Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1960-02-26 · 112 sidor, varav 100 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 100 av 112 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1960:76, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

1

Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 26 februari

1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr

272); samt

5) förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295)

om sjömansskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I enlighet med vad som förutskickades i 1959 års proposition om den allmänna

varuskatten och på grundval av 1957 års sambeskattningsrevisions

betänkande (SOU 1959:13) framlägges förslag om reformer på familjebeskattningens

område.

Sålunda föreslås en fördubbling av det förvärvsavdrag som tillkommer

yrkesarbetande gift kvinna med minderårigt barn. En viss utvidgning av

rätten till förvärvsavdrag förordas, i del att sådant avdrag även skall tillkomma

gift kvinna med inkomst av jordbruksarbete. Förvärvsavdragcn

skall enligt förslaget utgå enligt samma regler vid den statliga och den

kommunala beskattningen.

Förslagen bygger på att sambeskattningen i övrigt bibchålles i oförändrad

form. Det klarlägges emellertid på grundval av sambeskattningsrevisionens

1 Bilxang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

undersökningar, att sambeskattningen i regel är förmånligare än om makarna

beskattats var för sig. Detta är alltid fallet om makarnas sammanlagda

inkomster understiger omkring 20 000 kronor. Är hustruns inkomster

mindre än 9 000 å 10 000 kronor, leder sambeskattningen av makars inkomster

inte till höjd beskattning hur höga mannens inkomster än är. Sambeskattningen

kan leda till skattehöjning i högst omkring 45 000 fall eller

ca 2,6 procent av alla äktenskap.

Propositionen innehåller vidare förslag om att ensamstående med hemmavarande

minderårigt barn vid inkomsttaxeringen skall få samma ortsavdrag

som två makar. Den statliga inkomstskatten skall för dessa s. k. ofullständiga

familjer beräknas efter den förmånligare skala som tillämpas för gifta.

De nya reglerna föreslås gälla fr. o. m. 1961 års taxering och beräknas

medföra ett skattebortfall för staten om 35 milj. kronor och för kommunerna

med 50 milj. kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

3

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 2 och 3 mom., 48 § 2 mom., 52 och 65 §§

kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 19

och 48 §§ och punkt 3 av anvisningarna till 46 § samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 52 och 65 §§ nämnda lag

skola fogas anvisningar av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen ---

— njuta avdrag:

1) för periodiskt — — — eller

uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift

eller tilläggspensionsavgift,

som under beskattningsåret påförts

den skattskyldige, dels ock

avgift för pensionsförsäkring, som ej

avses i 33 §, därest avgiften under beskattningsåret

erlagts för försäkring,

vilken äges av den skattskyldige själv

eller, i förekommande fall, hans make

eller hans omyndiga barn; samt

3) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift

enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, som under beskattningsåret

påförts den skattskyldige,

dels ock premier och andra

avgifter, som skattskyldig erlagt för

försäkringar av följande slag, vilka

ägas av honom själv eller, i förekommande

fall, hans make eller hans

omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring samt

sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

därunder inbegripen avgift till

sjukkassa för begravningshjälp, som

ej avses i 33 § och som ej utgör obligatorisk

försäkring enligt lagen om

allmän sjukförsäkring.

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —■—

— njuta avdrag:

1) för periodiskt---eller upp
fostran;
2)

för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift

eller tilläggspensionsavgift,

som under beskattningsåret

påförts den skattskyldige, d e 1 s o c k

avgift för pensionsförsäkring, som ej

avses i 33 §, därest avgiften under

beskattningsåret erlagts för försäkring,

vilken äges av den skattskyldige

själv eller, i förekommande fall, hans

make eller hans omyndiga barn;

3) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift

enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, som under beskattningsåret

påförts den skattskyldige,

dels ock premier och andra

avgifter, som skattskyldig erlagt för

försäkringar av följande slag, vilka

ägas av honom själv eller, i förekommande

fall, hans make eller hans

omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring samt

sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

därunder inbegripen avgift till

sjukkassa för begravningshjälp, som

ej avses i 33 § och som ej utgör obligatorisk

försäkring enligt lagen om

allmän sjukförsäkring; samt

1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. sc 1959: 564, av 46 § 3 mom. so 1947: 575, av 52 § 1 mom.

se 1958: 86, av 48 § 2 mom. och anvisningarna till 48 § se 1958: 296, av 65 § och punkt 3 av

anvisningarna till 46 § se 1952:405 samt av anvisningarna till 19 5 se 1959:515.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har skattskyldig under beskattningsåret

varit skyldig erlägga sjömansskatt

skall avdrag för periodiskt

understöd och avgift för pensionsförsäkring,

som ej avses i 33 §, åtnjutas

allenast i den mån hänsyn

vid beräkningen av sjömansskatt icke

tagits till understödet eller avgiften.

Därest skattskyldig---nämn
da

tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här

ovan avses, skall beräknas till ett belopp

av minst 150 kronor eller, om

skattskyldig under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans med

andra maken, för dem båda gemensamt

till ett belopp av minst 300 kronor.

Härjämte skall gälla, att nu avsett

avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas

till högre belopp än 300 kronor;

dock att, om skattskyldig under

beskattningsåret varit gift och levt

tillsammans med andra maken, ifrågavarande

avdrag för dem båda gemensamt

må åtnjutas med högst 600

kronor. Avdrag med högst 600 kronor

må vidare åtnjutas om skattskyldig

under beskattningsåret varit ogift

(varmed jämställes änka, änkling eller

frånskild) och haft hemmavarande

eller av den skattskyldige helt eller

delvis underhållet barn, som stått

under hans vårdnad och för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

3 mom. Har gift kvinna, som levt

tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit

här i riket bosatt, under året haft

inkomst av rörelse eller av eget arbete,

må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, i

hemortskommunen åtnjuta avdrag

med 300 kronor.

4) för belopp som den skattskyldige

under beskattningsåret utgivit för

underhåll av sådant hans barn under

16 år som icke varit hemmavarande,

dock sammanlagt högst för 1 000 kronor.

Har skattskyldig under beskattningsåret

varit skyldig erlägga sjömansskatt,

skall avdrag för periodiskt

understöd, avgift för pensionsförsäkring,

som ej avses i 33 §, och

underhållsbidrag, som i första stycket

i) här ovan sägs, åtnjutas allenast

i den mån hänsyn vid beräkningen

av sjömansskatt icke tagits

till understödet, avgiften eller underhållsbidraget.

Därest skattskyldig — — — nämnda

tid.

Avdrag, som i första stycket 3)

här ovan avses, skall beräknas till ett

belopp av minst 150 kronor eller, om

skattskyldig under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans med

andra maken, för dem båda gemensamt

till ett belopp av minst 300 kronor.

Härjämte skall gälla, att nu avsett

avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas

till högre belopp än 300 kronor;

dock att, om skattskyldig under

beskattningsåret varit gift och

levt tillsammans med andra maken,

ifrågavarande avdrag för dem båda

gemensamt må åtnjutas med högst

600 kronor. Avdrag med högst 600

kronor må vidare åtnjutas om skattskyldig

under beskattningsåret varit

ogift (varmed jämställes änka, änkling

eller frånskild) och haft hemmavarande

barn under 16 år.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst

av rörelse, vari hon varit verksam

i ej blott ringa omfattning, eller

inkomst av eget arbete, må hon

åtnjuta avdrag med 300 kronor, eller,

om hon haft hemmavarande

barn under 16 år, med 300 kronor

jämte 20 procent av nämnda inkomst,

sammanlagt dock högst med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

5

(Nuvarande lydelse)

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk — ---

nedan sägs.

Skattskyldig, som---— 4 000

kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

haft husföreståndarinna

hos sig anställd, äger, därest han varit

ogift (varmed jämställes änkling,

änka eller frånskild) och haft hemmavarande

barn för vilket rätt till

allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med

belopp som i föregående stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret

icke levt tillsammans

med andra maken, ävensom annan

ogift skattskyldig än som avses i

(Föreslagen lydelse)

2 000 kronor. Har gift kvinna haft

inkomst av jordbruksfastighet och

har hon utfört arbete i förvärvskällan

till minst 300 kronors värde, må

hon åtnjuta avdrag med detta belopp.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet

eller rörelse och har

hustrun utfört arbete i förvärvskällan

till ett värde av minst 300 kronor,

må mannen åtnjuta avdrag med

nämnda belopp.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas

endast om makarna levt tillsammans

och den till avdrag berättigade

maken under större delen av

beskattningsåret varit här i riket bosatt.

Avdraget må åtnjutas endast om

och i den mån den inkomst som berättigar

till avdrag därtill förslår

och må för makarna tillsammans

icke överstiga 300 kronor eller, därest

förhöjning av avdraget med 20 procent

av inkomsten ifrågakommer,

2 000 kronor.

Avdrag enligt detta moment skall

erhållas i kommun där inkomst, som

berättigar till avdrag, tages till beskattning,

i första hand, när så kan

ske, inom hemortskommunen och i

övrigt enligt fördelning som bestämmes

av taxeringsnämnden i sagda

kommun.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk —--

nedan sägs.

Skattskyldig, som — — — 4 000

kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret

icke levt tillsammans

med andra maken, ävensom ogift

skattskyldig (varmed jämställes än
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

nästföregående stycke, äger, därest

han haft hemmavarande eller av den

skattskyldige helt eller delvis underhållet

barn, som stått under hans

vårdnad och för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520

kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor, i

ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp

IV 2 S80 kronor och i ortsgrupp

V 3 000 kronor. Har skattskyldig

som nyss nämnts haft barn, för

vilket allmänt barnbidrag utgått men

vilket icke stått under hans vårdnad,

äger han, därest han helt eller delvis

underhållit barnet, likaledes åtnjuta

ortsavdrag efter vad i detta stycke

sägs, dock endast om den skattskyldige

icke levt tillsammans med den

som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra,

tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)

äger åtnjuta kommunalt

ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 1680

kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor,

i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp

IV 1 920 kronor och i ortsgrupp

V 2 000 kronor.

Har skattskyldig — — — tiotal

kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar,---— högs
ta

beloppet.

Skola makarna -----— högre orts
gruppen.

2 mom. Äkta makar,---obe
roende

skattskyldiga.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft

barn eller icke, liksom ock frågan om

barns ålder skall bedömas efter förhållandena

den 1 november året näst

före taxeringsåret.

(Föreslagen lydelse)

ka, änkling eller frånskild) äger, därest

han haft hemmavarande barn under

16 år, åtnjuta kommunalt ortsavdrag

med belopp som i föregående

stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller

tredje stycket sägs (ensamstående)

äger åtnjuta kommunalt

ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 1 680 kronor, i

ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp

III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920

kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Har skattskyldig —---tiotal

kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar,--- högs
ta

beloppet.

Skola makarna--—- högre orts
gruppen.

2 mom. Äkta makar, —--- obe
roende

skattskyldiga.

(Se vidare anvisningarna.)

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig haft

barn eller icke eller om barn är att

räkna såsom hemmavarande eller

icke, liksom ock fråga om barns ålder

skall bedömas efter förhållandena

den 1 november året näst före taxeringsåret.

Med barn avses jämväl

styvbarn ävensom adopterat barn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960 i

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I fråga om skattskyldig, som ingått

äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande

bestämmelserna äga tillämpning

först vid taxering för det därpå följande

beskattningsåret.

Har eljest---för taxeringen.

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp —

— — influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan---skatteplik
tig

intäkt.

Bestämmelsen att ■— — — sistnämnda

lag.

Skatteplikt föreligger--—-bi
drag

likställda.

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om

gift kvinna levt tillsammans med sin

I fråga om skattskyldig, som ingått

äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande

bestämmelserna, om ej annat följer

av vad som stadgas i sista stycket,

äga tillämpning först vid taxering för

det därpå följande beskattningsåret.

De för gift skattskyldig gallande

bestämmelserna skola i fråga om makar,

som levt tillsammans, tillämpas

jämväl under det beskattningsår, varunder

make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för gift skattskyldig gällande

bestämmelserna skola äga tillämpning

jämväl i fråga om dem som,

utan att vara gifta, leva tillsammans,

om de tidigare varit förenade i äktenskap

eller gemensamt hava eller

hava haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp —

— — influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan--- — skatteplik
tig

intäkt.

Bestämmelsen att — — — sistnämnda

lag.

Skatteplikt föreligger---bi
drag

likställda.

Enligt 46 § 2 mom. första stycket

4) föreligger viss rätt till avdrag för

bidrag till barns underhåll. Med hänsyn

till begränsningarna i avdragsråtten

är sådant bidrag det oaktat att

likställa med periodiskt understöd eller

därmed jämförlig periodisk intäkt,

därför givaren jämlikt bestämmelserna

i 20 § icke är berättigad till

avdrag. I följd härav skall underhållsbidraget

icke hänföras till skattepliktig

intäkt av tjänst som avses i

31 och 32 §§.

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om

gift kvinna levt tillsammans med sin

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

man, bedömes med ledning av föreskrifterna

i 65 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om

person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 §

tillämpas även å person, som här i

riket stadigvarande vistats. Frågan

om en person varit gift eller om en

gift person levt tillsammans med sin

make, liksom ock frågan huruvida

skattskyldig haft barn eller icke bedömes

med ledning av föreskrifterna

i 65 §. Rätt till allmänt barnbidrag

anses föreligga från och med den dag

barnet fötts eller rätten eljest inträtt

till och med den dag barnet fyllt 16

år eller rätten eljest upphört. Med

barn avses jämväl styvbarn ävensom

adopterat barn. Avgörande för frågan,

huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna,

är det förhållande,

som rått under större delen av beskattningsåret.

Vid beräknande — — —- erlägga

sjömansskatt.

man eller om någon haft barn, bedömes

med ledning av föreskrifterna

i 65 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om

person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 §

tillämpas även å person, som här i

riket stadigvarande vistats. Frågan

om en person varit gift eller om en

gift person levt tillsammans med sin

make, liksom ock frågan huruvida

skattskyldig haft barn eller icke bedömes

med ledning av föreskrifterna

i 65 §.

Vid beräknande---— erlägga

sjömansskatt.

till 52 §.

Av 65 § framgår, att de för gift

skattskyldig gällande bestämmelserna

i vissa fall skola tillämpas i fråga

om dem som, utan att vara gifta, leva

tillsammans.

till 65 §.

Bestämmelsen i 65 § andra stycket

skall äga motsvarande tillämpning i

fall som avses i paragrafens sista

stycke. Med äktenskaps ingående är

därvid att jämställa att sammanlevnaden

återupptagits efter äktenskapets

upplösning eller att barn fötts

eller — i fråga om sammanlevnad som

börjar efter barnets födsel — att

sammanlevnaden börjar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1960 eller tidigare år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

9

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)

om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 och 8 §§, 10 § 1 mom. samt 11 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

1 mom. Från sammanlagda---

— nästfoljande stycke.

Skattskyldig, som varit här i riket

bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta

avdrag för periodiskt understöd eller

därmed jämförlig periodisk utbetalning

samt för folkpensionsavgifter

och tilläggspensionsavgifter ävensom

för avgifter för pensionsförsäkring

och för annan personförsäkring,

allt i den omfattning som i 46 § 2

mom. kommunalskattelagen sägs.

Har sådan-----överlåtande för
eningen.

2 mom. Har gift kvinna, som levt

tillsammans med sin man och som

under större delen av beskattningsåret

varit här i riket bosatt, under

året haft inkomst av rörelse eller av

eget arbete, må hon, om och i den

mån sådan hennes inkomst därtill

förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor

eller, om hon haft hemmavarande

barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, med 300 kronor

jämte 10 procent av nämnda inkomst.

sammanlagt dock högst med

1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans

med sin hustru och som under större

delen av beskattningsåret varit här i

riket bosatt, under året haft inkomst

4 §•

1 mom. Från sammanlagda--

— nästföljande stycke.

Skattskyldig, som varit här i riket

bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta

avdrag för periodiskt understöd

eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,

för folkpensionsavgifter

och tilläggspensionsavgifter samt för

avgifter för pensionsförsäkring och

för annan personförsäkring ävensom

för underhåll åt ej hemmavarande

barn under 16 år, allt i den omfattning

som i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen

sägs.

Har sådan---överlåtande för
eningen.

2 mom. Vad i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen

stadgas skall äga motsvarande

tillämpning vid taxering

till statlig inkomstskatt.

1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1959: 565, av 4 § 2 mom. se 1952: 406, av 8 § 1 mom.

se 1958:297, av 8 § 3 mom. se 1950:253, av 10 § 1 mom. se 1959:537 och av 11 § 1 mom.

so 1953:275.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

av jordbruksfastighet eller rörelse

och har den skattskyldiges hustru utfört

arbete i förvärvskällan till ett

värde av minst 300 kronor, må mannen,

om och i den mån inkomsten i

förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta

avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må

icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor eller, om den gifta

kvinnan haft hemmavarande barn

för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat, 1 000 kronor.

8 §.

1 mom. Skattskyldig fysisk--

— 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter

statligt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 3 360

kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor,

i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp

IV 3 840 kronor och i ortsgrupp

V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret

haft husföreståndarinna

hos sig anställd, äger, därest han

varit ogift (varmed i denna paragraf

jämställes änkling, änka eller frånskild)

och haft hemmavarande barn

för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag

med belopp som i föregående

stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret

icke levt tillsammans

med andra maken, ävensom annan

ogift skattskyldig än som avses i

nästföregående stycke, äger, därest

han haf t hemmavarande eller av den

skattskyldige helt eller delvis underhållet

barn, som stått under hans

vårdnad och för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, åtnjuta

statligt ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 2 520

kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor,

i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp

IV 2 880 kronor och i orts
-

(Föreslagen lydelse)

8 §.

Skattskyldig fysisk---48 §

1 mom. kommunalskattelagen.

Vad i 48 § 2 och 3 mom. samt 49 §

kommunalskattelagen stadgas angående

kommunalt ortsavdrag skall äga

motsvarande tillämpning beträffande

statligt ortsavdrag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

grupp V 3 000 kronor. Har skattskyldig

som nyss nämnts haft barn, för

vilket allmänt barnbidrag utgått men

vilket icke stått under hans vårdnad,

äger han, därest han helt eller delvis

underhållit barnet, likaledes åtnjuta

ortsavdrag efter vad i detta stycke

sägs, dock endast om den skattskyldige

icke levt tillsammans med den

som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra,

tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)

äger åtnjuta statligt

ortsavdrag med följande belopp,

nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor,

1 ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp

III 1 8W kronor, i ortsgrupp

IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V

2 000 kronor.

Har skattskyldig under beskattningsåret

varit skyldig erlägga sjömansskatt,

skall det enligt bestämmelserna

i detta moment eljest medgivna

ortsavdraget minskas med en

tolvtedel för varje kalendermånad,

för vilken sjömansskatt erlagts. Det

avdragsbelopp, som sålunda erhålles,

avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,

som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret,

äger att å den taxerade inkomsten

åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp,

utgörande för varje kalendermånad

eller del därav, varunder han

varit här i riket bosatt, en tolvtedel

av det enligt bestämmelserna i 1

mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp,

som sålunda erhålles,

avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen

stadgas angående kommunalt

ortsavdrag skall äga motsvarande

tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt

■--angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter

10 §.

/ mom. Statlig inkomstskatt

--angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mnj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ortsavdrag med belopp som beräk- statligt ortsavdrag med belopp, som

nats enligt 8 § 1 mom. andra stycket beräknats med ledning av 48 § 2 mom.

och som varit här i riket bosatt un- andra eller tredje stycket kommunalder

hela eller någon del av beskatt- skattelagen och som varit här i riket

ningsåret, utgör grundbeloppet: bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret, utgör grundbeloppet:
-

För annan----utgör grund
beloppet

:

Ändå att------denna inkomst
del.

Med familjestiftelse-------eko
nomiska

intressen.

11 §■

1 mom. Äkta makar, som under

beskattningsåret levt tillsammans,

taxeras en var för sin inkomst samt

mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering

avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles,

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas

å den ena makens inkomst,

må bristen avräknas å den andra makens

inkomst. Ortsavdrag beräknas

för en var av makarna till hälften av

det belopp, som i 8 § 1 mom. andra

stycket sägs, dock att, om sådan del

av ortsavdraget helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens

taxerade inkomst, bristen må avräknas

å den andra makens taxerade inkomst.

Avdrag, som i 9 § 2 mom.

andra stycket sägs, beräknas för vardera

maken för sig under iakttagande

av att avdraget för makarna tillsammans

icke må överstiga det i nämnda

stycke angivna högsta beloppet.

Skatten beräknas å det sammanlagda

beloppet av makarnas beskattningsbara

inkomster och fördelas å makarna

efter förhållandet mellan deras beskattningsbara

inkomster. Vad i 10 §

3 mom. sägs, skall därvid tillika iakttagas.

Skola makarna-----högre orts
gruppen.

För annan--— utgör grund
beloppet

:

Ändå att------denna inkomst
del.

Med familjestiftelse ------eko
nomiska

intressen.

11 §•

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret

levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen

därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag,

varom i 4 § 1 mom. förmäles,

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å

den ena makens inkomst, må bristen

avräknas å den andra makens

inkomst. Ortsavdrag beräknas för en

var av makarna till hälften av det belopp,

som i 48 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen sägs, dock

att, om sådan del av ortsavdraget helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å den

ena makens taxerade inkomst, bristen

må avräknas å den andra makens

taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 §

2 mom. andra stycket sägs, beräknas

för vardera maken för sig under iakttagande

av att avdraget för makarna

tillsammans icke må överstiga det i

nämnda stycke angivna högsta beloppet.

Skatten beräknas å det sammanlagda

beloppet av makarnas beskattningsbara

inkomster och fördelas

å makarna efter förhållandet mellan

deras beskattningsbara inkomster.

Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall

därvid tillika iakttagas.

Skola makarna--—- högre orts
gruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

13

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och 129 § 8 mom.

taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga

—--skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig

förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap

före ingången av beskattningsåret

och levt tillsammans under större delen

därav, var för sig haft inkomst

eller förmögenhet, skall vardera makens

deklarationsskyldighet bedömas

med hänsyn till makarnas och

boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig--- — dekla
rationsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning---riket bo
satta.

I fråga---den avlidne.

129 §.

8 mom. Sådan ledamot i prövningsnämnd,

som icke ur befattningshavare

i statens tjänst, äger för tid,

varunder han varit inkallad till

tjänstgöring, åtnjuta arvode med trettio

kronor om dagen. Ledamot, som

är befattningshavare i statens tjänst,

skall för tjänstgöringen åtnjuta, jämte

ersättning för avlöningsförmåner,

som han får avstå under tjänstledighet

för ifrågavarande uppdrag, arvode

med belopp, som bestämmes av

Kungl. Maj:t. Där jämte skall ledamot

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga

—--- skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig

förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap

före ingången av beskattningsåret

och levt tillsammans under större delen

därav, var för sig haft inkomst

eller förmögenhet, skall vardera makens

deklarationsskyldighet bedömas

med hänsyn till makarnas och boets

sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Vad nu sagts skall i tillämpliga

delar jämväl gälla i fråga om

skattskyldiga som avses i 65 § sista

stycket kommunalskattelagen.

Skall skattskyldig---dekla
rationsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning--- — riket bo
satta.

I fråga---den avlidne.

129 §.

8 mom. Ledamot i prövningsnämnd

åtnjuter för tid, varunder han varit

inkallad till tjänstgöring, ersättning

av statsmedel enligt grunder, som

fastställas av Kungl. Maj:t.

'' Senaste"lydelse av 22 § 1 mom. se 1958:299.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning

och traktamente

enligt rese- och traktamentsklass A i

allmänna resereglementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953

(nr 272)

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. samt 5 och 15 §§ uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

2 mom. I skattetabellerna — —

— skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, där makan

har en sammanräknad nettoinkomst

å minst tvåtusen kronor;

2) annan gift,---1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har

hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn, för vilket

rätt till allmänt barnbidrag föreligger

(ogift inkomsttagare med

barn);

i) annan ogift inkomsttagare än

under 3) sägs (ogift inkomsttagare

utan barn).

Gift med maken sammanlevande

kvinna, vars make har inkomst, skall

hänföras till under 3) upptagen

grupp av skattskyldiga, därest hon

har hemmavarande barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag föreligger,

samt eljest till under 4) upptagen

grupp av skattskyldiga.

Gift, med---2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna

hos sig anställd, skall,

om han har hemmavarande barn, för

vilket rätt till allmänt barnbidrag fö
-

4 §•

2 mom. I skattetabellerna —- —

— skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande

manlig inkomsttagare, där makan

har en sammanräknad nettoinkomst

å minst tretusen kronor;

2) annan gift,---1) sägs;

3) ogift inkomsttagare.

Gift med maken sammanlevande

kvinna, vars make har inkomst, skall

hänföras till under 2) upptagen

grupp av skattskyldiga, därest hon

har hemmavarande barn, samt eljest

till under 3) upptagen grupp av

skattskyldiga.

Gift, med — ---2) avses.

Ogift skattskyldig, som har hemmavarande

barn, skall likställas med

gift manlig inkomsttagare som under

2) avses.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

15

(Nuvarande lydelse)

religger, likställas med gift manlig inkomsttagare

som under 2) avses.

Under 3) omnämnd inkomsttagare,

som icke har vårdnaden om barnet

men som sammanlever med den,

under vars vårdnad barnet står, skall

hänföras till under A) angiven grupp

av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

5 §•

Vid beräkning---4 § 4 mom.

Förhållandena den 1 november året

näst före inkomståret äro, där icke

i nästföljande stycke annorledes stadgas,

avgörande för till vilken i 4 § 2

mom. omförmäld grupp av skattskyldiga

vederbörande skall hänföras.

Härvid skall iakttagas, att i nämnda

författningsrum med barn icke avses

barn, som före nyssnämnda tidpunkt

fyllt femton år.

Skall under inkomståret preliminär

A-skatt enligt tabell börja utgå för

skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare

sålunda beräknats, skall i fråga

om skattskyldigs civilstånd det

förhållande, som kan antagas komma

att ligga till grund för taxering

under året näst efter inkomståret,

samt, vad angår frågan om den

skaltskyldige har hemmavarande

eller av honom helt eller delvis underhållet

barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag föreligger, förhållandet

vid den tidpunkt, då debetsedel

jämlikt 35 § sista stycket översändes

till skatlskyldig, vara avgörande

för till vilken i 4 § 2 mom.

avsedd grupp av skattskyldiga vederbörande

skall hänföras. Härvid skall

iakttagas, att i sistnämnda författningsrum

med barn icke avses barn,

som före den 1 november året näst

före inkomståret fyllt femton år el
-

fFöreslagen lydelse)

Med ogift —- —- — eller hemskild.

Med gifta likställas de som, utan

att vara gifta, leva tillsammans, om

de tidigare varit förenade i äktenskap

eller gemensamt hava eller hava haft

barn.

5 §•

Vid beräkning ——- — 4 § 4 mom.

Förhållandena den 1 november

året näst före inkomståret äro, där

icke i nästföljande stycke annorledes

stadgas, avgörande för till vilken i

4 § 2 mom. omförmäld grupp av

skattskyldiga vederbörande skall hänföras.

Härvid skall iakttagas, att i

andra och fjärde styckena av nämnda

författningsrum med barn icke avses

barn, som före nyssnämnda tidpunkt

fyllt femton år.

Skall under inkomståret preliminär

A-skatt enligt tabell börja utgå

för skattskyldig, för vilken skatt icke

tidigare sålunda beräknats, skall i

fråga om skattskyldigs civilstånd det

förhållande, som kan antagas komma

att ligga till grund för taxering

under året näst efter inkomståret,

samt, vad angår frågan om den skattskyldige

har hemmavarande barn,

förhållandet vid den tidpunkt, då debetsedel

jämlikt 35 § sista stycket

översändes till skattskyldig, vara avgörande

för till vilken i 4 § 2 mom.

avsedd grupp av skattskyldiga vederbörande

skall hänföras. Härvid

skall iakttagas, att i andra och fjärde

styckena av sistnämnda författningsrum

med barn icke avses barn,

som före den 1 november året näst

före inkomståret fyllt femton år eller

som fölts efter den 1 november

under inkomståret.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

ler som fötts efter den 1 november

under inkomståret.

15 §.

Vid preliminär taxering skola beskattningsbar

inkomst och beskattningsbar

förmögenhet beräknas i enlighet

med bestämmelserna i förordningen

om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen

om statlig förmögenhetsskatt. Dock

skall iakttagas, att vid bestämmande

av beskattningsbar inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels

till den ortsgrupp, vartill den kommun

eller kommundel hör där den

skattskyldige mantalsskrives för inkomståret,

dels ock, där icke i

andra stycket annorlunda stadgas, till

den skattskyldiges civilstånd den 1

november året näst före inkomståret

samt, vad angår frågan om den skattskyldige

har hemmavarande eller av

honom helt eller delvis underhållet

barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, till förhållandena

vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid

skall iakttagas att med barn icke avses

barn, som före nyssnämnda tidpunkt

fyllt femton år.

Vid preliminär taxering, som sker

under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd

till det förhållande, som kan

antagas komma att ligga till grund

för taxering under året näst efter inkomståret,

samt, vad angår frågan

om den skattskyldige har hemmavarande

eller av honom helt eller delvis

underhållet barn för vilket rätt till

allmänt barnbidrag föreligger, till

förhållandena vid den tidpunkt, då

taxeringen verkställes. Härvid skall

iakttagas, att med barn icke avses

barn, som före den 1 november året

näst före inkomståret fyllt femton år

eller som fötts efter den 1 november

under inkomståret.

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Vid preliminär taxering skola beskattningsbar

inkomst och beskattningsbar

förmögenhet beräknas i enlighet

med bestämmelserna i förordningen

om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen

om statlig förmögenhetsskatt. Dock

skall iakttagas, att vid bestämmande

av beskattningsbar inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels

till den ortsgrupp, vartill den kommun

eller kommundel hör där den

skattskyldige mantalsskrives för inkomståret,

dels ock, där icke i

andra stycket annorlunda stadgas, till

den skattskyldiges civilstånd den 1

november året näst före inkomståret

samt, vad angår frågan om den skattskyldige

har hemmavarande barn, till

förhållandena vid nyssnämnda tidpunkt.

Härvid skall iakttagas att med

barn icke avses barn, som före nyssnämnda

tidpunkt fyllt femton år.

Vid preliminär taxering, som sker

under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd

till det förhållande, som kan

antagas komma att ligga till grund

för taxering under året näst efter inkomståret,

samt, vad angår frågan

om den skattskyldige har hemmavarande

barn, till förhållandena vid den

tidpunkt, då taxeringen verkställes.

Härvid skall iakttagas, att med barn

icke avses barn, som före den 1 november

året näst före inkomståret

fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att förordningens

bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som

erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

17

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295)

om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom. samt anvisningarna till 10 och

12 §§ förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives samt att i de vid samma förordning fogade sjömansskattetabellerna1

kolumn 2 skall utgå och kolumn 3 skall, med ändring

av nuvarande rubrik och nummerbeteckning, erhålla rubriken »Övriga

sjömän» samt nummerbeteckningen 2.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

1 mom. Gör sjöman---perio
diskt

understöd,

c) avgift för sådan pensionsförsäkring,

som avses i 46 § 2 mom. 2) kommunalskattelagen,

eller

d) nedsatt skatteförmåga

må genom — — —- nämnd taxering.

Jämkning i fall som avses vid a)—

c) må dock endast medgivas, om avdrag

vid taxering kunnat påräknas

med minst 600 kronor.

12 §.

1 mom. Gör sjöman---perio
diskt

understöd,

c) avgift för sådan pensionsförsäkring,

som avses i 46 § 2 mom. 2)

kommunalskattelagen,

d) för sådant underhåll av icke

hemmavarande barn under 16 år,

som avses i 46 § 2 mom. i) kommunalskattelagen,

eller

e) nedsatt skatteförmåga

må genom — — — nämnd taxering.

Jämkning i fall som avses vid a)—

d) må dock endast medgivas, om avdrag

vid taxering kunnat påräknas

med minst 600 kronor.

Anvisningar

Anvisningar

till 10 §.

Kolumnen i--- — följande upp
ställning.

till 10 §.

Kolumnen i —--följande upp
ställning.

Å debetsedel för

preliminär A-skatt

angiven kolumn

Avdrag för sjömansskatt Å debetsedel för

verkställes enligt nedan- preliminär A-skatt

stående kolumn i sjömans- angiven kolumn

skattetabellen

Avdrag för sjömansskatt

verkställes enligt nedan- stående kolumn i sjömans

skattetabellen

1

1 1

1

2

3 eller i

2 2 eller 3

3

2

1 Senaste lydelse av tabellerna se 1959: 609.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 76

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

(Nuvarande lydelse)

till 12 §.

Jämkning i fall som avses i 12 §

1 mom. vid d) må för år räknat medgivas

med högst ett belopp, som motsvarar

summan av vederbörligt, vid

erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat

ortsavdrag enligt ortsgrupp

III och 3 000 kronor.

(Föreslagen lydelse)

till 12 g.

Jämkning i fall som avses i 12 §

1 mom. vid e) må för år räknat medgivas

med högst ett belopp, som motsvarar

summan av vederbörligt, vid

erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat

ortsavdrag enligt ortsgrupp

III och 3 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att förordningens

bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras

för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet. Därest under

januari eller februari månad 1961 ifrågakommer att med stöd av bestämmelserna

i 10 § 1 mom. tredje stycket förordningen om sjömansskatt verkställa

skatteavdrag enligt den kolumn som senast tillämpats under år 1960,

skall iakttagas att skatteavdrag skall ske enligt kolumn 1, när under år

1960 senast tillämpats kolumn 1 eller 2, samt att skatteavdrag eljest skall

verkställas enligt kolumn 2.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

19

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

26 februari 1960.

N är varande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor på familjebeskattningens

område samt anför därvid följande.

I. Inledning

Olika frågor rörande beskattningen av familjer har tid efter annan aktualiserats

i riksdagen. Vid 1954 års riksdag väcktes sålunda motioner avseende

det förvärvsavdrag som erhålles vid inkomsttaxeringen när gift kvinna

har eget förvärvsarbete eller biträder mannen i sådant arbete. Riksdagen

anliöll i anledning av dessa motioner i skrivelse nr 372, att Kungl. Maj:t

ville låta verkställa en översyn av reglerna om förvärvsavdraget. En annan

fråga, som uppmärksammats inom riksdagen, är beskattningen av s. k. ofullständiga

familjer.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1957 tillkallade jag

därför regeringsrådet S. P. A. Wilkens (ordförande), dåvarande ledamöterna

av riksdagens första kammare lantbrukaren M. A. Andersson och före

detta lektorn H. L. E. Sjödahl, ledamöterna av riksdagens andra kammare

A. Mary S. Holmqvist och Gerda Höjer, förbundsdirektören S. A. Järdler

och kanslichefen F. O. östman med uppdrag att såsom sakkunniga inom

finansdepartementet verkställa utredning om förvärvsavdraget och därmed

sammanhängande spörsmål på familjebeskattningens område. De sakkunniga,

som antagit benämningen 1957 års sambeskattningsrevision, bar med

skrivelse den 10 juni 1959 avlämnat betänkande angående familjebeskattningen

(SOU 1959: 13). I betänkandet framlägger de sakkunniga förslag som

berör dels förvärvsavdraget, dels frågan när makar skall samtaxeras och

dels beskattningen av s. k. ofullständiga familjer. Rörande författningsförslagen

torde få hänvisas till betänkandet (s. 9—19). Retänkandet är enhälligt.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av statskontoret,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

kammarrätten, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden,

socialstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, familj

er ättskommittén, LO (Landsorganisationen i Sverige), RLF (Riksförbundet

Landsbygdens folk), Statstjänstemännens riksförbund, SACO (Sveriges

akademikers centralorganisation), TCO (Tjänstemännens centralorganisation),

Sveriges lantbruksförbund, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svensk industriförening,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors

samarbetsförbund, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening

och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, varjämte

Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund åberopar ett av

delegerade för Sveriges industriförbund och vissa andra institutioner upprättat

yttrande, i fortsättningen betecknat såsom avgivet av näringslivets

skattedelegation. Yttranden har vidare inkommit från Folkpartiets kvinnoförbund,

Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska barnmorskeförbundet, Svenska

ekonomiföreståndarinnors förening och Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund.

I 1959 års proposition om den allmänna varuskatten framhöll jag, att sedan

denna skatt antagits, utrymme skulle finnas för vissa angelägna reformer

på skatteområdet. Bland de förslag som sålunda kunde aktualiseras

nämnde jag de av sambeskattningsrevisionen förordade reformerna inom

familjebeskattningen.

Jag avser att nu upptaga de av sambeskattningsrevisionen utredda frågorna.

Den fortsatta framställningen kommer att först beröra olika spörsmål

rörande beskattningen av äkta makar. Därefter kommer jag att ingå

på frågan om reformer på området för beskattningen av ogift skattskyldig

som vårdar eller försörjer barn. Inledningsvis kommer därvid inom varje

avsnitt att lämnas en redogörelse för gällande bestämmelser på området..

Däremot kommer frågornas utveckling fram till nuvarande bestämmelser

blott undantagsvis att beröras. Jag får i stället hänvisa till den historik som

sambeskattningsrevisionen redovisar i en bilaga till sitt betänkande (s. 185

—238).

II. Beskattningen av äkta makar

A. Sam- eller särbeskattning

Gällande bestämmelser m. m. Nuvarande bestämmelser om beskattning av

äkta makar har tillkommit vid 1952 års riksdag. Därefter skedda förändringar

i lagstiftningen berör inte principfrågorna utan blott detaljer.

Till grund för 1952 års lagstiftning i ämnet låg den på grundval av 1949

års skatteutrednings betänkande (SOU 1951: 51) utarbetade propositionen

nr 213/1952.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

21

För beskattningen av äkta makar kan huvudsakligen två metoder komma

till användning, särbeskattning och sambeskattning. Vid en fullt genomförd

särbeskattning betraktas makarna såsom av varandra helt oberoende skattskyldiga.

Sambeskattning däremot innebär, att makarna behandlas såsom

ett enda skattesubjekt.

I vårt land är beskattningen av äkta makar sedan gammalt byggd på sambeskattningsprincipen.

Skillnaden mellan principerna kommer främst till

synes, när skatten är progressiv, d. v. s. hos oss beträffande den statliga inkomstskatten

och förmögenhetsskatten. Skattens progressivitet kommer

nämligen att drabba makarna på i princip samma sätt som om de varit blott

en person. Någon motsvarande effekt uppkommer inte vid den kommunala

beskattningen, eftersom skatten där inte är progressiv utan proportionell,

d. v. s. utgår med samma procentsats oberoende av inkomstens storlek.

Sambeskattningsprincipen tillämpas emellertid hos oss inte fullt ut. Genom

att tillämpa olika skalor för den statliga inkomstskatten för gifta och

ogifta har sambeskattningseffekten i vissa inkomstlägen upphävts och i

övrigt mildrats. Vissa regler om avdrag vid inkomstberäkningen har samma

effekt eller ställer i vissa hänseenden samtaxerade makar t. o. m. gynnsammare

än ogifta skattskyldiga.

Även om sambeskattning i första hand sker, när båda makarna har inkomst

eller förmögenhet, förekommer vid sidan härav en stor mängd fall

som i verkligheten kan betecknas som sambeskattning, oaktat endast den

ena maken taxerats. Denna situation föreligger bl. a. när den ena maken

deklarerar för en verksamhet, vari den andra maken hjälpt till. Den deklarerade

inkomsten är då ett resultat av bådas arbetsinsats, ehuru den taxeras

endast hos den make som står för verksamheten. Man talar i dylika fall om

faktisk sambeskattning. Vanligast förekommer dessa fall inom jordbruk och

rörelse. Att här endast den ena maken taxeras för den gemensamt förvärvade

inkomsten har sin grund i den i 20 § kommunalskattelagen meddelade

bestämmelsen, att avdrag icke får ske för värdet av den andra makens

arbete i en skattskyldigs förvärvsverksamhet.

De speciella regler som har avseende på makars beskattning är följande.

Deklarationsskyldighet föreligger, om en persons bruttointäkter uppgått

till minst 1 200 kronor. För makar, som var för sig haft inkomst, inträder

emellertid för vardera maken deklarationsskyldighet, när makarnas sammanlagda

intäkter uppgått till minst nämnda belopp.

Vid inkomst av tjänst medgives avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande

med 100 kronor utan att utredning om kostnaderna behöver förebringas.

Överstiger kostnaderna detta belopp, skall specifikation lämnas och

avdraget får avrundas uppåt till närmaste hela hundratal kronor. Regeln

tillämpas för varje make för sig, oberoende av den andra makens inkomstlörhållanden.

I den män skattskyldig har kapitalinkomster, åtnjutes ett extra avdrag av

,''100 kronor. Detta avdrag är 000 kronor för makar gemensamt, vilket innebär

att av den ena maken icke utnyttjat avdrag får tillgodoräknas den andra

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1060

maken, om dennes kapitalinkomster därtill förslår. Kan den ena maken utnyttja

avdraget, får detta ske oberoende av om den andra maken under inkomst

av kapital redovisar ett underskott.

Beträffande avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen samt premier

och avgifter för kapitalförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, sjuk- eller

olycksfallsförsäkring och avgift till sjukkassa för begravningshjälp gäller

följande: Utan specifikation och även om inga sådana utgifter förekommit

får avdrag göras med 150 kronor och för makar gemensamt med 300 kronor.

Skulle utgifterna överstiga nämnda belopp, får specificerat avdrag göras med

högst 300 kronor och för makar gemensamt med högst 600 kronor. Även här

får make alltså tillgodoräkna sig vad den andra maken icke kunnat utnyttja.

Gift kvinna med inkomst av rörelse eller eget arbete får, i den mån inkomsten

därtill förslår, göra s. k. förvärvsavdrag med 300 kronor. Har hon

minderåriga barn, får hon vid den statliga beskattningen avdraga ytterligare

tio procent av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor.

Gift man med inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse får vid den

statliga beskattningen, i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,

åtnjuta avdrag med 300 kronor, under förutsättning att hustrun utfört arbete

i jordbruket eller rörelsen till ett värde av minst sistnämnda belopp.

Detta avdrag åtnjutes alltså vid s. k. faktisk sambeskattning.

Dessa gift kvinna resp. gift man tillkommande förvärvsavdrag får för

makarna tillsammans ej överstiga 300 kronor eller vid den statliga beskattningen,

om barn finnes, 1 000 kronor. Det gift kvinna tillkommande förvärvsavdraget

på 300 kronor vid den kommunala beskattningen får endast

åtnjutas i hemortskommunen, d. v. s. den kommun, där hon skall vara

mantalsskriven för året näst före taxeringsåret.

Allmänna avdrag med undantag av förvärvsavdraget — d. v. s. förutom

förenämnda avdrag för premier och försäkringsavgifter jämväl avdrag för

underskott å förvärvskälla, folkpensionsavgifter, avgifter för pensionsförsäkring,

periodiska understöd och vid den statliga beskattningen även påförda

kommunala skatter — vilka make helt eller delvis icke kunnat utnyttja, får

avräknas från den andra makens inkomst. Avdragsrätten för underskott å

förvärvskälla är dock för kommunalbeskattningens del begränsad till den

andra makens inkomst i samma kommun.

Makar taxeras var för sin inkomst, mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Från den sålunda åsatta taxerade inkomsten göres ortsavdrag,

olika för de olika ortsgrupperna. Taxeras makarna i skilda kommuner,

tillhörande olika ortsgrupper, beräknas ortsavdragen för båda efter den

högre ortsgruppen. Makar åtnjuter dubbelt så stort ortsavdrag som en ensamstående

skattskyldig. Medan ensamstående skattskyldig har ortsavdrag

med lägst 1 760 och högst 2 000 kronor, är sålunda motsvarande avdrag för

äkta makar lägst 3 520 och högst 4 000 kronor. Hälften av ortsavdraget tillgodoföres

vardera maken, men ortsavdrag, som helt eller delvis icke kunnat

utnyttjas av den ena maken, får avräknas från den andra makens taxerade

inkomst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

År skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret väsentligen nedsatt

till följd av vissa ömmande omständigheter eller har hans inkomst efter

avdrag av därå belöpande skatt understigit existensminimum, kan den taxerade

inkomsten minskas med ytterligare högst 3 000 kronor. Detta maximibelopp,

som avvägts under visst hänsynstagande till ortsavdragens storlek,

gäller också för äkta makar tillsammans.

Vad därefter återstår avrundas nedåt till helt hundratal kronor och utgör

beskattningsbar inkomst för den skattskyldige. Skatteplikt inträder när

skattskyldigs beskattningsbara inkomst uppgår till minst 100 kronor; vid

den kommunala taxeringen till minst 100 kronor i varje ifrågakommande

kommun. Skatteplikt beräknas beträffande makar för varje make för sig.

Den statliga inkomstskatten beräknas på det sammanlagda beloppet av

makarnas beskattningsbara inkomster, varefter den uträknade skatten fordelas

på dem efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster.

Skatten är progressiv och beräknas efter olika skalor för gift skattskyldig

och för ensamstående. De två skalorna är inbördes så avvägda, att skattesatserna

utom i det lägsta och de högsta skikten är högre för ensamstående än

för makar. De nuvarande skatteskalorna, som fastställdes av 1959 års höstriksdag,

belyses av denna tablå.

Skatteskalan för gift

Skatteskalan för ensamstående

Ungefärlig

årsinkomst

kr

Skattesats

%

Beskattningsbar

inkomst

kr

Skattesats]

%

Ungefärlig

årsinkomst

kr

1

2

3

4

5

9 000

10

— 4 000

10

— 7 000

9 000— 11500

10

4 000— 6 000

15

7 000— 9 500

11500— 14 000

10

6 000— 8 000

21

y öuu— 12 000

14 000— 16 500

15

8 000— 10 000

25

12 000— 14 500

16 500— 18 500

20

10 000— 12 000

29

14 500— 16 5U0

18 500— 23 500

27

12 000— 16 000

33

16 500— 21 500

23 500— 28 000

32

16 000— 20 000

37

iii buu— 26 000

28 000— 39 500

38

20 000— 30 000

41

26 000— 37 500

39 500— 51 000

43

30 000— 40 000

45

37 500— 49 000

51 000— 74 500

48

40 000— 60 000

49

49 000— 72 500

74 500—121 000

54

60 000—100 000

54

72 500—119 000

121 000—179 000

59

100 000—150 000

59

119 000—177 000

179 000—

65

150 000—

65

177 000—

Av tablån framgår att vid beskattningsbara inkomster över 4 000 kronor

en ensamstående får högre skatt än makar med samma beskattningsbara

inkomst. Vidare visar tablån att någon progression inte inträder förrän vid

en beskattningsbar inkomst av 8 000 kronor för makar och 4 000 kronor

för ensamstående, motsvarande årsinkomster av 14 000 kronor resp. 7 000

kronor. För makar med gemensam beskattningsbar inkomst av 10 000 kronor

blir skatten densamma som för två ensamstående med vardera 5 000 kronor

beskattningsbar inkomst. -— Skillnaden mellan årsinkomst och beskattningsbar

inkomst beror på omkostnadsavdrag, allmänna avdrag, främst

kommunalskatteavdraget, samt ortsavdrag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Vid den kommunala taxeringen behöver någon sammanläggning av makars

beskattningsbara inkomster icke ske, eftersom den kommunala inkomstskatten

är proportionell.

Vid taxering till statlig förmögenhetsskatt beräknas makarnas skattepliktiga

förmögenhet var för sig. Här förekommer emellertid renodlad sambeskattning,

i det att den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna

gemensamt och utgör — efter viss avrundning ■— summan av makarnas

skattepliktiga förmögenheter. Vid taxeringen gällande skattefritt bottenbelopp

är 80 000 kronor, lika för makar gemensamt och för ogift. Skatten

uträknas efter en skatteskala som är densamma för makar som för ensamstående.

Sambeskattning av äkta makar sker icke för det beskattningsår, varunder

makar ingått äktenskap, utan först från och med det därpå följande året.

Denna bestämmelse har förestavats av praktiska hänsyn. Nygifta makar

kommer nämligen ofta att taxeras i skilda kommuner, varvid det möter svårigheter

att iakttaga reglerna för en gemensam taxering av makarna.

Icke heller sambeskattas makar, som levt åtskilda under större delen av

beskattningsåret. Den närmare innebörden härav skall belysas i senare

sammanhang.

En följd av reglerna om ortsavdragets uppdelning mellan makar har blivit

att källskatten för gift man uttages med högre belopp, om hustrun haft egen

inkomst av lägst 2 000 kronor. Härigenom tages vid källskatteberäkningen

en låt vara schematisk hänsyn till den påverkan en makes skatt röner genom

sambeskatlningen. Mera noggrann hänsyn till skatteförändringar på grund

av sambeskattning tages vid källskatten endast om den skattskyldige påfordrar

det.

Om en make har att enligt uppbördsförordningen belala ränta å kvarstående

skatt och, därest ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt,

ränta icke skulle ha påförts eller skulle ha påförts med lägre belopp, kan

befrielse från ränta medgivas i motsvarande män, dock först efter ansökan.

Utredningen redovisar statistiska uppgifter rörande antalet äktenskap, inkomstfördelningen

för gifta och ensamstående, medelinkomsten i äktenskapen,

m. m. Dessa uppgifter återfinnes i betänkandet på s. 28—35 och 264

—275. Av uppgifterna må här återges följande.

Antalet äktenskap kan med ledning av inkomststatistiken för år 1957

uppskattas till omkring 1 635 000. Uti 980 000 av dessa äktenskap är mannen

ensam inkomsttagare. Detsamma gäller för hustrun i omkring 15 000

iall. I de återstående 640 000 äktenskapen redovisar båda makarna inkomster.

Hustrun är alltså inkomsttagare i 655 000 äktenskap eller i ca 40 procent

av samtliga äktenskap. — Antalet äktenskap, vari ingen av makarna

har inkomst och vilka därför inte är medtagna i inkomststatistiken, kan

uppskattas till högst 65 000. I allmänhet torde det här vara fråga om pensionärer,

som inte blivit taxerade.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Antalet gifta kvinnor, som saknar egen inkomst, är omkring 1 045 000

och av dessa torde ca 60 procent ha hemmavarande barn under 16 år. Återstående

ca 420 000 saknar barn eller har barn, som fyllt 16 år. Till stor del

är det här fråga om kvinnor i högre åldersgrupper.

Antalet gifta kvinnor som har egen inkomst är, såsom nyss nämnts,

655 000. Häri ingår ca 350 000 kvinnor som inte har minderåriga barn. Ca

90 000 av dessa har inte förvärvsarbete och består till helt övervägande del

av pensionärer.

Antalet äktenskap vari båda makarna har inkomster har enligt inkomststatistiken

mellan inkomståren 1951—1957 ökat från omkring 476 000 till

omkring 632 000. Dessa äktenskap utgjorde 1951 29,6 procent av samtliga

äktenskap. 1957 hade procenttalet stigit till 37,0. Med hänsyn till att ortsavdrag

och vissa andra avdrag stigit under denna tidsperiod torde den verkliga

ökningen av antalet äktenskap, vari båda makarna haft inkomster, varit

ännu större.

Inkomststegringen under angivna tidsperiod återspeglas även vid en fördelning

efter inkomstklasser. Antalet äktenskap, vari inkomsten understiger

3 000 kronor, har sålunda sjunkit från 3,6 till 0,5 procent av samtliga äktenskap.

År 1951 uppgick inkomsten till högst 10 000 kronor i hälften av alla

äktenskap. År 1957 återfanns blott en femtedel av äktenskapen i denna inkomstklass.

I endast 16 procent av äktenskapen uppgick år 1951 inkomsten

till 15 000 kronor eller mer. År 1957 hade detta procenttal stigit till 52.

Det kan även nämnas, att under år 1957 i äktenskap, vari båda makarna

var inkomsttagare, 49,6 procent av hustrurna hade inkomster under 3 000

kronor, 27,9 procent mellan 3 000 och 7 000 kronor samt 22,5 procent mer

än 7 000 kronor. I omkring 121 000 äktenskap hade vardera maken över

7 000 kronor i inkomst och i cirka 40 000 äktenskap översteg vardera makens

inkomst 10 000 kronor.

Utredningen. I betänkandet (s. 35—41) redovisas vissa beräkningar som

avser att belysa hur sambeskattningen för närvarande påverkar äkta makars

skatt. Jämförelse har därvid skett mellan den sammanlagda skatt två

kontrahenter har att betala på oförändrade inkomster före och efter äktenskaps

ingående. Den förändring i skatten, som följer av giftermålet, har av

utredningen benämnts sambeskattningseffekten. Denna bär undersökts vid

ett antal inkomstkombinationer.

Dessa beräkningar visar, framhåller utredningen, att, vare sig hustrun har

rätt till 300 kronor i förvärvsavdrag eller ej, äktenskapets ingående medför

skatteminskningar, om makarna har upp till 15 000 kronor i sammanlagd

årsinkomst och detta oberoende av hur inkomsten fördelar sig mellan makarna.

Med ett förvärvsavdrag på 300 kronor och en familjeinkomst på

20 000 kronor uppkommer skatteminskningar vid alla redovisade inkomstkombinationer,

utom när makarna har 10 000 kronor var, då en skatteökning

på 47 kronor inträder. Vid familjeinkomster på 30 000, 50 000 och

100 000 kronor uppkommer skatteökningar, när hustruinkomsten översti
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

ger 10 000 kronor. I några fall är dessa ökningar betydande. Ökningen blir

sålunda 1 776 kronor, när den ena maken har 30 000 och den andra 20 000

kronor i årsinkomst. Om makarna bär 50 000 kronor var i inkomst blir

skatteökningen 5 407 kronor. Om hustruns årsinkomst inte överstiger 7 000

å 8 000 kronor uppkommer däremot alltid skatteminskning och detta oberoende

av hur stor inkomst mannen har.

Av de analyser utredningen gjort framgår vidare, att skatteökningen vid

en given årsinkomst för makar är störst, när deras inkomster är inbördes

lika stora. Den blir sedan lindrigare ju större skillnaden mellan makarnas

inkomster är för att efterhand övergå i en skatteminskning, som i sin tur

är störst, när all inkomst är samlad hos ena maken.

Utredningen beräknar, att år 1957 skulle makarna i omkring 80 000 äktenskap

ha haft lägre skatt som ogifta. I 7 000 å 8 000 av dessa äktenskap

överstiger skillnaden i skatt 1 000 kronor. I omkring 552 000 äktenskap, i

vilka båda makarna har inkomst, liksom även i de ca 1 078 000 äktenskap

där endast ena maken har inkomst, uppkommer däremot skatteminskning

på grund av gällande regler om makars beskattning.

Från och med 1960 års taxering gäller, påpekar utredningen, ändrade bestämmelser

om folkpensionsavgifterna. Enligt dessa utgår avgiften med 4

procent av den taxerade inkomsten, dock högst med 600 kronor. Detta maximum

gäller för både en ensamstående och två makar. År 1957 gällde i detta

hänseende att maximum för folkpensionsavgiften var dubbelt så stort för

gift (makar tillsammans) som för ogift. Om hänsyn tas till den verkan folkpensionsavgiften

numera har på sambeskattningseffekten, medför, påpekar

utredningen, giftermål en höjning av de samlade pålagorna först när makarnas

inkomster var för sig överstiger 9 000 å 10 000 kronor. Endast i ungefär

45 000 äktenskap skulle makarna då ha lägre skatt som ogifta.

Sambeskattningsrevisionen har sökt beräkna antalet skattskyldiga som

kan utnyttja förvärvsavdraget. Revisionen har därvid funnit att det fasta

förvärvsavdraget på 300 kronor synes kunna utnyttjas av nästan alla de

omkring 575 000 gifta kvinnor, som enligt inkomststatistiken år 1957 var

yrkesverksamma. Av dessa torde omkring 300 000 ha minderåriga barn och

skulle alltså vara berättigade till kvotavdrag med ytterligare högst 700 kronor.

Det beräknas att 60 000 å 65 000 gifta kvinnor med barn har inkomster

på 7 000 kronor eller däröver och sålunda kan utnyttja maximalt förvärvsavdrag.

Beträffande det förvärvsavdrag å 300 kronor som vid faktisk sambeskattning

tillkommer gift man med inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse

beräknar revisionen att det finns inemot 200 000 män med inkomst av jordbruksfastighet

och något mer än 100 000 rörelseidkare som kan utnyttja

avdraget.

Sambeskattningsrevisionen har funnit, att kritiken mot sambeskattningen

i första hand vänder sig mot den ökning i skatt, som kan uppkomma genom

att skatten beräknas på makarnas sammanlagda inkomster. Kritiken riktar

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 dr 1960

sig alltså mot den statliga inkomstskattens progression. I allmänhet torde

man, förmodar revisionen, därvid inte vilja förneka det berättigade i en

progressiv beskattning i och för sig utan anmärkningarna gäller just den

progression, som föranledes av att skatten beräknas på två makars sammanlagda

inkomst i stället för på vardera makens inkomst för sig. Det torde

vara själva sammanläggningen av makarnas inkomster som man finner

leda till en alltför hård beskattning. I allmänhet har man då den föreställningen

att beskattningen skulle bli lindrigare, om makarna beskattades var

för sig såsom ensamstående. Härvid torde ofta förbises, att skattesatserna

för eu ensamstående person är högre än för en gift.

Kritiken mot sambeskattningen hänför sig även till faktorer, som egentligen

inte alls beror av sambeskattningen utan skulle verka i ungefär lika

grad om makarna beskattades var för sig. Detta gäller främst de särskilda

kostnader, som kan vara förenade med att en gift kvinna tar arbete. Denna

fråga hör dock närmast ihop med spörsmålet om förvärvsavdrag för kvinna.

Som ett argument för en lindring i sambeskattningen har, fortsätter revisionen,

även anförts det hinder, som beskattningen säges utgöra för den

gifta kvinnans villighet att ta arbete. Särskilt när det råder brist på för samhället

viktig arbetskraft, t. ex: sjuksköterskor eller lärare, brukar argument

av detta slag framföras. Det frågas då om inte samhället skulle vara mera

betjänt av att medge skattelättnader för att få fram denna arbetskraft än

att vidmakthålla en högre beskattning, som löper risk att motverka sig själv.

Ett vanligt argument är också att sådana skattelättnader, om de infördes,

i realiteten inte skulle kosta samhället nagot, eftersom de samtidigt skulle

framlocka nya skatteintäkter till kanske väl så stora belopp som de bortfallna.

Revisionen finner dock härutinnan skäl till vissa erinringar. Statistiken

synes sålunda knappast ge stöd för ett påstående att sambeskattningen verkar

arbetshämmande. Antalet samtaxerade gifta kvinnor bär nämligen stigit

från 476 000 år 1951 till 632 000 år 1957. Det har även visat sig, att de samtaxerade

kvinnornas inkomster under samma tidsperiod förskjutits uppåt

i snabbare takt än den allmänna inkomststegringen. Slutligen synes statistiken

även visa, att hustruns relativa andel i samtaxerade makars inkomster

i inkomstklasserna över 20 000 kronor ökat, vilket tyder på att den allmänna

ökningen icke är koncentrerad till lägre inkomster utan även omfattar

kvalificerade och jämförelsevis välavlönade yrken. Revisionen tillägger

följande.

Oavsett vad dessa siffror visar är det tydligt, all svårigheter kan påvisas

att ur de gifta kvinnornas led rekrytera behövlig arbetskraft till vissa yrken.

Det är dock ingalunda säkert, att beskattningen är det enda eller ens det

övervägande hindret. En mångfald faktorer kan här samverka och att fullt

ut klarlägga orsakerna till rekryteringssvårigheterna är ej möjligt. Hindren

kan bestå i barnsbörd, skötsel av barn, andra familjeskäl eller helt enkelt

däri att den gifta kvinnan föredrar att arbeta i hemmet. Företeelsen är då

snarast cn följd av stigande standard. Uteslutet är heller inte att sambeskattningen

ibland får utgöra ett utåt åberopat skäl, medan i verkligheten andra

skäl är bestämmande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj. ts proposition nr 76 år W60

I detta sammanhang har utredningen uppmärksammat en speciell form av

arbetshämmande effekt, som anses bero av sambeskattning^!!. Härom anföres

följande.

Enligt vad som upplyses har man på industrihåll trott sig kunna förmärka

en tendens hos de anställda att begränsa hustrurnas inkomst av yrkesarbete

till 2 000 kronor om året. Huruvida detta är någon mera allmän företeelse

k„ar.*nte med säkerhet kunnat konstateras, men det synes inte osannolikt att

sa är fallet. Orsaken härtill skulle då ligga i källskattetabellernas konstruktion.

Enligt kolumn 4 i dessa tabeller uttages nämligen högre källskatt av

mannen, så snart hustrun har egen inkomst å 2 000 kronor eller mera. Skillnaden

i källskatt enligt kolumn 4 och den eljest för gift man tillämpliga kolumn

3 är inte oväsentlig: om mannen har eu veckolön på 250 kronor dragés

härå för honom omkring 10 kronor mera i källskatt, när hustrun tjänar

2 000 kronor eller mera om året. Det är möjligt att denna mycket påtagliga

effekt har den verkan, att mannen inte gärna ser att hustruns inkomst

kommer upp till denna gräns. Det är även möjligt att i det nämnda exemplet

skatteökningen 10 kronor uppfattas som en direkt inerskatt i följd av sambeskattningen.

I själva verket beror detta på ortsavdragsbestämmelserna.

Genom att hustrun har egen inkomst utnyttjar hon sin andel i makarnas

gemensamma ortsavdrag, vilket givetvis måste ha den följden, att mannen

får en högre skatt än han eljest skulle fått. En annan sak är att — när det

gäller inkomster av den i exemplet nämnda storleken — den skatt, som

makarna sammanlagt har att slutligt betala, i de allra flesta fall är lägre

än den skatt, som mannen haft att betala, om han ensam intjänat motsvarande

inkomst och likaledes lägre än den skatt makarna haft att betala

på sina inkomster, om de beskattats var för sig som ensamstående. Detta

sammanhang är emellertid inte lätt att se och det kan knappast förnekas att

kolumn 4 i källskattetabellen ger en vilseledande uppfattning.

Sambeskattningsrevisionen anser att — även om missuppfattningar kan

påvisas och sambeskattningen får bära skulden för mycket som har sin rot

i andra förhållanden — man inte bör bortse från att aversionen mot nuvarande

sambeskattning dock är en realitet, som kan ha vissa icke önskvärda

verkningar. En ändrad avvägning av skattebördan mellan gifta och ensamstående

bör därför, menar revisionen, övervägas. Med en sådan avvägning

kan sambeskattningseffekten direkt påverkas. Vidare finns möjligheten att

ändra förvärvsavdraget, varigenom kostnadssynpunkterna direkt kan beaktas.

Med denna utgångspunkt har sambeskattningsrevisionen övervägt huruvida

en övergång till ett system med särbeskattning är att rekommendera.

Revisionen erinrar om att denna fråga tidigare varit föremål för ingående

överväganden, senast i samband med 1952 års lagstiftning i dessa frågor.

Mot ett särbeskattningssystem har anförts flera skäl. Det har sålunda framhållits

att i särbeskattningens natur ligger att någon skillnad inte göres

mellan gifta och ogifta. Detta innebär bl. a. att i ett fullt genomfört särbeskattningssystem

ortsavdraget bör bestämmas lika för alla inkomsttagare.

Om två makar båda har inkomst bör var och en få sitt ortsavdrag.

Skulle t. ex. den ena maken ha så ringa inkomst, afl han inte kan helt utnyttja

sitt ortsavdrag, skall det outnyttjade beloppet inte tillgodoräknas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

29

den andra maken. Ett sådant ortsavdragssystem låter sig inte gärna genomföra.

Även vid särbeskattning skulle därför ortsavdraget behöva ordnas

så, att två makar alltid har rätt till högre ortsavdrag än en ensamstående

och att den ena maken får rätt att utnyttja det ortsavdrag som den andra

maken inte kan tillgodogöra sig. Därmed har emellertid ett moment av sambeskattning

införts i systemet. Ortsavdrag för makar måste då beräknas på

samma sätt som i det gällande systemet, varav följer att den ena makens

skatt inte kan bestämmas utan att hänsyn tages till den andra makens inkomst.

På samma sätt torde det förhålla sig med underskottsavdrag och

andra avdrag såsom schablonavdragen vid inkomst av kapital och avdragen

för försäkringspremier. Ej heller en så begränsad form av särbeskattning

att någon sammanläggning av makarnas inkomster inte sker vid beräkningen

av den statliga inkomstskatten torde vara möjlig. Därigenom skulle nämligen

enligt revisionens mening öppnas alltför stora möjligheter för makarna

att uppnå skattelättnader genom att fördela inkomsterna mellan sig så att

skatteprogressionen blir den minsta möjliga.

Sambeskattningsrevisionen tillägger, att vissa principiella skäl kan anföras

för att makar skall beskattas helt oberoende av varandra. För detta talar

den relativt självständiga ställning, som enligt nya giftermålsbalken präglar

makarnas inbördes förhållanden, genom att var och en själv äger sin egendom,

att avtalsfrihet föreligger mellan dem o. s. v. Å andra sidan kan för

sambeskattning såsom principiell grund åberopas makarnas underhållsskyldighet

mot varandra, vari även ligger en rätt för makarna att komma i

åtnjutande av samma standard. Revisionen anser under dessa förhållanden

att de principiella skälen inte ger sådant stöd för den ena eller den andra

linjen, att de kan tillmätas någon avgörande betydelse. I stället blir frågan

beroende av praktiska synpunkter. Och därvid kan med fog göras gällande

att sambeskattningen i stora delar är skattetekniskt nödvändig. Revisionen

uttalar att frågan om äkta makars beskattning inte kan tillfredsställande lösas

enligt ett särbeskattningsalternativ. Revisionen anför vidare följande.

Det bör till slut beaktas, att ett ställningstagande till frågan om sambeskattning

eller särbeskattning i och för sig inte är avgörande för beskattningens

tyngd. Även om man — i enlighet med den av oss här framförda

meningen — finner sambeskattningen böra bibehållas såsom princip, leder

inte detta med nödvändighet till eu hårdare beskattning av makar än vad

som skulle följa av särbeskattning. Ur teknisk synpunkt finns intet hinder

för att ordna sambeskattningen på sådant sätt alt den i alla inkomstlägen

ger en lindrigare skatt för makar än vad de med samma inkomster skulle

haft att betala som ensamstående. Detta förhållande framgår för övrigt

redan därav, att en särbeskattning på grundval av nuvarande skatteskalor

skulle i stor utsträckning medföra skatteökningar för makar.

Revisionen är således av den uppfattningen att sambeskattningen hör

bibehållas som princip för beskattningen av äkta makar. I fråga om sambeskattningens

avvägning framhålles att det i allt väsentligt är en fråga om

avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och ensamstående.

För närvarande åstadkommes denna avvägning på två sätt: genom orts
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

avdragen och genom skatteskalorna. Vid den kommunala beskattningen,,

där skatten är proportionell, förekommer dock endast ortsavdragen som

medel för avvägningen.

I fråga om ortsavdragen har numera fullt ut genomförts den principen,

att de är dubbelt så stora för äkta makar som för ensamstående. Eftersom

ortsavdragen närmast avser att från beskattning undantaga ett visst för den

skattskyldiges behov nödvändigt minimibelopp, synes denna princip, anser

utredningen, ge uttryck för den meningen, att äkta makar tillsammans är i

behov av ett lika stort skattefritt minimibelopp som två ensamstående skattskyldiga.

Beträffande skalorna för den statliga inkomstskatten framhålles, att deras

avvägning mellan äkta makar och ensamstående är en omtvistad fråga. Revisionen

anför bl. a. följande.

Bestämmande för avvägningen bör i första hand vara den allmänt vedertagna

skatteförmågeprincipen. I sambeskattningsdiskussionen har visserligen

emellanåt kommit att i detta sammanhang föras in synpunkter även av

annat slag, exempelvis den synpunkten att beskattningen bör underlätta äktenskapsbildningen.

Tydligt är dock att det väsentliga spörsmålet här blir,

hur skatteförmågan hos två makar skall anses förhålla sig till skatteförmågan

hos två ensamstående skattskyldiga.

Revisionen framhåller att, åtminstone tidigare, den uppfattningen varit

rådande att det hos två makar föreligger en större skatteförmåga än hos tvä

ensamstående. Vad som framför allt ansetts ge makarna denna större skatteförmåga

har varit deras ekonomiska gemenskap, med de besparingar som

därigenom kunnat göras på grund av gemensamt bo, gemensamt hushåll

o. s. v. Även den obeskattade inkomst, som representerats av hustruns arbete

i hemmet, har brukat åberopas som argument. Mot detta har invänts, att

även ensamstående i stor utsträckning tillhör familjehushall eller andra gemensamhetshushåll

och att alltså äkta makar i sådant avseende inte kan anses

intaga någon förmånsställning. Och beträffande värdet av hustruns arbete

i hemmet har erinrats, att liknande arbetsinsatser förekommer även

i andra gemensamhetshushåll samt att det över huvud taget får anses främmande

för skattelagstiftningen att låta beskattningen bestämmas av tjänster

som en person, gift eller ogift, utför i sitt privata hushåll. Revisionen anser

sig kunna konstatera, att såsom en följd av samhällets ändrade struktur, eu

glidning kunnat iakttagas mot den uppfattningen, att någon skillnad i skatteförmåga

ej längre bör anses föreligga mellan två makar och två ensamstående

personer.

Som ett steg i riktning mot ett accepterande av denna uppfattning får

betraktas den uppbyggnad skatteskalorna erhöll genom 1952 års riksdagsbeslut.

Skatteskalan för gift skattskyldig avvägdes nämligen då mot skatteskalan

för ensamstående på ett sådant sätt, att upp till en beskattningsbar

inkomst av 10 000 kronor (motsvarande en årsinkomst nu av 16 000 å

17 000 kronor) skatten för två makar blir jämnt dubbelt så stor som skatten

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

för en ensamstående med hälften så stor beskattningsbar inkomst. Intill

denna gräns föreligger således faktiskt det förhållandet att någon skillnad

vid skatteavvägningen inte göres mellan två makar och två ensamstående.

Beträffande högre inkomstlägen än de nu nämnda medför skatteskalorna

en skatt, som för makar är mer än dubbelt så stor som den skatt en ensamstående

har att betala för hälften av makarnas inkomst. Någon bestämd

norm, efter vilken denna merskatt beräknas, kan dock, uttalar de

sakkunniga, inte angivas. Blott en skälighetsavvägning torde kunna åberopas

för skatteskalornas inbördes förhållande i dessa lägen.

En särskild form av sambeskattning innebär den s. k. tudelningsmetoden.

Denna innebär, schematiskt sett, att vid skattläggningen makars sammanlagda

inkomst delas mitt itu, varefter skatt beräknas på vardera hälften

enligt de regler, som gäller för ensamstående skattskyldiga. Skattebeloppen

sammanlägges därefter och summan fördelas på makarna i förhållande till

deras inkomster. Gifta par med lika stor sammanlagd inkomst får med

denna metod alltid lika stor skatt, oberoende av hur inkomsten fördelar

sig mellan makarna.

1952 års riksdagsbeslut i fråga om skatteskalorna innebar att tudelning

genomfördes upp till en beskattningsbar inkomst av 10 000 kronor för makar,

motsvarande 5 000 kronor för ensamstående. Därefter

ringar i skatteskalorna har inte rubbat gränsen för tudelningen.

Sambeskattningsrevisionen understryker att tudelningsmetoden har innebörd

utöver det att den ger möjlighet att på ett rationellt sått lösa sambeskattningsfrågan.

Revisionen anför härom följande.

Givet är att metoden måste tillämpas för all slags sambeskattad inkomst

oavsett inkomstens art. Men den berör inte blott vad som vanligen betecknas

som sambeskattningsfall utan måste få full tillämpning aven for den

stora kategori av gifta, där endast den ena maken är inkomsttagare. Den

inkomst, som i ett sådant äktenskap står till makarnas förfogande, d. v. s.

vad den ensamme familjeförsörjaren intjänar, blir enligt tudelningsmetoden

också delad i två hälfter, varå skatt beräknas enligt de för ensamstående

skattskyldiga gällande grunderna. Skattebeloppet i sin helhet pafores da

givetvis den make som haft inkomsten.--- .

Tudelningsmetoden bygger på det förhållandet att det i ett aktenskap ar

fråga om två personer, vilka skall leva på den inkomst som gemensamt star

till''deras förfogande. Metoden kan sägas ge uttryck för den åsikten att om

makarna tillsammans disponerar en inkomst, vilken är dubbelt så stor som

den inkomst som disponeras av en ensamstående, makarnas skatt bör tor

alt de skall ges samma levnadsvillkor som den ensamstående — vara dubbelt

så stor som den ensamståendes skatt.

Utredningen påpekar tillika att tudelningsmetoden inte utesluter frågan

om ett särskilt förvärvsavdrag för de gifta yrkeskvinnorna. Metoden reglerar

förhållandet mellan gifta och ensamstående, däremot icke förhållandet

mellan yrkeskvinnan och hemmafrun. Den av kostnadssynpunkter betingade

skillnaden i skattehänseende dem emellan kvarstår alltjämt. 1 ett system

med tudelningsmetod blir del därför, i lika hög grad som i ett sambe
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

skattningsystem av annat slag, nödvändigt att taga ställning till frågan i

vad mån denna skillnad bör utjämnas genom ett särskilt förvärvsavdrag för

gift kvinna.

Revisionen har beräknat att, om en fullständig tudelning skulle genomföras

på grundval av den före 1961 års taxering gällande skatteskalan för

ensamstående, detta skulle medföra ett skattebortfall för staten på 213 miljoner

kronor. En sådan reform skulle inte innebära skatteökning för någon

men väl skatteminskningar för makar med inkomster över nuvarande tudelningsmaximum.

För att täcka ett skattebortfall på 213 miljoner kronor enbart genom en

höjning av uttagningsprocenten erfordras en höjning från nuvarande 100

till 106,1.

I betänkandet redovisas vidare såsom diskussionsunderlag ett antal alternativa

lösningar för tudelning, nämligen

fullständig tudelning på grundval av nuvarande skatteskala för makar,

varigenom en inkomstökning för staten å 120 miljoner kronor uppkommer

vid oförändrad uttagningsprocent;

fullständig tudelning med helt nya skatteskalor utan skattebortfall för

staten;

fullständig tudelning med helt nya skatteskalor med skattebortfall för

staten på 22, 51, 72 och 117 miljoner kronor;

tudelning upp till 14 000 kronor beskattningsbar inkomst för makar

(motsvarande en årsinkomst av ungefär 21 000 kronor) och ledande till

oförändrade skatteintäkter för staten resp. skattebortfall å 34 och 65 miljoner

kronor;

tudelning upp till 16 000 kronor beskattningsbar inkomst för makar (motsvarande

en årsinkomst av ca 23 500 kronor) med skattebortfall för staten

å 3,5, 43 och 122 miljoner kronor; samt

tudelning upp till 20 000 kronor beskattningsbar inkomst för makar (motsvarande

en årsinkomst av omkring 28 000 kronor) utan skattebortfall samt

med skattebortfall å 36, 61 och 117 miljoner kronor.

Rörande detaljerna i de olika alternativen liksom även beträffande deras

individuella verkningar i olika inkomstlägen torde få hänvisas till betänkandet

s. 63—76. Det bör ånyo påpekas, att revisionens beräkningar bygger

på de skatteskalor som gällde före 1959 års höstriksdags beslut om ändrade

skatteskalor.

Revisionen övergår härefter till att bedöma angelägenheten av en ändring

av den nuvarande tudelningsgränsen. Därvid åberopas vissa uppgifter

om befolknings- och inkomstutvecklingen sedan tillkomsten av den nuvarande

gränsen.

Revisionen nämner, att år 1951, när den nuvarande tudelningsgränsen vid

10 000 kronor beskattningsbar inkomst föreslogs, föll 91 å 92 procent av alla

äktenskap inom denna gräns. År 1952, när skalorna fastställdes, föll alltjämt

87 procent av äktenskapen inom tudelningsgränsen. För år 1959 bär

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 3

Kungl. Maj:ts proposition in 76 år W60

det totala antalet äktenskap med beskattningsbar inkomst beräknats till

1 662 000. Av dessa faller 1 136 000 eller 68,3 procent inom tudelningsgränscn,

medan i 526 000 äktenskap eller 31,7 procent den beskattningsbara inkomsten

överstiger 10 000 kronor. För att återställa förhållandena så att

ludelningen år 1959 omfattar lika stor andel av äktenskapen som åren 1951

eller 1952, skulle gränsen behöva höjas till 18 000 kronor resp. 15 000 kronor

beskattningsbar inkomst.

Med hänsyn enbart till förändringarna i penningvärdet, sådant det avspeglar

sig i konsumentprisindex, skulle gränsen behöva höjas till 14 000

kronor i förhållande till 1951 års penningvärde och till 13 000 kronor i forhållande

till 1952 års penningvärde. ..

Genom utvecklingen har, påpekar revisionen, de flesta vanliga fall, nar

man och hustru har heltidsarbete, numera kommit att ligga ovanfor tudelningsgränsen,

medan de år 1951 föll inom gränsen.

1 betänkandet hävdas slutligen att uppfattningen, att två makar med

hänsyn till sin hushållsgemenskap har större skattekraft än två ensamstående,

mist alltmer av sitt innehåll. På beskattningsområdet har detta bidragit

till att ortsavdragen vid både den statliga och den kommunala taxeringen

gjorts dubbelt så stora för makar som för ensamstående. Vid kostnadsundersökningar

brukar också numera äkta makar ofta räknas som 2,0 konsumtionsenheter

(varvid en vuxen mans behov satts till 1,0 konsumtionsenheter),

medan det ännu, när 1949 års skatteutredning gjorde sina undersökningar,

inte var ovanligt att makar i levnadskostnadsstatistiken räknades

som 1,8 konsumtionsenheter. Denna dubblering vid beräkning av äkta

makars konsumtionsbehov gäller dock inte, fortsätter revisionen, exempelvis

vid beräkning av folkpension.

Om tudelningsmetoden anses utgöra en lämplig grundval för avvägningen

av skattebördan mellan ensamstående och äkta makar, kan frågan ställas

om resonemanget har sin giltighet oavsett storleken av makarnas inkomst

eller om det finns skäl för ett annat bedömande när inkomsten når en viss

höjd. Härom anför revisionen bl. a. följande.

Hittills har principen godkänts endast intill en viss inkomstgräns, med

den motiveringen att gemenskapen i högre inkomstlägen är av sådan betydelse

att den får anses där medföra större skattekraft för två makar än för

två ensamstående. Även för dessa inkomstlägen gör sig dock den synpunkten

gällande att, i den mån fördelar verkligen kan påvisas, dessa i samma

grad kan uppnås i liknande hushållsgemenskaper for andra an akta makar.

Synpunkterna står emellertid här mot varandra och olika uppfattningar kan

råda om vilken vikt, som i beskattningshänseende bör tillmätas äkta makars

ekonomiska gemenskap, samt om den inkomstgräns som eventuellt bor

gälla för ett sådant hänsynstagande.

Sammanfattningsvis anger sambeskattningsrevisionen sin inställning till

en höjning av tudelningsgränsen sålunda. En höjning är önskvärd. För

att denna skall få betydelse ur sambeskattningssynpunkt torde gränsen böra

å Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

avsevärt höjas. Vissa skäl kan då anföras för att tudelningsprincipen genomföres

fullt ut. Förutsättningar att för närvarande genomföra en reform på

detta område synes dock knappast föreligga. Å ena sidan torde, såvitt direktiven

för utredningen visar, det statsfinansiella läget inte medgiva att

reformen genomföres utan skattehöjningar för någon kategori skattskyldiga.

Å andra sidan är de skattehöjningar, varmed man då måste räkna, av

den storlek att de kan anses utgöra ett hinder för en reform. Frågan torde

därför böra tagas upp till diskussion, när bättre förutsättningar finnes för

reformens förverkligande. Under dessa förhållanden har revisionen redovisat

sina undersökningar och synpunkter utan att ta ställning till vilken

skatteskala, som kan anses lämpad att lägga till grund för en tiulelningsrel''orm.

Remissyttrandena. Del alldeles övervägande antalet remissinstanser delar

utredningens uppfattning alt sambeskattningsmetoden bör bibehållas i fråga

om makars beskattning.

hn övergång till särbeskattning förordas blott i tre yttranden. Länsstyrelsen

i Jönköpings län åberopar nya giftermålsbalkens regler enligt vilka vardera

maken äger råda över sin egendom varjämte makarnas förmögenheter

utgör från varandra helt skilda förvaltningsobjekt. Länsstyrelsen anser att

därav bör fÖlja att makarna även skattemässigt behandlas som av varandra

oberoende. Länsstyrelsen finner inte att övertygande skäl anförts för att

bibehålla sambeskattningen och ifrågasätter om inte tiden nu är mogen för

(ivergång till särbeskattning. Rörande utformningen av ett system med särbeskattning

anför länsstyrelsen att man därvid inte bör gå så långt att man

\ägiar make, som ensam bär inkomst, ort savdrag för andra maken men inte

heller så långt att man beskattar vardera maken för hälften av deras sammanlagda

inkomst. Svensk industriförening anför liknande synpunkter och

understryker att särbeskattning medför ett förenklat taxeringsförfarande.

Även för Yrkeskvinnornas samarbetsförbund framstår ett särbeskattningssystem

såsom principiellt riktigt.

Folkpartiets kvinnoförbund anför följande.

Enligt kvinnoförbundets åsikt är det fullt tänkbart att beskattningen av

akta makar sker enligt ett särbeskattningssystem. Kvinnoförbundet vill

emellertid i dagens läge inte förorda detta men önskar framhålla att de av

revisionen framförda argumenten mot en särbeskattning knappast är hållbara.

Sålunda anser förbundet att möjligheten för makar alt uppnå skattelättnader

genom att godtyckligt fördela den sammanlagda inkomsten mellan

sig överdrivits.

Även bland förespråkarna för sambeskattningssystemet åberopas giftermålsbalken.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det i detta

sammanhang väsentligt, att såsom principiell grund för sambeskattning kan

åberopas bestämmelserna om makarnas ömsesidiga underhållsskyldighet mot

varandra, vari även ligger eu rätt för makarna att komma i åtnjutande av

samma standard. TCO uttalar, att särbeskattningen inte synes ha några påtagliga

fördelar, som inte också kan uppnås inom ramen för ett sambeskatt
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 dr 1060

ningssystem genom kompletterande regler. SACO anser, att den direkta beskattningen

— så länge det progressiva systemet bibehålies — bör utvecklas

i riktning mot beskattning per konsnmlionsenhet. En sadan tillämpning

av skatteförmågeprincipen leder till en sambeskattning med fullständigt genomförande

av principen om sammanläggning och Indelning. Vill man inte

helt acceptera denna princip och genomföra den över hela skalan, föreligger

knappast, fortsätter SACO, tillräckligt starka skäl att motsätta sig en

särbeskattning.

LO instämmer i revisionens slutsats att sambeskattningen i stora delai

är skattetekniskt nödvändig och att de principiella skälen inte heller är av

den art, att de avgjort talar för särbeskattning eller mot sambeskattning.

LO påpekar att kritiken mot sambeskattningens nuvarande utformning, i den

mån den riktar sig mot sammanläggningen av makarnas inkomster vid beskattningen,

avser fall där metoden medför högre skatt än vid beskattning

av makarna var för sig. LO anser att man vid bedömningen av denna

fråga torde få beakta, att nämnda effekt uppnås först i högre inkomstlägen.

Därvid kan man inte heller bortse från skatteförmågeprincipen. Om man

bortser från den förvärvsarbetande gifta kvinnans kostnader i jämförelse

med den hemmavarandes — som vid beskattningen i princip regleras av

förvärvsavdraget — så förändras inte skatteförmågan vid lika inkomster

därav att inkomsten förvärvas av båda makarna gemensamt i stället för endast

den ena av dem.

Frågan huruvida sambeskattningen bör bibehållas eller någon form av särbeskattning

prövas bör enligt kammarrättens uppfattning närmast betraktas

såsom en praktisk angelägenhet. Kammarrätten tillägger följande.

Intetdera systemet kan i och för sig anses riktigare än det andra. Det

system bör alltså väljas, som kan antagas vara mest användbart för åstadkommande

av eu rättvis beskattning. Vilket av systemen man än stannar

för, är dock givetvis icke nödvändigt, att det genomföres ända därhän, att det

leder till otillfredsställande resultat. Missnöjet med den nu gällande sambeskattningen

torde exempelvis framför allt bero på, att detta system i sin

nuvarande utformning i vissa lägen uppfattas såsom en speciellt hög skattebelastning

på gitt kvinnas inkomst, något som anses särskilt kännbart, om

inkomsten härrör av normalt förvärvsarbete. Oppositionen häremot kan

icke anses rikta sig mot progressivitcten såsom sådan ntan mot den speciella

skärpning av progressivitcten, som inträder genom sammanslagning

vid skatteberäkningen av två särskilda skattesubjekts inkomster.

Flera av de organisationer som yttrat sig över betänkandet hävdar all trågan

om sambeskattningens utformning har arbetsmarknadspolitiska aspekter.

Sveriges köpmannaförbund anser sålunda att gällande bestämmelser

och praxis i fråga om beskattningen ofta varit till avsevärt hinder för rekrytering

av erforderlig arbetskraft. De gifta kvinnorna har inför utsikten att

bli samtaxerade dragit sig för extra arbete. Ej sällan har för övrigt deras

män reagerat mot hustrurnas arbete, när männen själva i samband med taxeringen

fält kvarstående skatt. Men även i den mån det gällt fast anställd

personal, har man inom förbundet kunnat konstatera, att beskattningen tillmätts

stor betydelse från de anställdas sida. När kvinnlig personal ingålt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

äktenskap, har beskattningen ofta varit ett starkt skäl mot deras fortsatta

arbete i förvärvslivet. Har mannen haft inkomst av någorlunda tillfredsställande

storlek, har man kunnat konstatera en tydlig tendens bland den

kvinnliga personalen att sluta sin anställning. Motsvarande erfarenheter

torde man, säger förbundet, ha gjort inom industrien.

Statstjänstemannens riksförbund anför liknande synpunkter och tillägger

att, om det skall lyckas att få många, ofta med stora kostnader utbildade,

gifta kvinnor att söka och kvarbli vid förvärvsarbete, åtgärder behövs för att

avlägsna eller mildra de nackdelar, som nuvarande sambeskattningssystem

medför. Svenska barnmorskeförbundet menar, att den inom ett flertal områden,

exempelvis skolväsendet, sjuk- och förlossningsvården, rådande markanta

bristen på kvalificerad arbetskraft till stor del har sin grund i den

för gifta förvärvsarbetande kvinnor ogynnsamma skattelagstiftningen.

LO däremot instämmer med sambeskattningsrevisioncn i att en mångfald

samverkande faktorer utöver den eventuella sambeskattningseffekten påverkar

frekvensen av förvärvsarbete bland gifta kvinnor. Om man vill öka

denna frekvens, torde därför arbetsmarknadspolitiska åtgärder få komma i

första rummet.

SACO som anser, att man inte behöver föra in arbetsmarknadssynpunkter

i argumentationen, påpekar dock att en sambeskattningsreform skulle ha

särskilt stor betydelse för kvinnor som underkastat sig en långvarig och

kostsam utbildning, t. ex. genom universitets- och högskolestudier. Det

måste vara av stor samhällelig betydelse att de investeringar som nedlagts

på utbildningen av denna arbetskraft verkligen kommer till nytta på arbetsmarknaden.

Flera remissinstanser anser att en fullständig tudelning skulle eliminera

anledningarna till kritik mot sambeskattningen. Sålunda anför t. ex. SACO

följande.

Genom ett genomförande av den s. k. tudelningsprincipen i hela skatteskalan

skulle man undvika, att äktenskaps ingående leder till högre skatt

än vad kontrahenterna hade som ogifta. Härigenom åsyftar man principiellt

endast en ändrad skatteavvägning mellan äkta makar och ensamstående,

medan reformen ej påverkar skatteavvägningen mellan äktenskap med en

och två yrkesarbetande med en och samma sammanlagda inkomst i äktenskapet.

Detta får emellertid ej undanskymma det förhållandet, att en sådan

reform även skulle innebära en skattelindring för äktenskap med två yrkesarbetande

makar jämfört med nuvarande förhållanden. Genom en ”tudelningsreform

skulle äktenskap aldrig medföra skattehöjning och marginalskatten

för hustruns arbetsinkomst sänkas jämfört med nuvarande förhållanden.

Även om en tudelningsreform principiellt åsyftar skatteavvägningen

mellan gifta och ensamstående oavsett om hustrun arbetar eller inte, så

har den alltså stor positiv betydelse även med hänsyn till de yrkesarbetande

kvinnorna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att vid en genomförd tudelning

sambeskattningen såsom sådan visserligen kvarstår med dess konsekvenser

i fråga om marginalskatt för den av makarna som har den mindre in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Mujds proposition nr 76 ur 1960

komsten, men makarnas sammanlagda skatt blir alltid lägre an vid särbeskattning.

En fullt genomförd tudelningsprincip kan därför väntas efterhand

neutralisera den mot sambeskattning^! riktade kritiken. Den sedan

åtskilliga år pågående, allt mera irriterade och irriterande debatten på detta

område kan förväntas ebba ut inför en lösning, som man har anledning

acceptera såsom slutgiltig för lång tid framåt.

En fullständig tudelning förordas även av länsstyrelserna i Kalmar,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och

Kopparbergs län samt Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Svenska barnmorskeförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet

och Svenska ekonomiföreståndarinnors förening.

Näringslivets skattedelegation uttalar sig likaså för en fullständig tudelning

men anser att reformen endast kan genomföras i samband med eu

sänkning av den statliga inkomstskatten. De direkta skatterna är nämligen

enligt delegationen så höga, att en skatteskärpning för någon grupp

inte kan tillåtas. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs

län samt Svensk industriförening och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

är av samma uppfattning.

Riksskattenämnden vill understryka att, ur de synpunkter nämnden särskilt

har att företräda, varje ändring av inkomstskatteskalorna, som medför

en väsentlig ökning av skattebördan för en mycket stor grupp av skattskyldiga,

i rådande läge är ägnad att medföra svåra påfrestningar på deklarationsmoralen

och därmed även inverka på skatteunderlaget.

Kammarrätten däremot synes inte vilja förorda en fullständig tudelning

och inte heller någon höjning av tudelningsgränsen. Kammarrätten anför

följande.

Härom torde kunna sägas att en mindre höjning av tudelningsgränsen

icke får nödig effekt. Ä andra sidan torde mot en konsekvent genomförd tudelning

kunna erinras, att den i vissa lägen knappast innebär en rättvis avvägning

av skattebördan. Kammarrätten vill därför uttala önskvärdheten

av att undersökning sker, huruvida inte -— om ett sambeskattningssystem

befinnes mest ändamålsenligt jämväl i fortsättningen -—- de mindre tillfredsställande

verkningarna av det nu tillämpade systemet kunna elimineras

eller mildras genom andra metoder än de av sambeskattningsrevisioncn

ifrågasatta.

Även Folkpartiets kvinnoförbund ställer sig tveksamt till en höjning av

tudelningsgränsen och framhåller att vid oförändrat skatteuttag detta medför

inte bara en skatteskärpning för ensamstående utan även svårigheter

att få till stånd eu riktigare avvägning av skattebördan för familjer med

förvärvsarbetande hustru i förhållande till familjer med hemarbetande

hustru.

Familjerättskommittcn håller före att eu höjning av tudelningsgränsen

åtminstone till vad som motsvarar penningvärdeförändringen är motiverad.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Skaraborgs, Västmanlands och

Kopparbergs län samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund delar den
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1!)60

11a uppfattning. Även LO förordar eu sådan höjning och föreslår att tudelningsgränsen

bestämmes till 14 000 kronor. Valet av gräns kan, enligt

LO, motiveras med att en realinkomstökning därmed leder till en motsvarande

större insats i de välfärdsåtgärder som finansieras med skattemedel.

Såsom gräns för ludelningen föreslås av Sveriges lantbruksförbund högst

15 000 kronor, av länsstyrelsen i Hallands län 20 000 kronor och av Svensk

industriförening 30 000 kronor. I andra yttranden yrkas höjning utan att

någon till beloppet angiven gräns föreslås.

Frågan huruvida eu höjning av tudelningsgränsen bör ske, även om

skattebördan för ensamstående därmed skulle ökas, berörs i några yttranden.

Riksräkenskapsverkct anser sålunda, att det inte är möjligt att eliminera

kostnaderna för en reform genom åt! omfördela skattetrycket. Länsstyrelserna

i Malmöhus och Älvsborgs län samt SACO och Svenska barnmorskeförbundet

motsätter sig att en höjning av tudelningsgränsen får

föranleda skärpt beskattning av ensamstående, överståthållarämbetet yttrar

sig i samma riktning.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot, att man kan godtaga en sådan

konsekvens. Om den för gifta avsedda skatteskalan göres tillämplig även

för de s. k. ofullständiga familjerna, behöver någon tvekan i detta hänseende.

inte hysas. Höjningen av de ensamståendes skatt skulle nämligen då

till en betydande del drabba de unga ogifta, som har en relativt större skattekraft

än familjerna. Länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län, som

föreslagit att tudelningen skall genomföras fullt ut, synes förutsätta att

detta kan komma att ske på de ensamståendes bekostnad. Länsstyrelsen i

Kalmar län uttalar sålunda att, om staten inte kan bära skattebortfallet för

en sådan reform, denna hör ske enligt sambeskattningsrevisionens alternativ

E eller H, vilka innebär skatteökningar på 77 resp. 31 milj. kronor för de

ensamstående. Länsstyrelsen i Kristianstads län ger sitt förord åt alternativen

E och F (skatteökning å 75 milj. kronor för ensamstående). Länsstyrelsen

i Kalmar län uttalar bl. a. att om man har den uppfattningen, att det

existerande förhållandet varit orättvist, detsammas existens icke får lägga

hinder i vägen för en annan ordning. Konsekvenserna måste då tagas, även

om desamma måste bli mer eller mindre kännbara för vissa kategorier. Det

primära bör vara att åstadkomma ett i och för sig rättvist skattesystem, på

vilket skatteuttaget kan byggas upp allt efter det föreliggande behovet. Även

länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län är av den åsikten

att eu ändring av nuvarande skatteskalor hör ske även om den skulle medföra

skärpt skatt för vissa grupper skattskyldiga.

SACO hävdar att en sambeskaltningsreform kan och bör genomföras

utan att den direkta beskattningen av ensamstående höjes. Kostnadsbortfallet

för en sambeskattningsreform bör enligt SACO:s mening täckas genom

inkomsterna av allmän konsumtionsbeskattning.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser att en reform på

området utan samtidig skatteskärpning för ensamstående inte skulle med
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 7(i år 1960

föra så stort skattebortfall som revisionen beräknat. Organisationen förmodar

nämligen att en skattesänkning för gruppen äkta makar skulle stimulera

till ökad arbetsinsats av båda makarna, särskilt för gifta kvinnor, vilket

medför ökat skatteunderlag för staten. På längre sikt behöver då staten

inte vidkännas något inkomstbortfall, i varje fall inte av den storleksordningen

att det förhindrar en angelägen reform.

Sveriges köpmannaförbund anser av liknande skäl att man inte av statslinansiella

hänsyn behöver tveka inför en höjning av tudelningsgränsen.

Förbundet anför följande.

Det finns anledning att förmoda, alt statsfinansiella skäl alltid kan komma

att åberopas i varje läge, varför sådana skäl bör få vika för rättvisekraven

och inför möjligheten att bättre kunna utnyttja arbetskraftsreserven.

Inför de jättekrav, som det allmänna nu ställer på medborgarna, är det

ifrågasatta skattebortfallet relativt obetydligt. Man bör också i detta sammanhang

ha i minnet, att en reform på detta område med stor sannolikhet

kommer att medföra ökade skatteintäkter, enär många gifta kvinnor då

skulle finna det förmånligare att arbeta i förvärvslivet. Det finns enligt förbundets

mening icke heller någon anledning att sätta gränsen lågt, enär

man då alltjämt riskerar att minska den faktiska tillgången på högt kvalificerad

kvinnlig arbetskraft, som åtnjutit en dyrbar utbildning men som

nu på grund av skatteskäl icke anser sig kunna arbeta i förvärvslivet. Då

det dock torde vara fråga om ett relativt begränsat antal sådana krafter, blir

de statsfinansiella konsekvenserna i vad avser dylik arbetskraft icke så stora.

Däremot torde det ur det allmännas synpunkt vara högst angeläget, åt i

dylik arbetskraft icke går förlustig för förvärvslivet, vilket nu är fallet. Icke

minst gäller detta arbetskraft med dyrbar akademisk utbildning.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner det beklagligt att utredningsdirektiven

lett till att den statliga förmögenhetsskatten inte berörts i betänkandet.

Länsstyrelsen anser att den kombinerade progressiviteten bos förmögenhets-

och inkomstbeskattningen medför de mest avskräckande resultaten av

sambeskattningen. I vissa lägen konsumerar skatterna helt en med förmögenhetsökning

följande ökning av inkomsten. En utredning rörande förmögenhetsbeskattningen

synes därför, enligt länsstyrelsen, nödvändig som

komplement till den föreliggande utredningen.

Även Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska barnmor skeförbundet och

Svenska ekonomiföreståndarinnors förening beklagar, att utredningsdirektiven

inte förutsatte en prövning av förmögenhetsskatten. Gällande bestämmelser

på området anses av organisationerna i många fall innebära uppenbara

ska t teorättvisor för äkta makar.

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionens utredning och de över

revisionens betänkande avgivna yttrandena visar atl enighet numera i stort

sett råder bland myndigheter och organisationer om att makars beskattning

bör ske enligt sambeskattningsprincipen. Även om enstaka uttalanden

har gjorts till förmån för ett system med särbeskattning, synes man i regel

även på sådant håll mena att de aktuella problemen vid makars beskattning

i och för sig kan lösas inom ramen för ett sambeskattningssystem.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Den kritik, som anförts mot det nuvarande systemet, torde numera inte

heller rikta sig mot sambeskattningen som sådan utan mot det förhållandet,

att äktenskapet i vissa fall leder till att makarna får högre skatt än om

de varit ogifta. Att denna effekt uppkommer i vissa fall är obestridligt. Det

måste dock understrykas, att den nuvarande sambeskattningen relativt sällan

leder till skattehöjning. En skatteökning uppkommer nämligen — om

man bortser från fall av mera betydande förmögenheter — först när makarnas

sammanlagda inkomster överstiger omkring 20 000 kronor. Även

om makarna har betydligt större inkomst, är sambeskattningen fördelaktig,

när hustruns inkomst inte överstiger omkring 9 000 kronor.

Det sagda innebär att äktenskapet leder till skattelättnad inte bara i de

inemot 1 100 000 äktenskap, där bara en av makarna har inkomst utan också

i bortåt 600 000 äktenskap, där både man och hustru bär inkomst. Blott

i omkring 45 000 äktenskap, d. v. s. 2,6 procent av alla, finns fog för påståendet

att sambeskattningen är ogynnsam.

Orsaken till dessa för många kanske överraskande siffror är främst att

finna i utformningen av gällande skatteskalor. Den statliga inkomstskatten

för makar blir således progressiv först när makarnas sammanlagda årsinkomst

överstiger 14 000 kronor. Så länge årsinkomsten inte överstiger

16 500 kronor är makarnas sammanlagda skatt densamma som skatten för

två ensamstående med vardera hälften så stor inkomst. Därtill kommer att

bestämmelserna om folkpensionsavgiften gynnar makar i förhållande till

ensamstående.

När makars skatt är densamma som skatten för två ensamstående med

vardera hälften så stor inkomst, brukar man tala om skatt efter tudelning.

Av det nyss sagda framgår, att tudelning hos oss tillämpas vid inkomster

upp till 16 500 kronor (beskattningsbar inkomst av 10 000 kronor). Det har

av sambeskattningsrevisionen ifrågasatts om inte gränsen för tudelningen

borde höjas. Revisionen har även redovisat skäl för att genomföra tudelningen

fullt ut. Ett flertal remissinstanser har uttalat sin sympati för eu

höjning av tudelningsgränsen.

Det bör understrykas, att frågan om eu höjd eller fullt ut genomförd Indelning

icke bör förväxlas med frågan om att undanröja sambeskattningens

skattehöjande effekt i de jämförelsevis få fall där en sådan kvarstår. Denna

effekt skulle visserligen försvinna om en fullständig tudelning genomfördes,

men reformens huvudsakliga innebörd skulle bli eu allmän skattelättnad

för äkta makar i relativt höga inkomstlägen eller en omfördelning av

skattebördan mellan gifta och ensamstående till de senares nackdel. Många

äkta makar, som redan har fördel av sambeskattningen, skulle få ytterligare

lättnader. Det sagda hindrar inte, att jag i likhet med sambeskattningsrevisionen

finner en reform i denna riktning i och för sig önskvärd, även om den

knappast kan anses ha högsta prioritet i raden av önskvärda skattelättnader.

Sambeskattningsrevisionens undersökningar har emellertid visat att det

skattebortfall som uppkommer vid en höjning av tudelningsgränsen är betydande.

Redan en så måttlig höjning som till 14 000 kronor beskattnings
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Knngl. Maj:ts proposition nr 76 år 1660

bär inkomst skulle medföra ett skattebortfall av 65 miljoner kronor. Om

hänsyn tages till den ändring i skatteskalorna, som beslöts av 1959 års höstriksdag,

stiger detta belopp till 80 miljoner kronor. En fullständig tudelning

kan beräknas medföra ett skattebortfall av omkring 235 milioner kronor.

En reform på området kan genomföras så att den inte leder till skatteökning

för någon. Hela skattebortfallet måste då bäras av staten. Som nyss

antytts kan emellertid de nya skatteskalorna också konstrueras så att skattebortfallet

helt eller delvis uppväges av skattehöjningar för de ogifta.

Vid en bedömning av möjligheterna till en reform måste konstateias att

en mera väsentlig höjning av statsskatten för ensamstående knappast är en

framkomlig väg. Därest en ändring av skatteskalorna skall ske, måste dessa

enligt min uppfattning få en sådan utformning att ändringen inte leder till

några påtagliga skattehöjningar. Skattebortfallet far med andra ord i princip

bäras av staten.

Möjligheterna för staten att i anledning av en reform på familjebeskattningens

område vidkännas en minskning av inkomsterna är starkt begränsade.

Det bör erinras om att de förslag till förbättring av förvärvsavdraget

för yrkesarbetande mödrar och till lättnader i beskattningen av s. k. ofullständiga

familjer, varom sambeskattningsrevisionen enats, medför ett skattebortfall

av 35 miljoner kronor om året. Under rådande förhållanden utgör

detta belopp det största skattebortfall, som kan komma i lråga.

Väger man angelägenheten av de olika reformförslagen mot varandra,

står det enligt min mening klart att företräde bör ges åt de av sambeskattningsrevisionen

förordade reformerna. Jag vill i detta sammanhang ånyo

erinra om de förut återgivna siffrorna, som visar alt i 97 procent av alla äktenskap

skattebördan är lindrigare eller i vart fall inte högre än om makarna

taxerats såsom ensamstående. Även om det framstår som önskvärt att

lätta skattebördan för äkta makar, synes det från rättvisesynpunkt vara

ett mera angeläget krav att ge förvärvsarbetande hustrur ökade möjligheter

till kompensation för sina kostnader och att lindra beskattningen av ensamstående

med minderåriga barn.

Jag biträder därför revisionens enhälliga uppfattning att man inte i detta

sammanhang bör ändra tudelningsgränsen. Om förhållandena skulle utveckla

sig därhän, att en sänkning av den direkta inkomstskatten blir möjlig,

får frågan om skattebördans avvägning mellan gifta och ogifta tagas

upp till förnyat övervägande.

B. Förvärvsavdraget

Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelserna om törvärvsavdrag är intagna

i 46 § 3 mom. kommunalskattelagen och 4 § 2 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt. De tillkom i huvudsak år 1952 i samband med den

i föregående avsnitt omnämnda lagstiftningen på familjebeskattningens

område. Nu gällande regler innebär i huvudsak följande.

Gift kvinna med inkomst av rörelse eller av eget arbete får, om och i den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

mån inkomsten därtill förslår, göra avdrag med 300 kronor. Avdraget tillkommer

endast gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt. Avdraget får åtnjutas

vid såväl statlig som kommunal taxering, i senare fallet endast i

hemortskommunen. Om den gifta kvinnan haft barn, för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, får hon vid den statliga taxeringen avdraga ytterligare

tio procent av inkomsten. Detta kvotavdrag är dock — inberäknat

det fasta avdraget på 300 kronor — maximerat till 1 000 kronor.

För det beskattningsår, varunder äktenskap ingås, får avdrag ej åtnjutas.

1 övrigt gäller att avdrag får göras om hustrun levt tillsammans med

mannen under större delen av beskattningsåret. Halvårsskiftet har här i

praxis räknats som avgörande tidpunkt.

Förvärvsavdraget får göras från inkomst av rörelse eller eget arbete.

Avdraget får således avräknas exempelvis från hustruns inkomst av tillfälliga

uppdrag men däremot inte från intäkt av kapital. Ej heller kan

avdrag åtnjutas vid beräkning av realisationsvinst, även om den berott på

egen arbetsinsats, eller från inkomst av annan fastighet, även om hustrun

l. ex. i den egna fastigheten utfört en vice värds åligganden i form av hyresuppbörd,

trappstädning o. s. v. Avdrag är inte tillåtet från en hustrus inkomst

av jordbruksfastighet.

I begränsningen till inkomst av eget arbete ligger, att förvärvsavdrag inte

kan åtnjutas vid all slags inkomst av tjänst. Sålunda kan inte pension eller

periodiskt understöd grunda rätt till avdrag.

Förvärvsavdraget utgår med hela beloppet även om inkomsten avsett

endast någon del av året. Avdraget får dock inte överstiga inkomsten. Härvid

åsyftas inkomsten efter avdrag för kostnader för dess förvärvande, d. v. s.

nettoinkomsten. När fråga är om inkomst av rörelse, vari fastighet ingår,

skall även s. k. garantiskatteavdrag (procentavdrag) först avräknas. Förvärvsavdraget

avräknas alltid i första hand bland de allmänna avdragen,

vilket kan ha den betydelsen att andra allmänna avdrag, som på grund av

bristande inkomst inte kan utnyttjas i hustruns deklaration, får överföras

(ill mannens deklaration.

Det till förekomsten av barn knutna kvotavdraget vid den statliga taxeringen

utgår oberoende av om barnpassningskostnader verkligen förekommit.

Avdragsrätten är här beroende av att rätt till allmänt barnbidrag förelegat

för barnet. Sådan rätt anses föreligga från och med den dag barnet

fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller

rätten eljest upphört. Frågan huruvida skattskyldig haft barn eller icke,

liksom ock frågan om barns ålder bedömes efter förhållandena den 1 november

året näst före taxeringsåret. — Med barn avses bär, såsom eljest i

skattelagstiftningen, jämväl styvbarn och adopterat barn. Däremot har fosterbarn

inte ansetts berättiga till kvotavdrag. Det skall vidare vara fråga om

hemmavarande barn, vilket dock inte torde utesluta att avdrag kan erhållas,

även om barnet varit inackorderat för skolgång på annan ort eller vistats i

internatskola.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

i vissa fall kan förvärvsavdrag tillkomma gift man. Vid den statliga beskattningen

medges nämligen förvärvsavdrag i viss utsträckning även vid

faktisk sambeskattning, alltså när resultatet av en verksamhet beror av

båda makarnas arbetsinsats, ehuru endast mannen taxeras därför. Avdiaget

göres då av mannen. Det fordras att makarna levt tillsammans samt all mannen

under större delen av beskattningsåret varit bär i riket bosatt. Enligt

bestämmelsen äger mannen, om han haft inkomst av jordbruksfastighet

eller rörelse och hans hustru utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av

minst 300 kronor, åtnjuta avdrag med 300 kronor, om och i den mån inkomsten

i förvärvskällan därtill förslår.

För att mannen skall erhålla avdraget fordras alltså, att hustruns arbetsinsats

motsvarat minst 300 kronors värde. Om hennes arbetsinsats varit

så ringa, att den inte motsvarar detta värde, får inte avdrag göras med lägre

belopp utan det bortfaller då helt. Beträffande inkomst av jordbruksfastighet

medgives avdrag oberoende av om hustruns deltagande varit betingat av

ekonomiska orsaker, brist på annan arbetskraft eller annan omständighet.

Även hustruns arbete i hem och hushåll kan berättiga till avdrag, om driftspersonal

ingått bland liushållsmedlemmarna.

När såsom fallet är vid den statliga beskattningen, två olika förvärvsavdrag

finnes — ett tillkommande gift kvinna och ett tillkommande gift man

— kan givetvis båda avdragen förekomma samtidigt. En hustru kan t. ex.

på en gång biträda inannen i dennes jordbruk och ha egen inkomst av

tjänst. Avdragen får emellertid för makarna tillsammans inte överstiga 300

kronor resp. om hemmavarande, barnbidragsberättigande barn finnes 1 000

kronor.

Alltsedan sin tillkomst har dessa bestämmelser varit föremål för ändringsyrkanden.

Vid 1953—1958 års riksdagar har sålunda motioner väckts

om ändringar i avdragsbestämmelserna. Det har därvid bl. a. föreslagits

att kvotavdraget vid den statliga beskattningen skall tillkomma även hustru

som självständigt bedriver jordbruk,

att det gift man tillkommande avdraget vid faktisk sambeskattning skall

få åtnjutas vid den kommunala beskattningen samt även medges gift man,

som haft inkomst av odlingar på jord, taxerad som annan fastighet,

att avdrag vid faktisk sambeskattning skall få åtnjutas även av gift kvinna,

som äger eller driver jordbruk eller rörelse, om mannen deltagit i hennes

arbete,

att avdraget skall höjas,

att förvärvsavdrag skall medgivas även ogitt kvinna med barn.

Såsom i det föregående nämnts, beslöt 1954 års riksdag anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa en översyn av reglerna om förvärvsavdraget. I övrigt

har motionsyrkandena inte föranlett någon riksdagens åtgärd.

Rörande förvärvsavdragets tillkomst och utveckling må följande återges

År 1919 infördes rätt för gift kvinna att vid den statliga beskattningen åtnjuta

avdrag för kostnad för nödigt biträde i hemmet med högst 400 kronor

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

från sin inkomst av förvärvsverksamhet, dock endast om hon av verksamheten

i avsevärd grad hindrats att ägna sig åt hemmets skötsel. Redan

år 1920 nedsattes detta på prövning beroende omkostnadsavdrag till 200

kronor. Samtidigt infördes emellertid den bestämmelsen, att hustruns inkomst

av arbetsanställning eller tjänst samt av rörelse eller yrke skulle

vid taxeringen medräknas endast i den mån inkomsten översteg 200 kronor.

Samma regler infördes år 1920 för den kommunala beskattningen. Sammanlagt

kunde alltså inkomsten bli skattefri upp till 400 kronor, varav 200 kronor

utan prövning och ytterligare 200 kronor om kostnader förekommit.

År 1928 ändrades bestämmelserna så, att gift kvinna med inkomst av

rörelse eller av eget arbete fick åtnjuta allmänt avdrag med 200 kronor vid

vardera beskattningen. Avdraget avskaffades år 1938 för statsbeskattningens

del. Vid den kommunala beskattningen bibehölls däremot avdraget och höjdes

år 1947 till 300 kronor samt har sedan dess kvarstått oförändrat.

År 1947 infördes förvärvsavdraget på nytt vid den statliga beskattningen,

varvid det bestämdes till hälften av gift kvinnas inkomst av rörelse eller av

eget arbete, dock högst 1 000 kronor. År 1952 fick avdraget sin nuvarande

form och storlek, med tillämpning första gången vid 1954 års taxering.

Utredningen. De motiv som anförts för förvärvsavdraget har varit växlande,

tramhålles det i betänkandet. I första hand är det dock kostnadsskälen som

varit avgörande. Det är därvid inte fråga om kostnader, som har omedelbart

samband med intäktsförvärvet, såsom för resor till och från arbetsplatsen

o. dyl., utan om kostnader, som eljest inte är avdragsgilla vid beskattningen

men som likväl kan vara nödvändiga för att den gifta kvinnan skall kunna

ägna sig åt förvärvsarbete. Sådana kostnader uppkommer främst för kvinnor

med minderåriga barn, särskilt med barn under skolåldern. Förvärvsarbetet

är för dem regelmässigt förenat med utgifter för barnpassning, såsom

för hemhjälp eller för barnens omhändertagande i daghem eller barnkrubbor.

Men även när barnkostnader inte förekommer, har det ansetts all

kostnaderna blir större för en familj, där hustrun har arbete utom hemmet,

än för en familj, där mannen är ensam inkomsttagare. Genom att förvärvsarbetet

inkräktar på hustruns arbete i hemmet ökar familjens utgifter för

hemhjälp, tvätt, strykning, lagning m. in. Även genom hustruns minskade

möjligheter att planera inköp och tillvarataga tillfällen till förbilligande av

hushållet kan en viss fördyring uppkomma, tillägger revisionen.

Också arbetsmarknadsskäl har framförts til! försvar för avdraget. När avdraget

återinfördes vid den statliga beskattningen år 1947 angavs sålunda

såsom ett av motiven härför, »att samhället behöver utnyttja den kvinnliga

arbetskraften på arbetsmarknaden och vill uppmuntra därtill genom att göra

beskattningen på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre betungande».

De sakkunniga nämner, att även den synpunkten anförts att avdraget

mildrar sambeskattningens verkningar för arbetsinkomster. Avdraget har

dessutom, framhålles det i betänkandet, använts som regulator för att und
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7(i år 1960

45

vika skattehöjningar, vilka eljest skulle uppkomma vid en ur andra synpunkter

önskvärd reform. Ett sådant läge förelåg när i samband med 1947

års skatteomläggning det framlagda förslaget till ändrad avvägning av ortsavdragen

för ensamstående och gifta ansågs »såsom ett i och för sig icke

åsyftat resultat» medföra, alt sambeskattningens skattestegrande effekt

skärptes i fall då båda makarna hade inkomst utöver en viss storlek. Förvärvsavdraget

återinfördes då vid den statliga beskattningen som ett provisorium

för att undvika denna skattestegring. Även i 1949 års skatteutrednings

förslag gjorde sig liknande synpunkter gällande. Ehuru utredningen

eftersträvade en reform, som skulle göra det möjligt att helt avlägsna förvärvsavdraget,

fann utredningen det dock nödvändigt att bibehålla ett förvärvsavdrag

av 300 kronor för att icke skattehöjningar skulle inträda för

förvärvsarbetande hustrur.

Dessa motiv för förvärvsavdraget har mött erinringar. Revisionen sammanfattar

dessa sålunda.

Mot arbetsmarknadssynpunkterna såsom grund för avdraget har här som

eljest i sambeskattningsdiskussionen gjorts invändningen, att beskattningen

helst bör hållas fri från synpunkter av detta slag och inte användas som

instrument för att tillgodose det växlande behovet av kvinnlig arbetskraft.

Men även förvärvsavdragets berättigande som kostnadsavdrag har satts i

fråga. Invändningarna gäller då det förhållandet, att här avsedda kostnader

till sin natur är levnadskostnader och därför principiellt ej avdragsgilla. Med

samma rätt — menar man — skulle anspråk på avdrag kunna göras av alla

som får sina levnadskostnader fördyrade genom att deras förvärvsarbete

tar deras arbetskraft i anspråk och tvingar dem exempelvis att anlita hemhjälp.

Detta kan ofta vara förhållandet för ensamstående. Den omständigheten

att en gift kvinna utan barn äger rätt till förvärvsavdrag kan ge anledning

till en sådan jämförelse. Häri ligger en tendens hos förvärvsavdraget

att växa ut till nya kategorier skattskyldiga.

Revisionen omtalar vidare, att såsom skäl för förvärvsavdrag vid faktisk

sambeskattning har åberopats rättvisesynpunkter. Avdraget infördes i samband

med 1952 års lagstiftning på området. I propositionen, där avdraget

föreslogs, redovisades starka betänkligheter. På grund av de starka intressemotsättningarna

syntes dock någon annan lösning icke stå till buds. Med

hänsyn till de uppenbara olägenheter, som var förknippade med avdraget,

angavs lösningen såsom allenast provisorisk.

Sambeskattningsrevisionen anser, att förvärvsavdraget väsentligen bör betraktas

som ett kostnadsavdrag, avsett att utjämna skillnaden i utgifter för

den familj, där hustrun har förvärvsarbete, och annan familj. Revisionen

tillägger följande.

I och med att avdraget ger en skälig kompensation för dylik kostnadsökning,

kan det även fungera som en stimulans till ökad arbetsinsats frän

den gifta kvinnans sida. Att därutöver sikta till att ge avdraget en självständig

funktion som stimulerande faktor på arbetsmarknaden finner vi

inte tillrådligt. För övrigt är förvärvsavdraget med sitt beroende av ett

motsvarande avdrag vid faktisk sambeskattning och sin nödtvunget scha
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1660

blonmässiga form föga ägnat att utgöra något medel i detta avseende. Slutligen

kan förvärvsavdraget tillika sägas ha funktionen att mildra sambeskatlningens

verkningar för arbetsinkomst. I den mån tudelning är genomförd

är dock en sådan funktion inte längre erforderlig.

När det gäller förvärvsavdraget såsom kostnadsavdrag måste särskilt beaktas,

påpekar revisionen, att dylika kostnader främst förekommer när den

gifta kvinnan har minderåriga barn. Fråga är dock inte om barnförsörjningskostnader

i vanlig mening utan om merkostnader, som uppkommer

genom förvärvsarbete. Revisionen finner därför förvärvsavdrag erforderligt

för yrkesarbetande kvinna med barn. Däremot ifrågasätter revisionen om

kostnaderna för gifta kvinnor utan minderåriga barn är av sådan betydelse,

att förvärvsavdraget kan anses ofrånkomligt.

Om det fasta förvärvsavdraget å 300 kronor slopas, blir följden härav

givetvis vissa skatteökningar. Dessa är, om makarnas sammanlagda årsinkomst

uppgår till 10 000 kronor, 67 kronor och stiger sedan med den statliga

inkomstskattens progressivitet. Vid sammanlagda inkomster av 20 000,

30 000 och 50 000 kronor blir skattehöjningen 112, 138 resp. 154 kronor.

Om 300-kronorsavdraget slopas för gifta kvinnor med barn, kan skatteökningen

inte helt kompenseras genom en höjning av kvotavdraget eller

tudelningsgränsen. Reformer på dessa områden berör nämligen inte de lägre

inkomstgrupperna. Avdraget torde fördenskull inte kunna slopas för yrkesarbetande

mödrar. Förutsättningar torde då även saknas för att slopa förvärvsavdraget

vid faktisk sambeskattning. Det skulle visserligen kunna tänkas

att även där inskränka förvärvsavdraget till familjer med barn men

detta skulle innebära en komplicering av reglerna.

Revisionen har därför funnit, att förutsättningar inte föreligger för en inskränkning

av det nuvarande förvärvsavdraget. Det faktiska läget binder

möjligheterna att vinna någon genomgripande förenkling. De skattehöjningar,

som skulle följa av ett borttagande av det fasta förvärvsavdraget

för gifta yrkeskvinnor, är sådana, alt revisionen inte velat förorda en reform

i denna riktning. Om ändrade förhållanden skulle göra det möjligt

att bibehålla det fasta avdraget endast för gifta kvinnor med barn, kan frågan

däremot, anser revisionen, komma i ett annat läge.

Revisionen har således funnit att motivet för förvärvsavdrag åt gift kvinna

utan barn visserligen inte är helt övertygande men att avdraget likväl

bör bibehållas. Under sådana omständigheter finns det enligt revisionens

mening inte skäl för att höja avdraget. Eljest skulle i och för sig höjningen

av konsumtionsprisindex från 126 år 1952 till 152 i mars 1959 kunna tas till

anledning för en höjning av avdraget till 362 kronor eller i avrundat tal

400 kronor.

När revisionen stannat för att föreslå att det fasta avdraget bibehålies vid

sitt nuvarande belopp, har detta som nyss nämnts skett för att undvika

smärre skattehöjningar under och vid den nuvarande tudelningsgränsen.

Ett annat skäl finnes emellertid också, påpekar revisionen. Detta fasta för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

47

värvsavdrag har haft den fördelen att det från beskattning undantagit eu

stor mängd hustruinkomster som inte överstigit 300 kronor. Dylika inkomster

har visserligen måst deklareras, men tack vare avdraget har de inte taxerats

och har sålunda inte heller behövt leda till någon avräkning av ort savdrag

mellan makar. Häri ligger, anser revisionen, en ingalunda oviktig vinst

med ett fast förvärvsavdrag.

Ej heller i fråga om gift yrkeskvinna med barn synes enligt revisionens

mening det fasta avdraget böra uppräknas. Den förhöjning av förvärvsavdraget

som i dessa fall bör komma till stånd föreslås av revisionen lagd på

kvotavdraget.

För närvarande är högsta belopp för förvärvsavdraget 1 000 kronor, och

detta avdrag erhålles när förvärvsinkomsten uppgår till eller överstiger

7 000 kronor. En uppräkning med hänsyn till stegringen av konsumentprisindex

ger ett avdrag å, i avrundat tal, 1 200 kronor. Om höjningen i stället

bedöms mot bakgrunden av stegringen av genomsnittsinkomsten för gifta

kvinnor i äktenskap, där båda makarna har inkomst, borde avdraget stiga

med 33,6 procent eller till ungefär 1 300 kronor.

Såsom andra faktorer som kan tjäna till ledning vid bedömningen av avdragets

storlek anges av revisionen bl. a. att 1954 års familjeutredning i sitt

betänkande »Samhället och barnfamiljerna» beräknade de extra utgifter som

i en tvåbarnsfamilj direkt föranledes av en heltidsarbetande hustrus förvärvsarbete

för vartdera barnet till 1 500 kronor före skolåldern och 1 000

kronor därefter. Vidare uppges att nettoutgiften under ett år (280 dagar) för

tillsyn av ett barn i daghem kan beräknas till 2 000 kronor för föräldrarna.

Avgiften för de för barn i den lägre skolåldern avsedda eftermiddagshemmen

kan för år och barn beräknas till omkring 1 000 kronor.

Revisionen finner att förhållandena kan vara högst växlande i fråga om

de faktiska kostnaderna i varje särskilt fall. Likväl finner revisionen det

inte möjligt att variera avdraget med hänsyn till de faktiska kostnaderna

eller med hänsyn till antalet barn eller med hänsyn till barnets ålder. Av

praktiska skäl är man, anser revisionen, hänvisad till att begagna schablonavdrag.

Ytterligare eu synpunkt i fråga om avdragets storlek framföres av revisionen.

För närvarande nås maximum för avdraget, 1 000 kronor, vid eu

hustruinkomst av 7 000 kronor. Vid avdragets tillkomst år 1952 torde detta

ungefär ha motsvarat eu normal inkomst av helårsarbete för en gift yrkeskvinna

med barn. Först vid sådan arbetsinsats bör avdraget få maximalt utnyttjas.

Denna bestämning av när maximum skall inträda får därför anses

ha varit väl avvägd. På grund av den inkomst stegring med cirka 30 procent,

som sedan dess ägt rum, bör maximum nu ligga något högre eller vid omkring

9 000 kronor.

I enlighet med dessa synpunkter anser revisionen att maximum för kvolavdragel

bör ligga mellan 1 500 och 2 000 kronor. En lämplig lösning synes

då vara, fortsätter revisionen, att procentsatsen bestämmes till 20 och kvot
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

avdragets maximum till 1 700 kronor. Härigenom skulle maximum för hela

avdraget — inberäknat det fasta bottenavdraget å 800 kronor — bli 2 000

kronor och komma att uppnås vid en hustruinkomst av 8 500 kronor.

Revisionen erinrar om att enligt direktiven största möjliga likhet i bestämmelserna

vid den statliga och den kommunala taxeringen borde eftersträvas.

Gällande bestämmelser innebär att överensstämmelse i fråga om

förvärvsavdrag vid de båda taxeringarna inte föreligger beträffande kvotavdraget

och avdraget vid faktisk sambeskattning. Revisionen framhåller

i fråga om en utsträckning av rätten till dessa avdrag till den kommunala

taxeringen bl. a. följande.

Betraktar man förvärvsavdraget såsom ett kostnadsavdrag, torde det inte

finnas något principiellt skäl för att avdraget skall vara lägre vid den kommunala

än vid den statliga taxeringen. Inte heller om man ser avdraget

som en stimulans till ökad arbetsinsats finnes någon egentlig anledning att

göra skillnad mellan taxeringarna. Om däremot avdragets syfte väsentligen

anses vara att mildra sambeskattningseffekten för en viss sorts inkomst,

nämligen inkomst av rörelse och av eget arbete, kunde det finnas skäl att

begränsa avdraget till statlig taxering, eftersom någon sambeskattningseffekt

inte uppkommer vid den kommunala beskattningen, vilken är proportionell.

Oavsett hur man vill bedöma saken principiellt, fortsätter revisionen, är

det ur praktisk synpunkt ett stort intresse att förvärvsavdraget bestäms lika

vid båda taxeringarna. Den nuvarande olikheten är svårförståelig för allmänheten

och förvillande vid deklarationen. Att avdraget göres enhetligt

ligger också i linje med strävandena att vinna ett enklare taxeringsförfarande,

där målet — sedan ortsavdragen nu bestämts lika vid taxeringarna

— torde vara att komma fram till en enda taxering i stället för två.

Revisionen förordar att kvotavdraget medges även vid den kommunala

beskattningen men tillägger att intresset av lika förvärvsavdrag statligt och

kommunalt dock måste vägas mot vad som ur kommunernas synpunkt kan

anses möjligt. Det skattebortfall som uppkommer vid en utvidgning av avdraget

vid den kommunala beskattningen torde nämligen få täckas genom

en höjning av utdebiteringen.

I fråga om förvärvsavdraget vid faktisk sambeskattning föreslås ingen

ändring av avdragets belopp, 300 kronor.

För närvarande medges detta avdrag blott vid taxering till statlig inkomstskatt.

Om nu, såsom revisionen föreslagit, kvotavdraget för gift kvinna med

barn skall utsträckas till att även medges vid den kommunala taxeringen,

bjuder konsekvensen att rätten till avdraget vid faktisk sambeskattning utsträckes

på samma sätt. Revisionen finner detta motiverat även av önskemålet

att uppnå enhetliga regler för de båda taxeringarna.

Revisionen har härjämte gått in på vissa andra frågor rörande förvärvsavdraget.

Sålunda förordar revisionen förvärvsavdrag i vissa fall för gift kvinna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

med inkomst av jordbruksfastighet. Revisionen anser att det efter år 1952,

när avdrag infördes vid faktisk sambeskattning och därigenom jordbruksinkomst

blev principiellt godtagen som grund för förvärvsavdrag, uppenbarligen

är en inkonsekvens, att gift kvinna med egen jordbruksinkomst inte

erhåller något som helst förvärvsavdrag. Särskilt framträder detta vid en

jämförelse med förhållandena i fråga om inkomst av rörelse. Anledningen

till den bristande fullständighet i bestämmelserna, som här kommer till synes,

torde vara att det rör sig om relativt få fall och att man tvekat inför

den komplicering av bestämmelserna som en utvidgning måste innebära.

En avdragsrätt bör dock, fortsätter revisionen, inte föreligga då jordbruket

varit helt utarrenderat eller då den gifta kvinnan ägt del i ett jordbruk

utan att själv taga befattning med dess skötsel utan blott i det fall att en

gift kvinna med egen arbetsinsats driver jordbruk, vare sig detta sker med

eller utan biträde av mannen. Anledning att medge kvotavdrag torde dock

inte föreligga. I normalfallet torde för jordbrukets del hustrun vistas i hemmet

och inte ha några särskilda kostnader för barnens omhändertagande.

Revisionen erinrar om att i riksdagen framförts motioner med yrkanden

om förvärvsavdrag även vid inkomst av annan fastighet. Därvid har nämnts

att i vissa delar av landet, bl. a. i Skåne, tobak odlas på fastigheter som är

taxerade som annan fastighet. Det förefaller revisionen sannolikt, att liknande

exempel på hustruinkomst av annan fastighet skulle kunna anföras

från fruktodling, grönsaksodling, biskötsel, hönsgård och dylik verksamhet

som bedrives för att utvinna en biförtjänst. Ibland bedrives verksamheten

mera till husbehov än till avsalu, ibland väger försäljningen över. Att här

draga upp gränser ställer sig svårt. När fråga är om en verksamhet i något

större skala eller av mera självständig art, torde den ofta bedömas som rörelse,

varvid förvärvsavdrag erhålles.

Det framhålles, att inkomst av annan fastighet kan innefatta arbetsinsats

från en gift kvinnas sida i annan form än binäringens. Sålunda kan förekomma

att en gift kvinna nedlägger arbete som vicevärd i en av henne eller

hennes man ägd hyresfastighet. Tydligt är dock att det här, liksom i binäringsfallen,

rör sig om undantag. Man har därför att väga intresset av att

systemet fullständigas på denna punkt mot den ytterligare komplicering av

reglerna som detta måste medföra. Revisionen anser skälen för en utvidgning

inte tillräckligt starka.

Revisionen understryker, att det inte är möjligt att nå fram till ett helt

oantastligt system för förvärvsavdraget. Detta visar sig bl. a. däri att ett så

betydande område som den faktiska sambeskattningen inom förvärvskällan

tjänst måste lämnas utanför. Kontrollsvårigheterna är där alltför stora för

att man skall ha möjlighet att tillmötesgå anspråk på förvärvsavdrag, även

om dessa ofta kan vara välgrundade. Det är av vikt att reglerna om förvärvsavdraget

inte görs så invecklade all de blir alltför svårtillgängliga lör

allmänheten.

Revisionen berör även frågan om krav på viss arbetsinsats skall ställas

för att förvärvsavdrag skall medges. Revisionen finner att, eftersom avdra
-

■1 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

get främst får betraktas som ett omkostnadsavdrag, det hade varit önskvärt

att begränsa det till fall då kostnader verkligen förekommit. Att ingå i

någon prövning härav torde dock i praktiken vara uteslutet. I och med att

inkomsten är sådan, att den kan antagas ha varit förenad med någon arbetsinsats,

får förutsättning för avdrag anses föreligga. Om däremot av

omständigheterna framgår, att inkomsten varit praktiskt taget arbetsfri eller

— vid faktisk sambeskattning — att den gifta kvinnan inte deltagit i

jordbruket eller rörelsen, saknas grund för avdrag. Likaledes bör, om ett

avdrag nu införes för gift kvinna med egen inkomst av jordbruk, avdrag

inte förekomma när verksamheten inte krävt någon hennes personliga arbetsinsats.

Den generella tillämpningen behöver enligt revisionen inte utesluta

en viss prövning av att arbetsinsats förekommit. Om kvotavdraget förstärkes

på sätt föreslagits bör det, fortsätter revisionen, i möjligaste mån

tillses att avdraget inte medges, när den reella grunden saknas. Revisionens

förslag innebär därför att såsom förutsättning för förvärvsavdrag vid rörelseinkomst

krävs att hustrun varit verksam i rörelsen.

Vidare berörs frågan om möjlighet att utnyttja förvärvsavdrag i annan

kommun än hemortskommunen. År 1958 infördes bestämmelser om rätt att

vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjuta ortsavdrag och vissa allmänna

avdrag inom annan kommun än hemortskommunen. Bestämmelserna

avser det fallet, att en persons inkomst i hemortskommunen inte förslår

till att utnyttja vissa avdrag, som tillkommer honom i denna kommun.

Dessa regler avser inte förvärvsavdraget. Det angavs sålunda vid lagstiftningsarbetet,

att i avvaktan på resultatet av sambeskattningsrevisionens utredningsarbete

någon ändring i förvärvsavdragets konstruktion inte borde

ske. Revisionen anför i denna fråga följande.

Om vårt förslag beträffande förvärvsavdraget genomföres, kommer avdraget

vid den kommunala taxeringen att beröra ett större antal skattskyldiga

än hittills. Avdraget får vidare för många av de berörda en ökad ekonomisk

betydelse genom att kvotavdrag kan åtnjutas. Därmed blir det också

mera angeläget att finna en lösning av frågan om avdragets utnyttjande i

annan kommun än hemortskommunen. Detta har dock betydelse endast för

inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse.

I fråga om den tekniska utformningen av avdragsbestämmelserna uttalar

revisionen följande.

Eftersom avdraget får åtnjutas endast om och i den mån inkomsten därtill

förslår, kan avdraget inte bli större än inkomsten av förvärvskällan.

Härav följer att om den skattskyldige har någon förvärvskälla i hemortskommunen,

som berättigar till förvärvsavdrag, avdraget alltid blir där utnyttjat.

i den utsträckning det får utnyttjas. Det fallet torde alltså aldrig

uppkomma, att en i hemortskommunen ej utnyttjad del av förvärvsavdraget

skall behöva avräknas i annan kommun. I stället för ett avräkningsförfarande

blir det här fråga om att införa en självständig avdragsrätt vid

taxering i annan kommun än hemortskommunen.

Den av revisionen föreslagna lagtexten är utformad med beaktande av

dessa synpunkter.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år i960

Remissyttrandena. Sambeskattningsrevisionens uppfattning att förvärvsavdraget

bör höjas för yrkesarbetande mödrar har i stort sett accepterats av

remissinstanserna. I några yttranden förekommer dock principiella invändningar

mot förvärvsavdraget såsom sådant. Kammarrätten synes vilja på

denna grund avstyrka den föreslagna reformen. Kammarrätten anför bl. a.

följande rörande förvärvsavdraget.

Avdragets egentliga funktion torde få anses vara dels att motverka vissa

verkningar av sambeskattningen och dels att bereda viss skattelindring åt

gifta förvärvsarbetande kvinnor med hemmavarande barn med hänsyn till

de utgifter, som vården av barnen kan medföra till följd av moderns förvärvsarbete.

I intetdera av dessa avseenden kan förvärvsavdraget anses helt

ändamålsenligt. Avdragets verkningar bli nämligen mycket ojämna. Utan

tvivel är avdraget ägnat att komplicera taxeringsförfarandet och — såsom

framgår av sambeskattningsrevisionens uttalande rörande förvärvsavdraget

_ jämväl strävandena att förenkla skattelagstiftningen. Kammarrätten

måste med hänsyn till anförda omständigheter ifrågasätta lämpligheten av

att nu ytterligare vidga tillämpningsområdet för detta avdrag, helst som

revisionens förslag i detta hänseende pa sätt revisionen själv antytt icke

leder till full rättvisa. I detta hänseende må särskilt framhållas att revisionen

icke ansett sig kunna taga hänsyn till förekomsten av s. k. faktisk sambeskattning

beträffande förvärvskällorna tjänst och annan fastighet, oaktat

vid en rättvis avvägning så får anses böra ske.

Det mest rationella vore utan tvivel att utforma sambeskattningen pa sådant

sätt, att något egentligt fog för förvärvsavdraget icke kvarstår och avdraget

därmed kan utmönstras.

Även överståthållarämbetet motsätter sig en höjning av kvotavdraget.

Ämbetet anför följande.

Ämbetet, som även tidigare uttalat betänkligheter mot en ytterligare utbyggnad

av förvärvsavdraget, anser det mindre välbetänkt att nu — i avvaktan

på en tillfredsställande lösning av beskattningen enligt tudelningsmetoden

_höja det gift kvinna med barn tillkommande kvotavdraget. Så
som

ovan framhållits är detta avdrag att betrakta såsom ett omkostnadsavdrag.

Redan med den nuvarande storleken av förvärvsavdraget torde överkompensation

i viss omfattning förekomma. Manga gifta kvinnor med yrkesarbete

huvudsakligen förlagt till hemmet torde ha obetydliga kostnader

för barnpassning och liknande. Det förekommer vidare i viss utsträckning,

att rörelse överföres på hustru i syfte att komma i åtnjutande av förvärvsavdraget.

Denna tendens torde säkerligen komma att öka i omfattning,

därest förvärvsavdraget ytterligare höjes. Ännu en olägenhet, som ur rättvisesynpunkt

talar emot revisionens förslag, utgör den omständigheten att

vid faktisk sambeskattning avdraget begränsats till 300 kronor, ehuru det

säkerligen skulle kunna påvisas, att hustrur i många fall deltagit på ett så

aktivt sätt i mannens rörelse, att de åsamkats minst lika stora utgifter för

hemhjälp o. dyl. för barnens skötsel som andra yrkeskvinnor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför bl. a. följande.

Det bör observeras, att avdraget alltså är ett avdrag för barnkostnader

och inte närmast har med beskattningen av äkta makar att göra. Kostnader

för vård av barn under utförande av förvärvsarbete förekommer emellertid

i samma utsträckning för förvärvsarbetande ensamstående mödrar

och dessa bör rimligen ha kompensation i samma grad och på samma sätt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 ur 1960

som gifta mödrar. Denna fråga bör därför enligt länsstyrelsens mening inte

lösas ensidigt för de gifta mödrarnas del utan först i samband med en allmän

utredning av frågan om avdrag för förvärvsarbetande mödrars barnkostnader.

Frågan om förvärvsavdragets karaktär diskuteras i flera yttranden. I regel

hävdas därvid att avdraget är att betrakta som ett omkostnadsavdrag,

avseende framför allt barnkostnaderna. SACO understryker därvid, att det

här inte gäller de allmänna barnförsörjningskostnaderna, som principiellt

inte är avdragsgilla vid beskattningen, utan sådana särskilda omkostnader

utöver de allmänna barnförsörjningskostnaderna som en gift kvinna med

barn har på grund av att hon genom sitt yrkesarbete måste träffa speciella

anstalter för barnens omhändertagande och vård. RLF framhåller att avdraget

bör vara så avvägt att det ger skälig kompensation för kostnadsökningen.

Däremot synes det inte behöva fungera som en stimulans till ökad

arbetsinsats från den gifta kvinnans sida. I ett samhälle med stigande materiell

levnadsstandard bör det, fortsätter RLF, snarare vara politikens uppgift

att underlätta mödrarnas möjligheter att själva ta vården om barnen,

när dessa är små. Detta går hand i hand med åtgärder, som underlättar övergången

till förvärvsarbete, när barnen blivit vuxna. LO åberopar i detta

sammanhang sitt yttrande över 1949 års skatteutrednings betänkande, vari

LO sagt sig se förvärvsavdraget som en fråga om rättvisa mot de förvärvsarbetande

mödrarna, vilkas skatteförmåga oftast starkt begränsas av kostnaderna

för barnens omhändertagande.

Socialstyrelsen anser att frågan om förvärvsavdraget bör ses i samband

med frågan om barnfamiljernas beskattning. Förslaget att höja förvärvsavdraget

för gifta kvinnor med barn under 16 år utgör enligt styrelsens mening

ett steg i rätt riktning. Styrelsen tillägger följande.

För den allt större kategorien av familjer, i vilka hustrun har inkomst av

rörelse eller av eget arbete åstadkommes härigenom en ökad skillnad i skattehänseende

mellan familjer utan och med barn. Redan i sitt yttrande över

1954 års familjeutrednings betänkande (SOU 1955:29) framhöll styrelsen

att de allmänna barnbidragen skattepolitiskt sett inte blivit den utjämningsfaktor

man räknade med, varför styrelsen tillstyrkte en utredning om ett

återinförande av skattefria barnavdrag. Enär det nu framlagda förslaget innebär

en skattelättnad för den numerärt sett betydelsefulla kategorien av

barnfamiljer, i vilka hustrun har förvärvsarbete, så skulle dess genomförande

innebära att styrelsens önskemål åtminstone till en viss del blir tillgodosedda.

Styrelsen är emellertid alltjämt av den uppfattningen, att barnfamiljernas

beskattningsförhållanden bör utredas i ett vidare sammanhang

Riksräkenskapsverket påpekar, alt man inte kan bortse från förvärvsavdragets

betydelse även som progressionsutjämnande faktor.

Såsom en konsekvens av uppfattningen, att förvärvsavdraget syftar till att

ge kompensation för vissa barnkostnader, har i flera yttranden ifrågasatts

om inte förvärvsavdraget för gift kvinna utan minderårigt barn borde

slopas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungt. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför sålunda bl. a. följande.

Vad angår 300-kronorsavdraget, så har detta alltid varit svårt att förena

med det gällande beskattningssystemet och det torde få anses ganska irrationellt.

Gentemot hemmafruarna kan det till nöds fÖTklaras som en kompensation

för dessas skattefrihet för arbete i hemmet, men hur det skall

försvaras vid en jämförelse med ensamstående skattskyldiga, har aldrig

klargjorts. En ensamstående förvärvsarbetande kvinna har ju inte den

nämnda fördelen att kunna arbeta i hemmet utan beskattningseffekt och

man kan inte gärna säga att hon har mindre kostnader för sitt arbete än en

gift kvinna utan barn. Att konstruera avdraget som en kompensation för

att den gifta kvinnan blir samtaxerad med en man — vilket den ogifta inte

blir — verkar också långsökt.

SACO anför följande.

För ett bibehållande av schablonavdraget om 300 kronor talar att man

härigenom skulle få en viss avvägning av skattebördan mellan hemmakvinnor

och yrkeskvinnor, vilken avvägning skulle ha stöd i skatteförmågesynpunkter.

Man kan nämligen mena, att yrkesarbete för en kvinna medför

vissa omkostnader även när minderåriga barn ej finnes, omkostnader som

ej är specifikt avdragsgilla och som ej skulle finnas om kvinnan var hemarbetande.

Det gäller alltså här skatteavvägningen mellan yrkeskvinnor i

allmänhet och hemmakvinnor. De omkostnader som skulle motivera schablonavdraget

hänför sig väl närmast till det förhållandet, att yrkeskvinnan

ej kan utföra så mycket hemarbete utan härför måste anlita annan arbetskraft,

t. ex. städhjälp. Mot ett bibehållande av schablonavdraget talar ett

flertal förhållanden. Avdraget vid faktisk sambeskattning i jordbruk och

rörelse är i stor utsträckning omotiverat och med hänsyn till ifrågavarande

kategoriers allmänna skattemässiga ställning jämfört med löntagarna stötande.

I de individuella fallen har avdraget inte någon större skatteminskande

effekt och alltså inte särskilt stor betydelse. Vidare måste beaktas att

hemarbetet är undantaget från beskattning. Schablonavdraget borde slutligen

logiskt få åtnjutas även av ogifta och barnlösa yrkeskvinnor, åtminstone

till hälften av avdragsbeloppet.

Med hänsyn till vad här anförts finner SACO övervägande skäl tala för

ett slopande av schablonavdraget. Det skulle emellertid vara önskvärt, att

därvid i stället infördes ett speciellt omkostnadsavdrag för yrkeskvinnor för

styrkta omkostnader för hemarbete genom annan arbetskraft. Detta avdrag

bör i så fall på lämpligt sätt maximeras.

Även riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län

förordar på liknande grunder att 300-kronorsavdraget slopas. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län påpekar att en sådan åtgärd skulle medföra ökade skatteintäkter

för stat och kommun å sammanlagt 26,9 milj. kronor. Länsstyrelsen

i Örebro län anser, att avdragets avskaffande synes vara så mycket mera

angeläget som de sakkunniga ansett att utrymme i finansiellt hänseende

saknas för fullt genomförande av den principiellt viktiga tudelningsprincipen

vid beskattning av äkta makar. Det torde vara mindre välbetänkt att

bibehålla och i viss mån utvidga rätten vid beskattningen till avdrag, för

vilkas existens motiveringen är svag samtidigt som sambeskattningsproblemet

lämnas olöst. Länsstyrelsen tillägger följande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

De sakkunniga har som motivering till att förvärvsavdraget för gift kvinna

utan barn bibehålies hänvisat till att förvärvsavdraget även för gift kvinna

med barn i de flesta fall skulle minska, om bottenavdraget å 300 kronor

bortfölle. Länsstyrelsen anser emellertid icke att ett slopande av förvärvsavdragen

å 300 kronor för gifta kvinnor utan barn behöver eller bör medföra

att sagda avdrag bortfaller jämväl för de gifta kvinnorna med barn.

Riksskattenämnden påpekar, att ett slopande av förvärvsavdraget för

gifta kvinnor utan minderåriga barn skulle innebära en avsevärd förenkling

av taxeringsarbetet. Det nuvarande systemet med såväl fasta avdrag som

kvotavdrag föranleder en mängd felaktigheter i deklarationerna. För taxeringsnämnderna

uppkommer ett icke ringa merarbete till följd av att förvärvsavdrag

i ett stort antal fall yrkas med oriktiga belopp eller icke yrkas

ehuru rätt till sådant avdrag föreligger. Det skulle sålunda ligga helt i linje

med de aktuella förenklingssträvandena, om de fasta avdragen slopades och

förvärvsavdrag inedgåves endast såsom kvotavdrag för sådana gifta kvinnor

med barn, som har inkomst av rörelse eller eget arbete. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län uttalar sig i samma riktning.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser i likhet med sambeskattningsrevisionen

att motivet för ifrågavarande avdrag inte är helt övertygande.

Del kan ifrågasättas om de kostnader som uppkommer genom förvärvsarbetet,

när den gifta kvinnan inte har utgifter för barn, är av sådan

art och sådan betydelse, att avdrag bör medgivas. Om tudelningsreformen

befunnits möjlig att genomföra, hade man kunnat överväga ett slopande av

det fasta avdraget och därigenom fått ett enklare system även för förvärvsavdraget.

Andra remissinstanser anser att avdraget visserligen i princip bör avskaffas

men att detta med hänsyn till föreliggande omständigheter inte kan ske

i nuvarande läge. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala,

Kronobergs, Gotlands och Kristianstads län erinrar därvid om den skattehöjning

som skulle drabba dem som för närvarande är berättigade till sådant

avdrag. Länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig om än med någon

tvekan till revisionens synpunkt att avdraget bör bibehållas med hänsyn

till att man ur praktisk arbetssynpunkt bör slippa att taxera gifta kvinnor,

vilkas arbetsinkomst uppgår till mindre belopp än 300 kronor.

Å andra sidan saknas inte röster för att förvärvsavdraget bör anses sakligt

berättigat även såvitt avser gifta kvinnor, som icke har minderåriga

barn. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill sålunda understryka, att avdrag för

gifta yrkeskvinnor överhuvudtaget bör utgå redan av det skälet, att de har

förvärvsarbete med därav föranledda merkostnader för hemmets skötsel,

samt att avdraget på sätt revisionen påpekat kan antagas tjäna som incitament

till ökad arbetsinsats av gifta kvinnor. Nämnda merkostnader torde

ej vara beroende av huruvida kvinnan har barn eller ej. TCO anför i denna

fråga följande.

Ursprungligen infördes förvärvsavdrag med tanken, att det skulle motsvara

stegrade omkostnader i samband med hustrus förvärvsarbete. De större

utgifter för anställd hemhjälp, färdigberedd mat, bortlämnad tvätt samt and
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

55

ra marknadstjänster och vidare hustruns minskade faktiska arbetsinsatser

i det egna hushållet, vilket allt följer med hustruns förvärvsarbete eller förlängd

arbetstid för henne, medför en standardinskränkning, som beskattningssystemet

måste beakta. Den principen är sedan gammalt godkänd i

Sverige och praktiskt tillämpad trots att dess genomförande fordrar schablonmässiga

antaganden. TCO anser, att principen skall tillämpas även i

fortsättningen men med större konsekvens än i det föreliggande förslaget

och den gällande ordningen. Förvärvsavdraget för gifta kvinnor utan barn

bör anpassas bättre till de faktiska merkostnaderna i samband med förvärvsarbete

för denna kategori. 300-kronorsavdraget måste anses helt otillräckligt.

Avdraget bör vidare bli mer beroende av förvärvsarbetets faktiska omfattning,

även om det kan vara lämpligt att behålla ett fast bottenavdrag.

Ett kvotavdrag bör därför tillkomma även gifta kvinnor utan barn.

I anslutning härtill torde få redovisas diskussionen om förvärvsavdrag vid

s. k. faktisk sambeskattning och om hustrus rätt till förvärvsavdrag för inkomst

av fastighet.

Sambeskattningsrevisionens förslag att förvärvsavdrag skall medges även

gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet har i regel lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen. Beträffande avdragets belopp har dock olika

meningar yppats. Jag återkommer i det följande till detta spörsmål.

I några yttranden avstyrkes dock den föreslagna utvidgningen av rätten

till förvärvsavdrag. Kammarrätten anser sålunda att övertygande skäl inte

törebragts för att införa avdragsrätt för gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet.

Även länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län samt SACO motsätter sig revisionens förslag på denna punkt. Länsstyrelsen

i Jämtlands län anför bland annat följande.

Länsstyrelsen är övertygad om att det föreslagna avdraget, om det införes,

omedelbart kommer att föranleda framställningar om full paritet med

gifta kvinnor med inkomst av egen rörelse eller tjänst. Då rättvisesynpunkter

knappast kunna åberopas, så länge betydligt större kategorier gifta kvinnor

lämnas utan förvärvsavdrag, ehuru de biträda i mannens förvärvsverksamhet

(t. ex. extrainkomster av tjänst, annan fastighet) eller faktiskt hava

egen förvärvsverksamhet ehuru den drives i mannens namn (städning,

smärre agenturer o. s. v.) anser länsstyrelsen tillräckliga skäl icke föreligga

att för detta sällan förekommande specialfall tynga deklarations- och taxeringsförfarandet

med en påbyggnad av förvärvsavdraget, som redan från

början kommer att anses otillräcklig och vålla irritation.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför liknande skäl, tillägger följande.

Det är på grund av kostnader som avdraget är motiverat. Helst skulle

kostnaderna styrkas, vilket är ogörligt av praktiska hänsyn. Schablonavdrag,

som beviljas de kategorier, vilka notoriskt ha dylika kostnader är enda

framkomliga vägen. För sådana, för vilka det är problematiskt om de

ha några kostnader, bör avdrag icke ifrågakomma. Vid inkomst av tjänst

exempelvis är många hustrur mannen behjälplig i hans yrke, men avdrag

anses ändock icke böra medgivas, enär ännu fler hustrur icke lämnar sådan

hjälp.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

Länsstyrelsen i Gävleborgs län accepterar det föreslagna avdraget såvitt

gäller gift kvinna med minderårigt barn. För övriga jordbrukande hustrur

bör däremot enligt länsstyrelsens mening avdrag ej ifrågakomma. Länsstyrelsen

anser att samma begränsning bör införas beträffande rätten till förvärvsavdrag

vid s. k. faktisk sambeskattning. Gift man med inkomst av jordbruksfastighet

eller rörelse vars hustru utfört arbete i förvärvskällan bör

således enligt länsstyrelsen åtnjuta 300-kronorsavdrag blott om minderårigt

barn finnes.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det bör omprövas om inte i

samband med en revision av skatteskalorna nuvarande avdrag vid faktisk

sambeskattning kunde tas bort. Länsstyrelsen anför bl. a. att avdraget hittills

vid tillämpningen kommit att framstå som ett gynnande av vissa grupper

utan att en i och för sig befogad likformighet med andra grupper införts.

Då avdragsrätten med hänsyn till befarade följder icke anses kunna

utsträckas till fall där hustrun biträder mannen i förvärvskällan tjänst eller

annan fastighet, kommer avdragsrätten för många skattskyldiga att framstå

som oförståelig och orättvis. Som exempel åberopas fallet, där hustrun biträder

en privatpraktiserande läkare i hans verksamhet, jämfört med liknande

förhållande med en kollega, som är provinsialläkare. I sistnämnda fallet

får ju avdrag ej medges, då provinsialläkarens inkomst av praktik skall

bedömas som inkomst av tjänst. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser att avdraget vid faktisk sambeskattning bör slopas.

Andra länsstyrelser har ansett, att förvärvsavdrag bör kunna medges

även vid faktisk sambeskattning i tjänst eller i annan fastighet. Länsstyrelsen

i Kristianstads län erinrar om att de sakkunniga avvisat tanken på

en sådan ordning under hänvisning till bevissvårigheter. Länsstyrelsen kan

dock inte finna att bevisläget kommer att ställa sig mera avsevärt annorlunda

än då det gäller inkomst av jordbruk och inkomst av rörelse. Påstår

den skattskyldige att hustrun hjälpt till med inkomstens förvärvande

torde påståendet enligt vad som nu tillämpas godtagas, därest inte deklarationshandlingarna

eller i övrigt kända förhållanden gör, att påståendet framstår

såsom ej trovärdigt. Vid inkomst av tjänst synes sådant förvärvsavdrag

huvudsakligen kunna komma i fråga i samband med att extra inkomster redovisas

i deklarationen. Länsstyrelsen i Kalmar län anför liknande synpunkter

beträffande faktisk sambeskattning i tjänst. Även länsstyrelsen i Uppsala

län anser att avdrag bör ifrågakomma i till inkomst av annan fastighet hörande

förvärvskälla.

I några yttranden föreslås en annan utvidgning av nuvarande förvärvsavdrag

vid faktisk sambeskattning. RLF förklarar sålunda att rättvisan

och konsekvensen kräver att även vid faktisk sambeskattning viss hänsyn

tages till de fall, där hemmavarande barn finnes. Visserligen uppstår praktiska

svårigheter om samma procentuella metod tillämpas som i de fall, där

den gifta kvinnan har förvärvsarbete utanför hemmet. Men detta bör inte

utesluta varje form av hänsynstagande. Man kan tänka sig en förhöjning,

exempelvis en fördubbling, av det fasta avdraget, då hustrun deltar i man
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1660 57

liens jordbruk eller rörelse och hon samtidigt har hemmavarande barn. Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation påyrkar i törsta hand en höjning

av 300-kronorsavdraget vid faktisk sambeskattning. Såsom ett alternativ

härtill framföres tanken att avdraget konstrueras såsom ett kvotavdrag

i de fall då familjen omfattar barn. Detta skulle, framhåller organisationen,

skapa enkla och enhetliga normer för båda typerna av förvärvsavdrag.

Sveriges lantbruksförbund ansluter sig till tanken att kvotavdrag skall

medges vid faktisk sambeskattning. Förbundet anser det inte rättvist att, med

hänsyn till den omständigheten att hustrun har hemmet så att säga som

utgångspunkt för sina arbetsuppgifter, förvägra henne det avdrag, som

skulle tillkomma henne, därest hon hade hela sitt arbete förlagt ntanför

hemmet. Det förvärvsarbete, som jordbrukarhustrun normalt utför, sker

direkt i förvärvskällan jordbruksfastighet. För barnens tillsyn och hemmets

skötsel förekommer därvid visserligen i de flesta fall icke större direkta

utgifter genom betald hemhjälp utifrån, men är det mycket vanligt, att

någon dotter i arbetsför ålder får hjälpa till i hemmet i stället för att ägna

sig åt betalt arbete utanför detta. Härigenom liksom för anlitande av annan

tillgänglig hemhjälp uppkommer kostnader av samma karaktär som den av

en yrkeskvinna utbetalda icke avdragsgilla lönen till en hemhjälp. Förbundet

åberopar att enligt 1950 års folkräkning jordbrukarhushållen är genomsnittligt

större än andra hushåll med 3,4 mot 2,8 personer per hushåll,

vilket innebär behov av mera husligt arbete inom jordbrukarhushållen.

Även i jordbrukarhemmet uppkommer därför extra kostnader, om hustrun

skall få tid att deltaga i makens förvärvsarbete, särskilt när minderåriga

barn finns. Det sker också på annat sätt, bland annat genom att kostnadskrävande

åtgärder för hemarbetets rationalisering måste vidtas, t. ex. inköp

av eljest obehövliga hushållsmaskiner, genom kostnadsökande inköp av mera

lättlagad men dyrare mat o. s. v. En olika behandling i förevarande hänseende

av en jordbrukarhustru med minderåriga barn kommer inte blott

att betraktas som orättvis utan den måste dessutom än mer försvåra äktenskapsbildningen

inom jordbruket, där den förut är mycket låg. Ett kvotavdrag

bör dessutom även i jordbruket verka som en stimulans för hustrurna

att delta i förvärvsarbetet. Förbundet anser att kvotavdrag för lantbrukarhustruns

arbete i makens jordbruk är principiellt lika berättigat som

för annat förvärvsarbete. I fråga om problemet hur värdet av lantbrukarhustruns

arbete skall bestämmas anför förbundet följande.

1 Kungl. Lantbruk sstyrelsens meddelande beträffande räkenskapsresullatet

från svenska lantbruk skördeåret 1957 lämnas bland annat uppgifter

om arbetsredovisningen för jordbruk med fördelning bland annat på antalet

arbetstimmar i jordbruk för brukaren och hans hustru (tab. VI). Av

labellen framgår alt hustruns arbetsinsats i jordbruket är betydande. I allmänhet

uppgår den till ca 1/5 av det totala antalet arbetstimmar från henne

och hennes man, vilket efter omräkning till likvärdiga timmar motsvarar

ca 1/6 av deras sammanlagda arbetsinsats. Det är att märka, att i denna

redovisning medtagits endast arbete, som avser de »yttre arbetena» såsom

djurskötseln, växtodling och dylikt. Hänsyn har icke tagits till det arbete,

som sker för jordbrukets räkning inom hemmet, exempelvis i form av med
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

verkan med skötsel av räkenskaper och dylikt, arbetsinsatser i hushåll för

arbetsfolk och andra för driften anlitade personer, t. ex. mjölkkontrollassistent,

veterinärer, jordbrukssakkunniga. De sistnämnda arbetena bör givetvis

hänföras till förvärvskällan. Jordbrukarhustruns arbete i förvärvskällan

torde sålunda normalt uppgå till en arbetsinsats, som är jämförlig

med insatsen från andra yrkesarbetande hustrur, vilkas arbete är förlagt

utom hemmet.

Sambeskattningssakkunniga föreslog 1949, att kvotavdrag skulle medgivas

jämväl för jordbrukarhustrur med minderåriga barn och då utgöra

hälften av hustruns inkomst, som i sin tur skulle beräknas till 1 /3 av mannens.

Med stöd av vad förut anförts angående omfattningen av hustruns

arbete i jordbruket synes värdet av hustruns arbetsinsats normalt kunna beräknas

till 1/5 av mannens totalt redovisade inkomst av jordbruksfastighet

med lämplig maximering, förslagsvis till 3 500 kronor. Detta bör, där skäl

till avvikelse ej föreligger, kunna läggas till grund för beräkning av kvotavdrag

för jordbrukarfamiljer på samma sätt som för yrkeskvinnor, varvid

skulle erhållas ett kvotavdrag på högst 700 kronor, vartill kommer det fasta

förvärvsavdraget på 300 kronor. Lantbruksförbundet får föreslå, att ett efter

dylika grunder beräknat avdrag införes.

Svensk industriförening föreslår att kvotavdrag skall medges i barnfamiljer,

beräknat på värdet av hustruns arbetsinsats, dock högst 1/3 av inkomsten

i förvärvskällan.

Även överståihållnrämbetet samt länsstyrelsen i Knlmar län har beröii

frågan om kvotavdrag vid faktisk sambeskattning men avvisar tanken härpå.

För en gift kvinna med inkomst av rörelse är det normalt, att det uppkommer

kostnader för barnens omhändertagande. Detta är emellertid icke

förhållandet i jordbruken och därför synes i detta fall ett avdrag för omhänderhavande

av barn icke sakligt befogat.

Näringslivets skattedelegation ingår närmare på principerna för avvägningen

av förvärvsavdraget för mödrar. Avdraget bör enligt delegationen avvägas

på så sätt att det täcker de av moderns förvärvsarbete föranledda särskilda

kostnaderna för barn, varvid avdraget bör bestämmas till medeltalet

av dessa kostnader för år under barns första 16 levnadsår. En gradering av

avdraget efter antalet barn dock med bibehållen karaktär av schablonavdrag

i övrigt framstår enligt delegationen såsom rimlig. Med det begränsade material,

som för närvarande finns för bedömning av skäligheten i revisionens

förslag, tillstyrkes dock detta, men samtidigt framhålles angelägenheten av

att avdraget justeras och/eller graderas, därest kommande undersökningar

av levnadskostnaderna det påkallar.

Statstjänstemannens riksförbund anser, att revisionens inställning till

yrkesverksamma gifta kvinnor med hemmavarande barn under 16 år är

alltför restriktiv. Förbundet påpekar att dessa kvinnor har en lägre årsinkomst

än gifta kvinnor utan barn. Anledningarna härtill är flera, men en av

huvudorsakerna torde helt enkelt vara, att de gifta kvinnorna med barn

tvingas att ta ledigt under längre eller kortare tidsperioder för vård av hem

och barn och att genomsnittsinkomsten per år på grund härav blir lägre än

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

för de gifta kvinnorna utan barn. Revisionens förslag borde därför ha gått

längre, när det gäller att kompensera sådana barnfamiljer, där båda makarna

är yrkesverksamma.

I regel har remissinstanserna funnit de av sambeskattningsrevisionen

föreslagna beloppen väl avvägda eller åtminstone acceptabla. I några yttranden

föreslås dock andra avdragsbelopp. Svenska barnmorskeförbundet

anser att inom de närmaste åren en ytterligare höjning av kvotavdraget bör

göras. Folkpartiets kvinnoförbund framhåller såsom önskvärt att förvärvsavdraget,

så snart det statsfinansiella läget så tillåter, höjes utöver det föreslagna

beloppet.

TCO anför följande.

300-kronorsavdraget måste anses helt otillräckligt. Avdraget bör vidare

bli mer beroende av förvärvsarbetets faktiska omfattning, även om det kan

vara lämpligt att behålla ett fast bottenavdrag. Ett kvotavdrag bör därför

tillkomma även gifta kvinnor utan barn. Vidare kan det sättas i fråga om

inte det av revisionen föreslagna kvotavdraget bör differentieras med hänsyn

till antalet barn. De komplikationer vid taxeringen som i så fall skulle

bli följden syns inte motivera att förslaget förkastas. Det krävs emellertid

närmare undersökningar av de faktiska barnkostnaderna som underlag för

en differentiering liksom för beslut om kvotavdragens genomsnittliga storlek.

Vissa remissinstanser framlägger direkta förslag om höjning av beloppen.

Rörande det fasta avdraget föreslås sålunda att det bestämmes till 400 kronor

(länsstyrelsen i Kalmar län), 500 kronor (länsstyrelsen i Malmöhus

län), 600 kronor (Sveriges köpmannaförbund) och 1 000 kronor (Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation).

Beträffande avdraget vid faktisk sambeskattning föreslår Sveriges köpmannaförbund,

att det skall sättas till 600 kronor med möjlighet till höjning

till 1 200 kronor efter särskild utredning av den skattskyldige.

I fråga om kvotavdraget föreslås å ena sidan att det begränsas till 1 000

kronor (länsstyrelsen i Malmöhus län) samt å andra sidan att det höjes till

2 000 kronor (Sveriges hantverks- och småindustriorganisation), 2 400 kronor

(Sveriges köpmannaförbund), 2 600 kronor (länsstyrelsen i Kalmar

län), 2 700 kronor (Yrkeskvinnors samarbelsförbund) och 3 000 kronor

(SACO). Svensk industriförening menar, att avdraget bör utformas så att

avdrag medges antingen med 30 procent av inkomsten i förvärvskällan eller

med verkliga kostnader för barnens och hemmets vård, enligt båda alternativen

dock högst 7 000 kronor.

Såsom skäl för den föreslagna höjningen anför Yrkeskvinnors samarbetsförbund

att förvärvsavdragets syfte är att utgöra ersättning för de merkostnader

familjen ådrager sig då arbetskraft helt eller delvis masle anlitas för

vårdnaden av barn. För förbundets medlemmar, som i stor utsträckning

anlitar sådan arbetskraft, framstår det såsom orealistiskt att uppskatta

kostnaderna till högst 2 000 kronor. Liksom tidigare hävdar förbundet att

förvärvsavdraget bör höjas till åtminstone 3 000 kronor. Förbundet önskar

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kanyl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

emellertid understryka att eu återkommande prövning av förvärvsavdragets

storlek kan komma att framstå som ofrånkomlig med hänsyn till den fortgående

penningvärdeförsämringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län, vars förslag innebär att förvärvsavdragets

maximibelopp bestämmes till 3 000 kronor, anför som skäl härför att kostnaden

för hembiträde numera torde böra uppskattas till 6 000 kronor och

att denna kostnad rimligtvis kan halveras, eftersom ett hembiträde inte utnyttjas

enbart för barnets del.

SACO anser den av organisationen föreslagna höjningen utgöra en rimligare

avvägning, om man inte vill införa differentierade avdrag med hänsyn

till styrkta extra kostnader för barnens vård. Organisationen anser

dock att ett genomförande av tudelningsprincipen är en mera angelägen

reform än en höjning av kvotavdraget utöver utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att förenklingssynpunkten talar

för att kvotavdraget ersättes med ett fast avdrag, förslagsvis å 1 000 kronor.

Alternativt vill länsstyrelsen dock inte motsätta sig ett genomförande av

utredningsförslaget med den modifikationen att det sammanlagda avdraget

begränsas till 1 500 kronor.

Samma maximiavdrag har även länsstyrelsen i Malmöhus län förordat.

Länsstyrelsen vill dock kombinera kvotavdraget med ytterligare avdrag i

fall, där särskilda merkostnader för tillsyn, hemhjälp och dylikt kan styrkas.

Det synes av vikt, framhåller länsstyrelsen, att man icke genom en alltför

fixerad reglering av avdragsrätten motverkar samhällets intresse av att

kvarhålla på arbetsmarknaden speciellt det ökande antalet kvinnor med

högre utbildning, för vilken samhället vidkänts ansenliga kostnader.

Sambeskattningsrevisionens förslag att förvärvsavdraget skall medges

med samma belopp vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt

och att avdraget skall få åtnjutas även i annan kommun än hemortskommunen

har i regel lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beträffande

storleken av avdraget vid kommunaltaxeringen har sålunda Statstjänstemännens

riksförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

framhållit att reformen är ägnad att förenkla deklarationsförfarandet. överståthållarämbetet

anser alt ett genomförande av revisionens förslag är synnerligen

angeläget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker att avdrag vid faktisk sambeskattning

medges även vid den kommunala taxeringen. Redan förekomsten

av detta avdrag och än mer en utvidgning av användningsområdet ger enligt

länsstyrelsen anledning till krav på motsvarande avdrag inom andra

yrkeskategorier. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför liknande

skäl mot utbyggnad av 300-kronorsavdraget inom den kommunala beskattningen.

Ej heller länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att avdraget vid faktisk

sambeskattning bör medges vid den kommunala taxeringen.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter om anledning finnes att höja förvärvsavdragets

belopp vid den kommunala taxeringen. Förbundet anför

följande.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

61

Revisionens åsikt att det är de extrakostnader för en familj, vilka kan

vara förenade med hustruns förvärvsarbete, som spelar den största rollen

vid övervägande huruvida hon skall ägna sig åt yrkesarbete, kan emellertid

diskuteras. Det kan sättas i fråga, huruvida icke —- i varje fall när det gäller

något högre inkomstlägen — statsskattens progression vid övervägandet

tillmätes större betydelse. Med fog kan därför hävdas, att om ett lindrande

av sambeskattningseffekten icke kan komma till stånd genom ändrad utformning

av sambeskattningssystemet utan måste ske via förvärvsavdrag,

förvärvsavdraget i princip borde vara begränsat till den statliga taxeringen.

Det kunde då vara motiverat, att kvotavdraget vid den kommunala taxeringen

åtminstone tills vidare och i avvaktan på en mer definitiv lösning

av sambeskattningsfrågan icke höjdes i nivå med avdraget vid den statliga

taxeringen. Den av revisionen föreslagna höjningen för den kommunala

beskattningens del från 300 till maximum 2 000 kronor är ju av avsevärd

storlek. Även om det är önskvärt med lika avdragsregler vid de båda

beskattningarna, synes ett sådant önskemål icke kunna tillmätas någon

avgörande betydelse.

Sambeskattningsrevisionens förslag för förvärvsavdrag för gift kvinna

med inkomst av rörelse uppställa krav på att hon skall ha varit verksam i

rörelsen har inte mött invändningar i princip. Länsstyrelsen i Västmanlands

län anser dock uttrycket oklart. Länsstyrelsen anför följande.

Man frågar sig genast, vad man skall inlägga i uttrycket »varit verksam»

och hur omfattande denna verksamhet skall ha varit för att avdragsrätt

skall föreligga. Skall man tillämpa bestämmelsen för gift man med jordbruk

eller rörelse och anse att värdet av hennes verksamhet skall uppgå till

minst 300 kronor? Eller skall man med hänsyn till sammanhanget med

inkomst av eget arbete fordra en positiv arbetsinsats av samma art och

omfattning, som då hustrun har inkomst av tjänst? Länsstyrelsen befarar

att uttrycket kommer att ge upphov till skattetvister utan att man kan anses

ha vunnit något positivt därmed.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län töreslår, att arbete, som huvudsakligen

kan utföras i hemmet, inte skall grunda avdragsrätt.

Länsstyrelsen i Hallands län anser välbetänkt att i lagtexten införa en bestämmelse

om att hustru måste vara verksam i rörelse, för att inkomst av rörelsen

skall berättiga henne till förvärvsavdrag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill skärpa kravet på hustruns arbetsinsats.

Länsstyrelsen åberopar som skäl härför bl. a. den förstärkning av kvotavdraget,

som föreslagits. Icke sällan torde förekomma att hustrun till huvudaktieägaren

i ett familjebolag åtnjuter styrelsearvode, som inte motsvaras av

annan arbetsinsats från hennes sida än att hon deltar i representation mot

bolagets kunder. Länsstyrelsen föreslår att såsom förutsättning för förvärvsavdrag

skall anges att hustrun varit »aktivt verksam» eller ock alt hon utfört

»arbete, som i annat fall måste utföras av särskilt anställd». Riksskattenämnden

uttalar sig i samma riktning och föreslår att hustrun för att erhålla

förvärvsavdrag skall ha varit verksam i rörelsen »i ej blott ringa omfattning».

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionen har ingående diskuterat

de skäl som brukat åberopas till stöd för att gifta kvinnor skall erhålla särskilda

förvärvsavdrag vid taxeringen. Revisionens överväganden utmynnar

i att den bärande grunden för dessa avdrag är de särskilda merkostnader,

som uppkommer för hustrur med förvärvsarbete utom hemmet, och den

därmed följande lägre skatteförmågan. Dessa kostnader uppstår, enligt vad

revisionen konstaterar, i huvudsak endast när familjen har minderåriga

barn. I andra fall anser revisionen, att man inte, i varje fall numera, kan

finna att hustruns förvärvsarbete genomsnittligt sett föranleder särskilda

merkostnader.

I enlighet med denna revisionens principiella uppfattning avser förslagen

till förbättringar på området i huvudsak endast det s. k. kvotavdraget, d. v. s.

det särskilda avdrag som åtnjutes av förvärvsarbetande hustru med barn

under 16 år. Beträffande de nuvarande generella avdragen om 300 kronor,

som medgives oavsett förekomsten av barn, anser revisionen att man snarast

kan ifrågasätta om de längre har något berättigande. Detta gäller både

det grundavdrag som tillkommer förvärvsarbetande hustrur i allmänhet

och det avdrag som åtnjutes när hustrun inte har eget arbete men deltager

i mannens jordbruk eller rörelse. Någon höjning av dessa avdrag föreslås

därför inte. Revisionen har å andra sidan inte heller ansett sig böra föreslå

att man nu slopar avdragen.

Remissbehandlingen visar, att man ganska allmänt delar revisionens

grunduppfattning i dessa frågor, och jag kan för egen del instämma i vad

revisionen anfört.

I likhet med revisionen anser jag det sålunda vara ett angeläget rättvisekrav

att avsevärt förbättra kvotavdraget. Den negativa inställning till sambeskattningen

som man ofta möter torde främst ha sin grund i ett berättigat

missnöje över att de av yrkesarbetet föranledda merkostnaderna för barnen

inte tillräckligt beaktas vid beskattningen. Omhändertagandet av minderåriga

barn under tid då modern vistas utom hemmet för med sig utgifter,

som avsevärt nedsätter skatteförmågan. Då det av praktiska skäl inte torde

vara möjligt att knyta avdraget till de faktiska kostnaderna, torde man,

såsom revisionen funnit, vara hänvisad att använda ett schablonavdrag av

samma art som hittills.

I fråga om avdragets storlek vill jag ansluta mig till revisionens enhälliga

förslag, som synes väl avvägt. Avdraget bör sålunda få åtnjutas med 20

procent av inkomsten, dock högst med 1 700 kronor, mot nu 10 procent med

maximering till 700 kronor. Tillsammans med grundavdraget å 300 kronor

kan avdraget i fortsättningen uppgå till sammanlagt 2 000 kronor, vilket innebär

en fördubbling. Jag biträder också förslaget, att kvotavdraget, i motsats

till vad som gäller för närvarande, skall få åtnjutas även vid den kommunala

taxeringen.

Beträffande de nyss nämnda generella avdragen om 300 kronor anser jag

liksom sambeskattningsrevisionen att skälen för dessa avdrag, bortsett från

barnfamiljerna, i vart fall numera förlorat det mesta av sin bärkraft. Åt
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

63

skilligt skulle därför kunna tala för att, såsom bl. a. riksskattenämnden och

flera länsstyrelser föreslagit, slopa nämnda avdrag i vad angår familjer

utan minderåriga barn. Jag delar emellertid revisionens mening att en sådan

åtgärd bör få anstå till en tidpunkt då den kan genomföras utan att

medföra skattehöjningar för de därav berörda.

Å andra sidan ligger det med denna utgångspunkt i sakens natur, att jag

inte kan biträda de förslag om höjning och utbyggnad av de nuvarande avdragen

som föreslagits i vissa yttranden. Även härvidlag ansluter jag mig till

revisionens enhälliga ståndpunkt.

Det sagda hindrar givetvis inte att man på enstaka punkter kan förbättra

de nuvarande reglerna. Sambeskattningsrevisionen har härutinnan föreslagit

att rätten till ifrågavarande avdrag skall utsträckas till hustrur, som

driver eget jordbruk, och att samtliga här avsedda avdrag skall få åtnjutas

jämväl vid den kommunala taxeringen. Dessa förslag, som allmänt tillstyrkts

vid remissbehandlingen, kan jag biträda. Jag anser vidare liksom

revisionen, att det bör klart utsägas att hustrus förvärvsavdrag i rörelse förutsätter

att hustrun verkligen varit verksam i rörelsen. Stadgandet härom

synes böra utformas i enlighet med vad riksskattenämnden förordat.

Sambeskattningsrevisionen har slutligen föreslagit, att samtliga förvärvsavdrag,

i den mån de inte kunnat utnyttjas i hemortskommunen, skall få

åtnjutas i annan kommun, där den skattskyldige har inkomst. Även detta

anser jag mig böra förorda.

C. Övriga frågor

Utredningen. Sambeskattningsrevisionen har i betänkandet berört ytterligare

några frågor rörande beskattningen av äkta makar.

Enligt gällande bestämmelser skall makar samtaxeras om de under större

delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har makarna levt åtskilda

skall de däremot särtaxeras. Revisionen tar upp till diskussion begreppen

»levt tillsammans», »levt åtskilda» och »större delen av beskattningsåret».

Vidare behandlas frågan om avdrag för periodiskt understöd till make.

a) Begreppen »levt tillsammans» och »levt åtskilda»

Frågan om makar skall anses ha levt tillsammans eller åtskilda har, erinrar

revisionen, tidigare behandlats av bl. a. sambeskattningssakkunniga

(SOU 1949: 47). Dessa föreslog en bestämmelse av innehåll att frågan skulle

bedömas oberoende av hur mantalsskrivning skett. Äkta makar skulle sålunda

anses ha levt tillsammans, även om makarna inte haft gemensam bostad.

Endast om makarna på grund av söndring i äktenskapet varit bosatta

var för sig och detta förhållande kunde antagas bliva bestående, skulle makarna

behandlas såsom av varandra oberoende.

Frågan om äkta makars taxering hänsköts därefter till 1949 års skatte
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

utredning, som emellertid inte framlade något ändringsförslag i förevarande

avseende utan fann det lämpligare att alltjämt överlåta tolkningen av begreppet

»levt tillsammans» åt praxis.

Revisionen berör därefter rättspraxis inställning till frågan och finner sig

kunna utläsa följande av föreliggande rättsfall.

Om makarna ännu inte flyttat samman efter giftermålet utan tills vidare

var för sig kvarbott i de hem de haft som ogifta, brukar de särtaxeras. Någon

hushållsgemenskap har då ännu inte etablerats. Makarna har i dessa fall

vanligen inte varit ekonomiskt beroende av varandra utan vardera maken

har försörjt sig själv. (RÅ 1950 not Fi 457, 1952 not Fi 851, 1955 not Fi

1857 och 1995.) Samtliga avgöranden hänför sig till tid före den författningsändring,

genom vilken makar, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

taxeras såsom av varandra oberoende.

Om mannen tillträtt arbetsanställning på annan ort men familjen på

grund av bostadsbrist nödgats kvarbo på den tidigare bostadsorten, brukar

det oaktat makarna samtaxeras. Så har skett även när hustrun haft eget

förvärvsarbete och inte varit beroende av mannen för sitt uppehälle. I dylika

fall har hushållsgemenskap tidigare funnits och den har icke ansetts bruten

genom mannens vistelse på den nya arbetsorten (RÅ 1935 not Fi 859

och 1955 not Fi 1509 samt regeringsrättens utslag den 29 jan. 1959 ang.

J. G. Marklund).

Sambeskattning har kunnat förekomma även i fall där vardera maken

haft sitt eget hem och makarna varit ekonomiskt oberoende av varandra.

Det har emellertid då vanligen varit fråga om ett gemensamt hushåll, ehuru

uppdelat på två hem. Förhållandena har kunnat vara jämförbara med dem

då makar under sommarhalvåret vistas på en lantegendom men under vinterhalvåret

bor i staden (RÅ 1948 not Fi 1042, 1953 not Fi 919, 1954 not Fi 772).

Om makarna varit ekonomiskt oberoende av varandra och haft var sitt

hem med skilda, fullständiga hushåll har särbeskattning skett, även om

makarna ibland vistats hos varandra. Omständigheter, som talat för att

makarna levt åtskilda och att särlevnaden varit avsedd att bli bestående,

har därvid kunnat vara t. ex. att hustrun haft vårdnaden om makarnas barn

och helt försörjt dem, att vardera maken haft hembiträde anställt eller att

ena maken ägt och brukat en jordbruksfastighet medan den andra av sitt

yrke varit bunden till annan plats (RÅ 1953 not Fi 2050, 1954 not PÅ 1164

och 2239).

Att makar vid särlevnad grundad på rättslig separation (hemskillnad eller

äktenskapsskillnad), som varat under större delen av beskattningsåret, taxeras

var för sig är givet. Men även när sådan separation inte förelegat brukar

makar särtaxeras, om de på grund av söndring levat åtskilda och det kan

antagas att detta förhållande kommer att bli bestående (Rå 1954 not Fi 771).

En sådan omständighet som att den ena maken under beskattningsåret

vårdats på sjukhus har däremot icke föranlett att makarna ansetts ha levt

åtskilda. Samtaxering har alltså då ägt rum (RÅ 1932 ref 27, jfr även 1938

not Fi 415).

Det framhålles av sambeskattningsrevisionen att i den skatlerättsliga diskussionen

framförts tanken, att en fastare grund för bedömandet av om makar

skall samtaxeras eller särtaxeras borde kunna erhållas genom att bestämmelserna

härom koordinerades med folkbokföringsförordningens principer

för makars kyrko- och mantalsskrivning. En sådan samordning skulle

innebära att den faktiska särlevnaden tillerkändes större betydelse än hit
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

tills och att villkoret om hushållsgemenskap fick träda tillbaka. Äkta makar

som mantalsskrivits i olika kommuner skulle sålunda, även om någon varaktig

särlevnad inte var åsyftad, taxeras som ogifta skattskyldiga. Om endast

den ena maken hade inkomst — såsom i äktenskap där mannen är ensamförsörjare

— skulle han således berövas sitt ortsavdrag som gift. Här

ifrågakommer bl. a. sådana fall, då mannen flyttat till annan ort för att tillträda

en ny tjänst men familjen på grund av bostadssvårigheter måst kvarstanna

på den gamla vistelseorten.

Revisionen finner en sådan ordning otillfredsställande och har därför inte

kunnat förorda en lösning efter denna linje. En motsatt väg att gå är,

fortsätter revisionen, att på sätt föreslogs av sambeskattningssakkunniga behandla

makar såsom av varandra oberoende, endast när de på grund av

söndring i äktenskapet varit bosatta var för sig och detta förhållande kan

antagas bli bestående. Därigenom skulle under samtaxering dragas in alla

fall av faktisk särlevnad där denna inte beror på söndring. Revisionen finner

att det finns mycket som talar för detta förslag. I frågan om sambeskattningens

avvägning har revisionen framhållit, att synpunkterna om hushållsgemenskapens

betydelse för äkta makars skatteförmåga inte är i samma

mån bärande som tidigare. Däremot föreligger en rättslig gemenskap med

ömsesidiga skyldigheter och rättigheter och denna gemenskap består så

länge äktenskapet existerar, oberoende av makarnas faktiska bosättningsförhåJlanden.

Revisionen uttalar vidare följande.

Om en tudelning skulle genomföras fullständigt eller i varje fall till en

relativt hög gräns, synes det följdriktigt att sambeskattningen göres beroende

av det rättsliga förhållandet mera än av det faktiska. Eftersom äkta makar

vid sambeskattning enligt tudelningsprincip aldrig kan ställas oförmånligare

än om de beskattas var för sig, skulle en vidgad tillämpning av Indelningens

princip jämna vägen för ett sådant bedömande av frågan när samtaxering

eller särtaxering skall ske. Det har emellertid inte varit möjligt för

oss att i tudelningsfrågan framlägga något konkret förslag. Med hänsyn

därtill kunde det tänkas att vi också lämnade öppen frågan om när samtaxering

resp. särtaxering skall äga rum. Frågan huruvida makar skulle

anses ha levt tillsammans eller levt åtskilda finge då liksom hittills prövas

från fall till fall med ledning av föreliggande praxis.

Emellertid finner revisionen att det finns behov av en regel, som kan

tjäna till ledning för bedömningen av under vilka omständigheter makar

under bestående äktenskap skall anses leva åtskilda. Såväl ur principiell

som praktisk synpunkt har därvid synts lämpligast att ge det rättsliga förhållandet

större dominans än hittills.

I enlighet härmed förordar revisionen en bestämmelse av i huvudsak det

innehåll, som föreslogs av sambeskattningssakkunniga. Detta innebär att

äkta makar skall anses ha levt åtskilda endast när det mellan makarna föreligger

rättslig separation (hemskillnad eller äktenskapsskillnad) eller

sådan faktisk separation, som beror på söndring och som kan antagas bli

bestående.

5 llihang till riksdagens protokoll 1060. I samt. Nr 70

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

Förslaget innebär den ändringen att samtaxering skall äga rum även

vid fall av faktisk särlevnad med två skilda, fullständiga hushåll, nämligen

när särlevnaden inte beror av söndring. Beträffande nygifta makar, som

ännu inte sammanflyttat, kommer dock detta resultat att fördröjas, eftersom

de under alla förhållanden skall särtaxeras för det beskattningsår under

vilket äktenskapet ingåtts.

b) Tidsbestämningen »större delen av beskattningsåret»

Regeln om att äkta makars taxering skall bestämmas av det förhållande,

som rått under större delen av beskattningsåret, tillkom på förslag av 1921

års kommunalskattekommitté (SOU 1924: 53). Närmast avsågs därvid att

åstadkomma en praktisk regel för det fall, att makarna ingått äktenskap

under beskattningsåret och hustrun haft inkomst såväl före som efter giftermålet.

Kommittén avsåg dock att samma regel skulle tillämpas, om makarna

under året flyttat från varandra eller om de levt åtskilda och åter

sammanflyttat.

1 praxis har bestämmelsen tillämpats så, att halvårsskiftet fått utgöra

gräns, oaktat det andra kalenderhalvåret omfattat flera dagar än det första.

Sålunda har makar, som ingått äktenskap den 1 juli under beskattningsåret,

taxerats såsom av varandra oberoende.

I samband med 1947 års uppbördsreform framtvingades den omläggningen,

att taxeringen inte längre kom att grundas på mantalsskrivningen

för taxeringsåret utan på mantalsskrivningen för året före taxeringsåret.

Härigenom uppkom vissa praktiska svårigheter vid taxeringen av makar,

som gift sig under beskattningsåret (i allmänhet = året före taxeringsåret).

I många fall var dessa för året före taxeringsåret mantalsskrivna på olika

orter och taxerades sålunda av olika taxeringsnämnder. För samtaxering av

makarna erfordrades därför kommunikation mellan taxeringsnämnderna,

vilken dock fungerade otillfredsställande och tyngde taxeringsarbetet. På

grund härav genomfördes år 1952 — på förslag av såväl sambeskattningssakkunniga

som 1949 års skatteutredning — den nu gällande ordningen

att skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret, beskattas

som ogift.

Tidsbestämningen »större delen av beskattningsåret» kvarstår emellertid

och har betydelse bl. a. vid äktenskaps upplösning. Om äktenskap upplöses

genom makes död blir alltså det förhållande, som rått under större delen

av beskattningsåret, bestämmande för taxeringen. Har dödsfallet inträffat

under förra hälften av beskattningsåret, taxeras den efterlevande såsom

ogift person. Om dödsfallet däremot inträffat under senare halvåret, samtaxeras

den efterlevande med dödsboet.

Sambeskattningssakkunniga berörde i sitt betänkande även frågan om

makes taxering, då andia maken avlidit under beskattningsårets första

hälft, och fann det ur skälighetssynpunkt te sig tillfredsställande, att den

efterlevande maken alltid fick tillgodogöra sig de fördelar som kunde ligga

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\laj:ts proposition nr 76 år 1660 67

i att samtaxering ägde rum för det beskattningsår under vilket dödsfallet

inträffade.

Även 1949 års skatteutredning föreslog vissa särbestämmelser för skattskyldig,

som blivit änkling eller änka under förra delen av beskattningsåret.

Detta förslag sammanhängde dock med att skatteutredningen beträffande

änklingar och änkor med barn funnit sig icke kunna för dem bibehålla

någon i princip förmånligare ställning än för ensamstående. Frågan

kom därför i annat läge i och med att departementschefen år 1952 föreslog

att ogifta med barn skulle erhålla ett och ett halvt ortsavdrag. Skatteutredningens

förslag föranledde i följd därav icke någon åtgärd. Departementschefen

anförde bl. a. att omständigheterna i änklings- och änkefallen

kunde vara högst växlande och att det inte alltid förhöll sig så, att den

efterlevandes skatteförmåga minskade genom dödsfallet. I de fall då ett

verkligt behov av skattelindring förelåg borde det, enligt departementschefen,

vara möjligt att tillgodose detta genom tillämpning av gällande regler

om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Av betydelse i förevarande sammanhang är vidare bestämmelsen i 53 §

3 mom. kommunalskattelagen och 6 § 3 mom. statsskatteförordningen enligt

vilken, för det beskattningsår varunder en skattskyldig avlidit, dödsboet har

samma rätt till ortsavdrag som skolat tillkomma den avlidne.

Innebörden av gällande bestämmelser är alltså att beskattningen ställer sig

olika, om dödsfallet inträffar under första eller andra hälften av beskattningsåret.

Detta kan, anför revisionen, synas oegentligt. Det kan också

göras gällande att, när samtaxeringen borttogs för nyingångna äktenskap,

det varit mest följdriktigt att i stället låta samtaxeringen gälla för hela det

beskattningsår då äktenskapet upphört. Därigenom skulle för dödsfallsåret

vinnas den enhetliga behandling, som nu erhålles när dödsfallet inträffar

under andra halvåret, d. v. s. att ortsavdrag såsom gift medges och att den

för gifta avsedda skatteskalan tillämpas.

Vid skilsmässa och särlevnad ställer sig emellertid förhållandena något

annorlunda än vid dödsfall. Att bedömningen anknytes till en viss tidpunkt

— beskattningsårets ingång — i stället för som nu en viss tidrymd —

större delen av beskattningsåret — kan visserligen förefalla mindre lämpligt,

när det gäller att avgöra om särlevnad föreligger eller inte. Med förslaget

om att särtaxering i dessa fall skall förekomma endast när särlevnaden

beror på söndring och när detta förhållande kan antagas bli bestående,

behöver dock anknytningen till en viss tidpunkt inte vara oläglig.

Trots detta finner revisionen det diskutabelt om man bör samtaxera makar,

som på grund av söndring levt åtskilda under större delen av beskattningsåret.

Om makar exempelvis vunnit hemskillnad i början av ett beskattningsår,

skulle samtaxering ske samtidigt som avdrag för periodiskt

understöd ifrågakommer. Sådana situationer kan visserligen uppkomma

redan nu för senare hälften av beskattningsåret. Att väsentligt öka antalet

dylika fall möter dock betänkligheter.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Revisionen uttalar avslutningsvis, att den ifrågasatta ändringen synes

vara icke blott till fördel utan även medföra vissa nackdelar. Huruvida

vinsterna med en ändring är så påtagliga, att de överväger nackdelarna

kan ifrågasättas. Vidare kan den nuvarande tidsbestämningen sägas ha

vunnit hävd och torde icke vara förenad med alltför stora olägenheter. Revisionen

framlägger därför inte något ändringsförslag i denna del.

c) Periodiskt understöd mellan makar

Rörande frågans förhistoria anmärker sambeskattningsrevisionen följande.

Enligt gällande bestämmelser får avdrag för periodiskt understöd icke åtnjutas,

när understödet utgår till person som tillhör givarens hushåll. Den

särskilda frågan om avdragsrätt respektive skatteplikt för understöd mellan

makar har emellertid, framhåller revisionen, inte berörts vid bestämmelsernas

tillkomst år 1928.

I rättspraxis från tiden före 1950-talet kan noteras att avdrag för periodiskt

understöd till hustru medgavs när faktisk särlevnad på grund av

söndring förelegat under beskattningsåret och sedermera — före skattemålets

slutliga avgörande — följts av äktenskapsskillnad (RÅ 1945 ref 57)

eller av hemskillnad (RÅ 1947 not Fi 1430). I det praktiska taxeringsarbetet

fanns en benägenhet att anse avdrag tillåtet när makarna särbeskattades.

Till stöd för en sådan reciprocitet åberopades rättsfall, där avdrag medgivits

vid särbeskattning (RÅ 1934 ref 19 och not Fi 788) och där avdragvägrats

vid sambeskattning (RÅ 1938 not Fi 415 och 1946 not Fi 574). Att

full överensstämmelse i detta avseende inte förelåg visade dock vissa avgöranden,

där avdrag för periodiskt understöd vägrades oaktat makarna

ansågs ha varit av varandra oberoende skattskyldiga (RÅ 1936 not Fi 53

och 1944 not Fi 833).

Sambeskattningssakkunniga uttalade i fråga om avdragsrätt för periodiskt

understöd till make, att fullständig överensstämmelse borde råda

med de regler, efter vilka frågan om samtaxering eller särtaxering skulle

avgöras. I annat fall kunde resultat uppkomma, som icke var förenliga med

principen om skattens uttagande efter bärkraften.

1944 års allmänna skattekommitté föreslog att avdrag skulle medgivas

endast om makarna var att anse såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Från senare rättspraxis märkes två fall, där avdrag för periodiskt understöd

från mannen till hustrun medgavs vid separation på grund av varaktig

söndring, oaktat makarna icke avsåg att begära hemskillnad eller äktenskapsskillnad

(RÅ 1952 ref 32 I och 1954 not Fi 336). Däremot ansågs i ett

annat fall hustrun inte böra beskattas för understöd från mannen, ehuru

makarna levt åtskilda under beskattningsåret och lieinskillnadsdom meddelats

följande år. Grunden härtill var, att av handlingarna i målet ej framgick,

att sammanlevnaden stadigvarande hävts förrän efter beskattningsåret,

samt att underhållsbidraget fick antagas väsentligen ha avsett utgifter,

som oaktat särlevnaden utgjort gemensamma levnadskostnader för makarna

(RÅ 1952 ref 32 II).

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 76 år 1960

69

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande har skattelagssakkunniga

behandlat bl. a. beskattningen av periodiska understöd. Beträffande underhållsbidrag

mellan makar som vunnit äktenskapsskillnad anmärker skattelagssakkunniga

att underhållet närmast kan anses innebära, att den underhållsskyldige

makens inkomst fördelas mellan makarna efter den grund,

som vid underhållets bestämmande ansetts skälig. Underhållsbidraget uppfattas

allmänt såsom en andra maken tillkommande skälig andel av den

underhållsskyldiges samlade inkomst, ej av den inkomst som återstår sedan

skatt fråndragits. Därvid får anses förutsatt, att den underhållsberättigade

skall bli skattskyldig för vad som erhållits.

I fråga om underhållsbidrag från make till andra maken för tid, varunder

makarna på grund av hemskillnad eller äktenskapsskillnad levt åtskilda,

föreslår de sakkunniga att avdragsrätt alltid skall föreligga. Om makarna

sammanlevt under större delen av beskattningsåret och erhåller hemskillnad

eller äktenskapsskillnad under andra hälften av beskattningsåret,

kommer visserligen makarna att sambeskattas, men avdraget får likväl betydelse

vid fördelningen av skatten mellan makarna.

Beträffande periodiska understöd mellan makar, som icke erhållit hemskillnad

eller äktenskapsskillnad, föreslår skattelagssakkunniga följande

lagregel: »Avdrag må åtnjutas för underhållsbidrag från make till andra

maken efter det sammanlevnaden utan dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad

hävts såsom om sådan dom meddelats, dock att avdrag må åtnjutas

endast för bidrag, som utbetalats under beskattningsår för vilket

makarna skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.»

Sambeskattningsrevisionen framhåller under åberopande av den nu lämnade

redogörelsen att den hushållsgemenskap, som ursprungligen angivits

vara en förutsättning för att makar skall anses ha levt tillsammans och således

samtaxeras, inte helt överensstämmer med den hushållsgemenskap,

som avses i regeln om att avdrag inte får ske för periodiskt understöd till

någon som tillhört givarens hushåll. Även om hushållsgemenskapen varit

bruten såtillvida, att makarna ansetts ha levt åtskilda och särtaxerats, kan

det sålunda förekomma en alltjämt bestående gemenskap, som utesluter rätt

till avdrag för periodiskt understöd. Denna bristande överensstämmelse ger

anledning till ovisshet och skattetvister på ett praktiskt viktigt område, där

det vore angeläget att man hade klara linjer att gå efter. Revisionen finner

det önskvärt alt bestämmelserna om makars avdragsrätt för periodiskt understöd

samordnas med reglerna om sam- eller särtaxering och därvid anknytes

Lill några få icke alltför svårbestämbara fakta. Revisionen anför hl. a.

följande.

Vad först beträffar fallen av rättslig separation är det tydligt alt rätt till

avdrag för underhållsbidrag till make därvid regelmässigt bör föreligga.

Tvekan kan råda beträffande de fall, då hemskillnad eller omedelbar äktenskapsskillnad

inträffat under senare hälften av beskattningsåret och förhållandena

är sådana att makarna skall samtaxeras. Om mannen då får

avdrag för underhållsbidrag och hustrun taxeras för bidraget, lär detta i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

allmänhet inte innebära annat än att hustrun utnyttjar viss del av det gemensamma

orlsavdraget och mannen förlorar motsvarande del. Rätten till

avdrag för underhållsbidraget torde därför i dylika fall vara tämligen innehållslös.

Vidare är det av betydelse att full överensstämmelse erhålles mellan

bestämmelserna om sam- eller särtaxering och bestämmelserna om rätt

till avdrag för underhållsbidrag. Reglerna torde bli enklare och lättillämpligare

om de utformas så, att samtaxering och avdragsrätt inte i något fall

sammanträffar. Vi förordar därför en sådan lösning.

Reträffande fallen av faktisk separation delar revisionen skattelagssakkunnigas

uppfattning att avdragsrätt bör förekomma blott när separationen

har samma karaktär som efter hemskillnad eller äktenskapsskillnad.

Revisionen förordar dock att avdragsrätten direkt görs beroende av att söndring

i äktenskapet föreligger och att detta förhållande kan antagas bli bestående.

Liknande grund har revisionen föreslagit för bedömande av frågan,

huruvida makar skall anses ha levt tillsammans eller åtskilda.

På detta vis skulle, fortsätter revisionen, en samordning av bestämmelserna

uppnås. Rätt till avdrag för periodiskt understöd skulle inte -— varken

vid rättslig eller faktisk separation — kunna förekomma annat än när makarna

taxerats oberoende av varandra. Någon uttrycklig föreskrift om att

detta skall vara ett villkor för avdragsrätten torde då icke erfordras. Revisionen

tillägger följande.

I fråga om den utredning, som skall anses erforderlig för avdragsrätt, har

skattelagssakkunniga anfört att det bör ankomma på den som yrkar avdrag

att förebringa utredning till stöd för yrkandets befogenhet, om icke förhållandena

är kända för taxeringsmyndigheten. Detsamma bör enligt vår mening

gälla när en skattskyldig, utan att kunna åberopa hemskillnad eller

äktenskapsskillnad såsom grund för särlevnaden, yrkar att bli taxerad oberoende

av andra maken.

Med den föreslagna uppläggningen skulle, påpekar revisionen, ett särskilt

problem vinna en godtagbar lösning. Revisionen avser beskattningen av utlänningar,

som tagit arbetsanställning i Sverige. Revisionen anför bl. a.

följande.

Eu sådan arbetstagare har ofta hustru och barn kvar i hemlandet. Vanligen

utvecklas förhållandena så, att han antingen efter viss tid återflyttar

till hemlandet eller också kvarstannar i Sverige och låter familjen flytta

hit. Åtskilliga spörsmål torde ha aktualiserats vid taxeringen av dessa utländska

arbetare, bl. a. frågor om deras rätt till avdrag för periodiskt understöd

till hustru i hemlandet och deras rätt till ortsavdrag såsom gift

skattskyldig. Ett rimligt resultat synes vara att den skattskyldige kommer

i åtnjutande av ortsavdrag såsom gift men att däremot något avdrag för till

familjen liemsända belopp inte ifrågakominer.

De av revisionen föreslagna bestämmelserna skulle i normalfallet ge detta

resultat.

Remissyttrandena. Förslaget att samtaxering av makar alltid skall ske när

icke sammanlevnaden stadigvarande hävts efter dom å hemskillnad

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Knngl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

eller på grund av söndring i äktenskapet har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser. Därvid framhålles i åtskilliga yttranden

att förslaget innebär betydande förenklingar i taxeringshänseende.

Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Jämtlands

län anser att dessa förenklingar bör tillmätas avgörande betydelse men

framhåller tillika att de föreslagna reglerna i vissa fall kommer att medföra

en ökning av skattebördan, vars berättigande kan ifrågasättas, nämligen där

makarna på grund av sina anställningsförhållanden är stadigvarande bosatta

på skilda orter utan att söndring i äktenskapet föreligger. Det påpekas

även, att de nu nämnda olägenheterna med förslaget skulle bortfalla, om

tudelningsprincipen genomföres fullt ut. Länsstgrelsen i Skaraborgs län

tillägger att de förhållanden som skall anses konstituera söndring i äktenskapet

måste klarläggas. Under inga förhållanden får dock, anser länsstyrelsen,

myndighets medverkan påkallas för utrönande av de bakomliggande

förhållandena. Familjerättskommittén berör samma fråga och anför därutinnan

följande.

Revisionens förslag att särlevnaden skall bero på söndring synes dock

innebära ett alltför strängt krav och förenat med betydande tillämpningssvårigheter.

Att söndring skulle kunna styrkas exempelvis genom ett särlevnadsintyg

av samma enkla slag, som brukar godkännas av domstolarna i

äktenskapsskillnadsmål (jfr sambeskattningssakkunniga, betänkandet sid.

130), lär knappast vara möjligt. Genom dylika intyg avses endast att styrka

att särlevnad faktiskt förelegat, ej alt den berott på söndring. Kommittén

vill här anmärka, att frågan om samtaxering ej behöver lösas på samma sätt

som frågan om rätt till avdrag för periodiskt understöd till make.

Revisionens förslag på förevarande område avstyrkes dock i några yttranden,

nämligen av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms och Västernorrlands län samt Folkpartiets kvinnoförbund. Såsom

skäl för avstyrkandet åberopas bl. a. betänkligheter inför en bestämmelse

som nödvändiggör utredning om söndring i äktenskap föreligger.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför i detta hänseende bl. a. följande.

Det vore helt visst av stort värde om klara regler kunde givas till ledning

för bedömningen av frågan, huruvida makar levt åtskilda. Revisionens förslag

att i lagstiftningen intaga regeln att särlevnad endast skall anses föreligga

vid söndring i äktenskapet inger dock länsstyrelsen vissa betänklighettu''.

När det icke gäller fallen av rättslig separation, kommer utredningskravet

bär afl tvinga in taxeringsmyndigheterna på ett av privatlivets mera

känsliga områden, där måhända ofta subjektiva synpunkter bli avgörande

för parternas ställningstagande. Redan sambeskattningssakkunniga förutsågo,

all kontrahenterna i dylika äktenskap skulle komma alt intaga motsatta

ståndpunkter i frågan, huruvida söndring förelegat. Sambeskattningssakkunniga

uttalade den åsikten, att om endast den ene av makarna ansag

söndring föreligga detta skulle vara tillräckligt för att behandla makarna såsom

av varandra oberoende skattskyldiga. Det förefaller oundvikligt, att en

dylik behandling i praktiken kommer att leda till åtskilliga svårlösta skattétvister.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför om icke en regel kunde uppsättas,

som närmare anknyter till objektiva, för taxeringsmyndigheten lätt

konstaterbara fakta eller åtminstone sådana spörsmål, som kunna antagas

vara mindre kontroversiella. Det synes länsstyrelsen tillfyllest att konstatera,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

huruvida samlevnaden stadigvarande hävts, utan att orsakerna härtill skola

behöva inverka på bedömningen.

Kammarrätten nämner att det, om de föreslagna bestämmelserna genomföres,

kan bli nödvändigt att i deklarationsblanketten införa en särskild fråga

att besvaras av de skattskyldiga, huruvida särlevnad beror på söndring

eller ej, vilket synes mindre tilltalande. Vidare kommer makar, som skulle

gynnas genom särbeskattning, kunna finna anledning att uppge att söndring

föreligger, även om så ej är fallet eller söndringen är jämförelsevis obetydlig.

Åtskilliga besvärliga gränsfall torde förekomma. Att kontrollera och

bedöma uppgifter av förevarande art torde ofta ställa sig svårt. Kammarrätten

förordar att hushållsgemenskap skall utgöra förutsättning för samlaxering.

Folkpartiets kvinnoförbund ger uttryck för samma uppfattning.

Överståthållarämbetet anser att frågorna om makars sam- och särtaxering

har samband med möjligheten att utvidga tudelningsprincipens tillämpningsområde.

Ämbetet anför härom följande.

Vid en fullständigt genomförd tudelning eller, i vart fall, en tudelning intill

en relativt hög gräns synes någon erinran ej behöva resas mot revisionens

förslag att göra sambeskattning mera beroende av det rättsliga förhållandet

än av det faktiska. Då revisionen med hänsyn till det ekonomiska

läget ej ansett sig kunna framlägga förslag om höjning av tudelningsgränsen,

finner ämbetet det emellertid vara mera följdriktigt att i avvaktan på

att en sådan höjning kommer till stånd skjuta även de nyss berörda frågorna

på framtiden. Ämbetet är medvetet om de nackdelar, som äro förbundna

med de nuvarande reglerna, men anser att de av revisionen åberopade folkningssvårigheterna

icke böra tillmätas sådan betydelse, att man redan nu bör

genomföra den av revisionen föreslagna lagändringen utan att samtidigt tudelningsgränsen

avsevärt höjes. Ämbetet vill i detta sammanhang framhålla,

att den av revisionen föreslagna lagändringen sannolikt kan komma

att medföra svåra bedömningsfrågor för beskattningsnämnderna i de fall då

samtaxerade makar, bosatta å skilda orter, framställa krav på avdrag för

tördyrade levnadskostnader på grund av dubbel bosättning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig allvarligt betänksam inför förslaget

att med en så förenklad rättsregel som den föreslagna ersätta en

praxis, som utbildat sig under skattedomstolarnas mångåriga arbete på området.

Liknande betänkligheter framfördes från skilda håll i remissyttrandena

över sambeskattningssakkunnigas betänkande. De gick ut på att de då

föreslagna bestämmelserna var alltför rigorösa och icke tillmätte den faktiska

särlevnaden tillräcklig betydelse. Betänkligheter av motsvarande slag,

fortsätter länsstyrelsen, låter sig icke heller hållas tillbaka inför revisionens

förslag. Länsstyrelsen anser att lösningen av detta frågekomplex bör få

anstå till dess en reform av tudelningsprincipens tillämpningsområde låter

sig genomföra.

I de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs

län förordas, att vid bedömning av när makar skall anses ha levt

tillsammans, förhållandena vid beskattningsårets ingång skall

vara avgörande. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser sålunda att det måste

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1960

73

betecknas som i viss mån stötande, att ett dödsfall inom en familj skall

kunna medföra omedelbar skatteskärpning för den efterlevande. En gift

man utan barn, vars hustru t. ex. avlider i juni månad, drabbas sålunda av

en högst betydande skatteskärpning med hänsyn till att han icke längre

får det högre ortsavdraget för gifta och dessutom får sin statliga skatt bestämd

efter skalan för ensamstående. De skäl, som revisionen anfört för

oförändrade regler, synes närmast bottna i vissa betänkligheter av praktisk

art, som uppstår icke vid dödsfall utan vid skilsmässa och särlevnad. Länsstyrelsen

finner icke revisionens skäl härvidlag bärande utan anser att sambeskattningsreglerna

bör gälla även under det år, då ett äktenskap av en

eller annan anledning upplöses. Enligt länsstyrelsens mening kan en dylik

ändring icke uppfattas annorlunda än som en följdriktig konsekvens av 1952

års beslut att skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

alltid skall beskattas som ogift.

Även länsstyrelsen i Örebro län berör frågan om ortsavdragets storlek,

när ena maken avlider under beskattningsåret. Länsstyrelsen anför följande.

Enligt de sakkunniga skulle, om endast den avlidne haft inkomst eller

om bägge makarna haft inkomst samt dödsfallet ägt rum under förra hälften

av beskattningsåret, den avlidne vara berättigad till ortsavdrag som gift.

Av ett flertal rättsfall framgår emellertid, att så icke är förhållandet utan

att den avlidne i dylika fall allenast är berättigad till ortsavdrag som ensamstående

(se artikel av Sandström i Svensk Skattetidning år 1954 s. 22).

Den redogörelse de sakkunniga lämnat på denna punkt är ägnad att förvilla

och det kan måhända tänkas att de sakkunniga hade föreslagit något ändrade

regler angående ortsavdrag för äkta makar vid dödsfall, om rättsläget

stått klart för dem. Det kan nämligen i och för sig ej anses obilligt, att ortsavdrag

tillerkännes avliden familjeförsörjare som gift även när dödsfallet

inträffat under förra delen av beskattningsåret. Så sker också för närvarande

understundom i beskattningsnämnderna. I de fall åter bägge makarna

haft inkomst brukar i angivna fall ortsavdrag regelmässigt medgivas enligt

reglerna för ensamstående. Någon ändring härvidlag synes ej befogad. Finnes

minderårigt barn i äktenskapet bör på sätt de sakkunniga föreslagit för

de ofullständiga familjerna ortsavdrag tillerkännas den efterlevande maken

enligt de regler som gälla för gift skattskyldig. Den avlidne åter bör i motsats

till vad som framhålles i betänkandet vara berättigad till ortsavdrag

allenast som ensamstående.

Även i den del utredningsförslaget avser att reglera rätten till avdrag

för periodiskt understöd mellan makar har det i regel tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I flera yttranden framhålles

därtill att del är konsekvent, alt beträffande sådana avdrag en samordning

sker med reglerna om sam- eller särtaxering av makar.

Under åberopande av önskvärdheten av sådan samordning har dock överståthållarämbetct

och länsstyrelsen i Stockholms län, vilka förordat ett uppskov

med avgörandet av frågan om när samtaxering av makar skall ske,

ansett att även frågan om eu lagregel för periodiska understöd makar emellan

bör uppskjutas.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Frågan om rätt till avdrag för understöd till make i fall där separation

mellan makarna äger rum under senare delen av beskattningsåret berörs i

några yttranden. Länsstyrelsen i Hallands län ställer sig tveksam till förslaget

på denna punkt. Länsstyrelsen anför härom följande.

Visserligen saknar ett dylikt avdrag betydelse, när understödet är så

ringa, att mottagaren av understödet på grund av sitt ortsavdrag icke får

någon beskattningsbar inkomst. Uppgår emellertid understödet till ett belopp

överstigande 2 000 kronor, vilket icke är alltför ovanligt, kan den föreslagna

bestämmelsen ur skattesynpunkt få en mycket ogynnsam verkan

för den make, som utgivit understödet. Fördelarna med förslaget äro emellertid

så påtagliga, att länsstyrelsen med en viss tvekan finner sig böra tillstyrka

det.

Statstjänstemannens riksförbund berör samma fråga.

SR finner det rimligt, att avdrag i fall av rättslig separation skall kunna

medgivas även om särlevnaden tagit sin början först under senare hälften

av_beskattningsåret. Visserligen kan detta, som anföres i betänkandet (s.

145), blott innebära en överflyttning av ortsavdrag från den ena maken till

den andra. Så behöver dock ej alltid vara fallet. Dels kan underhållsbidraget

även för kortare tid än ett halvår överstiga ortsavdragsbeloppet, dels

kan den underhållsberättigade maken ha annan skattepliktig inkomst, så

att ortsavdraget redan helt eller delvis utnyttjas. Då tidpunkten för hushållsgemenskapens

upphörande icke har någon betydelse för avdragsrätten

i fråga om andra skattskyldiga än makar (ex.vis föräldrar och barn), finner

SR det vara rättvist att inkomsten även i här ifrågavarande fall beskattas

hos den, som uppburit densamma. Något skattebortfall för stat eller

kommun torde icke bliva följden av dylika bestämmelser, då det här endast

är fråga om fördelning av skatten mellan makarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar sig i samma riktning.

Sveriges köpmannaförbund påpekar, att exempelvis avdrag för nedsatt

skatteförmåga rimligtvis bör kunna medges i sådana fall då förutsättningar

för avdrag inte föreligger men en lättnad i beskattningen likväl bör

ifrågakomma.

De remissinstanser, som i sina yttranden berört verkningarna av sambeskattningsrevisionens

förslag beträffande beskattningen av utlänningar

har med ett undantag uttalat sin tillfredsställelse med denna lösning av

frågan. Det framhålles sålunda exempelvis av länsstyrelsen i Östergötlands

län att beskattningen av gifta utlänningar med de föreslagna reglerna kommer

att underlättas och blir mera likformig än för närvarande. Statstjänstemännens

riksförbund anser reformen synnerligen önskvärd. Enligt länsstyrelsen

i Älvsborgs län innebär förslaget den fördelen, att utlänning, som tagit

arbetsanställning här i landet men lämnat hustru och barn kvar i sitt

hemland, kan erhålla ortsavdrag såsom för gift. Detta innebär en ändring

av praxis och att så sker anser länsstyrelsen vara lämpligt och rättvist.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmäler emellertid betänkligheter på denna

punkt. Länsstyrelsen anser att det kan ifrågasättas om inte frågan borde

ha skärskådats nr en något vidgad aspekt. Dubbelbeskattningssynpunkten

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år W60

liar sålunda icke alls berörts, och dessutom inställer sig här enligt länsstyrelsen

i skärpt måtto betänkligheter mot den utsträckta rätt till prövning

av ömtåliga familjeförhållanden som avsetts skola tillkomma taxeringsmyndigheterna.

Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna om när makar skall

samtaxeras eller särtaxeras är mycket knapphändiga. Kommunalskattelagen

anger i detta hänseende blott att makar skall samtaxeras, när de levt

tillsammans, och att de skall särtaxeras, när de levt åtskilda. Det har överlåtits

åt praxis att utforma den närmare innebörden av dessa bestämmelser.

Praxis’ inställning kan sägas vara den, att samtaxering skall äga rum, om

det icke framgår av omständigheterna att makarna inte längre har hushållsgemenskap

eller ännu inte hunnit upprätta sådan gemenskap.

Sambeskattningsrevisionen har föreslagit, att uttryckliga regler i ämnet

skall införas. Förslaget innebär en viss skärpning i förhållande till nuvarande

praxis. Enligt förslaget skall sålunda makar alltid samtaxeras, såvida

inte sammanlevnaden stadigvarande hävts på grund av dom å hemskillnad

eller på grund av söndring. Vidare föreslås att rätten för make till avdrag

för periodiskt understöd skall begränsas till de fall, där makarna enligt nyssnämnda

regel skall anses ha levt åtskilda. Denna bestämmelse torde i sak

inte innebära någon ändring i förhållande till vad som tillämpas för närvarande.

Avdrag för periodiskt understöd till make brukar nämligen inte

medges i andra fall än där det visas att makarna levat var för sig såsom hemskilda

eller under därmed jämförbara omständigheter.

Vid remissbehandlingen har man på många håll ansett sig kunna konstatera,

att de föreslagna reglerna skulle innebära förenklingar i taxeringshänseende.

En viss tvekan har emellertid framkommit närmast med tanke på

att taxeringsmyndigheterna skulle behöva pröva huruvida söndring föreligger

eller ej. Det har framhållits, att konsekvenserna härav i deklarationsoch

kontrollhänseende skulle bli mindre tilltalande.

De sålunda framförda betänkligheterna kan enligt min mening inte frånkännas

fog. Jag vill också ifrågasätta nödvändigheten av att författningsmässigt

reglera den föreliggande detaljfrågan. En tämligen fast praxis föreligger,

och de fall, där tvekan kan uppkomma om samtaxering eller särtaxering

skall ske eller om avdrag för periodiskt understöd bör medgivas, torde

vara ganska få. Jag förordar av dessa skäl, att de nuvarande bestämmelserna

bibehålies oförändrade.

Enligt nuvarande regler skall ena makens död eller eu dom å hemskillnad

eller äktenskapsskillnad leda till särtaxering från årets början, om äktenskapet

upplöses under första halvåret, medan samtaxering sker om äktenskapsupplösningen

inträffar under andra halvåret. Rätten till ortsavdrag

torde bedömas från samma utgångspunkter.

Tidigare gällde motsvarande regler med avseende på äktenskaps ingående.

De som gifte sig under första hälften av beskattningsåret blev då samtaxera
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:is proposition nr 76 år 1960

de. Inkomsttaxeringens samordning med uppbördsbestämmelserna gjorde

det emellertid önskvärt att samtaxering inte skedde det år äktenskapet ingicks.

I anledning härav föreskrevs att makarna skall samtaxeras först under

det följande året.

Sambeskattningsrevisionen bär övervägt att låta förhållandena vid beskattningsårets

ingång bli avgörande för samtaxeringsfrågan även i samband

med äktenskaps upplösning. Revisionen bär dock inte framlagt något

förslag i denna riktning. Anledningen härtill har varit, att en regel av sådan

innebörd skulle lämpa sig mindre väl i skillnadsfallen.

Jag delar revisionens uppfattning, att de nuvarande reglerna bör bibehållas

för skillnadsfallen. Däremot anser jag i likhet med flera remissinstanser,

att en ändring är påkallad med avseende på de fall då äktenskapet upplöses

genom ena makens död. Det är nämligen enligt min mening stötande att

den omständigheten huruvida dödsfallet inträffat under första eller andra

halvåret skall vara avgörande för om den efterlevande under hela året skall

drabbas av den i regel hårdare beskattning som träffar ogifta eller få åtnjuta

förmånen av att i skattehänseende behandlas såsom gift. Eftersom källskatten

beräknas som om den efterlevande varit gift, kan en beskattning enligt

de för ogift gällande reglerna leda till en betydande kvarskatt.

Av dessa skäl förordar jag, att de för gifta gällande reglerna skall tillämpas

även under det år då ena maken avlidit.

III. Beskattningen av ogift skattskyldig med barn

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser på området innebär i huvudsak följande.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat, åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig

(»två ortsavdrag»).

Annan ogift skattskyldig äger, därest han haft hemmavarande eller av

den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans

vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta högre

ortsavdrag än som eljest tillkommer ogifta skattskyldiga (»ett och ett halvt

ortsavdrag»).

Om en ogift skattskyldig haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått

men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt eller

delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta det förhöjda ortsavdraget (»ett

och ett halvt ortsavdrag»), dock ej om han levt tillsammans med den som

har vårdnaden om barnet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960 77

Dessa bestämmelser gäller såväl vid den statliga som vid den kommunala

taxeringen.

Vid beskattningen av ogifta skattskyldiga med barn kan sålunda särskiljas

tre olika kategorier, vilka för enkelhetens skull av revisionen benämnts

»husföreståndarinnefallen», »vårdnadshavare» och »icke vårdnadshavare».

Vid den statliga taxeringen sker skatteberäkningen beträffande husföreståndarinnefallen

enligt den för gifta skattskyldiga gällande skatteskalan.

För såväl vårdnadsfallen som icke vårdnadsfallen beräknas däremot skatten

enligt den skatteskala, som gäller för ensamstående skattskyldiga.

Bestämmelserna rörande avdrag för husföreståndarinna infördes år 1919

vid den statliga beskattningen och år 1920 vid den kommunala. Avdraget bestämdes

till samma belopp som avdraget för hustru. Avdraget medgavs ogift

skattskyldig, varmed jämställdes änkling, änka eller frånskild. Avdraget var

icke uttryckligen betingat av att den skattskyldige hade hemmavarande

barn, ehuru detta enligt motiven synes ha varit avsett. År 1922 föreskrevs

emellertid, att avdraget skulle medgivas endast om den skattskyldige haft

hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjöts vid taxeringen.

1921 års kommunalskattekommitté (SOU 1924: 53) föreslog, att husföreståndarinneavdraget

skulle avskaffas. Kostnaden för dylikt biträde ansågs

nämligen vara att hänföra till levnadskostnad. Avdraget bibehölls

emellertid.

Befolkningskommissionen (SOU 1936: 13) föreslog — i syfte att gynna

giftermål och familjebildning — viss höjning av familjeavdraget för hustru,

vilket innebar motsvarande höjning av husföreståndarinneavdraget. Kammarrätten

uttalade i sitt yttrande över förslaget, att det knappast kunde

anses förenligt med det angivna syftet, att skattskyldig skulle få avdrag för

husföreståndarinna med samma höga belopp som för hustru. Det kunde

ifrågasättas om husföreståndarinneavdraget över huvud taget borde bibehållas

i ett system, där familjeavdraget för barn föreslogs bli väsentligt höjt.

Även 1936 års skattekommitté (SOU 1937:42) fann det otillfredsställande

att skattskyldig skulle få familjeavdrag för husföreståndarinna med samma

höga belopp som för hustru. Husföreståndarinna erhöll själv grundavdrag

vid beskattningen. Hänsyn måste även tagas till samtidigt av kommittén

föreslagen icke obetydlig höjning av barnavdragen. Kommittén förordade

att husföreståndarinneavdraget vid statsbeskattningen bestämdes

till hälften av familjeavdraget för hustru. I förekommande fall kunde därutöver

möjligheten till avdrag för ömmande omständigheter begagnas.

Genom författningsändring år 1938 bestämdes husföreståndarinneavdraget

vid den statliga beskattningen till hälften av familjeavdraget för hustru.

Beträffande den kommunala beskattningen — där avdraget för husföreståndarinna

alltjämt utgjorde samma belopp som avdraget för hustru —

anförde kommunalskatteberedningen (SOU 1942: 34) följande.

Beträffande husföreståndarinneavdraget torde befolkningspolitiska synpunkter

icke göra sig gällande i någon högre grad. Utgångspunkten synes i

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Mcij:ts proposition nr 76 år 1960

stället böra vara en jämförelse mellan skatteförmågan hos å ena sidan gift

skattskyldig med barn, för vilket avdrag åtnjutes, och å andra sidan skattskyldig

med sådant barn, vilken icke har hustru men väl husföreståndarinna.

För närvarande äro dessa skattskyldiga vid kommunalbeskattningen

likställda i avdragshänseende. Frågan huruvida de vid i övrigt lika förhållanden

äga samma skatteförmåga lärer knappast kunna allmängiltigt besvaras.

Ser man först till de fall, då fråga icke är om fri sammanlevnad

utan om avlönad husföreståndarinna, synes det icke osannolikt, att inom

de lägre inkomsttagargrupperna kostnaderna äro lika stora för husföreståndarinna

som för hustru och i vissa fall till och med större. Inom högre inkomsttagargrupper

torde förhållandet vara det motsatta. För de fall åter, då

fri sammanlevnad föreligger, torde man kunna utgå ifrån att den skattskyldiges

kostnader för husföreståndarinna icke avsevärt skilja sig från

kostnaderna för hustru.

I betraktande av att för de flesta skattskyldiga kostnaderna för husföreståndarinna

icke torde understiga kostnaderna för hustru, har beredningen

funnit det vara ur skatteförmågesynpunkt oriktigt att fastställa avdraget

för husföreståndarinna lägre än familjeavdraget för hustru. Beredningen

har då särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på det förhållandet att det

för en skattskyldig, som vid hustruns frånfälle nödgas skaffa sig husföreståndarinna

för vård av barn och därvid kommer i ett ekonomiskt sämre läge

än under hustruns livstid, måste kännas särskilt betungande att få vidkännas

en sänkning av ortsavdraget. Att å andra sidan sätta avdraget för husföreståndarinna

högre har dock icke ansetts av behovet påkallat och skulle

för övrigt vara förenat med taxeringstekniska olägenheter.

Beredningen föreslog i enlighet härmed, att avdraget för husföreståndarinna

alltjämt bestämdes till samma belopp som för hustru. Därvid förutsattes

att samma relation återinfördes vid den statliga beskattningen.

1945 års statsskatteberedning (SOU 1946: 79) fann likaledes, att ogift

skattskyldig med barn, därest han haft husföreståndarinna hos sig anställd,

borde erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig.

1947 års riksdag beslöt i enlighet med statsskatteberedningens förslag.

Husföreståndarinneavdraget bestämdes alltså åter till samma belopp som

avdraget för hustru vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen.

Detta förhållande har sedan dess fortbestått.

Beträffande utvecklingen fram till nuvarande bestämmelser om beskattning

av vårdnadshavare må här återges följande.

Vid beskattningen av ogift skattskyldig med barn har hänsyn till barnförsörj

ningskostnaden tagits i växlande form. Före 1947 års ändringar förelåg

vid den statliga beskattningen rätt till ortsavdrag (familjeavdrag) för

varje barn. För barn, vilkas föräldrar icke var gifta med varandra eller,

ehuru gifta med varandra, levde åtskilda, gavs halvt avdrag åt vardera av

föräldrarna. Dessutom gällde för ifrågavarande grupp, att det egna ortsavdraget

(grundavdraget) icke reducerades vid stigande inkomst — såsom

eljest för ogifta skattskyldiga — utan utgick med fast belopp. Vid den kommunala

beskattningen fanns, ända fram till år 1950, likaledes rätt till ortsavdrag

(familjeavdrag) för barn, i förekommande fall uppdelat mellan föräldrarna

med hälften på var.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ls proposition nr JO är W60 79

När barnavdragen (familjeavdragen för barn) år 1947 avskaffades vid

den statliga beskattningen och ersattes med barnbidrag uppkom fråga,

huruvida denna omläggning skulle för ogifta skattskyldiga med barn ha till

följd att de förlorade icke blott barnavdragen utan även sin rätt till oreducerat

ortsavdrag (grundavdrag). Eftersom omläggningen i princip innebar,

att barnförsörjningskostnaderna inte längre skulle inverka på beskattningen

— utan i stället beaktas genom de nyinförda barnbidragen — och detta

betraktelsesätt helt genomfördes beträffande äkta makar med barn, kunde

konsekvensen kräva, att även för ogifta med barn beskattningen frigjordes

från barnförsörj ningssynpunkter.

1945 års statsskatteberedning, som föreslog omläggningen, anförde i denna

fråga att införandet av barnbidragen och den omständigheten, att förekomsten

av barn icke längre skulle föranleda avdrag vid beskattningen, icke

kunde anses utgöra tillräcklig grund för att ogift skattskyldig med barn

skulle behandlas såsom ensamstående skattskyldig.

Frågan löstes år 1947 på så sätt att ogift skattskyldig med barn bibehölls

vid sin rätt till oreducerat statligt ortsavdrag.

År 1952 avskaffades den särskilda anordningen med reducering av det

statliga ortsavdraget för ensamstående vid stigande inkomst. Ortsavdragen

likställdes genom att de gjordes dubbelt så stora för två äkta makar som för

en ensamstående. Avvägningen av skattebördan mellan de två grupperna

förlädes i stället till de två skatteskalorna. Fråga uppkom då beträffande

kategorien ogifta med barn, huruvida deras dittillsvarande förmån av oreducerat

ortsavdrag — vilken nu automatiskt bortföll — skulle på något sätt

kompenseras. Närmast till hands låg därvid att hänföra dem till den mildare

skatteskalan, avsedd för äkta makar. Detta skulle emellertid för denna

kategori med dess genomsnittligt låga inkomster betyda ingen eller ringa

vinst. 1949 års skatteutredning ansåg att det beträffande vårdnadsfallen —

där barnbidrag utgick — var mest konsekvent att inte låta dem vid beskattningen

intaga någon särställning endast på den grund att de hade

barn. Lika litet som någon skillnad gjordes mellan makar med barn och

makar utan barn borde en ensamstående med barn behandlas annorlunda

än en ensamstående utan barn. Att äkta makar enligt utredningens förslag

skulle beskattas efter en annan skatteskala än ensamstående berodde inte

på att makarna kunde ha barn att försörja utan endast på att de var gifta.

I propositionen nr 213/1952 följdes emellertid icke utredningens förslag

i denna punkt. Särskilt sedan det visat sig att man vid omläggningen fick

räkna med eu högre uttagningsprocent för statsskatten än 100, framkom

nämligen för ogift skattskyldig med barn skattehöjningar, från vilka inte

kunde bortses. I anslutning härtill anfördes i propositionen följande.

Jag finner det sålunda nödvändigt att frågan om beskattningen av ogifta

med barn löses på annat sätt än utredningen förordat. Vid övervägande av

de utvägar, som härvid stå till buds, har jag funnit möjligheterna mycket

begränsade. Skatteutredningen har påvisat att frågan icke kan lösas med

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:Is proposition nr 76 år 1060

hjälp av de två skatteskalorna. Icke heller kan jag förorda ett system, enligt

vilket avdrag i viss utsträckning skulle medgivas för faktiska barnkostnader

efter individuell prövning. Det blir här nödvändigt att liksom

hittills använda en Schablon. Jag föreslår att frågan löses genom att ogifta

(varmed jämställas änklingar, änkor eller frånskilda) med barn tillerkännas

ortsavdrag med 50 procent högre belopp än ensamstående skattskyldiga.

Man skulle sålunda för denna kategori medgiva ett och ett halvt ortsavdrag,

vilket även kan synas skäligt ur den synpunkten att det här är

fråga om en grupp som står familjerna nära.

Riksdagen följde propositionsförslaget. Ogift skattskyldig med barn erhöll

sålunda år 1952 vid den statliga beskattningen ett och ett halvt ortsavdrag

men hänfördes vid skatteberäkningen till samma skatteskala som

ensamstående. Någon motsvarande ortsavdragsförhöjning förekom inte vid

den kommunala beskattningen men har sedermera även där genomförts

enligt beslut av 1957 års riksdag.

Före år 1938 fanns inte någon bestämmelse enligt vilken icke vårdnadshavare

kunde få särskilt avdrag vid beskattningen. Avdrag för nedsatt

skatteförmåga på grund av utbetalat underhåll kunde dock, efter beskattningsnämnds

prövning, förekomma.

1936 års skattekommitté föreslog, att envar av föräldrarna skulle erhålla

halvt familjeavdrag för barn, såvitt det inte visades eller av omständigheterna

framgick, att endera av föräldrarna ej alls eller endast i ringa mån

bidrog till barnets underhåll. I sådant fall skulle den andra av föräldrarna

vara berättigad till hela avdraget för barnet. 1938 års riksdag antog skattekommitténs

förslag.

Frågan om avdrag för icke vårdnadsfall berördes sedermera av 1941 års

familjebeskattningssakkunniga (SOU 1943: 3), som i samband med ett -—

icke genomfört — förslag om differentiering av beskattningen mellan olika

kategorier av skattskyldiga fann förmånen av oreducerat ortsavdrag för icke

vårdnadshavare bli alltför stor och föreslog att dessa skulle i skattehänseende

vara likställda med ensamstående.

1945 års statsskatteberedning (SOU 1946: 79) var inne på liknande tankegångar.

Flera remissinstanser gjorde dock erinringar häremot och framhöll,

att skattskyldig, som erlade barnuppfostringsbidrag men ej hade vårdnaden

om barnet, inte borde avkrävas samma skatt som ensamstående utan

dylik försörjningsplikt.

I anledning härav anfördes i proposition nr 212/1947 följande.

De anmärkningar, som riktats mot förslaget att ensamstående med underhållsplikt

mot barn icke skulle erhålla någon skattelättnad gentemot

andra ensamstående, synas mig bärande. Uppenbarligen föreligga här stora

svårigheter att skapa en lösning, som är ur alla synpunkter tillfredsställande.

Den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan den sannolikt större

delen av alla nu utgående uppfostringsbidrag fastställts, har inneburit en

förmån för den betalande parten, vilken kunde göra det överflödigt att nu

skydda honom för den försämring som borttagandet av avdragsrätten för

honom skulle innebära. A andra sidan måste hänsyn tagas till de fall där

bidragsbeloppen bestämts i det penningvärde som rått under de senaste

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

åren. För dessas del skulle resultatet av beredningens förslag i de flesta

fall verka obilligt. Vid övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter

har jag funnit det riktigast att på denna punkt tillämpa en mera generös

bestämmelse än beredningen föreslagit och förordar att rätten till oreducerat

avdrag skall tillämpas icke endast för den av föräldrarna, som har den

rättsliga vårdnaden om barnet, utan även för den andra i den mån han enligt

avtal eller dom bidrager till barnets försörjning.

1947 års riksdag följde departementschefens förslag, varigenom således

icke vårdnadshavare bibehölls vid förmånen av oreducerat ortsavdrag.

1949 års skatteutredning fann, liksom tidigare kommittéer, den över ortsavdragen

givna skattelättnaden för icke vårdnadshavare leda till otillfredsställande

resultat och föreslog att utgivet underhållsbidrag i stället skulle

beaktas genom avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt beskattningsnämnds

bestämmande. I propositionen nr 213/1952 konstaterades dock, att ogifta

med barn skulle — om utredningens förslag genomfördes vid en högre uttagningsprocent

för statsskatten än 100 — få icke oväsentliga skatteskärpningar.

Till undvikande därav föreslogs att även icke vårdnadshavare skulle

få åtnjuta ett och ett halvt ortsavdrag. Detta förslag antogs av 1952 års riksdag.

Sambeskattningsrevisionen har insamlat vissa statistiska uppgifter om

antalet ogifta skattskyldiga med barn m. m. Uppgifterna redovisas i betänkandet

på s. 148—153. Av dessa uppgifter må här återges följande.

Enligt en av socialstyrelsen gjord undersökning rörande ensamstående

mödrars sociala och ekonomiska förhållanden kan antalet ogifta mödrar

år 1955 beräknas till 25 400, frånskilda mödrar till 23 200 och änkor med

barn till 20 400, sammanlagt 69 000. Antalet frånskilda mödrar visade en

stegring i förhållande till uppgifter, som hämtats från 1950 års folkräkning,

med 41 procent.

Antalet ogifta skattskyldiga med barn, gruppens uppdelning på husföreståndarinnefall,

vårdnadshavare och icke vårdnadshavare ävensom inkomstfördelningen

framgår av denna tabell, som grundar sig på undersökningar

av 1958 års inkomstlängder.

♦J Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 7960

Kön

Beskattningsbar inkomst

Samtliga

Därav med

2 ortsavdrag,

husförestån- darin ne fallen

Därav med ]

‘/t ortsavdrag

vårdnads-

havare

icke vård- nadshavare

1

2

3

4

5

Män

0 ......................

1400

300

100

1000

100— 2 000 ......................

2 600

300

500

1800

2 100— 4 000 ......................

5 500

900

700

3 900

4 100— 6 000 .....................

9 700

1900

500

7 300

6 100—10 000 ......................

15 600

2 200

1400

12 000

10100— ......................

7 300

800

500

6 000

Samtliga

42100

6 400

3 700

32 000

Kvinnor

0 .....................

11600

—

11000

600

100— 2 000 ......................

12 400

200

11600

600

2 100— 4 000 ......................

11100

200

10 600

300

4 100— 6 000 ......................

11200

200

10 900

100

6 100—10 000 ......................

6 000

—

6 000

10100- ......................

2 200

100

2 000

100

Samtliga

54 500

700

52100

1700

Båda könen

0 ......................

13 000

300

11100

1600

100— 2 000 ......................

15 000

500

12100

2 400

2 100— 4 000 ......................

16 600

1100

11300

4 200

4100— 6 000 ......................

20 900

2100

11400

7 400

6 100—10 000 ......................

21 600

2 200

7 400

12 000

10100— ......................

9500

900

2 500

6100

Samtliga

96 600

7100

55 800

33 700

Socialstyrelsens nyssnämnda undersökning av år 1955 visar även att 40

procent av de ogifta och 30 procent av de frånskilda mödrarna samt 37 procent

av änkorna var utan förvärvsarbete. Undersökningen gav vidare vid

handen att av de ensamstående mödrarna var 22 procent av de ogifta och 16

procent av de frånskilda mödrarna samt 9 procent av änkorna samboende

med man. Av det totala antalet i undersökningen ingående mödrar, 1 371

stycken, var 215 eller 15,7 procent samboende med man och flertalet av

dem var utan förvärvsarbete. Av hela antalet förvärvsarbetande mödrar, 888

stycken, var endast 7 å 8 procent samboende med man.

Undersökningen visade vidare bl. a. att medeltalet av underhållsbidrag

och bidragsförskott till barnen för tiden januari—september 1955, omräknat

till årligt belopp per barn, var för ogifta mödrar ca 560 kronor och för

frånskilda mödrar ca 900 kronor. Svårigheter att utfå underhållsbidrag hade

förelegat för 32 procent av de ogifta mödrarna och för 46 procent av de

frånskilda.

I samband med undersökningen tillfrågades de intervjuade mödrarna om

sina önskemål beträffande samhälleligt stöd. Av de mödrar, som därvid

uttalade sig för ekonomiskt stöd, önskade endast en mindre del att få detta

i form av skattelättnader (omkring 1/10 av de ogifta, 1/6 av de frånskilda

och 1/7 av änkorna). De övriga önskade socialt bidrag i en eller annan form.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7G år 19G0 83

Revisionen har beträffande storleken av underhållsbidragen inhämtat följande.

Vid Stockholms rådhusrätt fastställes underhållsbidragen numera i regel

till lägst CO kronor och högst 100 kronor i månaden. Genom att bidraget vanligen

inte bestämmes till lägre belopp än 60 kronor i månaden erhålles överensstämmelse

med bidragsförskottslagens bestämmelse, att bidragsförskott

skall utgå med det belopp barnets fader jämlikt rättens beslut eller enligt avtal

är skyldig att utgiva till barnets underhåll, dock högst med 720 kronor för

år räknat. I enstaka fall, där modern är i goda ekonomiska omständigheter

och fadern har ringa eller ingen inkomst, kan underhållsbidraget bestämmas

till lägre belopp än 60 kronor i månaden. Vid beräkningen av den nettoinkomst,

som skall ligga till grund för bestämmandet av underhållsbidragets

storlek, tases hänsyn till den skattelindring med ett halvt ortsaydrag, soin

fadern kommer att få genom att lian underhåller barn, på så sätt att från

bruttoinkomsten källskatteavdrag beräknas enligt skattetabellens kolumn 2

(ogift person med barn). Underhållsbidraget fastställes i allmänhet att utgå

för barn i äktenskap tills barnet fyllt 18 år och för barn utom äktenskap tills

barnet fyllt 16 år.

Stockholms barnavårdsbyrå har upplyst, att underhållsbidragen vid avtal

brukar beräknas till 15 procent av faderns bruttoinkomster vid avtalstillfället.

Det avtalade bidraget uppgår alltså till 1 000 kronor redan när faderns

inkomster närmar sig 7 000 kronor. Det förekommer sällan att hans årsinkomster

understiger sistnämnda belopp. Det av byran utbetalda totala

beloppet av bidragsförskott om högst 720 kronor per barn och år var under

år 1958 ca 7 1/2 miljoner kronor till 12 312 barn. Av de sålunda forskotterade

bidragen kunde hos 7 640 fäder uttagas ca 4 1/4 miljoner kronor eller drygt

hälften Antalet fäder, som helt försummat sin underhållsskyldighet, kunde

i Stockholm beräknas till omkring 2 500. I vad mån underhållsbidrag utan

barnavårdsbvråns medverkan frivilligt överenskommits eller betalats var

inte känt. I avtalen bestämdes underhållsbidragen i de flesta fall att utga

tills barnet fyllt 18 år. ... ,,,

I Övriga delar av landet torde underhållsbidragen i avtalen beraknas etter

betydligt lägre norm än i Stockholm.

B. Husföreståndarinnefall och vårdnadshavare

Utredningen. I betänkandet erinras om att liusföreståndarinnefalléns särställning

vid flera tillfällen under senare år ställts under diskussion. 1954

års familjeutrcdning (SOU 1955: 29) ansåg sålunda att motiveringen för den

rådande olikheten vid beskattningen av ensamstående med barn, beroende

på huruvida husföreståndarinna fanns eller ej, inte föreföll helt bindande.

Familjeutredningen anförde bl. a. följande.

Såsom framgår av argumenteringen hade man vid bestämmelsernas införande

1919 och 1920 närmast änklingens fall för ögonen. Ensamstående

kvinnor utgör emellertid den avgjort största delen av kategorin ogifta med

barn. Vårdproblemet löses numera i det övervägande antalet fall på annat

sätt än genom husföreståndarinna, såsom genom daghem, kollektivhus, tillfälligt

anställd arbetskraft, släktingars hjälp och liknande. Kostnaderna för

dessa vårdformer kan ofta uppgå till betydande belopp. De fall dar husföreståndarinna

finnes, är inte endast fåtaliga utan också begränsade till bushåll

med relativt liöga inkomster. Bestämmelserna om husföreståndarinne
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

avdraget medför därför den ovanliga konsekvensen att högre inkomsttagare

privilegieras inte bara så till vida som avdraget medför en större skattelättnad

vid högre inkomst utan också i så måtto att huvudsakligen endast högre

inkomsttagare kan utnyttja detsamma.---Det tidigare förda resone
manget

leder till den slutsatsen att avgörande för om det högre ortsavdraget

skall få åtnjutas inte bör vara huruvida husföreståndarinna finns eller inte.

Utredningen finner i stället att avgörande vikt endast bör fästas vid den

omständigheten att den skattskyldige haft hemmavarande barn. Enligt utredningens

mening borde alltså skattskyldig med hemmavarande barn få

åtnjuta samma ortsavdrag som gift skattskvldig oberoende av om husföreståndarinna

funnits eller icke. En sådan lösning av detta problem synes

stå mest i överensstämmelse med det aktuella läget på förevarande område.

Den nuvarande ordningen måste betecknas såsom otidsenlig.

Frågan om beskattning av husföreståndarinnefallen har även genom motioner

bragts på tal vid 1955—1957 års riksdagar samt vid 1958 års A-riksdag

dock utan att leda till lagstiftningsåtgärder. Såsom en anmärkning mot

nuvarande bestämmelser på området har därvid även framförts att liusföreståndarinneavdrag

på grund av bestämmelsens formulering inte ansetts tillkomma

hemskild make.

Sambeskaltningsrevisionen pekar på en särskild komplikation som är förbunden

med husföreståndarinneavdraget. Revisionen anför följande.

Husföreståndarinneavdraget har visat sig i praktiken ge anledning till vissa

komplikationer. Detta har kunnat vara fallet vid s. k. samvetsäktenskap.

Om två kontrahenter lever tillsammans i en dylik förbindelse och har ett

gemensamt barn, som står under kvinnans vårdnad, följer av gällande bestämmelser

att kvinnan, om hon har egen inkomst, är berättigad till ortsavdrag

med 3 000 kronor. Det synes emellertid inte uteslutet ätt mannen i

ett dylikt läge kan erhålla husföreståndarinneavdrag med 4 000 kronor, nämligen

om kvinnan betraktas som hans husföreståndarinna. Skulle båda parterna

var för sig ha barn och gemensamt ha en husföreståndarinna anställd,

kan de t. o. m. var för sig göra anspråk på husföreståndarinneavdrag, varigenom

de tillsammans skulle erhålla ortsavdrag med 8 000 kronor eller

dubbelt så stort avdrag som för äkta makar.

Dylika sammanträffanden mellan ortsavdrag för husföreståndarinna och

det förhöjda ortsavdraget för vårdnadsfallen har väl tidigare haft rätt begränsad

betydelse men har fått särskild aktualitet genom den år 1952 av

tekniska skäl införda bestämmelsen, att äkta makar i skattehänseende betraktas

som ogifta för det beskattningsår, varunder de ingått äktenskap.

Om makarna haft barn den 1 november beskattningsåret, kan skattemässigt

uppkomma samma situation som nyss angivits i fråga om samvetsäktenskap.

För mannen skulle sålunda kunna förekomma husföreslåndarinneavdrag,

om hustrun betraktas såsom hans husföreståndarinna.

Revisionen sammanfattar sina synpunkter på frågan med att det nuvarande

ortsavdraget för husföreståndarinna ur många synpunkter är otillfredsställande.

Avdraget är till sin omfattning på en gång för snävt och för vidsträckt.

Det måste sålunda betecknas som en brist, att avdraget inte omfattar

hemskild make. Därigenom inträder under hemskillnadstiden i många fält

en skatteskärpning, som ter sig helt omotiverad. Å andra sidan kan avdraget

i samvetsäktenskapen och numera även i nyingångna äktenskap leda till

skattelättnader av icke avsett slag. Det ursprungliga kravet på ett verkligt

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

85

anställningsförhållande har i praxis visat sig svårt att upprätthålla, varigenom

avdraget fått en vidsträcktare karaktär än som från början varit

åsyftad.

Att finna en enkel form för ett avdrag, vilket berör så skiftande förhållanden

som här är fallet, ställer sig vanskligt. För ett fullt tillrättaläggande

skulle krävas detaljbestämmelser, som måste bli särskilt tyngande när

det gäller ett ortsavdrag med dess allmänna tillämpning. Emellertid blir

frågan huruvida en detaljreglering skall behöva ske beroende av vilken

ståndpunkt man finner sig böra intaga till avdragets berättigande över huvud

taget. Revisionen vill härutinnan ansluta sig till de synpunkter, som

framförts av 1954 års familjeutredning. I följd av utvecklingen har skälen

för ett särskilt ortsavdrag i husföreståndarinnefallen till stor del bortfallit.

Avdraget kan därför med visst fog betecknas som otidsenligt och torde böra

utmönstras ur skattesystemet.

Mot beskattningen av vårdnadshavare har anmärkningar riktats i olika

avseenden. Dessa har framför allt gällt gruppens ställning i fråga om ortsavdrag

och skatteskala. Därjämte har emellanåt framkommit önskemål om

att förvärvsavdrag borde tillerkännas änkor, frånskilda och ogifta kvinnor

med hemmavarande barn. 1954 års familjeutredning ansåg, att avgörande

vikt borde fästas vid den omständigheten, att den skattskyldige haft hemmavarande

barn. En sådan skattskyldig borde få åtnjuta samma ortsavdrag

som gift skattskyldig, oberoende av om husföreståndarinna funnits eller

icke. Genom en lagändring i denna riktning skulle — enligt familjeutredningen

— en lättnad i beskattningen beredas en kategori skattskyldiga, som

regelmässigt befann sig i ett trängt ekonomiskt läge och för vilken skattebördan

måste kännas särskilt betungande. En skattelättnad för dem fick även

i flertalet fall antagas komma barnen direkt till godo.

Sambeskattningsrevisionen förklarar sig hysa sympatier för den mening

som framförts av 1954 års familjeutredning och som går ut på att skattskyldig

med hemmavarande barn bör få åtnjuta samma ortsavdrag som

gift skattskyldig. Revisionen tillägger emellertid följande.

Vi är dock medvetna om att erinringar kan göras mot en sådan uppflyttning

av gruppen och att lösningen inte är principiellt oantastlig. Svårigheterna

att här nå en fullt godtagbar lösning bottnar ytterst i att barnavdragen

avskaffats vid beskattningen, varvid de dock samtidigt realiter bibehållits

för eu viss grupp av skattskyldiga i form av ett förhöjt ortsavdrag. Familjeutredningen

konstaterar att denna inkonsekvens redan föreligger och att

den utgör eu eftergift till förmån för en kategori, som i regel befinner sig i

ansträngt ekonomiskt läge. Det skulle därför, enligt utredningen, inte innebära

någon ny avvikelse om man för denna kategori skulle medgiva en ytterligare

lättnad med hänsyn till barnförsörjningskostnaderna. Mot detta kan

invändas att det alltid är betänkligt att förstora en inkonsekvens. Det visar

sig bl. a. däri att skalteskärpningen blir större när förmånen upphör. Om

exempelvis eu änka med två barn nu skulle uppflyttas till samma ortsavdrag

och skatteskala som ett gift par med två barn, inträder för änkan, när det

yngsta barnet fyller Hl år och barnbidraget bortfaller, en skatteskärpning,

som inte har någon motsvarighet för det gifta paret och som består i dels

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ls proposition nr 76 år 1960

förlust av ett ortsavdrag och dels beskattning efter den strängare skatteskalan.

Denna förändring i den skattskyldiges ekonomiska situation kan bli

besvärande, särskilt som gränsen där barnförsörjningskostnaderna upphör i

verkligheten icke är skarp.

Vådan av att tillskapa en alltför markerad förmån för ogift skattskyldig

med barn framträder också om man tänker sig ett system, vari barnavdragen

bibehållits. I ett sådant system skulle det sannolikt inte anses motiverat att

för ogifta med barn, vid sidan av barnavdragen, behålla ortsavdrag motsvarande

äkta makars.

Å andra sidan talar, enligt revisionen, åtskilliga skäl för att jämställa de

s. k. ofullständiga familjerna med de fullständiga. Det torde sålunda vara

tydligt att husföreståndarinnefallen inte bör bli nedflyttade till ett och ett

halvt ortsavdrag. Den rimliga lösningen synes då vara att uppflytta vårdnadsfallen.

Synpunkten att det här är fråga om en i regel ekonomiskt svag

grupp pekar också i denna riktning. Den skatteskärpning som kan inträda,

när förmånen upphör, bör inte hindra alt förmånen erhålles medan förutsättningarna

därför föreligger.

Såsom ett alternativ till en lösning, som innebär förhöjda ortsavdrag, anger

revisionen möjligheten att införa förvärvsavdrag för vårdnadsfallen.

Härom anföres följande.

Förvärvsavdrag kan dock givetvis endast ifrågakomma för den del avgruppen

som utgöres av kvinnor. En sådan utvidgning av förvärvsavdraget

behöver icke sakna motivering. Emellertid skulle då inte uppnås någon

sammanföring av husföreståndarinnefallen och övriga vårdnadsfall. Vidare

synes det av värde att förvärvsavdraget bibehålies som ett speciellt med

samtaxeringen förenat avdrag för gift kvinna och inte utvidgas till nya kategorier.

Härtill kommer den viktiga synpunkten att för ogifta skattskyldiga

med barn hänsyn till barnkostnaden redan tages genom nuvarande förhöjning

av ortsavdraget, vilken på sätt och vis utgör ett schabloniserat förvärvsavdrag.

Att här laborera med två olika avdrag, som dock ytterst täcker

samma syfte, synes inte lämpligt. Om avsikten är att bereda de ogifta med

barn någon ytterligare skattelättnad synes ej heller ett förvärvsavdrag vara

det mest angelägna. De ensamstående mödrarna har ofta så låga inkomster

att de inte kan i någon högre grad tillgodogöra sig ett kvotavdrag.

Under åberopande av dessa skäl har revisionen funnit en höjning av ortsavdraget

vara att föredraga framför en utvidgning av förvärvsavdraget till

denna grupp. Fråga är här, enligt revisionen, om alternativa lösningar. Om

en ytterligare förhöjning av ortsavdraget nu sker, får det därför anses uteslutet

att förvärvsavdrag dessutom skall ifrågakomma inom gruppen. Att

hänsyn till barnkostnaden här tages genom ett avdrag, som är för den skattskyldige

osynligt, och icke såsom för gifta kvinnor genom ett synligt avdrag,

kan visserligen föranleda missuppfattningar om gruppens behandling i skattehänseende

men är uppenbarligen utan reell betydelse, tillägger revisionen.

Sambeskattningsrevisionen förordar vidare att den för gifta skattskyldiga

avsedda skatteskalan skall tillämpas beträffande vårdnadshavarna. Detta

torde bäst överensstämma med tanken att de ofullständiga familjerna bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

röna samma behandling som de fullständiga. Det erinras om att husföieståndarinnefallen

redan nu hänföres till skatteskalan för gifta. Ur statsfinansiell

synpunkt är en överföring av vårdnadsfallen till den mildare skatteskalan

utan nämnvärd betydelse. Den genomsnittliga inkomsten för gruppen

ligger under den nivå, där skillnaden i skatteskala börjar göra sig gällande.

Endast omkring 30 procent av vårdnadsfallen kan beräknas ha inkomst

av sådan storlek, att någon vinning uppkommer genom överföringen

till den andra skatteskalan.

Rörande de föreslagna bestämmelsernas konsekvenser för s. k. samvetsäktenskap,

i vilka hemmavarande barn finnes, och för äktenskap, som insätts

under beskattningsåret och där makarna har hemmavarande barn den

1 november samma år, anföres bl. a. följande.

Om i dylika lägen endast den ena kontrahenten taxeras för inkomst, torde

inga svårigheter behöva uppstå. Denne erhåller då ortsavdrag såsom gift

enligt de grunder som nu föreslås för ofullständiga familjer. Om däremot

båda kontrahenterna taxeras för inkomst, skulle de var för sig kunna göra

anspråk på ortsavdrag för gift, eftersom båda har hemmavarande barn. Något

till vårdnaden knutet villkor som skulle förhindra detta har vi, såsom

av det förut sagda framgått, velat undvika och för övrigt skulle ett sådant

villkor inte vara till gagn beträffande de under året gifta makarna, eftersom

barn i äktenskap står under båda föräldrarnas vårdnad. Då det emellertid

inte kan accepteras, att ortsavdrag här skulle kunna utgå med dubbelt så

stort belopp som för äkta makar, d. v. s. i högsta ortsgrupp med sammanlagt

8 000 kronor, måste en regel införas till förhindrande av detta. Det resultat,

som här får accepteras, torde vara att den ena kontrahenten erhåller ortsavdrag

som ogift och den andra som gift. Redan detta resultat kan visserligen

synas väl förmånligt men bör dock kunna tolereras med hänsyn till att

något avdrag motsvarande gift kvinnas förvärvsavdrag icke ifrågakommer

för den kvinnliga kontrahenten. För att nå det nämnda resultatet torde man

emellertid vara nödgad komplettera bestämmelserna med en föreskrift om

att barn, som bor hos sina föräldrar, skall anses i skattehänseende vara

hemmavarande hos endast den ena av dem. En dylik bestämmelse torde icke

behöva vålla större svårigheter i tillämpningen. Kontrahenterna bör i förekommande

fall kunna tillerkännas valrätt i fråga om vem av dem som skall

ha det högre ortsavdraget.

Remissyttrandena. Utredningens förslag har i regel accepterats av remissinstanserna.

I flera yttranden understrykes angelägenheten av en reform på

området. Statskontoret anser sålunda att förslaget har en hög angelägenhetsgrad.

Svenska barnmorskeförbundet och Svenska ekonomiföreståndarinnors

förening betecknar den föreslagna omläggningen av beskattningen för

denna kategori skattskyldiga som synnerligen glädjande. Även Yrkeskvinnors

samarbetsförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttalar

sin tillfredsställelse med att förevarande fråga nu får sin lösning, medan

Folkpartiets kvinnoförbund betraktar den föreslagna ändringen som en synnerligen

önskvärd reform.

Förutom av de nämnda remissinstanserna tillstyrkes förslaget av kammarrätten,

riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överstålhållarämbetet,

flertalet länsstyrelser, familjerättskommittén, LO, TCO, Statstjänstemän
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

nens riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening, Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och näringslivets

skattedelegation. I några av yttrandena förekommer dock förbehåll

eller uttryck för tvekan inför vissa sidor av förslaget.

Avstyrkanden föreligger däremot från länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar,

Blekinge och Västerbottens län samt från SACO.

Ur de i princip tillstyrkande yttrandena må följande återges.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förslaget i vässa hänseenden verkar

väl generöst mot de ofullständiga familjerna. Ogifta och frånskilda

kvinnor uppbär nämligen -— förutom allmänt barnbidrag som kan sägas

motsvara ett avdrag vid taxeringen å 1 000—1 500 kronor — regelmässigt

skattefria underhållsbelopp för barn eller bidragsförskott. Ett icke obetydligt

antal barn uppbär dessutom pupillpension som visserligen är skattepliktig

men i regel inte lämnar beskattningsbar inkomst. Länsstyrelsen anför

fortsättningsvis följande.

Å andra sidan finnes i denna heterogena grupp otvivelaktigt en mängd

ömmande fall, framför allt måhända änklingar med hemmavarande barn

och änkor utan barnpensioner. Att göra en uppspaltning vid taxeringen av

kategorien ogifta med barn torde icke vara praktiskt möjligt, då taxeringsarbetet

därigenom skulle ytterligare kompliceras. Såsom revisionen framhållit

synes ej längre tillräcklig anledning föreligga att giva husföreståndarinnetallen

en särställning, men det torde få anses obilligt att nu nedflytta

dem i ortsavdragsliänseende. Enligt länsstyrelsens mening synas övervägande

skäl tala för att jämställa de ofullständiga familjerna med de fullständiga.

Ur praktisk taxeringssynpunkt innebär revisionens förslag en

god lösning av det svårbemästrade problemet. Då länsstyrelsen finner sig

— om än med tvekan •— böra förorda förslaget, vill länsstyrelsen starkt understryka

vad revisionen anfört att det därvid måste anses uteslutet att förvärvsavdrag

dessutom skall ifrågakomma inom gruppen.

Även riksskattenämnden åberopar som skäl för sitt tillstyrkande att det

särskilda ortsavdraget för husföreståndarinna bör utmönstras ur skattesystemet

och att någon försämring för skattskyldiga med husföreståndarinna

inte bör ifrågakomma. Hela gruppen vårdnadshavare måste då jämställas

med gifta skattskyldiga.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund understryker att ofullständidiga

familjer i skattehänseende inte får komma i sämre läge än fullständiga

familjer. Detta är så mycket viktigare, anser förbundet, som denna kategori

skattskyldiga ofta befinner sig i ett sämre ekonomiskt läge och sålunda

har mera känning av det relativt sett större skattetryck som drabbar

dem.

LO erinrar om att revisionen visat, att ungefär It 000 ensamstående mödrar

med barn icke kommer att beröras av reformen, därför att de har för

låga inkomster för att kunna tillgodogöra sig det högre ortsavdraget. I likhet

med revisionen anser LO att andra utvägar får sökas för att förbättra

deras situation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960 8^

Socialstyrelsen berör samma fråga. Styrelsen framhåller att den föreslagna

reformen får anses starkt motiverad och att den i vad avser de högre inkomstklasserna

innebär en så pass kraftig skatteminskning i jämförelse

med vad som gäller för ensamstående utan barn, att en avsevärd del av

barnkostnaderna härigenom kompenseras. Styrelsen tillägger följande.

Det övervägande flertalet ofullständiga familjer med hemmavarande barn

består emellertid av ensamstående mödrar i de låga inkomstklasserna. Skattelättnaden

i dessa inkomstklasser motsvarar endast en jämförelsevis ringa

del av de faktiska barnkostnaderna, varför dessa familjer alltjämt kommer

att få en avsevärt lägre levnadsstandard än vad som gäller för ensamstående

utan barn i samma inkomstläge. Detta är ett förhållande som särskilt bör

beaktas i samband med den av socialstyrelsen förordade utredningen om

barnfamiljernas beskattningsförhållanden.

Av de remissinstanser som avstyrkt utredningens förslag på förevarande

område har länsstyrelsen i Jönköpings län ansett ytterligare utredning erforderlig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att gällande bestämmelser

skall kvarstå oförändrade. Som skäl för avstyrkandet åberopas av de

båda länsstyrelserna, att de barnkostnader, som revisionen avser att kompensera

genom högre ortsavdrag, bör behandlas lika hos ensamstående och

gifta vårdnadshavare.

Beträffande frågan om vilken skatteskala, som skall tillämpas för de

ofullständiga familjerna finner länsstyrelsen i Kalmar län, att revisionens

förslag om att de skall jämställas med gifta skattskyldiga är mest konsekvent,

därest ortsavdragen beräknas lika för båda kategorierna. I motsatt

fall bjuder konsekvensen, att skatten beräknas efter samma skatteskala

som för ensamstående. Denna fråga torde dock, menar länsstyrelsen, i allmänhet

icke ha så stor betydelse, enär den genomsnittliga inkomsten för

de ogifta med barn ligger under den nivå, där skillnaden i skatteskalorna

börjar göra sig gällande.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län pekar på det förhållandet, att de

ofullständiga familjernas inkomst genomsnittligt sett är låg. En icke obetydlig

del av de ensamstående mödrarna synes sålunda inte vara taxerade. De får

då, menar länsstyrelsen, anses sakna intresse för hur ortsavdraget bestäms.

Den framlagda statistiken synes vidare visa att ensamstående mödrar med

förvärvsarbete ordnar tillsynen av barnen till förhållandevis låg kostnad

så att den åvilar mormoder eller annan släkting. Även om daghem o. d.

utnyttjas torde kostnaderna härför ofta helt eller delvis täckas av underhållsbidrag

eller barnpension. Vidare sammanbor ensamstående mödrar icke

sällan med man och de torde till övervägande delen önska samhälleligt stöd

i form av socialt bidrag hellre än i form av skattelättnad. Anledning till

ändring av nuvarande bestämmelser på området synes därför enligt länsstyrelsens

mening icke föreligga.

Möjligheten att ersätta eller komplettera de föreslagna åtgärderna med förvärvsavdrag

har berörts i flera yttranden.

Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoför
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

bund uttalar sig sålunda för att ensamstående skattskyldig med barn utöver

de förmåner som revisionen föreslår får rätt till förvärvsavdrag, enär

barnkostnaderna för denna kategori skattskyldiga torde vara betydande.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län samt SACO förordar

förvärvsavdrag för dessa skattskyldiga, men anser att avdraget skall träda

i stället för de åtgärder som föreslagits av revisionen. Länsstyrelsen i Blekinge

län framhåller att förvärvsavdraget kan kombineras med ett grundbelopp,

som måhända bör göras högre än det som nu gäller. Länsstyrelsen

i Kalmar län anser att förvärvsavdrag bör utgå vid sidan om nuvarande

ortsavdrag för husföreståndarinna. Länsstyrelsen anser att de komplikationer,

som enligt revisionens uppfattning är förenade med husföreståndarinnefallen,

inte är så stora.

Länsstyrelsen i Blekinge län och SACO understryker att förvärvsavdraget

i förevarande fall bör åtnjutas oavsett om vårdnadshavaren är man eller

kvinna.

I andra yttranden åter framhålles, att förvärvsavdrag inte bör ifrågakomma

i de angivna fallen. Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund ger i valet mellan revisionens förslag

och ett system med förvärvsavdrag sitt förord åt utredningsförslaget

såsom det för vårdnadshavarna fördelaktigaste.

Länsstyrelserna i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län anser, att

ett förvärvsavdrag inneburit den mest konsekventa lösningen av problemen

men har dock ansett sig kunna tillstyrka revisionens förslag.

De föreslagna reglernas tillämpning på s. k. samvetsäktenskap diskuteras

i några yttranden. Det framhålles därvid att förslaget innebär en premiering

av sådana förbindelser. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att

det varken av principiella, etiska eller praktiska skäl finns någon anledning

att skattemässigt premiera dessa fall. De båda kontrahenterna bör

tillsammans icke få högre ortsavdrag än äkta makar. Skulle emellertid den

ena kontrahenten icke kunna åtnjuta sitt ortsavdrag, bör hinder icke möta

att den andra kontrahenten behandlas som vårdnadshavare och därvid få

samma ortsavdrag och samma skatteskala som gift. Skulle däremot båda

kontrahenterna ha inkomster till sådana belopp, att de kan helt utnyttja

dem såsom ensamstående skattskyldiga tillkommande ortsavdrag, bör de

taxeras såsom sådana. Att de därvid kommer att få erlägga statsskatt enligt

skalan för ogifta, är en konsekvens, som får tagas. Denna konsekvens

är enligt länsstyrelsens mening mindre stötande än en överkompensation

i förhållande till de gifta. I ömmande fall kan ju dessutom denna konsekvens

mildras genom att vederbörande får extra avdrag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sig i samma riktning men

anser att för samvetsäktenskapens del husföreståndarinnebegreppet bör

bibehållas. Även riksskattenämnden och länsstyrelsen i Kalmar län anser

att de berörda konsekvenserna av förslaget inte kan godtagas.

överståthållarämbetet håller däremot före att de av revisionen föreslag
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

na begränsningarna i rätten till det högre ortsavdraget är tillräckliga och

uttalar, att den förutsatta kontrollen på detta område inte torde medföra

någon större belastning för taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar om att de sakkunniga förutsatt

att kontrahenterna i samvetsäktenskap och i äktenskap som ingåtts

under beskattningsåret skulle ha valrätt i fråga om vem av dem som skall

ha det högre ortsavdraget. Länsstyrelsen anför i anslutning härtill följande.

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till en sådan ordning. Kontrahenterna

skulle ha att träffa sitt val redan vid beskattningsårets ingång i samband

med att debetsedlar skola utfärdas. Vad som då bestämmes kan komma

att strida mot de faktiska förhållandena den 1 november året näst fore

taxeringsåret. Vidare må framhållas att parterna vid tidpunkten för fastställandet

av deras taxeringar icke alltid kan beräknas vara ense om hos

vem barnet skall anses ha varit hemmavarande den 1 november året näst

före taxeringsåret. Länsstyrelsen anser med hänsyn till det anförda att en

regel angående hos vem av föräldrarna barn skall anses hemmavarande

bör intagas i författningstexten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förutser att fall uppkommer då

kontrahenterna inte kan enas om vem som skall få det högre ortsavdraget.

Länsstyrelsen anser att en kompletterande regel därför bör införas av innehåll

att det högre ortsavdraget tillerkännes barnets moder i den mån

hon helt kan utnyttja detsamma och, om så inte kan ske, barnets fader.

Om på grund av för låg inkomst ingen av föräldrarna helt kan utnyttja det

högre avdraget synes detsamma böra tillgodoföras den av föräldrarna, som

har den högsta taxerade inkomsten.

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionens förslag i syfte att lindra

beskattningen för de ofullständiga familjerna, d. v. s. ensamstående med

hemmavarande, minderårigt barn, har i princip accepterats av en praktiskt

taget enhällig remissopinion. I flera yttranden har angelägenheten av en

reform på detta område särskilt understrukits. Även enligt min mening

uppbäres en sådan reform av starka skäl. Sociala motiv förenai sig här

med de rättvisesynpunkter som är vägledande vid skattereglernas utformning.

I själva verket torde del vara på detta område som en reform av famil

jcbeskatlningen är mest angelägen.

Enligt sambeskattningsrevisionens mening skall alla ofullständiga familjer

erhålla samma ortsavdrag som makar, varjämte den för gifta avsedda

skalan för statlig inkomstskatt skall tillämpas.

Emot förslagets utformning kan utan tvivel vissa invändningar riktas

från principiella utgångspunkter. Såvitt gäller gifta kvinnor beaktas barnkostnaderna

enbart genom förvärvsavdraget. Det kan då synas inkonsekvent

att i fråga om ofullständiga familjer tillämpa en annan metod.

Sambeskattningsrevisioncn har emellertid påvisat att ett förvärvsavdrag

inte i alla lägen kan ersätta systemet med förhöjt ortsavdrag, som ju för övrigt

iir godtaget redan i den gällande lagstiftningen. En förutsättning för

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:fs proposition nr 76 år 1960

alt förvärvsavdrag skall kunna erhållas är sålunda alt modern har förvärvsarbete.

I den mån inkomsten utgöres av pension skulle alltså förvärvsavdrag

inte kunna erhållas. Detta avdrag skulle vidare vid låga inkomster bli

så obetydligt, att det inte skulle ge ersättning ens för den nuvarande förhöjningen

av ortsavdraget. Slutligen skulle en ensamstående fader med

hemmavarande minderårigt barn inte bli tillgodosedd.

Av det anförda framgår med all önskvärd tydlighet, att den av sambeskattningsrevisionen

anvisade vägen är den enda framkomliga. Förslaget

har också allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening

kan det från rättvisesynpunkt inte göras någon rimlig invändning mot att

de ofullständiga familjerna på sätt revisionen förordat jämställes med äkta

makar. En särskild fördel med denna lösning är att man helt kan avveckla

de numera föråldrade särskilda reglerna för husföreståndarinnefallen.

Jag tillstyrker alltså revisionens förslag i huvudfrågan.

I likhet med revisionen finner jag påkallat att regler införes, som hindrar

att ett sammanboende ogift par med gemensamt barn båda var för sig får

de fördelar som skall tillkomma ogift med hemmavarande barn. Den föreslagna

regeln, som innebär att den ene av föräldrarna beskattas som ensamstående

och den andre som ogift med barn, utesluter emellertid inte, lika

litet som nu gällande bestämmelser, att ogifta sammanboende föräldrar med

minderåriga barn kan komma i en gynnsammare ställning än gifta föräldrar,

i det att de skulle kunna få åtnjuta ortsavdrag med sammanlagt upp till

6 000 kronor. Denna fördel motverkas därav att ena maken beskattas enligt

skatteskalan för ogift och att den kvinnliga kontrahenten icke kan få förvärvsavdrag.

Slutresultatet torde det oaktat i flertalet fall bli gynnsammare

än om vederbörande varit gifta. Å andra sidan kommer de i regel i ett något

ogynnsammare läge än gifta när barnet eller barnen är över 16 år; de beskattas

dä båda var för sig enligt de vanliga reglerna för ogifta.

Vad här anförts har lett mig fram till den uppfattningen att ett från alla

synpunkter rättvisare beskattningsresultat skulle erhållas, om sammanboende

med gemensamt barn i beskattningshänseende behandlades som gifta.

Även för sammanboende som tidigare varit förenade i äktenskap eller haft

barn gemensamt är eu likställighet med gifta enligt min mening motiverad.

Förslag om samtaxering av icke gifta men sammanboende personer bär

tidigare framkommit men avvisats med hänsyn till svårigheten att konstatera

när sammanlevnad av den åsyftade arten föreligger. Denna invändning

synes emellertid inte kunna riktas mot en regel av det innehåll jag nyss

antytt. Sammanlevnaden och det gemensamma barnet utgör enligt livets

regel oförtydbara fakta, vilka gör det berättigat att antaga förekomsten av en

gemenskap som från skattemässiga utgångspunkter bör jämställas med ett

äktenskap. Betänkligheter torde alltså inte behöva hysas mot att i skattehänseende

fullt ut likställa dessa ogifla föräldrar med äkta makar. Motsvarande

gäller dem som tidigare varit gifta med varandra eller haft barn

gemensamt. Jag förordar alltså att de nu nämnda kategorierna behandlas

såsom gifta. Detta innebär att alla de bestämmelser som gäller i fråga om

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

93

makar skall tillämpas, t. ex. reglerna om förvärvsavdrag, möjligheten att

utnyttja varandras underskott, ortsavdrag och skatteskalor.

Beträffande de nu förordade reglernas närmare utformning vill jag framhålla

följande.

I fråga om dem som ingått äktenskap gäller, att de samtaxeras först för

det därpå följande beskattningsåret. Motsvarande bör gälla i fråga om de

ogifta föräldrarna och dem som förut varit förenade i äktenskap eller gemensamt

haft barn. Samtaxering skall alltså här ske först för beskattningsåret

efter det sammanlevnaden återupptagits respektive barnet fötts eller

— om föräldrarna inte sammanlever vid tiden för barnets födelse — efter

det sammanlevnaden börjat. Om förbindelsen sedermera bekräftas genom

formligt äktenskap, skall givetvis samtaxering ske även för det beskattningsår,

då äktenskapet ingås. Makarna betraktas ju redan före vigseln i

skattehänseende som gifta.

C. Icke vårdnadshavare

Utredningen. Såsom en konsekvens av revisionens förslag beträffande

vårdnadshavarna anges i betänkandet, att de båda grupperna vårdnadshavare

och icke vårdnadshavare skiljs åt och inte längre får samma ställning

i ortsavdragshänseende. Beträffande icke vårdnadshavare uppkommer då

frågan, om de skall få behålla det förhöjda ortsavdrag, som de nu åtnjuter.

Såsom ett skäl för att här beakta barnförsörjningskostnaden anför revisionen

skattcförmågesynpunkten. Revisionen påpekar, att det eljest förda

resonemanget, att dylik kostnad icke skall inverka på beskattningen utan

kompenseras genom barnbidragen, inte är tillämpligt för denna grupp. Barnbidraget

uppbäres av vårdnadshavaren — och betyder i allmänhet för denne

i realiteten detsamma som ett avdrag å 1 000 ä 1 500 kronor vid taxeringen

— medan den som endast bidrager till barnets underhåll väl har utgiften

men inte erhåller någon kompensation.

Kritik kan dock enligt revisionens mening riktas mot de nuvarande bestämmelserna.

Man har sålunda reagerat mot att en underhållsskyldig vid

såväl statlig som kommunal taxering kan få eu ortsavdragsökning på upp

till 1 000 kronor, även om hans underhållsbidrag till barnet inskränkt sig

till ett obetydligt belopp. Underhållsbidragen varierar även högst avsevärt.

Det nuvarande, till ett halvt ortsavdrag fixerade belopp, som utgår i förevarande

fall, synes i betydande utsträckning innebära överkompensation. Å

andra sidan kan ibland, exempelvis när det gäller en frånskild mans underhållsskyldighet

mot flera barn, avdraget tyckas alltför lågt. En engendomlig

konsekvens är enligt revisionens uppfattning också, att delta avdrag helt

bortfaller om en frånskild man gifter om sig, ehuru underhållsskyldigheten

kvarstår för honom och alltjämt inte kompenseras genom barnbidrag.

Revisionen finner det svårt att nå mera rättvisande resultat utan att

hänsyn skall tagas till utbetalade belopp eller i varje fall antalet barn som

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 7G år 1960

åtnjuter underhållsbidrag från den skattskyldige. Emellertid vore, fortsätter

revisionen, ett medgivande av avdrag med faktiskt utbetalat belopp detsamma

som att för vissa skattskyldiga införa en avdragsrätt för periodiskt

understöd till annans undervisning eller uppfostran. Om åter liänsyn skulle

tagas till barnens antal, torde detta få ske genom avdrag med ett efter

schablon fixerat belopp för varje barn. I verkligheten skulle sådana avdrag

få samma betydelse som barnavdrag och man skulle alltså för en viss kategori

återinföra barnbidrag vid beskattningen. Revisionen har funnit båda

de nu antydda vägarna oförenliga med gällande beskattningsprinciper.

Enligt revisionens uppfattning är det — särskilt med hänsyn till att

barnbidragen här inte ger någon kompensation — befogat att en viss hänsyn

tages till den nedsättning av skatteförmågan, som inträder för en icke

vårdnadshavare genom skyldigheten att utgiva underhållsbidrag. Det synes

dock inte nödvändigt att vid beskattningen ge full kompensation i form

av ett avdrag motsvarande vad som utbetalats. Man torde alltjämt böra

anlita en tämligen grov schablon. Revisionen utformar sitt förslag sålunda.

För detta ändamål synes oss det nuvarande beloppet — utgörande ett

halvt ortsavdrag d. v. s. lägst 880 och högst 1 000 kronor — vara för högt.

Ett avdrag å 500 kronor torde bättre motsvara den kompensation som skäligen

bör ges. Att låta detta avdrag variera efter ortsgrupp måste anses

helt överflödigt. Emellertid bör i vissa fall, där försörjningsbördan är särskilt

stor, ett högre avdrag kunna ifrågakomma. Hänsyn bör härvid även

kunna tagas till en omgift skattskyldigs försörjningsplikt mot barn i tidigare

äktenskap och till en gift skattskyldigs försörjningsplikt mot barn utom

äktenskap. Avdraget bör i princip även kunna medgivas i ett sådant fall, då

hemskillnad eller äktenskapsskillnad inträffat under senare hälften av beskattningsåret

och makarna skall samtaxeras. Om exempelvis mannen då

betalat underhållsbidrag till barnen efter skilsmässan och dessa inte var

hemmavarande hos honom den 1 november, bör 500-kronorsavdrag kunna

ifrågakomma för hans del.

Med en lösning i enlighet härmed bör avdraget inte lämpligen bibehållas

som ortsavdrag, menar revisionen. Det synes bättre ha sin plats bland bestämmelserna

om avdrag för nedsatt skatteförmåga. Revisionen avser dock

inte att någon avvägning av beloppet skall ske efter omständigheterna i varje

särskilt fall. Avdraget bör för icke vårdnadshavare vara fixerat till det

nämnda beloppet, 500 kronor, vilket likväl bör kunna frångås när speciella

förhållanden påkallar en särbehandling. Avdraget bör sålunda kunna jämkas

uppåt, när det utgivna underhållet framstår som synnerligen betungande.

Om endast ett ringa underhållsbelopp utgivits, bör å andra sidan

något avdrag över huvud taget icke medgivas.

Revisionen tillägger följande.

För att taxeringsnämnderna utan för stort merarbete skall kunna bedöma

ifrågavarande förhållanden torde viss komplettering erfordras av de personliga

uppgifterna i deklarationsblanketten. För avdrag bör sålunda krävas,

att den skattskyldige i sin deklaration uppgivit namn och födelsedatum för

det barn för vilket underhållsbidrag utgivits, namn och adress å den hos

vilken barnet vistats samt det utgivna bidragsbeloppet. Det skall givetvis

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

95

stå taxeringsnämnden fritt att, om det i något fall befinnes erforderligt,

begära att den skattskyldige styrker utbetalningen av beloppet.

Remissyttrandena. Revisionens förslag i fråga om beskattningen av icke

vårdnadshavare med försörjningsplikt mot barn tillstyrkes i flertalet yttranden.

Ett flertal av dessa remissinstanser bär dock gett uttryck åt viss

tvekan inför förslaget.

Avstyrkande yttranden föreligger från kammarrätten, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och

Västerbottens län samt SACO.

Ur de remissyttranden vari förslaget tillstyrkts må följande nämnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner den föreslagna lösningen innebära

ett förnuftigt grepp på en omdiskuterad fråga och vara väl ägnad att

tillgodose materiell rättvisa. Det kan naturligtvis göras gällande, att uttrycket

»väsentligen nedsatt skatteförmåga» beträffande underhållsskyldiga skattskyldiga

nog måste givas en uttunnad innebörd i förhållande till övriga i

50 § kommunalskattelagen avsedda skattskyldiga, men härav torde någon

större olägenhet ej kunna befaras. En förutsebar nackdel hos förslaget i

förevarande del är dock, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, att ökad besvärsfrekvens

kan väntas.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att de föreslagna reglerna mera än

nuvarande bestämmelser kommer att återspegla de faktiska utgifterna. Utformningen

med ett schablonbelopp för normalfallen och med möjlighet att

frångå detta belopp under särskilda förhållanden synes icke behöva föranleda

några principiella betänkligheter och utgör det ur praktiska synpunkter

enda försvarbara. För de fall, då normalavdraget bör och skall frångås,

bör emellertid de föreslagna bestämmelserna enligt länsstyrelsens mening

förtydligas.

För Yrkeskvinnors samarbetsförbund framstår slopandet av det med

1 000 kronor förhöjda ortsavdraget för mot barn underhållsskyldiga som

en behövlig sanering mot bakgrunden av de uppgifter som av revisionen

lämnas angående underhållsbidragens storlek. Den individuella prövning av

utbetalade underhållsbidrag som kommer att ske i framtiden bör undanröja

hittills förefintliga möjligheter till ekonomisk vinning för de underhållsskyldiga.

Förbundet uttrycker även sin tillfredsställelse med att det av

revisionen föreslagna 500-kronorsavdraget skall tillkomma även gifta personer,

som bidrager till underhållet av ej hemmavarande barn.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och näringslivets skattedelcgation ställer

sig dock tvekande inför den föreslagna möjligheten att jämka avdraget för

nedsatt skatteförmåga. Länsstyrelsen anser att det kan befaras att beskattningsmyndigheterna

inte kommer att knnna rätt bemästra därmed sammanhängande

problem. Delegationen framhåller dock att den förordade rätten

att pröva avdragets storlek kan vara ägnad att mildra övergången från nuvarande

system med halvt ortsavdrag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs kin befarar att den föreslagna lösningen kan

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

komma att medföra orättvisor och en skattelindring i sådana fall, då en dylik

lindring icke kan anses befogad. Om ett till beloppet relativt högt underhållsbidrag

utgår, är grunden härför i regel att den försörjningspliktige

också har en relativt hög inkomst. Kravet på skattelindring genom extra

avdrag blir också härigenom mindre. Om extra avdrag skulle utgå även vid

en relativt hög inkomst, skulle detta dessutom kunna uppfattas som en

orättvisa gentemot andra skattskyldiga med samma inkomster och motsvarande

nedsättning i skatteförmågan. Beloppet å 500 kronor torde vidare alltid

komma att betraktas som ett minimibelopp och betydande risker föreligger

för att beloppet i praktiken ofta kommer att överskridas. Enligt länsstyrelsens

mening vore det ur praktisk synpunkt mera lämpligt med ett

maximibelopp, betydligt lägre än det nu gällande maximibeloppet för extra

avdrag. Länsstyrelsen anser för sin del att man icke bör binda det extra

avdraget i detta sammanhang till något fixt belopp utan för prövningen

av huruvida extra avdrag skall utgå bör de vanliga reglerna om avdrag vid

väsentlig nedsättning i skatteförmågan tillämpas.

Familjerättskommittén förordar att större hänsyn skall tas till vad som

taktiskt utgivits i underhållsbidrag. En lämplig lösning anser kommittén

vara, att avdrag medgives med samma belopp som faktiskt erlagts i underhållsbidrag

dock högst med ett visst angivet maximibelopp. Det sistnämnda

beloppet synes även i viss utsträckning kunna variera med antalet barn.

I anslutning till vad revisionen anfört om storleken av det föreslagna beloppet

500 kronor synes maximibeloppen skäligen kunna fastställas till 500

kronor i fråga om ett barn och 1 000 kronor beträffande två eller flera barn.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att avdrag bör kunna medges även

i det fall att hemskillnad eller äktenskapsskillnad inträffat under senare

hälften av beskattningsåret och makarna alltså skall samtaxeras.

De kritiska synpunkter som sålunda framförts av vissa remissinstanser,

som likväl i princip tillstyrkt revisionens förslag, återkommer i de avstyrkande

remissyttrandena.

Överståthållarämbetet anför bl. a. följande.

Reglerna om extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga hava tid

etter annan utbyggts och blivit allt mer svårtillämpade för beskattningsnamnderna.

Det synes ämbetet varken lämpligt eller önskvärt att än mer

komplicera dessa bestämmelser genom en ytterligare utbyggnad på sätt revisionen

föreslagit. Svårigheterna komma sannolikt i detta fall icke att begränsas

till enbart beskattningsnämnderna utan även lokal skattemyndighet

torde säkerligen få emotse ett ökat antal jämkningsfall, om en sådan

praktiskt taget ovillkorlig rätt till extra avdrag med minst 500 kronor ger™S-iÖr

sam^^t3a skattskyldiga, som kunna visa sig hava utgivit underhållsbidrag

av icke allenast ringa storlek. Ämbetet anser sig icke böra

fororda revisionens förslag i denna del.---Ämbetet anser det ur såväl

puncipiella som praktiska synpunkter kunna ifrågasättas, huruvida ej förevarande

ortsavdrag bör kunna helt slopas utan att samtidigt bestämmelserna

om extra avdrag ytterligare utbyggas i den omfattning, som revisionen

tankt sig. Har må framhållas de möjligheter, som redan nu förefinnas, att

inom ramen for gallande regler om extra avdrag medgiva underhållspliktig

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

skattskyldig — icke vårdnadshavare — dylikt avdrag i ömmande fall. Stora

fördelar skulle ur praktisk synpunkt kunna vinnas genom att slopa det

extra halva ortsavdraget för icke vårdnadshavare. Lokal skattemyndighet

skulle ej behöva arbeta med en särskild för denna kategori skattskyldiga

gällande källskattetabell och beskattningsnämnderna skulle ej behöva tilllämpa

mer än två olika kategorier av ortsavdrag.

Även kammarrätten, riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Södermanlands,

Blekinge, Älvsborgs och Västerbottens län menar att den föreslagna

ordningen kan förmodas komma att verka komplicerande. Riksskattenämnden

framhåller därvid bl. a. att åtskilliga berörda skattskyldiga torde komma

att göra anspråk på större avdrag än 500 kronor och att de även kommer att

begära jämkning av preliminärskatt med åtföljande belastning för de lokala

skattemyndigheterna. Det framhålles också att ett bifall till revisionens förslag

kommer att ytterligare komplicera deklarationsblanketterna, eftersom

uppgifter måste lämnas om barnets namn och födelsedatum, vårdnadshavare^

namn och adress samt bidragets belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att den tilltänkta individuella

prövningen kan bli ganska besvärande för den skattskyldige, särskilt när

det ifrågasättes att helt frånkänna honom avdrag.

Riksskattenämnden, länsstyrelsen i Kristianstads län och SACO erinrar

i detta sammanhang även om att avdraget innebär ett undantag från nuvarande

princip att hänsyn vid beskattningen inte tas till förekomsten av

barn. Länsstyrelsen anför därom följande.

Avsteg från denna princip kan enligt länsstyrelsens mening anses motiverat,

då det gäller ensamstående med hemmavarande barn men ej beträffande

den nu behandlade kategorin skattskyldiga. Den omständigheten att

den av föräldrarna, som ej har barnet om hand, icke uppbär barnbidraget,

synes ej med skäl kunna åberopas. Hänsyn till barnbidraget får anses ha

tagits vid bestämmandet av underhållsbidragets storlek. De sakkunniga ha

också föreslagit att jämväl gift skattskyldig med barn i tidigare äktenskap

eller barn utom äktenskapet skall kunna erhålla ett extra avdrag om 500

kronor. Förslaget innebär bl. a. att en gift skattskyldig utan barn i bestående

äktenskap men med ett barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskapet

skulle bliva lindrigare inkomstbeskattad än en gift skattskyldig med

ett eller flera barn i bestående äktenskap men utan barn i övrigt. Exemplet

får anses visa att konsekvensen av de sakkunnigas förslag i denna del icke

medför en rättvisare beskattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar att i fall av betungande försörjningsplikt

mot exempelvis barn i tidigare äktenskap kan avdraget för nedsatt

skatteförmåga komma att konsumeras, utan att utrymme samtidigt finnes

för hänsynstagande till på andra grunder — t. ex. genom sjukdom —

nedsatt skatteförmåga. Även om ett dylikt sammanträffande av olika var

för sig avdragsgrundande omständigheter endast relativt sällan inträffar,

är, framhåller länsstyrelsen, resultatet otillfredsställande ur rättvisesynpunkt.

I stället för de sakkunnigas förslag förordas av kammarrätten att, om avdrag

över huvud taget skall anses befogat, avdraget mera anpassas efter

7 Kihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 76

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

vad som verkligen utgivits. Länsstyrelsen i Uppsala lån anser däremot att

ett schablonavdrag bör medges i förevarande fall. Länsstyrelsen föreslår

att avdragsbeloppet sättes till 500 kronor och att avdraget upptages under

de allmänna avdragen i deklarationen. Då utbetalda bidrag överstiger schablonavdraget

och väsentligt nedsatt skatteförmåga därjämte föreligger, skulle

ytterligare avdrag kunna medgivas såsom avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Härigenom skulle vinnas samma resultat, som de sakkunniga syftat

till, i de fall underhållsbidraget framstår såsom synnerligen betungande.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands och Västerbottens län är av

den uppfattningen att nuvarande bestämmelser på området bör bibehållas

oförändrade. Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län åter anser, att

nuvarande bestämmelser om förhöjt ortsavdrag för ifrågavarande kategori

barnförsörjare kan upphävas utan att ersättas av annat, enär gällande bestämmelser

om avdrag för nedsatt skatteförmåga ger tillräckliga möjligheter

att vid taxeringen beakta underhållsbidragens inverkan på skatteförmågan.

SACO framhåller som sin uppfattning att frågan om hänsynstagande

till barnförsörjningskostnader vid beskattningen måste lösas i ett sammanhang

för alla kategorier.

Departementschefen. Avdrag för underhållsbidrag till barn kan inte medges

för närvarande. Däremot erhåller den som i skattehänseende är att anse

som ogift och som lämnar underhåll till barn förhöjt ortsavdrag på samma

sätt som en ogift med hemmavarande barn.

Kritik har riktats mot denna bestämmelse från flera utgångspunkter.

Det har sålunda ansetts att det förhöjda ortsavdraget strider mot principen

att kostnader för barn inte skall beaktas vid beskattningen annat än när

det är fråga om de särskilda kostnader som uppkommer för förvärvsarbetande

hustru. A andra sidan har påtalats inkonsekvensen i att en gift person

som betalar underhåll till barn utom hemmet, t. ex. till barn i ett tidigare

äktenskap, inte får ett på motsvarande sätt förhöjt ortsavdrag. Det har även

ansetts i viss mån stötande, att det förhöjda ortsavdraget erhålles oberoende

av storleken av det utbetalda underhållsbidraget. Förhöjningen av ortsavdraget

torde sålunda i många fall överstiga det utbetalda beloppet.

Sambeskattningsrevisionen har ansett denna kritik i viss mån berättigad.

Den nuvarande rätten till förhöjt ortsavdrag för de underhållsskyldiga bör

därför enligt revisionens mening borttagas. Revisionen har emellertid funnit

befogat att man på annat sätt beaktar den nedsättning i skatteförmågan,

som utgivandet av underhållsbidrag medför. Därför föreslås, att avdrag i

stället skall kunna erhållas inom ramen för reglerna om extra avdrag för

nedsatt skatteförmåga. Avdragets belopp föreslås i normalfallet bli 500 kronor

med möjlighet för taxeringsnämnden att öka eller minska avdraget med

hänsyn till föreliggande omständigheter. Avdraget föreslås tillkomma även

den som är gift och som har att utge underhållsbidrag.

Meningarna om detta förslag har varit delade. Kritik har framför allt

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

riktats mot att avdraget skulle inrymmas i avdragen för nedsatt skatteförmåga,

vilka hittills medgetts blott efter noggrann individuell prövning.

Även enligt min mening kan vägande erinringar riktas mot den lösning

som föreslagits av sambeskattningsrevisionen. Jag delar emellertid revisionens

uppfattning, att underhållsskyldigheten bör beaktas vid beskattningen.

För detta ändamål är de nuvarande bestämmelserna, såsom revisionen

påvisat, inte ändamålsenliga.

Den allvarligaste invändningen mot de nu gällande reglerna är enligt min

uppfattning, att avdraget utgår oavsett hur mycket som verkligen betalts i

underhållsbidrag. En lämplig utväg att undgå denna olägenhet synes vara

att, såsom föreslagits i flera yttranden, omkonstruera det nuvarande förhöjda

ortsavdraget för underhållsskyldiga till ett allmänt avdrag av ungefär

samma typ som förvärvsavdraget. Avdrag bör därvid medges med vad som

faktiskt utgivits, dock högst till ett belopp som förslagsvis kan bestämmas

till 1 000 kronor eller samma belopp som nu kan erhållas i förhöjt ortsavdrag.

En följd av denna regel blir att den underhållsskyldige får ta vara på

och på begäran uppvisa kvitton på utgivna bidrag. Detta står i överensstämmelse

med 20 § taxeringsförordningen.

Avdraget bör tillkomma den underhållsskyldige oavsett hans civilstånd.

Det nuvarande villkoret att den underhållspliktige skall vara ogift bör alltså

utgå. Trots den nu förordade avdragsrätten bör underhållsbidraget inte

utgöra skattepliktig intäkt för mottagaren. Detta torde emellertid följa redan

av att avdrag inte alltid kan erhållas med fulla beloppet utan är begränsat

till 1 000 kronor för år. Härutinnan är avdraget närmast att jämställa

med det socialt motiverade avdraget för försäkringspremier. En erinran

om vad sålunda skall gälla bör dock i tydlighetens intresse intagas

i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen.

Den av mig förordade avdragsrätten bör inte hindra, att den, som har

en synnerligen betungande underhållsskyldighet, under åberopande härav

kan erhålla extra avdrag för ömmande omständigheter. Givetvis bör emellertid

rätten till det nu föreslagna avdraget beaktas vid prövningen om och

i vad mån sådant extra avdrag skall kunna erhållas.

D. Övriga frågor

Utredningen. I anslutning till de reformer som revisionen föreslår uppkommer

frågan hur begreppet barn bör bestämmas i beskattningshänseende.

Bestämningen blir avgörande för flera olika gränsdragningar. Därigenom

fixeras kretsen av de ofullständiga familjer, som skall åtnjuta det

högre ortsavdraget. Vidare är definitionen av betydelse för vilka icke vårdnadshavare,

som skall få åtnjuta avdraget för nedsatt skatteförmåga. Slutligen

beröres även gift kvinnas rätt till förvärvsavdrag (kvotavdrag).

I första hand är det här fråga om vilken åldersgräns för barn, som skall

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

gälla. 1 betänkandet redovisas på s. 233—238 utvecklingen tram till nuvarande

bestämmelser på området. Dessa anknyter till förekomsten av

barnbidrag, vilket innebär en åldersgräns av 16 år.

Revisionen har i anslutning till sitt förslag om det i förvärvsavdraget ingående

kvotavdraget framhållit att skäl kan anföras för någon sänkning

av åldersgränsen, möjligen till 12 år, eftersom de direkta kostnaderna i anledning

av moderns förvärvsarbete får antagas väsentligt minska, sedan

barnet nått en sådan ålder. Revisionen anser dock inte, att dessa skäl är

tillräckligt starka för att motivera ett frångående av den sedan länge tilllämpade

16-årsgränsen.

Hinder föreligger emellertid inte i och för sig, säger revisionen, att bestämma

åldersgränsen annorlunda för rätten till det högre ortsavdraget än

vid förvärvsavdraget. I vissa fall torde en högre åldersgräns än 16 år vara motiverad,

när det gäller ortsavdraget. Revisionen anför följande härom.

Yrkanden om en höjning till 18 år har heller icke saknats. Mot en sådan

höjning kan dock göras åtskilliga erinringar. Sålunda torde en inskränkning

få ske för det fall att barn mellan 16 och 18 år självt taxerats

för inkomst, eventuellt uppnått deklarationspliktig inkomst. Ur taxeringsoch

uppbördssynpunkt är en sådan bestämmelse alltid förenad med olägenheter

och bör helst undvikas. En dylik inskränkning utesluter inte

heller att barnet haft en ej obetydlig inkomst. Emellertid lär frågan om

en höjning av åldersgränsen inte böra ses isolerad för just denna kategori

— de ofullständiga familjerna — utan bedömas i ett större sammanhang.

För äkta makar med barn tages barnförsörjningskostnaden ej i beaktande

vid beskattningen. Detta sker genom barnbidrag, vilka upphör när barnet

blir 16 år. En höjning av åldersgränsen såvitt rör de ofullständiga familjerna

torde då inte böra genomföras annat än i samband med en omprövning

av barnbidragsgränsen. Inte heller synes det lämpligt att låta rätten till

högre ortsavdrag för ofullständiga familjer bli beroende av om barnet åtnjutit

allmänt studiebidrag eller inte. Av nu anförda skäl finner vi oss icke

böra föreslå någon ändring i den gällande åldersgränsen vid 16 år.

Åldersgränsen anges för närvarande författningsmässigt genom en hänvisning

till vad som gäller om allmänt barnbidrag för barnet. Sådan rätt föreligger

från och med kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt

till sådant bidrag eljest uppkommit, till och med det kvartal, varunder barnet

fyller 16 år. Ortsavdragsgränsen sammanfaller emellertid inte helt med

bidragsgränsen. I anvisningarna till 48 § konmiunalskattelagen stadgas nämligen

att rätt till allmänt barnbidrag skall anses föreligga från och med den

dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt

16 år eller rätten eljest upphört.

Denna hänvisning till barnbidragsrätten anses tyngande för författning

och deklarationsblankett. Revisionen tillägger följande.

Enligt lagen om allmänna barnbidrag utgår bidrag för barn, som är

svensk medborgare och bosatt i riket, samt jämväl för här i riket bosatt

barn, som icke är svensk medborgare, såframt barnet fostras av någon som

är bosatt och mantalsskriven i riket. Vårt förslag beträffande beskattningen

av ofullständiga familjer innebär att det högre ortsavdraget skall tillkomma

här i riket bosatt skattskyldig med hemmavarande barn. I dylikt fall

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

101

föreligger enligt nämnda bestämmelser regelmässigt rätt till barnbidrag.

För denna kategori synes sålunda inte erforderligt att rätt till barnbidrag

uppställes som särskilt villkor för det högre ortsavdraget. Vad beträffar

kategorien icke vårdnadshavare har villkoret den betydelsen, att avdrag

därigenom uteslutes för barn i utlandet. Avdraget har emellertid tillkommit

av hänsyn till den skattskyldige och syftar till ett beaktande av den nedsättning

i hans skatteförmåga, som det utgivna underhållsbidraget innebär.

För detta syfte är det egentligen ovidkommande om barnet vistas här eller

i utlandet. Om en skattskyldig utbetalat underhållsbidrag till ett sitt barn

i utlandet, synes han i avdragshänseende vara att likställa med en skattskyldig

som betalat sådant bidrag till ett barn här i riket. En sak för sig

är att större krav måste ställas på kontrollen, när det är fråga om utbetalningar

till barn i utlandet.

På grund härav föreslår revisionen att det nuvarande villkoret om att

rätt till barnbidrag skall föreligga för nu berörda fall slopas och ersättes

med ett direkt angivande av åldersgränsen till 16 år. Även i fråga om gift

kvinnas rätt till förvärvsavdrag bör motsvarande förenkling kunna ske.

Enligt de nuvarande bestämmelserna är vidare rätten till förhöjt ortsavdrag

beroende av att den skattskyldige haft hemmavarande eller av den

skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad.

Om nu en uppflyttning sker av de ofullständiga familjerna till samma

ortsavdrag som gifta, kan övervägas om kategorien alltjämt skall omfatta

inte endast skattskyldig med hemmavarande barn utan även skattskyldig,

som haft barn vilket, utan att vara hemmavarande, stått under hans vårdnad

och helt eller delvis underhållits av honom. Med hänsyn till den väsentliga

förmån, som tillerkännes en skattskyldig genom ortsavdragsuppflyttningen,

och till det förhållandet, att förmånen är avsedd för familjer

— låt vara ofullständiga sådana — föreslår revisionen att det högre ortsavdraget

endast skall ifrågakomma för en skattskyldig som har hemmavarande

barn. Revisionen tillägger följande.

Att här inbegripa även fall då barn, ehuru alltjämt formellt stående under

den skattskyldiges vårdnad, varaktigt omhändertagits av annan synes

föra för långt. Dessa fall är ofta jämförbara med fall, där den ena av föräldrarna

endast bidrager till barnets underhåll, och bör lämpligen hänföras

till denna senare grupp. För det högre ortsavdraget bör sålunda alltid krävas

att barnet är hemmavarande, på samma sätt som detta hittills varit ett

villkor för erhållande av husföreståndarinneavdrag. Begreppet hemmavarande

torde dock få fattas i en relativt vid betydelse. En vistelse av icke

varaktig natur på annan ort bör sålunda icke hindra att barnet anses som

hemmavarande, liksom ej heller inackordering i skolhushåll eller i internatskola.

Remissyttrandena. Några erinringar mot vad de sakkunniga anfört i nyssnämnda

frågor har inte framkommit utom i frågan om åldersgränsen för

barn. Av vad som anförts härom i samband med de ofullständiga familjernas

beskattning må följande återges.

Socialstyrelsen påpekar, alt fram till år 1947 gällde 18 år som gräns. Då

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kangl. Rlaj:ts proposition nr 76 år 1960

de allmänna barnbidragen infördes blev åldersgränsen i stället 16 år samtidigt

som studiebidrag för 16—18-åringar som ersättning för barnavdragen

vid taxeringen ställdes på framtiden. Sedan frågan om studiebidrag nu

lösts, bör det enligt styrelsen övervägas att även i skattehänseende tilllämpa

18-årsgränsen. Styrelsen anser att en åldersgräns av 18 år nu är ännu

mera motiverad än på 1930-talet, då den ursprungligen infördes. Styrelsen

föreslår därför en sådan höjning av åldersgränsen i vart fall beträffande

barn som åtnjuter allmänna studiebidrag. Styrelsen anför bl. a. följande.

Det kan särskilt framhållas att en höjning av åldersgränsen till 18 år

skulle i väsentlig grad mildra den av utredningen uppmärksammade, ytterligt

besvärande ekonomiska situation, som skulle inträda exempelvis för

en änka med 2 barn när det yngsta barnet fyller 16 år och den föreslagna

skattereduktionen jämte barnbidraget bortfaller men barnförsörjningskostnaderna

icke samtidigt minskas. Det bör observeras att det gifta paret icke

råkar i någon motsvarande situation vad ortsavdraget beträffar men att en

kraftig minskning för denna kategori kan inträffa i fråga om förvärvsavdraget.

Även länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund uttalar sig för en höjning av åldersgränsen till 18 år.

Departementschefen. I likhet med sambeskattningsrevisionen anser jag, att

det s. k. kvotavdrag, som kan åtnjutas av förvärvsarbetande hustru, och de

förmåner, som tillkommer ensamstående vårdnadshavare med barn, alltjämt

bör utgå till dess barnet fyllt 16 år. Revisionens förslag att i skattelagarna

införa uttryckliga bestämmelser härom — i stället för de nuvarande

hänvisningarna till barnbidragsreglerna — föranleder ingen erinran från

min sida. Jag anser mig också böra tillstyrka, att de förmåner som skall

tillkomma vårdnadshavare med barn göres beroende av att barnet kan anses

vara hemmavarande hos vårdnadshavaren. Därmed utesluter man, såsom

revisionen påpekat, inte att förmånerna i fråga kan erhållas, oaktat barnet

mera tillfälligt vistas på annan ort eller inackorderats i skolhushåll eller på

internatskola.

IV. Speciella frågor

A. Ändringar i uppbördsförordningen

Källskattetabellerna har för närvarande fyra kolumner, nämligen

1. för ogift person eller gift kvinna i båda fallen utan barn,

2. för ogift person eller gift kvinna i båda fallen med barn,

3. för gift man, vars hustru inte har egen inkomst, eller har inkomst

understigande 2 000 kronor, samt

4. för gift man, vars hustru har egen inkomst å 2 000 kronor eller mera.

Kolumnindelningen grundar sig på bestämmelser i 4 § 2 mom. uppbördsförordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1960

Utredningen. I betänkandet berörs verkningarna av kolumn 4 i källskattetabellerna.

Revisionen framhåller, att kolumnen tillkom i samband med

den omläggning av ortsavdragsberäkningen för makar, som genomfördes år

1952. Omläggningen innebar att makars ortsavdrag delas mellan dem, så

att de får utnyttja hälften var av det gemensamma ortsavdraget. Om därvid

den ena maken har ingen eller ringa inkomst, kommer den del av ortsavdraget,

som han inte kan utnyttja, att tillgodoräknas den andra maken.

Denna omläggning av ortsavdragsberäkningen skedde bl. a. för att undvika

en viss skenbar sambeskattningseffekt och för att vinna fördelar ur

taxerings- och uppbördssynpunkt. Förut hade ortsavdraget uppdelats mellan

makar i proportion till deras inkomster. En följd därav blev att den

av makarna som hade den lägre inkomsten — vanligen hustrun fick den

mindre andelen av det gemensamma ortsavdraget och därmed ett lägre

belopp än hon själv haft i ortsavdrag före giftermålet. Även om sambeskattningen

ledde till en lägre sammanlagd skatt för makarna än vad de med

samma inkomster haft att betala före giftermålet, kunde det därför inträffa

att hustrun fick en ökad skatt. Med den nya metoden för ortsavdragsfördelningen

undvikes denna effekt. Vidare följer av den nya metoden att, om

den ena makens inkomst inte överstiger halva ortsavdraget, inkomsten ej

upptages till beskattning. Någon skattefördelning mellan makarna behöver

då ej ske. Eftersom antalet fall, då ena maken har inkomst icke överstigande

halva ortsavdraget, är betydande, och då fördelningen av skatten mellan

makar är en ganska omständlig procedur, torde den nya metoden ha

medfört en icke ringa vinst ur taxerings- och debiteringssynpunkt.

Med den nya metoden följer emellertid att den huvudsaklige inkomsttagaren

i ett äktenskap — vilken så länge han är ensam inkomsttagare utnyttjar

hela makarnas gemensamma ortsavdrag — får sitt ortsavdrag reducerat

i den mån andra maken får egen inkomst. Detta förhallande har inte ansetts

kunna lämnas obeaktat i källskattetabellen. Så länge hustrun inte helt

utnyttjar sin hälft av ortsavdraget har dock någon hänsyn till hennes inkomst

inte ansetts vara obligatoriskt påkallad vid källskatteberäkningen;

mannen kan då i stället få någon kvarstående skatt. Men när hustrun helt

utnyttjar sin del av ortsavdraget skulle denna kvarstående skatt för mannen

bli så pass kännbar, att det ansetts riktigast att obligatoriskt taga hänsyn

härtill genom kolumn 4. Denna kolumn är emellertid inte uträknad på en

årsinkomst för hustrun av 2 000 kronor — ehuru den tillämpas redan

fr. o. m. en sådan inkomst — utan på en årsinkomst för henne av 4 000

kronor, varvid man räknat med förvärvsavdrag för hustrun å 300 kronor.

Kolumn 4 medför därför något för högt skatteavdrag för mannen när hustruns

inkomst understiger 4 000 kronor och för lågt skatteavdrag när hustruns

inkomst överstiger 4 000 kronor.

Revisionen förmodar, att det förhöjda källskatteuttaget enligt kolumn 4

av mannen i många fall uppfattas som en direkt merskatt i följd av sambeskattningen.

Revisionen sätter i fråga om kolumnen är behövlig eller om

den i källskattetabellerna intagna, frivilligt tillämpliga sambeskattnings
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

tabellen skall kunna anses tillfyllest för ändamålet. Revisionen har inhämtat

yttranden i frågan från Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges

häradsskrivarförening.

Föreningen Sveriges kronokamrerare avråder från att kolumn 4 avskaffas

eller att dess tillämpning göres frivillig. Enligt vad erfarenheten lärt, torde

man inte kunna räkna med en frivillig medverkan till förhöjning av preliminärskatteuttaget.

Om kolumnen slopas eller om dess tillämpning blir frivillig»

måste man, hävdar föreningen, räkna med en kraftig höjning av

kvarskatten. Föreningen anser det emellertid lämpligt att det genom upplysning

göres klart för allmänheten, varför kolumn 4 och sambeskattningstabellen

finnes till, hur de är konstruerade och när tabellen bör användas i

stället för kolumn 4 samt att propaganda göres för sambeskattningstabellen.

Sveriges häradsskrivarförening vill däremot ansluta sig till ett förslag om

att kolumn 4 bör slopas och att lämplig propaganda göres för användning

av sambeskattningstabellen. Föreningen anser risken för skatteförluster icke

vara så stor, eftersom skatteförmågan i regel är god hos familj, där båda

makarna har förvärvsarbete. Praktiska skäl talar för att de skattskyldiga,

som bättre än de lokala skattemyndigheterna kan beräkna inkomsterna för

det löpande året, själva får taga initiativet till förhöjning av skatteavdraget

med ledning av den särskilda sambeskattningstabell, som finnes intagen i

varje skattetabell.

Sambeskattningsrevisionen anger sin egen inställning i frågan på följande

sätt.

Såsom av yttrandena framgår torde det vara svårt att här finna en i allo

tillfredsställande lösning. Det kan emellertid inte bortses från att kolumn 4 i

källskattetabellen är en av orsakerna till rådande missuppfattningar om

sainbeskattningens verkningar. En upplysningsverksamhet av det slag, som

kronokamrerarföreningen föreslagit, torde därför böra prövas. Vidare synes

böra överägas om inte den för kolumnens tillämpning gällande inkomstgränsen

av 2 000 kronor för hustrun bör kunna höjas till 3 000 kronor. Om

förvärvsavdraget för gifta kvinnor med barn höjes i enlighet med vårt förslag

bör detta, i förening med numera införda schablonavdrag vid inkomstberäkningen,

verka i den riktningen att en sådan gränshöjning skulle

kunna genomföras utan alltför allvarliga konsekvenser i fråga om kvarstående

skatt för mannen.

Remissyttrandena. Centrala uppbördsnåmnden anser, att det inte är tillrådligt

att ta bort kolumn 4 i källskattetabellerna. Grundprincipen för källskattesystemet

är, framhåller nämnden, att den preliminära skatten under

inkomståret så nära som möjligt skall motsvara den slutliga skatt, som kommer

att påföras på grund av nästföljande års taxering. Då kolumnen tillkommit

i syfte att undvika kvarstående skatt för mannen, skulle ett slopande

av densamma strida emot nyssnämnda princip. Nämnden vill därför i

huvudsak ansluta sig till vad Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalat i

sitt i betänkandet återgivna yttrande i ämnet. Åtskilligt torde vara att vinna

på ett klargörande för allmänheten i enkel form om grunderna för tillkoms
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

ten av kolumn 4 i skattetabellen och dess verkningar på makarnas samfällda

skatt. För att mildra den arbetshämmande effekt, som kolumnen förmodas

ha, vill nämnden dock icke motsätta sig att den för kolumnens tilllämpning

gällande inkomstgränsen av 2 000 kronor för hustrun höjes till

3 000 kronor. Med den av revisionen ifrågasatta upplysningsverksamheten

torde man ha anledning emotse större medverkan av makarna själva vid

skatteuttagets bestämmande för att detta skall komma i god överensstämmelse

med den slutliga skatten. Sin huvudsakliga anslutning till berörda

yttrande av Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar även överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Stockholms län. En omprövning av inkomstgränsen

för kolumnens tillämpning förordas också av länsstyrelsen i Västmanlands

län samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Riksskattenämnden finner det däremot inte troligt att en upplysningsverksamhet

av föreslagen art kommer att få nämnvärd effekt.

LO framhåller följande.

Som inledningsvis framhållits sammanhänger sambeskattningsfrågan med

att de hemmavarande gifta kvinnornas arbetsinsatser i hemmet inte värderas

i pengar. De förslag beträffande familjebeskattningen som sambeskattningsrevisionen

framfört, vilka LO i huvudsak har funnit välawägda, torde

därför inte eliminera kritiken. I ett sådant läge förefaller det LO angeläget,

att källskattetabellen — som i sitt nuvarande skick ger en överdriven och

snedvriden bild av sambeskattningens verkningar — utformas så att den

ger så riktiga uppgifter om den slutliga skatten som möjligt. Eventuellt

torde kolumn 4 och den nuvarande sambeskattningstabellen böra samarbetas

till särskilda tabeller som anger skatteavdraget i absoluta tal.

Departementschefen. I samband med den av mig förordade omläggningen

av beskattningen av de s. k. ofullständiga familjerna kan nuvarande kolumn

2 i källskattetabellerna slopas. Härför fordras ändring i uppbördsförordningen.

I samband därmed synes ställning böra tagas till användningen av

nuvarande kolumn 4.

Enligt min mening bör en mot kolumn 4 svarande kolumn bibehållas och

dess användning, liksom hittills, i vissa fall vara obligatorisk. En ändring

av nuvarande bestämmelser i dessa hänseenden skulle blott vara till berörda

skattskyldigas nackdel, eftersom den lindring i källskatten som därigenom

skulle uppkomma motsvaras av en ökning av kvarskatten.

Emellertid anser jag mig kunna, om än med viss tvekan, förorda att gränsen

för kolumnens tillämpning höjes till 3 000 kronor. En sådan höjning torde

inte behöva befaras få nämnvärda konsekvenser i kvarskattehänseende.

En särskild fråga är efter vilken kolumn källskatteavdrag skall verkställas

för gift kvinna med barn. Hittills har samma kolumn tillämpats som för

ogift person med barn, men denna kolumn kommer nu, såsom nyss nämnts,

att slopas.

Om förvärvsavdraget för dessa hustrur på sätt jag förordat blir fördubblat

torde den lämpligaste kolumnen för skatteavdrag bli samma kolumn

som användes för gift man, vars hustru icke har inkomst.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Iakttages detta blir kolumnindelningen följande

kol. 1 för ogift person utan hemmavarande barn och för gift kvinna likaledes

utan hemmavarande barn;

kol. 2 för gift man, vars hustru ej har egen inkomst eller har inkomst

understigande 3 000 kronor, för gift kvinna med hemmavarande barn samt

för ogift person med hemmavarande barn; samt

kol. 3 för gift man, vars hustru har inkomst å 3 000 kronor eller däröver.

Uppbördsförordningens bestämmelser om källskattetabellernas kolumnindelning

bör ändras i enlighet härmed.

B. Ändringar i förordningen om sjömansskatt

De som är anställda ombord på svenska handelsfartyg erlägger i regel inte

kommunal eller statlig inkomstskatt för sin inkomst ombord utan i stället

sjömansskatt. Denna skatt är konstruerad som en definitiv källskatt. Skatten

beräknas enligt vid förordningen fogade sjömansskattetabeller och erlägges

genom skatteavdrag i samband med avlöningsutbetalningen.

Sjömansskattetabellerna är indelade i tre kolumner, 1 för ogift sjöman

utan barn, 2 för ogift sjöman med barn och 3 för gift sjöman. Tillämplig

kolumn bestämmes med ledning av den på sjömannens debetsedel å preliminär

skatt angivna kolumnen för källskatteberäkning. Den på debetsedeln

angivna kolumnen skall även tillämpas i sjömansskattetabellen. Dock motsvaras

såväl kolumn 3 som kolumn 4 i källskattetabellerna av kolumn 3 i

sjömansskattetabellerna.

Till grund för beräkning av sjömansskatten ligger sjömannens s. k. beskattningsbara

inkomst. Denna utgöres av hans kontanta inkomst ombord.

I förekommande fall skall denna dock först minskas med pensionsavgifter.

Ytterligare reduktion av den inkomst som skall beskattas kan ske genom

särskilt jämkningsbeslut. Genom jämkning beaktas nedsatt skatteförmåga

samt förekomsten av underskott i annan förvärvskälla, utbetalning av periodiskt

understöd och avgift för pensionsförsäkring.

Departementschefen. Bestämmelserna om jämkning av sjömans beskattningsbara

inkomst bör ändras så att sjömans underhållsbidrag till barn beaktas

på samma sätt som sker vid inkomsttaxeringen.

Vidare bör kolumnindelningen anpassas till vad jag nyss föreslagit i fråga

om källskattetabellerna. Detta innebär att kolumnen för ogift sjöman med

barn helt utgår. Nuvarande kolumn 3 får då nummerbeteckningen 2 och rubriken

»Övriga sjömän».

I övrigt synes tabellerna inte påverkas av den nu förordade lagstiftningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

107

C. Ändringar i taxeringsförordningen

Departementschefen. De här föreslagna ändringarna på familj ebeskattningens

område synes i och för sig inte kräva ändring i taxeringsförordningen

annat än i 22 §, där deklarationsskyldigheten regleras. Beträffande sammanlevande

makar bedöms vardera makens deklarationsskyldighet med

hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Denna bestämmelse bör tillämpas även på sådana personer i s. k. samvetsäktenskap,

som enligt vad jag i det föregående föreslagit skall taxeras som

gifta. En erinran därom bör lämpligen infogas i taxeringsförordningen.

I anslutning härtill vill jag beröra en fråga, som inte har direkt samband

med familjebeskattningen, nämligen frågan om bestämmande av arvode åt

ledamot i prövningsnämnd.

Bestämmelserna härom återfinnes i 129 § taxeringsförordningen. För sådan

ledamot i prövningsnämnd som inte är befattningshavare i statens tjänst

är arvodet bestämt till 30 kronor om dagen under tid, varunder han varit inkallad

till tjänstgöring. Sådan ledamot, som är befattningshavare i statens

tjänst, erhåller enligt samma författningsbestämmelse dels ersättning för avlöningsförmåner,

som han får avstå under tjänstledighet för uppdraget, och

dels arvode med belopp som bestämmes av Kungl. Maj :t. Enligt Kungl. brev

den 24 maj 1957 utgör arvodet till statsanställd prövningsnämndsledamot

30 kronor för dag.

Arvode till ledamot i fastighetsprövningsnämnd utgår efter samma grunder.

Möjlighet att ge ledamot i prövningsnämnd ersättning för avlöningsförmåner,

som han får avstå under tjänstledighet för uppdraget, föreligger alltså

blott i fråga om ledamot som är anställd i statens tjänst. Det har emellertid

visat sig, att behov kan föreligga att ge sådan ersättning även åt annan

prövningsnämndsledamot.

Det kan framhållas att enligt 173 § 2 mom. taxeringsförordningen ersättning

av statsverket till de särskilda ledamöter av kammarrätten som deltager

vid handläggningen av vissa mål angående fastighetstaxering utgår enligt

grunder som fastställes av Kungl. Maj:t. Även ersättningarna till ledamöter

och suppleanter i riksskattenämnden och centrala uppbördsnämnden

fastställes av Kungl. Maj :t.

I proposition nr 76/1958 framhöll jag bl. a. att det borde ankomma på

Kungl. Maj :t att även i fråga om ersättning till de ledamöter i prövningsnämnd

som inte är statsanställda bestämma grunderna för ersättningen. I

propositionen föreslogs därför ändring i 129 § 8 mom. taxeringsförordningen.

Propositionen innehöll därjämte förslag till viss ändring i fråga om

skyldigheten att i allmän självdeklaration redovisa förmögenhet.

Såsom framgår av bevillningsutskottets betänkande nr 39/1958 förordade

utskottet enhälligt att propositionen skulle antagas i vad avser ändringen i

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1960

129 § 8 mom. Vid ärendets behandling i kamrarna stannade emellertid kamrarna

i skiljaktiga beslut i frågan om skyldighet att deklarera förmögenhet.

Sammanjämkning kunde icke ske. På grund härav förföll frågan om deklarationsskyldigheten.

Därvid kom jämväl förslaget om ändring i 129 § 8 mom.

taxeringsförordningen att falla.

Då de nuvarande bestämmelserna på området alltjämt medför olägenheter,

vill jag förorda att förslaget om ändring av nyssnämnda författningsrum

ånyo förelägges riksdagen.

D. Ikraftträdandet

Departementschefen. Sambeskattningsrevisionen har föreslagit att den nya

lagstiftningen skall tillämpas från, och med 1962 års taxering, d. v. s. första

gången beträffande inkomståret 1961.

De föreslagna bestämmelserna innebär emellertid i allt väsentligt blott

skattelättnader. Det synes mig därför angeläget att reformen får träda i kraft

snarast möjligt. Något hinder mot att tillämpa de nya bestämmelserna redan

vid 1961 års taxering, d. v. s. beträffande innevarande inkomstår, synes

knappast föreligga. Jag förordar därför, att lagstiftningen blir tillämplig

redan på innevarande års inkomster.

I källskattehänseende kan den nya ordningen dock i allmänhet inte tilllämpas

före inkomståret 1961. Det sagda innebär att t. ex. förvärvsarbetande

hustru med minderårigt barn får erlägga för hög källskatt under år 1969,

därest inte särskilt jämkningsbeslut meddelats av lokal skattemyndighet.

I samband med utsändandet av slutskattesedlarna år 1961 kommer dock den

för mycket avdragna skatten henne till godo.

Av tekniska skäl synes det vidare inte möjligt att låta de nya sjömansskattetabellerna

gälla förrän under år 1961. Först när de nya preliminärskattesedlarna

erhållits kan nämligen den ändrade kolumnindelningen i

sjömansskattetabellerna tillämpas.

V. Beräkningar rörande skattebortfall

Utredningen. Skattebortfallet i anledning av de av revisionen föreslagna

ändringarna i fråga om förvärvsavdraget beräknas av revisionen på följande

sätt.

I fråga om gruppen gifta yrkeskvinnor med barn föranleder den föreslagna

utvidgningen av kvotavdraget ett skattebortfall om 28 miljoner kronor

för staten och 33,5 miljoner kronor för kommunerna. Utvidgningen av

avdraget vid faktisk sambeskattning till den kommunala beskattningen beräknas

kosta kommunerna 12,5 miljoner kronor.

Utredningsförslaget rörande förvärvsavdraget skulle alltså betyda ett

skattebortfall av 28 miljoner kronor för staten och 46 miljoner kronor för

kommunerna.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Även i fråga om det skattebortfall som blir följden av revisionens förslag

beträffande vårdnadshavare och icke vårdnadshavare har vissa beräkningar

gjorts i betänkandet. Således kan en uppflyttning av de ofullständiga familjerna

i paritet med gifta skattskyldiga för staten beräknas medföra ett

skattebortfall av 9 å 10 miljoner kronor. Härav belöper 6 miljoner kronor

på ortsavdragshöjningen och 3 å 4 miljoner kronor på överföringen till den

mildare skatteskalan. För kommunerna kan skattebortfallet beräknas till

sammanlagt 5 å 6 miljoner kronor. Om icke vårdnadshavare erhåller ett

schablonavdrag å 500 kronor i stället för det nuvarande halva ortsavdraget,

uppkommer någon ökning i skatteintäkterna. Denna ökning motväges emellertid

väsentligt genom att 500-kronorsavdraget skall tillkomma även gifta

personer, som bidrager till underhållet av ej hemmavarande barn.

Detta avsnitt av utredningsförslaget leder alltså till ett skattebortfall av

8 å 9 miljoner kronor för staten och omkring 5 miljoner kronor för kommunerna.

Sammanräknat blir skattebortfallet vid ett genomförande av de av saml>eskattningsrevisionen

föreslagna reformerna 36 å 37 miljoner kronor för

staten och 51 miljoner kronor för kommunerna.

Remissyttrandena. Betänkligheter mot ett skattebortfall av den storleksordning,

som revisionen föreslagit, anmäles i några yttranden. Riksräkenskapsuerket

ifrågasätter sålunda om förslagen, med hänsyn till skattebortfallet, i

nuvarande läge kan föreläggas riksdagen. Statskontoret anför följande.

I anledning av vad föreslagits vill statskontoret uttala, att ämbetsverket i

och för sig finner skäl tala för att reformer genomföras på familjebeskattningens

område i enlighet med utredningens förslag. Det skattebortfall för

det allmänna, som härigenom skulle inträda, är emellertid enligt statskontorets

mening av den storleksordning, att ämbetsverket —• för statsverkets

del — icke kan anse, att i rådande statsfinansiella läge förutsättningar

finnas för dylika reformer. I sammanhanget förtjänar uppmärksammas, att

1958 års besparingsutredning i ett nyligen framlagt betänkande på ett övertygande

sätt påvisat den disproportion, som föreligger mellan statsverkets

inkomster och utgifter, ett förhållande som föranlett besparingsutredningen

att framlägga förslag om besparingar i olika hänseenden. Att under sådana

omständigheter vidtaga åtgärder, som äro ägnade att minska statsverkets

inkomster i enlighet med sambeskattningsrevisionens beräkningar, inger enligt

statskontorets åsikt allvarliga betänkligheter, och ämbetsverket nödgas

till följd härav avstyrka förslagen i fråga. Statskontoret är emellertid angeläget

framhålla, att hithörande spörsmål böra upptagas till förnyat övervägande,

så snart ur statsekonomisk synpunkt bättre förutsättningar föreligga

för reformernas förverkligande.

Svenska landskommunernas förbund anser, att varje förslag, som medför

reducering av kommunernas skatteunderlag, är ägnat att inge allvarliga

betänkligheter. Trots betänkligheterna vill förbundet inte motsätta sig

genomförandet av revisionens välmotiverade förslag, om dess förverkligande

skulle befinnas möjligt ur andra synpunkter.

Svenska landstingsförbundet uttalar sig i samma riktning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Svenska stadsförbundet framhåller, att det skattebortfall, som vid en utvidgning

av rätten till förvärvsavdrag vid den kommunala beskattningen

skulle inträffa för kommunerna första gången år 1963, kommer vid en för

kommunerna oläglig tidpunkt. Reduceringen av skatteersättningen till kommunerna

till följd av 1957 års ortsavdragsreform har nämligen börjat verka

då. Förbundet tillägger följande.

Härtill kommer kommunernas trängda ekonomiska läge till följd av bl. a.

stora oundgängliga investeringar, som vid nuvarande svårigheter å kreditmarknaden

ofta måste i onormalt stor utsträckning skattefinansieras, för

varje år stigande driftkostnader av skilda slag samt ett i många fall stagnerande

skatteunderlag. Varje skatteunderlagsbortfall kan under sådana förhållanden

bli starkt kännbart. Revisionen har visserligen varit bunden avuttalandet

i direktiven att man vid förslag innebärande en minskning av det

kommunala skatteunderlaget torde böra räkna med att kompensation av

statsmedel för skattebortfallet icke kunde ges. Förbundet måste emellertid

med skärpa understryka, att redan ortsavdragsreformen medför sådana konsekvenser

för kommunerna, att varje ytterligare minskning av skatteunderlaget

bör avvisas. Om man såsom metod för minskning av sambeskattningens

effekt — en effekt som enligt revisionens uttalande främst sammanhänger

med den statliga inkomstskattens progression — väljer ett förfarande som

minskar del kommunala skatteunderlaget, bör kompensation därför utgå

till kommunerna.

Styrelsen vill dock icke motsätta sig förslaget avseende förvärvsavdraget

men förutsätter, att de av styrelsen anförda synpunkterna beaktas vid ärendets

fortsatta behandling. Mot revisionens förslag beträffande de ofullständiga

familjernas beskattning har styrelsen intet att erinra.

Departementschefen. Revisionens beräkningar av skattebortfallet och remissinstansernas

ståndpunktstagande skedde före höstsessionen av 1959 års

riksdag. De beslut som där fattades, påverkar i olika hänseenden bedömningen

av förevarande frågor.

De ändringar av skatteskalorna för den statliga inkomstskatten som beslöts

i höstas medför sålunda en reduktion av det beräknade skattebortfallet

för staten. Detta kan nu beräknas till sammanlagt 35 miljoner kronor.

Såsom framhölls i propositionen nr 162/1959 med förslag till allmän varuskatt

skapas genom den inkomstförstärkning varuskatten medför de statsfinansiella

förutsättningarna för bl. a. den nu aktuella reformen av familjebeskattningen.

Reformen är alltså betingad av den allmänna varuskatten.

För kommunernas vidkommande kan de föreslagna ändringarna väntas

medföra ett bortfall av omkring 50 miljoner kronor. Bortfallet kan förmodas

vara i huvudsak jämnt fördelat mellan de olika kommunerna. För att

täcka ett skatteunderlag av denna ordning kan erfordras en genomsnittlig

kommunal uldebiteringshöjning av 12 öre. I den mån uldebiteringsliöjningar

beslutas, påverkas även storleken av den skatteersättning som utgår

till kommunerna på grund av 1957 års ortsavdragsreform. Anledning synes

inte föreligga att på annat sätt ge kommunerna ersättning för del inkomstbortfall

som kan bli följden för dem av den föreslagna, allmänt såsom angelägen

betraktade reformen.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

111

VI. Departementschefens hemställan

Den av mig förordade omläggningen av familj ebeskattningen kräver ändringar

i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt, taxeringsförordningen,

uppbördsförordningen och förordningen om sjömansskatt.

Erforderliga författningsförslag har utarbetats inom finansdepartementet

på grundval av de utav sambeskattningsrevisionen framlagda förslagen.

Därvid har även iakttagits vissa i det föregående inte särskilt redovisade erinringar

och påpekanden av teknisk natur, som framförts av remissinstanserna.

Under åberopande härav hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte genom

proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade

förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26

juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. och

129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5

juni 1953 (nr 272); och

5) förordning angående ändring i förordningen den 16

maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Kerstin Bothén

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 3

I. Inledning .............................................. 19

II. Beskattningen av äkta makar ........................... 20

A. Sam- eller särbeskattning ............................ 20

Gällande bestämmelser m. m......................... 20

Utredningen ........................................ 25

Remissyttrandena ......... 34

Departementschefen ................ 39

B. Förvärvsavdraget .................................... 41

Gällande bestämmelser in. m. .......................... 41

Utredningen ..........»............................. 44

Remissyttrandena .................................... 51

Departementschefen ................................. 62

C. Övriga frågor ........................................ 63

Utredningen ........................................ 63

Remissyttrandena . i\''V.. y, »VP:;................ 70

Departementschefen ...................... 75

III. Beskattningen av ogift skattskyldig med barn .............. 76

A. Gällande bestämmelser m. m........................... 76

B. Husföreståndarinnefall och vårdnadshavare ............ 83

Utredningen ........................................ 83

Remissyttrandena ............ 87

Departementschefen . .-i............................... 91

C. Icke vårdnadshavare ................................. 93

Utredningen .......................................... 93

Remissyttrandena .................................... 95

Departementschefen ................................. 98

D. Övriga frågor ....................................... 99

Utredningen ............ 99

Remissyttrandena .................................... 101

Departementschefen .................................. 102

IV. Speciella frågor . ....................................... 102

A. Ändringar i uppbördsförordningen .................... 102

B. Ändringar i förordningen om sjömansskatt.............. 106

C. Ändringar i taxeringsförordningen .................... 107

D. Ikraftträdandet ...................................... 108

V. Beräkningar rörande skattebortfall ........................ 108

Utredningen ....................................... 108

Remissyttrandena ................................... 109

Departementschefen ................................. 110

VI. Departementschefens hemställan .......................... 111

600345 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1960:227 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
  2. BevU 1960:40 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten