Angående särskilda åtgärder för rationalisering av jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs län, m. m
1961-03-23 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:134, Angående särskilda åtgärder för rationalisering av jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs län, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1961
1
Nr 134
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående särskilda åtgärder
för rationalisering av jordbruket och skogsbruket
i Kopparbergs län, m. m.; given Stockholms
slott den 23 mars 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen angives vissa riktlinjer för den fortsatta rationaliseringen
av jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs län i det angelägna syftet att
förbättra de otillfredsställande fastighetsförhållandena i länet. Bland annat
förordas, att verksamheten i första hand skall koncentreras till områden,
där under behörigt hänsynstagande till de skilda trakternas naturliga produktionsförutsältningar
och andra lokala förhållanden den största effekten
är att vänta utifrån såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska synpunkter.
Målsättningen för de koncentrerade rationaliseringsinsatserna skall
vara att såvitt möjligt i ett sammanhang upprusta berörda brukningsenheter
till fulll bärkraftiga och med för driften erforderliga anordningar försedda
jord- och skogsbruksföretag. Storleksrationaliseringen anges som en
primär åtgärd i rationaliseringsarbetet, men även skogsmarksbyten och andra
åtgärder för arronderingsförbättringar bör komma till stånd i ökad omfattning.
Betydelsen av att också rationaliseringsverksamheten i ordinarie
former skall på olika sätt påskyndas inom länet i dess helhet betonas.
Vidare föreslås vissa åtgärder i syfte att främja tillkomsten av sammanslutningar
för gemensam animalieproduktion ävensom —- försöksvis — viss
organisation för driftsrationalisering vid bland annat det mindre jordbruket.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 134
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1961
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 mars 1961.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående särskilda
åtgärder för rationalisering av jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs
län, m. m. samt anför följande.
I anledning av Kungl. Maj :ts uppdrag har lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen
i samråd med skogsstyrelsen i gemensam skrivelse den 25
november 1960 framlagt förslag till åtgärder för effektivisering av jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län. Remissyttranden
häröver har avgivits av styrelsen för lantbruksliögskolan och statens lantbruksförsök,
länsstyrelsen i Kopparbergs län efter hörande av överlantmätaren,
lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen samt hushållningssällskapet i
länet, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
I det följande torde få lämnas en redogörelse för omförmälda framställning
och däröver avgivna yttranden. Härutöver torde jag, såsom i årets
statsverksproposition (bil. 11, p. 16) förutskickats, få återkomma till frågan
om närmare regler för dispositionen av det belopp om 500 000 kronor,
som Kungl. Maj :t på min hemställan i sagda proposition föreslagit skall avsättas
under en särskild post under anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. för att disponeras till särskilda åtgärder för att intensifiera
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län.
Lantmäteristyrelsens och lantbruksstyrelsens framställning angående
rationaliseringsverksamheten i Kopparbergs län
Ämbetsverkens framställning. I lantmäteristyrelsens och lantbruksstyrelsens
i samråd med skogsstyrelsen den 25 november 1960 avgivna framställning
med förslag till åtgärder för effektivisering av jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering i Kopparbergs län har ämbetsverken inledningsvis
Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1961
3
lämnat en redogörelse för de i länet föreliggande förhållanden som är av
betydelse för rationaliseringsverksamheten ävensom för nu pågående dylik
verksamhet.
Ämbetsverken beskriver till en början produktionsför utsättningarna
för jordbruk och skogsbruk i länet och anför
därvid i sammandrag följande.
Kopparbergs län omfattar eu landareal av ca 2 800 000 ha, varav ca 98 000
ha utgöres av åkermark och ca 2 005 000 ha av skogsmark. Länet har en största
längd i norr—söder av 330 km och en största bredd i öster—väster av 175
km. I norr och nordväst finnes tämligen vidsträckta fjällområden. De mellersta
delarna av landskapet utgöres huvudsakligen av stora skogsområden, men
här finnes framförallt utefter dalälvarna en blandning mellan skog och öppen
bygd. Detta område övergår i sydväst i Bergslagsområdet, där skogen
ävenledes dominerar och där industri och bergsbruk liar gamla anor. I den
sydöstra delen av länet på slätterna omkring Dalälven finnes slutligen jordbruksbygd
av god beskaffenhet. Betingelserna för jordbruket och skogsbruket
är i hög grad växlande inom dessa olika delar av länet.
Den officiella statistiken indelar Kopparbergs län i fyra s. k. naturliga
jordbruksområden: Fjällbygden, Mellanbygden, Östra Dalarna och Bergslagen.
Indelningsmässigt brukar man även uppdela länet i storskiftesbygden
och den övriga delen av länet. Storskiftesbygden omfattar Fjällbygden, Mellanbygden
med undantag av Säfsnäs socken och av Östra Dalarna socknarna
Enviken, Svartnäs, Svärdsjö, Stora Tuna, Gustafs, Silvberg, Säter samt delar
av Sundborns, Aspeboda, Vika, Torsångs och Grangärde socknar. Inom
storskiftesbygden med undantag av sistnämnda sockendelar uppgår åkerarealen
till ca 50 200 ha och arealen skogsmark till ca 1 638 000 ha.
Fjällbygdens fyra socknar, Idre, Särna, Älvdalen och Transtrand, utgöres
av en bergs- och skogsbygd med en obetydlighet av odlad jord. Skogsbruket
är i denna bygd helt dominerande, vilket belyses av att det för varje ha
åkerjord finnes 160 ha skogsmark. Området är glest befolkat; endast 1,5
invånare per kin2 mot 6 i Mellanbygden, 25 i Östra Dalarna och 16 i Bergslagen.
Av brukningsenheterna omfattar 83 procent en areal av mellan 2—5
ha åker.
Mellanbygden är till sin struktur mindre enhetlig. Inom denna del av länet
utgör åkerarealen ca 33 800 ha. Proportionerna mellan skogsmark och åker
är här i medeltal 30 ha skogsmark för varje ha åker. Utefter Västerdalälven
ligger lågbygder av växlande storlek. I Siljansområdet finnes lågbygder
kring vattendragen och högbygder på moränjord inom silurområdet. Moränjorden
är här jämförelsevis stenfri, rätt näringsrik och av god beskaffenhet,
öslerdalälven nedanför Siljan omges av tätt befolkade bygder med relativt goda
jordar. Även brukningsenheterna inom detta område är små; ca 66 procent
av brukningsenheterna har en areal av högst 5 ha åker och ca 94 procent
har en areal av högst 10 ha åker.
Inom Östra Dalarna finnes 59 000 ha åker och skogsmarken utgör här endast
6 ha på varje ha åkerjord. I delta område finnes flera slättbygder. Tunaslätten
är en av norra Sveriges största jordbruksbygder. Den övergår åt
öster i Skedevislätten och i sydost i Hedemoraslätten. I det sydostligaste
hörnet av länet börjar det mellansvenska slättlcrområdet. I Östra Dalarna
är brukningsenheterna större än i andra delar av länet; endast 24 procent av
enheterna har mellan 2 och 5 ha åker, ea 28 procent har mellan 5 och 10 ha
och ca 48 procent har mer än 10 ha.
1 Bergslagen, som har ungefär 7 400 ha åker, finnes det viktigaste jord
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1961
bruksområdet kring sjöarna Väsman och Barken. Men även här är brukningsenheterna
små, ca 47 procent har mellan 2 och 5 ha åker och ca 31
procent mellan 5 och 10 ha.
Ämbetsverken uttalar, att även klimatet i länet visar stora skillnader och
anför härom bl. a. följande.
Sydöstra Dalarna kan sägas ha likartat klimat som områdena norr om Mälaren.
I norra Dalarna däremot är klimatet mycket hårt. Särna och Idre
är kända som kallorter, där temperaturförhållandena är fullt jämförbara
med dem i övre Norrland. Sydöstra Dalarna och även vissa områden i
Siljansbygden har låg sommarnederbörd, medan nederbörden är rätt hög
inom andra delar av mellersta Dalarna och framförallt i gränstrakterna mot
Värmland och Norge. Siljansbygden har ett ur jordbrukssynpunkt ganska
gott klimat. I Västerdalarna däremot är klimatet hårt och kännetecknas
bl. a. av tidiga och för jordbruket menliga höstfroster.
Beträffande produktionsinriktningen hos länets jordbruk gör ämbetsverken
följande uttalanden.
Klimatförhållandena medför, att jordbruken i länet i allmänhet är inriktade
på animalieproduktion. I växtodlingen dominerar därför vallodlingen
och vallarealen upptar omkring 50 procent av åkerarealen. Foderväxtodlingen
har under de senaste åren avsevärt förbättrats, bl. a. därigenom att jordbrukarna
har fått uppmärksamheten riktad på betydelsen av fullvärdiga
utsäden.
Endast i Östra Dalarna och Västerbergslagen kan höstsäd med framgång
odlas. Havreodling förekommer upp till Älvdalen i nordost och upp till
Malung i Västerdalarna. Nordgränsen för kornodlingen ligger någonstans på
linjen Lima—Älvdalen. De nya specialväxterna har inte i större utsträckning
odlats inom länet. Potatisodling har sedan gammalt förekommit i Siljansbygden
och Västerdalarna. Någon nyodling av åker förekommer praktiskt
taget inte i länet. I stället sker en ej obetydlig överföring av åkerjord
till skogsmark. Framför allt gäller detta i fråga om sådan åkerareal som är
belägen utanför de egentliga jordbruksområdena.
Sammanfattningsvis anför ämbetsverken att jordbruken i länet i allmänhet
är mycket små, om hänsyn tages endast till arealen åker. De pågående
strukturförändringarna inom landets jordbruk medför dock, liksom i landet
i övrigt, att brukningsenheternas storlek ökar. En jämförelse mellan de
två senaste jordbruksråkningarna visar enligt ämbetsverken att antalet
brukningsenheter med åkerareal överstigande 2 ha minskat från 11 904 år
1951 till 10 284 år 1956 eller med ca 14 procent. Den procentuella minskningen
är i gruppen 2—5 ha ca 15 procent, över hela länet består brukningsenheterna
regelmässigt av s. k. kombinerade jordbruk. I södra Dalarna
är det, anför ämbetsverken, jordbruken som är kombinerade med skog,
men ju längre norrut man kommer desto mera ökar skogen och skogsarbetet
i betydelse. I Västerdalarna och i norra Dalarna är jordbruket i viss mån
att betrakta som en binäring till skogsbruket. Inom dessa bygder är försäljning
av skogsprodukter, skogsarbeten och skogskörslor de förnämsta inkomstkällorna
för jordbrukarna. Över huvud taget kan enligt ämbetsverkens
uppfattning i ett län som Kopparbergs jordbrukets och skogsbrukets förhål
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 13i år 1961
5
landen inte behandlas skilda från varandra. Jordbruket behöver tillgång till
skog för att vara bärkraftigt och skogsbruket drar i sin tur fördel av att
jordbruksbygden finnes. Skogsbrukets betydelse framgår, anför ämbetsverken,
av att i det närmaste en tiondedel av hela landets samlade virkesavkastning
kommer från skogarna i länet.
Härefter lämnar ämbetsverken en översikt av fastighets- och
ä g ande rätts förhålla n de n as utveckling i länet, vari beträffande
utvecklingen i den s. k. storskiftesbygden fram till tillkomsten av
nu gällande jorddelningslag i sammandrag uttalas följande.
Utvecklingen på fastighetsindelningens område kom tidigt att i stora delar
av Kopparbergs län karakteriseras av en livlig hemmansklyvnings- och
jordstyckiiingsverksamliet, som ledde till en oerhörd ägosplittring. Till en
väsentlig del hade detta sin grund i vissa allmänt brukade olämpliga former
för arvsdelningar och upplåtelser av fast egendom. För att råda bot på missförhållandena
igångsattes i början av 1800-talet en över hela socknar sig
sträckande storskiftes- och avvittringsverksamhet som fortgick till och med
år 1894. Storskiftena genomfördes sockenvis och bekostades till relativt stor
del med allmänna medel. De vid skiftena utlagda fastigheterna motsvarade
väl dåtida krav på för jordbruk och skogsbruk lämpliga fastigheter.
Med storskiftenas genomförande avsågs att ernå sådana fastighetsförhållanden,
att utvecklingen därefter skulle kunna följa samma linjer som i
andra delar av landet. En förnyad stark ägosplittring uppstod emellertid
efter hand. Orsaken härtill torde främst få sökas i att uppdelning genom
arv och andra fång av de vid storskiftena utlagda lotterna skedde i långt
större utsträckning än eljest inom landet. En annan starkt bidragande orsak
var också att jordägarna för bestämmande av områdena för de särskilda
fastigheterna på marken i så stor utsträckning själva ombesörjde jorddelningen
att sämjedelningen var ett förhärskande delningsinstitut. Redan det
förhållandet att den långtgående klyvningen och styckningen av de vid storskiftena
bildade fastigheterna endast i mindre mån blev föremål för legala
fastighetsbildningsåtgärder vållade oreda i äganderättsförhållandena och
otrygghet i de faktiska besittningsförhållandena. Storskiftesindelningen bröts
sönder, vilket resulterade i oklara äganderättsförhållanden samt inkongruenser
mellan formell och reell äganderätt.
Rörande de överväganden i fråga om fastighetsbildning med sikte på de
särskilda förhållandena i länet, som förekom i anslutning till tillkomsten av
jorddelningslagen eller som ägt rum därefter, anföres i framställningen bl. a.
följande.
Vid det under 1920-talet bedrivna arbetet på den nu gällande jorddelningslagstiftningen
visade sig alt denna lagstiftning inte kunde i alla delar ges ett
för dalaförhållandena lämpligt innehåll. Å andra sidan hade olägenheterna av
de rådande förhållandena redan då visat sig vara så stora alt särskilda åtgärder
framstod som erforderliga. Efter en viss försöksverksamhet och med
ledning av erfarenheter från bl. a. provskiften — handlagda enligt särskilda
provisoriska stadganden — utfärdades den 17 juni 1932 lag med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (dalalagen). Eu överarbetning av dalalagen, som syftade till att bättre
samordna lagens bestämmelser med riktlinjerna för jordbrukets rationalisering,
resulterade år 1948 i vissa ändringar i lagen. Den viktigaste nyheten
6
Kungl. Maj.is proposition nr 13i år 1961
var att vid skifte enligt datalagen möjligheten öppnades att ålägga innehavarna
av små, obebyggda andelar att frånträda sin åkerjord mot likvid i
pengar, varigenom åkerjord kunde bli tillgänglig för förstärkning av ofullständiga
jordbruk inom skifteslaget. I detta sammanhang torde böra nämnas
alt lanlmäteristyrelsen efter av Kungl. Maj:t givet uppdrag år 1954 framlade
förslag till vissa ytterligare ändringar i datalagen i syfte att utvidga i
det föregående nämnd inlösningsrätt till att avse jämväl mindre andelar i
skogsmark. Slutlig ställning har ännu inte tagits till detta förslag.
Före dalalagens ikraftträdande utfördes inom storskiftesbygden vissa laga
skiften, helt enligt då gällande rikslagstiftning. Vid dessa förrättningar förekom
inte åtgärder för äganderättsutredning och sammanläggning av det
otal fastighetsdelar som i dessa trakter ofta ingår i en brukningsenhet. För
att i efterhand möjliggöra en komplettering i detta hänseende utfärdades
lag den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län. Syftet
med dessa förrättningar var att få klarhet i äganderättsförhållandena och
alt skapa en rättslig fastighetsindelning, som anslöt sig till dessa förhållanden.
Genom förrättningarna, som till större delen bekostades med allmänna medel,
förbättrades däremot ej brukningsförhållandena på marken utöver vad
som skett vid lagaskiftesförrättningarna.
Ämbetsverken uttalar, att berörda lagstiftningsåtgärder har medfört upphävande
av rådande ägosplittring inom endast en mindre del av storskiftesbygden.
Inom övriga delar av denna bygd har däremot de oefterrättliga
fastighets- och äganderättsförhållandena snarast förvärrats sedan 1920- talet genom fortgående sämjevis verkställda delningar. Nya arvfall och
oskiftade dödsbon har också tillkommit i stor omfattning. Rådande förhållanden
illustreras i framställningen av följande ur en artikel i Svensk lantmäteritidskrift
(årgång 1960 s. 533) hämtade beskrivning av ett enstaka fall.
Böl Sven Eriksson äger skog i 85 ägoskiften och hans skogsmarksinnehav
kan redan på den grunden betecknas som ganska splittrat. Nu är det emellertid
så att det inte finnes ett enda av dessa skiften som han äger ensam.
Beträffande två är det ganska väl beställt; i dessa har han bara en meddelägare.
I femton skogsskiften har han tre meddelägare och i sju är meddelägarnas
antal fyra. Men sedan blir det något besvärligare. I ett skifte har
han åtta meddelägare, i två har han tio och i två andra elva meddelägare.
Tolv meddelägare har han i tolv skiften, tretton i tretton skiften, fjorton i
sex skiften, femton i fyra skiften, sexton i ett skifte, sjutton i sex skiften,
aderton i två skiften, nitton i fyra skiften och tjuguen meddelägare i tre skiften.
I vart och ett av de fem återstående skogsskiftena slutligen har han
trettiosex meddelägare. Den omständigheten att Böl Sven bär sjutton meddelägare
i sex skogsskiften innebär inte alls att det är samma meddelägare
han har att göra med i alla sex; bara inom dessa förekommer det tre olika
meddelägarekombinationer. Totalt har Böl Sven att hålla reda på tjugofem
olika sådana ägaregrupper som han är inblandad i. Naturligtvis får man
inte heller förledas att tro alt Böl Sven äger just en tjugondedel av ett
skogsskifte där han har nitton meddelägare; det är skäligen otroligt att så
skulle vara förhållandet. Det här exemplet är inte något extremfall. Det finnes
skifteslag som är värre sönderplottrade, även om det måhända kan tyckas att
uppdelningen gått tillräckligt långt för Böl Sven när han har sjutton meddelägare
i ett skogsskifte på 1 400 kvadratmeter eller när fjorton skall dela
på avkastningen från två skiften om sammanlagt 1 700 kvadratmeter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år WC>1
7
Ämbetsverken framhåller även, att det snart efter verkställandet av förut
berörda skiften visade sig att de uppnådda förbättringarna höll på att omintetgöras
därigenom att nya privata jorddelningar företogs inom de nyskiftade
områdena. För att motverka denna form av privat jorddelning utfärdades
efter förslag av lantmäteristyrelsen år 1952 lag innebärande att
sämjedelning av jord, som varit föremål för viss förrättning enligt den jordrättsliga
särlagstiftningen för Kopparbergs län, frånkännes rättsverkan.
I de delar av länet som inte ingår i storskiftesbygden är enligt ämbetsverken
fastighets- och äganderättsförhållandena i stort sett likartade med de
som råder i landet i övrigt och särskilt inom angränsande län. Ehuru sålunda
här inte råder sådana extrema förhållanden som inom storskiftesbygden, uttalar
ämbetsverken att fastighetsindelningen och i viss mån även äganderättsförhållandena
också i dessa delar av länet inte i allo är sådana att förhållandena
medger utövandet av rationellt jord- och skogsbruk.
I framställningen redovisas vidare den pågående rationaliserings
verks a mheten i fråga om jordbruket och skogsbruket
i Kopparbergs län. Ämbetsverken uttalar härom inledningsvis
att såväl lantmäteriet som lantbruksorganisationen strävat efter att, inom
ramen för tillgängliga personella och materiella resurser samt så långt gällande
lagstiftning medgivit, åstadkomma en omfattande rationaliseringsverksamhet
i länet. Även skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet
har i betydande omfattning inriktat sin verksamhet på åtgärder i samma
syfte.
Beträffande fastighetsregleringsverksamheten i länet, som är av stor omfattning
och främst koncentrerad till storskiftesbygden, anför ämbetsverken
i sammandrag följande.
Av de 2 300 000 ha i landareal, som storskiftesbygden omfattar, har bortåt
en tiondel eller omkring 200 000 ha underkastats laga skiften enligt dalalagen.
Sådana skiften om sammanlagt 30 000 ä 35 000 ha har avslutats och
fastställts, medan av de återstående, som omfattar ungefär 170 000 ha och
berör något över 5 000 sakägare, ett par beräknas komma att avslutas inom
ett år och flertalet inom den närmaste femårsperioden. De brukningsenheter,
som ingått i laga skiftena, utgöres till övervägande del av småbruk.
Med hänsyn härtill har det ansetts synnerligen angeläget att i samband med
fastighetsregleringarna få till stånd storleksrationaliseringar. Genom de i det
föregående nämnda reglerna om inlösen i datalagen och genom den aktiva
inköpsverksamhet, som lantbruksnämnden bedriver, har kunnat erhållas
viss rationaliseringsreserv. Genom nära samarbete mellan förrättningsmännen
och lantbruksnämnden har inköpsverksamheten i möjligaste mån koncentrerats
till de fastighetsregleringsobjekt, där det från jordägarnas sida
framställes önskemål om tillskottsjord. Lantbruksnämnden har härutöver
ombesörjt viss förmedlingsverksamhet av jord inom skifteslagen. Vid faslighetsregleringarna
ägnas markanvändningsfrågorna stor uppmärksamhet. Sålunda
betraktas vid värderingarna sämre jordbruksjord såsom skogsmark i
betydande omfattning.
I samband med fastighetsregleringarna sker även betydande investeringar
i tekniska anläggningar in. in. Till åtgärder såsom vägbyggnad i inägor
och skog, utflyttningar, invallningar, o. d. har utgått och utgår statsbidrag
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1961
i betydande omfattning. Sammanlagt har sedan 1948 till sådana åtgärder beviljats
statsbidrag med ca 2 500 000 kr. Även andra rationaliseringsåtgärder
av inre rationaliseringskaraktär samt skogsvårdsåtgärder verkställes i
anslutning till fastighetsregleringarna.
Ämbetsverken uttalar i detta sammanhang att det är uppenbart, att de
åtgärder som sker genom och i anslutning till nämnda genomgripande fastighetsregleringar
— uppordnande av de kaotiska äganderättsförhållandena,
upphävande av den privaträttsliga ägoblandningen mellan byarna, viss storleksrationalisering,
välgörande bortstädning av en mängd småfastigheter,
en ändamålsenlig utformning av ägoskiften, utbyggnad av rationella tekniska
anläggningar, åtgärder av inre rationaliseringskaraktär, uppgörande av
åtgärdsförslag beträffande framtida skogsskötsel för bondeskogsbruket
m. m. — i hög grad förbättrar förutsättningarna för bedrivande av ett rationellt
jordbruk och skogsbruk. En undersökning, som verkställts rörande
den ekonomiska effekten av vissa provskiften utvisar också att innevånarna
i de skiftade byarna genomsnittligt erhållit en avsevärd årlig inkomstförbättring
i jämförelse med innevånarna i ej omskiftade byar inom berört område.
Härtill kommer att enligt ämbetsverken inom de trakter där regleringarna
nu pågår skogsbruket är det dominerande näringsfånget och att det
är omarronderingen i skogsmarken som ger de verkligt stora vinsterna.
Rörande fastighetsregleringsverksamheten i andra delar av länet än i
storskiftesbygden anför ämbetsverken bl. a. följande.
Även utanför storskiftesbygden pågår i viss utsträckning genomgripande
fastighetsregleringar av typen laga skifte, särskilt i södra länsdelen. Förutom
omarrondering sker vid dessa regleringar betydande storleksrationaliseringar.
Sålunda har vid en nyligen avslutad fastighetsreglering på en by omfattande
ca 1 150 ha, varav ca 600 ha åker, arealen åker i medeltal per brukningsenhet
ökats från ca 15 ha till 25 ha. Vidare sker en betydande successiv
rationalisering. Lantbruksnämnden har sålunda under senare år inköpt
jordbruksmark och skogsmark för i genomsnitt drygt 1 200 000 kr. för år samt
därutöver lämnat ekonomiskt stöd till förvärv av tillskottsjord, arronderingsåtgärder
m. m.
Inom Kopparbergs län pågår härjämte en betydande fastighetsregleringsverksamhet
avseende skogliga arronderingsbgten. I framställningen göres
bl. a. följande uttalanden rörande denna verksamhet.
De skogliga arronderingsbytena inleddes efter initiativ från några av
skogsbolagen i länet i början av 1959 och hittills har byten omfattande en
areal av ca 16 000 ha avslutats. Huvudparten av denna areal är belägen i
de västra delarna av länet och är fördelad på ungefär 800 skiften. Bytena
har medfört en väsentlig reducering av antalet skiften och en koncentration
av innehaven. Under innevarande år fortsättes arronderingsbytena i norra
delarna av länet och f. n. är byten, omfattande ca 40 000 ha under genomförande.
Vid dessa senast nämnda byten beröres även domänverket samt
besparingsskogar och vissa andra för jordägarna gemensamma enheter inom
socknarna. Avsikten är att bytesverksamheten inom det större skogsbruket
sedan skall fullföljas för länet i omgångar med årligen minst 15 000—
20 000 ha.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 13''r år 1961
En bytesetapp, som avser regleringar mellan det större och mindre skogsbruket,
har påbörjats i Svärdsjö och Envikens socknar. F. n. är två projekt,
som sammanlagt berör ungefär 2 000 ha under handläggning.
På senare tid bär också avsevärda projekt avseende byten enligt kompensationsprincipen
igångsatts, genom vilka förutvarande bolagsmark blir disponibel
för arronderingsförbättring och komplettering av jordbruk med
skogsmark.
En annan rationaliseringsåtgärd, som har stor omfattning i Kopparbergs
län, är enligt ämbetsverken planering och utbyggnad av erforderligt
skogsbilvägnät. Härom anföres i framställningen i sammandrag följande.
Behovet av ytterligare skogsbilvägar bedömdes vid en av skogsvårdsstyrelsen
1956 utförd inventering till ca 3 500 km varav ca 40 procent eller
1 400 km uppskattades falla på privata skogar (bolagssltogar undantagna).
Under de senaste åren har utbyggnadstakten beträffande skogsbilvägar, till
vilka statsbidrag utgår, hållit sig i stort sett konstant kring 100—120 km
per år. Statsbidragsgivningen har väsentlig betydelse för arbetet med planläggningen
och lokaliseringen av skogsbilvägarna, främst därigenom att
man här har ett medel att leda och styra utbyggandet av ett rätt lokaliserat
och ändamålsenligt utformat skogsbilvägnät. Då planeringen lämpligast sker
i samband med verkställandet av förrättningar enligt lagen om enskilda vägar,
har ett nära samarbete inletts mellan skogsvårdsstyrelsen och lantmäteriet
i dessa frågor. Samarbetet innebär bl. a. att vägplanering utföres gemensamt
av skogsvårdsstyrelsen och lantmäteriet inom de flesta områden,
där byggande av skogsbilväg aktualiseras genom statsbidragsansökan. Vid
planläggningen av större skogsbilvägnät omfattar samarbetet även lantbruksnämnden,
vägförvaltningen och skogsbrukets transportutredning. På
senaste tid har planering ägt rum för tre skogstrakter med en produktiv
skogsmarksareal varierande mellan 6 200 och 8 200 ha och en sammanlagd
projekterad väglängd av 91 km.
I förevarande sammanhang nämner ämbetsverken slutligen den verksamhet
med upprättande av skog sbruks planer, som bedrives i länet, och uttalar
härom bl. a. följande.
Denna verksamhet är av betydelse som fullföljdsåtgärd till fastighelsregleringsverksamheten.
De nybildade ägolotterna i skogsmarken kommer nämligen
att bestå av ett konglomerat av äldre fastigheter och delar därav med
mycket varierande skogstillstånd. För att få hithörande problem klarlagda
har under de senare åren i samarbete mellan lantmäteriet och skogsvårdsstyrelsen
inletts en omfattande försöksverksamhet. Under 1959 slutfördes
beträffande ett försöksområde det omfattande skogliga inventeringsarbete
som erfordras för bestämmande av skogslikvider vid fastighetsreglering. Det
har visat sig att intresset för skogsbruksplaner varit mycket stort inom
försöksområdet och från ägarna av ungefär två tredjedelar av den skogsmark,
som tillhör det mindre, enskilda skogsbruket, har inkommit anmälningar
om att få planer upprättade. Totalkostnaden för upprättande av skogsbruksplaner
av ifrågavarande slag i samband med de större fastighetsregleringar,
som förekommer inom storskiftesbygden, kan beräknas uppgå till ca
två kronor per ha produktiv skogsmark.
Upprättande av skogsbruksplaner till bondeskogsbruket i övrigt i länet
ombesörjes till betydande del av skogsvårdsstyrelsen. Denna verksamhet omfattar
3 000—4 000 ha årligen. För att stimulera planläggningsverksamlieten
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 13i år 1961
har för åren 1959—1960 av konjunkturutjämningsmedel anslagits sammanlagt
40 000 kr. Bidrag ur dessa medel utgår med högst 200 kr. per plan, dock
aldrig med mer än 50 procent av plankostnaden.
I berörda sammanhang anför ämbetsverken att för rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och skogsbrukets områden i länet har avdelats betydande
personella och materiella resurser. För fastighetsregleringsverksamheten
inom storskiftesbygden finnes sju specialorganisationer inom lanlmäteriet,
vid vilka tjänstgör tillhopa 16 lantmätare, 20 mätningstekniker och
ett stort antal annan biträdespersonal. För de skogliga arronderingsbytena,
för skogsbilvägplaneringen ävensom för fastighetsregleringar utanför storskiftesbygden
finnes ytterligare två specialorganisationer, vid vilka tjänstgör,
förutom kontorsbiträdespersonal, tre lantmätare och fyra mätningstekniker.
Lantbruksnämnden har sin personal, som uppgår till ett tiotal befattningshavare
jämte kontorspersonal, avdelad för yttre och inre rationalisering
med tyngdpunkt på den yttre rationaliseringen. Även skogsvårdsstyrelsen
och hushållningssällskapet har ett betydande antal befattningshavare
direkt eller indirekt engagerade i rationaliseringsarbete i länet.
I ett andra avsnitt av framställningen redovisas vissa riktlinjer
för den framtida rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets och skogsbrukets områden i Kopparbergs
1 ä n, som enligt ämbetsverkens mening bör gälla. Inledningsvis gör härvid
ämbetsverken följande allmänna uttalanden angående behovet av rationaliseringsåtgärder
i länet.
De naturliga förutsättningarna för bedrivande av jordbruk är goda främst
inom länets mellersta och södra delar. Skogsmarken har hög avkastningsförmåga
och producerar årligen räknat efter fastighetstaxeringsbonitet över
5 000 000 fms virke. Inom stora delar av länet är emellertid möjligheterna
att på ett ur jordbruksekonomiskt och skogsekonomiskt tillfredsställande
sätt utnyttja markens naturliga produktionsförmåga mindre goda. Detta beror
på att jordbruksjorden är uppdelad på i allmänhet mycket små brukningsenlieter,
vilkas arrondering dessutom är synnerligen otillfredsställande.
Skogsmarken är också i mycket stor omfattning söndersplittrad i skiften
med obetydlig areal och med en utformning, som förhindrar såväl användningen
av lämpliga skogsbruksmetoder som verkställandet av skogsvårdande
åtgärder. Till det nu sagda kommer att de kaotiska äganderättsförhållandena
inom stora och betydelsefulla delar av länet försvårar överlåtelser
o. d. i fråga om fast egendom och dess utnyttjande såsom underlag för kreditgivning.
Ämbetsverken uttalar, att till följd av här berörda förhållanden blir det
ekonomiska resultatet av jordbruket och skogsbruket dåligt trots de i många
fall goda naturliga förutsättningarna. Detta måste med hänsyn inte blott
till berörd bygd utan även ur allmän samhällsekonomisk synpunkt betecknas
såsom otillfredsställande. De nyss angivna förhållandena föreligger enligt
ämbetsverken främst inom storskiftesbygden, men behovet av rationaliseringsåtgärder
är även framträdande inom andra delar av länet. Den to
Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1961
11
lala omfattningen av behovet av yttre rationalisering inom länet belyses av
att enligt en av iantmäteristyrelsen 1957 verkställd inventering av fastighetsregleringsbehovet
inom Kopparbergs län inte mindre än ca 1 365 000 ha fördelad
på ungefärligen 25 000 äganderättsiiga enheter bör underkastas sådana
åtgärder. Enligt samma undersökning är fastighetsregleringsbehovet
trängande för ca 1 200 000 ha av nyssnämnda areal. Det torde kunna antagas,
anför ämbetsverken, att behovet av inre rationalisering, driftsrationalisering
och skogliga upprustningsåtgärder av skilda slag är mycket framträdande
såväl inom nyssnämnda områden som inom andra delar av länet.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts anser ämbetsverken, att betingelserna
för rationaliseringsverksamheten i Kopparbergs län är så skiljaktiga
från förhållandena i nämnda hänseende i landet i övrigt att särskilda åtgärder
är påkallade i syfte att åstadkomma förutsättningar för bedrivande av
rationellt jordbruk och skogsbruk i de delar av länet där möjligheterna härtill
f. n. är små på grund av strukturförhållandena. Även med hänsyn till att
den saneringsetapp, som utgöres av de pågående laga skiftena, är i sitt slutskede
är enligt ämbetsverkens mening tiden nu inne att ompröva riktlinjerna
för det fortsatta rationaliseringsarbetet i länet.
I detta sammanhang erinrar ämbetsverken om att de föreliggande särskilda
problemen beträffande rationaliseringsverksamheten i Kopparbergs
län under de senaste åren har uppmärksammats i skilda sammanhang. Härvid
uttalas att det av 1960 års riksdag fattade beslutet om upprättande av
ekonomisk karta för länet kommer att väsentligt underlätta bedrivandet av
rationaliseringsverksamheten där. Vidare understrykes, att de av ämbetsverken
i gemensam framställning den 20 januari 1960 framlagda förslagen
rörande bl. a. viss ändring i uppsiktslagen ävensom det framlagda utredningsförslaget
rörande de s. k. myrslogarna snarast bör genomföras. Förslagen
är dock inte, anför ämbetsverken, av sådan karaktär att enbart härigenom
redan existerande olägenheter kan avhjälpas, utan torde närmast
få betraktas såsom ett hjälpmedel i strävandena att sanera fastighets- och
äganderättsförhållandena.
När det gäller att finna vägar för det fortsatta rationaliseringsarbetet beträffande
storskiftesbygden träder enligt ämbetsverken frågan huru de kaotiska
äganderättsförhållandena skall kunna uppordnas i förgrunden. Uppordning
av dessa förhållanden utgör nämligen, anför ämbetsverken, en
primär förutsättning för rationalisering av jordbruket och skogsbruket inom
sagda del av länet. Hitintills har möjligheter att på ett rationellt sätt angripa
äganderättsförhållandena i syfte att uppordna desamma endast förelegat vid
verkställande av laga skiften enligt dalalagen. Delta har enligt ämbetsverken
medfört alt det egentliga fastighetsregleringsarbetet tidsmässigt starkt
belastats, eftersom verkställandet av äganderättsutredning m. m. har tagit
lång tid i anspråk.
Uppordnandet av äganderättsförhållandena inom ett område medför givetvis
i och för sig inte någon förbättring av fastighetsstrukturen. Jämväl
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1961
en sanering av fastighelsförhållandena anser därför ämbetsverken vara nödvändig.
Rörande de frågor som vid en sådan sanering måste särskilt uppmärksammas
uttalas bl. a. följande.
Vid saneringen bör såväl genomgripande omarrondering som eu omfattande
storleksrationalisering ske. Sådan strukturrationalisering förutsätter
att eu rationaliseringsreserv av betydande storlek finnes disponibel. I detta
syfte erfordras stora insatser beträffande jordförmedling och jordanskaffning
från ralionaliseringsorganens sida. Ett annat spörsmål är frågan om
den framtida markanvändningen. Inom vissa trakter av slorskiftesbygden
synes det nämligen vara lämpligt att sämre jordbruksjord i betydande utsträckning
överföres till skogsmark. Erforderligheten härav framgår av den
i dessa trakter framträdande tendensen att brukningen av åkerjorden nedlägges,
varigenom förekomsten av vanhävdad jordbruksjord blivit stor. Utvecklingen
har också gått i riktning mot ett ökat överförande av jordbruksjord
till mark för bebyggelseändamål. Då fråga är om goda jordbruksjordar,
måste i dylika överföringsfrågor en avvägning ske mellan de skilda
intressena.
Fastighetsregleringsåtgärderna bör enligt ämbetsverken i erforderlig utsträckning
kombineras med åtgärder av inrerationaliserings- och driftsrationaliseringskaraktär
vad gäller jordbruket och skogliga upprustningsåtgärder
i fråga om skogsbruket. I framställningen anlägges bl. a. följande
synpunkter på dessa rationaliseringsåtgärder.
På ett tidigt stadium i fastighetsregleringarna bör ingående överväganden
göras beträffande möjliga framtida produktionsgrenar inom växtodling och
djurproduktion. Vad gäller åtgärder för inre rationalisering måste beaktas
att de fastigheter, som utgår ur fastighetsregleringsprocessen, för att vara
lämpliga kräver byggnader och tekniska anläggningar som är anpassade till
den avsedda produktionsinriktningen. Behovet av en upprustning i dessa
hänseenden kan förutsättas vara stort, eftersom nuvarande brukningsenheter
torde komma att undergå stora förändringar vid fastighetsregleringarna.
Härtill kommer att det med hänsyn till angelägenheten av att de ur regleringarna
utgående fastigheterna snart nog medger helt rationell drift är erforderligt
att åtgärderna för inre rationalisering samordnas med fastighetsregleringarna.
Samtidigt som fastighetsbeståndet och de tekniska anläggningarna
omskapas måste driftsformerna anpassas till de nya förutsättningarna.
Allmänt torde rörande dessa frågor kunna sägas att även om jordbruket
i förevarande områden med hänsyn till klimat och övriga förhållanden
främst måste vara inriktat på nötkreatursskötsel torde förutsättningarna
för en differentiering av växtodlingen böra uppmärksammas. Möjligheterna
att åstadkomma en förbättrad lönsamhet genom bl. a. odling av nya
foderväxter eller potatis synes nämligen endast delvis ha utnyttjats. En intensifierad
upplysnings- och rådgivningsverksamhet i frågor av här berörd
art bör lämpligen ske inom fastighetsområdena.
I fråga om de skogliga upprustningsåtgärder som bör ske i anslutning till
fastighetsregleringarna uppehåller sig ämbetsverken särskilt vid behovet av
skogsbruksplaner och anför härom bl. a. följande.
På grund av den rådande ägosplittringen kan de vid fastighetsregleringarna
utlagda ägololterna i skogsmarken komma att bestå av ett konglomerat
av äldre fastigheter och fastighetsdelar med mycket varierande skogstillstånd.
Såsom en fullföljdsåtgärd till fastighetsregleringarna bör därför skogs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1961
13
bruksplaner upprättas för de nybildade fastigheterna. Härigenom får markägaren
handledning rörande den hushållning med skogskapital och vård
av skogsmarker, som erfordras för att de skogliga fördelarna av fastighetsregleringen
helt skall kunna utnyttjas. På grund av det sagda får det anses
vara angeläget att försöksverksamheten beträffande upprättande av skogsbruksplaner
leder till att dylika planer kommer att upprättas såsom en normal
fullföljdsåtgärd till samtliga regleringar.
Bland andra skogliga upprustningsåtgärder, som bör utföras i anslutning
till fastighetsregleringarna, nämner ämbetsverken särskilt utförande av
skogsplantering o. d. på mark, som vid regleringarna bedömts böra överföras
till skogsmark.
Inom vissa delar av länet utanför storskiftesbygden, främst de norra samt
de östra och västra gränstrakterna, föreligger enligt ämbetsverken möjligheter
att med annat tillvägagångssätt än genomgripande fastighetsregleringar i
ett sammanhang nå ett förbättrat produktionsunderlag. Detta gäller särskilt
skogsbruket, där det har visat sig att de nyligen påbörjade skogliga arronderingsbytena
leder fram till betydande arronderingsvinster. I den verksamhet,
som i detta hänseende hittills ägt rum och som bygger på erfarenheter
från tidigare utförda byten i Norrland, har man, uttalar ämbetsverken, nått
fram till en metodik som är väl lämpad för byten berörande storskogsbruket.
Möjligheter synes föreligga att fortsätta denna verksamhet. Med tillvaratagande
av dessa erfarenheter synes även förutsättningar finnas att utforma
lämpliga metoder i syfte att, såsom redan påbörjats, utvidga verksamheten
till att avse byten mellan storskogsbruket och bondeskogsbruket. De
speciella problem som möter härvidlag är ännu endast delvis lösta. Ämbetsverken
avser emellertid att inom den närmaste tiden gemensamt taga dessa
problem under övervägande samt uttalar, att det finnes grundad anledning
antaga alt verksamheten av rationaliseringsorganen i samverkan skall kunna
ges ökad omfattning. Likaså utgår ämbetsverken från, att bytesverksamhet
av denna art jämväl kommer att utsträckas till att omfatta enbart fastigheter
inom bondeskogsbruket. I anslutning härtill framhålles, att det också
bör uppmärksammas i vilken utsträckning det är möjligt att genom skogsägaresamverkan
över fastighetsgränserna undanröja de olägenheter som dålig
arrondering och fastigheternas ringa storleksordning för med sig för bondeskogsbruket.
Förutsättningarna för sådan samverkan torde öka efter i det
föregående nämnda byten eller fastighetsregleringar.
I nära anslutning till övriga åtgärder, som vidtages för att komma tillrätta
med arronderingsförhållandena i skogsmarken, bör enligt ämbetsverken
den påbörjade verksamheten med planläggning inom större områden av
rationellt utformat skogsbilvägnät fortsättas och intensifieras. På grund av
de betydande investeringar, som är erforderliga för byggandet av skogsbilvägar
inom länet, är det anför ämbetsverken, av framträdande angelägenhet
att del tillses att vägarnas lokalisering blir den lämpligaste.
Ämbetsverken övergår härefter till frågan huru det fortsatta rationaliseringsarbetet
i länet organisatoriskt bör bedrivas. Härvid framhålles till en
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1961
början, att vid rationaliseringsarbetet erforderliga åtgärder måste varieras beroende
på förhållandena inom skilda delar av länet. Mot bakgrunden av det
föreliggande behovet av rationaliseringsåtgärder är det, anför ämbetsverken,
också uppenbart att tillgängliga resurser för rationaliseringsarbetet och
därmed sammanhängande upprustningsåtgärder inte kommer att vara tillräckliga
för att alla områden, där behov av rationaliseringsåtgärder föreligger,
skall kunna angripas samtidigt. För att rationaliseringsarbetet inom
rimlig tid inom vissa områden skall ge påtagliga resultat är det nödvändigt
att de tillgängliga resurserna koncentreras. Rationaliseringsarbetet bör med
hänsyn till det sagda enligt ämbetsverken i första hand inriktas på områden,
där under behörigt hänsynstagande till de skilda trakternas naturliga produktionsförutsättningar
och andra lokala förhållanden den största effekten
ur ekonomiska och samhälleliga synpunkter är att vänta. Vid det val av
rationaliseringsområden, som sålunda bör ske, blir jordägarnas inställning
till rationaliseringsarbetet av avgörande betydelse. Som en förutsättning för
vidtagande av rationaliseringsåtgärder inom ett område bör därför gälla att
ett positivt intresse härför allmänt visas från berörda aktiva brukares sida.
Eu förstahandsåtgärd vid den fortsatta rationaliseringsverksamheten i länet
bör enligt ämbetsverken vara verkställandet av inventeringar och bedömanden
av översiktligt slag i syfte att anskaffa underlag för utväljande av
lämpliga rationaliseringsobjekt och för fastställande av turordningen dem
emellan och huru rationaliseringsarbetet inom desamma i stort skall uppläggas.
Även frågan på vilket sätt samordning av rationaliseringsorganens
samlade resurser skall ske i nyssnämnda arbete måste övervägas. Visst material
till ledning för avgöranden i nu berörda frågor finnes redan utarbetat.
Sålunda föreligger en för Gagnefs socken verkställd utredning rörande förutsättningar
och framtida målsättningar för jordbruk och bondeskogsbruk
inom socknen. Den länsutredning, som nyligen igångsatts på initiativ av
länsstyrelsen och där jord- och skogsbruksfrågorna avses att få en framträdande
plats, kommer utan tvekan att ge ett betydelsefullt material för nyss
berörda ställningstaganden.
Med hänsyn till karaktären av rationaliseringsverksamheten i länet anser
ämbetsverken, att riktlinjer för nyss angivna bedömanden rörande rationaliseringsarbetet
lämpligen bör behandlas vid sådana överläggningar inom
länsrådens ram vartill landshövdingen enligt beslut av 1959 års riksdag bör
sammankalla överlantmätaren, lantbruksdirektören, länsjägmästaren och
hushållningssällskapets sekreterare. Ämbetsverken förutsätter, att det vid
dessa överläggningar även skall vara möjligt att bereda företrädare för berörda
kommuner och för sammanslutningar av jordägare och skogsägare
tillfälle att framföra synpunkter i dessa frågor.
Då det gäller det närmare bedrivandet av de ifrågavarande förberedande
arbetena erinrar ämbetsverken om att 1960 års riksdag i syfte att nå en
effeklivisering av verksamheten beslutat om ändrad organisation för lantmäteriet
och lantbruksorganisationen och anför i sammanhanget bl. a. följande.
15
Kungi. Maj. ts proposition nr 134 år 1901
Genom organisationsändringarna har avsetts att överlantmätare och lantbruksdirektör
skall ha ökade möjligheter att ägna sig åt planering av verksamheten
i stort. Skyldighet bär sålunda ålagts överlantmätaren att ta initiativ
till sådana planeringsåtgärder, som bör föregå större fastighetsregleringsprojekt.
Inom lantinäteriet har vidare inrättats specialorganisationer,
som sorterar direkt under överlantmätaren, för bl. a. arbetsuppgifter av förevarande
slag. För att lantbruksdirektören i större utsträckning skall kunna
ägna sig åt intensifierade rationaliseringsinsatser har vid lantbruksnämnderna
inrättats särskilda befattningar för den direkta ledningen av nämndens
uppgifter i fråga om den yttre rationaliseringen. Angeläget "är vidare att i arbetet
med de översiktliga bedömandena samverkan sker med skogsvårdsstvrelsen
och hushållningssällskapet.
I detta sammanhang framhåller ämbetsverken, att en intensifierad upplysnings-
och rådgivningsverksamhet är en viktig förutsättning för en effektivisering
av strukturrationaliseringen och i samband därmed för rationaliseringen
av jordbruket och skogsbruket i länet över huvud taget. Denna verksamhet
är enligt ämbetsverkens mening av stor betydelse inte minst då
målsättningen för de olika rationaliseringsprojekten skall uppdragas och
när planer för fastighetsregleringarna och därmed sammanhängande investeringar
samt driftsomläggningar in. m. utformas. Upplysnings- och rådgivningsverksamheten
bör sålunda förberedas på ett tidigt stadium så att berörda
brukares intresse och medverkan kan påräknas redan vid de inledande
arbetena i fråga om rationaliseringsprojekten.
Rörande genomförandet av rationaliseringsarbetet i de utvalda objekten
anför ämbetsverken bl. a. följande.
Sedan inom länsrådets ram lämpliga rationaliseringsprojekt utvalts och
riktlinjer i stort uppdragits för rationaliseringsarbetet inom desamma bör
genomförandet ske så snabbt förhållandena medger. I detta syfte bör till
de utvalda projekten i möjligaste mån koncentreras en inte oväsentlig del
av rationaliseringsorganens samlade resurser i såväl personellt som materiellt
avseende. De arbetsuppgifter, som normalt torde komma att behöva
utföras vid arbetet med rationaliseringsprojekten, är uppordning av äganderättsförhållandena,
anskaffning av rationaliseringsreserv, verkställandet av
fastighetsreglering och i anslutning därtill vidtagande av inrerationaliserings-
och driftsrationaliseringsåtgärder ävensom av skogliga upprustningsåtgärder.
Det måste i detta sammanhang understrykas angelägenheten av
att redan på ett förberedande stadium i arbetet det avsedda resultatet härav
konkret åskådliggöres för berörda markägare genom att den nya fastighetsindelningen
preliminärt redovisas för dem. Av synnerlig vikt är att
planeringen sker i intimt samarbete mellan rationaliseringsorganens specialister
på jordbrukets och skogsbrukets områden. Gemensam planläggning och
väl samordnade förberedelser bör kunna förenkla genomförandet och nedbringa
tiden för fastighetsregleringarna. I anslutning till det sagda anser sig
ämbetsverken vidare böra framhålla angelägenheten av alt efter det nyss
nämnda rationaliseringsarbeten genomförts brukarna har tillgång till sakkunniga
rådgivare när driften skall organiseras vid de nya brukningsenheterna.
I detta sammanhang framhåller ämbetsverken att metodikfrågorna vid fastighetsregleringar
sedan några år ägnas stort utrymme vid det av lantmä
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1961
teristyrelsen bedrivna arbetet för rationalisering av lantmäteriverksamheten.
Såvitt nu kan bedömas finnes genom ett utvidgat användande av moderna
tekniska hjälpmedel, t. ex. databehandlingsmaskiner, och genom metodikförenklingar
möjligheter till en viss ytterligare arbetsrationalisering och därmed
även ett snabbare genomförande av fastighetsregleringar av den art
som erfordras i vissa delar av Kopparbergs län.
Med hänsyn till att behovet av rationaliseringsåtgärder inom Kopparbergs
län är mycket stort, understryker ämbetsverken angelägenheten av att högst
betydande personella och materiella resurser kan insättas i rationaliseringsarbetet.
1 fråga om möjligheterna härtill anföres i framställningen bl. a. följande.
Vad gäller lantmäteritekniskt utbildad personal är möjligheterna att under
de närmare åren tillföra länet ytterligare sådan personal starkt begränsade
med hänsyn till rekryteringsläget och till arbetsläget inom lantmäteriorganisationen
i andra delar av landet. Ej heller torde inom ramen för nuvarande
personalstater de andra rationaliseringsorganen kunna tillföras
nämnvärda förstärkningar med personal, som är speciellt inriktad på nu
ifrågavarande rationaliseringsverksamhet. Erfarenheterna från det hittills
bedrivna rationaliseringsarbetet i länet visar emellertid, att goda möjligheter
föreligger att i vissa delar av verksamheten utnyttja även personal som
inte är specialutbildad för densamma. Sålunda torde, såsom lantmäteristyrelsen
tidigare framhållit, juridiskt utbildad personal med fördel kunna
medverka i arbetet med äganderättsutredningar. Det är därför angeläget
att möjligheter finnes att antingen anlita i domstolsväsendet anställda jurister
eller att anställa andra jurister direkt vid rationaliseringsverksamheten.
För de skogliga värderingar, som utgör ett arbetskrävande moment i fasiighetsregleringsverksamheten
i länet, är personer med skogsmästarutbildning
väl lämpade". Tillgängligt antal sådana tjänstemän inom rationaliseringsorganen
torde dock inte förslå för arbetet utan flera bör kunna anställas.
Även för det i det föregående berörda framträdande behovet av en intensifierad
rådgivnings- och upplysningsverksamhet, som inte kan medhinnas i
erforderlig omfattning av rationaliseringsorganens ordinarie personal, måste
kunna anställas särskild personal. Angeläget är slutligen att möjligheter
föreligger att anskaffa sådan utrustning, som är speciellt lämpad för rationaliseringsverksamheten
i länet. Att så kan ske är särskilt önskvärt i fråga
om tekniska hjälpmedel som erfordras för att iordningställa arbetsmaterial
som skall behandlas enligt moderna databehandlingsmetoder.
Det angivna behovet av särskild personal och i viss omfattning även av
utrustning för rationaliseringsverksamheten i Kopparbergs län kan enligt
ämbetsverken inte utan allvarliga olägenheter för verksamhet i andra landsdelar
tillgodoses inom ramen för de anslagsmedel som står till rationaliseringsorganens
förfogande. Mot bakgrunden av det framträdande behovet av
en intensifiering av rationaliseringsverksamheten i länet är det således, anför
ämbetsverken, oundgängligen erforderligt att särskilda medel anvisas
för verksamheten. Enligt ämbetsverkens beräkningar erfordras under det
första året en medelsanvisning av 300 000 kr. Detta belopp är enligt ämbetsverken
i förhållande till omfattningen av rationaliseringsarbetet att
betrakta som ett minimum.
Kungl. Maj. ts proposition nr 13k år 1961
17
Slutligen har ämbetsverken i framställningen behandlat frågan om det
statliga stödet till rationaliseringsåtgärderna i länet. Enligt ämbetsverken
torde resultaten av rationaliseringsverksamheten i länet i hög grad bli beroende
av att möjligheter föreligger att i tillräcklig omfattning lämna
statligt stöd till de rationaliseringskostnader, som faller på jordägarna.
Såvitt ämbetsverken nu kan förutse torde dock i allmänhet de stödmöjligheter,
som föreligger enligt rationaliseringskungörelsen, vara tillfyllest särskilt
som ifrågakommande stödberättigade inre rationaliseringsåtgärder
genom att de verkställes i anslutning till fastighetsregleringar kan stödjas
till större del än vad som eljest är fallet. Möjligt är dock att för den genomgripande
upprustning av ekonomibyggnaderna, som erfordras vid ändrad
driftsinriktning i samband med långtgående storleksrationalisering, det
kan visa sig erforderligt med särskilda stödåtgärder. Ämbetsverken är
emellertid i förevarande sammanhang inte beredda att framlägga förslag i
denna fråga, enär ytterligare överväganden först bör ske. Vad sedan gäller
det på lantinäteriväsendet ankommande rationaliseringsarbetet torde få förutsättas
att med hänsyn till det samhälleliga intresset av att äganderättsförhållandena
uppklaras i länet enligt lantmäteritaxan normalt utgående ersättning
för arbetet i sagda del av lantmäteristyrelsen skall kunna helt eller
delvis nedsättas. Däremot bör, såsom ock 1960 års riksdag beslutat, ersättning
enligt för landet i övrigt gällande normer utgå för det egentliga fastighetsregleringsarbetet.
Rörande det statliga stödet till skogliga upprustningsåtgärder i sammanhanget
anför ämbetsverken, att de stödmöjligheter, som föreligger enligt
gällande skogliga bidragsförfattningar, i stort sett torde vara tillräckliga.
Ett undantag anses dock bestämmelserna rörande bidrag till upprättande av
skogsbruksplaner vara. Ämbetsverken, som föreslår att bidrag till kostnaderna
för dylika planer i anslutning till fastighetsreglering skall kunna utgå
med högst 50 procent, anför i denna fråga bl. a. följande.
Enligt gällande regler utgår bidrag till upprättande av skogsbruksplaner
enbart i samband med stöd till annan åtgärd, såsom återväxtåtgärd, skogsvägbyggnad
in. m. och på så sätt, alt plankostnaderna inräknas i kostnaden
för åtgärden i fråga. Bidrag till de skogsbruksplaner, som försöksvis upprättats
i anslutning till pågående fastighetsregleringar i länet, har utgått ur länets
konjunkturutjämningsfond för det enskilda skogsbruket. Det är ovisst
huru länge denna utväg kommer att stå till buds. Såsom förut anförts är det
av framträdande betydelse att såsom en fullföljdsåtgärd till fastighetsregleringarna
skogsbruksplaner upprättas på samma sätt som övriga skogsbruksplaner
d. v. s. i enlighet med de föreskrifter som av skogsstyrelsen utfärdas
rörande upprättande av dylika. Ehuru kostnaderna för planupprättandet i
och för sig iir relativt låga, kan de såsom tillägg till övriga på den enskilda
fallande fastighetsregleringskostnader utgöra hinder mot att markägarna i
önskvärd utsträckning utnyttjar möjligheterna att få skogsbruksplaner upprättade.
För att upprättandet av skogsbruksplaner i anslutning till fastighetsregleringar
i länet inte skall äventyras bör stadigvarande bidragsmöjligheter
till kostnaderna härför finnas. Därest inte, såsom skogsstyrelsen
föreslagit, bidrag i allmänhet anses böra utgå till upprättande av skogsbruksplan
såsom fristående åtgärd, synes i förevarande fall eu lösning av frågan
2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 134
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1961
kunna ernås genom att fastighetsreglering betraktas såsom åtgärd i samband
med vilken bidrag kan utgå till upprättande av dylik plan. Bidrag skulle
vid sådant förhållande kunna utgå från Statens skogsförbättringsanslag med
förslagsvis högst 50 procent av kostnaderna och i övrigt enligt gängse regler.
Med hänsyn till de stora medelsanspråken i övrigt på detta anslag kan
ifrågasättas om inte en omaximerad post under anslaget borde upptagas för
bidrag till bär avsedda skogsbruksplaner.
Yttranden. De i lantmäteristyrelsens och lantbruksstyrelsens framställning
uppdragna riktlinjerna för den fortsatta rationaliseringsverksamheten i Kopparbergs
län har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Av yttrandena torde här få återges följande.
Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök åberopar
som eget utlåtande en av professorerna K. F. Svärdström och L. Hjelm upprättad
promemoria. I denna uttalas inledningsvis, att vad de båda ämbetsverken
anför av principiell karaktär i syfte att intensifiera rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och skogsbrukets områden i länet med hänsyn
till de särpräglade fastighets- och äganderättsförhållandena synes vara
väl värt att prövas och beaktas. Rörande rationaliseringsverksamhetens inriktning
uttalas vidare i promemorian i huvudsak följande.
I detta sammanhang bör ytterligare understrykas behovet av att inriktningen
av jordbruks- och skogsdriften i vissa delar av Kopparbergs län blir
föremål för en fortsatt och grundlig omprövning. Sannolikt måste driftsformerna
omprövas i många bygder för att bärkraftiga företag skall kunna
skapas. Det kan ifrågasättas om en fastiglietsrationalisering över huvud taget
kan genomföras i många områden av länet utan en väsentlig omläggning
av jordbrukets produktionsinriktning och företagsformer. För att detta skall
kunna ske måste rationaliseringsverksamheten också sammankopplas med
en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
Viss personalförstärkning för rationaliseringsverksamhetens effektiva bedrivande
är enligt promemorian uppenbart nödvändig. Ämbetsverkens förslag
i detta avseende tillstyrkes.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansluter sig i princip till det framlagda
förslaget till riktlinjer för effektivisering av rationaliseringsverksamheten i
länet. Härvid understryker länsstyrelsen uttalandet om nödvändigheten att
koncentrera rationaliseringsverksamheten till de områden, som kan förväntas
ge de ur ekonomiska och samhälleliga synpunkter bästa resultaten. Inventeringar
och översiktliga bedömningar för bestämmande av lämpliga rationaliseringsobjekt
kommer därför att utgöra en uppgift av nyckelkaraktär
för den fortsatta rationaliseringsverksamheten. Länsstyrelsen anser, att för
dessa förberedande arbeten liksom för ställningstagande till frågan hur samordningen
av de olika rationaliseringsorganens resurser skall ske är det av
största vikt att ett samarbete mellan organen kommer till stånd på ett tidigt
stadium. Detta samarbete kan, anför länsstyrelsen, lämpligen inledas vid
överläggningar enligt ämbetsverkens förslag. För det utökade samarbetet och
för den intensifierade verksamheten på fältet ställes — såsom ämbetsverken
framhållit — ökade krav på personella och tekniska resurser. Länsstyrelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1961
19
anser, att den för första året föreslagna medelsanvisningen av 300 000 kr.
inte är tillfyllest för verksamheten.
Överlantmätaren i Kopparbergs län uttalar också sin anslutning i allt väsentligt
till de av ämbetsverken uppdragna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten.
Det avgjort mest trängande behovet av fastighetsregleringar
föreligger enligt överlantmätaren i storskiftesområdet, som i huvudsak omfattar
småbruksbygder. Man torde kunna utgå från att de koncentrerade insatserna
i första hand blir aktuella där. Överlantmätaren betonar, att uppordning
av äganderättsförhållandena utgör en grundförutsättning för att en
rationalisering över huvud taget skall bli möjlig inom nämnda del av länet.
Enligt överlantmätarens mening är det därför ytterst angeläget att det i
framställningen förebådade äganderättsutredningsinstitutet kommer till
stånd. Hithörande verksamhet bör handhavas av en särskild specialorganisation
inom lantmäteriet, vilken för att kunna arbeta effektivt bör omfatta
minst två personer med högskoleutbildning och två mätningstekniker. Överlantmätaren
anser vidare att det är ett framträdande önskemål, att den verksamhet,
som avser skogliga arronderingsbyten, planering och utbyggnad av
erforderligt skogsbilvägnät och upprättande av förslag till skogliga fullföljdsåtgärder
i anslutning till fastighetsregleringar, kan intensifieras. I övrigt
anser överlantmätaren, att för det intensifierade rationaliseringsarbetet
erfordras förstärkning av lantmäteriets specialenheter i länet med bl. a. ytterligare
minst tre befattningshavare med skogsmästarkompetens. Den tekniska
utrustningen bör i första hand kompletteras med ett halvautomatiskt
arealräkningsinstrument till kostnad av ca 55 000 kr. Enligt överlantmätarens
mening erfordras för rationaliseringsverksamheten med hänsyn bl. a.
till det sagda ytterligare medel utöver det av ämbetsverken i framställningen
beräknade beloppet.
Lantbruksnämnden i Kopparbergs län lämnar inledningsvis i sitt yttrande
redogörelse för den pågående rationaliseringsverksamheten i länet. Vad gäller
riktlinjerna för den fortsatta rationaliseringsverksamheten understryker
nämnden, att det för denna verksamhet är synnerligen angeläget att arbetet
med den ekonomiska kartan bedrives med all skyndsamhet och att kartan
göres så fullständig det går. Ett uppklarande av äganderättsförhållandena
är också oundgängligen nödvändigt. Lantbruksnämnden finner det vidare
angeläget, att en effektiv uppsiktslag erhålles. Likaså är utan tvekan bedrivandet
av en aktiv inköpsverksamhet av stor vikt. För att tillgodose behovet
av rationaliseringsreserv understryker nämnden även vikten av att frågan
om vidgad inlösenrätt vid dalaskiftena löses. Ytterligare ett sätt att öka möjligheterna
till anskaffning av den nödvändiga rationaliseringsreserven är enligt
nämndens uppfattning att »få bukt med sterbhusen». I sammanhanget
framhåller nämnden, att med ökat innehav av mark för rationaliseringsändamål
följer också ökade förvaltningsproblcm för densamma. Lantbruksnämnden
understryker härutöver, att jämsides med åtgärder på jordbrukets område
måste motsvarande insatser göras för att höja skogsbrukets standard.
De områden av rationaliseringsverksamheten, där personalförstärkningar er
-
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1961
fordras, är enligt nämndens mening främst i vad gäller äganderättsutredningar
och för inköpsverksamhet. Vidare bör lantmäteriets kapacitet i länet
stärkas. Avslutningsvis uttalar lantbruksnämnden att i förevarande sammanhang
till behandling bör upptagas de ytterligare problem — bl. a. spörsmål
om enklare och snabbare förfaranden vid den yttre rationaliseringen —
som finnes och som måhända är större än vad som redovisats i ämbetsverkens
skrivelse.
Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län ansluter sig i stort till de synpunkter,
som anförts i ämbetsverkens framställning, och understryker särskilt,
att uppordningen av äganderättsförhållandena utgör en primär förutsättning
för rationalisering av jord- och skogsbruket inom länets stor skiftesbygd. Styrelsen
betonar det goda samarbete, som äger rum med lantmäteriet i fråga
om skogliga åtgärder i anslutning till skiftesverksamheten och vid skogsvägplanering.
I sammanhanget anför styrelsen, att samarbetet med lantmäteriet
hittills har möjliggjorts bl. a. tack vare anslag från länets konjunkturutjämningsfond
men att dylika medel fortsättningsvis inte torde vara att påräkna.
För den skull är ett belopp av 50 000 kr. för år — motsvarande kostnader
för en extra jägmästare samt vissa materialkostnader —- behövligt för
skogsvårdsstyrelsens del. Skogsvårdsstyrelsen understryker härjämte vikten
av att tillräckliga medel ställes till förfogande såväl till skogsförbättrande
åtgärder som till upprättande av skogsbruksplaner. Beträffande den översiktliga
skogsvägplaneringen uttalas, att den för skogsvårdsstyrelsens del
medför kostnader för såväl personal som material. I den mån dessa kostnader
inte täckes av den av ämbetsverken föreslagna medelsanvisningen borde
medel enligt styrelsens mening ställas till förfogande ur ett förstärkt anslag
till vägbyggnader å skogar i enskild ägo.
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott vitsordar, att
äganderätts- och fastighetsförhållandena utgör ett hinder för en önskvärd
strukturomvandling och omintetgör förandet av en aktiv inköpspolitik från
lantbruksnämndens sida. För att dessa åtgärder skall kunna genomföras
i nämnvärd utsträckning erfordras att en äganderättsutredning i första hand
sker inom ifrågavarande jordbruksområden. Förvaltningsutskottet föreslår,
att dessa åtgärder kompletteras med en intensiv rådgivning i ekonomiska och
driftstekniska frågor, riktad till jordbrukarna inom berörda områden. Dylik
rådgivningsverksamhet, som bör anförtros åt särskilt härför anställd personal,
bör vara knuten till hushållningssällskapet och ske i samarbete med övriga
rationaliseringsorgan. Sammanfattningsvis framhåller förvaltningsutskottet
bl. a., att de jordbrukare som utövar sin näring inom här avsedda
områden arbetar under mycket svåra förhållanden som betingas av ägosplittring,
för litet brukningsunderlag och osäkra brukningsförhållanden. Det är
därför enligt utskottets mening angeläget att det allmännas åtgärder syftar
till att snabbt förbättra förhållandena för dessa jordbrukare för att näringen
inom berörda trakter skall kunna överleva.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, att den besvärliga ägosplitt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1961
21
ringen och oklarheterna rörande äganderättsförhållandena i länet bl. a. gör
att åtgärderna för behövlig fastighetsreglering blir mycket tidskrävande. På
grund härav har jordägarnas intresse för dessa åtgärders vidtagande mattats
av och är många gånger inte tillräckligt stort. Det är därför angeläget att berörda
verksamhet i länet erhåller ökade resurser. Även själva metodiken i
fastighetsregleringsarbetet måste uppmärksammas och förbundsstyrelsen
ifrågasätter om det inte skulle vara möjligt att effektivisera verksamheten
genom att minska kraven på s. k. millimeterrättvisa samt genom att förenkla
och tillämpa mera schematiska tillvägagångssätt vid de utredningar som föregår
och ligger till grund för uppordnandet av fastighetsförhållandena. Förbundsstyrelsen
betonar också, att det såsom ämbetsverken framhållit kräves
en väsentligt utvidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet för att
åstadkomma den avsedda effektiviseringen av såväl strukturrationaliseringen
som den därefter följande driftsrationaliseringen. Denna verksamhet bör sättas
in på ett tidigt stadium så att jordbrukarna redan från början är förtrogna
och införstådda med målsättningen och de olika åtgärderna för att uppnå
dessa. Enligt förbundsstyrelsens mening är det angeläget, att särskild personal
kan ställas till förfogande även för nu berörda arbetsuppgifter.
Sveriges tantbruksförbund delar ämbetsverkens uppfattning i fråga om
jordbrukets produktionsförutsättningar inom länet, men framhåller, att i den
redovisning som lämnas av den pågående rationaliseringsverksamheten synes
driftsrationaliseringen och den inre rationaliseringen i alltför ringa omfattning
ha beaktats och belysts. Enligt lantbruksförbundets mening bör jämsides
med rationaliseringsverksamhetens inriktning på stora sammanhängande
områden lantbrukets rationalisering alltfort tryggas genom insatser
hos en och annan brukare. Dessa insatser ger den enskilde brukaren möjligheter
att senare bära den tillfälligt ökade ekonomiska belastningen som en
genomgripande rationalisering innebär. På grund av fastighets- och äganderättsförhållandena
hindras inte minst enskilda initiativ såsom markanskaffning
och driftsrationalisering. Ett uppklarande av dessa kaotiska förhållanden
är därför, anför förbundet, den åtgärd som i första hand bör sättas
igång och bedrivas med all skyndsamhet. Det är vidare enligt förbundets
mening angeläget att den beslutade ekonomiska kartläggningen av länet
bedrives med all skyndsamhet. Av vikt är att i de frågor som berörts i ämbetsverkens
framställning ett intensivt samarbete sker mellan olika organ
och de av jordbrukets organisationer som har intresse häri. Lantbruksförbundet
framhåller slutligen, att jämsides med de åtgärder för rationaliseringen,
som föreslås av ämbetsverken och som förordas av förbundet, även
en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet bör komma till
stånd.
Riksförbundet Lnndsbggdens folk, som tillstyrker ämbetsverkens förslag,
uttalar att samtliga de i framställningen angivna åtgärderna är av synnerlig
stor angelägenhetsgrad. Det måste således anses både ur allmän och enskild
synpunkt önskvärt att jordbrukets och skogsbrukets rationalisering möjlig
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1961
göres genom större personalinsatser och ökade bidrag till förrättningar m. m.
Det är vidare enligt riksförbundet angeläget, att de föreslagna åtgärderna
snabbt kommer till stånd.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förklarar sig helt dela ämbetsverkens
uppfattning att det kräves speciella åtgärder för att bringa reda
i de kaotiska fastighets- och äganderättsförhållandena inom stora delar av
Kopparbergs län. Särskilt framträdande är enligt riksförbundets mening behovet
av att till en början få ekonomisk karta upprättad och äganderättsförhållandena
klarlagda. Det behövs också i stor utsträckning en sanering
av fastighetsbeståndet, vilken bör omfatta ej blott en omarrondering av innehaven
utan även en storleksrationalisering. För stora områden är, anför
riksförbundet, genomgripande fastighetsregleringar i ett sammanhang absolut
nödvändiga, medan inom vissa trakter, särskilt i skogsmarken, markbyten
av mera begränsad räckvidd kan vara tillfyllest. Inom områden, där
ägosplittringen gått måttligt långt, har det visat sig möjligt att nöjaktigt
eliminera olägenheterna av skogsmarksparcelleringen genom samverkan
mellan skogsägarna inom s. k. skogsbruksområden. Genom Dalarnas skogsägareförening
har hittills bildats fyra skogsbruksområden med en sammanlagd
areal av ca 10 000 ha och flera kan väntas. Riksförbundet uttalar vidare,
att det synes lämpligt att, såsom ämbetsverken föreslagit, riktlinjer för
en fortsatt intensifierad rationaliseringsverksamhet utformas vid överläggningar
inom länsrådets ram och att därvid också företrädare för markägares
organisationer beredes möjlighet att deltaga. Angelägenheten av att tillräckliga
resurser ställes till förfogande för en intensifierad rationaliseringsverksamhet
understrykes av riksförbundet, som framhåller att de medel,
som investeras i denna verksamhet, bör kunna ge ett gott ekonomiskt utbyte
inte minst på skogsbrukets område.
Departementschefen
I åtskilliga bygder inom Kopparbergs läns mellersta och södra delar är de
naturliga förutsättningarna för bedrivande av jordbruk relativt goda. Änmer
fördelaktiga är emellertid förhållandena beträffande skogsbruket i länet.
Det gynnas bland annat av att skogsmarken mestadels har hög avkastningsförmåga.
Oaktat dessa förutsättningar är inom betydande delar av
länet möjligheterna att på ett ur jordbruksekonomiskt och skogsekonomiskt
tillfredsställande sätt utnyttja markens naturliga produktionsförmåga
tämligen starkt begränsade. Jordbruks- och skogsfastigheterna karakteriseras
nämligen ofta av synnerligen stark ägosplittring och olämplig arrondering.
Enligt en av lantmäteristyrelsen år 1957 verkställd undersökning är
inte mindre än 1 200 000 hektar inom länet i trängande behov av fastighetsregleringsåtgärder.
Situationen förvärras dessutom av att äganderättsförhållandena
är mycket invecklade vad gäller marken inom stora och betydelsefulla
delar av Dalarna.
Antalet mindre jordbruk är mycket stort i Kopparbergs län, säkerligen
Kungl. Maj. ts proposition nr 134- år 1961
23
till avsevärd del beroende på nyss nämnda förhållanden. Enligt 1956 års
jordbruksräkning faller nära 50 procent av länets samtliga brukningsenheter
inom storleksgruppen med 2—5 hektar åker och nära 28 procent inom
storleksgruppen med 5—10 hektar åkerjord. I länets mellanbygd, där
strukturbilden är särskilt otillfredsställande, hänföres jämlikt samma statistik
cirka 66 procent av brukningsenheterna till den förstnämnda gruppen
och cirka 27 procent till den senare.
Dalarnas speciella fastighets- och äganderättsförhållanden har sedan
lång tid motiverat vissa särbestämmelser för att motverka de olägenheter
som hänger samman därmed. Sålunda gäller alltsedan år 1932 en lag med
särskilda jorddelningsbestämmelser för vissa delar av Kopparbergs län.
Även på inskrivningsväsendets område har särskilda regler befunnits nödvändiga
för vissa trakter inom länet.
Under senare år har behovet av ytterligare åtgärder för att underlätta
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och skogsbrukets områden i
ifrågavarande län alltmer uppmärksammats. I anledning härav uttalade
1960 års jordbruksutskott i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 19
(rskr. 212), att det var av sådan vikt att söka komma till rätta med de
otillfredsställande förhållandena att Kungl. Maj :t oberoende av pågående
utredningsarbeten beträffande fastighetsbildnings- och jordlagstiftningen
borde överväga ändringar i gällande regler och bestämmelser för att på så
sätt påskynda fastighetsregleringarna i Kopparbergs län. På Kungl. Maj :ts
uppdrag har lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen i samråd med
skogsstyrelsen gemensamt utarbetat förslag till åtgärder för att effektivisera
jordbrukets och skogsbrukets rationalisering i Dalarna. De föreslagna riktlinjerna
har i allt väsentligt tillstyrkts vid remissbehandlingen.
Den svåra uppsplittringen av marken inom väsentliga delar av Kopparbergs
län i mycket små och olämpligt utformade ägoskiften medför betydande
svårigheter för en rationell och lönsam jord- och skogsbruksdrift.
Enligt min mening är snara åtgärder påkallade för att förbättra läget. För
att staten skall kunna effektivt medverka i jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering i länet anser jag att efter omständigheterna särskilt anpassade
riktlinjer bör uppdragas. Det är nödvändigt att rationaliseringsorganen
till sitt förfogande har tillfredsställande hjälpmedel i form av lagar och andra
bestämmelser med sådan utformning att möjligheter föreligger att på ett relativt
enkelt, snabbt och billigt sätt konuna till rätta med de särpräglade äganderätts-
och fastighetsförhållandena. Jag vill i sammanhanget erinra om att
nyligen till lagrådet remitterats ett förslag till viss ändring i uppsiktslagstiftningen
i syfte att förebygga för jordbruket och rationaliseringsverksamheten
i Kopparbergs län skadlig utveckling i fråga om vanhävd av jordbruksjord.
Det är vidare min förhoppning, att riksdagen så snart omständigheterna
medger skall kunna föreläggas proposition rörande lagstiftning
om äganderättsutredningar i länet i anslutning till ett av lantmäteristyrelsen
den 31 december 1960 framlagt förslag i ämnet. I samband härmed torde
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1961
böra nämnas, att de av en särskilt tillkallad utredningsman framlagda förslagen
till särskild lagstiftning om myrslogar i storskiftesbygden i Dalarna
(SOU 1959: 31) för närvarande prövas inom justitiedepartementet.
Den fortsatta rationaliseringsverksamheten på jordbrukets och skogsbrukets
områden i Kopparbergs län bör givetvis i princip ske på de grunder
1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) beslutat för dylik
verksamhet i allmänhet. De närmare riktlinjer, vilka jag i det följande vill
förorda för verksamheten i fråga inom länet och som föranledes av de speciella
förhållandena där, inrymmes därför helt inom angivna generella
normer men ansluter samtidigt delvis till vad numera särskilt tillämpas
inom övre Norrland.
Behovet av yttre rationalisering är, såsom framgår av lantmäteristyrelsens
och lanbruksstyrelsens framställning, synnerligen stort i Dalarna, framförallt
inom den s. k. storskiftesbygden. Sådan rationalisering bör därför
enligt min mening komma till stånd i väsentligt ökad utsträckning. Härvid
bör målsättningen i överensstämmelse med förut nämnda beslut av 1959
års riksdag vara att bilda sådana brukningsenheter, som huvudsakligen
kan skötas av en eller två män utan anlitande av arbetskraft utanför deras
familjer. Givetvis bör vid rationaliseringsarbetet eftersträvas en lämplig
kombination av jord- och skogsbruk. Mot bakgrunden av nyssnämnda
målsättning och med hänsyn till det stora antalet mindre jordbruk måste
storleksrationaliseringen bli en grundläggande faktor i hela det ifrågavarande
rationaliseringsarbetet. I flertalet fall är det emellertid nödvändigt att
arronderingsförbättring sker samtidigt med storleksrationaliseringen.
Nu berörda spörsmål kommer att kunna närmare belysas sedan en genom
lantbruksorganisationen pågående utredning rörande jord- och skogsbruket
i Kopparbergs län avslutats. Avsikten med denna utredning är att
ge en aktuell bild av vad som väntas ske i skilda bygder beträffande ändrad
markanvändning, förändringar i fråga om företagsenheter, befolkning och
arbetskraft, knuten till jord- och skogsbruket, liksom av den framtida lokaliseringen
av länets jordbruks- och skogsproduktion.
Vid bedömningen av de lämpligaste formerna för den yttre rationaliseringen
i Dalarna står det enligt min mening fullt klart att denna i stora områden
av länet —■ däribland storskiftesbygden — inte kan ske på annat sätt
än i form av genomgripande fastighetsregleringar berörande ett flertal brukningsenheter.
Detta med hänsyn till den mycket stora ägosplittringen inom
dessa områden. Såsom de två ämbetsverken uttalat i sin skrivelse bör dock
i de trakter där så är möjligt även andra, mindre genomgripande men snabbare
förfaranden tillgripas. Jag avser härvid främst arronderingsbyten för
att åstadkomma förbättringar av fastighetsindelningen i skogsmarken. En
sådan verksamhet av betydande omfattning har redan kommit till stånd genom
lokala initiativ och under medverkan av en för ändamålet särskilt avdelad
specialorganisation inom lantmäteriet. För närvarande har byten berörande
cirka 16 000 hektar avslutats och byten pågår i fråga om cirka
Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1961
25
40 000 hektar. Avsikten är att bytena, vilka försiggår såväl såsom avtalsbyten
som ägoutbyten enligt fastighetsbildningslagstiftningen, fortsättningsvis
skall verkställas i årliga etapper omfattande mellan 15 000 och 20 000
hektar. Denna utveckling finner jag i hög graa vård att främja. Såsom jag
uttalat i årets statsverksproposition vid behandlingen av lantmäteristatens
avlöningsanslag är det såväl ur allmän som enskild synpunkt angeläget att
åtgärderna för arronderingsförbättringar under lantmäteriets medverkan
fortskrider i om möjligt ökad takt. Lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen
har framfört uppfattningen att bytesverksamheten, som hitintills
främst gällt byten inom storskogsbruket, bör utvidgas till att avse såväl
byten mellan slorskogsbruk och bondeskogsbruk som byten inom bondeskogsbruket.
Likaså bör eftersträvas att i ökad utsträckning få till stånd
s. k. kompensationsbyten av skogsmark mellan storskogsbruket och bondeskogsbruket
genom lantbruksnämnds förmedling. I denna verksamhet bör
inte förbises de möjligheter som kan föreligga att uppnå goda resultat genom
byten som sträcker sig över länsgränserna. Nu ifrågavarande bytesverksamhet
torde för övrigt komma att högst väsentligt underlättas genom ett av
chefen för finansdepartementet tidigare denna dag framlagt förslag om sådan
ändring i stämpelförordningen att under vissa förutsättningar befrielse
från skyldigheten att erlägga lagfartsstämpel kan beviljas i fråga om bjdesförvärv.
Den förebådade lagstiftningen om äganderättsutredningar i Kopparbergs
län åsyftar att påskynda det tekniska fastighetsregleringsförfarandet
över huvud.
Eu fråga som nära sammanhänger med arronderingsbytena av skogsmark
är spörsmålet om skoglig samverkan. Såsom jag uttalade i propositionen
1959: 148 är dylik samverkan i vissa fall nödvändig för rationellt skogsbruk
inom sådana områden, där fastigheternas arrondering är bristfällig.
Med hänsyn härtill och då det uppenbarligen måste förflyta tämligen lång
tid innan strukturförhållandena i skogsmarken i Kopparbergs län mera allmänt
förbättrats genom fastiglietsregleringsålgärder bör rationaliseringsorganen
självfallet verka för att ifrågavarande slag av samverkan kommer
till stånd i den utsträckning som kan befinnas möjlig. Enligt vad som upplysts
bland annat i det av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund avgivna
remissyttrandet synes goda förutsättningar föreligga för utvidgad
skoglig samverkan i länet.
Ytterligare en fråga, som är av betydelse för den yttre rationaliseringen, är
tillkomsten av ett ändamålsenligt skogsvägnät. Skogsvägarna torde nämligen
ofta utgöra den stomme kring vilken en lämplig fastighetsindelning i skogsmarken
skall äga rum. Jag anser det vara av vikt att den pågående planläggningen
i stort av skogsvägar inom länet fortsättes och intensifieras. Med
hänsyn till det betydande belopp av statsmedel, som utgår för att delvis
täcka kostnaderna för byggande av dylika vägar, bör sådan planläggning som
nyss sagts om möjligt föregå beslut om anläggande inom vederbörande område
av vägar, vartill bland annat statsanslag anlitas.
Åtgärder med karaktär av inre rationalisering bör också ba en framträdan
-
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1961
de plats i rationaliseringsarbetet i Kopparbergs län. Särskilt angeläget är
enligt min mening behovet av att tillse att brukningsenheter, som undergår
yttre rationalisering så att de därigenom blir fullt bärkraftiga, förses med erforderliga
tekniska anläggningar i form av exempelvis vägar och täckdiken
samt ekonomibyggnader som är anpassade till den avsedda driftsinriktningen.
I sammanhanget bör förutsättningarna för gemensamt utnyttjande för
flera brukningsenheters behov av byggnader och andra fasta anläggningar
övervägas såsom alternativ till investeringar å varje enhet för sig. Likaså bör
undersökas förutsättningarna för att med berörda brukare taga upp till
diskussion frågor om anordnande av gemensamhetsanläggningar för animalieproduktion.
Driftsrationaliserings frågorna bör enligt min mening i hög grad uppmärksammas
vid den fortsatta rationaliseringsverksainheten i Kopparbergs län.
Problemen om lämpligaste produktionsinriktning och om rationellare driftsformer
vid jordbruken bör sålunda ingående övervägas. Även om åtskilligt
ännu torde kunna åstadkommas på den hittills vanligaste vägen att öka inkomsterna
av jordbruksdriften, nämligen genom ökad avkastning av jordbruksdrift
i traditionella former, anser jag liksom lantbrukshögskolans expertis
på området att i fortsättningen mera radikala produktionsomläggningar
inte sällan torde bli nödvändiga för att ernå den önskvärda inkomstförbättringen.
Särskilt gäller det sagda i fråga om det mindre jordbruket. Utrymme
synes finnas för flera olika former av specialiserad produktion. En förstahandsåtgärd
för att främja övergång till rationellare driftsmetoder och specialiserad
produktion med högre lönsamhet bör enligt min mening vara
att man inom de rationaliseringsområden jag avser återkomma till i det
följande inriktar sig på att få fram brukningsenheter med karaktär av demonstrationsgårdar.
En naturlig följd av det övriga rationaliseringsarbetet i Kopparbergs län
är att jämväl behovet av skogliga upprustningsåtgärder ökar. Enligt min
uppfattning bör därvid möjligheterna att överföra sämre jordbruksjord till
skogsmark speciellt uppmärksammas. Betydelsen av att denna verksamhet
intensifieras understrykes enligt min mening av den omfattande förekomsten
av vanhävdad jordbruksjord. Eliuru detta till en del torde bero på ägosplittringen,
synes anledningen härtill även få sökas i den omständigheten
att jordbruksmarken delvis är av sådan beskaffenhet att densamma inte
längre kan brukas ekonomiskt.
En betydelsefull faktor i det fortsatta rationaliseringsarbetet i Dalarna anser
jag vara en intensifierad rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Möjligheterna
att få till stånd samt i enkla och smidiga former genomföra rationaliseringsåtgärder
av i det föregående angivet slag är nämligen i hög grad
beroende av berörda fastighetsägares intresse och medverkan. En aktiv upplysningsverksamhet
i syfte att för dessa på ett tidigt stadium klarlägga förutsättningarna
för och verkningarna i lönsamhetshänseende av skilda rationaliseringsåtgärder
finner jag vara angelägen. Vidare anser jag det vara nödvändigt
att under genomförandet av ett rationaliseringsföretag och även un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1961
27
der tiden därefter omställningsprocessen stödjes genom en effektiv rådgivning
från lantbruksnämndens, lanlmäteriets och hushållningssällskapets
sida.
Omläggningar delvis eller helt av driften till specialiserad produktion måste
självfallet särskilt stödjas genom rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
I anslutning härtill vill jag erinra om att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
under anslaget Kursverksamhet för jordbrukets rationalisering
m. m. föreslagit att ett belopp av 500 000 kronor skall disponeras
uteslutande för särskild kursverksamhet och teknisk rådgivning rörande
småbrukets ekonomiska och tekniska spörsmål. Sagda belopp torde böra
användas för upplysnings- och kursverksamhet i syfte att främja driftsomläggningar
inom det mindre jordbruket bland annat med syfte på viss
övergång till specialiserad produktion. Informationsverksamheten bör därvid
i stor utsträckning grunda sig på forsknings- och försöksverksamhetens rön.
Med hänsyn härtill bör enligt min mening tills vidare prövas att anknyta
rådgivningen i fråga, vilken huvudsakligen torde böra ha karaktär av individuell
upplysning, till den organisation för försöksverksamheten på lantbrukets
område, varom förslag framlagts i den nyligen avlämnade propositionen
nr 69 angående upprustning av forskning, försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena. Till ett vart av de fyra jordbruksförsöksdistrikt,
som föreslås för nämnda försöksverksamhet, bör därför knytas
specialrådgivare för nu behandlade ändamål. Under nästa budgetår bör
anlitas sju sådana rådgivare, varav två med särskild inriktning på de ekonomiska
spörsmålen vid driftsomläggningar och återstoden inriktade på
tekniska frågor i sammanhanget. Av ekonomirådgivarna bör en ha sin verksamhet
inom östra och norra försöksdistriktet och en inom södra och västra
försöksdistriktet, medan av de för tekniska uppgifter avsedda rådgivarna
två bör vara verksamma inom södra försöksdistriktet och de övriga tre
inom ett vart av de andra distrikten. För att bestrida kostnaderna i samband
med anlitandet av sagda sju specialrådgivare — vilka självfallet bör
utöva sin verksamhet i nära kontakt med vederbörande hushållningssällskap
och lantbruksnämnder — anser jag att 350 000 kronor av förenämnda belopp
å 500 000 kronor bör lagas i anspråk. För den allmänna samordningen
av den skisserade speciella rådgivningsverksamheten samt för den information
som bör utgå till de till försöksdistrikten knutna specialrådgivarna liksom
också i viss mån till den av hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna
gemensamt anlitade ekonomiska expertisen torde ett belopp
av 120 000 kronor böra ställas till lantbrukshögskolans förfogande. Med användande
av denna summa bör högskolan till sig knyta ett par experter på
området. Beträffande behovet av och resurserna för anskaffande och centralt
sammanställande av erforderligt kunskaps- och erfarenhetsmateriel åt
de till försöksdistrikten hänförliga specialrådgivarna torde jag få hänvisa
till vad jag anfört därom i den nyssnämnda propositionen nr 69 (s. 380).
Återstoden av beloppet om 500 000 kronor eller 30 000 kronor bör jämte medel
i övrigt under anslaget Kursverksamhet för jordbrukets rationalisering
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 13''f år 1961
m. in. tagas i anspråk för ersättningar enligt nu gällande grunder till deltagare
i sådana kurser, som anordnas särskilt för rådgivning av det slag
varom här är fråga.
Jag övergår härefter till frågor rörande det ekonomiska statsstödet till
de i det föregående angivna rationaliseringsålgärderna i Kopparbergs län.
Lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen har ansett att de stödmöjligheter,
som föreligger enligt rationaliseringskungörelsen (1948: 342) och gällande
skogliga bidragsförfattningar (1948: 239 och 1943: 530), i allmänhet
är tillfyllest för att finansiellt bistånd i tillräcklig omfattning skall
kunna utgå till kostnaderna för rationaliseringsåtgärderna. Till denna
uppfattning, som i stort sett delas av remissinstanserna, ansluter jag
mig i princip. Jag vill samtidigt särskilt framhålla de möjligheter, som föreligger
att enligt 9 § rationaliseringskungörelsen vid förvärv av mark
för rationaliseringsändamål bevilja statsbidrag med belopp motsvarande
skillnaden mellan godkänd köpeskilling för fastighet eller fastighetsdel
och det värde fastigheten eller fastighetsdelen kan anses äga för den brukningsenhet
till vilken den skall läggas. Enligt min uppfattning bör sådant
s. k. värdeutjämningsbidrag kunna komma i fråga i relativt stor utsträckning
i de vid rationaliseringen i länet ofta förekommande fall, då byggnader
eller andra fasta anläggningar finnes och dessa är obehövliga eller oanvändbara
för den rationaliserade brukningsenhelen. Likaså torde en tillämpning
av stadgandet i 14 § sista stycket omförmälda kungörelse behöva aktualiseras
i åtskilliga rationaliseringsärenden. Enligt sagda stadgande må
statsbidrag till inre rationaliseringsåtgärd beviljas intill ett belopp motsvarande
högst 50 procent av kostnaden, då åtgärden erfordras för att tillgodose
ändamålet med en mera omfattande fastighetsreglering som berör ett
större antal brukningsenheter och vars genomförande framstår som ett
allmänt intresse av betydenhet. På grund av de särpräglade förhållandena i
länet torde dessutom omständigheterna inte sällan motivera beslut av Kungl.
Maj:t jämlikt 15 § rationaliseringskungörelsen om ytterligare förhöjt statsbidrag.
Rörande täckandet av de merkostnader, som uppkommer vid tilllämpning
av sistnämnda paragraf, torde jag få återkomma i det följande.
I det föregående har jag antytt önskvärdheten av att förutsättningarna
för åvägabringande av vissa gemensamhetsanläggningar prövas i samband
med det intensifierade rationaliseringsarbetet. Det är enligt min mening av
allmänt intresse att tillkomsten av dylika anläggningar befrämjas genom
lämpligt avvägt ekonomiskt stöd. Jag anser mig därför i detta sammanhang
böra anmäla, att lantbruksstyrelsen i skrivelse den 17 februari 1961 —- i
anledning av ett av Kungl. Maj :t den 27 januari 1961 givet uppdrag för styrelsen
att efter samråd med vissa andra organ utarbeta och inkomma med
förslag till åtgärder för att främja tillkomsten av vissa gemensamhetsanläggningar
— såsom en förstahandsåtgärd föreslagit vissa författningsändringar
i syfte att underlätta tillkomsten av anläggningar för gemensam animalieproduktion.
Enligt i rationaliseringskungörelsen och i kungörelsen den
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1961
29
11 juni 1948 (nr 366) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten
intagna bestämmelser om ekonomiskt stöd i form av statlig lånegaranti
och statsbidrag till vissa gemensamhetsanläggningar må sådant stöd
beviljas sammanslutning för drivande av andelsladugård. Lantbruksstyrelsen
har i skrivelsen bland annat framhållit, att fördelar i form av låga byggnads-
och arbetskostnader även står att vinna inom andra grenar av animalieproduktionen
än mjölkproduktionen vid drift i jämförelsevis stor skala.
Det är därför enligt styrelsens uppfattning önskvärt att olika sammanslutningar
för bedrivande av gemensam animalieproduktion jämställes vad beträffar
möjligheterna att erhålla ekonomiskt stöd till åtgärder för inre rationalisering
samt för anskaffande av driftskredit vid verksamhetens igångsättande.
Till följd härav anser styrelsen, att reglerna i nyssnämnda kungörelser
om statligt stöd till sammanslutning för drivande av andelsladugård bör utvidgas
till att allmänt gälla sammanslutningar för gemensam animalieproduktion.
För egen del anser jag det vara ett betydelsefullt led i strävandena att
öka lönsamheten hos framförallt det mindre jordbruket att staten kan
lämna finansiellt bistånd till sammanslutningar för gemensam animalieproduktion
i form av exempelvis svinuppfödning, höns- och kycklinguppfödning
samt göddjursproduktion. Anordnandet av sådan gemensamhetsdrift
kräver liksom annan specialproduktion särskilda investeringar samt
tillgång till visst driftskapital vid produktionsomläggningen. Med hänsyn
till det anförda tillstyrker jag i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens
förslag, att statligt stöd bör få utgå till sammanslutningar för alla slag av
gemensam animalieproduktion enligt samma grunder som nu gäller beträffande
sammanslutning för drivande av andelsladugård. Härför erforderliga
bidragsbelopp och lånegarantier torde kunna rymmas inom de ifrågavarande
anslag och garantiramar, som i statsverkspropositionen föreslagits
för nästkommande budgetår. Den garantiram, som är avsedd för
krediter för finansiering av övergång helt eller delvis till eller nystartande
av specialproduktion, har för övrigt avsevärt vidgats enligt sistberörda
förslag. Jag föreslår att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens godkännande av
de av mig föreslagna stödåtgärderna för rationalisering av formerna för animalieproduktion.
Härav föranledda ändringar i 5 och 34 §§ rationaliseringskungörelsen
samt 19 och 20 §§ jordbruksegnahemskungörelsen torde ankomma
på Kungl. Maj:t.
Även i fråga om ekonomiskt stöd till åtgärder med karaktär av driftsrationalisering
är enligt min mening gällande bestämmelser innefattande
jämväl föreliggande förutsättningar för lån ur statens maskinlånefond,
ävensom förenäinnda möjligheter till statsgarantier i stort sett tillräckliga
för de behov som följer med det fortsatta rationaliseringsarbetet i Kopparbergs
län. Emellertid anser jag det erforderligt, att den i det föregående
berörda, betydelsefulla demonslrationsgårdsverksamheten inom olika rationaliseringsområden
i länet särskilt stimuleras.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1961
Vad gäller spörsmålet hur det fortsatta rationaliseringsarbetet i Dalarna
bör bedrivas organisatoriskt sett har de två ifrågavarande ämbetsverken i
sin vid remissbehandlingen i ifrågavarande hänseende helt tillstyrkta framställning
förordat, att arbetet i första hand skall koncentreras på områden,
där under behörigt hänsynstagande till de skilda trakternas naturliga produktionsförutsättningar
och andra lokala förhållanden den största effekten
är att vänta utifrån såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska
synpunkter. Även jag är av samma uppfattning. För Dalarnas del föreligger
nämligen i huvudsak samma skäl för genomförande av koncentrerade rationaliseringsinsatser
som för de fyra nordligaste länen, beträffande vilka
1960 års riksdag beslutat dylika insatser (prop. 62; JoU 19 och 32; rskr. 305).
Härtill kommer, såsom ämbetsverken framhållit, att det med hänsyn till det
överväldigande behovet av rationaliseringsåtgärder i länet är uppenbart att
inte samtliga områden där sådant behov föreligger kan bearbetas samtidigt.
Jag vill emellertid framhålla, att det är angeläget att vid sidan av de koncentrerade
insatserna — vilka i likhet med vad som gäller för de fyra nordligaste
länen bör avse såväl grupper av brukningsenheter som enstaka sådana
— jämväl det ordinarie rationaliseringsarbetet, till vilket jag självfallet
även hänför verksamheten med skogliga arronderingsbyten, bedrives med
största möjliga kraft.
Vid utväljandet av objekten för de koncentrerade insatserna bör givetvis
en rad inventeringar och bedömanden av översiktligt slag ske. Den förut
berörda av lantbruksorganisationen påbörjade undersökningen rörande jordoch
skogsbruket i länet bör härvid bli av stor betydelse. Stor vikt måste vidare
tillmätas berörda brukares inställning till rationaliseringsverksamheten,
enär en självklar förutsättning för sådan verksamhet måste vara ett positivt
intresse härför från vederbörandes sida. Beträffande varje objekt bör
bland annat övervägas den lämpligaste framtida produktionsinriktningen
för jordbruksdriften, behovet av storleksrationaliseringar och arronderingsförbättringar,
överföring av sämre jordbruksjord till skogsmark, angelägenheten
av investeringar å marken och i byggnader ävensom behovet av
gemensamma anläggningar av skilda slag samt av andra inre rationaliserings-
och driftsrationaliseringsåtgärder. Målsättningen för rationaliseringsarbelet
inom objekten — vilket arbete givetvis bör grundas på fullt realistiska
ekonomiska bedömanden med hjälp bland annat av investeringskalkyler
— anser jag nämligen böra vara att såvitt möjligt i ett sammanhang
upprusta berörda brukningsenheter till enligt 1959 års normer fullt bärkraftiga
och med för driften erforderliga anordningar försedda jord- och skogsbruksföretag.
Den fortsatta rationaliseringsverksamheten i Kopparbergs län, sådan den
här beskrivits, kräver enligt mitt bedömande gemensamma åtgärder från
lantbruksnämndens, hushållningssällskapets, lantmäterimyndighetens och
skogsvårdsstyrelsens sida. Riktlinjer för verksamheten bör därför, såsom
i lantmäteristyrelsens och lantbruksstyrelsens av länsmyndigheterna tillstyrkta
skrivelse angivits, lämpligen behandlas vid det organiserade sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1961
31
råd inom länsrådets ram, som jämlikt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148;
JoU 30; rskr. 284) bör äga rum mellan nämnda organ. Härvid synes bland
annat böra utväljas objekt för de gemensamma rationaliseringsinsatserna
samt överenskommas om en rationell arbetsfördelning mellan organen vid
arbetets bedrivande inom objekten. Jag vill samtidigt betona angelägenheten
av att vederbörande centrala myndigheter — lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och skogsstyrelsen — noga följer rationaliseringsverksamheten
och genom sina befattningshavare stödjer och samordnar de lokala
organens verksamhet. Bland annat bör tillses att rationaliseringsorganen i
Kopparbergs län, i den utsträckning tillgängliga resurser medgiver, tillföres
den personal och den utrustning, som erfordras för den intensifierade
verksamheten. Jag förutsätter, att de centrala myndigheterna till Kungl.
Maj :t inkommer med redogörelser för rationaliseringsarbetets utveckling
i länet.
I anslutning härtill anser jag mig böra behandla ett administrativt spörsmål
som uppkommit beträffande arronderingsbyten av mark över länsgränserna.
Ena parten i dessa byten är ofta lantbruksorganisationen medan
den andra parten oftast utgöres av domänverket eller bolag. Med hänsyn
till önskvärdheten av att snabbt få till stånd överenskommelser om
sådana byten har det visat sig vara lämpligast att befogenheten att för
lantbruksorganisationens del träffa bytesavtal m. m. i här åsyftade fall ankommer
på lantbruksstyrelsen i stället för på de berörda lantbruksnämnder.
Jag anser mig därför böra förorda, att i fråga om sådana byten som
nyss sagts befogenhet att träffa avtal om överlåtelse och förvärv av i bytena
ingående fastigheter för lantbruksorganisationens del jämväl får tillkomma
det centrala ämbetsverket.
Såsom inledningsvis nämnts har i årets statsverksproposition (bil. 11,
p. 16) föreslagits, att ett belopp av 500 000 kronor skall avsättas såsom en
särskild post under anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m.
för att disponeras till särskilda åtgärder för intensifiering av jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län. Jag har därvid antytt
att dessa anslagsmedel till väsentlig del bör användas för sådant expertarbete
som erfordras för rationaliseringsåtgärderna i länet. Experter i form
av tillfälligt anställd personal av skilda kategorier behöver tillföras de lokala
rationaliseringsorganen. Såsom exempel på sådan expertpersonal torde
kunna nämnas skogstekniker och annan skoglig expertis vid såväl de koncentrerade
rationaliseringsinsatserna som vid de skogliga arronderingsbytena,
expertis för äganderättsutredningar, byggnadstekniker samt instruktörer
för driftsrationaliseringen. Behovet av tillfällig personal vid berörda
centrala myndigheter för på dem ankommande uppgifter i sammanhanget
bör jämväl tillgodoses med anlitande av förenämnda särskilda medel. Likaså
bör medel från anslagsposten få tagas i anspråk för alt täcka kostnader
för inköp av för rationaliseringsarbetet nödvändig utrustning samt för att
finansiera anskaffande av film och annat informationsmaterial. I inte obe
-
32 Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1961
tydlig utsträckning torde medel också erfordras för att bestrida utgifter
av expeuskaraktär vid utrednings- och undersökningsarbeten rörande till
exempel fastighetstekniska och ekonomiska spörsmål samt byggnadsfrågor
direkt inriktade på rationaliseringsverksamheten i Dalarna. Förenämnda
belopp på 500 000 kronor bör vidare användas för att täcka uppkommande
merkostnader vid tillämpningen av 15 § rationaliseringskungörelsen i fråga
om särskilt ekonomiskt stöd till rationaliseringsåtgärder i länet. Likaså bör
driftsrationalisering i olika former av demonstrationsgårdar inom rationaliseringsområdena
i länet kunna delvis bekostas med medel ur anslagsposten.
Beslut om fördelning av postens medel på skilda ifrågakommande
ändamål bör meddelas av Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
1) godkänna att rationaliseringsverksamheten i fråga om
jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs län tills vidare
bedrives efter i huvudsak de riktlinjer vilka angivits i det
föregående;
2) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande befogenhet
för lantbruksstyrelsen att träffa avtal i anslutning
till arronderingsbyten berörande fastigheter som innehaves
av lantbruksorganisationen, då fråga är om byten som berör
två eller flera lantbruksnämnders områden; samt
3) godkänna de i det föregående framlagda förslagen angående
stödåtgärder för rationalisering av formerna för animalieproduktion
m. m.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Siöalth
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610459
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1961:271 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ungdomens fostran till psykisk och fysisk hälsa, om främjande av ungdoms fostrande verksamhet, o a1 i texten
- 3LU 1961:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947 s. 3 i texten
- JoU 1961:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda åtgärder för rationalisering av jordbruket och skogsbruket i Kopparbergs län, m. m. jämte s. 1 i texten