Sök i Ratio Lex

Med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m

1960-02-05 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:63, Med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

1

Nr 63

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till stadga

angående enskilda sjukhem m. m.; given Stockholms

slott den 5 februari 1960.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till stadga angående enskilda sjukhem

m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begäres riksdagens yttrande över ett förslag till stadga

angående enskilda sjukhem m. m., som är avsedd att ersätta dels nu gällande

stadga den 29 maj 1931 angående enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock vissa bestämmelser i sinnessjukvårdsstadgan den 19 september

1929.

Bestämmelserna i den nya stadgan är i huvudsak lika för hela det avsedda

vårdområdet; skillnad göres icke mellan vård av kroppssjuka och psykiskt

sjuka. Däremot skiljer stadgan mellan vård å enskilt sjukhem — under

vilken benämning alla slag av enskilda sjukvårdsanstalter med minst

tre vårdplatser sammanfattas — och annan enskild sjukvårdsverksamhet.

För drivande av sjukhem och utövande av annan yrkesmässig sjukvård skall

fordras tillstånd av medicinalstyrelsen, som också skall vara högsta

tillsynsmyndighet. Vid sjukhem skall finnas föreståndare och anstaltsläkare.

Den nya stadgan föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 63

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

Förslag

till

Stadga

angående enskilda sjukhem m.m.

Inledande begtämmelser

1 §•

1 mom. Med enskilt sjukhem förstås av annan än staten, kommun eller

landstingskommun driven anstalt med minst tre vårdplatser för beredande

av sluten vård för sjukdom, skada eller kroppsfel eller i samband med

barnsbörd.

2 mom. Denna stadga äger icke tillämpning beträffande

1) sådan vård för psykiskt efterblivna, varom är särskilt stadgat;

2) sådan vård för vanföra och epileptiker, till vilken statsbidrag utgår;

3) kontrollerad familjevård eller annan jämförlig vård;

4) sanatorier, som drivas av Konung Oscar II:s jubileumsfond;

5) anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet;

6) anstalt för vård huvudsakligen av späda barn och deras mödrar

(mödrahem); eller

7) annan i 1 mom. avsedd anstalt i den mån Kungl. Maj:t förordnar att

den skall vara undantagen från stadgans tillämpning.

3 mom. Har enskilt sjukhem inrättats med bidrag av statsmedel eller

utgår statsbidrag till dess drift, skola föreskrifterna i denna stadga äga

tillämpning allenast i den mån de icke strida mot de för bidragets åtnjutande

gällande bestämmelserna.

Tillsyn

2 §.

Högsta tillsynen över enskilda sjukhem utövas av medicinalstyrelsen.

Närmast under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av förste provinsialläkaren

eller med honom likställd förste stadsläkare. Beträffande sjukhem,

avsett för vård huvudsakligen av psykiskt sjuka eller psykiskt efterblivna,

ankommer dock tillsynen i annat än hygieniskt hänseende på hjälpverksamhetsläkaren

vid det mentalsjukhus, inom vars upptagningsområde

hemmet är beläget, därest sådan läkare finnes. Medicinalstyrelsen äger föreskriva

att visst sjukhem ej skall stå under tillsyn av läkare som nu sagts

ävensom förordna annan läkare att utöva tillsynen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

Angående den tillsyn, som tillkommer överinspektören för mentalsjukvården

i riket och överinspektören för vården av psykiskt efterblivna, är

stadgat i instruktionerna för dem.

3 §-

Läkare, som utövar tillsyn enligt 2 § andra stycket (tillsynsläkare), äger

förordna, att på enskilt sjukhem intagen person, vilken icke lämpligen kan

vårdas där eller som väsentligt försvårar vården av andra intagna, skall

skiljas från hemmet.

Anordnande av enskilt sjukhem m. m.

4 §■

Enskilt sjukhem må ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen.

Ansökan om tillstånd skall göras i god tid innan verksamheten avses

taga sin början och åtföljas av:

1) uppgift å de kategorier av vårdbehövande, för vilka hemmet avses;

2) de handlingar, som sökanden vill åberopa för att styrka, att den som

avses att vara föreståndare är lämplig härför, och om annan än sökanden

skall vara föreståndare skriftligt åtagande av denne;

3) ritningar eller andra handlingar, utvisande hemmets benämning och

belägenhet, antalet vårdplatser, de i hemmet ingående lokalerna, dessas

storlek och inredning samt anordningar till skydd mot eldfara;

4) uppgift i vad mån läkarverksamhet på hemmet skall utövas av annan

än den som enligt 8 § skall hava inseende över vården av de intagna;

5) uppgift å vilken vårdpersonal, som avses att anställas, och dennas utbildning;

samt

6) om sökanden är bolag, förening eller stiftelse, ett exemplar av gällande

bolagsordning eller stadgar jämte uppgift å den som äger att tala

och svara för sökanden.

Om meddelat tillstånd skall medicinalstyrelsen utfärda skriftligt bevis,

utvisande vem som skall driva hemmet och vem som skall vara föreståndare

ävensom hemmets benämning och belägenhet, de kategorier av vårdbehövande,

för vilka det är godkänt, samt det högsta antal personer som

samtidigt må vårdas där. Avskrift av beviset skall tillställas tillsynsläkaren.

5 §•

Vill den som driver enskilt sjukhem flytta eller utvidga hemmet, byta

föreståndare eller eljest vidtaga större ändring beträffande hemmet eller

dess verksamhet, eller skall annan övertaga driften, skall tillstånd därtill

sökas, och gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad i 4 § stadgas.

6 §•

Ombesörjes icke vården å enskilt sjukhem på tillfredsställande sätt eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

*i Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen

återkalla tillståndet. Beslut om återkallelse går omedelbart

i verkställighet, om ej annat förordnas.

7 §.

Nedlägges enskilt sjukhem, skall den som drivit hemmet inom en månad

göra anmälan om nedläggelsen till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren.

Föreståndare, läkare och annan personal

8 §•

1 mom. Enskilt sjukhem skall förestås av därför lämplig person.

Vid varje enskilt sjukhem skall vården av de intagna stå under inseende

av en läkare (anstaltsläkare). Medicinalstyrelsen äger, om särskilda omständigheter

påkalla det, medgiva undantag från skyldigheten att hava anstaltsläkare.

Härutöver skola vara anställda läkare och annan personal i den omfattning

verksamheten kräver.

2 mom. Medicinalstyrelsen äger bestämma, vilka behörighetskrav läkare

vid enskilt sjukhem skall uppfylla utöver behörighet att utöva läkarkonsten,

så ock meddela instruktion för anstaltsläkare.

9 §•

Innan verksamheten å enskilt sjukhem tager sin början, åligger det den

som skall driva hemmet att tillställa medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren

skriftligt åtagande av den som antagits till anstaltsläkare.

Sker ombyte av anstaltsläkare, skall föreståndaren ofördröjligen tillställa

medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren skriftligt åtagande av den tillträdande

anstaltsläkaren.

10 §.

Föreståndare åligger:

1) att, om det ej uppdragits åt anstaltsläkaren eller annan läkare att

ombesörja intagning av vårdsökande, besluta om intagning efter samråd

med anstaltsläkaren;

2) att enligt föreskrifter, som meddelas av medicinalstyrelsen, föra liggare

över de å hemmet vårdade;

3) att tillse, att tvångsåtgärd icke vidtages mot intagen person i annat fall

än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom, att

såvitt möjligt samråda med anstaltsläkaren innan sådan åtgärd vidtages

samt att, om dylikt samråd ej ägt rum, ofördröjligen underrätta anstaltfläkaren

om vidtagen åtgärd;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

4) att tillse, att föreskriven anmälan avlämnas till polismyndighet, då utlänning

intages å sjukhemmet och utskrives därifrån; samt

5) att årligen före utgången av mars månad till medicinalstyrelsen och

tillsynsläkaren lämna de uppgifter rörande hemmets verksamhet under

nästföregående kalenderår, som medicinalstyrelsen föreskriver.

11 §.

Anstaltsläkare åligger:

1) att bestrida läkarvården vid sjukhemmet, i den mån ej annan läkarpersonal

fullgör sådan uppgift;

2) att tillse, att av medicinalstyrelsen föreskriven sjukjournal vederbörligen

föres;

3) att tillse, att å sjukhemmet icke vårdas andra personer än sådana, för

vilka hemmet är godkänt, och som lämpligen kunna erhålla vård där;

4) att öva tillsyn över hygienen och vårdanordningarna;

5) att, om någon i samband med behandling å sjukhemmet åsamkats

skada eller sjukdom av allvarlig beskaffenhet eller anledning föreligger att

befara att sådan skada eller sjukdom senare kommer att uppstå på grund

av behandlingen, ofördröj ligen anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen

och polismyndigheten i orten, dock att sådan anmälan ej erfordras, om

det är uppenbart att vårdslöshet eller försummelse icke förelegat vid behandlingen;

samt

6) att, om vid inträffat dödsfall behov av rättsmedicinsk obduktion kan

antagas föreligga, ofördröj ligen anmäla detta till polismyndigheten i orten.

Enskild sjukvårdsverksamhet utom sjukhem

12 §.

För sådan enskild sjukvård, som icke meddelas vid sjukhem men likväl

innefattar yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för vård som i 1 §

1 mom. sägs, skall, om ej Kungl. Maj :t förordnar annat eller vården bedrives

enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun eller stad som ej

tillhör landstingskommun, vad som stadgas i 2—7 och 10 §§ äga motsvarande

tillämpning, och skall därvid vad i 4 och 10 §§ sägs om föreståndare

gälla den som driver verksamheten.

Straffbestämmelser

13 §.

Driver någon enskilt sjukhem eller sådan verksamhet som avses i 12 §

utan att innehava tillstånd eller driver någon sjukhem utan att för hemmet

finnes föreståndare eller anstaltsläkare, då sådan skall finnas, eller

vidtages åtgärd i strid mot 5 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

Försummar någon att iakttaga vad som åligger honom enligt 7, 9, 10

eller 11 §, straffes, om ej försummelsen eljest är belagd med straff, med

dagsböter.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom stadgan upphävas

stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem,

3, 4, 5 och 6 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården

i riket samt

kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046) angående tillämpning å

enskilda, för vård av tuberkulossjuka avsedda anstalter av vissa bestämmelser

om sanatorier och tuberkulossjukstugor.

Är vid denna stadgas ikraftträdande särskilt av Kungl. Maj :t utfärdat

reglemente gällande för sjukvårdsanstalt, som avses i stadgan, skall denna

icke gälla utan reglementet fortfarande äga tillämpning, i den mån ej Kungl.

Maj :t förordnar annat.

Beträffande sådant vid stadgans ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem,

varå bestämmelserna i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) eller stadgan

den 19 september 1929 (nr 328) icke ägt tillämpning och ej heller gällt

särskilda för hemmet av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, skall vad i

4 § föreskrivits om tillstånd icke gälla. Dock åligger det den, som driver

hemmet, vid det i 13 § andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av

år 1960 till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren göra anmälan om verksamheten,

innefattande uppgifter i de hänseenden som i 4 § sista stycket

sägs, och därvid tillika översända skriftliga åtaganden av dem, som antagits

att vara föreståndare och anstaltsläkare.

Ej heller erfordras tillstånd enligt 4 § beträffande annat vid stadgans

ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem, som har mindre än sex vårdplatser,

eller sådan vid nämnda tidpunkt bedriven verksamhet, som avses i

12 §, därest anmälan om hemmets inrättande eller verksamhetens påbörjande

gjorts i enlighet med bestämmelserna i 2 § tredje stycket stadgan

den 29 maj 1931 (nr 172) eller 125 § stadgan den 19 september 1929 (nr

328). Dock åligger det den, som driver här avsett sjukhem, vid det i 13 §

andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av år 1960 till medicinalstyrelsen

och tillsynsläkaren översända åtaganden av dem, som antagits

att vara föreståndare och anstaltsläkare.

Ombesörjes icke vård, som avses i de båda närmast föregående styckena,

på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande

beträffande sådan vård och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen förbjuda

den som driver verksamheten att fortsätta därmed. Bryter någon mot dylikt

förbud, straffes som i 13 § första stycket sägs.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

7

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om antagande

av ny stadga angående enskilda sjukhem m. m. samt anför därvid följande.

Genom proposition nr 19 framlades för 1959 års riksdag ett förslag till

sjukhuslag m. m., väsentligen grundat på ett av sjukhuslagstiftningskommittén

utarbetat betänkande. Förslaget godtogs av riksdagen. Sjukhuslag

utfärdades sedermera av Kungl. Maj it den 17 april 1959 (SFS nr 112). Med

stöd av sjukhuslagen har Kungl. Maj:t den 29 oktober 1959 utfärdat sjukhusstadga

(SFS nr 494).

Sjukhuslagstiftningskommittén1 har vidare i december 1957 avgivit ett

betänkande, innefattande utredning och förslag angående sjukvårdsanstalter,

som drives av enskilda (stencilerat).

över sistnämnda förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av följande

myndigheter och sammanslutningar m. fl., nämligen medicinalstyrelsen —

efter hörande av hjälpverksamhetsöverläkare och överläkare vid 20 statliga

sinnessjukhus — socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet

— efter hörande av stadskollegiet, sjukhusdirektionen och förste

stadsläkaren i Stockholm — länsstyrelsen i Stockholms län — efter hörande

av förste provinsialläkaren och landstingets förvaltningsutskott — länsstyrelserna

i Jönköpings och Kronobergs län — båda efter hörande a\

vederbörande förste provinsialläkare — länsstyrelsen i Malmöhus län

efter hörande av förste provinsialläkaren, hjälpverksamhetsöverläkarna vid

två sinnessjukhus, landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse samt hälsovårdsnämnderna

i Malmö och Hälsingborg — länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län — efter hörande av förste provinsialläkaren i länet och förste

stadsläkaren i Göteborg — svenska kyrkans diakonistyrelse, kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Sveriges läkarförbund, svenska

1 Dåvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, och Harald

Andersson samt lasarettsläkaren Gillis Herlitz, byråchefen i medicinalstyrelsen Håkan Rahm

och sjukhusdirektören i Stockholm Gösta Pchrson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska sjukkasseförbundet, förste provinsialläkarnes förening,

svenska socialvårdsförbundet, direktionen över allmänna barnbördshuset

i Stockholm, överstyrelsen för svenska röda korset, styrelsen för Kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn samt styrelserna för svenska

diakonissällskapet, barnsjukhuset Samariten, Sophiahemmet, Hultafors sanatorium,

Göteborgs sjukhem och betaniastiftelsen i Sverige.

Samtliga remissinstanser utom en, som förordar uppskov med frågans

avgörande, har tillstyrkt, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i

ämnet.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och

förlossningshem avses med enskilt sjukhem och enskilt förlossningshem

sådan anstalt eller sådant hem för beredande av sluten kroppssjukvård resp.

sluten vård i samband med barnsbörd, för vars driftkostnad ansvar icke i

sista hand helt eller till viss kvotdel åvilar staten, landsting, kommun eller

sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager (1 §).

Enskilt sjukhem om minst sex vårdplatser må ej drivas,

med mindre tillstånd meddelats av medicinalstyrelsen (2 §). Ansökan

om tillstånd skall åtföljas av, bland annat, de handlingar sökanden vill

åberopa till bevis för att den som skall förestå hemmet är lämplig härför

samt uppgift å vårdpersonal och om dennas utbildning (3 § 1 mom.). Om

meddelat tillstånd utfärdas skriftligt bevis, innehållande uppgift å den som

skall driva hemmet, och å särskild föreståndare, då sådan skall finnas,

ävensom å hemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal personer,

som samtidigt må vårdas där (3 § 2 inom.). För hemmet skall finnas

legitimerad läkare, som skriftligen förbundit sig att bestrida läkarvården,

öva tillsyn å vårdanordningarna och avgiva berättelse över verksamheten

vid hemmet (anstaltsläkare). Skall läkarverksamhet utövas av annan än

anstaltsläkaren, må dennes åtagande begränsas att avse tillsynen å vårdanordningarna

och avgivandet av verksamhetsberättelse. Innan verksamheten

å hemmet tager sin början, skall föreståndaren eller, om särskild sådan

ej finnes, den som skall driva hemmet tillställa medicinalstyrelsen

anstaltsläkarens förbindelse att bestrida läkarvården vid hemmet samt

tillika meddela upplysning, huruvida annan än anstaltsläkaren skall utöva

läkarverksamhet å hemmet (4 §). Vill den, som driver hemmet, flytta detta

till annan lägenhet, utvidga hemmet, byta föreståndare eller vidtaga annan

större förändring beträffande hemmet eller dess verksamhet, eller skall

annan övertaga driften, skall tillstånd därtill sökas hos medicinalstyrelsen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

Sker ombyte av anstaltsläkare, skall förbindelse som i 4 § sägs ofördröjligen

tillställas medicinalstyrelsen (5 §). Föreståndaren eller, om särskild

sådan ej finnes, den som driver hemmet skall föra journal över å hemmet

vårdade. Under mars månad varje år skall anstaltsläkaren till förste provinsialläkaren

eller med förste provinsialläkare likställd stadsläkare avgiva

till medicinalstyrelsen ställd berättelse över hemmets verksamhet under

nästföregående kalenderår. Journal och berättelse skall vara upprättade

i enlighet med föreskrifter och formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen

(6 §).

Den som driver enskilt sjukhem om mindre än sex.

vårdplatser är skyldig att inom två månader efter det verksamheten

å hemmet tagit sin början till medicinalstyrelsen samt till provinsial-, extra

provinsial-, köpings- eller municipalläkaren eller vederbörande för stad

anställde läkare i den ort, där hemmet är beläget, göra anmälan om hemmets

inrättande med uppgift å hemmets ändamål och föreståndare, om

särskild sådan finnes, samt antalet vårdplatser (2 §). Flyttas sådant sjukhem

till annan lägenhet eller sker ombyte av föreståndare eller övertager

annan driften, skall likaledes anmälan göras (5 §). För hem av nu förevarande

storlek finnes inga bestämmelser om anstaltsläkare, journalföring

eller årsberättelse.

För enskilt förlossningshem gäller, oavsett antalet vårdplatser,

väsentligen samma föreskrifter som beträffande enskilt sjukhem om

minst sex vårdplatser. Därjämte föreskrives, att föreståndare för förlossningshem,

vilket ej tillika är att anse såsom barnavårdsanstalt jämlikt

barnavårdslagen, har att, sedan i hemmet intagen kvinna vårdats där i

tre veckor efter förlossningen, göra anmälan därom till barnavårdsassistenten

vid länsstyrelsen inom en vecka efter utgången av nämnda tid; anmälan

skall också ske i det fall att i förlossningshem intagen kvinna vid utskrivningen

kvarlämnar sitt barn, vilken anmälan skall göras ofördröj ligen efter

utskrivningen (7 § 3 mom.). Tillsyn över enskilt förlossningshem i annat

än medicinskt-hygieniskt hänseende utövas under inseende av socialstyrelsen

utav länsstyrelsernas barnavårdsassistenter och barnavårdsnämnderna

ävensom, då så erfordras, av särskilt tillkallade personer (7 § 2 mom.).

Lika för alla enskilda sjukhem och förlossningshem

gäller, att, om anstalt eller hem inrättats med bidrag av statsmedel eller om

statsbidrag utgår till dess drift, föreskrifterna i stadgan äger tillämpning

endast i den mån de icke strider mot de för bidragets åtnjutande gällande

bestämmelserna (1 § 3 mom.). Sjukhem och förlossningshem är i medicinskthygieniskt

hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen, överstiger

antalet vårdplatser 30, skall inspektionen verkställas med lämpliga

mellantider (7 § 1 inom.). Finnes vid inspektion eller eljest, att vården ej ombesörjes

på tillfredsställande sätt, eller att annat uppenbart missförhållande

föreligger, äger medicinalstyrelsen, om rättelse icke åstadkommes, med åter
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

kallande av tillstånd då sådant meddelats, förbjuda den, som driver hemmet,

att fortsätta därmed (8 §).

Stadgan innehåller slutligen straff- och besvärsbestämmelser (9—12 §§).

Från stadgans föreskrifter är undantagna statsunderstödda enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter

ävensom sanatorier, som tillhör Konung Oscar II:s

jubileumsfond, och anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande

verksamhet.

Genom beslut den 29 maj 1931 och den 30 januari 1948 har Kungl. Maj:t

föreskrivit bland annat, att medicinalstyrelsen skall inhämta yttrande över

tillståndsansökning enligt sjukhemsstadgan av länsstyrelsen samt av förste

provinsialläkaren (förste stadsläkaren) efter hörande av vederbörande

lokale tjänsteläkare och hälsovårdsnämnden. Avser ansökningen förlossningshem,

skall även vissa tillsynsorgan höras.

Enligt kungörelse den 20 december 1940 (nr 1046) skall för tuberkulossjuka

avsedd anstalt, för vars uppförande eller inrättande statsbidrag åtnjutits

eller till vars drift statsbidrag utgår, i tillämpliga delar vara underkastad

vissa angivna bestämmelser i sjukhuslagen, ändå att anstalten ej drives av

landsting eller kommun. Därjämte skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse

vad i sjukhusstadgan finnes föreskrivet om tuberkulossjukvårdsanstalt

av motsvarande slag. Vad i sjukhuslagen och sjukhusstadgan finnes

föreskrivet om landsting eller sjukvårdsberedning skall gälla, om anstalt

drives av förening, bolag eller stiftelse, i avseende å vederbörande styrelse

och, om anstalt drives av enskild, i avseende å denne; dock skall beslut om

tillsättande av underläkare och om utfärdande av instruktion för lasarettsläkare

och underläkare underställas medicinalstyrelsen för godkännande.

I stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården

i riket finnes bestämmelser för tre slag av enskild vård av psykiskt sjuka,

nämligen vård på enskilda sinnessjukhus (3 kap.), vård på enskilda vårdhem

för sinnessjuka (4 kap.) och annan enskild vård (5 kap.).

Enskilt sinnessjukhus — varmed förstås sinnessjukhus, som

drives av annan än staten, kommun, landstingskommun eller sammanslutning

vari kommun eller landstingskommun deltager —- må ej anläggas

utan att medicinalstyrelsen godkänt tomt och ritningar. Godkännande må

endast meddelas den, som befunnits lämplig att omhänderha verksamheten.

Motsvarande gäller i avseende å inrättande av enskilt sinnessjukhus i byggnad,

som använts för annat ändamål, samt i fråga om avsevärd till- eller

ombyggnad. Enskilt sinnessjukhus må icke öppnas för sjukhusverksamhet

förrän medicinalstyrelsen, efter det sjukhuset blivit besiktigat genom styrelsens

försorg, godkänt sjukhuset (112 §).

Medicinalstyrelsen äger att låta verkställa inspektion av enskilt sinnessjukhus

samt att meddela föreskrifter för att trygga behörig vård åt de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

intagna. Åsidosattes föreskrift, som givits i allmän lag eller författning

eller i vederbörlig ordning meddelats beträffande sjukhuset eller där anställd

personal, eller finner medicinalstyrelsen eljest, att verksamheten icke

utövas på ett tillfredsställande sätt, äger styrelsen förklara godkännande

förfallet. Vidare förfaller godkännande, om verksamheten utan medicinalstyrelsens

medgivande överlåtes på annan (113 §).

Enskilt sinnessjukhus är underkastat tillsyn av en inspektör, som förordnas

av medicinalstyrelsen. Vid förfall för inspektören har medicinalstyrelsen

att förordna om befattningens uppehållande. Inspektören skall vara legitimerad

läkare. Sinnessjukhusets innehavare är pliktig att till inspektören

utgiva arvode med belopp, som bestämmes av medicinalstyrelsen. I den mån

arvode icke kan uttagas av innehavaren, äger inspektören åtnjuta ersättning

av allmänna medel. För inspektören utfärdar medicinalstyrelsen instruktion.

Inspektören skall ha fritt tillträde till sjukhuset och är berättigad

att av sjukvårdsläkaren erhålla alla de upplysningar rörande sjukhuset och

där intagna som erfordras för inspektionens utövande (114 §).

Sjukvårdsläkare vid enskilt sinnessjukhus förordnas av medicinalstyrelsen.

Sådant förordnande må ej meddelas annan än legitimerad läkare, som

föreslagits av sjukhusets innehavare. På medicinalstyrelsen ankommer också

att, då sjukvårdsläkare avgått eller åtnjuter ledighet, efter hörande av innehavaren

förordna om tjänstens uppehållande (115 §).

Sjukvårdsläkaren, för vilken medicinalstyrelsen har att efter hörande

av sjukhusets innehavare fastställa instruktion, är pliktig att i tillämpliga

delar ställa sig till efterrättelse vissa angivna bestämmelser, som enligt sinnessjukvårdsstadgan

gäller för motsvarande läkare vid statens sinnessjukhus.

Han har också att varje år före mars månads utgång till medicinalstyrelsen

avlämna berättelse för sjukhusets verksamhet under nästföregående

år (116 §).

På enskilt sinnessjukhus må vårdas såväl sinnessjuka som psykiskt efterblivna

(133 §).

Med enskilt vårdhem förstås helt eller delvis för sinnessjuka

inrättat, för samtidig vård av mer än fem sjuka avsett enskilt sjukhus,

å vilket icke må utövas den särskilda befogenhet som avses i 4 § 1 mom.

2 st. sinnessjuklagen, innebärande bl. a. rätt att tvångsvis kvarhålla den intagne

på sjukhus. Enskilt vårdhem må ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen

(118 §).

Sinnessjuk, som är intagen å enskilt vårdhem, skall vårdas under inseende

av legitimerad läkare, som må utses av den sjuke själv eller, om annan

enligt lag har att sörja för den sjukes person, av denne (119 § 2 inom.).

I fråga om medicinalstyrelsens inspektion av vårdhem, om återkallande

av tillstånd m. in. och om inspektör för hemmet gäller väsentligen samma

bestämmelser som för enskilda sinnessjukhus. Inspektör vid vårdhem skall

övervaka, att de beträffande hemmet av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrel
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

sen meddelade föreskrifterna vederbörligen iakttages och, om så ej sker,

göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Inspektören äger förordna, att sinnessjuk,

som är intagen å hemmet men som icke lämpligen kan vårdas

där, eller annan å hemmet intagen sjuk, som väsentligen försvårar vården

av intagen sinnessjuk, skall skiljas från hemmet (120 och 121 §§).

Den läkare, under vars inseende sinnessjuk vårdas å vårdhemmet, är

pliktig att inom en månad efter det den sjuke intagits lämna inspektören

en skriftlig uppgift om den sjukes tillstånd vid intagningen (122 §).

För varje vårdhem skall linnas en föreståndare. Det åligger den som

driver vårdhemmet att, innan hemmet öppnas för begagnande, hos medicinalstyrelsen

samt hos inspektören för hemmet anmäla, vem som är föreståndare.

övergår därefter befattningen till annan, skall likaledes anmälan

göras (123 §).

Föreståndaren, vilken har att omhänderha vården av de intagna, åligger:

1) att övervaka, att alla rörande vårdhemmet i allmän författning eller av

tillsynsmyndighet eller eljest meddelade föreskrifter vederbörligen efterföljes

och att god ordning iakttages å hemmet; 2) att tillse, att annan sinnessjuk

än den, som kan förmodas vara stillsam, ej intages å hemmet;

3) att, då sinnessjuk intagits, ofördröj ligen göra anmälan därom hos inspektören

för hemmet; 4) att föra förteckning över de å hemmet vårdade sinnessjuka

med angivande för en var av dem av namn, yrke, födelsedag,

hemvist, förmyndare eller god man, dagen för intagning eller utskrivning

samt den läkare, under vars inseende den sjuke vårdas; 5) att hålla noggrann

tillsyn över att tvångsåtgärder icke vidtages mot intagen sinnessjuk

i andra fall än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller

egendom samt att, då sådan åtgärd finnes erforderlig, omedelbart och så

vitt möjligt innan åtgärden vidtages därom inhämta besked av den läkare,

under vars inseende den sjuke vårdas; 6) att enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär föra anteckningar rörande vidtagna tvångsåtgärder;

7) att beträffande sinnessjuk, mot vilken tvångsåtgärd visat sig nödvändig,

vidtaga erforderlig åtgärd för att ansökning om den sjukes intagning å sinnessjukhus

göres; samt 8) att, då sinnessjuk för vård mottagits å vårdhemmet,

enligt formulär som fastställes av medicinalstyrelsen underrätta

pastor i den församling där den sjuke är kyrkobokförd (124 §).

Beträffande vård av sinnessjuka (psykiskt efterblivna),

som ej är intagna a sinnessjukhus eller vårdhem

för sinnessjuka, gäller att, om någon vill mot betalning eller eljest

i förvärvssyfte till vård mottaga sinnessjuk eller psykiskt efterbliven och

fråga ej är om kontrollerad familjevård, han är pliktig att hos medicinalstyrelsen

samt hos tjänsteläkaren i den ort, där vården lämnas, göra skriftlig

anmälan därom sist två månader efter det verksamheten började. Upphör

verksamheten, skall anmälan därom också göras inom två månader. Har

hjälpverksamhet anordnats vid det sinnessjukhus, inom vars upptagnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

område ifrågavarande verksamhet skall bedrivas, skall anmälan göras hos

hjälpverksamhetsläkaren i stället för hos tjänsteläkaren (125 och 133 §§).

Envar som, utan att bestämmelserna om sinnesssjukhus eller vårdhem är

tillämpliga, har sinnessjuk eller psykiskt efterbliven i sin vård skall omedelbart

efter det vården börjat göra skriftlig anmälan därom hos pastor i den

församling, där den sjuke är kyrkobokförd. Inkomna anmälningar skall, sedan

föreskrivna anteckningar gjorts, för varje halvår översändas till tjänsteläkaren

eller i förekommande fall till hjälpverksamhetsläkaren. Lämnas

vården på sådant hem eller arbetshem som avses i 18 eller 41 § lagen om socialhjälp,

åligger anmälningsplikten hemmets föreståndare. Lämnas vården

på skola tillhörande barna- och ungdomsvården, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

tvångarbetsanstalt, anstalt som står under fångvårdsstyrelsens

inseende, militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse, åligger anmälningsplikten

vederbörande läkare; dock att läkare vid sinnessjukavdelning,

som tillhör fångvården, är skyldig att iakttaga vad i sådant hänseende gäller

för överläkare vid statens sinnessjukhus (126 §).

Medicinalstyrelsen äger låta verkställa inspektion av vård varom här är

fråga (127 §).

Där hjälpverksamhet icke förekommer, är tjänsteläkaren pliktig att ha sin

uppmärksamhet riktad på att sådan vård av sinnessjuka eller psykiskt efterblivna,

som här avses, är tillfredsställande. Är det anledning antaga, att

så icke är förhållandet, åligger det tjänsteläkaren att avlägga besök hos den

sjuke. Finner tjänsteläkaren den sjuke vara i behov av vård på sinnessjukhus,

har han att ge den, som har vård om den sjuke, och, där så påkallas,

vederbörande myndighet meddelande därom; befinnes exspektant vara i

trängande behov av vård å sinnessjukhus, har tjänsteläkaren att omedelbart

göra anmälan därom hos vederbörande överläkare. Om besök av tjänsteläkaren

bestämmer länsstyrelsen genom fastställande av resplan eller efter

anmälan av läkaren. Tjänsteläkaren skall före den 1 februari varje år till

vederbörande förste provin sial- eller stadsläkare lämna redogörelse för besöken.

Redogörelsen befordras via länsstyrelsen till medicinalstyrelsen (128

och 129 §§).

I 6 kap. sinnessjukvårdsstadgan (130—132 §§) meddelas bestämmelser

om straff vid överträdelse av vissa föreskrifter i 4 och 5 kap.

I vissa instruktioner finnes stadganden, som rör tillsynen över

enskilda sjukvård sanstalter. Enligt § 8 allmänna läkarinstruktionen

den 19 december 1930 (nr 442) skall förste provinsialläkare utöva

tillsyn bl. a. över enskilda sjukhem och förlossningshem samt såvitt angår

hygienen över enskilda sinnessjukhus, enskilda vårdhem för sinnessjuka

och sådan vård som avses i 5 kap. sinnessjukvårdsstadgan, över hygieniska

institut samt över andra inrättningar och anstalter, där hälso- eller sjukvårdande

verksamhet bedrives, dock icke sådan anstalt, som drives av sta
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

tiungl. Mcij. ts proposition nr 63 år 1960

ten eller Konung Oscar II:s jubileumsfond, eller som i avseende å hälso- och

sjukvården är underkastad statlig inspektion av annan än förste provinsialläkare.

Detsamma gäller beträffande förste stadsläkare i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Norrköping och Hälsingborg, vilka är likställda med förste

provinsialläkare (§ 1). Enligt § 26 mom. 5 bör provinsialläkare under

tjänsteresor inom sitt distrikt, när tid och omständigheter medger det, undersöka

hälsovårdsförhållandena inom samma inrättningar och anstalter.

överinspektören för mentalsjukvården i riket har enligt 1 § i sin instruktion

(nr 331/1929) att inspektera sinnessjukvården å vart och ett av sinnessjukhusen

i riket minst en gång årligen. Annan sinnessjukvård, varom

föreskrifter meddelas i sinnessjukvårdsstadgan, skall han inspektera, när

i följd av anmärkning eller eljest anledning förekommer därtill. Vid inspektion

av vårdhem äger överinspektören samma befogenhet att förordna om

intagens skiljande från vårdhemmet, som enligt nyssnämnda stadga tillkommer

den för hemmet förordnade inspektören (3 § 2 mom.).

I den mån psykiskt efterblivna vårdas på enskilt sinnessjukhus eller i

enskilt hem om högst fem vårdplatser utövas nu nämnda tillsyn av överinspektören

för psykiskt efterblivna (instruktion nr 513/1941).

Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag

Allmän motivering

Kommittén framhåller, att i det av kommittén tidigare framlagda förslaget

till ny sjukhuslag förordades ändring av den bestämmelse i 1940 års

sjukhuslag, vilken angav vad som skulle förstås med att sjukhus är drivet

av landsting eller kommun. Detta påkallar ändring i författningarna rörande

enskilda sjukvårdsanstalter. Definitionen på sjukhus, drivet av enskild,

korresponderar nämligen med sjukhuslagens bestämning. Förslaget

till sjukhuslag innebar vidare, att författningsbestämmelserna för kroppssjukvård

och psykiatrisk vård sammanfördes i en gemensam lag med

så långt möjligt enahanda bestämmelser för båda vårdområdena. På samma

sätt bör enligt kommitténs mening föreskrifterna för motsvarande

enskilda anstalter samordnas i en författning. Vid sin granskning av bestämmelserna

rörande enskilda anstalter har kommittén funnit, att dessa även

i åtskilliga andra hänseenden är i behov av revision.

Inventering av befintliga hem

För att få ett underlag för sitt arbete har kommittén, med biträde av

förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna) och hjälpverksamhetsläkarna

vid statens sinnessjukhus, verkställt en inventering av befintliga enskilda

sjukvårdsanstalter. Resultatet framgår a\ en till betänkandet fogad förteckning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

I fråga om hem, för vilka tillstånd erfordras, har i förteckningen endast

medtagits sådana, som erhållit tillstånd. Kommittén framhåller, att av

förste provinsialläkarna anmälts ett ganska stort antal hem, vilka icke innehar

tillstånd. Dessa hem torde i de flesta fall tillhöra gränsområdet mellan

egentliga sjukhem och konvalescent- eller vilohem. De hem, för vilka endast

anmälningsplikt förelegat, har i den mån de anmälts vid inventeringen,

samtliga upptagits i förteckningen. De redovisade hemmen — till antalet

177 — har med hänsyn till det huvudsakliga vårdklientelet hänförts till

vissa grupper. Sammanlagt redovisas 4 125 vårdplatser, vilka fördelar sig

med 773 platser för lasarettsvård, 832 för annan akutvård, 1 284 för psykisk

sjukvård, 740 för kronikervård och 367 för konvalescentvård, vartill kommer

129 platser för blandad kroniker- och konvalescentvård.

Kommittén gör i anslutning till redovisningen följande kommentar.

Den slutna sjukvård, som meddelas av enskilda — stiftelser, bolag, föreningar

eller enskilda personer — är av begränsad omfattning. De ständigt

stegrade kostnaderna har gjort det allt svårare för enskilda att driva anstalter

för kvalificerad sjukvård. Större delen av de anstalter av denna typ

som alltjämt finnes — huvudsakligen i Stockholm — drives också numera

till väsentlig del med bidrag av kommunala medel. Inom den mindre kvalificerade

anstaltsvården — främst vården av kroniskt sjuka, lättskötta psykiskt

sjuka och konvalescenter — har den enskilda verksamheten haft lättare

att hävda sig och spelar alltjämt på många håll en icke obetydlig roll.

Väsentligen synes detta sammanhänga med i vilken omfattning vårdgrenen

inom området är utbyggd av vederbörande landsting (stad). Med hänsyn

särskilt till de hinder, som föreligger för erforderlig utbyggnad av den kommunala

anstaltsvården, kommer behov av enskilda sjukvårdsanstalter otvivelaktigt

att föreligga för lång tid framåt.

Vårdområden som författningsregleringen bör omfatta

Kommittén uttalar, att bestämmelserna för den enskilda anstaltsvården i

princip bör täcka samma vårdområden som bestämmelserna för den kommunala

anstaltsvården, d. v. s. all sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel

och barnsbörd med undantag för den anstaltsvård för psykiskt efterblivna,

varom är särskilt stadgat. Den vård, som betraktas såsom sjukvård,

då den lämnas av landsting och kommuner, bör rimligtvis betraktas på

samma sätt då den lämnas av enskilda.

Kommittén framhåller, att en sådan ordning i förhållande till vad som nu

gäller icke innebär någon väsentlig ändring utom möjligen för konvalescentvården.

Gällande sjukhemsstadga avser, enligt 1 §, anstalter

eller hem för »sluten kroppssjukvård», vilket uttryck enligt kommitténs

mening bör inkludera konvalescentvård. Enligt 1940 års sjukhuslag innefattas

nämligen i »anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel» även

konvalescentvård. Vad som föranlett, att konvalescenthem likväl i allmänhet

icke registrerats enligt 1931 års sjukhemsstadga, har varit ett uttalande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

av medicinalstyrelsen i förarbetena till stadgan, vari det heter, att från

stadgans tillämplighetsområden skulle uteslutas sådana hem (pensionat)

»där personer mottoges eller enligt gängse språkbruk inackorderades för

att på ett för dem bekvämare sätt kunna besöka läkare och eventuellt stå

under dennes omvårdnad och där ingen annan behandling utövades än den,

som vore att anse som ett fullföljande av föreskrifter meddelade av läkare,

t. ex. dietisk behandling, medikamentsbehandling, som kunde givas av annan

än läkare, elektrisk behandling, bad och dylikt». Medicinalstyrelsen

hade tydligen vid utarbetande av stadgeförslaget icke konvalescenthem i

tankarna.

Kommittén fäster i detta sammanhang uppmärksamheten på stadgan den

8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse. Enligt denna stadga kräves

särskilt tillstånd för drivande av hotell- eller pensionatrörelse. Innehåller

den i rörelsen brukade byggnaden eller lägenheten högst fyra för gästers

härbärgerande avsedda rum och är den icke avsedd för mottagande

samtidigt av flera gäster än åtta, erfordras dock icke tillstånd. Tillstånd

meddelas av poliskammare, magistrat eller länsstyrelse. Meddelat tillstånd

kan indragas. Även den som driver rörelse, varför tillstånd ej fordras, kan

under vissa förutsättningar förbjudas att vidare utöva rörelsen.

Kommittén anför, att konvalescenthemmen, om de icke underkastas bestämmelserna

i sjukhemsstadgan, i stället bör bli att anse såsom hotell eller

pensionat. Huruvida de i praxis beviljas tillstånd såsom sådana undandrager

sig kommitténs kännedom. Oavsett huru härmed förhåller sig, synes

det mera tillfredsställande, att hemmen ställes under medicinsk tillsyn i

stället för den övervägande polisiära uppsikt, som är stadgad för hotell och

pensionat. Denna ståndpunkt är för övrigt en konsekvens av att landstingens

och kommunernas konvalescenthem är underkastade sjukhuslagen.

Det påpekas av kommittén, att gränsdragningen mellan sjukhemsstadgans

och hotellstadgans tillämplighetsområden alltid torde komma att erbjuda

vissa svårigheter. Kommittén anser dock, att av kommittén föreslagen

gräns bör vara betydligt lättare att draga än den som ansetts följa av

förarbetena till 1931 års sjukhemsstadga. Sålunda bör det vara klart att hem,

där intagning regelmässigt sker på läkarremiss, icke kan anses som hotell

eller pensionat. Även hem, där någon form av patientbehandling meddelas,

måste oavsett behandlingens art föras till sjukvårdssidan. Till ledning bör

också tjäna den reklam som hemmet bedriver. Till pensionat bör å andra

sidan hänföras vilohem, där någon patientbehandling icke rutinmässigt

meddelas.

Kommittén ingår vidare på frågan om vad som skall anses såsom förlossningshem

och förordar, att s. k. mödrahem icke skall räknas

hit. Härom anföres i huvudsak.

I 1931 års stadga betecknas såsom förlossningshem anstalt eller hem för

beredande av sluten vård icke »vid barnsbörd» utan »i samband med barns
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

börd». Även ett hem, som mottager nyblivna mödrar, blir sålunda förlossningshem

i stadgans mening. Härmed har avsetts att förhindra, att hem, som

till sin karaktär är att jämställa med förlossningshem, kan undandraga sig

kontroll genom att låta där intagna kvinnor under själva förlossningen

vistas å annat hem. Å andra sidan är ett hem, som huvudsakligen mottager

späda barn med deras mödrar, enligt barnavårdslagen (39 §) att anse såsom

mödrahem — en typ av barnavårdsanstalt — och måste för utövande av

denna sin verksamhet ha tillstånd enligt barnavårdslagen. Numera finnes

endast ett fåtal hem av denna typ. Med hänsyn till den tillsyn, som enligt

barnavårdslagen utövas över barnavårdsanstalter, finns det enligt kommitténs

mening inget behov av att tvinga mödrahemmen att söka tillstånd

även enligt sjukhemsstadgan utan det är ur samhällelig synpunkt fullt

tillräckligt, att för dessa gäller barnavårdslagstiftningens föreskrifter.

Kommittén föreslår, att från de allmänna bestämmelserna för enskilda

anstalter undantages anstalter, som är underkastade lagen den 4 juni 1954

(nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna,

och epileptikeranstalter, till vilkas drift statsbidrag

utgår. Dessa anstalters verksamhet är fullständigt reglerad genom den

nyssnämnda lagen resp. en av Kungl. Maj:t den 6 juni 1957 (nr 469) utfärdad

kungörelse.

Även enskilda hem, som tillhör den kontrollerade familjevården

för psykiskt sjuka, bör enligt kommitténs uppfattning

undantagas från sjukhemsstadgans tillämpning, då erforderlig kontroll här

utövas i annan ordning.

Kommittén erinrar, att i Stockholm och Göteborg icke förekommer någon

kontrollerad familjevård men väl en i sak motsvarande vårdform, vilken

ingår som ett led i städernas s. k. öppna vård för psykiskt sjuka. De enskilda

hem, som medverkar i denna vård, är genom särskilda Kungl. Maj :ts beslut

— den 5 februari 1954 resp. den 27 januari 1939 — undantagna från nu

gällande bestämmelser i 5 kap. sinnessjukvårdsstadgan. Denna dispens

bör bibehållas.

Enligt kommitténs förslag bör slutligen liksom hittills från sjukhemsstadgans

tillämpning uttryckligen undantagas sanatorier tillhörande Konung

Oscars II:s jubileumsfond och anstalter avsedda för pensionsstyrelsens

sjukvårdande verksamhet.

Olika slag av enskilda anstalter, deras benämning och vårdplatsantal

Enligt gällande bestämmelser förekommer följande slag av enskilda sjukvårdsanstalter:

enskilda sinnessjukhus, enskilda vårdhem för sinnessjuka,

enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, enskilda förlossningshem och enskilda

sjukhem.

Beträffande de enskilda sinnessjukhusen upplyser kommittén, att två

sådana sjukhus finnes. I princip synes det kommittén icke önskvärt, att

tillstånd lämnas enskilda personer eller sammanslutningar att driva sjuk2

— Bihnng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 63

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

hus, där de intagna enligt lag får underkastas tvång. De befintliga enskilda

sinnessjukhusen drives också på sådant sätt, att de står vårdhemmen närmare,

och de har på förfrågan förklarat sig beredda att även formellt övergå

till vårdhem. Då kommittén förutsätter, att Kungl. Maj :t icke kommer att

godkänna nya enskilda sinnessjukhus, kommer alltså bestämmelser för

denna sjukhusgrupp att i fortsättningen bli överflödiga.

Hemmen för vård av psykiskt sjuka bör enligt kommitténs mening i

likhet med hemmen för kroppssjukvård betecknas sjukhem. Benämningen

vårdhem bör förbehållas anstalter tillhörande socialvården.

Enligt kommittén finns ej längre enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter,

som avses i den förut nämnda kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046).

Författningsreglering erfordras därför icke vidare på detfa område.

Kommittén erinrar, alt de enskilda förlossningshemmen vid tillkomsten

av 1931 års stadga utgjorde en stor och betydelsefull grupp. Den utbyggnad

av förlossningsvården, som sedermera ägt rum genom sjukhushuvudmännens

försorg, har medfört, att de enskilda hemmen undan för undan nedlagts.

Numera återstår — bortsett från mödrahem — endast tre enskilda

förlossningshem. Av dessa är dock endast ett, drivet av Röda korset, helt

avsett för förlossningsvård (5 vårdplatser). De båda övriga är kombinerade

sjuk- och förlossningshem, och ett av dem använder f. n. sina barnbördsplatser

för egentlig sjukvård. Med hänsyn härtill synes det kommittén icke

påkallat att bibehålla förlossningshemmen såsom en särskild grupp av sjukvårdsanstalter.

De bör utan olägenhet kunna betecknas såsom sjukhem.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså alla enskilda sjukvårdsanstalter

—• oavsett vilken vård de avser att bereda — betecknas »sjukhem». Denna

beteckning är visserligen, yttrar kommittén, mindre lämplig för vissa större

anstalter, där ren lasarettsvård meddelas, men då det här rör sig om ett

fåtal anstalter, vilka redan i 1931 års stadga benämnes sjukhem, finns det

icke skäl att nu företaga någon ändring. För övrigt behöver ordet sjukhem

icke ingå i anstaltens officiella namn, utan det står innehavaren fritt att

välja lämplig benämning.

I gällande bestämmelser har icke föreskrivits någon minimigräns för

antalet platser på sjukhem eller förlossningshem men däremot på vårdhem

för sinnessjuka; platsantalet är där fixerat till minst sex. Den som mottager

mindre än sex psykiskt sjuka eller efterblivna är i annan ordning underkastad

särskilda bestämmelser under förutsättning att vården lämnas mot

betalning eller eljest i förvärvssyfte.

Kommittén förordar, att ett minsta platsantal fastställes för sjukhemmen,

och anför härom.

Enligt kommitténs mening medför konstruktionen med hem utan fixerat

minimiantal platser en viss oklarhet. Skall t. ex. den som mottager endast en

patient anses driva ett sjukhem? Det förekommer numera i ganska stor omfattning,

att landsting inackorderar kroniskt sjuka i enskilda hem. Dessa sy
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

nes icke betrakta sin verksamhet såsom sjukhem och iakttager icke bestämmelserna

i 1931 års stadga. I sak synes intet vara att invända häremot, ty som

regel kan det icke anses påkallat, att sjukhemsbestämmelserna tillämpas på

denna verksamhet. Likväl kan det ifrågasättas, om förfarandet står i överensstämmelse

med stadgans föreskrifter. Den ordning som gäller beträffande

psykiskt sjuka är betydligt klarare — en minimigräns för vårdhem och vad

därunder är regleras för sig. Kommittén vill föreslå, att denna ordning i

princip blir gällande över hela linjen. Dock anser kommittén, att minimigränsen

för sjukhem bör sänkas. En verksamhet som är så stor, att tre, fyra

eller fem sjuka samtidigt kan mottagas, bör betraktas som sjukhem.

Om den sjukvårdande verksamheten är så ringa, att det endast är fråga

om en eller två patienter, bör enligt kommitténs mening särskilda bestämmelser

träda i tillämpning, och det bör för dessa fall vara tillfyllest om författningsregleringen

gäller verksamhet som drives yrkesmässigt. Verksamheten

bör kunna lämnas oreglerad, om den icke har den kontinuitet som

ligger i bestämningen yrkesmässig. Om exempelvis ett landsting lämnar

ersättning till ett par makar för vård i hemmet av deras kroniskt sjuka föräldrar,

bör detta icke kräva författningsreglering.

Tillstånd

Kommittén erinrar, att för närvarande i vissa fall endast fordras, att anmälan

göres då enskild driver sjukvårdande verksamhet. Kommittén finner,

att anmälningssystemet är behäftat med stora svagheter, och framför härutinnan

följande synpunkter.

Det ligger i sakens natur, att det är lättare att vägra tillstånd till ett hem

som planeras än att ingripa och stoppa en igångsatt verksamhet sedan denna

anmälts. Det är över huvud taget mycket svårt att uppehålla skäliga standardkrav

på hemmen, om icke det allmänna beredes möjlighet att på ett

tidigt stadium ge sin mening till känna. Kategoriklyvningen är över huvud

ägnad att ge innehavarna en känsla av att det inte är så noga med kraven

på den verksamhet, som icke förutsätter tillstånd. Den kan också utnyttjas

på ett icke önskvärt sätt. Det har sålunda förekommit, att en person sökt

tillstånd att driva och förestå ett mindre hem men vägrats detta, då han ansetts

olämplig såsom föreståndare, varefter han i stället begagnat sin rätt

att utan tillstånd öppna ett hem om fem vårdplatser. Det har slutligen visat

sig, att anmälningsskyldigheten i stor utsträckning försummas — en ren

ordningsföreskrift tas inte lika allvarligt som en fråga vilken avser att förvärva

en rättighet.

Kommittén säger sig ha kommit till den uppfattningen, att det allmänna

icke kan få den enskilda verksamheten under tillräcklig kontroll, med

mindre skyldigheten att söka tillstånd utsträckes. För medicinalstyrelsen

— som är del organ vilket meddelar tillstånd och som bör bibehållas i denna

funktion — skulle detta givetvis innebära en något ökad arbetsbelastning

men med den begränsade omfattning den enskilda verksamheten har bör

ökningen av arbetsbördan enligt kommitténs mening bli så ringa, att den

2*— Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 63

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

icke behöver utgöra något hinder. Kommittén föreslår sålunda, att sjukhem

oavsett storleken ej må drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen och att

detsamma stadgas även för sådan enskild verksamhet som avser vård av

mindre än tre patienter under förutsättning att verksamheten bedrives

yrkesmässigt.

Vid ansökan om tillstånd bör för det fall, att annan än sökanden skall

vara föreståndare, fogas skriftligt åtagande av den föreslagne att mottaga

uppdraget. Kommittén har inhämtat, att praktiskt behov av en dylik ordning

föreligger.

Kommittén anser icke påkallat, att — såsom nu är fallet — bestämmelser

utfärdas om yttranden över tillståndsansökan. Den läkare, som närmast

under medicinalstyrelsen skall ha att utöva tillsyn över hemmet, bör givetvis

alltid yttra sig. Om tillsvnsläkaren själv känner till hemmet, torde den

lokale tjänsteläkarens yttrande icke vara erforderligt. Som regel torde även

ett kommunalt organ — lämpligen hälsovårdsnämnden — böra beredas

tillfälle yttra sig utom i fråga om de minsta hemmen. Detsamma synes

böra gälla beträffande länsstyrelserna, vilka har möjlighet att genom sin

expertis få de viktiga brandskyddsanordningarna granskade.

Varje hem bör godkännas för visst slag av vård och skall alltså icke utan

nytt tillstånd kunna övergå till annan vårdverksamhet. Kraven på ett hem

måste nämligen vara beroende av den vård, hemmet avser att bereda.

Läkarvården

Enligt kommitténs mening är det en brist, att enligt gällande bestämmelser

icke kräves att läkare är knuten till de mindre sjukhemmen. Man får

visserligen utgå från att patienterna erhåller läkarvård genom särskilt tillkallade

läkare men det finns likväl ingen läkare som i medicinskt-hygieniskt

hänseende har tillsyn över hemmet i dess helhet. Den statliga inspektionen

kan omöjligen bli tillräckligt intensiv för en sådan uppgift. Skyldigheten

att ha anstaltsläkare bör därför utsträckas till alla sjukhem. Den

särskilda ordning, som nu råder vid vårdhemmen för sinnessjuka, bör i

samband härmed upphöra.

Kommittén framhåller, att utsträckandet av skyldigheten att ha anstaltsläkare

även till de små hemmen givetvis kan medföra en mindre kostnadsökning

för dessa hem. Emellertid måste beaktas, att själva läkarvården på

det ena eller andra sättet ersättes redan nu och att vad som kan tillkomma

endast är ersättning för den medicinskt-hygieniska uppsikten över hemmet.

Med hänsyn till hemmens ringa storlek bör den kostnad, som kan komma

i fråga, bli så begränsad, att den icke kan få utgöra något hinder.

Kommittén anser hinder icke böra möta mot att läkarvård å sjukhem

utövas av annan än anstaltsläkaren, d. v. s. annan vid sjukhemmet anställd

läkare eller utomstående läkare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 dr 1960

För behörighet att vara anstaltsläkare bör enligt kommitténs uppfattning,

i princip gälla samma krav som för motsvarande läkare vid landstingsanstaltr

där likvärdig vård beredes. Kommittén förmodar, att de enskilda anstalterna

också i allmänhet utan särskild föreskrift följer denna princip. Kommitté»

föreslår, att i sjukhemsstadgan införes den regeln, att medicinalstyrelsen

erhåller bemyndigande att för visst sjukhem föreskriva behörighetskrav

utöver legitimation.

I fråga om anstalts] äkares åligganden anser kommittén, att en av dennes

uppgifter bör vara att tillse, att å hemmet icke vårdas andra sjuka än sådana

för vilka hemmet är godkänt och som lämpligen kan erhålla vård där.

För att denna uppgift skall underlättas, bör läkaren ha visst inflytande på

intagningen av patienter. Kommittén erinrar, att i gällande författningar

frågan om intagning av patienter icke beröres; det torde ha ansetts självklart,

att intagning beslutas av ägaren eller, om särskild föreståndare finnes,

av denne. Naturligt är, att ekonomiska synpunkter måste spela en roll

i dessa hänseenden, men detta bör dock icke föranleda, att anstaltsläkaren

ställes helt utanför. Kommittén föreslår, att intagning skall ske efter samråd

med anstaltsläkaren. Samråd bör i okomplicerade fall kunna ske per

telefon.

Medicinalstyrelsen bör erhålla befogenhet att, då så erfordras, fastställa

instruktion för anstaltsläkare. I instruktionen kan t. ex. anges, hur ofta

läkarbesök på hemmet bör ske. Anstaltsläkaren, som är anställd av hemmets

innehavare, kan ha svårt att utan sådant stöd vinna gehör för de medicinska

synpunkterna. Några generella regler om antalet läkarbesök kan icke uppställas,

då hemmen växlar till såväl karaktär som storlek.

Föreståndare och annan personal

Kommittén framhåller, att till de viktigaste frågorna vid tillståndsprövningen

hör bedömandet av att föreståndaren är lämplig och att erforderlig

sjukvårdsutbildad personal finnes. Några generella riktlinjer för denna

prövning kan icke uppdragas. I fråga om de tillståndspliktiga hemmen för

kroppssjukvård — d. v. s. hem om minst sex vårdplatser — brukar medicinalstyrelsen

kräva, att minst en utbildad sjuksköterska skall finnas anställd.

Denna regel torde enligt kommitténs åsikt icke kunna bibehållas oförändrad,

sedan även konvalescenthemmen införts under bestämmelserna.

Kommittén upplyser, att från vissa hjälpverksamhetsläkares sida beklagats,

att fixerade kvalifikationskrav saknas för föreståndare för vårdhem,

och ifrågasatts, om det icke vore rimligt att minst ett års erfarenhet från

mentalsjukhus krävdes. Eventuellt borde utbildning, innefattande både

praktisk och teoretisk underbyggnad, anordnas vid något sjukhus.

Det är enligt kommittén icke möjligt att föreslå bestämda regler i författning

för här berörda frågor. Hemmen växlar avsevärt både i fråga om vår
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

dens karaktär och beträffande storlek. Det synes även i fortsättningen böra

överlåtas åt praxis att bestämma personalkraven i detalj. Emellertid vore det

önskvärt, om medicinalstyrelsen utarbetade och fastställde vissa normer i

dessa hänseenden till ledning för dem, som önskar anordna enskilda sjukhem.

Beträffande föreståndares åligganden anför kommittén, att det bör ankomma

på föreståndare — och icke såsom nu på anstaltsläkare — att avgiva

årsberättelse. Skyldigheten bör gälla för alla sjukhem. Medicinalstyrelsen

torde endast ha behov av ett fåtal uppgifter från de enskilda anstalterna,

såsom antalet patienter och vårddagar, vilka bör redovisas i den allmänna

statistiken; medicinalstyrelsen bör äga bestämma vilka uppgifter som skall

lämnas. I sinnessjukvårdsstadgan finns ganska utförliga föreskrifter om

föreståndares åligganden, vilka föreskrifter kommittén anser efter bearbetning

kunna överföras till den nya författningen. Kommittén förutsätter, att

föreståndaren skall kunna delegera sin rätt att besluta om intagning av

patienter.

Tillsyn

Kommittén erinrar, att tillsynen över sjukhemmen i sista hand tillkommer

medicinalstyrelsen. Denna tillsyn kan dock icke bli mera ingående, varför

även lokala och regionala organ måste anlitas. Kommittén yttrar härom bl. a.

Man kan icke räkna med att ett centralt organ med ett mycket stort inspektionsområde

skall kunna utöva någon mera ingående uppsikt över de

små inrättningar, som de enskilda sjukvårdsanstalterna i regel utgör. Det

blir här nödvändigt att väsentligen grunda tillsvnen på lokala eller regionala

organ. I fråga om de mindre anstalter, för vilka tillståndstvång för närvarande

icke föreligger, skall anmälan göras till provinsialläkaren. Det är

emellertid icke sörjt för att förste provinsialläkaren (förste stadsläkaren)

får kännedom om anmälningarna, och följaktligen kan man ej heller räkna

med att han skall kunna inspektera dessa hem. Provinsialläkarna har å

andra sidan ingen ovillkorlig inspektionsplikt. De mindre hemmen är sålunda

nu tämligen okontrollerade. Även i övriga hänseenden hålles förste

provinsialläkaren nu ofta utanför vad som händer beträffande hemmen__

förbindelse av läkare, som antagits till anstaltsläkare, skall t. ex. ingå till

medicinalstyrelsen men ej till förste provinsialläkaren. Bättre förhåller det

sig med motsvarande hem för de psykiskt sjuka, där hjälpverksamhetslakaren

ersätter både provinsialläkaren och förste provinsialläkaren.

Enligt kommitténs mening måste den egentliga tillsynen över sjukhemmen

liksom över de mindre hemmen om 1 å 2 platser åvila förste provinsialläkarna

(förste stadsläkarna) eller, om det är fråga om psykiskt sjuka

eller efterblivna, hjälpverksamhetsläkarna. Det är därför också angeläget,

att dessa läkare hålles väl å jour med vad som händer beträffande dessa

hem. I Stockholm och Göteborg finnes icke hjälpverksamhetsläkare. Här

maste däiför förste stadsläkarna t. v. ha tillsyn även över hemmen för

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

psykiskt sjuka och efterblivna. De ifrågavarande hemmen i dessa städer är

fåtaliga, varför undantaget har föga betydelse.

Kommittén förordar, att förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna)

och hjälpverksamhetsläkarna skall föra register över de enskilda hem, som

står under deras tillsyn. Författningsföreskrift härom anses dock icke

påkallad.

Därest sjuksköterskebefattningar framdeles inrättas för biträde åt förste

provinsialläkarna, torde enligt kommitténs mening en stor del av dessa

läkares uppgifter med avseende på de enskilda sjukhemmen kunna fullgöras

av sjuksköterskorna. Motsvarande gäller beträffande hjälpverksamhetsläkarna,

som i regel redan har sakkunnig biträdespersonal till sitt förfogande.

Övergångsbestämmelser

I övergångsbestämmelserna till kommitténs stadgeförslag har föreskrivits

bl. a., att om vid stadgans ikraftträdande särskilt av Konungen utfärdat

reglemente är gällande för sjukvårdsanstalt, som avses i stadgan, reglementet

fortfarande skall äga tillämpning, i den män ej Konungen annorlunda

förordnar. Denna föreskrift har motiverats med att särskilt reglemente

är fastställt för allmänna barnbördshuset i Stockholm. Kommittén

ifrågasätter dock om en särskild reglering för allmänna barnbördshuset är

erforderlig.

Enligt stadgeförslaget kommer vissa typer av hem, som icke tidigare behövt

söka tillstånd för sin verksamhet, att bli tillståndspliktiga. Redan befintliga

hem av detta slag har kommittén ansett böra befrias från att söka

tillstånd och i stället endast åläggas att inom viss tid, förslagsvis 3 månader

från stadgans ikraftträdande, göra anmälan om sin verksamhet till medicinalstyrelsen

och vederbörande förste provinsialläkare (motsvarande) samt

översända förbindelser från föreståndare och läkare som anställts.

Stadgeförslaget innebär vidare, att krav på tillstånd införts för hem, vilka

förut endast behövt anmäla sin verksamhet till medicinalstyrelsen och

tjänsteläkaren eller hjälpverksamhetsläkaren. Kommittén föreslår att befintliga

hem av denna typ befrias från förpliktelsen att söka tillstånd, under

förutsättning att de fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt äldre bestämmelser.

Hem, som icke tidigare varit skyldiga att anställa anstaltsläkare, har

ansetts böra få viss tid på sig, förslagsvis 3 månader efter bestämmelsernas

ikraftträdande, att inkomma med förbindelse från den läkare som anställts.

Motsvarande har stadgats beträffande föreståndare, ehuru särskild sådan

endast undantagsvis torde förekomma vid hem av detta slag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kiingl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

Yttranden över sjukhuslagstiftningskommitténs förslag

Remissinstanserna har praktiskt taget enhälligt lämnat kommitténs förslag

utan erinran eller tillstyrkt, att förslaget i det väsentliga lägges

till grund för lagstiftning. Från flera håll anföres att förslaget är förtjänstfullt.

Sålunda uttalar medicinalstyrelsen sin fulla anslutning till kommitténs

förslag att samordna erforderliga föreskrifter för enskilda anstalter i

en författning, gällande såväl kroppssjukvård som psykiatrisk vård — eu

åtgärd, som är helt i linje med det av kommittén tidigare framlagda förslaget

till ny sjukhuslag för de kommunala sjukvårdsanstalterna. Som eu

väsentlig fördel framhålles, att de enskilda konvalescenthemmen i likhet

med kommunala dylika anstalter nu kommer att underkastas medicinsk

kontroll. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län synes kommittén ha väl tillvaratagit

möjligheterna till förenklingar i både sakligt och formellt hänseende;

genom förslaget skapas ett bättre prövningsförfarande och en effektivare

tillsyn. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att förslaget kan anses

väl fylla kravet på reda och klarhet, samtidigt som det synes väl ägnat att

möjliggöra erforderlig insyn och kontroll. Svenska landstingsförbundet

uttalar, att förslaget innebär en välbehövlig systematisering och rationalisering

av gällande bestämmelser. Sveriges läkarförbund framhåller såsom

sin uppfattning, att kommittén löst sin uppgift på ett i stort sett tillfredsställande

sätt, och förste provinsialläkarnes förening finner förslaget innebära

väsentliga förbättringar i fråga om bl. a. tillståndsgivning, läkarvård

och tillsyn.

En avvikande uppfattning framföres av sjukhuschefen vid S:ta Annas

sjukhus, vilken anser, att lagstiftningsfrågan bör uppskjutas.

Vid samordning av kroppssjukvård och mentalsjukvård behövs

nya medicinska termer. Vidare kan för andra sjuka än mentalsjuka erfordras

speciella bestämmelser bl. a. ur retentionssynpunkt, t. ex. i viss utsträckning

inom epidemivården. Tiden är därför enligt sjukhuschefens mening

ännu icke mogen för en erforderlig radikal ändring av författningar på

sjuk- och hälsovårdens område. I fråga om kommitténs författningstext bör

en förenkling eftersträvas.

Remissinstanser, vilka särskilt upptagit frågan om behovet av

enskilda sju k vårdsanstalter, betonar i allmänhet, att ett sådant

behov torde komma att föreligga under lång tid framåt. Uttalanden i

denna riktning göres bl. a. av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och

Malmöhus län samt av svenska stadsförbundet. Socialstyrelsen understryker

kommitténs åsikt, att de enskilda förlossningshemmen nu torde ha spelat

ut sin roll. En viss betänksamhet i fråga om den enskilda sjukvårdsverksamhetens

och särskilt de små hemmens uppgift inom sjukvården framträder

i yttrandet från hjälpverksamhetsöverläkaren vid Umedalens sjukhus.

Enligt detta yttrande synes det tvivelaktigt, om den yrkesmässiga vår
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

den av ett fåtal sjuka i framtiden kommer att fylla något ändamål. Lönsamheten

av verksamheten torde icke bli stor utan att de sjuka oskäligt

utnyttjas i fråga om arbete eller försummas. De psykiskt sjuka är härvid

mer hjälplösa än andra. Även efter genomförandet av en i och för sig önskvärd

stadgeändring torde de enskilda sjukhemmen, åtminstone de mindre,

icke i framtiden kunna fylla någon större uppgift. Den under mentalsjukhusens

omedelbara kontroll stående familjevården har för den patientkategori,

det här är fråga om, större möjligheter att tillämpa moderna terapeutiska

principer.

Kommitténs förslag angående de vårdområden som bör regleras

i stadgan har i allmänhet icke föranlett erinran. Kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket (öHS-kommittén) samt hälsovårdsnämnden

i Malmö och hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens

sjukhus pekar dock på vissa svårigheter vid gränsdragningen mellan konvalescenthem,

å ena, samt vilohem och pensionat å andra sidan. ÖHS-kommittén

anför, att konvalescenthemmen skulle kunna ställa sig utanför regleringen

genom att rubricera sig såsom vilohem. Det är därför osäkert, om

man verkligen vinner något väsentligt genom att hänföra konvalescenthemmen

under sjukhemsstadgan. Hälsovårdsnämnden framhåller, att enligt

nämndens erfarenhet rutinmässig patientbehandling icke är vanlig vare sig

på konvalescenthem eller på vilohem. Nämnden anser, att förste piovinsialläkaren

bör ha tillsyn även över vilohem samt hotell och pensionat, vilket

skulle kunna ske genom att ansökningar enligt stadgan angående hotelloch

pensionatrörelse delges förste provinsialläkaren. HjälpverksamhetsÖA erläkaren

vid S:t Jörgens sjukhus upplyser, att det finns många s. k pensionat,

vilka tidvis belägges med personer, som försöksutskrivits från sinnessjukhus

eller av privatläkare eller lasarett rekommenderats att taga in på

pensionaten. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör i stadgan tydligare

än som framgår av förslaget komma till direkt uttryck dels konvalescenthemmets

egenskap av sjukhem, dels ock avgränsningen mellan konvalescenthem

och sådant vilohem, där patientbehandling icke meddelas rutinmässigt
Beträffande

kommitténs förslag ifråga om olika anstaltskategorier

och deras benämning råder i allmänhet tillfredsställelse

över att kommittén sammanfört alla anstalterna under ett gemensamt namn.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län yttrar i detta sammanhang, att

han ställer sig tveksam till om det är riktigt, såsom kommittén föreslår,

att anstalter med större antal platser, vilka dock är sjukhem i stadgans

mening, skall kunna kallas något annat än vad stadgan anger. Svenska

stadsförbundet förordar — med hänsyn till att en icke adekvat benämning

kan vara vilseledande för den vårdsökande allmänheten, såsom fallet är då

sjukhem benämnes sjukhus — att i stadgan föreskrives, att i namnet skall

ingå ordet sjukhem. Ä andra sidan anser styrelsen för barnsjukhuset Sama
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

riten, att enskilda anstalter av lasarettskaraktär bör benämnas sjukhus;

den nya stadgan borde då gälla enskilda sjukvårdsanstalter in. m., varvid

anstalterna skulle omfatta dels enskilda sjukhus av lasarettskaraktär och

dels sjukhem med verksamhet enligt kommittéförslaget.

Förslaget, att de enskilda sinnessjukhusen skall avvecklas, har nästan

enhälligt lämnats utan erinran. Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket betonar, att det icke kan vara lämpligt, att av enskild person,

stiftelse eller förening drivet sjukhem skall ha retentionsrätt; dylik rätt bör

förbehållas mentalsjukhuset inom upptagningsområdet. Endast styrelsen

för betamastiftelsen i Sverige hyser den uppfattningen, att enskilda sinnessjukhus

bör få finnas; styrelsen anser nämligen, att stiftelsens sjukhem

Jakobsdal, som nu driver psykiatrisk vård med retentionsrätt, bör få fortsätta

sin verksamhet i huvudsak enligt hittills tillämpade bestämmelser.

I några yttranden upptages frågan om de större enskilda sjukvårdsanstalternas

ställning och föreslås, att för dem antingen skall tillämpas den

kommunala sjukhuslagstiftningens bestämmelser i tillämpliga delar eller

utfärdas särskilda reglementen. Sålunda anser svenska stadsförbundet, att

sjukhuslagens bestämmelser i tillämpliga delar bör gälla för det fåtal'' enskilda

sjukhem, som bedriver en kvalificerad sjukvård av lasarettskaraktär.

Dessa sjukhem har i regel ett relativt stort antal vårdplatser, och kostnaderna

bestrides till väsentlig del av kommunala medel.

Sjukhusdirektionen i Stockholm, som dock icke har något yrkande i frågan,

framhåller, att direktionen i stor utsträckning fullgör sjukvårdsberednings

uppgifter för fyra enskilda sjukvårdsinrättningar i staden, nämligen

Ersta sjukhus, allmänna barnbördshuset, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus

och barnsjukhuset Samariten. Dessa sjukvårdsinrättningar underställer

direktionen små förslag till inkomst- och utgiftsstat, och Stockholms

stad ansvarar i sista hand för driftkostnaden vid allmänna barnbördshuset,

Kionprinsessan Lovisas barnsjukhus och barnsjukhuset Samariten, beträffande

de två förstnämnda tillsammans med Stockholms läns landsting. Direktionen

utser en till två revisorer för envar av de fyra sjukvårdsinrättningarna

samt visst antal ledamöter i direktionen över allmänna barnbördshuset

och styrelserna för Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och barnsjukhuset

Samariten. Dessa fyra sjukvårdsinrättningar står sålunda de kommunala

sjukhusen mycket nära, även om de i juridisk mening utgör enskilda inrättningar.

Stadskollegiet i Stockholm åberopar direktionens yttrande. Sveriges

läkarförbund finner det böra närmare övervägas, om icke kategorien anstalter

för mera kvalificerad vård, till vilken hänföres verkliga sjukhus av

s. k. normallasaretts karaktär, såsom Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt,

Röda korsets sjukhem, Sophiahemmet, Ersta sjukhus, betaniasystrarnas

sjukhem i Stockholm, Carlanderska sjukhemmet i Göteborg och Samariterhemmet

i Uppsala, bör undantagas från sjukhemsstadgan och förslagsvis i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kurigl. Maj. ts proposition nr 63 är 1960

stället hänföras under sjukhuslagens och sjukhusstadgans bestämmelser i

tillämpliga delar eller för dem fastställas särskilda reglementen.

Liknande lösningar förordas av direktionen över allmänna barnbördshuset

samt styrelserna för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka

barn, svenska diakoniss-sällskapet och barnsjukhuset Samariten. I det

yttrande, som avgivits av styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt

för sjuka barn, anföres bl. a. följande.

I den till betänkandet fogade förteckningen över enskilda sjukvårdsanstalter

upptages anstalter av olika storlek och av vitt skild karaktär. Så

finner man där verkliga sjukhus av s. k. normallasaretts karaktär t. ex.

Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt, som dessutom rymmer en av Karolinska

Institutets undervisningskliniker, Ersta sjukhus och Samariterhemmet

i Uppsala. Vid de nu nämnda sjukhusen bedrives en högt kvalificerad

sjukvård, som vad arten beträffar icke i något avseende skiljer sig från

verksamheten vid de större lasaretten. Förteckningen upptar sedan ett stort

antal anstalter med olika platsantal, de minsta med t. o. m. endast 1 säng,

vilka representera, vad som kan kallas för sjukhem. Det synes verklighetsfrämmande

att tänka sig en för dessa båda slag av sjukvårdsanstalter gemensamt

gällande stadga. Det framlagda förslaget synes väl lämpat för

sjukhem för mindre kvalificerad sjukvård, men styrelsen kan ej tillstyrka,

att det antages att gälla även för den förra gruppen. Det synes styrelsen

diskutabelt, om en anstalt, vars drift till väsentlig del bekostas med kommunala

bidrag, helt kan betraktas som enskild. Under alla förhållanden måste

det anses befogat, att det allmänna får rätt till en viss kontroll av och insyn

i verksamheten, om allmänna medel i större omfattning tillskjutas. När det

gäller sjukhus för mera kvalificerad vård bör en stadga vara i överensstämmelse

med den, som gäller för liknande av det allmänna helt ägda och drivna

sjukhus. Här synes emellertid vissa svårigheter erbjuda sig. Åtgärder,

som skulle medföra, att de enskilda sjukhusens självstyrelse äventyrades,

skulle styrelsen ej kunna medverka till, ej heller till sådana, som ingrepe i

självbestämmanderätten över deras egendom. Det sätt, på vilket de enskilda

sjukhus, som alltjämt finnas, bedrivit sin verksamhet, torde få anses ha

varit av sådan karaktär, att dessa sjukhus med deras något friare administration

visat sig vara ett värdefullt komplement till den av det allmänna

bedrivna sjukhusvården. Såvitt styrelsen har sig bekant, ägas de enskilda

sjukhusen av föreningar eller stiftelser. Deras verksamhet regleras av fastställda

stadgar. Därtill komma de villkor, som de anslagsbeviljande myndigheterna

uppställt för bidragens erhållande. Därest dessa verksamheten reglerande

faktorer ej kunna anses tillfyllest, ser styrelsen såsom en utväg ur

nämnda svårigheter, att den planerade sjukhuslagen kompletteras med en

bestämmelse, att den i tillämpliga delar skall gälla även för vissa av Konungen

angivna enskilda sjukhus.

Den av kommittén föreslagna minimigränsen för sjukhem

godtages i allmänhet av remissinstanserna. Kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket, som hör till de tillstyrkande myndigheterna, framhåller

bl. a. följande.

Förslaget skulle innebära, att till de 125 enskilda sjukvårdsanstalter med

3 912 vårdplatser, som i december 1957 innehade tillstånd alt bedriva verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

samhet av här angivet slag, under stadgan skulle komma ytterligare 41 av

de då befintliga enskilda sjukhemmen med tillhopa 195 vårdplatser. Av dessa

hem bedrev 35 med 167 vårdplatser vård av psykiskt sjuka. För återstående

vid angivna tillfälle befintliga 11 sjukhem med 18 vårdplatser —

nämligen de med 1—2 vårdplatser — skulle enligt förslaget erfordras tillstånd

endast om driften vore att betrakta såsom yrkesmässig. Den ifrågasatta

sänkningen av antalet vårdplatser samt införandet under stadgan av

även yrkesmässig verksamhet av mindre omfattning skulle sålunda medföra

en långtgående utvidgning av möjligheter till statlig kontroll. Att stadgan

föreslagits få så stor omfattning synes oss särskilt värdefullt med hänsyn

till att de flesta nu »fria» enskilda sjukvårdsanstalterna är avsedda för

psykiskt sjuka, som mer än de somatiskt sjuka torde vara beroende av att

få sin vård samhälleligt kontrollerad.

Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Sigfrids sjukhus vill gå längre än

kommittén, i det han — med hänsyn till svårigheten att avgöra vilka av ettoch

tvåhemmen som bedrives yrkesmässigt — anser tillståndskravet böra

vara generellt och alltså vill slopa all gränsdragning. Denna ståndpunkt godtages

dock icke av medicinalstyrelsen, som finner det tillräckligt med den

inspektion av den icke yrkesmässiga verksamheten, som åvilar vederbörande

tjänsteläkare. Förste stadsläkaren i Göteborg yttrar, att avgränsningen

till tre vårdplatser möjligen kan diskuteras. Det torde dock vara så sällan

sjukhem med mindre antal vårdplatser förekommer, att den gjorda avgränsningen

saknar betydelse.

En av de hörda myndigheterna nämligen länsstyrelsen i Stockholms län

ifrågasätter, om icke den föreslagna minimigränsen är väl låg. De bestämmelser,

som enligt förslaget skall gälla för sjukvårdsverksamhet för högst

två patienter, möjliggör enligt länsstyrelsens mening en förhållandevis tillfredsställande

prövning och kontroll.

Riksförsäkringsanstalten upptar spörsmålet om sjukhemsstadgans

tillämplighet i fall då Konungen förordnat, att

sjukhem skall betraktas såsom sjukhus enligt sjukhus

1 a g e n. Anstalten erinrar, att enligt kommitténs förslag till sjukhuslag

Konungen äger, under förutsättning att driftkostnaden för enskilt sjukhem

till väsentlig del bestrides av landstingskommun eller därmed jämställd

stad utan att landstingskommunen eller staden likväl kan anses driva

hemmet, förordna, att hemmet skall betraktas som sjukhus enligt sjukhuslagen

och landstingskommunen eller staden som hemmets huvudman. Genom

ett dylikt förordnande skulle sjukhuslagen bli tillämplig beträffande

hemmet. Enligt den föreslagna sjukhemsstadgan synes förordnandet emellertid

icke medföra, att hemmet blir undantaget från stadgans tillämplighetsområde.

Det skulle salunda bli underkastat såväl stadgans som sjukhuslagens

bestämmelser, vilket knappast torde ha varit kommitténs avsikt. Enligt

riksförsäkringsanstaltens uppfattning bör 1 § i stadgan givas sådan utformning,

att det klart framgår, att stadgan icke är tillämplig beträffande

berörda hem.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

Kommitténs förslag, att tillstånd skall fordras för drivande av sjukhem

och för utövande av annan yrkesmässig sjukvårdsverksamhet, har ej

föranlett erinran.

Såsom förut anförts har hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Sigfrids

sjukhus ansett tillstånd böra krävas även för icke yrkesmässigt utövad sjukvårdsverksamhet.

Svenska stadsförbundet anser, att tillståndsprövningen även bör omfatta

en behovsprövning. Förbundet anför, att, såvitt av författningstexten framgår,

medicinalstyrelsen har att meddela tillstånd, då alla förutsättningax

föreligger beträffande personal, lokaler in. in. Enligt förbundet bör styrelsen

jämväl beakta behovet av sjukhemmet och bör stadgebestämmelserna

kompletteras i detta hänseende.

Om förfarandet vid tillståndsprövning uttalar förste provinsialläkaren i

Kronobergs lån, att kommitténs formulering, att ansökan om tillstånd skall

göras i god tid innan verksamheten avses att taga sin början, torde kunna

tolkas så, att tillstånd sökes först när sjukhemmet står färdigt eller är under

byggnad. Detta kan medföra, att vederbörande får vidkännas avsevärda

kostnader för ändringar innan tillstånd kan erhållas. Bestämmelsen borde

utformas så, att tillståndet skall erhållas, innan anstalten bygges eller, om

det gäller befintlig byggnad, inredes. Vederbörande kan på så sätt få en

klar uppfattning om fordringarna beträffande lokaler och personal, innan

kapital investeras på ett företag, som senare skulle visa sig ekonomiskt

ogenomförbart. Man skulle ock slippa ifrån en del sjukhem med en standard,

som står på gränsen till det undermåliga. Länsstyrelsen i Kronobergs

län yttrar, att det måhända vore önskvärt, om någon form av förhandsgranskning

hos medicinalstyrelsen av ritningar och andra handlingar rörande

lokalerna kunde bli möjlig. Förste provinsialläkarnes förening ansex-, att

i författningstexten bör direkt utsägas, att sökande kan få förhandsgranskning

resp. förhandsgodkännande av lokalerna. Enligt föreningens erfarenhet

felinvesteras årligen icke obetydliga belopp inom den allmänna hälsooch

sjukvården.

Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Ryhovs sjukhus betonar det värdefulla

i att yttranden över tillståndsansökan avges av länsstyrelse och hälsovårdsnämnd.

Svenska landstingsförbundet ifrågasätter, huruvida det icke kunde

vara lämpligt att höra landstingets sjukvårdsstyrelse, som med sin överblick

över landstingets vårdbehov och sjukhusförhållanden kan beakta, att

det planerade hemmet på ett rationellt sätt infogas i sjukvårdsorganisationen.

Även svenska stadsförbundet ifrågasätter, om icke yttrande bör inhämtas

från den för sjukvården i sjukvårdsområdet ansvarige huvudmannen

eller, om den enskilda verksamheten avses att sträcka sig utöver det lokala

sj ukvårdsområdet, huvudmannaorganisationerna.

I några remissyttranden diskuteras, huruvida icke tillståndsprövningen

kan i viss utsträckning decentraliseras. Förste provinsialläkarnes förening

;j — B ihan g till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 63

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

anför, att antalet enskilda sjukhem redan nu är mycket stort. Med den betydande

ökning av antalet, som blir följden om ansökan skall ske även för

små enheter, maste arbetsbelastningen för medicinalstyrelsen bli avsevärd.

Beträffande exempelvis ålderdomshemmen tillkommer godkännandet länsstyrelserna;

det gäller i detta fall institutioner av en helt annan storleksordning

än flertalet sjukhem. Föreningen ifrågasätter därför, huruvida

icke godkännande av enskilda sjukhem, förslagsvis med mindre än 15 vårdplatser,

borde överlåtas till länsstyrelsen efter hörande av förste provinsialläkaren.

Det förutsattes härvid, att medicinalstyrelsen i instruktion anger

normerna för godkännande. Genom den lokala kännedomen torde förutsättningarna

för en riktig bedömning från den regionala instansens sida

vara lika stora som för centralmyndigheten. Förste provinsialläkaren i Stockholms

län och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anför liknande

synpunkter och ifrågasätter, om icke godkännandet av sjukhem av

nyssnämnda storlek bör överlåtas åt länsstyrelsen eller förste provinsialläkaren.

Även enligt länsstyrelsen i Stockholms lön bör en viss decentralisering

kunna ske utan olägenhet. Med hänsyn till bl. a. länsstyrelsernas befattning

med hälso- och sjukvården samt byggnads- och brandväsendet och

deras tillgång till expertis synes det lämpligt, att tillståndsprövningen ankommer

på dem.

Den av kommittén föreslagna ordningen, att vid enskilt sjukhem skall

finnas anstaltsläkare, godtages i allmänhet av remissinstanserna.

I vissa yttranden yppas dock tvekan om möjligheten särskilt för de små

hemmen att förvärva läkare för uppdraget. Medicinalstyrelsen anser, att

en av det största förbättringarna förslaget skulle medföra är att skyldigheten

att ha anstaltsläkare utsträckes till det stora flertalet sjukhem. Visserligen

kan svårigheter att erhålla anstaltsläkare beräknas möta i vissa

fall men för dessa bör dispens kunna komma ifråga. Styrelsen anför i

denna del.

Styrelsen får föreslå, att styrelsen med hänsyn till föreliggande svårigheter

att anskaffa anstaltsläkare erhåller rätt att under en tid av förslagsvis

fem år i särskilda fall dispensera från skyldigheten att anställa dylik

läkare vid hem, där sådan skyldighet hittills icke förelegat. Även ifråga om

den tidpunkt efter stadgans ikraftträdande, inom vilken anmälan med vederbörliga

förbindelser från bland annat anstaltsläkaren föreslagits skola

avlämnas — 3 månader — bör styrelsen äga rätt att medgiva dispens i de

fall, då rådrum erfordras för angelägenhetens ordnande.

Hjälpverksamhetsöverlåkaren vid S:t Sigfrids sjukhus yttrar, att anstaltsläkare

hör finnas vid sjukhem för psykiskt sjuka med över fem vårdplatser.

Även vid de mindre sjukhemmen bör om möjligt anstaltsläkare finnas

men anordningen kan nog ej genomföras överallt på grund av anstalternas

belägenhet. Även hjälpverksamhetsöverläkarna vid S:t Lars och S:t Jörgens

sjukhus påpekar, att det på många håll kan bli vanskligt att få läkare att

binda sig. Den sistnämnde framhåller därvid särskilt svårigheten att få

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960

läkare till hem med dåligt renommé. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid

Umedalens sjukhus förklarar, att det för Norrlands vidkommande i praktiken

blir provinsialläkaren som får åtaga sig uppgiften såsom anstaltsläkare

. Med hänsyn till den orimliga arbetsbörda, som redan åvilar dessa

läkare, och de stora avstånden i Norrland får man vid utformandet av

instruktionerna ej göra dessa onödigt betungande, i synnerhet som det

synes tvivelaktigt om vården blir så mycket bättre med en särskilt anställd

läkare. Däremot är det av stor vikt, att förste provinsialläkarens

tillsyn av de hygieniska förhållandena utsträckes att gälla även hemmen för

psykiskt sjuka. Hälsovårdsnämnden i Malmö erinrar, att enligt kommitténs

förslag den egentliga tillsynen över sjukhemmen skall åvila förste provinsialläkarna

och hjälpverksamhetsläkarna. Nämnden har därför svårt att

inse värdet av anstaltsläkarnas medicinskt-hygieniska uppsikt, vilken ju

tydligen i huvudsak skall tillkomma nämnda tjänsteläkare, men vill icke

motsätta sig, att varje hem skall ha en läkare, som har ett visst ansvar för

hemmet. Svenska landskommunernas förbund utgår ifrån att kommittén

med kravet, att även sjukhem med 3—5 platser skall anställa anstaltsläkare,

icke avser annat eller mer än att hemmet träffat överenskommelse med legitimerad

läkare om att denne skall utöva tillsyn i medicinskt-hygieniskt hänseende

över hemmet.

I fråga om anstaltsläkarens åligganden framför medicinalstyrelsen uppfattningen,

att denne läkare bör ha ansvar för patienternas omvårdnad. Styrelsen

framhåller, att sjukvårdspersonalens kvalifikationer måste komma

att variera på de olika sjukhemmen, och finner det därför angeläget, att det

kommer att åvila anstaltsläkaren att öva tillsyn över den allmänna omvårdnaden

av patienterna. Dennes primära åliggande bör för den skull omformuleras

på så sätt, att han ålägges dels att bestrida läkarvården vid hemmet,

dels ock att öva tillsyn över omvårdnaden av patienterna. I den mån läkarverksamhet

på sjukhemmet utövas av annan än anstaltsläkaren, bör denne

befrias från skyldigheten att bestrida läkarvården.

Hjälpverksamhetsöverläkarna vid Ryhovs, S:t Lars och Restads sjukhus

samt sjukhuschefen vid Gullberna sjukhus förordar, att bestämmelser meddelas

om minimiantal besök av anstaltsläkaren, antingen i stadgan eller i

medicinalstyrelsens instruktion. Härvid framhålles, att det kan behövas ett

stöd för anstaltsläkaren i hans verksamhet, vilken omfattar både patientvård,

hygien, läkemedelsförråd och vårdanordningar m. m. Medicinalstyrelsen

finner det fördelaktigt, att styrelsen genom den föreslagna befogenheten att

vid behov fastställa instruktion för anstaltsläkare erhåller möjlighet att

fixera ett minimiantal läkarbesök med beaktande av den typ av hem, om

vilken är fråga.

Frågan om anstaltsläkarens medverkan vid patientintagningen beröres

särskilt i några yttranden. Medicinalstyrelsen förklarar, att den ansluter sig

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

till förslaget, att föreståndaren skall besluta om intagning efter samråd med

anstaltsläkaren. Eftersom den senare har att tillse, att å hemmet icke vårdas

andra än sådana som lämpligen kan vårdas där, är det angeläget, att

sådant samråd sker. Det kan nämligen vara ytterst svårt att från ett sjukhem

förflytta en redan intagen olämplig patient. Hjälpverksamhetsöverläkaren

vid Restads sjukhus påpekar, att genom samrådsbestämmelsen kan

väntas en förbättring beträffande den överbeläggning, som för närvarande

ofta vill uppstå. Förste provinsialläkaren i Stockholms län, Stockholms läns

landstings förvaltningsutskott och förste provinsialläkarnes förening vill,

att anstaltsläkaren skall ha en ännu starkare ställning och därvid få vetorätt

mot föreståndaren; uttrycket »efter samråd» bör därför ersättas med

orden »i samråd». Styrelsen för Göteborgs sjukhem framhåller, att, ehuru

hemmet äges och förvaltas av en enskild stiftelse, styrelsen likväl tillsättes

av stadsfullmäktige i Göteborg och hemmet i allt väsentligt fungerar såsom

en kommunal sjukvårdsinrättning. Detta medför bl. a., att det åligger sjukhemmets

läkare att besluta om intagningen av patienter. Någon egentlig

olägenhet av kommittéförslaget synes dock ej behöva uppkomma, då intagningsrätten

torde kunna delegeras på sjukhemmets läkare. Skulle emellertid

ett stadgande kunna införas av innebörd, att intagningen alternativt beslutas

av anstaltsläkaren, synes detta från sjukhemmets synpunkt kunna

vara en fördel.

Å andra sidan anser hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Lars sjukhus,

att samråd icke hör fastställas utan bestämmelsen uppmjukas t. ex. sålunda,

att i tveksamma fall anstaltsläkaren bör tillfrågas. En patients lämplighet är

mycket svår att bedöma i förväg, och lämpligheten kan växla från dag till

dag.

I fråga om behörighetskraven för anstaltsläkare uttalar styrelsen för barnsjukhuset

Samariten, att stadgeförslagets bestämmelser, att medicinalstyrelsen

kan kräva behörighet utöver legitimation »då skäl därtill äro», är för

vagt formulerade och ofullständiga för att tillgodose de berörda sjukvårdsanstalternas

behov av normer för sin sjukvårdande verksamhet. Sjukhuschefen

vid Gullberna sjukhus ifrågasätter, om ej för större hem för psykiskt

sjuka, t. ex. med 15 platser och därutöver, bör krävas psykiatrisk utbildning

för anstaltsläkaren. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens sjukhus

säger sig förutsätta, att medicinalstyrelsen i varje fall för de större sjukvårdsenheterna

bestämmer, att anstaltsläkare skall ha åtminstone något

psykiatriskt kunnande. Medicinalstyrelsen finner det välbetänkt, att i stadgan

icke fastställes särskilda behörighetsvillkor. Även om det självfallet är

i hög grad önskvärt att t. ex. anstaltsläkaren vid hem för psykiskt sjuka har

utbildning i psykiatri, kan man icke bortse från de svårigheter, som kan

uppstå vid upprätthållande av ett sådant krav med hänsyn till rådande

läkarbrist och andra omständigheter, såsom hemmets belägenhet. Det synes

därför vara en lämplig utväg, att medicinalstyrelsen på föreslaget sätt er
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

håller bemyndigande att för visst sjukhem föreskriva erforderligt behörighetskrav

utöver legitimation.

Kommitténs förslag, att enskilt sjukhem skall ha särskild föreståndare

har ej föranlett erinran. Remissyttrandena förutsätter vidare i likhet

med kommittén, att annan personal kan finnas inom enskild sjukvårdsverksamhet.

Rörande personalens utbildning framhålles av de flesta av de remissinstanser,

som yttrat sig i frågan, att vissa kompetenskrav bör gälla. Kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket understryker vikten av att

medicinalstyrelsen anger vägledande normer beträffande de krav, som bör

ställas på den sjukvårdsutbildade personalen. Hjälpverksamhetsöverläkarna

vid Ryhovs sjukhus och Restads sjukhus samt sjukhuschefen vid Gullberna

sjukhus anser normer böra fastställas, särskilt för föreståndare. Enligt

hjälpverksamhetsöverläkarcn vid Sidsjöns sjukhus borde bestämda

kompetenskrav finnas för personal å sjukhem för mentalsjuka. Hjälpverksamhets

överläkaren vid S:t Olofs sjukhus förordar, att i stadgan intages

bestämmelse att vid sjukhem skall — utom föreståndare och anstaltsläkare

— finnas i övrigt utbildad personal i den omfattning verksamheten kräver.

I yttrandet framhålles möjligheten att ha deltidsanställd kvalificerad personal.

Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Sundby sjukhus betonar önskvärdheten

av att viss utbildning kräves av föreståndare, eventuellt annan personal

vid hem för psykiskt sjuka. Samma kompetenskrav bör ställas på föreståndare

för hem för psykiskt sjuka som på föreståndare för hem för somatiskt

sjuka, men med erfarenhet från mentalsjukvård som dominerande inslag

i utbildningen. Om vederbörande ålägges viss tjänstgöring på mentalsjukhus,

kan man även bilda sig en uppfattning om den personliga lämpligheten.

Medicinalstyrelsen yttrar, att regeln måste vara, att föreståndaren är

sjukvårdskunnig. Styrelsen är ej beredd att såsom föreståndare godkänna

annan person, såvida icke vid hemmet finnes anställd särskild sjukvårdsutbildad

personal, som skriftligen förbundit sig att ansvara för sjukvården

vid hemmet. Olika krav måste givetvis uppställas beträffande personalens

utbildning m. in. allt efter de skilda typer av hem, som förekommer.

En mera tveksam hållning till kravet på formell kompetens präglar vissa

andra utlåtanden. För hjälpverksamhetsöverläkaren vid Umedalens sjukhus

framstår det såsom viktigast att beträffande hemmen för psykiskt sjuka

medicinalstyrelsen uppställer stora krav på vårdnadshavarens personliga

kvalifikationer. Förste provinsialläkaren i Stockholms län och Stockholms

läns landstings förvaltningsutskott vill understryka kommitténs uttalande,

att regeln att minst en sjuksköterska skall finnas vid sjukhem med minst sex

vårdplatser icke torde kunna bibehållas oförändrad sedan även konvalescenthcinmen

införts under bestämmelserna. Förste provinsialläkaren och

förvaltningsutskottet yttrar vidare, att även för de nu relativt fåtaliga egentliga

sjukhemmen anskaffandet av legitimerad sjuksköterska är en synncr
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

ligen svår uppgift. Många konvalescenthemsinnehavare, som haft för avsikt

att begära hemmets godkännande, har av denna anledning och av kostnadsskäl

tvingats avstå härifrån. Om kommittéförslaget skall kunna genomtöras,

måste därför fordringarna härutinnan åtminstone tillfälligt väsentligt

minskas eller möjligheterna till dispens lämnas öppna. I detta sammanhang

framhålles, att på de enskilda sjukhemmen finnes ett stort antal åldringar,

vilket bör hållas i minnet vid utbildningsfrågans bedömande.

Kommitténs förslag om att enskilda sjukhem och annan yrkesmässigt

bedriven enskild sjukvårdsverksamhet skall stå under statlig tillsyn

har icke mötts av invändningar. Däremot har från förslaget avvikande

uppfattningar framförts ifråga om sättet för tillsynens utövande in. m.

Sålunda föreslås bl. a., att de större sjukhemmen skall ställas uteslutande

under medicinalstyrelsens och alltså icke därjämte under de lokala

tjänsteläkarnas tillsyn. Sveriges läkarförbund har påpekat, att bland de enskilda

sjukhem, som meddelar lasarettsvård, befinner sig ett flertal anstalter

av sådan storlek och kvalitet, att den därstädes meddelade vården är likvärdig

med den sjukhusvård, som bedrives av det allmänna. Vid dessa anstalter

är anstaltsläkarna erfarna och högt kvalificerade sjukhusläkare och

besitter högre kompetens för sin uppgift än vad den föreslagne tillsynsläkaren

kan förutsättas äga. Tillsynen över dessa och eventuellt tillkommande,

därmed jämförliga sjukvårdsanstalter bör därför enligt förbundets mening,

därest de kommer att sammanföras med övriga enskilda anstalter,

liksom hittills ankomma på medicinalstyrelsen och icke delegeras på tjänsteläkare.

Denna senare anordning framstår som ännu mer överflödig, därest

anstaltsläkarnas behörighet säkerställes, såsom kommittén föreslagit kunna

ske vid behov. Styrelserna för Sophiahemmet och betaniasiiftelsen i Sverige

anför liknande synpunkter. Kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården i riket föreslår, att tillsynen över större, enskilda sjukvårdsanstalter

regleras i överensstämmelse med vad som avses skola gälla för kommunala

sjukhus.

Beträffande sjukhemmen för psykiskt sjuka uttalar hjälpverksamhetsöverläkaren

vid Ulleråkers sjukhus, att tillsynen bör ligga på medicinalstyrelsen

och överinspektören för mentalsjukvården. Att generellt lägga inspektörsverksamhet

på hjälpverksamhetsläkarna bör undvikas. Dessa läkares

uppgift bör såsom hittills vara rent sjukvårdande. Liknande synpunkter

anföres av Sveriges läkarförbund. Sjukhuschefen vid Gullberna sjukhus

ställer frågan, om en tillsynsläkare samtidigt kan vara anstaltsläkare. Medicinalstyrelsen,

som i princip godtager kommitténs förslag, uttalar, att för

upprätthållande av en god samordning med övriga verksamhetsgrenar inom

sjukvården och dess olika organ bör i sista hand styrelsen samt överinspektörerna

för mentalsjukvården och vården av psykiskt efterblivna utöva

viss tillsyn, när så finnes påkallat. Kombinationen tillsynsläkare-anstaltsläkare

är från principiell synpunkt olämplig. Med nuvarande brist på

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

psykiater bör det dock beredas möjlighet för medicinalstyrelsen att härvidlag

medgiva undantag.

Några av mentalsjukhusens läkare ingår också på frågan om hjälpverksainhetsläkarnas

arbetsbörda i fall att tillsynsskyldighet ålägges dem.

Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Sidsjöns sjukhus -— som anser att lijälpverksamhetsläkarnas

övertagande av tillsynen över sjukhemmen för mentalsjuka

innebär bestämda fördelar — yttrar, att den nya arbetsuppgiften

ej torde bli särskilt betungande; varje ökning av hjälpverksamhetsläkarnas

arbetsbörda ökar dock angelägenheten av att kunna rationalisera

arbetsförhållandena, särskilt genom förbättrad skrivhjälp. Sjukhuschefen

vid Gullberna sjukhus framhåller, att på grund av sjukhemmens uttalade

koncentration till upptagningsområdena för vissa mentalsjukhus den

nya uppgiften innebär en avsevärd snedbelastning i arbetet. Enligt hjälpverksamhetsöverläkaren

vid S:t Jörgens sjukhus kommer inspektionsskyldigheten

att medföra en betydande ökning i arbetet, därest det skall kunna

bli en verklig inspektion. Detta gäller särskilt vissa områden. Dessa läkare

har med åren pålagts alltfler arbetsuppgifter, vilka tager tid från den sjukvårdande

verksamheten. Resultatet blir, att man åtminstone i vissa områden

måste inrätta försteläkartjänster.

Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens sjukhus framhåller också,

att hjälpverksamhetsläkarna får det ekonomiskt sämre genom att inspektionen

blir ett tjänsteuppdrag. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Ulleråkers

sjukhus anser, att de enskilda sjukhemmen bör lämna ersättning för tillsyn

eller inspektion.

Av hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens sjukhus ifrågasättes

slutligen, huruvida överinspektören för mentalsjukvården kan medhinna

sin inspektion. Man kan bli nödgad att inrätta en tjänst såsom biträdande

överinspektör, såframt man icke vill slopa krav på regelmässig inspektion

från överinspektörens sida och i stället ålägga underinspektörerna att till

överinspektören avge inspektörsrapporter.

Medicinalstyrelsen gör det allmänna uttalandet, att styrelsen vill betona

lämpligheten av att förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna) och hjälpverksamhetsläkarna

ålägges tillsyn, men framhåller samtidigt, att detta

är ägnat att understryka det behov av förstärkning av dessa institutioner,

som i annat sammanhang framförts.

Även kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller

det såsom i hög grad angeläget, att tillsynsorganens resurser förstärkes.

Kommittén pekar på sina förslag om en efter hand utbyggd länsläkarinstitution

samt föreslagen förstärkning av tjänsteläkarkåren i övrigt och av

distriktsvården, vilka åtgärder kan bidraga till att tillsynen blir mer effektiv.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Knngl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

Departementschefen

Den föregående år antagna nya sjukhuslagen och den i anslutning därtill

utfärdade nya sjukhusstadgan, vilka författningar trädde i kraft vid årsskiftet,

har för det kommunala sjukhusväsendets del inneburit väsentliga

förbättringar i förhållande till den gamla sjukhuslagstiftningen. Lagstiftningen

har först och främst anpassats efter den utveckling som ägt rum

på området. Vidare har en koncentration och förenkling skett genom att

bestämmelserna för sjukhus i landstingskommuner och landstingsfria städer

samt för olika vårdgrenar så långt möjligt gjorts enhetliga och genom

att de tidigare på ett tiotal olika författningar spridda bestämmelserna i

huvudsak kunnat samlas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.

I den nya sjukhuslagen har avgränsningen av lagens tillämplighetsområde

skett på annat sätt än i den gamla. Medan sjukhuslagen tidigare avsåg

sjukhus, för vars driftkostnad landsting eller kommun svarar i sista hand

helt eller delvis, är den nya lagen omedelbart tillämplig blott på sjukhus,

lör vilket landsting eller kommun har det juridiska ansvaret. Utanför sjukhuslagen

faller statliga och enskilda sjukvårdsanstalter. Bestämningen av

tillämplighetsområdet för de regler, som gäller för dessa sjukvårdsanstalter,

måste tydligtvis anpassas efter vad sjukhuslagen innehåller i berörda

avseende.

Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny stadga för enskilda sjukhem

innefattar en sådan anpassning, såvitt avser enskilda sjukvårds- och

förlossningsanstalter. I förslaget har vidare, liksom i den nya lagstiftningen

för kommunala sjukhus, gemensamma regler så långt möjligt givits för

olika vårdområden och olika slag av sjukvårdsanstalter. Av särskild betydelse

är därvid, att också vården av psykiskt sjuka inordnats under den

nya sjukhemsstadgan, vilken alltså även ersätter bestämmelserna om enskild

vård i sinnessjukvårdsstadgan. Därutöver innebär förslaget i vissa

avseenden en skärpning av kontrollen över enskild sjukvårdsverksamhet.

Kommitténs förslag, som i sina huvuddrag så gott som enhälligt godtagits

av remissinstanserna, innefattar enligt min mening värdefulla förbättringar,

och genomförandet av förslaget utgör ett betydelsefullt led i

reformarbetet på sjukhusväsendets område. Jag förordar därför, att en

ny stadga angående enskilda sjukhem utfärdas i allt väsentligt i överensstämmelse

med kommitténs förslag.

Innehållet i sjukhemsstadgan torde visserligen vara av den art, att Kungl.

Maj:t enligt § 89 regeringsformen äger att ensam besluta om utfärdandet

av stadgan. 1931 års sjukhemsstadga tillkom emellertid efter riksdagens

hörande. Med hänsyn härtill och till att stadgan otvivelaktigt innebär visst

ingrepp i näringsfriheten — ett ingrepp som blir något större enligt den

nya stadgan — anser jag det mest förenligt med de riktlinjer, som i sam
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960

uand med ändring i regeringsformen 1948 drogs upp för riksdagens

medverkan i lagstiftning av ifrågavarande slag, att riksdagens yttrande

inhämtas över huvudgrunderna i stadgeförslaget. I fortsättningen

kommer jag att uteslutande uppehålla mig vid dessa huvudgrunder och

går inte in på detaljbestämmelserna i förslaget. Vid framdeles uppkommande

behov att ändra stadgan torde riksdagens yttrande böra inhämtas

endast då fråga är om ändring, som berör huvudgrunderna.

I enlighet med vad jag tidigare anfört bör sjuk hem sstadgans

tillämplighet avgränsas så, att stadgan kommer att avse den sjukvård,

som bedrives av annan än staten, kommun eller landstingskommun,

och vid bedömandet av vem som bedriver viss verksamhet bör den juridiska

ansvarigheten för verksamheten vara avgörande. Från författningsregleringen

bör, liksom för närvarande, vara undantagen vård, som lämnas

på polikliniker och liknande inrättningar, där de sjuka inte ligger kvar.

Den reglerade verksamheten bör alltså i princip avse sluten vård. Vid större

enskilda sjukvårdsanstalter, vilka är avsedda för sluten vård, torde emellertid

även kunna meddelas öppen vård. I den mån så sker, skall givetvis

också denna del av verksamheten anses omfattad av den nya stadgans bestämmelser.

Föreskrifterna för den enskilda sjukvårdsverksamheten torde i princip

böra täcka samma vårdområden som den kommunala sjukhuslagstiftningen.

Denna senare omfattar vård för »sjukdom, skada, kroppsfel och

barnsbörd» samt inbegriper såväl kroppssjukvård som psykisk vård.

Från den nya stadgans tillämplighet bör i enlighet med sjukhuslagstiftningskommitténs

förslag undantagas sådan vård för psykiskt efterblivna,

varom är särskilt stadgat, vård för vanföra och epileptiker, till vilken

statsbidrag utgår, kontrollerad familjevård, sanatorier som drivs av Oscar

II:s jubileumsfond, pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter och mödrahemmen.

I den mån enskild i annat fall än i den kontrollerade familjevården

mottager vårdbehövande enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun

eller landstingsfri stad, bör även denna vård vara undantagen från

den nya sjukhemsstadgans tillämplighet.

Bland de enskilda sjukvårdsanstalter, som kommittén redovisar, ingår

två enskilda sinnessjukhus. Vad som kännetecknar sådana sjukhus i motsats

till vårdhem för sinnessjuka är, att intagen på sjukhuset kan hållas

kvar där mot sin vilja. Sjukhuslagstiftningskommittén uttalar, att det i

princip inte synes önskvärt, att tillstånd lämnas enskilda personer eller

sammanslutningar att driva sjukhus av sådan karaktär. Detta uttalande

har understrukits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket. Av remissinstanserna i övrigt har endast styrelsen för betaniastiftelsen

i Sverige gjort invändningar på denna punkt under framhållande

att ett av stiftelsen drivet sinnessjukhus bör få behålla denna sin karaktär.

För egen del ansluter jag mig helt till sjukhuslagstiftningskommitténs upp
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

fattning, att enskilda icke bör få den makt, som ligger i nämnda retentionsrätt.

Vad beträffar den invändning som gjorts på denna punkt kan vidare

nämnas, att båda de av kommittén redovisade enskilda sinnessjukhusen

numera genom beslut av medicinalstyrelsen på innehavarnas ansökan godkänts

såsom vårdhem för psykiskt sjuka och alltså upphört att vara sinnessjukhus.

I enlighet med det anförda bör särskilda bestämmelser avseende

enskilda sinnessjukhus icke upptagas i den nya författningen.

Inom området för den vård, som regleras av den kommunala sjukhuslagstiftningen

— både den gamla och den nya — faller bl. a. konvalescentvård.

På grund av vissa uttalanden i förarbetena till 1931 års sjukhemsstadga

har det ansetts oklart, om denna stadga äger tillämpning på konvalescentvård.

Jag vill med anledning härav framhålla, att hem för konvalescentvård

av sådan karaktär att den kan betraktas som sjukvård för

framtiden givetvis bör anses omfattad av den föreslagna definitionen på

sjukhem. Då tillstånd till sjukhemsrörelse avseende konvalescentvård hittills

icke torde ha sökts i många fall och ej heller anmälan om rörelsen

ägt rum, skulle den nya stadgan i praktiken komma att innebära en utvidgning

av det kontrollerade vårdområdet.

I vissa remissyttranden framhålles, att det är svårt att draga gränsen

emellan konvalescenthem, som skulle falla under den nya stadgan, och

»vilohem», vilka inte skulle lyda under stadgan men eventuellt falla under

stadgan för hotell- och pensionatrörelse. Vidare har i anslutning till

vissa yttranden av sjukhuslagstiftningskommittén anförts, att den nya

stadgans bestämmelser skulle kunna kringgås, genom att verksamheten

betecknas såsom vilohem. Man har även efterlyst närmare bestämmelser

i stadgan angående den berörda gränsdragningen.

Jag vill för min del uttala, att någon legal definition på konvalescenthem

eller konvalescentvård inte lämpligen bör ges i den nya författningen,

liksom ej heller skett i sjukhuslagen. Konvalescentvård av nyss angivna

karaktär ingår i den vård för sjukdom, skada eller kroppsfel, som avses

i stadgan. Att i vissa fall tvekan kan uppstå, huruvida en anstalt är avsedd

för sådan vård eller ej, skulle säkerligen inte kunna undvikas även om

man gåve en kompletterande definition på konvalescentvård. Till ledning

torde emellertid böra tjäna sjukhuslagstiftningskommitténs uttalande, att

hem, där intagning regelmässigt sker på läkarremiss eller där någon form

av patientbehandling rutinmässigt meddelas, bör föras till sjukvårdssidan.

Någon avgörande betydelse kan däremot inte fästas vid reklamen eller vid

den benämning man ger hemmet. Avgörande måste vara själva verksamhetens

beskaffenhet.

I en del remissyttranden förordas, att en särreglering genomföres för de

större enskilda sjukvårdsanstalterna, vid vilka meddelas kvalificerad sjukvård

av lasarettskaraktär. Några remissinstanser begränsar sig till att föreslå,

att de större anstalterna skall stå uteslutande under medicinalstyrel
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 ur 1960

sens inspektion och alltså vara undantagna från den tillsyn, som enligt

kommittéförslaget skulle ankomma på de lokala tjänsteläkarna.

För egen del finner jag det inte behövligt eller lämpligt, att i den nya

stadgan intages särbestämmelser för vissa angivna typer av sjukvårdsanstalter.

Stadgan bör i stället utformas så att dess olika bestämmelser

kan tillämpas på anstalter av skilda slag och storlek. Kungl. Maj :t har

enligt sjukhuslagen befogenhet att förordna, att lagens bestämmelser skall

vara helt eller delvis tillämpliga på enskilt sjukhus, till vars driftkostnader

landstingskommun eller landstingsfri stad bidrager. Meddelas sådant

förordnande blir givetvis sjukhemsstadgans tillämpning på sjukhuset i

motsvarande mån upphävd. Möjlighet bör emellertid finnas att i särskilda

fall dispensera från sjukhemsstadgans bestämmelser helt eller delvis, även

om inte kommun bidrager till driftkostnaderna. Ett stadgande av denna

innebörd har upptagits i 1 § i författningsförslaget. Särregleringen kan

få formen antingen av ett förordnande att sjukhuslagen och sjukhusstadgan

helt eller delvis skall vara tillämpliga på sjukhuset eller av ett särskilt

reglemente för sjukhuset, vilken sistnämnda ordning framför allt torde bli

aktuell, då sjukhuset upplåtits för medicinsk undervisning. I den mån så

fortfarande erfordras kan med stöd av berörda stadgande särreglering även

ges för enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter.

I likhet med kommittén anser jag, att de enskilda sjukvårdsinrättningarna

i författningen lämpligen bör åsättas den gemensamma benämningen

sjukhem. Något behov av olika benämningar finns nämligen

inte författningsmässigt sett. Hinder bör däremot inte möta att en större

anstalt i sitt namn intager ordet sjukhus eller att en anstalt för konvalescentvård

benämnes konvalescenthem. Enligt kommitténs förslag avses

med sjukhem anstalt med minst tre vårdplatser. Därest den som utövar

enskild sjukvårdsverksamhet förfogar över ett mindre antal platser avses

delvis andra regler skola gälla än för sjukhemsrörelse.

Kommittén förordar, att för sjukhem alltid skall fordras tillstånd

och att för den mindre verksamheten skall krävas tillstånd om verksamheten

drives yrkesmässigt. Detta innebär, bortsett från förlossningshemmen,

en skärpning av kontrollen över de små hemmen. För närvarande

föreligger tillståndstvång blott för sjukhem med sex eller flera vårdplatser

medan det för utövande av annan enskild sjukvårdsverksamhet är tillräckligt

att anmälan göres inom två månader efter det verksamheten påbörjats.

Som skäl för denna skärpning anför kommittén, att det är svårt

att uppehålla skäliga standardkrav på verksamheten, om det allmänna

inte i förväg får pröva dess förutsättningar, samt att den föreskrivna anmälningsplikten

i stor utsträckning försummas, varigenom hemmen undgår

all kontroll från de medicinska myndigheternas sida. Så gott som

samtliga myndigheter och andra, som yttrat sig i ärendet, har tillstyrkt

eller lämnat utan erinran vad kommittén föreslagit om tillståndskrav för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

sjukhem samt fordran på tillstånd för annan sjukvårdsverksamhet som

drivs yrkesmässigt.

För egen del anluter jag mig till kommitténs förslag. Därvid vill jag

framhålla, att de små hemmen i allmänhet torde drivas av enskilda, som

för sin utkomst är mer eller mindre beroende av hemmens avkastning. Särskilt

beträffande dessa hem måste det vara angeläget, att bestämmelser

finns, vilka tryggar att hemmen inrättas med iakttagande av skäliga standardkrav.

De mera ansvarskännande bland dem, som vill syssla med enskild

sjukvårdsverksamhet, torde snarast betrakta det som en förmån, att

de kan få besked som möjliggör för dem att redan från början anordna

verksamheten på sådant sätt, att de senare undgår anmärkning. När det

gäller de mindre ansvarskännande är det från allmänna synpunkter uppenbarligen

än mer motiverat, att man söker skapa garantier för en skälig

standard på verksamheten.

I något remissyttrande föreslås, att den nya stadgan skall kompletteras

med en bestämmelse, att vid tillståndsprövningen jämväl skall beaktas

behovet av den verksamhet, för vilken tillstånd sökes. Enligt min uppfattning

bör man emellertid icke vid en prövning av det slag, som här är i

fråga, ingå på spörsmål som närmast är att betrakta såsom näringspolitiska.

Det nu gällande koncessionssystemet har inte heller sådant syfte.

Några remissinstanser diskuterar möjligheten att i viss utsträckning

decentralisera tillståndsgivningen från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna

eller förste provinsialläkarna. Såsom skäl för en decentralisering anföres,

att en avsevärd arbetsbelastning annars skulle uppkomma för medicinalstyrelsen,

då tillståndstvånget enligt stadgeförslaget omfattar även

de små vårdenheterna. Medicinalstyrelsen har dock själv inte uttalat några

farhågor i detta hänseende.

Enligt de övergångsbestämmelser till stadgan, som kommittén föreslagit

och som jag i denna del ansluter mig till, kommer den utvidgning som gjorts

i den nya stadgan av tillståndstvånget inte att avse redan befintlig verksamhet.

Med hänsyn härtill och då den enskilda sjukvårdsverksamheten

är under avtagande synes tillståndsprövningen tills vidare kunna bibehållas

hos medicinalstyrelsen. Skulle det visa sig, att den nya stadgan medför

en väsentlig ökning av arbetsbelastningen hos styrelsen eller att andra

nackdelar är förbundna med central handläggning av dessa ärenden, får

frågan om decentralisering tagas upp till förnyat övervägande. Ett genomförande

av den föreslagna förstärkningen av länsläkarorganisationen blir

av betydelse vid en sådan prövning.

Det tillstånd som lämnas att driva sjukhem är personligt. Om en enskild

person som har sådant tillstånd avlider, förfaller tillståndet. I 3 och 4 kap.

sinnessjukvårdsstadgan, vilka handlar om enskilda sinnessjukhus och enskilda

vårdhem för sinnessjuka, finns bestämmelser, enligt vilka dödsbo

och konkursbo må fortsätta verksamheten viss tid, varunder verksamhet

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition, nr 63 år 1960

skall överlåtas till annan med medicinalstyrelsens medgivande. Sker ej

överlåtelse, förfaller godkännandet efter utgången av nämnda tid. I 1931

års sjukhemsstadga saknas bestämmelser av detta innehåll. Jag anser liksom

kommittén att sådana bestämmelser ej heller bör upptagas i den nya

stadgan. Det betyder alltså, att tillstånd upphör omedelbart vid tillståndshavarens

död eller när han blivit försatt i konkurs.

Kommitténs förslag innebär en skärpning även såtillvida, att an st altsläk

are enligt förslaget skall finnas vid alla sjukhem medan sådan skyldighet

enligt nu gällande föreskrifter endast föreligger för sjukhem med

sex eller flera vårdplatser. Med anstaltsläkare avser kommittén en läkare,

som på grund av överenskommelse med ägare av sjukhem utövar kontinuerlig

tillsyn över hemmet i medicinskt-hygieniskt hänseende.

Även i denna del har förslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Medicinalstyrelsen betraktar det som en stor förbättring, att skyldigheten

att anställa läkare vid sjukhem utsträckes. En viss tvekan har dock i

flera yttranden uttalats angående möjligheten att få läkare att åtaga sig

uppgiften som anstaltsläkare vid de minsta och avlägset belägna sjukhemmen.

Med hänsyn härtill anses dispens från skyldigheten att anställa läkare

böra kunna meddelas, och medicinalstyrelsen föreslår, att styrelsen

under en övergångstid av fem år får lämna dispens när det gäller sådana

sjukhem, där skyldigheten inte funnits tidigare.

Jag vill för min del förorda att kommitténs förslag i princip följes. Det

bör sålunda för varje sjukhem finnas en läkare, som har en kontinuerlig

tillsyn över verksamheten och ett visst ansvar för denna. Emellertid kan

det säkerligen, med den läkarbrist som råder och den stora arbetsbörda

provinsialläkarna har, på sina håll bli svårt att till de mindre sjukhemmen

knyta en läkare. Möjlighet bör därför finnas att dispensera från skyldigheten,

och det bör tillkomma medicinalstyrelsen att handlägga dessa frågor.

För enskild sjukvårdsverksamhet med mindre än tre vårdplatser skall

liksom hittills ej krävas att särskild anstaltsläkare finnes.

Som kommittén föreslagit, bör det överlämnas åt medicinalstyrelsen

att föreskriva de behörighetskrav utöver behörighet att utöva läkarkonsten,

som skall gälla för anstaltsläkare.

Enligt kommitténs författningsförslag skall vid varje sjukhem finnas

en föreståndare, vilket inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Det är även enligt min mening nödvändigt, att en bestämd

person svarar för verksamheten vid sjukhemmet. Prövning av föreståndarens

lämplighet måste också utgöra ett av de viktigaste leden i tillståndsprövningen.

Med hänsyn till de enskilda sjukhemmens olika beskaffenhet

kan några formella kompetenskrav för föreståndaren inte anges i stadgan.

I den mån speciell kompetens anses erforderlig, får detta beaktas vid

tillståndsprövningen.

Beträffande föreståndarens åligganden delar jag kommitténs av remiss
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960

instanserna i allmänhet godtagna uppfattning, att intagningen på sjukhemmet

bör antingen ankomma på föreståndaren efter samråd med anstaltsläkaren

eller handhavas av anstaltsläkaren eller annan läkare vid sjukhemmet.

Tillsynen över den enskilda sjukvårdsverksamheten bör i enlighet

med kommitténs förslag utövas av medicinalstyrelsen som högsta tillsynsorgan

samt under medicinalstyrelsen av förste provinsialläkaren, förste

stadsläkaren eller hjälpverksamhetsläkaren. Det bör få ankomma på medicinalstyrelsen

att från nämnda läkares tillsynsverksamhet undantaga de

största sjukhemmen, i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till läkarnas

kvalifikationer på berörda sjukhem, samt att i särskilda fall förordna

annan läkare att utöva tillsynen.

Den som utövar tillsynen bör ha befogenhet att förordna att på enskilt

sjukhem intagen person, som inte lämpligen kan vårdas där, skall skiljas

från sjukhemmet. En motsvarande befogenhet finns nu i sinnessjukvårdsstadgan.

I övrigt bör i den nya sjukhemsstadgan ingå straffbestämmelse

r i huvudsak överensstämmande med dem, som finns i den nu gällande.

Beträffande övergångsbestämmelserna förordar jag i enlighet

med vad medicinalstyrelsen föreslagit att den tid, inom vilken äldre

hem i enlighet med kommitténs förslag har att göra anmälan om sin verksamhet

med överlämnande av förbindelser från föreståndare och anstaltsläkare,

bestämmes till sex månader i stället för, såsom kommittén föreslagit,

tre månader. Vidare bör i övergångsbestämmelserna upptagas befogenhet

för medicinalstyrelsen att förbjuda fortsatt drivande av sådan

verksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna inte kräver tillstånd

och som icke sköts på tillfredsställande sätt. Förbudet bör vara straff sanktionerat.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t ville genom

proposition inhämta riksdagens yttrande över det förut omnämnda inom

inrikesdepartementet upprättade förslaget till stadga angående enskilda

sjukhem m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 60

002250

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:169 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m., såvitt angår Runby Nedra l1 i Stockholms lä s. 1 i texten
  2. 2LU 1960:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m. s. 1 i texten