Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i7 (nr 288) om uppsikt å jordbruk

1961-04-07 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:139, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i7 (nr 288) om uppsikt å jordbruk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 är 1961

1

Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i7

(nr 288) om uppsikt å jordbruk; given Stockholms

slott den 7 april 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §

lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt 1 § första stycket lagen om uppsikt å jordbruk skall för närvarande

hållas uppsikt bland annat över att brukningsdel, som omfattar odlad

jord till en vidd överstigande två hektar, ej vanhävdas genom att jordbruket

vanskötes så, att dess vidmakthållande äventyras. Visst undantag

stadgas i 2 §.

Med hänsyn till de egenartade förhållandena inom den så kallade storskiftesbygden

i Kopparbergs län föreslås nu, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas

att beträffande därstädes beläget område, som ej undergått laga

skifte, förordna att uppsikten skall avse jordbruket även på brukningsdel,

vars odlade jord ej överstiger två hektar, samt att, oavsett om vanskötsel

som sägs i 1 § första stycket är för handen, såsom vanhävd skall anses

att odlad jord under mera än två år i följd icke varit föremål för bearbetning,

slåtter eller betesgång.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 139

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947 (nr 288)

om uppsikt å jordbruk

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Omfattar brukningsdel---nödigt underhåll.

Beträffande område, som ligger inom

de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna av

Kopparbergs län och som ej undergått

laga skifte, äger Konungen förordna

att uppsikten skall avse jordbruket

även på brukningsdel, vars odlade

jord ej överstiger två hektar, samt att,

oavsett om vanskötsel som sägs i

första stycket är för handen, såsom

vanhävd skall anses att odlad jord

under mera än två år i följd icke varit

föremål för bearbetning, slätter eller

betesgång.

Uppsikten skall---av lantbruksnämnderna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ändring

i lagen om uppsikt å jordbruk samt anför därvid följande.

Efter framställning av lantbruksstyrelsen uppdrog Kungl. Maj :t genom

beslut den 11 december 1953 åt styrelsen att företaga en översyn av lagen

den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk. Styrelsen biträddes vid utredningsarbetet

av vissa särskilt tillkallade sakkunniga.

Den 11 december 1956 avlämnade styrelsen betänkande med förslag till

ändringar i lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk m. m. (SOU 1956:

62). I betänkandet framhölls bl. a., att styrelsen under utredningsarbetet

funnit anledning att överväga frågan om vidtagande av särskilda åtgärder

till stöd för vidmakthållande av jordbruket i vissa delar av Kopparbergs

län. Därmed åsyftades den s. k. storskiftesbygden, som i stort sett omfattar

socknarna kring Väster- och österdalälven samt kring Siljan och Dalälven

närmast nedströms därom. Denna fråga ämnade styrelsen emellertid behandla

i ett särskilt betänkande.

Den sålunda återstående frågan har av styrelsen och lantmäteristyrelsen

upptagits till gemensam behandling i en den 20 januari 1960 dagtecknad

skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet. Vid skrivelsen har fogats

en promemoria med förslag till lagstiftning angående särskilda åtgärder för

vidmakthållande av jordbruket i vissa delar av Kopparbergs län. Promemorian

har utarbetats av en arbetsgrupp som tillsatts av lantbruksstyrelsen

och lantmäteristyrelsen gemensamt. De förslag som styrelserna framlagt i

nämnda skrivelse bygger på promemorians innehåll. Förslagen avser dels

vissa lagstiftningsåtgärder, bl. a. ändring i uppsiktslagen, och dels vissa

andra åtgärder. De föreslagna åtgärderna är tänkta som ett provisorium intill

dess en mera slutlig lösning av de problem som sammanhänger med

ägosplittringen inom storskiftesbygden kan genomföras. Jag återkommer

senare till förslagens närmare innebörd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961

Över förslagen har efter remiss yttranden avgivits av 1958 års jordlagsutredning,

länsstyrelsen i Kopparbergs län, som jämväl överlämnat yttranden

från hushållningssällskapet, lantbruksnämnden och överlantmätaren i

länet, samt av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk.

Sedan ärendet härefter beretts inom jordbruksdepartementet anhåller jag

nu att få anmäla detsamma.

Gällande bestämmelser

Lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk innehåller regler beträffande

tillsyn och kontroll från det allmännas sida över den enskilda jordbruksjordens

skötsel och hävd. I den inledande bestämmelsen stadgas att,

om brukningsdel omfattar odlad jord till en vidd överstigande två hektar,

uppsikt skall hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas. Med vanhävd

avses antingen att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande

äventyras, eller att för jordbruket erforderliga byggnader bortföres eller

lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten utövas av lantbruksnämnderna

(1 §)•

Lagen gäller icke beträffande mark som tillhör kronan (14 §).

Tillämpligheten av lagens vanhävdsbegrepp är i betydande mån inskränkt

med hänsyn till jordbruksekonomiska synpunkter och verksamheten för

jordbrukets rationalisering. Till vanhävd räknas sålunda ej att jordbruk å

brukningsdel eller del därav nedlägges, om det med hänsyn till jordens

naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter måste

anses olämpligt att driva varaktigt jordbruk där. Ej heller anses den omständigheten

att byggnad bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll såsom

vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan förändring

i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel för detsamma, eller

på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse

med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten,

eller ock av annan giltig anledning (2 § första och andra styckena). Ägaren

av brukningsdel kan hos lantbruksnämnden påkalla prövning huruvida förhållande

föreligger, som enligt nyss återgivna stadganden berättigar till att

nedlägga jordbruket på brukningsdelen eller del därav eller till att bortföra

byggnad eller lämna den utan nödigt underhåll (2 § tredje stycket).

Brukningsdel må vidare utan hinder av bestämmelserna i lagen tagas i

anspråk för bostadsändamål eller för att bereda plats för industriell anläggning

eller i annat liknande syfte (12 §).

Ansvaret för avhjälpande av vanhävd i fråga om byggnader åvilar ägaren

och i fråga om jorden i första hand brukaren (3 §). Under vissa förhållanden

kan dock ägaren bli ansvarig för vanhävd av jorden även då

brukningsdelen brukas av annan (8 §).

Beträffande förfarandet vid ingripanden enligt lagen gäller i huvudsak

följande bestämmelser.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

Finner lantbruksnämnden på grund av inkommen anmälan eller eljest

skälig anledning antaga att vanhävd förekommer skall nämnden företaga

besiktning å brukningsdelen, varvid protokoll skall föras över gjorda iakttagelser

(4 §). _

Om vid besiktning konstateras att det föreligger vanhävd på bruknings
delen

skall nämnden omedelbart söka med den som är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne

åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder. I överenskommelsen

skall utsättas tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd.

Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år men må, dar så anses

oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i överenskommelsen

fastställas vite för underlåtenhet att fullgöra densamma (5 §).

Om överenskommelse ej kan träffas eller åtagande i överenskommelse ej

fuligöres, skall lantbruksnämnden utan dröjsmål anmäla förhållandet till

länsstyrelsen och därvid ange de åtgärder som nämnden finner nödiga for

vanhävdens avhjälpande (6 §). Då anmälan skett, skall länsstyrelsen höra

den ansvarige samt, om denne så påkallar, förordna om syn. Sådan hålles

av tre gode män, som utses av länsstyrelsen. Synemännen skall snarast

möjligt på stället undersöka förhållandet samt senast inom fjorton dagar

efter synen till länsstyrelsen inkomma med skriftlig redogörelse för vad som

förekommit vid synen. Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder,

som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga den ansvarige

viss tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. För att

framtvinga verkställighet av givet föreläggande må länsstyrelsen i vissa fall

fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse

ävensom fälla till sådant vite (7 §).

Är den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan

giltig orsak ur stånd att avhjälpa vanhävden skall ingripande enligt lagen

icke ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden på

brukningsdel, som brukas av annan än ägaren, äger lantbruksnämnden,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot denne

företaga ingripande på samma sätt, som om han vore brukare (8 §).

Av lagens övriga bestämmelser må här endast nämnas att klagan över

länsstyrelsens beslut i ärende enligt lagen må föras hos Kungl. Maj :t medan

klagan över lantbruksnämndens beslut i ärende, som avses i 2 § tredje

stycket (prövning huruvida nedläggning av jordbruket må ske etc.), må

föras hos lantbruksstyrelsen, vars beslut i dylikt ärende ej får överklagas

(13 §)• • x. ,

Det må framhållas att lantbruksstyrelsen i sitt år 1956 avgivna betänkande

föreslog vissa ändringar i uppsiktslagcn men att betänkandet framförallt

innehöll en ingående analys av de motiv som uppbär uppsiktslagen och allmänna

riktlinjer för lagens tillämpning. Förslagen bär icke föranlett proposition

till riksdagen. I 1958 års jordlagsutrcdnings uppdrag ingår emellertid

även att företaga en översyn av uppsiktslagen.

tf Biliang till riksdagens protokoll 19G1. 1 samt. Nr 139

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961

I rationalisering skungörelsen den 11 juni 1948 (omtryckt, se SFS 1959:

246) meddelas bestämmelser om det statliga stödet till jordbrukets yttre och

inre rationalisering m. m. Särskilt följande bestämmelser är av intresse i

föreliggande sammanhang.

Enligt 1 § skall lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna genom att

lämna stöd till yttre och inre rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område

främja strävandena att höja jordbruksnäringens effektivitet och skapa

tillfredsställande försörjningsmöjligheter för dess utövare. Med yttre rationalisering

förstås fastighetsregleringsåtgärder, som avser att skapa ökade

möjligheter till rationell brukning genom förändring av brukningsenhets

storlek eller förbättring av dess ägosammansättning eller genom förbättring

i övrigt av ägoanordningen (4 §).

Lantbruksnämnderna skall genom råd och upplysningar verka för genomförande

av yttre rationaliseringsåtgärder samt biträda vid planläggningen

av sådana åtgärder. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna har vidare

till uppgift att, där yttre rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande

försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning

ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller

komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja

yttre rationalisering av brukningsenheter, som icke är lämpade för sitt

ändamål (6 § första och andra styckena).

Enligt 7 § kan lantbruksnämnd för att främja den yttre rationaliseringen

inköpa mark, inlösa mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen,

väcka fråga om expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk samt

överlåta av nämnden förvärvad mark. Vidare kan lantbruksnämnd lämna

ekonomiskt stöd i form av lånegaranti eller statsbidrag.

Lantbruksstyrelsens och lantmäteristyrelsens förslag

Den på styrelsernas uppdrag utarbetade promemorian innehåller

till en början en redogörelse för storskiftesbygdens omfattning och jordbruksförhållandena

inom denna bygd. Av redogörelsen framgår i huvudsak

följande.

Storskiftesbygden omfattar norra och mellersta Dalarna. Det geografiskt

sett centrala partiet utgöres av Silj ansbygden. Åkerarealen i storskiftesbygden

uppgår till omkring 50 000 ha och arealen skogsmark till omkring

1 600 000 ha; för hela Kopparbergs län är åkerarealen omkring 97 000 ha

och arealen skogsmark omkring 2 000 000 ha. De från jordbrukssynpunkt

bästa delarna av länet är i stort sett belägna dels utanför storskiftesbygden

och dels i vissa av de sydligaste storskiftessocknarna. I en del av sistnämnda

socknar är jordbruksförhållandena närmast jämförliga med förhållandena i

södra länsdelen. Beträffande övriga socknar i storskiftesbygden är nu ifrågavarande

problem i hög grad aktuella. I vissa av socknarna, t. ex. de vid

Siljan belägna, förekommer relativt stora sammanhängande områden med

förhållandevis goda förutsättningar för jordbruk. Klimatet begränsar dock

jordbrukets möjligheter. Skogsbruket är dock här det dominerande nä
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

ringsfånget. Jordbruket bedrives övervägande i enheter av småbruks karaktär,

ehuru på längre sikt vissa förutsättningar torde finnas för jordbruksdrift

i större enheter. I de längst i norr belägna delarna av storskiftesbygden

är skogsbruks- och småbrukskaraktären än mer utpräglad. Jordbruk

torde här på längre sikt komma att bedrivas enbart såsom stödjordbruk i

begränsad utsträckning vid sidan av skogsbruket.

I promemorian lämnas härefter följande uppgifter från 1956 beträffande

fördelningen på storleksgrupper av brukningsenheterna inom storskiftesbygden

med undantag av vissa områden av Sundborns m. fl. socknar, vilka

områden är av obetydlig omfattning.

Antal brukningsenheter med en åkerareal av

<2 ha 2—10 ha >10 ha Summa

7 572 6 349 959 14 880

51 % 43 % 6 %

Det anföres i promemorian i anslutning härtill: Såsom framgår av tabellen

har brukningsenheterna i stor utsträckning tämligen liten jordbruksareal.

Stundom har de dock betydande skogsareal. Huvudparten av jordbruken

utgör kombinerade jordbruk och skogsbruk, där jordbruksdelen väl icke

bildar tillräckligt försörj ningsunderlag men ändock är så stor, att den

kräver en väsentlig del av brukarens arbetstid och kan ge en tämligen betydande

del av brukarens förtjänst, som i övrigt utfylles av inkomst från den

till brukningsenheten hörande skogen och eventuellt även av arbete utanför

brukningsenheten.

I promemorian behandlas vidare frågan om ägosplittringen inom storskiftesbygden

och härom anföres följande.

Såsom allmänt känt är utmärkes jordförhållandena i stora delar av storskiftesbygden

av en ovanligt långt gången ägosplittring, åstadkommen i viss

utsträckning genom legala förrättningar under tiden före jorddelningslagens

ikraftträdande men i mycket stor utsträckning även genom privata sämjedelningar,

arealöverlåtelser, andelsöverlåtelser i särskilda områden samt kombinationer

av nu angivna slag av åtgärder. I stor utsträckning är dessutom

äganderättsförhållandena oklara. Man har i stor utsträckning underlåtit att

söka lagfart även å fång, beträffande vilka förutsättningar för lagfart förelegat.

Anledningen till det sålunda rådande tillståndet är i avsevärd mån att

söka i befolkningens starka känsla för värdet av äganderättslig anknytning

till jorden. Vid arvfall delas den i arvsmassan ingående jorden och

skogen i flertalet fall så, alt envar arvinge erhåller andel i varje särskild

fastighet, oberoende av huruvida arvingarna ägnar sig åt jordbruk eller

har annan sysselsättning i orten eller på annan ort inom eller utom riket.

Inlösen delägarna emellan kommer därefter vanligen icke till stånd.

Det torde utan vidare slå klart att jordbrukarnas och lantbruksnämndens

strävanden all rationalisera jordbruket i stora delar av storskiftesbygden

måste stöta på utomordentliga svårigheter. Där jordförhållandena

utmärker sig för sådan ägosplittring och oreda i äganderättsförhållandena

som här är fallet, är det ej som i de flesta övriga jordbruksbygder i riket

möjligt att nå avsett resultat genom att länka in utvecklingen i eu fortgå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

ende process innebärande successiva sammanslagningar, markbyten etc.

för storleks- och arronderingsrationalisering. I praktiken är det här ej möjligt

att med denna metodik inom rimlig tid uppnå några verksamma resultat

i stort i fråga om strukturförbättring. Uppenbart är sålunda att såväl storleks-

som arronderingsrationaliseringen i dessa bygder i huvudsak endast

kan genomföras i anslutning till fastighetssaneringar i större skala. Lantbruksnämnden

får här i huvudsak inrikta sig på att genom sin aktiva inköpspolitik

anskaffa rationaliseringsreserver, som vid kommande fastighetssanering

försäljes eller på annat sätt fördelas för storleksrationalisering.

Sedan väl sanering kommit till stånd har därmed de fastighetsmässiga

förutsättningarna skapats för en fortsatt, successiv storleksrationalisering.

Fastighetssaneringar av här avsett slag bedrives f. n. i betydande omfattning

i storskiftesbygden i form av laga skiften. F. n. pågår laga skiften i

hela Sollerö och Siljansnäs socknar, stora delar av Mora socken samt vissa

delar av Ore socken. Laga skiften har tidigare ägt rum huvudsakligen inom

Mora och Ore socknar. Dessutom har laga skiften enligt äldre lagstiftning

övergått en stor del av Vänjan samt spridda delar av huvudsakligen Mora,

Ore och Järna socknar. I det stora hela har emellertid den nu ifrågavarande

delen av Kopparbergs län icke varit föremål för laga skifte.

I promemorian framhålles vidare, att det under senare år blivit en allt

vanligare iakttagelse i dessa bygder att brukningen av åkerjord övergivits.

Det har härvid ej blott varit fråga om nedläggande av jordbruk å avsides

belägna ägor, ensamliggande gårdar eller smärre byar i skogstrakterna utan

på vissa håll har nedläggningsprocessen spritt sig även till de välbelägna

jordbruksområdena. Dessa jordbruksområden är som regel splittrade i ett

mycket stort antal skiften. Ofta utgöres skiftena av långsmala remsor på

något tiotal meters bredd. På sådana åkerområden, anföres vidare i promemorian,

kan man nu i många fall iakttaga obrukade små åkerremsor, spridda

i ett oregelbundet mönster och med växlande täthet över det större åkerområdet.

I vissa fall uppgår den obrukade jorden till 35—40 procent av åkerarealen.

Alla grader av eftersatt brukning förekommer, från ett par års

oslagen vall till igenväxning med buskar. I somliga fall är områdena på god

väg att växa igen till skogsmark.

För att ge en ungefärlig uppfattning om inom vilka områden särskilda

åtgärder för vidmakthållande av jordbruket är mest angelägna åberopas i

promemorian en översiktlig undersökning, som lantbruksnämnden och överlantmätaren

under hösten 1959 verkställt på uppdrag av lantbruksstyrelsen

och lantmäteristyrelsen. I redogörelsen för denna undersökning anföres

bl. a. att det område, där goda förutsättningar finnes för jordbruksdrift i

större skala och där rationaliseringsåtgärder är trängande angelägna, omfattar

socknarna Leksand, Ål, Gagnef, Stora Tuna, Aspeboda, Torsång, Gustafs,

Säter, Vika och Sundborn. Det framhålles emellertid, att även inom de

flesta övriga socknarna i storskiftesbygden ett synnerligen trängande behov

av yttre rationaliseringsåtgärder måste anses föreligga, ehuru dessa så

gott som uteslutande är hänförliga till skogsbruket.

I promemorian redogöres härefter för konsekvenserna av den nuvarande

utvecklingen av brukningsförhållandena i storskiftesbygden. Därvid framhålles

i huvudsak följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

Om en relativt betydande del av den nuvarande åkerarealen lämnas obrukad

under en följd av år och vanhävden t. o. m. går så långt, att busk- eller

skogsvegetation växer upp, kommer det att uppstå betydande kostnader och

svårigheter, om man längre fram i samband med ett blivande omskifte skulle

vilja åter använda marken för jordbruksändamål. I själva verket torde

dessa kostnader och svårigheter bli så stora, att det torde vara mest realistiskt

att räkna med att basen för det framtida jordbruket i orten kommer

att minskas.

Vidare är det uppenbart att vanhävden också kan skapa svårigheter för

de jordbrukare i orten, som fortfarande vill ägna sig åt jordbruket. De

obrukade skiftena är ofta ogräsbemängda. Där busk- eller skogsvegetation

kommer in på vissa skiften, medför detta en i vissa fall betydande försämring

av möjligheterna att bruka angränsande skiften. De nu påtalade olägenheterna

blir dessutom särskilt kännbara i dessa trakter, eftersom skiftena

där i regel är mycket små och smala, och olägenheterna av att buskeller

skogsvegetation förekommer å angränsande skiften därför blir proportionsvis

mycket större än vad normalt är fallet.

Än allvarligare är ju att om denna vanhävd blir bestående och ytterligare

sprider sig, även de jordbrukare som varit och är intresserade av att bedriva

och förkovra sin näring helt naturligt kan gripas av pessimism och olust

inför den berörda nedåtgående utvecklingen för jordbruket även i goda jordbruksområden.

Detta kan ju innebära risk för att jordbruket mer eller

mindre går till spillo i stora delar av dessa jordbruksbygder.

I de bygder där jordbruket ändock består till dess att laga skiftet kommer

till stånd kan den beskrivna utvecklingen leda till att avgränsningen mellan

skogbevuxen mark och åker blir oregelbunden och ur brukningssynpunkt

olämplig. En ändamålsenlig planläggning av arealanvändningen vid

laga skifte kan härigenom avsevärt försvåras.

Beträffande möjligheterna att vidmakthålla jordbruket anföres i promemorian

till en början följande.

Det enda som mera generellt kan trygga jordbrukets vidmakthållande på

lång sikt är att brukningsförhållandena blir sådana, att jordbruket ger ett

skäligt utbyte för det arbete, som lägges ned på detsamma, och därigenom

även intresset för jordbruket hålles vid liv. En sådan förändring av brukningsförhållandena

i dessa trakter förutsätter både omskifte och en ganska

genomgripande storleksrationalisering. Ett genomförande av dessa åtgärder

måste beräknas draga avsevärd tid.

Vad man bör eftersträva under iiden till dess en dylik mera definitiv

lösning kan åstadkommas synes i första hand vara att bevara det intresse

för jordbruket, som ännu finnes, och att hindra att förutsättningar för bedrivande

av jordbruk ytterligare försämras i de bättre bygderna.

I avvaktan på skifte har lantbruksnämnden i den mån så varit möjligt

sökt stimulera till och förmedla sammanslagningar av obrukade skiften

med andra fastigheter. Nämnden har därvid även eftersträvat att inköpa

sådana skiften för samma syfte. Vidare har nämnden sökt stimulera till

arrenden av dylika obrukade skiften. På dessa vägar har även vissa resultat

nåtts, ehuru dessa av skilda orsaker ej varit av den omfattning att de

kunnat få någon större betydelse för vanhävdsfrågornas lösning.

Det har visat sig att det allmänna ej haft någon effektiv lagstiftning till

sitt förfogande, med vilken jordens hållande i hävd i dessa bygder kunnat

tryggas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961

I promemorian behandlas härefter frågan om en utvidgning av uppsiktslagens

tillämplighet med hänsyn till de särskilda förhållandena inom storskittesbygden.

Det erinras därvid om att i olika sammanhang önskemål

framförts om en skärpning av vanhävdslagstiftningen för att kunna ingripa

till skydd för grannelagsintressen. I 1956 års betänkande om ändringar i

uppsiktslagstiftningen berörde lantbruksstyrelsen detta problem. Styrelsen

fann emellertid då att det för riket i stort närmast var fråga om åtgärder

för att hindra ogrässpridning. Denna fråga borde, ansåg styrelsen, lösas

frislående och ej genom skärpning av uppsiktslagen eller utvidgning av

dess tillämpningsområde.

I promemorian framhålles nu, att det alltjämt vad angår större delen av

riket framstår såsom ytterst diskutabelt att intaga speciella bestämmelser

rörande ogrässpridning i uppsiktslagen eller att eljest i densamma införa

av grannelagshänsyn dikterade stadganden. Emellertid, framhålles vidare,

råder beträffande storskiftesbygden i Kopparbergs län från landet i övrigt

avvikande förhållanden när det gäller uppsiktslagens användning för att

tillgodose grannelagsintressen. Det är nämligen här icke frågan om synpunkter

rörande ogrässpridning och övriga grannelagshänsyn rörande brukningen

som är tyngst vägande. Av än större betydelse är att vanhävden i

dessa bygder till följd av den enorma ägosplittringen kan få konsekvenser

i fråga om jordbrukets bestånd på ett helt annat sätt och i ojämförligt högre

grad än vad fallet är i bygder med mera normala fastighetsförhållanden.

På grund härav är det i första hand ej fråga om — som i gällande uppsiktslag

— att skydda vissa brukningsenheter, som anses böra bestå. Det

gäller i stället att för framtiden skydda vissa jordbruksområden, oberoende

av till vilka fastigheter de hör. Det är från denna synpunkt likgiltigt, om

jorden i dag hör till fastigheter som har större eller mindre åkerareal än

två ha. Då, såsom tidigare angivits, drygt hälften av fastigheterna i slorskiftesbygden

har en åkerareal understigande två ha och det härjämte beträffande

fastigheter, vars åkerareal överstiger två ha, kan visa sig att

jordbrukets lönsamhet är så ringa att brukaren ej rimligen kan åläggas

forLsätta att bruka jorden, utgör uppsiktslagen, sådan den nu är utformad,

ej ett verksamt korrektiv mot vanhävd i dessa bygder. Med hänsyn till vad

sålunda och i övrigt anförts föreslås i promemorian att, beträffande sådana

områden inom storskiftesbygden, där jordbruket anses böra bibehållas i

fortsättningen, uppsiktslagen göres tillämplig även å brukningsenheter med

mindre än två ha odlad jord.

Som tidigare nämnts föreslås i promemorian även vissa ytterligare åtgärder

till skydd för jordbruket. Som skäl härtill anföres, att det ibland ej

är tillfyllest att ingripa först sedan utvecklingen gått så långt att vanhävd

i lagens mening med säkerhet kan konstateras föreligga. Sedan brukningen

övergivits på ett skifte kan det i många fall dröja flera år innan förhållandena

blivit sådana att jordbrukets vidmakthållande på just detta skifte

äventyras. Härtill kommer, att det, enligt vad erfarenheten visat, ofta dröjer

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961

lång tid, kanske upp till ett par år, innan ett ärende rörande föreläggande

enligt uppsiktslagen slutbehandlats genom olika instanser. Ingripanden endast

beträffande de enstaka skiften, där vanhävd kan konstateras, kommer

sålunda icke att beröra den utvecklingsprocess, som man här vill ge möjligheter

till att bryta, på sådant stadium att de verkligen får den avsedda

samlade effekten. Genom den allmänna tendensen till att överge brukningen

och icke minst de psykologiska följdverkningarna härav kommer bygdens

fortbestånd som jordbruksbygd allvarligt i fara långt innan vanhävd

inträtt å ifrågavarande jord. Även om mycket skulle vinnas genom den

föreslagna skärpningen av uppsiktslagen föreligger, anföres vidare i promemorian,

behov av snabbare verkande åtgärder.

I promemorian behandlas härefter frågan om en effektivisering av lantbruksnämndens

inköps- och förmedlingsverksamhet. Denna fråga och därmed

sammanhängande spörsmål har emellertid av lantmäteristyrelsen och

lantbruksstyrelsen sedermera upptagits till särskild behandling i skrivelse

den 25 november 1960 med förslag till åtgärder för effektivisering av jordbrukets

och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län.

I promemorian ställes därefter frågan om anledning föreligger att överväga

möjligheter till tvångsinlösen av obrukade skiften. Det erinras om att

redan nu finnes möjligheter till tvångsinlösen av jordbruksjord och skogsmark

jämlikt bestämmelserna i expropriationslagen om expropriation för

stärkande av ofullständiga jordbruk. Emellertid framhålles att dessa stadganden

icke torde vara av nämnvärd betydelse för frågan om en lösning av

nu föreliggande vanhävdsproblem. Med hänsyn härtill anses ej heller finnas

skäl att överväga några andra former för tvångsinlösen av vanhävdad

mark.

Vidare redogöres i promemorian för ett inom lantbruksstyrelsen tidigare

utarbetat utkast rörande en annan form för tvångsingripande, nämligen

befogenhet för det allmänna att under viss tid förfoga över jord, som ligger

obrukad, med rätt och skyldighet för det allmänna att upplåta marken till

brukande åt lämplig jordbrukare i trakten. Såsom huvudsakligt skäl för

en lagstiftning av denna innebörd anföres i promemorian. Om det för jordbrukets

vidmakthållande är av vikt att de möjligheter som kan finnas att

förbättra brukningsförhållandena blir tillvaratagna och det jämväl finnes

brukare i orten, som är intresserade av att bruka den där befintliga jorden,

synes det föga rimligt, att detta skulle få hindras därför att vissa markägare

föredrager att låta sin mark ligga obrukad framför att låta den användas

av andra för produktivt ändamål. I promemorian anges vissa riktlinjer

för utformandet och tillämpningen av eu lagstiftning om sådan

tvångsupplåtelse av brukningsrätt. BI. a. skulle ingripande kunna ske, om

jorden sedan minst två år ej blivit föremål för ändamålsenlig bearbetning

och jordens produktion ej heller tillvaratagits. Förordnande om tvångsupplåtelse

skulle meddelas av länsstyrelsen. Vissa regler föreslås rörande ersättning

till jordens ägare. Nyttjanderättslagen anses inte böra bliva tilllämplig

på denna form av upplåtelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1961

Beträffande såväl den föreslagna specialbestämmelsen i uppsiktslagen som

en eventuell lagstiftning om tvångsupplåtelse bör enligt promemorian gälla

en territoriell begränsning av tillämpligheten. Bestämmelserna bör sålunda

äga tillämpning endast inom sådant skifteslag i storskiftesbygden, som ej

undergått laga skifte och beträffande vilket Kungl. Maj :t efter framställning

av länsstyrelsen meddelar förordnande härom.

Lantbruksstyreisens och lantmäteristyrelsens skrivelse

ansluter sig i det väsentliga till vad som anförts i promemorian.

Styrelserna framhåller, att det nu icke kan bli fråga om annat än åtgärder

av provisorisk art i avbidan på de mera definitiva åtgärder som kan komma

att vidtagas, sedan pågående utredningar särskilt av fastighetsbildningskommittén

och 1958 års jordlagsutredning lett till resultat. De provisoriska

åtgärderna bör enligt styrelserna begränsas till vissa områden, där koncentrerade

insatser nu befinnes böra göras. Den grundläggande åtgärden i det

praktiska arbetet blir väsentligen att inom de olika områdena bedöma den

lämpliga framtida markanvändningen. Det framhålles, att denna bedömning

bör göras i nära samverkan mellan lantbruksnämnden och vederbörande

lantmätare samt hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen ävensom

med beaktande av de av statsmakterna fastslagna riktlinjerna och bestämmelserna

beträffande investeringar för jordbrukets inre rationalisering.

Styrelserna framhåller vidare, att lösningen av de nu aktuella problemen i

första hand bör sökas på frivillig väg, därvid viss effekt borde kunna ernås

genom upplysnings- och förmedlingsverksamhet. Då emellertid till följd av

den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena svårigheter

kan uppstå att komma i kontakt med ägare eller innehavare av fastigheterna

måste särskilda åtgärder vidtagas. Det är därjämte enligt styrelsernas

mening angeläget att nå effekt inom kort tid och på grund härav måste

de särskilda insatserna väljas så, att de kan göras med måttlig tid för förberedelser,

sålunda bl. a. utan långvariga äganderättsutredningar.

I överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits förordar styrelserna.

alt uppsiktslagen inom vissa delar av storskiftesbygden göres tilllämplig

å jordbruksjord oavsett arealen. Styrelserna framhåller att det icke

är avsikten att ingripande skall kunna ske beträffande byggnader på små

fastigheter, då det icke torde vara ekonomiskt försvarligt att investera i

byggnader på sådana splittrade småjordbruk.

Styrelserna anför vidare, att direkta ingripanden till följd av den föreslagna

provisoriska regeln i uppsiktslagen av följande skäl torde få måttlig

frekvens. Risken för ett ingripande bör utgöra anledning för jordägare att

överlåta mark eller upplåta nyttjanderätt till densamma. Vidare torde benägenheten

att avyttra inägojord öka, om upplysning vinnes om möjligheterna

att få behålla skogsmarken. Härutinnan framhåller styrelserna, att

det torde vara möjligt inom ramen för gällande jorddelningslagstiftning att

i de här aktuella områdena avskilja inägojord i förhållandevis stor utsträck
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961

Ytterligare framhåller styrelserna, att lantbruksnämnden i avvaktan på en

mer genomgripande fastighetsreglering bör i intimt samarbete med vederbörande

lantmätare bedriva en aktiv inköpsverksamhet. Områden, som varaktigt

skall användas för jordbruk, bör vidmakthållas genom bl. a. ekonomiskt

stöd till behövliga förbättringsåtgärder. Det är enligt styrelsernas mening

av stort intresse att lantbruksnämnden fortsätter och såvitt möjligt \idgar

sin försöksvis påbörjade verksamhet med förmedling av upplåtelser av

nyttjanderätt till områden som annars inte blir ekonomiskt väl nyttiggjorda.

Beträffande skogsmarken får det ankomma särskilt på skogsvårdsstyrelsen

att främja skogliga förbättringsåtgärder. Insatserna för att nå en samlad

effekt bör, anför styrelserna vidare, inte minst avse rådgivnings- och upplysningsverksamhet,

inriktad på att belysa saväl fördelarna av att hålla produktionsmedlen

i användbart skick som vägarna att främja en utveckling

i förbättrande riktning.

Styrelserna anför vidare. Sedan de genom nu berörda åtgärder avsedda

provisoriska förbättringarna vunnits, kan det visa sig erforderligt att skapa

ytterligare möjligheter för en fortsatt förbättring av utvecklingen. Därvid

bör enligt lantbruksstyrelsens mening väljas en i lag reglerad befogenhet

för det allmänna att under viss tid förfoga över brukningsrätten till mark,

som icke utnyttjas av ägaren, och upplåta denna rätt till lämplig brukare.

Beträffande den närmare utformningen av en sådan tvångsrätt hänvisas till

vad i promemorian anförts.

Styrelserna bar däremot funnit sig icke böra förorda bestämmelser om

tvångsinlösen av mark eller om iordningställande av vanhävdad mark på

ägarens bekostnad.

Styrelserna framhåller slutligen, att det för att råda bot pa missförhållandena

i de nu aktuella områdena synes vara nödvändigt att tidsbegränsa möjligheterna

för dödsbo att inneha fast egendom. Emellertid torde denna fråga

föra in på omfattande lagstiftningsåtgärder och styrelserna bär därför ej

upptagit den till behandling i nu förevarande sammanhang.

Remissyttranden

Samtliga remissorgan ställer sig i det väsentliga välvilliga till förslagen.

Endast beträffande frågan om tvångsupplåtelse av brukningsrätt föreligger

delade meningar. Dessutom bar i några yttranden förordats eu skärpning

av uppsiktslagens vanhävdsbegrepp för att möjliggöra ingripanden på

tidigare stadium än uppsiktslagen f. n. medger.

Behovet av provisoriska åtgärder vitsordas genomgående.

Länsstyrelsen framhåller sålunda, att jordbruksförhållandena inom ifragavarande

delar av landet (er sig sådana, att skyndsamma åtgärder äi av

nöden för att skydda jordbruket från att tillfogas allvarliga skador för all

framtid. Läget för jordbruksnäringen i dessa bygder torde, anför länsstyrelsen

vidare, vara så kritiskt, att, om inte inom den närmaste tiden något

ålgöres för att komma till rätta med missförhållandena, jordbruket kom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

mei att efter ett tiotal ar härefter praktiskt taget ha upphört. Länsstyrelsen

fortsätter sedan.

Delta förhållande är desto mera beklagligt som de områden, varom här

är fråga, i betydande omfattning har goda förutsättningar att, såvitt nu kan

bedömas, för överskådlig tid kunna nyttjas för jordbruk. En del av dessa

områden tillhör dessutom den öppna, urgamla jordbruksbygden kring Siljan,

vars landskapsbild skulle genomgå en fullständig förvandling om jordbruket

i denna trakt helt lades ned. Personer med intresse av att även i framtiden

driva jordbruk saknas icke i den s. k. storskiftesbygden i Dalarna,

ehuru de svårbemästrade förhållanden, som sammanhänger med ägosplittringen,

gör det med varje år svårare för dem att stanna kvar och utveckla

sin näring.

En verklig lösning av problemet kan åstadkommas först genom en genomgripande

sanering av fastighetsförhåliandena. Arbetet härmed pågår sedan

lange. Det kommer emellertid icke att leda till avgörande resultat inom sådan

tid att den nu hotande nedläggningen av jordbruket kan avvärjas. Provisoriska

åtgärder blir nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna till

dess en mera varaktig lösning av jordbruksproblemet i dessa bygder kan

astadkommas.

Överlantmätaren framhåller bl. a. följande.

Ägosplittringen kan icke bemästras annat än genom fastighetsregleringar

av lagaskiftestyp på stora skifteslag, omfattande en eller flera byar eller

hela socknar. Det finnes inom storskiftesbygden betydande områden med

goda och lättbrukade jordar i stora och öppna fält, i och för sig väl lämpade

som underlag för en rationell, mekaniserad jordbruksdrift men till följd

av ägosplittringen upprandade i ett otal smala remsor med skilda ägare.

Inom dylika områden skulle uppenbarligen genom laga skifte och tillräckligt

långtgående storleksrationalisering möjligheter kunna öppnas att bedriva

ett lönsamt och livskraftigt jordbruk. Även inom områden av här

ifrågavarande art förekommer emellertid som följd av ägosplittringen och

de ofta kaotiska äganderättsförhållandena att markremsor får ligga obrukade

och \anhävdade, varigenom förut sammanhängande brukningsvärda områden

delas sönder och förutsättningarna för att i framtiden erhålla för en

rationell jordbruksproduktion erforderlig fältstorlek äventyras. Det är

främst mot bakgrunden härav bedömningen bör ske av de av ämbetsverken

föreslagna åtgärderna.

Lantbruksförbundet framhåller att styrelsernas förslag i och för sig kan

ge anledning till vägande principiella invändningar därför att de åsidosätter

jordägarens inflytande. De föreslagna åtgärderna är emellertid avsedda

för en bygd, där jordäganderätten blivit så komplicerad att det i många

fall inte kan tillförlitligen utredas vem som är ansvarig jordägare. Förbundet

anser därför att de principiella tveksamheterna bör vika. Under betonande

av att de föreslagna åtgärderna skall vara provisoriska och gälla ett

område, där annars behövliga rättviseavvägningar kräver utredningar som

ej rimligtvis svarar mot utredningsföremålens värde, tillstyrker förbundet

att regler utarbetas och tillämpas efter de föreslagna riktlinjerna.

Riksförbundet Landsbygdens folk yttrar att det är svårt att avgöra vilken

effekt de föreslagna åtgärderna kan få men att förbundet, med tanke på de

oefterrättliga förhållanden som råder inom storskiftesbygden till skada för

jordbruket, vill tillstyrka de föreslagna temporära åtgärderna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

Beträffande den föreslagna utvidgningen av uppsiktslagens

tillämplighet anför 1958 års jordlagsutredning att den i och för sig

finner den föreslagna åtgärden värd att överväga. Utredningen ifrågasätter

emellertid, om frågan är av tillräcklig vikt för att böra utbrytas för

separat lagstiftning i avvaktan på den allmänna översyn av uppsiktslagen

som utredningen har i uppdrag att göra.

Länsstyrelsen tillstyrker att uppsiktslagen göres tillämplig på odlad jord

inom ifrågavarande bygder oavsett brukningsenheternas areal. Även hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och lantbruksnämnden, vilka avgivit

likalydande yttranden, biträder förslaget i denna del men förordar dessutom

att vanhävdsbegreppet inom berörda områden bestämmes så att med

vanhävdad åker skall anses dels under minst ett år obrukad, ej besådd åkerjord

med härdar av sådana ogräs, vars frön sprides med vinden, och dels

åker från vilken skörd ej tagits under de två närmast föregående åren. En

liknande inställning har överlantmätaren, som anser att den av styrelserna

föreslagna utvidgningen av uppsiktslagens tillämplighet blir skäligen verkningslös,

om icke lagens vanhävdsbegrepp samtidigt skärpes så, att inskridande

kan ske icke endast mot långt framskriden vanhävd utan redan vid

begynnande vanskötsel. Det är därvid enligt överlantmätaren likgiltigt, om

man definierar vanhävd på sätt föreslagits i yttrandena från hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och lantbruksnämnden eller om man, på sätt

skett i förslaget rörande tvångsupplåtelse av brukningsrätt, anser vanhävd

föreligga, när jorden sedan minst två år tillbaka ej blir föremål för åtgärder

för ändamålsenlig bearbetning och jordens produktion ej heller tillvaratages.

Med denna skärpning av vanhävdsbegreppet tillstyrker överlantmätaren

den föreslagna ändringen i uppsiktslagen.

Länsstyrelsen har, i motsats till hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

lantbruksnämnden och överlantmätaren, en positiv inställning till

förslaget om lagstiftning rörande tvångsupplåtelse av brukningsrätt

och anser att frågan härom bör skyndsamt utredas. Länsstyrelsen

utvecklar sin ståndpunkt på i huvudsak följande sätt.

Enligt länsstyrelsens mening — och väl också promemorieförfattarnas

—- är självfallet åtgärder på frivillighetens grund att föredra. Det medel

som promemorian avser att lägga i samhällets hand, skall givetvis användas

endast där det uppenbart inte går att på frivillighetens väg hindra att

till jordbruk tjänlig mark inom en gammal jordbruksbygd får växa igen.

Även om vissa svårigheter är förknippade med en lagstiftning av föreslaget

innehåll, torde dessa inte bli så stora som de svårigheter för bygden och

för de jordbrukare, som verkligen vill ägna sig åt jordbruket för framtiden,

vilka skulle uppstå, om jordbruket helt skulle upphöra i dessa trakter.

Risken härför är överhängande, om icke energiska åtgärder vidtages.

Mot denna bakgrund framstår även åtgärder, som i en mindre kritisk situation

skulle avvisas, såsom nödvändiga. Om lantbruksnämnden ges tillräckliga

resurser för sin inköpsverksamhet och för en aktiv förmedling i syfte

att på frivillighetens väg överföra nyttjanderätt till aktiva jordbrukare, torde

den ifrågasatta lagstiftningen mest komma att tjäna såsom ett påtryck
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

ningsmedel gentemot jordägare, som är ovilliga att själva återuppta odlingen

av sin jord eller träffa avtal därom med någon aktiv jordbrukare.

I överensstämmelse med vad i uppsiktslagen finnes stadgat bör även vid

temporär upplåtelse av nyttjanderätt till mark brukningsdel utan hinder

härav få tas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande av plats för

industriell anläggning eller i annat liknande syfte.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden framhåller

i denna fråga, att den föreslagna lagstiftningen torde komma att

medföra en oproportionerligt stor arbetsinsats från det allmännas sida i förhållande

till den förväntade effekten, varför förslaget i denna del i möjligaste

mån bör ersättas med åtgärder som mer verksamt underlättar en storleksrationalisering.

Enligt dessa remissorgan bör i stället inlösen av mark

och överförande av marken till aktiva jordbrukare komma till användning.

Överlantmätaren avstyrker förslaget på i huvudsak den grunden, att den

förordade lagstiftningen torde innebära en principiell nyhet i svensk rätt

med tämligen svåröverskådliga konsekvenser, vilka underskattats i promemorian.

Det kan enligt överlantmätarens mening befaras, att en lagstiftning

av avsett slag icke kan göras enkel och att tillämpningen kommer att

kräva stora arbetsinsatser från bl. a. uppsiktsorganens sida. Vidare skulle

det i många fall säkerligen bli svårt att förmå de berörda jordägarna att

klart inse skillnaden mellan ett tvångsvis övertagande av brukningsrätten

och en expropriation av äganderätt.

Lantbruksförbundet framhåller, att ett psykologiskt hinder ligger däri

att promemorians förslag om tvångsupplåtelse utgör ett försök att komma

tillrätta med uppenbara missförhållanden, som har sin rot i befolkningens

stora respekt för jordäganderätten, genom att hos samma befolkning åsidosättes

just denna respekt. Åtgärdernas effektivitet lär därför, anför förbundet

vidare, bli mycket beroende av att man genom välskött upplysning övervinner

denna antagna motvilja hos dem som skall dra fördel av förslaget,

bygdens jordbruk till fromma.

Departementschefen

Utmärkande för fastighetsförhållandena inom storskiftesbygden i Kopparbeigs

län är en sedan mycket lång tid tillbaka rådande och under vissa

tidsskeden starkt ökad ägosplittring. Orsakerna till att utvecklingen på

fastighetsbildningens område inom detta län tagit andra vägar än inom

riket i övrigt torde väl främst vara att söka i befolkningens starka känsla

för äganderätt till jord: ägare av jord har i allmänhet varit ovilliga att avhända

sig sin egendom, även om de själva inte brukat jorden eller till och

med bott i annan del av landet eller utomlands. Detta har lett till ett ganska

allmänt bruk av olämpliga former för delning vid arvfall eller vid

andra fång av de lotter, som utlagts vid storskiftena. Såsom exempel på berörda

förhållanden må anföras de talrikt förekommande sämjedelningar,

som verkställts av jordägarna själva och vanligen ej angivits vare sig på

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961

karta eller i annan handling. Ofta kan ur tillgängliga fångeshandlingar uppgift

ej erhållas, huruvida överlåtelsen avsett andel i hemman eller blott förvärv

av en viss areal mark, huruvida med arealförvärv åsyftats hemmansdel

eller avsöndring samt om och i vad mån skogsmark och andra åtföljder

inbegripits i fånget.

Nu angivna och andra förhållanden har resulterat i — förutom en stark

ägosplittring -— även oklara äganderättsförhållanden och bristande överensstämmelse

mellan formell och reell äganderätt.

De säregna jordförhållandena i storskiftesbygden, som innehåller drygt

hälften av länets åkerareal och drygt tre fjärdedelar av länets skogsmarksareal,

har nödvändiggjort speciallagstiftning inom olika områden av fastighetsrätten.

Mest bekant torde vara lagen den 17 juni 1932 med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län, den s. k. Dalalagen. Vidare kan nämnas lagstiftning med särskilda

bestämmelser om lagfart och om förande av fastighetsbok samt om äganderättsutredning

och sammanläggning av fastigheter.

Allmän enighet råder om att den påtalade ägosplittringen inte kan bemästras

och rationella brukningsenheter skapas, med mindre genomgripande

fastighetsregleringar inom större sammanhängande områden kommer

till stånd. Vissa åtgärder i detta syfte har på sina håll vidtagits. Sålunda

har med stöd av de särskilda skiftesbestämmelserna fastighetsregleringar

utförts inom några socknar och inom vissa andra socknar pågår förrättningar

av detta slag.

Eu allmän översyn av jorddelningslagstiftningen pågår för närvarande

genom 1954 års fastighetsbildningskommitté. Viktiga delar av jordlagstiftningen

i övrigt är föremål för överarbetning av 1958 års jordlagsutredning.

Det kan förväntas att de problem som sammanhänger med jordförhållandena

i storskiftesbygden kommer att ägnas särskild uppmärksamhet under

detta utredningsarbete. Det torde vara berättigat att hoppas att härigenom

effektivare medel än nu på längre sikt kommer att ställas till myndigheternas

förfogande för att bemästra storskiftesbygdens speciella problem.

Man måste dock utgå från att det kommer att dröja avsevärd tid

innan den lagstiftning, varom här är fråga, kan vara genomförd, så att den

kan lämna några praktiska resultat. I detta sammanhang vill jag också

erinra om alt lantmäteristyrelsen utarbetat förslag till äganderättsutredning

och lagfart inom vissa områden i Kopparbergs län, vilket förslag upptagits

i en den 31 december 1960 dagtecknad, till chefen för jordbruksdepartementet

avgiven promemoria. I denna föreslås vissa åtgärder som syftar till

att skapa gynnsammare förutsättningar för den i Kopparbergs län pågående

fastighetsregleringsverksamheten men som även i övrigt är av väsentlig

betydelse för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering samt för

samhällsutvecklingen i allmänhet i länet. Detta ärende remissbehandlas för

närvarande. På grund av alt de föreslagna åtgärderna innefattar ett flertal

svåröverskådliga och invecklade rättsfrågor, som kräver noggrann behandling,

torde proposition i detta ärende ej kunna föreläggas årets riks
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1961

dag. Däremot torde inom kort kunna framläggas proposition med förslag

till åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, grundat på

det tidigare omnämnda av lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen den 25

november 1960 avgivna förslaget angående denna fråga.

Jag vill i sammanhanget vidare erinra om att ett av f. d. generaldirektören

Harald Malmberg framlagt betänkande (SOU 1959: 31) med förslag till

särskild lagstiftning om myrslogar inom de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län efter avslutad remissbehandling

för närvarande prövas inom justitiedepartementet.

Lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen har nu ansett omedelbara

åtgärder påkallade och det är mot bakgrunden härav som styrelsernas föreliggande

framställning måste ses.

Styrelserna syftar till att få till stånd vissa åtgärder som kan vara ägnade

att i avbidan på en mera slutlig lösning motverka att läget ytterligare

förvärras. Remissorganen har i allmänhet anslutit sig till tanken att provisoriska

åtgärder ofördröjligen bör vidtagas. Även jag biträder denna åsikt.

De synpunkter styrelserna framfört beträffande behovet av snara åtgärder

och de risker som är förbundna med en fortsatt utveckling efter nuvarande

linjer är enligt min mening övertygande. Jag vill även erinra om länsstyrelsens

uttalande att läget för jordbruksnäringen i dessa bygder torde vara

så kritiskt, att, om inte något åtgöres inom den närmaste tiden för att

komma till rätta med missförhållandena, jordbruket kommer att efter ett

tiotal år härefter praktiskt taget ha upphört. Vidare kan nämnas att jordbruksutskottet

i sitt till 1960 års riksdag avgivna utlåtande (nr 19) i anledning

av proposition rörande viss omorganisation av lantmäteriväsendet

med mera bland annat yttrat, att det vore av sådan vikt att söka komma

till rätta med de otillfredsställande förhållandena i berörda trakter att utskottet

ville uttala sig för att Kungl. Maj :t, oberoende av pågående utredningsarbeten

beträffande fastighetsbildnings- och jordlagsstiftningen, övervägde

jämväl andra ändringar i gällande regler och bestämmelser för att

på så sätt påskynda skiftesverksamheten i länet.

Vad därefter angår frågan om vilka åtgärder som nu bör vidtagas innebär

styrelsernas förslag, såvitt nu är i fråga, att viss lagstiftning genomföres.

Den lagstiftning, som styrelserna i första hand föreslår, avser en skärpning

av lagen om uppsikt å jordbruk så, att denna inom storskiftesbygden

blir tillämplig utan begränsning till viss areal. Om ytterligare åtgärder sedermera

befinnes erforderliga, bör enligt lantbruksstyrelsens mening övervägas

en i lag reglerad befogenhet för det allmänna att förfoga under viss

tid över brukningsrätten till mark som ligger obrukad och att upplåta

denna rätt till lämplig brukare.

Den föreslagna skärpningen av uppsiktslagen har godtagits av flertalet remissorgan.

I några yttranden har förordats, att även vanhävdsbegreppet

skärpes, såvitt gäller storskiftesbygden, så att ingripande kan ske på ett tidi
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

19

gare stadium än den nuvarande lagen medger. Förslaget rörande lagstiftning

om tvångsupplåtelse av brukningsrätt har avstyrkts av flertalet remissorgan.

Enligt min mening inger tanken på lagstiftning om tvångsupplåtelse av

brukningsrätt betänkligheter av principiell och praktisk art. Utformningen

av en sådan lagstiftning torde vidare kräva ingående överväganden och

konsekvenserna av en lagstiftning rörande denna fråga är svåra att överblicka.

I viss mån torde för övrigt ändamålet med förslaget kunna tillgodoses,

om man skapar möjlighet att ingripa enligt uppsiktslagen på ett tidigare

stadium än som nu kan ske.

Eftersom det nu närmast gäller att få till stånd provisoriska åtgärder utan

större tidsutdräkt anser jag att man för närvarande inte bör ge sig i kast

med en så pass vidlyftig och diskutabel fråga som den föreslagna tvångslagstiftningen.

Av huvudsakligen samma skäl anser jag även, att det av styrelserna

anvisade men ej närmare behandlade uppslaget att råda bot på nu

aktuella missförhållanden genom en lagstiftning, som innebär att dödsbos

rätt att inneha fast egendom skulle tidsbegränsas, ej för närvarande bör närmare

övervägas.

Jag torde härefter få övergå till att närmare behandla frågan om en

skärpning av uppsiktslagen. Av skäl som styrelserna anfört bör den föreslagna

skärpningen av denna lag begränsas till jordvanhävd.

Enligt uppsiktslagen kan lantbruksnämnden inskrida mot vanhävd av

jordbruk om den odlade jorden å brukningsdelen i fråga uppgår till mer än

två hektar. Vanhävd i lagens mening föreligger om jordbruket så vanskötes,

att dess vidmakthållande äventyras.

För tillämpningen av uppsiktslagen spelar undantagen från vanhävdsbegreppet

en väsentlig roll. I 2 § första stycket föreskrives sålunda, i avseende

å jordvanhävd, att till vanhävd inte är att hänföra nedläggande av jordbruk

å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet

och belägenhet samt övriga omständigheter det måste anses olämpligt

att där driva varaktigt jordbruk. Denna undantagsbestämmelse innebär

att man vid bedömandet av frågan om ett jordbruk bör få nedläggas har

att beakta huruvida driften av jordbruket är förenlig med vanliga ekonomiska

principer. I vissa fall kan det emellertid även från andra synpunkter

än rent ekonomiska vara olämpligt att vidmakthålla jordbruket. Jag vill

erinra om att i den proposition (1959: 148) om statligt stöd till jordbrukets

rationalisering, som förelädes 1959 års riksdag, även frågan om överförande

av sämre jordbruksmark till skogsmark behandlades och att jag därvid

anförde bland annat, att 2 § uppsiklslagen torde medge att frågan om

vanhävd bedömdes ur något vidare aspekter än rena lönsamhetssynpunkter.

I sitt utlåtande (nr 30) över propositionen anslöt sig jordbruksutskottet till

min tolkning.

Den faktor utöver lönsamheten som främst tilldrar sig uppmärksamhet är

det allmänna intresset av jordbrukets yttre rationalisering. I vad mån ratio
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

naliseringssynpunkter bör beaktas vid uppsiktslagens tillämpning dryftades

redan under förarbetena till den nu gällande uppsiktslagen. I olika sammanhang

betonades därvid sambandet mellan denna lagstiftning och rationaliseringsarbetet.

Frågan har tilldragit sig allt större intresse i takt med den

ökning rationaliseringsverksamheten undergått. I det tidigare omförmälda

betänkande om ändringar i uppsiktslagstiftningen, som lantbruksstyrelsen

framlade år 1956, behandlades frågan ingående. Åtskilliga uttalanden i detta

betänkande ger uttryck åt den uppfattningen att uppsiktslagen kan och bör

användas som ett medel i rationaliseringsverksamheten.

Det är just den nu berörda synpunkten i fråga om uppsiktslagens tilllämplighet

som är av särskild betydelse för storskiftesbygdens vidkommande.

De problem som här föreligger är i huvudsak följande. Inom vissa delar

av storskiftesbygden, särskilt i den södra delen, finnes större sammanhängande

jordbruksområden med förhållandevis goda naturliga förutsättningar för

varaktig, lönsam jordbruksdrift. Dessa områden är emellertid, på samma

sätt som är utmärkande för denna bygd i övrigt, splittrade i en mängd långsmala

skiften, som i stor utsträckning ligger obrukade och är mer eller

mindre igenväxta. Av vad styrelserna anfört framgår, att på sina håll mer

än en tredjedel av sådana sammanhängande jordbruksområden är vanhävdade

eller på väg att bli det. Detta förhållande kan leda till att förutsättningarna

för att genom omarrondering och storleksrationalisering på

lång sikt skapa gynnsamma brukningsförhållanden försämras eller går om

intet. Igenväxningen av skiften, som är insprängda i ett större åkerområde,

medför inte blott risk för spridning av ogräs till området i övrigt. Styrelserna

har dessutom framhållit att missförhållandena har en menlig inverkan på

andra jordbrukares vilja att fortsätta driften inom området. Ej heller bör

bortses från att kostnaderna för att återställa marken, när en omarrondering

framdeles blir aktuell, kan te sig avskräckande.

Problemets kärna har i styrelsernas förslag beskrivits så, att det, till skillnad

från vad som avses med uppsiktslagen i allmänhet, här gäller inte att

skydda vissa brukningsenheter utan att bevara sammanhängande jordbruksområden

som för framtiden bör bestå.

Som redan tidigare antytts bör enligt min åsikt även synpunkter av denna

art kunna beaktas vid uppsiktslagens tillämpning. Genom att ägorna

hålles i hävd inom ett för jordbruksdrift i och för sig gynnsamt område

vidmakthålles förutsättningarna för att få till stånd en lämplig omarrondeiäng

i framtiden. Självfallet kan denna rationaliseringssynpunkt ibland

komma i konflikt med enskilda markägares ekonomiska överväganden.

Många gånger torde visserligen underlåtenhet att bruka marken bero på

att ägaren bor på annat håll och saknar intresse av att driva jordbruket,

oavsett om detta är lönsamt eller inte. I andra fall åter kan de obrukade

ägorna vara belägna så långt från brukningscentrum att ägaren bedömer

det som oekonomiskt att bruka dem. Det är emellertid enligt min mening

ej att ställa för stora krav på ägaren, om denne anses skyldig att hålla

sin jord i hävd för att därigenom tillgodose det allmänna intresset av att

fastighetsförhållandena skall kunna regleras. Jag vill erinra om att den

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1961

föreslagna ändringen i uppsiktslagen ej kommer att medföra att markägaren

blir nödsakad göra investeringar eller vidtaga kostsamma åtgärder.

Vad som fordras av honom är att han tillser att jorden ej växer igen med

buskar eller träd. Han har för övrigt möjlighet att, om han inte själv vill

bruka marken, upplåta eller överlåta den till annan brukare eller lantbruksnämnden.

Vissa insatser kan här göras av lantbruksnämnden genom

en aktiv förmedlings- och inköpsverksamhet. Går det inte att anskaffa

annan villig brukare till rimliga villkor kan nämnden själv köpa in marken

om denna behövs som rationaliseringsreserv. Jag vill understryka att uppsiktslagen

endast bör ses som ett av de medel som rationaliseringsorganen

förfogar över.

De verkningar vanhävden å vissa ägor kan ha i fråga om brukningen av

andra ägor inom samma jordbruksområde är givetvis, som styrelserna framhållit,

oberoende av hur stor areal den brukningsenhet omfattar till vilken

den vanhävdade jorden hör. Det må i detta sammanhang erinras om att

enligt vad styrelserna uppgivit mer än hälften av antalet brukningsenheter

inom storskiftesbygden har en åkerareal som understiger två hektar. Jag

delar därför styrelsernas uppfattning -— vilken även biträtts genomgående

i remissyttrandena — att den i 1 § uppsiktslagen stadgade arealgränsen

bör slopas om uppsiktslagen skall kunna få större verkan inom ifrågavarande

bygd. Emellertid anser jag att man inte bör stanna vid denna åtgärd.

Såsom skäl för den av lantbruksstyrelsen föreslagna lagstiftningen om

tvångsupplåtelse av brukningsrätt har anförts bland annat behovet av att

kunna på ett tidigare stadium än uppsiktslagen nu medger ingripa mot vanhävd.

Jag har redan avvisat tanken på att nu överväga en sådan tvångslagstiftning

bland annat därför att ändamålet med densamma skulle kunna tillgodoses

om man på annat sätt skapade möjlighet till ett tidigare ingripande.

Eftersom det huvudsakliga syftet med ett ingripande är att bevara förutsättningarna

för att framdeles skapa rationella brukningsenheter, är det knappast

ändamålsenligt att dröja till dess vanskötseln gått så långt att vanhävd

i uppsiktslagens mening föreligger. En skärpning av själva vanhävdsbegreppet

torde därför vara ofrånkomlig. Man synes härvid kunna bestämma

detta begrepp så, att vanhävd föreligger, förutom då situationen

är den att enligt 1 § första stycket vanhävd anses föreligga, jämväl i det fall,

som angetts för tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen om tvångsupplåtelse

av brukningsrätt, nämligen att odlad jord under mer än två år i

följd inte varit föremål för bearbetning. Med bearbetning torde härvid böra

likställas slätter och betesgång. Härmed skulle uttömmande ha angetts de

skilda slag av åtgärder, som var för sig får anses erforderliga för att jorden

inte skall växa igen med buskar eller träd. Däremot fordrar inte syftet med

den föreslagna skärpningen av uppsiktslagen att man anser vanhävd föreligga

även i det fall att den skörd, som jorden gett, inte tillvaratages. — Vid

prövning av frågan om vanhävd skall anses föreligga måste självfallet hänsyn

tagas till om sådant undantagsfall föreligger, som avses i 2 § första stycket

uppsiktslagen.

De problem som föranlett styrelsernas förslag om speciallagstiftning före
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

ligger inte inom hela storskiftesbygden. Vissa områden, särskilt i den nordliga

delen, saknar helt intresse i förevarande sammanhang, eftersom förutsättningar

där inte finnes för drivande av jordbruk i större enheter. Inom

den mellersta delen av storskiftesbygden torde däremot finnas förutsättningar

för jordbruksdrift på längre sikt, och alldeles särskilt aktuellt är

problemet i den nedre delen av storskiftesbygden. Styrelserna har nämnt

socknarna Leksand, Äl, Gagnef, Stora Tuna, Aspeboda, Torsång, Gustafs,

Sater, Vika och Sundborn. Av utredningen framgår att inom dessa socknar

finnes områden med goda förutsättningar för jordbruksdrift i större skala

under förutsättning att effektiva rationaliseringsåtgärder vidtages. Det är

framför allt sådana områden som förslaget om en skärpning av uppsiktslagen

avser. Med hänsyn härtill synes det mindre ändamålsenligt att göra

den skärpta uppsiktslagstiftningen omedelbart tillämplig inom hela storskiftesbygden.

En bättre samordning och koncentration av myndigheternas

övervakning och rationaliseringsinsatser torde stå att vinna,'' om i stället

Kungl. Maj :t bemyndigas att successivt förordna om lagstif tningens tilllamphghet

inom avgränsade områden. Det får närmast åligga länsstyrelsen

att i nara samverkan med alla de länsmyndigheter, som har intressen att bevaka

i forevarande sammanhang, såsom lantbruksnämnden, överlantmätaren

och skogsvårdsstyrelsen, inkomma med förslag. Dessa förslag bör grundas

på en långsiktig bedömning av markens användning för olika ändamål

Därvid bor, som styrelserna framhållit, de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna

för jordbrukets rationalisering följas.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet upprattats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19*7

(nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Forslaget innebar att det särskilda stadgandet för storskiftesbygden upptages

som ett nytt andra stycke i 1 § och att det nuvarande andra stycket

far utgöra paragrafens tredje stycke. I det nya stadgandet har använts samma

bestämning av storskiftesbygden som förekommer i exempelvis den tidigare

omformälda särskilda skifteslagstiftningen. Vidare har vid stadgandets

utformning beaktats att vissa delar av storskiftesbygden varit föremål för

laga skifte. Sådana områden bör inte omfattas av de föreslagna reglerna

Med hansyn till att, som jag redan framhållit, snara åtgärder är av nöden

for att motverka att de påtalade missförhållandena förvärras, torde de nya

bestämmelserna böra träda i kraft redan den 1 juli 1961.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen

omformälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

G. Luzell

uteslutits13 bllaga S°m är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars

1961.

N ärvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 22 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

17 mars 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947 om

uppsikt å jordbruk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av revisionssekreteraren

B. Erneholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

7 april 1961.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 24 mars

1961 avgivna utlåtande över det den 17 mars 1961 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947

(nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Johansson

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G10369

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse dv 1 § lagen den 30 juni 191fl a1 i texten
  2. 3LU 1961:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947 s. 1 i texten