Med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m
1960-02-05 · 42 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1960:63, Med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
1
Nr 63
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till stadga
angående enskilda sjukhem m. m.; given Stockholms
slott den 5 februari 1960.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till stadga angående enskilda sjukhem
m. m.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen begäres riksdagens yttrande över ett förslag till stadga
angående enskilda sjukhem m. m., som är avsedd att ersätta dels nu gällande
stadga den 29 maj 1931 angående enskilda sjukhem och förlossningshem,
dels ock vissa bestämmelser i sinnessjukvårdsstadgan den 19 september
1929.
Bestämmelserna i den nya stadgan är i huvudsak lika för hela det avsedda
vårdområdet; skillnad göres icke mellan vård av kroppssjuka och psykiskt
sjuka. Däremot skiljer stadgan mellan vård å enskilt sjukhem — under
vilken benämning alla slag av enskilda sjukvårdsanstalter med minst
tre vårdplatser sammanfattas — och annan enskild sjukvårdsverksamhet.
För drivande av sjukhem och utövande av annan yrkesmässig sjukvård skall
fordras tillstånd av medicinalstyrelsen, som också skall vara högsta
tillsynsmyndighet. Vid sjukhem skall finnas föreståndare och anstaltsläkare.
Den nya stadgan föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 63
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
Förslag
till
Stadga
angående enskilda sjukhem m.m.
Inledande begtämmelser
1 §•
1 mom. Med enskilt sjukhem förstås av annan än staten, kommun eller
landstingskommun driven anstalt med minst tre vårdplatser för beredande
av sluten vård för sjukdom, skada eller kroppsfel eller i samband med
barnsbörd.
2 mom. Denna stadga äger icke tillämpning beträffande
1) sådan vård för psykiskt efterblivna, varom är särskilt stadgat;
2) sådan vård för vanföra och epileptiker, till vilken statsbidrag utgår;
3) kontrollerad familjevård eller annan jämförlig vård;
4) sanatorier, som drivas av Konung Oscar II:s jubileumsfond;
5) anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet;
6) anstalt för vård huvudsakligen av späda barn och deras mödrar
(mödrahem); eller
7) annan i 1 mom. avsedd anstalt i den mån Kungl. Maj:t förordnar att
den skall vara undantagen från stadgans tillämpning.
3 mom. Har enskilt sjukhem inrättats med bidrag av statsmedel eller
utgår statsbidrag till dess drift, skola föreskrifterna i denna stadga äga
tillämpning allenast i den mån de icke strida mot de för bidragets åtnjutande
gällande bestämmelserna.
Tillsyn
2 §.
Högsta tillsynen över enskilda sjukhem utövas av medicinalstyrelsen.
Närmast under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av förste provinsialläkaren
eller med honom likställd förste stadsläkare. Beträffande sjukhem,
avsett för vård huvudsakligen av psykiskt sjuka eller psykiskt efterblivna,
ankommer dock tillsynen i annat än hygieniskt hänseende på hjälpverksamhetsläkaren
vid det mentalsjukhus, inom vars upptagningsområde
hemmet är beläget, därest sådan läkare finnes. Medicinalstyrelsen äger föreskriva
att visst sjukhem ej skall stå under tillsyn av läkare som nu sagts
ävensom förordna annan läkare att utöva tillsynen.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
Angående den tillsyn, som tillkommer överinspektören för mentalsjukvården
i riket och överinspektören för vården av psykiskt efterblivna, är
stadgat i instruktionerna för dem.
3 §-
Läkare, som utövar tillsyn enligt 2 § andra stycket (tillsynsläkare), äger
förordna, att på enskilt sjukhem intagen person, vilken icke lämpligen kan
vårdas där eller som väsentligt försvårar vården av andra intagna, skall
skiljas från hemmet.
Anordnande av enskilt sjukhem m. m.
4 §■
Enskilt sjukhem må ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen.
Ansökan om tillstånd skall göras i god tid innan verksamheten avses
taga sin början och åtföljas av:
1) uppgift å de kategorier av vårdbehövande, för vilka hemmet avses;
2) de handlingar, som sökanden vill åberopa för att styrka, att den som
avses att vara föreståndare är lämplig härför, och om annan än sökanden
skall vara föreståndare skriftligt åtagande av denne;
3) ritningar eller andra handlingar, utvisande hemmets benämning och
belägenhet, antalet vårdplatser, de i hemmet ingående lokalerna, dessas
storlek och inredning samt anordningar till skydd mot eldfara;
4) uppgift i vad mån läkarverksamhet på hemmet skall utövas av annan
än den som enligt 8 § skall hava inseende över vården av de intagna;
5) uppgift å vilken vårdpersonal, som avses att anställas, och dennas utbildning;
samt
6) om sökanden är bolag, förening eller stiftelse, ett exemplar av gällande
bolagsordning eller stadgar jämte uppgift å den som äger att tala
och svara för sökanden.
Om meddelat tillstånd skall medicinalstyrelsen utfärda skriftligt bevis,
utvisande vem som skall driva hemmet och vem som skall vara föreståndare
ävensom hemmets benämning och belägenhet, de kategorier av vårdbehövande,
för vilka det är godkänt, samt det högsta antal personer som
samtidigt må vårdas där. Avskrift av beviset skall tillställas tillsynsläkaren.
5 §•
Vill den som driver enskilt sjukhem flytta eller utvidga hemmet, byta
föreståndare eller eljest vidtaga större ändring beträffande hemmet eller
dess verksamhet, eller skall annan övertaga driften, skall tillstånd därtill
sökas, och gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad i 4 § stadgas.
6 §•
Ombesörjes icke vården å enskilt sjukhem på tillfredsställande sätt eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
*i Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen
återkalla tillståndet. Beslut om återkallelse går omedelbart
i verkställighet, om ej annat förordnas.
7 §.
Nedlägges enskilt sjukhem, skall den som drivit hemmet inom en månad
göra anmälan om nedläggelsen till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren.
Föreståndare, läkare och annan personal
8 §•
1 mom. Enskilt sjukhem skall förestås av därför lämplig person.
Vid varje enskilt sjukhem skall vården av de intagna stå under inseende
av en läkare (anstaltsläkare). Medicinalstyrelsen äger, om särskilda omständigheter
påkalla det, medgiva undantag från skyldigheten att hava anstaltsläkare.
Härutöver skola vara anställda läkare och annan personal i den omfattning
verksamheten kräver.
2 mom. Medicinalstyrelsen äger bestämma, vilka behörighetskrav läkare
vid enskilt sjukhem skall uppfylla utöver behörighet att utöva läkarkonsten,
så ock meddela instruktion för anstaltsläkare.
9 §•
Innan verksamheten å enskilt sjukhem tager sin början, åligger det den
som skall driva hemmet att tillställa medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren
skriftligt åtagande av den som antagits till anstaltsläkare.
Sker ombyte av anstaltsläkare, skall föreståndaren ofördröjligen tillställa
medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren skriftligt åtagande av den tillträdande
anstaltsläkaren.
10 §.
Föreståndare åligger:
1) att, om det ej uppdragits åt anstaltsläkaren eller annan läkare att
ombesörja intagning av vårdsökande, besluta om intagning efter samråd
med anstaltsläkaren;
2) att enligt föreskrifter, som meddelas av medicinalstyrelsen, föra liggare
över de å hemmet vårdade;
3) att tillse, att tvångsåtgärd icke vidtages mot intagen person i annat fall
än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom, att
såvitt möjligt samråda med anstaltsläkaren innan sådan åtgärd vidtages
samt att, om dylikt samråd ej ägt rum, ofördröjligen underrätta anstaltfläkaren
om vidtagen åtgärd;
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
4) att tillse, att föreskriven anmälan avlämnas till polismyndighet, då utlänning
intages å sjukhemmet och utskrives därifrån; samt
5) att årligen före utgången av mars månad till medicinalstyrelsen och
tillsynsläkaren lämna de uppgifter rörande hemmets verksamhet under
nästföregående kalenderår, som medicinalstyrelsen föreskriver.
11 §.
Anstaltsläkare åligger:
1) att bestrida läkarvården vid sjukhemmet, i den mån ej annan läkarpersonal
fullgör sådan uppgift;
2) att tillse, att av medicinalstyrelsen föreskriven sjukjournal vederbörligen
föres;
3) att tillse, att å sjukhemmet icke vårdas andra personer än sådana, för
vilka hemmet är godkänt, och som lämpligen kunna erhålla vård där;
4) att öva tillsyn över hygienen och vårdanordningarna;
5) att, om någon i samband med behandling å sjukhemmet åsamkats
skada eller sjukdom av allvarlig beskaffenhet eller anledning föreligger att
befara att sådan skada eller sjukdom senare kommer att uppstå på grund
av behandlingen, ofördröj ligen anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen
och polismyndigheten i orten, dock att sådan anmälan ej erfordras, om
det är uppenbart att vårdslöshet eller försummelse icke förelegat vid behandlingen;
samt
6) att, om vid inträffat dödsfall behov av rättsmedicinsk obduktion kan
antagas föreligga, ofördröj ligen anmäla detta till polismyndigheten i orten.
Enskild sjukvårdsverksamhet utom sjukhem
12 §.
För sådan enskild sjukvård, som icke meddelas vid sjukhem men likväl
innefattar yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för vård som i 1 §
1 mom. sägs, skall, om ej Kungl. Maj :t förordnar annat eller vården bedrives
enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun eller stad som ej
tillhör landstingskommun, vad som stadgas i 2—7 och 10 §§ äga motsvarande
tillämpning, och skall därvid vad i 4 och 10 §§ sägs om föreståndare
gälla den som driver verksamheten.
Straffbestämmelser
13 §.
Driver någon enskilt sjukhem eller sådan verksamhet som avses i 12 §
utan att innehava tillstånd eller driver någon sjukhem utan att för hemmet
finnes föreståndare eller anstaltsläkare, då sådan skall finnas, eller
vidtages åtgärd i strid mot 5 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
Försummar någon att iakttaga vad som åligger honom enligt 7, 9, 10
eller 11 §, straffes, om ej försummelsen eljest är belagd med straff, med
dagsböter.
Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.
Genom stadgan upphävas
stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem,
3, 4, 5 och 6 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården
i riket samt
kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046) angående tillämpning å
enskilda, för vård av tuberkulossjuka avsedda anstalter av vissa bestämmelser
om sanatorier och tuberkulossjukstugor.
Är vid denna stadgas ikraftträdande särskilt av Kungl. Maj :t utfärdat
reglemente gällande för sjukvårdsanstalt, som avses i stadgan, skall denna
icke gälla utan reglementet fortfarande äga tillämpning, i den mån ej Kungl.
Maj :t förordnar annat.
Beträffande sådant vid stadgans ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem,
varå bestämmelserna i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) eller stadgan
den 19 september 1929 (nr 328) icke ägt tillämpning och ej heller gällt
särskilda för hemmet av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, skall vad i
4 § föreskrivits om tillstånd icke gälla. Dock åligger det den, som driver
hemmet, vid det i 13 § andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av
år 1960 till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren göra anmälan om verksamheten,
innefattande uppgifter i de hänseenden som i 4 § sista stycket
sägs, och därvid tillika översända skriftliga åtaganden av dem, som antagits
att vara föreståndare och anstaltsläkare.
Ej heller erfordras tillstånd enligt 4 § beträffande annat vid stadgans
ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem, som har mindre än sex vårdplatser,
eller sådan vid nämnda tidpunkt bedriven verksamhet, som avses i
12 §, därest anmälan om hemmets inrättande eller verksamhetens påbörjande
gjorts i enlighet med bestämmelserna i 2 § tredje stycket stadgan
den 29 maj 1931 (nr 172) eller 125 § stadgan den 19 september 1929 (nr
328). Dock åligger det den, som driver här avsett sjukhem, vid det i 13 §
andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av år 1960 till medicinalstyrelsen
och tillsynsläkaren översända åtaganden av dem, som antagits
att vara föreståndare och anstaltsläkare.
Ombesörjes icke vård, som avses i de båda närmast föregående styckena,
på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande
beträffande sådan vård och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen förbjuda
den som driver verksamheten att fortsätta därmed. Bryter någon mot dylikt
förbud, straffes som i 13 § första stycket sägs.
Knngl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
7
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari
1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om antagande
av ny stadga angående enskilda sjukhem m. m. samt anför därvid följande.
Genom proposition nr 19 framlades för 1959 års riksdag ett förslag till
sjukhuslag m. m., väsentligen grundat på ett av sjukhuslagstiftningskommittén
utarbetat betänkande. Förslaget godtogs av riksdagen. Sjukhuslag
utfärdades sedermera av Kungl. Maj it den 17 april 1959 (SFS nr 112). Med
stöd av sjukhuslagen har Kungl. Maj:t den 29 oktober 1959 utfärdat sjukhusstadga
(SFS nr 494).
Sjukhuslagstiftningskommittén1 har vidare i december 1957 avgivit ett
betänkande, innefattande utredning och förslag angående sjukvårdsanstalter,
som drives av enskilda (stencilerat).
över sistnämnda förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av följande
myndigheter och sammanslutningar m. fl., nämligen medicinalstyrelsen —
efter hörande av hjälpverksamhetsöverläkare och överläkare vid 20 statliga
sinnessjukhus — socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet
— efter hörande av stadskollegiet, sjukhusdirektionen och förste
stadsläkaren i Stockholm — länsstyrelsen i Stockholms län — efter hörande
av förste provinsialläkaren och landstingets förvaltningsutskott — länsstyrelserna
i Jönköpings och Kronobergs län — båda efter hörande a\
vederbörande förste provinsialläkare — länsstyrelsen i Malmöhus län
efter hörande av förste provinsialläkaren, hjälpverksamhetsöverläkarna vid
två sinnessjukhus, landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse samt hälsovårdsnämnderna
i Malmö och Hälsingborg — länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län — efter hörande av förste provinsialläkaren i länet och förste
stadsläkaren i Göteborg — svenska kyrkans diakonistyrelse, kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Sveriges läkarförbund, svenska
1 Dåvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, och Harald
Andersson samt lasarettsläkaren Gillis Herlitz, byråchefen i medicinalstyrelsen Håkan Rahm
och sjukhusdirektören i Stockholm Gösta Pchrson.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska sjukkasseförbundet, förste provinsialläkarnes förening,
svenska socialvårdsförbundet, direktionen över allmänna barnbördshuset
i Stockholm, överstyrelsen för svenska röda korset, styrelsen för Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn samt styrelserna för svenska
diakonissällskapet, barnsjukhuset Samariten, Sophiahemmet, Hultafors sanatorium,
Göteborgs sjukhem och betaniastiftelsen i Sverige.
Samtliga remissinstanser utom en, som förordar uppskov med frågans
avgörande, har tillstyrkt, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i
ämnet.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.
Gällande bestämmelser
Enligt stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och
förlossningshem avses med enskilt sjukhem och enskilt förlossningshem
sådan anstalt eller sådant hem för beredande av sluten kroppssjukvård resp.
sluten vård i samband med barnsbörd, för vars driftkostnad ansvar icke i
sista hand helt eller till viss kvotdel åvilar staten, landsting, kommun eller
sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager (1 §).
Enskilt sjukhem om minst sex vårdplatser må ej drivas,
med mindre tillstånd meddelats av medicinalstyrelsen (2 §). Ansökan
om tillstånd skall åtföljas av, bland annat, de handlingar sökanden vill
åberopa till bevis för att den som skall förestå hemmet är lämplig härför
samt uppgift å vårdpersonal och om dennas utbildning (3 § 1 mom.). Om
meddelat tillstånd utfärdas skriftligt bevis, innehållande uppgift å den som
skall driva hemmet, och å särskild föreståndare, då sådan skall finnas,
ävensom å hemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal personer,
som samtidigt må vårdas där (3 § 2 inom.). För hemmet skall finnas
legitimerad läkare, som skriftligen förbundit sig att bestrida läkarvården,
öva tillsyn å vårdanordningarna och avgiva berättelse över verksamheten
vid hemmet (anstaltsläkare). Skall läkarverksamhet utövas av annan än
anstaltsläkaren, må dennes åtagande begränsas att avse tillsynen å vårdanordningarna
och avgivandet av verksamhetsberättelse. Innan verksamheten
å hemmet tager sin början, skall föreståndaren eller, om särskild sådan
ej finnes, den som skall driva hemmet tillställa medicinalstyrelsen
anstaltsläkarens förbindelse att bestrida läkarvården vid hemmet samt
tillika meddela upplysning, huruvida annan än anstaltsläkaren skall utöva
läkarverksamhet å hemmet (4 §). Vill den, som driver hemmet, flytta detta
till annan lägenhet, utvidga hemmet, byta föreståndare eller vidtaga annan
större förändring beträffande hemmet eller dess verksamhet, eller skall
annan övertaga driften, skall tillstånd därtill sökas hos medicinalstyrelsen.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
Sker ombyte av anstaltsläkare, skall förbindelse som i 4 § sägs ofördröjligen
tillställas medicinalstyrelsen (5 §). Föreståndaren eller, om särskild
sådan ej finnes, den som driver hemmet skall föra journal över å hemmet
vårdade. Under mars månad varje år skall anstaltsläkaren till förste provinsialläkaren
eller med förste provinsialläkare likställd stadsläkare avgiva
till medicinalstyrelsen ställd berättelse över hemmets verksamhet under
nästföregående kalenderår. Journal och berättelse skall vara upprättade
i enlighet med föreskrifter och formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen
(6 §).
Den som driver enskilt sjukhem om mindre än sex.
vårdplatser är skyldig att inom två månader efter det verksamheten
å hemmet tagit sin början till medicinalstyrelsen samt till provinsial-, extra
provinsial-, köpings- eller municipalläkaren eller vederbörande för stad
anställde läkare i den ort, där hemmet är beläget, göra anmälan om hemmets
inrättande med uppgift å hemmets ändamål och föreståndare, om
särskild sådan finnes, samt antalet vårdplatser (2 §). Flyttas sådant sjukhem
till annan lägenhet eller sker ombyte av föreståndare eller övertager
annan driften, skall likaledes anmälan göras (5 §). För hem av nu förevarande
storlek finnes inga bestämmelser om anstaltsläkare, journalföring
eller årsberättelse.
För enskilt förlossningshem gäller, oavsett antalet vårdplatser,
väsentligen samma föreskrifter som beträffande enskilt sjukhem om
minst sex vårdplatser. Därjämte föreskrives, att föreståndare för förlossningshem,
vilket ej tillika är att anse såsom barnavårdsanstalt jämlikt
barnavårdslagen, har att, sedan i hemmet intagen kvinna vårdats där i
tre veckor efter förlossningen, göra anmälan därom till barnavårdsassistenten
vid länsstyrelsen inom en vecka efter utgången av nämnda tid; anmälan
skall också ske i det fall att i förlossningshem intagen kvinna vid utskrivningen
kvarlämnar sitt barn, vilken anmälan skall göras ofördröj ligen efter
utskrivningen (7 § 3 mom.). Tillsyn över enskilt förlossningshem i annat
än medicinskt-hygieniskt hänseende utövas under inseende av socialstyrelsen
utav länsstyrelsernas barnavårdsassistenter och barnavårdsnämnderna
ävensom, då så erfordras, av särskilt tillkallade personer (7 § 2 mom.).
Lika för alla enskilda sjukhem och förlossningshem
gäller, att, om anstalt eller hem inrättats med bidrag av statsmedel eller om
statsbidrag utgår till dess drift, föreskrifterna i stadgan äger tillämpning
endast i den mån de icke strider mot de för bidragets åtnjutande gällande
bestämmelserna (1 § 3 mom.). Sjukhem och förlossningshem är i medicinskthygieniskt
hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen, överstiger
antalet vårdplatser 30, skall inspektionen verkställas med lämpliga
mellantider (7 § 1 inom.). Finnes vid inspektion eller eljest, att vården ej ombesörjes
på tillfredsställande sätt, eller att annat uppenbart missförhållande
föreligger, äger medicinalstyrelsen, om rättelse icke åstadkommes, med åter
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
kallande av tillstånd då sådant meddelats, förbjuda den, som driver hemmet,
att fortsätta därmed (8 §).
Stadgan innehåller slutligen straff- och besvärsbestämmelser (9—12 §§).
Från stadgans föreskrifter är undantagna statsunderstödda enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter
ävensom sanatorier, som tillhör Konung Oscar II:s
jubileumsfond, och anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.
Genom beslut den 29 maj 1931 och den 30 januari 1948 har Kungl. Maj:t
föreskrivit bland annat, att medicinalstyrelsen skall inhämta yttrande över
tillståndsansökning enligt sjukhemsstadgan av länsstyrelsen samt av förste
provinsialläkaren (förste stadsläkaren) efter hörande av vederbörande
lokale tjänsteläkare och hälsovårdsnämnden. Avser ansökningen förlossningshem,
skall även vissa tillsynsorgan höras.
Enligt kungörelse den 20 december 1940 (nr 1046) skall för tuberkulossjuka
avsedd anstalt, för vars uppförande eller inrättande statsbidrag åtnjutits
eller till vars drift statsbidrag utgår, i tillämpliga delar vara underkastad
vissa angivna bestämmelser i sjukhuslagen, ändå att anstalten ej drives av
landsting eller kommun. Därjämte skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad i sjukhusstadgan finnes föreskrivet om tuberkulossjukvårdsanstalt
av motsvarande slag. Vad i sjukhuslagen och sjukhusstadgan finnes
föreskrivet om landsting eller sjukvårdsberedning skall gälla, om anstalt
drives av förening, bolag eller stiftelse, i avseende å vederbörande styrelse
och, om anstalt drives av enskild, i avseende å denne; dock skall beslut om
tillsättande av underläkare och om utfärdande av instruktion för lasarettsläkare
och underläkare underställas medicinalstyrelsen för godkännande.
I stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården
i riket finnes bestämmelser för tre slag av enskild vård av psykiskt sjuka,
nämligen vård på enskilda sinnessjukhus (3 kap.), vård på enskilda vårdhem
för sinnessjuka (4 kap.) och annan enskild vård (5 kap.).
Enskilt sinnessjukhus — varmed förstås sinnessjukhus, som
drives av annan än staten, kommun, landstingskommun eller sammanslutning
vari kommun eller landstingskommun deltager —- må ej anläggas
utan att medicinalstyrelsen godkänt tomt och ritningar. Godkännande må
endast meddelas den, som befunnits lämplig att omhänderha verksamheten.
Motsvarande gäller i avseende å inrättande av enskilt sinnessjukhus i byggnad,
som använts för annat ändamål, samt i fråga om avsevärd till- eller
ombyggnad. Enskilt sinnessjukhus må icke öppnas för sjukhusverksamhet
förrän medicinalstyrelsen, efter det sjukhuset blivit besiktigat genom styrelsens
försorg, godkänt sjukhuset (112 §).
Medicinalstyrelsen äger att låta verkställa inspektion av enskilt sinnessjukhus
samt att meddela föreskrifter för att trygga behörig vård åt de
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
intagna. Åsidosattes föreskrift, som givits i allmän lag eller författning
eller i vederbörlig ordning meddelats beträffande sjukhuset eller där anställd
personal, eller finner medicinalstyrelsen eljest, att verksamheten icke
utövas på ett tillfredsställande sätt, äger styrelsen förklara godkännande
förfallet. Vidare förfaller godkännande, om verksamheten utan medicinalstyrelsens
medgivande överlåtes på annan (113 §).
Enskilt sinnessjukhus är underkastat tillsyn av en inspektör, som förordnas
av medicinalstyrelsen. Vid förfall för inspektören har medicinalstyrelsen
att förordna om befattningens uppehållande. Inspektören skall vara legitimerad
läkare. Sinnessjukhusets innehavare är pliktig att till inspektören
utgiva arvode med belopp, som bestämmes av medicinalstyrelsen. I den mån
arvode icke kan uttagas av innehavaren, äger inspektören åtnjuta ersättning
av allmänna medel. För inspektören utfärdar medicinalstyrelsen instruktion.
Inspektören skall ha fritt tillträde till sjukhuset och är berättigad
att av sjukvårdsläkaren erhålla alla de upplysningar rörande sjukhuset och
där intagna som erfordras för inspektionens utövande (114 §).
Sjukvårdsläkare vid enskilt sinnessjukhus förordnas av medicinalstyrelsen.
Sådant förordnande må ej meddelas annan än legitimerad läkare, som
föreslagits av sjukhusets innehavare. På medicinalstyrelsen ankommer också
att, då sjukvårdsläkare avgått eller åtnjuter ledighet, efter hörande av innehavaren
förordna om tjänstens uppehållande (115 §).
Sjukvårdsläkaren, för vilken medicinalstyrelsen har att efter hörande
av sjukhusets innehavare fastställa instruktion, är pliktig att i tillämpliga
delar ställa sig till efterrättelse vissa angivna bestämmelser, som enligt sinnessjukvårdsstadgan
gäller för motsvarande läkare vid statens sinnessjukhus.
Han har också att varje år före mars månads utgång till medicinalstyrelsen
avlämna berättelse för sjukhusets verksamhet under nästföregående
år (116 §).
På enskilt sinnessjukhus må vårdas såväl sinnessjuka som psykiskt efterblivna
(133 §).
Med enskilt vårdhem förstås helt eller delvis för sinnessjuka
inrättat, för samtidig vård av mer än fem sjuka avsett enskilt sjukhus,
å vilket icke må utövas den särskilda befogenhet som avses i 4 § 1 mom.
2 st. sinnessjuklagen, innebärande bl. a. rätt att tvångsvis kvarhålla den intagne
på sjukhus. Enskilt vårdhem må ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen
(118 §).
Sinnessjuk, som är intagen å enskilt vårdhem, skall vårdas under inseende
av legitimerad läkare, som må utses av den sjuke själv eller, om annan
enligt lag har att sörja för den sjukes person, av denne (119 § 2 inom.).
I fråga om medicinalstyrelsens inspektion av vårdhem, om återkallande
av tillstånd m. in. och om inspektör för hemmet gäller väsentligen samma
bestämmelser som för enskilda sinnessjukhus. Inspektör vid vårdhem skall
övervaka, att de beträffande hemmet av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrel
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
sen meddelade föreskrifterna vederbörligen iakttages och, om så ej sker,
göra anmälan hos medicinalstyrelsen. Inspektören äger förordna, att sinnessjuk,
som är intagen å hemmet men som icke lämpligen kan vårdas
där, eller annan å hemmet intagen sjuk, som väsentligen försvårar vården
av intagen sinnessjuk, skall skiljas från hemmet (120 och 121 §§).
Den läkare, under vars inseende sinnessjuk vårdas å vårdhemmet, är
pliktig att inom en månad efter det den sjuke intagits lämna inspektören
en skriftlig uppgift om den sjukes tillstånd vid intagningen (122 §).
För varje vårdhem skall linnas en föreståndare. Det åligger den som
driver vårdhemmet att, innan hemmet öppnas för begagnande, hos medicinalstyrelsen
samt hos inspektören för hemmet anmäla, vem som är föreståndare.
övergår därefter befattningen till annan, skall likaledes anmälan
göras (123 §).
Föreståndaren, vilken har att omhänderha vården av de intagna, åligger:
1) att övervaka, att alla rörande vårdhemmet i allmän författning eller av
tillsynsmyndighet eller eljest meddelade föreskrifter vederbörligen efterföljes
och att god ordning iakttages å hemmet; 2) att tillse, att annan sinnessjuk
än den, som kan förmodas vara stillsam, ej intages å hemmet;
3) att, då sinnessjuk intagits, ofördröj ligen göra anmälan därom hos inspektören
för hemmet; 4) att föra förteckning över de å hemmet vårdade sinnessjuka
med angivande för en var av dem av namn, yrke, födelsedag,
hemvist, förmyndare eller god man, dagen för intagning eller utskrivning
samt den läkare, under vars inseende den sjuke vårdas; 5) att hålla noggrann
tillsyn över att tvångsåtgärder icke vidtages mot intagen sinnessjuk
i andra fall än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller
egendom samt att, då sådan åtgärd finnes erforderlig, omedelbart och så
vitt möjligt innan åtgärden vidtages därom inhämta besked av den läkare,
under vars inseende den sjuke vårdas; 6) att enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär föra anteckningar rörande vidtagna tvångsåtgärder;
7) att beträffande sinnessjuk, mot vilken tvångsåtgärd visat sig nödvändig,
vidtaga erforderlig åtgärd för att ansökning om den sjukes intagning å sinnessjukhus
göres; samt 8) att, då sinnessjuk för vård mottagits å vårdhemmet,
enligt formulär som fastställes av medicinalstyrelsen underrätta
pastor i den församling där den sjuke är kyrkobokförd (124 §).
Beträffande vård av sinnessjuka (psykiskt efterblivna),
som ej är intagna a sinnessjukhus eller vårdhem
för sinnessjuka, gäller att, om någon vill mot betalning eller eljest
i förvärvssyfte till vård mottaga sinnessjuk eller psykiskt efterbliven och
fråga ej är om kontrollerad familjevård, han är pliktig att hos medicinalstyrelsen
samt hos tjänsteläkaren i den ort, där vården lämnas, göra skriftlig
anmälan därom sist två månader efter det verksamheten började. Upphör
verksamheten, skall anmälan därom också göras inom två månader. Har
hjälpverksamhet anordnats vid det sinnessjukhus, inom vars upptagnings
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
område ifrågavarande verksamhet skall bedrivas, skall anmälan göras hos
hjälpverksamhetsläkaren i stället för hos tjänsteläkaren (125 och 133 §§).
Envar som, utan att bestämmelserna om sinnesssjukhus eller vårdhem är
tillämpliga, har sinnessjuk eller psykiskt efterbliven i sin vård skall omedelbart
efter det vården börjat göra skriftlig anmälan därom hos pastor i den
församling, där den sjuke är kyrkobokförd. Inkomna anmälningar skall, sedan
föreskrivna anteckningar gjorts, för varje halvår översändas till tjänsteläkaren
eller i förekommande fall till hjälpverksamhetsläkaren. Lämnas
vården på sådant hem eller arbetshem som avses i 18 eller 41 § lagen om socialhjälp,
åligger anmälningsplikten hemmets föreståndare. Lämnas vården
på skola tillhörande barna- och ungdomsvården, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
tvångarbetsanstalt, anstalt som står under fångvårdsstyrelsens
inseende, militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse, åligger anmälningsplikten
vederbörande läkare; dock att läkare vid sinnessjukavdelning,
som tillhör fångvården, är skyldig att iakttaga vad i sådant hänseende gäller
för överläkare vid statens sinnessjukhus (126 §).
Medicinalstyrelsen äger låta verkställa inspektion av vård varom här är
fråga (127 §).
Där hjälpverksamhet icke förekommer, är tjänsteläkaren pliktig att ha sin
uppmärksamhet riktad på att sådan vård av sinnessjuka eller psykiskt efterblivna,
som här avses, är tillfredsställande. Är det anledning antaga, att
så icke är förhållandet, åligger det tjänsteläkaren att avlägga besök hos den
sjuke. Finner tjänsteläkaren den sjuke vara i behov av vård på sinnessjukhus,
har han att ge den, som har vård om den sjuke, och, där så påkallas,
vederbörande myndighet meddelande därom; befinnes exspektant vara i
trängande behov av vård å sinnessjukhus, har tjänsteläkaren att omedelbart
göra anmälan därom hos vederbörande överläkare. Om besök av tjänsteläkaren
bestämmer länsstyrelsen genom fastställande av resplan eller efter
anmälan av läkaren. Tjänsteläkaren skall före den 1 februari varje år till
vederbörande förste provin sial- eller stadsläkare lämna redogörelse för besöken.
Redogörelsen befordras via länsstyrelsen till medicinalstyrelsen (128
och 129 §§).
I 6 kap. sinnessjukvårdsstadgan (130—132 §§) meddelas bestämmelser
om straff vid överträdelse av vissa föreskrifter i 4 och 5 kap.
I vissa instruktioner finnes stadganden, som rör tillsynen över
enskilda sjukvård sanstalter. Enligt § 8 allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930 (nr 442) skall förste provinsialläkare utöva
tillsyn bl. a. över enskilda sjukhem och förlossningshem samt såvitt angår
hygienen över enskilda sinnessjukhus, enskilda vårdhem för sinnessjuka
och sådan vård som avses i 5 kap. sinnessjukvårdsstadgan, över hygieniska
institut samt över andra inrättningar och anstalter, där hälso- eller sjukvårdande
verksamhet bedrives, dock icke sådan anstalt, som drives av sta
-
14
tiungl. Mcij. ts proposition nr 63 år 1960
ten eller Konung Oscar II:s jubileumsfond, eller som i avseende å hälso- och
sjukvården är underkastad statlig inspektion av annan än förste provinsialläkare.
Detsamma gäller beträffande förste stadsläkare i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping och Hälsingborg, vilka är likställda med förste
provinsialläkare (§ 1). Enligt § 26 mom. 5 bör provinsialläkare under
tjänsteresor inom sitt distrikt, när tid och omständigheter medger det, undersöka
hälsovårdsförhållandena inom samma inrättningar och anstalter.
överinspektören för mentalsjukvården i riket har enligt 1 § i sin instruktion
(nr 331/1929) att inspektera sinnessjukvården å vart och ett av sinnessjukhusen
i riket minst en gång årligen. Annan sinnessjukvård, varom
föreskrifter meddelas i sinnessjukvårdsstadgan, skall han inspektera, när
i följd av anmärkning eller eljest anledning förekommer därtill. Vid inspektion
av vårdhem äger överinspektören samma befogenhet att förordna om
intagens skiljande från vårdhemmet, som enligt nyssnämnda stadga tillkommer
den för hemmet förordnade inspektören (3 § 2 mom.).
I den mån psykiskt efterblivna vårdas på enskilt sinnessjukhus eller i
enskilt hem om högst fem vårdplatser utövas nu nämnda tillsyn av överinspektören
för psykiskt efterblivna (instruktion nr 513/1941).
Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag
Allmän motivering
Kommittén framhåller, att i det av kommittén tidigare framlagda förslaget
till ny sjukhuslag förordades ändring av den bestämmelse i 1940 års
sjukhuslag, vilken angav vad som skulle förstås med att sjukhus är drivet
av landsting eller kommun. Detta påkallar ändring i författningarna rörande
enskilda sjukvårdsanstalter. Definitionen på sjukhus, drivet av enskild,
korresponderar nämligen med sjukhuslagens bestämning. Förslaget
till sjukhuslag innebar vidare, att författningsbestämmelserna för kroppssjukvård
och psykiatrisk vård sammanfördes i en gemensam lag med
så långt möjligt enahanda bestämmelser för båda vårdområdena. På samma
sätt bör enligt kommitténs mening föreskrifterna för motsvarande
enskilda anstalter samordnas i en författning. Vid sin granskning av bestämmelserna
rörande enskilda anstalter har kommittén funnit, att dessa även
i åtskilliga andra hänseenden är i behov av revision.
Inventering av befintliga hem
För att få ett underlag för sitt arbete har kommittén, med biträde av
förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna) och hjälpverksamhetsläkarna
vid statens sinnessjukhus, verkställt en inventering av befintliga enskilda
sjukvårdsanstalter. Resultatet framgår a\ en till betänkandet fogad förteckning.
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
I fråga om hem, för vilka tillstånd erfordras, har i förteckningen endast
medtagits sådana, som erhållit tillstånd. Kommittén framhåller, att av
förste provinsialläkarna anmälts ett ganska stort antal hem, vilka icke innehar
tillstånd. Dessa hem torde i de flesta fall tillhöra gränsområdet mellan
egentliga sjukhem och konvalescent- eller vilohem. De hem, för vilka endast
anmälningsplikt förelegat, har i den mån de anmälts vid inventeringen,
samtliga upptagits i förteckningen. De redovisade hemmen — till antalet
177 — har med hänsyn till det huvudsakliga vårdklientelet hänförts till
vissa grupper. Sammanlagt redovisas 4 125 vårdplatser, vilka fördelar sig
med 773 platser för lasarettsvård, 832 för annan akutvård, 1 284 för psykisk
sjukvård, 740 för kronikervård och 367 för konvalescentvård, vartill kommer
129 platser för blandad kroniker- och konvalescentvård.
Kommittén gör i anslutning till redovisningen följande kommentar.
Den slutna sjukvård, som meddelas av enskilda — stiftelser, bolag, föreningar
eller enskilda personer — är av begränsad omfattning. De ständigt
stegrade kostnaderna har gjort det allt svårare för enskilda att driva anstalter
för kvalificerad sjukvård. Större delen av de anstalter av denna typ
som alltjämt finnes — huvudsakligen i Stockholm — drives också numera
till väsentlig del med bidrag av kommunala medel. Inom den mindre kvalificerade
anstaltsvården — främst vården av kroniskt sjuka, lättskötta psykiskt
sjuka och konvalescenter — har den enskilda verksamheten haft lättare
att hävda sig och spelar alltjämt på många håll en icke obetydlig roll.
Väsentligen synes detta sammanhänga med i vilken omfattning vårdgrenen
inom området är utbyggd av vederbörande landsting (stad). Med hänsyn
särskilt till de hinder, som föreligger för erforderlig utbyggnad av den kommunala
anstaltsvården, kommer behov av enskilda sjukvårdsanstalter otvivelaktigt
att föreligga för lång tid framåt.
Vårdområden som författningsregleringen bör omfatta
Kommittén uttalar, att bestämmelserna för den enskilda anstaltsvården i
princip bör täcka samma vårdområden som bestämmelserna för den kommunala
anstaltsvården, d. v. s. all sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel
och barnsbörd med undantag för den anstaltsvård för psykiskt efterblivna,
varom är särskilt stadgat. Den vård, som betraktas såsom sjukvård,
då den lämnas av landsting och kommuner, bör rimligtvis betraktas på
samma sätt då den lämnas av enskilda.
Kommittén framhåller, att en sådan ordning i förhållande till vad som nu
gäller icke innebär någon väsentlig ändring utom möjligen för konvalescentvården.
Gällande sjukhemsstadga avser, enligt 1 §, anstalter
eller hem för »sluten kroppssjukvård», vilket uttryck enligt kommitténs
mening bör inkludera konvalescentvård. Enligt 1940 års sjukhuslag innefattas
nämligen i »anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel» även
konvalescentvård. Vad som föranlett, att konvalescenthem likväl i allmänhet
icke registrerats enligt 1931 års sjukhemsstadga, har varit ett uttalande
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
av medicinalstyrelsen i förarbetena till stadgan, vari det heter, att från
stadgans tillämplighetsområden skulle uteslutas sådana hem (pensionat)
»där personer mottoges eller enligt gängse språkbruk inackorderades för
att på ett för dem bekvämare sätt kunna besöka läkare och eventuellt stå
under dennes omvårdnad och där ingen annan behandling utövades än den,
som vore att anse som ett fullföljande av föreskrifter meddelade av läkare,
t. ex. dietisk behandling, medikamentsbehandling, som kunde givas av annan
än läkare, elektrisk behandling, bad och dylikt». Medicinalstyrelsen
hade tydligen vid utarbetande av stadgeförslaget icke konvalescenthem i
tankarna.
Kommittén fäster i detta sammanhang uppmärksamheten på stadgan den
8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse. Enligt denna stadga kräves
särskilt tillstånd för drivande av hotell- eller pensionatrörelse. Innehåller
den i rörelsen brukade byggnaden eller lägenheten högst fyra för gästers
härbärgerande avsedda rum och är den icke avsedd för mottagande
samtidigt av flera gäster än åtta, erfordras dock icke tillstånd. Tillstånd
meddelas av poliskammare, magistrat eller länsstyrelse. Meddelat tillstånd
kan indragas. Även den som driver rörelse, varför tillstånd ej fordras, kan
under vissa förutsättningar förbjudas att vidare utöva rörelsen.
Kommittén anför, att konvalescenthemmen, om de icke underkastas bestämmelserna
i sjukhemsstadgan, i stället bör bli att anse såsom hotell eller
pensionat. Huruvida de i praxis beviljas tillstånd såsom sådana undandrager
sig kommitténs kännedom. Oavsett huru härmed förhåller sig, synes
det mera tillfredsställande, att hemmen ställes under medicinsk tillsyn i
stället för den övervägande polisiära uppsikt, som är stadgad för hotell och
pensionat. Denna ståndpunkt är för övrigt en konsekvens av att landstingens
och kommunernas konvalescenthem är underkastade sjukhuslagen.
Det påpekas av kommittén, att gränsdragningen mellan sjukhemsstadgans
och hotellstadgans tillämplighetsområden alltid torde komma att erbjuda
vissa svårigheter. Kommittén anser dock, att av kommittén föreslagen
gräns bör vara betydligt lättare att draga än den som ansetts följa av
förarbetena till 1931 års sjukhemsstadga. Sålunda bör det vara klart att hem,
där intagning regelmässigt sker på läkarremiss, icke kan anses som hotell
eller pensionat. Även hem, där någon form av patientbehandling meddelas,
måste oavsett behandlingens art föras till sjukvårdssidan. Till ledning bör
också tjäna den reklam som hemmet bedriver. Till pensionat bör å andra
sidan hänföras vilohem, där någon patientbehandling icke rutinmässigt
meddelas.
Kommittén ingår vidare på frågan om vad som skall anses såsom förlossningshem
och förordar, att s. k. mödrahem icke skall räknas
hit. Härom anföres i huvudsak.
I 1931 års stadga betecknas såsom förlossningshem anstalt eller hem för
beredande av sluten vård icke »vid barnsbörd» utan »i samband med barns
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
börd». Även ett hem, som mottager nyblivna mödrar, blir sålunda förlossningshem
i stadgans mening. Härmed har avsetts att förhindra, att hem, som
till sin karaktär är att jämställa med förlossningshem, kan undandraga sig
kontroll genom att låta där intagna kvinnor under själva förlossningen
vistas å annat hem. Å andra sidan är ett hem, som huvudsakligen mottager
späda barn med deras mödrar, enligt barnavårdslagen (39 §) att anse såsom
mödrahem — en typ av barnavårdsanstalt — och måste för utövande av
denna sin verksamhet ha tillstånd enligt barnavårdslagen. Numera finnes
endast ett fåtal hem av denna typ. Med hänsyn till den tillsyn, som enligt
barnavårdslagen utövas över barnavårdsanstalter, finns det enligt kommitténs
mening inget behov av att tvinga mödrahemmen att söka tillstånd
även enligt sjukhemsstadgan utan det är ur samhällelig synpunkt fullt
tillräckligt, att för dessa gäller barnavårdslagstiftningens föreskrifter.
Kommittén föreslår, att från de allmänna bestämmelserna för enskilda
anstalter undantages anstalter, som är underkastade lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna,
och epileptikeranstalter, till vilkas drift statsbidrag
utgår. Dessa anstalters verksamhet är fullständigt reglerad genom den
nyssnämnda lagen resp. en av Kungl. Maj:t den 6 juni 1957 (nr 469) utfärdad
kungörelse.
Även enskilda hem, som tillhör den kontrollerade familjevården
för psykiskt sjuka, bör enligt kommitténs uppfattning
undantagas från sjukhemsstadgans tillämpning, då erforderlig kontroll här
utövas i annan ordning.
Kommittén erinrar, att i Stockholm och Göteborg icke förekommer någon
kontrollerad familjevård men väl en i sak motsvarande vårdform, vilken
ingår som ett led i städernas s. k. öppna vård för psykiskt sjuka. De enskilda
hem, som medverkar i denna vård, är genom särskilda Kungl. Maj :ts beslut
— den 5 februari 1954 resp. den 27 januari 1939 — undantagna från nu
gällande bestämmelser i 5 kap. sinnessjukvårdsstadgan. Denna dispens
bör bibehållas.
Enligt kommitténs förslag bör slutligen liksom hittills från sjukhemsstadgans
tillämpning uttryckligen undantagas sanatorier tillhörande Konung
Oscars II:s jubileumsfond och anstalter avsedda för pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet.
Olika slag av enskilda anstalter, deras benämning och vårdplatsantal
Enligt gällande bestämmelser förekommer följande slag av enskilda sjukvårdsanstalter:
enskilda sinnessjukhus, enskilda vårdhem för sinnessjuka,
enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, enskilda förlossningshem och enskilda
sjukhem.
Beträffande de enskilda sinnessjukhusen upplyser kommittén, att två
sådana sjukhus finnes. I princip synes det kommittén icke önskvärt, att
tillstånd lämnas enskilda personer eller sammanslutningar att driva sjuk2
— Bihnng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. AV 63
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
hus, där de intagna enligt lag får underkastas tvång. De befintliga enskilda
sinnessjukhusen drives också på sådant sätt, att de står vårdhemmen närmare,
och de har på förfrågan förklarat sig beredda att även formellt övergå
till vårdhem. Då kommittén förutsätter, att Kungl. Maj :t icke kommer att
godkänna nya enskilda sinnessjukhus, kommer alltså bestämmelser för
denna sjukhusgrupp att i fortsättningen bli överflödiga.
Hemmen för vård av psykiskt sjuka bör enligt kommitténs mening i
likhet med hemmen för kroppssjukvård betecknas sjukhem. Benämningen
vårdhem bör förbehållas anstalter tillhörande socialvården.
Enligt kommittén finns ej längre enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter,
som avses i den förut nämnda kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046).
Författningsreglering erfordras därför icke vidare på detfa område.
Kommittén erinrar, alt de enskilda förlossningshemmen vid tillkomsten
av 1931 års stadga utgjorde en stor och betydelsefull grupp. Den utbyggnad
av förlossningsvården, som sedermera ägt rum genom sjukhushuvudmännens
försorg, har medfört, att de enskilda hemmen undan för undan nedlagts.
Numera återstår — bortsett från mödrahem — endast tre enskilda
förlossningshem. Av dessa är dock endast ett, drivet av Röda korset, helt
avsett för förlossningsvård (5 vårdplatser). De båda övriga är kombinerade
sjuk- och förlossningshem, och ett av dem använder f. n. sina barnbördsplatser
för egentlig sjukvård. Med hänsyn härtill synes det kommittén icke
påkallat att bibehålla förlossningshemmen såsom en särskild grupp av sjukvårdsanstalter.
De bör utan olägenhet kunna betecknas såsom sjukhem.
Enligt kommitténs förslag skulle alltså alla enskilda sjukvårdsanstalter
—• oavsett vilken vård de avser att bereda — betecknas »sjukhem». Denna
beteckning är visserligen, yttrar kommittén, mindre lämplig för vissa större
anstalter, där ren lasarettsvård meddelas, men då det här rör sig om ett
fåtal anstalter, vilka redan i 1931 års stadga benämnes sjukhem, finns det
icke skäl att nu företaga någon ändring. För övrigt behöver ordet sjukhem
icke ingå i anstaltens officiella namn, utan det står innehavaren fritt att
välja lämplig benämning.
I gällande bestämmelser har icke föreskrivits någon minimigräns för
antalet platser på sjukhem eller förlossningshem men däremot på vårdhem
för sinnessjuka; platsantalet är där fixerat till minst sex. Den som mottager
mindre än sex psykiskt sjuka eller efterblivna är i annan ordning underkastad
särskilda bestämmelser under förutsättning att vården lämnas mot
betalning eller eljest i förvärvssyfte.
Kommittén förordar, att ett minsta platsantal fastställes för sjukhemmen,
och anför härom.
Enligt kommitténs mening medför konstruktionen med hem utan fixerat
minimiantal platser en viss oklarhet. Skall t. ex. den som mottager endast en
patient anses driva ett sjukhem? Det förekommer numera i ganska stor omfattning,
att landsting inackorderar kroniskt sjuka i enskilda hem. Dessa sy
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
nes icke betrakta sin verksamhet såsom sjukhem och iakttager icke bestämmelserna
i 1931 års stadga. I sak synes intet vara att invända häremot, ty som
regel kan det icke anses påkallat, att sjukhemsbestämmelserna tillämpas på
denna verksamhet. Likväl kan det ifrågasättas, om förfarandet står i överensstämmelse
med stadgans föreskrifter. Den ordning som gäller beträffande
psykiskt sjuka är betydligt klarare — en minimigräns för vårdhem och vad
därunder är regleras för sig. Kommittén vill föreslå, att denna ordning i
princip blir gällande över hela linjen. Dock anser kommittén, att minimigränsen
för sjukhem bör sänkas. En verksamhet som är så stor, att tre, fyra
eller fem sjuka samtidigt kan mottagas, bör betraktas som sjukhem.
Om den sjukvårdande verksamheten är så ringa, att det endast är fråga
om en eller två patienter, bör enligt kommitténs mening särskilda bestämmelser
träda i tillämpning, och det bör för dessa fall vara tillfyllest om författningsregleringen
gäller verksamhet som drives yrkesmässigt. Verksamheten
bör kunna lämnas oreglerad, om den icke har den kontinuitet som
ligger i bestämningen yrkesmässig. Om exempelvis ett landsting lämnar
ersättning till ett par makar för vård i hemmet av deras kroniskt sjuka föräldrar,
bör detta icke kräva författningsreglering.
Tillstånd
Kommittén erinrar, att för närvarande i vissa fall endast fordras, att anmälan
göres då enskild driver sjukvårdande verksamhet. Kommittén finner,
att anmälningssystemet är behäftat med stora svagheter, och framför härutinnan
följande synpunkter.
Det ligger i sakens natur, att det är lättare att vägra tillstånd till ett hem
som planeras än att ingripa och stoppa en igångsatt verksamhet sedan denna
anmälts. Det är över huvud taget mycket svårt att uppehålla skäliga standardkrav
på hemmen, om icke det allmänna beredes möjlighet att på ett
tidigt stadium ge sin mening till känna. Kategoriklyvningen är över huvud
ägnad att ge innehavarna en känsla av att det inte är så noga med kraven
på den verksamhet, som icke förutsätter tillstånd. Den kan också utnyttjas
på ett icke önskvärt sätt. Det har sålunda förekommit, att en person sökt
tillstånd att driva och förestå ett mindre hem men vägrats detta, då han ansetts
olämplig såsom föreståndare, varefter han i stället begagnat sin rätt
att utan tillstånd öppna ett hem om fem vårdplatser. Det har slutligen visat
sig, att anmälningsskyldigheten i stor utsträckning försummas — en ren
ordningsföreskrift tas inte lika allvarligt som en fråga vilken avser att förvärva
en rättighet.
Kommittén säger sig ha kommit till den uppfattningen, att det allmänna
icke kan få den enskilda verksamheten under tillräcklig kontroll, med
mindre skyldigheten att söka tillstånd utsträckes. För medicinalstyrelsen
— som är del organ vilket meddelar tillstånd och som bör bibehållas i denna
funktion — skulle detta givetvis innebära en något ökad arbetsbelastning
men med den begränsade omfattning den enskilda verksamheten har bör
ökningen av arbetsbördan enligt kommitténs mening bli så ringa, att den
2*— Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 63
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
icke behöver utgöra något hinder. Kommittén föreslår sålunda, att sjukhem
oavsett storleken ej må drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen och att
detsamma stadgas även för sådan enskild verksamhet som avser vård av
mindre än tre patienter under förutsättning att verksamheten bedrives
yrkesmässigt.
Vid ansökan om tillstånd bör för det fall, att annan än sökanden skall
vara föreståndare, fogas skriftligt åtagande av den föreslagne att mottaga
uppdraget. Kommittén har inhämtat, att praktiskt behov av en dylik ordning
föreligger.
Kommittén anser icke påkallat, att — såsom nu är fallet — bestämmelser
utfärdas om yttranden över tillståndsansökan. Den läkare, som närmast
under medicinalstyrelsen skall ha att utöva tillsyn över hemmet, bör givetvis
alltid yttra sig. Om tillsvnsläkaren själv känner till hemmet, torde den
lokale tjänsteläkarens yttrande icke vara erforderligt. Som regel torde även
ett kommunalt organ — lämpligen hälsovårdsnämnden — böra beredas
tillfälle yttra sig utom i fråga om de minsta hemmen. Detsamma synes
böra gälla beträffande länsstyrelserna, vilka har möjlighet att genom sin
expertis få de viktiga brandskyddsanordningarna granskade.
Varje hem bör godkännas för visst slag av vård och skall alltså icke utan
nytt tillstånd kunna övergå till annan vårdverksamhet. Kraven på ett hem
måste nämligen vara beroende av den vård, hemmet avser att bereda.
Läkarvården
Enligt kommitténs mening är det en brist, att enligt gällande bestämmelser
icke kräves att läkare är knuten till de mindre sjukhemmen. Man får
visserligen utgå från att patienterna erhåller läkarvård genom särskilt tillkallade
läkare men det finns likväl ingen läkare som i medicinskt-hygieniskt
hänseende har tillsyn över hemmet i dess helhet. Den statliga inspektionen
kan omöjligen bli tillräckligt intensiv för en sådan uppgift. Skyldigheten
att ha anstaltsläkare bör därför utsträckas till alla sjukhem. Den
särskilda ordning, som nu råder vid vårdhemmen för sinnessjuka, bör i
samband härmed upphöra.
Kommittén framhåller, att utsträckandet av skyldigheten att ha anstaltsläkare
även till de små hemmen givetvis kan medföra en mindre kostnadsökning
för dessa hem. Emellertid måste beaktas, att själva läkarvården på
det ena eller andra sättet ersättes redan nu och att vad som kan tillkomma
endast är ersättning för den medicinskt-hygieniska uppsikten över hemmet.
Med hänsyn till hemmens ringa storlek bör den kostnad, som kan komma
i fråga, bli så begränsad, att den icke kan få utgöra något hinder.
Kommittén anser hinder icke böra möta mot att läkarvård å sjukhem
utövas av annan än anstaltsläkaren, d. v. s. annan vid sjukhemmet anställd
läkare eller utomstående läkare.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 dr 1960
För behörighet att vara anstaltsläkare bör enligt kommitténs uppfattning,
i princip gälla samma krav som för motsvarande läkare vid landstingsanstaltr
där likvärdig vård beredes. Kommittén förmodar, att de enskilda anstalterna
också i allmänhet utan särskild föreskrift följer denna princip. Kommitté»
föreslår, att i sjukhemsstadgan införes den regeln, att medicinalstyrelsen
erhåller bemyndigande att för visst sjukhem föreskriva behörighetskrav
utöver legitimation.
I fråga om anstalts] äkares åligganden anser kommittén, att en av dennes
uppgifter bör vara att tillse, att å hemmet icke vårdas andra sjuka än sådana
för vilka hemmet är godkänt och som lämpligen kan erhålla vård där.
För att denna uppgift skall underlättas, bör läkaren ha visst inflytande på
intagningen av patienter. Kommittén erinrar, att i gällande författningar
frågan om intagning av patienter icke beröres; det torde ha ansetts självklart,
att intagning beslutas av ägaren eller, om särskild föreståndare finnes,
av denne. Naturligt är, att ekonomiska synpunkter måste spela en roll
i dessa hänseenden, men detta bör dock icke föranleda, att anstaltsläkaren
ställes helt utanför. Kommittén föreslår, att intagning skall ske efter samråd
med anstaltsläkaren. Samråd bör i okomplicerade fall kunna ske per
telefon.
Medicinalstyrelsen bör erhålla befogenhet att, då så erfordras, fastställa
instruktion för anstaltsläkare. I instruktionen kan t. ex. anges, hur ofta
läkarbesök på hemmet bör ske. Anstaltsläkaren, som är anställd av hemmets
innehavare, kan ha svårt att utan sådant stöd vinna gehör för de medicinska
synpunkterna. Några generella regler om antalet läkarbesök kan icke uppställas,
då hemmen växlar till såväl karaktär som storlek.
Föreståndare och annan personal
Kommittén framhåller, att till de viktigaste frågorna vid tillståndsprövningen
hör bedömandet av att föreståndaren är lämplig och att erforderlig
sjukvårdsutbildad personal finnes. Några generella riktlinjer för denna
prövning kan icke uppdragas. I fråga om de tillståndspliktiga hemmen för
kroppssjukvård — d. v. s. hem om minst sex vårdplatser — brukar medicinalstyrelsen
kräva, att minst en utbildad sjuksköterska skall finnas anställd.
Denna regel torde enligt kommitténs åsikt icke kunna bibehållas oförändrad,
sedan även konvalescenthemmen införts under bestämmelserna.
Kommittén upplyser, att från vissa hjälpverksamhetsläkares sida beklagats,
att fixerade kvalifikationskrav saknas för föreståndare för vårdhem,
och ifrågasatts, om det icke vore rimligt att minst ett års erfarenhet från
mentalsjukhus krävdes. Eventuellt borde utbildning, innefattande både
praktisk och teoretisk underbyggnad, anordnas vid något sjukhus.
Det är enligt kommittén icke möjligt att föreslå bestämda regler i författning
för här berörda frågor. Hemmen växlar avsevärt både i fråga om vår
-
22 Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
dens karaktär och beträffande storlek. Det synes även i fortsättningen böra
överlåtas åt praxis att bestämma personalkraven i detalj. Emellertid vore det
önskvärt, om medicinalstyrelsen utarbetade och fastställde vissa normer i
dessa hänseenden till ledning för dem, som önskar anordna enskilda sjukhem.
Beträffande föreståndares åligganden anför kommittén, att det bör ankomma
på föreståndare — och icke såsom nu på anstaltsläkare — att avgiva
årsberättelse. Skyldigheten bör gälla för alla sjukhem. Medicinalstyrelsen
torde endast ha behov av ett fåtal uppgifter från de enskilda anstalterna,
såsom antalet patienter och vårddagar, vilka bör redovisas i den allmänna
statistiken; medicinalstyrelsen bör äga bestämma vilka uppgifter som skall
lämnas. I sinnessjukvårdsstadgan finns ganska utförliga föreskrifter om
föreståndares åligganden, vilka föreskrifter kommittén anser efter bearbetning
kunna överföras till den nya författningen. Kommittén förutsätter, att
föreståndaren skall kunna delegera sin rätt att besluta om intagning av
patienter.
Tillsyn
Kommittén erinrar, att tillsynen över sjukhemmen i sista hand tillkommer
medicinalstyrelsen. Denna tillsyn kan dock icke bli mera ingående, varför
även lokala och regionala organ måste anlitas. Kommittén yttrar härom bl. a.
Man kan icke räkna med att ett centralt organ med ett mycket stort inspektionsområde
skall kunna utöva någon mera ingående uppsikt över de
små inrättningar, som de enskilda sjukvårdsanstalterna i regel utgör. Det
blir här nödvändigt att väsentligen grunda tillsvnen på lokala eller regionala
organ. I fråga om de mindre anstalter, för vilka tillståndstvång för närvarande
icke föreligger, skall anmälan göras till provinsialläkaren. Det är
emellertid icke sörjt för att förste provinsialläkaren (förste stadsläkaren)
får kännedom om anmälningarna, och följaktligen kan man ej heller räkna
med att han skall kunna inspektera dessa hem. Provinsialläkarna har å
andra sidan ingen ovillkorlig inspektionsplikt. De mindre hemmen är sålunda
nu tämligen okontrollerade. Även i övriga hänseenden hålles förste
provinsialläkaren nu ofta utanför vad som händer beträffande hemmen__
förbindelse av läkare, som antagits till anstaltsläkare, skall t. ex. ingå till
medicinalstyrelsen men ej till förste provinsialläkaren. Bättre förhåller det
sig med motsvarande hem för de psykiskt sjuka, där hjälpverksamhetslakaren
ersätter både provinsialläkaren och förste provinsialläkaren.
Enligt kommitténs mening måste den egentliga tillsynen över sjukhemmen
liksom över de mindre hemmen om 1 å 2 platser åvila förste provinsialläkarna
(förste stadsläkarna) eller, om det är fråga om psykiskt sjuka
eller efterblivna, hjälpverksamhetsläkarna. Det är därför också angeläget,
att dessa läkare hålles väl å jour med vad som händer beträffande dessa
hem. I Stockholm och Göteborg finnes icke hjälpverksamhetsläkare. Här
maste däiför förste stadsläkarna t. v. ha tillsyn även över hemmen för
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
psykiskt sjuka och efterblivna. De ifrågavarande hemmen i dessa städer är
fåtaliga, varför undantaget har föga betydelse.
Kommittén förordar, att förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna)
och hjälpverksamhetsläkarna skall föra register över de enskilda hem, som
står under deras tillsyn. Författningsföreskrift härom anses dock icke
påkallad.
Därest sjuksköterskebefattningar framdeles inrättas för biträde åt förste
provinsialläkarna, torde enligt kommitténs mening en stor del av dessa
läkares uppgifter med avseende på de enskilda sjukhemmen kunna fullgöras
av sjuksköterskorna. Motsvarande gäller beträffande hjälpverksamhetsläkarna,
som i regel redan har sakkunnig biträdespersonal till sitt förfogande.
Övergångsbestämmelser
I övergångsbestämmelserna till kommitténs stadgeförslag har föreskrivits
bl. a., att om vid stadgans ikraftträdande särskilt av Konungen utfärdat
reglemente är gällande för sjukvårdsanstalt, som avses i stadgan, reglementet
fortfarande skall äga tillämpning, i den män ej Konungen annorlunda
förordnar. Denna föreskrift har motiverats med att särskilt reglemente
är fastställt för allmänna barnbördshuset i Stockholm. Kommittén
ifrågasätter dock om en särskild reglering för allmänna barnbördshuset är
erforderlig.
Enligt stadgeförslaget kommer vissa typer av hem, som icke tidigare behövt
söka tillstånd för sin verksamhet, att bli tillståndspliktiga. Redan befintliga
hem av detta slag har kommittén ansett böra befrias från att söka
tillstånd och i stället endast åläggas att inom viss tid, förslagsvis 3 månader
från stadgans ikraftträdande, göra anmälan om sin verksamhet till medicinalstyrelsen
och vederbörande förste provinsialläkare (motsvarande) samt
översända förbindelser från föreståndare och läkare som anställts.
Stadgeförslaget innebär vidare, att krav på tillstånd införts för hem, vilka
förut endast behövt anmäla sin verksamhet till medicinalstyrelsen och
tjänsteläkaren eller hjälpverksamhetsläkaren. Kommittén föreslår att befintliga
hem av denna typ befrias från förpliktelsen att söka tillstånd, under
förutsättning att de fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt äldre bestämmelser.
Hem, som icke tidigare varit skyldiga att anställa anstaltsläkare, har
ansetts böra få viss tid på sig, förslagsvis 3 månader efter bestämmelsernas
ikraftträdande, att inkomma med förbindelse från den läkare som anställts.
Motsvarande har stadgats beträffande föreståndare, ehuru särskild sådan
endast undantagsvis torde förekomma vid hem av detta slag.
24
Kiingl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
Yttranden över sjukhuslagstiftningskommitténs förslag
Remissinstanserna har praktiskt taget enhälligt lämnat kommitténs förslag
utan erinran eller tillstyrkt, att förslaget i det väsentliga lägges
till grund för lagstiftning. Från flera håll anföres att förslaget är förtjänstfullt.
Sålunda uttalar medicinalstyrelsen sin fulla anslutning till kommitténs
förslag att samordna erforderliga föreskrifter för enskilda anstalter i
en författning, gällande såväl kroppssjukvård som psykiatrisk vård — eu
åtgärd, som är helt i linje med det av kommittén tidigare framlagda förslaget
till ny sjukhuslag för de kommunala sjukvårdsanstalterna. Som eu
väsentlig fördel framhålles, att de enskilda konvalescenthemmen i likhet
med kommunala dylika anstalter nu kommer att underkastas medicinsk
kontroll. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län synes kommittén ha väl tillvaratagit
möjligheterna till förenklingar i både sakligt och formellt hänseende;
genom förslaget skapas ett bättre prövningsförfarande och en effektivare
tillsyn. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att förslaget kan anses
väl fylla kravet på reda och klarhet, samtidigt som det synes väl ägnat att
möjliggöra erforderlig insyn och kontroll. Svenska landstingsförbundet
uttalar, att förslaget innebär en välbehövlig systematisering och rationalisering
av gällande bestämmelser. Sveriges läkarförbund framhåller såsom
sin uppfattning, att kommittén löst sin uppgift på ett i stort sett tillfredsställande
sätt, och förste provinsialläkarnes förening finner förslaget innebära
väsentliga förbättringar i fråga om bl. a. tillståndsgivning, läkarvård
och tillsyn.
En avvikande uppfattning framföres av sjukhuschefen vid S:ta Annas
sjukhus, vilken anser, att lagstiftningsfrågan bör uppskjutas.
Vid samordning av kroppssjukvård och mentalsjukvård behövs
nya medicinska termer. Vidare kan för andra sjuka än mentalsjuka erfordras
speciella bestämmelser bl. a. ur retentionssynpunkt, t. ex. i viss utsträckning
inom epidemivården. Tiden är därför enligt sjukhuschefens mening
ännu icke mogen för en erforderlig radikal ändring av författningar på
sjuk- och hälsovårdens område. I fråga om kommitténs författningstext bör
en förenkling eftersträvas.
Remissinstanser, vilka särskilt upptagit frågan om behovet av
enskilda sju k vårdsanstalter, betonar i allmänhet, att ett sådant
behov torde komma att föreligga under lång tid framåt. Uttalanden i
denna riktning göres bl. a. av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och
Malmöhus län samt av svenska stadsförbundet. Socialstyrelsen understryker
kommitténs åsikt, att de enskilda förlossningshemmen nu torde ha spelat
ut sin roll. En viss betänksamhet i fråga om den enskilda sjukvårdsverksamhetens
och särskilt de små hemmens uppgift inom sjukvården framträder
i yttrandet från hjälpverksamhetsöverläkaren vid Umedalens sjukhus.
Enligt detta yttrande synes det tvivelaktigt, om den yrkesmässiga vår
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
den av ett fåtal sjuka i framtiden kommer att fylla något ändamål. Lönsamheten
av verksamheten torde icke bli stor utan att de sjuka oskäligt
utnyttjas i fråga om arbete eller försummas. De psykiskt sjuka är härvid
mer hjälplösa än andra. Även efter genomförandet av en i och för sig önskvärd
stadgeändring torde de enskilda sjukhemmen, åtminstone de mindre,
icke i framtiden kunna fylla någon större uppgift. Den under mentalsjukhusens
omedelbara kontroll stående familjevården har för den patientkategori,
det här är fråga om, större möjligheter att tillämpa moderna terapeutiska
principer.
Kommitténs förslag angående de vårdområden som bör regleras
i stadgan har i allmänhet icke föranlett erinran. Kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket (öHS-kommittén) samt hälsovårdsnämnden
i Malmö och hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens
sjukhus pekar dock på vissa svårigheter vid gränsdragningen mellan konvalescenthem,
å ena, samt vilohem och pensionat å andra sidan. ÖHS-kommittén
anför, att konvalescenthemmen skulle kunna ställa sig utanför regleringen
genom att rubricera sig såsom vilohem. Det är därför osäkert, om
man verkligen vinner något väsentligt genom att hänföra konvalescenthemmen
under sjukhemsstadgan. Hälsovårdsnämnden framhåller, att enligt
nämndens erfarenhet rutinmässig patientbehandling icke är vanlig vare sig
på konvalescenthem eller på vilohem. Nämnden anser, att förste piovinsialläkaren
bör ha tillsyn även över vilohem samt hotell och pensionat, vilket
skulle kunna ske genom att ansökningar enligt stadgan angående hotelloch
pensionatrörelse delges förste provinsialläkaren. HjälpverksamhetsÖA erläkaren
vid S:t Jörgens sjukhus upplyser, att det finns många s. k pensionat,
vilka tidvis belägges med personer, som försöksutskrivits från sinnessjukhus
eller av privatläkare eller lasarett rekommenderats att taga in på
pensionaten. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör i stadgan tydligare
än som framgår av förslaget komma till direkt uttryck dels konvalescenthemmets
egenskap av sjukhem, dels ock avgränsningen mellan konvalescenthem
och sådant vilohem, där patientbehandling icke meddelas rutinmässigt
Beträffande
kommitténs förslag ifråga om olika anstaltskategorier
och deras benämning råder i allmänhet tillfredsställelse
över att kommittén sammanfört alla anstalterna under ett gemensamt namn.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län yttrar i detta sammanhang, att
han ställer sig tveksam till om det är riktigt, såsom kommittén föreslår,
att anstalter med större antal platser, vilka dock är sjukhem i stadgans
mening, skall kunna kallas något annat än vad stadgan anger. Svenska
stadsförbundet förordar — med hänsyn till att en icke adekvat benämning
kan vara vilseledande för den vårdsökande allmänheten, såsom fallet är då
sjukhem benämnes sjukhus — att i stadgan föreskrives, att i namnet skall
ingå ordet sjukhem. Ä andra sidan anser styrelsen för barnsjukhuset Sama
-
26
Kungi. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
riten, att enskilda anstalter av lasarettskaraktär bör benämnas sjukhus;
den nya stadgan borde då gälla enskilda sjukvårdsanstalter in. m., varvid
anstalterna skulle omfatta dels enskilda sjukhus av lasarettskaraktär och
dels sjukhem med verksamhet enligt kommittéförslaget.
Förslaget, att de enskilda sinnessjukhusen skall avvecklas, har nästan
enhälligt lämnats utan erinran. Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket betonar, att det icke kan vara lämpligt, att av enskild person,
stiftelse eller förening drivet sjukhem skall ha retentionsrätt; dylik rätt bör
förbehållas mentalsjukhuset inom upptagningsområdet. Endast styrelsen
för betamastiftelsen i Sverige hyser den uppfattningen, att enskilda sinnessjukhus
bör få finnas; styrelsen anser nämligen, att stiftelsens sjukhem
Jakobsdal, som nu driver psykiatrisk vård med retentionsrätt, bör få fortsätta
sin verksamhet i huvudsak enligt hittills tillämpade bestämmelser.
I några yttranden upptages frågan om de större enskilda sjukvårdsanstalternas
ställning och föreslås, att för dem antingen skall tillämpas den
kommunala sjukhuslagstiftningens bestämmelser i tillämpliga delar eller
utfärdas särskilda reglementen. Sålunda anser svenska stadsförbundet, att
sjukhuslagens bestämmelser i tillämpliga delar bör gälla för det fåtal'' enskilda
sjukhem, som bedriver en kvalificerad sjukvård av lasarettskaraktär.
Dessa sjukhem har i regel ett relativt stort antal vårdplatser, och kostnaderna
bestrides till väsentlig del av kommunala medel.
Sjukhusdirektionen i Stockholm, som dock icke har något yrkande i frågan,
framhåller, att direktionen i stor utsträckning fullgör sjukvårdsberednings
uppgifter för fyra enskilda sjukvårdsinrättningar i staden, nämligen
Ersta sjukhus, allmänna barnbördshuset, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus
och barnsjukhuset Samariten. Dessa sjukvårdsinrättningar underställer
direktionen små förslag till inkomst- och utgiftsstat, och Stockholms
stad ansvarar i sista hand för driftkostnaden vid allmänna barnbördshuset,
Kionprinsessan Lovisas barnsjukhus och barnsjukhuset Samariten, beträffande
de två förstnämnda tillsammans med Stockholms läns landsting. Direktionen
utser en till två revisorer för envar av de fyra sjukvårdsinrättningarna
samt visst antal ledamöter i direktionen över allmänna barnbördshuset
och styrelserna för Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och barnsjukhuset
Samariten. Dessa fyra sjukvårdsinrättningar står sålunda de kommunala
sjukhusen mycket nära, även om de i juridisk mening utgör enskilda inrättningar.
Stadskollegiet i Stockholm åberopar direktionens yttrande. Sveriges
läkarförbund finner det böra närmare övervägas, om icke kategorien anstalter
för mera kvalificerad vård, till vilken hänföres verkliga sjukhus av
s. k. normallasaretts karaktär, såsom Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt,
Röda korsets sjukhem, Sophiahemmet, Ersta sjukhus, betaniasystrarnas
sjukhem i Stockholm, Carlanderska sjukhemmet i Göteborg och Samariterhemmet
i Uppsala, bör undantagas från sjukhemsstadgan och förslagsvis i
27
Kurigl. Maj. ts proposition nr 63 är 1960
stället hänföras under sjukhuslagens och sjukhusstadgans bestämmelser i
tillämpliga delar eller för dem fastställas särskilda reglementen.
Liknande lösningar förordas av direktionen över allmänna barnbördshuset
samt styrelserna för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka
barn, svenska diakoniss-sällskapet och barnsjukhuset Samariten. I det
yttrande, som avgivits av styrelsen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt
för sjuka barn, anföres bl. a. följande.
I den till betänkandet fogade förteckningen över enskilda sjukvårdsanstalter
upptages anstalter av olika storlek och av vitt skild karaktär. Så
finner man där verkliga sjukhus av s. k. normallasaretts karaktär t. ex.
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt, som dessutom rymmer en av Karolinska
Institutets undervisningskliniker, Ersta sjukhus och Samariterhemmet
i Uppsala. Vid de nu nämnda sjukhusen bedrives en högt kvalificerad
sjukvård, som vad arten beträffar icke i något avseende skiljer sig från
verksamheten vid de större lasaretten. Förteckningen upptar sedan ett stort
antal anstalter med olika platsantal, de minsta med t. o. m. endast 1 säng,
vilka representera, vad som kan kallas för sjukhem. Det synes verklighetsfrämmande
att tänka sig en för dessa båda slag av sjukvårdsanstalter gemensamt
gällande stadga. Det framlagda förslaget synes väl lämpat för
sjukhem för mindre kvalificerad sjukvård, men styrelsen kan ej tillstyrka,
att det antages att gälla även för den förra gruppen. Det synes styrelsen
diskutabelt, om en anstalt, vars drift till väsentlig del bekostas med kommunala
bidrag, helt kan betraktas som enskild. Under alla förhållanden måste
det anses befogat, att det allmänna får rätt till en viss kontroll av och insyn
i verksamheten, om allmänna medel i större omfattning tillskjutas. När det
gäller sjukhus för mera kvalificerad vård bör en stadga vara i överensstämmelse
med den, som gäller för liknande av det allmänna helt ägda och drivna
sjukhus. Här synes emellertid vissa svårigheter erbjuda sig. Åtgärder,
som skulle medföra, att de enskilda sjukhusens självstyrelse äventyrades,
skulle styrelsen ej kunna medverka till, ej heller till sådana, som ingrepe i
självbestämmanderätten över deras egendom. Det sätt, på vilket de enskilda
sjukhus, som alltjämt finnas, bedrivit sin verksamhet, torde få anses ha
varit av sådan karaktär, att dessa sjukhus med deras något friare administration
visat sig vara ett värdefullt komplement till den av det allmänna
bedrivna sjukhusvården. Såvitt styrelsen har sig bekant, ägas de enskilda
sjukhusen av föreningar eller stiftelser. Deras verksamhet regleras av fastställda
stadgar. Därtill komma de villkor, som de anslagsbeviljande myndigheterna
uppställt för bidragens erhållande. Därest dessa verksamheten reglerande
faktorer ej kunna anses tillfyllest, ser styrelsen såsom en utväg ur
nämnda svårigheter, att den planerade sjukhuslagen kompletteras med en
bestämmelse, att den i tillämpliga delar skall gälla även för vissa av Konungen
angivna enskilda sjukhus.
Den av kommittén föreslagna minimigränsen för sjukhem
godtages i allmänhet av remissinstanserna. Kommittén för översyn av hälsooch
sjukvården i riket, som hör till de tillstyrkande myndigheterna, framhåller
bl. a. följande.
Förslaget skulle innebära, att till de 125 enskilda sjukvårdsanstalter med
3 912 vårdplatser, som i december 1957 innehade tillstånd alt bedriva verk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
samhet av här angivet slag, under stadgan skulle komma ytterligare 41 av
de då befintliga enskilda sjukhemmen med tillhopa 195 vårdplatser. Av dessa
hem bedrev 35 med 167 vårdplatser vård av psykiskt sjuka. För återstående
vid angivna tillfälle befintliga 11 sjukhem med 18 vårdplatser —
nämligen de med 1—2 vårdplatser — skulle enligt förslaget erfordras tillstånd
endast om driften vore att betrakta såsom yrkesmässig. Den ifrågasatta
sänkningen av antalet vårdplatser samt införandet under stadgan av
även yrkesmässig verksamhet av mindre omfattning skulle sålunda medföra
en långtgående utvidgning av möjligheter till statlig kontroll. Att stadgan
föreslagits få så stor omfattning synes oss särskilt värdefullt med hänsyn
till att de flesta nu »fria» enskilda sjukvårdsanstalterna är avsedda för
psykiskt sjuka, som mer än de somatiskt sjuka torde vara beroende av att
få sin vård samhälleligt kontrollerad.
Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Sigfrids sjukhus vill gå längre än
kommittén, i det han — med hänsyn till svårigheten att avgöra vilka av ettoch
tvåhemmen som bedrives yrkesmässigt — anser tillståndskravet böra
vara generellt och alltså vill slopa all gränsdragning. Denna ståndpunkt godtages
dock icke av medicinalstyrelsen, som finner det tillräckligt med den
inspektion av den icke yrkesmässiga verksamheten, som åvilar vederbörande
tjänsteläkare. Förste stadsläkaren i Göteborg yttrar, att avgränsningen
till tre vårdplatser möjligen kan diskuteras. Det torde dock vara så sällan
sjukhem med mindre antal vårdplatser förekommer, att den gjorda avgränsningen
saknar betydelse.
En av de hörda myndigheterna nämligen länsstyrelsen i Stockholms län
ifrågasätter, om icke den föreslagna minimigränsen är väl låg. De bestämmelser,
som enligt förslaget skall gälla för sjukvårdsverksamhet för högst
två patienter, möjliggör enligt länsstyrelsens mening en förhållandevis tillfredsställande
prövning och kontroll.
Riksförsäkringsanstalten upptar spörsmålet om sjukhemsstadgans
tillämplighet i fall då Konungen förordnat, att
sjukhem skall betraktas såsom sjukhus enligt sjukhus
1 a g e n. Anstalten erinrar, att enligt kommitténs förslag till sjukhuslag
Konungen äger, under förutsättning att driftkostnaden för enskilt sjukhem
till väsentlig del bestrides av landstingskommun eller därmed jämställd
stad utan att landstingskommunen eller staden likväl kan anses driva
hemmet, förordna, att hemmet skall betraktas som sjukhus enligt sjukhuslagen
och landstingskommunen eller staden som hemmets huvudman. Genom
ett dylikt förordnande skulle sjukhuslagen bli tillämplig beträffande
hemmet. Enligt den föreslagna sjukhemsstadgan synes förordnandet emellertid
icke medföra, att hemmet blir undantaget från stadgans tillämplighetsområde.
Det skulle salunda bli underkastat såväl stadgans som sjukhuslagens
bestämmelser, vilket knappast torde ha varit kommitténs avsikt. Enligt
riksförsäkringsanstaltens uppfattning bör 1 § i stadgan givas sådan utformning,
att det klart framgår, att stadgan icke är tillämplig beträffande
berörda hem.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
Kommitténs förslag, att tillstånd skall fordras för drivande av sjukhem
och för utövande av annan yrkesmässig sjukvårdsverksamhet, har ej
föranlett erinran.
Såsom förut anförts har hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Sigfrids
sjukhus ansett tillstånd böra krävas även för icke yrkesmässigt utövad sjukvårdsverksamhet.
Svenska stadsförbundet anser, att tillståndsprövningen även bör omfatta
en behovsprövning. Förbundet anför, att, såvitt av författningstexten framgår,
medicinalstyrelsen har att meddela tillstånd, då alla förutsättningax
föreligger beträffande personal, lokaler in. in. Enligt förbundet bör styrelsen
jämväl beakta behovet av sjukhemmet och bör stadgebestämmelserna
kompletteras i detta hänseende.
Om förfarandet vid tillståndsprövning uttalar förste provinsialläkaren i
Kronobergs lån, att kommitténs formulering, att ansökan om tillstånd skall
göras i god tid innan verksamheten avses att taga sin början, torde kunna
tolkas så, att tillstånd sökes först när sjukhemmet står färdigt eller är under
byggnad. Detta kan medföra, att vederbörande får vidkännas avsevärda
kostnader för ändringar innan tillstånd kan erhållas. Bestämmelsen borde
utformas så, att tillståndet skall erhållas, innan anstalten bygges eller, om
det gäller befintlig byggnad, inredes. Vederbörande kan på så sätt få en
klar uppfattning om fordringarna beträffande lokaler och personal, innan
kapital investeras på ett företag, som senare skulle visa sig ekonomiskt
ogenomförbart. Man skulle ock slippa ifrån en del sjukhem med en standard,
som står på gränsen till det undermåliga. Länsstyrelsen i Kronobergs
län yttrar, att det måhända vore önskvärt, om någon form av förhandsgranskning
hos medicinalstyrelsen av ritningar och andra handlingar rörande
lokalerna kunde bli möjlig. Förste provinsialläkarnes förening ansex-, att
i författningstexten bör direkt utsägas, att sökande kan få förhandsgranskning
resp. förhandsgodkännande av lokalerna. Enligt föreningens erfarenhet
felinvesteras årligen icke obetydliga belopp inom den allmänna hälsooch
sjukvården.
Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Ryhovs sjukhus betonar det värdefulla
i att yttranden över tillståndsansökan avges av länsstyrelse och hälsovårdsnämnd.
Svenska landstingsförbundet ifrågasätter, huruvida det icke kunde
vara lämpligt att höra landstingets sjukvårdsstyrelse, som med sin överblick
över landstingets vårdbehov och sjukhusförhållanden kan beakta, att
det planerade hemmet på ett rationellt sätt infogas i sjukvårdsorganisationen.
Även svenska stadsförbundet ifrågasätter, om icke yttrande bör inhämtas
från den för sjukvården i sjukvårdsområdet ansvarige huvudmannen
eller, om den enskilda verksamheten avses att sträcka sig utöver det lokala
sj ukvårdsområdet, huvudmannaorganisationerna.
I några remissyttranden diskuteras, huruvida icke tillståndsprövningen
kan i viss utsträckning decentraliseras. Förste provinsialläkarnes förening
;j — B ihan g till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 63
30
Kungi. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
anför, att antalet enskilda sjukhem redan nu är mycket stort. Med den betydande
ökning av antalet, som blir följden om ansökan skall ske även för
små enheter, maste arbetsbelastningen för medicinalstyrelsen bli avsevärd.
Beträffande exempelvis ålderdomshemmen tillkommer godkännandet länsstyrelserna;
det gäller i detta fall institutioner av en helt annan storleksordning
än flertalet sjukhem. Föreningen ifrågasätter därför, huruvida
icke godkännande av enskilda sjukhem, förslagsvis med mindre än 15 vårdplatser,
borde överlåtas till länsstyrelsen efter hörande av förste provinsialläkaren.
Det förutsattes härvid, att medicinalstyrelsen i instruktion anger
normerna för godkännande. Genom den lokala kännedomen torde förutsättningarna
för en riktig bedömning från den regionala instansens sida
vara lika stora som för centralmyndigheten. Förste provinsialläkaren i Stockholms
län och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anför liknande
synpunkter och ifrågasätter, om icke godkännandet av sjukhem av
nyssnämnda storlek bör överlåtas åt länsstyrelsen eller förste provinsialläkaren.
Även enligt länsstyrelsen i Stockholms lön bör en viss decentralisering
kunna ske utan olägenhet. Med hänsyn till bl. a. länsstyrelsernas befattning
med hälso- och sjukvården samt byggnads- och brandväsendet och
deras tillgång till expertis synes det lämpligt, att tillståndsprövningen ankommer
på dem.
Den av kommittén föreslagna ordningen, att vid enskilt sjukhem skall
finnas anstaltsläkare, godtages i allmänhet av remissinstanserna.
I vissa yttranden yppas dock tvekan om möjligheten särskilt för de små
hemmen att förvärva läkare för uppdraget. Medicinalstyrelsen anser, att
en av det största förbättringarna förslaget skulle medföra är att skyldigheten
att ha anstaltsläkare utsträckes till det stora flertalet sjukhem. Visserligen
kan svårigheter att erhålla anstaltsläkare beräknas möta i vissa
fall men för dessa bör dispens kunna komma ifråga. Styrelsen anför i
denna del.
Styrelsen får föreslå, att styrelsen med hänsyn till föreliggande svårigheter
att anskaffa anstaltsläkare erhåller rätt att under en tid av förslagsvis
fem år i särskilda fall dispensera från skyldigheten att anställa dylik
läkare vid hem, där sådan skyldighet hittills icke förelegat. Även ifråga om
den tidpunkt efter stadgans ikraftträdande, inom vilken anmälan med vederbörliga
förbindelser från bland annat anstaltsläkaren föreslagits skola
avlämnas — 3 månader — bör styrelsen äga rätt att medgiva dispens i de
fall, då rådrum erfordras för angelägenhetens ordnande.
Hjälpverksamhetsöverlåkaren vid S:t Sigfrids sjukhus yttrar, att anstaltsläkare
hör finnas vid sjukhem för psykiskt sjuka med över fem vårdplatser.
Även vid de mindre sjukhemmen bör om möjligt anstaltsläkare finnas
men anordningen kan nog ej genomföras överallt på grund av anstalternas
belägenhet. Även hjälpverksamhetsöverläkarna vid S:t Lars och S:t Jörgens
sjukhus påpekar, att det på många håll kan bli vanskligt att få läkare att
binda sig. Den sistnämnde framhåller därvid särskilt svårigheten att få
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 63 år 1960
läkare till hem med dåligt renommé. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid
Umedalens sjukhus förklarar, att det för Norrlands vidkommande i praktiken
blir provinsialläkaren som får åtaga sig uppgiften såsom anstaltsläkare
. Med hänsyn till den orimliga arbetsbörda, som redan åvilar dessa
läkare, och de stora avstånden i Norrland får man vid utformandet av
instruktionerna ej göra dessa onödigt betungande, i synnerhet som det
synes tvivelaktigt om vården blir så mycket bättre med en särskilt anställd
läkare. Däremot är det av stor vikt, att förste provinsialläkarens
tillsyn av de hygieniska förhållandena utsträckes att gälla även hemmen för
psykiskt sjuka. Hälsovårdsnämnden i Malmö erinrar, att enligt kommitténs
förslag den egentliga tillsynen över sjukhemmen skall åvila förste provinsialläkarna
och hjälpverksamhetsläkarna. Nämnden har därför svårt att
inse värdet av anstaltsläkarnas medicinskt-hygieniska uppsikt, vilken ju
tydligen i huvudsak skall tillkomma nämnda tjänsteläkare, men vill icke
motsätta sig, att varje hem skall ha en läkare, som har ett visst ansvar för
hemmet. Svenska landskommunernas förbund utgår ifrån att kommittén
med kravet, att även sjukhem med 3—5 platser skall anställa anstaltsläkare,
icke avser annat eller mer än att hemmet träffat överenskommelse med legitimerad
läkare om att denne skall utöva tillsyn i medicinskt-hygieniskt hänseende
över hemmet.
I fråga om anstaltsläkarens åligganden framför medicinalstyrelsen uppfattningen,
att denne läkare bör ha ansvar för patienternas omvårdnad. Styrelsen
framhåller, att sjukvårdspersonalens kvalifikationer måste komma
att variera på de olika sjukhemmen, och finner det därför angeläget, att det
kommer att åvila anstaltsläkaren att öva tillsyn över den allmänna omvårdnaden
av patienterna. Dennes primära åliggande bör för den skull omformuleras
på så sätt, att han ålägges dels att bestrida läkarvården vid hemmet,
dels ock att öva tillsyn över omvårdnaden av patienterna. I den mån läkarverksamhet
på sjukhemmet utövas av annan än anstaltsläkaren, bör denne
befrias från skyldigheten att bestrida läkarvården.
Hjälpverksamhetsöverläkarna vid Ryhovs, S:t Lars och Restads sjukhus
samt sjukhuschefen vid Gullberna sjukhus förordar, att bestämmelser meddelas
om minimiantal besök av anstaltsläkaren, antingen i stadgan eller i
medicinalstyrelsens instruktion. Härvid framhålles, att det kan behövas ett
stöd för anstaltsläkaren i hans verksamhet, vilken omfattar både patientvård,
hygien, läkemedelsförråd och vårdanordningar m. m. Medicinalstyrelsen
finner det fördelaktigt, att styrelsen genom den föreslagna befogenheten att
vid behov fastställa instruktion för anstaltsläkare erhåller möjlighet att
fixera ett minimiantal läkarbesök med beaktande av den typ av hem, om
vilken är fråga.
Frågan om anstaltsläkarens medverkan vid patientintagningen beröres
särskilt i några yttranden. Medicinalstyrelsen förklarar, att den ansluter sig
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
till förslaget, att föreståndaren skall besluta om intagning efter samråd med
anstaltsläkaren. Eftersom den senare har att tillse, att å hemmet icke vårdas
andra än sådana som lämpligen kan vårdas där, är det angeläget, att
sådant samråd sker. Det kan nämligen vara ytterst svårt att från ett sjukhem
förflytta en redan intagen olämplig patient. Hjälpverksamhetsöverläkaren
vid Restads sjukhus påpekar, att genom samrådsbestämmelsen kan
väntas en förbättring beträffande den överbeläggning, som för närvarande
ofta vill uppstå. Förste provinsialläkaren i Stockholms län, Stockholms läns
landstings förvaltningsutskott och förste provinsialläkarnes förening vill,
att anstaltsläkaren skall ha en ännu starkare ställning och därvid få vetorätt
mot föreståndaren; uttrycket »efter samråd» bör därför ersättas med
orden »i samråd». Styrelsen för Göteborgs sjukhem framhåller, att, ehuru
hemmet äges och förvaltas av en enskild stiftelse, styrelsen likväl tillsättes
av stadsfullmäktige i Göteborg och hemmet i allt väsentligt fungerar såsom
en kommunal sjukvårdsinrättning. Detta medför bl. a., att det åligger sjukhemmets
läkare att besluta om intagningen av patienter. Någon egentlig
olägenhet av kommittéförslaget synes dock ej behöva uppkomma, då intagningsrätten
torde kunna delegeras på sjukhemmets läkare. Skulle emellertid
ett stadgande kunna införas av innebörd, att intagningen alternativt beslutas
av anstaltsläkaren, synes detta från sjukhemmets synpunkt kunna
vara en fördel.
Å andra sidan anser hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Lars sjukhus,
att samråd icke hör fastställas utan bestämmelsen uppmjukas t. ex. sålunda,
att i tveksamma fall anstaltsläkaren bör tillfrågas. En patients lämplighet är
mycket svår att bedöma i förväg, och lämpligheten kan växla från dag till
dag.
I fråga om behörighetskraven för anstaltsläkare uttalar styrelsen för barnsjukhuset
Samariten, att stadgeförslagets bestämmelser, att medicinalstyrelsen
kan kräva behörighet utöver legitimation »då skäl därtill äro», är för
vagt formulerade och ofullständiga för att tillgodose de berörda sjukvårdsanstalternas
behov av normer för sin sjukvårdande verksamhet. Sjukhuschefen
vid Gullberna sjukhus ifrågasätter, om ej för större hem för psykiskt
sjuka, t. ex. med 15 platser och därutöver, bör krävas psykiatrisk utbildning
för anstaltsläkaren. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens sjukhus
säger sig förutsätta, att medicinalstyrelsen i varje fall för de större sjukvårdsenheterna
bestämmer, att anstaltsläkare skall ha åtminstone något
psykiatriskt kunnande. Medicinalstyrelsen finner det välbetänkt, att i stadgan
icke fastställes särskilda behörighetsvillkor. Även om det självfallet är
i hög grad önskvärt att t. ex. anstaltsläkaren vid hem för psykiskt sjuka har
utbildning i psykiatri, kan man icke bortse från de svårigheter, som kan
uppstå vid upprätthållande av ett sådant krav med hänsyn till rådande
läkarbrist och andra omständigheter, såsom hemmets belägenhet. Det synes
därför vara en lämplig utväg, att medicinalstyrelsen på föreslaget sätt er
-
33
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
håller bemyndigande att för visst sjukhem föreskriva erforderligt behörighetskrav
utöver legitimation.
Kommitténs förslag, att enskilt sjukhem skall ha särskild föreståndare
har ej föranlett erinran. Remissyttrandena förutsätter vidare i likhet
med kommittén, att annan personal kan finnas inom enskild sjukvårdsverksamhet.
Rörande personalens utbildning framhålles av de flesta av de remissinstanser,
som yttrat sig i frågan, att vissa kompetenskrav bör gälla. Kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket understryker vikten av att
medicinalstyrelsen anger vägledande normer beträffande de krav, som bör
ställas på den sjukvårdsutbildade personalen. Hjälpverksamhetsöverläkarna
vid Ryhovs sjukhus och Restads sjukhus samt sjukhuschefen vid Gullberna
sjukhus anser normer böra fastställas, särskilt för föreståndare. Enligt
hjälpverksamhetsöverläkarcn vid Sidsjöns sjukhus borde bestämda
kompetenskrav finnas för personal å sjukhem för mentalsjuka. Hjälpverksamhets
överläkaren vid S:t Olofs sjukhus förordar, att i stadgan intages
bestämmelse att vid sjukhem skall — utom föreståndare och anstaltsläkare
— finnas i övrigt utbildad personal i den omfattning verksamheten kräver.
I yttrandet framhålles möjligheten att ha deltidsanställd kvalificerad personal.
Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Sundby sjukhus betonar önskvärdheten
av att viss utbildning kräves av föreståndare, eventuellt annan personal
vid hem för psykiskt sjuka. Samma kompetenskrav bör ställas på föreståndare
för hem för psykiskt sjuka som på föreståndare för hem för somatiskt
sjuka, men med erfarenhet från mentalsjukvård som dominerande inslag
i utbildningen. Om vederbörande ålägges viss tjänstgöring på mentalsjukhus,
kan man även bilda sig en uppfattning om den personliga lämpligheten.
Medicinalstyrelsen yttrar, att regeln måste vara, att föreståndaren är
sjukvårdskunnig. Styrelsen är ej beredd att såsom föreståndare godkänna
annan person, såvida icke vid hemmet finnes anställd särskild sjukvårdsutbildad
personal, som skriftligen förbundit sig att ansvara för sjukvården
vid hemmet. Olika krav måste givetvis uppställas beträffande personalens
utbildning m. in. allt efter de skilda typer av hem, som förekommer.
En mera tveksam hållning till kravet på formell kompetens präglar vissa
andra utlåtanden. För hjälpverksamhetsöverläkaren vid Umedalens sjukhus
framstår det såsom viktigast att beträffande hemmen för psykiskt sjuka
medicinalstyrelsen uppställer stora krav på vårdnadshavarens personliga
kvalifikationer. Förste provinsialläkaren i Stockholms län och Stockholms
läns landstings förvaltningsutskott vill understryka kommitténs uttalande,
att regeln att minst en sjuksköterska skall finnas vid sjukhem med minst sex
vårdplatser icke torde kunna bibehållas oförändrad sedan även konvalescenthcinmen
införts under bestämmelserna. Förste provinsialläkaren och
förvaltningsutskottet yttrar vidare, att även för de nu relativt fåtaliga egentliga
sjukhemmen anskaffandet av legitimerad sjuksköterska är en synncr
-
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
ligen svår uppgift. Många konvalescenthemsinnehavare, som haft för avsikt
att begära hemmets godkännande, har av denna anledning och av kostnadsskäl
tvingats avstå härifrån. Om kommittéförslaget skall kunna genomtöras,
måste därför fordringarna härutinnan åtminstone tillfälligt väsentligt
minskas eller möjligheterna till dispens lämnas öppna. I detta sammanhang
framhålles, att på de enskilda sjukhemmen finnes ett stort antal åldringar,
vilket bör hållas i minnet vid utbildningsfrågans bedömande.
Kommitténs förslag om att enskilda sjukhem och annan yrkesmässigt
bedriven enskild sjukvårdsverksamhet skall stå under statlig tillsyn
har icke mötts av invändningar. Däremot har från förslaget avvikande
uppfattningar framförts ifråga om sättet för tillsynens utövande in. m.
Sålunda föreslås bl. a., att de större sjukhemmen skall ställas uteslutande
under medicinalstyrelsens och alltså icke därjämte under de lokala
tjänsteläkarnas tillsyn. Sveriges läkarförbund har påpekat, att bland de enskilda
sjukhem, som meddelar lasarettsvård, befinner sig ett flertal anstalter
av sådan storlek och kvalitet, att den därstädes meddelade vården är likvärdig
med den sjukhusvård, som bedrives av det allmänna. Vid dessa anstalter
är anstaltsläkarna erfarna och högt kvalificerade sjukhusläkare och
besitter högre kompetens för sin uppgift än vad den föreslagne tillsynsläkaren
kan förutsättas äga. Tillsynen över dessa och eventuellt tillkommande,
därmed jämförliga sjukvårdsanstalter bör därför enligt förbundets mening,
därest de kommer att sammanföras med övriga enskilda anstalter,
liksom hittills ankomma på medicinalstyrelsen och icke delegeras på tjänsteläkare.
Denna senare anordning framstår som ännu mer överflödig, därest
anstaltsläkarnas behörighet säkerställes, såsom kommittén föreslagit kunna
ske vid behov. Styrelserna för Sophiahemmet och betaniasiiftelsen i Sverige
anför liknande synpunkter. Kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket föreslår, att tillsynen över större, enskilda sjukvårdsanstalter
regleras i överensstämmelse med vad som avses skola gälla för kommunala
sjukhus.
Beträffande sjukhemmen för psykiskt sjuka uttalar hjälpverksamhetsöverläkaren
vid Ulleråkers sjukhus, att tillsynen bör ligga på medicinalstyrelsen
och överinspektören för mentalsjukvården. Att generellt lägga inspektörsverksamhet
på hjälpverksamhetsläkarna bör undvikas. Dessa läkares
uppgift bör såsom hittills vara rent sjukvårdande. Liknande synpunkter
anföres av Sveriges läkarförbund. Sjukhuschefen vid Gullberna sjukhus
ställer frågan, om en tillsynsläkare samtidigt kan vara anstaltsläkare. Medicinalstyrelsen,
som i princip godtager kommitténs förslag, uttalar, att för
upprätthållande av en god samordning med övriga verksamhetsgrenar inom
sjukvården och dess olika organ bör i sista hand styrelsen samt överinspektörerna
för mentalsjukvården och vården av psykiskt efterblivna utöva
viss tillsyn, när så finnes påkallat. Kombinationen tillsynsläkare-anstaltsläkare
är från principiell synpunkt olämplig. Med nuvarande brist på
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
psykiater bör det dock beredas möjlighet för medicinalstyrelsen att härvidlag
medgiva undantag.
Några av mentalsjukhusens läkare ingår också på frågan om hjälpverksainhetsläkarnas
arbetsbörda i fall att tillsynsskyldighet ålägges dem.
Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Sidsjöns sjukhus -— som anser att lijälpverksamhetsläkarnas
övertagande av tillsynen över sjukhemmen för mentalsjuka
innebär bestämda fördelar — yttrar, att den nya arbetsuppgiften
ej torde bli särskilt betungande; varje ökning av hjälpverksamhetsläkarnas
arbetsbörda ökar dock angelägenheten av att kunna rationalisera
arbetsförhållandena, särskilt genom förbättrad skrivhjälp. Sjukhuschefen
vid Gullberna sjukhus framhåller, att på grund av sjukhemmens uttalade
koncentration till upptagningsområdena för vissa mentalsjukhus den
nya uppgiften innebär en avsevärd snedbelastning i arbetet. Enligt hjälpverksamhetsöverläkaren
vid S:t Jörgens sjukhus kommer inspektionsskyldigheten
att medföra en betydande ökning i arbetet, därest det skall kunna
bli en verklig inspektion. Detta gäller särskilt vissa områden. Dessa läkare
har med åren pålagts alltfler arbetsuppgifter, vilka tager tid från den sjukvårdande
verksamheten. Resultatet blir, att man åtminstone i vissa områden
måste inrätta försteläkartjänster.
Hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens sjukhus framhåller också,
att hjälpverksamhetsläkarna får det ekonomiskt sämre genom att inspektionen
blir ett tjänsteuppdrag. Hjälpverksamhetsöverläkaren vid Ulleråkers
sjukhus anser, att de enskilda sjukhemmen bör lämna ersättning för tillsyn
eller inspektion.
Av hjälpverksamhetsöverläkaren vid S:t Jörgens sjukhus ifrågasättes
slutligen, huruvida överinspektören för mentalsjukvården kan medhinna
sin inspektion. Man kan bli nödgad att inrätta en tjänst såsom biträdande
överinspektör, såframt man icke vill slopa krav på regelmässig inspektion
från överinspektörens sida och i stället ålägga underinspektörerna att till
överinspektören avge inspektörsrapporter.
Medicinalstyrelsen gör det allmänna uttalandet, att styrelsen vill betona
lämpligheten av att förste provinsialläkarna (förste stadsläkarna) och hjälpverksamhetsläkarna
ålägges tillsyn, men framhåller samtidigt, att detta
är ägnat att understryka det behov av förstärkning av dessa institutioner,
som i annat sammanhang framförts.
Även kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller
det såsom i hög grad angeläget, att tillsynsorganens resurser förstärkes.
Kommittén pekar på sina förslag om en efter hand utbyggd länsläkarinstitution
samt föreslagen förstärkning av tjänsteläkarkåren i övrigt och av
distriktsvården, vilka åtgärder kan bidraga till att tillsynen blir mer effektiv.
36
Knngl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
Departementschefen
Den föregående år antagna nya sjukhuslagen och den i anslutning därtill
utfärdade nya sjukhusstadgan, vilka författningar trädde i kraft vid årsskiftet,
har för det kommunala sjukhusväsendets del inneburit väsentliga
förbättringar i förhållande till den gamla sjukhuslagstiftningen. Lagstiftningen
har först och främst anpassats efter den utveckling som ägt rum
på området. Vidare har en koncentration och förenkling skett genom att
bestämmelserna för sjukhus i landstingskommuner och landstingsfria städer
samt för olika vårdgrenar så långt möjligt gjorts enhetliga och genom
att de tidigare på ett tiotal olika författningar spridda bestämmelserna i
huvudsak kunnat samlas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.
I den nya sjukhuslagen har avgränsningen av lagens tillämplighetsområde
skett på annat sätt än i den gamla. Medan sjukhuslagen tidigare avsåg
sjukhus, för vars driftkostnad landsting eller kommun svarar i sista hand
helt eller delvis, är den nya lagen omedelbart tillämplig blott på sjukhus,
lör vilket landsting eller kommun har det juridiska ansvaret. Utanför sjukhuslagen
faller statliga och enskilda sjukvårdsanstalter. Bestämningen av
tillämplighetsområdet för de regler, som gäller för dessa sjukvårdsanstalter,
måste tydligtvis anpassas efter vad sjukhuslagen innehåller i berörda
avseende.
Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny stadga för enskilda sjukhem
innefattar en sådan anpassning, såvitt avser enskilda sjukvårds- och
förlossningsanstalter. I förslaget har vidare, liksom i den nya lagstiftningen
för kommunala sjukhus, gemensamma regler så långt möjligt givits för
olika vårdområden och olika slag av sjukvårdsanstalter. Av särskild betydelse
är därvid, att också vården av psykiskt sjuka inordnats under den
nya sjukhemsstadgan, vilken alltså även ersätter bestämmelserna om enskild
vård i sinnessjukvårdsstadgan. Därutöver innebär förslaget i vissa
avseenden en skärpning av kontrollen över enskild sjukvårdsverksamhet.
Kommitténs förslag, som i sina huvuddrag så gott som enhälligt godtagits
av remissinstanserna, innefattar enligt min mening värdefulla förbättringar,
och genomförandet av förslaget utgör ett betydelsefullt led i
reformarbetet på sjukhusväsendets område. Jag förordar därför, att en
ny stadga angående enskilda sjukhem utfärdas i allt väsentligt i överensstämmelse
med kommitténs förslag.
Innehållet i sjukhemsstadgan torde visserligen vara av den art, att Kungl.
Maj:t enligt § 89 regeringsformen äger att ensam besluta om utfärdandet
av stadgan. 1931 års sjukhemsstadga tillkom emellertid efter riksdagens
hörande. Med hänsyn härtill och till att stadgan otvivelaktigt innebär visst
ingrepp i näringsfriheten — ett ingrepp som blir något större enligt den
nya stadgan — anser jag det mest förenligt med de riktlinjer, som i sam
-
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 63 år 1960
uand med ändring i regeringsformen 1948 drogs upp för riksdagens
medverkan i lagstiftning av ifrågavarande slag, att riksdagens yttrande
inhämtas över huvudgrunderna i stadgeförslaget. I fortsättningen
kommer jag att uteslutande uppehålla mig vid dessa huvudgrunder och
går inte in på detaljbestämmelserna i förslaget. Vid framdeles uppkommande
behov att ändra stadgan torde riksdagens yttrande böra inhämtas
endast då fråga är om ändring, som berör huvudgrunderna.
I enlighet med vad jag tidigare anfört bör sjuk hem sstadgans
tillämplighet avgränsas så, att stadgan kommer att avse den sjukvård,
som bedrives av annan än staten, kommun eller landstingskommun,
och vid bedömandet av vem som bedriver viss verksamhet bör den juridiska
ansvarigheten för verksamheten vara avgörande. Från författningsregleringen
bör, liksom för närvarande, vara undantagen vård, som lämnas
på polikliniker och liknande inrättningar, där de sjuka inte ligger kvar.
Den reglerade verksamheten bör alltså i princip avse sluten vård. Vid större
enskilda sjukvårdsanstalter, vilka är avsedda för sluten vård, torde emellertid
även kunna meddelas öppen vård. I den mån så sker, skall givetvis
också denna del av verksamheten anses omfattad av den nya stadgans bestämmelser.
Föreskrifterna för den enskilda sjukvårdsverksamheten torde i princip
böra täcka samma vårdområden som den kommunala sjukhuslagstiftningen.
Denna senare omfattar vård för »sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd» samt inbegriper såväl kroppssjukvård som psykisk vård.
Från den nya stadgans tillämplighet bör i enlighet med sjukhuslagstiftningskommitténs
förslag undantagas sådan vård för psykiskt efterblivna,
varom är särskilt stadgat, vård för vanföra och epileptiker, till vilken
statsbidrag utgår, kontrollerad familjevård, sanatorier som drivs av Oscar
II:s jubileumsfond, pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter och mödrahemmen.
I den mån enskild i annat fall än i den kontrollerade familjevården
mottager vårdbehövande enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun
eller landstingsfri stad, bör även denna vård vara undantagen från
den nya sjukhemsstadgans tillämplighet.
Bland de enskilda sjukvårdsanstalter, som kommittén redovisar, ingår
två enskilda sinnessjukhus. Vad som kännetecknar sådana sjukhus i motsats
till vårdhem för sinnessjuka är, att intagen på sjukhuset kan hållas
kvar där mot sin vilja. Sjukhuslagstiftningskommittén uttalar, att det i
princip inte synes önskvärt, att tillstånd lämnas enskilda personer eller
sammanslutningar att driva sjukhus av sådan karaktär. Detta uttalande
har understrukits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i
riket. Av remissinstanserna i övrigt har endast styrelsen för betaniastiftelsen
i Sverige gjort invändningar på denna punkt under framhållande
att ett av stiftelsen drivet sinnessjukhus bör få behålla denna sin karaktär.
För egen del ansluter jag mig helt till sjukhuslagstiftningskommitténs upp
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
fattning, att enskilda icke bör få den makt, som ligger i nämnda retentionsrätt.
Vad beträffar den invändning som gjorts på denna punkt kan vidare
nämnas, att båda de av kommittén redovisade enskilda sinnessjukhusen
numera genom beslut av medicinalstyrelsen på innehavarnas ansökan godkänts
såsom vårdhem för psykiskt sjuka och alltså upphört att vara sinnessjukhus.
I enlighet med det anförda bör särskilda bestämmelser avseende
enskilda sinnessjukhus icke upptagas i den nya författningen.
Inom området för den vård, som regleras av den kommunala sjukhuslagstiftningen
— både den gamla och den nya — faller bl. a. konvalescentvård.
På grund av vissa uttalanden i förarbetena till 1931 års sjukhemsstadga
har det ansetts oklart, om denna stadga äger tillämpning på konvalescentvård.
Jag vill med anledning härav framhålla, att hem för konvalescentvård
av sådan karaktär att den kan betraktas som sjukvård för
framtiden givetvis bör anses omfattad av den föreslagna definitionen på
sjukhem. Då tillstånd till sjukhemsrörelse avseende konvalescentvård hittills
icke torde ha sökts i många fall och ej heller anmälan om rörelsen
ägt rum, skulle den nya stadgan i praktiken komma att innebära en utvidgning
av det kontrollerade vårdområdet.
I vissa remissyttranden framhålles, att det är svårt att draga gränsen
emellan konvalescenthem, som skulle falla under den nya stadgan, och
»vilohem», vilka inte skulle lyda under stadgan men eventuellt falla under
stadgan för hotell- och pensionatrörelse. Vidare har i anslutning till
vissa yttranden av sjukhuslagstiftningskommittén anförts, att den nya
stadgans bestämmelser skulle kunna kringgås, genom att verksamheten
betecknas såsom vilohem. Man har även efterlyst närmare bestämmelser
i stadgan angående den berörda gränsdragningen.
Jag vill för min del uttala, att någon legal definition på konvalescenthem
eller konvalescentvård inte lämpligen bör ges i den nya författningen,
liksom ej heller skett i sjukhuslagen. Konvalescentvård av nyss angivna
karaktär ingår i den vård för sjukdom, skada eller kroppsfel, som avses
i stadgan. Att i vissa fall tvekan kan uppstå, huruvida en anstalt är avsedd
för sådan vård eller ej, skulle säkerligen inte kunna undvikas även om
man gåve en kompletterande definition på konvalescentvård. Till ledning
torde emellertid böra tjäna sjukhuslagstiftningskommitténs uttalande, att
hem, där intagning regelmässigt sker på läkarremiss eller där någon form
av patientbehandling rutinmässigt meddelas, bör föras till sjukvårdssidan.
Någon avgörande betydelse kan däremot inte fästas vid reklamen eller vid
den benämning man ger hemmet. Avgörande måste vara själva verksamhetens
beskaffenhet.
I en del remissyttranden förordas, att en särreglering genomföres för de
större enskilda sjukvårdsanstalterna, vid vilka meddelas kvalificerad sjukvård
av lasarettskaraktär. Några remissinstanser begränsar sig till att föreslå,
att de större anstalterna skall stå uteslutande under medicinalstyrel
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 ur 1960
sens inspektion och alltså vara undantagna från den tillsyn, som enligt
kommittéförslaget skulle ankomma på de lokala tjänsteläkarna.
För egen del finner jag det inte behövligt eller lämpligt, att i den nya
stadgan intages särbestämmelser för vissa angivna typer av sjukvårdsanstalter.
Stadgan bör i stället utformas så att dess olika bestämmelser
kan tillämpas på anstalter av skilda slag och storlek. Kungl. Maj :t har
enligt sjukhuslagen befogenhet att förordna, att lagens bestämmelser skall
vara helt eller delvis tillämpliga på enskilt sjukhus, till vars driftkostnader
landstingskommun eller landstingsfri stad bidrager. Meddelas sådant
förordnande blir givetvis sjukhemsstadgans tillämpning på sjukhuset i
motsvarande mån upphävd. Möjlighet bör emellertid finnas att i särskilda
fall dispensera från sjukhemsstadgans bestämmelser helt eller delvis, även
om inte kommun bidrager till driftkostnaderna. Ett stadgande av denna
innebörd har upptagits i 1 § i författningsförslaget. Särregleringen kan
få formen antingen av ett förordnande att sjukhuslagen och sjukhusstadgan
helt eller delvis skall vara tillämpliga på sjukhuset eller av ett särskilt
reglemente för sjukhuset, vilken sistnämnda ordning framför allt torde bli
aktuell, då sjukhuset upplåtits för medicinsk undervisning. I den mån så
fortfarande erfordras kan med stöd av berörda stadgande särreglering även
ges för enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter.
I likhet med kommittén anser jag, att de enskilda sjukvårdsinrättningarna
i författningen lämpligen bör åsättas den gemensamma benämningen
sjukhem. Något behov av olika benämningar finns nämligen
inte författningsmässigt sett. Hinder bör däremot inte möta att en större
anstalt i sitt namn intager ordet sjukhus eller att en anstalt för konvalescentvård
benämnes konvalescenthem. Enligt kommitténs förslag avses
med sjukhem anstalt med minst tre vårdplatser. Därest den som utövar
enskild sjukvårdsverksamhet förfogar över ett mindre antal platser avses
delvis andra regler skola gälla än för sjukhemsrörelse.
Kommittén förordar, att för sjukhem alltid skall fordras tillstånd
och att för den mindre verksamheten skall krävas tillstånd om verksamheten
drives yrkesmässigt. Detta innebär, bortsett från förlossningshemmen,
en skärpning av kontrollen över de små hemmen. För närvarande
föreligger tillståndstvång blott för sjukhem med sex eller flera vårdplatser
medan det för utövande av annan enskild sjukvårdsverksamhet är tillräckligt
att anmälan göres inom två månader efter det verksamheten påbörjats.
Som skäl för denna skärpning anför kommittén, att det är svårt
att uppehålla skäliga standardkrav på verksamheten, om det allmänna
inte i förväg får pröva dess förutsättningar, samt att den föreskrivna anmälningsplikten
i stor utsträckning försummas, varigenom hemmen undgår
all kontroll från de medicinska myndigheternas sida. Så gott som
samtliga myndigheter och andra, som yttrat sig i ärendet, har tillstyrkt
eller lämnat utan erinran vad kommittén föreslagit om tillståndskrav för
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
sjukhem samt fordran på tillstånd för annan sjukvårdsverksamhet som
drivs yrkesmässigt.
För egen del anluter jag mig till kommitténs förslag. Därvid vill jag
framhålla, att de små hemmen i allmänhet torde drivas av enskilda, som
för sin utkomst är mer eller mindre beroende av hemmens avkastning. Särskilt
beträffande dessa hem måste det vara angeläget, att bestämmelser
finns, vilka tryggar att hemmen inrättas med iakttagande av skäliga standardkrav.
De mera ansvarskännande bland dem, som vill syssla med enskild
sjukvårdsverksamhet, torde snarast betrakta det som en förmån, att
de kan få besked som möjliggör för dem att redan från början anordna
verksamheten på sådant sätt, att de senare undgår anmärkning. När det
gäller de mindre ansvarskännande är det från allmänna synpunkter uppenbarligen
än mer motiverat, att man söker skapa garantier för en skälig
standard på verksamheten.
I något remissyttrande föreslås, att den nya stadgan skall kompletteras
med en bestämmelse, att vid tillståndsprövningen jämväl skall beaktas
behovet av den verksamhet, för vilken tillstånd sökes. Enligt min uppfattning
bör man emellertid icke vid en prövning av det slag, som här är i
fråga, ingå på spörsmål som närmast är att betrakta såsom näringspolitiska.
Det nu gällande koncessionssystemet har inte heller sådant syfte.
Några remissinstanser diskuterar möjligheten att i viss utsträckning
decentralisera tillståndsgivningen från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna
eller förste provinsialläkarna. Såsom skäl för en decentralisering anföres,
att en avsevärd arbetsbelastning annars skulle uppkomma för medicinalstyrelsen,
då tillståndstvånget enligt stadgeförslaget omfattar även
de små vårdenheterna. Medicinalstyrelsen har dock själv inte uttalat några
farhågor i detta hänseende.
Enligt de övergångsbestämmelser till stadgan, som kommittén föreslagit
och som jag i denna del ansluter mig till, kommer den utvidgning som gjorts
i den nya stadgan av tillståndstvånget inte att avse redan befintlig verksamhet.
Med hänsyn härtill och då den enskilda sjukvårdsverksamheten
är under avtagande synes tillståndsprövningen tills vidare kunna bibehållas
hos medicinalstyrelsen. Skulle det visa sig, att den nya stadgan medför
en väsentlig ökning av arbetsbelastningen hos styrelsen eller att andra
nackdelar är förbundna med central handläggning av dessa ärenden, får
frågan om decentralisering tagas upp till förnyat övervägande. Ett genomförande
av den föreslagna förstärkningen av länsläkarorganisationen blir
av betydelse vid en sådan prövning.
Det tillstånd som lämnas att driva sjukhem är personligt. Om en enskild
person som har sådant tillstånd avlider, förfaller tillståndet. I 3 och 4 kap.
sinnessjukvårdsstadgan, vilka handlar om enskilda sinnessjukhus och enskilda
vårdhem för sinnessjuka, finns bestämmelser, enligt vilka dödsbo
och konkursbo må fortsätta verksamheten viss tid, varunder verksamhet
41
Kungl. Maj.ts proposition, nr 63 år 1960
skall överlåtas till annan med medicinalstyrelsens medgivande. Sker ej
överlåtelse, förfaller godkännandet efter utgången av nämnda tid. I 1931
års sjukhemsstadga saknas bestämmelser av detta innehåll. Jag anser liksom
kommittén att sådana bestämmelser ej heller bör upptagas i den nya
stadgan. Det betyder alltså, att tillstånd upphör omedelbart vid tillståndshavarens
död eller när han blivit försatt i konkurs.
Kommitténs förslag innebär en skärpning även såtillvida, att an st altsläk
are enligt förslaget skall finnas vid alla sjukhem medan sådan skyldighet
enligt nu gällande föreskrifter endast föreligger för sjukhem med
sex eller flera vårdplatser. Med anstaltsläkare avser kommittén en läkare,
som på grund av överenskommelse med ägare av sjukhem utövar kontinuerlig
tillsyn över hemmet i medicinskt-hygieniskt hänseende.
Även i denna del har förslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Medicinalstyrelsen betraktar det som en stor förbättring, att skyldigheten
att anställa läkare vid sjukhem utsträckes. En viss tvekan har dock i
flera yttranden uttalats angående möjligheten att få läkare att åtaga sig
uppgiften som anstaltsläkare vid de minsta och avlägset belägna sjukhemmen.
Med hänsyn härtill anses dispens från skyldigheten att anställa läkare
böra kunna meddelas, och medicinalstyrelsen föreslår, att styrelsen
under en övergångstid av fem år får lämna dispens när det gäller sådana
sjukhem, där skyldigheten inte funnits tidigare.
Jag vill för min del förorda att kommitténs förslag i princip följes. Det
bör sålunda för varje sjukhem finnas en läkare, som har en kontinuerlig
tillsyn över verksamheten och ett visst ansvar för denna. Emellertid kan
det säkerligen, med den läkarbrist som råder och den stora arbetsbörda
provinsialläkarna har, på sina håll bli svårt att till de mindre sjukhemmen
knyta en läkare. Möjlighet bör därför finnas att dispensera från skyldigheten,
och det bör tillkomma medicinalstyrelsen att handlägga dessa frågor.
För enskild sjukvårdsverksamhet med mindre än tre vårdplatser skall
liksom hittills ej krävas att särskild anstaltsläkare finnes.
Som kommittén föreslagit, bör det överlämnas åt medicinalstyrelsen
att föreskriva de behörighetskrav utöver behörighet att utöva läkarkonsten,
som skall gälla för anstaltsläkare.
Enligt kommitténs författningsförslag skall vid varje sjukhem finnas
en föreståndare, vilket inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.
Det är även enligt min mening nödvändigt, att en bestämd
person svarar för verksamheten vid sjukhemmet. Prövning av föreståndarens
lämplighet måste också utgöra ett av de viktigaste leden i tillståndsprövningen.
Med hänsyn till de enskilda sjukhemmens olika beskaffenhet
kan några formella kompetenskrav för föreståndaren inte anges i stadgan.
I den mån speciell kompetens anses erforderlig, får detta beaktas vid
tillståndsprövningen.
Beträffande föreståndarens åligganden delar jag kommitténs av remiss
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1960
instanserna i allmänhet godtagna uppfattning, att intagningen på sjukhemmet
bör antingen ankomma på föreståndaren efter samråd med anstaltsläkaren
eller handhavas av anstaltsläkaren eller annan läkare vid sjukhemmet.
Tillsynen över den enskilda sjukvårdsverksamheten bör i enlighet
med kommitténs förslag utövas av medicinalstyrelsen som högsta tillsynsorgan
samt under medicinalstyrelsen av förste provinsialläkaren, förste
stadsläkaren eller hjälpverksamhetsläkaren. Det bör få ankomma på medicinalstyrelsen
att från nämnda läkares tillsynsverksamhet undantaga de
största sjukhemmen, i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till läkarnas
kvalifikationer på berörda sjukhem, samt att i särskilda fall förordna
annan läkare att utöva tillsynen.
Den som utövar tillsynen bör ha befogenhet att förordna att på enskilt
sjukhem intagen person, som inte lämpligen kan vårdas där, skall skiljas
från sjukhemmet. En motsvarande befogenhet finns nu i sinnessjukvårdsstadgan.
I övrigt bör i den nya sjukhemsstadgan ingå straffbestämmelse
r i huvudsak överensstämmande med dem, som finns i den nu gällande.
Beträffande övergångsbestämmelserna förordar jag i enlighet
med vad medicinalstyrelsen föreslagit att den tid, inom vilken äldre
hem i enlighet med kommitténs förslag har att göra anmälan om sin verksamhet
med överlämnande av förbindelser från föreståndare och anstaltsläkare,
bestämmes till sex månader i stället för, såsom kommittén föreslagit,
tre månader. Vidare bör i övergångsbestämmelserna upptagas befogenhet
för medicinalstyrelsen att förbjuda fortsatt drivande av sådan
verksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna inte kräver tillstånd
och som icke sköts på tillfredsställande sätt. Förbudet bör vara straff sanktionerat.
Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t ville genom
proposition inhämta riksdagens yttrande över det förut omnämnda inom
inrikesdepartementet upprättade förslaget till stadga angående enskilda
sjukhem m. m.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingemar Nygren
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 60
002250
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1960:169 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m., såvitt angår Runby Nedra l1 i Stockholms lä s. 1 i texten
- 2LU 1960:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m. s. 1 i texten