Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

99 sidor, varav 96 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 96 av 99 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:13, Med förslag till lag om ändring i vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

1

Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 16

december 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget till ändringar i vattenlagen syftar

främst till att vid företag enligt nämnda lag bereda ökat skydd för vissa

allmänna intressen, bl. a. naturskyddsintresset. I anslutning härtill föreslås,

att kronan och kommun skall få initiativrätt att i vattenområde tvångsvis

genomföra åtgärder, vilka är önskvärda från naturskydds- eller hälsosynpunkt.

Förslaget innebär vidare, att i vattenlagen skall införas bestämmelser med

förbud mot igångsättande av vissa större arbeten på land, innan vattendomstolen

prövat frågan om tillstånd att bygga i vatten.

Slutligen föreslås i propositionen ändrade regler i fråga om rättegångskostnaderna

i vattenöverdomstolen och högsta domstolen. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att 2 kap. 3, 9, 12, 14, 20, 31 och 36 §§, 6 kap. 26 §,

7 kap. 5 och 39 §§, 11 kap. 106 § samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen den

28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

3 §.

Ej må-----------

Skulle byggande i vatten hava till

följd, att ett avsevärt antal bofasta

personer berövas sina bostäder, eller

att större fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle,

måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas, eller att

odlad jord till en efter ortsförhållandena

betydande omfattning sättes

under vatten eller eljest väsentligt

skadas, eller att fiskerinäring av

större betydenhet lider väsentligt förfång,

må byggnaden, ändå att nyttan

uppgår till värde, som ovan sagts, icke

ske. Lag samma vare, där genom

byggande i vatten skulle förorsakas

sådan bestående ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt

minskad trevnad för närboende eller

betydande förlust för landets djureller

växtvärld är att befara. 1

---------9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till

följd, att ett avsevärt antal bofasta

personer berövas sina bostäder, eller

att större fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle,

måste nedläggas eller dess drift väsentligt

minskas, eller att odlad jord

till en efter ortsförhållandena betydande

omfattning sättes under vatten

eller eljest väsentligt skadas, eller att

fiskeri- eller annan näring av större

betydenhet lider väsentligt förfång,

eller att befolkningen eljest får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade,

må byggnaden, ändå att

nyttan uppgår till värde, som ovan

sagts, icke ske. Lag samma vare,

där genom byggande i vatten skulle

förorsakas sådan bestående ändring

av naturförhållandena, varigenom väsentligt

minskad trevnad för när
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 och 20 §§ SFS 1952: 235, beträffande 6 kap. 26 §

1954: 124, beträffande 7 kap. 5 och 39 §§ 1920: 459, beträffande 11 kap. 106 § 1960: 304 samt

beträffande 13 kap. 8 och 11 §§ 1956: 581.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt, må Konungen, ändå

att hinder mot byggnaden skulle möta

av vad i första och andra styckena

sägs, efter hemställan av vattendomstolen

på sätt i 20 § 2 mom.

stadgas, lämna medgivande till byggnaden.

Om byggande--------

boende eller betydande förlust från

naturskyddssynpunkt är att befara.

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt, må Konungen, ändå att

hinder mot byggnaden skulle möta

av vad i första och andra styckena

sägs, efter hemställan av vattendomstolen

på sätt i 20 § 3 mom. stadgas,

lämna medgivande till byggnaden,

--------finnes stadgat.

9

Kronan, kommun eller hushållningssällskap

äge rätt att i eller invid

vattendrag, där till följd av naturförhållandena

eller uppförd byggnad

fiskens upp- och nedgång hindras,

för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Beträffande

företag, som nu nämnts, gälle

vad angående byggande i vatten i denna

lag finnes föreskrivet; dock utgöre

bestämmelserna i 3 § första stycket

icke hinder för sådant företag, där ej

genom detsamma synnerligt men tillskyndas

den, som äger råda över

vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om utvidgande

eller förbättrande av befintlig

fiskväg eller annan anordning till fiskets

befrämjande.

§•

Kronan, kommun eller hushållningssällskap

äge rätt att i eller invid

vattendrag, där till följd av naturförhållandena

eller uppförd byggnad

fiskens upp- och nedgång hindras,

för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Vad nu

sagts skall jämväl gälla i fråga om

utvidgande eller förbättrande av befintlig

fiskväg eller annan anordning

till fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt

att i eller invid vattenområde vidtaga

åtgärd som är önskvärd från naturskydds-

eller hälsosynpunkt samt taga

i anspråk för sådant ändamål erforderligt

vatten.

Beträffande företag, som avses i

första eller andra stycket, skola tilllämpas

bestämmelserna i denna lag

angående byggande i vatten; dock

gälle i stället för vad i 3 § första stycket

stadgas om hinder mot byggande,

att företaget ej må utföras, om det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

12

Ej må-----— — —---

År naturminnesmärke ej i laga

ordning fridlyst, böra likväl till bevarande

därav vid byggande i vatten

vidtagas sådana anordningar, som

utan att för företaget medföra kostnader

av betydenhet må anses för ändamålet

lämpliga.

14

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller

väg eller ledning för vattnet eller

ock verkställes grävning, sprängning

eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande eller

minskande av skada, vare fastighetens

ägare pliktig att tåla sådant

intrång mot ersättning, som i 9 kap.

skils. Samma lag vare, där det för

utförande av byggnad för vattnets

tillgodogörande och därmed förenade

anläggningar eller eljest av åtgärd,

som ovan nämnts, prövas nödigt,

att annans mark tillfälligt tages

i anspråk för arbetarbostäder eller

andra byggnader, väg, upplagsplats,

arbetsmaskiner eller dylikt. Om rätt

att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

medför skada eller olägenhet, som

står i missförhållande till nyttan.

§•

--— — —--— mån förnärmas..

Är område eller naturföremål av

betydelse för kännedomen om landets

natur eller genom sin skönhet, egenart

eller eljest av märklig beskaffenhet,

böra, ändå att det ej blivit i laga

ordning fridlyst såsom naturminne,

till bevarande därav vid byggande i

vatten vidtagas sådana anordningar,

som utan att för företaget medföra

oskälig kostnad må anses för ändamålet

lämpliga.

§•

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten eller för åtgärd

som avses i 9 §, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller väg

eller ledning för vattnet eller ock

verkställes grävning, sprängning eller

annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande eller

minskande av skada, vare fastighetens

ägare pliktig att tåla sådant intrång

mot ersättning, som i 9 kap.

skils. Samma lag vare, där det för utförande

av byggnad för vattnets tillgodogörande

och därmed förenade

anläggningar eller eljest av åtgärd,

som ovan nämnts, prövas nödigt, att

annans mark tillfälligt tages i anspråk

för arbetarbostäder eller andra

byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner

eller dylikt. Om rätt att

över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

Där vid motsvarande tillämpning.

Erfordras till finnes föreskrivet.

20 §.

1 mom. Ej må------------byggnaden förnärmas.

^ro * vattnets lopp.

Tarvas till av arbetet.

Där någon — — sådan prövning.

2 mom. När enligt 1 mom. byggande

i vatten ej må ske utan föregången

prövning, varigenom medgivande

till arbetet erhållits, må dessförinnan

ej heller annat arbete av

större omfattning påbörjas å anläggningen.

2 mom. Finner vattendomstolen 3 mom. Finner vattendomstolen

vid prövning, som i 1 mom. sägs, till- vid prövning, som i 1 mom. sägs, tillämnad

byggnad, mot vilken hinder ämnad byggnad, mot vilken hinder

skulle möta av bestämmelserna i 3 § skulle möta av bestämmelserna i 3 §

första och andra styckena, med hän- första och andra styckena, med hänsyn

till stadgandet i tredje stycket i syn till stadgandet i tredje stycket i

samma § ändock böra tillåtas, skall samma § ändock böra tillåtas, skall

frågan därom av domstolen hemstäl- frågan därom av domstolen hemställas

Konungens avgörande. las Konungens avgörande.

31 §.

Ägare av byggnad i vatten må, vare Ägare av byggnad i vatten må, vasig

särskilda regler för vattenhushåll- re sig särskilda regler för vattenhusningen

vid byggnaden blivit medde- hållningen vid byggnaden blivit medlade

eller icke, hos vattendomstolen delade eller icke, hos vattendomstosöka

fastställande av ändrade eller leh söka fastställande av ändrade elnya

bestämmelser i ämnet. Enahanda ler nya bestämmelser i ämnet. Enarätt

tillkomme ock annan än bygg- handa rätt tillkomme ock annan än

nådens ägare för bättre utnyttjande byggnadens ägare för bättre utnyttav

vattenkraften i honom tillhörigt jande av vattenkraften i honom tillströmfall.

Ärende, som nu nämnts, liörigt strömfall samt kronan, komprövas

i enlighet med de för byggan- mun eller hushållningssällskap för

de i vatten stadgade grunder, och gäl- ändamål, som omförmäles i 9 §. Ärenle

om verkan av vattendomstolens de, som nu nämnts, prövas i enligbeslut

i tillämpliga delar vad ovan het med de för byggande i vatten

finnes sagt beträffande beslut i bygg- stadgade grunder, och gälle om vernadsmål.

kan av vattendomstolens beslut i till
lämpliga

delar vad ovan finnes sagt

beträffande beslut i byggnadsmål.

Saknas beträffande-----------förebygga skadan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Rensning, som-----— —

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om ej avsevärda olägenheter

vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämpligt

ställe i närheten. Lider markens

ägare men av upplaget, njute ersättning,

som i 9 kap. sägs.

-—----motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om det är påkallat och

ej avsevärda olägenheter vållas därav,

uppläggas på närmaste strand eller

föras till lämpligt ställe i närheten;

dock skall markens ägare förut

därom underrättas. Till skydd för

allmänna eller enskilda intressen skola

vidtagas erforderliga åtgärder, som

ej föranleda oskälig kostnad. För skada

och intrång, som likväl uppkommer,

skall ersättning givas efter vad

i 9 kap. sägs.

6 KAP.

26 §.

Rensning, som---— — —--

Jord eller annat, som vid rensningen

upptages, må, om ej avsevärda olägenheter

vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämpligt

ställe i närheten; dock skall markens

ägare genast därom underrättas.

Lider han men av upplaget, njute

ersättning därför, efter ty i lagen om

flottning i allmän flottled stadgas

med avseende å ersättning för flottningsskada.

----motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensningen

upptages, må, om det är påkallat

och ej avsevärda olägenheter vållas

därav, uppläggas på närmaste strand

eller föras till lämpligt ställe i närheten;

dock skall markens ägare förut

därom underrättas. Till skydd för

allmänna eller enskilda intressen

skola vidtagas erforderliga åtgärder,

som ej föranleda oskälig kostnad.

För skada och intrång, som likväl

uppkommer, skall ersättning givas

efter ty i lagen om flottning i allmän

flottled stadgas med avseende å ersättning

för flottningsskada.

7 KAP.

5 §•

Jord, som uppkastas ur dike, må Jord, som uppkastas ur dike, må

läggas vid sidan av diket eller föras läggas vid sidan av diket eller föras

till lämpligt ställe i närheten; dock till lämpligt ställe i närheten; dock

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

7

(Gällande lydelse)

må jorden ej läggas så, att vattnets

avrinnande hindras eller fara uppstår

för ras. Vill markens ägare göra sig

dikesjorden till godo, äge rätt därtill;

vill han det ej, vare den dikande berättigad

att bortföra jorden. Lider

markens ägare men av upplaget, njute

ersättning, som i 9 kap. sägs.

39

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava

till följd, att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava

uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas eller att fiskerinäring

av större betydenhet lider

väsentligt förfång, må åtgärden, ändå

att nyttan uppgår till värde, som

i 38 § omförmäles, icke ske. Lag samma

vare, där genom dylik åtgärd

skulle förorsakas sådan bestående

ändring av naturförhållandena, varigenom

väsentligt minskad trevnad

för närboende eller betydande förlust

för landets djur- eller växtvärld är

att befara.

Prövas företaget

(Föreslagen lydelse)

må jorden ej läggas så, att vattnets

avrinnande hindras eller fara uppstår

för ras eller eljest avsevärd olägenhet

uppkommer. Markens ägare

skall i förväg underrättas. Vill denne

göra sig dikesjorden till godo, äge rätt

därtill; vill han det ej, vare den dikande

berättigad att bortföra jorden.

För skada och intrång av upplaget

skall ersättning givas efter vad i 9

kap. sägs.

§•

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava

till följd, att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava

uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas eller att fiskeri-

eller annan näring av större betydenhet

lider väsentligt förfång eller

att befolkningen eljest får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade,

må åtgärden, ändå att nyttan

uppgår till värde, som i 38 § omförmäles,

icke ske. Lag samma vare,

där genom dylik åtgärd skulle förorsakas

sådan bestående ändring av

naturförhållandena, varigenom väsentligt

minskad trevnad för närboende

eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt

är att befara.

---------till företaget.

Bestämmelserna i---

Vattenöverdomstolen må

Då på —-----

Med avseende ----

11 KAP.

106 §.

-------behandling därstädes.

-----motsvarande tillämpning.

- -—----— -— — fullföljt talan.

---—--— — — av statsverket.

1 mål som avses i 17 § 1—11 skall,

med tillämpning i övrigt av 18 kap.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättegångsbalken, gälla att sökanden,

där ej annat föranledes av 18 kap. 6

och 8 §§ samma balk, städse själv

skall vidkännas sina kostnader i vattenöverdomstolen,

så ock kostnad

som åsamkas motpart genom att sökanden

fullföljt talan.

13 KAP.

8 §.

Bygger någon i vatten eller anlägger

någon vattentäkt utan föregången

prövning i laga ordning, varigenom

medgivande till arbetet erhållits,

och finnas förhållandena uppenbarligen

vara sådana, att dylik prövning

skolat enligt stadgande i denna lag

föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets

fortsättande, intill dess sådan

prövning ägt rum, så ock, när skäl

därtill äro, förordna om handräckning

till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande

Vad ovan --

I fråga---

Om någon, utan föregången prövning

i laga ordning, varigenom medgivande

till företaget erhållits, bygger

i vatten eller mot stadgandet i 2

kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som

där avses, eller anlägger vattentäkt,

och förhållandena finnas uppenbarligen

vara sådana, att dylik prövning

skolat enligt stadgande i denna

lag föregå, äge överexekutor förbjuda

arbetets fortsättande, intill

dess sådan prövning ägt rum, så ock,

när skäl därtill äro, förordna om

handräckning till rättelse i vad olagligen

skett.

rätt kränkes.

därvid meddelats.

--avsedda fall.

11

Den, som mot bestämmelserna i 2

kap. 20 § första eller andra stycket

bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen

lämnat medgivande

eller mot — —-----—---

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §

tredje stycket underlåter att söka

vattendomstolens godkännande av

verkställd ändring å byggnad i vatten
-

§•

Den, som mot bestämmelserna i 2

kap. 20 § 1 mom. första eller andra

stycket bygger i vatten utan därtill

av vattendomstolen lämnat medgivande
-------

stadgad ordning

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §

1 mom. tredje stycket underlåter att

söka vattendomstolens godkännande

av verkställd ändring å byggnad i

vatten

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller mot bestämmelsen i 2 kap.

20 § 2 mom. utför arbete, som där av
-

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 §

Till samma--------

ses, innan medgivande till förelaget

lämnats

---------sex månader.

--------fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961.

Lagen äger ej tillämpning beträffande

mål eller ärende, som av första

domstol eller av synemån eller skiljemän

avgjorts före ikraftträdandet.

Har arbete, som enligt 2 kap. 20 §

2 mom. nya lagen icke är tillåtet, påbörjats

före ikraftträdandet, må arbetet,

ändå att prövning av vattendomstol

ej ägt rum, fortsättas i den

omfattning som medgives av länsstyrelsen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 7 oktober

1960.

Närvarande:

Statsråden Nilsson, Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,

af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om vissa ändringar

i vattenlagen och anför därvid följande.

Den betydande utbyggnad av landets vattenkrafttillgångar som ägt rum

under senare år har föranlett att vattenlagstiftningen på flera punkter reviderats.

Det föreligger emellertid några utredningsförslag som ännu ej resulterat

i lagstiftning. Jag vill nu anmäla vissa frågor, som i huvudsak berör

vattenlagens regler angående tillåtligheten av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

Med skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 5 maj 1955 har

Svenska naturskyddsföreningen överlämnat en promemoria med förslag till

vissa ändringar i vattenlagen. Förslaget, som har utarbetats av föreningen i

samråd med ett flertal av naturskyddet intresserade ämbetsverk och organisationer,

avser i huvudsak att främja en översiktlig planering och allsidig

bedömning vid den fortsatta utbyggnaden av landets vattenkraft, så att jämsides

med de ekonomiska faktorerna även andra allmänna intressen, bl. a.

naturskyddet, vinner tillbörligt beaktande. Vid promemorian fogat förslag

till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen torde få fogas såsom bilaga

till detta protokoll (bilaga B).

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet,

domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Värmlands, Kronobergs och Blekinge län, norrländska vattenkraftutredningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska turistföreningen, Samfundet

för hembygdsvård, Svenska landskommunernas förbund, Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen, Sveriges lantbruksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet,

Norrlands naturvärn, Svenska vattenkraftföreningen, Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté, Svenska samernas riksförbund

och Norrlandsförbundet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Vattenöverdomstolen har överlämnat yttranden från vattendomstolarna.

Vid det av länsstyrelsen i Norrbottens län avgivna yttrandet har fogats utlåtanden

av fiskeriintendenten i övre norra distriktet, landsantikvarien i länet,

stadsfullmäktige i Kiruna, kommunalfullmäktige i Gällivare landskommun

och länets naturskyddsråd. Länsstyrelsen i Västerbottens län har överlämnat

yttranden från kommunalfullmäktige i Vilhelmina, Tärna, Sorsele, Stensele

och Lycksele. Länsstyrelsen i Jämtlands län har vid sitt yttrande fogat

utlåtanden av kommunalfullmäktige i Frostviken, lantbruksnämnden i länet

och länets naturskyddsråd. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har överlämnat

yttranden från stadsfullmäktige i Sollefteå samt kommunalfullmäktige

i Långsele och Ådals-Liden, varjämte länsstyrelsen förklarat sig ha vid

avfattningen av sitt utlåtande samrått med länets naturskyddsråd. Vid det

av länsstyrelsen i Gävleborgs län avgivna yttrandet har fogats utlåtanden

från kommunalfullmäktige i Bollnäs landskommun och länets naturskyddsråd.

Länsstyrelsen i Värmlands län har givit sitt yttrande formen av tillstyrkande

av ett av naturskyddsrådet i länet avgivet yttrande. Vidare har länsstyrelsen

i Kronobergs län överlämnat yttranden från landstingets förvaltningsutskott,

hushållningssällskapet och Kronobergs läns naturvetenskapliga

förening, varjämte länsstyrelsen i Blekinge län överlämnat yttranden av

landstingets förvaltningsutskott, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och Olofströms kraftaktiebolag. Sistnämnda båda länsstyrelser har jämväl

bifogat yttrande av Sydsvenska kraftaktiebolaget.

För utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna

sammanhängande frågor tillkallade den 4 februari 1955 dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, med Kungl. Maj :ts

bemyndigande särskilda utredningsmän. Utredningen, som antog benämningen

norrländska vattenkraftutredningen, har med avgivande av ett den

25 september 1957 dagtecknat betänkande (stencilerat) slutfört sitt uppdrag.

Betänkandet är undertecknat av generaldirektören N. A. E. Malmfors,

ordförande, kraftverksdirektören C. D. Bredberg, förutvarande ledamöterna

av riksdagens första kammare, bruksdisponenten J. G. G. De Geer och elverkschefen

K. E. Hesselbom, byråchefen J. M. Hägglund, ledamoten av

riksdagens andra kammare, skogsinspektoren H. Larsson, kraftverksdirektören

J. E. Molin samt förste vice talmannen i riksdagens andra kammare,

hemmansägaren J. M. Skoglund. I betänkandet har bl. a. behandlats frågor

om vattenbyggnadsföretagens tillåtlighet och om ersättning för rättegångskostnader.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen

och samtliga vattenrättsdomare (efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna),

vattenfallsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,

sfatens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, kammarkollegiet,

riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen,

kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands,

Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, elektrifieringsbered
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ningen, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Svenska

flottledsförbundet, Sveriges industriförbund, styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Landsbygdens elnämnd, Svenska naturskyddsföreningen,

Samfundet för hembygdsvård, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

Norrlands naturvärn, Norrlandsförbundet och Svenska samernas

riksförbund. Fiskeristyrelsen har jämväl inkommit med yttrande från föreståndaren

för sötvattenslaboratoriet. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande

fogat yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Länsstyrelsen

i Kronobergs län har överlämnat av Smålands och Blekinge handelskammare

samt konsulenten hos länets elektricitetsförening avgivna yttranden.

Vid länsstyrelsens i Kopparbergs län utlåtande har fogats yttranden av länsarkitekten

och landsantikvarien i länet, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs

län bifogat yttranden från drätselkammaren i Gävle, kommunalfullmäktige i

Ljusdals köping och Bollnäs och Söderala socknar, handelskammaren i Gävle

och Gävleborgs läns elektriska förening. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

har överlämnat yttranden från bl. a. länets elektriska förening, länets naturskyddsråd,

Västernorrlands länsavdelning av Svenska landskommunernas

förbund och Indals älvs och Ljunga älvs flottningsföreningar. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har vid sitt utlåtande fogat yttrande från överlantmätaren

i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har inkommit med yttranden från

lappfogdarna i länet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, kommunalfullmäktige

i Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner, Norrbottens

elförening och Norrbottens länsavdelning av Svenska landskommunernas

förbund samt Lule älvs flottningsförening. Vid utlåtandet från styrelsen

för Sveriges advokatsamfund är fogat yttrande från styrelsen för norra

avdelningen av advokatsamfundet. Ett av Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare avgivet yttrande har fogats vid utlåtandena från kommerskollegium

och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Med de utlåtanden,

som avgivits av länsstyrelsen i sistnämnda län och Norrlands naturvärn, har

överlämnats en promemoria av Fjällkommunernas samarbetskommitté.

Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och södra Kalmar läns

kustfiskareförbund.

Riksdagen har i anledning av väckta motioner i skrivelse den 3 december

1959 (nr 331) anhållit om skyndsam utredning i syfte att stärka skyddet för

vissa allmänna intressen i vattenmål. Till Kungl. Maj :t har även inkommit

ett flertal framställningar i hithörande frågor från olika organisationer.

Sedan de nu avsedda frågorna varit föremål för övervägande i justitiedepartementet,

anhåller jag att få upptaga desamma.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i3 år 1961

13

I. översikt av gällande bestämmelser m. m.

Vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller bestämmelser om byggande

i vatten huvudsakligen i 2 kap. Lagen ger den som vill bygga i vatten

vidsträckta möjligheter att taga annans egendom i anspråk eller eljest utföra

åtgärder som innebär intrång i annans rätt och intressen.

En grundläggande regel för allt byggande i vatten är enligt 2 kap. 2 §,

att byggnad skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas

med minsta intrång och olägenhet för annan. Enligt vad som framhållits i

motiven till bestämmelsen bör åt densamma givas den tolkningen, att det

däri brukade ordet »annan» begagnas såsom ett gemensamt uttryck för

alla motstående intressen, såväl enskilda som allmänna.1 I motiven har

den grundläggande betydelsen av bestämmelsen understrukits. Riksdagen

uttalade vid behandlingen av vattenlagen, att angelägenheten av en riktig

och väl avvägd tillämpning av lagrummet icke kunde nog framhävas.

De allmänna förutsättningarna för sådant byggande i vatten, som medför

skada å annans egendom eller berör allmänna intressen, finnes upptagna

i 2 kap. 3 §. I paragrafens första stycke stadgas förbud att så bygga

i vatten, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller

intrång göres å annan tillhörig egendom, med mindre nettonyttan av åtgärden

uppgår till dubbla värdet av skadan och intrånget å egendom som

tillhör annan, i fråga om skada och intrång å åker och äng det tredubbla.

Från denna regel finns emellertid i paragrafens andra stycke ett viktigt undantag,

avseende sådana företag, som medför väsentliga skadeverkningar

ur allmän synpunkt. Detta undantagsstadgande lyder:

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta

personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsenthgt

minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande

°.m:a!tn*n§ sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring

av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden, ändå

att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där

genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av

naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende

eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara.

I dessa fall — liksom då förutsättningar för tillåtlighet enligt första stycket

saknas — kan emellertid enligt paragrafens tredje stycke Kungl. Maj :t

efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden, om

den prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller

eljest från allmän synpunkt.

Utöver de i 3 § intagna bestämmelserna om den generella tvångsrälten

till förmån för vattenbyggnadsföretag har även regler om tvångsrätter av

mera speciell innebörd givits i 2 kap. Där återfinnes sålunda föreskrifter

om rätt att tillgodogöra annans strömfall eller del av strömfall (5_7 §§),

1 Bet. med förslag till vattenlag m. m., avgivet år 1917, s. 190.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

rätt till vissa servitut å annans fastighet (14 §), rätt att begagna annans

byggnad i vatten (15 §), rätt till utmål för byggnad för vattnets tillgodogörande

(16 §) och rätt att framdraga kraftledning (18 §).

Till de särskilda tvångsrätterna i 2 kap. hör också den i 9 § åt kronan,

kommun och hushållningssällskap lämnade befogenheten att anordna

fiskväg eller eljest vidtaga anstalter för fiskets befrämjande in. m. Beträffande

sådant företag skall vattenlagens regler om byggande i vatten gälla

med den inskränkningen, att bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket

icke utgör hinder för företaget, om ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas

den som äger råda över vattnet eller annan.

Bestämmelser som angår fisket har meddelats jämväl i 8 och 10 §§ i

2 kap. Dessa regler har jämte vissa andra föreskrifter rörande fisket genom

lagstiftning vid 1954 års riksdag ändrats i syfte att stärka skyddet

för fisket vid vattendragens exploatering för kraftändamål m. m. (se prop.

1954: 23, tredje lagutskottets uti. 1954: 2).

Regler till skydd för de av vattnet beroende kommunikationsintressena

har meddelats i 2 kap. 11 §. Däri stadgas förbud mot byggande i eller vid

allmän farled och i allmän flottled, om icke byggnaden utföres på sådant

sätt eller sådana anordningar vidtages, att leden fortfarande kan användas

för sitt ändamål utan olägenhet av någon betydelse. Vad särskilt angår allmän

flottled stadgas därjämte, att genom bestämmelser om fördelningen

av vattentillgången mellan vattenverk och flottning eller annorledes skall

så jämkas mellan stridiga intressen, att det ena intresset kan behörigen tillgodoses

utan förfång eller väsentligt omak för det andra.

En viktig bestämmelse avseende allmänna intressen meddelas i 2 kap.

12 §. Enligt denna bestämmelse får ej i vatten byggas så, att menlig inverkan

på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest

allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Samma paragraf innehåller

vidare en regel om skyddande av sådant naturminne, som ej blivit i laga

ordning fridlyst.

De nu berörda bestämmelserna om byggande i vatten är i det stora hela

tillämpliga även å vattenreglering (3 kap. 2 och 26 §§).

För byggande i vatten och vattenreglering kräves regelmässigt tillstånd

av vattendomstol. Den grundläggande bestämmelsen om

tillståndsprövning meddelas i 2 kap. 20 § 1 mom. För uppförande av dammbyggnad

är enligt detta stadgande tillståndsprövning alltid obligatorisk. Om

vattendomstolen vid sin prövning skulle finna att byggnad, mot vilken hinder

skulle möta av bestämmelserna i 2 kap. 3 § första och andra styckena,

med hänsyn till stadgandet i tredje stycket av samma paragraf ändock bör

tillåtas, skall enligt 2 mom. i 20 § frågan underställas Kungl. Maj :ts avgörande.

I vissa särskilt angivna fall skall underställning alltid ske. Härom

meddelas bestämmelser i 4 kap. 13 §. Därest fråga är om reglering av vattnets

avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Storsjön i Jämtland eller Siljan, äger Kungl. Maj :t pröva, huruvida av militära

skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller

på grund av vad som stadgas i 2 kap. 3 § andra stycket samt 11 och 12 §§

hinder möter mot företaget eller särskilda villkor bör föreskrivas för dess

utförande. För detta ändamål skall frågan, innan den slutligen avgöres av

vattendomstolen, hemställas Kungl. Maj :ts prövning. Kung. Maj :t äger också

rätt att förbehålla sig prövningsrätt beträffande annan vattenreglering, som

med hänsyn till sin inverkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning.

Om Kungl. Maj:t vill utnyttja denna befogenhet, skall besked därom

lämnas vattendomstolen före det målet av domstolen slutligen avgjorts.

Den som vill erhålla tillstånd till byggande i vatten eller vattenreglering

skall hos vattendomstolen anhängiggöra talan genom ansökan. Närmare bestämmelser

om ansökningsförfarandet meddelas i 11 kap. vattenlagen. De

enskilda sakägare som beröres av företaget liksom myndigheter och organ

som företräder skilda allmänna intressen — bl. a. kammarkollegiet — skall

beredas tillfälle att utföra sin talan och anföra sina synpunkter i målet.

När ansökningen ingives, skall den enligt 11 kap. 27 § vara åtföljd av utredning

om det planerade företagets beskaffenhet och verkningar i olika avseenden.

Det må även nämnas, att sökanden enligt lagstiftning som genomfördes

1952 (se prop. 1952:52, tredje lagutskottets uti. 1952: 12) i vissa

fall är skyldig att, redan innan han ingiver ansökningen till domstolen,

träda i kontakt med myndigheter och företrädare för motstående intressen

för att bereda dem tillfälle att på detta förberedande stadium framföra

sina synpunkter på det planerade företaget. Närmare bestämmelser om detta

förberedande förfarande har utfärdats genom kungörelse den 24 april

1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen. I kungörelsen

stadgas hl. a., att under förberedelsen såvitt möjligt bör genom företagarens

försorg inhämtas upplysning om vilka större företag som förberedes

eller eljest kan antagas komma i fråga för utförande i vattendraget med

tillhörande vattensamlingsoinråden och att samråd bör äga rum med företrädarna

för de till vattendraget knutna viktigare intressena i syfte att främja

en ur allmän synpunkt ändamålsenlig planering av olika åtgärder för utnyttjande

av vattendraget. Vidare gäller enligt kungörelsen, att det ankommer

på kammarkollegiet att under förberedelsen föranstalta om sådan utredning

som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering ur

allmänna naturskyddssynpunkter.

De bestämmelser som gäller om torrläggning av mark genom

dikning, vattenavledning och invallning är i många stycken likartade med

reglerna om byggande i vatten och vattenreglering. De återfinnes i huvudsak

i 7 kaj), vattenlagen. Torrläggningsärendena liandlägges regelmässigt

vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Synemännens utlåtande skall

i vissa fall underställas vattendomstolens prövning.

Av visst intresse i förevarande sammanhang är vattenlagens regler om

k u n g s a d r a. Enligt den före vattenlagen gällande rätten (förordningen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund med

däri sedermera vidtagna ändringar) innebar kungsådrebegreppet att i vissa

större vattendrag en del av utrymmet skulle lämnas fritt från byggnad, dock

att för tillgodogörande av vattenfall eller fors byggande i kungsådra fick

ske efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Numera gäller enligt 1 kap. 6 § vattenlagen,

att i vattendrag, där kungsådra finnes, vattenområdets ägare är skyldig

att utan ersättning avstå en tredjedel av den framrinnande vattenmängden

i den mån det erfordras för tillgodoseende av vissa allmänna intressen.

De intressen som uppräknas i det nämnda lagrummet är allmän farled,

allmän flottled, fisket samt torrläggning och bevattning av mark. Denna

uppräkning avser att vara fullständig. Med hänsyn till att framtida förhållanden

icke kan bestämt överblickas har emellertid genom stadgande i 1 kap.

12 § — såvitt fråga är om utrivande och ändrande av byggnad i vattendrag

där kungsådra finnes — med de i 6 § angivna intressena likställts annat

allmänt ändamål, som är beroende av vattnets fria framrinnande.

Om rättegångskostnader i ansökningsmål vid vattendomstol

har bestämmelser meddelats i 11 kap. 65 § vattenlagen. Huvudregeln är att

sökanden, ändå att hans talan bifalles, skall gottgöra motparten sådana kostnader

å målet, som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt.

Rör målet företag avseende allmän farled eller allmän flottled är emellertid

sakägare ej berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas

kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet. Även

i mål om torrläggning och avloppsvatten gäller undantag från huvudregeln.

Delägare är sålunda aldrig berättigad till ersättning för sin talans bevakande.

Om annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande

av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt,

skall han tillerkännas skälig ersättning härför. I mål om avloppsvatten är sakägare,

som fört talan endast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening,

berättigad till gottgörelse blott om sökanden påfordrat fastställande

av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse

för sakägaren att bevaka sin rätt i målet.

De nu nämnda bestämmelserna gäller ej processen i överrätterna. Fullföljes

ett vattenmål från vattendomstol, skall frågan om gäldande av rättegångskostnaderna

i överinstansen avgöras enligt reglerna i rättegångsbalken.

Enligt 18 kap. 15 § denna balk, som har avseende å tvistemål, skall

kostnadsfrågan bedömas med hänsyn till rättegången i den högre instansen.

1 Vid bedömandet skall de i kapitlet i övrigt meddelade bestämmelserna

tillämpas. Härigenom kan en sakägare i vattenmål, vilken tappar i sista instans,

bli ålagd att betala såväl sina egna som sökandens kostnader i överinstans

och detta oavsett om talan fullföljts av honom själv eller av sökanden.

I detta avseende avviker reglerna angående vattenmålen från vad som

gäller i expropriationsmålen. Expropriationslagen den 12 maj 1917 upptager

sålunda i 67 § bestämmelsen, att den exproprierande är pliktig att ersätta

motparten hans kostnader å expropriationsmålet, vid expropriations
1

Enligt 31 kap. 10 § rättegångsbalken gäller motsvarande regel i brottmål.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

17

ersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriationen. Denna

bestämmelse gäller i alla instanser. I sammanhanget torde jämväl böra

erinras om motsvarande stadgande i lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. Enligt 6 § nämnda lag skall kronan efter

fullföljd av talan mot fiskevärderingsnämnds dom städse själv vidkännas

sina kostnader i hovrätten ävensom kostnad som åsamkas motpart genom

att kronan fullföljt talan. Denna bestämmelse skall även gälla rättegången

i högsta domstolen.

Här må även erinras om vissa bestämmelser i naturskgddslagen den 21

november 1952. I 1 § i denna lag fastslås, att naturen utgör en nationell tillgång

som skall skyddas och vårdas samt att envar bör i sitt umgänge med

naturen visa varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer. Enligt 5 § i

lagen må såsom naturminne fridlysas område eller till fastighet hörande

naturföremål, som på grund av sin betydelse för kännedomen om landets

natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet finnes böra

särskilt skyddas. Vidare kan enligt 12 § såsom naturpark fridlysas område,

som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig

betydelse för befolkningens umgänge med naturen. Beslut om fridlysning

meddelas av länsstyrelse. Rörande naturskyddslagens föreskrifter i övrigt

må slutligen anmärkas, att särskilda bestämmelser meddelats i lagens

19—25 §§ till skydd för landskapsbilden.

II. Förslagens allmänna grunder

Svenska naturskyddsföreningens framställning och förslag. I den tidigare

omnämnda framställningen av Svenska naturskyddsföreningen framhålles,

att utbyggnaden av vattenkraften i våra vattendrag nått så långt alt kravet

på en allsidig bedömning av frågan hur det skall förfaras med återstående

orörda fall och sjöar blivit utomordentligt trängande. Härtill kommer att

de ekonomiska faktorer som hittills anförts såsom motiv för den hårda exploateringen

på senare tid undergått en betydelsefull omvärdering genom

möjligheten att medelst atomkraftverk alstra energi. Även bortsett från det

alternativ som sålunda erbjudit sig är det oundgängligt att snarast taga under

övervägande vad som måste sparas för att ej vårt land skall gå en definitiv

utarmning till mötes i det hänseende som nu är i fråga. För att resultatet

av en översiktlig allsidig bedömning skall kunna befästas torde det

vara ofrånkomligt att vattenlagen i vissa hänseenden ändras eller kompletteras

på annat sätt.

Naturskyddsföreningen framför till eu början vissa allmänna synpunkter

på sitt förslag och anmärker därvid inledningsvis, att utnyttjandet

av våra naturtillgångar enligt vad numera är allmänt erkänt måste

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 13

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ske efter ett allsidigt bedömande med beaktande av såväl ekonomiska som

sociala, kulturella och estetiska faktorer. Föreningen fortsätter:

I och med den nya naturskyddslagstiftningen har jämväl hos oss den synpunkten

definitivt slagit igenom att naturvärdena, även om de icke kan direkt

omräknas i penningar, skall betraktas och om möjligt bevaras såsom

en nationens gemensamma tillgång. Att naturskönheten, liksom ett bevarat

rikt växt- och djurliv, för övrigt representerar stora värden även rent ekonomiskt

kan vitsordas bl. a. av turistnäringen. I vad mån naturupplevelserna

är en förutsättning för eller eljest bidrager till fysisk och psykisk

hälsa och jämväl därigenom är av ekonomiskt värde kan måhända icke

tills vidare statistiskt bevisas. För ett folk, vilket som det svenska hittills

haft ganska rikliga möjligheter att röra sig fritt i naturen, borde det dock

vara självklart att denna källa till hälsa och förströelse icke får förspillas.

Härtill kommer att naturskyddssynpunkten går hand i hand med

befolkningspolitiska, kulturhistoriska och icke minst näringsekonomiska

hänsyn.

Föreningen betonar, att teknikens utveckling tillfört befolkningen utomordentliga

materiella tillgångar och möjliggjort att stora befolkningsgrupper

fått en helt annan ekonomisk standard än förut. Utvecklingen har emellertid

gått så snabbt, att man knappast givit sig tid att närmare överväga i

vad mån det varit rätt att offra andra värden, som av gammalt skattats

högt eller som eljest kunnat bli av stor betydelse för våra efterkommande.

Mycket hade utan ekonomiska uppoffringar kunnat räddas, om större intresse

i tid hade ägnats åt en granskning av exploateringen med hänsyn till

de allmänna intressena bl. a. ur naturskyddssynpunkt.

Föreningen berör härefter 1952 års naturskyddslagstiftning och påpekar,

att frågan om behovet av ändringar i 1918 års vattenlag icke blev föremål

för någon inlysande behandling i samband med genomförandet av denna

lagstiftning. De genomgripande omvälvningar som vattenkraftföretagen

medför har därefter kommit alltmer i blickpunkten, och uppmärksamheten

har i allt högre grad fästats vid vattenlagens föråldrade ståndpunkt med

hänsyn till naturskyddet. Lagen innehåller visserligen flera bestämmelser

som avser bl. a. att skänka beaktande åt naturvärdena, men dels kommer

denna avsikt i allenast ringa mån till tydligt uttryck och dels har skyddet

i praktiken visat sig vara av ringa värde. Att vattenlagen kommit att bli

omodern är i ljuset av den tekniska utvecklingen och den förändrade synen

på naturvården ej att förvåna sig över. Motsatsen hade varit mera anmärkningsvärd.

I fortsättningen behandlar föreningen vattenlagens expropriationsmöjligheter

och möjligheterna till planering. Härom anföres till en början, att

vattenlagen gav strömfallsägarna mycket vittgående möjligheter att göra intrång

i allmänna och enskilda intressen. Väl torde framsynta män bland

teknikerna redan vid tiden för lagens tillkomst ha räknat med att vattendragen

och sjöarna kunde komma att framdeles tagas i anspråk på ett sätt

som man i vårt land då haft föga erfarenhet av. I allmänhet var man dock

antagligen ej fullt medveten om hur utomordentligt långtgående medel man

skänkte vattenkraftintresset. Vidare anför föreningen bl. a. följande:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1.''! är 1961

19

I sista omgången före lagens genomförande uppstod viss tvekan om lämpligheten

av att så oreserverat som skett giva vattenkraftintresset en så gott

som oemotståndlig förmånsställning, och ett försök gjordes att genom vissa

inskränkningar tillgodose motstående allmänna intressen bättre än som

i då föreliggande förslag var förhållandet. I praktiken har dessa inskränkningar

hittills varit tämligen betydelselösa.

En jämförelse med utvecklingen på andra områden synes betyga att vattenlagen

— som otvivelaktigt varit ett högst verkningsfullt instrument i

teknikens tjänst — till sin allmänna uppläggning numera är efterbliven.

Det har t. ex. beträffande annan byggnadsverksamhet blivit tydligt, att den

ej kan få fortgå ensidigt efter de byggandes önskningar utan kräver allsidig

förberedelse. Ett uttryck härför är bland många andra de olika planinstitut

som innehålles i byggnadslagen (regionplan, generalplan in. in.). Även på

landsbygden gäller i viss utsträckning kontroll av byggnadsverksamheten.

Behovet av omsorgsfull översiktlig planläggning i god tid är trängande; nedslående

erfarenheter föreligger av det lättsinne som rått i detta hänseende,

med icke minst utomordentliga ekonomiska påkänningar för samhället som

följd.

Inom vattenbyggandet råder alltjämt i huvudsak det gamla systemet. Likvisst

försiggår utbyggandet i forcerad takt. Möjligheten till långväga kraftöverföring

gör att ingen kraftkälla numera är ur teknisk synpunkt för avlägset

belägen. Strömfallsägaren bestämmer, när han önskar utbygga vattenkraften,

och tager initiativ till vattenregleringar med de mest vittgående

verkningar för ofta mycket långt därifrån befintlig bygd. Han är visserligen

underkastad vattendomstolens kontroll, men domstolens möjligheter att

vägra tillstånd till företaget, om detta tillfredsställer vissa matematiska regler

om förhållandet mellan nytta och skada, är ganska begränsade. Vattendomstolen

har icke heller någon möjlighet att dirigera utvecklingen utan

skall behandla ansökningarna allteftersom de strömmar in. I fråga om mera

ingripande företag bär avgörandet, huruvida de må komma till stånd, lagts

i Kungl. Maj:ts hand efter underställning. Denna prövning träder emellertid

i allmänhet in på ett relativt sent stadium och ingalunda vid den tidpunkt,

då frågan vid en översiktlig planering kunnat bli föremål för ett

objektivt och välgrundat allsidigt bedömande. Erfarenheten har icke visat

att föreskriften om tillstånd av Kungl. Maj:t utgjort något verkningsfullt

skydd mot omvälvningar av naturförhållandena.

I nuvarande läge är det praktiskt taget uteslutande vattenbyggarna som

planerar och de facto bestämmer hur vattendragen skall tagas i anspråk

och i vilken omfattning hela bygder skall omvandlas samt hur välkända,

ofta i hela landet högt skattade naturvärden skall skövlas. Vattenbyggarnas

planering lärer så gott som enbart följa strikt ekonomiska linjer. Vattenkraften

tages där den är billigast, och någon tanke på att exempelvis sj^stcmatiskt

skona några naturtillgångar i varje landskap har icke kommit till

synes. I stället skrider utbyggandet, frånsett vissa språng, fram från älv

till älv med resultat alt älvarna avtrappas från källsjöarna ned till havet.

Det är först på senare tid som allmänheten i de berörda landskapen fått

klart för sig, med vilken förgörande konsekvens och fart denna förändring

går fram över vad som uppfattats som omistliga värden.

Ingen skall bestrida, att vattenkraftens tillgodogörande har varit av utomordentlig

betydelse för den förut berörda materiella standardhöjningen liksom

för det allmänna bästa överhuvudlaget. Att det nuvarande tillvägagångssättet

strider mot modern samhällsordning synes emellertid tydligt. Det

borde vara ett självfallet krav, att det framtida ödet exempelvis för de väldiga

landskap som beröres av de norrländska vattendragen blir föremål för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

ett noggrant gemensamt övervägande av ansvariga centrala och lokala myndigheter

samt kommunala organ innan något göres av mera ingripande beskaffenhet.

Ett steg i denna riktning har tagits genom en kungörelse om

förberedelse av vissa vattenmål men hittills har ingen ansvarig myndighet

eller något samarbetsorgan veterligen gjort något försök att i god tid studera,

hur långt det är möjligt att tåla utbyggnad av vattenkraften i landskapen,

hur de olika intressena — kraftproduktionen, skogs- och jordbruket,

fisket, turistnäringen och naturskyddet i övrigt — borde tillgodoses osv. Eljest

borde det ju ligga nära till hands att inom de olika landskapen söka

samfällt göra det bästa möjliga av situationen och reservera vissa delar eller

objekt ofördärvade åt våra efterkommande och turistlivet.

I anslutning till vad sålunda anförts betonas, att hela befolkningen blivit

långt rörligare än förr och att frågan om naturens skydd därför har en

bred social bas.

Naturskyddsföreningen berör i sammanhanget även frågan om regleringsföretagens

inverkan på samernas renskötsel. Det framhålles därvid, att

den ekonomiska betydelsen av denna näring icke är ringa och att förlusten

ur andra synpunkter är än större, om samerna såsom ett säreget folk med

utpräglade intressanta vanor skulle försvinna.

Föreningen yttrar vidare, att utbyggnaden av vattenkraften från och med

början av det andra världskriget hos oss gått med en snabbhet och effektivitet

som ur teknisk synpunkt är berömlig men ur planeringssynpunkt och

ett vidare perspektiv är ganska skrämmande. Man har därvid icke sällan

gått händelserna i förväg och gjort stora investeringar innan något tillstånd

av vattendomstolen inhämtats. Härom anför föreningen:

Det har sålunda ej varit tillfyllest med de extraordinära expropriationsmöjligheter

som givits vattenkraftindustrien; denna har tilltrott sig att

sjäiv bedöma lämpligheten av olika ingripande kraftverk och regleringar

utan att ens avvakta bedömningen inom den ram som vattendomstolarna

har att iakttaga. I viss utsträckning har industriens målsmän till nöds varit

formellt försvarade av att förbudet mot byggande utan vattendomstols tillstånd

fått en formulering som icke enligt ordalagen gäller annat än byggande

»i vatten». 1 2 kap. 20 § 1 mom. vattenlagen stadgas allenast förbud

att uppföra eller förändra damm i älv, ström, å eller större bäck. Vittgående

åtgärder med investering av belopp å många miljoner har under skydd

av denna formalistiska täckmantel vidtagits vid sidan av vattendraget utan

att detta tills vidare förändrats och utan att vattendomstolen fått tillfälle

att i förväg bedöma den slutligt planerade anläggningens laglighet. Det ligger

i sakens natur att möjligheterna till en fullt objektiv och allsidig bedömning

av ett kraftverks tillåtlighet i hög grad reducerats, om kraftverket

redan är till hälften färdigt. Även om det måste antagas att vattendomstolarna

sökt värja sig mot att påverkas av förfarandet, har allmänheten svårt

att förstå att en efterhandsprövning, som vid avslag å ansökningen skulle

innebära att miljonbelopp formligen kastats i sjön, kan förbli helt opåverkad

av det skedda. Vad särskilt angår den prövning som ligger i Kungl.

Maj :ts hand och som är mera skönsmässig, är det synnerlig anledning antaga

att Kungl. Maj :t ej kan blunda för de skedda investeringarna — särskilt

om de gjorts av kronan genom vattenfallsstyrelsen — och förutsättningslöst

bedöma företaget med hänsyn till alla andra viktiga synpunkter

som gör sig gällande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:is proposition nr 13 år 1961

Eu mera radikal omläggning av vattenlagstiftningen är enligt naturskyddsföreningens

mening icke möjlig; en sådan lagstiftning skulle kanske

icke föreligga färdig förrän allt är förlorat. Föreningen inskränker sig därför

till att förorda viss påbyggnad av den nuvarande lagstiftningen, innebärande

relativt begränsade åtgärder i syfte att något bättre tillgodose de

allmänna intressen som icke direkt eller åtminstone icke synligt tar sig

uttryck i stora penningvärden. För de sålunda önskvärda lagändringarna

redogör föreningen i särskilda punkter.1

1. Frågan, om vårt land skall i väsentliga hänseenden behålla sin nuvarande

karaktär eller om det skall tillåtas att landskapet mer eller mindre

i grunden omvandlas till det sämre, är en hela folkets angelägenhet. Riksdagen

måste därför få taga ställning till frågan om skydd för kvalificerade

objekt. Föreningen erinrar om att frågor om koncession för tillgodogöiande

av vattenkraft i Norge prövas av stortinget och där omfattas med

det intresse som deras vikt påkallar. I enlighet med det nu sagda föreslår

föreningen, att riksdagen och Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar

skall kunna gemensamt besluta att särskilda sjöar och vattendrag icke får

exploateras utan att tillstånd givits i samma ordning. Visserligen har Kungl.

Maj:t redan nu i viss utsträckning en dylik kontrollbefogenhet, men förläggning

av kontrollen till folkrepresentationen beträffande särskilda objekt

måste otvivelaktigt ge större trygghet mot att kraftexploateringen sker

utan den förhandsplanering och den moderation som på lång sikt är nödvändig.

Eu motsvarande kontroll bör gälla för vissa vattenavlednings- eller

invallningsföretag för torrläggningsändamål. Kungl. Majrts förslag vid nu

nämnda riksbedömning måste ges först efter gemensamma överläggningar

med representanter för alla de viktigaste berörda intressena.

Föreningen föreslår enligt det anförda, att i 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen

och motsvarande bestämmelse i 7 kap. 39 § samma lag skall införas

ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t med riksdagen må förklara,

att av hänsyn till allmänna intressen byggande i strid mot paragrafens

andra stycke får ske endast efter samtycke av riksdagen. En liknande komplettering

förslås i fråga om 4 kap. 13 §.

2. Vid bedömande av de intrång i allmänna intressen — däribland naturskyddsintresset

som kraftexploateringen medför bör enligt föreningens

uppfattning varje särskilt företag av vattendomstolen icke bedömas för sig.

Hänsyn bör om möjligt tagas till de s a m in anlagda olägenhet er

som redan utförda, aktuella och framtida företag kan medföra för nederbördsområdet

och angränsande bygder. Ett sådant samfällt hänsynstagande

skulle givetvis bättre kunna ske vid en lagstadgad formlig planering för

hela nederbördsområdet, men även om man nöjer sig med en jämkning av

vattenlagens bestämmelser av antydd begränsad innebörd, torde den i sin

män tvinga till att vattenbyggnadsföretagen ställes in i ett större sammanhang

och ej längre behandlas huvudsakligen som eu vattenbyggarnas cx
1

I en av punkterna begäres jämkning av bestämmelserna om användningen av regleringsavgiftsmcdcl.

Se därom prop. 1959: 31 s. 8 och 33 samt tredje lagutskottets uti. 1959: 5 s. 18 f.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

klusiva angelägenhet. En samfälld bedömning bär ske ej blott i vattenmål

av vattendomstolen utan även översiktligt länsvis eller för varje nederbördsområde

vid överläggningar under länsstyrelsens ledning. Resultatet härav

bör underställas dem som skall ha översynen över det hela. Att svårigheter

är förenade med en mera samfälld bedömning kan icke bestridas, men de

får icke stå hindrande i vägen för att den riktiga principen tränger igenom.

Beträffande förhållandet mellan olika företag inbördes måste som eljest

jämkas så att skälig hänsyn tages till olika intressenters berättigade intressen

(jfr 2 kap. 38 § vattenlagen). Även det nu sagda har i huvudsak tilllämpning

å torrläggningsföretag.

Föreningen har i anslutning till det sagda föreslagit, att till 2 kap. 3 §

andra stycket och motsvarande bestämmelse i 7 kap. 39 § skall fogas ett

tillägg av innebörd, att vid bedömande av allmänna olägenheter hänsyn i

görlig mån skall tagas jämväl till vad andra företag inom samma eller närliggande

nederbördsområden förorsakat eller kan komma att förorsaka. Såsom

exempel på olägenheter beträffande vilka en samfälld bedömning är

påkallad nämner föreningen särskilt skada på fisket och klimatologiska

olägenheter. I fråga om fisket kan det förhålla sig så att intill ett visst stadium

utbyggnaden av vattenkraften icke medför några katastrofala verkningar

men att så småningom den effekten inträder, att vandringsfisk

över huvud ej kan produceras i vattendraget.

3. Såsom förut anmärkts förordar föreningen förprövning innan

någon investering av betydelse ägt rum i företaget.

Angående denna fråga anför föreningen.

Ett av de mera stötande utslagen av den forcerade utbyggnaden av vattenkraften

är det förut nämnda missförhållandet att stora investeringar göres

innan vattendomstolen hunnit pröva tillåtligheten av en anläggning, ofta

innan ens ansökan ingivits till domstolen. Det enda riktiga måste vara att

vattendomstolen kan objektivt pröva anläggningens tillåtlighet innan sådana

åtgärder vidtagits att prövningen på något sätt snedvrides. Hur vattendomstolen

skall kunna opåverkad bestämma det ur alla synpunkter bästa dammläget,

om kraftstationen redan är utsprängd i berget, är exempelvis svårt att

förstå. Och hur skall domstolen kunna objektivt pröva tillåtligheten av ett

regleringsmagasin, när avloppskanal redan är utförd för miljoner kronoi

och jordmassorna för stora kostnader upplagda eller bortskaffade? Dylika

åtgärder kan vidtagas utan att vattenförhållandena påverkas. Ur naturskyddssynpunkt

kan det vara mer till skada än nytta att efteråt påyrka

ändring, enär en omfattande skadegörelse ju redan skett där kraftstationen

utsprängts eller avloppskanalen utförts. Vid en flyttning blir antagligen

den sammanlagda skadan väsentligt större än om man resignerar inför vad

vattenkraftindustrien redan utfört. Den nuvarande ordningen är oförsvarlig

och måste utan uppskov ersättas av effektiva regler som utesluter ett upprepande.

I det angivna syftet föreslår föreningen komplettering av stadgandet om

förprövning i 2 kap. 20 § 1 mom.

4. Kronan, kommun och hushållningssällskap har redan nu enligt 2 kap.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j. ts proposition nr 13 år 1961

23

9 § vissa möjligheter att till fiskets främjande påkalla åtgärder i vattendragen

även utan samband med aktuella byggnadsföretag. Denna initiativrätt

för kronan och kommun föreslås bli utvidgad till en allmän

rätt att låta utföra åtgärder som finnes önskvärda för att befrämja djureller

växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt.

En möjlighet att verkligen ge en sådan befogenhet kraft är att utvidga

de ändamål, för vilka skyldighet föreligger att få tillsläppa vatten i

vattendrag där kungsådra finnes. Den inskränkning i strömfallsägarens rätt

som kungsådran innebär torde, möjligen frånsett flottningsintresset, knappast

någonsin ha tagits i anspråk. Att utöka exemplifieringen av allmänna

intressen som bör skyddas genom kungsådran, kan vid första ögonkastet

synas stötande men torde vid närmare övervägande icke möta något avgörande

hinder om tillbörlig försiktighet iakttages. Dylika tillägg skedde genom

1918 års lagstiftning och 1 kap. 12 § omfattar redan nu alla allmänna

ändamål som ej redan omnämnts i 6 §.

I fråga om vissa sjöar har redan behov yppats av att efter torrläggning

kunna återställa dem i tidigare skick eller att eljest vidtaga vissa åtgärder

till djur- eller växtlivets fromma. Detta behov kommer naturligen att framdeles

bli ännu mer framträdande, eftersom befolkningens krav på naturupplevelser

icke kan eller bör avvisas. En sådan befogenhet för kronan eller

kommun som nyss nämnts kan användas även på det sätt som sist antytts.

Även i övrigt synes det påkallat med vissa expropriationsmöjligheter för

det allmänna naturskyddsintresset. I den allmänna expropriationslagen finnes

möjlighet att skydda naturminnen genom expropriation. Naturskyddslagen

innehåller också tvångsmöjligheter. Det är konsekvent att vattenlagen

ger möjlighet att göra de förändringar i vattenförhållandena som påkallas

ur naturskyddssynpunkt.

5. Ändringar i förtydligande syfte och smärre tillägg

till olika stadganden i vattenlagen är enligt föreningen påkallade. Ändringsförslagen

berör bl. a. den allmänna regeln i 2 kap. 2 §, uppräkningen av allmänna

intressen i 2 kap. 3 § andra stycket, bestämmelsen om skyddande

av naturminnen i 2 kap. 12 § samt vissa stadganden om upplag av rensningsmassor.

Vad först beträffar 2 kap. 2 § stadgas däri, såsom förut anmärkts, för

närvarande, att byggnad i vatten skall göras så att ändamålet må utan oskälig

kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. I förarbetena

till stadgandet har, såsom jämväl framgår av den föregående redogörelsen,

uttalats, att ordet »annan» begagnas som ett gemensamt uttryck

för alla motstående intressen, såväl enskilda som allmänna. Naturskyddsföreningen

anför, att det berörda uttalandet i förarbetena antagligen är känt

för de initierade men att det lätt kan förbises av andra. Ett förtydligande

torde därför vara önskvärt. Föreningen framhåller vidare lämpligheten av

att därvid särskilt erinra om naturskyddssynpunkten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Föreningen anser det angeläget, att uppräkningen i 2 kap. 3 § andra stycket

av de allmänna intressen som ej utan Kungl. Maj :ts tillstånd får trädas

för när kompletteras i enlighet med nutida uppfattning om naturvård.

Sålunda föreslås bl. a. sådan ändring i bestämmelserna, att hinder mot en

åtgärd kommer att föreligga, när betydande förlust för landskapsbilden

eller eljest ur naturskyddssynpunkt är att befara till följd av åtgärden. Rörande

detaljerna i detta förslag samt i fråga om föreningens förslag med

avseende å 2 kap. 12 § och stadgandena om upplag av rensningsmassor torde

få hänvisas till den speciella motiveringen.

I anslutning till de framförda lagändringsförslagen yttrar föreningen,

att en utveckling i angiven riktning beträffande vattenkraftföretagen måhända

kan synas komplicera verksamheten. Ett öppet och förtroendefullt

samarbete på planeringsstadiet bör dock vara ägnat att förekomma onödigt

dröjsmål. Frågan om, utöver ändringar i vattenlagen, fordras även annan

författning som säkerställer ett allmänt översiktligt bedömande är ett spörsmål

som synes kräva ytterligare övervägande. Föreningen tänker sig att

ett frivilligt samarbete möjligen kan vara tillfyllest. En viss kontroll bedömes

även kunna tills vidare utövas i samband med investeringsrestriktioner.

Naturskyddsföreningen berör även frågan om ekonomisk kompensation

i sådana fall då exploatering hindras av naturskydd shänsyn.

Promemorian innehåller i denna del bl. a. ett förslag att en särskild naturskyddsavgift

skall upptagas av alla större vattenkraftproducenter för beredande

av kompensation främst åt strömfallsägare som går miste om möjligheten

att utnyttja sitt strömfall.

Yttranden över Svenska naturskyddsföreningens förslag. De allmänna

synpunkter på föreningens förslag som framförts vid remissbehandlingen

går i flertalet yttranden i en för förslaget gynnsam riktning. Majoriteten avremissinstanserna

tillstyrker sålunda i princip förslaget och anser det ägnat

att läggas till grund för lagstiftning, ehuru på skilda håll föreslås ändringar

eller jämkningar i olika avseenden.

Vaitenöverdomstolen understryker, att det måste anses vara en viktig

angelägenhet att vattenlagstiftningen utformas så att, samtidigt som möjligheterna

för en fortsatt teknisk utveckling hålles öppna, naturvärdena beredes

allt tänkbart skydd. Redan i sin nuvarande utformning ger vattenlagen

stort utrymme åt möjligheten att tillvarataga dessa värden. Otvivelaktigt är

också, att under senare år vattendomstolarnas prövning av frågor om intrång

i allmänna intressen blivit grundligare. Det synes emellertid önskvärt att

genom ändringar i vattenlagen kraftigare framhäva förefintliga möjligheter

att beakta de med naturskyddet förenade intressena och beträffande såväl

dessa som övriga kraftintresset motstående allmänna intressen utvidga

möjligheterna till erforderligt skydd. Västerbijgdens vattendomstol konsta
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr It) år 1961

terar, att man i föreningens allmänna uttalanden i föreliggande förslag icke

torde kunna undgå att märka ett visst ensidigt framhållande av vattenkraftens

exploaterande såsom lagd på ekonomisk vinning, under det att den

stora betydelsen av ett tillgodoseende av elkraftbeliovet i landet kommit

mera i skymundan, varvid — i förbigående sagt — teknikernas mycket värdefulla

insatser för detta behovs fyllande ej synes tillräckligt beaktade. Jämväl

frågan om ett tillbörligt tillgodoseende av elkraftbehovet är ett spörsmål

av stor betydelse ur det allmännas synpunkt. Härmed är emellertid icke alls

sagt, att de ändringar i vattenlagen, som av föreningen föreslagits, icke torde

vara av behovet påkallade och i stort sett ändamålsenliga. Domänstyrelsen

framhåller, att nu gällande vattenlag av år 1918 i vissa avseenden får anses

föråldrad. Det kontinuerligt stegrade behovet av elektrisk energi samt den

elektrotekniska vetenskapens framsteg, som möjliggjort överförande av

elektrisk kraft i helt annan omfattning än tidigare, är faktorer, som ej var

möjliga att förutse vid tiden för vattenlagens tillkomst. Likaledes var erfarenheterna

av mera omfattande vattenregleringar ringa. De ingrepp, som

förorsakats av dittills utförda regleringar, var relativt skonsamma i sina

verkningar på allmänna intressen i jämförelse med de projekt, som nu genomföres.

Sedan vattenlagens tillkomst har ej vidtagits nödiga kompletteringar

i nu ifrågavarande avseenden, varför en översyn nu är befogad. Fiskeristyrelsen

understryker särskilt det snara och stora behovet av en översiktlig

planering av våra vattendrags utnyttjande under hänsynstagande till

samtliga berörda intressen. Styrelsen erinrar om att man tidigare från fiskets

sida uttalat önskemål om dels generalplan för utbyggandet av vattenkraften

inom landet under tillbörligt hänsynstagande till jordbruk, skogsbruk,

fiske in. m. och dels älvplan för varje större vattendrag omfattande alla

ingrepp och nödiga kompensationsåtgärder i älven. Varje kraftverk och ingrepp

skulle alltså icke bedömas för sig såsom hittills i vattenmål. Liknande

synpunkter framföres av Svenska fiskevårdsförbundet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar att det av föreningen framlagda

förslaget måste bedömas ur olika synpunkter. Å ena sidan måste man med

tillfredsställelse hälsa de bestämmelser, som avser att begränsa vattenbyggarnas

nuvarande möjligheter att »i förskott», innan vattendomstolens eller

Kungl. Maj :ts beslut ännu föreligger, genom ibland mycket omfattande arbeten

på land påbörja kraftverksbyggen och vattenregleringar. De förslag

till ändringar, som avser ett bättre skydd för vissa allmänna intressen såsom

hälsovården, fisket, renskötseln och önskemålet att vattenbyggarna håller

rent i naturen, synes väl grundade. Å andra sidan måste man trots de

invändningar, som med visst berättigande göres från företrädarna för naturskyddsintressena,

acceptera, att den gamla landskapsbilden delvis måste

försvinna och ersättas med ett kulturlandskap av annan gestaltning i de

bygder, där våra vattendrag kan utbyggas för produktion av elektrisk

kraft. Det får dock icke bli ett okritiskt jasägande till varje av kraftverksbyggaina

aktualiserat projekt. Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker

livligt föreningens förslag och framhåller — med utförliga exempel från

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Knngl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

länsstyrelsens verksamhetsområde — betydelsen av de i promemorian framförda

förslagen i olika hänseenden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att naturskyddsföreningens

promemoria för länsstyrelsen i stort sett icke innehåller något nytt. Däri

anlägges och framhäves liknande synpunkter som under de senaste åren i

skilda sammanhang hävdats av bl. a. länsstyrelsen i vissa till Kungl. Maj :t

avlåtna skrivelser och remissyttranden på här ifrågavarande område. Den

i promemorian framförda kritiken av kraftverksindustriens målsmän och

dess tekniker synes emellertid vara något överdriven sedd mot bakgrunden

av det tvångsläge, som under det senaste världskriget förelåg med avseende

å nödvändigheten av att tillgodose vårt lands i ett allt mera accelererat

tempo växande energibehov. Länsstyrelsen kan ej heller helt ansluta sig

till den underskattning, som i skilda sammanhang kommit till uttryck i

promemorian beträffande vattendomstolarnas möjligheter att inom ramen

för gällande lagstiftning taga hänsyn till naturskyddssynpunkterna. Därmed

är emellertid ingalunda sagt, att vattenlagens bestämmelser rörande

bl. a. avvägningen mellan de motstående intressen, som kräver beaktande

vid genomförandet av omfattande sjöregleringar och stora kraftverksbyggen,

lämnar tillräckligt utrymme för tillgodoseende även av andra allmänna

intressen än tillfredsställandet av vårt lands energibehov. Tvärtom kan

med fog hävdas att så ej är fallet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför,

att behovet av att genomföra sådana ändringar i vattenlagen, att däri

infogas ett väsentligt ökat skydd för naturskyddssynpunkterna, måste anses

trängande. Vid vattenlagens tillkomst räknade man säkerligen ej med

en sådan expansion i fråga om vattendragens och sjöarnas utnyttjande för

produktion av elektrisk kraft, som särskilt under det senaste decenniet ägt

rum. De intressegrupper i samhället, som därvid med naturnödvändighet

framträtt för att söka giva motvikt mot exploateringen och ge skydd åt natur

och bygdeliv, synes därför i princip böra få ett sådant stöd i lag, som

i den framlagda promemorian föreslås. Behovet av ett sådant ökat skydd

för naturintressena torde få anses än mera påtagligt vid beaktande av den

alltmer forcerade utbyggnadstakt, som speciellt våra norrländska älvar och

sjöar — uppenbarligen med nödvändighet — utsättes för. De för närvarande

eftersatta naturskyddsintressena är av sådan betydenhet, att en mer genomarbetad

ändring i vattenlagen än den föreslagna måhända varit påkallad,

men en dylik ändring av lagen torde icke vara möjlig att genomföra

inom rimlig tid. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar, att naturskyddsintresset

i våra dagar allt mer trätt i förgrunden, samtidigt som utbyggnaden

av våra kraftverk fortgår i alltmer forcerad takt. Enligt länsstyrelsens

mening är förslaget i alla dess delar välmotiverat. Länsstyrelsen i Värmlands

län tillstyrker förslaget under betonande av att naturskyddets krav

knappast kan tillgodoses utan att beaktande skänkes åt andra, i princip likaberättigade

intressen. Denna synpunkt framhäves jämväl av länsstyrelsen

i Blekinge län. Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker att vattenkraftens

tillgodogörande uppenbarligen varit av utomordentlig betydelse

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

27

lör den materiella standardhöjningen i landet. Man kan dock icke komina

ifrån, att exploateringen av vattendragen fortskrider med en sådan intensitet,

att fara föreligger för att de skönhetsvärden, som en oberörd natur skänker,

samt den nytta och trivsel, som är förenade därmed, skall spolieras i

en omfattning, som icke är önskvärd. Kraftproduktionen förutsätter vidare

en rad ingrepp i vattendragen, som är till men för fisket och som kan påverka

grundvatten- och andra förhållanden, vilka i sin tur kan inverka på

djur- och växtlivet och kanske även klimatet på ett sätt, vars betydelse först

efter förhållandevis lång tid kan bedömas. Länsstyrelsen kan fördenskull

ansluta sig till den av föreningen uttalade principuppfattningen, att utnyttjandet

av våra naturtillgångar måste framdeles ske efter ett allsidigt bedömande

med beaktande av såväl ekonomiska som sociala, kulturella och

estetiska faktorer.

Riksförbundet Landsbygdens folk förklarar sig förutsätta, att de föreslagna

ändringarna icke kommer att medföra att jordbrukets legitima intressen

hindras eller belastas med kostnader som kan anses oskäliga. Såvitt

av det framlagda förslaget framgår har detta, anför förbundet, ej heller

varit meningen.

Samfundet för hembygdsvård uttalar, att det för de flesta som arbetar

inom naturvården och även för många andra numera torde stå klart, att

den nuvarande vattenlagen i viktiga avseenden är föråldrad. Den tekniska

expansionen har medfört ett ständigt ökat kraftbehov, och utbyggnaden av

våra vatten har skett i en takt, som man aldrig räknat med. 1918 års vattenlag

motsvarar därför icke dagens läge och behov. 1939 års lag, som nu är ur

kraft, tillkom för de särskilda behov som skapades av kristiden. Bristerna

i dessa lagar har möjliggjort att det flerstädes åstadkommits mycket svåra

och ej sällan onödiga ingrepp i det svenska naturlandskapet. Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen anför, att nu gällande bestämmelser

i vattenlagen i ett flertal punkter måste anses vara otillfredsställande.

Allmänt kan konstateras, dels att de rena naturskyddssynpunkterna ej i

egentlig mening är företrädda, dels att flera bestämmelser på grund av vattenlagens

ålder och teknikens utveckling numera kommit att te sig otidsenliga

och oklara. Rätt avsevärda tillägg och omformuleringar är redan av

dessa orsaker nödvändiga. Sveriges lanlbruksförbund liksom även Svenska

turistföreningen och Norrlandsförbundet understryker kraftigt behovet av

en översiktlig planering i syfte att nå fram till en för större områden enhetlig

avvägning av exploaterings- och naturskyddsintressena. Norrlands

naturvärn betonar angelägenheten av snara åtgärder. Ett dröjsmål med förslagens

behandling skulle av vida kretsar i Norrland icke kunna uppfattas

annat än såsom ett åsidosättande av statens plikt såsom rättsstat att sörja

för att lagarna skyddar de enskilda undersåtarna och kulturella intressen

även i fall där staten har privatekonomiska intressen, vilka sedda ensidigt

för sig står i motsats till de enskildas rättigheter och de kulturella intres
-

sena.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

En mer eller mindre avvisande hållning till det av naturskyddsföreningen

framlagda förslaget intages av Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,

vattenfallsstyrelsen samt Svenska vattenkraftföreningen. Starka invändningar

mot förslaget framföres även i de yttranden som avgivits av

Olofströms kraftaktiebolag och Sydsvenska kraftaktiebolaget.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar betonar i sitt gemensamma

yttrande, att vårt lands naturvärden bör bevaras såsom en nationens gemensamma

tillgång och att därför allt utnyttjande av naturtillgångarna

måste ske med sådan varsamhet att dylika värden icke utan tvingande skäl

uppoffras. Även om vattenkraftens utbyggnad och förädling mången gång

skett och fortfarande sker på bekostnad av naturvärden, förtjänar det dock

framhållas, att byggnadsarbetena icke sällan tillskapar nya skönhetsvärden

och ofta gör trakten och naturen mera tillgängliga för en större allmänhet.

Det är icke alltid den orörda naturen ensam som bereder tillfredsställelse.

Det moderna kraftverksbygget kan under lyckliga omständigheter åt landskapet

skänka en bild som med sitt inslag av ny kultur ger det ett annat

och ibland kanske större skönhetsvärde än tidigare. En torrlagd älvsträcka

innebär oftast ett svårt och störande ingrepp i landskapsbilden, men i gengäld

kan t. ex. en nybildad dammsjö skapa stor trevnad och bli en ny

skönhetstillgång för bygden. För de flesta av de synpunkter föreningen

framfört finns otvivelaktigt visst fog, men som ett allmänt omdöme synes

böra uttalas, att föreningen med sin ställning som part i saken icke

har lyckats att alltigenom åt förslaget ge ett objektivt innehåll utan i flera

avseenden gått längre i sina anspråk än som kan anses vara motiverat.

Vattenfallsstyrelsen förklarar att från styrelsens sida icke finnes något

att erinra mot överläggningar med representanter för naturskyddsorganisationer

m. fl. för bedömning, om och i vad mån vissa vattendrag och sjöar

kan undantagas från exploatering, och samarbete i sådant syfte har för

övrigt redan upptagits mellan vattenkraft- och naturskyddsorganisalionerna.

Om och i den mån enighet härvid kan uppnås om att vissa sjöar eller

vattendrag icke skall exploateras finnes naturligtvis från vattenfallsstyrelsens

sida ej något att invända emot, att skydd särskilt utverkas för objektet

i fråga, t. ex. på så sätt, att en utbyggnad därav skall kräva riksdagens

godkännande. Ej heller är vattenfallsstyrelsen emot tanken att vid projektering

av ett nytt företag samråda med länsstyrelse och naturskyddsrepresentanter

angående företagets utförande och erforderliga naturvårdande åtgärder.

Vad vattenfallsstyrelsen däremot icke kan acceptera är, att domstolsbehandlingen

i vattenmålen ytterligare försvåras och fördröjes genom

att en underställning hos riksdagen av ansökningsmål göres till en mera

allmän regel, liksom icke heller att hos vattendomstolarna sker »allmänna

bedömningar» av vilka utbyggnadsobjekt eller regleringsobjekt, som bör

komma i fråga. Skall över huvud taget en samfälld bedömning ske av vilka

vattenfall eller sjöregleringar, som bör komma till utförande, synes det vattenfallsstyrelsen

uppenbart, att en sådan bedömning icke bör äga rum vid

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1!)61

vattendomstolarna. Förutom att domstolsbehandlingen därigenom skulle

tyngas och fördröjas, talar häremot domstolarnas begränsade jurisdiktionsområden

och det förhållandet, att fråga blir om bl. a. näringspolitiska bedömanden,

för vilka frågors behandling domstolarnas sammansättning icke

är avpassad. Skall det ena företagets vikt och betydelse vägas gentemot det

andras, vilket naturligtvis blir ofrånkomligt vid den samfällda bedömningen,

måste avgörandena i fråga om tillåtligheten avlastas domstolarna och

läggas hos Kungl. Maj :t eller något för ändamålet bildat särskilt organ,

vari ej blott vattenkraftintresset och naturskyddsintresset är representerade

utan jämväl den mångfald andra intressen, som beröres av vattenkraftföretagen.

Svenska vattenkraftföreningen anför i sitt yttrande:

De svenska kraftföretagen, statliga, kommunala och enskilda, framställes

av naturskyddsföreningen såsom sammanslutningar, vilka utan hänsyn till

andra intressen än rent tekniska och ekonomiska, strävar att exploatera

landets naturtillgångar för uppnående av högsta möjliga vinst. Det borde

dock vara allmänt känt, att kraftproducenterna är företag, vilka har ansvar

för tillgodoseendet av ett allmänt konsumtionsbehov inom sina verksamhetsområden

(»public utility»), Det är sålunda deras skyldighet gentemot

allmänheten och näringslivet att tillhandahålla elektrisk kraft i erforderlig

kvantitet, och konsumenterna kräver, att kraften tillhandahålles till lägsta

möjliga kostnad. De senare årtiondenas expansion av vårt lands produktion

har möjliggjorts därigenom att billig elektrisk kraft stått till förfogande

tack vare utbyggnad av vår vattenkraft.

Vattenkraftföreningen vill gärna vitsorda naturskyddets stora betydelse.

Naturskyddsföreningen synes emellertid anse, att naturskyddsintresset är

viktigare än de flesta andra intressen, som påverkar frågor om utbyggnad

av vattenkraft. (Se t. ex. förslaget om tillägg i 2 kap. 2 § vattenlagen att

»särskild hänsyn» skall tagas till naturskyddssynpunkten), över huvud taget

innehåller naturskyddsföreningens framställning en väsentlig överdrift

i dessa frågor. Naturskyddsföreningens förslag, alt vissa strömfall och sjöar

enligt en tidigare uppgjord särskild förteckning skulle undantagas från åtgärder

för kraftproduktionen, vilar på den uppfattningen, att den orörda

naturen skulle vara särskilt värdefull. Denna utgångspunkt är icke utan

vidare riktig. Den förändring av naturen, som ofrånkomligt medföljer allt

materiellt framåtskridande, kan även skapa nya kulturella värden. En förändring

framstår ofta, när den sker, som störande, men det störande momentet

kan bortfalla, när förhållandena stabiliseras. Det avgörande i detta

sammanhang synes emellertid vara, att ett tillvaratagande av den naturtillgång,

som vattenkraften utgör, med nödvändighet medför en förändring av

naturen. Vill man erhålla den viktiga produktionsfaktor som billig elektrisk

kraft utgör, kan denna konsekvens icke undvikas.

Vattenkraftföreningen tillfogar, att de ofrånkomliga förändringar i naturen,

som kraftverk och sjöregleringar medför, likväl bör göras så litet störande

som möjligt, och hänsyn bör tagas till naturskyddssynpunkter vid

företagens planerande och utförande. Dessa synpunkter beaktas allt mer

och mer. Enligt vattenkraftföreningens uppfattning är det förfarande, varigenom

dessa frågor för närvarande prövas, lämpligt och ändamålsenligt.

Ansökningarna till vattendomstolen beträffande större företag föregås av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

en förberedelse inför länsstyrelsen jämlikt It kap. 27 § vattenlagen, varvid

naturskyddssynpunkten har tillfälle att göra sig gällande. Vattendomstolarna

tar sedan hänsyn till naturskyddet. Slutligen kan Kungl. Maj :t jämlikt

4 kap. 13 § vattenlagen pröva frågor om större sjöregleringar. Vid utförande

av byggnadsarbeten beaktar även företagarna numera naturskyddet.

Naturskyddsföreningen synes emellertid icke ha tilltro till detta förfarande.

Framför allt underskattar naturskyddsföreningen vattendomstolarnas kompetens

och förmåga att bedöma dessa frågor. Det i vårt land utformade

systemet med en speciell myndighet för sådana tekniskt och ekonomiskt

komplicerade mål som byggandet i vatten torde emellertid vara vida överlägset

de tillvägagångssätt som tillämpas i de flesta andra länder. I Sverige

finnes nu en kår av inom detta område erfarna domare, ingenjörer och

sakkunniga, och det torde utan tvekan vara lämpligast att bygga på denna

organisation och se till att den utökas i takt med det växande antalet uppgifter.

Norrländska vattenkraftutredningens inställning till hithörande frågor

framgår av utredningens i det följande redovisade förslag.

Det av naturskyddsföreningen under punkten 1 framförda förslaget om

medverkan i vissa fall av riksdagen vid tillståndsgivningen

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser,

som enligt vad förut anförts i princip har en välvillig inställning

till föreningens förslag i dess helhet. Vattenöverdomstolen betonar

dock att riksdagens medverkan bör begränsas till ett förhållandevis litet

antal objekt. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att länsstyrelsen och naturskyddets

representanter i Jämtland utverkat beslut av Kungl. Maj :t, meddelat

den 5 september 1942, att frågan om en eventuell exploatering av

Åreälven skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det synes länsstyrelsen

icke osannolikt, att detta beslut räddat Åreälven från anspråk på exploatering

enligt 1939 års numera upphävda krislag. Därest emellertid även andra

lika eller mera känsliga objekt skulle komma i fråga till exploatering bör

även dessa beredas det förstärkta skydd, som kan vinnas genom särskild tillståndsprövning

av vissa exploateringsfrågor. Med tanke på de starka meningsbrytningar,

som i vissa fall kommit till uttryck beträffande behovet

och lämpligheten av att för utbyggnad eller reglering taga i anspråk vissa

sjöar och vattendrag, anser länsstyrelsen lämpligt, att riksdagen medverkar vid

angivandet av de sjöar och vattendrag, för vilkas exploatering sådan särskild

prövning erfordras. Huruvida man bör gå så långt att även riksdagen bör

lämna sitt medgivande till tillståndet, kan vara föremål för delade meningar

och bör närmare övervägas.

Naturskyddsföreningens förslag i förevarande del avstyrkes av kammarkollegiet

samt länsstyrelserna i Norrbottens och Kronobergs län. Förslaget

avstyrkes jämväl av österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen,

norrländska vattenkraftutredningen och Svenska vattenkraf

tf öreningen, vilka såsom framgår av den tidigare redogörelsen ställer

sig i princip avvisande till naturskyddsföreningens förslag i dess helhet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1931

31

Kammarkollegiet motiverar sitt avstyrkande med att den föreslagna ordningen

icke innebär ett starkare skydd och förordar i stället att man genom

en särskild lag från exploatering undantar de mest skyddsvärda objekten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om de föreslagna reglerna

framför allt med hänsyn till de praktiska konsekvenserna är förenliga med

den utformning, som förhållandet mellan regeringsmakt och riksdag fått

inom vårt statsskick. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det kunna förutsättas,

att de avsevärda ingripanden i naturen, varom här är fråga, blir föremål

för en så ingående utredning, att det icke torde vara erforderligt att

jämväl riksdagen inkopplas i prövningen, helst som därigenom ärendenas

slutförande skulle ytterligare fördröjas, österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar

anser tillfredsställande möjligheter finnas att tillbörligen skydda

naturintresset utan riksdagens medverkan. Förutom att en sådan medverkan

skulle i hög grad tynga och fördröja ärendenas handläggning måste

det befaras att — utan att stor skillnad i slutresultaten uppnås — en riksdagsbehandling

skulle giva anledning till mycken onödig agitation och till

anläggande av politiska och andra ovidkommande synpunkter. Svenska vattenkraftföreningen

anser det ej lämpligt, att riksdagen skulle avgöra administrativa

frågor. Om vattenområden först skulle undantagas från byggande

i den omfattning naturskyddsföreningen tänkt sig, och riksdagen sedan behandla

varje fråga om byggnad i dessa vattenområden, skulle detta medföra

en avsevärd tidsutdräkt för utbyggnaderna.

Naturskyddsföreningens under punkten 2 upptagna förslag om lagändringar

till främjande av en samfälld bedömning i fråga om intrång

i allmänna intressen har vunnit anslutning i majoriteten av remissyttrandena.

Bland dem som uttryckligen tillstyrker förslaget i denna del märkes till en

början vattenöverdomstolen, som anser det slå utom tvivel, att särskilt med

hänsyn till det lämpliga tillgodoseendet av de allmänna intressena mycket

av värde står att vinna med en regionplanering även beträffande byggande

i vatten. I fråga om sjöregleringar — där de olika regleringsföretagen inom

ett och samma nederbördsområde regelmässigt handhas av i stort sett samma

intressenlkrets — kan det näppeligen bli förenat med större svårigheter

att genomföra den föreslagna ordningen. Man har där, åtminstone i de fall

då regleringsverksamheten kan väntas bli av större omfattning, i regleringsföreningarna

tillgång till personal, skickad att upprätta och framlägga

planer för regleringsverksamheten inom verksamhetsområdet. Med ledning

av dylika översiktsplaner bör vattendomstolen ha betydligt vidgade möjligheter

att beträffande motstående allmänna intressen för varje företag åstadkomma

på sikt lämpligaste avvägning. Mera tveksamt synes vara om man

beträffande förestående kraftverksutbyggnader i ett vattendrag — särskilt

i fall dessa skall ombesörjas av skilda, inbördes konkurrerande intressentkretsar

— i mer betydande utsträckning skall kunna få till stånd någon

fram tidsplanering av egentligt värde. Även här torde det dock för vatten
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

domstolen i vissa lägen vara av betydelse att kunna åberopa ett stadgande

av föreslaget innehåll. Uppenbart är att det beträffande särskilt de framtida

reglerings- och kraftverksföretagen endast kan bli tal om en försiktig tilllämpning

av stadgandet. Av vikt vid tillämpningen är att vattendomstolarnas

redan för närvarande hårt ansträngda läge icke till följd av lagstiftningens

genomförande förvärras -— och avgörandena försenas — genom umbärliga

utredningar i hithörande hänseenden. Rättvisa och billighet får anses kräva

att, om vid tillämpningen av stadgandet ett strömfall av hänsyn till naturskyddsintresset

skulle undantagas från utbyggnad, detsamma inlöses. Norrbygdens

vattendomstol anför att — ehuru tillåtligheten och frågor om intrång

i princip enligt vattenlagen bör bedömas för varje företag och för varje

etapp i kraftutbyggnadsprogrammet för sig — man i åtskilliga lägen jämväl

måste överblicka den samlade inverkan av ett flertal etapper under den

fortgående kraftutbyggnadsverksamlieten. Att man inom Norrbygdens vattendomstol

är väl medveten härom framgår bl. a. av det sätt, varpå regleringsmålen

inom Indalsälven och Luleälv hittills behandlats. 1 rättsskipningen

vid Norrbygdens vattendomstol har man länge observerat nödvändigheten

att i vissa lägen beakta de sammanlagda olägenheter, som vållas av

olika företag inom samma och eventuellt även andra nederbördsområden.

Att taga hänsyn till framtida företag, om vilka utredning i vanlig ordning

ej förebragts, torde i allmänhet ej vara lämpligt eller möjligt. Mellanbygdens

vattendomstol konstaterar, att förslaget i första hand innebär en mellan

alla intressen på föreberedelsestadiet under länsstyrelsernas ledning företagen

översiktlig bedömning. Om denna uppgift, såsom naturligt är, tages på

allvar, skulle måhända ett flertal frågor, t. ex. beträffande kommunikationer,

kunna lösas redan i detta stadium. Man torde dock få akta sig att allt

för hårt binda sökandepartens möjlighet att senare ändra sina planer. Utvecklingen

går snabbt på många områden och en projekterad anläggning

eller åtgärd kan genom senare tillkomna omständigheter behöva ändras

eller utgå. Resultatet av detta förberedande arbete kan bli av värde för den

samfällda bedömning, som i ett senare stadium enligt förslaget skall verkställas

av vattendomstolen. Vad vattendomstolen beträffar måste emellertid

framhållas att med den nuvarande tendensen att förstärka vattendomstolarnas

arbetskraft med flera domare och ingenjörer allt eftersom arbetsbördan

ökar, det torde vara svårt att tillgodose syftet med förslaget i förevarande

del. Ju färre mål en ledamot av vattendomstolen har att syssla med

desto svårare måste det vara för honom alt få den önskvärda överblicken.

Utvecklingen borde i stället ledas därhän, att detaljvärderingar fråntoges

vattendomstolarna och att dessa bibehölles vid prövningen av de stora och

betydelsefulla sammanhangen, varigenom man lättare skulle kunna tillgodose

förslagets synpunkter på ett samfällt hänsynstagande till alla olägenheter

av redan utförda, aktuella och framtida företag inom de nederbördsområden

och angränsande bygder, som de skilda vattendomstolarna

omfattar. Tillämpningen kommer under alla förhållanden att bli förenad

med synnerliga vanskligheter.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Iiungl. Mcij.ts proposition nr 13 år 1961

Kammarkollegiet uttalar beträffande möjligheterna till en gemensam bedömning,

att uppgiften att göra eu sådan bedömning visserligen är svår men

likväl icke omöjlig. Hos sökandena i vattenmål finnes eu naturlig tendens

att begränsa ansökningarna till det för dagen aktuella programmet och

denna tendens tillmötesgås av vattendomstolarnas proeessuella skyldighet

att begränsa sin prövning till det som ansökningen avser. Ett mera fritt och

allsidigt bedömande kan icke påräknas vid vattendomstolarna utan skulle

först åvägabringas, därest tillåtlighetsprövningen gjordes administrativ genom

en eller annan form av koncessionsförfarande. En bestämmelse sådan

som den föreslagna kommer likvisst att underlätta tillvaratagandet av motstående

allmänna intressen i vattenmål och torde få sin särskilda verkan

i de fall, i vilka tillåtlighetsfrågan underställes Kungl. Maj:ts prövning.

Ytterligare ett steg skulle kunna tagas i denna riktning genom

att göra underställningen obligatorisk beträffande större företag. Avgränsningen

av de företag, beträffande vilka underställningen skulle

vara obligatorisk, torde kunna ske på samma sätt, som 1953 års förberedelsekungörelse

anger för företag, i fråga om vilka förberedelse skall äga

rum.

Länsstyrelsen i Jämtlands län biträder tanken att en gemensam bedömning

bör ske men ifrågasätter om icke ställningstagandet till hithörande frågor

i första hand bör ankomma icke på länsstyrelsen utan på vederbörande vattendomstol

förstärkt med en på olika områden hemmastadd expertis. Frånsett

att länsindelningen ej följer gränserna för nederbördsområdena, torde

det med förberedelserna till det avsedda samfällda hänsynstagandet förenade

utredningsarbetet vara väl ägnat att tillföra respektive vattendomstolar

mycken värdefull information utöver den som eljest står dem till buds eller

kan inhämtas av ett i annan ordning sammanbragt utredningsmaterial.

Att länsstyrelsen skulle, utöver de uppgifter, som enligt 1953 års kungörelse

angående förberedelse av företag enligt vattenlagen pålagts den, kunna med

nuvarande personella resurser åtaga sig jämväl de omfattande uppgifter som

förslaget i denna del innebär, torde närmast kunna rubriceras som ett önsketänkande.

Även länsstyrelsen i Vusternorrlands län ansluter sig i princip till att de

sammanlagda verkningarna av redan utförda och planerade företag inom ett

vattensystem bör klarläggas vid varje större planerad förändring. Hur detta

önskemål skall kunna genomföras i praktiken utan att vattenmålen avsevärt

fördröjes, måste emellertid anses som eu olöst fråga. Varken länsstyrelserna

eller vattendomstolarna har resurser för att kunna möta sådana

ökade arbetsuppgifter. Likaså torde det bli mycket svårt att precisera, hur

långt utredningen i det enskilda fallet bör sträcka sig.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar finner förslaget i viss

mån berättigat i fråga om sjöregleringar. Sålunda synes det lämpligt all

vederbörande regleringsföreningar upprättar och framlägger allmänna planer

lör regleringsverksamheten inom större eller mindre delar av sina

verksamhetsområden, när denna kan väntas bli av större omfattning. Vat
.

*$ Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. .Yr 13

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

tendomslol bör med ledning av dylik plan och den utredning i övrigt som

vattenlagen förutsätter ha möjlighet att välja den med hänsyn till olika

omständigheter lämpligaste förläggningen av regleringsmagasinen. Beträffande

utbyggnad av vattenkraft synes lagförslaget leda till att godtycke

och slump många gånger blir, i stället för rättssynpunkter, avgörande för

ett företags tillåtlighet. Uppenbart obilligt torde det vara, att den som till

gagn för bl. a. naturskyddsintresset dröjer med utbyggnaden av sitt strömfall

därefter blir bestraffad med utbyggnadsförbud på den grund att andra

strömfall i samma eller t. o. m. andra vattendrag under tiden blivit utbyggda.

Anses ett strömfall av hänsyn till naturskyddsintresset böra undantagas

från utbyggnad, synes rättvisa och billighet kräva att det inlöses av statsverket.

Ersättning bör därvid utgå efter samma grunder som åsyftas i 1

kap. 14 § vattenlagen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att förslaget torde komma att medföra

nära nog oöverkomliga svårigheter för vattendomstolen och andra myndigheter

samt i varje fall avsevärt fördröja ärendenas handläggning. Även

Svenska vattenkraftföreningen avstyrker förslaget. Vattenkraftföreningen

uttalar liksom österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, att principen

om en gemensam bedömning i viss mån kan vara berättigad vid sjöregleringar.

Vattendomstolarna torde emellertid redan nu ha möjlighet att tilllämpa

principen, och någon lagändring synes icke vara erforderlig härför.

Härvid bör dock vid bedömande av framtida företag en viss försiktighet

iakttagas. Det kan visserligen vara önskvärt, att sökandena i stora drag redogör

för i vilken omfattning framtida regleringar i vattendraget planeras,

och vattendomstolen torde ha möjlighet att -— om en dylik utredning icke

är alltför omfattande och tidsödande — fordra dylika uppgifter. Därmed

kan dock icke anses avgjort att ej även andra regleringar än de som medlagits

i dylik redogörelse framdeles skulle kunna begäras och tillåtas. Beträffande

utbyggnad av vattenkraft är däremot knappast rimligt att taga

hänsyn till verkningarna av andra företag. En dylik princip skulle ställa

den fallägare, som dröjt med utbyggnad av sitt fall, i ett sämre läge och

icke överensstämma med skälighet och rättvisa.

Vattenfallsstyrelsens inställning till nu ifrågavarande del av förslaget

framgår av dess allmänna synpunkter på förslaget.

Det förslag som naturskyddsföreningen framlagt under punkten 3, nämligen

införande av krav på tillståndsprövning innan investering

av betydelse äger rum, tillstyrkes i flertalet remissyttranden

och har knappast i något yttrande mött invändning i princip; dock må

nämnas, att Västerbygdens vattendomstol — ehuru domstolen tillstyrker

förslaget — anmärker att förslaget innebär en allvarlig inskränkning i friheten

alt disponera egen eller, efter överenskommelse, annans mark.

Erinringar mot förslaget med hänsyn till de praktiska möjligheterna att

genomföra detsamma har emellertid framförts i åtskilliga yttranden. Det

framhålles sålunda att ett genomförande av förslaget kan medföra starkt

dröjsmål med utbyggnaderna. Denna synpunkt kommer bl. a. till uttryck

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

lios vatienöverdomstolen, som framhåller, atl den åsyftade lagändringen

sannolikt medför en i förhållande till tidsschemat för utbyggnadsprogrammet

måhända icke obetydlig förskjutning av tidpunkten för anläggningsarbetenas

påbörjande och därmed även en minskning av utbyggnadstakten.

österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar betonar i sitt gemensamma

yttrande, att om domstolarna snart ställes inför uppgiften att omedelbart

och snabbare än nu kan ske pröva tillåtligheten av och meddela byggnadstillstånd

för de anläggningar som ingår i de närmaste årens byggnadsprogram,

detta skulle kräva en mycket betydande förstärkning av såväl den

juridiska som den tekniska arbetskraften vid vattendomstolarna. Lagändringen

skulle naturligen även föranleda, att kraftverksbyggen måste planeras

avsevärt längre tid i förväg än nu sker för att betryggande tidsfrist

skall erhållas för domstolsprövningen. Under de närmaste åren efter lagändringen

måste därför ske en kraftig forcering av planeringsverksamheten.

De orimliga krav som sålunda, i vart fall under en avsevärd övergångstid,

skulle ställas med avseende på domstolsprövningen och planeringsverksamheten

måste befaras äventyra möjligheterna att tillgodose det ökade

kraftbehovet. Skulle en lagändring ändå komma i fråga, bör den göras

mindre vittgående än förslaget förutsätter. Mellanbygdens vattendomstol uttalar

att för förslagets genomförande erfordras antingen kraftig personalförstärkning

eller, ännu hellre, en omläggning av förfarandet vid vattendomstolarna

så att mera tid kan ägnas åt stora och betydelsefulla frågor

såsom tillåtlighetsprövning, vattenliushållningsbestämmelsernas utformande

m. in. i stället för att nu en stor del av arbetstiden åtgår till prövning

av smärre ersättningsfrågor. Även vattenfallsstyrelsen understryker att antingen

en sådan förstärkning av vattendomstolsorganisationen måste ske,

att framställningar om tillåtlighetsprövning snabbt kan behandlas, eller att

en sådan prövning utan längre dröjsmål kan komma till stånd utanför domstolarna,

exempelvis bos Kungl. Maj :t eller ett organ av den art som styrelsen

antytt i sina allmänna synpunkter på förslaget. Svenska vattenkraftföreningen

förklarar att förslaget skulle kunna äventyra kraftförsörjningen.

Personalbrist råder vid vattendomstolarna, arbetsbalansen är stor och sökandena

kan få vänta mycket lång tid innan målen behandlas. Om kraftföretagen

dessutom skulle förbjudas att under denna väntetid företaga förberedande

åtgärder med åtföljande investeringar, skulle en avsevärd tidsutdräkt

med färdigställandet av nya kraftverk bli följden.

Förslaget om utsträckning av i n i t i a t i v r ä t t e n för kronan

och komm u n, upptaget under punkten 4 i naturskyddsföreningens

förslag, har undantagslöst i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Den av föreningen i delta sammanhang förordade utvidgningen av regierna

om kungsådra bar emellertid blivit föremål för diskussion. Bland de

remissinstanser som tillstyrker förslaget märkes vatienöverdomstolen. Eu

avvisande hållning till förslaget intages av norrländska vattenkraftutredningcn,

vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraft föreningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Vad angår punkten 5, avseende ändringar och för tydliganden

i vissa särskilda stadgan den, har i remissyttrandena

framförts en del erinringar, varjämte från några håll upptagits särskilda

spörsmål, som icke behandlats i naturskyddsföreningens förslag.

Mot den av föreningen förordade förtydligande ändringen i 2 kap. 2 § har

i allmänhet icke gjorts några invändningar i remissyttrandena. Ändringen

avstyrkes emellertid såsom onödig av österbijgdens och Söderbggdens vattendomstolar,

vattenfallsstyrelsen, norrländska vattenkraftutredningen och

Svenska vattenkraftföreningen. Förslaget att i sammanhanget särskilt erinra

om naturskyddssynpunkten avstyrkes — förutom av de nu nämnda

remissinstanserna — av vattenöverdomstolen, Västerbygdens vattendomstol,

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands län

samt Sveriges lantbruksförbund. Såsom motiv för avstyrkandet åberopas

genomgående, att förslaget leder till en överbetoning av naturskyddssynpunkten.

Förslaget om komplettering av uppräkningen i 2 kap. 3 § andra stycket

och 7 kap. 39 § första stycket av allmänna intressen, som skall beaktas ■säd

tillåtlighetsprövningen, godtages av flertalet remissinstanser; beträffande

den närmare utformningen framföres dock åtskilliga ändringsförslag.

Den av naturskyddsföreningen föreslagna kompletteringen av förevarande

paragraf avstyrkes av Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,

som anser att lagen genom den föreslagna lagtexten får ett svävande och

alltför tänjbart innehåll och att syftet med förslaget väl kan tillgodoses med

lagtextens nuvarande avfattning. Även Svenska vattenkraftföreningen anser

att det avsedda ändamålet bör kunna uppnås med nuvarande lagstiftning.

Vattenfallsstyrelsen uttalar, att den föreslagna utvidgningen av prohibitivt

verkande förhållanden är så omfattande och allmänt hållen, att invändningar

med stöd av paragrafen kan väntas i fråga om snart sagt varje

kraftprojekt.

Till de spörsmål som utan att ha upptagits av föreningen behandlas i remissyttrandena

hör frågan om skärpta bestämmelser rörande straff för

olaga byggande i vatten. Härom anför Norrbygdens vattendomstol, att det

nuvarande straff maximum, fängelse i högst sex månader, är alltför ringa i

förhållande till de kränkningar av allmän och enskild rätt, som enligt vad

erfarenheten visat kan ifrågakomma vid större kraftutbyggnadsföretag. Vid

bedömande huruvida olaga vattenbyggnad skall anses som grov bör hl. a.

beaktas, om brottet begås av person under utövande av allmän tjänst, vilket

bör anses såsom en försvårande omständighet. Dessutom är önskvärt

att brottsbeskrivningarna i nuvarande straffbestämmelser om olaga vattenbyggnad

överses och kompletteras så att de —- i önskvärd utsträckning —

täcker alla förfaranden, som bör vara kriminaliserade. Det bör, bl. a., tydligt

framgå att byggande i vatten utan iakttagande av alla de villkor, som

förknippats med ett byggnadsmedgivande, är belagt med straff.

Samfundet för hembygdsvård och Norrlands naturvärn ger uttryck åt

samma uppfattning. Även naturskyddsrådet i Gävleborgs län ifrågasätter

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

om icke straffbestämmelserna är för lindriga. Rådet föreslår föreläggande

av kännbara viten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar olägenheterna av förhandsuppgörelser.

Då en exploatör igångsätter kraftverks- eller regleringsföretag, söker

lian ofta snarast möjligt träffa förhandsuppgörelser med motstående

intressen. Om sådana uppgörelser träffas i stor omfattning innan tillåtlighetsfrågan

prövats, kan förfaringssättet inverka på tillåtlighetsprövningen

av företaget. Det ligger i sakens natur att risken för dylika förliandsuppgörelser

är särskilt stor, där byggnadsarbetet påbörjas innan tillåtligheten prövats

av vattendomstolen.

Beträffande frågan om ekonomisk kompensation för att ett

vattenbyggnads- eller regleringsföretag hindras av naturskyddshänsyn har

delade meningar kommit till uttryck i yttrandena. Flertalet av de remissinstanser

som uttalat sig om förslaget om en särskild naturskyddsavgift

har utan närmare diskussion utgått från att ekonomisk kompensation bör

ske eller icke alls givit uttryck åt någon uppfattning i denna fråga. I några

fall göres emellertid gällande, att gottgörelse ej bör utgå. Sålunda framhåller

Norrbygdens vattendomstol, att ägare av strömfall ingalunda kan anses

ha någon ovillkorlig rätt att få utbygga fallet för kraftändamål. Ännu mindre

föreligger anledning att i något som helst fall tillerkänna strömfallsägale

sådan ersättning för inskränkningar i strömfallsägarens möjlighet att

taga initiativ till sjöregleringar. I samma riktning uttalar sig Samfundet

för hembygdsvård.

Förslaget om naturskyddsavgift bär i övrigt i de flesta yttrandena godtagits

utan invändningar. Med modifikationer tillstyrkes förslaget av vatlenöverdomstolen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det icke vara obefogat

att i promemorian avsedda vattenkraftproducenter ålägges att bidraga

till kostnaderna för ett förbättrat naturskydd. Emellertid ifrågasätter

länsstyrelsen, om icke detta spörsmål äger ett sådant samband med frågan

hur bestämmandet av regleringsavgifter samt villkoren och sättet för de)

as användning bör för framtiden utformas, att alla dessa av varandra inbördes

nära avhängiga problem bör bli föremål för en samordnad och samtidig

utredning och bedömning. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det

principiellt tveksamt, huruvida energiproducenterna bör överlag belastas

med den föreslagna avgiften.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, som är av den uppfattningen,

att frågan om förbud mot utbyggnad av visst strömfall med hänsyn

till naturskyddet bör avgöras efter naturskyddslagen eller eventuellt

genom en särskild fridlysningslag, anser alt ersättning bör gäldas av statsmedel.

Även Svenska vattenkraftföreningen anser att ifrågavarande kostnader

skall betalas av allmänna medel. Länsstyrelsen i Norrbottens län

t ramhaller, att avgiften skulle få karaktären av eu indirekt skatt, som i

sista band komme att vila på strömförbrukarna och som icke behövde ha

något samband med den bygd, där kraftanläggningen är belägen eller där

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

strömmen utnyttjas. Det synes riktigare att tillräckliga medel för naturskyddets

olika ändamål uttages skattevägen. Länsstyrelsen i Blekinge lan

och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser i första

liand att medel bör anvisas på statsbudgeten men tillstyrker förslaget, om

denna väg ej skulle visa sig framkomlig.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande. Det avsnitt av norrländska

vattenkraftutredningens betänkande vari behandlas frågor om

förberedelse och planering av utbyggnadsverksamheten

inledes med en redogörelse för 1953 års förberedelsekungörelse.

Enligt utredningens mening har kungörelsen, såvitt avser Norrland, väl motsvarat

sina syften, önskemål om en klarare planering när det gäller vattenkraftens

utbyggnad kan sålunda, försåvitt de endast åsyftar skälig information,

i avsevärd mån sägas vara tillgodosedda. Den möjlighet till ytterligare

utvidgning av informationsverksamheten, som förberedelsekungörelsen kan

medge, bör enligt utredningen beaktas av länsstyrelserna.

Efter att ha avvisat tanken på en enhetlig planering av utbyggnadsverksamheten

innebärande att denna verksamhet skulle bedrivas efter ett i förväg

fastställt program, riksomfattande eller regionalt, kommer utredningen

in på frågan om lämpligheten av en planering bestående däri, att vissa vattendrag

eller delar därav undantages från utbyggnad med hänsyn främst

till naturvårdsintressena. En dylik reform, varigenom en ram skulle fastställas

för vattenkraftutbyggnaderna, skulle enligt utredningens åsikt ej innebära

någon planering i egentlig mening. De invändningar som kan resas

mot ett på förhand fastlåst utbyggnadsprogram synes därför icke vara

tillämpliga i detta fall. Utredningen vill dock ej underlåta att i sammanhanget

påpeka faran för att en lagstiftning, varigenom vissa vattendrag med

hänsyn till naturvårdssynpunkter undantages från utbyggnad, kan medföra,

att dessa synpunkter icke blir tillräckligt beaktade i andra vattendrag.

Hänsyn bör vidare tagas till att motiven för en forcerad utbyggnad är starka.

På grund härav kan en lagstiftning av ifrågasatt innehåll väntas bli

mycket restriktiv gentemot naturskyddsintressena. Utredningen anser det

därför vara att föredraga, att dessa intressen tillgodoses genom att naturskyddssynpunkten

bättre beaktas vid tillståndsgivningen. Härigenom ökas

möjligheterna både att snabbt anpassa naturskyddet efter ändrade förhållanden

— situationen kan beträffande kraftförsörjningen redan om några

år vara ljusare — och att intaga en restriktiv hållning till utbyggnadsprojekt,

som från naturskyddssynpunkt är särskilt olämpliga. Utredningen kan

därför ej förorda en lagstiftning av ifrågasatt innehåll.

Rörande tillåtlighets bestäm melserna i 2 kap. 3 § vattenlagen

framhåller utredningen, att de endast undantagsvis föranlett

hinder mot olika företags genomförande. Däremot har enligt utredningens

mening avsevärd tidsutdräkt kunnat vållas av de ofta omfattande förundersökningar

som erfordrats. I de fall då företagen befunnits icke uppfylla

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr t.‘t år

39

fordringarna i paragrafens två första stycken och utbyggnaderna gällt tillgodogörande

av betydande vattenkrafttillgångar, har frågan om tillåtligheten

oftast hemställts Kungl. Maj:ts avgörande och tillstånd därefter meddelats.

Mot denna bakgrund anser utredningen det förklarligt, att företrädare

för de intressen, som tillfogas skada vid vattenkraftens utbyggande,

hävdar att tillåtlighetsreglerna alltför mycket gynnar kraftintresset och att

reglerna därför bör omarbetas. Med anledning av kritik från norrländskt

håll mot nuvarande bestämmelser har utredningen därför övervägt vissa

spörsmål rörande tillåtlighetsprövningen. Till en början anför utredningen

därvid följande:

Vid bedömning av hithörande frågor bör beaktas, att vattenkraften

----fått eu allt större betydelse för landets energiförsörjning, sedan

vattenlagen tillkom, och att vårt nuvarande försörjningsläge kännetecknas

av en botande kraftbrist. Gäller det att pröva, om ett företag skall komma

till stånd, kan det i ett dylikt läge inte längre vara huvuduppgiften att göra

en avvägning mellan enskilda intressen. Det gäller fastmer att bedöma, huruvida

företaget är av synnerlig vikt för kraftförsörjningen samt —- därest

denna fråga besvaras jakande — huruvida det är så angeläget, att eventuella

allmänna intressen av annan art i förhållande därtill bör stå tillbaka.

Om så befinnes vara fallet, bör enligt utredningens mening det nuvarande

systemet med uppskattning av ett utbyggnadsföretags nytto- och skadeverkningar

icke vidare tillämpas. Dylika jämförelser är visserligen ägnade

att åt prövningen giva ett drag av exakthet. Vid närmare undersökning kan

emellertid denna exakthet, när det gäller större företag, te sig endast som

ett sken. Detta beror självfallet på att jämförelserna är resultat av förhandsbedömanden.

Vid åtskilliga tillfällen har det visat sig, att icke ens

byggnadskostnaderna kunnat rätt uppskattas i förväg. Av uppgifter, som

utredningen inhämtat, framgår sålunda, att de verkliga byggnadskostnaderna

inklusive skadeersättningar vid flera tillfällen —• även med beaktande

av penningvärdets fall — väsentligt överstigit de av domstolen beräknade

beloppen. Här må också framhållas de olika resultat, som erhålles, allt

efter den räntefot, som tillämpas vid lillåtlighetsberäkningar. Tidigare utgick

man från en räntefot av fem procent, men under senare år har man

tillämpat en räntefot av fyra procent. Följes den lägre räntesatsen, blir den

kapitaliserade bruttonyttan 25 procent större än om den högre räntesatsen

ansetts riktig. (Även de beräknade kostnaderna för ett företag blir beroende

av eu sådan ränteändring, dock ej i samma grad.) Det förefaller icke tillfredsställande,

att tillåtligheten av ett för landets kraftproduktion nödvändigt

företag skall kunna vara avhängig av den procentsats, som tillämpas

i det givna fallet. Härtill kommer slutligen, att man vid bedömning av nyttan

utgår från gällande kraftpris. Detta är emellertid —--lågt. Skulle

man bedöma nyttan av en utbyggnad från allmän samhällsekonomisk synpunkt,

borde man räkna med ett väsentligt högre värde å den utvunna kraften.

Trots de sålunda påtalade bristerna anser sig utredningen icke kunna tillstyrka

att tillåtlighetsberäkningen enligt 2 kap. 3 § första stycket slopas

helt. Ett bibehållande av denna föreskrift i fråga om mindre företag innebär

nämligen för dessa en trygghetsgaranti, som eljest icke skulle slå att

ernå. Riktigare anser utredningen vara att till paragrafen foga ett nytt stycke

med innehåll, alt domstol oberoende av föreskrifterna i paragrafens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

förslå stycke må lämna tillstånd till företag för utbyggnad av strömfall eller

genomförande av vattenreglering, om företaget prövas vara av synnerlig

vikt för kraftförsörjningen samt om de därmed förenade fördelarna kan anses

i väsentlig grad överstiga uppkommande nackdelar. Utredningen förordar

vidare den jämkningen av första stycket, att skada på företagarens

egendom skall behandlas likadant som skada på annan egendom. Med hänsyn

till bygdens intresse av att markskadorna begränsas i största möjliga

utsträckning, oberoende av vem som för tillfället må vara ägare till marken,

anser utredningen det oriktigt att göra åtskillnad i detta hänseende.

Utredningen har i detta sammanhang, utan att föreslå lagändringar, gjort

vissa uttalanden angående de grunder som bör tillämpas vid beräkningen

av nyttan av vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

Vidkommande härefter skyddsbestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket

bör dessa enligt utredningens åsikt ej uppmjukas. Tvärtom anser utredningen

det böra övervägas, huruvida icke en komplettering i vissa hänseenden

bör ske. Intressen som ofta ter sig svåra att värdera i penningar synes

understundom vara av den art att de förtjänar lagligt skydd. Detta gäller

de trevnads- och skönhetsvärden som naturen kan erbjuda. I detta hänseende

ansluter sig utredningen i huvudsak till det förslag som framlagts av

Svenska naturskyddsföreningen. Men det gäller även de indirekta, kanske

framför allt ekonomiska, verkningarna för en bygd och dess invånare som

ett utbyggnadsföretag kan medföra. Härom anför utredningen bl. a. följande:
Vad----gäller

de indirekta verkningarna för en bygd, avser utred
ningen

därmed sådana följder av ett utbyggnadsföretag, som uppstått t. ex.

vid Tresund i Vilhelmina socken efter reglering av Vojmsjön. Vissa markägare

erhöll här ersättning för inträdande skada och lämnade orten. Deras

avflyttning ledde till att underlaget för befintliga skolor vart för litet med

påföljd att skolorna drogs in. Den affär, som fanns på platsen, förlorade

en del av sin kundkrets och måste stängas. Detta efterföljdes av att ännu

ett antal bybor lämnade trakten. Dessa förändringar inträdde ett fåtal år

efter regleringens genomförande. Även om orsakssammanhanget beträffande

utvecklingen vid Tresund icke är fullt klarlagt, synes det dock uppenbart,

att regleringen påskyndat befolkningens utflyttning från orten. Enligt

utredningens uppfattning bör dylika indirekta skadeverkningar såvitt möjligt

beaktas vid tillåtlighetsprövningen samt — därest de kan bedömas drabba

ett större antal personer — föranleda, att företaget icke må komma till

stånd utan Kungl. Maj :ts medgivande.

Utredningen föreslår sålunda lagändring som leder till förbättrat skydd

för naturen och som motverkar försämringar i befolkningens levnadsförhållanden

av det slag utredningen behandlat.

Utredningen förordar vidare, att i 2 kap. 3 § vattenlagen skall införas

bestämmelse om skyldighet för domstol att hänskjuta fråga om ett företags

tillåtlighet till Kungl. Maj :ts avgörande. Sådan skyldighet skall enligt förslaget

föreligga om bestämmelserna i nuvarande andra stycket skulle befinnas

medföra hinder mot kraftverks- eller sjöregleringsföretag av synnerlig

vikt för kraftförsörj ningen. Prövas företaget vara av synnerlig bety
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

delse från allmän synpunkt, bör Kungl. Maj:t äga befogenhet att lämna

tillstånd därtill, ändå att hinder enligt andra stycket föreligger.

I anslutning till sin behandling av vattenlagens tillåtlighetsregler berör

utredningen även frågan om förprövning innan någon investering

av betydelse ägt rum i ett företag. Utredningen

iramhåller, att det vid kraftutbyggnadsföretag understundom förekommit,

att omfattande arbeten utförts på land, innan vattendomstolen meddelat

tillstånd till företaget. Utredningen anmärker, att kostnaderna för dylika

arbeten har kunnat uppgå till många miljoner kronor samt fortsätter:

Det har ifrågasatts, om icke dessa betydande investeringar kunnat påverka

domstolarna vid tillåtlighetsprövningen. Det torde emellertid ej föreligga

något fog för en sådan tanke. Som exempel på att domstolarna vid

sin prövning icke tagit intryck av att stora kostnader redan nedlagts, kan

anföras vattendomstolens avgörande i målet om Bergeforsens kraftstation;

trots att förberedande arbeten utförts på land till betydande belopp, avslog

domstolen sökandens begäran att få anlägga kraftverket. Att olika utbyggnadsföretag

påbörjats i viss omfattning, innan vattendomstolen prövat tilllåtligheten,

torde regelmässigt ha berott på tidsutdräkten vid behandling av

vattenmål. Sedan en ansökan ingivits, förflyter en tid av ett å tre år — i

vissa fall betydligt mer — innan domstolen prövar frågan om företagets

tillåtlighet och meddelar tillstånd till erforderliga arbeten, och därefter dröjer

det ytterligare tre å fyra år, innan s. k. huvuddom meddelas. I dagens

läge, som kännetecknas både av kraftigt stigande anspråk på elkraft och

av utdragna utredningar och förhandlingar, är det förklarligt, att vissa

stora kraftutbyggnader påbörjats utan att domstolens besked avvaktats.

Utredningen anser det icke vara tillrådligt att förhindra ifrågavarande

förfaringssätt genom att stadga förbud även mot byggande på land utan

förordar i stället åtgärder, varigenom förfarandet vid vattendomstolarna

underlättas och påskyndas.

Bestämmelserna i 2 kap. 11 § vattenlagen om skydd för flottning sintresset

bör enligt utredningens mening ändras. I detta hänseende

framhåller utredningen det starka skydd mot kraftintresset som flottningen

tillförsäkrats genom dessa bestämmelser. Med hänsyn till den övergång

från flottning till biltransport som ägt rum under de senaste årtiondena

och som alltfort pågår bör det enligt utredningens åsikt övervägas, om ej

andra möjligheter för virkestransport än flottning i vissa fall borde få anvisas

av vattendomstol. Kraftintressena borde sålunda kunna åläggas bidraga

till kostnaderna för byggnad och underhåll av erforderliga vägar. Betydande

fördelar kunde vinnas härigenom, dels direkt genom eliminerande av

de skador å virket och för fisket, som flottning kan medföra, dels indirekt

genom det gagn för befolkningen, som en väg alltid innebär. Med hänsyn till

sistberörda omständighet borde det kunna förväntas, att även vederbörande

vägmyndighet i förekommande fall direkt medverkade (ill eu lösning enligt

de skisserade riktlinjerna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Såsom inledningsvis anmärkts har utredningen i sitt betänkande även

behandlat frågan om rättegångskostnader i vattenmål. Efter

en redogörelse för gällande rätt framhåller utredningen, att den gottgörelse

för rättegångskostnad varom talas i 11 kap. 65 § vattenlagen avser

ersättning till såväl juridiskt som tekniskt biträde. Det kan synas, anför utredningen,

som om skäliga hänsyn därigenom tagits till det självfallna kravet,

att en person icke skall behöva vidkännas några kostnader, om han

blir sakägare i ett vattenmål. Utredningen anser likväl, att sakägarens ställning

bör förbättras i två avseenden, nämligen dels i fråga om förhållandet

mellan sakägaren och det av honom anlitade ombudet och dels i vad angår

rättegången i överinstanserna.

Vad först beträffar förhållandet mellan sakägaren och hans rättegångsombud

anför utredningen följande:

Det har ---—- förekommit, att en sakägare själv fått betala rättegångs
kostnader

vid vattendomstol, oaktat han för egen del förfarit korrekt. Härvid

har det kunnat tillgå på följande sätt. Sakägaren har anlitat ett ombud.

Ombudet har fått fullmakt att företräda sin huvudman i alla frågor, som

sammanhänger med vattenmålet. Vid målets avslutande har ombudet begärt

ersättning för rättegångskostnaderna med ett visst belopp. Vattendomstolen

har funnit ett mindre belopp skäligt. Detta mindre belopp utbetalas

av sökanden till ombudet. Samtidigt utgiver sökanden ersättning för uppstående

skador. Av skadeersättningen behåller ombudet emellertid en del,

motsvarande det nedprutade beloppet på kostnadsräkningen, medan återstoden

utbetalas till sakägaren. Resultatet blir alltså, att ombudet får den

ersättning, som han begärt men domstolen funnit för hög, medan sakägaren

får en ersättning, som är mindre än den domstolen funnit riktig. Detta

missförhållande torde kunna undanröjas genom en föreskrift, att ombud

skall vara skyldiga att åtnöja sig med det belopp, domstolen fastställt som

skäligt. En liknande regel finnes för närvarande i lagen om fri rättegång,

som stadgar, att rättegångsbiträde ej må förbehålla sig ersättning utöver

vad domstol bestämt; bär sådant förbehåll skett, är det utan verkan. Motsvarande

gäller ock om offentlig försvarare, som äger uppbära ersättning av

allmänna medel enligt vad domstol finner skäligt men är betagen rätt att

förbehålla sig ytterligare ersättning av den åtalade.

Beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna betonar utredningen

att — såsom i det föregående anmärkts — rättegångsbalkens vanliga

regler är tillämpliga. Om en sakägare överklagar vattendomstolens dom

men överinstansen fastställer denna, skall sakägaren sålunda ersätta sökanden

hans kostnader å målet i överinstansen; dessutom får han betala sina

egna kostnader för rättegången i överinstansen. Härutinnan avviker reglerna

i vattenmål från vad som gäller i expropriationsmålen, vilka ju till

sin art är vattenmålen närstående. Enligt lagen om expropriation skall nämligen

den exproprierande ersätta »motparten hans kostnader å expropriationsmålet,

vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning

av expropriationen», och vad sålunda stadgats gäller i alla instanser.

Utredningen anser det skäligt, att sökandepart även i vattenmål städse skall

svara för sina rättegångskostnader, oberoende av i vilken instans processen

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

iörts och den utgång målet fått. Vad åter gäller frågan om sakägarnas rättegångskostnader

vid process i högre instans anser utredningen icke rätten

till ersättning böra bli lika vidsträckt som enligt expropriationslagen. Mot

regeln i sistnämnda lag invänder utredningen att den kan leda till onödigt

processande. Enligt utredningens åsikt bör sakägaren, i överensstämmelse

med vad nu gäller, vid process i högre instans erhålla gottgörelse för sina

rättegångskostnader, om han vinner målet, men eljest själv stå för desamma.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens betänkande. Vad utredningen

anfört om förberedelse och planering av utbyggnadsverksam

heten har icke föranlett någon gensaga från vattenfallsstyrelsen

eller Svenska vattenkraftföreningen. Mot utredningens uttalanden

i dessa frågor har dock erinringar framställts från vissa håll. Vad

angår 1953 års förberedelsekungörelse bekräftar kammarkollegiet att det

däri föreskrivna förfarandet i stort sett fungerat väl. Under senare år har

dock enligt kollegiet förekommit fall, då en sökande vid underrättandet av

kollegiet och länsstyrelsen om ett tillämnat företag meddelat sin avsikt att

redan inom några månader ingiva ansökan till vattendomstolen. I dylikt

fall torde projekteringsarbetet vara så långt framskridet, att förändringar

i utformningen endast kan, såsom fallet var före förberedelseförfarandets

1 inkomst, utverkas under domstolshandläggningen. Enligt kollegiets mening

står ett dylikt tillvägagångssätt ej i överensstämmelse med lagstiftningens

syfte. Samfundet för hembygdsvård framhåller, att kammarkollegiet

bör få underrättelse om ett företags planering på ett tidigare stadium

än för närvarande. Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund

framhåller vikten av att de kommunala organen får möjlighet att påverka

företagens planering.

Stor uppmärksamhet har i remissyttrandena ägnats frågan om behovet

av planering till naturskyddets fromma. För tillmötesgående av bl. a.

naturskyddsintresset anser länsstyrelsen i Norrbottens län det önskvärt, att

kraftföretagarna och representanterna för motstående intressegrupper kan

ena sig om den framtida utbyggnaden av vattendragen. En sådan överenskommelse

bör utmynna i en angelägenhetsgradering av de vattendrag,

som i fortsättningen bör komma i fråga för utbyggnad. Först i sista

hand bör en utbyggnad ske av de vatten som enligt överenskommelsen ansetts

mest slcyddsvärda. Enligt domänstyrelsen bör en planläggning som

syftar mot bättre samordning av frågorna om kraftproduktion och naturskydd

icke hindra ett rationellt utbyggande av vattenkraften ulan snarare

främja en snabb utbyggnad av de projekt som skall komma till utförande.

Samtidigt skulle den utgöra en garanti för att de mest känsliga och skyddsvärda

delsträckorna icke blir exploaterade.

Flera remissinstanser anser att vissa vattendrag eller delar därav bör

undantagas från utbyggnad. Dit hör vattenöverdomstolen och några vattendomstolar,

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorr
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

lands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska naturskyddsföreningen.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Norrlands naturvärn sanil

Norrlands förbundet.

Mellanbygdens vattendomstol anför följande:

Utredningen har till en början uttalat, att en lagstiftning, varigenom vissa

vattendrag med hänsyn till naturvårdssynpunkter undantoges från utbyggnad,

kunde medföra, att naturskyddssynpunkter icke bleve tillräckligt beaktade

i fråga om andra vattendrag. Gentemot detta låter med minst samma

fog säga sig, att en dylik lagstiftning kunde såsom ett uttryck för samhällets

värdesättning av naturskyddsintressena komma att bana väg för

ett mera allmänt beaktande av dessa intressen även i sådana fall, som ej

omfattades av den ifrågavarande lagstiftningen. Såsom ett ytterligare argument

mot en lagstiftning av hithörande slag har utredningen anfört, att eu

sådan lagstiftning, om den genomfördes nu, kunde förväntas bli mycket

restriktiv gentemot naturskyddsintressena, enär motiven för en forcerad

utbyggnad för närvarande vore synnerligen starka. Även om detta i och för

sig tvivelaktiga antagande skulle vara riktigt, utgör det intet skäl mot eu

lagstiftning av ifrågavarande slag. Vid förändringar i gynnsam riktning är

något alltid bättre än intet. Framför lagstiftning av berörda slag säger sig

utredningen föredraga, att naturskyddssynpunkter bättre beaktas vid tillståndsgivningen.

Det ena behöver emellertid icke utesluta det andra, och

tanken på en dylik lagstiftning synes oss vara förtjänt att närmare övervägas.

Icke heller kammarkollegiet känner sig övertygat av utredningens argumentering

mot förslaget att genom lagstiftning undantaga ett representativt

antal, ur naturskydds- och landskapsvårdssynpunkt värdefulla fallsträckor

och sjöar. För den som icke kan godtaga tanken, att all vattenkraft

som kan utbyggas också skall utbyggas, har enligt kollegiets mening

en sådan lagstiftning avgörande förtjänster. De undantagna fallsträckorna

och sjöarna skulle icke längre komma att utgöra potentiella kraftkällor. All

projektering finge göras med bortseende från dem. Motsättningarna vid exploateringen

av övrig vattenkraft skulle väl icke försvinna men bli märkbart

mindre. För kammarkollegiet står det klart, att denna speciella naturskyddslagstiftning

bör komma till stånd snarast möjligt.

Svenska naturskyddsföreningen anser det ytterligt angeläget att vissa särskilt

värdefulla skyddsobjekt undantages från exploatering och skyddas

på ett varaktigt sätt, lämpligen såsom föreningen föreslagit genom beslut

av Kungl. Maj :t och riksdagen. Vattenkraftutbyggnaden måste vidare enligt

föreningens åsikt planeras så att exploateringen av älvar, som är särskilt

värdefulla för naturskydd, renskötsel och laxfiske, ställs på framtiden

i avvaktan på vad atomkraften kommer att ge.

Det av utredningen förordade tillägget till tillåtlighetsbestäinni

elserna i 2 kap. 3 § vattenlagen av innehåll, att domstol,

oberoende av föreskrifterna i paragrafens första stycke, får lämna tillstånd

till kraftverks- eller vattenregleringsföretag, om detta prövas vara av synnerlig

vikt för kraftförsörj ningen samt om de därmed förenade fördelarna

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

kan anses i väsentlig grad överstiga uppkommande nackdelar, har tillstyrkts

av några av vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol,

V österby g dens vattendomstol, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen

i Kronobergs län, Svenska vattenkraftföreningen, handelskammaren

i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt Sveriges

industriförbund.

Lantbruksstyrelsen understryker betydelsen av alt frågan om nytta och

skada genom ett företag i allmänhet blir noggrant utredd av sakkunnig instans,

innan företaget förklaras tillåtligt. Endast om det framstår som alldeles

uppenbart, att fördelarna avsevärt överstiger nackdelarna, bör den

föreslagna förenklingen vid prövningen få tillämpas. Länsstyrelsen i Kronobergs

län anser det önskvärt att stadgandet tillämpas ganska restriktivt.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund ställer sig betänksam

lill de befogenheter att medge undantag från förbudsreglerna, som enligt

förslaget skulle i kraftförsörjningens intresse tillkomma domstol. Med hänsyn

till det förtroende vattendomstolarna tillvunnit sig för det sätt på vilket

de tillämpat gällande lag vill styrelsen dock ej motsätta sig förslaget

i denna del.

En avvisande hållning till utredningens förslag i förevarande hänseende

har intagits av flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i frågan.

Därvid har det bl. a. framhållits, att den uppskattning i penningar av förelagets

nytta och skada, som enligt gällande rätt alltid måste företagas,

tvingar fram en undersökning av det tillämnade företagets verkningar. Denna

ståndpunkt kommer till uttryck hos vattenöverdomstolen, en vattenrättsdomare

i Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, kammarkollegiet,

länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste

länen, Fjällkommunernas samarbetskommitté, styrelsen för norra avdelningen

av Sveriges advokatsamfund, Svenska naturskyddsföreningen,

Samfundet för hembygdsvård, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté

samt Norrlandsförbundet.

Vattenöverdomstolen samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands

län framhåller att föreskrifterna om uppskattning av nytta och skada sannolikt

kommer att få ökad betydelse i och med att exploateringen framdeles

måste inrikta sig på mindre lönsamma objekt än hittills.1

Mellanbygdens vattendomstol anser det icke vara uteslutet, att det som i

realiteten främst föranlett utredningens förslag varit hotet om kraftbrist.

I så fall skulle den av utredningen förordade lagstiftningen bygga på utomordentliga

förhållanden och förty vara av kriskaraktär. Allvarliga betänkligheter

möter enligt domstolens mening mot att med vattenlagen införliva

en lagstiftning av sådan art. I detta sammanhang erinras om 1939 års numera

upphävda lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vatten
1

Vattenöverdoinstolens yttrande är ej enhälligt. Fyra ledamöter tillstyrker att de nuvarande

reglerna i 2 kap. 3 § första stycket ersättes med bestämmelser om en mera fri prövning av

ett förtags fördelar och nackdelar på sätt utredningen föreslagit.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

reglering. Erfarenheterna av denna lags tillämpning torde ha ådagalagt det

otillfredsställande i att på vattenrättens område över huvud införa eller

upprätthålla bestämmelser av krisnatur annat än möjligen vid krig eller

krigsfara eller eljest under sådana utomordentliga förhållanden, som äi

föranledda av krig.

Kammarkollegiet anser den föreslagna bestämmelsen inbjuda till ett eitersättande

av de noggranna ekonomiska beräkningar som bör vara en föiutsättning

för vittgående tvångsingripanden i ekonomiskt syfte i andras

förmögenhetsförhållanden. Att den ekonomiska kalkylen — särskilt skadeberäkningarna

— ännu vid tiden för tillståndsdomen kan vara ofullständig

och osäker anser kollegiet icke vara något skäl att eftergiva kravet på dylika

beräkningar, något som kan bli en följd av förslaget. Samfundet föi

hembygdsvård gör gällande, att den ekonomiska bedömningen snarare borde

skärpas med hänsyn till att det i allt högre grad blir angeläget att gora

jämförelser med andra kraftkällor.

Utredningens förslag att vid jämförelse enligt paragrafens första stycke

skada på företagarens egendom skall likställas med skada på annan egendom

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.

Från vattendomstolshåll har emellertid anmärkningar riktats mot förslaget.

Mellanbygdens vattendomstol uttalar att det vid domstolen icke förmärkts

någon olägenhet av gällande bestämmelser i ämnet, österbygdens och Soderbygdens

vattendomstolar anser frågan sakna praktisk betydelse, då det torde

vara en ren sällsynthet att tillåtligheten är beroende av om värdet a

skador på sökandens egendom mångfaldigas eller ej. Vasterbygdens »affendomstol

framhåller, att första stycket i paragrafen över huvud icke ar tilllämpligt,

om skada genom företaget drabbar allenast sökandens egendom.

Skulle en obetydlig skada på annans egendom så tillkomma, skulle enligt

förslaget plötsligt skadan på sökandens egendom räknas två eller tre gångei

vid den i lagrummet föreskrivna jämförelsen. Detta förefaller icke tillfredsställande.

Icke heller vattenöverdomstolcn tillstyrker forslaget.

Utredningens förslag till komplettering av skyddsbestämmelserna i 2 kap.

3 § andra stycket har i huvudsak biträtts av remissinstanserna. Kammarkolleqict

räknar med att den föreslagna bestämmelsen till skydd for befolkningens

levnadsförhållanden skall utgöra ett visst skydd också for samebefolkningens

levnadsbetingelser. Mot ifrågavarande förslag har endast Sveriges

industriförbund ställt sig avvisande. Förbundet anser, att den utflyttning,

som utredningen torde åsyfta, orsakats av en mängd samverkande

faktorer, huvudsakligen sådana som ligger vid sidan av kraftverksbyggandet.

I flera remissyttranden har begärts, att bestämmelser som tryggar den

renskötande samebefolkningens intressen skall införas i andra stycket a\

3 § vid en omarbetning av tillåtlighetsbestämmelserna. Detta önskemal

bar framställts av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, lappfogdarna i det sistnämnda länet, Norrlands naturvård Svenska

samernas riksförbund samt Samarbetsdelegationen för de fyra nordligas c

länen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utredningens förslag om införande i vattenlagen av bestämmelser om

skyldighet för domstol att hänskjuta fråga om ett företags tillåtlighet till

Kungl. Maj :ts avgörande, därest hinder mot företaget skulle möta på grund

av stadgande i 2 kap. 3 § andra stycket, har tillstyrkts av en vattenrättsdomare

vid Norrbygdens vattendomstol samt av Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare. Kammarkollegiet uttalar, att förslaget icke

ger anledning till allvarligare betänkligheter. Skall koncessionselementet i

tillståndsgivningen ökas, torde detta enligt kollegiets mening kunna ske på

föreslagen väg. Kollegiet ifrågasätter emellertid om regeln skulle få nämnvärd

praktisk betydelse. Kungl. Maj:t beredes därigenom tillfälle att tillåta

ett företag, som vattendomstolen icke finner böra komma till stånd. För

Kungl. Maj :t torde ett avgörande i positiv riktning stundom bli ganska svårt,

exempelvis då den domstol, som underställt en reglering, ej ansett sig kunna

tillstyrka företaget vare sig helt eller delvis. Kungl. Maj :t kan i sådant fall

komma att ha ett tämligen otillfredsställande material alt grunda sitt beslut

på. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framhåller inledningsvis,

att den prövning under konstitutionellt ansvar som tillståndsfrågor

i vattenmål får då de hänskjutes till Kungl. Maj :t erfarenhetsmässigt

innebär mindre garantier för att bygdeintressena tillgodoses än då

prövningen ankommer på vattendomstol. Beträffande företag, som är särskilt

viktiga för vår kraftförsörjning, är det emellertid enligt styrelsens

mening ofrånkomligt att regeringsmakten har sista ordet. Styrelsen har

därför icke någon principiell invändning mot förslaget alt domstol, då vattenbyggnadsföretag

är av synnerlig betydelse för kraftförsörjningen, skall

underställa beslut att vägra utbyggnadstillstånd Kungl. Maj :ts prövning.

1 klarhetens intresse bör emellertid anges vid vilken produktionskapacitet

ett företag har den angivna betydelsen. Saknas i lagen uppgift om minimikapaciteten

kan det nämligen inträffa att även relativt obetydliga produktionsenheter

i ett tillfälligt anspänt försörjningsläge betraktas som synnerligen

betydelsefulla för kraftförsörjningen.

Vissa remissinstanser har förordat en längre gående underställningsskyldighct

än den som utredningen ifrågasatt. Sålunda föreslår Österbygdens

och Söderbygdens vattendomstolar sådan ändring i nuvarande bestämmelser,

att tillåtligheten beträffande företag av större betydelse skall hänskjutas

till Kungl. Maj:ts prövning vid hinder enligt första eller andra

stycket i 2 kap. 3 §. Samma förslag framföres av styrelsen för norra avdelningen

av Sveriges advokatsamfund, i vars yttrande betonas att frågor av

förevarande art icke bör avgöras av judiciell myndighet utan falla under

ett politiskt avgörande. En sådan ordning förordas även av fiskeristyrelsen.

Vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska vattenkraftföreningen

anser, att frågan om ett företags tillåtlighet bör underställas

Kungl. Maj :ts prövning i alla de fall, då på grund av bestämmelserna i

2 kap. vattenlagen hinder möter mot ett företag av synnerlig betydelse för

kraftförsörjningen.

Utredningens ifrågavarande förslag avstyrkes av valtenöverdomstolcn,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

några av vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens

vattendomstol, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, Fjällkommunernas samarbetskommitté,

Riksförbundet Landsbygdens folk samt Norrlands naturvärn.

Vattenöverdomstolen framhåller, att bestämmelser av liknande innehåll

som de av utredningen ifrågasatta bestämt avvisades vid vattenlagens tillkomst.

De nyssnämnda vattenrättsdomarna vid Norrbygdens vattendomstol anmärker,

att Kungl. Maj:t ensam eller jämte andra är sökande i flertalet

större vattenutbyggnadsmål. Det är mot denna bakgrund ej lämpligt att utvidga

Kungl. Maj :ts befattning med vattenmålen på sätt utredningen föreslagit.

Samma synpunkt framhålles i det yttrande som avgivits av Mellanbygdens

vattendomstol. Denna domstol påpekar också att ett genomförande

av förslaget kan medföra risk för att vid avvägningen mellan fördelar och

nackdelar av ett företag de skadelidandes intressen blir sämre tillgodosedda

än enligt gällande rätt. Även länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län anser att förslaget kommer att

leda till ett gynnande av vattenkraftintresset på bekostnad av motstående

intressen.

Vad angår frågan om förprövning innan någon investering

av betydelse ägt rum i ett företag är det endast ett fåtal

remissinstanser som ansluter sig till utredningens negativa ståndpunkt i

fråga om införande av obligatorisk förprövning av sådana byggnadsåtgärder

för vattenbyggnadsföretag, som icke berör vattenförhållanden. En negativ

ståndpunkt kommer också till synes i de remissyttranden som avgivits av

Mellanbygdens vattendomstol, vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att den situationen i vissa

fall kan uppkomma, att gjorda investeringar blir onyttiga, om tillstånd sedermera

ej erliållcs. Bortser man därifrån har såsom skäl för ett förbud mot

allt byggande på land i huvudsak framhållits, att vattendomstolarna skulle

kunna känna sig påverkade av kostnaderna för förberedelsearbetena. Denna

farhåga synes förbundet vara ogrundad och någon anledning att i vattenlagen

införa förbud i angivet avseende anses ej förligga. Erforderliga aktioner

mot vattenkraftutbyggarnas felaktiga ställningstaganden bör enligt

förbundets mening företagas i annan ordning.

Några vattenrättsdomare vid Norrbygdens vattendomstol anser det självklart,

att varje domare strävar efter att hålla ovidkommande omständigheter

såsom redan gjorda investeringar utanför bedömningsgrunderna. Det

torde dock alltid förbli en synnerligen svårbesvarad fråga, om ej ändock ett

dylikt faktum kan få en viss betydelse i ena eller andra riktningen. Enligt

dessa vattenrättsdomares mening bör det icke få förekomma att i varje fall

mera omfattande arbeten på land utföres innan tillåtlighetsfrågan prövats.

Någon domstolsprövning beträffande byggande på land synes dock icke

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

önskvärd. Däremot förordas att i samband med riksdagens medelsanvisning

eller möjligen vid meddelande av arbetstillstånd uppställes det villkoret,

att mera väsentliga arbeten icke får igångsättas innan vattendomstolens

tillstånd erhållits.

Yrkanden om obligatorisk förprövning beträffande arbeten som skall utföras

på land framföres av många remissinstanser, av vilka en del hänvisar

till sina yttranden över Svenska naturskyddsföreningens i det föregående

behandlade framställning. Vattenöverdomstolen erinrar om att det under

senare år i ganska stor utsträckning förekommit, att arbeten på land för

tillämnade kraftutbyggnader påbörjats och bedrivits i stor omfattning, innan

tillstånd till utbyggnad erhållits. Att kraftföretagarna i regel med hänsyn

till arbetenas ändamålsenliga planering samt lämplig disposition av arbetskraft

och maskiner ansett sig böra gå händelserna i förväg och sålunda påbörjat

byggnadsarbeten är en omständighet, som domstolarna självfallet icke

får taga någon hänsyn till vid tillåtlighetsprövningen. Något sådant torde, så

långt vattenöverdomstolens erfarenhet sträcker sig, hittills icke heller ha

inträffat. Vattenöverdomstolen anser emellertid det påtalade förfarandet

uppenbart olämpligt, särskilt beträffande sådana arbeten, som kan vara

ägnade att föregripa vattendomstols beslut rörande sättet för anläggningens

utförande. Tillståndsprövning bör därför i princip föregå även sådana arbeten,

som skall utföras på land. Vattenöverdomstolen säger sig vara medveten

om att förbud mot byggnadsåtgärder på land kan medföra svåröverskådliga

ekonomiska och praktiska konsekvenser, men anser dock frågan

vara av sådan vikt, att det bör övervägas, huruvida det ej är möjligt att genom

en förbudsbestämmelse komma till rätta med de mest flagranta missförhållandena.

En vattenrättsdomarc vid Norrbygdens vattendomstol anser

det ligga i sakens natur att sökanden måste få utföra åtskilliga förberedande

undersökningar för ett planerat företag. Icke heller kan enligt hans

mening något vara att erinra mot att sökanden på egen risk i förväg uppför

verkstäder, diverse arbetslokaler eller bostäder för arbetspersonal på områden

som han förfogar över. Däremot förordas förbud vid straffpåföljd mot

att man i förväg påbörjar sådana arbeten som är avsedda för själva kraftanläggningen.

Om vissa delar av denna byggts i förväg på land, har i allmänhet

utförandet av resten av anläggningen blivit fastlåst vid den anläggningsplan,

som delvis redan utförts. Lantbruksstyrelsen anser starka skäl tala för

att det som princip skall fastställas, att byggande på land ej får påbörjas,

innan domstolen prövat tillåtligheten. Länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län förordar i likhet med flera andra remissorgan

införande av förbud mot att på land utföra byggnad av någon betydenhet,

innan tillståndsdom meddelats. Denna ståndpunkt intages även av

styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund som fastslår

det såsom olämpligt, alt stora kostnader i förväg kan nedläggas på ett förelag

vilket för sin fullbordan eller sitt ändamål kräver tillstånd av vattendomstol.

Någon anledning till misstanke att den omständigheten att betydande

kostnader redan nedlagts på etL företag skulle kunna påverka en dom4

Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr lo

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

stols ställningstagande finnes icke. Däremot kan det tänkas att Kungl.

Maj:t, som vid sin prövning av ett företags tillåtlighet främst har att taga

hänsyn till nationalekonomiska och näringspolitiska omständigheter, kan

påverkas i sitt ställningstagande, därest av riksdagen beviljade anslag redan

tagits i anspråk för påbörjande av företaget.

Utredningens förslag om jämkning i nuvarande bestämmelser o in

flott ni n g i 2 kap. 11 § vattenlagen har vunnit anslutning hos

åtskilliga remissinstanser. Invändningar mot förslaget bär dock framförts

från vissa håll. Bl. a. har framhållits, att pågående utredning om skogsbrukets

transportförhållanden bör avvaktas (jfr tredje lagutskottets uti. 1957:

12).

I anslutning till utredningens förslag om ändring i 2 kap. 11 § vattenlagen

har lappfogdarna i Norrbottens län föreslagit sådan ändring i paragrafen,

alt hinder varom däri stadgas skall anses föreligga även då flyttningsväg,

som lapparna av ålder nyttjat, göres obrukbar eller framkomligheten

på sådan väg i väsentlig mån förminskas. Det framhålles, att en sådan

skyddsbestämmelse skulle stå i samklang med 23 § renbeteslagen. Även Norrlands

naturvärn och Svenska samernas riksförbund har uttalat sig till förmån

för en sådan lagändring.

Utredningens förslag om skyldighet för sakägares ombud att

åt nöjas med ersättning för rättegångskostnad som sökande

ålagts utge har föranlett delade meningar i remissyttrandena.

För en lösning efter de av utredningen angivna riktlinjerna uttalar sig flera

vattenrättsdomare, lantbruksstyrelscn, länsstyrelserna i Västernorrlands.

Jämtlands och Västerbottens lön, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare samt Riksförbundet Landsbygdens folk.

Flera av dessa remissorgan betonar emellertid att den ifrågasatta föreskriften

endast bör ha karaktären av huvudregel och att möjligheter måste finnas

att beakta t. ex. den situation som uppstår, då ett ombud i samförstånd

med sin huvudman eller på dennes uppdrag utfört utredning eller arbete,

som domstolen ej anser sökanden skäligen böra ersätta.

Förslaget avstyrkes mer eller mindre tveklöst av vattenöverdomstolen.

vissa vattenrättsdomare, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, Svenska vattenkraftföreningen,

styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelsen för norra

avdelningen av samma samfund och Södra Kalmar läns kustfiskareförbund.

En vattenrättsdomare vid Mellanbygdens vattendomstol framhåller, att

det torde vara principiellt oriktigt att i förevarande hänseende uppställa en

specialregel för vattendomstolarnas del. Grundvalen för förslaget är den i

11 kap. 65 § vattenlagen stadgade skyldigheten för sökanden att, ändå att

hans talan bifalles, gottgöra motpart kostnader å målet, i den mån de varit

behövliga. Med denna regel, som ansetts böra följa av det allmänna rättsförhållandet

mellan sökande i vattenmål och motstående sakägare och som in
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961 51

nebär, att de senare i rättegångskostnadshänseende är att jämställa med vinnande

part, kan det synas oriktigt, att sakägare likväl skall kunna drabbas

av kostnader å målet, nämligen i den formen att hans ombud av honom uttager

ersättning utöver vad domstolen förpliktat sökanden att utgiva. Detta

kan emellertid icke i princip vara mera otillfredsställande än att, såsom nu

är fallet, i andra mål än vattenmål part som är berättigad att av motparten

få ersättning för sina rättegångskostnader kan råka i alldeles samma läge.

Samme vattenrättsdomare framhåller också bl. a. att reduktion av yrkad

rättegångskostnadsersättning kan hänföra sig till fördyring som uppståti

genom sakligt opåkallat anlitande av ombud från avlägsen ort o. d. samt att

det icke synes böra ifrågakomma att betaga parten möjlighet att med risk

att själv få svara för därigenom uppkommande fördyring anlita visst av

parten önskat ombud.

Kammarkollegiet anmärker, alt i de fall, då det är fråga om ersättning

till offentlig försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång, det gäller

kostnader, som förskjutes eller slutligt bestrides av det allmänna. Kollegiet

anser det vara naturligt att, då det allmänna tillhandahåller rättegångsbiträde,

ett statligt organ — domstolen — slutligen bestämmer ersättningen åt

biträdet. Däremot synes det kollegiet icke klart att vattenmålen i detta hänseende

så skiljer sig från eljest jämförliga typer av mål, exempelvis expropriationsmål,

att ett nytt, till vattenmålen begränsat undantag skall göras

från principen, att storleken av rättegångsbiträdes arvode är beroende av

överenskommelse mellan parten och biträdet. Kollegiet framhåller också att

den föreslagna regeln kan göra domstolarna mera benägna att nedsätta av

sakägares juridiska och tekniska biträden framställda arvodesyrkanden.

Emellertid är det viktigt att domstolarna härvidlag är försiktiga. Det är nämligen

enligt kollegiet ofta svårt för en sakägare och dennes biträden att i ett

tidigt skede av ett vattenmål bedöma, hur omfattande utredning som bör

förebringas från sakägarens sida för tillvaratagandet av hans rätt. När ett

vattenmål i sinom tid slutligt avgöres kan därför i målet föreligga åtskillig

utredning, som icke lagts till grund för domstolens avgörande men om vilken

fördenskull icke bör påstås att sakägare saknat anledning att låta utföra

densamma.

Frågan om vilket arvode och vilken kostnadsersättning en huvudman skall

betala till sitt ombud är enligt stgrelsen för Sveriges advokatsamfund icke

något processrältsligt eller något vattenrättsligt spörsmål utan skall helt bedömas

enligt civilrättens regler om sysslomannaskap. Rent principiellt vore

det således alldeles oegentligt att genom bestämmelser i viss speciallagstiftning,

såsom t. ex. vattenlagstiftningen, göra avsteg från de generellt gällantc

civilrättsliga reglerna. Styrelsen betonar vidare att den av utredningen

gjorda jämförelsen med lagbestämmelserna om ersättning till biträde i fri

rättegång och till offentlig försvarare uppenbart är missvisande, då det i

dessa fall är fråga om arbete som utföres efter förordnande av domstol och

som ersättes av allmänna medel. Styrelsen anför därjämte följande:

Styrelsen vill vidare starkt understryka att eu bestämmelse av det innehåll

utredningen föreslagit skulle vara ägnad att leda till materiellt oriktiga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1961

resultat. Det förekommer ej sällan att ombudet på huvudmannens uppdrag

verkställer eller låter verkställa utredningar eller undersökningar, som enligt

huvudmannens uppfattning skulle vara till stor nytta men som sedermera

visar sig icke leda till sådant resultat att domstolen anser motparten

ersättningsskyldig för kostnaderna; måhända finner sig huvudmannen rent

av sakna anledning att i målet åberopa utredningen. Att motparten icke

skall belastas med kostnaden för en dylik utredning är en sak för sig. Något

skäl, varför den som utfört uppdraget icke skulle vara berättigad att härför

fordra gottgörelse av sin huvudman föreligger uppenbarligen icke. Skulle

ombudet i ett dylikt fall frånkännas rätt till ersättning för sitt arbete, kunde

man med samma fog påstå att en sakkunnig, som på sakägares uppdrag

verkställt en utredning, icke skulle vara berättigad till arvode för sitt arbete

i vidare mån än domstolen funne sig böra ålägga motparten att ersätta ifrågavarande

kostnad. Orimligheten av en dylik regel ligger i öppen dag.

Det råder enligt styrelsens mening icke något tvivel om alt införandet av

en regel som utredningen föreslagit i många fall skulle vara till direkt skada

för sakägarna. Deras ombud skulle nämligen i sitt eget intresse bli nödsakade

att strängt begränsa sitt arbete till sådant, för vilket gottgörelse av motparten

under alla förhållanden vore att påräkna. Resultatet skulle säkerligen

ej sällan bli rättsförluster för sakägarna, då nämligen många utredningar,

som bort göras, aldrig skulle komma till stånd.

Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund framhåller

att sakägares talan ofta föres av advokat och att uppdragsgivare, som är

missnöjd med debitering av arvode och kostnader, i sådana fall är berättigad

att få skäligheten prövad enligt advokatsamfundets stadgar. Dessutom är

uppdragsgivaren alllid berättigad föra saken under domstols prövning.

Södra Kalmar läns kiistfiskareförbund uttalar, alt frågan om biträde åt

sakägare i vattenmål är en mycket ömtålig sak samt att skyldighet för rättegångsombudet

att godtaga den ersättning som av domstolen ntdömes kan

leda till att biträdeslijälp över huvud ej går att få.

Remissinstanserna har genomgående varit positivt inställda till en förbättring

av sakägarnas ställning i vad gäller rättegångskostnaderna

i överinstanserna. I fråga om förbättringens omfattning har

dock delade meningar yppats. På flera håll har man uttalat sig för en lösning

av detta spörsmål i överensstämmelse med reglerna i expropriationslagen.

I flertalet av de yttranden vari frågan berörts har dock utredningens

förslag i princip accepterats. Denna ståndpunkt har intagits av vattcnöverdomstolen,

några av vattenrätisdomarna vid Norrbygdens vattendomstol,

Mellanbygdens vattendomstol, Västerbygdens vattendomstol, vattenfallsstyrelsen,

kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs

och Blekinge län, handelskammaren i Gävle, Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare, Svenska vattenkraftföreningen samt Svenska samernas

riksförbund. Samtidigt har dock i vissa av dessa yttranden önskemål

framförts om kompletterande föreskrifter, bl. a. ägnade att motverka obefogade

överklaganden. Sålunda anser vattcnöverdomstolen det nödvändigt

att bestämmelserna utformas på sådant sätt att klagande sakägare skall vara

skyldig alt ersätta sökandens rättegångskostnader, om den fullföljda talan

anses ha saknat fog. Beträffande sakägares rätt att av sökande erhålla gott
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kurtr/l. Maj.ts proposition nr 13 år 1961 53

görelse för sina kostnader i överinstanserna anser vattenöverdomstolen tillräckliga

skäl icke föreligga att tillämpa expropriationslagens regler. I princip

bör sakägare i detta hänseende vara underkastad samma regler som part

i överrätt i allmänhet. Möjlighet bör dock finnas att i särskilda fall tillerkänna

sakägare ersättning för kostnader i högre instans även om avgörandet

där går honom emot. Ett exempel utgör det fall, att ansökan om kraftut^*y§8nädsföretag

avslagits av vattendomstolen men bifalles av vattenöverdomstolen.

En vattenruttsdomare vid Norrbygdens vattendomstol framhåller,

att det förhållandet att sakägaren, om han vinner målet, får stå sina

egna kostnader, icke torde utgöra något korrektiv mot onödigt processande,

efteisom sådant kan ske utan några egentliga kostnader, om nämligen sakägaren

inskränker sig till att yrka bifall till samtliga sina vid vattendomstolen

framställda yrkanden som icke bifallits. Andra vattenrättsdomarc vid

sistnämnda vattendomstol föreslår, att utredningens förslag kompletteras

med förskrifter som möjliggör för överinstanserna dels att — till motverkande

av okynnesfullföljd -— ålägga förlorande sakägare att ersätta sökanden

dennes kostnader, dels ock att tillerkänna sådan sakägare ersättning för

egna kostnader, därest särskilda skäl föranleda därtill. Enligt Mellanbygdens

vattendomstol bör, i syfte att minska förekomsten av helt obefogade

överklaganden, stadgas skyldighet för sakägare att även i överrält återgälda

sökanden hans rättegångskostnader under de i 11 kap. 65 § andra stycket

vattenlagen angivna förutsättningarna. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraf

tf öreningen ifrågasätter, om icke redan en bestämmelse av innehåll

att sökanden alltid skall bära sina egna kostnader i den högre instansen

skulle \aia ägnad att leda till onödigt överklagande, eftersom sakägaren

ofta med mycket små egna kostnader kan föra sin talan vidare till högre

rätt. För det fall att överklagandet är uppenbart ogrundat, bör därför sakägaren

kunna åläggas ersätta sökanden hans rättegångskostnader i den högre

instansen. Dessutom bör enligt ifrågavarande remissorgan gälla alt part vid

försumlig processföring skall vara skyldig gottgöra motparten därav föranledda

kostnader oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt skall bäras.

Även länsstyrelsen i Blekinge län och handelskammaren i Gävle förordar

att sakägare skall kunna åläggas ersätta sökanden hans rättegångskostnader

i högre rätt för det fall att överklagandet är uppenbart ogrundat.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar befarar att utredningens

förslag kommer att leda till obefogade överklaganden, särskilt i ersättningsfrågor,

och förordar eu regel av innebörd, att överinstansen får frihet att bestamma

ansvaret för rättegångskostnaderna med hänsyn till beskaffenheten

av den fullföljda talan och målets utgång.

lill meningen, att sakägare i vissa vattenmål skall givas samma förmånliga

ställning som part i expropriationsmål, har anslutit sig en vattenrätlsdomare

vid Norrbygdens vattendomstol, länsstyrelserna i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, överlantmätaren i Jämtlands

lan, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Fjällkommnncrnas

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

samarbetskommitté, styrelsen för norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund,

Riksförbundet Landsbygdens folk samt Södra Kalmar läns kustfiskareförbund.

Den risk för onödigt processande, vartill en bestämmelse motsvarande

den i expropriationslagen meddelade kan leda, bör enligt förslag av

några av de nämnda remissinstanserna motvägas genom en föreskrift, att

sakägaren själv skall svara för sina rättegångskostnader i den högre instansen,

där det befinnes att han icke haft rimlig anledning att fullfölja talan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar, att den, även om farhågorna för

ett onödigt processande kan ha visst fog, anser rättssäkerhetssynpunkterna

i första hand böra vara avgörande. Styrelsen för norra avdelningen av Sveriges

advokatsamfund anser det självklart, att en sakägare som handlat korrekt

icke skall vidkännes några kostnader i vattenmål, vari han tvingats intaga

partställning. De nuvarande reglerna har enligt styrelsens mening medfört

en påtaglig återhållsamhet från sakägaresidan beträffande fullföljd till

högre instans. Den klagande kan riskera att bli ålagd kostnadsersättning

till sökande parten med avsevärda belopp. I detta sammanhang framhålles

även, att sakägare i vart fall skäligen bör få högre rätts dom kostnadsfritt.

I anslutning till utredningens förslag angående rättegångskostnaderna har

Riksförbundet Landsbygdens folk till behandling upptagit frågan om ersättning

för rättegångskostnad i mål rörande allmän farled och allmän flottled,

i vilka mål såsom förut anmärkts sakägare kan tillerkännas rättegångskostnadsersättning

endast om han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande

av sin rätt till skadeersättning i målet. Förbundet, vars erfarenhet är att åtskilliga

flottledsföretag medför skador jämförliga med t. ex. regleringsföretag

och kraftverksbyggnader, hemställer, att åtminstone i flottledsmål den i

11 kap. 65 § angivna huvudregeln skall gälla utan nuvarande inskränkning.

Till stöd härför anför riksförbundet vidare följande:

Synnerligen ofta förekommer numera i mål rörande allmän flottled ansökningar

till vattendomstolarna om rätt för de flottande att ombygga och

modernisera befintliga anordningar, att verkställa rensningar i vattendragen

in. m. Dessa mål kan i många avseenden vara komplicerade på grund av

invecklade juridiska frågor om äldre byggnaders laglighet och därmed förenad

rätt till vattentappning. Sådana mål kan sakägarna ej själva sköta,

men eftersom rättegångskostnaderna ofta avskräcker, blir de tvungna att

avstå från sakkunnig hjälp, om nämligen skadeersättning ej kan ifrågakomma.

Detta inträffar ofta. Frågor uppkommer t. ex. om den ena föreslagna åtgärden,

t. ex. rensning, är att föredraga framför en annan, t. ex. flottningsränna,

medan skadeersättning ej alls är aktuell.

1959 års riksdagsskrivelse om skydd för allmänna intressen i vattenmål

samt andra framställningar m. m. i hithörande frågor. Såsom inledningsvis

omnämnts har riksdagen i anledning av väckta motioner begärt åtgärder

i syfte att stärka skyddet för vissa allmänna intressen i vattenmål

(riksdagens skr. 1959:331). I sitt utlåtande över motionerna (nr

24) förordar tredje lagutskottet en översyn av vattenlagen i syfte att åstadkomma

ett förbättrat skydd för naturvård, renskötsel och ortsbefolkningens

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr t.''l är V.Hil

levnadsförhållanden. 1 samband därmed bör även uppmärksammas frågan

om att på det ena eller andra sättet undantaga ett urval av sjöar och vattendrag

från exploatering.

Utskottet framhåller, att det icke bör innebära någon större olägenhet från

kraftförsörjningssynpunkt, om man söker inrikta nya utbyggnadsplaner på

i första hand sjöar och vattendrag, som från naturskydds- och kulturskyddssynpunkter

kan betecknas som mindre känsliga. Detta kan enligt utskottet

ske på olika sätt. Härom anför utskottet följande:

Ett sådant är den av motionärerna antydda möjligheten att lagstiftnings''ägen

undantaga vissa sjöar och vattendrag. En liknande lösning, som förordats

av naturskyddsföreningen i dess ovannämnda framställning, är att

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutar att vissa sjöar och vattendrag

inte får exploateras, med mindre tillstånd lämnas i samma ordning. En

tredje linje, som företräds av vattenkraftindustrien, är att genom direkta

överläggningar mellan representanter för vattenkraftintresset samt naturskydds-

och andra motstående allmänna intressen på frivillig väg åstadkomma

uppskov med utbyggandet av vissa objekt.

Överläggningar som nu nämnts har redan tidigare ägt rum utan att dock

avsatta några för naturskyddet och andra allmänna intressen väsentliga resultat.

Det är därför förståeligt att man från de vattenkraftindustrien motstående

intressenas sida betraktar denna väg med misstro och påyrkar

andra åtgärder. Emellertid föreligger numera ett avsevärt bättre underlag

för överläggningar än vad man tidigare hade, nämligen eu av professor

Gunnar Beskow efter särskilt uppdrag verkställd och 1959 framlagd utredning

om skyddsvärda sjöar och vattendrag. Såvitt utskottet har sig bekant

bär överläggningar påbörjats med Beskows utredning som grund. Utskottet

vill livligt hoppas att dessa överläggningar snabbt skall leda till positiva resultat.

Tanken att lagstiftningsvägen åtminstone tills vidare freda vissa sjöar

och vattendrag har otvivelaktigt vissa skäl för sig. Som kammarkollegiet

Iramhållit skulle de undantagna fallsträckorna och sjöarna inte längre komma

att utgöra potentiella kraftkällor. All projektering finge göras med bortseende

från dem. Förslaget inger emellertid också'' starka betänkligheter.

Det kan sålunda befaras att, om vissa objekt undantages från utbyggnad

av hänsyn till naturskydd och andra intressen, det kommer att bli svårare

att hävda dessa intressen i samband med andra utbyggnadsföretag. Vidare

kan det tänkas bli nödvändigt att utge ersättning till''strömfallsägare, som

genom ett exploateringsförbud hindras att utnyttja sina krafttillgångar.

Även mot uppslaget att vissa sjöar och vattendrag inte skulle få exploateras,

med mindre Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt lämnade tillstånd därtill,

kan starka invändningar anföras.

Utskottet är inte övertygat om att ett förbud mot exploatering av vissa

sjöar och vattendrag överallt skulle motsvara ortsbefolkningens önskemål.

De överläggningar, som utskottet under----studieresa till Lilla Lule

älv haft med ortsbefolkning, samer och representanter för berörda kommuner,

har gett vid handen, att den lokala opinionen inte är enhetlig. Många

ser med oro på de föreliggande utbyggnadsplanerna men många ändra betraktar

det som önskvärt, bl. a. med tanke på de sysselsättningsmöjligheter

som skapas, att exploateringen av älvens vattenkraft genomföres planenligt.

Frågan om elt undantagande av vissa objekt från utbyggnad rymmer

alltså många olikartade aspekter, som inte låter sig säkert överblickas utan

närmare utredning. Utskottet anser att frågan bör ytterligare övervägas i

samband med den utredning rörande ändringar i vattenlagen, som utskottet

-------föreslår skola komma till stånd.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 13 år 1061

Enligt utskottets mening kan ett förstärkt skydd för de intressen, som

motionärerna vill slå vakt om, åstadkommas även på andra vagar an dem

som nu nämnts. I naturskyddsföreningens ovannamnda framställning toreslås

bl a., att de för byggande i vatten gällande tillåthghetsreglerna kompletteras

så att hinder mot ett ifrågasatt företag skall anses mota, aven da

betydande förlust för landskapsbilden eller eljest ur naturskyddssynpunkt

är att befara. Norrländska vattenkraftutredningen har ett förslag av i huvudsak

samma innebörd och förordar dessutom enahanda skydd för ortsbefolkningens

levnadsförhållanden. Utskottet anser att dessa förslag ar val

värda att ytterligare övervägas. Enligt utskottets mening bor aven renskotselnäringen

och de renskötande samernas levnadsförhållanden beaktas

detta sammanhang. Utbyggnadsverksamheten hotar pa små håll att .J” SA0*3

för renskötseln mycket viktiga betesområden. Det synes motiverat att jämställa

renskötseln med sådana allmänna intressen, som åtnjuter säl skilt

rättsskydd enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen.

Det bär ofta betecknats som en brist i den nuvarande vattenrattsskip

ningen, att vattendomstolarna saknar möjlighet att vid provning av ett utbyggnadsföretags

tillåtlighet beakta även verkningarna av t''dlgare genomförda

och för framtiden planerade utbyggnader i samma vattendrag. S

utskottet kan bedöma, måste det vara agnat att starka skyset för c

vattenbyggnadsföretagen hotade intressena, om vattendomstolarna lar

fogenhet att bedöma varje enskilt företag mot bakgrunden av de sammanlagda

olägenheterna av vattendragets exploatering. Utskottet t inner det f

geläget att även denna fråga närmare utreds.

I en framställning till Kungl. Maj :t den 15 maj 1956 har Samfundet för

liembijgdsvård hemställt om utredning i syfte att åstadkomma en plan för

skydd av de vatten som ännu ej exploaterats för kraftverksandamal. \ idare

har Norrlandsförbundet i skrivelse 1957 föreslagit upprättande av huvudoch

regionplaner för vattenkraftutbyggnaderna, varvid bl. a. borde uppmärksammas

naturskyddsintresset, renskötselnäringen och önskemålet om

gemensam bedömning av alla de verkningar i bygden som vattenbyggnadeina

orsakar. Motsvarande yrkanden har även upptagits i framställningar av

Folkpartiets ungdomsförbund den 9 januari 1959 samt av Fjallkommunernas

samarbetskommitté, Tornedalskommunernas förbund och Norrlands naturvärn

i maj 1959.

För saiiieuciuiiuin.Sv.. ~ ~" -------- „ , , , , .

delsefulla frågor har behandlats i två framställningar av f d kyrkoherden

Gust Park in. fl. samerepresentanter, den ena dagtecknad den 31 oktobei

1957, den andra den 19 november 1957. I den förstnämnda inlagan hemstalles

bl. a. att vissa uppräknade sjöar och älvsträckor i Jokkmokks, Arjeplogs,

Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar måtte undantagas från vattenreglering.

I framställningen den 19 november 1957 begäres ökat rättsskydd åt rensamerna

genom ändring i vattenlagen. I samband därmed betonas — under

hänvisning till bl. a. 2 kap. 3 g vattenlagen — att rensamerna och de renbetesskador

som vattenregleringarna förorsakar icke ens ar namnda i vatten a

gen. Därom anföres följande:

1 de svnnerligen vittomfattande vattenregleringar, som nu är i gång eller

som vtterhgare planeras i fjälltrakterna, är det emellertid endast rensamer,

som blir de skadelidande, men det är att märka, att angaende sadana fall

samebefolkningen och renskötselnarin

g e n

betv
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

finns ingenting stipulerat i vattenlagen. Denna lag är tydligen så gammal,

att vid dess tillkomst vattenregleringar i fjällsjöarna ännu icke var aktuella

och således icke heller påtänkta. I varje fall framstår nu rensamerna enligt

ifrågavarande lag som fullständigt rättslösa svenska medborgare.

Svenska samcrnas riksförbund har i skrivelse den 28 maj 1959 hemställt,

att vattenlagen snarast möjligt måtte ändras så, att erforderliga bestämmelser

om samerna och renskötselnäringen införes i vattenlagen, i den mån samerna

och deras näring ej är ovillkorligt skyddade genom renbeteslagen.

Yttranden över framställningen den 19 november 1957 har efter remiss

avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna i

Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet,

statskontoret, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt Svenska vattenkraftföreningen. Vattenöverdomstolen

framhåller i sitt yttrande att de renskötande samerna utgör en förhållandevis

liten befolkningsgrupp. Enligt senast tillgängliga officiella uppgifter

härom —• 1945 års allmänna folkräkning — uppgick lappbefolkningen i landet

till 10 200 personer. Av dessa var 9 700 renskötselberättigade men endast

knappt 3 000 verkligen renskötande. Av kulturella och allmänt demokratiska

skäl framstår det enligt vattenöverdomstolen som ett krav att livsbetingelserna

för denna folkgrupp med dess från kulturhistorisk och etnografisk

synpunkt intressanta egenart icke allvarligt försämras. Med hänsyn

härtill anser vattenöverdomstolen det angeläget att de speciella och svårlösta

problem, som sammanhänger med vattenkraftutbyggnadernas inverkan på

renskötseln, ägnas all tillbörlig uppmärksamhet, icke blott — vilket regelmässigt

sker så långt är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning — i

de särskilda vattenmålen utan även genom en översyn av lagstiftningen, så

utt brister därutinnan icke lägger hinder i vägen för erforderligt hänsynstagande

till de renskötande samernas intressen. Vattenöverdomstolen berör vidare

vissa genom den ifrågavarande framställningen aktualiserade rättsfrågor

och anför därvid bl. a., att vid den ekonomiska tillåtlighetsberäkningen

enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen hänsyn i praxis tages till skada

och intrång som drabbar renbetesmark och lapparnas enskilda tillhörighcter.

I detta hänseende åtnjuter lapparna enligt vattenöverdomstolen samma

rättsskydd som andra sakägare. De i paragrafens andra stycke angivna hindren

från allmän synpunkt mot tillåtligheten av byggnadsföretag anser vattenöverdomstolen

däremot icke kunna som regel tillämpas i fråga om de

renskötande lapparna. Vattenöverdomstolen förordar en utvidgning av bestämmelsen

av innebörd att hinder mot ifrågasatt företag skall anses möta

om renskötselnäringen lider väsentligt förfång av företaget. Ett sådant stadgande

skulle enligt vattenöverdomstolens mening otvivelaktigt innebära eu

förbättring av lapparnas ställning gentemot kraftexploatörerna och synes väl

överensstämma med tankegångar som uppbär stadgandet i 5 § renbeteslagen.

Kammarkollegiet anför, att det redan av psykologiska skäl synes böra

övervägas att i tillåtlighetsrcglerna i 2 kap. vattenlagen uttryckligen omnämna

rcnskötseln bland de intressen som skall vägas mot vattenkraft
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

intresset. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det vara en brist i 2 kap. 3 §

andra stycket vattenlagen att icke lapparna där upptages bland dem som

kan lida så väsentligt förfång av ett vattenregleringsföretag att detsamma

icke bör tillåtas och påyrkar att denna brist undanröjes. I samma riktning

uttalar sig länsstyrelsen i Norrbottens län. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens

län kan det vara värdefullt för både domstolar och renskötselnäringens

utövare om bestämmelser finnes som klart reglerar förhållandena. En ändring

kan motiveras med att det vid vattenlagens tillkomst ej var vanligt

att dessa bestämmelser fann tillämpning i andra fall än nere i den odlade

bygden, men att förhållandena ändrats så att de största vattenbyggnadsföretagen

nu är i gång och planeras inom områden där renskötsel utövas. I dessa

trakter kan denna näring i alla avseenden mäta sig med — och även överträffa

—■ de i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen angivna näringarna.

Länsstyrelsen anser därför det finns skäl för att med de i lagrummet upptagna

omständigheterna jämställa det fall att ett betydande område renbetesland

sättes under vatten eller renskötselnäring eljest lider väsentligt

förfång. I detta sammanhang berör länsstyrelsen frågan, huruvida samernas

fasta bostäder kan komma i beaktande vid prövning enligt sistnämnda lagrum

likaväl som deras bostäder, vilka är i egentlig mening bofasta, samt

hemställer om ett förtydligande, därest tvekan föreligger om paragrafens

ordalag medger en sådan tolkning. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen

förordar en närmare utredning om rensamernas rättsliga

ställning.

Departementschefen. Den omfattande utbyggnad av vårt lands vattenkraft

som i forcerat tempo ägt rum under senare år har otvivelaktigt varit till

stort gagn. Om betydelsen för näringslivets utveckling och vårt folks levnadsstandard

av den år från år stegrade kraftproduktionen råder inga delade

meningar. Men kraftexploateringen har även avigsidor, och till dem hör i

främsta rummet att kraftverks- och sjöregleringsföretag på grund av de ingrepp

i naturen som de påkallar ofta medför ett betydande intrång i skilda

allmänna och enskilda intressen. I syfte att stärka skyddet för de av kraftexploateringen

berörda intressena har under senare år flera viktiga ändringar

i den vattenrättsliga lagstiftningen genomförts. Sålunda har genom lagstiftning

år 1952 införts bl. a. vissa föreskrifter avsedda att främja en ändamålsenlig

planering av olika åtgärder i ett vattendrag. Vidare må nämnas

de lagändringar som genomfördes år 1954 i syfte att förbättra skyddet för

fisket mot skadeverkningar av vattenkraftutbyggnaderna samt de ändringar

i bestämmelserna om valtenregleringsavgifter som vidtogs åren 1955 och

1959. Utformningen av vattenlagstiftningen kan emellertid ännu ej sägas

vara sådan, att den, i belysning av de erfarenheter som den nu pågående

kraftexploateringen givit, fullt ut motsvarar de krav som synes böra ställas

på densamma.

Vattenlagssliftningen i sin nuvarande utformning förutsätter ej, att alla

''åra vattenkrafttillgångar skall utnyttjas i den mån detta är ur rent eko
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

59

nomisk synpunkt lönande. Som framgår av de förut omnämnda lagbestämmelser,

varigenom tillåtlighet av byggande i vatten regleras, har lagen sökt

främja en avvägning mellan de olika intressen, som är förknippade med

vattendragen, och avsett att bl. a. vissa allmänna intressen därvid skall beaktas.

För att byggande skall få ske kräves enligt lagen, att en viss matematisk

relation finnes mellan nyttan och skadan — uträknade i penningar — av det

ifrågasatta företaget. Även om detta villkor är uppfyllt föreligger hinder

för tillstånd, om företaget medför intrång i de särskilt angivna allmänna

intressena. Dock kan ett företag, som ej uppfyller villkoren om ett visst

matematiskt förhållande mellan nyttan och skadan eller som medför allmänna

olägenheter av det slag som angives i lagen, ändå få komma till stånd,

om företaget är av stor betydelse ur allmän synpunkt.

Det måste konstateras, att den praktiska tillämpningen av de ifrågavarande

lagbestämmelserna utfallit så, att kraftintresset fått en dominerande

ställning och i stor utsträckning trängt andra intressen, vare sig de kan

värderas i penningar eller icke, åt sidan. Dominansen för kraftintresset

gjorde sig särskilt märkbar under det senaste världskriget och de närmaste

åren därefter, då förhållandena framtvingade forcerade åtgärder för sjöregleringar

och utbyggnader utan noggrannare prövningsförfarande. Den provisoriska

särlagstiftning, som härvid utnyttjades, har numera satts ur tilllämpning.

Men även efter det man återgått till den normala ordningen enligt

vattenlagen, har de motstående intressena haft svårt att hävda sig inför

kraftexploateringens starka tryck. Mot denna bakgrund och i betraktande av

exploateringens hittillsvarande inriktning på ett intensivt utnyttjande av

tillgänglig vattenkraft är det förklarligt, om många frågat sig huruvida det

ej är möjligt att gå varsammare fram och om icke något skall få förbli orört.

Förhoppningen att produktion av atomkraft snart skall vara en praktisk

realitet har bidragit till att reaktionen mot en ohämmad exploatering av våra

sjöar och vattendrag har hårdnat och att krav rests på skydd för vissa ur

allmän synpunkt värdefulla objekt. Denna opinion har tagit sig uttryck i

åtskilliga framställningar och förslag. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen har — sedan bl. a. Svenska naturskyddsföreningen och norrländska

vattenkraftutredningen framkommit med förslag i ämnet — 1959

års riksdag uttalat sig för att åtgärder snarast vidtages för att stärka skyddet

för vissa allmänna intressen i vattenmål.

Av nationalekonomiska skäl torde det vara nödvändigt att acceptera, att

kraftproduktionens krav blir tillgodosedda i tämligen vid omfattning. En

intresseavvägning måste emellertid ske och därvid bör självfallet de ekonomiska

synpunkterna kunna i viss mån få stå tillbaka för andra värden.

Det torde stå klart, att det icke är möjligt att på ett riktigt sätt avväga

dessa stridiga intressen mot varandra utan eu planläggning i stort, som

ger en samlad överblick av läget inom de olika vattensystemen. Ett urval

av särskilda objekt att skonas från exploatering lär icke kunna ske, om

varje utbyggnadsprojekt bedömes för sig utan beaktande av vad som skett

eller skall komma att ske med vattendraget i övrig!. I samband med antagan
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1361

det av den nya naturskyddslagen underströks också med skärpa behovet av

en samordning med särskild syftning på förhållandet mellan vattenkraftutbyggnaderna

och naturskyddet (se tredje lagutskottets uti. 1952:28 s.

35). Man har därför att med stor tillfredsställelse hälsa de åtgärder för

planläggning och översiktlig bedömning av kraftexploateringen som numera

kommit till stånd. Delvis är dessa åtgärder föranledda av bestämmelserna i

1953 års förberedelsekungörelse. Det däri föreskrivna förfarandet har enligt

vad som omvittnats från flera håll fungerat tillfredsställande. Av betydelse

har också varit de regionplaner för utbyggnaderna av vissa älvsträckor i övre

Norrland, som vattenfallsstyrelsen låtit upprätta under senare år. Men också

en mera riksomfattande planläggning pågår. Med stöd från statsmakternas

sida påbörjade för flera år sedan ett antal organisationer med intresse för

landskapsvård och naturskydd en inventering, vilken år 1954 resulterade i

en förteckning över vissa sjöar och vattendrag som ansågs böra skyddas mot

exploatering. På grundval av denna förteckning har sedan efter särskilt

uppdrag professorn Gunnar Beskow under år 1959 färdigställt en värdegraderad

förteckning över skyddsvärda objekt. Denna senare förteckning

ligger till grund för fortlöpande samråd mellan vattenkraftintressenterna och

naturskyddsorganen. Det synes vara anledning att räkna med, att detta samråd,

som redan medfört vissa resultat, kommer att leda till en med hänsyn

bl. a. till naturvårdsintressena förbättrad planläggning av kraftutbyggnaderna.

Vad angår frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder har på sina håll

hävdats, att vattenlagstiftningen i belysning av de senaste årens erfarenheter

uppvisar mycket betydande brister. De olika reformförslag som redovisats

i det föregående är också på vissa punkter av ganska genomgripande

art. Som jag förut framhållit innebär emellertid vattenlagen i sin nuvarande

utformning att även andra intressen än sådana som avser ett direkt ekonomiskt

utnyttjande av vattendragen skall tillbörligt beaktas. Någon mera radikal

revision av lagstiftningen på området synes icke påkallad. Vid övervägande

av de olika synpunkter som framkommit i det föreliggande utredningsmaterialet

har jag sålunda ej funnit anledning att föreslå omläggning

av det nuvarande systemet för tillåtlighetsprövningen eller några ändringar

av principiell natur i fråga om de grunder som skall vara avgörande vid bedömningen

av ett ifrågasatt företags tillåtlighet. Jag är alltså ej för närvarande

beredd att förorda, att vissa vattendrag, sjöar eller strömfall genom

särlagstiftning undantages från exploatering. Ej heller anser jag mig böra

upptaga förslaget, att tillståndsgivningen beträffande vattenkraft- och sjöregleringsföretag

i vissa fall skall ske med riksdagens medverkan. De utredningar

som verkställts ger emellertid stöd för att jämkningar och kompletteringar

på olika punkter i lagstiftningen bör vidtagas.

Den önskvärda förstärkningen av skyddet för allmänna intressen i vattenmål

synes i första hand böra ske genom en utvidgning av skyddsbestämmelserna

i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen.

Därvid anmäler sig till en början frågan om skyddet för de naturvärden som

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr t it år 1961

representeras av landets sjöar och vattendrag. Redan nu finnes möjlighet

att vid tillåtlighet sprövningen enligt 2 kap. 3 § vattenlagen beakta naturskyddets

intressen. Andra stycket i denna paragraf stadgar i sin nuvarande

lydelse, att byggnad i vatten icke må ske, om den skulle förorsaka sådan bestående

ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad

för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld

är att befara. Som naturskyddsföreningen anmärkt ansluter detta stadgande

mindre väl till nutida uppfattning om naturvård. Stadgandet synes böra få

en något vidare avfattning, som beaktar den moderna naturvårdens strävanden.

Norrländska vattenkraftutredningen har påtalat, att vattenlagens tillåtlighetsregler

ej erbjuder något skydd för de indirekta, framför allt ekonomiska

verkningar för en bygd och dess invånare, som utbyggnaden av vattenkraften

kan medföra. Uppmärksamheten har särskilt fästs på konsekvenserna

för bygden av att fastighetsägare, som fått ersättning för skador genom företaget,

ofta flyttar från orten; härigenom kan befolkningsunderlaget för

hl. a. skolor och affärer bli för litet, vilket i sin tur är ägnat att öka avflyttningen

och i vart fall leder till försämrade förhållanden för dem, som stannar

kvar. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit en kompletterande

bestämmelse i 2 kap. 3 § andra stycket. Den nya bestämmelsen föreslås få

den innebörden att sådant hinder varom stadgas i lagrummet skall anses

föreligga, om företaget skulle medföra att befolkningen finge sina levnadslörhållanden

väsentligt försämrade. Förslaget har vid remissbehandlingen

vunnit allmän anslutning, och jag vill även för egen del tillstyrka detsamma.

De näringspolitiska bedömanden, vartill första punkten i 2 kap. 3 § andra

stycket ger anledning, är med lagrummets nuvarande lydelse begränsade till

att avse vissa uppräknade näringar. Det synes föreligga ett behov av det

skydd, som lagrummet skänker, även för andra näringar än för dem, vilka

sålunda särskilt omnämnes. Lagrummet bör därför i detta avseende ges en

mera generell avfattning än f. n. Genom en sådan ändring tillmötesgår man

bl. a. de från flera håll framförda kraven på hänsyn till de renskötandc samernas

intressen.

För att olika allmänna intressen, hl. a. naturvårdsintresset, skall kunna

i skälig grad bli beaktade vid kraftexploateringen är det angeläget, att utbyggnaderna

bedrives på grundval av en översiktlig bedömning.

Numera förberedes vattenkraftutbyggnaderna, såsom förut nämnts, genom

upprättande av regionplaner jämsides med en mera riksomfattande

planläggning. Genom det samråd som fortlöpande äger rum mellan vattenkraftintressenterna

å ena sidan och företrädare för naturvården å andra

sidan far naturvårdsintresset tillfälle att vid denna planering göra sina svnpunkter

gällande. Med hänsyn till de resultat som hittills uppnåtts vid dessa

överläggningar har man anledning räkna med, att de kommer att leda till

alt beträffande vissa vattendrag eller delar därav frågan om exploatering

tills vidare icke aktualiseras.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Vad angår de byggnadsprojekt, som på grundval av den planläggning som

således äger rum bringas under vattendomstolens prövning, är det tydligt

alt vattendomstolen, som är en lokal myndighet, icke har förutsättningar

att ur nu ifrågavarande synpunkter bedöma projekten med utgångspunkt

från en hela riket omfattande överblick av vattenkraftexploateringen. De

gällande tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen torde icke heller ge stöd

för att en sådan bedömning skall göras av domstolen vid tillståndsprövningen.

Lagstiftningen kan emellertid ej anses ha den innebörden, att domstolens

prövning av ett aktuellt företag skall ske alldeles utan beaktande av

annan redan utförd eller planerad utbyggnad. Det får sålunda törutsättas

att, om exempelvis betingelserna för fisket starkt försämrats genom en intensiv

utbyggnad av ett vattendrag, fiskeinlresset bör särskilt uppmärksammas

vid prövning av ett nytt företag i vattendraget. Om därjämte andra utbyggnader

i samma vattendrag är aktuella, kan domstolen icke heller gärna

undgå att taga viss hänsyn därtill. På motsvarande sätt kan domstolen vid

prövning av en kraftanläggning ha anledning att uppmärksamma att vissa

närliggande strömfall såvitt framtiden kan överblickas kommer att bli outnyttjade.

Icke minst vid ställningstagande till frågan om framställning bör

göras till Kungl. Maj :t om tillstånd jämlikt 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen

bör domstolen taga hänsyn till sådana omständigheter som nu nämnts.

Den gällande lagstiftningen ger således visst, ehuru begränsat utrymme för

en översiktlig bedömning vid vattendomstolens tillståndsprövning, varvid

tydligtvis vägledning kan erhållas av de utbyggnadsplaner på kortare eller

längre sikt som må föreligga. Självfallet har även Kungl. Maj:t, vid prövning

av sådana projekt som underställes Kungl. Maj:t, att i möjligaste mån

främja intresset av en ändamålsenlig planläggning av utbyggnaderna.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har framkommit förslag

om att lagen skall kompletteras med stadgande, som ger uttryck åt att ett

aktuellt företag ej skall prövas isolerat utan med beaktande i möjligaste

mån av de sammanlagda olägenheter som uppkommer av närliggande

befintliga och blivande företag. De möjligheter till sådan bedömning som enligt

det anförda förefinnes på grundval av gällande lagstiftning i kombination

med det samråd och den planläggning som numera äger rum, torde

emellertid kunna anses i huvudsak tillfyllest. Jag anser mig i vart fall ej ha

anledning att utan ytterligare erfarenheter av det förfaringssätt som på

senare tid tillämpats förorda någon lagändring på denna punkt.

Vad beträffar frågan om ekonomisk kompensation i sådana fall

då exploatering hindras av hänsyn till naturskydd eller andra allmänna intressen

torde få erinras om, att enligt nuvarande ordning något rättsligt anspråk

på gottgörelse icke kan framställas, för den händelse ansökan om utbyggnad

av ett strömfall eller om tillstånd till vattenreglering blir avslagen av vattendomstolen.

Någon ändring i denna ordning är jag ej beredd att tillstyrka.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har framförts förslag

om införande av en lagregel av innebörd att tillståndsprövning

skall ske innan investering av betydelse äger rum. För
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 ur 1961 33

slaget riktar sig mot att arbeten på land kan påbörjas innan tillståndsfrågan

ar prövad av vattendomstolen. Frågan om lagändring i detta hänseende

var aktuell i samband med lagstiftningen om deldom in. m. vid 1952

års riksdag, men den fick då anstå (se prop. 1952:52 s. 47). Man kan icke

bortse från att olägenheter är förbundna med en ordning, som tillåter bety

ande investeringar innan tillståndsfrågan prövats. Oavsett i vad mån

den tillståndsprövande myndigheten vid sitt avgörande av frågan om ett

oretags tillåtlighet påverkas av skedda investeringar, måste otvivelaktigt

ställningstagandena i fråga om en anläggnings utformning röna inverkan av

åtgärder som i förväg vidtagits på land och varigenom byggnadsplanen i

praktiken blivit låst. Starka skäl talar alltså för att lagstiftningen kompletteras

på denna punkt. Delade meningar råder heller knappast om det principiellt

riktiga i förslaget. Den kritik som framförts, bl. a. från norrländska

\attenkraftutrednmgen,

förslaget. Man har därvid särskilt betonat risken för allvarliga förseningar

. utbyggnaderna. Jag vill emellertid erinra om att vattendomstolsorganisationen

under senare år utbyggts i mycket betydande omfattning. Detta

bär lett till att kraftintressenterna numera självmant iakttar försiktighet i

detta avseende (se såvitt angår statliga kraftutbyggnader 1959 års statsverksproposition

bil. 27 s. 118). Farhågor för betydande förseningar vid utbyggnaderna

torde knappast behöva hysas, i varje fall ej om en förbudsbestammelse

av ifrågasatt innebörd göres tillämplig endast på mera omfattande

arbeten på den anläggning varom är fråga. Jag vill därför förorda

att eu bestämmelse med det angivna syftet upptages i lagen. Den bör lämpligen

inforas i 2 kap. 20 §. p

Norrländska vattenkraftutredningen har såsom i det föregående anmärkts

ifrågasatt eu ändring i bestämmelserna i 2 kap. 11 § vattenlagen om skydd

or flo t tningsin tresset i vattenmålen. Syftet med förslaget, som

tiverats med den pågående övergången från flottning till biltransport, har

varit att möjliggöra beslut av vattendomstol om virkestransporter i annan

form an 1 lottning. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har

från några hall betonats, att skogsbrukets transportväsen för närvarande

ar under snabb utveckling. I samband därmed har man även erinrat om den

tiansportutrednmg som utföres inom näringslivet under samverkan med

t ottmngsforeningar, forskningsinstitutioner och företrädare för praktiskt

skogsbruk. Enligt vad jag inhämtat kan denna utredning beräknas bli slutord

inom den närmaste tiden. De uppgifter och förslag i fråga om skogsirukets

transportförhållanden och floltningens framtida ställning som därigenoin

kan vantas bli framlagda synes mig böra avvaktas, innan ifrågavalande

förslag upptages till prövning.

I anslutning till norrländska vattenkraftutredningens förslag har ett nar

remissorgan forordat alt det skydd som genom 2 kap. It § vattenlagen beredes

allmän farled och allmän flottled skall utsträckas att omfatta även de

flyttningsvägar som samerna av ålder brukat använda. Som jag förut framhållit

bör renskötselnäringens ställning i vattenmålen stärkas genom viss

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

jämkning av bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket. Att meddela särskilda

föreskrifter beträffande flyttningsvägarna synes under sådana omständigheter

icke påkallat.

Från naturskyddshåll har framförts förslag avseende initiativrätt

för kronan och kommun att i vattenområde tvångsvis genomföra

åtgärder till befrämjande av vissa allmänna intressen. Sådan initiativrätt

föreligger redan nu enligt 2 kap. 9 § vattenlagen såvitt angår åtgärder till

fiskets främjande. Förslaget innebär att denna rätt skall omfatta en vidgad

grupp av allmänna intressen. Jag kan i princip tillstyrka detta förslag, som

icke mött några invändningar vid remissbehandlingen. Till detaljutformningen

återkommer jag i den speciella motiveringen vid 2 kap. 9 §.

Det förslag om ändring i bestämmelserna om kungsådra i 1 kap. 6 § vattenlagen,

som framförts i detta sammanhang, har jag ej ansett mig bora

tillstyrka.

Frågan om rättegångskostnader i vattenmål bär upptagits

av norrländska vattenkraftutredningen, som förordat en förbättring av sakägarnas

ställning dels i fråga om förhållandet mellan sakägaren och hans

rättegångsombud och dels i vad angår kostnaderna i vattenöverdomstolen

och högsta domstolen.

I det förstnämnda hänseendet innebär utredningens förslag, att rättegångsombud

skall vara skyldigt att åtnöjas med det belopp, som domstol

ålagt sökanden att betala samt att sakägaren alltså icke skall behöva ersatta

sitt ombud med egna medel. Detta förslag har mött kritik från flera håll,

och jag är ej heller för egen del beredd att biträda detsamma.

Beträffande sakägarnas rätt till ersättning för rättegångskostnader i överinstanserna

gäller, som förut anmärkts, samma regler för vattenmålen som

för vanliga rättegångsmål. Tappande part i den högre instansen blir därigenom

i princip skyldig att ersätta motpart dennes kostnader därstädes och

får dessutom stå sina egna. Enligt utredningens förslag skall sökandepart

i vattenmål städse svara för sina egna kostnader oberoende av i vilken instans

processen förts eller den utgång målet fått. Sakägare skall enligt förslaget

liksom för närvarande få gottgörelse för sina kostnader i överinstansen,

om han vinner målet, men eljest själv stå för desamma. \id remissbehandlingen

av detta förslag har man från flera hall uttalat sig föi en reglering

i överensstämmelse med expropriationslagens bestämmelser, som innebär

att den mot vilken ett expropriationsförfarande riktas i piincip är berättigad

till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstol

som i överinstanserna. Å andra sidan har vässa remissorgan, däi ibland vattenöverdomstolen,

gjort gällande att eu regel som befriar tappande sakägare

från skyldighet att gottgöra sökanden dennes kostnader i högre rätt

kan föranleda obefogade överklaganden. Även jag ställer mig tveksam till

en lösning av frågan i överensstämmelse med reglerna i expropriationslagen.

Beaktas bör, att riksdagen nyligen uttalat sig för en uppmjukning av expropriationslagens

regler i ämnet till den exproprierandes förmån (se tredje

lagutskottets uti. 1959: 19). Utredningens förslag synes emellertid något för

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1961

65

restriktivt gentemot sakägarna. Jag vill för egen del föreslå, att frågan löses

efter mönster av den föreskrift om kostnaderna i hovrätt och högsta domstolen,

som 1957 infördes i lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad fiskerätt m. m.1 För vattenmålens del skulle detta innebära, att sökanden

i princip skall vidkännas sina egna kostnader liksom sådana kostnader

som åsamkas motpart genom att sökanden fullföljt talan. Sakägare

som själv klagat och tappat skall däremot bära sin egen kostnad i överinstansen.

Förbehåll bör givetvis göras för rättegångsmissbruk o. dyl.

Jag är icke beredd att upptaga del i ett remissyttrande framförda förslaget

om sådan lagändring till förmån för sakägare i flottledsmål, att rättegångskostnaderna

vid vattendomstol i sådana mål blir att bedöma enligt den

i 11 kap. 65 § första stycket angivna huvudregeln.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse har i samband med frågorna

om vattenlagens tillåtlighets- och tillståndsbestämmelser aktualiserats spörsmål

om vissa andra jämkningar och kompletteringar i

vattenlagen. Härom hänvisas till den speciella motiveringen; jag vill

emellertid redan i detta sammanhang beröra några av dessa spörsmål.

Naturskyddsföreningen har förordat, att stadgandet i 2 kap. 2 § därom, att

vattenbyggnad skall göras så att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas

med minsta intrång för annan, skall jämkas, varvid ordet »annan»

skulle utbytas mot »allmänna och enskilda intressen». Syftet med en sådan

ändring skulle vara att understryka vad som enligt motiven till vattenlagen

redan gäller, nämligen att paragrafen är tillämplig i fråga om alla den byggande

motstående intressen, vare sig dessa är av allmän eller enskild natur.

Ändringen, som skulle kräva jämkningar även i åtskilliga andra paragrafer

1 vattenlagen, synes kunna undvaras. Icke heller anser jag mig kunna biträda

naturskyddsföreningens förslag om upptagande av ett nytt andra stycke i

2 kap. 2 §, där naturskyddssynpunkterna särskilt frainhålles.

Från Norrbygdens vattendomstol jämte ett par andra håll har framförts

förslag om skärpta bestämmelser om straff för olaga byggande i vatten.

Ett liknande förslag har tidigare varit föremål för övervägande (se prop.

1954:23 s. 71). Föredragande departementschefen ställde sig då avvisande

tdl förslaget. Anledning saknas att nu intaga en annan hållning. Vidare

har länsstyrelsen i Västerbottens län upptagit spörsmålet om de olägenheter

som är förknippade med förhandsuppgörelser i vattenmål. Även i detta avseende

vill jag hänvisa till tidigare ställningstagande (prop. 1952:52 s. 96). III.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med de synpunkter som i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vattenlagen. Beträffande

de särskilda stadgandena i detta förslag får jag, utöver vad som framgår

av den tidigare framställningen, anföra följande.

1 .Tfr prop. 1957: 191 s. 31 f.

5 Bihang till riksdagens protokoll 11)61. I samt. Nr 13

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

2 KAP.

3 §•

Gällande rätt. I första stycket av denna paragraf återfinnes den förut berörda

bestämmelsen om viss relation mellan nytta och skada såsom förutsättning

för tillåtlighet. Nyttan av åtgärden skall efter avdrag av byggnadskostnaden

uppgå till tre gånger värdet av skadan å åker och äng samt två

gånger värdet av skadan på annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas

det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggandes egendom

skattas.

I andra stycket behandlas vissa fall, då byggande i vatten ej får — utan

särskilt dispensförfarande — komma till stånd, även om den i föregående

stycke angivna matematiska relationen mellan nytta och skada föreligger.

I första punkten nämnes, att ett avsevärt antal bofasta personer skulle berövas

sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning, varav

många har uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt inskränkas,

eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande omfattning

skulle sättas under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring

av större betydenhet skulle lida väsentligt förfång. Enligt andra punkten

kan byggandet hindras, om det skulle förorsaka sådan bestående ändring

av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende

eller betydande förlust för landets djurvärld eller växtvärld är att

befara.

Tredje stycket innehåller bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t

att utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena meddela tillstånd

till ett företag, om det är av synnerlig betydelse för orten eller eljest

från allmän synpunkt.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. I enlighet med

vad som angivits i den allmänna motiveringen föreslår naturskyddsföreningen

en bestämmelse i paragrafens andra stycke därom, att företag som medför

betydande förlust för landskapsbilden ej må komma till stånd. Föreningen

framhåller, att tillkomsten av ett starkt förfulande regleringsmagasin medför

betydande förlust för landskapsbilden. Dessutom bör enligt förslaget i

lagtexten nämnas annan avsevärd olägenhet för landsdelen. Härmed åsyftas

i främsta rummet att en del av landskapet, som skulle kunnat reserveras för

turistnäringen eller som har särskild betydelse ur rekreationssynpunkt för

befolkningen, blir i avsevärd mån skadad ur dessa synpunkter. Slutligen föreslås

att i lagrummet nämnes som hinder mot ett företag, att eljest betydande

förlust är att befara ur naturskyddssynpunkt, såsom för djur- eller

växtvärlden. Betydande förlust för djur- eller växtvärlden nämnes visserligen

redan nu. Lydelsen bör emellertid, framhåller föreningen, bättre svara

mot de vidare aspekter som numera anlägges på naturvården.

Kammarkollegiet förklarar sig i sak icke ha något att invända mot uttrycket

»betydande förlust för landskapsbilden». Enligt kollegiets mening

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

67

torde dock verkningarna av tillägget icke bli så betydande. För att ett vattenbyggnadsföretag

skall bli av något värde måste ofta ingrepp av förfulande

art tyvärr företagas. Man torde dock kunna hoppas, att bestämmelsen kommer

att göra det lättare att åvägabringa önskvärda modifikationer i företagens

utformning. Bestämmelsen kan också bli av värde när förfulningen

skulle träffa ett landskap med utpräglade skönhetsvärden av särskild betydelse

för turist- eller friluftslivet. Vattenöverdomstolen föreslår — för uppnående

av överensstämmelse med ordalagen i 20 § naturskyddslagen — att

uttrycket »förlust för landskapsbilden» ersättes med »skada på landskapsbilden».

Västerbygdens vattendomstol framför såsom alternativa förslag

»försämring av landskapsbilden», »förlust i landskapsbilden» och »förfulning

av landskapsbilden». Landsantikvarien i Norrbottens lån föreslår, med instämmande

av länsstyrelsen i samma län, formuleringen »betydande omgestaltning

av landskapsbilden».

Vad angår det i naturskyddsföreningens förslag använda uttrycket »annan

olägenhet för landsdelen» anför kammarkollegiet — med anknytning till

föreningens uttalande, att härmed i främsta rummet åsyftas alt del av landskapet,

som har betydelse för turistnäringen eller för befolkningens rekreation,

skall kunna reserveras — att den bakomliggande tanken synes kollegiet

riktig men att en bättre lösning skulle kunna erhållas genom en särskild

lagstiftning om reservat för turist- och friluftslivet. Det använda uttrycket

är till sin innebörd så osäkert, att kollegiet ifrågasätter dess lämplighet

för lagtext. Särskilt är betydelsen av ordet »landsdelen» oklar. Naturskyddsrådet

i Gävleborgs län förklarar sig förutsätta, att i uttrycket »annan

avsevärd olägenhet för landsdelen» inbegripes även olägenheter av sanitär

art. Som exempel på sådana olägenheter, som icke bör vara tillåtliga, nämner

naturskyddsrådet, att avloppsledningar mynnar ut i en efter reglering torrlagd

älvfåra, något som medför starkt obehag för befolkningen.

I fråga om uttrycket »eller eljest betydande förlust ur naturskyddssynpunkt,

såsom för djur- eller växtvärlden» anför kammarkollegiet, att det i

den gällande lydelsen begagnade uttrycket »betydande förlust för landets

djur- eller växtvärld» icke inbegriper t. ex. geologiska bildningar av särskilt

intresse. Kollegiet har icke något att erinra mot avsikten med förslaget

— att vidga skyddet i överensstämmelse med ett modernare naturskyddsbegrepp

— men vill ifrågasätta, om ej lagtexten skulle vinna på att exemplifieringen

uleslutes och att förklaring till vad naturskydd får anses innebära

i stället lämnas i motiven.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hemställer atl i förevarande bestämmelse

uttryckligen nämnes renskötsel av betydande omfattning och annat näringsfång

av större vikt. Det kan nämligen, framhåller länsstyrelsen, finnas

andra förvärvskällor än fabriksrörelse, jordbruk och fiske, som kan lida

allvarliga skador genom ett reglerings- eller kraftverksföretag. För ett uttryckligt

omnämnande av renskötseln uttalar sig även Norrlands naturvärn

och Svenska samernas riksförbund.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och yttrandena däröver.

f>f Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 13

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utredningen förordar, såsom framgår av den allmänna motiveringen, att

andra stycket kompletteras med bestämmelser som dels stärker skyddet för

naturen och dels beaktar de indirekta verkningarna för bygd och befolkning

genom utbyggnadsföretagen. I det förra hänseendet förklarar sig utredningen

icke ha något att erinra mot att en bestämmelse i huvudsak enligt

naturskyddsföreningens förslag intages i vattenlagen. Den jämkningen bör

dock företagas, att orden »annan avsevärd olägenhet för landsdelen» utgår.

För närvarande beaktas i vattenlagen rikets, bygdens och de enskilda sakägarnas

intressen. Att därjämte tillskapa ett landsdelens intresse anser utredningen

icke lämpligt. Utredningen föreslår, att andra punkten av paragrafens

andra stycke ändras därhän, att sådant hinder varom stadgas i lagrummet

skall anses föreligga även då betydande förlust för landskapsbilden

eller med hänsyn till naturskyddet i övrigt är att befara. Bestämmelsen om

indirekta verkningar bör intagas i styckets första mening efter orden »väsentligt

förfång» och givas lydelsen »eller att befolkningen eljest får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade».

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté anser bestämt, att uttrycket

»betydande förlust för landets djur- eller växtvärld» måste bibehållas. Vid

formuleringen bör beaktas, att det som kräver hänsyn ej är naturskyddet

utan naturen själv. Kommittén förordar därför att i lagrummet skall nämnas

betydande förlust för djur- eller växtvärlden eller för naturen i övrigt.

Departementschefen. I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen

bör uppräkningen i denna paragrafs andra stycke av de allmänna

intressen, som ej utan sådant prövningsförfarande som omförmäles i tredje

stycket får trädas för när, kompletteras i vissa avseenden.

1 andra styckets första punkt bör jämte fiskerinäring nämnas annan näring

av större betydenhet. Som förut nämnts kommer med en sådan ändring

bl. a. de renskötande samernas intressen att inbegripas i stadgandet.

I samma punkt bör vidare, med tanke särskilt på de betydande indirekta

verkningar för bygden som ett vattenbyggnadsföretag kan medföra, nämnas

det fallet, att befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt

försämrade.

Beträffande de intressen som avhandlas i andra styckets andra punkt bör

jämkningar ske med hänsyn till nutida uppfattning om naturvård. Den moderna

naturvården eftersträvar ur vetenskapliga, kulturella, estetiska, sociala

och ekonomiska synpunkter att för framtiden bevara den levande naturen

och landskapsbilden.1 Det synes ej erforderligt att formulera lagtexten så, att

i densamma vissa grenar av naturskyddet — t. ex. skyddet för landskapsbilden

eller för djur- eller växtvärlden — särskilt framhålles. Den tillståndsbeviljande

myndigheten bör beakta alla betydande ingrepp i naturen, vartill en

tillämnad vattenbyggnad kan befaras leda. I stadgandet torde alltså böra

angivas de fall, då genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående

ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trev
1

Jfr SOU 1951:5 s. 72 och 73 samt prop. 1952:188 s. 35.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

69

nåd för närboende eller betydande förlust ur naturskyddssynpunkt är att

befara. Det har även framförts förslag, att »annan avsevärd olägenhet för

landsdelen» skall nämnas särskilt. Detta uttryck synes dock alltför obestämt

och omfattande, och jag anser mig ej kunna förorda att det upptages

i lagtexten.

Med anledning av föreslagen ändring i 20 § torde tredje stycket av förevarande

paragraf få jämkas i redaktionellt hänseende.

9 §•

Gällande rätt. Enligt 2 kap. 9 § första stycket i dess gällande lydelse äger

kronan, kommun eller hushållningssällskap rätt att i eller invid vattendrag,

där till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad fiskens upp- eller

nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest

vidtaga anstalter för fiskets befrämjande ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Beträffande sådant företag skall gälla vad som

är föreskrivet om byggande i vatten; dock utgör bestämmelserna i 3 § första

stycket icke hinder för sådant företag, om ej genom företaget synnerligt

men tillskyndas den, som äger råda över vattnet, eller annan. De sagda bestämmelserna

äger enligt andra stycket i 9 § motsvarande tillämpning i fråga

om utvidgande eller förbättrande av befintlig fiskväg eller annan anordning

till fiskets befrämjande.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Såsom redan berörts

i redogörelsen för förslagets huvudgrunder har naturskyddsföreningen

förordat, att den i förevarande paragraf stadgade initiativrätten för kronan

och kommun skall utsträckas till en allmän rätt att låta utföra åtgärder,

som finnes önskvärda för att befrämja djur- eller växtlivet eller motverka

olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt. Till närmare utveckling

av sitt förslag anför föreningen:

Det synes ej uteslutet att kronan enligt stadgandet i dess nu gällande lydelse

må påkalla höjning av vattenståndet i en sänkt sjö, om det är behövligt

för att återställa fisket. En sådan åtgärd kan emellertid vara påkallad

även för att återställa fågellivet, vare sig fråga är om jaktbara fåglar eller

andra icke matnyttiga. I vissa fall är det nödvändigt att bibehållna vattenståndet

vid en viss nivå och sålunda förekomma en uttorkning som kan

medföra katastrofala verkningar. Men även del omvända kan temporärt vara

nödvändigt. En tillfällig urtappning kan vara av stor betydelse för bibehållande

av en sjö i önskvärt tillstånd, om man ser frågan på längre sikt. För

viss uppdämning eller urtappning kräves att tillgång finnes till en damm

med vilken vattenståndet kan regleras.

Åtgärder av nu antytt slag är önskvärda icke blott med hänsyn till fisketillgång

och djurlivet i övrigt. De kan även vara av stor praktisk betydelse

ur hälsosynpunkt för att eliminera verkningarna av igenväxning och motverka

stank m. m. Till sist kan nämnas att om man efter ett företags genomförande

på grund av ändrad uppfattning eller eljest finner att företaget är

intolerabelt ur allmän synpunkt — t. ex. därför att det åstadkommer vantrevnad

— bör möjlighet finnas att jämka meddelade föreskrifter.

Utan att här tages ståndpunkt till vad som kan och bör göras med Hornborgasjön

och Tåkern må endast framhållas att i förra fallet en höjning av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

vattenståndet är i hög grad önskvärd ur naturskyddssynpunkt och måhända,

kombinerad med invallningar, skulle kunna visa sig ekonomiskt lönsam

genom förbättring av fisket. Beträffande Tåkern har förslag väckts om tillfällig

torrläggning för att undanröja vissa aktuella olägenheter.

Initiativrätt i nu förevarande fall bör tillkomma kronan och kommun.

Däremot kan det ej komma i fråga att hushållningssällskap skulle ha någon

initiativrätt ur allmän naturskydds- eller hälsosynpunkt.

Förslaget har i föreningens promemoria utformats så, att i ett nytt tredje

stycke upptagits ett stadgande, innebärande att kronan och kommun skall

äga rätt att enligt vad i första stycket är stadgat utföra åtgärd, som finnes

önskvärd för att befrämja djur- eller växtlivet eller motverka olägenheter

ur naturskydds- eller hälsosynpunkt, såframt åtgärden ej medför skada eller

olägenhet, som står i missförhållande till nyttan.

Såsom framgår av redogörelsen för förslagets huvudgrunder har naturskyddsföreningens

förslag på denna punkt genomgående blivit i princip tillstyrkt

i remissyttrandena.

Vad angår detaljutformningen av förslaget finner vattenöverdomstolen den

föreslagna lagtexten oklar beträffande räckvidd och innebörd. Vattenöverdomstolen

anför:

Med den genom orden »enligt vad i första stycket är stadgat» meddelade

hänvisningen synes närmast åsyftas att även för där avsedda företag skall

gälla vad angående byggande i vatten finnes föreskrivet. I fråga om tillåtligheten

av företag enligt 9 § i dess nuvarande lydelse gäller att, om genom detsamma

synnerligt men tillskyndas den som äger råda över vattnet eller

annan, bestämmelserna i 3 § första stycket skall tillämpas; uppkommer icke

sådant men, erfordras däremot icke tillåtlighetsbedömning enligt sistnämnda

lagrum. I vilken mån dessa tillåtlighetsbestämmelser åsyftas bli ersatta av

villkorsbestämningen »såframt åtgärden ej medför skada eller olägenhet

som står i missförhållande till nyttan» framgår icke otvetydigt av den föreslagna

lagtexten. Ett förtydligande härutinnan får anses önskvärt, desto

hellre som enligt uttalanden i motiveringen det kan bli fråga om så betydande

åtgärder som återgång till naturliga förhållanden beträffande företag

som från allmän synpunkt är intolerabla eller sänkning av vattenståndet i

en uppdämd sjö.

Vattenöverdomstolen finner det vidare vara systematiskt mindre lämpligt

att bland de till skydd för fiske i 8—10 §§ i olika hänseenden meddelade

reglerna inflicka en bestämmelse till befrämjande av allmänna intressen

av helt annan natur. Det föreslagna tilläggsstadgandet torde hellre böra utformas

till en självständig paragraf efter nuvarande 12 §.

Kammarkollegiet föreslår att hänvisningen till första stycket av paragrafen

ersättes med följande formulering: »Kronan eller kommun äge ock rätt

att i eller invid vattendrag eller sjö utföra åtgärd, som finnes önskvärd för

att motverka olägenheter med avseende å allmänna hälsovården eller naturskydd

och landskapsvård ävensom att för ändamålet taga i anspråk erforderlig

vattenmängd, såframt etc. . . .»

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det möjligt att även andra än i pro
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

71

memorian angivna intressen kan behöva tillgodoses genoin en lagändring på

denna punkt. Så kan t. ex. fallet tänkas vara beträffande intressen, som föranledes

av eller äger samband med bebyggelseutvecklingen. Länsstyrelsen i

Kronobergs län uttalar, att initiativrätten bör utformas så att möjlighet

även beredes att efter torrläggning återställa sjöar i tidigare skick eller att

eljest vidtaga sådana åtgärder med dem, som kan befinnas erforderliga till

främjande av viktiga intressen. Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

uttalar, att formuleringen av förslaget icke är tillfredsställande,

enär hushållningssällskap enligt detsamma väl skulle äga föreslå åtgärder

till fiskets främjande men däremot icke åtgärd, som finnes önskvärd för att

befrämja djur- eller växtlivet. Svenska vattenkraftföreningen finner uttrycket

»befrämja djur- eller växtlivet» väl obestämt och i behov av förtydligande.

Departementschefen. Jag har redan i den allmänna motiveringen i princip

uttalat min anslutning till förslaget om utvidgning av den initiativrätt, som

enligt 9 § föreligger för kronan m. fl. Förslaget innebär, att kronan eller

kommun skall få rätt att utföra åtgärd som finnes önskvärd för att befrämja

djur- eller växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- eller

hälsosynpunkt. Gentemot uttrycket »befrämja djur- eller växtlivet» kan

anmärkas, att det är alltför vidsträckt och obestämt och kan uppfattas såsom

innefattande åtgärder, vilka det föreslagna stadgandet icke avser att

främja. Jag vill därför förorda att detta uttryck får utgå och att stadgandet

begränsas till åtgärder som finnes önskvärda ur naturskydds- eller hälsosynpunkt.

I den mån behov föreligger att tillgodose andra allmänna intressen

torde det vara tillfyllest med de möjligheter som erbjudes enligt

expropriationslagstiftningen. I nära överensstämmelse med vad som föreskrives

i stadgandets gällande lydelse bör åtgärden få vidtagas i eller invid vattenområde

och för ändamålet erforderligt vatten få tagas i anspråk.

Vad angår villkoren för att den nya initiativrätten skall få tagas i anspråk

bör liksom enligt den nuvarande avfaltningen av 9 § reglerna om byggande i

vatten i princip vara tillämpliga. För närvarande gäller i detta hänseende

det undantaget att bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket icke utgör

hinder för företaget, om ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas vattenägaren

eller annan. Motivet för denna undantagsregel torde vara, att företag

varom här är fråga ofta är av den beskaffenhet att det ej kan till sitt

värde direkt uppskattas i penningar. Detta torde i regel komma att vara

fallet även beträffande sådana åtgärder som avses med den nya initiativrätten,

varför ett motsvarande undantag bör gälla jämväl i fråga om denna.

Om emellertid, såsom är avsett, uppställes det villkoret för utnyttjande av

initiativrätten, att åtgärden ej lår medföra skada eller olägenhet som står

i missförhållande till nyttan, synes tillämpningen av 2 kap. 3 § första stycket

kunna uteslutas utan del i den gällande lydelsen upptagna förbehållet för det

fall att synnerligt men tillskyndas vatlenägaren eller annan. För alt icke

i onödan komplicera bestämmelserna torde de grunder som sålunda kommer

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

att gälla för den nya initiativrätten böra göras tillämpliga på den tvångsrätt

som redan föreligger enligt den gällande lydelsen av 9 §.

Med den utformning som den nya intiativrätten erhåller torde den bl. a.

bereda möjlighet att med hänsyn till naturskyddet eller hälsovårdsintressen

återställa en i torrläggningssyfte sänkt sjö i dess tidigare skick. Den omständigheten

att tillstånd till sänkningen erhållits genom laga kraftvunnet beslut

utgör icke hinder mot utövande av initiativrätten, men ersättning skall givetvis

utgå till den som lider intrång i den rätt han äger enligt sänkningstillståndet.

I enlighet med det framlagda förslaget torde lagändringen kunna ske genom

komplettering av 9 §. Den omständigheten att denna paragraf ingår i

en grupp av bestämmelser (8—10 §§), som för närvarande handlar blott

om åtgärder med hänsyn till fisket, synes ej utgöra något hinder mot en

sådan komplettering. Paragrafen torde nu få redaktionellt omarbetas. Såsom

första stycke i paragrafen kan lämpligen upptagas de bestämmelser som för

närvarande ingår i första stycket första punkten och andra stycket. Den nya

initiativrätten för kronan och kommun torde få regleras i ett nytt andra

stycke och den i nuvarande första stycket andra punkten upptagna hänvisningen

till reglerna om byggande i vatten kan efter erforderlig omarbetning

upptagas i ett tredje stycke.

12 §.

Gällande rätt. I denna paragraf stadgas i den gällande lydelsen, första

stycket, att det ej är tillåtet att bygga i vatten så, att menlig inverkan på klimatet

eller allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i

avsevärd mån förnärmas. I andra stycket föreskrives att, om naturminnesmärke

ej är i laga ordning fridlyst, likväl bör till bevarande därav vid byggande

i vatten vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget medföra

kostnader av betydenhet må anses för ändamålet lämpliga. Det må anmärkas,

att naturminnesmärken numera, enligt 1952 års naturskyddslag,

betecknas såsom naturminnen.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskyddsföreningen

anför i sin promemoria beträffande förevarande paragraf:

Av motiven till lagrummet framgår att fornminnen och fridlysta naturminnesmärken

(numera betecknade naturminnen) är skyddade, i den mån

ej tillstånd i särskild ordning gives till rubbande därav. Det torde också

vara tydligt att andra i särskild ordning givna föreskrifter (t. ex. om fredande

av nationalpark) icke får åsidosättas genom vattenlagen. Vattenlagen

upphäver alltså icke annan lagstiftning som gäller till skydd för kulturella

eller andra särskilda värden.

Uppenbarligen skall även naturskyddsintresset beaktas vid tillämpning av

första stycket i 12 § (jfr 4 kap. 13 §). I 12 § stadgas att det ej må byggas

i vatten så att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet

vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Enligt andra

stycket gäller, att om naturminnesmärke ej är i laga ordning fridlyst, bör

likväl till bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anord
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

ningar som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet må

anses lämpliga för ändamålet. I motiven framhålles att de kostnader som

företagaren må vidkännas förutsättes vara utan nämnvärd betydelse i förhållande

till de med företaget eljest förenade utgifterna.

Utgifterna för naturminnen har enligt nuvarande lydelsen av 12 § hållits

inom en mycket blygsam kostnadsram. Endast kostnader utan betydenhet

pålägges företagaren. Detta strider i själva verket mot den viktiga 2 §, där

det talas om oskälig kostnad såsom gräns. Tydligen bör denna gräns gälla

även i 12 §:s fall. I själva verket torde företagarna numera regelmässigt

ställa sig förstående till önskemål av ifrågavarande natur. I övrigt bör vissa

redaktionella jämkningar vidtagas.

Enligt föreningens förslag skall andra stycket erhålla den avfattningen,

att det såvitt angår särskilda naturminnen skall iakttagas att, även om de

ej blivit i laga ordning fridlysta, till bevarande därav vid byggande i vatten

bör vidtagas sådana anordningar som utan oskälig kostnad må anses för

ändamålet lämpliga.

Vattenöverdomstolen ifrågasätter riktigheten av naturskyddsföreningens

uttalande, att vid tillämpningen av 12 § första stycket även naturskyddsintresset

skall beaktas. Vattenöverdomstolen anför:

Vid föredragning inför lagrådet av 1917 års vattenlagsförslag såvitt det

avser förevarande stadgande upplyste föredraganden -— sedermera justitierådet

Gärde —• att i vattenlagar av senare datum ofta funnes intagen bestämmelse

att vid företags utförande landskapets naturskönhet såvitt möjligt

skulle bevaras, och han tilläde att berörda intresse i viss mån tillgodosåges

genom det i 3 § andra stycket föreskrivna skyddet för landets djur- eller

växtvärld. Andra vid samma föredragning gjorda uttalanden ger belägg för

den tolkningen att sådana allmänna intressen för vilka särskilda skyddsbestämmelser

finnes i tidigare paragrafer i 2 kap. — särskilt de i 3 § andra

stycket omnämnda — icke omfattas även av bestämmelsen i 12 § första

stycket. Vattenöverdomstolen har i sin praxis anslutit sig till denna tolkning.

Frågan är av vikt, enär skyddet för de av 12 § första stycket omfattade allmänna

intressena är starkare än det som uppställes i 3 § andra stycket. Det

i 12 § första stycket stadgade förbudet kan nämligen icke — annat än i fråga

om de i 4 kap. 13 § avsedda vattenregleringsföretagen — omintetgöras genom

medgivande av Konungen i statsrådet. Det ökade skydd för naturskyddssynpunkterna

i alla dess former som åsyftas med ändringsförslaget

beträffande 3 § andra stycket andra punkten måste enligt vattenöverdomstolens

förmenande i själva verket vara grundat på förutsättningen att

stadgandet i 12 § icke äger tillämpning å naturskyddsintresset; skäl för nyssnämnda

ändringsförslag skulle eljest knappast föreligga.

I fråga om andra stycket i paragrafen anför vattenöverdomstolen, att det

torde vara obestritt att vattenbyggnadsföretag icke får genomföras, om det

skulle leda till förstöring av fridlyst naturminne eller eljest innebära ett

åsidosättande av de i samband med fridlysningen meddelade föreskrifterna.

Åt lagtexten bör därför givas sådan lydelse att därav — såsom av stadgandet

i dess nuvarande avfattning — framgår att detta avser allenast naturminne

som cj blivit i laga ordning fridlyst.

Norrländska vattenkraftntrcdningens betänkande och yttrandena däröver.

I fråga om denna paragraf betonar utredningen, att de intressen som däri

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

åsyftas, tillerkänts ett starkare skydd än det, som lämnas i 3 § andra stycket.

Kungl. Maj :t äger nämligen icke dispensera från förbudet i 12 § på sätt

som kan ifrågakomma beträffande 3 § andra stycket. I fråga särskilt om

vattenbyggnaders inverkan på klimatet framhåller utredningen, att domstolarna

i regel brukar tillkalla särskild sakkunnig. Enligt redovisade resultat

förefaller det enligt utredningen, som om den inverkan utbyggnadsföretagen

må ha haft på klimatet i Norrland endast ägt begränsad, lokal

karaktär.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen anser, att bestämmelsen

i första stycket av förevarande paragraf till skydd mot menlig inverkan

på klimatet är alltför sträng samt att möjlighet till dispens — efter

prövning av Kungl. Maj :t — från det i paragrafen stadgade ovillkorliga förbudet

bör finnas för det fall att företagets inverkan i förevarande hänseenden

ej är större än att den i betraktande av företagets betydelse ur allmän

synpunkt bör kunna godtagas. Enligt kraftindustriens mening bör stadgandet

överflyttas till 3 § andra stycket.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framhåller, att regleringarnas

och kraftverkens inverkan på klimatet enligt institutets undersökningar

enbart har lokal karaktär och begränsad omfattning. Den påtagligaste

verkan är att dimfrekvensen under vintern ökar, där isen efter regleringarna

icke lägger sig, och minskar, där det tidigare varit öppet vatten och längs

de torrlagda delarna av älvsträckorna. Frågan om klimatpåverkan beröres

även av andra remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

Departementschefen. Enligt 12 § första stycket må ej så byggas i vatten,

att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas

eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Någon dispensmöjlighet

motsvarande den som föreligger enligt 3 § finnes ej. Norrländska

vattenkraftulredningen har vid sin granskning av de gällande grunderna för

tillåtlighetsprövningen ej funnit anledning att förorda någon ändring i detta

avseende, och jag vill även för egen del biträda denna ståndpunkt.

Naturskyddsföreningen har i sin promemoria uttalat, att vid tillämpningen

av stadgandet naturskyddsintresset uppenbarligen skall beaktas. Gentemot

detta uttalande har vattenöverdomstolen invänt, att sådana allmänna

intressen för vilka särskilda skyddsbestämmelser finnes i tidigare paragrafer

i 2 kap. ej omfattas av ifrågavarande stadgande. Jag anser mig ej ha anledning

att närmare ingå på detta tolkningsspörsmål, som torde få ankomma

på rättstillämpningen. Under alla förhållanden är det givet, att möjligheten

att lämna medgivande till byggnad enligt 2 kap. 3 § tredje stycket bör utnyttjas

med stor försiktighet, såvitt ett i andra stycket av samma paragraf

omförmält allmänt intresse av stor betydenhet skulle genom företaget lida

ett särskilt svårt intrång.

Vad angår 12 § andra stycket innebär naturskyddsföreningens ändringsförslag

i sak, att den i nuvarande avfattningen angivna kostnadsramen för

åtgärder till bevarande av icke fridlysta naturminnen något vidgas. För
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

75

slaget har icke mött några invändningar i remissyttrandena, och även jag

vill biträda detsamma. I fråga om paragrafens avfattning i övrigt är det såsom

vattenöverdomstolen anmärkt klart, att det icke är erforderligt att giva

någon bestämmelse om sådana naturminnen som är i laga ordning fridlysta,

utan stadgandets syfte är att bereda skydd åt område eller föremål

som är av märklig beskaffenhet, ehuru det ej blivit fridlyst. Eftersom -—

med naturskyddslagens terminologi — något naturminne strängt taget ej

föreligger förrän fridlysning skett, torde uttrycket »naturminne» ej böra

användas i lagtexten. Givet är, att stadgandet bör äga tillämpning på ett

naturföremål som är av märklig beskaffenhet, även om länsstyrelsen skulle

ba avslagit ansökan om fridlysning. Avslaget behöver ej ha föranletts av

att området ej ansetts skyddsvärt utan kan ha berott exempelvis på att en

fridlysning skulle innebära alltför stort intrång i ägarens dispositionsrätt

till fastigheten, över huvud ankommer det på vattendomstolen att pröva i

vad mån området är skyddsvärt, oavsett om frågan varit föremål för prövning

hos länsstyrelsen eller ej.

14 §.

Denna paragraf torde få kompletteras såsom en följd av den föreslagna

ändringen i 2 kap. 9 §.

20 §.

Gällande rätt. Enligt 20 § 1 mom. första stycket må ej i älv, ström, å eller

större bäck arbete för uppförande eller förändrande av damm påbörjas,

förrän efter ansökan i den ordning som i 11 kap. sägs vattendomstolen

meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Om genom

annat byggande i älv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske

på vattenståndet eller vattnets lopp, gäller samma regel, såframt det ej är

uppenbart att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas.

Enligt andra stycket erfordras jämväl — med visst undantag beträffande

fiskebyggnad — domstolens prövning, om i andra fall föreligger sannolika

skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Såsom redan berörts

i anslutning till huvudgrunderna för förslaget föreslår naturskyddsföreningen,

att 20 § skall kompletteras med stadgande att ingen anläggning

som förutsätter senare dämningsåtgärd i älv, ström, å eller större bäck må

påbörjas utan föregången prövning. Till närmare utveckling av sitt förslag

anför föreningen:

Det skall---icke vara tillåtet att på mark invid vattendraget —

den må tillhöra företagaren eller annan — påbörja något anläggningsarbete

som förutsätter att naturförhållandena i vattendraget förr eller senare ändras.

Även arbeten för framdragande av väg till damm eller kraftstation är

att hänföra hit, likaså utplanering för arbetarbostäder. I tydlighetens intresse

har särskilt angivits att förbudet omfattar såväl anläggningar av tillfällig

som anläggningar av varaktig natur. Tillstånd till åtgärder av här

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

avsett slag kan av domstolen meddelas först efter prövning av tillåtligheten

av företaget i dess helhet (jfr 11 kap. 66 §). På grund av andra punkten i

20 § första stycket blir det nya förbudet tillämpligt även på anläggning som

förutsätter annat byggande i vatten än damm.

Det kan ifrågasättas om av praktiska skäl möjlighet till undantag från

förbudet bör finnas. Befogenhet att medge undantag kunde tänkas tillkomma

vattenrättsdomaren. Erfarenheten av 1939 års lag om tillfällig vattenreglering

synes dock ej uppmuntra till något sådant undantag.

Genom hänvisningarna i 3 kap. 2 och 26 § § blir det föreslagna förbudet

tillämpligt även på vattenreglering, vare sig den sker med eller utan tvångsdelaktighet.

Beträffande remissinstansernas ställningstagande i princip till förevarande

förslag hänvisas till redogörelsen för huvudgrunderna i förslaget. Endast

i ett par yttranden har upptagits frågor rörande den närmare utformningen

av det ifrågasatta tillägget.

Vattenöverdomstolen anmärker, att lagtexten i förslaget icke utformats

så som föreningen i motiveringen angivit såsom eftersträvat. Avsikten är

att förbudet i 2 kap. 20 § 1 mom. första stycket första punkten på grund

av den andra punkten i samma stycke skall bli tillämpligt även på anläggning

som förutsätter annat byggande i vatten än damm, och för att detta

syfte skall vinnas torde ordalagen böra ändras icke blott i första punkten

utan även i styckets andra punkt. Kammarkollegiet anför att enligt förslaget

varje åtgärd, även den obetydligaste, som förutsätter en senare dämningsåtgärd,

skulle vara förbjuden. Kollegiet anser det tveksamt om grunderna

för stadgandet kan giva anledning till så rigorösa bestämmelser. Det

avgörande är att vattendomstolarnas bedömning icke prejudiceras och detta

kan knappast ske genom exempelvis förberedande vägarbeten, uppförande

av förrådsbyggnader och arbetarbostäder; allt försåvitt arbetena är av förhållandevis

ringa omfattning. Bestämmelserna bör antingen inskränkas till

att gälla sådana arbeten, vilka kan påverka bedömningen av den blivande

anläggningen, eller också bör ett dispensförfarande införas, som ger vattenrättsdomaren

befogenhet att lämna tillstånd till arbeten, vilka saknar

betydelse för bedömningen av den blivande dammen och uppdämningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att uppförandet av arbetarbostäder

och framdragandet av vägar till ett planerat kraftstationsbygge ej

i och för sig förutsätter en senare dämningsåtgärd i vattendraget. Paragrafen

torde i sin föreslagna lydelse ej vara tillämplig på sådana arbeten. Mot

naturskyddsföreningens uppfattning anser länsstyrelsen en sådan tolkning

riktig. Naturskyddsrådet i Gävleborgs län anför att det är av stor vikt att

stadgandet får en sådan formulering, att det knappast blir möjligt att kringgå.

Rådet föreslår att uttrycket »som förutsätter senare dämningsåtgärd»

ändras till »som kan anses utgöra förarbete till eller eljest förutsätter senare

dämningsåtgärd».

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och yttrandena däröver

har såvitt avser ifrågavarande spörsmål behandlats i samband med förslagets

allmänna grunder.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

77

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen föreslår

jag att förprövning enligt vattenlagen skall äga rum innan någon investering

av betydelse äger rum i ett företag. Ett stadgande därom bör införas

i 2 kap. 20 §. Den nya bestämmelsens syfte är att motverka åtgärder

som skulle kunna binda den tillståndsgivande myndigheten vid dess framtida

prövning. Den bör därför begränsas till att avse arbete av större omfattning.

Den bör vidare gälla endast arbeten på byggnad, som utgör del av

en tillämnad anläggning, såsom dammfästen, maskinstation, tilloppstunnel

eller avloppskanal. Det synes sålunda ej vara anledning att under bestämmelsen

hänföra arbeten på sådant, som ej är lokalt och funktionellt knutet

till själva anläggningen, t. ex. arbetarbostäder och förrådsutrymmen för

bygget samt upplagsplatser för byggnadsmaterial och vägar.

Då den föreslagna bestämmelsen synes böra bli tillämplig ej blott i fall som

avses i första stycket av paragrafens 1 mom. utan även i andra styckets fall,

torde den nya regeln böra upptagas i ett särskilt mom. som inskjutes mellan

nuvarande 1 och 2 mom. I samband därmed bör nuvarande 2 mom. jämkas

i redaktionellt hänseende.

31 §.

Med hänsyn till vad som föreslagits beträffande 9 § torde förevarande

paragraf få kompletteras, så att det uttryckligen framgår att kronan, kommun

eller hushållningssällskap kan påkalla hushållningsbestämmelser för

ändamål som omförmäles i 9 §. Eftersom tillägget anknyter till 9 § är det

uppenbart, att hushållningssällskap har initiativrätt allenast i den mån

sådan föreligger enligt 9 §.

36 §.

Gällande rätt. I denna paragraf meddelas bestämmelser om rensning, som

är erforderlig för bibehållande av vattens djup eller läge. Första stycket innehåller

bestämmelser om själva rensningen. I andra stycket stadgas om

uppläggande av rensningsmassorna. Om ej avsevärda olägenheter vållas

därav, får massorna uppläggas på närmaste strand eller föras till lämpligt

ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, skall han ha ersättning

enligt de bestämmelser som meddelas i 9 kap.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskyddsföreningen

framhåller i sin promemoria, att ingen annan begränsning för

rätt till upplag av rensningsmassor gäller än att avsevärda olägenheter ej

må vållas därav. Såsom förutsättning för dylik rätt bör dock gälla, att det

verkligen är påkallat att uppläggning sker på angivet sätt. Dessutom bör

den rensande självfallet vara pliktig alt vidtaga åtgärder för att motverka

intrång i allmänna eller enskilda intressen, vare sig han lägger upplaget på

egen eller annans mark. Eu gräns bör dock här liksom eljest gälla, nämligen

att åtgärderna ej må draga oskälig kostnad, överensstämmelse ernås

härigenom med det grundläggande stadgandet i 2 kap. 2 §. Om likväl olägenhet

åsamkas markens ägare eller annan, skall givetvis ersättning utgå.

österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar uttalar, att cn skärp
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

ning av bestämmelserna i denna paragraf är välmotiverad med hänsyn till

förekomna försummelser. Vattenöverdomstolen anmärker, att det i förslaget

använda uttrycket »annan» kan, såsom framgår av förslaget till ändring

av 2 kap. 2 §, giva anledning till missförstånd i riktning mot en alltför

vidsträckt tolkning, som icke har stöd i vattenlagens bestämmelser. Om

avsikten — såsom måste antagas — icke är att vidga kretsen av ersättningsberättigade,

torde i stället efter mönster av stadgandet i 3 § första stycket

kunna upptagas föreskrift av innehåll att, om men av upplaget likväl skulle

uppstå, ersättning skall utgå efter ty i 9 kap. skils. Kammarkollegiet anför,

att enligt kollegiets uppfattning massornas uppläggning numera erbjuder

många problem särskilt med tanke på landskapsvården. En lagändring,

som ger möjlighet för allmänna eller enskilda intressen att påkalla åtgärder

till motverkande av intrång genom uppläggning av massor är därför

behövlig. Däremot förefaller det tveksamt, om det är lämpligt att begränsa

rätten att upplägga massorna på annans mark till det fallet att det »är påkallat».

Det kan förhålla sig så, att massuppläggningen kan ske på företagarens

egen mark men att detta skulle förfula landskapsbilden eller fördyra

uppläggningen, under det att en uppläggning på annans mark skulle

ställa sig billigare och tillåta att massorna på lämpligt sätt inpassades i

landskapsbilden. Kollegiet är därför av den uppfattningen att uttrycket »om

det är påkallat» antingen bör utgå eller också närmare bestämmas, exempelvis

»om sådan uppläggning är påkallad av allmänna eller enskilda intressen

av någon betydenhet». Naturskyddsrådet i Gävleborgs län anmärker, att

förslaget liksom enligt gällande rätt medger uppläggning av jord, om ej avsevärda

olägenheter vållas därav. Rådet föreslår en viss skärpning genom

att formuleringen ändras till »om ej olägenheter av någon betydelse vållas

därav».

Departementschefen. I enlighet med det framlagda förslaget torde förevarande

stadgande böra kompletteras så, att såsom särskilt villkor för att

rensningsmassor skall få uppläggas föreskrives, att upplaget verkligen är

påkallat. Uttrycket »påkallat» — som får anses ha i huvudsak samma innebörd

som de i 2 kap. 14 § använda uttrycken »tarvas» och »prövas nödigt»

— torde även utan den av kammarkollegiet förordade närmare bestämningen

kunna anses ha den betydelsen, att tvångsrätten får tagas i anspråk,

om upplag på företagarens egen mark skulle väsentligt förfula landskapsbilden

eller fördyra uppläggningen (jfr prop. 1952: 52 s. 124 ff och 130).

Naturskyddsrådet i Gävleborgs län har förordat den ytterligare skärpningen,

att det i den gällande lydelsen begagnade uttrycket »avsevärda olägenheter»

skall ändras till »olägenheter av någon betydelse». Den gällande lydelsen

synes dock giva ett riktigare uttryck för den avvägning som bör ske.

Enligt gällande lag kräves ej förprövning för utnyttjande av möjligheten

till upplag av rensningsmassor. Det synes emellertid rimligt att markens

ägare i förväg underrättas om upplaget. Stadgande härom torde böra

införas i paragrafen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Naturskyddsföreningens förslag till bestämmelse om skyldighet för rensande

att vidtaga skadeförebyggande åtgärder kan jag i huvudsak godtaga.

Bestämmelsen om ersättning för intrång genom upplag av rensningsmassor

kan lämpligen utformas i överensstämmelse med vattenöverdomstolens förslag.

De nya bestämmelserna i förevarande paragraf blir på grund av hänvisningar

i 3 kap. 10 § och 5 kap. 9 § tillämpliga även i fråga om rensningar

för vattenreglering och allmän farled.

6 KAP.

26 §.

I denna paragraf torde böra vidtagas jämkningar motsvarande dem som

föreslagits beträffande 2 kap. 36 §.

7 KAP.

5 §.

Gällande rätt. Denna paragraf innehåller bestämmelser om upplag av

jord, som uppkastas ur dike. Jorden må läggas vid sidan av diket eller föras

till lämpligt ställe i närheten; dock får jorden ej läggas så att vattnets

avrinnande hindras eller fara uppstår för ras. Om markens ägare vill göra

sig dikesjorden till godo, äger han rätt därtill. Om han ej vill det, är den

dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens ägare men av upplaget,

skall ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap. utgå.

Naturskyddsföreningens förslag och yttrandena däröver. Naturskyddsföreningen

har föreslagit vissa jämkningar i denna paragraf i nära överensstämmelse

med dem som föreslagits beträffande 2 kap. 36 §.

Västerbygdens vattendomstol anser att den föreslagna inskränkningen

kommer att vålla onödiga svårigheter. Det gäller oftast markägare, som

själv tår nytta av grävningen och kanske kan tillgodogöra sig det mesta av

jorden. Att icke få uppkasta dikesjorden på sidan av diket utan att det särskilt

utredes, huruvida denna åtgärd är påkallad, kommer säkerligen icke

att vinna förståelse hos därav närmast berörda. Om en dylik bestämmelse

vore önskvärd för vattenavledningsföretag, kunde lämpligen hänvisning

ske i 7 kap. 41 § till den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 36 §. Emellertid

förefaller det tveksamt om ett förhållande, som måste betraktas såsom normalt,

nämligen att massor lägges vid sidan av upptagningsplatsen, skulle

få förekomma allenast om det prövats vara påkallat i det särskilda fallet.

Det synes vara tillräckligt, om därvid fordras att ej avsevärda olägenheter

vållas genom uppläggningen. Däremot skall givetvis krävas, att vid behov

sådana rimliga åtgärder vidtages, att upplaget blir så litet störande som

möjligt i omgivningen. Även vattenöverdomstolcn ifrågasätter — i anslutning

till vad Västerbygdens vattendomstol anfört — om det är befogat att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

på sätt föreslagits inskränka möjligheterna att upplägga dikesjord, speciellt

när det är fråga om egen mark. Kammarkollegiet anser att uttrycket »om

det är påkallat» är obehövligt och utan olägenhet kan utgå.

Departementschefen. Med hänsyn till vad som anförts vid remissbehandlingen

torde naturskyddsföreningens förslag i fråga om denna paragraf

böra något modifieras. Såsom begränsning i rätten till upplag bör stadgas,

att jorden ej må läggas så, att vattnets avrinnande hindras eller fara uppstår

för ras eller eljest avsevärd olägenhet uppkommer. Därjämte torde

emellertid böra införas en bestämmelse om att markens ägare i förväg skall

underrättas. Vidare bör ersättningsregeln jämkas i likhet med vad som

skett i 2 kap. 36 § och 6 kap. 26 §. Enligt 7 kap. 48 § samt 8 kap. 7 och 31 §§

kommer de nya reglerna att gälla även i fråga om rensning för marks torrläggning

och, i tillämpliga delar, beträffande avloppsledningar.

39 §.

Denna paragraf, som innehåller regler om tillåtligheten av vattenavledningsföretag,

torde böra kompletteras på samma sätt som föreslagits beträffande

2 kap. 3 §. Enligt 7 kap. 49 § blir ändringen tillämplig även på

invallningsföretag.

11 KAP.

106 §.

Gällande rätt. Denna paragraf innehåller en hänvisning till åtskilliga bestämmelser

ill kap. rörande rättegången vid vattendomstolarna, vilka skall

tillämpas även å måls behandling i vattenöverdomstolen. I anslutning därtill

finnes i paragrafen intagna bestämmelser om, jämte annat, vissa domstolskostnader

i vattenöverdomstolen.

Rörande parts skyldighet att betaia motparts kostnader för rättegången i

överinstanserna saknas för närvarande bestämmelser i vattenlagen. På

grund härav kommer jämlikt hänvisningen ill kap. 1 § sista stycket vattenlagen

i detta hänseende att gälla samma regler i vattenmålen som i vanliga

rättegångsmål.

Departementschefen. Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen

bör i fråga om rättegångskostnaderna i vattenöverdomstolen och högsta

domstolen — med avsteg från vad som gäller i vanliga rättegångsmål — införas

den regeln, att sökanden i princip skall vidkännas sina egna kostnader

liksom sådana kostnader som åsamkas motpart genom att sökanden

fullföljt talan. Regeln torde emellertid ej böra göras tillämplig på alla typer

av ansökningsmål. Sålunda torde det ej vara anledning att i detta sammanhang

ändra de grunder som gäller för företag enligt 5, 6, 7 och 8 kap.

vattenlagen. Jag vill förorda, att de nya reglerna göres tillämpliga på mål

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

om bestämmande av ersättning för rätt att jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen

taga strömfall i anspråk ävensom på mål om byggande i vatten, vattenreglering

och vattentäkt eller alltså i fråga om de ansökningsmål, som är uppräknade

i 11 kap. 17 § 1—11.

Förbehåll för rättegångsmissbruk m. m. torde böra ske genom en hänvisning

till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Den föreslagna nya bestämmelsen kan lämpligen upptagas såsom ett särskilt

stycke ill kap. 106 § vattenlagen, i vilken paragraf vissa andra frågor

rörande rättegången i vattenöverdomstolen behandlas. Det nya stycket bör

inskjutas mellan de nuvarande första och andra styckena. På grund av hänvisning

i 108 § blir den nya bestämmelsen tillämplig även vid rättegången

i högsta domstolen.

13 KAP.

8 och 11 §§.

Dessa båda paragrafer, som avser handräckning och straffansvar, bör

kompletteras med anledning av ändringen i 2 kap. 20 §. Samtidigt bör 11 §

jämkas i redaktionellt hänseende.

övergångsbestämmelserna

Den nya lagstiftningen torde få träda i kraft den 1 juli 1961. Äldre lag

bör gälla beträffande mål eller ärende, som vid ikraftträdandet redan avgjorts

i första instans. Vidare bör arbete enligt 2 kap. 20 § 2 mom. nya lydelsen,

som påbörjats före ikraftträdandet, få fortsättas efter särskilt tillstånd,

i den mån vattendomstolen icke i vanlig ordning prövat byggnadsfrågan.

Frågan om sådant tillstånd torde böra prövas främst med hänsyn till rådande

läge på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande förhållanden.

Såsom prövningsmyndighet bör därför lämpligen länsstyrelsen fungera.

Länsstyrelsen bör från vattenrättsdomaren inhämta sådana upplysningar

rörande vattenmålet, som kan vara av betydelse för tillståndsfrågans bedömande.

Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till lag om ändring

i vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i 87 §

regei ingsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att 2 kap. 3, 9, 12, 14, 20, 31 och 36 §§, 6 kap. 26 §,

7 kap. 5 och 39 §§, 11 kap. 106 § samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen den

28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

3 §■

Ej må----------

Skulle byggande i vatten hava till

följd, att ett avsevärt antal bofasta

personer berövas sina bostäder, eller

att större fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle,

måste nedläggas eller dess drift väsentligt

minskas, eller att odlad jord

till en efter ortsförhållandena betydande

omfattning sättes under vatten

eller eljest väsentligt skadas, eller

att fiskerinäring av större betydenhet

lider väsentligt förfång, må

byggnaden, ändå att nyttan uppgår

till värde, som ovan sagts, icke ske.

Lag samma vare, där genom byggande

i vatten skulle förorsakas sådan

bestående ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad

trevnad för närboende eller betydande

förlust för landets djur- eller växtvärld

är att befara.

.---------9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till

följd, att ett avsevärt antal bofasta

personer berövas sina bostäder, eller

att större fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle,

måste nedläggas eller dess drift väsentligt

minskas, eller att odlad jord

till en efter ortsförhållandena betydande

omfattning sättes under vatten

eller eljest väsentligt skadas, eller att

sådan fiskerinäring eller annan näring

som är av större betydenhet lider

väsentligt förfång, eller att befolkningen

eljest får sina levnadsförhållanden

väsentligt försämrade, må

byggnaden, ändå att nyttan uppgår

till värde, som ovan sagts, icke ske.

Lag samma vare, där genom byggande

i vatten skulle förorsakas sådan

bestående ändring av naturför
-

hållandena, varigenom väsentligt

X Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 14 och 20 §§ SFS 1952: 235, beträffande 6 kap. 26 §

954: 24, beträffande 7 kap. 5 och 39 §§ 1920: 459, beträffande 11 kap. 106 § 1960: 304 samt

eträffande 13 kap. 8 och 11 §§ 1956:581.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

83

(Gällande lydelse)

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt, må Konungen, ändå

att hinder mot byggnaden skulle möta

av vad i första och andra styckena

sägs, efter hemställan av vattendomstolen

på sätt i 20 § 2 mom.

stadgas, lämna medgivande till byggnaden.

Om byggande-------

9

Kronan, kommun eller hushållningssällskap

äge rätt att i eller invid

vattendrag, där till följd av naturförhållandena

eller uppförd byggnad

fiskens upp- och nedgång hindras,

för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Beträffande

företag, som nu nämnts, gälle

vad angående byggande i vatten i

denna lag finnes föreskrivet; dock

utgöre bestämmelserna i 3 § första

stycket icke hinder för sådant företag,

där ej genom detsamma synnerligt

men tillskyndas den, som äger

råda över vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om utvidgande

eller förbättrande av befintlig

fiskväg eller annan anordning till fiskets

befrämjande.

(Föreslagen lydelse)

minskad trevnad för närboende eller

betydande förlust ur naturskyddssynpunkt

är att befara.

Prövas byggnad i vatten vara av

synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän

synpunkt, må Konungen, ändå att

hinder mot byggnaden skulle möta

av vad i första och andra styckena

sägs, efter hemställan av vattendomstolen

på sätt i 20 § 3 mom. stadgas,

lämna medgivande till byggnaden.

-------finnes stadgat.

§•

Kronan, kommun eller hushållningssällskap

äge rätt att i eller invid

vattendrag, där till följd av naturförhållandena

eller uppförd byggnad

fiskens upp- och nedgång hindras,

för fiskens framkomst anordna

särskild fiskväg eller eljest vidtaga

anstalter för fiskets befrämjande

ävensom taga i anspråk det vatten,

som för ändamålet erfordras. Vad nu

sagts skall jämväl gälla i fråga om

utvidgande eller förbättrande av befintlig

fiskväg eller annan anordning

till fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt

att i eller invid vattenområde utföra

åtgärd som finnes önskvärd ur naturskydds-

eller hälsosynpunkt samt

taga i anspråk för sådant ändamål

erforderligt vatten.

Beträffande företag, som avses i

första eller andra stycket, gälle vad

i denna lag finnes föreskrivet angående

byggande i vatten; dock skall i

stället för bestämmelserna i 3 § första

stycket gälla, att företaget ej må

utföras, om det medför skada eller

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj ds proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

12

Ej må-----------

Är naturminnesmärke ej i laga

ordning fridlyst, böra likväl till bevarande

därav vid byggande i vatten

vidtagas sådana anordningar, som

utan att för företaget medföra kostnader

av betydenhet må anses för ändamålet

lämpliga.

14

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller

väg eller ledning för vattnet eller

ock verkställes grävning, sprängning

eller annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande eller

minskande av skada, vare fastighetens

ägare pliktig att tåla sådant

intrång mot ersättning, som i 9 kap.

skils. Samma lag vare, där det för

utförande av byggnad för vattnets

tillgodogörande och därmed förenade

anläggningar eller eljest av åtgärd,

som ovan nämnts, prövas nödigt,

att annans mark tillfälligt tages

i anspråk för arbetarbostäder eller

andra byggnader, väg, upplagsplats,

arbetsmaskiner eller dylikt. Om rätt

att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

olägenhet, som står i missförhållande

till nyttan.

§•

--- —- -—--mån förnärmas.

Har område eller naturföremål,

som är av betydelse för kännedomen

om landets natur eller eljest på grund

av sin skönhet, egenart eller av annan

anledning är av märklig beskaffenhet,

ej blivit i laga ordning fridlyst

såsom naturminne, böra likväl

till bevarande därav vid byggande i

vatten vidtagas sådana anordningar,

som utan att för företaget medföra

oskälig kostnad må anses för ändamålet

lämpliga.

§•

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande

av vatten eller för åtgärd

som avses i 9 §, att å annan tillhörig

fastighet lägges damm, vall eller väg

eller ledning för vattnet eller ock

verkställes grävning, sprängning eller

annan åtgärd till strömbäddens

reglerande eller till förebyggande eller

minskande av skada, vare fastighetens

ägare pliktig att tåla sådant

intrång mot ersättning, som i 9 kap.

skils. Samma lag vare, där det för utförande

av byggnad för vattnets tillgodogörande

och därmed förenade

anläggningar eller eljest av åtgärd,

som ovan nämnts, prövas nödigt, att

annans mark tillfälligt tages i anspråk

för arbetarbostäder eller andra

byggnader, väg, upplagsplats, arbetsmaskiner

eller dylikt. Om rätt att

över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning

gälle vad särskilt är stadgat.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

85

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Där vid-----

Erfordras till--

motsvarande tillämpning.

— — finnes föreskrivet.

1 mom. Ej må

Äro i

Tarvas till

Där någon

2 mom. Finner vattendomstolen

vid prövning, som i 1 mom. sägs, tillämnad

byggnad, mot vilken hinder

skulle möta av bestämmelserna i 3 §

första och andra styckena, med hänsyn

till stadgandet i tredje stycket i

samma § ändock böra tillåtas, skall

frågan därom av domstolen hemställas

Konungens avgörande.

31

Ägare av byggnad i vatten må, vare

sig särskilda regler för vattenhushållningen

vid byggnaden blivit meddelade

eller icke, hos vattendomstolen

söka fastställande av ändrade eller

nya bestämmelser i ämnet. Enahanda

rätt tillkomme ock annan än byggnadens

ägare för bättre utnyttjande

av vattenkraften i honom tillhörigt

strömfall. Ärende, som nu nämnts,

prövas i enlighet med de för byggande

i vatten stadgade grunder, och gälle

om verkan av vattendomstolens

beslut i tillämpliga delar vad ovan

finnes sagt beträffande beslut i byggnadsmål.

Saknas beträffande

byggnaden förnärmas.

vattnets lopp.

av arbetet,

sådan prövning.

2 mom. I fall, då enligt 1 mom.

byggande i vatten ej må ske utan vattendomstolens

prövning, må ej heller

annat arbete av större omfattning å

samma anläggning påbörjas förrän

dylik prövning ägt rum.

3 mom. Finner vattendomstolen

vid prövning, som i denna § sägs, tillämnad

byggnad, mot vilken hinder

skulle möta av bestämmelserna i 3 §

första och andra styckena, med hänsyn

till stadgandet i tredje stycket i

samma § ändock böra tillåtas, skall

frågan därom av domstolen hemställas

Konungens avgörande.

§•

Ägare av byggnad i vatten må, vare

sig särskilda regler för vattenhushållningen

vid byggnaden blivit meddelade

eller icke, hos vattendomstolen

söka fastställande av ändrade eller

nya bestämmelser i ämnet. Enahanda

rätt tillkomme ock annan än

byggnadens ägare för bättre utnyttjande

av vattenkraften i honom tillhörigt

strömfall samt kronan, kommun

eller hushållningssällskap för

ändamål som omförmälas i 9 §. Ärende,

som nu nämnts, prövas i enlighet

med de för byggande i vatten

stadgade grunder, och gälle om verkan

av vattendomstolens beslut i tilllämpliga

delar vad ovan finnes sagt

beträffande beslut i byggnadsmål.

----— ---förebygga skadan.

20 §.

0 Bihang titt riksdagens protokoll 1961. 1 saml. .Yr 1.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Rensning, som — —----

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om ej avsevärda olägenheter

vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämpligt

ställe i närheten. Lider markens

ägare men av upplaget, njute ersättning,

som i 9 kap. sägs.

---— motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning

upptages, må, om det är påkallat och

ej avsevärda olägenheter vållas därav,

uppläggas på närmaste strand eller

föras till lämpligt ställe i närheten;

dock skall markens ägare förut

därom underrättas. Till motverkande

av skada och intrång för allmänna eller

enskilda intressen skola vidtagas

erforderliga åtgärder, som ej föranleda

oskälig kostnad. För skada och intrång,

som likväl uppkommer, skall

ersättning givas efter vad i 9 kap.

sägs.

6 KAP.

26 §.

Rensning, som------

Jord eller annat, som vid rensningen

upptages, må, om ej avsevärda olägenheter

vållas därav, uppläggas på

närmaste strand eller föras till lämpligt

ställe i närheten; dock skall markens

ägare genast därom underrättas.

Lider han men av upplaget, njute

ersättning därför, efter ty i lagen om

flottning i allmän flottled stadgas

med avseende å ersättning för flottningsskada.

----motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensningen

upptages, må, om det är påkallat

och ej avsevärda olägenheter vållas

därav, uppläggas på närmaste strand

eller föras till lämpligt ställe i närheten;

dock skall markens ägare förut

därom underrättas. Till motverkande

av skada och intrång för allmänna

eller enskilda intressen skola

vidtagas erforderliga åtgärder, som

ej föranleda oskälig kostnad. För skada

och intrång, som likväl uppkommer,

skall ersättning givas efter ty i

lagen om flottning i allmän flottled

stadgas med avseende å ersättning

för flottningsskada.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

87

(Gällande lydelse)

(Föreslagen Ig delse)

7 KAP.

5

Jord, som uppkastas ur dike, må

läggas vid sidan av diket eller föras

till lämpligt ställe i närheten; dock

må jorden ej läggas så, att vattnets

avrinnande hindras eller fara uppstår

för ras. Vill markens ägare göra sig

dikesjorden till godo, äge rätt därtill;

vill han det ej, vare den dikande berättigad

att bortföra jorden. Lider

markens ägare men av upplaget, njute

ersättning, som i 9 kap. sägs.

39

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava

till följd, att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava

uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas eller att fiskerinäring

av större betydenhet lider

väsentligt förfång, må åtgärden, ändå

att nyttan uppgår till värde, som

i 38 § omförmäles, icke ske. Lag samma

vare, där genom dylik åtgärd

skulle förorsakas sådan bestående

ändring av naturförhållandena, varigenom

väsentligt minskad trevnad

för närboende eller betydande förlust

för landets djur- eller växtvärld är

att befara.

§•

Jord, som uppkastas ur dike, må

läggas vid sidan av diket eller föras

till lämpligt ställe i närheten; dock

må jorden ej läggas så, att vattnets

avrinnande hindras eller fara uppstår

för ras eller eljest avsevärd olägenhet

uppkommer. Markens ägare

skall i förväg underrättas. Vill denne

göra sig dikesjorden till godo, äge rätt

därtill; vill han det ej, vare den dikande

berättigad att bortföra jorden.

För skada och intrång av upplaget

skall ersättning givas efter vad i 9

kap. sägs.

§.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava

till följd, att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava

uppehälle, måste nedläggas eller dess

drift väsentligt minskas eller att sådan

fiskerinäring eller annan näring

som är av större betydenhet lider väsentligt

förfång eller att befolkningen

eljest får sina levnadsförhållanden

väsentligt försämrade, må åtgärden,

ändå att nyttan uppgår till värde,

som i 38 § omförmäles, icke ske.

Lag samma vare, där genom dylik åtgärd

skulle förorsakas sådan bestående

ändring av naturförhållandena,

varigenom väsentligt minskad trevnad

för närboende eller betydande

förlust ur naturskyddssynpunkt är

att befara.

Prövas företaget

till företaget.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Bestämmelserna i

Vattenöverdomstolen må

Då på--—--—

Med avseende — —--

106 §.

- —----— — behandling därstädes.

1 mål som avses i 17 § 1—11 skall

sökanden, där ej annat föranledes av

18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

städse själv vidkännas sina kostnader

i vattenöverdomstolen, så ock kostnad

som åsamkas motpart genom att

sökanden fullföljt talan.

-------motsvarande tillämpning.

---—------ fullföljt talan.

-----— -----av statsverket.

VA KAP.

8 §•

Bygger någon i vatten eller anlägger

någon vattentäkt utan föregången

prövning i laga ordning, varigenom

medgivande till arbetet erhållits,

och finnas förhållandena uppenbarligen

vara sådana, att dylik prövning

skolat enligt stadgande i denna lag

föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets

fortsättande, intill dess sådan

prövning ägt rum, så ock, när skäl

därtill äro, förordna om handräckning

till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande-------

Vad ovan--------—

I fråga ---------

Om någon bygger i vatten eller eljest

utför arbete å anläggning, som

avser byggande i vatten, eller anlägger

vattentäkt utan föregången prövning

i laga ordning, varigenom medgivande

till arbetet erhållits, och förhållandena

finnas uppenbarligen vara

sådana, att dylik prövning skolat

enligt stadgande i denna lag föregå,

äge överexekutor förbjuda arbetets

fortsättande, intill dess sådan prövning

ägt rum, så ock, när skäl därtill

äro, förordna om handräckning

till rättelse i vad olagligen skett.

--------rätt kränkes.

-------därvid meddelats.

--—---—--avsedda fall.

11 §•

Den, som mot bestämmelserna i 2 Den, som mot bestämmelserna i 2

kap. 20 § första eller andra stycket kap. 20 § / mom. första eller andra

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

(Gällande lydelse)

bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen

lämnat medgivande

eller mot — —--------

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §

tredje stycket underlåter att söka

vattendomstolens godkännande av

verkställd ändring å byggnad i vatten
-

eller mot---------

Till samma---------

(Föreslagen lydelse)

stycket bygger i vatten utan därtill

av vattendomstolen lämnat medgivande
-—

-------stadgad ordning

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 §

1 mom. tredje stycket underlåter att

söka vattendomstolens godkännande

av verkställd ändring å byggnad i

vatten

eller mot vad i 2 kap. 20 § 2 mom.

finnes stadgat utan medgivande utför

arbete som där avses

--------sex månader.

---—--- -—38 § fjärde stycket.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1961.

Lagen äger ej tillämpning beträffande

mål eller ärende, som av vattendomstol

eller synemän avgjorts före

ikraftträdandet.

Har arbete, som avses i 2 kap.

20 § 2 mom. nya lagen, påbörjats före

ikraftträdandet, må arbetet, ändå

att prövning av vattendomstol ej ägt

rum, fortsättas i den omfattning som

medgives av länsstyrelsen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Bilaga B

Vid Svenska naturskyddsföreningens promemoria fogat utkast till

Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 6 §, 2 kap. 2, 3, 9, 12, 14, 20, 31 och 36 §§,

4 kap. 13 och 15 §§, 7 kap. 5, 39 och 46 §§ och 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

6 §•

Tages i vattendrag, där kungsådra finnes, vatten i anspråk för inrättande,

utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän flottled eller

för torrläggning eller bevattning av mark eller för fiskets tillgodoseende

eller eljest för naturskgddsändamål eller för allmänna hälsovården, vare

ägare av strömfall eller annat område i vattendraget pliktig att utan gottgörelse

underkasta sig därigenom uppkommen förlust i vattenmängd, i den

mån förlusten tillsammans med det vatten, som förut utan att. ersättning

därför utgått må hava tagits i anspråk för ändamal, som nyss nämnts, icke

överstiger en tredjedel av den i varje tidsmoment framrinnande vattenmängden.

Där viss--- — tredje stycket.

Om för — — — utan ersättning.

Därest genom--— vunna ökningen.

2 KAP.

2 §-..

Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad

vinnas med minsta intrång och olägenhet för allmänna och enskilda intressen.

Vid tillämpning av första stycket skall särskild hänsyn tagas till naturskyddssynpunkten.

3 §.

Ej må---9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta

personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,

varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt

minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande

omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att

fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden,

ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma

vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring’av

naturförhållandena, varigenom betydande förlust för landskapsbilden,

väsentligt minskad trevnad för närboende, annan avsevärd olägenhet

för landsdelen eller eljest betydande förlust ur naturskyddssynpunkt, såsom

för djur- eller växtvärlden, är att befara. Vid bedömande av allmänna

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

91

olägenheter skall hänsyn i görlig mån tagas jämväl till vad andra företag

inom samma och närliggande nederbördsområden förorsakat eller kunna

komma att förorsaka.

Prövas byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller

för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder

mot byggnaden skulle möta av vad i första och andra styckena sägs, efter

hemställan av vattendomstolen på sätt i 20 § 2 mom. stadgas, lämna medgivande

till byggnaden. Har Konungen med riksdagen förklarat, att av

hänsyn till allmänna intressen byggande i strid mot andra stycket ej må

äga rum, må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

Om byggande,---finnes stadgat.

9 §•

Kronan, kommun--- — eller annan.

Vad nu----fiskets befrämjande.

Kronan eller kommun äge ock rätt att enligt vad i första stycket är

stadgat utföra åtgärd, som finnes önskvärd för att befrämja djur- eller

växtlivet eller motverka olägenheter ur naturskydds- eller hälsosynpunkt,

såframt åtgärden ej medför skada eller olägenhet som står i missförhållande

till nyttan.

12 §.

Ej må---mån förnärmas.

Såvitt angår särskilda naturminnen skall iakttagas att, även om de ej blivit

i laga ordning fridlysta, till bevarande därav vid byggande i vatten böra

vidtagas sådana anordningar som utan oskälig kostnad må anses för ändamålet

lämpliga.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten eller i fall som avses

i 9 §, att å annan tillhörig fastighet lägges damm---är stadgat.

Där vid---motsvarande tillämpning.

Erfordras till---finnes föreskrivet.

20 §.

1 mom. Ej må arbete för uppförande eller förändrande av damm i älv,

ström, å eller större bäck ej heller för annan anläggning av tillfällig eller

varaktig natur, som förutsätter senare dämningsåtgärd i dylikt vattendrag,

påbörjas, förrän —---byggnaden förnärmas.

Äro i--- — vattnets lopp.

Tarvas till---av arbetet.

Där någon---sådan prövning.

2 mom. Finner vattendomstolen — — -—- Konungens avgörande.

31 §.

Ägare av byggnad i vatten må, vare sig särskilda regler för vattenhushållningen

vid byggnaden blivit meddelade eller icke, hos vattendomstolen

söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser i ämnet. Enahanda

rätt tillkomine ock annan än byggnadens ägare för bättre utnyttjande av

vattenkraften i honom tillhörigt strömfall samt kronan, kommun eller hushållningssällskap

för ändamål som omförmäles i 9 §. Ärende, som----

i byggnadsmål.

Saknas beträffande — — — förebygga skadan.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

36 §.

Rensning, som — — — motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning upptages, må, om det är påkallat och

ej avsevärda olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller

föras till lämpligt ställe i närheten. Där så sker, skola till motverkande av

intrång i allmänna eller enskilda intressen vidtagas erforderliga åtgärder

som ej föranleda oskälig kostnad. Lider likväl markens ägare eller annan

men av upplaget, njute ersättning som i 9 kap. sägs.

4 KAP.

13 §.

Där fråga---slutligen avgjorts.

Har Konungen med riksdagen förklarat, att reglering av vattnets avrinning

ur vissa vattenområden ej får äga rum till men för allmänna intressen,

må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan

meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av

skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning

icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan

skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande

den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande

särskilt genom jords torrläggning eller beredande av tillgång till elektrisk

kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för

befolkningens behov eller för naturskyddsändamål.

7 KAP.

5 §•

Jord, som uppkastas ur dike, må, om det är påkallat, läggas vid sidan av

diket eller föras till lämpligt ställe i närheten. Där så sker, skola till motverkande

av intrång i allmänna eller enskilda intressen vidtagas erforderliga

åtgärder, som ej föranleda oskälig kostnad. Ej må jorden läggas så att

vattnets avrinnande hindras eller fara uppstår för ras. Vill markens ägare

göra sig dikesjorden till godo, äge rätt därtill. Vill han det ej, vare den

dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens ägare eller annan men

av upplaget, njute ersättning, som i 9 kap. sägs.

39 §.

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava till följd, att större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift

väsentligt minskas eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt

förfång, må åtgärden, ändå att nyttan uppgår till värde, som i 38 §

omförmäles, icke ske. Lag samma vare, där genom dylik åtgärd skulle

förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom betydande

förlust för landskapsbilden, väsentligt minskad trevnad för närboende,

annan avsevärd olägenhet för landsdelen eller eljest betydande förlust

ur naturskyddssynpunkt, såsom för djur- eller växtvärlden, är att befara.

Vid bedömande av allmänna olägenheter skall hänsyn i görlig mån

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961 93

tagas jämväl till vad andra företag inom samma och närliggande nederbördsområden

förorsakat eller kunna komma att förorsaka.

Prövas företaget vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller

för orten eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder

mot företaget skulle möta av bestämmelserna i 38 § eller vad i denna § är

stadgat, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 46 § sägs lämna

medgivande till företaget. Har Konungen med riksdagen förklarat, att av

hänsyn till allmänna intressen åtgärd i strid mot första stycket ej må äga

rum, må undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

46 §.

Är fråga--— ordning, vattendomstolen.

Finner vattendomstolen---Konungens avgörande.

Har Konungen med riksdagen förklarat, att sänkning eller reglering av

vattnets avrinning ej må äga rum till men för allmänna intressen, må

undantag medgivas allenast efter samtycke av riksdagen.

13 KAP.

8 §.

Bygger någon i vatten eller vidtager anläggningsåtgärd, som förutsätter

senare ändring av vattenförhållandena, eller anlägger någon vattentäkt utan

föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits,

och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik

prövning skolat enligt stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda

arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när

skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande---rätt kränkes.

Vad ovan--— — därvid meddelats.

I fråga — -— — avsedda fall.

11 §•

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket

bygger i vatten eller som vidtager anläggningsåtgärd, varom förmäles i första

stycket av nämnda §, utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande

eller mot —--45 § omförmäles,

skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum

medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas

med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma---8 kap. 37 §.

Denna lag träder i kraft den

Har medgivande att bebygga strömfall givits enligt äldre lag eller strömfall

eljest lagligen bebyggts före nya lagens ikraftträdande, vare strömfallets

ägare ej på grund av 1 kap. 6 § nya lydelsen skyldig att utan gottgörelse

underkasta sig förlust i vattenmängd i vidare mån ån tidigare enligt 1 kap.

12 §.

Vad i 2 kap. 20 § nya lydelsen är stadgat skall ej gälla, där arbetet påbörjats

före nya lagens ikraftträdande och vattendomstolen finner att skål

ej föreligger att avbryta arbetet.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 november

1960.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 20 oktober 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 7 oktober 1960, hade Kungl. Maj :t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i

vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn G. Dyrssen. Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

2 KAP.

9 §•

Genom sin avfattning undantager tredje stycket från regeln, att vad i lagen

finnes föreskrivet angående byggande i vatten skall gälla beträffande

företag som avses i första och andra styckena, icke blott bestämmelserna i

3 § första stycket om hinder mot byggande i vatten utan även det i samma

stycke förekommande stadgandet att för skada och intrång ersättning skall

givas efter ty i 9 kap. skils. Som det icke kan vara avsett att från tillämpning

utesluta stadgandet om ersättningsskyldighet, bör avfattningen jämkas.

20 §.

Det föreslagna, i 2 mom. upptagna förbudet mot påbörjande av andra

arbeten än sådana som äro att hänföra till byggande i vatten är enligt departementschefens

uttalande avsett att gälla endast arbeten på byggnad,

som utgör del av en tillämnad anläggning, men icke arbeten på sådant som

ej är lokalt och funktionellt knutet till själva anläggningen. De arbeten,

som enligt nämnda uttalande och de i anslutning därtill anförda exemplen

avses skola vara tillåtna, torde kunna karakteriseras så, att de gälla anläg
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

95

gande av vägar samt vidtagande av förberedande åtgärder, såsom uppförande

av arbetarbostäder och anordnande av upplagsplatser. Begränsningen, som i

förslaget kommer till uttryck allenast genom att förbudet angives avse arbeten

å anläggningen, skulle framgå med större tydlighet därest till förbudsstadgandet

fogas en bestämmelse om undantaget jämte en beskrivning av

dess innebörd i ordalag som nyss sagts.

I fråga om förbudsstadgandet synes det, bl. a. med hänsyn till lydelsen

av 13 kap. 8 och 11 §§ i förslaget i vad de avse ifrågavarande förbud, vara

önskvärt att förbudet i lagtexten angives gälla, när enligt 1 mom. byggande

i vatten ej må ske utan föregången prövning, varigenom medgivande till

företaget erhållits.

Lagrådet hemställer, att 2 mom. omformuleras i enlighet med vad här angivits.

Då enligt 2 mom. undantag från förbudet ej skall kunna medgivas av

vattendomstol samt den prövning som avses i 3 mom. således ej kan gälla

annat än tillåtligheten enligt 1 mom., synes den föreslagna ändringen av 3

mom. vara onödig och ägnad att föranleda missförstånd. Lagrådet anser

därför, att 3 mom. bör lämnas oförändrat.

11 KAP.

106 §.

Det nya stadgandet, för vilket 6 § lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. tjänat såsom förebild, innebär jämfört med

reglerna i 18 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken, vilket kapitel enligt 11 kap.

I § vattenlagen gäller för rättegången i vattenöverdomstolen och högsta domstolen,

vissa jämkningar till förmån för sakägare. Stadgandets innebörd i

förhållande till 18 kap. rättegångsbalken blir klarare om däri inskjules en

erinran att i övrigt detta kapitel skall tillämpas. Lagrådet förordar att så

sker, varvid avfattningen i övrigt bör något jämkas. Det nya stycket torde

lämpligen böra sättas sist i paragrafen.

13 KAP.

8 §•

På sätt framhållits vid 2 kap. 20 § i förslaget äger vattendomstol icke

medgiva undantag från förbud, som där sägs. Den prövning som nämnes i

förevarande paragraf kan förty icke gälla annat än tillåtligheten av själva

företaget. Med hänsyn härtill synes den föreslagna lydelsen icke vara helt

tillfredsställande. Paragrafen torde böra avse de fall att någon, utan föregången

prövning i laga ordning varigenom medgivande till företaget erhållits,

bygger i vatten eller mot stadgandet i 2 kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som

där avses, eller anlägger vattentäkt.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

11 §•

Enligt den föreslagna kompletterande bestämmelsen skall straffansvar

kunna inträda jämväl för den, som mot vad i 2 kap. 20 § 2 mom. finnes

stadgat utan medgivande utför arbete, som där avses. Av enahanda skäl som

anförts beträffande 13 kap. 8 § torde till förtydligande av den nya straffbestämmelsen

en redaktionell jämkning vara önskvärd. Stadgandet kan lämpligen

angivas gälla den, som mot bestämmelsen i 2 kap. 20 § 2 mom. utför

arbete, som där avses, innan medgivande till företaget lämnats.

Övergångsbestämmelserna

Mål eller ärende, som åsyftas i andra stycket av förslaget, kan ha avgjorts

icke blott av vattendomstol eller synemän utan även av allmän domstol eller

skiljemän (se 2 kap. 36 § och 6 kap. 26 § vattenlagen, sistnämnda lagrum

jämfört med 10—12 §§ lagen om flottning i allmän flottled). Lagrådet förordar

därför att andra stycket gives det innehållet, att lagen ej äger tillämpning

beträffande mål eller ärende, som av första domstol eller av synemän

eller skiljemän avgjorts före ikraftträdandet.

Justitieråden Regner, af Trolle och Bomgren:

Med grunden för det i 2 kap. 20 § 2 mom. stadgade förbudet mot arbetes

påbörjande innan företaget medgivits synes det knappast förenligt, att den

prövning som enligt tredje stycket ankommer å länsstyrelse skall ske främst

med hänsyn till arbetsmarknadens läge och därmed sammanhängande förhållanden.

I den mån det är möjligt torde prövningen i första hand böra

avse frågan, om med hänsyn till vattendomstolens tillståndsprövning är

olämpligt att arbetet utföres. Vidare bör beaktas hur långt arbetet fortskridit;

om föga återstår att utföra och ett avbrott skulle medföra avsevärd merkostnad

kan det, i betraktande av att igångsättandet varit lovligt, te sig obilligt

att framställning om dess fortsättande avslås.

Trots det samband som kan råda mellan prövning av frågan om medgivande

till arbetets fortsättande och vattendomstolens tillståndsprövning lärer

skäl föreligga, att dylikt medgivande icke ankommer på vattendomstolen

eller vattenrättsdomaren.

Ändras lydelsen av 2 kap. 20 § 2 mom. på sätt lagrådet hemställt, torde

någon jämkning böra ske av ordalagen i tredje stycket.

Regeringsrådet Jarnerup:

Såsom skäl för att länsstyrelsen skall vara prövningsmyndighet i fall,

som avses i tredje stycket, har i motiveringen till förslaget angivits att frågan

om tillstånd till fortsättande av dylikt arbete borde prövas främst med

hänsyn till rådande läge på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande

förhållanden. Då enligt motiveringen länsstyrelsen skall från vattenrättsdomaren

inhämta sådana upplysningar rörande vattenmålet, som kunna

vara av betydelse för tillståndsfrågans bedömande, synes det vara avsett att

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

länsstyrelsen även skall beakta huruvida vattendomstolen kan antagas komma

att lämna tillstånd till det företag, vari det ifrågavarande arbetet ingår,

och, därest så kan antagas bliva fallet, i vad mån arbetet erfordras för att

företaget skall komma till stånd.

Då vattendomstol prövar fråga om tillstånd till byggande i vatten, tages

hänsyn till den nytta företaget medför i förhållande till den skada eller det

intrång, som kan förorsakas därav. Vid prövning av frågan, huruvida påbörjat

arbete må fortsättas, bör från vattenrättslig synpunkt beaktas, om

det ingår som ett ändamålsenligt led i ett företag vartill vattendomstolen kan

antagas komma att lämna medgivande. Prövningen från sådan synpunkt

kommer i följd härav att till betydande del ske med hänsyn tagen till samma

omständigheter, som skola ligga till grund för vattendomstolens prövning

av tillstånd till företaget i dess helhet. Det kan därför icke anses lämpligt att

lägga prövningen på länsstyrelsen, som för övrigt icke har att taga befattning

med liknande frågor. I stället torde prövningen böra ankomma på vattenrättsdomaren,

som redan nu har att i vissa hänseenden meddela interimistiska

beslut i avvaktan på vattendomstols avgörande (se 11 kap. 46 §

vattenlagen).

Den prövning, som från arbetsmarknadssynpunkt kan komma i fråga,

bör verkställas av arbetsmarknadsorganen i därför stadgad ordning.

Därest den vattenrättsliga prövningen får ankomma på vattenrättsdomaren,

torde vad som gäller rörande vattenrättsdomares beslut i fråga, som

omförmäles i 11 kap. 46 § vattenlagen, böra äga motsvarande tillämpning

beträffande vattenrättsdomares beslut, som här avses. Detta innebär bl. a.

att, utöver angivna stadgande, 71 § första stycket och 107 § i 11 kap. vattenlagen

bliva tillämpliga beträffande sistnämnda beslut.

På grund härav hemställer jag, att tredje stycket ändras i enlighet med

vad sålunda anförts.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 december 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 18 november

1960 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 oktober 1960 remitterade

förslaget till lag om ändring i vattenlagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därvid följande.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet anfört rörande 2 kap. 9 §, 11 kap.

106 § samt 13 kap. 8 och 11 §§.

Vad angår stadgandet i 2 kap. 20 § om förbud mot påbörjande av andra

arbeten än sådana, som är att hänföra till byggande i vatten, har lagrådet

ansett, att den avsedda begränsningen av förbudsregeln till att gälla endast

arbeten på byggnad som utgör del av själva anläggningen bör komma till

uttryck genom en särskild undantagsbestämmelse. Då det emellertid icke är

uteslutet, att en sådan konstruktion kan innebära en utvidgning av förbudsregeln

i jämförelse med det remitterade förslaget, anser jag mig ej böra

frångå det remitterade förslaget på denna punkt. Vad lagrådet i övrigt anfört

under ifrågavarande paragraf torde böra beaktas.

I fråga om övergångsbestämmelserna har jag icke något att erinra mot

den av lagrådet förordade kompletteringen av andra stycket. Vidare torde

ordalagen i tredje stycket böra något jämkas. Vad angår den prövning, som

enligt detta stycke ankommer på länsstyrelsen, bör givetvis i enlighet med

vad lagrådets majoritet har uttalat medgivande icke lämnas, om det med hänsyn

till vattendomstolens tillståndsprövning är olämpligt att arbetet utföres.

Eljest bör dock arbetsmarknadssynpunkterna tillmätas betydande vikt. Såsom

lagrådsmajoriteten uttalat bör även beaktas hur långt arbetet fortskridit.

Utöver de ändringar i förslaget, som nu berörts, torde förslaget få formellt

jämkas i några hänseenden.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med

vad sålunda anförts måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1961

Med biiall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

6901S3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:74 Skrivelse till Styrelsen för riksdagsbiblioteket angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning m. m. a1 i texten
  2. 3LU 1961:5 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vattenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten