Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i7 (nr 288) om uppsikt å jordbruk
1961-04-07 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:139, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i7 (nr 288) om uppsikt å jordbruk
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 är 1961
1
Nr 139
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19i7
(nr 288) om uppsikt å jordbruk; given Stockholms
slott den 7 april 1961.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 30 juni 1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt 1 § första stycket lagen om uppsikt å jordbruk skall för närvarande
hållas uppsikt bland annat över att brukningsdel, som omfattar odlad
jord till en vidd överstigande två hektar, ej vanhävdas genom att jordbruket
vanskötes så, att dess vidmakthållande äventyras. Visst undantag
stadgas i 2 §.
Med hänsyn till de egenartade förhållandena inom den så kallade storskiftesbygden
i Kopparbergs län föreslås nu, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas
att beträffande därstädes beläget område, som ej undergått laga
skifte, förordna att uppsikten skall avse jordbruket även på brukningsdel,
vars odlade jord ej överstiger två hektar, samt att, oavsett om vanskötsel
som sägs i 1 § första stycket är för handen, såsom vanhävd skall anses
att odlad jord under mera än två år i följd icke varit föremål för bearbetning,
slåtter eller betesgång.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 139
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947 (nr 288)
om uppsikt å jordbruk
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Omfattar brukningsdel---nödigt underhåll.
Beträffande område, som ligger inom
de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna av
Kopparbergs län och som ej undergått
laga skifte, äger Konungen förordna
att uppsikten skall avse jordbruket
även på brukningsdel, vars odlade
jord ej överstiger två hektar, samt att,
oavsett om vanskötsel som sägs i
första stycket är för handen, såsom
vanhävd skall anses att odlad jord
under mera än två år i följd icke varit
föremål för bearbetning, slätter eller
betesgång.
Uppsikten skall---av lantbruksnämnderna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 mars 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ändring
i lagen om uppsikt å jordbruk samt anför därvid följande.
Efter framställning av lantbruksstyrelsen uppdrog Kungl. Maj :t genom
beslut den 11 december 1953 åt styrelsen att företaga en översyn av lagen
den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk. Styrelsen biträddes vid utredningsarbetet
av vissa särskilt tillkallade sakkunniga.
Den 11 december 1956 avlämnade styrelsen betänkande med förslag till
ändringar i lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk m. m. (SOU 1956:
62). I betänkandet framhölls bl. a., att styrelsen under utredningsarbetet
funnit anledning att överväga frågan om vidtagande av särskilda åtgärder
till stöd för vidmakthållande av jordbruket i vissa delar av Kopparbergs
län. Därmed åsyftades den s. k. storskiftesbygden, som i stort sett omfattar
socknarna kring Väster- och österdalälven samt kring Siljan och Dalälven
närmast nedströms därom. Denna fråga ämnade styrelsen emellertid behandla
i ett särskilt betänkande.
Den sålunda återstående frågan har av styrelsen och lantmäteristyrelsen
upptagits till gemensam behandling i en den 20 januari 1960 dagtecknad
skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet. Vid skrivelsen har fogats
en promemoria med förslag till lagstiftning angående särskilda åtgärder för
vidmakthållande av jordbruket i vissa delar av Kopparbergs län. Promemorian
har utarbetats av en arbetsgrupp som tillsatts av lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen gemensamt. De förslag som styrelserna framlagt i
nämnda skrivelse bygger på promemorians innehåll. Förslagen avser dels
vissa lagstiftningsåtgärder, bl. a. ändring i uppsiktslagen, och dels vissa
andra åtgärder. De föreslagna åtgärderna är tänkta som ett provisorium intill
dess en mera slutlig lösning av de problem som sammanhänger med
ägosplittringen inom storskiftesbygden kan genomföras. Jag återkommer
senare till förslagens närmare innebörd.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961
Över förslagen har efter remiss yttranden avgivits av 1958 års jordlagsutredning,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som jämväl överlämnat yttranden
från hushållningssällskapet, lantbruksnämnden och överlantmätaren i
länet, samt av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk.
Sedan ärendet härefter beretts inom jordbruksdepartementet anhåller jag
nu att få anmäla detsamma.
Gällande bestämmelser
Lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk innehåller regler beträffande
tillsyn och kontroll från det allmännas sida över den enskilda jordbruksjordens
skötsel och hävd. I den inledande bestämmelsen stadgas att,
om brukningsdel omfattar odlad jord till en vidd överstigande två hektar,
uppsikt skall hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas. Med vanhävd
avses antingen att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande
äventyras, eller att för jordbruket erforderliga byggnader bortföres eller
lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten utövas av lantbruksnämnderna
(1 §)•
Lagen gäller icke beträffande mark som tillhör kronan (14 §).
Tillämpligheten av lagens vanhävdsbegrepp är i betydande mån inskränkt
med hänsyn till jordbruksekonomiska synpunkter och verksamheten för
jordbrukets rationalisering. Till vanhävd räknas sålunda ej att jordbruk å
brukningsdel eller del därav nedlägges, om det med hänsyn till jordens
naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter måste
anses olämpligt att driva varaktigt jordbruk där. Ej heller anses den omständigheten
att byggnad bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll såsom
vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan förändring
i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel för detsamma, eller
på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse
med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten,
eller ock av annan giltig anledning (2 § första och andra styckena). Ägaren
av brukningsdel kan hos lantbruksnämnden påkalla prövning huruvida förhållande
föreligger, som enligt nyss återgivna stadganden berättigar till att
nedlägga jordbruket på brukningsdelen eller del därav eller till att bortföra
byggnad eller lämna den utan nödigt underhåll (2 § tredje stycket).
Brukningsdel må vidare utan hinder av bestämmelserna i lagen tagas i
anspråk för bostadsändamål eller för att bereda plats för industriell anläggning
eller i annat liknande syfte (12 §).
Ansvaret för avhjälpande av vanhävd i fråga om byggnader åvilar ägaren
och i fråga om jorden i första hand brukaren (3 §). Under vissa förhållanden
kan dock ägaren bli ansvarig för vanhävd av jorden även då
brukningsdelen brukas av annan (8 §).
Beträffande förfarandet vid ingripanden enligt lagen gäller i huvudsak
följande bestämmelser.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
Finner lantbruksnämnden på grund av inkommen anmälan eller eljest
skälig anledning antaga att vanhävd förekommer skall nämnden företaga
besiktning å brukningsdelen, varvid protokoll skall föras över gjorda iakttagelser
(4 §). _
Om vid besiktning konstateras att det föreligger vanhävd på bruknings
delen
skall nämnden omedelbart söka med den som är ansvarig för avhjälpande
av vanhävden träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne
åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder. I överenskommelsen
skall utsättas tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd.
Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år men må, dar så anses
oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i överenskommelsen
fastställas vite för underlåtenhet att fullgöra densamma (5 §).
Om överenskommelse ej kan träffas eller åtagande i överenskommelse ej
fuligöres, skall lantbruksnämnden utan dröjsmål anmäla förhållandet till
länsstyrelsen och därvid ange de åtgärder som nämnden finner nödiga for
vanhävdens avhjälpande (6 §). Då anmälan skett, skall länsstyrelsen höra
den ansvarige samt, om denne så påkallar, förordna om syn. Sådan hålles
av tre gode män, som utses av länsstyrelsen. Synemännen skall snarast
möjligt på stället undersöka förhållandet samt senast inom fjorton dagar
efter synen till länsstyrelsen inkomma med skriftlig redogörelse för vad som
förekommit vid synen. Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder,
som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga den ansvarige
viss tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. För att
framtvinga verkställighet av givet föreläggande må länsstyrelsen i vissa fall
fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse
ävensom fälla till sådant vite (7 §).
Är den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan
giltig orsak ur stånd att avhjälpa vanhävden skall ingripande enligt lagen
icke ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden på
brukningsdel, som brukas av annan än ägaren, äger lantbruksnämnden,
därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot denne
företaga ingripande på samma sätt, som om han vore brukare (8 §).
Av lagens övriga bestämmelser må här endast nämnas att klagan över
länsstyrelsens beslut i ärende enligt lagen må föras hos Kungl. Maj :t medan
klagan över lantbruksnämndens beslut i ärende, som avses i 2 § tredje
stycket (prövning huruvida nedläggning av jordbruket må ske etc.), må
föras hos lantbruksstyrelsen, vars beslut i dylikt ärende ej får överklagas
(13 §)• • x. ,
Det må framhållas att lantbruksstyrelsen i sitt år 1956 avgivna betänkande
föreslog vissa ändringar i uppsiktslagcn men att betänkandet framförallt
innehöll en ingående analys av de motiv som uppbär uppsiktslagen och allmänna
riktlinjer för lagens tillämpning. Förslagen bär icke föranlett proposition
till riksdagen. I 1958 års jordlagsutrcdnings uppdrag ingår emellertid
även att företaga en översyn av uppsiktslagen.
tf Biliang till riksdagens protokoll 19G1. 1 samt. Nr 139
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961
I rationalisering skungörelsen den 11 juni 1948 (omtryckt, se SFS 1959:
246) meddelas bestämmelser om det statliga stödet till jordbrukets yttre och
inre rationalisering m. m. Särskilt följande bestämmelser är av intresse i
föreliggande sammanhang.
Enligt 1 § skall lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna genom att
lämna stöd till yttre och inre rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område
främja strävandena att höja jordbruksnäringens effektivitet och skapa
tillfredsställande försörjningsmöjligheter för dess utövare. Med yttre rationalisering
förstås fastighetsregleringsåtgärder, som avser att skapa ökade
möjligheter till rationell brukning genom förändring av brukningsenhets
storlek eller förbättring av dess ägosammansättning eller genom förbättring
i övrigt av ägoanordningen (4 §).
Lantbruksnämnderna skall genom råd och upplysningar verka för genomförande
av yttre rationaliseringsåtgärder samt biträda vid planläggningen
av sådana åtgärder. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna har vidare
till uppgift att, där yttre rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande
försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller
komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja
yttre rationalisering av brukningsenheter, som icke är lämpade för sitt
ändamål (6 § första och andra styckena).
Enligt 7 § kan lantbruksnämnd för att främja den yttre rationaliseringen
inköpa mark, inlösa mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen,
väcka fråga om expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk samt
överlåta av nämnden förvärvad mark. Vidare kan lantbruksnämnd lämna
ekonomiskt stöd i form av lånegaranti eller statsbidrag.
Lantbruksstyrelsens och lantmäteristyrelsens förslag
Den på styrelsernas uppdrag utarbetade promemorian innehåller
till en början en redogörelse för storskiftesbygdens omfattning och jordbruksförhållandena
inom denna bygd. Av redogörelsen framgår i huvudsak
följande.
Storskiftesbygden omfattar norra och mellersta Dalarna. Det geografiskt
sett centrala partiet utgöres av Silj ansbygden. Åkerarealen i storskiftesbygden
uppgår till omkring 50 000 ha och arealen skogsmark till omkring
1 600 000 ha; för hela Kopparbergs län är åkerarealen omkring 97 000 ha
och arealen skogsmark omkring 2 000 000 ha. De från jordbrukssynpunkt
bästa delarna av länet är i stort sett belägna dels utanför storskiftesbygden
och dels i vissa av de sydligaste storskiftessocknarna. I en del av sistnämnda
socknar är jordbruksförhållandena närmast jämförliga med förhållandena i
södra länsdelen. Beträffande övriga socknar i storskiftesbygden är nu ifrågavarande
problem i hög grad aktuella. I vissa av socknarna, t. ex. de vid
Siljan belägna, förekommer relativt stora sammanhängande områden med
förhållandevis goda förutsättningar för jordbruk. Klimatet begränsar dock
jordbrukets möjligheter. Skogsbruket är dock här det dominerande nä
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
ringsfånget. Jordbruket bedrives övervägande i enheter av småbruks karaktär,
ehuru på längre sikt vissa förutsättningar torde finnas för jordbruksdrift
i större enheter. I de längst i norr belägna delarna av storskiftesbygden
är skogsbruks- och småbrukskaraktären än mer utpräglad. Jordbruk
torde här på längre sikt komma att bedrivas enbart såsom stödjordbruk i
begränsad utsträckning vid sidan av skogsbruket.
I promemorian lämnas härefter följande uppgifter från 1956 beträffande
fördelningen på storleksgrupper av brukningsenheterna inom storskiftesbygden
med undantag av vissa områden av Sundborns m. fl. socknar, vilka
områden är av obetydlig omfattning.
Antal brukningsenheter med en åkerareal av
<2 ha 2—10 ha >10 ha Summa
7 572 6 349 959 14 880
51 % 43 % 6 %
Det anföres i promemorian i anslutning härtill: Såsom framgår av tabellen
har brukningsenheterna i stor utsträckning tämligen liten jordbruksareal.
Stundom har de dock betydande skogsareal. Huvudparten av jordbruken
utgör kombinerade jordbruk och skogsbruk, där jordbruksdelen väl icke
bildar tillräckligt försörj ningsunderlag men ändock är så stor, att den
kräver en väsentlig del av brukarens arbetstid och kan ge en tämligen betydande
del av brukarens förtjänst, som i övrigt utfylles av inkomst från den
till brukningsenheten hörande skogen och eventuellt även av arbete utanför
brukningsenheten.
I promemorian behandlas vidare frågan om ägosplittringen inom storskiftesbygden
och härom anföres följande.
Såsom allmänt känt är utmärkes jordförhållandena i stora delar av storskiftesbygden
av en ovanligt långt gången ägosplittring, åstadkommen i viss
utsträckning genom legala förrättningar under tiden före jorddelningslagens
ikraftträdande men i mycket stor utsträckning även genom privata sämjedelningar,
arealöverlåtelser, andelsöverlåtelser i särskilda områden samt kombinationer
av nu angivna slag av åtgärder. I stor utsträckning är dessutom
äganderättsförhållandena oklara. Man har i stor utsträckning underlåtit att
söka lagfart även å fång, beträffande vilka förutsättningar för lagfart förelegat.
Anledningen till det sålunda rådande tillståndet är i avsevärd mån att
söka i befolkningens starka känsla för värdet av äganderättslig anknytning
till jorden. Vid arvfall delas den i arvsmassan ingående jorden och
skogen i flertalet fall så, alt envar arvinge erhåller andel i varje särskild
fastighet, oberoende av huruvida arvingarna ägnar sig åt jordbruk eller
har annan sysselsättning i orten eller på annan ort inom eller utom riket.
Inlösen delägarna emellan kommer därefter vanligen icke till stånd.
Det torde utan vidare slå klart att jordbrukarnas och lantbruksnämndens
strävanden all rationalisera jordbruket i stora delar av storskiftesbygden
måste stöta på utomordentliga svårigheter. Där jordförhållandena
utmärker sig för sådan ägosplittring och oreda i äganderättsförhållandena
som här är fallet, är det ej som i de flesta övriga jordbruksbygder i riket
möjligt att nå avsett resultat genom att länka in utvecklingen i eu fortgå
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
ende process innebärande successiva sammanslagningar, markbyten etc.
för storleks- och arronderingsrationalisering. I praktiken är det här ej möjligt
att med denna metodik inom rimlig tid uppnå några verksamma resultat
i stort i fråga om strukturförbättring. Uppenbart är sålunda att såväl storleks-
som arronderingsrationaliseringen i dessa bygder i huvudsak endast
kan genomföras i anslutning till fastighetssaneringar i större skala. Lantbruksnämnden
får här i huvudsak inrikta sig på att genom sin aktiva inköpspolitik
anskaffa rationaliseringsreserver, som vid kommande fastighetssanering
försäljes eller på annat sätt fördelas för storleksrationalisering.
Sedan väl sanering kommit till stånd har därmed de fastighetsmässiga
förutsättningarna skapats för en fortsatt, successiv storleksrationalisering.
Fastighetssaneringar av här avsett slag bedrives f. n. i betydande omfattning
i storskiftesbygden i form av laga skiften. F. n. pågår laga skiften i
hela Sollerö och Siljansnäs socknar, stora delar av Mora socken samt vissa
delar av Ore socken. Laga skiften har tidigare ägt rum huvudsakligen inom
Mora och Ore socknar. Dessutom har laga skiften enligt äldre lagstiftning
övergått en stor del av Vänjan samt spridda delar av huvudsakligen Mora,
Ore och Järna socknar. I det stora hela har emellertid den nu ifrågavarande
delen av Kopparbergs län icke varit föremål för laga skifte.
I promemorian framhålles vidare, att det under senare år blivit en allt
vanligare iakttagelse i dessa bygder att brukningen av åkerjord övergivits.
Det har härvid ej blott varit fråga om nedläggande av jordbruk å avsides
belägna ägor, ensamliggande gårdar eller smärre byar i skogstrakterna utan
på vissa håll har nedläggningsprocessen spritt sig även till de välbelägna
jordbruksområdena. Dessa jordbruksområden är som regel splittrade i ett
mycket stort antal skiften. Ofta utgöres skiftena av långsmala remsor på
något tiotal meters bredd. På sådana åkerområden, anföres vidare i promemorian,
kan man nu i många fall iakttaga obrukade små åkerremsor, spridda
i ett oregelbundet mönster och med växlande täthet över det större åkerområdet.
I vissa fall uppgår den obrukade jorden till 35—40 procent av åkerarealen.
Alla grader av eftersatt brukning förekommer, från ett par års
oslagen vall till igenväxning med buskar. I somliga fall är områdena på god
väg att växa igen till skogsmark.
För att ge en ungefärlig uppfattning om inom vilka områden särskilda
åtgärder för vidmakthållande av jordbruket är mest angelägna åberopas i
promemorian en översiktlig undersökning, som lantbruksnämnden och överlantmätaren
under hösten 1959 verkställt på uppdrag av lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen. I redogörelsen för denna undersökning anföres
bl. a. att det område, där goda förutsättningar finnes för jordbruksdrift i
större skala och där rationaliseringsåtgärder är trängande angelägna, omfattar
socknarna Leksand, Ål, Gagnef, Stora Tuna, Aspeboda, Torsång, Gustafs,
Säter, Vika och Sundborn. Det framhålles emellertid, att även inom de
flesta övriga socknarna i storskiftesbygden ett synnerligen trängande behov
av yttre rationaliseringsåtgärder måste anses föreligga, ehuru dessa så
gott som uteslutande är hänförliga till skogsbruket.
I promemorian redogöres härefter för konsekvenserna av den nuvarande
utvecklingen av brukningsförhållandena i storskiftesbygden. Därvid framhålles
i huvudsak följande.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
Om en relativt betydande del av den nuvarande åkerarealen lämnas obrukad
under en följd av år och vanhävden t. o. m. går så långt, att busk- eller
skogsvegetation växer upp, kommer det att uppstå betydande kostnader och
svårigheter, om man längre fram i samband med ett blivande omskifte skulle
vilja åter använda marken för jordbruksändamål. I själva verket torde
dessa kostnader och svårigheter bli så stora, att det torde vara mest realistiskt
att räkna med att basen för det framtida jordbruket i orten kommer
att minskas.
Vidare är det uppenbart att vanhävden också kan skapa svårigheter för
de jordbrukare i orten, som fortfarande vill ägna sig åt jordbruket. De
obrukade skiftena är ofta ogräsbemängda. Där busk- eller skogsvegetation
kommer in på vissa skiften, medför detta en i vissa fall betydande försämring
av möjligheterna att bruka angränsande skiften. De nu påtalade olägenheterna
blir dessutom särskilt kännbara i dessa trakter, eftersom skiftena
där i regel är mycket små och smala, och olägenheterna av att buskeller
skogsvegetation förekommer å angränsande skiften därför blir proportionsvis
mycket större än vad normalt är fallet.
Än allvarligare är ju att om denna vanhävd blir bestående och ytterligare
sprider sig, även de jordbrukare som varit och är intresserade av att bedriva
och förkovra sin näring helt naturligt kan gripas av pessimism och olust
inför den berörda nedåtgående utvecklingen för jordbruket även i goda jordbruksområden.
Detta kan ju innebära risk för att jordbruket mer eller
mindre går till spillo i stora delar av dessa jordbruksbygder.
I de bygder där jordbruket ändock består till dess att laga skiftet kommer
till stånd kan den beskrivna utvecklingen leda till att avgränsningen mellan
skogbevuxen mark och åker blir oregelbunden och ur brukningssynpunkt
olämplig. En ändamålsenlig planläggning av arealanvändningen vid
laga skifte kan härigenom avsevärt försvåras.
Beträffande möjligheterna att vidmakthålla jordbruket anföres i promemorian
till en början följande.
Det enda som mera generellt kan trygga jordbrukets vidmakthållande på
lång sikt är att brukningsförhållandena blir sådana, att jordbruket ger ett
skäligt utbyte för det arbete, som lägges ned på detsamma, och därigenom
även intresset för jordbruket hålles vid liv. En sådan förändring av brukningsförhållandena
i dessa trakter förutsätter både omskifte och en ganska
genomgripande storleksrationalisering. Ett genomförande av dessa åtgärder
måste beräknas draga avsevärd tid.
Vad man bör eftersträva under iiden till dess en dylik mera definitiv
lösning kan åstadkommas synes i första hand vara att bevara det intresse
för jordbruket, som ännu finnes, och att hindra att förutsättningar för bedrivande
av jordbruk ytterligare försämras i de bättre bygderna.
I avvaktan på skifte har lantbruksnämnden i den mån så varit möjligt
sökt stimulera till och förmedla sammanslagningar av obrukade skiften
med andra fastigheter. Nämnden har därvid även eftersträvat att inköpa
sådana skiften för samma syfte. Vidare har nämnden sökt stimulera till
arrenden av dylika obrukade skiften. På dessa vägar har även vissa resultat
nåtts, ehuru dessa av skilda orsaker ej varit av den omfattning att de
kunnat få någon större betydelse för vanhävdsfrågornas lösning.
Det har visat sig att det allmänna ej haft någon effektiv lagstiftning till
sitt förfogande, med vilken jordens hållande i hävd i dessa bygder kunnat
tryggas.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961
I promemorian behandlas härefter frågan om en utvidgning av uppsiktslagens
tillämplighet med hänsyn till de särskilda förhållandena inom storskittesbygden.
Det erinras därvid om att i olika sammanhang önskemål
framförts om en skärpning av vanhävdslagstiftningen för att kunna ingripa
till skydd för grannelagsintressen. I 1956 års betänkande om ändringar i
uppsiktslagstiftningen berörde lantbruksstyrelsen detta problem. Styrelsen
fann emellertid då att det för riket i stort närmast var fråga om åtgärder
för att hindra ogrässpridning. Denna fråga borde, ansåg styrelsen, lösas
frislående och ej genom skärpning av uppsiktslagen eller utvidgning av
dess tillämpningsområde.
I promemorian framhålles nu, att det alltjämt vad angår större delen av
riket framstår såsom ytterst diskutabelt att intaga speciella bestämmelser
rörande ogrässpridning i uppsiktslagen eller att eljest i densamma införa
av grannelagshänsyn dikterade stadganden. Emellertid, framhålles vidare,
råder beträffande storskiftesbygden i Kopparbergs län från landet i övrigt
avvikande förhållanden när det gäller uppsiktslagens användning för att
tillgodose grannelagsintressen. Det är nämligen här icke frågan om synpunkter
rörande ogrässpridning och övriga grannelagshänsyn rörande brukningen
som är tyngst vägande. Av än större betydelse är att vanhävden i
dessa bygder till följd av den enorma ägosplittringen kan få konsekvenser
i fråga om jordbrukets bestånd på ett helt annat sätt och i ojämförligt högre
grad än vad fallet är i bygder med mera normala fastighetsförhållanden.
På grund härav är det i första hand ej fråga om — som i gällande uppsiktslag
— att skydda vissa brukningsenheter, som anses böra bestå. Det
gäller i stället att för framtiden skydda vissa jordbruksområden, oberoende
av till vilka fastigheter de hör. Det är från denna synpunkt likgiltigt, om
jorden i dag hör till fastigheter som har större eller mindre åkerareal än
två ha. Då, såsom tidigare angivits, drygt hälften av fastigheterna i slorskiftesbygden
har en åkerareal understigande två ha och det härjämte beträffande
fastigheter, vars åkerareal överstiger två ha, kan visa sig att
jordbrukets lönsamhet är så ringa att brukaren ej rimligen kan åläggas
forLsätta att bruka jorden, utgör uppsiktslagen, sådan den nu är utformad,
ej ett verksamt korrektiv mot vanhävd i dessa bygder. Med hänsyn till vad
sålunda och i övrigt anförts föreslås i promemorian att, beträffande sådana
områden inom storskiftesbygden, där jordbruket anses böra bibehållas i
fortsättningen, uppsiktslagen göres tillämplig även å brukningsenheter med
mindre än två ha odlad jord.
Som tidigare nämnts föreslås i promemorian även vissa ytterligare åtgärder
till skydd för jordbruket. Som skäl härtill anföres, att det ibland ej
är tillfyllest att ingripa först sedan utvecklingen gått så långt att vanhävd
i lagens mening med säkerhet kan konstateras föreligga. Sedan brukningen
övergivits på ett skifte kan det i många fall dröja flera år innan förhållandena
blivit sådana att jordbrukets vidmakthållande på just detta skifte
äventyras. Härtill kommer, att det, enligt vad erfarenheten visat, ofta dröjer
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961
lång tid, kanske upp till ett par år, innan ett ärende rörande föreläggande
enligt uppsiktslagen slutbehandlats genom olika instanser. Ingripanden endast
beträffande de enstaka skiften, där vanhävd kan konstateras, kommer
sålunda icke att beröra den utvecklingsprocess, som man här vill ge möjligheter
till att bryta, på sådant stadium att de verkligen får den avsedda
samlade effekten. Genom den allmänna tendensen till att överge brukningen
och icke minst de psykologiska följdverkningarna härav kommer bygdens
fortbestånd som jordbruksbygd allvarligt i fara långt innan vanhävd
inträtt å ifrågavarande jord. Även om mycket skulle vinnas genom den
föreslagna skärpningen av uppsiktslagen föreligger, anföres vidare i promemorian,
behov av snabbare verkande åtgärder.
I promemorian behandlas härefter frågan om en effektivisering av lantbruksnämndens
inköps- och förmedlingsverksamhet. Denna fråga och därmed
sammanhängande spörsmål har emellertid av lantmäteristyrelsen och
lantbruksstyrelsen sedermera upptagits till särskild behandling i skrivelse
den 25 november 1960 med förslag till åtgärder för effektivisering av jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering i Kopparbergs län.
I promemorian ställes därefter frågan om anledning föreligger att överväga
möjligheter till tvångsinlösen av obrukade skiften. Det erinras om att
redan nu finnes möjligheter till tvångsinlösen av jordbruksjord och skogsmark
jämlikt bestämmelserna i expropriationslagen om expropriation för
stärkande av ofullständiga jordbruk. Emellertid framhålles att dessa stadganden
icke torde vara av nämnvärd betydelse för frågan om en lösning av
nu föreliggande vanhävdsproblem. Med hänsyn härtill anses ej heller finnas
skäl att överväga några andra former för tvångsinlösen av vanhävdad
mark.
Vidare redogöres i promemorian för ett inom lantbruksstyrelsen tidigare
utarbetat utkast rörande en annan form för tvångsingripande, nämligen
befogenhet för det allmänna att under viss tid förfoga över jord, som ligger
obrukad, med rätt och skyldighet för det allmänna att upplåta marken till
brukande åt lämplig jordbrukare i trakten. Såsom huvudsakligt skäl för
en lagstiftning av denna innebörd anföres i promemorian. Om det för jordbrukets
vidmakthållande är av vikt att de möjligheter som kan finnas att
förbättra brukningsförhållandena blir tillvaratagna och det jämväl finnes
brukare i orten, som är intresserade av att bruka den där befintliga jorden,
synes det föga rimligt, att detta skulle få hindras därför att vissa markägare
föredrager att låta sin mark ligga obrukad framför att låta den användas
av andra för produktivt ändamål. I promemorian anges vissa riktlinjer
för utformandet och tillämpningen av eu lagstiftning om sådan
tvångsupplåtelse av brukningsrätt. BI. a. skulle ingripande kunna ske, om
jorden sedan minst två år ej blivit föremål för ändamålsenlig bearbetning
och jordens produktion ej heller tillvaratagits. Förordnande om tvångsupplåtelse
skulle meddelas av länsstyrelsen. Vissa regler föreslås rörande ersättning
till jordens ägare. Nyttjanderättslagen anses inte böra bliva tilllämplig
på denna form av upplåtelse.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1961
Beträffande såväl den föreslagna specialbestämmelsen i uppsiktslagen som
en eventuell lagstiftning om tvångsupplåtelse bör enligt promemorian gälla
en territoriell begränsning av tillämpligheten. Bestämmelserna bör sålunda
äga tillämpning endast inom sådant skifteslag i storskiftesbygden, som ej
undergått laga skifte och beträffande vilket Kungl. Maj :t efter framställning
av länsstyrelsen meddelar förordnande härom.
Lantbruksstyreisens och lantmäteristyrelsens skrivelse
ansluter sig i det väsentliga till vad som anförts i promemorian.
Styrelserna framhåller, att det nu icke kan bli fråga om annat än åtgärder
av provisorisk art i avbidan på de mera definitiva åtgärder som kan komma
att vidtagas, sedan pågående utredningar särskilt av fastighetsbildningskommittén
och 1958 års jordlagsutredning lett till resultat. De provisoriska
åtgärderna bör enligt styrelserna begränsas till vissa områden, där koncentrerade
insatser nu befinnes böra göras. Den grundläggande åtgärden i det
praktiska arbetet blir väsentligen att inom de olika områdena bedöma den
lämpliga framtida markanvändningen. Det framhålles, att denna bedömning
bör göras i nära samverkan mellan lantbruksnämnden och vederbörande
lantmätare samt hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen ävensom
med beaktande av de av statsmakterna fastslagna riktlinjerna och bestämmelserna
beträffande investeringar för jordbrukets inre rationalisering.
Styrelserna framhåller vidare, att lösningen av de nu aktuella problemen i
första hand bör sökas på frivillig väg, därvid viss effekt borde kunna ernås
genom upplysnings- och förmedlingsverksamhet. Då emellertid till följd av
den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena svårigheter
kan uppstå att komma i kontakt med ägare eller innehavare av fastigheterna
måste särskilda åtgärder vidtagas. Det är därjämte enligt styrelsernas
mening angeläget att nå effekt inom kort tid och på grund härav måste
de särskilda insatserna väljas så, att de kan göras med måttlig tid för förberedelser,
sålunda bl. a. utan långvariga äganderättsutredningar.
I överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits förordar styrelserna.
alt uppsiktslagen inom vissa delar av storskiftesbygden göres tilllämplig
å jordbruksjord oavsett arealen. Styrelserna framhåller att det icke
är avsikten att ingripande skall kunna ske beträffande byggnader på små
fastigheter, då det icke torde vara ekonomiskt försvarligt att investera i
byggnader på sådana splittrade småjordbruk.
Styrelserna anför vidare, att direkta ingripanden till följd av den föreslagna
provisoriska regeln i uppsiktslagen av följande skäl torde få måttlig
frekvens. Risken för ett ingripande bör utgöra anledning för jordägare att
överlåta mark eller upplåta nyttjanderätt till densamma. Vidare torde benägenheten
att avyttra inägojord öka, om upplysning vinnes om möjligheterna
att få behålla skogsmarken. Härutinnan framhåller styrelserna, att
det torde vara möjligt inom ramen för gällande jorddelningslagstiftning att
i de här aktuella områdena avskilja inägojord i förhållandevis stor utsträck
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961
Ytterligare framhåller styrelserna, att lantbruksnämnden i avvaktan på en
mer genomgripande fastighetsreglering bör i intimt samarbete med vederbörande
lantmätare bedriva en aktiv inköpsverksamhet. Områden, som varaktigt
skall användas för jordbruk, bör vidmakthållas genom bl. a. ekonomiskt
stöd till behövliga förbättringsåtgärder. Det är enligt styrelsernas mening
av stort intresse att lantbruksnämnden fortsätter och såvitt möjligt \idgar
sin försöksvis påbörjade verksamhet med förmedling av upplåtelser av
nyttjanderätt till områden som annars inte blir ekonomiskt väl nyttiggjorda.
Beträffande skogsmarken får det ankomma särskilt på skogsvårdsstyrelsen
att främja skogliga förbättringsåtgärder. Insatserna för att nå en samlad
effekt bör, anför styrelserna vidare, inte minst avse rådgivnings- och upplysningsverksamhet,
inriktad på att belysa saväl fördelarna av att hålla produktionsmedlen
i användbart skick som vägarna att främja en utveckling
i förbättrande riktning.
Styrelserna anför vidare. Sedan de genom nu berörda åtgärder avsedda
provisoriska förbättringarna vunnits, kan det visa sig erforderligt att skapa
ytterligare möjligheter för en fortsatt förbättring av utvecklingen. Därvid
bör enligt lantbruksstyrelsens mening väljas en i lag reglerad befogenhet
för det allmänna att under viss tid förfoga över brukningsrätten till mark,
som icke utnyttjas av ägaren, och upplåta denna rätt till lämplig brukare.
Beträffande den närmare utformningen av en sådan tvångsrätt hänvisas till
vad i promemorian anförts.
Styrelserna bar däremot funnit sig icke böra förorda bestämmelser om
tvångsinlösen av mark eller om iordningställande av vanhävdad mark på
ägarens bekostnad.
Styrelserna framhåller slutligen, att det för att råda bot pa missförhållandena
i de nu aktuella områdena synes vara nödvändigt att tidsbegränsa möjligheterna
för dödsbo att inneha fast egendom. Emellertid torde denna fråga
föra in på omfattande lagstiftningsåtgärder och styrelserna bär därför ej
upptagit den till behandling i nu förevarande sammanhang.
Remissyttranden
Samtliga remissorgan ställer sig i det väsentliga välvilliga till förslagen.
Endast beträffande frågan om tvångsupplåtelse av brukningsrätt föreligger
delade meningar. Dessutom bar i några yttranden förordats eu skärpning
av uppsiktslagens vanhävdsbegrepp för att möjliggöra ingripanden på
tidigare stadium än uppsiktslagen f. n. medger.
Behovet av provisoriska åtgärder vitsordas genomgående.
Länsstyrelsen framhåller sålunda, att jordbruksförhållandena inom ifragavarande
delar av landet (er sig sådana, att skyndsamma åtgärder äi av
nöden för att skydda jordbruket från att tillfogas allvarliga skador för all
framtid. Läget för jordbruksnäringen i dessa bygder torde, anför länsstyrelsen
vidare, vara så kritiskt, att, om inte inom den närmaste tiden något
ålgöres för att komma till rätta med missförhållandena, jordbruket kom
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
mei att efter ett tiotal ar härefter praktiskt taget ha upphört. Länsstyrelsen
fortsätter sedan.
Delta förhållande är desto mera beklagligt som de områden, varom här
är fråga, i betydande omfattning har goda förutsättningar att, såvitt nu kan
bedömas, för överskådlig tid kunna nyttjas för jordbruk. En del av dessa
områden tillhör dessutom den öppna, urgamla jordbruksbygden kring Siljan,
vars landskapsbild skulle genomgå en fullständig förvandling om jordbruket
i denna trakt helt lades ned. Personer med intresse av att även i framtiden
driva jordbruk saknas icke i den s. k. storskiftesbygden i Dalarna,
ehuru de svårbemästrade förhållanden, som sammanhänger med ägosplittringen,
gör det med varje år svårare för dem att stanna kvar och utveckla
sin näring.
En verklig lösning av problemet kan åstadkommas först genom en genomgripande
sanering av fastighetsförhåliandena. Arbetet härmed pågår sedan
lange. Det kommer emellertid icke att leda till avgörande resultat inom sådan
tid att den nu hotande nedläggningen av jordbruket kan avvärjas. Provisoriska
åtgärder blir nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna till
dess en mera varaktig lösning av jordbruksproblemet i dessa bygder kan
astadkommas.
Överlantmätaren framhåller bl. a. följande.
Ägosplittringen kan icke bemästras annat än genom fastighetsregleringar
av lagaskiftestyp på stora skifteslag, omfattande en eller flera byar eller
hela socknar. Det finnes inom storskiftesbygden betydande områden med
goda och lättbrukade jordar i stora och öppna fält, i och för sig väl lämpade
som underlag för en rationell, mekaniserad jordbruksdrift men till följd
av ägosplittringen upprandade i ett otal smala remsor med skilda ägare.
Inom dylika områden skulle uppenbarligen genom laga skifte och tillräckligt
långtgående storleksrationalisering möjligheter kunna öppnas att bedriva
ett lönsamt och livskraftigt jordbruk. Även inom områden av här
ifrågavarande art förekommer emellertid som följd av ägosplittringen och
de ofta kaotiska äganderättsförhållandena att markremsor får ligga obrukade
och \anhävdade, varigenom förut sammanhängande brukningsvärda områden
delas sönder och förutsättningarna för att i framtiden erhålla för en
rationell jordbruksproduktion erforderlig fältstorlek äventyras. Det är
främst mot bakgrunden härav bedömningen bör ske av de av ämbetsverken
föreslagna åtgärderna.
Lantbruksförbundet framhåller att styrelsernas förslag i och för sig kan
ge anledning till vägande principiella invändningar därför att de åsidosätter
jordägarens inflytande. De föreslagna åtgärderna är emellertid avsedda
för en bygd, där jordäganderätten blivit så komplicerad att det i många
fall inte kan tillförlitligen utredas vem som är ansvarig jordägare. Förbundet
anser därför att de principiella tveksamheterna bör vika. Under betonande
av att de föreslagna åtgärderna skall vara provisoriska och gälla ett
område, där annars behövliga rättviseavvägningar kräver utredningar som
ej rimligtvis svarar mot utredningsföremålens värde, tillstyrker förbundet
att regler utarbetas och tillämpas efter de föreslagna riktlinjerna.
Riksförbundet Landsbygdens folk yttrar att det är svårt att avgöra vilken
effekt de föreslagna åtgärderna kan få men att förbundet, med tanke på de
oefterrättliga förhållanden som råder inom storskiftesbygden till skada för
jordbruket, vill tillstyrka de föreslagna temporära åtgärderna.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
Beträffande den föreslagna utvidgningen av uppsiktslagens
tillämplighet anför 1958 års jordlagsutredning att den i och för sig
finner den föreslagna åtgärden värd att överväga. Utredningen ifrågasätter
emellertid, om frågan är av tillräcklig vikt för att böra utbrytas för
separat lagstiftning i avvaktan på den allmänna översyn av uppsiktslagen
som utredningen har i uppdrag att göra.
Länsstyrelsen tillstyrker att uppsiktslagen göres tillämplig på odlad jord
inom ifrågavarande bygder oavsett brukningsenheternas areal. Även hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och lantbruksnämnden, vilka avgivit
likalydande yttranden, biträder förslaget i denna del men förordar dessutom
att vanhävdsbegreppet inom berörda områden bestämmes så att med
vanhävdad åker skall anses dels under minst ett år obrukad, ej besådd åkerjord
med härdar av sådana ogräs, vars frön sprides med vinden, och dels
åker från vilken skörd ej tagits under de två närmast föregående åren. En
liknande inställning har överlantmätaren, som anser att den av styrelserna
föreslagna utvidgningen av uppsiktslagens tillämplighet blir skäligen verkningslös,
om icke lagens vanhävdsbegrepp samtidigt skärpes så, att inskridande
kan ske icke endast mot långt framskriden vanhävd utan redan vid
begynnande vanskötsel. Det är därvid enligt överlantmätaren likgiltigt, om
man definierar vanhävd på sätt föreslagits i yttrandena från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och lantbruksnämnden eller om man, på sätt
skett i förslaget rörande tvångsupplåtelse av brukningsrätt, anser vanhävd
föreligga, när jorden sedan minst två år tillbaka ej blir föremål för åtgärder
för ändamålsenlig bearbetning och jordens produktion ej heller tillvaratages.
Med denna skärpning av vanhävdsbegreppet tillstyrker överlantmätaren
den föreslagna ändringen i uppsiktslagen.
Länsstyrelsen har, i motsats till hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
lantbruksnämnden och överlantmätaren, en positiv inställning till
förslaget om lagstiftning rörande tvångsupplåtelse av brukningsrätt
och anser att frågan härom bör skyndsamt utredas. Länsstyrelsen
utvecklar sin ståndpunkt på i huvudsak följande sätt.
Enligt länsstyrelsens mening — och väl också promemorieförfattarnas
—- är självfallet åtgärder på frivillighetens grund att föredra. Det medel
som promemorian avser att lägga i samhällets hand, skall givetvis användas
endast där det uppenbart inte går att på frivillighetens väg hindra att
till jordbruk tjänlig mark inom en gammal jordbruksbygd får växa igen.
Även om vissa svårigheter är förknippade med en lagstiftning av föreslaget
innehåll, torde dessa inte bli så stora som de svårigheter för bygden och
för de jordbrukare, som verkligen vill ägna sig åt jordbruket för framtiden,
vilka skulle uppstå, om jordbruket helt skulle upphöra i dessa trakter.
Risken härför är överhängande, om icke energiska åtgärder vidtages.
Mot denna bakgrund framstår även åtgärder, som i en mindre kritisk situation
skulle avvisas, såsom nödvändiga. Om lantbruksnämnden ges tillräckliga
resurser för sin inköpsverksamhet och för en aktiv förmedling i syfte
att på frivillighetens väg överföra nyttjanderätt till aktiva jordbrukare, torde
den ifrågasatta lagstiftningen mest komma att tjäna såsom ett påtryck
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
ningsmedel gentemot jordägare, som är ovilliga att själva återuppta odlingen
av sin jord eller träffa avtal därom med någon aktiv jordbrukare.
I överensstämmelse med vad i uppsiktslagen finnes stadgat bör även vid
temporär upplåtelse av nyttjanderätt till mark brukningsdel utan hinder
härav få tas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande av plats för
industriell anläggning eller i annat liknande syfte.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden framhåller
i denna fråga, att den föreslagna lagstiftningen torde komma att
medföra en oproportionerligt stor arbetsinsats från det allmännas sida i förhållande
till den förväntade effekten, varför förslaget i denna del i möjligaste
mån bör ersättas med åtgärder som mer verksamt underlättar en storleksrationalisering.
Enligt dessa remissorgan bör i stället inlösen av mark
och överförande av marken till aktiva jordbrukare komma till användning.
Överlantmätaren avstyrker förslaget på i huvudsak den grunden, att den
förordade lagstiftningen torde innebära en principiell nyhet i svensk rätt
med tämligen svåröverskådliga konsekvenser, vilka underskattats i promemorian.
Det kan enligt överlantmätarens mening befaras, att en lagstiftning
av avsett slag icke kan göras enkel och att tillämpningen kommer att
kräva stora arbetsinsatser från bl. a. uppsiktsorganens sida. Vidare skulle
det i många fall säkerligen bli svårt att förmå de berörda jordägarna att
klart inse skillnaden mellan ett tvångsvis övertagande av brukningsrätten
och en expropriation av äganderätt.
Lantbruksförbundet framhåller, att ett psykologiskt hinder ligger däri
att promemorians förslag om tvångsupplåtelse utgör ett försök att komma
tillrätta med uppenbara missförhållanden, som har sin rot i befolkningens
stora respekt för jordäganderätten, genom att hos samma befolkning åsidosättes
just denna respekt. Åtgärdernas effektivitet lär därför, anför förbundet
vidare, bli mycket beroende av att man genom välskött upplysning övervinner
denna antagna motvilja hos dem som skall dra fördel av förslaget,
bygdens jordbruk till fromma.
Departementschefen
Utmärkande för fastighetsförhållandena inom storskiftesbygden i Kopparbeigs
län är en sedan mycket lång tid tillbaka rådande och under vissa
tidsskeden starkt ökad ägosplittring. Orsakerna till att utvecklingen på
fastighetsbildningens område inom detta län tagit andra vägar än inom
riket i övrigt torde väl främst vara att söka i befolkningens starka känsla
för äganderätt till jord: ägare av jord har i allmänhet varit ovilliga att avhända
sig sin egendom, även om de själva inte brukat jorden eller till och
med bott i annan del av landet eller utomlands. Detta har lett till ett ganska
allmänt bruk av olämpliga former för delning vid arvfall eller vid
andra fång av de lotter, som utlagts vid storskiftena. Såsom exempel på berörda
förhållanden må anföras de talrikt förekommande sämjedelningar,
som verkställts av jordägarna själva och vanligen ej angivits vare sig på
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1961
karta eller i annan handling. Ofta kan ur tillgängliga fångeshandlingar uppgift
ej erhållas, huruvida överlåtelsen avsett andel i hemman eller blott förvärv
av en viss areal mark, huruvida med arealförvärv åsyftats hemmansdel
eller avsöndring samt om och i vad mån skogsmark och andra åtföljder
inbegripits i fånget.
Nu angivna och andra förhållanden har resulterat i — förutom en stark
ägosplittring -— även oklara äganderättsförhållanden och bristande överensstämmelse
mellan formell och reell äganderätt.
De säregna jordförhållandena i storskiftesbygden, som innehåller drygt
hälften av länets åkerareal och drygt tre fjärdedelar av länets skogsmarksareal,
har nödvändiggjort speciallagstiftning inom olika områden av fastighetsrätten.
Mest bekant torde vara lagen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, den s. k. Dalalagen. Vidare kan nämnas lagstiftning med särskilda
bestämmelser om lagfart och om förande av fastighetsbok samt om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter.
Allmän enighet råder om att den påtalade ägosplittringen inte kan bemästras
och rationella brukningsenheter skapas, med mindre genomgripande
fastighetsregleringar inom större sammanhängande områden kommer
till stånd. Vissa åtgärder i detta syfte har på sina håll vidtagits. Sålunda
har med stöd av de särskilda skiftesbestämmelserna fastighetsregleringar
utförts inom några socknar och inom vissa andra socknar pågår förrättningar
av detta slag.
Eu allmän översyn av jorddelningslagstiftningen pågår för närvarande
genom 1954 års fastighetsbildningskommitté. Viktiga delar av jordlagstiftningen
i övrigt är föremål för överarbetning av 1958 års jordlagsutredning.
Det kan förväntas att de problem som sammanhänger med jordförhållandena
i storskiftesbygden kommer att ägnas särskild uppmärksamhet under
detta utredningsarbete. Det torde vara berättigat att hoppas att härigenom
effektivare medel än nu på längre sikt kommer att ställas till myndigheternas
förfogande för att bemästra storskiftesbygdens speciella problem.
Man måste dock utgå från att det kommer att dröja avsevärd tid
innan den lagstiftning, varom här är fråga, kan vara genomförd, så att den
kan lämna några praktiska resultat. I detta sammanhang vill jag också
erinra om alt lantmäteristyrelsen utarbetat förslag till äganderättsutredning
och lagfart inom vissa områden i Kopparbergs län, vilket förslag upptagits
i en den 31 december 1960 dagtecknad, till chefen för jordbruksdepartementet
avgiven promemoria. I denna föreslås vissa åtgärder som syftar till
att skapa gynnsammare förutsättningar för den i Kopparbergs län pågående
fastighetsregleringsverksamheten men som även i övrigt är av väsentlig
betydelse för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering samt för
samhällsutvecklingen i allmänhet i länet. Detta ärende remissbehandlas för
närvarande. På grund av alt de föreslagna åtgärderna innefattar ett flertal
svåröverskådliga och invecklade rättsfrågor, som kräver noggrann behandling,
torde proposition i detta ärende ej kunna föreläggas årets riks
-
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1961
dag. Däremot torde inom kort kunna framläggas proposition med förslag
till åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, grundat på
det tidigare omnämnda av lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen den 25
november 1960 avgivna förslaget angående denna fråga.
Jag vill i sammanhanget vidare erinra om att ett av f. d. generaldirektören
Harald Malmberg framlagt betänkande (SOU 1959: 31) med förslag till
särskild lagstiftning om myrslogar inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län efter avslutad remissbehandling
för närvarande prövas inom justitiedepartementet.
Lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen har nu ansett omedelbara
åtgärder påkallade och det är mot bakgrunden härav som styrelsernas föreliggande
framställning måste ses.
Styrelserna syftar till att få till stånd vissa åtgärder som kan vara ägnade
att i avbidan på en mera slutlig lösning motverka att läget ytterligare
förvärras. Remissorganen har i allmänhet anslutit sig till tanken att provisoriska
åtgärder ofördröjligen bör vidtagas. Även jag biträder denna åsikt.
De synpunkter styrelserna framfört beträffande behovet av snara åtgärder
och de risker som är förbundna med en fortsatt utveckling efter nuvarande
linjer är enligt min mening övertygande. Jag vill även erinra om länsstyrelsens
uttalande att läget för jordbruksnäringen i dessa bygder torde vara
så kritiskt, att, om inte något åtgöres inom den närmaste tiden för att
komma till rätta med missförhållandena, jordbruket kommer att efter ett
tiotal år härefter praktiskt taget ha upphört. Vidare kan nämnas att jordbruksutskottet
i sitt till 1960 års riksdag avgivna utlåtande (nr 19) i anledning
av proposition rörande viss omorganisation av lantmäteriväsendet
med mera bland annat yttrat, att det vore av sådan vikt att söka komma
till rätta med de otillfredsställande förhållandena i berörda trakter att utskottet
ville uttala sig för att Kungl. Maj :t, oberoende av pågående utredningsarbeten
beträffande fastighetsbildnings- och jordlagsstiftningen, övervägde
jämväl andra ändringar i gällande regler och bestämmelser för att
på så sätt påskynda skiftesverksamheten i länet.
Vad därefter angår frågan om vilka åtgärder som nu bör vidtagas innebär
styrelsernas förslag, såvitt nu är i fråga, att viss lagstiftning genomföres.
Den lagstiftning, som styrelserna i första hand föreslår, avser en skärpning
av lagen om uppsikt å jordbruk så, att denna inom storskiftesbygden
blir tillämplig utan begränsning till viss areal. Om ytterligare åtgärder sedermera
befinnes erforderliga, bör enligt lantbruksstyrelsens mening övervägas
en i lag reglerad befogenhet för det allmänna att förfoga under viss
tid över brukningsrätten till mark som ligger obrukad och att upplåta
denna rätt till lämplig brukare.
Den föreslagna skärpningen av uppsiktslagen har godtagits av flertalet remissorgan.
I några yttranden har förordats, att även vanhävdsbegreppet
skärpes, såvitt gäller storskiftesbygden, så att ingripande kan ske på ett tidi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
19
gare stadium än den nuvarande lagen medger. Förslaget rörande lagstiftning
om tvångsupplåtelse av brukningsrätt har avstyrkts av flertalet remissorgan.
Enligt min mening inger tanken på lagstiftning om tvångsupplåtelse av
brukningsrätt betänkligheter av principiell och praktisk art. Utformningen
av en sådan lagstiftning torde vidare kräva ingående överväganden och
konsekvenserna av en lagstiftning rörande denna fråga är svåra att överblicka.
I viss mån torde för övrigt ändamålet med förslaget kunna tillgodoses,
om man skapar möjlighet att ingripa enligt uppsiktslagen på ett tidigare
stadium än som nu kan ske.
Eftersom det nu närmast gäller att få till stånd provisoriska åtgärder utan
större tidsutdräkt anser jag att man för närvarande inte bör ge sig i kast
med en så pass vidlyftig och diskutabel fråga som den föreslagna tvångslagstiftningen.
Av huvudsakligen samma skäl anser jag även, att det av styrelserna
anvisade men ej närmare behandlade uppslaget att råda bot på nu
aktuella missförhållanden genom en lagstiftning, som innebär att dödsbos
rätt att inneha fast egendom skulle tidsbegränsas, ej för närvarande bör närmare
övervägas.
Jag torde härefter få övergå till att närmare behandla frågan om en
skärpning av uppsiktslagen. Av skäl som styrelserna anfört bör den föreslagna
skärpningen av denna lag begränsas till jordvanhävd.
Enligt uppsiktslagen kan lantbruksnämnden inskrida mot vanhävd av
jordbruk om den odlade jorden å brukningsdelen i fråga uppgår till mer än
två hektar. Vanhävd i lagens mening föreligger om jordbruket så vanskötes,
att dess vidmakthållande äventyras.
För tillämpningen av uppsiktslagen spelar undantagen från vanhävdsbegreppet
en väsentlig roll. I 2 § första stycket föreskrives sålunda, i avseende
å jordvanhävd, att till vanhävd inte är att hänföra nedläggande av jordbruk
å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet
och belägenhet samt övriga omständigheter det måste anses olämpligt
att där driva varaktigt jordbruk. Denna undantagsbestämmelse innebär
att man vid bedömandet av frågan om ett jordbruk bör få nedläggas har
att beakta huruvida driften av jordbruket är förenlig med vanliga ekonomiska
principer. I vissa fall kan det emellertid även från andra synpunkter
än rent ekonomiska vara olämpligt att vidmakthålla jordbruket. Jag vill
erinra om att i den proposition (1959: 148) om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, som förelädes 1959 års riksdag, även frågan om överförande
av sämre jordbruksmark till skogsmark behandlades och att jag därvid
anförde bland annat, att 2 § uppsiklslagen torde medge att frågan om
vanhävd bedömdes ur något vidare aspekter än rena lönsamhetssynpunkter.
I sitt utlåtande (nr 30) över propositionen anslöt sig jordbruksutskottet till
min tolkning.
Den faktor utöver lönsamheten som främst tilldrar sig uppmärksamhet är
det allmänna intresset av jordbrukets yttre rationalisering. I vad mån ratio
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
naliseringssynpunkter bör beaktas vid uppsiktslagens tillämpning dryftades
redan under förarbetena till den nu gällande uppsiktslagen. I olika sammanhang
betonades därvid sambandet mellan denna lagstiftning och rationaliseringsarbetet.
Frågan har tilldragit sig allt större intresse i takt med den
ökning rationaliseringsverksamheten undergått. I det tidigare omförmälda
betänkande om ändringar i uppsiktslagstiftningen, som lantbruksstyrelsen
framlade år 1956, behandlades frågan ingående. Åtskilliga uttalanden i detta
betänkande ger uttryck åt den uppfattningen att uppsiktslagen kan och bör
användas som ett medel i rationaliseringsverksamheten.
Det är just den nu berörda synpunkten i fråga om uppsiktslagens tilllämplighet
som är av särskild betydelse för storskiftesbygdens vidkommande.
De problem som här föreligger är i huvudsak följande. Inom vissa delar
av storskiftesbygden, särskilt i den södra delen, finnes större sammanhängande
jordbruksområden med förhållandevis goda naturliga förutsättningar för
varaktig, lönsam jordbruksdrift. Dessa områden är emellertid, på samma
sätt som är utmärkande för denna bygd i övrigt, splittrade i en mängd långsmala
skiften, som i stor utsträckning ligger obrukade och är mer eller
mindre igenväxta. Av vad styrelserna anfört framgår, att på sina håll mer
än en tredjedel av sådana sammanhängande jordbruksområden är vanhävdade
eller på väg att bli det. Detta förhållande kan leda till att förutsättningarna
för att genom omarrondering och storleksrationalisering på
lång sikt skapa gynnsamma brukningsförhållanden försämras eller går om
intet. Igenväxningen av skiften, som är insprängda i ett större åkerområde,
medför inte blott risk för spridning av ogräs till området i övrigt. Styrelserna
har dessutom framhållit att missförhållandena har en menlig inverkan på
andra jordbrukares vilja att fortsätta driften inom området. Ej heller bör
bortses från att kostnaderna för att återställa marken, när en omarrondering
framdeles blir aktuell, kan te sig avskräckande.
Problemets kärna har i styrelsernas förslag beskrivits så, att det, till skillnad
från vad som avses med uppsiktslagen i allmänhet, här gäller inte att
skydda vissa brukningsenheter utan att bevara sammanhängande jordbruksområden
som för framtiden bör bestå.
Som redan tidigare antytts bör enligt min åsikt även synpunkter av denna
art kunna beaktas vid uppsiktslagens tillämpning. Genom att ägorna
hålles i hävd inom ett för jordbruksdrift i och för sig gynnsamt område
vidmakthålles förutsättningarna för att få till stånd en lämplig omarrondeiäng
i framtiden. Självfallet kan denna rationaliseringssynpunkt ibland
komma i konflikt med enskilda markägares ekonomiska överväganden.
Många gånger torde visserligen underlåtenhet att bruka marken bero på
att ägaren bor på annat håll och saknar intresse av att driva jordbruket,
oavsett om detta är lönsamt eller inte. I andra fall åter kan de obrukade
ägorna vara belägna så långt från brukningscentrum att ägaren bedömer
det som oekonomiskt att bruka dem. Det är emellertid enligt min mening
ej att ställa för stora krav på ägaren, om denne anses skyldig att hålla
sin jord i hävd för att därigenom tillgodose det allmänna intresset av att
fastighetsförhållandena skall kunna regleras. Jag vill erinra om att den
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1961
föreslagna ändringen i uppsiktslagen ej kommer att medföra att markägaren
blir nödsakad göra investeringar eller vidtaga kostsamma åtgärder.
Vad som fordras av honom är att han tillser att jorden ej växer igen med
buskar eller träd. Han har för övrigt möjlighet att, om han inte själv vill
bruka marken, upplåta eller överlåta den till annan brukare eller lantbruksnämnden.
Vissa insatser kan här göras av lantbruksnämnden genom
en aktiv förmedlings- och inköpsverksamhet. Går det inte att anskaffa
annan villig brukare till rimliga villkor kan nämnden själv köpa in marken
om denna behövs som rationaliseringsreserv. Jag vill understryka att uppsiktslagen
endast bör ses som ett av de medel som rationaliseringsorganen
förfogar över.
De verkningar vanhävden å vissa ägor kan ha i fråga om brukningen av
andra ägor inom samma jordbruksområde är givetvis, som styrelserna framhållit,
oberoende av hur stor areal den brukningsenhet omfattar till vilken
den vanhävdade jorden hör. Det må i detta sammanhang erinras om att
enligt vad styrelserna uppgivit mer än hälften av antalet brukningsenheter
inom storskiftesbygden har en åkerareal som understiger två hektar. Jag
delar därför styrelsernas uppfattning -— vilken även biträtts genomgående
i remissyttrandena — att den i 1 § uppsiktslagen stadgade arealgränsen
bör slopas om uppsiktslagen skall kunna få större verkan inom ifrågavarande
bygd. Emellertid anser jag att man inte bör stanna vid denna åtgärd.
Såsom skäl för den av lantbruksstyrelsen föreslagna lagstiftningen om
tvångsupplåtelse av brukningsrätt har anförts bland annat behovet av att
kunna på ett tidigare stadium än uppsiktslagen nu medger ingripa mot vanhävd.
Jag har redan avvisat tanken på att nu överväga en sådan tvångslagstiftning
bland annat därför att ändamålet med densamma skulle kunna tillgodoses
om man på annat sätt skapade möjlighet till ett tidigare ingripande.
Eftersom det huvudsakliga syftet med ett ingripande är att bevara förutsättningarna
för att framdeles skapa rationella brukningsenheter, är det knappast
ändamålsenligt att dröja till dess vanskötseln gått så långt att vanhävd
i uppsiktslagens mening föreligger. En skärpning av själva vanhävdsbegreppet
torde därför vara ofrånkomlig. Man synes härvid kunna bestämma
detta begrepp så, att vanhävd föreligger, förutom då situationen
är den att enligt 1 § första stycket vanhävd anses föreligga, jämväl i det fall,
som angetts för tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen om tvångsupplåtelse
av brukningsrätt, nämligen att odlad jord under mer än två år i
följd inte varit föremål för bearbetning. Med bearbetning torde härvid böra
likställas slätter och betesgång. Härmed skulle uttömmande ha angetts de
skilda slag av åtgärder, som var för sig får anses erforderliga för att jorden
inte skall växa igen med buskar eller träd. Däremot fordrar inte syftet med
den föreslagna skärpningen av uppsiktslagen att man anser vanhävd föreligga
även i det fall att den skörd, som jorden gett, inte tillvaratages. — Vid
prövning av frågan om vanhävd skall anses föreligga måste självfallet hänsyn
tagas till om sådant undantagsfall föreligger, som avses i 2 § första stycket
uppsiktslagen.
De problem som föranlett styrelsernas förslag om speciallagstiftning före
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
ligger inte inom hela storskiftesbygden. Vissa områden, särskilt i den nordliga
delen, saknar helt intresse i förevarande sammanhang, eftersom förutsättningar
där inte finnes för drivande av jordbruk i större enheter. Inom
den mellersta delen av storskiftesbygden torde däremot finnas förutsättningar
för jordbruksdrift på längre sikt, och alldeles särskilt aktuellt är
problemet i den nedre delen av storskiftesbygden. Styrelserna har nämnt
socknarna Leksand, Äl, Gagnef, Stora Tuna, Aspeboda, Torsång, Gustafs,
Sater, Vika och Sundborn. Av utredningen framgår att inom dessa socknar
finnes områden med goda förutsättningar för jordbruksdrift i större skala
under förutsättning att effektiva rationaliseringsåtgärder vidtages. Det är
framför allt sådana områden som förslaget om en skärpning av uppsiktslagen
avser. Med hänsyn härtill synes det mindre ändamålsenligt att göra
den skärpta uppsiktslagstiftningen omedelbart tillämplig inom hela storskiftesbygden.
En bättre samordning och koncentration av myndigheternas
övervakning och rationaliseringsinsatser torde stå att vinna,'' om i stället
Kungl. Maj :t bemyndigas att successivt förordna om lagstif tningens tilllamphghet
inom avgränsade områden. Det får närmast åligga länsstyrelsen
att i nara samverkan med alla de länsmyndigheter, som har intressen att bevaka
i forevarande sammanhang, såsom lantbruksnämnden, överlantmätaren
och skogsvårdsstyrelsen, inkomma med förslag. Dessa förslag bör grundas
på en långsiktig bedömning av markens användning för olika ändamål
Därvid bor, som styrelserna framhållit, de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för jordbrukets rationalisering följas.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet upprattats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 19*7
(nr 288) om uppsikt å jordbruk.
Forslaget innebar att det särskilda stadgandet för storskiftesbygden upptages
som ett nytt andra stycke i 1 § och att det nuvarande andra stycket
far utgöra paragrafens tredje stycke. I det nya stadgandet har använts samma
bestämning av storskiftesbygden som förekommer i exempelvis den tidigare
omformälda särskilda skifteslagstiftningen. Vidare har vid stadgandets
utformning beaktats att vissa delar av storskiftesbygden varit föremål för
laga skifte. Sådana områden bör inte omfattas av de föreslagna reglerna
Med hansyn till att, som jag redan framhållit, snara åtgärder är av nöden
for att motverka att de påtalade missförhållandena förvärras, torde de nya
bestämmelserna böra träda i kraft redan den 1 juli 1961.
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen
omformälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
G. Luzell
uteslutits13 bllaga S°m är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
23
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars
1961.
N ärvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 22 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
17 mars 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947 om
uppsikt å jordbruk.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av revisionssekreteraren
B. Erneholm.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
T. Johansson
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1961
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 april 1961.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,
af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 24 mars
1961 avgivna utlåtande över det den 17 mars 1961 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947
(nr 288) om uppsikt å jordbruk.
Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Stig Johansson
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G10369
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1961:290 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse dv 1 § lagen den 30 juni 191fl a1 i texten
- 3LU 1961:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1947 s. 1 i texten