Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om renmärken, m. m

65 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:64, Med förslag till lag om renmärken, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

1

Sr U

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

renmärken, m. m.; given Stockholms slott den 4

mars 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

11 lag om renmärken; samt

21 lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny renmärkeslag och till vissa därmed

sammanhängande formella ändringar av 11 § renbeteslagen. Förslagen

överensstämmer i huvudsak med förslag, som framlagts av 1955 års renmärkeskommitté.

Den nya renmärkeslagen är avsedd att ersätta lagen den 18 juli 1928 om

renmärken. Lagstiftningen är föranledd av den omläggning till mera extensiva

former, som renskötseln undergått på senare årtionden. Denna omläggning

medför ökade krav på renmärkenas särskiljande förmåga och på registreringsförfarandet.

Befattningen med renmärkesregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna

till länsstyrelserna. De nuvarande renmärkesförteckningarna,

som föres i kronologisk ordning, avses skola ersättas med register, upplagda

efter lösbladssystem. För att ett renmärke skall kunna registreras uppställes

i förslaget strängare fordringar på märkets beskaffenhet än den nuvarande

lagen innehåller. Registrerat märke får i regel användas endast inom

viss lappby.

Registrerat märke skall enligt förslaget kunna avlysas, i vissa fall genom

beslut av länsstyrelse och i andra fall genom beslut av domstol. Den tid,

inom vilken märkning av kalvar skall vara utförd, föreslås framflyttad. Den

nuvarande renmärkcslagens bestämmelser om förfarandet med påträffade

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 64

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

omärkta renar eller renar med okända eller ogiltiga märken har delvis omarbetats

och utvidgats. Vissa straffbestämmelser i gällande lag har i förslaget

uteslutits såsom onödiga.

Närmare regler om renmärkes utformning samt om renmärkesregisters

förande och handläggningen av renmärkesärenden föreslås skola utfärdas

av Kungl. Maj :t.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960. I samband med

det nya registrets uppläggande skall länsstyrelserna ompröva det befintliga

märkesbeståndet och utmönstra sådana märken, som inte fyller den

nya lagens krav beträffande märkes beskaffenhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

3

Förslag

till

Lag om renmärken

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Ren som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige skall, där ej annat följer av vad i 8—11 §§ stadgas, vara försedd

med ett av länsstyrelsen för ägaren registrerat märke, anbragt i renens

öron.

Om storlek och form av de snitt, som må ingå i renmärke, och om renmärkes

utformning i övrigt skall gälla vad Konungen förordnar.

Registrerat märke må användas för att märka renar endast vid renskötsel,

som bedrives inom den lappby som angivits i registreringsbeslutet.

2 §-

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens

namn och hemvist och om den lappby, där märket är avsett att användas

vid renskötsel. Vid ansökningen skall fogas avbildning av märket.

3 §-

Ärende angående registrering av renmärke upptages av länsstyrelsen i

det län, dit lappbyn hör.

Länsstyrelsen skall föra register över renmärken och agarna av dessa.

4 §•

Renmärke må ej registreras för annan renägare än den som enligt förenämnda

lag äger rätt till renskötsel i den lappby ansökningen avser eller är

berättigad att där hava renar i vård hos renskötande lapp.

Ej må renägare samtidigt hava mer än ett registrerat märke.

5 §•

Släktmärke — varmed avses renmärke av en för viss släkt eller släktgren

gemensam grundtyp — må icke utan särskilda skäl registreras för någon,

som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6 §•

Renmärke skall för att kunna registreras

a) tydligt skilja sig från annat giltigt märke, som anvandes eller må användas

å renar med vilka sökandens renar kunna sammanblandas; samt

b) hava en form, som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) må släktmärke registreras, om

registreringen medgives av sådan innehavare av äldre märke av samma

grundtyp, som kan hava förfång av registreringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

7 §-

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade

renmärke och vill han begagna detsamma vid renmärkning, skall

han hos länsstyrelsen göra ansökan om märkets registrering för sin räkning.

8 §.

Registrerat märke skall av länsstyrelsen avlysas

a) om märkeshavaren hos länsstyrelsen anmäler att han icke vidare ämnar

begagna märket vid renmärkning;

b) om märket under tio år icke begagnats vid renmärkning;

c) om märket efter flyttning av renar icke vidare skall begagnas i någon

under länsstyrelsen hörande lappby; och

d) om rätt att äga renar icke längre tillkommer märkeshavaren eller

hans dödsbo.

Avlyses märke efter anmälan som under a) sägs, må det bibehållas å därmed

märkt ren under tio år, räknat från dagen för avlysningen.

9 §•

Äro två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att

de lätt kunna förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma

med varandra, och medför denna likhet förfång för innehavare av sådant

märke eller olägenhet från allmän synpunkt, må domstol på talan av någon

av märkeshavarna eller av lappfogden antingen avlysa något eller några av

märkena eller, om så finnes lämpligare, föreskriva ändring av märkena eller

något eller några av dem.

Märke som sålunda avlyses må bibehållas å därmed märkt ren under tid,

som rätten bestämmer. Beslutes ändring av märke, må detta bibehållas oförändrat

å därmed märkt ren under tid, som av rätten fastställes.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även å avlyst märke,

som bibehålies å ren enligt 8 §, och å avbrottsmärke, varom stadgas i 10 §.

Härvid skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

10 §.

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må ommärkning till

törvärvarens registrerade märke ske endast efter medgivande av ordningsmannen

i den lappby, där ommärkningen är avsedd att företagas. Lämnas ej

sådant medgivande, må å renen bibehållas det förut anbragta märket, vilket

efter medgivande av ordningsmannen i förvärvarens lappby må förses

med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke.

Sker förvärvet ej på grund av giftorätt, arv eller testamente, fordras överlåtarens

samtycke till ommärkning eller avbrottsmärkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning må endast ske i närvaro av ordningsmannen

eller två vittnen.

Avbrottsmärke må icke bibehållas å därmed märkt ren längre än tio år

efter det ordningsmannens medgivande gavs.

11 §•

Dödsbo efter avliden renägare må begagna det märke som registrerats för

den avlidne.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr OA år 1960

12 §.

Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av

det år, då kalven fötts. Märkning må dock ske även efter denna tid intill

den 1 maj, därest märkningen utföres i närvaro av ordningsmannen eller

två vittnen.

Anträffar den, som verkställer renmärkning, i sin hjord annans renko

med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. År märket

avbrottsmärke eller avlyst märke och äger han kännedom om ägarens registrerade

märke, skall detta i stället anbringas vid märkningen. Den som

sålunda märkt annans kalv äger få gottgörelse av ägaren.

13 §.

Ren, som ej blivit märkt inom den i 12 § första stycket andra punkten

föreskrivna tiden, skall genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas

eller ock säljas levande och förses med köparens märke. Av medel, som inflyta

genom försäljningen, skall ordningsmannen erhålla skälig gottgörelse,

varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn.

Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt eller icke utfört i överensstämmelse

med de föreskrifter som givits om renmärkes utformning, skall

genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas. Med köpeskillingen skall

så förfaras som i första stycket sägs. Den som styrker sig vara ägare till renen

må, om han anmäler sig inom två år från försäljningsdagen, utfå ett

belopp motsvarande den del av köpeskillingen som tillfallit lappbyn.

Anträffas eljest ren med ogiltigt märke, må länsstyrelsen föror dna, att

renen skall slaktas och säljas för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande,

slakt och försäljning skall gäldas ur köpeskillingen.

14 §.

Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under

sin vård, åsidosätter vad i 1 § tredje stycket stadgas eller, där fråga ej är

om tillåten avbrottsmärkning eller om fall som i 11 § sägs, begagnar märke

som ej är för renägaren registrerat, dömes till dagsböter.

Med dagsböter straffas ock den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning

i strid mot föreskrift i 10 § eller som överträder bestämmelsen

i 12 § första stycket andra punkten att kalvmärkning skall ske i närvaro

av ordningsmannen eller två vittnen.

15 §.

Mot beslut varigenom registrering beviljats må talan ej föras.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut i övrigt enligt denna lag,

må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

16 §.

Närmare föreskrifter om renmärkesärendes handläggning och tillämpningen

i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.

1. Renmärkesärende som inkommit till häradsrätt före den nya lagens

ikraftträdande skall handläggas enligt äldre lag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

2. Länsstyrelsen skall granska de märken, som äro fastställda enligt

äldre lag, och avlysa sådana, beträffande vilka förutsättning härför föreligger

enligt 8 § första stycket b), c) eller d) nya lagen.

Annat äldre fastställt märke skall överföras till det nya registret, om

märkets utförande överensstämmer med de föreskrifter, som med stöd av

den nya lagen givits om renmärkes utformning. I annat fall skall märket

intagas i en övergångsförteckning.

Nu angivna åtgärder skola vara vidtagna före den 1 juli 1964.

3. Märke som intagits i övergångsförteckning må bibehållas å därmed

märkt ren intill den 1 juli 1975. Å sådant märke skall vad i 9 § nya lagert

stadgas om avlyst märke äga motsvarande tillämpning.

4. När märke intagits i övergångsförteckning, skall märkeshavaren underrättas

om åtgärden och om innebörden därav. Han skall tillika anmanas

att inkomma med ansökan om registrering av nytt märke.

5. Renmärke som fastställts enligt äldre lag må begagnas vid märkning

till dess märke registrerats för märkeshavaren enligt den nya lagen,

dock ej efter den 30 juni 1965.

6. Vad i nya lagen stadgas i fråga om avlyst märke och avbrottsmärkc

skall i tillämpliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke som

bibehålies å därmed märkt ren samt enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke.

I fråga om avbrottsmärke som nu sagts skall dock den i 10 § fjärde stycket

nya lagen stadgade tioårstiden räknas från dagen för lagens ikraftträdande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

7

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan sägs.

11 §■

(Gällande lydelse)

1. För varje---lapparnas hö
rande.

Byordningen skall,--- — såsom

om:

a) fördelning av---annat än
damål;
e)

förfarandet vid renmärkning

och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar,

vilkas märken blivit förstörda eller

förfalskade eller äro okända, ävensom

vid försäljning av dylika renar,

levande eller slaktade, så ock tid för

och förfarande vid uppvisning enligt

lagen om renmärken av renar, vilkas

märken blivit förstörda eller förfalskade

eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning

av annans ren eller för tillfällig vård

om främmande renar eller till ordningsman

för omhändertagande och

vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken

blivit förstörda eller förfalskade eller

äro okända;

g) förvaltning, användning--

— skola utses.

2. I byordning---är sagt.

(Föreslagen lydelse)

1. För varje---lapparnas hö
rande.

Byordningen skall, — — •— såsom

om:

a) fördelning av--— annat än
damål

;

e) förfarandet vid renmärkning

och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av renar, som avses i 13 § första

och andra styckena lagen om renmärken,

ävensom vid försäljning av

dylika renar;

f) ersättning till lapp för märkning

av annans ren eller för tillfällig vård

om främmande renar eller till ordningsman

för omhändertagande av

och vidare förfarande med renar,

som avses i 13 § första och andra

styckena lagen om renmärken;

g) förvaltning, användning — —- — skola utses.

2. I byordning — —• -—-är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, * Netzén,

Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ny lag

om renmärken m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 september 1955 tillkallade

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 10 oktober 1955 häradshövdingen

S. O. Östberg att verkställa utredning rörande renmärkning

och därmed sammanhängande spörsmål. Att såsom sakkunniga biträda utredningsmannen

tillkallades ordningsmannen A. Persson Blind, nämndemannen

P. J. Fjellström, ordningsmannen A. G. Åhrén samt lappfogdarna K.

E. Malmström och K. E. Kangas.

Utredningen, som arbetat under namnet 1955 års renmärkeskommitté,

har den 14 oktober 1958 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag till

lag om renmärken,

lag om ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) och

kungörelse om tillämpningen av lagen om renmärken.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret (i

viss del), kammarkollegiet, patent- och registreringsverket, hovrätten för

övre Norrland, häradshövdingarna i Jämtlands västra domsaga, Västerbottens

västra domsaga och Gällivare domsaga, länsstyrelserna i Jämtlands län

(efter hörande av lappfogden i länet), Västerbottens län (efter hörande av

lappfogden i länet) och Norrbottens län (efter hörande av lappfogden i

Norrbottens norra fjälldistrikt) samt ordföranden i styrelsen för Svenska

samernas riksförbund. Länsstyrelsen i Norrbottens län har därjämte bifogat

yttranden av landsfogden i länet och landsfiskalen i Övertorneå distrikt.

Sedan ärendet härefter beretts inom departementet anhåller jag nu att

få anmäla detsamma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

9

Huvuddragen av gällande rätt

Renskötseln är i vårt land förbehållen lapparna. Huvudregeln härom finns

i 1 § renbeteslagen, vari stadgas bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den

som är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt

däri eller ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Rätten till renskötsel

innefattar befogenhet för lapp att begagna vissa områden till underhåll för

sig och renarna. I huvudsak är renbetesrätten lokaliserad till Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i Jämtlands län.

Inom vissa områden i Norrbottens läns kustland kan länsstyrelsen bevilja

koncession å renskötsel.

För renskötselns drivande skall lapparna vara indelade i lappbyar. I

regel fordras tillstånd av länsstyrelsen för att inflytta med renar till en

lappby. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av

länsstyrelsen efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter

om ordningen för renskötselns drivande inom byn och förhållandet

i övrigt mellan lapparna inbördes.

I lappby skall finnas en ordningsman, som byns renskötande lappar

själva utser inom sig vid sammanträde inför lappfogde eller landsfiskal.

Undantagsvis kan även en eller flera vice ordningsmän få förekomma.

Ordningsmannen, som utses för sex år, har att vaka över efterlevnaden av

gällande lagar rörande renskötseln och av byordningen. Länsstyrelsen utfärdar

instruktion för honom.

Lappar samt ägare och brukare av jordbruksfastighet inom Norrbottens

läns lappmarker eller inom koncessionslappby äger rätt att i viss utsträckning

ha renar i vård hos renskötande lapp, s. k. skötesrenar.

Alltsedan äldsta tider har lapparna haft för sed att märka renarna för

att äganderätten skall stå klar. Märkningen sker genom att vissa snitt göres

i renarnas öron. Renmärkningen har länge varit reglerad i lag. Gällande

lag i ämnet tillkom år 1928. Den skiljer sig endast i smärre hänseenden

från en lag av år 1898, vilken i sin tur ersatte den första renmärkeslagen,

som var av år 1886. En i anslutning till 1898 års lag utfärdad kungörelse om

renmärkesförtecknings förande och vad i sammanhang därmed skall iakttagas

äger i stort sett alltjämt tillämpning.

Enligt 1 § renmärkeslagen föreligger märkningstvång. Ren, som förs på

bete enligt renbeteslagen, skall sålunda vara försedd med ägarens fastställda

märke, anbragt i renens öron. Renmärke fastställes av häradsrätten (2 §),

som för register över fastställda renmärken och ägarna därav (7 §). För

att erhålla fastställelse gäller vissa förutsättningar, bl. a. att märket tydligt

skall skilja sig från andra gällande märken inom tingslaget eller angränsande

tingslag. Lagen innehåller vidare bestämmelser bl. a. om avlysning av

märken, som inte längre begagnas (5 §), och om registrering av förvärv av

annans fastställda märke (6 §). Vid förvärv av ren, som redan är märkt,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

kan förvärvaren befästa sin äganderätt genom ett tilläggssnitt, s. k. avbrottsmärke.

Detta märke behöver inte fastställas (8 §). Märkning av kalvar, som

fötts under året, skall vara utförd före den 1 november (9 § 1.). Vissa regler

ges om hur man skall förfara med omärkta renar, som påträffas (9 §

2. och 3.), och med renar, vars märke blivit förstört eller förfalskat eller är

okänt (10 §). Lagen innehåller även vissa straffrättsliga och processuella

bestämmelser (11—14 §§).

Renmärkningen i Finland och Norge i huvuddrag; konventioner

Gällande finska bestämmelser om renskötseln återfinnes i lagen den 4

juni 1948 om renskötsel. Till denna ansluter sig en den 20 augusti 1948

utfärdad förordning angående verkställighet av lagen om renskötsel.

Den finska rennäringen skiljer sig avsevärt från den svenska, i det att

renskötseln i Finland icke såsom i Sverige är förbehållen lapparna. Rätt att

vara renägare tillkommer envar finsk medborgare, som är bosatt inom de

delar av norra Finland, där renskötsel är tillåten (renskötselomx-ådet),

ävensom av renägare bildat renbeteslag, paliskunta. Delägare i renbeteslag

är de renägare som inom dess område innehar en eller flera renar, på

vilka de anbringat eget märke. I renbeteslag skall finnas en renvärd med

uppgift bl. a. att övervaka ordningen inom renbeteslaget. Renbeteslagen är

sammanslutna i en förening (paliskuntain yhdistys) med säte i Rovaniemi.

På renbeteslagsföreningen ankommer bl. a. att godkänna renmärke och att

föra förteckning över märkena.

Det finska renskötselområdet är indelat i märkesdistrikt. Lagen föreskriver

att renmärke bör vara av sådan beskaffenhet att det tydligt skiljer sig

från de märken, som tidigare fastställts att användas i märkesdistriktet och

i angränsande märkesdistrikt.

En långtgående snittstandardisering upprätthålles genom mönsterlistor,

som för märkenas klassifikation och registrering upprättats av registreringsmyndigheten.

Den av renbeteslagsföreningen förda förteckningen utgöres

av ett för hela landet gemensamt register. Detta är upplagt i två

kartotek, det ena med alfabetiskt ordnade personkort och det andra med

märkeskort, ordnade efter siffer- och bokstavskombinationer, som hänför

sig till snittens placering och beskaffenhet (rovaniemisystemet).

I Norge regleras renskötseln av lov av 12 mai 1933 om reindriften. Rätt

till renskötsel tillkommer i första hand flyttlapp, som är norsk medborgare.

Flyttlapparnas renskötsel får endast försiggå i vissa delar av landets nordligaste

fylken. Renskötselområdena indelas i allmänhet i renbetesdistrikt;

i Finnmarks fylke förekommer dock en uppdelning i reinsogn, vilka i sin

tur indelas i renbetesdistrikt. Annan lapp än flyttlapp kan under vissa förutsättningar

erhålla tillstånd av fylkesmannen att bedriva renskötsel. Rätt

att idka renskötsel tillkommer vidare varje norsk medborgare, som är bosatt

i reinsogn i Finnmarks fylke.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

I princip skall varje renägare ha sitt renmärke. Alla märken skall registreras

hos vederbörande lappfogde. Vid prövningen av registreringsansökan

skall tillses att märket har en form, som såvitt möjligt skyddar mot

förväxling och olovlig ommärkning, och vidare skall beaktas vad som kan

anses vara »tradisjonelle nedarvede familiemerker».

De officiellt föreskrivna renmärkesregistren är av samma typ som de

svenska. Registreringarna införs i kronologisk ordning. I registret intages

dels avbildning av märket och dels beskrivning av de däri ingående snitten.

I Finnmark för lappfogden vid sidan av det officiella registret ett register

byggt på rovaniemisystemets grunder. Littereringen är döck en annan, vilket

delvis sammanhänger med att snitturvalet ej är detsamma som i Finland.

Enligt den svensk-norska renbeteskonventionen av år 1919 har svenska

och norska lappar viss betesrätt i det andra riket. Konventionen anger de

tider av året, då betesrätten får utövas, och de områden, som får tagas i anspråk.

Beträffande renmärken förekommer i konventionen inte några andra

bestämmelser än att lapp, som vill begagna sig av rättigheten att låta sina

renar beta i det andra landet, skall till sin lappfogde anmäla bl. a. det renmärke,

som han använder. Däremot har i eu tilläggskonvention av år 1949

föreskrivits bl. a., att förhandlingar skall upptagas mellan de båda rikena

om åtgärder till undvikande av att i det ena rikets gränsområden registreras

renmärken, som lätt kan förväxlas med märken, vilka tidigare registrerats i

det andra riket.

Den svensk-finska konventionen av år 1925 angående renar i gränsområdena

avser icke någon ömsesidig betesrätt men medger svenska lappar att

vid deras årliga flyttningar till betesland i Troms fylke i Norge begagna sig

av flyttningsvägar över finskt område. Konventionen berör inte märkesfrågorna.

I den mellan Finland och Norge gällande konventionen av år 1952 om

byggande och underhåll av rengärden m. m. har märkesfrågorna uppmärksammats.

Den finska länsstyrelsen och den norske fvlkesmannen skall tillställa

varandra förteckningar över de renmärken, som registrerats i vartdera

rikets gränsområde. I det ena riket får icke registreras nya märken,

som lätt kan leda till förväxling med märken, som tidigare är inregistrerade

i det andra riket. Nya märken, som anmäles till registrering, skall sändas

till registrcringsmyndigheten i det andra riket. Denna har att omgående

meddela, huruvida något är att erinra mot den sökta registreringen.

Kommittéförslagen

Kommitténs förslag till lag om renmärken torde som Bilaga 1 få fogas till

detta protokoll. Innebörden av kommitténs förslag till ändringar i renbeteslagen,

vilket jag endast delvis biträder, torde i tillräcklig grad framgå av

vad jag i fortsättningen anför.

Beträffande förslagens all in ä n n a u t g å n g s p u nkte r anför kommittén,

att en revision av renmärkeslagstiftningen länge varit angelägen på

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6''4 år 1960

grund av den omläggning som renskötselmetoderna undergått på senaste

årtionden. Då de första renmärkeslagarna kom till mot slutet av 1800-talet

drevs renskötseln nästan överallt efter en intensiv metod. Djuren stod under

noggrann tillsyn av ägaren och hans husfolk och fick sällan tillfälle att

förirra sig till främmande lappbyar, knappast ens till andra hjordar inom

samma lappby. Under sådana förhållanden var risken för förväxling eller

förfalskning av märkena inte så stor.

Redan när den nuvarande renmärkeslagen trädde i tillämpning hade förhållandena

grundligt ändrats. Den intensiva skötselmetoden hade förbytts i

en kollektiv arbetsform, som innebär, att renarna, särskilt på sommarbeteslanden,

får ströva i stora hjordar, ofta omfattande alla renar i lappbyn

och bevakade endast i betesområdets ytterlinjer. Beträffande renmärkningen

medför den nya arbetsformen näckdelar av allvarlig art. Renarna lämnas

långa tider av året att röra sig tämligen fritt i markerna. De strövar därvid

lätt över till främmande, inte sällan avlägset belägna lappbyar. I dessa kan

åtskilliga renmärken vara snarlika eller kanske helt identiska med dem som

bärs av de från annat håll inkomna strörenarna. Vidare kan snittutformningen

vara olik den i renarnas hemtrakt förekommande, med påföljd att

märken tolkas fel vid kalvmärkningar, skilj ningar och slakter. Detta kan

lätt leda till att de främmande renarna kommer i orätta händer och går

förlorade för de rätta ägarna, också utan att någon behöver beskyllas för ont

uppsåt.

Vid en revision av renmärkeslagstiftningen bör enligt kommitténs mening

märkningstvånget bibehållas. Skälen härför är att märkningen inte blott

skall skydda äganderätten till renar utan också skall göra det lättare för de

bofasta att få ersättning för skador, som vållas av renar, och för det allmänna

att kontrollera renbeteslagens efterlevnad.

I sakens natur ligger enligt kommittén att en lagstiftning om renmärken

så långt sig göra låter måste respektera lapsk sedvana och lapsk rättsåskådning.

I det väsentliga måste den snitteknik bibehållas, som lapparna utbildat

och funnit god. Denna teknik innebär att ett eller flera snitt med kniv

anbringas i renens öron. Lapparna har visat sig ointresserade av en övergång

till knappmärkning. Sådan märkning har i ganska stor omfattning prövats

inom lappväsendets renforskning men försöken har inte fallit väl ut.

Kommittén berör frågan om konsekvenserna för renmärkeslagstiftningen

av en ifrågasatt omorganisation av rcnskötseln och anför därom följande.

En renskötsel i bolags- eller föreningsform skulle i och för sig vara ägnad

att nedbringa behovet av renmärken och därmed förenkla renmärkningen.

Spörsmålet har emellertid långt viktigare aspekter; det drager upp hela

frågan om den svenska renskötselns framtida organisation. Ett frångående

av lagens nuvarande ståndpunkt synes förutsätta genomgripande ändringar

i renbeteslagen och kan möjligen också influera på svensk-norska

renbetesförhållanden.

Kommittén, som har sig bekant att den 1956 tillsatta renutredningen överväger

organisationsproblemen, vill för sin del endast framhålla, att renmärkningen

kan tillfredsställande ordnas även utan att renskötsel med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

gives för bolag och föreningar. Vid en eventuell sådan reform får tydligen

renägande bolag eller förening rätt till renmärke enligt 4 § i kommitténs förslag

till lag om renmärlcen.

Kommittén framhåller, att överallt där renskötsel bedrives på ömse sidor

om riksgräns sammanblandas renar från det ena landet med renar från det

andra landet. Dessa sammanblandningar är ofta betydande även i gränsområden,

där intetdera rikets lappar har betesrätt i det andra riket; exempel

härpå lämnar Härjedalen och Idre. Under dessa förhållanden, anför kommittén,

kan kravet på olikhet mellan renmärken inte begränsas till märkesbeståndet

i renägarens hemland. Kommittén anser därför att förhandlingar

bör upptagas med Finland och Norge om åtgärder till förhindrande av att i

ett rike registreras renmärke, som får störande likhet med renmärke i annat

rike. Kommittén föreslår en bestämmelse av innebörd, att svensk registreringsmyndighet

för detta ändamål skall samråda med motsvarande myndighet

i Finland och Norge.

En av de större nyheterna i kommitténs förslag är att befattningen med

märkesregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna

till länsstyrelserna. Enligt 2 § renmärkeslagen skall fastställelsc å renmärke

sökas vid häradsrätten i den ort, där renägaren eller, om han icke själv

är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans renar, har sitt hemvist. Över

ansökningen skall utlåtande avges av lappfogden, som hör renägarna i orten

och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

Kommittén framhåller, att renmärkesärendena numera handläggs på domarkanslierna

av en ensamdomare, ofta en tingsnotarie, som endast har tillgång

till den egna domsagans renmärkesförteckning och därför i regel inte

ger sig in på en mera självständig prövning av det föreslagna märkets lämplighet.

Denna ordning förtjänar enligt kommitténs mening inte att bibehållas.

Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Utan vidare är det klart, att tingslagen äro för små för att vara registreringsområden.

Å andra sidan är renskötselområdet så stort att en central

registrering för hela riket ter sig olämplig, särskilt om släktskap och andra

personliga förhållanden skola beaktas vid bedömningen. Det återstår då endast

att anordna registreringen länsvis. Härvid kan registreringen antingen

läggas på länsstyrelsen eller på en av länets underrätter.

Bland lapparna möter man ofta betänkligheter mot en överflyttning av

registreringen från domstol till administrativ myndighet. När renmärkesfrågan

diskuterades vid Svenska samernas riksförbunds årsmöte i Karesuando

1956, var det ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle bli

kvar hos domstolarna; man syntes misstro giltigheten och »rättskraften»

hos en administrativ registrering. Även de i kommittén ingående lapparna

Fjellström och Åhrén ha varit tveksamma på denna punkt.

Av den registrering hos förvaltningsmyndighet, som förekommer i Finland

och Norge, torde erfarenheterna uteslutande vara goda.

Renmärkesregistreringens syfte är att skapa och bibehålla ordning och

reda, så att förväxling och olovlig ommärkning såvitt möjligt förebyggas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

och möjlighet finnes att få veta vem som äger ett renmärke. Uppgiften är

ibke i egentlig mening en domstolsangelägenhet utan kan lika väl handhas

av förvaltningsmyndighet. Valet av registreringsmyndighet är närmast en

lämplighetsfråga.

De förhållanden som på sin tid föranledde att registreringen förlädes

till häradsrätterna äro i stort sett icke längre för handen. I nuvarande läge

bör stor vikt läggas vid att man svårligen kan undvara lappfogdarnas medverkan

vid förundersökning och bedömning. Ur den synpunkten ter det sig

naturligast att renmärkesregistreringen överlämnas till länsstyrelserna, till

vilka lappfogdarna äro knutna som föredragande. Med en sådan åtgärd sparas

tydligen en del dubbelarbete.

Av dessa skäl föreslår kommittén — de sakkunniga Fjellström och Åhrén

dock med tvekan men utan formlig reservation — att ärende angående registrering

av renmärke skall upptagas av den länsstyrelse, varunder lappbyn

hör.

Kommittén anser, att det nuvarande förfarandet att i registreringsärendena

höra renägarna i orten och vederbörande ordningsman bör bibehållas.

Föreskriften har dock överförts till förslaget till tillämpningskungörelse.

Däri har också upptagits en bestämmelse om att länsstyrelsen i registreringsärende

skall samråda med annan länsstyrelse och med motsvarande registreringsmyndighet

i Finland och Norge.

Kommittén framhåller vidare, att besvär över länsstyrelsens beslut i registreringsärende

jämlikt 57 § länsstyrelseinstruktionen skall anföras hos

Kungl. Maj:t och att besvärsprövningen bör ligga hos regeringsrätten.

Förutsättningarna för fastställelse av renmärke hänför

sig enligt renmärkeslagen dels till märkets beskaffenhet och dels till sökandens

person. I 3 § renmärkeslagen stadgas att renmärke för att kunna fastställas

skall vara så inrättat, att det tydligt skiljer sig från andra gällande

renmärken inom tingslaget eller angränsande tingslag samt att det inte lätt

kan förändras till sådant äldre märke eller sådant äldre märke förändras

till likhet med det, varå fastställelse sökes. Enligt 4 § får märke inte fastställas

för annan renägare än den som äger rätt till renskötsel jämlikt renbeteslagens

bestämmelser eller är berättigad att ha renar i vård hos renskötande

lapp. Inte heller får renägare samtidigt ha mer än ett fastställt märke.

Kommitténs förslag har i dessa delar väsentligen samma innehåll som

renmärkeslagen. Kraven på att sökanden skall vara berättigad att själv idka

renskötsel eller ha renar i vård hos annan och att han inte samtidigt

får inneha mer än ett registrerat märke återkommer med oförändrat innehåll

i 4 § av förslaget. Olikhetskravet i renmärkeslagens 3 § motsvaras av

6 § i kommittéförslaget. Detta innehåller emellertid därutöver en bestämmelse

om släktmärken, vilken inte har någon motsvarighet i renmärkeslagen.

Mot nu gällande regler anmärker kommittén, att tingslagsgränserna, som

inte är dragna med beaktande av renarnas vandringsvägar, knappast är en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6‘4 år 1960

15

rationell avgränsning. Ett renmärke, som är användbart i en lappby, kan

vara olämpligt i en annan inom samma tingslag belägen by.

Kommittén avvisar även en indelning i särskilda märkesdistrikt efter

finskt mönster och anser att frågan hur långt olikhetskravet geografiskt bör

sträckas måste bedömas särskilt för varje lappby. Med hänsyn härtill föreslår

kommittén i 6 § en sådan bestämning av det allmänna olikhetskravet

att ett renmärke för att kunna registreras skall dels tydligt skilja sig från

annat giltigt renmärke, som användes eller må användas å renar med

vilka sökandens renar kan sammanblandas, och dels ha en form, som såvitt

möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

För att minska risken för förväxling och olovlig ommärkning och för

att underlätta registreringen krävs enligt kommitténs mening en tämligen

sträng standardisering av snittens form och storlek. De närmare bestämmelserna

om märkenas utformning anser kommittén böra meddelas i tilllämpningskungörelsen.

Det av kommittén upprättade förslaget till tillämpningskungörelse innehåller

såsom särskild bildbilaga en redogörelse för tillåtna snitt. Dessa är

uppdelade i tre grupper, nämligen spetssnitt, som berör örspetsarna, samt

stora och små kantsnitt, som endast berör örats fram- eller bakkant. I anslutning

härtill föreslås — främst för att hindra olovlig ommärkning —

vissa bestämmelser om märkningens utförande. Sålunda får kantsnitt inte

beröra örspetsen. På samma öra får inte finnas mer än ett stort kantsnitt.

Vidare föreslås efter finskt och norskt mönster att snitt inte får utsträckas

utöver en tredjedel av örats längd och att kantsnitt dessutom inte får gå

djupare än en tredjedel av örats bredd vid snittet. För att underlätta registreringen

betecknas varje snitt med en bokstav eller siffra.

Förslaget innebär att några inom renskötseln nu använda snitt och snittkombinationer

måste utmönstras såsom olämpliga. Vissa andra nu begagnade

snitt, bl. a. alla bågformade stora kantsnitt, som är sinsemellan lätt

förväxlingsbara, får bibehållas vid märkningen men bör vid registreringen

anses identiska så att de klassificeras under samma siffra eller bokstav.

En nyhet i kommittéförslaget är att bruket med släktmärken legaliseras.

Kommittén yttrar härom bl. a. följande.

Det är sedan gammalt vanligt, att medlemmar av samma släkt ha renmärken

av en för släkten gemensam grundtyp. De stora märkeselement, som

giva ett renmärke dess grundprägel, återkomma på samma platser i släktmedlemmarnas

märken; skillnaden mellan dessa åstadkommes genom småsnitt,

som icke förmå ändra märkets grundkaraktär.

Systemet sammanhänger med bruket att barnen använder faderns eller

moderns märke med tillägg av ett eller flera snitt. Detta kan upprepas i

nya led, till dess tilläggssnitten bli för inånga, så att man blir tvungen alt

övergå till märken av annan grundtyp. Omfattningen av »släkten» växlar

givetvis. Ibland är det fråga om familjen eller syskonkretsen, men exempel

saknas icke på att stora och vitt spridda släkter hålla sig till märken av

cn gemensam grundtyp.

Släktmärkesbruket har stora fördelar, särskilt därigenom att arvskiftena

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 64 år 1960

bli lättare att genomföra. Även om ett renmärke icke är direkt känt, kan

man ändå ofta av dess grunddrag utläsa ungefär var märket hör hemma.

Av lätt insedda skäl uppfylla varianterna inom en släktmärkesgrupp inbördes

ofta icke de krav, som man enligt 3 § renmärkeslagen bör ställa på

olikhet mellan renmärkena. Att märkena ändå ofta bli fastställda beror på

att lapparna själva tillåta mycket nära likhet, när märkessökanden hör till

deras egna anhöriga. Bruket av släktmärken bygger ytterst på förtroendet

och samhörigheten inom familjen och den nära släkten. Men så snart ett

sådant märke genom försäljning eller annorledes övergår i främmande händer,

kan likheten med andra märken av samma släkttyp icke blott leda till

allvarliga misshälligheter utan också till oegentligheter.

Alla lappar som vid kommitténs sammanträden yttrat sig i frågan ha

uttalat sig för släktmärkenas bibehållande. Det allmänna önskemålet är att

bruket av släktmärken legaliseras och att skydd i någon form beredes mot

släktmärkes övergång i olämpliga händer.

Kommittén anför vidare, att släktmärkena inte kan en gång för alla avgränsas

från märken som inte är släktmärken. I verkligheten pågår en

ständig nybildning och avveckling av släktmärkesgrupper. Egenskapen av

släktmärke lämpar sig därför inte för registrering. Det måste överlåtas åt

registreringsmyndigheten att i varje särskilt registreringsärende avgöra om

märket bör anses som släktmärke eller inte.

Beträffande innebörden av begreppet släktmärke yttrar kommittén, att i

ordet ligger ett krav på en något så när särpräglad grundtyp och på att denna

grundtyp skall vara gemensam för en större eller mindre krets av anhöriga.

Kommittén föreslår i 5 § den definitionen, att som släktmärke skall

anses märke av en för viss släkt eller släktgren gemensam grundtyp.

I sistnämnda lagrum upptages vidare ett förbud mot att utan särskilda

skäl registrera släktmärke för någon som inte tillhör släkten eller släktgrenen.

Kommittén anför, att förbudet inte kan göras undantagslöst, utan regeln

bör kunna frångås t. ex. då märkessökanden är ingift i släkten eller

av släktmedlem upptagits som fosterbarn.

Även beträffande släktmärken bör enligt kommitténs mening upprätthållas

kravet på att märke för att kunna registreras skall tydligt skilja sig

från annat giltigt märke, som användes eller må användas på renar, med

vilka sökandens renar kan sammanblandas. Däremot anser kommittén, att

det i 6 § första stycket b) upptagna villkoret att märke skall ha en form

som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning, bör kunna efterges

för släktmärkenas del. Förutsättning härför skall dock vara, att registreringen

medges av innehavare av sådant äldre märke inom märkesgruppen,

som lätt kan förändras till likhet med det nya märket och som användes

inom område, där sammanblandning kan befaras med märkessökandens

renar. I enlighet härmed har 6 § andra stycket i förslaget avfattats.

Beträffande registreringssystemet anför kommittén, att ett

renmärkesregister bör medge en snabb identifiering av redan registrerade

märken och en såvitt möjligt säker bedömning av frågan, huruvida ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

föreslaget nytt renmärke är så beskaffat, att det inte får störande likhet

med äldre märken. De vid häradsrätterna förda renmärkesförteckningarna,

vari märkena upptages i kronologisk ordning efter fastställelsedagen, fyller

inte dessa krav.

Det system, som kommittén föreslår, beskrives i betänkandet på i huvudsak

följande sätt.

Märkessnitten indelas i tre grupper, nämligen spetssnitt, stora kantsnitt

och små kantsnitt. I bildbilagan till tillämpningskungörelsen har de 20

spetssnitt, som enligt kommitténs förslag få användas, numrerats med 1—

20; härtill kommer frånvaro av spetssnitt, som betecknas med talet 0. I

bilagan betecknas de stora kant snitten med X och Y och de små kantsnitten

med a och b. Vänsterörat betecknas med V och högerörat med H och

snitten angivas i ordning från örspetsen in mot örats bas. Vid registreringen

erhålles av vänstra örats spetssnitt 21 huvudgrupper, V0—V20. Av högra

örats spetssnitt fås i varje sådan huvudgrupp 21 undergrupper, HO—H20.

Inom de 441 registergrupper, som på detta sätt erhålles, kan märkena

ordnas i undergrupper med ledning av kantsnitten. Detta kan ske på flera

sätt. Lämpligt kan vara att ordna märkena i 5 undergrupper med ledning

av vänsterörats stora kantsnitt; femte undergruppen bildas av den märkesgrupp,

som saknar stort kantsnitt. Inom envar av dessa 5 undergrupper eihålies

därefter en indelning i 5 grupper med ledning av högra örats stora

kantsnitt (eller frånvaron av sådant snitt).

Inom de (21 - 21 -5-5 =) 11 025 grupper, som bildas av de stora kantsnitten

i kombination med spetssnitten (och av vilka uppenbarligen de

flesta komma att stå tomma), kunna märkena slutligen ordnas alfabetiskt

efter de små kantsnittens bokstavsbeteckningar, varvid först användas vänsterörats

småsnitt i »täljaren», sedan vänsterörats småsnitt i »nämnaren»,

och i sista hand högerörats småsnitt.

Varje renmärke erhåller enligt detta system en registerformel, som antecknas

på upplägget för ifrågavarande märke. På upplägget skall dessutom

märket avbildas och anteckning göras om den lappby, där renmärket skall

användas, och om renägarens namn och hemvist. Registret tänkes ordnat

som ett kortsystem med synliga rubriker efter förebild av domstolarnas nya

förmynderskapsböcker. Vid förslaget har fogats ett formulär till registerblad.

Kommittén framhåller, att formuläret är uppställt på sådant sätt att

bevis om beviljad registrering skall kunna utskrivas medelst genomslag

samtidigt med registerbladet.

De närmare bestämmelserna om renmärkesregistrets förande har upptagits

i förslaget till tillämpningskungörelse. Kommittén framhåller, att om

antalet märken är stort ett eller flera hjälpregister kan underlätta olikhetsprövningen.

Några föreskrifter om hjälpregister anser kommittén dock

inte erforderliga, utan varje länsstyrelse får själv bedöma om behov av

hjälpregister föreligger och efter vilken grund det skall läggas upp.

Om någon genom avtal eller på annat sätt förvärvar rätt till

annans fastställda ren in ä r k e gäller enligt 6 § 1 mom. rcnmärkeslagen

alt förvärvaren efter anmälan kan få märket registrerat för sin

2 Ilihanrj till riksdagens protokoll 1''JOO. 1 samt. Nr 04

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

räkning. Härvid sker ingen annan prövning än att häradsrätten tillser att

villkoren enligt 4 § är uppfyllda, d. v. s. att sökanden har rätt att driva renskötsel

eller ha renar i vård hos annan och inte förut har fastställt renmärke.

Kommittén anför härom bl. a. följande.

Den nuvarande regeln är mindre lämplig, i det att den förbiser, att ett

märke, som kan godtagas för en ägare, icke alltid passar lika bra i en annan

ägares hand.

I Sverige förekommer sedan gammalt en viss handel med renmärken.

Fånget kan avse märket jämte däri inmärkta renar, men ej sällan är det

uteslutande »renmärkesprotokollet», som går ur hand i hand som handelsvara.

I ett fall har priset för ett dylikt »renlöst» märke överstigit 1 000 kronor,

varvid tjailigen de förfalskningsmöjligheter, som märket erbjudit, varit

avgörande för prissättningen.

Enligt kommitténs mening föreligga icke tillräckliga skäl att helt frånkänna

renmärkesöverlåtelser giltighet. En lagstiftning av denna innebörd

skulle hur som helst svårligen kunna göras effektiv. Däremot bör registreringsmyndigheten

kunna neka registrering av uppenbart olämpliga fång. Saken

här betydelse särskilt för släktmärkenas del. Men även i andra fall synes

det önskvärt, att registreringsmyndigheten får taga någon hänsyn till

sökandens personliga kvalifikationer. En rentjuv — som kanske fått sitt

märke avlyst enligt 9 § i kommitténs förslag till lag om renmärken — bör

icke betros med vilket renmärke som helst; olikhetskravet bör med andra

ord få skärpas, då förfalskningsrisken bedömes som stor med hänsyn till

sökandens person.

När registrering begäres av förvärvat märke, bör registreringsmyndigheten

alltså pröva om märket kan registreras för förvärvaren. Den regel härom,

som upptages i 7 § i lagförslaget, innebär att prövningen skall innefatta

en ny likhetsprövning och att vid prövningen skall beaktas i lagförslaget

uppställda särregler för släktmärken.

Om märkt ren genom laga fång övergår till ny ägare, får enligt 8 § rcnmärkeslagen

å renen bibehållas det redan anbragta märket, försett med sådant

av ordningsmannen i lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt

för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke. För sådan!

avbrottsmärke fordras inte fastställelse. Kalv efter renko, som är försedd

med avbrottsmärke, skall märkas med ägarens fastställda märke.

Kommittén framhåller, att en markering av en äganderättsförändririg

beträffande märkta renar i allmänhet brukar ske antingen genom a vbrottsmärkning,

varom bestämmelser ges i 8 § renmärkeslagen, eller

genom ommärkning, som inte är reglerad i renmärkeslagen.

Avbrottsmärkning tillgår oftast så att ett tilläggssnitt görs till huvudmärket.

Undantagsvis åstadkommes avbrott genom ändring av befintligt

snitt eller genom att småsnitt skäres ihop till ett stort kantsnitt. Förekomsten

av avbrottsmärken är i allmänhet ringa och bruket av dem avtager

alltmer. I de nordligaste lapptrakterna förekommer i viss omfattning att

lappdrängar får sin lön i renar, som tillförs dem genom att det renarna

åsatta märket förses med avbrott. I övrigt har avbrottsmärkningen prak
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 6A år 1!)60

tisk betydelse endast vid arvskiften, i norra Jämtland måhända också i

någon mån vid handel med livrenar.

Ommärkning innebär att det å renen anbragta märket ändras till förvärvarens

märke. Ehuru renmärkeslagen saknar regler härom anses ommärkning

tillåten, om laga fång föreligger. Enligt allmän åsikt bland lapparna

bör vittnen närvara vid ommärkning. Lovlig ommärkning förekommer

i det stora hela endast vid arvskiften. I norra Jämtland lär ommärkning

ibland förekomma vid köp av livrenar.

Kommittén framhåller vidare, att lagen måste anvisa någon metod för

markering av äganderättsförändringar. I förvärvarens intresse måste fordras

att denna markering är beständig. Kommittén anser, att man inte kan

undvara vare sig ommärkning eller avbrottsmärkning, och yttrar i fortsättningen

bl. a. följande.

Ingendera metoden kan anses ur säkerhetssynpunkt medföra större olägenheter

än den andra. Om ommärkning kan ske enligt reglerna om renmärkes

utformning, synes ommärkning böra föredragas framför avbrottsmärkning.

Bruket av avbrottsmärken har bestämda nackdelar, som sakna

motsvarighet vid ommärkning; därjämte är det för den nye ägaren värdefullt

att få renen märkt i sitt registrerade märke. Härtill kommer att ett

avbrottsmärke aldrig uppfyller olikhetskravet gentemot överlåtarens märke

och att ett avbrottsmärke — trots ordningsmannens ofta omfattande

märkeskunskap — lätt kan få störande likhet med andra giltiga märken.

I överensstämmelse härmed har i 10 § första stycket i kommitténs lagförslag

föreskrivits, att om märkt ren genom laga fång övergår till ny ägare,

må renen ommärkas till förvärvarens märke, om så kan ske enligt de föreskrifter,

som givits om renmärkes utformning, och att i annat fall å renen

må bibehållas det förut anbragta märket, försett med sådant avbrott,

som erfordras för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke.

Överlåtaren är den som i första hand har att bedöma, om han vill betro

förvärvaren med rätt till ommärkning eller avbrottsmärkning. Vid andra

fång än sådana som ske genom giftorätt, arv eller testamente, bör därför

överlåtarens samtycke fordras till ändring av snittmärkningen. Bestämmelse

härom har upptagits i 10 § andra stycket i förslaget.

Med hänsyn til! de risker och olägenheter som äro förenade med ommärkning

och avbrottsmärkning måste en tämligen ingående kontroll upprätthållas

över sådana åtgärder. Sådan åtgärd bör få företagas endast med

ordningsmans medgivande och i närvaro av ordningsmannen eller två vittnen,

10 § första och tredje styckena i lagförslaget. Sista stycket av 10 §

ålägger ordningsmannen att föra förteckning över de ommärkningar och

avbrottsmärkningar, till vilka han lämnat tillstånd, och att utan dröjsmål

underrätta registreringsmyndigheten om avbrottsmärkning. Närmare föreskrifter

om förteckningens förande och om innehållet i underrättelse kunna

av länsstyrelsen utfärdas enligt 13 § 2 mom. renbeteslagen.

Registrering av avbrottsmärken bör i likhet med vad f. n. gäller icke

komma i fråga. I renmärkesregistret måste emellertid anteckning ske om

avbrottsmärkning, bl. a. av den anledningen att clt avlyst märke ibland

icke kan ånyo registreras, så länge avbrott till märket äro giltiga.

Den ordningsman, som enligt förslaget har att bestämma om ommärkning,

blir, enär annat ej angives, ordningsmannen i den lappby, där om
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h år 1960

märkningen äger rum. För avbrottsmärkning bör däremot lämpligen fordras

medgivande av ordningsmannen i den lappby, dit den nye ägaren hör.

Närmare föreskrifter om beskaffenheten av avbrott höra på grund av 1 §

andra stycket i lagförslaget hemma i tillämpningsförfattningen. Ett avbrottsmärke

bör icke få sudda ut det äldre märkets grundprägel eller avlägsna

eller ändra befintliga snitt. I förslaget till kungörelse föreslås, att

avbrott blott får åstadkommas genom tillägg av ett eller flera små kantsnitt.

Beträffande giltighetstiden för avbrottsmärke föreslår kommittén i 10 §

fjärde stycket att avbrottsmärkt ren inte får behållas längre än tio år efter

det ordningsmannens medgivande gavs. Kommittén framhåller att detta

stadgande gäller även beträffande kalvar, som enligt 11 § andra stycket

i förslaget — vilket motsvarar 9 § 2 mom. i gällande renmärkeslag — blivit

märkta med avbrottsmärke. Att tiden i vissa fall kan förkortas framgår

av vad senare sägs beträffande kollisionsfallen.

Renmärkeslagen innehåller i 5 § första stycket en regel om avlysning

av renmärke. Sålunda skall den som innehar fastställt renmärke

och inte längre vill begagna detsamma vid renmärkning anmäla detta hos

häradsrätten, som har att avlysa märket. I andra stycket av samma paragraf

föreskrivs att, om fastställt renmärke inte under tio år varit begagnat

vid renmärkning, fastställelsen skall anses ha förfallit ändå att avlysning

ej skett.

Kommittén anser, att regeln i 5 § första stycket renmärkeslagen bör bibehållas

i den nya lagen. Regeln motiverades på sin tid med principen att

ingen får ha mer än ett fastställt märke. Denna princip bör enligt kommitténs

mening också föranleda att förvärvat märke avlyses, om fånget

inte leder till registrering, vare sig detta beror på att registrering vägras

förvärvaren eller på att denne underlåter att inom viss tid söka registrering.

Även stadgandet i 5 § andra stycket renmärkeslagen bör enligt kommittén

bibehållas. Lagtexten blir dock enklare, framhåller kommittén, om hithörande

fall behandlas som övriga avlysningsfall.

Enligt förslaget bör avlysning vidare ske, när märket efter överlåtelse eller

avflyttning inte vidare skall begagnas i lappby, som tyder under länsstyrelsen.

Likaså bör märke avlysas när de betingelser bortfallit som enligt

renbeteslagen grundar rätt att bedriva renskötsel eller att ha renar i

vård hos renskötande lapp.

Bestämmelser i enlighet med dessa överväganden har upptagits i 8 §

av förslaget. Beslut om avlysning meddelas av länsstyrelsen.

För det fall att renmärke avlysts eller eljest inte längre skall begagnas

finns i renmärkeslagen vissa bestämmelser, som ger renägaren en frist

för avveckling av de renar, som är försedda med märket. Sålunda

får enligt 5 § första stycket ett märke, som avlysts efter anmälan av ren
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

ägare, som inte längre vill begagna det, inte utan hans samtycke fastställas

för annan renägare, innan fem år förflutit från avlysningen. I andra

stycket stadgas som nämnts att om fastställt renmärke inte under tio år

varit begagnat vid renmärkning, anses fastställelsen ha förfallit, ändå atl

avlysning inte skett.

Kommittén anför, att det ur allmän synpunkt är önskvärt att ett märke,

som skall avvecklas, bringas ur världen så fort som möjligt. Vid fristens

bestämmande måste man emellertid också i ägarens intresse beakta renens

ekonomiska livslängd. Kommittén förordar att, eftersom det endast i sällsynta

undantagsfall är ur ekonomisk synpunkt försvarligt att låta en ien

bli mer än tio år, denna tidslängd sättes som ordinär avvecklingsfrist. Bestämmelser

härom upptages i 8 § andra stycket av förslaget. I anslutning

härtill föreslås en bestämmelse av innebörd att märket under denna avvecklingstid

inte får utan ägarens samtycke registreras för annan. För

vissa kollisionsfall, som jag strax skall nämna, föreligger enligt förslaget

möjlighet att fastställa kortare avvecklingsfrister.

Renmärkeslagen saknar regler för de kollisionsfall, som uppkommer

då fastställt renmärke visar sig vara alltför likt ett äldre märke.

Kommittén framhåller emellertid, att av allmänna rättsgrundsatser torde

följa att envar som har intresse därav kan vid domstol föra talan mot

märkeshavare om hävande av fastställelsen eller registreringen och om förbud

att använda märket. Kommittén har sig dock inte bekant något fall

där sådan rättegång förts.

Enligt kommitténs mening bör i en ny renmärkeslag uttryckliga regler

ges om kollisionsfallen. Sådana regler har upptagits i förslagets 9 §. De

åtgärder som där anvisas är avlysning och ändring. Sistnämnda åtgärd

kan avse antingen det ena märket eller båda märkena. Om märket redan

är avlyst eller om fråga är om avbrottsmärke skall i stället för avlysning

tillgripas förkortning av märkets giltighetstid. Bestämmelsen förutsätter

för sin tillämpning att förväxlingsrisken medför avsevärd olägenhet. Kommittén

framhåller, att det inte bör räcka med att enstaka strövrenar kan

befaras gå förlorade.

I 9 § andra stycket föreslås en bestämmelse om att registrerat märke,

som missbrukas till olovlig ommärkning, kan avlysas om så påkallas för

att förebygga fortsatt brottslighet.

I samband med beslut om avlysning eller ändring av märke skall enligt

förslaget bestämmas tid som med hänsyn till förhållandena kan anses skälig

för att avveckla märket eller genomföra ändringen.

Beträffande frågan, åt vilken myndighet prövningen av kollisionsfallen

bör anförtros, yttrar kommittén följande.

EU beslut om avlysning eller ändring av ett märke kan åsamka den därav

drabbade renägaren kostnader, besvär och risk för ekonomisk förlust.

Vid valet av åtgärd kan det bli nödvändigt att avgöra vilken av två ren
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

ägare med lika eller snarlika märken som skall bibehållas vid rätten till

märket. Dessa förhållanden tala i och för sig för att lösningen av kollisionsfallen

bör ankomma på domstol. Emellertid måste domstolshandläggning

för de allra flesta fallen anses vara ett alltför dyrt och omständligt

förfarande. Härtill kommer att det i kollisionsfallen oftast är bäst om

ingripandet sker så tidigt som möjligt. Får tiden gå, blir skadan lätt större

och svårare att komma till rätta med. Förslaget tillägger därför i kollisionsfallen

registreringsmyndigheten befogenhet att även mot märkeshavarens

vilja avlysa eller ändra hans märke eller förkorta dess giltighetstid.

Kommittén anlägger vidare vissa synpunkter på frågan, vilken åtgärd

som bör väljas i ett kollisionsfall, och uttalar att valet måste bero av omständigheterna;

någon allmän regel kan inte ges. En huvudsynpunkt bör

vara att de menliga följderna skall bli så små som möjligt. Vid avlysning

eller förkortning av giltighetstiden bör i regel ett yngre märke få vika för

ett äldre; men finns endast några få renar i det äldre märket, kan det

stundom vara rimligare att det yngre märket bibehålies. Ofta torde ändring

av båda märkena, t. ex. genom tillägg av småsnitt med olika placering, te

sig som den riktiga åtgärden.

I såväl renmärkeslagen som renbeteslagen finns vissa för renmärkesförhållandena

betydelsefulla bestämmelser om inflyttning till lappby
Enligt

6 § 2 mom. renmärkeslagen gäller, att lapp, som flyttar med renar

till lappby inom annat tingslag, inom ett år efter inflyttningen skall

hos häradsrätten anmäla sitt fastställda renmärke till registrering. Flyttning

inom tingslag föranleder ingen registrering.

Av 9 § 1. första stycket renbeteslagen framgår, att inflyttning till lappby

i regel förutsätter länsstyrelsens tillstånd och att vid tillståndsprövningen

skall beaktas bl. a. huruvida renmärke, som är renarna åsatt, lämpligen

kan begagnas i den nya miljön; inflyttar lapp till lappby utan erforderligt

tillstånd, kan länsstyrelsen enligt 9 § 2. framtvinga rättelse, i sista hand

genom förordnande att renarna, levande eller slaktade, skall försäljas för

ägarens räkning. Lapp, som tagit tjänst som biträde i renskötsel inom

främmande lappby, är enligt 9 § 1. andra stycket berättigad att utan tillstånd

återflytta med sina renar till den lappby han förut tillhört. Vidare

kan skötesrenägare med de undantag, som framgår av 14 § 1. och 58 § 7)

första stycket renbeteslagen, utan tillstånd flytta sina renar från en lappby

till en annan.

Kommittén framhåller, att flyttning av märkta renar alltid kan medföra

oreda i märkesförhållandena och inte bör få förekomma utan att dessförinnan

tillsetts, att det renarna åsatta märket är användbart inom den

nya lappbyn. För likhetsprövningen måste registreringsmyndigheten ha

överblick över märkesbeståndet i varje särskild lappby. Renmärke skall

därför enligt 1 § tredje stycket i förslaget till lag om renmärken registreras

för användning i viss lappby. Regeln innebär, att renar i registrerat

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

märke inte får flyttas, innan märket registrerats för användning i den lappby

dit flyttningen skall ske.

Renar kan enligt förslaget vara försedda med avlyst märke eller med

icke registerat avbrottsmärke. Kommittén föreslår med hänsyn härtill i

förslaget till lag om ändring i renbeteslagen, att 9 § 1. andra stycket renbeteslagen

upphäves och att reglerna i 9 § 1. första stycket och 2. renbeteslagen

göres tillämpliga å flyttning av skötesrenar.

Rcnmärkeslagen innehåller i 9 § vissa bestämmelser om kalvmärkning

och behandlingen av omärkta renar. Märkning av

renkalvar, som fötts under året, skall sålunda vara verkställd före den 1

november. Försittes tiden äger ordningsmannen, om han finner det lämpligt,

låta verkställa märkningen på den försumliges bekostnad (1 mom.).

Äldre omärkt ren, som anträffas inom lappby eller eljest i någon lapps

hjord, skall överlämnas till ordningsmannen samt slaktas och försäljas eller

också levande försäljas samt förses med nye ägarens märke. Av medel,

som inflyter genom försäljningen, erhåller ordningsmannen skälig gottgörelse,

varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn (3 mom.

första stycket). Samma regler gäller beträffande omärkt årskalv, som inte

följer modern och som påträffas efter den 1 november.

Kommittén anför beträffande tillämpningen av dessa regler följande.

Bestämmelsen om ordningsmannens rätt att på den försumliges bekostnad

låta verkställa kalvmärkning har icke kommit i tillämpning på avsett

sätt; det torde ytterst sällan hända att han begagnar sig av denna befogenhet.

Av kommitténs undersökningar har framgått, att kalvarna till stor del

bli märkta före utgången av oktober, men att kalvmärkning inom hela renskötselområdet

pågår vintern igenom och att man överallt anser sig oförhindrad

att märka kalv, så länge den följer vajan. Ingenstädes anses det

lovligt att märka kalv som ej följer märkt vaja. Vid vårmärkning och senare

märkning anlitas ofta vittnen.

Varje försummelse av kalvmärkningen går ut över renägaren själv. Lapparna

förstå överallt, att kalven bör märkas så tidigt^ som möjligt, helst

före brunsttiden i oktober, medan digivningen ännu pågår och kalven säkert

tyr sig till modern. Att i vissa trakter oförsvarligt många kalvar förbli

omärkta, beror enligt kommittén icke på bristande vilja hos lapparna utan

på ett långt framskridet förfall i arbetsordningen. Enligt lapsk uppfattning

är det närmast självklart, att en kalv får märkas så länge den följer modern.

En lagstiftare måste emellertid också beakta att sen märkning ger

»bekvem anledning till tyveri av kalve» (Indstilling 1910, s. 32). Ju kortare

tid som återstår till dess kalven lämnar sin moder, ju mindre är risken att

en falskmärkning uppdagas. Faran för rättsstridig kalvmärkning minskas,

om man för sen märkning kräver närvaro av ordningsmannen eller vittnen.

Vid kommitténs sammanträden ha blott få lappar opponerat sig mot

vittnestvång vid sen märkning; de flesta ha förordat sådant tvång som nödvändigt

för kontrollen.

Beträffande förslagets innehåll i förevarande delar yttrar kommittén följande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Kommittén föreslår i 11 § första stycket, att kalvmärkningstiden utsträckes

till och med april. Senare märkning bör icke tillåtas, bl. a. enär det är

vanskligt att avgöra, om det verkligen är modern en tjermak1 följer, när

den i något enstaka fall tyr sig till en bestämd vaja. — Med den 30 april

som slutdag ernås en önskvärd överensstämmelse med den norska lagen.

Vittnestvång föreligger enligt förslaget för märkning, som sker efter den

31 december. Vittnena (ordningsmannen) ha tydligen till uppgift att förvissa

sig om att kalven tillhör den som vill märka den.

Har kalv ej blivit märkt inom den tillåtna kalvmärkningstiden, skall enligt

förslaget ägarens rätt till djuret upphöra. Detta framgår av 12 § första

stycket i förslaget, enligt vilken ren, som ej blivit märkt inom den i 11 §

föreskrivna tiden, skall av ordningsmannen slaktas och säljas eller ock levande

säljas och förses med nye ägarens märke.

Kommittén uppger, att försäljningen av äldre omärkta renar, s. k. helöringar,

är bykassornas främsta inkomstkälla och att lapparna allmänt

önskar att nuvarande ordning beträffande dispositionerna av försäljningssummorna

skall bibehållas. Att så sker anser kommittén emellertid icke

utan vidare självklart. Kommittén anför härom bl. a. följande.

I trakter, där kalvmärkningen i högre grad försummas, skulle det — till

utjämnande av orättvisor och som ett incitament till en mera energiskt bedriven

märkning — kunna tänkas ändamålsenligt, att helöringsmedlen helt

eller delvis indroges t. ex. till statens lappfond för att komma flera lappbyar

till godo.

Regeln att helöringsmedlen skola tillfalla lappbyn torde bygga på ett

antagande, att de omärkta djuren i huvudsak härröra från lappbyn. Denna

förutsättning håller säkerligen streck i samtliga lappbyar norr" om Storlienbanan.

Antalet sålda helöringar är där i regel litet och bykassornas inkomster

blygsamma.

I lappbyarna söder om järnvägen (d. v. s. Idre, Tännäs, Mittådalen, Handölsdalen,

Tranris och Tåssåsen) har försäljningen av helöringar en omfattning

som saknar motsvarighet på andra håll. Hur som helst är företeelsen

lokal, förmodligen också tillfällig med hänsyn till de energiska åtgärder

som pågå till renskötselns uppryckning i dessa trakter.

Kommittén har därför i förslaget till lag om renmärken, 12 § första stycket,

bibehållit nuvarande regel, att av medel, som inflyta genom försäljning

av omärkta renar, ordningsmannen skall erhålla skälig gottgörelse, varefter

den återstående behållningen tillfaller lappbyn.

Kommittén har till 11 § andra stycket i förslaget överfört de nuvarande

reglerna i 9 § 2. renmärkeslagen, som innebär att lapp, som under renmärkning

påträffar annans renko med omärkt kalv i sin hjord, är pliktig att mot

gottgörelse av ägaren märka kalven med moderns märke, eller, om detta är

avbro ttsmärke eller avlyst märke och han äger kännedom om ägarens fastställda

märke, med detta. Kommittén anför i anslutning härtill, att dessa

regler, som innefattar en erinran om vad god sed bjuder, åsidosättes på

sina håll mer eller mindre systematiskt. En kriminalisering av underlåtenhet

att följa reglerna kan enligt kommitténs mening inte komma i fråga.

Kommittén yttrar, att en förbättring av förhållandena möjligen kan ernås

1 En kalv benämnes tjermak (i sydliga lapptrakter tjorm) efter det att en ny kalv fötts.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

genom en höjning av den ersättning som enligt byordningarna utgår för

sådan märkning (f. n. en krona för varje kalv).

Beträffande förfarandet vid nedslaktning och försäljning av omärkta renar

yttrar kommittén följande.

På de flesta håll säljas helöringarna på offentlig auktion till den högstbjudande.

I sydbyarna i Jämtlands län sker försäljningen ofta under hand,

varvid bymedlemmarna gynnas genom kraftig nedsättning av priset. I en

lappby (Mittådalen) har förekommit, att den herrelösa kalvmassan skiftats

emellan renägarna i proportion till deras reninnehav. För dessa kalvar gottskrevs

bykassan eu billig ersättning, som ofta icke betalades. Vid ingången

av 1956 hade Mittådalens bykassa helöringsfordringar utestående till belopp

av över 38 000 kronor.

Dylika förfaranden, som innefatta en förtäckt utdelning av bykassan, synas

böra motverkas genom föreskrifter i byordningarna.

Om inom lappby eller eljest i lapps hjord anträffas ren, vars märke

blivit förstört eller förfalskat eller är okänt, skall renen

enligt 10 § renmärkeslagen omhändertagas och vårdas av ordningsmannen

eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall därefter vid tillfälle,

då lapparna i trakten mera allmänt samlas, uppvisas för dem. Finnes därvid

sannolika skäl för att renen tillhör uppgiven renägare, äger denne återtaga

renen mot erläggande av skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader.

I annat fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslaktas och

försäljas. Inflytande försäljningsmedel tillfaller lappbyn efter avdrag för

skälig gottgörelse till ordningsmannen; var märket okänt, skall emellertid

genom ordningsmannens försorg en noggrann avbildning av märket insändas

till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med uppfordran till ägaren

att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen, vid äventyr att behållningen

av försäljningen tillfaller lappbyn.

Kommittén anför beträffande dessa bestämmelser följande.

De svenska reglerna, som äro skrivna med sikte på en intensivt driven

renskötsel, kunna numera icke i allo tillämpas. Ren, som har ett oklart märke,

omhändertages icke för vård av ordningsmannen eller annan bestämd

lapp. Om köpare äro tillstädes, säljes renen i regel, så snart den anträffas

av ordningsmannen. Försäljningen sker genom offentlig auktion. Om antagbart

bud icke erhålles, får renen gå kvar i den hjord, där den finnes; i uppenbara

förfalskningsfall brukar ordningsmannen dock sälja renen genast, även

om priset blir lågt. På de flesta håll föreskriver ordningsmannen, att renen

skall slaktas, men på en del trakter får köparen stundom märka om renen

eller förse den med avbrottsmärke. Avbildning av sålda renars märken insändes

över allt till lappfogden; denne kungör märkena genom uppvisning

bl. a. vid lappbyarnas sammanträden. Föreskriften om 2-årspreskription

uppehälles icke i praktiken; ordningsmännen bruka utbetala köpeskillingen

även efter tidens utgång.

Kommittén uttalar, att renar med oklara märken inte bör få gå kvar i

hjordarna. Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt, skall därför

enligt 12 § andra stycket i förslaget slaktas och säljas. Detsamma föreslås

skola gälla i fråga om ren, vars märke inte är utfört enligt föreskrifterna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

om märkes utformning. Standardiseringen av märkessnitten kan enligt kommitténs

mening svårligen upprätthållas utan ett sådant korrektiv. Slakten

och försäljningen skall liksom nu ombesörjas av ordningsmannen i den

lappby, där renen anträffas. Finns sannolika skäl alt renen tillhör uppgiven

renägare, äger denne enligt förslaget få ut köpeskillingen med avdrag för

skälig gottgörelse till ordningsmannen; i annat fall skall behållningen tillfalla

lappbyn.

Kommittén anser, att särskild regel om preskription av renägarens rätt

till behållningen är onödig och hänvisar till att enligt föreliggande förslag

till nya bestämmelser om fordringspreskription m. m. (SOU 1957: 11) hithörande

fordringar torde bli underkastade korttidspreskriplion.

Kommittén anför, att närmare föreskrifter om förfarandet vid nedslaktning

och försäljning har sin plats i byordningarna. Enligt sådana bestämmelser

bör ordningsmannen vara skyldig att i erforderlig omfattning rådgöra

med registreringsmyndigheten, innan han bedömer ett märke som okänt, och

att till registreringsmyndigheten lämna uppgift om märkena på de renar

som slaktats och sålts, så att äganderätten till renarna om möjligt blir klarlagd.

I 12 § tredje stycket föreslår kommittén en bestämmelse av innebörd att,

om i andra fall än de tidigare anförda, ren med ogiltigt märke påträffas,

länsstyrelsen äger förordna att renen skall slaktas och säljas för ägarens räkning.

Kostnaden för renens omhändertagande, slakten och försäljningen

skall utgå ur köpeskillingen. Att länsstyrelsen skall äga bestämma i dessa

fall motiverar kommittén med att det här kan vara fråga om ett stort antal

djur.

Med giltigt märke menas i kommitténs förslag dels märke, som är registrerat

enligt den nya lagen, dels avlyst märke eller avbrottsmärke, så länge

renar med stöd av lagen behålls i märket, dels motsvarande kategorier finska

och norska märken. Övergångsvis blir äldre märken att anse som giltiga

i den omfattning som framgår av övergångsbestämmelserna.

Kommitténs förslag beträffande förfarandet med omärkta renar och renar,

vars märken förfalskats, förstörts eller är okända, föranleder vissa följdändringar

i 11 § renbeteslagen.

Kommittéförslaget innehåller en del ändringar av renmärkeslagens

straff- och process rättsliga regler.

Med böter straffas enligt 11 § 1. renmurkeslagen den som vid märkning

av egna renar eller av renar, vilka han har under sin vård, begagnar märke,

som inte blivit för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst. Undantag

gäller beträffande avbrottsmärke.

Kommittén anför härom följande.

Del är här fråga om överträdelse av de reglementariska föreskrifterna i

1 och 5 §§, begången av den, som är ombetrodd vården av den hjord, inom

vilken märkningen sker; om åter lapp, i vilkens hjord en främmande renko

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj ds proposition nr 6''i år 1960

med kalv tillfälligtvis inkommit, märker kalven med moderns märke, och

detta sedermera befinnes vara ett icke fastställt märke eller märke, som

blivit avlyst, föreligger ej straffbarhet.

Straffbestämmelsen i It § 1. renmärkeslagen har sällan tillämpats. Den

hör emellertid bibehållas med hänsyn till den oreda som kan orsakas genom

användning av otillåtna märken. Den av kommittén föreslagna motsvarigheten

till stadgandet, 14 § första stycket i lagförslaget, nämner ej märke,

som är avlyst, enär sådant märke icke kan anses vara för renägaren registrerat.

I 11 § 2. renmärkeslagen stadgas bötesstraff för den som anbringar sitt

märke å omärkt ren, till vilken han inte är ägare. Bestämmelsen är tilllämplig

endast när förseelsen inte är straffbar efter allmän lag.

Kommittén framhåller, att vid stadgandets tillkomst den föreställningen

synes ha varit spridd, att omärkta renar vore herrelös egendom, hemfallen

åt envar som ville tillägna sig dem. En dylik föreställning är inte längre

för handen; man har numera allmänt klart för sig att en omärkt ren tillhör

antingen moderdjurets ägare eller lappby. Kommittén yttrar vidare, att

den som i sitt märke märker ren, som han inte äger, praktiskt taget alltid

gör sig skyldig till förmögenhetsbrott, i regel stöld. Någon motsvarighet

till straffbestämmelsen ill § 2. har därför inte upptagits i kommitténs förslag.

Ill § 3. renmärkeslagen stadgas bötesstraff för den som vid renmärkning

begagnar förvärvat renmärke, innan märket blivit registrerat för honom.

På enahanda sätt straffas den som efter flyttning till lappby i annat tingslag

underlåter att anmäla sitt märke till registrering.

Förstnämnda gärning blir enligt kommitténs förslag straffbar enligt

nyssnämnda 14 § första stycket. Beträffande anmälan om flyttning till annan

lappby framhåller kommittén, att renar i registrerat märke enligt förslaget

inte får flyttas till annan lappby, innan märket registrerats för användning

i den nya lappbyn. Förslaget upptager därför inte någon bestämmelse

om straff för registreringsförsummelse i flyttningsfallen.

Utan motsvarighet i gällande lag är ett av kommittén föreslaget stadgande

i 14 § andra stycket om bötesstraff för åsidosättande av de kontroll- och

säkerhetsföreskrifter, som förslaget uppställer för ommärkning, avbrottsmärkning

och kalvmärkning.

I 12 § renmärkeslagen kriminaliseras vissa gärningar, som ger anledning

till misstanke om stöld.

Med böter straffas, enligt 1 mom., den som inom Norrbottens, Västerbottens

eller Jämtlands län innehar oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna

eller renmärket eljest förstört, om han inte kan visa, att renmärket

blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller förstört, och, enligt 2 mom., den

som inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen

i Jämtlands län anträffas forslande kött av slaktad ren utan tillhörande

renhud under sådana förhållanden, att antagas kan, att köttet

föres från slakt ute å mark.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 6''t år 1960

Bestämmelser ges vidare om beslag dels å hud och kött, som avses i 1 och

2 mom., dels å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket

å plats, som inte kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i

lada, i höstack eller ute å mark. Beslagsrätt tillkommer allmän åklagare,

lappfogde, lapptillsyningsman och ordningsman.

Kommittén, vars förslag inte upptager någon motsvarighet till 12 § renmärkeslagen,

anför härom i huvudsak följande.

Den presumtion, som ligger bakom 1 inom., är gammal. Den, som vid renslakt

tager bort öronen och ej låter dem följa med skinnet, anses ha stulit

skinnet och den ren som burit det, såframt han ej kan bevisa skinnets lagliga

åtkomst. Samma regel omtalas 1796 från Finnmark.

Beglerna i 12 § ha, såvitt känt är, icke tillämpats på senare årtionden. De

tillkommo på en tid, då lappmarkerna på ett helt annat sätt än nu voro

en väglös ödemark. Kommunikationerna äro i våra dagar så mycket bättre

och polisens effektivitet så väsentligt större att man torde kunna komma till

rätta med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art.

Enligt 59 § 1. b) renbeteslagen skall lapp, som i strid mot bestämmelserna

i 9 § 1. inflyttar till lappby, straffas med dagsböter.

I kommitténs förslag till ändring i renbeteslagen, 17 a §, föreslås, att bestämmelserna

i 9 § 1. skall lända till efterrättelse, när skötesrenägare vill

flytta sina renar från en lappby till en annan. Straffbestämmelsen i 59 §

1. b) har i lagförslaget gjorts tillämplig även å olovlig flyttning av skötesrenar.

Enligt 13 § renmärkeslagen skall överträdelse av lagen åtalas av allmän

åklagare. I fall, som ill § 2. renmärkeslagen sägs, äger allmän åklagare tala

i saken även i fråga om skadestånd. Detta skall tillfalla den lappby, dit

renen kan antagas ha hört.

Kommittén anför, att regeln om lappbyns målsäganderätt i en ny renmärkeslag

bör avse alla fall, då någon tillägnat sig ren genom att märka

den i sitt märke och ägaren inte är känd. Ej heller då redan märkta renar

blivit olovligen ommärkta eller avbrottsmärkta, kan ägaren alltid utrönas.

Förslagets 13 § har avfattats i överensstämmelse härmed.

Kommittén framhåller vidare, att föreskriften om åklagarens rätt att utföra

målsägandetalan numera är obehövlig med hänsyn till 22 kap. 2 § rättegångsbalken.

Brott som avses i 14 § i förslaget bör enligt kommittén ligga under allmänt

åtal. Uttrycklig bestämmelse härom anser kommittén obehövlig.

Den nya lagen om renmärken och lagen om ändring i renbeteslagen föreslås

skola träda i kraft den 1 juli 1960. Beträffande valet av dag anför kommittén,

att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid en tidpunkt, då

märkningen av fjolårskalvarna avslutats och märkningen av årskalvarna

ännu inte kommit igång i större omfattning.

I övrigt är de föreslagna övergångsbestämmelserna till ren
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Knngl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

märkeslagen tämligen utförliga. De omfattar fyra punkter, varom kommittén

anför följande.

Enär den nya lagen är strängare än den gamla i fråga om förutsättningarna

för registrering, måste det förefintliga märkesbeståndet omprövas. De

nya register, som skola uppläggas, få endast upptaga registreringar, som

kunna godtagas enligt de nya reglerna. För underkända märken måste en

avvecklingsfrist medgivas.

Punkt 1 avser renmärkesärenden, som äro under domstols prövning, då

den nya lagen träder i kraft. Sådana ärenden skola enligt förslaget behandlas

enligt 1928 års lag.

Punkt 2. Arbetet med de nya registren anses kunna vara slutfört tre ar

efter lagens ikraftträdande eller den 30 juni 1963. Då renmärkningen under

tiden måste fortgå, medgives i första stycket, att renmärke, som är

fastställt eller registrerat enligt äldre lag, får begagnas vid märkning till

dess märke registrerats för märkesinnehavaren enligt den nya lagen, dock

ej efter den 30 juni 1963.

Andra stycket ålägger innehavaren av sådant äldre märke att anmäla

sitt märke hos länsstyrelsen före den 1 juli 1962. Länsstyrelsen har därefter

ett år på sig att pröva anmälningarna. Inregistreringar enligt den nya

lagen böra så långt det går undvikas, innan länsstyrelsen har tillräcklig

kännedom om det svenska och utländska märkesbestånd, som bör beak
Underlåten

anmälan medför enligt tredje stycket, att märket är ogiltigt

efter den 30 juni 1963; detta innebär — förutom att märket icke får begagnas

vid märkning — att länsstyrelsen enligt 12 § sista stycket kan förordna

att ren, som bär märket, skall slaktas och säljas. — Man torde kunna

räkna med att lappfogdar och andra tjänstemän i lappväsendet genom

upplysning och på annat sätt skola verka för att renägarna icke försitta

anmälningstiden.

Enligt andra stycket skall länsstyrelsen registrera märket för anmälaren,

om hinder ej möter enligt den nya lagen. Blir märket ej registrerat,

skall märket intagas i en övergångsförteckning.

Om man bortser från koncessionsområdena, torde antalet av de märken,

som måste intagas i övergångsförteckning, bli förhållandevis litet. När registrering

vägras, bör länsstyrelsen tillhandagå anmälaren med förslag till

registrerbart märke; uttryckligt stadgande härom synes onödigt.

Förslaget överlåter åt länsstyrelserna att bestämma hur övergångsförteckning

skall föras. Lämpligt kan vara, att de övergångsförtecknade märkena

upptagas på blanketter av annan färg än de vanliga registerbladen

och insorteras i renmärkesregistret; klassifikationen kan åstadkommas genom

en utbyggnad av det av kommittén föreslagna siffer- och bokstavssystemet.

Punkt 3. Enligt första stycket får märke, som intagits i övergångsförteckning,

bibehållas å därmed märkt ren intill den 1 juli 1973.

Då gällande lag icke stadgar någon tidsgräns för avbrottsmärkes giltighet,

föreskrives i andra stycket att enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke

är ogiltigt efter den 30 juni 1970.

Punkt 4 gör den nya lagen tillämplig å sådana äldre märken, som enligt

punkt 2. första stycket må begagnas vid märkning eller enligt punkt 3.

må bibehållas å ren. 1 övergångsförteckning intaget märke blir därvid

närmast att jämställa med avlyst märke, vari renar få behållas. — Den

nya lagen skall vidare vara tillämplig å märke, som avlysts enligt den äldre

lagen och som var giltigt vid den nya lagens ikraftträdande. Den nu 5-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1060

åriga skyddstiden för dessa märken förlänges härigenom till 10 år, räknat

från avlysningen.

Vid sidan av frågan om renmärkningen har kommittén enligt sina direktiv

behandlat ett särskilt spörsmål om bidrag nr bykassorna

till köp av renar. Bakgrunden härtill är i huvudsak följande.

Obcmedlade eller mindre bemedlade renskötande lappar har sedan länge

haft möjlighet att på förmånliga villkor låna pengar ur statens lappfond

för inköp av livrenar. Låneverksamheten, som närmare regleras i kungl.

brev den 17 juni 1943 till statskontoret angående åtgärder till stöd för de

renskötande lapparna, handhas av länsstyrelserna. Lån utgår endast under

vissa förutsättningar beträffande sökandens person och är i regel maximerade

till 3 000 kronor. Lånen är räntefria och amorteringsvillkoren är

förmånliga.

I ett betänkande, som år 1950 framlades av 1948 års jämtländska renbetesutredning,

föreslogs bl. a. att möjlighet borde införas för mindre bemedlade

lappar att erhålla bidrag ur bykassorna för att köpa renar. Enligt

utredningens förslag borde denna bidragsverksamhet handhas av länsstyrelserna.

För att bidragsverksamheten liksom den redan förekommande

låneverksamheten skulle ge bästa möjliga resultat förordade utredningen

att lapp, som erhållit lån eller bidrag, skulle få viss rätt att före andra

spekulanter förvärva omärkta renar. Erforderliga bestämmelser härom

borde meddelas av länsstyrelsen antingen genom ett tilläggsstadgande till

byordningen eller genom bestämmelser i samband med att lån eller bidrag

beviljades.

I brev den 10 februari 1950 angående åtgärder rörande renskötseln i

Jämtlands län in. in. förklarade Kungl. Maj :t, att beslut vidkommande renbetesutredningens

nämnda förslag skulle meddelas framdeles. I direktiven

för 1955 års renmärkeskommitté anfördes, att det torde vara ändamålsenligt

att även dessa förslag övervägdes vid utredningen.

Kommittén anför, att den behandlat frågan vid sammanträden med ombud

för lappbyarna. Rörande vad som därvid förekommit uppger kommittén

bl. a. följande.

Norrbottenslapparna ha så gott som enstämmigt avvisat de ifrågasatta

bestämmelserna såsom obehövliga och olämpliga. Endast ett par röster ha

höjts för regler med angivet syfte: i Pite lappmark föreslog en tillsynsman

vid lappväsendet, biträdd av ordningsmannen i en skogslappby, att lappby

skulle få rätt att besluta om maximipris för omärkta renar, som säljas

till renägare med statligt reninköpslån. Alla andra ha framhållit, att verksamheten

med hjälp till reninköp bör vara en helt statlig angelägenhet:

den bör icke på något sätt belasta bykassorna; dessa behövas för att bestrida

lappbyarnas utgifter för vissa i byordningarna angivna ändamål.

Skola dessa angelägna ändamål kunna tillgodoses, måste de omärkta renarna,

som utgöra bykassornas enda mera betydande inkomstkälla, säljas under

fri konkurrens till den högstbjudande.

Västerbottenslapparna ha i allmänhet varit av samma mening som norrbottenslapparna.

Endast skogslapparna i Malå och två husbönder i en lappby

i Tärna ha förordat bestämmelser, som i någon mån skulle gynna vissa

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

renägare i konkurrensen om de omärkta renarna. De ha föreslagit, att rätten

att köpa omärkt ren inom lappby skall begränsas till lappbyns egna

medlemmar och att mindre bemedlade renägare skola åtnjuta räntefri

kredit vid inköp av sådana renar. Förslaget har avvisats av de övriga lappbyarna

i länet; man anser, att försäljningsbestämmelser av detta slag skulle

leda till mannamån och osämja.

Jämtlandslapparna ha uttryckt en annan mening än lapparna i Norrbotten

och Västerbotten. De ha tämligen allmänt förordat bestämmelser

av den innebörd, som renbetesutredningen förordat. Detta gäller särskilt

lappbyarna söder om Storlien-banan; dessa lappbyar ha icke framfört några

betänkligheter mot en vidsträckt och med förköpsrätt förenad bidragsverksamhet

på bykassornas bekostnad. Lappbyarna norr om banan ha varit

mera återhållssamma; de ha icke något emot alt lappbyarna få anslå

medel ur bykassorna till reninköpshjälp åt mindre bemedlade renägare,

men bidragsverksamheten bör grunda sig på frivilligt åtagande från lappbyarna;

ett ombud har dock förordat ovillkorlig plikt för lappby att avsätta

viss del av helöringsinkomsten till en fond för sådan hjälpverksamhet,

och en ordningsman har föreslagit, att länsstyrelsen skall kunna föreskriva

dylik fondbildning i lappbyar med särskilt stora bykassor och onormalt

stor förekomst av omärkta renar.

Kommittén ställer sig avvisande till förslaget och utvecklar sin ståndpunkt

på följande sätt.

Enligt It § renbeteslagen skall byordning i den mån det finnes erforderligt

innehålla föreskrifter bl. a. om användningen av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel. Lagens ståndpunkt får anses vara att bykassan skall användas

till gemensamt gagneliga ändamål.

Förslaget om bidragsverksamhet med bykassemedel synes icke kunna

genomföras endast genom byordningsföreskrifter utan torde förutsätta lagstiftning.

Detsamma gäller förslaget om rätt för lapp, som erhållit lån eller

bidrag, att före andra spekulanter förvärva omärkta renar. Bestämmelser

i sistnämnda hänseende måste förmodligen göras ganska invecklade,

då man i vart fall icke kommer ifrån att föreskriva hur köpeskillingen skall

heräknas.

Där renarna skötas ordentligt, äro bykassorna små; intäkterna räcka oftast

icke till för de löpande utgifterna, t. ex. för underhåll av gemensamma

gärden, renstängsel o. d. Stora bvkassor tyda så gott som alltid på en allvarlig

oreda inom renskötseln.

När renskötseln icke bedrives under ordnade former, synes det tämligen

ändamålslöst att med lån och bidrag uppmuntra små renägare att öka sitt

reninnehav, särskilt som ökningen i regel måste bli tämligen oväsentlig.

Denna uppfattning företrädes även av lappväsendet i Jämtlands län. I

skrivelse den 18 november 1957 har lappfogden i länet meddelat kommittén,

alt den utlåningsverksamhet, som i länet förekommit alltsedan 1950, i

huvudsak koncentrerats till lappbyarna i norra området. Dels hade renägarna

i södra området icke visat så stort intresse för lånen beroende på

missförhållandena inom näringen i hela området, och dels hade ej heller

lappväsendet, med kännedom om dessa missförhållanden, velat uppmuntra

låneverksamheten där. Tvärt emot avsikten med lånen har — framhåller

lappfogden — ett lån kunnat bli eu direkt ekonomisk belastning för låntagaren.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kommittén all jämtländska

renbetesutredningens förslag inte måtte föranleda någon åtgärd.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Remissyttrandena

Remissmyndigheterna ställer sig i det väsentliga positiva till kommitténs

förslag. De anmärkningar som framställs avser i allmänhet detaljer. Ordföranden

i Svenska samernas riksförbund motsätter sig dock en så betydelsefull

nyhet i förslaget som överflyttningen av registreringsärendenas handläggning

till länstyrelserna.

Beträffande förslagets allmänna utgångspunkter yttrar kammarkollegiet

bl. a. att kommittén, under hänvisning till den år 1956 tillsatta

renutredningen, lagt spörsmålet om rätt för förening eller annan juridisk

person att driva renskötsel åt sidan. Kammarkollegiet anför, att kollegiet

inte har sådan kännedom om renutredningens överväganden och avsikter

att kollegiet kan bedöma i vad mån genomförandet av den ena utredningens

förslag blir avhängigt av ställningstagande till den andras. Vidare

förklarar kammarkollegiet, att kollegiet föreställer sig att förekommande

sammanblandning av renar från olika riken bör åtminstone föranleda

att ny svensk lagstiftning om renmärkning får föregås av officiella förfrågningar

rörande inställningen i Finland och Norge till ändringar i dessa

länders ordning beträffande märkning av renar.

Som allmänt omdöme uttalar kammarkollegiet, att förslaget synes i sak

välgrundat och i tekniskt hänseende tillfredsställande. Detta bedömande

gäller särskilt begränsningen av antalet tillåtna snitt, utformningen av olikhetskravet

samt överflyttningen av registreringen till länsstyrelserna.

Även ordföranden i Svenska samernas riksförbund berör frågan om förslagets

samband med renutredningens arbete. Han anför att detta utredningsarbete

kan komma att leda till en väsentlig reformering av lappbyn

som ett organ för en rationell arbetsgemenskap och att genomförandet avkommitténs

förslag därför bör anstå tills vidare.

Förslaget om att länsstyrelse skall vara registreringsmyndigh

et tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom

ordföranden i Svenska samernas riksförbund.

Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga anför beträffande de nuvarande

förhållandena bl. a. följande.

Jag vill livligt instämma i den kritik kommittén riktat mot det nuvarande

förfarandet och vill därutöver bidraga med ytterligare en kritisk synpunkt.

I 2 § i 1928 års renmärkeslag anges att fastställelse å renmärke skall

sökas vid häradsrätten i den ort, där lappen har sitt hemvist. Enligt processrättsliga

regler skall med hemvist förstås vederbörandes mantalsskrivningsort.

Av de renägande lappar, som tillhöra exempelvis Tranris’ lappby, äro

en del boende i Härjedalens domsaga och en del i Jämtlands västra domsaga.

Av lappfogden i länet har jag inhämtat, att registrering av renmärken

för renägare i nämnda lappby skett vid Jämtlands västra domsagas häradsrätt,

även om renägaren ej bott i domsagan. Det är visserligen i och för

sig naturligt och önskvärt att alla renmärken inom samma lappby registre
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

ras på samma domstol, men denna synpunkt har ej bort få taga över kravet

på iakttagande av rätt mantalsskrivningsort. Häradsrätten torde också ha

att ex officio iakttaga forumbestämmelsen. Då vi i denna domsaga icke ha

tillgång till renmärkesförteckningen i Härjedalens domsaga, kunna vi ej

heller pröva om ett märke så skiljer sig från andra märken i nämnda domsaga,

att det bör få fastställas vid häradsrätten. Motsvarande svårighet gör

sig gällande även i förhållandet till Jämtlands norra domsaga. Som det nu

är måste domstolen helt förlita sig på vederbörande lappbyordningsmans intygande

att det sökta märket tydligt skiljer sig från andra renägares vid

annan domstol inregistrerade märken. Lappfogden har ej tillgång till ett

centralt register för länets renmärken och torde därför godtaga ordningsmannens

påstående.

Jag har av lappfogden, vilken i dagarna avslutat en rundresa bland lapparna

för att höra deras mening om lagförslagen, erfarit att endast en av

de tillfrågade lapparna, nämligen ordningsmannen i en lappby i Frostviken,

opponerat sig mot förslaget att registreringen skulle överflyttas till länsstyrelsen.

De skäl denne anförde äro emellertid ej alls bärande. Han förmenade

nämligen att det nuvarande systemet vore att föredraga, enär deltagandet

i ärendets behandling av i renskötsel kunniga nämndemän utgjorde

en garanti för att registreringen bleve korrekt. Det förhåller sig emellertid

så att ett ärende om registrering av renmärken handlägges av ensamdomare,

vanligtvis en tingsnotarie. F. ö. tror jag ej ens att mina nämndemän någonsin

ha sett en renmärkesförteckning.

Häradshövdingen yttrar vidare, att förhållandena inom renskötseln söder

om Storlienbanan, inklusive Härjedalen, uppges för närvarande vara nära

nog kaotiska med för stora hjordar och en svårartad sammanblandning av

renar, ej endast lappbyarna emellan utan även mellan svenska och norska

renar. En central registreringsmyndighet för länet vore därför otvivelaktigt

ägnad att bidraga till en förbättring av förhållandena.

Häradshövdingen i Gällivare domsaga anför, att en överflyttning av registreringsärendena

till länsstyrelserna synes medföra praktiska fördelar

och att ärendenas natur inte är sådan att domstolsprövning kan anses nödvändig.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån anför under åberopande av ett yttrande av

t.f. lappfogden i länet följande.

Lapparna i länets lappbyar ha överlag hälsat kommitténs förslag med

stor tillfredsställelse. Lapparna i Frostvikens lappbyar ha dock framfört

den meningen, att registreringen av renmärken även i fortsättningen borde

anförtros vederbörande häradsrätter.

Länsstyrelsen kan emellertid icke dela denna mening utan anser i likhet

med kommittén och t.f. lappfogden, att renmärkesregistreringen, som är

eu administrativ uppgift, hör läggas på länsstyrelserna. Som kommittén

framhåller, har den nya rättegångsordningen och ändrade förhållanden i

övrigt ryckt undan grunden för att renmärkesregistreringen skall åvila häradsrätterna.

Länsstyrelsen vill härvid framförallt erinra om att renmärkesärendena

numera i regel torde handläggas av ensamdomare, ofta en tingsnotarie.

Den befattning med dessa ärenden, som med renmärken förtrogna

nämndemän tidigare tagit, förekommer sålunda ej längre. Vad detla län

beträffar framhåller t.f. lappfogden, att inom länet för närvarande icke torde

finnas någon nämndeman, som äger kännedom om renmärkes konstruk
3

Tiihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 04

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

tion och betydelsen härav. Vidare måste en enhetlig bedömning av ärendena

underlättas, om ärendena handläggas av en enda myndighet i länet. Slutligen

talar lappfogdarnas nära anknytning till länsstyrelserna, stundom som

föredragande, för att ärendena anförtros länsstyrelserna. Lappfogdarnas

medverkan vid dessa ärendens handläggning torde nämligen vara absolut

nödvändig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara rationellt att koncentrera

registreringen till länsstyrelserna, som har lappfogdarna knutna till sig.

Beträffande handläggningen av registreringsärendena uttalar länsstyrelsen

att, enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat, kommittén tänkt sig att

ärendena skall handläggas som enmansärenden. Emot att enkla registreringsärenden

handlägges på sådant sätt finner länsstyrelsen intet vara att

invända. Däremot anser länsstyrelsen att vissa ärenden, som t. ex. de s. k.

kollisionsfallen samt frågor om släktmärken, bör handläggas som tvåmansärenden

med jurist som föredragande.

Länsstyrelsen anser vidare att registreringens omläggning föranleder personalförstärkning

och en översyn av lappfogdarnas ställning inom länsförvaltningen.

Härom yttrar länsstyrelsen hl. a. följande.

Uppläggningen av ett nytt register torde i detta län komma att avse 5 000

ä 6 000 ärenden. Detta innebär ett omfattande och ansvarsfullt arbete, som

kräver stor noggrannhet. Sedan registret upplagts torde det årliga antalet

ärenden i länet komma att röra sig mellan 400 och 500. Med den knapphet

på personal, som för närvarande råder på länsstyrelsen, nödvändiggör ett

genomförande av förslaget en personalförstärkning hos länsstyrelsen. Under

uppläggningsarbetet är därutöver givetvis en tillfällig utökning av personalen

oundviklig. Därjämte torde under nämnda tid varje lappfogde tidvis

bliva fullt sysselsatt med registreringsarbete och alltså då kräva en ersättare.

Uttalandet i motiven till förslaget, att det ter sig naturligast att renmärkesregistreringen

överlämnas till länsstyrelserna, till vilka lappfogdarna äro

knutna som föredragande, belyser ganska klart att frågan om lappfogdarnas

inordnande i länsstyrelserna bör tagas upp till övervägande. I yttrande till

Kungl. Maj :t den 14 februari 1959 över vad riksdagens revisorer anfört rörande

vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen har länsstyrelsen

framhållit, att lappfogdarna hör helt inordnas i länsstyrelsen. Några organisatoriska

svårigheter torde det här knappast behöva bli fråga om, då

man ej har något centralt verks intresse att ta hänsyn till.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anför i huvudsak följande

skäl för sin avvisande inställning till förslaget om överflyttning av registreringsärendena

till länsstyrelserna.

Allt. från den tid då rensamerna för flera århundraden sedan kom under

svensk jurisdiktion har renmärken lagfarits och registrerats av häradsrätten

i den socken eller de socknar, där rensamerna hört hemma.

överfördes registreringen av renmärken till respektive länsstyrelse, alltså

till en administrativ myndighet, så vore det att befara, att samernas känsla

för renmärkenas integritet skulle avtrubbas. Därmed skulle också strafflagens

skydd för varje ren, försedd med ett lagfaret märke, väsentligt nivelleras

i samernas medvetande. En betydande moralisk tillgång hos våra samer

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

skulle ju på detta sätt gå till spillo. Landsmötet i Karesuando år 1956 deklarerade

som sin gemensamma uppfattning, att domstol alltfort borde få

hava hand om registrering av renmärken.

Skulle länsstyrelse få hand om renmärkesregistreringen, skulle detta i

själva verket betyda, att resp. lappfogde såsom föredragande i sameärenden

i länsstyrelsen skulle få ett dominerande inflytande över en för samerna så

känslig angelägenhet som renmärkenas legalisering. Renmärket är ju det

enda säkra beviset för en renägares innehav av renar, som bär detta. Avlysningsförfarandet

i 9 § i förslaget till lag om renmärken kunde exempelvis

i en oförståndig lappfogdes hand bli ett medel att utestänga eu samerenägare

från utövning av renskötseln. Denna del av ärendet är av sådan betydelse för

rensamerna, att de måste beredas tillfälle att vid 1960 års landsmöte taga definitiv

ställning till frågan.

I yttrandet föreslås att registreringen koncentreras till följande domstolar,

nämligen i Norrbottens län Luleå domsaga, i Västerbottens län Västerbottens

västra domsaga och i Jämtlands län Jämtlands västra domsaga.

Beträffande stadgandet i 7 § första stycket om registrering av fastställt

märke som förvärvats från annan anför kammarkollegiet

följande.

Kammarkollegiet föreslår att lagtexten så utformas, att registrering ej

kan erhållas av förvärv av »renlöst» märke. Förslagsvis skulle förutsättningen

för registrering så uttryckas, att någon genom avtal eller på annat sätt

förvärvat rätt till annans märke i samband med förvärv av de i märket märkta

renarna. Lämplighetsprövningen skulle då i stort sett kunna inskränkas

till ett beaktande av de särskilda hänsyn, som påkallas av märkes egenskap

av släktmärke.

Enligt kommittén skulle en mot överlåtelser av renmärken riktad lagstiftning

svårligen kunna göras effektiv. Kammarkollegiet kan såtillvida instämma

häri, att kollegiet anser att en regel av innebörd, att överlåtelse av

renmärke godkännes blott därest de i märket märkta renarna ingå i köpet,

bör förknippas med viss spärr mot kringgående av regeln. I detta syfte föreslår

kollegiet att orden »utan renägarens samtycke» får utgå ur 8 § andra

stycket.

I anledning av kommitténs förslag att lagfästa bruket med släktmärken

uttalar länsstyrelsen i Norrbottens län, att i lagen bör anges i vilket

släktskapsförhållande vederbörande skall stå till varandra för att renmärke

av samma grundtyp skall få användas.

Beträffande avfattningen av stadgandet i 9 § första stycket om k o 11 isionsfallen

anför kammarkollegiet, att den oklara syftning som föreligger

i fråga om orden »och uppkommer därigenom avsevärd olägenhet» synes

kunna undanröjas genom att omnämnandet av fallet med två helt lika

märken flyttas till plats efter de citerade orden.

De föreslagna reglerna om avbrottsmärkning och o m in ä r kning

i 10 § bör enligt kammarkollegiet jämkas i vissa avseenden. Kollegiet

anför härom följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 64

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Av kommitténs motiv för att upptaga regler om ommärkning synes framgå

att praktiskt behov av ommärkning i huvudsak föreligger endast beträffande

de renar som förvärvas genom arvskifte. Olikhetskravet i 6 § första

stycket och utformningen av kommitténs märkningssystem får anses åsyfta

att normalt göra ommärkning tekniskt omöjlig i fråga om andra märken än

släktmärken. Det synes då kollegiet mest följdriktigt att uttryckligen begränsa

tillämpligheten av reglerna om ommärkning till släktmärken.

Avbrottsmärkning skiljer sig från annan märkning genom att den har en

rent negativ uppgift: att upphäva tidigare märkning. Ett avbrottsmärke giver

icke upplysning om äganderätten till renen. Kammarkollegiet vill ifrågasätta

om icke åt avbrottsmärkningen dock bör givas åtminstone det måttet av positivt

innehåll, att av märkningen omedelbart kan utläsas att fråga är om

avbrottsmärke. Detta skulle förslagsvis kunna ske genom att viss snittvp å

ena sidan gjordes obligatorisk vid avbrottsmärkning och å andra sidan^forbehölles

för sådan märkning. Härigenom bör tillämpningen främjas av regeln

att kalv efter avbrottsmärkt vaja skall märkas med ägarens registrerade

märke.

Kammarkollegiet uttalar viss tvekan rörande kommitténs förslag om utsträckning

av kalvmärknings t iden och om vittnestvång vid

kalvmärkning. Kollegiet anför härom följande.

För en regel om utsträckt kalvmärkningstid talar kommitténs uppgift att

man överallt anser sig oförhindrad att under hela vintern märka kalv som

följer märkt vaja. Å andra sidan måste beaktas kommitténs uttalande att

kalvmärkningen i vissa trakter mer eller mindre systematiskt underlåtes.

Det synes kollegiet icke helt osannolikt att förslaget kommer att leda till att

vissa renägare så länge uppskjuta märkningen, att denna ej kan genomföras.

Kommitténs förslag om vittnestvång vid kalvmärkning efter den 31 december

synes i princip gott. Kollegiet har dock uppmärksammat att kommittén

antager att det kan bliva svårt att få ordningsmannen eller andra

vittnen tillstädes för märkningen. Med hänsvn härtill synes man kunna befara

att regeln om vittnen kommer att trots straffsanktionen överträdas i

talrika fall.

På grund av svårigheten att anvisa alternativ, som är säkrare, vill kollegiet

icke avstyrka innehållet i ll § första stycket. Erfarenheten kan dock

komma att göra det nödvändigt att ompröva ifrågavarande regler. Kollegiet

får tillägga att det synes önskvärt att bestämmelserna så redigeras att

av dem kan utläsas en bestämd anvisning om att kalv bör märkas under

hösten.

Kammarkollegiet framhåller vidare, att det till 11 § andra stycket i förslaget

överflyttade stadgandet från 9 § 2. renmärkeslagen innebär en osanktionerad

»skyldighet». Någon anledning att språkligt dölja bestämmelsens

karaktär av rekommendation anser kollegiet inte föreligga. Kollegiet föreslår

därför att stadgandet omformuleras på följande sätt.

Anträffar lapp omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns

marke. År märket avbrottsmärke eller avlyst märke men känner lappen ägarens

märke, märkes kalven med sistnämnda märke. Lapp, som sålunda

märkt annans kalv, äger få gottgörelse av ägaren.

Ä\en t.f. lappfogden i Jämtlands län framlägger vissa önskemål rörande innehållet

av bestämmelserna i 11 § om kalvmärkning. Han föreslår sålunda

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

att vittnena skall ha viss kompetens. De bör enligt hans förmenande antingen

själva vara verksamma inom renskötseln i byn eller också vara allmänt

kända som märkeskännare. Vidare anföres, att den föreslagna bestämmelsen

i 11 § andra stycket icke kan tillämpas i södra delen av Jämtlands län,

där sedan lång tid tillbaka viss oordning råder inom renskötseln. Då det

emellertid vore synnerligen angeläget att de omärkta renarnas antal nedbringades

föreslås, att bestämmelsen kompletteras med ett stadgande av innebörd

att om flera lappar (husbönder) höll sin renar tillsammans i en

hjord, ordningsmannen eller, om denne inte vore tillstädes, huvudmannen för

de lappar, som sålunda höll renar tillsammans i en hjord, hade att svara

för märkning av annans ren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig till vad t.f. lappfogden sålunda

uttalat.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anser, att ordningsmannen

fått en alltför dominerande ställning enligt förslaget och yttrar

bl. a. följande.

Det är märkligt, att kommittén principiellt har följt 1928 års renmärkeslag

i sina förslag om byordningsmans medverkan i fråga om övervakning av

renmärkeslagens riktiga tillämpning. Den gamla lagen har ju lagt denna och

andra uppgifter enbart i ordningsmannens personliga avgörande. Törhända

var detta nödvändigt år 1928 med tanke på den dåliga skolunderbyggnad,

som den tidens samer gemenligen ägde. Men under de tre årtionden, som förflutit

sedan dess, har den samiska skolundervisningen i goda nomadskolor

och upplysningsverksamheten i Samernas folkhögskola och i olika fortbildningskurser

samt dessutom föreningsverksamhet i ett stort antal lappbyar

samt slutligen SSR:s årliga landsmöten börjat fostra fram ett kunnigt och

vaket samefolk, som numera äger förutsättningar att på ett sakkunnigt sätt

bedöma olika renskötselfrågor. Därför är det egendomligt, att kommittén i

sitt lagförslag lagt alla avgöranden, som beröra renägarna i lappbyn, enbart

i ordningsmannens skön. På detta sätt befrämjas ju i de olika lappbyarna

ett enmansstyre, som i många fall omöjliggör ett förtroendefullt samarbete

mellan lappbyns husbönder. Byamännen böra i stället äga laglig rätt att göra

sin mening gällande i renmärkesangelägenheter, som på ett eller annat sätt

beröra lappbyns samtliga renägare.

Vid försäljning, slakt och märkning av renar måste visserligen avgörandet

ske i den samlade renhjorden ute på fältet, men detta hindrar inte, att ordningsmannen

där på stället rådgör med sina närvarande byamän om det

föreliggande ärendet. Sedan kan överenskommelsen vid ett formligt sammanträde

protokollföras och justeras. Genom ett sådant förfarande räddas

ordningsmannen från frestelsen till ett godtyckligt och självrådigt förfarande.

Kommitténs förslag och uttalanden rörande de straffrättsliga och

processuella frågorna har föranlett vissa gensagor.

Lappfogden i Västerbottens län, vars uppfattning biträdes av länsstyrelsen

i samma län, ifrågasätter om inte 12 § renmärkeslagen bör bibehållas i

den nya lagen. Han utvecklar denna ståndpunkt på följande sätt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

12 § renmärkeslagen tillkom för att försvåra stöld av renar. Lagrummet

har, såvitt jag känner till, ej tillämpats i något fall här i länet men högst

sannolikt är att enbart vetskapen om bestämmelsen har verkat brottsförebyggande-

I marknaden förekommer nu en del oberedda hudar utan vidsittande

öron, men det är ett ringa antal och varifrån de komma kan i regel

utrönas så länge de ej inblandats i något större parti.

Innevarande vinter har det upptäckts att en renskötande same i fiera fall

utan vittne slaktat renar i skogen och sedan sålt köttet. Uppmanad att förete

huden har han förklarat, att han ej kunde det, eftersom huden sålts till

för honom okänd person, som han tillfälligt träffat på landsvägen. Han torde

ej kunna åtalas för stöld men däremot för förseelse mot 12 § i renmärkeslagen.

Om bestämmelsen att öronen skola sitta kvar vid renhuden tas bort kan

det bli allmänt brukligt att vid avpälsningen lämna kvar dessa på renhuvudet.

Eftersom sådant, i den mån det tas tillvara, flås strax efter slakten och

huvudets skinn ej har något värde kommer öronen med sannolikhet att

vara anträffbara högst någon dag efter djurets avlivande. Följden härav

blir, att vid utredning om ett misstänkt tjuvnadsbrott kan djur ägaren ej

anträffas. Detta får dock ingen betydelse ur straffrättslig synpunkt, då lappbyn

enligt 13 § i förslaget i dylikt fall inträder som målsägare. Vid förundersökningen

kan det emellertid underlätta arbetet om en granskning av hudar

kan äga rum. Samerna själva anse det vara betydelsefullt att en kontroll

kan ske vid slaktplatser. Som renslakten nu är ordnad på många ställen avpälsas

slaktrenarna omedelbart och först i slutet av slakten brukar det bli

tid över för granskning av renmärken. En sådan granskning äger inte bara

rum vid misstanke om stöld utan det kan även gälla att kontrollera om det

är renägaren eller uppköparen, som gjort felaktig anteckning om försäljning

resp. inköp.

Den beslagsrätt lappväsendets befattningshavare givits i nuvarande bestämmelser

bortfaller om endast rättegångsbalkens bestämmelser om beslag

skola tillämpas. Sällan torde denna beslagsrätt ha använts men eftersom

brott varom nu är fråga ofta begås på långt avstånd från närmaste polisman

kan det med hänsyn till faran för att bevisning undanröjes vara lämpligt

att beslagsrätten bibehålies.

Även landsfiskalen i övertorneå distrikt förordar, att bestämmelserna i

12 § bibehålies, enär de har ganska stor brottsavskräckande betydelse. Han

uppger att i hans praktik några fall förekommit, då stadgandet tillämpats,

särskilt i fråga om renhudar, som kommit från Finland och Norge.

Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna invänder kammarkollegiet

följande.

Kommitténs förslag under punkt 2 innebär att innehavare av ett enligt

gällande lag registrerat renmärke skall ha att begära omprövning av detta

vid äventyr, att märket eljest blir ogiltigt och i detsamma märkta renar få

slaktas efter länsstyrelsens förordnande. Väl har kommittén förutsatt att

lappfogdarna skola hjälpa renägarna med ingivandet av ansökningar. Kollegiet

anser likväl att både praktiska och principiella skäl tala mot att initiativ

från renägares sida skall utgöra förutsättning för att denne icke går förlustig

välförvärvad rättighet. Det finnes anledning att i detta sammanhang

erinra om 1932 års lagstiftning om uppläggande av nya fastighetsböcker för

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

landet. Kollegiet föreslår att länsstyrelsen ex officio skall överföra renmärke,

i vilket enligt vad länsstyrelsen har sig bekant renar äro märkta, till det nya

registret respektive till övergångsförteckning. Därest renägare, vars innehavande

renmärke icke kan godkännas av länsstyrelsen, inte ansöker om annat

märke, torde länsstyrelsen böra förelägga renägaren att ingiva sådan ansökan

vid äventyr att länsstyrelsen eljest utväljer lämpligt märke för honom;

ett annat tänkbart alternativ är att föreläggandet förenas med vite.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller bl. a. följande.

Enligt förslaget skall äldre märke före den 1 juli 1962 anmälas för registrering.

Arbetet med att lägga upp det nya registret kan enligt uppgift av

lappfogden i södra fjälldistriktet icke påbörjas förrän efter nämnda dag,

eftersom man först då kan få en överblick av materialet. Kommittén synes

förutsätta att uppläggningen skall vara klar till den 1 juli 1963. Länsstyrelsen

ifrågasätter emellertid om inte tiden för registrets uppläggande tagits

till för knapp i varje fall för Norrbottens län.

Kommitténs uttalanden om jämtländska renbetesutredningens förslag rörande

bidrag ur bykassorna till köp av renar m. m. har

behandlats i yttranden av statskontoret, kammarkollegiet och länsstyrelsen i

Jämtlands län. Kammarkollegiet och länsstyrelsen ställer sig liksom kommittén

helt avvisande till renbetesutredningens förslag. Statskontoret intar

en i viss mån mer positiv ståndpunkt till förslaget.

Statskontoret erinrar till en början om att renbetesutredningens förslag på

sin tid inte gav anledning till uttalanden från ämbetsverkets sida. I fortsättningen

anför statskontoret följande.

Ämbetsverket torde ha förutsatt, att den föreslagna verksamheten kunde

påräkna stöd från lapparna själva och att några lagbestämmelser icke erfordrades.

Av den nu verkställda utredningen framgår, att olika uppfattningar

göra sig gällande bland lapparna om behovet av och sättet för ett

realiserande av renbetesutredningens förslag, varjämte utredningsmannen

i förevarande ärende uttalat, att förslagens genomförande syntes förutsätta

lagstiftning.

Statskontoret har för sin del svårt att biträda den av utredningsmannen

sålunda hävdade uppfattningen. Utan lagstiftning lärer nämligen som villkor

för lån ur lappfonden kunna föreskrivas, att låntagarens förvärv av renar —

därvid måhända främst helöringar torde komma i fråga —• sker till visst av

länsstyrelsen bestämt pris. Vidare borde, såvitt statskontoret kan finna, hinder

icke rättsligen kunna anses föreligga, att på av renbetesutredningen anförda

skäl mindre bemedlad lapp gives möjlighet till bidrag ur bykassa för

att öka sitt innehav av renar. Med hänsyn till den inställning som lapparna

enligt föreliggande utredning tagit till detta spörsmål, anser statskontoret

emellertid andra åtgärder icke böra vidtagas än att Kungl. Maj :t föreskriver,

att länsstyrelse må förklara hinder icke föreligga mot att bykassas medel,

eventuellt med viss procentuell begränsning, får disponeras för bidragsverksamhet

i enligt med renbetesutredningens förslag.

Kammarkollegiet avstyrker förslaget. Till de skäl, som kommittén anfört,

fogar kollegiet att genom lagstiftning inte torde kunna givas länsstyrelse

föreslagen förfoganderätt över medel, som vid lagstiftningens ikraftträdande

må finnas i bykassa.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig ense med kommittén om att

förslaget inte bör föranleda någon åtgärd. Länsstyrelsen framhåller, att renskötseln

inom den södra delen av länet inte bedrives under så ordnade förhållanden

att det kan anses ändamålsenligt att med lån och bidrag uppmuntra

små renägare att öka sitt reninnehav. Härtill kommer att förslaget

om bidrag av bykassemedel inte torde kunna genomföras utan lagstiftning

med ganska invecklade bestämmelser.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Bruket att särskilja olika lappars renar genom märken i renarnas öron går

tillbaka på sedvänja, som utbildat sig långt innan förfarandet reglerades i

lag. Den första lagen om renmärken i vårt land utfärdades den 4 juni 1886.

Den var kortfattad och innehöll i huvudsak endast bestämmelser om märkes

fastställande vid häradsrätt och om straff för den som använde märke, som

inte fastställts. Denna lag ersattes den 1 januari 1899 med en ny och betydligt

mer omfattande lag i ämnet. Häradsrätternas befattning med märkenas

fastställelse bibehölls. Nu gällande renmärkeslag utfärdades den 18 juli 1928.

Den innehåller vissa nyheter i förhållande till den äldre lagen men avviker

i övrigt endast obetydligt från denna.

När de första renmärkeslagarna kom till, bedrevs renskötseln nästan helt

efter en intensiv metod. Varje renägare höll sin hjord samlad under noggrann

tillsyn. Redan när 1928 års lag trädde i tillämpning hade emellertid renskötselmetoderna

ändrats. Numera bedrivs renskötseln i en kollektiv arbetsform,

som innebär att flera ägares renar, ofta alla renar i lappbyn, särskilt under

sommarbetet i fjällen strövar omkring i stora hjordar, som bevakas endast

i betesområdets ytterkanter. Förutom sammanblandning av renar inom samma

lappby kan detta förhållande medföra att renar i större eller mindre skaror

strövar över till främmande lappbyar och blandas med renarna där.

Renskötselns omläggning till mera extensiva former kan inte undgå att få

återverkningar för renmärkningens vidkommande. Betydligt större krav än

förut måste ställas på märkenas särskiljande förmåga och på registreringsförfarandet.

Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att en ny

lag i ämnet bör utfärdas. Liksom kommittén anser jag inte tillräckliga skäl

föreligga att låta frågan härom anstå i avbidan på resultatet av de överväganden

rörande renskötselns organisation, som för närvarande pågår inom

den år 1956 tillsatta renutredningen. Vid utformningen av stadgandena i en

ny renmärkeslag bör dock så långt möjligt det förhållandet beaktas, att renutredningens

arbete kan komma att leda till att även föreningar eller andra

sammanslutningar av lappar blir berättigade att inneha renar.

Med hänsyn till den sammanblandning som i gränstrakter förekommer

mellan svenska renar och renar från Norge och Finland bör såsom kommittén

framhållit kravet på olikhet mellan märken som förutsättning för registrering

inte begränsas till det svenska märkesbeståndet. Även för Sveriges vidkommande

bör eftersträvas en sådan ordning, som gäller enligt den tidigare

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

omförmälda finsk-norska konventionen. Denna ordning innebär bland annat,

att i det ena landet inte får registreras märken som lätt kan förväxlas med

märken i det andra landet. För detta ändamål skall yttrande över registreringsansökan

inhämtas även från registreringsmyndighet i det andra landet.

Jag bär inhämtat, att vederbörande norska och finska myndigheter inte

har något att erinra mot innehållet i kommitténs förslag till ny lagstiftning,

såvitt norska och finska intressen kan beröras därav, och att man på norskt

och finskt håll är beredd att i förhållandet till Sverige medverka till samma

ordning som enligt vad nyss anförts gäller enligt den finsk-norska konventionen.

Jag avser att snarast upptaga förhandlingar i denna fråga. Utfärdandet

av den nya lagen bör dock inte uppehållas härav.

I enlighet med det anförda framlägger jag nu förslag till ny renmärkeslag

och till vissa därmed sammanhängande ändringar i renbeteslagen. Förslagen,

som i vissa hänseenden avviker från kommitténs förslag, torde som Bilaga 21

få fogas till detta protokoll.

Rörande de skilda stadgandena i förslagen torde jag till en början få anföra

några ytterligare synpunkter av mera allmän natur.

I likhet med kommittén anser jag, att lagstiftningen så långt sig göra låter

måste respektera lapsk sedvana och lapsk rättsåskådning. Bland annat a\

detta skäl bör märkningen alltjämt bygga på den snitteknik, som lapparna

utbildat. Övergång till knappmärkning har inte rönt något intresse bland

lapparna. Metoden har därjämte vissa nackdelar ur praktisk synpunkt.

Det har inte från något håll satts i fråga att slopa det märkningstvång,

som den nuvarande lagen stadgar. Renmärkningens syfte är inte enbart att

skydda äganderätten till renar. Även vissa allmänna intressen ligger bakom.

Märkningen skall sålunda underlätta för den bofasta befolkningen att få ersättning

för skador, som vållas av ren. Vidare är det för det allmännas kontroll

av renbeteslagens efterlevnad viktigt att renarna är märkta. Med hänsyn

härtill bör även i den nya lagen som huvudregel stadgas skyldighet för

den som för renar på bete enligt renbeteslagens bestämmelser att ha renarna

försedda med ägarens registrerade märke.

Fn av de punkter, där den starkaste kritiken riktats mot nuvarande ordning,

avser registreringsförfarande. I denna del har kommittén föreslagit en

genomgripande omläggning. Denna innebär att befattningen med registreringsärendena

flvttas över från häradsrätterna till länsstyrelserna och att ett

helt nytt register, byggt på lösbladssystem, uppläggs. Genom olika bestämmelser

— till vilka jag i fortsättningen återkommer — är i kommittéförslaget

sörjt för att registret skall vara överskådligt och aktuellt.

Förslaget alt göra länsstyrelserna till registreringsmyndighet har tillstyrkts

av samtliga remissorgan utom ordföranden i Svenska samernas riksförbund.

Denne har motsatt sig överflyttningen till länsstyrelserna huvudsakligen av

det skälet alt han anser, att rättssäkerheten blir bättre tillgodosedd om märkesärendena

handläggs av häradsrätt. Denna avvisande inställning synes vara

rätt allmän bland lapparna. Kommittén uppger, att det vid samernas riksför
1

Denna bilaga, som frånsett vissa mindre, redaktionella jämkningar är lika lydande med de

vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h år 1960

bunds årsmöte i Karesuando år 1956, då kommittén överläde med lapparna

om renmärkesfrågan, var ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle

bli kvar hos häradsrätterna. Två av de i kommittén ingående lapparna har,

utan att avge någon formlig reservation, förklarat sig blott med tvekan biträda

förslaget i denna del.

Enligt min mening är de skäl som anförts för att flytta över registreringsärendena

till länsstyrelserna helt övertygande. Dessa ärenden är till sin art

sådana att de mycket väl kan handläggas av förvaltningsmyndighet. Som

jämförelse kan nämnas, att den registrering som sker enligt patent- och varumärkes-

samt mönsterskyddslagstiftningen omhänderhas av sådan myndighet.

Så är också fallet beträffande renmärkesregistreringen i Finland och

Norge. Samernas önskan att bibehålla det nuvarande systemet torde delvis

vila på missuppfattning, då de synes utgå från att nämnd deltar i registreringsärendenas

behandling. Detta förekommer emellertid numera inte. Dessa

ärenden handläggs på häradsrättens kansli, vanligen av en tingsnotarie.

Det torde också höra till undantagen att erfarenhet av renmärkning finns

företrädd bland nämndemän.

Enligt gällande renmärkeslag skall utlåtande över registreringsansökan

avges av lappfogden, som hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande

av vederbörande ordningsman. I praktiken är lappfogdens yttrande

av avgörande betydelse i registreringsärendena. Det är också helt naturligt

att lappfogdarna måste medverka i dessa ärenden. Med hänsyn härtill ter

det sig mest rationellt att flytta över registreringen till länsstyrelserna, till

vilka lappfogdarna har en nära anknytning. Jag ansluter mig alltså till kommitténs

förslag i denna del.

Den av länsstyrelsen i Norrbottens län väckta frågan om att inordna lappfogdarna

i länsstyrelseorganisationen torde inte böra upptagas i detta sammanhang.

Beträffande frågan om förutsättningarna för erhållande av registrering

skiljer kommittéförslaget liksom gällande renmärkeslag mellan villkor, som

hänför sig till sökandens person, och villkor, som hänför sig till märkets beskaffenhet.

I förstnämnda hänseende är förutsättningen enligt både nuvarande

lag och kommittéförslaget, att sökanden är berättigad att utöva renskötsel

eller att ha renar i vård bos renskötande lapp. Vidare får han inte inneha

annat registrerat märke. I fråga om märkets beskaffenhet innehåller förslaget

vissa väsentliga nyheter i jämförelse med gällande lag. De viktigaste

nyheterna är att bruket att använda släktmärken legaliseras och att närmare

regler, vilka upptagits i förslaget till tillämpningskungörelse, meddelas om

tillåtna snitt och märkes utformning i övrigt.

Remissorganen har genomgående ställt sig välvilliga till kommittéförslaget

i dessa delar. Även jag ansluter mig härutinnan till förslagets grundtankar.

Till bestämmelsernas närmare utformning återkommer jag i den speciella

motiveringen.

Jag delar vidare kommitténs åsikt, att rätten att begagna registrerat märke

bör vara begränsad till viss lappby, som skall anges i registreringsbeslutet.

För att förverkliga denna princip har kommittén bland annat föreslagit

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

vissa ändringar i renbeteslagen. Som jag närmare kommer att utveckla i

den speciella motiveringen anser jag att frågan kan lösas utan att renbeteslagen

behöver ändras.

Den nuvarande renmärkeslagen tillåter överlåtelse av fastställt märke även

utan samband med överlåtelse av renar, som är försedda med märket. Förvärvaren

skall, om han vill begagna märket, ansöka om att märket registreras

för honom. Kommittéförslaget innebär inte någon ändring härutinnan.

Under remissbehandlingen har kammarkollegiet invänt, att överlåtelse av

renmärke bör tillåtas endast om överlåtelsen även avser med märket försedda

renar. Kollegiet föreslår samtidigt en annan jämkning i förslaget i avsikt att

förhindra att överlåtelseförbudet kringgås.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del. Det torde vara praktiskt

omöjligt att göra ett förbud mot överlåtelse av »renlöst» märke effektivt.

I jämförelse med gällande ordning innebär förslaget dock den skärpningen

att registreringsmyndigheten skall pröva inte blott, såsom nuvarande

lag föreskriver, att förvärvaren är berättigad att idka renskötsel eller ha

renar i vård hos renskötande lapp och inte innehar annat fastställt märke

utan även att de i förslaget angivna kraven beträffande märkes beskaffenhet

är uppfyllda.

Liksom fastställt märke kan överlåtas oberoende av om därmed märkta

renar samtidigt överlåtes, så kan renar vara föremål för laga fång utan att

märket ingår i fånget. Äganderättsövergången brukar markeras genom att

det å renarna anbragta märket, om så är möjligt, ändras så att det överensstämmer

med förvärvarens märke eller genom att det befintliga märket förses

med ett tilläggssnitt, s. k. avbrott. I gällande lag är endast avbrottsmärkningen

reglerad. Kommittéförslaget innehåller i 10 § bestämmelser beträffande

såväl ommärkning som avbrottsmärkning. För att motverka den risk

för missbruk som förfarandet med ommärkning och avbrottsmärkning medför

har kommittén föreslagit ett flertal kontrollföreskrifter.

Kammarkollegiet har framställt vissa invändningar mot förevarande bestämmelser.

Beträffande ommärkningen anför kollegiet, att eftersom kommittéförslaget

får anses syfta till att normalt göra ommärkning tekniskt

omöjlig i fråga om andra märken än släktmärken, det synes mest följdriktigt

att begränsa tillämpligheten av reglerna om ommärkning till släktmärken.

Rörande avbrottsmärkningen föreslår kollegiet att viss snittyp å ena

sidan görs obligatorisk och å andra sidan förbehålls för sådan märkning.

Kammarkollegiets åsikt beträffande ommärkning kan jag inte dela. Hur

strängt kravet på märkenas särprägel än upprätthålles kan man knappast

få fram ett märkesbestånd, som är så beskaffat att varje ändring genom ommärkning

hindras. Ett praktiskt behov av att kunna företaga ommärkning

torde i viss utsträckning föreligga, särskilt vid arvskiften. Jag anser därför

anledning saknas att begränsa reglerna om ommärkning på sätt kollegiet

ifrågasatt.

Vad beträffar kollegiets förslag i fråga om avbrottsmärkning kan visser
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

ligen antagas, att de med avbrottsmärkningen förbundna olägenheterna

skulle minska, om viss snittyp reserverades för denna märkning. Emellertid

skulle det enligt min mening stöta på betydande praktiska olägenheter

att genomföra ett sådant system. Då variationsmöjligheterna beträffande

användbara snittyper nu torde vara uttömda, vore man hänvisad till att för

avbrottsmärkningen undantaga något av de gängse snitten. Detta skulle

medföra att ett mycket stort antal nu använda märken, som även skulle

tylla de av kommittén förordade kraven på märkes utformning, måste utmönstras.

Förfarandet skulle även kraftigt bryta mot gängse sed bland lapparna.

Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag i denna fråga.

De kontrollåtgärder kommittén föreslagit finner jag väl motiverade. För

såväl ommärkning som avbrottsmärkning bör sålunda krävas medgivande

av byordningsman. Det bör åligga denne att föra förteckning över de ommärkningar

och avbrottsmärkningar, som han tillåtit. Dessutom bör krävas

samtycke av överlåtaren, såvida fråga inte är om familjerättsliga fång.

Märkningen bör endast få ske i närvaro av ordningsmannen eller två vittnen.

Av betydelse är också att avbrottsmärkningen genom ordningsmannens

försorg bringas till länsstyrelsens kännedom, så att erforderliga anteckningar

härom kan göras i renmärkesregistret.

Kommittén har föreslagit, att länsstyrelserna skall erhålla befogenhet att

i vissa fall avlysa registrerade märken. Enligt gällande rätt skall avlysning

av renmärke ske, om innehavaren av märket anmäler, att han inte vidare

vill begagna märket. Avlysningen ankommer på häradsrätten. Kommitténs

förslag innebär en betydande ökning av antalet fall, då avlysning skall eller

kan ske. Enligt förslagets 8 § skall avlysning ske — förutom i samma fall

som enligt gällande lag föranleder avlysning — även i följande fyra fall,

nämligen

om rätt till märket genom avtal eller på annat sätt övergått å annan och

denne fått avslag å ansökan om märkets registrering för sig eller underlåtit

att inom ett år efter förvärvet söka registrering,

om märket under tio år inte begagnats vid renmärkning,

om märket efter överlåtelse eller flyttning inte vidare skall begagnas i

lappby, som hör under länsstyrelsen, och

om rätt att äga renar inte längre tillkommer märkesinnehavaren eller

hans dödsbo.

Länsstyrelsen skall vidare — enligt 9 § i kommittéförslaget — äga rätt att,

om fullständig eller förväxlingsbar likhet föreligger mellan två märken,

avlysa eller förkorta giltighetstiden för det ena av märkena eller föreskriva

ändring av märkena eller det ena av dem. Enligt samma stadgande

skall länsstyrelsen för att förhindra fortsatt brottslighet kunna avlysa

märke, som missbrukas till olovlig ommärkning.

Enligt min mening har lapparnas avvisande ståndpunkt till förslaget atl

göra länsstyrelse till beslutande organ i märkesärenden delvis fog för sig,

såvitt gäller länsstyrelses behörighet att avlysa registrerade märken. Mot

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

alt tillerkänna länsstyrelse sådan behörighet i de fall, som anges i 8 § av

kommittéförslaget, möter enligt min åsikt inte några betänkligheter. Här

är det till väsentlig del endast fråga om att avföra märkesregistreringar, som

inte längre har någon betydelse. Rättssäkerhetsskäl synes inte heller kunna

äberopas mot att låta länsstyrelserna omhänderha avlysningen i dessa fall.

Däremot anser jag mig inte kunna biträda kommitténs förslag att även de i

9 § behandlade fallen skall handläggas av administrativ myndighet. Skälen

härför är följande.

I den kollisionssituation som föreligger enligt 9 § kan fråga uppkomma

om att företaga en avvägning mellan två märkeshavares intressen. Vare

sig beslutet går ut på att det ena märket skall avlysas eller ändras eller beslutet

innebär, att båda märkena skall ändras, kan beslutet, såsom kommittén

själv påpekat, åsamka märkeshavare kostnader, besvär och risk för

ekonomisk förlust. I de kollisionsfall av liknande art, som kan förekomma

beträffande patent, varumärken eller mönster, ankommer prövningen på

domstol.

Jag har förståelse för den av kommittén anförda synpunkten att domstolshandläggning

för de allra flesta av de i 9 § anförda fallen kan vara ett

dyrt och omständligt förfarande och att det i dessa fall oftast är bäst om

ingripandet sker så tidigt som möjligt. Detta bör dock inte få leda till att

de rättssäkerhetsgarantier, som prövning vid domstol innebär, uppoffras.

Önskemålet om ett snabbt och billigt förfarande kan tillgodoses på ett annat

sätt, nämligen genom att talerätt tillerkännes inte blott de enskilda renägare,

som bär ett berättigat intresse i saken, utan även det allmänna.

Kollisionsfallen bör inte ses endast som en fråga om enskilda märkeshavares

stridiga intressen. Även det allmänna intresset av ordning och reda i

renmärkningen ligger bakom stadgandet i kommittéförslagets 9 §. I detta

sammanhang må framhållas, att varumärkes- och firmautredningen i sitt

år 1958 framlagda förslag till varumärkeslag förordat, att talan om hävande

av registrering av varumärke skall kunna föras, förutom av envar

som har intresse därav, även av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Det allmännas talerätt begränsas till vissa fall, då registrering kan anses

strida mot ett allmänt intresse.

Uppgiften att för det allmänna väcka och utföra talan om avlysning eller

andra åtgärder som avses i 9 § synes lämpligen kunna anförtros lappfogdarna.

Beträffande avlysningsbestämmelsernas sakliga innehåll har jag i huvudsak

intet att erinra mot kommitténs förslag. Jag återkommer härtill i

den speciella motiveringen.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om kalvmärkning och om

förfarandet med äldre omärkta renar m. m. har i allt väsentligt lämnats utan

erinran i remissyttrandena. Även jag kan med vissa mindre ändringar, som

anges i den speciella motiveringen, ansluta mig till förslaget i dessa delar.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Ordföranden i Svenska saraernas riksförbund synes mena, att byordningsmannen

i kommitténs förslag fått en alltför dominerande ställning på

övriga bydelägares bekostnad. Jag kan inte dela denna uppfattning. De

funktioner ordningsmannen tillagts är i huvudsak av kontrollerande och

övervakande art. Han skall exempelvis lämna medgivande till ommärkningar

och avbrott smärkningar samt föra förteckning över dessa åtgärder.

Sådana uppgifter har han i viss utsträckning redan enligt gällande lag. Vidare

skall han enligt förslaget ombesörja siaktning och försäljning av äldre

omärkta renar samt renar med märken, som är okända eller ogiltiga. Även

dessa uppgifter överensstämmer med ordningsmans åligganden enligt nuvarande

lag.

Det skall inte bestridas att det i många fall kan vara lämpligt att ordningsmannen

vid fullgörandet av sina uppgifter enligt remmärkeslagen liksom

i sin verksamhet i övrigt samråder med andra bydelägare. Anvisningar

härom hör dock inte hemma i renmärkeslagen utan synes i stället i mån av

behov böra meddelas i byordningarna eller i de instruktioner, som länsstyrelserna

utfärdar för ordningsmän.

Kommittén förordar ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens

straff- och processrättsliga bestämmelser. Bland annat uteslutes

vissa gällande straffbestämmelser såsom överflödiga eller otidsenliga.

Till kommitténs förslag i denna del, vilket jag i allt väsentligt biträder,

återkommer jag i den speciella motiveringen.

De av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att de

nya föreskrifterna om renmärkes beskaffenhet skall vara tillämpliga även

på äldre märken. Detta medför att det befintliga märkesbeståndet måste

omprövas och de märken utmönstras, som inte fyller den nya lagens krav.

Kommittén lägger initiativet till omprövningen på märkeshavarna själva.

Dessa skall enligt förslaget inom två år efter lagens ikraftträdande anmäla

sitt märkesinnehav till länsstyrelsen, som sedan har ytterligare ett år på sig

för prövningen. Försummelse att verkställa anmälan medför att märket är

ogiltigt efter viss tid. Märke, som inte godkännes av länsstyrelsen, skall registreras

i en övergångsförteckning. Ett sådant märke får bibehållas på renar,

som är försedda därmed, intill den 1 juli 1973.

Jag delar kommitténs åsikt att en utgallring bör ske av äldre märken som

inte längre är aktuella eller inte fyller den nya lagens krav beträffande

märkes beskaffenhet.

I likhet med kammarkollegiet anser jag det emellertid från principiell

synpunkt betänkligt, att renägare skall åläggas taga initiativ till omprövning

av redan fastställt märke, vid äventyr att han eljest går förlustig sin i

laga ordning förvärvade rättighet. Kommitténs förslag att lägga initiativet

på renägarna har visserligen den praktiska fördelen, att i regel endast sådana

märken, som verkligen är i bruk, kan antagas komma att anmälas för

omprövning. De nu förda renmärkesförteckningarna torde i inte ringa om
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 dr 1960

47

fattning innehålla registreringar, som förlorat all aktualitet. Sådana registreringar

skulle alltså till stor del falla bort utan vidare prövning. Även om

man därför måste räkna med en något längre övergångstid för det nya registrets

uppläggande, därest länsstyrelserna ex officio skall ombesörja omprövningen,

anser jag likväl att sistnämnda ordning är att föredraga. Detta

föranleder en omarbetning av kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.

Jag återkommer härtill i den speciella motiveringen.

Beträffande övergångstidens längd -—■ i kommittéförslaget bestämd till

tre år från lagens ikraftträdande — anser jag, med hänsyn till att det av mig

föreslagna omprövningsförfarandet kan medföra att arbetet med det nya

registrets uppläggande blir något mer omfattande än kommittén beräknat,

att tiden bör bestämmas till fyra år, räknat från den 1 juli 1960.

I detta sammanhang torde jag även få något beröra frågan om det allmännas

kostnader för det nya registreringssystemet. Enligt min mening kommer

detta på längre sikt inte att föranleda någon nämnvärd ökning av arbetsbelastningen

för länsstyrelserna eller lappväsendets befattningshavare. Däremot

kan uppläggandet av de nya registren komma att medföra — förutom

vissa mindre utgifter för anskaffning av material — en tillfällig ökning av

arbetsbelastningen. Med hänsyn till den långa övergångstiden får emellertid

antagas att arbetet kan bedrivas inom ramen för befintliga resurser. Jag

har därför vid anmälan av lappväsendets anslagsfrågor för budgetåret 1960/

61 inte föreslagit någon ökad medelsanvisning i anledning av förevarande

förslag.

Kommittén har som redan anförts även haft att närmare undersöka ett

tidigare framlagt förslag om att länsstyrelse skall kunna tilldela obemedlade

eller mindre bemedlade lappar bidrag ur bykassorna för inköp

av renar och att lapp, som erhållit sådant bidrag eller lån ur statens

lappfond för renköp, skall erhålla rätt att framför andra inköpa omärkta

renar. Kommittén avstyrker dock förslaget.

Jag ansluter mig i likhet med kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands

län till kommitténs avvisande ståndpunkt. Av vad kommittén anfört

framgår, att lapparna själva till övervägande del ställer sig negativa till

förslaget. Som kommittén framhållit är det framför allt i de trakter, där

renskötseln inte bedrives under ordnade former, som bykassorna är så stora

att de räcker till att täcka annat än lappbyns gemensamma löpande utgifter.

Förklaringen härtill är att bykassornas huvudsakliga inkomst härrör

från försäljning av omärkta renar.

Med hänsyn till vad nu sagts och till pågående utredning om renskötselns

organisation anser jag att tiden inte är mogen att framlägga något förslag i

förevarande fråga.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Speciell motivering

I fråga om de skilda stadgandena i det av mig framlagda förslaget till ny

renmärkeslag torde jag ytterligare få anföra följande.

1 §

Stadgandena i 1 § överensstämmer i huvudsak med 1 § i kommitténs förslag.

I första stycket fastslås skyldigheten att hålla renar, som föres på bete

enligt renbeteslagens bestämmelser, märkta med renägarens av länsstyrelsen

registrerade märke. Denna regel måste dock förses med vissa undantag.

Som jag redan anfört skall registrerat märke under vissa förutsättningar

kunna avlysas. Bestämmelser härom återfinnes i 8 och 9 §§. Avlyst märke

får enligt dessa bestämmelser bibehållas under viss tid på renar, som är

försedda med märket. Detta innebär, eftersom avlyst märke inte är att

anse som registrerat i lagens mening, ett avsteg från huvudregeln. Ytterligare

undantag följer av 10 §. Ommärkning av en redan märkt ren är ofta

inte tekniskt möjlig. För sådana fall bör den som förvärvat renen få bibehålla

det gamla märket, eventuellt försett med avbrott för att skilja renen

från andra renar som har samma märke. Vidare har jag ansett det lämpligt

att dödsbo, som ju enligt renbeteslagens bestämmelser får fortsätta den

avlidnes renskötsel under en tid, utan omregistrering får begagna det märke

som registrerats för den avlidne. Stadgande härom återfinnes i 11 §.

Som jag tidigare anfört har kommittén föreslagit, att endast vissa snitt

skall få begagnas vid märkningen och att vissa regler skall gälla för märkes

utformning i övrigt. Syftet härmed är att såvitt möjligt förhindra förväxling

och förfalskning av märken och att underlätta registreringsförfarandet.

De närmare bestämmelserna härutinnan bär kommittén upptagit

i sitt förslag till tillämpningskungörelse. Jag ansluter mig till kommitténs

uppfattning att närmare regler om märkes utformning bör meddelas i en

särskild tillämpningskungörelse. Tillåtna snitt torde — såsom kommittén

förordat — böra beskrivas i en bildbilaga till tillämpningskungörelsen. Andra

stycket av 1 § innehåller en hänvisning till dessa regler.

I 1 § tredje stycket har kommittén föreslagit ett stadgande av innehåll

att registrering medför rätt att använda märket i viss lappby, som angives i

beslutet om registrering. Någon bestämmelse om påföljd för överträdelse

av denna regel är inte knuten till densamma. För att regelns innebörd skall

förstås måste den ses i sammanhang med vissa av de av kommittén föreslagna

ändringarna i renbeteslagen. Enligt kommitténs mening innebär den

i 9 § renbeteslagen meddelade föreskriften om att lapp, som med sina renar

vill inflytta till lappby, har att söka länsstyrelsens tillstånd, att länsstyrelsen

vid prövning av tillståndsfrågan även skall beakta huruvida märke

som är åsatt renarna lämpligen kan begagnas i den nya miljön. Kommittén

bär vidare föreslagit att motsvarande tillståndstvång skall införas för

vissa andra flvttningsfall, nämligen då lapp som biträtt i renskötsel inom

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ti4 år 1960

49

främmande lappby vill flytta tillbaka till den lappby han förut tillhört och

då skötesrenägare vill flytta över sina renar från en lappby till en annan.

Kommittén torde ha avsett alt länsstyrelsen, om den finner att flyttning

kan ske utan olägenhet med hänsyn till märkesförhållandena, skall registrera

om märket för användning i den nya lappbyn.

Jag anser det vara en riktig tanke att giltigheten av registrering skall

vara begränsad till viss lappby. Denna tanke synes dock lika väl kunna förverkligas

på ett sätt som inte kräver några ändringar i renbeteslagen. Mot

dessa ändringar kan nämligen invändas att det ter sig mindre tillfredsställande

att man för att få kontroll över märkesförhållandena skall vidga det

i flyttningsfallen stadgade tillståndstvånget, som ju i första hand har tillkommit

av helt andra skäl. Vidare synes de av kommittén åsyftade fallen

att lappdräng flyttar tillbaka med renar till den lappby han förut tillhört

och att skötesrenägare flyttar över sina renar från en lappby till en annan

inte vara av någon större praktisk betydelse. I fråga om skötesrenar gäller

för övrigt redan nu tillståndstvång för det fall att skötesrenägare som är

lapp vill ha renarna i vård hos renskötande lapp inom annan by än den han

själv tillhör (14 § 1. renbeteslagen). Dessutom innebär kommitténs förslag

inte att man reglerar alla flyttningsfall som kan komma i fråga.

Den av mig förordade lösningen innebär att man som tredje stycke i 1 §

inför en bestämmelse om att registrerat märke må användas för att märka

renar endast vid renskötsel, som bedrives inom den lappby som angivits i

registreringsbeslutet. Den som åsidosätter denna bestämmelse kan straflas

enligt 14 §.

Stadgandet i 1 § sista stycket tar sikte på själva märkningsförfarandet.

Den som flyttar över sina renar till en annan lappby blir härigenom — även

om tillstånd inte krävs för själva flyttningen — lörhindrad att för framtiden

begagna det märke som är åsatt renarna, med mindre han får märket

oinregistrerat för användning i den nya lappbyn. Det kommer därför att

ligga i hans eget intresse att ansöka om sådan registrering redan innan flyttningen

sker.

För de ojämförligt vanligaste flyttningsf allen, nämligen de som är reglerade

i 9 § 1. första stycket renbeteslagen, har länsstyrelsen som kommittén

anfört dessutom möjlighet att vid prövning av frågan om tillstånd till flyttningen

ta hänsyn till om det renarna asatta märket passai i den nya miljön.

Vad beträffar de flyttningar som kan ske utan tillstånd enligt renbeteslagen

må erinras om att, därest ett i och för sig giltigt märke således

även avlyst märke eller avbrottsmärke — varmed renar är försedda vållar

förfång för annan märkeshavare eller olägenheter från allmän synpunkt,

talan kan föras enligt 9 § om avlysning eller ändring av märket eller i vissa

fall förkortning av dess giltighetstid.

Det må framhållas, att stadgandet i tredje stycket och den därtill knutna

straffbestämmelsen inte avser att hindra en rent till 1 ällig märkning inom

annan lappby. Som exempel kan nämnas, att en lapp ärvt eller köpt renar

inom en annan lappby än den han själv tillhör och alt han önskar förse

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

dem med sitt eget märke, innan han för över dem till sin lappby. Frågan

om sådan märkning må ske, därest renarna redan är märkta, regleras i 10 §.

Vidare brukar det förekomma att lappar, vilkas renar förirrat sig till främmande

lappby, kallas att deltaga i kalvmärkningen där. Sådana fall som

nu nämnts omfattas inte av 1 § tredje stycket. Denna begränsning av stadgandet

markeras genom uttrycket »vid renskötsel».

2 §

2 § motsvarar 3 § första stycket i kommittéförslaget. Däri meddelas föreskrift

om vad ansökan om registrering skall innehålla. Stadgandet i andra

stycket av kommittéförslagets 3 § är enligt min mening onödigt och bör

därför utgå.

3 §

Redan av 1 § framgår att märke skall registreras av länsstyrelsen. I

allmänhet föreligger givetvis inte någon tvekan om vilken länsstyrelse som

är behörig. Lappbys område ligger emellertid inte alltid helt inom det län,

vartill lappbyn i administrativt hänseende hör. Det förekommer till och

med ett fail där en lappby i sin helhet ligger inom ett län men administrativt

lyder under länsstyrelsen i ett annat län. För att undanröja varje tvekan

föreslår jag därför som första stycke av 3 §, vilket motsvarar 2 § i kommittéförslaget,

en föreskrift om att ärende angående registrering upptages av

länsstyrelsen i det län, dit lappbyn hör. Denna formulering, som även återfinnes

i exempelvis 9 § renbeteslagen, avser att ange att behörig registreringsmyndighet

är den länsstyrelse som lappbyn i administrativt hänseende

hör under. Med »lappbyn» åsyftas givetvis den lappby där märket enligt

ansökningen skall användas.

Andra stycket saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Jag anser dock

lämpligt att i överensstämmelse med gällande renmärkeslag föreskrift meddelas

om skyldighet för länsstyrelsen att föra register över renmärken

och ägarna därav. Närmare bestämmelser om hur registret skall föras torde

få meddelas i tillämpningskungörelsen.

4—6 §§

Stadgandena i 4—6 §§ överensstämmer, frånsett vissa jämkningar i 4 §,

helt med vad kommittén förordat.

Förutsättningarna för att erhålla registrering hänför sig som jag tidigare

nämnt dels till sökandens person och dels till märkets beskaffenhet. Bestämmelser

i förstnämnda hänseende återfinns i 4 §. De förutsättningar

som hänför sig till märkets beskaffenhet regleras till en del i 5 och 6 §§.

Märket skall sålunda uppfylla vissa i 6 § angivna krav, som avser att såvitt

möjligt förhindra förväxling och olovlig ommärkning. Vissa modifikationer

av dessa krav kan dock föranledas av märkes egenskap av släktmärke.

Länsstyrelsen skall också pröva om märket är utfört enligt de särskilda reg
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1960

lerna om tillåtna snitt och märkes utformning i övrigt. Som redan anförts

torde dessa regler få meddelas i tillämpningskungörelsen.

Beträffande 5 § bär länsstyrelsen i Norrbottens län anfört, att lagen bör

innehålla närmare föreskrifter om det släktskapsförhållande, som skall

föreligga för att släktmärke skall få användas. Eftersom det, såsom kommittén

påpekat, förekommer att även stora och vitt spridda släkter håller

sig till märken av en gemensam grundtyp, anser jag att den vidsträckta

formuleringen i kommitténs förslag är att föredraga.

Beträffande innebörden av 6 § första stycket b) må anföras, att stadgandet

liksom dess motsvarighet i 3 § gällande renmärkeslag avser att försvåra

olovlig ändring såväl av det nya märket till likhet med ett äldre giltigt

märke som av ett äldre sådant märke till likhet med det nya. Behovet

av sådant skydd föreligger dock endast i den mån fara för sammanblandning

av renar finns. Prövningen av ändringsrisken skall alltså avse sådana

områden, där renar med det nya märket kan befaras bli sammanblandade

med andra renar.

I detta sammanhang må framhållas, att då i föreliggande förslag liksom

i kommittéförslaget talas om giltigt märke därmed avses dels märke, som

är registrerat enligt den nya lagen, dels avlyst märke eller avbrottsmärke, så

länge renar med stöd av lagen behålls i märket, dels ock motsvarande kategorier

finska och norska märken. Övergångsvis blir äldre märken som inte

registreras enligt nya lagen att anse som giltiga i den omfattning som framgår

av övergångsbestämmelserna.

Som tidigare nämnts avser jag att man genom förhandlingar med Norge

och Finland skall få till stånd en sådan ordning att registreringsmyndigheterna

i de olika länderna bland annat skall få tillgång till varandras renmärkesförteckningar.

7 §

Redan av huvudregeln i 1 § första stycket och bestämmelsen om straff

för den som anbringar ett märke som inte är registrerat för renägaren följer,

att den som förvärvat ett renmärke måste, om han vill använda det vid

märkning, begära att få det registrerat för sin räkning. För att emellertid

någon tvekan härom inte skall råda bland lapparna synes det — särskilt

som gällande renmärkeslag innehåller stadgande om skyldighet att begära

registrering av förvärvat märke — lämpligt att bestämmelse liärom meddelas

på sätt kommittén föreslagit i 7 § första stycket. Däremot kan den av

kommittén föreslagna bestämmelsen i 7 § andra stycket utgå såsom överflödig.

8 §

Som jag tidigare framhållit har kommittén i 8 § föreslagit befogenhet

för länsstyrelse att i vissa fall avlysa registrerat märke. De fall som avses

är i huvudsak sådana, där registreringen inte längre har någon funktion

att fylla. Förevarande stadgande överensstämmer i det väsentliga med kommittéförslaget.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Enligt min mening bör det i 8 § b) i kommitténs förslag intagna stadgandet

att avlysning skall ske, då förvärvare av märke fått avslag å registreringsansökan

eller underlåtit att inom ett år efter förvärvet söka registrering,

inte medtagas i lagen. Bestämmelsen torde inte ha någon större praktisk

betydelse men kan medföra vissa olägenheter för överlåtaren.

I 8 § d) av kommittéförslaget har vidtagits vissa jämkningar för att förtydliga

innebörden. Avsikten med stadgandet är att registrering, som exempelvis

på grund av att renägaren flyttat med sina renar till lappby som

hör under en annan länsstyrelse upphört att ha betydelse, skall utmönstras

från registret.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 8 § sista stycket sista punkten

synes vara onödig med hänsyn till stadgandet i 6 § första stycket a)

och bör därför utgå.

Jag anser det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att, innan beslut om avlysning

meddelas, bereda märkeshavaren, om han är känd, tillfälle att yttra

sig samt att underrätta märkeshavaren och vederbörande ordningsman om

verkställd avlysning. Bestämmelse härom torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

9§

Det av kommittén föreslagna stadgandet i 9 § första stycket om avlysning

eller ändring av registrerat märke avser det fall, att två sådana märken

är helt och hållet eller förväxlingsbart lika. Enligt min mening bör bestämmelsen

utvidgas så, att den även omfattar det fall, att märkena lätt kan

ändras så att de överensstämmer med varandra. Härigenom kommer stadgandet

att mera fullständigt ansluta till reglerna i 6 § om märkes beskaffenhet.

Kommittén torde inte ha åsyftat att, om likhet föreligger mellan fler än

två märken, utesluta en bedömning av samtliga dessa i ett sammanhang.

Det synes mig emellertid lämpligt att avfatta bestämmelsen så, att någon

tvekan inte kan råda om att även fler än två lika märken samtidigt kan

prövas.

Likhet mellan två eller flera märken kan innebära olägenhet inte blott

tör märkeshavarna själva utan även från allmän synpunkt. Som jag tidigare

anfört är det nämligen ett allmänt intresse att upprätthålla ordning

och reda i märkesförhållandena.

Kommittén har i 9 § andra stycket föreslagit en bestämmelse av innebörd,

att länsstyrelsen skall kunna avlysa märke som missbrukas till olovlig

ommärkning, om det är påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet.

Eftersom jag förordat en sådan utvidgning av lagrummets första stycke, att

lappfogde skall kunna föra talan om avlysning eller ändring, även då risk

för omvandling av märke föreligger, torde den av kommittén föreslagna

bestämmelsen i andra stycket inte ha någon egentlig uppgift att fylla. Jag

har därför inte bibehållit bestämmelsen.

I tillämpningskungörelsen torde få meddelas föreskrifter om skyldighet

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

för domstol att underrätta länsstyrelsen om beslut enligt 9 § för att erforderliga

registreringsåtgärder skall kunna vidtagas.

Vad gäller förfarandet i mål, vari lappfogde för talan, må erinras om bestämmelsen

i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken. Beträffande

rättegångskostnader och fullföljd av talan i högre rätt skall sålunda gälla

samma bestämmelser som för allmänt atal. Likasa skall i fråga om föreläggande

för lappfogden och verkan av hans utevaro gälla vad om åklagare är

föreskrivet. I övrigt behandlas målet som tvistemål, vari förlikning inte är

tillåten. Bland annat skall alltså forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken

tillämpas. Behörigheten för lappfogde att föra talan inför domstol föranleder

viss ändring av instruktionen för lappfogdarna.

10 §

För innebörden av stadgandena i 10 §, som behandlar frågan om avbrottsmärkning

och ommärkning, har jag i huvudsak redogjort i den allmänna

motiveringen och vid behandlingen av 1 §.

På sätt kommittén föreslagit torde föreskrifter om avbrottsmärkes utformning

få meddelas i tillämpningskungörelsen. Kommittén har i sitt förslag

till tillämpningskungörelse upptagit ett stadgande om att avbrott skall

åstadkommas genom tillägg av ett eller flera små kantsnitt.

Enligt sista stycket av motsvarande paragraf i kommittéförslaget skall

ordningsman föra förteckning över de ommärkningar och avbrottsmärkningar,

till vilka han lämnat tillstånd, samt utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen

om avbrottsmärkning. Enligt min mening har föreskrifter i detta

hänseende sin plats i tillämpningskungörelsen eller i den instruktion, som

enligt 13 § 2. renbeteslagen utfärdas för byordningsman.

11 §

Stadgandet i 11 § innebär som tidigare anförts ett undantag från regeln

om att ren skall vara försedd med renägarens registrerade märke. Däremot

avses inte att dödsbo skall vara befriat från att iakttaga regeln om begränsning

av registrerings giltighet till viss lappby.

12 §

12 § innehåller bestämmelser om kalvmärkning. Stadgandet motsvarar

11 § i kommitténs förslag. Enligt 11 § första stycket i kommittéförslaget

skall kalvmärkning ske före den 1 maj året efter det då kalven blivit född.

Sker märkningen efter den 31 december skall märkningen dock övervaras

av ordningsmannen eller två vittnen, ''lill andra stycket har kommittén

överfört det nuvarande stadgandet i 9 § 2. renmärkeslagen. Detta stadgande

innebär att lapp, som under renmärkning paträffar annans renko med

kalv i sin hjord, är pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven med

moderns märke.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 64

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Kammarkollegiet anser det önskvärt, att första stycket omredigeras så,

att därav kan utläsas en bestämd anvisning om att märkningen bör ske

under hösten. Vidare anser kammarkollegiet, att andra stycket, till vilket

någon ansvarspåföljd inte är knuten, bör erhålla en lydelse, som framhäver

stadgandets egenskap av rekommendation. T. f. lappfogden i Jämtlands län,

till vars yttrande länsstyrelsen ansluter sig, föreslår att de vittnen som skall

närvara, om märkningen sker efter den 31 december, skall ha erfarenhet av

renmärkning. Beträffande andra stycket anför samme lappfogde, att viss

oordning sedan länge råder inom renskötseln i södra delen av Jämtlands län

och att bestämmelsen därför inte kan tillämpas där i dess föreslagna lydelse.

Vad kammarkollegiet förordat beträffande lydelsen av första stycket har

jag beaktat. Även önskemålet om att vittnena skall äga erfarenhet av renmärkning

har enligt min mening skäl för sig. Då det emellertid kan uppstå

svårigheter att under alla förhållanden upprätthålla ett sådant kompetenskrav,

synes det inte tillrådligt att meddela uttrycklig föreskrift härom. Jag

förutsätter att lappfogdar och lapptillsynsmän utan sådan föreskrift kommer

att verka för att så långt detta är möjligt endast personer med erfarenhet

av renmärkning anlitas som vittnen. Detta gäller även i de fall, då

vittnen erfordras enligt 10 §.

Beträffande andra stycket har, på sätt kammarkollegiet förordat, den av

kommittén föreslagna lydelsen ändrats så, att stadgandets karaktär av rekommendation

inte döljs. I övrigt har jag, frånsett vissa formella jämkningar,

inte funnit anledning avvika från kommittéförslaget i denna del. Det må

framhållas att frågan om storleken av den gottgörelse som utgår för märkning

av annans ren regleras i byordningarna.

13 §

13 §, som innehåller bestämmelser om förfarandet med äldre omärkta

renar samt med renar, vilkas märke är förfalskat, förstört, okänt eller inte

utfört i överensstämmelse med föreskrifterna om märkes utformning eller

eljest ogiltigt, avviker i några avseenden från motsvarande bestämmelse,

12 §, i kommitténs förslag. Förutom ett par mindre, formella jämkningar

i första och tredje styckena har jag vidtagit vissa ändringar av andra stycket.

Sålunda bör enligt min mening en preskriptionsfrist stadgas för renägares

iätt att utfå försäljningssumman i de fall, som sägs i detta stycke. Fristen

kan, i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 10 § av gällande renmärkeslag,

lämpligen sättas till två år från försäljningsdagen. Vidare bör

stadgandet formuleras så, att därav framgår att försäljningssumman, efter

avdrag för ersättningen till ordningsmannen, omedelbart tillfaller lappbyn

en ordning som, enligt vad jag erfarit, redan nu tillämpas i praktiken Anmäler

sig sedan renens ägare inom två år från försäljningsdagen har han

alltsa ett fordringsanspråk mot lappbyn, avseende ett belopp, som motsvarar

den del av försäljningssumman som tillfallit byn.

Den ordningsman som avses i första och andra styckena är ordnings
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

mannen i den lappby där renen omhändertages. Frågan om storleken av den

gottgörelse som tillkommer ordningsmannen regleras i byordningarna.

Liksom kommittén anser jag, att ordningsmannen bör vara skyldig att i

erforderlig omfattning rådgöra med registreringsmyndigheten, innan han

bedömer ett märke som okänt, och att, för att äganderätten till renarna om

möjligt skall bli klarlagd, till registreringsmyndigheten lämna uppgift om

märkena på de renar som slaktats och sålts enligt förevarande stadgande.

Bestämmelser i dessa hänseenden hör emellertid meddelas i byordningarna

eller i instruktionerna för ordningsmän.

Enligt gällande renmärkeslag skall omärkt årskalv, som anträffas efter

den 1 november och som inte följer modern, omhändertagas och säljas för

lappbyns räkning. 13 § innehåller inte någon motsvarighet till denna bestämmelse.

Först efter den 1 maj året efter det då renen fötts kan enligt

förslaget en omärkt ren säljas för lappbyns räkning. Anledningen till att

nämnda regel slopats är att den ibland lett till att kalv som endast tillfälligt

kommit bort från modern omhändertagits och sålts. Enligt vad jag

erfarit är det inte ovanligt att kalvar, som vid en renskiljning eller eljest

kommit bort från modern, efter någon tid åter söker sig till henne.

Det må framhållas att kalv, som inte följer sin moder, inte får märkas

för någon viss renägares räkning. Äganderätten till omärkt kalv kan ju

praktiskt sett inte grundas på annat förhållande än att kalven följer märkt

renko. De vittnen som skall närvara om märkningen sker efter den 31 december

har till uppgift att förvissa sig om att kalven tillhör den som vill

märka den.

Beträffande sista stycket torde jag få erinra om vad jag tidigare anfört

rörande innebörden av uttrycket »giltigt märke».

Stadgandena i första och andra styckena föranleder vissa formella ändringar

i 11 § renbeteslagen.

14 §

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen innebär kommitténs förslag

ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens straffoch

processrätlsliga bestämmelser. Förslaget upptager sålunda inte någon

motsvarighet till de gällande straffbestämmelserna i 11 § 2. och 12 § renmärkeslagen.

I 11 § 2. renmärkeslagen stadgas straff för den som anbringar sitt märke

å omärkt ren, till vilken han inte är ägare. Bestämmelsen är tillämplig allenast,

där förseelsen inte är straffbar efter allmän lag. Jag delar kommitténs

uppfattning att denna straffbestämmelse inte längre har någon funktion att

fylla. Den gärning som avses i lagrummet torde regelmässigt kunna bedömas

som tillgreppsbrott.

Stadgandet i 12 § renmärkeslagen slår så gott som oförändrat kvar sedan

1898 års renmärkeslag. Del innebär att vissa gärningar, som ger anledning

till misstanke om stöld, kriminaliseras. Enligt 1 mom. straffas den som

inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län innehar oarhetad ren
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

hud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört, såvida

han inte kan visa att renmärket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller

förstört. Enligt 2 mom. straffas den som inom Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas forslande

kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,

att det kan antagas att köttet förs från slakt ute å mark. Till dessa

straffbestämmelser anknyter vissa regler om beslag.

Kommitténs motiv för att slopa bestämmelserna i 12 § är i huvudsak att

dessa bestämmelser inte tillämpats på årtionden och att i våra dagar kommunikationerna

är så mycket bättre och polisens effektivitet så väsentligt

större än när bestämmelserna tillkom, att man torde kunna komma till rätta

med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art. Endast i ett par

remissyttranden, nämligen från lappfogden i Västerbottens län och landsfiskalen

i Övertorneå distrikt, har gensagor rests mot att slopa ifrågavarande

bestämmelser.

Jag ansluter mig till kommitténs åsikt att föreskrifterna i 12 § inte bör

medtagas i den nya renmärkeslagen. De remissmyndigheter, som velat ha

kvar bestämmelserna, har själva vitsordat att dessa sedan länge inte tilllämpats

i nämnvärd omfattning. Huruvida bestämmelserna, såsom anförts

till stöd för att bibehålla dem, har en brottsförebyggande verkan är självfallet

svårt att bedöma. Viktigare härvidlag torde vara polisens möjligheter

att snabbt uppdaga renstölder. I detta hänseende är, som kommittén anfört,

förhållandena i våra dagar helt andra än tidigare. Numera är det exempelvis

inte ovanligt att polisen i de nordliga delarna av landet kan förfoga

över flyg.

Kommittén har som 13 § föreslagit en bestämmelse av innehåll att om

någon tillägnar sig ren genom att märka den i sitt märke och ägaren inte

är känd, gärningen skall anses begången mot den lappby dit renen kan antagas

hava hört. Jag anser emellertid anledning saknas att för ett speciellt

fall av tillgreppsbrott meddela föreskrift om målsäganderätt. Det må framhållas

att enligt praxis lappbyn anses som målsägande då tillgrepp skett

av omärkt ren, sedan den upphört att följa modern (jämför rättsfallet NJA

1948 s. 307).

De enda straffstadganden, som kommitténs förslag innehåller, är bestämmelserna

i 14 § om straff för den, som vid annan märkning än avbrottsmärkning

begagnar ett märke som inte är registrerat för renägaren,

och för den som åsidosätter de kontrollföreskrifter, som gäller vid ommärkning

eller avbrottsmärkning samt vid märkning av kalvar efter den 31 december.

Dessa bestämmelser finner jag lämpliga. Jag förordar dessutom

som tidigare anförts en föreskrift om straff för den som vid märkning åsidosätter

regeln i 1 § tredje stycket.

Brott som avses i 14 § bör ligga under allmänt åtal. Särskild föreskrift

härom torde inte erfordras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

15 §

Kommittéförslaget innehåller inte något stadgande om besvär över beslut,

som länsstyrelse meddelar enligt lagen. I motiveringen hänvisar kommittén

till det allmänna besvärsstadgandet i 57 § länsstyrelseinstruktionen.

Kommittén framhåller i anslutning härtill, att besvären bör prövas av regeringsrätten.

Eftersom renbeteslagen innehåller bestämmelser om besvär över länsstyrelses

beslut anser jag det lämpligt att besvärsstadgande upptages även i

renmärkeslagen. Mot beslut varigenom registrering beviljats bör dock talan

inte få föras. Frågan om registreringen skall bli bestående kan eljest komma

att hållas svävande under lång tid. Den som anser sig lida förfång av

registrerat märke har för övrigt möjlighet att föra talan enligt 9 §. Besvärstiden

bör vara densamma som enligt renbeteslagen. Då annat inte föreskrives

gäller härom vad som stadgas i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Enligt denna lag är besvärstiden

tre veckor, för menighet fem veckor, från det klaganden fick del av

beslutet. Frågan huruvida besvären bör prövas av regeringsrätten, vilket

förutsätter att regeringsrättslagen ändras, i stället för av Kungl. Maj :t i statsrådet,

torde böra upptagas till närmare övervägande i samband med pågående

översyn av reglerna för kompetensfördelningen mellan statsrådet och

regeringsrätten.

16 §

I tillämpningskungörelsen bör meddelas närmare föreskrifter bland annat

om handläggningen av renmärkesärenden och om registrets förande.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1 överensstämmer med kommitténs förslag och innebär, att om

renmärkesärende — varmed avses ärende om fastställelse av märke, registrering

av fastställt märke eller avlysning av märke — är under domstols

prövning, när den nya lagen träder i kraft, handläggningen skall

fortsätta enligt 1928 års lag.

Punkt 2 och 3. I samband med det nya registrets uppläggande bör en

utgallring göras av märken, som inte längre är aktuella, såvitt detta kan

utrönas utan alltför vidlyftiga och dyrbara undersökningar, samt av märken,

vilkas utförande inte överensstämmer med de nya bestämmelserna.

Ett äldre märke, som är infört i häradsrätts renmärkesförteckning, synes

sålunda böra utmönstras i de fall, som sägs i 8 § första stycket b), c) och d).

Det torde kunna förutsättas, att man i många fall med hjälp av lappfogdarnas

och lapptillsynsmännens kännedom om förhållandena utan större

omgång kan utröna, huruvida förutsättningar för avlysning enligt dessa

bestämmelser föreligger. I övrigt torde upplysningar till ledning vid utgallringen

kunna erhållas vid de sammanträden, som lappfogdarna varje

år håller med lappbyarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1060

Sedan inaktuella registreringar utmönstrats enligt vad nu sagts, bör nästa

steg vara att länsstyrelsen prövar, om märkena är utförda i överensstämmelse

med de föreskrifter, som med stöd av nya lagen utfärdats om tilllåtna

snitt och märkes utformning i övrigt. Kan befintligt märke godkännas

enligt dessa föreskrifter, skall det enligt förslaget upptagas i det nya registret.

I annat fall bör märket inte längre få begagnas vid renmärkning,

sedan den i punkt 5 bestämda övergångstiden gått till ända. Märket bör

dock få bibehållas på renar, som är försedda därmed, under en avvecklingsfrist

som jag föreslår bestämmes till tio år från den 30 juni 1965. För att få

kontroll över dessa märken förordar jag liksom kommittén, att de intages

i en särskild förteckning, i förslaget benämnd övergångsförteckning. Hur

denna skall föras torde få överlämnas till länsstyrelsens eget bedömande.

I och med att ett äldre märke registrerats enligt den nya lagen blir

denna tillämplig på märket.

I punkt 2 sista stycket fastslås att omprövningen av det befintliga märkesbeståndet

skall vara utförd före den 1 juli 1964. Det får förutsättas att

arbetet härmed igångsättes, så snart de vid häradsrätterna förda renmärkesförteckningarna

överlämnats till länsstyrelserna. Bestämmelser om överlämnande

av dessa förteckningar och om deras begagnande för anteckningar

rörande märken som är upptagna däri torde få meddelas i tilläinpningskungörelsen.

I likhet med vad som gäller för avlysta märken och avbrottsinärken bör

möjlighet finnas att jämlikt 9 § föreskriva förkortning av giltighetstiden

för eller ändring av märke som intagits i övergångsförteckning. Bestämmelse

härom meddelas i punkt 3.

Punkt b. Eftersom det av mig förordade förfarandet innebär alt länsstyrelse

ex officio skall ompröva befintligt märkesbestånd, synes det lämpligt

att länsstyrelsen ålägges att, om äldre märke upptages i övergångsförteckning,

underrätta märkeshavaren härom, så att han sätts i tillfälle att inkomma

med ansökan om registrering av nytt märke.

Punkt 5 motsvarar punkt 2 första stycket i kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.

Eftersom renmärkning måste fortgå under den tid, som

åtgår för det nya registrets uppläggande, anser jag i likhet med kommittén

att enligt äldre lag fastställt märke bör få begagnas, till dess samma eller

annat märke registrerats för renägaren enligt nya lagen. För det fall att det

äldre märket inte godkännes och renägaren underlåter att inkomma med

ansökan om registrering av nytt märke, bör dock bestämmas en viss dag,

efter vilken märket inte får användas. Kommittén har som slutdag föreslagit

den SO juni 1963, alltså ett år efter det att samtliga äldre märken enligt

kommitténs förslag skulle ha anmälts till länsstyrelsen. Eftersom jag,

såsom anförts i den allmänna motiveringen, förordar en övergångstid av

fyra år för det nya registrets uppläggande, föreslår jag som slutdag i nämnda

hänseende den 30 juni 1965. Renägare, vars märke underkänts, har då

åtminstone ett år på sig att föranstalta om registrering av nytt märke.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kurigl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Punkt 6. Enligt 5 § första stycket renmärkeslagen skall fastställt märke

avlysas av häradsrätten om märkeshavaren anmäler att han inte längre

vill begagna det vid renmärkning. Märket får dock utan tidsbegränsning

bibehållas på renar som är försedda därmed, när avlysningen sker. Innan

fem år förflutit från avlysningen får märket inte fastställas för annan renägares

räkning utan tillstånd av märkeshavaren.

Enligt 8 § renmärkeslagen kan märkt ren, som övergått till ny ägare,

med ordningsmannens medgivande förses med avbrottsmärke. Ej heller

för sådant märkes giltighet stadgas någon tidsbegränsning.

Man måste räkna med att det vid den nya lagens ikraftträdande kommer

att finnas renar som är försedda med avlysta märken eller avbrottsmärken.

Det synes lämpligt att den nya lagen blir tillämplig även beträffande dessa

märken. Föreskrift härom meddelas i punkt 6.

Den nya lagens tillämplighet i nu nämnda hänseende innebär bland

annat att märkena blir underkastade den inskränkning av giltighetstiden

till tio år som stadgas i 8 § sista stycket och 10 § sista stycket och att

giltighetstiden kan begränsas ytterligare enligt 9 §. Någon olägenhet för

renägarna torde nämnda inskränkning inte medföra, eftersom renens produktiva

ålder i allmänhet inte lär överstiga tio år.

Tioårstiden räknas beträffande avlyst märke från dagen för avlysningen

och beträffande avbrottsmärke från den dag ordningsmannens medgivande

gavs. Eftersom häradsrätternas renmärkesförteckningar innehåller anteckning

om när avlysning skett (7 § renmärkeslagen) och dessa förteckningar

kommer att överlämnas till länsstyrelserna kan i dessa fall utgångspunkten

för tidsfristen fastställas utan svårighet. Beträffande avbrottsmärke är

det däremot svårt att fastställa utgångspunkten, eftersom man inte torde ha

några säkra uppgifter om när ordningsmannens medgivande gavs. I likhet

med kommittén anser jag därför lämpligt att giltighetstiden i dessa fall får

räknas från dagen för nya lagens ikraftträdande.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats

förslag till

1) lag om renmärken; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om

de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen av

den lydelse Bilaga 21 till detta protokoll utvisar måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

G. Liizell

1 Denna bilaga, som frånsett vissa mindre, redaktionella jämkningar är lika lydande med de

vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Bilaga i

(Kommitténs förslag)

Förslag

till

Lag om renmärken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige, skall vara försedd med ägarens registrerade märke, anbragt

i renens öron.

Om storlek och form av de snitt, som må ingå i renmärke, och om renmärkes

utformning i övrigt skall gälla vad Konungen förordnar.

Registrering medför rätt att använda märket i viss lappby, som angives

i beslutet om registrering.

2 §.

Ärende angående registrering av renmärke upptages av den länsstyrelse,

varunder lappbyn hör.

3 §•

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens

namn och hemvist och om den lappby, där märket skall användas.

Vid ansökningen skall fogas avbildning av märket.

Med ledning av bestämmelserna i 4—6 §§ och de föreskrifter, som givits

om renmärkes utformning, avgör länsstyrelsen huruvida märket må registreras

för sökanden.

4 §.

Renmärke må ej registreras för annan renägare än den som enligt förenämnda

lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård

hos renskötande lapp.

Ej må renägare samtidigt hava mer än ett registrerat märke.

5 §•

Släktmärke — varmed avses märke av en för viss släkt eller släktgren

gemensam grundtyp — må icke utan särskilda skäl registreras för någon,

som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6 §•

Renmärke skall för att kunna registreras

a) tydligt skilja sig från annat giltigt märke, som användes eller må

användas å renar, med vilka sökandens renar kunna sammanblandas; samt

b) hava en form, som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) må släktmärke registreras, om registreringen

medgives av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp,

som kan hava förfång av registreringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

7 §•

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade

renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma,

skall han hos länsstyrelsen göra ansökan om märkets registrering för sin

räkning.

Länsstyrelsen avgör med ledning av bestämmelserna i 4—6 §§ om märket

må registreras för sökanden.

8 §•

Registrerat märke skall av länsstyrelsen avlysas

a) om den som innehar märket icke vidare vill vid renmärkning begagna

detsamma och anmäler detta hos länsstyrelsen;

b) om rätten till märket genom avtal eller på annat sätt övergått å annan

och denne fått avslag å ansökan om märkets registrering för sig eller

underlåtit att inom ett år efter förvärvet söka registrering;

c) om märket under tio år icke begagnats vid renmärkning;

d) om märket efter överlåtelse eller flyttning icke vidare skall begagnas

i lappby, som hör under länsstyrelsen; och

e) om rätt att äga renar icke längre tillkommer märkesinnehavaren eller

hans dödsbo. _ _

Avlyses märke enligt a) eller b), må ren, som är försedd med märket,

bibehållas i märket under tio år, räknat från dagen för avlysningen. Denna

tid må av länsstyrelsen förkortas i fall, som sägs i 9 §. Så länge ren ma

bibehållas i märket, må märket icke utan renägarens samtycke registreras

för annan.

9 §•

Äro två registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att de lätt

kunna förväxlas och uppkommer därigenom avsevärd olägenhet, ma länsstyrelsen

antingen avlysa det ena märket eller, om så finnes lämpligare,

föreskriva ändring av märkena eller det ena av dem.

Missbrukas registrerat märke till olovlig ommärkning, äger länsstyrelsen

avlysa märket, om det är påkallat till förebyggande av fortsatt brottslighet.

Märke, som sålunda avlyses, må bibehållas å därmed märkt ren under

tid, som länsstyrelsen bestämmer. Beslutes ändring av märke, må ren behållas

i märket sådant det var före ändringen under tid, som av länsstyrelsen

fastställes.

Vad ovan i denna § stadgas skall äga tillämpning även a avlyst marke,

vari ren bibehålies enligt 8 §, och å avbrottsmärke, varom sägs i 10 §. Härvid

skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

10 §.

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må renen med ordningsmannens

medgivande ommärkas till förvärvarens registrerade märke, om

så kan ske enligt de föreskrifter, som givits om rcnmärkes utformning; i annat

fall må å renen bibehållas det förut anbragta märket, försett med sådant

av ordningsmannen i förvärvarens lappby gillat avbrott, som erfordras

för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke.

Sker fånget ej genom giftorätt, arv eller testamente, fordras överlåtarens

samtycke till ommärkning eller avbrottsmärkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning må endast ske i närvaro av ordningsmannen

eller två vittnen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Ren, som är försedd med avbrottsmärke, må icke behållas längre än lio år

efter det ordningsmannens medgivande gavs. Denna tid må av länsstylelsen

förkortas i fall, som sägs i 9 §.

Ordningsman skall föra förteckning över de ommärkningar och avbrottsmärkningar,

till ^vilka han lämnat tillstånd. Om avbrottsmärkning skall

han utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen.

11 §•

Renkalv skall före den 1 maj året efter det då kalven blivit född märkas

med ägarens registrerade märke; sker märkningen efter den 31 december,

skall märkningen övervaras av ordningsmannen eller två vittnen.

Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin hjord annans renko

med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven

med moderns märke. Är märket avbrottsmärke eller avlyst märke och äger

lappen kännedom om ägarens registrerade märke, skall kalven märkas med

detta.

12 §.

Ren, som ej blivit märkt inom den i 11 § föreskrivna tiden, skall av ordningsmannen

slaktas och säljas eller ock levande säljas och förses med köparens

märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ordningsmannen

skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen tillfaller

lappbyn.

Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt eller icke är utfört i

överensstämmelse med de föreskrifter, som givits om renmärkes utformning,

skall genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas. Finnas sannolika

skäl att renen tillhör uppgiven renägare, äger denne utfå de influtna

medlen med avdrag för skälig gottgörelse till ordningsmannen. I annat fall

skall med behållningen så förfaras som i första stycket sägs.

Anträffas eljest ren med ogiltigt märke, må länsstyrelsen förordna, att

renen skall slaktas och för ägarens räkning säljas; och skall kostnaden för

renens omhändertagande, slakten och försäljningen gäldas av köpeskil
13

§.

Tillägnar sig någon ren genom att märka den i sitt märke och är ägaren

ej kand, skall gärningen anses begången mot den lappby, dit renen kan antagas

hava hört.

14 §.

Var som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under

sin vård, begagnar märke, som ej är för renägaren registrerat, dömes, där

fråga ej är om tillåten avbrottsmärkning, till dagsböter.

Med dagsböter straffas ock

a) den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot

föreskrift i 10 §; samt

b) den som överträder bestämmelsen i 11 §, att kalvmärkning i vissa fall

skall övervaras av ordningsmannen eller två vittnen.

15 §.

Närmare föreskrifter om renmärkesärendes handläggning och om renmärkesregisters

förande meddelas av Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1. Renmärke särende, som inkommit till häradsrätt före den nya lagens

ikraftträdande, skall behandlas enligt nu gällande lag.

2. Renmärke, som är fastställt eller registrerat enligt äldre lag, må begagnas

vid märkning, till dess märke registrerats för märkesinnehavaren enligt

den nya lagen, dock ej efter den 30 juni 1963.

Dylikt äldre märke skall av innehavaren före den 1 juli 1962 anmälas hos

länsstyrelsen, som registrerar märket för anmälaren, om hinder ej möter

enligt den nya lagen. Varder märket icke registrerat, skall märket intagas i

en övergångsförteckning. Denna föres på sätt länsstyrelsen bestämmer.

Underlåtes anmälan, är märket ogiltigt efter den 30 juni 1963.

3. Märke, som intagits i övergångsförteckning, må bibehållas å därmed

märkt ren intill den 1 juli 1973.

Enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke är ogiltigt efter den 30 juni

1970.

4. Den nya lagen skall äga tillämpning å renmärke, som enligt 2. första

stycket må begagnas vid märkning eller enligt 3. må bibehållas å ren, ävensom

å renmärke, som avlysts enligt 5 § första stycket lagen den 18 juli 1928

om renmärken och som var giltigt vid den nya lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 februari

1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 13 februari 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

30 december 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om renmärken; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Lennart Persson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Trygve Hellners

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

65

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

b mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets den 18 februari

1960 avgivna utlåtande över de den 30 december 1959 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag om renmärken; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att desamma med allenast vissa mindre, redaktionella jämkningar

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla B Silén

691760 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställning rörande anslag för budgetåret 1960/61 till ersättning till s a1 i texten
  2. 3LU 1960:14 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om renmärken, m. m. s. 1 i texten