Sök i Ratio Lex

Med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. ni

1961-03-03 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:112, Med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. ni

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lt2 år 1961

1

Nr 112

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med hemställan om

riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering,

m. ni.; given Stockholms slott den 3

mars 1961.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed

dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 § valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr

264), så oek om fortsatt giltighet av samma förordning.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt

valutareglering för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962. För riksdagens

yttrande framlägges i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt

giltighet av valutaförordningen under samma tid. I samband härmed

föreslås viss jämkning av den tidpunkt, som är avgörande för här bosatt

utlännings ställning i valutahänseende.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 112

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av’ 1 § valutaförordningen den 5 juni 1959

(nr 264), så ock om fortsatt giltighet av samma förordning]

Härigenom förordnas, dels att 1 § valutaförordningen den 5 juni 1959 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att nämnda förordning,

vilken jämlikt förordning den 3 juni 1960 (nr 262) gäller till och med den

juni lVibl, i sålunda ändrat

med den 30 juni 1962.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

I denna---svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt

denna förordning, i vad angår fysisk

person, svensk medborgare med

fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige

sedan den 1 januari 1957. Juridisk

person skall anses vara bosatt i det

land, där styrelsen har sitt säte eller,

om styrelse icke finnes, där huvudkontoret

är beläget. Filial för utländskt

bolag eller för utländsk ekonomisk

förening, som med stöd av

särskilt tillstånd driver näring här i

riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

skall äga fortsatt giltighet till och

(Föreslagen lydelse)

1 §•

I denna ----svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt

denna förordning, i vad angår fysisk

person, svensk medborgare med

fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige

sedan den 1 januari 1959. Juridisk

person skall anses vara bosatt i det

land, där styrelsen har sitt säte eller,

om styrelse icke finnes, där huvudkontoret

är beläget. Filial för utländskt

bolag eller för utländsk ekonomisk

förening, som med stöd av

särskilt tillstånd driver näring här i

riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Äldre bestämmelser skola

dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till

tiden före ikraftträdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1961

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt valutareglering,

m. m. samt anför därvid följande.

Enligt stadgande i 1 § tredje stycket valutalagen äger under vissa förut-,

sättningar Kungl. Maj :t — på framställning av fullmäktige i riksbanken —

med riksdagens samtycke förordna om valutareglering i enlighet med vad

i lagen anges. Sådant förordnande har givits för tiden från och med den

1 juli 1960 till och med den 30 juni 1961 (SFS 1960: 261).

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 26 januari 1961 hemställt om

fortsatt valutareglering under tiden från och med den 1 juli 1961 till och med

den 30 juni 1962.

Över fullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgivits av

fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen och Svenska

bankföreningen.

Gällande bestämmelser m. m.

Valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) är en fullmaktslag, vilken tidigare

förlängts för ett år i sänder men numera — sedan den 1 juli 1959 (SFS nr

262) — gäller tills vidare. Med stöd av valutalagen kan Kungl. Maj:t under

vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering; vid krig

inträder denna befogenhet automatiskt. De allmänna föreskrifterna om valutaregleringens

tillämpning upptages i valutaförordningen, som utfärdas

av Kungl. Maj :t. Riksbanken äger meddela de särskilda tillämpningsföreskrifter,

som erfordras i anslutning till valutaförordningen.

De närmare förutsättningarna för valutareglering angives i 1 § valutalagen.

Paragrafens första och andra stycken innehåller stadganden om valutareglering

vid krig och krigsfara, medan i tredje stycket ges bestämmelsei

om valutareglering då i andra fall än vid krig eller krigsfara sådan regle
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

ring prövas erforderlig för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden

med utlandet.

Förordnande om valutareglering enligt 1 § tredje stycket meddelas, såsom

inledningsvis nämnts, av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke efter

därom av riksbanken gjord framställning. Förordnandet skall innehålla att

vad i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ valutalagen stadgas helt eller delvis

skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje gång. Under samma

tid skall jämväl övriga mot nyssnämnda författningsrum svarande stadganden

i lagen tillämpas (1 § fjärde stycket). Då riksdagens samtycke till förordnande

om valutareglering begäres, skall — enligt stadgande i paragrafens

femte stycke — även Kungl. Maj :ts tillämpningsföreskrifter, d. v. s.

valutaförordningen, föreläggas riksdagen.

I 1 § valutalagen ges vidare Kungl. Maj:t befogenhet att under särskilda

i paragrafen angivna förutsättningar interimistiskt förordna om valutareglering.

Huvudbestämmelsen om i vilka hänseenden valutareglering kan äga rum

upptages i 2 § första stycket valutalagen. Denna bestämmelse ger i första

band möjligheter till ingripande på valutamarknaden, varigenom köp och

försäljning av utländska betalningsmedel, utländska fordringar samt utländska

värdepapper kommer under det allmännas kontroll.

Paragrafen är så utformad att däri under sju särskilda punkter anges vad

Kungl. Maj :t äger föreskriva vid förordnande om valutareglering.

Till en början kan föreskrivas,

att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar

(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som

innefattar rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel

och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade

värdepapper, vilka är utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska

värdepapper) (punkt 1);

samt att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och

föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t eller, efter

Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 2).

För tillgodoseende av behovet av utländska betalningsmedel, utländska

fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att dylika

tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant

ersättning i svenskt mynt (punkt 3).

Vidare kan föreskrivas,

att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet (punkt 4);

att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket

(punkt 5);

att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning

av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 6);

och

att i annat hänseende än förut sagts ej må över utländska betalningsmedel,

utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken

förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till

valutabank (punkt 7).

Med de sist angivna föreskrifterna avses att få under kontroll förfaranden

som skulle kunna göra ingripanden på valutamarknaden ineffektiva eller

som bedömts kunna eljest få icke önskvärda valutamässiga verkningar.

I 5 § valutalagen ges Kungl. Maj :t befogenhet att —— där sa finnes behövligt

för tillsyn å efterlevnad av förordnande som meddelats i enlighet med

det anförda — vidtaga vissa åtgärder. Berörda befogenheter upptages i paragrafen

under tre särskilda punkter. Enligt punkt 1 äger Kungl. Maj :t stadga

skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

Punkt 2 ger Kungl. Maj :t möjlighet att medge rätt för polismyndighet, riksbanken

eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och

granska i postverkets vård befintliga brev och andra försändelser till eller

från utlandet. Slutligen kan Kungl. Maj :t enligt punkt 3 i övrigt meddela

erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande så ock till förhindrande

av åtgärder, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det

med förordnandet avsedda ändamålet.

För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,

må enligt 9 § stadgas straff. Tillika må bestämmelse meddelas om förverkande

till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som

brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot svarande

värde.

Före den 1 juli 1959 var valutalagstiftningen som nyss antytts uppbyggd

på ett annat sätt än det, för vilket nu redogjorts. Valutalagen var då tidsbegränsad.

Förordnande om valutareglering meddelades av Kungl. Maj :t —

med riksdagens samtycke — genom utfärdande av tillämpningsföreskrifter

(valutaförordningen den 25 februari 1940, nr 97, med däri sedermera vidtagna

ändringar). Det av riksdagen ursprungligen lämnade samtycket ansågs

fortfarande gälla så länge valutalagens giltighetstid förlängdes. Valutaförordningen

kom dock under riksdagens bedömande i samband med ändringarna

däri. Valutalagens giltighetstid förlängdes årligen, sista gången

för tiden den 1 juli 1958 — den 30 juni 1959. De materiella reglerna för valutaregleringen

var då något mera omfattande än de som nu gäller.

Förordnande om valutareglering enligt de från och med den 1 juli 1959

gällande bestämmelserna gavs, såsom inledningsvis berörts, första gången

för tiden från och med sagda dag till och med den 30 juni 1960. Förnyat förordnande

har därefter givits för tiden den 1 juli 1960 — den 30 juni 1961.

Genom förordning den 3 juni 1960 (nr 261) om tillämpning av valutalagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

har sålunda Kungl. Maj :t — med riksdagens samtycke — förordnat att vad

i 2 § första stycket 1), 2) och 4) — 7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § nämnda

lag stadgas skall äga tillämpning under nyss angivna tidsperiod. Stadgandena

om hembudsskyldighet (2 § första stycket 3) och om brevkontroll

(5 § första stycket 2) omfattas alltså ej av förordnandet.

Därjämte har Kungl. Maj :t — efter riksdagens hörande — utfärdat tilllämpningsföreskrifter

för valutaregleringen. Dessa har upptagits i valutaförordningen

den 5 juni 1959 (nr 26b), vilken till en början gällde till och

med den 30 juni 1960 men sedan — med vissa ändringar — erhållit fortsatt

giltighet till och med den 30 juni 1961 (SFS 1960: 262). Den genom valutaförordningen

gjorda regleringen innebär i stora drag att köp av utländska

betalningsmedel och utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt allenast

får ske från riksbanken eller genom dess förmedling och att försäljning

av sådana valutor på motsvarande sätt är beroende av riksbankens medverkan;

riksbanken kan dock i viktiga hänseenden meddela tillstånd till

valutahandel utan iakttagande av denna ordning (2 §). Riksbanken äger

närmare bestämma i vilken omfattning och på vilka villkor förvärv eller förvttring,

som nyss nämnts, får ske (3 §). För utförsel och införsel av valutor

fordras i princip riksbankens tillstånd, likaså för betalning, överföring och

överlåtelse mellan här i riket bosatt person (valutainlänning) och i utlandet

bosatt person (valutautlänning) eller till konto eller räkning som föres

i utlandet eller till förmån för i utlandet bosatt person (4 §, 5 § samt 6 §

första stycket och andra stycket 1). Utan tillstånd av riksbanken får ej

heller här i riket bosatt person — annat än under vissa förutsättningar —

ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet (6 § andra stycket 2).

Även i en del andra avseenden har begränsningar gjorts i enskildas rätt

att fritt förfoga över valutor (7—10 §§). Genom valutaförordningen göres

ej inskränkning i riksbanken tillkommande befogenheter eller i den

handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella regleringsbanken i

Basel (11 §). Förordningen är ej tillämplig å personal vid främmande makts

härvarande beskickning eller lönade konsulat (12 §). Riksbanken äger föreskriva

viss uppgiftsskyldighet rörande innehav av utländsk valuta (13 §).

Riksbanken äger vidare medge befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas i förordningen (14 §). Slutligen upptager förordningen de ansvarsbestämmelser

som anknyter till valutaregleringen (15—21 §§).

Rörande det närmare innehållet i och utformningen av bestämmelserna i

valutaförordningen må hänvisas till författningstexten, vilken såsom Bihang

torde få fogas till statsrådsprotokollet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 oktober 1960 har jag

tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att framlägga förslag till valutaregleringens

fortsatta utformning. I direktiven för utredningen förutsättes

behov föreligga av sådan reglering i fråga om kapitalbetalningar, varjämte

— till förhindrande av missbruk — möjligheter anses böra finnas till

kontroll även av sådana betalningar som i och för sig ej är underkastade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1961

saklig reglering. Utredningen är emellertid enligt direktiven oförhindrad att

även analysera verkningarna under olika förutsättningar av att valutaregleringen

totalt avskaffas eller uppmjukas i enlighet med vissa i riksdagen

inotionsledes framställda yrkanden.

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige hemställer i sin skrivelse, såsom inledningsvis nämnts,

att Kungl. Maj :t måtte med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära

riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1961—

den 30 juni 1962. Valutaregleringen bör enligt fullmäktiges mening avse

samma bestämmelser i valutalagen, som nu äger tillämpning, eller sålunda

2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §. Fullmäktige

förordar därjämte viss ändring i 1 § valutaförordningen.

I sin skrivelse framhåller fullmäktige att den valutareglering, som med

stöd av valutaförfattningarna uppehållits under föregående år, präglats av

fortgående liberalisering och att de fåtaliga inskränkningar beträffande löpande

betalningar som återstått nu bortfallit. Beträffande den reglering av

kapitalbetalningarna som alltjämt upprätthålles hänvisar fullmäktige till

att tillkallade sakkunniga för närvarande överväger dels vilka författningstekniska

ändringar i valutaförordningen som kan anses påkallade dels

vilka verkningar som under olika förutsättningar skulle uppkomma av att

den sålunda återstående valutaregleringen totalt avskaffas eller uppmjukas.

Då det blivande utredningsresultatet ej torde böra föregripas genom ändringar

i de grundläggande valutareglerande föreskrifterna, bör enligt bankofullmäktiges

mening nu gällande fullmakter i valutalagen sättas i kraft för

ytterligare ett år samtidigt som valutaförordningen förlänas fortsatt giltighet

i huvudsakligen oförändrat skick.

I ett hänseende vill emellertid fullmäktige, som förut nämnts, föreslå

ändring i valutaförordningen. Den tidpunkt från vilken en utlänning skall

ha haft fast bostad i Sverige för att räknas som valutainlänning är för närvarande

den 1 januari 1957. Om förordningen ges förlängd giltighet till och

med den 30 juni 1962 utan ändring av nämnda tidpunkt, kommer för vinnande

av valutainlänningsstatus att slutligen fordras fast bosättning i Sverige

under fem och ett halvt år. En sådan kvalifikationstid synes enligt

fullmäktiges mening alltför lång varför den nuvarande tidpunkten föreslås

framflyttad till den 1 januari 1959.

Remissyttrandena

Fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen tillstyrker

fortsatt valutareglering under ytterligare ett år samt förklarar sig inte

ha något att erinra mot den av bankofullmäktige föreslagna ändringen i

valutaförordningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1961

Svenska bankföreningen anser sig, med hänsyn till att den pågående utredningens

arbete inte lär kunna avslutas före den 1 juli 1961, icke böra

göra någon erinran mot att valutaförordningen förlänges för ytterligare ett

år utan annan ändring än den bankofullmäktige själva förordat. En förutsättning

härför finner bankföreningen dock vara att valutamyndigheterna

tillvaratager de möjligheter som står till buds att genom modifikationer av

sin praxis genomföra liberaliseringar på kapitalområdet. Bankföreningen

anför.

Det syfte med valutaregleringen som ursprungligen var det väsentliga,

nämligen att i en internationell krissituation bereda skydd mot alltför stark

valutautströmning, har för dagen knappast någon omedelbar aktualitet. Numera

synes regleringen huvudsakligen begagnas som ett hjälpmedel i riksbankens

penningpolitiska verksamhet. Detta framgår bl. a. därav, att regleringen

nu avser så gott som enbart kapitalrörelser. Bankföreningen vill icke

bestrida att i nuvarande läge en viss kontroll över dessa kan vara motiverad

med hänsyn till riksbankens behov av att kunna hålla penningtillgången

i landet inom lämpliga gränser. Emellertid bör enligt bankföreningens mening

de för närvarande gällande restriktionerna kunna väsentligen uppmjukas.

Det är därför med beklagande som bankföreningen konstaterat, att den

nyligen tillsatta kommittén för översyn av valutaregleringen fått direktiv som

praktiskt taget hindrar den från att föreslå lättnader på kapitalområdet.

Bankföreningen anser det i hög grad önskvärt att sådana lättnader kommer

till stånd utan dröjsmål, framför allt för att näringslivet skall kunna utnyttja

de chanser till utveckling och framsteg som den västeuropeiska marknadsintegrationen

erbjuder. Om vårt land ej skall komma i efterhand i nämnda

sammanhang, måste en närmare anpassning ske till den frihet i fråga om

kapitalrörelser över gränserna, som sedan mitten av förra året råder inom

sexstatsunionen.

Emellertid är ett upphävande eller en ändring av nuvarande valutaförordning

icke någon oundgänglig förutsättning för en sådan anpassning.

Den kan ändock åstadkommas tilllämpningsvägen inom ramen för gällande

författningstext.

Departementschefen

Den grundläggande författningen i fråga om valutaregleringen i vårt land

är 1939 års valutalag. Denna är en fullmaktslag, som numera gäller tills

vidare. Med stöd av lagen kan Kungl. Maj :t, på framställning av fullmäktige

i riksbanken, med riksdagens samtycke förordna om valutareglering.

Sådant förordnande innebär att bestämmelser av visst i valutalagen angivet

innehåll kan helt eller delvis göras tillämpliga under viss tid, högst ett år.

De åsyftade valutareglerande bestämmelserna jämte allmänna tillämpningsföreskrifter

utfärdas av Kungl. Maj :t genom en särskild förordning, valutaförordningen.

Förslag härtill skall föreläggas riksdagen, då samtycke till

förordnande om valutareglering begäres. Biksbanken äger meddela särskilda

föreskrifter rörande valutaregleringens tillämpning.

Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli

1960—den 30 juni 1961. Förordnandet omfattar 2 § första stycket 1), 2) och

4)—-7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § valutalagen. Kungl. Maj:ts bestäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

melser om valutaregleringen återfinnes i valutaförordningen den 5 juni 1959.

Denna gäller för samma tid som det nuvarande förordnandet om valutareglering.

Fullmäktige i riksbanken har funnit behov föreligga av valutareglering

även efter den 30 juni 1961 och hemställer om fortsatt sådan reglering för tiden

den 1 juli 1961—den 30 juni 1962. Förordnandet om fortsatt reglering

bör enligt fullmäktiges mening omfatta samma lagrum i valutalagen som det

nu gällande förordnandet.

Vid remissbehandlingen har allmänt tillstyrkts att valutaregleringen förlänges

i enlighet med bankofullmäktiges förslag.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen är den framtida utformningen

av valutaregleringen i vårt land föremål för utredning. Utredningsarbetet

torde kräva åtskillig tid. Vid sådant förhållande och då giltighetstiden

för den nuvarande valutaregleringen utgår den 30 juni innevarande

år, tillstyrker jag att riksdagens samtycke till fortsatt sådan reglering inhämtas.

Förordnandet — som liksom hittills bör avse ett år — bör innehålla

fullmakter för Kungl. Maj:t i överensstämmelse med vad bankofullmäktige

förordat och remissinstanserna tillstyrkt.

Bankofullmäktige har vidare föreslagit att den tidpunkt, från vilken en

utlänning skall ha haft fast bostad i Sverige för att enligt valutaförordningen

jämställas med här bosatt svensk medborgare, skall framflyttas från

den 1 januar 1957 till den 1 januari 1959. Detta förslag, som även tillstyrkts

vid remissbehandlingen, anser jag mig böra biträda.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte

dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med

stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i

2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom

9 § samma lag stadgas skall äga fortsatt tillämpning

under tiden från och med den 1 juli 1961 till och med den

30 juni 1962;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till förordning om

ändrad lydelse av 1 § valutaförordningen den 5 juni 1959

(nr 26i), så ock om fortsatt giltighet av samma förordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ilo Natt och Dag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

Bihang

Valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna förordning förstås med

betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra

penninganvisningar;

utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra

betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt

mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som

här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfarande

är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på

räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom

riket driver bank- eller bankirrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt

obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar

av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,

så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper

(certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som

är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt

mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda

i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk

person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk person

skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen bär sitt säte eller, om

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag

eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd

driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska

fordringar

2 §•

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag

i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling

och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

1 Genom förordningen den 3 juni 1960 (nr 262) har 6, 15, 17, 19 och 21 §§ erhållit ändrad

lydelse och valutaförordningen givits fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1961. Ändringarna

har trätt i kraft, såvitt avser 21 § den 1 januari 1961 och i övrigt den 1 juli 1960.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1961

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,

som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro;

samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska

betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken

prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för

reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i

denna förordning valutabank.

3 §.

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka

villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag

i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Om utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper med mera

4 §.

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende

utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd

utföras ur riket.

5 §■

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest

1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning,

som föres i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning k eller överföring

till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är

bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för

i utlandet bosatt person.

Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om försäljning

av värdepapper med mera

6 §‘

Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet; eller

2) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.

7 §•

Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes

än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda

införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1961

deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat

medgiver.

8 §•

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts

eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens

tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken

jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning

säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar

och utländska värdepapper med mera

9 §•

Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som

tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så förfogas,

att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej

erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,

som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande

utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon

här i riket bosatt.

10 §.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning

eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva

anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning

annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer av

handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,

till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har

gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat

pris än det i allmänhet gällande eller i samma svfte vidtaga andra liknande

åtgärder.

Särskilda bestämmelser

11 §•

Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande

befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella

regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).

12 §•

Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör

främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsultat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan

persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro

utländska medborgare.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

13

13 §.

En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig

att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken

lämna uppgift angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper, som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma

honom;

c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som

förvaras här i riket; samt

d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot

utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl, i

andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken

finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel

och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så ock

angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl

ålagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,

värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger

riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så

erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig

att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,

tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

14 §.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas genom denna förordning.

Ansvarsbestämmelser

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller

2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder

sig av eller medverkar såsom bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring

av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i

svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra

stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver

oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i första stycket sägs,

dömes till dagsböter.

16 §.

Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot

6 eller 7 § anses försök därtill.

Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1961

oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf

under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen

genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant tillstånd.

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning, som enligt 15 eller 16 § är belagd

med straff, må betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet

avser, eller vederlag därför förklaras helt eller delvis förverkade till kronan.

Utgjordes egendomen av annat än penningar i svenskt mynt och finnes den

ej i behåll, må i stället värdet förklaras helt eller delvis förverkat.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla den som i god tro förvärvat egendomen

eller särskild rätt därtill.

18 §.

Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats

av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd

med straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter

straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

19 §.

Medverkan till uppsåtligt brott, som i 15 eller 16 § sägs, straffes efter ty

i 3 kap. strafflagen är stadgat.

20 §.

Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter

angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej

innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres

vid allmän domstol.

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,

efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande

av vite, som i 13 § fjärde stycket sägs.

21 §.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall vad

i gällande lag om straff för varusmuggling är stadgat angående förundersökning

m. m. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation äga motsvarande

tillämpning.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med

den 30 juni 1960.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610410

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:215 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kunql Maj.-ts proposition a1 i texten
  2. BU 1961:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering, m. m., dels ock väck s. 1 i texten