Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fiskevårdsområden m. m

1960-02-05 · 254 sidor, varav 230 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 230 av 254 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:50, Med förslag till lag om fiskevårdsområden m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

1

Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fiskevårdsområden m. mgiven Stockholms slott

den 5 februari 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om

fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr

48 s. 1) om samäganderätt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Rätten att fiska är enligt svensk lag antingen förenad med rätt till fastighet

(enskilt fiske) eller fri för varje svensk medborgare (fritt fiske). Utgångspunkten

för det nu framlagda förslaget, som praktiskt taget endast berör

det enskilda fisket, har varit att rätten till fiske i ett visst vatten vanligen

tillkommer så många, att fisket inte kan rationellt utnyttjas och svårigheter

uppstår för en effektiv fiskevård. Dessa problem är särskilt påtagliga

beträffande de vatten där fisket fortfarande är oskiftat mellan delägarna i

en by. Huvuddelen av det enskilda fisket torde fortfarande vara oskiftat.

De möjligheter som gällande rätt erbjuder att åvägabringa rättvisa och

samverkan mellan fiskerättsägare — främst 24 § fiskerättslagen och 1913

års lag om gemensamhetsfiske — är klart otillräckliga för det behov som

här föreligger. Det är för att lösa sådana problem som fiskevårdsföreningar

1 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr SO

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildats. Betydelsen av dem erkännes, samtidigt som det framhålles att deras

möjligheter att komma tillrätta med uppkommande SArårigheter är begränsade.

Genom propositionen avser man att stödja bl. a. denna verksamhet.

Vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslagstiftning förutsattes av statsmakterna

att den då tillkomna reformen skulle följas av eu lagstiftning som

ersatte 1913 års lag med en modernare lag. Detta är också den huvudsakliga

innebörden av det nu framlagda förslaget.

Efter viss förebild av bestämmelserna om jaktvårdsområden föreslås att

av ägare och brukare till fiske, oskiftat såväl som skiftat, skall — för ordnande

av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemensamma

intressen — kunna bildas en sammanslutning, benämnd fiskeuårdsområde.

Beslut härom skall meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgörande

punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för tillkomsten

av fiskevårdsområde viss anslutning bland delägarna. Denna skall

utgöra antingen enkel majoritet efter huvudtalet jämte anslutning från en

tredjedel, räknat efter delaktigheten, eller enkel majoritet efter delaktighet

jämte anslutning från en tredjedel efter huvudtalet.

Bildande av fiskevårdsområde skall i regel föregås av förrättning. Därvid

skall bl. a. uppgöras förslag till stadgar. Stadgarna fastställes av länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet skall vara till tiden begränsat men med möjlighet till

förlängning. Nya delägare är i princip bundna av vad som tidigare beslutats.

Tillkomsten av ett fiskevårdsområde inverkar inte på bestående äganderättsförhållanden.

Vid fiskets utövande blir däremot den enskilde fiskerättshavaren

bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Möjlighet för delägare

att anföra besvär kommer att finnas. Även skyddet av tredje mans

rätt har i lagförslaget beaktats.

I fråga om rösträtten inom den nya organisationen föreslås, att för vissa

i lagen särskilt nämnda beslut, t. ex. om upplåtelse av fiske eller skyldighet

att lämna tillskott för gemensamt ändamål, röstning skall ske efter delaktighet

eller med viss hänsyn till delaktigheten. I fråga om rösträtten i allmänhet

utgår lagförslaget ifrån att röstning skall ske efter huvudtalet ehuru

med möjlighet för delägarna att besluta om annan ordning. — Enkel majoritet

skall i allmänhet vara tillräcklig.

För beslut om upplåtelse av fiske skall krävas, förutom viss kvalificerad

majoritet, samtycke av yrkesfiskare med eget fiske och därmed likställda.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse, som företräder fiskevårdsområdet

utåt och verkställer delägarnas beslut.

Kostnaderna för fiskevårdsområdes bildande skall i princip bäras av delägarna

själva. Då det emellertid också får anses vara ett allmänt intresse

att fiskevårdsområden kommer till stånd, bör bidrag härtill kunna utgå av

allmänna medel. Genom att därvid i viss utsträckning taga i anspråk de enligt

vattenlagen utgående s. k. fiskeavgifterna finnes möjlighet att lämna

bidrag utan att riksstaten belastas.

I propositionen föreslås att den möjlighet som nu föreligger för delägare

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

i samfällt fiske att påkalla myndighets medverkan för att få till stånd föreskrifter

om dylikt fiskes nyttjande skall kvarstå. Dock föreslås den ändringen

att domstols nuvarande befattning med sådant ärende överflyttas till

länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet föreslås få rätt att såsom målsägande beivra inte blott

förseelse mot lagen om fiskevårdsområden utan även olovligt fiske.

Den föreslagna lagstiftningen medför följdändringar i — förutom fiskerättslagen

— lagarna om fiskearrenden och samäganderätt. För den närmare

tillämpningen av lagen om fiskevårdsområden förutsättes särskilda

bestämmelser komma att utfärdas i administrativ ordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Förslag

Ull

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas

gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde, för vilket

delägarna äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.

Fiskevårdsområde må ej omfatta fiske i allmänt vatten i annat fall än då

fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt

till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller

må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten

utan stöd av enskild fiskerätt eller som utövas inom nationalpark eller

inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande

makt.

Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvisat

till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårdsområde

må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar

av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §•

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i

området.

Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt

att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör

kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens

fiske, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år,

skall brukaren i stället för upplåtaren anses som delägare i fiskevårdsområdet.

I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, må dock

brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för fisket.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

4 §•

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som

i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Stadgarna skola angiva det fiske och det vattenområde som avses samt

grunderna för fiskets utövande och fiskevårdsområdets förvaltning. Ej må

föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §•

Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

6 §.

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare,

som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra

minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som utgöra mer

än halva antalet delägare och tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstalet.

Skall fiskevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig

oskiftade fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom

varje sådant fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdsområdet

bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem

år.

Hava ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda tiden

delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos länsstyrelsen

skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas,

skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiskevårdsområdets

bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva

huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad

om fiskevårdsområdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt

8 §•

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområdet.

Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall

delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar efter

delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej särskilda

skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfattningen

av de skilda vattenområdena.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

9 §•

Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag, skall varje delägare äga en

röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster

skall lottning ske.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda

grunder räknas endast en röst. För dem som med samäganderätt äga en eller

flera fastigheter räknas ävenledes endast en röst, dock att där de ensamma

äro delägare vad i första stycket sägs skall gälla.

Delägarna må vid fiskevårdsområdes bildande besluta annan beräkningsgrund

för rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning

som i 6 § första stycket sägs. Eljest må särskild beräkningsgrund

för rösträtten bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 g.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än

hälften av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast

om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka

därtill. Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade

fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket

är stadgat.

11 §•

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för

hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som

han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas

fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd, som

icke kan genomföras utan tillskott, är ej giltigt med mindre samtycke föreligger

från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer

än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter

delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräkningsgrund.

13 §.

Inkomst, som ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning,

skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten

härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan berörda

delägare.

Har fisket i dess helhet upplåtits för längre tid än ett år, må ej, med

mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget användas eller

fonderas för fiskevårdsområdets räkning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

14 §.

För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund

ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin delaktighet.

Brist hos någon skall fördelas mellan de Övriga efter samma

grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande

endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betalning

söka detta. ..

Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som ma for andamalet

användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan

dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansökningen

skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen skola uppgivas:

1. det fiske och det vattenområde som avses;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt

3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §.

Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §.

Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket^ angivna uppgifterna

eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart avslås*
Bildande

av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning

av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgöra

ärendet.

18 §.

Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla delägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas

varje känd delägare. Finnes anledning till antagande att ej alla delägare

därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen

därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas

vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §.

Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utredning

angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om

fiskevårdsområde bör bildas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

_ Sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utredningen

ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrättningsmannen

genom omröstning bland delägarna utröna deras vilja.

Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde

bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet

tillika intagas förslag till stadgar. I utlåtandet skall städse angivas huru förrättningskostnaderna

böra gäldas.

20 §.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till förrättningen

hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för delägarnas

granskning. Meddelande härom skall lämnas i samma ordning som

kallelse till fortsatt sammanträde.

Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrättningsmannen

utan dröjsmål översända förrättningshandlingarna jämte avgivna

erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Yppas vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för

fiskevårdsomradets bildande men är av beskaffenhet att kräva avgörande av

domstol eller behandling i annan ordning, skall förrättningen avbrytas och förhållandet

anmälas hos länsstyrelsen. I sådant fall må länsstyrelsen efter

omständigheterna förklara förrättningen vilande i avbidan på hindrets undanröjande

eller ock förklara frågan om fiskevårdsområdets bildande förfallen.

Förklaras förrättningen vilande, äger länsstyrelsen, om anledning

därtill förekommer, förelägga berörda delägare att inom viss tid väcka talan

vid domstol vid påföljd att frågan om fiskevårdsområdets bildande eljest

förklaras förfallen.

22 §.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens

prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsområde

finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller

återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid fortsatt

förrättning.

Ändring av stadgar m. m.

23 §.

Vid ändring av beslut om fiskevårdsområdes stadgar eller bestånd skall i

tillämpliga delar gälla vad ovan är stadgat. Stadgeändring, som ej avser

fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande, må dock

efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits. I ärende, som avser

allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsindelning,

ma länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter som berörts av indelningsändringen

lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart besluta.

24 §.

Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsentligt

förändrat vattenområdet eller fisket eller visar sig förekomsten av fiskevårdsområde

kränka tredje mans rätt, må länsstyrelsen på ansökan av del
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårdsområdes

upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet.

Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket,

vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse

25 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera

personer.

Utse ej delägarna styrelse, må länsstyrelsen på ansökan av någon vars rätt

är därav beroende tillsätta sådan. Delägare är, om han av länsstyrelsen utses

till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock

avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag

förrän ytterligare fem år förflutit.

Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd

ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna

utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

26 §.

Styrelsen skall verkställa delägarnas beslut, företräda fiskevårdsområdet

mot tredje man samt inför domstolar och andra myndigheter föra områdets

talan ävensom i övrigt handhava områdets angelägenheter i alla frågor i

vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

27 §.

Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga,

vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsomrädels.

Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller

eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada,

skola svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skola

de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i

denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

28 §.

Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens förvaltningsberättelse

framlagts å sammanträde med delägarna, skall styrelsen

anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att styrelseledamot

begått brottslig gärning, må den ändock väckas, där ej ansvarsfriheten

uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse

29 §.

Delägare, som fiskar i strid med stadgarna eller vad delägarna med stöd

av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest är belagd med straff,

med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre

det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom delägare

däri må därvid anses som målsägande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Besvär, kostnader m. m.

30 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna,

eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke tillkommit

i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, må talan föras

hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom två månader

från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall besvärstiden

dock räknas från det delägaren fick del av beslutet.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många

att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande

om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar

inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet

först infördes i sådan tidning.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola häva inkommit till jordbruksdepartementet inom

två månader efter det delgivning skett.

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande,

skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av

förd talan.

32 §.

Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas.

Förrättningskostnader skola förskjutas av sökanden. I den mån bidrag

icke utgår av allmänna medel, skola förskjutna kostnader slutligen gäldas

av delägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdsområdet kommer

till stånd, men eljest stanna å sökanden.

33 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913

(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag

skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

11

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35

om rätt till fiske skola erhålla ändrad

24

Gällande lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske

som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas

ägare efter vad de kunna

sämjas. Sämjas de ej, må rätten

på ansökan av någon av dem föreskriva

huru fisket må nyttjas. Innan

sådan föreskrift meddelas skola

de övriga ägarna genom särskilda

underrättelser av domstolen erhålla

tillfälle att yttra sig, såvitt det kan

ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av-------

Vad i denna paragraf stadgas äger

ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske

eller ingår i sådant

fiske.

26

Om gemensamheisfiske, om fiske

inom nationalpark, så ock om

lapparnas rätt till fiske i vissa delar

av riket gäller vad särskilt är stadgat.

35

Den som bryter mot föreskrift, som

meddelats av länsstyrelse eller domstol

med stöd av 16, 22 eller 24 §,

eller anbringar fiskeredskap eller anordning

i uppenbar strid med vad

som gäller om fiskådra, dömes till

straff för olovligt fiske enligt vad

i 34 § sägs.

och 40 §§ lagen den 1 december 1950

lydelse på sätt nedan angives.

§•

Föreslagen lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske

som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas

ägare efter vad de kunna

sämjas. Sämjas de ej, må länsstyrelsen

på ansökan av någon av

dem föreskriva huru fisket må nyttjas.

Innan sådan föreskrift meddelas

skola de övriga ägarna genom

särskilda underrättelser erhålla tillfälle

att yttra sig, såvitt det kan ske

utan märklig tidsutdräkt.

— flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger

ej tillämpning å fiske som ingår i

fiskevårdsområde.

§•

Om fiskevårdsområde, fiske inom

nationalpark samt lapparnas rätt till

fiske i vissa delar av riket gäller vad

särskilt är stadgat.

§•

Den som bryter mot föreskrift, som

meddelats med stöd av 16, 22 eller

24 §, eller anbringar fiskeredskap

eller anordning i uppenbar strid med

vad som gäller om fiskådra, dömes

till straff för olovligt fiske enligt vad

i 34 § sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

40 §.

Brott varom---synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde

må fiskevårdsområdet anses

som målsägande

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket

består. Har ansökan

enligt 24 § första stycket gjorts

till rätten före ikraftträdandet, skall

den behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

3 §.

Föreslagen lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse

av gemensamhetsfiske må

dock ske för återstoden av den tid,

för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen

angår huvudgård till fideikommiss,

boställe eller annan fastighet,

varöver upplåtaren icke äger

förfoga utöver sin egen besittningstid,

må upplåtelsen ske för sådan tid.

Är tiden icke så bestämd som nu

sagts, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år. I

I fråga

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse

av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,

må dock ske för återstoden

av den tid, för vilken fiskevårdsområdet

bildats. Därest upplåtelsen

angår huvudgård till fideikommiss,

boställe eller annan fastighet,

varöver upplåtaren icke äger förfoga

utöver sin egen besittningstid, må

upplåtelsen ske för sådan tid. Är tiden

icke så bestämd som nu sagts,

skall avtalet anses ingånget för en tid

av fem år.

— motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket

består.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)

om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19

Gällande lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter,

de där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp anslagen;

ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i avseende

å oskift fiskevatten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsområde,

bestående av allenast en fastighet.

Beträffande egendomsgemenskap

Vad i------------

§•

Föreslagen lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter,

de där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp anslagen;

ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i avseende

å oskift fiskevatten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsområde,

bestående av allenast en fastighet,

eller av fiskevårdsområde, omfattande

allenast en fastighet eller

det till allenast en fastighet hörande

fisket.

--särskilt stadgat.

äger del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

1 Senaste lydelse av 19

se SFS 1951:291.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 september 1959.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, förslag till lag om

fiskevårdsområden samt anför därvid följande.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, företaga en översyn

bl. a. av de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag

(SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden

samt om upplåtelse av fiskerätt ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma

med de förslag, vartill sistnämnda översyn kunde föranleda. Den 8 juni 1951

erhöll styrelsen därefter i uppdrag att i samband med fullgörandet av översynen

av de föreslagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden jämväl

verkställa en utredning angående uttagande av lokala fiskevårdsavgifter

samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill sistnämnda utredning

kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 26 maj 1950 samt den

8 juni och den 6 juli 1951 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet sistnämnda dag följande personer att såsom sakkunniga

biträda styrelsen vid översynen i nämnda delar, nämligen fiskaren

A. Aronsson, Ryssebo, Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första

kammare, förste assistenten F. I. Boo, Borås, jägmästaren E. G. B. Dyberg,

Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. G. E.

Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsrådet K. W. Modigh, Göteborg, och häradshövdingen

G. G. Thulin, Lidingö.

Sedan styrelsen såsom en första etapp i fullgörandet av förenämnda uppdrag

år 1953 avgivit ett betänkande (stencilerat) med förslag till lagstiftning

om upplåtelse av rätt till fiske, har i ämnet den 27 juni 1957 utfärdats

lag om fiskearrenden (nr 390).

Styrelsen avgav därefter till fullgörande i övrigt av sitt ursprungliga utredningsuppdrag

den 2 februari 1956 ett betänkande med förslag till lag om

fiskeområde samt övriga därmed sammanhängande författningar (SOU

1956:17).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

15

De sakkunniga instämde i styrelsens förslag, varvid Boo dock i viss del

avgav särskilt yttrande. Sekreterargöromålen utfördes av Modigh.

Den 8 januari 1959 har styrelsen avgivit betänkande med förslag till lag

om fiskevårdsavgift m. m. Därmed är de nyssnämnda utredningsuppdragen

slutförda.

Över 1956 års betänkande inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter

och organisationer. I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts

under remissbehandlingen har en överarbetning av förslaget skett

inom jordbruksdepartementet. Hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm som därvid

biträtt har i november 1957 avgivit en promemoria (stencilerad) till lag

om fiskevårdsområde m. m.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, lagberedningen, kammarkollegiet,

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs

län, samtliga fiskeriintendenter, samtliga hushållningssällskap

utom Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Kopparbergs

läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap, fiskerinämnden för

Vänern, Sverige fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarnas centralförbund,

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen. Vid

ett flertal remisskrivelser har fogats yttranden från underordnade myndigheter

och enskilda organisationer. •— En skrivelse i ärendet har därjämte inkommit

från ett antal ålfiskare i Blekinge län.

Sedan ärendet därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom

jordbruksdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling.

I.

I. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde och om rätt till fiske m. m.

Enligt vattengränslagen uppdelas rikets vattenområden i allmänt och enskilt

vatten. Enligt lagens huvudregel finnes allmänt vatten endast i havet

och sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I övriga

sjöar samt alla vattendrag är vattnet enskilt. Även i havet och de nämnda

fyra sjöarna finnes enskilt vatten; detta utgöres i regel av vattnet mellan

fastlandet och en linje, som tänkes dragen 300 meter från stranden. På

sådana platser, där kurvan som markerar tre meters djup går längre ut,

är allt vatten inom denna kurva enskilt. Med fastlandet jämställes i sammanhanget

ö, som är minst etthundra meter lång. övrigt vatten ut till territorialgränsen

eller, då det gäller de nämnda fyra sjöarna, sjöns milt är

allmänt. Den nu nämnda huvudregeln har flera undantag av såväl allmän

som lokal karaktär. Anledning finnes ej att nu ingå på desamma.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

För rätten att fiska är uppdelningen i allmänt och enskilt vatten av väsentlig

ehuru icke alltid av avgörande betydelse. Sålunda gäller enligt lagen

den 1 december 1950 om rätt till fiske att allt fiske med annat än fast redskap

är fritt för svenska medborgare i allmänt vatten. Fisket med fast redskap

i allmänt vatten är emellertid enligt huvudregeln beroende av myndighets

tillstånd. Rätten att fiska i enskilt vatten är däremot enligt huvudregeln

(5 §) förbehållet jordägaren, d. v. s. ägaren av den fastighet, till vilken

fisket hör. Äganderätten till vattenområdet kan sammanfalla med rätten

till fisket i området, men mycket ofta tillhör fisket en annan fastighet eller

grupp av fastigheter än vattenområdet exempelvis sålunda att vattenområdet

är delat mellan strandfastigheterna, medan fisket är samfällt för alla

delägarna i skifteslaget. Från den nämnda huvudregeln stadgar fiskerättslagen

åtskilliga delvis mycket långtgående undantag (5—21 §§), vilka bl. a.

innebär att fisket med rörligt redskap i Mälaren, trots att där ej finnes allmänt

vatten, i stor utsträckning är fritt.

Fiskerättslagen innehåller vissa bestämmelser för fiske, som är gemensamt

för flera fastigheter. Sålunda stadgas att fiske, som tillhör häradsallmänning

eller sådan allmänning, som avses i lagen om allmänningsskogar i

Norrland och Dalarna, äger delägarna i allmänningen rätt att nyttja. Utarrendering

av sådant fiske kan ske genom majoritetsbeslut i samma ordning,

som finnes föreskriven beträffande sådan allmännings förvaltning i övrigt

(23 §).

Fiskerättslagen innehåller vidare i 24 § vissa bestämmelser om fiske, som

är oskiftat eller eljest är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant

fiske får nyttjas av fastigheternas ägare »efter vad de kunna sämjas». Sistnämnda

uttryck lärer i enlighet med fiskerättskommitténs uttalande (SOU

1947: 47 s. 279) icke få tolkas så att fiske får bedrivas endast i den mån

samtliga delägare är ense därom eller att den som är missnöjd med de övrigas

sätt att fiska skulle ha någon vetorätt, utan denne hänvisas, därest

han icke föredrager att göra sina synpunkter gällande i annan ordning, exempelvis

genom att begära laga skifte eller fiskedelning enligt jorddelningslagen

eller gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag om gemensamhetsfiske,

att efter ansökan till vederbörande allmänna underrätt erhålla dennas föreskrifter

huru fisket får nyttjas, övriga delägare skall beredas tillfälle att

yttra sig över dylik framställning, om detta kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Domstolen har vid tillämpning av detta tämligen formlösa förfarande vidsträckta

möjligheter att låta föreskrifterna avpassas efter behovet i varje

särskilt fall. Domstolen kan sålunda fastställa fiskeriplan eller meddela föreskrift

att ingen delägare får utsätta mer än ett visst antal redskap, att

fiskeplatserna skall cirkulera mellan delägarna enligt bestämd turordning,

att visst område skall vara fredat för fiske etc., ja t. o. m. att viss delägare

ej får fiska med mer än ett bestämt antal redskap annat än på villkor att

han erlägger en avgift till en gemensam fiskevårdskassa.1 Av rättsfallet

1 Se härom närmare prop. nr 60/1950 s. 114, 189 och 228.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

NJA 1938 s. 305 framgår att hinder icke möter mot fastställelse av fiskeriplan,

som innebär att oskiftat fiske efter auktion upplåtes genom utarrendering.

Önskar en delägare upplåta sin fiskerätt till en annan delägare, lägger

lagen ej något hinder därför. Ej heller möter hinder att upplåta andel i

oskiftat fiske till utomstående, blott upplåtelsen sker i samband med upplåtelse

av jord till brukande. I övriga fall kräver lagen för upplåtelser samtycke

från flertalet av övriga delägare, räknat efter huvudtalet. För dem

som med samäganderätt innehar en fastighet beräknas därvid endast cn

röst liksom för den som ensam äger flera fastigheter. Brott mot föreskrifter,

som meddelats av domstol betraktas såsom olovligt fiske (35 §). Dylikt

brott får liksom annat olovligt fiske, i det fall det endast kränker enskild

fiskerätt, icke åtalas av allmän åklagare med mindre gärningen av målsägande

angivits till åtal eller statsåklagaren finner åtal vara ur allmän

synpunkt påkallat.

1 rättsfallet NJA 1950 s. 20 förelåg till bedömande frågan, huruvida en

fiskevårdsförening kunde anses äga ställning av målsägande. Som föreningens

stadgar icke innehöll otvetydigt besked att medlemmarna upplåtit sin

fiskerätt till föreningen samt densammas medlemstal tydligen icke heller

omfattade den (i 10 § i då gällande fiskelag) föreskrivna majoriteten, ansågs

föreningen icke äga ställning av målsägande. Hade ifrågavarande båda förutsättningar

varit uppfyllda torde utgången ha blivit en annan.

Vid ntarrendering och annan upplåtelse av jord till brukande gäller att

»brukaren» äger rätt att nyttja det fiske, som hör till fastigheten, om ej annat

överenskommits (25 § fiskerättslagen). För de s. k. sociala jordbruksarrendena

gäller dock att arrendatorn i regel icke får förbjudas att fiska

till husbehov (2 kap. 63 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom). De fiskearrendatorer, för vilka fisket har karaktären av yrkesfiske

eller eljest är av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning,

har numera fått sin ställning närmare reglerad genom lagen den 27 juni

1957 om fiskearrenden och kungörelsen den 20 september 1957 (nr 526)

med särskilda bestämmelser om fiskearrenden, som upplåtes av kronan.

Genom fiskerättslagen ändras icke vad som särskilt stadgats om gemensamhetsfiske,

om fiske inom nationalpark eller om lapparnas särskilda rätt

till fiske i vissa delar av riket (26 §).

Fiskerättslagen innehåller i 30—32 §§ bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel

av fiske. Förutsättningarna för ett ingripande från det allmännas sida

är att fiskerättshavaren i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter

fisket antingen genom eu alltför hård beskattning eller genom underlåtenhet

alt utnyttja fisket. I första hand bör ett ingripande ske genom att

godvillig uppgörelse träffas om fiskets bedrivande (30 §). Om det visar sig

att ett sådant åtagande icke följes eller all överenskommelse icke är möjlig

alt uppnå, kan länsstyrelsen fastställa föreskrifter om fiskets bedrivande,

s. k. fiskeriplan (31 §). För underlåtenhet att följa sådan föreskrift kan

länsstyrelsen stadga och utdöma vite (31 och 32 §§).

2 II i haag till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV SO

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan

De viktigaste administrativrättsliga bestämmelserna på fiskets område,

bl. a. de grundläggande reglerna om sättet för fiskets utövande, återfinnes i

fiskeristadgan den 24 september 1954. I förevarande sammanhang är särskilt

av intresse vissa bestämmelser om fiskevård. Stadgan innehåller sålunda

förbud att använda vissa redskap och fångstmetoder, bestämmelser

om fredningstid för vissa arter och förbud att i vissa fall fånga fisk som ej

uppnått i stadgan angivna mått (6—13 §§).

Fiskeristadgan lämnar vidare länsstyrelserna vidsträckt bemyndigande

att meddela lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Innan

dylika bestämmelser utfärdas, skall länsstyrelsen hålla sammanträde med

sakägare och andra intressenter (14—22 §).

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen

Delägare i ett oskiftat fiske har i vissa fall rätt att påkalla lantmäteriförrättning

för att få fisket delat. Utgöres fisket av särskild fastighet eller har

fisket med stöd av äldre bestämmelser avsatts som samfällighet, kan delning

ske enligt samma regler som gäller för laga skifte (20 kap. 8 §). En förutsättning

är emellertid att genom delningen ingen delägare lider förfång. Om

förfarandet lämnar lagen i övrigt endast den anvisningen att uppskattning

skall ske av fiskeområdet efter de olika delarnas godhet med hänsyn till

fisket. Begäres laga skifte av fastighet, vars värde med hänsyn till läge och

beskaffenhet i övrigt till huvudsaklig del består av fiske, gäller den än

strängare förutsättningen att delning i sådant fall icke må ske mot någon

delägares bestridande, om det icke är uppenbart, att delningen icke länder

denne till förfång (1: 14). Och har vid skifte enligt jorddelningslagen fiske

avsatts såsom för delägarna gemensamt, får särskild delning av fisket överhuvudtaget

icke ske (20: 8 sista punkten).

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske

Lagens huvudpunkter

Föreskriften i 1950 års fiskerättslag (24 §) oeh dessförinnan i 1896 års

fiskerättslag (10 §) att delägarna i oskiftat fiske må nyttja fisket efter vad

de kan sämjas har enligt vad som allmänt erkännes icke varit tillräcklig

för att lösa de frågor som uppkommer vid gemensamt fiske. På grund härav

och då 1896 års lag -— i likhet med gällande fiskerättslag -— ej alls innehöll

några bestämmelser om förhållandet mellan delägarna i skiftat fiskevatten

tillkom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.

I senare huvudavsnitt kommer en mera detaljerad redogörelse att lämnas

för lagens innehåll exempelvis beträffande förutsättningarna för gemensamhetsfiskes

inrättande, rösträttens utformning etc. Här skall därför endast

lämnas en summarisk redogörelse för lagens huvudpunkter.

Lagen är tillämplig på saväl skiftade som oskiftade fisken, men uppställer

i vissa fa 1 olika regler för dessa båda kategorier. Lagens huvudsyfte

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

kan sägas vara att ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som

i allmänhet är möjligt, när — såsom vid oskiftat fiske — delägarna i regel

måste vara ense eller — såsom vid annat fiske — varje fiskerättsägare ensam

råder över fisket.

Enligt 1913 års lag kan delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest

tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske.

Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre

i avseende å fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samtliga

delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften

av samtliga delägares rösttal, och i avseende å annat fiskevatten beslutet biträtts

av minst två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika företrätt

minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. -— Beslutet skall

av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och

omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas.

Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall i regel företagas till

prövning vid förrättning på stället.

I fråga om sättet för fiskets tillgodogörande gäller, att gemensamhetsfiske

skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller

ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av

delägarna var för sig enligt fastställd plan. Fisket skall nyttjas av delägarna

i bolag, om de enhälligt överenskommer därom. Där gemensamhetsfiske skall

enligt fastställd plan nyttjas av delägarna var för sig, skall dylik plan antagas

av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och antalet

av de fiskredskap som varje delägare får begagna vid fisket samt, då

fråga är om oskiftat fiskevatten, ange den ordning, i vilken delägarna får

använda de olika fiskeplatserna. Antagen plan för gemensamhetsfiskes brukande

skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen tillkommit

i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen

skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas.

Delägarna i gemensamhetsfiske skall, om de är flera än tre eller det eljest

yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse syssloman att uppbära

och omhänderha samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna samfällt

tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande,

som rör fisket.

Lagens rösträltsregler bygger på principen om röstning efter delaktighet.

Lagen innehåller vidare bland annat föreskrifter om ändring av grunderna

för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande ävensom

vissa straffbestämmelser.

Det tidigare omnämnda stadgandet i 24 § första stycket fiskerättslagen

om nyttjande av samfällt fiske äger enligt tredje stycket samma paragraf

ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant

fiske. Samma är förhållandet i fråga om det i paragrafens andra stycke

upptagna stadgandet, att delägare i samfällt fiske ej må annat än i samband

med upplåtelse av jord till brukande utan de flesta övrigas samtycke upplåta

fiskerätten åt annan än någon av delägarna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Tillämpning. Brister. Reformförslag

1913 års lag har vunnit liten tillämpning. Gemensamhetsfisken har inrättats

huvudsakligen inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område.

Där fanns 61 gemensamhetsfisken vid årsskiftet 1955/56. I riket i övrigt

fanns vid nämnda tidpunkt endast några enstaka gemensamhetsfisken.

Orsaken till att lagen tillämpats i så ringa utsträckning har av fiskeristyrelsen

främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till

stånd. Lagens bestämmelser om anslutning bland delägarna är stränga. Där

fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, erfordras dessutom ett

omständligt förrättningsförfarande. Styrelsen anser att hela denna procedur

ofta avskräcker intresserade personer från att vidtaga erforderliga åtgärder

för att inrätta gemensamhetsfisken.

En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika avseenden

visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglerar in i minsta detalj hur

i skilda hänseenden skall förfaras. Fiskeristyrelsen anför i sitt betänkande

härom följande.

Det har sålunda icke i erforderlig utsträckning överlämnats åt tillämpningen

att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter föreliggande särskilda

förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensamhetsfisket

endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen

vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta delägarna

i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa förhållanden

ha med all sannolikhet bidragit till lagens ringa tillämpning.

Även om lagen sålunda befunnits vara behäftad med åtskilliga brister,

synes emellertid lagen, där den kommit till tillämpning, ha varit i icke ringa

mån ägnad att främja fisket och fiskevården.

Vid åtskilliga tillfällen har frågan om en revision av 1913 års lag varit aktuell.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1934 framlade sålunda lantbruksstgrelsen

förslag till ändring av lagen i vissa delar, vilket förslag dock

ej ledde till ändrad lagstiftning. Angelägenheten av att denna fråga snarast

måtte upptagas till behandling underströks ånyo av lantbrukssU relsen i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1942 med begäran om allsidig revision

av bestämmelserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande

förhållanden.

I anledning av en motion av herrar Skoglund i Umeå och Levin begärde

1942 års riksdag på hemställan av jordbruksutskottet i utlåtande nr 30 hos

Kungl. Maj:t utredning rörande en allmän revision av fiskerilagstiftningen.

Riksdagen framhöll bl. a. som en trängande nödvändighet att 1913 års lag

omarbetades.

Sedan chefen för jordbruksdepartementet tillkallat hovrättsrådet P. O.

Palmquist för att utarbeta förslag angående revision av lagstiftningen om

gemensamhetsfiske, avgav denne ett betänkande i ämnet den 31 augusti

1943, vari han föreslog, att nämnda lag skulle upphävas och ersättas av en lag

om fiskevårdsområde. Förslag till bl. a. sådan lag framlades i betänkandet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Knngl. Maj:ts proposition nr ,r>0 år 1''JtiO

Utredningsmannen redovisade vissa uppgifter om lagens tillämpning. Sålunda

vore den samlade erfarenhet, som inom Kalmar läns södra hushållningssällskap

erhållits av där år 1943 gällande 55 gemensamhet sfisken, god.

Särskilt för insjöfiskets del hade tjuvfisket i stort sett kunnat hejdas. Beträffande

insjöfisket anfördes i betänkandet vidare.

Genom systematisk inplantering av lämpliga fiskslag har fiskbeståndet

undergått en högst väsentlig förbättring. Vissa sjöar, som till följd av bristande

fiskevård varit i det närmaste utfiskade, erbjuda numera relativt goda

fångstmöjligheter. Fiskevårdsarbetet har här bedrivits jämväl genom

lämplig fridlysning, t. ex. av gäddan vintertid och braxen under lektiden.

Samtidigt som gemensamhetsfisket möjliggjort betydande och bestående

fiskevårdsåtgärder, ha även andra än delägarnas intressen kunnat tillgodoses.

Sålunda ha både s. k. husbehovsfiskare (lägenhetsägare och andra kring

fiskevattnet boende) och nöjesfiskare (industriarbetare, affärsfolk och andra

personer från närliggande samhällen) fått tillstånd att utöva visst begränsat

slag av fiske mot erläggande av en mindre årlig avgift, som helt använts

för fiskevårdande åtgärder.

Jämväl för saltsjöfisket hade de inrättade gemensamhetsfiskena enligt

utredningsmannens uppfattning visat sig betydelsefulla. Här hade utarrendering

av fisket till yrkesfiskare tillämpats i betydligt större utsträckning än

i fråga om insjöfisket. I denna del yttrade utredningsmannen.

Genom utarrenderingen, som möjliggöres först efter bildandet av gemensamhetsfiske,

kunna fiskerättsägarna ekonomiskt utnyttja sin fiskerätt. För

en yrkesfiskare, som ofta är nödsakad att anskaffa d\rbara redskap, t. ex.

ålbottengarn, är det av vikt att på ett betryggande sätt och under en icke

alltför kort tidsperiod få disponera ett bestämt fiskevatten. Beträffande flera

gemensamhetsfisken i saltsjön, där fisket nyttjas av delägarna var för sig

enligt fastställd plan, har fiskevattnet i enlighet med planen uppdelats å

fasta lotter, som brukas av de skilda delägarna med eller utan cirkulation

dem emellan. I dessa fall innebär gemensamhetsfiskets inrättande i själva

verket ett skifte av fiskevattnet. Denna form av delning av fiskevattnet äger

gentemot det laga skiftet särskilt de fördelarna, att det ställer sig billigare

för delägarna samt, där uppdelningen sedermera befinnes olämplig eller

orättvis, relativt lätt kan jämkas. Härtill kommer att ett formligt skifte av

ett fiskevatten ofta ej låter sig genomföra utan kostnader, som icke stå i

rimligt förhållande till värdet av fiskevattnet. Omständigheterna kunna också

vara sådana, att ett laga skifte av praktiska skäl knappast är genomförbart.

I sådana fall blir inrättandet av gemensamhetsfiske den utan tvekan

lämpligaste formen för reglering av fisket.

Sammanfattningsvis yttrade utredningsmannen, att behov av och intresse

för en ordnad fiskevård i gemensamma fiskevatten föreligger, vilket bestyrktes

bland annat av det stora antal fiskevårdsföreningar som bildats i

olika delar av landet. Eu jämförelse mellan gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar

gav vid handen, att många fördelar vore förenade med

förstnämnda organisationsform. Genom det officiella stöd som gavs åt gemensamhetsfiskena

fick dessa betydligt större fasthet och hade lättare alt

motstå växlingar i delägarnas person och andra förändringar än föreningarna

kunde göra. Dessa band nämligen icke på samma sätt nya delägare

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas karaktär av helt frivilliga sammanslutningar

följde vidare, att dessa ofta icke omfattade samtliga delägare.

Härutinnan låg givetvis en svaghet och en fara för att föreningarnas

fiskevårdsarbete blev utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna

måste givetvis slappna, i den mån de märkte att deras arbete och kostnader

utnyttjades av personer som icke bidrog därtill och kanske till och med

vid utövandet av sitt fiske direkt motverkade föreningens strävanden.

över 1943 års betänkande avgavs yttranden av ett flertal myndigheter och

sammanslutningar. Dessa anslöt sig, på några få undantag när, i princip

till utredningsmannens förslag.

Ifrågavarade lagförslag föranledde emellertid icke någon lagstiftningsåtgärd,

utan frågan upptogs till förnyat övervägande av fiskerättskommittén.

I kommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar

(SOU 1947:47) fanns i andra kapitlet i lagförslaget bestämmelser

om fiskevårdsområde. Dessa bestämmelser byggde i huvudsak på Palmquists

förslag.

Det förslag till ny lag om rätt till fiske, som genom proposition nr 60 framlades

för 1950 års riksdag, upptog emellertid inga bestämmelser i förevarande

ämne. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, yttrade

i propositionen, att med anledning av vad som anförts i remissyttrandena

över kommittéförslaget ytterligare överväganden borde ske på flera viktiga

punkter.

I sitt utlåtande nr 23 i anledning av nämnda proposition, vilket utlåtande

i denna del godkändes av riksdagen, uttalade tredje lagutskottet den förväntningen,

att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

Frågan om reglering av fisket och fiskevården i vatten som har flera

ägare har därjämte vid åtskilliga tillfällen aktualiserats i ett speciellt hänseende,

nämligen i fråga om ett helt vattendrag eller ett helt flodsystem.

Svenska fiskevårdsförbundet berörde detta spörsmål i ett yttrande den 11

oktober 1946 till 1946 års utredning angående central fiskeristyrelse. Utredningen

ansåg sig emellertid i sitt betänkande den 30 december 1946 (SOU

1947: 8 s. 70) icke böra framföra konkreta förslag i ämnet.

I én av nämnda förbund den 8 november 1948 till Kungl. Maj :t gjord

framställning begärdes, att Kungl. Maj :t snarast ville föranstalta om utredning

av möjligheten att till gagn för det svenska laxfisket avsätta några

av de viktiga laxälvar, som industriellt är av jämförelsevis underordnat

intresse.

Den av fiskevårdsförbundet behandlade frågan har även berörts i vandringsfiskutredningens

den 5 maj 1951 till chefen för jordbruksdepartementet

a\ givna betänkande angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt

samarbete mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av de svenska

laxbestånden m. m. (tryckt såsom Svenska vattenkraftföreningens publikation

423 [1951:8]). Utredningen har understrukit behovet av en enhet
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

lig förvaltning av ett flodsystem för åstadkommande av samarbete mellan

fiske- och vattenkraftintressena. Ett dylikt samarbete var enligt utredningen

önskvärt särskilt för att begränsa de skador som vattenkraftens utnyttjande

förorsakade å fisket och för att verkställa lämpliga kompensationsåtgärder.

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning

Palmquists förslag 1943

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en revision av lagstiftningen

framhöll Palmquist i sitt år 1943 framlagda betänkande, att en dylik revision

ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken.

Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De befintliga

fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträckning en viktig funktion,

men deras organisation måste bli fastare. En övergång till gemensamhetsfiske

tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstiftningen borde alltså underlätta

en dylik övergång. Redan om endast en större del av de redan befintliga

fiskvårdsföreningarna ombildades till gemensamhetsfisken, skulle lagen

få en mycket stor tillämpning. Givet var emellertid, att strävandena även

och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket

och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats.

Utredningsmannen underströk, att han vid utarbetande av författningsförslagen

eftersträvat att göra reglerna smidigare och lättare att anpassa efter

föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i 1913 års lag. I betydande

omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erforderliga

regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmelserna

åtskilts i olika författningar.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Rådande tillstånd karakteriserades av fiskerättskommittén på följande

sätt.

Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att

befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskiftat

vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dylika

vatten utöva följaktligen som regel fisket »efter ty de kunna sämjas»,

vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så mycket

som möjligt för tillfället utan tanke på framtiden. Det intresse för att

vidta åtgärder till fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas

lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det nämligen

finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till

godo, som vidtagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången

gradvis minskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Liknande förhållanden kunna inträffa i sådana fall då ett sammanhängande

fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av

dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kiingl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

drivet fiskande inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till

en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en

god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell fiskedrift

icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa omfattning.

Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt

lands insjö- och skärgårdsfisken till större delen äro oskiftade.1

Fiskerättskommittén, vars förslag i väsentliga delar överensstämde med

Palmquists, uttalade, att en reglering borde ske så smidigt som möjligt och

kunna genomföras i alla fall, da behov därav förelåg. Särskilt övergången

från frivilliga fiskevårdsföreningar till en fastare organisation borde underlättas.

I fråga om syftet med den föreslagna lagstiftningen

anförde kommittén bl. a. följande.

Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke

tillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt,

att fiskevattensägarna genom alltför stark avfiskning utan motsvarande inplanteringsåtgärder

föröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten

åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån

ovanlig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i

svårigheter att få till stand ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna

i fiskevattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta sammanhängande

fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreationssyfte

eller av sportfiskeföreningar. I dylika fall saknas i allmänhet intresse

för andra former av fiske än dem som pläga utövas som sport eller eljest

för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya

ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkesfiskarna

i trakten gå på detta sätt miste om möjligheten att arrendera eller

eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan

underlåtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera synpunkter.

För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken

icke tillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket

kan därigenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk

synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möjlighet

för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till

förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts.

I likhet med 1943 års utredningsman ansåg fiskerättskommittén det vara

lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art tillgodose

vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske

närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde borde sålunda

även i andra fall än dem, man velat nå med 1913 års lag, kunna tjäna som

instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen. Fiskerättskommittén

fann därför skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende

gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett

ingripande från det allmännas sida borde sålunda kunna ske ej blott i syfte

att förhindra, att ett fiskevatten vansköttes genom rovfiske och underlåten

1 SOU 1947: 47 s. 213 f. Det här återgivna yttrandet, vars giltighet icke ändrats genom

tillkomsten av 1950 års fiskerättslag, går i allt väsentligt tillbaka på ett uttalande i förarbetena

till 1913 års lag, so Betänkande, avgivet till chefen för jordbruksdepartementet den 30

april 1907 s. 25 f.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

25

fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen borde i fall av behov

även kunna ske för att få till stånd ett rationellt tillvaratagande av de

möjligheter till fiske, som vattnet erbjöd.

Den föreslagna lagstiftningen borde enligt kommittén omfatta endast det

enskilda fisket.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

I så gott som samtliga över kommittéförslaget avgivna yttranden, där

frågan om fiskevårdsområden berördes, framhölls, att det vore angeläget

att planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest

sammanhängande vattenområden kunde åvägabringas i enklare och effektivare

former än vad 1913 års lag erbjöd.

Behovet därav underströks särskilt av Svenska fiskevårdsförbnndet, som

bland annat anförde.

Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska

fiskevattnen numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år

sedan. Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åtskilliga

faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva

för yrkesfiskarenas del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare.

Intresset för fiske såsom rekreation eller nöje har ökat i en omfattning,

som man knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kommunikationsmedlen

gjort allt fler vatten tillgängliga för stora skaror av

semesterfirare. Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga

beskattning av fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen

för flottning samt kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom

olika av jordbruksdriften påkallade förändringar i vattenföringen menligt

påverkat levnadsbetingelserna för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla

fiskslagen och avsevärt minskat förutsättningarna för deras naturliga reproduktion.

Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder,

uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket

och därmed för folkförsörjningen samt till förlust för inånga rekreationssökande.

De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fiskbeståndens

såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt

namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre

de stödjas av en tidsenlig lagstiftning.

Förbundet framhöll tillika att fiskevårdsområdesinstitutet borde kunna

utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesförvaltning,

särskilt i vissa laxälvar.

Även kammarkollegiet anförde, att det vore synnerligen önskvärt att få

till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag men att föreskrifter om

fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiskcvårdsområde

gjordes alltför stort, blev nämligen organisationen ohanterlig

och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administration

för ett helt vattendrag var enligt kollegiets mening att tillskapa ett

särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt

uppgiften. En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla

fiskevårdsåtgärder, som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbör
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ligen utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra

medel. Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske

finge bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården.

Kollegiet vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik

fiskeriadministration. Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att

med hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan

i vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde

sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattensfiskets

upphjälpande.

Liknande uttalanden gjordes av Svenska lax- och laxöringsföreningen.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs

förslag

I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till

fiske, m. m. yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

om behovet av en bättre ordning.1

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets

område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre betydelse,

nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt blir frågorna om fördelningen

av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera

brännande.

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och

de förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske

som bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiskevatten

ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,

såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vattenregleringar,

kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.

För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,

att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a.

att jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles

särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få

till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vatten

att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnyttjats

endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i praktiken

fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån ha berott

på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts alltför

omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig majoritet

för giltigt beslut.

I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes

att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiskevården

inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.

Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens område

har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs

förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose

behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven

på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgivits

ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,

och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större

1 s. 95 f.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

27

variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om gemensamhetsfiske

och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter skiftande

behov och förutsättningar.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra

tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som anförts

i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske

på flera viktiga punkter.

De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det

tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av delägarnas

självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning

icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lagstiftningen

på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke

uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de närmast berörda

lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstadkommas.

Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på

ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att

effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen

böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva

vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiskevårdsområde

skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda ändamål,

av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens

väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda

möjlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda

fallet.

Tredje lagutskottet i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr

23/1950 över propositionen nr 60 behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden.

Utskottet yttrade.

Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra europeiska

länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten

från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfiskare.

En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta

äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar delägarnas

eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående.

Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna

ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och indirekt.

För ätt upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiskevård

med genomtänkta fiskeriplaner, alltsidigt fiske, beståndsvård, övervakning,

fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. m.

Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hänseende,

ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver

detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riksdagen

i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års

lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål lör omarbetning enligt närmare

angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka detta yttrande och uttalar

— i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner — den förväntningen

att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Fiskcristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll i sitt år 1956 avgivna betänkande att de enskilda

fiskevattnen inom riket i stor utsträckning var oskiftade. Ofta ägdes

ett oskiftat vatten av ett jämförelsevis stort antal personer. I de fall, då ett

fiskevatten var skiftat, var varje lott ofta av ringa storlek. Mera sällan förekom

det att ett enskilt fiskevatten, som framstod såsom en naturlig enhet

ur fiske- och fiskevårdssynpunkt, ägdes av en enda person. Detta medförde

betydande olägenheter.

Styrelsen pekade till eu början pa de fall, då varje lott ej kan för sig utnyttjas

på ett rationellt sätt. Ingen av delägarna har måhända de ekonomiska

resurser, som behövdes särskilt för anskaffande av erforderliga fiskredskap.

Stundom kunde vidare de olika lotterna var för sig vara för små

för de stora redskap som erfordrades för ett lönande fiske. Detta förhållande

var kanske mest markant vid alfiskekusterna. Jämväl i övrigt kunde

naturligtvis omständigheterna vara sådana, att delägarna med hänsyn till

lotternas ringa storlek ansåg det meningslöst att där driva fiske. Även då

olägenheter av nu nämnd art icke förefanns kunde det, vad fisket efter

vandringsfisk beträffade, vara fördelaktigast att fisket skedde å en enda

plats inom fiskevattnet i stället för på ett flertal olika ställen, kanske med

begagnande av mindre effektiva redskap.

Emellertid mötte även ur andra synpunkter än de nu angivna hinder för

ett rationellt fiske i ett vatten som ägdes av ett flertal olika personer. Intresset

att bedriva fisket på lämpligt sätt i sådant vatten kunde lätt förslappas

hos den enskilde delägaren. Började en delägare göra sig skyldig till

överdrivet fiske, var risken stor att också övriga delägare började förfara

på samma sätt. En företeelse — kanske vanligare än rovfiske i egentlig mening

- var, att ett fiskevatten beskattades på så sätt att beståndens sammansättning

blev ogynnsam. Ofta hade sålunda förekommit att de enskilda

delägarna visat bristande intresse att nedbringa bestånden av s. k. ogräsfisk,

så att dessa hölls tillbaka för mera värdefulla fiskslag. Vidare hade ofta

förbisetts angelägenheten av att beståndet av visst fiskslag exploaterades på

så sätt att beståndets sammansättning i avseende å årsklasser blev den ur

avkastningssynpunkt bästa. Därjämte förhöll det sig helt enkelt ofta så att

det fiskades för litet i ett fiskevatten med påföljd att vattnet kom att innehålla

endast småväxt, värdelös fisk. Målet för en rationell drift av fisket

borde vara, att med minsta omkostnader och arbete få största möjliga varaktiga

avkastning. I vatten med flera delägare kunde detta endast ernås

genom samarbete och ömsesidigt hänsynstagande.

De nu berörda olägenheterna av fiskevattnens uppsplittring å ett flertal

ägare kunde förebyggas på olika sätt. Härom anförde styrelsen.

Ofta är det påkallat med en omsorgsfull planläggning av fisket med regler

bl. a. om vilka slags eller hur många redskap varje fiskande får använda

eller å vilka tider eller platser han får fiska. Stundom kan syftet vinnas genom

utarrendering av fisket till yrkesfiskare eller annan lämplig person,

kanske någon av delägarna. Åtskilliga fiskevatten, särskilt i turistbygder

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

29

och vid tätorter, lämna den för fiskerättsägarna högsta ekonomiska avkastningen

genom att utnyttjas till husbehovs- och fritidsfiske, antingen genom

att utarrenderas till en fiskeklubb eller genom försäljning av fiskekort eller

liknande tillståndsbevis i den omfattning som med hänsyn till delägarnas

intressen befinnes lämplig.

För främjande av fisket kan det, vare sig fisket bedrives av delägarna enligt

en viss plan eller helt eller delvis utarrenderas, vara önskvärt med sådana

regler för fiskets bedrivande som ofta bruka betecknas som regler om

fiskevård, nämligen bestämmelser om fredningsområden, fredningstider,

fångstminimimått m. m. Att här behöva anlita den ordning för antagande av

dylika bestämmelser som är fastställd i fiskeristadgan, kan i många fall

framstå såsom onödigt omständligt.

Ett främjande av fisket kan underlättas t. ex. genom sådana åtgärder som

upprensning av nätställen, notvarp och ryssjeplatser, anläggning av bryggor

och båtuppdragningsplatser o. s. v. Ett ofta anfört motiv för bildande av en

samorganisation är nödvändigheten att ordna tillsyn över vattnet till skydd

mot tjuvfiske och överträdelser av de stadgar som gälla för vattnet. Sådan

tillsyn kan — särskilt i trakter med många fiskeintresserade — knappast

effektivt ordnas utan tillsättande av en eller flera tillsynsmän att hålla uppsikt

över vattnet. Bland fiskevårdsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse

som kunna vara av stor betydelse må nämnas utplantering av fisk eller

fiskyngel (jfr 13 § fiskeristadgan), bortfiskning av s. k. ogräsfisk, anordnande

av vilställen, lekbottnar och ev. fiskvägar (särskilt i laxöringsvatten),

gödsling av vatten m. m.

Styrelsen framhöll att det självfallet var angeläget, att kostnader för åtgärder

som nu sagts fördelades rättvist mellan samtliga de fiskevattensdelägare,

som drog nytta härav. Om flertalet delägare var ense att vidtaga åtgärd

som nu sagts, borde möjligheter finnas för dem att få övriga delägare

att deltaga i kostnaden. Även härutinnan framträdde sålunda behovet

av en samorganisation.

Även i fall då fisket i ett fiskevatten utnyttjades på ett ur allmän synpunkt

tillfredsställande sätt och särskilda fiskevårdsåtgärder ej heller var

påkallade, kunde det vara önskvärt med ingripande för att erhålla en rättvis

fördelning av fisket mellan delägarna inbördes. Ovanligt var sålunda

icke att delägare i oskiftat fiskevatten ej kunde komma överens om hur de

skulle utnyttja de olika fiskeplatserna eller att somliga delägare mot de

övrigas vilja utnyttjade fisket mer än deras andel i vattnet kunde anses

berättiga dem till. De flesta gcmensamhetsfisken, som inrättats utmed rikets

havskuster och som ej utarrenderats, torde ha tillkommit av nu anförda

skäl eller sålunda för att reglera förhållandet mellan delägarna i

oskiftat vatten. Även i skiftat vatten kunde det förekomma, att en ägare —

utan att driva fiske annat än på eget område — till skada för de övriga

tillgodogjorde sig en avsevärt större mängd fisk än som var skälig med hänsyn

till värdet av hans lott i förhållande till värdet av fiskevattnet i dess

helhet.

Fiskeristyrelsen behandlade härefter i ett särskilt avsnitt frågan, huruvida

reglering av fisket borde komma till stånd även för t i 1 1 g o d o s e e nde

av andra intressen än delägarnas. Styrelsen omnämnde

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

därvid fiskerättskommitténs tidigare berörda förslag i ämnet och uttalade

sig i anledning härav om den planerade lagstiftningens syfte.

Styrelsen anförde.

Rent principiellt kan det göras gällande, att ett hänsynstagande till angivna

intressen spränger den naturliga ramen för den lagstiftning som det

gäller att här åstadkomma. Eftersom det icke avsetts att lagstiftningen skall

gälla andra enskilda fiskevatten än dem som ha flera ägare, måste väl lagstiftningens

syfte vara att söka undanröja de svårigheter som förelegat att

få till stånd erforderligt samarbete mellan delägarna och få dem att respektera

varandras intressen. Om hänsyn till utomstående intressen skola bli

avgörande för frågan, huruvida en gemensam reglering skall komma till

stånd, torde dessa hänsyn med samma fog kunna åberopas för ett ingripande

i fråga om vatten som endast har en ägare. Det kan därför ifrågasättas,

huruvida bestämmelser om ingripanden på de särskilda skäl fiskerättskommittén

upptog, även om de i och för sig kunna anses ha fog för sig, verkligen

höra hemma i en lagstiftning, som avser att främja fisket och fiskevården

inom vatten som har flera delägare.

Såsom en allmän anmärkning mot den av fiskerättskommittén föreslagna

utvidgningen kan andragas, att det är angeläget att en lagstiftning på förevarande

område så mycket som möjligt mötes av förståelse från delägarnas

sida samt att därför det tvångsingripande, som lagstiftningen måste innebära,

bör vara tillåtet endast om det är nödvändigt med hänsyn till delägarnas

— eller några delägares — bästa. Det är därför av vikt, att ovidkommande

hänsyn såvitt möjligt icke spela in vid avgörandet av frågan huruvida

en samfälld reglering skall komma till stånd.

Vad särskilt angår de fall, då vanskötsel kan anses föreligga i strid med

ett allmänt intresse, synes det kunna ifrågasättas om det icke är lämpligare

och åtminstone för de flesta fall tillräckligt att det ingripande som på denna

grund kan anses påkallat riktar sig endast mot den eller de delägare, som

gjort sig skyldiga till vanskötseln. Möjlighet härtill finnes enligt 30—32 §§

fiskerättslagen. De därstädes angivna förutsättningarna för ingripande äro

desamma som kommittén upptog för bildande av fiskevårdsområde tvångsvis

på grund av vanskötsel.

Särskilt tveksamt synes vara, huruvida vanskötsel som består i underlätet

utnyttjande av fiskevattnet bör kunna föranleda ett ingripande av nu

ifrågavarande slag. För att en reglering här skall ha avsedd verkan torde

mestadels erfordras att fisket kan utarrenderas i strid med majoritetens

mening. Att sådan utarrendering tvångsvis skall kunna ske synes dock

mindre lämpligt.

Det må anmärkas, att de av fiskerättskommittén uppställda förutsättningarna

för att vanskötsel skulle kunna föranleda att fiskevårdsområde inrättas

äro mycket restriktiva, liksom motsvarande förutsättningar för ett ingripande

enligt 30—32 §§ fiskerättslagen. Det kan säkerligen antagas, att dessa

förutsättningar endast sällan skulle föreligga. Denna möjlighet till tvångsingripande

skulle därför, om man härutinnan följde den utformning reglerna

fått i kommittéförslaget, endast mycket sällan kunna komma att tillgripas.

Alt företaga ett ingripande på de av kommittén i övrigt anförda särskilda

skälen torde få anses såsom ett av förhållandena föga påkallat, alltför kraftigt

ingrepp i förfoganderätten till fiskevatten.

Fiskeristyrelsen kom till det resultatet, att ändamålet med den förordade

regleringen borde vara att i fråga om vatten, som är oskiftat eller eljest

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

31

tillhör två eller flera, främja fisket och fiskevården i delägarnas gemensamma

intresse och reglera förhållandet mellan dem.

Fiskeristyrelsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén att den föreslagna

lagstiftningens omfattning borde begränsas till det enskilda

fisket. Den tänkta organisationen skulle till den del den kom att omfatta

även s. k. fritt fiske, d. v. s. fisket i allmänt vatten och det fiske som varje

svensk medborgare äger bedriva i enskilt vatten, sakna delägare. Redan på

denna grund vore det ogörligt att utsträcka den tänkta organisationens funktioner

att omfatta även frifisket. Styrelsen anförde vidare härom.

Det kan icke komma i fråga att låta de personer, som ha enskild fiskerätt

inom visst vatten, utöva bestämmanderätten över det fiske, som varje svensk

medborgare äger bedriva därstädes, ej heller att låta en viss begränsad personkrets

bestämma över fisket å allmänt vatten. Otvivelaktigt kunna emellertid

stundom starka skäl åberopas för att exempelvis förbud, som inom

visst område med stöd av den här förordade lagstiftningen fastställts att

gälla mot användande av vissa fiskemetoder eller mot fångande av fisk å

viss tid, bli gällande även i angränsande allmänna vatten. Detta är kanske

framförallt fallet vid flodmynningar. Länsstyrelsen torde dock i allmänhet

ha möjlighet att komma till rätta med här uppkommande svårigheter genom

den befogenhet länsstyrelsen har jämlikt 14 § fiskeristadgan att meddela

särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

I fråga om lydelsen av fiskeristyrelsens förslag torde jag få hänvisa till

det tryckta betänkandet.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Behovet av en lagstiftning av huvudsakligen det innehåll som

fiskeristyrelsens förslag innebär vitsordades allmänt av remissinstanserna.

Två av dessa, länsstyrelsen i Örebro län och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap,

ställde sig dock avvisande till tanken på en ny lagstiftning på

området.

Länsstyrelsen i Örebro län åberopade till stöd för sin ståndpunkt främst,

att förslagets genomförande skulle innebära tvångsingripanden och väsentlig

ökning av länsstyrelsernas och fiskeritjänstemännens arbetsbörda utan

att sådana fördelar stod att vinna att dessa nackdelar uppvägdes.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap motiverade sitt avstyrkande

med, att förfarandet skulle bli omständligt, förenat med tvång och kostsamt

samt att inom hushållningssällskapets område något större behov av lagstiftning

knappast förelåg. Sällskapet anförde.

Inom hushållningssällskapets område förekommer mycket litet yrkesfiske,

och det som finns är helt lokaliserat till Vänern. I många av de

mindre sjöarna förekommer visserligen sportfiske i relativt stor utsträckning,

men där detta är av någon större betydelse, har lokala fiskevårdsföreningar

i regel på ett fullt tillfredsställande sätt lyckats bevaka såväl fiskerättsägarnas

som fiskevårdens intressen. Det omständliga förfarandet vid bildandet

av fiskeområden och det därmed förenade tvånget kommer sannolikt icke

att stimulera de fiskeintresserade till att vidtaga åtgärder till fiskevårdens

fromma. Den förrättning, som erfordras för fastställande av ett fiskeområde

kommer att draga avsevärda kostnader, och redan förut hårt belastade tjäns
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

temän kommer att bli nödsakade att sätta sig in i fiskerättens svårbemästrade

problem. Utskottet anser därför att fördelarna med den föreslagna

lagstiftningen icke kommer att uppvägas av de därmed förknippade nackdelarna

och kan därför inte tillstyrka, att förslaget lägges till grund för

lagstiftning å ifrågavarande område.

Lagberedningen förklarade, att den inskränkt sitt yttrande till frågor

som ur allmän lagstiftningssynpunkt kunde vara av betydelse vid bedömande

av förslaget. Efter sin granskning ur denna synpunkt anförde beredningen

sammanfattningsvis följande.

Enligt beredningens mening bör förslaget till lag om fiskeområde icke

utan en ingående omarbetning läggas till grund för lagstiftning. Härtill kommer

att de föreslagna bestämmelserna i flera fall är till sitt innehåll oklara

och icke torde lämna dem, för vilka lagen är avsedd, tillräcklig vägledning

vid tillämpningen. Det synes beredningen ej uteslutet att den ringa användning

som enligt uppgift i betänkandet lagen om gemensamhetsfiske erhållit

berott av liknande brister.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt, att en lagstiftning om fiskeområden

nu kom till stånd, föreslog domänstyrelsen, att den tills vidare begränsades

till att avse sådana vatten, där fisket i sin helhet var oskiftat eller eljest

samfällt för två eller flera fastigheter. Domänstyrelsen anförde till stöd

härför.

Ett icke obetydligt antal egendomar under domänstyrelsens förvaltning

utgöres, särskilt i mellersta och södra delarna av landet, av enskilda fastigheter,

som inköpts av kronan och omförts till kronoparker. Den till dessa

inköpta fastigheter hörande fiskerätten är —- till skillnad från vad som gäller

för de ursprungliga kronoparkerna — i de flesta fall oskiftad eller samfälld

för två eller flera fastigheter. Enligt bestämmelserna i 24 § fiskerättslagen

kan kronan i de flesta fall utnyttja sin fiskerätt i dessa vatten endast genom

överlåtelse av fiskerätten på någon av sina jordbruksarrendatorer, om en

sådan finnes i närheten av vattnet. Då nu föreliggande förslag, därest det

upphöjes till lag, enligt styrelsens uppfattning synes ägnat att möjliggöra

ett rationellare utnyttjande än nu är fallet av de oskiftade fiskevatten, i

vilka kronan är delägare, finner domänstyrelsen sig böra i princip tillstyrka

detsamma i vad avser frågan om bildande av fiskeområde i oskiftade vatten.

Beträffande de skiftade vattnen däremot ligger frågan annorlunda till bl. a.

därigenom att det främst är fiskevården som ofta måste bedrivas gemensamt,

under det att det gemensamma utnyttjandet ingalunda alltid är till fördel.

Behovet av samordning är därför icke lika trängande som beträffande oskiftade

vatten, och det tvång till gemensam disposition, som förslaget i många

fall kommer att medföra, kan få mindre lämpliga verkningar. I fråga om

kronans fisken i skiftade vatten bör de föreslagna bestämmelserna sålunda

icke bli tillämpliga, innan man förvissat sig om att tillämpningen av dessa

bestämmelser vederbörligen tillgodoser de allmänna intressen, som åsyftas

i kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken

jämte av Kungl. Maj :t samma dag utfärdade tillämpningsföreskrifter. Om

området för den föreslagna lagen nu begränsas till enbart de oskiftade

vattnen, vilka ju omfattar den större delen av landets fiskevatten, kan man

sedermera, när tillräcklig erfarenhet av lagens verkningar i dessa vatten

vunnits, genom särlagstiftning söka inrymma även de skiftade vattnen i

bestämmelserna om fiskeområde.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Knngl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De instanser, som i stort sett tillstyrkte förslaget, instämde i allmänhet

blott i de allmänna motiv för detta som fiskeristyrelsen anfört. Vissa framförde

dock därutöver ytterligare skäl för förslagets genomförande. 1 ett

flertal yttranden underströks värdet av att de talrika fiskevårdsföreningarna

med stöd av den föreslagna lagstiftningen skulle kunna ombildas och få en

fastare form. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anförde härom.

1913 års lag har icke i något fall tillämpats inom länet. Detta torde val

närmast bero på att lagens bestämmelser är invecklade och proceduren för

bildande av gemensamhetsfiske omständlig med ganska stränga krav på

anslutning från delägarnas sida. Även om det mera betydande fisket inom

länet bedrives i allmänt vatten i Vänern och Vättern, förefinns otvivelaktigt

intresse för att genom olika åtgärder från delägarnas sida främja rationellt

fiske och god fiskevård i enskilt fiskevatten. Det må härvid framhållas att

i Skaraborgs län ägosplittringen är betydande, vilket medför att fiskevattnen

mestadels är uppdelade på en mångfald delägare. För att motverka olägenheterna

härav har i fiskevårdande syfte på frivillighetens väg bildats 31

fiskevårdsföreningar med ett medlemsantal av cirka 1 300. Det finns anledning

antaga, att intresset för god fiskevård skulle befrämjas, därest lagstiftningen

så utformades, att delägarna finge större möjlighet än för närvarande

att med myndigheternas hjälp organisera fisket inom visst enskilt

fiskevatten. Det vill synas länsstyrelsen, som om det nu föreliggande förslaget

till lag om fiskeområde skulle på ett lämpligt sätt underlätta och

medverka till åstadkommande av en fastare organisationsform för tillgodoseendet

av de enskilda fiskeintressena och länsstyrelsen finner sig därför i

allt väsentligt kunna tillstyrka förslaget.

Liknande synpunkter framhölls även av länsstyrelsen i Västernorrlands

län, fiskeriintendenterna i mellersta och övre södra distrikten, samt hushållningssällskapen

i Östergötlands och Värmlands län.

Sveriges fiskares riksförbund uttalade, att förslaget, om det upphöjdes till

lag, skulle komma att fylla ett länge känt behov och ge ett välbehövligt stöd

för fisket. Förbundet framhöll emellertid, att vissa farhågor för verkningarna

av lagstiftningen uttalats från dess medlemmars sida. Förbundet

anförde härom.

Förbundet har tidigare inhämtat synpunkter på denna fråga från medlemsorganisationerna

och därvid har framhållits vissa farhågor för att utvecklingen

så småningom skulle kunna leda till att yrkesfiskarna skulle

komma att utestängas från möjligheterna att erhålla fiskerätt inom sådant

skärgårdsområde, där ett eller "flera fiskevårdsområden sammanslås att

omfatta samtliga fiskevatten inom ett län eller större kustområde. För vår

del anse vi oss böra fästa uppmärksamheten på vad som sålunda framhållits

och utgår ifrån att yrkesfiskarnas legala intressen noggrant bevakas i dessa

såväl som i andra avseenden, vilket för övrigt bör vara en förutsättning för

förslagets genomförande.

D e t n ä r m are syftet med den föreslagna lagstiftningen berördes i

några yttranden. Lagberedningen framhöll, att ändamålet med fiskevårdsområde

borde framgå av lagtexten, och anförde härom följande.

Fiskeområde kan enligt förslaget bildas för ordnande av fiskeförhållandena

samt främjande av fisket i''övrigt. Såsom framgår av motiven åsyftas

härmed uteslutande delägarnas intresse av ett större ekonomiskt utbyte;

.*» Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV <r>0

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

detta utbyte skall i samma mån komma varje särskild delägare till godo.

Att en delägares fiske skulle helt eller delvis kunna uppoffras för tillgodoseende

av övriga delägares intresse torde icke överensstämma med lagstiftningens

syfte. Det kan ifrågasättas huruvida denna allmänna förutsättning

tor lagstiftningens tillämpning kommit till tydligt uttryck i den inledande

1 § av förslaget. Ej heller uttalandena i motiven synas på denna punkt

fullt klarläggande. — I betänkandet behandlas (s. 45—47) frågan huruvida

fiskevårdsområde skall kunna komma till stånd för tillgodoseende av även

andra intressen än delägarnas. Denna fråga har i samband med tillkomsten

av 1947 års förslag och vid remissbehandlingen av detta tillvunnit sig stor

uppmärksamhet. Enligt nämnda förslag skulle fiskevårdsområde kunna,

aven i strid mot samtliga delägares vilja, bildas exempelvis för att trygga

en socialt betydelsefull sedvanerätt för utomstående att fiska i det ifrågavarande

vattnet eller för att eljest bereda en viss befolkningsgrupp tillfälle

till husbehovsfiske (s. 45). I betänkandet uttalar fiskeristyrelsen nu att

enligt dess, mening ändamålet med regleringen bör vara att främja fisket

t-h. f*skevården enbart i delägarnas gemensamma intresse och att reglera

förhållandet mellan dem. Såsom framgår av vad nyss anförts delar beredningen

denna fiskeristyrelsens uppfattning. Emellertid finner beredningen

att spörsmålet är av den grundläggande betydelse för hela lagstiftningen

.. e..^ klart besked härom bör lämnas i lagen. Den angivna principen bör

därför inskrivas däri, lämpligen på det sätt att såsom ändamål för bildande

av fiskevårdsområde anges ordnande av fiskeförhållandena samt främjande

av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Svenska fiskevårdsförbundet ansåg att tyngdpunkten i lagen borde läggas

på fiskevården och anförde.

I förslaget har enbart frågan om regleringen av fisket mellan olika fiskerattsagare

i ett vatten upptagits till prövning. Lämpligheten av att lösa denna

fråga separat utan att samtidigt ge sig in på de stora framtidsproblemen

inom det svenska fisket kan starkt ifrågasättas. 1913 års lag, som

det nya lagförslaget avser att ersätta, är ur angelägenhetssynpunkt ej så

k.r.p .an<^® ätt ersätta, att därmed förutsättningarna för en bättre lagstiftning

på fiskets område i andra sammanhang skall få motverkas av en

dyhk speciallagstiftning. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla den

betydelse som lagstiftningen på jaktvårdens område kommit att få för det

svenska jaktvårdsintresset av idag. Ett starkt behov av en utökad lagstiftnmg

pa fiskevårdens område har allt mer gjort sig kännbart. Andra vattenintressen,

såsom regleringsintressena, torrläggningsföretagen och flottningen,

har redan reglerats i den svenska lagstiftningen. Det vore därför önskvärt

att det föreliggande lagförslaget lämnade rum för en kommande lagstiftning

som mer väsentligt berör det rena fiskevårdsintresset inom landet

och ger detta intresse ett tillfredsställande stöd. Ett rationellt tillvaratagande

av de möjligheter till fiske som rikets vatten erbjuder, kräver en mer långtgående

lagstiftning på fiskevårdens område än det nu föreliggande förslaget,

varför en överarbetning måhända vore lämplig.

Svenska naturskyddsföreningen uttalade, att det i och för sig vore önskvärt

att fiskevårdsområden skulle kunna bildas även för tillgodoseende av

andra intressen än medlemmarnas, men att föreningen avstod från att framföra

yrkande härom. Föreningen anförde.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1000

35

Föreningen finner att ett genomförande av förslagen kommer att innebära

att ett betydelsefullt medel tillskapas för att utan en betungande formell

procedur åvägabringa ett ur olika synpunkter önskvärt rationellare utnyttjande

av vårt lands betydande fiskevatten. Ehuru den föreslagna lagstiftningen

främst tar sikte på deras fördelar, som är delägare i ett fiskevatten,

synes den, t. ex. genom att outnyttjade vatten kan bli bättre utnyttjade,

uppenbart rovfiske motarbetas samt positiva beståndsfrämjande åtgärder

vidtages, kunna komma att, i varje fall indirekt, tjäna vidare intressen.

Även ur fritidsfiskarnas synpunkter torde förslagets genomförande

sålunda komma att medföra avgjorda fördelar. Betydelsen härav torde icke

behöva närmare utvecklas. Från de synpunkter föreningen har att företräda

hade det visserligen varit önskvärt, att, på sätt fiskerättskommittén

på sin tid föreslog, inrättande av fiskeområden skulle kunna beslutas även

för tillgodoseende av andra intressen än delägarnas. Föreningen, som vill

erinra om att den av fiskeristyrelsen nu avlämnade utredningen är den

tredje, genom vars förslag man sökt ersätta lagen om gemensamhetsfiske,

anser med hänsyn härtill, att det är av så stor betydelse att ny lagstiftning

i ämnet äntligen blir genomförd, att föreningen avstår från att i nyssnämnda

del nu framföra något yrkande.

Med anledning av fiskeristyrelsens förslag att en lag om fiskevårdsområden

icke skulle — med undantag för de särskilda i 3 § fiskerättslagen

omförmälda fallen — omfatta det s. k. frifisket, framställde

några remissinstanser erinringar.

Örebro läns hushållningssällskap ansåg sålunda, att den föreslagna lagstiftningen

icke i oförändrad form borde göras tillämplig på vatten där både

enskilt och fritt fiske förekom. Sällskapet framhöll att i sjöar som Vättern

och Hjälmaren förekom ett omfattande frifiske. Fiskeristyrelsen syntes

i sitt förslag icke ha tagit tillräcklig hänsyn till det förhållandet att genom

inrättande av fiskevårdsområde delägarna däri kunde åläggas att nedlägga

arbete och kostnader som kunde förväntas i betydande utsträckning

komma frifiskarna och icke dem själva tillgodo, vilket givetvis icke var

tillfredsställande. Tydligen i anledning av den möjlighet som enligt 19 §

fiskerättslagen föreligger för varje svensk medborgare till fritt fiske med

rörligt redskap i vissa delar av det enskilda vattnet i Mellanfjärden i Hjälmaren

(jfr 6 § vattengränslagen) uttalade vidare sällskapet, att fiske med

rörligt redskap i enskilt vatten även innebar rätt att fiska med not och liknande

mycket effektiva redskap, vilket förhållande för de enskilda delägarna

i ett fiskevårdsområde kunde leda till det resultatet att de belastades

med betydande kostnader för en förbättring av fiskbeståndet, som ej kom

dem eller den yrkesfiskande befolkningen till godo.

Liknande synpunkter framhölls av Jämtlands läns hushållningssällskap,

Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund.

Nämnda remissinstanser ville emellertid lösa frågan så, att fiskevårdsområde

skulle kunna omfatta även det allmänna vattnet och frifiskarna åläggas

att underkasta sig åtminstone vissa av de regler som gällde för delägarna i

fiskevårdsområde.

Fiskerikonsulenten för Vänern uttryckte farhågor för att fiskevårdsområdena

skulle göra det svårare för yrkesfiskare alt genom arrende erhålla

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

lämpliga och billiga fiskeplatser och föreslog att lagen överhuvudtaget icke

gjordes tillämplig på Vänern. Den för åtskil iga hushållningssällskap gemensamma

fiskerinämnden för Vänern var emellertid härvidlag av motsatt uppfattning

och tillstyrkte lagförslaget.

Departementspromemorian 1957

Efter en redogörelse för huvuddragen i tidigare förslag samt remissinstansernas

allmänna inställning till dessa framhålles i departementspromemorian

att behovet av en snar reform av gällande rätt på föreliggande

område får anses vara tillfredsställande klarlagt. Den föreslagna

lagstiftningen innebar såväl enligt fiskeristyrelsens som promemorians förslag

att vissa åtgärder skulle kunna genomföras utan samtycke från alla

delägare. En jämförelse med lagstiftningen om jaktvårdsområde, vilken

lagstiftning i flera hänseenden stått som förebild, gav vid handen att — enligt

förslagen — tvångsingripanden på fiskets område skulle kunna genomföras

lättare och ävenledes bli mera långtgående. I promemorian anfördes

vidare härom.

Enligt ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1951 s. 74) torde det sålunda

i regel icke vara möjligt att genom bildande av jaktvårdsområde beröva

fastighetsägaren rätten att jaga på egen mark, och detta icke ens om

han hänvisas att jaga på annat håll inom området. Så skall emellertid enligt

den föreslagna lagstiftningen kunna ske i fråga om rätten att fiska i

eget vatten, därvid det visserligen förutsättes, att fiskerättsägaren, som utsättes

för dylikt intrång, kompenseras antingen genom att hän hänvisas att

fiska på annat håll eller — om fisket upplåtes — får taga del av influtna

upplåtelseavgifter. Någon motsvarighet till ersättningsregeln i 23 § 1913

års lag föreslås icke.

Självfallet inställer sig betänkligheter inför tvångsbestämmelser av detta

slag. Emellertid^ är förhållandena på fiskets område sådana att dessa betänkligheter

måste falla, därest man lagstiftningsvägen vill söka bereda

ökade möjligheter för fiskerättsägare att''ordna fiskeförhållandena på ett

rationellt sätt.

Vad till en början angår oskiftade fisken synes mångenstädes

enligt fiskerättskoinmitténs beskrivning råda så otillfredsställande förhållanden

att behovet av åtgärder för att bringa rättvisa mellan delägarna och

organisera fiskevården torde vara uppenbart. Stadgandena i 24 § fiskerättslagen

är visserligen avsedda för dessa fall, men bestämmelserna lider av

vissa brister och torde vara för knapphändiga för att svara mot det behov

som här föreligger. Att även 1913 års lag här visat sig otillräcklig är allmänt

omvittnat.

Vad därefter angår fiske som är skiftat, varunder inbegripes

även fiske som utgör för sig bestående fastighet, ter sig ett ingripande icke

lika självklart, men då ett dylikt fiske lätt kan utnyttjas på ett sätt som

länder grannarna till förfång, synes betänkligheterna mot vissa tvångsbestämmelser

även i dylikt fall kunna falla, helst som själva principen accepterats

redan i 1913 års lag.

Av dem som ställt sig kritiska till den föreslagna lagstiftningen har bl. a.

framhållits, att de missförhållanden som påtalats i allmänhet kunnat bemästras

av de talrikt förekommande fiskevårdsföreningarna.

Detta kan i många fall i och för sig vara riktigt. Emellertid har det också

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

37

från andra håll framhållits att fiskevårdsfureningarna är i behov av stöd i

sin verksamhet. Den mest iögonenfallande bristen i denna organisationsform

är, att den saknar möjlighet till tvångsanslutning och att en ny fiskerättsägare

icke är bunden av företrädarens åtaganden. En eller ett fåtal fastighetsägare

kan därför i en sjö eller annat vatten, som ur fiskesynpunkt

ter sig som en enhet, lätt sabotera fiskevårdsföreningens verksamhet.

Huru än förhållandet mellan fiskevårdsförening och fiskevårdsområde

ordnades torde det, uttalas vidare i promemorian, vara klart, att blotta förekomsten

av en lag med vissa inslag av tvång skulle utgöra ett utomordentligt

stöd för fiskevårdsföreningarna i deras fortsatta arbete och därmed på sitt

sätt gagna den föreslagna lagstiftningens syfte. Det kunde nämligen förväntas

att en fiskerättsägare, som nu undandrog sig att medverka i en frivillig

fiskevårdsförening, inför möjligheten av alt mot sin vilja få sitt fiske

indraget i ett fiskevårdsområde föredrog att gå in i föreningen. Mot en dylik

utveckling torde intet vara att erinra. Från Svenska jägareförbundet hade

upplysts att vid sidan av de omkring 1 000 jaktvårdsområden, som organiserats

enligt jaktlagen, fanns ungefär ett lika stort antal frivilliga jaktvårdsföreningar,

vilka — med gott resultat — bedrev en verksamhet med

i huvudsak samma syfte som jaktvårdsområdena.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen av fiskeristyrelsens

betänkande yttrats om lagstiftningens syfte föreslogs i departementspromemorian

den ändringen, att den i lagtextens första paragraf

angivna förutsättningen: »För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande

av fisket i övrigt...» ändrades till: »För ordnande av fiskeförhållandena

samt främjande av fislcerättsägarnas

gemensamma ekonomiska intresse...»

I promemorian behandlades därefter spörsmålet om den föreslagna 1 a gstiftningens

omfattning. Från skilda håll framförda förslag om

inskränkning av lagens tillämpningsområde tillbakavisades därvid i allmänhet.

I promemorian anfördes härom.

Domänstyrelsen har gjort gällande, att något egentligt behov av ny lagstiftning

beträffande skiftade fisken icke föreligger och hemställer att från

en ny lag i varje fall undantages kronans fisken i skiftade vatten.

Ett undantag erinrande om det av domänstyrelsen nu ifrågasatta har nyligen

gjorts i lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden (nr 390), vilken

trätt i kraft den 1 oktober 1957. Undantaget, som tillkommit på riksdagens

begäran (skrivelse nr 305), avser kronans fisken och är i tiden begränsat till

fem år. Undantaget har betingats dels av uppfattningen att lagar, vilka i

likhet med fiskearrendelagen är av huvudsakligen social karaktär, i regel

icke — eller i vart fall icke alltid — skall äga tillämpning gentemot kronan,

dels ock av farhågor för att fiskearrendelagen skulle komma att försvåra

genomförandet av de syften, som tagit sig uttryck i kungörelsen den 8 juni

1951 ang. förvaltningen av kronans fisken med lillämpningshestäminelser

samma dag (se tredje lagutskottets utlåtande nr 21 och memorial nr 24/

1957). Emellertid har -— i enlighet med uttalande av riksdagen -— kronans

fiskearrendatorer genom en i administrativ ordning tillkommen författning

(SFS 1957: 526) redan fr. o. in. den 1 oktober 1957 beretts i huvudsak samma

skydd som andra fiskearrendatorer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De skäl som ifråga om fiskearrendelagen åberopats för kronans undantagande

torde knappast äga någon motsvarighet på nu föreliggande område.

Därest i ett konkret fall de intressen, som 1951 års nämnda kungörelse avser

att tillvarataga, skulle genom tillskapande av ett fiskevårdsområde sättas

i fara, torde man kunna räkna med att detta beaktas av den fastställande

myndigheten på så sätt att fastställelse vägras eller områdets gränser

och stadgar modifieras med hänsyn till kungörelsens innehåll och syfte.

Eftersom såväl 1951 års kungörelse som den nu föreslagna lagstiftningen

saftar till ett rationellt fiske och en förbättrad fiskevård, är det dock troligt

att de påtalade konfliktsituationerna icke kommer att bli vanliga.

Med anledning av att Sveriges fiskares riksförbund, som i princip ställt

sig positivt till den föreslagna lagstiftningen, uttalat farhågor för att lagstiftningen

kunde komma att medföra att yrkesfiskare utestängdes

från fiskevatten som de hittills brukat, uttalades i promemorian, att den föreslagna

lagstiftningen i likhet med den svenska fiskelagstiftningen i allmänhet

— men i motsats till fiskearrendelagen — icke tillerkänt det yrkesmässiga

fisket någon särställning i förhållande till annat fiske. Anledningen

härtill var främst den att en motsatt ståndpunkt skulle medföra många ytterst

vanskliga gränsdragningsproblem. Då tanken ju dessutom var att genom

den föreslagna lagstiftningen söka förbättra allt fiske, syntes anledning

icke föreligga att i förevarande sammanhang särskilt gynna det yrkesmässiga

fisket. En viss modifikation av fiskeristyrelsens förslag till yrkesfiskets

förmån vidtogs dock i promemorian beträffande upplåtelse av fiske, som

ägdes av yrkesfiskare eller likställd.

Frågan om den föreslagna lagstiftningens förhållande

till frifisket behandlades ävenledes i promemorian, därvid det vitsordades

vad remissinstanserna i denna del framhållit, nämligen att i vatten

där frifiske förekom — d. v. s. vid kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern,

Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland — den föreslagna lagstiftningen

kom att medföra motsättningar mellan frifiske och enskilt fiske, vilket

spörsmål icke närmare beaktats i betänkandet. Det var självfallet icke tilltalande

att ett fiskevårdsområde i sådant vatten kunde ålägga sina medlemmar

att lämna tillskott för fiskevårdande åtgärder, som kunde beräknas komma

att i mera avsevärd mån komma andra — t. ex. frifiskare — till godo.

Med exempel belystes de olika möjligheter att lösa det påtalade dilemmat

som därvid syntes stå till buds.

1. Från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde undantages allt

vatten där frifiske bedrives vid sidan av enskilt fiske eller undantag göres

för vissa d lika vatten, exv. •— såsom föreslagits — Vänern. — Tankegången,

som redan från början s. a. s. kapitulerar för de svårigheter, som lagens tilllämpning

beträffande en stor del, måhända huvuddelen, av det enskilda fisket

kan väntas medföra, synes böra avvisas. 1913 års lag känner ej heller till någon

dylik inskränkning.

2. Ansvaret och kostnaderna för den del av fiskevården, som ej hänför

sig till fiskets bedrivande, alltså fiskevården i mera inskränkt mening övertages

i de vatten varom nu är fråga helt eller till större delen av det allmänna.

— Som princip överensstämmer emellertid denna tankegång icke med de

utgångspunkter som ansetts böra vara vägledande för förevarande lagstiftning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

39

3. Man kan, som exv. Jämtlands läns hushållningssällskap antytt, låta

fiskevårdsområdet omfatta även frivattnet. Onekligen talar mycket för denna

lösning. För att den skall kunna genomföras tarvas emellertid att hela

det föreliggande lagstiftningskomplexet angripes från helt andra utgångspunkter

än som hittills skett. Initiativrätten bör i sådant fall ej begränsas till

de enskilda fiskerättsägarna. Frågorna om rösträtt, delaktighet och skyldighet

att lämna tillskott etc. måste även prövas från helt andra utgångspunkter.

— Detta alternativ till frågans lösning synes sålunda i vart fall f. n.

böra förfalla.1

4. Vidare kan fiskevårdsområdet konstrueras så, att det enbart reglerar

fiskets utövande, medan den egentliga fiskevården lämnas obeaktad. ■—•

Denna utväg förefaller dock mindre lämp.ig, enär ■— förutom att fiskevården

sättes i efterhand -— det kan förväntas att även i detta fall den enskilde

fiskerättsägaren icke så gärna underkastar sig fiskevårdsområdets allehanda

bestämmelser om begränsning av fisket, då han ser frifiskaren omedelbart

utanför fiskevårdsområdets gräns utöva sitt fiske, måhända utan varje inskränkning.

5. Det alternativ till frågans lösning, som härefter osökt inställer sig, är

att i dessa fall införa särskilda lokala fiskevårdsavgifter, vilka i nu ifrågavarande

vatten för frifiskarna skulle bli en motsvarighet till de tillskott, som

delägarna i fiskevårdsområde föreslås kunna åläggas. Enligt de direktiv

fiskeristyrelsen erhållit beträffande utredandet av lokala fiskevårdsavgifter

skall dessa avse just fiske i sådana vatten, där förekomsten av fritt fiske kan

antagas medföra påtagliga faror för fiskbeståndet.

Enär fiskeristyrelsen ännu icke redovisat resultatet av denna utredning,

torde även den fråga som här diskuterats i avvaktan på utredningen tills

vidare få bero.

Sammanfattningsvis framhölls i promemorian att huru än frågan om

fiskevårdsavgifter slutligen löstes2, densamma ej syntes böra hindra genomförandet

av den nu föreslagna lagstiftningen. Den lösning av problemet frifiske-fiskevårdsområde

som — intill dess frågan om fiskevårdsavgifter avgjorts

— syntes mest ändamålsenlig var den som behandlats vid 4. härovan.

Samtidigt framhölls dock alt man torde ha anledning att räkna med att antalet

fiskevårdsområden i nu ifrågavarande vatten icke kom att bli stort.

Då det kunde förutsättas att länsstyrelsen i samband med stadgarnas fastställande

beaktade de särskilda förhållanden som i dessa fall kunde föreligga,

syntes anledning saknas att särskilt jämka lagtexten med hänsyn till

dessa situationer.

De i departementspromemorian intagna lagutkasten torde som bilaga A

få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över departementspromemorian

I huvudfrågan — behovet av ny lagstiftning -— hänvisar remissinstanserna

i allmänhet till vad de tidigare anfört. Flera har dock ånyo uttryckligen

framhållit att behovet av en ny lagstiftning är påtagligt och att 1913 års lag

snarast möjligt bör ersättas av en modern lag.

1 Jfr betänkandet s. 40 f.

8 Jfr jordbruksutskottets utlåtande nr 13/1957 och riksdagens protokoll den 12/11 1957 I

nr 13 s. 22 ff och II nr 13 s. 28 ff, allt i anledning av motioner om utredning om införande

av en allmän fiskevårdsavgift, ävensom fiskeristyrelsens betänkande i ämnet den 8 januari 1959.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro lön och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap

unser fortfarande att behov av ny lagstiftning ej föreligger. Till samma mening

har nu även anslutit sig Kalmar läns norra och Örebro läns hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Örebro län säger sig icke vilja i och för sig förneka behovet

av en rationellare ordning på området men anser, att den föreslagna ordningen

innefattar alltför långtgående ingrepp i den enskildes rättssfär utan

att däremot svarande fördelar torde kunna vinnas. Länsstyrelsen vidhåller

sålunda sin tidigare intagna ståndpunkt samt anför.

Promemorian har minskat men ej eliminerat orsakerna till de erinringar

ur civilrättslig synpunkt, som enligt länsstyrelsens mening kunna riktas mot

fiskeristyrelsens förslag. Promemorians redogörelse för de med lagstiftningen

förenade rättsliga problemkomplexen synes länsstyrelsen avskräckande,

helst om man besinnar, att det här dock rör sig om ett område, som

visserligen icke saknar vikt men som dock endast är av tämligen begränsad

betydelse. Med hänsyn ej minst till sist antydda omständighet synes fiskevårdssynpunkten

i allt för hög grad tillåtits att vid den gjorda avvägningen

dominera över hänsyn till hävdvunna rättsprinciper.

Det primärmateriel, ur vilket upplysningar om de ofta svårgripbara fiskerättsfrågorna

måste hämtas, förvaras i lantmäterikontorens förrättningsarkiv

och måste ofta med möda i och för bearbetning och sammanställning

utvinnas ur ett historiskt materiel, som understundom är åldrigt och allt annat

än lättillgängligt. Även i dess nu föreliggande form skulle lagförslaget,

om det realiserades, komma att kräva ej obetydliga arbetsinsatser främst

från lantmätarna och deras medhjälpare men även av länsstyrelserna och

av de i praktiken säkerligen svåranskaffade förrättningsmännen.

Kalmar läns norra hushållningssällskap åberopar till stöd för sitt avstyrkande

i huvudsak samma skäl som länsstyrelsen i Örebro län. Sällskapet

anför därjämte.

De redan befintliga fiskevårdsföreningarna fungera i stort sett bra och ha

fördelen att vara byggda på frivillighetens grund. Man kan beträffande de

likartade jaktvårdsområdena tydligt märka, att där sådana bildats utan att

helt frivillig enighet varit för handen, stora svårigheter uppstått i synnerhet

då det gällt förnyandet av desamma.

Örebro läns hushållningssällskap anför.

Ehuru det i vissa speciella fall skulle kunna vara önskvärt med en fastare

organisationsform för att uppnå ordnade fiske- och fiskevårdsförhållanden

i sjöar och vattendrag synes dock föreliggande lagförslag i allt för stor omfattning

medföra intrång på den enskilda fiskerätten. En dylik tvångsbetonad

organisationsform lär icke kunna främja fisket och fiskevården utan

torde förr komma att utlösa osämja mellan olika fiskeintressen och omintetgöra

det nu rådande ideella intresset för fiskevården. Den organisationsform

som fiskevårdsföreningar innebär och som utarbetats och utbyggts med stöd

av nuvarande lagbestämmelser och den erfarenhet, som vunnits vid praktisk

tillämpning, synes vara att föredraga mot de i förslaget föreskrivna tvångsbestämmelserna.

I vissa speciella fall, då fisket uppenbarligen vanskötes,

kan det vara nödvändigt att tillgripa tvångsåtgärder för reglering av fisket.

Dylika fall äro dock numera mycket sällsynta, och därest det någon gång

skulle förekomma kan åtgärder vidtagas enligt 30—32 §§ fiskerättslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Om tvist skulle uppstå mellan fiskerättsägare inom ett samfällt vatten kan

den, som anser sin rätt kränkt, få rättelse enligt 24 § samma lag genom hänvändelse

till domstol. Enligt §§ 14—22 fiskeristadgan äger ju dessutom länsstyrelsen,

där så erfordras, meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård

och bedrivande. Med det stora intresse för fiske och fiskevård, som numera

kommer till synes från fiskerättsägarnas sida, borde nuvarande bestämmelser

täcka behovet av regleringsåtgärder.

Flera remissinstanser har dock även nu uttryckligen framhållit behovet

av ny lagstiftning. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför sålunda.

Det är uppenbart att ett behov föreligger att främst i oskiftade vatten

bringa rättvisa i fördelningen av fiskets avkastning mellan de olika delägarna.

Detta kan, som framgår såväl av fiskeristyrelsens förslag som departementspromemorian,

ej åvägabringas utan ett visst tvång. Då emellertid

mycket härigenom står att vinna anser jag att ett sådant är tillåtligt. Särskilt

viktigt är att därigenom alla måste medverka till gemensamt bästa, vilket

nu ofta icke är fallet. Fiskande som nu ej vill deltaga i sådant gemensamt

arbete behöver ej göra det, och kan både sabotera det eller också ulan

särskild insats fritt utnyttja andra delägares arbete.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar lagstiftningens

medelbara verkan.

Denna lagstiftning kommer att få stort värde för de nu befintliga talrika

frivilliga fiskevårdssammanslutningarna inom länet. I många fall kan förbättrade

lokala förhållanden uppstå för fiskevårdsföreningar, som direkt

äro i stånd att ombilda sig till fiskevårdsområden, men den allra största betydelsen

kommer att bestå i enbart förefintligheten av lagen.

Samma synpunkt har också framhållits av Svenska fiskevårdsförbundet.

Södermanlands läns hushållningssällskap finner det värdefullt att man

genom den föreslagna lagstiftningen skulle kunna åstadkomma områden

med fastare organisation än de nuvarande fiskevårdsföreningarna.

Kristianstads läns hushållningssällskap finner förslaget vara av särskilt

värde därför att ett genomförande av detsamma i många fall skulle göra

eljest måhända omständliga och dyrbara laga skiften av fiske onödiga.

Flera remissinstanser, som tillstyrkt en reform, har samtidigt tillkännagivit

vissa kritiska synpunkter av principiell natui.

Lantmäteristgrelsen anför sålunda.

Lantmäteristyrelsen vill till en början framhålla att övervägande skäl synes

tala för att nu gällande rätt på området ersättes av ny lagstiftning, vars

främsta syfte bör vara att åstadkomma en sakrättsligt tryggad organisationsform

för samverkan beträffande fiske mellan ägare till fastigheter vartill

hör rätt till fiske inom visst vatten. För att få till stånd en dylik samverkan,

varav enligt de motiv som åberopats i promemorian stort behov

föreligger, är det enligt lantmäteristyrelsens mening av betydelse dels alt

förutsättningarna för bildandet av fiskevårdsområden och för reglering av

fisket inom dylikt område utformas på sätt som gör berörda fastighetsägare

benägna att utnyttja lagstiftningen, dels att förfarandet vid bildandet av

fiskevårdsområden blir så enkelt och smidigt som möjligt. Det kan eljest

föreligga risk för att lagen om fiskevårdsområde icke blir tillämpad i större

utsträckning än lagen om gemensamhetsfiske.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Förslagets inslag av tvång har på flera håll väckt betänkligheter av olika

slag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda.

Genom länsstyrelsens fastställelseprövning kommer att skapas s. k. begränsade

sakrätter med vittgående rättsverkningar icke bara för de personer,

som vid tiden för fastställelsen voro berörda fastighetsägare utan även

för framtida ägare under avsevärd tid. En lagstiftning, som i likhet med

den nu föreslagna, innehåller så långt gående tvångsbestämmelser i syfte

att inskränka den enskilde fiskerättsägarens förfoganderätt, måste enligt

länsstyrelsens förmenande kringgärdas av väsentligt strängare bestämmelser

till skydd för enskild rätt än vad fallet är i föreliggande lagutkast.

Länsstyrelsen i Kalmar län berör samma spörsmål.

Den föreslagna lagstiftningen har vissa inslag av tvång, vilket stundom

kan tänkas leda till svårigheter vid tillämpningen. I samband med länsstyrelsens

lämplighetsprövning av beslut om bildande av fiskevårdsområde och

av stadgar för sådant område synes goda möjligheter föreligga att överbrygga

sådana svårigheter.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att flera viktiga frågor ännu ej blivit

tillfredsställande utredda. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen, som i sitt utlåtande år 1956 uttalade farhågor för att tilllämpningen

av den föreslagna lagstiftningen komme att medföra stora praktiska

svårigheter, anser sig även nu böra kraftigt framhålla detta. Åtskilliga

av de svårbemästrade problem, vilka, såsom påvisats i flera av 1956 års utlåtanden,

kunna uppkomma i samband med bildande av fiskevårdsområden,

synas hava blivit alltför lättvindigt avfärdade i promemorian, varför länsstyrelsen

vill ifrågasätta, huruvida icke en ytterligare sakkunnig överarbetning

av lagförslaget är erforderlig.

Remissinstanserna har i allmänhet funnit att tidigare framförda anmärkningar

nu blivit beaktade och att departementspromemorian utgör en förbättring

av fiskeristyrelsens förslag. I en del fall har dock lagförslagen missförståtts.

Lagförslagens formella utformning har också utsatts för kritik.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför sålunda.

De omarbetade lagförslagen har blivit mera omfattande än fiskeristyrelsens

och synes på flera punkter vara svårtolkade även för juridiska experter,

vilket ger anledning till vissa farhågor. Det är av största vikt, att icke

huvudsyftet med det nya lagförslaget, nämligen att utgöra en användbar ersättning

för 1913 års lag, blir bortglömt i diskussionen om detaljerna. Det

är emellertid synnerligen angeläget att en ny lagstiftning snarast kan ersätta

nämnda lag.

Den nya lagstiftningens närmare syfte, vilket i departementspromemorians

lagtext angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena

samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse»

har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna eller ej föranlett någon särskild

erinran. Vissa anmärkningar har dock framförts. Länsstyrelsen i Uppsala

län erinrar om att den föreslagna lagen främst torde ha till uppgift att

främja fisket och fiskevården, låt vara att detta sker i delägarnas gemensamma

intresse. Mot bakgrunden härav förordar länsstyrelsen i stället den

av fiskeristyrelsen föreslagna formuleringen »ordnande av fiskeförhållandena

samt främjande av fisket i övrigt».

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara motsägande att använda benämningen

fiskevårdsområde på en organisation, som i första hand skall

tillvarataga delägarnas gemensamma ekonomiska intresse. Med hänsyn till

vad som i dessa och andra sammanhang uttalats i promemorian finner länsstyrelsen

det oklart, huruvida fiskevård i egentlig mening kommer att ingå

bland de syften som fiskevårdsområde skall främja. Länsstyrelsen finner

därför ett förtydligande erforderligt.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet och fiskerinämnden för Vänern

anser att syftet bör angivas såsom »fiskets vård och lämpliga bedrivande».

Västerbottens läns hushållningssällskap ställer sig även tveksamt till värdet

av den i promemorian gjorda ändringen och anför.

Förändringen kan innebära en viss begränsning av fiskevårdsområdes

uppgift att mera allmänt verka för fiskevårdens befrämjande i berörda vatten.

Med den i fiskeristvrelsens förslag givna formuleringen skulle lagen

kunnat bli ett värdefullt stöd för fiskevårdsföreningarna i deras arbete på

fiskevårdens område och genom angivandet av uppgiften »främjande av

fisket» öka allmänhetens förståelse för nödvändigheten och behovet av dylika

åtgärder. Då sällskapet emellertid hoppas att lagen det oaktat skall

verka även i nämnda ayseende, finner sällskapet ej skäl till allvarligare invändning

mot den nu föreslagna formuleringen.

Överlantmälaren i Örebro län anser att syftet bör angivas på annat sätt

och att det här gäller även andra intressen än rent ekonomiska. Han anför

härom följande.

Den i förslaget gjorda bestämningen av ändamålet med regleringen synes

vara alltför allmänt hållen. »För ordnande av fiskeförhållandena» synes vara

en bestämning, som av en majoritet kan utnyttjas såsom täckmantel for

helt andra syften än de som avsetts med lagen eller i varje fall lämpligen

böra uppställas för en lagstiftning på området. »Oordnade fiskeförhallanden»

inom ett eller flera skifteslag vid en sjö skulle exempelvis kunna åberopas

såsom skäl för en reglering, som i själva verket syftade till en utvidgning

av fiskerätten för delägarna i dessa till att omfatta jämväl exempelvis ett

enstaka hemmans enskilda fiskevatten i samma sjö o. s. v. Ej heller bestämningen

»främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse»

synes vara lämplig, då fisket numera i stor omfattning har ett ideellt

värde såsom sportfiske, förströelse och rekreation, vilket vida överstiger

det rent ekonomiska avkastningsvärdet.

Svenska naturskyddsföreningen uttalar, att förslaget synes innebära ett

värdefullt medel för ett rationellare utnyttjande av fiskevattnen, vilket ur

naturvårdssynpunkter hälsas med tillfredsställelse. Föreningen anför angående

lagstiftningens syfte.

Förslaget innebär dock en begränsning såtillvida, att det blott tillgodoser

delägarnas intressen. På längre sikt — bl. a. av hänsyn till fritidsfisket

torde det dock vara önskvärt att fiskevårdsområden kan tillkomma även

för att tillgodose andra intressen än delägarnas. Med hänsyn till vikten av

att eu ny lagstiftning nu blir genomförd avstår föreningen — liksom i sitt

föregående yttrande — från att framföra något yrkande i denna del.

Domänstyrelsen föreslog i sitt yttrande över fiskeristyrelsens förslag att

den nya lagstiftningen ej skulle omfatta fiske, som blivit skiftat.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

och i varje fall icke kronans skiftade fisken. Dessa domänstyrelsens

förslag vann ej beaktande i departementspromemorian och har ej

heller vunnit gensvar bland övriga nu hörda remissinstanser. Hushållningssällskapen

i Stockholms län och stad samt Östergötlands län ävensom Svenska

fiskevårdsförbundet och Svenska naturskyddsförbnndet framhåller uttryckligen

att den nya lagstiftningen bör omfatta även kronans fisken.

Domänstgrelsen framhåller att den föreslagna lagstiftningen synes kunna

möjliggöra att oskiftade fisken, vari kronan är delägare, utnyttjas rationellare

än nu är fallet. Vad åter angår skiftade fisken vidhåller domänstyrelsen

sin tidigare uppfattning och anför i denna del i huvudsak följande.

Med hänsyn till de erfarenheter, som ett mångårigt organisationsarbete

för att bereda allmänheten möjlighet att bedriva sport- och fritidsfiske i

kronans vatten givit, kan styrelsen icke dela den uppfattning som i detta fall

kommit till uttryck i departementspromemorian. Länsstyrelserna inhämta

i legel yttranden i tiskefrågor endast från länens fiskerinämnder och bruka

fasta stort avseende vid dessa nämnders yttranden. En stor del av fiskerinämnderna

torde vara ensidigt sammansatta av företrädare för enbart yrkesoch

binäringsfisket och hysa av den anledning ett ljumt intresse för de

statsmakternas direktiv beträffande ökade möjligheter för allmänheten att

bedriva sportfiske i kronans vatten, som givits i kungörelsen den 8 juni 1951

angaende förvaltningen av kronans fisken. Icke obetydliga kronovatten i

t. ex. två mellansvenska län, där s. k. licenslvång råder — d. v. s. i länst-ii

^adgan infört, förbud mot att inom länet utan länsstyrelsens särskilda

tdtstand använda vissa sportfiskeredskap — kunna trots att stort behov därav

föreligger icke ställas till allmänhetens förfogande för sportfiske då

lansstyrelserna, med stöd av fiskerinämndernas uttalanden, icke bevilja

»licenser» i erforderlig omfattning. Så länge länens fiskerinämnder i sin nuvarande

sammansättning kunna påverka länsstyrelsernas beslut i fiskefrågor

maste domänstyrelsen vidhålla sitt krav på att kronans skiftade vatten

undantages från lagstiftningen.

Målet för lagstiftningen bör, enligt promemorian, vara att fiskevårdsomräden

skulle kunna bildas, å ena sidan, under enklare former och på mindre

stranga villkor än som nu kräves för gemensamhetsfisken men, å andra sidan,

med minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Detta

uttalande toikar domanstyrelsen även som ett stöd för sin uppfattning, att

de skiftade vattnen bora undantagas från lagstiftningen. Så länge lagstiftnmgsförslagel

behandlar enbart de oskiftade vattnen är framställningen enkel

och lättförståelig men så fort de skiftade vattnen komma med i bilden blir

forslaget genast krångligare och mycket svåröverskådligt till sina konsekvenser,

rostningsbestämmelserna bliva invecklade, en dyrbar och tidsödande

förrättning för uppskattning av delaktigheten blir obligatorisk och intrånget

i jordaganderätten träder i förgrunden. Det i promemorian skisserade

malet for lagstiftningen kan alltså enligt domänstyrelsens mening endast

nas för sadana vatten, där fisket är oskiftat eller eljest samfällt för två

eller flera fastigheter.

Promemorians uttalande angående förhållandet frifiske — fiske

v å r d s o in r å d e föranleder Svenska insjöfiskarenas centralförbund

att uttala alt den föreslagna lagstiftningen bör omfatta även det fiske som

bedrives på allmänt vatten. Denna fiskets allmänning bör även den vara

underkastad reglering i någon form. Hushållningssällskapen i Uppsala och

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

45

Jämtlands län samt Uppsala läns mälarfiskareförening anser det vara en

brist i förslaget att fiskevårdsområde ej kan omfatta även frifiske. -— Länsstgrelsen

i Uppsala län anser att, med den uppläggning av problemet som

skett i promemorian, någon erinran mot densamma knappast synes kunna

göras. Länsstyrelsen finner det dock önskvärt att utredningen om fiskevårdsavgif

ter kommer att ge till resultat, att vid behov bidrag till

fiskevårdande åtgärder kan uttagas av alla som drar nytta av fiske i vatten

där fritt fiske kan utövas. Liknande synpunkter har framförts av hushållningssällskapet

i Västerbottens län.

Genom den i departementspromemorian framförda tanken att konstruera

fiskevårdsområdena som juridiska personer kan, såsom kammarkollegiet i

sitt yttrande framhåller, den föreslagna lagstiftningen få betydelse i

beskattningshänseende. Kammarkollegiet anför härom.

Den föreslagna konstruktionen med fiskevårdsområdena som självständiga

juridiska personer kan medföra beskattningsmässiga konsekvenser av

natur att i vissa fall kunna påverka delägarnas inställning till frågan om

fiskevårdsområde bör bildas eller icke. Enligt gällande skatteförfattningar

kommer nämligen fiskevårdsområdet att såsom svensk juridisk person

skattläggas för all inkomst, som förvärvas av fiskevårdsområdet (53 §

1 mom. f) kommunalskattelagen och 6 § 1 mom. b) förordningen om statlig

inkomstskatt). Den statliga inkomstskatten kommer att utgå med 15 % av

den beskattningsbara inkomsten (10 § 2 mom. e) förordningen om statlig

inkomstskatt). När delägarna sedan från fiskevårdsområdet uppbära envar

sin andel av den behållna inkomsten, sker däremot icke någon beskattning;

dubbelbeskattning av inkomsten sker ju endast i fråga om aktiebolag och

ekonomiska föreningar. De angivna reglerna innebära att, om en fastighetsägare

har stor inkomst och för den högst liggande delen av inkomsten betalar

statlig inkomstskatt efter en skattesats av 50 å 60 %, han kan göra en

betydande skattevinst genom att föranstalta om bildandet av ett fiskevårdsområde.

Å andra sidan kan en annan fastighetsägare, vars inkomster äro

obetydliga, göra en skatteförlust genom att han tvingas in i ett fiskevårdsområde.

Kammarkollegiet förordar därför att uppmärksamhet ägnas åt förslagets

skattemässiga verkningar.

Departementschef en

Fisket som naturtillgång låter sig inte fritt skattas utan fara för dess

framlida bestånd. På samma sätt som skogsbruk och jakt ej längre kan

tänkas utan skogsvård och viltvård kan ett rationellt inhemskt fiske på

längre sikt inte bedrivas utan fiskevård. För fiskevården gäller emellertid

i än högre grad än för själva utövandet av fisket att den för att leda till

framgång och bestående resultat måste omfatta tämligen stora områden,

vilka om möjligt bör utgöra biologiskt naturliga enheter.

Den nuvarande lagstiftningen på området motsvarar enligt min mening

inte de krav fiskets utövare —- de må vara yrkesfiskare eller inte •— har rätt

att ställa.

Som av den tidigare redogörelsen framgår har varje svensk medborgare

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

rätt att fiska med rörligt redskap i allmänt vatten. Fiske får även i avsevärd

utsträckning fritt utövas i enskilt vatten vid havskusten och i de fem största

sjöarna. I övrigt är fisket i enskilt vatten förbehållet fastighetsägaren eller

den som eljest därstädes har enskild fiskerätt. Den lagstiftning som jag

nu föreslår har endast avseende å enskilt fiske.

Det fiske som bedrives inom Sveriges gränser kan visserligen i ekonomisk

betydelse numera inte mäta sig med det fiske som av svenska fiskare bedrives

utanför territorialgränsen. Det inhemska fisket har dock ekonomisk betydelse

och tjänar dessutom för en stor del av vårt lands befolkning som rekreation

och tidsfördriv. Det finns därför enligt min mening all anledning

att lagstiftningen stöder strävandena efter rationellt fiske och effektiv fiskevård.

Det finns inte någon statistik, som visar hur fisket inom territorialgränsen

fördelar sig på »frifiskare» och »enskilda» fiskare, men åtskilliga

skäl talar för antagandet att det enskilda fisket ur såväl ekonomisk som annan

synpunkt inte är det minst betydelsefulla.

I den mån fiskerätten inte gjorts till föremål för särskild reglering gäller

fastighetsrättens regler även för enskilt fiske. Detta betraktas därvid vanligen

som del av fastighet, men det förekommer också, att fisket som sådant

utgör en särskild fastighet; jag syftar därvid främst på s. k. jordeboksfisken

eller särskilt skattlagda fisken »varmed äganderätt till grunden

ej är förenad». Med denna karaktär hos det enskilda fisket följer att reglerna

om laga skifte och annan fastighetsbildning är tillämpliga på enskilt

fiske.

Under de senast förflutna 200 åren har i vårt land pågått en omfattande

skiftesverksamhet, vars mest intensiva skede kan sägas sammanfalla med

1800-talet. Denna verksamhet har för den alldeles övervägande delen av det

svenska fastighetsbeståndet inneburit — förutom att varje fastighet från

att tidigare ha bestått av flera från varandra skilda områden sammandragits

till ett eller ett fåtal områden med ur brukningssynpunkt bättre arrondering

— att de totalt sett väldiga områden, som tidigare utgjorde byars och andra

kollektivs samfällda ägor uppdelats på de enskilda, i samfälligheterna delägande

fastigheterna.

För de talrika fall, då skifteshandlingarna inte lämnar uttryckligt beskeu,

är det sedan gammalt en omstridd fråga, huruvida de samfällda vattenområdena

i allmänhet gjordes till föremål för delning då övriga samfälligheter

delades. Däremot synes det råda enighet om att fisket i sådana fall i

regel undantogs från delningarna. Det säger sig också självt att fiske inte

på samma sätt som fast mark lämpar sig för delning. Delning av fiske har

likväl förekommit i inte ringa utsträckning och då ofta vid särskild förrättning.

Slutresultatet av den nu redovisade utvecklingen har likväl för

fiskets del inneburit att en stor del av det enskilda fisket — och sannoliki

huvuddelen därav —- fortfarande är oskiftat. I fråga om fisket lever sålunda

en inte oviktig del av den urgamla bygemenskapen fortfarande kvar.

I de fall då fisket är oskiftat, är antalet delägare ofta så stort att det

inte är möjligt för vare sig alla eller flertalet att där bedriva ett rationellt

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 19G0

47

fiske. Är fisket återigen skiftat är ofta — och detta gäller i synnerhet de

skiften som tillkommit före tillkomsten av 1926 års jorddelningslag —

varje skifteslott för liten för att kunna tillåta ett rationellt fiske. I de

flesta fall kan de olika skifteslotterna inte anses som var för sig biologiskt

naturliga enheter. Det kan därför lätt inträffa att en fiskerättsägare genom

överdrivet fiskande, olämpliga fångstmetoder eller på annat sätt skadar

fisket för sina grannar. Oavsett om fisket är skiftat eller oskiftat är samverkan

mellan fiskerättsägarna i de flesta fall en förutsättning för fisketsoch

fiskevårdens ändamålsenliga bedrivande. Det säger sig självt att en

sådan samverkan inte kan bli effektiv utan att äga stöd i lag. Jag skall därför

nu något uppehålla mig vid frågan om gällande bestämmelser kan anses

ändamålsenligt utformade.

Är fisket oskiftat regleras delägarnas förhållande till varandra och till

samfälligheten av 24 § fiskerättslagen. Utöver detta kortfattade

stadgande, för vilket jag tidigare närmare redogjort, finns inte någon i lag

given reglering som är omedelbart tillämplig på detta slag av samfälligheter.

Lagrummets föreskrift att oskiftat fiske av delägarna må nyttjas

»efter vad de kunna sämjas» har allmänt ansetts innebära inte blott att

varje delägare äger rätt att fiska var som helst inom det oskiftade fiskets

område, utan även att han inte utsätter sig för straff, om han fiskar i större

omfattning, än vad som motsvarar hans andel i samfälligheten. Den citerade

lagregeln ger vidare vid handen att beslut om oskiftat fiskes nyttjande

inte kan fattas av delägarna själva med mindre de är eniga. En aldrig så

kvalificerad majoritet kan sålunda inte mot minoritetens vilja genomdriva

antagandet av en fiskeplan eller besluta om utarrendering eller försäljning

av fiskekort. De som önskar få en sådan åtgärd genomförd hänvisas i stället

att vända sig till myndighet. Denna är antingen allmän underrätt —

för åtgärd enligt 24 § första stycket andra punkten fiskerättslagen -— eller

länsstyrelse — för åtgärd mot vanskötsel enligt 30—32 §§ samma lag, fiskevårdsbestäinmelse

enligt 14 § fiskeristadgan eller inrättande av gemensamhetsfiske

enligt 1913 års lag — eller lantmätare eller annan fastighetsbildningsmvndighet.

Kravet på enhällighet för beslut av delägarna erinrar om

det tillstånd, som i fråga om andra bysamfälligheter rådde intill antagandet

av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämställda

samfällda ägor och rättigheter. Dessförinnan var det i regel inte möjligt för

delägarna i en by att sälja, upplåta eller eljest besluta om samfälld ägas

användning om inte alla var eniga. Detta tillstånd medförde betydande olägenheter

och bysamfällighetslagens möjligheter till förvaltning genom majoritetsbeslut

fyllde vid sin tillkomst ett länge känt behov. Lagen är av

supplerande natur och den äger sålunda inte tillämpning på förvaltning eller

användning av oskiftat fiske. Dock synes inte uteslutet att å oskiftat fiske

tillämpa bysamfällighetslagens regler om försäljning.1

Det förhållandet att möjlighet att åstadkomma majoritetsbeslut i fråga om

förvaltning av bysamfällighet saknades före 1921 berodde emellertid inte på

1 Jfr NJA 1950 s. 111.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

en tillfällighet. Enligt tidigare rådande jordpolitisk uppfattning sökte mai

nämligen så mycket som möjligt uppmuntra enskild drift på bekostnad av

samfälld. Samfällda ägor borde i så stor omfattning som möjligt skiftas. Det

fanns därför ur lagstiftarens synpunkt inte någon anledning att meddela

regler om dylik egendoms användning och förvaltning, eftersom sådana

regler skulle ha motverkat det angivna syftet. Emellertid brukade fisket, som

jag nyss framhöll, vid skiftena i regel undantagas från delning och lagstiftaren

har i varje fall under de senaste decennierna sökt motverka delning

av oskiftat fiske. Det måste därför betecknas som anmärkningsvärt att lagstiftningen

i den stora utsträckning som är fallet saknar bestämmelser om

oskiftat fiskes nyttjande och förvaltning. Då det inte heller i dagens läge

torde finnas anledning att slå in på någon annan väg ifråga om de oskiftade

fiskenas framtid, är det enligt min mening uppenbart att gällande rätt på

denna punkt inte är utformad på ändamålsenligt sätt.

Om delägarna i ett oskiftat fiske inte kan sämjas, anvisar 24 § fiskerättslagen

dem att hos allmän underrätt påkalla föreskrifter hur fisket skall

nyttjas. Det har uppgivits att bestämmelsen endast sällan tillämpas. Om

anledningen härtill är det svårt att yttra sig. Bestämmelsen har fördelen att

vara enkel och kortfattad, men detta innebär å andra sidan att den inte ger

vare sig allmänhet eller domstol någon egentlig vägledning. I flertalet fall

då åtgärd enligt 24 § fiskerättslagen påkallas torde även behov föreligga av

en organisation i en eller annan form för den fortsatta verksamheten. Lagen

ger dock inte någon anvisning om hur organisationsfrågan skall lösas, vilket

får anses såsom en väsentlig brist.

Min kritik av gällande rätt har hittills tagit sikte på bestämmelserna i

24 § fiskerättslagen om oskiftat fiske. Någon motsvarighet till detta lagrum

finns inte i fråga om skiftade fisken. Som jag nyss framhållit föreligger emellertid

mången gång behov av organiserad samverkan i lika hög grad i fråga

om skiftat som oskiftat fiske. Flertalet av de brister i gällande rätt, varpå

jag nu fäst uppmärksamheten, torde ha varit väl kända för statsmakterna

redan vid tiden för tillkomsten av 19 13 års lag om gemensamhetsfiske.

Man hyste då den förhoppningen att föreliggande svårigheter

skulle låta sig bemästras med hjälp av 1913 års lag. Så blev emellertid inte

fallet. Lagen har, bortsett från södra delen av Kalmar län, praktiskt taget

blivit en lag på papperet. Orsakerna härtill har främst ansetts vara lagens

stränga krav på kvalificerad majoritet för gemensamhetsfiskes inrättande

och vissa andra beslut, vidare det omständliga förrättningsförfarandet och

slutligen den stela och detaljerade regleringen av organisationens hela verksamhet.

Vad sålunda andragits mot 1913 års lag må i och för sig vara riktigt.

Det synes mig likväl inte utgöra hela förklaringen till alt lagen kommit att

tihämpas i så obetydlig utsträckning. Den omständigheten att lagen inom

en viss del av Kalmar län, där förutsättningarna i och för sig varken varit

bättre eller sämre än annorstädes, erhållit en ganska betydande tillämpning

såväl i saltsjön som i sötvattnen och därtill enligt uppgift visat sig kunna

tjäna till betydande gagn för fisket ger mig anledning till antagande att den

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

49

personliga insatsen där varit av väsentlig betydelse. Även om det väl i och för

sig låter sig tänkas att genomföra en reform på det sättet att man med bibehållande

av grundvalarna i 1913 års lag genomför smärre ändringar på de

punkter där lagen visat sig särskilt otidsenlig eller ohanterlig, anser jag likväl

att denna metod i förevarande fall inte är ändamålsenlig. Däremot finner jag

det angeläget att man vid en reform försöker bevara grundprinciperna i 1913

års lagstiftning. Dessa torde kunna sammanfattas så att man med lagens stöd

inom ramen för bestående äganderättsförhållanden men utan hänsyn till

fiskets karaktär av skiftat eller oskiftat ordnar det enskilda fisket på ett

ur delägarnas egna synpunkter så rättvist och ändamålsenligt sätt som

möjligt.

Vid en granskning av gällande rätt måste ytterligare några lagrum beröras.

Bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske

utgjorde en nyhet i 1950 års fiskerättslag. I händelse av vanskötsel kan

länsstyrelse som en yttersta åtgärd fastställa en fiskeriplan, vilken fiskerättsägaren

vid påföljd av vite har att följa. Självfallet kan fall tänkas då

missförhållanden, vilka har sin grund i sådana brister i gällande rätt som

jag nyss pekat på, kan avhjälpas genom tillämpning av bestämmelserna om

vanskötsel. I enlighet med vad man räknade med vid tillkomsten av dessa bestämmelser

torde de tillämpas endast i undantagsfall.1 Redan av denna anledning

ter det sig mindre tilltalande att för de syften, som man inom ramen

för exempelvis 1913 års lag tänkt sig att kunna tillvarataga, tillgripa

vanskötselbestämmelserna. Förhållandena kan också vara sådana att situationen

ur allmän synpunkt inte berättigar till ingripande samtidigt som den

exempelvis för en enskild delägare i ett oskiftat fiske kan vara högst otillfredsställande.

I sådana fall torde bestämmelserna om vanskötsel av fiske

inte vara tillämpliga. Därtill kommer att en tillämpning av dessa bestämmelser

svårligen kan tänkas stimulera fiskerättsägarna till den självverksamhet,

som måste utgöra grundvalen för en ny lagstiftning på området.

Under diskussionen om behovet av en reform av gällande rätt har även

framhållits att länsstyrelses möjlighet att med stöd av 14 § fiskerist

a d g a n meddela lokala bestämmelser gör ytterligare lagstiftning överflödig.

På sina håll har denna möjlighet begagnats i stor omfattning, vilket

medför att det inte sällan både för allmänhet och myndigheter är svårt att

veta vad som i det särskilda fallet är gällande rätt. Länsstyrelsen i Stockholms

län har framhållit att det är önskvärt alt begränsa och förenkla dessa

lokala bestämmelser men alt detta inte låter sig göra förrän en lagstiftning

om fiskevårdsområden kommit till stånd. — Medräknas även de bestämmelser

som kan komma att inflyta i fiskevårdsområdenas stadgar, är det inte

sannolikt, att den sammanlagda mängden av bestämmelser vid ett genomförande

av den föreslagna lagstiftningen kommer att minska, men man vinner å

andra sidan den fördelen att länsstyrelsens föreskrifter inte i samma utsträckning

som nu behöver belastas med bestämmelser av utpräglat lokal

karaktär utan kan begränsas till sådant som har betydelse för hela länet

1 Prop. nr 60/1950 s. 100.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 50

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

eller eljest är av intresse för en större allmänhet. Härtill kommer att det

givetvis ur alla synpunkter är att föredra att lokala bestämmelser av den

detaljkaraktär, som det här ofta gäller, i största möjliga utsträckning tillkommer

under fiskerättsägarnas egen medverkan och genom deras egna

beslut än att det sker genom myndighets påbud, låt vara att sakägarnas

mening även därvidlag i regel skall inhämtas.

Om rätt till oskiftat fiske missbrukas eller missförhållanden av annan art

förekommer, kan understundom laga skifte eller delning av fisket

enligt jorddelningslagen medföra en bättre ordning. De möjligheter som

jorddelningslagen erbjuder att komma tillrätta med de problem, som uppkommer

då fiskerätt är gemensam för flera fastigheter, är emellertid på

skilda sätt starkt begränsade. Det torde sålunda endast sällan inträffa afl

lagens krav, att delning av fiske blott får ske i det fall då inte någon delägare

lider förfång, kan uppfyllas; särskilt inte då vattenområdet är litet

eller delägarna många. Då en fiskedelning liksom ett laga skifte är avsedd

att bestå för framtiden och därför måste förutsätta en mycket grundlig undersökning

av fiskets värde i skifteslagets olika delar, kommer en dylik

förrättning i regel att kräva lång tid och betydande kostnader. I de fåtaliga

fall, där laga skifte eller delning faktiskt kommer till stånd, får förrättningen

ofta den formen att särskild lott utlägges för en eller annan delägare,

medan för de återstående liksom tidigare utlägges en gemensam —

men efter delningen minskad — ägolott. Belysande för de problem som här

möter är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål, refererat i NJA 1958

s. 713.

Med hänsyn till det senast sagda och då den fråga som jag i detta sammanhang

anser vara så väsentlig, nämligen hur den nödvändiga samverkan

skall komma till stånd, inte lösts inom jorddelningslagstiftningen anser jag

det \aia berättigat att pasta att av denna lagstiftning anvisade förfaranden

för nu föreliggande spörsmål är av mindre intresse.

Redan tidigare har jag framhållit, att det enskilda fisket liksom fiskevården

har behov av i lag grundade regler för åvägabringande av samverkan

och rättvisa mellan delägarna. Av den granskning av innehållet i gällande

rätt som jag därefter redovisat torde ha framgått att behovet av ny

lagstiftning i dessa ämnen är starkt och påtagligt. Denna uppfattning delas

av det övervägande antalet remissinstanser. Jag har därför beslutat framlägga

förevarande förslag, som innebär tillskapande av en ny organisationsform,

kallad fiskevårdsområde och avsedd att träda i stället för gemensamhetsfiske

enligt 1913 års lag. De kritiska röster som höjts gentemot förslaget

om en helt ny lagstiftning har i allmänhet åberopat att gällande rätt är

tillfredsställande eller att de remitterade förslagen rymt så många inslag av

tvång att en ny lagstiftning skulle komma att mötas med misstro eller, slutligen,

att lagstiftningens genomförande skulle ställa sig så kostsamt och bereda

myndigheterna så mycket besvär och arbete att fördelarna inte skulle

stå i rimligt förhållande till nackdelarna.

Behovet av lagstiftning har jag tidigare berört. Invändningen att de re
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

mitterade förslagen rymmer inslag av tvång drabbar i och för sig även det

nu framlagda förslaget. De inslag av tvång som nu kvarstår är dock av den

beskaffenhet att de enligt min mening måste accepteras för att en lag på området

skall fylla någon funktion. De är av begränsad omfattning och har i

intet fall till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas. Den enskilde

sakägarens rättssäkerhet har i lagförslaget tillmätts största beaktande.

Att tillskapandet av fiskevårdsområden kommer att medföra kostnader

och besvär är uppenbart. Som jag i ett annat avsnitt kommer att

närmare utveckla har initiativrätten helt lagts i delägarnas egna händer.

Storleken av uppkommande kostnader och besvär blir därför beroende av

det intresse, varmed den nya lagstiftningen kommer att omfattas av allmänheten.

Jag har emellertid utgått ifrån att, hur än kostnaderna för det

tänkta förfarandet slutligen skall gäldas, den föreslagna lagstiftningen skall

komma till tillämpning endast om detta för berörda sakägare kan beräknas

medföra en verklig båtnad, låt vara att denna inte alltid låter sig uppskattas i

pengar. Under alla förhållanden lär dock vissa kostnadsökningar uppkomma

för det allmänna. Eftersom det allmänna i sin egenskap av lagstiftare får

anses bära en väsentlig del av ansvaret för att rådande tillstånd är mindre

tillfredsställande, är det enligt min mening också ofrånkomligt att staten

påtager sig en skälig andel av kostnaderna för en reform. Det sätt varpå

fiskevårdsområde enligt det nu framlagda förslaget skall komma till stånd

torde komma att åsamka myndigheterna, närmast länsstyrelserna, betydligt

mindre arbete än ett genomförande av något av de tidigare förslagen.

Syftet med den nya lagstiftningen har indirekt delvis framgått

av vad jag redan sagt. 1 detta ämne vill jag ytterligare framhålla följande.

1913 års lag har inte till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas.

Det har under diskussionen om en reform av lagen hävdats att en lagstiftning

på området lämpligen borde tillvarataga även andra intressen, t. ex.

det allmännas intresse att ett fiske inte vanskötes, vid fiskevattnet boendes

intresse av att legalisera en gammal sedvänja att fiska eller en sportfiskande

allmänhets intresse att förvärva lämpliga fiskevatten. För egen del är jag

av den uppfattningen att även om nu nämnda och måhända även andra

besläktade intressen väl kan vara värda att stödjas av statsmakterna, bör

detta dock inte ske inom ramen för den här föreslagna lagstiftningen. Flera

av de nämnda intressena är det f. ö. möjligt att redan nu tillgodose på annat

sätt. En reform som skall ersätta 1913 års lag med en ny bör därför ha

till syfte att ordna fiskeförhållandena, bringa rättvisa mellan fiskerättsägarna

och i övrigt främja deras gemensamma intressen. Det sagda utesluter

inte att lagen samtidigt kan tillgodose också andra intressen, t. ex. det allmännas

intresse att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa

sätt eller sportfiskarnas intresse att få tillgång till för dem lämpliga vatten.

Under remissbehandlingarna har från vissa håll föreslagits att i lagtexten

skall fastslås att regleringen skedde i delägarnas ekonomiska intresse.

.lag ansluter mig därvidlag dock lill dem som ansett alt eu dylik fixering

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

av syftet inte är påkallad. Även för fiskerättsägarna själva har fisket numera

för många erhållit karaktär lika mycket av fritidssysselsättning som

förvärvsarbete. Jag anser därför att det bör överlåtas åt delägarna själva

att efter majoritetsregler bestämma vilket syfte de inom lagens ram vill

fullfölja. I linje med det nu sagda ligger att den föreslagna lagstiftningen

i princip inte velat tillgodose någon viss kategori av fiske, t. ex. yrkesfiske,

framför någon annan. En annan sak är, vilket jag senare skall närmare

beröra, att förslaget innehåller bestämmelser varigenom man velat

säkerställa att yrkesfiskare och annan, för vilken fisket är av väsentlig

betydelse för hans försörjning, inte skall behöva vidkännas avbräck i sin

näring.

Det har från några håll gjorts gällande att de brister som kan vidlåda

gällande rätt i flertalet fall har avhjälpts genom förekomsten av fiskevårdsföreningar.

Från ett förhållandevis stort antal remissinstanser

har å andra sidan anförts att fiskevårdsföreningarna är i starkt behov

av lagens stöd för sin fortsatta verksamhet. Bland dem som anslutit sig till

denna uppfattning märks bl. a. fiskevårdsföreningarnas gemensamma riksorganisation,

Svenska fiskevårdsförbundet. För en fiskevårdsförening finns

inte någon möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot en enda

delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra anser ändamålsenlig.

Vad en sådan förening beslutar är inte bindande för ny ägare av en

tidigare medlems fiskerätt. Dessa förhållanden har medfört att — om än

inom föreningarna många gånger utförts ett berömvärt och oegennyttigt arbete

till gagn för fisket — föreningarnas verksamhet i betydande utsträckning

försvårats. Ett av de viktigaste syftena med den nya lagstiftningen

har varit att i detta läge räcka fiskevårdsföreningarna en hjälpande hand.

Frågan om den nya lagstiftningens omfattning har varit

föremål för vissa meningsskiljaktigheter. Domänstyrelsen har sålunda föreslagit,

att de skiftade fiskena och i vart fall kronans skiftade fisken skall

lämnas utanför en lagstiftning om fiskevårdsområden. Redan tidigare har

jag framhållit att behovet av lagstiftning i och för sig kan vara lika påtagligt

beträffande skiftade som oskiftade fisken. I denna principfråga intager

1913 års lag samma ståndpunkt. I likhet med samtliga tidigare förslagsställare

är även jag av den uppfattningen att den nya lagstiftningen bör omfatta

även de skiftade fiskena. En annan sak är att ett skiftat fiske rättsligen

intager en annan ställning än en andel i oskiftat fiske, vilket föranlett

mig att i likhet med vad som skett i de flesta tidigare förslagen kringgärda

de skiftade fiskena med särskilda garantier. — När det gäller kronans

skiftade fisken vill jag inte förneka att skäl någon gång kan föreligga att

undantaga dem från den nya lagstiftningen. Något motsvarande undantag

har inte gjorts i 1913 års lag. Jag anser att kronan i regel inte har något att

förlora men däremot mycket att vinna på att lagstiftningen också blir tilllämplig

å kronofiskena. I de fall där skada eller olägenhet för kronan är att

förvänta, kommer säkerligen situationen ofta att vara den att förutsätt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960 53

ningarna för bildande av fiskevårdsområde över huvud taget inte är för

handen.

Några remissinstanser har föreslagit att fiskevårdsområde skall kunna

omfatta även frifiske. Andra har hemställt att fiskevårdsområde inte

skall kunna inrättas i sådana vatten där frifiske förekommer och detta

oavsett om frifisket och det enskilda fisket bedrives i samma eller angränsande

vatten. I detta sammanhang uppkommande problem har ingående belysts

i departementspromemorian.

Förekomsten av frifiske och enskilt fiske i samma eller angränsande

vatten kan naturligtvis understundom vålla komplikationer. Vid inrättande

av fiskevårdsområde i sådana fall måste självfallet hänsyn tagas till förekomsten

av frifiske och fiskevårdsområdets stadgar och verksamhet anpassas

därefter. Vidare torde vissa av de skäl som anförts mot fiskevårdsområden

i sjöar, där frifiske förekommer, väsentligt komma att försvagas

därest fiskeristyrelsens nyligen avgivna förslag om lokala fiskevårdsavgifter

genomföres. Därigenom skulle även frifiskarna få ekonomiskt bidraga till

fiskevårdsåtgärder. Däremot saknas enligt min mening anledning att vare

sig inrymma frifisket i detta lagstiftningskomplex eller i lagen införa särskilda

undantagsbestämmelser med tanke på dessa fall.

I detta avsnitt vill jag till slut beröra en fråga som inte närmare behandlats

i den tidigare diskussionen. Man har i de föregående förslagen tänkt

sig att fiskevårdsområde liksom gemensamhetsfiske skall omfatta — förutom

oskiftat fiske — endast fiske som tillhör två eller flera fastigheter.

Härigenom skulle fiskevårdsområde inte kunna bildas av ett skiftat

fiske eller av en fastighet, vartill hör dylikt fiske och soin

äges av flera personer. Ide fall då sådant fiske angränsar annat

enskilt fiske och de tillsammans kan anses som en lämplig fiskevårdsenhet

föreligger inget problem. Förhållandet är emellertid inte sällan sådant att

särskilt skattlagda fisken eller fastigheter med betydande enskilt fiske är

så belägna att de inte angränsar andra enskilda fisken. Dessa fastigheter,

som i regel är obebodda, har ofta sitt huvudsakligaste värde i fisket.1 Delägarnas

antal är ofta mycket stort. Fall har uppgivits då antalet uppgår till

över 200. Sämjedelning har i regel inte ägt rum. Å dylik fastighet är varken

24 § fiskerättslagen eller 1913 års lag tillämplig.2 I fall där delägarna varit

inånga och enighet inte förelegat har man i praktiken försökt lösa uppkommande

svårigheter med stöd av 1904 års lag om samäganderätt genom förordnande

av god man. Denne skall emellertid enligt lagens 3 § förordnas på

viss tid. Erfordras efter utgången av sådan tid fortsatt behov av god man,

måste nytt förordnande utverkas. I regel hyser emellertid delägarna inte

någon önskan att rubba på bestående äganderättsförhållanden, varför mången

gång ett kontinuerligt behov av god man föreligger. Den kritik som jag

tidigare riktat mot 24 § fiskerättslagen torde med minst samma berättigande

kunna riktas mot samäganderättslagens användbarhet för föreliggande ända
1

Jfr det nyss åberopade rättsfallet NJA 1958 s. 713.

= NJA 1935 s. 288.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

mål. Det synes mig därför angeläget att den nya lagstiftningen utformas så

att den kommer att omfatta även dessa fisken. I de fall då den föreslagna

lagen skiljer mellan skiftat och oskiftat fiske torde de nu behandlade fiskena

i allmänhet inte böra betraktas som oskiftade.

Kammarkollegiet har i sitt sista yttrande uttalat, att den föreslagna lagstiftningen

kan tänkas få skatterättsliga konsekvenser som

inte är önskvärda. Samfälligheter av samma slag som nu skulle skapas finns

emellertid redan på ett flertal lagstiftningsområden. Erfarenheten ger knappast

stöd för antagandet att gällande skattelagstiftning inom dessa områden

skulle missbrukas i nämnvärd utsträckning. Skulle de farhågor som kammarkollegiet

uttalat komma att besannas, synes ändring av skattereglerna

böra övervägas.

I anledning av vad jag nu anfört om behovet av lagstiftning framläggei

jag förslag till lag om fiskevårdsområden samt till vissa följdändringar i

andra lagar. Lagförslagen torde som bilaga B få fogas till detta protokoll.

2. Namnfrågan

Palmquists förslag 1943

I 1943 års förslag diskuterades möjligheten att även i en reformerad lagstiftning

behålla benämningen gemensamhets fiske. Utredningsmannen anförde

härom.

Från praktiskt håll har anmärkts, att redan själva benämningen gemensamhetsfiske

är mindre lyckligt vald samt till och med i sin mån bidragit

till lagens ringa tillämpning. Allmänheten får sålunda lätt den uppfattningen,

att det med nödvändighet är fråga om att bedriva själva fisket gemensamt,

vilket ju ingalunda behöver vara förhållandet. I andra fall har man

utgått från att lagen endast avser gemensamma och icke skiftade vatten.

Redan vid lagens tillkomst voro meningarna om benämningen delade och

föreslogs i sådant hänseende både fislceriområde och föreningsfiske. Ej heller

dessa benämningar torde vara helt lämpliga och äro i varje fall icke bättre

än gemensamhetsfiske. I förslaget har i stället benämningen fiskevårdsområde

kommit till användning. Denna benämning torde mera tydligt

angiva vad som här i allmänhet närmast åsyftas, även om en dylik benämning

måhända icke är särskilt lycklig i sådana fall då eu reglering närmast

har till syfte att ordna utövandet av visst slags fiske, t. ex. utarrendering av

bottengarnsfiske. Genom benämningen fiskevårdsområde ernås överensstämmelse

med vad som gäller å jaktens område.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna fråga till Palmquists förslag och

förordade benämningen fiskevårdsområde.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen fann i likhet med föregående utredningar att gemensamhetsfiske

icke var någon lämplig benämning på den nya organisationsfor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

men. Fiskeristyrelsen förordade i stället benämningen fiskeområde och anförde

till stöd därför.

Mot den benämning som förekommit i de båda föregående förslagen,

nämligen fiskevårdsområde, har riktats bl. a. den anmärkningen, att den är

ägnad att alltför starkt framhäva fiskevårdssynpunkten utan att tillräckligt

beakta att syftet med regleringen ej behöver vara några direkt fiskevårdande

åtgärder (t. ex. kustfiske med ålbottengarn). Även om modern

fiskevård — på motsvarande sätt som t. ex. »skogsvård» och »skogsskötsel»

— främst åsyftar ett bättre ekonomiskt utbyte av näringen och som sin

främsta arbetsmetod sätter ett planmässigt bedrivande av beskattningen —

torde dock ordet fiskevård ännu på sina håll leda tanken närmast pa fiskevårdsåtgärder

i mera traditionell och inskränkt bemärkelse, såsom fiskodling

och fredningsbestämmelser. Man bör därför enligt styrelsens mening

hellre välja en benämning med mera allmän syftning. Benämningar som

tidigare varit på tal är fiskeområde eller fiskeriområde. Mot ordet fiskeområde

har emellertid anmärkts, att detta ord förekom i 1900 års fiskeristadga

som benämning för ett begrepp, vars betydelse i lagtekniskt avseende

väsentligt avvek från det varom nu är fråga. Benämningen fiskeriområde

ansågs redan under förarbetena till 1913 års lag vara alltför snarlik förstnämnda

uttryck för att vara lämplig. 1900 års fiskeristadga har emellertid

fr. o. in. den 1 januari 1955 ersatts av en ny, där denna term ej användes.

Med hänsyn härtill torde invändningen mot benämningarna fiskeområde

eller fiskeriområde ha förlorat sin bärkraft. Av dessa båda benämningar anser

styrelsen fiskeområde vara att föredraga framför fiskeriområde.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Remissinstanserna hade i allmänhet ej något att erinra mot benämningen

fiskeområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska naturskyddsföreningen

ansåg emellertid att fiskevårdsområde var att föredraga. Länsstyrelsen

anförde härom.

I motiven anges, att benämningen fiskevårdsområde som förekommer i tidigare

förslag ansetts för starkt framhäva fiskevårdssynpunkten när syftet

med regleringen icke är direkt fiskevård. Fiskerättskommittén (s. 290 f.)

framhöll emellertid att begreppet fiskevård kan tas i en vidsträcktare betydelse

än vanligt. Benämningen fiskevårdsområde skulle därvid bil analog

med termen jaktvårdsområde. Enär länsstyrelsen anser att termen fiskeområde

lätt för tanken till vattenområdet, vilket är olämpligt när det uteslutande

gäller en teknisk term får länsstyrelsen förorda termen fiskevårdsområde

som tydligt anger benämningens karaktär.

Svenska naturskyddsföreningen anförde.

Föreningen kan icke godtaga argumenteringen i betänkandet mot benämningen

fiskevårdsområde och för fiskeområde. Det sistnämnda ordet synes

vara alltför intetsägande för att beteckna ett institut, till vilket är knutet

rättsliga funktioner av den valör det här är fråga om. Och det kan vidare

framhållas, att så gott som samtliga de åtgärder, vilka skall kunna vidtagas

inom de föreslagna områdena, går in under vad man numera betecknar med

fiskevård. Föreningen vill ock erinra om att den i 1936 års jaktlagstiftningsbetänkande

i motsvarande fall använda benämningen jaktområde i den antagna

jaktlagen ändrades till jaktvårdsområde. Föreningen hemställer att

enahanda ändring vidtages i det nu föreliggande förslaget.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian uttalades, att av de benämningar fiskeristyrelsen

diskuterat valet syntes böra träffas mellan fiskeområde och fiskevårdsområde.

På de skäl Svenska naturskyddsföreningen anfört syntes därvid

fiskevårdsområde vara att föredraga. Det anmärktes att uttrycket fiskeområde

förekom i jorddelningslagen (20: 8) och där användes såsom beteckning

för ett vattentäckt område, varest fisket är oskiftat.

Emellertid var icke heller benämningen fiskevårdsområde helt tillfredsställande,

särskilt icke efter den omarbetning av fiskeristvrelsens förslag

som med beaktande av lagberedningens kritik nu verkställts.

Fiskeområdet i den skepnad det skulle komma att erhålla enligt fiskeristyrelsens

förslag torde — i likhet med gemensamhetsfiske — sålunda icke

komma att få karaktär av juridisk person. Så torde däremot bli fallet med

liskevårdsområdet enligt promemorians förslag. Organisationsformen bleve

väl med rättegångsbalkens terminologi att hänföra till sådant annat samfund

än förening varom talades i 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Med tanke härpå hade det måhända varit önskvärt med en benämning

som tydligare framhävde denna sida hos den nya organisationsformen. I

promemorian användes dock benämningen fiskevårdsområde.

Remissyttranden över departementspromemorian

Hos de remissinstanser, som ägnat namnfrågan någon uppmärksamhet

har meningarna varit delade. De flesta anser att fiskevårdsområde är att

föredraga framför fiskeområde. Åtskilliga är dock av motsatt mening. Andra

återigen har föreslagit helt nya benämningar.

Fiskeristyrelsen, som vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt, anför.

I promemorians förslag till lagtext har i 1 § såsom ett väsentligt syfte med

ifrågavarande rättsinstitut angivits »främjande av fiskerättsägarnas gemensamma

ekonomiska intresse», varigenom den fiskevårdande synpunkten

skjutits i bakgrunden. Under sådana förhållanden synes benämningen fiskevårdsområde

knappast vara fullt adekvat, och styrelsen anser för sin del,

att den av styrelsen föreslagna benämningen fiskeområde på ett bättre sätt

svarar mot den realitet det här rör sig om, nämligen ett rationellt utnvttjande

av gemensamt fiskevatten.

Kalmar läns södra hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre

norra distriktet framhåller liknande synpunkter. Den senare anför.

Förevarande lagförslag avser i första hand ordnandet av fisket. Fiskevården

är en sekundär företeelse, som stundom men långt ifrån alltid, kommer

med i bilden. Särskilda bestämmelser om fiskevård finns för övrigt redan

i fiskeristadgan. Någon anledning att frångå fiskeristyrelsens förslag på denna

punkt föreligger sålunda ej.

Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att den nya

organisationsformen får en benämning, som tydligare markerar dess karaktär

av juridisk person. Dessa remissmyndigheter föreslår därför benämningen

fiskevårdssamfällighet. Kammarkollegiet finner det i lagtexten bni
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

57

kade förkortade uttrycket »området» vara föga lämpat såsom beteckning på

en juridisk person.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår benämningen fiskebruksområde.

Den i promemorian föreslagna benämningen fiskevårdsområde är missledande

med hänsyn till den tilltänkta organisationens huvudsakliga ändamål.

Då uttrycket fiskeområde i lagtext använts för att beteckna annat förhållande

än här är fråga om, får jag i stället föreslå benämningen fiskebruksområde.

Ehuru denna term är nyskapad torde den ej kunna missförstås

— den utsäger att denna organisationsform syftar till ett utnyttjande

av fisket inom ett visst område.

Departementschefen

Även om frågan om den nya organisationens benämning under de olika

remissbehandlingarna inte tilldragit sig större uppmärksamhet, bör man å

andra sidan inte underskatta denna frågas betydelse, i synnerhet som det i

princip lagts i berörda delägares egen hand att avgöra när lagen skall tilllämpas.

Benämningen gemensamhetsfiske är av flera orsaker inte lämplig. Det har

inte heller från något håll föreslagits att denna beteckning i framtiden skall

komma till användning. Fiskeristyrelsen har föreslagit fiskeområde. I såväl

Palmquists och fiskerättskommitténs förslag som i departementspromemorian

har föreslagits fiskevårdsområde. Andra förslag är fiskeriområde,

fiskevårdssamfällighet och fiskebruksområde. I finsk rätt användes för motsvarande

fall fiskelag (för samfällt fiske) och fiskevårdssammanslutning.

Möjligheten att bilda jaktvårdsområden har nu förelegat i mer än 20 år.

Det torde vara en allmän uppfattning att j aktvårdsområdena varit av stort

värde för såväl den egentliga jakten som för vården av det vilda. Jaktvårdsområde

har därför för många blivit ett välbekant och välkänt begrepp.

Även om villkoren för fiske på flera sätt är andra än för jakten och den

nu föreslagna lagstiftningen ingalunda utgör någon kopia av lagstiftningen

om jaktvårdsområden, är dock det allmänna syftet i båda fallen likartat. Jag

finner det därför naturligt att anknyta till den terminologi som sålunda redan

finns i jaktlagen. Det sagda rubbas enligt min mening inte av att fiskevårdsområdet

redan i lagen erhåller en mera fullständig organisation och

vidsträcktare befogenheter än jaktvårdsområdet. Jag är inte heller benägen

att fästa alltför stort avseende vid invändningen att många med fiskevård

endast avser utplantering av yngel, fridlysning av vissa fiskarter och dylikt.

Någon legal eller eljest allmängiltig definition på fiskevård finns inte. För

egen del vill jag däri inlägga allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett

rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt

utnyttjande av fisket. Om den nya lagen kommer att få den allmänna

tillämpning som jag hoppas, är jag också övertygad om att uttrycket

fiskevård hos den stora allmänheten snart kommer att få den mera allomfattande

innebörd, som jag anser att man har rätt att inlägga i ordet.

Jag föreslår därför att den nya organisationen benämnes fiskevårdsområde.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

3. Delaktighetens bestämmande

Lagen om gemensamhetsfiske

För att bestämma varje fiskerättsägares delaktighet i ett gemensamhetsfiske

bör enligt 1913 års lag i första hand enhällig överenskommelse eftersträvas

(4 och 9 §§). Kan sådan ej åstadkommas anvisar lagen skilda metoder

för oskiftade och skiftade fisken. Är fisket oskiftat bestäms delaktigheten

omedelbart av envars andel i det oskiftade fisket (4 §). Är fisket åter

skiftat skall delaktigheten bestämmas genom en uppskattning, som verkställes

av förrättningsman, i visst fall biträdd av gode män (9 §). Till

grund för uppskattningen skall läggas värdet av den årliga avkastning,

som fisket i varje skifteslott kan beräknas lämna vid en sådan utövning

av fisket att fisktillgången icke minskas.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

I lagstiftningen om jaktvårdsområden finns inte någon motsvarighet till

reglerna i 1913 års lag om bestämmande av delaktighet. Dock skall vid

jakt vårdsområdes bildande bestämmas de grunder efter vilka jakten och

viltvården skall bedrivas. Därvid skall hänsyn tagas till jaktvårdsområdets

beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgången på de särskilda fastigheterna.

I sistnämnda avseende skall tillses att å de olika fastigheterna ej

göres större intrång än vad ett ändamålsenligt utövande av jaktvården på

området oundgängligen kräver (10 § 1 mom. andra stycket jaktlagen samt

39 § 3 mom. och 40 § 2 mom. jaktstadgan). Då beslut om bildande av jaktvårdsområde

underställes länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen

därjämte tillse att beslutet överenstämmer med lag och författning, att det

är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt (11 §

1 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 19i3

Enligt 1943 års förslag skulle beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet

i fiskevårdsområdet bestämmas i enlighet med vad delägarna enhälligt

beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, vilket av delägarna lämnats

utan erinran; i annat fall skulle envar av dem njuta delaktighet, om vattnet

vore i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt

uppskattning — verkställd vid förrättning på stället — bestämda värdet å

lians andel i avkastningen av det fiske som avsågs skola ingå i fiskevårdsområdet.

Utredningsmannen erinrade i motiven om att de regler som sålunda

föreslagits för fall, då enighet om viss beräkningsgrund ej förelåge, överensstämde

med vad som stadgats i 1913 års lag samt yttrade vidare.

Som ett önskemål har från några länsfiskeritjänstemän framställts, att

enklare och mera summariska regler skulle gälla för beräkningsgrunden för

delaktigheten i fiskevårdsområdet. Att i detta sammanhang genom en speciallagstiftning

rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma

fiskevattnen genom att frångå ett system, varigenom man eftersträvar att

efter en reglering av fisket i ett gemensamt fiskevatten tillerkänna envar

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1000

delägare delaktighet efter hans verkliga andel i vattnet, synes emellertid

knappast lämpligt. Det må erinras, att beräkningsgrunden för delaktigheten

har betydelse särskilt för det ekonomiska utbytet av fisket. Genom utarrendering

och annan upplåtelse av fiske uppkommen behållning torde

sålunda böra fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet. Vidare lärer

det kunna te sig naturligt att, i den mån avgifter behöva upptagas för fiskevårdande

åtgärder, låta dessa utgå efter delaktigheten. Utövas fisket av delägarna

själva, bör deras inbördes rätt till fiske också bestämmas efter delaktigheten,

t. ex. i fråga om lotternas storlek eller rätten att använda fiskredskap.

Där annan överenskommelse icke träffats, bör slutligen delägarnas

rösträtt bestämmas i enlighet med delaktigheten.

Där fisket i ett vatten är uppdelat på ett stort antal relativt små lotter,

kan det emellertid synas opraktiskt att använda den verkliga delaktigheten

såsom beräkningsgrund. I sådana och andra fall är det naturligare, att en

annan och enklare beräkningsgrund kommer till användning. Mångenstädes,

exempelvis i Dalarna, torde man finna det rättvist och lämpligt att varje

delägare anses ha lika rätt i vattnet. Förslaget lämnar som förut nämnts

möjlighet öppen för delägarna att överenskomma om sådan beräkningsgrund

för delaktigheten, antingen genom enhällig överenskommelse eller genom

förslag i framställningen om inrättande av fiskevårdsområde, vilket förslag

av delägarna lämnats utan erinran. Denna anordning lider emellertid av den

svagheten, att invändning från endast en delägare kan förhindra tillämpningen

av en enkel och i allt väsentligt rättvis beräkningsgrund för delaktigheten.

Remissyttranden över Palmquists förslag

Palmquists förslag föranledde gensagor i ett flertal yttranden. Sålunda

anförde fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Bestämmelsen att delaktigheten i ett fiskevårdsområde i vissa fall, då det

gäller skiftat fiskevatten, skall bestämmas efter det jämlikt uppskattning

bestämda värdet å vars och ens andel i avkastningen av fisket är synnerligen

olvcklig och torde som regel vara omöjlig att tillämpa i praktiken. Även

under vanliga förhållanden är det hart när omöjligt att erhålla uppgiftei

om värdet av avkastningen. Vid sammanträde för inrättande av fiskevårdsområde,

då stridiga intressen som regel komma att stå emot varandra, blir

det helt visst omöjligt att erhålla sådana uppgifter. Det räcker ingalunda

med att förrättningsmannen biträdes av gode män. För att förrättningsmannen

skall kunna bilda sig en uppfattning om avkastningen, måste han ej

sällan under flera dagar före förrättningen göra undersökning på platsen.

Detta drager givetvis onödigt dryga kostnader och åsamkar tidsspillan. I

stället är det önskvärt med en viss enkel, i lag fastställd beräkningsgrund.

Inom varje skifteslag synes mig sålunda böra uträknas rösträtt på grunc.

av fastigheternas mantalsbeteckning (vilket gäller vid oskift fiskevatten).

Sedan böra skifteslagens storlek läggas till grund för bedömningen mellan

skifteslagen på så sätt att bifall av minst så många skifteslag, som motsvaiai

minst hälften av storleken av de fiskevatten, som skola ingå i fiskevardsområdet,

erfordras.

Liknande synpunkter framfördes från åtskilliga håll, varvid ett enklare

förfarande påkallades. Enligt lantbruksstyrelsens mening kunde man tänka

sig en bestämmelse om att de olika delarna av fiskevattnet skulle jämföras

med varandra och åsältas relativa värden i förhållande till övriga delar av

vattnet; i så fall krävdes endast eu ungefärlig uppskattning av vattnets pro
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungi. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

duktionsförmåga, som med stöd av gällande arrendepriser på orten och

eventuellt uttalande av gode män kunde läggas för beräkning av värdet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna del till utredningsmannens förslag

och yttrade.

Enligt fiskerättskommitténs mening bör liksom i det tidigare förslaget

såsom allmän grundsats gälla, att bildandet av fiskevårdsområde icke skall

medföra rubbning av bestående äganderättsförhållanden i vidare mån än

som hänför sig till själva förvaltningen. Med hänsyn härtill torde de regler,

1943 års förslag innehåller i denna del, böra i huvudsak bibehållas. För att

möjliggöra en förenkling av själva förfarandet vill emellertid kommittén, i

nära anslutning till lantbruksstyrelsens ståndpunkt, förorda att den uppskattning

av fiskeavkastningen, som i vissa fall måste göras, skall få ske

efter delvis andra regler än dem som upptagits i 1943 års förslag. Det lärer

salunda i allmänhet bli tillräckligt att åsätta de olika delarna av vattnet

vissa jämförelsetal. En på så sätt gjord uppskattning synes innebära en

avsevärd lättnad i förhållande till det tidigare förslaget.

Detta kommitténs ställningstagande innebär icke ett frångående av utredningsmannens

förslag, att delägarna själva skola kunna besluta om annan

beräkningsgrund för delaktigheten än som framgår av det nyss sagda. En

förutsättning härför är emellertid, att delägarna äro eniga eller att förslag i

frågan framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde och lämnats

utan erinran av delägarna.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Kommittéförslagets regler pa denna punkt föranledde invändningar i

åtskilliga remissyttranden. Sålunda uttalade fiskeriintendenten i mellersta

distriktet, förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap och

fiskerinämnden för Vänern, att de bestämmelser kommittén föreslagit om

grunden för delaktighet när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande

och alltför invecklade.

Å andra sidan yttrade lantbruksstyrelsen — närmast i anledning av fiskeriintendentens

i mellersta distriktet anmärkning mot förslaget på denna punkt

- att den av de sakkunniga föreslagna beräkningsgrunden för delägarnas

delaktighet i skiftat vatten säkerligen vore den enklast tänkbara samt att

densamma i tillämpningen icke torde erbjuda några större svårigheter.

Domänstyrelsen fann tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet att

besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt förslaget

i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut, kunde

ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga att

bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förbytas i

missnöje med beslutet.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll, att en uppskattning av delaktigheten var ofrånkomlig

samt att, eftersom bildande av fiskeområde ej skulle rubba bestående

äganderättsförhållanden, det var uteslutet att vid uppskattningen till
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

61

lämpa annan princip än den av fiskerättskommittén föreslagna. Obestridligt

kunde reglerna stundom komma att bli svåra att tillämpa. Svårigheterna

torde dock i de nyss avsedda remissyttrandena ha överdrivits. Såsom

fiskerättskommittén föreslagit borde delägarna liksom enligt 1913 års lag

genom enhälligt beslut kunna bestämma annan grund för beräkning av delaktigheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Flera remissinstanser gjorde erinringar mot fiskeristyrelsens förslag rörande

sättet att bestämma delaktigheten. Särskilt berördes därvid följderna

av att ägare av avstyckningar, till vilka hörde andel i stamfastighetens fiske,

kunde bli delägare och erhålla rösträtt vid sidan av stamfastighetens ägare.

Flera skilda ändringsförslag framfördes i denna fråga. Bland annat förordade

fiskeriintendenten i nedre södra distriktet, Jönköpings läns hushållningssällskap

och Hallands läns hushållningssällskap att delaktighet skulle

beräknas endast för ägare av i mantal satt jord. Dessa remissyttranden kommer

jag i likhet med vad som skett i promemorian att närmare behandla i

samband med reglerna om rösträtten.

Beträffande den uppskattning, som i fråga om skiftat vatten föreslås

skola ske av värdet av delägares fiske, framhöll ett stort antal remissinstanser

att en sådan uppskattning var ytterst svår att verkställa på ett

rättvist sätt.

Lagberedningen anförde i denna del.

Delaktigheten skall i visst fall bestämmas efter det genom uppskattning

bestämda värdet å delägarens andel i avkastningen av det fiske som skall

ingå i fiskeområdet. Huruvida med nämnda uttryck avses allenast den

avkastning, som fisket tidigare lämnat, eller däri — för det fall av fiskevårdande

åtgärder skall vidtagas — inbegripes även den förbättring, som

fisket därigenom beräknas komma att vinna, är oklart. Beredningen vill

icke närmare ingå på denna fråga, men det synes dock som om det förstnämnda

alternativet åtminstone i vissa fall skulle leda till otillfredsställande

resultat.

Länsstyrelsen i Hallands lån anförde.

Länsstyrelsen hyser farhågor för att uppskattningen av delaktigheten kommer

att medföra stora praktiska svårigheter, i all synnerhet om värdet av

avkastningen av fisket skall utgöra beräkningsgrund, varför de i vissa remissyttranden

gjorda uttalandena härom knappast torde kunna, såsom fiskeristyrelsen

gjort, avvisas såsom överdrivna. Vidare är att märka, att sedan

ett fiskeområde väl blivit bildat, svårigheterna ingalunda är slut. Så snart

exempelvis det från någon i fiskeområdet ingående fastighet göres en avstyckning,

därvid till det avstyckade området lägges andel i fiske, synes

ändring av delaktigheten böra ske, därvid enligt § 19 i lagförslaget hela

proceduren som vid bildande av fiskeområde skall tillämpas. Eller avses

måhända i § 19 med »ändring av delaktigheten» endast ändring i beräkningsgrunden

för delaktigheten, och skall i så fall ägaren av det avstyckade området

automatiskt inträda som delägare i fiskeområdet? Med all sannolikhet

kommer de gamla delägarna, helst de som är ägare till i mantal satt jord,

icke alt med glädje hälsa den nye delägaren, som ifråga om rösträtten blir

likaberättigad enligt förslaget.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr ÖO år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län anförde.

Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle den föreslagna huvudregeln ej sällan

bli svår att tillämpa, vilket fiskeristyrelsen också medger. Då uppskattningen

skulle verkställas vid förrättning, skulle förrättningsmannen bli nödsakad

att före förrättningen företaga besvärliga och tidsödande undersökningar

angående fiskevattnet. Det oaktat skulle det säkerligen ofta inträffa,

att delägarna inte godkände förrättningsmannens uppskattning. Därigenom

skulle bildande av fiskeområde försvåras eller kanske helt omöjliggöras.

Eftersom bildande av fiskeområde inte skall rubba bestående äganderättsförhållanden

och eu uppskattning av delaktigheten till följd därav synes

erforderlig, finner sig länsstyrelsen emellertid icke i stånd att förorda någon

för ändamålet mera lämpad regel än den av fiskeristyrelsen föreslagna.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet ifrågasatte huruvida icke även

i skiftat vatten delaktighet skulle kunna bestämmas efter mantalet. Han yttrade

härom.

I regel bär i ett skiftat vatten andelen bestämts av ägodelningsrätten efter

en gradering. Jag finner det därför onödigt att vid inrättande av ett fiskeområde

i skiftat vatten upprepa graderingsproceduren. Delaktigheten kan

därför enligt min mening i skiftat vatten som tillhör ett skifteslag bestämmas

på samma enkla sätt som i oskiftat vatten. Vid sammanläggning av två

eller flera skifteslag kan givetvis svårigheter uppstå vid bestämmande av

delaktigheten särskilt om ett skifteslag har ett fiskeområde av större värde

än det eller de andra. I så fall ifrågasätter jag om ej sådan annan beräkningsgrund

som talas om i sista stycket i paragrafen kunde tillämpas, d. v. s.

då får en gradering ske.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet ansåg däremot, att en uppskattning

regelmässigt måste ske, men även han framhöll, att svårigheter

därvid kom att föreligga. Han anförde.

En särskild procedur i syfte att bestämma den enskildes eller skifteslagets

delaktighet i fisket synes nödvändig, även om den i vissa fall kan stöta på

betydande svårigheter. Kan delaktigheten i ett fiskevatten grundas på en

jämförande arealberäkning, torde större svårigheter icke möta, men är

däremot de olika skifteslagens fångstresultat uppenbarligen ej proportionella

mot respektive skifteslags vattenområde utan beroende av att fisken

under vissa tider samlas inom olika delar av sjön (t. ex. sik, som samlas

vid lekgrund), kan delaktighetsberäkningarna bli svåra att genomföra. Kräves

i dylika fall noggranna uppgifter över den faktiska relationen mellan

olika skifteslags fångster, kan en förrättning förutsätta insamlandet av såvitt

möjligt fullständig fångststatistik.

Östergötlands läns hushållningssällskap uttalade, att i vissa fall det torde

bli missvisande eller felaktigt att lägga den årliga avkastningen till grund

för delaktighet. I sådana fall borde i stället bedömningen grundas på vattenvärdet.

Även Kalmar läns norra hushållningssällskap förordade att vid beräkning

av andelstal utgångspunkten skall vara fiskevattnets bonitet. Fiskerinämnden

för Vänern ansåg, att den föreslagna uppskattningen av värdet

å delägarnas andel i avkastningen var omöjlig att tillämpa. Sveriges fiskares

riksförbund förordade, att ett fiskeområde skulle kunna bildas även

om delaktigheten blott ungefärligen bestämts. Förbundet anförde härom.

Med hänsyn till rådande förhållanden på fiskets område kommer säkerligen

många svårigheter att uppstå innan nya fiskeområden kunna bildas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Vi tänker därvid närmast på problem i samband med fastställande av omfattningen

av delaktigheten i fiskevattnet och fiskerätten samt beträffande

upplåtelse av fiskerätt och liknande. Den blivande lagstiftningen på detta

område bör, enligt vår uppfattning, utformas på sådant sätt att fiskevårdsområden

om möjligt kunna inrättas utan allt för omfattande procedurer.

Några långa och tidsödande utredningar bör inte erfordras i förväg, utan

ett område bör kunna bildas även om fiskerätt och delaktighet till att börja

med måste ungefärligen uppskattas.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, i vars yttrande i denna del

länsstyrelsen i Värmlands län instämde, avstyrkte, att uppskattning skedde

och förordade att delaktighet alltid bestämdes efter jordareal eller procentuell

andel. Han anförde till stöd härför.

För en uppskattning måste en undersökning av fiskevattnet göras av förrättningsmannen.

En sådan undersökning kan beräknas ta lång tid i anspråk.

Härigenom försvåras bildandet av fiskeområde. Emedan delägarna

med all sannolikhet synnerligen ofta ej kommer att godkänna förrättningsmannens

förslag till uppskattning, kommer otvivelaktigt den i betänkandet

föreslagna bestämmelsen att i stor utsträckning omöjliggöra bildandet av

fiskeområden. Detta kommer att bli så mycket mera fallet som det hör till

rena undantagen att fisket är i sin helhet oskiftat. Flertalet sjöar åtminstone

i södra och mellersta delarna av landet, består av flera, oHn ett mycket

stort antal skifteslag och betraktas sålunda såsom skiftade. Såväl då det

gäller oskiftat som skiftat fiskevatten bör delägare åtnjuta delaktighet i

fiskeområdet efter hans andel däri. Med andel bör härvid förstås storleken

av hans jordareal eller vid avstyckning den procent av stamhemmanets fiskevatten,

som tillerkänts honom.

Liknande synpunkter framfördes av Älvsborgs läns norra och Örebro läns

hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhöll att möjlighet borde finnas att

ändra delaktighetstal och anförde härom.

Länsstvrelsen kan icke biträda förslaget om att den gradering, som skall

ske för att bestämma delaktigheten, skall gälla för hela den tid fiskeområde

består. Under den ofta mycket långa följd av år, som det här kan bil fråga

om, kan av olika skäl sådana förhållanden inträffa, vilka motiverar en annan

beräkningsgrund för delaktigheten än den ursprungligen fastställda.

Länsstyrelsen vill därför föreslå, att efter framställning av delägare ny gradering

bör kunna ske, om länsstyrelsen anser att tillräckliga skäl föreliggei

för en omprövning.

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att allmän enighet torde råda om att ''aije

delägares delaktighet i fiskevårdsområde bör beräknas, i fråga om oskiftat

fiske i förhållande till delägarens andel i samfälligheten, och eljest i förhållande

till delägarens uppskattade andel i området. Ur principiell synpunkt

torde några större svårigheter i regel ej föreligga att bestämma delaktigheten

i oskiftade fisken. Beträffande åter de fiskevårdsområden, som kom att bildas

av skiftade fisken, kunde som remissinstanserna allmänt framhållit

svårigheterna bli betydande. — Uppskattning och värdei ing av fiske förekom

i flera sammanhang. De vanligaste och principiellt viktigaste syntes vara

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jaga skifte och fiskedelning enligt 20 kap. 8 § jorddelningslagen, skada på

fiske i samband med byggande i vatten, torrläggning eller annan åtgärd enligt

vattenlagen, bestämmande av ersättning för mistad fiskerätt enligt lagen

den 1 december 1950 i samma ämne samt taxering till beskattning. Oberoende

av det olika syftet med de nu nämnda olika förfarandena syntes likväl

målet för värderingen i samtliga nämnda fall principiellt sett vara detsamma,

nämligen att enligt objektiva normer beräkna ett fiskes faktiska

värde. Från detta mål skilde sig målet för den värdering, som enligt föreliggande

förslag tänktes skola ske, i principiellt avseende icke på annat

sätt än att inga absoluta utan endast relativa värden erfordrades.

Även om således i första hand en fullständig och exakt uppskattning borde

eftersträvas, låg det å andra sidan i fiskets i viss mån hasardartade natur

att en sådan uppskattning i praktiken aldrig eller nästan aldrig kunde

ske. Vid en konferens, som den 25 och 26 februari 1955 hölls å jordbruksdepartementet

angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet, utvecklades

i en serie föredrag ett flertal beaktansvärda synpunkter på frågan om beräkning

av skada å fiske. Föredragshållarna gav anvisning om de metoder,

som lämpligen borde anlitas för att åstadkomma en så fullständig och exakt

uppskattning som möjligt av ett givet fiske. I och för sig mötte inga betänkligheter

mot användandet av dylika metoder. De torde emellertid i regel bli

tämligen dyrbara och tidskrävande. Det torde vid bildande av fiskevårdsområde

av skiftat fiske allenast i undantagsfall vara motiverat att söka

åstadkomma en fullständig och exakt uppskattning av varje delägares fiske.

Till stöd för denna ståndpunkt talade förutom lätt insedda praktiska skäl

jämväl dels det förhållandet att fiskevårdsområdet till tiden var begränsat,

låt rara med möjlighet till automatisk förlängning, dels det förhållandet att

lagförslaget räknade med att en ändring av delaktigheten utan större svårighet

skulle kunna ske under fiskevårdsområdets bestånd.

Promemorians förslag till lagtext (6 §) anslöt sig i denna fråga i huvudsak

till de tidigare förslagen. Delägarna skulle sålunda, då de var eniga,

själva kunna bestämma envars delaktighet, och i fråga om oskiftade fisken

skulle delaktigheten i samfälligheten vara avgörande för delaktigheten i

fiskevårdsområdet. Delaktigheten i fiskevårdsområde, vari ingick skiftat

fiske, skulle, då enighet ej rådde, enligt promemorian bestämmas efter u p pskattning,

som skulle grunda sig på omfattningen och

värdet av delägarens rätt till fiske inom området. Den

tankegång som låg bakom denna formulering var att uppskattningsmc-toden

skulle lämpas efter förhållandena i varje särskilt fall. I promemorian anfördes

tre exempel, avsedda att närmare belysa det sagda.

1. I de allra flesta fall torde man uppnå ett rättvist resultat genom att bestämma

envars delaktighet i proportion till arealen av hans vattenområde.

Eftersom denna metod är den enklaste bör den i första hand begagnas.

Kammarkollegiet uppgiver — utan närmare kommentar — att fiskevärderingsnämnden

för Mälaren och Hjälmaren i beslut den 31 juli 1956 i ett

mycket omfattande mål angående ersättning för mistad fiskerätt i Mälaren

vid ett stort antal fastigheter i Veckholms m. fl. socknar utgått ifrån att av

beslutet berörda vattenområden var i avkastningshänseende på det hela ta
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900

get likvärdiga och bestämde ersättningarna till samtliga sökande med ett enhetligt

belopp för hektar. Beslutet som i förevarande avseende vunnit laga

kraft bygger på ett av fiskeristyrelsen den 8 juni 1956 avgivit yttrande vari

stvrelsen bl. a. uttalar.

''Vad beträffar frågan, huruvida bruttoavkastningen är likartad å samtliga

de fjärdar av Mälaren, varest ensamrätten till fiske med rörligt redskap

frångått strandägarna, kan fiskeristyrelsen med ledning av inhämtade upplysningar

icke finna, att någon väsentlig olikhet i avkastningshänseende

föreligger mellan de skilda fjärdarna. Givetvis förekommer lokala differenser,

betingade av exempelvis olikheter i avseende å vattendjup, strömförhållanden"

m. m., vilka kan göra vissa platser mer begärliga ur fiskerisynpunkt

än andra, men sådana lokala olikheter torde icke ge anledning till att

de skilda fjärdarna i sin helhet bör bedömas såsom olika ur avkastningssynpunkt.

Det har i det till fiskeristyrelsen översända utredningsmaterialet

ifrågasatts, att Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden borde åsättas ett

något lägre värde per hektar vattenyta än Norra Björkfjärden och Prästfjärden.

Orsaken härtill torde sannolikt ha varit, att det rent yrkesmässiga fisket

bedrivits intensivare i de sistnämnda fjärdarna, medan amatör- och

sportfisket florerat starkare i de förra och särskilt i Södra Björkfjärden,

möjligen på grund av dessa vattenområdens lättare tillgänglighet för invånare

i närbelägna tätorter såsom Stockholm och Södertälje. Den totala fiskavkastningen

samt den potentiella produktionsförmågan och följaktligen

även storleken av den förlust som ägaren av vattenområdena ifråga tillfogats

genom den nya lagstiftningen bör emellertid enligt fiskeristyrelsens mening

betraktas såsom ensartade i samtliga här ifrågavarande delar av Mälaren.

2. Finnes anledning att antaga att fisken ej förekommer i stort sett jämnt

inom det ifrågasatta "fiskevårdsområdet, kan det finnas skäl att undersöka

om icke vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning verkställd grad

er in g eller skatte talet (jordtalet) kan läggas till grund för bestämmandet

av varje delägares andel. Metoden får naturligtvis användas

med stor försiktighet, men det är å andra sidan troligt att den i ett stort

antal fall skall visa sig användbar.

3. Visar utredningsmaterialet tydligt att icke någon av de båda nämnda

metoderna ger ett rättvisande uttryck för omfattningen och värdet av varje

delägares fiskerätt, måste en undersökning ske av vad fisket med iakttagande

av god fiskevård kan tänkas avkasta. På grundval härav måste sedan

en uppskattning ske. Hur pass omfattande och grundlig undersökningen

skall bli får bestämmas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I de lägen då förmögenhetsvärden i mera betydande omfattning icke slår

på spel. bör förrättningsmannen vara berättigad att tillämpa tämligen schema

i iska beräkningsgrunder.

Frågan vilken tidpunkt eller tidrymd, som den för delaktigheten

bestämmande avkastningen skulle hänföra sig till, hade genom den sålunda

föreslagna justeringen mist något av sin betydelse men kunde dock icke förbigås.

Lagberedningen hade ifrågasatt om icke den avkastning, som kunde

beräknas föreligga i framtiden efter det att exempelvis fiskevårdande åtgärder

vidtagits, borde vara avgörande.

Måhända kunde fall tänkas, då det ur teoretisk synpunkt tedde sig mest

tillfredsställande att följa den av lagberedningen sålunda anvisade vägen.

Emellertid var det väl vid fiskevårdsområdes bildande, då ju även delaktig
r>

liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sam!. AV öO

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

heten skulle bestämmas, i regel oklart vilka bestämda åtgärder i fiskevårdande

syfte som skulle komma att vidtagas och ännu mera oklart vilket

resultat dylika åtgärder kunde beräknas ge, varför den av lagberedningen

ifragasatta metoden endast i undantagsfall torde visa sig användbar. Enklast

och riktigast syntes i stället vara att — i de fall avkastningen ansågs

böra ligga till grund för delaktighetsberäkningen — låta den närmast förflutna

tiden vara avgörande. Längden av densamma borde få bli beroende

av hur pass ingående undersökning som i det särskilda fallet kunde anses

böra verkställas. Visade det sig, sedan fiskevårdsområdet någon tid varit i

funktion, att grunderna för delaktigheten på grund av fiskevårdande åtgärder

eller av annan anledning behövde jämkas, syntes det tillvägagångssätt

varom utkastets 17 § gav anvisning vara att förorda.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.

De som uttalat sig i frågan har i allmänhet framhållit att en förrättning

för uppskattning av fiske ofta kommer att innebära mycket stora svårigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län medger att viss förenkling i förrättningsmannens

arbete kan i vissa men långt ifrån alla fall tänkas bli följden av

de förslag till delaktighetens bestämmande som promemorian innehåller.

Länsstyrelsen finner dock, att den föreslagna bestämmelsen lätt kan ge

upphov till segslitna tvister, vilken av de rekommenderade metoderna, som

i det enskilda fallet skall tillämpas. I de fall, där en uppskattning av avkastningen

måste ske, kvarstår emellertid de tillämpningssvårigheter, som

av länsstyrelsen påtalades i utlåtandet över fiskeristyrelsens förslag.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet ställer sig tvekande till möjligheten

att i praktiken överhuvud kunna genomföra en uppskattning av den

typ som här föreslagits och anför.

Jag vidhåller på det bestämdaste att någon bestämmelse om sådan uppskattning,

som grundar sig på värdet av delägares andel i avkastningen, ej

skall intagas i lagen. Själva uppskattningen skulle bli i hög grad tidsödande

och svår att utföra. Utom i rena undantagsfall skulle den helt visst ej godkännas

av sakägare med motstridiga intressen. Om denna bestämmelse ej

borttages,^ kommer lagen ej att kunna tillämpas annat än i rena undantagsfall.

En sadan lag är meningslös. Om ändring ei sker i denna del. avstvrkes

hela lagförslaget.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap anser, att det kommer att bli

omöjligt att göra en rättvis uppskattning.

Lantmäteristyrelsen föreslår att den i förslaget upptagna möjligheten för

delägarna att, om de är enhälliga, genom överenskommelse bestämma delaktigheten

bör slopas. Styrelsen anser att genom förslaget enskild rätt kan

kränkas. Styrelsen syftar därvid bl. a. på det fall, som enligt förslaget understundom

kan tänkas inträffa, nämligen att lagförslagets krav på enhällighet

kan vara uppfyllt, ehuru alla delägarna ej deltagit i beslutet.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

67

Departementschefen

Då delaktigheten skall bestämmas i ett fiskevårdsområde som utgöres av

ett o s k i f t a t fiske bör givetvis delaktigheten i området grunda sig

på det för varje delägande fastighet gällande andelstalet i den ifrågavarande

samfälligheten.

Om, såsom jag tidigare föreslagit, fiskevårdsområde skall kunna bildas

även av fiske som icke är i sin helhet oskiftat, måste

däremot en särskild bestämning av delaktigheten ske. Att delaktigheten

verkligen blir klart bestämd anser jag av flera orsaker nödvändigt. Delaktigheten

kommer nämligen att vara av betydelse vid bedömande av förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande, vid bestämmande av tillskottsskyldigheten,

vid fördelning av avkastningen samt vid beslut om upplåtelse.

Då man i ett fiskevårdsområdes stadgar skall bestämma i vilken utsträckning

och på vilket sätt varje delägare får fiska kommer delägarna visserligen

att själva få besluta härom, men jag utgår likväl ifrån att man därvid

— om än måhända med vissa modifikationer — kommer att lägga delaktigheten

till grund för fördelningen. —- Hur den omstridda frågan om

grunderna för rösträttens utövning än löses är det dock under alla förhållanden

ur praktisk synpunkt uteslutet att därvid inte ta viss hänsyn även

till storleken av de skilda delägarnas fiskerätt, d. v. s. till delaktigheten. -—

Jag anser mig genom det sagda ha klargjort, att det är oundgängligt att en

lagstiftning sådan som den föreslagna innehåller regler för delaktighetens

bestämmande.

Delägarna i ett gemensamhetsfiske kan genom enhällig överenskommelse

själva bestämma grunden för delaktigheten. Lantmäteristyrelsen har

anfört betänkligheter mot att införa motsvarande bestämmelse i en lag om

fiskevårdsområden och synes därmed åsyfta den risk som föreligger att såväl

tredje mans som en i beslutet inte medverkande delägares rätt kan

äventyras. Anmärkningen är naturligtvis principiellt berättigad. Emellertid

anser jag det vara mycket värdefullt att den nya lagen liksom 1913 års

lag erbjuder möjlighet att skänka sakrättslig giltighet åt en av delägarna

enhälligt beslutad överenskommelse om delaktighetens bestämmande. Risken

att en delägares rätt utan hans medverkan därigenom skulle komma

att lida intrång har i propositionens lagförslag eliminerats genom att, som

jag vid behandlingen av reglerna om rösträtten ämnar närmare utveckla,

enhälligheten skall föreligga inte blott bland de i omröstningen deltagande

utan bland samtliga delägare. Skulle det vid länsstyrelsens prövning visa

sig att tredje mans, t. ex. inteckningshavares, rätt uppenbart är i fara, skall

fastställelse självfallet inte ske.

Det har från några håll gjorts gällande att svårigheterna att m ed e rforderlig

grad av noggrannhet bestämma delaktigheten

skulle vara helt eller i det närmaste oöverstigliga. Ehuru även jag

inser att stora svårigheter understundom kan föreligga, kan jag likväl inte

dela den anförda uppfattningen. Redan nu förekommer uppskattning av

fiskes värde i flera olika sammanhang. Att fullt exakta värden därvid inte

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

alltid kan uppnås ligger i själva fiskets natur. Den värdering som vid bildande

av fiskevårdsområde kommer i fråga är dock såtillvida enklare än flertalet

Övriga fall av fiskevärdering som den i förevarande fall kan inskränka sig

till en jämförelse de olika fiskena emellan. Någon uppskattning i absoluta

värden erfordras således inte.

En annan väsentlig skillnad består också mellan den uppskattning av

fiskets värde som sker exempelvis enligt jorddelningslagen, vattenlagen eller

lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt, å ena,

samt förevarande lagstiftning å andra sidan. Den uppskattning som sker

med stöd av de tre förstnämnda lagarna avser nämligen i princip förhållanden

som avses bli för framtiden orubbliga medan fiskevårdsområde, som

inrättas endast för viss bestämd lid — låt vara med möjlighet till förlängning

— inte medför någon rubbning i bestående äganderättsförhållanden.

\ id ändrade förhållanden skall vidare inom fiskevårdsområde finnas

möjlighet att utan större omgång få till stånd jämkning av delaktighetstal.

Det bör därför vara motiverat att i allmänhet tillämpa en uppskattning

efter schematiska principer.

De förhållanden varunder fisket utövas växlar starkt. Det är därför inte

vare sig lämpligt eller möjligt att i lagen närmare ange hur uppskattningen

i varje särskilt fall skall ske. Uppskattningsmetoden får i viss mån avpassas

efter de föreliggande förhållandena därvid riktmärket alltid bör vara

att med så enkla och billiga medel som möjligt beräkna jämförelsevärden

för skilda delägares fisken.

I departementspromemorian har ett försök gjorts att anvisa olika tillvägagångssätt

för uppskattningen. Alla de där anvisade metoderna kan i och

för sig vara användbara. Uppskattning som grundar sig på vattenarealen är

för det övervägande flertalet fall säkerligen det enklaste och torde i allmänhet

leda till rättvisande resultat. I praktiken tillämpas allmänt denna metod

vid bestämmande av delaktigheten inom jaktvårdsområde. I lagförslaget

har därför intagits föreskriften att uppskattningen skall, om inte särskilda

skäl till annan beräkningsgrund föreligger, grunda sig på omfattningen

av varje delägares vattenområde. Har fisket under senare tid undergått

laga skifte kan detta vara ett särskilt skäl att i stället följa den värdering

som därvid skett.

Ett annat sådant skäl att frångå arealprincipen kan föreligga om fisktillgången

till följd av exempelvis väsentligt olika vattendjup eller strömförhållanden

någonstädes uppenbarligen avviker från genomsnittet. Uppskattning

som grundar sig på värdering av fiskets avkastning

bör göras endast i undantagsfall, t. ex. då fråga är om verkligt yrkesfiske

och arealprincipen kan antagas ge ett inte rättvisande utslag.

4. Initiativrätten

Lagen om gemensamhetsfiske och lagstiftningen om jaktvårdsområden

Rätt att taga initiativ till bildande av gemensamhetsfiske eller jaktvårdsområde

tillkommer endast delägare.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

69

Palmquists förslag 1943

Rätt att göra ansökan om bildande av fiskevårdsområde skulle enligt 1943

års förslag tillkomma ej blott delägare utan även vederbörande hushållningssällskap

och fiskeriintendent.

Utredningsmannen framhöll, att eftersom lagstiftningen borde ha till syfte

också att hindra »vanhävd» av fiskevatten han fann det vara naturligt att

hushållningssällskapet och fiskeriintendenten vore behöriga sökande. Hinder

borde givetvis icke möta att framställning gjordes av hushållningsällskap

och fiskeriintendent även i andra fall än då fiskevården i ett vatten fullständigt

eftersatts; för en driftig fiskeritjänsteman som särskilt inriktat sitt arbete

på hithörande frågor kunde det vara betydelsefullt att själv få ta initiativ,

där dessa måhända eljest uteblev. Då länsfiskeritjänstemännen vore

anställda hos hushållningssällskapen, syntes det lämpligt att förslag härrörande

från dessa tjänstemän framlades genom sällskapen.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Kommittén föreslog en ytterligare utvidgning av initiativrätten. Sådan föreslogs

tillkomma förutom delägare, statens fiskeritjänsteman och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott jämväl länsfiskeritjänsteman samt fiskarorganisation

i orten.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Domänstyrelsen förklarade att den ansåg det tveksamt om initiativrätt

borde tillkomma fiskarorganisation, eftersom sådan torde äga möjlighet att

—- i de fall då ett berättigat intresse förelåge — genom medlem som vore delägare

i fiskevattnet eller genom fiskeritjänstemännen bringa frågan under

prövning.

Kammarkollegiet anförde i denna del.

Initiativrätten bör, synes det kollegiet, huvudsakligen tillkomma delägarna.

I och med det att fiskevårdsområde kommer att bildas tvångsvis blir den

ställning statens fiskeritjänsteman kommer att intaga ömtålig. Skall han

både ha initiativrätt och dessutom vara förrättningsman, kommer han att

förena funktionerna av åklagare och domare, något som ej bör komma i

fråga. Dessa tjänstemän böra därför ej äga befogenhet att ansöka om fiskevårdsområdes

bildande. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller

fiskerinämnd synes däremot vara lämpliga organ att företräda det allmänna

intresset. Det synes tillfyllest, att detta erhåller en företrädare, som kan bedöma

frågan i ett vidare sammanhang. Ur denna synpunkt anser kollegiet

det lämpligast, att varken fiskerikonsulenterna eller fiskeriinspektörerna,

som ej alltid kunna antagas ha nödig överblick, eller fiskarorganisation i

orten, som företräder ett ensidigt yrkesintresse, få initiativrätt. De äro å

andra sidan oförhindrade att hänvända sig till vederbörligt organ hos hushållningssällskapet.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

I sitt förslag 1956 anför fiskeristyrelsen, att om, såsom styrelsen förordat,

fiskeområde skulle ha till syfte allenast att tillgodose delägarnas egna intressen,

del ur principiell synpunkt kunde göras gällande, att endast delägare

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

borde ha initiativrätt till bildande av fiskeområde. Erfarenheten visade

emellertid, att enskilda delägare i fiskevatten ofta hade svårt att ta initiativ

i frågor som fordrade samverkan mellan delägarna. Därest fråga om bildande

av fiskeområde aktualiserades genom framställning från någon representant

för det allmänna fiskeriintresset, kunde det visa sig att det ändock

fanns betydande latent intresse bland delägarna i frågan.

Rätt att göra ansökan om bildande av fiskeområde borde därför tillkomma

— utom delägare — även vederbörande fiskeriintendent. Vidare borde initiativrätt

tillerkännas hushållningssällskap. Däremot syntes tillräckliga skäl

ej föreligga att, såsom fiskerättskommittén föreslagit, låta jämväl länsfiskeritjänsteman

eller fiskarorganisation erhålla sådan rätt.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Ett flertal remissinstanser ansåg, att fiskeriintendent ej borde

ha initiativrätt. Denna ståndpunkt motiverades huvudsakligen

med att han ofta torde komma att bli förordnad som förrättningsman. Som

exempel må nämnas följande uttalande av fiskeriintendenten i nedre norra

distriktet.

Fiskeriintendenterna skall kunna vara initiativtagare för bildande av fiskeområde.

Dessutom skall de i vanlig ordning utgöra remissinstans och i

denna egenskap kunna höras av länsstyrelsen och slutligen kan de förordnas

till förrättningsmän. Detta måste anses vara högst otillfredsställande. Särskilt

olämpligt förefaller detta vara i sådana fall, där bildande av fiskeområde

blivit en stridsfråga. Om fiskeriintendenten skall kunna höras i ärendet

av länsstyrelsen, bör han vara obunden och därför i vart fall icke kunna

vara initiativtagare till bildande av fiskeområde.

I remissyttranden av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet och

länsstyrelsen i Kristianstads län förordades, att endast delägare

skulle ha initiativrätt. Till stöd härför anfördes av kammarkollegiet

att fiskeområde innebar en reglering, som tog sikte på delägarnas

gemensamma intressen, och att fiskeriintendent eller hushållningssällskap,

som ansåg att ett fiskeområde borde bildas, därför i stället borde söka intressera

delägare för att taga initiativ. Eljest kunde fiskeområdet för delägarna

te sig som något utifrån påtvunget.

Mot dessa yrkanden om mera inskränkt initiativrätt stod några remissinstanser,

som förordade utvidgning av denna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

ansåg sålunda att initiativrätt borde tillkomma jämväl

arre n dator och länsstyrelse. Till stöd härför anfördes.

Den som på grund av arrende innehar fiskerätt har icke tillerkänts initiativrätt.

Arrendator har däremot tillerkänts rätt att föra talan för fisket.

Enligt länsstyrelsens mening bör arrendator även få rätt att väcka fråga om

bildande av fiskeområde. Däremot bör arrendator icke utan samtycke av

ägaren till fisket få framställa begäran om bildande av fiskeområde eller

lämna medgivanden enligt stadgandena i lagförslaget.

Länsstyrelsen torde med hänsyn till sin ställning inom länet böra äga

möjlighet att själv taga initiativ till bildande av fiskeområde. Länsstyrelsen

finner det lämpligt att detta direkt kommer till uttryck i lagtexten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund

ifrågasatte, huruvida initiativrätt icke borde tillkomma jämväl större

fiskarorganisationer.

Några remissinstanser, bland andra Svenska naturskyddsföreningen, gjorde

uttryckligt uttalande om att det ur allmänna synpunkter vore välbetänkt

att initiativrätt i enlighet med förslaget tillerkändes även andra än delägare.

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian påpekas, att enligt 1913 års lag initiativrätt icke

förelåg för andra än delägare. Huruvida detta förhållande bidragit till att

lagen i så ringa utsträckning kommit att tillämpas var svårt att veta. Emellertid

torde den utpräglade koncentrationen av gemensamhetsfisken till

just södra delen av Kalmar län vara att i betydande utsträckning tillskriva

en enskild fiskeritjänstemans personliga intresse.

Frågan om initiativrätten sammanhängde nära med frågan om syftet med

hela lagstiftningen. Om man i enlighet med fiskeristyrelsen — och häremot

syntes remissinstanserna i stort sett icke ha haft något att erinra — angav

syftet vara att tillgodose delägarnas egna intressen, borde det föreligga alldeles

särskilda motiv för att tillägga någon utomstående initiativrätt.

I promemorians lagutkast (10 § andra stycket) gjordes både fiskeriintendent

och fiskerikonsulent till obligatoriska remissmyndigheter vid förfarandet

hos länsstyrelsen. Enär någon av nämnda båda tjänstemän därjämte

ofta torde komma att förordnas till förrättningsmän, borde — på de skäl

som beträffande fiskeriintendenterna anförts av fiskeriintendenten i nedre

norra distriktet -— initiativrätt icke tillerkännas vare sig intendenter eller

konsulenter.

I promemorian begränsades initiativrätten helt till delägarna själva.

Arrendator tillerkändes i förslaget (utkastet 2 § andra stycket) en rätt

som i flera avseenden erinrade om en delägares. I vissa särskilt ingripande

frågor — däribland initiativrätten — gjordes emellertid denna arrendatorns

ställning beroende av samtycke av upplåtaren. Om än praktiska skäl måhända

kunde anföras till stöd för åsikten att arrendator borde tilläggas

ovillkorlig initiativrätt torde detta likväl innebära ett alltför långtgående

ingrepp i upplåtarens rätt. Sålunda skulle exempelvis — om arrendator

tillädes initiativrätt — på dennes tillskyndan ett fiskevårdsområde kunna

bildas för tid långt efter det arrendet upphört.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag att i likhet med 1913 års lag begränsa intiativrätten

till delägarna själva godtages i allmänhet av remissinstanserna. Detta

framhålles uttryckligen av fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län

samt fiskeriintendenterna i mellersta och nedre norra distrikten.

Några remissinstanser är dock av den uppfattningen att en lagstiftning

om fiskevårdsområden sannolikt icke kommer att få större praktisk bety
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delse, om icke initiativrätten utsträckes utanför delägarnas krets. Svenska

naturskyddsföreningen anser sålunda, att man åtminstone så långt bör

tänka på vad som är bäst för området och dess fiske, att även något allmänt

organ ges initiativrätt. Sveriges fiskares riksförbund finner det

motiverat att fiskeriintendent icke får initiativrätt; däremot bör sådan rätt

tillkomma hushållningssällskap, länsstyrelse och större

fiskar organisation. Med sistnämnda uttryck menar förbundet

länsförbund eller annan sammanslutning av ungefär samma omfattning.

Om kretsen av initiativberättigade vidgas på sätt förbundet föreslår anser

förbundet att man skulle kunna komma till rätta med sådana fall, där fisket

uppenbart vanskötes och delägarna själva av någon anledning ej önskar

taga nagot initiativ. Kristianstads läns hushållningssällskap finner det i

princip riktigt att initiativrätten förbehålles delägarna. Detta hindrar emellertid

icke att dylik rätt också bör kunna tillerkännas hushållningssällskapen,

vilka kan anses tillräckligt neutrala för att ej bli nhsstankta

för att vilja framprovocera ett fiskevårdsområde mot delägarnas

önskan. Samma förslag har också med liknande motivering framförts av

Jönköpings läns hushållningssällskap. Jämtlands läns hushållningssällskap

föreslår en utvidgning av initiativrätt för speciella fall och anför härom

följande.

Att initiativrätten begränsats till enbart sakägare är i princip riktigt Det

kan dock förekomma fall då det skulle vara berättigat att annan än sakägare

kommer med initiativet. Ett sådant fall är då frifiske ingår i området ett

annat da det galler fiskevårdsområden för större vattenområden, exempelyis

mindre vattensystem. Skall initiativet enbart komma från fiskerättsagarehall

kommer det sannolikt i regel att gälla mindre områden omfattande

ett skifteslags vattenområde eller enstaka sjö. För de specialfall som här

berörts, föreslås att aven fiskeristyrelsen, hushållningssällskap och länstiskevardsforbund

erhåller initiativrätt.

Departementschefen

Spörsmålet om behörighet att påkalla bildande av fiskevårdsområde sammanhänger

nära med frågorna om lagstiftningens syfte. Delta har i lagförslaget

angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av

tiskerättsägarnas gemensamma intressen». Med denna utgångspunkt är det

klart att initiativrätt bör tillkomma delägare. Detta har inte heller under

frågans tidigare behandling ifrågasatts från något håll. Sådan rätt bör tillkomma

varje delägare.

Åtskillig diskussion har däremot förekommit i frågan om initiativrätt

därjämte bör tillkomma annan än delägare. Under tidigare skeden av frågans

behandling framförde ett stort antal remissinstanser förslag om initiativrättens

utvidgning i skilda hänseenden. Sedan lagens syfte i departementspromemorian

preciserats i huvudsaklig överensstämmelse med vad

jag nyss angav och initiativrätten samtidigt begränsats till delägarna har

detta i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De som har annan mening

hänvisar i allmänhet till det förhållandet att även där ett latent in
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1060

tresse föreligger behövs det många gånger en påstötning utifrån för att

någonting skall bli gjort. Delägarna drar sig av lojalitet eller andra hänsyn

för att påkalla en åtgärd som kanske alla inte är eniga om. Initiativrätt

borde därför ges åt något organ för det allmänna såsom länsstyrelse, fiskeriintendent,

hushållningssällskap eller större fiskarorganisation.

Därest avsikten med den mera omfattande initiativrätten är att man därigenom

lättare skall kunna få fiskevårdsområde till stånd i sådana fall då

delägarna själva av någon anledning inte vill framträda offentligt, anser

jag att det inte finns någon anledning att i lagstiftningen särskilt beakta

en dylik inställning. — Initiativrätten beträffande jaktvårdsområde och gemensamhetsfiske

är begränsad till delägare. Om initiativrätten beträffande

fiskevårdsområde utvidgas att omfatta utomstående, kan man rimligtvis

räkna med att det kommer att bildas flera fiskevårdsområden än vad som

eljest blev fallet. Ur allmän synpunkt skulle detta säkerligen många gånger

vara av värde. Man skulle t. ex. på det sättet kanske komma till rätta med

fall av uppenbar vanskötsel av fiske. Som jag tidigare sagt är det emellertid

inte meningen att den nya lagen såsom självständigt syfte skall ersätta eller

komplettera fiskerättslagens vanskötselbestämmelser.

Även om kraven på anslutning från delägarnas sida inte sättes alltför lågt,

föreligger enligt min mening alltid risken att ett fiskevårdsområde, som

bildats på initiativ av någon utomstående, för delägarna kommer att framstå

såsom något som påtvingats dem utifrån, med de menliga följder deila

kan komma att få för den fortsatta verksamheten.

.lag anser det därför inte förenligt med den nya lagens syfte att utvidga

initiativrätten till någon utanför delägarnas egen krets.

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

Lagen om gcmensamhetsfiske

1913 års lag intager den ståndpunkten att gemensamhetsfiske såtillvida

är en delägarnas egen angelägenhet, att utomstående ej erhållit initiativrätt

och viss anslutning bland delägarna måste föreligga, innan gemensamhetsfiske

kan komma till stånd. Dessutom gäller såsom en allmän förutsättning,

att fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt skall

vara av den beskaffenhet alt sådant fiske »finnes böra inrättas» (14 §). Det

ankommer på länsstyrelsen att pröva huruvida sistnämnda förutsättning är

för handen.

Kravet på viss anslutning bland delägarna är strängare för »skiftat fis

kevatten» än för oskiftat. För fiskevatten, som i sin helhet är o s k i f t a t,

fordras enkel majoritet i såväl huvudtal som delaktighet, medan för annat

fiskevatten fordras två tredjedels majoritet likaledes i såväl huvudtal som

delaktighet (11 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För bildande av jaktvårdsområde kräves beslut av delägarna. För att giltigt

beslut skall föreligga skall den mening som önskar att jaktvårdsområde

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

bildas utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och samtidigt

representera minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Frånvarande

delägare anses motsätta sig förslaget. Beslutet skall för fastställelse

underställas länsstyrelsen. Därest fastställelse sker, skall den avse delägarnas

beslut i oförändrad form.

Palmquists förslag 1943

I fråga om de allmänna förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde

framhölls i 1943 års betänkande, att vad som särskilt försvårat tillkomsten

av gemensamlietsfisken vore kravet på att beslut därom skulle fattas

av viss majoritet bland samtliga delägare i fiskevattnet, varvid övervikten

skulle avse såväl delägarnas rösttal som deras antal. Erforderlig majoritet

hade, enligt vad utredningsmannen uppgav, stundom icke kunnat ernås

därför att ett antal delägare av bristande intresse för fisket eller av annan

orsak överhuvud taget uteblivit från det förrättningssammanträde, då

beslut skolat fattas. Härom anförde utredningsmannen vidare.

I sådana fall, då fiskerätten i ett vatten delvis uppdelats på mycket små

fastighetslotter, vilka innehas av nöj esf iskare (sommargäster o. dyl.), har

det inträffat, att dessa, utgörande majoriteten av antalet fiskare, motsatt

sig elt ordnande av fisket med hänsyn till att det skulle medföra viss inskränkning

i deras tidigare ganska obegränsade rörelsefrihet, medan ägarna

till de större andelarna, vilka vanligen representera klar majoritet i fråga

om rösttalet och måhända för sin utkomst äro mera beroende av fisket,

önska inrättande av gemensamhetsfiske. Under åberopande av dylika förhållanden

ha krav framkommit på att minska fordringarna på majoritet.

Lantbruksstyrelsen har sålunda tidigare föreslagit, att hänsyn endast skulle

tagas till de närvarande delägarna. Givet är, att en sådan regel ibland underlättar

tillkomsten av gemensamlietsfisken. Emellertid blir regeln knappast

tillräcklig i alla fall och skulle icke råda bot mot den angivna olägenheten i

fiskevatten med många delägare med mycket små andelar i fiskevattnet.

Att enbart genom jämkningar i gällande omröstningsregler åstadkomma en

mera väsentlig ökning i nybildandet av gemensamlietsfisken torde få anses

uteslutet. En mångfaid, delvis ganska svårbestämbara faktorer torde inverka

härvidlag. Av särskild betydelse här som på andra områden är den personliga

insatsen. Detta har även tillämpningen av lagen om gemensamhetsfiske

visat. Uppenbart är vidare att innehållet i lagbestämmelserna, jämväl

vid sidan om reglerna om själva bildandet, är av stor vikt. Ju mera invecklade

och svåröverskådliga dessa äro ju mindre locka de till tillämpning. Det

måste alltså, även med hänsyn till önskemålet att få lagens regler tillämpade

i väsentligt ökad omfattning, vara av framträdande betydelse, att ifrågavarande

regler överhuvud taget göras så enkla och lättfattliga som möjligt.

Enligt utredningsmannens mening skulle kravet på viss majoritet i allmänhet

komma att hindra nybildning av sådana sammanslutningar som här

avses. Önskade man helt eliminera ett dylikt hinder, syntes det mest effektiva

vara att överflytta beslutanderätten i fråga om själva bildandet av sammanslutningen

från delägarna till myndighet. En sådan åtgärd borde givetvis

vidtas endast om starka skäl talade därför. Det finge nämligen icke förbises,

att det här vore fråga om ett ingrepp i privata rättigheter, där av ålder

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

de enskilda ansetts själva böra besluta. Å andra sidan kunde framhållas, att

det allmänna beträffande en så viktig livsmedelstillgång som fisken måste

förbehålla sig vissa avgöranden framför allt i syfte att förhindra att ett fiskevatten

vanvårdades så att det icke lämnade den avkastning, som vid en

rationell fiskevård vore möjlig. Utredningsmannen yttrade härom följande.

Där ett fiskevatten genom rovfiske och underlåten fiskevård utsatts för

vanhävd torde enda möjligheten till ett upphjälpande av fisket i vattnet vara

att systematiska fiskevårdande åtgärder vidtagas, framförallt genom lämplig

inplantering och fridlysning. En förutsättning för att sådana åtgärder

skola få avsedd effekt lärer vara, att delägarna i fiskevattnet sammansluta

sig för gemensamma åtgärder. Där delägarna motsätta sig en sådan anordning

till upphjälpande av vanhävden utav fiskevattnet, framträder det som

ett statens intresse, att det allmänna liksom i fråga om jordbruk och skogsbruk

kan ingripa för att rätta till missförhållandet. Härvidlag måste jämväl

uppmärksammas, att en tvångsreglering å området icke bör avse annat, än

själva ordningen för fiskevattnets utnyttjande. Den rätt som den enskilde

verkligen har torde därigenom åtminstone på något längre sikt icke komma

att förminskas. Tvärtom bör fisket i vattnet genom själva regleringen tamlieen

snart betydligt stiga i värde. Vidare förtjänar i detta sammanhang att

framhållas, att myndighet redan nu har saklig prövningsrätt vid bildande av

oemensamhetsfiske genom fastställelseförfarandet. Slutligen ma erinras, att

länsstyrelsen jämlikt 9 § fiskeristadgani äger att för viss ort meddela särskilda

bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. I och med

utfärdande av sådana bestämmelser, som kunna tillkomma även gentemot

fiskerättsägarnas uttalade mening, vidtagas ofta lika ingripande inskränkningar

i den enskildes rättigheter och rörelsefrihet som genom bildandet av

ett semensamhetsfiske. Bestämmelserna kunna nämligen innehålla saval

fridlysning av skilda fiskslag som förbud att använda vissa fångstredskap.

Utredningsmannen fann att avgörande principiella betänkligheter knappast

kunde resas mot att frågan om inrättande av fiskevårdsområde åtminstone

i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårdssynpunkt

en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar.

Utredningsmannen behandlade härefter frågan huruvida beslutanderätten

borde tillkomma domstol eller länsstyrelse och stannade

därvid för det sistnämnda alternativet. I motiven till detta förslag framhölls.

Skäl kunna anföras för att beslutanderätten skall tillkomma domstol;

framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt är detta betryggande. Sjalva tortarandet

med domstolsförhandlingar blir emellertid sannolikt för parterna

onödigt omständligt och dyrbart. Domstolsförfarandet jämlikt 10 §- ™

års lag om rätt till fiske har ej heller fått större praktisk användning. Da

förslaget i stället tillagt länsstyrelsen avgörandet i dessa frågor, har detta

skett också därför att denna myndighet redan nu bär alt handha ett stort

antal fiskerättsliga ärenden, bland vilka särskilt flera enligt fiskeristadga

har nära beröringspunkter med ifrågavarande. ,

vven om förslaget sålunda utgår från alt beslutanderatten beträffande

inrättandet av fiskevårdsområde i princip skall tillkomma lansstyrelsen,

förutsättes dock att största möjliga hänsyn tages till_ uppfattmngeni bland

delägarna i fiskevattnet. Innan slutligt avgörande traffas, skall tillfälle så- 1

1 Motsvarande 14 § i gällande fiskeristadga.

2 Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

lunda beredas dessa att uttala sin mening i frågan. I förslaget har vidare

uttryckligen angivits, att länsstyrelsen endast om särskilda skäl därtill föranleda

äger förordna om inrättande av fiskevårdsområde gentemot en uttalad

uppfattning hos flertalet delägare i fiskevattnet. Av vad förut anförts

framgår, att ett sådant beslut av länsstyrelsen i första hand är befogat, om

frågan gäller ett vanhävdat fiskevatten. I sådana fall synes nämligen ett ingripande

av myndighet vara i hög grad påkallat. Vidare torde det vara befogat

att frångå majoritetens uppfattning, då flertalet bland fiskerättsägarna

endast äger en ringa del i fiskevattnet, och minoriteten, som innehar större

delen av vattnet, önskar en reglering av fisket och fiskevården. Även i sistnämnda

fall måste givetvis förutsättas, att det ur fiskevårdssynpunkt får

anses särskilt önskvärt att fiskevårdsområde inrättas. Länsstyrelsens beslut

om inrättande av fiskevårdsområde förutsättes skola kunna överklagas hos

Kung], Maj :t. I detta besvärsförfarande ligger en tillfredsställande garanti

för att den enskildes behöriga rätt kommer att tillvaratagas.

Remissyttranden över Palmquists förslag beträffande beslutande myndighet

Utredningsmannens förslag att det allmännas beslutanderätt skulle utövas

av länsstyrelserna tillstyrktes allmänt. Kammarkollegiet ansåg dock

att prövningen borde förläggas till domstol. Kollegiet yttrade.

Utredningsmannen har anfört, att vissa skäl talade för att beslutanderätten

i ärenden om inrättande av fiskevårdsområde skulle tillkomma domstol,

men stannat vid att låta länsstyrelse avgöra dessa frågor. Kollegium anser

för sin del övervägande skäl tala för ärendenas behandling vid domstol. Den

föreliggande lagstiftningen har ett innehåll, som sammanhänger med vanhävds-

samt med skiftes- och sammanläggningslagarna och äger jämväl

starka beröringspunkter med bysamfällighetslagen och samäganderättslagen.

Enligt samtliga dessa lagar handläggas ärendena i domstolsväg. Enligt den

allmänna expropriationslagen lämnas visserligen expropriationstillståndet i

administrativ väg av Kungl. Maj :t men den fortsatta behandlingen sker vid

domstol och expropriationsnämnd. Expropriation enligt vattenlagen och

stadsplanelagen handlägges däremot helt av domstol. Redan nu angivna skäl

synas tala för att jämväl frågan om inrättandet av fiskevårdsområden och

vissa därmed sammanhängande frågor borde handläggas i domstolsväg i

likhet för övrigt med bestämmelserna i 10 §x lagen om rätt till fiske.

I vissa detaljer framstår angelägenheten av domstolsbehandling särskilt

stark. Detta gäller t. ex. fråga, huruvida fisket är oskiftat, beräkningen av

andel och värde. Råder tvist om äganderätten till fiske eller dess rätta omfattning,

utgör detta givetvis domstolsfråga.

Skulle, emot vad kollegium anser, ägare av särskilt skattlagt fiske kunna

mot sitt bestridande tvingas in i fiskevårdsområde — genom delägarnas

majoritetsbeslut och fastställelse å detta — är detta för fiskets ägare av så

ingripande art, att jämväl den frågan borde i rättssäkerhetens intresse handläggas

av domstol.

I föreliggande betänkande har såsom skäl för domstolshandläggning angivits,

bland annat, att därmed skulle tillgodoses rättssäkerheten. Kollegium

vill erinra, att såmedelst också skulle kunna tillgodogöras den lokalkännedom,

som nämnden representerar.

Det kan också tänkas, att en övergång till domstolsbehandling skulle undanröja

en del av de betänkligheter, som motverkat tillämpningen av nu

gällande lag om gemensamhetsfiske.

Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 ur 1060

77

Såsom en väsentlig fördel av prövningens förläggande till domstol —

lämpligen ägodelningsrätt — skulle kunna vinnas att de oklara rättsfrågor,

som enligt förslaget föranleda att frågan om fiskevårdsområdes bildande

förklaras förfallen, i stället kunde, i analogi med vad som gäller i vattenmål,

av domstolen prövas. Prövningens förläggande till domstol synes på så säl t

öppna möjligheter att göra lagstiftningen mera effektiv än förslaget. Vilken

omfattning denna prövning bör erhålla och huru reglerna för densamma

skola utformas måste givetvis mera ingående övervägas.

Fiskerättskommitténs förslag 19tf

I enlighet med den ståndpunkt fiskerättskommittén intagit i frågan om

den föreslagna lagstiftningens syfte biträdde kommittén utredningsmannens

förslag, att bildandet av fiskevårdsområde i vissa fall borde kunna beslutas

av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarna uttalat

sig däremot. I likhet med utredningsmannen ansåg emellertid kommittén, att

myndighet icke borde meddela beslut i sådant hänseende utan att särskilda

skäl därtill förelåg. Härom anförde kommittén.

I första hand komma i fråga sådana fall, då ett fiskevatten, i strid med allmänt

intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet

utarmas. Vid bedömandet härav har man att ta hänsyn ej enbart till den

vanskötta delens omfång utan även och framför allt till dess betydelse för

fisket inom det ifrågavarande området; om exempelvis vandringsfisk (såsom

lax och laxöring) på sin väg till eller från sina lekplatser på något ställe

utsattes för hänsynslös avfiskning, kan detta vara av väsentlig betydelse

oavsett att det område, där dylik rovdrift förekommer, rent arealmässigt är

relativt litet. Å andra sidan är det uppenbart, att en kraftig beskattning av

fiskbeståndet icke behöver innebära att fiskevattnet vanskötes; om nämligen

avfiskningen motväges genom fiskevårdande åtgärder, såsom inplantering

av fiskyngel, eller eljest ingår som led i fiskets planmässiga bedrivande,

kan densamma icke i och för sig åberopas som skäl för en tvångsreglering.

Motsvarande gäller i fråga om fall av underlätet utnyttjande av fisket inom

ett visst fiskevatten. Dylik vanhävd bör kunna föranleda att vattnet även

mot delägarnas vilja intages i fiskevårdsområde, förutsatt att vanhävden

strider mot allmänt intresse och att det för det blivande fiskevårdsområdet

i dess helhet är av väsentlig betydelse att det outnyttjade fiskevattnet införlivas

därmed.

Beträffande andra särskilda skäl som kunna åberopas i detta sammanhang

erinras om att det på åtskilliga håll i landet sedan gammalt varit vanligt,

att de enskilda fiskevattnen nyttjas ej blott av ägarna utan även i viss

utsträckning av den övriga bofasta befolkningen i den by, fiskevattnet tillhör,

eller inom den socken där det är beläget. Det kan ur social synpunkt vara

synnerligen önskvärt att sistnämnda befolkningsgrupp, som merendels

liör till de ekonomiskt sett svagaste i samhället, får denna sedvanemässigt

utövade rätt tryggad. Även för sådant ändamål torde en lagstiftning med den

utformning, 1943 års förslag erhållit, kunna bli av betydelse. Om sålunda

fiskerättsägarna ej vidare vilja tillåta ett sådant sedvanemässigt fiske som

nyss nämnts, bör, om saken är av tillräcklig allmän vikt, myndighet äga möjlighet

att besluta om bildande av fiskevårdsområde även mot de flesta fiskevattensdelägarnas

mening. Även oberoende av dylik praxis kan det måhända

i vissa fall framstå som angeläget att bereda en befolkningsgrupp tillfälle till

husbehovsfiske; detta gäller huvudsakligen inom mera avsides belägna skogsoch

fjällbygder.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Enligt kommitténs mening bör det knappast ifrågakomma att genom

tvångsvis inrättande av fiskevårdsområde tillgodose befolkningens i tätorterna

behov av fiske för nöjes- eller rekreationsändamål.

Onekligen kan, fortsatte kommittén, en lagstiftning, som inrymmer befogenhet

för myndighet att till och med mot en enhällig opinion bland

fiskevattensdelägarna inrätta deras vatten till fiskevårdsområde, synas innebära

ett mycket starkt ingrepp i äganderätten. Med hänsyn till de svårigheter

som erfarenhetsmässigt förelåg att få till stånd tillräckligt omfattande

överenskommelser på fiskets område fann emellertid kommittén det vara

nödvändigt, att nu ifrågavarande åtgärder för fiskets främjande skulle kunna

vidtas, även om detta till viss grad skedde på bekostnad av enskildas

rätt att förfoga över sina fastigheter. Framhållas finge, att enligt vad kommittén

inhämtat från ett närliggande område, nämligen jaktvårdens, den

återhållsamhet som lagstiftaren lagt i dagen, då det gällt att bilda jaktvårdsområden

utan delägarnas samtycke, åtminstone på vissa håll torde ha i hög

grad motverkat tillkomsten av dylika områden.1 — Vid den avvägning av

intressena, som i varje särskilt fall måste göras av den beslutande myndigheten,

vore det dock angeläget att såvitt möjligt undvika sådant intrång i

enskild rätt, som med fog kunde betecknas som kränkning av denna.

För bildande av fiskevårdsområde i andra fall än dem då bildandet skedde

mot delägarnas vilja skulle enligt kommittén fordras enkel majoritet

efter huvudtalet oavsett om fråga var om skiftade eller oskiftade fisken.

I frågan om vilken myndighet som skulle handha det allmännas beslutanderätt

anslöt sig kommittén till Palmquists förslag. Kommittén anförde.

Att förlägga prövningen till domstol — förslagsvis ägodelningsrätt — synes

knappast praktiskt, även om helt visst åtskilligt kan åberopas till förmån

för en sådan ordning. Ett domstolsförfarande lärer regelmässigt bli såväl

tyngre och långsammare som för sökandena kostsammare än handläggningen

vid länsstyrelse. Vad särskilt beträffar rättssäkerhetskravet torde

enligt kommitténs mening detta bli på tillfredsställande sätt tillgodosett jämväl

om prövningen ankommer på länsstyrelsen. Man bör i detta sammanhang

ej förbise, att länsstyrelserna förvärvat omfattande sakkunskap i hithörande

frågor genom handläggning av ett flertal ärenden enligt allmänna

fiskeristadgan m. m. De ärenden som här avses äro också av närbesläktad

natur med åtskilliga spörsmål, till vilka länsstyrelserna redan nu ha att ta

ställning.

För att emellertid säkerställa möjligheten till en fullt betryggande prövning

av uppkommande mera invecklade rättsfrågor synes lämpligen böra

stadgas, att besvär över länsstyrelses beslut angående bildande av fiskevårdsområde

— liksom för övrigt även i andra hithörande frågor — skola

hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Kammarkollegiet vidhöll ståndpunkten att beslutanderätten borde tillkomma

domstol. Kollegiet anförde.

1 Jfr 1949 års jaktutrednings betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen

SOU 1950: 40, s. 80 f.).

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kollegiet har ej funnit anledning att frångå sin tidigare uppfattning, att

det lämpligaste prövande organet är domstol, närmast ägodelningsrätten

med sin kännedom om fastighetsförhållandena i orten och lokalkännedom i

övrigt. Ägodelningsrätten kan dessutom utan svårighet sammanträda på

platsen, om så skulle erfordras. Kravet på domstolsprövning blir starkare,

i den mån fiskevårdsområdet blir ett tvångsförfarande mot fastighetsägarna.

Fastställande av stadgar för skötseln av samfällt fiskevatten har kollegiet

också ansett böra ankomma på domstol. Kommittén har mot vad kollegiet

uttalat anfört, att det skulle vara mest praktiskt att låta prövningen äga rum

hos länsstyrelsen. Enligt kollegiets mening kan detta visa sig vara en illusion.

Domstolen har bättre möjligheter att komma tillrätta med det mest

tidsödande problemet — utredningen om fastighetsförhållandena — och

kan på ett enkelt och naturligt sätt vid muntliga förhandlingar upptaga olika

synpunkter på frågan. Länsstyrelsernas arbetsbörda är redan mycket stor

och den kommer säkerligen ej att minskas om nu pågående utredningar om

förvaltningens decentralisation komma att medföra resultat. Granskningen

från länsstyrelsens sida kan lätt bliva enbart formell. En mera kritisk prövning

av förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande, särskilt tvångsvis,

vilken kan förväntas från en domstol torde bidraga till förtroendet för

institutet.

Föredragande departementschefen anförde1 efter att först ha berört sådana

situationer, där särskilda förvaltningar för hela flodsystem kunde tänkas

vara motiverade.

Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i

vatten med o s k i f t a t fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig

gemenskap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än

eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans

och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse,

enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.

— I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation

för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip

överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt

om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall

kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fiskevattnet.

De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till

dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i annan

ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beivras redan

med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kommittén

föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfattning kan

för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administrativa föreskrifter,

utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i förekommande

fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt bedrivits

utan stöd av strandäganderält samt att kunna bereda befolkningen på viss

ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om

icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av

fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.

Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att

inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma endast för att

främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhållandet mellan

dom.

'' Prop. lir (JO/1350 s. 9li f.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i960

Departementschefen framhöll därefter, att vad han anfört icke innehar,

att han ansåg lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra uppställas

för bildande av fiskevårdsområde som nu gällde i fråga om inrättande

av gemensamhetsfiske. Snarast syntes det böra övervägas, om icke kommitténs

förslag på denna punkt borde något uppmjukas. Det torde stundom

kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en minoritet

som förfogade över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till

dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av

fiskevårdsområde borde föreligga så snart ansökan därom biträtts eller lämnats

utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en

majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen borde

majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kvalificerad.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen uttalade, att i fråga om förutsättningarna för bildande

av fiskeområde huvudintresset knöt sig till frågan vilka krav på anslutning

från delägarna som borde fordras. Innan denna fråga närmare behandlades

ville dock styrelsen understryka, att beslutanderätten huruvida fiskevårdsområde

skall bildas ytterst bör tillkomma myndighet. Detta innebar reell!

sett ingen nyhet i förhållande till vad som gällde i fråga om inrättande a\

gemensamhetsfiske. Fiskerättskommittén hade uppställt en motsvarande

förutsättning beträffande inrättande av fiskevårdsområde. Det kunde vara

anledning att redan i detta sammanhang betona denna skyldighet från myndighets

sida att pröva saken. Prövningen skulle avse förutom frågan om

lämpligheten av att området bildades jämväl en kontroll att något orätlmätigt

intrång i enskildas rätt icke skedde.

De i lagen om gemensamhetsfiske uppställda kraven på anslutning frän

delägarnas sida för bildande av ett gemensamhetsfiske är stränga, vilket

enligt styrelsens mening torde ha varit en starkt bidragande orsak till att

lagen fått en så liten tillämpning. Om man ville undvika att en lagstiftning

om fiskevårdsområde gick samma öde till mötes, torde det därför vara nödvändigt

att lätta på dessa regler. Det ville också synas som om detta skulle

kunna ske utan åsidosättande av behörig hänsyn till enskilda delägare.

Vid bedömande av frågan vilken majoritet som borde fordras måste enligt

styrelsens mening bl. a. beaktas, att bildande av ett fiskeområde i och för

sig icke behövde innebära något särskilt betydelsefullt ingrepp mot den

enskilde fiskevattensdelägaren. Bildandet av ett fiskeområde kanske endast

var föranlett av önskemålet att vissa delägare ålades den inskränkning i

fisket, som var motiverad av hänsyn till övriga ägares fullt berättigade intressen.

För syftet med fiskeområdet kunde det i ett sådant fall vara tillräckligt

med en föreskrift om beskaffenheten och antalet av de redskap varje

delägare fick begagna. För en lojal delägare behövde en sådan föreskrift icke

innebära någon inskränkning i det sätt varpå han förut utövat sitt fiske.

Däremot kunde naturligtvis t. ex. ett beslut om utarrendering av fisket ellei

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år WHO 81

om upptagande av dryga avgifter från delägarna innebära ett väsentligt

ingrepp.

Enligt fiskeristyrelsens mening var det därför berättigat att uppställa

jämförelsevis små krav på anslutning från delägarnas sida i fråga om beslutet

om bildande av fiskeområdet men genom krav på kvalificerad majoritet

för åtgärder av mera ingripande art söka tillse att tillräcklig hänsyn

togs till delägarnas vilja. Styrelsen diskuterade därefter närmare vilka förutsättningar

som borde uppställas vid bildande av fiskevardsområde av

oskiftat fiske, varunder styrelsen inbegrep även de servituträtter som

i 24 § fiskerättslagen betecknades såsom »annat fiske som är samfällt för

två eller flera fastigheter», samt anförde härom.

Vad till en början angår fiskevatten som är i sin helhet

oskiftat må erinras, att redan för inrättande av gemensamhetsfiske fordringarna

äro mindre stränga än beträffande annat vatten.

Uppenbarligen finnas också goda skäl att ha mildare krav på anslutning

från delägarnas sida, när det gäller oskiftade vatten. Liksom i varje annat

fall, då viss egendom tillhör två eller flera gemensamt, måste envar delägare

ha anspråk på att egendomen förvaltas på ett tillfredställande sätt. Om

delägarna ej kunna enas om förvaltningen, är det i ett ordnat samhälle

nödvändigt, att lagstiftningen ger bestämmelser om huru det skall förfaras

med egendomen. Dylika regler finnas också flerstädes i svensk lagstiftning.

I fråga om fiske eller annan rättighet, som tillhör en enda fastighet, ägd

av flera personer, skall samäganderättslagen tillämpas; där föreskrives

bland annat, att om delägarna ej kunna enas om egendomens förvaltning

eller nyttjande, domstol på ansökan av delägare kan förordna god man.

I fråga om mark och annan rättighet, samfälld för flera fastigheter, finnas

regler i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter. Denna lag, som skulle ha varit tillämplig

även i fråga om oskiftat fiske därest ej särskilt stadgande om sådant fiske

funnits i 24 § fiskerättslagen (jfr 16 § bysamfällighetslagen), stadgar, att

om delägarna ej kunna träffa överenskommelse om förvaltningen efter majoritetsbeslut

enligt närmare angivna föreskrifter, envar delägare äger påkalla

att samfälligheten ställes under förvaltning av god man. Den bestämmelse

som nu blir avgörande är nyssnämnda stadgande i fiskerättslagen.

Detta stadgande, liksom dess motsvarighet i 10 § i 1896 års fiskerättslag,

bygger på tanken, att samtliga delägare skola ha medinflytande vid förvaltningen.

Om delägarna icke kunna enas om hur fisket skall bedrivas, har

envar av dem rätt att hos domstol begära föreskrifter om hur fisket må

nyttjas.

Genom hänvändelse till domstol kan således redan nu en delägare i oskiftat

fiskevatten få till stånd flera av de åtgärder som kunna föreskrivas jämlikt

1913 års lag och som även avses skola kunna vidtagas inom ramen för

ett fiskeområde.

Det kan därför ej innebära något principiellt avsteg från gällande rätt,

om samtycke från endast en delägare i oskiftat fiskevatten skulle vara tillräckligt

för inrättande av fiskeområde med de funktioner om vilka domstol

kan bestämma med stöd av 24 § fiskerättslagen.

Fiskerättskommittén upptog icke i sitt förslag någon bestämmelse om

möjlighet att domstolsvägen erhålla föreskrifter för oskiftat vatten. Även om

kommitténs förslag till bestämmelser om fiskevårdsområde genomförts,

skulle likväl ett stort behov ha funnits av ett stadgande, motsvarande nämnda

bestämmelse i 24 § fiskerätlslagen. Enligt förslaget hade visserligen eu

(i Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt. Nr 50

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delägare möjlighet att mot flertalet övriga delägares vilja få till stånd ett fiskevårdsområde

men detta gällde endast i fall då viss kvalificerad art av vanskötsel

eller eljest särskilda skäl förelågo. En delägare skulle sålunda icke

ha haft möjlighet att få till stånd någon reglering av fiskeförhållandena

endast för att han kunde påvisa, att övriga delägare gjorde sig skyldiga till

alltför hård beskattning av fiskbeståndet. Det fordrades, att det var fråga

om uppenbar vanskötsel, ja icke ens detta var tillräckligt, utan vanskötseln

skulle dessutom vara sådan, att den kunde anses strida mot ett allmänt

intresse. Ytterligare är att märka, att icke heller den starkaste minoritet

efter huvudtalet skulle kunna få någon reglering till stånd, om vanskötsel

åberopades, så länge som vanskötseln icke var av den sålunda angivna

karaktären. Åtminstone skulle detta gälla, därest de uppställda förutsättningarna

för ett tvångsvis genomförande av ett fiskevårdsområde tolkades

enligt fiskerättskommitténs motivering; stöd saknas nämligen däri för den

slutsatsen, att förefintligheten av en stark minoritet bland delägarna till

förmån för bildande av ett fiskevårdsområde skulle kunna betraktas såsom

ett särskilt skäl för inrättande av ett fiskevårdsområde även mot allas eller

flertalets vilja.

Tydligt är alltså, att en lag om fiskeområde icke kan, i enlighet med vad

departementschefen 1950 förutsatte,1 ersätta möjligheten att hos domstol

begära föreskrifter om fiskets nyttjande, med mindre vederbörande myndighet

enligt lagen skall kunna besluta om inrättande av fiskeområde på

begäran endast av en delägare.

Sammanfattningsvis uttalade styrelsen att den fann övervägande skäl

tala för att i ett oskiftat fiskevatten varje delägare

skulle ha möjlighet att framtvinga fiskeområde —

med den reservation som låg i den förut angivna förutsättningen

a 11 vederbörande myndighet ansåg det lämpligt att

fiskevårdsområde kom till stånd.

Av vad styrelsen förut sagt följde dock, att man inom ett sålunda framtvingat

fiskeområde endast borde kunna meddela föreskrifter, huru fisket

skulle nyttjas (jämför 24 § fiskerättslagen samt den i 21 § 1913 års lag

gjorda beskrivningen av innehållet i plan för fiskets gemensamma nvttjande).

Inom ramen för ett fiskeområde, som tillkommit på begäran av en

minoritet, borde sålunda kunna meddelas i huvudsak endast föreskrifter

om beskaffenheten och antalet av de redskap som varje delägare fick begagna

vid fisket, den ordning, i vilken delägarna fick använda de olika

fiskeplatserna, avsättande av fredningsområden, förbud mot fångande av

fisk under viss storlek, liksom väl även märkning av båtar och utestående

fiskredskap. Längre än nu sagts borde ett dylikt fiskeområdes funktioner

ej få sträcka sig. Praktiskt sett syntes detta innebära, att inom ett sådant

fiskeområde delägarna ej kunde förpliktas att utgiva tillskott i penningar,

varor och arbete samt att utarrendering eller annan upplåtelse av fisket ej

kunde ske. För att fiskeområdets funktioner skulle omfatta även utgivandet

av tillskott samt upplåtelse av fisket borde uppställas krav på majoritet

bland delägarna.

Enär rikets fiskevatten i mycket stor utsträckning var oskiftade, kunde

det förväntas, att möjligheten att för oskiftat vatten lätt få till stånd ett

1 Prop. nr 60/1950 s. 96 och 98.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskeområde i den enklare formen skulle komma att få stor betydelse. Icke

minst torde denna form för fiskeområde kunna lämpa sig i saltsjön. När

fråga uppkommit om inrättande av gemensamhetsfiske i saltsjön, hade

det önskemål som aktualiserat frågan i allmänhet varit antingen att få till

stånd en utarrendering av ett fiskevatten för delägarnas gemensamma räkning

eller att åstadkomma en uppdelning av ett oskiftat fiskevatten i lotter

mellan delägarna, önskemål om särskilda åtgärder av fiskevårdskaraktär

hade däremot i allmänhet ej framförts av delägarna.

Fiskeristyrelsen övergick härefter till frågan vilka krav på anslutning

bland delägarna som borde uppställas för inrättande av fiskeområde med

avseende å vatten som ej i sin helhet var oskiftat. Styrelsen

anförde i denna del.

Under förevarande kategori inbegripas dels fall då fiskevattnet i sin helhet

eller till viss del är uppdelat i lotter med var sin ägare, dels fall, då ingen

delägare äger viss bestämd lott men å andra sidan ej heller andel i vattnet

i dess helhet utan endast i viss del därav, t. ex. då en sjö tillhör två eller

flera skifteslag men vattnet icke är uppdelat inom skifteslagen.

Möjligen skulle det kunna göras gällande, att om problemet ses ur rent

praktisk synpunkt det icke finns någon anledning att göra skillnad mellan

skiftat och oskiftat vatten, eftersom även den som äger en till gränserna

bestämd lott i ett fiskevatten har möjlighet att genom fiske uteslutande i sin

lott tillgodogöra sig en oskäligt stor andel av fisken i hela vattnet. Emellertid

är det givet, att andelsägaren genom att han kan fiska överallt i fiskevattnet

har ändå större möjligheter än ägaren av den avgränsade lotten att inkräkta

på de övrigas intressen.

Det synes styrelsen som om någon rätt för en ensam delägare att framtvinga

ett fiskeområde knappast kan vara försvarbar i andra fall än då det

verkligen kan påvisas, att någon delägare i nyssnämnda hänseende förfarit

illojalt mot de övriga eller eljest fiskbeståndet till men för dem uppenbarligen

utsatts för alltför hård beskattning. Att påvisa detta torde dock vara

möjligt endast i vissa undantagsfall. På grund härav och då det är av vikt

att lagstiftningen icke uppfattas såsom ett onödigt långtgående tvång, torde

det vara lämpligast att för en samfälld reglering av fisket och fiskevården

i skiftat fiskevatten alltid kräva en icke alltför obetydlig anslutning bland

delägarna.

Orsaken till att vid tillämpningen av 1913 år slag den erforderliga majoriteten

icke kunnat ernås torde i ej ringa mån ha varit det förhållandet att

delägare av bristande intresse för fisket eller av annan orsak uteblivit från

det förrättningssammanträde, då delägarna skolat fatta beslut om inrättandet.

1943 års förslag liksom fiskerättskommitténs förslag byggde i anledning

härav på den principen att delägare, som vederbörligen kallats till förrättningssammanträde

men icke lät sig avhöra, skulle anses ha biträtt ansökningen

om bildande av fiskeområde. I de fall, då beslutet skulle kunna

meddelas utan förrättningssammanträde, skulle likaledes en delägare, som

-— ehuru delgiven ansökningen — icke svarade därå, anses ha biträtt densamma.

Fiskeristyrelsen ansluter sig till den ståndpunkt som härutinnan

intagits i de tidigare förslagen såtillvida, alt styrelsen icke anser, att delägare

som ej låter sig avhöra skall anses ha motsatt sig ansökningen.

Däremot finner styrelsen det vara mindre väl förenligt med vad som gäller

på andra liknande områden av rättslivet, att sådan delägare skall anses ha

biträtt ansökningen. Detta skulle säkerligen i åtskilliga fall leda till egen
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

domliga resultat. Om exempelvis inom ett ifrågasatt fiskeområde finnas

10 delägare, av vilka endast 4 komma tillstädes vid en förrättning, skulle,

under förutsättning att enkel majoritet efter huvudtalet fordrades för att

fiskeområdet skulle inrättas, frågan härom, såvitt på delägarna ankom,

vara avgjord redan vid sammanträdets början. De 4 närvarande skulle

ju under alla förhållanden vara »överröstade» av de 6 uteblivna. Mera tillfredsställande

är enligt styrelsens mening, att de delägare som ej låta sig

avhöra anses ha nedlagt sina röster. Skall fiskeområdets bildande föregås av

förrättning, bör sålunda omröstning ske på vanligt sätt mellan dem som

äro närvarande. Om förrättning ej skall hållas, bör den ståndpunkt vara

avgörande som intages av flertalet av dem som verkligen tillkännagivit sin

mening i frågan genom att underskriva ansökningen eller inkomma med

svar därå. — Naturligtvis skola delägarna i samband med att föreläggande

meddelas dem att svara å ansökningen eller med att de kallas till förrättning

underrättas om den påföljd för vilken de sålunda utsätta sig genom

att ej svara å ansökningen eller att ej infinna sig till förrättningen.

Då det gällde att i övrigt avgöra hur stor majoritet som

skulle vara nödvändig för att få till stånd fiskeområde där fisket

ej var i sin helhet oskiftat uttalade styrelsen, att i enlighet med vad departementschefen

anfört en uppmjukning av fiskerättskommitténs krav

på anslutning från halva antalet delägare kunde diskuteras. Det kunde

stundom inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en majoritet

som efter andelstal förfogade över större delen av fisket i området.

Det syntes motiverat, att — såsom departementschefen antytt — även en

majoritet efter delaktigheten fick möjlighet att framtvinga ett fiskeområde.

Departementschefen hade emellertid även uttalat, att majoriteten möjligen

i båda fallen borde vara på visst sätt kvalificerad. En dylik kvalificering

kunde tänkas ske på två sätt. Antingen kunde man i båda fallen öka fordran

på majoritetens storlek, t. ex. till två tredjedelar. Eller också kunde

man föreskriva, att en enkel majoritet efter den ena grunden skall vara

tillräcklig endast om den innefattade en viss mindre del, t. ex. en tredjedel,

enligt den andra beräkningsgrunden. Enligt styrelsens mening syntes emellertid

någon kvalificering av majoriteten knappast erforderlig, utan den

lämpliga avvägningen av frågan, hur stora krav som borde ställas på ägarnas

samtycke, syntes vara att antingen en enkel majoritet efter huvudtalet

eller en enkel majoritet efter delaktigheten enade sig om att ett fiskeområde

skulle komma till stånd.

För särskilda situationer borde emellertid en mera kvalificerad majoritet

krävas. Härom anförde styrelsen.

Det är tydligt, att nyss angivna krav på anslutning hland delägarna är

alltför ringa för att fiskeområdets funktioner skola avse även uttagande av

tillskott från delägarna i form av penningar, varor eller arbete eller utarrendering

av fisket eller annan upplåtelse därav. Det anförda innebär

emellertid, att ett fiskeområde, som avser skiftat vatten och som i enlighet

med den nyss förordade regeln framtvingats av halva antalet delägare

eller av delägare som företräda minst halva delaktighetstalet, kan få samma

funktioner som ett av endast en delägare framtvingat fiskeområde, avseende

oskiftat vatten.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Måhända vågar man antaga, att sedan väl ett fiskeområde — avseende

vare sig oskiftat eller skiftat vatten — kommit till stånd, låt vara med de

mera inskränkta funktionerna, därigenom åstadkommits en viss bas för

ytterligare samarbete mellan delägarna i fiskets och fiskevårdens intresse.

Om det på grund av motstånd bland delägarna visar sig omöjligt att genast

få till stånd ett fiskeområde med mera vidsträckta funktioner, kan det sålunda

kanske vara lämpligt att till en början inrätta ett fiskeområde i den

enkla formen. Sedan denna prövats en tid och vunnit delägarnas förtroende,

kan det vara skäl att undersöka, om icke därefter anslutning bland delägarna

kan vinnas för att giva fiskeområdet vidgade befogenheter.

Om det på grund av bristande anslutning från delägarnas sida är omöjligt

att få till stånd ett fiskeområde t. ex. för en sjö som tillhör två eller flera

skifteslag, kan det vara anledning undersöka om icke varje skifteslags vatten

kan utgöra ett fiskeområde för sig. Redan härigenom kan mycket vinnas

för fisket och fiskevården, om också icke allt, som skulle ha kunnat ernås

om hela sjön bildat ett enda fiskeområde. Därjämte kunna måhända de

sålunda bildade områdena utgöra en grundval för inrättande framdeles av

ett för hela sjön gemensamt fiskeområde.

Det allmännas beslutanderätt ansåg fiskeristyrelsen på samma

skäl som fiskerättskommittén böra tillkomma länsstyrelse och ej domstol.

Fiskeristyrelsen anförde härom följande.

Om betänkligheter kunnat anföras mot kommittéförslaget på denna punkt,

medför fiskeristyrelsens förslag att betänkligheterna åtminstone i ett hänseende

minskat i styrka, nämligen därigenom att någon prövning aldrig

skall ske av den vanskliga frågan, huruvida fiskevattnet varit föremål för

den av kommittén angivna kvalificerade vanskötseln eller eljest särskilt skäl

för en tvångsreglering föreligger. Göres länsstyrelsen till prövningsmyndighet,

innebär detta i praktiken, att, därest fiskeristyrelsens förslag beträffande

förutsättningarna för bildande av fiskeområde i oskiftat vatten vinner

bifall, handläggningen av ärenden enligt 24 § fiskerättslagen kommer att

överflyttas från domstol till länsstyrelse. Häremot torde dock ingen särskild

erinran kunna göras. Länsstyrelsen kan jämlikt 1913 års lag fastställa liknande

föreskrifter som enligt 24 § fiskerättslagen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag att beslut om bildande av fiskeområde

skall fattas av myndighet och att denna myndighet bör vara

länsstyrelsen vann nästan enhällig anslutning från remissinstanserna. Kammarkollegiet

förklarade sig nu icke vilja avstyrka, att man åtminstone försöksvis

anförtrodde åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiskeområde.

Kollegiet anför i denna del följande.

Kollegiet anser sig alltjämt böra framhålla, att det torde kunna vålla en

länsstyrelse svårigheter att bemästra de komplicerade problem av fastighetsrättslig

art — t. ex. frågan huruvida vattnet skiftats med stranden — som

kan uppkomma i detta sammanhang. Bildande av ett fiskeområde torde i åtskilliga

fall kunna väntas aktualisera spörsmålet om ett definitivt lösande

vid domstol av latenta motsättningar härutinnan. Den situation som uppkommer

därest, sedan elt fiskeområde bildats, genom domstols dom eller i

annan laga ordning konstateras att fastighetsförhållandena iiro andra än

vad som antagits, synes även kräva övervägande. 1 en dylik situation kan

rättsförlust uppkomma exempelvis för en av fiskeområdet antagen arrenda
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tor. — Som frågan om fiskeområdes bildande i de fall, då enighet föreligger

beträffande rättsförhållandena och om områdets bildande och omfattning,

vilka fall torde utgöra flertalet, får anses vara av övervägande administrativ

natur, vill kollegiet icke avstyrka att man åtminstone försöksvis

anförtror åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiskeområde.

Härvid förutsätter kollegiet att länsstyrelsen vid förekommande oklarhet om

rätten till fiske finner det allmänna lämplighetskravet i 8 § ej vara uppfyllt

samt för den skull anvisar sökanden att söka få uppkomna rättsfrågor avgjorda

i vederbörlig ordning.

Länsstyrelsen i Örebro län, som helt avstyrkt lagförslaget, uttalade under

hänvisning till kammarkollegiets ståndpunkt vid behandlingen av de tidigare

lagförslagen att beslutanderätten i varje fall borde ankomma på annan

myndighet än länsstyrelse. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg

att, åtminstone då skiftat vatten ingick i ett föreslaget fiskeområde, delägarna

själva skulle äga besluta och att beslutet borde underställas ägodelningsrätten

för fastställelse. Hovrätten för Övre Norrland uttalade, att beslut

om bildande av fiskeområde, vari ingick skiftat fiske, skulle fattas av

delägarna själva. Härom anförde hovrätten.

Vad beträffar fisken, som är oskiftade eller eljest samfällda för två eller

flera fastigheter, finner hovrätten väl icke några större betänkligheter möta

för att beslutanderätten i fråga om fiskeområdes bildande tillägges länsstyrelse.

Vidkommande däremot fisken av annan beskaffenhet än nyss nämnda,

finner hovrätten det ägnat att inge starka betänkligheter, att beslutanderätt

skulle tillkomma myndighet. Då föreliggande lagförslag såvitt avser dessa

fisken måste anses innebära ett betydande ingrepp i delägarnas rätt att förfoga

över sin egendom, måste hovrätten bestämt förorda, att beslutanderätten

härvidlag tillägges allenast delägarna. För sådant fall bör beslut och

stadgar underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning i överensstämmelse

med de principer som enligt förslaget skall gälla för länsstyrelsens beslut.

Förrättning bör — liksom enligt 1913 års lag — äga rum för det fall,

att delägarnas enhälliga beslut icke föreligger.

Beträffande det krav på anslutning från delägares sida,

som borde fordras för att länsstyrelse skulle äga fatta beslut om bildande

av fiskeområde, uttalades delade meningar bland remissinstanserna. De

flesta tillstyrkte dock fiskeristyrelsens förslag eller lämnade det utan erinran.

Hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen och hushållningssällskapet i

Södermanlands län samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg,

att majoritet borde krävas såväl beträffande antal

som delaktighet. Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde som

motiv härför.

I betänkandet framhålles behovet av att på ett enklare sätt än vad för

närvarande är möjligt åstadkomma en samverkan mellan olika fiskerättsägare

för att rationellt utnyttja fisket med iakttagande av fiskevårdens intressen.

Det är enligt länsstyrelsens uppfattning otvivelaktigt, att ett dylikt

behov på många håll gjort sig gällande. Föreliggande förslag har uppenbarligen

i hög grad beaktat dessa synpunkter. Det vill emellertid synas, som om

en strävan efter förenkling av författningsbestämmelserna alltför mycket

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fått inkräkta på de enskilda fiskerättsägarnas intressen. Därest förslaget

genom att framtvinga en sammanslutning av fiskerättsägare kan skapa större

möjligheter än hittills att främja fiskevården, innebär detsamma givetvis

fördelar ur allmän synpunkt. Länsstyrelsen kan emellertid icke frigöra sig

från farhågor för att ett fiskeområde, som tillkommit mot flertalet fiskerättsägares

önskan, kan få svårt att fungera sasom ett positivt verksamt organ.

Visserligen synes anledning finnas att räkna med att i flera fall motståndet

mot att bilda ett fiskeområde beror på okunnighet om organets mål

och syften och att denna inställning kommer att övervinnas, sedan området

väl kommit till stånd och delägarna funnit det medföra icke förutsedda fördelar,

men ej sällan kan en mera allmän ovilja mot en påtvingad organisationsform

befaras komma att fortbestå.

Länsstyrelsen vill därför för sin del förorda, att för beslut om bildande av

fiskeområde skall fordras att enkel majoritet uppnås både bland delägare

och i fråga om delaktighetstalet, åtminstone i vad angår skiftat vatten.

Hovrätten för Västra Sverige, som ansåg sig icke kunna tillstyrka röstning

efter huvudtalet i den utsträckning som fiskeristyrelsen föreslagit,

framhöll att rösträtten vid omröstning i frågan huruvida fiskeområde

skall bildas lämpligen borde begränsas så, att ingen fick tillgodoräkna sig

mer än en tredjedel av det företrädda rösttalet.

Några remissinstanser framhöll, att enligt lagförslaget ett helt skifteslag,

där fisket var oskiftat, kunde tvingas in i fiskevårdsområde utan samtycke

från någon delägare i skifteslaget. Då detta ansågs olämpligt framfördes förslag

om jämkning i denna del. Norrbottens läns hushållningssällskap ansag,

att i sådant fall borde krävas — förutom majoritet i fråga om antal

eller delaktighet inom hela området— samtycke från minst en

delägare i varje berört skifteslag. Sällskapet anförde som

motiv härför.

På frågan om skiftade fiskevatten saknar hushållningssällskapet anledning

ingå, enär sådana ej förekommer inom länet. Under gruppen skiftade

vatten har fiskeristyrelsen emellertid intagit även de vanligt förekommande

fall, då fiskerätten i exempelvis en sjö är delad mellan två eller flera skifteslag,

vart och ett med oskiftat fiskevatten. Att i sådana fall fordra samtvcke

från flertalet av fiskerättsägarna — eller delägare som sammanlagt

äger mer än hälften av fiskerätten — för att fiskeområde skall komma till

stånd synes vara ett oeftergivligt krav. Frågan gäller endast hur sådan majoritet

skall hava uppnåtts. Utgjorde skifteslagens vattenområden var för sig

egna vatten, kunde fiskeområde icke inrättas utan att någon av delägarna

inom respektive skifteslag påkallade detta. Utgör skifteslagens Celler däremot

svarande enheter, t. ex. kronopark, skattlagt fiske) vatten däremot delar

av samma sjö, föreslår fiskeristyrelsen att fiskeområde skall kunna inrättas

även mot ett eller flera av de ingående skifteslagens vilja, under förutsättning

att de övriga antals- eller ägandeinässigt har övervikt. Sådana

inskränkningar i samfällighetens fiskerätt har icke tidigare funnits; sålunda

kan 24 § fiskerättslagen endast reglera förhållandena inom ett skifteslag

men icke mellan olika samfälligheter i samma vatten. Fiskeristyrelsens förslag

innebär alltså på denna punkt ett avsteg från nuvarande rätt och ändrar

bestående rättsförhållanden.

Visserligen kan det någon gång befinnas önskvärt, att fiskeförhållandena

i ett av flera skifteslag ägt vatten kan regleras till majoritetens bästa även

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

mot ett av skifteslagens samlade vilja. Man kan exempelvis tänka sig det

fallet, att ett av skifteslagen inom sina gränser har sjöns utloppsområde

och därmed behärskar hela sjöns samtliga laxöring-, harr- och sildekplatser

och har möjligheter att genom fiske under lektiderna bortfånga större

andel av bestånden, än som rimligen bör tillkomma det med hänsyn till dess

andel i fiskevattnet. Vanligen torde emellertid dylika fall icke blott innebära

en intern fråga om fångstmöjligheternas rättvisa fördelning utan även

beröra allmänt fiskeriintresse, varvid fall som det här relaterade redan nu

kan regleras av länsstyrelsen med stöd av 14 § fiskeristadgan.

Av vida större betydelse synes oss vara, att ett litet skifteslag eller ett

skifteslag med få delägare genom att det tvingas in i ett fiskeområde förlorar

all beslutanderätt om det egna vattnet. Även då det är fråga om s. k. enkelt

fiskeområde kan därvid betydande nackdelar tänkas. Fiskeområdet kan

sålunda genom beslut om inskränkning i fiskredskapens antal o. d. göra

just detta skifteslags vanliga fiskemetoder föga lönsamma eller kan rentav

besluta, att ifrågavarande skifteslags vatten mer eller mindre helt skall utgöra

fredningsområde. Dylika beslut behöver icke fattas vid områdets inrättande

utan kan göras när som helst därefter med stöd av en allmänt formulerad

fiskeriplan.

Hushållningssällskapet vill med stöd av det anförda förorda, att det för

inrättande av fiskeområde i vatten, som tillhör två eller flera skifteslag men

där fiskerätten icke är uppdelad inom skifteslagen, kräves först och främst

sammanlagd majoritet — räknat i huvudtal eller delaktighet bland de fiskerältsdelägare

som givit sin mening tillkänna — men dessutom att beslutet

biträdes av åtminstone någon delägare i vart och ett av de berörda skifteslagen.

Åsikten att fiskeområde skall inrättas bör sålunda enligt vår mening

vara företrädd inom alla av åtgärden berörda skifteslag och stödja

sig på en klar opinion inom sjön i dess helhet. Kan dessa synpunkter icke

beaktas, anhåller vi att frågan om inrättande av fiskeområde i vatten, vari

flera skifteslag har del, blir föremål för mera ingående prövning, innan lagförslagets

8 och 11 §§ slutgiltigt fastställes.

Kammarkollegiet var av samma uppfattning men ansåg dock att den fastställande

myndigheten skulle äga bortse från den föreslagna bestämmelsen

om samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag, då särskilda skäl

förelåg.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Västernorrlands län ansåg, att det för bildande av fiskeområde

borde räcka med samtycke av minst en delägare i

varje skifteslag. Fiskeriintendenten yttrade om förslaget i denna

del.

För att fiskeområde skall kunna bildas gäller i fråga om sjöar, där fisket

tillhör flera skifteslag, vilket är det vanligaste förhållandet här, att flertalet

av samtliga delägare i skifteslagen eller delägare med mer än hälften av

delaktighetstalet skall samtycka därtill. Detta innebär, att om en delägare

inom varje skifteslag vill ha fiskeområde för hela sjön inrättat, kan detta

endast astadkommas på sa sätt, att ett fiskeområde bildas inom varje särskilt

skifteslag, d. v. s. man får flera fiskeområden i sjön. Det finns däremot

icke någon möjlighet att inrätta ett enda fiskeområde omfattande hela sjön

under ovan givna förutsättning. Här borde det finnas överensstämmelse

med vad som gäller för i sin helhet oskiftade vatten.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jämtlands läns hushållningssällskap förordade, att fiskeoinråde skulle få

bildas endast om flertalet delägare inom varje skifteslag

samtyckte därtill och anförde som skäl för detta krav följande.

Det synes som om vid förslaget vissa speciellt norrländska förhållanden

ej tillräckligt beaktats. Flertalet vatten inom Jämtlands län, liksom de inom

övriga delar av Norrland, är oskiftade. De tillhör var för sig ofta flera olika

skifteslag. De enskilda äganderättsbegreppen är dock utpräglade och varje

skifteslag hävdar vanligtvis rätten till fisket inom sitt vattenområde. Under

långvarigt inflytande av lag och tradition betraktar vederbörande skifteslagsdelägare

fisket inom det egna skifteslagets gränser såsom en dem tillhörig

del av fastighet. På platser, där fisket är givande eller av betydelse

för den bofasta befolkningens försörjning, är anspråken på ett respekterande

av skifteslagsgränserna starkare än där fisket spelar mera underordnad

roll. Inom länet har fisket sedan länge haft betydelse som husbehovsfiske,

varvid nyssnämnda begrepp beträffande äganderätten tydligt gett sig tillkänna.

På ställen, där "man i fiskevårdsföreningar träffat överenskommelse

mellan olika skifteslag om en viss gemensam fiskeutövning, har dock gränserna

mellan skifteslagen mer eller mindre utplånats, men det har ej medfört

att äganderättsbegreppen på något sätt förvandlats. I ett förslag till lag

om fiskeområde bör denna företeelse beträffande fiskeutövning och fiskerätt

i Norrland uppmärksammas. Lagens utformning får ej bli sådan, att

intrång i enskildas rätt riskeras eller att lagens tillämpning medför men för

den vid vattnen bofasta befolkningen.

Enligt förslaget lämnas länsstyrelserna befogenhet att bl. a. tillse, att

något förgripande på enskild rätt ej uppstår. Trots detta har dock risken

för orättmätigt intrång mot enskilda rättsägare ej helt eliminerats. Enligt

lagförslaget kan nämligen, i fall då det gäller fiske som ej är i sin helhet

oskiftat — såsom fallet ofta är i sjöar, som tillhör mer än ett skifteslag —

fiskeområde bildas om samtycke därtill lämnas av flertalet delägare eller

delägare inom varje skifteslag av det föreslagna området med mer än hälften

av delaktighetstalet och vidare kan fiskerätt upplåtas under samtycke av

delägare inom fiskeområdet med minst två tredjedelar av delaktighetstalet.

Detta kan innebära exempelvis, att en talrik bofast befolkning vid en sjö

kan mot sin vilja tvingas tåla fiskeupplåtelser m. m. om delta påfordras av

en enstaka delägare (bolag etc.) med stort delaktighetstal. På så sätt kan

fiskeområde komma att beröra skifteslag, där delägarna till övervägande del

ej önskar att fiskeområde bildas. För värnande av den bofasta jordbruksbefolkningens

intressen skulle det i dessa trakter vara förmånligt, om bildande

av fiskeområde och upplåtelse av fiskerätt kunde ske efter beslut av

enkel respektive kvalificerad majoritet av fiskerättsägare räknat helt efter

huvudtal inom varje i området ingående skifteslag. Denna princip har under

lång tid tillämpats i de talrika fiskevårdsföreningar, som finns inom länet

och synbarligen utan att någons rätt därigenom blivit kränkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåg att, då i fiskeområde skulle ingå

skiftat fiskevatten, samma krav på samtycke för bildande av fiskeområde

borde gälla som vid bildande av jaktvårdsområde, alltså 4/5 majoritet

i fråga om såväl antal som delaktighet.

Västmanlands läns hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskareförening

i vars yttrande länsstyrelsen i Malmöhus län instämde, förordade,

med angivande av exempel och i stort sett med samma motivering, att

länsstyrelse om särskilda skäl föranledde därtill skulle kunna besluta om

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildande av fiskevårdsområde även mot en majoritets vilja.

Hushållningssällskapet åberopade ett av sällskapets fiskerikonsulent avgivet

yttrande, vari anfördes.

Den nya lagen bör ges en sådan utformning att den kan tillämpas under

olika lokala förhållanden och ge möjlighet att ombilda nuvarande fiskevårdsföreningar

till fiskeområden. Av denna anledning synes det erforderligt

att länsstyrelsen gives en något vidgad befogenhet för beslut om bildande

av fiskeområde än vad fiskeristyrelsen föreslår.

Enligt fiskerättskommittén skulle länsstyrelsen ges befogenhet att när

»särskilda skäl föranleda därtill» besluta om bildande av fiskevårdsområde

även om de flesta av delägarna uttalat sig däremot. Av privaträttsliga skäl

har fiskeristyrelsen ansett sig inte kunna biträda ett dylikt förfaringssätt.

Med hänsyn till den utveckling som ägt rum på fiskets område under senare

tid vill jag ändock ifrågasätta om inte skäl föreligger, att länsstyrelsen

ges den av fiskerättskommittén föreslagna befogenheten. Därigenom

skulle skapas möjlighet, att utan alltför stora svårigheter ombilda de till

över 2 000 uppgående fiskevårdsföreningarna i landet till fiskeområden.

Fiskevårdsföreningarnas juridiska struktur är mindre lämplig, särskilt är

denna besvärande vid domstolsförfarande för beivrande av olovligt fiske,

men å andra sidan har föreningsbildandet underlättats väsentligt och deras

arbetsprogram är i överensstämmelse med vad fiskeristyrelsen föreslår skall

gälla för fiskeområde. Härtill kommer att fiskevårdsföreningarnas geografiska

omfattning i regel är lämplig för nu föreslagna fiskeområden. Då så ej

är förhållandet beror detta ofta därpå, att delägare i företrädesvis skiftat vatten

ställt sig avvisande till föreningsbildandet. Någon ändring härvidlag kan

emellertid ej åstadkommas om fiskeristyrelsens förslag upphöjes till lag.

Däremot kan man med all sannolikhet utgå ifrån att stympade fiskeområden

kommer att förorsaka mera tvistigheter än vad fallet är med de för närvarande

stympade fiskevårdsföreningarna. För att belysa vilka konsekvenser

som kan uppstå om ett fiskeområde inte erhåller en ur fiskerisynpunkt

tillfredsställande gränsdragning relateras här ett par fall från Västmanlands

län som visserligen gäller nu verksamma fiskevårdsföreningar, men analoga

förhållanden kan uppstå vid en tillämpning av föreliggande förslag till lag

om fiskeområde. ö

En sjö äges av ett flertal skifteslag. Fiskevattnet är skiftat mellan de olika

skifteslagen men oskiftat inom desamma. För 20 år sedan bildades en fiskevårdsförening

för sjön. Ett skifteslag, omfattande ca 2/10 av sjöns areal,

vägrade att ansluta sig till föreningen. Under de år som gått har föreningen

företagit omfattande fiskevårdande åtgärder, bl. a. har kräftor och gös nyinplanterats

och givit upphov till ett gott bestånd som spritt sig i hela sjön.

Kostnaderna för de fiskevårdande åtgärderna ha bestritts dels av föreningen,

dels av anslag från hushållningssällskapet. I trakten boende har beretts

möjlighet till fritidsfiske genom lösande av fiskekort och dessutom har en

yrkesfiskare bedrivit fiske i sjön. Det utanför föreningen stående skifteslaget

har ävenledes sålt fiskekort, som berättigat till fiske i skifteslagets

vatten och därmed tillgodogjort sig de fördelar beträffande fiskstammens

lorbaltrande som åstadkommits genom föreningens arbete. Tid efter annan

iS^r^^§^ie^er uppstått mellan de olika områdena, enär med hänsyn till

skifteslagets relativt ringa areal fiskande därifrån kommit in på föreningens

vatten. Om länsstyrelsen i ett sådant fall ägt befogenhet förordna, att hela

sjon skulle utgöra ett fiskeområde, skulle dels schismer av här relaterad art

aldng uppstått, dels samtliga som utnyttjade fiskevattnet fått bidraga till

tiskevardskostnaderna.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

Även det andra fallet utgöres av en sjö med ett flertal skifteslag. EU av

dem tillhör kronan. Fiskevårdsförening bildades för sjön för 2o år sedan.

Kronan vägrade att med sitt skifteslag ansluta sig till föreningen. En s. .

stvmpad förening måste bildas. Sjön, som tidigare ägt ett gott kraftbestånd,

härjades av kräftpest under tjugotalet. Åren 1933 och 1934 inplanterades

genom fiskevårdsföreningens försorg och på föreningens bekostnad äter

kräftor, som numera spritt sig i hela sjön och årligen lämnar ett gott tiskeutbyte.

Sedan kräftbeståndet blivit stabilt har kronan emellertid begärt tillstånd

att i ifrågavarande sjö få fiska undermåliga kräftor för utplantering

i andra kronan tillhöriga vatten. Första gången avslogs framställningen,

men numera har domänverket genom ett generellt tillstånd den 15 augusti

1955 meddelats rätt att under en tid av 5 år få fiska undermåliga kraltor i

av kronan ägda vatten för inplantering i vissa sjöar. Även i detta fall kan

sålunda ett skifteslag, som vägrat ansluta sig till en fiskevårdsförening (fiskeområde)

tillgodogöra sig en förenings arbetsresultat. Ett sådant förhållande

torde näppeligen kunna uppstå om länsstyrelsen har befogenhet att

när »särskilda skäl föranleda därtill» förordna om ett fiskeområdes gränser.

Ytterligare fall kan anges, där ett ingripande av länsstyrelsen hade vant

önskvärt.

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att bildandet av ett fiskevårdsområde i många

fall kunde medföra kännbara ingrepp i den enskildes rätt. Det var därför

angeläget att ansvaret därför anförtroddes en högt kvalificerad myndigli

e t. Genom den ytterligare organisatoriska påbyggnad som fiskevårdsområdet

erhållit i promemorians lagutkast tedde det sig än mera angeläget att

så skedde. Då länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha denna

uppgift och denna uppfattning nu delades av nästan alla remissinstanserna,

saknades anledning att undersöka de tidigare föreslagna alternativa lösningarna

av denna fråga.

I fråga om vilka krav på anslutning från delägarnas

s i d a, som borde ställas för fiskevårdsområdes bildande, kunde de förslag

som framkommit från remissinstanserna sammanföras i ej mindre än sex

olika grupper. Målet för lagstiftningen borde vara, att fiskevardsområden

skulle kunna bildas å ena sidan under enklare former och på mindre stränga

villkor än som nu krävdes för gemensamhetsfisken men å andra sidan med

minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Några av remissinstanserna

hade velat skärpa, medan andra velat lätta pa de villkor som

ansetts böra uppställas. Fiskeristyrelsens förslag syntes emellertid på det

hela taget innebära en lycklig avvägning av dessa båda motstridiga synpunkter,

varför dess förslag syntes böra vara vägledande.

På cn punkt i fiskeristyrelsens förslag skedde dock en jämkning (utkastet

5 § andra stycket sista punkten). I promemorian anfördes härom.

Det kan väntas bli cn tämligen vanlig situation alt ett fiskevårdsområde

lämpligen bör omfatta en sjö, vars fiske är skiftat mellan

de byar som ligger runt sjön, medan fisket ino in

varje'' by är samfällt. Vid bildande av fiskevårdsområde i dylikt

fält skall reglerna för skiftat fiske följas. Enligt fiskeristyrelsens förslag

kan därvid den situationen inträffa att delägarna i en by påtvingas ett

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskevårdsområde, Jrots att icke en enda delägare röstat därför. Det får anses

rimligt att det måttfulla krav på anslutning som uppställts beträffande

samfällt vatten, nämligen samtycke från minst en delägare inom skifteslaget,

även i den nyss behandlade situationen blir uppfyllt, i följd varav

samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag med samfällt fiske

torde böra krävas.

I enlighet med vad som i promemorians speciella motivering närmare

utvecklades föreslogs i utkastet — i motsats till fiskeristyrelsens förslag -—

att 2 4 § f i s k e r ä 11 s 1 a g e n skulle kvarstå oförändrad. Vid sådant

förhållande kunde det möjligen sägas, att samma starka motiv ej längre förelåg

att kunna bilda fiskevårdsområde i samfällt vatten på framställning av

allenast en delägare. Det kunde därför ifrågasättas om icke — i likhet med

skiftat fiske samtycke borde föreligga från delägare, representerande ett

något större antal eller viss delaktighet. Emellertid var det, trots lagstiftningens

syfte att i första hand tillgodose delägarnas egna intressen, samtidigt

ett allmänt intresse att fiskevårdsområden i största möjliga utsträckning

kom till stånd. Då i utkastet den ändringen vidtagits i fiskeristyrelsens

förslag att fiskeriintendent och hushållningssällskap berövats

sin initiativrätt, syntes det därför angeläget, att den möjlighet, som fiskeristyrelsens

förslag i förevarande del innehöll att tämligen lätt kunna få till

stånd fiskevårdsområde beträffande samfällt fiske, icke begränsades. En

annan sak var att stränga krav i fråga om anslutning borde krävas för vissa

beslut av mera ingripande art.

Remissyttranden över departementspromemorian

Någon invändning har nu ej framställts mot förslaget att beslutanderätten

i fråga om fiskevårdsområdes bildande skall tiUkomma länsstyrelsen.

Starkt delade meningar har däremot kommit till uttryck i frågan vilka

krav på anslutning från delägarnas sida som skall fordras

för att fiskevårdsområde skall få komma till stånd. I allmänhet återkommer

de förslag och synpunkter som kom till uttryck i yttrandena över

fiskeristyrelsens förslag. Av dem som yttrat sig anser några att kraven

på anslutning är för stränga medan andra anser att kraven bör skärpas

ytterligare eller att fiskevårdsområdes bildande bör kringgärdas med ytterligare

garantier. Fiskeriintendenten i nedre norra" distriktet

anser dock att de föreslagna ändringarna innebär en bättre

överensstämmelse mellan de för skiftade och oskiftade fiskena uppställda

villkoren, varför han ej finner anledning till erinran mot förslaget.

Hushållningssällskapen i Södermanlands och Jämtlands län anser att

majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet skall

krävas för saväl skiftade som oskiftade fisken. Kalmar läns norra hushållningssällskap

är av liknande uppfattning men anser att majoriteten i fråga

om skiftade fisken bör utgöra fyra femtedelar i antal och delaktighet.

Även lantmäteristyrelsen anser att förutsättningarna för fis
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060 93

kevårdsområdes bildande i skiftat vatten bör skärpas. Styrelsen

anför härom.

Styrelsen delar promemorieförfattarens ståndpunkt såtillvida att lagstiftningen

på ifrågavarande område givetvis icke helt kan bygga på frivillighet.

Styrelsen har sålunda intet att erinra mot att envar delägare tillagts vitsord

att ansöka om bildande av fiskevårdsområde. Likaså måste enligt styrelsens

mening godtagas att då fisket är »i sin helhet oskiftat eller eljest samfällt»

något krav på viss anslutning till ansökningen icke uppställts såsom förutsättning

för fiskevårdsområdes bildande. Lantmäteristyrelsen är däremot

—- under beaktande av de regler lagutkastet innehåller ifråga om hänsynstagandet

till delägare som underlåter att giva sin mening tillkänna — tveksam

huruvida icke de i 5 § andra stycket lagutkastet för där avsedda fall

uppställda kraven på anslutning satts för lågt.

Ett konkret förslag i samma riktning lämnas av länsstyrelsen i Södermanlands

län och överlantmätaren i Jämtlands län, vilka anser att för bildande

av fiskevårdsområde i vatten, där fisket är skiftat bör fordras

majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet.

Den i fiskeristyrelsens och departementspromemorians lagutkast upptagna

regeln om enkel majoritet efter huvudtal eller delaktighet

i fråga om skiftade fisken bör enligt hushållningssällskapet i

Värmlands län gälla även för oskiftade fisken. Därest fiskevårdsområde

skall kunna bildas under mindre stränga villkor, befarar sällskapet

att organisationen kommer att uppfattas som ett tvång, som kan

tänkas leda till likgiltighet för fisket och svårigheter för organisationens

ledning, fiskelillsyningsmän och aktiva fiskevårdare.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, Älvsborgs läns norra hushållningssällskap

och fiskerinämnden för Vänern anser, att majoritet bör

föreligga efter delaktighet för såväl skiftade som oskiftade fisken.

Några remissinstanser har velat kringgärda bildandet av fiskevårdsområde

med den ytterligare garantin att som en förutsättning utöver de redan

stipulerade skall gälla att ingen genom åtgärden lider förfång.

Denna mening hävdas av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och

överlantmätaren i Jämtlands län samt Kalmar läns norra hushållningssällskap.

Ståndpunkten motiveras i allmänhet med att motsvarande krav uppställes

i fastighetsbildningslagstiftningen vid omdisposition av fast egendom

mot ägarens bestridande.

Även lantmäteristyrelsen anser, att möjligheten av förfång måste på ett

tydligare sätt beaktas av lagen. Styrelsen anför härom.

I sitt utlåtande över fiskeristyrelsens förslag gav lantmäteristyrelsen uttryck

för farhåga att fastigheter med värdefullt fiske kunde åsamkas skada

genom fiskets intagande i fiskevårdsområde och den reglering av fisket som

kunde bli en följd därav. Enligt styrelsens mening är även departementspromemorians

regler i viss mån otillfredsställande i detta avseende. Orsaken

Därtill anser lantmäteristyrelsen vara dels det förhållandet att lagutkastets

tvångsregler i viss utsträckning äro för långtgående, dels den omständigheten

att lagutkastet icke tillfullo beaktar att fiske i vissa fall kan

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

vara av betydelse för fastighets lämplighet att varaktigt giva brukaren och

hans familj tillfredsställande bärgning.

Bland remissinstanserna har emellertid även nu den meningen kommit

till uttryck att fiskevårdsområde i flera fall än vad som föreslagits skall

kunna komma till stånd mot delägarnas bestridande. Denna

mening har med likalydande motiveringar hävdats av Västmanlands läns

hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskareförening, som hänvisar

till sina över fiskeristyrelsens förslag avgivna yttranden och nu därjämte

anmärker att man, om förutsättningarna för bildande av ett fiskevårdsområde

ej utformas mindre strängt, kan befara att en ny lagstiftning

på området får en lika begränsad tillämpning som 1913 års lag.

En uppfattning som i viss mån är besläktad med den senast redovisade

har framförts av det förhållandevis stora antal remissinstanser, som anser

att man ur lagförslaget bör avlägsna den i departementspromemorian

föreslagna bestämmelsen att samtycke alltid skall föreligga

från minst en delägare i varje samfällt fiske, som utgör

del av ett fiskevårdsområde. Fiskeristyrelsen och hovrätten för Västra

Sverige anser sålunda, att den föreslagna bestämmelsen kan komma att

försvåra eller omöjliggöra bildande av fiskevårdsområde i fall då sådant

eljest skulle befinnas önskvärt. Även länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar,

att den föreslagna bestämmelsen ej bör ingå i lagen. Länsstyrelsen i

Uppsala län ansluter sig i denna fråga till den uppfattning som tidigare uttalats

av kammarkollegiet. Länsstyrelsen anför.

Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig samfällda

fisken, skall enligt promemorian därjämte samtycke föreligga från

minst en delägare inom varje sådant fiske. Lämpligheten av denna begränsning

kan ifrågasättas. Med stöd av bestämmelsen kan i en sjö ett

mindre skifteslag av egoistiska skäl motsätta sig inrättandet av ett annars

ur flera synpunkter önskvärt fiskevårdsområde för sjön i dess helhet. För

undvikande av ett sådant otillfredsställande resultat synes länsstyrelsen

böra tillerkännas befogenhet att, där bildande av fiskevårdsområde framstår

såsom särskilt önskvärt, bortse från att sistnämnda förutsättning icke

föreligger. Detta syfte kan tillgodoses genom att till den ifrågavarande undantagsbestämmelsen

fogas ett tillägg av följande lydelse: »därest länsstyrelsen

ej finner särskilda skäl till annat föranleda».

Departementschefen

Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas egen angelägenhet och

initiativrätten har i konsekvens därmed begränsats till delägarna.

Flera skäl talar emellertid för att frågan om fiskevårdsområdes inrättande

och fastställandet av fiskevårdsområdes stadgar inte helt lägges i händerna

på delägarna. Möjligheten inom fiskevårdsområde för en majoritet att fatta

för minoriteten bindande beslut liksom möjligheten att delägarnas beslut

blir bindande för framtida ägare av delägares fastighet är å ena sidan nödvändiga

förutsättningar för att den nya organisationsformen skall kunna

fungera på ett effektivt sätt, men rymmer å andra sidan risk för majori
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tetsmissbruk och att tredje mans rätt eller det allmännas intresse äventyras.

Detta förhållande utgör enligt min mening det starkaste skälet för att

det slutliga ansvaret för fiskevårdsområdes bildande

bör anförtros åt myndighet. Vid bildande av fiskevårdsområde,

särskilt större sådana, kan ifrågakomma avgöranden, till vars lämplighet den

enskilde delägaren kan ha svårt att taga ställning. Även detta utgör ett skäl

att låta fiskevårdsområdes bildande beslutas av myndighet under förutsättning

att den ifrågavarande myndigheten besitter för uppgiften erforderliga

kvalifikationer. Om detta har rått allmän enighet.

Under de tidigare remissbehandlingarna har däremot förekommit delade

meningar om uppgiften bör anförtros domstol eller administrativ

myndighet. Under den sista remissbehandlingen har ingen opposition

mött förslaget att den beslutande myndigheten bör vara länsstyrelsen.

Omsorgen om enskilds rätt liksom andra goda skäl, vilka här inte behöver

upprepas, kan anföras för att fastställelsemyndigheten bör vara den allmänna

underrätten eller ägodelningsrätten i orten. Vad som för mig varit avgörande,

när jag likväl inte förordar denna utväg, har varit att domstol inte

bör belastas med en uppgift av så övervägande administrativ karaktär som

den förevarande, vilken länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha.

Genom den befattning som länsstyrelserna redan nu tar med ärenden angående

fiske enligt ett flertal författningar, torde länsstyrelserna dessutom

ha en helt annan möjlighet till allmän överblick över fiskets villkor och behov

i en viss ort än vad en domstol i allmänhet kan tänkas äga. Jag erinrar

om att länsstyrelse varken äger eller föreslås skola äga taga befattning med

tvist om fiskets natur eller omfattning.

Länsstyrelses beslut om bildande av fiskevårdsområde skall föregås av en

prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut och — i förekommande

fall — föregången förrättning dels åtgärdens allmänna lämplighet.

Lämplighetsprövningen skall avse såväl själva bildandet som

sådant som stadgarnas olika bestämmelser. Med hänsyn till de mycket växlande

förhållanden varunder fiske bedrives, anser jag det inte vare sig möjligt

eller lämpligt att mera i detalj söka ange vilka omständigheter som skall

beaktas vid denna lämplighetsprövning. Självfallet bör dock fiskevårdsområde

inrättas endast i sådana fall där det — med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt —• finnes

anledning att antaga att det av lagen uppställda syftet — ordnande av

fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen

— kommer att förverkligas. Härav följer även att det inte är erforderligt

att — i enlighet med några remissinstansers förslag — såsom en särskild

förutsättning uppställa kravet att inte någon delägare genom fiskevårdsområdes

bildande lider förfång. I samband med fastställelsen skall länsstyrelsen

pröva om förfång föreligger och vilken hänsyn som skall tagas till

en invändning härom. Givetvis kan det i detta sammanhang inte anses som

förfång om en delägare i ett oskiftat fiske ålägges alt inskränka sitt eget

fiskande till vad som svarar mot hans andel däri eller om, i syfte alt höja

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

värdet av fiskets avkastning, vissa fredningsåtgärder genomföres. Med hänsyn

till den föreslagna lagstiftningens förutsättningar bör det inte heller

anses såsom förfång om ett enskilt fiskes ägare, som genom överdrivet fiskande

eller olämpliga fångstmetoder skadar fisket för sina grannar, ålägges

viss begränsning i utövningen av sitt fiske. — I ett speciellt avseende har dock

möjligheten av förfång särskilt beaktats i den föreslagna lagen. Det har sålunda

befunnits erforderligt att inte utan fiskerättshavarens samtycke medge

upplåtelse — ens delägare emellan — av fiske, som innehas av yrkesfiskare

eller annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning.

Jag återkommer härtill i samband med frågan om förutsättningarna

för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.

Enigheten bland remissorganen om behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden

har varit nästan fullständig. I ett mycket stort antal frågor råder

också fullständig eller nästan fullständig enighet om sättet för frågans

lösning. I några av de viktigaste frågorna har emellertid meningarna varit

starkt delade och särskilt gäller det den kanske viktigaste av dem alla, nämligen

kravet på anslutning från delägarna för att fiskevårdsområde

skall kunna komma till stånd. Kravet har

i allmänhet också ställts olika, beroende på om fråga varit om samfällt eller

inte samfällt fiske.

När fråga är om i sin helhet samfällt (»oskift» enligt 1913 års

lag) fiske kräver 1913 års lag anslutning av en majoritet i såväl antal

som delaktighet. Enligt Palmquist och fiskerättskommittén var någon bestämd

anslutning från delägarnas sida inte nödvändig; i regel borde dock

halva antalet samtycka. Enligt fiskeristyrelsen och departementspromemorian

skulle det för detta fall räcka med en delägares begäran. Såväl 1913

års lag som 1956 och 1957 års i denna del sammanstämmande förslag har

vunnit flera anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som från

deras sida nämnts har varit krav på anslutning bland en majoritet efter

delaktigheten eller också majoritet i antingen antal eller delaktighet. Sistnämnda

förslag härrör från Värmlands läns hushållningssällskap.

När fråga åter är om fiske som inte är i sin helhet samfällt

kräver 1913 års lag anslutning från två tredjedels majoritet i såväl antal

som delaktighet. Palmquist och fiskerättskommittén behandlade dessa fisken

på samma sätt som de i sin helhet samfällda, medan i fiskeristyrelsens

och departementspromemorians förslag krävdes majoritet i endera antal

eller delaktighet. En skiljaktighet förelåg såtillvida mellan dessa båda förslag

att enligt promemorian — i det fall ett i sin helhet inte samfällt fiske

inom sig rymde ett eller flera samfällda fisken —- samtycke alltid krävdes

från minst en delägare i varje sådant samfällt fiske. Samtliga nämnda förslag

har vunnit anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som

från deras sida framförts har varit: anslutning från enkel majoritet i delaktighet,

enkel majoritet i huvudtal för varje ingående samfällt fiske, enkel

majoritet i såväl antal som delaktighet samt slutligen — i likhet med jaktlagen

— fyra femtedels majoritet i såväl antal som delaktighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jag upptar först till besvarande spörsmålet om man i fråga om kravet på

anslutning bland delägarna bör stadga skilda regler för fiskevårdsområde

som bildas av i sin helhet samfällt fiske och andra. I denna fråga har de

båda sista utredningarna liksom flertalet remissinstanser gjort en bestämd

åtskillnad mellan samfällt och inte samfällt fiske. Med tanke på den djupgående

skillnad i rättsligt avseende som består mellan de båda kategorierna

är det förståeligt, att man också i förevarande hänseende behandlat de båda

slagen av fiske olika. Ur praktisk synpunkt lär det däremot knappast finnas

större anledning att i nu förevarande hänseende särskilt betona denna

skillnad. De tre första utredningarna har alla utgått ifrån att en lagstiftning

om fiskevårdsområden skulle helt ersätta den nu bestående möjligheten

för varje delägare i samfällt fiske att med åberopande av 2 4 § fiskerättslagen

erhålla rättens föreskrift, hur fisket skall nyttjas. På

grund av en ganska utbredd opinion bland de remissinstanser som yttrade

sig över fiskeristyrelsens förslag föreslogs i departementspromemorian

att den ifrågavarande bestämmelsen i fiskerättslagen skulle stå kvar — härtill

återkommer jag i den speciella motiveringen till ändringarna av 24 § fiskerättslagen.

Förslaget motiverades med att denna paragraf finge anses ha

en inte oviktig uppgift att fylla i sådana fall där det av någon anledning inte

gick att bilda fiskevårdsområde eller, i de fall där oenigheten gällde endast

någon detalj, bildande av fiskevårdsområde framstod som en onödig omgång.

I remissyttrandena över departementspromemorian har knappast förekommit

någon opposition mot detta förslag. Även om 24 § fiskerättslagen med

rätta kritiserats såsom otillräcklig, anser även jag det vara välgrundat att

bibehålla bestämmelsen, närmast med tanke på »enkla» fall. Dock föreslår

jag, vilket skall närmare utvecklas i den speciella motiveringen, att rättens

befattning med förevarande frågor överflyttas till länsstyrelsen. — Bibehålies

24 § fiskerättslagen i huvudsak oförändrad bortfaller emellertid ett av de

viktigaste skälen för att på begäran av endast en delägare inrätta fiskevårdsområde.

För egen del anser jag dessutom att det finns anledning att räkna

med att det inom ett fiskevårdsområde, som kommer till stånd på ansökan

av endast en delägare, i många fall kommer att bli svårt att från de övrigas

sida mobilisera det intresse som är nödvändigt för att fiskevårdsområdet

som organisation skall kunna fungera.

Eftersom fisket, t. ex. i en medelstor sjö, ofta är skiftat mellan byarna men

oskiftat inom varje by, kan det beräknas bli ganska vanligt, att fiskevårdsområde

kommer att utgöras av fiske som inte är i sin helhet oskiftat men

där de olika ingående fiskena var för sig är oskiftade. Då den skillnad som

den föreslagna lagen i vissa fall måste göra mellan samfällt och inte samfällt

fiske bestämts så, att till kategorien samfällt fiske hänförts endast i sin

helhet oskiftat eller eljest för två eller flera fastigheter samfällt fiske, blir

det många gånger en tillfällighet som avgör om ett visst fiske vid en tilllämpning

av den nya lagen kommer att hänföras till den ena eller andra

kategorien.

Enligt min mening finns del därför inte anledning att för samfällt och inte

T Iiihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Å r SO

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

samfällt fiske ha olika regler i andra fall än då detta ter sig oundgängligen

nödvändigt. I fråga om kravet på anslutning från delägarnas sida för fiskevårdsområdes

bildande synes detta inte vara förhållandet.

Nästa fråga blir vilket krav på anslutning från delägarnas

sida som i allmänhet bör fordras. Vid besvarandet

har man enligt min mening att beakta, å ena sidan, att de som äger fiskerätt

i samma vatten, oavsett om fisket är samfällt eller inte, befinner sig i en

gemenskap där ömsesidig hänsyn är en nödvändig förutsättning för ett rationellt

bedrivet fiske. Envar kan därför med fog kräva att hänsyn tages till

hans rätt. Det torde knappast finnas någon praktisk möjlighet att ordna den

härför erforderliga samverkan i annan form än genom inrättande av samfälligheter.

— Jag bortser därvid från det specialfall som regleras av 24 §

första stycket fiskerättslagen. — Nämnda synpunkter talar för att kravet på

anslutning sättes lågt. Ä andra sidan måste en organisation med det nämnda

ändamålet bygga på delägarnas egen medverkan. För att den skall kunna

fungera med effektivitet och säkerhet kräves därför att den omfattas med

intresse och förtroende bland så många delägare som möjligt. Detta talar

för att kravet på anslutning sättes högt. Vid en avvägning mellan dessa

båda synpunkter talar till förmån för den förstnämnda även det betydande

allmänna intresset av att åstadkomma en bättre organiserad fiskevård.

De anförda synpunkterna synes leda till att viss anslutning bör föreligga

i fråga om såväl antal delägare som delaktighetstal. Skulle majoritet i båda

dessa avseenden krävas, uppstår emellertid risk för att ett i och för sig

önskvärt fiskevårdsområde icke kan bildas trots att en mycket stor majoritet

föreligger, i vissa fall efter huvudtalet och i andra efter delaktighet.

Jag har därför stannat vid att förorda en av fiskeristyrelsen diskuterad lösning

enligt vilken anslutning, som innebär en enkel majoritet efter den

ena beräkningsgrunden, skall vara tillräcklig om den tillika innefattar en

tredjedel efter den andra grunden.

Den sålunda föreslagna regeln kan understundom tänkas medföra att

fiskevårdsområde, vari ingår oskiftat fiske men där fisket inte är i sin helhet

oskiftat, kan komma till stånd, trots att inte någon anslutning från i

området ingående oskiftat fiske överhuvudtaget föreligger. Såsom ursprungligen

framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskap, symes det vara

ett rimligt krav alt samtycke skall föreligga från åtminstone någon från

varje oskiftat fiske. Nämnda hushållningssällskaps förslag upptogs i departementspromemorian

och skulle enligt denna gälla inte blott varje särskilt,

oskiflat fiske utan även andra samfällda fisken. Förslaget har i allmänhet

godtagits utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och

fiskeristyrelsen, har dock påpekat att den föreslagna bestämmelsen kan

komma att utgöra ett betydande hinder för lagens tillämpning. Kammarkollegiet

föreslår att man skall kunna bortse från bestämmelsen, när särskilda

skal föreligger. För egen del sympatiserar jag med förslaget så som det

ursprungligen framfördes. Däremot anser jag det knappast motiverat att,

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

såsom skett i promemorian, utsträcka den ifrågasatta förmånen för oskiftade

fisken också till andra samfällda fisken. I dessa, där samfälligheten i

allmänhet torde grunda sig på servitut, är delägarna ofta kanske inte mer

än två. Dessa bör då inte tillåtas att inlägga sitt veto mot ett ifrågasatt fiskevårdsområde.

Huvudregeln har alltså modifierats med tanke på nu skildrade

fall.

6. Rösträtten

Lagen om gemensamhetsfiske

1913 års lag uppställer skilda regler om rösträtt för skilda slag av beslut.

Sålunda fordras för inrättande av gemensamhetsfiske i oskiftat fiskevatten

enkel majoritet bland samtliga delägare såväl efter huvudtalet som delaktigheten.

Är fisket skiftat erfordras i stället två tredjedels majoritet (11 §

andra stycket). För beslut att upplåta gemensamhetsfiske på arrende erfordras

i fråga om oskiftat fiske enkel majoritet och i fråga om skiftat

fiske två tredjedels majoritet, allt räknat efter delaktigheten (17 §). För

beslut om ändring av ett tidigare beslut om gemensamhetsfiskes upplåtelse

på arrende erfordras — lika för skiftat och oskiftat fiske — - enkel majoritet

efter delaktigheten (20 §). För beslut om ändring av gemensamhetsfiskes

område erfordras dels två tredjedels majoritet efter delaktigheten inom

det ursprungliga området, dels — inom det område som ändringen avser —

samma majoritet som erfordras för gemensamhetsfiskes inrättande (33 §).

Vid omröstning i andra frågor erfordras enkel majoritet efter delaktigheten;

ingen får dock därvid rösta för mer än en tredjedel av det vid omröstningen

representerade sammanlagda rösttalet. Vid lika rösttal avgöres omröstningen

av den mening som samlar majoritet efter huvudtalet. Kan ej

heller på denna väg majoritet uppnås avgöres val genom lottning och andra

frågor genom ordförandens utslagsröst. Vid omröstning under förrättning

träder därvid förrättningsmannen i ordförandens ställe (29 §).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag innebar i fråga om rösträtten icke några egentliga nyheter.

Det föreslogs att rösträttsreglerna skulle följa reglerna för delaktigheten,

vilket i stort sett innebar att bestämmelserna i 1913 års lag på detta område

förfarande skulle gälla.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén föreslog att röstning skulle ske efter huvudtalet.

I denna princip föreslogs dock vissa modifikationer till förmån för

principen om röstning efter delaktighet.

Efter att ha redogjort för rösträttsreglerna i vissa lagar på närbesläktade

områden anförde kommittén.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning kan det vara tveksamt, på vilket

sätt omröstningsreglerna för ett fiskevårdsområde lämpligast böra utformas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900

Skäl kunna härvid anföras såväl för delaktighetsprincipen som den motsatta,

d. v. s. att varje delägare erhåller endast en röst. Å ena sidan måste

beaktas att genom biidandet av ett fiskevårdsområde bestående äganderättsförhållanden

i princip icke böra rubbas annat än såvitt angår själva förvaltningen.

Detta talar för att rösträtten skall utövas efter delaktigheten i

fiskevattnet. Å andra sidan anser kommittén det vara av väsentlig betydelse

för vidmakthållande av intresset inom fiskevårdsområdet, att varje

delägare — även den som endast äger en obetydlig andel i vattnet — har ett

verkligt inflytande på avgörandet av gemensamma angelägenheter. Särskilt

i ett sådant ingalunda ovanligt fall, att ett fiskevatten äges exempelvis till

tre femtedelar av en person, medan de återstående två femtedelarna äro

uppdelade på flera lotter, framstår det som mindre lyckligt, om den förstnämnde

skulle få ensam diktera besluten.

Vid utarbetande av sitt förslag i denna del har kommittén sökt ta hänsyn

till samtliga föreliggande synpunkter och intressen. Den omständigheten, att

stadgar för fiskevårdsområde skola utfärdas av länsstyrelse, torde vara ägnad

att skapa garantier för att missbruk av en majoritetsställning regelmässigt

icke skall kunna förekomma. Erinras må särskilt om att stor frihet lämnas

öppen att organisera fiskevårdsområdet efter de förhållanden och behov,

som föreligga i varje särskilt fall. Med hänsyn särskilt till dessa omständigheter

har kommittén ansett sig kunna föreslå som huvudregel, att vid beslut

i frågor som röra fiskevårdsområde varje delägare skall äga en röst.

Som redan framhållits äro påtagliga fördelar förenade med en sådan enkel

omröstningsregel.

För ett par undantagsfall ansåg kommittén det emellertid naturligt

att delaktigheten i fiskevårdsområdet skulle ligga- till grund för

omröstningen. Det ena av dessa fall avsåg utarrendering av fiske och upplåtelse

av särlillstånd till fiske inom fiskevårdsområdet. Det andra fallet gällde

beslut att avkastning skulle fonderas eller användas till mera omfattande

åtgärd, vilken ej heller var förutsedd i stadgarna. — Även beträffande

rösträtten skulle det stå delägarna fritt att besiuta om annan beräkningsgrund

under samma förutsättningar som i fråga om delaktigheten, d. v. s.

genom enhälligt beslut.

Remissyttranden över fiskerätlskommitténs förslag

Under remissbehandlingen anfördes från många håll betänkligheter mot

den föreslagna regeln att i allmänhet röstning skulle ske efter huvudtalet utan

hänsyn till olika delaktighet. Bl. a. yttrade länsstyrelsen i Östergötlands län,

att en sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna

rättsgrundsatser att länstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande.

Örebro läns hushållningssällskap anmärkte, att det måste anses som ett

missförhållande att man vid en omröstning efter huvudtalet skulle kunna

besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna i förhållande till deras

delaktighet. Sveriges lantbruksförbund ansåg på liknande skäl att rösträtten

i princip borde vara beroende av delaktigheten. De mindre delägarnas

intressen kunde lämpligen tillgodoses genom en föreskrift att ingen finge

rösta för mer än en tiondel av de vid sammanträdet representerade andelarna.

Även kammarkollegiet ansåg röstning efter andelstal vara att föredraga

samt anförde till stöd därför följande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

101

Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i fiskevårdsområdet

skall erhålla en röst bärande. Det gäller dock en ekonomisk

sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsakligen

komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsamma.

Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för en by omfattande ett

tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dubbelt

så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid för bostadsändamål

avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i fisket.

Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast äro intresserade

av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla majoriteten

mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska bedrivande.

Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan få

sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt

tänkas. Eftersom det gäller ett gemensamt vårdande och tillgodogörande av en

nyttighet efter delaktighetstal under förutsättningar, som äro mycket lika

dem som förekomma inom en by, anser kollegiet, att bysamfällighetslagens

omröstningsregler böra tagas till förebild i fråga om grunderna för omröstningen

vid fiskevårdsområdena.

Domänstyrelsen ansåg tillräckligt att i lagen angåves de fall då rösträtten

skulle beräknas efter delaktigheten i fiskevårdsområdet; beräkningsgrunden

för rösttalet i övriga frågor borde, i likhet med vad som gällde beträffande

jaktvårdsområden, bestämmas i stadgarna.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

I den ursprungliga, år 1938 tillkomna lagstiftningen om jaktvårdsområden

saknades, bortsett från vissa i lagen särskilt omförmälda fall, regler

om rösträtten inom jaktvårdsområde i fråga om jakten, viltvården och förvaltningen

i övrigt.

Genom en lagändring år 1951 infördes den bestämmelsen att rösträtten

i dessa frågor skall utövas efter huvudtalet, därest ej annorlunda bestämts

i de för området gällande grunderna för jakten och viltvården (13 § 1 mom.

jaktlagen).

Denna lagändring ävensom övriga samtidigt genomförda ändringar i jaktlagen

grundade sig på ett av 1949 års jaktutredning den 11 november 1950

framlagt förslag (SOU 1950:40).

Jaktutredningen anförde i denna del (s. 90 ff.), alt i de stadgar som antagits

för jaktvårdsområdena upptagits bestämmelser om rösträtten. Därvid

hade i allmänhet delägarnas rösttal gjorts beroende av storleken av den

mark, varmed de ingått i området. Dessa omröstningsregler hade emellertid

vid skilda tillfällen utsatts för kritik. Bl. a. hade anmärkts, att dessa regler

gav de större delägarna en alltför dominerande ställning. I samband därmed

hade det gjorts gällande, att röstningen efter markareal kunde giva ägare

av större marker möjlighet att bestämma att vissa slag av vilt ej skulle få

jagas på de mindre fastigheterna, ja att till och med fridlysa dessa fastigheter.

Jaktutredningen redogjorde i fortsättningen hl. a. för de i fiskerättskommitténs

förslag upptagna reglerna om rösträtt inom fiskevårdsområde och

för cn av utredningen företagen undersökning rörande verkan av de vanligen

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

gällande rösträtlsreglerna i tolv godtyckligt valda jaktvårdsområden. Utredningen

vitsordade att sistnämnda regler i flertalet fall formellt tedde

sig oförmånliga för de mindre delägarna. Samtidigt upplyste emellertid utredningen

att, enligt vad som uppgivits av flera jaktvårdskonsulenter, stadgarnas

föreskrifter om röstberäkning efter markinnehav icke brukade tilllämpas

utan att röstning regelmässigt skedde efter huvudtalet. Utredningen

anförde vidare.

Enligt utredningens uppfattning talar åtskilligt för att rösträttsreglerna

utformas så, att de i högre grad än vad hittills i allmänhet varit fallet taga

hänsyn till de mindre delägarnas intresse. Vid övervägandet av förevarande

spörsmål bör emellertid beaktas att, såsom utredningen i det föregående

framhållit, försiktighet synes böra iakttagas då det gäller införandet av lagbestämmelser

rörande jaktvårdsområdenas inre angelägenheter. Man kan

icke bortse från att principen om rösträkning efter areal i många fall torde

utgöra en nödvändig förutsättning för att jaktvårdsområden skola komma

till stånd. Att märka är också, att fiskerättskommittén, då den i fråga om

fiskevårdsområdena såsom huvudregel föreslog att ingen delägare skulle få

tillgodoräknas mer än en röst, utgick från att länsstyrelse skulle ha möjlighet

att i vissa fall fastställa fiskevårdsområde även om majoriteten av

delägarna röstat mot områdets bildande.

På grund av vad sålunda anförts och då missbruk av ett dominerande inflytande

inom ett jaktvårdsområde med hänsyn till vad utredningen i det

följande föreslår i fråga om besvärsrätt över jaktstämmas beslut lätt torde

kunna förhindras, anser sig utredningen icke böra förorda, att några generella

tvingande bestämmelser lagfästas rörande delägarnas rösträtt vid avgörandet

av gemensamma angelägenheter. Däremot synes det — i syfte att

understödja strävandena att åstadkomma en jämnare fördelning av inflytandet

mellan olika grupper av delägare — vara lämpligt att ett dispositivt

stadgande härom införes i jaktlagen. Detta stadgande torde kunna utformas

så, att varje delägare, där ej annorlunda bestämts i de för jaktvårdsområdet

antagna grunderna för jaktutövningen och viltvården, skall äga

en röst.

I den proposition, varigenom förslaget till 1951 års ändringar i jaktlagen

förelädes 1951 års riksdag, anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Sträng, i denna del.1

I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens

uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudtalet

ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstberäkning

bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra

bildandet av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också framhålla,

att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå

av fastigheter och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med sådana

sammanslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal

ter sig naturligast.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen uttalade, alt den fann frågan om rösträttens utformning

uppenbarligen vara av tveksam natur. Efter ingående överväganden fann

1 Nr 189/1951 s. 46. Jfr tredje lagutskottets utlåtande nr 14/1951 särskilt s. 40, 41 och 44

samt kamrarnas protokoll I: 23 s. 103 ff och II: 24 s. 10 ff.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

103

styrelsen de skäl som talade för att rösträtten borde utövas efter h u v u dtalet

väga tyngre än de skäl som talade i motsatt riktning.

Styrelsen erinrade om att de viktigaste frågorna rörande verksamheten

inom fiskeområdet skulle regleras i stadgarna, att enligt förslaget majoriteten

av delägarna, räknat efter delaktighetstalet, tillerkänts ett betydande

inflytande på stadgarnas utformning samt att den rösträtt, varom nu valfråga,

endast avsåg beslut som delägarna, inom ramen för lagen och stadgarna,

hade att fatta sedan området bildats. Betänkligheter mot en regel om

rösträtt efter liuvudtal minskade i styrka, därest delägare bereddes möjlighet

att utan större omgång få giltigheten av ett fattat beslut rättsligen prövad.

Remissyttranden över fiskerislyrelsens förslag

Flertalet remissinstanser gjorde ingen erinran mot fiskeristyrelsens förslag,

att inom fiskeområde omröstning i regel borde ske efter huvudtalet. I

några yttranden uttalades emellertid, att för beslut alltid borde fordras majoritet

efter delaktighetstal, eller att delägarna i varje fall borde kunna besluta

sådan grund för omröstning. En del ansåg, att därvid borde uppställas spärr

beträffande de stora delägarnas rösträtt. Några remissinstanser, som i och

för sig ej hade något emot röstning efter huvudtal, ansåg att därvid viss begränsning

borde ske i avstyckningsägares och andra små delägares rösträtt.

För röstning efter delaktighetstal uttalade sig, bland andra,

kammarkollegiet, som härom anförde.

Bestämmelserna om rösträtten ha stor betydelse. Även om det för beslut

i frågor om upplåtelse och tillskott erfordras viss majoritet efter delaktighet,

synes av en jämförelse med 10 § i förslaget samt den där ovan intagna

rubriken framgå, att detta gäller blott det principiella beslutet. I fråga om

alla övriga beslut, vilka tillsammantagna komma att ge exempelvis en utarrendering

dess reella innehåll, blir huvudtalsmajoriteten avgörande. Även

om en majoritet efter delaktighet uppställer villkor för sin medverkan till

ett principiellt beslut, kan lätteligen förändringar inträffa, t. ex. arrendators

frånfälle, som skapar en helt oförutsedd situation med nya möjligheter. Kollegiet

anser därför och med stöd av de skäl, kollegiet anfört år 1947, att majoritet

efter delaktighet städse bör krävas för beslut. Vanskligheten av majoritetsbeslut

kan emellertid icke elimineras, endast minskas, med en dylik

regel. Om man som exempel väljer ett fall där en sjö tillhör två stora gods

och en mindre gård, synes ägarna av godsen kunna, efter bildande av fiskeområde,

utarrendera hela fisket i sjön, träffa valet av arrendator och bestämma

villkoren. Detta synes innebära en, låt vara tidsbegränsad, expropriation

av den mindre gårdens fiske. I något fall, exempelvis om det gäller

en sjö eller ström med mycket inbringande eller eljest eftertraktat fiske,

synes en dylik expropriation kunna få betydelse för inteckningshavare. Det

synes icke orealistiskt att tänka sig, alt det pris som kan uppnås vid en försäljning

kan beträffande viss fastighet påverkas av det förhållandet, alt

rådigliet över fisket saknas. Det är ingalunda säkert, att denna bristande

rådighet kan kompenseras av rätten till del i utgående arrende eller annat

vederlag.

Även Malmöhus läns hushållningssällskap förordade, alt röstning alltid

skulle ske efter delaktighet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro län påpekade, att en delägare med stor andel i

fiskeområde enligt förslaget skulle kunna åläggas större tillskottsskyldighet

än en som har mindre andel. Det var då enligt länsstyrelsens mening icke

godtagbart, att han icke skulle få större inflytande på besluten än en delägare

med mycket liten andel.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordade, att rösträtt skulle utövas efter

delaktighet eller att delägarna i varje fall skulle i stadgarna kunna bestämma

sådan grund för röstningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som också ansåg att röstning borde ske

efter delaktighet, förordade att därvid föreskrevs att ingen skulle få rösta

för mer än viss del av det representerade andelstalet.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatte huruvida icke i stadgarna

borde kunna föreskrivas, att röstning efter delaktighet kunde få ske

om en majoritet i såväl antal som delaktighet beslutade detta. Värmlands

läns hushållningssällskap uttalade liknande synpunkter och förordade en

bestämmelse om att röstning efter delaktighet skall ske om 4/5 av delägarna

enades därom.

Hovrätten för Västra Sverige var inne på en liknande tanke och anförde.

En regel om omröstning efter huvudtal, vilken endast har det undantag

som anges i 14 § andra stycket, torde, såvitt gäller direkt ekonomiska angelägenheter,

kunna begagnas av delägare med ringa delaktighetstal — exempelvis

amatörfiskande tomtägare — på ett sätt som otillbörligt skadar större

delägares berättigade intresse av att få ekonomiskt utbyte av fisket och att

slippa betungande utgifter för detsamma. Betydelsen av klagorätten till länsstyrelsen

får i detta sammanhang ej överskattas. Särskilt bör beaktas, att

beslut om disponerandet av ersättning för upplåten fiskerätt och om tillskott

skall fattas genom omröstning efter huvudtal, oaktat fördelningen av

vinstmedel och påförandet av tillskotten synes skola ske efter delaktighet.

Visserligen skall beslut endast kunna fattas inom ramen för stadgarnas föreskrifter

därutinnan, vilka föreskrifter, så vitt gäller fiskerättsupplåtelser och

tillskott, för sin tillkomst förutsätter samtycke av en efter delaktighet beräknad

delägarmajoritet. Det torde emellertid ha varit avsett att stadgarna

i dessa hänseenden, liksom i andra, skall lämna förhållandevis stort spelrum

för delägarnas beslutanderätt i det enskilda fallet, något som även synes

motiverat av att en stadgeändring torde vara en förhållandevis omständlig

procedur. — Sett ur en annan synpunkt är nu berörda förhållanden ägnade

att i vissa fall leda till återhållsamhet hos en större delägare i ett fiskeområde,

då det gäller att samtycka till föreskrifter i stadgarna om fiskerättsupplåtelse

och tillskott. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det kunna

ifrågasättas om omröstning efter huvudtal bör ske i den omfattning styrelsen

föreslagit. Möjligen skulle en lösning kunna nås genom ett stadgande,

att därest delägare för visst fall så påfordrade, omröstning skall ske efter

delaktighetstal •— närmast på visst sätt maximerade sådana -— då fråga är

om fördelning av ersättning för upplåten fiskerätt eller om tillskott. Självfallet

finge man då taga som en konsekvens att flera frågor utöver de nu

nämnda faktiskt kunde komma att avgöras efter delaktigheten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län gjorde ett allmänt uttalande om att vid

utformning av stadgar rösträtt efter delaktighetstal borde förekomma i

större utsträckning än i betänkandet föreslagits.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

105

Flera remissinstanser framhöll, att det kunde leda till orättvisa resultat om

små delägare, t. ex. avstyckningsägare med obetydlig andel i stamfastighetens

fiske skulle äga samma rösträtt som ägare av mantalsatt jord med stor

delaktighet i fiskeområdet. Som tänkbar lösning på detta spörsmål föreslogs

i några yttranden, att avstyckningsägare blott skulle äga

en röst gemensamt med stam fastig hetens ägare. För

sådan begränsning uttalade sig hushållningssällskapen i Östergötlands, Kristianstads

och Malmöhus län samt Ostkustfiskarnas centralförbund. Hushållningssällskapet

i Kristianstads län gjorde viss reservation för avstyckningar

med stort andelstal. Sällskapet åberopade till stöd för sin ståndpunkt följande.

I synnerhet under senare år har skett eu i vissa fall mycket långt gående

uppdelning av äganderätten till fisket, genom att viss del, vanligen

1 å 2 %, av fastighets andel i oskiftat fiskevatten tillagts avstyckade fastigheter,

mestadels sommarstugetomter. Ganska talrika exempel finns på att

inom ett skifteslag bestående av exempelvis 10 ägare av mantalsfastigheter

avstyckats t. ex. 50 sommarstugetomter, s. k. ideella andelar, var och en utrustad

med 1 % av sin stamfastighets fiskerätt i det oskiftade vattnet. Härigenom

har i samfälligheten tillkommit 50 nya delägare, i antal alltså betydligt

överstigande det ursprungliga antalet delägare. Var och en av dessa delägare

med i många fall minimal andel i fisket erhåller vid omröstning efter

den regel fiskeristyrelsen föreslagit, nämligen att varje delägare skall äga en

röst, lika stort inflytande på fiskeområdets angelägenheter och skötsel som

en delägare med betydande andel. Särskilt markant blir förhållandet när

avstyckningarna skett från mindre mantalsfastigheter. Vid omröstning efter

fiskeristyrelsens förslag kan en majoritet av ägare av idella fiskeandelar

komma att utöva ett alltför starkt inflytande på fiskeområdets angelägenheter

och skötsel, även om detta inflytande i flera viktiga avseenden, t. ex.

i fråga om rätt till fiske inom fiskeområdet skall upplåtas, angående föreskrift

om lämnande av tillskott o. s. v., begränsas på grund av de föreslagna

reglerna för omröstning efter delaktighet.

Utan att vilja närmare gå in på frågan hur en sådan reglering skulle utformas

i lagen, må dock framhållas, att, därest detta eljest lagligen är

möjligt, ägare av avstyckningar bör få utöva sin rösträtt inom fiskeområdet

tillsammans med ägaren av den fastighet, varifrån avstyckningen sålts, i likhet

med vad som föreslås beträffande fastighet med flera ägare. Med tanke

på att avstyckningar i vissa fall kan omfatta en betydande del av stamhemmanets

andel i fisket, exempelvis 50 % och mera, bör dock en lämplig avvägning

i fråga om begränsningen av rösträtten i detta hänseende ske.

Tanken att viss begränsning bör ske av de små delägarnas

rösträtt efter huvudtalet upptogs även i yttranden

av länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län samt hushållningssällskapet i

Hallands län. Sistnämnda hushållningssällskap föreslog, att begränsningen

skedde genom en regel, att ägare av avstyckning, vars andel i fiskerätten var

mindre än 25 procent av stamfastighetens, icke skulle äga egen rösträtt. Sällskapet,

som ansåg att delaktigheten i fiskeområde, då denna icke bestämdes

till lika andel för alla, borde beräknas efter mantal eller eventuellt efter

taxeringsvärde, anförde beträffande avstyckningsägares rösträtt följande.

Då fiskeområdet kommer att omfatta även medlemmar, vilka utgöres av

avstyckningsägare till vilkas avstyckning tillagts rätt till fiske i stamfastig
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

hetens fiske, och dessa utgör ett större antal än ägarna till i mantal satt

jord inom ett skifteslag, kommer avstyckningsägarna att å fiskestämma kunna

överrösta de sistnämnda. Detta kan för ägarna av ett skifteslags fastigheter

medföra oberäknande konsekvenser. Exempelvis kan avkastningen av

ett fiskeområdes verksamhet, varav enligt förslaget högst 50 procent får användas

för fiskeområdets räkning, begagnas för ändamål för vilket ägarna

till den i mantal satta jorden inom skifteslaget äger föga eller intet intresse.

I detta sammanhang får ej heller bortses från den möjligheten att med nuvarande

rättstillämpning antalet avstyckningsägare med andel i fiske kan

komma att väsentligt öka.

Departementspromemorian 1957

I departementspromerian anföres till en början, att fiskevårdsområdet

avses skola bli en organisation för tillvaratagande i första hand av delägarnas

ekonomiska intressen. En erinran härom hade på lagberedningens förslag

särskilt intagits it §. Fiskevårdsområde kom därför både med hänsyn

till organisation och syfte att förete större likheter med exempelvis bysamfälligheter

och häradsallmänningar än med jaktvårdsområden. I bysamfällighet

slagen och lagen om häradsallmänningar liksom i andra författningar

som reglerade sammanslutningar av ekonomisk art, där majoritetsbeslut

i någon form kunde träffas, torde om än icke undantagslöst (se exempelvis

56 § lagen om ekonomiska föreningar) omfattningen av den enskilde

medlemmens rösträtt i regel bero av storleken av hans delaktighet, i

vissa fall — såsom i bysamfällighetslagen (4 § 3 mom.) — med viss begränsning.

Med en viss rätt kunde det kanske sägas att liuvudtalsregeln just på fiskets

område erhöll ett visst stöd av traditionen. 24 § andra stycket fiskerättslagen

krävde (i likhet med dess föregångare, se SOU 1947:47, s. 281

not 1) sålunda för upplåtelse av rätt i samfällt fiske i regel samtycke av en

majoritet av antalet delägare.

Trots det sist sagda syntes det ur principiell synpunkt i och för sig vara

mest tilltalande att låta rösträtten bestämmas av delaktigheten. Med hänsyn

till de starka modifikationer i huvudtalsregeln som skett i fiskeristyrelsens

förslag och den stora anslutning förslaget i denna del rönt från remissmyndigheternas

sida, hade dock i denna huvudfråga någon ändring ej föreslagits.

Huvudtalsregeln kunde emellertid trots de modifikationer däri, som styrelsen

med hänsyn till vissa slag av beslut föreslagit, i en del fall tänkas

komma att leda till resultat som tedde sig mindre tilltalande. Detta gällde

i första hand den situation, som uppstod då en minoritet representerande

ett överväldigande andelstal överröstades av en majoritet representerande

ett obetydligt andelstal. Då denna situation kunde väntas bli icke alltför

ovanlig, syntes frågan något närmare böra beröras. I promemorian diskuteras

därefter avstyckningsägarnas rösträtt, varom följande anföres.

Ett flertal remissmyndigheter, särskilt bland hushållningssällskapen, har

föreslagit att rösträtten begränsas för ägare av fastighet, som bildats genom

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

avstyckning men därvid tillagts fiskerätt. Begränsningen skulle därvid ske

så att vid omröstning efter huvudtalet rösträtten skulle fråntagas antingen

alla dylika delägare eller ägare av mycket små sådana fastigheter eller också

ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske utgör

mindre än en fjärdedel.

Man frågar sig emellertid varför begränsningen av rösträtten just skall

gälla ägare av fastigheter, som bildats genom avstyckning. De konsekvenser,

vartill en sådan inskränkning skulle kunna leda framgår av följande exempel:

Ett fiskevårdsområde bildas i en sjö, vars fiske är samfällt för sex fastigheter,

av vilka tre utgöres av i mantal satt jord medan de övriga är lägenhetex-,

som vid avstyckningen tillagts andel i stamfastighetens rätt till

det samfällda fisket. Från fastigheten l1 om 1/10 mantal och 100 hektar har

avstyckats l2 om 10 hektar. Från 21 om 1/100 mantal och 10 hektar har avstyckats

22 om 1 hektar. Från 31 om 1/1 000 mantal och 1 hektar har avstyckats

32 om 0,1 hektar. Varje avstyckad lägenhet har tillagts andel i stamfastighetens

rätt till fiske. Andelen utgör för l2 och 22 10 % men för 32 25 %■

Vid en omröstning efter huvudtalet och med iakttagande av något av förenämnda

begränsningsalternativ skulle, om ägare av avstyckade lägenheter

helt uteslötes, exempelvis ägaren av l2'' icke äga någon rösträtt, medan

sådan skulle tillkomma ägaren av 31, oaktat denne äger mindre än 1/10

av den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2.

Bestämmer man återigen begränsningen så att man från rösträtten utesluter

ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske är

mindre än en fjärdedel eller anser man att den som tillagts en tiondedel av

stamfastighetens fiskerätt har en så liten andel, att den ej skall medföra

rösträtt, skulle ägaren av 1- ej heller då äga rösträtt, medan sådan skulle

tillkomma exempelvis ägaren av 32, oaktat denne äger allenast 1/40 av

den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2.

Det torde under alla förhållanden vara uppenbart att man i rösträttshänseende

icke kan tillämpa skilda regler för ägare av i mantal (eller annat

skattetal) satt jord och andra fastighetsägare. Den enda möjligheten som

då föreligger att på denna väg nå ett icke alltför stötande resultat torde vara

att begränsningen göres så att exempelvis envar som äger mindre andel

än exempelvis 1/100 (eller 1/1000) av det totala fisket uteslutes från rösträtt.

Även detta ter sig dock mindre tilltalande.

I promemorian uttalas därefter, att det syntes mera tilltalande att utforma

ett undantag så, att en efter delaktigheten starkt kvalificerad majoritet,

lämpligen 4/5, tillerkändes rätt att besluta att rösträtten skall utövas efter

annan grund än huvudtalsregeln. I det nyss anförda exemplet skulle detta

emellertid medföra att ägaren av l1 ensam skulle kunna utforma reglerna

för rösträtten, vilket med den antagna utgångspunkten — huvudtalsprincipCn

— icke var någon lycklig lösning. Det syntes sålunda som om man vid

ett godtagande av huvudtalsregeln icke utan en mycket detaljerad reglering

skulle kunna komma tillrätta med föreliggande svårigheter. Då målet emellertid

borde vara att uppställa så enkla och klara regler som möjligt samt lagförslaget

innehöll åtskilliga garantier mot majoritetsmissbruk i fråga om

vissa särskilt betydelsefulla beslut, syntes någon begränsning av vissa delägares

rösträtt ej böra göras.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över departementspromemorian

Av remissinstanserna gör ungefär hälften icke någon erinran mot det

framlagda förslaget om rösträttsreglernas utformning. Likväl kan dock

denna fråga sägas vara den som framkallat det största intresset under den

sista remissbehandlingen. Det är därvid tydligt, att den tidigare starka anslutningen

till principen om rösträtt efter huvudtalet nu något minskat,

vilket i flera fall tagit sig uttryck i att man förordar olika modifikationer i

denna princip till förmån för röstning efter delaktighet.

De enda som nu i en eller annan form uttryckligen förordar huvudtalsprincipen

är länsstyrelsen i Jönköpings län, fislceriintendenten i

mellersta distriktet samt Jämtlands läns hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

I fråga om rösträtten är länsstyrelsen tveksam, övervägande skäl synes

dock tala för förslaget att varje delägare skall äga en röst. Detta är praktiskt

och enkelt och ett annat förfarande skulle kräva en detaljerad reglering.

Därjämte må framhållas att lagförslaget innehåller åtskilliga garantier

mot majoritetsmissbruk i fråga om vissa särskilt betydelsefulla beslut.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför.

Röstning bör vid bildandet av fiskeområde eller då eljest ej särskilt därom

föreskrivits, t. ex. vid upplåtelse av fiskerätt, ske efter huvudtal. Principen

är ju densamma även vid upplåtelse enligt fiskerättslagen och det synes

vara det enklaste och bästa förfarandet vid ifrågavarande procedur. Erfarenheterna

av röstning efter delaktighet enligt 1913 års lag har varit mindre

goda och avgjort bidragit till denna lags ringa tillämpning.

Hushållningssällskapet i Jämtlands län betonar att man vid konstruerandet

av fiskevårdsområden bör bygga på de erfarenheter som vunnits inom

fiskevårdsföreningarna. Sällskapet anför härom följande.

Inom dessa föreningar utövas medlemmarnas rösträtt i allmänhet efter

huvudtalsprincipen. Anledningen härtill är att man velat förbehålla det avgörande

inflytandet åt de vid fiskevattnen bofasta fiskerättsägarna. Om rösträtten

skulle följa delaktigheten, kan man räkna med att det avgörande inflytandet

i stället kommer att ligga hos kronan eller de stora bolagen. Den

föreslagna lagstiftningen bör utformas så att det dominerande inflytandet

alltjämt förbehålles landsbygdens jordbrukande befolkning, som bor vid

fiskevattnen och i större eller mindre utsträckning är beroende av fisket.

Det är därför berättigat att reducera inflytandet från ägare av dels stora

andelar dels små avstyckningar. Man bör därför sträva efter att på lämpligt

sätt kombinera huvudtals- och delaktighetsprinsciperna.

Som nämnts förordar flera remissinstanser rösträtt efter delaktighet

eller en sådan modifikation i den föreslagna huvudtalsprincipen

att ökat utrymme lämnas åt delaktighetsprincipen. Länsstyrelsen i Västmanlands

län papekar att, eftersom det här gäller tillgodogörande av en

nyttighet efter, såvitt ej annat bestämts, delaktighetstal, synes det vara

mest i överensstämmelse med vedertagna rättsprinciper att också omröstning

sker efter andelstal.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kammarkollegiet förordar viss modifikation i delaktiglietsprincipen till

förmån för huvudtalsprincipen och anför härom.

Beträffande frågan om rösträtt har kollegiet i utlåtanden över tidigare

lagförslag hävdat och närmare motiverat att i samtliga fall majoritet efter

delaktighet bör krävas för positivt beslut. I detta sammanhang må erinras

om att förekomsten av fiskerättsägare med försvinnande liten andel av det

totala fisket är relativt vanlig.

För att undvika den olägenheten av delaktiglietsprincipen att en enda delägare

med majoritet efter delaktighetstal ensam dikterar besluten — något

som skulle förtaga intresset för fiskevårdsområdet hos övriga delägare —

synes emellertid den modifikationen i berörda princip lämpligen kunna

föreskrivas, att ingen må utöva rösträtt för mer än en femtedel av delägarnas

sammanlagda, hos länsstyrelsen eller å fiskestämma eller förrättningsstämma

företrädda andelstal (jfr t. ex. 56 § lagen om enskilda vägar och

119 § punkt 4 lagen om aktiebolag).

Liknande förslag har framförts av länsstyrelsen i Uppsala län och överlantmätaren

i Jämtlands län. Nämnda länsstyrelse yttrar.

Vad utredningsmannen anfört till stöd för huvudtalsprincipen föranleder

icke länsstyrelsen att frångå sin tidigare ståndpunkt. En omröstning helt

baserad på huvudtalet kan enligt länsstyrelsens åsikt i flera situationer leda

till stötande resultat. Såtillvida är dock länsstyrelsen numera beredd att

modifiera sitt ställningstagande att länsstyrelsen, därest omröstning efter

delaktighet införes, förordar en spärregel av innehåll att ingen må rösta

för mer än viss del av det representerade andelstalet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt, huruvida inom fiskevårdsområde

röstning bör ske efter huvudtalet. Det synes länsstyrelsen

lämpligt att modifiera bestämmelsen härom exempelvis så, att majoriteten

av de röstande tillika bör företräda visst delaktighetstal.

Jönköpings läns hushållningssällskap hyser betänkligheter mot det sätt

varpå huvudtalsprincipen utformats i departementspromemorian. Nämnda

princip kunde enligt sällskapet leda till egendomliga och icke önskvärda

konsekvenser, vilket belyses med följande exempel.

I ett skifteslag med fyra mantalsfastigheter har från en av dessa avstyckats

sex sommarstugetomter, och var och en av dessa har vid köpet och

avstyckningsförrättningen tilldelats en ideell andel av en procent av stamfastighetens

fiske i det oskiftade vattnet. Enligt det föreliggande lagutkastet

skulle sommarstugetomternas ägare, oaktat deras sammanlagda delaktighet

i fisket sålunda endast utgöra en ringa del därav, kunna överrösta stamfastigheternas

ägare i alla beslut rörande fiskevårdsområdet utom i frågor, som

rör upplåtelse av fiskerätt och tillskott. För beslut i dessa frågor skulle

förutom majoritet efter huvudtalet även erfordras viss delaktighet i fisket.

Enligt sällskapets mening är det icke rimligt, att bestämmanderätten i

ett fiskevårdsområdes angelägenheter i så stor utsträckning skulle tillkomma

delägare med så ringa delaktighet i fisket som i det anförda exemplet.

De med detta exempel belysta förhållandena torde vara tämligen vanliga.

Sällskapet liyser därför alltjämt den uppfattningen, alt rösträtten bör

utformas på annat sätt, än som skett i det föreliggande lagutkastet.

Samma problem har även behandlats av det ganska stora antal remissinstanser,

som i en eller annan form önskar reducera det infly
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tande som delägare med små andelar får enligt huvudtalsprincipen.

Flera olika förslag till denna frågas lösning har lämnats.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår att rösträtt överhuvud

ej bör tillkomma ägare av fastigheter, som är mindre än ett hektar, liksom

ej heller ägare av lägenheter, som bildats genom avstyckning och ej tillagts

större andel i stamfastighetens fiske än fem procent.

Hushållningssällskapen i Uppsala, Kronobergs och Hallands län, Sveriges

fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Uppsala

läns mälarfiskareförening föreslår, att ägare av lägenhet endast skall

få rösta gemensamt med stamfastighetens ägare på samma sätt, som enligt

förslaget var fallet med delägare som med samäganderätt äger en fastighet.

Belysande för denna uppfattning är vad som anföres av Hallands läns hushållningssällskap.

Förslaget om röstning efter huvudtalet avstyrkes, enär eljest, trots de

begränsningar i rösträtten som gjorts, en talrik grupp delägare, som äger

en liten del av fisket, kan få alltför stort inflytande. Röstning bör därför

i första hand ske efter delaktighetstalet. Skulle detta icke kunna genomföras

bör i andra hand rösterna fördelas så, att varje delägare av i mantal

satt jord tilldelas en röst. De ägare av avstyckningar som skett eller kommer

att ske bör endast erhålla del av stamfastighetens rösträtt.

Faran av att tillerkänna ägare av avstyckningar alltför stort inflytande

betonas också av länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län,

hushållningssällskapet i Östergötlands län samt fiskeriintendenterna i nedre

södra och övre södra distrikten. Belysande för denna uppfattning är vad den

sistnämnde anför.

En av orsakerna till att 1913 års lag ej vunnit någon större tillämpning

är att för beslut om sådant fiskes inrättande erfordras majoritet såväl beträffande

delägare som rösttal. Som regel är det ägare av jordbruksfastigheter,

som ansöka om inrättande av gemensamhetsfiske för att få ordning

på det fiske, som utövas av ägare av avstyckningar (villatomter). De senare

överväga i allmänhet i antal. Gemensamhetsfiske kan sålunda ej komma till

stånd, när dessa motsätta sig att sådant fiske inrättas.

En besläktad synpunkt har framhållits av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,

som påpekar att särskilt ifråga om rösträtt och uppskattning

sådana regler icke bör tillskapas att yrkesfiskare undantränges i sin näring

till förmån för mer eller mindre nöjesbetonat fiske. Hushållningssällskapet

i Östergötlands län tillägger att om det skulle anses omöjligt att

skapa en enkel begränsningsregel för att reducera inflytandet från avstyckningsägare

kan sällskapet för sin del ej förorda annan metod för rösträttens

utövande än efter delaktigheten.

Örebro läns hushållningssällskap finner att förslaget kan leda till att hela

fisket i en sjö kan komma att behärskas av minoritet i andelstal. Sällskapet

anför vidare.

Denna minoritet lär ej kunna bestämma att fisket skall upplåtas men

väl hur fisket skall bedrivas utan ekonomiskt ansvar för de kostnader, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

in

beslutet medför. Ägare av avstyckningar äro i de flesta fall enbart intresserade

av sportfiske, och den bofasta lantbruksbefolkninger., vars fritid är

begränsad, idkar fiske med fasta redskap och nät, vilket är mindre tidskrävande.

I dylika frågor uppstå lätt meningsbrytningar, som vid bildande

av fiskevårdsområde kan leda till att ägare av stamfastighet kan helt förhindras

att bedriva sitt sedvanliga fiske med fasta redskap.

I några yttranden beröres frågan huruvida delägarna skall ha

möjlighet att själva bestämma om annan grund för

rösträtten än den i lagen föreskrivna ej blott — som i

promemorian föreslagits •—- vid full enighet utan även genom majoritetsbeslut.

Hovrätten för Västra Sverige, som i sitt yttrande över fiskeristyrelsens

förslag uttalade att huvudtalsprincipen erhållit ett större utrymme än som

kunde anses välgrundat, vidhåller denna ståndpunkt samt anför vidare.

En alternativ lösning av innebörd att en majoritet av 4/5 efter delaktighet

äger besluta att rösträtten skall utövas efter annan grund än efter huvudtal

synes hovrätten vara värd ett allvarligt övervägande. Ett stadgande av detta

slag torde i många fall vara ägnat att öka större delägares benägenhet att biträda

ett förslag om bildande av fiskevårdsområde.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framför liknande synpunkter och anför

följande.

Den svårlösta frågan om rösträtten anser länsstyrelsen böra ytterligare

övervägas med hänsyn till styrkan av de skäl, som i promemorian och däri

redovisade remissvar förebragts till stöd för rösträtt efter delaktighet. Bibehålies

emellertid huvudtalsregeln, kan ifrågasättas om icke för beslut i fler

frågor än som föreslagits bör krävas majoritet efter såväl huvudtal som

delaktighetstal. Oavsett hur rösträtten utformas är länsstyrelsen ense med

promemorieförfattaren att delägarna bör ha möjlighet att i stadgarna bestämma

annan beräkningsgrund för rösträtten än den i lag angivna. Föreslagna

kravet på enhällighet mellan delägarna för beslut härom (7 § sista

stycket i utkastet) förefaller dock väl strängt och torde kunna jämkas till

krav på exempelvis fyra femtedelars majoritet i såväl huvudtal som delaktighetstal.

Departementschefen

Eftersom lagförslaget utgår ifrån att fiskevårdsområde skall vara en delägarnas

egen angelägenhet och myndigheternas befattning därmed är sekundär

i förhållande till delägarnas beslutanderätt, kan man utgå ifrån att

rösträttens utformning kanske mer än något annat kommer att vara avgörande

för de förhoppningar och det förtroende varmed den nya lagen

kommer att mötas.

I förevarande avsnitt ämnar jag behandla frågan om rösträttens

utformning i allmänhet. I andra avsnitt har jag behandlat och

kommer att behandla de speciella omröstningsregler som ansetts vara påkallade

i särskilt viktiga frågor, sådana som kravet på anslutning bland

delägare för fiskevårdsområdes bildande, rätten att påkalla prövning av

förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd, beslut om upplåtelse,

skyldigheten att lämna tillskott, bestämmande av delaktigheten annorlunda

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

än efter delägarnas andelar eller genom förrättning samt användningen av

avkastning för fiskevårdsområdets räkning i vissa fall. De rösträttsregler

som behandlas i detta avsnitt avser därför reglerna för omröstning i alla

andra fall än de nu särskilt nämnda och skall gälla både vid förrättning och

annat sammanträde med delägarna.

Vid utformningen av bestämmelser i ämnet har man att välja mellan

att tillerkänna varje delägare en röst (huvudtalsregeln) eller att för varje

delägare bestämma ett rösttal, vars storlek beror av hans delaktighet (delaktighetsregeln).

Vardera regeln kan modifieras till förmån för den andra.

En modifikation kan utformas så att den gäller för alla slag av beslut eller

endast vissa.

Omröstning i allmänhet skall enligt 1913 års lag ske efter delaktigheten

med den begränsningen att ingen får rösta för mer än en tredjedel av det

vid omröstningen företrädda röstetalet. Även Palmquist förutsatte i sitt

förslag röstning efter delaktighet. De senare förslagen har däremot alla utgått

ifrån röstning efter huvudtalet. Förslaget motiverades av fiskerättskommittén

med att man önskade skapa en ordning där varje delägare oavsett

omfattningen av sin fiskerätt ägde ett verkligt inflytande. Båda principerna

är företrädda bland remissinstanserna. Andra regler som föreslagits

har varit att omröstning skall ske efter huvudtalet, om inte en — på

ett eller annat sätt -—- kvalificerad majoritet beslutar om röstning efter

delaktighet. Härtill kommer de många förslag som går ut på att man vid

omröstning efter huvudtal bör begränsa rösträtten för delägare med små

andelar.

Det kan inte bli annat än ofruktbart att närma sig frågan om röstning efter

huvudtal eller delaktighet utifrån abstrakta rättvisesynpunkter. Huvudtalsprincipen

gynnar uppenbarligen delägare med små andelar, liksom delaktighetsprincipen

gynnar delägare med stora andelar. Båda kategoriernas

intressen är emellertid i och för sig lika beaktansvärda. Syftet med den

nya lagstiftningen och därmed också med reglerna på förevarande område

är att främja fisket och åstadkomma rättvisa mellan fiskerättsägarna. Förutsättningarna

härför är emellertid olika på skilda håll. Röstning efter delaktighet

skulle sålunda i Norrland som regel leda till att de vid fiskeplatserna

boende delägarna skulle komma i minoritet; majoriteten skulle ofta

komma att innehas av kronan och de stora skogsbolagen. Tillämpad i Stockholms

skärgård skulle samma princip som regel medföra att den bofasta

befolkningen skulle komma i majoritet, medan minoriteten skulle komma

att utgöras av sommarstugeägare, vilka ofta överväger i antal men i regel

äger endast mycket små andelar i fisket. Detta dilemma har man i lagstiftningen

om jaktvårdsområden genom en lagändring 1951 löst så, att

lagens omröstningsregler inte gjorts tvingande luen innehåller en rekommendation

om röstning efter huvudtalet. Före denna lagändring innehöll

jaktlagen inte några bestämmelser om rösträtten i allmänhet, vilket medförde

att jaktvårdsområdenas stadgar i allmänhet lät rösträtten grunda sig

på delaktighetsprincipen. I praktiken synes dock stadgarnas föreskrifter

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

på denna punkt inte ha följts, utan röstning har i regel skett etter huvudtalet.

Enligt Svenska jägareförbundets nuvarande nornialstadgar för jaklvårdsområde,

vilka stadgar i allmänhet följs vid jaktvårdsområdes bildande,

skall röstning ske efter delaktighet med viss begränsning för delägare

med särskilt stora andelar. Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent, som

tillika är sekreterare i 1949 års jakLutredning, har upplyst att, även där stadgarna

föreskriver röstning efter delaktighet, denna föreskrift nu liksom

tidigare dock sällan tillämpas i praktiken.

Med hänsyn till den i förhållande till jaktvårdsområdena mera fullständiga

organisation som föreslås beträffande fiskevårdsområdena, anser jag

att det inte gärna kan ifrågakonuna att i likhet med den ursprungliga lydelsen

av jaktlagen lämna frågan om rösträtten i allmänhet inom fiskevårdsområde

utanför regleringen. De blivande delägarna kan med skäl kräva

att inte behöva sväva i okunnighet om hur en så väsentlig del av organisationen

kommer att verka.

Den lösning av rösträtten på grundval av huvudtalsregeln som förordas

av såväl 1947 som 1956 och 1957 års utredningar har som nämnts mötf både

instämmanden och kritik. Den övervägande delen av kritiken har emellertid

inte gällt huvudtalsregeln såsom grundprincip utan har inneburit krav

på modifikationer av huvudtalsregeln för sådana särskilda situationer, där

principen kan tänkas få konsekvenser som inte ter sig önskvärda.

Fisket i rinnande vatten och i övrigt närmast stränderna — vilket fiske

det här främst är fråga om — betraktas i allt större utsträckning lika mycket

som en ideell som en ekonomisk angelägenhet. Vid tillkomsten av gällande

omröstningsbestämmelser för jaktvårdsområden uttalade dåvarande

departementschefen, statsrådet Sträng, att även om det med visst fog kunde

sägas att jaktvårdsområdena bestod av fastigheter och inte av personer, de

dock inte kunde jämföras med sådana sammanslutningar av ekonomisk

natur, där röstning efter delaktighet tedde sig naturligast. Även om det

icke-ekonomiska inslaget är mera framträdande i fråga om jakten än fisket,

synes det dock berättigat att tillämpa det återgivna uttalandet även på

sådant fiske varom här är fråga.

Förutom att vara enkel i tillämpningen har huvudlalsprincipen fördelen

att ge varje delägare lika stort inflytande som envar av de övriga. Att döma

av erfarenheterna från såväl fiskevårdsföreningarna som jaktvårdsområdena

röstar man i praktiken nästan alltid enligt huvudlalsprincipen. På nu

angivna skäl har jag kommit till den uppfattningen att röstning

efter bil vild t al för det flesta antalet fall bättre än röstning efter

delaktighet är ägnad att främja de syften som den föreslagna lagen är avsedd

att tillgodose. Den bör därför utgöra den grundregel, varpå rösträtten

i allmänhet inom fiskevårdsområde bör vila.

Frågan inställer sig då om den sålunda antagna principen bör gälla oinskränkt

eller i något avseende modifieras. Trots alt jag givit min

anslutning till principen om röstning efter huvudtal, kan jag självfallet inte

underlåta att i viss mån beakta den kritik som både på det principiella

8 Dihang Ull riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 50

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr Öl) år W6U

planet och i fråga om detalj spörsmål riktats mot de tidigare förslagen om

röstning efter huvudtalet.

En av utgångspunkterna för den föreslagna lagstiftningen har varit att

äganderättsförhållandena till fisket inte skall rubbas. Trots att den föreslagna

lagen givetvis skall förses med alla de vedertagna kontrollanordningar

som kan anses erforderliga, förhåller det sig säkerligen ändå så att det,

vilken omröstningsprincip man än väljer, inte torde vara möjligt att helt

avlägsna möjligheten av majoritetsmissbruk. Om nu erforderlig anslutning

bland delägarna finnes för att bilda ett fiskevårdsområde men endast under

förutsättning att röstning där sker efter delaktighet, finns det enligt min

mening anledning att i särskilda lägen respektera en dylik uppfattning.

Såsom framhållits av ett stort antal remissinstanser kan den situation,

varom jag här talar, understundom komma att inträffa då fisket i fiskevårdsområde

äges av dels ett antal lantbrukare och fiskare, dels ett slörre

antal på annan ort bosatta personer, vilkas totala fiskerätt är obetydlig och

tillagts fastigheter, vilka i regel bildats genom avstyckning och inte brukas

för fast bosättning. Oaktat sistnämnda kategori fiskerättsägare -—• för enkelhetens

skull kallade sommarstugeägare — äger en andel i fisket som

är avsevärt mindre än de övrigas, skulle de vid röstning efter huvudtalet

likväl utgöra majoritet, medan de som äger största delen av fisket och är

bosatta i närheten av fiskeplatserna och har fiske som verkligt näringsfång

kommer i minoritet. De som tidigare förordat röstning efter huvudtalet

har tänkt sig att man skall undgå sådana inte önskvärda följder av

huvudtalsregeln på i huvudsak tre olika sätt. Särskilt viktiga beslut -—- t. ex. om bildande av fiskevårdsområde, upplåtelse eller tillskottsskyldighet

— skulle sålunda understundom fordra viss anslutning, räknat efter delaktighet.

Länsstyrelsen såsom fastställande myndighet skulle vidare vid

stadgarnas fastställande beakta att ingen delägare vederfors något orättmätigt

intrång. Slutligen skulle varje delägare genom möjligheten att anföra

besvär kunna påräkna rättelse av beslut som kränkt hans enskilda

rätt.

Även om nu nämnda korrektiv i och för sig är ägnade att minska risken

för majoritetsmissbruk, bör naturligtvis detta syfte om möjligt tillgodoses

redan vid de allmänna rösträttsreglernas utformning. Ett stort antal förslag

i detta ämne har framlagts av remissinstanserna. Gemensamt för åtskilliga

av förslagen har varit att man på ett eller annat sätt velat reducera

det inflytande, som vid en tillämpning av huvudtalsregeln skulle komma

att utövas av innehavare av små andelar i fisket.

I och för sig anser jag det inte vara oförenligt med den nya lagens syfte

att man till förmån för den bofasta befolkningen på något sätt inskränker

det inflytande, som kan komma att utövas av sommarstugeägarna. I allmänhet

har man tänkt sig att begränsningen i rösträtten skulle drabba

ägare av sådan fastighet med fiskerätt, där fastighetsbildningen

skett genom avstyckning eller, får det antagas, motsvarande

fastighetsbildningsinstitut i äldre lag. De som föreslagit en röstreduktion

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

efter denna linje tycks emellertid ha förbisett att »sommarstugeägare» och

»avstyckningsägare» alls inte är identiska begrepp. Likaväl som en typisk

jordbruksegendom med ett betydande fiske kan vara en »avstyckning», kan

en sommarstugefastighet utgöras av i mantal satt jord, som ju icke skulle

drabbas av reduktionen. Om man trots detta skulle godtaga tanken att

lägga fastighetens karaktär av »avstyckning» till grund för gränsdragningen,

uppkommer frågan på vilket sätt en reduktionsregel bör utformas. Att såsom

föreslagits beröva alla »avstyckningsägare» eller alla sådana med

mycket små andelar all rösträtt anser jag vara helt uteslutet. Det har också

föreslagits att avstyclmingsägaren skulle avge en röst gemensamt med

stamfastighetens ägare. För att lösa därvid uppkommande problem har

man hänvisat till samäganderättslagen. Denna är emellertid inte tillämplig

och det är inte heller lämpligt att ändra lagen enbart med tanke på dessa

situationer. Hur man lagtekniskt än förfar måste det vidare med nu angivna

utgångspunkt uppstå mycket stora svårigheter i de fall då en fastighet

bildats av mark från mer än en stamfastighet. -— En tänkbar lösning

av problemet med sommarstugeägarna vore att på ett eller annat sätt

reducera röstvärdet för den som inte är mantalsskriven a den fastighet för

vilken han röstar. Detta alternativ kompliceras emellertid bland annat av

svårigheten hur man då i röstningshänseende skall behandla de juridiska

personerna, eftersom det naturligtvis inte kan ifrågakomma att för dem

genomgående tillämpa en dylik reduktion. Svårigheter skulle även uppsiå

i fråga om de särskilt skattlagda fiskena och andra fastigheter med fiske

där det över huvud taget inte förekommer någon bosättning.

Jag anser att frågan om »sommarstugeägarnas» rösträtt i analogi med

vad som gäller enligt jaktlagen bäst löses sa att vid omröstning i allmänhet

varje delägare skall äga en röst, därest inte annan röstregel t. ex.

delaktighetsregeln — föreskrivits i stadgarna. Innehållet i dessa bestämmes

i sista hand av länsstyrelsen, som dock i väsentliga avseenden är bunden

av delägarnas mening. Skall sålunda rösträtten enligt det stadgeförslag,

vartill delägarna tagit ställning i samband med frågan om fiskevårdsområdets

bildande, ordnas på visst sätt, är länsstyrelsen bunden härav, såvitt

stadgebestämmelsen ej kommer i strid med det allmänna lämplighetskravet

i 6 §, något som man väl — med tanke på det sätt varpå förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande nu utformats — knappast behöver räkna

med som ett praktiskt fall. Anser sig länsstyrelsen ej kunna godtaga bestämmelsen,

har länsstyrelsen att välja mellan att vägra fastställelse eller

att återförvisa ärendet till förrättningsmannen.

Slutligen ämnar jag något beröra en annan fråga som lämpligen bör behandlas

i detta avsnitt. I fiskeristyrelsens betänkande och departementspromemorian

har intagits bestämmelser, som innebär att i de fall lagen

kräver enighet hland delägarna eller anslutning från viss del av dem eller

av delaktighetstalet, därmed i allmänhet skulle avses inte alla delägare

eller hela delaktighetstalet utan de vid omröstningen närvarande delägarna,

respektive det därvid företrädda delaktighetstalet. En sådan regel, vil
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ken kan leda till resultat som ur rättssäkerhetens synpunkt inte är önskvärda,

anser jag inte vara påkallad av praktiska hänsyn. Däremot har jag

inte funnit anledning att föreslå några begränsningar i rätten att rösta genom

ombud.

7. Nödvändigheten av förrättning

Lagen om gemensamhetsfiske

Inrättande av gemensamhetsfiske behöver ej med nödvändighet föregås a\

förrättning. I princip skall dock förrättning hållas. Förrättning kan underlåtas

endast om delägarna är ense ej blott om gemensamhetsfiskes inrättande

utan också om fiskeplan, därest avsikten är att fisket skall brukas av

delägarna själva enligt dylik plan, ävensom, då fråga är om fiske som ej i

sin helhet är oskiftat, grunden för delaktighet och rösträtt (5 § första stycket).

Förrättningsman förordnas av länsstyrelsen. Behörig till uppdraget är

endast statens fiskeritjänstemän eller, vid förfall för sådan, annan sakkunnig

som fiskeristyrelsen godkänner (5 § andra stycket). Förrättningsmannen

kan — om begäran därom framställes av någon delägare — biträdas av

gode män (9 § andra stycket).

Förrättningsmannen skall i förekommande fall verkställa uppskattning

av fiskets värde, han skall vidare utreda alla de övriga omständigheter, som

kan inverka på frågan, samt därefter för delägarna framlägga utlåtande,

vari bl. a. skall angivas huruvida förrättningsmannen anser att gemensamhetsfiske

bör inrättas samt på vilket sätt fisket enligt hans mening lämpligast

bör nyttjas (9 och 10 §§). Inför förrättningsmannen verkställes därefter

omröstning bland delägarna i de frågor där sådan skall ske (11 §). Sedan

förrättningen avslutats ankommer det på länsstyrelsen att, vare sig förrättning

föregått eller icke, efter formell och saklig prövning av förutsättningarna

fastställa eller vägra att fastställa delägarnas beslut om gemensamhetsfiskes

inrättande (12—14 §§).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

Bildande av jaktvårdsområde skall i princip föregås av förrättning, som

företages av en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman. Förrättning kan

underlåtas endast om delägarna är ense om jaktvårdsområdes inrättande,

om tiden för dess bestånd, om de huvudsakliga grunderna för jakten och

viltvården samt om delägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller

underhålla inrättning som skall tillgodose jaktvården (jaktlagen 10 § 2

mom).

Palmquists förslag 1943

Utredningsmannen framhöll, att en revision av lagstiftningen på området

i första hand ansetts påkallad för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken.

Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. Den omständigheten

att förrättning skulle hållas, bidrog säkerligen till att många fiske
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

117

rättsägare avhöll sig från att överhuvud söka få gemensamhetsfiske till

stånd. Å andra sidan syntes förrättning svårligen kunna uteslutas i andra fall

än när någon mera betydelsefull invändning mot framställningen icke rests

och omständigheterna var sådana att en närmare utredning på platsen befanns

överflödig. Framkom däremot en framställning om inrättande av fiskevårdsområde,

som var åtföljd av erforderlig utredning, och restes mot

denna icke någon invändning av betydelse att inverka på frågans bedömande

vare sig från delägarna eller från fiskeriintendenten, borde hinder

icke föreligga för länsstyrelsen att avgöra ärendet utan att förrättning hölls.

Enligt förslaget skulle det ankomma på länsstyrelsen att i

varje särskilt fall avgöra, om förrättning borde hållas.

Härvid torde länsstyrelsen få erforderlig ledning för sitt avgörande genom

att yttrande inhämtades från fiskeriintendenten.

I de fall, där utredningen var fullständig och någon erinran mot ansökningen,

som var av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, icke

framställts, förutsatte förslaget, att länsstyrelsen skulle äga förordna om inrättande

av fiskevårdsområde utan att förrättning hållits. Genom vad som

sålunda föreslagits borde i åtskilliga fall, även där samtliga delägare icke

var beredda att biträda en ansökning om inrättande av fiskevårdsområde,

själva tillkomsten av fiskevårdsområde kunna underlättas. Framför allt

gällde detta i sådana ingalunda ovanliga fall, att några bland delägarna i

fiskevattnet, nämligen de som var intresserade av fisket, önskade tillkomsten

av fiskevårdsområde, medan återstoden av bristande intresse för saken,

av bekvämlighetsskäl eller annan orsak icke ville underskriva en ansökning

i ämnet. Med all sannolikhet kom dessa senare ofta att underlåta att framställa

erinran mot ansökningen. Denna enklare form för inrättande av fiskevårdsområde

borde med särskild fördel kunna begagnas av fiskevårdsföreningarna.

I och med alt dessa ombildades till fiskevårdsområden, torde som

regel någon annan ändring icke komma att ske än att den ordning, som enligt

föreningens regler gällt beträffande fisket och fiskevården, i stort sett

kunde stadfästas av länsstyrelsen såsom stadgar för det nyinrättade fiskevårdsområdet.

Förrättning borde vidare givetvis icke hållas, om länsstyrelsen fann den

gjorda framställningen uppenbarligen icke böra bifallas. Det kunde exempelvis

vara fråga om en sådan framställning, som redan under kungörelseförfarandet

på goda grunder avstyrkts av ett stort antal fiskerättsägare och

ej heller vunnit fiskeriintendentens gillande. I sådana fall var det givetvis

onödigt att bekosta en förrättning.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén var även i denna del av samma uppfattning som

Palmquist. I fråga om behovet av förrättning påpekade kommittén, att det

givetvis i många fall skulle komma att visa sig nödvändigt med förrättning,

innan beslut kunde fattas om en fiskereglcring av den natur varom här var

fråga. Särskilt kunde delta bli fallet, då en särskild uppskattning av delägar
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung!. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

nas andelar i fiskets avkastning behövde företas, eller då delägarna ej var ense

om fiskets ordnande. En förrättning kunde också vara erforderlig för att

vinna närmare utredning om de fiskerättsliga förhållandena i vattnet o. dyl.

Remissyttrande över fiskerättskommitténs förslag

Kammarkollegiet uttalade i sitt remissyttrande, att till skydd för såväl

allmänna som enskilda intressen kraven på förrättning med dess publicitet

och närmare granskning av frågan syntes böra eftergivas endast om samtliga

delägare var ense om fiskeområdes bildande.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

I likhet med fiskerättskommittén ansåg fiskeristyrelsen att det borde överlämnas

till länsstyrelsen att pröva huruvida förrättning borde hållas. Beträffande

frågan i vilka fall förrättning var erforderlig kunde styrelsen i

huvudsak ansluta sig till kommitténs uttalanden. När fiskevattnet icke var

i sin helhet oskiftat, blev förrättning nödvändig för uppskattning av delaktigheten,

därest delägarna ej var ense om hur delaktigheten skulle beräknas.

Även i de fall då vattnet var i sin helhet oskiftat blev det säkerligen ofta,

kanske i de flesta fall, nödvändigt med förrättning, åtminstone om delägarna

icke var ense om grunderna för fiskets utnyttjande.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Flertalet remissinstanser fann fiskeristyrelsens förslag lämpligt. Det framhölls

dock allmänt, att förrättning i de allra flesta fall kom att bli erforderlig.

I några yttranden förordades bestämmelse om att förrättning alltid skulle

hållas, om delägarna ej var eniga i fråga om bildandet av fiskeområdet och

de huvudsakliga grunderna för fiskets utövande inom området. Kammarkollegiet

anförde i denna del.

Kollegiet har icke funnit anledning att frångå sin år 1947 uttalade uppfattning

att kravet på förrättning bör eftergivas endast om samtliga delägare

äro ense om att fiskeområde bör bildas. — För avslag å ansökningen erfordras

givetvis icke att förrättning hålles. — Med de vittgående verkningar, som

ren passivitet medför enligt förslaget, synes det vara ett minimikrav att tillfälle

bjudes att muntligen dryfta frågan på platsen. Risken för att, sedan

ett fiskeområde bildats, detta endast blir en konstruktion på papperet torde

också minska därest detsamma tillkommit efter en förrättning. Tids- och

arbetsbesparingen, som uppkommer om förrättning icke hålles, torde bli

obetydlig. Förrättning kan ju icke undgås när det gäller stora, komplicerade

ärenden utan endast i fråga om enklare sådana, där uppskattning av värdet

å andel icke erfordras. Om dylikt mindre sammanträde hålles av föredraganden

i ärendet, torde detta vålla ett i förhållande till fördelarna obetydligt

extra arbete.

Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade,

att redan den omständigheten att icke samtliga delägare gått med på en

framställning syntes motivera förrättning. Nämnda länsstyrelse anförde vidare.

Godtages detta resonemang, bör det — på motsvarande sätt som gäller för

bildande av jaktvårdsområde — ankomma på förrättningsmannen att un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

derrätta samtliga delägare om ansökningen. Genom en sådan ordning torde

godtagbart skydd beredas såväl allmänna som enskilda intressen, varjämte

länsstyrelsen kommer att beredas en icke oväsentlig arbetslättnad.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap framhöll, att vid bildande av

fiskeområde, vari ingick skiftat vatten, så många frågor måste lösas att förrättning

alltid borde hållas. Sällskapet anförde närmare härom.

Huru material skall kunna redovisas till grund för delaktighetsberäkningen

inom vad i betänkandet kallas »skiftade vatten» är svart att första. Om

icke ägare av eller delägare i varje sådant är sökande, äger ju icke någon

utomstående tillträde för värdering utan legal förrättning. Frågan om omfattningen

av skifteslag i avseende å fisket är därjämte långt ifrån alltid

klar. Bl. a. på grund härav borde ifråga om »skiftade vatten» alltid, då länsstyrelsen

ej finner ansökan omedelbart böra avslås, förrättning hållas. Även

andra skäl tala härför, däribland det moderata kravet på — som departementschefen

framhållit — att stadgarna är utformade innan framställningen

göres om fiskeområdets bildande.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg, att kravet på förrättning

borde eftergivas endast när samtliga delägare i fiskeområdet var eniga om

dess bildande. Förbundet framhöll därvid, att innebörden och konsekvenserna

av ett fiskeområdes bildande lättare framstod för delägarna vid ett

förrättningssammanträde, där de muntligen fick framföra sina synpunkter

och kunde få förklaring på tveksamma och oklara punkter, än om de blott

skriftligen fick yttra sig över en ansökan.

Länsstyrelsen i Älvborgs lån föreslog, att bestämmelserna i vart fall när

det gällde skiftade fisken utformades på samma sätt som i lagstiftningen om

j aktvårdsområden.

Departementspromemorian 1957

Det framhölls i departementspromemorian, att intet av de tidigare förslagen

innehöll bestämmelse att förrättning i något fall skulle vara obligatorisk.

Bland remissinstanserna rådde emellertid en ganska utbredd opinion föi

att så i regel skulle vara fallet. Otvivelaktigt skulle en bestämmelse härom

medföra att den nya lagstiftningen möttes med större förtroende från allmänhetens

sida.

Det var emellertid tydligt att det utan större svårighet gick att redan i förväg

utsortera vissa fall, där det skulle te sig som en uppenbar överorganisation

med obligatorisk förrättning. Detta gällde först och främst då delägarna

var ense eller då den fastställande myndigheten fann uppenbart att ansökan

om bildande av fiskevårdsområde borde avslås (jfr utkastet 10 § tredje

stycket). Men även förutsättningarna för att av ett o skift åt fiske

bilda fiskevårdsområde var, även om full enighet icke förelåg, mången gång

så pass klara att förrättning på stället tedde sig överflödig. 12 § i promemorians

lagutkast hade därför utformats så att förrättning gjorts obligatorisk

då särskild uppskattning av delaktigheten skulle ske. Dylik uppskattning

var — bortsett från de fall att delägarna var ense — enligt utkastet

obligatorisk beträffande fiskevårdsområde, som bildats av annat än oskiftat

opaginerad Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1960

fiske (6 §). I övriga fall lades det i länsstyrelsens hand att avgöra huruvida

förrättning på platsen skulle ske eller ej.

Remissyttranden över departementspromemorian

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat promemorians förslag utan

erinran eller hänvisat till sina tidigare yttranden. Lantmäteristyrelsen framhåller,

att man med tanke på svårigheten att erhålla erforderliga uppgifter

och utröna sakägarnas inställning dock måste räkna med, att det i regel blir

nödvändigt att hålla förrättning även i sådana fall då uppskattning av fisket

ej skall ske. Hovrätten för övre Norrland anser, att promemorians förslag att

förrättning alltid skall ske i sådana fall då uppskattning av fisket göres, innebär

en förbättring av tidigare förslag. Hovrätten har likväl ej funnit skäl

att frångå sin tidigare uppfattning att förrättning bör vara obligatorisk i alla

fall, då delägarna ej är ense om fiskevårdsområdes bildande. Samma uppfattning

har framförts av Riksförbundet Landsbygdens folk.

Kalmar läns norra hushållningssällskap anser, att bildande av fiskevårdsområde

alltid bör föregås av förrättning.

Departemen t schef en

Är delägarna inte ense skall bildande av såväl gemensamhetsfiske som

jaktvårdsområde i princip föregås av förrättning. Enligt Palmquist, fiskerättskommittén

och fiskeristyrelsen skall förrättning hållas endast om länsstyrelsen

som fastställande myndighet finner detta erforderligt. På grund

av kritiken häremot föreslogs i departementspromemorian att förrättning,

utom i det nämnda fallet, alltid skulle äga rum, då uppskattning av fisket

måste ske, vilket innebar att förrättning — bortsett från de fall då enighet

förelåg — skulle vara obligatorisk då fiskevårdsområde bildades av fiske,

som inte var i sin helhet oskiftat. På grund av den kritik som även efter det

sista förslaget förekommit anser jag att man bör undersöka om det inte är

lämpligt att gå vidare i riktning mot att göra förrättning i princip obligatorisk.

Det gäller här att väga olägenheterna, främst förrättningskostnaderna,

mot fördelarna, främst den ökade rättssäkerheten. I de fall där det måste

framsta som uppenbart att en ansökan om bildande av fiskevårdsområde

inte kan bifallas, bör självfallet förrättning inte äga rum. Detsamma bör

kunna gälla om delägarna är ense och ansökningshandlingarna är så fullständiga

att de lämnar möjlighet för länsstyrelsen att göra en allsidig prövning.

Detta fall kan beräknas bli vanligt då fiskevårdsföreningar önskar ombilda

sig till fiskevårdsområden. I andra fall, d. v. s. framför allt då enighet bland

delägarna inte föreligger, anser jag det vara ett väsentligt rättssäkerhetsintresse

att fiskevårdsområde inte kommer till stånd utan att saken först

behandlats vid en förrättning. Delägarna får då tillfälle att dels genom förrättningsmannen

erhålla kännedom om gällande bestämmelser, dels vid

sammanträde dryfta ämnet i hela dess vidd.

Lagtexten har därför givits den utformningen att fiskevårdsområdes bildande

i princip skall föregås av förrättning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

121

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde

Lagen om gemensamhetsfiske

Enligt 1913 års lag kan rätt till fiske upplåtas på arrende mot delägares

vilja genom majoritetsbeslut av övriga delägare. Lagens krav på majoritet

erbjuder viss likhet med vad som fordras för gemensamhetsfiskes inrättande,

dock tages vid omröstning för beslut om upplåtelse hänsyn endast till delaktigheten.

Lagen kräver sålunda för beslut om upplåtelse på arrende av

fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om annat

fiskevatten minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. Därutöver

fordras emellertid att beslutet fastställes av länsstyrelsen. Fastställelse

kan vägras endast om beslutet ej tillkommit i laga ordning (17 §). Lagen

lämnar ej utrymme för prövning av beslutets lämplighet. Någon minoritetsgaranti

utöver vad nu nämnts innehåller ej lagen för detta fall. Ej heller

innehåller lagen någon bestämmelse om upplåtelse annorledes än på arrende

t. ex. genom försäljning av fiskekort eller genom andra s. k. särtillstånd.

Lagen anvisar även den möjligheten att delägarna nyttjar gemensamhetsfisket

var för sig enligt av länsstyrelsen fastställd plan. Av intresse är att delägare

därvid ej får tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten utan

dennes samtycke (21 § tredje stycket).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För beslut om upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde kräves enhällighet.

Fastighetsägare kan dock ej förvägras att upplåta den rätt till

jakt, som inom området tillkommer honom, därest ej upplåtelsen är olämplig

med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till

avsevärt men (13 § 3 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag upptog en bestämmelse, att stadgarna för fiskevårdsområdet

fick innehålla att fisket, helt eller delvis, kunde upplåtas på arrende

samt att särtillstånd till fiske kunde beviljas inom fiskevårdsområdet. I stadgarna

fick ej föreskrivas att fiske skulle upplåtas på arrende med mindre

förslag därom biträtts av delägare som företrädde beträffande fiskevatten

som vore i sin helhet oskiftat mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten

minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beviljande av särtillstånd

skulle däremot icke kräva kvalificerad majoritet. Anledningen härtill angavs

vara att den som erhållit särtillstånd endast fick rätt att utöva visst

fiske utan att i motsats till en arrendator utesluta fiskevattensägarna från

möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Utredningsmannen påpekade,

att dylika upplåtelser brukade förekomma i fiskevårdsföreningar.

Från 1913 års lag överflyttades bestämmelsen att delägare ej kunde tilläggas

rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utan den senares

samtycke.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över Palmquists förslag

I några remissyttranden uttalades, att samma krav på kvalificerad majoritet

bland delägarna som föreslagits för beslut om utarrendering av fiske

borde gälla med avseende å beslut om upplåtelse av särtillslånd för fiske.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén hade, som jag tidigare framhållit, förordat att röstning

i regel skulle utövas efter huvudtalet. I fråga om beslut om upplåtelse

ansåg kommittén det dock motiverat att göra vissa avsteg från denna princip.

Kommittén anförde i förevarande del.

För ett par undantagsfall anser kommittén det naturligt, att delaktigheten

i fiskevårdsområdet skall ligga till grund för omröstningen. Det ena

av dessa fall avser utarrendering av fiske och upplåtelse av särtillstånd till

fiske. Då sådana upplåtelser kunna väsentligt eller stundom helt och hållet

betaga den enskilde fiskevattensägaren möjligheten att själv utöva fiske i

sitt vatten, synes det skäligt att besluten i sådana frågor skola fattas efter

andra regler än de vanliga. Samma normer böra i detta hänseende gälla vare

sig beslutet avser utarrendering eller upplåtelse av särtillstånd." Omröstningen

bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet

utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt

att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas må, att

om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt

skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör

som regel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröstningen

deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för besluts

fattande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa

fält kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstadkomma

utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten.

För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår

kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förordn

a om utarrendering och upplåtelse av särtillstånd,

även om föreskriven majoritet bland delägarna icke föreligger, försåvitt

nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande

finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet bör tillgripas

endast i trängande undantagsfall.

För att bereda ytterligare skydd åt enskilda delägare i ett fiskevårdsområde

föreslår kommittén vidare, att delägare, som menar att beslut om

upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de nyss angivna bestämmelserna om

kvalificerad majoritet, bör äga rätt att överklaga beslutet hos länsstyrelsen.

Det sagda gäller närmast om principiella beslut, att dylik upplåtelse

skall fä ske. Klagorätt bör emellertid föreligga även beträffande beslut

om antagande av arrendeanbud, ehuru något krav på viss särskild röstövervikt

ej ansetts böra uppställas för dylika beslut.

Även fiskerättskommittén upptog i sitt förslag till lagtext en motsvarighet

till 21 § tredje stycket 1913 års lag.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap anförde, att enkel majoritet

efter huvudtalet borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiskekort

med begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under sommarsäsongen.

Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

som nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verksamhet,

varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades. Kalmar läns fiskevattensägareförbund

avstyrkte förslaget att länsstyrelsen oavsett delägarnas

vilja skulle kunna besluta om utarrendering eller beviljande av särtillstånd.

Förbundet framhöll bl. a., att med en extrem tolkning av kommitténs förslag

intet hinder syntes möta att inrätta fiskevårdsområde endast för att därmed

tillgodose sportfiskeintressena på en ort.

Föredragande departementschefen1 sade sig anse det tveksamt om länsstyrelsen

borde ha befogenhet att besluta om dylik tvångsupplåtelse.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen ansåg anledning saknas att i denna fråga göra någon

åtskillnad mellan olika slag av upplåtelser. Vare sig upplåtelsen skedde med

ensamrätt eller ej, med eller utan avgift, syntes — liksom enligt 24 § fiskerättslagen

— samma krav på samtycke från delägarna böra uppställas. Upplåtelser

genom särtillstånd kunde ju företagas i så stor utsträckning, att de

sammanlagt omfattade så gott som allt fisket. Härtill kom, att gränsen mellan

utarrendering och andra upplåtelser var flytande.

Alldeles oavsett den ståndpunkt, som intogs till frågan om rösträtten inom

ett fiskeområde i allmänhet skulle utövas efter huvudtal eller delaktighet,

ansåg fiskeristyrelsen i likhet med fiskerättskommittén, att vid avgörande

av frågor, huruvida utarrendering eller annan upplåtelse skulle äga rum,

röstning borde ske efter delaktigheten. Att här låta omröstning

ske efter huvudtalet var med hänsyn till frågornas stora ekonomiska

betydelse ej rimligt.

Beträffande frågan i vad mån majoriteten skulle vara

kvalificerad ansåg fiskeristyrelsen i motsats till fiskerättskommittén

anledning saknas att frångå den i 1913 års lag uppställda principiella regeln

för vatten som i sin helhet var oskiftat. Beträffande sådant vatten borde

sålunda enkel majoritet vara tillräcklig.

1 övriga fall borde åtminstone i regel fordras två tredjedels

majoritet i enlighet med 1913 års lag och fiskerättskommitténs

förslag. Emellertid var till sistnämnda fall hänförliga även de fall då ingen

delägare ägde någon bestämd lott men å andra sidan ej heller hade andel i

hela vattnet. En sjö hörde exempelvis till två eller flera skifteslag, men vattnet

var ej skiftat inom de olika skifteslagen. Utgjorde vart och ett av dessa

skifleslag ett fiskeområde för sig, skulle utarrendering av hela sjön kunna

ske, om det funnes enkel majoritet inom varje skifteslag.

Samma förutsättning syntes då böra gälla, om hela sjön utgjorde ett enda

fiskeområde. En regel härom borde därför i detta fall uppställas såsom ett

alternativ till regeln om två tredjedels majoritet inom fiskeområdet i dess

helhet.

Vid tillämpningen av de nu förordade majoritetsreglerna syntes man böra

använda den princip, som föreslagits i fråga om anslutning bland del
1

Prop. nr 60/1950 s. 97.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ägarna för inrättande av fiskeområde i skiftat vatten, nämligen att medräkna

endast delaktighetstal som företräddes av de i omröstningen deltagande

delägarna. Delägare som lämnats tillfälle deltaga i beslutets fattande men

ej låtit sig avhöra borde sålunda anses ha nedlagt sin röst. Detta överensstämde

med fiskerättskommitténs förslag på denna punkt.

Den av fiskerättskommittén föreslagna möjligheten för den

beslutande myndigheten att oberoende av delägarnas

vilja besluta om upplåtelse av fiskerätt borde enligt

fiskeristyrelsens mening icke genomföras. En dylik möjlighet var

säkerligen att anse som ett alltför långtgående ingrepp i delägarnas bestämmanderätt.

Behovet av en sådan befogenhet för myndigheten minskade avsevärt,

om man liksom fiskeristyrelsen men i motsats till fiskerättskommittén

intog den ståndpunkten att en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle

tillgodose endast delägarnas gemensamma bästa och reglera förhållandet

mellan dem.

I anslutning till de båda tidigare utredningarnas förslag att i enlighet med

21 § tredje stycket 1913 års lag delägare ej fick tilläggas rätt

att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten uttalade

fiskeristyrelsen, att om inom ett fiskeområde en delägare tillerkändes

rätt att fiska i annan delägares vatten, fick detta anses innebära, att

fiskerätt där uppläts till den förstnämnde. För en sådan delupplåtelse gällde

de i 11 § av fiskeristyrelsens lagförslag upptagna reglerna. Ansågs fisket i

ett fiskeområde med oskiftat vatten böra ordnas så att vattnet uppdelades i

lotter mellan delägarna, syntes intet hinder finnas för att, om så ansågs ur

fiskerisynpunkt lämpligt, låta flera delägare samfällt nyttja en och samma

lott. En sådan anordning kunde förordas särskilt då det fanns en viss grupp

av delägare med allenast obetydliga andelstal. Med hänsyn till vad nu anförts

upptog fiskeristyrelsen i sitt förslag ej något stadgande, motsvarande

21 § tredje stycket 1913 års lag.

Fiskeristyrelsen erinrade om att i vissa remissyttranden över fiskerättskommitténs

förslag hade uttalats, att bestämmelser borde införas därom att

därest fråga om utarrendering uppkom, företräde

skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Den meningen

saknade säkerligen icke heller anhängare att om upplåtelse av fiskerätt

ansågs böra ske, fritidsfiskets intressen genom lagbestämmelser

borde tillgodoses på ett eller annat sätt (jfr 3 § KK den 8 juni 1951 ang.

förvaltningen av kronans fisken jämte tillämpningsföreskrifter). Fiskeristyrelsen

fann emellertid att delägarnas bestämmanderätt icke borde bindas genom

föreskrifter av sådan art. Så långt möjligt är borde sådana bestämmelser

undvikas, som kunde vara ägnade att försvåra tillkomsten av fiskeområden.

Med hänsyn till den vikt frågan om upplåtelse av fisket hade borde denna

fråga avgöras redan i samband med fiskeområdets bildande.

Som en särskild fråga upptog fiskeristyrelsen spörsmålet i vad mån n y 11- janderättshavares samtycke borde krävas för att fiskeområdet

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

125

skulle få upplåta fiske som omfattades av nyttjanderätten. Något krav på

dylikt samtycke fanns ej i 1913 års lag, bortsett från upplåtelser som skett

innan lagen trädde i kraft. Någon anledning att i lagen om fiskeområde frångå

denna princip syntes ej föreligga. Ett undantag syntes dock påkallat, nämligen

därest det av fiskeristyrelsen den 1 december 1953 framlagda förslaget

till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. vann bifall.1 Med den

privilegierade ställning i form av minimitid för upplåtelsen, optionsrätt

m. m., som i detta förslag ansetts böra tillkomma där avsedda upplåtelser,

syntes det mindre väl förenligt, att sådan nyttjanderättshavare skulle nödgas

avstå sin nyttjanderätt till person åt vilken fiskeområdet såsom sådant upplåtit

fiskerätt. I tredje stycket av 11 § i styrelsens förslag till lag om fiskeområden

hade därför upptagits en föreskrift att beslut av fiskeområde om

upplåtelse ej fick meddelas beträffande fiske, som helt eller delvis innehades

med sådan nyttjanderätt som avsågs i nämnda lag, såframt ej nyttjanderättshavaren

lämnat sitt samtycke.

Inrättande av gemensamhetsfiske innebar ej i och för sig någon inskränkning

i den rätt att upplåta fiskerätt som den

enskilde delägaren kunde ha. Någon anledning att frångå denna

regel beträffande fiskeområde syntes ej föreligga. Styrelsen ansåg därför

någon motsvarighet ej erforderlig till den i 13 § 3 mom. jaktlagen upptagna

bestämmelsen, att fastighetsägare ej må förvägras att till annan upplåta

jakträtt inom jaktvårdsområde, om upplåtelsen icke befinnes olämplig med

hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt

men. Hinder mötte emellertid icke att i stadgarna föreskriva de inskränkningar

i rätten för delägarna att upplåta sin fiskerätt som med hänsyn till

särskilda förhållanden kunde finnas behövliga. — Självfallet var den, som

fått nyttjanderätt till sig upplåten, bunden av de bestämmelser som fastställts

för fiskeområdets verksamhet.

Riksdagsmannen F. I. Bo o, som i egenskap av sakkunnig biträtt fiskeristyrelsen,

avgav i fråga om förutsättningarna för upplåtelse genom

särtillstånd ett särskilt yttrande. Däri anfördes bl. a.

Det gamla självhushållningssystemet bland den jordbrukande befolkningen

har numera ersatts med mer specialiserad näringsutövning och varuutbyte.

Med denna omställning har även det gamla husbehovsfisket i

stora delar av landet förlorat i betydelse. Den moderna jordbrukaren har

inte råd att ödsla effektiv arbetstid på en så oekonomisk sysselsättning. I

den mån fiske fortfarande bedrives är det i allmänhet som hobby, givetvis

med undantag för värdefullt fiske såsom kräft- och laxfångst m. in., oftast

bedrivet endast under en kort säsong.

Samhällsutvecklingen har för andra stora folkgrupper även gett mer

fritid och behov att fylla denna med rekreationsbetonad sysselsättning.

Fritidsfisket är därvid en av de stora möjligheterna. Fiskeutövningen är

dock ofta begränsad genom den enskilda äganderätten och de invecklade

äganderättsförhållandena i de flesta insjöarna. De fiskevårdsföreningar som

hittills inrättats säljer visserligen på sina håll fiskekort åt utomstående och

med gott resultat, men i många fall är de snarast monopolföreningar, till
1

Numera lagen (len 27 juni 1957 om fiskearrenden.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj. ts proposition nr 50 ur 1960

komna för att trygga fiskemöjligheterna åt en mycket begränsad krets av

medlemmar.

En ny lagstiftning på delta område borde inriktas på en lösning av bär

berörda problem med hänsynstagande till den förändrade situation samhällsutvecklingen

skapat. Föreliggande utredningsförslag har inte gått till

botten med dessa spörsmål, utan stannat vid att föreslå vissa regler för delägarnas

samverkan.

Fiskeristyrelsens förslag innebär att för all upplåtelse skall erfordras samtycke

från delägare med mer än hälften av delaktigheten i fiskevattnet, oavsett

om upplåtelsen avser hel utarrendering med avstående av all fiskerätt

för delägarna eller den mycket begränsade upplåtelse som kan ske till fritidsfiskare

genom s. k. fiskekort. Enligt min mening borde tiden vara inne

att redan nu gå ett steg längre till lösning av ovan skisserade, av samhällsutvecklingen

betingade problem genom att öppna möjligheter även för ett

mindre delägartal att besluta begränsade upplåtelser. I oskiftat vatten

borde sålunda minst hälften av delägarna om de

tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstal

e t och i annat vatten hälften av delaktighetst a1

et, vara tillräckligt för att besluta begränsad upplåtelse

med s. k. f i s k e k o r t. Arten och graden av upplåtelse kan

därvid regleras i varje särskilt fall och från tid till annan.

Det är ju i dylika fall inte fråga om avhändande av den egna fiskerätten,

utan endast en utvidgning av nyttjandet, som inte behöver leda till förfång

för delägarna. Genom förbättrad fiskevård kan resultatet i stället bli till avsevärd

fördel för fisket. Här föreslagna regler skulle också ge större möjligheter

till att göra nu outnyttjade vatten tillgängliga för den fiskeintressernde

men icke vattenägande allmänheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag angående förutsättningarna för beslut om upplåtelse

av fiske godtogs i allmänhet av remissinstanserna. Några ansåg dock

att för liten hänsyn tagits till ägare av små andelar. Krav framställdes därför,

att för upplåtelse skulle krävas majoritet jämväl efter huvudtalet.

Västerbottens läns hushållningssällskap förordade, att för upplåtelse i

oskiftat vatten samtycke skulle fordras från minst hälften av delägarna och

att dessa tillika skulle representera minst hälften av delaktighetstalet. För

upplåtelse i skiftat vatten borde fordras samtycke av minst hälften av delaktighetstalet

inom det område, som avsågs skola upplåtas. Sällskapet motiverade

sin ståndpunkt på följande sätt.

Upplåtelse av fiskerätt inom fiskeområde får betraktas som en ingripande

åtgärd gentemot den enskilde fiskerättsägaren varför, såsom också fiskeristyrelsen

föreslagit, strängare krav på samtycke från delägarnas sida

bör föreskrivas. Principen att låta enbart delägarnas delaktighetstal ligga

som grund för åtgärdens genomförande kan innebära allvarliga risker för

de fiskerättsägare, som har relativt liten andel i fiskevattnet men som för

sin försörjning kan vara beroende av fisket som binäring eller husbehovsfiske.

I oskiftat fiskevatten har nämligen, såsom förslaget nu är utformat,

enstaka eller ett fåtal fiskerättsägare med Övervikt i delaktighetstal möjlighet

att utarrendera fiskevattnet i strid mot den mening som företrädes

av en majoritet i huvudtal. Även i fråga om upplåtelser i andra fall, t. ex.

när fiskeområdet består av två eller flera vart för sig oskiftade eller sam
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

127

fällda fiskevatten, kan principen bli till allvarligt förfång för vissa delägare.

Visserligen har kravet på anslutning gjorts något strängare då det under

vissa förutsättningar här kräves 2/3 majoritet. Detta hindrar dock icke att

ett mindre skifteslag helt kan nödgas underordna sig vad en 2/3 majoritet

inom övriga skifteslag beslutar om en upplåtelse, som t. o. m. enbart kan

gälla det mindre skifteslagets vatten.

En bestämmelse innebärande sådana konsekvenser är otillfredsställande.

Det bör därför övervägas, om det vid upplåtelse av fiskerätt icke bör föreskrivas

viss anslutning även från de grupper av intressenter som här åsyftas.

Att kraven på anslutning från delägarnas sida härigenom skärpes något

behöver icke i och för sig betyda, att ur fiskevårdssynpunkt viktiga fiskeupplåtelser

försvåras i någon nämnvärd utsträckning. Enligt föreliggande

förslag medräknas endast de som tillstädeskommit till förrättning eller, om

förrättning ej ägt rum, de som hos länsstyrelsen givit sin mening tillkänna

som underlag för den anslutning som här avses. Då man har anledning räkna

med att det som regel endast blir de som äro direkt intresserade av fiskets

vård och bedrivande, oftast kanske ett mindre tal av delägarna i fiskeområdet,

som möter upp till förrättning eller ger sin mening tillkänna, betyder

föreskrifterna en väsentlig skillnad i kraven på anslutning från delägarnas

sida om jämförelse göres med nu gällande bestämmelser i gemensamhetsfiskelagen,

där det föreskrives att anslutningen skall avse viss del

av samtliga fiskerättsägare. Samtidigt som det är angeläget, att föreskrifterna

om upplåtelse av fiskerätt icke utformas så att sådan upplåtelse onödigtvis

försvåras, är det av lika stor vikt, att de inom fiskeområdet av upplåtelsen

berörda intressena får ett skäligt inflytande vid beslut om införande

av åtgärden i fråga. I enlighet härmed bör i vissa fall föreskrivas strängare

krav i fråga om anslutning vid upplåtelse av fiskerätt.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Hushållningssällskapet i Norrbottens län ansåg, att det för fiskeupplåtelse

inom fiskeområden, vari flera skifteslags vatten ingick, alltid skulle

fordras samtycke inom varje skifteslag av delägare

med mer än hälften av delaktighetst a le t. Till stöd härför

anförde sällskapet.

Åtminstone i Norrbottens län är det vanligt, att delaktighet i samfällda

fiskevatten anses tillkomma samtliga inom samfälligheten boende, oavsett

om dessa äga del i skattetalet eller icke. Det anses vidare önskvärt, att denna

byagemenskap förblir orubbad. Detta medför att upplåtelser bli aktuella och

därmed att majoritet i delaktighetstal kommer att fordras praktiskt taget

i alla fall, där man söker ordna fiskevård m. in. genom att inrätta fiskeområde.

Den gamla byagemenskapen blir emellertid allt svårare att tillämpa

praxis är exempelvis olika, när det gäller personer, födda och med föräldrahem

i bvn men med förvärvsarbete på annat håll — och tillräcklig anledning

torde därför saknas att tillämpa olika fordringar för olika slag av upplåtelser,

även ehuru de i lagförslaget nämnda komma att ställa stora krav

på enighet bland delägarna, för att fiskeområden skall kunna komma till

stånd. . , . .... ,

Länsstyrelsernas möjligheter att avväga olika intressen vid inrättande av

fiskeområde i helt oskiftat vatten kommer väl i princip att gal a aven beträffande

de olika skifteslagcns intressen, när det galler att bilda fiskcomräde

i vatten där flera skifteslag har del. Samfällighetens bestämmanderätt

över sitt eget vatten har emellertid tidigare varit oinskränkt, och det finnes

enligt hushållningssällskapets bestämda mening ingen anledning att andra

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

på detta förhållande. Med tillämpning av den föreslagna majoritetsregeln

för »skiftade vatten» — samtycke av delägare med minst två tredjedelar av

delaktighetstalet — kan sådana oformligheter inträffa, som att ett litet skifteslag

ej blott avstänges från allt sitt fiske utan dessutom tvingas göra detta

oå de villkor de större skifteslagen bestämmer. Detta skulle kunna inträffa

exempelvis vid de stora Arjeplogssjöarna, där fisket är en huvudnäring för

den jordägande befolkningen, men där endast en obetydlig del av vattnet

tillhör byarna och huvudparten är kronovatten.

Södermanlands läns hushållningssällskap förordade, att för upplåtelse av

fiskerätt alltid borde fordras samtycke av delägare med minst 3/4

av såväl delaktighetstal som huvudtal.

Det av riksdagsmannen Boo framförda förslaget om minskat

krav på anslutning av delägare för beslut om upplåtelse av särtillstånd tillstyrktes

ej oreserverat av någon remissinstans. I fråga om upplåtelse i skiftat

fiskevatten anslöt sig fiskeriintendenten i nedre norra distriktet och länsstyrelsen

i Jämtlands län till förslaget att delägare som representerade mer

än halva delaktighetstalet skulle kunna besluta om upplåtelse. Fiskeriintendenten

anförde härom.

I fråga om upplåtelse av rätt till fiske i annat än oskiftat vatten har en i

jämförelse med övriga bestämmelser påfallande snäv gräns dragits för länsstyrelsens

handlingsfrihet därigenom, att där föreskrives samtycke av delägare

med minst två tredjedelar av delaktighetstalet. Jag har här att taga

hänsyn endast till rent fiskeribiologiska förhållanden och fiskeförhållanden.

Sett enbart ur dessa synpunkter kan det i vissa fall vara minst lika angeläget

att fiske upplåtes, som att det bildas fiskeområde. De fall är icke få,

där ett intensivare fiske än det som fiskerättsägarna själva kan bedriva

skulle vara önskvärt för att höja fiskbeståndets kvalitet. Det är emellertid

även uppenbart att det kan inträffa fall, då upplåtelser av fiskerätt icke bör

få förekomma, trots att delägare med kanske mer än två tredjedelar av delaktighetstalet,

önskar att så sker. I detta sistnämnda fall får man förutsätta,

att länsstyrelsen lämnar önskemålen utan avseende. Även ifråga om

inrättande av fiskeområde kan orimliga förhållanden uppstå, om man enbart

tar hänsyn till bestämmelserna om röstetal och delaktighet. Här förutsätter

man att länsstyrelsen skall åstadkomma en förnuftig lösning. Lika stort

förtroende borde man kunna hysa för länsstyrelsen ifråga om upplåtelse av

fiskerätt, varför jag ansluter mig till det i Boos reservation framförda förslaget

i vad det avser annat vatten än oskiftat vatten, där således hälften av

delaktighetstalet borde vara tillräckligt för att upplåtelse av fiskerätt skall

kunna ske.

Amatörfiskarnas riksförbund ansåg, att sänkta krav borde gälla för att

beslut skulle kunna fattas om fortsatt upplåtelse av särtillstånd i skiftade

vatten, där sådan upplåtelse redan nu gjorts. Till stöd härför anförde förbundet.

Ett fiskeområde torde i många fall bildas för en hel sjö eller ett sammanhängande

större vatten, där en eller flera fiskerättsägare tidigare sålt fiskekort

till fritidsfiskare från närbelägna orter. De som icke tidigare sålt fiskekort

kan med stor sannolikhet förmodas motsätta sig, att denna fiskekortsförsäljning

får fortsätta. Skall såsom i lagförslaget minst två tredjedelar av

delägarna i fiskeområdet, räknat efter delaktighetstalet, lämna sitt samtycke

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj. ts proposition, nr 50 år 1960

lör fortsatt fiskekortsförsäljning inom det enskilda vattenområdet, så kommer

med stor sannolikhet fiskekortsförsäljningen att upphöra på åtskilliga

nuvarande kortfiskevatten. Vattenägaren foriorar eu inkomst, som han icke

på annat sätt kunnat få ut av sitt vatten, och kontrollen över fritidsfiskarna,

som visat sig ytterst värdefull för upprätthållande av ordning och laglydighet,

kommer att gå förlorad. Fritidsfisket är ett av fiskevårdens största

problem, och en god lösning därav kommer att bli av största betydelse även

för de blivande fiskeområdena. Om dessa också inte direkt kommer att

bygga vidare på den hittills inslagna vägen att ge fritidsfisket ett visst medansvar

för ordning och fiskevård, så hör bestämmelserna åtminstone inte

utformas så, att det som redan vunnits blir spolierat i åtskilliga fall. Ett

status quo skulle kunna vinnas genom att endast hälften av delaktighetstalet

krävdes för beslut om fortsatt upplåtelse

av begränsad fiskerätt genom fiskekort i viss

del av fiskeområdets vatten, där detta är skiftat. I

oskiftat vatten, där hälften av rösttalet utgör gränsen redan nu, bör dock

denna regel kunna vidmakthållas.

Många remissinstanser vände sig uttryckligen mot tanken på att stadga

skilda regler för arrendeupplåtelser och upplåtelser

genom särtillstånd. Härvid underströks bland annat fiskeristyrelsens

uttalande, att genom särtillstånd upplåtelser kunde ske i så stor omfattning,

att de motsvarade arrendeupplåtelse av allt fiske inom området.

Fiskeristyrelsens förslag i fråga om förutsättningarna för bestämmelse

i stadgarna om fiskets upplåtande föranledde följande

uttalande av lagberedningen.

För det fall, då mot ägarens bestridande upplåtelse av fisket till annan

skall äga rum och ägaren alltså, låt vara mot andel i organisationens vinst,

frånhändes sin egen fiskerätt, medger förslaget icke något som helst rättsskydd

åt ägaren; stadgandet i 11 § tredje stycket (motsvarande utkastet

14 § tredje stycket) avser ej det fall att fastighetens ägare tillika är yrkesfiskare.

Även om förslaget på denna punkt har visst stöd i gällande lag om

gemensamhetsfiske, synes dock en sådan o likställighet mellan ägaren och

nyttjanderättshavaren icke stå i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser.

I detta sammanhang må erinras att enligt 13 § 3 inom. lagen om rätt

till jakt rätten å jaktvårdsområde till all jakt eller till jakt efter särskild

villebrådsart ej må upplåtas till annan med mindre samtliga fastighetsägare

äro ense därom. De skäl som ligga till grund för denna bestämmelse framträda

med ännu större styrka i fråga om fiske. Även om ägaren i viss mån

kompenseras genom sin andel i organisationens vinst, kvarstår dock den

förlust som kan uppkomma för honom genom att hans arbetskraft kanske

icke i fortsättningen kan finna eu lika lönsam användning. En minsta fordran

synes vara att en fastighetsägare, vilken utövar sådant fiske som avses

i [lagen om fiskearrenden], skyddas i samma omfattning som den vilken på

grund av upplåtelse från fastighetsägaren innehar fiskerätten.

1 motsats härtill framhöll länsstyrelsen i Uppsala län alt bestämmelsen i

förslagets It § tredje stycket om veto för sådan arrcndator, varpå lagen om

fiskearrenden var tillämplig, innebar en väsentlig avvikelse från förslagets

principer och var ägnad att från lagens tillämpningsområde undantaga

mänga av de kanske värdefullaste fiskena. Länsstyrelsen avstyrkte därför

införandet av eu dylik regel.

''( Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 xtnnl. Xr 50

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Några remissinstanser påpekade, att vid fastställande av stadgar borde

beaktas bestämmelserna i 19 kap. jorddelningslagen om

fiskets betydelse vid bedömandet av ett jordbruks bärkraft. Länsstyrelsen i

Jämtlands län åberopade härom ett yttrande från överlantmätaren i länet,

vari denne anförde.

Inom länet har fisket flerstädes en avsevärd betydelse för den bofasta befolkningens

försörjning. Förhållandena i det avseendet är således icke sådana

som antytts i början av det av herr Boo avgivna särskilda yttrandet. I

från och med den 1 januari 1948 gällande, i 19 kap. jorddelningslagen intagna

fastighetsbildningsregler har fiskets betydelse för jordbruksbefolkningen

särskilt beaktats. Sålunda stadgas i 3 § 2 mom. punkt 1, att en sådan

naturtillgång som fiskevatten skall beaktas vid bedömandet, huruvida jordbruksfastighet

varaktigt kan giva brukaren och hans familj tillfredsställande

bärgning och således må anses lämpad för sitt ändamål. Jämlikt 3 § 1

mom. första stycket må avstyckning från jordbruksfastighet ej äga rum,

om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra

men av någon betydelse. Av motiven till lagen framgår, att avskiljandet från

jordbruksfastighet av fiske i regel skall anses medföra sådant men. Med

hänsyn till förslagets ganska fria regler för fiskeområdes omfattning och

med hänsyn till antalet av de fastigheter med fiskerätt, som saknar fast bosättning,

torde i ett flertal fall den situationen kunna uppkomma, att den

sammanlagda andelen i fisket inom fiskeområde för fastigheter med jordbruk

eller eljest med fast bosättning blir så liten, att nämnda fastigheters

ägare kan tvingas till upplåtelse av fisket inom fiskeområdet och således

tvingas att avstå från den omedelbara dispositionen av fastigheterna tillkommande

fiske. Detta får anses vara högst otillfredsställande. Enligt överlantmätarens

mening bör såsom ytterligare villkor för att föreskrift må meddelas

om upplåtelse av rätt till fiske inom fiskeområde eller del därav stadgas, alt

upplåtelsen prövas icke medföra men av någon betydelse för de delägare

inom fiskeområdet, som äger fastigheter med jordbruk eller eljest fastigheter

med fast bosättning.

Liknande synpunkter framfördes av lantmätei istyrelsen och Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Hovrätten för Västra Sverige förordade, att man för huvudfallet alllid

krävde att de av fiskeristyrelsen föreslagna reglerna — i enlighet med 1913

års lag och fiskerättskommitténs förslag — kompletterades med en bestämmelse

om att delägare ej skulle kunna tilldelas rätt att fiska

i annan delägares enskilda fiskevatten utan dennes samtycke.

Lagberedningen påpekade, att fiskeristyrelsens förslag i denna fråga

innebar en avvikelse från gällande rätt och från de tidigare förslagen. Något

skäl för avvikelsen hade styrelsen emellertid icke lämnat. Beredningen anförde

vidare.

Det sägs allenast att, om inom ett fiskeområde en delägare tillerkännes

rätt att fiska i annan delägares vatten, detta får anses innebära att fiskerätt

där upplåtes till den förstnämnde och att för sådan delupplåtelse gälla de

allmänna bestämmelserna i förevarande paragraf om upplåtelse av fiskerätt.

Tydligt är att i lagen om gemensamhetsfiske och i 1947 års förslag

begreppet upplåtelse ej fattats så vidsträckt att det inbegriper även det fall

att vid uppgörande av plan för delägarnas eget utnyttjande av vattnet eu

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 11)00

131

delägare tillerkännes rätt alt fiska i annan delägares vatten. Bestämmelserna

om majoritetsbeslut om upplåtelse äro alltså enligt nämnda lag och förslag

icke tillämpliga på ett sådant fall; i stället har vattnets ägare tillagts det

särskilda skyddet att hans samtycke erfordras för åtgärden. Det synes uppenbart

att de skäl, som kunna åberopas för att i det gemensamma intresset

med hänsyn till det rationella utnyttjandet av fisket inom fiskeområdet tilllåta

upplåtelse även mot delägares bestridande, icke kunna i samma mån

göras gällande i fråga om rätt för delägare att, då enligt fiskeriplanen delägarna

själva förbehållits fiskets utövande, fiska även inom annan delägares

fiskevatten.

Enligt tredje stycket av It § får föreskrift om upplåtelse av fiskerätt ej

meddelas beträffande fiske, soin helt eller delvis innehaves med sådan nyttjanderätt

varå [lagen om fiskearrenden] är tillämplig, såframt ej nyttjanderättshavaren

lämnat sitt samtycke. Det skydd som av sociala skäl sålunda

beretts vissa fiskearrendatorer bör uppenbarligen komma dessa till del även

i förhållande till delägare, som enligt förslaget eljest skulle kunna tillerkännas

rätt med avseende å fiske som omfattas av arrende.

Departementspromemorian 1957

Det var enligt departementspromemorian sannolikt, att de bestämmelser,

som reglerade förutsättningarna för upplåtelse, för den berörda allmänheten

i många fall kom att framstå såsom särskilt ingripande i den enskilda handlingsfriheten.

Möjligheten att mot en eller flera delägares bestridande

framtvinga ett beslut om upplåtelse var emellertid av avgörande betydelse

för att syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle kunna förverkligas.

Frågan blev därför i utpräglad grad en avvägningsfråga mellan

fiskevårdsintresset och rättssäkerhetsintresset. Fiskeristyrelsens förslag syntes

vara ägnat att väl tillgodose båda synpunkterna, samtidigt som cn alltför

långt gående detaljreglering undvikits.

I likhet med frågan om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande

kunde beträffande förutsättningarna för upplåtelse bland remissinstanserna

urskiljas ej mindre än sex alternativ. Några hade velat skärpa

villkoren medan andra velat genom liberalare regler underlätta möjligheten

att besluta om upplåtelse. Det förslag som framförts av hushållningssällskapet

i Södermanlands län innebar sålunda att villkoren för dylikt beslut skulle

bli väsentligt strängare t. o. m. än de som f. n. gällde enligt 1913 års lag.

Beträffande förslagets närmare utformning anfördes i promemorian.

Vad hushållningssällskapen i de båda nordligaste länen samt länsstyrelsen

i Västerbottens län anfört om behovet av ett ökat skydd för vissa minoriteter

har såtillvida beaktats i promemorians utkast till lagtext, alt upplåtelse av

rätt till fiske i fiskevårdsområde, som består av skiftat fiske, vari ingår ett

eller flera samfällda fisken, icke skall kunna komma till stånd med mindre

— i likhet med andra »oskiftade fiskevårdsområden» — samtycke förelägger

från delägare, representerande minst halva delaktigheten inom varje sådant

oskiftat fiske. Detta betyder å andra sidan, alt om det »skiftade fiskevårdsområdet»

i sin helhet består av två eller flera oskittade fisken föreskriften

om två tredjedels majoritet efter delaktigheten kommer alt sakna

giltighet. Består ett fiskevårdsområde av såväl skiftade som oskiftade fisken

synes två-lredjedelsrcgeln böra tillämpas på de skiftade fiskena tillsamman

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tagna, medan vart och ett av de ingående oskiftade fiskena såsom ovan angivits

följer de för sådana fisken eljest givna reglerna.

Den av samma remissinstanser påtalade risken för ägare av små andelar

att berövas möjligheterna till värdefullt husbehovsfiske har ävenledes beaktats

i utkastet (14 § tredje stycket). Emellertid har detta ej skett på det sätt

dessa remissinstanser föreslagit utan — i anslutning till lagberedningens

yttrande — så att den vetorätt, som i fiskeristyrelsens förslag tillerkänts arrendator

enligt fiskearrendelagen, utsträckts att omfatta ej blott >arrendator»

överhuvudtaget, d. v. s. alla sådana nyttjanderättshavare för vilka i lag

eller författning denna beteckning användes, utan även den som själv äger

eller — inom fiskevårdsområdes ram — tilldelats fiske, allt under förutsättning

att fisket är av yrkesmässig natur eller är av väsentlig betydelse för utövarens

försörjning. Med sistnämnda definition har anknytning skett till

fiskearrendelagens terminologi. För uttryckens närmare innebörd och tolkning

hänvisas till prop. nr 151/1957 s. 30—33 och tredje lagutskottets utlåtande

nr 21/1957 s. 69.

I promemorian uttalades därefter, att det däremot icke ansetts motiverat

att, såsom föreslagits av hovrätten för Västra Sverige, införa en sådan allmän

vetorätt, som nu fanns i 21 § tredje stycket 1913 års lag och avsåg det fall

att en delägare tillädes rätt att nyttja en annan delägares enskilda fiske.

Om man accepterade det syfte som uppställts för den föreslagna lagstiftningen,

behövde några betänkligheter knappast föreligga mot att ersätta berörda

bestämmelse i 21 § tredje stycket 1913 års lag med eu möjlighet för

fiskevårdsområdet att även utan samtycke av en delägare besluta att annan

delägare skulle få fiska i den förstnämndes fiskevatten. Eftersom, fiskevårdsområdets

vatten borde ses som en enhet, kunde det t. ex. i ett fall vara lämpligt

att utarrendera en del av detta och inom återstående vattenområde fördela

fiskeplatserna mellan delägarna. I ett annat fall kanske det var ändamålsenligt

att fiskeplatserna cirkulerade mellan delägarna. Fördelningar sådana

som dessa underlättades i hög grad, om man kunde verkställa dem oberoende

av den enskilda fiskerätten. Om förutsättningarna för sådan fördelning

bestämdes på liknande sätt som förutsättningarna för beslut om egentlig

upplåtelse, innebar detta en lösning av problemet som syntes motsvara

rimliga krav på rättssäkerhet och effektivitet. Härvid borde särskilt beaktas

det nyss redovisade förslaget om vetorätt för yrkesfiskare och därmed jämställda.

Fiskeristyrelsen hade emellertid ansett att bestämmelserna om upplåtelse

utan vidare skulle bli tillämpliga även på nu avsedda åtgärder. Såsom

lagberedningen syntes vilja hävda, torde emellertid fiskeristyrelsens ifrågavarande

ståndpunkt innebära, att man åt begreppet upplåtelse gav en annan

innebörd än den hävdvunna. För att undanröja alla tolkningssvårigheter

hade därför i promemorians lagutkast intagits er. lagregel (14 §'' fjärde stycket)

av innebörd att lagens bestämmelser om upplåtelse även skulle gälla

det fall då en delägare tillädes rätt att nyttja annan delägares enskilda fiske.

Skulle det trots de i promemorian föreslagna ändringarna i fiskeristyrelsens

förslag visa sig att lagens regler icke var tillräckliga för att skydda en

minoritets behöriga intressen, kunde dessa beaktas vid prövningen hos länsstyrelsen.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 är 1960

Slutligen bemöttes i promemorian vad hushållningssällskapet i Norrbottens

län uttalat om i länet rådande uppfattning om fiskerättens omfattning

i vissa fall. Härom anfördes följande.

Den av hushållningssällskapet i Norrbottens län beskrivna uppfattningen

inom länet om delaktighet i samfällt fiskevatten, synes grunda sig på en sedvänja,

som ej torde ha stöd i gällande fiskerätt. Jfr 23 och 24 § § fiskerättslagen

samt Svensk juristtidning 1947 rf. s. 7. Motsvarighet till den legaliscring

av sedvanefiske, som genom 15 § fiskerättslagen skett beträffande fiske

vid havskust, finns ej för fiske i sötvatten.

Remissyttranden över departementspromemorian

Frågan under vilka villkor upplåtelse skall ske har även nu tilldragit

sig stort intresse från remissinstansernas sida. Några har uttryckligen tillstyrkt

promemorians förslag medan flertalet lämnat förslaget utan erinran.

Några har velat skärpa kraven medan andra uttryckt motsatt åsikt.

Lantmäteristyrelsen, Örebro läns hushållningssällskap och Riksförbundet

Landsbygdens folk ifrågasätter, om det är lämpligt att upplåtelse överhuvudtaget

skall kunna ske mot delägares vilja. Sistnämnda organisation tilllägger,

att detta i varje fall gäller i fråga om skiftat fiske.

Södermanlands läns hushållningssällskap framhåller ånyo, att minst tre

fjärdedels majoritet efter såväl liu.vudtal som delaktighet

alltid bör föreligga för beslut om upplåtelse. Jämtlands läns

hushållningssällskap anser, att det bör vara tillräckligt att enkel maj oritet

efter huvudtal och delaktighet alltid föreligger, överlantmätaren

i Jämtlands län uttalar, att beträffande oskiftat fiske

alltid bör föreligga enkel majoritet efter huvudtal och delaktighet

samt beträffande skiftat fiske bör fordras två tredjedels

majoritet efter samma grunder.

Liksom i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande har

även i förevarande avsnitt från flera håll uttalats den meningen att såsom

en särskild förutsättning utöver kravet på viss majoritet skall gälla att

ingen genom upplåtelsen lider förfång eller förfång av

någon betydelse. Lantmäteristyrelsen, som närmast bedömer frågan ur f a stighetsbildningssynpunkt,

anför härom.

Om sålunda ett visst mått av tvång kan godtagas då det gäller förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande, anmäler sig däremot starkare betänkligheter

mot lagutkastets regler då det gäller regleringen av fisket inom

fiskevårdsområde särskilt i fråga om upplåtelse av fiske, vilken även

kan innebära omfördelning av delat fiske. Styrelsen är icke helt övertygad

om det lämpliga i att möjlighet överhuvudtaget bör finnas till tvångsvis upplåtelse

av fiske inom fiskevårdsområde. Det torde nämligen vara tveksamt

om det för ordnandet av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas

gemensamma ekonomiska intressen är nödvändigt med dylika regler.

Enligt styrelsens mening kan blotta tillvaron av möjligheterna härvidlag

verka starkt hämmande på fastighetsägarnas intresse att överhuvudtaget

utnyttja lagstiftningen. En sökande kan nämligen befara att resultatet

av lians initiativ kan bli att han utestänges från möjligheten att själv utnyttja

fisket.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Det förhållandet att lagutkastet enligt lantmäteristyrelsens mening icke

tillfullo beaktar att fiske i vissa fall kan vara av väsentlig betydelse för fastighets

lämplighet att varaktigt giva brukaren och hans familj tillfredsställande

bärgning, anser styrelsen sammanhänga med promemorians ståndpunkt

till frågan om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde. Upplåtelse

av fiske enligt lagutkastets regler medför i realiteten att fisket för en tämligen

lång tidrymd kan komma att avskiljas från den fastighet till vilken

detsamma hör. Det blir sålunda i dylikt fail fråga om en åtgärd som temporärt

kan få samma effekt som en ändring i fastighetsindelningen.

För att belysa den betydelse som tillgången till fiske tillmätes beträffande

jordbruksfastighet vill lantmäteristyrelsen framhålla, att jorddelningslagen

(19 kap. 3 § 2 mom.) kräver alt en jordbruksfastighet för att kunna anses

lämpad för sitt ändamål, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets art,

skall erbjuda utom annat behövlig naturtillgång såsom skogbärande mark

eller fiskevatten. Vidare äger det i 19 kap. 3 g 1 mom. jorddelningslagen uppställda

förbudet mot avstyckning från jordbruksfastighet om ändringen i

fastighetsindelningen skulle för jordbruket medföra men av någon betydelse

tillämpning i fråga om avskiljande av fiske. Mot bakgrunden av den

betydelse, som fisket sålunda tillmätes i jorddelningslagstiftningen, framstår

det enligt lantmäteristyrelsens mening såsom angeläget att "upplåtelse

av fiske icke kommer till stånd utan att eu noggrann prövning sker av åtgärdens

inverkan på fastighetsindelningens lämplighet. De bestämmelser om

krav på samtycke i vissa fall till upplåtelse av fiske, som intagits i 14 §

tredje stycket lagutkastet, äro enligt lantmäteristyrelsens mening icke tillräckliga

i dessa hänseenden. Styrelsen vill därför förorda, därest lagstiftningen

överhuvudtaget skall möjliggöra tvångsvis upplåtelse av fiske, att

såsom förutsättning härför stadgas att upplåtelsen prövas kunna ske utan

men av betydelse för den fastighet vartill fisket hör.

Länsstyrelsen och överlantmätaren i Jämtlands län anser, att vid upplåtelse

av fiske alltid måste tillses att delägare, som själv utnyttjar sitt fiske

såsom husbehovsfiske eller eljest såsom tillskott till sin försörjning

icke hindras i sin verksamhet. Förslaget uppfyller enligt dessa remissinstansers

mening ej dessa krav. En liknande uppfattning har framförts av Stockholms

läns och stads hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Stockholms län

anser däremot, att det sätt varpå detta spörsmål lösts i promemorian innefattar

en bättre reglering än fiskeristyrelsens förslag, som knappast överensstämde

med allmänna rättsgrundsatser. Västerbottens läns hushållningssällskap,

Sveriges fiskares riksförbund och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund

uttalar sig i samma riktning. De båda sistnämnda organisationerna

tillägger, att lagen bör innehålla bestämmelse om att yrkesmässigt

fiske bör ha företrädesrätt till upplåtelse framför fritidsfiske.

Sistnämnda synpunkt delas av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,

medan Östergötlands läns hushållningssällskap uttalar att frågan

om yrkesfiskets företrädesrätt förtjänar att övervägas.

Frågan under vilka förutsättningar upplåtelse skall kunna ske, då ett

fiskevårdsområde består av såväl skiftat som o s k i ft

a t fiske tilldrager sig betydande intresse bland remissinstanserna. Västerbottens

läns hnshällningsscdlskap uttalar sin tillfredsställelse med prome
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

135

morians förslag i förevarande avseende. Fiskeristyrelsen anser däremot, att

den i promemorian föreslagna lösningen kan komma att försvåra eller omöjliggöra

bildande av fiskevårdsområde i fall där detta eljest hade varit önskvärt.

Denna uppfattning delas av länsstyrelserna i Västernorrlands och

Västerbottens län samt fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Den sistnämnde

anför.

Fiskeristyrelsens förslag som är entydigt och klart är att föredraga. Promemorians''förslag

tycks ha till följd att eu enda fiskerättsägare, som med

ensamrätt äger en obetydlig del av vattnet, kan hindra upplåtelse av fiske

i hela fiskevårdsområdet. Lagförslaget verkar således i en av de väsentligaste

punkterna i rakt motsatt riktning mot vad som avsetts. Fiskeristyrelsens

förslag, enligt vilket man alternativt kan räkna med två tredjedels

majoritet i fråga om delaktighet inom hela området, ger mycket större möjligheter

att genomföra upplåtelse av fisket på rimliga grunder.

Länsstyrelsen i Västerbottens län hälsar med tillfredsställelse det ökade

skvdd som promemorians förslag innebär för vissa minoriteter, samtidigt

som länsstyrelsen instämmer i den kritik mot förslaget som innefattas i det

nyss refererade yttrandet av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet.

Länsstyrelsen anser att bestämmelserna i förslaget måste omarbetas.

Hovrätten för Västra Sverige finner promemorians förslag inkonsekvent

och anför.

Flera fastigheter, för vilka ett fiske är samfällt, kunna ju vara i en ägares

hand. Ett fiske kan tillhöra två fastigheter med hälften var av andelstalet.

Vidare kan ett samfällt fiske med flera än två ägare till hälften tillhöra

en fastighet. I samtliga dessa fall har vederbörande fastighetsägare enligt

den i utkastet föreslagna regeln vetorätt beträffande upplåtelse av fisket i

sitt vattenområde under det att en fastighetsägare, som råder över eget vatten,

kan tvingas att upplåta fisket i detta mot sin vilja. Konsekvensen synes

fordra att även sådan fastighetsägare tillerkännes vetorätt. En sådan regel

synes hovrätten så mycket mer angelägen om inga regler om ersättning för

intrång intages i lagen. Det är emellertid möjligt att en så vidsträckt vetorätt

skulle äventyra lagstiftningens syftemål. Därför vill hovrätten ifrågasätta

huruvida icke den av fiskeristyrelsen föreslagna regeln i kombination

med en ersättningsregel av nyss angivet slag är att föredraga. Därest nu

förevarande spörsmål löses på detta sätt synes man jämväl kunna uppgiva

kravet på samtycke i det fall som regleras i 21 § tredje stycket 1913 års lag.

Även kammarkollegiet anser, att det är erforderligt med någon jämkning

i de föreslagna bestämmelserna, och uttalar härom.

Förslaget medför den konsekvensen, att exempelvis i en sjö som är delad

mellan flera skifteslag även ett litet skifteslag, som ej direkt beröres av

en föreslagen utarrendering, får vetorätt mot varje ifrågasatt upplåtelse av

fiske inom andra delar av sjön. Ett så långt gående minoritetsskydd synes

knappast påkallat.

Hovrätten för övre Norrland har uppmärksammat samma konsekvens och

lämnar följande förslag till frågans lösning.

Hovrätten har i och för sig ingenting att erinra mot att vid upplåtelse ökat

rättsskydd tillägges delägarna i samfällt fiske, som ingår i »skiftat fiskevårdsområde».

Dock kan ifrågasättas huruvida det icke vore tillfyllest, att

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

den föreslagna anslutningen bland delägarna kräves endast i fråga om sådant

samfällt fiske, som beröres av upplåtelsen, samt att i övrigt huvudregeln

tillämpas.

Domänstyrelsen framhåller, att det är lämpligt att andel i oskiftat fiske,

som ingår i fiskevårdsområde, kan upplåtas till fiskevårdsområdet på arrende,

och anför härom.

Förslaget synes vara ägnat att möjliggöra ett rationellare utnyttjande än

nu är fallet av de fiskevatten, i vilka kronan är delägare. Det kan emellertid

tänkas att inom ett revir med många oskiftade kronovatten antalet bildade

fiskevårdsområden blir så stort att den redan tidigare hårt arbetstyngda

revirpersonalen måste för att kunna bevaka kronans rätt vid sammanträden

inom de olika områdena offra en i förhållande till det ekonomiska värdet

av kronans andel i fisket oproportionell tid härför. Det synes därför styrelsen

såsom en brist i lagförslaget att möjlighet icke givits delägare i ett

oskiftat fiskevatten att upplåta sin del på arrende till fiskevårdsområdet.

Detta förfarande har ju, när det gäller jaktvårdsområdena, visat sig vara

mycket ändamålsenligt, och övervägande delen av den kronomark, som nu

ingår i landets jaktvårdsområden, bär anslutits till dessa genom arrendeavtal.

Departementschefen

Vill en delägare i ett oskiftat fiske till annan än delägare genom särskilt

avtal upplåta sin andel i fisket, får han göra detta endast med samtycke av

flertalet övriga delägare (24 § andra stycket fiskerättslagen). I lagen saknas

möjlighet att genom majoritetsbeslut arrendera ut ett oskiftat fiske i dess

helhet eller att där bedriva försäljning av fiskekort. Inrättas det oskiftade

fisket som gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag, kan dock utarrendering

ske, om en majoritet räknat efter delaktigheten lämnar sin anslutning.

Ingår i gemensamhetsfisket fiske, som ej är oskiftat, kräver lagen i stället

två tredjedels majoritet. Om möjlighet finns att inom den nämnda lagens

ram genom majoritetsbeslut upplåta fiskerätt genom försäljning av fiskekort

är tveksamt. Lagen omnämner i varje fall inte denna eventualitet. Inte

heller finns möjlighet att genom majoritetsbeslut tillerkänna eu delägare

rätt att fiska inom en annan delägares fiskevatten.

Alla tidigare utredningar är sinsemellan ense om både att upplåtelse

—- total eller partiell — skall kunna ske efter majoritetsbeslut och att den erforderliga

majoriteten bör räknas inte efter huvudtalet utan efter delaktigheten.

Palmquist föreslog enkel majoritet, om fiskevårdsområdet utgjordes

av i sin helhet oskiftat fiske men eljest två tredjedels majoritet. Vid upplåtelse

av särtillstånd skulle dock enkel majoritet vara tillräcklig. _- Fiske
rättskommittén

föreslog genomgående två tredjedels majoritet. I fråga om

särtillstånd skulle dock den fastställande myndigheten i undantagsfall kunna

besluta utan hänsyn till vad delägarna beslutat. — Fiskeristyrelsen föreslog

liksom Palmquist enkel majoritet om fisket var i sin helhet oskiftat men

eljest två tredjedels majoritet, dock att, om fiskevårdsområde utgjordes av

tva eller flera samfällda fisken, erforderlig majoritet även förelåg om eu enkel

majoritet inom varje ingående samfällt fiske kunde uppbringas. Dess
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kuiigl. Maj. ls proposition nr 50 år 1060

utom föreslogs vetorätt för fiskearrendator enligt fiskearrendelagen i fråga

om tiske, som brukades av honom. En av de särskilt tillkallade sakkunniga

var skiljaktig och ansåg att mindre stränga krav på anslutning borde ställas

i fråga om beslut om upplåtelse av särtillstånd. — I departementspromemorian

slutligen föreslogs för huvudfallet i likhet med vad fiskeristyrelsen förordat

enkel majoritet då fisket var i sin helhet oskiftat och eljest två tredjedels

majoritet; dock skulle om i fiskevårdsområdet ingick ett eller flera samfällda

fisken för varje sådant fiske krävas enkel majoritet men för området

i övrigt två tredjedels majoritet. Vetorätt föreslogs för yrkesfiskare och därmed

likställda, dock i allmänhet endast när fråga var om fiskerätt i icke

samfällt fiske.

Under den sista remissbehandlingen, som avsåg promemorians förslag,

har starkt delade meningar framförts. Flertalet har dock tillstyrkt promemorians

förslag eller lämnat det utan erinran. Några har tillstyrkt fiskeristyrelsens

förslag. Andra åter har föreslagit att upplåtelse över huvud taget

inte skall kunna ske genom majoritetsbeslut. Ytterligare andra förslag har

varit: tre fjärdedels majoritet efter delaktighet, majoritet i såväl huvudtal

som delaktighet samt sådan majoritet för endast oskiftat fiske men två tredjedels

majoritet enligt båda grunderna i fråga om annat fiske. — Från remissinstansernas

sida har vidare framförts krav att beslut om upplåtelse antingen

inte alls skall få medföra intrång för delägare eller — i andra yttranden

-— för yrkesfiskare, husbehovsfiskare och jämställda eller -— i ett

yttrande — att ersättning skall utgå för intrång. Det har också väckts förslag

att yrkesfiskare skall erhålla företrädesrätt vid upplåtelse.

Det skall inte bestridas att möjligheten att mot en minoritets vilja helt eller

delvis upplåta fisket inom ett fiskevårdsområde understundom kan komma

att uppfattas som ett betydande intrång. Likaväl är jag övertygad om att

denna möjlighet måste finnas och att syftet med lagen till stor del skulle

förfelas om den togs bort. Jag erinrar om att redan 1913 års lagstiftare

ansett sig inte kunna undvara möjligheten till upplåtelse genom majoritetsbeslut.

Förhållandet är ofta det att antalet fiskerättshavare är oproportionerligt

stort i förhållande till fiskets storlek. I vissa fall är kanske situationen

den att av annan anledning en ändamålsenlig fiskevård eller ett rationellt

utnyttjande av fisket inte kan ske vid gemensam drift. I andra fall återigen

är kanske läget det att en stor men inte enhällig opinion bland fiskerättshavarna

kring eu sjö med ett relativt rikt fiske önskar, utan att avstå

från den egna fiskerätten, kunna sälja fiskekort. En avsides liggande by kan

ju därigenom få inkomster inte blolt av själva fiskekortsförsäljningen utan

även av den turistström som därav kan bli följden.

Med tanke på de konsekvenser ett majoritetsbeslut om upplåtelse kan få

bör givetvis största möjliga hänsyn tas till minoritetens önskemål. Jag anser

att de båda motstående intressena bäst avvägs om man därvid följer den

lösning som beträffande huvudprincipen är gemensam för såväl 1913 års

lag som 1943, 1950 och 1957 års utredningar i ämnet, och som innebär att

beslut om upplåtelse bör kräva majoritet räknat efter delaktighet och alt

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1900

majoriteten, när fråga är om fiskevårdsområde som i sin helhet utgöres av

samfällt fiske, hör vara enkel men eljest kvalificerad genom att omfatta två

tredjedelar av delaktighetstalet. Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om

rösträtten kommer detta enligt förevarande förslag att innebära, att majoriteten

skall föreligga inte enbart bland de vid omröstningen närvarande

utan bland samtliga delägare.

Av samma anledning som jag i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes

bildande ansett att särskild hänsyn bör tagas till varje oskiftat

fiske som ingår i ett fiskevårdsområde, bör så ske också vid upplåtelse. Således

bör enligt min mening för varje ingående oskiftat fiske krävas att anslutning

föreligger från delägare företrädande minst hälften av fiskets hela

delaktighetstal. Regeln om två tredjedels majoritet kommer sålunda i regel

endast att gälla för fiske som utgör särskild fastighet eller från samfällighet

utbruten del därav. Utgöres fiskevårdsområdet i sin helhet av oskiftade

lisken kommer alltså regeln om två tredjedels majoritet att sakna tillämplighet.

Det har påpekats att denna tillämpning av regeln om två tredjedels

majoritet ger vetorätt åt ägaren av ett icke oskiftat fiske, som jämte ett

oskiftat fiske utgör ett fiskevårdsområde. Detta är riktigt och eftersom delägarna

i det oskiftade fisket inte bör kunna på egen hand besluta om upplåtelse

av en del av fiskevårdsområdet synes det lämpligaste då vara att söka

begränsa fiskevårdsområdet till att omfatta endast det oskiftade fisket. Det

anförda exemplet utgör ett sådant gränsfall som aldrig kan undvikas och är

därför inte ägnat att rubba de uppdragna riktlinjerna. — I motsats till promemorian

men i konsekvens med vad jag uttalat på tal om förutsättningar

för bildande av fiskevårdsområde, vari ingår oskiftade delområden, bör de särskilda

regler som gäller för dessa inte utsträckas till samfällda fisken i

allmänhet utan begränsas till oskiftade fisken, vilket också torde ha varit de

ursprungliga förslagsställarnas mening.

Det kan understundom föreligga ett behov att upplåta endast en del av

det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde och låta fiskevårdsområdets delägare

efter sin delaktighet fiska i den återstående delen. För sådana och

liknande situationer, vilka inte i gällande rätt kan lösas genom majoritetsbeslut,

bör möjlighet finnas att tillerkänna en delägare rätt att nyttja annan

delägares fiske. Såsom föreslagits i 1956 och 1957 års förslag bör reglerna

om upplåtelse gälla även sådana fall. En regel härom föreslås i 11 § andra

stycket.

I likhet med tidigare förslag innehåller inte heller föreliggande förslag

uttryckliga bestämmelser om möjlighet för den enskilde delägaren i fiskevårdsområdet

att till annan upplåta sin fiskerätt. Domänstyrelsen har ansett

detta vara en brist och påpekar att det kan vara praktiskt exempelvis för kronan

att såsom delägare kunna upplåta sin fiskerätt till fiskevårdsområdet.

År det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde inte i sin helhet upplåtet,

möter intet hinder för den enskilde delägaren att till annan — och således

även till fiskevårdsområdet — upplåta sin fiskerätt. Detta i motsats till vad

som gäller för delägare i oskiftat fiske enligt 24 § andra stycket fiskerätts
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

lagen. Den som sålunda härleder sin rätt från en delägare i fiskevårdsområde

får dock givetvis inte därigenom annan eller bättre rätt än den upplåtaren-delägaren

ägde. Det av domänstyrelsen ifrågasatta förfarandet anser

jag vara att rekommendera. Frågan synes emellertid inte kräva någon särskild

reglering i lag.

På de skäl som anförts i departementspromemorian synes yrkesfiskare

och annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning,

böra tillerkännas vetorätt i fråga om upplåtelse från fiskevårdsområdets

sida av fiske, som fiskaren med ensamrätt antingen äger eller på grund av

servitut eller nyttjanderättsavtal brukar. Vad nu sagts bör utan särskilt

stadgande härom gälla även då flera fiskare med stöd av samäganderätt

eller på grund av upplåtelse med ensamrätt gemensamt brukar ett fiske. Vetorätt

bör också föreligga för den som tillhör någon av nämnda fiskarekategorier

om, efter det att fiskevårdsområde bildats, fråga uppkommer om

utarrendering av en sådan del av områdets fiske, som tillagts fiskaren vid

en tidigare fördelning delägarna emellan.

Uttrycken »yrkesfiskare» och fiske som eljest för utövaren är »av väsentlig

betydelse för hans försörjning» anknyter till liknande uttryck i 1 §

fiskearrendelagen. Vid riksdagsbehandlingen av denna lag påpekades av

tredje lagutskottet, då det gällde tolkningen av lagens uttryck »yrkesfiske

eller ock annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning»,

att det var angeläget att lagen inte gavs en alltför vidsträckt tolkning utan

begränsades till att avse fiske, som verkligen kunde sägas mera varaktigt

vara av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. Vad sålunda och

i övrigt vid lagens tillkomst uttalats om tolkningen av uttrycken »yrkesfiske»

och »väsentlig betydelse» för utövarnas försörjning är enligt min

uppfattning i motsvarande mån tillämpligt även för nu förevarande fall.

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst

Lagen om gemensamhetsfiske

Delägare i gemensamhetsfiske kan åläggas att till det gemensamma ändamålet

lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Ingen kan dock åläggas sådan

skyldighet, därest han ej biträtt beslut däroin (28 §).

De inkomster som genom arrendeavgifter tillföres organisationen skall

fördelas mellan delägarna efter vars och ens delaktighet, därest icke beslutas

att avgifterna skall användas till åtgärder för fiskets främjande. I princip

får ej mer än hälften av influtna arrendeavgifter användas på sistnämnda

sätt. Om alla delägare är ense får dock en större del av dessa inkomster

användas till fiskefrämjandc åtgärder.

Lagstiftningen om jaktvurdsområden

Bestämmelser i förevarande ämnen saknas.

Palmquists förslag 1943

I 1943 års förslag föreskrevs, att stadgarna skulle innehålla föreskrifter

om delägarnas skyldighet att lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Nå
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 är 1960

gon begränsning av denna skyldighet föreslogs ej. Stadgarna skulle emellertid

fastställas av länsstyrelsen, som därvid — dock endast i händelse av påminnelser

— hade att beakta att enskild rätt ej kränktes och att fisket främjades.

Delägarna lämnades frihet att själva fritt förfoga över inkomster som härflöt

från upplåtelser genom särtillstånd. I fråga om inkomster från egentliga

arrendeupplåtelser gjordes icke någon förändring i förhållande till 1913 års

lag.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Även fiskerättskommittén föreslog, att skyldigheten att lämna tillskott i

pengar, varor eller arbete skulle regleras i stadgarna, varest maximibeloppet

för den årliga prestationen skulle anges. Den som ej fiskade skulle dock

ej kunna åläggas att lämna tillskott.

Fiskevårdsområdes inkomster skulle enligt kommittén få användas till

bestridande av kostnader, vilka föranleddes av fiskevårdsområdets förvaltning.

Dock skulle inkomst icke få fonderas eller användas till mera omfattande

åtgärd som ej var föreskriven i stadgarna, med mindre beslutet biträtts

av delägare med mer än hälften av de i omröstningen deltagande delägarnas

rösttal, beräknat efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. I den mån

över inkomsten ej förfogades på sätt nu sagts, skulle den fördelas mellan delägarna

efter delaktigheten. —- Till ledning för bedömande om en åtgärd

skulle anses vara av större omfattning eller ej angavs i motiven, att en åtgärd

åtminstone under vissa förhållanden finge betecknas som mera omfattande,

om kostnaderna för dess genomförande översteg hälften av fiskevårdsområdets

inkomster under året.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen erinrade om att åtskilliga kostnadskrävande åtgärder i

fiskets och fiskevårdens intresse kunde bli aktuella inom ett fiskeområde,

t. ex. utplantering av fisk eller fiskyngel, upprensning av notvarp samt fiskebevakning.

Dessutom kunde åtminstone inom större fiskeområden den

löpande förvaltningen förorsaka vissa utgifter. En annan utgift kunde uppkomma,

därest fisket uppläts, nämligen kostnad för tryckning och distribution

av fiskekort in. in.

Om fisket var upplåtet på arrende eller annorledes, borde de utgifter som

sålunda kunde förekomma i första hand täckas ur den avgift som nyttjanderättshavaren

erlade. I annat fall måste medel erhållas genom tillskott från

delägarna.

Det var emellertid nödvändigt att man vid lagens utformning sökte tillse,

att delägarna ej skulle kunna över hövan betungas samt att delägarna redan

a id områdets bildande skulle kunna överblicka vilka ekonomiska förpliktelser

som kom att åläggas dem. Om lagstiftningen var bristfällig på denna

punkt, kunde lätt uppkomma obenägenhet hos fiskevattensägare att ansluta

sig till ett ifrågasatt fiskeområde. Förhållandevis stränga krav borde

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1060

också uppställas på anslutning bland delägarna för att sådana förpliktelser

skulle kunna åläggas dem.

Om bestämmelsernas närmare utformning anförde fiskeristyrelsen följande.

Vad först beträffar skyldigheten att utgiva tillskott synes

man böra upptaga den av kommittén föreslagna regeln att tillskott ej

får åläggas någon som ej bedriver fiske inom fiskeområdet. Detta innebär

bl. a., att om fisket i dess helhet utarrenderas, delägare ej kan förpliktas utgiva

tillskott. Vidare bör gälla, att tillskott ej får åläggas delägarna, med

mindre föreskrift härom upptages i stadgarna. För att sådan bestämmelse

skall få meddelas böra uppställas vissa krav på anslutning bland delägarna.

Det synes styrelsen som om härvidlag bör fordras, att mer än hälften av delägarna

giva sitt samtycke samt att dessa företräda mer än hälften av delaktighetstalet.

Liksom eljest bör vid omröstningen delägare som kallats men

ändock underlåter att deltaga i omröstningen, anses ha nedlagt sin röst. —

Ytterligare bör utsägas att stadgarna skola innehålla föreskrift om det maximibelopp,

som delägarna må kunna förpliktas tillskjuta. Det hade även varit

önskvärt om i lagen hade kunnat — antingen i siffror eller såsom viss

procentuell del av delägarnas beräknade årliga inkomst av fisket — angivas

det högsta tillskott som genom stadgarna kunde åläggas delägarna. Uppenbarligen

är det emellertid svårt att här giva en generell regel. Ett fastställande

i lagen av ett fixt belopp för det högsta årliga tillskottet torde vara ogörligt

redan med hänsyn till de stora variationer, som kunna föreligga i fråga om

fiskeområdets storlek. Att redan vid fiskeområdets inrättande kunna beräkna

inkomsten av fisket inom fiskeområdet lär vara hart när omöjligt. Det

får i stället förutsättas, att länsstyrelsen vid sin prövning av ärendet noga

beaktar, att minoriteten ej oskäligt betungas. Tillskott torde normalt ej behövas

annat än under de första åren, och en eventuell skyldighet att lämna

tillskott kan redan i stadgarna tidsbegränsas.

Det må här också understrykas, att den enskilde delägaren kan göra sitt

samtycke i fråga om fiskeområdets bildande beroende av att tillskottet icke

överskrider viss gräns eller eventuellt att tillskott icke alls skall förekomma.

Vad därefter angår rätten för fiskeområdet att innehålla

avkastning bör i lagen utsägas att stadgarna skola angiva den högsta

andel som får innehållas. Dessutom bör i lagen angivas den yttersta möjligheten

för delägarnas ekonomiska förpliktelser gentemot fiskeområdet; denna

högsta gräns finner fiskeristyrelsen skäligen böra bestämmas till hälften

av den löpande nettoavkastningens årliga belopp. Fiskeristyrelsen föreslår

sålunda sådan skärpning av fiskerättskommitténs förslag på denna punkt,

att delägare aldrig skall kunna förpliktas att för fiskeområdets räkning

avstå mer än hälften av sin andel i fiskeområdets inkomst. Här intar styrelsens

förslag alltså samma ståndpunkt som 28 § 1913 års lag.

Fiskeristyrelsen framhöll att bestämmelserna i sistnämnda lagrum om

skyldigheten att avstå från inkomst gällde även mot den som efter gemensamhetsfiskets

inrättande blivit delägare däri och ansåg betänkligheter ej

möta mot att de i detta avsnitt behandlade förpliktelserna för delägarna i

fiskevårdsområde kom att bli gällande även mot ny d e 1 ä g a r c.

Remissyttranden över fiskeristijrelsens förslag

Mot fiskcrislyrelscns förslag alt, ej ens genom beslut varom närvarande

delägare var eniga, m e r ä n h ä 1 f t e n av ersättningen f ö r u p p
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

låten fiskerätt skulle få användas eller fonderas

till utgifter för områdets räkning gjordes erinringar i ett

stort antal remissyttranden. Därvid yrkades i vissa fall, att regeln helt skulle

utgå och i andra att principen ej skulle tillämpas då upplåtelser huvudsakligen

skedde genom fiskekort eller andra särtillstånd.

Länsstyrelserna och hushållningssällskapen i Värmlands och Kronobergs

län, hushållningssällskapet i Malmöhus län, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,

Svenska fiskevårdsförbundet och fiskeriintendenlen i övre södra

distriktet ansåg, att den föreslagna bestämmelsen helt borde

utgå och att det alltså skulle stå delägarna fritt att besluta om användningen

av ersättningsbeloppen. Som exempel på motiv som anfördes för denna

ståndpunkt må nämnas följande uttalande av hushållningssällskapet i Kronobergs

län.

Lagförslaget ger möjlighet att upplåta fisket inom ett fiskeområde helt eller

delvis. Därvid skall, enligt 12 §, högst hälften av ersättningen få användas

eller fonderas till utgifter för områdets räkning, medan återstoden, enligt

16 §, skall fördelas mellan delägarna efter vars och ens andel. Denna

inskränkning i rätten att disponera inkomsterna för fiskeområdet kan vara

lämplig, då fisket i dess helhet utarrenderas, men är mindre ändamålsenlig

vid upplåtelser i form av särtillstånd (mot fiskekort). I senare fallet har fiskeområdet

kostnader för tryckning av kort, tillsyn över fisket, utläggning

av vasar och — därest fisket är av större värde —• för anskaffning av båtar,

anordnande av bryggor och båtpatser, odling eller inköp av fiskungar, bortfiskning

av ogräsfisk in. m. Ifall endast hälften av upplåtelseavgiften finge

användas till sådana utgifter, måste antingen avgifterna sättas avsevärt högre,

än vad nu är brukligt, eller ock betydande tillskott uttagas av delägarna.

Att uppehålla en god avkastning av fisket är av stor vikt och kräver större

insatser i samma mån som fiskevattnen bli mera förorenade eller utsatta

för regleringar av vattenståndet. Delägarna i fiskeområde bör därför ha frihet

att själva bestämma om användningen av upplåtelseavgifter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tilläde, att bestämmelsen om användning

av influten ersättning syntes kunna utformas på sätt fiskerättskommittén

föreslagit.

Även länsstyrelsen i Uppsala län ansåg, all den av fiskeristyrelsen föreslagna

bestämmelsen borde utgå. Som skäl härför anfördes att, om i enlighet

med förslaget i stadgarna skulle angivas den högsta andel i avkastningen

som fick innehållas, det skulle ankomma på länsstyrelsen att vid provning''

av stadgarna bevaka minoritetens intresse.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jönköpings län samt Kalmar

läns södra hushållningssällskap förordade, att den föreslagna begränsningen

skulle gälla endast inkomst av arrendeupplåtelser men däremot icke ersättning

för upplåtelser genom särtillstånd. Sistnämnda hushållningssällskap

anförde följande.

Skall fiskeområde upplåtas till yrkesfiske eller annat förvärvsmässigt fiske,

bör naturligtvis arrendesumman eller största delen av den fördelas mellan

delägarna, men är det fråga om endast särtillstånd genom t. ex. fiskekortsförsäljning

för nöjesfiske, torde det ej xara lika självklart, att inkoms
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1!)60

143

ten helt eller delvis skall utdelas. Inom hushållningssällskapets verksamhetsområde

finns ett 50-tal gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar,

huvudsakligen vid insjöarna och de rinnande vattendragen. Dessa föreningar

har tillkommit i syfte att tillvarataga fiskevattensägarnas intressen genom

bl. a. en planmässigt bedriven fiskevård. För att erhålla medel härtill

upplåter nästan alla föreningar rätt till nöjesfiske genom fiskekortsförsäljning,

varjämte många genom tillskott från medlemmarna (fiskevattensdelägarna)

skaffar sig erforderliga medel. Denna ordning är så allmänt antagen

och självklar, att en ändring till vad fiskeristyrelsen föreslagit, nämligen

att endast hälften av influtna upplåtelseinkomster får användas till utgifter

för områdets räkning, säkerligen kommer att mötas med oförstående.

1 många fall torde inkomsterna bli så små att de väl behövs till bestridande

av kostnaderna för verksamheten, medan vid en utdelning vars och ens andelsbelopp

blir så ringa, att det knappast kan tillmätas någon betydelse för

dem. Hela upplåtelseinkomsten bör i dylika fall kunna tagas i bruk för områdets

räkning. Genom att begränsa tillämpningen av bestämmelserna i § 12

i lagförslaget till sådana upplåtelseinkomster, som härleder sig från nyttjanderätt,

varä lagen om fiskearrenden är tillämplig, och genom att föreskriva

visst majoritetsbeslut kanske efter delaktighctstal angående inkomsternas

användning synes lagen komma att bättre sammanfalla med den ordning,

som redan nu är rådande.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län ansåg, att under

första hälften av upplåtelsetiden 7 5 % av ersättningen för upplåtelse skulle

få användas eller fonderas för områdets utgifter.

Kammarkollegiet samt Gotlands och Norrbottens läns hushållningssällskap

uttalade, att mer än hälften av ersättningen borde få las i anspråk om

delägarna var ense därom. Västmanlands läns hushållningssällskap och

Malmöhus läns havsfiskeförening ansåg, att sådant förfogande skulle få ske

om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtyckte därtill.

Även hovrätten för Västra Sverige uttalade, att den föreslagna regeln

måhända borde kunna sättas ur kraft genom majoritetsbeslut, t. ex. om

medel erfordrades för rättegång mot en arrendator som underlät att betala

arrende. Hovrätten anförde vidare, att i sådana fall jämväl delägare, som ej

bedrev fiske inom området, borde kunna åläggas att lämna tillskott.

Svenska fiskevårdsförbundet anförde allmänt, att de föreslagna reglerna

om användningen av influtna medel och om befrielse för delägare som ej

bedrev fiske att lämna tillskott, i praktiken skulle verka hämmande på tillkomsten

av fiskeområden.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund ansåg, att alla delägare borde medverka

även ekonomiskt och anförde, att den som innehade fiskerätt säkerligen

skulle låta andra i någon form utöva fisket. Det var vidare tvivelaktigt

om någon kunde låta sin fiskerätt ligga oanvänd. Förmodligen fick man förutsätta,

att beslutade åtgärder för vattnet skyddade och möjligen också förbättrade

dess värde för ägaren. Alla som hade fiskevatten inom ett fiskeom

råde borde därför medverka.

Lagberedningen uttalade, att g r u n d e r n a f ö r d e 1 ä g a r n a s sky 1

<1 i g h e t att 1 ä m n a b i cl r a g måste regleras i lag e n och anförde

härom följande.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

Beträffande fördelningen av delägarnas skyldighet att lämna tillskott torde

i princip, såsom i motsvarande fall vid andra samfällighetsbildningar,

varje delägares båtnad av företaget böra vara avgörande. Över huvud taget

har grunden för delägares bidragsskyldighet icke behandlats i förslaget;

ej heller motiven lämnar på denna punkt någon vägledning. Tydligt är att

frågan om bidragsskyldighetens fördelning kräver reglering i lag såsom

också skett i andra motsvarande lagar (jfr t. ex. 3 kap. 3 § och 7 kap. 23 §

vattenlagen samt 11 § lagen om enskilda vägar). Denna fråga är även avbetydelse

vid tillämpning av andra lagrum i förslaget, t. ex. 12, 16 och 21 §§.

Att såsom skett i det i betänkandet intagna förslaget till stadgar för fiskeområde

reglera fördelningsgrunden i stadgarna synes uteslutet.

Även överlantmätaren i Norrbottens län ansåg, att omfattningen av delägares

skyldighet att lämna tillskott borde närmare regleras. Skyldigheten

kunde lämpligen bestämmas så att den i intet fall fick överstiga nyttan av

de åtgärder för vilka tillskottet var avsett.

Departementspromemorian 1957

I promemorian påpekades, att vad som i detta avsnitt tilldragit sig det

största intresset från remissinstansernas sida varit frågan i vilken utsträckning

delägares andel i avkastningen skulle

kunna användas eller fonderas till utgifter för områdets

räkning. Även i denna fråga kunde remissyttrandena sammanföras

i sex grupper; de hade dock alla det gemensamt att organisationen

föreslogs få större möjligheter än enligt fiskeristyrelsens förslag att

besluta om influtna medels användande för gemensamt ändamål. Promemorieförfattaren

ansåg att man på denna punkt borde ändra förslaget i

den riktning, som remissinstanserna föreslagit och anförde härom.

Även om man i och för sig gärna vill instämma i fiskeristyrelsens åsikt

att delägares andel i avkastningen icke utan mycket viktiga skäl bör berövas

honom, torde betänkligheter icke behöva föreligga mot att delägarna, i varje

fall då alla närvarande är ense (jfr 8 § utkastet och 28 § 1913 års lag),

får rätt att fritt bestämma över avkastningen. Närmast på de skäl som anförts

av hushållningssällskapet i Kronobergs län har utkastets förslag (15 .§)

vidare jämkats så, att avkastning, som härflyter från särtillstånd och sådana

arrenden som endast omfattar en del av området, icke skall vara underkastad

den strängare regleringen. Delägarna skall sålunda kunna förfoga

över sådan avkastning enligt samma regler som enligt huvudregeln eljest

fordras för beslutförhet.

I promemorian behandlades därefter frågan om skyldigheten att

lämna tillskott. Såsom lagberedningen påpekat var det säkerligen

ofrånkomligt att grunden för denna skyldighet reglerades i själva lagen.

I promemorian anfördes härom.

Det torde vara berättigat att antaga att fiskeristyrelsen utgått från att

skyldigheten att lämna tillskott skall bestämmas av delaktigheten.

För detta påstående talar den omständigheten att behållen avkastning enligt

styrelsens förslag (16 §) skall fördelas efter delaktigheten ävensom den

hänsyn, som •— särskilt i angelägenheter av större ekonomisk betydelse -—

även eljest i förslaget tagits till delaktigheten. Lagberedningen föreslår i

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

viss överensstämmelse med vad beredningen gjort beträffande delaktighetens

bestämmande att båtnaden skall vara avgörande för skyldigheten

att lämna tillskott. Ur strängt teoretisk synpunkt torde principen vara invändningsfri.

Emellertid torde det — som tidigare utvecklats beträffande

principerna för bestämmande av delaktigheten — förhålla sig sa att det endast

i undantagsfall låter sig göra att — med den grad av exakthet som

här skulle vara erforderlig — bestämma båtnaden av en planerad fiskevårdande

åtgärd. Detta gäller såväl den totala båtnaden som än mer de skilda

delägarnas båtnad. Båtnaden måste alltid grunda sig på en uppskattning.

Man torde endast sällan få anledning att uppskatta den enskildes båtnad

annorlunda än i förhållande till hans delaktighet. Att för dessa undantagsfall

stadga en särskild reglering synes icke böra ske. Skyldigheten

att lämna tillskott torde därför bestämmas med hänsyn

till delaktigheten. Att delägarna om de är ense skall kunna

bestämma om annan grund för denna skyldighet ligger även i linje med

vad som föreslagits i fråga om bestämmande av delaktighet och rösträtt

(utkastet 16 § jämförd med 6 § andra stycket och 7 g sista stycket).

Såsom fiskeristyrelsen själv anför (s. 58) skulle det vara önskvärt att

tillskottsskyldighetens begränsning fastställdes icke blott i stadgarna utan

även i själva lagen. Överlantmätaren i Norrbottens län har föreslagit, att

in«en skall kunna förpliktas lämna större tillskott än som svarar mot hans

nytta av de åtgärder för vilka tillskottet är avsett. En sådan regel skulle

emellertid medföra ett besvärligt uppskattningsförfarande och synes därför

ej böra införas. I samband med stadgarnas fastställande bör i stället i enlighet

med utkastets 13 § första stycket punkten It tillskottsskyldighetcn

närmare preciseras, så vitt möjligt med angivande av maximibelopp (jfr

6 § i det å sid. 103 i betänkandet intagna stadgeförslaget).

Slutligen behandlade promemorian i detta avsnitt frågan huruvida

skyldigheten att lämna tillskott borde omfatta alla

delägare eller begränsas till dem som verkligen

fiskar. I promemorian tillstyrktes det förstnämnda alternativet med följande

motivering.

Enligt 28 § 1913 års lag kan delägare i princip icke mot sin vilja åläggas

att lämna tillskott. Fiskeristyrelsen — liksom före den såväl 1943 års förslag

som fiskerättskommittén — föreslår, att den som icke fiskar icke heller

skall kunna åläggas skvldigliet att lämna tillskott. I motiven till 1943 års

förslag i denna del har uttalats, att 28 § 1913 års lag utgjort förebild till

ifrågavarande stadgande.1 Sistnämnda förslag har därefter tämligen oföiändrat

bibehållits i de senare betänkandena. Emellertid är de båda typerna

av inskränkningar av väsentligt olika karaktär; det kan mycket väl bända

att en delägare motsätter sig ett beslut att lämna tillskott även av annan

anledning än att han icke fiskar. Såsom exempel på fall då tillskott icke

skulle kunna utkrävas nämner fiskeristyrelsen (s. 58 st. 3) att fisket i sin

helhet är utarrenderat. Huruvida styrelsen utgått ifrån att behov av tillskott

i eu dylik situation ej föreligger är ovisst. Hovrätten för Västra Sverige

har emellertid med sitt exempel om kostnader, som kan uppkomma i samband

med rättegång mellan delägare och arrendator, påvisat att behov kan

föreligga att kunna utkräva tillskott även av en icke fiskande delägare.

Det kan vidare befaras alt delägare, som finner tillskottsskyldigheten besvärande,

upphör att fiska för att undgå denna skyldighet. Alldeles bortsett

från att lagen i sådant fall skulle komma att motverka sitt eget syfte, skulle

i 1943 års betänkande s. 74. Jfr Fiskerättskommitténs betänkande s. 293 f.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. AV 60

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

en utveckling i sådan riktning ur fiskevårdssynpunkt många gånger te sig

olycklig. Tvister kan dessutom lätt tänkas uppstå i frågan om en viss delägare

bedriver eller icke »bedriver fiske i området».

Med anledning av det sagda och i anslutning till Svenska fiskevårdsförbundet

och Svenska insjöfiskarenas centralförbunds yttranden frigjordes

i utkastet delägarnas skyldighet att lämna tillskott från frågan huruvida

de fiskade eller icke.

Remissyttranden över departementspromemorian

Kalmar läns norra hushållningssällskap anser att man bör gå vidare på

den i promemorian inslagna vägen beträffande möjligheten för delägarna

att genom majoritetsbeslut förfoga över inkomster

från upplåtelser. Delägarna bör i detta avseende ges

full frihet att själva bestämma.

Hovrätten för övre Norrland och fiskeriintendenten i mellersta distriktet

finner promemorians ståndpunkt i denna fråga välgrundad.

Fiskeristyrelsen ställer sig mera kritisk till promemorians förslag. Styrelsen

medger att det i och för sig förefaller berättigat att skilja mellan upplåtelser

på arrende och upplåtelser genom särtill stånd. Emellertid kan ett

större antal särtillstånd erhålla samma verkan som egentlig utarrendering.

Hovrätten för Västra Sverige finner att fiskeristyrelsens ståndpunkt i

denna fråga är att föredraga framför promemorians. Hovrätten anför.

Hovrätten har intet att erinra mot regeln att delägarna kunna fritt bestämma

över avkastningen, om de äro eniga. Däremot kan hovrätten icke

förorda att denna regel skall begränsas till ersättning för upplåtelse, som

omfattar hela vattenområdet. Med hänsyn till den i 24 § i utkastet givna

regeln torde det endast i undantagsfall böra förekomma att inkomster från

upplåtelse av en del av vattenområdet till mer än hälften skola användas

eller fonderas för delägarnas gemensamma räkning. Tvärtom torde nettointäkterna

från sådan upplåtelse regelmässigt böra fördelas mellan berörda

delägare. Så mycket mindre anledning föreligger att för dylika fall frångå

regeln om enhällighet mellan delägarna för att mera än hälften av inkomsterna

skall få disponeras. Härvidlag finnes ingen anledning att göra skillnad

mellan intäkter från arrende och sådana från särtillstånd. Vad beträffar

inkomster av särtillstånd, som omfattar hela vattenområdet, torde det

knappast finnas skäl att antaga att en delägare skulle motsätta sig användning

för gemensamma behov av sådana intäkter, om hans vägran alt biträda

ett förslag härom omedelbart skulle följas av ett beslut av innebörd

att han hade att lämna tillskott av samma storlek som den inkomst han

genom sin vägran ämnade bereda sig. Slutligen är att beakta att den föreslagna

regeln i vissa fall kan vara ägnad aU leda till återhållsamhet hos

delägare, då det gäller att samtycka till upplåtelse.

Vad i promemorian föreslagits angående skyldigheten att lämna

tillskott har i fråga om huvudprinciperna ej föranlett några erinringar

från remissinstansernas sida. Kalmar läns södra hushållningssällskap

har dock i fråga om icke fiskande delägares skyldighet alt lämna tillskott

avstyrkt promemorians förslag och i stället förordat vad fiskeristyrelsen

i denna del föreslagit. Sällskapet anför till stöd härför följande.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

147

Sällskapet, som väl förstår de synpunkter, som motiverat ändringen, måste

dock ställa sig skeptisk till densamma. I varje fall är det inte lämpligt

med en sådan ordning, där fiskeområde bildats enbart för ett ordnande av

husbehovs- och nöjesfiske delägarna emellan och där fiskevårdsintresset

är det viktigaste motivet. Det finns som bekant många gemensamhetsfisken

inom Kalmar läns södra del, och särskilt de vid sötvattnen har bildats för

detta ändamål. Där har alltid tillämpats den ordningen, att de, som fiskar,

betalar tillskott (årsavgift), medan det aldrig ifrågasatts, att de, som icke

bedriver fiske, skall betala något. Däremot har man nog rätt allmänt tilllämpat,

att delägare, som efter någon tid vill börja bedriva fiske, skall erlägga

tillskott i form av en inträdesavgift. Då det inte är ovanligt, att endast

hälften eller tredjedelen av delägarna bedriver fiske, torde en obligatorisk

tillskottsskyldighet komma att motverka bildandet av fiskeområden,

för att inte tala om det missnöje och den missämja, som säkert kommer att

uppstå. Då många av delägarna dessutom inte alls kommer att befatta sig

med frågan om fiskeområdets bildande, och kanske inte ens har en aning

om att sådant bildats, synes det också av dessa skäl olämpligt att tillämpa

obligatorisk tillskottsskyldighet.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet uttalar en motsatt mening och

anför följande.

Det synes ifråga om tillskott rimligt att alla i ett fiskeområde har samma

skyldigheter. Om en fiskerättshavare ej utnyttjar sin andel eller ej må vara

hans ensak. Skulle sådan som icke gör det ej behöva utge tillskott kan orättvisor

av ganska betydande art komma att uppstå inom ett fiskeområde.

Departementschefen

De bestämmelser som i 1913 års lag finns om möjlighet att genom majoritetsbeslut

förplikta delägare att lämna tillskott kan sägas sakna

egentlig praktisk betydelse. Palmquist och fiskerättskommittén ansåg att

frågan om tillskottsskyldigheten kunde regleras i de av länsstyrelsen fastställda

stadgarna. Några bestämmelser i lag föreslogs inte. I de båda sista

utredningsförslagen har däremot tillskottsskyldigheten reglerats i själva

lagen och därvid har i båda förslagen stadgats att beslut i frågan skall

kräva anslutning från en majoritet i både huvudtal och delaktighet. I fiskeristyrelsens

förslag stadgas dessutom, att den som inte fiskar inte skall

kunna åläggas tillskott. Denna bestämmelse avlägsnades i promeinorieförslaget.

I detta återfinns däremot en bestämmelse, som tidigare torde ha ansetts

som självklar och innebär att tillskottsskyldigheten skall fördelas efter

delaktigheten och att endast enhälliga delägare kan besluta om annan fördelning.

Fiskevårdsområdct är inte i första hand eu organisation för ekonomisk

verksamhet. Dess främsta syfte är att på ett rättvist sätt ordna fiskeförhållandena

för delägarna. Inom fiskevårdsoinrådets ram skall emellertid

även främjas delägarnas gemensamma intressen. Båda dessa syften, som

naturligtvis ofta sammanfaller, kan men behöver inte alltid medföra behov

av medel för verksamhetens bedrivande. Det skulle därför vara inkonsekvent

all inte utrusta organisationen med möjlighet alt genom majoritetsbeslut

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

avkräva delägarna erforderliga tillskott. Detta liar också allmänt accepterats

av remissinstanserna. I likhet med vad som uttalats i de båda sista

utredningsförslagen anser jag det vara lämpligt att för beslut i sådan fråga

kräva majoritet i såväl huvudtal som delaktighet. Beslut att inom fiskevårdsområde

tillskott över huvud taget skall kunna uttagas får anses vara

sådant som angiver grunderna för områdets förvaltning. Det är därför av

beskaffenhet att böra ingå i stadgarna och blir därigenom också underkastat

länsstyrelsens granskning. I tillämpningsbestämmelser till lagen bör angivas

att vid fastställelse av stadgar skall tillses att dessa innehåller dels

besked huruvida tillskott får uttagas eller inte, dels i förekommande fall de

begränsningar i tillskottsskyldigheten som i det särskilda fallet kan tänkas

bli erforderliga. Inom ramen för vad stadgarna angiver kan sedan fattas

konkreta beslut om tillskott. Då fiskevårdsområdet givetvis måste svara för

finansieringen av de åtgärder, som beslutas av området, bör enligt min

mening samma krav på majoritet gälla för beslut, vars genomförande bedömes

kräva uttaxering, som för direkta beslut om tillskottsskyldighet. Härigenom

tvingas styrelsen och delägarna att taga ställning till om en föreslagen

åtgärd kan finansieras med redan tillgängliga medel eller påfordrar

tillskott från delägarna. Genomföres en sådan regel, bör styrelsen äga befogenhet

att uttaxera och av delägarna indriva medel som erfordras för betalning

av klar och förfallen gäld, som området ådragit sig. — Att som från

några håll föreslagits från tillskottsskyldigheten utesluta delägare som inte

bedriver något fiske anser jag av såväl principiella som praktiska skäl inte

böra ifrågakomma.

Den föreslagna lagen rubbar i likhet med 1913 års lag mte äganderätten

till fisket. I konsekvens härmed bör sådana fiskevårdsområdets inkomster,

som inte genom beslut av delägarna användes för fiskevårdsområdets

behov eller fonderas för dess räkning, fördelas hland delägarna i förhållande

till envars delaktighet. I 1913 års lag föreskrives viss begränsning

i delägarnas möjlighet att genom majoritetsbeslut förfoga över inkomster

för gemensamt ändamål. Sålunda skall alltid minst hälften av influtna

arrendeinkomster fördelas bland delägarna. Motsvarighet till denna

begränsning i delägarnas beslutanderätt har med vissa variationer förekommit

i alla de tidigare förslagen. Bland remissinstanserna är det endast ett

fåtal som föreslår att delägarna skall äga att besluta fritt.

Även jag anser det vara lämpligt med en motsvarighet till den i 1913 års

lag stadgade begränsningen i beslutanderätten. Inkomster från försäljning

av fiskekort eller andra mindre omfattande upplåtelser kan dock i allmänhet

beräknas motsvaras av betydande utgifter för diverse fiskevårdande åtgärder,

varför det knappast synes lämpligt att i dylika fall begränsa beslutanderätten.

Har däremot allt fiske utarrenderats torde behovet av sådana

åtgärder från fiskevårdsområdets sida i allmänhet vara mindre. För

sådana fall synes det därför vara motiverat att tillse att varje delägare tillförsäkras

rätten till utdelning av en bestämd del av arrendeinkomsten. I enlighet

med dessa principer har 13 § i lagförslaget utformats.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

149

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

Lagen om gemensamhetsfiske

Gemensamhetsfiske skall i enlighet med vad delägarna därom beslutar inrättas

för ett bestämt antal år, minst tio och högst tjugufem (1 § andra

stycket). Lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden.

Lagstiftningen om jaktuårdsområden

För jaktvårdsområde gäller liksom för gemensamhetsfiske att det i enlighet

med delägarnas beslut skall bildas för ett bestämt antal år, lägst tio

och högst tjugufem. Dock finnes här — efter en lagändring år 1951 — möjlighet

att förlänga tiden. Delägarna kan sålunda före utgången av den tid

för vilken området bildats besluta att området skall fortbestå under ytterligare

visst antal år, lägst tio och högst tjugufem. För giltigheten av sådant

beslut fordras i princip samma majoritet som för jaktvårdsområdes bildande

eller fyra femtedelar efter huvudtal och delaktighet; dock har bestämmelsen

formulerats så att beslut om förlängning ej är giltigt om nejröster

avgivits av mera än en femtedel efter huvudtal och delaktighet, vilket innebär

att delägare, som nedlägger sin röst eller uteblir, anses ha tillstyrkt förlängning.

Palmquists förslag 1963

Förslaget innebar ingen ändring av bestämmelserna i 1913 års lag om den

tid för vilken ett gemensamhetsfiske skulle bildas. Till följd av att lagen

saknade bestämmelser om förlängning, måste utom i de fall delägarna var

eniga den omständliga proceduren med förrättning å stället ånyo företagas.

Det var uppenbart att vid sådant förhållande risk förelåg, att bildade gemensamhetsfisken

automatiskt kom att upphöra. Så hade också visat sig

vara förhållandet med några fastställda gemensamhetsfisken. En del av

ifrågavarande fiskevatten nyttjades trots detta som om reglerna om gemensamhetsfiske

alltjämt var gällande.

Ehuru proceduren för inrättande av ett fiskevårdsområde enligt förslaget

i åtskilliga fall var betydligt enklare än förfarandet för att få till stånd ett

gemensamhetsfiske, syntes det lämpligt att om möjligt ytterligare underlätta

förlängningen av tiden för giltigheten av fiskevårdsområde. Enligt det

tidigare av lantbruksstyrelsen framlagda förslaget skulle förlängning med

oförändrade bestämmelser kunna äga rum utan att förrättning hölls, om

viss majoritet bland delägarna begärde sådan förlängning.

Palmquists förslag gick härutinnan än längre och förordade automatisk

förlängning av giltighetstiden för fiskevårdsområde med tio år i sänder, där

icke delägare med minst 1/20 av samtliga delägares rösttal senast sex månader

före utgången av giltighetstiden hos länsstyrelsen skriftligen meddelade,

att förlängning icke önskades.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Fiskerättskommitténs förslag 1957

Fiskerättskommittén yttrade beträffande frågan om förlängning av giltighetstiden

att vad som anförts i vissa remissyttranden syntes föranleda till

ett par jämkningar i 1943 års förslag. För att en »uppsägning» skulle hindra

automatisk förlängning torde sålunda kunna krävas att den eller de delägare,

som gjort densamma, representerade en något större andel än föreslagna

1/20 av samtliga delägares rösttal. Fiskerättskommittén ansåg det dock

knappast vara tillrådligt att sätta siffran högre än till 1/10 av rösttalet, beräknat

efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Vidare borde, om dylik uppsägning

skedde, detta ej medföra att frågan om förlängning förföll och följaktligen

en fullständig nybildningsprocedur i förekommande fall måste företas,

utan endast att nämnda fråga hänsköts till länsstyrelsens prövning. Det borde

därvid stå länsstyrelsen öppet att tillämpa ett enklare förfarande än som

gällde för nybildning. För att beslut i fråga om förlängning skulle kunna

fattas torde i lagen endast behöva uppställas fordran på att delägarna fått

tillfälle att yttra sig i ärendet; detta borde allt efter omständigheterna kunna

ske genom ett vanligt remissförfarande eller, i mera tveksamma eller komplicerade

fall, vid förrättning på stället. Det torde få förutsättas, att länsstyrelsen

i alla förlängningsärenden inhämtade utlåtande av statens fiskeritjänsteman.

Den tid, för vilken förlängning skulle ske, föreslog kommittén till 10 år

åt gången vid automatisk förlängning samt eljest till högst 25 år; någon

begränsning nedåt borde i sistnämnda fall ej behöva anges, men det förutsattes

att tiden endast undantagsvis, om särskilda skäl därtill föranledde,

bestämdes kortare än 10 år, motsvarande minimitiden vid nybildning.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg att, då ansökan om bildande av

fiskevårdsområde skulle bifallas om flertalet delägare så önskade, det vore

rimligt att ett större antal röster än 1/10 av delägarnas rösttal borde erfordras

för att få frågan om förlängning av fiskevårdsområde hänskjuten till

länsstyrelsens prövning.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg, att framställningen borde

göras av delägare med minst hälften av samtliga delägares rösttal. Det

var ju intet som hindrade, att majoriteten i annat fall omedelbart begärde att

ett nytt fiskevårdsområde inrättades, med därav följande besvär och onödiga

kostnader.

Kammarkollegiet anförde beträffande den prövning som enligt förslaget

skulle ske av frågan om förlängning av giltighetstiden följande.

Vid nyprövningen bör undersökas om erforderlig majoritet föreligger för

fiskevårdsområdets fortsatta bestånd eller om tvångsskäl föreligga, erforderlig

minoritet. Skulle intetdera vara fallet, bör fiskevårdsområdet få upphöra.

Det bör ej bibehållas, om något intresse för detsamma ej längre finnes

bland delägarna.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

151

Fiskeristijrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen fann det uppenbart, att man borde söka undvika att ett

fiskeområde automatiskt upphörde vid den ursprungligen bestämda giltighetstidens

utgång.

Att utforma reglerna om förlängning på samma sätt som beträffande

jaktvårdsområde mötte svårigheter redan på den grund att för bildande av

fiskeområde enligt styrelsens förslag skulle gälla betydligt lindrigare och

även i övrigt annorlunda utformade majoritetsregler än för bildande av

jaktvårdsområde.

Om förslagets närmare utformning på denna punkt yttrade styrelsen.

Fiskerättskommitténs förslag på denna punkt har icke i något remissyttrande

mött gensaga av principiell art.

Givetvis kan man beträffande fiskeområde icke bortse från risken, att kommittéförslagets

reglering av denna fråga kan medföra att delägare, som

skulle vilja motsätta sig förlängning, av glömska eller oföretagsamhet försumma

att i rätt tid göra anmälan till länsstyrelsen. Denna risk torde dock

väsentligt minska, därest det föreskrives, att länsstyrelsen i god tid före anmälningsfristens

utgång skall underrätta delägarna om möjligheten att genom

anmälan förhindra automatisk förlängning.

Fiskeristyrelsen anser sig därför kunna ansluta sig till kommittéförslagets

regler om automatisk förlängning. Bestämmelse om länsstyrelsens berörda

underrättelseplikt kan lämpligen upptagas bland tillämpningsföreskrifterna.

Har det föreskrivna antalet delägare anmält, att förlängning ej önskas,

bör, såsom kommittén föreslagit, länsstyrelsen pröva huruvida förlängning

skall äga rum. Beträffande förfarandet böra i tillämpliga delar gälla de regler

som givits i fråga om områdets bildande. I sakens natur ligger, att proceduren

mestadels kommer att bli avsevärt enklare vid förlängning. Förrättning

torde komma att betydligt mera sällan bli erforderlig.

För förlängning böra uppställas samma förutsättningar som gälla för

områdets bildande. Bestämmelserna i 8 § böra sålunda vinna tillämpning.

Förlängning med oförändrade stadgar bör ej få ske, därest stadgarna, såvida

fråga varit om nybildning, ej bort fastställas på grund av bristande

samtycke bland delägarna.

Remissyttranden över fiskcristyrelsens förslag

Mot fiskeristyrelsens förslag rörande tiden för fiskeområdes bestånd gjordes

ingen erinran. Däremot anmäldes i några yttranden avvikande mening

rörande förutsättningarna för förlängning av tiden för fiskevårdsoinrådes

bestånd. Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg sig sålunda icke kunna

förorda, att under angivna förutsättningar fiskeområdes bestånd automatiskt

förlängdes. Till stöd för denna åsikt anförde länsstyrelsen.

Fiskeristyrelsen har enligt länsstyrelsens förmenande ej anfört tillräckligt

starka skäl för att beträffande fiskeområde intaga annan principiell

ställning i ifrågavarande hänseende än beträffande jaktvårdsområde. Skulle

förslaget att fiskeområde i vissa fall skulle kunna bildas på ansökan av endast

en delägare bli genomfört, synes detta snarare tala emot än för en automatisk

förlängning av tiden för områdets bestånd.

Skulle emellertid förslaget i nu berörda del genomföras, vill länsstyrelsen

i allt fall bestämt avstyrka, att länsstyrelsen — på sätt fiskeristyrelsen tänkt

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

sig — skulle genom särskilda tillämpningsföreskrifter åläggas att »i god tid

före anmälningsfristens utgång» erinra delägarna om huru de skola förhindra

en förlängning av fiskeområdets giltighetstid. En dylik föreskrift

skulle innebära en helt ny princip för bevakning av enskildas intressen. Något

bärande skäl torde icke kunna åberopas för att en sådan anordning i

dessa ärenden är mera behövlig än i andra fall, där vederbörandes rätt gjorts

beroende av iakttagande av viss tidsfrist. Det bör vara tillfyllest att i stadgarna

eller länsstyrelsens beslut intages en uppgift om vad fiskerättsägare

i detta hänseende har att iakttaga.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens

län.

Beträffande den tid, för vilken automatisk förlängning

borde ske, förordade Kalmar läns norra och Kalmar läns södra hushållningssällskap

med i stort sett lika motivering, att förlängningen alltid borde

ske med samma antal år som tidigare gällt. Sistnämnda

hushållningssällskap åberopade ett yttrande från sällskapets fiskerinämnd,

som anförde.

Det föreslås, att vid utgången av tiden för fiskeområde skall denna under

vissa villkor automatiskt förlängas med tio år. I de fall fiskeområde bildats

i avsikt att ordna en plan för cirkulation av fiskelotter, motsvarande antalet

delägare, och dessa lotters antal icke är två, fem eller tio, blir följden, att

cirkulationen kommer att avbrytas, innan lotterna tillfallit delägarna lika

antal gånger. Detta kan icke vara lämpligt utan endast medföra olägenheter

och osämja. Fiskerinämnden får därför föreslå, att den automatiska förlängningstiden

skall vara lika lång som den tid fiskeområdet ursprungligen

bildades för.

Kammarkollegiet föreslog, att tiden för fiskeområdes bestånd skulle angivas

i stadgarna och framhöll att, om detta iakttogs, förlängning skulle

kunna komma att ske på längre tid än tio år även i det fall att anmälan om

uppsägning icke gjorts.

Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg, att lagen borde innehålla bestämmelser

om förlängning efter beslut av delägarna. Sådan förlängning

borde kunna avse annan tid än den, som gällde för områdets bestånd.

Departementspromemorian 1957

I promemorian erinrades om att föreskriften att fiskevårdsområde skulle

bildas för viss tid och att denna borde bestämmas till mellan 10 och 25 år

hade övertagits från 1913 års lag och återfanns i sak oförändrad i samtliga

tidigare förslag. Då icke heller någon av remissinstanserna velat föreslå att

förordnande meddelades tills vidare, syntes anledning ej föreligga att frångå

fiskeristyrelsens förslag. De föreslagna tiderna överensstämde ock med vad

som gällde beträffande jaktvårdsområden.

Beträffande förutsättningarna för förlängning hade däremot

vissa meningsskiljaktigheter yppats. Till stöd för att automatisk förlängning

icke skulle kunna ske hade av länsstyrelsen i Södermanlands län

åberopats lagstiftningen om jaktvårdsområden, där möjligheter saknades

till automatisk förlängning. I promemorian uttalas häremot, att samtliga ti
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

digare utredningar innehållit förslag till bestämmelser om automatisk förlängning.

Förslagen hade i allmänhet icke rönt några invändningar i remissyttrandena.

Om det blott tillsägs att automatiken tämligen lätt kunde brytas,

behövde några betänkligheter knappast föreligga mot en dylik princip,

som skulle befria såväl delägare som myndigheter från åtskilligt besvär.

Problemet bestod i hur den minoritet som skulle tillerkännas »uppsägningsrätt»

lämpligast borde bestämmas. Härom yttrades i promemorian.

Den minoritet av en femtedel i antal eller delaktighet, som enligt jaktlagen

tillerkänts rätt att vägra förlängning, korresponderar mot den majoritet av

4/5 i antal och delaktighet, som fordras för att tvångsvis bilda ett jaktvårdsområde.

Sedan väl frågan om fortsatt förlängning av fiskevårdsområde blivit

väckt, skall frågan prövas efter samma principer som gäller för områdets

bildande. Spörsmålet vilken minoritet, som skall äga »uppsägningsrätt»,

är helt skilt härifrån. Det är lika mycket en avvägningsfråga som en rättssäkerhetsfråga.

Tydligt är att anledning saknas att ställa kraven på anslutning

särskilt högt. Fiskeristyrelsen har föreslagit 1/10 räknat efter delaktigheten,

vilket synes kunna väl försvaras. Det må emellertid erinras att 1943

års utredning föreslog att 1/20 skulle vara tillfyllest. Med den betydelse som

huvudtalsregeln tillerkänts i de senare förslagen kan även en regel om »uppsägningsrätt»

för visst antal delägare försvaras. Promemorians utkast innefattar

dock i denna del ingen ändring av fiskeristyrelsens förslag.

På skäl som anförts av de båda hushållningssällskapen i Kalmar län har

i promemorian den ändringen vidtagits i lagförslaget, att vid automatisk förlängning

tiden för förlängningen bestäms till samma antal år som senast

galit.

Det av åtskilliga remissinstanser framförda förslaget, att föreskrift borde

meddelas i stadgarna ej blott om tiden för fiskevårdsområdes bestånd utan

även under vilka förutsättningar förlängning skall kunna ske, har ävenledes

beaktats i utkastet (13 § första stycket fjärde punkten). Härigenom torde

enligt promemorian även behovet ha minskat av den av fiskeristyrelsen ifrågasatta

föreskriften om åläggande för den fastställande myndigheten att före

anmälningsfristens utgång underrätta delägarna om möjligheten att genom

anmälan förhindra automatisk förlängning, en bestämmelse som f. ö.

skulle ställa de fastställande myndigheterna inför nya och — vid en mera

allmän tillämpning av lagen — icke obetydliga arbetsuppgifter.

Remissyttranden över departementsmemorian

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att man i fråga om skiftat fiske bör

sträva efter att få likartade bestämmelser för jaktvårdsområden och fiskevård

som råden.

Länsstyrelsen i Södermanlands lön och Kalmar läns norra hushållningssällskap

motsätter sig förslaget om automatisk förlängning av tiden för

fiskevårdsområdes bestånd.

Fiskeristyrelsen, som i sitt förslag tänkt sig att förlängning alltid skulle

ske för en tid av tio år, avstyrker promemorians förslag att förlängning

skall ske med samma antal år som senast gällt för områdets bestånd. Styrelsen

anför härom följande.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Motiveringen för ändringen bygger på tankegången, att en cirkulation av

fiskelotter icke bör brytas. Då emellertid detta användningssätt av fiskeområde

numera endast undantagsvis bör godtagas ur fiskevårdssynpunkt, förefaller

det icke riktigt att av hänsyn till detta föråldrade cirkulationssystem

rubba fiskeristyrelseförslagets tioårsregel, vilken alltså styrelsen anser böra

vidhållas i den slutliga utformningen av förevarande lagstiftning.

Departementschefen

En av de mera betydande bristerna i 1913 års lag har ansetts vara att

lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden för ett gemensainhelsfiskes

bestånd. Då den för området bestämda tiden gått tillända, måste därför,

om delägarna önskar bibehålla gemensamhetsfisket, hela den omständliga

tillblivelseproceduren upprepas.

Att fiskevårdsområde skall kunna inrättas tills vidare har inte från något

håll föreslagits. Alla utredningsförslag och praktiskt taget alla remissinstanser

är däremot ense om att förorda möjlighet till automatisk förlängning

av tiden för ett fiskevårdsområdes bestånd. Jag finner förslaget välgrundat.

— Om bestämmelsen skall få någon större praktisk betydelse, är

det emellertid nödvändigt att automatiken inte kan brytas av en helt obetydlig

minoritet. Kraven på denna bör å andra sidan, som i promemorian

tramhålles, inte sättas alltför högt. I överensstämmelse med de tre sista

utredningsförslagen föreslår jag att härför skall krävas anslutning från

delägare, företrädande minst en tiondel av fiskevårdsområdets delaktighetstal-

— Förlängningen synes på de skäl som anförts av Kalmar läns södra

hushållningssällskap, inom vars verksamhetsområde nästan alla existerande

gemensamhetsfisken är belägna, böra bestämmas till samma tid för

vilket fiskevårdsområdet senast bildats.

It. Stadgarna

Lagen om gcmensamhetsfiske

1913 års lag saknar bestämmelser om stadgar. Länsstyrelsens fastställelsebeslut

omfattar emellertid icke blott frågan om gemensamhetsfiskes inrättande

utan även åtskilliga andra för gemensamhetsfisket väsentliga frågor

såsom tiden för gemensamhetsfiskes bestånd (15 §), frågan om fisket skall

upplåtas på arrende (17 §) eller brukas av delägarna var för sig enligt plan

(22 §) samt huru delägarna skall kallas till sammanträde (27 §). Fastställelsebeslutet

kommer således i dessa avseenden att tjäna samma ändamål

som stadgar.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

Ej heller för jaktvårdsområde innehåller lagen några bestämmelser om

stadgar. I beslut om jaktvårdsområdes bildande skall emellertid intagas de

huvudsakliga grunderna för jakten och viltvården ävensom delägares skyldighet

att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens

tillgodoseende (10 § 1 mom. andra stycket jaktlagen). Den närmare

innebörden av dessa grunder har ej angivits.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

155

Palmquists förslag 1943

Enligt 1943 års förslag skulle stadgar för fiske vård sområde

antagas av delägarna samt underställas länsstyrelsen

för fastställelse, därvid länsstyrelsen hade att tillse, huruvida stadgarna

tillkommit i laga ordning samt överensstämde med lag och författning.

Därest delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, skulle även granskas

huruvida stadgarna kränkte dennes enskilda rätt eller icke var tjänliga för

fiskets främjande. Om icke delägarna inom tre månader från det fiskevårdsområdet

skulle anses inrättat antagit stadgar och dessa fastställts av länsstyrelsen,

skulle det ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar.

Beträffande stadgarna föreslogs, att dessa skulle innehålla de huvudsakliga

grunderna i fråga om huru fisket finge utövas och fiskevården handhavas

ävensom föreskrifter rörande huru delägarna skulle kallas till sammanträde,

beslut fattas och omröstning verkställas samt om delägarnas skyldighet att

lämna tillskott i penningar, varor och arbete ävensom beträffande beräkningsgrunden

för delägarnas delaktighet i fiskevårdsområdet samt delägarnas

rösträtt. I stadgarna fick under de förutsättningar som förut angivits

föreskrivas att fisket skulle upplåtas på arrende eller genom särtillstånd.

I motiven till förslaget i denna del anförde utredningsmannen, att detta

— till skillnad mot vad som gällde i fråga om gemensamhetsfiske — utgick

från att stor frihet skulle stå öppen vid inrättande av fiskevårdsområde.

Även beträffande själva organisationen av fisket och fiskevården inom fiskevårdsområdet

avsåg förslaget, att största möjliga frihet skulle lämnas delägarna

att handla efter föreliggande speciella förhållanden.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén ansåg det mest praktiskt att länsstyrelsen utfärdade

stadgarna, vilket förutsattes ske i samband med att beslutet

om fiskevårdsområdets bildande meddelades; förslag till stadgar borde

därför åtfölja ansökningen om områdets bildande. Då man måste utgå från

att länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning sökte tillgodose delägarnas

önskemål, torde, anförde kommittén, avvikelsen från 1943 års förslag

vara av mera formell än reell innebörd. Det förtjänade framhållas, att

beslut av länsstyrelse i alla hithörande frågor avsågs skola kunna överklagas

hos Kungl. Maj :t.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Av remissinstanserna anförde kammarkollegiet betänkligheter mot kommitténs

ståndpunkt och ytlrade följande.

Kollegiet måste reagera mot tendensen att för förment praktiska skäl offra

väsentliga rättsliga synpunkter. Om stadgarna utfärdas av länsstyrelsen, få

de en annan karaktär, än om de antagas av delägarna. De bli ej delägarnas

angelägenhet, utan en myndighetens föreskrift. Innehållet i stadgarna blir

måhända precis detsamma, vare sig den ena eller andra metoden användes,

då förslag till normalstadgar böra upprättas och i allmänhet torde kunna

följas. Det är likväl icke betydelselöst, alt stadgarna debatteras och antagas

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

av medlemmarna, som därigenom erhålla ett annat intresse för dem och för

verksamheten.

Några remissinstanser påyrkade sådan ändring av förslaget att ansökan om

bildande av fiskevårdsområde obligatoriskt skulle vara åtföljd av förslag

till stadgar.

Föredragande departementschefen1 ansåg det böra undersökas, huruvida ej

delägarna borde få tillfälle att, innan de yttrade sig över ansökningen om

fiskevårdsområdes inrättande, taga del av ett fullständigt förslag till stadgar

för området. I många fall kunde nämligen kännedom om stadgarnas innehåll

vara av väsentlig betydelse för frågans bedömande.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsen sammanhängde frågan, huruvida det var lämpligt

att ett fiskeområde kom till stånd, nära med frågorna, hur fisket och fiskevården

inom området avsågs skola ordnas, i vad mån fisket skulle drivas

av delägarna själva eller upplåtelse av fiskerätt skulle ske, hur avkastningen

skulle disponeras och i vad mån delägarna skulle förpliktas utgiva tillskott

m. m. Det syntes därför vara nödvändigt, att stadgarna, som ju skulle reglera

dessa frågor, fastställdes i samband med att beslut meddelades om bildande

av fiskeområdet. Eftersom länsstyrelsen skulle besluta om fiskeområdets

bildande, syntes länsstyrelsen också böra bestä inni

a stadgarnas innehåll. Fiskerättskommitténs förslag att det

skulle ankomma på länsstyrelsen att utfärda stadgar syntes därför böra godtagas.

Ehuru länsstyrelsen skulle få beslutanderätten, borde såsom fiskerättskommittén

anfört länsstyrelsen härvid i största möjliga utsträckning söka

tillgodose delägarnas önskemål. I lagtexten syntes böra utsägas att länsstyrelsen,

såvitt det var lämpligt och möjligt, borde följa delägarnas mening. I

vissa viktiga frågor skulle delägarnas önskemål vara avgörande för stadgarnas

innehåll. För meddelande av vissa föreskrifter — regler om upplåtelse

av fiskerätt och uttagande av tillskott — skulle nämligen fordras anslutning

av en delägaremajoritet. Genom att delägarna sålunda skulle bestämma i

dessa frågor kom de i realiteten även att bestämma hur influtna medel —

vare sig arrendeavgift eller tillskott — kom att användas.

Om förslagets närmare utformning framhöll styrelsen, att den av departementschefen

år 1950 berörda frågan om icke delägarna borde

få tillfälle att, innan de yttrade sig över ansökan om

bildande av fiskeområde, taga del av ett fullständigt

förslag till stadgar, var av stor vikt. Härom anförde styrelsen

vidare följande.

Att en ansökan icke är åtföljd av förslag till stadgar synes ej böra föranleda

till att ansökningen avslås. Anses ansökningen böra kompletteras med

ett stadgeförslag innan den delgives delägare som icke underskrivit densamma,

bör kompletteringen ske genom länsstyrelsens försorg. Länsstyrelsen får

1 Prop. nr 60/1950 s. 97.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 50 år 1960

157

uppdraga åt sakkunnig person — fiskeriintendent eller länsfiskeritjänsteman

— att upprätta ett förslag.

Emellertid måste stundom svårigheter uppkomma att upprätta ett någorlunda

fullständigt förslag till stadgar utan att förrättning hållits å platsen.

Man torde därför icke kunna meddela annan föreskrift än alt, därest ansökningen

ej är åtföljd av fullständigt förslag till stadgar, länsstyrelsen skall

uppdraga åt sakkunnig person att upprätta sådant förslag i den mån så lämpligen

kan ske. Sådan föreskrift torde liksom närmare bestämmelser om förfarandet

i övrigt böra meddelas i administrativ ordning.

Genom att stadgarna skola reglera alla mera väsentliga frågor om fiskets

och fiskevårdens bedrivande, användningen av avkastning m. in. och genom

att stadgarna skola fastställas i samband med beslut om fiskeområdets bildande

blir det nödvändigt att alla dessa frågor behandlas vid förrättningen

eller eljest utredas. Detta är erforderligt också med häns_\n till att delägarnas

ståndpunkt till frågan om ett fiskeområde bör inrättas ofta blir beroende

av vilka funktioner fiskeområdet skall ba. Sålunda kan ju en delägare exempelvis

såsom villkor för sin anslutning till ett beslut om bildande av område

uppställa att utarrendering icke får ske. Sådana villkor måste naturligtvis

beaktas vid avgörande av frågan, huruvida erforderlig majoritet föreligger

för bildande av ett fiskeområde.

De slutligen antagna stadgarna kunna självfallet komma att avvika från

det förslag som bifogats ansökningen eller antagits vid förrättning. Därest

länsstyrelsen ämnar göra någon avvikelse av betydelse, synas delägarna böra

erhålla tillfälle att yttra sig däröver innan stadgarna utfärdas. Detta bör ske

genom att stadgarna hållas tillgängliga för granskning bos länsstyrelsen med

rätt för delägarna att inkomma med påminnelser. Underrättelse om att stadgeförslaget

kan komma att ändras samt om rätten att enligt vad nu sagts

inkomma med påminnelser bör givas, då ansökningen om områdets bildande

utställes till delgivning med delägarna, samt vid förrättningen.

I fråga om stadgarnas innehåll anför styrelsen följande.

Stadgarna skola innehålla de huvudsakliga grunderna för fiskets och fiskevårdens

utövande. Redan härav följer att frågan i vad mån fisket skall bedrivas

av delägarna själva eller upplåtas till annan skall i huvudsak regleras

i stadgarna. Skall fisket enligt de sålunda fastställda grunderna för fiskets

utövande delvis upplåtas, torde emellertid icke minst ur synpunkten, alt ett

för delägarna fördelaktigt upplåtelseavtal skall kunna ingås, viss möjlighet

böra lämnas öppen för dem att utan hinder av stadgarna kunna närmare

reglera den omfattning i vilken upplåtelse skall ske. Dessutom torde, även

då delägarna vid fiskeområdets bildande ha för avsikt att driva allt fiske

själva, möjlighet böra förefinnas att utan stadgeändring kunna tillgodose

ett efter hand framkommande önskemål att fisket i viss mindre utsträckning

skall upplåtas. Föreskriften att stadgarna skola innehålla de huvudsakliga

grunderna för fiskets utövande lägger tydligen ej hinder i vägen för tillgodoseende

av de nu berörda önskemålen. Av vikt är emellertid att stadgarna

angiva den >ttersta gränsen för möjligheten att upplåta fiskerätt. Vid sidan

av den nyssnämnda föreskriften upptages därför i första slycket regeln att

stadgarna skola innehålla bestämmelser i vad mån rätt till fiske skall kunna

för gemensam räkning upplåtas.

Även i övrigt kan det stundom, måhända oftast, vara lämpligt att undvika

detaljreglering. En sådan skulle kunna förhindra en smidig anpassning av

verksamheten inom fiskeområdet efter nya förhållanden och så småningom

vunna erfarenheter. Av vikt är emellertid, såsom tidigare anförts, att man

redan vid fiskeområdets bildande skall kunna överblicka den yttersta

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

ramen för de ekonomiska förpliktelser som kunna uppkomma

för delägarna. Fördenskull har föreslagits, att stadgarna skola innehålla

bestämmelser om hur stor del av ersättningen för upplåtelse av fiskerätt,

som årligen högst må användas eller fonderas för gemensam räkning,

ävensom föreskrifter, om och i vad mån delägarna må förpliktas att lämna

tillskott i penningar, varor eller arbete.

Remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag

Mot förslaget, att stadgarna skulle fastställas av länsstyrelsen

hade remissinstanserna — om man bortser från dem som avstyrkte

förslaget i dess helhet — icke något att erinra.

I anledning av fiskeristyrelsens förslag att ansökan om bildande

av fiskevårdsområde borde vara åtföljd av förslag

till stadgar uttalade ett flertal remissinstanser att föreskriften härom

borde formuleras icke blott som en rekommendation utan som ett oeftergivligt

villkor.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet framhöll sålunda att det var

av vikt, att fiskerättsägarna på ett tidigt stadium kunde sätta sig in i stadgeförslaget.

Detta skulle ej bli fallet, om stadgarna kungjordes först vid

sammanträdet för inrättande av fiskevårdsområde.

Liknande synpunkter framhölls jämväl av länsstyrelserna i Värmlands

och Örebro län, Älvsborgs läns norra, Värmlands läns och Norrbottens läns

hushållningssällskap samt fiskerinämnden för Vänern.

Lagberedningen var i princip ense med nämnda remissinstanser men föreslog

att frågan praktiskt löstes på annat sätt och anförde härom följande.

Med hänsyn till att enligt förslaget stadgarna skall reglera alla mer väsentliga

frågor om fiskets och fiskevårdens bedrivande och att därför en

delägares inställning till frågan om bildande av fiskeområde får antagas

bli beroende av stadgarnas utformning anser beredningen det nödvändigt

att delägarna, innan de har att slutligen tillkännage sin mening, på ett eller

annat sätt beredas tillfälle att taga del av förslag till stadgar och att bestämmelse

härom inskrives i själva lagen. Det torde därför, lämpligen i 6 §,

böra stadgas att om förslag till stadgar ej bifogats ansökningen, ärendet

angående bildande av fiskeområde ej må upptagas till slutlig prövning innan

genom länsstyrelsens försorg sådant förslag utarbetats och sakägarna

erhållit tillfälle att yttra sig däröver.

I många yttranden framhölls, att länsstyrelserna vid stadgarnas fastställande

skulle komma att ställas inför en svår uppgift, särskilt då det

gällde att bevaka att enskild rätt ej kränktes. Beträffande de

synpunkter, som härvid borde beaktas anförde lagberedningen.

Med bildandet av fiskeområde uppkommer ur sakrättslig synpunkt en

samfällighet, omfattande de fastigheter som ingå i detta område. Varje sådan

fastighet ålägges en belastning, som innebär vissa inskränkningar i

ägarens förfoganderätt över fastighetens fiske ävensom vissa åtaganden

t. ex. skyldighet att utgiva tillskott i penningar, varor eller arbete. Genom

länsstyrelsens beslut om fiskeområdes bildande kommer denna belastning

i prioritet framför rättigheter som äro gällande i fastigheten, även om sådana

rättigheter, såsom panträtt, tidigare inskrivits. Ett dylikt företräde

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

159

kan allenast motiveras av att belastningen ur ekonomisk synpunkt är av

mindre betydelse än den fördel som fastigheten vinner. Det är av vikt för

andra sakägare att denna synpunkt beaktas vid länsstyrelsens tillståndsprövning.

Av förslaget framgår emellertid även att en åt annan sakägare

upplåten fiskerätt kan komma att helt uppoffras utan att, såsom vid expropriation

eller andra tvångsförvärv, någon rätt till ersättning tillkommer

honom. Ett särskilt skydd åtnjuter emellertid enligt förslaget fiske som

helt eller delvis innehaves av yrkesfiskare eller därmed likställda enligt

ett samtidigt framlagt förslag till [lag om fiskearrenden], I de fall som ej

omfattas av nämnda förslag finnes allenast den i motiven (s. 82) antydda

utvägen att länsstyrelsen vid sin prövning beaktar detta förhållande antingen

så att det ifrågavarande fiskevattnet uteslutes eller ock på det sätt att

i stadgarna meddelas förbehåll för upplåtelsens bestånd. En förutsättning

för att länsstyrelsen skall vad sin prövning kunna beakta dessa intressen är

att upplåtelser av detta slag, som icke äro blott tillfälliga, bringas till länsstyrelsens

kännedom. Enligt förslaget synes emellertid icke någon uppgiftsskyldighet

i detta hänseende åligga sökanden (jämför 5 §). Enligt beredningens

mening måste det krävas alt sådan sakägare såvitt möjligt underrättas

om ansökningen för att sättas i tillfälle att bevaka sin rätt (22 § 3.).

En fråga som i detta sammanhang inställer sig är den om nyttjanderättshavarens

ställning i förhållande till fastighetsägaren, då nyttjanderätten

får vika. Enligt beredningens mening torde starka skäl kunna anföras för

den ståndpunkten, att nyttjanderättshavaren icke kan till förmån för annans

ekonomiska intresse till följd av ett i administrativ ordning tillkommet

beslut frånkännas rätt till ersättning för den förlust som tillskyndas

honom genom nyttjanderättens upphörande, t. ex. för fiskredskap, som

genom fiskerättens upphörande bli onyttiga för honom. En sådan ersättningsskyldighet

måste uppenbarligen beaktas vid bedömande av fastighetens

nytta av fiskeområdet.

Även lantmäteristyrelsen, fiskcriintendenten i nedre norra distriktet och

Västmanlands läns hushållningssällskap framhöll länsstyrelsens skyldighet

att bevaka, att stadgarna fick sådant innehåll att enskild delägare ej led

ekonomiskt avbräck.

Hovrätten för Västra Sverige anmärkte särskilt att förslaget icke upptog

någon motsvarighet till bestämmelsen i 23 § 1913 års lag, enligt vilken delägare,

som led intrång genom föreskrift om fredningsområde i skiftat

vatten, var berättigad till ersättning därför.

Norrbottens läns hushållningssällskap underströk vikten av att stadgarna

otvetydigt gav vid handen vilka ekonomiska förpliktelser och inskränkningar

i enskild rätt som kunde drabba en delägare. Sällskapet anförde

i denna del.

Avsikten med att stadgar skall föreligga när området inrättas är ju dels

att länsstyrelsen skall få erforderlig kontroll av alt ingens rätt trädes för

nära. dels att de berörda delägarna skall ha möjlighet att kontrollera, att

det är förenligt med deras intresse att ingå i fiskeområdet. Detta förutsätter,

att stadgarna göres tämligen detaljerade. Fiskeristvrelsens speciella

motivering till 10 § synes icke tillräckligt betona detta. Göres stadgarna så

vaga, att de tillåter senare interna beslut om inskränkningar i delägarnas

fiskemöjligheter, som kanske komma att drabha synnerligen olika (t. ex.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

fredningsområde i ett av skifteslagens vatten), är ändamålet med de viktigaste

föreskrifterna i 10 § förfelat. Detta kommer förmodligen också i

många fall att hindra inrättande av fiskeområde och äventyrar i varje fall

den minoritetens rätt, som länsstyrelsen bl. a. skulle bevaka. Den yttersta

gränsen för fiskeområdets befogenheter över huvud taget gentemot de enskilda

delägarna bör otvetydigt framgå av stadgarna, sålunda icke blott beträffande

ekonomiska förpliktelser utan även i fråga om inskränkningar

av olika slag i deras rätt och möjlighet att bedriva fiske, som kan komma

att föreskrivas. Formuleringen »de huvudsakliga grunderna» i 10 § bör

enligt hushållningssällskapets mening ändras till »grunderna» och närmare

administrativa föreskrifter utfärdas om vad stadgarna skall innehålla

i detta avseende för att kunna godkännas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg däremot, att det borde övervägas,

huruvida icke länsstyrelsens befattning med stadgarna kunde inskränkas

till fastställande av de huvudsakliga grunderna för utövandet av

fisket och fiskevården. Som motiv härför åberopas motsvarande bestämmelser

i fråga om jaktvårdsområde.

Departementspromemorian 1957

Promemorian uppehöll sig till en början vid gällande rätt och framhöll

därvid, att 1913 års lag icke innehöll några bestämmelser om stadgar. Lagen

utgick ifrån att icke blott alla sådana beslut, som var grundläggande

för tillkomsten av ett gemensamhetsfiske utan även alla frågor om delägarnas

rätt att enligt plan nyttja fisket skulle underställas länsstyrelsen

för fastställelse. Det sade sig självt att ett dylikt förfarande blev ohanterligt

i praktiken.

De spörsmål som sammanförts i detta avsnitt berörde dels frågan om

vem som slutligen skulle bestämma stadgarnas innehåll, dels frågan om

de grundläggande principerna för stadgarnas utformning.

Då allmän enighet nu syntes råda därom att stadgarna skulle

fastställas av länsstyrelsen under tillbörlig hänsyn till delägarnas

mening, av vilken länsstyrelsen för övrigt i väsentliga avseenden var bunden,

hade härutinnan någon ändring ej företagits i fiskeristyrelsens förslag.

Det syfte som åtskilliga remissinstanser velat vinna genom att stadga

en obligatorisk skyldighet för sökanden att alltid förete

förslag till stadgar syntes i sak bli fullt tillgodosett genom det förslag

lagberedningen lämnat och som innebar att, om sökanden ej företedde

stadgeförslag, länsstyrelsen skulle utarbeta sådant förslag och bereda delägarna

tillfälle att yttra sig däröver. Då lagberedningens förslag dessutom

hade vissa praktiska fördelar, hade detsamma följts i promemorian.

Om förslagets närmare utformning yttrades i promemorian.

Åtskilliga remissinstanser har föreslagit, att den nya lagen skall uttryckligen

angiva att det åligger länsstyrelse att tillse att stadgarna icke innehåller

bestämmelse, som kan innebära kränkning av

enskild delägares rätt. Något stadgande härom har dock ej intagits

i utkastet. Anledningen härtill är följande. Det har tidigare flera gång
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

161

er framhållits att den föreslagna lagstiftningen för den enskilde kan komma

att medföra intrång för vilka han icke alltid kan omedelbart göras skadeslös.

Ägaren av ett enskilt fiske ålägges kanske en sådan begränsning i sitt fiskande,

att detta endast giver honom hälften av vad han tidigare där erhållit.

Han kan med visst fog göra gällande att han kränkts i sin enskilda rätt. Likväl

kan den sålunda genomförda begränsningen stå helt i överensstämmelse

med lagens princip att samtidigt tillvarataga delägarnas gemensamma bästa

och bringa rättvisa dem emellan. Samtidigt är det en så självklar princip att

länsstyrelser såväl som andra myndigheter alltid har att iakttaga att ingens

rätt kränkes på annans bekostnad att en uttrycklig bestämmelse härom är

överflödig och snarast skulle verka förvirrande.1

Vad nu sagts torde i motsvarande mån gälla den av hovrätten för Västra

Sverige framställda anmärkningen att det i 23 § 1913 års lag reglerade fallet

ej berörts av fiskeristyrelsen. Samma grundsats som återspeglas i nämnda

bestämmelse påträffas flerstädes i lagen, t. ex. i 21 § sista stycket och 28 §''.

Liknande ersättnings- och garantiregler saknas däremot i den nu föreslagna

lagstiftningen. Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas ensak —

initiativrätten har ju nu förutsatts komma att begränsas till delägarna själva.

Åtgärder skall visserligen kunna genomföras även mot en minoritets vilja,

men principen härvidlag liksom för hela lagstiftningen är att alla åtgärder

skall syfta till delägarnas gemensamma bästa, samtidigt som ingen skall

gynnas på annans bekostnad. Accepteras dessa utgångspunkter torde särskild

motivering för varje avsteg från 1913 års lag ej tarvas.

Vad lagberedningen i denna del yttrat synes såsom välgrundat icke böra

föranleda erinran. Yttrandet har i viss del föranlett ändring i förslaget till

lagtext (utkastet §§ 9 och 10).

En principiellt betydelsefull fråga har upptagits till närmare behandling

av hushållningssällskapet i Norrbottens län och föranletts av fiskeristyrelsens

förslag att stadgarna skall innehålla föreskrifter om de huvudsakliga

grunderna för fiskets och fiskevårdens

utövande. Såsom närmare utvecklas i promemorians speciella motivering

har i enlighet med flera remissinstansers påpekanden det befunnits

erforderligt att göra föreskrifterna om stadgarnas innehåll betydligt mer detaljerade

än vad styrelsen föreslagit. Därmed torde väl även en del av vad

hushållningssällskapet åsyftat vara vunnet. Det torde som fiskeristyrelsen

närmare utvecklat (s. 87 f.) vara lämpligt att undvika en detaljreglering i

lagen. Många gånger torde det, såsom nu ofta sker i fiskevårdsföreningarna,

vara erforderligt att årligen bestämma i vilken utsträckning fiske skall få bedrivas.

Om alla bestämmelser härom måste intagas i stadgarna skulle dessa

behöva ändras lika ofta. Ett dylikt förfarande skulle säkerligen befinnas alltför

tungrott. I utkastet har den av hushållningssällskapet företrädda synpunkten

såtillvida beaktats att ordet »huvudsakliga» strukits (13 § första

stycket punkt 5). I stadgarna skall således angivas »grunderna» för fiskets

och fiskevårdens utövande. Genom denna formulering torde något nämnvärt

intrång ej behöva befaras i det nyss berörda, av fiskeristyrelsen företrädda

intresset. Det sagda kan belysas av följande exempel. I stadgarna

för ett fiskevårdsområde föreskrives att kräftfångst får bedrivas under högst

två veckor om året och med användande av de redskap fiskestämman beslutar;

antalet av varje delägares redskap bestämmes med hänsyn till vars och

ens delaktighet. Därmed får grunderna för kräftfångsten inom området anses

vara angivna. Inom den sålunda uppdragna ramen beslutar sedan fiskestämman

varje år erforderliga detaljföreskrifter för kräftfångsten. Att förc
>

Sundberg, Allmän förvaltningsrätt, Sthlrn 1955, s. 113 tf. llcrlitz, Förvaltningsförfarandet,

SOU 1916:6!) s. 20 f. Besvärssakkunnigas betänkande SOU 1955:19 s. 58 f.

II Ililinntj till riksdai/ens protokoll 1''JGO. Ixarnl. Xr ~i0

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1960

skrifter som fiskestämman sålunda beslutar, omfattas av straffsanktionen i

26 § (utkastet) torde vara ställt utom tvivel.1

Om fiskevårdsområdena skulle kunna motsvara lagens krav på funktionsduglighet,

syntes det enligt promemorian vara nödvändigt att ett visst mått

av handlingsfrihet, på sätt nyss antytts, lades i de beslutande organens hand.

Den enskilde delägarens krav att i förväg kunna överblicka de konsekvenser

som hans inträde i organisationen kom att medföra för honom fick ej drivas

för långt.

Remissyttranden över departementspromemorian

Förslaget att länsstyrelsen såsom fastställande myndighet får bära

ansvaret för att stadgeförslag utarbetas och bringas till

delägarnas kännedom har i allmänhet ej föranlett erinran. Länsstyrelsen i

Kristianstads län anser dock att fullständigt förslag till stadgar ovillkorligen

skall bifogas ansökan om bildande av fiskevårdsområde och anför till stöd

härför följande.

Fiskevårdsområde avses skola utgöra en organisation för tillvaratagande

av i första hand delägarnas ekonomiska intressen och det synes därför vara

av vikt att första initiativet till stadgeförslag lägges å delägare och icke å

myndighet. Beträffande stadgarnas tekniska utformning torde det icke ställa

sig allför svårt för delägare att därvid erhålla bistånd av företrädare för fiskeorganisationer

eller andra sakkunniga personer. Med förslagets nuvarande

utformning skulle det bliva fara värt, att upprättandet av stadgeförslag

mer regelmässigt kom att överlåtas på länsstyrelsernas eller andra fiskerimyndigheters

redan hårt arbetstyngda tjänstemän.

Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län betvivlar, att

fiskeristyrelsens och promemorians förslag om en rekommendation till sökanden

att alltid förete stadgeförslag kommer att vara myndigheterna till

någon hjälp. Lantmäteristyrelsen anför härom följande.

Enligt Iantmäteristyrelsens erfarenhet rörande beskaffenheten av ansökningar

angående lantmäteriförrättningar och förrättningar enligt lagen om

enskilda tägar är det föga sannolikt att nu ifrågavarande ansökningar komma

att åtföljas av fullständiga uppgifter om berörda delägare och än mindre

av. UPP8*^ 0111 delaktigheten i fisket. I sistnämnda avseende måste det

nämligen i regel anses vara så gott som uteslutet att sökanden själv kan

åstadkomma erforderlig utredning och hans benägenhet att därtill anlita sakkunnig,

något som torde åsamka honom betydande utgifter, är säkerligen ytterligt

ringa. Att förutsätta att ansökningen skall vara åtföljd av förslag till

stadgar av det innehåll varom stadgas i 13 § är enligt styrelsens mening icke

praktiskt möjligt. Man torde sålunda ha att räkna med att ansökningen endast

sällan kommer att innehålla fullständiga och korrekta uppgifter i överensstämmelse

med stadgandet i lagutkastets 9 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län och fiskeriintendenten i övre norra distriktet

anser att bestämmelserna om stadgarnas innehåll kan betydligt förenklas.

Den sistnämnde tillägger att förslaget innebär en alltför stark begränsning

av delägarnas möjlighet att själva bestämma om fiskets nyttjande.

1 Jfr betr. jakt vårdsområdena Bouveng, Jakträtt och viltvård, Sthlm 1956, s. 103.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

163

Hovrätten för Västra Sverige polemiserar mot den i promemorian närmare

utvecklade tankegången, att det vore överflödigt att i lagen särskilt föreskriva

att genom stadgarna enskild rätt ej fick kränkas. Hovrätten anför.

Lagen och stadgarna skola utgöra ett rättesnöre för delägarnas handlande.

Frånvaron av rättssäkerhetsgarantier lämnar spelrum för allsköns godtycke,

vars följder i brist på stadganden kanske icke kunna rättas till besvärsvägen.

Vidare måste det vara ägnat att framkalla stridigheter om någon på goda skäl

vill hävda att ett beslut länder honom till förfång men vägras ersättning under

hänvisning till att lagen utgår från att sakägarna äro pliktiga att utan ersättning

tåla visst intrång i sin rätt. Var går i sådant fall gränsen mellan ersättningsgill

och icke ersättningsgill skada? Det torde icke nämnvärt motverka

lagens syftemål, om i lagen intoges en bestämmelse om att i stadgarna

eller i beslut, som fattas med stöd av stadgarna, ej må meddelas föreskrift

om åtgärd, som medför intrång i delägares fiskerätt, med mindre ersättning

för intrånget beredes delägaren. Denna ersättning skulle givetvis icke behöva

utgå i penningar utan skulle till exempel kunna utgå i form av fiskerätt i

annan del av vattenområdet.

Departementschefen

Bestämmelser hur gemensamhetsfiske skall nyttjas och förvaltas skall

i viss utsträckning meddelas i det beslut varigenom sådant fiske inrättas.

Detta har allmänt ansetts vara en olämplig ordning och alla utredningsförslag

är eniga om att bestämmelser i detta ämne bör inrymmas i stadgar,

som utfärdas eller fastställes av länsstyrelsen.

I fråga om stadgarnas innehåll har det diskuterats, huruvida

stadgarna bör vara fullständiga i den meningen att de bör innehålla samtliga

de bestämmelser som gäller för fiskevårdsområdet, eller om stadgarna

endast bör ange de huvudsakligaste grunderna för fiskets utövande och områdets

förvaltning. Jag ansluter mig därvid till den mening som uttalats i

promemorian, vilket innebär att stadgarna inte i den meningen bör vara

fullständiga att icke också andra bestämmelser, som delägarna inom lagens

och stadgarnas ram beslutat, är giltiga.

I de tidigare förslagen har i själva lagtexten tämligen utförligt angivits

vad stadgarna skall innehålla. Mest fullständig i detta hänseende är departementspromemorian.

För min del anser jag dock inte att det är nödvändigt

att i lagtexten införa en förteckning över de olika ämnen som stadgarna

bör reglera. Det torde vara uppenbart att behovet av reglering genom

stadgar starkt växlar i de enskilda fallen. Det är därför enligt min mening

tillräckligt att i lagen anges att stadgarna skall angiva fiskevårdsområdets

omfattning samt grunderna för fiskets utövande och områdets förvaltning.

Därav torde då också förstås att alla sådana viktigare frågor som i lager,

ägnats särskild behandling, såsom bestämmandet av delaktigheten och rösträtten,

förutsättningarna för upplåtelse och tillskott samt fördelningen av

inkomster i förekommande fall bör regleras i stadgarna. Den närmare detaljreglering

som till ledning för berörda myndigheter kan vara påkallad

anser jag böra ha sin plats i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Spörsmålet huruvida sökanden eller länsstyrelsen skall bära ansvaret

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

för att fullständigt förslag till stadgar förelägges delägarna

för yttrande har livligt diskuterats under frågans tidigare behandling.

Jag har i förevarande förslag infört en ordning för förfarandet vid

fiskevårdsområdes bildande som på flera punkter avviker från tidigare förslag.

Härtill återkommer jag i den speciella motiveringen till 15—22 §§. Mitt

förslag innebär i korthet att utredningen av äganderätts- och fiskerättsförhållanden,

inhämtandet av delägarnas mening och den ytterligare förberedelse,

som erfordras som underlag för länsstyrelsens fastställelseprövning, i

sin helhet anförtrotts åt förrättningsmannen.

Det ter sig då naturligt att denne också får bära ansvaret för att stadgeförslag

upprättas och förelägges delägarna innan dessa tar ställning till frågan

om fiskevårdsområdet bör bildas. Härigenom tillgodoses både praktiska

och rättsliga synpunkter på ett enligt min mening tillfredsställande sätt.

12. Kostnaderna

Lagen om gemensamhetsfiske

Förrättningsmannens och gode männens rese- och traktamentskostnader

vid förrättning enligt 1913 års lag ersättes av allmänna medel (kungörelse

den 4 december 1931, nr 403). Övriga kostnader, som uppkommer vid ett gemensamhetsfiskes

inrättande, skall förskjutas av sökanden, som också har

att svara för dessa kostnaders slutliga gäldande för den händelse gemensamhetsfiske

ej kommer till stånd; eljest skall kostnaden fördelas mellan delägarna

i förhållande till envars delaktighet (39 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

Enligt lagstiftningen om jaktvårdsområden gäldas ersättning till förrättningsman,

varom länsstyrelsen beslutar, samt kostnader för kungörelser och

dylikt av länsstyrelsen med medel ur jaktvårdsfonden, om framställning därom

göres (42 § jaktstadgan). Jaktvårdsf onden, som förvaltas av statskontoret,

bildas av de jaktvårdsavgifter som varje jägare i allmänhet är skyldig att

erlägga.

Palmquists förslag 1913

Utredningsmannen föreslog, att alla kostnader för förrättningsmannens

och gode männens resor och traktamentsersättning ävensom för länsstyrelsens

kungörelser skulle gäldas av allmänna medel.

Fiskerättskommitténs förslag 1917

Kommittén ansåg att kostnaderna för förrättning borde gäldas av allmänna

medel.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Vid remissbehandlingen av förslaget ägnades uppmärksamhet åt frågan

om och i vad mån kostnaderna för förfarandet borde bestridas av statsverket.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

165

Från ett flertal håll hemställdes, att även andra av fiskevårdsområdets bildande

föranledda kostnader än kostnaderna för själva förrättningen skulle

gäldas av allmänna medel. Kalmar läns södra hushållningssällskap anförde

sålunda.

Inom länsdelen har erfarenheten visat, att den fiskerättsutredning, som alltid

medföljer bildandet av gemensamhetsfiske, som regel blir mycket omfattande

och tidsödande. Såvitt nämnden kan finna kommer i realiteten att erfordras

lika noggrann utredning vid bildande av fiskevårdsområde. Även om,

som de sakkunniga anmärkt, länsfiskeritjänstemannen bör göra dessa utredningar,

kommer alltid att uppslå vissa kostnader, vilka ibland kunna bli betydande.

Härtill kommer av länsstyrelsen debiterade kostnader såsom kungörelseavgift

och stämpelavgift.

De sakkunnigas mening är tydligen, att fiskerätlsägarna skola stå för dessa

och andra utgifter, som kunna uppstå. Endast i de fall länsstyrelsen förordnar

om förrättning på stället, skall kostnaderna härför tillskjutas av allmänna

medel.

Det har visat sig, alt när det gäller bildande av gemensamhetsfiske — förhållandet

torde bli detsamma beträffande fiskevårdsområde — kan man aldrig

i förväg avgöra utgången av förrättningen. Under utredningsarbetet kan

uppdagas fiskerättsförhållanden, som omöjliggör fastställelse av gemensamhetsfiske,

eller som klargör för förrättningsmannen olämpligheten av bildande

av detsamma. Man kan inte heller utan vidare förutsätta, att erforderlig

majoritet förefinnes eller att länsstyrelsen alltid kan fastställa beslut om bildande

av gemensamhetsfiske.

Frågan uppkommer då vem som skall betala de kostnader, som kunna ha

uppstått. Den fiskerättsägare, som satt sig i förbindelse med länsfiskeritjänstemannen,

torde som regel inte göra det och kan väl knappast heller åläggas

det. Utredningsmannen bör rimligtvis inte betala dem. Det är av största vikt,

att de här framförda synpunkterna beaktas, och att det i lagen finns klara

föreskrifter hur därmed skall förfaras. I annat fall kommer detta att utgöra

en hämsko för fiskets ordnande genom fiskevårdsområde. Varken eu aldrig

så intresserad fiskerättsägare eller nitisk länsfiskeritjänsteman torde vilja

taga risken att själv stå för kostnaderna.

I viss mån är det ju ett allmänintresse att fisket och fiskevården ordnas i

landet, och det synes därför inte orimligt, att alla kostnader bestridas av allmänna

medel.

Liknande synpunkter anfördes av Kalmar läns fiskevattensägarcförbund.

Malmöhus läns hushållningssällskap hemställde, att kostnaderna för bildande

av fiskevårdsområde skulle gäldas av allmänna medel, om icke delägarna

själva tagit initiativ till bildandet av området. Hovrätten över Skåne

och Blekinge ansåg att kostnaderna skulle bestridas av statsmedel i fall då

område bildades, ändå att de flesta delägarna i området uttalat sig däremot.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anförde i kostnadsfrågan.

I det förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om fiskevårdsområde,

som fanns intaget i 1943 års betänkande, hade intagits bestämmelse därom

att kostnader för kungörelser om förrättning enligt lagen om fiskevårdsområde

skulle bestridas av allmänna medel. Länsstyrelsen ifrågasätter i detta

sammanhang, huruvida länsstyrelsen icke kunde tillerkännas samma rätt,

som 42 § i jaktstadgan i detta avseende lämnar länsstyrelse vid bildande av

jakt vård sområde. Någon anledning att i förevarande hänseende föreskriva

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

andra bestämmelser än de, som gälla i jaktstadgan, anser länsstyrelsen icke

föreligga. Ersättningar och kostnader i nu angiven omfattning för förrättningar

enligt fiskelagen böra emellertid utgå av allmänna medel.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsens mening borde kostnaderna för bildande av fiskeområde

i princip bäras av delägarna själva. Med hänsyn till det betydande

allmänna intresset av att dylika sammanslutningar kom till stånd borde

dock kostnaden för erforderliga sammanträden och kungörelser bäras av

det allmänna, likaså kostnaden för sådan utredning av exempelvis lantmäteriteknisk

art, som länsstyrelsen fann behövlig.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg, att den av fiskeristyrelsen uttalade

principen borde komma till uttryck i lagtexten. I ett flertal yttranden

framhölls, att en nödvändig förutsättning för att fiskeområden i någon

större omfattning skulle komma till stånd syntes vara att kostnaderna för

äganderättsutredningen, förrättningar m. in. bestreds av statsmedel och att

detta direkt utsädes i lagtexten. Domänstyrelsen anförde härom.

Domänstyrelsen har under det senaste decenniet genom sin fiskevårdspersonal

verkställt äganderättsutredningar på domänverkets bekostnad i

många fall i avsikt att få till stånd gemensamhetsfisken, där detta synts

angeläget för kronan. Resultatet härav har i allmänhet varit negativt. Domänstyrelsen

kan emellertid med anledning av denna praktiska erfarenhet

vitsorda, att de utredningar och sammanträden, som enligt domänstyrelsens

mening i nära nog samtliga fall bli nödvändiga för att få till stånd

ett fiskeområde enligt det förslag, som nu föreligger, komma att bli

både arbetskrävande och kostsamma. Det är därför enligt domänstyrelsens

mening av vikt att kostnaderna för bildande av fiskeområde i största

möjliga utsträckning bestridas av det allmänna och att bestämmelser härom

intages i lagen.

Jönköpings läns hushållningssällskap, i vars yttrande i denna del länsstyrelsen

i samma län instämt, höll före att i samband med bildande av

fiskeområde fullständigt klarläggande av fiskerätts- och äganderättsförhållandena

icke torde kunna undvikas. Erforderlig utredning härom borde

verkställas genom lantmäterikontorets försorg. Skulle detta ej låta sig göra,

kunde ifrågasättas om icke allmänna medel borde ställas till förfogande

för bekostande av utredning på annat sätt. Liknande synpunkter framhölls

av hushållningssällskapen i Kronobergs, Skaraborgs, Blekinge och

Hallands län.

Lantmäteristyrelscn ansåg, att beträffande kostnader för lantmäteriets

medverkan borde gälla samma regler som för legala förrättningar, och föreslog

därför ett tillägg till 21 § lantmäteritaxan. Detta innebar, att delägarna

själva fick stå omkring 40 % av statsverkets självkostnader för det

utförda arbetet. Norrbottens läns hushållningssällskap uttalade, att det allmänna

i den utsträckning fiskeristyrelsen föreslagit borde gälda vissa

kostnader samt. att därjämte ersättning till förrättningsman borde bestridas

på samma sätt som gällde vid förrättningar om jaktvårdsområde.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

167

Länsstyrelsen i Uppsala lån förordade, att samtliga kostnader skulle gäldas

av allmänna medel och anförde till stöd härför.

Såsom fiskeristyrelsen själv framhållit har det allmänna ett betydande

intresse av att fiskeområden bildas. Någon anledning att i förevarande hänseende

tillämpa andra grundsatser än de som gälla vid bildande av jaktvårdsområde

synes vidare icke föreligga, låt vara alt vissa kostnader där

utgå ur jaktvårdsfonden. Vidare må framhållas, att det förhållandet att

delägarna själva skola bära vissa kostnader kan verka avhållande på delägarnas

initiativ till bildande av fiskeområde, varigenom syftet med lagstiftningen

kan komma att motverkas.

Samma åsikt uttalades av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, som

redovisade vissa erfarenheter och anförde.

Från mina tjänsteår på ostkusten, då jag inrättade en hel del gemensamhetsfisken,

har jag ett starkt intryck av att frågan om kostnaderna för

det hela spelade en stor roll. Det visade sig mången gång att intresserade

personer avhållit sig från att begära inrättande av gemensamhetsfiske inför

risken att de eller byalaget därigenom ådroge sig skyldighet att i anslutning

till sin ansökan och till förrättningen utbetala ett belopp, om vars

storlek de endast hade vaga begrepp. Kunde man klart säga ifrån: »Detta

betalar staten!», så stärktes genast handlingsviljan hos de berörda. Jag vill

därför starkt understryka önskemålet av att staten står för kostnaderna i

samband med inrättande av fiskeområde. Det är mycket viktigt att man

redan på förhand kan säga detta till intressenterna. Och det är enligt min

mening faktiskt ett så stort allmänt intresse att fiskeområden kommer till

stånd att det allmänna bör stå för kostnaderna; så bör ske även i det fall

att t. ex. förrättning hålles men sedan av någon anledning fastställelse av

fiskeområde ej kan ske.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet, som i stort sett hade samma

uppfattning, yttrade.

Så komplicerade som fiskerättsförhållandena äro måste överläggningar

ske på platsen för att erforderlig klarhet i dem skall kunna vinnas. Ofta

torde även en lantmäteriförrättning bli nödvändig för att skapa klarhet i

fiskevattensgränserna, vilka t. ex. i Dalarna är synnerligen oklara, för att

utreda vilka personer som verkligen äro fiskerättsägare i ett blivande område

liksom även särskild förrättning för att gradera fiskevattnen för att

bestämma varje fiskerättsägares andel däri. Kostnaderna för dylika förrättningar

kunna säkert bedömas bli höga, och skola de bestridas av fiskerättsägarna

torde följden bli den att antalet fiskeområden som bildas ej

blir stort. Förrättningskostnaderna avskräcka. Lagen kan då få samma

ringa tillämpning som lagen om gemensamhetsfiske vilket måste undvikas.

Endast de kostnader som kunna uppstå genom den till länsstyrelse

ställda primäransökan bör åvila fiskerättsägarna, övriga kostnader statsverket.

Det synes mig erforderligt att föreskrifter härom intagas i lagtexten.

Departementspromemorian 1957

Vad fiskeristyrelsen uttalat i kostnadsfrågan syntes enligt promemorian

vara väl förenligt med den föreslagna lagstiftningens syfte. Styrelsen hade

emellertid underlåtit att låta grundsatsen inflyta i lagtexten. Såsom åtskilliga

av remissinstanserna framhållit skulle det självfallet vara av stort

opaginerad Kontrollera mot PDF

I68 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

värde, om det redan i lagen fastslogs, att vissa kostnader under alla förhållanden

kom att bestridas av allmänna medel. Emellertid var det omöjligt

att ens tillnärmelsevis uppskatta det totala beloppet av ifrågavarande

kostnader. Denna omständighet liksom det förhållandet att frågan om bidrag

av allmänna medel icke gärna kunde sägas vara en förutsättning för

att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna genomföras och vinna praktisk

tillämpning, fick anses utgöra tillräcklig grund för ett beslut att icke i

själva lagen reglera omfattningen eller principerna för statens ekonomiska

medverkan, en tankegång varåt även fiskeristyrelsen om än indirekt givit

uttryck. Frågan om statsbidrag syntes i stället böra bestämmas av de erfarenheter

lagens praktiska tillämpning kunde komma att lämna.

På en punkt talade emellertid både rättssäkerhet och billighet för att

redan i lagen en reglering av det allmännas bidragsskyldighet skedde. Därest

ansökan om bildande av fiskevårdsområde hos den fastställande myndigheten

föranledde avslag, kunde detta antagas endast sällan ha sin grund

i något förhållande, varför sökanden kunde lastas. Då det, som flera gånger

framhållits, också var ett allmänt intresse att fiskevårdsområden bildades,

hade i utkastets 31 § föreslagits att i händelse av avslag kostnad för förrättning

och sådan utredning, som erfordrades för att klarlägga äganderättsförhållandena,

alltid skulle stanna på statsverket. Utan uttryckligt

stadgande syntes härav framgå att härmed endast avsågs kostnad, som

hänförde sig till förrättningsmannen eller utredning som denne eller den

fastställande myndigheten verkställt eller låtit verkställa. Ett stadgande av

motsvarande innehåll återfanns i 39 § 1913 års lag.

Remissyttranden över departementspromemorian

Länsstyrelsen i Blekinge lån framhåller att det är ett betydande samhällsintresse,

att fiskevårdsområden, där förutsättningar finns, verkligen

också kommer till stånd utan allt för stora uppoffringar av delägarna själva.

Värmlands läns hushållningssällskap ger uttryck för liknande uppfattning.

Hallands läns hushållningssällskap anser, att samtliga förrättningskostnader

bör bestridas av allmäna medel.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför.

Deto är värdefullt att i förslaget klart utsagts att kostnader, som kunna

uppstå vid försök till bildande av fiskevårdsområde, som ej kommer till

stånd, skall bestridas av kronan. Det kommer i många fall att medföra att

den tveksamhet ur ekonomisk synpunkt, som kan föreligga inför bildande

av fiskevårdsområde elimineras. Det vore emellertid önskvärt att det även

utsädes att förrättningskostnader av mer betydande omfattning, som lantmäteriförrättning

eller gradering eller annan beräkning av värdenormer

för det blivande fiskeområdet, kunde bekostas av det allmänna. Det skulle

väsentligt underlätta tillkomsten.

Kammarkollegiet påpekar, att lagförslaget ej besvarar frågan huruvida

sökanden eller det nybildade fiskevårdsområdet skall bära de kostnader,

som ej bestrides av statsverket. Spörsmålet synes böra regleras i lagen.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kollegiet anser det vidare ägnat att inge betänkligheter med den föreslagna

regeln att statsverket alltid skall svara för kostnaderna för förrättning

och vissa utredningskostnader i händelse ansökan om bildande av fiskevårdsområde

lämnas utan bifall. Bestämmelsen kan komma att medföra

att det allmänna får svara för kostnaderna för omfattande lantmäteriutredningar

som tillkommit på enskilt initiativ.

Till kammarkollegiets uppfattning i sistnämnda spörsmål ansluter sig

hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Norrbottens län, som befarar

att den föreslagna bestämmelsen kan komma att animera till ansökningar

jämväl i sådana fall då det redan från början står klart för sökanden

att förutsättningar för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen.

Länsstyrelsen föreslår, att det överlämnas åt länsstyrelsen såsom fastställande

myndighet att i varje särskilt fall bedöma, vem som skall gälda kostnaderna.

Departementschefen

Frågan hur kostnaderna för fiskevårdsområdets bildande skall fördelas

är väsentlig för den betydelse som den nya lagen kommer att få. Jag har

flera gånger framhållit att fiskevårdsområde är en delägarnas egen angelägenhet.

De bör då också själva i princip svara för kostnaderna. Detta överensstämmer

också med 1913 års lag. Även utredningarna synes ha utgått

från samma uppfattning.

Det är emellertid samtidigt ett allmänt intresse att fiskevårdsområden

kommer till stånd. Detta talar för att det allmänna bör bidraga till kostnadernas

täckande. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande, när svårigheten

att beräkna kostnadernas storlek förmår en delägare, som eljest har

goda skäl att begära fiskevårdsområde, att avstå därifrån. Samma motiv som

föranleder det allmänna att medverka vid täckande av kostnaderna för laga

skifte eller tillkomsten av jaktvårdsområde talar enligt min mening för att

så bör ske även vid bildande av fiskevårdsområde.

Jag har undersökt möjligheten alt, i likhet med vad som sker med de

bidrag som från jaktvårdsfonden utgår till bildande av jaktvårdsområden,

kuiina täcka det allmännas bidrag till bildande av fiskevårdsområden ulan

att kostnaden belastar riksstaten. En sådan möjlighet erbjuder de s. k. fiskeavgifterna

enligt 2 kap. 10 § och 8 kap. 34 § vattenlagen.

Fiskeavgifterna fastställes av vattendomstol. Avgifter enligt 2 kap. 10 §

vattenlagen erlägges av ägaren till sådan reglerings- eller kraftverksanläggning

som medför en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena

eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Avgiften utgår

så länge byggnaden består och skall användas »till befrämjande av fisket

inom landet». Avgifterna enligt 8 kap. 34 § vattenlagen användes för samma

ändamål och erlägges av ägare till anläggning, varifrån utsläppes industriellt

avloppsvatten, som kan antagas medföra men för fiske. Om fiskeavgifternas

närmare användning bestämmer Kungl. Maj :t. Jag får i övrigt hänvisa

till nyssnämnda lagrum samt kungörelsen den 2 oktober 1953 angående

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten

utgående avgifter. Då nämnda lagrum i vattenlagen år 1954 erhöll sin nuvarande

lydelse förekom diskussion om fiskeavgifternas användning. Föredragande

departementschefen, statsrådet Zetterberg, framhöll sålunda att

det syntes ändamålsenligt att frågan om avgifternas användning inte närmare

reglerades i lagen men uttalade som sin uppfattning, att det inte borde

föreligga något hinder mot att avgifterna användes till befrämjande av

icke blott, såsom dittills, sötvattensfisket utan även kust- och havsfisket.

— I motioner hemställdes att avgifterna i större utsträckning än tidigare

användes för lokala åtgärder i de direkt berörda bygderna men till främjande

av kust- och havsfisket endast i den mån angelägna lokala åtgärder

inte därigenom eftersattes i nyss nämnda bygder. Tredje lagutskottet uttalade

i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 2/1954, riksdagens

skrivelse nr 97/1954) att utskottet intet hade att erinra mot att avgifterna

användes för att främja även kust- och havsfisket, dock endast i

den mån detta avsåg vandringsfisk samt framhöll, att man vid bedömningen

av stödåtgärder åt fisket borde betrakta fisket i vattendragen samt fisket

vid kusten och i havet som en enhet. Mest angeläget var skyddet för vandringsfisken.

Dessutom erfordrades emellertid åtgärder för att bevara det

stationära fisket i vattendragen och sjöarna. Vid fördelningen av medel till

de lokala åtgärderna föreföll det rimligt att de bygder, från vilka avgifterna

influtit, tillgodosågs i första hand.

Jag har tidigare flera gånger framhållit att samtidigt som bildande av

fiskevårdsområden i första hand sker i delägarnas intresse, det också är

ett betydande allmänt intresse att så sker. Att främja bildandet av fiskevårdsområden

får således samtidigt anses vara att »befrämja fisket inom

landet», vilket är fiskeavgifternas syfte. Enligt min mening bör det därför

inte föreligga något hinder att fiskeavgifterna, vid sidan av de ändamål som

därigenom hittills tillgodosetts, även användes till bestridande av kostnader

för bildande av fiskevårdsområden. Frågan synes nu lika litet som 1954

vara av beskaffenhet att kräva särskild reglering i lag. Jag förutsätter

emellertid att det allmännas bidrag kommer att utgå efter ingående prövning

av behovet i varje särskilt fall och att bidrag till större delen av kostnaden

för visst fiskevårdsområdes bildande i regel inte skall utgå.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att frågan om del

allmännas stöd åt fiskevårdsområdena i vissa delar av landet kan komma

i ett för fiskevårdsområdena gynnsammare läge, om fiskeristyrelsens inledningsvis

omnämnda betänkande med förslag till lokala fiskevårdsavgifter

leder till av styrelsen föreslagna åtgärder.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 är 1060

171

III. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden

1 §■

I 1 § anges lagens syfte och tillämpningsområde. Dessa frågor har utförligt

behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa spörsmål av mera formell

eller teknisk beskaffenhet torde emellertid kräva ett närmare klarläggande.

1 § motsvaras närmast av 1 § första stycket första punkten och 42 § i

1913 års lag, 31 § i 1947 års förslag samt 1 § i såväl 1956 som 1957 års förslag.

Vid en jämförelse med 1913 års lag kommer den nya lagens tillämpningsområde

att i ett väsentligt avseende utvidgas. Det gäller de särskilt

skattlagda fiskena eller s. k. jordeboksfiskena. Vissa av dessa är

nämligen undantagna från 1913 års lags tillämpningsområde men de föreslås

nu utan undantag bli omfattade av den nya lagen.

Enligt 42 § 1913 års lag skall den rätt, vilken tillkommer ägare av fiske,

varmed äganderätt till grunden inte är förenad och som avser fångst av allenast

visst eller vissa fiskslag, inte beröras av gemensamhetsfiskes inrättande.

Det framgår av lagens förarbeten att något behov av ändring i gällande lagstiftning

i fråga om dessa fisken vid lagens tillkomst inte ansågs föreligga.

Enligt Palmquist liade det emellertid uppgivits, att det för ordnande av fiskevården

i vissa vatten var av betydelse att kunna medta jämväl skattlagda

fisken, och förslaget utgick därför från att ett fiskevårdsområde skulle

kunna omfatta även sådana fisken.

Förslaget avstyrktes av kammarkollegiet, som yttrade.

Dylika fisken hava genom skattläggningen bildats för just utnyttjandet

av fisket i fråga, som utgör det väsentliga av fastigheten. Dylik fiskefastighet

äger ofta betydande värde och är ej sällan det enda eller för allt fall det mest

betydande fisket inom »området». Dess medtagande tvångsvis i fiskevårdsområde

skulle beröva dess ägare möjligheten att vidare självständigt bruka

sin förvärvade fastighet — annat än eventuellt såsom arrendator av fiskevårds
området.

---Undantaget i 42 § gällande lag om gemensamhetsfiske har

anknutits till bestämmelserna i 1895 års lag om vad till fast egendom är att

hänföra, 5 §, att såsom fast egendom anses »i jordeboken upptaget fiskeri,

varmed äganderätt till grunden ej är förenad», varjämte tillagts »och som avser

fångst av allenast visst eller vissa fiskslag». Emellertid synas motiven

i 1907 års betänkande med förslag till lag om fiskeriområden m. m. i vad avser

förslagets 25 § — som motsvarar 42 § gällande lag — angiva, att där

avsåges i jordeboken upptagna särskilt skattlagda fisken i allmänhet. Men

sådana fisken omfatta även andra än de, som avses i 5 § av 1895 års lag,

nämligen fisken med vilka äro förenade rätt till land (öar och holmar) samt

grund.--■ — Vidare är att märka, att särskilt skattlagt fiske kan omfatta

alla vid detsamma förekommande fiskslag. Det lärer få anses, att nu uppgivna

slag av särskilt skattlagda fisken — alltså de, vilka utgöra fast egendom

oavsett bestämmelserna i 1895 års lags 5 § samt de vilka omfatta all slags

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

fisk — böra likställas med de, vilka formellt falla under 42 § gällande las;

om gemensamhetsfiske. Rätteligen bör det heta »i jordeboken upptagen särskild

fiskelägenhet».

Fiskerättskommittén intog samma ståndpunkt som 1943 års förslag. Kommittén

utgick sålunda från att ägare av särskilt skattlagt fiske skulle i alla

de hänseenden varom här var fråga, vara likställd med annan fastighetsägare.

Kammarkollegiet vidhöll sin ståndpunkt och yttrade.

Kollegiet får fortfarande efterlysa en tillräckligt vägande motivering för

de skattlagda fiskenas allmänna intvingande i fiskevårdsområde. Ur de synpunkter,

kollegiet anlagt på fragan, bör sådant tvång vara möjligt endast för

det fall att förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde tvångsvis äro

för handen, d. v. s. när fiskevattnet uppenbart vanvårdas. Dessutom måste

krävas att det fiskevårdande syftet uppenbarligen icke kan tillgodoses med

mindre det skattlagda fisket ingår i fiskevårdsområdet. Vare sig ett skattlagt

fiske med eller mot ägarens önskan ingår i ett fiskevårdsområde, svnes

det skattlagda fisket ej böra få utarrenderas utan ägarens samtycke eller

sartillstånd till fiske inom detsamma upplåtas under annan förutsättning.

Även domtinstyrelsen framförde allvarliga betänkligheter mot att jämväl

särskilt skattlagda fisken skulle kunna mot ägarens bestridande medtagas

i fiskevårdsområde; styrelsen åberopade härvid vad kammarkollegiet yttrat

i anledning av 1943 års förslag.

Fiskeristgr elsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén, att skattlagt fiske

(»i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet») borde kunna på samma

villkor som annat fiske inbegripas i fiskeområde. Styrelsen tilläde, att på

vissa håll de skattlagda ålfiskena var av så ringa storlek att de inte kunde

lationellt utnyttjas vart för sig med numera begagnade stora redskap.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet att förutsättningarna

för dess tidigare bedömande av frågan nu i vass mån ändrats.

Kollegiet ställde sig fortfarande skeptiskt till förslaget men avstyrkte

a andra sidan icke detsamma. Kollegiet yttrade.

I 1950 års fiskelagstiftning har införts den i förhållande till tidigare rätt

nya principen att ingen skillnad göres mellan sådant fiske, som stöder sig

pa skattläggning eller annan särskild rättsgrund och sådant fiske som grunda1-

sl8 Pf strandäganderätt. Med hänsyn härtill vill kollegiet icke avstyrka

att särskilt skattlagda fisken skall kunna mot ägarens bestridande medtagas

i fiskevårdsområde. Kollegiet vill emellertid understryka att i åtskilliga fall

ett indragande av fiskerierna i fiskevårdsområde torde vålla komplikationer

exempelvis när det gäller ålfiskena vid Listerlandet i Blekinge eller

laxfiskena i Norrland. Svårlösta frågor om dylika fiskeriers sökområde

m. in. synes kunna uppkomma och måhända leda till onödiga motsättningar

och processer. Då dessa fisken ofta kräver avsevärda driftsinvesteringar

medför ett osakerhetstillstånd stora nackdelar. Kollegiet förutsätter att

dylika forhållanden kommer att beaktas av länsstyrelserna vid prövning

jämlikt 8 § av lämpligheten att bilda fiskevårdsområde. — I varje fall synes

ett fisken av berörda slag böra tillerkännas vetorätt mot upplåtelse enli«t

11 § å fiskeriets område. Anledning torde icke föreligga att giva nyttjandelättshavare,

som omförmäles i sista stycket av sistnämnda paragraf, eu

bättre ställning än den ägaren av ett jordeboksfiskeri erhåller. I detta sammanhang

vill kollegiet framhålla att när det gäller ett jordeboksfiskeri eller

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

173

•annat fiske, som kräver investeringar, redan en i lag given möjlighet till bildande

av fiskevårdsområde kan vålla osäkerhet och tvekan inför ekonomiska

åtaganden. Skall en lagstiftning av föreslaget innehåll komma till stånd

synes därför vissa riktlinjer för lämplighetsprövningen, ägnade att skapa

trygghet i berört avseende, böra på ett eller annat sätt markeras.

Enligt departementspromemorian hade tillräckliga skäl inte förebragls

för att från lagens tillämpning undantaga de särskilt skattlagda fiskena. I

promemorian erinrades om att den föreslagna vetorätten för yrkesfiskare

och likslällda beträffande upplåtelse ofta syntes kunna åberopas av innehavare

av skattlagt fiske.

Departementschefen. Enligt min mening finns det ingen anledning att i

detta sammanhang göra skillnad mellan jordeboksfisken och andra av ålder

bestående fisken. Till stöd härför torde jag få åberopa de uttalanden som i

denna fråga gjorts i prop. 1956: 127 (s. 34 f., 52 f.). Även för de särskilt

skattlagda fiskena torde ofta den samverkan och organisation som fiskevårdsområdet

erbjuder kunna vara till gagn. Lagens allmänna lämplighetskrav

i förening med yrkesfiskares och likställds vetorätt mot upplåtelse

synes mig utgöra en betryggande garanti för att lagens syfte även i dessa

fall skall kunna förverkligas. I lagförslaget har därför icke införts något

undantag liknande det som enligt 1913 års lag gäller för särskilt skattlagda

fisken. 1

1 förhållande till departementspromemorians förslag innefattar föreliggande

förslag också i ett annat avseende en utvidgning av lagens tillämpningsområde.

Departementspromemorian avsåg fiske som var i sin helhet

samfällt eller eljest tillhörigt två eller flera fastigheter, vilka inte var i

samma ägares hand. Därigenom kom att från promemorians förslag undantagas

bl. a. fiske som tillhör eller utgör en fastighet

med flera ägare. Dylikt fiske torde nämligen som regel inte vara att

anse som oskiftat. Promemorians uttryckssätt, som tillkommit på förslag

av lagberedningen, var avsett som ett förtydligande av fiskeristyrelsens förslag.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats får det anses

föreligga ett behov att kunna bilda fiskevårdsområden också där fisket utgör

endast eu fastighet eller tillydenhet till endast en fastighet och delägarna är

två eller flera. Genom att lagen sålunda göres i princip tillämplig på alla slag

av gemensamma enskilda fisken saknas anledning att i lagtexten uppräkna

de olika kategorierna. Den förutsättning som ligger i att delägarna skall

vara minst två får anses tillräckligt tydligt angiven av flertalsformerna

»fiskerättsägarnas» och »delägarna». Förslaget föranleder i denna del en

följdändring i 19 § samäganderättslagen.

Den nya lagen avser inte att lägga hinder i vägen för bildande av fiskevårdsområde

som avser endast visst slags fiske, t. ex. fiske med

visst slags redskap eller efter viss fiskart. Enligt fiskeristyrelsens mening

har i varje fall den senare möjligheten inte förelegat inom gemensamhels1''iske.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I 1 § första stycket anges förutom den nya lagens syfte och

omfattning att fiske som ingår i fiskevårdsområde, sedan detta bildats, utgör

en samfällighet, där beslutanderätten utövas av delägarna. Detta bär

inte uttryckligen sagts i de tidigare lagtextförslagen men innebär å andra

sidan i förhållande till dessa icke någon egentlig nyhet. Tillägget innebär givetvis

inte att äganderättsförhållandena på något sätt kan ändras utan har

endast skett för tydlighetens skull. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen

bör de i lagförslaget givna reglerna för fiske, som inte är oskiftat,

gälla då fiskevårdsområde består allenast av en fastighet eller fiske som tillhör

endast en fastighet.

I 1 § andra och tredje styckena uppdrages gränsen mellan

fiske som kan ingå och fiske som inte kan ingå i fiskevårdsområde.

Undantaget i andra styckets första punkt hänför sig till den

särskilda rätten att vid vissa kuststräckor fiska med fast redskap på allmänt

vatten. Enighet föreligger mellan 1956 och 1957 års förslag om undantagets

sakliga berättigande. Det återfanns emellertid inte i 1956 års

förslag till lagtext. Fiskeristyrelsen ansåg att en generell bestämmelse om

att fiske i allmänt vatten inte fick ingå i fiskevårdsområde inte borde utgöra

hinder för att i ett fiskevårdsområde å någon av de i 3 § fiskerättslagen

omförinälda kuststräckorna inbegripa även det fiske med fast redskap

som innehavare av enskild fiskerätt enligt nämnda lagrum utan myndighets

tillstånd ägde bedriva i allmänt vatten. Länsstyrelsen i Malmöhus län

anmärkte att uttalandet inte lät sig väl förena med lagtexten. Länsstyrelsen

ansåg för sin del att dylikt fiske inte borde omfattas av lagen. Departementspromemorian

yttrade om förevarande spörsmål.

I själva sakfrågan synes det tvivelaktigt om det är lämpligt att från den

föreslagna regleringen undantaga ifrågavarande fisken. Resultatet skulle

kunna bli att den yttersta delen av ett i 3 § fiskerättslagen omförmält redskap

skulle vara undantaget från lagens tillämpningsområde, medan den

del av redskapet, som befinner sig närmast stranden och innanför gränsen

för den enskilda fiskerätten däremot skulle kunna omfattas av lagen. Då

den föreslagna lagstiftningen just beträffande fiske med fasta redskap torde

ha en särskilt viktig uppgift att fylla, torde anledning sålunda saknas att

frångå fiskeristyrelsens uppfattning i sakfrågan.

Däremot synes det för att undgå all tveksamhet vara lämpligt att låta del

nyss sagda tydligt framgå av lagtexten, vilken i anledning därav jämkats.

Därvid har även synts ändamålsenligt att låta de fisken, som på grund av

förordnande enligt 3 § tredje stycket fiskerättslagen helt eller delvis få

utövas på allmänt vatten följa samma regler som övriga i paragrafen omförmälda

fisken.

Mot vad sålunda föreslagits i promemorian har remissinstanserna i allmänhet

ej haft något att erinra. Hovrätten för övre Norrland, som säger

sig dela den i promemorian uttalade uppfattningen, ifrågasätter dock om

inte skäl föreligger att låta undantagsbestämmelsen omfatta också sådant

fiske som jämlikt 2 § fiskerättslagen må bedrivas i allmänt vatten.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen från 21 ålfiskare och fiske
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

175

rättsägare på Listerlandet i Blekinge lön, för vilka bestämmelsen i 3 § tredje

stycket fiskerättslagen är av särskild betydelse, har uttalats att den föreslagna

lagen inte i något fall bör göras tillämplig på sådant fiske efter ål

med fast redskap som bedrives utanför Listerlandet. Det befaras att den

föreslagna lagen skulle kunna medföra inte önskvärda komplikationer.

Departementschefen. Att fiske i allmänt vatten i allmänhet inte skall kunna

ingå i fiskevårdsområde liksom ej heller under några förhållanden fiske,

som envar svensk medborgare enligt lag äger bedriva i enskilt vatten utan

stöd av enskild fiskerätt, är helt i överensstämmelse med det allmänna syftet

hos den föreslagna lagstiftningen. Den rätt till fiske i allmänt vatten som

behandlas i 3 § fiskerättslagen erinrar till sitt materiella innehåll mycket om

rätten till enskilt fiske. I likhet med fiskeristyrelsen och promemorieförfattaren

anser jag därför och på de skäl i övrigt som anförts i promemorian, att

fiskevårdsområde bör kunna omfatta även sådant fiske. Med tanke på den

utformning den föreslagna lagstiftningen nu erhållit särskilt i fråga om förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande synes mig farhågorna för

komplikationer överdrivna.

Hovrättens för Övre Norrland förslag att lagens tillämplighet skall utsträckas

även till sådant fiske som nämnes i 2 § fiskerättslagen kan jag

däremot inte biträda. Sagda lagrum är närmast ett komplement till de allmänna

reglerna i 1 § om tillstånd till fiske med fast redskap i allmänt vatten.

Även då 2 § tillämpas lämnas tidsbegränsade tillstånd, vilka inte medför

sådan garanti för fortsatt fiskerätt, som förordnande enligt 3 § tredje

stycket.

Bestämmelsen i 1 § andra styckets andra punkt att fiskevårdsområde

inte får omfatta fiske som enligt lag får bedrivas i enskilt

vatten utan stöd av enskild fiskerätt har behandlats i den allmänna motiveringen.

Ett besläktat spörsmål upptogs under remissbehandlingen av fiskeristyrelsens

förslag av Kalmar läns södra hushållningssällskaps fiskerinämnd,

som yttrade.

Fiskeristyrelsen föreslår, att allmänt vattenområde ej skall få ingå i fiskeområde

och därom är ingenting att säga. På Öland äger emellertid kronan

ett betydande antal utmarksfastigheter, vilka vanligen har beteckningen

fiskeläge, dock utan att i de flesta fall fylla denna funktion, och till vilka

hör elt vattenområde med fiskerätt. Genom kungörelse den It januari 1952

bar Kungl. Maj:t med avvikelse från vad som eljest gäller för kronans

fisken, föreskrivit att på dessa fiskevatten skall upplåtas fiske med fast

fiskredskaj) efter samma grunder, som gäller för allmänt vattenområde.

Därmed torde också ha sagts, att även för övrigt fiske inom området gäller

samma regler som för allmänt vattenområde. Då del finns anledning uppfatta

förhållandena så, att de till utmarksfastigheterna hörande vattenområdena

icke kan ingå i ett fiskeområde, vill nämnden fästa uppmärksamheten

på att detta är myckel olyckligt och skulle i hög grad motverka strävan att

med hjälp av lagen om fiskeområde åstadkomma större, mera bärkraftiga

arrendefisken, speciellt för ålfiske.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I departementspromemorian yttras i anledning härav.

Enligt förordningen den 1 december 1950 (nr 597) får varje svensk medborgare

fiska med rörligt redskap vid sådana kronan tillhöriga havsstränder

samt i saltsjön belägna skär och holmar (i det följande kallade kronans

stränder), vilka icke hör till något hemman eller innehaves under särskilda

villkor.

Enligt Kungl. Maj:ts brev den It januari 1952 (se Svensk lagsamling,

Kronans jord, s. 26) har föreskrivits, att länsstyrelsen utan avgift må upplåta

rätt till fiske med fast redskap vid kronans stränder.

Det torde vara sistnämnda brev som åsyftas i fiskerinämndens yttrande.

Enligt de nämnda båda författningarna ter sig fisket både med avseende

på fasta och rörliga redskap vid kronans stränder ur den enskilde fiskarens

synpunkt såsom snarlikt det fiske som enligt fiskerättslagen kan bedrivas

i allmänt vatten. Likväl torde icke råda någon tvekan om att fisket

vid kronans stränder icke är att hänföra till fiske i allmänt vatten. Då förslagen

i nu förevarande sammanhang från lagens tillämpningsområde undantager,

förutom allmänt vatten, enskilt vatten, vari enligt lag fiske får

bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, men den av fiskerinämnden berörda

fiskerätten utövas i vatten som ej är att hänföra till någon av nämnda

kategorier, kommer således fisket vid kronans stränder att omfattas av

lagen.

I likhet med vad som i den allmänna motiveringen utvecklats i fråga om

konflikter mellan förevarande lagstiftning och kungörelsen den 8 juni 1951

angående förvaltningen av kronans fisken torde lagstiftningen om fiskevårdsområden

icke böra medföra någon inskränkning i rätten för envar

att fiska med rörligt redskap vid kronans stränder. Beträffande det därstädes

bedrivna fisket med fasta redskap synes det däremot, som fiskerinämnden

framhållit, vara angeläget att, om förutsättningarna i övrigt är

för handen, kunna organisera detta enligt den nya lagen, vilket, som torde

ha framgått av det sagda, ock enligt förslaget skall kunna ske.

Departementschefen. Det återgivna uttalandet i promemorian rörande

fisket vid vissa kronans stränder har inte föranlett någon erinran.

För egen del vill jag endast tillägga att — med hänsyn till att envar äger

fiska med rörligt redskap vid dessa stränder -— fiskevårdsområde därstädes

endast torde kunna omfatta fiske med fast redskap.

Undantagsbestämmelserna i fråga om gräns vatten och nationalparker

har överförts från promemorian, där de motiveras på följande

sätt.

Länsstgrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt lämpligheten att bilda

fiskevårdsområden i de gränsvatten, där fisket regleras genom särskild överenskommelse

mellan Sverige och Finland. Länsstyrelsen anför härom.

»I allmänna fiskeristadgan har intagits en reservation för stadgans tilllämpning

på gränsvattnen mot Finland. Anledningen härtill är de särbestämmelser

som gäller för dessa vatten. En tillämpning av en eventuell

lagstiftning om fiskeområde på gränsvattnen torde utan finsk medverkan

icke komma att få någon praktisk betydelse. Därjämte kan möjligheten att

bilda fiskeområde komma att försvåra den gemensamma svensk-finska administrationen

av fisket. I detta sammanhang må framhållas, att såväl

svenska som finska staten inom delar av gränsvattnen hävdar s. k. regalrätt

ifråga om laxfisket, ett spörsmål som icke berörts i betänkandet. Vi
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

177

dare bör erinras om, att gällande bestämmelser om fiskets bedrivande i

gränsvattnen för närvarande är föremål för översyn av en särskild svenskfinsk

delegation. Med anledning härav anser länsstyrelsen, att lagstiftningen

om fiskeområde icke bör äga tillämpning beträffande de vatten,

där fisket regleras av särskild överenskommelse mellan Sverige och Finland.

»

Enligt ett flertal författningar (se Svensk lagsamling, Jakt, fiske och

naturskydd, s. 100 ff.) har särskild reglering införts beträffande fiske i de

vatten som gränsar till Danmark, Finland och Norge. Av samma skäl som

för det föreslagna stadgandet att fiskevårdsområde icke skall kunna avse

fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt,

vilken bestämmelse beträffande gränsvattnen icke i alla fall torde

vara tillfyllest, har föreslagits, att samma undantag skall gälla samtliga

ifrågavarande gränsfisken, vilka i lagtexten angivits såsom fiske, vilket

regleras genom överenskommelse med främmande makt. Jfr den i 2 §

fiskeristadgan begagnade formuleringen.

Även om frågan om nationalparks indragande i fiskevårdsområde endast

sällan torde bli aktuell, har för fullständighetens skull ett undantagsstadgande

ansetts böra medtagas i lagen. I sammanhanget må hänvisas till 26 §

fiskerättslagen och 2—4 §§ naturskyddslagen den 21 november 1952.

I 1 § tredje stycket regleras frågan om den föreslagna lagstiftningens

ställning i förhållande till lapparnas särskilda fiskerätt.

I yttrande över fiskerättskommitténs förslag uttalade lappfogdarna,

att om meningen med förslaget vore att även kronovatten där lapparna hade

företrädesrätt till fiske skulle kunna tvingas in i fiskevårdsområden, förvaltade

efter de av kommittén föreslagna grunderna, lappväsendet inte

kunde biträda förslaget utan att i så fall förslaget borde omarbetas så att

full trygghet skänktes lapparnas rättigheter till fiske i dessa vatten.

Fiskeristyrelsen fann likväl tillräckliga skäl inte föreligga att av hänsyn

till lapparna göra undantag från lagens tillämpningsområde. Länsstyrelsen

borde dock vid bildande av fiskevårdsområde i dessa vatten tillse att

lapparnas behov av fiskemöjligheter blev fullt tillgodosett.

Frågan berördes i flera remissyttranden. Alla var ense om att någon inskränkning

i lapparnas rätt inte borde ske.

Kammarkollegiet anförde.

Med bildande av fiskeområde sker självfallet ej något intrång i lapparna

enligt lag och sedvana tillkommande fiskerätt. Lagförslaget anvisar emellertid

ingen möjlighet för enskild lapp, lappby eller annan i förhållande

till länsstyrelsen fristående företrädare för lappintresset att bevaka denna

rätt i ärende angående fiskeområde möjligen bortsett från anförande av

besvär. Kollegiet vill därför ifrågasätta om icke till 22 § (utkastet 2 §) borde

göras ell tillägg om talerätt även för lappintresset.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarade att den inte kunde biträda den

av fiskeristyrelsen företrädda uppfattningen. Länsstyrelsen anförde.

De inskränkningar i fiskerätten, som lapp enligt 55 § renbeteslagen är

skyldig att underkasta sig, avser enligt länsstyrelsens uppfattning icke sådana

inskränkningar, som kan följa genom bildandet av fiskeområde. Däremot

måste lapparna — liksom andra medborgare — respektera de inskränkande

föreskrifter i fråga om fiskets nyttjande, som eljest kunna

12 llihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

gälla. Sålunda är, om länsstyrelsen jämlikt 14 § fiskeristadgan meddelar

särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, även lapparna

bundna av dessa bestämmelser. För att fiskevatten inom områden, som

anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, skall kunna anslutas till

fiskeområde, måste det finnas garantier för att en sådan anslutning icke

äventyrar lapparnas fiskerätt enligt 55 § renbeteslagen och övriga intressen.

Dylika garantier torde knappast kunna skapas på annat sätt än att i

lagen intages bestämmelse om att dylikt vatten icke må ingå i fiskeområde,

med mindre den myndighet, som företräder kronan, lämnar sitt medgivande

härtill. Är medgivandet förenat med villkor, som hänför sig till lapparnas

fiskerätt, skall dessa villkor vara bindande för fiskeområdet. Härigenom

skulle bl. a. de anförda bestämmelserna i 55 och 56 §§ renbeteslagen

samt kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken

kunna beaktas.

En anslutning -—- under angivna förhållanden -— av berörda fiskevatten

till fiskeområde torde i många fall — särskilt då fisket är oskiftat — vara

förenligt med kronans intressen och icke medföra intrång för lapparna.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län samt fiskeriintendenten i nedre norra distriktet.

Hushållningssällskapet i Norrbottens län framhöll att frågan i vilken

utsträckning den föreslagna lagen skulle komma att tillämpas i länet i

mycket berodde på hur frågan om lapparnas rätt skulle lösas. Sällskapet

anförde härom.

Det är angeläget att fiskeområdet omfattar all förekommande fiskerätt.

För jaktens vidkommande har lapparnas särskilda rätt att jaga medfört

att några jaktvårdsområden icke bildats ovan odlingsgränsen, och detsamma

torde bli fallet i fråga om fiskeområden. Även beträffande bildandet av

fiskeområden i de delar av lappmarken som ligger nedom odlingsgränsen

måste man ställa sig tveksam med hänsyn till lapparnas rätt. Utarrendering

av dylika fiskeområden torde visserligen icke kunna göras utan reservation

för lapparnas fiske. Inom ett fiskeområde kan emellertid, även

när fisket alltfort bedrives av delägarna, komma att fattas sådana beslut

om omfattningen av varje delägares rätt att fiska, fredningstider, fredningsområden

m. m., som visserligen kan vara tillfyllest för den bofasta

befolkningen men gör, att lapparnas berättigade krav på att snabbt och

med enkla redskap skaffa den fisk de behöver — i första hand för sitt

eget behov — eftersältes. Sålunda kan ett beslut om t. ex. fiskeförbud under

en månad, utan att det nämnvärt inskränker de bofastas fiskemöjligheter,

komma att infalla under lapparnas flyttningstid och göra deras fiskerätt

helt illusorisk. Huru lapparnas rösträtt och delaktighet i fiskeområden

skall beräknas synes fiskeristyrelsen ej tillräckligt ha beaktat.

Hushållningssällskapet i Västerbottens län anlade liknande synpunkter.

Ett konkret förslag till frågans lösning framlades av fiskeriintendenten

i övre norra distriktet, som anmärkt att den föreslagna lagstiftningens tilllämplighet

inom distriktets sötvatten var beroende av att den ej kolliderade

med den fiskerätt, som tillförsäkrats lapparna genom renbeteslagen. I yttrandet

anfördes vidare.

Lagen torde knappast kunna tillämpas ovan odlingsgränsen. Att låta

lapparnas allmänna rätt komma till uttryck i fiskeplaner torde knappast

vara möjligt. Kronovattnen ovan odlingsgränsen torde knappast heller

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

genom något röstningsförfarande i enlighet med lagförslaget kunna inlemmas

jämte enskilda vatten i fiskeområden. De renskötande lapparnas

fiskerätt nedanför odlingsgränsen torde visserligen vara inskränkt till vederbörande

lappbys område och deras fiske får på kronans vatten liksom

på enskilda vatten bedrivas vid sidan av andra fiskeberättigades. Lapparna

har i alla fall en principiell rätt att fiska inom alla dessa vatten, även om de

får finna sig i att rätten är delad. Inom detta område — mellan lappmarksoch

odlingsgränsen — borde en lag av den föreslagna lydelsen kunna tilllämpas,

om garantier finnes för att hänsyn tages till denna lapparnas rättighet

och att denna får komma till uttryck i de stadgar och fiskeriplaner,

som fiskeområdena kommer att meddela. Det torde därför vara av vikt,

att länsstyrelserna icke blott granskar och fastställer stadgarna vid bildandet

av fiskeområdena utan också får tillfälle granska de ändringar, som

kan komma att införas i stadgarna.

Departementspromemorian 1957. I frågan om lapparnas fiskeprivilegium

hade man att skilja mellan sådana områden där lapparna i princip hade en

i förhållande till andra uteslutande rätt till fisket och sådana områden där

rätten delades med andra. Inom de områden, där rätten var exklusiv d. v. s.

i huvudsak ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen, torde kronan så

gott som undantagslöst vara ensam jordägare. Det kunde till följd härav

antagas att behov av eller förutsättningar för inrättande av fiskevårdsområde

å ifrågavarande områden endast sällan förelåg. De områden, där

fiskerätten inte var exklusiv, syntes vara synnerligen betydande i anseende

till såväl arealen som förutsättningarna att där bedriva ett omfattande

fiske. Trots att man fick räkna med att fall kunde förekomma, då

det arbete på fiskevårdens område som av ett fiskevårdsområde nedlades på

ett sådant vatten i större eller mindre utsträckning kunde komma att spolieras

genom lapparnas ifrågavarande privilegium, torde man likväl ha

anledning att räkna med att dylika händelser skulle bli undantagsfall. Av

samma skäl som undantag från lagens tillämpningsområde icke föreslagits

beträffande vatten, där fiske utan stöd av enskild fiskerätt fritt fick bedrivas

av envar — det var endast det ifrågavarande frifisket som undantai>its

—■ borde inte heller de vatten, där lapparna jämte den bofasta befolkningen

hade rätt att fiska, undantagas. Promemorian fortsatte.

Genom den i tredje stycket föreslagna regeln har ett försök gjorts att

utan intrång i lapparnas rätt tillgodose det ej minst i lappmarkerna föreliggande

behovet att på ett rättvist och rationellt sätt ordna de bofastas

fiskeförhållanden. Såsom exempel på hur frågan om lapparnas särskilda

rättigheter lagtekniskt utformats i annat sammanhang må hänvisas till

lagstiftningen om nationalparker (4 § andra stycket naturskyddslagen den

21 november 1952). Med den utformning undantagsbestämmelsen erhållit

ankommer det på länsstyrelsen att i samband med beslut om inrättande

av fiskevårdsområde och fastställelse av stadgar beakta att intrång i lapparnas

fiskerätt icke sker. Enligt 1 § sista stycket instruktionen den 31

augusti 1938 (nr 592) för lappfogdarna åligger det dessa att deltaga i

handläggningen hos länsstyrelsen av ärenden som berör lappväsendet. Lappfogde

kan även förordnas som föredragande i sådant ärende. Tillräcklig

garanti för att lapparnas intressen kommer att tillgodoses vid länsstyrelsens

prövning torde därför finnas.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De remissinstanser som yttrat sig över promemorians förslag i denna

del har i allmänhet ansett att detta utgjorde en förbättring i förhållande

till fiskeristyrelsens förslag. I flera yttranden tillbakavisades promemorieförfattarens

förmodan att kronan så gott som undantagslöst skulle vara

ensam jordägare ovan odlingsgränsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län önskar

ge lappintresset en ännu starkare ställning än det erhållit i promemorian

och anför.

Länsstyrelsen skulle helst se, att — som länsstyrelsen anfört i sitt yttrande

över fiskeristyrelsens förslag — en anslutning till fiskevårdsområde

av vatten, som anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, icke finge

ske, med mindre den myndighet, som företrädde kronan, lämnade sitt medgivande

härtill. Det är riktigt att — som i promemorian sägs — kronan

i regel ensam äger fisket i dylika vatten, men i åtskilliga vatten är dock

kronan endast delägare i fisket. Så är t. ex. fallet med länets förnämsta

fiskevatten, Landverksströmmen (Indalsälven mellan Ånnsjön och Gevsjön).

Genom det föreslagna tredje stycket i 1 § kommer otvivelaktigt lappintresset

att bli beaktat vid själva bildandet av ett fiskevårdsområde. Länsstyrelsen

kan godtaga detta förslag under förutsättning, att det anses möjligt

för länsstyrelsen att i stadgar för fiskevårdsområdet införa skyldighet för

fiskevårdsomradet att underställa upplåtelser av fiskerätt länsstyrelsens

prövning. Eljest skulle den lapparna jämlikt 55 § renbeteslagen tillkommande

fiskerätten kunna helt paralyseras genom upplåtelse av fiske i för stor

omfattning. Det bör även anmärkas, att vid den prövning av upplåtelse

av fiskerätt, som sker jämlikt 56 § renbeteslagen, även andra lappintressen

än de, som sammanhänga med fisket, måste beaktas. Sålunda måste

hänsyn även tagas till de olägenheter för lapparnas näringsutövning, som

t. ex. närvaron av främmande personer i ett för renarna känsligt område,

t. ex. en kalvningstrakt, kan medföra. Under alla förhållanden måste bestämmelserna

i 55 och 56 §§ renbeteslagen vid upplåtelse av fiske tillbörligen

beaktas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har inte något att erinra mot promemorians

förslag men finner det vara angeläget att det tillses att länsstyrelsen

ej avhändes möjligheten att med stöd av 56 § renbeteslagen upplåta fiskerätt

till annan än lapp.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uppger att man ovan odlingsgränsen

i flera sjöar, varest finnes såväl »enskilda vatten som kronovatten»,

bildat fiskevårdsföreningar, varför det kan förutsättas att det föreligger

ett behov att även här kunna bilda fiskevårdsområden.

Lappfogdarna i Norrbottens södra distrikt och Norrbottens skogsdistrikt

framhåller i ett gemensamt yttrande att man vid lagens tillämpning får

vara beredd på att möta mycket svårlösta frågor, särskilt i de områden

där lapparnas fiskerätt är exklusiv, d. v. s. ovan odlingsgränsen och på de

jämtländska renbetesfjällen.

Departementschefen. Den särskilda rätt till fiske som på grund av främst

renbeteslagen tillkommer de renskötande lapparna synes kunna karakteriseras

som en till dessa personer begränsad allemansrätt. I fråga om de

områden, som blivit »till lapparnas uteslutande begagnande anvisade» är

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

181

dock denna rätt i princip av exklusiv art i det att upplåtelse av fiskerätt till

annan där får ske endast under särskilda förutsättningar. Enligt 56 § renbeteslagen

gäller sålunda, att upplåtelse av fiske inte får göras av lapp, att

sådan upplåtelse däremot må av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer mot avgift meddelas, om så kan ske utan fara för tillgången på

vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lapparna, att berörda lappar

skall höras i ärendet samt att medel som inflyter genom sådana upplåtelser

skall användas bl. a. till förmån för lapparna. Behörighet att meddela

upplåtelse har givits länsstyrelserna.

Såsom i vissa yttranden framhållits kan svårigheter tänkas uppstå vid

den föreslagna lagens tillämpning på vatten, där lapparna äger utöva sitt

fiskeprivilegium. Ett sätt att lagtekniskt lösa problemet är att från lagens

tillämpningsområde undantaga allt fiske där lapparna på grund av särskild

lagstiftning äger fiskerätt. Ett så vittgående undantag synes emellertid inte

vara nödvändigt. Många av de vatten varom här är fråga utgör mycket förnämliga

fiskevatten, vilket är ett skäl att i största möjliga utsträckning inrymma

dem i den nya lagstiftningen. Av de inkomna yttrandena framgår

att betydande delar av fisket inte blott nedom utan även ovan odlingsgränsen

är i enskild ägo.

övervägande skäl talar därför enligt min mening för att inte göra ett generellt

undantag från lagens tillämpningsområde beträffande alla de områden,

inom vilka lapparna äger utnyttja sitt fiskeprivilegium. Med tanke

bland annat på de olägenheter som till följd av den pågående vattenkraftexploateringen

uppstått för befolkningen i lappmarkerna och då särskilt för

lapparna, har det emellertid samtidigt för mig varit en utgångspunkt att

den föreslagna lagstiftningen inte gör intrång i lapparnas rättigheter och

intressen.

Nyssnämnda synpunkt torde utan att behöva komma i konflikt med den

föreslagna lagstiftningens allmänna syfte bäst tillgodoses på det sättet att

man från lagens tillämpningsområde undantager de områden som blivit

anvisade till lapparnas uteslutande begagnande — det vill säga all mark

ovan odlingsgränsen samt å renbetesfjällen, som ej disponerats för annat

ändamål — samt beträffande övriga områden, där lapparna äger utöva sitt

fiskeprivilegium, endast gör ett generellt förbehåll för denna rätt. Anledningen

till denna klyvning är dels den att behovet av inrättande av fiskevårdsområden

ovan odlingsgränsen på områden där lapparna äger exklusiv

fiskerätt kan antagas vara förhållandevis ringa, medan detta behov inom

övriga områden där lapparna har fiskerätt torde få anses mera påtagligt,

dels ock det förhållandet att upplåtelse av fiskerätt inom förstnämnda områden

såsom jag nyss nämnt särskilt reglerats i renbeteslagen. Bevakandet

av lapparnas rätt nedom odlingsgränsen och renbetesfjällen kommer i sista

hand att åvila länsstyrelserna i samband med fiskevårdsområdes bildande.

Visar det sig, sedan ett fiskevårdsområde bildats, att fisket till men för lapparna

väsentligt förändrats, har länsstyrelsen möjlighet att upplösa området

med stöd av förslagets 24 §. Länsstyrelse är därvid — i motsats till vid

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

bildandet — inte beroende av ansökan från delägare. Framställning om upplösning

kan göras av envar, vars rätt beröres.

2 §.

2 § motsvaras i 1913 års lag närmast av 31 § samt i 1947 års förslag av

47 §, i 1956 års förslag av 22 § och i 1957 års förslag av 2 §. •— I paragrafen

regleras spörsmålet vilka personer som skall anses som delägare i

den samfällighet fiskevårdsområdet utgör. Bestämmelserna härom har i förhållande

till 1913 års lag och de tidigare reformförslagen förenklats.

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln och uttalar,

att delägarna utgöres av ägarna till det fiske som ingår i fiskevårdsområdet.

Någon motsvarighet till en sådan definition fanns inte i de tre första

förslagen.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag föreslog länsstyrelsen i Västmanlands

län att man för att erhålla ett enhetligt bedömande av vem som

var ägare borde föreskriva att med ägare skulle förstås »lagfaren ägare».

Häröver anfördes i departementspromemorian att den sålunda föreslagna

regeln naturligtvis i hög grad skulle underlätta och förenkla arbetet And

fiskevårdsområdets bildande. Regeln skulle emellertid behöva kompletteras

med bestämmelser för de fall där lagfart inte meddelats. Det erinrades om att

före lagfartsförordningens tillkomst skyldigheten att söka lagfart inte gällde

alla fång, något som fortfarande kunde vara av betydelse. Kronans och

kyrkans fastigheter hade sålunda i stor utsträckning inte varit föremål

för lagfart. Då det bl. a. på grund härav ansågs motiverat att i promemorians

lagutkast upptaga en närmare bestämning av begreppet delägare föreslogs

att som sådan skulle i första hand anses »ägare av fastighet, vartill

hör andel i det fiske som ingår eller avses skola ingå i fiskevårdsområde».

Det använda uttryckssättet avsåg då även fastighet, vilken — såsom de

särskilda fiskelägenheterna — i sin helhet utgjordes av fiske. Härutöver

anfördes.

Självfallet kommer lagfarten, där sådan finnes, i förevarande liksom i

andra sammanhang att utgöra legitimation för ägaren. I vilken utsträckning

»vilande lagfart» skall ha samma verkan får bero på anledningen till

vilandeförklaringen. I övrigt får äganderätten prövas efter allmänna regler.

— Att den som med fideikommissrätt innehar fast egendom vid tilllämpningen

av denna lag skall anses som fastighetens ägare har ansetts

överflödigt att särskilt omnämna i lagtexten.

Lagberedningen, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads

län påpekade att uttrycket »fastighet, vartill hör andel i fiske» mot vad

avsikten varit kunde förstås så, att ägare av särskild fiskelägenhet inte

skulle anses som delägare. Lagberedningen föreslog i stället uttrycket »fastighet,

vartill hör fiske som ingår etc.»

Departementschefen. Jag anser att det innehåll man vill ge begreppet delägare

enklast och tydligast uttryckes med orden Ȋgarna till det fiske som

opaginerad Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ingår i området». Genom det i förslaget använda uttryckssättet vinnes

samtidigt fördelen av en begränsning av delägarskapet. Andra än fiskerättsägarna

kan således enligt huvudregeln inte vara delägare. — Förfarandet

vid tvist eller ovisshet om äganderätten ämnar jag behandla under

21 §.

2 § andra stycket utgör — i likhet med 3 § — undantag till 2 §

första stycket. I 2 § andra stycket nämnes vissa kategorier som utan att vara

ägare till fiske likväl i sin egenskap av innehavare av fiskerätt på annan

grund enligt den föreslagna lagen utan någon inskränkning betraktas såsom

delägare i ägarens ställe. I 3 § behandlas en kategori fiskerättshavare

som likaledes, ehuru med betydande inskränkningar, är att anse som delägare

i ägarens ställe.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § överensstämmer i huvudsak

med motsvarande bestämmelser i de tidigare förslagen.

I fråga om den ställning som bör tillerkännas den som grundar sin

fiskerätt på servitut föreslog fiskerättskommittén att med delägare

skulle jämställas »ägare av fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande

rättighet till fiske i fiskevattnet, såframt servitutet tillkommit i

sammanhang med laga delning av fastighet» (47 § 1 mom. andra stycket).

Kommittén framhöll, att denna typ av servitut städse betraktats såsom

ett tillbehör till den härskande fastigheten, varöver ägaren inte haft befogenhet

att fritt disponera genom avtal.

I fråga om andra slag av servitut än nyss sagts — nämligen huvudsakligen

sådana som bildats genom avtal — föreslogs, att servitutshavaren

skulle, om inte annat förbehåll skett, äga föra talan för fiskevattnet, dock

med vissa inskränkningar beträffande frågor av väsentlig vikt (47 § 2 mom.

andra stycket).

Under förarbetena till 24 § fiskerättslagen uttalade lagrådet att en servitutsrätt

städse var ett tillbehör till den berättigade fastigheten och detta

oavsett om servitutet var av mer eller mindre varaktig natur. Det var i detta

hänseende ingen skillnad mellan ett jorddelningsservitut och annat servitut.

Ägaren av en fastighet till vars förmån ett fiskeservitutsförhållande bestod

kunde därför alltid, när servitutet ej innefattade uteslutanderätt till fisket,

sägas vara delägare i detta. — Till lagrådets uppfattning anslöt sig

föredragande departementschefen (prop. 1950: 60, s. 188 f, 288).

Fiskeristyrelsen uttalade att den som grundade sin fiskerätt på servitut

borde vara likställd med »delägare i fisket» oavsett om servitutet tillkommit

i samband med lantmäteriförrättning eller inte. Den lagregel som

styrelsen på grundval härav föreslog överflyttades i huvudsakligen oförändrad

form till departementspromemorians lagutkast. Erinringar mot förslaget

framfördes inte vid remissbehandlingen av vare sig styrelsens eller

promemorians förslag.

Boställshavare, som själva brukar bostället, och innehavare

av besittningsrätt för obegränsad tid av fastighet som

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

tillhör kronan eller allmän inrättning behandlas i 1913 års lag något olika.

Innehavare av stadgad åborätt skall sålunda anses som ägare medan sådan

boställshavare som nyss nämnts »äge föra talan för fiskevatten, som han

i nämnda egenskap äger nyttja». Boställshavaren företräder emellertid inte

ensam fisket utan rätten härtill tillkommer i vissa i lagen angivna hänseenden

ägaren och brukaren var för sig. I de tidigare förslagen till ny lagstiftning

har frågan behandlats på likartat sätt. I yttrande över 1957 års

förslag framhåller emellertid kammarkollegiet att det kan finnas anledning

att jämställa de båda kategorier av sakägare varom här är fråga. Det

är enligt kollegiet i båda fallen fråga om ålderdomliga rättsinstitut som är

under avveckling.

Departementschefen. Ur privaträttslig synpunkt synes det i förevarande

sammanhang saknas anledning att inte tillerkänna den som grundar sin

fiskerätt på servitut samma ställning som den som kan åberopa äganderätt.

Detta synes å andra sidan böra medföra, att i den samfällighet som

fiskevardsområdet utgör fiske som företrädes av en servitutshavare inte

samtidigt skall företrädas av ägaren. Den ägare, vars hela fiske upplåtits i

servitutets form, blir således utestängd från delaktighet i samfälligheten,

medan en ägare, som i servitutets form medgivit en granne rätt till fiske

till husbehov, blir delägare i samfälligheten med ett tal som motsvaras av

hans hela fiskerätt reducerad med den rätt som servitutet kan anses representera.

Da detta förhållande inte klart framgått av de tidigare förslagen

har lagtexten nu förtydligats på denna punkt. Vid dessa bestämmelsers

tillämpning kan svårigheter tänkas uppstå av den anledning att åtskilliga

fiskeservitut inte avser en fastighets hela fiske eller en viss kvotdel därav

utan är av obestämd omfattning och avser fiske exempelvis till husbehov.

Detta spörsmål, som jag ämnar närmare beröra i motiveringen till 8 §, är

dock knappast av beskaffenhet att böra rubba principen om servitutshavarnas

och fiskeägarnas likställighet inom fiskevårdsområde.

I anledning av kammarkollegiets uttalande har i förslaget såväl boställshavare

som innehavare av ständig besittningsrätt fått ställning som delägare.

3 §.

3 § motsvaras närmast i 1913 års lag av 31 § 2 mom. andra och tredje

styckena, i 1947 års förslag av 47 § 2. andra stycket, i 1956 års förslag av

22 § 2. andra stycket samt i 1957 års förslag av 2 § 2. andra stycket.__

Paragrafen utgör liksom de båda sista styckena i föregående paragraf ett

undantag från den i sistnämnda paragrafs första stycke uttalade principen

att fiskevårdsområdets delägare utgöres av ägarna till fisket. I paragrafen

regleras spörsmålet i vilken utsträckning den som grundar fiskerätt på arrende

eller annan nyttjanderätt kan föra talan för fisket.

1913 års lag låter — om intet annat avtalats — arrendator i allmänhet

i likhet med boställshavare som själv brukar bostället föra talan för fisket.

Arrendatorns rätt härvidlag är dock såtillvida inskränkt, att upplåtarens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

185

samtycke alltid fordras för giltigheten av beslut om gemensamhetsfiskes

bildande och vissa andra, särskilt nämnda avgöranden av mera ingripande

slag. I övrigt gäller för arrendator liksom för nämnda boställshavare att

rätten att företräda fisket i ett antal i lagen angivna hänseenden tillkommer

ägaren och brukaren var för sig. Har upplåtelsen skett av offentlig

myndighet är arrendatorn vid lagens tillämpning i allo jämställd med boställshavare

som själv brukar bostället.

Detta 1913 års lags tämligen invecklade schema återfinnes även i de tidigare

förslagen. Fiskeristgrelsen föreslog att såsom delägare, ehuru med

vissa inskränkningar i fråga om viktigare avgöranden, skulle anses innehavare

av fiskerätt, som föreligger enligt arrendeavtal. Lagberedningen,

som fann detta innebära att ställning av delägare skulle tillkomma endast

arrendator i nyttjanderättslagens mening, föreslog att den avsedda befogenheten

utsträcktes till envar som på grund av upplåtelse, avseende tid

överstigande ett år, hade fiskerätt inom området. — I departementspromemorian

angavs den avsedda kategorien såsom arrendatorer, vars arrendetid

översteg ett år. Härtill anmärker kammarkollegiet att den föreslagna

förmånligare ställningen för vissa nyttjanderättshavare bör begränsas till sådana

som har ensamrätt till fisket. Tillämpningssvårigheter kunde eljest befaras

uppstå. Vidare framhåller kollegiet att det inte synes föreligga tillräckliga

skäl att, såsom föreslagits, ge arrendatorer, som grundar sin rätt

på upplåtelse av offentlig myndighet, en förmånligare ställning än andra

arrendatorer. Lagberedningen anser att det i promemorian använda uttryckssättet

kan ge anledning till tvekan och därför bör förtydligas.

Departementschefen. Det har inte rått någon meningsmotsättning om

principen att den som äger nyttja ett fiske också skall ha rätt att föra talan

därför inom fiskevårdsområde och vid dess bildande. Å andra sidan är

det uppenbart att inte varje innehavare av nyttjanderätt till fiske gärna kan

göra anspråk på denna gynnade ställning. Jag anser sålunda att det inte

finns anledning att tillerkänna sådan ställning åt andra än dem som för

längre tid än ett år fått ensamrätt till en fastighets hela fiske eller — om

detta blott till en del ingår i fiskevårdsområdet — till hela denna del. Samtidigt

måste naturligtvis även ägarens intresse beaktas. En avvägning mellan

detta och brukarens intresse i förening med kravet på en enkel regel synes

mig leda till att ägaren och brukaren gemensamt bör få företräda fisket när

det gäller att taga ställning till sådana ingripande frågor som fiskevårdsområdes

bildande, ändring och upplösning eller antagande eller ändring av

stadgar. Är ägare och brukare därvid av olika mening synes avgörandet böra

tillkomma ägaren. Som samlingsbeteckning för dessa slags frågor bär i lagtexten

använts uttryckssättet »fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer

länsstyrelsen». I andra frågor anser jag det riktigast att brukaren får

ensam företräda fisket.

I den nya lagtexten har i överensstämmelse med dess allmänt dispositiva

natur inte medtagits någon motsvarighet till erinringen i It)!3 års lag

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

att ägare och brukare har möjlighet att överenskomma om annan ordning

för lösande av förevarande spörsmål.

I enlighet med kammarkollegiets förslag har den förenklingen vidtagits

att någon åtskillnad inte gjorts mellan fiske som utarrenderas av offentlig

myndighet och av annan upplåtare.

*§•

I 4 § regleras vissa spörsmål som har omedelbart samband med fiskevårdsområdes

bildande.

Paragrafens första stycke motsvarar närmast i 1913 års lag

1 § första stycket andra punkten och 22 §, i 1947 års förslag 33 § första

stycket och 36 §, i 1956 års förslag 3 § och i 1957 års förslag 4 §.

I den allmänna motiveringen har jag under rubriken Förutsättningar för

fiskevårdsområdes bildande redovisat skälen för att beslut om fiskevårdsområdes

bildande bör meddelas av myndighet och att denna myndighet

bör vara länsstyrelsen. Det får anses stå i överensstämmelse med den

föreslagna lagstiftningens syfte att ett beslut varigenom fiskevårdsområde

bildas också omfattar fastställande av stadgar för den nybildade organisationen.

Bestämmelse härom finnes i samtliga tidigare förslag.

Paragrafens andra styckes första punkt motsvarar

närmast i 1947 års förslag 36 § andra stycket första punkten, i 1956 års

förslag 10 § första stycket och i 1957 års förslag 13 § första stycket. I den

allmänna motiveringen har under rubriken Stadgarna redogjorts för förslagets

innebörd i denna del.

Paragrafens andra styckes andra punkt motsvarar

närmast i 1913 års lag 16 §, i 1956 års förslag 10 § andra stycket och i

1957 års förslag 13 § andra stycket. Motsvarighet saknas i 1947 års förslag.

Bland olika former för gemensamhetsfiskes nyttjande nämner 1913 års

lag även bolag (2 §). Härför kräves enhällighet bland delägarna (16 § första

stycket). Bedrives gemensamhetsfiske i bolagsform är emellertid lagen inte

tillämplig »beträffande delägarnas inbördes förhållande och ordnandet av

deras gemensamma angelägenheter».

Fiskeristgrelsen anförde härom i 1956 års förslag.

Enligt 1913 års lag är beslut om nyttjande av gemensamhetsfiske i bolag

ej giltigt mot ny ägare av fastighet vars fiske ingår i gemensamhetsfisket.

Förhållandet mellan delägarna och till tredje man regleras av bestämmelserna

i lagen om handelsbolag och enkla bolag.1 Skall fiske inom ett fiskeområde

kunna bedrivas i nämnda form torde alltjämt böra uppställas krav

på enhällighet bland delägarna. Nyttjandet av fisket i bolag torde därmed

komma att bli en mycket sällsynt företeelse. Å andra sidan finnes ju intet

hinder för delägare i fiske att utan inrättande av fiskeområde sluta bolagsavtal

beträffande fiskets utnyttjande. På grund härav och då en reglering

i den föreslagna lagen av denna form för fiskets bedrivande torde komma

att nödvändiggöra ett flertal särbestämmelser i lagen förordar styrelsen att

denna form ej skall vara tillåten inom fiskeområdets ram.

1 Se Hj. Karlgren, Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet,

Göteborg 1929, s. 191 it.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

K un g l. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Paragrafen har i ifrågavarande del utformats enligt fiskeristyrelsens förslag

mot vilket någon erinran inte framställts.

5 §■

Enligt 32 § 1913 års lag skall vad delägarna i laga ordning beslutat gälla

mot ny delägare. Bestämmelsen överfördes oförändrad till 43 § i 1947 års

förslag. I 18 § 1956 års förslag kompletterades bestämmelsen att gälla även

vad styrelsen beslutat. Fiskeristyrelsen uttalade att det av lagförslagets allmänna

grunder torde följa att även beslut av länsstyrelse var bindande för

ny delägare, varför detta ej syntes behöva utsägas i lagtexten. Bestämmelsen

motsvaras i 1957 års förslag av 27 §. — Bestämmelsen har i förevarande

förslag givits en sådan utformning att den tydligt ger vid handen att

beslut som fattats med stöd av lagen erhåller giltighet också mot nya delägare

i fiskevårdsområdet. Med tanke på stadgandets centrala och väsentliga

karaktär har det placerats bland de inledande allmänna bestämmelserna.

6 §■

6 §, som behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Förutsättningar

för fiskevårdsområdes bildande, motsvarar närmast i 1913

års lag 11 § andra stycket och 14 §, i 1947 års förslag 35 §, i 1956 års förslag

8 § och i 1957 års förslag 5 §.

I denna paragraf kommer den för vissa frågor i lagen väsentliga skillnaden

mellan skiftat och oskiftat fiske för första gången till

synes. Under remissbehandlingen av departementspromemorian berördes

spörsmålet vilken ställning som därvidlag skulle tillerkännas ägare av en

genom såmjedelning bildad »fastighet».

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåg det angeläget att det vattenområde,

som vid sämjedelning tillagts en sämjevis bildad fastighet, i förevarande

lagstiftning inte behandlades såsom oskiftat. Vattenområdet med

tillhörande fiske hade i dessa fall ofta sedan lång tid brukats och behandlats

såsom endast tillhörigt den ifrågavarande brukningsdelen och borde

därför i förevarande hänseende inte behandlas efter de särregler för oskiftat

vatten, som kunde komma att genomföras. Hovrätten för Västra Sverige

uttalade samma mening. Denna delades även av promemorieförfattaren,

som anförde.

Frågan om verkan av sämjedelning får i förevarande sammanhang betydelse

dels då en delägares fasta egendom i sin helhet utgöres av en sämjedelningslott,

dels då de skilda fastigheterna väl blivit i laga ordning utbrutna

men ett till fastigheterna hörande oskiftat fiske blivit sämjevis

delat.

Beträffande den sistberörda frågan torde vägledning kunna hämtas av

rättsfallet NJA 1937:510. Enligt dess rubrik har sämjedelning av oskiftat

(strömmings-)fiske ansetts icke kunna mot delägares bestridande rubbbas

annat än genom laga skifte. Frågan hade aktualiserats genom att några av

delägarna i strömmingsfisket hos häradsrätten begärt föreskrifter angående

fiskets brukande enligt 10 § i då gällande fiskelag f motsvarande 24 §

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kung!. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskerättslagen). Justitierådet Wedberg var skiljaktig och ansåg, att varken

den — år 1820 — ingångna sämjedelningen eller vad eljest i målet

förekommit utgjorde hinder för tillämpningen av det åberopade lagrummet.

Av rättsfallet torde man vara berättigad att draga den slutsatsen att om

ett oskiftat fiske sämjevis gjorts till föremål för en verklig delning, dylikt

fiske därefter icke skall följa de för oskiftat fiske stadgade reglerna. Saken

har ansetts icke påkalla närmare reglering i den föreslagna lagen.

Vad åter angår frågan om verkan av sämjedelning beträffande hela fastigheter

har redan i förarbetena till 24 § fiskerättslagen uttalats att med

»fastighet» avses ej blott registerfastighet utan även t. ex. fastighet som

tillkommit genom sämjedelning.1 Anledning saknas att i förevarande sammanhang

tillerkänna sämjedelningarna annan betydelse. I Dalarna och på

andra platser där sämjedelningar är vanliga, skulle det säkerligen te sig

främmande att låta varje sämjedelad jordregisterfastighet följa de för oskiftade

fisken uppställda reglerna. I likhet med vad som skett beträffande

fiskerättslagen torde något uttryckligt stadgande i saken ej erfordras.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande över 1957 års förslag uttalat, att

det syntes lämpligt att till de i förevarande lagrum upptagna villkoren

för fiskevårdsområdes bildande överföra även den i 1 § första stycket angivna

förutsättningen »ordnande av fiskerättsförhållandena samt främjande

av fiskerättsägarnas gemensamma intresse» (promemorians formulering).

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar i yttrande över 1957 års förslag

formuleringen »fiskevårdsområde må bildas etc.» i stället för »fiskevårdsområde

skall bildas». Man kunde eljest få den uppfattningen att initiativrätten

tillkom inte de enskilda delägarna utan offentlig myndighet.

Departementschefen. 1 förevarande paragraf anges vissa speciella men

väsentliga förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande. Härutöver kan

i viss mån hela lagen sägas innehålla dylika förutsättningar. För att en

i ämnet inte närmare insatt läsare av lagen snabbt skall få en uppfattning

om dess syfte och villkor har lagtexten inletts med de allmänna bestämmelserna

härom. Lantmäteristyrelsens påpekande har emellertid medfört en

omformulering av förevarande paragrafs överskrift. Länsstyrelsens i Uppsala

län påpekande att den använda formuleringen skulle kunna leda till

att principen om delägarnas exklusiva initiativrätt skulle kunna åsidosättas

har föranlett ett förtydligande av 15 § första stycket, som inleder

bestämmelserna om förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande. Ett direkt

tillmötesgående av nämnda länsstyrelses önskemål skulle emellertid kunna

medföra det missförståndet att den fastställande myndigheten vore behörig

att underlåta att besluta om bildande, ehuru lagens alla förutsättningar

härför var uppfyllda.

1 Prop. nr 60/1950 s. 113. Jfr uppsats av Prawitz i Svensk lantmäteritidskrift 1953 s. 271:

»Av formuleringen i 1 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen torde framgå, att principen om

sämjedelad jords likställighet med oskiftad endast gäller vid tillämpning av jorddelningslagens

föreskrifter. I andra sammanhang torde däremot sämjedelningarna äga samma rättsverkan

som tillkom dem före jorddelningslagen.» — Se även lag den 17 april 1953 om verkan som laga

skifte av sämjedelning m. in.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

189

I fråga om innebörden av uttrycken »oskiftat fiske», »eljest samfällt fiske»

och »icke samfällt fiske» följer lagen gängse terminologi. Frågor härom

får därför avgöras efter allmänna regler. Beträffande den i promemorian

berörda speciella frågan delar jag den där uttalade uppfattningen

att fiske som gjorts till föremål för verklig sämjedelning icke skall anses

som oskiftat. — Sämjelottsägares ställning i röstningshänseende behandlas

i samband med 9 §.

7 §.

7 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Tiden

för fiskevårdsområdes bestånd. Paragrafens första stycke motsvaras

i 1913 års lag av 1 § andra stycket. I de tidigare förslagen motsvaras bestämmelsen

av 32 § i 1947 års förslag, 2 § i 1956 års förslag och 3 § i 1957

års förslag.

Bestämmelserna om förlängning i andra stycket saknar motsvarighet

i 1913 års lag men motsvaras i 1947 års förslag av 46 §, i 1956 års

förslag av 21 § och i 1957 års förslag av 19 §.

I promemorian föreslogs att förlängningen skulle avse »samma antal år»

som senast gällt för fiskevårdsområdes bestånd. Länsstyrelsen i Kristianstads

län framhåller att det citerade uttrycket inte står i full överensstämmelse

med förslaget att fiskevårdsområde skall inrättas för viss tid,

vilken inte med nödvändighet måste bestämmas till visst antal hela år.

— Tiden för förlängningen har i anledning av detta påpekande ändrats till

»samma tid som senast gällt etc.»

8 §.

8 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Delaktighetens

bestämmande.

Paragrafens första stycke motsvarar närmast i 1913 års

lag 4 och 9 §§, i 1947 års förslag 37 §, i 1956 års förslag 9 § och i 1957 års

förslag 6 §.

Den särskilda uppskattningsregeln i paragrafens andra styck

e har inte någon direkt motsvarighet i vare sig 1913 års lag eller tidigare

förslag.

I föreliggande förslag har i första styckets sista punkt använts uttrycket

samfällt fiske med bestämda andelar i stället för det i promemorian

brukade i sin helhet oskiftat fiske. Anledningen är följande. Delaktigheten

inom fiskevårdsområde bör i alla fall, där tidigare bestående delaktighetstal

finns att tillgå, grunda sig på dessa. Dylika tal torde emellertid finnas

inte blott för oskiftat fiske utan även för vissa samfällda men icke oskiftade

fisken, exempelvis fisken som är samfällda på grund av servitut och

där servitutshavaren erhållit viss kvotdel av den besvärade fastighetens

fiske. Den nyss nämnda principen för delaktighetens bestämmande bör kunna

komma till användning även i sådana fall. Gäller ett fiskeservitut fiske

till husbehov eller annan rätt som inte utgör en bestämd kvotdel av den be
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kvngl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

svarade fastighetens fiske, synes däremot, om enighet inte uppnås, en uppskattning

bli oundviklig. Eftersom den i andra stycket föreslagna uppskattningsprincipen

inte gärna kan tänkas bli tillämplig på dessa fall får uppskattningen

i stället grunda sig på vad parterna i servitutsförhållandet

överenskommit.

9 §■

9 § har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Rösträtten.

De allmänna rösträttsreglerna, d. v. s. reglerna om rösträtt i de fall

denna inte annorstädes är särskilt reglerad, återfinnes i 1913 års lag i 29 §

första och andra styckena. Bestämmelser härom finnes i 1947 års förslag

i 38 och 39 §§, i 1956 års förslag i 7 § andra stycket och 14 § samt i 1957

års förslag i 7 §.

Bestämmelsen i första stycket om förfarandet vid lika röster saknar

motsvarighet i de första förslagen. En sådan bestämmelse infördes i 7 §

av 1957 års förslag under åberopande av andra författningar på associationsrättens

område, bl. a. 29 § andra stycket 1913 års lag. Efter förebild av

sistnämnda lagrum föreslogs i promemorian att vid lika röster val skulle

avgöras genom lottning men andra frågor genom ordförandens utslagsröst.

Vid sammanträde under förrättning skulle utslagsrösten tillkomma förrättningsmannen.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar, att det knappast är förenligt med

förrättningsmannens ställning -— han har ju eljest inte rösträtt — att avge

utslagsröst.

Departementschefen. Ehuru frågan om rösträkning vid lika röster väl

endast sällan torde få praktisk betydelse anser jag likväl att spörsmålet ej

kan förbigås. Jag delar uppfattningen att utslagsröst inte bör tillkomma

förrättningsmannen. I syfte att göra lagreglerna så enkla som möjligt föreslår

jag att omröstning vid lika röster alltid skall avgöras genom lottning.

Reglerna i andra stycket att endast en röst skall räknas för den

som äger flera fastigheter och att detsamma skall gälla dem som med samäganderätt

äger en eller flera fastigheter återfinnes även i 24 § andra stycket

fiskerättslagen och synes i praxis vara vedertagna också vid bildande

av jaktvårdsområden.1 — Tillägget i första punkten »eller fiskerätt med

stöd av skilda grunder» syftar på fall, då en delägare för olika delar av

fisket inom ett fiskevårdsområde kan till stöd för fiskerätt åberopa exempelvis

såväl servitut som nyttjanderätt. Reservationen i andra punkten att

den där uttalade regeln endast skall gälla om fisket tillhör mer än en fastighet

har tillkommit med tanke på att fiskevårdsområde enligt föreliggande

förslag skall kunna omfatta även fiske som tillhör endast en fastighet

eller utgör endast en enda fastighet. Finnes flera delägare till sådant fiske

är f. n. lagen om samäganderätt tillämplig å förhållandet dem emellan. För

att det skall vara möjligt att åstadkomma majoritetsbeslut inom ett sådant

1 1949 års jaktutredning (SOU 1950: 40 s. 82).

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

fiskevårdsområde synes det vara nödvändigt med den inskränkning som

jag här föreslagit. Om fråga uppkommer att bilda fiskevårdsområde av

— förutom annat fiske — fastighet som består av eller utgör del av ett mera

värdefullt fiske med ett betydande antal delägare torde det i 6 § uppställda

lämplighetskravet i allmänhet inte kunna sägas vara uppfyllt. Nu nämnda

fisken torde också i regel vara så belägna att de inte lämpar sig att i fiskevårdsområde

förena med annat fiske.

Ingår ett med samäganderätt innehaft fiske — jämte annat fiske — i

fiskevårdsområde och är inte alla samägarna ense eller företrädda av god

man enligt 3 § samäganderättslagen, kommer någon giltig röst för ifrågavarande

fiske inte att föreligga. Att, såsom föreslagits av hovrätten för

Västra Sverige, särskilt uttala detta i lagtexten anser jag dock vara att i

onödan tynga denna.

Med den ställning som den föreslagna lagstiftningen tillägger ägare av

fastighet som bildats genom sämjedelning har det inte ansetts påkallat att

i lagtexten särskilt uttala att sådan fastighetsägare äger individuell rösträtt.

10 §.

10 § jämte den följande har behandlats i den allmänna motiveringen under

rubriken Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.

Paragrafen motsvaras i 1913 års lag av 17 §, i 1947 års förslag av

40 § första stycket, i 1956 års förslag av 11 § första och andra styckena

samt i 1957 års förslag av 14 § första och andra styckena. — I de båda

närmast föregående förslagen behandlades bestämmelserna om upplåtelse

—- liksom de som gällde skyldigheten att lämna tillskott och möjligheten att

förfoga över inkomster för gemensamt ändamål — i systematiskt hänseende

i sammanhang med bestämmelserna om stadgarna och deras innehåll.

Eftersom frågan om förutsättningarna för upplåtelse och övriga nyssnämnda

spörsmål — ehuru av beskaffenhet att i förekommande fall böra regleras

i stadgarna — likväl inte äger större samband med stadgarnas fastställande

och innehåll än åtskilliga andra av lagens föreskrifter, anser jag att

lagtexten vinner i klarhet om den tidigare systematiken härvidlag brytes

och de ifrågavarande spörsmålen behandlas i skilda avsnitt och under särskilda

rubriker.

11 §■

11 § har liksom den föregående behandlats i den allmänna motiveringen

i samband med förutsättningarna för upplåtelse.

Bestämmelsen om vetorätt för vissa fiskarekategorier i paragrafens

första stycke har en motsvarighet i övergångsbestämmelserna

till 1913 års lag. Sistnämnda bestämmelse innefattar vetorätt för vissa kategorier

innehavare av fiskerätt under förutsättning att denna grundar sig

på upplåtelser som är äldre än lagen. — Någon motsvarighet härtill fanns ej

i 1947 års förslag. I 1956 års förslag förelåg i 11 § tredje stycket vetorätt

för de egentliga fiskearrendatorerna. 1957 års förslag utvidgade i 14 § tred
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

je stycket denna rätt på sätt som i huvudsak överensstämmer med det nu

framlagda förslaget.

Bestämmelsen i andra stycket har överförts från 14 § fjärde stycket

departementspromemorian. Sistnämnda bestämmelse hade tillkommit

för att lagfästa ett motivuttalande i 1956 års förslag (s. 90). I övrigt saknas

motsvarigheter. Den föreslagna bestämmelsen bör emellertid jämföras

med 21 § tredje stycket 1913 års lag, som ger varje delägare möjlighet att

hindra att hans eget fiske, i plan för gemensamt nyttjande, upplåtes till

annan delägare. En bestämmelse av motsvarande innebörd fanns i 36 §

tredje stycket första punkten i 1947 års förslag.

12 §.

12 § liksom den följande har behandlats i den allmänna motiveringen

under rubriken Skyldigheten att lämna tillskott och avstå från inkomst.

Paragrafen bör närmast jämföras med 28 § i 1913 års lag, 36 § tredje stycket

andra punkten i 1947 års förslag, 13 § i 1956 års förslag och 16 § i 1957

års förslag. I sistnämnda förslag infördes såsom en nyhet att bidragssltyldigheten

skulle fördelas i förhållande till delaktigheten, såvida ej en majoritet

i huvudtal och delaktighet annorlunda bestämde. Några remissinstanser,

bl. a. lagberedningen, påpekar att en sådan bestämmelse inte står

i överensstämmelse med ett uttalande i motiven att för beslut om annan

fördelningsgrund för bidragsskyldigheten än delaktighetstalet bör fordras

enighet. Då avsikten torde ha varit att reglera denna fråga på det sätt som

angivits i motiven bör enligt remissinstanserna lagtexten ändras i enlighet

därmed. Så har ock skett i det nu framlagda förslaget.

Frågan om sättet för indrivningen av uttaxerade tillskott

berördes av lagberedningen och länsstyrelsen i Kristianstads län

i yttrande över promemorians bestämmelser. Lagberedningen konstaterade,

att för organisationens rätt att exekutivt uttaga delägares tillskott, då bidragsskyldigheten

inte fullgjordes frivilligt, erfordrades rättegång, varigenom

betalningsskyldighet fastställdes. Lagberedningen uttalade ingen erinran

mot denna ordning. — Nyssnämnda länsstyrelse föreslog däremot, att

beslut om tillskott skulle vara omedelbart exigibelt. Det syntes innebära eu

onödig omgång att avvakta domstolsutslag. Ett på stadgarna grundat beslut

av delägarna om utdebitering syntes böra vara exigibelt i likhet med

liknande beslut i vissa andra samfälligheter. Härom anfördes i promemorian.

Den av länsstyrelsen efterlysta ordningen förefinnes exempelvis beträffande

vägsamfällighet (63 § andra stycket lagen om enskilda vägar), vattenregleringsföretag

(3 kap. 20 § tredje stycket vattenlagen) och betessamfällighet

(43 § lagen om ägofred). I fråga om nu nämnda samfälligheter

torde emellertid starkare skäl tala för att utdebiterade belopp i regel skall

erläggas utan avvaktan på domstolsförfarande. Samfälligheterna måste ha

medel till löpande utgifter för underhållsåtgärder m. m. Beslut om tillskott

till fiskevårdsområde är däremot icke ett led i den löpande förvaltningen

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

utan torde regelmässigt avse vissa engångsutgifter. Åtgärder för att erhålla

betalningsföreläggande eller annan exekutionstitel torde därför endast sällan

behöva tillgripas. Tillräcklig anledning att införa bestämmelser liknande

dem som innehålles i nyssnämnda lagrum synes därför ej föreligga.

I sitt yttrande över promemorian påpekar lagberedningen att avsaknaden

av möjlighet till omedelbar exekution av beslut om utdebitering i förening

med styrelsens bristande befogenhet att verkställa uttaxering bland

delägarna kan tänkas medföra viss osäkerhet för tredje mans rätt. Lagberedningen

säger sig inte kunna ingå på bedömande av huruvida fiskevårdsområdets

uppgifter och verksamhet kan antagas bli av den art att bestämmelser

i dessa ämnen kan undvaras men säger sig från de allmänna synpunkter

den haft att anlägga ha velat påpeka förhållandet.

Hushållningssällskapet i Hallands län anser att beslut om uttaxering bör

vara omedelbart exigibelt.

Departementschefen. Jag ansluter mig till den uppfattning som uttalats

i departementspromemorian i fråga om indrivningen av uttaxerade belopp.

Beträffande beslut om tillskott och styrelsens befogenhet att uttaxera dessa

torde till skydd för delägarna och tredje man vissa jämkningar i promemorieförslaget

böra vidtagas. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen

bör innan beslut fattas om att vidtaga viss åtgärd undersökas huruvida

finansieringen av denna föranleder tillskott från delägarnas sida. År

detta fallet, bör delägarna innan beslut fattas få kännedom härom. Samma

krav på viss majoritet, som uppställts för beslut om tillskott från delägarnas

sida, bör gälla beslut som bedömes komma att medföra uttaxering. I

enlighet härmed har 12 § utformats. Till skydd för tredje mans rätt föreslår

jag viss ändring i förhållande till tidigare förslag beträffande skyldighet

för styrelsen att i vissa fall uttaxera medel och i fråga om styrelseledamöternas

ansvarighet. Härom ämnar jag återkomma vid behandlingen av

14 och 27 §§.

13 §.

13 § har i samband med den föregående behandlats i den allmänna motiveringen.

Paragrafens första stycke motsvaras i 1913 års lag av 19 §

första stycket, i 1947 års förslag av 41 § första stycket sista punkten, i 1950

års förslag av 16 § samt i 1957 års förslag av 24 §.

Fiskeristgrelsen upptog i sitt år 1956 avgivna förslag inte någon särskild

bestämmelse för det fall att upplåtelse avsåg endast en del av ett fiskevårdsområde,

varest fisket var skiftat. Styrelsen uttalade att bestämmelsen

i sådant fall borde tolkas såsom avseende endast de av upplåtelsen berörda

delägarna.

Lagberedningen fann att den av fiskeristyrelsen föreslagna lagtexten inte

kunde tolkas på annat sätt än avseende samtliga delägare inom fiskevårdsområdct.

— I anledning av det förtydligande som på grund härav skedde i

promemorian framhåller lagberedningen att det av lagen bör tydligt framgå

13 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

att delaktigheten bör vara fördelningsnorm även vid fördelning mellan

blott vissa delägare.

Kammarkollegiet anser att den i promemorian begagnade formuleringen

bör jämkas med hänsyn till att »berörda delägare» kan ha tilldelats rätt att

fiska inom annan del av vattenområdet.

Departementschefen. Vad lagberedningen i sitt sista yttrande påpekat bar

jag beaktat. Däremot anser jag det inte vara nödvändigt att i anledning av

kammarkollegiets anmärkning göra ytterligare jämkningar i lagtexten. Innebörden

av densamma synes knappast kunna missförstås. Det fall som

av kammarkollegiet åsyftas kan åskådliggöras med följande exempel. EU

fiskevårdsområde har bildats av tre oskiftade fisken, A, B och C. Delägarna

beslutar att den del av hela vattenområdet som motsvarar A skall utarrenderas,

och att ägarna till A i stället skall få fiska i B tillsammans med Bfiskets

ägare. C lämnas på grund av sin belägenhet utanför uppdelningen

mellan ägarna till A och B. Inkomsten av upplåtelsen av A bör uppenbarligen

fördelas mellan ägarna till A och B. Enligt lagtexten skall inkomsten

fördelas mellan »berörda delägare». Eftersom ägarna ej blott till A utan

även till B får anses vara »berörda» av upplåtelsen, anser jag att den i lagtexten

begagnade formuleringen täcker även det nu exemplifierade fallet.

Paragrafens andra stycke äger en motsvarighet i 28 § 1913

års lag. I de tidigare förslagen motsvaras bestämmelsen närmast, i 1947

års förslag av 41 § första stycket första och andra punkterna, i 1956 års

förslag av 12 § och i 1957 års förslag av 15 §.

Med anledning av promemorians uttryckssätt »Har fisket inom hela fiskevårdsområdet

upplåtits etc.» framhåller hovrätten för Övre Norrland att

den anser det välgrundat att — såsom föreslagits i promemorian — den

stipulerade inskränkningen i rätten att förfoga över inkomsterna inte skall

gälla inkomster som härleder av särtillstånd. Såsom bestämmelsen formulerats

kan emellertid enligt hovrättens mening tveksamhet uppstå för den

händelse att särtillstånd avser hela fiskevårdsområdets vattenområde och

gäller längre tid än ett år.

Departementschefen. I anledning av hovrättens för Övre Norrland påpekande

har lagtexten ändrats till »Har allt fiske inom fiskevårdsområdet

upplåtits etc.» Genom förevarande bestämmelse införes för ett visst fall

för delägarna en ovillkorlig rätt till hälften av bruttointäkten. Bestämmelsen

kan, åtminstone teoretiskt, tänkas få oförmånliga verkningar för en

tredje man, som på fiskevårdsområdet har en fordran som ej kan betalas

med halva bruttointäkten. Såsom jag närmare ämnar utveckla vid behandlingen

av 14 § kommer i en dylik situation styrelsen att vara behörig att

hos delägarna uttaxera erforderligt belopp.

U §.

14 § första stycket behandlar fiskevårdsområdets ansvarighet för

gäld. Eftersom varken gemensamhetsfiske eller de organisationsformer som

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungi. Mnj:ts proposition nr 50 år 1960

föreslagits i 1947 och 1956 års förslag kan sägas ha karaktären av juridisk

person, har frågan om organisationens ansvar för gäld för deras del icke

varit aktuell. Så var däremot fallet i departementspromemorian. Motsvarighet

till förevarande paragraf finns där i 25 §. Med tanke på den kritik

som från flera håll, främst lagberedningen, riktades mot fiskeristyrelsens

förslag av år 1956 föreslogs i promemorian en väsentlig förstärkning av

den föreslagna samfällighetens rent organisatoriska uppbyggnad. I samband

därmed aktualiserades också frågan om fiskevårdsområdets ansvarighet för

gäld. Frågan löstes med 59 § 1939 års lag om enskilda vägar som huvudsaklig

förebild. Det nu framlagda förslaget överensstämmer i sak med promemorians

förslag.

I andra stycket har —- efter förebild av stadgandet i 62 § lagen

om enskilda vägar -— införts ett stadgande om skyldighet för styrelsen att

hos delägarna uttaxera och indriva medel som erfordras till betalning av

klar och förfallen gäld. Motivet till denna bestämmelse är att öka skyddet

för tredje man. Stadgandet bör ses i samband med den föreslagna bestämmelsen

i 12 § rörande beslut om åtgärd som inte kan genomföras utan tillskott

från delägarnas sida. Uttaxeringen skall ske efter delaktigheten, därest

annat ej bestämts av delägarna i samband med beslutet om den åtgärd som

gälden avser. Frågan om skyddet för tredje mans rätt kommer jag att

ytterligare beröra i samband med behandlingen av 27 §.

15—22 §§.

I 15—22 §§ behandlas förfarandet vid fiskevårdsområdets bildande. Bestämmelserna

härom har väsentligt ändrats i förhållande till såväl 1913

års lag som de tidigare reformförslagen. Vissa av hithörande frågor har

behandlats i den allmänna motiveringen, särskilt de delar av denna som

bär rubrikerna Initiativrätten, Nödvändigheten av förrättning och Stadgarna.

Såväl 1913 års lag som tidigare förslag räknar med särskild förrättning

såsom normalt inslag vid tillkomsten av samorganisationen. Det är emellertid

karakteristiskt för samtliga att bildandet sker genom ett växelspel

av insatser från än förrättningsmannen, än länsstyrelsen.

I yttrande över 1957 års förslag lämnades av lantmåteristgrelsen en utförlig

kommenterande redogörelse för tillkomstproceduren, sådan den tedde sig

enligt det lagutkast som fanns fogat till nämnda förslag. Sammanfattningsvis

anförde lantmäteristyrelsen.

Utkastets förfarande för bildande av fiskevårdsområde blir synnerligen

tidsödande och tungrott. Risk föreligger att onödigt arbete kommer att

verkställas. Särskilt framstår den länsstyrelsen enligt 10 § åvilande underrättelseplikten

såsom mindre rationellt utformad. Enligt lantmäteristyrelsens

mening är det icke obefogat att jämföra det tilltänkta förfarandet med det

före 1954 års ändringar i lagen om enskilda vägar gällande förfarandet för

bildande av vägförening, vilket utsatts för en stark kritik (se härom SOU

1952: 26 s. 49 f.). Styrelsen anser sig med hänsyn till det anförda böra bestämt

avstyrka lagutkastets utformning i denna del.

Lantmäteristyrelsen anser att förfarandet för bildande av fiskevårds
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

område i stället bör uppbyggas på principiellt likartat sätt som förfarandet

för bildande av vägförening sådant detta utformats enligt nu gällande bestämmelser

i 3 kap. lagen om enskilda vägar. Det i lagutkastet upptagna

förfarandet skulle således ersättas av ett förrättningsförfarande som i sina

huvuddrag skulle utformas på följande sätt. Ansökning om bildande av fiskevårdsområde

ställes till länsstyrelsen, som — bortsett från de fall där ansökningen

uppenbart borde avslås — alltid skall förordna förrättningsman

att företaga förrättning för prövning av frågan om fiskevårdsområdes

bildande. Förrättningsmannen skall därvid givetvis i erforderlig utsträckning

samråda med fiskerimyndigheterna. Vid sammanträde med sakägarna,

vilket sammanträde kan hållas på stället eller annan lämplig plats, skall

förrättningsmannen upptaga till behandling alla de spörsmål som skall regleras

i samband med bildandet av fiskevårdsområdet. Inom förrättningens

ram, av förrättningsmannen själv eller av särskild sakkunnig, skall, sedan

möjlighet föreligger att preliminärt bedöma ärendets utgång, verkställas

erforderliga utredningar om fastighetsförhållandena. Förrättningen skall

utmynna i ett utlåtande, där förrättningsmannen avger beslut i frågan om

fiskevårdsområdets bildande och i de frågor som upptagits i lagutkastets

13 § under punkterna 2—7, 10 och 11. Därjämte skall han ha att förelägga

sakägarna förslag till stadgar, vilka skall upptaga regler om fiskevårdsområdets

organisation i enlighet med punkterna 1, 8, 9 och 12—15 i lagutkastets

13 §, ävensom föranstalta om val av styrelse och övriga funktionärer.

Huruvida utlåtandet skall underställas länsstyrelsens prövning kan enligt

lantmäteristyrelsens mening bli beroende av förrättningsmannens kompetens.

Stadgarna bör dock alltid fastställas av länsstyrelsen. Uppstår efter

fiskevårdsområdes bildande fråga om ändring i utlåtandet kan man i likhet

med föreskrifterna i 3 kap. lagen om enskilda vägar tänka sig beslut av

länsstyrelsen utan förrättning i enklare fall eller ny förrättning i mera

komplicerade fall.

Det nu skisserade förfarandet synes i jämförelse med lagutkastets förfarande

erbjuda mycket betydande fördelar. Sålunda föreligger bättre möjligheter

att lämna sakägarna information angående lagstiftningen och dess

syfte. Vidare kan erforderligt utredningsarbete begränsas till vad som verkligen

erfordras. Sakägarna befrias därtill från det för dem betungande arbetet

att skriftligen giva sin mening till känna. Länsstyrelsens arbetsbörda i

anledning av lagstiftningen minskas. Någon risk att anförtro förrättningsmännen

beslutanderätt i frågan om bildande av fiskevårdsområde föreligger

icke enligt lantmäteristyrelsens mening, enär de materiella reglerna i lagutkastet

knappast kan anses svårare att tillämpa än vad fallet är i fråga

om t. ex. reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen eller i lagen om enskilda

vägar. Lantmäteristyrelsen vill på grund av det sagda förorda att lagutkastet

blir föremål för omarbetning beträffande förfarandet i angiven riktning.

Departementschefen. Med anledning av den kritik som främst från lantmäteristyrelsen

men också från åtskilliga länsstyrelser och andra remissorgan

riktats mot det tidigare föreslagna förrättningsförfarandet har bestämmelserna

härom i grund omarbetats. En riktpunkt har varit att så mycket

som möjligt befria länsstyrelsen från allt förberedande arbete och i stället

ge den fastställande myndigheten möjlighet att grunda sitt ställningstagande

på ett fullständigt och vid förrättning tillkommet material. Samtidigt

har det varit min strävan att inte tynga lagtexten med administrativa be
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

stämmelser, vilka i stället i erforderlig utsträckning bör införas i tillämpningsföreskrifter

till lagen.

15 §.

15 § saknar egentlig motsvarighet i 1913 års lag men motsvaras i 1947 års

förslag av 33 § första och andra styckena, i 1956 års förslag av 4 § och i

1957 års förslag av 9 § första och andra styckena.

Paragrafens första stycke reglerar bl. a. initiativrätten, som

under särskild rubrik behandlats i den allmänna motiveringen. Lagrummet

har formulerats så att det klart framgår att endast delägare har initiativrätt

och att fiskevårdsområde över huvud taget inte kan komma till stånd

på annat sätt än efter ansökan från delägare.

I andra stycket anges vissa minimikrav på ansökningens innehåll.

Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till förslag av lagberedningen.

Uppfyller inte ansökningen kraven är länsstyrelsen i och för sig behörig att

på grund av 17 § första stycket omedelbart avslå ansökningen. Naturligtvis

är länsstyrelsen även behörig lämna sökanden tillfälle att komplettera

ansökningen.

16 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1913 års lag. I sammanhanget bör emellertid

observeras att »statens fiskeritjänsteman» i regel skall förordnas till

förrättningsman enligt nämnda lag. — I de tidigare förslagen motsvaras

paragrafen i 1947 års förslag av 33 § tredje stycket andra punkten (statens

fiskeritjänsteman), i 1956 års förslag av 5 § andra stycket (fiskeriintendenten)

och i 1957 års förslag av 10 § andra stycket (fiskeriintendenten och

hushållningssällskapets fiskerikonsulent).

I yttranden över fiskeristyrelsens förslag förordade länssigrelsen i Gotlands

län, hushållningssällskapen i Uppsala, Gotlands, Västernorrlands, Jämtlands

och Norrbottens län, Svenska fiskevårdsförbundet och Malmöhus läns ins

jöf iskar ef örening att som obligatorisk remissinstans vid sidan av fiskeriintendenterna

skulle insättas jämväl hushållningssällskaps fiskerikonsulent.

Motiveringen var i allmänhet att det fick anses vara av värde att utredningsmaterialet

-— bortsett från de fall då fiskerikonsulent själv varit förrättningsman

— kunde kompletteras med den stora lokalkännedom som

fiskerikonsulent kunde beräknas besitta. — Ett ytterligare motiv härför utgjorde

enligt promemorian den omständigheten att fiskerikonsulenterna

enligt förslaget inte skulle äga initiativrätt. Ett av rikets hushållningssällskap

(i Göteborgs och Bohus län) saknade såväl fiskerikonsulent som fiskerinämnd.

Det ansågs dock inte nödvändigt att i lagtexten särskilt framhålla, att

hushållningssällskap kunde sakna fiskerikonsulent.

Västerbottens läns hushållningssällskap och Svenska insjöfiskarenas centralförbund

anser i yttranden över promemorian att hushållningssällskaps

fiskerinämnd i stället för dess fiskerikonsulent bör anges som remissinstans.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Departementschefen. Jag anser inte att anledning föreligger att vidtaga

ändring i promemorians förslag. I paragrafen anges inte i vilket skede av

förfarandet yttrande bör inhämtas. Därest förrättningsmannen inte är sakkunnig

i fiskefrågor torde han ofta komma att under hand samråda med

fiskeritjänsteman redan under förrättningen. I regel torde det emellertid

vara lämpligast att formellt yttrande inhämtas först sedan förrättningen

är avslutad. Å andra sidan kan fall tänkas där yttranden, som avgives innan

förrättningsman förordnats, kan göra det möjligt för länsstyrelsen att

avslå en uppenbart ogrundad ansökan och därigenom inbespara eljest onödiga

förrättningskostnader. Det bör under alla förhållanden tillses att samma

remissorgan om möjligt inte besväras med mera än ett yttrande i samma

ärende.

17 §■

17 § motsvarar närmast i 1913 års lag 5 och 13 §§, i 1947 års förslag

34 §, i 1956 års förslag 6 § och i 1957 års förslag 10 § tredje stvcket samt

11 och 12 §§.

De ansökningar om bildande av fiskevårdsområde som inkommer till länsstyrelserna

uppdelas av paragrafen i tre grupper.

Första stycket behandlar de fall där ansökningen kan omedelbart

avslås. Så skall kunna ske om ansökningen inte uppfyller de minimikrav,

som anges i 15 § andra stycket, eller om det är uppenbart, att ansökningen

inte kan bifallas. Att i lagtexten söka närmare exemplifiera de fall som här

kan komma i fråga, anser jag inte vara påkallat. En jämförelse med motiveringen

till 16 § torde utvisa att möjligheten att avslå ansökningen föreligger

inte blott i ärendets första skede utan även senare, om det då skulle bli

uppenbart att bifall inte kan ske. Har det t. ex. kommit till länsstyrelsens

kännedom att fiskeriintendenten och hushållningssällskapets fiskerikonsulent

i yttranden, som de avgivit i samband med pågående förrättning, funnit

bildande av fiskevårdsområde uppenbarligen inte böra ske, kan länsstyrelsen,

om den finner de sakkunnigas motivering bärande, med stöd av förevarande

lagrum avslå ansökningen. Skulle förrättningsmannen därvid vara av motsatt

mening, kan han naturligtvis inte beordras att avsluta förrättningen

men intet hindrar att länsstyrelsen, låt vara efter nödigt varsel, med omedelbar

verkan återkallar förrättningsmannens förordnande.

Andra stycket fastslår att förrättning i princip är nödvändig. I

syfte att förenkla och förbilliga den nya lagens tillämpning har i de tidigare

förslagen inte upptagits någon motsvarighet till möjligheten i 1913 års lag att

förordna gode män som biträde åt förrättningsmannen. Detta har visserligen

föreslagits av Svenska insjöf iskar enas centralförbund men jag finner

dock inte skäl att här frångå de sakkunnigas förslag, vilket även omfattats

av majoriteten av remissinstanserna.

En annan olikhet med 1913 års lag är att den nya lagen inte uttalar sig

om förrättningsmannens kompetens. Självfallet skall förordnande medde
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

las endast för personer som kan anses väl kvalificerade för uppgiften. Jag

har för avsikt att efter hörande av bl. a. fiskeristyrelsen och lantmäteristyrelsen

i förslag till tillämpningsföreskrifter lämna en exemplifiering av

personer som i första hand bör komma i fråga.

Tredje stycket behandlar de fall där fiskevårdsområde kan bildas

utan att någon förrättning ägt rum. Frågan har i den allmänna motiveringen

behandlats under rubriken Nödvändigheten av förrättning. En jämförelse

med proceduren vid inrättande av gemensamhetsfiske visar att detta i liknande

fall skall ha föregåtts av ett kungörelseförfarande, som lämnar rättsägare

tillfälle att avge påminnelser. Bortsett från att några remissinstanser

ansett att förrättning bör vara obligatorisk, har någon motsvarighet till

det ifrågavarande kungörelseförfarandet inte påfordrats. Även jag är av

den uppfattningen att det utan våda kan undvaras. Finner länsstyrelsen att

tredje mans rätt är i fara, är det allmänna lämplighetskravet i 6 § inte uppfyllt

och därmed inte heller de i förevarande lagrum uppställda förutsättningarna.

18 §.

Bestämmelser om kallelse till förrättningssammanträde finnes i 6 § 1913

års lag men saknas i de tidigare förslagen. Med hänsyn till den betydelse

förrättningen enligt föreliggande förslag erhåller vid tillkomsten av ett

fiskevårdsområde anser jag att bestämmelser om kallelse till förrättningssammanträde

bör inrymmas i lagtexten. I likhet med flertalet övriga bestämmelser

i förevarande avsnitt av lagen har 1939 års lag om enskilda

vägar i viss utsträckning tjänat som förebild. Första stycket kan sålunda

jämföras med 24 § första stycket nämnda lag. Andra stycket

har utformats i viss anslutning till 25 § första och andra styckena i 1939

års lag. En skillnad föreligger dock såtillvida att sammanträde skall offentligen

kungöras endast när det gäller det första förrättningssammanträdet

och detta endast om anledning finns till antagande att alla sakägare inte

nås av personlig kallelse. Därmed torde även vara klarlagt att i förevarande

fall den som är känd till namnet men inte till adress och vistelseort

inte kan anses som »känd sakägare».

Förebild till den i tredje stycket föreslagna möjligheten att muntligen

kalla till fortsatt sammanträde finns i 3 kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen

och 28 § 1939 års lag, vilket lagrum i förevarande sammanhang

bör jämföras med 78 § tredje stycket samma lag. Härmed kan vidare

jämföras den likartade bestämmelsen i 33 kap. 15 § rättegångsbalken.

19 §.

19 § motsvaras i 1913 års lag närmast av 10 § och 11 § första stycket.

Första stycket har utformats i viss anslutning till 79 § lagen om

enskilda vägar. Andra och tredje styckena kan jämföras med

SO § första stycket samma lag. Omfattningen av förrättningsmannens ut
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

låtande får bero av omständigheterna. Föreligger enighet eller en mycket

klar majoritet för att fiskevårdsområde skall bildas eller inte skall bildas,

kan utlåtandet naturligtvis göras mera kortfattat än om frågan härom är

föremål för starkt delade meningar. En situation som kan beräknas bli inte

ovanlig är att i frågan om bildande en majoritet i huvudtal står emot en

majoritet i delaktighet. För att länsstyrelsen skall ha ett tillräckligt underlag

för sitt bedömande är det i en dylik situation angeläget att utlåtandet

ingående redovisar såväl de olika synpunkter som framkommit vid sammanträdena

med delägarna som förrättningsmannens egen uppfattning.

20 §.

20 § motsvaras i 1913 års lag av 12 §. Motsvarighet saknas i de tidigare

förslagen. Innehållet i första stycket har sin närmaste förebild i

80 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar medan andra stycket

motsvaras av 80 § femte stycket samma lag.

21 §.

21 § motsvaras av 7 § i 1913 års lag men saknar motsvarighet i de tidigare

förslagen.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet såsom

tidigare nämnts att vid oklarhet om rätten till fiske det allmänna lämplighetskravet

inte kunde anses uppfyllt och att länsstyrelsen borde hänvisa

sökanden till domstol. Även länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands

län framhöll, att tvister rörande exempelvis äganderätt och ägogränser borde

hänskjutas till domstol. Sistnämnda länsstyrelse ansåg det böra ifrågasättas

om inte sådan tvist borde efter beslut av delägarna hänskjutas till

domstol. Om talan där inte väcktes inom viss tid, borde frågan om bildande

av fiskevårdsområde kunna av länsstyrelsen på anmälan av förrättningsmannen

förklaras ha förfallit. Lagförslaget borde kompletteras med bestämmelser

av denna innebörd.

I departementspromemorian uttalades, att länsstyrelsen som fastställande

myndighet självfallet inte ägde behörighet att upptaga sådana frågor av

tvistig natur som hänförde sig till innebörden eller omfattningen av delägares

fiskerätt. Det föreslogs att en motsvarighet till 7 § 1913 års lag intogs

i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

I yttrande över promemorian och i motsättning till dess förslag uttalar

kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län,

att befogenhet för länsstyrelse att hänvisa tvistande delägare till rättegång

och i avvaktan på denna förklara ärendet vilande hos länsstyrelsen bör

regleras i lag.

Departementschefen. Det lär inte kunna undvikas att i samband med

fiskevårdsområdes bildande tvister om fiskets natur och omfattning uppkommer.

Självfallet bör dessa hänvisas till domstol. Å andra sidan bör inte

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

201

delägare enbart genom obefogade påståenden om bättre rätt kunna omintetgöra

den nya lagens syften. I likhet med de nyss nämnda remissorganen

anser jag att bestämmelser i detta ämne bör intagas i lagen. Det av

mig föreslagna stadgandet ansluter sig nära till 7 § 1913 års lag, dock har

det tillägget gjorts att länsstyrelse givits möjlighet att välja mellan att låta

förrättningen vila och förklara frågan om fiskevårdsområdes bildande förfallen.

Om tvisten kan beräknas bli avgjord inom inte alltför avlägsen tid

eller om anledning finns till antagande att åberopandet av tvistiga förhållanden

är mindre väl grundat, synes vilandeförklaring böra tillgripas.

22 §.

22 § saknar motsvarighet i de tidigare förslagen. Enligt 22 § tredje

stycket 1913 års lag har länsstyrelsen, när det gäller av delägarna antagen

plan för gemensamhetsfiskets brukande att antingen fastställa planen i oförändrat

skick eller vägra fastställelse. Enligt föreliggande förslag skall länsstyrelsen

härutöver ha möjlighet att föranstalta om ytterligare utredning.

Ansvaret för denna synes emellertid icke böra åligga länsstyrelsen utan

förrättningsmannen.

23 §.

1913 års lag innehåller i 33—36 §§ bestämmelser om ändring av grunderna

för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande.

Den nu föreslagna 23 § motsvarar närmast 33, 34 och 36 §§ i 1913 års lag,

44 § i 1947 års förslag, 19 § i 1956 års förslag samt 17 § i 1957 års förslag.

I yttrande över departementspromemorian instämmer lagberedningen i

förslaget att jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsindelning

bör kunna beslutas i enklare former än vad som eljest stadgas för

ändring av beslut som rör fiskevårdsvårdsområdet. Det syntes dock böra

föreskrivas att ägarna av de nybildade fastigheterna hördes i ärendet. Lantmäteristgrelsen

framhåller att det syntes innebära onödig omgång att kräva

särskilt beslut i sådan fråga. Styrelsen ifrågasätter därför om inte sådan

jämkning borde kunna ske automatiskt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det i promemorian föreslagna

enklare tillvägagångssättet för ändring av beslut borde utvidgas

också till andra fall, i vilka en förrättning skulle te sig alltför omständlig.

Det borde kunna anförtros åt länsstyrelsen att i sådana fall besluta efter

den utredning som i varje särskilt fall kunde anses erforderlig. -— Föreskriften

att varje delägares delaktighet skall angivas i stadgarna och att

förändring i delaktigheten också kräver stadgeändring finner länsstyrelsen

i Norrbottens län inte vara lyckad. Denna angelägenhet borde kunna anförtros

åt styrelsen och delägarna. Man kunde möjligen tänka sig skyldighet

för styrelsen att efter ordinarie årsmöte till länsstyrelsen insända

förteckning över delaktighetstalen eller anmäla att förändring i dessa inte

inträffat.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att ändring av ett fiskevårdsområdes

lokala omfattning synes vara en fråga av sådan vikt att den inte

lämpligen borde betraktas som en fråga om ändring av stadgar.

Departementschefen. Det förhållandet att beslut om bildande av fiskevårdsområde

är bindande för ny ägare av ett i området ingående fiske och

alltså har sakrättslig verkan innebär icke att lagstiftaren har anledning att

motsätta sig en ändring av beslutet och detta ej ens om ändringen skulle

innebära att tiskevårdsområdet upplöses. En förutsättning är givetvis att

det erforderliga majoritetsunderlaget i motsvarande mån förändrats. Har

sålunda detta underlag så förändrats att den anslutning som kräves för

att fiskevårdsområde skall kunna bildas ej längre är förhanden, skall

tiskevårdsområdet upplösas, oavsett vilken uppfattning länsstyrelsen har

om lämpligheten härav.

Vad lagberedningen och hovrätten för Västra Sverige påpekat har jag

beaktat. Länsstyrelsens i Kristianstads län förslag att förrättning i förevarande

slag av ärenden skall kunna underlåtas, när länsstyrelse så finner

motiverat, har jag tillmötesgått genom att föreslå, att sådan ändring av

stadgar, som inte avser fiskevårdsområdets omfattning eller grunderna för

fiskets utövande, inte nödvändigtvis behöver föregås av förrättning. Det

torde utan våda kunna läggas i länsstyrelsens hand att avgöra när detta

lämpligen kan ske. De erinringar som i övrigt framförts har icke medfört

någon ändring i förhållande till promemorians förslag. Av rättssäkerhetshänsyn

anser jag det sålunda i varje fall inte för närvarande och innan

praktisk erfarenhet av den nya lagstiftningen vunnits vara rådligt med ytterligare

förenklingar av tillvägagångssättet vid ändring av tidigare beslut.

Mitt förslag innebär dock en förenkling såtillvida, att den obligatoriska bestämmelsen

om att stadgarna skall innehålla uppgift om delägarna och deras

delaktighet borttagits.

2* §■

Motsvarighet till 24 § finnes i 35 § andra och tredje styckena i 1913 års

lag, 45 § i 1947 års förslag, 20 § i 1956 års förslag och 18 § i 1957 års förslag.

Bland de omständigheter som kan leda till fiskevårdsområdes upplösning

bör enligt lantmäteristyrelsen i lagtexten även nämnas laga skifte för

omdelning av by eller annan genomgripande ändring av fastighetsindelningen.

Sådan fastighetsreglering kan nämligen medföra att behovet av fiskevårdsområde

minskar eller upphör.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det från språklig synpunkt vara föga

tillfredsställande att »förordna om fiskevårdsområdes upplösning». Bättre

vore »förordna att beslutet om bildande av fiskevårdsområde skall upphöra

att gälla» eller, såsom i 1913 års lag, »förklara beslutet... förfallet».

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

203

Departementschefen. Jag anser att den nya lagen i likhet med 1913 års

lag bör inrymma möjlighet att i speciella situationer upplösa eller ändra

fiskevårdsområde på ansökan av endast en delägare och sålunda utan viss

anslutning från övriga delägare. Sådan möjlighet synes mig böra föreligga

även på begäran av annan än delägare, om hans rätt är därav beroende. Såsom

exempel på fall då sistnämnda möjlighet kan bli aktuell har vid behandlingen

av 1 § tredje stycket nämnts att förekomsten av ett fiskevårdsområde

visar sig medföra att fisket till men för lapparna väsentligt förändrats.

-— Såsom exempel på omständigheter som kan antagas medföra väsentliga

förändringar på fisket har tidigare angivits »sjösänkning», »sjöreglering»

och »vattenreglering». Jag förordar i stället uttrycket »byggande

i vatten» som enligt vattenlagens terminologi täcker alla de angivna företeelserna.

Att en omfattande fastighetsreglering kan utgöra skäl att upplösa

eller ändra ett fiskevårdsområde anser jag vara klart utan att fallet

särskilt behöver nämnas i lagtexten. Vid upplösning med stöd av förevarande

lagrum synes ett förenklat förfarande kunna begagnas. — I likhet

med tidigare förslagsställare har jag inte ansett det påkallat med särskilda

bestämmelser om likvidationsförfarande vid upplösning. Spörsmålet kommer

att närmare behandlas i samband med 27 §.

25—28 §§.

I 25—28 §§ behandlas fiskevårdsområdets styrelse. -— 1913 års lag saknar

bestämmelser härom. Som verkställande organ fungerar i stället i vissa

fall en syssloman (26 §). Sådan skall utses om delägarna är fler än tre eller

det yrkas av någon vars rätt är därav beroende. Det tillkommer sysslomannen

att uppbära, omhänderhava och fördela delägarna tillkommande medel

samt mottaga uppsägning och annat meddelande som rör fisket. Lagen innehåller

vidare bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att utse syssloman

och om sysslomans entledigande.

Fiskerättskommittén föreslog, att delägarna, om de var flera än tre eller

eljest någon vars rätt var därav beroende yrkade det, skulle utse styrelse,

bestående av en eller flera personer. Styrelsens uppgift skulle vara att uppbära

och omliänderha samt i förekommande fall fördela delägarna samfällt tillkommande

medel ävensom i övrigt handha fiskevårdsområdets gemensamma

angelägenheter. Om delägarna inte utsåg styrelse, då så skulle ske, skulle

länsstyrelsen på ansökan kunna utse sådan. Vidare föreslogs, att i rättegångsbalken

skulle införas bestämmelse om att i mål angående fiskevårdsområde

delgivning med delägarna kunde ske genom att handlingen överlämnades

till ledamot av styrelsen. I motiven för detta förslag anförde kommittén,

att stadgarna borde innehålla närmare föreskrifter om styrelsens sammansättning.

Fiskeristgrelsen anslöt sig i denna del helt till fiskerättskommitténs förslag

och tilläde i motiven endast, att det utan särskilt stadgande torde kunna

förutsättas att länsstyrelsen inte till styrelseledamot utsåg annan än den

som kunde väntas komma att visa ett personligt intresse för uppgiften.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag angående utseende av

styrelse gjordes erinran endast av länsstyrelsen i Norrbottens lön. som

ifrågasatte huruvida behov verkligen förelåg av en bestämmelse om rätt för

länsstyrelse att utse styrelse. Länsstyrelsen anförde härom.

Det torde vara mera sällan som en sammanslutning icke utser sitt verkställande

organ och göres det ej, kan starkt ifrågasättas om det intresse

finns, som måste vara förutsättningen för att fiskevårdsområde skall tjäna

något verkligt ändamål. Om det emellertid likväl skulle anses nödvändigt

med en föreskrift av nu avsett slag, synes den böra utformas så, att länsstyrelsen

utan att avvakta framställning därom skall äga utse styrelse, därest

länsstyrelsen finner förhållandena påkalla detta.

Lagberedningen framhöll, att i lagtexten borde ingå ytterligare bestämmelser

om styrelsens behörighet att företräda fiskeområdet. Lagberedningen

anförde härom.

Fiskeområdets angelägenheter skall enligt förslaget i allmänhet handhavas

av en styrelse; om dennas befogenheter meddelas bestämmelser

i 15 §. I detta sammanhang uppkommer vissa spörsmål angående styrelsens

behörighet att företräda delägarna i förhållande till tredje man.

Någon uttrycklig bestämmelse härom har ej upptagits i förslaget. Av

det förslag till ändrad lydelse av 33 kap. 16 § rättegångsbalken, som fiskeristyrelsen

framlagt, framgår väl att delgivning kan ske med ledamot av fiskeområdets

styrelse; detta stadgande innebär emellertid icke att styrelsen

som sådan är i rättegången behörig ställföreträdare för delägarna i fiskeområdet.

Skulle en sådan behörighet vara åsyftad, hade det varit påkallat

att ge publicitet åt styrelsens sammansättning genom anmälan till offentlig

myndighet. Å andra sidan är påtagligt att behov av ställföreträdarskap såväl

i rättegång som i förhållande till tredje man vid rättshandlingar av annan

karaktär föreligger i sådana fall då enligt förslaget styrelse skall finnas. I

23 § synes ock vara förutsatt att styrelsen i fråga om åtal skall kunna uppträda

å samfällighetens vägnar. I varje fall torde förslagets ståndpunkt i

denna fråga böra närmare klarläggas (jfr 3 kap. 18 § vattenlagen, 4 kap.

43 § lagen om ägofred och 54 § lagen om enskilda vägar).

Skulle en sådan behörighet anses böra tilldelas styrelsen, torde även böra

föreskrivas att anmälan om styrelsens sammansättning skall göras hos

länsstyrelsen. Redan på grund av det framlagda förslaget till ändrad lydelse

av 33 kap. 16 § rättegångsbalken angående delgivning med delägarna

torde erfordras att upplysning om styrelsens sammansättning är att tillgå

hos länsstyrelsen. Även för tillämpning av bestämmelserna i 15 § andra

stycket (utkastet 20 § andra stycket) synes lämpligt att anmälan om att

styrelse utsetts sker hos länsstyrelsen.

Såsom inledningsvis erinrats torde vara åsyftat att även styrelsen skulle

kunna å samfällighetens vägnar uppträda och föra talan som målsägande.

Härför torde dock erfordras att styrelsen i lagen tillägges befogenhet att i

detta hänseende företräda samfälligheten.

Sammanfattningsvis anförde lagberedningen.

Såsom framgår av det anförda är förslaget i de organisatoriska delarna

knapphändigt utbyggt. Att detta är förhållandet även i 1913 års lag torde

äga sin förklaring däri att de associationsrättsliga frågorna vid lagens tillkomst

ännu icke i vad de angå fast egendom tilldragit sig större uppmärksamhet.

Beredningen ifrågasätter huruvida icke en utbyggnad av förslaget i

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

205

detta hänseende skulle bidraga till ökad klarhet och även rara till fördel

för de intressen som förslaget avser att tillgodose.

I departementspromemorian påpekades, att de huvudsakligaste förebilderna

för föreliggande lagstiftningsförslag varit 1913 års lag samt jaktlagens

och jaktstadgans bestämmelser om jaktvårdsområde. Varken samfällighet

för gemensamhetsfiske eller jaktvårdsområde hade emellertid av

lagen utrustats med de för en juridisk person utmärkande egenskaperna.

Enligt fiskeristyrelsens förslag avvek fiskevårdsområdet inte heller i detta

avseende från de nämnda förebilderna. Emellertid var det enligt promemorian

uppenbart, att den omfattande verksamhet som ett fislcevårdsområde

förutsattes komma att bedriva ofta skulle komma att medföra behov av

bestämmelser, som tämligen utförligt reglerade områdets organisation och

representation. På jaktvårdens område hade man löst frågan så, att — i

enlighet med vad man ansett sig kunna förutsätta vid tillkomsten av 1938

års jaktlag — för varje jaktvårdsområde bildats en jaktvårdsförening med

antagna stadgar.1 I och för sig kunde samma förfarande tänkas komma till

tillämpning i fråga om fiskevårdsområdena. Förfarandet hade den fördelen

att organisationsformen med lätthet kunde anpassas till de krav som

ställdes på densamma i varje särskilt fall och även gav större utrymme för

det enskilda initiativet. Och i de fall där fiskevårdsföreningar redan fanns,

kunde måhända övergången till fiskevårdsområden tänkas ske lättare. Olägenheterna

med ett dylikt system var emellertid ävenledes uppenbara. Den

viktigaste var att möjlighet till tvångsanslutning till en fiskevårdsförening

även i framtiden kom att saknas. Vidare måste den nödvändiga dubbelorganisationen

för mången te sig obegriplig eller verka förvirrande, särskilt i

sådana fall, där någon fiskevårdsförening tidigare inte funnits. Det hade

visserligen och med rätta i olika sammanhang påpekats att den nya lagstiftningen

borde göras så enkel och kortfattad som möjligt. Genom att i

promemorian föreslogs att 24 § fiskerättslagen skulle kvarstå i sak oförändrad,

fanns emellertid i detta lagrum en möjlighet — visserligen begränsad

till samfällda fisken — att tillämpa friare organisationsformer, övervägande

skäl talade sålunda för att redan i lagen infördes en inte alltför summarisk

reglering av de associationsrättsliga spörsmålen. Med utgångspunkt

från lagberedningens kritik hade ett försök härtill gjorts i 20—23 §§ i promemorians

lagutkast.

Departementspromemorians förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det sålunda

rationellt att fiskevårdsområdet blir juridisk person. Härigenom undvikes

den dubbelorganisation, som i liknande fall finns på jaktvårdens område,

vartill kommer att man kan undgå olägenheten av att tvångsanslutning

inte kan ske till cn fiskevårdsförening.

Departementschefen. Vid den reglering av föreningsrättsliga frågor som

skett i förevarande förslag har målet varit att skapa en för ändamålet till
1

Bouveng, Jakträtt och viltvård, Sthlm 1956, s. 51.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

räckligt effektiv organisation och samtidigt göra lagreglerna härom så kortfattade

som möjligt. I frågor som inte direkt berörs i lagen har allmänna

associationsrättsliga principer förutsatts skola gälla.

25 §.

Bestämmelserna i 25 § går i mycket tillbaka på bestämmelserna om syssloman

i 26 § 1913 års lag. Paragrafen motsvaras i 1947 års förslag av 42 §,

i 1956 års förslag av 15 § och i 1957 års förslag av 20 §.

Enligt alla de förslag som föregått 1957 års förslag skulle styrelse finnas

dels då delägarna var fler än tre, dels då så påyrkades av någon »vars rätt

är därav beroende». I 1957 års förslag gjordes emellertid inrättande av styrelse

obligatoriskt. I promemorian anfördes härom.

Det torde endast sällan komma att inträffa att delägarna i ett fiskevårdsområde

är mindre än fyra. Att för dessa förmodligen sällsynta fall tillskapa

en särskild reglering synes knappast motiverat, i synnerhet som fiskeristyrelsen

räknar med att även i dessa fall styrelse under viss förutsättning

skall kunna finnas. Då fiskevårdsområdet enligt utkastet tänkes erhålla

den mera fasta organisation, som följer med karaktären av juridisk person,

torde det vara naturligt att området, även om det blott har få delägare, utåt

företrädes av ett särskilt organ. Eljest skulle även i detaljfrågor, t. ex. avlåtande

av skrivelser som endast innebär verkställighet av delägarnas beslut,

medverkan fordras från samtliga delägare. Även rent praktiska skäl talar

därför för att en styrelse alltid bör finnas och den kan ju bestå av endast

en person.

I yttrande över promemorian framhåller fiskeriintendenten i mellersta

distriktet att endast delägare borde kunna utses till ledamot av styrelsen.

Detta borde framgå av lagtexten.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med motsvarande

bestämmelse i promemorian. — Det är självfallet lämpligast att ledamot av

styrelsen också är delägare i fiskevårdsområdet. Eftersom det torde vara

nödvändigt att länsstyrelse har möjlighet att utse styrelse om delägarna

skulle underlåta att själva göra det, är det enligt min mening ofrånkomligt

att annan än delägare därvid skall kunna utses. Bestämmelsen skall givetvis

betraktas som en utpräglad undantagsbestämmelse.

26 §.

26 § reglerar styrelsens uppgifter och befogenheter. I 1913 års lag regleras

sysslomannens motsvarande ställning i 26 § första stycket. I de tidigare förslagen

motsvaras paragrafen, i 1947 års förslag av 42 § första stycket, i

1956 års förslag av 15 § första stycket och i 1957 års förslag av 22 § första

stycket.

Lagberedningen, hovrätten för Övre Norrland samt länsstyrelsen i Västmanlands

län framhåller, att det torde vara erforderligt att i lagtexten angiva

att styrelsen äger företräda fiskevårdsområdet i förhållande till tredje

man.

I fiskeristyrelsens förslag hade föreslagits ett tillägg till 33 kap. 16 §

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

207

rättegångsbalken av innebörd att delgivning med delägarna i fiskevårdsområde,

för vilket styrelse utsetts, skulle anses ha skett då den med delgivning

avsedda handlingen överlämnats till ledamot av styrelsen. —- I promemorian

föreslogs denna bestämmelse bli ersatt med ett i 22 § såsom ett

andra stycke insatt stadgande av innebörd att vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken

sades om delgivning med dödsbo m. m. skulle gälla även för fiskevårdsområde.

— Härom yttrar lagberedningen att på grund av bestämmelserna

i förevarande paragrafs första stycke 33 kap. 17 § rättegångsbalken

är direkt tillämplig på delgivning med fiskevårdsområdet. Den i promemorian

föreslagna bestämmelsen borde därför antingen uteslutas eller ersättas

med en hänvisning av samma slag som förekommer i t. ex. 54 § andra stycket

lagen om enskilda vägar.

Departementschefen. Genom den nu föreslagna formuleringen torde tillräckligt

tydligt och fullständigt ha uttryckts att styrelsen skall vara fiskevårdsområdets

verkställande och ställföreträdande organ. Bestämmelse om

skyldighet för styrelsen att i visst fall uttaxera medel hos delägarna har föreslagits

i 14 § andra stycket. I övrigt hänvisas till den för 25—28 §§ gemensamma

motivering jag nyss lämnat.

27 §.

En motsvarighet till den i 27 § första stycket föreslagna jävsbestämmelsen

fanns i 23 § första stycket departementspromemorian men

saknas i de äldre förslagen. Bestämmelse av motsvarande innehåll är vanlig

i den associationsrättsliga lagstiftningen. Jag kan hänvisa till 3 kap.

19 § andra stycket vattenlagen, 43 § ägofredslagen, 54 § fjärde stycket lagen

om enskilda vägar och 27 § lagen om ekonomiska föreningar. Promemorians

förslag bygger på dessa förebilder men upptar inte någon särskild jävsregel

för det fall att fråga är om rättegång eller annan talan vari fiskevårdsområdet

och styrelseledamoten äger stridiga intressen. Hovrätterna för Västra

Sverige och Nedre Norrland anser emellertid att lagtexten bör kompletteras

med tanke på sistnämnda situation. •— De båda hovrätternas synpunkter

har beaktats i det nu framlagda förslaget. Samtidigt har hela lagrummet

omformulerats så att det kan täcka alla fall där stridiga intressen kan föreligga

mellan styrelseledamot och fiskevårdsområdet. — I den använda formuleringen

har inte, såsom i de nyss nämnda förebilderna, skilts mellan

sådana fall där den nämnda konflikten föreligger omedelbart mellan styrelseledamoten

och samfälligheten, och sådana där den föreligger mellan

samfälligheten och tredje man, och styrelseledamoten i frågan äger ett väsentligt

intresse. Är styrelseledamoten omedelbart berörd av t. ex. ett avtal

eller en rättegång får han anses alltid vara i väsentlig grad intresserad och

därmed jävig.

Paragrafens andra stycke, som behandlar styrelseledamöternas

enskilda ansvar, motsvaras i 1957 års förslag av 23 § andra stycket men

saknar eljest motsvarighet inom detta ämnesområde.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Liknande bestämmelser finnes exempelvis i 3 kap. 21 § vattenlagen, 43 §

ägofredslagen, 55 § lagen om enskilda vägar, 106 och 107 §§ lagen om ekonomiska

föreningar samt 26 § lagen om häradsallmänningar. — Bestämmelsen

var i promemorian utformad endast med sikte på styrelseledamöternas

förhållande till samfälligheten.

Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland ifrågasätter om inte

bestämmelsen bör utformas så att ansvarigheten gäller också till förmån för

tredje man. Förstnämnda hovrätt anser dock att det kan diskuteras, om den

i promemorian föreslagna bestämmelsen över huvud taget är behövlig. Även

lagberedningen berör i sitt yttrande över promemorian frågan om skyddet

för tredje man. Lagberedningen anför.

Enligt 25 § i promemorians lagutkast skola delägarna svara för fiskevårdsområdets

förbindelser envar efter sitt andelstal, och skall vid brist hos någon

av dem bristen fördelas mellan de övriga efter samma grund. Betalningsansvar

som sålunda åvilar delägare må dock göras gällande endast av fiskevårdsområdet,

i följd varav fordringsägare ha att för betalning söka detta.

Frågan hur en fordringsägare skall kunna få ut betalning, om organisationen

saknar tillgångar och styrelsen försummar att utkräva medlemmarnas

betalningsansvar, är emellertid oreglerad. I vissa författningar som avse likartade

förhållanden har denna fråga lösts på det sätt att styrelsemedlemmarna

äro (solidariskt) ansvariga gentemot borgenären för försummelse att

hos medlemmarna utdebitera och uttaga klar och förfallen gäld (se t. ex. 3

kap. 21 § vattenlagen, 43 § lagen om ägofred och 62 § lagen om enskilda

vägar). En ytterligare säkerhet för tredje man ligger i att dylika författningar

vanligen innehålla en allmän bestämmelse om skyldighet för styrelsemedlemmarna

att svara för skada som de genom överträdelse av bestämmelserna

i författningen eller i gällande stadgar tillskynda tredje man (se

ovannämnda lagrum i vattenlagen och ägofredslagen samt 55 § väglagen).

Någon motsvarighet till dessa stadganden finnes icke i promemorieförslaget;

den i 23 § andra stycket intagna bestämmelsen om skadeståndsskyldighet

för styrelseledamöterna avser endast skada som vållats fiskevårdsområdet.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap framhåller i yttrande närmast

över 25 § i promemorians förslag, att det knappast kan vara meningen att

ett fiskevårdsområde skall utöva sådan verksamhet att frågan om fullgörande

av ekonomiska förpliktelser kan bli aktuell.

Departementschefen. Jag utgår ifrån att ett fiskevårdsområdes ekonomiska

engagemang i flertalet fall kommer att vara av tämligen obetydlig omfattning.

Emellertid anser jag att det både för dessa fall och de sannolikt fåtaliga

fall där en mera omfattande ekonomisk verksamhet kommer i fråga är

ofrånkomligt att regler ges om styrelseledamöternas ansvarighet och tredje

mans skydd. — En bestämmelse att styrelseledamöterna i förhållande till

såväl samfälligheten som tredje man skall svara för av dem vållad skada,

kan visserligen såsom uttryck för en allmängiltig princip sägas vara självklar

och därmed icke alldeles nödvändig i lagtexten. Likväl påträffas stadganden

av motsvarande innehåll inom närbesläktade lagstiftningsområden.

Även jag anser att lagtexten i klargörande syfte bör innehålla bestämmelser

i ämnet. Ej minst gäller detta med tanke på skyddet för tredje man.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Detta skydd är i den föreslagna lagen tänkt att fungera på följande sätt.

En fordringsägare som hos fiskevårdsområdet vill ha betalt för sin fordran

har att i första hand vända sig till detta, därvid styrelsen fungerar som

fiskevårdsområdets ställföreträdare. Saknar fiskevårdsområdet likvida medel

åligger det styrelsen att med stöd av bestämmelserna i 14 § avkräva delägarna

vad som erfordras till gäldens betalning. Underlåter styrelsen detta

blir dess ledamöter med stöd av förevarande lagrum själva ansvariga för

gälden. Styrelsens befogenhet och skyldighet att — i nödfall genom rättegång

— avkräva delägarna medel till gälds betalning är ej beroende av bestämmelsen

i 12 § att delägare inte utan viss kvalificerad majoritet kan förpliktas

lämna tillskott — en skuld kan ju uppkomma utan fiskevårdsområdets

eller dess styrelses förvållande — men nämnda lagrum bör å andra

sidan mana stvrelsen att innan den fattar beslut, som kan adraga fiskevårdsområdet

utgifter, noga överväga om beslutet kan medföra utgifter

som måste finansieras genom tillskott. Är så fallet bör frågan underställas

delägarna och handläggas enligt 12 §. Lämpligen bör årligen av delägarna

fastställas en stat, som anger hur stort belopp styrelsen för skilda åtgärder

äger disponera över.

Såsom jag redan i samband med 23 § anfört innehåller föreliggande förslag

inte några särskilda bestämmelser om likvidationsförfarande vid fiskevårdsområdets

upplösning. Det viktigaste syftet med dylika bestämmelser

torde väl vara att förhindra att organisationen skiftar sina tillgångar innan

all gäld blivit gulden. — Då det får anses ligga i sakens natur att styrelsen

inte äger att vid fiskevårdsområdets upphörande eller upplösning skifta

tillgångarna innan alla skulder blivit betalade, anser jag att angivna syfte

i erforderlig utsträckning får anses tillgodosett genom förevarande stadgande

i förening med bestämmelsen i 14 § om delägarnas ansvarighet.

28 §.

Genom 28 § införes en preskriptionstid för styrelsens ansvarighet i förhållande

till fiskevårdsområdet. Motsvarighet till bestämmelsen saknas i

1913 års lag och de tidigare förslagen men är eljest vanlig i lagar av associationsrättsligt

innehåll. Sålunda kan hänvisas till 63 § lagen om ekonomiska

föreningar och 42 § lagen om häradsallmänningar.

29 §.

29 § motsvaras i 1913 års lag av 37 § samt i de tidigare förslagen av

55 § c) i 1947 års förslag, 23 § i 1956 års förslag och 26 § i 1957 års förslag.

Sistnämnda förslag innebär i förhållande till de föregående såtillvida

eu nyhet att såväl fiskevårdsområdet som enskild delägare däri skulle

äga rätt att såsom målsägande ange brott mot lagen till åtal. Härom anfördes

i departementspromemorian.

Som ett av målen för den föreslagna lagstiftningen har angivits önskemålet

att bättre än hittills kunna bekämpa tjuvfiske. Olovligt fiske är

liksom olovlig jakt i princip målsägandebrott (34 och 40 §§ fiskerättslagen

samt 28 och 34 §§ jaktlagen). Samma är förhållandet med förseelse

mot 1913 års lag. Att låta förseelse mot den föreslagna lagen falla under

14 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 50

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

allmänt åtal synes knappast påkallat. Beträffande oskiftat fiske torde varje

delägare vara berättigad att ange en tjuvfiskare till åtal, däremot torde en

sådan delägares rätt att yrka skadestånd på grund av tjuvfisket vara begränsad

till den del av skadan som motsvarar hans egen andel i fisket.

I jaktlagen (34 § fjärde stycket) har beträffande jaktvårdsområden särskilt

uttalats att »såsom målsägande enligt denna lag skall--- — anses

---beträffande jaktvårdsområde---ägare av i området ingående

mark eller å området eljest jaktberättigad person».

Fiskeristyrelsens förslag innebär att man då det gäller att bestämma

vem som äger ställning som målsägande har att följa "den allmänna regeln

i 6 kap. 8 § strafflagen. Detta kan komma att betyda, att det understundom

icke är givet att varje delägare har ställning av målsägande. Om fiskevårdsområdet

är stort och angivarens fiskerätt är lokaliserad till en annan del av

området än den där förseelsen ägt rum, kan det måhända göras gällande

att angivaren icke av gärningen »förnärmad blivit eller skada lidit». För

att undanröja varje anledning till tveksamhet torde det därför vara motiverat

att i lagen inrycka en bestämmelse att delägare städse är behörig angivare.

Varken jaktvårdsområde som sådant eller jaktvårdsförening är utan

särskilt bemyndigande behörig att vara målsägande. En motsvarande ordning

på förevarande lagstiftningsområde skulle innebära att varken fiskevårdsområdet

som helhet eller styrelsen skulle kunna äga besluta om angivelse

till åtal. Området skulle i stället nödgas att varje gång det ville

göra en angivelse söka förmå någon av delägarna härtill.

Nackdelarna med en dylik ordning torde vara alltför uppenbara för att

här behöva närmare utvecklas. I utkastet har därför även fiskevårdsområdet

jämställts med målsägande. Hushållningssällskapen i Jönköpings och

Kronobergs län har föreslagit att förseelser mot lagen skall falla under allmänt

åtal. Om området tillerkännes angivelserätt är det troligt att man

också vunnit en del av vad nämnda båda hushållningssällskap åsyftat. —

Områdets behörighet är emellertid såtillvida inskränkt, att den omfattar

endast rätten att ange till åtal, vilket innebär att rätten att yrka skadestånd

följer allmänna regler.

Praktiska hänsyn talar för att tillerkänna fiskevårdsområdet ställning såsom

målsägande jämväl beträffande rätten att yrka skadestånd. En sådan

ordning skulle dock förutsätta att själva fiskerätten som sådan överginge

på fiskevårdsområdet. Detta har emellertid aldrig varit avsikten med en

reglering på förevarande område och skulle därjämte vålla komplikationer

t. ex. vid bestämmande av ersättning för mistad fiskerätt.

I yttranden över promemorian framhåller länsstyrelsen i Uppsala län

att det otvivelaktigt varit tacknämligt, om fiskevårdsområdet, åtminstone

i fall då området angivit saken till åtal, jämväl beträffande rätten att yrka

skadestånd kunnat uppträda på delägares vägnar. Fiskeriintendenten i

mellersta distriktet påpekar att en god bevakning och efterhållande av dem,

som inte vill följa gällande föreskrifter för fisket, är oundgängligen nödvändigt

för ett framgångsrikt arbete inom området. Om fiskevårdsområdet

står som målsägande, torde knappast några svårigheter yppa sig att få

överträdelser eller tjuvfiske beivrade.

Departementschefen. Vad i promemorian anförts har praktiskt taget genomgående

lämnats utan erinran. Även jag kan ansluta mig till det där

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

förda resonemanget. Att utvidga målsäganderätten på sätt föreslagits av

länsstyrelsen i Uppsala län kan måhända understundom vara praktiskt.

Mot en sådan reform uppställer sig emellertid, såsom ock i promemorian

uttalats, betänkligheter av principiell art. — Straffbudet var i 1956 och

1957 års förslag förbundet med reservationen »om ej gärningen är belagd

med straff enligt lagen om rätt till fiske». Uttrycket har nu ändrats

till »om ej gärningen eljest är belagd med straff». En delägare, som genom

en och samma yttre handling bryter mot såväl förevarande lag som exempelvis

fiskeristadgan, synes sålunda böra bestraffas endast enligt fiskeristadgan.

-— Eftersom det inte torde vara erforderligt att låta straffsanktionen

omfatta andra än delägare, har de tidigare förslagens »Fiskar någon

etc.» ändrats till »Delägare, som fiskar etc.». Fiskar annan än delägare, t. ex.

en innehavare av fiskekort, i strid mot de för fiskevårdsområdet gällande

bestämmelserna torde gärningen, under förutsättning att övriga brottsrekvisit

föreligger, alltid kunna hänföras till olovligt fiske. — Enligt 1956

och 1957 års förslag skulle straffbudet omfatta den som fiskade »i strid

med vad som stadgats med stöd av denna lag». Med en dylik formulering

förelåg möjlighet att tolka bestämmelsen så att även beslut av styrelsen omfattades

av straffbudet. Detta torde dock knappast ha varit avsikten. För

egen del anser jag det lämpligt att inte blott stadgarna utan även vad delägarna

i laga ordning beslutat skall omfattas av lagbudet. Däremot bör inte

andra beslut, t. ex. av styrelsen, vara straffsanktionerade. Lagtexten har

jämkats med hänsyn härtill.

SO §.

30 § har inte någon allmän motsvarighet i 1913 års lag men motsvaras i

1947 års förslag av 40 § andra stycket och 41 § andra stycket, i 1956 års förslag

av 17 § samt i 1957 års förslag av 28 §.

Enligt 18 § andra stycket 1913 års lag äger delägare i gemensamhetsfiske,

som är missnöjd med delägarnas beslut om godkännande av anbud å

arrende, överklaga beslutet till länsstyrelsen, som kan återförvisa ärendet

till delägarna för ny behandling, om det är uppenbart att delägarnas gemensamma

bästa inte tillvaratagits.

I 8 § lagen om förvaltning av bgsamfälligheter in. m. stadgas att delägare

som menar, att beslut som delägarna fattat enligt lagen länder honom till

märkligt förfång eller att det inte tillkommit i laga ordning eller att det står

i strid med allmän lag eller författning eller annorledes överskrider delägarnas

befogenhet, äger att inom viss tid vid rätten väcka talan mot samtliga

övriga delägare.

Enligt 13 § 4 mom. jaktlagen föreligger fullföljdsrätt till länsstyrelsen.

Stadgandet har följande lydelse.

Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattas angående jaktutövningen

eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde, att beslutet icke tillkommit

i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning

eller kränker hans enskilda rätt, må han hos länsstyrelsen föra talan

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

mot beslutet genom besvär, vilka skola hava inkommit inom en vecka från

den dag, då han erhöll del av beslutet. Har meddelande om beslutets fattande

införts i tidning inom orten, skall delgivning anses hava ägt rum den

dag då så skedde.

Beslut angående jaktutövningen skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar,

lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

Den i jaktlagen upptagna besvärsrätten infördes genom lag den 1 juni 1951.

I det betänkande som låg till grund för lagändringen anförde 194:9 års jaktutredning

(SOU 1950: 40 s. 99 ff.) bl. a. följande.

Uppenbart är--------att —---jakträttsinnehavares rätt ofta kan

kränkas genom beslut som fattas av jaktvårdsområdenas beslutande organ.

Även om stadgarna utformas så, att de lämna minsta möjliga utrymme för

godtycke, kunna-----av dessa organ fattas beslut av den art att den vars

rätt därav beröres måste anses ha ett berättigat anspråk på att få besluten

omprövade. För att få en sådan prövning till stånd synas med nu gällande

bestämmelser två utvägar stå honom till buds. Han torde nämligen åtminstone

i vissa fall vara berättigad att vid allmän domstol föra talan om beslutets

°giltigförklarande och han torde vid det förhållandet att överträdelse av de

angående jaktutövningen å ett jaktvårdsområde gällande reglerna är straffbelagd

kunna få beslutets giltighet prövad av allmän domstol i samband med

åtal för överträdelse av beslutet. Däremot saknar han möjlighet att draga

frågan under administrativ myndighets prövning.

Sedan jaktutredningen därefter förklarat sig anse det föga tillfredsställande,

att frågan om giltigheten av beslut som nu sagts inte kunde lösas

utan rättegång vid allmän domstol, anförde utredningen vidare.

Gentemot införandet av rätt att i administrativ ordning överklaga beslut,

som fattas av jaktvårdsområdenas beslutande organ, kan invändas, att det

är ägnat alt ingiva betänkligheter att göra ett så betydande ingrepp i enskilda

sammanslutningars beslutanderätt, som en dylik anordning innebär. Det må

emellertid framhållas, att jaktvårdsområden, såsom förut nämnts, i stor utsträckning

icke bildas på helt frivillig väg och således i dylika fall utgöra

sammanslutningar, som kommit till stånd allenast därigenom att lagstiftaren

berett: en majoritet av jordägare möjlighet att få ett beslut om bildande

av jaktvårdsområde tvångsvis genomfört. Vidare må erinras, att man år

1938 vid ställningstagandet till frågan om införande av tvångsanslutning

till jaktvårdsområden valt att göra bildandet av sådana områden till en rent

administrativ anordning i stället för att bibehålla det judiciella förfarandet,

som den tidigare anknytningen till servitutslagstiftningen innebar. Exempel

saknas ej heller på att lagstiftaren just i fråga om tvångsvis bildade

sammanslutningar medgivit besvärsrätt åtminstone beträffande vissa beslut.

Ett ytterligare skäl, som kan anföras mot införande av besvärsrätt i fråga

om beslut av jaktvårdsområdes beslutande organ, är att vissa av dessa beslut

äro av den art att man snarast bör få visshet om huruvida besluten bliva bestående

eller ej. Detta gäller särskilt de beslut om jaktutövningen, som å

jaktstämma fattas kort före ett jaktårs början. Beträffande sådant jaktvårdsområde,

där alla delägare ha rätt att jaga å hela området, innefattar

jaktstämmans beslut en fördelning på de olika delägarna av det antal djur

av skilda slag, som ansetts kunna fällas under jaktåret. Om ett dylikt beslut

får överklagas, är det givetvis angeläget att det snarast blir klarlagt vad som

skall gälla i det överklagade hänseendet. Den olägenhet, som sålunda kan

vara förknippad med införande av besvärsrätt, synes emellertid kunna und
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1000

213

vikas genom att besvärstiden icke göres längre än som skäligen kan erfordras

och genom att man medgiver, att det överklagade beslutet åtminstone i

vissa fall skall lända till efterrättelse, där icke den besvärsprövande myndigheten

annorlunda förordnar.

Utredningen finner med hänsyn till det anförda, att de invändningar, som

kunna riktas mot införandet av rätt att hos administrativ myndighet anföra

besvär över beslut av jaktvårdsområdes beslutande organ, icke böra tillmätas

avgörande betydelse, särskilt om besvärsrätten inskränkes till att omfatta

allenast vissa beslut. Det synes nämligen såvitt hittills vunna erfarenheter

giva vid handen icke vara erforderligt att medgiva besvärsrätt i fråga om

andra beslut än dels sådana som avse själva jaktutövningen och dels sådana

som gälla delägares rätt att till annan upplåta sin rätt till jakt inom jaktvårdsområdet.

I den proposition, nr 189, varigenom förslaget till 1951 års ändringar i

jaktlagen förelädes samma års riksdag, anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Sträng, om utredningens förslag.

Förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över beslut som

fattats å jaktstämma eller av styrelse för jaktvårdsområde bör enligt min

uppfattning genomföras. Den nuvarande ordningen, enligt vilken giltigheten

av sådant beslut kan prövas endast i domstolsväg, kan icke anses tillfredsställande.

Det synes mig ej heller med fog kunna göras gällande att en prövning

av administrativ myndighet skulle innebära ett alltför stort intrång i

delägarnas fria bestämmanderätt. Jag erinrar att beslut i vissa viktigare

frågor redan för närvarande skola underställas länsstyrelsen för fastställelse.

I likhet med utredningen anser jag besvärsrätten böra begränsas till

beslut som gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt. Länsstyrelsens

prövning bör enligt min uppfattning avse endast beslutets rättsgiltighet, och

någon befogenhet att sätta annat beslut i stället för det överklagade bör icke

föreligga.

Beträffande sättet för delgivning av beslut, som avses i 13 § 4 mom.

jaktlagen, yttrade departementschefen.

Delgivning bör självfallet alltid kunna ske i vanligen vedertagna former,

t. ex. genom att handling som innehåller beslutet bevisligen tillställes dem

som beröras därav. De som deltagit i jaktstämma torde få anses ha fått del

av beslut som därvid fattats i deras närvaro. För de fall då beslut angår

alla eller de flesta delägarna torde möjlighet böra beredas att offentligen kungöra

beslutet med den verkan att delgivning anses ha skett genom kungörandet.

Det kungörelseförfarande genom annonsering i ortstidning som jaktutredningen

förordat synes mig vara det mest ändamålsenliga som står till

buds. Det torde kunna antagas, att delägarna i jaktvårdsområde komma att

på förhand besluta i vilken ortstidning kungörelser skola införas, och att

bestämmelse därom intages i jaktvårdsområdets stadgar. Vad beträffar kungörelses

innehåll synes det vara till fyllest att däri kort angives vad beslutet

avser.

I 40 § andra stycket i fiskerättskommitténs förslag föreskrevs, alt delägare,

som menade alt beslut om upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de i

förslaget givna bestämmelserna om viss majoritet för upplåtelse eller att

antaget anbud å arrende inte bort godkännas, hade att inom tjugu dagar från

beslutet anföra besvär däröver hos länsstyrelsen. Enligt 41 § andra stycket

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

i förslaget tillkom samma besvärsrätt delägare, som menade att beslut

om förfogande över inkomst fattats i strid med de härom i förslaget meddelade

bestämmelserna. I övrigt innehöll förslaget ingen föreskrift om rätt

att få beslut av fiskevårdsområde prövat av myndighet.

Fiskeristyrelsen framhöll i 1956 års förslag att ehuru de viktigaste frågorna

rörande verksamheten inom ett fiskeområde skulle regleras i stadgarna,

beslutanderätten likväl i betydande utsträckning skulle tillkomma

delägarna eller styrelsen. Åtminstone när det var fråga om viktigare beslut

måste möjlighet finnas för delägare att få giltigheten av beslutet prövad av

myndighet. I lagar rörande andra liknande sammanslutningar och samfälligheter

fanns också bestämmelser om sådan möjlighet för delägare. Styrelsen

fortsatte.

Besvärsrätten i fråga om fiskeområdes beslut synes böra i huvudsak regleras

på samma sätt som i 13 § 4 mom. jaktlagen. Anledning torde emellertid

saknas att begränsa klagorätten till vissa särskilt angivna slag av beslut,

t. ex. beslut om fiskets utövande eller upplåtelse av fiskerätt. Klagorätt bör

föreligga även om delägare menar, att beslut strider mot stadgarna. Tillräcklig

anledning att låta länsstyrelsens prövning avse även lämplighetssynpunkter

synes ej föreligga.

Den i jaktlagen angivna besvärstiden, en vecka, torde vara alltför kort,

icke minst i de ej sällsynta fall då någon delägare är bosatt å annan ort.

Besvärstiden torde i stället böra bestämmas i likhet med vad som enligt

lagen den 4 juni 1954 (SFS nr 355) numera i allmänhet gäller vid talan mot

förvaltande myndighets beslut, nämligen till tre veckor från delfåendet,

för menighet dock fem veckor.

Fiskeristyrelsens förslag överflyttades till departementspromemorian utan

någon saklig ändring. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag uttalade

lagberedningen vissa betänkligheter. Lagberedningen anförde.

Att fullföljden förlagts till länsstyrelsen överensstämmer med vad som

f. n. i begränsad omfattning gäller beträffande beslut av jaktvårdsområde

men står däremot i strid med andra jämförbara associationsrättsliga bestämmelser

(3 kap. 23 § vattenlagen, 58 och 63 §§ lagen om enskilda vägar).

Uppenbart är att den i förslaget sålunda valda fullföljdsordningen kan leda

till att frågor som eljest anses vara av tvistemåls karaktär kunna komma

att, såsom med förslaget torde vara avsett, med bindande verkan avgöras i

administrativ ordning; tydligt är dock att sådan prövning icke medför rättsverkan

mot annan än delägare. Med hänsyn till den ståndpunkt lagstiftningen

i det nyss anmärkta närliggande fallet intagit har beredningen dock

icke på denna punkt ansett sig böra framställa någon anmärkning.

Departementschefen. Enligt såväl 1956 som 1957 års förslag skall fullföljd

genom besvär till länsstyrelsen kunna ske över såväl delägarnas som

styrelsens beslut. Möjligheten av sådan fullföljd mot styrelses beslut torde

sakna motsvarighet inom föreningslagstiftningen. Beslut, som styrelsen fattar

enligt 14 § andra stycket, innebär emellertid en direkt ekonomisk förpliktelse

för delägare och bör därför enligt min mening kunna överklagas. I

övrigt anser jag inte att behov av besvärsrätt över styrelsens beslut föreligger,

i synnerhet som sådant beslut enligt det nu framlagda förslaget inte

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

omfattas av straffbestämmelsen i 29 §. Däremot anser jag det vara påkallat

att den förhållandevis enkla och billiga fullföljdsvägen som besvärsinstitutet

utgör generellt står till buds i fråga om beslut av delägarna. Besvärsrätten

synes endast böra tillkomma delägare (jfr t. ex. 47 § 1 mom. lagen om

häradsallmänningar). — Besvärstiden skall enligt förslaget och i likhet med

vad fallet är i exempelvis 1952 års allmänningslagar räknas från beslutets

dag. — Tiden har i likhet med vad som föreslås i följande paragraf och

gäller enligt vissa andra författningar på fiskets område satts till två månader.

Jag kan därvid hänvisa till 41 § andra stycket fiskerättslagen och

41 § andra stycket fiskeristadgan.

31 §.

31 § handlar om kungörande av länsstyrelsens beslut och besvär över sådant

beslut. Paragrafen motsvaras, i 1913 års lag av 40 §, i 1947 års förslag

av 60 §, i 1956 års förslag av 24 § och i 1957 års förslag av 29 §. Paragrafen

bör vidare jämföras med 41 § fiskerättslagen, vilket lagrum återgår på nyssnämnda

bestämmelse i 1947 års förslag.

Fiskeristyrelsen, vars förslag byggde på 41 § i fiskerättslagen, framhöll

att det betydande allmänna intresset att fiskevårdsområden bildades borde

medföra att kostnaden för kungörandet i länstrycket och tidningarna betalades

av allmänna medel.

I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Malmöhus län framhölls i

departementspromemorian under hänvisning till 41 § fiskerättslagen och

41 § fiskeristadgan att skyldigheten att tillkännagiva beslutet i länskungörelserna

och daglig tidning givetvis inte innebar att beslutet i dess helhet

måste kungöras på sådant sätt. Det var tillräckligt med ett meddelande att

beslutet fattats och om dess huvudsakliga innebörd. —- I anledning av det

föreslagna förfarandet med kungörelse i kyrka påpekades i promemorian

att riksdagen den 6 december 1955 (skr. nr 376) förordat, att det hittillsvarande

kyrkokungörandet ersattes med modernare publiceringsmetoder,

och att vid publicering genom anslag de kommunala anslagstavlorna begagnades.

Då nämnda framställning ännu inte resulterat i någon lagstiftning,

hade dock någon annan metod än den vedertagna inte kunnat föreslås.

Med anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Jönköpings län att den

besvärstid av två månader, som föreslagits var längre än vad i allmänhet

gällde beträffande administrativa beslut framhölls i promemorian.

Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut gäller en allmän besvärstid av fem veckor för »menighet»

och i övrigt tre veckor. Av förarbetena till denna lag (NJA II 1954 s. 343)

framgår att det varit ett önskemål att i lag eller administrativ författning

avvikelse från nämnda allmänna besvärstid icke göres, om det ej föreligger

mycket starka skäl därför. — Till förmån för att begränsa besvärstiden i

enlighet med 1954 års lag — vilket av nämnda länsstyrelse förordas — talar

också den omständigheten att man därigenom skulle erhålla samma besvärstider

i 28 och 29 §§.

Emellertid utgör besvärstiden i fråga om beslut av länsstyrelse enligt så
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

väl fiskerättslagen (41 §) som fiskeristadgan (41 §), vilken stadga utfärdats

efter tillkomsten av 1954 års ovannämnda lag, två månader, varför det

ansetts motiverat att härvidlag icke göra ändring i fiskeristyrelsens förslag.

Under remissbehandlingen har länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands

län uttalat att de funnit bestämmelserna onödigt omständliga. Förstnämnda

länsstyrelse framhåller sålunda att anslag i länsstyrelsens lokal och

tillkännagivande i länskungörelserna torde få anses som föråldrade kungörelseformer

med hänsyn till den begränsade krets som nås av dylika meddelanden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det föreslagna förfarandet

borde reserveras för beslut om bildande av fiskevårdsområde och

därmed sammanhängande frågor. I fråga om andra avgöranden krävdes inte

några särregler. — Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller ånyo att

lagtexten måste ge tydligare besked i frågan huruvida vid kungörelse i kyrka

och tidning det är tillräckligt med ett tillkännagivande att beslutet fattats

jämte uppgift om dess huvudsakliga innehåll eller om hela beslutet måste

återges i kungörelsen. — Länsstyrelsen i Blekinge län anser att besvärstiden

bör bestämmas enligt nyssnämnda 1954 års lag. — Svenska insjöfiskarenas

centralförbund anser att nu ifrågavarande beslut även bör kungöras genom

de lokala radiostationerna.

Departementschefen. Med hänsyn till betydelsen av länsstyrelsens beslut

i dessa frågor anser jag det ofrånkomligt, att beslutet i de fall då det angår

så många att det inte lämpligen kan tillställas varje sakägare blir offentligen

kungjort. Att såsom föreslagits ha olika bestämmelser härvidlag för

skilda slag av beslut är knappast praktiskt. Ett beslut om avslag torde dessutom

merendels inte komma att angå flera än att personliga underrättelser

kan göras. — I fråga om själva kungörandet har detta i förhållande till de

tidigare förslagen betydligt förenklats. Kungörandet skall sålunda ske genom

meddelande i en eller flera ortstidningar. Kungörande i kyrka samt

kungörelse i länsstyrelsens lokal och länskungörelserna skall sålunda icke

behöva ske. I paragrafen har vidare gjorts en ändring, varigenom klart utsäges

att meddelandet inte behöver innehålla hela beslutet utan kan begränsas

på sätt länsstyrelsen finner lämpligt.

Lämpligheten av att länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes

bildande, i allmänhet är omedelbart verkställbart torde vara uppenbar.

En sådan ordning torde emellertid icke bli gällande utan stöd i lag. Beslut

om fiskevårdsomrädes bildande synes dock med hänsyn till att det understundom

kan få ingripande verkningar för den enskilde för sin verkställbarhet

böra avvakta laga kraft. Lagrummet har utformats så att de fall som inte blir

omedelbart verkställbara utgör undantag från huvudregeln om omedelbar verkställbarhet.

Nämnda undantagsbestämmelse bör tillämpas restriktivt. I

ärende angående ändring av stadgar eller upplösning av fiskevårdsområde

skall i tillämpliga delar gälla vad om fiskevårdsomrädes bildande är stadgat

(23 §). Det torde utan särskilt stadgande vara klart att länsstyrelses beslut

i nyss nämnt ärende bör följa den i förevarande lagrum föreslagna huvudregeln

om omedelbar verkställbarhet.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960 217

I förevarande sammanhang anser jag mig böra något beröra frågan huruvida

besvär över länsstyrelsens beslut bör av Kungl. Maj :t prövas i statsrådet

eller regeringsrätten. Såväl fiskerättskommittén som fiskeristyrelsen

fann starka skäl tala för att sådan talan skulle prövas i regeringsrätten.

Fiskeristyrelsen hänvisade dock i denna fråga till den då pågående utredningen

angående kompetensfördelningen mellan statsrådet och regeringsrätten.

I direktiven för denna utredning, som numera är avslutad (SOU

1959: 4), uttalades bl. a. att den ledande principen för fördelningen liksom

hittills borde vara, att mål vari rättsfrågan var huvudsaken borde handläggas

i regeringsrätten, medan mål vari lämplighetsfrågan var avgörande

borde handläggas i statsrådet. — I fråga om 1913 års lag påpekas i utredningen

(s. 188) att regeringsrätten lärer vara behörig att handlägga besvär

över länsstyrelses beslut angående förordnande om förrättning men att övriga

besvärsmål rörande tillämpningen av 1913 års lag torde skola avgöras

i statsrådet. Utredningsmannen påpekar att länsstyrelsen i sin befattning

med vissa ärenden enligt lagen har att tillvarataga det allmännas intresse

av fiskevattens ändamålsenliga nyttjande, men att det är omsorgen om att

enskild fiskerättsägares rätt inte trädes för när som är den dominerande

faktorn i lagstiftningen. Det är enligt utredningsmannen här fråga om typiska

rättsärenden. Han föreslår därför att regeringsrätten skall vara behörig

att pröva mål om tillämpning av 1913 års lag. — Om det i enlighet

med utredningsmannen anses lämpligt att överföra frågor om tillämpningen

av 1913 års lag från statsrådet till regeringsrätten, synes samma skäl tala

för att så blir fallet även med den nu föreslagna lagen.

32 §.

32 §, som behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Kostnaderna,

motsvaras i 1913 års lag av 39 §, i 1957 års förslag av 31 § men saknar

motsvarighet i övriga förslag. De nu föreslagna bestämmelserna är utformade

i nära anslutning till 39 § 1913 års lag.

33 §.

33 §, som uppdrager åt Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda tilllämpningsföreskrifter

till lagen, saknar motsvarighet i 1913 års lag. I 34 §

andra stycket 1947 års förslag stadgas en motsvarighet, som emellertid var

inskränkt till bestämmelser om förrättning. En ordagrann motsvarighet till

förevarande paragraf förekom i 1956 och 1957 års förslag. — Som av den

tidigare framställningen framgått föreligger på åtskilliga punkter behov

av bestämmelser som lämnar närmare anvisningar om lagens tillämpning.

Då dessa torde bli av den karaktär att de kan utfärdas i administrativ ordning

föreslår jag att i lagen intages en föreskrift härom.

Övergångsbestämmelserna

I denna del överensstämmer förevarande förslag med de tidigare. Någon

tidpunkt för ikraftträdandet har dock ej föreslagits i dessa.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Fiskeråttskommittén anförde.

Den föreslagna lagstiftningen om fiskevårdsområde är avsedd att ersätta

de hittillsvarande bestämmelserna om gemensamhetsfiske. Några nya gemensamhetsfisken

skola följaktligen ej få bildas. I flertalet fall torde det

kunna väntas att befintliga dylika fisken komma att ombildas till fiskevårdsområden.

I den mån så ej sker, komma de automatiskt att upphöra då

tiden för deras bestånd gått till ända. Så länge ett gemensamhetsfiske består,

böra emellertid bestämmelserna i lagen om gemensamhetsfiske fortfarande

äga giltighet för detsamma. Någon tillökning av dess område enligt

33 § 1913 års lag bör dock lämpligen icke ifrågakomma. Skulle beslut därom

likväl fattas av delägarna, torde därför fastställelse böra vägras av länsstyrelsen.

Fiskeristyrelsen biträdde vad kommittén sålunda anfört och utformade

övergångsbestämmelserna i anslutning till kommittéförslaget.

I departementspromemorian anfördes om hänvisningen i andra stycket.

Andra stycket gäller icke varje hänvisning till 1913 års lag utan endast

bestämmelse däri, som verkligen ersatts av bestämmelse i den nya lagen.

— Bestämmelsen i 33 kap. 16 § tredje stycket rättegångsbalken kan således

icke sägas hänvisa till lagrum som ersätts av någon bestämmelse i den nya

lagen. Då nämnda lagrum i rättegångsbalken i utkastet föreslås kvarstå

oförändrat, kommer det därför i fortsättningen att gälla kvarstående gemensamhetsfisken.

Så länge sådana finns kvar, d. v. s. längst 25 år efter nya

lagens ikraftträdande, torde den ifrågavarande bestämmelsen i rättegångsbalken

icke kunna undvaras.

Departementschefen. För att myndigheter och allmänhet, som kommer att

beröras av den nya lagstiftningen, skall hinna att i erforderlig utsträckning

sätta sig in i dess bestämmelser och förbereda dess tillämpning, anser jag

den 1 januari 1961 vara en lämplig dag för ikraftträdandet under förutsättning

att lagen antages av 1960 års riksdag under vårsessionen.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske

2i §.

Jag har tidigare redogjort för innebörden av första stycket av

24 §, som i sina huvudsakliga delar överförts från 10 § i 1896 års fiskelag.

Fiskeråttskommittén föreslog i sitt förslag till ny fiskelag, vari bestämmelserna

om fiskevårdsområde ingick som en del, att man skulle slopa den del

av 10 § i 1896 års lag, som innefattade möjlighet för delägare i oskiftat

fiske att, då delägarna inte kunde enas, genom hänvändelse till domstol erhålla

föreskrifter för fiskets bedrivande. —- Eftersom den del av kommitténs

förslag som gällde fiskevårdsområdena lämnades åt sidan vid tillkomsten

av 1950 års fiskerättslag, föreslog föredragande departementschefen i propositionen

till nämnda lag att i avbidan på att frågan om fiskevårdsområden

löstes, möjligheten för domstol att meddela föreskrifter om fiske i oskiftat

vatten borde bibehållas.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

219

Fiskeristyrelsen föreslog i likhet med fiskerättskommittén, att möjligheten

att med domstols medverkan erhålla föreskrifter för oskiftat fiske skulle

avlägsnas i samband med lagstiftningen om fiskevårdsområden. Jag erinrar

i detta sammanhang om att styrelsen föreslog att fiskevårdsområde i

vatten med oskiftat fiske skulle kunna inrättas även om det inte yrkats av

mer än en delägare.

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag uttalades från flera håll

att ifrågavarande bestämmelse i en eller annan form borde kvarstå. Man

åberopade därvid att stadgandet kunde komma att visa sig behövligt i sådana

fall då det av någon anledning inte gick att bilda fiskevårdsområde,

eller då oenigheten gällde endast en detalj och bildandet av ett fiskevårdsområde

framstod såsom en onödig omgång.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde sålunda.

Fall torde kunna förekomma, då enighet om fisket ej kan uppnås och

där förutsättningar för att bilda fiskeområde ej föreligger. Möjlighet att

kunna hänvända sig till myndighet, bör därför alltjämt i en sådan belägenhet

stå öppen för vederbörande. Med hänsyn till att frågan om bildande av

fiskeområde först bör bedömas och då denna prövning tillagts länsstyrelsen,

synes nu ifrågavarande uppgift böra överflyttas från domstol till länsstyrelse.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhöll att ifrågavarande bestämmelse

behövdes framför allt för fiskets ordnande i lappmarken ovan

odlingsgränsen. Räckvidden av bestämmelsen borde utvidgas att avse också

vatten, vari flera skifteslag ägde fiskerätt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll att stadgandet ej torde bli

överflödigt genom tillkomsten av en lag om fiskevårdsområde och anförde

vidare.

Om i visst fall reglerande föreskrifter erfordras men de i 8 § angivna

förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen, bör

delägare ej vara betagen möjligheten att vända sig till domstol. Stadgandet

synes visserligen sällan ha tillämpats i praktiken men har gammal hävd

i lagstiftningen och står i god överensstämmelse med gällande rättsregler

på närbesläktade områden." Då tvister om fiskerättens omfattning under

alla förhållanden måste avgöras av domstol, ligger det nära till hands att

domstolen i samband därmed även skall kunna meddela föreskrifter av administrativ

art rörande fiskets bedrivande. Enligt länsstyrelsens mening bör

stadgandet i fråga därför bibehållas.

Bland övriga remissinstanser som förordade att bestämmelsen kvarstod

oförändrad märktes länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län,

fiskeriintendenten i mellersta distriktet, hushållningssällskapen i Uppsala,

Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Norrbottens län samt Malmöhus

läns insjöfiskareförening och Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund.

I departementspromemorian föreslogs med hänsyn till den betydande opinion

som förelåg bland remissinstanserna att 24 § första stycket fiskerättslagen

skulle kvarstå oförändrad till sitt sakliga innehåll.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I remissyttrandena över departementspromemorian framställs i allmänhet

inte någon erinran mot förslaget att bibehålla 24 § fiskerättslagen oförändrad.

Bestämmelsens bibehållande tillstyrkes uttryckligen av fiskeriintendenten

i mellersta distriktet, hushållningssällskapet i Uppsala län samt Uppsala

läns mälarfiskareförening.

Lantmäteristyrelsen, som tillstyrkt en omarbetning av lagens bestämmelser

om förrättning, vilket förslag jag i allt väsentligt tagit fasta på, anser

att dess förslag i denna del öppnar möjligheter att i förfarandet enkelt inordna

meddelande av föreskrifter för nyttjande av oskiftat fiske i de fall

bildandet av fiskevårdsområde framstår såsom en för långt gående åtgärd.

Vid sådant förhållande anser lantmäteristyrelsen att bestämmelsen i 24 §

fiskerättslagen om domstols medverkan för att erhålla föreskrifter för

oskiftat fiske kan utgå.

Departementschefen. I det nu framlagda förslaget till lag om fiskevårdsområde

har förutsättningarna för bildande av sådant område i fall, där

fisket är oskiftat eller eljest samfällt, betydligt skärpts i förhållande till de

tidigare förslagen. För mig framstår därför som en nödvändighet att möjligheten

kvarstår för envar delägare att med stöd av 24 § första stycket

fiskerätlslagen genom hänvändelse till myndighet erhålla föreskrifter om

samfällt fiskes nyttjande. Bestämmelsen har såsom länsstyrelsen i Västmanlands

län påpekar gammal hävd i fiskelagstiftningen, och den omständigheten

att domstols medverkan sällan påkallas behöver naturligtvis inte

innebära att stadgandet är betydelselöst. Tvärtom tror jag att redan dess

existens har eu viss betydelse när det gäller att förhindra alltför påtagligt

missbruk av rätt till samfällt fiske. Därtill kommer att stadgandet, trots

den kritik som tidigare riktats mot detsamma, likväl har förtjänsten att

erbjuda ett enkelt förfarande som lätt kan anpassas efter skilda förhållanden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har väckt tanken att överflytta

domstolens befogenheter på länsstyrelse. Enligt min uppfattning är ifrågavarande

ärenden av mer administrativ än judiciell karaktär. Tvist om

fiskerätt kan för övrigt inte avgöras inom ramen för det i 24 § omnämnda

förfarandet.

Länsstyrelserna handlägger redan nu ett flertal olika ärenden som berör

fisket. Jag behöver blott hänvisa till de talrika bestämmelser härom som finns

i tiskerättslagen, fiskeristadgan och 1913 års lag om gemensamhetsfiske.

Även enligt den nu föreslagna lagen om fiskevårdsområde föreslås att handläggningen

av ärenden om bildande av sådant område skall ankomma på

länsstyrelserna. Det torde sålunda inte vara något tvivel om att länsstyrelserna

är sakligt mycket väl kvalificerade att handlägga också sådana ärenden,

som avses i 24 § fiskerättslagen. — Även från en annan synpunkt har den

ifrågasatta överflyttningen sitt givna värde. Eftersom det är min förhoppning

att fiskevardsomraden skall komma till stånd i betydligt större omfattning

än vad fallet varit med gemensamhetsfiskena, kan det tänkas att

fråga understundom väckes samtidigt om bildande av fiskevårdsområde och

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

meddelande av föreskrifter enligt 24 § fiskerättslagen. Delägare i oskiftat

fiske, som önskar få fiskevårdsområde till stånd men inte är övertygad om

att den härför erforderliga majoriteten kommer att uppnås, önskar kanske

i andra hand påkalla åtgärder enligt 24 § fiskerättslagen. För dylika fall är

det både av praktiska skäl och till förhindrande av kompetenskonflikter

myndigheter emellan motiverat med en överflyttning. — Jag föreslår därför

att domstols befattning med förevarande ärenden överflyttas på länsstyrelse.

— Den föreslagna ändringen bör medföra en följdändring i 35 § fiskerättslagen.

Den ändring som föreslås i paragrafens tredje stycke är av

redaktionell natur och föranledd av förslaget om lag om fiskevårdsområde.

26 §.

Motiveringen till ändringen av denna paragraf är densamma som anförts

vid behandlingen av förslaget till ändring av 24 § tredje stycket.

35 §.

Ändringen utgör en följd av ändringen i 24 § första stycket. Eftersom

domstol enligt förslaget inte längre skall kunna meddela föreskrifter enligt

lagen, kan förekomsten av ordet domstol i förevarande paragraf te sig svårbegriplig.

Å andra sidan bör givetvis domstols föreskrifter, som meddelats

före lagändringens ikraftträdande, även i framtiden omfattas av paragrafens

straffbud. Jag finner det därför mest ändamålsenligt att ur lagtexten

utesluta orden »av länsstyrelse eller domstol».

JO §.

Den föreslagna ändringen sammanhänger med den befogenhet att ange

till åtal som i 29 § förslaget till lag om fiskevårdsområde tillagts fiskevårdsområdet.

Förslaget överensstämmer i förevarande del med departementspromemorian

vari anfördes.

Enligt såväl fiskeristyrelsens som promemorians förslag skall gärning

som tillika innefattar olovligt fiske endast bestraffas enligt fiskerättslagen

och icke enligt förevarande lag. Detta skulle kunna medföra att dylik gärning

icke kan beivras efter angivelse av exempelvis fiskevårdsområdes styrelse,

vilket synes otillfredsställande. Över huvud taget torde det vara till

fördel för det ändamål som avses med fiskevårdsområdenas verksamhet, om

de alltid vore behöriga att ange olovligt fiske till åtal, oavsett om detta tillika

utgjorde brott mot den föreslagna lagen om fiskevårdsområde eller icke.

I utkastet har därför föreslagits att en häremot svarande regel införes i fiskerättslagen.

Att utsträcka denna angivelserätt även till delägare i fiskevårdsområde

synes däremot knappast påkallat.

Departementschefen. Vad i promemorian föreslagits har inte mött någon

erinran under remissbehandlingen. Jag finner förslaget välgrundat.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957

(nr 390) om fiskearrenden

Föreliggande ändringsförslag överensstämmer med departementspromemorians

förslag, som motiverades sålunda.

Enligt 3 § fiskearrendelagen gäller att sådan upplåtelse av fiske, som avses

i lagen, skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller för arrendatorns

livstid. Från denna huvudregel göres det undantaget att upplåtelse

av gemensamhetsfiske dock må ske för återstoden av den tid, för vilken

tssket bildats. Av samma skäl som föranlett detta undantag i fråga om upplåtelse

av gemensamhetsfiske torde en motsvarande regel böra "införas beträffande

fiskevårdsområden. Den omständigheten att den föreslagna lagen

om fiskevårdsområde — i motsats till 1913 års lag — innehåller möjlighet

till förlängning av den en gång bestämda tiden torde med hänsyn till fiskearrendelagens

regler om optionsrätt icke behöva vålla några särskilda svårigheter.

Det torde av grunden för undantagsstadgandet framgå att arrendatorn,

om tiden för områdets bestånd förlänges, har optionsrätt, men eljest

måste avträda arrendet då fiskevårdsområdet upphör.

Promemorians förslag har av remissinstanserna tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Västerbottens läns hushållningssällskap framhåller emellertid

att, även om det måste anses självklart att fiskearrendelagen förses med en

bestämmelse som gör det möjligt att anpassa arrendetiden efter tiden för

fiskevårdsområdet, arrendators optionsrätt likväl inte bör upphöra, när

fiskevårdsområdet upphör, såvida inte fiskerättsägarna återtager fisket för

eget bruk.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet är ett undantag från bestämmelsen

att upplåtelse inte får avse mindre tid än fem år. Förlänges

tiden för fiskevårdsområdets bestånd kan förevarande stadgande inte tagas

till intäkt för att även arrendeförhållandet förlängts. Däremot kan förutsättningar

då föreligga för arrendatorn att begagna sin optionsrätt enligt

4 §. Den av Västerbottens läns hushållningssällskap väckta frågan om arrendatorn

skall vara bevarad vid arrendet även sedan fiskevårdsområdet

upphört, får besvaras i enlighet med vanliga regler för brytande av optionsrätt.

Det föreligger sålunda enligt min mening möjlighet till optionsrätt

även i dylika fall. Är situationen den att några av delägarna äger bryta optionsrätten,

kommer denna att gälla endast mot de övriga.

4. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september

19Q4 (nr 48 s. 1) om samäganderätt

Föreliggande ändringsförslag utgör en följdändring till förslaget att fiskevårdsområde

inte nödvändigtvis behöver bestå av flera fastigheter eller

flera fastigheters fiske utan skall kunna omfatta även det till endast en fastighet

hörande fisket eller, om fastigheten utgöres av fiske vartill ägande
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

223

rätt till grunden inte är förenad, allenast en sådan fastighet. Förslaget har

i förslaget till lag om fiskevårdsområde närmare behandlats dels i den allmänna

motiveringen under rubriken Behovet av mj lagstiftning. Sgfte och

omfattning, dels i den speciella motiveringen till 1 §. Det föreslagna undantagsstadgandet

innebär att samäganderättslagen sättes ur kraft endast

i den mån lagen eljest skulle komma att stå i strid med lagstiftningen om

fiskevårdsområden. Samäganderättslagen avses sålunda alltjämt skola gälla,

därest fråga uppkommer till exempel om försäljning av ett av flera ägt

men icke samfällt fiske, som ingår i fiskevårdsområde, liksom i frågor om

förvaltning av sådant fiske, om förutsättningar i det enskilda fallet saknas

för att fiskevårdsområde skall kunna komma till stånd.

I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr

48 s. 1) om samäganderätt.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen av

den lydelse Bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Bilaga A

(Promemorieförfattarens utkast)

1. Förslag till lag om fiskevårdsområde

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas

gemensamma ekonomiska intresse må i vattenområde, där fisket är i sin

helhet samfällt eller eljest tillhör två eller flera fastigheter vilka icke äro i

samma ägares hand, bildas fiskevårdsområde enligt vad nedan sägs.

Fiske i allmänt vatten må ej ingå i fiskevårdsområde i annat fall än då

fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt

till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller

må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten

utan stöd av enskild fiskerätt, eller utövas inom nationalpark eller område,

vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande makt.

Genom bildande av fiskevårdsområde må ej inskränkning ske i lapparnas

rätt till fiske i vissa delar av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §•

1. Med delägare avses i denna lag ägare av fastighet, vartill hör andel i det

fiske som ingår eller avses skola ingå i fiskevårdsområde eller till vars

förmån gäller servitut som innefattar rätt att fiska.

Den som med besittningsrätt för obegränsad tid innehar fastighet, som

tillhör kronan eller allmän inrättning, är i avseende å tillämpningen av denna

lag att anse såsom ägare av fastigheten.

2. Boställshavare, som själv brukar bostället, ävensom arrendator av boställe,

vilket är i författningsenlig ordning utarrenderat, eller av annan genom

offentlig myndighet utarrenderad fast egendom är berättigad att i delägares

ställe enligt denna lag föra talan för fiske, som han i nämnda egenskap

äger nyttja.

Samma befogenhet tillkommer, såframt upplåtelsen överstiger ett år och

annat förbehåll ej skett, även annan arrendator, dock att denne ej utan

samtycke av fiskets ägare må framställa begäran eller lämna medgivande enligt

5 § andra stycket, 6 § andra stycket, 7 § sista stycket, 9 §, 14 § första

och andra styckena, 15 § eller 16 §, ej heller göra ansökan om ändring av

fiskeområdes omfattning eller fiskeområdes upplösning eller med laga verkan

göra sådan anmälan som omförmäles i 19 §.

3. Såväl fastighetsägare som annan i denna paragraf nämnd sakägare är

berättigad att anföra besvär jämlikt 28 § ävensom att avgiva yttrande i frågor,

vilka ankomma på länsstyrelsens prövning.

3 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem år.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

4 §.

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som

i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande

5 §•

Fiskevårdsområde skall bildas, då så med hänsyn till vattenområdets och

fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt befinnes

lämpligt.

Därest fisket icke är i sin helhet oskiftat eller eljest samfällt för två eller

flera fastigheter, fordras tillika att antingen flertalet delägare eller delägare

med mer än hälften av delaktighetstalet samtycka till att fiskevårdsomradet

bildas. Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för

sig samfällda fisken, skall därjämte samtycke föreligga från minst en delägare

inom varje sådant fiske.

Delaktighet och rösträtt

6 §•

Är fisket i sin helhet oskiftat, skall varje delägare åtnjuta del i fiskevårdsområdet

efter sin andel däri. I annat fall skall efter uppskattning bestämmas

den andel i fiskevårdsområdet som med hänsyn till omfattningen

och värdet av delägarens rätt till fiske inom området tillkommer honom..

Annan beräkninggrund för delaktigheten må bestämmas, därest samtliga

delägare äro ense därom.

7 §•

Då ej annat är för visst fall stadgat, skall varje delägare äga en röst och

den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster avgöres

val genom lottning, i andra frågor gälle den mening, som biträdes av

ordföranden vid sammanträdet eller, därest omröstningen sker under sådan

förrättning varom i 12 § sägs, av förrättningsmannen.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grunder

räknas endast en röst.

För dem som med samäganderätt äga en eller flera fastigheter räknas

ävenledes endast en röst.

Om i annat fall en fastighet tillhör flera, skall rösträtten bedömas enligt

de regler, som för varje särskilt fall gälla beträffande rätten att förfoga över

fastigheten.

Annan beräkningsgrund för rösträtten må bestämmas, därest samtliga

delägare äro ense därom.

8 §•

Vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller erforderlig anslutning

av delägare föreligger skall ej medräknas delägare, som underlåter

att "deltaga i omröstningen. Gäller omröstningen fråga, varom länsstyrelsen

har att besluta, och har delägaren icke erhållit sådan underrättelse

som avses i 10 §, skall han anses hava motsatt sig det beslut omröstningen

avser.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 50

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Vad nu sagts om den som ej deltager i omröstning, skall även gälla den

som vid prövning, vilken utan förrättning företages av länsstyrelse, underlåter

att därstädes tillkännagiva sin mening.

Förfarandet vid bildande av fiskevårdsområde

9 §•

Ansökan om bildande av fiskevårdsområde må endast göras av delägare.

Ansökningen skall vara skriftlig och insändas till länsstyrelsen.

I ansökningen skall sökanden uppgiva:

1. det vattenområde som fiskevårdsområdet avses skola omfatta;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande;

3. det huvudsakliga sätt, varpå detta ändamål avses skola tillgodoses;

samt

4. i vad mån upplåtelse av fiske inom området lämpligen bör ske.

Ansökningen bör vara åtföljd av:

1. förslag till stadgar;

2. förteckning å delägarna med angivande beträffande samfällt fiske av

envars delaktighet däri;

3. förteckning å övriga i 2 § omförmälda sakägare; samt

4. den ytterligare utredning sökanden önskar åberopa.

10 §.

Då ansökan om bildande av fiskevårdsområde inkommit, skall länsstyrelsen

genom särskild underrättelse bereda sakägarna tillfälle att yttra sig

över ansökningen, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Länsstyrelsen skall ock höra fiskeriintendenten och hushållningssällskapets

fiskerikonsulent.

Kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den avslås utan att underrättelser

utfärdats.

11 §•

Har fullständigt förslag till stadgar ej bifogats ansökningen må ärendet

ej upptagas till slutlig prövning, innan genom länsstyrelsens försorg sådant

förslag utarbetats samt sakägarna erhållit tillfälle att yttra sig däröver.

12 §.

Innan fråga om bildande av fiskevårdsområde avgöres skall, om sådan

uppskattning som avses i 6 § skall verkställas eller om länsstyrelsen eljest

så finner erforderligt, förrättning företagas på stället. Sådan förrättning skall

hållas av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskifter

rörande förrättningen meddelas av Konungen.

Stadgar

13 §.

Fiskevårdsområdes stadgar skola angiva:

1. fiskevårdsområdets benämning;

2. det vattenområde varav fiskevårdsområdet bildats;

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

227

3. huruvida fiskevårdsområdet skall omfatta allt eller blott visst slag av

fiske;

4. tiden för fiskevårdsområdets bestånd och förutsättningarna för förlängning

av denna tid;

5. grunderna för fiskets och fiskevårdens utövande;

6. storleken av varje delägares delaktighet;

7. beräkningsgrunden för delägarnas rösträtt därest denna bestämts med

stöd av 7 § sista stycket;

8. huru kallelse till sammanträde med delägarna (fiskestämma) skall ske,

omröstning verkställas och beslut fattas;

9. huru ofta ordinarie fiskestämma skall hållas;

10. i vad mån fisket skall kunna upplåtas samt, därest upplåtelse skall ske,

huru stor del av ersättningen för upplåtelsen som årligen högst må

användas eller fonderas för gemensam räkning;

11. i vad mån delägarna må förpliktas att lämna tillskott i penningar eller

varor samt grunden för fördelning av sådan skyldighet;

12. styrelsens sammansättning och grunderna för dess beslutförhet;

13. huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

14. tiden för räkenskapsavslutning; samt

15. vad i övrigt kan finnas erforderligt.

Ej må i stadgarna föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

Länsstyrelsen skall vid fastställande av stadgar såvitt det är möjligt och

lämpligt följa delägarnas mening.

14 §.

Bestämmelse att fisket eller del därav skall upplåtas må, därest fisket är

i sin helhet samfällt för två eller flera fastigheter, ej meddelas utan samtycke

av delägare med mer än hälften av delaktighetstalet.

I annat fall må sådan bestämmelse meddelas endast med samtycke av

delägare med minst två tredjedelar av delaktighetstalet. Utgöres del av

fiskevårdsområde av vattenområde, varest fisket är samfällt för två eller

flera fastigheter, eller ingå i fiskevårdsområde flera sådana vattenområden,

skall i stället beträffande varje sådant område gälla vad i första stycket

är stadgat.

Bestämmelse att fisket skall upplåtas må ej utan samtycke av utövaren

meddelas beträffande yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse

för utövarens försörjning, därest fisket tillhör honom enskilt eller bedrives

i lott som blivit honom tilldelad. Är utövaren av dylikt fiske arrendator

erfordras städse hans samtycke.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas

fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

15 §.

Skall fiskerätt inom hela fiskevårdsområdet upplåtas för längre tid än

ett år, må ej, med mindre samtliga delägare äro ense därom, bestämmas

att mer än hälften av ersättningen får användas eller fonderas till utgifter

för områdets räkning.

16 §.

Föreskrift om tillskott må ej meddelas utan att samtycke föreligger från

mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer än hälften

av delaktighetstalet. Utan sådan anslutning från delägarnas sida må ej bestämmas,

att bidragsskyldigheten skall fördelas efter annan grund än delaktighetstalet.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Om ändring av stadgar och av tiden för fiskevårdsområdes bestånd

17 §•

Önskar delägare ändring av stadgarna, har han att därom göra ansökan

hos länsstyrelsen. Avser ansökningen allenast jämkning av delaktighetstal

till följd av ändrad fastighetsindelning, äger länsstyrelsen omedelbart besluta

i ärendet. I övriga fall skall vad i 5—16 §§ stadgats äga motsvarande tilllämpning.

18 §.

Har i följd av naturhändelse, vattenreglering eller annan omständighet

fiskevattnet undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller omfattning

och saknas på grund härav eller av annat förhållande skäl för fiskevårdsområdets

bibehållande, äger länsstyrelsen på ansökan av delägare förordna

om fiskevårdsområdets upplösning. Beträffande sådan ansökan skall

vad i 10 § stadgats äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har ej senast sex månader före utgången av tiden för fiskevårdsområdets

bestånd delägare företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet hos länsstyrelsen

skriftligen anmält att förlängning av sagda tid ej önskas, skall tiden

anses förlängd med samma antal år, som senast gällt för fiskevårdsområdets

bestånd.

Har sådan anmälan gjorts, skall ankomma på länsstyrelsens prövning, huruvida

förlängning skall ske. Därvid skola bestämmelserna i 6—16 §§ gälla

i tillämpliga delar. Beslut om förlängning skall avse viss tid, högst tjugufem

år.

Styrelse

20 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera

personer.

Utse ej delägarna styrelse, äger på ansökan av någon vars rätt är därav

beroende länsstyrelsen tillsätta styrelsen. Delägare ävensom sådan sakägare

som omförmäles i 2 § första stycket, är om han av länsstyrelsen utses till

ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock avgå efter

fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag förrän

ytterligare fem år förflutit.

Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd

ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna

utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

21 §.

Anmälan om val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall

ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

22 §.

Styrelsen skall uppbära, förvalta och fördela delägarna samfällt tillkommande

medel, inför domstolar och andra myndigheter företräda fiskevårds
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

området ävensom i övrigt handhava områdets gemensamma angelägenheter

i alla frågor i vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att för fiskevårdsområdet mottaga

delgivning skall vad i 33 kap. 17 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

23 §.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal

mellan honom och fiskevårdsområdet, ej heller angående avtal mellan fiskevårdsområdet

och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse

som kan vara stridande mot fiskevårdsområdets.

Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller

eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada,

svara för skadan en för alla och alla för en.

Fördelning av inkomst och ansvarighet för gäld

24 §.

Inkomst, som ej användes eller fonderas till utgifter för fiskevårdsområdets

räkning, skall fördelas mellan delägarna efter delaktigheten, eller,

därest inkomsten härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet,

mellan berörda delägare.

25 §.

För fiskevårdsområdets förbindelser svara delägarna envar efter sitt andelstal.

Vid brist hos någon av dem fördelas bristen mellan de övriga efter

samma grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare må göras gällande

endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för

betalning söka detta.

Straffbestämmelse

26 §.

Fiskar någon i strid med vad som stadgats med stöd av denna lag, straffes,

om ej gärningen är belagd med straff enligt lagen om rätt till fiske,

med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre

det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom sakägare

varom förmäles i 2 § skall därvid städse anses som målsägande.

Särskilda bestämmelser

27 §.

Vad delägarna eller styrelsen beslutat med stöd av denna lag skall gälla

mot ny delägare.

28 §.

Menar den vars rätt beröres av beslut, som fattas av fiskestämman eller

styrelsen, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest

strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans en
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

skilda rätt, må han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär,

vilka skola hava inkommit inom tre veckor från den dag, då han erhöll del

av beslutet; dock skall för menighet besvärstiden vara fem veckor. Har

meddelande om beslutets fattande införts i tidning inom orten, skall delgivning

anses hava ägt rum den dag då så skedde.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet.

29 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att

avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet

kungöras i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevårdsområdet är

beläget, samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad

tillkännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar

inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då kungörandet

i kyrka ägde rum.

Är någon missnöjd med länsstyrelsens beslut enligt denna lag, må klagan

föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet

inom två månader efter det klaganden erhöll del av

beslutet.

Beslutet skall, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

30 §.

Fråga om fiskevårdsområde handlägges, därest området hör till mer än

ett län, av länsstyrelsen i det län, där största delen är belägen; dock att om

annan länsstyrelse bestämt, att förrättning skall företagas jämlikt 12 § eller

ock utan förrättning förordnat om bildande av fiskevårdsområde, samma

länsstyrelse fortfarande skall handlägga ärenden angående fiskevårdsområdet.

31 §.

Kostnaderna för förrättning, som avses i 12 §, samt för den utredning

rörande äganderätts- och fastighetsförhållanden, som erfordras i ärende

om bildande av fiskevårdsområde skola, i den utsträckning Konungen bestämmer,

bestridas av statsverket. Lämnas ansökan om bildande av fiskevårdsområde

utan bifall, skall dock sagda kostnader städse stanna å statsverket.

32 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den , då lagen den 30 juni 1913

(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag

skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom

bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

231

2. Förslag till lag om ändrad lydelse av 24, 26 och 40 §§ lagen den

1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26 och 40 §§ lagen den 1 december 1950 om

rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Oskiftat fiske---märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av---flera fastigheter.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde gälla i stället för vad i denna

paragraf stadgas bestämmelserna i lagen om fiskevårdsområde.

26 §.

Om fiskevårdsområde, om fiske inom nationalpark, så ock om lapparnas

rätt till fiske i vissa delar av riket gäller vad särskilt är stadgat.

40 §.

Brott varom —--synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde skall därvid området städse anses

som målsägande.

Denna lag träder i kraft den ; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket

består.

3. Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957

(nr 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller

för arrendatorns livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske eller fiske, som

ingår i fiskevårdsområde, må dock ske för återstoden av den tid, för vilken

gemensamhetsfisket eller fiskevårdsområdet bildats. Därest upplåtelsen

—- ■--fem år.

I fråga--— tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungi. Maj ds proposition nr 50 år 1960

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas

gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde. I området ingående

fiske utgör en samfällighet, för vilken delägarna äga besluta på sätt närmare

stadgas i denna lag.

Fiske i allmänt vatten må ej ingå i fiskevårdsområde i annat fall än då

fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt

till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller

må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten

utan stöd av enskild fiskerätt, eller utövas inom nationalpark eller

inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande

makt.

Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvisat

till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårdsområde

må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar

av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §•

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i

området.

Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt

att med uteslutande av fiskets ägare fiska inom området,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör

kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens

fiske inom området, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs

äga motsvarande tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske i vad det ingår i fiskevårdsområde upplåtits i

sin helhet för längre tid än ett år, skall brukaren i stället för upplåtaren

anses som delägare. I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen,

må dock brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för

fisket.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

233

4 §•

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som

i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Stadgarna skola angiva fiskevårdsområdets omfattning samt grunderna

för fiskets utövande och områdets förvaltning. Ej må föreskrivas att fiske

skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §•

Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare,

som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra

minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som företräda

mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika utgöra minst hälften

av antalet delägare. Ingår i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera

vart för sig oskiftade fisken, skall därjämte samtycke föreligga från minst

en delägare inom varje sådant fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda och befinnes

det föreslagna fiskevårdsområdet lämpligt med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållanden i övrigt, skall

fiskevårdsområdet bildas.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem

år.

Har ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda tiden

delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos länsstyrelsen

skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas,

skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiskevårdsområdets

bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva

huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad

om områdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt

8 §•

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområdet.

Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall

delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar, efter

delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej särskilda

skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfattningen

av de skilda vattenområdena.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

9 §•

Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag eller fiskevårdsområdets stadgar,

skall varje delägare äga en röst och den mening gälla, varom de flesta

röstande äro ense. Vid lika röster skall lottning ske.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda

grunder räknas endast en röst. Tillhör fisket inom fiskevårdsområdet mer

än en fastighet, skall för dem som med samäganderätt äga en eller flera

fastigheter ävenledes räknas endast en röst.

Annan beräkningsgrund för rösträtten må bestämmas, därest samtliga

delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än

hälften av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket inom fiskevårdsområde ej så beskaffat som i första stycket

sägs, må upplåtelse ske endast om delägare med mer än två tredjedelar av

delaktighetstalet samtycka därtill. Ingår i sådant fiskevårdsområde ett eller

flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande varje sådant

fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

11 §•

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för

hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som

han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas

fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott samt om åtgärd, som

icke kan genomföras utan tillskott, äro ej giltiga med mindre samtycke föreligger

från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer

än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter

delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräkningsgrund.

13 §.

Inkomst, som ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning,

skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten

härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan berörda

delägare.

Har allt fiske inom fiskevårdsområdet upplåtits för längre tid än ett

år, må ej, med mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget

användas eller fonderas för områdets räkning.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

235

14 §.

För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund

ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin delaktighet.

Brist hos någon skall fördelas mellan de övriga efter samma

grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande

endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betalning

söka detta.

Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som må för ändamålet

användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen

utan dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för

betalningsskyldighetens fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansökningen

skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen skola uppgivas:

1. det vattenområde som fiskevårdsområdet avses skola omfatta;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt

3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §.

Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §.

Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket angivna uppgifterna

eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning

av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgöra

ärendet.

18 §.

Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla sakägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas

varje känd sakägare. Finnes anledning till antagande att icke alla sakägare

därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen

därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas

vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §.

Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utredning

angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om

fiskevårdsområde bör bildas.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungi. Maj:is proposition nr 50 år 1960

Sedan sakägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utredningen

ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrättningsmannen

genom omröstning bland sakägarna utröna deras vilja.

Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde

bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet

tillika intagas förslag till stadgar samt angivas huru förrättningskostnaderna

böra gäldas.

20 §.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till förrättningen

hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för delägarnas

granskning. Meddelande härom skall kungöras i samma ordning

som kallelse till fortsatt sammanträde.

Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrättningsmannen

utan dröjsmål översända förrättningshandlingarna jämte avgivna

erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Uppstår vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för

fiskevårdsområdets bildande men är av beskaffenhet att böra avgöras av

domstol, och kan enighet ej uppnås, skall förrättningen avbrytas och förhållandet

anmälas hos länsstyrelsen. Därest ej länsstyrelsen finner att förrättningen

i avbidan på ovisshetens undanröjande bör förklaras vilande,

skall frågan om fiskevårdsområdes bildande förklaras förfallen. Förklaras

förrättningen vilande, skola berörda sakägare hänvisas att inom viss av

länsstyrelsen förelagd tid anhängiggöra talan vid domstol vid påföljd att

förrättningen eljest förklaras förfallen.

22 §.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens

prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsområde

finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller

återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid

fortsatt förrättning.

Ändrade förhållanden

23 §.

Vid ändring av länsstyrelses beslut, som rör fiskevårdsområde, skall i

tillämpliga delar gälla vad om områdes bildande är stadgat. Stadgeändring,

som ej avser fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande,

må dock efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits.

I ärende, som avser allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad

fastighetsindelning, må länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter

som berörts av indelningsändringen lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart

besluta.

24 §.

Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsentligt

förändrat vattenområdet eller fisket, må länsstyrelsen på ansökan av

delägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårds
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

237

områdes upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet.

Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket

vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse

25 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera

personer.

Utse ej delägarna styrelse, äger på ansökan av någon vars rätt är därav

beroende länsstyrelsen tillsätta styrelsen. Delägare är, om han av länsstyrelsen

utses till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han

äger dock avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga

sådant uppdrag förrän ytterligare fem år förflutit.

Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd

ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna

utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

26 §.

Styrelsen skall verkställa delägarnas beslut, företräda fiskevårdsområdet

mot tredje man samt inför domstolar och andra myndigheter föra områdets

talan ävensom i övrigt handhava områdets angelägenheter i alla frågor i

vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

27 §.

Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga,

vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsområdets.

Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller

eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada,

skola svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skola

de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i

denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

28 §.

Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens förvaltningsberättelse

framlagts å sammanträde med delägarna, skall styrelsen

anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att

styrelseledamot begått brottslig gärning, må den ändock väckas, där ej ansvarsfriheten

uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse

29 §.

Delägare, som fiskar i strid med stadgarna eller vad delägarna med stöd

av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest är belagd med straff,

med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre

det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom delägare

däri må därvid anses som målsägande.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Besvär, kostnader m. m.

30 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna,

eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke tillkommit

i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning

eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, må talan föras

hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom två månader

från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall besvärstiden

dock räknas från det delägaren fick del av beslutet.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många

att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande

om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar

inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet

först infördes i sådan tidning.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må talan

föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet

inom två månader efter det delgivning skett.

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande,

skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av

förd talan.

32 §.

Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas.

Förrättningskostnader skola, i den mån bidrag därtill icke utgår av

allmänna medel, förskjutas av sökanden. Kommer fiskevårdsområde till

stånd, skola sådana kostnader gäldas av delägarna efter vars och ens delaktighet.

33 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913

(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag

skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

239

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35 och 40 §§ lagen den 1 december 1950

om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Gällande lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske

som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas

ägare efter vad de kunna

sämjas. Sämjas de ej, må rätten

på ansökan av någon av dem föreskriva

huru fisket må nyttjas. Innan

sådan föreskrift meddelas skola

de övriga ägarna genom särskilda

underrättelser av domstolen erhålla

tillfälle att yttra sig, såvitt det kan

ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av ---------

Vad i denna paragraf stadgas äger

ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske

eller ingår i sådant

fiske.

26

Om gemensamhetsfiske, om fiske

inom nationalpark, så ock om

lapparnas rätt till fiske i vissa delar

av riket gäller vad särskilt är

stadgat.

35

Den som bryter mot föreskrift, som

meddelats av länsstyrelse eller domstol

med stöd av 16, 22 eller 24 §,

eller anbringar fiskeredskap eller anordning

i uppenbar strid med vad

som gäller om fiskådra, dömes till

straff för olovligt fiske enligt vad

i 34 § sägs.

Föreslagen lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske

som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas

ägare efter vad de kunna

sämjas. Sämjas de ej, må länsstyrelsen

på ansökan av någon av

dem föreskriva huru fisket må nyttjas.

Innan sådan föreskrift meddelas

skola de övriga ägarna genom

särskilda underrättelser erhålla tillfälle

att yttra sig, såvitt det kan ske

utan märklig tidsutdräkt.

- flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger

ej tillämpning å fiske som ingår i

fiskevårdsområde.

§•

Om fiskevårdsområde, fiske inom

nationalpark så ock om lapparnas

rätt till fiske i vissa delar av riket

gäller vad särskilt är stadgat.

§•

Den som bryter mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 16, 22

eller 24 §, eller anbringar fiskeredskap

eller anordning i uppenbar

strid med vad som gäller om fiskådra,

dömes till straff för olovligt

fiske enligt vad i 34 § sägs.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

40 §.

Brott varom--- — synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde

må området anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket

består.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Gällande lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse

av gemensamhetsfiske må

dock ske för återstoden av den tid,

för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen

angår huvudgård till fideikommiss,

boställe eller annan fastighet,

varöver upplåtarén icke äger

förfoga utöver sin egen besittningstid,

må upplåtelsen ske för sådan tid.

År tiden icke så bestämd som nu

sagts, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år.

I fråga —---- motsvarande tillä

Föreslagen lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse

av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,

må dock ske för återstoden

av den tid, för vilken fiskevårdsområdet

bildats. Därest upplåtelsen

angår huvudgård till fideikommiss,

boställe eller annan fastighet,

varöver upplåtaren icke äger förfoga

utöver sin egen besittningstid, må

upplåtelsen ske för sådan tid. Är tiden

icke så bestämd som nu sagts

skall avtalet anses ingånget för en tid

av fem år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket

består.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

241

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)

om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19

Gällande lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter, de

där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp anslagen;

ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i avseende

å oskift fiskevatten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsområde,

bestående av allenast en fastighet.

Beträffande egendomsgemenskap

Vad i---—---— äger

§•

Föreslagen lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter,

de där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp anslagen;

ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i avseende

å oskift fiskevatten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsområde

eller fiskevårdsområde, bestående

av allenast eu fastighet eller,

vad angår fiskevårdsområde, det

till allenast en fastighet hörande fisket.

---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

16 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. lsaml. Nr 50

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 januari

1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 2 december 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 25 september 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr

48 s. 1) om samäganderätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om fiskevårdsområden.

I likhet med departementschefen och det övervägande antalet remissinstanser

finner lagrådet ett påtagligt behov av ny lagstiftning på ifrågavarande

område föreligga.

Vad angår spörsmålet om den lämpligaste benämningen på den nya organisationsformen

är enligt lagrådets mening beteckningen fiskevårdsområde

icke tillfredsställande, låt vara att genom införande av en sådan beteckning

viss anknytning skulle erhållas till jaktlagens terminologi. Ordet område

och sammansättningar med detta ord användas nämligen såväl i allmänt

språkbruk som i juridisk terminologi i lokal betydelse. Så är förhållandet

med uttrycket jaktvårdsområde i jaktlagen. Benämningen fiskevårdsområde

skulle därför komma att leda tanken till sådana begrepp som vattenområde

eller fiskevatten, under det att i själva verket här — i motsats till i jaktlagen

— åsyftas en form av sammanslutning med karaktären av juridisk

person, närmast hänförlig till sådant annat samfund än bolag och förening,

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 ur 1960

som omförmäles i 10 kap. 1 §, 11 kap. 2 § samt 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Lagrådet anser, att det nya rättsinstitutets karaktär riktigare skulle komma

till uttryck genom användande av benämningen fiskevårdssamfällighet.

I uttrycket fiskevård finge då, i enlighet med vad departementschefen uttalat,

inläggas allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt

sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt utnyttjande

av fisket. Benämningen samfällighet begagnas visserligen understundom,

såsom i jorddelningslagen, jaktlagen och bysamfällighetslagen, i

en annan betydelse än den här avsedda, nämligen för att beteckna mark, som

är gemensam för två eller flera fastigheter, eller viss annan för fastigheter

samfälld egendom. Emellertid användes på åtskilliga håll beträffande förhållanden

som äro likartade med det varom nu är fråga benämningen samfällighet

för att beteckna fastiglietssammanslutningar för samverkan med

avseende å visst för vederbörande fastigheter gemensamt ändamål. Exempel

härpå äro vattenlagens stadganden om reglerings- och dikningssamfälligheter

(3 och 7 kap.), lagen om enskilda vägar (50 §) och lagen om ägofred

(41 §). Utvecklingen synes i själva verket gå mot en mera utbredd användning

av sistberörda terminologi, till vilken det därför måste anses vara naturligt

att här anknyta. Under hand har inhämtats, att eu sådan terminologi

står helt i överensstämmelse med den lagberedningen tänkt använda i sitt

förslag till jordabalk.

Under åberopande av vad nu anförts anser lagrådet benämningen fiskevårdsområde

icke kunna godtagas utan hemställer om införande i dess ställe

av ordet fiskevårdssamfällighet. Om denna hemställan bifalles, bör lagens

rubrik ändras till »Lag om fiskevårdssamfälligheter» samt ordet fiskevårdsområde

utbytas mot fiskevårdssamfällighet i underrubrikerna om förutsättningar

för sammanslutningens bildande, om tiden för dess bestånd och om

förfarandet vid bildandet.

Vid de särskilda paragraferna angivas de ändringar i dessas lagtext vartill

det nu sagda ger anledning jämte de erinringar lagrådet i övrigt funnit

påkallade. I de fall då den av lagrådet föreslagna ändrade terminologin endast

föranleder rent redaktionella ändringar har detta ansetts icke behöva

särskilt anmärkas.

1 §•

Därest lagrådets hemställan om ändrad terminologi bifalles, kan första

stycket lämpligen givas följande lydelse: »För samfällt ordnande av fiskeförhållandena

i visst vattenområde samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma

intressen må bildas fiskevårdssamfällighet, för vilken delägarna

äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.» Andra stycket första

punkten, som i förslaget börjar med orden »Fiske i allmänt vatten må ej ingå

i fiskevårdsområde», kan då i stället inledas med orden »Fiskevårdssamfällighet

må ej omfatta fiske i allmänt vatten».

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år J960

2 §.

Lagrådet föreslår, att första stycket får följande lydelse: »Delägare i

fiskevårdssamfällighet äro ägarna till det fiske som omfattas av samfälligheten»,

att i andra stycket i stället för orden »fiska inom området» införas

orden »utnyttja fisket» samt att i tredje stycket orden »inom området» få

utgå.

3 §.

Här torde uttrycket »i vad det ingår i fiskevårdsområde» kunna uteslutas

och i stället till ordet delägare fogas bestämningen »i fiskevårdssamfällighet».

4 §•

I åtskilliga fall lärer samfällighetens verksamhet komma att omfatta endast

fiske efter visst eller vissa slag av fisk, exempelvis lax eller ål. Det är

uppenbarligen avsett att bestämmelser härom skola intagas i stadgarna.

Detta torde böra antydas i lagtexten. Med hänsyn härtill hemställer lagrådet,

att i andra stycket i stället för uttrycket »fiskevårdsområdets omfattning»

införas orden »det fiske och det vattenområde som avses».

6 §•

Den terminologi som lagrådet inledningsvis föreslagit torde böra föranleda

följande ändringar i denna paragraf. Första stycket inledes med ordet

iiskevårdssamfällighet. Andra punkten i samma stycke gives följande lydelse:

»Skall samfälligheten omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade

fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje sådant

fiske.» Andra styckets bestämmelse formuleras sålunda: »Äro de i

första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdssamfälligheten

bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.»

7 §•

I andra stycket har beträffande länsstyrelsens prövning, huruvida förlängning

skall ske, i tillämpliga delar hänvisats till reglerna för samfällighetens

bildande. Därmed avses tydligen bl. a. såväl att förrättning i regel

skall ånyo äga rum som att delägarnas ståndpunkt till förlängningen, såvitt

de ej äro ense, skall fastslås genom omröstning enligt reglerna i 6 §.

Att vissa delägare redan angivit sin ståndpunkt till förlängningen genom

att biträda anmälan till länsstyrelsen enligt andra stycket första punkten

kan sålunda självfallet icke göra omröstning enligt 6 § obehövlig.

9 §.

Enligt första stycket skall, där ej annorlunda föreskrivits i denna lag eller

fiskevårdsområdets stadgar, varje delägare äga en röst och den mening

gälla, varom de flesta röstande äro ense; vid lika röster skall lottning ske.

Lagrådet hemställer, att orden »eller fiskevårdsområdets stadgar» få utgå.

Skälen härför komma att angivas vid behandling av tredje stycket.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

245

Vad angår andra stycket, skall enligt törsta punkten för den som äger

flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda grunder räknas endast

en röst. I andra punkten meddelas en regel om röstberäkningen vid samäganderätt.

Sistnämnda regel är ej fullt klart uttryckt. Meningen torde vara

att för dem som med samäganderätt äga en eller flera fastigheter ävenledes

räknas endast en röst, dock att där de ensamma äro delägare vad i första

stycket sägs skall gälla. Lagrådet hemställer, att andra punkten avfattas på

sätt nu angivits.

Enligt tredje stycket må annan beräkningsgrund för rösträtten bestämmas,

därest samtliga delägare äro ense därom. En härmed likalydande bestämmelse

fanns i 7 § sista stycket av promemorieförfattarens utkast, men

den hade där en helt annan innebörd på grund av den i 8 § tillagda föreskriften

att vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller erforderlig

anslutning av delägare förelåge ej skulle medräknas delägare som

underläte att deltaga i omröstningen. Då denna tilläggsföreskrift borttagits

och enhällighet alltså erfordras ej blott bland de närvarande utan bland

samtliga delägare, utsäger den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen

ej annat än vad som är självklart och bör därför utgå. Det kan

emellertid ifrågasättas att i dess ställe hör upptagas en regel om att viss majoritet

erfordras för att bestämma annan beräkningsgrund för rösträtten

än den i första stycket stadgade beräkningen efter huvudtalet.

I andra paragrafer uppställas speciella omröstningsregler för särskilt viktiga

frågor, i 6 § i fråga om kravet på anslutning bland delägare för sammanslutningens

bildande, i 12 § i fråga om skyldigheten att lämna tillskott

o. s. v. I alla icke särskilt reglerade fall gäller den i 9 § första stycket angivna

huvudregeln om majoritet efter huvudtalet, där ej annorlunda föreskrivits

i stadgarna. För antagande och ändring av stadgar är ingen särskild

regel given, utan därför förutsättes majoritetsbeslut efter huvudtalet.

Att lagen det oaktat räknar med möjligheten att i stadgarna kan komma att

upptagas en annan huvudregel än lagens i fråga om röstberäkningen beror

på bestämmelserna i 6 § om sammanslutningens bildande. Härför erfordras

samtycke antingen från delägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet

och tillika utgöra minst eu tredjedel av antalet delägare, eller från

delägare, som företräda mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika

utgöra minst hälften av antalet delägare. En majoritet efter delaktighetstalet

har därför i vissa fall möjlighet att förhindra sammanslutningens bildande

och kan då som villkor för sin medverkan till bildandet uppställa att

i stadgarna införes en annan röstberäkningsregel än lagens. Tydligen äro

dock möjligheterna härtill små. Till förebyggande av orättvisa resultat synes

del påkallat alt i någon mån bereda en kvalificerad majoritet möjlighet

att fastställa avvikelser från huvudregeln i 9 §. Lagrådet hemställer därför,

alt i paragrafens tredje stycke upptagas bestämmelser, att delägarna vid

fiskevårdssamfällighetens bildande må besluta annan beräkningsgrund för

rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning som

i 6 § första stycket sägs, samt att eljest särskild beräkningsgrund för röst
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

rätten må bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom. Då härigenom

skulle regleras förhållandena både vid stadgarnas fastställande och

vid senare beslut i frågan, bör omnämnandet av avvikelse i stadgarna utgå

ur första stycket.

10 §.

Om den terminologi som lagrådet inledningsvis föreslagit godtages, kunna

lämpligen följande ändringar vidtagas i lagtexten under denna paragraf. De

i första och andra styckena förekommande orden »inom fiskevårdsområde»

få utgå. Första stycket inledes med orden »Fiske, som i sin helhet är samfällt

för två eller flera fastigheter, må av fiskevårdssamfällighet upplåtas».

Uttrycket »Ingår i sådant fiskevårdsområde» i andra stycket andra punkten

utbytes mot »Omfattar fiskevårdssamfälligheten».

12 §.

Enligt 28 § lagen om gemensamhetsfiske må genom beslut av delägare

tillskott i pengar, varor eller arbete ej åläggas delägare, som ej biträtt beslutet.

I förslaget, som förutsätter att beslut i detta hänseende kan fattas av

en kvalificerad majoritet, talas blott om tillskott. Lagrådet vill framhålla, att

tillskott i regel böra bestämmas i pengar och att prestationer i varor eller

arbete böra ordnas genom särskilda överenskommelser. Det är uppenbarligen

olämpligt, att någon mot sitt bestridande ålägges tillskott annorledes

än i pengar.

13 §.

Lagrådet hemställer, att i andra stycket uttrycket »allt fiske inom fiskevårdsområdet»

ändras till »fisket i dess helhet».

15 §.

Lagrådet hemställer, att andra stycket punkt 1 i överensstämmelse med

den ändring som föreslagits beträffande 4 § andra stycket gives lydelsen

»det fiske och det vattenområde som avses».

18 och 19 §§.

Med sakägare åsyftas i dessa paragrafer blott den som, därest sammanslutningen

bildas, blir delägare däri enligt reglerna i 2 och 3 §§. På en sådan

sakägare användes emellertid i 15 § beteckningen delägare. Lagrådet

hemställer därför, att sistnämnda beteckning användes jämväl i 18 och 19 §§.

Tydligen bör dock förrättningsmannen vid utfärdande av kallelser till sammanträde

enligt 18 § i tveksamma fall kalla envar, som kan antagas komma

att bli delägare.

Vidare synes ett förtydligande böra ske i 19 § tredje stycket. I dess

första punkt stadgas, att förrättningsmannen skall upprätta utlåtande huruvida

sammanslutningen bör komma till stånd eller ej. Enligt andra punkten

skall i förra fallet i utlåtande tillika intagas förslag till stadgar samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

angivas huru förrättningskostnaderna böra gäldas. Även om sammanslutning

ej kommer till stånd, synes emellertid ett yttrande i kostnadsfrågan påkallat.

Lagrådet hemställer därför, att i stället för sista ledet i det remitterade förslagets

andra punkt upptages en tredje punkt av innehåll, att utlåtandet skall

angiva huru förrättningskostnaderna böra gäldas.

21 §.

Paragrafen upptar bestämmelser om förfarandet, då hinder för förrättningens

genomförande möter på den grund att ovisshet råder om förhållande,

som har betydelse för samfällighetens bildande men är av beskaffenhet

att böra avgöras av domstol. Om enighet ej kan uppnås, skall förrättningen

avbrytas och förhållandet anmälas hos länsstyrelsen. Denna äger

besluta om vilandeförklaring eller ock förklara förrättningen förfallen. I

samband med vilandeförklaring skall länsstyrelsen förelägga berörda sakägare

att inom viss tid anhängiggöra talan vid domstol vid påföljd att förrättningen

eljest förklaras förfallen.

När det gäller rättegångsmål föreligger enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken

möjlighet till vilandeförklaring, då för avgörandet erfordras att

fråga, som är föremål för annan rättegång eller »behandling i annan ordning»,

först avgöres. Med det citerade uttrycket avses t. ex. behandling i administrativ

ordning. Även såvitt nu är i fråga torde vara att räkna med att

andra åtgärder än domstols prövning kunna vara påkallade för ovisshetens

undanröjande, t. ex. inledande eller slutförande av lantmäteriförrättning.

Genom ändring av första punkten bör lagrummet erhålla den vidare omfattning

som härav betingas. Stadgandet i rättegångsbalken kan härvid tjäna

till ledning. I denna del synes vidare obehövligt att som villkor för förrättningens

avbrytande särskilt omnämna, att enighet ej kan uppnås. Om den

uppkomna frågan i lagtexten angives vara »av beskaffenhet att kräva avgörande

av domstol eller behandling i annan ordning», torde därav tillräckligt

tydligt framgå, att förrättningsmannen ej behöver avbryta förrättningen,

om frågan blir föremål för uppgörelse mellan parterna. En omformulering

i denna riktning kan vara önskvärd även ur den synpunkten, att det ej är uteslutet

att frågan kan vara av indispositiv karaktär. I första punkten synes i

övrigt en mindre jämkning böra vidtagas. Sålunda är det i 7 § lagen om

gemensamhetsfiske använda ordet »yppas» att föredraga framför förslagets

»uppstår»; tvist eller ovisshet torde vanligen råda redan före förrättningen,

även om den framträder först vid förrättningen.

Med förslagets bestämmelser om föreläggande att »anhängiggöra» talan

vid domstol torde ha åsyftats sådana fall, då talan skall väckas genom att

käranden till domstol inger stämningsansökan (jfr 13 kap. 4 § rättegångsbalken

och 21 kap. 24 § jorddelningslagen). Lagrådet anser, att »anhängiggöra»

bör utbytas mot »väcka», detta bl. a. för att undgå förblandning med

det i jorddelningslagen använda uttrycket »jorddelningsmåls anhängiggörande»

(se rubriken över 21 kap. 17 § nämnda lag). Jorddelningslagen

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

räknar nämligen även med andra foriner för måls anhängiggörande

vid ägodelningsrätt än ingivande av stämningsansökan, såsom underställning

av fråga vid lantmäteriförrättning, besvär över sådan förrättning

och hänskjutande till ägodelningsrätten av fråga om fastställelse. Det torde

ligga i sakens natur, att dylika former för jorddelningsmåls anhängiggörande

icke böra omfattas av något länsstyrelsens föreläggande enligt denna

paragraf.

Vad angår det fall, att behov av lantmäteriförrättning föreligger för all

undanröja sådan ovisshet som avses i denna paragraf, synes särskilt med

hänsyn till de kostnader som kunna vara förenade med en sådan förrättning

i regel icke böra ifrågakomma, att länsstyrelsen förelägger delägare att

vidtaga åtgärder för inledande därav. Även utan stöd av uttryckligt stadgande

torde emellertid länsstyrelsen kunna giva sådant föreläggande, om

det undantagsvis skulle vara motiverat. I detta sammanhang må erinras, att

någon gång möjligen även andra former för tvisters avgörande än de hittills

berörda kunna ifrågakomma (jfr t. ex. vissa av de fall som omnämnas i

188 § utsökningslagen).

Avfattningen av andra och tredje punkterna synes i övrigt kunna förtydligas

och förenklas. Av andra punkten framgår knappast tillräckligt tydligt

att, såsom avselts, länsstyrelsen och ej efter länsstyrelsens anvisning förrättningsmannen

skall meddela beslutet om vilandeförklaring respektive förklara

förrättningen förfallen. Ett förtydligande i detta hänseende bör alltså

vidtagas, förslagsvis så, att länsstyrelsen må efter omständigheterna förklara

förrättningen vilande i avbidan på hindrets undanröjande eller ock förklara

frågan om fiskevårdssamfällighetens bildande förfallen. Tydligt är att med

denna formulering länsstyrelsen är oförhindrad att återförvisa förrättningen

till förrättningsmannen, om denne befinnes ha saknat grund för sin

anmälan. — Tredje punkten kan omredigeras så, att när förrättningen skall

vila länsstyrelsen äger, om anledning förekommer därtill, förelägga berörda

delägare att inom viss tid väcka talan vid domstol vid påföljd att frågan om

samfällighetens bildande eljest förklaras förfallen. Förbehållet, att föreläggande

skall ges endast om anledning förekommer därtill, synes nödvändigt

med hänsyn till de förut berörda fallen, då ovissheten kan komma att undanröjas

annorledes än genom ett stämningsmål. För sådana fall bör det även

bero av omständigheterna, om frågans lösning överhuvud skall avvaktas eller

ärendet avskrivas. Har vilandeförklaring skett, bör länsstyrelsen följa

ärendet och om det förhalas vidtaga därav påkallade åtgärder, eventuellt

förklara frågan om samfällighetens bildande förfallen.

I enlighet med det nu anförda hemställer lagrådet, att första punkten utformas

så, att om vid förrättning yppas ovisshet om förhållande, som har

betydelse för fiskevårdssamfällighetens bildande men är av beskaffenhet

att kräva avgörande av domstol eller behandling i annan ordning, förrättningen

skall avbrytas och förhållandet anmälas hos länsstyrelsen. Andra

och tredje punkterna böra utformas i den riktning som nyss angivits.

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

249

23 §.

Efter bestämmelserna om förfarandet vid sammanslutningens bildande

följer i förslaget ett avsnitt om ändring av länsstyrelsens beslut i samma

hänseenden. Detta avsnitt, som omfattar 23 och 24 §§, har fått rubriken

»Ändrade förhållanden». Denna rubrik för emellertid närmast tanken på

naturhändelser och liknande tilldragelser, vilka här icke spela annan roll än

att de stundom men icke alltid äro den bakomliggande orsaken till att de

ursprungligen fattade besluten ändras. Lagrådet hemställer därför, att rubriken

i stället får lydelsen »Ändring av stadgar in. in.».

I samband härmed synes första punkten i 23 § böra förtydligas. Däri

stadgas enligt den föreslagna lydelsen, att vid ändring av beslut i tillämpliga

delar skall gälla vad om sammanslutnings bildande är stadgat. Denna formulering

kan leda till missuppfattningen att för ändring av exempelvis

stadgarna skulle erfordras den i 6 § för sammanslutningens bildande stadgade

kvalificerade majoriteten. Meningen är emellertid blott att framhålla,

att ändring av beslut i regel måste ske i samma ordning som den vari de

fattats (se 15—22 §§; särskild förrättning i regel erforderlig o. s. v.). Lagrådet

hemställer därför, att punkten erhåller följande lydelse: »Vid ändring

av beslut om fiskevårdssamfällighets stadgar eller bestånd skall i tillämpliga

delar gälla vad ovan är stadgat.»

24 §.

Enligt denna paragraf äger länsstyrelsen under vissa angivna förhållanden

på ansökan av delägare eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna

om sammanslutningens upplösning eller eljest ändra beslut, som rör

sammanslutningen.

Med stöd av detta stadgande skulle länsstyrelsen, enligt vad departementschefen

anfört, kunna upplösa sammanslutningen exempelvis om förekomsten

av en sådan sammanslutning visar sig medföra att fisket till men för

lapparna väsentligt förändrats. Lagrådet kan emellertid icke finna detta

exempel hänförligt till de i lagen angivna fallen, att naturhändelse, byggande

i vatten eller annan omständighet väsentligt förändrat vattenområdet eller

fisket. Lagrådet hemställer därför, att efter denna uppräkning lillägges »eller

visar sig förekomsten av fiskevårdssamfällighet kränka tredje mans rätt».

Ehuru tillägget av principiella skäl bör erhålla en generell avfattning, torde

det sällan bli tillämpligt annat än såvitt angår lapparnas rätt nedom odlingsgränsen

och renbetesfjällen.

29 §.

I lagen om gemensamhetsfiske är straff stadgat endast för de fall att den,

som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till visst slag

av fiske i honom tillkommande vatten, likväl där idkar annat slag av fiske

samt att någon fiskar i strid med plan som fastställts av länsstyrelsen, allt

under förutsättning att gärningen icke belagts med straff i fiskerättslagen.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Enligt förevarande lagförslag kriminaliseras — under förutsättning att gärningen

eljest ej är belagd med straff — icke blott fiske i strid med stadgarna

utan jämväl fiske som är stridande med vad delägarna med stöd av

lagen beslutat. Det föreslagna stadgandet är i sin sist angivna del, i motsats

till straffbestämmelsen i lagen om gemensamhetsfiske, av den beskaffenheten

att det icke kan på förhand med säkerhet överblickas vilka olika gärningar

som kunna komma att falla därunder, ett förhållande som ur straffrättslig

synpunkt är ägnat att väcka principiella betänkligheter. Emellertid

synes förslaget härutinnan ansluta sig till vad för motsvarande fall i

rättspraxis antagits gälla i fråga om jaktvårdsområde (se NJA 1952 s. 400).

Det är vidare att märka att en begränsning av möjligheterna att tillämpa

straffbudet ligger däri, att det icke omfattar något annat förfarande än

fiske samt att det i fråga om beslut av delägarna omfattar endast sådana

beslut som tillkommit med stöd av lagen. Det sist angivna innebär att straff

icke kan ifrågakomma för åsidosättande av andra beslut än sådana som

tillkommit i det i lagens första paragraf angivna syftet, nämligen att samfällt

ordna fiskeförhållandena och främja fiskerättsägarnas gemensamma

intressen. I dessa delar sammanfalla delägarnas intressen med det allmänna

intresset att befordra ett rationellt fiske och en effektiv fiskevård i landet.

Med nu angivna erinringar finner lagrådet straffstadgandet kunna godtagas

sådant det utformats i förslaget.

Enligt paragrafens andra punkt äger allmän åklagare endast efter angivelse

av målsägande väcka åtal för brott som avses i paragrafen. I tredje

punkten stadgas, att därvid sammanslutningen ävensom delägare däri må

anses som målsägande. Lagrådet vill framhålla, att likställigheten med

målsägande tydligen gäller, ej blott i fråga om befogenheten att angiva brottet

till åtal, utan även därutöver i den omfattning som framgår av 20 kap.

16 § rättegångsbalken. Härom må särskilt hänvisas till 20 kap. 8 och 9 §§

nämnda balk.

I anledning av vissa i remissprotokollet (s. 196 och 197) återgivna uttalanden

i 1957 års departementspromemoria må, till förebyggande av missförstånd,

erinras, att enligt nya rättegångsbalkens terminologi ett brott anses

höra under allmänt åtal även när, såsom här skall vara fallet, för sådant

åtal kräves angivelse av målsägande.

32 §.

Efter det i första punkten upptagna stadgandet, att förrättningsman är

berättigad till ersättning, innehåller paragrafen bestämmelser, i andra punkten

om sökandens skyldighet att förskjuta förrättningskostnader samt i

tredje punkten om kostnadernas slutliga gäldande för det fall att sammanslutningen

kommer till stånd. För motsatt fall gives intet stadgande om det

slutliga gäldandet. För tydlighets skull synes emellertid så böra ske. Andra

punkten bör därför enligt lagrådets mening blott upptaga regeln, att sökanden

är pliktig förskjuta förrättningskostnader. Vidare hemställer lagrådet,

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

att tredje punkten erhåller det innehållet att, i den mån bidrag icke utgår

av allmänna medel, förskjutna kostnader skola slutligen gäldas av delägarna

efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdssamfällighet kommer

till stånd, men eljest stanna å sökanden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 om rätt

till fiske.

På förut anförda skäl hemställer lagrådet, att i 24 § tredje stycket och

i 40 § andra stycket i förslaget i stället för uttrycket »ingår i fiskevårdsområde»

införas orden »omfattas av fiskevårdssamfällighet» samt att i 26 §

benämningen fiskevårdsområde utbytes mot fiskevårdssamfällighet och i

40 § ordet området mot samfälligheten.

Vidare hemställer lagrådet om tillägg av en övergångsbestämmelse att, om

före ikraftträdandet hos rätten gjorts ansökan enligt 24 §, ärendet skall

behandlas enligt äldre lag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957

om fiskearrenden.

Lagrådet hemställer, att i 3 § första stycket i tillämpliga delar vidtagas

andringar i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit beträffande lagen

om rätt till fiske.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september

1904 om samäganderätt.

För att innebörden av stadgandet i det senare ledet av 19 § tydligt skall

komma till uttryck bör enligt lagrådets mening lagtexten givas en utförligare

formulering än förslagets. På grund härav och med åberopande därjämte

av vad lagrådet inledningsvis anfört rörande benämningen på det nya rättsinstitutet

hemställer lagrådet, att paragrafen i nämnda del gives följande

lydelse: »ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i avseende

å oskift fiskevatten eller i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående

av allenast en fastighet, eller av fiskevårdssamfällighet, omfattande allenast

en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket».

Ur protokollet:

Trygve Hellners

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets den 18 januari

1960 avgivna utlåtande över de den 25 september 1959 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt

till fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 190b (nr

58 s. 1) om samäganderätt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I de till lagrådet remitterade lagförslagen har den nya organisationsformen

benämnts fiskevårdsområde. Lagrådet har ansett att denna benämning

inte kan godtagas och föreslår i stället fiskevårdssamfällighet. Såsom

redan i departementspromemorian anförts, kan ur strängt terminologisk

synpunkt visserligen erinringar riktas mot att använda beteckningen fiskevårdsområde

för en personsammanslutning. Denna beteckning har emellertid

— vid sidan av ordet fiskeområde — allmänt använts i diskussionen om

ifrågavarande lagstiftningsreform alltsedan det första utredningsförslaget

framlades år 1943. Främsta anledningen härtill torde ha varit anknytningen

till det numera välkända uttrycket jaktvårdsområde, vilket redan

genom namnet ger en viss uppfattning om lagstiftningens innehåll. Även

om ordet område i modernt språkbruk endast användes i lokal betydelse,

brukas uttrycket jaktvårdsområde numera allmänt inte blott i den betydelse

ordet har i jaktlagen utan också för att beteckna sammanslutningen av

delägare i jaktvårdsområdet. Bland annat med hänsyn härtill torde någon

olägenhet i praktiken knappast behöva befaras därest som en benämning

på den av mig föreslagna nya organisationsformen användes ordet fiskevårdsområde.

Däremot kan möjligen ett införande av en för allmänheten

helt ny benämning på denna organisationsform kunna föranleda en viss

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

253

osäkerhet om innebörden av densamma och på så sätt komma att utgöra

ett försvårande moment då det gäller att stimulera till bildande av här avsedda

sammanslutningar. Såsom lagrådet framhållit är för övrigt inte heller

benämningen fiskevårdssamfällighet helt invändningsfri ur nu diskuterad

synpunkt.

Av nu angivna skäl har jag inte funnit anledning föreligga att frångå den

ståndpunkt i denna fråga, som jag tidigare intagit. I övrigt har i de remitterade

lagförslagen de ändringar gjorts som lagrådet förordat. Därutöver

har några redaktionella jämkningar vidtagits.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda

ändrade lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Liizell

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionen .................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1

Författningsförslag .............. 4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 september 1959 .......... 14

Inledning ................................................ 14

I. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om

gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske

m. m............................................... 15

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan .................. 18

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen .............. 18

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske ........ 18

II. Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning ...... 23

2. Namnfrågan ........................................ 54

3. Delaktighetens bestämmande ........................ 58

4. Initiativrätten ...................................... 68

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande ........ 73

6. Rösträtten .......................................... 99

7. Nödvändigheten av förrättning ........................ 116

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiske
vårdsområde

........................................ 121

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst .. 139

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd .................. 149

11. Stadgarna .......................................... 154

12. Kostnaderna ........................................ 164

III. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden .............. 171

2. Förslaget till lag angående ändring i fiskerättslagen .... 218

3. Förslaget till lag angående ändring i fiskearrendelagen . . 222

4. Förslaget till lag angående ändring i samäganderättslagen 222

Departementspromemorians utkast till lagtext (Bilaga A) .... 224

Till lagrådet remitterat förslag till lagtext (Bilaga B) ........ 232

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 januari 1960 .............. 242

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 februari 1960 ............ 252

590215 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebola:

Doktrin (1)

  1. Bertil Bengtsson, Om jakt och fiske i fjällmarken, SvJT 2010 s. 78, på s. 80 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:167 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskevårdsområden in. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 3LU 1960:8 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskevårdsområden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. I. Propositionen s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2010 s. 78 Bertil Bengtsson, Om jakt och fiske i fjällmarken s. 80 i texten