Angående ng organisation av krigsmaktens högsta ledning
1961-03-10 · 118 sidor, varav 109 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 109 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:109, Angående ng organisation av krigsmaktens högsta ledning
Dokumentets text
Kungl. Maj:Is proposition nr 109 år 1901
1
Nr 109
Kmigl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ng organisation
av krigsmaktens högsta ledning; given Stockholms
slott den JO mars 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en reform av krigsmaktens högsta ledning, innebärande
ändringar beträffande principerna för ansvars- och uppgiftsfördelning
mellan myndigheter och stabsorgan inom denna ledning i krig och
fred samt i fråga om försvarsstabens fredsorganisation och grunddragen
av högkvarterets krigsorganisation. Huvudpunkterna i förslagen är följande.
överbefälhavaren skall under Kungl. Maj :t vara ensam ansvarig för de
viktigaste funktionerna inom krigsmakten, nämligen i fred operativt krigsförberedelsearbete,
långsiktsplanering och avvägning inom krigsmakten
samt i krig operativ verksamhet. Ansvaret för utbildning, utrustning in. fl.
»förbandsproducerande funktioner» skall alltjämt åvila försvarsgienscheferna,
men överbefälhavarens inflytande på dessa funktioner skall stärkas,
överbefälhavaren skall biträdas av en allsidigt sammansatt försvarsstab.
Denna skall koncentrera sig på de viktigaste frågorna och undvika detaljarbete.
Militärledningens verksamhet effektiviseras.
1 — 1930 61 Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 samt. Nr 109
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 nr 1901
I fråga om förvaltningstjänsten föreslås bland annat alt beslut fattas
om inrättande av ett gemensamt intendenturförvaltningsverk. Tygförvaltningstjänsten
lörutsättes alltjämt tills vidare vara försvarsgrensvis organiserad,
men en utveckling i riktning mot fackförvaltningar och, på lång
sikt, ett gemensamt tygförvaltningsverk bör främjas. Härvidlag fästes stort
avseende vid en reformerad och utvidgad huvudförvaltningsprincip. Försvarets
förvaltningsdirektion skall i sitt arbete för samordning och rationalisering
ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande icke försvarsgrensbundna
system. I propositionen lägges vikt vid att de högsta militära
cheferna får tillräckligt inflytande på förvaltningstjänsten, ehuru i delvis
nya former; sålunda anses tygförvaltningarna böra få särskilda chefer i
stället för att, som nu, stå under chefskap av försvarsgrenscheferna.
Ändringarna i försvarsstabens fredsorganisation innebär bland annat att
en operationsledning inrättas, att den provisoriska planeringssektionen blir
permanent och att befästningsinspektionen inordnas i staben. Antalet
aktiva officerare i försvarsstaben ökas med 14. Den sammanlagda ökningen
av lönekostnaderna under alla berörda anslag beräknas till omkring 400 000
kronor för helt år.
Reformen föreslås skola — med visst undantag — genomföras den 1
oktober 1961. Det förutsättes att försvarsgrensstabernas organisation skall
överses och att därav föranledda ändringar bör kunna genomföras budgetåret
1962/63.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
3
Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1961.
Närvarande :
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om ny organisation
av krigsmaktens högsta ledning och anför därvid följande.
I. Inledning
Vid anmälan av propositionen 1958: 110 angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret erinrades om att 1955 års försvarsberedning
framhållit angelägenheten av att möjligheterna till en ökad samordning
och en mera enhetlig ledning såväl inom det militära försvaret
som av det totala försvaret prövades i lämpligt sammanhang. Vad det
militära försvaret beträffade, anmäldes att viss personal ställts till överbefälhavarens
förfogande för att såsom en arbetsgrupp utföra vissa studier,
avsedda att förbereda en utredning om krigsmaktens högsta ledning. Chefen
för försvarsdepartementet förklarade sig tillmäta det sålunda igångsatta
utredningsarbetet stor betydelse och framhöll i anslutning därtill, att det
inbördes beroendet mellan försvarets olika delar blir alltmer utpräglat och
att organisationsformerna för krigsmaktens högsta ledning måste anpassas
efter utvecklingens krav. Med hänsyn till den allmänna vikten av de spörsmål
det gällde borde utredningsarbetet, sedan undersökningarna i militär
regi slutförts, lämpligen utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag
i ämnet skulle erhållas.
Departementschefen anslöt sig i princip till det av försvarsberedningen
framförda önskemålet om en mera enhetlig ledning även av det totala försvaret
men uttalade, att därmed sammanhängande spörsmål var av invecklad
och svårbedömbar beskaffenhet och bland annat berörde frågan om
regeringens arbetsformer. Vissa av de problem som ägde samband därmed
syntes därför komma under bedömande av författningsutredningen. Emellertid
angav departementschefen sin avsikt att ha uppmärksamheten riktad
på behovet av en ökad samordning av verksamheten inom det totala försvarets
olika instanser, både på departementsplanet och i fråga om myn
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
Kungl. Mnjds proposition nr 109 dr 1901
digheternas arbete. Med hänsyn till dessa frågors stora vikt syntes en allsidig
utredning av problemkomplexet böra verkställas i lämpligt sammanhang.
I sitt utlåtande (nr B 53) över ifrågavarande proposition underströk
riksdagens statsutskott försvarsberedningens uttalande om vikten av ökad
samordning och mera enhetlig ledning av ej blott det militära försvaret
utan hela totalförsvaret. Utskottet förklarade sig dela den i propositionen
uttalade uppfattningen, att utredningsarbetet, sedan undersökningarna i
militär regi slut förts, borde vidgas så att ett allsidigt underlag för förslag
i ämnet erhölles. Starka skäl talade enligt utskottet för att utredningsarbetet
borde anförtros eu kommitté med parlamentariskt inslag. Utskottet
ansåg sig också ha skäl förutsätta, att en sådan utredning skulle komma
till stånd utan onödig tidsutdräkt. Riksdagens beslut (skr. B 83) innebar
icke någon avvikelse från vad utskottet anfört.
Den i det föregående omnämnda arbetsgruppen avlöstes efter slutfört
uppdrag av eu expertkommitté som med stöd av Kungl. Maj :ts den 3 oktober
1958 lämnade bemyndigande tillsattes av överbefälhavaren för att
verkställa förberedande utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta
ledning. Denna kommitté — 1958 års försvarsledningskommitté — avgav i
mars 1960 till överbefälhavaren betänkande med förslag i ämnet (SOU
1960: 12). överbefälhavaren föreslog i skrivelse den 16 maj 1960, efter att
ha inhämtat yttranden över betänkandet från cheferna för armén, marinen
och flygvapnet samt försvarets förvaltningsdirektion, att krigsmaktens
högsta ledning skulle — med vissa avsteg i detaljfrågor — organiseras i
enlighet med de i betänkandet framlagda principerna.
Sedan de i militär regi bedrivna undersökningarna rörande krigsmaktens
högsta ledning sålunda fullföljts, tillkallade chefen för försvarsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 27 maj 1960 utredningsmän1
1960 års försuarsledningsutredning — för att verkställa utredning
om totalförsvarets och krigsmaktens högsta ledning. Utredningen har
den 22 december 1960 redovisat den sistnämnda delen av sitt uppdrag med
ett betänkande »Enhetlig ledning av krigsmakten» (SOU 1961: 7).
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av överbefälhavaren
(efter hörande av inspektören över rikets befästningar), chefen för
armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets förvaltningsdirektion,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
försvarets fabriksstyrelse, armétygförvaltningen, arméintendent
urförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets
1 Statssekreteraren i försvarsdepartementet K. A. F. Frithiofson, ordförande, ledamöterna
av riksdagens första kammare A. K. Gillström och N. G. Svärd samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare S. M. Wedén och P. G. A. Svensson i Stenkyrka. Som särskild sakkunnig
ställdes generalmajoren K. R. Kolmodin till utredningsmännens förfogande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Ktingl, Maj:ts proposition nr 109 år 1961
forskningsanstalt, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
statens jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, civilföi - svarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, 1954 äis
utredning rörande totalförsvarets personalbehov, 195(5 års försvarsförvaltningssakkunniga,
1960 års försvarsupplysningsutredning, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation,
statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen i Sverige, som
jämväl beretts tillfälle att yttra sig, bar anmält att den funnit sig sakna anledning
därtill.
Jag kommer nu att redogöra för huvudinnehållet i de förslag och andra
meningsyttringar rörande ordnandet av krigsmaktens högsta ledning, som
framkommit i samband med de senaste årens utredningsarbete. 1960 års
försvarsledningsutredning har anfört att utredningen såsom arbetsmaterial
i första hand utnyttjat 1958 års försvarsledningskommittés betänkande och
att den sökt begränsa sin egen framställning genom hänvisningar till
nämnda betänkande. På grund härav har jag under de olika avsnitten i det
följande i allmänhet ansett det nödvändigt att redogöra för såväl kommitténs
som utredningens uttalanden. Beträffande den svenska försvarsledningsfrågans
historiska utveckling samt utländska förhållanden och tendenser
hänvisar jag dock till kommitténs betänkande. Såsom jag redan
nämnt har överbefälhavaren i sin skrivelse den 16 maj 1960 endast i detaljfrågor
avvikit från kommitténs förslag. Jag har därför icke funnit anledning
att särskilt redovisa innehållet i skrivelsen.
Remissyttrandena upptages i anslutning till kommitténs och utiedningens
förslag under de särskilda avsnitten. Mina egna synpunkter och förslag
framlägger jag slutligen i ett sammanhang. II.
II. Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet
Lnnebörilm av begreppet krigsmaktens högsta ledning
Krigsmaktens högsta ledning består enligt den terminologi, som använts
av 1958 års försvarsledningskommittc och 1960 års försvarsledningsutredning,
av överbefälhavaren, militärledningen och högkvarteret. I högkvarteret
ingår enligt gällande bestämmelser försvarsstaben, arméledningen,
marinledningen, flygledningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets
civilförvaltning, fort i fika tionsförva It ningen, försvarets sjukvårdsstyrelse,
inspektören över rikets befästningar, försvarets forskningsanstalt, försvarets
radioanstalt, militärpsykologiska institutet och krigsarkivet samt,
sedan byggnads- och reparationsberedskapen trätt i verksamhet, chelen för
denna organisation med ett till hans förfogande slående centralkontor.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr t09 är 1961
Arméledningen omfattar chefen för armén, arméstaben, centrala värnpliktsbyrån,
rikshemvärnschefen jämte hemvärnsstaben, tjänstegrensinspektörerna,
arméchefen direkt underlydande personalkårchefer, armétygförvaltningen
och arméintendenturförvaltningen.
Marinledningen omfattar chefen för marinen, marinstaben, kustartilleriinspektionen,
tjänstegrensinspektörerna, marinchefen direkt underlydande
personalkårchefer samt marinförvaltningen.
Flygledningen omfattar chefen för flygvapnet, flygstaben, inspektören
för luftbevakningen, inspektören för bastjänsten, flygöverdirektören, flygöverläkaren
och flygförvaltningen.
Organisation och uppgifter i fred
Överbefälhavaren utövar under Kungl. Maj:t den högsta militära ledningen
av och uppsikten över krigsmaklen — med undantag för de
kungliga staherna — och är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj :t
ansvarig för att krigsmakten äger högsta krigsduglighet och tjänstbarhet i
övrigt samt att militära operationer planlägges och ledes i enlighet med av
Kungl. Maj:t angivna riktlinjer.
överbefälhavaren åligger bl. a.
att verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika
försvarsgrenarna emellan, ävensom främja samverkan mellan krigsmakten
och civila myndigheter;
att till Kungl. Maj:t avge förslag till allmänna planer för krigsmaktens
beredskap och för dess verksamhet vid krig eller krigsfara med angivande
i stort av försvarsgrenarnas uppgifter;
att utfärda grundläggande bestämmelser för underlydande myndigheters
operativa krigsförberedelsearbete och för militära operationers planläggning
och genomförande;
att leda militära operationer;
att utfärda grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemensamma
frågor samt även i övrigt ange de allmänna riktlinjerna för verksamheten
inom krigsmakten;
att genom inspektioner skaffa sig kännedom om stridskrafternas krigsduglighet
och beredskap samt att i övrigt följa verksamheten inom krigsmakten
;
att leda för två eller samtliga försvarsgrenar gemensamma större
övningar;
att i förekommande fall bestämma företrädesrätten mellan försvarsgrenarna
i fråga om användningen av nyttigheter, som är avsedda för
krigsmakten, ävensom enligt vad därom särskilt stadgas företrädesrätten
med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. in.; samt
att handlägga sådana till centrala värnpliktsbyråns verksamhetsområde
hörande ärenden, som är av större betydelse för avvägningen mellan för
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
svarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan, samt
krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra.
Direkt under överbefälhavaren lyder — förutom överbefälhavarens personliga
stab — chefen för försvarsstaben, försvarsgrenscheferna, chefen
för försvarshögskolan samt — i vad rör del operativa krigsförberedelsearbetet
och operationernas planläggning och genomförande jämte därmed
sammanhängande frågor om luftförsvar, underhållstjänst, kommunikationer,
underrättelsetjänst samt signal- och kryptotjänst — militärbefälhavarna
och chefer för självständiga förband ur armén, marinen och flygvapnet.
Militärbefälhavarnas här angivna lydnadsställning beträffande
operativ verksamhet gäller i vad rör armén.
Det allmänna operativa krigsförberedelsearbetet och planläggningen av
de militära operationerna i stort ankommer på chefen för försvarsstaben
på grundval av överbefälhavarens bestämmelser. Samråd sker härvid med
marin- och flygvapencheferna. Del närmare operativa krigsförberedelsearbetet
samt planläggningen av operationerna i detalj utföres i vad rör
armén av chefen för försvarsstaben och militärbefälhavarna samt i vad rör
marinen och flygvapnet av vederbörande försvarsgrenschef. överbefälhavaren
har dock befogenhet att, då skäl därtill föreligger, förordna annorlunda
för särskilda delar av marinen och flygvapnet, överbefälhavaren är
skyldig att, innan grundläggande beslut fattas beträffande det operativa
krigsförberedelsearbetet i vad del rör armén, bereda chefen för armén tillfälle
att framföra sina synpunkter i sådana med beslutet sammanhängande
frågor, som berör dennes arbetsområden. Chefen för armén äger vidare att
enligt överbefälhavarens anvisningar inspektera militärbefälhavares operativa
krigsförberedelsearbete och på grund av härvid gjorda iakttagelser göra
erforderliga framställningar till överbefälhavaren.
De militära operationerna ledes direkt under överbefälhavaren, biträdd
av försvarsstaben, i vad rör armén av militärbefälhavare eller chefer för
självständiga förband in. in. samt i vad rör marinen och flygvapnet av
vederbörande försvarsgrenschef. Då skäl därtill föreligger, kan överbefälhavaren
förordna annorlunda för särskilda delar av marinen och flygvapnet.
I förvaltningsfrågor äger överbefälhavaren meddela försvarsförvaltningarna
de direktiv, som han finner erforderliga för alt tillgodose krigsberedskapen
och för de militära operationernas planläggning och genomförande.
Militärledningens uppgift är att från det samlade riksförsvarets synpunkt
överlägga om för krigsmakten centrala frågor och verka för närmare
samordning inom krigsmakten. Militärledningen består av överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna. Chefen för försvarsstaben deltar i överläggningarna.
8
Kungl. Maj:ls proposition nr 109 År 1961
Cheferna för civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
ävensom företrädare för andra myndigheter, vilkas verksamhet
är av betydelse för det totala försvaret, skall beredas tillfälle att,
när så erfordras med hänsyn till förekommande ärendens art, närvara vid
militärledningens sammanträden.
Militärledningen skall bl. a. behandla
förslag till allmänna planer för krigsmaktens beredskap och för dess
verksamhet vid krig eller krigsfara, som skall avges till Kungl. Maj :t, samt
till grundläggande bestämmelser i för försvarsgrenarna gemensamma frågor
och till allmänna riktlinjer i övrigt för verksamheten inom krigsmakten;
företrädesrätten mellan försvarsgrenarna i fråga om användningen av
nyttigheter, som är avsedda för krigsmakten, ävensom företrädesrätten
med avseende på rekvisition och förfogande m. m.;
värnpliktsärenden, som är av större betydelse för avvägningen mellan
försvarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan, samt
krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra;
frågor rörande luftförsvaret, som är av för försvarsgrenarna gemensam
natur;
för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som sammanhänger
med det operativa krigsförberedelsearbetet; ävensom
andra krigsmakten berörande frågor av större räckvidd eller principiell
betydelse.
Militärledningen har ingen beslutanderätt, och genom dess verksamhet
inskränkes eller förändras inga befogenheter eller tjänstevägar för de berörda
myndigheterna.
Sammanträden med militärledningen äger rum en gång i månaden och
därutöver då överbefälhavaren finner det erforderligt eller försvarsgrenschef
gjort framställning därom. Det åligger försvarsgrenschef och chefen
för försvarsstaben att till överläggning i militärledningen anmäla i vederbörlig
försvarsgrensledning respektive försvarsstaben under arbete varande
ärende av sådan art, som militärledningen enligt sin instruktion skall
behandla.
Försvarsstabens uppgifter är att närmast under överbefälhavaren handha
dels del operativa krigsförberedelsearbetet inom krigsmakten, i fråga
om armén i den mån detta icke ankommer på militärbefälhavare (chef för
självständigt förband in. in.) samt i fråga om marin- och flygstridskrafterna
endast med avseende på dessa stridskrafters uppgifter i stort och
deras samverkan med övriga försvarsgrenar;
dels det krigsförberedelsearbete i övrigt, som är gemensamt för försvarsgrenarna;
dels
ock den ytterligare verksamhet, som är gemensam för försvarsgrenarna.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Försvarsstaben skall jämväl i övrigt verka för åstadkommande av samverkan
och enhetlighet mellan försvarsgrenarna ävensom främja samverkan
mellan krigsmakten och civila myndigheter.
Försvarsstabschefen är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj:t och
överbefälhavaren ansvarig för fullgörandet av försvarsstabens uppgifter.
Det åligger honom bl. a.
att biträda överbefälhavaren vid upprättande av förslag till allmänna
planer för krigsmaktens beredskap och verksamhet vid krig eller krigsfara
med angivande i stort av försvarsgrenarnas uppgifter, vid utarbetande
av grundläggande bestämmelser för överbefälhavaren underlydande myndigheters
operativa krigsförberedelsearbete och för militära operationers
planläggning och genomförande, vid ledande av militära operationer, vid
utarbetande av bestämmelser rörande ordning och säkerhet samt vid förberedande
av sådana för två eller samtliga försvarsgrenar gemensamma
större övningar, som skall ledas av överbefälhavaren;
att handlägga sådana frågor rörande luftförsvaret samt signal- och
kryptotjänsten, vilka är av för försvarsgrenarna gemensam natur eller
icke lämpligen kan handläggas av dessa, och att därutinnan utarbeta bestämmelser
för åstadkommande av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna,
ävensom att handlägga sådana för försvarsgrenarna gemensamma
underhållsfrågor, som sammanhänger med det operativa krigsförberedelsearbetet
och med planläggningen och ledningen av de militära operationerna;
att följa kommunikationsväsendets utveckling samt efter framställning
från försvarsgrenscheferna biträda dessa vid planläggning av transporter
i samband med fälttjänst- och krigsövningar in. m.;
att införskaffa, granska och sammanställa underrättelser rörande försvarsväsendet
och därmed sammanhängande förhållanden i utlandet samt
att till försvarsgrensledningarna och vederbörande civila myndigheter
lämna de underrättelser, vilka kan vara av värde för deras verksamhet;
att utbilda försvarsstabens personal för dess verksamhet i fred och krig,
särskilt med hänsyn till befordrandet av samverkan mellan försvarsgrenarna;
samt
att leda verksamheten inom krigsmakten med avseende på militär säkerhetstjänst,
press, rundradio och film, personalvård samt fototjänst, i den
mån denna verksamhet icke ankommer på annan myndighet och den är
av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan handläggas
av dessa, ävensom att därutinnan utfärda bestämmelser för åstadkommande
av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna.
För samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter är militärassistenter
knutna till de viktigaste totalförsvarsmyndigheterna samt i
vissa fall även till dessa myndigheters regionalorgan. Dessa militärassistenter
är underställda försvarsstabschefen.
Sammanfattningsvis är således försvarsstaben stabsorgan åt överbefäl
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
havaren, samordnande organ inom högkvarteret, samordnande organ för
militär samverkan med civila myndigheter samt centralorgan inom krigsmakten
för bl. a. underrättelsetjänst, säkerhetstjänst och personalvård.
Försvarsgrenschef utövar under Kungl. Maj :t och överbefälhavaren den
militära ledningen av och uppsikten över vederbörande försvarsgren och
är, i vad på honom ankommer, Kungl. Maj :t och överbefälhavaren ansvarig
för försvarsgrenens krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt.
Försvarsgrenschef åligger bl. a.
att ägna uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom försvarsgrenens
verksamhetsområde och föranstalta om eller föreslå åtgärder, som
är ägnade att främja försvarsgrenens tidsenliga organisation och utrustning;
att
låta utarbeta planer och bestämmelser för försvarsgrenens krigsorganisation
och mobilisering eller avge förslag till sådana planer och bestämmelser
till Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren;
att fastställa riktlinjerna för utbildningen inom försvarsgrenen samt
utarbeta erforderliga utbildningsbestämmelser, reglementen och instruktioner;
att
leda större övningar inom försvarsgrenen;
att utöva eller leda erforderlig inspektionsverksamhet;
att skaffa sig kännedom om den kvalificerade personalens duglighet och
användbarhet samt till Kungl. Maj :t avge förslag om anställning, befordran,
avgång m. m. eller själv avgöra sådana ärenden enligt gällande särskilda
bestämmelser; samt
att i erforderlig grad samråda med övriga försvarsgrenschefer, chefen
för försvarsstaben och andra myndigheter.
Härutöver åligger det cheferna för marinen och flygvapnet att på grundval
av överbefälhavarens bestämmelser utföra det närmare operativa krigsförberedelsearbetet
inom respektive försvarsgrenar samt planlägga och
leda respektive stridskrafters operationer, utom för de delar beträffande
vilka överbefälhavaren må ha förordnat annorlunda.
Chefen för flygvapnet åligger särskilt att till chefer ur armén och marinen
meddela erforderliga anvisningar och föreskrifter beträffande luftbevakningen
samt att svara för krigsmaktens väderlekstjänst.
I frågor, som rör personal, organisation, utrustning, utbildning och
värnpliktsväsende, gör försvarsgrenschef direkt hos Kungl. Maj:t de framställningar
som finnes påkallade. Därest sådan fråga är av betydelse för
det operativa krigsförberedelsearbetet, för planläggningen eller ledningen av
operationer eller för samverkan mellan försvarsgrenarna eller avgörandet
eljest kan ha inflytande på annan försvarsgren eller överbefälhavaren för
visst fall så förordnat, skall dock framställning insändas genom överbefälhavaren.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Försvarsgrenschef är tillika chef för försvarsgrenens centrala förvaltningsmyndigheter)
och har i denna sin egenskap att besluta i viktiga
frågor rörande förvaltningsverksamheten. I sin egenskap av chef för försvarsgrenen
äger han meddela försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
försvarets sjukvårdsstyrelse och egen försvarsgrensförvaltning
de anvisningar och föreskrifter av rent militär art, som han med avseende
på vederbörande myndighets verksamhet finner erforderliga.
Cheferna för marinen och flygvapnet biträdes vid handläggning av värnpliktsfrågor
av den i arméledningen ingående centrala värnpliktsbyrån.
Sammanfattningsvis består skillnaden i ansvarsställning mellan försvarsgrenscheferna
däri, att cheferna för marinen och flygvapnet under
överbefälhavaren svarar för den egna försvarsgrenens operativa krigsförberedelsearbete
och därmed i alla avseenden för befälet över samtliga
försvarsgrenen tillhörande chefer, staber och förband, under det att chefen
för armén beträffande arméstridskrafternas operativa krigsförberedelsearbete
endast utövar viss inspektionsverksamhet och icke för något operativt
befäl över arméns regionala chefer, staber och förband. Detta befäl
utövas i stället av överbefälhavaren, under vilken försvarsstabschefen svarar
för den del av arméstridskrafternas operativa krigsförberedelsearbete,
som icke lämpligen kan handhavas av militärbefälhavarna.
Armétgg-, arméintendentur-, marin- och flygförvaltningarna benämnes
gemensamt försvarsgrensförvaltningarna. De utövar under Kungl. Maj :t
i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten
över förvaltningen vid respektive försvarsgrenar. Det närmaste chefskapet
över försvarsgrensförvaltning utövas under vederbörande försvarsgrenschef
av en souschef.
Försvarsgrensförvaltning åligger bl. a.
att föranstalta om de åtgärder, vilka erfordras för att försvarsgrenen
skall vara försedd med för dess krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig
materiel samt övriga erforderliga förnödenheter;
att ombesörja att försvarsgrenens materiel hålles i tidsenligt och brukbart
skick samt övervaka att försvarsgrenens förråd är fullständiga och i
gott skick;
att följa den tekniska utvecklingen inom förvaltningens ämbetsområde,
bearbeta insamlat material och tillhandahålla den det vederbör erforderliga
upplysningar i detta hänseende; samt
att fastställa ritningar till, modeller av och benämningar på försvarsgrenens
materiel, i den mån sådant icke ankommer på Kungl. Maj:t eller
annan myndighet.
Försvarsgrensförvaltning skall vid fullgörandet av sina uppgifter ställa
sig till efterrättelse de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt
meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära opera
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
tionernas planläggning och genomförande. Det åligger försvarsgrensförvaltning
att hålla överbefälhavaren underrättad om uppkommande frågor
av sådan art. Därest i särskilt fall försvarsgrensförvaltning finner sig icke
kunna efterkomma överbefälhavarens direktiv och samförstånd icke kan
nås, skall frågan av överbefälhavaren underställas Kungl. Maj :t.
Försvarsgrensförvaltning har vidare att ta behörig hänsyn till de anvisningar
och föreskrifter av militär art, som vederbörande försvarsgrenschef
finner erforderligt meddela rörande ämbetsverkets verksamhet.
Det åligger försvarsgrensförvaltning att biträda överbefälhavaren med
utarbetande av de förslag, som berör ämbetsverkets arbetsområde och som
överbefälhavaren kan finna erforderligt avlåta till Kungl. Maj:t, samt att
till överbefälhavaren inkomma med de yttranden och utredningar, som han
påkallar och som ämbetsverket kan lämna.
Försvarets civilförvaltning utövar ledningen av och uppsikten över avlönings-,
kassa- och räkenskapsväsendet samt i övrigt allmän kontroll över
medelsförvaltningen inom försvaret med undantag för försvarsgrensförvaltningarna,
fortifikationsförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, försvarets
radioanstalt och försvarets forskningsanstalt. Civilförvaltningen
skall vid planläggning och förberedelse av kassa- och räkenskapsväsendet
vid krig eller krigsfara följa de direktiv, som överbefälhavaren finner
erforderligt meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen samt de militära
operationernas planläggning och genomförande. Förvaltningen skall även
ta behörig hänsyn till de anvisningar och föreskrifter av militär art som
försvarsgrenschef finner erforderligt meddela.
Fortifikationsförvaltningen utövar i tekniskt och ekonomiskt avseende
högsta ledningen av och uppsikten över fortifikations- och byggnadsväsendet
inom försvaret. Angående direktivrätt för överbefälhavaren och
anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna gäller vad nyss angivits för civilförvaltningen.
Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar i tekniskt och ekonomiskt avseende
ledningen av och uppsikten över krigsmaktens hälso- och sjukvård.
Ämbetsverket har emellertid även vissa uppgifter utanför förvaltningstjänstens
område, såsom att genom inspektioner förskaffa sig kännedom
om hälso- och sjukvården inom krigsmakten samt att verka för samordning
av den för hälso- och sjukvården avsedda personalens utbildning inom
krigsmakten. Angående direktivrätt för överbefälhavaren och anvisningsrätt
för försvarsgrenscheferna gäller vad nyss angivits för civilförvaltningen.
Försvarets förvaltningsdirektion skall i vissa hänseenden samordna
den verksamhet, som bedrives inom krigsmaktens centrala förvaltnings
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
myndigheter. Den skall härvid bl. a. utse huvudförvaltningsmyndighet lör
olika förnödenheter och besluta om inrättande av särskilda samarbetsdelegationer.
Dessa skall verka för att likartade arbetsuppgifter samordnas
mellan de centrala förvaltningsmyndigheterna. Vidare skall förvaltningsdirektionen
bl. a. samordna krigsproduktionsplanläggningen för krigsmakten
i dess helhet och i detta hänseende ge de rekommendationer, som
direktionen finner påkallade. Direktionen skall därvid ta hänsyn till de
direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela de centrala
förvaltningsmyndigheterna för tillgodoseende av krigsberedskapen samt för
de militära operationernas planläggning och genomförande, ävensom till
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap meddelade anvisningar
rörande krigsproduktionsplanläggningen inom berörda förvaltningsmyndigheter.
Som ordinarie ledamöter av direktionen ingår tre av Kungl. Maj :t utsedda,
i näringslivet väl insatta personer — av vilka en skall vara ordförande
— souscheferna för armétyg-, arméintendentur-, marin- och flygförvaltningarna
samt chefen för försvarets fabriksverk, överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna må inträda såsom ledamöter av direktionen, när de
finner det lämpligt. Försvarsgrenscheferna ersätter därvid vederbörande
souschefer (arméchefen en av dessa), överbefälhavaren skall utöva ordförandeskapet
vid sammanträde, i vilket han deltar. Chefen för försvarsstaben
äger närvara vid direktionens sammanträden samt delta i direktionens
överläggningar men ej i dess beslut. Samma rätt tillkommer chefen
för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vid behandling av
fråga om krigsproduktionsplanläggningen. Därest i direktionen behandlas
fråga, vilken berör försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse
eller fortifikationsförvaltningen eller fråga som kräver sakkunskap från
någon av dessa myndigheter eller från försvarets forskningsanstalt, skall
vederbörande verkschef inträda som ledamot i direktionen.
Direktionen biträdes av ett kansli under ledning av en kanslidirektör.
Inspektören över rikets befästningar lyder direkt under överbefälhavaren.
Inspektören skall följa befästningsväsendets utveckling samt
handlägga ärenden, som berör denna. Han skall verka för att militära och
större civila byggnadsobjekt, som särskilt skall utformas med hänsyn till
skydd mot vapenverkan, anpassas till befästningsväsendets utveckling.
Därutöver skall inspektören bl. a. även föra register över rikets befästningar.
Inspektören skall inom sitt tjänsteområde lämna biträde åt chefen
för försvarsstaben samt försvarsgrenscheferna. Inspektören över rikets
befästningar jämte stab utgör befästningsinspektionen. Han är tillika chef
för fortifikationskåren och för fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå
samt ställföreträdare för chefen för nämnda ämbetsverk.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Försvarets forskningsanstalt skall omhänderha naturvetenskaplig, tekniskt-vetenskaplig
och medicinsk forskning för försvarsändamål. Anstalten
skall därvid följa den vetenskapliga utvecklingen på områden, som är eller
kan förutses bli av betydelse för rikets försvar. Vidare skall anstalten inhämta
kännedom om samt samordna och främja inom landet bedriven
forskningsverksamhet av angiven art. Vid sin planläggning av forskningsverksamheten
skall anstalten samråda med överbefälhavaren beträffande
verksamhetens huvudsakliga inriktning. Forskningsanstalten har att till
närmare undersökning uppta forskningsuppgift, som anvisas av överbefälhavaren,
försvarsgrenschef, central förvaltningsmyndighet inom krigsmakten,
civilförsvarsstyrelsen eller statens medicinska forskningsråds försvarsmedicinska
nämnd. Vissa regler finnes meddelade för det fall, att anstalten
finner hinder föreligga mot att utföra forskningsuppgiften. Forskningsanstaltens
ledning utövas av en styrelse, bestående av generaldirektören
och chefen för anstalten såsom ordförande samt tre militära och tre civila
ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t. överbefälhavaren äger utse lämplig
militär befattningshavare att såsom sin företrädare närvara vid styrelsens
sammanträden.
Försvarets radioanstalt lyder direkt under Kungl. Maj :t. 1 vad avser
verksamheten har dock överbefälhavaren överinseende och direktivrätt.
Militärpsykologiska institutet är krigsmaktens centrala organ för militärt
inriktad psykologisk, pedagogisk och sociologisk forskning och tillämpning.
Institutet, vars chef är en militäröverpsykolog, står under överinseende
av överbefälhavaren. Denne äger meddela institutet direktiv rörande den
allmänna inriktningen av verksamheten. Chefen för försvarsstaben, försvarsgrenschef
samt chefen för centrala värnpliktsbyrån äger anvisa
institutet arbetsuppgifter att upptagas till närmare undersökning. Finner
institutet hinder föreligga mot att utföra anvisad uppgift skall institutet
göra anmälan därom till den myndighet som anvisat uppgiften. Om därvid
samförstånd icke kan nås, skall frågan av institutet underställas överbefälhavaren.
Krigsarkivet är såsom stabsorgan inom högkvarteret anknutet till försvarsstaben.
Krigsarkivet skall vara gemensam arkivmyndighet för alla
under försvarsdepartementet lydande myndigheter m. fl. Därjämte skall
arkivet vara arkivdepå för de handlingar m. m., som överlämnas till arkivet,
samt vara kartbibliotek. Under krig skall krigsarkivet biträda vid beredning
av med operationerna sammanhängande ärenden rörande arkivvård.
Krigsarkivets chef, krigsarkivarien, är Kungl. Maj :t i främsta rummet
ansvarig för fullgörandet av krigsarkivets uppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
15
Försvarets fabriksstyrelse utövar under Kungl. Maj:t i administrativt,
tekniskt och ekonomiskt hänseende ledningen av de statliga fabriker och
anstalter, som underställts styrelsen. Dessa fabriker och anstalter utgör
tillsammans med styrelsen försvarets fabriksverk som är ett affärsdrivande
verk. Styrelsen skall ställa sig till efterrättelse de direktiv, som överbefälhavaren
meddelar för tillgodoseende av krigsberedskapen och de militära
operationernas planläggning och genomförande, samt biträda överbefälhavaren
med utarbetande av de förslag i verkets ämbetsområde berörande
frågor, som denne kan finna erforderligt avlåta till Kungl. Maj:t.
— Fabriksstyrelsen ingår icke i högkvarteret men har likväl ansetts böra
omnämnas i detta sammanhang.
Slutligen må erinras om att vid 1960 års riksdag (prop. 142) fattades
beslut om inrättande av en för krigsmakten gemensam krigshögskola, som
skall lyda direkt under överbefälhavaren men vara underkastad försvarsgrenschefernas
direktiv- och inspektionsrätt beträffande delar av undervisningen.
Organisation och uppgifter i krig
Det åligger överbefälhavaren att utfärda erforderliga föreskrifter för högkvarterets
verksamhet. Bestämmelser rörande högkvarterets krigsorganisation
och mobilisering meddelas, enligt stadgande i överbefälhavarens instruktion,
av Kungl. Maj:t i kommandoväg på förslag av överbefälhavaren.
För att i praktiken få ett grepp om högkvarterets krigsorganisation har
försvarsstaben upprättat ett särskilt mobiliseringsverk. Detta innehåller
sammansättningsplaner för i högkvarteret ingående myndigheter utom försvarsgrensledningarna.
Förslag till dessa sammansättningsplaner upprättas
i samarbete mellan försvarsstaben och vederbörande myndigheter, varefter
förslagen av överbefälhavaren insändes till Kungl. Maj:t. Sammansättningsplaner
för försvarsgrensledningarna utarbetas av försvarsgrenscheferna,
som därvid har att följa samordnande direktiv från överbefälhavaren. Dessa
planer fastställes, jämlikt lagen om kommandomål med tillämpningsföreskrifter,
av Kungl. Maj :t eller av försvarsgrenscheferna själva.
Myndigheternas uppgifter i krig framgår i princip av vederbörliga instruktioner.
Dessa kompletteras dels av de order och planer som överbefälhavaren
skall utfärda, dels i vissa fall av särskilda utav Kungl. Maj :t utfärdade
föreskrifter. Det må i samband härmed framhållas, att i Kungl.
Maj:ts instruktion för militärledningen icke anges om denna skall fungera
i krig. Enligt gällande föreskrifter för högkvarteret förutsättes dock att militärledningen
vid behov är i verksamhet även i krig.
Verksamhet i krig och fred
I)en operativa verksamheten indelas, enligt av överbefälhavaren fastställda
bestämmelser för belalsförhållanden in. m. i regional instans, efter
stridstekniska grunder i territoriell verksamhet, sjöoperativ verksamhet
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År t9C>1
och luftoperativ verksamhet. Den territoriella verksamheten indelas i sin
tur i samordnande verksamhet och markoperativ verksamhet. Den samordnande
och den markoperativa verksamheten ledes direkt under överbefälhavaren,
biträdd av försvarsstaben, av militärbefälhavare. De sjö- och luftoperativa
verksamheterna ledes, under överbefälhavaren av cheferna för
marinen respektive flygvapnet i central instans och av marinkommandochef
respektive flygeskaderchef i regional instans. Beträffande sjö- och luftoperativ
verksamhet biträder chefen för försvarsstaben överbefälhavaren med
utarbetande av bestämmelser avseende marin- och flygstridskrafternas uppgifter
i stort.
1958 års försvarsledningskommitté framhåller, att uttrycken »operativ»
och »operationer» för närvarande användes på ett så skiftande sätt inom
de olika försvarsgrenarna, att de icke utan närmare bestämningar kan begagnas
vid diskussioner berörande hela krigsmakten. Kommittén har för
sin del formulerat följande begreppsbestämningar.
Med operativ verksamhet inom krigsmaktens högsta ledning i krig förstås
all den verksamhet som i denna instans måste äga rum för att leda våra
stridskrafter. Verksamheten består i att bestämma hur resurserna skall
fördelas och omfördelas, hur uppgifter skall ställas och hur dessa i nya
lägen skall förändras samt hur stridskrafterna skall stödjas genom underhålls-
och andra stödfunktioner.
Med operativt krigsförberedelsearbete inom krigsmaktens högsta ledning
förstås dels en verksamhet, som omfattar studier och analyser av vårt lands
värde för en angripare och av övriga förutsättningar för landets försvar
och genom vilken kraven på vårt försvar skall formuleras, dels utarbetande
och utfärdande till direkt under den högsta ledningen lydande chefer och
myndigheter av order och anvisningar för den operativa krigsplanläggningen,
dels ock utförandet av de delar av denna planläggning, som ankommer
på den högsta ledningen.
Med de sålunda bestämda begreppen sammanhänger nära begreppet mobiliserings
planläggning. Denna verksamhet syftar till att vid given tidpunkt
och på given plats ställa vissa bestämda stridskrafter med fastställd utrustning
till den operativa ledningens förfogande. Den operativa krigsplanläggningen
och mobiliseringsplanläggningen påverkar varandra, men den senare
är i sig själv icke av operativ art.
Försvarsledningskommittén understryker, att resonemang och förslag i
dess betänkande icke kan rätt uppfattas med mindre den sålunda angivna
betydelsen av uttrycken ifråga hålles i minnet.
1960 års försvarsledningsutredning har i sitt arbete utgått från de av
försvarsledningskommittén gjorda begreppsbestämningarna. Likaså har utredningen
anslutit sig till kommitténs förslag, att innebörden av uttrycken
operativ verksamhet i krig och operativt krigsförheredelsearbete fastställes
genom för hela krigsmakten gällande definitioner av i huvudsak det innehåll
kommittén angivit.
Långsiktsplaneringen är till namnet en ny verksamhetsgren. I praktiken
är dock planering på lång sikt icke något nytt inom krigsmakten, liksom
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
den icke heller är något för den militära verksamheten speciellt. Långsiktsplaneringen
innebär egentligen endast en i erforderlig grad samordnad
planläggning av det arbete, som i fred bedrives inom krigsmakten. Planläggningen
skall utmynna i en inriktning av verksamheten i framtiden så
långt man kan bedöma den eller så långt det för arbetet med krigsmaktens
utveckling är nödvändigt att bedöma den. I april 1958 utfärdade överbefälhavaren
särskilda anvisningar för långsiktsplaneringen inom krigsmakten,
i vilka angavs vissa konkreta, avgränsade ändamål med denna verksamhet.
Överbefälhavarens anvisningar avser att långsiktsplaner skall utarbetas för
krigsorganisation, materielanskaffning, personalorganisation och fredsorganisation.
Långsiktsplanerna skall i vad avser driftbudgeten grundas på
fastställda kostnadsramar, omfattande summan av de årliga kostnaderna
för den avsedda planeringsperioden. Kostnadsramarna skall fördelas på årskvoter
för de enskilda budgetåren. Planerna skall främst ha karaktär av
kostnadsplaner, vilka normalt skall omfatta sju år. De myndigheter som
direkt beröres av överbefälhavarens anvisningar för långsiktsplaneringen
är försvarsstaben, försvarsgrensledningarna och försvarets forskningsanstalt.
Den samordnade långsiktsplaneringen fick en fast grund genom att statsmakterna
med 1958 års försvarsbeslut uppdrog riktlinjer för krigsmaktens
utformning och inriktning samt beslöt, att den fortsatta utvecklingen skulle
ske inom bestämda ekonomiska ramar. Ett första led i den samordnande
långsiktsplaneringens arbete har varit att skapa gemensamma utgångspunkter
och metoder för verksamheten samt lämpliga former för denna. De nyss
nämnda av överbefälhavaren utfärdade anvisningarna är ett resultat härav.
Långsiktsplaneringen måste bygga på en för försvarsgrenarna gemensam
uppfattning av de grundläggande strategiska problemen. Hittills har
det därför kommit att vara den främsta uppgiften för försvarsstabens planeringssektion
att utarbeta en förnyad strategisk studie samt en på denna
och på utredningar rörande den tekniska utvecklingen grundad strategisk
prognos.
För att ge underlag för avvägning mellan försvarsgrenarna samt för materielplanering
och taktiska föreskrifter in. m. bedrives s. k. samstudier och
systemutredningar enligt riktlinjer, som utfärdats av överbefälhavaren. 1
detta arbete deltar personal ur försvarsstaben, försvarsgrenarna och försvarets
forskningsanstalt.
I krig kommer någon egentlig långsiktsplanering icke alt bedrivas. Huvuddelen
av den kvalificerade personal, som i fred är knuten till denna
verksamhet, kan i krig frigöras för annan verksamhet.
Arbetet med att fortlöpande utveckla och anpassa organisationen av
krigsmaktens olika delar efter de krav, som i olika hänseenden ställes, är
1 stort anförtrott åt försvarsgrenschcferna och chefer för fristående myndigheter.
När större omorganisationer erfordrats, har i regel särskilda utredningar
tillsatts av Kungl. Maj:t eller överbefälhavaren.
2 inao oi flihang till riksdagens protokoll 1901. 1 sand. Nr 109
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961
Några samordnade långsiktsplaner för personalorganisation finnes ännu
ej. I överbefälhavarens anvisningar lämnades allmänna direktiv för planläggningen
vid underlydande myndigheter. Då försvarsstaben saknar särskilda
resurser för handläggning av personalfrågor, utom för stabens egna
behov, har överbefälhavaren i skrivelse till Kungl. Maj:t i december 1958
begärt att få tillsätta en särskild arbetsgrupp för att utarbeta en prognos
rörande landets personella resurser för att tjäna som underlag för bedömande
av möjligheterna att rekrytera personal till försvaret samt kvalitetskraven
och utbildningsbehoven m. in. Med anledning av framställningen har
Kungl. Maj:t uppdragit åt 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov
att med beaktande av totalförsvarets behov pröva frågan om
krigsmaktens behov av personal med teknisk utbildning m. m. och föreslå
erforderliga åtgärder.
Utbildningsverksamheten inom krigsmakten bedrives och ledes i huvudsak
försvarsgrensvis, och försvarsgrenscheferna är direkt inför Kungl.
Maj:t ansvariga för denna verksamhet, överbefälhavaren har formella befogenheter
att påverka utbildningen endast i den mån sådana kan utläsas avvissa
allmänt avfattade bestämmelser i hans instruktion, t. ex. att han har att
verka för åstadkommande av enhetlighet mellan de olika försvarsgrenarna
och att ange de allmänna riktlinjerna för verksamheten inom krigsmakten.
Chefen för försvarsstaben skall enligt sin instruktion till Kungl. Maj:t eller
överbefälhavaren avge förslag rörande sådana utbildningskurser, i vilka
personal från två eller flera försvarsgrenar avses delta i större utsträckning
eller som i övrigt faller inom försvarsstabens verksamhetsområde.
I praktiken har ett relativt omfattande samarbete etablerats mellan försvarsgrenarna
i utbildningsfrågor. Vid försvarsstaben utbildas specialpersonal
i icke ringa omfattning. Exempel på sådan personal är transportledningspersonal,
fångförhörsledare och tolkar, pressofficerare, säkerhetsofficerare,
fototolkar samt personalvårdspersonal av olika slag.
Den blivande gemensamma krigshögskolan har omnämnts i det föregående
(s. 15).
I krig kommer utbildningsverksamheten inom krigsmakten att avsevärt
reduceras och förändras samt i första hand koncentreras till sådan verksamhet,
som erfordras för att snabbt höja de krigsorganiserade stabernas
och förbandens krigsduglighet eller som i övrigt kan ge resultat på kort
sikt. III.
III. Vissa utgångspunkter och riktlinjer
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen framhåller att krigsmaktens högsta lednings uppgifter
i krig och fred bestämmes av de krav, som statsmakterna i
enlighet med vår utrikes- och försvarspolitik och mot bakgrunden av en
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961 19
målsättning för totalförsvaret ställer på krigsmakten. Härom anför utredningen
:
»Syftet med vår utrikes- och försvarspolitik är att trygga vår fred och
vår frihet. Om ett krig skulle utbryta, är det vårt lands strävan att stå
utanför kriget. För att öka våra möjligheter härtill har vi valt att icke
ansluta oss till någon försvarsallians. Vårt land medverkar efter måttet
av sin förmåga — i första hand inom FN:s ram — i det internationella
arbetet för avspänning och en fredlig utveckling, en medverkan som under
senare tid tagit sig särskilt konkreta uttryck. Uppgifter, som den på detta
sätt sammanfattade politiken ställer krigsmakten inför, är att i sin mån
förhindra att vi dragés in i krig, bevara vår handlingsfrihet och avvisa
varje kränkning av vårt lands integritet. Om vi likväl blir angripna, skall
målen för krigsmaktens verksamhet vara, att fienden i det längsta hindras
att få fast fot på svensk mark, att ingen del av landet behöver uppgivas
utan segt motstånd i olika former och att överrumplingsförsök skall avvärjas.
I fred skall krigsmakten göra sig skickad och hålla sig beredd att
fylla dessa uppgifter. Den skall därjämte, om och i den mån statsmakterna
beslutar att även framdeles ställa i Sverige organiserade militära
vaktstyrkor till FN:s förfogande, tillhandahålla sådana.
Det är från dessa uppgifter för krigsmakten man har att utgå vid överväganden
rörande ansvars- och organisationsförhållanden inom krigsmaktens
högsta ledning. Avgörande för de krav, som måste ställas på ledningen,
är krigsmaktens direkt till vårt eget land knutna uppgifter att
verka fredsbevarande och försvara folk och territorium; de krav som den
nyssnämnda fredsbevarande uppgiften på det internationella planet ställer
torde däremot icke vara av sådan art att de påverkar ledningens principiella
utformning. Av det sagda följer att ansvars- och organisationsförhållanden,
icke blott i krig utan även i fred, inom krigsmaktens högsta ledning
måste bestämmas utifrån de uppgifter denna ledning kan komma att
ställas inför i krig. Utredningen finner det angeläget att understryka
detta förhållande, icke minst därför att den utrikes- och inrikespolitiska
utvecklingen under den långa tid vårt land levat i fred övat inflytande på
bedömandet av vår krigsmakts uppgifter och den inbördes betydelsen av
dess olika funktioner.»
Ansvarsfördelningen mellan den politiska ledningen, d. v. s.
statsmakterna, och den högsta militära ledningen beskrives
av utredningen på följande sätt:
»Det ankommer på den politiska ledningen att ange målsättningen för
landets totala försvar och verka för alt den allmänna försvarsviljan upprätthålles.
Den politiska ledningen bär således det yttersta ansvaret för
krigsmaktens verksamhet och utformning. Den skall tilldela den högsta
militära ledningen uppgifterna för del militära försvaret och däremot svarande
resurser. Dessa uppgifter och resurser måste avvägas mot bakgrund
20
Kungl. Mcij:ts proposition nr 109 är 1961
av en målsättning för det militära försvaret, vilken utgår från målsättningen
för hela totallörsvaret. Den militära ledningsorganisationen har
att i fred, på grundval av de beslut statsmakterna fattat, leda krigsmaktens
uPPbyggnad till en slagkraftig försvarsorganisation, som kan utgöra ett
stöd för utrikespolitiken. Denna organisation måste successivt moderniseias
och inriktas med hänsyn till förändringar i förutsättningarna, den
måste utbildas och övas samt hållas i en efter läget anpassad beredskap.
Den militära ledningsorganisationen skall i krig, enligt de riktlinjer statsmakterna
uppdragit för totalförsvaret, leda användningen av krigsmakten
i syfte att bevara nationens frihet och oberoende.»
Utredningen anser det vara av grundläggande betydelse för vårt försvar,
att ansvarsfördelningen mellan den politiska ledningen och den
högsta krigsmaktsledningen är klarlagd och tydligt framgår av gällande
instruktioner och författningar. För att alla viktiga ledningsområden skall
bli beaktade är det enligt utredningens mening särskilt betydelsefullt att
ansvarsfördelningen är fullständig.
Om sambandet mellan vår utrikespolitik och vår krigsmakts
högsta lednings sammansättning och verksamhet anför utredningen
följande. Den alliansfria utrikespolitiken ställer kravet, att vår
krigsmakt i sig själv skall innehålla alla de element — stridskrafter, vapensystem
och underhåll sresurser in. in. av olika slag — som erfordras för
att uppfylla målsättningen för vårt försvar. Krigsmaktens högsta ledning
måste därför också innefatta resurser för ledning av alla funktioner, som
erfordras för att genomföra försvaret i krig och för att förbereda detta
försvar i fred. Det operativa krigsförberedelsearbetet ställer större krav
på ledningen vid en alliansfri ställning än om den egna försvarsmakten
hade ingått i ett koordinerat försvarssystem. Vi måste också ha möjligheter
att utveckla egna metoder, egen materiel och egen organisation.
Stora krav ställes därför på vår försvarsforskning och vår materielutveckling
i övrigt, vilka måste arbeta på stor bredd och bearbeta många problem
från grunden fiam till en praktiskt användbar lösning. Det är nödvändigt
att ha sådana grundläggande sammanhang för ögonen, när man tar ställning
till de frågor som utredningen avsett.
De omfattande vapen- och stridstekniska resurser, som en motståndare
i ett nutida krig kan insätta mot oss, ställer enligt utredningen det allmänna
kravet på vår krigsmakt att stridskrafter ur de tre försvarsgrenarna
skall genom en gemensam insats kunna lösa en stridsuppgift. Härav följer
att krigsmaktens högsta ledning skall ha förmåga att samla stridskrafter
ur olika försvarsgrenar till det operationsområde, där ett avgörande eftersträvas
eller väntas, och inom detta område leda dem så att stridskrafternas
samordnade insats ger högsta möjliga försvarseffekt. Mot denna bakgrund
har utredningen sett som sin uppgift att vid lösandet av ledningsproblemen
främja en effektiv samordning mellan krigsmaktens
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
21
olika delar. Utredningen framhåller, att effektivitetskravet måste vara
vägledande vid lösandet av organisationsproblemen och att ledningens organisation
måste vara så utformad, att den underlättar, ej hindrar, en snabb
och fullständig anpassning till de krav och möjligheter krigsmakten ställes
inför.
Krigsmaktens fredsorganisation i stort präglas alltjämt av indelningen
i försvarsgrenar. Dessa har den huvuduppgiften gemensam, att de
skall uppställa krigsdugliga förband. Enligt utredningen har emellertid
den militärtekniska utvecklingen icke medfört, att det ännu eller inom
den tid som utredningen anser sig kunna överblicka — en period av omkring
tio år -— finnes tillräckligt starka skäl för att sammanföra all verksamhet
i detta syfte i en organisation under dix-ekt ledning av överbefälhavaren
eller av en enda myndighet under honom. Man måste därför enligt
utredningens mening alltjämt räkna med ett system, enligt vilket ett
begränsat antal särskilt kvalificerade chefer under överbefälhavaren har
att svara för avgränsade och såvitt möjligt enhetliga verksamhetsområden.
Uppdelningen i ansvarsområden kan tänkas ske på olika sätt, anför utredningen,
och det är sannolikt att utvecklingen så småningom kommer
att göra den nu gällande ansvarsfördelningen mellan försvarsgrenarna
otidsenlig. För nu överblickbar tid har utredningen funnit att det saknas
anledning att räkna med någon annan principiell indelningsgrund än den
nuvarande, vilken i stort sett bygger på olika metoder att förflytta stridsmedel.
Däremot är det antagligt att denna indelningsgrund kommer att
steg för steg modifieras till följd av förskjutningar mellan försvarsgrenarnas
ansvarsområden. På längre sikt kan en sådan utveckling leda till en förändrad
indelning. I detta sammanhang framhåller utredningen särskilt,
att betydelsefulla frågor rörande luftförsvaret måste lösas inom en icke
avlägsen framtid, däribland frågan om var ansvaret för uppsättande av
olika för luftförsvaret avsedda stridskrafter skall förläggas.
Utredningen berör härefter vissa frågor om krigsmaktens högsta
lednings personalbehov in. in. Vissa uttalanden rörande föi-hållandet
mellan den högsta ledningens och förbandens personalbehov i fred,
som gjorts av 1958 års försvarsledningskommitté, sammanfattar utredningen
sålunda:
Staber och förvaltningar har som enda uppgift att utveckla och leda
krigsmakten. Det är felaktigt, om den kvalificerade personalen reserveras
för dem i så stor utsträckning, att det medför bestående skadeverkningar
på den praktiska utvecklingen av krigsförbanden och dugligheten vid dessa.
Den tekniska utvecklingen medför emellertid allt svåi-are och mer tidskrävande
problem, när det gäller studier av det framtida krigets natur, analys
och utformning av den operativa planläggningen samt studium och val av
vapensystem och annan materiel. Detsamma gäller för alla länders krigsmakter.
Inom allmän och enskild företagsamhet är det också påtagligt,
hur sådana funktioner som planering, prognosverksamhet, konstruktion
och arbetsledning ökar i betydelse. Detta förhållande framtvingas av den
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
tekniska utvecklingen. Det är naturligt att motsvarande process äger rum
inom vår krigsmakt, liksom fallet är i andra staters krigsmakter. Allmänt
sett har emellertid vår krigsmakts högsta ledning i förhållande till sina
uPP§ifter en personalstyrka, som i jämförelse med motsvarande förhållanden
utomlands är liten. De krav, som den nämnda utvecklingen ställer
på den högsta ledningen, har till större delen icke kunnat tillgodoses på
annat sätt än genom kommendering av personal från förbanden, vilkas
verksamhet därigenom påverkats ogynnsamt.
Den tendens till ökning av personalbehovet i krigsmaktens högsta ledning,
som alltid kommer att vara en följd av teknisk utveckling och krav
på hög beredskap, måste mötas av en strävan att genom ständigt pågående
rationaliseringar förenkla organisationen och hålla personalstyrkan
inom rimliga gränser. Det är av största vikt att ledningen konstrueras
så, att den har goda förutsättningar att i första hand själv verka i denna
riktning.
Utredningen ansluter sig till vad försvarsledningskommittén sålunda
anfört och tillägger för egen del, efter att ha lämnat vissa uppgifter bland
annat om antalet i försvarsstaben och försvarsgrensstaberna tjänstgörande
officerare:
I anslutning till det anförda vill utredningen framhålla, att den finner
det icke vara rationellt, att arbetskraftsbehovet i de centrala staberna i så
hög grad som nu är fallet varaktigt tillgodoses genom kommendering av
personal från förbanden. Systemet bygger på avvägningar i varje uppkommande
fall mellan stabernas uppgifter av planläggningskaraktär och förbandens
utbildningsuppgifter. Organisations- och ansvarsförhållanden medför
att det möter större svårigheter att kommenderingsvägen öka personaltillgången
i försvarsstaben än i en försvarsgrensstab. I det senare fallet
skall den inbördes betydelsen av de båda verksamhetsområdena fastställas
av försvarsgrenschefen, vilken har ett direkt ansvar för dem båda och äger
förfoga över officerspersonalen inom hela försvarsgrenen. I det förra
fallet däremot representeras de båda områdena av var sin chef, försvarsstabschefen
och försvarsgrenschefen, och kommenderingsfrågan blir —
även beträffande personvalet — beroende av den överenskommelse som
kan träffas mellan dessa chefer. Det är därför enligt utredningens mening
i hög grad önskvärt att minska den gemensamma försvarsstabens beroende
av kommenderingar ur försvarsgrenarnas personalkårer för handläggandet
av arbetsuppgifter av icke tidsbegränsad natur, som åvilar staben. Sett ur
utbildningsarbetets synvinkel gäller samma önskemål med avseende å såväl
försvarsstaben som försvarsgrensstaberna. Även om en viss rörlighet med
hänsyn till variationer i verksamheten alltid måste känneteckna de centrala
staberna, bör man därför enligt utredningens mening söka komma fram till
en ordning, enligt vilken personalförteckningar för dessa staber i högre grad
än nu avspeglar det verkliga personalbehovet. Detta bör vara en riktpunkt
vid organisationsarbetet i samband med genomförandet av den försvarsledningsreform,
om vilken utredningen framlägger förslag. Därmed skulle en
principiell anslutning komma att ske till den översyn av förbandens befälsbehov,
som påbörjats och som hittills föranlett beslut om ny befälsordning
för infanteriet och kavalleriet.
Kungl. Maj:ls proposition nr 109 år 1961
23
Yttranden
Remissmyndigheterna ansluter sig allmänt till de principer, som försvarsledningsutredningen
lagt till grund för sina förslag. Kritik, som icke
inskränker sig till detalj erinringar, riktas i stort sett endast mot vissa av
de förslag som avser förvaltningstjänstens ledning; härtill återkommer
jag i samband med att jag redovisar dessa förslag.
IV. Principförslag rörande krigsmaktens högsta
ledning i krig
Eu modernt krigs karaktär
1960 års försvarsledningsutredning erinrar om vad 1958 års
för svar sledningskommitté anfört härom och uttalar för egen del följande.
Ledningen av krigsmakten måste vara uppbyggd så, att den kan fullgöra
sin uppgift i det eller de slag av krig man kan bedöma som sannolikt.
Nutida stridsmedel gör det möjligt för en motståndare att slå hårda slag
mot stora delar av vårt land efter endast en kort tid av händelser, som
kan innebära en förvarning för oss att göra oss beredda. Eftersom ett sådant
inledningsskede av ett krig kan anses som troligt, måste organisationen
av krigsmaktens högsta ledning i första hand anpassas därefter.
Andra, långsammare händelseförlopp ställer ej samma hårda krav. Om
den högsta ledningen är uppbyggd för att verka vid och efter ett överraskande
och våldsamt krigsutbrott, bör det icke vara förenat med svårigheter
att anpassa dess verksamhet efter ett från ledningssynpunkt enklare
händelseförlopp.
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i krig
1958 års försvarsledningskommitté
Vad kommittén i förevarande hänseende anfört kan i korthet sammanfattas
sålunda.
Den högsta militära ledningens uppgift i krig är att leda operationerna
i överensstämmelse med den inriktning av försvaret i stort, som statsmakterna
kan komma att anbefalla. Ledningens beslut är därvid beroende
av de underrättelser den kan skaffa och bearbeta. Den militära toppmyndigheten
skall vara rådgivande åt regeringen beträffande krigföringen i stort
och bistå regeringen i dess verksamhet gentemot utlandet. För att kunna
fullgöra dessa uppgifter måste ledningen utformas så, att den kontinuerligt
bar en aktuell bild av det samlade krigsläget samt de totala militära
resurserna och handlingsmöjligheterna. Toppmyndigheten måste ha sådant
ansvar och sådana befogenheter, att alla operativa åtgärder vidtages
inom ramen för en enda sammanhängande plan. På samma sätt måste det
säkerställas, att toppmyndighetens förslag till regeringen, dess krav på
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961
övriga grenar av totalförsvaret och dess order till regionala militära myndigheter
är samordnade.
Toppmyndigheten måste under krig successivt kunna ge regeringen en
preciserad och aktuell bild av det militära behovet av bistånd från andra
nationer. Om det bedömes möjligt att erhålla bistånd, måste toppmyndigheten
kunna lösa de uppgifter som regeringen kan komma att ålägga den
för att utveckla och tillgodogöra oss lämpligt militärt bistånd. Härför
fordras goda stabsresurser och tillgång på lämplig samverkanspersonal.
Toppmyndigheten bör — när så erfordras även med stor snabbhet —
kunna fatta avgörande beslut om användningen av våra knappa resurser.
Den bör därför vara allsidigt utbyggd och kunna fungera med enkelhet
och utan fördröjande mellaninstanser.
Det är nödvändigt att krigsorganisationen medger kvalificerat och fullständigt
stabsarbete i lämplig skiftindelning dygnet runt.
Ett viktigt skyddskrav är att ledningsorganisationen uppdelas lokalt
så, att varje del har godtagbar förmåga att vid behov ensam leda hela
verksamheten.
En allmän princip för organisationsarbetet inom krigsmakten bör vara,
att fredsorganisationen snabbt och utan funktionsavbrott skall kunna
övergå i krigsorganisationen. Freds- och krigsorganisationerna skall i hänseenden,
som från denna synpunkt är vitala, vara så lika som möjligt. 1
krig tillkommer dock nya uppgifter och utgår fredstida ledningsuppgifter
i stor omfattning, varför det är orealistiskt att eftersträva en fullständig
likhet mellan ledningsorganisationerna. Det är emellertid angeläget, att
de personer, som i krig har nyckelbefattningar i operativt hänseende, i
fredstid upprätthåller motsvarande befattningar och är samtränade. Det
är också angeläget, att de viktigaste orderlinjerna och lydnadsförhållandena
i krig och fred stämmer överens samt att inga överflyttningar av ansvar
och befogenheter mellan sidoordnade myndigheter behöver företagas vid
k rigsorganisering.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen konstaterar, att den viktigaste verksamheten i krig är den
operativa och att all annan verksamhet då är underordnad denna. Den
högsta ledningen i krig måste därför ha ansvar, befogenheter och organisation
som motsvarar de krav som kommer att ställas på den från operativ
synpunkt. Med instämmande i de krav på den högsta ledningen, som uppställts
av 1958 års kommitté, understryker utredningen särskilt betydelsen
av hög beredskap i fred, nödvändigheten av att snabbt kunna fatta beslut
av avgörande karaktär samt behovet av enkla och klara lydnadslinjer från
högsta ledningen till direkt underlydande chefer. Utredningen betonar
även vikten av att arbetet inom krigsmaktens högsta ledning sker i nära
samarbete med ledningen av det totala försvarets civila grenar, vilket
Kungl. Muj:ts proposition nr 109 är 1961
25
kräver samordning av den geografiska grupperingen och ett effektivt utnyttjande
av sambandsresurserna.
Med hänsyn till de moderna stridsmedlens stora effekt måste, framhåller
utredningen, vid grupperingen tillses att ledningsorgan finnes i reserv i
tillräcklig omfattning och att dessa kontinuerligt hålles orienterade, så att
de utan omgång kan överta ledningen. Därjämte måste underlydande
chefer kunna handla utan order från den högsta ledningen, om denna
under kortare eller längre tid sättes ur funktion. Detta kräver att alla
chefer är väl insatta i de allmänna planerna för krigföringen och att de
har erforderliga befogenheter och resurser att ensamma eller i samverkan
med andra myndigheter lösa operativa uppgifter.
Granskning av nuvarande organisation och verksamhet
1958 års för svar sledningskommitté
Kommittén anser det vara ett mycket starkt önskemål, att kärnan av
högkvarterets operativa del i krig fungerar som en enda vältrimmad stab
för att största möjliga snabbhet och saklighet i arbetet skall kunna ernås.
Det är enligt kommitténs uppfattning nödvändigt, att denna kärna är samspelad
och sainövad i fred och därigenom har en hög beredskap. Emellertid
är högkvarteret enligt gällande krigsorganisation sammansatt av ett
antal krigsorganiserade staber och stabsdelar in. in., vilka i fred icke arbetar
tillsammans annat än vid enstaka större övningar. Vid mobilisering kan
därför väntas ett betydande igångsättningsmotstånd. Vidare finnes det icke
under överbefälhavaren personligen någon befattningshavare eller myndighet
med befogenhet att leda och ansvara för hela stabsverksamheten inom
högkvarterets operativa del. Försvarsstabschefen skall visserligen samordna
och leda förberedelser och föredragningar, men vid meningsskiljaktigheter
på stabsplanet måste överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna engageras
innan ärendets beredning kan fullföljas. Överbefälhavaren kan härigenom
bli tvingad att befatta sig med ledning av stabstjänsten, vilket — förutom
att det ökar hans redan förut stora arbetsbörda — icke kan anses rimligt
med hänsyn till arten av hans övriga uppgifter.
Kommittén framhåller vidare, att försvarsgrenschefernas ställning inom
högkvarteret i krig är delvis olika. Arméchefens uppgifter är klart avgränsade
och omfattar främst inspektionsverksamhet och ledning av
organisation, utrustning och utbildning. Marin- och flygvapencheferna
utövar härutöver ledning av det operativa arbetet inom respektive försvarsgrenar.
Den direkta ledningen av det operativa stabsarbetet utövas
dock av cheferna för marin- och flygstaberna i samarbete med chefen för
försvarsstaben, varför försvarsgrenschefernas inflytande på detta är komplicerat
och delvis svårt att bestämma.
26
Kimgl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
1960 års försvarsledningsutredning
Utiedningen betonar värdet av att det redan i nuläget finnes en överbefälhavare,
som i fredstid — biträdd av7 försvarsstaben och försvarsgrensledningarna
—- genomför ett omfattande krigsförberedelsearbete och som
i ki ig äi beredd att leda verksamheten. Svagheterna i den nuvarande
organisationen ligger enligt utredningen främst i den bristande överensstämmelsen
mellan freds- och krigsorganisation, som medför en otillfredsställande
beredskap, samt i att det icke finnes en enhetlig ledning av den
operativa verksamheten i högkvarteret. I fråga om den inre organisationen
av högkvarterets operativa del anför utredningen, att det i nuläget
finnes risker för att kompetenstvister kan uppstå mellan cheferna för de
olika stabsdelarna och för att högkvarterets verksamhet utåt — gentemot
regering, samverkande civila myndigheter och direkt underlydande — icke
kommer att i tillräcklig utsträckning få prägeln av en klar helhetssyn.
Synpunkter och förslag
1958 års försvarsledningskommitté
Utgående från uppställda krav samt anförda förtjänster och brister i
nuvarande organisation har kommittén granskat tänkbara alternativ för
organisationen av krigsmaktens högsta ledning i krig. Kommittén framhåller,
att vid en värdering av de många kravens inflytande på organisationen
hänsyn i första hand endast bör tagas till de väsentliga kraven. Vid
sin jämförelse mellan olika alternativ för högsta ledningens krigsorganisation
har kommittén följaktligen endast beaktat de krav, som avser ledningen
av den operativa verksamheten, innefattande jämväl stödfunktioner.
De granskade alternativen har benämnts ÖB-alternativet och militärledningsalternativet.
Såsom gemensamma förutsättningar har bland annat
angivits att toppmyndigheten skall biträdas av en stab, som har erforderliga
resurser — bättre än den nuvarande försvarsstabens — att framlägga
ett samordnat och allsidigt belyst stabsunderlag, samt att stabsdelar, som
kontinuerligt skall samarbeta, under hänsynstagande till skyddskravet
skall grupperas i anslutning till varandra.
Försvarsledningskommitténs granskning har främst syftat till att klarlägga
för- och nackdelar med en ensamt beslutande överbefälhavare (ÖBalternativet)
och en kollegial ledningsform (militärledningsalternativet).
Kommittén har konstaterat att stabsarbetet i högkvarteret måste ledas
enhetligt för att bli effektivt. Likaså måste besluten fattas av en ansvarig
befattningshavare och icke av flera. Om besluten skulle fattas kollegialt,
komme det vid oenighet att kunna bli rubbningar i ansvarslinjerna, och
enheten i det operativa handlandet skulle kunna äventyras. Det skulle
även föreligga risk för oklarheter i stabsarbetet, och ödesdigra tidsförluster
skulle kunna uppstå innan beslut fattades.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901 27
Kommittén har valt en typlösning för organisationen av den högsta
militära ledningen i krig, som innebär
att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare, biträdd
främst av en allsidigt sammansatt försvarsstab,
att de operativa orderlinjerna går direkt från överbefälhavaren till regionala
chefer samt
att försvarsgrenscheferna utövar det operativa inflytande, som bör tillkomma
dem, i egenskap av rådgivare åt och ställföreträdare för överbefälhavaren.
Om de närmare uppgifterna för överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna
och försvarsstaben i krig har kommittén gjort uttalanden av följande innebörd.
överbefälhavaren skall utöva en enhetlig ledning av krigsmaktens ansträngningar.
Han skall ge operativa order direkt till regionala chefer.
Dessa order skall utarbetas i en allsidigt sammansatt försvarsstab. Det
skall dock ej vara uteslutet att överbefälhavaren kan uppdraga åt
andra chefer i högkvarteret att utfärda kompletterande order och anvisningar.
Chefen för försvarsstaben skall ha fullständigt ansvar och klara befogenheter
att leda allt operativt stabsarbete inom högkvarteret. Försvarsstaben
bör, med hänsyn till kraven på att verksamheten skall kunna fortgå dygnet
runt och på alternativa platser, förstärkas genom att försvarsgrensstabscheferna
och delar av försvarsgrensstaberna tillföres. Härigenom kommer
försvarsstaben även att disponera experter på verksamhet som eljest icke
är företrädd i staben, bland annat sådan personal som i fredstid arbetar
med mobiliseringsförberedelser.
Försvarsgrenscheferna bör vara ställföreträdare för överbefälhavaren.
I denna egenskap kan de få till uppgift att på överbefälhavarens uppdrag
inspektera och ge order till regionala chefer vid besök på dessa chefers
grupperingsplatser eller att representera krigsmakten utomlands vid förhandlingar.
En av de ställföreträdande överbefälhavarna bör vara beredd
att, om överbefälhavaren sättes ur spel, med kort varsel överta ledningen
till dess regeringen utsett en ny överbefälhavare.
Någon sådan reglerad rådgivning till överbefälhavaren, som i fredstid
äger rum i militärledningen, räknar kommittén icke med under krigsförhållanden.
1960 års f örsvarsledningsutredning
Försvarsledningskommitténs förslag tillgodoser enligt utredningens uppfattning
de allmänna krav, som uppställts mot bakgrunden av ett nutida
krigs karaktär. Utredningen framhåller hur väsentligt det är, att beredskapen
i fredstid för en snabb övergång till krigsorganisation hålles hög.
Detta kräver enligt utredningen att den personal, som skall ingå i den
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1901
krigsorganiserade försvarsstaben, d. v. s. såväl försvarsstabens egen personal
som den som skall tillföras från försvarsgrensstaberna i fred, får
en grundlig utbildning och göres väl förtrogen med förutsedda arbetsuppgiftei.
En intensifierad utbildning och träning i stabsarbete finner utredningen
därför nödvändig.
Utredningen anför att det bör ankomma på överbefälhavaren att utarbeta
bestämmelser för högkvarterets övergång till krigsorganisation, att
fastställa den närmare sammansättningen av högkvarterets operativa del
samt att utge erforderliga stabsmässiga föreskrifter för verksamhetens
bedrivande.
Beträffande frågan om vilka uppgifter som i krig bör åvila de delar av
försvarsgrensstaberna, som icke tages i anspråk för att förstärka försvarsstaben,
framhåller utredningen att det i första hand gäller att skapa en
organisation för den högsta ledningen i krig, som effektivt kan leda den
operativa verksamheten. Ledningen av sådan verksamhet som är av mera
fredsbetonad art måste komma i andra hand. Hänsynen till det allmänna
kravet, att krigsmakten i första hand skall inriktas för att stå emot ett
häftigt inledningsskede av ett krig, medför att det ej är motiverat att
upprätthålla sådan verksamhet annat än i begränsad omfattning. De personella
resurserna, framför allt av kvalificerad personal, torde enligt utredningen
ej heller medge att några större organisationer i krig vidmakthålles
för verksamheten i fråga. Endast sådan icke-operativ verksamhet
bör därför kvarstå, som är ägnad att snabbt höja eller vid förluster
vidmakthålla de krigsorganiserade stabernas och förbandens krigsdugligliet
eller i övrigt kan ge resultat på kort sikt. I enlighet med vad sålunda
anförts finner utredningen, att huvuddelen av den personal, som ingår i
försvarsgrensstaberna och som icke tages i anspråk för tjänst i försvarsstaben,
bör utnyttjas i krigsorganisationen vid regionala staber och i
stridskrafterna. En mindre del bör dock alltjämt stå till försvarsgrenschefernas
förfogande främst för inspektionsverksamhet och ledning av
utbildning vid depåer. I samband härmed framhåller utredningen, att
betydande delar av de centrala förvaltningsmyndigheternas uppgifter är
av sådan natur, att de bör nedläggas i krig. Av detta men även av andra
skäl anser utredningen det vara angeläget, att kraftiga ansträngningar
göres för att nedbringa förvaltningarnas krigsorganisation.
Till förslaget att försvarsgrenscheferna i krig skall vara ställföreträdare
för överbefälhavaren och på hans uppdrag fullgöra vissa uppgifter, ansluter
sig utredningen i princip. Den har dock funnit anledning att närmare
beröra frågan om vem som i första hand bör ersätta överbefälhavaren,
för den händelse denne skulle vara försatt ur spel för längre tid eller
definitivt. 1958 års kommitté har ansett att ersättaren i sådant fall bör
vara en försvarsgrenschef och därvid anfört, att försvarsstabschefen sannolikt
icke kan komma i fråga, enär han får antagas ha befunnit sig på
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
29
samma plats som överbefälhavaren. För en sådan situation har utredningen
intet att erinra mot förslaget. Skulle emellertid i stället det läget
ha inträtt, att överbefälhavaren men icke försvarsstabschefen är försatt
ur spel, finner utredningen det naturligt att den sistnämnde inträder som
ersättare intill dess Kungl. Maj :t utsett ny överbefälhavare. Försvarsstabschefen
är, säger utredningen, genom sin verksamhet synnerligen väl
förtrogen med överbefälhavarens grundläggande tankegångar och aktuella
planer för den pågående krigsverksamheten, vilket bör underlätta arbetets
kontinuerliga bedrivande i högkvarteret och minska riskerna för en svaghetsperiod
i samband med befälets övertagande. Utredningen tillägger, att
det under alla omständigheter är angeläget att Kungl. Maj :t meddelar erforderliga
bestämmelser rörande den nu berörda frågan senast vid krigsutbrott.
Yttranden
Överbefälhavaren samt cheferna för marinen och flygvapnet anser till
skillnad från utredningen, att försvarsgrenschef i första hand bör inträda
som ersättare för överbefälhavaren. Till stöd härför anföres att
kontinuiteten i ledningen av högkvarterets arbete bäst bevaras, om försvarsstabschefen
kvarstår i sin befattning, överbefälhavaren framhåller,
att utformandet av erforderliga bestämmelser i ämnet bör ske i fred
och icke uppskjutas till krigsutbrott, samt anger sin avsikt att inkomma
med förslag till bestämmelser.
Vad utredningen anfört om de centrala förvaltningsmyndigheternas
uppgifter och omfattning i krigsorganisationen har föranlett kommentarer
i ett par yttranden. Sålunda framhåller arméintendenturförvaltningen,
att för dess vidkommande visserligen en del funktioner kommer
att upphöra vid krig men att samtidigt andra verksamhetsgrenar ökar i
omfattning, exempelvis anskaffningen av livsmedel. Liknande synpunkter
frainföres av marinförvaltningen. Flygförvaltningen vitsordar betydelsen
av att förvaltningarnas krigsorganisation begränsas så mycket som
möjligt och anmäler, att avsevärda reduktioner av ämbetsverkets krigsorganisation
genomförts. I detta sammanhang framhåller verket, att det
är av vikt att ledande förvaltningspersonal göres förtrogen med sina uppgifter
i krig genom övningar in. in. V.
V. Principförslag rörande krigsmaktens högsta
ledning i fred
1''i''Cflsverksainhetens innebörtl
1960 års försvarslednings utredning
Utredningen framhåller, att huvuddelen av verksamheten inom krigsmakten
i fred ulgöres av förberedelser för att lösa krigsuppgifterna, och
återger följande uttalande av 1958 års försvarsledningskommitté.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
Vårt försvar måste i fred utvecklas med hänsyn till att stora variationer
är möjliga i ett modernt krigs karaktär. De hänsyn, som därvid bör tagas till
olika angrepj)sformer, skall komma till uttryck i vår beredskap och våra
operationsplaner samt i planerna för krigsmaktens utveckling på lång sikt.
Detta är kärnan i den högsta militära ledningens arbete i fredstid och grunden
för verksamheten i krig. Den avvägning mellan olika delar av krigsmakten,
som härvid måste ske, är den svåraste av all fredstida militär verksamhet.
Med de begränsade resurser, som står till buds för vårt försvar, är
det nämligen i regel omöjligt att stärka vår motståndskraft i ett avseende
utan att samtidigt minska den i något annat. Därvid dröjer det ofta lång
tid från det beslut har fattats till dess styrketillväxten kan utnyttjas. Försvagningar
inträder i regel snabbare.
Verksamheten kan indelas i ett flertal funktioner, vilka principiellt sett
är sidoordnade men har ett nära inbördes sammanhang. De viktigaste är
enligt utredningen operativ verksamhet, långsiktsplanering, forskning och
förvaltningsverksamhet. Den operativa verksamheten är en huvudfunktion,
som kan indelas i operativt krigsförberedelsearbete — inklusive åtgärder för
beredskap —- och åtskilliga stödfunktioner, såsom sambands- och övrig teletjänst,
underrättelsetjänst, kommunikationstjänst, kvartermästar- och övrig
under hållst jänst, fältarbetstjänst, säkerhetstjänst samt upplysnings- och
presstjänst. Med de förstnämnda, grundläggande funktionerna sammanhänger
taktik, organisation, utrustning, mobilisering, utbildning, övningar
och personaltjänst. Dessa senare funktioner syftar gemensamt till att vid
given tidpunkt och på bestämda platser ställa krigsberedda stridskrafter i
fastställt antal till den operativa ledningens förfogande. Utredningen använder
för dem den gemensamma benämningen »förbandsproducerande funktioner».
Om behovet av anknytning mellan olika funktioner säger utredningen
bland annat att detta är särskilt påtagligt mellan det operativa krigsförberedelsearbetet
i fred och stödfunktionerna därför, mellan den operativa
verksamheten, långsiktsplaneringen och budgetarbetet samt mellan långsiktsplaneringen
för materielanskaffning, å ena sidan, och funktionerna
organisation, utrustning och förvaltning, å den andra. Rörande den operativa
verksamheten och långsiktsplaneringen framhålles särskilt att de
utgår från samma underlag och kräver ett dagligt samarbete i fråga om
krigsmaktens utveckling på längre sikt. Kravet på nära samband är även
starkt, men ej i lika iiög grad, mellan den operativa verksamheten och de
förbandsproducerande funktionerna, vilka i sin tur erfordrar ett mycket
nära samband med varandra. Enligt utredningens mening måste dessa förhållanden
beaktas vid överväganden om ledningsorganisationens uppbyggnad.
Utredningen anför också, att sambandet mellan olika funktioner
främjas om personer, som på olika nivåer inom krigsmakten har till uppgift
att bereda ärenden tillhörande de särskilda funktionerna, har en likartad
grundutbildning samt besjälas av gemensam strävan att nå uppställda
mål och hyser förtroende för varandra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
31
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred
1960 års försvarsledningsutredning
De viktigaste kraven har av utredningen ansetts kunna sammanfattas sålunda.
N
Ledningen måste vara uppbyggd så, att den kan åstadkomma en strategisk
grundsyn samt utveckla och tillämpa denna. Inom krigsmaktens
högsta ledning bör ansvar och befogenheter vara samlade så att inriktningen
av krigsmaktens verksamhet får kontinuitet och sammanhang. Ansvaret
och befogenheterna måste även vara avvägda mot varandra och
motsvaras av kvalitativt och kvantitativt tillräckliga personella resurser.
Ledningsorganisationen skall möjliggöra ett gott och effektivt samarbete
med ledningsorganen för de civila grenarna av totalförsvaret.
Den största betydelse måste tillmätas kravet, att den högsta ledningen
i fred har en hög beredskap för att genomföra krigsmaktens och sin egen
mobilisering och för att utföra operativ ledning. Detta leder i sin tur till att
fredsorganisationen skall överensstämma med krigsorganisationen, så långt
hänsynen till ekonomiska och andra faktorer gör detta rimligt och möjligt,
och att åtminstone i de viktigaste befattningarna bör vara placerade
samma personer i fred som i krig. I enlighet härmed måste det inom den
högsta ledningen i fred finnas en fast och enhetlig organisation för ledning
av operativ verksamhet med stödfunktioner, vilken kan utgöra stommen
till högkvarterets operativa del i krig.
Krigsmaktens ledning måste kunna framlägga ett sakligt, entydigt och
överskådligt underlag för statsmakternas prövning av olika behov inom en
given kostnadsram och även kunna verka för en snabb och fortgående
rationalisering av verksamheten inom krigsmakten.
Granskning av nuvarande organisation och verksamhet
1958 års försvarsledningsko in mit té
Som en allmän synpunkt anför kommittén, att strävandena till rationalisering
och besparing m. m. fått till följd att erforderliga stabsresurser
saknas på flera områden och att beredskapen icke kan tillgodoses i önskvärd
omfattning. Genom den ofta stora arbetsbelastningen i fred och genom
att freds- och krigsuppgifterna delvis är olika begränsas möjligheterna att
utbilda och öva högkvarterets kvalificerade personal för dess krigsuppgifter.
Detta finner kommittén särskilt betänkligt beträffande den chefsoch
stabspersonal, som har krigsuppgifter inom den operativa sektorn med
dess stödfunktioner.
Kommittén anser att nu berörda förhållanden, sedda mot bakgrunden
av kravet på en ökad beredskap, utgör allvarliga brister, som måste beaktas
vid utformningen av den framtida högsta krigsmaktsledningens
organisation.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
De mest påtagliga bristerna i fråga om det operativa krigsförberedelsearbetet
torde, säger kommittén, bestå i och bero på divergerande uppfattningar
i vissa grundläggande strategiska frågor, bl.a. beträffande Skandinaviens
och Sveriges strategiska betydelse, de olika landsdelarnas inbördes betydelse
samt de relativa riskerna för olika angreppsformer. Skilda uppfattningar
förekommer också i frågor som rör effekten av fiendens och våra
vapensystem samt därpå grundade avvägningar mellan försvarsfunktionerna
och mellan vapensystemen, vidare beträffande avvägningen mellan
kvalitet och kvantitet samt i frågor rörande beredskap och uthållighet.
Kommittén anser det angeläget, att det strategiska studiearbetet föres vidare
så att förutsättningarna för det operativa krigsförberedelsearbetet förbättras.
De order och direktiv, som överbefälhavaren med nuvarande organisation
kunnat ge för det operativa krigsförberedelsearbetet, har kommittén
funnit vara mycket allmänt hållna. Kommittén ifrågasätter därför, om de
utgör tillräcklig grund för en samlad och samordnad krigsplanläggning.
Vidare anföres att de organisatoriska förutsättningarna för gemensamma
operativa studier och analyser är ogynnsamma, emedan ingen del av de högre
staberna avses härför eller har de erforderliga resurserna. Sådan verksamhet
kräver därför särskilda arbetsgrupper eller en improviserad samordning
av olika stabers arbete. Verksamhet i dessa avseenden bedrives för närvarande
vid den provisoriskt inrättade planeringssektionen i försvarsstaben.
Detta betecknar kommittén som en nödlösning, eftersom planeringsorganisationen
varken är avsedd eller avpassad för detta arbete utan skall
kunna ägna sig helt åt att uppdraga riktlinjer för krigsmaktens utveckling
på lång sikt.
I fråga om långsiktsplaneringen uttalar kommittén bland annat, att verksamheten
försvårats av de påtalade skilda uppfattningarna i grundläggande
frågor, samtidigt som planeringspersonalen måste engagera sig även i de
operativa problemen. Vidare anför kommittén:
Svårigheterna att få fram det underlag, som erfordras för avvägningar
inom krigsmakten, är stora. Ansvaret för det utredningsarbete, som ligger
till grund härför, vilar nu till största delen på försvarsgrenscheferna. Var
och en av dessa skall härvid utreda en försvarsfunktion, för vilken han ej
har det fulla ansvaret och inom vilken hans försvarsgren endast har att
lösa en del av uppgifterna. Även om experter från de andra försvarsgrenarna
ställes till förfogande för att biträda med utredningsarbetet, måste risken
för övervärdering av den egna försvarsgrenens uppgifter och behov anses
påtaglig. Det är nödvändigt att söka lösa detta problem för att undvika
fortsatta försvarsgrensstrider, vilka alltid tar en del av våra knappa militära
ledningsresurser i anspråk, säkerligen till större skada än nytta. En
centralisering av allt utredningsarbete till toppmyndigheten och dess stab
skulle emellertid medföra att denna stabs resurser måste ökas i sådan
grad, att det varken kunde anses principiellt lämpligt eller praktiskt möjligt.
De erforderliga resurserna finnes redan av andra skäl, förutom hos vissa
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
gemensamma myndigheter, till största delen inom försvarsgrensledningarna,
varför det huvudsakliga utredningsarbetet även i fortsättningen bör
bedrivas där. Däremot hör det ankomma på toppmyndighetens stab att utarbeta
förslag rörande utredningar som bör verkställas samt utförliga direktiv
för dessa, att följa upp och samordna utredningarna samt att utvärdera
dem och sammanställa dem till helhetsbilder inom långsiktsplaneringens
ram. Toppmyndigheten synes emellertid för närvarande sakna resurser för
att ge tillräckligt utförliga och klara direktiv för utredningarna samt för
att i nödvändig utsträckning följa och samordna utredningsarbetet. De
resurser, som toppmyndigheten hittills kunnat avdela för utvärdering av
och jämförelser mellan erhållna utredningsresultat, har varit otillräckliga.
Dessa brister måste enligt kommitténs uppfattning avhjälpas för att toppmyndigheten
skall kunna leda långsiktsplaneringen på det sätt, som
kommittén här angivit.
Kommittén framhåller, att inom krigsmaktens högsta ledning icke
finnes några resurser för att få en samlad överblick av andra personalfrågor
än sådana som rör värnpliktig personal. Detta anser kommittén
vara en brist, främst mot bakgrunden av att utvecklingen inom krigsmakten
ständigt medför nya personalbehov inom vissa delar av denna, medan
det kan uppstå minskad arbetsbelastning inom andra delar. Toppmyndiglieten
saknar även möjligheter att i tillräcklig grad följa upp och påverka
utbildning och tjänstgöringsförhållanden för personal, som kan bli aktuell
för tjänstgöring inom för krigsmakten gemensamma organ, t. ex. försvarsstaben,
samt att överblicka den kvalificerade personalens användning i
krigsorganisationen och utfärda ur det samlade försvarets synvinkel önskvärda
direktiv härför. Vidare uttalar kommittén:
För närvarande är officerspersonalen indelad i och tillhör personalkårer
vid vederbörande försvarsgren, oavsett var inom krigsmakten personalen
tjänstgör. Den enskilde officeren är följaktligen för sin framtid starkt
beroende av försvarsgrenschefen och de officerare ur försvarsgrenen, som
ingår i befordringsberedningen. Omvänt måste försvarsgrenschefen känna
som sin plikt mot den underlvdande personalen att slå vakt om dess intressen.
Detta kan medföra att officerare, som sättes i befattningar vid gemensamma
myndigheter — framför allt vid försvarsstaben — kommer i konfliktsituationer,
då lojaliteten mot den tillfällige chefen och hänsynen till
den egna försvarsgrenen icke kan förenas. Kommittén anser, att denna
personals möjligheter att arbeta fri från risker för dylika störningar måste
förbättras.
Under erinran om att den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen
på topplånet i avsevärd omfattning är av samordnande och avvägande
karaktär uttalar kommittén, att det skulle vara av stort värde om
de för försvarsgrenarnas utveckling närmast ansvariga cheferna kunde
inom militärledningen förbereda och verka för denna samordning
och avvägning. Även om så delvis skett, har enligt kommittén verksamheten
allmänt sett varken till arten eller till omfattningen motsvarat
nutidens och framtidens behov. Militärledningen synes kommittén
3—1930 Öl llihaiifi till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 109
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
mera ha blivit ett organ för ömsesidig orientering än ett organ för
debatt och överläggning om bestämda problem eller ärenden. Att möjligheterna
att lösa problem i militärledningen blivit så begränsade, anser
kommittén i stor utsträckning bero på att bristen på gemensamma
stabsresurser kommit de olika medlemmarna att använda sina egna staber
för att förbereda ärenden, avsedda att behandlas i militärledningen. Dessa
staber — möjligen med undantag för försvarsstaben i vissa fall — har ofta
icke haft förmåga och resurser att utreda aktuella problem ur det samlade
försvarets synvinkel. Militärledningens medlemmar har därför icke alltid
fått problemen allsidigt belysta och har ofta varit låsta i sina uppfattningar
redan före sammanträdena. Detta har medfört svårigheter att komma till
eniga uppfattningar inom militärledningen och sannolikt även en viss obenägenhet
att till behandling ta upp frågor, i vilka stora meningsskiljaktigheter
kunnat förutsättas.
Kommittén anser, att berörda förhållanden utgör stora brister i den nuvarande
organisationen och att mycket står att vinna genom en militärledning
med bättre förutsättningar för sitt arbete, främst i form av mer
preciserade uppgifter och arbetsformer samt förbättrat gemensamt stabsunderlag.
Samtidigt är kommittén av den uppfattningen, att enbart eu
effektivisering av militärledningens arbete icke är tillräcklig för att de
grundläggande frågorna rörande krigsmaktens verksamhet skall lösas. Det
måste dock vara betydelsefullt att genom en lämplig utformning av militärledningens
uppgifter och verksamhet ge ledamöterna möjlighet att få de
olika problemen belysta ur det samlade försvarets synvinkel och att under
debatt utveckla sina egna synpunkter på dem. Härigenom torde, säger
kommittén, deras förmåga och benägenhet att vid sina ställningstaganden
ta hänsyn till det samlade försvarets intressen avsevärt öka.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen ansluter sig till de av 1958 års kommitté anförda synpunkterna
och anför, att de brister m. in. som kommittén påtalat främst
beror på avsaknad av en för krigsmakten gemensam grundsyn på våra försvarsproblem,
bristande resurser hos vissa myndigheter i förhållande till
deras ansvar samt olikartad och i vissa fall otillräcklig utbildning hos
stabspersonalen. Härtill fogar utredningen konstaterandet, att det inom
försvarsgrenarna och även bland deras personal i gemensamma staber och
institutioner finnes en tendens att övervärdera den egna försvarsgrenens
uppgifter och behov på helhetens bekostnad samt att denna omständighet
tagit tid och resurser i anspråk på ett sätt som icke gagnat krigsmaktens
effektivitet.
De påvisade bristerna anser utredningen vara av den arten, att
genomgripande åtgärder fordras för att skapa en effektivare organisation
av den högsta ledningen och en starkare samhörighetskänsla
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
35
inom krigsmakten. Åtgärder kräves på både kort och lång sikt. Sålunda
betecknas det som angeläget att utan dröjsmål åstadkomma klara och
rationella ansvarsförhållanden inom den högsta ledningen, överse stabsorganens
organisation och resurser samt bringa dessa i överensstämmelse
med de befogenheter, som skall tillkomma vederbörande chefer. Härvid är det
enligt utredningen av särskild vikt att toppledningens stab — försvarsstaben
— får sådana resurser som behövs för att ge förekommande ärenden
en allsidig belysning. Nödvändiga förbättringar, som dock verkar först
på längre sikt, är att utbildningen för kvalificerad personal tillhörande
alla försvarsgrenarna intensifieras, samordnas och göres mera likformig.
Utredningen finner det väsentligt att en gemensam grundsyn får genomsyra
de tre försvarsgrenarna så att skadligt »försvarsgrenstänkande» försvinner
och en helhetssyn på krigsmakten och dess problem blir dominerande.
Ej minst av detta skäl fäster utredningen vikt vid den nu beslutade
gemensamma krigshögskolan, vilken i sin utbildningsverksamhet bör
lägga sig vinn om att befordra framväxten av en sådan gemensam grundsyn.
Vidare framhålles att den personal, som är avsedd för tjänst i kvalificerade
befattningar i gemensamma staber, bör få särskild skolning samt
att toppmyndigheten bör få större möjligheter än i nuläget att öva inflytande
på urval och befordran.
Yttranden
Chefen för marinen förklarar sig kunna biträda uppfattningen, att åtskilligt
brister inom krigsmaktens högsta ledning, medan han däremot
icke i alla avseenden delar utredningens syn på dessa problem. De allvarligaste
bristerna i nuläget anser marinchefen bestå i obalans i försvarsstabens
organisation och bemanning, en mindre väl fungerande militärledning
samt avsaknaden av ett försvarsråd eller en försvarsnämnd.
Beträffande det av utredningen använda uttrycket »försvarsgrenstänkande»
anför chefen för marinen, att han såsom försvarsgrenschef anser
det viktigt att denna stämpel icke sättes på en konstruktiv sakkunskap och
övertygelse om den egna försvarsgrenens möjligheter och uppgifter m. m.
Vidare framhåller marinchefen bland annat att den vidgade kännedom
om totalförsvarets problem, som enligt utredningen kräves av stabspersonal,
i lika mån erfordras för motsvarande personal i teknisk tjänst.
Ledning av operativ verksamhet och långsiktsplanering
1958 års försvarsledningsko mm it té
Kommittén har ingående diskuterat tänkbara alternativ för krigsmaktens
högsta ledning i fred på grundval av följande gemensamma förutsättningar.
1. Toppmyndighetens stab får ansvar, befogenheter och resurser, som
ger den goda möjligheter (bättre än den nuvarande försvarsstabens) att
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
inför den beslutande myndigheten framlägga ett samordnat och allsidigt
belyst stabsunderlag i ärenden som berör krigsmaktens gemensamma grundläggande
problem.
2. Stabsofficerarnas förmåga att bearbeta gemensamma problem ökas
genom en vidgad utbildning härför och en närmare samordnad planering
av tjänstgöringen i gemensamma institutioner — främst försvarsstaben —
för officerare ur olika försvarsgrenar. Åtgärder vidtages för att minska
stabsofficerarnas beroende av sina försvarsgrenar vid sådan tjänstgöring.
3. De staber (stabsdelar) som har särskilt stort behov av samarbete
sammanföres lokalt. I fred kan detta ske genom att de viktigaste staberna
förlägges till samma eller angränsande byggnader.
De uppställda huvudalternativen har, liksom då det gällt ledningen
i krig, varit ett ÖB-alternativ och ett militärledningsalternativ (jfr under
IV i det föregående). I alternativen har — med utgångspunkt i förut angivna
krav på organisationen samt konstaterade förtjänster och brister i nuvarande
organisation — främst diskuterats fördelningen mellan toppmyndigheten
och försvarsgrenscheferna av ansvaret för de viktigaste funktionerna,
nämligen operativ verksamhet (krigsförberedelsearbete) och
långsiktsplanering. Kommittén har funnit, att en organisation med enhetlig
toppledning ger de bästa förutsättningarna för utvecklingen av ett
effektivt försvar. Den förordar därför att eu överbefälhavare skall under
Kungl. Maj :t vara ensam ansvarig för det operativa krigsförberedelsearbetet
samt krigsmaktens inriktning och avvägning, överbefälhavaren
skall besluta ensam. I väsentliga och grundläggande frågor skall lian fatta
sina beslut i en militärledning efter att ha hört ledamöternas råd.
De underalternativ till ÖB-alternativet, som kommittén undersökt, har
benämnts uppdelningsalternativet, status-quo-alternativet och samordningsalternativet.
Av kommitténs utförliga resonemang om dessa skall här endast
lämnas följande sammanfattning.
Uppdelningsalternativet innebär att överbefälhavaren utövar sitt befäl
i operativa frågor helt genom försvarsgrenscheferna, vilka till sitt förfogande
har var sin operationsavdelning. En fördel anges vara, att goda
organisatoriska förutsättningar skapas för ett nära samarbete inom försvarsgrensledningarna
mellan företrädarna för den operativa verksamheten
och företrädarna för organisation, utrustning och utbildning av
stridskrafterna. Som den största nackdelen med alternativet framhålles att
detta icke överensstämmer med den krigsorganisation av högsta ledningen
som kommittén funnit nödvändig. Vidare får man en oklar ansvarsgräns
mellan överbefälhavaren och arméchefen vid handläggning av ärenden
rörande den territoriella verksamheten.
Status-quo-alternativet skiljer sig från uppdelningsalternativet genom
att den territoriella verksamheten även i fortsättningen ledes av överbefälhavaren
genom militärbefälhavarna. Mot fördelen av att den territoriella
verksamhetens ledning sammanhålles ställer kommittén flera nackdelar,
bland annat att försvarsgrenarna blir ojämnt representerade i försvarsstaben.
Enligt samordningsalternativet ger överbefälhavaren i ärenden rörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
37
operativt krigsförberedelsearbete direkta order till regionala chefer. De
operativa uppgifter, som i nuläget åvilar marin- och flygstaberna, överföres
till försvarsstaben. Den främsta fördelen med alternativet anser
kommittén vara, att ansvarsförhållandena i fred och krig kommer att överensstämma
i väsentliga drag och att samma operativa ordervägar kommer
att användas. En svaghet i jämförelse med uppdelningsalternativet är däremot,
att den personal som handlägger operativa ärenden icke får samma
nära kontakt som i sistnämnda alternativ med den personal som ansvarar
för stridskrafternas taktik, organisation m. m.
Kommittén förklarar sig anse, att överensstämmelse mellan krigs- och
fredsorganisationen, ett nära organisatoriskt sammanhang mellan operativt
krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering samt enkla och entydiga
linjer för samverkan med de civila delarna av totalförsvaret är faktorer,
som vid val av underalternativ till ÖB-alternativet måste tillmätas en
avgörande betydelse. Kommittén har funnit, att samordningsalternativet
är det som bäst uppfyller dessa fordringar, och förordar därför detta.
1960 års försvarsledningsutredning
De motiv som 1958 års kommitté anfört för en omorganisation av
krigsmaktens högsta ledning, varigenom ledningen av de viktigaste funktionerna
— operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering -—
kommer att utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare med biträde
av en allsidigt sammansatt försvarsstab, finner utredningen riktiga och
övertygande. Utredningen anser att en på dessa grunder uppbyggd ledningsorganisation
bäst kan motsvara de krav som utredningen uppställt.
Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna
1958 års försvarslednings kom mit té
Kommitténs uppfattning är, att försvarsgrenschef bör bibehålla det ansvar
för sin försvarsgrens krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt, som
enligt nuvarande instruktioner åvilar honom. Liksom hittills bör det enligt
kommittén särskilt åligga försvarsgrenschef att vidta och främja åtgärder
för tidsenlig organisation och utrustning, utarbeta planer för krigsorganisation
och mobilisering, fastställa riktlinjer för utbildningen samt fatta beslut
i vissa personalfrågor. Försvarsgrenschef förutsättes skola inspektera
de nämnda verksamhetsområdena inom sin försvarsgren.
Såsom tidigare framgått anser kommittén det vara en nackdel med samordningsalternativet,
jämfört med övriga underalternativ, att den för operativ
verksamhet och långsiktsplanering ansvariga personalen stabsmässigt
skiljes från den personal som ansvarar för de förbandsproducerande funktionerna.
Kommittén anser emellertid alt olägenheten härav kan minskas
genom olika åtgärder, bland annat vissa ändringar i militärledningens
verksamhet enligt grunder som kommittén anger.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen har övervägt möjligheten och lämpligheten av att åstadkomma
en ännu starkare integration av krigsmaktens högsta ledning än
den som 1958 års kommitté föreslagit. Särskilt intresse har därvid ägnats
frågan, huruvida försvarsgrenschefernas uppgifter att leda de förbandsproducerande
funktionerna kan och bör närmare än som sker enligt sagda
kommittés förslag samordnas med den genom försvarsstaben utövade ledningen
av funktionerna operativ verksamhet, jämväl innefattande underrättelsetjänst
m. fl. stödfunktioner, och långsiktsplanering. I fråga om
motiven för att överväga en dylik ytterligare sammanknytning hänvisar
utredningen till att toppmyndigheten måste ha de olika funktionerna i
sin hand i den utsträckning som behövs för att säkerställa sammanhanget
i krigsmaktens verksamhet. Utredningen förklarar sig också fästa stor vikt
vid alla åtgärder som kan vara ägnade att eliminera icke önskvärda former
av »försvarsgrenstänkande» och i stället främja en ökad känsla för krigsmakten
som helhet hos envar befattningshavare, oberoende av försvarsgrenstillhörighet.
Det mest långtgående alternativet för en ändring skulle enligt utredningen
innebära, att ansvaret inför Kungl. Maj :t för de förbandsproducerande
funktionerna odelat tillkomme överbefälhavaren och att dessa funktioner
helt leddes genom hans stab, försvarsstaben, som då finge förutsättas
bli utökad i mycket hög grad. I detta alternativ skulle icke finnas
några motsvarigheter till nuvarande försvarsgrenschefer. De högsta målsmännen
under överbefälhavaren och försvarsstabschefen för ifrågavarande
funktioner skulle komma att bli befattningshavare i försvarsstaben. Utredningen
anser att ett dylikt system skulle bli alltför tungrott och komplicerat
och har därför icke funnit anledning att närmare överväga detta alternativ.
Den därnäst mest långtgående förändringen skulle i fråga om ansvaret
inför Kungl. Maj:t för de förbandsproducerande funktionerna likaså innebära,
att detta helt överfördes från försvarsgrenscheferna till överbefälhavaren.
Försvarsgrenschefernas nuvarande tjänsteväg till Kungl. Maj:t
skulle alltså avklippas, d. v. s. framställningar, rapporter o. s. v. till Kungl.
Maj :t skulle avges av överbefälhavaren i stället för av försvarsgrenscheferna.
I motsats till vad fallet var i det först behandlade alternativet skulle
emellertid det omedelbara ansvaret under överbefälhavaren tillkomma särskilda
befattningshavare — inspektörer — som icke inginge i försvarsstaben
utan med egna staber lydde direkt under överbefälhavaren och således
vore dennes organ för de förbandsproducerande funktionerna. Mot detta
alternativ talar enligt utredningens mening främst, att det skulle ge överbefälhavaren
ett så vidsträckt ansvarsområde, att det — oaktat delegation
av beslutanderätt finge förutsättas ske i stor omfattning — sannolikt
komine att splittra hans verksamhet i alltför hög grad. Utredningen anför
vidare, att redan de förändringar, som föreslås beträffande huvudfunktio
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
nernas ledning, måste medföra vissa svårigheter under en övergångstid
innan verksamheten anpassats till nya organisationsformer och tjänstevägar
m. m. Skulle samtidigt med dessa förändringar genomföras en reform
av ledningen av de förbandsproducerande funktionerna enligt nu förevarande
alternativ, kan man enligt utredningens mening riskera, att effektiviteten
i krigsmaktens arbete nedgår mera än som med hänsyn bland
annat till beredskapskraven kan godtagas. Även om utredningen anser
vissa skäl tala för alternativet i fråga, har den därför icke ansett sig böra
förorda att detsamma nu genomföres.
Ett tredje alternativ skulle innebära, att försvarsgrenscheferna alltjämt
vore ansvariga inför både Kungl. Maj :t och överbefälhavaren men att
dennes inflytande ökades genom föreskrifter, innebärande att varje framställning,
rapport etc. från försvarsgrenschef i ärende som berörde en förbandproducerande
funktion skulle insändas genom överbefälhavaren.
Denne skulle dock äga rätt att förordna om undantag härifrån beträffande
vissa grupper av ärenden. Alternativet, som innebär en betydande skärpning
av nuvarande bestämmelser, skulle enligt utredningens uppfattning ge överbefälhavaren
en fortlöpande och omfattande information om verksamheten
inom försvarsgrenarna och en överblick, som är nödvändig för att han skall
kunna rätt lösa sina uppgifter. Det måste emellertid — anför utredningen
— bestämt förutsättas, att tillämpningen blir sådan att onödigt detaljarbete
icke utföres i försvarsstaben. Ett av skälen härför anges vara, att sådana fördröjningar
icke får uppkomma som skulle kunna medföra att rimlig tid
icke komme att stå till förfogande för ärendenas beredning i Kungl. Maj :ts
kansli. Om detta krav iakttages, anser utredningen att anordningen bör bli
till fördel för försvarsdepartementets arbete. Ett visst personalbehov uppkommer
i försvarsstaben för studium och eventuell beredning av ifrågavarande
ärenden. Behovet bedömes emellertid bli mindre än enligt de båda
förut skisserade alternativen.
Av sålunda anförda skäl föreslår utredningen, att ändringar i gällande
instruktioner vidtages i enlighet med det tredje alternativet.
Yttranden
Förslaget att försvarsgrenschefs framställningar m. m. i ärenden berörande
förbandsproducerande funktioner skall insändas till Kungl. Maj :t
genom överbefälhavaren tillslyrkes av denne men avstyrkes — bland annat
med hänsyn till befarad arbetsbelastning för försvarsstaben — av samtliga
försvarsgrenschefer och marinförvaltningen. Enligt arméchefen gör ärendenas
mångfald det lämpligare, att överbefälhavaren får befogenhet att
ange vilka slags ärenden som skall insändas genom honom. Chefen för marinen
anser det vara smidigare att försvarsgrenschefs framställning till
Kungl. Maj :t i större eller principiella frågor regelmässigt delges överbefälhavaren,
och chefen för flygvapnet ifrågasätter att överbefälhavaren regelmässigt
skall erhålla avskrifter av framställningar m. in.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Förvaltningstjänstens ledning
Förvaltningstjänstens natur
1960 års försvarsledningsutredning anför, att det på sina håll
kan spåras en tendens att se förvaltningstjänsten som något från den »militära»
verksamheten fristående. Utredningen vill emellertid för sin del
närmast beteckna förvaltningsfunktionen inom krigsmakten såsom en viktig
stödfunktion med nära anknytning till övriga funktioner. Man bör enligt
utredningens mening slå fast, att förvaltningstjänsten — bortsett från att
civilförvaltningstjänsten erbjuder särskilda aspekter — har till allmän uppgift
att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utformning på kort
och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas beslut rörande målsättning,
medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på operativa
grunder. Därav följer att såväl den operativa ledningen som de för
stridskrafternas utrustning och utbildning ansvariga myndigheterna måste
ha befogenheter att dirigera förvaltningsverksamheten, ehuru med de begränsningar
som följer av förvaltningsmyndigheternas ansvar i ekonomiskt
och tekniskt hänseende. För att man skall nå bästa möjliga totalresultat
av förvaltningsverksamheten och den planläggnings- och organisationsverksamhet,
som den skall betjäna, är det nödvändigt att ett nära samarbete
bedrives mellan berörda förvaltnings- och stabsorgan på olika nivåer, säger
utredningen vidare.
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad intendenturförvaltning
Tidigare förslag m. m.
1946 års militära förvaltningsutredning (SOU 1950: 36) förordade (med
reservation av en ledamot) att intendenturförvaltningens centrala organisation
skulle sammanföras till ett för försvaret gemensamt ämbetsverk.
Vid 1954 ars förvaltningsreform bibehölls dock den försvarsgrensvis ordnade
förvaltningen, men valet av organisationsform innebar icke något definitivt
ståndpunktstagande. Principen om gemensam intendenturförvaltning
avvisades ej men ställdes på framtiden (prop. 1954: 109).
Frågan om ändrad organisation av intendenturförvaltningen har under
1960 aktualiserats av 1958 års försvarsledningskommitté, 1959 års besparingsutredning
för försvaret (SOU 1960: 23) och 1954 års utredning angående
vissa personalkårer inom försvaret. De båda förstnämnda utredningarna
har uttalat sig för gemensam central intendenturförvaltning, och
personalkårutredningen har i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
den 27 juni 1960 föreslagit försök med gemensam förvaltning för ärenden
rörande förplägnad och förplägnadsmateriel. Vid remissbehandlingen
av dessa förslag har flertalet myndigheter — såväl civila som militära _
förordat inrättandet av gemensam intendenturförvaltning. En klart avvisande
hållning har dock intagits av cheferna för armén och marinen samt
av marinförvaltningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
41
Chefen för försvarsdepartementet har den 14 oktober 1960 tillkallat en
sakkunnig för att verkställa utredning rörande organisation m. m. av ett
för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk. Vid utverkandet av
Kungl. Maj :ts bemyndigande härtill uttalade departementschefen som sin
mening, att förutsättningar för inrättande av ett dylikt verk vore för handen.
Vidare anfördes att utredningen borde avse frågor om organisation och
arbetsuppgifter m. m. för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk. Eftersom
det inginge i försvarsledningsutredningens uppdrag att pröva frågan
om lämpligheten av att inrätta ett sådant verk, borde den sakkunnige däremot
icke behandla denna fråga.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen erinrar om att den övervägande delen av anskaffningsverksamheten
inom intendenturområdet koncentrerats till arméintendenturförvaltningen
genom en successivt ökad tillämpning av huvudförvaltningsprincipen.
Vidare anföres att de förvaltningsmässiga förutsättningarna
för bland annat gemensam förrådshållning är under utredning genom en
av försvarets förvaltningsdirektion inrättad samarbetsdelegation. På intendenturmaterielområdet
underlättas en utveckling mot gemensam förrådshållning
av att intendenturmaterielen nyligen klassificerats och kodifierats
gemensamt för armén, marinen och flygvapnet. Ett sammanförande av den
centrala förrådskontrollen till en myndighet torde därför enligt utredningen
icke behöva bereda större svårigheter. Under hänvisning till personalkårutredningens
förenämnda förslag uttalas att goda förutsättningar föreligger
för en gemensam central organisation i fråga om förplägnadstjänsten med
hänsyn såväl till dennas enhetliga karaktär som till redan genomförd
centralisering.
Vid anmälan av 1954 års förvaltningsproposition anfördes bland annat
att en för försvaret gemensam intendenturkår skulle utgöra en — låt vara
icke oeftergivlig — men i hög grad önskvärd förutsättning för ett gemensamt
verk. Dessa två frågor borde därför lösas i ett sammanhang. Personalkårutredningen,
åt vilken uppdragits att utreda frågan om gemensam intendenturkår,
har emellertid i sin förenämnda skrivelse anmält att enligt utredningens
uppfattning sambandet mellan de båda frågorna bör bedömas
på så sätt, att en gemensam intendenturkår förutsätter ett gemensamt
centralt intendenturförvaltningsverk, under det alt ett dylikt gemensamt
verk kan fungera även om försvarsgrenarna har skilda intendenturkårer.
Denna bedömning biträdes av försvarsledningsutredningen, som finner det
naturligt att frågan om intendenturförvaltningens organisation löses innan
ställning tages till kårfrågan.
Eu sammanslagning av de resurser, som nu finnes inom den tredelade
inlendcn lur förvaltningsorganisationen, måste enligt försvar sledningsu Iredningen
rimligtvis medföra fördelar från ekonomisk och organisatorisk syn
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 10!) år 1901
punkt. Standardisering av materiel och förvaltningsrutiner anses kunna
underlättas, liksom även övergång till eu gemensam förrådshållning, varigenom
saväl den totala förradsupphörden som behovet av lokaler, personal
och hanteringsmateriel bör kunna reduceras. Eu viss arbetsbesparing säges
kunna väntas vid gemensam intendenturförvaltning genom att det arbete,
som nu utföres i samarbetsdelegationer för intendenturfrågor och i ett flertal
arbetsgrupper, kan bedrivas som internt byråarbete. Vidare anföres att
krigsplanläggningsarbetet kommer att underlättas. Icke minst på det regionala
och lokala planet beräknas fördelar stå att vinna, bland annat i form
av förenklad krigsplanläggning och anskaffning i synnerhet på livsmedelsområdet.
De olikheter beträffande innebörden i begreppet intendenturförvaltning,
som för närvarande råder mellan försvarsgrenarna, bör enligt utredningens
mening icke få utgöra hinder för att gemensamma intendenturförvaltningsfrågor
vilka torde vara huvuddelen — sammanföres till en intendenturförvaltning.
I den mån det beträffande särskilda förvaltningsfunktioner,
som nu hänföres till intendenturförvaltningstjänsten inom respektive försvarsgrenar,
befinnes föreligga vägande skäl mot att de omhänderhaves av
ett gemensamt verk, finnes möjlighet att överföra sådana funktioner till
andra förvaltningsorgan, förklarar utredningen.
Om de skäl mot en sammanslagning av intendenturförvaltningarna, som
framförts vid de tillfällen då denna fråga tidigare behandlats, säger utredningen
att de har en gemensam bakgrund, nämligen önskemålet om en
integrering av all verksamhet inom en försvarsgren i syfte att uppnå bästa
effekt vid lösandet av de uppgifter som tilldelats försvarsgrenen. Även om
detta motiv för bibehållande av försvarsgrensvis, ordnad förvaltning i och
för sig är beaktansvärt, kan det likväl enligt utredningens mening icke
uppväga de argument, som kan åberopas till stöd för en gemensam central
intendenturförvaltningsorganisation. Utredningen förordar följaktligen att
en dylik organisation kommer till stånd och förutsätter därvid, att denna
organisation utan större svårigheter skall kunna utformas på sådant sätt, att
försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få sina speciella önskemål och
behov inom intendenturområdet tillgodosedda icke blir eftersatt.
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad tygförvaltning
Tidigare förslag in. m.
Vid anmälan av prop. 1954: 109 stannade dåvarande chefen för försvarsdepartementet
för att förorda en försvarsgrensvis ordnad tygförvaltningstjänst.
Han underströk dock, att han icke var främmande för tanken
att gemensamma förvaltningsorgan även på krigsmaterielförvaltningens
område framdeles kunde komma att visa sig innebära den mest fördelaktiga
lösningen. Förutsättningarna därför borde emellertid organiskt växa fram
Kungl. MajUs proposition lir 109 är 1961
43
på grundval av de åtgärder till samordning i olika hänseenden, vilka ingick
som viktiga beståndsdelar i den då förestående förvaltningsreformen. Ett
dylikt sammanförande syntes vidare förutsätta en ändrad försvarsordning.
Därest i framtiden en försvarsordning skulle genomföras, vilken icke i
samma mån som den nuvarande byggde på tre från varandra fristående försvarsgrenar
och en tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsduglighet,
borde enligt föredraganden frågan om ytterligare samordning av tygförvaltningstjänsten
tagas upp till förnyad prövning.
1958 års försvarsledningskommitté uttalade den meningen, att det icke
efter 1954 års förvaltningsreform inträffat och ej heller kunde under överblickbar
tid förutses inträffa några så avgörande förändringar i förutsättningarna
för 1954 års beslut, att grundvalarna för tygförvaltningstjänstens
organisation nu lämpligen borde rubbas. Samma ståndpunkt intog överbefälhavaren,
försvarsgrenscheferna och försvarets förvaltningsdirektion.
Frågan om gemensam tygförvaltning behandlades senare under 1960
av riksdagen (med anledning av 1959 års riksdagsrevisorers uttalande i
ämnet) samt av 1959 års besparingsutredning för försvaret. Riksdagen
(skr. 302) ställde sig tveksam till om några fördelar skulle stå att vinna
genom att sammanslå försvarsgrensförvaltningarna till ett gemensamt verk.
Den storleksordning ett sådant verk skulle få komme att innebära avsevärda
risker för tungroddhet i arbetsformerna och minskad effektivitet.
Förutsättningar för ett ställningstagande till frågan saknades enligt riksdagens
mening, innan pågående överväganden om försvarets högsta ledning
lett till beslut. — Besparingsutredningen för försvaret förordade eu
gemensam tygförvaltning, närmast av ekonomiska motiv, och ansåg att den
borde ledas av en styrelse i vilken bland andra försvarsgrenscheferna skulle
ingå. Flertalet remissmyndigheter var negativa till förslagen eller hänvisade
till försvarsledningsutredningens pågående arbete. Statens sakrevision ansåg
däremot övervägande skäl tala för att en gemensam tygförvaltning på
något längre sikt komme till stånd. Efter ett principbeslut, vilket borde
fattas snarast möjligt, borde som ett första steg de nuvarande tygförvaltande
verken underställas en gemensam styrelse med viss beslutanderätt.
1960 års försvarsledningsulredning
Utredningen finner det för sin del uppenbart, att åtskilliga betydande
fördelar skulle kunna vara förenade med ett lämpligt organiserat, effektivt
arbetande gemensamt tygförvaltningsverk. Därvidlag nämnes enhetligt uppträdande
gentemot leverantörer av krigsmateriel, mera allsidig behandling
av stora systemprojekt som icke är klart försvarsgrensbundna, bättre utnyttjande
av personalen, särskilt tekniska specialister, ökade förutsättningar
för intern rationalisering och vidgade möjligheter att på ett rationellt
sätt utnyttja vissa funktionella organ. Såsom en nackdel framhålles å
andra sidan att ett gemensamt verk, även om det finge antagas bli mindre
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
personalkrävande än tre tristående verk, likväl skulle få en efter svenska
förhållanden mycket stor omfattning med därav följande administrativa och
andra svårigheter.
Med utgångspunkt i del sålunda anförda finner utredningen att det vid
en avvägning mellan för- och nackdelar synes som om fördelarna — åtminstone
på längre sikt — klart skulle mer än uppväga nackdelarna. Vid
en dylik avvägning måste emellertid, säger utredningen, med hänsyn till
tygmaterielens natur och betydelse stort avseende fästas vid rent militära
synpunkter. Utredningen förklarar sig icke vara beredd att göra en slutlig
avvägning av ifrågavarande slag, eftersom utredningen av skäl, som redovisas
i det följande, ställer sig avvisande till att beslut om en gemensam
central tygförvaltningsorganisation fattas i förevarande sammanhang. Härefter
anför utredningen.
Ett karakteristiskt drag i utvecklingen inom krigsmaterielområdet är
att stora och komplicerade vapensystem efter hand tillkommer Dessa
system dominerar området i ekonomiskt hänseende. De är — i allt fall
ännu under överskådlig tid — övervägande försvarsgrensbundna i den meningen,
att de utformas för användning uteslutande eller huvudsakligen
tillsammans med stridskrafter som uppsättes av viss försvarsgren. Redan
nu framtages emellertid vapensystem, som kan utnyttjas tillsammans med
stridskrafter uppsatta av olika försvarsgrenar eller beträffande vilka tvekan
kan råda, huruvida de lämpligast bör kombineras med stridskrafter ur den
ena eller den andra försvarsgrenen. Det förefaller sannolikt, att denna utveckling
kommer att accentueras. Det är en av de mest angelägna uppgifterna
vid organiserandet av tygförvaltningstjänstens ledning att tillse, att
frågor rörande nu avsedda system blir allsidigt och sakkunnigt behandlade
under beaktande av de samlade försvarsintressena. I och för sig skulle detta
sannolikt med fördel kunna ske inom en samordnad central tygförvaltning.
Så länge huvudparten av krigsmaterielen likväl är försvarsgrensbunden i
ovan angiven mening, kan enligt utredningens mening tiden icke anses
mogen att inrätta en dylik förvaltning. Några egentliga hållpunkter för att
bestämma dess uppbyggnad och indelning finnes för närvarande heller icke.
Bland annat inställer sig frågan, huruvida sakavdelningarna i ett gemensamt
verk skulle utformas som »fackorgan» för olika systemkomponenter, t. ex.
robotar, vapenbärare, ammunition och fordon, eller som systemorgan.
Det skulle givetvis kunna ifrågasättas, om icke med hänsyn till den långa
tid, som måste åtgå för uppbyggnad av ett gemensamt tygförvaltningsverk,
ett principbeslut om inrättande av ett dylikt verk likväl borde fattas. Icke
ens för ett principbeslut föreligger emellertid enligt utredningens mening
tillräckligt underlag. Ett sådant beslut skulle för övrigt kunna få från
beredskapssynpunkt olyckliga konsekvenser, eftersom det under planeringsoch
övergångstiden måhända skulle möta svårigheter att genomföra i och
för sig väl motiverade ändringar i den bestående organisationen.
Även om utredningen sålunda icke kan tillstyrka att något beslut om gemensam
central tygförvaltning nu fattas, säger sig utredningen icke stå
främmande för tanken, att med nuvarande utveckling inom krigsmaterielområdet
förhållandena inom ett antal år kan ändras därhän, att ett gemen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
45
samt verk framstår som den mest rationella organisationsformen för den
centrala tygförvaltningen. Utredningen framhåller som angeläget, att inga
organisatoriska åtgärder vidtages som kan utgöra hinder för en utveckling
i sådan riktning.
Huvudförvaltningsprincipen
Denna princip har i försvarets anskaffningskungörelse (1954: 470) uttryckts
sålunda:
Vid anskaffning av förnödenheter skall, i den utsträckning och i de avseenden
så lämpligen kan ske, den myndighet, inom vars arbetsområde det
faller att anskaffa den största mängden av en för flera försvarsgrenar gemensam
förnödenhet, handhava anskaffningen av ifrågavarande förnödenhet
för försvaret i dess helhet och svara för den krigsindustriella planläggningen
därav.
Enligt gällande instruktion för försvarets förvaltningsdirektion åligger
det denna att utse huvudförvaltningsmyndighet för olika förnödenheter, att
där så befinnes lämpligt förordna att huvudförvaltningsprincipen helt eller
delvis icke skall gälla samt att avgöra övriga frågor om tillämpning av
denna princip.
1958 års försvarsledningskommitté
1958 års försvarsledningskommitté erinrar om den stora vikt, som vid
1954 års förvaltningsreform (prop. 109) tillmättes samordningsfrågorna,
bland annat huvudförvaltningsprincipens tillämpning. Kommittén framhåller
att en utveckling mot ökad samordning också ägt rum men att en
begränsning ligger däri, att huvudförvaltningsprincipen avser endast materielanskaffning
och krigsproduktionsplanläggning. Enligt kommittén är
det angeläget att undersöka och praktiskt pröva, vilka möjligheter som
finnes att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta även förrådshållning,
vård och underhåll samt materielinspektion. Om och i den mån en
dylik utvidgning visar sig möjlig och lämplig, skulle man nå fram till ett
system där en förvaltning beträffande viss materiel helt betjänar flera försvarsgrenar.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen anmäler, att den tagit del av en inom försvarets förvaltningsdirektion
verkställd utredning rörande huvudförvaltningsprincipens
praktiska tillämpning. I sistnämnda utredning har gjorts uttalanden av
bland annat följande innebörd.
De praktiska tillämpningsformer som utvecklats för huvudförvaltningsprincipen
går i flera avseenden utöver anskaffningskungörelsens bestämmelser.
Kungörelsen bör ändras så att den smidighet i tillämpningen, som
ett riktigt utnyttjande av huvudförvaltningsidén förutsätter, får stöd i be
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
stämmelserna. Sålunda bör icke huvudförvaltningsansvar ovillkorligt knytas
vare sig till hela anskaffningsförloppet eller till all materiel i en förnödenhetsgrupp,
för vilken försvarets förvaltningsdirektion utsett huvudförvaltningsmyndighet.
Huvudförvaltningsansvar bör heller icke åläggas
enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mängden av en
för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet. En undersökning av varje
särskilt stadium i anskaffningsproceduren för en förnödenhet, varvid olika
förvaltningars förutsättningar att omhänderha de olika stadierna väges mot
varandra, torde ge bättre underlag för rätt val av huvudförvaltningsmyndighet.
Därvid kan det visa sig lämpligt att anskaffningens olika led fördelas
mellan flera förvaltningar.
Till skillnad från vad som nu gäller bör huvudförvaltningsansvaret omfatta
krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. icke endast krigsindustrien
planläggning utan även planläggning för anskaffning genom
köp, rekvisition och förhyrning.
Möjligheterna att utvidga huvudförvaltningsprincipen till att omfatta
även förrådshållning och materielunderhåll har undersökts. Undersökningarna
har lett till slutsatsen, att utöver det tekniska ansvar, som enligt
anskaffningskungörelsen ligger i huvudförvaltningsmyndighetens skyldighet
att utarbeta materielbeskrivningar och tekniska underhållsinstruktioner,
förrådshållning och materielunderhåll icke bör generellt innefattas i en
huvudförvaltningsmyndighets ansvar. Ett flertal faktorer, såsom militär
organisation och beredskapskrav, vilka ligger utanför den egentliga förvaltningsverksamheten,
medför att lämpligheten av att utsträcka huvudförvallningsansvaret
till att omfatta även förrådshållning och materielunderhåll
bör undersökas i varje särskilt fall. Vid utredning om huvudförvaltningsprincipens
tillämpning för viss förnödenhet bör emellertid beaktas, huruvida
den tillämnade huvudförvaltningsmyndigheten helt eller delvis kan
omhänderha även de nämnda funktionerna.
Försvarsledningsutredningen anser sig kunna konstatera att huvudförvaltningsprincipen
såsom instrument för samordning av förvaltningsverksamheten
varit av betydande värde men att ytterligare möjligheter till samordning
och rationalisering av förvaltningsverksamheten kan vinnas genom
en ändrad definition av huvudförvaltningsprincipen och en följdriktig tilllämpning
av denna. Försvarsledningsutredningen biträder i huvudsak de
slutsatser, som dragits i förvaltningsdirektionens utredning, och anser att en
huvudförvaltningsprincip, som utformas enligt där uppdragna riktlinjer,
bör kunna bli ett värdefullt instrument för ytterligare samordning inom
tygförvaltningsområdet. Vid framläggandet av sina förslag om ledningen
av de centrala förvaltningsmyndigheterna räknar försvarsledningsutredningen
med att huvudförvaltningsprincipen kommer att få i stort sett den
innebörd som sålunda angivits.
Ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna
1960 års försvarsledningsutredning
Vid sin behandling av frågan om de högsta militära chefernas befogenheter
med avseende å förvaltningen använder utredningen termerna »direktiv»
och »anvisningar» med följande innebörd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1961
47
Med direktiv avser utredningen mera allmänna riktlinjer för verksamhetens
eller en viss verksamhetsgrens inriktning, omfattning och målsättning.
Vid meddelande av direktiv skall de ekonomiska, tekniska och organisatoriska
förutsättningarna för att direktiven skall kunna följas vara
åtminstone i huvudsak klarlagda. Den av direktiven närmast berörda instansen
bör få tillfälle att ta del av dem innan de fastställes. Direktiv
skall lämnas skriftligen och uttryckligen anges utgöra sådana.
Direktiv skall följas, och någon ordning, enligt vilken de kan hänskjutas
till högre instans, förutsättes icke. Givetvis kan direktiv, om omständigheterna
föranleder det, bland annat efter hänvändelse från den myndighet,
som fått direktiven, modifieras eller ändras.
Anvisningar går mera i detalj och kan direkt föranleda särskilda förvaltningsbeslut
och andra åtgärder. Anvisningar skall dock vara utformade
så, att de medger en viss frihet i fråga om verkställigheten. Även för
anvisningar bör gälla att de organisatoriska, tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för deras efterkommande skall vara i huvudsak klarlagda,
och de bör i första hand utformas i samförstånd med den berörda myndigheten.
Man kan emellertid av praktiska skäl knappast kräva att anvisningar
alltid skall lämnas skriftligen, även om detta förfaringssätt hör
vara den allmänna regeln.
Myndighet, som erhåller i behörig ordning meddelade anvisningar, har
att utgående från sin ställning och sina åligganden självständigt pröva,
om de kan eller bör följas. Finner myndigheten detta icke vara fallet, har
den att genom föreställningar hos den myndighet, som meddelat anvisningarna,
söka utverka de ändringar den anser erforderliga. Om detta icke
lyckas, bör anvisningarna kunna underställas högre instans, som regel
Kungl. Maj:t.
Anvisningar får sålunda icke lämnas obeaktade utan skall följas, om
icke ändring kan utverkas.
Beträffande såväl direktiv som anvisningar bör gälla, att de icke får
obehörigen binda förvaltningsverksamheten. I
I fråga om överbefälhavarens inflytande anför utredningen som
sin uppfattning, att den strategiska grundsyn och den prognos rörande
den militärtekniska utvecklingen, som omfattas av överbefälhavaren, samt
dennes därpå grundade, inom ramen för statsmakternas beslut bedrivna
planering i stort skall vara normerande för den centrala förvaltningsverksamhetens
inriktning lika väl som för försvarsverksamheten i övrigt. I
enlighet därmed bör överbefälhavaren inom förvaltningsområdet äga de
befogenheter m. in., som anges härefter och som väsentligen överensstämmer
med vad 1958 års försvarsledningskommitté föreslagit. Det är självfallet,
säger utredningen, alt dylika befogenheter alltid måste utövas inom
de gränser som beslut eller bestämmelser av statsmakterna kan utgöra,
liksom att överbefälhavarens beslut i en del frågor — exempelvis godkännande
av materielplaner — normalt efterföljes av beslut även från Kungl.
Maj:ts sida. Utredningen framhåller vidare att överbefälhavarens kommunikation
med tygförvaltningsmyndigheterna — utom i ett särskilt
angivet avseende — förutsättes äga rum genom försvarsgrenscheferna.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Enligt utredningens förslag skall överbefälhavaren i anslutning till den
planerande verksamheten i försvarsstaben meddela direktiv rörande materielutvecklingens
inriktning och verksamheten i stort. Han skall i huvuddrag
fastställa förslag till materielplaner och mera väsentliga ändringar
av sådana. Motsvarande befogenhet skall tillkomma honom med avseende
å personal-, byggnads- och befästningsplaner. Stora materielprojekt och
planerade mera omfattande beställningar från utlandet skall underställas
överbefälhavaren. Då fråga är om materielprojekt, som berör mer än en
försvarsgren, skall överbefälhavaren ha att fastställa arbets- och ansvarsfördelning
samt i stora drag reglera erforderlig samverkan mellan försvarsgrenarna.
Dylika beslut kan enligt utredningen bli i viss mån normerande
även för förvaltningarnas verksamhet med avseende på projektet.
Överbefälhavarens avgöranden av de slag, som nu angivits, anser utredningen
böra fattas i militärledningen.
Enligt utredningens förslag skall överbefälhavaren i frågor, som anknyter
till det operativa krigsförberedelsearbetet, äga anvisningsrätt direkt
gentemot förvaltningarna (d. v. s. icke genom försvarsgrenscheferna). Sådana
anvisningar bedömes främst komma att avse frågor rörande förrådsoch
underhålls- samt kommunikations- och signal tjänsten.
Utredningen anser det böra uttryckligen fastslås, att överbefälhavaren
skall ha en ovillkorlig rätt att bli regelbundet och systematiskt informerad
rörande den centrala förvaltningsverksamheten. Likaså anses det ligga i
sakens natur att förvaltningarna, liksom för närvarande, skall vara skyldiga
att tillhandagå överbefälhavaren med uppgifter och utredningar som
underlag för bland annat den planerande och avvägande verksamheten.
I förevarande avsnitt av betänkandet framhålles slutligen att utredningens
förslag rörande försvarets förvaltningsdirektion och i fråga om budgetarbetets
ledning ger överbefälhavaren ytterligare inflytande över förvaltningstjänsten.
Försvarsgrenschef är enligt gällande ordning även chef för försvarsgrensförvaltning.
Han kan sålunda träda in som verkschef och fatta
beslut i den ordning, som gäller för förvaltningen i fråga. Detta innebär
bland annat reservationsrätt för souschef och föredragande m. fl. I vissa
ärenden, främst förslag till anslagsäskanden, är försvarsgrenschef skyldig
att utöva detta sitt chefskap över förvaltningen.
Utredningen erinrar om att 1958 års försvarsledningskommitté redogjort
för tillkomsten av »det dubbla chefskapet» och att kommittén ansett
sig icke böra föreslå ändring beträffande detta samt att kommitténs ståndpunkt
biträtts av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. För egen
del framhåller utredningen, att anordningen i fråga kommer att bortfalla
inom intendenturområdet, om utredningens förslag om gemensamt intendenturförvaltningsverk
genomföres. Beträffande frågan, huruvida den bör
bibehållas i de tygförvaltande verken, anför utredningen i huvudsak
följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1901
49
Vad som främst ansetts utgöra en fördel med det nuvarande systemet
torde vara, att alla meningsskiljaktigheter mellan försvarsgrenschef och
förvaltning kan avgöras på ett auktoritativt sätt genom att försvarsgrenschefen
konstituerar sig som förvaltningschef och fattar erforderliga beslut.
Det har ofta hävdats, att den möjlighet systemet sålunda erbjuder
rent av är oumbärlig för att försvarsgrenschef skall kunna bära sitt ansvar
för försvarsgrenens utrustning.
Den rådande ordningen har emellertid vissa nackdelar. Försvarsgrenschefs
dubbla vägar att inverka på förvaltningsverksamheten, nämligen dels
genom sin rätt att lämna anvisningar och föreskrifter, dels genom sin
möjlighet att inträda som verkschef, kan lätt verka förvillande. Den felaktiga
uppfattningen kan komma till synes, att försvarsgrenschefen i detta
sitt ämbete är överordnad förvaltningen. Förhållandet är ju i stället det,
att han i sin person förenar chefskapet över försvarsgrenen med chefskapet
över förvaltningen, en anordning som har principiella likheter med
att innehavaren av ett visst ämbete kan vara självskriven ordförande i
eu från ämbetet fristående nämnd eller dylikt. Chefen för ett ämbetsverk
har givetvis att vid utövandet av denna sin befattning utgå från de synpunkter
ämbetsverket enligt sin instruktion närmast har att bevaka, i
detta fall tekniska och ekonomiska. En försvarsgrenschef kan, när han
fungerar som förvaltningschef, komma i den situationen att han måste
göra en avvägning mellan å ena sidan ämbetsverkets synpunkter och å
andra sidan anvisningar, som han i sin andra egenskap — såsom försvarsgrenschef
— tillställt ämbetsverket. Detta kan i extrema fall tvinga honom
att i samma fråga fatta två mot varandra stridande beslut. Vissa komplikationer
med systemet kan befaras uppkomma i den mån förvaltningarna
undergår en utveckling i riktning mot fackförvaltningar, varvid en förvaltning
får allt flera uppgifter för mera än en försvarsgren och därmed
i ökad grad kommer att mottaga anvisningar från olika försvarsgrenschefer.
Även om de praktiska olägenheterna icke bör överdrivas, finner
utredningen för sin del att den nuvarande konstruktionen av chefskapet
över tygförvaltningarna företer logiska bristfälligheter. Det må vidare
framhållas, att chefskapet för förvaltning för närvarande av naturliga skäl
i realiteten endast kan utövas sporadiskt och att det icke kan begäras av
en försvarsgrenschef, att denne skall ha djupare insikter i förvaltningsverksamheten
eller förvaltningens interna förhållanden.
Med hänsyn till angivna förhållanden har utredningen funnit det angeläget
att undersöka om det icke vore tänkbart att finna ett alternativ, enligt
vilket försvarsgrenschef i denna sin egenskap utrustas med sådana
befogenheter, all han -- utan att vara chef för försvarsgrensförvaltningen
_ med stöd av dem kan utöva del inflytande på förvaltningsverksamheten,
som bör tillkomma honom. Utredningen har därvid kommit fram
till följande lösning.
Förslag till materielplaner och ändringar av sådana skall, givetvis inom
ramen för överbefälhavarens direktiv rörande materielutvecklingen, utarbetas
av försvarsgrenschef (försvarsgrensstab) och förvaltning i samråd.
Större materielprojekt, mera omfattande försök, större beställningar, särskilt
från utlandet, materieltypcr som är färdiga för serietillverkning,
Itihang till riksdagens protokoll 1901- I samt. Nr 109
4—1930 61
50
Knngl. Maj:Is proposition nr 10!) år 1!)ti1
in. in., skall underställas försvarsgrenschef för godkännande. I de fall, då
dylika frågor också skall underställas överbefälhavaren, förulsättes detla
ske genom försvarsgrenschefens försorg.
Försvarsgrenschef skall enligt förslaget ha anvisningsrätt gentemot försvarsgrensförvaltning.
1 den män dessa förvaltningar utvecklas mot att
mera än nu bli »fackförvaltningar», kommer anvisningsrätlen att i viss
omfattning avse även annan än egen försvarsgrenslörvaltning. Anvisningarna
kan avse mycket skilda frågor, såsom krav på inateriels prestanda,
prioritet mellan olika slag av materiel, från militär synpunkt nödvändiga
eller önskvärda modifikationer och ändringar i fråga om viss materiel
m. m.
Försvarsgrenschefs rätt att bli regelbundet informerad om förvaltningsverksamheten
bör enligt utredningen släs fast, liksom förut angivits i
fråga om överbefälhavaren. Förvaltningarna skall också vara skyldiga att
tillhandagä försvarsgrenschef med erforderliga uppgifter och utredningar.
Det uttalas att försvarsgrenschef icke skall ta befattning med förvaltningens
inre angelägenheter eller genom sina anvisningar obehörigen binda
förvaltningsverksamheten.
Enligt nu gällande instruktioner skall vissa befattningshavare i försvarsgrensledningarnas
stabsdelar — inspektörer m. fl. — enligt försvarsgrenschefens
närmare bestämmande delta i beredningen inom vederbörande
försvarsgrensförvaltning av ärenden, som berör deras verksamhetsområden.
Motsvarande bestämmelser förutsättes skola gälla även om försvarsgrenschef
icke längre skall vara förvaltningschef. I detta sammanhang
framhålles att hinder givetvis icke möter för försvarsgrenschef att för
överläggning eller orientering tillkalla förvaltningschef jämte vederbörande
föredragande i förvaltningen eller att efter överenskommelse med förvaltningschefen
själv närvara i förvaltningen vid behandlingen av visst ärende
och framföra sina synpunkter på detta.
Vid eu jämförelse mellan nuvarande ordning och den alternativt skisserade
lösningen bar utredningen kommit till den uppfattningen, att den
sistnämnda är att föredra. Utredningen anför, att denna lösning företer
principiell likhet med och väl anpassar sig till vad som föreslagits i fråga
om överbefälhavaren samt att de högsta militära chefernas inflytande på
förvaltningstjänsten därigenom skulle komma att utövas i former, som
bildar ett logiskt och sammanhängande system och som icke obehörigen
inkräktar på de centrala förvaltningarnas ställning såsom Kungl. Maj :t
direkt underställda organ. Lösningen anses även ansluta sig väl till den
av utredningen förut uttalade principen, att organisationen bör utformas
så att den icke lägger några hinder i vägen för en eventuell utveckling i
riktning mot en gemensam central tygförvaltning. På grund därav anser
utredningen, att försvarsgrenschefernas chefskap över de tygförvaltande
K ungt. Maj:ts proposition nr 10:9 dr t Hd 1 51
ämbetsverken bör upphörn och ersättas med sädana befogenheter som här
angivits.
I fråga om de gemensamma förvaltningarna förutsätter utredningen
ingen annan ändring än att begreppen »direktiv» och »anvisningar» ges
den innebörd för vilken förut redogjorts.
Utredningens uppfattning om försvarsgrensc-hefernas förhållande till
tygförvaltningarna delas icke av herrar NVedén och Kolmodin, vilka i särskilt
yttrande anför bland annat följande. Tygförvaltningen intar inom
alla försvarsgrenar en särställning, eftersom det är tillsammans med den,
som den egentliga stridsmaterielen utformas och anskaffas. Ansvaret för
stridskrafternas uppställande skall enligt utredningens förslag åvila försvarsgrenscheferna.
Dessa måste då ha vederbörliga tygförvaltningar i
sin hand på grund av det intima samarbete mellan stab och förvaltning,
som är erforderligt. Ett samarbete med en fristående förvaltning räcker
icke härför, och anvisningsrätten kan för övrigt lätt komma i konflikt
med dennas förvaltningsansvar. Vidare framhålles att en utveckling i riktning
mot icke försvarsgrensbundna sakförvaltningar måste bli begränsad,
eftersom sammanbyggda enheter, innehållande vitt skilda sakkomponenter,
av praktiska skäl icke kan skiljas i förvaltningshänseende. Av sålunda
anförda skäl förordar de båda reservanterna, att försvarsgrenscheferna
skall bibehålla sitt nuvarande chefskap för tygförvaltningarna.
Frågan om en ökad samordning av förvaltningstjänsten anser
utredningen vara mest aktuell inom tygförvaltningsområdet. Utredningen
erinrar om sina uttalanden, att en utveckling i riktning mot eu gemensam
central tygförvaltning icke bör hindras, att möjligheter till vidgad tillämpning
av huvudförvaltningsprincipen bör öppnas och att det är angeläget
att mycket stor uppmärksamhet ägnas frågor rörande icke helt försvarsgrensbundna
vapen- och andra system. Vid bedömande av spörsmålet, i
vilka organisationsformer en med dessa utgångspunkter bedriven samordning
bör äga rum, är det enligt utredningens mening naturligt att i första
hand bygga på försvarets förvaltningsdirektion. Angående frågan om inrättande
av en styrelse för de tygförvaltande verken, vilken fråga väckts
vid remissbehandlingen av de av 1959 års besparingsutredning för försvaret
avgivna förslagen, anföres följande. Om en styrelse inrättades, skulle
förvaltningsdirektionen — vars verksamhet nu omfattar hela förvaltningsområdet
— icke därigenom bli överflödig men få sin verksamhet begränsad
till de delar av förvaltningstjänsten, som representeras av de gemensamma
förvaltningarna. Genom förekomsten av Ivå olika samordningsorgan
inom förvaltningsområdet skulle man löpa risken av att det sammanhang,
som föreligger mellan förvaltningstjänstens olika grenar, försvagades.
Detta vore enligt utredningens mening olyckligt. En del
principiellt likartade frågor skulle komma all behandlas i både direktionen
och styrelsen, och kanslipersonalen skulle kunna bli mindre rationellt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Knnt/I. Mnj:ts proposition nr 109 År 1961
,V2
utnyttjad. Utredningen anser därför övervägande skäl tala för att man
bygger vidare på förvaltningsdirektionen. Det synes utredningen möjligt
att ändra denna så, att man med bibehållande av sambandet mellan olika
förvaltningsgrenar kan lägga tyngdpunkten i verksamheten på tygförvaltningstjänsten
och därvidlag på eu enklare väg i allt väsentligt uppnå den
samordningseffekt som avsetts med förslaget om en särskild styrelse.
De befogenheter och uppgifter, som bör tillkomma förvaltningsdirektionen
med avseende å tygförvaltningen, kan enligt vad utredningen funnit
endast skisseras, och blivande bestämmelser i frågan måste till en början
bli provisoriska, eftersom en mera definitiv reglering måste bygga på en
icke alltför kort tids erfarenhet.
Förvaltningsdirektionen förutsättes alltjämt skola besluta om huvudförvaltningsprincipens
tillämpning, varvid erinras om uttalandena i det
föregående rörande utformningen av denna princip. Direktionen bör också
kunna vidta åtgärder för att anstalter, förråd, verkstäder m. m., hänförliga
till viss försvarsgren, där så befinnes lämpligt skall betjäna även annan
försvarsgren. Erfordras därvid någon form av försöksorganisation som
berör mer än en försvarsgren, anses frågan härom böra hänskjutas till
överbefälhavaren, som efter hörande av berörda försvarsgrenschefer bör
kunna avgöra densamma, under förutsättning att frågan kan lösas inom
ramen för de resurser av personal, lokaler, underhållsmedel m. m., som
genom statsmakternas beslut ställts till förfogande. Mera vittgående beslut
i dylika frågor bör av överbefälhavaren omedelbart anmälas för Kungl.
Maj:t. Direktionen bör alltjämt besluta om inrättande av sainarbetsdelegationer.
Vidare förutsätter utredningen alt direktionen skall ha uppmärksamheten
riktad på att det stundom kan vara önskvärt, att personal
tillfälligt omflyttas mellan olika förvaltningar eller att särskilda organisationsenheter
försöksvis inrättas inom den centrala förvaltningsorganisationen
för handläggning av gemensamma arbetsuppgifter. I de fall direktionen
finner dylika åtgärder erforderliga, bör den ha att göra framställning i
ärendet till Kungl. Maj:t. Sedan eu försöksorganisation prövats, bör det
ankomma på direktionen att til! Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
mera definitiva åtgärder.
Frågor om materiel och system, som berör mer än en försvarsgren, bör
enligt utredningen redan på projektstadiet prövas av förvaltningsdirektionen
från tekniska och ekonomiska synpunkter, varvid direktionen bland
annat bör ha all med beaktande av vad överbefälhavaren kan ha föreskrivit
rörande försvarsgrenarnas uppgifter in. in. reglera förvaltningsverksamheten
med avseende å anskaffning, underhåll o. s. v. I samband därmed framhålles
att det är eu betydelsefull uppgift för såväl överbefälhavaren som
direktionen att vid granskning av större matericlprojekl redan på ett tidigt
stadium — envar från sina utgångspunkter verka för att utformningen
så långt möjligt sker med tanke på att materielen (systemet) skall kunna
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1901
betjäna flera försvarsgrenar eller i erforderlig omfattning anpassas till
inom annan försvarsgren projekterad materiel (system).
Allmänt bör förvaltningsdirektionen, liksom enligt nu gällande föreskrifter,
verka för att de centrala förvaltningsmyndigheterna i olika avseenden
samarbetar rationellt och på lämpligt sätt fördelar sin verksamhet. I
denna allmänna uppgift bör bland annat ingå att verka för eu mera långsiktig
samverkan med den berörda industrien, ägna uppmärksamhet åt att
den tekniska planeringen (projektering, systemplanering) bedrives rationellt,
samordna den interna ralionaliseringsverksamheten och i förekommande
fall föranstalta om expertundersökningar inom olika områden.
Utredningen biträder 1358 års försvarsledningskommittés förslag, att
direktionen bör verka för utveckling och samordning av budgettekniska
regler och metoder samt på begäran av överbefälhavaren lämna uppgifter
och verkställa utredningar inom budgetområdet.
För att gynnsamma förutsättningar för en intensifiering och effektivisering
av förvaltningsdirektionens verksamhet inom tygförvaltningsområdet
skall åstadkommas, anser utredningen vissa ändringar i direktionens
arbetsformer böra vidtagas. Utredningen föreslår, att i behandlingen av
frågor som berör enbart de tygförvaltande verken skall delta endast vissa
av direktionens ledamöter, nämligen ordföranden, de två Övriga av Kungl.
Maj :t förordnade ledamöterna samt cheferna för de tygförvaltande verken.
Behov anses dock ofta kunna föreligga av att även chefen för försvarets
forskningsanstalt kallas att deltaga. I princip bör endast gemensamma
frågor eller frågor, som berör mer än en förvaltning, behandlas. I frågor
av stor principiell räckvidd, som återverkar på försvarsberedskapen eller
har operativa aspekter, måste — framhåller utredningen - överbefälhavarens
godkännande givetvis inhämtas innan beslut fattas. I)å frågornas
natur så kräver, skall samråd sökas med berörda försvarsgrenscheter. För
att det skall säkerställas att beslut icke fattas i eu fråga utan att de stabsmässiga
aspekterna på densamma blivit klarlagda, anses vid direktionens
sammanträden alltid böra närvara eu representant för överbefälhavaren.
Enligt utredningens mening bör ordförandeskapet i direktionen liksom
nu uppdragas åt en utanför krigsmakten stående person med stor erfarenhet
och överblick. Utredningen understryker, att ett villkor för den lörutsatta
intensifieringen är, att som ordförande kan törvärvas eu person som
har möjlighet att ägna en avsevärd lid åt uppdraget.
Om formerna för fattande av beslut i direktionen anföres följande. Beslutanderätten
bör utövas enligt majoriletsprineipen med utslagsröst för
ordföranden. Enighet bör dock eftersträvas i frågor av större räckvidd i
tekniskt, ekonomiskt och organisatoriskt avseende. I anslutning till vad
tidigare anförts förutsättes del, all dylika frågor Inre avgörandet i vissa
avseenden underställts överbefälhavaren och berörda lörsvarsgrcnscheler.
När det gäller en fråga av stor betydelse, i vilken enighet icke kunnat
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1961
vinnas men soni bör avgöras utan längre uppskov, anser utredningen det
vara motiverat att överbefälhavaren får det avgörande ordet. Mot tanken
att ett ansvar eller en befogenhet av denna art skulle åläggas den högsta
militära myndigheten kan enligt utredningens uppfattning icke riktas
någon befogad principiell erinran. Det synes nämligen utredningen knappast
vara möjligt att på den högsta nivån inom krigsmakten dra någon
skarp gräns mellan »militär» verksamhet och förvaltning. Beslutanderätten
för överbefälhavaren bör utövas på så sätt, att han inträder som ordförande
i direktionen och därvid är ensam beslutande, varvid emellertid
ledamöterna, den ordinarie ordföranden inbegripen, skall äga reservationsrätt.
överbefälhavarens beslutanderätt bör kunna aktualiseras på två olika
sätt. Sålunda bör ett ärende kunna hänskjutas till överbefälhavarens avgörande
på begäran exempelvis av den ordinarie ordföranden jämte en
ledamot eller två ledamöter. Möjlighet bör emellertid också föreligga för
överbefälhavaren att på eget initiativ inträda som beslutande ordförande,
sedan han fått kännedom om att den förut beskrivna situationen föreligger
beträffande visst ärende. Oberoende av hur förutsättningarna och formerna
för överhetälhavarens beslutande funktioner i förvaltningsdirektionen
utformas, bör det vara honom obetaget att kalla direktionen till överi
olika frågor eller närvara vid sammanträden, där exempelvis
mera betydelsefulla orienteringar lämnas.
Utredningen ifrågasätter om icke av överbefälhavaren såsom ordförande
i direktionen träffade avgöranden bör, jämte eventuella reservationer, anmälas
till Kungl, Maj:t.
Utredningen anser att det kan förtjäna övervägas, huruvida icke ett tekniskt
rådgivande organ, förslagsvis benämnt teknisk delegation, kunde vara
av värde såväl för överbefälhavaren i bland annat den planerande och
avvägande verksamheten som för förvaltningsdirektionen. Delegationen
kunde tänkas bestå av ett antal — förslagsvis 8—12 — erfarna tekniker
inom och utom försvaret. Uppdraget skulle fullgöras vid sidan av ordinarie
tjänst.
Förvaltningarnas ställning i krig behandlar utredningen icke närmare.
Den förutsätter emellertid, all de anskaffande förvaltningarnas verksamhet
i krig kommer all krympa och ändra karaktär. De anvisningar överbefälhavaren
lämnar lör tillgodoseende av krigsberedskapen samt för de militära
operationernas planläggning och genomförande måste sannolikt i så stor
utsträckning bli avgörande för verksamheten, att förvaltningarna de facto
blir underställda överbefälhavaren.
Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1901
55
Budgetarbetets ledning
Nuvarande ordning
I prop. 1943: 180 uppdrogs vissa riktlinjer för krigsmaktens budgetarbete,
vilka godkändes av riksdagen. Dessa riktlinjer, som alltjämt tilllämpas,
innebar i huvudsak följande.
Framställning om anvisande av medel borde avges av den myndighet
som förvaltade ifrågavarande anslag. I fråga om de anslag, som förvaltades
av de gemensamma förvaltningsmyndigheterna, ansågs det nödvändigt
att vidta särskilda anordningar för att säkra ett inflytande för försvarsgrenscheferna.
Detta borde ske genom att skyldighet uppställdes tör
nämnda myndigheter att grunda sina anslagsberäkningar på det militärorganisatoriska
underlag, som försvarsgrenscheferna ställde till förfogande.
För fortifikationsförvaltningens del ansågs i viss mån speciella förhållanden
råda, i det att bedömandet huruvida vissa byggnader skulle uppföras eller
andra byggnadsåtgärder vidtagas ieke enbart berodde på militärorganisatoriska
problem utan även sammanhängde med tillgången på arbetskraft
m. m. Fortifikationsförvaltningen måste därför kunna förhållandevis självständigt
bedöma vilka byggnadsföretag som borde igångsättas eller vilka
markinköp som borde företagas under el t visst budgetår. Den borde
emellertid vara skyldig att redovisa av försvarsgrenscheferna framställda
önskemål.
I frågor rörande avvägningen mellan förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden
för olika ändamål ansågs »ett bestämmande inflytande på
förvaltningsmyndigheternas åtgöranden» böra inrymmas åt överbefälhavaren.
Innan försvarsgrenscheferna avgav sitt militärorganisatoriska underlag
till förvaltningsmyndigheterna, borde de underställa detsamma överbefälhavarens
granskning. Man utgick därvid t rån att överbefälhavaren
vid sitt ståndpunktslagande till underlaget icke skulle ha att ingå i några
detaljer ulan att hans direktiv endast skulle avse de stora dragen.
Sedan arbetet inom förvaltningarna fortskridit så långt, att preliminära
anslagsberäkningar förelåg, borde dessa beräkningar föredragas inför överbefälhavaren
för inhämtande av de ytterligare direktiv i avvägningshänseende,
som beräkningarna kunde föranleda. Ffler erforderliga justeringar
och jämkningar i de preliminära beräkningarna skulle förvaltningsorganen
var för sig till Kungl. Maj :t avlåta framställningarna till statsverkspropositionen,
varvid emellertid dessa borde överlämnas till överbefälhavaren för
att av honom med eget yttrande inges till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till
den i förhållande till de militära myndigheterna mera obundna ställning,
som försvarets civilförvaltning avsågs skola inlaga, borde dock detta
ämbetsverk inge sina anslagsäskanden direkt till Kungl. Maj:t.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
1958 års förs v arsledningskom mitte
Kommittén framhåller, att budgetarbetet och dess ledning i hög grad
bestämmes av del genom 1958 års försvarsbeslut införda systemet med i
förväg fastställda ärliga kostnadsramar för försvarshuvudtiteln. Den understryker
detta systems betydelse för att ett meningsfyllt arbete med
krigsmaktens utveckling skall vara möjligt.
Behovet av eu central ledning av krigsmaktens budgetarbete finner kommittén
vara fullt klarlagt. Denna ledning anses böra utövas av överbefälhavaren.
Nuvarande begränsningar i överbefälhavarens rätt att meddela
anvisningar1 för utarbetandet av förslag till anslagsäskanden bör i huvudsak
upphävas. Dylika anvisningar1 bör enligt kommitténs mening kunna riktas
till alla myndigheter inom krigsmakten, som utarbetar sådana förslag, samt
avse alla anslag utom försvarets civilförvaltnings anslag för ämbetsverkets
egen verksamhet. Likaså bör alla inom krigsmakten upprättade förslag
till äskanden insändas genom överbefälhavaren — undantag härifrån gäller
för närvarande beträffande de förslag, som upprättas av försvarets civilförvaltning,
armémuseum, försvarets förvaltningsdirektion, krigsarkivet
och försvarets forskningsanstalt.
Överbefälhavaren föreslås erhålla befogenhet att pålägga försvarsgrenscheferna
ansvaret för anslagsavvägningen inom de kostnadsramar för förslag
till äskanden, som överbefälhavaren tilldelar försvarsgrenarna, samt
för att dessa ramar icke överskrides. Försvarsgrenscheferna bör erhålla
anvisningsrätt gentemot berörda försvarsgrensförvaltningar med avseende
på upprättandet av förslag till äskanden.
Försvarets förvaltningsdirektion bör — såsom tidigare nämnts — åläggas
att verka för utveckling och samordning av budgettekniska regler och
metoder samt all på begäran av överbefälhavaren tillhandahålla denne
utredningar och uppgifter inom budgetområdet.
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen ansluler sig till vad 1958 års kommitté anfört. Beträffande
frågan om samordning och utveckling av budgettekniska regler och metoder
erinrar utredningen om att visst samarbete inom detta område förekommer
mellan törvaltningsdirektionens kansli och försvarsstabens budgetorgan.
Utredningen understryker betydelsen av att detta samarbete utvecklas
så att de båda organen kan komplettera varandra effektivt.
Yttranden
Chefen för armén ansluter sig till de av utredningen angivna grundsatserna
i fråga om förhållandet mellan förvaltningsverksamheten och annan
verksamhet inom krigsmakten. Annéchcfen anför dock att grundsatserna
icke konsekvent tillämpats av utredningen, när denna uppgjort sina förslag
1 Enligt nuvarande terminologi.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
57
rörande förvaltningstjänstens ledning, och förklarar sig därför i viktiga avseenden
icke kunna biträda dessa förslag. Marinförvaltningen understryker
betydelsen av vad utredningen anfört om förvaltningstjänstens nära samband
med den rent militära verksamheten. Däremot ställer sig ämbetsverket
synnerligen tveksamt till uttalandena om befogenheter för den operativa
ledningen m. fl. att med vissa begränsningar dirigera förvaltningsverksamheten.
Innebörden av uttrycket »dirigera», sett i relation till förvaltningsmyndigheternas
ansvar, är för ämbetsverket oklar. Sammanfattningsvis
anser marinförvaltningen, att hela avsnittet om förvaltningstjänstens ledning
på väsentliga punkter är oklart utformat och därmed svårtolkat. Där
berörda frågor bör enligt förvaltningens mening ånyo utredas, innan instruktionsändringar
kan göras. Flygförvaltningen framhåller, att sambandet
mellan förvaltningstjänst och andra funktioner för flygvapnets del är
ännu starkare än som framgår av vad utredningen anfört.
Förslaget om gemensamt centralt intendenturförvaltningsverk tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av överbefälhavaren, chefen för flygvapnet, försvarets
förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, sex reservanter i
arméintendenturförvaltningen, flygförvaltningen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
statens jordbruksnämnd, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga och svenska
arbetsgivareföreningen, överbefälhavaren anser, att med ett definitivt ställningstagande
bör anstå intill dess den pågående särskilda utredningen rörande
organisation in. m. av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk
blivit slutförd. Chefen för flygvapnet biträder utredningsförslaget
med hänsyn till de rationaliseringsvinster, som kan uppkomma
för krigsmakten i dess helhet, trots att vissa nackdelar torde vara förenade
med detsamma för flygvapnets, del. Jordbruksnämnden räknar med att en
gemensam central intendenturförvaltning kommer att skapa ännu bättre
förutsättningar för en effektiv krigsplanläggning på livsmedelsområdet. Enligt
riksnämndens mening skulle den krigsproduktionsplanläggning, som
sker i samverkan med riksnämnden, komma att underlättas och rationaliseras.
— I avstyrkande riktning uttalar sig chefen för armén, chefen för
marinen, arméintendenturf örvaltningen (utom reservanterna) och marinförvaltningen.
Vad utredningen anfört om afl visst arbete, som nu utföres
av samarbetsdelegationer, genom tillkomsten av en gemensam intendenturförvaltning
skulle kunna överföras till internt byråarbete, föranleder marinförvaltningen
att framhålla att systemgrupper — för marinens del med
representation från intendenturverket, marinförvaltningen och marinstaben
— kommer att erfordras i stället för samarbetsdelegationer. Ämbetsverket
anser att skälen för och emot en gemensam intendenturförvaltning
icke tillräckligt analyserats och säger sig icke kunna underlåta att beteckna
utredningens redovisning av denna organisationsfråga som anmärkningsvärd.
58
Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Arméchefen hävdar, att det vid eventuellt beslut om gemensam intendenturförvaltning
torde bli nödvändigt att till armétygförvaltningen överföra
sadan materiel in. in., som äger direkt anknytning till av tygförvaltningen
anskaffade förnödenheter; som exempel nämnes distributionsmateriel för
drivmedel. Under angiven förutsättning anser arinéchefen det även böra
övervägas att överföra arméns övningsanslag till armétygförvaltningen. Synpunkterna
biträdes av arméintendenturförvaltningen, medan däremot de
förut nämnda reservanterna i ämbetsverket av närmare angivna skäl tar
avstånd från dem.
I fråga om tygförvaltningens centrala organisation delar alla remissmyndigheter,
som uttalat sig i ämnet, utredningens mening att tillräckligt
underlag ens för principbeslut om ett gemensamt tygförvaltningsverk icke
föreligger. Överbefälhavaren framhåller, att ett bibehållande tills vidare av
nuvarande ordning icke begränsar möjligheterna att framdeles åstadkomma
en ökad integrering av organisationen, om detta skulle visa sig vara rationellt.
I anslutning härtill anmäler överbefälhavaren sin avsikt att låta fullfölja
undersökningarna på förvaltningsområdet med inriktning främst på
verksamheten inom tygförvaltningarna samt att återkomma med förslag i
ärendet, när anledning därtill föreligger, överbefälhavaren finner det angeläget
att påpeka, att ett genomförande av utredningens förslag i vad det
a\ser stabssidan icke hindras av att nuvarande ordning på förvaltningssidan
bibehålies. Chefen för armén anför att cirka 90 % av kostnaderna för
arméns planerade tygmaterielanskaffning för perioden 1960/69 hänför sig
till materiel, som kan finna användning enbart inom armén; av återstående
kostnader avses huvuddelen för materiel, för vilken armétvgförvaltningen
är huvudförvaltningsmyndighet. Försvarets civilförvaltning ger uttryck
för uppfattningen, att man bör sikta till en längre gående samordning
på tygförvaltningstjänstens område än som kan ske inom ramen för nuvarande
organisation. Civilförvaltningen delar därför — i likhet med armétggförvaltningen
och flygförvaltningen — utredningens mening att inga
organisatoriska åtgärder bör vidtagas, som kan utgöra hinder för en utveckling
i riktning mot fackförvaltningar. Flygförvaltningen understryker
dock mycket starkt, att detta principiella ståndpunktstagande icke får tagas
till intäkt för skärpt restriktivitet från statsmakternas sida i fråga om erforderliga
personalförändringar och organisatoriska reformer. I stället
måste man söka häva nuvarande svårigheter med personalrekryteringen genom
positiva åtgärder. Enahanda synpunkter framföres av marinförvaltningen.
Bland uttalandena om huvudförvaltningsprincipen, vilka genomgående
uttrycker principiell anslutning till utredningen, må nämnas att försvarets
civilförvaltning anser det viktigt, att principen genomföres även beträffande
andra materielfrågor än anskaffningsärenden, exempelvis lagerhållningsoch
underhållsproblem. Marinförvaltningen, som i stort sett icke har något
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
59
att erinra mot vad utredningen i förevarande hänseende anfört, understryker
betydelsen av att förrådshållning och materielunderhåll icke generellt
innefattas i huvudförvaltningsmyndighetens ansvar utan att frågan därom
får bedömas från fall till fall. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga finner
det särskilt betydelsefullt att huvudförvaltningsprincipen tillämpas på
sådant sätt, att anskaffning av gemensamma förnödenheter i första hand
skall oinhänderhavas av den förvaltning, som med hänsyn till allmän inriktning,
resurser och erfarenheter får anses lämpligast.
Det av utredningen föreslagna systemet med direktiv och anvisningar
samt definitionerna av dessa begrepp kritiseras i vissa yttranden. Chefen för
armén finner systemet oklart och kan därför icke tillstyrka att denna del
av utredningens förslag lägges till grund för beslut. Marinförvaltningen
uttalar, att förslagen innebär en så komplicerad och förvirrad bild i fråga
om befäls-, direktiv-, anvisnings-, rapport- m. fl. linjer, att det inger starka
betänkligheter. Vidare anser ämbetsverket, att de högsta militära cheferna
efter genomförande av förslagen icke torde kunna fritagas från ekonomiskt
och tekniskt ansvar. Ansvarsfrågorna behandlas också av försvarets civilförvaltning,
som finner det ytterst angeläget att klara gränslinjer uppdrages
mellan ansvaret för den som meddelat direktiv och de förvaltningsmyndigheter
som har att fullfölja direktiven. Det synes civilförvaltningen ligga i
sakens natur, att direktivgivande myndighet bör ha odelat ansvar för sina
direktiv i den mån dessa går emot förvaltningsmyndighetens på förhand
tillkännagivna uppfattning. Om icke helt otvetydiga bestämmelser härvidlag
kan meddelas, anser ämbetsverket det vara ofrånkomligt att man omprövar
frågan om rätt för förvaltningsmyndigheten att anmäla reservation
eller att hänskjuta direktivfrågan till Kungl. Maj:t. Civilförvaltningen önskar
även få klarlagt, om försvarsgrenschefernas militärorganisatoriska
underlag för ämbetsverkets förslag till anslagsäskanden är att betrakta
som anvisningar. Att direktiv hör kunna underställas Kungl. Maj :ts prövning
anser också försvarets förvaltningsdirektion, fortifikations förvaltningen
och marinförvaltningen. Armétggförvaltningen förklarar att direktivgivande
myndighet bör vara skyldig att i tekniska och ekonomiska frågor
skriftligt samråda med förvaltningen samt att av blivande bestämmelser
måste klart framgå, att ämbetsverket i tekniskt och ekonomiskt avseende är
ansvarigt endast inför Kungl. Maj:t.
De föreskrifter, som överbefälhavaren skall kunna meddela central förvaltningsmyndighet
för tillgodoseende av krigsberedskapen och de militära
operationerna, är enligt överbefälhavaren av sådan natur att de bör ha formen
av direktiv. Om förvaltningsmyndigheten skulle äga pröva, huruvida
dylika föreskrifter kunde eller borde följas, skulle nämligen överbefälhavarens
möjligheter alt påverka eu väsentlig del av det operativa krigsförberedelsearbetet
komma att inskränkas. Armétggförvaltningen kan icke
dela utredningens åsikt, att överbefälhavarens kommunikation med äm
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
betsverket skall äga rum genom arméchefen, utan håller före att denna
kommunikation med hänsyn till ämbetsverkets ställning direkt under
Kungl. Maj :t bör ske direkt och arméchefen hållas orienterad t. ex. genom
avskrifter. Flygförvaltningen betonar däremot vikten av att såväl överbefälhavarens
direktiv som hans operativt betingade anvisningar går genom
chefen för flygvapnet, bland annat emedan dylika anvisningar kan röra förhållanden
som omedelbart angår försvarsgrenschefen såsom ansvarig för
förbandsproducerande funktioner.
Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrenschef
icke längre skall vara chef för försvarsgrenens tygförvaltning, tillstyrkes av
1956 års försvarsförvaltningssakkunniga samt av sex reservanter i arméty
g förvaltningen. De sakkunniga anför att det nuvarande systemet visserligen
synes ha fungerat väl men att vissa komplikationer kan väntas inträda,
när utvecklingen — som de sakkunniga anser sannolikt — leder till
att de tygförvaltande verken i allt större utsträckning måste övergå till att
bli fackförvaltningar. Reservanterna anger soin förutsättning för sitt ställningstagande,
att arméchefen såsom förbandsproducerande myndighet tilllägges
— utöver vad utredningen föreslagit — viss direktivrätt så utformad
att det reella inflytandet icke försvagas. Direktivrätten anses böra i
huvudsak anknyta till de ärenden som för närvarande ankommer på chefen
för armétygförvaltningen såsom beslutande. I förevarande sammanhang
må nämnas att de förut omtalade reservanterna i arméintendenturförvaltningen
anser såväl överbefälhavarens som försvarsgrenschefs berättigade
inflytande över ett gemensamt intendenturförvaltningsverk kunna tillförsäkras
genom en klart och entydigt utformad direktiv-(anvisnings-)rätt.
Försvarets förvaltnings direktion, försvarets civilförvaltning och statens
organisationsnämnd gör uttalanden av innebörd, att med ändring i fråga
om chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna bör anstå. Förvaltningsdirektionen
motiverar denna sin mening med att utredningen icke tillräckligt
utförligt behandlat konsekvenserna av sitt förslag samt att huvudfrågorna rörande
krigsmaktens högsta ledning först bör avgöras. De båda övriga myndigheterna
anser att en mera påtaglig utveckling mot fackförvaltningar
bör avvaktas. Civilförvaltningen erinrar dock om att nuvarande anordning
av chefskapet kan vara ägnad att konservera försvarsgrenstänkandet och
hindra ett naturligt framväxande av fackförvaltningar, varför åtminstone
på längre sikt åtgärder synes böra vidtagas för att avlösa densamma. Övriga
myndigheter m. fl., som behandlar det nu förevarande spörsmålet, ansluter
sig till det vid utredningens förslag fogade särskilda yttrandet. Uttalanden
av denna innebörd göres av överbefälhavaren, försvarsgrenschef erna, försvarsgrensförvaltningarna
(utom reservanterna i armétyg- och arméintendenturförvaltningarna)
samt statskontoret och Sveriges akademikers centralorganisation.
Motiveringarna är i allmänhet, att nuvarande system fungerat
väl och att eu ändring enligt utredningens förslag skulle innebära ett
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Öl
steg tillbaka i utvecklingen. Härjämte åberopas försvarsgrenschefernas ansvar
för de förbandsproducerande funktionerna.
Beträffande den föreslagna anvisningsrätten för försvarsgrenschef förutsätter
fortifikations förvaltningen, att ämbetsverket alltjämt skall äga det
avgörande ordet i fråga om disponerandet av underhållsmedel i de fall då
tekniska och ekonomiska synpunkter dominerar. Vidare anses det böra
ytterligare klarläggas hur försvarsgrenschefernas ställning i fråga om
fastighetsfondens stat påverkas, om försvarsgrenarnas delfonder sammanslås
till en gemensam fond.
Vad utredningen anfört om förvaltningsdirektionens avsedda uppgifter
är enligt marinchefens mening ägnat att inge betänkligheter genom den utökning
av direktionens verksamhet och befogenheter som signaleras. Liknande
uttalanden göres av marinförvaltningen, som finner att direktionens
uppgifter och befogenheter beskrivits på ett oklart sätt. Detta är också flggförvaltningens
mening; ämbetsverket framhåller därjämte bland annat att
det måste undvikas att direktionen allför mycket ägnar sig åt detaljer samt
att den växer ut i stor omfattning eller i realiteten kommer att fungera som
en styrelse. Försvarets forskningsanstalt anser att utredningen ej tillräckligt
undersökt de reella och formella konsekvenserna av ett vidgat inflytande
för direktionen. Dennas huvudsakliga uppgifter bör vara att koordinera
och rationalisera förvaltningstjänsten samt anvisa lämpliga former
för tjänstens bedrivande. Direktionens kansli anses också kunna fungera
som ett stabsorgan åt överbefälhavaren i fråga om samordning och rådgivning
på det administrativa och ekonomiska planet. Den närmare innebörden
och konsekvenserna av utredningens förslag måste klarläggas, innan ställning
tages till detsamma. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
understryker vikten av att förvaltningsdirektionens uppgifter klart definieras
och begränsas till frågor som rör den praktiska samordningen av förvaltningarnas
verksamheter. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga anser det
nödvändigt, att direktionens arbetsuppgifter liksom för närvarande begränsas
till samordning och fördelning av arbetsuppgifter. Förvaltningsdirektionen
uttalar att den i huvudsak bör vara ett utredande och samordnande
organ och ett forum för överläggningar på högsta nivå. Det anses betydelsefullt
att provisoriska bestämmelser prövas under tillräckligt lång tid. Med
avseende å de särskilda uppgifter, som föreslagits av utredningen, anför
direktionen — liksom även marinförvaltningen — att den icke lämpligen
bär ha att redan på projektstadiet från teknisk och ekonomisk synpunkt
pröva frågor om materiel och system som berör mer än en försvarsgren;
detta skulle förutsätta att direktionen utbyggdes med kvalificerad sakkunskap
inom ett flertal tekniska områden. Förvaltningsdirektionen framhåller
vidare, att den icke kan i praktiken ges funktioner som styrelse; även om
Kungl. Maj :t uttryckligen ger direktionen befogenheter att besluta i vissa
ärenden, kan detta nämligen — om förvaltningsansvaret icke skall övertagas
Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
02
av divektiones ledamöter — gälla endast sådana ärenden som icke får bindande
organisatoriska eller ekonomiska konsekvenser inom de enskilda ämbetsverkens
ämbetsområden. Sammanfattningsvis anser direktionen att den
bör kunna fatta för berörda myndigheter bindande beslut — i form av direktiv
eller anvisningar — om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, om
inrättandet av samarbetsdelegationer och arbetsgrupper, om enhetliga budgettekniska
regler och metoder samt om enhetliga normer för krigsanskaffningsplaneringen.
Härtill skulle komma utredningar och förslag bland annat
i frågor om gemensamt utnyttjande av förråd in. m. tillhörande viss försvarsgren
samt rekommendationer avseende rationellt samarbete mellan förvaltningarna.
Statens organisationsnamnet framhåller att förvaltningsdirektionen
och det nya statskontoret kommer att få delvis samma arbetsområde
inom försvaret, när det gäller samordning av den interna rationaliseringsverksamheten,
och att samarbetet mellan de båda myndigheterna bör klarläggas
så att dubbelarbete undvikes.
1 fråga om förvaltningsdirektionens sammansättning anför direktionen,
att det bör kunna övervägas att genom ändring av reglerna om beslutförhet
skapa viss frihet för direktionen att sammanträda i den med hänsyn till
ärendenas art lämpligaste formen. I den av utredningen förutsatta »mindre»
direktionen skulle den privata industrien bli representerad genom de av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna. Skäl kan enligt direktionen anföras för
att även den statliga industrien blir företrädd genom chefen för försvarets
fabriksverk, som är ordinarie ledamot i direktionen. Sistnämnda fråga berörs
även av försvarets fabriksstyrelse, som anser tillräckliga skäl icke föreför
ändring av direktionens nuvarande organisation och arbetsformer
i fråga om tygförvaltningsärenden. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga,
som finner att behovet av effektiv samordning mellan förvaltningarna är
mest påtagligt inom tygförvaltningsområdet, anser däremot att anordningen
med en reducerad förvaltningsdirektion för samordningen på detta område
synes ändamålsenlig. De sakkunniga uttalar att de föreslagna uppgifterna
för direktionens ordförande torde komma alt ställa betydligt större krav på
dennes medverkan än nu och att det därför kan ifrågasättas att inrätta en
heltidsavlönad tjänst för ordföranden. Vidare anses suppleanter böra utses
för övriga utanför försvaret stående ledamöter. Den utökning av direktionens
kansli, som möjligen kan erfordras på grund av ökade arbetsuppgilter,
bör enligt de sakkunniga under alla förhållanden begränsas till en
eller annan tjänst.
Förvaltningsdirektionen anser, att i direktionens yttrande föreslagen verksamhet
ställer ökade krav på kansliet, bland annat i fråga om utredningsarbete.
Dessa krav anses bli tillgodosedda, om direktionens förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1961/62 bifalles (uppflyttning av kanslidirektörstjänsten
från Bp 4 till Bp 5 samt tillkomst av två tjänster för förste
byråsekreterare i högst lönegrad A 23) och därjämte den befintliga tjänsten
för byrådirektör i Ae 26 omvandlas till byråchefstjänst i lönegrad Be 1.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
63
Vad utredningen föreslår om överbefälhavarens möjligheter att inträda
som ensamt beslutande ordförande i förvaltningsdirektionen biträdes av
överbefälhavaren, förvaltningsdirektionen och flygförvaltningen. Direktionen
erinrar om att överbefälhavaren såsom ordförande självfallet icke kan
få större inflytande över förvaltningstjänsten än det som direktionen själv
äger utöva. Chefen för armén och armétggförvaltningen anser, att de klaraste
ansvarsförhållandena erhålles om överbefälhavaren i avsedda fall beslutar
i denna sin egenskap och icke såsom ordförande i direktionen. Liknande
mening uttalas av försvarets civilförvaltning och försvarsförvaltningssakkunniga.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap ifrågasätter om
icke majoritetsprincipen borde tillämpas även i det fall att överbefälhavaren
inträder såsom ordförande.
I fråga om budgetarbetets ledning göres icke några egentliga invändningar
mot utredningens förslag. Försvarets civilförvaltning föreslår emellertid,
att personaläskandena för försvarsgrenarna skall — under viss medverkan
av civilförvaltningen — uppgöras i respektive försvarsgrensstaber
och inges till Kungl. Maj :t av försvarsgrenscheferna i stället för av ämbetsverket.
Som motiv härför anföres följande. Vid nuvarande system med fasta
kostnadsramar är civilförvaltningens möjligheter att göra en reell granskning
av de militärorganisatoriska underlagen ytterst begränsade. Ämbetsverket
ser icke någon möjlighet att fullgöra sin del av budgetarbetet på
kortare tid än nu, vilket emellertid skulle bli nödvändigt om alla förslag
till äskanden skall insändas genom överbefälhavaren. Vidare utgör ifrågavarande
arbete för närvarande till stor del ett dubbelarbete.
Inrättandet av en teknisk delegation avstyrkes av de myndigheter, som
yttrat sig därom, såsom icke tillräckligt motiverat.
VI. Vissa särskilda frågor
Gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst
Inom armén sammanföres för närvarande för högre stabstjänst och
högre truppföring särskilt utbildade officerare i en särskild personalkår,
generalstabskåren, varjämte tekniska stabsofficerare bildar eu särskild befordringsenhet
inom fälttygkåren. Officerarna inom generalstabskåren
tjänstgör främst vid försvars- och arméstaberna samt militärbefälsstaberna,
men även vid vissa högre skolor och andra institutioner. Inom marinen
och flygvapnet finnes icke några motsvarigheter till nämnda kår och befordringsenhet
inom armén.
19ö8 års försvarsledningskommitté uttalar, att nuvarande former
för personalens kårtillhörighet icke i tillräcklig utsträckning främjat
den anda av gemensamt ansvar för krigsmakten i dess helhet, som kommittén
anser nödvändig inom krigsmaktens högsta ledning för att åstadkomma
enhetlighet i stabsarbetet, t. ex. vid skapandet av en strategisk grundsyn.
04 Knnyl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
Den enskilde officeren är för närvarande för sin framtid beroende av sin
försvarsgrenschef och av de högre officerare i övrigt som i befordringsberedningarna
bedömer hans lämplighet och föreslår eller avstyrker befordran.
Härtill kommer att försvarsgrenschef av naturliga skäl känner
det som sin plikt att slå vakt om sina underlydandes intressen. Dessa förhållanden
gör — anföres det vidare — att den enskilde officeren vid tjänstgöring
utom egen försvarsgren, t. ex. i försvarsstaben, kan komma i lojalitetskonflikt
mellan den tillfällige chefen och försvarsgrenschefen.
Inrättandet av en gemensam personalkår för stabsofficerare torde enligt
kommittén kunna verka som ett medel att öka den berörda personalens
samhörighet och möjligheterna att på lämpligt sätt kommendera och befordra
dylika officerare. I en sådan kår skulle för högre stabstjänst kvalificerade
officerare från alla tre försvarsgrenarna ingå under den tid de
tjänstgör inom krigsmaktens högsta ledning eller i högre regionala staber.
Det är nämligen väsentligt att gemensamhetsandan finnes icke bara i försvarsstaben
och övriga delar av högsta ledningen utan även inom de regionala
staberna, säger kommittén, som också anser att lämpliga tjänstgöringsföljder
och inom hela krigsmakten samordnade befordringsförhållanden
för högre stabsofficerare bäst kan åstadkommas om dessa officerare
är sammanförda i en kår.
Generalstabskårens nuvarande uppgifter skulle, om en för krigsmakten
gemensam stabskår inrättades, i allt väsentligt komma att övertagas av
denna.
Efter att ha redovisat för- och nackdelar med en gemensam stabskår
uttalar kommittén sammanfattningsvis, att införandet av en sådan kår i
princip ligger i linje med kommitténs synpunkter och förslag rörande en
mer samordnad högsta ledning av krigsmakten men att de praktiska och
tekniska svårigheterna är påtagliga. Kommittén finner det önskvärt att en
särskild utredning av frågan kommer till stånd.
1960 års försvarsledningsutredning instämmer i kommitténs
principuttalanden. Den uttalar vidare, att förberedande undersökningar
rörande en gemensam stabskår torde kunna igångsättas nu men att ställning
icke kan tagas till omfattningen och sammansättningen av en sådan
kår förrän det klarlagts, vilka befattningar i central och regional instans
som bör besättas med personal ur kåren. Underlag härför kommer att
föreligga först sedan beslut fattats om den militära ledningens organisation
i regional instans.
Vissa åtgärder anses emellertid redan nu erforderliga för att åstadkomma
ett intensifierat samarbete i personalfrågor mellan försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna. Sålunda förutsätter utredningen, att militärledningen
kommer att behandla viktigare personalfrågor av gemensam natur.
Därjämte bör chefen för försvarsstaben vara representerad i försvarsgrenarnas
befordringsberedningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
65
Underrättelsetjänstens ledning
1960 års försvarsledningsutredning framhåller, att det måste
finnas en strävan att upprätthålla en godtagbar balans mellan försvarsberedskap
och underrättelseverksamhet. Den beredskap som upprätthålles
vid våra stridskrafter är relativt låg i jämförelse med den som många
stater i vår närhet anser nödvändig för sin säkerhet. Vår beredskap vid
stridskrafterna kan därför godtagas endast under förutsättning att vårt
underrättelseväsen hålles på en hög beredskapsnivå. Med hänsyn härtill
anser utredningen det vara väl befogat, att underrättelseorganisationen successivt
utbygges i enlighet med ett av överbefälhavaren år 1955 avgivet förslag
(jfr 1956 års statsverksproposition, bil. 6, p. 1) vilket hittills föranlett
inrättande av ett fåtal beställningar och tjänster. Härjämte göres vissa
uttalanden om personalförstärkningar för underrättelsetjänst vid en kommande
omorganisation av försvarsstaben.
Sjukvårdstjänstens ledning
Försvarets sjukvårdstjänst har under lång tid varit föremål för olika
utredningar och överväganden. I särskild berättelse den 3 juni 1957 om
för svar ssjukvårdens centrala ledning lämnade riksdagens revisorer en utförlig
redogörelse för utvecklingen till och med våren 1957 och gjorde för
egen del vissa uttalanden i ämnet. Kungl. Maj :t uppdrog den 27 september
samma år åt sjukvårdsstyrelsen att utreda organisationen av den militära
sjukvårdens ledning m. m.
Riksdagens statsutskott tog i sitt utlåtande nr B 34 år 1958 upp de problem
som revisorerna behandlat i nyssnämnda berättelse, varvid revisorernas
förslag sammanfattades i sex punkter:
1. Förnyad översyn av den militära sjukvårdens organisationsformer.
2. Ställningstagande till gemensam försvarsläkarkår.
3. Ställningstagande till gemensam utbildning av värnpliktiga läkare.
4. Det militära veterinärväsendets överförande till sjukvårdsstyrelsen.
5. Frågan om civilförsvarssjukvårdens inordnande i sjukvårdsstyrelsen.
6. Frågan om sjukvårdsstyrelsens förhållande till medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Beträffande »de rent militära sjukvårdsfrågorna» — varmed torde ha
åsyftats punkterna 1.—3. — förklarade sig utskottet kunna helt ansluta
sig till revisorernas synpunkter, och utskottet förordade att uppdraget åt
sjukvårdsstyrelsen skulle utvidgas till att avse en sådan översyn som revisorerna
åsyftat. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet anfört.
Till 1959 års statsverksproposition gjorde chefen för försvarsdepartementet
följande uttalande, vilket icke föranledde någon erinran från riksdagens
sida:
5—1930 01 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 109
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Likaså är enligt min uppfattning frågan om det militära sjukvårdsväsendets
ledning beroende av hur försvarets högsta ledning utformas. Frågan
om försvarets högsta ledning är för närvarande under omprövning, bet
finns därför anledning att dröja någon tid, innan en utredning om försvarssjukvårdens
ledning påbörjas. Sedan utgångspunkterna blivit klara,
kan det däremot bli aktuellt att, möjligen i anslutning till pågående översyn
av försvarets högsta ledning, taga upp frågan om försvarssjukvårdens
och det militära veterinärväsendets organisation.
1958 års försvarsledningskommitté har funnit det angeläget, att
den av chefen för försvarsdepartementet antydda utredningen snarast möjligt
kommer till stånd och att frågan om ledningen av försvarets hälso- och
sjukvård bringas till en lösning. De förslag kommittén framlägger beträffande
krigsmaktens högsta ledning i övrigt anses icke vara direkt avgörande
för hur ledningen av krigsmaktens hälso- och sjukvård bör organiseras.
Kommittén framlägger likväl vissa synpunkter i ämnet.
Överbefälhavaren har i skrivelse den 1 september 1960 hemställt,
att en översyn rörande ledningen av den militära sjuk- och veterinärvården
samt formerna för samverkan såväl inom den militära sektorn som mellan
denna och den civila sektorn måtte komma till stånd i enlighet med vad
som närmare anförts i skrivelsen. Denna har remitterats till 1960 års
försvarsledningsutredning som anmäler att utredningen med anledning
därav igångsatt förberedande undersökningar, i första hand
syftande till att kartlägga de olika aspekter frågan erbjuder såsom totalförsvarsproblem.
Försvarsforskningens ledning
1958 års försvarsledningskommitté anser att överbefälhavarens
behov av att kunna påverka inriktningen av försvarets forskningsanstalts
verksamhet synes i huvudsak vara i tillfredsställande grad tillgodosedda
i olika former. Enligt anstaltens instruktion skall forskningens inriktning
planläggas i samråd med överbefälhavaren, som också äger anvisa forskningsuppgift.
överbefälhavaren äger vidare utse militär befattningshavare
att såsom hans företrädare närvara vid anstaltsstyrelsens sammanträden.
Representanten har visserligen icke rösträtt i styrelsen men väl reservationsrätt.
Genom den ledning av långsiktsplanering och budgetarbete, som
enligt kommitténs förslag skall tillkomma överbefälhavaren, kommer denne
att ha ett direkt inflytande på den ram, inom vilken forskningsverksamheten
skall bedrivas, liksom även på forskningens inriktning.
Om forskningsverksamhetens samordning säger kommittén, att den på
det högsta planet naturligen hör nära samman med långsiktsplaneringen
för försvaret i dess helhet, för vilken överbefälhavaren skall ansvara. Forskningsavdelningen
i försvarsstaben står därvid till hans förfogande som
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
67
samordningsorgan. I övrigt anses däremot linjerna för forskningens samordning
icke vara fullt klara. Kommittén tillmäter samordningsfrågorna
stor betydelse och anser det nödvändigt att man når fram till en effektiv
arbetsrutin. Den uttalar, att forskningsanstalten synes böra vara sammanhållande
härvidlag.
1960 års försvarsledningsutredning ansluter sig till kommitténs
uttalanden.
Centrala värnpliktsbyråns ställning
1958 års försvarsledningskonnnitté, till vars uttalanden i förevarande
ämne 1960 års för svar sledningsutredning ansluter sig,
framhåller att centrala värnpliktsbyrån handhar värnpliktsärenden för
hela försvaret (för närvarande dock med vissa undantag beträffande flygvapnet)
och att det därför i och för sig kunde synas naturligt att byrån
skulle lyda under en för försvaret gemensam myndighet och icke som nu
under chefen för armén. Kommittén har emellertid icke funnit tillräckliga
skäl tala för en förändring av värnpliktsbyråns nuvarande lydnadsställning.
I samband härmed uttalar kommittén bland annat, att det icke kan
anses lämpligt att ställa flera organ än nödvändigt direkt under överbefälhavaren
och därmed öka dennes arbetsuppgifter av sekundär natur till
förfång för huvuduppgifterna.
Yttranden
Rörande frågan om gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst
delar överbefälhavaren och chefen för armén utredningens uppfattning,
att ställning till frågan icke kan tagas förrän beslut fattats om den
militära ledningens organisation i central och regional instans, överbefälhavaren,
som förklarar sig ämna utreda frågan när underlag står till förfogande,
understryker även betydelsen av att chefen för försvarsstaben
blir representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar. Armétygförvaltningen
anser det nödvändigt att i en eventuell gemensam kår ingår
personal med kvalificerad teknisk utbildning, och flygförvaltningen framhåller
att en utredning i ämnet måste beakta behovet av teknisk expertis
i högsta ledningen. En ökad teknisk medverkan anses befogad och skulle
enligt ämbetsverket i viss omfattning kunna frigöra militär personal.
Vad utredningen anfört om underrättelsetjänstens ledning understrykes
av överbefälhavaren och flera andra myndigheter inom krigsmakten. Därvid
erinras om tidigare begärda personalförstärkningar för ändamålet. Uttalandena
om sjukvårdstjänstens och försvarsforskningens ledning samt
centrala värnpliktsbyråns ställning har icke heller mött någon erinran vid
remissbehandlingen.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
VII. Högsta ledningen av det totala försvaret
Det bemyndigande, som låg till grund för tillsättandet av 1958 års försvarsledningskommitté,
avsåg — som tidigare berörts —- en förberedande
utredning rörande frågan om krigsmaktens högsta ledning. Det har därför
icke ankommit på denna kommitté att behandla frågor rörande totalförsvarets
ledning. Enligt de direktiv överbefälhavaren lämnat för utredningsarbetet
har kommittén dock haft att uppmärksamma krigsmaktens
inpassande i det totala försvaret och klarlägga militära synpunkter på en
ändamålsenlig ledning av detta. Kommittén har också gjort vissa uttalanden
i dessa hänseenden.
1960 års försvarsledningsutrednings uppdrag avser såväl krigsmaktens
som totalförsvarets högsta ledning och därjämte krigsmaktens regionala
ledning. Vid anmälan till statsrådsprotokollet av frågan om utredningens
tillsättande anfördes att utredningen borde pröva, huruvida det vore möjligt
och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens högsta
ledning — i vilket ämne ett relativt omfattande underlag redan förelåg —
utan att avvakta de resultat vartill utredningen kunde komma beträffande
totalförsvarsledningen. Om så befanns vara fallet, vore det önskvärt att
förslag till lösning av frågan om krigsmaktens högsta ledning snarast förelädes
Kungl. Maj :t. Ehuru förslagen i utredningens nu föreliggande första
betänkande endast avser krigsmaktens högsta ledning, har där också intagits
vissa redogörelser och uttalanden i fråga om totalförsvarsledningen
och, framför allt, om krigsmaktsledningens beroende av dennas organisation.
1958 års försvarsledningskommitté förklarar sig ha kommit
till den uppfattningen, att variationer i den högsta krigsmaktsledningens
förhållande till och beroende av den politiska ledningen och riksledningen
i övrigt endast i mindre grad har inflytande på dess organisation. Krigsmaktens
högsta ledning har sina huvuduppgifter inom krigsmakten och
dessa uppgifter bör bestämma ledningens organisation och fördelningen
av ansvar, befogenheter och resurser mellan dess myndigheter. En förskjutning
av uppgifter mellan riksledningen och krigsmaktens högsta ledning
säges visserligen kunna leda till förändrad arbetsvolym och därmed
till ökning eller minskning av delar av den militära ledningsorganisationen
men sannolikt ej till principiella ändringar i denna. Det torde således
enligt kommittén icke erfordras annat än smärre justeringar för att inpassa
en ändamålsenligt uppbyggd krigsmaktsledning i totalförsvaret.
1960 års försvarsledningsutredning har efter de överväganden
utredningen hittills ägnat frågan om totalförsvarets ledning ansett sig
kunna draga slutsatserna, att det i fred erfordras en ökad samordning
vid beredningen av totalförsvarsärenden i Kungl. Maj :ts kansli, vilket
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
69
torde förutsätta bland annat organisatoriska förändringar, att totalförsvarsledningen
i krig kräver någon form av krigskabinett samt att den i
Frankrike tillämpade anordningen med en särskild totalförsvarsstab, vilken
organisatoriskt utgör ett mellanled mellan å ena sidan krigsmakten och
de civila försvarsgrenarna och å andra sidan regeringen, icke utgör ett för
svensk del godtagbart alternativ.
I fråga om det inbördes beroendet mellan frågorna om totalförsvarets
och krigsmaktens högsta ledning anföres bland annat följande. Det kan i
och för sig vara tänkbart att det skulle befinnas lämpligt att sammanföra
totalförsvarsfunktioner på annat sätt än nu. En dylik omgruppering finge
i så fall tänkas ha den innebörden, att man bröt ut någon eller några
funktioner av typen stödfunktioner, som förekommer i flera av de nuvarande
totalförsvarsgrenarna. Exempel på sådana funktioner är forskning,
sjukvård, transporter och sambandstjänst. Utredningens förslag
rörande krigsmaktens högsta ledning är emellertid uppbyggt främst med
hänsyn till de grundläggande krigsmaktsfunktionerna operativ verksamhet
i krig, operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering. Det är
överväganden rörande ledningen av dessa funktioner, som ger förslagen
deras karaktär. Ingen av ifrågavarande funktioner är av sådan art, att
den rimligen kan beröras av en eventuell integration med den innebörd
som här antytts. Skulle en dylik integration framdeles bli aktuell, kan
den alltså enligt utredningens mening icke rubba grunderna för den organisation
av krigsmaktens högsta ledning, som nu föreslås.
Utredningen går härefter in på spörsmålet om vilket inflytande en på
ena eller andra sättet åvägabragt ökad samordning inom totalförsvaret kan
tänkas ha på den principiella organisationen av krigsmaktens högsta ledning
och vilka krav som därvid ställes på denna. Oavsett hur samordningen
utformas i högsta instans och i verksinstans, måste enligt utredningen
följande allmänna krav ställas på den centrala ledningen av krigsmakten.
Ledningen måste vara så beskaffad, att den med full auktoritet
kan företräda hela krigsmakten inför regeringen och övriga totalförsvarsmyndigheter.
Härför fordras att den har tillräckliga befogenheter i fråga
om alla väsentliga funktioner inom krigsmakten och tillräckliga resurser
för att utöva dem. Den måste också ha full överblick över krigsmaktens
hela verksamhetsfält. Av dessa skäl är det nödvändigt att order- och andra
kontaktlinjer inom krigsmakten är direkta och enkla. De nu angivna
kraven tillgodoses enligt utredningens mening av det framlagda förslaget
till ny organisation av krigsmaktens högsta ledning, vilket synes ge förutsättningar
för att överbefälhavarens förslag till regeringen, hans anspråk
på övriga delar av totalförsvaret och hans order till de regionala militära
myndigheterna blir samordnade. Krigsmaktens representation utåt blir
enkel och entydig, och de civila myndigheterna kan i sina samråd i fråga
om krigsförberedelsearbete vända sig till eu enda militär myndighet, som
disponerar all erforderlig expertis.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Utredningen anser alltså, att dess nu framlagda förslag kan genomföras
utan att de kommande förslagen rörande totalförsvarets ledning avvaktas.
Vid sådant förhållande finner utredningen det angeläget, icke minst från
beredskapssynpunkt, att krigsmaktens högsta ledning snarast omdanas enligt
utredningens förslag.
Y ttranden
Remissmyndigheterna ansluter sig allmänt till utredningens uppfattning,
att frågan om krigsmaktens högsta ledning kan lösas utan att man avvaktar
de resultat, till vilka utredningen kan komma beträffande totalförsvarets
högsta ledning. Chefen för marinen finner det beklagligt, att utredningen
icke tagit ställning till frågan om försvarsråd (försvarsnämnd),
och anser att det bör övervägas att för riksdagen framlägga förslag i ämnet
i samband med förslagen om krigsmaktens högsta ledning.
VIII. Krigsmaktens regionala ledning
1958 års försvarsledningskommitté har, oaktat frågan om krigsmaktens
regionala ledning icke ingått i dess uppdrag, framlagt vissa synpunkter
i ämnet. I fråga om sambandet mellan central och regional ledning
anför kommittén, att de principiella ändringar av krigsmaktens högsta
ledning, som kommittén föreslår, icke synes påverkas av den regionala
ledningens nuvarande organisation och funktion. Ej heller anses några
ändringar av den regionala ledningen i och för sig vara nödvändiga som
följd av förslaget beträffande den centrala ledningen. Kommittén framhåller
att möjligheterna att samordna den regionala ledningen ökas genom
den organisation för den operativa verksamheten inom högkvarteret, som
kommittén föreslår, och att förstärkning av resurserna vid försvarsstaben
torde ge den centrala ledningen bättre möjligheter att överblicka och lösa
problemen på det regionala planet. Icke minst av beredskapsskäl föreslås
att frågan om ändring av den regionala ledningen tages upp till behandling
först sedan föreslagna åtgärder beträffande den centrala ledningen
genomförts och tillräckliga erfarenheter vunnits rörande dessa åtgärders
inverkan på det regionala planet.
1960 års försvarsledningsutredning, som enligt sina direktiv
har till uppgift att pröva frågan om ökad samordning även på det regionala
ledningsplanet inom krigsmakten, förklarar sig vilja belysa sambandet
mellan den militära högsta och regionala ledningen i syfte att fastställa,
huruvida problemen om den högsta ledningens organisation kan lösas utan
att man avvaktar de resultat vartill utredningen kan komma beträffande
den regionala ledningen. Beträffande innebörden för regionala chefer av
utredningens förslag om den högsta ledningen framhålles bland annat, att
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
chefer för marinkommandon och flygeskadrar kommer att få en dubbel
lydnadsställning på samma sätt som för närvarande är fallet med militärbefälhavarna.
I fråga om operativt krigsförberedelsearbete kommer de
sålunda att lyda direkt under överbefälhavaren men i fråga om mobiliseringsplanläggning
in. m. under vederbörande försvarsgrenschef. För att
en dylik dubbel lydnadsställning icke skall medföra svårigheter för ordermottagarna
är det av avgörande betydelse, att de stabsdelar, som i högkvarteret
bereder ärenden om operativ verksamhet och om mobiliseringsplanläggning
m. m., har ett nära och kontinuerligt samarbete med varandra
samt icke minst att stabernas befattningshavare har en gemensam grundsyn
på aktuella problem och är insatta i varandras verksamhetsområden.
Utredningen anser för sin del, att dess förslag till organisation av högsta
ledningen innebär goda förutsättningar för att de regionala chefernas
dubbla lydnadsställning icke skall medföra några olägenheter av betydelse.
Till svar på en förfrågan från utredningen har överbefälhavaren meddelat,
att han anser att organisationen av krigsmaktens högsta ledning
kan och bör beslutas enligt hans på 1958 års försvarsledningskommittés
betänkande grundade förslag, utan att resultaten av utredningsarbetet
rörande den regionala ledningen avvaktas, överbefälhavaren har angivit
bland annat följande motiv härför.
Den föreslagna omorganisationen av den högsta ledningen kommer att
medföra att det operativa ansvaret koncentreras till överbefälhavaren och
att de operativa orderlinjerna kommer att gå från denna myndighet till
de regionala cheferna. Härigenom förbättras möjligheterna till samordning
av det regionala krigsförberedelsearbetet och av operationernas ledning
i krig. Orderlinjerna vad gäller underhåll, förvaltning m. in. förändras
ej så att den regionala ledningens funktion påverkas. Omorganisationen
av den centrala ledningen försvårar således icke den regionala ledningen
i dess nuvarande form och nödvändiggör därför icke en samtidig
omorganisation av denna.
Tvärtom torde undersökningen av den regionala ledningen underlättas
om den utföres sedan organisationen för och arbetsordningen i den centrala
instansen närmare utformats. En organisation i central instans borde
först få tillfälle att verka. Mot bakgrunden av härvid vunna erfarenheter
kan den centrala ledningsorganisationen slutgiltigt bestämmas och kraven
på den regionala uppställas. En omorganisation innebär en omställningsperiod
som otvivelaktigt medför att arbetskapacitet och fasthet i arbetet
nedgår under och närmast efter tidpunkten för omorganisation. Ur krigsberedskapssynpunkt
synes det därför olägligt att omorganisera såväl den
högsta som den regionala ledningen samtidigt. Även av denna orsak synes
undersökningen av den regionala ledningen böra anstå något.
Utredningen ansluter sig till vad 1958 års försvarsledningskommitté och
överbefälhavaren anlört och anser alltsa, att med lösandet av frågan om
eu ökad samordning av den regionala ledningen kan anstå till eu senare
etapp i utredningens arbete.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Yttranden
De myndigheter som yttrat sig över förevarande spörsmål anser i likhet
med utredningen, att med lösandet av frågan om ökad samordning av
krigsmaktens regionala ledning kan anstå till en senare etapp i utredningens
arbete, överbefälhavaren och armétygförvaltningen anser att erfarenheter
av den centrala ledningens funktion bör avvaktas innan ändringar
vidtages i den regionala ledningen.
IX. Förslag rörande överbefälhavarens, försvarsgrenschefernas
och militärledningens uppgifter in. in.
Överbefälhavaren
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen har konstaterat, att en enhetlig ledning av krigsmakten i
fred och krig är ett villkor för att krigsmakten skall kunna fullgöra sina
uppgifter på effektivaste sätt och för att sålunda största möjliga utbyte
skall erhållas av de resurser, som avses för vårt försvar. I enlighet härmed
bör överbefälhavaren ha ansvar, befogenheter och resurser för att
under Kungl. Maj:t i krig och fred utöva högsta ledningen av den operativa
verksamheten inom krigsmakten, åstadkomma en gemensam inriktning
av dennas ansträngningar och besluta om erforderliga avvägningar
för att tillgodose dess olika behov. Med avseende å de särskilda funktionerna
inom krigsmakten bör överbefälhavarens befogenheter enligt utredningen
ha i huvudsak följande innebörd (jfr avsnitten IV—VI i det föregående).
Överbefälhavaren skall ge operativa order direkt till regionala chefer.
Han skall vidare utfärda grundläggande bestämmelser (order) beträffande
långsiktsplanering, beredskap och andra för krigsmakten gemensamma
frågor. I andra frågor, som sammanhänger med överbefälhavarens ansvar
för operativ verksamhet och långsiktsplanering samt krigsmaktens krigsduglighet
och tjänstbarhet i övrigt, skall han utfärda erforderliga direktiv.
I frågor om de förbandsproducerande funktionerna skall överbefälhavaren
till försvarsgrenscheferna utfärda sådana anvisningar, som är betingade
av hans ansvar för operativ verksamhet och för samordning och enhetlighet
försvarsgrenarna emellan.
Det skall åligga överbefälhavaren att fördela ansvar och arbete samt
reglera samverkan mellan försvarsgrenarna, bland annat i fråga om system
och projekt som är gemensamma för krigsmakten eller berör mer än en
försvarsgrens verksamhetsområde, överbefälhavaren skall äga rätt att —
inom ramen för tillgängliga medel och resurser i övrigt — anbefalla försöksorganisationer
som erfordras för handhavande eller utveckling av
dylika system och projekt. Därvid skall även personal ur viss försvarsgren
kunna underställas chefen för annan försvarsgren.
Kangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961 73
Överbefälhavaren skall äga rätt att åt underlydande chef uppdra beredning
och avgörande av ärenden för hans räkning (huvudstabsprincipen).
Forskningens inriktning skall planläggas av överbefälhavaren och försvarets
forskningsanstalt i samråd, överbefälhavaren skall, liksom i nuläget,
äga anvisa forskningsuppgift åt anstalten, överbefälhavarens inflytande
i övrigt på forskningsverksamheten tillgodoses genom de befogenheter,
som utredningen föreslår skola tillkomma honom i fråga om
långsiktsplanering, samt genom att han skall ha att tilldela forskningsanstalten
en ekonomisk ram som utgångspunkt för dess förslag till
anslagsäskanden.
överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten och budgetarbetet
skall stärkas och komma till uttryck i olika former, nämligen beslut
(i vissa fall meddelade i försvarets förvaltningsdirektion), direktiv och anvisningar.
överbefälhavarens beslut i vissa större frågor skall fattas i militärledningen.
(Utredningens förslag härom redovisas närmare i ett följande
avsnitt.)
För att överbefälhavaren skall kunna genomföra sina uppgifter kräves
att alla centrala myndigheter inom krigsmakten har en ovillkorlig skyldighet
att ge honom systematisk och regelbunden information om verksamhetens
bedrivande inom respektive områden. Denna skyldighet bör ta
sig uttryck bland annat i en ökad orienteringsverksamhet i militärledningen
från försvarsgrenschefernas sida.
Försvarsgrenscheferna
1960 års försvarsledningsutredning
Försvarsgrenscheferna bör enligt utredningen liksom nu vara Kungl.
Maj:t och överbefälhavaren ansvariga för krigsduglighet och tjänstbarhet
i övrigt hos försvarsgrenen och av denna organiserade staber och förband.
De bör följaktligen alltjämt bära det omedelbara ansvaret för de s. k. förbandsproducerande
funktionerna. Denna ledning bör de emellertid utöva
på grundval av allmänna order och direktiv samt anvisningar, som överbefälhavaren
utfärdar. Försvarsgrenschefs förslag och framställningar till
Kungl. Maj :t förutsättes, som angivits i det föregående, skola insändas
genom överbefälhavaren i den mån denne icke beträffande särskilda äiendesgrupper
förordnar annorlunda. Utredningen framhåller anyo, att denna
ordning självfallet icke får leda till sådan fördröjning, att rimlig tid icke
kommer att stå till förfogande för ärendenas beredning i Kungl. Maj:ts
kansli.
Försvarsgrenschef skall ha att efterkomma de direktiv och anvisningar
som överbefälhavaren utfärdar med stöd av sin instruktion. Han skall
vara skyldig att kontinuerligt hålla överbefälhavaren orienterad om verksamheten
inom försvarsgrenen samt att lämna denne det biträde i stabsarbetet
som påfordras.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
I fråga om försvarsgrenschefs befattning med den centrala förvaltningstjänsten
erinras om att försvarsgrenschef enligt utredningens förslag icke
längre skall vara chef för vederbörligt tygförvaltande verk utan öva erforderligt
inflytande på dess verksamhet i andra former.
Försvarsgrenschef erna bör enligt överbefälhavarens närmare anvisningar
inspektera det operativa krigsförberedelsearbete, som utföres av regionala
chefer och andra omedelbart under överbefälhavaren lydande chefer. Denna
verksamhet bör enligt förslaget kunna omfatta icke blott krigsförberedelsearbetet
för användningen av stridskrafter, som organiseras av den egna
försvarsgrenen, utan även åtgärder för samordning av verksamhet, som
skall bedrivas av stridskrafter ur olika försvarsgrenar.
Utredningen framhåller att försvarsgrenscheferna enligt dess förslag
blir inbördes likställda gentemot Kungl. Maj:t och överbefälhavaren. När
de såsom ledamöter i militärledningen har att ta ställning till operativa
och andra för krigsmakten centrala frågor, skall de göra detta på grundval
av ett för militärledningens alla ledamöter gemensamt, allsidigt stabsunderlag,
som framlägges av försvarsstaben. Om en försvarsgrenschef
därvid finner anledning att hävda en uppfattning, som avviker från överbefälhavarens,
är orsaken därtill följaktligen — säger utredningen — att
han drar andra slutsatser av det föreliggande materialet än överbefälhavaren.
Försvarsgrenschefen har i ett sådant fall att ge uttryck för sin uppfattning
i den ordning reglerna för militärledningens arbete föreskriver. De
nödvändiga diskussionerna och åsiktsbrytningarna kommer, till skillnad
från nuläget, att äga rum inom krigsmaktens högsta ledning från gemensamma
utgångspunkter.
I krig bör försvarsgrenscheferna, jämte chefen för försvarsstaben, vara
ställföreträdare för överbefälhavaren.
Militärledningen
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen förutsätter, att överbefälhavaren skall fatta vissa av sina
beslut i militärledningen efter att ha tagit del av övriga ledamöters uppfattningar.
De frågor som bör bli föremål för överläggningar i militärledningen
beskrives på följande sätt. Militärledningen skall överlägga om för
krigsmakten centrala frågor samt verka för samordning och enhetlighet
såväl inom krigsmakten som mellan krigsmakten och övriga grenar av
totalförsvaret. Det skall åligga militärledningen att mot bakgrund av den
av statsmakterna angivna målsättningen för vårt försvar särskilt behandla
grundläggande operativa frågor, förslag till planer för krigsmaktens beredskap,
viktigare ärenden rörande krigsmaktens verksamhet vid krigsfara
och krig, förslag till riktlinjer för krigsmaktens utveckling, frågor rörande
avvägningen mellan försvarsgrenarna, förslag till överbefälhavarens direk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
75
tiv för myndigheternas anslagsäskanden och budgetarbetet i övrigt samt
viktigare frågor rörande utbildning och personal.
Enligt utredningens mening bör bestämmelserna om militärledningen
gälla endast i fred.
Syftena med verksamheten i militärledningen anges av utredningen sålunda.
Verksamheten skall ge ökade förutsättningar för överbefälhavaren
att välja riktiga lösningar och fatta riktiga beslut. Den skall trygga den
samverkan, som är nödvändig för krigsmaktens utveckling och rätta funktion,
samt underlätta genomförandet av överbefälhavarens beslut och
främja en enhetlig utveckling genom den kännedom försvarsgrenscheferna
får om besluten. Försvarsgrenscheferna, som är de för försvarsgrenarnas
utveckling närmast ansvariga cheferna, skall kunna förbereda och verka
för samordning och avvägning inom operativ verksamhet och långsiktsplanering.
De skall genom deltagandet i militärledningens arbete få vidgade
möjligheter att bedöma de olika problemen från hela krigsmaktens
synpunkt ävensom en god uppfattning om överbefälhavarens viktigaste
uppgifter och försvarsstabens verksamhet. Den nackdel, som ligger i att
ensidighet hos en överbefälhavare skulle kunna felaktigt påverka studieoch
utredningsverksamheten och följaktligen avvägningen mellan försvarsgrenarna,
anses genom militärledningens arbete kunna motverkas, liksom
även eventuella risker för minskad livaktighet i den interna militära debatten
och ensidighet i den offentliga försvarsdebatten. Slutligen förutsättes
militärledningen bereda möjligheter att på det högsta chefsplanet stärka
kontakten mellan »operatörer och planerare» samt »organisatörer och
taktiker».
De viktigaste medlen för att nå de angivna syftena anser utredningen
vara dels att diskussionen i militärledningen sker på grundval av ett
gemensamt och allsidigt stabsunderlag, som framlägges av försvarsstaben,
dels att försvarsgrenschefernas nuvarande skyldighet att orientera överbefälhavaren
utsträckes att omfatta även viktigare ärenden som enbart
berör den egna försvarsgrenen. Utredningen föreslår vidare, att ledamot
av militärledningen skall vara skyldig att ange sin ståndpunkt i varje
ärende som förelägges honom. Protokollföring anses alltjämt böra vara
föreskriven. I fall, då överläggning utgör förberedelse för en framställning
av överbefälhavaren till Kungl. Maj :t eller departementschef eller eljest
för överbefälhavarens beslut i en viktig operativ fråga, bör av protokollet
framgå ledamöternas slutliga ställningstaganden samt överbefälhavarens
beslut. När skrivelse avlåtes till Kungl. Maj:t eller departementschef, bör
eventuellt förekommande avvikande meningar återges i skrivelsen eller i
form av protokollsutdrag bifogas denna. Detta bör enligt utredningen betraktas
som en redovisning av råd, vilka överbefälhavaren mottagit men
ansett sig icke böra följa, och det understrykes att avvikande meningar
icke är att anse såsom reservationer till överbefälhavarens beslut.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Utredningen betonar vidare, att militärledningen skall vara ett rådgivande
organ och utgöra ett forum för reglerade överläggningar och utbyte
av informationer mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna samt
att dess verksamhet icke ändrar gällande tjänstevägar för ärendenas handläggning.
Yttranden
Erinringar mot förslagen i förevarande delar göres — utom vad beträffar
formerna för försvarsgrenschefernas inflytande på de tygförvaltande verken
— endast i följande hänseenden. Chefen för armén uttalar, att den
av utredningen förutsatta skyldigheten för försvarsgrenschef att enligt
överbefälhavarens anvisningar inspektera visst krigsförberedelsearbete skall
fullgöras icke i vederbörandes egenskap av försvarsgrenschef utan såsom
ställföreträdande överbefälhavare. Chefen för marinen anser i motsats till
utredningen, att militärledningen bör fungera även i krig, oaktat den då
icke kan arbeta på samma sätt som i fred.
Cheferna för marinen och flygvapnet understryker betydelsen av att
militärledningens verksamhet aktiveras och regleras på det sätt utredningen
angivit; chefen för flygvapnet ser däri ett medel att balansera de
föreslagna ökade befogenheterna för överbefälhavaren.
X. Förslag rörande försvarsstaben och försvarsgrensstaberna
Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber
1958 års försvarslednings kommitté
Kommittén uttalar, att försvarsstaben skall vara överbefälhavarens
stabsorgan och att den skall vara allsidigt sammansatt. Chefen för försvarsstaben
bör enligt kommitténs mening icke vid sidan av att han är
överbefälhavarens stabschef bära det högsta ansvaret under Kungl. Maj :t
för vissa verksamhetsgrenar. Kommittén anför vidare, att försvarsstaben
skall koncentrera sitt arbete till de viktigaste verksamhetsområdena och
icke betungas med detaljarbete samt att den bör befrias från att leda sådan
verksamhet, som visserligen är av för krigsmakten gemensam natur men
av mindre väsentlig art. Som exempel anges utbildning av olika slags
tekniker och specialister, bostadsförmedling och fotogranskning. Sådana
ärendesgrupper anses i största utsträckning böra brytas ut ur försvarsstaben
och tillföras andra myndigheter. Vid den översyn av försvarsstabens
och andra stabers uppgifter och organisation, som förutsättes äga
rum i anslutning till kommande beslut om krigsmaktens högsta ledning,
bör man tillämpa en huvudstabsprincip med en innebörd i huvudsak motsvarande
huvudförvaltningsprincipens.
Kungl. Maj:ls proposition nr 109 år 1961
77
Enligt kommittén bör i försvarsstaben främst följande uppgifter lösas:
a) Grundläggande studier av strategisk och operativ art. Bedömning av
landets samlade behov av stridskrafter. Gemensam inriktning för och samordning
av planeringsverksamheten inom olika delar av krigsmakten.
b) Det operativa krigsplanläggningsarbetet i central instans. Operativa
order till de regionala myndigheterna samt härav föranledda direktiv till
förvaltningsmyndigheterna. Stöd åt samt samordning, övning och kontroll
av verksamheten i regional instans.
c) Upprätthållande av beredskap för operativ ledning i central instans
med särskild uppmärksamhet på förmågan att leda innan krigsorganisation
hunnit intagas samt på genomförandet av övergången till krigsorganisation.
Utbildning och övningar i dessa syften. Utveckling av stabsmetodik.
Förslaget innebär i princip, att sådana ärenden av operativ art eller avseende
därmed nära besläktade stödverksamheter, som nu handlägges i
marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben, men också att i
denna stab upptages vissa studier in. in., som utgör nytillkommande arbetsuppgifter.
I försvarsstaben nybildas ett särskilt organ för ledning av den
operativa verksamheten -— operationsledningen.
I fråga om verksamheten i försvarsgrensstaberna uttalas att vid överförandet
av operativa ärenden till försvarsstaben huvuddelen av arbetsuppgifterna
för de nuvarande operationsavdelningarna i marin- och flygstaberna
kommer att kvarstå. Dessa uppgifter kan i princip hänföras till
något av områdena taktik, mobilisering, utrustning och övningar samt vid
marinen dessutom fortifikations- och byggnadsverksamhet. De är sålunda
icke av operativ art. Arbetsuppgifterna ifråga bör kvarstanna i respektive
försvarsgrensstaber, där operationsavdelningarna ersättes av avdelningar,
som förslagsvis benämnes centralavdelningar. I fråga om arméstabens
organisation anses inga väsentliga förändringar i fråga om ansvars- och
arbetsfördelning erforderliga, men det kan övervägas att även i denna stab
bilda en centralavdelning.
Förslag av överbefälhavaren
I sitt förslag den 16 maj 1960 anför överbefälhavaren bland annat, att
försvarsstabens fredsorganisation måste ses över med hänsyn till de nya
uppgifterna och att i samband därmed även försvarsgrensstaberna bör
anpassas till den ändrade ordningen beträffande det operativa ansvaret.
Försvarsgrenscheferna har i sina till överbefälhavarens förslag fogade
yttranden över kommitténs betänkande bland annat understrukit vikten
av att försvarsstabens arbete verkligen inriktas på de stora frågorna och
att detaljarbete icke utföres där.
I ett till 1960 års försvarsledningsutredning den 23 november 1960 avgivet
förslag till omorganisation av försvarsstaben har överbefälhavaren
angivit, att stabens viktigaste arbetsområden bör vara
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
operativt krigsförberedelsearbete, inkluderande studier; order till regionala
chefer samt direktiv till försvarsgrenschefer och för försvaret gemensamma
förvaltningar; reglering av beredskap inom högkvarteret och den
regionala ledningsorganisationen, övningar och kontroll;
operativ underhållstjänst;
operativ transporttjänst;
operativ sambandstjänst;
underrättelsetj änst;
utrikestjänst (attachéer, FN m. m.);
säkerhetstjänst;
upply sningst j änst;
långsiktsplanering, inkluderande planering för organisation, materiel,
personal, byggnader (befästningar) och ekonomi;
budgetarbete;
befästningsutveckling och rustningsplanläggning samt
personalvårdsverksamhet för hela krigsmakten.
Försvarsstaben skall enligt förslaget även lämna underlag för överbefälhavarens
samverkan med totalförsvaret i övrigt och ombesörja detta
samarbete samt kunna ge underlag för överbefälhavarens ställningstaganden
i samband med den mångskiftande verksamhet, som uppkommer dels
genom förslag till och remisser från Kungl. Maj:t och dels genom samarbetet
med totalförsvarets myndigheter i övrigt. Försvarsstaben skall
också framtaga underlag för militärledningens verksamhet.
En med överbefälhavarens förslag överlämnad studie rörande försvarsstabens
framtida organisation innehåller bland annat förslag till definition
av en huvudstabsprincip. Enligt förslaget bör en sådan princip innebära,
att högre chef kan fördela ärenden eller grupper av ärenden till honom
underställd chef eller myndighet för beredning. Denne underställde chef
låter bereda ärendet på samma sätt som annars skulle ha skett i den högre
chefens stab och föredrar (låter föredra) ärendet för den högre chefens
beslut. Högre chef kan, generellt eller i särskilda fall, delegera beslutanderätt
i ärenden, som fördelats enligt huvudstabsprincip, till den beredande
myndigheten, som i så fall beslutar på uppdrag av den högre chefen.
Huvudstabsprincipen anses främst böra tillämpas på sådana ärenden som
medför stort antal beslut av rutinmässig karaktär eller för vilka en underställd
myndighet själv förfogar över tillräcklig expertis eller av andra skäl
har tillräcklig kapacitet. Vidare anföres att försvarsstaben i fråga om ärenden,
som utlagts för handläggning enligt huvudstabsprincipen, skall kunna
inskränka sin verksamhet till en allmän uppföljning av utvecklingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
79
1960 års försvarsledningsutredning
Utredningen anser, att den av 1958 års kommitté föreslagna ansvarsoch
arbetsfördelningen mellan högre staber i princip är lämplig och att
anförda motiveringar är bärande, varför utredningen vid sina överväganden
rörande försvarsstabens verksamhet och inre organisation utgått från
grundprinciperna i kommitténs förslag. Utredningen finner heller icke
anledning till erinran mot överbefälhavarens förslag rörande försvarsstabens
arbetsområde. Liksom 1958 års kommitté och försvarsgrenscheferna
betonar utredningen, att från den nya försvarsstaben bör avlastas vissa
ärendesgrupper av för krigsmakten gemensam natur och att staben icke
får betungas med detaljarbete. Utredningen föreslår att bestämmelser införes
om en huvudstabsprincip, innebärande att överbefälhavaren skall äga
ålägga underställda myndigheter att för hans räkning bereda ärenden och
i vissa fall besluta på hans uppdrag. En tids arbete i den nya organisationen
är enligt utredningens uppfattning nödvändigt för att man skall få
tillräckligt underlag för att bedöma i vilken utsträckning huvudstabsprincipen
kan och bör tillämpas.
Utredningen konstaterar att arbetsomfånget i försvarsstaben kommer
att öka, utan att en motsvarande minskning sker i försvarsgrensstaberna.
Skälen härtill är främst att försvarsstabens befattning med operativ verksamhet
och långsiktsplanering föreslås bli utvidgad och intensifierad.
Arbetsuppgifter, som tidigare icke alls eller endast otillräckligt beaktats,
bör enligt utredningens mening nu tillgodoses för att de allmänna krav på
krigsmaktens högsta ledning som utredningen uppställt skall kunna fyllas.
Enär frågorna om försvarsgrensstabernas framtida arbetsomfång och
inre organisation nära sammanhänger med motsvarande frågor beträffande
försvarsstaben, bör de enligt utredningens mening undersökas med utgångspunkt
i förslagen rörande denna stab. En dylik undersökning anses
emellertid påkallad även av andra skäl än den föreslagna försvarsledningsreformen;
sålunda erinras om att alla tre försvarsgrensstaberna sedan flera
år arbetar i provisoriska organisationsformer. Utredningen anser därför,
att dessa stabers organisation bör underkastas en allmän och genomgripande
översyn, vars huvudändamål bör vara — förutom en anpassning till
försvarsledningsreformens principer — att åstadkomma rationalisering och
ökad fasthet i organisationen, överbefälhavaren föreslås erhålla Kungl.
Maj:ts uppdrag att efter försvarsgrenschefernas hörande inkomma med
förslag i ämnet vid sådan tidpunkt, att erforderliga förändringar kan
genomföras från och med budgetåret 1962/63.
Yttranden
Chefen för armén förklarar sig vilja med skärpa understryka vikten av
alt den närmare utformningen av försvarsstabens organisation och verksamhet
grundas på den av 1958 års försvarsledningskommitté formulerade
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
principen, att staben skall koncentrera sitt arbete till de viktigaste verksamhetsområdena
och icke betungas med detaljarbete. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
anser det böra tillses att icke dubbelarbete eller
andra komplikationer uppkommer genom att inom centrala staber utföres
sådant arbete, för vilket förvaltningarna är avsedda och har personal. I
samband härmed framhålles angelägenheten av att den ganska omfattande
anskaffning av telemateriel, som nu äger rum inom försvarsstaben, överföres
till förvaltningssidan.
Försvarets civilförvaltning understryker vikten av att försvarsgrensstabernas
organisation underkastas en allmän och genomgripande översyn i
de syften utredningen angivit. Chefen för marinen anser det icke möjligt
att utan skadlig forcering helt genomföra ifrågavarande översyn till den
tidiga tidpunkt, som utredningen räknat med. Enligt marinchefen bör en
omorganisation, i varje fall av marinstaben, grundas på erfarenheterna
från den nya utformningen av försvarsstaben m. m. och därför ske successivt
under de närmaste åren. Chefen för armén uttalar, att de arbetsuppgifter,
som avses skola överföras från försvarsstaben till arméstaben,
är så begränsade att några omfattande ändringar i arméstabens fredsorganisation
icke förutses bli erforderliga på grund därav.
Försvarsstabens inre organisation
Försvarsstabens nuvarande organisation framgår i sina huvuddrag av
bilaga 1.
Under de senaste åren har chefen för försvarsstaben i sina förslag till
anslagsäskanden anmält följande behov såsom särskilt angelägna, nämligen
att souschefskapet, som enligt stabschefens beslut med stöd av gällande
instruktion är förenat med chefskapet för sektion I, frikopplas härifrån
och att souschefen får — utöver att vara ställföreträdande chef — som
främsta uppgift att samordna de operativa ärendena med planeringsärendena;
att
en ny befattning för sektionschef inrättas;
att särskilda beställningar inrättas för planeringssektionens avdelningschefer;
att
en ny beställning för regementsofficer tillkommer i utrikesavdelningen
samt
att en centralavdelning får inrättas.
Kungl. Maj :t har lämnat medgivande av innebörd att souschefen för
tiden den 1 oktober 1960—den 30 september 1961 frikopplas från chefskapet
över sektion I och att denna sektion ställes under ledning av en
tjänsteförrättande sektionschef. Till övriga förslag har statsmakterna icke
tagit ställning.
Kunt/l. Maj:lx proposition nr 109 År 1901
81
195 8 års försvar sled n i ngskomm i tté
Kommitténs organisationsförslag innebär följande.
Armé-, marin- samt flyg- och luftförsvarsavdelningarna utgår ur nuvarande
sektion 1. Eu ny organisationsenhet bildas i försvarsstaben. Denna
enhet benämnes operationsledningen och ingår organisatoriskt vid sidan
av nuvarande sektioner. Försvarsstabschefen bör utöva det omedelbara befälet
över operationsledningen. Han skall i princip främst ägna sig åt den
operativa verksamheten och den härmed nära sammanhängande långsiktsplaneringen.
Dessa uppgifter är av sädan vikt och omfattning att försvarsstabschefen
bör så långt möjligt befrias från ledningen av stabens verksamhet
i övrigt. De befogenheter, som i enlighet härmed måste delegeras,
bör samlas hos en särskild, kvalificerad befattningshavare. En beställning
för souschef vid försvarsstaben erfordras därför.
I fråga om försvarsstabens organisation i övrigt föreslås att i sektion I
tillkommer en allmän avdelning med uppgift främst att bereda sådana
ärenden, som nu åvilar sektionens operativa avdelningar men som med
hänsyn till sin art varken bör överföras till operationsledningen eller, med
tillämpning av en huvudstabsprincip, överflyttas till andra myndigheter.
Det anses även böra övervägas att överföra press- och filmavdelningen till
sektion 1 eller II, varigenom sektion 111 skulle kunna utgå.
Operationsledningen skall alltså enligt kommitténs förslag trämst utföra
det samordnade operativa stabsarbetet. Dess inre organisation föreslås
skola uppbyggas efter funktionella grunder. Operationsledningen kan sålunda
innehålla en del som handlägger ärenden rörande beredskap, en
annan del som svarar för det kontinuerliga arbetet med den strategiska
studien och en tredje som har till uppgift att utarbeta order och anvisningar
för det operativa krigsförberedelsearbetet. Andra funktionella indelningsgrunder
är tänkbara, men oavsett vilken grund som kan komma
att väljas bör eu beredskapsdel alltid ingå. Denna representerar högkvarterets
beredskap för operativ ledning. Den hör ha till uppgift att genomföra
spel och övningar för träning av egen färdighet i lösande av krigsuppgifter
samt leda utbildning och träning av i angelägenhetsordning — operationsledningen
i dess Iredstida sammansättning, den krigsorganiserade
operationsledningen, högkvarterets olika delar samt regionala staber. Den
bör utveckla stabsmetodik i samverkan med operationsledningens övriga
delar samt forskningsanstalten och de militära högskolorna.
I fråga (till organisation och personalbehov för långsiktsplaneringen
anser kommittén, att den nuvarande personaltillgången i den provisoriskt
inrättade planeringssektionen utgör eu god grund för att bygga upp en
organisation med tillräcklig stadga. Nuvarande provisorium beträffande
sektionens personalorganisation bör emellertid hävas, och beställningar bör
6 1930 fil liihoni/ till riksilui/ens protokoll 1901. 1 samt. Xr 109
82
Kniii/l. Maj:h proposition nr 109 År 1901
tillkomma på försvarsstabens stat för den nuvarande personalen. Personalförstärkningar
i övrigt erfordras enligt kommitténs mening bland annat
för att tillgodose önskemål om expertis för vetenskaplig analys.
Förslag av överbefälhavaren
Enligt överbefälhavarens förenämnda förslag den 28 november 1960 till
1960 års försvarsledningsutredning bör försvarsstaben i stort indelas sålunda:
Försvarsstabschef.
Souschef.
Operationsledning — överbefälhavarens operativa ledningsorgan.
Sektion 1 — operativa stödfunktioner.
» II — underrättelse- och säkerhetstjänst.
» III — upplysningsverksamhet.
> IV — långsiktsplanering och budgetarbete.
Befästningsinspektion.
Personalvårdsbyrå.
Adjutanturavdelning — försvarsstabens personal, förvaltning, kassa,
expedition m. m.
Operationslerfningens huvudsakliga uppgifter bör enligt förslaget vara
att lämna överbefälhavaren underlag för operativa bedömningar och beslut,
utarbeta strategiska och operativa studier, utarbeta och utge överbefälhavarens
order och anvisningar för operativt krigsförberedelsearbete i central
och regional instans, tillse krigsmaktens och framför allt ledningsorganisationens
beredskap, anordna och biträda vid av överbefälhavaren
anbefallda spel och övningar och vid hans kontroll av operativt planläggningsarbete
samt framtaga operativt underlag för militärledningens arbete.
Operationsledningen bör enligt överbefälhavarens mening indelas i tre delar
efter de funktionella grunder 1958 års försvarsledningskommitté angivit.
Genom denna indelning blir personalen icke knuten till försvarsgrensvis
indelade arbetsuppgifter, utan alla tvingas bearbeta förelagda uppgifter ur
den samlade krigsmaktens synvinkel. Huvuduppgiften blir att arbeta fram
och vidareutveckla en strategisk grundsyn och att bringa denna att tränga
igenom i högkvarterets och de regionala ledningsorganens hela verksamhet.
överbefälhavaren understryker, att införandet av den gemensamma
operationsledningen är den för reformen av den högsta militära ledningen
viktigaste förändringen inom försvarsstaben. Om operationsledningen tillkommer
och kompletteras med viss personal för underrättelse-, underhållsoch
sambandstjänst, skapas möjligheter för försvarsstaben att åt överbefälhavaren
och militärledningen framtaga ett allsidigt underlag för den
operativa verksamheten inom krigsmakten.
Knntjl. Mnj:ts proposition nr 109 år 1901
83
Sektion 1 bör enligt överbefälhavarens förslag ba till uppgift att koordinera
och handlägga all sådan följd- och stödverksamhet, som operationsledningens
och planeringssektionenx verksamhet kan föranleda men som
dessa icke själva bör belastas med. Dit hör i främsta rummet sådan operativ
stödverksamhet, som redan nu handlägges vid kvartermästar-, kommunikations-
och signaltjänstavdelningarna. Den får ökad omfattning i vad avser
marinen och flygvapnet genom att den operativa underhållsplanläggningen
koncentreras till försvarsstaben. Signaltjänstavdelningens nuvarande tekniska
och ekonomiska arbetsuppgifter hör enligt överbefälhavaren i överensstämmelse
med huvudförvaltningsprincipen så småningom avvecklas
och fördelas på förvaltningarna. Avdelningens uppgift bör kunna avgränsas
till att gälla den operativa sambandstjänsten med tillhörande signalskyddstjänst.
Några få högt kvalificerade sambandstekniker bör dock även i fortsättningen
permanent ingå i försvarsstaben för att ombesörja samverkan
i utvecklingsarbetet med televerket och olika myndigheter inom krigsmakten.
överbefälhavaren föreslår även att en allmän avdelning inrättas i sektion
I. Avdelningens uppgifter bör främst vara att genomföra utredningar
av mera allmän karaktär samt att behandla remisser. Vid avdelningen bör
även handläggas andra för krigsmakten gemensamma ärenden såsom
administrativ beredskap, neutralitetsfrågor, ingenjörtekniska ärenden samt
ärenden om samverkan med civila myndigheter.
Sektion II bör liksom hittills ha underrättelse- och säkerhetstjänst som
sina uppgifter. Organisationen bör i stort bibehållas. Fotoavdelningens
huvuddel föreslås dock överförd till arméstaben, där den skall kunna utnyttjas
av överbefälhavaren enligt huvudstabsprincipen, varjämte utrikesavdelningens
nuvarande uppdelning på två byråer anses böra ersättas med
en indelning i avdelningar.
överbefälhavaren reser bestämda invändningar mot försvarsledningskommitténs
förslag att press- och filmavdelningen skall överföras till
sektion I eller II och att sektion III därvid bör utgå. Härom uttalas bland
annat följande. Sektion III :s uppgift bör vara att handha upplysningsverksamheten
i fred och krig för överbefälhavarens behov. Både denne och
chefen för försvarsstaben måste i fred lill sitt omedelbara förfogande ha
en representativ, allmänt kunnig, erfaren och omdömesgill officer som upplysningsofficer,
såväl när det gäller att inåt och utåt med auktoritet och
utan omgång tillhandagå de allmänna och militära nyhets- och informationsorganen
med aktuella upplysningar berörande hela försvaret som när
det gäller att genomföra planläggningen för försvarets del av den inåt- och
utåtriktade upplysningsverksamheten i krig i samarbete med civila organ
med motsvarande uppgifter. Han måste också besitta personlig auktoritet
vid sitt samarbete med eu rad militära och civila upplysningsorgan. Han
skall vidare vara lämpad att företräda överbefälhavarens synpunkter i ett
84
Knngl. Maj:In proposition nr 109 ur 1901
flertal kvalificerade nämnder, t. ex. beredskapsnämnden för del psykologiska
försvaret och försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd,
samt i arbetsutskott i sådana organisationer som Folk och Försvar. Fn
sådan officer måste besitta kvalifikationer, som meriterar honom för eu
sektionschef sbefattning.
Uppgifterna för sektion IV hör enligt överbefälhavaren avpassas så att
sektionen kan anskaffa, sammanfatta, bearbeta och utvärdera allt det
underlag, som överbefälhavaren behöver för ledning av långsiktsplaneringen
och därav följande budgetarbete inom krigsmakten. Sektionen skali
därvid principiellt endast verka som ledande och samordnande organ i
högkvarteret i nära samarbete med motsvarande organ i försvarsgrensstaber,
förvaltningar och forskningsanstalten. Men sektionen måste också
vara kapabel att under chefen för försvarsstaben la initiativ till och själv
leda vissa grundläggande gemensamma undersökningar och analyser. Både
organisations-, personal-, materiel- och ekonomisk planering måste kunna
granskas och ledas. Det är betydelsefullt att sektionens budgetpersonal är
kvantitativt rustad för att tränga in i och följa upp budgetarbetet inom
högkvarterets olika delar i sådan omfattning, att överbefälhavaren kan
erhålla hållbara ekonomiska kalkyler för sin långsiktsplanering och sina
ställningstaganden till myndigheternas förslag till äskanden.
I fråga om samordningen mellan verksamheten vid operationsledningen
och sektion IV anföres, att del blir försvarsstabschefens angelägenhet att
inför överbefälhavaren åstadkomma en slutlig operativ värdering på grundval
av operationsledningens bedömningar och planeringssektionens allsidiga
undersökningar. Sektionen föreslås indelad i planeringsavdelning,
forskningsavdelning och budgetdetalj.
Enligt överbefälhavarens mening är erfarenheterna från den nyinrättade
personalvårdsbgråns ställning, indelning m. in. goda, och några skäl för
ändringsförslag anses icke föreligga.
Genom inrättandet av en ad jutnntnrrwdelning uppnås enligt överbefälhavaren
en rationalisering av nuvarande uppgiftsfördelning mellan adjutanturen,
förvaltningsofficeren, kassan och chefsexpeditionen. Vissa uppgifter
bör även överföras till allmänna avdelningen i sektion I.
överbefälhavaren föreslår vidare alt befristningsinspektionen (d. v. s.
inspektören över rikets befästningar med stab) överföres till försvarsstaben
och framhåller därvid hland annat, att inspektionen icke är något förvaltningsorgan
utan ett rent stabsorgan, som åt överbefälhavaren (försvarsstabschefen)
utför grundläggande utredningar och utger anvisningar
till regionala chefer. Befästningsverksamheten har genom vapenteknikens
utveckling fått en allt större inverkan på de operativa bedömandena. Den
medför också allt större ekonomiska och tekniska avvägningsproblem,
emedan ökade skyddsnivåer och utspridning av befästningar ökar kostnaderna.
I befästningsinspektionen genomföres vidare den omfattande rust
-
85
Kanyl. Mnj:ts proposition nr 109 är 1961
ningsplanläggningen i central instans, vilken står i direkt sammanhang
med den operativa planläggningen och är av största betydelse med hänsyn
till vapenutvecklingen. Alla avvägningsproblcm, som måste studeras, och
de operativ t-lckniska överväganden och anvisningar, som måste utfärdas,
anses bestämt tala för att den främsta befästningstekniska expertisen
knytes närmare till överbefälhavaren och försvarsstaben. Visserligen äi
inspektörsbefattningen kombinerad med befattningen som chef för befästningsbyrån
i fortifikationsförvaltningen, men detta i)ör enligt överbefälhavaren
icke hindra att inspektionen, vilken icke har några uppgifter i
förvaltningen, överflyttas till försvarsstaben. Frågan om inspektörens ställning
såsom chef för fortifikationskåren upptar överbefälhavaren icke till
behandling.
Arbetsfördelningen mellan försvarsstabschefen och souschefen bör enligt
överbefälhavaren bestämmas av den förstnämnde allt efter behov och personliga
förutsättningar, överbefälhavaren framhåller att samverkan och
samarbete med civila delar av totalförsvaret samt representation i nämnder,
råd och motsvarande institutioner därvid kommer i hlickpunkten,
ävensom samordning av verksamheten i operationsledningen med verksamheten
i fråga om stödfunktionerna och deras återverkningar i försvarsgrensledningarna
och hos andra myndigheter. Överbefälhavaren föreslår
vidare att han skall kunna låta sig företrädas av antingen försvarsstabschefen
eller souschefen, vilket icke hindrar att överbefälhavaren — särskilt
i frågor, där ansvar delegerats till försvarsgrenschef jämlikt huvudstabsprincipen
— lämpligen kan företrädas av denne.
Överbefälhavaren framför även synpunkter och förslag rörande försvarsstabens
organisation i krig. Man framhåller, att organisationen i krig icke
bör ändras, förrän högkvarterets krigsorganisation blivit föremål för översyn.
Detta kan icke lämpligen ske förrän förändringarna i fredsorganisationen
blivit fastställda och uppgiftsfördelningen mellan de högsta cheferna
bestämts. Dessutom kan en ny krigsorganisation icke omedelbart tillämpas,
emedan förberedelserna för att genomföra eu sådan måste ta avsevärd
tid. Det torde emellertid, anför överbefälhavaren, efter genomförda förändringar
i fred sorganisationen vara möjligt att provisoriskt ändra krigsorganisationen
så att högkvarterets operativa verksamhet kan anpassas till
grundtankarna i 1958 års försvarsledningskommittés betänkande. Studier,
övningar och installationer kan genomföras nligt principerna för kommande
krigsorganisation.
Vid överbefälhavarens förslag har fogats yttranden av försvarsgrensclieferna.
Dessa har biträtt förslaget i princip men i flera hänseenden framfört
kritik mot detaljer i organisationen. De bär även anmält all det föreligger
avsevärda svårigheter att i nuläget avstå personal och framför allt
beställningar i den omfattning överbefälhavaren förutsatt. I fråga om
86
Kungl. Majits proposition nr 109 nr 1961
enskildheterna i försvarsgrenschefernas yttranden torde få hänvisas till
1960 års försvarsledningsutrednings betänkande.
1960 års försvars lednings utred ning
Utredningen ansluter sig i allt väsentligt till de principiella synpunkter,
som överbefälhavaren anlagt på försvarsstabens indelning i stort och på
uPPS''ftsfördelningen mellan olika stabsdelar, men framhåller följande.
I nuvarande sektion III ingår press- och filmavdelningen samt krigshistoriska
avdelningen. Utredningen förutsätter liksom överbefälhavaren,
att sistnämnda avdelning i enlighet med förslag av 1958 års militärhistoriska
utredning skall utgå ur försvarsstaben. Därvid anser utredningen
tillräckliga skäl icke föreligga för att bibehålla en särskild sektion för upplysnings-
och pressverksamhet. Antalet direkt under chefen för försvarsstaben
lydande chefer bör enligt utredningens mening begränsas så långt
det är rimligt och möjligt. Utredningen föreslår -- under erinran om 1958
års försvarsledningskommittés förslag i frågan — att press- och filmavdelningen
anknytes till sektion II, varigenom även vinnes en jämnare belastning
på sektionscheferna. I likhet med överbefälhavaren anser utredningen
att det bör ställas höga krav på personliga kvalifikationer hos den
officer, som under chefen för försvarsstaben ansvarar för presstjänsten
inom staben. Dessa krav bör dock enligt utredningens mening kunna väl
uppfyllas av en regementsofficer, utan att denne behöver vara sektionschef.
Det bör enligt utredningen förutsättas att avdelningschefen kommer
att i arbetsordning ges erforderlig handlingsfrihet — på samma sätt som i
nuläget — att sköta sina uppgifter. Utredningen tillägger, att om en starkare
koncentration av krigsmaktens upplvsningstjänst kommer att beslutas
i anslutning till pågående särskild utredning, det bör övervägas huruvida
försvarsstabens upplysningsavdelning bör få en annan ställning inom
stabens organisation. — Intill dess beslut fattats om de organisatoriska
formerna för den krigshistoriska verksamhetens bedrivande, anses krigshistoriska
avdelningen böra stå direkt under chefen för försvarsstaben,
något som kan antagas icke påverka dennes arbetsbörda i nämnvärd grad.
Den av utredningen föreslagna indragningen av sektion III aktualiserar
frågan om hur sektion IV (planeringssektionen) i fortsättningen bör benämnas,
Utredningen liar vid övervägande härav funnit sig böra föreslå,
att denna sektion får benämningen »planeringsledningen». Enligt utredningens
mening ges därigenom lämpligt uttryck åt att detta organ vid sidan
av operationsledningen företräder den mest väsentliga av försvarsstabens
verksamhet.
I fråga om befästningsinspektionen anser utredningen att den från och
med budgetåret 1961/62 bör överföras till försvarsstaben. Inspektören över
rikets befästningar är i nuläget tillika byråchef i fortifikationsförvaltningen
och chef för fortifikationskåren. I förstnämnda egenskap är han tillika
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
ställföreträdare för chefen för fortifikationsförvaltningen. Utredningen anför,
att inspektören efter överflyttningen till försvarsstaben icke längre kan
åläggas förvaltningsuppgifter, varför han bör frigöras från befattningen
som byråchef och eu ny tjänst för byråchef inrättas i fortifikationsforvaltningen.
1 samband härmed erinras om att utredning om fortifikationsförvaltningen
pågår genom 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.
Frågan om inspektörens ställning såsom personatkårchef bör närmare
undersökas, säger utredningen, som dock anser övervägande skäl tala för
att inspektören bibehåller chetskapet över fortifikationskåren och i denna
egenskap alltjämt lyder under chefen för armén.
Beträffande arbetsfördelningen mellan försvarsstabschefen och souschefen
har överbefälhavaren ansett, att den bör bestämmas av försvarsstabschefen
allt efter behov och personliga förutsättningar. 1958 års
försvarsledningskommitté räknade däremot med att försvarsstabschefen
främst skulle ägna sig åt den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen
och att de av stabschefens befogenheter i övrigt, som på grund härav
måste delegeras, skulle samlas hos souschefen. Utredningen finner övervägande
skäl tala för överbefälhavarens förslag.
Enligt utredningens mening bör försvarsstabens fredsorganisation således
i huvudsak ordnas i enlighet med överbefälhavarens förslag, ehuru
med de ändringar som här berörts.
Vad överbefälhavaren anfört om försvarsstabens krigsorganisation har
icke givit utredningen anledning till erinran.
Yttranden
överbefälhavaren framhåller att den föreslagna organisationen av försvarsstaben
måste betraktas som preliminär och att justering kan bli erforderlig,
sedan vidare erfarenheter vunnits och i samband med översynen
av försvarsgrensstabernas organisation. Liknande synpunkter framföres av
chefen för armén.
Inrättandet av en befattning som souschef i försvarsstaben avstyrkes
av chefen för armén, som hänvisar till att motsvarande anordning prövats
vid arméstaben men där befunnits medföra oklara ansvarsförhållanden. I
stället bör man enligt arméchefen hland annat undersöka möjligheterna
att minska antalet direkt under stabsehefen lydande enheter. V.ivilförsvarxstijrelsen
ansluter sig däremot till utredningen på denna punkt och anför,
att främst förslagen om inrättande av eu souschefshefattning och en allmän
avdelning medför förbättrade möjligheter till samverkan mellan krigsmaktens
och civilförsvarets högsta ledning. 1 samband härmed betecknat
styrelsen det som angeläget, att försvarsstaben lar erforderliga resurser
för det omfattande arbete, som är förenat med planläggning och genomförande
på militär sida av övningar med totalförsvarets ledningsorgan.
88
Kanyl. Maj.ts proposition nr 109 nr 1961
Frågan om upplysningsorganets ställning i organisationen har föranlett
åtskilliga uttalanden, överbefälhavaren motsätter sig att upplysningsverksamheten
inordnas i sektion II, som genom underrättelse- och inrikesavdelningarna
företräder i förhållande till nämnda verksamhet motsatta
intressen rörande publicitet. Press- och upplysningsverksamheten, som
berör hela stabens arbetsområde, bör handläggas vid ett organ som står
direkt under stabschefen. Vidare framhålles bland annat att ett bibehållande
av benämningen sektion ger överensstämmelse med krigsorganisationen.
Enligt överbefälhavarens uppfattning bör gällande organisation icke
ändras i avvaktan på resultatet av pågående utredning om försvarsupplysningen.
Sistnämnda ståndpunkt intar också 1960 års försvarsupplysningsutredning
och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Utredningen
anför vidare att den lör närvarande icke kan förorda ett avskaffande
av sektion III som centralorgan för krigsmaktens upplysningsverksamhet.
Beredskapsnämnden har den allmänna uppfattningen, att den
militära upplysningsverksamheten bör företrädas av en sektionschef i försvaisstaben,
vilken intar en sådan ställning att han av allmänheten betraktas
som en auktoriserad talesman för den militära högsta ledningen.
Chefen för armén föreslår, att upplysningsavdelningen tillsammans med
personal vårdsbyrån och den föreslagna adjutanturavdelningen infogas i en
sektion III. Visserligen har personalvårdsbyråns ställning nyligen fastställts
av statsmakterna, men arméchefen anser omorganisationen av försvarets
högsta ledning innebära eu så stor omvälvning, att byråns lydnadsförhållanden
trots detta bör tas upp till förnyad granskning. Chefen för flygvapnet
anser överbefälhavarens förslag vara att förorda, medan chefen för
marinen föreslår en fristående upplvsningsavdelning direkt under försvarsstabschefen.
Den föreslagna namnändringen från sektion IV till planeringsledningen
avstyrkes av överbefälhavaren, som uttalar att parallellitet med operationsledningen
icke föreligger beträffande uppbyggnad och ledning, samt av
chefen för armen, som föreslår benämningen »studie- och forskningssektion».
Sistnämnda förslag sammanhänger med att arméchefen anser gränsdragningen
mellan operationsledningen och planeringsorganet böra göras
annorlunda än utredningen tänkt sig. Försvarets forskningsanstalt anser
att planeringsledningen bör, liksom nuvarande sektion IV, innefatta eu
avdelning för operationsanalys i avvaktan på eu nödvändig översyn av försöksorganisationen
för operationsanalytisk verksamhet. Det av 1954 års
utredning rörande totalförsvarets personalbehov framförda önskemålet om
en regementsofficersbeställning för personalplanering understrykes av
denna utredning och tillstyrkes av överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna,
arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarssIyreisen.
Befästningsinspektionens inordnande i försvarsstaben tillstyrkes av
fortifikations förvaltningen, som föreslår att i samband därmed två civila
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
tjänster i lönegraderna Ae 10 och Ae 7 samt en arvodesbefattning i A: 24
överföres från förvaltningens till försvarsstabens stat. Förvaltningen anför
vidare att en ny tjänst i lönegrad Bp 4 för chef för ämbetsverkets befästningsbyrå
måste inrättas på verkets stat. Överbefälhavaren framför i
huvudsak samma förslag men förutsätter att den nya tjänsten uppföres
på fortifikationskårens personalförteckning och att ytterligare en tjänst
(Ae 7) skall överföras till försvarsstabens stat. Även 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
tillstyrker att inspektionen inordnas i försvarsstaben.
Statskontoret uttalar däremot att detta förslag icke bör närmare prövas
förrän resultatet av den åt försvarsförvaltningssakkunniga uppdragna översynen
av fortifikationsförvaltningens organisation föreligger. Chefen för
armén finner ansvarsförhållandena icke vara i erforderlig grad utredda
och anser att dessa frågor bör klarläggas närmare, innan beslut fattas
om inspektionens överförande till försvarsstaben. Icke heller chefen för
marinen finner utredningens motiv på förevarande punkt vara övertygande;
vissa av befästningsinspektionens uppgifter är enligt marinchefen
icke av den arten att de bör inrymmas i försvarsstaben.
Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation
1958 års försvarsledningskommitté
Kommittén uttalar att det föreligger en påtaglig brist på stabspersonal
för den av kommittén föreslagna, delvis mycket kvalificerade stabstjänsten.
Redan den nuvarande verksamhetens omfattning medför stundom, att
stabspersonalen i de högre staberna pålägges alltför stora uppgifter. Kommittén
framhåller även att dess förslag till personalökningar är ringa och
att de behov som måste täckas i allt väsentligt hänför sig till verksamhetsområden,
som i nuläget är eftersatta. Förslagen innebär, att beställningar
inrättas för souschef i försvarsstaben i lönegrad Bo 4 och för de tre högsta
befattningshavarna i operationsledningen i lönegrad Bo 4/3. Härutöver
föreslås att beställningar tillkommer i planeringssektionen för den personal,
som nu är kommenderad dit för tjänstgöring. Chefen för planeringssektionen
bör enligt kommitténs mening placeras i lönegrad Bo 4/3 i stället
för, som nu, i Bo 1. I fråga om försvarsstabschefen anföres att han bör
förordnas för viss tid — omkring sex år — och placeras i lönegrad B 5.
Kommittén förutsätter att eventuellt erforderliga ytterligare preciseringar
av personalbehovet kommer att göras i samband med den fortsatta
handläggningen av ledningsreformen.
Förslag av överbefälhavaren
överbefälhavaren framhåller i sitt förslag den 23 november 1960 att personalbehovet
i försvarsstaben beräknats framför allt med sikte på att utan
nya personaläskanden inom krigsmakten skapa eu organisation för central
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
ledning av den operativa verksamheten. Personalbehovet bör enligt överbefälhavarens
mening tillgodoses genom
omflyttning av nuvarande tillgångar,
överflyttning av beställningar från försvarsgrenarna,
utnyttjande av tidigare äskade och anmälda beställningar,
överföring av sådana beställningar till försvarsstabens stat, som enligt
gällande organisationsbeslut finnes uppförda på försvarsgrenarnas personalförteckningar
men är avsedda för placering vid försvarsstaben,
omvandling av tidigare disponerade beställningar genom lönegradsuppflyttning
samt
fortsatt kommendering.
I fråga om behovet av aktiva officerare — utom försvarsstabsaspiranter
och personal vid befästningsinspektionen m. fl. — innebär förslaget ökning
med 21 och minskning med fyra officerare i förhållande till nuläget. Avökningen
med 21 officerare föreslås 12 överförda från försvarsgrenarna.
Nya beställningar föreslås för souschefen samt för en regementsofficer och
två kompaniofficerare i underrättelseavdelningen. Dessa beställningar har
alla tidigare äskats eller anmälts men icke inrättats; såsom förut berörts har
dock för tiden 1 oktober 1960—30 september 1961 möjliggjorts att souschefen
befriats från chefskapet över sektion I. Härutöver föreslår överbefälhavaren,
att tidigare äskade beställningar för två regementsofficerare
(avdelningschefer) måtte tillkomma i planeringssektionen för nu kommenderad
personal. Lönegradsuppflyttningar föreslås för chefen för planeringssektionen
från Bo 1 till Bo 4/3 samt för en kapten till regementsofficer.
Denne är avsedd såsom chef för den allmänna avdelningen. De för
de tre högsta befattningshavarna i operationsledningen avsedda beställningarna
för överste (kommendör) föreslås skola tillkomma genom överföring
från försvarsgrenarna och i samband därmed omregleras till lönegrad
Bo 4/3.
Av överbefälhavarens förslag framgår att vissa ytterligare beställningar
anses angelägna ehuru de icke nu äskas. Detta gäller främst fyra beställningar
avsedda för den allmänna avdelningen. Överbefälhavaren anser sig
emellertid icke för närvarande böra äska ytterligare beställningar, varför
behov av kommenderad personal alltjämt kommer att föreligga. Antalet
kommenderade föreslås ökat med en regementsofficer ur inarinintendenturkåren,
avsedd såsom chef för planeringssektionens budgetdetalj.
Överbefälhavaren föreslår en ökning av antalet försvarsstabsaspiranter.
I nuläget tjänstgör 11 stabsaspiranter vid staben. Enligt beslut vid 1948
års riksdag (prop. 209) skall antalet aspiranter vara 16, fördelade med
10 från armén samt tre från vardera marinen och flygvapnet. I den omorganiserade
försvarsstaben bedömer överbefälhavaren behovet till 20.
Dessa bör enligt förslaget fördelas med fyra från armén samt tre från
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
vardera marinen och flygvapnet, medan återstående aspiranter kan uttagas
oberoende av försvarsgrenstillhörighet. Förslaget innebär dels att försvarsgrenarna
skall lämna det antal aspiranter som fastställdes 1948, dels att
marinen och flygvapnet vardera bör lämna ytterligare två. För dessa fyra
sistnämnda föreslås beställningar tillkomma vid respektive försvarsgrenar.
De avgångar som föreslås skola ske från den nuvarande försvarsstaben
avser främst personal från fotoavdelningen, som bör överföras till arméstaben.
Utöver här redovisade personaländringar föreslår överbefälhavaren, att
befästningsinspektionens personal tillkommer samt att en assistenttjänst
i lönegrad Ae 17 överföres från flygstaben till försvarsstabens underrättelseavdelning.
Överbefälhavarens förslag innebär för hela krigsmakten en ökning med
10 officersbeställningar, varav sex på försvarsstabens stat och två vid vardera
marinen och flygvapnet.
1960 års försvarsledningsutredning
En omdaning av krigsmaktens högsta ledning enligt de av utredningen
föreslagna principerna förklarar sig utredningen anse från olika synpunkter
så betydelsefull, att den vill understryka vikten av att tillräckliga
personalresurser kommer att stå till förfogande för att den nya ledningsorganisationen
skall kunna genomföras och fungera tillfredsställande. Det
skulle, anför utredningen, icke vara välbetänkt att genomföra de föreslagna
ändringarna i ansvars- och arbetsfördelning under annan förutsättning.
Utredningen framhåller, att förslagen beträffande de grundläggande funktionerna
operativt krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering innebär,
att viss mycket väsentlig verksamhet, som i nuvarande organisation icke
alls eller endast i otillräcklig grad bedrivits, kommer att åläggas försvarsstaben.
Det är alltså här fråga om nya arbetsuppgifter, som i huvudsak
tillkommer utöver redan befintliga. Upptagandet av dessa arbetsuppgifter
anges jämte andra förbättringar, som reformförslaget innebär, vara ägnat
att höja vår försvarseffekt i betydande grad, bland annat därigenom att
val mellan olika utvecklingslinjer för vårt försvar kommer att kunna göras
på säkrare och mera rationella grunder.
Utredningen har prövat överbefälhavarens förslag till personalorganisation
för den nya försvarsstaben mot den sålunda tecknade bakgrunden.
Därvid säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen, att förslaget
är sakligt motiverat och att ökningen av antalet beställningar
visserligen kan inge betänkligheter men att hänsynen till de därigenom
ökade möjligheterna att utvinna full effekt av försvarsanslagen väger över.
Utredningen tillstyrker alltså förslaget. Utöver de lönegradsförändringar,
som innefattas i detta, bör enligt utredningens mening försvarsstabschefens
beställning, på sätt 1958 års försvarsledningskommittc föreslagit, omregleras
från Bo 5/4 till Bo 5.
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
Från 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har
försvarsledningsutredningen mottagit en promemoria, vari på anförda skål
bland annat föreslås att i försvarsstaben (planeringsledningen) tillkommer
en beställning för major eller kommendörkapten, avsedd för långsiktig
personalplanering. Försvarsledningsutredningen, som i ärendet samrått
med 1954 års utredning, betraktar de ifrågavarande arbetsuppgifterna som
mycket angelägna och anser också att de är av natur att böra handläggas
i försvarsstaben. Emellertid har utredningen funnit sig icke kunna med
säkerhet hedöma, huruvida en beställning nu bör inrättas för ändamålet
eller om det är lämpligare att i avvaktan på erfarenheter tillgodose personalbehovet
genom mera provisoriska åtgärder. Med hänsyn därtill har
utredningen icke ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet.
Försvarsstabens omorganisation bör enligt utredningens mening påbörjas
snarast möjligt och genomföras successivt. Erforderliga nya beställningar
bör tillkomma från och med budgetåret 1961/62 och överföring
av beställningar ske efter hand som de kan lösgöras. Utredningen förutsätter
att de kommenderingar av personal, med vilka överbefälhavarens
förslag räknar, tillgripes först efter hand som det befinnes oundgängligen
erforderligt.
Planläggningen i detalj för försvarsstabens omorganisation och genomförandet
av denna föreslås skola ankomma på överbefälhavaren.
Beträffande försvarsstabens krigsorganisation instämmer utredningen i
överbefälhavarens uttalande att denna fråga nära sammanhänger med
frågan om hela högkvarterets krigsorganisation. Utredningen anser att det
bör åligga överbefälhavaren att inkomma med förslag härom och förutsätter,
att dess förslag om försvarsstabens krigsorganisation därvid kommer
att vara vägledande. Vidare understrykes att den största begränsning
bör iakttagas vid fastställande av de olika myndigheternas — såväl stabers
som förvaltningars — behov av personal i krigsorganisationen.
Yttranden
Utredningens uppfattning — redovisad under III i det föregående — att
de centrala stabernas verkliga personalbehov i högre grad än nu bör avspeglas
i personalförteckningar för dessa staber, biträdes av överbefälhavaren,
försvarets civilförvaltning och statens organisationsnämnd. Civilförvaltningen
tillägger, att fastställandet av personalförteckningar enligt
denna princip dock icke får hindra att — särskilt vid tillämpning av liuvudstabsprincipen
— vissa möjligheter förefinnes för de olika staberna att
vid behov låna personal från varandra.
Chefen för flygvapnet anser det vara viktigt, alt försvarsgrenarna fålen
i stort sett likvärdig representation i försvarsstaben. Häremot framhåller
chefen för armén, att fördelningen på försvarsgrenar bör avgöras
av de kvalitativa kraven och arbetsuppgifternas art. Enligt arméchefens
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
bestämda uppfattning är det nödvändigt, att för de ledande befattningarna
i försvarsstaben utväljes de därtill mest kvalificerade officerarna, oberoende
av försvarsgrenstillhörighet. överbefälhavaren anser också, att vid
tillsättande av befattning lämplighet för denna och verksamhetens art bör
vara utslagsgivande, samt framhåller att genom den beslutade gemensamma
högskoleutbildningen och kompletterande stabsutbildningen ökade
urvalsmöjligheter efter hand kommer att stå till buds. Statens organisationsnämnd
förutsätter, att växling mellan stabs- och trupptjänst kommer
att äga rum i sådan omfattning, att försvarsstabens personal får en levande
kunskap om och har god kontakt med truppförbandens utbildning och allmänna
stridsduglighet.
Försvarets forskningsanstalt förklarar det vara av största vikt, att långsiktsplaneringen
kan centralt sammanhållas och inriktas med beaktande
av såväl militära som tekniska och ekonomiska synpunkter och att därvid
kontakterna med den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen blir effektiva, så
att tekniska nyheter och tendenser kan beaktas och utnyttjas på ett så tidigt
stadium som möjligt. Med hänsyn härtill synes det forskningsanstalten
tveksamt, om föreslagna personella förstärkningar inom försvarsstaben
verkligen är tillräckliga. Anstalten understryker vikten av att personalförstärkningen
blir av sådan storlek, att avsedd effektivisering kan komma
till stånd. Sveriges akademikers centralorganisation har överlämnat ett
yttrande från Sveriges civilingenjörsförbund och försvarsväsendets civilmilitära
ingenjörers förbund, vari dessa organisationer uttalar att planeringsledningen
bör tillföras ett antal kvalificerade tekniker i chefsbefattningar.
Statskontoret konstaterar, att utredningens förslag rörande stabspersonalen
i försvarsstaben väsentligen undandrar sig ämbetsverkets bedömande,
men framhåller dock angelägenheten av att försiktighet iakttages med inrättandet
av nya beställningar.
överbefälhavaren uttalar sig om vissa personalbehov, för vilka han i
sitt till utredningen avgivna förslag den 23 november 1960 icke räknat
med beställningar eller tjänster. Såsom förut berörts föreslår överbefälhavaren
nu, att en beställning tillkommer för regementsofficer, avsedd för
personalplanering. Vidare föreslås tjänster tillkomma för tre kanslibiträden
(Ao 7) och fem kontorsbiträden (Ao 5), samtliga avsedda för nyorganiserade
och ombildade avdelningar, överbefälhavaren, som konstaterar att
en brist på fyra kaptener föreligger vid den allmänna avdelningen, delar
av chefen för marinen uttalad mening, att en kapten ur vardera marinen
och flygvapnet bör placeras vid avdelningen för att denna skall bli allsidigt
sammansatt, men anser sig likväl icke nu böra äska ifrågavarande fyra
beställningar utan förklarar sig undersöka möjligheterna att på annat håll
frigöra beställningar som kan omdisponeras för ändamålet.
Chefen för armén uttalar, att inga officersbeställningar ur armén, som
04
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År 1961
icke redan nu är avsedda för försvarsstaben, för närvarande kan överföras
till denna. Bland annat framhålles beträffande den beställning i lönegrad
Bo 1, som enligt förslaget skall överföras från luftvärnets till försvarsstabens
personalförteckning, att denna beställning enligt arméns personalplaner
förutsatts skola omdisponeras inom armén. Arméchefen anser
vidare, att det föreslagna överförandet av tre beställningar för alternativt
överstelöjtnant eller major (Ao 26/24) från armén (generalstabskåren) till
försvarsstaben i stället bör avse en dylik beställning och två majorsbeställningar,
varvid de sistnämnda i samband med överförandet bör omvandlas
till alternativa beställningar i Ao 26/24. Förslaget motiveras bland
annat med att hänsyn bör tagas till den nuvarande relationen mellan generalstabskårens
beställningar för överstelöjtnant och för major. Beträffande
de för operationsledningen föreslagna beställningarna i lönegrad Bo 4/3
anser arméchefen, att de bör placeras i B 3 för att bredaste möjliga rekryteringsbas
samt önskvärd sänkning av medelåldern och gynnsamma
uttransportmöjligheter för innehavarna skall erhållas. Statstjänstemannens
riksförbund, som förklarar sig i princip vara emot användningen av
alternativa beställningar, finner dock sannolikt att för nu ifrågavarande
tre beställningar aktuell personal smidigare kan utnyttjas om en alternativ
löneställning tillgripes och vill därför i detta speciella fall icke motsätta
sig en sådan lösning.
Utredningens förslag bör enligt chefen för flygvapnet ses och genomföras
som en helhet. Fly g förval t ningen biträder i princip den tidsplan som
angivits av utredningen men uttalar, att till de reella förutsättningarna för
genomförandet hör en åtminstone i huvudsak åstadkommen allsidig sammansättning
av försvarsstaben. Man måste därför, enligt ämbetsverket, ha
klart för sig att det kommer att ta flera år innan den nya organisationen
ger full effekt.
XI. Departementschefen
Inledningsvis har jag erinrat om de uttalanden i försvarsledningsfrågan,
som gjordes av riksdagen vid behandlingen av 1958 års försvarsproposition.
Genom dessa uttalanden framförde riksdagen klara önskemål om en ökad
samordning och mera enhetlig ledning av det militära försvaret, liksom av
hela totalförsvaret. Båda de utredningar, vilkas resultat jag nu i huvuddrag
redovisat, har efter genomförda undersökningar föreslagit reformer med
avseende å krigsmaktens högsta ledning, vilkas allmänna innebörd överensstämmer
med de av riksdagen sålunda angivna önskemålen. De grundläggande
tankegångarna bakom utredningsförslagen har vunnit allmän anslutning
från de myndigheter m. fl., som yttrat sig i ärendet.
För egen del har jag vid studium av utredningarnas redovisning av sitt
arbete funnit, att förslagen är väl underbyggda genom grundliga undersök
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
95
ningar och överväganden av de betydelsefulla och komplicerade problem
det här gäller. Jag ansluter mig därför i allt väsentligt till förslagen och
anser att de bör läggas till grund för beslut om ny organisation m. m. av
krigsmaktens högsta ledning.
Utredningarna — särskilt 1958 års försvarsledningskommitté — har ingående
granskat nuvarande ansvarsfördelning, organisation och verksamhet
inom krigsmaktens högsta ledning. Denna granskning har givit dem anledning
att påvisa förtjänster men också påtagliga brister. De gjorda värderingarna
kan jag i stort sett biträda. Det synes mig emellertid befogat att
i detta sammanhang erinra om att nuvarande ordning, när den i sina huvuddrag
fastställdes genom 1936 års försvarsbeslut, betecknade ett stort
steg framåt mot enhetlighet i ledningen och vid internationella jämförelser
torde ha representerat en för sin tid radikal lösning. Att den nu — efter
ett kvartssekel med allt vad det inneburit av förändringar i fråga om krigsmedel
och krigsmetoder — framstår som mindre ändamålsenlig, är naturligt.
Konstaterandet av de brister som föreligger får mot den nu angivna
bakgrunden icke enbart betraktas som en kritik av det bestående utan
innebär framför allt en uppfordran att med all den framsynthet som är
möjlig vidtaga de förbättringar, som ändrade förhållanden kräver för att
vår krigsmakt skall kunna utveckla största möjliga effekt vid fullgörandet
av sina uppgifter att verka fredsbevarande och att värna vårt lands integritet.
I enlighet med 1958 års uttalanden i försvarsledningsfrågan innefattar
det åt 1960 års försvarsledningsutredning lämnade uppdraget även frågan
om totalförsvarets högsta ledning. Vid inhämtandet av Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillsätta utredningen anfördes att både denna fråga och
frågan om krigsmaktens högsta ledning var angelägna och brådskande.
Eftersom det redan förelåg ett relativt omfattande underlag för prövningen
av sistnämnda spörsmål, borde emellertid utredningen pröva huruvida det
vore möjligt och ändamålsenligt att framlägga förslag rörande krigsmaktens
högsta ledning utan att avvakta de resultat, vartill utredningen kunde
komma beträffande totalförsvarsledningen. Såsom den lämnade redogörelsen
visar har utredningen vid denna prövning funnit, att beslut om krigsmaktens
högsta ledning kan och — bland annat av beredskapsskäl — även
bör fattas nu, utan hinder av att underlag för ett beslut om totalförsvarets
högsta ledning ännu icke föreligger.
Utredningen har, utom de två nu berörda problemkomplexen, också fått
sig anförtrodd frågan om eu ökad samordning på det regionala ledningsplanet
inom krigsmakten. Även denna del av uppdraget har utredningen
på anförda skäl funnit kunna anstå till en senare etapp.
Vid remissbehandlingen har icke gjorts någon erinran mot att förslag
rörande de tre delarna av utredningens undersökningsområde upptages till
prövning och beslut vid skilda tidpunkter. För min del hyser jag också,
06 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1961
efter att ha granskat de skäl utredningen anfört för ett dylikt tillvägagångssätt,
den uppfattningen att anledning saknas att dröja med ett beslut om
krigsmaktens högsta ledning. Den utformning av denna ledning, som nu
föreslås, är nämligen sådan att den icke binder senare val mellan rimliga
lösningar av de båda övriga ledningsfrågorna. Vid sådant förhållande och
då en ganska lång tid får beräknas förflyta från igångsättandet av en så
ingripande ledningsreform, som det nu gäller, intill dess den nya organisationen
kan verka med full kraft, anser jag det angeläget att beslut om ny
organisation av krigsmaktens högsta ledning fattas utan dröjsmål. Dessa
beslut bör avse dels principerna för ansvars- och uppgiftsfördelning mellan
myndigheter och stabsorgan inom den högsta ledningen, dels grunddragen
i högkvarterets krigsorganisation, dels ock försvarsstabens fredsorganisation.
Besluten bör — med visst i det följande angivet undantag — träda
i kraft den 1 oktober 1961. Tillräckligt underlag finnes icke för att i detta
sammanhang även besluta om fredsorganisationen av försvarsgrensstaberna.
Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, avser jag emellertid
att föreslå Kungl. Maj :t åtgärder som bör göra det möjligt att för
1962 års riksdag framlägga förslag i denna fråga.
Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter och ställningstaganden
beträffande de särskilda delarna av föreliggande utredningsförslag. Därvid
ansluter jag i huvudsak till den ordningsföljd, som tillämpats vid den föregående
redogörelsen för förslagen och remissyttrandena.
Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet
För ställningstagandet till de framlagda förslagen rörande ansvarsfördelning
in. m. är det av stor betydelse, vilken innebörd som lägges i begreppen
operativ verksamhet i krig och operativt krigsförberedelsearbete.
Mot de bestämningar av dessa begrepp, som gjorts av 1958 års försvarsledningskommitté
och biträtts av 1960 års försvarsledningsutredning, har
jag icke något att invända. I detta sammanhang finner jag anledning att
framhålla vikten av att inom var och en av krigsmaktens funktioner en
klar och så långt möjligt enhetlig terminologi kommer till användning.
Strävanden med detta syfte är ägnade att rationalisera verksamheten, icke
minst därigenom att en smidig samverkan mellan olika delar av krigsmakten
underlättas. I viss utsträckning aktualiseras hithörande spörsmål givetvis
vid utformningen av författningar in. in. i försvarsdepartementet, men
i stora delar regleras krigsmaktens verksamhet av bestämmelser, vilkas
fastställande är anförtrott åt myndigheterna. Inom förvaltningsområdet är
det en naturlig uppgift för försvarets förvaltningsdirektion att verka för en
enhetlig terminologi. När det gäller andra verksamhetsområden, torde uppgiften
i allmänhet böra ankomma på överbefälhavaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1961
97
Vissa utgångspunkter och riktlinjer
Under denna rubrik har i det föregående återgivits vissa av 1960 års
försvarsledningsutredning gjorda uttalanden av principiell natur. Uttalandena
avser sådana frågor som krigsmaktens högsta lednings uppgifter i
krig och fred, ansvarsfördelningen mellan den politiska och den militära
högsta ledningen, sambandet mellan vår utrikespolitik och krigsmaktens
högsta lednings utformning, indelningen i försvarsgrenar, ledningens personalbehov
och formerna för dess tillgodoseende etc. Enligt min mening
har dessa väsentliga spörsmål och sammanhang blivit väl klarlagda av utredningen,
och jag kan ansluta mig till de framförda uppfattningarna. Härutöver
anser jag mig i detta sammanhang endast böra göra ett par kommentarer.
Sålunda vill jag särskilt understryka vad utredningen anfört om
de krav, som den alliansfria utrikespolitiken ställer på vår krigsmakts
högsta ledning i fråga om kvalitativa och kvantitativa resurser. Jag vill
vidare framhålla, att sådana efter hand inträdande förskjutningar mellan
de nuvarande försvarsgrenarnas ansvarsområden, som utredningen förklarat
sig räkna med, icke bör förutsättas komma till stånd först i en mera
avlägsen framtid, efter den period av omkring tio år som utredningen ansett
möjligt att nu överblicka. Att en sådan utveckling tvärtom kan göra sig
märkbar redan inom en mera näraliggande tidrymd är betydelsefullt i olika
hänseenden; bland annat framhäves därigenom kravet, att den högsta ledningen
snarast organiseras så att den kommer att äga god överblick av utvecklingen
inom krigsmaktens olika verksamhetsområden och har möjligheter
att i tid vidtaga eller föreslå erforderliga åtgärder.
Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i krig
Jag finner det vara en riktig utgångspunkt för organisationen av krigsmaktens
högsta ledning, att den i första hand skall kunna verka vid och
efter ett krigsutbrott av överraskande och våldsam typ. De krav, som de
båda utredningarna med denna utgångspunkt uppställt, synes ofrånkomliga.
Den verkställda granskningen av nu gällande principer för den högsta
ledningens organisation och verksamhet påvisar emellertid, att nuvarande
ordning i betydelsefulla hänseenden icke uppfyller dessa krav. När det
gällt att bedöma vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa bristerna,
har utredningarna granskat två principiellt skiljaktiga typlösningar, ÖBalternativet
och militärledningsalternativet. Det förra alternativet kännetecknas
av att ledningen utövas av en ensamt beslutande överbefälhavare,
medan det senare innebär kollegial ledning. Utredningarna och samtliga
remissmyndigheter har förordat ÖB-alternativet. Jag anser också skälen för
alt välja detta alternativ vara övertygande. Likaså finner jag det vara fullt
klarlagt, att en befattningshavare — chefen för försvarsstaben — bör ha
fullständigt ansvar och klara befogenheter att leda allt operativt stabsarbete
inom högkvarteret.
7—1930 61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 109
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Under krigsförhållanden kan det med säkerhet antagas uppkomma behov
av att för speciella uppdrag äga tillgång till högt kvalificerade militära
befattningshavare med sådan utbildning och erfarenhet, som en försvarsgrenschef
repiesenterar. Arten av de uppdrag som därvid kan komma i
fråga synes mig motivera, att försvarsgrenscheferna under krig erhåller
ställning som ställföreträdande överbefälhavare. Det har också föreslagits,
att försvarsgrenscheferna skall vara ställföreträdare för överbefälhavaren i
den meningen, att de skall vara beredda att vid förfall för överbefälhavaren
överta dennes uppgifter intill dess ny innehavare av ämbetet förordnats av
Kungl. Maj :t. Häremot har hävdats att det vore lämpligare att chefen för
försvarsstaben inträdde som ersättare för överbefälhavaren. Om behovet
av en automatiskt verkande ordning för det högsta befälets övertagande
i ett sådant fall, som här avses, är jag för egen del övertygad. Det synes
mig emellertid icke erforderligt att i detta sammanhang ta ställning till hur
en dylik ordning bör utformas.
Till försvarsledningsutredningens uttalanden om vikten av att de centrala
förvaltningsmyndigheternas omfattning i krigsorganisationen begränsas
sa mycket som möjligt kan jag helt ansluta mig. Det är angeläget
att planeringen för förvaltningarnas krigsorganisation sker med sikte på
en väsentlig sådan begränsning.
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred. Granskning av nuvarande
organisation och verksamhet
När utredningarna formulerat de allmänna krav, som bör ställas på
krigsmaktens högsta ledning i fred, och med kraven som utgångspunkt
granskat ledningens nuvarande organisation och verksamhet, har de haft
att behandla synnerligen komplicerade sammanhang. Det är enligt min
mening icke orimligt att påstå, att det från vissa synpunkter möter större
svårigheter att konstruera en effektiv ledning av krigsmakten för fredsförhållanden
än för krig. Medan ledningens verksamhet i krig förutsättes
koncentrerad till det operativa området, skall den i fred avse ett stort antal
funktioner, varjämte hänsyn måste tagas till faktorer — exempelvis av
ekonomisk eller psykologisk art — från vilka man kan och måste bortse
under krigsförhållanden.
Vid sidan av det operativa krigsförberedelsearbetet utgör arbetet med
krigsmaktens utveckling den dominerande uppgiften i fred. Utredningarna
har också, när de studerat alternativa lösningar av frågan om krigsmaktens
högsta lednings organisation i fred, utgått från de krav som ledandet av
dessa båda funktioner ställer. Detta finner jag vara ett riktigt sätt att angripa
problemen. Jag anser också att utredningarna angivit de väsentliga
krav som bör uppställas. Vad beträffar de brister som utredningarna ansett
föreligga i nuläget, vill jag särskilt understryka vad som anförts om frånvaron
av en enhetlig strategisk grundsyn. Även om det kan vara vanskligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 10!) år 1901
99
att göra en gradering mellan sådana ting som strategisk grundsyn, beredskap
etc., är jag benägen att beteckna åstadkommandet av en sådan grundsyn
som ett ofrånkomligt villkor för att krigsmaktens ledning skall kunna
verka på ett riktigt sätt. De åtgärder som föreslagits i fråga om ansvarsfördelning
och organisation synes mig ge förbättrade förutsättningar för att
en enhetlig grundsyn skall komma att prägla arbetet inom krigsmaktens
skilda verksamhetsområden; åtgärder av organisatorisk art är emellertid
icke ensamma tillfyllest. Jag vill fästa uppmärksamheten på den stora vikt
som i förslagen tillagts ett ökat studium av strategiska och operativa frågor
under överbefälhavarens ledning i militärledningen och i försvarsstaben.
Lämplig utbildning av personal som avses tjänstgöra i högre staber är nödvändig
men verkar först på längre sikt. Slutligen kommer det också an på
den enskilde befattningshavarens vilja att underordna sig och sin arbetsinsats
det samlade försvarets bästa. Försvarsledningsutredningen har anfört,
att det inom försvarsgrenarna och även bland deras personal i gemensamma
staber och institutioner finnes en tendens att övervärdera den egna
försvarsgrenens uppgifter och behov på helhetens bekostnad samt att denna
omständighet tagit tid och resurser i anspråk på ett sätt, som icke gagnat
krigsmaktens effektivitet. Den företeelse som utredningen här åsyftar är
vad som brukar benämnas försvarsgrenstänkande. Jag finner icke anledning
att nu gå närmare in på detta problemkomplex, dess innebörd och
orsaker. Det må vara tillräckligt att framhålla, att vad utredningen kritiserat
— enligt min mening icke utan fog -— är något annat än den känsla
av samhörighet med den egna yrkeskåren eller organisationsenheten, som
förekommer icke minst inom vår krigsmakt och om vars värde tvekan icke
behöver råda. Jag vill uttrycka förhoppningen, att en inställning av samma
slag som den jag sist berört kommer att bli allmän i förhållande till krigsmakten
som helhet och att den försvarsledningsreform, som nu föreslås,
skall kunna bidraga därtill.
Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering
Enligt det alternativ utredningen föreslagit för ledningen i fred — ÖBalternativet
— kommer överbefälhavaren att såsom ensam beslutande under
Kungl. Maj:t leda och ansvara för de viktigaste funktionerna, operativt
krigsförberedelsearbete och långsiktsplanering, med biträde av en allsidigt
sammansatt försvarsstab. Jag har vid studium av de anförda motiven blivit
övertygad om att detta är en lösning som är nödvändig för att möta tidens
och utvecklingens krav. Ledningen av en så omfattande organisation och
en så förgrenad verksamhet, som krigsmakten representerar, måste utformas
på ett sätt som så långt möjligt säkerställer kontinuitet och sammanhang
i verksamheten. Det är av flera olika skäl ett starkt intresse för
statsmakterna att så sker och att ansvaret inför Kungl. Maj :t för de viktigaste
funktionerna är samlat på en hand. I detta sammanhang vill jag
100
Kungl. Maj-.ts proposition nr 109 år 1961
erinra om att förslaget icke innebär någon förskjutning av befogenheter
från Kungl. Maj :t till överbefälhavaren utan enbart från andra myndigheter
inom krigsmakten till denne. När det gäller organisationens närmare
utformning för det operativa krigsförberedelsearbetet, har utredningarna
ansett att överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationen, ett nära
organisatoriskt sammanhang mellan operativt krigsförberedelsearbete och
långsiktsplanering samt enkla och entydiga linjer för samverkan med de
civila delarna av totalförsvaret är faktorer, som måste tillmätas avgörande
betydelse. Dessa fordringar anses bli bäst tillgodosedda i en organisation
av krigsmaktens högsta ledning, som innebär att överbefälhavaren i ärenden
rörande operativt krigsförberedelsearbete ger direkta order till regionala
chefer samt att de operativa uppgifter, som i nuläget åvilar marin- och
flygstaberna, handlägges i försvarsstaben. Jag kan helt ansluta mig till
dessa synpunkter och förslag, enligt vilka den operativa ledningen kommer
att präglas av den enhetlighet och samordning som måste eftersträvas.
Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna
I fråga om ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna —
utrustning, utbildning m. m. — innebär försvarsledningsutredningens förslag,
att ansvaret för dessa funktioner alltjämt skall åvila respektive försvarsgrenschefer.
Utredningen har emellertid föreslagit viss ändring av de
regler, som nu gäller i fråga om skyldighet för försvarsgrenschef att insända
till Kungl. Maj :t riktade framställningar, avseende någon av nämnda
funktioner, genom överbefälhavaren.
För egen del ansluter jag mig till grundtankarna i dessa förslag, vilka
syftar till att åstadkomma ökad överblick för överbefälhavaren och närmare
kontakt mellan den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen, å
ena sidan, samt förbandsproduktionen, å den andra. Beträffande insändandet
av ifrågavarande framställningar bör huvudregeln vara, att de skall
insändas genom överbefälhavaren, men undantag härifrån skall kunna
göras. Jag anser emellertid att reglerna i ämnet bör utformas så, att avgörandet
rörande vilka typer av ärenden, som sålunda skall undantagas,
tillkommer Kungl. Maj :t. Vidare vill jag med skärpa understryka vad utredningen
anfört därom, att den nya ordningen icke får leda till tidsnöd
vid ärendenas behandling i Kungl. Maj :ts kansli. Detta måste ovillkorligen
beaktas såväl av de myndigheter, som har att upprätta framställningar
varom här är fråga, som av vederbörlig personal i försvarsstaben.
Förvaltningstjänstens natur
Försvarsledningsutredningen har uttalat, att förvaltningstjänsten har till
allmän uppgift att realisera de intentioner i fråga om krigsmaktens utformning
på kort och lång sikt, som inom ramen för statsmakternas beslut om
målsättning, medelstilldelning etc. formuleras av krigsmaktens ledning på
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
operativa grunder. Jag anser att utredningen därmed på ett adekvat sätt
angivit förvaltningstjänstens förhållande till övrig verksamhet inom krigsmakten.
Med denna utgångspunkt står det för mig klart, att såväl den operativa
ledningen som de för stridskrafternas utrustning och utbildning ansvariga
myndigheterna måste ha avsevärda befogenheter att styra förvaltningsverksamheten,
såvitt det gäller dennas allmänna inriktning, tidsprioritering
av olika projekt m. m. Vid mina överväganden av de framkomna
förslagen rörande formerna för förvaltningstjänstens ledning har jag också
betraktat det som en grundläggande förutsättning, att den lösning som väljes
måste säkerställa ett tillräckligt inflytande för de operativa och förbandsproducerande
funktionernas företrädare. Jag fäster också stort avseende
vid att ett nära samarbete bedrives mellan berörda förvaltningsoch
stabsorgan på olika nivåer.
Intendenturförvaltningstjänstens centrala organisation
Såsom försvarsledningsutredningens redogörelse visar har frågan om
sammanförande av de tre nu befintliga centrala organen för försvarsgrenarnas
intendenturförvaltningstjänst länge stått på dagordningen och under
det sistförflutna året aktualiserats från flera håll. När jag den 14 oktober
1960 hemställde om Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en utredningsman
för att verkställa utredning rörande inrättande av ett för försvaret
gemensamt intendenturförvaltningsverk, uttalade jag bland annat
följande. Vad som under den senaste tiden framkommit beträffande förutsättningarna
för inrättandet av ett dylikt verk hade bibragt mig den uppfattningen,
att sådana förutsättningar vore för handen redan vid oförändrad
principiell organisation av krigsmaktens högsta ledning. Resultaten av de
pågående övervägandena rörande totalförsvarets och krigsmaktens högsta
ledning kunde icke antas leda till att förutsättningarna för inrättandet av
ett gemensamt intendenturförvaltningsverk försämrades.
Efter att ha tagit del av vad som anförts i ämnet av försvarsledningsutredningen
och olika remissmyndigheter har jag blivit befäst i min uppfattning,
att de — av utredningen närmare angivna — fördelar, som står
att vinna genom att intendenturförvaltningstjänstens ledning koncentreras
till ett för krigsmakten gemensamt verk, vida överväger tänkbara olägenheter.
Med anledning av vad chefen för armén i sitt yttrande anfört om att
det skulle bli erforderligt att till armétygförvaltningen överföra förvaltningen
av arméns övningsanslag och av viss materiel, vill jag erinra om
att den nyss omnämnde utredningsmannen har att ägna särskild uppmärksamhet
åt förutsättningarna för att åstadkomma en rationell avgränsning
av intendenturförvaltningsverkets arbetsuppgifter gentemot såväl försvarets
övriga förvaltningsmyndigheter som de högre militära staberna.
Jag anser således, att principbeslut nu hör fattas om övergång till gemensam
central intendenturförvaltning. 1 likhet med försvarsledningsutred
-
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
ningen förutsätter jag, att den nya organisationen skall kunna utformas
på sådant sätt att försvarsgrenarnas berättigade intresse av att få sina
speciella behov tillgodosedda icke blir eftersatt. Det gemensamma intendenturförvaltningsverket
bör om möjligt tillkomma under budgetåret 1962/
63. Den särskilda utredningen om det nya verkets organisation m. in. skall
enligt lämnade direktiv bedrivas med sikte på att inrättandet efter vederbörlig
riksdagsbehandling skall kunna ske den 1 juli 1962.
Tygförvaltningstjänstens centrala organisation
När försvarsledningsutredningen funnit sig icke kunna tillstyrka att något
beslut om gemensam central tygförvaltning nu fattas, har de avgörande
motiven varit följande. Tygmaterielområdet domineras i ekonomiskt hänseende
av stora och komplicerade vapensystem, som efter hand tillkommer.
Redan nu framtages system, vilkas användningsområden sträcker sig
över försvarsgrensgränserna, och denna utveckling kommer sannolikt att
accentueras. Så länge huvuddelen av tygmaterielen likväl är försvarsgrensbunden,
kan tiden icke anses mogen att inrätta en gemensam tygförvaltning.
Efter noggrant övervägande av olika synpunkter på spörsmålet om tygförvaltningens
centrala organisation har jag funnit det riktigast att bedöma
frågan på samma sätt som utredningen. Detta innebär, att jag förordar
ett bibehållande tills vidare av den nuvarande tredelade organisationen.
När jag intar denna ståndpunkt, vill jag emellertid uttala som min
bestämda mening, att organisationen bör utformas så att den främjar en
utveckling i riktning mot ett för krigsmakten gemensamt tygförvaltningsverk.
Utvecklingen fram till detta — för närvarande relativt avlägsna —
mål måste enligt min mening innefatta en gradvis skeende omvandling av
försvarsgrensförvaltningarna i riktning mot fackförvaltningar.
Huvudförvaltningsprincipen
Försvarsledningsutredningen har refererat resultaten av en på försvarets
förvaltningsdirektions uppdrag verkställd utredning rörande huvudförvaltningsprincipens
praktiska tillämpning. Denna utredning utmynnar i huvudsakligen
följande förslag, vilka biträdes av försvarsledningsutredningen.
Huvudförvaltningsansvaret, som nu avser anskaffning och krigsproduktionsplanläggning,
bör — såsom försvarsledningskommittén förordat
— i princip utsträckas till förrådshållning och materielunderhåll.
Lämpligheten härav bör dock undersökas i varje särskilt fall. Vidare bör
ansvaret omfatta krigsanskaffningsplanläggning i dess helhet, d. v. s. planläggning
icke endast för krigsproduktion utan även för anskaffning genom
köp, rekvisition och förhyrning. Å andra sidan bör huvudförvaltningsansvar
icke som nu ovillkorligt knytas till hela anskaffningsförloppet eller
till all materiel i en förnödenhetsgrupp. Sådant ansvar bör icke heller
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
103
åläggas enbart på den grunden, att en förvaltning anskaffar största mängden
av en för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet.
De föreslagna förändringarna i huvudförvaltningsprincipens innehåll
synes mig ägnade att möjliggöra en smidigare och vidgad tillämpning av
denna princip och därigenom öka dess värde som ett instrument för samordning
och rationalisering av förvaltningsverksamheten. Då emellertid
den nyssnämnda särskilda utredningen ännu icke slutbehandlats inom förvaltningsdirektionen,
är jag icke beredd att nu i detalj ta ställning till hur
en reviderad huvudförvaltningsprincip bör utformas. Det torde ankomma
på Kungl. Maj :t att sedermera, eventuellt på grundval av förslag från förvaltningsdirektionen,
besluta därom. Det är önskvärt att detta kan ske utan
större tidsutdräkt. Jag vill nu endast tillägga, att en lämpligt definierad
och rationellt tillämpad huvudförvaltningsprincip utgör ett effektivt medel
att styra och påskynda en utveckling mot fackförvaltningar. Icke minst
av detta skäl bör enligt min mening stort avseende fästas vid strävanden
att utveckla denna princip.
Direktiv och anvisningar
Enligt den av försvarsledningsutredningen föreslagna ordningen skall
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna utöva dem tillkommande inflytande
på förvaltningsverksamheten bland annat genom direktiv och anvisningar,
och utredningen har närmare angivit den avsedda innebörden
av dessa termer. Jag finner det värdefullt att ett försök nu gjorts att
systematisera ifrågavarande begreppsområde. Med anledning av att systemet
med direktiv och anvisningar av vissa remissmyndigheter ansetts vara
oklart vill jag framhålla, att förslagen i fråga torde böra undergå en tekniskt^
uridisk överarbetning, innan de omsättes i instruktionsbestämmelser.
Därvid kan det också bli anledning att närmare överväga när direktiv
respektive anvisningar bör begagnas. I det följande använder jag emellertid
dessa termer på samma sätt som utredningen.
Det har av vissa remissmyndigheter ansetts, att icke blott anvisningar
utan även direktiv bör kunna av mottagaren underställas högre myndighet.
Direktiv skall enligt utredningens förslag utgå endast från överbefälhavaren.
Direktiven skall utgöra allmänna riktlinjer för myndigheternas handlande,
vilka skall avspegla den grundsyn som det ankommer på överbefälhavaren
att fastställa och hävda i planeringen för krigsmaktens utveckling.
Med den karaktär direktiven sålunda har synes det mig icke annat
än i sällsynta undantagsfall kunna uppkomma behov av att de underställes
Kungl. Maj :ts prövning. Skulle emellertid en myndighet i något fall erhålla
direktiv, som strider mot för myndigheten utfärdade föreskrifter och
som denna därför finner det oförenligt med sitt ansvar inför Kungl. Maj :t
att följa, bör myndigheten hos överbefälhavaren hemställa om att få direktiven
modifierade. Om därvid en enhetlig bedömning icke kan uppnås, har
överbefälhavaren att biinskjuta frågan till Kungl. Maj:t.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Vad beträffar de fall, då direktiv avser ämnen i vilka den mottagande
myndigheten har att göra framställning till Kungl. Maj :t — exempelvis
förslag till anslagsäskanden — ligger det i sakens natur att myndigheten
äger rätt och skyldighet att, samtidigt som den fullgör vad som ålagts den
genom direktiven, även redovisa sin egen på tjänsteansvar grundade uppfattning.
De av överbefälhavarens direktiv, som berör förvaltningsmyndigheterna,
torde få förutsättas ingå i det större komplexet av direktiv för krigsmaktens
utveckling, som överbefälhavaren utfärdar, varför jag finner det
naturligt att de lämnas genom respektive försvarsgrenschefer. Denna ordning
torde vara lämplig icke blott när det gäller försvarsgrensförvaltningarna
utan även i den mån direktiv är avsedda att inverka på gemensamma
förvaltningsmyndigheters verksamhet. Det bör dock stå överbefälhavaren
fritt att med ledning av erfarenheten bestämma vilken ordning som skall
iakttagas beträffande dessa myndigheter.
Vad härefter beträffar anvisningar, vilka även enligt utredningens förslag
skall kunna underställas högre myndighet, synes det förtydligandet
böra göras att denna högre myndighet alltid bör vara Kungl. Maj:t, oavsett
om anvisningarna meddelats av överbefälhavaren eller av försvarsgrenschef.
Jag vill vidare framhålla, att myndighet, som icke erhållit anvisningar
rörande viss fråga men som finner tvekan kunna råda om överbefälhavarens
eller försvarsgrenschefs inställning till frågan, givetvis bör
hemställa om anvisningar för sitt handlande.
Överbefälhavarens inflytande på förvaltningstjänsten
Utredningens förslag härutinnan har icke föranlett några egentliga erinringar
i remissyttrandena, och jag kan för egen del begränsa mig till ett
par påpekanden i detaljfrågor.
Överbefälhavarens operativt betingade anvisningar har av utredningen
bedömts främst komma att avse frågor inom de områden, som i försvarsstaben
representeras av kvartermästar-, kommunikations- och signal tjänstavdelningarna.
Det torde böra tilläggas, att frågor som stabsmässigt beredes
inom befästningsinspektionen i stor utsträckning är av natur att föranleda
anvisningar från överbefälhavaren till fortifikationsförvaltningen.
Frågan huruvida överbefälhavarens kommunikation med förvaltningsmyndigheterna
bör äga rum direkt eller — som utredningen ansett —
genom försvarsgrenscheferna, har dryftats av ett par remissmyndigheter.
För egen del finner jag det naturligt, att de operativt betingade anvisningarna,
men icke direktiven, riktas direkt till förvaltningarna; försvarsgrenscheferna
bör dock erhålla kännedom även om anvisningarna genom avskrifter
eller på annat sätt.
I övrigt vill jag beträffande utredningens förslag i nu förevarande delar
endast uttala, att jag funnit förslagen väl avvägda och att de synes mig
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961 105
ägnade att ge överbefälhavaren erforderligt inflytande på förvaltningsmyndigheternas
verksamhet utan att betunga honom med detaljarbete.
Försvarsgrenschefs inflytande på förvaltningstjänsten
Det av utredningens majoritet framlagda förslaget, att försvarsgrenschefernas
chefskap över respektive försvarsgrenars tygförvaltande verk
skall upphöra, har klart tillstyrkts av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
och av reservanterna i armétygförvaltningen. Försvarets civilförvaltning
uttalar sin principiella anslutning till förslaget men ifrågasätter en tids
uppskov med genomförandet. Härtill kommer två myndigheter — försvarets
förvaltningsdirektion och statens organisationsnämnd — som utan att direkt
avstyrka förslaget likaledes anser att med dess genomförande bör
anstå. I övrigt har förslaget mött starkt motstånd, främst från de militära
remissmyndigheterna.
Ifrågavarande förändring i det formella chefskapet i tygförvaltningarna
kan synas vara en radikal reform. Jag har därför noggrant vägt skälen
för och emot densamma. Från rent systematisk synpunkt kan den nuvarande
ordningen ge anledning till erinringar. Det kan dock knappast förnekas,
att den i praktiken medfört vissa fördelar i de fall den tillämpats.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att väsentligt skiljaktig
praxis utvecklats inom de olika förvaltningarna. I något fall har försvarsgrenschefen
i mycket begränsad utsträckning utövat sitt chefskap i förvaltningen.
Effektiviteten i tygförvaltningarnas verksamhet synes emellertid
icke ha uppvisat några differenser förvaltningarna emellan, som kan
antagas bero på den olika frekvens med vilken försvarsgrenscheferna utövat
sitt chefskap över respektive förvaltningar. Såvitt jag på basis av
gjorda iakttagelser kunnat konstatera, har samarbetet mellan stab och
förvaltning över lag fungerat väl.
Jag vill också fästa uppmärksamheten vid att enligt de förslag jag upptar
i förevarande proposition skall försvarsgrenschefs till Kungl. Maj :t
riktade framställningar framdeles i princip insändas genom överbefälhavaren.
Med bibehållet chefskap över vederbörlig tygförvaltning skulle emellertid
det förhållandet inträda, att försvarsgrenschef såsom chef i förvaltningen
skulle kunna vända sig direkt till Kungl. Maj :t. En sådan ordning
skulle följaktligen leda till att försvarsgrenschef erhöllc friare ställning
som chef för tygförvaltning än i sin egenskap av chef för försvarsgrenen.
Då det sistnämnda chefskapet är det primära, vilket också kommer till
uttryck i den mera påtagliga aktivitet med vilken vederbörande utövar
detta chefskap, förefaller eu sådan friare ställning ologisk.
När jag stannat för att biträda utredningsmajoritetens förslag, har —
förutom att detta förslag synes logiskt och systematiskt riktigt — huvudskälet
härtill varit den av mig i det föregående angivna principen, att organisationen
bör utformas så att den främjar en utveckling i riktning från
106
Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
försvarsgrensförvaltning mot fackförvaltning. En sådan utveckling, vilken i
första hand främjas genom den vidgade tillämpning av huvudförvaltningsprincipen
som nu föreslås, medför bland annat att försvarsgrenschef i
växande omfattning har att meddela anvisningar till flera tygförvaltningar,
allt eftersom dessa blir mindre försvarsgrensbundna. I takt med att en
sådan ordning mera markant växer fram ter sig förvaltningschefskapets
bundenhet till försvarsgrenschefen alltmer omotiverat. Även om den rådande
ordningen för tygförvaltningsverkens ledning sannolikt skulle kunna
fungera tillfredsställande ännu någon tid, måste man enligt min mening
räkna med att utvecklingen mot fackförvaltning förr eller senare kommer
att framtvinga en ändring. Jag har ansett det lämpligast att principbeslut
om denna ändring fattas i samband med den försvarsledningsreform som
nu förestår men att genomförandet sker vid en senare tidpunkt, t. ex. då
det nya gemensamma intendenturförvaltningsverket träder i verksamhet.
Under erinran om att jag i det föregående klart uttalat mig för principen,
att krigsmaktens förvaltningstjänst måste i avsevärd utsträckning styras
militärt, vill jag framhålla att den av försvarsledningsutredningens majoritet
föreslagna lösningen synes mig ägnad att ge försvarsgrenscheferna det
mått av inflytande på förvaltningstjänsten, som de behöver för att kunna
bära sitt ansvar för den förbandsproducerande verksamheten. Det bör beaktas,
att försvarsgrenschefen enligt förslaget skall utöva sitt inflytande
icke blott genom den i och för sig betydelsefulla anvisningsrätten utan
också därigenom, att vissa frågor skall underställas hans prövning. Det
kan enligt min mening rentav med visst fog göras gällande, att försvarsgrenschefens
inflytande genom det nya systemet i realiteten kan visa sig
bli starkare än nu, när det gäller frågor som rör hans egen försvarsgren.
Jag vill med hänsyftning på vad som anförts i något remissyttrande tillfoga,
att det såvitt jag kan se icke finnes någon grund för ett antagande, att det
nödvändiga dagliga samarbetet mellan staber och förvaltningar skulle
komma att äventyras genom den nya ordningen.
Försvarets förvaltningsdirektion
Jag vill erinra om att förvaltningsdirektionen tillkom vid den år 1954
beslutade förvaltningsreformen med främsta uppgift att besluta om huvudförvaltningsprincipens
tillämpning. För ett organ av denna mycket speciella
typ har uppgiften att finna de rätta arbetsformerna naturligen icke
varit fri från svårigheter. Det är emellertid min uppfattning att förvaltningsdirektionen
visat sig kunna göra insatser av betydande värde för samordning
och rationalisering av förvaltningarnas verksamhet. Jag anser därför
i likhet med utredningen, att det är mest ändamålsenligt att bygga vidare
på direktionen i strävandena att ytterligare utveckla denna samordning
och rationalisering särskilt inom tygförvaltningens område. I enlighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
1U7
härmed kan jag icke förorda tillkomsten av någon fristående styrelse för
de tygförvaltande verken.
Vissa remissyttranden betecknar förslagen om uppgifter och befogenheter
för förvaltningsdirektionen som oklara och otillräckligt genomarbetade.
För egen del vill jag anföra följande. Jag har i det föregående uttalat
mig för en i vissa avseenden ändrad och utvidgad huvudförvaltningsprincip
som ett medel att påskynda en utveckling mot fackförvaltning. Att
besluta om tillämpningen av principen i fråga kommer även framdeles att
vara en huvuduppgift för förvaltningsdirektionen. Liksom hittills kommer
det också att åligga direktionen att besluta om inrättande av samarbetsdelegationer
och om deras verksamhet. Vilka uppgifter och befogenheter
som i övrigt bör tillkomma direktionen har utredningen funnit endast
kunna skisseras, och den har ansett att blivande bestämmelser därom
till en början måste bli provisoriska i avvaktan på närmare erfarenheter.
Jag kan icke se något anmärkningsvärt häri utan finner tvärtom utredningens
försiktiga bedömanden i dessa frågor realistiska. Jag förutsätter
sålunda, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att efter hand som
underlag därför erhålles precisera uppgifter och befogenheter för direktionen.
Det av utredningen skisserade förslaget ävensom förvaltningsdirektionens
remissyttrande i frågan bör därvid kunna tjäna som underlag för
en mera provisorisk reglering tills vidare. Jag vill emellertid i detta sammanhang
understryka betydelsen av att förvaltningsdirektionen från de
synpunkter den har att anlägga ägnar särskild uppmärksamhet åt frågor
rörande icke försvarsgrensbundna system.
Förslaget att direktionen i vissa fall skall kunna arbeta med eu mindre
krets av ledamöter finner jag beaktansvärt. Även i detta ämne bör det ankomma
på Kungl. Maj :t att utforma erforderliga föreskrifter.
I likhet med utredningen finner jag det angeläget att direktionens ordförande
har möjlighet att ägna en avsevärd tid åt uppdraget. 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
har i sitt yttrande ansett det kunna ifrågasättas
att inrätta en heltidsavlönad tjänst för ordföranden. Fn sådan åtgärd
anser jag emellertid icke motiverad. Däremot avser jag att vid anmälan
senare denna dag av frågan om direktionens avlöningsanslag för
nästa budgetår föreslå en uppräkning av ordförandens årsarvode. Därvid
ämnar jag även föreslå, att kanslidirektörstjänsten höjes i lönegrad från
Bp 4 till Bp 5 samt att en tjänst för förste byråsekreterare eller förste byråingenjör
i högst lönegrad Ae 23 tillkommer.
Jag övergår härefter till frågan om överbefälhavarens förhållande till
förvaltningsdirektionen. Till en början vill jag erinra om att överbefälhavaren
enligt nu gällande regler äger rätt att inträda som ledamot i direktionen,
när han finner det lämpligt, och att han därvid skall utöva ordförandeskapet.
Direktionens beslut fattas enligt majoritetsprincipen. Alt
överbefälhavaren sålunda, när det gäller att inverka på direktionens beslut,
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
är hänvisad till att deltaga i omröstning, anser jag mindre väl förenligt
med hans ställning såsom krigsmaktens främste målsman under Kungl.
Maj:t. Jag kan emellertid icke heller ansluta mig till utredningens förslag,
att överbefälhavaren skulle äga möjlighet att under vissa förutsättningar
ensam fatta direktionens beslut. Utredningen har ansett att en sådan möjlighet
borde tillkomma överbefälhavaren när det gäller frågor av stor betydelse,
i vilka enighet icke kunnat vinnas inom direktionen men som bör
avgöras utan längre uppskov. I dylika fall synes mig den riktiga lösningen
vara, att den föreliggande frågan hänskjutes till Kungl. Maj:t. Man torde
böra utgå från att Kungl. Maj :t före avgörandet regelmässigt inhämtar
överbefälhavarens mening.
I övrigt anser jag att överbefälhavarens förhållande till förvaltningsdirektionen
bör i stora drag regleras enligt följande. I överensstämmelse
med utredningens förslag bör överbefälhavaren vara representerad vid
direktionens sammanträden och äga rätt att kalla direktionen till överläggningar.
Den skyldighet att hålla överbefälhavaren orienterad om förvaltningsverksamheten,
som enligt utredningen bör åvila de centrala förvaltningsmyndigheterna,
bör av naturliga skäl gälla även för direktionen.
Det synes vidare böra framhållas, att de direktiv överbefälhavaren utfärdar
för krigsmaktens utveckling givetvis är bindande för förvaltningsdirektionen
liksom för varje annan myndighet inom krigsmakten, i den mån
de berör materiel- eller andra förvaltningsfrågor. Några anvisningar kan
rimligtvis icke lämnas direktionen, eftersom denna icke har att vidtaga
konkreta förvaltningsåtgärder av det slag, som förutsättes skola »styras»
anvisningsvägen. Däremot bör det stå överbefälhavaren fritt att anbefalla
direktionen att till behandling upptaga vissa samordningsfrågor, särskilt
sådana med operativ anknytning, och att ange viss tidpunkt vid vilken frågorna
bör vara reglerade. Skulle det visa sig att beslut icke kan fattas
inom angiven tid eller att beslutet från överbefälhavarens synpunkter framstår
som otillfredsställande, bör överbefälhavaren kunna anmäla förhållandet
hos Kungl. Maj :t.
Slutligen vill jag ansluta mig till vad utredningen anfört om att förvaltningsdirektionens
kansli bör nära samarbeta med försvarsstaben i budgetfrågor
och att det i sådana frågor i viss mån bör kunna fungera även som
utredningsorgan åt överbefälhavaren.
Budgetarbetets ledning
Vad utredningen anfört om budgetarbetets ledning kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till. Jag vill dock starkt betona, att genomförandet av
ifrågavarande förslag icke får leda till någon förkortning av den tid som
står till buds för anslagsäskandenas behandling i Kungl. Maj :ts kansli.
Försvarets civilförvaltning har enligt min mening anfört vägande skäl för
sitt förslag, att äskandet av försvarsgrenarnas avlöningsanslag skall an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
109
komma på försvarsgrenscheferna under medverkan av civilförvaltningen.
Jag biträder därför förslaget.
Erforderliga åtgärder för genomförande av nu angivna förändringar
torde få vidtagas av Kungl Maj :t.
Vissa särskilda frågor
De uttalanden av försvarsledningsutredningen, som i det föregående
redovisats under denna rubrik, kan jag i stort biträda. Jag finner icke anledning
att i detta sammanhang beröra de olika frågorna i vidare mån än
att jag vill anmäla min avsikt att vid ett senare tillfälle föreslå Kungl.
Maj :t att meddela beslut, innebärande att chefen för försvarsstaben skall
vara representerad i försvarsgrenarnas befordringsberedningar.
Högsta ledningen av det totala försvaret. Krigsmaktens regionala ledning
Spörsmålet om utredning etappvis av de tre frågekomplexen rörande
krigsmaktens högsta ledning, totalförsvarets högsta ledning och krigsmaktens
regionala ledning har jag redan berört. Vad försvarsledningsutredningen
i övrigt anfört rörande totalförsvarets ledning finner jag beaktansvärt.
Då det emellertid icke nu är aktuellt att fatta några beslut i detta
ämne, anser jag mig icke böra närmare kommentera dessa uttalanden.
Chefen för marinen har i sitt remissyttrande förklarat sig finna det beklagligt,
att utredningen icke tagit ställning till frågan om ett försvarsråd
eller en försvarsnämnd, och ansett att principförslag i denna fråga eventuellt
bör framläggas i samband med att förslag om krigsmaktens högsta
ledning förelägges riksdagen. Med anledning härav vill jag endast framhålla,
att det av chefen för marinen berörda spörsmålet enligt min mening
tillhör frågorna om totalförsvarets högsta ledning. Jag förutsätter att det
kommer att behandlas i den påbörjade andra etapp av försvarsledningsutredningens
arbete, som avser totalförsvarsledningen.
Militärledningen
Vad de båda utredningarna anfört om militärledningen har bibragt mig
uppfattningen, att en effektivisering och intensifiering av verksamheten i
detta forum är önskvärd och att åtskilligt torde stå att vinna därigenom.
Inom militärledningen bör, på sätt utredningarna förordat, överläggningar
äga rum om olika för krigsmakten centrala frågor. De medel som föreslagits
för att verksamheten skall ge bättre utbyte — främst utnyttjandet
av ett gemensamt stabsunderlag för överläggningarna samt skyldighet för
ledamöterna att ange sina ståndpunkter i förelagda ärenden — synes mig
lämpligt valda. Jag finner det också värdefullt, att försvarsledningsutredningen
så klart fastslagit militärledningens karaktär av ett organ för överläggningar
inen icke för kollektiva beslut. I övrigt vill jag endast framhålla
att jag är övertygad om riktigheten av utredningens uppfattning, att
bestämmelserna om militärledningen bör gälla endast i fred.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber
Enighet synes råda mellan de båda utredningarna och remissmyndigheterna
om principerna beträffande försvarsstabens ställning och uppgifter.
Det är alltså en allmänt omfattad mening, att försvarsstaben i framtiden
icke bör ha andra uppgifter än att vara överbefälhavarens stab,
liksom att dess arbete bör koncentreras till de viktigaste verksamhetsområdena
och icke innefatta detaljarbete, som kan utföras på annat håll. Även
jag ansluter mig till dessa principer och finner det angeläget, att de blir
vägledande för arbetet i den omorganiserade staben.
I del föregående har redovisats vilka grupper av ärenden som enligt
överbefälhavarens och försvarsledningsutredningens mening bör handläggas
i försvarsstaben. Detta spörsmål torde komma att närmare regleras
av Kungl. Maj:t i ny instruktion för staben. De föreliggande förslagen
synes mig emellertid icke i detta sammanhang ge anledning till erinran.
Den viktigaste ändringen i rådande arbetsfördelning mellan försvarsstaben
och försvarsgrensstaberna är, att sådana ärenden av operativ art, som nu
handlägges i marin- och flygstaberna, överföres till försvarsstaben. Jag
vill i anslutning härtill framhålla, att något operativt krigsförberedelsearbete
i den mening, som framgår av den förut omnämnda bestämningen
av detta begrepp, i fortsättningen givetvis icke skall bedrivas i någon av
försvarsgrensstaberna.
Mot förslaget om införande av en huvudstabsprincip — innebärande
att överbefälhavaren skall äga ålägga underställda myndigheter att för
hans räkning bereda ärenden och, i vissa fall, att besluta på hans uppdrag
— har jag i och för sig intet att invända. Utformningen och den praktiska
tillämpningen av en sådan princip torde dock få närmare undersökas
inom försvarsdepartementet i samband med utarbetandet av nya instruktioner.
Bland annat måste det undersökas, hur tillämpningen skall kunna
förenas med den av statsmakterna gjorda tilldelningen av personella och
andra resurser till skilda staber.
I anslutning till vad som uttalats av överbefälhavaren och 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
vill jag framhålla, att den anskaffning av
telemateriel, som handhaves av försvarsstaben, bör överföras till förvaltningsorganisationen
så snart sig göra låter.
Försvarsstabens inre organisation
Jag begränsar mig här till att behandla vissa frågor, i vilka min uppfattning
avviker från försvarsledningsutredningens eller som eljest synes
mig påkalla särskilda uttalanden.
Förslaget om inrättande av en souschef sbefattning i försvarsstaben har
avstyrkts av chefen för armén, som hänvisat till att en motsvarande anordning
prövats vid arméstaben men där befunnits olämplig. Jag vill med
anledning härav framhålla, att erfarenheterna av en befattning för vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961 111
uppgifter hos en myndighet icke gärna kan ge besked om lämpligheten
av att hos en annan myndighet inrätta en befattning med samma namn
men avsedd för andra arbetsuppgifter. För min del anser jag behovet av
en souschef i försvarsstaben vara klarlagt, både när det gäller uppgifter
inom staben och -— icke minst — det samarbete med civila totalförsvarsorgan
in. fl. institutioner, som nu ankommer främst på försvarsstabschefen.
Under erinran om vad bland andra civilförsvarsstyrelsen anfört
i sitt yttrande tillstyrker jag alltså, att en befattning som souschef inrättas.
Beträffande den ställning, som upplysningsorganet i försvarsstaben
(motsvarigheten till nuvarande press- och filmavdelningen inom sektion
III) bör inta, har meningarna varit åtskilligt delade, såsom framgår av
min redogörelse i det föregående. För egen del ansluter jag mig till försvarsledningsutredningens
förslag så till vida, att jag anser ifrågavarande
organ böra utgöra en avdelning och icke en sektion. Däremot har jag funnit
några egentliga fördelar icke vara förenade med avdelningens inordnande
i en sektion, eftersom avdelningschefen -— vilket även synes ha varit
utredningens mening — finge förutsättas fullgöra sina uppgifter i huvudsak
oberoende av vederbörande sektionschef. Jag har därför stannat för
att föreslå, att en upplysningsavdelning inrättas och ställes direkt under
försvarsstabschefen, varvid nuvarande sektion III utgår.
Vissa erinringar har gjorts mot den av utredningen föreslagna benämningen
»planeringsledningen» för den enhet inom försvarsstaben, som skall
svara för långsiktsplanering m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att sedermera besluta i denna namnfråga.
Jag anser det vara lämpligt att befästningsinspektionen, vars verksamhet
har åtskilliga anknytningar till olika verksamhetsgrenar inom försvarsstaben
och som för närvarande lyder direkt under överbefälhavaren, inordnas
i försvarsstaben. Befattningen som befästningsinspektör måste
därvid skiljas från befattningen som chef för fortifikationsförvaltningens
befästningsbyrå. För sistnämnda befattning erfordras följaktligen en ny
tjänst. Då frågan om fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag för budgetåret
1961/62 har anmälts i årets statsverksproposition, torde den nya
tjänsten icke kunna tillkomma redan från och med nästa budgetår. Eu
provisorisk anordning torde därför få tillämpas intill den 1 juli 1962 i
form av förordnande att bestrida göromål som eljest ankommer på tjänsteman
i lönegrad Bp 4. Jag räknar därvid med att kostnaderna skall bestridas
från fortifikationsförvaltningens avlöningsanslag.
Befästningsinspektören bör liksom nu vara chef för fortifikationskåren
och i denna egenskap lyda under chefen för armén. Erforderligt biträde
med göromålen i kårchefsbefattningen torde böra lämnas av personal vid
befästningsinspektionen.
Slutligen vill jag anmäla, att jag finner det naturligt och angeläget, att
långsiktig personalplanering snarast möjligt infogas bland arbetsuppgif
-
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 År 1961
terna för försvarsstabens planeringsorgan. Jag kommer i det följande att
föreslå att en beställning tillkommer för ändamålet.
Huvuddragen av försvarsstabens organisation enligt mitt förslag framgår
av bilaga 2.
Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation
Antalet vid försvarsstaben tjänstgörande officerare på aktiv stat (utom
militärassistenter, försvarsattachéer, personal vid krigshistoriska avdelningen
och personalvårdsbyrån samt försvarsstabsaspiranter) uppgick vid
utgången av september 1960 till 81. Av dessa innehade 30 beställning på
försvarsstabens stat, medan de övriga uppbar lön från försvarsgrenarnas
stater och var placerade till tjänstgöring i försvarsstaben eller kommenderade
dit. — Vid befästningsinspektionen tjänstgjorde vid samma tidpunkt
fyra aktiva officerare, alla på fortifikationskårens stat.
För den organisation av försvarsstaben -— inklusive befästningsinspektionen
men exklusive militärassistenter m. fl. ovan angivna kategorier —
som försvarsledningsutredningen föreslagit på grundval av ett från överbefälhavaren
inhämtat underlag, bör behovet av officerare beräknas till
102. Om hänsyn tages även till den för långsiktig personalplanering avsedda
befattning, om vilken jag förut talat, utgör antalet erforderliga officersbefattningar
103, vilket innebär en ökning med 18 i förhållande till
nuvarande antal befattningar i försvarsstaben och befästningsinspektionen.
Personalbehovet för 14 av dessa 18 befattningar skall enligt förslaget
tillgodoses genom följande åtgärder. Från försvarsgrenarna överföres till
försvarsstabens stat elva beställningar. Å andra sidan överföres två beställningar
från försvarsstaben till armén. Nya beställningar inrättas på
försvarsstabens stat till ett antal av sju, varav två ersätter tidigare kommenderingar.
Vidare upphör ytterligare två men tillkommer två konnnenderingar.
För det återstående behovet av fyra officerare, vilket hänför sig
till allmänna avdelningen, har beställningar ansetts icke nu böra äskas,
och frågan om hur behovet skall fyllas har tills vidare lämnats öppen. I
enlighet härmed skulle organisationen nu komma att omfatta 99 officerare
av här ifrågavarande kategorier. — Av ifrågavarande 99 officerare
skulle enligt vad nu sagts (30 + 11 —2+7=) 46 komma att inneha beställningar
på försvarsstabens stat. Emellertid föreslås vidare att 35 beställningar
på försvarsgrenarnas stater, vilkas innehavare för närvarande
tjänstgör på befattningar i försvarsstaben, överföres till staten för denna
stab. På grund härav bör enligt förslaget sammanlagt (46 + 35 =) 81
beställningar finnas uppförda på försvarsstabens stat för personal, varom
nu är fråga.
Som jag nämnt, innefattar de uppgifter jag nu lämnat icke försvarsstabsaspiranter.
I samband med de beslut om försvarsstabens organisation,
som fattades 1948, angavs som en beräkningsgrund (prop. 209, s. 43 f.)
Kangl. i\laj:ts proposition nr 109 ur 1961
113
att i staben borde tjänstgöra 16 aspiranter, varav tio ur armén samt tre
ur vardera marinen och flygvapnet. Enligt överbefälhavarens av utredningen
tillstyrkta förslag bör i fortsättningen beräknas ytterligare två
aspiranter ur envar av de båda sistnämnda försvarsgrenarna. Beställningar
härför föreslås tillkomma på dessa försvarsgrenars stater.
Förslaget innefattar vidare, på sätt framgår av den lämnade redogörelsen,
omregleringar i lönegradshänseende av några militära beställningar
samt inrättande av fem och indragning av två arvodesbefattningar för pensionerad
personal. Därutöver föreslås överflyttning av en sådan befattning
från fortifikationsförvaltningens till försvarsstabens stat.
Redan i det föregående har jag givit uttryck för vilken vikt jag tillmäter
den försvarsledningsreform som nu förestår. Mitt grundläggande
motiv för att föreslå denna i många avseenden genomgripande reform är
självfallet, att jag är övertygad om att möjligheter därigenom öppnas att
i betydande grad öka vår försvarseffekt; från en synpunkt sett innebär
detta, att vi kan räkna med större säkerhet för att de medel som anslås
till vårt försvar och de uppoffringar i övrigt som detta betingar kommer
till största nytta. Det står emellertid klart för mig, att den effektivare
ledning av krigsmaktens verksamhet, som vi önskar uppnå, icke kan väntas
komma till stånd enbart genom att man föreskriver ändringar i ansvarsförhållandena
och den organisatoriska indelningen. En nödvändig förutsättning
är också, att erforderliga stabsresurser ställes till förfogande för
beredning av överbefälhavarens beslut in. m. Jag har vid mina överväganden
kommit till det resultatet, att försvarsledningsutredningen gjort
riktiga bedömanden när den enhälligt föreslagit de kvantitativa och kvalitativa
förstärkningar av försvarsstaben, som jag nyss redovisat. Härvid
har jag beaktat, att det här i väsentlig grad är fråga om nya arbetsuppgifter,
som i huvudsak tillkommer utöver redan befintliga. Jag ansluter
mig således till utredningens förslag i dessa hänseenden och kommer att
vid anmälan senare denna dag av försvarsstabens och försvarsgrenarnas
m. fl. avlöningsanslag framlägga vederbörliga detalj förslag med kostnadsberäkningar.
Jag vill emellertid i detta sammanhang anmäla, att de totala
kostnadsökningarna för löner under olika anslag utgör i runt tal 400 000
kronor för helt budgetår.
Det torde vara erforderligt, att jag härefter anger min uppfattning i
några speciella hänseenden. Jag vill sålunda framhålla att mitt tillstyrkande
av personalökningarna även avser tillkomsten av en beställning för
major eller kommendörkapten av 2. graden i Ao 24 på försvarsstabens stat,
avsedd för långsiktig personalplanering. Däremot anser jag mig icke böra
tillstyrka, att den i överbefälhavarens yttrande föreslagna kaptensbeställningen
vid centrala värnpliktsbyrån, vars innehavare skulle få arbetsuppgifter
inom samma område, tillkommer under nästa budgetår. Vissa tjänster
för kontorspersonal vid försvarsstaben, vilkas inrättande likaså före8—1930
61 It ihan g till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 109
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961
slagits i överbefälhavarens yttrande, synes mig vara erforderliga till följd
av stabens omorganisation men bör uppföras som icke-ordinarie.
I sitt remissyttrande har chefen för flygvapnet ansett det vara viktigt,
att försvarsgrenarna får en likvärdig representation i försvarsstaben, överbefälhavaren
och chefen för armén har häremot invänt, att för de ledande
befattningarna måste utväljas de därtill mest kvalificerade officerarna,
oavsett vilka försvarsgrenar dessa tillhör. Det är mig angeläget att uttala,
att jag i denna fråga utan tvekan intar den ståndpunkt som angivits av de
båda sistnämnda myndigheterna.
Slutligen vill jag erinra om försvarsledningsutredningens uttalanden till
förmån för en ordning, enligt vilken personalförteckningar för de högre
staberna i högre grad än nu är fallet avspeglar det verkliga personalbehovet.
För egen del ansluter jag mig till principen och fäster därvid särskilt
avseende vid önskemålet att i så liten utsträckning som möjligt och
åtminstone icke för tillgodoseende av varaktiga personalbehov i staberna
störa utbildningsarbetet vid förbanden genom kommendering av personal
från dem. De förslag rörande tillgodoseendet av försvarsstabens personalbehov,
som jag nu framlägger, förutsätter visserligen att en del befattningar
alltjämt skall beklädas av kommenderad personal. Jag vill emellertid
anföra, att jag i likhet med försvarsledningsutredningen utgår från
att de beräknade kommenderingarna av personal tillgripes först efter hand
som det befinnes oundgängligen erforderligt. Vidare räknar jag med att
försvarsstabens nya personalorganisation efter någon tid kommer att behöva
överses, varvid säkrare hållpunkter för bestämmande av stabens normalbehov
av personal torde erhållas. Därvid bör självfallet det nu berörda
spörsmålet upptagas till ny prövning.
Förslagets genomförande
Försvarsledningsutredningen har föreslagit att den nya organisationen
in. in. av krigsmaktens högsta ledning skall gälla från och med budgetåret
1961/62. För egen del anser jag det önskvärt att den nya ordningen
kan börja tillämpas så snart som möjligt men finner en mindre tidsförskjutning
ofrånkomlig med hänsyn till de omfattande förberedelser i fråga
om instruktionsarbete, personaldisposition m. in. som erfordras. På grund
härav bör ledningsreformen, såsom jag redan tidigare uttalat, träda i kraft
den 1 oktober 1961, dock med undantag för den föreslagna förändringen
i fråga om chefskapet över tygförvaltningarna, vilken bör genomföras vid
senare tidpunkt.
Försvarsgrensledningarnas organisation ni. ni.
Det är enligt min mening angeläget att snarast möjligt få klarlagt vilka
arbetsuppgifter, vilken organisation och vilka personalresurser som bör
avses för de nu mer eller mindre provisoriskt organiserade försvarsgrens
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961 115
staberna jämte övriga i försvarsgrensledningarna ingående enheter utom
försvarsgrensförvaltningarna. Nämnda spörsmål bör självfallet ses mot
bakgrunden av de beslut, som nu föreslås bli fattade i fråga om ansvarsoch
arbetsfördelningen inom krigsmaktens högsta ledning samt försvarsstabens
organisation. Jag anser därför i likhet med försvarsledningsutredningen,
att undersökningar i angivet syfte bör verkställas.
Även om det i och för sig hade varit värdefullt, att erfarenheter av de
nu förestående beslutens verkningar kunnat utnyttjas vid undersökningarna,
finner jag mig icke kunna förorda ett sådant dröjsmål med arbetets
igångsättande som därvid skulle bli nödvändigt. Jag anser alltså att översynen
bör genomföras snarast möjligt med sikte på att beslut i ärendet
skall kunna, efter vederbörlig prövning från riksdagens sida, börja tilllämpas
under budgetåret 1962/63. Sedan den beslutade organisationen tilllämpats
någon tid, bör den överses med hänsyn till vunna erfarenheter.
Allmänna riktlinjer för översynen bör, såsom försvarsledningsutredningen
anfört, vara anpassning till försvarsledningsreformens principer
samt åstadkommande av rationalisering och ökad fasthet i organisationen.
Härjämte vill jag anföra, att uppmärksamhet bör ägnas frågan om att ge
de tre försvarsgrensledningarna en i fråga om grunddragen mera likformig
organisation än för närvarande samt att alla möjligheter att -— utan
förfång för tjänstens ofrånkomliga krav — vinna personalbesparingar
givetvis bör tillvaratagas.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen
att besluta att krigsmaktens högsta ledning skall organiseras
enligt de riktlinjer som angivits i det föregående.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Carl Hanström
opaginerad Kontrollera mot PDF
Adjutan turavdelning
-
Förvaltnings
officer
-
Kassa
avdelning
-
Chefs
expedition
-
Bilaga 1. Huvuddragen i försvarsstabens nuvarande organisation
CFst
Sektion I
Armé
avdelning
-
Marin
avdelning
-
Flyg- och luftförs
varsavdeln.
Kvartermästar
avdelning
-
Kommunika
tionsavdelning
-
Press- och
filmavdelning
Krigshistorisk
avdelning
Sektion III
Undervisnings
avdelning
-
Central
avdelning
-
Personal
vårdsbyrå
-
Planerings
avdelning
-
Forsknings
avdelning
-
Budgetdetalj
Sektion IV*
Fotoavdelning
Inrikes
avdelning
-
Underrättelse
byrå
-
Attachébyrå
Ulrikes
avdelning
-
Sektion II
1 Fristående sousch 1 oktober 1960—30 september 1961 enligt Kungl. Maj:ts medgivande.
1 Provisorisk organisation av sektion IV.
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1961
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2. Huvuddragen i försvarsstabens organisation enligt departementschefens förslag
Adjutantur
avdelning
-
Upplysnings
avdelning
-
CFst
-Sousch
Operations-
ledning
Planerings-
sektion
Sektion I
Sektion II
Befästnings-
inspektion
Studier
Planerings-
avdelning
Allmän
avdelning
Underrättelse-
avdelning
Krigsförbere-
delsearbete
Forsknings-
avdelning
Kvartermästar-
avdelning
Attaché-
avdelning
Personal-
vårdsbyrå
Beredskap,
övningar mm
Budgetdetalj
Kommunika-
tionsavdelning
Inrikes-
avdelning
Signaltjänst-
avdelning
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1961 117
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1961
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning .................................................................................... 3
II. Nuvarande organisation, uppgifter och verksamhet ........................... 5
III. Vissa utgångspunkter och riktlinjer ................................................ 18
IV. Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i krig .................. 23
V. Principförslag rörande krigsmaktens högsta ledning i fred
Fredsverksamhetens innebörd ........................................................ 29
Allmänna krav på krigsmaktens högsta ledning i fred ..................... 31
Granskning av nuvarande organisation och verksamhet ..................... 31
Ledningen av operativ verksamhet och långsiktsplanering ............... 35
Ledningen av de s. k. förbandsproducerande funktionerna ............... 37
Förvaltningstjänstens ledning ........................................................ 40
Förvaltningstjänstens natur ....................................................... 40
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad intendenturförvaltning 40
Gemensam eller försvarsgrensvis organiserad tygförvaltning ......... 42
Huvudförvaltningsprincipen ...................................................... 45
Ledningen av de centrala förvaltningsmyndigheterna ..................... 46
Budgetarbetets ledning ............................................................. 55
VI. Vissa särskilda frågor
Gemensam personalkår för officerare i högre stabstjänst .................. 63
Underrättelsetjänstens ledning ....................................................... gg
Sjukvårdstjänstens ledning ............................................................ gg
Försvarsforskningens ledning ........................................................ gg
Centrala värnpliktsbyråns ställning ................................................ g7
VII. Högsta ledningen av det totala försvaret ....................................... gg
VIII. Krigsmaktens regionala ledning ...................................................... 7q
IX. Förslag rörande överbefälhavarens, försvarsgrenschefernas och militärledningens
uppgifter m.m............................................................. 72
X. Förslag rörande försvarsstaben och försvarsgrensstaberna
Ansvars- och arbetsfördelning mellan högre staber ........................... 7g
Försvarsstabens inre organisation ................................................... gg
Behovet av stabspersonal i försvarsstabens fredsorganisation ............ 89
XI. Departementschefen ...................................................................... g4
Bilagor 1—2 ........................................................................................ jjg
Sthlni 1961. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- SU 1961:146 Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av ett försvarsråd eller en försvarsnämnd för totalförsvaret. s. 7 i texten
- Rskr. 1961:258 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård. a1 i texten
- SU 1961:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa avlöningsm. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1961/62 m. m. s. 33 i texten
- SU 1961:90 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ng organisation av krigsmaktens högsta ledning jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten