Sök i Ratio Lex

Med förslag till nya författningsbestämmelser rörande tillverkning av och handel med fodermedel m. m

1961-04-07 · 103 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 97 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:140, Med förslag till nya författningsbestämmelser rörande tillverkning av och handel med fodermedel m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr UO år 1961

1

Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till nya författningsbestämmelser

rörande tillverkning av och

handel med fodermedel m. m.; given Stockholms slott

den 7 april 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

förordning om tillverkning av och handel med fodermedel m. m., samt

lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, samt kungörelsen den 29

september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel

skall ersättas av en förordning. Förordningen har givits formen av en

fullmaktsförfattning, enligt vilken Kungl. Maj :t bemyndigas att inom viss

ram utfärda föreskrifter rörande kontroll av fodermedel och vissa specialpreparat.

Kontrollen är avsedd att utövas i stort sett enligt de principer som

nu tillämpas. Tillverkare och importörer skall sålunda kunna åläggas att på

förpackningar eller på annat sätt lämna uppgifter, som underlättar för djurinnehavare

att bedöma varans kvalitet och lämplighet som foder för visst

slags djur. Kontroll över att deklarationerna är riktiga skall utövas av myndighet,

som Kungl. Maj :t bestämmer. I propositionen uttalas, att statens

jordbruksnämnd, som nu utövar tillsynen, bör förordnas att tills vidare

vara kontrollmyndighet med skyldighet att i vissa fall samråda med andra

myndigheter. I förhållande till vad nu gäller föreslås emellertid vissa skärpta

bestämmelser. Krav på tillstånd av kontrollmyndigheten skall sålunda kunna

uppställas för rätt att försälja sådan vara som är avsedd att tillföras djur

för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga, men

som varken är att anse som fodermedel eller att hänföra till läkemedel. Det
1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 140

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj: ts proposition nr 140 år 1961

samma skall gälla i fråga om fodermedel, som i syfte att medföra nyss

nämnd verkan är försatt med specialämne. Tillsättning av vitaminer skall

dock få ske utan tillstånd. Dessa bestämmelser avser att möjliggöra kontroll

över användningen av hormoner, antibiotika och liknande ämnen för uppfödningsändamål.

En nyhet är vidare att kostnaderna för kontrollen helt

skall bestridas av tillverkare och importörer.

Det föreslås att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1962.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

3

Förslag

till

Förordning

om tillverkning av och handel med fodermedel m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med fodermedel avses i denna förordning vara, som är lämpad att i oförändrad

sammansättning användas för utfodringsändamål eller är avsedd att

för sådant ändamål utbjudas till djurinnehavare och som icke, enligt vad

därom är särskilt stadgat, är hänförlig till läkemedel.

Förordningen äger dock icke tillämpning å:

1. fodermedel, som framställes i jordbruket och därefter icke undergår

annan behandling än som utan användande av kvarn sedvanligen sker i jordbruksdrift,

såsom torkning, tröskning eller Häktning;

2. foderblandning, som för användning endast till egna eller omhänderhavda

djur beställes direkt av djurinnehavare och tillverkas med anlitande

enbart av råvaror som tillhandahållas av denne;

3. oblandat fodermedel, som framkommit såsom biprodukt vid annat industriföretag

inom landet än spannmålskvarn eller oljefabrik och som icke

undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt;

4. foderblandning som består enbart av hel spannmål;

5. koksalt.

Med specialämne avses i denna förordning ämne, vilket är avsett att tillsättas

fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad

att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.

2 §•

Kungl. Maj :t äger förordna, att bestämmelserna i 3—10 §§ skola äga tilllämpning,

helt eller delvis, på yrkesmässig tillverkning av och handel med

fodermedel, avsedda för hästar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner, pälsdjur

och fjäderfä.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skola jämväl 11—

19 §§ i tillämpliga delar gälla.

Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning utövas av myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer (kontrollmyndighet). Efter Kungl. Maj :ts bemyndigande

må kontrollmyndigheten meddela förordnande som avses i första

stycket beträffande visst eller vissa fodermedel.

3 §■

Vad i denna förordning stadgas om fodermedel skall i tillämpliga delar

gälla vara som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan behandling

än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller

prestationsförmåga men som varken är att anse som fodermedel enligt

1 § eller är att hänföra till läkemedel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

4 §.

Den som för avsalu inom riket tillverkar eller hit inför fodermedel, i fråga

om vilket förordnande enligt 2 § meddelats, skall inom åtta dagar efter det

förordnandet trätt i kraft göra anmälan om sin rörelse hos kontrollmyndigheten

i enlighet med närmare bestämmelser som meddelas av myndigheten.

Därest tillverkningen eller införseln påbörjas efter ikraftträdandet av sådant

förordnande som nyss sagts, skall dylik anmälan göras senast åtta dagar före

det varan första gången saluföres inom landet.

Vad i denna förordning sägs angående tillverkare gäller i tillämpliga delar

även den som inom riket för avsalu förpackar fodermedel.

5 §•

Tillverkare eller importör är skyldig att, i den mån Kungl. Maj :t eller,

efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten så föreskriver, förse

förpackning vari fodermedel saluföres med uppgifter angående varan eller

på annat sätt lämna köparen sådana uppgifter.

6 §•

I fråga om tran och tranemulsion, som saluföres såsom fodermedel, äger

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten

bestämma, att halten av visst eller vissa slag av vitaminer icke får underskrida

viss myckenhet per viktenhet. I den mån så erfordras med hänsyn

till möjligheten att kontrollera halten av visst eller vissa slag av vitaminer

må föreskrift som nu sagls meddelas jämväl beträffande annat fodermedel,

vilket uppgives innehålla vitaminer. För tran och tranemulsion må därjämte

föreskrivas, att halten av fria fettsyror icke får överskrida visst värde.

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten må ej saluhållas eller försäljas

vara, som avses i 3 §, eller fodermedel försatt med annat specialämne än

vitaminer.

Vid meddelande av tillstånd som avses i första stycket må kontrollmyndigheten

föreskriva villkor som skola gälla för tillståndets åtnjutande.

8 §■

Kontrollmyndigheten äger föreskriva, att fodermedel, vars bruksvärde helt

eller huvudsakligen bestämmes av dess halt av specialämnen, må saluhållas

och försäljas till förbrukare endast i sluten förpackning.

9 §.

Beträffande fodermedel, som icke på grund av särskilt avtal står under

strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller

för fodermedel av samma slag, må ej å förpackning vari varan saluhålles

eller i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under

kontroll av sådan myndighet.

10 §.

Det åligger tillverkare och importör att, i den mån kontrollmyndigheten

så föreskriver, dels föra och på anfordran för myndigheten eller dess ombud

förete sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning

av fodermedel och råvaror därtill som erfordras för kontroll över att bestämmelserna

i denna förordning eller med stöd av densamma givna före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

skrifter iakttagas, dels lämna myndigheten för kontrollen erforderliga uppgifter

om sin rörelse.

11 §•

Kontrollmyndigheten eller dess ombud äger för tillsyn å efterlevnaden

av denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter dels erhålla

tillträde till lokal vari tillverkning av fodermedel sker eller handelslager av

fodermedel förvaras, dels taga prov av till försäljning avsedda fodermedel

och råvaror därtill som förvaras i sådana lokaler. Den hos vilken prov tages

är skyldig att lämna erforderligt biträde vid provtagningen. Tillverkare och

importör är ej berättigad till ersättning för uttaget prov. Har prov tagits hos

annan, är tillverkaren eller importören skyldig ersätta statsverket kostnaden

för provet.

12 §.

Till täckande av kostnaderna för den fodermedelskontroll som utövas enligt

denna förordning skall avgift gäldas av tillverkare och importörer enligt

taxa vilken på förslag av kontrollmyndigheten fastställes av Kungl. Maj :t.

13 §.

1 mom. Med dagsböter straffes den som

1) underlåter att lämna uppgift som avses i 5 § eller uppsåtligen eller av

oaktsamhet, som ej kan anses ringa, giver oriktigt eller ofullständigt innehåll

åt sådan uppgift;

2) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 eller ö g; eller

3) bryter mot det i 7 § första stycket stadgade förbudet eller mot villkorsbestämmelse

som meddelats med stöd av 7 § andra stycket.

2 mom. Har någon förövat gärning som jämlikt 1 mom. är belagd med

straff, äger domstolen tillika förklara, att det varuparti som överträdelsen

gäller ävensom gods eller penningar som den tilltalade i samband med överträdelsen

mottagit skola helt eller delvis vara förverkade. Utgjordes egendom,

som eljest skolat förklaras förverkad, av annat än penningar och finnes

den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Förklaras vara förverkad, är även förpackning vari den förvaras förverkad.

3 mom. Med dagsböter straffes jämväl den som

1) uppsåtligen underlåter att fullgöra anmälningsplikt som avses i 4 g

eller att föra anteckningar eller lämna uppgifter varom stadgas i 10 §;

2) uppsåtligen giver oriktigt eller ofullständigt innehåll åt anmälan som

lämnats enligt 4 § eller åt anteckningar eller uppgifter som avses i 10 §;

3) bryter mot stadgandet i 9 §; eller ,

4) vägrar att lämna erforderligt biträde vid provtagning som avses i 11 g.

4 mom. Förövas gärning som i 3 mom. under 1) eller 2) sägs av oaktsamhet,

som ej kan anses ringa, straffes med böter, högst trehundra kronor.

5 mom. Om straff för vägran att lämna tillträde för provtagning eller undersökning

enligt 11 § stadgas i allmänna strafflagen.

14 §•

Vad som inhämtats av handling, som tillhandahållits på grund av stadgande

i 10 g, eller vid undersökning enligt 11 §, må ej yppas i vidare män

än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen,

med dagsböter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr UO år 1961

15 §.

Husbonde ansvarar för sådan i 13 § 1 mom. omförmäld förseelse, som

lorovas av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen

begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,

att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 § eller 7 § andra stycket

må ej av allmän åklagare åtalas utan medgivande av kontrollmyndig
Brott

varom förmäles i 14 § må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av allmän

åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

17 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan.

18 §‘

.^ar.n^Son vägrat att lämna kontrollmyndigheten eller dess ombud tilltrade

till lokal för verkställande av undersökning eller provtagning enligt 11 §

eller att på anfordran förete handling som avses i 10 § för kontrollmyndigheten

eller dess ombud, eller underlåtit att i föreskriven ordning avlämna

dar avsedd uppgift, må myndigheten förelägga honom lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

19 §>

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av kontrollmyndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962, då kungörelsen den 29

september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel

upphör att gälla.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel

Härigenom förordnas, att lagen den 30 september 1938 om handel med

fodermedel skall upphöra att gälla med utgången av juni 1962.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

7

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 mars 1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om nga författningsbestämmelser

rörande tillverkning av och handel med fodermedel m. m.

samt anför därvid följande.

Inledning

Vid 1931 års riksdag väcktes förslag om utredning angående kontroll å

handeln med fodermedel och konstgödsel. Sedan riksdagen begärt utredning,

på vilket sätt kontroll över handeln med fodermedel lämpligast borde ordnas,

uppdrog Kungl. Maj:t samma år åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

att gemensamt verkställa sådan utredning och inkomma med förslag

i ämnet till Kungl. Maj :t.

Ämbetsverken avgav den 26 juli 1935 betänkande och förslag till lag angående

handel med vissa fodermedel samt till tillämpningskungörelse. Efter

remissbehandling av förslaget anbefallde Kungl. Maj :t den 6 februari 1936

samma ämbetsverk att efter hörande av inspektören för de kemiska stationerna

avge förnyat utlåtande och förslag i ämnet. Sådant förslag avgavs den

18 september 1937. På grundval av de framlagda förslagen och avgivna remissyttrandena

framlades i proposition nr 254 till 1938 års riksdag förslag

till lag om handel med fodermedel. Efter riksdagsbehandling antogs lagförslaget

och lagen utfärdades den 30 september 1938 (nr 611). Därvid angavs,

att lagen skulle träda i kraft den dag Konungen förordnade.

Kungl. Maj:t uppdrog åt lanlbruksstyrelsen att utarbeta förslag till tilllämpningsbestämmelser.

Innan dessa blivit färdigställda och således innan

lagen kunnat sättas i kraft, inträffade det andra världskriget, som nödvändiggjorde

försörjnings- och regleringsföreskrifter på foderområdet av annat

slag än dem som fodermedelslagen innehåller. Sådana föreskrifter utfärdades

i en rad olika krisförfattningar, enligt vilka regleringsarbetet på

området lades i statens livsmedelskommissions händer. Dessa författningar

möjliggjorde emellertid även upprätthållandet av en kvalitetskontroll på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:is proposition nr HO år 1961

fodermedelsområdet, och en sådan kontroll uppbyggdes även av livsmedelskommissionen.

Då de kvarstående krisförfattningarna på området sommaren 1950 slopades,

befanns det att 1938 års fodermedelslag icke borde sättas i kraft, innan

en allmän översyn av lagen företagits. I avbidan på en definitiv reglering

av frågan om kontroll över handeln med fodermedel utfärdade Kungl. Maj:t

den 29 september 1950 en som provisorisk betraktad kungörelse (nr 521)

om tillverkning av och handel med vissa fodermedel. Kungl. Maj :t uppdrog

samtidigt åt lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd, vilken då

hade efterträtt livsmedelskommissionen, att gemensamt utföra översynen

av 1938 års fodermedelslag och att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag,

vartill översynen kunde föranleda. Kungl. Maj :t bemyndigade därvid

även ämbetsverken att vid uppdragets fullgörande anlita särskilda sakkunniga

i erforderlig omfattning.

Ämbetsverken fann emellertid icke lämpligt att omedelbart igångsätta

översynen. Sedan förkrigstiden liade nämligen både den teoretiska och den

mera praktiskt betonade forskningen på fodermedelslärans och utfodringens

område gjort mycket betydande framsteg. Genom krisförhållandena

hade den praktiska tillämpningen av forskningsresultaten hämmats. Vidare

tydde många tecken på, att de redan inträffade förändringarna i foderhandelns

struktur — bl. a. den starkt ökade tillverkningen av kompletta handelsfoderblandningar

— och i tekniken för tillverkningen av vissa fodermedel

skulle göra sig gällande än kraftigare under de då närmast kommande

åren. Man ville sålunda avvakta den utveckling och de förändringar inom

branschen, som kunde förväntas efter avskaffandet av det fleråriga inhemska

krissystemet på området och under inverkan av en friare och mera

stabiliserad internationell handel. Sedan man från ämbetsverkens sida under

den tid som gått efter det att utredningsuppdraget meddelades under

hand följt utvecklingen på området, beslöt dessa i november 1954 att uppdraga

utredningsarbetet åt en kommitté, bestående av professorerna E. Brunius

vid statens institut för folkhälsan och Nils Olsson vid statens husdjursförsök

i Ultuna samt tre representanter för vardera myndigheten,

nämligen för lantbruksstyrelsen dess dåvarande ledamot lantbrukaren J.

Daniel Svenson, överdirektören G. R. Ytterborn och numera pensionerade

byrådirektören Helge Ryde och för jordbruksnämnden dess ledamot advokaten

Ture Bengtsson samt numera byrådirektörerna Albert Andersson och

Per Ekström. Att såsom ordförande leda utredningsarbetet utsågs Ytterborn.

Myndigheterna beslöt vidare att bereda vissa organisationer tillfälle

att genom var sin sakkunnig vara representerade i kommittén. I sådan egenskap

deltog i utredningsarbetet

för Kooperativa förbundet avdelningschefen Ivan Ek, Stockholm,

för Svenska lantmännens riksförbund direktören Rolf Kjelldahl, Stockholm,

för Sveriges lantbruksförbund lantbrukaren Paul Larsson, Vendle, Dingtuna,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

för Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening direktören

i AB Carl Engström, Eslöv, Artur Mattsson, samt

för Föreningen Svensk trankontroll numera direktören i Allmänna svenska

utsädesaktiebolaget, Svalöv, Charles Wessman.

Under utredningsarbetets gång hölls överläggningar bl. a. med representanter

för statens sakrevision.

I september 1957 avlämnade kommittén till ämbetsverken en promemoria

med förslag till bestämmelser om kontroll över tillverkningen av och handeln

med fodermedel. I vissa delar anmäldes inom kommittén avvikande

mening från majoritetens uppfattning. I promemorian förklarade kommittén,

att den inte ansett sig böra taga ställning till frågan om fodermedelskontrollens

administrativa förläggning. I särskilda promemorior redovisades

emellertid de synpunkter på denna fråga, som framförts av de i arbetet deltagande

företrädarna för lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.

Med gemensam skrivelse, dagtecknad för lantbruksstyrelsen den 6 februari

och för jordbruksnämnden den 20 mars 1958, överlämnades kommitténs

promemoria med därvid fogade handlingar till Kungl. Maj :t. Ämbetsverken

uttalade, att kommitténs förslag till föreskrifter angående fodermedelskontrollen

i huvudsak var ägnade att läggas till grund for statliga bestämmelser

på området. Emellertid föreslogs vissa avvikelser från kommitténs

förslag. Vidare uttalade sig ämbetsverken rörande frågan om vilken

myndighet, som borde handha fodermedelskontrollen.

Över ämbetsverkens skrivelse med därvid fogade handlingar har efter

remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium (som bifogat

yttranden från rikets samtliga auktoriserade handelskammare utom den

för Västergötland och norra Halland), statens sakrevision, lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök (som bifogat yttrande från lärarkollegiet),

statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska

anstalt, statens institut för folkhälsan, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och

spannmålsimportörernas förening, Föreningen Svensk trankontroll u. p. a.,

Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening, Sveriges industriförbund (som bifogat

yttrande från Sveriges kemiska industrikontor), Svenska bygdekvarnars

riksförbund samt Hushållningssällskapens förbund (som bifogat yttranden

från hushållningssällskapen i Östergötlands, Gotlands, Västmanlands

och Norrbottens län).

Vidare har skrivelser i ärendet inkommit från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter,

Deltafor aktiebolag och Svenska aktiebolaget Philips.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund samt Svenska kvarnföreningen,

vilka beretts tillfälle att inkomma med yttrande, har ej avgivit sådant.

I skrivelse i januari 1959 har agr. lic. A. Frölich, Rimbo, på anförda skäl

hemställt, att uttrycket »smältbart renprolein» måtte avlägsnas ur författningsbestämmelserna.

över denna skrivelse har efter remiss statens jordbruksnämnd

avgivit utlåtande.

Inom jordbruksdepartementet har ämbetsverkens förslag översetts, var
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1° Kungl. Maj.ts proposition nr UO år 1961

vid jämväl de utländska författningsbestämmelserna på fodermedelsområdet

beaktats.

Därefter har inom departementets rättsavdelning den 30 november 1960

hållits ett sammanträde med representanter för lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

statens jordbruksnämnd, statens institut för folkhälsan,

lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, statens lantbrukskemiska

kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges lantbruksförbund.

Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska

foderämnes- och spannmålsimportörernas förening samt Sveriges kemiska

industrikontor. Vid sammanträdet har med ledning av inom rättsavdelningen

utarbetade utkast till förordning och tillämpningskungörelse rörande tillverkning

av och handel med fodermedel dryftats frågor som huvudsakligen

avser kontrollens omfattning och bestämmelsernas utformning ur teknisk

synpunkt.

Vidare har medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen i en gemensam skrivelse

den 30 januari 1961 föreslagit vissa författningsbestämmelser angående

förbud mot användning av hormonpreparat i tillväxtbefrämjande syfte

vid djuruppfödning samt mot försäljning av sådana preparat.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om nya bestämmelser rörande fodermedelskontrollen.

Gällande rätt

Då jag i fortsättningen i olika sammanhang torde få beröra skilda bestämmelser

i gällande svensk och utländsk rätt på fodermedelsområdet,

skall här blott givas en kort översikt av grunddragen i dessa bestämmelser.

1938 års lag

Lagen den 30 september 1938 (nr 611) om handel med fodermedel, vilken

som jag inledningsvis nämnt aldrig trätt i kraft, äger tillämpning å

yrkesmässig handel med vissa fodermedel, som närmare angives i 1 §. Den

stadgar skyldighet — med visst undantag vid lösviktsförsäljning — för

säljare att till köparen avge skriftlig deklaration rörande den sålda varans

sammansättning (2 §). Om deklaration i förekommande fall av varans halt

av vatten, råprotein och råfett ej lämnats redan vid köpet, anses säljaren

ha garanterat, att denna halt motsvarar vissa av lantbruksstyrelsen fastställda

normaltal (5 §). Förbehåll beträffande säljarens ersättningsskyldighet

i anledning av fel i varan får ej åberopas av säljaren med mindre det

upptagits i skriftligt avtal om köpet (6 §). Fodermedelshandlare är skyldig

att låta prov av leveransfärdiga varupartier tagas utan ersättning (7 §).

Av det sagda framgår, att lagen inte begränsar sig till en kontroll hos

tillverkare och importör, utan arbetar med en för varje särskilt handelsled

till köparens skydd stadgad deklarationsskyldighet för säljaren. Lagen har

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

en i viss män privaträttslig inriktning. Å andra sidan ger lagen endast ett

mycket begränsat utrymme för en statlig kvalitetskontroll. Denna kan endast

avse varans överensstämmelse med deklarationen.

1950 års kungörelse

1950 års kungörelse om tillverkning av och handel med vissa fodermedel

erhöll i vissa delar ändrad lydelse genom kungörelsen den 30 juni 1953 (nr

500). Sistnämnda kungörelse, i vilken även intagits de icke ändrade delarna

av den ursprungliga kungörelsen, stadgar skyldighet för tillverkare av

foderblandningar och vitaminfodermedel att göra anmälan om sin tillverkning

till statens jordbruksnämnd. Nämnden äger enligt kungörelsen befogenhet

att meddela föreskrifter huvudsakligen om skyldighet för tillverkare

eller importör att förse förpackning, vari fodermedel saluföres, med

vissa uppgifter angående varan, t. ex. angående foderblandnings beståndsdelar

och fodermedels kemiska sammansättning. Huvudsyftet med kungörelsen

är alltså, att köparen skall kunna bilda sig en uppfattning om varans

kvalitet och lämplighet som foder för skilda djur. Kungörelsen innehåller

emellertid även ett stadgande (3 § första stycket), som huvudsakligen

är föranlett av försörjnings- eller avsättningshänsyn och som därför

faller utanför ramen för en ren kvalitetskontrollförfattning. Sistnämnda

stadgande lägger i jordbruksnämndens hand att med hänsyn till tillgången

på visst fodermedel meddela föreskrift om högsta eller lägsta tillåtna halt

av detta fodermedel i foderblandning eller föreskrift om att fodermedlet icke

alls får ingå i sådan blandning.

I kungörelsen har — frånsett vissa bestämmelser rörande fodertran -—

inte uppställts några kvalitetskrav. Det står alltså varje tillverkare och importör

fritt att, med den begränsning som följer av nyssnämnda bestämmelse

i 3 § första stycket, själv bestämma en foderblandnings sammansättning,

blott han deklarerar denna.

Kungörelsen innehåller föreskrift om skyldighet för jordbruksnämnden

att utöva tillsyn å efterlevnaden av kungörelsen, om rätt för nämnden att

uttaga varuprover för undersökning och om viss skyldighet för tillverkare

och importör av vitaminfodermedel eller fodermedel, som uppgives vara

försatt med vitaminer, att gälda ersättning för undersökning av varorna.

Jordbruksnämnden skall även utfärda tillämpningsföreskrifter och skall

därvid i fråga om föreskrifter, som berör fodermedels bruksvärde, samråda

med lantbruksstyrelsen.

I tillämpningsföreskrifterna har meddelats vissa definitioner och närmare

bestämmelser om anmälningsplikt, förpackningarnas märkning, bokförings-

och rapportskyldighet samt kontroll. Vidare avser föreskrifterna

bl. a. sammansättningen av foderblandningar (tillämpning av 3 § första stycket).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Utländsk rätt

I fråga om utländsk lagstiftning anförde kommittén följande.

En överblick över gällande system för kontrollen över foderblandningar i

europeiska länder lämnas i FAO:s (Food and Agriculture Organization of

the United Nations) publikation »Legislation and other Measures in European

Countries on the Manufacture of and Trade in Compound Feeds»

(Rom 1955). Där sammanfattas situationen på följande sätt (här i översättning

från engelskan).

Ett studium av gällande lagstiftning i olika europeiska länder ger vid

handen förekomsten av tre förhärskande regleringssystem, avsedda att tillförsäkra

förbrukaren tillgång till högklassiga varor och skydda honom mot

bedrägeri, nämligen ett system med kontrollerad frihet, ett system med tillståndstvång

och ett system med förteckning över fodermedel av normaltyp.

1. Hos det första systemet, vilket tillämpas i Danmark, Finland, Frankrike,

Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien

och Sverige, har principen om fri tillverkning och handel respekterats. Varje

handlande säljer foderblandningar fritt och utan föregående auktorisation,

under förutsättning att han upplyser förbrukaren om varans natur, sammansättning

och härkomst. I vissa fall måste tillverkaren underrätta myndigheterna

om den verksamhet han avser att bedriva eller det namn, under

vilket varan är avsedd att säljas, och de uppgifter, som kommer att meddelas

på de etiketter, varmed varuförpackningen förses.

Som en naturlig följd härav söker man i dessa länder öka kontrollen

över de varor, som föres i marknaden för att försäkra sig om att varorna

överensstämmer med deklarationen. Vidare stadgas stränga straff och skadestånd

vid överträdelser.

2. Enligt det andra systemet, som gäller i Irland och Spanien, är tillverkarna

och i vissa fall handlandena skyldiga att hos vederbörande myndighet

ansöka om tillstånd att bedriva sin verksamhet. Denna ansökan måste

vara åtföljd av alla behövliga upplysningar och föranleder vederbörliga undersökningar

av ansökningsmyndigheten. Ansökan kan bifallas eller avslås

och föranleder i förra fallet vanligen en registrering under ett särskilt nummer,

vilket måste åsättas de etiketter, varmed varuförpackningarna förses.

I dessa länder har ernåendet av största möjliga säkerhet för köparna föredragits

framför fri handel.

3. Den tredje gruppen av länder omfattar Belgien, Förbundsrepubliken

Tyskland, Schweiz och Österrike. Under det att man här har bibehållit tillverkningsfrihet

för ett antal foderblandningar av känt och specificerat slag,

som upptagits i en särskild förteckning, kräver man i dessa länder tillstånd

för tillverkning av vissa produkter, som icke upptagits i förteckningen.

Kommittén uttalar, att det anförda utgjorde en kort sammanfattning av

den undersökning på området, som verkställts genom FAO:s försorg. Det

låg i sakens natur, att denna sammanfattning var schematisk och icke gav

upplysning om alla de olika nyanser och kombinationer, som förefanns

inom de skilda ländernas lagstiftning på området. Sammanfattningen kunde

dock tjäna som en allmän bakgrund vid ställningstagandet till den fortsatta

fodermedelskontrollen i Sverige.

Inom jordbruksdepartementet har verkställts en mera ingående undersökning

av utländska författningsbestämmelser på fodermedelsområdet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Denna har främst omfattat studium av en av FAO år 1957 utgiven översikt

»Animal Feedstuffs. Regulations governing their manufacture and sale

in European countries». Denna översikt har i viss utsträckning kompletterats,

särskilt vad gäller de nordiska grannländerna. Därjämte har uppgifter

inhämtats om de i USA gällande bestämmelserna på området.

En kortfattad redogörelse för den utländska lagstiftningen i några av de

länder, som för oss är av speciellt intresse i detta sammanhang, torde här

få lämnas. Därjämte kommer vissa bestämmelser att senare beröras i skilda

sammanhang.

Bestämmelserna i Danmark är mycket detaljerade. Huvudförfattningen

är en lag 13 april 1938 (1939: 135) om handel med foder- och gödningsmedel

samt jordförbättringsmedel (ändrad 1940:288 och 1955:161). Tillstånd

behövs för att tillsätta vissa specialämnen till fodermedel, som är avsett

att försäljas. I kungörelse har generellt tillstånd givits att till vissa koncentrat

sätta tre slag av antibiotica och två slag av coccidiostatica. Den som

inför, tillverkar, behandlar eller säljer biprodukter av havre och korn är

skyldig att föra ett register, vari skall antecknas alla in- och utgående partier

samt namn och fullständig adress på köpare. Lantbruksministern kan

förordna att sådant register skall föras även beträffande andra fodermedel.

Säljaren är alltid skyldig att tillhandahålla köparen skriftlig uppgift om alla

data beträffande varan. Vid försäljning av partier under 50 kg, som ej uppgives

innehålla vitaminer eller mineraler, behöver upplysningar dock givas

endast om säljaren så påfordrar. Om för organiska fodermedel innehåll av

ett eller flera närande ämnen (t. ex. råprotein eller råfett) deklareras, skall,

då så är möjligt, även antalet foderenheter angivas. I annat fall skall deklareras

procentsats råprotein, råfett, aska, vatten, renprotein, växttråd och

kvävefria extraktionsprodukter. Uppgifterna kan, beroende på vilket förpackningsmaterial

som använts, lämnas genom tryck på förpackning, lapp i

säck eller på faktura. Förbud gäller mot användning av fröavfall eller skal

av jordnöt, ris eller kakao i fodermedel. Lantbruksministern kan förbjuda

även andra varor. Organiska beståndsdelar, som ingår i foderblandning,

skall ge minst 65 foderenheter per 100 kg. Lantbruksministern kan dock

medge undantag, vilket skett i fråga om bl. a. luzernmjöl. För några fodermedel

finnes kvalitetsfordringar, som innebär t. ex. minimibestämmelser i

fråga om råprotein. Obligatorisk kontroll utövas över att de författningsinässiga

bestämmelserna följes. De flesta tillverkarna är emellertid anslutna

till en frivillig kontroll, som även den utövas av statlig myndighet (under

verksamhetsåret 1959/60 var 145 fabrikanter anslutna och togs 6 295 prov,

varav 3 296 fullständigt analyserats). Den frivilliga kontrollen torde omfatta

praktiskt taget alla foderblandningar. Den är mycket ingående och för de

frivilligt kontrollerade varorna gäller skärpta bestämmelser. Sålunda är bl. a.

deklaration av minimihalt smältbart renprotein och antalet foderenheter

per 100 kg obligatorisk. Kontrollerade foderblandningar får i gengäld åsättas

ett särskilt märke, som utvisar att de underkastats frivillig kontroll.

Analysresultaten redovisas fullständigt i publikation. Därvid anges även av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1961

vikelser från deklarationer (nnder verksamhetsåret 1959/60 konstaterades,

att 141 partier eller 4,5 % av samtliga undersökta icke svarade mot givna

garantier). Ansvarig för överträdelse är rörelsens ägare eller brukare (ev.

ordförande i styrelse). Straff- och skadeståndsbestämmelser finnes._Kon
trollkostnaderna

för den obligatoriska kontrollen täckes genom avgifter, som

det åligger importörer och tillverkare att erlägga. De fastställes årsvis av

lantbruksministeriet. Avgift erlägges för varje tillverkningsplats och baseras

på omsättningen (t. ex. 80 kr. för en omsättning av 101—500 ton). Vill någon

tillverkare ej lämna uppgift om omsättningen får han betala efter högsta

tariff (800 kr.). För den frivilliga kontrollen erlägges särskilda avgifter.

För varje tillverkningsställe uttages ett grundbelopp å 800 kr. samt en kvantitetsavgift

av 1 kr. 50 öre per ton av de första 1 500 och 25 öre per ton av

resten.

I Finland trädde en helt omarbetad lag med detaljerad tillämpningsförordning

i kraft den 1 oktober 1955. Då på grund härav bestämmelserna är

lättillgängliga, lämnas här endast en mycket kort orientering om vissa av

dessa.

Tillstånd kräves för tillverkning av foderblandningar som innehåller enbart

spannmålsprodukter. Som sådana blandningar betraktas även blandning

med tillsats av blott små mängder vitaminer, spårämnen och hormoner

samt andra med dem jämförbara nyttiga ämnen. Vidare kräves tillstånd

for import av alla slags foderblandningar. I övrigt föreligger anmälningsoch

bokföringsskyldighet för den som ämnar tillverka eller importera fodermedel.

Detaljerade kvalitetsbestämmelser lämnas och innehåller bl. a. att

lantbruksministeriet kan förbjuda sådana fodermedel som icke uppfyller

kvalitetsfordringar, som angives i förordningen, eller som är skadliga, onyttiga

eller ineffektiva. I märknings- och garantibestämmelserna föreskrives.

bl. a. att för fodermedel skall deklareras mängden av de ämnen, som varan

uppgives innehålla och som bestämmer dess bruksvärde (bl. a. råfett, råprotein

och växttråd var för sig). Vidare skall för organiska fodermedel angivas

foderenhetsvärde samt mängden av smältbart råprotein och smältbart

renprotein. Uppges foderblandning innehålla vitaminer, hormoner eller liknande

ämnen, skall angivas innehållet av dessa och dagen, intill vilken

blandningens halt av dessa ämnen garanteras, därest blandningen förvaras

under angivna förhållanden. Sådana fodermedel får ej tillverkas, införas

eller säljas utan att deras användbarhet har ådagalagts genom tillförlitliga

undersökningar. Kostnaderna för kontrollörer och provtagare samt laboratoneundersökningar

bestrides av tillverkare eller varuägare.

Även i Norge gäller mycket långtgående bestämmelser. Den grundläggande

författningen är en lag den 27 juni 1924, vilken reviderats 1953 genom

en lag som trädde i kraft den 1 augusti 1955. Tillstånd kräves för tillverkning

av kraftfoder och foderblandningar. För partihandel med kraftfoder

foi dras särskild licens. För detaljhandel räcker det med anmälan till lantbruksdepartementet.

Tillverkare och säljare av fodermedel skall föra nog
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

15

granna register. På förpackningarna skall lämnas uppgifter om varan, och

i Norge tillverkade kraftfoderblandningar skall vara åtföljda av garantisedel,

varå bl. a. skall angivas procentuell halt av smältbart renprotein och fett

var för sig samt antal foderenheter per 100 kg. Kvalitetsbestämmelserna är

mycket utförliga och anger för flertalet ämnen en maximi- och/eller minimigräns.

Import av kraftfoderblandningar, mineralfoderblandningar och

vitaminpreparat är helt förbjuden. Förbud gäller även mot import av kraftfoder,

som ej uppfyller inhemska kvalitetskrav. Oblandat kraftfoder av

animaliskt ursprung får aldrig innehålla mer än viss procent vatten. I regel

föreskrives minimihalt av protein samt maximihalt av fett och salt.

Foderblandning får inte tillverkas för avsalu utan att lantbruksdepartementet

godkänt blandningsanläggningen och blandningens sammansättning.

För mineralfoderblandningar anges exakt vilka ämnen som skall ingå

och med vilken procentsats. Även blandningar för mjölkkor och svinfoderblandningar

är standardiserade, men andra blandningar för dessa

djurslag kan få tillverkas, varvid standardiseringsmärket inte får användas.

För foderblandningar för fjäderfän uppställes kvalitetskrav. Tillverkare

kan få tillstånd att till foderblandningar sätta högst 15—50 mg per

kg av vissa antibiotika, beroende av det djurslag för vilket blandningen

är avsedd. Även för tillsats av torskleverolja och jod gäller vissa maximibestämmelser.

Som straff för överträdelse stadgas böter och/eller fängelse

högst tre månader. Förverkandepåföljd och skadeståndsskyldighet kan tillkomma.

Statlig kontroll utövas genom provtagning (ingen ersättning för

prov), kontroll av register m. m. Statens Kornforretning har monopol på

import av och handel med kraftfoder (med vissa undantag). Analysmetoderna

angives i en av myndighet utgiven handbok.

Fodermedelskontrollen i Förbundsrepubliken Tyskland regleras främst

genom en förordning den 24 oktober 1951, vilken bygger på en lag den 22

december 1926. Tillstånd fordras för tillverkning och försäljning av andra

foderblandningar än sådana som överensstämmer med vissa av myndigheterna

fastställda standardblandningar. För tillverkning av standardblandningar

fordras blott anmälan. Vid bedömning av licensfrågor biträdes jordbruksministern

av en rådgivande kommitté. I ansökan om tillstånd skall angivas

fodermedlets varubenämning, innehåll av näringsämnen och den sammansättning

som garanteras. Vidare skall vid ansökan fogas officiell analys och

prisuppgift.

Enligt standardiseringsbestämmelserna får vitaminer under vissa förutsättningar

tillsättas mineralfoderblandningar. Eljest fordras tillstånd för

att till fodermedel sätta vitaminer eller andra specialämnen.

Foderblandning får säljas endast i säckar försedda med plomb av bly eller

metallband, varå angivits tillverkarens namn och adress. Antingen på

såväl en vid säcken fogad som en däri lagd deklarationssedel eller tydligt

tryckt på säckarna skall vidare lämnas uppgifter om varan. Förbud gäller

mot försäljning av fodermedel, som innehåller farliga föroreningar eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

värdelösa beståndsdelar. Vad härmed menas angives närmare i lagen. I lagen

ges definition på ett flertal varunamn, som får användas om varan motsvarar

definitionen. Provinsorgan äger utan att ersättning lämnas taga prov

från tillverkare, handlande eller konsumenter. Analysmetoderna är fastställda.

Den rådgivande kommittén följer ständigt utvecklingen och föreslår revidering

av standardiseringsbestämmelserna. Större tillverkare kan, om de

underkastar sig särskild frivillig kontroll, få använda ett speciellt kvalitetsmärke

på sina varor. Straff för överträdelse av bestämmelserna är fängelse

och/eller böter. Lagen håller på att omarbetas. Härvid lär bl. a. övervägas

definition som skiljer fodermedel från läkemedel, förbud mot att sälja fodermedel

med lågt fodervärde samt bättre standardiseringsbestämmelser

och föreskrifter angående specialämnen.

I Nederländerna har genom en lag 1953 väsentlig uppmjukning skett av

tidigare bestämmelser enligt vilka bl. a. alla foderblandningar var standardiserade

och skulle förses med ingående deklarationsuppgifter. Sådana föreskrifter

gäller nu blott foderblandningar, som innehåller specialämnen. Gällande

bestämmelser är i huvudsak följande.

Tillstånd fordras för såväl tillverkning som partihandel. För målning av

animaliska fodermedel och för handel med hö och halm kräves auktorisation.

Särskilda licenser fordras i fråga om foderblandningar, som innehåller

hormonpreparat, antibiotika eller medicinska ämnen. Emballage till foderblandning

skall vara tillslutet med sigill eller på annat sätt så att det efter

att ha brutits icke kan återställas i ursprungligt skick. På emballaget skall

finnas uppgift om biandarens namn och adress samt tillverkningsplatsen.

För mineralblandningar, avsedda att ingå i foderblandningar, skall vidare

anges innehåll av fosfor, djurslag, för vilket blandningen är avsedd, samt

orden »avsedd för foderblandning». Kvalitetskrav har uppställts för mineralblandningar,

som är avsedda att ingå i foderblandningar. Vidare offentliggöres

av statsmyndighet förteckning över skilda foderblandningar med

uppgift om sammansättning och fodervärde. Dessa förteckningar tjänar till

ledning för tillverkare och köpare. Foderblandningar får endast innehålla

sådana vitaminpreparat, som upptagits på en av statlig myndighet utgiven

förteckning. För tillsats av hormonpreparat, antibiotika m. m. gäller detaljerade

bestämelser. Särskild licens fordras. Sådan förutsätter, att en hel del

villkor skall vara uppfyllda. Kontroll utövas genom provtagning och analysmetoderna

är fastställda. Frivillig kontroll förekommer och omfattar

50—60 % av hela kvantiteten foderblandningar. Kontrollen medför skyldighet

att deklarera beståndsdelar m. m. i procent. Som sanktion gäller — förutom

påföljder av ekonomisk art — endast allmänna straffbestämmelser i

bedrägerilag.

I fråga om lagstiftningen i USA har departementet ej haft tillgång till någon

sammanfattning. Huvudbestämmelserna finns i Federal Food, Drug

and Cosmetic Act, som antogs år 1938. Med stöd av denna lag har utarbetats

mycket ingående detaljföreskrifter särskilt i fråga om »Food Additives»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

17

(tillsatsmedel). Association of American Feed Control Officials och American

Feed Manufactures Association liar gemensamt utarbetat en »Uniform

State Feed Bill». Detta lagförslag har icke antagits som lag av alla stater

men iakttages tydligen överallt vid kontrollen, liksom de tillämpningsbestämmelser

som hör till lagförslaget.

En redogörelse för de mycket omfattande bestämmelser, som dessa författningar

innehåller, kan här ej lämnas utan blott en orientering.

1938 års lag avser såväl livsmedel som fodermedel. Definitioner lämnas

på ett flertal fodermedel. I lagen ges utförliga bestämmelser om när ett

fodermedel skall anses vara förfalskat eller felmärkt. Som exempel må nämnas,

att en vara anses felmärkt om den felaktigt utgives överensstämma

med visst fodermedel, för vilket definition och kvalitetskrav angivits i lagen,

eller om etiketten ej anger fodermedlets namn och dess beståndsdelar

i den mån dessa skall deklareras.

Med »food additive» menas i lagen tillsats, som medför att ett fodermedel

direkt eller indirekt får eller med största sannolikhet beräknas få en

icke skadlig egenskap som det tidigare inte har. Tillsatsmedel får användas

endast efter tillstånd. I ansökan om sådant tillstånd skall bl. a. lämnas

uppgift om:

den avsedda effekten hos ämnet och den myckenhet som fordras för att

få denna effekt,

användbar metod för att fastställa den kvantitet, som tillsatts ett fodermedel

av ämnet i fråga, och andra verksamma beståndsdelar samt

de undersökningar som gjorts för att fastställa att ämnet är oskadligt

vid ifrågasatt användning och de metoder som använts för att konstatera

detta.

Mycket ingående regler lämnas för hur ansökningarna skall prövas och

under vilka förutsättningar de får bifallas.

Det må särskilt påpekas, att erfarenheter under senare år gjort att prövningen

av frågor om tillstånd att till fodermedel sätta specialämnen är

mycket noggrann. Detta gäller särskilt tillsats av hormonpreparat. Sedan

det visat sig att ett sådant preparat, vilket enligt meddelade tillstånd ingick

bl. a. i största delen av det till biffdjur använda fodret, framkallat cancer

hos försöksdjur, har i Federal Food, Drug och Cosmetic Act år 1958 gjorts

ett tillägg, enligt vilket intet tillsatsmedel får anses som oskadligt därest det

bevisligen framkallar cancer om det intages av människor eller djur. Några

nya tillstånd att använda detta preparat ges därför inte.

Straff mot överträdelse av lagen är fängelse och/eller böter.

Uniform State Feed Bill utgör ett lagförslag, soin staterna rekommenderats

att antaga. Enligt detta skall varje kommersiellt fodermedel

registreras innan det saluhålles. Detta gäller dock ej beställningsvaror,

för vilka kunden angivit varje beståndsdel. Sådana ändringar i ett fodermedels

sammansättning, som bevisligen inte sänker dess värde som foder,

får göras utan att registreringen ändras. Alla handelsfodermedel skall åtföljas

av en lätt läsbar etikett, varå lämnas ingående uppgifter om varan.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 140

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1961

Efter särskilt tillstånd får specialämnen, vilka kan påvisas vid analys,

tillsättas och garanteras.

Kostnaderna för kontrollen täckes genom viss inspektionsavgift per ton.

Kvantiteterna skall deklareras kvartalsvis. I sista hand är den som levererar

varan till konsument ansvarig för att avgiften erlagts. En distributör,

som tillhandahåller fodermedel i förpackningar med en vikt av 10 pund

eller lägre, äger i stället betala en årlig avgift av 25 dollars för varje registrerat

fodermedel.

Överträdelser straffas enligt lagförslaget med böter.

Behovet av och formen för författningsmässig reglering

Uttalanden vid 1938 års lagstiftning

Till grund för 1938 års lagstiftning låg ett av kommerskollegium och

lantbruksstyrelsen gemensamt utarbetat förslag. Som motiv för förslaget

anförde ämbetsverken bl. a. (prop. 1938: 254, s. 13), att vid lagstiftning på

ifrågavarande område den största varsamhet borde iakttagas så att icke

onödiga band lades på handeln. I all synnerhet borde enligt ämbetsverkens

mening tillses, att icke en sådan lagstiftning genomfördes som medförde

omständlighet vid handelsutövningen och ledde till fördyring av varan.

Ämbetsverken ansåg sålunda, att ytterligare föreskrifter rörande den direkta

kontrollen av fodermedel, undersökningstvång eller särskilda importföreskrifter

icke borde ifrågakomma. Ämbetsverken avvisade tanken på införandet

av särskild registreringsskyldighet vid fodermedelshandel eller

skyldighet att iakttaga särskild bokföring.

Ämbetsverken uttalade vidare, att bestämmelser om att benämningen å

fodermedel skulle motsvara varans beskaffenhet icke syntes erforderliga,

då genom lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens tillräckligt skydd mot vilseledande namn och beteckningar

vunnits. Slutligen förklarade ämbetsverken, att enligt deras mening förbud

mot saluförande av fodermedelssorter, som inte uppfyllde bestämda kvalitetsfordringar,

icke vore av behovet påkallade.

Under remissbehandlingen av förslaget uttalades i allmänhet, att behov

av lagstiftning förelåg, men några instanser förordade, att kontroll i stället

skedde på frivillig väg. Andra ansåg, att frågan borde vila till dess det var

tillräckligt sörjt för att erforderliga analyser kunde utföras.

Departementschefen uttalade (s. 26), att enligt hans mening den föreslagna

deklarationsskyldigheten i regel icke kunde komma att verka betungande

för den lojala handeln. Mera tveksamt kunde enligt hans mening möjligen

vara, om den föreslagna anordningen verkligen också vore tillräckligt

effektiv, särskilt i fråga om handeln med foderblandningar, där missförhållanden

oftast torde förekomma. Den kontroll, som kunde utövas över importen

och tillverkningen av sådana blandningar, var behäftad med vissa

svagheter, i det den kom först i efterhand och säkerligen mycket spora
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Mnj:ts proposition nr HO år 1961

diskt, varjämte det erbjöd stora svårigheter att analysera en foderblandnings

biologiska sammansättning. Tydligen skulle större effektivitet kunna

ernås med en fortlöpande kontroll under tillverkningen. Det kunde därför

synas frestande att efterbilda det danska systemet, enligt vilket tillverkarna

frivilligt kunde underkasta sig en statlig kontroll i syfte att därigenom ernå

ett bättre pris för sin vara. Då han emellertid icke velat förorda, att ämbetsverkens

förslag kompletterades med en sådan anordning, hade för honom

närmast varit bestämmande angelägenheten av att undvika tillskapandet

av en mer eller mindre vidlyftig kontrollorganisalion. Även om, såsom

i Danmark, kostnaderna härför skulle helt falla på de frivilliga deltagarna,

måste dock staten ansvara för arbetets bedrivande och rekryteringen

av personal, varjämte vid nedgång i verksamheten med därav följande

indragningar ett visst ansvar för staten med avseende å personalens utkomstmöjligheter

icke torde kunna undgås. Härtill kom, att många tillverkare

av fodermedelsblandningar själva hade anordnat en fullt tillfredsställande

enskild kontroll; det fanns sålunda redan möjlighet till en uppdelning

i marknaden i kvalitetshänseende allt efter det bättre eller sämre kontroll

över tillverkningen utövades. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida

de tillverkare, som genom ett omsorgsfullt kontrollarbete skapat ett

särskilt gott namn för sina produkter, ens skulle vara villiga att inträda i

en statlig kontroll såsom jämställda med andra, vilkas tillverkning icke

haft samma anseende.

Departementschefen framhöll därefter, att, oaktat de antydda svagheterna

i kontrollen, nödvändigheten att avgiva deklaration och risken för att

produkten kom att underkastas kontrollanalys hos de allra flesta tillverkare

torde framkalla noggrannhet och försiktighet, även om det dittills

brustit härutinnan. Skulle en eller flera kontrollanalyser visa, att produkten

icke överensstämde med deklarationen, torde nämligen tillverkaren för

att kunna undgå ansvar enligt förslaget bli nödsakad att förete bevisning

angående sina inköp och blandningsverkets funktion m. m.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 53 följande.

Frågan om kontroll å handeln med fodermedel har länge varit föremål

för uppmärksamhet och ett behov av laglig reglering av denna handel har

gjort sig alltmera gällande. Från olika håll har framhållits bland annat, att

nuvarande ordning icke medförde garanti för att i synnerhet kraftfoderblandningar

alltid innehölle den procenthalt av vissa näringsämnen eller

det antai foderenheter, som uppgåves. Vid lagstiftning på detta område

måste givetvis stor varsamhet iakttagas, så att icke onödiga band läggas på

handeln med fodermedel. Å andra sidan är det av vikt, att de anordningar,

som föreslås, kunna tillräckligt effektivt råda bot för de föreliggande missförhållandena.

Det nu framlagda lagförslaget synes utskottet innefatta en

under nuvarande förhållanden tillfredsställande lösning av frågan. Utskottet

har därför ej funnit anledning till erinran mot detsamma.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Kommittén

I fråga om behovet av fodermedelskontroll anförde kommittén

bl. a. följande.

Frågan i vad mån en offentlig fodermedelskontroll är behövlig ingår visserligen

icke uttryckligen i myndigheternas utredningsuppdrag, men med

hansyn till att numera närmare två decennier förflutit sedan riksdagen genom

antagande av fodermedelslagen tog ställning till denna fråga, är det

naturligt att nu beröra spörsmålet, huruvida behovet av en fodermedelskontroll

är oförändrat.

Av betydelse är i detta sammanhang de förändringar, som fodermedelstillverkning

och foderhandel undergått under de senaste årtiondena. Dessa

torandrmgar är i själva verket mycket stora. De betingas till en del, och

kanske huvudsakligen, av de nya och i flera fall epokgörande rön, som vetenskapsmän

och praktiker vunnit på utfodringslärans område. Här kan

särskilt framhållas nyheterna inom vitamin- och mineralämnesläran samt

ronen under de senaste åren även i vad angår användningen av hormoner

och antibiotika m. m. Vidare har önskemålen att tillföra husdjuren en

mera allsidig näring och åstadkomma bättre balanserade foderstater bidraiSlt

i1]1 den n!J starkt framträdande företeelsen, att jordbrukaren inköper

kratttodermedlen men även mineralfodermedlen och vitaminfodermedlen i

torm av mer eller mindre kompletta, industriellt framställda handelsfoderblandnmgar.

I den mån dessa icke själva utgöras av mineralfodermedel eller

vitannnfodermedel är de — i vad de avser foder för fjäderfän, svin och

pälsdjur — i regel särskilt försatta med vitamin- och mineralfodermedel,

i en del fall även med antibiotika.

Utvecklingen mot kompletta foderblandningar har i icke ringa grad påskyndats

därigenom, att den inom jordbruket otillräckliga tillgången på

arbetskraft och de starkt stigande lönerna gjort det nödvändigt att nedbringa

arbetskraftsbehovet. Handelsfoderblandningar förekom visserligen

aven vid den tidpunkt, då 1938 års foderlag tillkom och under den tid dessförinnan,

då dess utformning skedde. Antalet tillverkare, antalet skilda märken

och den saluförda kvantiteten foderblandningar var emellertid endast

en ringa del av det nuvarande. Den typ av vitaminfodermedel i torr form,

av vilken nu finnes en mångfald skilda märken och som blivit en mycket

stor artikel i foderhandeln och vilken även är att betrakta som en blandmnS

av. fodermedel, uppträdde först de allra senaste åren före senaste

världskriget och hade annu vid tiden för foderlagens tillkomst endast ringa

betydelse. Som vitaminfodermedel använde jordbrukarna dessförinnan

praktiskt taget endast fodertran.

Några säkra sifferuppgifter om handelsfoderblandningar av skilda slag

tillverkare och årskvantiteter m. in. för tiden före kriget har emellertid inte

kunnat erhållas. För konsumtionsåret 1938/39, således det senaste förkrigsaret,

iinns vissa uppgifter som beräknats för jordbrukskalkylen, och från

och med tiden för senaste världskrigets utbrott har utvecklingen i detta avseende

bättre och i många avseenden mycket noga kunnat följas. UtveckUngen

i vad den avser förbrukningen av vissa handelsfoderblandningar och

ett antal andra betydelsefulla handelsfodermedel, som nu är underkastade

lorf ruksnamnäens kvalitetskontroll, under tiden fr. o. m. konsumtionsaret

1938/39 t. o. m. konsumtionsåret 1955/56 belyses i sina huvuddrag

av en härvid fogad tabell. 1 denna upptages endast vissa som exempel valda

f.1/ t j - Cn del aV de oblandade fodervarorna anger tabellen även den kvantitet

darav, som använts vid beredning av handelsfoderblandningar.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Den av kommittén åberopade tabellen torde i förkortad form som bilaga

1 få fogas till detta protokoll.

Kommittén lämnar därefter en översikt över utvecklingen på fodermedelsområdet

sedan 1938. Därvid framhålles, att den under kriget och de

närmaste åren därefter starkt påverkades av direkta regleringsingripanden,

som bl. a. bestod däri att importen och handeln med oljekraftfoder centraliserades

till ett statligt företag. Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Den mycket starkt ökade volymen av handelsfoderblandningar är otvivelaktigt

den mest iögonenfallande förändringen, då svensk fodertillverkning

och foderhandel av i dag jämföres med de förhållanden, som rådde

ännu för 9 å 10 år sedan, d. v. s. vid den tid när åter relativt normala försörj

ningsförhållanden inträtt. Helt ny är typen foderblandningar för svin,

vilken efter sitt första uppträdande under 1950/51 ökat mycket starkt. Utvecklingen

mot ökade köp av handelsfoderblandningar har medfört, att försäljningen

i oblandat skick till jordbrukarna av de varor, som ingår i dylika

blandningar, relativt minskat.

I fråga om konsekvenser för animalieproduktionen är emellertid helt

visst de förändringar ännu mer betydelsefulla, som hänför sig till den

ökade försäljningen av mineralfoder- och vitaminfodermedel av ett stort

antal nya märken. Här kan särskilt pekas på den typ av vitaminfodermedel

i torr form, av vilken förbrukningen vid tiden för krigsutbrottet var

synnerligen obetydlig men av vilken årsförbrukningen med omkring 100

skilda märken nu överstiger 11 000 ton. Mycket viktig — icke minst ur

kvalitetskontrollsynpunkt —- är även den omständigheten, att praktiskt taget

alla nu sålda märken av foderblandningar för fjäderfän och pälsdjur

och flertalet blandningar för svin är vitaminerade genom tillsats av vitaminfodermedel.

De är dessutom i flertalet fall även särskilt försatta med

mineralfodermedel.

Betydelsefullt ur foderkontrollsynpunkt är antalet tillverkare och importörer

av skilda fodermedel, antalet blandningsanläggningar, antalet skilda

märken och totalantalet märken. För själva provtagningens omfattning

blir antalet s. k. »provtagningsobjekt» -— varmed avses en summering av

alla skilda märken vid alla blandningsanläggningar och hos alla importörer

— avgörande.

Rörande kvalitetskontrollens omfattning har kommittén lämnat uppgifter

i en tabell, vilken — med uteslutning av vissa till densamma hörande

anmärkningar — såsom bilaga 2 torde få fogas till detta protokoll.

Kommittén anför därefter rörande behovet av kontroll sammanfattningsvis,

att den synnerligen starkt ökade användningen av handelsfoderblandningar

för skilda djurslag, det stora antalet av varandra mer eller mindre

olika märken av sådana blandningar, tillkomsten av nya typer av sinsemellan

mycket olika vitaminfodermedel och den ökade användningen av

dylika samt tillkomsten av nya typer av specialfodermedel innehållande antibiotika

in. fl. ämnen utgjorde allt omständigheter, som talade för att behovet

av en kontroll över tillverkningen av och handeln med fodermedel

numera hade väsentligt ökat. Den allt mera utbredda kännedomen bland

jordbrukarna om framstegen på utfodringslärans område samt jordbrukar
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

nas önskan och ökade förmåga att tillämpa de nya lärdomarna medförde

även, att den enskilde jordbrukaren behövde och fordrade en mera ingående

kännedom om karaktären hos de varor, som utbjöds och som han avsåg

att köpa. En sådan kännedom förutan kunde fodervarorna icke användas i

animalieproduktionen på mest ändamålsenliga sätt. Framhållas borde också,

att vissa aktuella kvalitetsspörsmål — såsom fläskets konsistens och

smak, smörets konsistens och äggulans färg — ökade betydelsen av att

jordbrukaren hade kännedom om foderblandningarnas mekaniska sammansättning,

fodervarors innehåll av fett etc. Sådana marknadsförda varor, av

vilka flera typer eller kvalitetsklasser förekom, kunde självfallet ej heller

prisvärderas i förhållande till varandra, om de icke framträdde under klar

deklaration av sin kvalitet. I fråga om finmalda blandningar och vissa andra

malda varor samt beträffande specialfodermedel eller fodervaror, som var

särskilt försatta med specialämnen, kunde köparen icke bedöma varans

bruksvärde enbart av dess utseende. Även i övriga fall kunde så ske endast

sällan. Säljaren kunde visserligen frivilligt lämna nöjaktig upplysning och

deklaration eller avkrävas sådan av den köpande allmänheten. Den hårda

konkurrensen skilda fodertillverkare och skilda handlare emellan kunde

dock fresta dessa att i reklam och på annat sätt lämna uppgifter om sina

varor, som icke svarade mot deras verkliga värde. Med tillhjälp av de kunskaper

och de upplysningskällor, varöver jordbrukarna nu förfogade, kunde

de däremot själva i stor utsträckning bedöma bruksvärdet av ett på riktigt

sätt deklarerat fodermedel. För den enskilde skulle det emellertid medföra

orimligt stora kostnader att kontrollera de lämnade deklarationsuppgifternas

riktighet. En organiserad systematisk kontroll över tillverkning

och handel i stort blev däremot synnerligen billig, om kostnaderna slogs ut

på varuvärdet.

Kommittén uttalade rörande den lämpliga formen för kontrollen följande.

Handelsfodermedlen är en så ekonomiskt betydelsefull produktionsfaktor

inom jordbruket, att det får anses vara en oavvislig uppgift för det allmänna

att övervaka utvecklingen inom branschen. Även om kostnaden för

en sådan övervakning till sin huvuddel slutligen kommer att åvila jordbruket,

kan man utgå ifrån att en övervakning alltid kommer att innebära en

fördel för jordbruket, genom att man ökar förutsättningarna för ett gott

ekonomiskt utbyte av produktionen. Å andra sidan bör givetvis övervakningen

icke drivas alltför långt; branschens förmåga till självsanering genom

fri konkurrens bör tillvaratagas, och man får icke genom övervakningssystemet

hämma uppkomsten av värdefulla nyheter inom fodermedelsområdet.

Man bör sålunda enligt kommitténs mening ej sträcka sig därhän,

att man utfärdar allmänt förbud mot försäljning av mindervärdiga

fodermedel. Ett sådant förbud leder till att alla icke förbjudna preparat betraktas

som godkända eller »auktoriserade» av myndigheterna. Därigenom

minskas tillverkarnas och importörernas känsla av ansvar för sin produkt,

och ett sådant system skulle dessutom pålägga de analyserande och kontrollerande

institutionerna ett ansvar, som de icke är rustade att taga. Det

grundläggande skyddet för allmänheten torde här liksom på andra områden

få ligga i strafflagens bestämmelser om bedrägeri och oredligt förfarande

och i lagstiftningen om illojal konkurrens.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kiingl. Maj:ts proposition nr HO år i961

Med stöd av det anförda uttalade kommittén att den varken ville föreslå

något system, som innebar att endast godkända fodermedel fick säljas, eller

rekommendera något auktorisationssystem för tillverkare och handlande

inom branschen.

När det gällde att med bibehållande av en fri handel konstruera en offentlig

kvalitetskontroll, kunde enligt kommitténs uppfattning olika lösningar

tänkas. Två anordningar hade redan beskrivits, nämligen 1938 års

lag och det nuvarande systemet, där 1938 års lag i huvudsak nöjde sig med

att stadga deklarationsplikt för köpare gentemot säljare, medan de nu gällande

bestämmelserna innebar en offentlig övervakning av helt annan och

större omfattning, nämligen anmälningsplikt, bokförings- och rapportskyldighet,

föreskrifter angående förpackningarnas märkning och delvis även

angående fodermedlens sammansättning. Avgörande vid ett val mellan dessa

båda anordningar borde enligt kommitténs mening vara, huruvida en

lagstiftning av den typ, som 1938 års lag företrädde, numera var tillfyllest

eller icke. Såsom av det föregående framgått, förutsatte 1938 års lag i princip

icke andra befogenheter för myndigheterna än en rätt att taga prover

för kontroll av levererad varas överensstämmelse med avgiven deklaration.

I övrigt hade man litat till en självreglering med stöd av den fria konkurrensen

och branschens egen ansvarskänsla i kombination med förbrukarnas

kunskaper och omdöme, fackpressens informationer m. m. Kommittén hade

övervägt i vad mån de ytterligare befogenheter, som enligt det nu tillämpade

systemet tillkom kontrollmyndigheten, kunde bedömas vara oundgängliga

även för framtiden. Resultatet av dessa överväganden var att kommittén

fann sig böra föreslå ett kontrollsystem av i allt väsentligt samma karaktär

som det nu tillämpade. Avgörande för detta ställningstagande hade varit

de omständigheter, som redovisats i det föregående. Kommittén erinrade vidare

om att de kontroll- och regleringsbefogenheter, som innefattades i det

nu tillämpade systemet, lämnats efterhand som erfarenheterna utvisat deras

behövlighet.

I fråga om den författningsmässiga formen för regleringen föreslår kommittén,

att huvudförfattningen blir en förordning. Kommittén anför till

stöd härför att 1938 års lag innehöll vissa bestämmelser av närmast civilrättslig

natur och med nära anknytning till avtalslagen och köplagen, vilket

torde ha varit anledningen till att 1938 års bestämmelser gavs karaktären

av lag. Nu gällande författning hade å andra sidan karaktären av

kungörelse, utfärdad av Kungl. Maj :t i administrativ ordning. Detta förhållande

torde förklaras av att författningen från början angivits vara av provisorisk

natur och att den i viss man ersatt vissa pa förfogandelagstiftningen

grundade krisförfattningar. Med hänsyn till de begränsningar i den

enskildes fria handlande, som det nu tillämpade och av kommittén föreslagna

systemet innebar, hade kommittén räknat med att den blivande

kon t roll för fatt ningen skulle underställas riksdagens prövning. A andra sidan

innehöll det framlagda förslaget icke några bestämmelser av civilrätts
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

lig beskaffenhet eller eljest av natur att föranleda att författningen gavs formen

av lag. Kommittén hade på grund av vad nu anförts rubricerat den

föreslagna författningen som förordning. Kommitténs utkast till förordning

torde som bilaga 3 få fogas till detta protokoll.

Särskilt yttrande

Inom kommittén har experterna Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman i

särskilt yttrande uttalat, att de helst sett att den nya författningen utbyggts

på de principer, vilka legat till grund för 1938 års lag. De har emellertid

inte velat motsätta sig att lagstiftningen i huvudsak utformades efter de

provisoriska bestämmelser, som nu gällde. De vänder sig dock bestämt emot

att enligt den av kommittén föreslagna tillämpningskungörelsen till förordningen

mycket vittgående befogenheter lagts direkt i kontrollmyndighetens

hand. Vidare gör de erinringar mot vissa detaljbestämmelser. Härom

torde jag få återkomma senare.

Ämbetsverken

Ämbetsverken delar kommitténs uppfattning om behovet av författningsbestämmelser.

I anledning av nämnda experters yttrande föreslår verken

sådan ändring av kommitténs förslag till tillämpningskungörelse att kontrollmyndigheten

endast efter Kungl. Maj :ts bemydigande skall äga befogenhet

att föreskriva vilka uppgifter angående skilda varor, som skall lämnas.

Remissinstanserna

Vid remissbehandlingen har behovet av särskild för fattnings

massig reglering av handeln med och tillverkningen av fodermedel

ifrågasatts endast av Sveriges industriförbund och handelskammaren

for Örebro och Västmanlands län.

Sveriges industriförbund anför i denna del följande.

varit att ersätta den långa raden av provisoriska krisför
attningar

med en till fredsmassiga förhållanden anpassad lagstiftning, bvgger

ifrågavarande förslag icke på principerna i 1938 års lag med en privatre8lerij1g

förhållandet mellan säljare och köpare. Hot om straff

och forverkandepafoljder har i stället ansetts nödvändiga för att garantera

bestämmelsernas efterlevnad. Härigenom skulle ett realiserande av förslaget

wmSti -r•mJna *nnebara.en Permanentning av krisförfattningarna.

en nllmSn* ffbU|^e -«ar f°r S\n del ej bIivit övertygat om nödvändigheten av

en allmän offenthgrattshg reglering av fodermedelshandeln, så mycket mind
?Sr

ut.rednmgen 1(;ke påvisat några missförhållanden i branschen, som

veSLi ^ i^Cra dyllk re§lenng- Handeln med fodermedel synes i själva

verket bedrivas pa ett ansvarskannade sätt och kännetecknas av hård‘konkurrens

som redan den ger konsumenterna ett värdefullt skydd.

Även kommerskollegium uttalar viss tveksamhet i fråga om behovet av författningsbestämmelser

och anför följande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1961

25

Ur de synpunkter kollegium företräder vore det i och för sig önskvärt, om

handeln med fodermedel kunde lämnas oreglerad; en sådan ordning skulle

befrämja en obunden konkurrens på området. Kollegii erfarenhet är, att statliga

ingripanden inom en näringsgren lätt leda till konkurrensbegränsningar

med deras påtagliga nackdelar ur konsumentens synvinkel. Å andra sidan kan

icke bestridas att här är fråga om ett område, där nu angiven synpunkt ej kan

få bli avgörande. De speciella förhållandena rättfärdiga att staten — liksom

skett på livsmedelsområdet — genom särskild lagstiftning skyddar avnämarna

av fodermedel mot osunda företeelser inom den yrkesmässiga handeln.

Några remissinstanser har starkt understrukit, att behovet av fodermedelskontroll

ökat under senare år. Sveriges lantbruksförbiind anför härom följande.

De senaste årtiondena har inneburit en snabb utveckling på fodermedelsområdet.

Nya rön har vunnits inom utfodringsläran. Nya mineralämnen och

nya vitamin-, hormon- och antibiotikapreparat har därefter börjat användas

i praktiskt bruk. Strävan efter bättre balanserade foderstater och en rationalisering

av husdjursskötseln har medverkat till att kraftfoder men även mineral-

och vitaminfodermedel nu i allt större utsträckning inköpes i form av

foderblandningar. Ett stort antal nya märken av i synnerhet mineral- och

vitaminfodermedel har uppstått. Enbart antalet märken av foderblandningar

för fjäderfän och svin uppgår sålunda till ca 300. Värdet av försålda foderblandningar,

vitaminfodermedel m. m. är lågt räknat ca 300 milj. kronor

årligen.

Denna utveckling har medfört ett starkt ökat behov av uppgifter om saluförda

fodermedel ävensom av en ökad kontroll- och provningsverksamhet på

detta område. Jordbrukarna har all anledning att vara kritiskt inställda och

noga välja bland den mängd preparat, som finns på marknaden, för att erhålla

bästa möjliga produktionsresultat och kvalitativt högtstående produkter.

Det senare är för jordbrukets förädlingsföretag en icke oväsentlig fråga,

då det konstaterats att vissa smak- och kvalitetsfel på animalieprodukter

kan hänföras till att felaktiga handelsfodermedel använts.

Den enskilde jordbrukaren bär ingen möjlighet att själv genom okulärbesiktning

bedöma foderblandningarnas kvalitet och därigenom avgöra om priset

för varan är skäligt, om fodermedlet passar i av honom tillämpade foderstater

m. in. Genom en noggrann deklaration av salubjudna fodermedel bör

därför jordbrukaren få nödvändiga upplysningar om deras egenskaper. Därjämte

fordras en sträng kontroll av att varan har den i deklarationen angivna

sammansättningen. Det anförda motiverar en skärpt övervakning från det

allmännas sida av handeln med fodermedel.

Riksförbundet Landsbggdens folk framför i stort sett samma synpunkter

som lanthruksförbundet och uttalar, att det måste anses vara en oavvislig

uppgift för det allmänna att övervaka utvecklingen inom fodermcdelsbranschen.

Hushållningssällskapens förbund upplyser, att hushållningssällskapens erfarenhet

visar, att ett ökat behov föreligger av kontroll- och provningsverksamhet

så att de olika produktionsmedlen kan jämföras och bedömas efter

enhetliga grunder.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att den ökade användningen

av handelsfodcrblandningar och specialfodermedel av skilda slag medfört ett

väsentligt ökat behov av offentlig foderinedelskontroll.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1961

I fråga om vilken omfattning regleringen bör ha och

den författningsmässiga utformningen av bestämmelserna

har delade meningar uttalats bland remissinstanserna.

Ämbetsverkens förslag lämnas i stort sett utan erinran av lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt,

statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut för folkhälsan, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet

samt Hushållningssällskapens förbund jämte av förbundet hörda

hushållningssällskap. Övriga remissinstanser har i stort sett anslutit sig till

det särskilda yttrande, som de förut nämnda fyra experterna avgivit. Statskontoret

och statens sakrevision har dock enbart uttalat sig om frågor som

äger direkt samband med kostnaderna för kontrollen.

De sakliga ändringar i författningsförslagen, som experterna och remissinstanserna

förordat, kommer att senare redovisas i skilda avsnitt. Här

torde jag emellertid böra beröra några uttalanden av mera allmän natur,

som vissa remissinstanser gjort i fråga om den rättsliga natur som bestämmelsen

bör ha.

Ämbetsverkens förslag att huvudförfattningen skall utformas såsom en

förordning har av flertalet egentliga remissinstanser lämnats utan erinran.

Industriförbundet och många handelskammare har emellertid annan

mening och uttalar, att kontrollen borde bygga på bestämmelser av civilrättslig

natur, som utfärdas i form av lag. Kommerskollegium anför, att det helst

sett att lagformen använts men att kollegiet inte motsätter sig en fullmaktsförordning

i stort sett enligt förslaget.

Som exempel på flertalet handelskammares inställning må här nämnas

följande uttalande av Stockholms handelskammare.

Enligt handelskammarens erfarenhet bedrives den svenska fodermedelshandeln

genomgående av ansvarsmedvetna företag. Att i några enstaka fall

mindre tilltalande affärsmetoder kommit till användning inom branschen

jävar icke riktigheten av detta påstående. Redan i sitt remissyttrande över

1950 års författningsförslag uttalade handelskammaren därför som sin uppfattning,

att en på frivillighetens grund ordnad kvalitetskontroll och kvalitetsmärkning

— under medverkan av jordbrukets egna organisationer — i

och för sig säkerligen skulle leda till en tillfredsställande ordning i fråga

om tillverkningen av och handeln med fodermedel. Handelskammaren har

icke funnit anledning ändra sin tidigare redovisade uppfattning i denna

fråga. Emellertid vill handelskammaren icke bestrida, att då det gäller tillverkning

av och handel med vitaminerade foderblandningar och vitaminfodermedel

viss offentlig kontroll kan vara av värde. Om sålunda — såsom

näringslivets representanter framhållit i sitt särskilda yttrande — statliga

bestämmelser på detta område kunna utgöra hinder för konkurrensföreteelser,

som äventyra en sund utveckling av handeln inom branschen, böra

emellertid bestämmelserna icke göras mera långtgående än förhållandena

inom branschen kräva. Enligt handelskammarens mening måste 1938 års

lag anses fylla rimliga krav på skydd för köparen, även om viss omarbetning

av lagen med hänsyn till nya rön och till utvecklingen i övrigt på området

kunde vara erforderlig. Med hänsyn till att 1950 års kungörelse om tillverkning

av och handel med vissa fodermedel endast är av provisorisk karaktär

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

och då härjämte det av Kungl. Maj :t åt ämbetsverken lämnade uppdraget

avsåg en översyn av 1938 års fodermedelslag, förelåg berättigad anledning

till förmodan, att principerna i denna lag, som i första hand har civilrättslig

karaktär, skulle återfinnas jämväl i det nya författningsförslaget.

Det är därför förvånande att finna, att förslaget i stort icke utgör annat än

en permanentning av de krisförfattningar, som på grund av den under andra

världskriget rådande bristsituationen föreskrivit omfattande statlig kontroll

med stränga brottspåföljder och som genom 1950 års kungörelse redan alltför

länge förblivit gällande trots att de förhållanden som motiverat tillkomsten

av nämnda författningar helt förändrats. Det är också ägnat att

väcka förundran, att en strängare tillsyn ansetts erforderlig i fråga om tillverkning

av och handel med fodermedel än som kunnat godtagas beträffande

livsmedel. Såsom torde framgå av det anförda är handelskammaren av

den uppfattningen att det nu framlagda förslaget utgör en alltför långtgående

reglering av tillverkningen av och handeln med fodermedel.

Sveriges industriförbund anlägger i stort sett samma synpunkter som

Stockholms handelskammare.

Kontrollmyndighet

Kontrollmyndighet är enligt 1938 års lag lantbruksstyrelsen, men enligt

1950 års kungörelse statens jordbruksnämnd.

Kommittén har inte tagit ställning till frågan om vilken myndighet fodermedelskontrollen

bör åvila. I två särskilda promemorior har emellertid de i

kommittén ingående representanterna för ämbetsverken meddelat sina synpunkter

på frågan. Lantbruksstyrelsens representanter hävdar därvid att styrelsen

skall vara kontrollmyndighet, medan jordbruksnämndens företrädare

gör gällande, att kontrollen liksom nu bör åvila nämnden.

1948 års organisationskommitté för den prisreglerande verksamheten (organisationskommittén

för jordbruksnämnden) uttalade, efter att särskilt ha

berört frågan om köttkontrollen, följande.

»Vad beträffar kvalitetskontrollen i övrigt bör däremot för varje särskild

vara undersökas i vad mån varans eventuella betydelse för jordbrukets produktionsförhållanden

kan föranleda, att kontrollen över varans kvalitet bör

kvarligga bos lantbrukstyrelsen i enlighet med principen, att lantbruksstyrelsen

skall handlägga ärenden angående jordbrukets produktionsförhållanden.

En sådan bedömning leder enligt de sakkunnigas åsikt till den slutsatsen,

att kvalitetskontrollen beträffande fröer och utsäde bör lyda under lantbruksstyrelsen.

»

1949 års jordbruksnämndsutredning uttalade i samma fråga.

»Utredningens ståndpunkt är härvidlag den, alt det nära sambandet mellan

produktions-, avsättnings-, pris- och kvalitetsfrågor i varje fall måste

medföra, att både lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden få ett starkt

intresse av kvalitetsfrågorna och böra samarbeta intimt på detta område.

I praktiken regleras uppdelningen av lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens

kompetensområden i fråga om kvalitetskontrollen av de olika

förordningar ocli kungörelser, vari kontrollföreskrifterna meddelas. Utredningen

utgår ifråu att denna gränsdragning lämpligast bör ske från fall till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

fall på sätt som varje gång befinnes ur praktiska synpunkter lämpligast, och

anser sig därför icke ha anledning att föreslå någon principiell skiljelinje

harvidlag. Utredningen förutsätter därvid, att personal- och kostnadssynpunkter

fortlöpande bevakas genom ett nära samarbete mellan de båda myndigheterna,

så att dubbelarbete undvikes.»

Departementschefen anförde i anslutning härtill i prop. 1950: 161 endast,

att det beträffande kvalitetskontrollen (å andra produkter än kött) torde

få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de föreskrifter, som kunde erfordras

för en gränsdragning mellan de båda myndigheternas arbetsuppgifter.

Något uttalande från riksdagens sida gjordes inte i detta sammanhang.

Enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (SFS

1960:634) åligger det styrelsen bl. a. att i samarbete med rikets hushållningssällskap

främja åtgärder för förbättring av driftsförhållandena och det

ekonomiska utbytet av jordbruket.

Jordbruksnämnden åligger bl. a. enligt dess instruktion (SFS 1956:376)

att sasom centralt organ under Kungl. Maj :t handha den prisreglerande

\erksamheten

en inom och utom landet av jordbruksprodukter och förnödenheter för jordbrukets

behov i den mån ej dessa frågor enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

ankommer på annan myndighet.

Jordbruksnämndens representanter

Herrar Andersson, Bengtsson och Ekström uttalade i sin promemoria, att

från statsmakternas sida inte syntes föreligga något uttalande, som kunde

tjäna till ledning vid avgörande av gränsdragningsfrågorna mellan lantbruksstyrelsen

och jordbruksnämnden beträffande kvalitetskontrolluppgifterna.

Det enda, som till slut var sagt, gick ut på att det fick ankomma

på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter. Detta sakläge överensstämde

desto bättre med deras egen inställning, som de ansåg att frågan

om fodermedelskontrollens administrativa förläggning borde avgöras

enbart på grundval av praktiska överväganden av faktiska förhållanden.

Starka organisatoriska, arbetsmässiga och därmed även ekonomiska skäl

talade för att kontrollverksamheten på fodermedelsområdet borde ankomma

på jordbruksnämnden.

I promemorian redovisade representanterna under följande åtta punkter

närmare sina synpunkter.

1. Samband med jordbrukets produktionsförhållanden

Med utgångspunkt från fodermedlens betydelse för jordbrukets produktionsförhållanden

och från att lantbruksstyrelsen handhar uppgifter berörande

jordbrukets produktionsförhållanden, har från styrelsens sida gjorts

g allande att fodermedelskontrollen bör förläggas dit. Självfallet har en effektiv

kontroll över de saluförda fodermedlen en avsevärd betydelse för

jordbrukets produktivitet. För lantbruksstyrelsen måste det därför vara angeläget

att en sådan kontroll upprätthålles. Därest icke styrelsen skulle vilja

göra gällande att denna kontroll kan utövas mera energiskt, sakkunnigt och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

29

ekonomiskt av styrelsen än av annan myndighet, utgör dock givetvis icke

fodermedelskontrollens betydelse för produktionen i och för sig någon anledning

att förlägga kontrollen till lantbruksstyrelsen. Skulle däremot förhållandet

—- som nedan skall visas vara fallet — vara det att fodermedelskontrollen

sakligt och personellt är nära sammanvävd med annan myndighets

funktioner, nämligen med jordbruksnämndens avsättnings- och prisreglerande

samt kontrollerande och utredande verksamhet, måste slutsatsen bli

att denna myndighet bör omhänderha fodermedelskontrollen så länge dessa

förhållanden består oförändrade.

2. Samband med undervisnings- och upphjsningsvcrksamhet

Från lantbruksstyrelsens sida har även framhållits, att den såsom ansvarig

för undervisnings- och upplysningsverksamheten på jordbrukets område

icke kan undvara tillgång till speciell fodermedels- och utfodringsexpertis.

Detta behov bör dock enligt vår mening tillgodoses utan försvagande av

jordbruksnämndens organisation och arbetsbetingelser.

3. Samband med förbrukningsregleringar

Av försörjnings- och avsättningshänsyn betingade föreskrifter om maximi-

eller minimihalt av vissa ingredienser (exempelvis svenska oljeväxtprodukter)

eller om förbud mot användning av visst fodermedel i foderblandning

utfärdas av jordbruksnämnden. Denna befogenhet är aktuell redan under

normala förhållanden. Under en kristid med skärpt försörjningsläge får

man räkna med att det ankommer på jordbruksnämnden att åter införa de

mera genomgripande regleringsåtgärder som då blir behövliga. Som exempel

på sådana åtgärder från tiden under och närmast efter det senaste världskriget

kan nämnas standardisering av hönsfoderblandningar och andra foderblandningar,

koncentration till statligt företag av viss blandningstillverkning,

monopolisering till statligt företag av import och export av de viktigaste

fodervarorna, åtgärder för tillvaratagande av fisklever och fiskavfall

för beredning av vitaminhaltiga oljor och av fiskmjöl samt åtgärder för beredning

av karotinrikt luzernmjöl. Det sagda innebär att jordbruksnämnden

redan under normala förhållanden måste utfärda och övervaka vissa bestämmelser

om fodermedels sammansättning och att det i ett krisläge ankommer

på nämnden att utfärda och övervaka mycket ingripande bestämmelser

på området. Redan dessa förhållanden innebär, att det synes praktiskt

uteslutet att förlägga den egentliga fodermedelskontrollen till annan myndighet

än jordbruksnämnden. Denna kontroll kan icke lämpligen bedrivas isolerad

från de försörjnings- och avsättningsmässigt betingade föreskrifterna,

och det skulle i varje fall innebära en dubblering av den centrala administrationen

på området om så skedde.

4. Samband med avgiftsbeläggning

Såsom eu ytterligare väg att framskaffa medel för att i avsedd utsträckning

ersätta förlusterna vid export av ägg har jordbrukets förhandlingsdelegation

yrkat hos jordbruksnämnden, att denna skall begära bemyndigande

att uttaga eu allmän tillverkningsavgift å handelsfoderblandningar för fjäderfän.

Enligt beslut avser nämnden att till Kungl. Maj:t inge framställning

i ärendet. Därest eu sådan avgift skall upptagas, är det uppenbart alt administrationen

rörande denna fråga och kontrollen av avgiftsbetalningen (vilken

f. n. skulle komma att avse ca 40 företagare vid 00 anläggningar) bör

handhas av jordbruksnämnden och att dessa åtgärder lämpligast kan sammanknippas

med arbetena rörande fodermedelskontrollen. Av delta skäl

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

skulle således ytterligare dubbelarbete bli följden, om fodermedelskontrollen

överlämnades till annan myndighet än jordbruksnämnden. Dessa olägenheter

skulle öka än mera, om liknande avgift framdeles skulle komma att påläggas

även handelsfoderblandningar för svin m. fl. liknande blandningar.

5. Samband med utrednings- och kalkijlarbete

I sin centrala verksamhet som prisregleringsorgan för jordbruket behöver

jordbruksnämnden under alla omständigheter äga tillgång till en befattningshavare

med hög specialkunskap och rik erfarenhet inom fackområdena

för fodermedel och utfodring — något som uppenbarligen även förutsatts

vid de utredningar, som legat till grund för jordbruksnämndens

tillkomst och organisation. Det måste då vara rationellt att samme befattningshavare

även ansvarar för kontrollen och regleringarna inom området.

De uppgifter, som jordbruksnämnden i samband med fodermedelskontrollen

insamlar angående införseln, tillverkningen och lagerhållningen av

fodermedel, är av direkt betydelse även för nämndens jordbruksreglerande

verksamhet. Dessa uppgifter måste nämnden även i fortsättningen ha, även

om fodermedelskontrollen skulle överflyttas till annan myndighet. Nämnden

måste givetvis även erhålla omsättningsrapporter i samband med övervakning

av eventuella inblandningsbestämmelser. Antingen måste i sådant

läge näringsidkarna betungas med uppgiftslämning till två olika kontrollmyndigheter,

eller också måste uppgifterna gå till den ena myndigheten

med skyldighet för denna att vidarebefordra vissa av dessa till den andra

myndigheten. Sistnämnda anordning innebär merarbete och tidsspillan för

myndigheterna.

Det bör i detta sammanhang även framhållas, att nämnden en eller flera

gånger årligen i samband med sina prisundersökningar bl. a. för jordbrukskalkylen

insamlar uppgifter från stora grupper av fodertillverkare och foderimportörer.

6. Samband med befintlig kontrollorganisation

För den lokala kontrollen över kvarnar, mejerier m. m. förfogar jordbruksnämnden

över ett dussintal resande kontrollanter, av vilka var och

en i regel arbetar inom ett visst honom anvisat distrikt. Dessa kontrollanter

utför även provtagning å kontrollbelagda fodervaror. Detta system är effektivt

och förhållandevis billigt, särskilt som kvarnar i ganska stor utsträckning

uppträder som tillverkare av kontrollpliktiga foderblandningar, varjämte

de kvarnbiprodukter — kli och fodermjöl — som nu är avsedda att

införas under kontrollförordningens bestämmelser, framkommer just vid

kvarnarna. Dessa förhållanden talar för att kvalitetskontrollen över fodermedlen

icke bör förläggas till annan myndighet. Förutom den kostnadsökning

för statsverket, som skulle föranledas av en sådan dubblering, skulle

därav följa att vissa näringsidkare bleve besvärade av kontrollanter från

två myndigheter på samma tillverkningsområde.

7. Övriga kontakter med tillverkare och försäljare av fodermedel

Enligt gällande författningar och bemyndiganden ankommer det på jordbruksnämnden

att handha de administrativa uppgifterna i samband med

denaturering av brödsäd för foderändamål. Jordbruksnämnden har bl. a.

i detta sammanhang nära samarbete med föreningen Svensk spannmålshandel,

vilken vid tillfällen medverkar vid import av brödsäd och försäljning

av svensk brödsäd, som efter denaturering försäljes till foder. Liknande

är förhållandet beträffande de svenska oljefabrikerna, vilka även är

tillverkare av oljekraftfoder. Även med andra företag och organisationer

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

på jordbruksområdet, vilka i sin rörelse frambringar fodervaror eller råvaror

därtill, har jordbruksnämnden i sin prisreglerande verksamhet nära

förbindelse. Så är fallet med sockerbolaget samt med slakteriorganisationerna.

Även med mejeriorganisationerna samt med bränneriföretag och

stärkelsefabriker, vid vilka företagarkategorier kontrollpliktiga fodervaror

kan framkomma som biprodukter, har jordbruksnämnden samarbete. De

anknytningar som jordbruksnämnden sålunda av olika anledningar har

med fodermedelstillverkare gör det uppenbarligen mycket lämpligt att jordbruksnämnden

även omhänderhar fodermedelskontrollen.

8. Den omständigheten att fodermedelskontrollen nu är förlagd till jordbruksnämnden

utgör i och för sig ett skäl mot en förändring såtillvida som

en överflyttning alltid måste medföra diskontinuitet och störningar i verksamheten,

omdisposition av personal för båda myndigheterna och omställningar

för importörer och tillverkare.

Lantbruksstvrelsens representanter

Herrar Ytterborn, Svenson och Ryde åberopade i sin promemoria till en

början, att vid sammanträde under 1950 med lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden

inför dåvarande statssekreteraren C.-H. Nordlander träffats

principiell överenskommelse innebärande, att kvalitetskontroll i fråga

om jordbruksprodukter skulle handhas av jordbruksnämnden och att kvalitetskontroll

i fråga om fodermedel skulle handhas av lantbruksstyrelsen.

De anförde därefter följande.

Enligt vår mening är det av stor vikt att få till stånd en någorlunda klar

gränsdragning mellan lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden när det

gäller kvalitetskontrollen. I stora drag kan man säga att lantbruksstyrelsen

handhar de produktivitetsbefrämjande åtgärderna, medan jordbruksnämnden

handhar åtgärder rörande avsättning av jordbrukets produkter. I anslutning

till att jordbruksnämnden handlägger jordbrukets avsättningsfrågor

och i överensstämmelse med riksdagens beslut har samtliga åtgärder

rörande kvalitetskontroll å jordbruksprodukter med undantag av mejeristadgans

efterlevnad överförts till jordbruksnämnden. I förbigående kan

den anmärkningen göras att, därest mejeristadgan fortsättningsvis skall bibehållas,

tillsynen av denna ävenledes bör handhas av jordbruksnämnden.

Med en sådan åtgärd skulle bl. a. den fördelen uppnås att den mejeripersonal,

som är knuten till lantbruksstyrelsen, skulle kunna överföras till

jordbruksnämnden. Nämnden skulle därmed få kvalificerad personal för

handläggning av frågor rörande kvalitetskontroll av mjölk och mejeriprodukter,

vilket nämnden för närvarande synes sakna. Vid övervägande utav

frågan om en rationell gränsdragning bör, utom annat, den synpunkten beaktas

att den specialiserade personal, som är behövlig för frågor rörande

handläggning av kontroll, icke onödigtvis splittras.

Samtliga föreskrifter angående kvaliteten på jordbrukets förnödenheter

vare sig de avser utsäde, handelsgödselmedel, handelsfodermedel ellei andra

förnödenheter samt tillsyn rörande ifrågavarande föreskrifters efterlevnad

kan sägas ha ett och samma syftemål, nämligen att medverka vid befrämjandet

av produktionen eller produktivitetsstegringen. Därav följer naturligt

alt frågor rörande kvalitetskontroll av jordbrukets förnödenheter

bör handläggas av samma myndighet, som handhar övriga åtgärder till produktivitetsstegring

i jordbruket. Vad speciellt angår fodermedelskontrollen

så tjänar den uteslutande förbrukarna av fodermedel och får anses vara

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

ett led i de produktivitetsbefrämjande åtgärder, som statsmakterna vidtager.

I överensstämmelse med den anförda principen att de produktivitetsstegrande

åtgärderna i övrigt handhas av lantbruksstyrelsen, bör styrelsen

ävenledes handha tillsyn och ledning av fodermedelskontrollen. För en fortsatt

produktivitetsstegring inom animalieproduktionen är fodermedelskontroll

av stor betydelse inte blott därför att den ger jordbrukaren garanti

mot att köpa undermåliga varor utan också därför att den ger bestämt besked

om olika fodermedels näringsvärde, varigenom dessa på ett bättre sätt

kan inpassas i en väl avvägd foderstat. För ett rätt utnyttjande av fodermedelskontrollens

fördelar är det emellertid av vikt att upplysning härom

bedrives bland jordbrukarna. Likaså är det av vikt att fodermedelskontrollen

ständigt anpassas efter utvecklingen på utfodringslärans område. Jordbrukets

undervisnings- och upplysningsverksamhet är underställda lantbruksstyrdsens

ledning pch tillsyn. Styrelsen slår också i nära kontakt med

försök och forskning på utfodringens område. Även ur dessa synpunkter

är det naturligt att fodermedelskontrollen handhas av lantbruksstyrelsen.

Det kan tilläggas att lantbruksstyrelsen för att rätt kunna handha upplysningsverksamhet

på utfodringens område icke kan undvara speciell sakkunskap

på området i fråga. (Jfr vad som tidigare anförts att den specialiserade

personalen icke bör splittras onödigt.)

Det bör slutligen anföras att fodermedelskontrollen, sådan den konstruerats

enligt föreliggande förslag, måste anses utgöra en del i den normala

och permanenta lagstiftning, varmed fodermedelskontrollen såsom en del

av krislagstiftningen kommer att upphöra. Det förhållandet att man framdeles

tillfälligtvis ur avsättningssynpunkt kan få tillgripa reglering innebärande

maximi- eller minimiföreskrifter rörande inblandning av vissa

speciella fodermedel i foderblandningen utgör inget skäl för att fodermedelskontrollen

skall handhas av jordbruksnämnden. Självfallet måste dylika

bestämmelser alltid initieras eller genomföras av jordbruksnämnden,"men

detta utgör inget hinder för att kontrollen av dylika bestämmelsers efterlevnad

kan handhas av samma kontrollanter, som handhar den normala

fodermedelskontrollen, underställd lantbruksstyrelsen.

Vad som anföres i P. M. från jordbruksnämndens representanter under

rubriken »Samband med förbrukningsregleringen» och även delvis under

de följande rubrikerna synes icke relevant i förevarande sammanhang. Såsom

kommittén framhållit är den föreslagna fodermedelskontrollen avsedd

att vara en kvalitetskontroll och icke en kontroll av regleringsbestämmelser

tillkomna i ett krisläge. Som ävenledes framhållits bör likväl samma

kontrollorgan som handhar tillsynen av efterlevnaden av fodermedelskontrollen

öva tillsyn av efterlevnaden av de krisbestämmelser, som kan bli

nödvändiga i vissa lägen. Jordbruksnämndens behov av uppgifter över införseln,

tillverkningen och lagerhållningen bör lika lätt kunna tillgodoses

om fodermedelskontrollen utövas av lantbruksstyrelsen.

Ämbetsverken

Lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden anslöt sig i fråga om lämplig

kontrollmyndighet var för sig till den mening, som av dess representanter

uttalats i nyssnämnda promemorior. Dåvarande generaldirektören

och chefen för jordbruksnämnden Nordlander ansåg dock, att kontrollen

skulle förläggas till lantbruksstyrelsen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

33

Remissinstanserna

Även bland remissinstanserna är meningarna delade i denna fråga. Statens

sakrevision, Sveriges lantbruksförbund och Svenska bygdekvarnars

riksförbund anser, att liksom nu jordbruksnämnden bör vara kontrollmyndighet.

Kommerskollegium, statens veterinärmedicinska anstalt och Hushållningssällskapens

förbund förordar däremot lantbruksstyrelsen. Lärarkollegiet

vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök anser, att

jordbruksnämnden bör handha kontrollen med biträde av ett vetenskapligftekniskt

råd. Högskolans styrelse delar kollegiets uppfattning, att ett råd

bör stå till kontrollmyndighetens förfogande, men anser att denna bör vara

lantbruksstyrelsen. Även statens lantbrukskemiska kontrollanstalt finner

det lämpligt, att kontrollmyndigheten får ett råd till sitt förfogande. Anstalten

uttalar, att jordbruksnämnden hittills skött administrationen väl.

Anstalten vill dock ej ta ställning till frågan om administrationens förläggning,

men påpekar, att den arbetsgrupp inom jordbruksnämnden, som

skött administrationen, skulle kunna överflyttas till annat verk. Riksförbundet

Landsbygdens folk uttalar, att ur principiell synpunkt båda verken

kan komma i fråga, varför vid valet praktiska synpunkter i huvudsak borde

vara avgörande. Föreningen Svensk trankontroll önskar inte ta ståndpunkt

i denna fråga, men förklarar att ur föreningens speciella synpunkter intet

önskemål föreligger om ändring i nuvarande ordning. Övriga remissinstanser

uttalar sig inte i denna fråga.

De remissinstanser, som tagit ståndpunkt i frågan om kontrollmyndighet,

har till stöd härför i stort sett åberopat de synpunkter som representanterna

för den förordade myndigheten framfört. Statens sakrevision understryker

härvid särskilt, att kontrollverksamheten inte medför behov av

nya tjänster eller andra kostnadsökningar om jordbruksnämnden fortsätter

att vara kontrollmyndighet.

Till stöd för förslaget om ett rådgivande organ vid kontrollmyndighetens

sida har lantbrukshögskolans lärarkollegium anfört, att det skulle

vara av stort värde om kontrollmyndigheten hade tillgång till ett vetenskapligt-tekniskt

råd som bestod av representanter för husdjursforskningen,

analysverksamheten samt fodermedelsproduktionen och fodermedelskonsumtionen.

Genom ett sådant råd skulle det bli möjligt för dessa olika

kategorier att direkt få framföra synpunkter ägnade att i förekommande

fall sanera fodermedelsmarknaden. Genom ett sådant arrangemang syntes

ävenledes betänkligheterna mot kontrollmyndighetens befogenhet att i vissa

avseenden utfärda bestämmelser om importörers och tillverkares skyldigheter

kunna elimineras.

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt ger i stort sett uttryck åt samma

tanke och anser, att det av anstalten föreslagna fodermedelsrådet bör

bestå av specialister i fråga om fodermedelsanalys och utfodringslära samt

representanter för tillverkning, import och handel med fodermedel samt

för köpare. I vissa fall borde rådet kunna förstärkas med t. ex. statistiker

i{ llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 140

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1961

eller veterinärmedicinare. I en bilaga till remissyttrandet lämnas exempel

på frågor där medverkan av fodermedelsrådet skulle vara av särskilt värde.

Kostnadsfrågan

Enligt 1938 års lag är den som idkar handel med fodermedel inte berättigad

till ersättning för prov som tages för kontroll. Vidare skall den

som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration förpliktas att enligt

taxa ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som i samband med

åtalet må ha verkställts. Motsvarande bestämmelser gäller enligt 1950 års

kungörelse även för tillverkare eller importör. Enligt denna kungörelse

föreligger vidare skyldighet för tillverkare eller importör av vitaminfodermedel

eller annat fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, att

enligt taxa gälda ersättning för undersökning av halt av vitaminer i prov

på vara, som tillverkats eller importerats av honom. Sådan skyldighet föreligger

även i fråga om halt av fria fettsyror i fodertran. Ersättning kan dock

för varje tillverkningsställe eller importort årligen uttagas i fråga om vitaminfodermedel

eller mineralfoderblandning, som uppgives vara försatt med

vitaminer, för högst två prov, samt i övrigt för högst ett prov.

Kommittén

I fråga om kostnaderna för fodermedelskontrollen, bedömda efter förhållandena

under senare delen av år 1956, anförde kommittén följande.

Följande uppgifter ger en antydan om kostnaderna. Jordbruksnämndens

kostnad för fodermedelskontrollen för en 12-månaders period för analyser

ontrollant (inkl. resekostnader), andel i andra befattningshavares löner

*yersle *ndl? uPPgifter, bedömda efter de under senare delen av

1956 radande forhallandena kan mycket approximativt uppskattas till omkring

145 000 kronor. En resande kontrollant förutsätts då vara fullt sysselsatt

med arbetet. I dennes samt andra befattningshavares löner, beräknade

efter högsta löneklassen inom respektive lönegrad samt för dyrort 5

har tillagts 16 %, såsom vid dylika beräkningar brukar ske, för statsverkets

kostnader för pensionering m. m. Av beloppet hänför sig en mindre

c nnn-1 svar att exakt beräkna, men troligen av storleksordningen 5 000 å

b 000 kr. —- till admimstreringen av vitaminkontrollen för vitaminfodermedel

och vitaminerade handelsfoderblandningar. Några kostnader för siälva

vitaminanalyserna antas därvid icke ha bestritts av staten. Resten, eller

ince i ta\ ,, O00 kronor, utslagen på den under tiden 1 juli 1955—30 juni

lJ5b kontrollerade varukvantiteten, i runt tal 500 000 ton, och värdet däraV;t°,

mHmg 270 mili- kronor> beräknat efter förbrukarpriset, utgör i medeltal

2,8 ore per 100 kg foder eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde.

Det ovan angivna mycket ungefarliga beloppet innefattar emellertid även

kostnader för arbete m. m. avseende kontroll av efterlevnaden av jord,

.u.nämndens inblandningsbestämmelser för oljekraftfoder från svensk

o ^växtodling samt dessutom även viss sådan omsättningskontroll, som

icke kan anses nödvändig för den egentliga kvalitetskontrollen.

bor vitaminfodermedel, liksom också för vitaminundersökningar på vitaminerade

foderblandningar, blir kostnaderna för undersökning av vita
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

35

minhalt av helt annan storleksordning. Dessa kostnader gäldas nu, med

vissa begränsningar, av tillverkarna eller importörerna själva. Vid undersökning

en gång på alla de vitaminslag, som deklareras ingå i sådana »Diverse

vitaminfodermedel» som saluföres, blir kostnaden för vitaminbestämningarna,

beräknad efter de normaltaxor resp. i vissa fall reducerade taxor,

som kunnat komma i fråga, omkring 54 000 kronor. För den under redovisningsåret

1955/56 saluförda kvantiteten 6 856 ton till ett värde, beräknat

å förbrukarpriserna, av 11,8 milj. kronor utgör analyskostnaden i medeltal

79 öre per 100 kilogram vitaminfodermedel eller 46“ öre per 100 kronors

inköpsvärde. En undersökning av vitamin A och vitamin D3 i ett prov

å fodertran från var och en av alla importörer och tillverkare, totalt cirka

20 stycken, kostar för närvarande 8 640 kronor, vilket för kvantiteten 2 340

ton och värdet (förbrukarpris) 6,2 milj. kronor under redovisningsåret

1955/56 gör i medeltal 37 öre per 100 kilogram eller 14 öre per 100 kronors

inköpsvärde. Vitaminerade foderblandningar har hittills kunnat vitaminkontrolleras

endast i relativt ringa utsträckning. Det skall anföras, att

tillverkare och importörer i regel låter utföra egna driftsanalyser. Särskilt i

fråga om vitaminbestämningar kunna dessa bli mycket kostnadskrävande.

Kommittén anförde därefter att frågan om kontrollkostnaderna inbegrep

tre olika huvudspörsmål, nämligen: i vilken utsträckning skall kostnaderna

primärt bäras av staten eller av näringen, vilka skall vara avgiftspliktiga

i den mån kostnaderna uttas av näringen och hur skall kostnaderna i sådant

fall fördelas.

Rörande den första frågan — i vilken utsträckning bör kostnaderna

primärt bäras av staten eller av näringen — anför

kommittén till en början att den haft att taga hänsyn till de synpunkter

på denna fråga, som anförts i en inom statens sakrevisions kansli upprättad

och till lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden översänd »PM med

förslag angående avgiftsbeläggning av statens jordbruksnämnds kontroll

över handeln med fodermedel». I denna promemoria hade efter en redogörelse

för det nuvarande läget anförts.

»Avgiftsfrågans tidigare behandling torde såväl beträffande 1938 års fodermedelslag

som 1950 års kungörelse ha byggts på den av föredragande

departementschefen i förenämnda proposition (1938: 254) intagna principiella

ståndpunkten att staten med hänsyn till det allmännas intresse av

fodermedelslagens efterlevnad bör bekosta sådana undersökningar, som

avse kontroll över riktigheten av säljarens deklaration angående fodermedels

innehåll.»

Rörande promemorians innehåll i övrigt anförde kommittén därefter följande.

I promemorian redogörcs härefter för vissa avgifter som utgår vid statlig

kontroll över läkemedel, vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel.

Under åberopande av att det allmännas intresse av givna bestämmelsers

efterlevnad icke torde vara mindre starkt i fråga om l. ex. livsmedel än beträffande

fodermedel och under hänvisning till att fodermedelskontrollen

måste antagas innebära cn förmån för tillverkare och importörer genom

att skapa ett ökat förtroende för produkterna och därmed eu ökad avsättning,

har sakrevisionen vidare funnit det skäligt att statsverkets samtliga

kostnader för fodermedelskontrollen täckas genom avgifter. Från sakrevi
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

sionens sida föreslås sålunda att ersättning skall uttagas icke blott för analyskostnaderna

utan även för kostnaderna för provtagningen och för övrigt

med kontrollen förenat bestyr. Härvid har även understrukits, att detta

icke kan medföra sådan ökning av tillverkarnas och importörernas kostnader,

att denna kan tillmätas någon betydelse vid prissättningen av produkterna.

Det kan nämnas, att kostnaderna för kontrollen rörande andra fodermedel

än vitaminfodermedel och fodertran i promemorian uppskattats

till omkring 100 kr per prov.

Kommittén fann i likhet med vad som i sakrevisionens promemoria anförts,

att beträffande analyskostnaderna tillräckliga skäl knappast kan föreligga

för att göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll

samt anförde härom följande.

Mer eller mindre regelbunden analysering av de framställda eller importerade

produkterna är en kontrollåtgärd, som varje omsorgsfull tillverkare

eller importör oavsett förefintligheten av offentliga kontrollbestämmelser

vidtager. Kommittén förutsätter, att vederbörande företagare liksom hittills

genom kontrollmyndighetens försorg kommer att erhålla besked om

analysresultaten. Den statliga kontrollen blir på sådant sätt icke helt utan

betydelse för företagarnas behov av egna driftsanalyser. Vid sådant förhållande

talar starka skäl för att vederbörande skall vara skyldig att erlägga

analyskostnaden.

Kommittén ansåg däremot, att frågan principiellt och praktiskt låg helt

annorlunda till i fråga om administrationskostnaderna för fodermedelskontrollen.

Härvidlag ägde enligt kommitténs mening den i propositionen 1938:

254 uttalade grundsatsen, att staten med hänsyn till det allmännas intresse

av lagens efterlevnad borde bekosta kontrollen, alltjämt giltighet. Kommittén

anförde vidare följande.

Den omständigheten, att den statliga kontrollen även kan sägas helt allmänt

innefatta^ vissa förmånliga biverkningar för företagarna, förändrar

icke detta förhållande. Det ligger i sakens natur, att statliga ordnings- och

kontrollföreskrifter av olika slag ofta innebär mer eller mindre påtagligt

förmånliga biverkningar för skilda medborgargrupper. Detta förhållande torde

dock icke i och för sig få medföra att man överger principen att den statliga

administrationen skall bestridas av statsmedel. För att så skall ske,

fordras enligt kommitténs mening att särskilda skäl av betydande styrka

kan aberopas.^ Sadana skäl synes icke föreligga här. Vad som från sakrevisionens

sida åberopats om kontrollen av vitaminerade livsmedel synes ha

en synnerligen begränsad betydelse och endast innebära, att en kommunal

instans (hälsovårdsnämnd) har möjlighet att av folkhälsoinstitutet

uttaga ersättning för sitt bestyr med inköp av prov och att vederbörande

företagare, i de fall där så till äventyrs sker, får bestrida denna kostnad . —

Vad som från sakrevisionens sida anförts därom att kontrollkostnaderna är

för små för att få någon betydelse vid prissättningen, anser utredningen

sakna relevans. Vare sig kostnaderna blir små eller stora, kommer de att

inräknas i produktionskalkylerna och får — i den mån konkurrensläget så

medgiver — slutligen bäras av konsumenterna.

Även starka praktiska skäl talade enligt kommitténs mening mot att man

på grundval av en taxa sökte erhålla ersättning för den statliga administrationen

av fodermedelskontrollen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1961

37

Till stöd för denna uppfattning anförde kommittén följande.

I de fall där kontrollen lokalt utövas av resande personal med central stationeringsort

uppkommer frågan om rese- och traktamentskostnadernas fördelning.

Att i varje enskilt fall uttaga den faktiska kostnaden är icke praktiskt

möjligt. Vid en schematisering av denna kostnad får åter de centralt

belägna anläggningarna bidraga till kostnaden för kontroll av de perifert belägna.

Även andra förhållanden medför, att det möter åtskilliga svårigheter

att konstruera en taxa, som på ett riktigt sätt ger täckning för administrationskostnaderna.

Tillämpningen av en sådan taxa kommer därjämte att

medföra ett betydande och helt improduktivt administrationsarbete. Taxan

måste fortlöpande revideras i anslutning till kostnadsförändringar och till

förändringar i kontrollobjektens antal och struktur. I detta sammanhang bör

även beaktas, att staten för sin jordbruksreglerande verksamhet har viss

nytta av de uppgifter, som inkommer i samband med kontrollen. Kommittén

föreslår således, att endast analyskostnaderna skall uttagas taxevägen.

Beträffande den andra frågan —- hos vilket företag analyskostnaderna

bör uttagas — anför kommittén att analyskostnaderna

bör tagas ut hos de företag, till vilka kontrollförfattningen riktar sig.

Kommittén har sålunda räknat med att analyskostnaden skall uttagas av den,

som yrkesmässigt tillverkar eller importerar fodermedel av de slag, på vilka

kontrollen skall utövas.

Kommittén har som tillverkning räknat varje slag av bearbetning, alltså

även om denna endast innebär krossning eller målning av material eller att

två eller flera ingredienser blandas. Som sådan förpackare, som är underkastad

kontroll, räknar kommittén endast den som, utan att själv tillverka

eller importera varan, inköper denna och förpackar den i »förbrukareförpackningar».

Med hänsyn till dessa omständigheter är det enligt kommittén

möjligt att det inom landet över huvud taget inte förekommer någon rörelse,

som är att betrakta som förpackare i här avsedd mening. I varje fall

torde antalet sådana företag vara mycket ringa.

Vad angår den sista frågan — hur analyskostnaderna bör

beräknas och fördelas — uttalar kommittén, att den övervägt att,

i likhet med vad som nu är fallet i fråga om vitaminfodermedel, låta företagen

genomgående erlägga den faktiska kostnaden för de analyser som avser

deras egna produkter. En fördel med ett sådant system skulle — vid jämförelse

med en taxa baserad på genomsnittskostnad —- vara, att man kunde

reglera antalet kontroller hos de olika företagen allt efter det behov därav

som bedömdes föreligga. Kommittén anför vidare, att de samvetsgranna tillverkarna

då icke behövde drabbas av någon del av kostnaderna för den tätare

eller eljest mera omfattande kontroll, som ansågs erforderlig hos andra

tillverkare. Å andra sidan skulle vid ett sådant system kostnaderna komma

att träffa företagarna mycket olika. Vidare skulle ett sådant uttagande av

analyskostnaderna lätt medföra, att företagarna för alt gardera sig i sina

priskalkyler utgick från risken att få erlägga maximala analyskostnader. Det

kunde även förtjäna att nämnas, att kontrollen givetvis blev ömtåligare alt

genomföra om de enskilda företagen skulle erlägga den faktiska kostnaden

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

för analys av hos dem uttagna prover än om en genomsnittskostnad uttogs.

Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda, att kostnaderna för analysering

av proven skall uttagas genom årliga avgifter för varje särskilt varumärke,

baserade på de analystaxor som tillämpas vid statens lantbrukskemiska

kontrollanstalt och statens institut för folkhälsan, och beräknade så

att de totalt sett täcker kostnaderna för det antal analyser per år, som man

genomsnittligt beräknar utföra.

Kommittén har gjort en beräkning av det årliga antal analyser, som kan

komma att utföras. I fråga om andra analyser än de som avser

vitaminer räknar kommittén med att varje särskilt märke vid varje

tillverkningsplats eller hos varje importör bör årligen analyseras i genomsnitt

2,5 gånger då fråga är om foderblandningar och 2 gånger då fråga är

om övriga fodermedel.

Beträffande vitaminer anför kommittén till en början, att de kombinationer

av olika slag därav, som vitaminfodermedlen eller de vitaminerade

handelsfoderblandningarna uppges innehålla, var mångfaldiga. Det hade därför

inte ansetts lämpligt att fastställa en avgift för varje kombination som

kunde förekomma i en viss fodervara. Kommittén hade i stället ansett, att

man borde fastställa en årlig avgift för varje vitaminslag, som uppgavs ingå

i saluförda fodermedel, grundad på den faktiska analystaxan för vitaminslaget

i fråga samt ett antaget genomsnittligt antal analyser per år.

Sedan kommittén redogjort för den taxa som gällde den 1 juli 1957 anför

kommittén bl. a. följande.

Under kalenderåret 1954 utförde statens institut för folkhälsan på sina

egna laboratorier icke mera än omkring 200 vitaminbestämningar avseende

fodermedelskontroHen. Vid statens husdjursförsök utfördes under samma

tid för fodermedelskontrollen 41 bestämningar av vitamin D3. Såvitt framgår

av det av den s. k. folkhälsoinstitutsutredningen nyligen avgivna betänkandet,

torde man ej heller för närvarande kunna räkna med någon nämnvärd

ökning i folkhälsoinstitutets kapacitet för vitaminbestämningar avseende

todermedelskontrollen. Vad beträffar bestämningarna av vitamin D3 med

kycklingar vid statens husdj ursförsök torde däremot en rätt avsevärd utökning

redan med nu tillgängliga resurser kunna åstadkommas, varför analyskapaciteten

vid folkhälsoinstitutet i första hand utgör begränsningsfaktorn.

Den tillgängliga analyskapaciteten har hittills främst utnyttjats för kontroll

av vitaminfodermedlen. Kommittén har emellertid på grund av den

ökade användningen av vitaminerade handelsfoderblandningar funnit det

angeläget att en viss del av analyskapaciteten reserveras för "kontroll av vitaminhalten

i sådana blandningar. På grund av det stora antalet provtagningsobjekt

kommer dock i varje fall undersökningsfrekvensen för varje

särskilt vitaminslag i blandningarna att bli mycket ringa. För att kontrollen

trots detta skall få avsedd psykologisk effekt, får man därför räkna med

att endast visst eller vissa vitaminslag i ett eller ett par av tillverkarens

märken omväxlande blir föremål för analys vid varje provtagning.

Som ett underlag för beräkning av kontrollavgifterna antager kommittén

att tills vidare hälften av analyskapaciteten reserveras för vitaminfodermedlen

och hälften för vitaminerade handelsfoderblandningar. Härigenom kommer

ett 100-tal analyser att kunna utföras med vartdera foderslaget. Varje

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

vitaminslag skulle då bli föremål för kontrollanalys i genomsnitt 0,4 gånger

per år då fråga är om vitaminfodermedel och 0,07 gånger per år då fråga är

om vitaminerade handelsfoderblandningar.

Kommittén anser, att taxa bör fastställas av kontrollmyndigheten enligt

grunder som Kungl. Maj:t godkänner. Taxan, som borde grundas på

förhållandena vid den föreslagna förordningens ikraftträdande, borde med

jämna mellanrum och för övrigt då så påkallades överses. Kommittén framlägger

ett förslag till taxa för årliga analysavgifter. Denna är uppdelad i en

avdelning för analyser av andra näringsämnen än vitaminer, upptagande

belopp varierande mellan 35 och 145 kr. för skilda fodermedel samt en avdelning

för vitaminanalyser, vari för varje vitaminslag upptagits belopp

mellan 15 och 240 kr. Avgifterna skall erläggas för varje varumärke och

kontrollställe.

Vad beträffar antibiotika framhåller kommittén, att deklarerad halt därav

i fodermedel hittills inte kontrollerats samt att kostnaderna för bestämning

av antibiotika inte kunde med någon större grad av säkerhet anges.

Förslag till taxa i denna del borde därför få utarbetas av kontrollmyndigheten

sedan bättre kännedom om kostnaderna och undersökningskapaciteten

vunnits.

Reservation och särskilt yttrande

len reservation har herrar Andersson, Bengtsson, Olsson och Svenson

anfört, att enligt deras mening nuvarande system borde — med den av

majoriteten föreslagna jämkningen i fråga om debiteringen av kostnaderna

för vitaminanalys — bibehållas även i fråga om analyskostnaderna. Experterna

Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman har instämt i reservationen. I

denna anföres följande.

Påståendet i promemorian, att skäl icke föreligger att i fråga om analyskostnaderna

göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll

anser vi icke vara riktigt. Vi anser tvärtom att många skäl talar för,

att man bör göra en sådan åtskillnad. En företagare får själv avgöra vilka

slag av vitaminer, som skall ingå i och deklareras för ett vitaminfodermedel

eller en annan fodervara och som således skall kontrolleras av myndigheten

och bestämmas genom dennas försorg. Skall statsverket betala undersökningskostnaderna

— och dessa är relativt höga — kan företagaren frestas

att ur reklamsynpunkt tillsätta även sådana vitaminslag, som icke är

behövliga samt att tillsätta vitaminer av ett eller annat slag i praktiskt taget

betydelselösa myckenheter. Vad angår övriga undersökningar, d. v. s. av

sådana ämnen som råprotein, smältbart renprotein m. fl., har kontrollmyndigheten

bestämt, vad deklarationen för en viss vara obligatoriskt skall omfatta,

och man vet på förhand vad kostnaden blir för konlrollundersökningarna.

Företagaren själv har ingen möjlighet att påverka kostnadsstorleken

för analyserna för en viss vara vid kontroll av ett på förhand av myndigheten

bestämt antal ämnen.

Det av kommittémajoriteten föreslagna avgiftssystemet för analyskostnader

kräver ett betydande administrativt arbete, helst som taxorna för analyser

emellanåt revideras, och förändringar ofta inträffar i fråga om det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år i96t

antal märken m. m., som en viss företagare tillverkar eller importerar för

avsalu. Även andra nackdelar kan redovisas. Sålunda uppmuntrar det företagarna

till underlåtenhet i vad avser anmälan till myndigheten om upptagande

av tillverkning eller import eller om tillkomsten av nya märken. För

småföretagare blir kostnaden för kemiska analyser i förhållande till omsättningen

betungande. Detsamma kan icke sägas om kostnaden för vitaminundersökningar.

Tillverkningen av vitaminfodermedel bedrivs nämligen av

ett förhållandevis ringa antal företagare med stor årsomsättning.

I detta sammanhang bör man icke bortse från, att företagarna utan ersättning

från statsverket utför ett omfattande och värdefullt arbete i form av

sådan rapportering angående varuomsättningen m. in., som även eller enbart

tjänar jordbruksnämndens allmänna reglerande verksamhet. Vidare får

tillverkarna extra kostnader för märkning av säckar m. m. samt förorsakas

diverse andra kostnader och besvär genom anmälningar till kontrollmyndigheten

o .dyl. Det bör även ihågkommas, att de botaniska undersökningarna

huvudsakligen avser kontroll av bestämmelsen om inblandning av oljekraftfoder

av raps, rybs och senap i foderblandningar, alltså undersökningar

som hänför sig till den allmänna jordbruksreglerande verksamheten och icke

till kvalitetskontrollen i vanlig mening.

Vi anser således, att företagarna rimligtvis icke bör påläggas kostnader för

foderkontrollen, utöver vad som för närvarande är fallet. Det nu tillämpade

avgiftssystemet bör i princip bibehållas. Vad angår kostnaderna för vitaminundersökningar

kan vi dock biträda majoritetsförslaget om genomsnittlig

debitering, oberoende av de undersökningar som i verkligheten utförts

för en viss företagare.

För regleringsåret juli 1956—juni 1957 uppgick jordbruksnämndens kostnader

för kemiska analyser och botaniska undersökningar till sammanlagt

drygt 60 000 kronor. Vid oförändrade analystaxor (en höjning genomfördes

dock den 1 juli 1957) och i huvudsak oförändrade andra förutsättningar

torde ett belopp av denna ungefärliga storleksordning tills vidare kunna

racka. Enligt majoritetsförslaget skall beloppet debiteras på omkring 140

skdda företagare, vilka bedriver tillverkning vid omkring 190 skilda anläggningar.

Något över 700 provtagningsobjekt skall avgiftsbeläggas. Vi anser

att den stora administrativa apparat, som erfordras för fördelning och

inkassering av beloppet ej står i proportion till beloppets storlek.

Vi vill även framhålla, att därest statsverket fortsättningsvis, liksom nu,

galdar kostnaden för kemiska analyser, öppnas möjlighet att i den utsträckning

som kontrollmyndigheten finner önskvärt, även kontrollera icke obligatoriska

men ändock värdefulla uppgifter, som vissa företagare lämnar om

halt i foderblandningar av sådana kemiska ämnen som aska, kalcium och

fosfor m. m. Tilläggskostnaderna vid bestämning av dylika ämnen är relativt

små. För jordbrukarna är det icke utan vidare klart, vilka deklarationer

på en förpackning som är obligatoriska och kontrollerade och vilka som är

frivilliga och måhända icke kontrollerade.

Experten Larsson har i särskilt yttrande instämt i reservationen

utom såtillvida, att den däri föreslagna jämkningen i fråga om debitering

enligt hans mening inte bör genomföras. Han anser sålunda, att

nuvarande debiteringssystem för vitaminanalyser skall bibehållas. Som ytterligare

stöd för den principiella ståndpunkt, som intagits i reservationen,

anför Larsson följande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

För att vi med framgång skall kunna avsätta vårt animalieöverskott på

världsmarknaden fordras kvalitativt högvärdiga varor. De använda fodermedlens

sammansättning och art ha därvid stort inflytande på den färdiga

produkten, t. ex. på ägg, fläsk och smör. Deklarationsplikten över foderblandningarnas

sammansättning bör vara en god ledning för jordbrukarna

vid bedömandet av fodrets inflytande på produkternas kvalitet och därmed

också på möjligheterna att avsätta dessa på utlandsmarknaden. Exporten

är av så stort allmänt intresse att det borde motivera att statsverket även i

fortsättningen svarar för kontrollanalyskostnaden. De ifrågasatta kostnaderna

är för övrigt obetydliga.

Ämbetsverken

Ämbetsverken ansluter sig till kommitténs principiella uppfattning, att

administrationskostnaderna skall bestridas av statsmedel, och att analyskostnaderna

i viss utsträckning skall gäldas av tillverkare och importörer.

Ämbetsverkens majoritet anför i denna del bl. a. följande.

Ämbetsverken vill till en början som sin åsikt uttala, att en utdebitering

av administrationskostnaderna (vari ingår även provtagningskostnaderna)

på tillverkare och importörer icke synes böra komma i fråga som separat

åtgärd på detta område. Därest man skall överge den av kommittén refererade

grundsatsen om att staten skall bekosta administration av sådan statlig

kontroll- och uppsiktsverksamhet som organiserats av hänsyn till det

allmännas intresse, torde detta böra ske på grundval av allmänna och

principiella överväganden från statsmakternas sida och icke genom åtgärder

från fall till fall. Ämbetsverken anser sålunda för sin del, att

endast direkta analyskostnader bör uttagas av näringsidkarna. — -— —

En begränsning i fråga om antalet prover per år bör enligt ämbetsverkens

mening bibehållas. Däremot synes det icke finnas anledning att bibehålla

den nu gällande begränsningen till vissa slag av fodermedel och vissa slag

av analyser. I sakens natur ligger dock, att betalningsskyldighet icke skall

gälla beträffande andra slag av fodermedel än dem, som omfattas av kontrollbestämmelserna,

eller andra slag av analyser än dem som avser efterlevnaden

av dessa bestämmelser.

I fråga om begränsningen av skyldigheten att gälda ersättning

för analyskostnaderna anför ämbetsverken följande.

Ämbetsverken vill betona, att frekvensen av kontrollundersökningar

självfallet icke bör vara större än som bedömes nödvändigt för att upprätthålla

en noggrann efterlevnad av bestämmelserna. Då verken föreslår att

skyldigheten för näringsidkarna att betala kontrollanalyser begränsas till

högst två prover per år (i visst fall högst ett prov), innebär detta icke att

verken ansett att en sådan undersökningsfrekvens i varje enskilt fall behöver

upprätthållas. — Alt vitaminundersökningar i praktiken ej på långt när

kan ske i denna omfattning framgår av det förut anförda. —- Men ämbetsverken

räknar på grundval av sina erfarenheter från detta och liknande

kontrollsammanhang med att en kontrollfrekvens av i regel två gånger per

år i allmänhet bör väl motsvara behovet.

I fråga om möjligheterna att få vitaminundersökningar utförda räknar

ämbetsverken med att dessa ökat något sedan kommittén bedömt frågan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

och uttalar, att omkring 325 sådana undersökningar torde kunna utföras per

år i stället för omkring 200 som kommittén räknat med. Gällande möjlighet

att på tillverkarnas bekostnad utföra undersökning av i vissa fall högst

två och i vissa fall högst ett prov årligen kunde dock — genomsnittligt räknat

— endast till en ringa del utnyttjas.

I enlighet med det anförda föreslår ämbetsverken en bestämmelse av innebörd,

att tillverkare och importör av fodermedel skall vara skyldig att

gälda ersättning för undersökning av prov å vara, som tillverkats eller importerats

av honom, dock inte till högre belopp än som motsvarar kostnaden

för undersökning

beträffande vitaminhalt två gånger årligen av varje vitaminfodermedel

och vitaminerad minei-alfoderblandning, samt en gång årligen av varje annat

fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, ävensom

beträffande innehåll av andra ämnen två gånger årligen av varje slag

(märke) av fodermedel.

Härvid förutsättes, att vitaminkontrollen omfattar alla slag av deklarerade

vitaminer och att kontrollen i övrigt omfattar alla beståndsdelar, beträffande

vilka deklarationsskyldighet gäller, samt att, vid tillverkning på

mer än eu plats, avgiftsskyldigheten skall gälla för varje särskild tillverkningsplats.

I fråga om sättet för uttagandet av analyskostnaderna

har ämbetsverken stannat i skilda meningar. De anför i denna del.

Lantbruksstyrelsen accepterar på grund av de motiv, som kommittémajoriteten

anfört, i detta stycke majoritetens förslag. Jordbruksnämnden finner

däremot för sin del detta förslag, vilket innebär att man uttager ersättning

för analyskostnaderna enligt en taxa, upprättad på grundval av teoretiskt

beräknade genomsnittsavgifter, vara allt för komplicerat. Nämnden

är medveten om att vissa nackdelar möjligen kan följa med ett uttagande i

varje enskilt fall av de faktiska analyskostnaderna, men finner att dessa

eventuella nackdelar väl uppvägs av den enkelhet i tillämpningen samt de

fördelar i övrigt, som är förbundna med detta system. Nämnden vill sålunda

i detta sammanhang anknyta till nu gällande ordning så tillvida att den

7 i den mån ersättning för analyskostnaderna skall uttagas hos näringsidkarna

— anser att den av analysinstitutionen i varje särskilt fall debiterade

kostnaden för analysen bör uttagas.

Med hänsyn till att kontrollmyndigheten i vissa fall kan behöva företaga

undersökningar utöver det antal, för vilket näringsidkaren är skyldig att

betala, bör man vid det av jordbruksnämnden föreslagna systemet för avgiftsuppbörd

räkna med att kontrollmyndigheten skall förfoga över ett

visst belopp för sådana extra undersökningar. Detta belopp beräknar nämnden

för närvarande till omkring 20 000 kronor per år. Till jämförelse kan

nämnas, att statsverkets genom jordbruksnämnden erlagda analyskostnader

för fodermedelskontroller under budgetåret 1956/57 uppgick till 62 000

kronor. Därest staten även i fortsättningen skulle bestrida kostnaderna för

kontrollanalyser enligt samma regler som nu, har man med hänsyn till den

taxestegring som inträffat, att räkna med ett kostnadsbelopp av inemot

70 000 kronor för år. Även den fortskridande ökningen av antalet kontrollobjekt

tenderar att medföra stegring av kostnaderna för kontrollanalyser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

42

Ämbetsverken anför slutligen i kostnadsfrågan, att de inte i detta sammanhang

kunnat beakta de kontrollåtgärder på fodermedelsområdet, som

betingas av rena hälsovårdssynpunkter, utan förutsätter att dessa intressen

blir tillgodosedda i annat sammanhang.

Beträffande den omfattning, vari avgiftsbeläggning för analyser borde ske,

anmäldes avvikande mening, i jordbruksnämnden av herrar Andersson

och Bengtsson samt i lantbruksstyrelsen av herr Svenson. Samtliga dessa

vidhöll vad de anfört i den till kommitténs förslag fogade reservationen.

Remissinstanserna

Före remissbehandlingen förelåg alltså fem förslag i kostnadsfrågan, vilka

har i stort sett följande innebörd.

1. Sakrevisionens förslag

Samtliga kostnader för fodermedelskontrollen skall täckas genom avgifter.

2. Kommittémajoritetens förslag

Alla analyskostnader täckes genom avgifter.

Övriga kostnader bestrides av statsmedel.

Analyskostnaderna uttages genom årliga avgifter för varje varumärke och

kontrollställe.

Avgifterna beräknas täcka det antal analyser, som i genomsnitt per år

beräknas bli utförda, varvid för vitaminer utgår en genomsnittsavgift för

varje vitaminslag.

3. Ämbetsverkens majoritets förslag

Ämbetsverkens majoritet ansluter sig till kommittémajoriteten utom såtillvida,

att skyldigheten för tillverkare och importör att gälda ersättning för

undersökning av prov ej skall föreligga till högre belopp än som motsvarar

kostnaden för två prov eller i visst fall ett prov årligen. I fråga om sättet

för kostnadernas uttagande ansluter sig lantbruksstyrelsen till kommittémajoritetens

förslag medan jordbruksnämnden anser, att avgiften skall motsvara

den faktiska analyskostnaden i varje enskilt fall, varvid förutsättes

att för extra undersökningar årligen får disponeras 20 000 kr. av statsmedel. 4

4. Förslag av kommitténs och ämbetsverkens minoritet samt experterna Ek,

Kjelldahl, Mattsson och Wessman.

Nuvarande system bibehålies med den jämkningen, att avgifternas storlek

i enlighet med majoritetsförslagen bestämmes genomsnittligt. Förslaget innebär

alltså att avgift endast skall uttagas för undersökning av halten av

vitaminer i vitaminfodermedel och vitaminerad foderblandning och av fria

fettsyror i fodertran samt avse två eller i visst fall, ett prov årligen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr HO år 1961

5. Experten Larssons förslag

Nuvarande bestämmelser bibehålies oförändrade.

Även bland remissinstanserna råder mycket delade meningar i kostnadsfrågan.

Redogörelsen för dessas inställning torde därför lämpligen böra

uppdelas med hänsyn till det förslag som helt eller huvudsakligen stödjes.

Förslaget 1

Det förslag som från sakrevisionens sida framlagts för kommittén förordas

— förutom av sakrevisionen — av statskontoret, kommerskollegium

samt lantbrukshögskolans lärarkollegium.

Sakrevisionen anser, att statsverkets kostnader för fodermedelskontrollen

helt bör täckas genom avgifter. Uttagandet bör ske på så sätt att liksom nu

de faktiska analyskostnaderna debiteras. Därjämte bör en tilläggsavgift uttagas

för att läcka administrationskostnaderna. Sakrevisionen anför härom

följande.

Sakrevisionen finner för sin del den av kommittén och ämbetsverken föreslagna

begränsningen av antalet undersökningar per år, för vilket kontrollavgift

skall utgå, vara otillräckligt motiverad. En dylik bestämmelse finnes

visserligen i den nu gällande provisoriska kungörelsen, men ifrågavarande

stadgande synes närmast ha tillkommit såsom en kompromiss mellan de

divergerande åsikter, som principiellt förelegat beträffande kontrollverksamhetens

avgiftsbeläggning. För sakrevisionen, som anser en total kostnadstäckning

för här ifrågavarande verksamhet vara principiellt välgrundad,

framstår den föreslagna avgiftsbegränsningen därför såsom opåkallad och

revisionen avstyrker således jämväl det ifrågasatta anslaget för extra undersökningar.

Man torde få förutsätta, att tillsynsmyndigheten kommer att

bedriva sin kontrollverksamhet på sådant sätt, att undersökningar icke

företagas hos näringsidkare i större omfattning än som i varje enskilt fall

finnes motiverat och nödvändigt.

Gentemot sakrevisionens påpekande, att ersättning borde uttagas icke

blott för analyskostnaderna utan även för kostnaderna för provtagningen och

för övrigt med kontrollen förenat bestyr, har kommittén ställt sig avvisande.

Ämbetsverken ha uttalat, att en dylik utdebitering icke synes böra komma

i fråga som separat åtgärd på detta område.---I anslutning här
till

vill sakrevisionen anföra följande. Genom de förslag till analyskostnadernas

täckande, som ämbetsverken framfört, komma de taxor som gälla för

respektive analyser vid statens institut för folkhälsan respektive vid statens

lantbrukskemiska kontrollanstalt att läggas till grund för debiteringen. Ifrågavarande

taxor äro numera i princip uppbyggda så, att full kostnadstäckning

ernås för samtliga på analysarbetet fallande kostnadsslag. En tillämpning

av ifrågavarande institutioners taxor på fodermedelsanalyserna kommer

salunda att medföra täckning ej blott för de direkta analyskostnaderna

utan jämväl för samtliga på respektive laboratorieavdelningar fallande administrations-

och andra gemensamma kostnader. De administrations- och

provtagningskostnader, varom i utredningen är fråga, inskränka sig till de

speciella kostnader, som hos tillsynsmyndigheten äro förbundna med kontrollverksamheten.

Dessa kostnader bestå främst i kontrollanternas resor

och traktamenten samt i de kostnader, som fodermedelsanalysernas handhavande

därutöver kunna förorsaka inom kontrollmyndigheten. Sannolikt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

45

äro dessa kostnader jämförda med analyskostnaderna av mycket ringa storlek.

Sakrevisionen kan icke finna något bärande skäl, varför just denna del

av de totala kostnaderna för en viss verksamhet icke skulle medräknas vid

ersättningsskyldighetens fastställande. Revisionen vidhåller sålunda sin uppfattning

att även de nu ifrågavarande provtagnings- och administrationskostnaderna

böra debiteras vederbörande näringsidkare.

Däremot är sakrevisionen ense med kommittén om att ett alltför minutiöst

utdebiterande av den faktiska kostnaden för t. ex. en kontrollants resa

icke är praktiskt möjligt. Ett mera schematiskt förfaringssätt är givetvis

påkallat i fråga om dessa kostnader. Sakrevisionen vill i anslutning härtill

något beröra de överväganden rörande lämpligaste sättet för ersättningarnas

uttagande, vilka utmynnat i kommittéförslaget att analysavgifterna skulle

debiteras enligt en årstaxa, upprättad på grundval av teoretiskt beräknade

genomsnittsavgifter. 1 likhet med jordbruksnämnden finner sakrevisionen

denna metod vara alltför komplicerad. Därtill kommer, att den i praktiken

troligen skulle visa sig mindre tillförlitlig, enär den vilar på två förutsättningar,

som knappast kunna hållas, nämligen dels att varje företagares tillverkning

eller import under året icke undergår någon ändring med avseende

å varuslag eller sammansättning och dels att analyslaboratoriernas årskapacitet

i fråga om fodermedelsundersökningar är på förhand känd. Då dessa

villkor icke torde kunna uppfyllas och då vad som anförts till förmån för

en årlig genomsnittsdebitering icke synes vara särskilt vägande, vill sakrevisionen

förorda, alt analyskostnaderna uttagas genom debitering från

fall till fall, såsom redan nu varit förhållandet i fråga om vitaminanalyserna.

De särskilda kostnaderna för provtagning och administration synas lämpligen

kunna uttagas genom en tilläggsavgift, vilken av tillsynsmyndigheten

påföres de ersättningsskyldiga exempelvis i proportion till antalet under

året besökta förrättningsställen och där verkställda provtagningar.

Kommerskollegium anser, att sakrevisionens ståndpunkt i princip är riktig.

Kollegiet är emellertid tveksamt med hänsyn till att sakrevisionens förslag

vid behandlingen inom kommittén och ämbetsverken inte vunnit anslutning

från något håll. Kollegiet anför härom följande.

Enligt kollegii mening är sakrevisionens ståndpunkt i princip riktig. Det

bör härvid erinras om att det icke blir företagarna, som slutgiltigt få svara

för kontrollkostnaderna, utan dessa komma att övervältras på konsumenterna.

Eftersom regleringen av handeln med fodermedel tillkommit i konsumenternas

intresse, måste det anses naturligt att de också få bekosta de

i samband med regleringen uppkommande kostnaderna; vägande skäl för

att låta skattebetalarna deltaga i dessa synas icke kunna förebringas. För

sakrevisionens ståndpunkt talar även den i dagens läge allmängiltiga synpunkten,

att statens utgifter i görligaste mån böra begränsas. Den av sakrevisionen

förordade ordningen har emellertid icke vunnit anslutning från

något håll. Alla äro ense om att staten liksom för närvarande skall betala

provtagnings- och andra administrationskostnader. Också kollegium kan biträda

ett sådant system, därest det verkligen förhåller sig så som kommittén

uttalat, nämligen att eu ordning med skyldighet för företagarna att

bestrida dessa kostnader skulle vara förenad med stora praktiska svårigheter

samt medföra ett betydande och helt improduktivt administrationsarbete.

Kollegium är emellertid icke helt övertygat om att svårigheterna äro så

stora. Det må erinras om att åtskilliga statliga verksamhetsgrenar bekostas

helt genom avgifter som uttagas av enskilda, t. ex. i fråga om patentverket

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj ds proposition nr 140 år 1961

och skeppsmätningsväsendet. På samma sätt borde det väl vara möjligt att

genom en taxa, upptagande fasta, på schematiskt sätt differentierade avgifter

låta de av förevarande reglering berörda företagarna bestrida samtliga de

med regleringen förenade kostnaderna. Det kan antagas att på längre sikt

utjämning skulle ske, så att företagarna bleve drabbade av kostnaderna i

lika mån.

Därest företagarna ej helt skall bekosta kontrollen bör enligt kollegiets

mening i varje fall samtliga analyskostnader åvila dessa. I fråga om sättet

för uttagandet av analyskostnaderna diskuterar kollegiet — utan att ta bestämd

ståndpunkt —• olika alternativ och anför följande.

Regleringen av handeln med fodermedel bör betraktas såsom en enhet,

med skyldighet för envar av regleringen berörd företagare att bidraga till

analyskostnaderna med lika stora avgifter, så avpassade att analysinstitutionernas

årliga utgifter för analysverksamheten täckas. Häremot kan visserligen

invändas att i så fall de mindre företagen skulle komma att i ekonomiskt

hänseende drabbas — relativt sett — hårdare än de större, men det

torde vara svårt att över huvud finna ett användbart system, mot vilket

icke denna invändning skulle kunna göras. Mot en ordning av antytt slag

kan emellertid ytterligare göras gällande, att den skulle vara obillig mot

tillverkare och importörer av fodermedel, beträffande vilka den faktiska

analyskostnaden är ringa; de skulle tvingas att deltaga i kostnaderna för dem

ovidkommande analyser, som äro avsevärt dyrare. Denna omständighet kan

åberopas mot en så förhållandevis enkel lösning som att uttaga samma avgift

av alla företagare i branschen. Jordbruksnämnden har föreslagit, att varje

företagare hos vilken prov tagits i kontrollsyfte skall — med viss närmare

angiven begränsning — gälda den av analysinstitutionen debiterade kostnaden.

Detta förslag tillgodoser onekligen alla rimliga anspråk på enkla

regler inom förvaltningen, en omständighet som starkt talar för förslagets

genomförande. Förslaget har emellertid — åtminstone på kortare sikt —

bl. a. den nackdelen, att de med regleringen följande kostnaderna skulle

drabba de olika företagarna ojämnt, beroende på att antalet årliga provtagningar

icke kan bli detsamma för envar; kostnaderna i det enskilda fallet

blir mer eller mindre beroende av tillfälligheter. Denna brist vidlåder däremot

icke lantbruksstyrelsens förslag, enligt vilket analyskostnaderna skola

fördelas mellan samtliga regleringen underkastade företagare enligt en

taxa, upptagande på visst sätt framräknade enhetliga genomsnittsavgifter.

Detta förslag anknyter tämligen nära till den ordning vilken kollegium —

såsom av det förut anförda framgår — funnit vara den principiellt riktigaste,

men här vill det synas som om jordbruksnämndens invändning, att förslagets

genomförande förutsätter ofta återkommande beräkningar av invecklad

och omständlig natur, vore riktig. Såvitt kollegium kan bedöma, förefaller

det dock möjligt alt — utan att eftersätta några billighetssynpunkter

— använda mera schematiska metoder vid fastställandet av de genomsnittliga

avgifterna. Skulle detta visa sig ogörligt, finner sig kollegium närmast

böra förorda jordbruksnämndens förslag.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium anser, att man bör överväga om inte

kontrollkostnaderna borde täckas genom en avgift som stod i visst förhållande

till försäljningsvärdet av de olika produkterna. Detta system hade i

drygt 30 år tillämpats i Danmark, där det syntes ha fungerat tillfredsställande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

47

Härigenom skulle även vinnas en effektivare kontroll och den fördelen, att

kostnaderna inte blev särskilt betungande för småföretagare.

Förslaget 2

Kommittémajoritetens förslag biträdes av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt

samt Kooperativa förbundet, vilket dock anser, att avgiftsskyldighet

aldrig bör åvila förpackare samt att sättet för avgifternas upptagande

bör förenklas.

Kontrollanstalten, som anser att företagarna bör ersätta även kostnaderna

för andra kontrollundersökningar än rena analyser, förordar en avgift av

viss promille på försäljningspriset eller tillverkningskvantiteten och anför

härom följande.

Anstalten finner det väsentligt att kontrollen ej endast omfattar rutinanalyser

som nu och att dessa göres tätare, utan även utsträckes till bl. a. kontroll

av förskönande benämningar på mekaniska blandningsbeståndsdelar

och annat dylikt, som ej kan analyseras efter vanliga schema. Här erfordras

mera ovanliga metoder för både botanisk och kemisk analys. Det är väsentligt,

att även sådana undersökningar betalas och att de ersättes från samma källa,

då de betalande torde ha störst intresse av just en sådan kontroll, som avslöjar

ovederhäftiga konkurrenters förskönande benämningar, vilka kan

närma sig eller vara förfalskningar. Anstalten finner därför att ett belopp av

f. n. genomsnittligt ca 1 °/oo på försäljningspriset vore lämplig avgift. Fördelningen

av denna promillesats kunde dock ske på förenklat sätt på grundval

av endast mängd- och icke prisdeklarationer, om fodermedlen summariskt

delas in i olika grupper ur prissynpunkt t. ex. vitaminfoder, vitaminerade

och övriga fodermedel, som föreslagits i utredningen.

Kooperativa förbundet föreslår, att de totala kostnaderna för vitaminanalyser

per år fördelas på de skilda tillverkarna i förhållande till antalet av dem

saluförda märken och att en enhetlig taxa sättes. På liknande sätt syntes

en enhetlig taxesättning kunna genomföras även för andra, relativt billigare

analyser.

Förslaget 3

Ämbetsverkens majoritetsförslag tillstyrkes av styrelsen för lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, statens veterinärmedicinska anstalt samt

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Även Sveriges industriförbund

ansluter sig i huvudsak till detta förslag. De tre sistnämnda instanserna

uttalar därvid att de beträffande debiteringen av avgifterna ansluter sig

till jordbruksnämndens förslag.

Sveriges industriförbund åberopar i dessa delar ett yttrande av Sveriges

kemiska industrikontor. I detta föreslås, att man vid beräkning av det antal

vitaminanalyser, som kan utföras, utgår från antalet tillverkare och importörer

i stället för provtagningsobjekt. Det skulle då inte möta något hinder

att kontrollera varje tillverkare minst två gånger om året.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Förslaget 4

Förslaget att nuvarande kostnadsregler skall bibehållas med den jämkningen

att avgifternas storlek bestämmes genomsnittligt biträdes av Svenska

foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, Föreningen Svensk

trankontroll, Svenska bygdekvarnars riksförbund, Föreningen Svenska

spannmålsintressenter samt sju av de elva handelskammare, som hörts av

kommerskollegium.

Riksförbundet Landsbygdens folk biträder i huvudsak detta förslag men

ansluter sig i fråga om kostnaderna för vitaminanalyser till kommitténs förslag

(Förslaget nr 2). Riksförbundet anför i denna del.

Kostnaderna för fodermedelskontrollen är relativt obetydliga. Reellt är

det sålunda av ganska ringa betydelse vem som svarar för kostnaderna. Givetvis

blir dock de mindre företagen missgynnade om analyskostnaderna

skall överflyttas på företagen. Uttagandet av avgifter kräver vidare en betydande

administrativ apparat. Inkasserandet av dessa avgifter får betraktas

som en fullständigt improduktiv sysselsättning och motiv saknas för att

på denna punkt ytterligare utbygga den statliga verksamheten. Det aktuella

beloppet utgör i varje fall inte något sådant motiv. Riksförbundet delar sålunda

den uppfattning som i detta stycke framförts av hr Andersson m. fl.,

innebärande att det allmänna skall svara för såväl administrations- som

analyskostnaderna för kemiska och biologiska analyser.

I fråga om kostnaderna för vitaminanalyser kan riksförbundet godta kommitténs

förslag.

Förslaget 5

Det av experten Larsson framförda förslaget, att nuvarande bestämmelser

till alla delar skall bibehållas, förordas av Sveriges lantbruksförbund, Hushållningssällskapens

förbund samt handelskammaren i Gävle.

Sveriges lantbruksförbund anför till stöd för sin ståndpunkt följande.

Det nuvarande systemet innebär bl. a. att de verkliga kostnaderna för vitaminundersökningar

uttas genom debitering å företagarna från fall till fall.

Det synes ha fördelar gentemot förslaget om en taxa grundad på teoretiskt

beräknade genomsnittsavgifter främst genom den enkelhet i tillämpningen,

som det innebär.

Ett fodermedel får ofta större reklamvärde om det kan åberopas att ett

flertal vitaminslag ingår i varan. Det skulle därför kunna ligga nära till

hands för tillverkare och importörer att uppge förekomst av vissa vitaminer

i fodermedel, även om halten av dessa vitaminer är så låg att den saknar

praktisk betydelse. Om de faktiska analyskostnaderna uttas för varje särskild

vitaminanalys torde dock detta komma att i viss mån verka återhållande

på företagarens vilja att åberopa förekomst av vitaminer, vars halt i fodermedlet

är alltför låg.

Hushållningssällskapens förbund uttalar, att i förhållande till ämbetsverkens

förslag det nuvarande systemet minskade det administrativa arbetet

och syntes skapa bättre förutsättningar för att kontrollen utformades med

den smidighet och anpassning, som borde förekomma. Därest tillverkaren

eller importören skulle svara för kostnaderna blev ändringar eller tillägg i

kontrollen genast svårare att genomföra och det torde därför föreligga en

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

viss risk för att kontrollen lätt fiok »schablon» över sig. I fråga om vitaminundersökningarna

syntes det emellertid, av skäl som anförts av reservanten,

riktigt att kostnaderna bestreds av tillverkaren eller importören efter självkostnadsprincipen.

Förslag att statsverket skall bestrida alla kostnader

Handelskamrarna för Göteborg och för Örebro och Västmanlands län samt

Deltafor A/B uttalar, att kostnaderna helt borde bestridas av statsmedel.

Dessa instanser framhåller, att företagarna visserligen kommer att inräkna

kostnaderna i sina kalkyler, men att det i princip vore bättre att de betalades

direkt av samhället i stället för att fördyra produktionskostnaderna och inverka

på konkurrensläget olika företagare emellan.

Analysorganens resurser

Frågan om analysorganens resurser har tidigare berörts i skilda sammanhang.

En redogörelse för kontrollanstalternas egna uttalanden i denna

del torde här böra lämnas i anslutning till kostnadsfrågan.

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt (SLK) anför i denna del till en

början allmänt rörande kontrollens nuvarande utförande följande.

SLK:s nuvarande befattning med fodermedelshandeln är bl. a. föreskriven

i SFS 1939 nr 166 § 1 där det säges att anstalten bl. a. har till uppgift

»att, där omständigheterna därtill föranleda, självmant genom kontrollundersökning

övervaka handeln med handelsgödselmedel och fodermedel» och

»att verkställa sådana undersökningar samt utöva sådan kontroll, som äro

föreskrivna i särskilda författningar». SLK följer för närvarande dessa

föreskrifter på följande sätt. SLK övervakar gödselhandeln själv, d. v. s.

sköter på ordinarie anslag administration, provtagning, analysering och tar

initiativ till rättelser av felaktigheter. Handelsfoderkontrollen som är betydligt

mera omfattande, administreras av jordbruksnämnden, som även sköter

provtagningen. Analyserna lämnas som betalda uppdrag till SLK utom vitaminanalyserna,

som lämnas till statens institut för folkhälsan. Dessutom

går ett fåtal analyser till statens husdjursförsök. SLK anser sig dock skyldig

att även ingripa i handelsfoderkontrollen i de fall ett väsentligt kontrollbehov

utöver jordbruksnämndens rutinkontroll skulle förefinnas. Hittills

har detta icke skett, huvudsakligen därför att de ytterligare kontroller som

har synts SLK önskvärda, har erfordrat så omfattande undersökning att

SLK för närvarande saknar resurser för deras utförande. SLK räknar dock

med att, efter beslutad sammanslagning med lantbrukshögskolans analyslaboratorium

till statens lantbrukskemiska laboratorium (SLL), detta laboratorium

skall få bättre resurser som resultat av det betänkande I om

den lantbrukskemiska analysverksamheten, som framlagts av utredningsman

professor S. Wahlund den 15 augusti 1958. Wahlund har här yttrat

(s. 64) att oberoende av särskilda författningar »torde instruktionen för

SLL böra fortfarande innehålla de två härovan citerade föreskrifterna om

4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sarnl. Nr 140

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kuiujl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

dels kontroll på eget initiativ, dels kontroll i enlighet med särskilda författningar.

Kontrollen på eget initiativ vid särskild anledning skulle i sådant

fall komplettera den stickprovsmässiga efterlevnadskontroll, som åvilar eller

kan komma att åvila annan statlig myndighet.» SLK vill ansluta sig till

utredaren i denna punkt.

Kontrollanstalten anför därefter rörandet det framtida kontrollförfarandet

följande.

SLK önskar framhålla vikten av att provtagningen som hittills planlägges

i intimt samarbete med den analyserande institutionen och viil t. o. m. ifrågasätta

om icke provtagningen (föreslagen förordning § 6) helt bör överföras

till den analyserande institutionen. Provtagningen torde vara det led

i rutinverksamheten, som för närvarande skulle behöva mest vetenskaplig

genomprövning och utveckling, helst under medverkan av både statistiker

och analytiker. Troligen kunde provtagningen ur resesynpunkt samordnas

med provtagning av handelsgödsel, av mjölk för fettkontroll och pastöriseringskontroll

och med viss provtagning av jord för markkartering. SLK

kan i varje fall i längden knappast vara utan egna, särskilda provtagare,

och då kunde kanske SLK på uppdrag av administrativa myndigheten även

provtaga fodermedlen. SLK provtager nu själv handelsgödsel, men har icke

särskilda provtagare anställda. Utredningsman Wahlund räknar med att

SLL skall kunna anställa provtagare (se Wahlund s. 85).

På lång sikt finner SLK det fördelaktigt om hela utförandet av anhjserna,

även vitaminanalyserna sker vid SLL. Det föreliggande foderkontrollförslagets

kommentarer klarlägger de mycket små kvantitativa resurserna för vitaminkontroll

vid statens institut för folkhälsan. SLK finner att resurserna

är alldeles för små för denna del av kontrollen. Dessutom behöver lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök samt jordbrukare och fodertillverkare

få större möjligheter än som f. n. finns att beställa vitaminanalyser,

vilka också kunde utföras av SLL om detta laboratorium fick resurser även

härför. I den mån djurförsök behövs, bör dock det SLL närliggande statens

husdjursförsök som hittills anlitas. Statens institut för folkhälsan borde

fortfarande vara det ledande vitaminlaboratoriet och SLL:s vitaminanalyser

förutsättes närmast få karaktären av »samrådsanalyser», som i detta

fall alltså skulle göras efter samråd med folkhälsoinstitutet (se Wahlund s.

62). I den mån det befinnes nödvändigt att framdeles även kontrollera antibiotika,

profylaktika in. m. borde även detta helst ske på SLL.

Även statens institut för folkhälsan framhåller att dess resurser är otillräckliga

och anför bl. a. följande.

Styrelsen vill understryka, att omfattningen av vitaminkontrollen av fodermedel

för närvarande ej är tillfredsställande. I samband med den av

folkliälsoinstitututredningen verkställda granskningen av institutets arbetsuPPgifter

och organisation (SOU 1957:6) framkom vid överläggningar med

jordbruksnämnden, att nämnden måst inskränka antalet till institutet för

vitaminbestämning insända prov långt under vad som kan anses erforderligt.

Man fann, att — för att vitaminkontrollen i fodermedel skall kunna

utföras i tillfredsställande omfattning — institutet måste utföra ca 870 analyser

per år. I själva verket utförde institutet under kalenderåret 1954,

vilket år lades till grund för beräkningarna, endast 240 analyser, d. v. s.

mellan en tredjedel och en fjärdedel av det erforderliga antalet. Folkhälsomstitutsutredningen

föreslog också i sitt betänkande, att vitaminkontroll
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

verksamhetens resurser skulle förstärkas, så att möjligheter kunde erhållas

att i väsentligt större omfattning än hittills utföra officiella vitaminanalyser

i fodermedel. Styrelsen framhöll i sitt remissutlåtande över betänkandet,

att behovet av väsentligt ökad kapacitet för vitaminkontrollen i fodermedel

—■ liksom i livsmedel och läkemedel ■—• var »på ett övertygande sätt dokumenterat

genom det av utredningen förebragta detaljerade materialet». Med

hänsyn härtill upptog styrelsen i sitt utlåtande förslag om en väsentlig förstärkning

av avdelningens kapacitet i fråga om utförande av vitaminkontrollanalyser

av fodermedel. I propositionen (1958: 83) angående organisationen

av statens institut för folkhälsan redovisas styrelsens förslag till vitaminavdelningens

organisation, och departementschefen framhåller, att »uppskattningen

av personalbehovet för det av utredningen med utgångspunkt

från förut angivna föreskrifter beräknade antalet kontrollanalyser synes i

och för sig vara riktig». Då emellertid frågan, huruvida vitaminkontrollen

behöver ha den omfattning, som folkhälsoinstitutsutredningen angivit, borde

närmare övervägas, ansåg departementschefen, att slutlig ställning till en

utökning av avdelningens kontrollpersonal inte kunde tagas. Sedan genom

Kungl. Maj :ts beslut "den 23 maj 1958 särskild utredningsman tillsatts, är

frågan om vitaminkontrollens omfattning vid institutet för närvarande föremål

för utredning.

Styrelsen vill i detta sammanhang ånyo understryka angelägenheten av

att institutet snarast tillföres sådana resurser i fråga om lokaler, utrustning

och personal, att institutet i tillfredsställande utsträckning förmår ombesörja

vitaminkontrollen av fodermedel.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att analyskapaciteten vid statens

institut för folkhälsan är helt otillräcklig och länge utgjort en hämmande

faktor beträffande vitaminundersökningar. Anstalten anför vidare följande.

Med hänsyn till nu föreliggande begränsning av analysresurserna anser

styrelsen nödvändigt med en närmare gradering av vitaminernas betydelse

för djurhälsan. Exempelvis synes för fjäderfä vara ntrett, att det är viktigare,

att A- och D3-vitaminhalten är optimal och därför kontrolleras än att

hela B-vitaminkomplexet i detalj genomgås. En lösning på dessa problem

vore därför, att tillämpningsbestämmelserna till förordningen om tillverkning

av och handel med fodermedel kunde kompletteras med föreskrifter

om att vitamindeklarationerna åtminstone f. n. finge begränsas till exempelvis

A-, D3- och riboflavinhalt. Eventuellt kunde olika deklarationsbestämmelser

gälla för fodermedel för skilda djurslag. En sådan anordning skulle

i princip inte behöva innebära någon avvikelse från innebörden i den föreslagna

kungörelsen.

Rörande anstaltens möjligheter att verkställa analyser anför anstalten

följande.

Ehuru uppenbarligen stora svårigheter förelegat för de institutioner, som

hittills varit engagerade i fodermedelskontrollen, att medhinna av kontrollmyndigheten

begärda analyser, synes något direkt inkopplande av exempelvis

anstalten i verksamheten icke ha ifrågasatts av utredningen. Den kemiska

avdelningen vid anstalten har sedan länge varit helt utnyttjad för rent

veterinärmedicinska problem. Då verksamheten även i fortsättningen böi

bibehålla denna karaktär, kan styrelsen icke lämna något erbjudande om en

rutinmässig medverkan från anstaltens sida för de analyser, som påfordras

i samband med fodermedelskontrollen. Givetvis kan förhållandet bli ett

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition, nr HO år 1961

annat, om däremot svarande förstärkning av kemiska avdelningens personella

och laboratoriemässiga resurser skulle beviljas. Endast under förutsättning

att en speciell fodermedelskonsulent jämte för honom erforderligt

forsknings- och kontrollaboratorium tillkommer, torde anstalten kunna upptaga

en direkt veterinärmedicinsk kontroll av fodermedel i syfte bl. a. att

förhindra spridningen av smittosamma husdjurssjukdomar och att förebygga

intoxikationstillstånd och ämnesomsättningsrubbningar av skilda slag.

Departementschefen

Såsom jag inledningvis anfört har 1938 års lag om handel med fodermedel

aldrig satts i kraft. Anledningen härtill är främst, att det avspärrningsläge

vårt land kom i genom det andra världskrigets utbrott nödvändiggjorde

ransoneringsåtgärder och kontroll av annat slag än den som

avsågs med 1938 års lag. Sedan de under kriget och de närmaste åren därefter

gällande krisförfattningarna upphävts, tillkom som ett provisorium i

avbidan på ytterligare utredning 1950 års kungörelse om tillverkning av

och handel med vissa fodermedel, vilken år 1953 reviderats i anledning av

vunna erfarenheter. Medan 1938 års lag innehåller bestämmelser, som reglerar

förhållandet mellan säljare och köpare och alltså är av privaträttslig

natur, är 1950 års kungörelse uppbyggd som en administrativ författning,

som huvudsakligen avser skyldighet för tillverkare och importörer

att lämna uppgifter rörande fodermedel som saluföres. Kungörelsen ger

vidare underlag för en offentlig kontroll av uppgifternas riktighet. I fråga

om det närmare innehållet i kungörelsen torde jag få hänvisa till den tidigare

framställningen. Den fodermedelskontroll, som utövats med stöd av

1950 års kungörelse, synes i stort sett ha fungerat väl.

Att behov av offentlig fodermedelskontroll fortfarande föreligger har enhälligt

uttalats av kommittén, lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.

Även remissinstanserna har nästan samstämmigt vitsordat delta.

Såsom kommittén framhållit har kontrollbehovet starkt ökat under senare

år. Vid uppfödning av djur användes i allt större utsträckning handelsfoderblandningar

av skilda slag. Denna utveckling åskådliggöres av bilaga 1 till

detta protokoll. Som komplement till bilagan har jag infordrat uppgifter

jämväl för de senaste åren. Av dessa framgår bland annat att förbrukningen

av mineralfoderblandningar, som år 1956/57 var 19 790 ton, år 1959/60

stigit till 23 357 ton. Motsvarande förbrukningssiffror för foderblandningar

för fjäderfän och »diverse» foderblandningar är tillhopa 280 876 ton och

548 250 ton, alltså i det närmaste en fördubbling efter två år. Ett annat förhållande,

som gör att kontrollbehovet ökat, är tillkomsten av nya typer av

fodermedel innehållande antibiotika eller andra specialämnen. Vidgad kännedom

hos jordbrukarna om lämplig sammansättning av fodermedlen för

att öka kvaliteten hos olika animaliska produkter, till exempel fläskets konsistens

och smak samt smörets konsistens och äggulans färg, har ökat bety
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kiingl. Majjts proposition nr 110 är 1961

delsen för jordbrukarna att få upplysning om fodermedlens sammansättning

och kemiska beskaffenhet. Dessa och andra förhållanden som kommittén

och vissa remissinstanser framhållit visar enligt min mening att behov

av en offentlig fodermedelskontroll föreligger och att detta de senaste

åren väsentligt vuxit i styrka.

I fråga om kontrollens utformning har kommittén och ämbetsverken förordat,

att denna skall ske i stort sett i enlighet med de nuvarande provisoriska

bestämmelserna. De representanter från handelns sida, vilka ingått

såsom experter i kommittén, har uttalat, att de helst sett att de principer,

vilka legat till grund för 1938 års lagstiftning, varit ledande vid utformningen

av de nya bestämmelserna, men att de dock inte motsatte sig bestämmelser

i huvudsak enligt kommitténs förslag. I detta uttalande har de

remissinstanser, som företräder handeln och tillverkarna, i allmänhet instämt

medan övriga i stort sett anslutit sig till kommitténs förslag. Den

undersökning av utländsk rätt på fodermedelsområdet, som jag i vissa

delar tidigare redogjort för, visar, att fodermedelskontrcllen såväl i våra

nordiska grannländer som i de flesta övriga västeuropeiska stater och i

USA är betydligt mera långtgående än här. Därvid uppställes ofta kvalitetskrav,

innebärande att ett fodermedel för att få tillverkas eller saluföras

under visst namn skall ha en viss sammansättning eller innehålla viss minimi-

eller maximihalt av kemiska ämnen. I många fall fordras tillstånd

för tillverkning av foderblandningar. Detta gäller särskilt för tillsats av specialämnen

såsom vitaminer, antibiotika, hormoner och spårelement (t. ex.

kobolt, järn och koppar). I några länder får tillverkning av fodermedel över

huvud taget inte ske utan att tillverkaren erhållit auktorisation av myndighet.

För egen del anser jag, att fodermedelskontrollen i vårt land, såsom kommittén

föreslagit, i stort sett bör bedrivas efter nuvarande riktlinjer. I

princip bör envar ha rätt att tillverka, importera eller saluföra vilka fodermedel

som helst, blott han i den omfattning myndigheterna bedömer erforderligt

lämnar uppgifter om varan. Sådana uppgifter bör bland annat avse fodermedlets

beståndsdelar och kemiska sammansättning. Möjlighet bör vidare

finnas att, såsom gäller till exempel i Danmark och Finland, kräva uppgift om

en foderblandnings energiinnehåll, uttryckt i antal foderenheter för viss

viktenhet eller i annat vedertaget mått. För foderblandningar bör upplysning

kunna påfordras om tillverkningsmånad eller tillverkningsdag eller den tid.

intill vilken uppgiven halt av vitaminer garanteras. Från principen att kvalitetskrav

och tillståndstvång inte skall uppställas bör emellertid, av skäl

som jag närmare kommer att utveckla i den speciella motiveringen, vissa

undantag göras. Såsom kommittén utan erinran från remissinstansernas

sida föreslagit bör nu gällande kvalitetskrav i fråga om Iran och trancmulsion

bibehållas. Emellertid torde skäl föreligga alt i ytterligare ett fall uppställa

minimikrav. Det förekommer att för foderblandning, som uppgives innehålla

vitaminer, deklareras så liten halt av vitaminer att den inte kan påvisas

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''iO år 1961

med nuvarande analysmetoder. Sådan blandning torde lia intet eller obetydligt

värde ur vitaminsynpunkt även om den innehåller uppgiven, inte

kontrollerbar vitaminhalt. Uppgift om vitamininnehåll kan ha stort reklamvärde

men blir i detta fall vilseledande. Möjlighet bör därför finnas att, i

likhet med vad som gäller i bland annat Danmark och USA, föreskriva, att

foderblandning som uppgives innehålla vitaminer måste ha viss, ur kontrollsynpunkt

bestämd minimihalt av vitaminerna i fråga.

Även från den nyss angivna principen, att tillståndstvång inte skall uppställas,

bör enligt min mening ett undantag övervägas. I flertalet länder,

vilkas lagstiftning på fodermedelsområdet undersökts, gäller krav på tillstånd

för tillsats av antibiotika, hormonpreparat och andra specialämnen

till fodermedel. Vid det förut nämnda sammanträdet den 30 november 1960

rådde enighet om att liknande bestämmelser borde införas även hos oss,

dock inte i vad gäller vitaminer. Därefter har medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen

i den tidigare omnämnda skrivelsen den 30 januari 1961 föreslagit,

att varken naturliga eller syntetiska hormonpreparat utan tillstånd

av veterinärstyrelsen må tillföras nötkreatur, fjäderfä eller annat husdjur

i syfte att befrämja tillväxten eller påverka köttets beskaffenhet eller dess

sammansättning. Vidare föreslås, att samma förbud skall gälla i fråga om

saluhållande, försäljning eller annan överlåtelse av nyssnämnda preparat

i angivet syfte. Ämbetsverken anser, att bestämmelserna bör utfärdas i form

av en särskild kungörelse. Som motiv för förslaget anföres bland annat, att

användning av östrogena hormonpreparat kan medföra risker för människor

vid förtäring av kött från djur, som tillförts sådant preparat. Det är därför

enligt ämbetsverkens åsikt ur hälsovårdssynpunkt nödvändigt, att man

inte tillåter användning av sådana preparat för uppfödningsändamål förrän

genom tillförlitliga undersökningar visats, att användningen av preparatet

på säkra grunder kan antagas vara riskfri eller, i varje fall, innebär ett godtagbart

riskminimum. Av skrivelsen framgår vidare, att preparaten kan

tillföras djuren antingen direkt, till exempel genom inplantation, eller som

tillsats till fodermedel.

För egen del anser jag, att bestämmelser rörande användningen av inte

blott hormoner utan även andra specialämnen bör införas i fodermedelsförfattningen.

Med specialämne bör därvid menas ämne, vilket är avsett att

tillsättas fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad

att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.

Specialämnen kan som nyssnämnda ämbetsverk anfört tillföras djur antingen

såsom tillsats till fodermedel eller i form av tablett eller annat koncentrat,

som direkt tillföres djuret. Då specialämne tillsättes fodermedel uppkommer

en foderblandning, som faller under de för sådan blandning i författningen

givna bestämmelserna. De preparat som direkt tillföres djur kan

emellertid inte betraktas som fodermedel. I författningen bör därför införas

en särskild bestämmelse om att vad däri stadgas om fodermedel skall,

även om varan inte är att anse som fodermedel, i tillämpliga delar gälla

jämväl sådan vara, som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''iO år 1961

behandling än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt,

hälsotillstånd eller prestationsförmåga. I den mån sådant preparat är avsett

att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos

djur är det ett läkemedel, som faller under apoteksvarustadgans bestämmelser.

I författningen bör därför uttryckligen stadgas att den inte avser läkemedel.

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens förslag innebär föi''bud mot

att ulan tillstånd tillföra djur hormonpreparat. Det riktar sig alltså bland

annat mot varje enskild djurinnehavare. Uppehållandet av ett sådant förbud

skulle medföra en vidlyftig administrativ reglering, som jag inte vill förorda.

Enligt min mening är det tillräckligt att, såsom ämbetsverken ytterligare

föreslagit, uppställa förbud mot att utan tillstånd saluhålla eller försälja

här avsedda preparat eller fodermedel försatt med specialämne. Undantag

bör därvid göras för vitaminer. Vad jag nu föreslagit torde medföra väsentligen

samma resultat som ämbetsverken åsyftat. Om ett preparat eller ett

med specialämne försatt fodermedel inte får säljas utan tillstånd vinnes

jämväl kontroll över importen, tillverkningen och användningen. I samband

med att tillstånd meddelas, vilket i viss utsträckning bör kunna ske generellt,

bör kontrollmyndigheten kunna utfärda erforderliga bestämmelser om skyldighet

att förse förpackningarna med deklarationer, bruksanvisningar med

mera.

Mitt förslag i denna del överensstämmer väl med motsvarande bestämmelse

i livsmedelsstadgan. Vad där sägs om livsmedel skall nämligen i tilllämpliga

delar gälla bland annat tillsatser till livsmedel samt sådana för förtäring

avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillredning inte jämlikt

gällande läkeinedclsförfattningar är underkastade särskild kontroll. I

I fråga om den författningsmässiga formen för bestämmelserna har kommittén

föreslagit, att huvudförfattningen skall vara en förordning, i vilken

bemyndigande lämnas för Kungl. Maj :t att inom viss ram utfärda föreskrifter.

Kommittén anför, att 1938 års författning huvudsakligen innehöll bestämmelser

av civilrättslig natur med nära anknytning till avtalslagen och

köplagen, vilket varit anledningen till att den givits karaktär av lag. 1950

års bestämmelser hade däremot utfärdats i administrativ ordning utan

riksdagens medverkan. Det nu framlagda förslaget innehöll inte några

bestämmelser av civilrättslig beskaffenhet eller eljest av sådan natur att

författningen borde ges form av lag. Emellertid innefattade författningen,

liksom gällande provisoriska kungörelse, bestämmelser som medförde

vissa begränsningar i den enskildes fria handlande. Kommittén räknade

därför med att författningen skulle underställas riksdagens prövning.

Kommitténs uttalande i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Några har dock uttalat, att kontrollen borde bygga på

bestämmelser av civilrättslig natur, som utfärdades i form av lag. För egen

del anser jag, att bestämmelserna visserligen torde vara av sådan art att de

skulle kunna utfärdas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Den författning

som nu föreslås är emellertid, i motsats till 1950 års kungörelse,

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

avsedd att bli permanent. Därjämte föreslås vissa skärpningar i gällande

bestämmelser samt skyldighet för tillverkare och importörer att helt gälda

kostnaderna för fodermedelskontrollen. Av dessa skäl ansluter jag mig till!

den av kommittén uttalade och av ämbetsverken biträdda uppfattningen,

att författningen bör underställas riksdagen för antagande och få formen

av en förordning. För att tillämpningen smidigt skall kunna anpassas efter

erfarenheter och utvecklingen bör förordningen emellertid inte innehålla

detaljbestämmelser utan huvudsakligen ett bemyndigande för Kungl. Maj:l

att inom en relativt allmänt angiven ram utfärda föreskrifter.

Frågan om vilken myndighet som bör handha kontrollen har inte behandlats

av kommittén, men såväl ämbetsverkens representanter i denna som

ämbetsverken själva har härom framlagt synpunkter och förslag. Även ett

flertal remissinstanser har uttalat sig i frågan. Enighet råder om att antingen

lantbruksstyrelsen eller statens jordbruksnämnd skall vara kontrollmyndighet,

men från några remissinstansers sida har föreslagits att myndigheten

vid kontrollen skall biträdas av ett råd, bestående av specialister i

fråga om fodermedelsanalys och utfodringslära samt representanter för fodermedelsbranschen

och konsumenterna. Enligt 1938 års lag ankommer det

på lantbruksstyrelsen att utfärda vissa tillämpningsföreskrifter. Som tidigare

nämnts har denna lag emellertid aldrig satts i kraft och fodermedelskontrollen

har sedan andra världskrigets utbrott handhafts av, till eu

början livsmedelskommissionen och sedan jordbruksnämnden. Några väsentliga

anmärkningar mot dessa myndigheters sätt att handha kontrollen

har knappast gjorts vid utredningen i detta ärende. Tvärtom har några remissinstanser

uttryckligen framhållit, att jordbruksnämnden väl skött administrationen.

Att meningarna om kontrollens framtida förläggning trots

detta är starkt delade beror främst på principiella och praktiska skäl. De

som förordar lantbruksstyrelsen åberopar huvudsakligen, att styrelsen ansvarar

för de produktivitetsbcfrämjande åtgärderna inom jordbruket och

därför hör ha tillsyn över samtliga förnödenheter, vilkas kvalitet inverkar

på produktionsresultatet. Förespråkarna för jordbruksnämnden framhåller

däremot, att fodermedelskontrollen nära är sammanvävd med nämndens

uppgifter att handha frågor angående avsättning av och prissättning på

jordbrukets produkter samt därav föranledd kontrollerande och utredande

verksamhet. Vidare framhålles praktiska skäl såsom att nämnden har lång

erfarenhet och rutinerad personal för uppgiften samt därjämte har att utöva

viss med prisregleringen och avsättningsfrågor sammanhängande kontroll

hos kvarnar och fodermedelstillverkare.

För egen del finner jag visserligen, att principiella skäl närmast talar

för att lantbruksstyrelsen bör vara kontrollmyndighet. Dessa skäl bär emellertid

inte sådan styrka att de ensamt bör vara avgörande. Såsom statens

sakrevision framhållit torde det ur kostnadssynpunkt vara lämpligast att

jordbiuksnämnden fortsätter att vara kontrollmyndighet. Härför talar även

praktiska synpunkter. Enligt det gällande systemet för prisregleringen på

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

jordbrukets område är det nödvändigt för nämnden att insamla fortlöpande

uppgifter om införseln, tillverkningen, försäljningen och lagerhållningen

av fodermedel bland annat för att kunna uppgöra kostnadskalkyler, reglera

avsättningen av inhemska oljeväxtprodukter och bedöma importfrågor. Av

dessa och jämväl andra skäl, som utvecklats av jordbruksnämndens representanter

i kommittén, synes någon ändring i administrationen för närvarande

inte böra vidtagas. De förslag till regleringsåtgärder på jordbrukets

område samt beträffande den centrala jordbruksadministrationen, som 1960

års jordbruksutredning kan komma att framlägga, och andra omständigheter

kan emellertid senare leda till att kontrollen lämpligen bör handhavas

av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet. För att en sådan överflyttning

av kontrollen skall kunna ske utan riksdagens hörande anser jag att

Kungl. Maj :t bör bemyndigas att i tillämpningsföreskrift förordna kontrollmyndighet.

Kontrollmyndigheten bör i sin verksamhet samråda med andra av fodermedelskontrollen

berörda myndigheter. Av särskild vikt är härvid samarbetet

mellan lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden samt kontakten med

de institutioner, som svarar för analysverksamheten. Innan tillämpningsföreskrifter

föreslås eller utfärdas av kontrollmyndigheten bör denna vidare

i regel samråda med representanter för branschorganisationerna och djurinnehavarna.

Några remissinstanser har som jag nyss nämnt föreslagit, att

för här avsett samarbete skall inrättas ett särskilt råd vid kontrollmyndighetens

sida. För egen del anser jag emellertid lämpligare, att kontrollmyndigheten

själv får bedöma med vilka samråd bör ske i frågor av skilda slag.

Kungl. Maj :t synes dock i tillämpningsföreskrifter böra meddela vissa bestämmelser

om sådant samråd, särskilt när fråga gäller användning av

specialämnen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen i kostnadsfrågan åligger det

nu tillverkare och importörer att i begränsad omfattning gälda ersättning

för vitaminundersökningar samt för kontroll av halten fria fettsyror i fodertran.

Vidare skall den som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration

förpliktas att ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som må ha

verkställts i samband med åtalet. Kostnaderna i övrigt för fodermedelskontrollen

åvilar statsverket. Av redogörelsen framgår vidare, att det framlagts

ett flertal skilda förslag om liur kostnadsfrågan bör lösas. I ett uttalas, att

statsverket skall bestrida samtliga kostnader medan ett annat innebär, att

kostnaderna helt skall gäldas av tillverkare och importörer. Övriga förslag

går i stort sett ut på att importörer och tillverkare helt eller delvis skall stå

för analyskostnaderna medan kostnaderna för administrationen och övriga

utgifter skall gäldas av statsmedel. Vid bedömande av denna fråga torde

till en början böra framhållas, att de kostnader det här rör sig om är relativt

små, vilket även från många håll framhållits under utredningen. Kommittén

har som tidigare nämnts uppgivit alt, om förhållandena under senare

delen av år 1956 lades till grund, jordbruksnämndens kostnader för

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

fodermedelskontrollen, alltså såväl analys- och kontrollkostnader som kostnader

för central administration, för en tolvmånadersperiod kunde uppskattas

till omkring 145 000 kronor, varvid dock räknats med att alla vitaminanalyser

gäldats av tillverkare och importörer. Beloppet inbegriper emellertid

5 000 å 0 000 kronor för administration av vitaminkontrollen. Avdrages

sistnämnda belopp, utgjorde kostnaderna för fodermedelskontrollen utslaget

på den kontrollerade varukvantiteten i medeltal 2,8 öre per deciton foder

eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde. Enligt upplysningar, som lämnats

mig i en promemoria från jordbruksnämnden, torde motsvarande kostnader

för år 1959/60 kunna beräknas till i stort sett oförändrat belopp eller

cirka 140 000 kronor, varav cirka 42 000 kronor för central administration.

Då den kontrollerade varukvantiteten är avsevärt större än 1956 skulle

kostnaden blott bli 1,7 öre per deciton foder eller 3 öre per 100 kronors

värde. Enligt promemorian föreligger emellertid, med hänsyn till att tillverkningen

av fodermedel väsentligt ökat de senaste åren, stort och brådskande

behov av att även öka kontrollkapaciteten. På grund härav borde

de kalkylerade kostnaderna för de närmaste åren ökas till totalt cirka

200 000 kronor, varav cirka 60 000 kronor för central administration.

Om man räknar med att alla kostnader för vitaminanalyser skall gäldas av

tillverkare och importörer, kan enligt promemorian jordbruksnämndens

kostnader för vitaminkontrollen för verksamhetsåret 1959/60 beräknas till

cirka 14 000 kronor, varav cirka 8 000 kronor för central administration. I

promemorian lämnas vidare uppgifter om kostnaderna för vitaminanalyser.

Då enligt min mening kostnaderna för vitaminkontrollen uppenbarligen bör

gäldas av tillverkare och importörer, torde anledning saknas att här ingå

på dem.

Av den lämnade redogörelsen framgår klart, att den fördyring av fodermedlen,

som skulle inträda om fodermedelskontrollen helt bekostades av tillverkare

och importörer, skulle bli mycket ringa. De som motsatt sig att statens

nuvarande kostnader för kontrollen överflyttas på tillverkare och

importörer har inte heller grundat sin ståndpunkt på att sådan fördyring

skulle inträda. I stället har främst åberopats principiella skäl. Kommittén

har därvid stött sig på ett uttalande av departementschefen vid

tillkomsten av 1938 års lag av innebörd, att staten med hänsyn till det allmännas

intresse av lagens efterlevnad borde bekosta fodermedelskontrollen.

Sedan detta uttalande gjordes har emellertid statsmakternas principiella

inställning till frågor av förevarande art ändrats. Såsom sakrevisionen framhållit

täckes sålunda bland annat kostnaderna för kontroll av läkemedel,

vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel genom avgifter. År 1959 genomfördes

samma system för kostnadstäckning även i fråga om den kontroll

som ur växtskyddssynpunkt utövas vid införsel av skilda varor. I enlighet

med den ståndpunkt jag intog vid behandlingen av sistnämnda fråga

(prop. 1959:43) anser jag det lämpligast, att kontroll av förevarande art,

vilken sker främst i förbrukarnas intresse, täckes genom avgifter i stället

för genom direkta skatter. Jag föreslår därför, att avgifter för fodermedels
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 ur 1961

kontrollen uttages av tillverkare och importörer i sådan omfattning att kostnaderna

även för kontrollen och den centrala administrationen i övrigt helt

täckes. Frågan huruvida avgiftsbeläggningen helt eller delvis hör grundas

på genomsnittliga beräkningar eller faktiska kostnader synes tarva ytterligare

överväganden. Till utgångspunkt för dessa synes mig emellertid böra

läggas det av statens sakrevision framförda förslaget, vilket innebär att analyskostnaderna

uttages genom debitering från fall till fall samt att övriga

kostnader täckes genom en tilläggsavgift. Det torde få ankomma på kontrollmyndigheten

att efter ytterligare kontakter med berörda myndigheter

och branschorganisationer samt efter samråd med riksrevisionsverket upprätta

och till Kungl. Maj :t för prövning ingiva förslag i fråga om de avgifter,

som erfordras för att täcka de totala kostnaderna för kontrollverksamheten.

Därest riksdagen inte har något att erinra häremot, torde det få ankomma på

Kungl. Maj:t att föreskriva om uttagande av dylika avgifter. Det bör åligga

kontrollmyndigheten att årligen undersöka, huruvida med hänsyn till

tillverkningens och importens storlek, kostnadsutvecklingen och andra

omständigheter avgifterna bör ändras för att självkostnadsprincipen skall

upprätthållas. Befinnes ändring erforderlig, bör förslag härom ingivas till

Kungl. Maj :t. Frågan hur influtna avgifter bör redovisas torde på förslag

av kontrollmyndigheten efter samråd med riksrevisionsverket få upptagas i

nästa års statsvcrksproposition.

I det föregående har lämnats vissa uppgifter om resurserna hos kontrollanstalterna

och andra institutioner, vilka utför analys och annan undersökning

av prov som tages i samband med fodermedelskontrollen. Vidare

bär refererats ett flertal uttalanden om att dessa kontrollanstalters resurser

bör ökas. Givetvis är det av största betydelse att möjligheter i erforderlig

omfattning finnes för såväl kontrollmyndigheten som tillverkare och importörer

att utan väsentlig tidsutdräkt få varuprov analyserade. Spörsmålet

om ifrågakommande statliga kontrollanstalters personalbehov och behov av

medel i övrigt för ändamålet synes emellertid böra prövas vid den årliga

behandlingen av dessas anslagsäskanden. Jag vill emellertid framhålla, att

anpassning måste ske mellan tillämpningsföreskrifterna till de bestämmelser

jag nu föreslår och de resurser som står till förfogande för analysering

av prov och annan undersökningsverksamhet.

I enlighet med de allmänna synpunkter jag här anfört har inom jordbruksdepartementet,

på grundval av kommitténs författningsförslag, utar?>etats

förslag till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel.

Förslaget torde som bilaga 41 få fogas till detta protokoll. De skilda bestämmelserna

i förslaget kommer jag att närmare behandla i den speciella motiveringen.

Lagen den 30 september 1938 om handel med fodermedel torde böra upphävas

genom särskild lag. Jämväl förslag till sådan lag bär utarbetats och

torde som bilaga å1 få fogas till detta protokoll.

’ Bilagorna, soin ar likalydandc med de vid propositionen fogade förslagen, har här utelämnats.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Speciell motivering

Kommittén har framlagt förslag till — förutom förordning — jämvfii

tillämpningskungörelse och särskilda motiv till vardera författningen. Jag

torde här få redovisa motiven till förordningen och i anslutning till de särskilda

paragraferna i denna angiva vissa bestämmelser som bör intagas t

tillämpningsföreskrifter, som det senare torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att utfärda.

Rubriken

I förordningen har meddelats vissa bestämmelser (3 och 7 §§) om varor

som inte är fodermedel i egentlig mening. Då dessa bestämmelser inte helt

täckes av orden »tillverkning av och handel med fodermedel» har efter

dessa tillagts »in. m.».

i §

I 1 § lämnas bestämning av vilka fodermedel som förordningen avser

samt en definition på specialämnen. 1 § ersätter delar av 1 § i såväl 195»

års kungörelse som kommittéförslaget. I sak överensstämmer första och

andra styckena i 1 § helt med motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget.

Tredje stycket saknar motsvarighet i kommitténs författningsförslag,

men innebörden av termen specialämne omnämnes i motiven.

Kommittén

Till stöd för undantaget i fråga om läkemedel hänvisar kommittén

till de särskilda kontrollföreskrifter, som gäller enligt apoteksvarustadgan

och kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handeln med farmaceutiska

specialiteter.

Rörande innebörden av begreppen fodermedel och specialämnen

anför kommittén vidare följande.

Någon definition av begreppet fodermedel har icke givits i 1938 års lag

eller 1950 års kungörelse. Genom att man nu i allt större utsträckning övergått

till att i utfodringssammanhang använda vitaminer, antibiotika och

mineralämnen, har fodermedlen fått delvis utvidgade funktioner. Samma kas

bli resultatet exempelvis av användning av hormoner vid utfodring. Sådana

omständigheter kan ge anledning till en närmare undersökning av vad sona

avses med fodermedel.

I den män specialämnen, sådana som de nämnda, vid tillverkning ar

fodermedel för avsalu blandas med annan vara, uppstår en foderblandning,

vilken enligt förordningens konstruktion även faller inom dess tillämpningsområde.

Detta torde vara det huvudsakliga användningssättet av de specialämnen,

varom här är fråga, och förekomsten av specialämnen i sådana

fabriksinässigt framställda foderblandningar synes icke i och för sig medföra

några problem i fråga om tolkningen av begreppet fodermedel. I handeln

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år i961

Öl

förekommande fodermedel, som på detta sätt försatts med vitaminer, sammanförs

i gällande bestämmelser under rubriken vitaminerade foderblandningar.

— Emellertid förekommer inom fodermedelshandeln under olika

märkesnamn även åtskilliga varor, som innehåller vitaminer i tämligen

stark dos och som är avsedda att av djuruppfödaren inblandas i övrigt foder.

Att dessa preparat lika väl som de fabriksmässigt färdigställda fodermedlen

bör vara underkastade kontroll torde emellertid vara klart. I gällande

bestämmelser på området har även preparaten i fråga erhållit den

tekniska benämningen »vitaminfodermedel» (vilka alltså är att skilja från

de tidigare omnämnda s. k. »vitaminerade foderblandningarna»).

I fråga om den begränsning i tillämpningsområdet som ligger däri att

förordningen blott skall avse fodermedel, som är avsett att för utfodringsändamål

utbjudas till djur innehava re anför

kommittén följande.

I detta sammanhang måste emellertid även uppmärksammas de rena vitaminkemikalier

eller högkoncentrerade vitaminpreparat, som förekommer

i handeln för försäljning bl. a. till fodertillverkare men som icke brukar inköpas

av djuruppfödare. Som exempel på sådana kemikalier och preparat

kan nämnas A- och D-vitaminkoncentrat, rena B-vitaminer, vetegroddolja

och vissa jästsorter. Dessa ämnen och beredningar är emellertid i allmänhet

icke specifika som fodermedelsingredienser utan framställs och försäljs även

för andra ändamål, ofta främst för human- eller veterinärmedicinskt bruk

eller för livsmedelsändamål. Det kan visserligen tänkas att en enskild jordbrukare,

som förfogar över specialkunskaper och erforderlig blandningsapparatur,

inköper sådana preparat för att själv inblanda dem i fodret.I praktiken

torde något sådant dock endast kunna förekomma i undantagsfall, och

tillräcklig anledning att utsträcka kontrollbestämmelserna så att de täcker

även sådana fall torde icke föreligga. Detta desto mindre som man på läkemedels-

och livsmedelsområdet begränsat sig till att låta kontrollen gälla

de varor, som saluhålls såsom läkemedel eller livsmedel. De vitaminkoncentrat,

som används vid tillverkning av läkemedel eller vitaminering av

livsmedel, är således icke underkastade någon författningsmässigt föreskriven

kontroll, men väl de färdiga produkterna. Det kan visserligen med fog

göras gällande att det vore rationellt, om dessa koncentrat vore underkastade

en kontroll som onödiggjorde för alla de enskilda tillverkarna av läkemedel

eller vitaminerade livsmedel eller av fodermedel att kontrollera sina

vitaminråvaror. Men en obligatorisk kontroll torde stöta på åtskilliga problem,

och frågan härom synes i varje fall icke böra lösas i föreliggande begränsade

sammanhang.

Avgörande för huruvida ett vitaminkoncentrat eller en vitaminkemikalie

skall anses utgöra fodermedel i författningens mening blir enligt det betraktelsesätt,

som här anlagts, huruvida varan är avsedd att utbjudas till djuruppfödare

för användning till foderändamål. Om så är fallet, blir den ur

kontrollsynpunkt behandlad som fodermedel, oavsett om den är avsedd att

ulfodras i befintligt skick eller efter utblandning. Samma tankegång torde

få tillämpas även i samband med andra specialämnen.

I fråga om de u ndanta g som avses i andra stycket av 1 § anför kommittén

följande.

1 1938 års lag angives, att den gäller för fodermedel, »framställda på kemisk

eller mekanisk väg». Anledningen till denna bestämning torde iia varit,

opaginerad Kontrollera mot PDF

G2

Kungl. Ma[:ls proposition nr HO år 1961

att man önskade utesluta sådana fodermedel, som framkommer i jordbruket

och därefter icke undergår annan behandling än som sedvanligen sker

vid gården, såsom tröskning, fläktning eller annan sortering. Då formuleringen

icke ansetts fullt otvetydig, har kommittén frångått densamma och i

stället direkt i paragraftexten angivit det avsedda undantaget för i jordbruke

producerade, obehandlade fodermedel.

Av de oblandade fodermedlen undantager förordningen från sitt tillämpningsområde

dels koksalt och dels vara, vilken erhållits som biprodukt vid

annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik och

därefter icke undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt.

1938 års lag gör motsvarande undantag för koksalt och krita samt

för kvarn- och mejeriavfall, krossad eller gröpad spannmål samt biprodukter

från bryggeri-, bränneri- och sockerindustrierna.

Anledningen till att kommittén icke undantagit krita från förordningens

tillämpningsområde är, att under beteckningen foderkalk eller krita i handeln

förekommer varor, som på grund av förefintliga föroreningar håller så

låg kalciumhalt, att de icke skäligen kan betecknas som foderkalk. Därest

detta missförhållande fortfar, kan det bli nödvändigt att utfärda närmare

föreskrifter för foderkalken.

Från 1938 års foderlags tillämpningsområde har som tidigare nämnts undantagits

bl. a. kvarnavfall. Enligt den föreslagna förordningen gäller motsatta

förhållandet i det att biprodukt vid kvarnrörelse (liksom biprodukt

vid oljefabrik) kan bli föremål för förordningens bestämmelser. Anledningen

till att kommittén icke ansett sig böra lämna biprodukter vid kvarnrörelse

utanför kontrollmöjligheterna är följande. Sådana produkter, vilka

huvudsakligen utgörs av kli, fodermjöl och eftermjöl av råg, vete, havre

och korn, saluförs numera i många olika typer och ej sällan under

namn, som är ägnade att inge en oriktig föreställning om varans egentliga

karaktär. Vidare kan skalhalt och renhetsgrad och därmed även fodervärdet

hos dessa produkter växla i betydande grad. Dessa förhållanden kan enligt

kommitténs mening komma att påkalla ett ingripande.

Vad härefter gäller biprodukter vid oljefabrik, faller dessa under såväl

foderlagens som förordningens bestämmelser. Kommittén anser att de stora

växlingar i halt av protein, fett och växttråd och därmed i näringsvärde som

dessa varor uppvisar, växlingar som i allmänhet icke kan bedömas av en

köpare, nödvändiggör att varorna kvarligger inom kontrollramen.

Kommittén har beträffande fodermedel, som utvunnits som biprodukt vid

annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik, ansett

att avgörande för kontrollbehovet i fråga om dessa varor — även om de

är oblandade — bör vara huruvida produkterna saluhålles som foder i obehandlat

skick eller efter torkning och eventuell ytterligare bearbetning. De

biprodukter, som kan komma i fråga som foder, torde i huvudsak utgöra

skummjölk, kärnmjölk och vassle från mejerierna, drank från brännvinsbrännerier,

pulpa och gluten från stärkelsefabriker, drav från bryggerier

samt betmassa och melass från sockerfabriker. Med hänsyn till sin karaktär

och till de förhållanden, under vilka de saluförs, påkallar dessa produkter

i det tillstånd, vari de framkommer, icke något ingripande ur foderkontrollsynpunkt.

Därest de torkas, blir situationen en annan, i det att vattenhalten

i varan då kan förete betydande växlingar. Starkt nedtorkade kan de då

även finfördelas och — eventuellt efter blandning — föras ut i handeln i eu

omfattning och under förhållanden som kräver att kontrollmöjlighet föreligger.

Kommittén föreslår således, att industriella biprodukter skall ligga

utanför förordningen endast i den mån de icke undergått särskild behandling

för nedbringande av deras vattenhalt. Av det sagda framgår, att kom
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

mitten utgått ifrån att mejerirörelse faller in under begreppet industriell rörelse.

Då kommittén begränsat undantaget till biprodukter, som framkommit

inom landet, beror detta på att det enligt kommitténs mening beträffande

importvaror alltid kan föreligga kontrollbehov.

Om kommittén således, i motsats till vad som gäller enligt foderlagen, inom

kontrollramen infogat såväl kvarnavfall som mejeriavfall, har kommittén

å andra sidan gjort undantaget från kontrollområdet vidsträcktare för

industriella biprodukter än som gäller enligt 1938 års lag, såtillvida som

kommittén från kontrollområdet undantagit biprodukter från all annan inhemsk

industri än kvarnrörelse och oljefabrik, under det att foderlagen undantagit

endast biprodukter och avfall från mejerier, bryggerier, brännerier

och sockerfabriker. I praktiken torde dock f. n. denna skillnad huvudsakligen

vara av betydelse endast beträffande biprodukter från stärkelsefabriker.

Saluförandet av spannmål av olika slag i krossat eller gröpat skick, oblandade,

blandade med varandra eller med andra varor, har numera tagit en betydlig

omfattning. Härvid har man även börjat använda vissa utländska

spannmålssorter, såsom sorghum, vilka knappast förekom på den svenska

marknaden vid tiden för foderlagens tillkomst. Om spannmålen saluhålles

i krossat eller gröpat skick, är det icke möjligt för köparen att bedöma varans

sammansättning, skalhalt m. m. Dessa omständigheter har föranlett att

kommittén icke ansett sig kunna — som skett i 1938 års foderlag — lämna

krossad och gröpad spannmål utanför kontrollförfattningens giltighetsområde.

Även på denna punkt gäller dock att kommittén icke avsett någon utvidgning

av de faktiska kontrollåtgärderna på området i förhållande till vad

som nu gäller, annat än i den mån framtiden utvisar behov därav. Som

spannmål räknar utredningen endast en vara, som är obearbetad eller som

krossats, gröpats eller på annat sätt finfördelats, utan att vid bearbetningen

någon av beståndsdelarna i den obehandlade spannmålen borttagits.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot de i 1 § innefattade

begränsningarna i fråga om förordningens tillämpningsområde. I några

yttranden har emellertid föreslagits att ytterligare undantag göres.

Undantag för oblandad spannmål, som är krossad, gröpad eller

m a 1 e n, föreslås av kommerskollegium, Föreningen Sveriges spannmålsintressenter,

Svenska bygdekvarnars riksförbund samt några handelskammare.

Dessa remissinstanser anser, att ett borttagande av gällande undantag

för dessa varor skulle medföra onödigt krångel och kontrollsvårigheter.

Svenska bygdekvarnars riksförbund tillägger, att det vore omöjligt för småföretagare

att garantera t. ex. viss proteinhalt i här avsedda varor. Konkurrensen

inom branschen samt flertalet köpares förmåga alt bedöma dessa

enkla varors fodervärde syntes vara tillräcklig garanti för alt bruksvärdet

motsvarade prissättningen. Riksförbundet anser av samma skäl att jämväl

undantaget för kvarnavfall bör kvarstå.

Oblandat oljekraftfode r faller nu under bestämmelserna, men

kontroll utövas för närvarande inte. Sveriges kemiska industrikontor, till

vars yttrande Sveriges industriförbund hänvisat, ifrågasätter om undantag

för denna vara inte bör göras i förordningen eller i varje fall vid tillämpningen.

Halten råprotein är enligt kontoret relativt konstant och kan knappast

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ls proposition nr 140 år 1961

påverkas av tillverkaren. Beträffande koltoskakor vore det enligt kontoret

bättre att lantbruksstyrelsen varje år fastställde normaltal för halten av råprotein

och råfett. Om särskild deklaration inte gjorts skulle då säljaren

anses ha garanterat normaltalet.

Utländsk rätt

Med fodermedel avses i den danska lagen alla slag av kraftfoder samt alla

andra tekniskt eller fabriksmässigt behandlade och för utfodringsändamål

avsedda organiska eller oorganiska ämnen eller blandningar av sådana ämnen,

dock med undantag av omalen säd och omalet frö samt sådana fodermedel,

som framkommit såsom biprodukter från annan inhemsk industri

än kvarnrörelse och oljefabrik och inte undergått särskild teknisk behandling

såsom nedbringande av vattenhalten, torkning eller finförmalning. I

tillämpningsföreskrifter har dels påpekats, att beställningstillverkning och

produkter vid löneförmalning faller in under lagen, dels gjorts undantag för

fodermedel till hundar, akvariefiskar, burfåglar och smådjur, som är utan

nationalekonomisk betydelse.

I Finland gäller i stort sett samma avgränsning av tillämpningsområdet

som i Danmark.

Ej heller i annan utländsk rätt synes undantag ha gjorts i de hänseenden

som remissinstanserna diskuterat. För kvarnavfall och oblandat oljekraftfoder

uppställes tvärtom i många fall minimifordringar i fråga om kvalitet.

Departementschefen

Rörande innebörden av bestämmelsen i första stycket må framhållas, att

syftet med fodermedelsbestämmelserna är att möjliggöra kontroll av de fodermedel

som utbjudes till förbrukare. Ur denna synpunkt saknas anledning

att kontrollera sådana ämnen, som först efter blandning med andra är lämpade

att användas för utfodringsändamål. Kontrollen bör i stället avse den

färdiga blandningen. Vitaminkoncentrat, som tillverkas eller importeras för

försäljning till fodermedelstillverkare, bör därför lämnas utanför kontrollen.

Oljekraftfoder och andra varor som utan blandning eller annan bearbetning

lämpar sig för direkt utfodring bör emellertid omfattas av bestämmelserna

även om tillverkaren uteslutande levererar dem till annat affärsföretag

som sedan i sin tur utbjuder dem till djurinnehavare. Detta bör

gälla oberoende av om affärsföretaget sedan säljer varan i oförändrat skick

eller som beståndsdel i blandning.

Är varan ett färdigt fodermedel bör det alltså falla under kontrollbestämmelserna.

I motsatt fall blir avgörande, huruvida varan är avsedd att för utfodringsändamål

utbjudas till djur innehavare eller inte. Det nu anförda

torde överensstämma med kommitténs uppfattning sådan den framgår av

motivuttalanden.

Jag har intet att erinra mot de av kommittén föreslagna undantagen vilka

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr l''iO år 1061

redovisats i andra stycket. Det under 2. upptagna, vilket behandlas under

2 §, har i förhållande till kommitténs förslag något jämkats i förtydligande

syfte.

Beträffande de ytterligare undantag, som ifrågasatts av remissinstanserna,

får jag anföra följande. Möjlighet att helt eller delvis tillämpa bestämmelserna

på krossad, gröpad eller malen spannmål synes böra finnas. Behov

av kontroll kan främst uppstå då det gäller utländsk vara. Emellertid synes

bestämmelserna i avbidan på ytterligare erfarenhet tills vidare inte böra

tillämpas på dessa varor. I fråga om kvarnavfall torde behov av kontroll ur

fodermedelssynpunkt av vetekli och rågkli för närvarande knappast föreligga.

Dessa varor bör därför tills vidare helt undantagas i tillämpningskungörelsen.

I fråga om övriga varor bör kontrollmyndigheten äga bedöma i

vad mån föreskrifter erfordras och kan genomföras. Generellt undantag torde

inte böra göras för oblandat oljekraftfoder. Med hänsyn till att mycket

skilda slag av oblandat oljekraftfoder finnes skulle det säkerligen ställa sig

svårt att fastställa normaltal. Det bör ankomma på kontrollmyndigheten att

avgöra om och i vad mån fullmakten bör utnyttjas.

1 detta sammanhang torde slutligen böra påpekas, att generella undantag

av den art som remissinstanserna föreslagit inte synes ha gjorts i utländsk

rätt. Tvärtom uppställes där ofta minimikrav i fråga om kvaliteten på kvarnavfall

och oblandat oljekraftfoder, då dessa varor utbjudes som fodermedel.

Den i tredje stycket intagna definitionen på specialämnen har utarbetats

med ledning av terminologien i utländsk rätt samt uttalanden av kommittén

och vid sammanträdet den 30 november 1960. I fråga om mineralämnen

bör till specialämnen räknas spårelement såsom koppar, järn och kobolt, men

däremot inte sådana varor villca säljes som oblandade fodermedel, till exempel

foderbenmjöl, kalciumfosfat, natriumfosfat och foderkalk.

2 §.

2 § första stycket motsvaras delvis av bestämmelser i 1 § 1950 års

kungörelse samt 1 § i kommitténs förslag. Andra stycket är nytt och har

som förebild 1 § andra stycket förordningen den 5 juni 1953 (nr 375) med

vissa bestämmelser angående prisregleringen för råg och vete. Liknande

lagteknisk konstruktion finnes även i 1 § fjärde stycket allmänna förfogandelagen

och 1 § sjätte stycket allmänna ransoneringslagen. Kommittén

förutsatte att direkt i förordningen skulle angivas namnet på kontrollmyndigheten.

Tredje stycket saknar därför motsvarighet i kommitténs förslag.

I anslutning till de föreslagna stadgandena i 2 § första stycket har särskilt

diskuterats frågorna om s. k. beställningstillverkning bör falla under bestämmelsen

samt den föreslagna begränsningen till fodermedel för vissa

slags djur.

Kommittén

Kommittén anför utan erinran från ämbetsverkens sida följande rörande

beställningstillverkninge n.

•> Ilihang (ill riksdagens protokoll 19G1. I smnl. Xr Ilo

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj ds proposition nr 140 år 1961

Kommittén har utgått ifrån att under begreppet yrkesmässig tillverkning

faller exempelvis även det fall då en kvarn på beställning framställer fodervara

åt en djurägare, vare sig djur ägaren tillhandahåller råvaran eller icke.

Att kontrollbestämmelserna icke skall tillämpas på det fall, då en djurägare

med tillhandahållande av råvarorna beställer en viss blandning, torde till en

början vara klart. På grund härav har i förordningen undantag gjorts för

detta faU. I den händelse att djurägaren icke själv tillhandahåller råvarorna

blir läget däremot icke lika klart. Å ena sidan bör man givetvis söka undvika

att fodermedelskontrollen verkar beskärande på förbrukarnas möjligheter

att efter eget skön komponera sina fodermedclsblandningar och efter beställning

få sådana utförda exempelvis hos en kvarn. Å andra sidan får det

tillses, att man icke på denna väg får fram ett antal okontrollerade »beställningstillverkare»,

där beställningsmomentet blir tämligen utsuddat och

verksamheten i realiteten innebär saluförande av tillverkarens egna specialblandningar.

Det får även tillses, att man icke skapar möjlighet att genom

rubricering av leverans som »beställning» kringgå eventuellt gällande bestämmelser

om skyldighet att inblanda svenska oljeväxtprodukter i foderblandning

som saluföres. Den avvägning, som föranledes av här anförda

synpunkter, synes leda till att yrkesmässig beställningstillverkning där beställaren

icke tillhandahåller samtliga råvaror i princip bör omfattas av

kontrollbestämmelserna, men att man i fråga om vissa särskilda bestämmelser,

såsom föreskrifterna om förpacknings- och märkningsskyldigheten.

lägger i Kungl. Maj:ts eller regleringsmyndighetens hand att avgöra i vad

mån sådana föreskrifter erfordras även för dylik beställningstillverkning.

Kommittén föreslog, att förordningen skulle avse fodermedel, avsedda

för hästar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner,

pälsdjur eller fjäderfä samt anförde till stöd härför följande.

1938 års foderlag avser fodermedel för nötkreatur, hästar, får, getter,

svin eller fjäderfä. 1950 års kungörelse upptar även fodermedel för pälsdjur.

I föreliggande förslag har utöver de här nämnda även upptagits fodermedel

för kaniner, för den händelse att behov av kontroll över kaninfoder skulle

framdeles komma att visa sig. De här uppräknade djurslagen är alla produktiva

i jordbruket eller närstående näringar. Tillräcklig anledning att

anordna kontroll över fodermedel för djur, som enbart eller huvudsakligen

är sällskapsdjur, såsom hundar, kattor och burfåglar, har kommittén icke

ansett föreligga.

Ämbetsverken

Ämbetsverken ansåg, att behovet av statlig kontroll över fodermedel för

getter och kaniner nu var så ringa att fodermedel för dessa djurslag inte

borde medtagas ens i förordningen. I övrigt hade ämbetsverken ingen erinran

mot kommitténs förslag.

Remissinstanserna

Remissinstanserna bär i allmänhet intet att erinra mot kommitténs förslag

i fråga om beställningstillverkning. Svenska bygdekvarnars

riksförbund anser dock, alt fodermedelsblandningar, som utföres på

beställning, helt bör falla utanför kontrollen och anför följande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l fiO år 1!)61

67

Mot en offentlig kontroll över foderblandningar, som tillverkas för avsalu

finns inte något att anföra. Däremot torde det vara direkt olämpligt om

kontrollbestämmelserna får en sådan utformning, att de skulle kunna tilllämpas

på sådana fall, där djurägaren själv efter eget skön önskar komponera

sin fodermedelsbladning och efter beställning få sådan utförd t. ex.

bos en kvarn. Det är numera eu mycket vanlig företeelse, att jordbrukare

vid bvgdekvarnen låter förmala av sin på gården producerade spannmål

och därvid beställer viss inblandning av t. ex. mineralfodermedel eller s. k.

»koncentrat» d. v. s. foderblandning med hög halt av specialämnen, vilken

tillverkats av större fodermedelsfabriker och saluhållits i enlighet med

jordbruksnämndens bestämmelser och som i regel tillhandahålles av kvarnidkaren

för försäljning. Detta är för jordbrukaren en praktisk och ur ekonomisk

synvinkel förmånlig tillämpning av framstegen på utfodringslärans

område. Det skulle, enligt riksförbundets uppfattning, innebära en missriktad

och omotiverad utveckling, om jordbrukarens möjlighet att själv bestämma

över foderstatens sammansättning skulle beskäras genom att »beställningstillverkning»

av detta slag skulle omfattas av kontrollbestämmelserna.

Resultatet skulle nämligen bli, att många mindre företagare inom

kvarnbranschen, vilka har fått mer än nog av regleringsföreskrifter och

kontroll i andra sammanhang, skulle avstå från att utföra ifrågavarande

blandningsarbete, vilket betraktas som en servicetjänst för kunderna och i

de flesta fall utföres utan särskild avgift i samband med löneförmalning av

fodersäd.

Med hänsyn till att sammansättningen på blandningarna vid beställning

varierar från kund till kund, och då dessa även tillhandahåller egna säckar

synes det ur praktisk synvinkel vara omöjligt att tillgodose kontrollbestämmelser

om förpackningarnas märkning m. in.

Kommerskollegium och handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län anser, att i tillämpningskungörelsen tills vidare uttryckligt undantag

bör göras för all beställningstillverkning.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att besvärliga konsekvenser

kan uppstå om undantag ej göres, t. ex. om en djurägare vill att tillverkaren

skall inblanda ett antibiotikapreparat eller en viss mängd läkemedel, som utskrivits

av veterinär. För sådana fall bör enligt anstaltens mening undantag

stadgas.

Ämbetsverkens förslag i fråga om tillämpningsområdets avgränsning med

hänsyn till det d j u r s 1 a g, för vilket fodermedlet är avsett, har godtagits

av samtliga remissinstanser utom statens veterinärmedicinska anstalt, som

anser att även fodermedel för hundar bör kontrolleras. Anstalten anför till

stöd härför följande.

Av utredningen framgår, att endast djurslag, som äro produktiva i jordbruket

eller närstående näringar, ansetts böra medtagas i ramförfattningen.

Härvid har emellertid såväl kommittén som ämbetsverken förbigått hunden.

Hunden intar i vårt samhälle den säregna positionen som det enda beskattade

husdjuret. Frånsett de klart verifierade nyttosynpunkter, som i

många fall och kanske främst på landsbygden motivera hållandet av hund,

peka även andra omständigheter på en mera tolerant inställning gentemot

detta av människan tidigast domesticerade djur. I en alltmera urbaniserad

tillvaro framstår innehavet av hund som en värdefull biologisk kontakt.

Med hänsyn till dessa skäl synes det angeläget, att man från samhällets sida

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

påtager sig samma ansvar för fodermedel, avsedda för hund, som för sådana,

avsedda för andra husdjur. Åtgärden är desto mera berättigad som

speciella hundfoderblandningar blivit allt vanligare.

Utländsk rätt

I utländsk rätt har i allmänhet intet undantag i fråga om beställningstillverkning

gjorts. I England har emellertid uttryckligen stadgats, att bestämmelserna

om deklarationsskyldighet ej gäller sådan tillverkning. I allmänhet

har inte angivits, att fodermedel blott för vissa djur avses. Dock

gäller begränsning i Grekland till nötkreatur och fjäderfä, i England till nötkreatur,

får, getter, svin och fjäderfä samt i Österrike och Förbundsrepubliken

Tyskland till husdjur.

Departementschefen

I fråga om skälen till att förordningen utformats som en fullmakt för

Kungl. Maj :t att inom viss ram utfärda bestämmelser hänvisas till den allmänna

motiveringen.

I likhet med kommittén anser jag, att i förordningen undantag endast

bör göras för sådan tillverkning av foderblandning som sker direkt på beställning

av djurinnehavare för dennes eget behov med anlitande enbart av

råvaror som tillhandahålles av beställaren. Stadgande härom har upptagits i

1 § andra stycket under 2. Genom tillämpningsföreskrifter bör ytterligare

undantag medgivas, då praktiska synpunkter motiverar detta och nämnvärd

risk för kringgående av bestämmelserna inte därigenom uppkommer. Jag

tänker härvid särskilt på sådana fall, där en foderblandning med viss angiven

sammansättning på beställning tillverkas för vetenskapligt ändamål, eller

där en lantbrukare önskar, att en kvarn vid beredning till fodermedel av

spannmål, som han tillhandahåller, tillsätter visst specialämne. Det väsentliga

är att foderblandningen återgår till beställaren och inte av tillverkaren

försäljes till annan.

Tillräckliga skäl att låta förordningen avse även fodermedel för hundar

torde inte föreligga. I princip bör kontrollen kunna omfatta fodermedel,

som är avsedda för husdjur vilka användes i produktionen, men inte fodermedel

för sällskapsdjur. I regel kan samma fodermedel användas för

kor som för getter. Om fodermedel för getter lämnades utanför kontrollen

kunde följden bli att sådant fodermedel användes till kor. Viss risk för

att bestämmelserna kringgicks skulle alltså föreligga. Förordningen synes

därför böra lämna möjlighet att även kontrollera getfodermedel. Då även kaniner

användes i produktionen bör möjlighet att kontrollera kaninfodermedel

finnas. I fråga om ramen för tillämpningen i denna del ansluter jag mig

alltså till kommitténs förslag. I avvaktan på ytterligare erfarenhet bör förordningen

till en början dock inte tillämpas på andra fodermedel än sådana

som är avsedda för hästar, nötkreatur, svin, pälsdjur och fjäderfä.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr HO ur 1961

3 §

Preparat, innehållande antibiotika, hormoner och andra specialämnen,

kan tillföras djur även på annat sätt än med fodret. Såsom jag anfört i den

allmänna motiveringen bör därför stadgas, att i fall då sådan vara inte är

hänförlig till fodermedel eller läkemedel, i tillämpliga delar för varan skall

gälla samma bestämmelser som för fodermedel. Sådan bestämmelse har införts

i 3 §.

* §

Bestämmelserna i 4 § motsvarar 2 § i såväl 1950 års kungörelse som kommittéförslaget.

Kommittén

Som motiv till dessa föreskrifter anför kommittén följande.

Föreskrift om anmälningsskyldighet är nödvändig för att kontrollmyndigheten

skall erhålla kännedom om vilka företag som bedriver tillverkning

och införsel av fodermedel och om vilka fodermedel som förs i marknaden.

Utan sådan kännedom saknas underlag för kontrollverksamheten. Kommittén

har räknat med att anmälningsskyldigheten i praktiken kommer att erhålla

ungefärligen samma omfattning som den enligt jordbruksnämndens

bestämmelser nu har. Anmälan kommer således främst att omfatta vederbörandes

namn och adress, tillverknings- eller importort, namn eller beteckning

på och avsedd användning av de produkter, som skall saluföras,

samt vissa uppgifter om varornas sammansättning. Anmälarens intresse av

att ev. tillverkningshemligheter bevaras får bli tillgodosett genom bestämmelser

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och

genom bestämmelsen om tystnadsplikt i förordningens 9 § (14 § departementsförslaget).

För jordbruksnämndens del gäller enligt 2 § punkt 14 kungörelsen

den 4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens

område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar, i den lydelse angivna punkt erhållit

genom kungörelse den 20 november 1953 (nr 682), att handlingar i sådana

ärenden rörande kvalitetskontroll, med vilka jordbruksnämnden har att taga

befattning, icke utan vederbörande företags samtycke får utlämnas förrän

tjugu år förflutit från handlingens datum, såvida icke jordbruksnämnden

finner det höra ske med hänsyn till det allmännas intresse.

I den mån anmälan om fodermedelstillverkningen redan skett till jordbruksnämnden

jämlikt 2 § 1950 års kungörelse, torde ny anmälan icke behöva

infordras av kontrollmyndigheten.

1 andra stycket har angivits, att vad som i förordningen sägs angående

tillverkare i tillämpliga delar skall gälla även den som inom riket förpackar

fodermedel, avsett att i förpackningen saluhållas till förbrukare. Del

har ansetts angeläget att öppna möjlighet till kontroll även över företagare,

som inom landet uppköper fodermedel i parti för alt i egen förpackning

försälja varan.

Departementschefen

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första stycket har lämnats

utan erinran under remissbehandlingen. Då redan enligt 2 § bestämmelserna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

i förordningen blott avser yrkesmässig tillverkning och handel, har i kommitténs

förslag gjorts den ändringen att ordet »yrkesmässigt» borttagits.

Mot bestämmelsen i andra stycket har Kooperativa förbundet invänt, att

förpackare inte borde omfattas av kontrollen. I anledning härav vill jag

framhålla, att enligt jordbruksnämndens tillämpningsföreskrifter till gällande

kungörelse person eller företag som för avsalu omförpackar fodermedel

är jämställd med importör eller tillverkare i fråga om förpackningens

märkning. Möjlighet bör enligt min mening fortfarande finnas att utfärda

liknande bestämmelser.

5 §

5 § motsvarar 5 § i 1950 års kungörelse och 3 § första stycket i kommitténs

förslag till förordning.

Kommittén föreslog, att i förordningen skulle lämnas fullmakt för Kungl.

Maj :t att meddela föreskrifter rörande märkning samt att denna fullmakt

skulle utnyttjas så att kontrollmyndigheten fick generellt bemyndigande att

utfärda sådana bestämmelser. Såsom framgår av vad tidigare anförts har

från flera håll riktats kritik mot en sådan ordning. Min ståndpunkt till frågan

har jag redovisat i den allmänna motiveringen. I enlighet med vad jag

därvid anfört har 5 § formulerats så att det ankommer på Kungl. Maj :t eller,

efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten att meddela

föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter angående varan.

Kommittén har föreslagit ett generellt stadgande i förordningen om att

märkningsuppgifterna skall lämnas på förpackningen. I kommitténs kungörelseförslag

har emellertid införts bestämmelse om uppgiftsskyldighet i

vissa fall även då vara säljes i lös vikt. Då sådan uppgiftsskyldighet även enligt

min mening bör kunna stadgas samt möjlighet bör finnas att även i annat

fall medge avvikelse från huvudregeln, har i 5 § av departementsförslaget införts

en bestämmelse om att föreskrift även må avse att uppgiften skall

lämnas på annat sätt än på förpackningen.

Frågan i vilken utsträckning uppgiftsskyldighet för närvarande bör åläggas

tillverkare och importör har ingående behandlats av kommittén och remissinstanserna

samt på sammanträdet den 30 november 1960. Denna fråga,

som avser tillämpningsföreskrifter, torde, sedan riksdagen tagit ställning

till förslaget till förordning, få upptagas av Kungl. Maj :t. Bedömandet bör

därvid ha som utgångspunkt, att sådana uppgifter bör lämnas att därav

framgår vem som är tillverkare eller importör samt varans kvalitet och

lämplighet för avsett eller avsedda djurslag. Vid uppgiftsskyldighetens bestämmande

bör vidare beaktas de svårigheter, som kan föreligga att lämna

uppgifterna, samt möjligheten av att genom analyser eller på annat sätt kon1

rollera dessa.

0“ §

6 § motsvarar 3 § andra stycket i 1950 års kungörelse samt 3 § tredje

stycket i kommitténs förslag till förordning. Motiven till denna paragraf,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

71

som upptager bestämmelser om vissa avvikelser från grundsatsen, att kvalitetskrav

inte skall uppställas, torde här böra redovisas något utförligare

än som skett i den allmänna motiveringen.

Kommittén

Kommittén har, utan erinran från ämbetsverkens sida, som motiv för sitt

förslag anfört följande.

I tredje stycket av 3 § har inskrivits en befogenhet motsvarande den som

nu gäller för jordbruksnämnden enligt 3 § andra stycket 1950 års kungörelse

att meddela föreskrift om minimihalt av vitaminer och maximihalt av fria

fettsyror i tran och tranemulsion. Kommittén har övervägt att föreslå vissa

mera vittgående befogenheter i fråga om halten av vitaminer och mineralämnen

i vitamin- och mineralfodermedel. Åberopandet av vitamin- och

mineralämnesförekomst i fodermedel innebär ett stort reklam- och försäljningsvärde.

Med hänsyn härtill har kommittén övervägt att föreslå

eu föreskrift av innebörd att halten av dessa specialämnen icke får åberopas

med mindre den uppgår till viss myckenhet. Bestämda nackdelar

är emellertid förbundna med sådana föreskrifter. Minimigränsen, vilken

med nödvändighet måste sättas tämligen lågt, blir lätt betraktad som

en standard, vilken är officiellt godtagen och vilken det icke finnes någon

anledning att överskrida. Man riskerar härigenom, att konkurrensen minskas

och att hela nivån sänkes i detta avseende. Kommittén har därför undvikit

en generell bestämmelse av angiven innebörd och i stället räknat med

att uppgiftsskyldigheten i kombination med den information, som lämnas

bland annat i jordbrukarpressen, skall medföra att fodermedel innehållande

alltför låg halt av ifrågavarande specialämnen icke skall kunna hävda

sig på marknaden.

I enlighet med detta ståndpunktstagande har kommittén än mindre ansett

sig böra föreslå en allmän rätt för kontrollmyndigheten att föreskriva viss

minimihalt av vitaminer och mineralämnen i vitamin- och mineralfodermedel.

Då kommittén beträffande från och tranemulsion avvikit från denna

linje och bibehållit nu gällande bestämmelser, beror detta på följande omständigheter.

Bestämmelserna i 1950 års kungörelse ersätter på denna punkt

vissa bestämmelser i förordningen den 29 juni 1917 om förbud mot vilseledande

varubeteckningar och kungörelsen den 18 oktober 1946 (nr 655)

med vissa bestämmelser angående fodertran. 1917 års förordning stadgade,

att benämningen fodertran icke fick användas för vara, vars sammansättning

avvek från den normala sammansättningen hos dylik tran. Genom 1946

års kungörelse bestämdes den sammansättning, som skulle anses vara normal

för fodertran. Bland annat angavs där minimihalten av A- och D-vitamin

och maximilialten av fria fettsyror. De bestämmelser angående minimihalter

av vitaminer i fodertran och tranemulsion, som nu gäller, överensstämmer

ganska nära med de fordringar som enligt farmakopéns föreskrifter

gäller för medicintran. Intill nyligen har än strängare bestämmelser gällt

beträffande fodertranens och tranemulsionens A-vitaminhalt. Det har således

visat sig möjligt att föreskriva en tämligen hög minimistandard på detta

område. Den grad av standardisering på marknaden, som erhållits genom

dessa tämligen stränga minimiföreskrifter, torde ha varit till förbrukarnas

fromma, enär man utan några föreskrifter på området troligen skulle ha haft

ett flertal slag av fodertran med olika vitaminhalter. Det ligger i sakens natur,

att eu sådan differentiering skulle ha försvårat för djuruppfödarna att

ge den mest ekonomiska användningen åt foderiranen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

Remissinstanserna

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, Sveriges lantbruksförbund och

statens institut för folkhälsan har föreslagit, att kontrollmyndigheten skali

erhålla rätt föreskriva, att foderblandning, som uppgives vara vitaminerad,

skall innehålla viss minimihalt av vitaminer. Som motiv härför har angivits,

att det eljest skulle kunna uppstå kontrollsvårigheter. Även Sveriges kemiska

industrikontor har — utan att dock framställa något bestämt yrkande

— uttalat sig för sådana minimibestämmelser.

Sveriges lantbruksförbund anför närmare härom.

Det har tidigare förekommit, att så små vitaminmängder tillsatts foderblandningar

— varefter reklam gjorts för att vitaminet funnits i fodret —

att vitaminet ej med nöjaktig säkerhet kunnat bestämmas å laboratorier.

I likhet med den danska lagstiftningen på detta område synes den bestämmelsen

kunna införas att kontrollmyndigheten får fullmakt föreskriva att

halt av visst vitamin i fodermedel ej får åberopas i reklam eller anges på

förpackning såvida den är så låg att den icke med nöjaktig säkerhet kan

bestämmas av vederbörande undersökningslaboratorier. Kontrollmyndigheten

borde i så fall efter samråd med statens institut för folkhälsan få ange

de minimimängder av skilda vitaminslag som från denna bedömningsgrund

får anges. Samtidigt skulle upplysas om att dessa gränsvärden endast vore

angivna med avseende på analysförfarandet och att de inte hade något samband

med önskvärda minimigränser sett ur utfodringssynpunkt.

Statens institut för folkhälsan anlägger i stort sett samma synpunkter på

frågan som lantbruksförbundet och anför följande.

Styrelsen vill framhålla, att det i samband med vitaminkontrollen har

framkommit, att fodermedelstillverkare deklarerat så lågt vitamininnehåll»

att detta ej har kunnat bestämmas med nöjaktig säkerhet. Styrelsen finner

det därför angeläget, att kontrollmyndigheten erhåller befogenhet att, då

så. ur analysteknisk synpunkt befinnes påkallat, utfärda bestämmelse om

minimihalt av vitaminer i fodermedel. Att konkurrensen på fodermedelsområdet

skulle minska, om en sådan bestämmelse infördes, anser styrelsen

knappast troligt; en produkt, för vilken tillverkaren deklarerar endast de

tillåtna minimihalterna av vitaminer, torde icke komma att stå sig i konkurrensen

med mera högvärdiga produkter.

Utländsk rätt

I Nederländerna gäller stränga föreskrifter rörande tillsats av vitaminer,

hormonpreparat, antibiotika in. in. Tillstånd kräves. Som villkor uppställes

regelmässigt att foderblandning, som uppgives vara försatt med vitaminer,

skall innehålla en viss föreskriven procentsats av dessa. De norska kvalitetsbestämmelserna

är mycket utförliga och för flertalet ämnen anges en

maximi- och en minimigräns. Mineralfoderblandningar är standardiserade

och det anges exakt vilka ämnen som skall ingå samt procentsatsen av dessa.

För vissa blandningar är föreskrivet, att vitaminer skall ingå. I Schweiz

far vissa i en handbok förtecknade fodermedel fritt försäljas medan för övriga

kräves tillstånd. Om vitaminer deklareras, skall vissa i handboken

meddelade föreskrifter om halt m. m. iakttagas. I Förbundsrepubliken Tysk
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr l''iO år 1961

land kräves tillstånd för att tillsätta vitaminer. Undantag göres dock för

vissa standardiserade mineralfoderblandningar. I Belgien kräves alltid tillstånd

för tillsättning av vitaminer och i Danmark får fodermedel betecknas

som vitaminhaltigt endast om det kan kontrolleras, att vitamininnehållet är

homogent i större partier. Med stöd av denna lagbestämmelse har i tillämpningsföreskrifter

stadgats, att vitaminreklam inte få göras om halten är så

låg att den inte kan kontrolleras. Meddelande lämnas om det minsta vitamininnehåll

som i anledning härav får uppgivas. Detta är t. ex. i fråga om

A-vitamin tio internationella enheter per gram (i undantagsfall dock ned

till två) och beträffande D3 en sådan enhet. Enligt de finska bestämmelserna

får vitaminerade fodermedel inte säljas utan alt deras användbarhet

ådagalagts genom tillförlitliga undersökningar. I USA kräves tillstånd för

att tillsätta specialämnen och uttrycklig bestämmelse finnes om att ämnena

skall tillsättas i sådan kvantitet att de kan påvisas vid analys. Beträffande

ett otal ämnen anges minimi- och maximigränser vid tillsättning till fodermedel.

Departementschefen

Mot de sedan år 1946 gällande kvalitetsbestämmelserna för fodertran och

tranemulsion har ingen erinran gjorts från remissinstansernas sida. Dessa

bör även enligt min mening bibehållas och har utan saklig ändring överförts

till departementsförslaget. Såsom jag angivit i den allmänna motiveringen bör

emellertid i princip inte uppställas kvalitetskrav. Emellertid synes avsteg

från denna princip kunna göras, om det ur kontrollsynpunkt är starkt motiverat.

Några remissinstanser, bland dessa statens institut för folkhälsan,

har framhållit, att en foderblandning inte bör få uppgivas innehålla vitaminer

om halten av dessa är så låg att den inte kan kontrolleras genom

analys.

Kommitténs farhågor för att en minimibestämmelse med här avsett syfte

skulle kunna leda till en allmän sänkning av de vitaminerade foderblandningarnas

kvalitet anser jag i likhet med statens institut för folkhälsan

knappast befogade. Vid det tidigare omnämnda sammanträdet på jordbruksdepartementet

den 30 november 1960 diskuterades denna fråga. Från nyssnämnda

instituts sida framhölls då, att kontrollsvårigheter förelåg beträffande

A- och D-vitaminer. Med nuvarande analysmetoder fanns inte möjlighet

att analysera lägre halt, i internationella enheter per gram räknat, än

fem i fråga om A- och två i fråga om D-vitamin. Vidare upplystes från jordbruksnämndens

sida, att lägre vitaminlialt än dessa ibland deklarerades för

foderblandningar, som uppgavs vara vitaminerade. Med hänsyn till vad sålunda

upplysts anser jag, alt — liksom skett i bland annat Danmark och USA

— möjlighet bör föreligga att föreskriva viss minimihalt av vitaminer i

foderblandningar som uppgives innehålla sådana. Jag vill emellertid med

skärpa understryka, att, såsom i författningstexten angivits, det i förevarande

paragraf föreslagna bemyndigandet endast får utnyttjas i den mån

det motiveras av möjligheten att kontrollera vitaminhalten.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kiuigl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

3 § första stycket 1950 års kungörelse innehåller, som tidigare omnämnts,

en bestämmelse att jordbruksnämnden, i den mån så finnes påkallat med

hänsyn till tillgången på visst fodermedel, äger meddela föreskrift om högsta

eller lägsta tillåtna halt av detta fodermedel i foderblandning, som saluföres,

så ock föreskriva, att visst fodermedel inte alls må ingå i dylik blandning.

Denna bestämmelse motiveras alltså av att behov kan föreligga att

reglera avsättningen av viss vara och bör såsom kommittén framhållit inte ha

sin plats i en författning rörande fodermedelskontroll. Fullmakten utnyttjas

nu för att säkerställa en viss, ur jordbruksregleringssynpunkt önskvärd

avsättning inom landet av inhemska oljeväxtprodukter. En bestämmelse

motsvarande den, som nu finnes i 3 § första stycket 1950 års kungörelse,

synes vara erforderlig, i varje fall så länge nuvarande prisregleringsbestämmelser

på jordbrukets område gäller. Den bör emellertid införas i annan

författning och frågan härom torde jag få återkomma till i annat sammanhang.

7 §.

7 § saknar motsvarighet i 1950 års kungörelse och kommitténs förslag.

Definition på specialämnen har lämnats i 1 § tredje stycket.

Kommittén

Spörsmålet om speciella bestämmelser rörande kontroll i fråga om tillsats

av antibiotika, hormoner och andra specialämnen utom vitaminer har

inte diskuterats av kommittén, lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden.

Enligt kommitténs förslag gäller alltså även beträffande dessa ämnen att de

får i oreglerad omfattning tillsättas fodermedel blott tillsatsen deklareras.

Remissinstanserna

Av remissinstanserna har statens lantbrukskemiska kontrollanstalt uttalat,

att — i den mån laboratorieresurserna det medgiver —- skärpt kontroll

borde utövas över tillsats av mikronäringsämnen, antibiotika och profylaktika.

Utländsk rätt

Beträffande utländsk rätt må följande nämnas.

I Österrike får till mineralfodermedel för svin, nötkreatur eller fäderfä

som spårelement endast tillsättas sulfater av järn, koppar, mangan eller kobolt.

I Finland gäller en allmän bestämmelse om att fodermedel som uppgives

innehålla specialämnen endast får säljas om dess användbarhet ådagalagts

genom tillförlitliga undersökningar.

I fråga om tillsats av antibiotika ges ofta detaljerade föreskrifter. I Frankrike

skall maximi- och minimihalten angivas på förpackningen. För vissa

fodermedel stadgas vilka gränser tillsatserna får hållas inom (t. ex. 0,5—

20 g penicillin per 100 kg). I författningen anges vidare vilka antibiotika

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W är 1961

75

som får användas. I Nederländerna fordras särskild licens. Som exempel

på föreskrifter må nämnas de som gäller vitaminfoderblandning för fjäderfä.

Antibiotika får tillsättas blott till foderblandning för slaktkycklingar.

Endast penicillin, anreomycin, terramycin och bacitracin får därvid användas.

En föreskriven procentsats av högst 20 g antibiotika per 100 kg av

foderblandningen skall tillsättas. På förpackningen skall angivas, att den

innehåller »foderblandning innehållande antibiotika, avsedd för slaktkycklingar

och icke för annat fjäderfä eller djurslag».

I Norge kan efter särskilt tillstånd i foderblandning få tillsättas, för kalvar

eller svin högst 50 ing/kg samt för fjäderfä eller pälsdjur högst 15 mg/

kg penicillin, terramycin eller aureomycin. Ett flertal detaljerade föreskrifter

har meddelats om märkning och om förbud mot att göra reklam om att

blandningen motverkar sjukdomar. I Danmark äger lantbruksministern utfärda

bestämmelser rörande vilka läkemedel som får tillsättas fodermedel

och hur detta skall ske. Kungörelse härom har utfärdats och innehåller

bl. a. föreskrift om hur mycket antibiotika av skilda slag som får tillsättas

(t. ex. 1 000 internationella enheter penicillin per gram, i visst fall minst 25

högst 100 enheter).

I fråga om hormoner gäller speciella bestämmelser i Norge, Förbundsrepubliken

Tyskland, Nederländerna, Belgien och Finland, och i flera andra

länder faller frågan om tillsats av hormoner in under generella bestämmelser

om specialämnen.

I USA gäller mycket ingående bestämmelser om tillsatsmedel. Tillstånd

erfordras och i ansökan om sådant tillstånd skall bl. a. lämnas uppgifter

om den avsedda effekten hos ämnet, den myckenhet som fordras för alt få

denna effekt, användbar metod för att fastställa den kvantitet som tillsatts

ett fodermedel av ämnet i fråga samt utförlig redogörelse för de undersökningar

som gjorts för att fastställa att ämnet är oskadligt vid ifrågasatt

användning och de metoder som använts för alt konstatera detta. Som allmän

regel gäller att tillsats aldrig får överstiga 1 % av den högsta tillsats av

ämnet, som vid experiment på djur visat sig vara ofarlig. I tillståndsbeviset

angives minimi- och maximigräns, inom vilken tillsatsen måste hålla sig.

{ detta sammanhang må framhållas, alt i USA uppkommit misstanke om

att ett hormonpreparat, »Stilbestrol», om det tillsättes fodermedel eller på

annat sätt tillföres djur, indirekt kan framkalla cancer. Enligt uppgifter

från lantbruksrepresentanten i Washington har i denna fråga bl. a. förekommit

följande.

Tidigare har (redan 1947) tillstånd lämnats att inblanda honnonpreparalct

»Stilbestrol» i foderblandningar för fjäderfä eller att införa detta ämne

direkt i djuret. Avsikten har främst varit att få fram s. k. kapunetter, d. v. s.

r.n typ av kycklingar, där man genom stilbestrol framkallat liknande förändringar

av könskaraktären, som uppnås genom kastrering av tuppar

genom operativt ingrepp (kapuner). 1954 gavs tillstånd att inblanda ämnet

i foder för nötkreatur. 1955 tilläts saluförande av stilbestrolpreparatet för

inplantalion på biffdjur och ett par år senare gavs motsvarande tillstånd i

fråga om får. Det uppges att 1959 SO å 85 procent av biffdjursproduktionen

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

bedrevs på grundval av foder tillsatt med stilbestrol. Redan 1947 var det

känt att stilbestrol under vissa omständigheter kunde framkalla cancer hos

försöksdjur. I september 1958 gjordes ett tillägg till Federal Food, Drug och

Cosmetic Act, vari bl. a. sägs:

»No additive shall be deemed to be safe if it is found to induce cancer

when ingested by man or animal» (section 409, c)).

Det uppges att man nu påvisat, att stilbestrol i små mängder kan återfinnas

i levrar, njurar och hudfett från stilbestrolbehandlad kyckling. Inga

nya tillstånd att använda stilbestrol meddelas nu.

Departementschefen

De utländska erfarenheterna synes klart peka på ett behov att kontrollera

användningen av specialämnen för uppfödningsändamål. Vid sammanträdet

den 30 november 1960 diskuterades frågan om kontroll över tillsättningen

av hormoner och antibiotika. Bland annat uppgavs, att vissa länder,

dit Sverige exporterar köttvaror, som villkor för import uppställt att

antibiotika eller hormoner inte använts vid uppfödning av djuret. Vidare

upplystes, att inom veterinär- och medicinalstyrelserna pågick utredning

rörande skärpt kontroll i fråga om användningen av antibiotika och hormoner

för uppfödningsändamål. Såsom anförts i den allmänna motiveringen

har nämnda ämbetsverk nu inkommit med förslag rörande sådan kontroll

beträffande hormoner. Vid sammanträdet rådde enighet om att i förordningen

borde införas bemyndigande att meddela förbud mot att utan

tillstånd sätta specialämnen till fodermedel. Därvid förutsattes, att bemyndigandet

inte skulle avse vitaminer och till en början borde utnyttjas endast

i fråga om antibiotika och hormoner samt att tillstånd borde kunna ges i

generell form till exempel genom tillämpningsföreskrifter av innebörd att

tillsats av ett visst specialämne till vissa fodermedel fick göras under förutsättning

att mängden höll sig inom vissa angivna gränser.

För egen del anser jag, att vad som framkommit under departementsbehandlingen

klart ger vid handen, att kontrollen över tillsats av specialämnen

till fodermedel bör skärpas så att tillstånd av kontrollmyndigheten

kan krävas. Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör emellertid

kontroll kunna ske även av sådana preparat innehållande specialämnen

som är avsedda att tillföras djur på annat sätt än genom fodermedel. Kontrollbestämmelserna

bör utformas så att de avser förbud mot att utan tillstånd

saluhålla eller försälja ifrågavarande foderblandningar eller preparat.

Att endast yrkesmässig handel kan drabbas av förbudet framgår av 2 §■.

Frågan om i vilken utsträckning och i vilken form bemyndigandet bör utnyttjas

torde få bli beroende av de fortsatta utredningar som pågår bland annat

rörande kontroll över tillsats av antibiotika till fodermedel. 8

8 §

8 § överensstämmer med 3 § andra stycket i kommitténs förslag med den

jämkningen att departementsförslaget avser inte blott vitaminer och antibiotika

utan även annat specialämne.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

77

Kommittén

Som motiv för sitt förslag anför kommittén följande.

I andra stycket stadgas rätt för kontrollmyndigheten att förbjuda försäljning

av vitamin- och antibiotikafodermedel i lös vikt. Dessa fodermedel är

i allmänhet tämligen dyra och förekommer i marknaden till ett betydande

antal av inbördes växlande värde. Härtill kommer att vissa lättförstörbara

vitaminer kan bevaras bättre i sluten förpackning. Systemet med försäljning

av här avsedda fodermedel i slutna förpackningar är för övrigt redan

i praktiken så gott som helt genomfört. I fråga om fodertran och andra flytande

vitaminfodermedel förekommer dock i detaljhandeln ej sällan försäljning

i lös vikt på grund av att dessa fodermedel levereras till handeln i fat,

som för många förbrukare utgör alltför stora inköpsenheter. Bland annat

på grund av vitaminernas relativa känslighet för olika lagringsförhållanden

är det icke lämpligt att förbrukarna bringas att inköpa större kvantitet av

dessa varor än som motsvarar en relativt kort tids förbrukning. Kommittén

har förutsatt, att vederbörlig hänsyn kommer att tagas till dessa omständigheter

i det fall att befogenheten att förbjuda lösviktsförsäljning kommer

att tagas i anspråk.

Med sluten förpackning avser kommittén förpackning, som förslutits på

sådant sätt att den icke kan öppnas utan åverkan på förpackningen eller

förslutningen.

Departementschefen

Mot kommitténs förslag i denna del har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen.

För egen del anser jag stadgandet lämpligt. Då det här

gäller en fullmaktsförordning bör emellertid stadgandet avse även fodermedel

vars bruksvärde huvudsakligen bestämmes av andra specialämnen

än vitaminer eller antibiotika. Även för sådan vara kan behov föreligga att

meddela föreskrift om att försäljning endast skall få ske i sluten förpackning.

Stadgandet skall givetvis kunna tillämpas oberoende av om 7 § satts

i tillämpning eller inte.

9 §

Till 9 § har oförändrat överförts bestämmelsen i 4 § av kommittéförslaget,

vilken saknar motsvarighet i 1950 års kungörelse.

Kommittén

Som motiv för sitt förslag anförde kommittén följande.

Den kontroll, som fodermedlen underkastas enligt den föreslagna förordningen,

kan av en mindre nogräknad företagare utnyttjas merkantilt så att

allmänheten bibringas exempelvis den uppfattningen, att hans vara står

under särskild kontroll, som icke tillämpas för andra varor, och därför är

värdefullare än dessa, eller den uppfattningen, att de offentliga kontrollföreskrifterna

innebär någon garanti från det allmännas sida. För att sådant

missbruk skall kunna förhindras, bör enligt kommitténs mening förbud

gälla mot omnämnande i reklamsammanhang av att varan står under

den kontroll, som avses med förordningen. 4 § har på livsmedelsområdet sin

motsvarighet i 33 § livsmedelsstadgan.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Remissinstanserna

Från remissinstansernas sida liar erinran mot förslaget i denna del framförts

endast av handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som

uttalat att bestämmelsen torde vara överflödig. Enligt handelskammarens

mening, syntes det svikliga förfarande, som bestämmelsen avsåg att stävja,

omfattas av strafflagens bedrägeribestämmelser och lagen om illojal konkurrens.

Departementschefen

Då en uppgift om att fodermedel står under kontroll i här avsedda fall är

sann, är de av nyssnämnda handelskammare angivna straffbestämmelserna

inte tillämpliga. Av skäl som kommittén anfört anser jag därför att en bestämmelse

motsvarande den som gäller för livsmedel bör införas i förordningen.

10 och 11 §§

10 och 11 §§ motsvarar 4 § och 6 § första stycket i 1950 års kungörelse

samt 5 och 6 §§ i kommittéförslaget. Sista punkten ill § är dock ny.

Kommittén

5 § motsvarar ganska nära innehållet i 4 § 1950 års kungörelse. I den nya

paragrafen har dock vidtagits viss ändring i fråga om uppgiftsskyldigheten.

Denna omfattar enligt kungörelsen »tillverkning och import» av fodermedel.

För att det avsedda kontrollsyftet skall säkerställas, erfordras givetvis,

att uppgiftsskyldigheten till sitt omfång sammanfaller med anteckningsskyldigheten

och sålunda gäller ej endast tillverkning och import utan även

lager, inköp och försäljning. Bestämmelsen har för övrigt redan tillämpats

på detta sätt i praktiken. För att tillgodose detta ändamål har i förslaget angivits,

att uppgiftsskyldigheten skall gälla »rörelsen». Skyldigheten att tillhandahålla

förda handelsböcker med därtill hörande handlingar har borttagits,

enär den ansetts vara obehövlig.

6 § motsvarar innehållet i 6 § första stycket 1950 års kungörelse med tilllägg

av att kontrollmyndigheten föreslås få rätt att för tillsyn över efterlevnaden

av bestämmelserna erhålla tillträde till tillverknings- och lagerlokal

för fodermedel. Bestämmelsen har ansetts erforderlig för att möjliggöra

effektiv kontroll och kan i vissa fall möjliggöra ett smidigare förfaringssätt

än om endast möjligheten att begära utredning genom polismyndigheten

står öppen. Motsvarande bestämmelse finnes bl. a. intagen i ett

flertal författningar på jordbrulcsregleringens område.

Remissinstanserna m. m.

Från remissinstansernas sida har mot kommitténs förslag i dessa delar

erinran endast gjorts av handelskammaren i Örebro och Västmanlands län,

som ifrågasatt huruvida utöver deklarationsplikt erfordrades anmälningsplikt,

rapportskyldighet och andra kontrollbestämmelser.

I en den 12 november 1958 dagtecknad promemoria har jordbruksnämndens

byrå för vegetabiliska produkter föreslagit en bestämmelse av inne
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 140 år 1061

79

börd, att tillverkaren eller importören skall vara skyldig ersätta statsverket

kostnaden för prov som tagits hos annan. Till stöd härför anföres följande.

Hittills har provtagningen praktiskt taget alltid företagits hos tillverkareimportör.

Det bör räknas med, att man i fortsättningen kommer, åtminstone

i viss utsträckning, att uttaga prov även hos mellanhänder, d. v. s. andra

handlande än tillverkaren och importören. Detta provtagningssätt har aktualiserats

genom tillkomsten av de nya bestämmelserna i cirkulär nr 35/1958

angående tidsbestämd garanti för vitamininnehåll. Hos tillverkare och importör

är i regel endast tämligen nytillverkade foderblandningar eller vitaminfodermedel

tillgängliga. Om prov å dylika uttages för kontroll av den

tidsbestämda vitamingarantien, måste förpackningarna upplagras någon

tid, i princip fram emot slutet av garantitiden. Kan prov uttagas i handeln

och man därvid kan åtkomma varor, för vilka vitamingaranti lämnas, som

lagrats kortare eller längre tid men inom ramen för garantitiden, undgår

kontrollmyndigheten besväret och kostnaderna för upplagring.

Det har ansetts nödvändigt att för upplagring uttages hela, d. v. s. obrutna

förpackningar, eftersom det icke med säkerhet kan förutsättas att vitaminerna

blir lika hållbara i mindre uttagna delprov. bin hel förpackning

representerar ett rätt betydande värde. För foderblandningar för fjäderfän

och svin är minsta förpackningens storlek i regel 50 kg. Värdet av dylik

förpackning uppgår till omkring 26 å 27 kr. för en vanlig komplett blandning

men kan för vissa varor, såsom koncentrat, bli betydligt högre. Hel

förpackning av verkliga vitaminfodermedel kan i vissa fall representera ett

värde, som är flerdubbelt större.

Därest helförpackningar, representerande betydande värden, uttages hos

andra än tillverkaren eller importören — och så torde i alla händelser i betydande

utsträckning kunna komma att ske — kan således icke tillverkaren/

importören, sådana som bestämmelserna nu är tilltänkta, krävas på betalning

för varan. Ej heller kan den handlande, hos vilken provet tages, krävas

på ersättning, och detta är självfallet också orimligt. Något annat alternativ

kvarstår då icke än att statsverket måste ersätta provet. Det synes

emellertid icke orimligt att statsverket (kontrollmyndigheten) i dylikt fall

skall äga bemyndigande att utkräva ersättning av respektive tillverkare eller

importör. Sista meningen i 6 § i förordningen i det föreliggande förslaget synes

därför böra ändras i sådan riktning, att importören/tillverkaren skall

vara skyldig ersätta de kostnader, som kontrollmyndigheten kan ha haft

för gäldande av provets värde, därest provet uttagits hos annan än tillverkaren

eller importören. Då det gäller uttagandet av små prov för kemisk eller

botanisk analys av endast ett eller ett par kilograms storlek, torde man

kunna räkna med att den, hos vilken provet tages, icke alltid begär ersättning

för detsamma.

Departementschefen

De av kommittén i dessa delar föreslagna bestämmelserna synes lämpligt

avvägda och erforderliga för att kontrollmyndigheten skall kunna fylla sin

uppgift. De har därför med allenast vissa redaktionella jämkningar överförts

till 10 och 11 §§ i departementsförslaget.

Vad jordbruksnämndens vegetabiliebyrå föreslagit rörande kostnaden för

prov, som tagits hos annan än tillverkaren eller importören, synes välmotiverat

och helt i överensstämmelse med den i allmänna motiveringen angivna

principen alt kostnaden för kontrollen skall åvila tillverkare och impor
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

lörer. I förslaget till förordning har därför införts ett stadgande i 11 § om

skyldighet för tillverkare eller importör att gälda statsverkets kostnader för

prov som tagits hos annan.

12 §

Bestämmelserna i 12 § avser kostnaderna för fodermedelskontrollen och

har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

13—18 §§ (Ansvarsbestämmelser m. m.)

I 13—18 §§ behandlas påföljderna vid överträdelse av bestämmelser i förordningen

eller tillämpningsföreskrifter till denna. Stadgandena motsvarar

7—12 §§ i 1950 års kungörelse och 8—14 §§ i kommitténs förslag. I detta

sammanhang torde även få behandlas vissa frågor om analysmetodik och

analysspelrum.

Kommittén

8—13 §§ innehåller straffbestämmelser av den konstruktion, som är vanlig

bl. a. på jordbruksregleringens område. Straffet för förseelser mot förordningens

bestämmelser eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av

3 § skall, i likhet med vad som nu gäller enligt 1950 års kungörelse, vara

dagsböter. Även 1938 års foderlag nöjde sig med bötesstraff. Kommittén har,

med beaktande av det betydelsefulla intresse, som bestämmelserna är avsedda

att skydda, övervägt huruvida för de mera kvalificerade fallen frihetsstraff

skulle behöva stadgas. Med hänsyn bl. a. till att ej heller livsmedelsstadgan

föreskriver strängare straff än bötesstraff och till att bedrägliga

förfaranden blir bedömda enligt strafflagen, har kommittén dock icke ansett

sig böra föreslå att förordningen skall stadga annat än bötesstraff. I de sammanhang,

varom här är fråga, är enligt kommitténs mening den ekonomiska

påföljden och den inverkan som en fällande dom har på vederbörande företagares

anseende tillräckligt verksamt som förebyggande och korrigerande

medel. Med den ekonomiska påföljden avser kommittén icke minst den förverkande-

eller vederlagspåföljd, som enligt 11 § kan inträda.

Vad beträffar den i 10 § intagna bestämmelsen om husbondeansvar har

de i utredningen deltagande sakkunniga ifrån handeln yrkat, att denna

skulle utgå eller ändras så att bevisbördan i fråga om det subjektiva rekvisitet

komme att åvila åklagaren. Till stöd härför har åberopats, att bestämmelser

om husbondeansvar icke ansetts erforderliga i livsmedelsstadgan och

att den strängare formen av husbondeansvar icke lämpligen borde gälla annat

än i fråga om krisförfattningar.

Anledningen till att husbondeansvar icke ansågs erforderligt i livsmedelsstadgan

var, att livsmedel regelmässigt kunde anses saluhållas av rörelsens

innehavare och att denne därför finge anses ansvarig för förseelse, även om

den omedelbare gärningsmannen vore en expedit eller annan anställd. Livsmedelsstadgan

tar emellertid i stor utsträckning sikte på detaljhandeln med

livsmedel, under det att fodermedelsförordningen närmast riktar sig till

tillverkare och importörer. Ansvarsbestämmelser av den föreslagna typen

är ej heller enbart förbehållna krisförfattningarna. Som exempel kan nämnas

att under juni 1956 utfärdades fyra olika jordbruksregleringsförordningar

i anslutning till det av riksdagen antagna nya prisregleringssystemet

s. 81 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

81

(nr 403, 410, 411 och 413), innefattande husbondeansvarsbestämmelser av

här föreslagen konstruktion.

14 § ger möjlighet för kontrollmyndigheten att förelägga vite för den, som

vägrar att lämna tillträde till sina lokaler eller att förete förda anteckningar

för kontroll. Även detta stadgande är avsett att möjliggöra ett mera användbart

och smidigare tillvägagångssätt än en hänvändelse till polismyndighet.

Särskilt yttrande

Experterna Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman anmälde i särskilt yttrande

en mot kommitténs majoritet avvikande mening i vad gäller husbondeansvar,

förverkande och straff för oriktiga uppgifter. De anförde i dessa

delar följande.

Husbondeansvaret. Inför kommittén ha vi starkt opponerat oss emot det

föreslagna stadgandet om s. k. husbondeansvar. Livsmedelsstadgan innehåller

icke någon bestämmelse i ämnet. Trots att förslag därom framlagts med

åberopande av bl. a. krisförfattningarna ansåg sig departementschefen

och riksdagen icke kunna godtaga en regel om husbondeansvar i en för normala

tider avsedd författning som livsmedelsstadgan. Den i förevarande betänkande

anförda motiveringen för att bestämmelserna för fodermedel för

djur skola i förevarande hänseende göras strängare än motsvarande regler

för livsmedlen till människor finna vi ohållbar. Det är icke riktigt att livsmedlen

regelmässigt saluhålles av rörelsens innehavare, vilken i detaljhandeln

själv kan övervaka rörelsen, och att i detta hänseende någon avgörande

skiljaktighet föreligger mellan livsmedelshandeln och fodermedelshandeln.

Vi hänvisa till att en stor del av livsmedelshandeln omhänderhaves av

varuhus och mångfilialaffärer samt livsmedlen liksom fodermedlen i stor

utsträckning saluföres som märkesvaror i slutna förpackningar.

Särskilt finna vi utformningen av regeln alltför rigorös. Företagen i branschen

äro numera ofta av den storleksordningen att det överhuvudtaget icke

är möjligt för företagschefen att personligen övervaka varje detalj i arbetet.

Med hänsyn till de långtgående krav även i rena detaljer, som lagstiftningen

uppställer, skulle det föreslagna husbondeansvaret föra till nr rättssäkerhetssynpunkt

orimliga konsekvenser. Enligt förslaget skall tillverkare eller

försäljare vara ansvarig för förseelser mot förordningen, som begås av hans

anställda, »därest icke omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen

skelt utan hans vetskap och vilja». En liknande formulering av förutsättningarna

för hnsbondeansvarets inträde föreslogs i förarbetena till 1938 års

sjöarbetstidslag. Lagrådet anmärkte emellertid då, att en dylik lagregel näppeligen

kunde anses förenlig med gällande grundsatser i straffrätten. Därjämte

framhöll lagrådet, att ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta

åklagarens bevisskyldighet knappast skulle ha någon uppgift att

fylla med den fria bevisprövning, som tillämpades av domstolarna. Lagrådets

uppfattning vann gehör hos de lagstiftande myndigheterna, och straffbestämmelsen

jämkades till alt avse endast förseelser, som skett med vederbörande

ansvariges vetskap och vilja (prop. 1938: 223 s. 202—205).

Om icke bestämmelsen om husbondeansvar, vilken saknas i åtskilliga liknande

förordningar, kan helt slopas, ha vi menat att ifrågavarande bestämmelse

borde jämkas, så att straffbarhet inträder endast där förseelsen skett

med vederbörande tillverkares eller försäljares vetskap och vilja.

Förverkttndeklaiisulen. I förhållande till allmänna strafflagens förverkandebestämmelser

(SL 2: 10 och 17) framstår förslaget som alltför strängt.

(> Ifihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 110

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

En jämförelse mellan allmänna strafflagen och förslaget ger t. ex. vid handen,

att vägran att lämna myndighet tillträde för provtagning eller undersökning

— vilket straffas enligt allmänna strafflagen — icke kan leda till

förverkandepåföljd enligt samma lag, medan däremot den lindrigare förseelsen

att importören vägrar att lämna myndighet biträde vid provtagning, vilken

förseelse skall straffas enligt fodermedelslagstiftningen, är förbunden

med förverkandepåföljd. Även i fall då tillverkaren till äventyrs försummat

skyldigheten att till kontrollmyndigheten insända uppgift om en vidtagen

ändring i sammansättningen av en foderblandning skulle förverkandepåföljden

kunna inträda. Förverkandepåföljden kan under omständigheter

leda till att en relativt bagatellartad förseelse får orimliga ekonomiska konsekvenser

för vederbörande; företagets fortsatta existens kan rentav äventyras.

I sammanhanget må erinras om att straffrättskommittén uttalat, att en

efterbildning inom speciallagstiftningen av de generella förverkandereglerna

skulle »medföra en enligt kommitténs mening önskvärd uppmjukning

av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka stundom synas gå

längre än billigt är» (SOU 1944: 69 s. 72). Förverkandebestämmelserna borde

enligt vår mening icke ha upptagits i förordningen.

Straffbarhet för oriktiga uppgifter. En lagstiftning på fodermedelsområdet

måste inte blott tillgodose kontrollsyftet utan även ge rimliga garantier

för rättssäkerhet för handelns utövare. Med hänsyn till att de skyldigheter,

särskilt beträffande lämnande av uppgifter om varan, som lagen pålägger

vederbörande, är förknippade med vittgående straffrättsliga sanktioner, är

det av mycket stor betydelse både att straffbestämmelserna äro så skrivna,

att de medge hänsyntagande till förefintliga osäkerhetsmoment och omständigheter

utanför vederbörande handelsutövares kontroll och — vilket inte

är det minst viktiga — att motiven angiver bakgrunden till lagstiftningen,

så att rättstillämpningen därigenom redan från början föres på rätta vägar.

Det är nämligen att uppmärksamma, att man här rör sig på ett område

med många utpräglade osäkerhetsmoment. Sålunda utgör exempelvis foderblandningar

icke en fullständig homogen vara. Redan råvaran brister ofta i

homogenitet. Därtill kommer att den mekaniska tillverkningsproceduren icke

kan ordnas så, att varan får exakt samma sammansättning i alla säckar av

ett och samma parti. Ytterligare svårigheter bereder för oljekraftfodrets del

den omständigheten, att blandningsverken f. n. så gott som undantagslöst

äro konstruerade på sådant sätt att de olika beståndsdelarna tillföras blandningarna

med volymprocentuella myckenheter. Enligt bestämmelserna skola

uppgifter lämnas å de viktprocentuella myckenheterna. Provtagningen innefattar

dessutom såsom sådan vissa osäkerhetsmoment; icke minst den mänskliga

faktorn, provtagarens större eller mindre noggrannhet och omsorg

vid provernas tagande, medför vissa risker för att analysen ger en otillfredsställande

bild av varan. Andra osäkerhetsmoment äro att analysmetodiken

kan inrymma möjligheter till fel ävensom möjligheter av att fel begås vid

analysernas verkställande. Det är gott och väl, att det i 9 § sista stycket införda

rekvisitet för straffbarhet »uppsåtligen eller grov oaktsamhet» medger

att hänsyn kan tagas till dylika omständigheter, men till belysning av stadgandet

borde även angivna förhållanden utförligt klarläggas i motiven.

I detta sammanhang må framhållas, att alltför långt gående krav på handelns

utövare kan komma att få den rent praktiska konsekvensen, att deklarationerna

av varans beståndsdelar komma att hållas i underkant och

angiva för låga värden; härigenom blir å andra sidan deklarationerna av

mindre värde för uppfödarna; beträffande exempelvis vitaminer och antibiotika

kan det leda till överdosering. Utfodringen blir också dyrare för upp
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1961

tödarna. I andra länder har en liknande lagstiftning lett till, att tillverkarna

för att vara på den säkra sidan åsätta deklarationerna mycket låga värden,

vilka sålunda omfattas av garantien, medan i stället under hand som försäljningsargument

hänvisas till analyscertifikat, innehållande de högre värden,

som framkommit vid analysen. En dylik utveckling är icke önskvärd här i

landet. Ur uppfödarsynpunkt torde det, med tanke på foderstaterna och utfodringsekonomien,

i stället böra framstå såsom angeläget, att de uppgifter,

som omfattas av deklarationen, så nära som möjligt anknyter sig till varans

verkliga innehåll.

Analysmetodik. En förutsättning för en utvidgad fodermedelskontroll

måste vara att riktiga och enhetliga riktlinjer givas för analys. Detta gäller bestämningen

av fetthalt, karotin och smältbart renprotein m. m. Om möjligt

bör överensstämmelse föreligga med i utlandet vedertagen metodik på området.

Under alla förhållanden måste angivas efter vilken metod analys utföres,

så att importörerna kunna i sin tur gentemot sina utländska leverantörer

föreskriva vilken metodik, som dessa skola använda vid analyser av

leveranser till Sverige. Inom handeln har i praktiken betydande variationer

på detta område konstaterats. Enligt vår mening borde kommittén i rättssäkerhetens

intresse ha närmare utrett angivna förhållanden.

Ämbetsverken

Ämbetsverken godtog kommitténs förslag i dessa delar och invände gentemot

experternas uttalanden följande.

Däremot kan ämbetsverken icke ansluta sig till det från handelns representanter

framförda förslaget beträffande husbondeansvarets utformning,

innebärande att detta ansvar helt skulle slopas eller att åklagaren skulle

åläggas bevisbördan för att förseelse skett med vederbörande försäljares eller

tillverkares vetskap och vilja. En sådan anordning skulle vara ägnad att

minska garantin för bestämmelsernas efterlevnad och icke vara till den lojala

handelns fördel.

De anmärkningar, som av handelns representanter framförts mot utformningen

av förverkandebestämmelserna, synas bero delvis på en missuppfattning

av författningstexten och delvis på att man bortsett från att förverkandebestämmelsen

icke är absolut utan att det lagts i domstols hand att avgöra,

huruvida och i vilken omfattning förverkande skall utdömas. Några

sådana orimliga verkningar, som av experterna beskrivits, torde därför icke

vara att befara.

Med anledning av vad som av samma experter anförts under rubriken

»analysmetodik» vill ämbetsverken framhålla, att kontrollverksamheten givetvis

såvitt möjligt bör baseras på enhetlig analysmetodik och måste bedrivas

under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum.

Remissinstanserna

Experternas yrkande om borttagande eller ändring av bestämmelsen om

husbondeansvar biträdes av kommerskollegium, samtliga handelskammare,

Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas

förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening och Sveriges

industriförbund. Övriga har lämnat förslaget utan erinran, varvid Riksförbundet

Landsbygdens folk uttalat, att kontrollens effektivitet fordrar, att

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

ansvarsfrågan i detta avseende inte kan ställas i tvivelsmål. De remissinstanser,

som ansett att husbondeansvaret skall borttagas eller ändras så att

bevisbördan ligger på åklagaren, har i allmänhet endast åberopat vad experterna

härom anfört. Därutöver har emellertid vissa synpunkter anförts.

Kommerskollegium har framhållit, att husbondeansvaret i allmänna förfogandelagen

utformats så att åklagaren har bevisbördan. Samtidigt har kollegium

emellertid påpekat, att riksdagen senare vid antagande av ny förordning

om kontroll å ädelmetallarbeten (SFS 1956: 328) godkänt ett stadgande

där bevisbördan var omvänd (jfr proposition 1956: 7, andra lagutskottets

utlåtande nr 21, riksdagsskrivelse nr 173). Kollegium har under hänvisning

till att bestämmelse om husbondeansvar saknas i livsmedelsstadgan uttalat,

att stadgandet inte borde införas i förordningen, samt att sådant stadgande

i varje fall borde få samma lydelse som i förfogandelagen.

Kooperativa förbundet anför i denna del följande.

Styrelsen vill beträffande straff- och ansvarsbestämmelserna i 8—13 §§

— alldeles frånsett lämpligheten att under moderna förhållanden använda

termerna »husbonde» i stället för »företagare» eller »arbetsgivare» samt

»husfolk» istället för »i hans tjänst anställda» — starkt ifrågasätta, huruvida

företagarens ansvar för sina anställda i detta fall bör sträckas så långt

som i 10 §. I varje fall bör enligt styrelsens mening bevisbördan för att förseelsen

skett med företagarens vetskap och vilja läggas på åklagaren istället

för att — så som synes framgå av paragrafens ordalvdelse — det nu blir

företagaren, som det åligger bevisa, att så icke varit fallet. En sådan bevisning,

närmast att jämföra med alibibevisning i brottmål, är i de flesta fall

svår att tillfyllestgörande åvägabringa. Ett sådant s. k. husbondeansvar har

inte ansetts nödvändigt att införa i t. ex. livsmedelsstadgan. Styrelsen önskar

ansluta sig till det från fodermedelshandelns sida under utredningens gång

anförda önskemålet, att denna paragraf skall utgå. Att så förändra den, att

den uttryckligt stadgar, att bevisbördan skall åligga åklagaren, synes styrelsen

oformligt, då vid straffbelagda förseelser det i princip alltid är åklagarens

skyldighet att förete bevis, som kan godtagas av rätten.

Sveriges industriförbund uttalar, att det av kommittén föreslagna stadgandet

är svårtolkat och torde få begränsad praklisk betydelse. Förbundet

anför härom följande.

Vad angår de föreslagna ansvarsbestämmelserna i 8 och 10 §§ vill förbundet

till en början framhålla, att det ej torde vara erforderligt att i en

lagstiftning av detta slag stipulera husbondeansvar för att garantera bestämmelsernas

efterlevnad. Tolkningen av det föreslagna stadgandet härom

— 10 § — är dessutom oklar och någon egentlig vägledning lämnas ej heller

i kommentaren. För att husbondeansvaret skall utlösas torde förutsättas att

en lagöverträdelse kan tillskrivas viss underordnad person (se exempelvis

Thornstedt: Om företagaransvar, Stockholm 1948 s. 101). Det skulle emellertid

sannolikt ofta visa sig föreligga betydande svårigheter i praktiken att avgöra

vem av flera anställda som begått en förseelse. Om exempelvis en deklaration

är oriktig kan detta bero på många olika faktorer, såsom bristfällig

kontroll av råvaran, fel vid tillverkningen, felskrivning på deklarationen

m. m. Svårigheterna sammanhänger också med att regelmässigt ett flertal

anställda tager befattning med varan. 10 § torde härigenom få en begränsad

praktisk betydelse, vilket utgör ytterligare ett skäl att slopa den.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^0 år 1961

85

Så mycket större anledning härtill finnes som möjlighet föreligger redan

enligt 8 § att i vissa fall ådöma företagsledaren ansvar även om det är

fråga om underordnades åtgärder, nämligen enligt reglerna om s. k. medelbart

gärningsmannaskap.

Om emellertid bestämmelser om husbondeansvar trots det anförda anses

böra medtagas, bör under alla förhållanden bevisbördan ändras därhän att

åklagaren och ej den tilltalade blir bevisskyldig.

Även de föreslagna förverkandebestämmelserna har kritiserats

av ett flertal remissinstanser. Experternas uppfattning i denna del biträdes

av kommerskollegium, samtliga handelskammare, Svenska foderämnes-

och spannmålsimportörernas förening och Sveriges fiskmjölsfabrikanters

förening. Sveriges industriförbund anser, att förverkandebestämmelserna

bör inskränkas till att gälla endast de fall som avses i 3 och 4 §§ av

kommitténs förslag till förordning och anför härom följande.

Ändamålet med förverkandebestämmelser torde normalt vara att förhindra

att i samband med brott använda eller framställda varor ånyo användes

i brottsliga sammanhang. Syftet kan emellertid också vara att förhindra att

någon vinst göres på grund av brottslig verksamhet. — Förverkandepåföljd

torde däremot ej böra tillgripas eller utnyttjas som ett straff eller påspädning

av ett straff i allmän- eller individualpreventivt syfte. Mot bakgrunden

härav anser industriförbundet att de föreslagna förverkandebestämmelserna

fått en alltför vid omfattning och i själva verket skulle komma att utgöra

en extra straffpåföljd. Någon anledning att förverkandepåföljd skulle kunna

inträda om en tillverkare exempelvis icke företett anteckningar om lager

och om tillverkning av fodermedel finnes icke. Det torde för övrigt i dylikt

fall vara omöjligt att säga vad som skall förverkas; om det är hela det inneliggande

lagret eller viss del därav. Industriförbundet vill därför yrka på att

förverkandebestämmelserna inskränkes till att avse de i 3 och 4 §§ av förordningen

omnämnda fallen.

Krav på analysspelrum och enhetlig analysmetodik har

rests från kommerskollegium, flera handelskammare, Svenska foderämnesoch

spannmålsimportörernas förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening

och Föreningen Svensk trankontroll.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Analysmetodiken är oenhetlig och prov kunna ej så tagas eller analyser

utföras under sådana förhållanden att felkällor undvikas; hänsyn måste

alltid tagas till att större eller mindre avvikelser från de verkliga värdena

kunna uppkomma. På grund härav bör lämpligen — såsom ett par handelskammare

hemställt — i lagstiftningen inflyta en bestämmelse, som klargör

att s. k. analysspelrum är tillåtet. Härutinnan kan stadgandet i 9 § 1 mom.

andra stycket 1938 års fodermedelslag tjäna som förebild.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening behandlar utförligt

denna fråga och yttrar följande.

Vi vilja för vår del understryka vad handelns representanter i deras yttrande

anfört om nödvändigheten av att lagbestämmelserna i olika hänseenden

tager hänsyn till branschens alldeles speciella förhållanden. Vi instämma

jämväl i kravet på analysspelrum och enhetlig analysmetodik. Det första villkoret

för att en statlig kvalitetskontroll skall fungera något så när frik
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr HO år 1961

tionsfritt är, att lagstiftaren tager tillbörliga hänsyn till branschens egenart

och till de saluförda varornas sammansättning och egenskaper. Särskilt

gäller detta förvisso vitaminfodermedlen och de vitaminerade blandningarna,

som tillhöra ett relativt nytt område, men det gäller ävenledes sådana

traditionella fodermedel som oljekraftfoderblandningarna. Handelns representanter

ha pekat på de osäkerhetsmoment, som ligga i råvarornas bristande

homogenitet, i masstillverkningen och i tillverkningsteknikens mindre

precisionsbetonade karaktär. Dessa omständigheter gör att det aldrig är möjligt

för en tillverkare att med hundraprocentig säkerhet garantera att varje

säck innehåller en vara, som exakt har den sammansättning, som deklarationen

visar. T. o. m. kan sammansättningen något skifta i olika delar av

samma säck.

För belysande av hur man inom den internationella handeln ser på

hithörande problem må hänvisas till London Cattle Food Trade Associations

kontrakt nr 15 för importerade foderämnen på cifvillkor, vilket är det ledande

standardkontraktet i branschen. Ifrågavarande kontrakt, som innefattar

garantier för lägsta protein- och fetthalt, föreskriver i fråga om provtagning

och analys att av varje märke skola tagas tre prover för analysering,

det ena genom sammanslutningens egen kemist och det andra genom en

namngiven utomstående analysanstalt. Genomsnittet av dessa båda prover

gäller som grundval, dock att om skillnaden överstiger 1/2 % skall prov nr 3

insändas till en tredje analysanstalt. Medeltalet av de två närmast liggande

analyserna gäller sedan som slutgiltigt för båda parter. Det är alltså att observera,

att kontraktet stadgar ej mindre än tre prover och låter ett medeltal

av två närmast liggande analysresultaten bli avgörande. Till jämförelse

kan nämnas att statens jordbruksnämnds cirkulär nr 50/1955 föreskriver

att endast ett prov skall tagas. De internationella föreskrifterna äro baserade

på mångårig erfarenhet av internationella affärer och syftar till att skapa

rättvisa mellan såväl köpare som säljare. De vittna också om de svårigheter,

som möter vid provtagning och analys.

Saken är än mera komplicerad, när man kommer till vitaminområdet.

Särskilt är detta fallet med de vitaminerade foderblandningarna. Här har

såväl kommittén som ämbetsverken tagit med alltför lätt hand på de praktiska

problemen. Den omständigheten, att statens jordbruksnämnd ur betänkandet

brutit ut frågan om ändringar i kvalitetskontrollen för de vitaminerade

foderblandningarna och utan hänsyn till framförda erinringar redan

fr. o. m. den 1 september 1958 infört skyldighet för tillverkarna att

lämna garanti för uppgiven vitaminhalt under viss tid från tillverkningsdagen,

har icke kunnat undgå att ge anledning till viss betänksamhet bland

handelns utövare. Bland dessa ställer man sig frågan vilka möjligheter tillverkaren

har att garantera vitaminhalt i foderblandningar under den uppgivna

tiden med något så när säkerhet. Frågeställningen måste ses mot bakgrunden

därav, att problemet om vitaminernas hållbarhet i foderblandningar

under olika förutsättningar ännu knappast är slutgiltigt vetenskapligt klarlagt.

Olika faktorer påverka vitaminernas hållbarhet. Särskilt vitamin A är

känslig. Man vet att vitaminhalten för s. k. stabila vitaminer relativt snabbt

kan försvagas genom olämplig lagring. Vitaminhalten lär emellertid, enligt

vad som göres gällande, jämväl kunna äventyras genom själva blandningsproceduren

t. ex. genom att blandningsmaskinen arbetar för snabbt eller

undergår snabb försvagning för det fall att vissa ämnen t. ex. kobolt och

koppar ingå i blandningarna. Allt detta borde lämpligen ingående ha klarlagts

i förtroendefull samverkan mellan kontrollmyndigheten och tillverkarna,

innan de nya bestämmelserna utfärdades.

Samtliga nu påpekade ovisshetsmoment borde emellertid i fråga om såväl

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1961

oljekraftfodret som de vitaminerade foderblandningarna under alla förhållanden

ha utförligt behandlats i motiven. Vi hemställa, att kommitténs uraktlålenhet

i dessa delar rättas till i riksdagspropositionen.

Därjämte anhålla vi att i förordningen införes en uttrycklig föreskrift

om analysspelrum i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 9 § 1

mom. andra stycket i 1938 års fodermedelslag. I motsats till kommittén,

inom vilken önskemålet därom icke vann förståelse, har ämbetsverken dess

bättre i sak ställt sig positiva. Ämbetsverkens uttalande, att kontrollmyndigheten

måste bedrivas under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum

är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillräckligt betryggande.

Det måste komma till uttryck i lagen. En bestämmelse i ämnet skulle i huvudsak

icke innebära annat än en legal sanktion av den praxis, som utvecklat

sig. Enligt vad vi under hand inhämtat tillämpar för att taga ett

exempel statens institut för folkhälsan för vitaminer av försiktighetsskäl ett

analysspelrum å ej mindre än 20 % vid kemiska och mikrobiologiska bestämningar

och 40 % vid biologiska bestämningar. —- Vi finna det också

nödvändigt att åtgärder från myndigheternas sida vidtages för åstadkommande

av en enhetlig analysmetodik; metodiken bör icke endast vara en och

densamma för olika svenska analysanstalter utan helst även överensstämma

med den i utlandet tillämpade. Det senare är icke minst viktigt, eftersom

de svenska importörerna i väsentliga stycken äro hänvisade till utländsk

analys. I detta sammanhang kunna vi för övrigt icke underlåta att

fästa uppmärksamheten därå, att statens institut för folkhälsan uppenbarligen

icke har tillräckliga resurser för tillgodoseende av branschens behov

av vitaminanalyser av vitaminerade foderblandningar.

Flera remissinstanser har berört frågan om garanti för att åtal

sker endast vid klara överträdelser av bestämmelserna. Härvid

har påpekats vikten av att hänsyn tages till felkällor vid provtagning och

analys samt till ursäktliga förbiseenden. Yrkanden har därför framställts

om att analysmetoder och analysspelrum bör fastställas, att åtal inte skali få

ske utan medgivande av kontrollmyndigheten samt att, då vitaminerad foderblandning

inte bär garanterad vitaminhalt, åtal skall få ske endast om

tillverkaren beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte skett.

Frågan om begränsning i åtalsrätten beröres av kommerskollegium,

Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

Gotlands handelskammare, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas

förening samt Sveriges industriförbund.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Kollegium ifrågasätter, om icke den blivande lagstiftningen kan avfattas

så att åtal ej får väckas mot den tillverkare eller importör, vilkens vara befunnits

i otillåten mån avvika från vad i föreskriven deklaration uppgivits

angående varans sammansättning, med mindre tillfälle beretts honom att

vidtaga rättelse och avvikelse därefter alltjämt föreligger. En bestämmelse

med denna innebörd återfinnes i 1941 års vitaminiseringsförordning.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörcrnas förening understryker,

att vid prövning av frågan om åtal stor vikt måste läggas till de speciella

förhållandena inom branschen och anför följande.

Vi ifrågasätta, huruvida icke kontrollmyndighetens befogenhet att till åtal

anmäla begångna förseelser borde på något sätt komma till uttryck i och

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

regleras i lagtexten. I anslutning därtill borde jämväl övervägas att i fråga

om vitaminerade foderblandningar införa en föreskrift av samma innebörd

som den, som återfinnes i 1941 års förordning om vitaminerade livsmedel.

Att handelns representanter i kommittén och även vi så utförligt uppehålla

oss vid frågan om ansvarsbestämmelserna beror självfallet icke därpå

— det vill vi särskilt understryka — att vi vill slå vakt om den, som uppsåtligen

eller av mer eller mindre grov vårdslöshet syndar mot de allmänna

bestämmelserna eller emot med stöd av dessa utfärdade föreskrifter.

Nej, vad vi så starkt reagerat mot är i stället att lagstiftningen i vissa väsentliga

punkter givits sådan karaktär, att åtalet ständigt hänger som ett

damoklessvärd över varje enskild företagares eller centralföreningsdirektörs

huvud. Han må vara hur laglydig, hur ansvarsmedveten, hur noggrann i sin

tillsyn som helst, likafullt kan han till följd av andras förvållanden eller

andra olyckliga omständigheter riskera att bli föremål för åtal och dömas

till dryga dagsböter t. o. m. för rena bagatellförseelser.---Det är möj
ligt

att våra nu uttryckta farhågor äro överdrivna; det är möjligt, att det

subjektiva rekvisitet i 8 § utgör en garanti mot att åtal äger rum i oträngt

mål, men det må dock icke förtänkas oss, om vi önskat vid detta tillfälle ge

uttryck för de farhågor, som varje företagsledare, som har att efterleva

mångfalden av detaljföreskrifter, hyser och känner. Det är de blivande detaljföreskrifterna,

som skola utfärdas av kontrollmyndigheten med stöd av

fullmakterna i tillämpningsföreskriften, vilka troligtvis komma att utgöra

de värsta stötestenarna och erbjuda det allvarligaste hotet mot rättssäkerheten.

Sveriges industriförbund hänvisar i sitt yttrande till ett utlåtande från

Sveriges kemiska industrikontor, vari bl. a. uttalas att de stora tillverkarna

i verkligheten drabbas av mycket strängare straff än dagsböter, därest upprepade

förseelser beträffande vitaminhalten skulle konstateras. Därefter anföres

följande.

Det råder en så hård konkurrens mellan tillverkarna, att sådana förseelser,

när de av kontrollorganet på något sätt skulle bekantgöras, säkerligen

skulle komma till många av företagets kunders kännedom och leda till en

betydande minskning av företagets hela omsättning av vitaminerade fodermedel.

Med hänsyn till att ett sådant straff blir utomordentligt kännbart

måste givetvis konstaterade fall rörande vitaminhalten i fodermedel påtalas

med en viss försiktighet och smidighet. Vederbörande tillverkare bör få möjlighet

att vidtaga rättelse såsom fallet är i fråga om vitaminerade livsmedel.

Ett lämpligt tillvägagångssätt synes vara att så snart ett fel konstaterats ytterligare

prov av tillverkarens preparat omedelbart undersökes; gäller det

en stor tillverkare med många olika preparat böra ett flertal sådana kontrollanalyser

verkställas. Folkhälsoinstitutets vitaminavdelning måste ha

utrymme härför.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har biträtt ett

av några handelskammare framfört förslag, att på lindrigare förseelser

borde tölja böter direkt i penningar i stället för dagsböter.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare

har i gemensamt yttrande, i vilket Gotlands handelskammare instämt, härom

anfört följande.

Med tanke på att flertalet funktioner inom produktion och handel utföres

av underordnad personal, vilken icke kan i detalj kontrolleras av företagens

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1901

89

ledning, som emellertid är underkastad ansvarspåföjd för eventuella försummelser

av personalen, finna handelskamrarna ansvarsbestämmelserna i vissa

fall orimligt stränga. Det får icke vara så att relativt ursäktliga mindre försummelser

från underordnad personals sida skola kunna resultera i att företagets

ledning efter åtal blir föremål för kraftiga ekonomiska straffsanktioner,

som icke stå i rimlig proportion till förseelsens art. I fråga om ansvarsbestämmelserna

ifrågasätta handelskamrarna därför, huruvida icke vissa

förseelser böra kunna sonas endast med böter direkt i penningar. Härför

talar bl. a. den omständigheten, att en genomgång av de förseelser, som enligt

8 § bestraffas med dagsböter, visar att flera äro att hänföra till kategorien

lindriga ordningsförseelser, t. ex. försummelse att till kontrollmyndigheten

insända uppgift om ändrad sammansättning av foderblandning.

Utländsk rätt

Straffet för överträdelse av fodermedelsbestämmelserna är i Danmark

böter, lägst 20 kr., eller vid återfall lägst 40 kr. Intill ett belopp av 2 000 kr.

kan böterna ådömas av lantbruksministern, varvid den bötfällde dock har

rätt att draga saken inför domstol. Ansvarig för överträdelse är företagets

ägare eller brukare. För bolag ansvarar ordföranden i dess styrelse. I Finland

är straffet dagsböter, lägst tio, eller, då omständigheterna är synnerligen

försvårande, fängelse högst ett år. Om ägare eller föreståndare för

företag ådömts straff för upprepat eller under synnerligen försvårande

omständigheter begånget överträdande av lagen, är lantbruksministeriet

berättigat att tills vidare eller för viss tid förbjuda företaget att tillverka,

importera eller handla med fodermedel. I Norge är påföljden böter eller

fängelse högst tre månader eller båda dessa straff. Vidare kan förverkande

ådömas. Vad angår utländsk rätt i övrigt är straffet i vissa länder böter

men i de flesta böter eller fängelse. Förverkande kan i regel följa. I några

länder stadgas andra påföljder t. ex. att domen offentliggöres i pressen

eller att tillstånd indrages.

Departementschefen

Mot de av kommittén föreslagna sanktionsbestämmelserna har de experter

från handeln, som biträtt kommittén, samt ett flertal remissinstanser

gjort erinringar, vilka i huvudsak går ut på att bestämmelserna är onödigt

stränga och i vissa avseenden hotar företagarnas rättssäkerhet. Särskilt har

man vänt sig mot det föreslagna stadgandet om husbondeansvar. Å andra

sidan har kommittén övervägt, huruvida inte frihetsstraff borde stadgas

för mera kvalificerade fall. Med hänsyn bland annat till att livsmedelsstadgan

inte föreskriver strängare straff än dagsböter och till att bedrägliga

förfaranden blir bedömda enligt strafflagen har kommittén dock inte ansett

sig böra föreslå strängare straff än dagsböter. Som komplement till

detta straff har kommittén förordat husbondeansvar och möjlighet för

domstolen att i vissa fall ådöina förverkandepåföljd.

I den utländska lagstiftningen på delta område förekommer rätt allmänt

frihetsstraff, incn kontrollen är då i regel betydligt mera ingripande än den

som här avses.

7 /)i han g till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. AV 140

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

För egen del anser jag i likhet med kommittén, att påföljden vid överträdelser

av bestämmelserna i den föreslagna förordningen bör vara bötesstraff

samt, i vissa fall, förverkande. Om därjämte husbondeansvar stadgas

i viss omfattning synes de ekonomiska verkningarna av att bestämmelserna

överträdes kunna bli så stora att de bör avhålla från brott och framtvinga

erforderlig övervakning från företagsledningens sida. Emellertid bör förverkandepåföljd

och husbondeansvar inte stadgas vid sådana överträdelser

som knappast kan medföra ekonomisk vinning utan huvudsakligen har karaktär

av förseelse mot ordningsföreskrift. Har sådana överträdelser inte

skett uppsåtligen bör vidare straffet vara endast böter i penningar, högst

300 kronor. I enlighet med de principer som tillämpats i nyare lagstiftning

bör straffansvar inträda även vid oaktsamhet som inte är grov, men ringa

oaktsamhet bör i regel vara straffri.

Uppgifter, som skall lämnas enligt de föreslagna bestämmelserna, kan

bland annat avse ett fodermedels halt av kemiska ämnen av skilda slag. Sådana

uppgifter kontrolleras genom analys eller annan undersökning av tagna

prov. Beroende på vilket ämne analysen avser och den använda analysmetoden

kan analysresultatet bli mer eller mindre tillförlitligt. Uppgifterna

kan även avse en foderblandnings mekaniska sammansättning, t. ex.

den viktprocentuella myckenhet med vilken angivna beståndsdelar ingår

i blandningen. För kontroll av sådan uppgift tages prov på varan. På grund

av att blandningen inte är helt homogen kan provet stundom ge en bild av

varans sammansättning som inte är helt riktig. Några remissinstanser har

med hänsyn till här avsedda felkällor uttalat, att i författningen bör införas

uttrycklig föreskrift om analysspelrum samt att åtgärder bör vidtagas för

att åstadkomma en enhetlig analysmetodik. Vidare har i några yttranden

föreslagits regler om att åtal för felaktig deklaration skall få ske endast

om den felande förut beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte vidtagits.

För egen del anser jag uppenbart, att vid bedömningen av ett analysresultat

som bevis för att oriktig deklaration lämnats hänsyn måste tagas till de

felkällor som är förknippade med den använda analysmetoden. Detta torde

inte behöva utsägas i förordningen. Däremot synes det lämpligt, att i tilllämpningsföreskrifter

intages en bestämmelse om att i analysbevis eller annan

rapport över provundersökning i tveksamma fall skall angivas, huruvida

erhållna värden även med beaktande av analytiska felkällor med säkerhet

avviker från de för varan garanterade värdena.

Givetvis är det ett berättigat önskemål, att analysmetoderna blir så enhetliga

som möjligt inom riket och helst överensstämmer med dem som användes

i de länder med vilka vi har handelsutbyte på fodermedelsområdet.

Det bör åligga kontrollmyndigheten att verka för att detta önskemål så långt

sig göra låter tillgodoses.

Såsom några remissinstanser framhållit fordras vid bedömning av frågor

om åtal för felaktiga uppgifter rörande fodermedels kemiska eller mekaniska

sammansättning en viss inblick i förhållandena inom fodermedels
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W är 1061

91

branschen. Vidare måste, som jag tidigare nämnt, hänsyn tagas till de felkällor

som föreligger vid analys av prov. Dessa omständigheter motiverar

emellertid enligt min mening inte ett stadgande av innebörd att åtal ej skall

få ske utan att den felande först fått tillfälle vidtaga rättelse. I stället bör

stadgas, att åtal för sådana förseelser skall få ske endast efter medgivande

av kontrollmyndigheten. Denna myndighet bär med sin erfarenhet på detta

speciella område bättre förutsättning än åklagaren att bedöma huruvida en

konstaterad avvikelse från garanti kan anses vara så väsentlig att åtal bör

ske, huruvida visad oaktsamhet bör anses ringa eller huruvida med hänsyn

till andra omständigheter åtal bör underlåtas. Den föreslagna ordningen utesluter

inte att, där omständigheterna föranleder därtill, de allmänna reglerna

i rättegångsbalken om åtalseftergift tillämpas. I detta sammanhang må framhållas,

att systemet med åtalsprövning från kontrollmyndighets sida tillämpas

i andra sammanhang. Som exempel må nämnas bestämmelserna i 108 §

3 mom. livsmedelsstadgan och 9 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med

vissa bestämmelser angående handeln med mjölk. Förfarandet synes ha lett

till en smidig och enhetlig rättstillämpning.

Mot kommitténs förslag, att kontrollmyndigheten i vissa fall skall äga förelägga

vite för den som vägrar förete handling eller lämna uppgift eller tillträde

till lokal har remissinstanserna inte haft något att erinra. Även jag

anser att sådan möjlighet bör finnas.

I enlighet med dessa allmänna synpunkter har bestämmelserna i 13—18 §§

förordningen utarbetats.

I 13 § 1 mom. har sammanförts sådana överträdelser, för vilka förverkandepåföljd

bör kunna inträda. Sådan påföljd stadgas i 2 mom. Genom att

på detta sätt i en paragraf straff- och förverkandebestämmelser intages i närliggande

moment vinnes bättre överskådlighet än om föreskrifterna finnes i

skilda paragrafer. I tekniskt avseende har 108 § 1 och 2 mom. livsmedelsstadgan

tjänat som förebild. De överträdelser, som omfattas av 1 inom., är

sådana vilka regelmässigt kan medföra ekonomisk vinning för företagaren.

Vid överträdelser av denna art bör även husbondeansvar kunna inträda. Se

härom 15 §. 3 mom. avser överträdelser, för vilka straffet visserligen hör

vara dagsböter men förverkandepåföljd eller husbondeansvar inte bör kunna

följa. Vägrar någon att förete handling som avses i 10 § kan vitesföreläggande

enligt 18 § tillgripas. Sådant tvångsmedel torde vara tillräckligt, varför

den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen inte medtagits i departementsförslaget.

I 4 mom. upptages vissa förseelser, som bör straffas endast

med penningböter. 5 mom. innehåller blott eu hänvisning till bestämmelsen

i 10 kaj). 12 § andra stycket allmänna strafflagen angående straff (dagsböter)

för den som vägrar inträde som förrättningsman äger fordra.

Ii § innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och straff för överträdelse

av sådan. Är förövaren ämbetsman eller i straffrättsligt hänseende att jämställa

med sådan blir i stället straffbestämmelsen i 25 kap. 3 § strafflagen

tillämplig.

15 § innehåller en bestämmelse om husbondeansvar och är, bortsett från

begränsningen till förseelser som avses i 13 § 1 inom., likalydande med 8 §

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W år 1961

i 1950 års kungörelse. Från handelns sida har, som jag tidigare nämnt, bestämda

invändningar gjorts mot ett bibehållande av husbondeansvar med

sådan bevisregel att straff inträder, såframt inte omständigheterna gör sannolikt

att förseelsen skett utan husbondens vetskap och vilja (omvänd bevisbörda).

Härvid har de experter inom kommittén, som avgivit särskilt

yttrande i denna fråga, mot den föreslagna omvända bevisbördan åberopat

ett uttalande av lagrådet vid behandling år 1938 av förslag till sjöarbetstidslag.

Uttalandet avsåg emellertid inte frågan huruvida bevisbördan borde vara

omvänd eller inte. Det riktade sig i stället mot ett stadgande rörande vilken

grad av bevisning som borde erfordras. Det till lagrådet remitterade förslaget

lät straffskyldighet för redare inträda »där omständigheterna göra sannolikt

att förseelsen skett med hans vetskap och vilja». Bevisbördans fördelning

var alltså den inom straffrätten vanliga. Lagrådet reagerade mot att,

då förutsättningen för straffbarhet var vetskap och vilja från redarens sida,

ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta åklagarens bevisskyldighet

föreslagits. Lagrådet hemställde, att stadgandet avfattades såsom i då

gällande sjöarbetstidslag, enligt vilken bevisskyldigheten uttrycktes med orden

»där förseelsen visas hava skett med hans vetskap och vilja». Lagrådet uttalade

klart, att mot dess ståndpunkt inte var stridande att i vissa fall en

handling var belagd med straff oberoende av eljest nödvändiga subjektiva

förutsättningar, eller att en brottslig handling efter lag skulle anses innefatta

presumtion om delaktighet av annan än gärningsmannen. Som exempel

på stadgande av sist nämnt slag anförde lagrådet 88 § 2 mom. 1917 års

rusdrycksförordning, vilket innefattade ett stadgande om husbondeansvar

av samma typ som kommittén nu föreslagit. Lagrådets yttrande synes alltså

ha misstolkats av experterna och utgör intet principiellt uttalande mot ett

stadgande om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Ett sådant uttalande

gjorde däremot riksdagen i samband med behandlingen av propositionen

1954: 19 med förslag till allmän förfogandelag m. m. I propositionen hade

föreslagits bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Andra

lagutskottet anförde i anledning av motioner, att den föreslagna avfattningen

påtagligt stred mot de straffprocessuella grundsatser som enligt modern

åskådning borde gälla. Utskottet förordade därför, att stadgandet utformades

så, att slraffbarheten inträdde endast om brottet begåtts med husbondens

vetskap och vilja. Utskottets förslag godkändes av riksdagen. Emellertid

har riksdagen senare vid flera tillfällen antagit författningar som innehållit

bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Som

exempel må, förutom de av kommittén omnämnda 1956 års förordningar på

jordbruksregleringens område, nämnas 89 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521), 59 § ölförsäljningsförordningen

samma dag (nr 522) och 44 § förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om

kontroll å ädelmetallarbeten. Vid behandlingen av förslaget till sistnämnda

förordning uttalade andra lagutskottet (utlåtande 1956: 21), att någon fast

praxis inte utbildats i fråga om husbondeansvarets utformning. Sedan utskottet

nämnt, att vissa utredningar pågick rörande reformering av specialstraffrätten,

anförde utskottet, att ett stadgande med den i propositionen

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungi. Maj.ts proposition nr HO år 1961

förordade avfattningen syntes väl ägnat att tillgodose syftet med bestämmelsen,

nämligen att hos de berörda företagarna inskärpa vikten av att dem

underlydande personal verkligen följde lämnade föreskrifter. Utskottet ville

därför inte motsätta sig förslaget. Vidare må nämnas, att i proposition nr 8

till årets riksdag framlagts förslag till ny ölförsäljningsförordning. I detta

har föreslagits en bestämmelse om husbondeansvar med samma utformning

som den i gällande ölförsäljningsförordning intagna.

Av det anförda framgår, att principiellt hinder mot ett sådant stadgande

om husbondeansvar som kommittén föreslagit inte har ansetts föreligga. I likhet

med ämbetsverken anser jag, att förslaget är välgrundat. Emellertid har i

departementsförslaget tillämpningsområdet för stadgandet gjorts något snävare

än i kommitténs förslag. Enligt detta skulle husbondeansvar kunna

följa i anledning av varje direkt i förordningen straffbelagd förseelse, alltså

bland annat därest en anmälan av grov oaktsamhet från en anställds sida

fick ofullständigt innehåll. Enligt mitt förslag inträder husbondeansvar endast

vid sådana överträdelser som avses i 13 § 1 mom. Som jag tidigare

anfört kan dessa i regel medföra ekonomisk vinning för företagaren. I sådana

fall synes det vara fullt motiverat, att såväl förverkandepåföljd som

husbondeansvar kan ådömas. Härigenom hindras företagaren från att få

ekonomisk vinning och inpräntas vikten av övervakning från hans sida.

Kooperativa förbundet har ifrågasatt huruvida inte, om mot förbundets mening

husbondeansvar stadgades, ordet husbonde borde utbytas mot företagare

eller arbetsgivare. En sådan omformulering vore med hänsyn till modernt

språkbruk i och för sig tilltalande, men den skulle säkerligen innebära

utvidgning av tillämpningsområdet. Genom att ordet husbonde användes

torde nämligen från företagarens ansvar undantagas sådana överträdelser

som begås av anställda, vilka innehar en mera självständig ställning

t. ex. filialföreståndare eller avdelningschefer i affärsföretag. I avbidan på

resultatet av pågående undersökning av specialstraffrättens bestämmelser

angående företagaransvar (jfr SOU 1960: 28, s. 4) anser jag därför, att den

hittills brukliga utformningen av stadgandet bör bibehållas.

16 § innehåller vissa stadganden av processuell natur, vilka saknar motsvarighet

i 1950 års kungörelse. Första stycket återfinnes inte i kommitténs

förslag, varemot andra stycket motsvarar 9 § andra stycket i nämnda förslag.

Motiven till stadgandet i första stycket har jag tidigare angivit.

Stadgande motsvarande det i andra stycket intagna finnes i ett flertal

andra författningar. Som exempel må nämnas 49 § andra stycket förordningen

den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

I 11 § gällande kungörelse finnes en allmän bestämmelse om att straff

inte får ådömas enligt kungörelsen om gärningen är straffbar enligt allmänna

strafflagen. Kommittén har föreslagit, att motsvarande stadgande införes

i förordningen (12 § kommittéförslaget). Vid remissbehandlingen av förslaget

til! allmän förfogandelag och ransoneringslag förordade en instans,

att i lagarna skulle införas eu bestämmelse om att straff enligt dem inte fick

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

ådömas, då gärningen var belagd med strängare straff i strafflagen. Föredragande

departementschefen uttalade emellertid i propositionen (1954: 20

s. 144), att han inte kunde tillstyrka detta förslag utan ansåg, att sådana

fall av brottskonkurrens borde bedömas jämlikt allmänna regler. Jag delar

denna uppfattning och har därför i förslaget till förordning inte infört det

av kommittén förordade stadgandet.

18 § bär, frånsett en mindre, redaktionell jämkning, avfattats i enlighet

med kommitténs förslag (14 §) och motsvarande stadganden i 1956 års jordbruksregleringsförfattningar

och torde inte tarva vidare kommentar.

19 §

19 § är likalydande med 15 § i kommitténs förslag. Såsom uttalats i den

allmänna motiveringen bör Kungl. Maj :t i en tillämpningskungörelse angiva

i vilken utsträckning förordningen skall tillämpas. I kungörelsen bör

vidare vissa bestämmelser meddelas direkt av Kungl. Maj :t och i övrigt kontrollmyndigheten

bemyndigas att inom viss ram meddela ytterligare föreskrifter.

Det bör åligga kontrollmyndigheten att efter samråd med berörda myndigheter

och organisationer i god tid före förordningens ikraftträdande till

Kungl. Maj :t inkomma med förslag till tillämpningskungörelse.

Ikraftträdande

Med hänsyn till att vad jag föreslagit i kostnadsfrågan har samband med

budgeten är det lämpligt, att förordningen träder i kraft först den 1 juli

1962. En sådan tidsfrist är motiverad även ur den synpunkten, att kontrollmyndigheten

skall få nödig tid att utarbeta förslag till tillämpningskungörelse

och egna bestämmelser. För att fodermedelsbranschen skall få viss tid

på sig för anpassning bör även tillämpningsföreskrifterna utfärdas i god tid

innan de träder i kraft.

Upphävande av vissa författningar

Förslaget till lag angående upphävande av 1938 års lag om handel med

fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, är en följd av den föreslagna förordningen.

Såsom kommittén föreslagit bör jämväl kungörelsen den 18 oktober 1946

(nr 655) med vissa bestämmelser angående fodertran upphävas. Erforderliga

kvalitetsföreskrifter beträffande fodertran torde i stället få utfärdas

med stöd av 6 § i den nu föreslagna förordningen. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att vidtaga dessa författningsåtgärder. I

I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats förslag till

1) förordning om tillverkning av och handel med fodermedel m. m., samt

2) lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 740 år 1961

95

Föredraganden hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över det under

2) upptagna lagförslaget, av den lydelse bilaga 5 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Bilaga 1

Uppgifter för vissa oblandade fodervaror samt handelsfoderblandningar om förbrukning

m. m. under vissa valda 12 — månaders-perioder fr. o. m. senaste förkrigsåret

Kvantiteter i ton

1. Köttfodermjöl, totalförbrukning............

8'' härav i blandningar enl. p. 10 och 11 nedan

2. Fiskmjöl, totalförbrukning................

» härav i blandningar enl. p. 10 och 11 nedan

3. Foderbenmjöl, totalförbrukning............

härav i varor enl. p. 7 och 8 nedan........

4. Dikalciumfosfat, totalförbrukning..........

härav i varor enl. p. 7 och 8 nedan........

5. Dinatriumfosfat, totalförbrukning..........

härav i varor enl. p. 7 och 8 nedan........

6. Fodertran, totalförbrukning ..............

7. Diverse andra vitaminfodermedel, totalförbr.

8. Mineral foderblandningar, totalförbrukning a)

_9. Oljekraftfoder, totalförbrukning............

Igg härav handelsoljekraftfoderblandningar____

Av totalkvantiteten ingick i,

t [blandningar f. fjäderfän (p. 10 nedan)......

* » svin (p. 11 nedan)..........

10. _ Foderblandningar f. fjäderfän, totaltillv.....

11. ''Foderblandningar f. svin m. fl., totaltillv. ...

1938/39

1939/40

1945/46

1948/49

1952/53

1955/56

2 665

2 443

4 221

4 783

6 761

12 190

1500

631

4 850

9 273

5 4éi

4 094

5 874

7 262

14 603

14100

5 772

4 644

11 780

12 998

173i

2 103

5 552

6 484

5 021

5 695

820

1050

281

205

676

368

3 502

1873

6 525

8 661

11 924

17 241

2 450

1620

2189

6 624

11321

14 825

849

616

2 520

3 962

3 469

4118

240

280

363

1505

2 945

3 783

1550

1105

1766

2 610

3100

2 340

117

136

1797

3 822

7 808

11446

5181

4 893

4105

9 964

15 926

18 912

241 000

205 000

183190

179 586

168 025

245 450

••

168 000

133 028

159 850

(6 000)

(6 300)

8965

8 757

20 728

27 845

—

—

—

—

(450)

6165

. .

49 187

69682

61992

157 743

204 058

—

—

—

19 312

64 077

a) Häri ingår betydande kvantiteter av varorna i p. 3, 4 och 5.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 740 år 1961

97

Bilaga 2

Uppgifter om de fodervaror gom kvalitetskontrolleras genom statens jordbruksnämnd

[

Antal den första okt. 1956

Salufört tiden

1/7 1955

—30/6 1956

tillver-

till-

impor-

prov-

kare

verkn.

törer

tagn.

ton

värde

anläggn.

objekt*

milj. kr.

I. Oljekraftfoderblandningar ....

35

53

_

58

159 150

83,5

II. Foderblandn. f. fjäderfän......

33

52

—

258

203 700

106,—

III. » »svin m. fl.......

49

72

—

246

63 580

36,—

IV. Mineralfoderblandningar, (ej vi-

taminerade)..................

24

30

—

79

18.910

9,3

V. Oblandade fodervaror, andra än

vitaminfodermedel1 2

a) fiskmjöl................

9

11

(7-8)

18

14 100

13,3

b) köttfodermjöl ..........

25

29

(2-3)

40

12 190

6,7

c) foderbenmjöl............

7

9

(2)

11

5 695

2,3

d) dikalciumfosfat..........

1

1

(7)

8

17 250

7,9

e) dinatriumfosfat..........

1

1

(4)

5

4120

1,9

VI. Fodertran....................

1

1

(20)

21

2 340

6,2

VII. Diverse vitaminfodermedel in-

klusive vitaminerade mineralfo-

derblandningar ..............

15

17

5

102

11446

19,3

Summa

846

512 481

292,4

1 Då alla märken vid alla tillverkningsanläggningar och hos alla importörer provtages en gång.

Av antalet provtagningsobjekt för blandningar för fjäderfän resp. för svin m. fl. var 254 resp. 232

vitaminerade.

2 Oblandat oljekraftfoder kvalitetskontrolleras för närvarande icke. Kontrollerade är även konsttorkat

hömjöl (provtages mycket sparsamt; antal tillverkare omkring 10, importörer 4—5, årskvantitet

och värde ej närmare kända), blodmjöl (några få tillverkare, årskvantitet 60 ton) samt valmjöl

(årsimport 90 ton).

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

Bilaga 3

(Kommitténs utkast)

Utkast till

Kungl. Maj:ts förordning

om tillverkning av och handel med fodermedel

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna som följer:

1 §•

Med fodermedel avses i denna förordning vara, som är avsedd att för

utfodringsändamål utbjudas till djurinnehavare och som icke, enligt vad

därom är särskilt stadgat, är hänförlig till läkemedel.

I den mån Kungl. Maj:t så förordnar, skall vad i denna förordning stadgas

äga tillämpning på yrkesmässig tillverkning av och handel med i nästa

stycke angivna fodermedel, avsedda för hästar, nötkreatur, svin, får, getter,

kaniner, pälsdjur eller fjäderfä. Förordningen skall dock icke äga tillämpning

på fodermedel, som framställes i jordbruket och därefter icke undergår

annan behandling än som sedvanligen sker i jordbruksdrift, såsom torkning,

tröskning eller fläktning, ej heller på fodermedel, som tillverkas

efter beställning av djurinnehavare och med anlitande enbart av råvaror,

som tillhandahållas av beställaren.

De fodermedel, som avses med denna förordning, äro följande:

a) oblandade fodermedel med undantag för koksalt samt för vara, vilken

inom landet framkommit som biprodukt vid annan industri än kvarnrörelse

eller oljefabrik och som därefter icke undergått särskild behandling för nedbringande

av varans vattenhalt;

b) alla slag av foderblandningar, som icke bestå enbart av hel spannmål.

2 §•

Den, som inom riket yrkesmässigt tillverkar eller hit inför fodermedel för

avsalu, skall inom åtta dagar efter det sådant förordnande som i 1 § avses

trätt i kraft göra anmälan om sin rörelse hos (myndigheten) i enlighet med

närmare bestämmelser, som meddelas av (myndigheten). Därest tillverkningen

eller införseln påbörjas efter ikraftträdandet av sådant förordnande, som

nyss sagts, skall dylik anmälan göras senast åtta dagar innan varan första

gången saluföres inom landet.

Vad som i denna förordning sägs angående tillverkare gäller i tillämpliga

delar även den som inom riket förpackar fodermedel, avsett att i förpackningen

saluhållas till förbrukare.

3 §•

Kungl. Maj:t föreskriver om skyldighet för tillverkare och importör att

förse förpackning, vari fodermedel saluföres, med uppgifter angående varan.

(Myndigheten) äger föreskriva, att fodermedel, vars bruksvärde helt eller

huvudsakligen bestämmes av dess halt av vitaminer eller antibiotika, må

saluhållas och försäljas till förbrukare endast i sluten förpackning.

I fråga om tran och tranemulsion, som saluföres såsom fodermedel, äger

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W år 1961

99

(myndigheten) föreskriva, att halten av visst eller vissa slag av vitaminer

icke får underskrida viss myckenhet per viktenhet samt att halten av fria

fettsyror icke får överskrida visst värde.

4 §•

Beträffande fodermedel, som icke på grund av särskilt avtal står under

strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller

för fodermedel av detta slag, får ej å förpackning, vari varan saluhålles, eller

i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under kontroll

av sådan myndighet.

5 §.

Det åligger tillverkare och importör att, i den mån (myndigheten) så föreskriver
dels

föra och på anfordran för (myndigheten) eller dess ombud förete

sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning av fodermedel

och råvaror därtill, som erfordras för kontroll över att bestämmelserna

i denna förordning eller med stöd av densamma givna föreskrifter

iakttagas;

dels lämna (myndigheten) för kontrollen erforderliga uppgifter om sin

rörelse.

6 §•

(Myndigheten) har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna förordning

och med stöd därav meddelade föreskrifter. (Myndigheten) eller dess ombud

äger att för sådant ändamål dels erhålla tillträde till lokal, vari tillverkning

av fodermedel sker eller handelslager av fodermedel förvaras, dels

ock taga prov av till försäljning avsedda fodermedel och råvaror därtill, som

förvaras i sådana lokaler. Den, hos vilken prov tages, är skyldig att lämna

erforderligt biträde vid provtagningen. Tillverkare och importör är ej berättigad

till ersättning för uttaget prov.

7 §■

För täckande av kostnaderna för undersökning enligt 6 § skall avgift

utgå enligt taxa, vilken fastställes av (myndigheten) enligt grunder, som

godkännas av Kungl. Maj :t.

8 §.

Underlåter någon att fullgöra anmälningsplikt, som avses i 2 § eller att

föra anteckningar eller lämna uppgifter varom stadgas i 5 §

eller bryter någon mot föreskrift, som meddelats med stöd av 3 § eller

mot bestämmelse i 4 §,

straffes med dagsböter.

Till enahanda straff dömes den, som vägrar att i enlighet med föreskrifterna

i 5 § förete för (myndigheten) eller dess ombud däri omförmäld

handling eller att lämna erforderligt biträde vid provtagning som avses

i 6 §.

Med dagsböter straffes ock, där gärningen innebär fara i bevishänseende

men ej enligt allmän lag är belagd med straff, den som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhel giver orikligt eller ofullständigt innehåll åt i 2 § avsedd

anmälan eller i 3 eller 5 §§ avsedda uppgifter eller anteckningar.

Om straff för vägran att lämna tillträde för provtagning eller undersökning

enligt (» § stadgas i allmänna strafflagen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr liO år 1961

9 §•

Vad som inhämtas av handling, som tillhandahållits på grund av stadgande

i 5 § eller vid undersökning enligt 6 §, må ej yppas i vidare män

än ärendets beskaffenhet kräver. Bryter någon häremot, straffes, där ej

gärningen är belagd med straff i allmänna strafflagen, med dagsböter.

Brott som avses i första stycket må, där det icke skall straffas enligt

allmänna strafflagen, av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av

målsäganden.

10 §.

Husbonde ansvarar för sådan i 8 § första, andra eller tredje stycket omförmäld

förseelse, som förövas av hans husfolk eller i hans arbete antagen

person, liksom vore förseelsen begången av honom själv, såframt ej omständigheterna

göra sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap och

vilja.

11 §•

Har någon förövat gärning, som jämlikt 8 § första eller tredje stycket är

belagd med straff, äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som

överträdelsen gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband

med överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade.

Utgjordes egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, av annat än penningar

och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Förklaras vara förverkad, är även förpackning, vari den förvaras, förverkad.

12 §.

Ej må till straff enligt denna förordning dömas, där gärningen är straffbar

enligt allmänna strafflagen.

13 §•

Förverkad egendom samt belopp, som utgives i stället för sådan egendom,

tillfaller kronan.

14 §.

Vägrar någon att lämna (myndigheten) eller dess ombud tillträde till lokal

för verkställande av undersökning eller provtagning enligt 6 § eller att

på anfordran förete handling som avses i 5 §, för (myndigheten) eller dess

ombud, eller underlåter någon att i föreskriven ordning avlämna där avsedd

uppgift, må (myndigheten) förelägga honom lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

15 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av (myndigheten).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959, då kungörelsen den

29 september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel

upphör att gälla.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1961

101

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars

1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 24 mars 1961 tmhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

10 mars 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938

om handel med fodermedel.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i jordbruksdepartementet Arvid Ribbing.

-rmoi y-jv.<•. -i’•

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1961

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

7 april 1961.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Gösta Netzén, lagrådets den 24

mars 1961 avgivna utlåtande över det den 10 mars 1961 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående upphävande av lagen den 30 september

1938 (nr 611) om handel med fodermedel.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran.

Föredraganden hemställer därefter att lagförslaget — jämlikt § 87 regeringsformen

— ävensom det i statsrådsprotokollet för den 10 mars 1961 omförmälda

förslaget till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel

m. m. måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Johansson

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tiO år 1961 103

Innehållsförteckning

Propositionen och dess huvudsakliga innehåll .................. 1

Förslag till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel

m. m............................................... 3

Förslag till lag angående upphävande av lagen den 30 september

1938 (nr 611) om handel med fodermedel...................... 6

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 mars 1961 ................ 7

Inledning .................................. 7

Gällande rätt ........................ 10

1938 års lag .............................. 10

1950 års kungörelse ...................................... 11

Utländsk rätt ........................................ 12

Behovet av och formen för författningsmässig reglering ...... 18

Uttalanden vid 1938 års lagstiftning........................ 18

Kommittén ............................................ 20

Särskilt yttrande ........................................ 22

Ämbetsverken .......................................... 22

Remissinstanserna ...................................... 22

Kontrollmyndighet ........................................ 27

Jordbruksnämndens representanter ........................ 28

Lantbruksstyrelsens representanter ........................ 31

Ämbetsverken .......................................... 32

Remissinstanserna ...................... 33

Kostnadsfrågan .......................................... 34

Kommittén .............................................. 34

Reservation och särskilt yttrande.......................... 39

Ämbetsverken .......................................... 41

Remissinstanserna ...................................... 43

Analysorganens resurser .................................... 49

Departementschefen ...................................... 52

Speciell motivering ........................................ 60

Upphävande av vissa författningar .......................... 94

Hemställan .............................................. 95

Bil. 1. (Uppgifter på kvantitet förbrukade handelsfodermedel) 96

Bil. 2. (Uppgifter om kvalitetskontrollens omfattning) ........ 97

Bil. 3. (Kommitténs utkast till förordning) .................. 98

Utdrag av lagrådets protokoll den 24 mars 1961 ................ 101

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 april 1961 ................ 102

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610086

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:341 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till nya författningsbestämmelser rörande tillverkning av och handel med foder a1 i texten
  2. 3LU 1961:27 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961 s. 1 i texten