Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelageh den 28 september 1928 (nr 370)

1961-04-28 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:160, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelageh den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

1

Nr 160

■ iumnnnfii 4 .»;.,>;> % ;U fbo .UWIII II $ tf, VIS ''Jfkdivi IiSilfsljj: HUS i:iii.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.

kommunalskattelageh den 28 september 1928 (nr

370); given Stockholms slott den 28 april 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och

46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

WILHELM

... . ■ ;■ V. ; i.i . •>.

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås i sparstimulerande syfte en höjning med en

tredjedel av det skattefria bottenbeloppet för inkomst av kapital samt av

det s. k. försäkringsavdraget. 1

1 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunal,

skattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft

intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,

äger, där bruttointäkten överstiger

sammanlagda beloppet av de i 1

mom. avsedda kostnaderna, utöver

avdrag för dessa kostnader åtnjuta

extra avdrag med 300 kronor. Har

den skattskyldige under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med andra maken, må nu avsett

avdrag för dem båda gemensamt

åtnjutas med 600 kronor. I intet fall

må dock skattskyldig åtnjuta extra

avdrag med högre belopp än som svarar

mot skillnaden mellan bruttointäkten

och summan av de i 1 mom.

avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen

— — -— 1 000 kronor.

Har skattskyldig--— eller un
derhållsbidraget.

Därest skattskyldig---nämn
da

tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här

ovan avses, skall beräknas till ett belopp

av minst 150 kronor eller, om

skattskyldig under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans med

andra maken, för dem båda gemensamt

till ett belopp av minst 300

kronor. Härjämte skall gälla, att nu

avsett avdrag ej må för skattskyldig

åtnjutas till högre belopp än 300 kro- 1

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft

intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,

äger, där bruttointäkten överstiger

sammanlagda beloppet av de i 1

mom. avsedda kostnaderna, utöver

avdrag för dessa kostnader åtnjuta

extra avdrag med 400 kronor. Har

den skattskyldige under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med andra maken, må nu avsett

avdrag för dem båda gemensamt

åtnjutas med 800 kronor. I intet fall

må dock skattskyldig åtnjuta extra

avdrag med högre belopp än som svarar

mot skillnaden mellan bruttointäkten

och summan av de i 1 mom.

avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 mom. I hemortskommunen

— --- 1 000 kronor.

Har skattskyldig---eller un
derhållsbidraget.

Därest skattskyldig---nämn
da

tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här

ovan avses, skall beräknas till ett belopp

av minst 150 kronor eller, om

skattskyldig under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans med

andra maken, för dem båda gemensamt

till ett belopp av minst 300

kronor. Härjämte skall gälla, att nu

avsett avdrag ej må för skattskyldig

åtnjutas till högre belopp än 400 kro
-

1 Senaste lydelse av 39 § 3 mom. se 1957:105 och av 46 § 2 mom. se 1960:172.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

3

(Nuvarande lydelse)

nor; dock att, om skattskyldig under

beskattningsåret varit gift och levt

tillsammans med andra maken, ifrågavarande

avdrag för dem båda gemensamt

må åtnjutas med högst 600

kronor. Avdrag med högst 600 kronor

må vidare åtnjutas om skattskyldig

under beskattningsåret varit ogift

(varmed jämställes änka, änkling eller

frånskild) och haft hemmavarande

barn under 16 år.

(Föreslagen lydelse)

nor; dock att, om skattskyldig under

beskattningsåret varit gift och levt

tillsammans med andra maken, ifrågavarande

avdrag för dem båda gemensamt

må åtnjutas med högst 800

kronor. Avdrag med högst 800 kronor

må vidare åtnjutas om skattskyldig

under beskattningsåret varit ogift

(varmed jämställes änka, änkling eller

frånskild) och haft hemmavarande

barn under 16 år.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1961 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1961 eller tidigare år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ls proposition nr 160 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,

i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om vissa sparstimulerande

åtgärder m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den 6 september 1957 tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare

P. E. Sköld (ordförande), direktören K. A. S. Apelqvist, direktören

S. A. Aronsson, f. d. professorn direktören T. V. E. Björkman, bankdirektören

T. Browaldh, landshövdingen M. H. Lemne, bankdirektören N. O. A.

Norbeck, numera landshövdingen E. A. Westerlind, f. d. statssekreteraren

direktören T. G. Wärn samt riksbankschefen P. V. Åsbrink såsom sakkunniga

med uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga

den långa kapitalmarknaden. Med skrivelse den 9 april 1959 har de

sakkunniga, som antagit benämningen kreditmarknadsutredningen, överlämnat

en promemoria angående amortering av lån med förslag till lag om

avbetalning å lån. Författningsförslaget torde få såsom Bihang fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över promemorian bär, efter remiss, yttranden avgivits av bank- och

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksskattenämnden, bostadsstyrelsen,

statens hyresråd, generalpoststyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

försäkringsinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i

riksgäldskontoret, statens nämnd för byggnadsforskning, länsstyrelserna i

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Västerbottens

län, Sveriges allmänna hypoteksbank, styrelsen för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Folksam

(Livförsäkringsanstalten Folket, Försäkringsanstalten Samarbete m. fl.),

Göteborgs intecknings garantiaktiebolag, Hyresgästernas riksförbund, Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Kooperativa

förbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sparbankernas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961 5

bank aktiebolag, Aktiebolaget Stockholms tomträttskassa, Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska

stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,

ekonomisk förening, Sveriges fastighetsägareförbund

och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Den 27 oktober 1958 tillkallade jag, med stöd av vederbörligt bemyndigande,

såsom utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning rörande

åtgärder för att stimulera det personliga sparandet landshövdingen P. A.

Eckerberg (ordförande), ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

J. M. Antonsson, ledamoten av riksdagens första kammare, bankkamreraren

E. E. Danmans, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare,

direktören A. L. A. de Jounge, sekreteraren B. A. F. Löfberg, landskamreraren

S. V. Svensson samt ledamoten av riksdagens andra kammare, sågverksarbetaren

O. W. Wiklund. Sedan de Jounge den 7 oktober 1959 på

egen begäran entledigats från uppdraget förordnades samma dag ingenjören

P. S. Brundin att vara ledamot i utredningen. Utredningsmännen har

med skrivelse den 6 december 1960 överlämnat ett betänkande angående

sparstimulerande åtgärder. I betänkandet föreslås att åtgärder skall vidtas

för allmänt lönsparande efter i huvudsak samma riktlinjer som gäller för

ungdomens lönsparande. Vidare föreslås olika former för främjande av bostadssparande.

Utredningen har även diskuterat frågan om skattepremiering

av sparande men har inte framlagt förslag till sådan premiering. Reservationsvis

har dock inom utredningen föreslagits skattepremiering av

medel som insättes på särskilt sparkonto, möjlighet till uppskov med beskattning

av medel som insättes på s. k. utjämningskonto samt skattepremiering

av nysparande.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,

kammarrätten, konjunkturinstitutet, riksskattenämnden, bostadsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, samtliga länsstyrelser, allmänna skatteberedningen,

HSB, Kooperativa förbundet, LO, Svenska arbetsgivareföreningen,

Svenska bankföreningen, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

livförsäkringsbolags förening, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska stadsförbundet och Sveriges jordbrukskasseförbund, ekonomisk

förening.

Vid övervägande av de i betänkandet avhandlade frågorna har jag, såsom

närmare skall utvecklas i det följande, kommit till den uppfattningen,

att bland de nu aktuella åtgärderna för att främja det personliga sparandet

även bör ingå en förstärkning av den sparstimulerande effekten hos

vissa beskattningsregler. Förslag härom synes lämpligen böra framläggas

i anslutning till propositionen angående komplettering av riksstalsförslaget

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

för budgetåret 1961/62. Därvid avser jag även att redovisa mitt ställningstagande

till övriga i betänkandet diskuterade frågor och till kreditmarknadsutredningens

promemoria.

II. Kreditmarknadsutredningens förslag

1. Utredningspromemorian

Bostadslån förekommer i vårt land i tre huvudtyper: bottenlån (primärlån),

sekundärlån och tertiärlån. Bottenlån lämnas till belopp, som i regel

går upp till 60 procent av fastighetens taxeringsvärde, avkastningsvärde eller

belåningsvärde. Sekundärlån lämnas ofta till mellan 60 och 70 procent

av nämnda värden. Tertiärlån beviljas till belopp motsvarande i regel 15 å

30 procent av avkastningsvärdet.

Bottenlånen är i fråga om flerfamiljshus oftast amorteringsfria, medan

bottenlån i småhus i regel amorteras. En del sekundärlån amorteras på 30

å 40 år; i övrigt företer sekundärlånen en mycket oenhetlig bild i avseende

på amortering. De statliga tertiärlånen amorteras på 30 å 40 år, medan de

statliga egnahemslånen, som närmast utgör en typ av sekundärlån för småhus,

amorteras på 30 år.

Utredningen har sammanställt vissa uppgifter om lån i bostads- och

af färsfastigheter som beviljats av olika kreditinstitut. Med ledning av dessa

uppgifter beräknar utredningen att — bortsett från affärsbankernas lån

— ett belopp av omkring 13 500 miljoner kronor utgjorde bundna eller

obundna lån, å vilka amortering icke verkställes.

Utredningen konstaterar att lån i andra slag av fastigheter i regel avbetalas.

Detta gäller exempelvis numera i regel bottenlån i småhus. Enligt

vad utredningen kunnat finna är även en stor del av bottenlånen i jordbruksfastigheter

förenade med amorteringsskyldighet, även om amorteringsfria

lån i jordbruksfastighet inte är ovanliga. De förslag på området

som utredningen framlägger avser emellertid inte lån i jordbruksfastigheter

utan blott bostads- och affärsfastigheter.

Såsom skäl för ökad amorteringsskyldighet har utredningen särskilt

nämnt, att amorteringen ger möjlighet att bevilja krediter till nya byggnader.

De grupper av kreditinstitut, inom vilka amortering verkställes, exempelvis

sparbankerna, erhåller genom amorteringar en relativ förstärkning

av kreditkapäciteten. Vidare torde det, enligt utredningen, böra antas att,

även om man inte med någon större grad av säkerhet kan bedöma hur stort

nettosparande som föranledes av en viss amorteringsskyldighet, denna likväl

medför någon effekt i sådant hänseende. Dessutom torde på längre sikt

räknat en utvidgad amorteringsskyldighet ha betydelse för kreditmarknadens

anpassning till nya kreditbehov och växlande konjunkturer.

Ett annat skäl för en ökad amorteringsskyldighet har utredningen funnit

i den ökade utrustningsstandarden i de moderna fastigheterna. Utredningen

påpekar sålunda att i fråga om bostadshus husets stomme, d. v. s.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961 7

källare, ytterväggar, yttertak och bjälklag, numera inte torde svara för

fullt 50 procent av den totala kostnaden för byggnaden. Resten avser i huvudsak

utrustnings- och inredningsdetaljer: centralvärmeanläggning, lägenheternas

utrustning i kök, badrum m. m., golv- och väggbeklädnad etc.

Förslitningen av dessa inrednings- och utrustningsdetaljer torde i regel vara

relativt snabb. En stigande del av det i nybyggnader nedlagda kapitalet har

av denna anledning kommit att täcka kostnader för byggnadsdelar, som erfarenhetsmässigt

har en relativt kort livslängd.

Två omständigheter synes enligt utredningen tala för att det allmänna

medverkar till ändrade amorteringsregler för lån i bostads- och affärsfastigheter.

Den ena är att förändringarna bör genomföras något så när samtidigt

inom alla kreditinrättningar. Den andra sammanhänger med att, eftersom

ändrade amorteringsregler givetvis inte kan undgå att få vissa verkningar

av både social och ekonomisk natur, en viss enhetlighet måste åstadkommas

på detta område.

Utredningen räknar med att man vid övergång från stående lån till

amorteringslån får räkna med någon ökning av de årliga kapitalutgifterna

och att detta förhållande kan aktualisera en viss höjning av hyresnivån.

Utredningen anser det emellertid inte möjligt att på grundval av det material

som står till buds närmare uttala sig om storleken av en dylik hyreshöjning.

Ett godtagande av tanken på ökad amortering av lån i bostads- och affärsfastigheter

kan, enligt utredningen, tänkas aktualisera frågan om en

översyn av bestämmelserna om avskrivning av fastigheter i beskattningshänseende.

Vidare framhåller utredningen mera allmänt vikten av att i de

fall en fastighet är finansierad med mera än ett lån en samlad bedömning

av amorteringsfrågan kommer till stånd.

Efter att ha övervägt de för- och nackdelar, som kan antas förbundna med

ett genomförande av principen om amortering av lån i bostads- och affärsfastigheter,

har utredningen funnit att fördelarna överväger nackdelarna

och föreslår därför att amorteringsplikt genomföres för alla berörda lån med

längre faktisk löptid än ett år.

Beträffande det tekniska tillvägagångssättet vid amorteringskravets uppställande

anser utredningen det motiverat att fordra, att avbetalningen

skall ske enligt en formlig amorteringsplan. I det sammanhanget påpekar

emellertid utredningen att en amorteringsskyldighet uppenbarligen måste

utformas under aktgivande på den föreliggande betalningsförmågan. Kreditgivaren

skall ha möjlighet att bereda kredittagaren den lättnad, som ett

direkt betalningsanstånd skulle medföra.

När det gäller att genomföra de i utredningspromemorian skisserade riktlinjerna

för en generell kreditamortering synes, enligt utredningen, endast

två praktiska framkomstvägar stå till förfogande. Det ena alternativet är

att medelst direkta lagregler hävda amorteringskravet, det andra att genom

eu frivillig överenskommelse åstadkomma ett motsvarande faktiskt resultat.

Dverenskommelsealternativet skulle närmare bestämt innebära, att kre
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

ditinrättningarna vid förhandlingar med en företrädare för statsmakterna,

lämpligen riksbanken, förklarade sig vilja respektera vissa mellan förhandlingsparterna

avtalade grunder för en amorteringsordning.

Utredningen har för sin del funnit lagstiftningslinjen vara bästa sättet

för amorteringsprincipens genomförande och föreslår en särskild, fristående

lag med en tidsbegränsad giltighet, att gälla förslagsvis till och med

utgången av år 1965.

2. Remissyttrandena

Flertalet över kreditmarknadsutredningens promemoria hörda myndigheter

och organisationer har anslutit sig till utredningens allmänna uppfattning

att fastighetslån bör amorteras.

Avvisande till denna princip ställer sig dock lantbruksstyrelsen, Sveriges

fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, HSB och Svenska arbetsgivareföreningen.

Lantbruksstyrelsen är av den uppfattningen att tillhandahållandet

av amorteringsfri kredit alltjämt har en viss uppgift att

fylla såsom en form av kreditservice vid sidan av kredit med amorteringsvillkor.

Fastighetsägareförbundet anser förslaget innebära ett mot en viss

grupp av ekonomiska företagare riktat starkt diskriminerande ingrepp.

HSB finner det principiellt felaktigt att i dagens läge, då staten av bostadssociala

skäl söker hålla hyresnivån nere på en med hänsyn till de bostadspolitiska

målsättningarna försvarbar nivå, genomföra en ökad amortering

med följd att bostadskostnaderna stiger.

Vissa remissorgan anser att den ifrågasatta amorteringsskyldigheten får

en önskvärd effekt ur sparande- o''ch kreditinriktningssynpunkt. Sparbanksinspektionen

anser sålunda att spareffekten — konsumtionsbegränsningen

—- inte skulle bli obetydlig och att amorteringarna för sparbankernas del

skulle medföra en angelägen likviditetsförbättring. Svenska riksbgggen

konstaterar att i en tid av brist på långfristigt kapital bostadsfinansieringens

uppläggning måste bidraga till det nödvändiga sparandet genom en hårdare

amortering. LO håller för troligt att kapitalbristen och finansieringssvårigheterna

inom bostadssektorn i huvudsak kommer att bestå under avsevärd

tid. Allmänt sett framstår då, enligt LO, nuvarande praxis att primärlånen

inte amorteras som en anakronism från tiden före den fulla sysselsättningen.

En annan uppfattning kommer dock till synes i andra yttranden. Arbetsgivareföreningen

anser t. ex. att problemet med amortering aktualiserats av

de senaste årtiondenas inflation och att en amorteringsskyldighet inte ändrar

detta förhållande. Tvivel på effekten uttalas även av bl. a. bank- och

fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

HSB samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Förslaget att begränsa amorteringsskyldigheten till lån mot säkerhet i

bostads- och affärsfastigheter har mött erinringar i några yttranden. Om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

9

statsmakterna ansluter sig till förslaget om amorteringsskyldighet bör denna

sålunda enligt HSB genomföras generellt. Bank- och fondinspekiionen,

Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska bgggnadsentreprenörföreningen

och Sveriges industriförbund finner de skäl utredningen åberopat för amorteringsskyldigheten

gälla i lika hög grad för jordbruksfastigheter soan för

bostads- och affärsfastigheter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om

att många mindre jordbruksfastigheters värde huvudsakligen ligger i bostadshuset.

Amorteringsförslagets inverkan på skatteförhållandena bör enligt vissa

remissinstanser närmare utredas. Svenska bankföreningen anser att denna

fråga måste lösas innan åtgärder vidtages för att tillgodose önskemålet om

ökade amorteringar. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges

fastighetsägareförbund anser det oundgängligen nödvändigt att medge vidgad

rätt till avskrivningar. Riksskattenämnden däremot framhåller att förslaget

inte torde behöva medföra någon ändring av kommunalskattelagens

bestämmelser men understryker angelägenheten av att frågan om värdeminskningen

grundligt belyses vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på området.

Amorteringskravets inverkan på hyresnivån har berörts av ett flertal remissinstanser,

varvid dessa i allmänhet synes ha utgått från att amorteringen

måste medföra en hyreshöjning. Bostadsstyrelsen framhåller sålunda

att de maximihyror som fastställes vid den statliga bostadslångivningen är

självkostnadshyror, som inte lämnar utrymme för en amortering. För hus

som påbörjas åren 1958—1959 finnes enligt styrelsens bestämda uppfattning

inte utrymme för någon hyreshöjning och för dem bör därför amorteringsskyldigheten

inte ökas. För äldre hus torde däremot enligt styrelsen finnas

en viss marginal. Hyresrådet förordar en närmare utredning av hyreseffekten.

Rådet framhåller att det även beträffande hus färdigställda år 1941 och

tidigare är ovisst om amorteringar kan ske inom ramen för nuvarande

grundhyror. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser att en amortering

inte bör ske till priset av höjda hyror samt att hyreshöjningen i vart fall

bör göras obetydlig.

I frågan huruvida lagstiftning skall tillgripas för att åstadkomma önskad

ökning av amorteringsskyldigheten har olika uppfattningar gjort sig gällande.

Lagstiftning på området tillstyrkes sålunda av generalpoststyrelsen, kommerskollegium,

länsstyrelsen i Kopparbergs län, fullmäktige i riksbanken,

Sparbankernas bank aktiebolag, Svenska sparbanksföreningen, Folksam,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och LO.

För en lösning av frågan på frivillighetens väg uttalar sig däremot bostadsstyrelsen,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen,

länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, fullmäktige

i riksgäldskontoret, Sveriges allmänna hypoteksbank, Stockholms

tomträttskassa, vilken dock anser frågan vara av underordnad betydelse,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

stadshypotekskassan och bostadskreditkassan, Svenska bankföreningen, som

dock inte helt avvisar lagstiftningsalternativet, samt Svenska riksbyggen

och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

III. Av utredningen om sparstimulerande åtgärder berörda frågor

1. Nuvarande förhållanden

Lönsparande

Organiserat lönsparande förekommer för närvarande i två huvudformer,

dels som sparande i sparklubbar och dels i ungdomens lönsparande.

Sparklubbarna fungerar i regel så att medlemmen vid avlöningstillfället

överlämnar ett avtalat sparbelopp till klubbens kassör eller så att arbetsgivaren

direkt från lönen drar beloppet i fråga och inlevererar detta till vederbörande

sparinrättning. Klubbsparandet har från att till en början främst

ha varit långsiktigt alltmer övergått till att få en kortsiktig karaktär. Sparandet

är inte heller på något sätt bundet.

Ungdomens lönsparande är väsentligt mera formbundet än sparklubbsverksamheten.

Deltagandet bygger på ett avtal mellan löntagaren, dennes

arbetsgivare och en bank. Enligt avtalet medger löntagaren arbetsgivaren

att vid varje avlöningstillfälle under en avtalad sparperiod innehålla ett

visst sparbelopp, lägst 10 procent av bruttolönen. Sparperioden skall omfatta

tiden t. o. m. utgången av det år då spararen fyller 25 år, dock minst

tre kalenderår. Högsta ålder för inträde är 25 år. Sparperioden kan förlängas

t. o. m. utgången av det år då spararen fyller 30 år. Förtidsuttag kan medges

i vissa angivna fall. Bland dem som deltar i lönsparandet utlottas en gång

årligen vinster, vartill medlen anslås av staten. Vinstsumman utgör en

procent av det totala årliga nysparandet på lönsparkonto under närmast

föregående kalenderår.

Bostadssparande

För ny- och ombyggnad av småhus (en- och tvåfamilj shus, rad- och kedjehus)

kan beviljas statligt egnahemslån. Detta beviljas normalt mot inteckningssäkerhet

mellan 50 och 90 procent av fastighetens belåningsvärde.

Belåningsvärdet är maximerat och uppgår numera i de fyra nordligaste länen,

i Stockholm med vissa förortskommuner och i Göteborg med vissa förortskommuner

högst till 58 000 kronor och i övriga delar av landet högst

till 53 000 kronor. Räntesatsen utgör tills vidare 4 procent. Amorteringstiden

är 30 år. Ränteeftergift beviljas med 550 kronor per år för nybyggt

enfamiljshus och lägenhet i rad- eller kedjehus.

Statligt tertiärlån kan beviljas för ny- och ombyggnad av bl. a. flerfamiljshus.

Lånet utgår om låntagaren är kommun eller allmännyttigt företag normalt

till 30 procent av ett fastigheten åsatt belåningsvärde. För kooperativt

organiserade företag, som står under betryggande kommunal kontroll, mot
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

svarar tertiärlånet normalt 25 procent av värdet; för enskilda motsvarar lånet

15 procent eller i vissa fall 20 procent av värdet. Belåningsvärdena är

maximerade och uppgår för en »normalort» till 635 kronor per kvm med

vissa tillägg för utrustning och standard. Räntesatsen utgör tills vidare 4

procent. Amorteringstiden är i regel 30 år. Ränteeftergift beviljas med ett

belopp motsvarande skillnaden mellan marknadsräntan och en garanterad

ränta av 3,5 procent för primärlån och 4 procent för sekundärlån.

För upprustning av äldre en- och tvåfamilj »hus kan beviljas förbättringslån.

Sådant lån får inte överstiga 90 procent av den godkända förbättringskostnaden.

Lånet kan vara antingen räntefritt och stående eller ett

amorteringslån eller en kombination av dessa låneformer. Förbättringslån,

som inte är räntefritt och stående, löper med 4 procent ränta och skall

amorteras på högst 25 år.

Skatte premier åt sparande

Enligt 39 § 3 mom. kommunalskattelagen äger person som haft inkomst

av kapital i form av räntor eller utdelningar utöver avdrag för förvaltningskostnader

och gäldräntor åtnjuta ett extra avdrag med 300 kronor eller för

äkta makar 600 kronor gemensamt, dock högst med belopp motsvarande

vad som motsvarar skillnaden mellan bruttointäkten och nämnda avdrag

för förvaltningskostnader och gäldräntor.

Bestämmelserna om detta avdrag grundas på förslag av skattelagssakkunniga

(SOU 1954: 18). Förslaget motiverades med önskemålet att åstadkomma

en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt varjämte

anfördes att anordningen skulle medföra en viss förenkling i deklarationsoch

taxeringsförfarandet. De sakkunniga framhöll dessutom att avdraget var

ägnat att verka sparfrämjande. I den av riksdagen bifallna propositionen nr

1955: 59 föreslogs avdraget till 100 kronor respektive 200 kronor. Dessa belopp

har sedermera på grundval av förslag i propositionen nr 1957:71 höjts

till nuvarande belopp, 300 kronor respektive 600 kronor. I 1957 års proposition

framhölls, att det extra nysparande som uppkommit genom det av

1955 års riksdag beslutade premiesparandet icke var av den storleksordningen,

att statsmakterna borde binda sig för en fortsatt premiering i sådan

form; i stället syntes det naturligt, att det fortsatta stödet åt sparandet

gavs genom en höjning av avdraget från inkomst av kapital. Dettas sparstiinulerande

karaktär underströks även av bevillningsutskottet i dess av

riksdagen godkända utlåtande nr 1957:32.

Vid taxeringen till inkomstskatt erhåller skattskyldig (46 § 2 mom.

kommunalskattelagen) avdrag för bl. a. avgifter och premier som han erlagt

för vissa försäkringar av sådan natur, att premierna enligt eljest gällande

regler inte är avdragsgilla. Hit räknas såväl avgift för allmän sjukförsäkring

som premier och andra avgifter för kapital-, arbetslöshets-, sjuk- eller

olycksfallsförsäkringar. Avdrag medges med minst 150 kronor eller för

äkta makar gemensamt med minst 300 kronor. Om avgifterna och premierna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

uppgått till högre belopp, medges avdrag för avgifternas och premiernas

verkliga belopp, dock högst 300 kronor för ensamstående och 600 kronor för

makar gemensamt och för ogift med hemmavarande barn under 16 år.

Rätten till avdrag för dessa försäkringspremier infördes vid den statliga

beskattningen genom beslut av 1910 års riksdag och utvidgades att gälla vid

den kommunala beskattningen genom beslut av 1920 års riksdag.

Vid sin tillkomst motiverades avdragsrätten med att avdraget borde bli

en sporre till sparsamhet och stimulera intresset att trygga familjens ekonomi

i händelse av dödsfall, sjukdom, olycksfall m. m. Förslag om avdragets

avskaffande har vid flera tillfällen framförts men avvisats.

Avdraget, som ursprungligen utgjorde högst 200 kronor såväl för ogift

som för makar, bestämdes genom beslut av 1950 års riksdag till högst 200

kronor för ogift och högst 400 kronor för makar gemensamt. De nuvarande

reglerna, innefattande en höjning av maximibeloppen till 300 respektive 600

kronor, beslöts vid 1955 års riksdag. Skattelagssakkunniga, vilkas förslag

låg till grund för sistnämnda höjning av avdraget, ansåg ett avskaffande

av avdraget ur principiell synpunkt motiverat men föreslog likväl inte —

med hänsyn till frågans tidigare behandling — en sådan åtgärd.

I nämnda proposition 1955: 52 uttalas i denna fråga bl. a. följande. Mot

bakgrunden av vissa av de sakkunnigas redovisade uppgifter om de belopp

varmed avdrag yrkats torde kunna ifrågasättas, om inte avdragets betydelse

ur ackvisitionssynpunkt något överdrivits. Det borde emellertid betonas

att försäkringssparandet såväl för den enskilde som för samhället

hade sin givna betydelse. Inte minst värdefullt var det ur den synpunkten

att det skedde systematiskt och i regel på lång sikt. Den allmänna uppfattningen

hos remissinstanserna hade också varit att avdraget borde bibehållas.

Det borde beaktas att avkastning av sparande av annan art i viss utsträckning

ej blev beskattad om det förordade bottenavdraget från inkomst

av kapital infördes. Det skulle i belysning härav te sig oegentligt att samtidigt

slopa den redan existerande förmån beträffande försäkringssparande,

som låg i att avdragsrätt i viss utsträckning åtnjöts för erlagda försäkringspremier.

2. Utredningen

Lönsparande

Utredningen framhåller, att ungdomens lönsparande har haft en betydande

framgång och att sparformen väckt positivt intresse också bland högre

ålderskategorier. Utredningen uttalar vidare, att det ligger nära till hands att

söka aktivera detta intresse genom införandet av en särskild sparform för

dem som inte kan vara med i ungdomens lönsparande. Inom de stora grupper

som nu deltar i ett organiserat men ofta ganska kortsiktigt sparande finns

det enligt utredningen sannolikt många som skulle kunna intresseras för ett

mera långsiktigt sparande, förutsatt att detta var upplagt på ett lämpligt

sätt. Erfarenheterna av ungdomens lönsparande ger anledning tro att dess

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

13

utformning i sina huvuddrag kan tillämpas också i ett sådant sammanhang.

Därigenom skulle för övrigt de som deltagit i ungdomens lönsparande

men som av åldersskäl inte kan fortsätta härmed, kunna knyta an till en liknande

sparform. Utredningen stannar mot bl. a. denna bakgrund för att

föreslå införandet av en ny sparform, förslagsvis benämnd allmänt lönsparande,

efter i huvudsak samma riktlinjer som ungdomens lönsparande. Utformningen

av förslaget får enligt utredningen ses som en anpassning av

systemet för ungdomens lönsparande till de mera skiftande kraven hos den

vidare kategori till vilken ett allmänt lönsparande skulle vända sig.

Den föreslagna sparformen avses i första hand men inte uteslutande vända

sig till löntagare. Beträffande frågan huruvida någon lägsta åldersgräns för

rätt till deltagande i det allmänna lönsparandet skall stipuleras konstaterar

utredningen att en sådan gräns är nödvändig med hänsyn till ungdomens

lönsparande, övervägande skäl talar enligt utredningen för att åldersgränsen

fastställes till 26 år. Detta kan visserligen få negativa återverkningar på

utbredningen av ungdomens lönsparande men gränsproblem av denna art

uppkommer var gränsen än sättes. Utredningen föreslår dock, till höjande av

konkurrenskraften i ungdomens lönsparande, upphävande av den nu gällande

bestämmelsen att redan sparade medel vid en förlängning av sparperioden

binds jämväl under den tid förlängningen avser.

Sparformen bör i allmänhet bygga på regelbundna avsättningar av lönen

som verkställes av arbetsgivaren i form av löneavdrag. Utredningen anser

emellertid att avsättningen inte såsom i ungdomens lönsparande bör fastställas

till viss procentuell del av lönen utan att den i stället bör utgöra ett i

kronor bestämt lägsta belopp. Detta föreslås för månadsavlönade till 50

kronor, för 14-dagarsavlönade till 25 kronor och för veckoavlönade till 10

kronor. För kategorier med mera oregelbundna inkomster bör avsättningen

kunna ske kvartalsvis och utgöra lägst 150 kronor.

Avsättningarna föreslås bygga på någon form av avtal mellan spararen,

arbetsgivaren och en sparinrättning, i vissa fall endast mellan spararen och

en sparinrättning. För den som övergår från ungdomens lönsparande bör

inte krävas något nytt sparavtal. De insatta medlen bör formellt vara obundna.

Spararen skall när som liclst och utan särskilt skäl kunna ta ut sina

sparmedel och likaså ulan särskild uppsägningstid kunna upphöra med sitt

sparande. Om uttag sker förlorar han emellertid rätten till den vid sparandet

knutna förmånen.

Rörande denna förmån framhåller utredningen följande. Det torde inte

vara realistiskt att räkna med att förmånen skall vara förhållandevis större

i det allmänna lönsparandet än i ungdomens lönsparande. Utredningen nämner

såsom tänkbara system för utformningen av förmånen en höjning av

inlåningsräntan, ett system med bonus, en kombination med sparlån samt

vinstutlottning men stannar för att förorda ett system med vinstutlottning.

Som ett väsentligt skäl härför åberopas erfarenheterna från ungdomens lönsparande.

Enligt utredningens mening bör man direkt anknyta till ungdomens lön
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

sparande och göra vinstutlottningen gemensam för denna sparform och det

allmänna lönsparandet. Härigenom får man redan från början en attraktiv

vinstplan för det allmänna lönsparandet. Med hänsyn till de strängare bindningsreglerna

och de hårdare villkoren i övrigt i ungdomens lönsparande föreslås

förmånen differentierad mellan de båda sparformerna så att en deltagare

i ungdomens lönsparande har två andelar i vinstutlottningen medan deltagare

i det allmänna lönsparandet har en andel. För att förmånen skall få åtnjutas

skall, liksom i ungdomens lönsparande, gälla att spararen under

minst sju månader under närmast föregående kalenderår gjort föreskrivna

insättningar på lönsparkonto och vid slutet av samma år fortfarande innehar

sådant konto.

Introduktionen av det allmänna lönsparandet föreslås överlämnad åt ett

särskilt organ motsvarande den kommitté som ledde kampanjen för ungdomens

lönsparande år 1958. Kostnaderna för introduktionen av sparformen

kan enligt utredningen uppskattas till ungefär 500 000 kronor. Beträffande

kostnaderna för vinstutlottningen uttalar utredningen att samma omfattning

på insättningarna som i ungdomens lönsparande för närvarande, d. v. s.

omkring 60 miljoner kronor, betyder en årlig kostnad om 600 000 kronor. En

omfattning motsvarande bruttoinsättningen i sparklubbsverksamheten,

d. v. s. insättningar uppgående till i runt tal 260 miljoner kronor, medför

en kostnad för staten om 2,6 miljoner kronor.

Bostadssparande

Utredningen framhåller, att omkring hälften av bostadsbyggandet under

1950-talet avsett sådan produktion av bostäder som förutsätter att den boende

gör en egen kapitalinsats. Av dessa bostäder utgör småhus, som den

boende äger och förvaltar, omkring hälften och lika många är de som

upplåtes med bostadsrätt och i regel inrymmes i flerfamiljshus. Omkring

95 procent av alla nyproducerade bostäder är finansierade med hjälp av

statliga lån och bidrag. I förhållande till belåningsvärdet utgör låntagarens

egen kapitalinsats lägst följande: för småhus som bebos av ägarenlåntagaren

10 procent av belåningsvärdet, för bostadsrättshavare i många

fall 5 procent av värdet och i övriga fall 10 eller 15 procent.

Om produktionskostnaden överstiger belåningsvärdet, ökar den boendes

kapitalinsats med skillnaden mellan produktionskostnad och belåningsvärde.

Det härigenom stigande kravet på egen insats av låntagaren har,

framhåller utredningen, utgjort ett av skälen till att åtgärder för ett organiserat

bostadssparande under de senaste åren fått ökad aktualitet. Detta

sparande har syftat till att den som sparar skall kunna få ett lån utöver

det statliga egnahemslånet — ett fyllnadslån — för att kunna täcka kravet

på egen insats.

Utredningen har funnit att, om staten skall främja bostadssparandet och

särskilt det sparande som tar sikte på anskaffandet av egnahem eller lägenhet

i rad- eller kedjehus, bör i första hand övervägas jämkningar i vill
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

15

koren för statliga bostadslån. Dessa jämkningar bör medföra en minskning

av kravet på kontantinsats. Även en minskning under en första, ej alltför

kort period av de årliga utgifterna för bostaden bör övervägas. Såsom i och

för sig tänkbara åtgärder nämnes höjning av belåningsvärdet, sänkning avräntan

på statslånet och/eller sänkning av den av staten garanterade räntan

på bottenlån samt amorteringsfrihet beträffande det statliga lånet under

viss tid.

En höjning av belåningsvärdet torde enligt utredningen av olika skäl

endast kunna förekomma beträffande sådana småhus, som den boende äger

och förvaltar. Utredningen anser det uppenbart, att en höjning av belåningsvärdet

för dem, som regelbundet sparar till egnahem, skulle kunna få

stor betydelse och medföra en breddning av bostadssparandet. Emot en

mera avsevärd höjning av belåningsvärdena kan, påpekas det, invändas att

den skulle kunna försvaga det med maximeringen av belåningsvärdena angivna

syftet att förhindra en uppskruvning av kostnaderna för småhus och

förbättra förutsättningarna för en rationell och kostnadssänkande produktion

av dylika hus. Utredningen har därför funnit, att mera betydande förändringar

i bestämmelserna om högsta belåningsvärde för småhus inte

gärna kan företas utan att bestämmelsernas syfte äventyras. Utredningen

anser emellertid att det bland dem som under längre tid sparat till egnahem

finns ett legitimt behov av att få en ordnad fastighetsbelåning på rimliga

villkor intill ett värde som med 10 procent överstiger nu gällande

högsta belåningsvärden. Belåningsvärdet bör alltså enligt utredningen i förevarande

fall kunna fastställas till 60 000 kronor i de delar av landet där

det för närvarande är 53 000 kronor. I övriga delar av landet föreslås att

belåningsvärdet blir 65 000 kronor.

Mot tanken på en sänkning av räntan talar enligt utredningen flera starka

skäl. Utredningen har därför inte till närmare prövning upptagit frågan

om att genom direkta räntefavörer stimulera bostadssparandet.

I fråga om viss tids amorteringsfrihet för statligt lån framhåller utredningen

att innebörden härav allenast är, att tyngdpunkten i amorteringsplikten

förskjutes framåt i tiden. Utredningen understryker, att härav följer

ett ökat risktagande i första hand från statens sida. Utredningen har

dock funnit det uppenbart, att egnahemsägarens ekonomiska bärkraft i

normala fall stiger år från år och t. ex. tio år efter anskaffandet av fastigheten

är betydligt större än då fastigheten förvärvades. Med hänsyn bl. a.

härtill förordar utredningen, att de som regelbundet sparar för att förvärva

ett småhus med äganderätt erbjudes amorteringsfrihet beträffande

det statliga egnahemslånet under — allt efter låntagarens önskemål — de

fem eller tio första åren av egnahemslånets löptid.

Utredningen är av den uppfattningen, att de nu anförda synpunkterna

på behovet av åtgärder i sparstimulerande syfte äger tillämpning även på

hostadsrättslägenheter i rad- eller kedjehus. Utredningen anser därför, att

om åtgärder vidtas i sparstimulerande syfte beträffande småhus, som den

opaginerad Kontrollera mot PDF

K3

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

boende själv äger och förvaltar, åtgärder av i huvudsak samma innehåll bör

vidtas i avseende på småhus, som innehas med bostadsrätt.

De praktiska möjligheterna att medge lättnader i finansieringsvillkoren

är dock, fortsätter utredningen, i dessa fall begränsade. Småhus, som upplåtes

med bostadsrätt, äges av vederbörande bostadsrättsförening, vilken

står som låntagare beträffande hela projektet. De för finansiering av fastigheten

beviljade lånen kan alltså inte knytas till en enskild lägenhet eller en

enskild bostadsrättshavare. Villkoren beträffande det statliga lån, som

beviljas för fastighetens finansiering, måste vara enhetliga och avse hela

fastigheten.

En med höjningen av belåningsvärdena likartad effekt torde dock kunna

nås med hjälp av ett fyllnadslån på förmånliga villkor. Utredningen föreslår

därför att möjlighet öppnas för den som bostadssparar att erhålla ett

statligt fyllnadslån i samband med förvärv av bostadsrättslägenhet i nybyggt

rad- eller kedjehus som finansieras med statligt egnahemslån eller

tertiärlån. Fyllnadslån skall kunna beviljas med högst 6 000 kronor, räntesatsen

bör vara densamma som gäller för egnahemslån och lånet återbetalas

på högst 30 år. Lånet skall kunna vara amorteringsfritt under de fem

eller tio första åren av lånets löptid. Hur stort fyllnadslån, som skall beviljas

i varje enskilt fall, blir beroende av vilket belåningsvärde, som kan åsättas

bostadsrättshavarens del av den ifrågavarande fastigheten.

Emot fyllnadslån av detta slag kan, påpekar utredningen, riktas vissa

anmärkningar. Långivningen kan bli administrativt betungande, då lånet

inte är knutet till en viss fastighet utan till en viss person. Såsom ett tänkbart

alternativ till de föreslagna fyllnadslånen anges i betänkandet statlig

kreditgaranti av den art som i det följande beröres i samband med bostadsrättslägenheter

i flerfamiljshus.

Kapitalinsatsen vid förvärv av bostadsrättslägenhet i flerfamiljshus är i

de flesta fall avsevärt lägre än beträffande jämförbara lägenheter i småhus.

Utredningen beräknar att kapitalinsatsen i normala fall uppgår till 2 500

å 5 000 kronor. Behov av fyllnadslån blir då enligt utredningens uppfattning

inte särskilt framträdande. I stället kan statliga kreditgarantier erbjuda

en lösning.

Utredningen förordar att för den som bostadssparat och förvärvar bostadsrättslägenhet

i nybyggt flerfamiljshus, skall staten kunna lämna en

kreditgaranti avseende ett fyllnadslån. Såsom särskilda villkor bör enligt

utredningen gälla dels att den kapitalinsats bostadsrättshavaren skall göra

uppgår till minst 3 000 kronor, dels att fyllnadslånet inte överstiger vare

sig halva grundavgiften eller 3 000 kronor, dels att lånets amorteringstid

inte överstiger tio år. Fyllnadslån skall kunna beviljas, förutom av banker

och därmed jämförliga kreditinrättningar, jämväl av hypoteksinrättningar.

Utredningen upptar därefter till diskussion frågan huruvida staten bör

medverka till återbelåning av äldre egnahem i samband med ägarbyte. Utredningen

uttalar att möjligheten till återbelåning för närvarande oftast är

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

starkt begränsad, beroende på de enskilda kreditinstitutens regler för belåning

av egnahem. De två praktiska problem som i första hand anmäler

sig om man anser att det finns skäl för staten att medverka till återbelåning

av äldre egnahem, som förvärvas av person vilken under en längre tid

regelbundet bostadssparat, är enligt utredningen dels frågan om hur belåningsvärdet

skall bestämmas och dels frågan om hur lång amorteringstiden

för det nya lånet skall vara.

Utredningen förordar fastighetens taxeringsvärde såsom belåningsvärde.

Amorteringstiden bör enligt utredningen fastställas med utgångspunkt från

en viss livslängd på huset, t. ex. 50 år, vilken dock kan förlängas om huset

genomgått en genomgripande nybyggnad.

Statens medverkan till återbelåningen bör enligt utredningen lämnas i

form av en statlig kreditgaranti. Denna bör kunna beviljas för fyllnadslån

motsvarande i allmänhet högst 40 procent av taxeringsvärdet och säkerställda

av inteckningar inom 90 procent av detta värde. Om lån utan statlig

kreditgaranti inte kan erhållas till belopp motsvarande 50 procent av

taxeringsvärdet bör efter särskild prövning kreditgaranti kunna beviljas

för ett lån överstigande 40 procent av taxeringsvärdet. Såsom villkor för

kreditgaranti föreslås vidare gälla att fyllnadslånet amorteras på högst 30 år.

Skatte premierat sparande

I betänkandet lämnas inledningsvis en redogörelse för i riksdagen väckta

motioner rörande sparstimulerande åtgärder. Mot bakgrunden av denna

redogörelse konstaterar utredningen att gemensamt för de flesta motionerna

varit förslag om att vid fastställandet av den skattepliktiga inkomsten hänsyn

skulle tas till insättning och uttag å särskilt för ändamålet tillskapat

konto. Spararna skulle sålunda erhålla skatteminskning i relation till det

belopp som sattes in på kontot, medan man vid uttag av beloppet fick en

häremot svarande skatteökning. Enligt flertalet motioner skulle vid flerårigt

sparande den sålunda uppskjutna beskattningen kunna övergå i eu

definitiv skatteminskning i visst förhållande till det insatta beloppet.

Utredningen diskuterar ingående hur ett system för sparpremiering genom

definitiv skatteminskning lämpligen borde utformas. Inledningsvis

konstaterar utredningen härvid alt, eftersom uppgiften är att finna åtgärder

som kan stimulera till ökat sparande, en premiering i möjligaste mån endast

bör avse det sparandetillskott som premieringen framkallat. Då det

emellertid inte är möjligt alt exakt fastställa storleken av ett sådant tillskott

och således avskilja detta från det nysparande som skulle ha skett

oberoende av premieringen, går det enligt utredningens mening inte att

undvika att premiera allt redovisat årligt nysparande.

De praktiska svårigheterna att fastställa storleken av nysparandet gör

dock enligt utredningen att inte heller den sist nämnda begränsningen av

premieringen kan upprätthållas. Den som utnyttjar redan befintliga tillgång
2

tlihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

ar måste i premieringshänseende komma i samma läge som den som företagit

ett nysparande.

I fråga om vilka sparformer som bör omfattas av ett premieringssystem

uttalar utredningen, att man för att undgå rubbningar i kreditsystemet

bör undvika att diskriminera somliga sparformer genom att undanta dem

från premiering. Ett eventuellt premieringssystem bör omfatta banksparande,

obligations- och aktieköp, försäkringssparande och investeringar i

jordbruk eller annan rörelse för vilken avdrag för värdeminskning för närvarande

icke erhålles. Liksom premieringen i princip bör omfatta alla sparformer,

bör den heller inte begränsas till att uteslutande avse vissa ändamål.

Utredningen anser således inte att ett visst sparande bör premieras

skattevägen framför ett annat utan är av den uppfattningen att vid en sådan

premiering allt sparande bör behandlas lika oavsett ändamålet.

Enligt utredningens mening bör en maximigräns, av utredningen föreslagen

till 1 200 kronor för år, gälla för det premieringsgrundande beloppet.

Krav bör även uppställas på att medlen skall innestå en viss tid för att

premiering skall erhållas. Denna bindningstid bör med hänsyn till önskvärdheten

att åstadkomma ett långsiktigt sparande enligt utredningen utgöra

minst fem år.

Premieringens anknytning till sparprestationen kan ske antingen så att

den — liksom för närvarande sker vid beräkning av inkomst av kapital —

är satt i relation till avkastningen av det sparade beloppet eller så att premien

utgår i form av en skatteminskning i relation till det sparade beloppet

direkt. Den avsedda skatteminskningen kan, framhåller utredningen

vidare, åvägabringas på två principiellt olika sätt, nämligen antingen genom

avdrag i deklarationen, varigenom den beskattningsbara inkomsten

nedgår, eller genom avdrag från den uträknade skatten. I det senare fallet

blir premiens storlek vid samma sparbelopp detsamma även i skilda inkomstlägen.

Utredningen har gjort beräkningar av det skattebortfall som skulle bli

konsekvensen av ett premieringssystem efter antydda linjer. Beräkningarna

grundar sig på olika förutsättningar. Av de olika beräknade alternativen

må följande nämnas.

Om det förutsättes, att det premiegrundande sparandet begränsas till

1 200 kronor för år, att bindningstiden bestämmes till fem år och att premien

bestämmes till en tredjedel av sparbeloppet, skulle premieringskostnaden

första året uppgå till 780 miljoner kronor. Utredningen har då räknat

med att alla personer med finansiella tillgångar över 1 200 kronor utnyttjar

premieringsmöjligheten. Om denna förutsättning ändras såtillvida, att blott

de som har finansiella tillgångar å minst 6 000 kronor deltar i sparandet

blir årskostnaden 390 miljoner kronor. Därest åter premieringen kunde förbehållas

det årliga nysparandet, skulle premieringen — utnyttjad av dem

som ökar sina tillgångar med 1 200 kronor för år •— dra en årskostnad av

190 miljoner kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

19

Exemplet ger en bild av storleksordningen av de belopp som kommer i

fråga. Utredningen konstaterar, att den nu berörda formen av sparpremiering

blir mycket kostnadskrävande. Den skatteminskning spararna erhåller

som premiering ökar deras för konsumtion och sparande disponibla medel.

För att inte det slutliga resultatet skall bli en konsumtionsökning fordras

en motsvarande ökning av nysparandet. Enligt vissa av utredningen

gjorda kalkyler skulle sparandet behöva öka lägst 40 till 50 procent för att

neutralisera skatteminskningen. En sådan sparandeökning finner utredningen

osannolik.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen beträffande möjligheterna

att genom ett system med definitiv skatteminskning stimulera sparandet

att det inte går att endast premiera sådant sparande som är framkallat av

själva preinieringsförfarandet. Premieringen måste omfatta även medel

som härrör från sparande som ändå skulle ha skett samt sådana medel som

härrör från tidigare befintliga tillgångar. Premieringskostnaderna blir

då, framhåller utredningen, så betydande att de med all sannolikhet kommer

att bli lika stora som eller större än den framkallade sparandeökningen.

Vidare kommer kostnaderna att bli av den storleksordningen att de

kommer att få betydande verkningar på statens och kommunernas finanser.

Av dessa orsaker anser utredningen, att det inte är möjligt att stimulera

det totala enskilda sparandet genom en definitiv skatteminskning.

Utredningen upptar därefter frågan om ett system för sparpremiering

byggt på uppskjuten beskattning. Ett sådant system verkar dels så att

spararen kan tillgodogöra sig ränta på det belopp som undantas från beskattning

och dels så att han kan utjämna inkomsterna mellan olika år.

Utredningen anser att ett förfarande med uppskov med beskattningen för

ett sparat belopp sannolikt kommer att leda till en viss sparandeökning av

långsiktig karaktär. Införandet av bestämmelser härom är emellertid till

väsentlig del inte enbart en fråga om att åstadkomma en stimulans av sparandet

utan även en fråga om inkomstutjämning mellan olika år. Ett förslag

i detta hänseende kommer därför att i olika avseenden beröra nu pågående

skatleutredningar och ha samband med av dessa behandlade frågor.

Utredningen förordar därför, att frågan om premiering av sparande genom

uppskjuten beskattning tas upp till övervägande i samband med övriga

skattefrågor.

Emot utredningens ståndpunktstagande i frågan om skattepremiering av

sparande har två reservationer anförts inom utredningen. Ledamöterna

i utredningen Antonsson, Brundin och Danmans har sålunda förordat

införande av former för sparpremiering genom såväl definitiv skatteminskning,

i form av särskilda sparkonton, som genom uppskjuten beskattning

genom utjämningskonton. Ledamoten Antonsson har därjämte

uttalat sig för eu premiering av även annat sparande än de nämnda formerna

för banksparande.

Rcservationsförslaget beträffande särskilda sparkonton innehåller i linvit

llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

vudsak följande. Sådant konto skall med hänsyn bl. a. till praktiska och

administrativa synpunkter kunna öppnas endast i bank eller i därmed

jämförlig penninginrättning. Konto skall få uppläggas av var och en till

statlig inkomstskatt skattskyldig fysisk person som fyllt 16 år. Föräldrar

skall kunna öppna sparkonto för minderårigt barn (barnkonto). Det premieberättigade

beloppet får utgöra högst 1 000 kronor för år för ensamstående

och 2 000 kronor för äkta makar. För barnkonto skall beloppet

vara begränsat till 800 kronor per år. Högsta sammanlagda belopp skall utgöra

15 000 kronor (för barnkonto 10 000 kronor). Premien skall anknytas

till beskattningen och utformas så att den för beskattningsåret uträknade

skatten minskas med 10 procent av det sparade beloppet. Möjlighet bör

finnas att låta avdraget slå igenom redan i källskatten. Om beloppet innestår

längre tid än fem år blir skattenedsättningen definitiv. Förutsättning

för att premie skall åtnjutas skall vara dels att spararens samtliga tillgodohavanden

under året ökat med minst det belopp, för vilket skattepremiering

yrkas och dels att sparbeloppet ökat sparkontots tidigare maximum.

De av reservanterna föreslagna utjämningskontona syftar till att öppna

möjlighet för en utjämning i viss utsträckning av beskattningen mellan

olika år med starkt varierande inkomster för den enskilde inkomsttagaren.

Kontona bör bygga på den för skogskontona gällande principen om avdrag

på inkomsten vid insättning och beskattning vid uttag och förekomma

jämsides med nämnda konton. De skall få användas endast av dem som

inte har medel innestående på skogskonto. Rätt till uppskov med taxeringen

bör åtnjutas i högst 10 år. Det högsta belopp, för vilket uppskov

med taxeringen ett visst år må åtnjutas, föreslås till 10 000 kronor och högst

skall på kontot få innestå 20 000 kronor.

Ledamoten Antonsson uttalar slutligen i sin reservation att allt sparande,

d. v. s. i princip alla dispositioner som innebär att en person avstår från

viss möjlig konsumtion, skall vara premieberättigat. Premieringen bör gälla

nettoökningen av förmögenheten sedan eventuella överföringar frånräknats

och således avse endast det reella nysparandet. Kontrollen över att

nysparande ägt rum skall utövas av taxeringsmyndigheterna på grundval

av en särskild, av den skattskyldige avlämnad s. k. kontantsammanställning.

Premien skall utgå i form av ett avdrag från den slutliga skatten. Premien

bör utgöra mellan 7 och 12 procent av ett sparbelopp om högst 1 000

kronor för ensamstående och högst 2 000 kronor för gifta. Premiens storlek

skall dock inte fastställas för en längre tid utan kunna varieras från år

till år bl. a. med hänsyn till konjunkturläget. Systemet skall även kunna

kombineras med ett visst, icke premiegrundande bottensparande.

3. Remissyttrandena

Allmänt lönsparande

Utredningens förslag om införande av allmänt lönsparande har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Konjunktur institutet

framhåller därvid att, genom att den nu föreslagna formen av lönspa
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

rande vänder sig till en mycket större grupp än ungdomens lönsparande,

den bör kunna bli av sådan omfattning att den är av betydelse även samhällsekonomiskt

sett.

Vissa remissinstanser anser det tveksamt om lönsparandet kan väntas få

till resultat en verklig ökning av sparandet. Detta gäller länsstyrelserna i

Blekinge, Värmlands, Gävleborgs, Västcrnorrlands och Norrbottens län,

Svenska bankföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen och LO, vilka

dock inte motsätter sig ett genomförande av förslaget. Även statskontoret,

och länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län samt Svenska sparbanksföreningen

uttalar tvivel på sparandeeffekten.

Den föreslagna organisationen av det allmänna lönsparandet har tagits

upp av flera remissinstanser. Statskontoret ifrågasätter lämpligheten av

den föreslagna anknytningen till ungdomens lönsparande och fullmäktige

i riksgäldskontoret förordar att båda sparformerna hålles åtskilda. Länsstyrelsen

i Gotlands län anser det önskvärt att finna en sådan anknytning

mellan de två sparformerna att en person, som ansluter sig till ungdomens

lönsparande under de närmaste tre åren före uppnådda 26 års ålder, äger

begränsa sitt deltagande i ungdomens lönsparande till den tid som återstår

till dess han fyller 26 år och därefter ansluta sig till det allmänna lönsparandet.

Generalpoststyrelsen accepterar den av utredningen föreslagna modifieringen

av ungdomens lönsparande, medan fullmäktige i riksgäldskontoret

ställer sig tveksamma till denna.

Svenska riksbyggen, LO och Kooperativa förbundet anser en samordning

av det allmänna lönsparandet och bostadssparandet önskvärt. Enligt

länsstyrelsen i Stockholms län bör däremot de båda sparformerna vara

skilda åt så att man inte samtidigt kan tillgodoräkna sig sparprestationen

för premiering enligt båda systemen. Länsstyrelsen framhåller därjämte,

att staten i sin egenskap av arbetsgivare bör underlätta ett lönsparande genom

att vid löneutbetalning utnyttja medverkan från banker och postgirokontoret.

Den sist anförda synpunkten uttalas även av länsstyrelserna i Jönköpings

samt Göteborgs och Bohus län.

Åtskilliga remissinstanser har tagit upp frågan om utformningen av förmånen.

Principiella betänkligheter mot lotteriformen uttalas av konjunkturinstitutet,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar.

Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Sveriges jordbrukskasseförbund

och Svenska stadsförbundet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar

ett system med bonus och länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förmånen

bör ha formen av en procent högre ränta. Även Sveriges jordbrukskasseförbund

finner det vara riktigare med en förmån i form av högre ränta,

därest inte detta sparande i stället kunde åtminstone partiellt värdesäkras.

Generalpoststyrelsen uttalar att lotteriformen kan skapa och vidmakthålla

större intresse kring det personliga sparandet än det troligen

skulle varit möjligt att med andra medel åstadkomma bland ifrågavarande

grupper av medborgare.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

Frågan om gemensam vinstutlottning i de båda formerna av lönsparande

diskuteras i ett par yttranden. Statskontoret ifrågasätter sålunda om inte

vinstplanerna bör konstrueras olika och fullmäktige i riksgäldskontoret

är av den uppfattningen att gemensam vinstutlottning inte bör ifrågakomma.

HSB föreslår att de utlottade vinsterna skall kunna utgå även i andra former

än de av utredningen förordade, t. ex. såsom kontantinsatser för förvärv

av egnahem m. in.

Beträffande kostnaderna för det allmänna lönsparandet framhåller generalpoststyrelsen

att dessa torde bli större än för flertalet andra former

av inlåning. Styrelsen anser kostnaderna iikväl vara försvarliga. Fullmäktige

i riksgäldskontoret beräknar att kampanjen kommer att kosta mer

än utredningen räknat med.

Bostadssparande

Rörande de förslag utredningen framlagt i syfte att främja bostadssparandet

har delade meningar kommit till synes.

A ena sidan har förslagen tillstyrkts eller lämnats i huvudsak utan erinran

av generalpoststyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Norrbottens

län, SACO samt TCO. En positiv inställning till förslaget har även

länsstyrelsen i Västerbottens län utom i vad avser höjningen av belåningsvärdena.

Å andra sidan har statskontoret, länsstyrelsen i Västmanlands län, fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, LO, Kooperativa förbundet

och Svenska stadsförbundet framhållit att förslagen om ändrade finansieringsvillkor

snarast har en bostadspolitisk karaktär, som föranleder

att de bör upptas i annat sammanhang än förevarande.

Enligt HSB och Svenska arbetsgivareföreningen bör krav på bostadssparande

i de av utredningen föreslagna formerna inte uppställas för åtnjutande

av de gynnsammare finansieringsvillkoren. Länsstyrelsen i Jämtlands län,

Svenska bankföreningen och Svenska stadsförbundet ifrågasätter huruvida

några åtgärder utöver från statsmakternas och kreditinrättningarnas sida

redan vidtagna är erforderliga för att främja bostadssparandet.

I fråga om den av utredningen föreslagna inriktningen på olika slag av

bostäder ifrågasätter HSB, LO och Kooperativa förbundet huruvida det finns

anledning att göra en principiell skillnad mellan en- och flerfamiljshus. Konjunkturinstitutet

framhåller att, om småhusandelen på lång sikt skulle visa

en stigande tendens, detta skulle innebära, att konsumtionsutgifterna för

bostad skulle stiga snabbare än vid oförändrad småhusandel. Det sagda innebär

vid given inkomstutveckling att de på kort sikt sparstimulerande åtgärderna

kan komma att på lång sikt verka i motsatt riktning.

Utredningens förslag om en höjning av belåningsvärdena har mött åtskilliga

invändningar. Bostadsstyrelsen hävdar sålunda att risk föreligger för att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1061

23

syftet med maximeringen går förlorat, om belåningsvärdena höjes utöver

de generellt fastställda beloppen. Länsstyrelsen i Kristianstads län, Svenska

bankföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund ger uttryck för samma

uppfattning. Tveksamhet mot förslaget i detta hänseende uttalas även av

länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län och av Svenska livförsäkringsbolags

förening. Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter om

de för helt annat ändamål fastställda belåningsvärdena bör beröras i detta

sammanhang. Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Västernorrlands

län ifrågasätter, liksom HSB, huruvida inte en generell justering av belåningsvärdena

bör ske, medan Svenska stadsförbundet anser att man bör

överväga en höjning av belåningsvärdena i vissa delar av landet i stället

för att tumma på gällande bestämmelser till förmån endast för vissa kategorier

egnahemsbyggare. Svenska sparbanksföreningen finner det helt

olämpligt att knyta en premiering till en så oviss företeelse som de maximerade

belåningsvärdena. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län synes utredningens

förslag på denna punkt liksom beträffande amorteringsfriheten i den

praktiska tillämpningen besvärligt och administrativt betungande.

Även förslaget om amorteringsfrihet har kritiserats av flera remissinstanser.

Svenska sparbanksföreningen och Svenska stadsförbundet erinrar om

kreditmarknadsutredningens förslag om utvidgad amorteringsskyldighet och

finner eif genomförande av förevarande förslag innebära ett avsevärt steg

tillbaka i utvecklingen. Betänkligheter uttalas också av länsstyrelserna i

Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt Svenska

riksbyggen och Svenska arbetsgivareföreningen. Bostadsstyrelsen framhåller

att en amorteringsfrihet komplicerar lånereglerna och medför en administrativ

belastning av lånemyndigheterna.

En positiv inställning till utredningsförslaget i denna del intas däremot

av länsstyrelsen i Malmöhus län samt av Sveriges jordbrukskasseförbund och

SACO. Denna organisation understryker särskilt betydelsen av att det statliga

egnahemslånet kan göras amorteringsfritt under de första fem eller

tio åren.

Förslaget om möjligheter till fyllnadslån till bostadsrättshavare i radoch

kedjehus har väckt betänkligheter hos Svenska sparbanksföreningen

samt länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs

län. Bostadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs lön

förordar att det åsyftade stödet lämnas i form av statlig kreditgaranti för

fyllnadslån.

De föreslagna åtgärderna för att underlätta finansiering av bostadsrältslägenheter

i flerfamiljshus avstyrkes av bostadsstyrelsen och HSB, medan

länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län

ställer sig tveksamma till förslaget.

Den av utredningen föreslagna möjligheten till återbelåning av äldre egnahemsfastigheter

i samband med ägarbyte tillstyrkes av länsstyrelserna i

Södermanlands och Blekinge län, Svenska landskommunernas förbund och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

Svenska stadsförbundet. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands

län förordar att låneformen försöksvis tillämpas. Enligt länsstyrelsen i

Gotlands län bör ifrågavarande stöd lämnas generellt utan sammankoppling

med bostadssparande.

Andra remissinstanser har dock funnit sig böra avstyrka denna slödform,

nämligen bostadsstyrclsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands

län och Svenska riksbyggen. Flera av de nämnda remissinstanserna pekar

härvid liksom länsstyrelserna i Kristianstads, Kopparbergs och Gävleborgs

län, Sveriges jordbrukskasseförbund och Svenska sparbanksföreningen på

risken att ett förverkligande av förslaget skulle kunna leda till en uppdrivning

av försäljningspriserna. Konjunkturinstitutet anför att då avsedda

ägarbyten medför frigörande av tidigare bundna resurser, som åtminstone

delvis kommer att användas till konsumtionsändamål, här föreslagna åtgärder

enligt institutets uppfattning synes vara av konsumtions- och inte av

sparstimulerande art.

Skatte premier åt sparande

Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens ställningstagande

i frågan om skattepremierat sparande. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller

att åtgärder med en betydande sparstimulerande effekt måste

sökas på skattepolitikens område. Föreningen förutsätter att inom allmänna

skatteberedningen en mer omfattande undersökning av frågan kommer

till stånd och att därvid även de av utredningen berörda premieringssystemen

prövas. I första hand bör dock skatteberedningens arbete på detta

område syfta till att genom generella förändringar minska beskattningens

negativa verkningar på sparandet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Kooperativa

förbundet och TCO uttalar sig i samma riktning. SACO förordar

att frågan om premiering genom uppskjuten beskattning snarast tages upp

till behandling inom nu pågående skatteutredningar.

Fullmäktige i riksgäldskontoret är av den uppfattningen att det skulle

vara till fördel om en sparpremiering kunde lämnas generellt i form av

skattelättnader. Även om den verkställda utredningen ådagalagt, att detta

för närvarande icke är tillrådligt av statsfinansiella och administrativa skäl,

anser dock fullmäktige, att tanken på en premiering av sparande via beskattningen

icke bör överges utan ägnas ytterligare uppmärksamhet, lämpligen

i samband med en eventuell omläggning av vårt skattesystem.

Allmänna skatteberedningen framhåller, att den är väl medveten om att

en av de synpunkter som anmäler sig vid en omprövning av skattesystemet

är att detta i möjlig mån får en sparvänlig inriktning.

Svenska sparbanksföreningen anser, att det finns vägar som kan och

bör prövas för att skattevägen premiera ett långsiktigt banksparande. Föreningen

finner det dock förklarligt att utredningen med hänsyn till sina

direktiv inte ansett sig kunna därvidlag framlägga något konkret förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner spörsmålet om skatteplanering

av sparande förtjäna ytterligare överväganden men framhåller,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1961

25

att en anknytning av skatteplanering till den årliga taxeringen efter mönster

av 1955 och 1956 års premiesparande bör undvikas, då taxeringsnämnderna

för närvarande icke kan få sig ytterligare arbetsuppgifter ålagda

utan att detta kan befaras lända till förfång för det egentliga taxeringsarbetets

effektiva bedrivande.

Bland de remissinstanser som avstyrkt åtgärder på förevarande område

må vidare nämnas kammarrätten, riksskattenämnden och flertalet länsstyrelser.

Kammarrätten finner i likhet med utredningen, att en premiering

genom skatteminskning inte bör ifrågakomma beträffande sparande som

oberoende av premieringen ändå skulle ha kommit till stånd. Kammarrätten

erinrar om att statsrevisorerna i sin senast avgivna berättelse på

grundval av erfarenheterna från 1955 och 1956 års premiesparande uttalat

att anledning föreligger att ställa sig tveksam till liknande sparaktioner

för framtiden. Kammarrätten instämmer i utredningens uttalande om att

det i praktiken inte är möjligt att fastställa hur mycket av en förmögenhetsökning,

som beror av ett faktiskt sparande. Kammarrätten understryker

även, att svårigheterna att erhålla kontroll över att något sparande överhuvudtaget

ägt rum måste bli särskilt stora i de fall då skattepliktig förmögenhet

icke överstiger 80 000 kronor, då redovisningen av skattepliktiga

förmögenhetstillgångar är knapphändig eller helt saknas i deklarationen.

Vidare erinras om, att kontrollmöjligheter icke alls finns beträffande sådana

tillgångar, som ej är skattepliktiga och som kan representera ej obetydliga

värden.

Vissa remissinstanser intar dock en mera positiv inställning till de förslag

som framförts reservationsvis inom utredningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs

lån anser, att sådant det ekonomiska läget för närvarande ter sig

torde det avsedda syftet att genom ett ökat sparande underlätta den samhällsekonomiska

balansen icke kunna uppnås utan att statsmakterna inom

en mycket nära framtid vidtar verksamma åtgärder för att stimulera ett sådant

sparande. Skall däremot allmänna skatteberedningens överväganden

angående skattesystemets utformning avvaktas, lärer detta enligt länsstyrelsens

mening på ett synnerligen olyckligt sätt fördröja att effektivare åtgärder

vidtages. Med dessa utgångspunkter delar länsstyrelsen i princip

reservanternas uppfattning om att de huvudsakliga sparstimulerande åtgärderna

bör åstadkommas genom skattepremiering.

Länsstyrelsen i Uppsala län hyser den uppfattningen att möjligheten av

en skatteminskning mer än något annat skulle kunna animera till sparande.

Reservanternas förslag är enligt länsstyrelsens uppfattning så positivt,

att det förtjänar att ytterligare undersökas och bearbetas. Länsstyrelsen i

Kalmar län anlägger liknande synpunkter på frågan.

Reservationsförslaget om sparkonton tillstyrkes i princip av Svenska

bankföreningen och länsstyrelsen i Västerbottens län. Även länsstyrelsen

i Kronobergs län intar en positiv inställning till inrättandet av särskilda

sparkonton men ifrågasätter om inte i stället den premieringsformen borde

komma till användning att sparkontomedlen erhöll högre bankränta än

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

normalt. Banken borde då få gottgörelse för ränteskillnaden från något

centralt organ.

Svenska livförsäkringsbolags förening erinrar om att föreningen i sitt

remissyttrande över 1958 års försäkringssakkunnigas betänkande framfört

tanken att livförsäkringsbolagen skulle få rätt att mottaga insättningar på

pensionskonto för att användas till framtida premiebetalning för pensionsförsäkring

eller för avgifter till ATP. Skulle det icke anses befogat att

nu införa allmänt utjämningskonto, synes det i vart fall böra övervägas

att medge skattskyldig rätt att göra insättningar på pensionskonto i livförsäkringsbolag.

I några yttranden berörs frågan om höjning av beloppen för extra avdrag

vid beräkning av inkomst av kapital och för kapitalförsäkringspremier

o. dyl.

En böjning av det extra avdraget från inkomst av kapital föreslås sålunda

av länsstyrelsen i Stockholms län, som förordar att avdragsbeloppen

bestäms till 400 kronor för ogift och 800 kronor för makar gemensamt.

HSB föreslår att beloppen i stället skall fastställas till 500 kronor respektive

1 000 kronor. Generalpoststyrelsen anser att avdragsbeloppen bör uppräknas

successivt i takt med inkomstutvecklingen.

Beträffande det s. k. försäkringsavdraget yrkar Svenska livförsäkringsbolags

förening att sjuk- och arbetslöshetsförsäkringsavgifterna utbrytes

till en självständig avdragspunkt samt att försäkringsavdraget höjes. Skulle

det icke anses motiverat att nu — när beskattningssystemet är föremål

för översyn av särskilt tillkallade sakkunniga — införa ett särskilt avdrag,

yrkar föreningen att försäkringsavdraget höjes till minst 450 kronor för ensamstående

samt minst 900 kronor för makar och ensamstående med barnbidragsberättigat

barn.

Även länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte den obligatoriska

sjukförsäkringsavgiften kan brytas ut ur försäkringsavdraget och

avdragas för sig. Ett särskilt avdrag för försäkringspremier skulle vid sidan

därav finnas kvar. Detta avdrag borde som nu vara konstruerat som

ett schablonavdrag med ett lägsta avdragsbelopp, som åtnjutes utan specifikation,

förslagsvis 100 kronor för ensamstående och 200 kronor för gifta

och en påbyggnad upp till ett högsta belopp, som får utnyttjas i den mån

faktiska utgifter förekommit utöver det tillåtna minimiavdraget, förslagsvis

200 kronor, respektive 400 kronor.

IV. Departementschefen

Om sparandets betydelse för det ekonomiska framåtskridandet och den

samhällsekonomiska balansen råder allmän enighet. Ett stort sparande är

en förutsättning för den omfattande investeringsverksamhet som krävs för

att våra näringar skall kunna hävda sig i en allt hårdare internationell konkurrens

liksom för att medborgarnas önskemål i fråga om bl. a. bostäder, vä
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

27

gar, undervisnings- och sjukvårdsväsende skall kunna tillgodoses. Att åstadkomma

den erforderliga balansen mellan sparande och investering utgör också

ett av huvudmålen för den ekonomiska politiken.

En betydande del av sparandet i samhället äger rum inom företagen i och

med att vinstmedel användes för nyinvesteringar. Våra internationellt sett

mycket liberala avskrivnings- och lagervärderingsregler vid beskattningen

har underlättat en utveckling i denna riktning. När staten och kommunerna

finansierar investeringar med skatteinkomster innebär också detta ett

betydande bidrag till det totala sparandet i samhället. Ett stort och i framtiden

växande tillskott till sparandet sker vidare genom fonduppbyggnaden

inom ATP.

Inemot hälften av det sammanlagda nettosparandet representeras dock

av det personliga sparandet. Såsom ett glädjande drag i utvecklingen framstår

att detta sparande under det senaste decenniet inte bara stigit i takt

med den allmänna inkomstökningen utan även relativt sett ökat. Den andel

av inkomsterna som sparas är sålunda nu större än någonsin tidigare.

Den snabba stegringen i de breda lagrens inkomster har medfört en stark

stimulans också till ökat sparande.

Det personliga sparandet har även på olika sätt uppmuntrats genom åtgärder

av statsmakterna. Jag vill här särskilt peka på det 1955 införda

skattefria hottenbeloppet för inkomst av kapital, ytterligare utbyggt genom

beslut vid 1957 års riksdag, den 1955 verkställda höjningen av avdraget för

försäkringspremier samt 1955 och 1956 års premiesparande. Strävandena att

vid den statliga upplåningen i ökad omfattning nå de enskilda spararna, senast

manifesterade i förra årets obligationslån »Spar 60», utgör ytterligare

exempel på sparstimulerande åtgärder. Ungdomens lönsparande är en åtgärd

som bidrar till att hos de unga inskärpa värdet av regelbundna sparvanor.

I detta sammanhang bör också erinras om att den statliga bostadspolitiken

rymmer väsentliga moment av sparstimulans för den enskilde som strävar

efter ett eget hem eller en bostadsrättslägenhet.

Även om utvecklingen av sparandet varit gynnsam finns det dock mot

bakgrunden av våra investeringsbehov anledning att undersöka möjligheterna

att finna ytterligare medel att öka sparandet. I samband med utformandet

av riktlinjer för det allmännas verksamhet på olika områden bör

därför sparandet ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Men också åtgärder direkt

syftande till att uppmuntra sparandet bör — liksom hittills — vidtas.

Den vikt man från statsmakternas sida lägger vid önskemålet att vidga

området av direkt sparstimulerande åtgärder framgår också av att flera statliga

utredningar inriktats på denna uppgift. Senast har hithörande frågor

varit under utredning av dels kreditmarknadsutredningen och dels utredningen

om sparstimulerande åtgärder. Av utredningarna framgår emellertid att

i praktiken valet måste stå mellan ett ganska begränsat antal åtgärder till

stöd åt sparandet. De framlagda förslagen avser dels en utvidgning av det

organiserade lönsparandet och dels olika åtgärder i syfte att öka bostadssparandet.

Även frågan om slcattemässigt stöd åt sparandet i andra former

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

än de nuvarande har diskuterats inom utredningen om sparstimulerande

åtgärder. Av skäl som jag skall återkomma till i det följande har förslag i

sådant hänseende framlagts blott i form av två reservationer.

Förslaget om ett allmänt lönsparande avser att för högre

ålderskategorier, som inte kan delta i ungdomens lönsparande, öppna en

sparform efter i huvudsak samma riktlinjer som detta. Ungdomens lönsparande

skall i princip kvarstå oförändrat, men vissa detaljändringar kan

bli erforderliga för att uppnå samordning mellan de båda sparformerna

och för att bibehålla konkurrenskraften i ungdomens lönsparande. Liksom

ungdomens lönsparande bör enligt förslaget den nya sparformen i första

hand vända sig till löntagarna men även andra grupper skall kunna deltaga.

Premien för sparandet föreslås bli av samma art som vid ungdomens lönsparande,

d. v. s. deltagande i vinstutlottning. Denna avses bli gemensam

för de båda sparformerna.

Utredningen motiverar förslaget, som tillstyrkts av flertalet remissinstanser,

med att ett allmänt lönsparande kan bli av betydelse både för att stimulera

ett långsiktigt sparande hos personer, som nu sparar mera kortsiktigt,

och för att skapa intresse för sparande hos nya grupper. Även enligt min

mening torde ett allmänt lönsparande kunna spela en roll i dessa hänseenden

och jag förordar därför ett införande av en sådan sparform i huvudsaklig

överensstämmelse med vad utredningen föreslagit. Jag vill dock understryka,

att införandet av det allmänna lönsparandet inte får leda till att utvecklingen

av ungdomens lönsparande blir lidande härav. Till frågan om den

erforderliga medelsanvisningen för att verksamheten skall kunna igångsättas

under början av 1962 avser jag att återkomma i höst.

Såväl kreditmarknadsutredningen som utredningen om sparstimulerande

åtgärder har framlagt förslag syftande till ett ökat bostadssparand

e. Kreditmarknadsutredningen förordar ökad amorteringsskyldighet i

fråga om lån mot säkerhet av inteckningar i bostads- och affärsfastigheter.

Utredningen om sparstimulerande åtgärder åter föreslår åtgärder för att

främja sparande till egen bostad. Såsom förmån för dem som regelbundet

sparar till bostad i nybyggda egnahem föreslås höjning av fastigheternas belåningsvärde

och upp till tio års amorteringsfrihet för egnahemslån. Vidare

föreslås att bostadssparare, som förvärvar bostadsrättslägenhet i nybyggda

rad- eller kedjehus, skall få möjlighet att erhålla fyllnadslån, amorteringsfritt

under de fem eller tio första åren, och att de som förvärvar bostadsrättslägenhet

i nybyggda flerfamiljshus skall kunna erhålla statlig kreditgaranti,

avseende fyllnadslån. Sådan kreditgaranti föreslås även för dem

som förvärvar äldre egnahem.

Vad kreditmarknadsutredningen anfört om effekten av en amorteringsskyldighet

ur sparande- och kreditinriktningssynpunkt finner jag vägande.

Jag anser därför att man bör söka nå fram till en sådan lösning att en

amorteringsskyldighet genomföres. Härvid bör man dock enligt min mening

inte tillgripa lagstiftning utan först söka nå det avsedda resultatet ge
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

29

nom överenskommelse. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidta erforderliga

åtgärder för att överläggningar skall komma till stånd mellan de av

frågan närmast berörda parterna.

De av utredningen om sparstimulerande åtgärder framlagda förslagen

av bostadspolitisk karaktär bör upptagas i samband med utformningen av

den statliga bostadspolitiken.

Jag övergår så till frågan om skattepremiering av sparande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har denna fråga ingående

diskuterats inom utredningen om sparstimulerande åtgärder.

Utredningen skiljer på två olika premieringsformer. Enligt den ena består

stimulansen för sparandet i att spararen får uppskjuta beskattningen

av en mot sparbeloppet svarande del av sin inkomst till dess sparmedlen

disponeras. Den andra formen för skattepremiering innebär att spararen

genom att hålla medel insatta under längre tid på särskilt konto får en

definitiv skattelättnad.

Frågan om premiering genom uppskjuten beskattning är enligt utredningen

till väsentlig del en fråga om inkomstutjämning mellan olika år

och om progressionsutjämning. Därigenom kommer man in på området för

pågående skatteutredningar, och utredningen har under hänvisning till

detta förhållande inte ansett sig böra framlägga eget förslag i frågan. En

minoritet inom utredningen har dock ansett sig böra föreslå inrättande

av särskilda s. k. utjämningskonton.

Alternativet att bereda spararna förmåner i form av definitiva skattelättnader

innebär enligt utredningens uppfattning icke någon framkomlig

väg. Den sålunda intagna ståndpunkten grundas i huvudsak på följande

skäl. En eventuell skattepremiering bör i princip avse enbart det sparandetillskott

som framkallas av premieringen. I praktiken föreligger emellertid

inte möjligheter att särskilja detta tillskott av sparande från sådant nysparande,

som skulle ha skett oberoende av premieringen. Det torde ej heller

vara möjligt att i praktiken fastställa storleken av det totala nysparandet. Ett

premieringsförfarande måste då komma att gälla även befintliga tillgångar,

som kan överföras till den sparandeform som premieras. Kostnaderna för

premieringen kan enligt utredningens beräkningar under sådana förhållanden

antas bli minst lika stora som den framkallade sparandeökningen.

Reservationsvis har framlagts dels förslag om premiering av enbart nysparande

och dels om premiering av medel som insättes på särskilt sparkonto

hos bank och ökat spararens banktillgodohavanden samt innestår på

sparkontot i fem år.

Av den föregående redogörelsen framgår, att flertalet remissinstanser

delar utredningsmajoritetens ståndpunkt i frågan. Denna ståndpunkt synes

även enligt min uppfattning välgrundad utifrån de förutsättningar med

vilka utredningen haft att arbeta. En av huvuduppgifterna för allmänna

skatteberedningen är som bekant att analysera och taga ställning till progressionen

i beskattningen. Förslaget om utjämningskonton och liknande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

anordningar innebär främst en utjämning av progressionen. Att genomföra

åtgärder av sådan innebörd, medan skatteberedningens arbete pågår, synes

icke böra komma i fråga. Vad härefter angår möjligheterna att genom definitiva

skattelättnader premiera ett nysparande synes utredningen på ett

övertygande sätt ha ådagalagt, att det inte finns någon praktisk möjlighet

att premiera det nysparande som omedelbart framkallats av premieringen

och som alltså utan denna icke skulle komma till stånd. Vad som framkommit

under utredningsarbetet visar även att det skulle vara praktiskt

ogörligt att vid taxeringen avgränsa nysparandet från omplacering av tillgångar.

Slutligen må framhållas, att erfarenheterna från 1955 och 1956

års premiesparande talar emot en fortsättning av den då prövade metoden

att premiera det sparande som kommer till synes såsom en ökning av banktillgodohavandena

utan hänsyn till ev. förändringar beträffande andra förmögenhetstillgångar

och skulder. Ett tungt vägande skäl mot de åtgärder

som förordats av reservanterna är enligt min mening vidare, att de förutsätter

taxeringsnämndernas medverkan på ett sätt som skulle allvarligt

inkräkta på det egentliga taxeringsarbetet.

En direkt premiering skattevägen av sparandet efter de riktlinjer som diskuterats

av utredningen eller föreslagits av reservanterna synes därför icke

erbjuda en framkomlig väg. Därmed är emellertid inte sagt, att åtgärder i

sparstimulerande syfte på skatteområdet ej kan förtjäna övervägande. På

längre sikt torde nämligen en lindring i beskattningen av sparkapitalets avkastning

vara ägnad att få en effekt, som är fullt jämförbar med en premiering

av sparandet efter nyss diskuterade riktlinjer. Statsmakterna har

redan slagit in på vägen med skattefrihet för mindre inkomster av kapital.

Som redan nämnts infördes sålunda år 1955 en rätt till avdrag från inkomst

av kapital med 100 kronor, för makar gemensamt 200 kronor. Under hänvisning

till avdragets sparstimulerande verkan höjdes avdragsbeloppet år

1957 till 300 kronor eller för makar gemensamt 600 kronor. Mot bakgrunden

av den förda diskussionen, som pekar på angelägenheten av en

ytterligare sparstimulans inom beskattningssystemet, har jag kommit till

den uppfattningen att man bör höja avdragsbeloppen. Det kan förtjäna

påpekas, att för en sparare med en årsinkomst av 15 000 kronor avdragsrätten

för sparkapitals avkastning innebär en förmån, som kan jämföras

med en höjning av räntefoten med ungefär 1,5 procent för det kapital vars

avkastning blir skattefri. Ett vittnesbörd om avdragets betydelse är att det

år 1959 fullt utnyttjades av mer än en halv miljon hushåll.

Vid sidan om sin sparstimulerande effekt har detta avdrag betydande förtjänster

även ur förenklingssynpunkt. Den vars kapitalinkomst inte uppgår

till avdragsbeloppet behöver i regel inte deklarera ränteinkomster eller annan

kapitalavkastning. Detta innebär en icke obetydlig förenkling såväl för

den skattskyldige som för taxeringsnämnden, vars kontrollarbete på motsvarande

sätt minskas. I detta hänseende skiljer sig denna förmån fördelaktigt

från andra diskuterade former för sparpremiering.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1961

31

Den kapitalinkomst som med nuvarande extra avdrag är befriad från

skatt motsvarar vid nuvarande ränteläge ett kapital av ungefär 6 500 kronor

för ensamstående och 13 000 kronor för makar. Som jämförelse kan

nämnas att vid inkomstprövning enligt lagen om folkpensionering en pensionärs

förmögenhet särskilt beaktas först när den överstiger 20 000 kronor

(sammanlagt 30 000 kronor för två gifta pensionärer).

Därest avdraget höjes med en tredjedel till 400 kronor för ogift och 800

kronor för makar leder detta till att avkastningen av ett sparkapital om ungefär

8 500 kronor för ogift och 17 000 kronor för makar blir skattefri. Det

synes mig uppenbart att en skattefrihet av denna omfattning skulle innebära

en betydande sparstimulans för sparare med mindre och medelstora

inkomster. Jag förordar för den skull, att en sådan höjning genomföres. Till

de beräknade kostnaderna på grund av förslaget återkommer jag i det följande.

Vid sidan av det sparande som berörs av det extra avdraget från inkomst

av kapital intar försäkringssparande! en framträdande plats. Denna sparform

har sedan länge gynnats i beskattningshänseende. Redan år 1910 infördes

i syfte att uppmuntra försäkringstecknandet rätt till visst avdrag

för erlagda premier för kapitalförsäkringar samt sjuk- och olycksfallsförsäkringar.

Premier för dessa slag av försäkringar är eljest icke avdragsgilla,

enär utfallande försäkringsbelopp för sådana försäkringar i princip icke

beskattas.

För närvarande gäller beträffande detta avdrag följande. Avdrag medges

med högst 600 kronor för makar gemensamt och för ensamstående med

hemmavarande barn samt med högst 300 kronor för annan skattskyldig.

I avdragsbeloppet inrymmes även avgift till den allmänna sjukförsäkringen.

I förenklingssyfte har ordnats så att avdrag med 150 kronor för ogift

och 300 kronor för makar medges schablonmässigt för alla, även om vederbörande

icke haft några utgifter av detta slag. Större delen av schablonavdraget

täcks emellertid i flertalet fall av sjukförsäkringsavgiften. Den

som haft utgifter för ifrågavarande slag av försäkringar med högre belopp

än schablonbeloppet kan inom ramen för nämnda maximibelopp få avdrag

för sina verkliga kostnader, om dessa specificeras i deklarationen.

Maximibeloppen fastställdes av 1955 års riksdag. Från försäkringshåll

har därefter vid olika tillfällen ifrågasatts om inte beloppen kunde höjas.

Förslag härom har även framkommit under remissbehandlingen av betänkandet

om sparstimulerande åtgärder.

Att försäkringssparandet fyller en väsentlig funktion är omvittnat. Det är

enligt min mening angeläget, att denna sparform framstår som tilldragande

för spararna. Om — såsom jag här föreslagit — avdraget från inkomst av

kapital höjes, synes eu motsvarande höjning av försäkringsavdraget böra

komma till stånd. Den överensstämmelse i beloppsbänseende som för närvarande

råder mellan avdragens maximibelopp synes lämpligen böra bibehål
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

las. Detta skulle, med bibehållen konstruktion av avdraget, innebära att dettas

maximibelopp höjes från nuvarande 300 kronor och 600 kronor till 400

kronor respektive 800 kronor.

Vid remissbehandlingen har framförts förslag att från försäkringsavdraget

bryta ut den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften och medge avdrag

för denna avgift under särskild rubrik. En viss olägenhet med en sådan

omläggning av försäkringsavdraget är emellertid att den förutsätter, att

den schablonmässigt bestämda delen av avdraget skulle ändra karaktär

och minskas. Schablonen är ju motiverad främst av hänsyn till den obligatoriska

sjukförsäkringsavgiften. En begränsning av den schablonmässiga

delen av avdraget skulle emellertid leda till skatteskärpningar för pensionärerna

— vilka icke är skyldiga att erlägga sjukförsäkringsavgift — men

också för andra med låga inkomster. Dessutom skulle en omläggning innebära

sådana ändringar i blanketthänseende att under en övergångstid svårigheter

skulle uppkomma för allmänheten vid deklarationsarbetet. Jag

kan därför inte under nuvarande förutsättningar biträda de framkomna

förslagen utan förordar, att avdragens maximibelopp, i enlighet med vad

nyss angivits, höjes till 400 kronor för ogift och 800 kronor för gifta samt

för ensamstående med barn.

De av mig förordade avdragshöjningarna skulle i och för sig kunna leda

tanken till motsvarande åtgärder beträffande sådant kapitaluppbyggande

som sker genom amorteringar eller eljest hos rörelseidkare och fastighetsägare.

Enligt min mening är dock förhållandena knappast jämförbara.

Beträffande bostadsfastigheter bör frågan om förmåner i amorteringshänseende

m. m., såsom jag tidigare anfört, prövas inom ramen för den

allmänna bostadspolitiken. Jag vill emellertid framhålla, att gällande skatteregler

redan torde få anses innebära betydande förmåner för fastighetsägarna.

I fråga om jordbruk och rörelse gäller vid inkomstberäkningen regler

som möjliggör ett skattefritt kapitaluppbyggande av en storleksordning

som går långt utöver de här diskuterade skattefria ränteinkomsterna och

försäkringsavdragen. Jag kan här särskilt peka på de lagervärderings- och

avskrivningsregler som gäller för rörelseidkare och jordbrukare med bokföringsmässig

redovisning samt reglerna för beskattning av övriga jordbrukares

inkomster av försäljning av levande och döda inventarier.

Vad jag nyss förordat innebär en höjning av det skattefria bottenbeloppet

för inkomst av kapital med en tredjedel och en lika stor höjning av det

s. k. försäkringsavdraget. Härav föranledes ett årligt skattebortfall av uppskattningsvis

33 miljoner kronor för staten och 25 miljoner kronor för kommunerna.

Drygt hälften av dessa belopp kan beräknas belöpa på försäkringsavdragets

höjning.

Förslaget föranleder ändring av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Förslag till sådan författningsändring har utarbetats inom

finansdepartementet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

Det är ur skilda synpunkter önskvärt, att de föreslagna ändringarna kan

bli tillämpliga första gången redan vid 1962 års taxering. För att de skall

kunna iakttagas vid fastställandet av 1962 års deklarationsformulär måste

författningsändringen emellertid beslutas av riksdagen redan under pågående

vårsession. Jag är medveten om att förhållandena kan nödvändiggöra att

frågan av riksdagen behandlas vid senare tidpunkt än nyss sagts. Någon

erinran häremot föreligger i och för sig inte från min sida, men tidpunkten

för ikraftträdandet bör i så fall framflyttas till 1963 års taxering.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom finansdepartementet

upprättade förslaget till lag om ändrad Igdelse av 39 § 3 mom. och 46 §

2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1961

Bihang

Kreditmarknadsutredningens förslag

till

lag om avbetalning å lån

Vi etc. ----göra veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna

som följer.

1 §•

Denna lag gäller lån, som utlämnas med stöd av lagarna den 14 juni

1946 (nr 313) om hypoteksaktiebolag, den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,

den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, den 3 juni

samma år (nr 416) om sparbanker och den 25 maj 1956 (nr 216) om

jordbrukskasserörelsen, förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

samt reglementet den 25 november 1949 (nr 585) angående förvaltningen

av i postsparbanken och på postgiro innestående medel.

2 §.

Vid beviljande av lån, för vilket den överenskomna säkerheten helt eller

delvis utgöres av inteckning i bostads- eller affärsfastighet eller i tomträtt

till fastighet med bebyggelse för bostads- eller affärsändamål, skall den

långivande kreditinrättningen, såframt återbetalningstiden eller den sammanlagda

tid varunder lånet beräknas komma att utestå är längre än ett

år, betinga sig årlig avbetalning å lånet, oavsett att detta enligt de i 1 §

angivna författningarna skulle kunna utlämnas såsom avbetalningsfri kredit.

Avbetalningen skall ske enligt särskild plan, avpassad efter vad som

skäligen påkallas av ändamålet med krediten eller omständigheterna i övrigt.

Kreditinrättningens styrelse må, när särskilda förhållanden föranleda

därtill, medgiva anstånd med avbetalningen under visst antal år.

3 §•

Avbetalningsskyldighet, som här sägs, skall icke gälla beträffande kredit

i räkning och därmed jämförliga krediter.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 december 1965.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610561

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1961:193 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående en kampanj för allmänt lönsparande jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1961:352 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och lf6 § 2 mom. kommunalskattelagen den a1 i texten
  3. BevU 1961:63 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1 s. 1 i texten