Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

1961-04-28 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:166, Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

1

Nr 1GG

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen dels med förslag till

lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195i

(nr 193), dels ock angående godkännande av internationell

konvention om fripassagerare; given

Stockholms slott den 28 april 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i utlänningslagen

den 30 april 1954 (nr 193),

dels ock att godkänna internationell konvention om fripassagerare av den

10 oktober 1957.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

WILHELM

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring i utlänningslagen i syfte att möjliggöra

Sveriges anslutning till den i Bryssel år 1957 avslutade internationella konventionen

om fripassagerare ävensom godkännande av konventionen. Vidare

föreslås ändring i samma lag i anledning av Islands planerade tillträde till

1957 års överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de inlernordiska

gränserna. Lagändringarna föreslås träda i kraft, i förstnämnda

hänseende den 1 januari 1962 och i övrigt den dag Konungen förordnar.

t Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 166

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 18, 19, 55 och 71 §§ utlänningslagen den 30

april 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, in- 1) om han icke, da så fordras, in
nehar

pass och tillstånd att inresa i nehar pass och tillstånd att inresa i

riket samt, därest han ämnar besöka riket samt, därest han ämnar besöka

Danmark, Finland eller Norge, jäm- Danmark, Finland, Island eller Norväl

tillstånd att inresa dit; ge, jämväl tillstånd att inresa dit;

2) om han--------upplysningar; eller

3) om han----------att inresa.

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må ock avvisas,

1) om han kan antagas komma att 1) om han kan antagas komma

sakna erforderliga medel för sin vis- att sakna erforderliga medel för sin

’ • 1 ’— =— vistelse här i riket eller, därest han

ämnar besöka Danmark, Finland, Island

eller Norge, för sin vistelse därstädes

ävensom för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle

här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge och det

skäligen kan antagas att han icke

kommer att ärligen försörja sig;

3) om han — --------eller utförsel;

4) om han tidigare inom eller 4) om han tidigare mom eller utom

utom riket blivit dömd till frihets- riket blivit dömd till frihetsstraff och

straff och det skäligen kan befaras det skäligen kan befaras att han

att han kommer att här i riket eller kommer att här i riket eller i Dani

Danmark, Finland eller Norge fort- mark, Finland, Island eller Norge

sätta brottslig verksamhet; eller fortsätta brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans 5) om det med hänsyn till hans

telse här i riket eller, därest han ämnar

besöka Danmark, Finland eller

Norge, för sin vistelse därstädes ävensom

för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle

här i riket eller i Danmark,

Finland eller Norge och det skäligen

kan antagas att han icke kommer

att ärligen försörja sig;

föregående verksamhet eller eljest

skäligen kan befaras att han kommer

att här i riket eller i Danmark, Finland

eller Norge bedriva sabotage,

spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.

föregående verksamhet eller eljest

skäligen kan befaras att han kommer

att här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge bedriva

sabotage, spioneri eller olovlig underättelseverksamhet.

* Senaste lydelse av 18, 19 och 55 §§, se SFS 1957: 697.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Utlänning må jämväl, på begäran

av den centrala utlänningsmyndigheten

i Danmark, Finland eller Norge,

avvisas i annat fall, om det kan

antagas att han eljest begiver sig till

det land, som framställt sådan begäran.

Vad i---------ell

Utlänning må jämväl, på begäran

av den centrala utlänningsmyndigheten

i Danmark, Finland, Island eller

Norge, avvisas i annat fall, om det

kan antagas att han eljest begiver sig

till det land, som framställt sådan

begäran.

r bosättningstillstånd.

55 §.

Utlänning som------finnes

Vad i första stycket sägs utgör icke

hinder för att utlänning, som ankommit

till riket från Damnark, Finland

eller Norge, i enlighet med överenskommelse,

som Konungen träffat

med sagda länder, befordras till något

av dem.

lämpligast.

Vad i första stycket sägs utgör icke

hinder för att utlänning, som ankommit

till riket från Danmark, Finland,

Island eller Norge, i enlighet med

överenskommelse, som Konungen

träffat med sagda länder, befordras

till något av dem.

71 §.

Konungen meddelar-------politisk flykting.

Efter avtal med främmande stat

om behandling av fripassagerare äger

Konungen stadga avvikelser från bestämmelserna

i denna lag ävensom

meddela de föreskrifter som i övrigt

erfordras för tillämpning av avtalet.

Om utlämning------särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser

71 § den 1 januari 1962 och i

övrigt den dag Konungen förordnar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 april 1961.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om godkännande av

konvention om fripassagerare å fartyg, m. m. samt anför därvid följande.

Vid tionde diplomatiska sjörättskonferensen i Bryssel i september—oktober

1957 antogs en internationell konvention om fripassagerare å fartyg.

Konventionen, som avslutades den 10 oktober 1957 och föreligger i fransk

och engelsk text, torde jämte svensk översättning få fogas såsom bilaga till

statsrådsprotokollet (Bilaga A).

Över en inom justitiedepartementet i januari 1958 upprättad promemoria

rörande konventionen har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, statens utlänningskommission, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, Sveriges allmänna sjöfartsförening,

Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening. överståthållarämbetet

har med sitt yttrande ingivit yttrande av polismästaren i Stockholm

och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av poliskammaren i

Göteborg.

Jag anhåller att nu få upptaga frågan om godkännande av konventionen

och om den ändring i utlänningslagen som kan påkallas därav. Vid behandlingen

av sistnämnda spörsmål avser jag att även upptaga frågan om vissa

jämkningar i utlänningslagen, som aktualiserats av att beslut fattats om

Islands anslutning till överenskommelsen den 12 juli 1957 mellan Sverige,

Danmark, Finland och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska

gränserna.

Inledning. Förekomsten av fripassagerare ombord på fartyg har länge utgjort

ett besvärligt problem för sjöfarten. Den belastning detta klientel utgör

för rederinäringen blev särskilt betungande i samband med den strängare

invandringspolitik, som staterna införde efter första världskriget och som

gjorde det svårare än tidigare att landsätta fripassagerare. Efter andra

världskriget har svårigheterna ytterligare ökat. En internationell reglering

av frågan har därför länge efterlysts, varvid såsom önskvärt framstått dels

att söka skapa ett effektivare skydd mot att fripassagerare kommer ombord,

dels att ge fartygsbefälhavaren möjlighet att landsätta anträffade fri
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961 5

passagerare och dels att ge regler om deras behandling under vistelsen ombord.

På hemställan från bl. a. nordiskt håll togs frågan om en internationell

reglering av problemet i början av 1950-talet upp av den internationella sjörättskommittén

(Comité maritime international). Vid ett möte i Madrid

1955 utarbetade denna ett utkast till konvention i ämnet. Denna var emellertid

begränsad till frågan om fartygsbefälhavares möjlighet att landsätta

fripassagerare och därmed sammanhängande spörsmål.

Madridutkastet ligger till grund för den förut nämnda, vid sjörättskonferensen

i Bryssel utarbetade internationella konventionen om fripassagerare

av den 10 oktober 1957. Även denna är begränsad till en reglering av frågan

om befälhavares möjlighet att landsätta fripassagerare.

I Brysselkonferensen deltog 32 stater, däribland Sverige, Danmark, Finland

och Norge, varjämte 6 stater var företrädda av observatörer. Konventionen

undertecknades vid konferensen av Belgien, Brasilien, Frankrike,

Grekland, Indien, Israel, Italien, Peru, Portugal, Schweiz, Spanien, Förbundsrepubliken

Tyskland och Vatikanstaten. Representanterna för Danmark,

Norge och Sverige fann konventionen godtagbar men ansåg att frågan om

undertecknande borde anstå till dess konventionen förelagts vederbörande

myndigheter i hemlandet. Anmärkas må att det vid konferensen framgick,

att av de deltagande staterna bl. a. Amerikas Förenta Stater, Australien,

Ganada, Nederländerna, Storbritannien, ett par sydamerikanska stater och

de till östblocket hörande staterna sannolikt kommer att stanna utanför

konventionen såsom varande oförenlig med dessa staters immigrationsbestämmelser.

Norge har sedermera undertecknat konventionen den 30 januari 1961.

Gällande rätt. Om fripassagerare som ankommit till svensk hamn med

svenskt eller utländskt fartyg är svensk medborgare, uppkommer icke några

problem i de hänseenden om vilka nu är fråga. På grund av sitt svenska

medborgarskap är fripassageraren under alla omständigheter berättigad

att landstiga och inresa i riket och av allmänna rättsgrundsatser torde följa

att han också är skyldig att på befälhavarens anmodan lämna fartyget.

Är fripassageraren utlänning regleras frågan om hans rätt i här berörda

avseenden dels av bestämmelser i utlänningslagen, som generellt gäller om

utlännings inresa i riket och hans rätt att här uppehålla sig, och dels av

vissa specialbestämmelser i nämnda lag, som avser det fall att utlänning

ankommer till riket med fartyg eller luftfartyg.

Har avsedda generella bestämmelser är upptagna i 18—19 §§ av utlänningslagen.

Enligt 18 § må utlänning, som ankommer till riket, avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att inresa i riket

samt, därest han ämnar besöka Danmark, Finland eller Norge, jämväl

tillstånd att inresa dit;

2) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa

sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar; eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig

uppgift rörande förhållande, som kan inverka på hans rätt att inresa.

Enligt 19 § må utlänning avvisas om han kan antagas komma att sakna

erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller, därest han ämnar besöka

Danmark, Finland eller Norge, för sin vistelse därstädes ävensom för sin

hemresa samt dessutom under vissa andra i lagrummet angivna omständigheter,

bl. a. i fall då han gjort sig skyldig till vissa brott.

I praktiken föreligger oftast avvisningsgrund beträffande fripassagerare,

och uppkommer fråga att fripassageraren skall inresa i riket meddelas då i

princip avvisningsbeslut. Om beslut om avvisning icke meddelas, tillåles

fripassageraren att inresa i riket.

Avvisning skall enligt 20 § första stycket ske vid utlännings ankomst till

riket eller omedelbart därefter; beslut om avvisning meddelas av polismyndighet.

Gör utlänningen gällande att han är politisk flykting blir särskilda regler

tillämpliga. Enligt 20 § andra stycket skall, om polismyndigheten finner skäl

till avvisning föreligga men utlänningen påstår att han i det land, från vilket

han kommit, löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han

där icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan

risk, och påståendet icke är uppenbart oriktigt, ärendet underställas

den centrala utlänningsmyndigheten, d. v. s. utlänningskommissionen. Nu

berörda förfarande skall enligt tredje stycket också tillämpas bl. a. då polismyndigheten

eljest finner det vara tveksamt, om utlänning mot vilken avvisningsanledning

förekommer bör avvisas.

över polismyndighets eller den centrala utlänningsmyndighetens beslut

om avvisning må talan föras enligt särskilda regler i 44—49 §§.

Beträffande verkställighet av avvisningsbeslut meddelas bestämmelser i

53—60 §§. Huvudregeln, som innehålles i 55 §, är att utlänningen bör befordras

till land, varifrån han ankommit hit. Möter hinder mot verkställighet

som nu sagts eller föreligger eljest särskilda skäl däremot, må utlänningen

befordras till det land som finnes lämpligast. Utlänning som ankommit

till riket från Danmark, Finland eller Norge kan oberoende av dessa

regler enligt överenskommelse med nämnda länder befordras till något av

dem. Enligt 53 § må utlänning ej befordras till land, där han löper risk

att bli utsatt för politisk förföljelse, och ej heller till land, där han icke

åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk;

denna regel är i 54 § något modifierad hl. a. för fall då utlänningen gjort

sig skyldig till synnerligen grov brottslighet.

Beträffande fripassagerare tillämpas emellertid i allmänhet icke nu återgivna

bestämmelser utan i stället vissa föreskrifter i 56 § första stycket, vilka

avser det fallet, att utlänningen ankommit hit med fartyg eller luftfartyg.

I dylikt fall må utlänningen återföras till fartyget eller luftfartyget, om

detta omedelbart eller inom den närmaste framtiden skall avgå till utlandet;

hän må ock sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samme

innehavare. Vägrar fartygs eller luftfartygs befälhavare att mottaga utlän*

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

7

ningen, äger länsstyrelsen enligt 60 § andra stycket förelägga lämpligt vite.

Denna speciella form för verkställighet får emellertid enligt 56 § andra stycket

icke tillämpas om fartyget eller luftfartyget skall avgå till land, till vilket

utlänningen med tillämpning av de förut återgivna reglerna i 53 och 54 §§

ej må befordras, d. v. s. land där han skulle löpa risk att bli utsatt för politisk

förföljelse m. m. I dessa fall skall verkställighet ske enligt huvudregeln

i 55 §.

Avvisning skall enligt 58 § första stycket så snart det kan ske verkställas

av polismyndighet. Ett särskilt förfarande tillämpas om utlänningen gör

gällande att han är politisk flykting. Enligt 58 § andra stycket skall, om

utlänningen påstår, att han i det land, till vilket han skulle befordras, löper

risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter

trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och

påståendet icke är uppenbart oriktigt, ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten;

underställning skall dock ej ske, om påslåendet enligt

det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat. I nu avsedda

fall äger utlänningen föra talan över utlänningsmyndighetens beslut

enligt särskilda regler i 59 §.

Möter svårighet vid verkställighet eller är det tvivelaktigt huru verkställighet

skall ske, skall ärendet enligt 60 § första stycket underställas den

centrala utlänningsmyndigheten.

Rörande särskilda tvångsmedel stadgas i 35—38 §§. Uppkommer fråga

om avvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd, äger enligt 35 § första

stycket den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen

skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt. Då beslut meddelas om avvisning

av utlänning, som hålles i förvar eller står under uppsikt, skall enligt

36 § den myndighet som meddelar beslutet pröva om utlänningen, till dess

verkställighet sker, alltjämt skall hållas i förvar eller under uppsikt. För åtgärd

varom nu är fråga gäller vissa bestämmelser, bl. a. om längsta tid för

åtgärden.

Kostnader i avvisningsärende utlägges som huvudregel av allmänna medel.

Enligt 67 § första stycket är utlänningen emellertid skyldig att gälda

kostnaden för sin befordran till den ort, dit han sändes genom myndighets

försorg. 1 andra stycket av samma lagrum stadgas, att om i fall som avses

i 56 § utlänning återföres till fartyg eller luftfartyg med vilket han hit ankommit

eller sättes ombord på annat fartyg eller luftfartyg enligt vad där

sägs, dess innehavare är skyldig att utan ersättning av statsverket föra utlänningen

ur riket. Denna bestämmelse är av praktisk betydelse beträffande

just fripassagerare.

Därest fripassageraren skulle utan tillstånd av polismyndigheten lämna

fartyget under dess uppehåll i svensk hamn och olovligen inresa i riket, är

fartygets innehavare enligt 67 § tredje stycket skyldig att svara för de kostnader,

som åsamkas det allmänna för utlänningens uppehälle här i riket

under de närmaste tre månaderna och för hans befordran ur riket; enligt

fjärde stycket är i fråga om fartyg, som har utländsk innehavare, befälha
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

varen och den som anlitats för inklarering av fartyget pliktiga att, om det

ej är uppenbart obilligt, på innehavarens vägnar svara för nyssnämnda kostnader.

Konventionen. Konventionens huvudsyfte är att reglera fartygsbefälhavares

möjlighet att landsätta fripassagerare. Huvudprincipen är att befälhavare

å fartyg, som är registrerat i fördragsslutande stat eller seglar under

sådan stats flagga, skall äga avlämna fripassagerare i första lämpliga hamn

i fördragsslutande stat, samt att denna stat skall äga återsända fripassageraren

till hans hemland eller, om det ej kan ske, till någon av vissa andra

närmare angivna stater. Vidare ges regler om kostnaderna för fripassagerarens

underhåll och återsändande. Däremot har, såsom förut antytts, i

konventionen icke upptagits några regler till förhindrande av att fripassagerare

tar sig ombord å fartyg eller några straffrättsliga regler avseende fripassagerare.

Likaledes saknas regler om behandlingen ombord av fripassagerare.

Artikel 1 innehåller definitioner av begreppet »fripassagerare» och några

andra i konventionen förekommande uttryck. Med »fripassagerare» förstås

person som i en hamn eller å plats i närheten av en hamn gömmer sig

ombord på ett fartyg utan samtycke av redaren eller befälhavaren eller annan,

som är ansvarig för fartyget, och som befinner sig ombord efter det

att fartyget lämnat hamnen eller platsen. »Inskeppningshamn» avser den

hamn eller plats i närheten av en hamn där fripassagerare går ombord på

det fartyg, å vilket han anträffas. »Utskeppningshamn» avser den hamn

där fripassagerare enligt bestämmelserna i konventionen avlämnas till behörig

myndighet.

Enligt artikel 2 äger befälhavaren avlämna fripassageraren till behörig

myndighet i den första hamn i fördragsslutande stat, som fartyget anlöper efter

det att fripassageraren anträffats och i vilken fripassageraren, enligt vad

befälhavaren finner, kommer att behandlas i överensstämmelse med bestämmelserna

i konventionen (punkt 1). Staten i fråga är skyldig att mottaga

fripassageraren; dock icke, om det föreligger ett tidigare för fripassageraren

personligen meddelat utvisningsbeslut eller ^reseförbud (punkt 3).

Befälhavaren skall lämna den myndighet, till vilken fripassageraren avlämnas,

alla för honom kända uppgifter om fripassageraren (punkt 2).

Artikel 3 innehåller regler om att den myndighet i utskeppningshamnen,

till vilken fripassageraren avlämnas, äger att sända denne åter till andra,

närmare angivna stater. De stater, till vilka fripassageraren kan återsändas,

utgör — i den ordning i vilken de ifrågakommer för återsändande —

den stat där fripassageraren är medborgare (punkt 1), den stat där fripassagerarens

inskeppningshamn är belägen (punkt 2), den stat, där den hamn

som fartyget sist anlöpte innan fripassageraren anträffades, är belägen

(punkt 3) samt den fördragsslutande stat, under vars flagga det fartyg, å

vilket fripassageraren anträffades, seglade (punkt 4). Stat, till vilken fri
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

9

passageraren återsändes enligt artikeln, är jämlikt sista stycket skyldig

att mottaga denne.

I artikel i regleras frågan vem som skall bära kostnaderna för fripassagerarens

underhåll i utskeppningshamnen och för hans återsändande till

annan stat. Innebörden av reglerna är att kostnaderna skall åvila redaren

med den begränsningen, att i fall då fripassageraren sändes till annan stat

än sådan fördragsslutande stat, vars medborgare fripassageraren är, redaren

icke är skyldig att svara för underhållskostnaderna för längre tid än

tre månader, räknat från det att fripassageraren avlämnats till behörig

myndighet. Om fripassageraren återsändes till fördragsslutande stat vars

medborgare han är, är det redaren jämlikt första stycket obetaget att göra

gällande den regressrätt som han kan äga mot staten i fråga för kostnaderna.

Av artikelns sista stycke framgår att den stat, där utskeppningshamnen är

belägen, utan hinder av konventionen äger kräva att redaren ställer säkerhet

för sina ekonomiska förpliktelser i avseende å fripassageraren.

Artikel 5 punkt 1 innebär att konventionen icke rubbar de befogenheter

som befälhavare eller vederbörande myndighet i utskeppningshamnen äger

på andra grunder. Punkt 2 innehåller en regel om skyldighet för fartygsbefälhavaren

och nämnda myndighet att ta hänsyn till de skäl som fripassageraren

må åberopa till stöd för att han icke skall utskeppas i eller återsändas

till hamn eller stat som avses i konventionen. Enligt punkt 3 berör

konventionen icke fördragsslutande stats rätt eller skyldighet att bevilja

politisk asyl.

Artiklarna 6—12 innehåller regler om undertecknande (artikel 6), ratifikation

(artikel 7), ikraftträdande (artikel 8), anslutning till konventionen

av stat som icke deltog i Brysselkonferensen (artikel 9), uppsägning (artikel

10), konventionens giltighet beträffande områden för vars internationella

förbindelser fördragsslutande stat svarar (artikel 11) och ändring av

konventionen (artikel 12). Beträffande det närmare innehållet i dessa artiklar

må här endast anmärkas att konventionen träder i kraft sex månader

efter det att den ratificerats av minst 10 stater (artikel 8 punkt 1).

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av den förut omnämnda promemorian

rörande konventionen har allmänt vitsordats, att fripassagerarna

utgör ett allvarligt problem för sjöfarten, och flertalet remissinstanser

har tillstyrkt, att Sverige ansluter sig till konventionen.

För svensk anslutning till konventionen uttalar sig sjöfartsstijrelsen,

över ståt hållarämbet et, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges

allmänna sjöfartsförening (styrelsens majoritet), Sveriges redareförening

och Sveriges fartygsbefälsförening.

Några remissinstanser gör allmänna uttalanden om värdet av konventionen.

Sjöfartsstijrelsen anför, att konventionen i sin begränsning är väl förenlig

med principerna för den svenska utlänningskontrollen, Svensk anslut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

ning till konventionen bör ske under förutsättning att denna biträdes även

av övriga nordiska länder.

Övcrståthållarämbetet uttalar, att fripassagerarproblemet i konventionen

lösts på ett tillfredsställande sätt ur humanitär synpunkt samtidigt

som redarnas intresse av att snarast få ilandsätta fripassagerare blivit tillgodosett.

Risken för att fripassagerare blir kvar i landet synes vara störst

om de avlämnats här från svenskt fartyg. I sådant fall saknas nämligen den

eljest föreliggande möjligheten att i sista hand återsända fripassagerarna

till fartygets flaggstat. I den mån fripassagerarna är politiska flyktingar

torde de emellertid redan vid nu rådande ordning tillåtas att landstiga här.

Det kan också förväntas att svenska redare, efter en svensk anslutning till

konventionen, kommer att — icke minst med hänsyn till den betalningsskyldighet

som skall åligga redarna för fripassagerares underhåll och återsändande

■— ägna stor uppmärksamhet åt möjligheterna att förhindra obehöriga

att komma ombord. De olägenheter i fråga om en ökning av antalet

hit inkomna fripassagerare som kan följa av anslutning till konventionen

kan enligt ämbetets mening antagas icke bli mer betydande än att de uppväges

av fördelarna med konventionen, främst i humanitärt avseende.

Sveriges allmänna sjöfartsförening (styrelsemajoriteten) framhåller, att

de fördelar som enligt konventionen tillkommer redarna ter sig föga betydelsefulla

för rederinäringen, men att, å andra sidan, konventionsreglerna

icke kommer att medföra större nackdelar eller kostnader för svenska

intressen. Genom att biträda konventionen skulle Sverige kunna medverka

till ett fortsatt internationellt arbete rörande fripassagerarfrågan.

Sveriges redareförening ger uttryck åt den uppfattningen att konventionen

icke på ett tillfredsställande sätt löser hithörande problem. Sålunda

är, enligt föreningens mening, sjöfartsnäringens intressen tillgodosedda endast

i begränsad omfattning. Utsikterna att nå en internationell anslutning

till konventionen är också små. Den internationella skeppsredarefederationen

(International Shipping Federation) har emellertid på sin årskonferens

i juni 1958 uttalat sig för att de nationella redareföreningarna skulle, var i

sitt land, verka för en ratificering av konventionen, och föreningen har därför

ansett sig böra förorda att Sverige ansluter sig till denna. En förutsättning

härför bör dock vara, att Sverige -— lämpligen i samarbete med övriga

nordiska länder — kommer att verka för att konventionen snarast möjligt

revideras.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller, att de olägenheter som smygpassagerarna

under de senaste decennierna vållat såväl de ombordanställda

som rederierna varit av betydande omfattning och att det därför är angeläget

att en ändring kommer till stånd. Även ur humanitär synpunkt är det

enligt föreningens mening påkallat att internationella regler antages som

förhindrar att smygpassagerare kan tvingas till kanske årslång internering

ombord. Föreningen anmärker emellertid att redarnas i första stycket av

artikel 4 omnämnda regressrätt gentemot den fördragsslutande stat, vars

medborgare smygpassageraren är, för förskjutna kostnader för underhåll

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

och återsändande av smygpassageraren till den staten i åtskilliga fall torde

vara tämligen fiktiv. Enligt föreningens mening borde rätteligen smygpassagerarens

hemland omedelbart svara för dessa kostnader.

En negativ inställning till svensk anslutning till konventionen intar socialstyrelsen,

statens utlänningkommission och Sveriges allmänna sjöfartsförening

(styrelsens minoritet).

Socialstyrelsen anför, att den omständigheten att konventionen icke kommer

att omfattas av flera av de största sjöfartsnationerna sannolikt kommer

att få till följd, att de fördragsslutande staterna får mottaga en större del

av fripassagerarklientelet än vad som eljest skulle ha varit fallet. Särskilt

för Sveriges del föreligger, såvitt styrelsen kan bedöma, avsevärda risker

för en dylik merbelastning, beroende på att en stor del av det svenska handelstonnaget

seglar enbart på främmande hamnar och att Sverige mångenstädes

torde betraktas som ett land som är välvilligt inställt till flyktingar.

Styrelsen har funnit att fripassagerarna kan hänföras i huvudsak till endera

av två grupper. Den ena gruppen utgöres av personer som av politiska

skäl lämnat sin uppehållsort och den andra gruppen av personer som av

andra skäl — varibland man har att räkna med kriminalitet, eftersatta förplikelser

av offentligrättslig eller civilrättslig natur, etc. — söker sig bort

från hemlandet. Det kan enligt styrelsens mening med skäl ifrågasättas om

Sverige genom att biträda konventionen bör öka sin hjälpverksamhet beträffande

flyktinggruppen så länge de ledande sjöfartsnationerna icke lämnar

sin medverkan. Fripassagerarna tillhörande den andra gruppen är i

allmänhet att anse som mindre önskvärda. Anledning att vidtaga åtgärder

som medför risk för att ett ökat antal sådana individer inkommer i landet

eller stannar här finns det enligt styrelsens mening icke.

Statens utlänningskommission uttalar, att kommisionen under sin handläggning

av utlänningsärenden gång efter annan kommer i kontakt med

fripassagerarnas svåra förhållanden och det problem fripassagerarna utgör

såväl för rederinäringen som för immigrationsmyndigheterna. Det är enligt

kommissionens mening synnerligen angeläget att få till stånd en internationell

lösning av frågan om fripassagerare och deras behandling.

Kommissionen är medveten om de stora svårigheter som är förknippade

därmed. Den föreliggande konventionens utformning är emellertid sådan

att den synbarligen icke kunnat biträdas av flertalet av de stora sjöfartsnationerna,

och även från svensk sida ger konventionen, enligt kommissionens

mening, anledning till sådana erinringar att det torde vara svårt

för Sverige att ansluta sig. Konventionen innehåller icke några bestämmelser

om fripassagerares behandling ombord på fartyg och ej heller om vilka

åtgärder fartygsbefälhavare bör vidtaga för att hindra fripassagerare att

komma ombord. Genom att biträda konventionen skulle Sverige vidare frånhända

sig möjligheten att jämlikt inresebestämmelserna i utlänningslagstiftningen

hindra icke önskvärda utlänningar att inresa i det nordiska

passkontrollområdet. Speciella svårigheter föreligger även med hänsyn till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

det klientel som det bär i allmänhet rör sig om. Långvariga undersökningar

kan stundom krävas för att fastställa fripassagerarens medborgarskap, om

det ens låter sig göra. Hans befordran till hemlandet eller annorstädes medför

dessutom dryga kostnader. Visserligen skulle redaren enligt konventionen

vara ersättningsskyldig för utlänningens uppehälle under hans vistelse

i landet och för hans befordran till den stat vars medborgare han är. De

kostnader som uppstår för att utreda utlänningens identitet och vart han

skall sändas torde emellertid komma att bli en statlig angelägenhet. Staten

skall likaså svara för kostnaderna i de fall utlänningen skickas till annan

stat än den vars medborgare han är och hans vidarebefordran icke kan ske

inom tre månader från mottagandet. Detta synes icke vara motiverat då anledningen

till kostnaderna i de flesta fall ytterst är bristande uppsikt under

vederbörande fartygs uppehåll i hamn. Mot samtliga fyra i artikel 3 upptagna

alternativa lösningar till frågan om vart utlänningen skall kunna sändas

kan den invändningen riktas, att de synes ha tillkommit utan hänsynstagande

till det förhållandet att det ofta är fråga om flyktingar vilka som

fripassagerare medföljer fartygen undan politisk förföljelse. Tillämpningen

av alternativen kan, när det gäller denna kategori fripassagerare, komma

att mycket starkt influeras av den olika innebörd som de skilda staterna ger

åt begreppet flykting. För Sveriges del gäller sålunda i jämförelse med

många av de västeuropeiska staterna mycket liberalare regler i fråga om

bedömningen av de skäl som åberopas för flyktingskap. Detta i förening

med den uttryckliga bestämmelsen i svensk utlänningslagstiftning, att en

flykting icke får skickas till land varifrån han flytt eller till land, från vilket

han riskerar all bli sänd till det land varifrån han flytt, gör att Sverige

kan försättas i en mindre gynnsam situation vid tillämpningen av de olika

alternativen. Det har exempelvis under efterkrigsåren ofta förekommit, att

befälhavare å fartyg, vilka angjort hamnar bakom den s. k. järnridån, försökt

att vid passerandet av Sverige göra sig kvitt medföljande fripassagerare

som smugit sig ombord i något av järnridåländerna. Skulle Sverige

enligt konventionen vara förpliktat att mottaga sådana fripassagerare, riskerar

man, med hänsyn till den svenska asylrättspolitiken, att intet av de

fyra alternativen skulle kunna tillämpas från svensk sida. — Kommissionen

har slutligen den uppfattningen att problemet med fripassagerare är

mindre nu än det var åren närmast efter senaste krigsslutet. En bidragande

orsak härtill torde vara att fartygsbefälhavarna, med vetskap om de svårigheter

som det innebär att ha fripassagerare ombord, skärpt bevakningen av

fartygen i hamnarna. Med hänsyn till att befälhavare enligt konventionen

i princip får rätt att landsätta en fripassagerare i närmaste hamn, tillhörig

konventionsstat, är det emellertid fara värt att efter en anslutning till konventionen

bevakningen av fartygen kan bli mindre effektiv än hittills.

Inom utlänningskommissionen föreligger icke några samlade uppgifter

rörande den omfattning i vilken fripassagerare ankommer till riket.

Överståthållarämbetet har emellertid upplyst att under åren 1951—1958 till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

13

passkontrollen i Stockholm anmälts omkring 15 fripassagerare eller i medeltal

omkring två fripassagerare om året. Antalet till Göteborg inkomna

fripassagerare har, enligt vad poliskammaren i Göteborg uppgivit, minskats

betydligt under de senaste åren. År 1947 ankom 81 fripassagerare, av vilka

flertalet erhöll asylrätt på grund av politiskt flyktingskap, men 1957 var

antalet inkomna fripassagerare endast sju och av dem blev sex avvisade

från riket medan den sjunde fick stanna här såsom politisk flykting.

Departementschefen. Det råder icke tvivel om att fripassagerarfrågan är

ett allvarligt problem inom sjöfarten. Den åtstramning av invandringspolitiken

som under de senaste decennierna ägt rum i många länder har medfört

ökade svårigheter för fartygsbefälhavarna att sätta i land sådana personer,

som söker ta sig från ett land till ett annat såsom fripassagerare på

fartyg; lagstiftningen i de olika länderna är i allmänhet så utformad, att

tripassagerare avvisas och, om de landstiger, återföres till fartyget. Närvaron

av fripassagerare ombord på ett fartyg kan medföra betydande olägenheter,

särskilt som det ej sällan rör sig om personer som på grund av kriminalitet

eller annan asocialitet söker sig en ny uppehållsort. Det måste

anses synnerligen angeläget att en internationell reglering av fripassagerarfrågan

kommer till stånd.

En möjlighet till sådan reglering har öppnats genom den konvention om

fripassagerare som nu föreligger. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

tar konventionen emellertid ej sikte på åtgärder, som avser att hindra

obehöriga från att ta sig ombord på fartyg, och den ger inga regler om

hur fripassageraren skall behandlas under färden. Konventionen reglerar

endast frågan om möjligheterna att sätta en fripassagerare i land från det

fartyg, på vilket han smugit sig ombord, och att vidaresända honom till

hans hemland eller annat land. Härom stadgas i konventionen, att befälhavare

å fartyg, som är registrerat i fördragsslutande stat eller seglar under

sådan stats flagga, äger avlämna fripassagerare i första lämpliga hamn

i fördragsslutande stat som fartyget anlöper efter det att fripassageraren

anträffats. Denna stat äger vidarebefordra fripassageraren till annan stat

enligt grunder som närmare anges i konventionen. Fartygets redare skall i

princip vara skyldig att stå för kostnaderna för fripassagerarens underhåll

efter avlämnandet och för återsändandet.

Konventionen har sålunda fått en ganska begränsad räckvidd. Det finns

också, enligt vad som upplysts, anledning att antaga, alt flera av de stora

sjöfartsnationerna icke kommer att ansluta sig till konventionen. Med hänsyn

härtill kan det måhända ifrågasättas, om konventionen i någon större

grad kommer att avhjälpa de olägenheter som fripassagerarna medför för

sjöfarten. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian i ämnet

har man emellertid från flera håll betonat konventionens värde ur sociala

och humanitära synpunkter.

De invändningar mot svensk anslutning till konventionen som framkommit

hänför sig främst till de olägenheter som en sådan kan antagas föra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

med sig för den svenska utlänningskontrollen. Det har sålunda, med hänsyn

till att flera av de större sjöfartsnationerna lär komma att stanna utanför

konventionen, framhållits att antalet fripassagerare som enligt konventionens

regler avlämnas här i landet sannolikt kommer att bli högre än vad

som skulle ha blivit fallet vid en mer allmän internationell anslutning till

konventionen. Det är ofrånkomligt — har det vidare påpekats -—- att många

av dem icke kommer att kunna sändas åter till annan stat, antingen därför

att de är politiska flyktingar eller statslösa eller därför att deras medborgarskap

icke kan utrönas.

Med anledning av dessa invändningar må framhållas, att konventionen

innehåller stadgande, att minst tio stater skall ha anslutit sig till konventionen,

innan denna träder i kraft. Även om vissa stora sjöfartsnationer

stannar utanför konventionen, synes det ej vara anledning befara, att de

väntade olägenheterna med hänsyn till utlänningskontrollen skall komma

att väga över de fördelar som är förenade med en anslutning till konventionen.

I den mån fripassagerarna utgör politiska flyktingar står det för

övrigt i överensstämmelse med riktlinjerna för den svenska utlänningspolitiken

att en fristad skall kunna beredas dem här i landet.

Eftersom de nordiska staterna numera bildar ett gemensamt passkontrollområde

med lika regler för kontroll av utlänningars inresa och utresa,

är det för Sveriges ståndpunktstagande till konventionen av betydelse, vilken

ställning de övriga nordiska länderna intar. Vid samråd som ägt rum

mellan representanter för de nordiska ländernas regeringar har det visat

sig, att man i Danmark och Norge önskar ansluta sig till konventionen,

medan man från finsk sida visat en mera tveksam hållning men förklarat

sig icke ha någon erinran mot att övriga nordiska stater biträder konventionen.

Även om fullständig nordisk anslutning ej kan påräknas, anser jag

att den positiva inställningen till konventionen från dansk och norsk sida

är ett starkt skäl för att Sverige ansluter sig till konventionen.

På grund av det anförda vill jag förorda, att fripassagerarkonventionen

biträdes av Sverige.

Jag övergår härefter till frågan om den lagstiftning som erfordras beträffande

fripassagerarfrågan och som är påkallad vid svensk anslutning

till konventionen.

Till en början må framhållas att tillämpning av konventionen icke torde

bli aktuell i fall då fripassagerare som ankommer till riket, vare sig det

sker med svenskt eller utländskt fartyg, är svensk medborgare; på grund

av sitt svenska medborgarskap är nämligen denne under alla omständigheter

berättigad att inresa i riket, och av allmänna rättsgrundsatser torde

också följa att han på befälhavarens anmodan är skyldig att lämna fartyget.

Är fripassageraren utlänning regleras för närvarande hans rätt att inresa

i riket av de bestämmelser i utlänningslagen, som i allmänhet är tilllämpliga

i fråga om utlännings inresa, samt av vissa specialbestämmelser

i samma lag som rör det fallet att utlänning ankommer till riket med far
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

tyg eller luftfartyg. Enligt 18—19 §§ utlänningslagen kan icke önskvärda

utlänningar vid ankomsten till riket på särskilt angivna grunder avvisas;

avvisning skall enligt 55 § i regel verkställas på det sättet att vederbörande

befordras till det land varifrån han ankommit. Beträffande fripassagerare

föreligger i allmänhet avvisningsskäl, t. ex. att han saknar

pass eller är kriminellt eller socialt belastad, och beslut om avvisning meddelas

då i vanlig ordning. Verkställighet sker emellertid i allmänhet icke

enligt den angivna huvudregeln utan enligt en särskild bestämmelse i 56 §

första stycket, som avser fall då utlänning ankommit hit med fartyg eller

luftfartyg. I normala fall innebär denna bestämmelse att fripassageraren

återföres till fartyget. Enligt 56 § andra stycket gäller bestämmelsen dock

icke om fartyget skall avgå till land, där flyktingen löper risk att bli utsatt

för politisk förföljelse m. m.

Konventionen medför förpliktelse för Sverige att i fall, då det fartyg med

vilket fripassageraren ankommer är registrerat i konventionsstat eller seglar

under sådan stats flagga, icke tillämpa de berörda specialbestämmelserna

i 56 § utan i stället de regler om återsändande som upptagits i artikel 3

i konventionen.

Lämpligast synes vara att de särskilda bestämmelser som sålunda skall

gälla i förhållande till konventionsstater får meddelas av Kungl. Maj :t. Erforderlig

fullmakt för Kungl. Maj:t att utfärda sådana bestämmelser torde

böra upptagas i 56 § såsom tredje stycke.

I samband med utfärdandet av dylika regler bör även upptagas föreskrift

om skyldighet för befälhavare att avlämna sådan rapport med för honom

kända uppgifter om fripassagerarens medborgarskap m. in., som avses i

artikel 2 punkt 2 i konventionen.

Konventionen innehåller såsom förut nämnts även bestämmelser om skyldighet

för redaren att svara för kostnaderna för fripassagerarens underhåll

efter avlämnandet och för återsändandet. Även i detta hänseende torde

Kungl. Maj:t få meddela erforderliga föreskrifter.

Röiande behandling av ärende om avvisning av fripassagerare bör i övrigt

tillämpas utlänningslagens regler. Framför allt märkes att vissa bestämmelser

i 53, 54 och 58 §§ om skydd för politisk flykting skall vara tillämpliga.

Anmarlcas må att konventionen i artikel 5 punkt 2 ålägger konventionsstat

att vid prövning av fråga om återsändande av fripassagerare helt

allmant taga hänsyn till de skäl som fripassageraren må åberopa till stöd

for att han icke skall återsändas till hamn eller stat som avses i konventionen.

Hos oss tar man einellerlid i avvisningsärcnde städse hänsyn till

samtliga omständigheter, och någon uttrycklig föreskrift i berörda hänseende

beträffande just fripassagerare torde icke vara erforderlig.

Till de regler i utlänningslagen som enligt det anförda är tillämpliga vid

sidan av de av konventionen föranledda föreskrifterna hör vidare ett stadgande

i 60 § att om svårighet möter vid verkställighet eller det är tvivelaktigt

huru verkställighet skall ske, ärendet skall underställas den centrala utanningsmyndigheten,

d. v. s. utlänningskommissionen. Det får förutsättas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

att dylikt underställande blir regel då det gäller avvisning av fripassagerare.

Tillämpliga är vidare reglerna i 35—38 §§ om särskilda tvångsåtgärder. Vid

behov skall sålunda fripassagerare som skall återsändas enligt konventionens

bestämmelser tagas i förvar eller ställas under uppsikt enligi de närmare

föreskrifterna i berörda lagrum.

Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att fripassagerare, i fall då

vederbörande svenska myndighet enligt de anförda reglerna är beredd att

mottaga honom, är skyldig att på befälhavarens anmodan lämna fartyget.

Vad hittills anförts har avsett frågan om avlämning av fripassagerare i

hamn i Sverige. Konventionen innebär även att befälhavare på svenskt fartyg i

vissa fall skall äga att avlämna fripassagerare i hamn i annan konventionsstat.

I överensstämmelse med vad nyss anföids får, i fall då myndighet i den främmande

staten enligt konventionen förklarar sig beredd att mottaga fripassageraren,

befälhavaren anses i princip äga påfordra att fripassageraren lämnar

fartyget. Enligt allmänna rättsgrundsatser lär dock denna befogenhet ej

kunna utövas, då särskilda skäl talar däremot, såsom att fripassageraren i

den stat varom fråga är skulle riskera att bli utsatt för politisk förföljelse

eller lida nöd. Ett allmänt stadgande i denna riktning har upptagits i artikel

5 punkt 2. Att reglera denna fråga i lag synes icke vara erforderligt.

Enligt vad förut anförts träder konventionen i kraft först efter det att

tio stater ratificerat den, och tidpunkten för ikraftträdandet är därför för

närvarande oviss. Den föreslagna lagändringen kan dock träda i kraft oberoende

av konventionen. Jag föreslår, att den får träda i kraft den 1 januari

1962.

Som jag berört inledningvis har även i annat sammanhang aktualiserats

vissa ändringar i utlänningslagen. Sedan Nordiska rådet vid sin åttonde session

i Reykjavik 1960 i en rekommendation (nr 3) uttalat sig för Islands

anslutning till överenskommelsen den 12 juli 1957 om upphävande av passkontrollen

vid de internordiska gränserna, har nämligen Islands regering beslutat

vidtaga åtgärder för att få till stånd en sådan anslutning. Övriga nordiska

länder har ställt sig positiva till Islands anslutning till passkontrollöverenskommelsen.

I samband med att nyssnämnda överenskommelse blev gällande genomfördes

vissa därav föranledda ändringar i utlänningslagen. Sålunda skärptes

avvisningsreglerna i 18 och 19 §§ så att utlänning kunde avvisas i Sverige

även om skälet härför endast hänförde sig till hans förhållande till Danmark,

Finland eller Norge. Vidare infördes i 55 § ett stadgande att eljest gällande

regler om verkställighet av avvisningsbeslut icke utgör hinder för att utlänning,

som ankommit från Danmark, Finland eller Norge, enligt överenskommelse

med dessa länder befordras till något av dem. Då Island blir part i passkontrollöverenskommelsen

bör nu berörda bestämmelser givetvis även omfatta

Island. Jag föreslår därför att 18, 19 och 55 §§ ändras i enlighet härmed.

Innan passkontrollöverenskommelsen kan träda i tillämpning såvitt avser

Island krävs ytterligare överläggningar mellan utlänningsmyndigheterna i de

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961 17

nordiska länderna, varjämte åtskilliga administrativa åtgärder måste vidtagas.

Det är därför icke möjligt att nu ange någon bestämd dag, då överenskommelsen

kan bli gällande i förhållande till Island. Med hänsyn härtill

torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om ikraftträdandet av

ändringarna i 18, 19 och 55 §§ utlänningslagen.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga (Bilaga B) till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta

protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

. iang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 160

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Bilaga A

Convention Internationale

snr les passagers clandestins

Les Hautes Parties Contractantes,

Ayant reconnu qu’il était désirable

de fixer par un accord certaines régles

uniformes relatives aux passagers

clandestins, ont décidé de conciure

une Convention å cet effet et ont,

dans ce but, convenu de ce qui suit:

Article 1.

Dans la présente Convention, les

expressions suivantes auront le sens

précis indiqué ci-dessous:

«Passager clandestin» signifie une

personne qui, en un port quelconque

ou en un lieu en sa proximité, se dissimule

dans un navire sans le consentement

du propriétaire du navire

ou du capitaine ou de toute autre

personne ayant la responsabilité du

navire et qui est å bord apres que le

navire a quitté ce port ou lieu.

«Port d’embarquement» signifie le

port ou lieu en sa proximité ou un

passager clandestin monte å bord du

navire dans lequel il est découvert.

«Port de débarquement» signifie le

port dans lequel le passager clandestin

est remis å 1’autorité compétente

conformément aux stipulations

de la présente Convention.

«Autorité compétente» signifie la

personne ou service au port de débarquement,

autorisé par le Gouvernement

de l’Etat dans lequel ce port

est situé, å recevoir et traiter les passagers

clandestins conformément aux

stipulations de la présente Convention.

«Propriétaire» inclut tout affréteur

en coque nue de navire.

Article 2.

(1) Si au cours d’un voyage d’un

navire immatriculé dans un Etat

International Convention

relating to stowaways

The High Contracting Parties,

Having recognized the desirability

of determining by agreement certain

uniform rules relating to stowaways,

have decided to conclude a Convention

for this purpose, and thereto

have agreed as follows:

Artide 1.

In this Convention the following

expressions shall have the meanings

specified hereunder:

“Stowaway” means a person "who,

åt any port or place in the vicinity

thereof, secretes himself in a ship

without the consent of the shipowner

or the Master or any other person in

charge of the ship and “who is on

board after the ship has left that

port or place.

“Port of Embarkation” means the

port or place in the vicinity thereof

åt which a stowaway boards the ship

on which he is found.

“Port of Disembarkation” means

the port åt which the stowaway is

delivered to the appropriate authority

in accordance with the provisions of

this Convention.

“Appropriate authority” means the

body or person åt the port of disembarkation

authorized by the Government

of the State in which that

port is situated to receive and deal

with stowaways in accordance with

the provisions of this Convention.

“ Owner” includes any charterer

to whom the ship is demised.

Artide 2.

(1) If on any voyage of a ship

registered in or hearing the flag of a

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

19

(Översättning)

Internationell konvention

om fripassagerare

De höga fördragsslutande parterna,

vilka funnit det önskvärt att genom

avtal fastställa vissa enhetliga

regler om fripassagerare, hava beslutat

att ingå en konvention för ändamålet

och hava i detta syfte överenskommit

som följer:

Artikel 1

I denna konvention användas följande

uttryck i nedan angiven betydelse

:

»Fripassagerare» avser person som

i en hamn eller å plats i närheten av

en hamn gömmer sig ombord på ett

fartyg utan samtycke av redaren eller

befälhavaren eller annan, som är

ansvarig för fartyget, och som befinner

sig ombord efter det att fartyget

lämnat hamnen eller platsen.

»Inskeppningshamn» avser den

hamn eller plats i närheten av en

hamn där fripassagerare går ombord

på det fartyg, å vilket han anträffas.

»Utskeppningshamn» avser den

hamn där fripassagerare jämlikt bestämmelserna

i denna konvention

avlämnas till behörig myndighet.

»Behörig myndighet» avser sådant

organ eller sådan person i utskeppningshamnen

som av regeringen i

den stat, där utskeppningshamnen är

belägen, har bemyndigats att jämlikt

bestämmelserna i denna konvention

mottaga och vidare förfara med fripassagerare.

»Redare» omfattar jämväl befraktare

till vilken fartyget uthyrts.

Artikel 2

1. Anträffas fripassagerare, i hamn

eller till sjöss, under resa med fartyg

2f Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 166

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

contraetant, ou porlant le pavillon

d’un tel Etat, un passager clandestin

est découvert dans un port ou en mer,

le capitaine du navire peut, sous réserve

des dispositions du paragraphe

3, livrer le passager clandestin å l’autorité

compétente du premier port

d’un Etat contraetant ou le navire

fait escale apres la découverte du passager

clandestin, et dans lequel il

estime que ce passager sera traité

conformément aux dispositions de la

présente Convention.

(2) Lors de la livraison du passager

clandestin ä 1’autorité compétente,

le capitaine du navire devra remettre

ä cette autorité une déclaration signée

contenant toute information en sa

possession concernant ce passager

clandestin et notamment sur sa, ou

ses nationalités, son port d’embarquement,

la date, 1’heure et la position

géograpliique du navire lorsque le

passager clandestin a été découvert,

ainsi que mention du port de départ

du navire et des ports d’escales subséquents

avec les dates d’arrivées et

de départs.

(3) Sauf si un passager clandestin

est sous le coup d’une mesure antérieure

individuelle d’expulsion ou de

refoulement, l’autorité compétente de

tout port d’un Etat Contraetant devra

recevoir tout passager clandestin qui

lui est livré conformément aux précédentes

dispositions de cet article et

devra agir å son égard conformément

aux dispositions de la présente

Convention.

Article 3.

Lorsqu’un passager clandestin est

remis å 1’autorité compétente au port

de débarquement:

(1) Cette autorité peut le renvoyer

ä tout Elat dont elle estime ä la fois

qu’il est un national et que cet Etat

le reconnait comme tel.

(2) Mais lorsque 1’Etat ou, les

Etats dont 1’autorité compétente

estime que le passager clandestin est

un national, refuse ou, refusent d’accepter

son renvoi, ou, lorsque 1’autorité

compétente considére que le pas
-

Contracting State a stowaway is

found in a port or åt sea, the Master

of the ship may, subject to the provisions

of paragraph 3, deliver the

stowaway to the appropriate authority

åt the first port in a Contracting

State åt whicli the ship calls after the

stowaway is found, and åt which he

considers that the stowaway will be

dealt with in accordance with the

provisions of this Convention.

(2) Upon delivery of the stowaway

to the appropriate authority, the

Master of the ship shall give to that

authority a signed statement containing

all information in his possession

relating to that stowaway including

his nationality or nationalities,

his port of embarkation and the

date, time and geographical position

of the ship when the stowaway was

found, as well as the port of departure

of the ship and the subsequent ports

of call with dates of arrival and departure.

(3) Unless the stowaway is under

a previous individual order of deportation

or prohibition from entry,

the appropriate authority of a Contracting

State shall receive any stowaway

delivered to it in accordance

with the foregoing provisions of this

Article and deal with him in accordance

with the provisions of this Convention.

Article 3.

When a stowaway is delivered to

the appropriate authority åt the port

of disembarkation:

(1) This authority may return him

to any State of which it considers

that he is a national and is admitted

as such by that State.

(2) When, however, the State or

States of which the appropriate authority

consider the stowaway to be

a national refuses or refuse to accept

his return, or when the appropriate

authority is satisfied that the stowa
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

som är registrerat i fördragsslutande

stat eller seglar under sådan stats

flagga, äger fartygets befälhavare,

med förbehåll för bestämmelserna i

punkt 3 nedan, avlämna fripassageraren

till behörig myndighet i den

första hamn i fördragsslutande stat,

som fartyget anlöper efter det att fripassageraren

anträffats och i vilken

fripassageraren, enligt vad befälhavaren

finner, kommer att behandlas

i överensstämmelse med bestämmelserna

i denna konvention.

2. När fripassageraren avlämnas

till behörig myndighet, åligger det

fartygets befälhavare att tilfmyndigheten

överlämna en skriftlig, av befälhavaren

undertecknad rapport innehållande

alla för befälhavaren kända

uppgifter om fripassageraren, särskilt

om hans medborgarskap och inskeppningshamn

samt om dag, klockslag

och fartygets position då fripassageraren

anträffades ävensom om

fartygets avgångshamn och de hamnar

som fartyget därefter anlöpt

jämte dagarna för dess ankomst och

avgång.

3. Det åligger behörig myndighet i

fördragsslutande stats hamn att mottaga

fripassagerare, som jämlikt föregående

bestämmelser i denna artikel

avlämnas till myndigheten, och

att med honom förfara i enlighet med

bestämmelserna i denna konvention,

med mindre det föreligger ett tidigare

för fripassageraren personligen

meddelat utvisningsbeslut eller ^reseförbud.

Artikel 3

När fripassagerare avlämnas till

behörig myndighet i utskeppningshamnen,

gäller följande.

1. Myndigheten äger återsända fripassageraren

till den stat, i vilken enligt

vad myndigheten finner denne är

medborgare och erkännes som sådan.

2. Om den stat eller de stater, i vilken

eller vilka fripassageraren enligt

vad myndigheten finner är medborgare,

vägrar eller vägra att mottaga

honom eller om fripassageraren enligt

vad myndigheten finner är stats
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

sager clandestin ne posséde aucune

nationalité, ou que, pour les raisons

mentionnées å 1’article 5 (2) il ne

doit pas étre renvoyé dans son propre

pays, la dite autorité peut, sous réserve

des dispositions de 1’article 5

(2), renvoyer le passager clandestin

å l’Etat dans lequel se trouve le port

qu’elle estime étre son port d’embarquement.

(3) En outre, lorsque le passager

clandestin ne peut étre renvoyé conforinément

aux paragrap,hes (1) ou

(2) du présent article, l’autorité

compétente peut, sous réserve des

dispositions de 1’article 5 (2), le renvoyer

dans l’Etat dans lequel se trouve

le dernier port d’escale avant qu’il ait

été découvert.

(4) Enfin, lorsqu’un passager clandestin

ne peut étre renvoyé conformément

aux paragraphes (1), (2) ou

(3) du présent article, 1’autorité compétente

peut le renvoyer dans l’Etat

Contractant dont le navire portait le

pavillon quand le passager clandestin

fut découvert.

L’Etat dans lequel le passager

clandestin est ainsi renvoyé est tenu

de 1’accepter, sous réserve des dispositions

du paragraphe (3) de 1’article

2.

Article 4.

Les frais d’entretien d’un passager

clandestin au port de son débarquement,

ainsi que ceux de son renvoi

dans 1’Etat Contractant dont il est un

national sont supportés par le propriétaire

du navire, sans préjudice de

son recours éventuel contre l’Etat

dont le passager clandestin est un

national.

way possesses no nationality or that,

for reasons inentioned in Article 5

(2), he should not be returned to his

own country, then the said authority

may, subject to the provisions of

Article 5 (2), return the stowaway

to the State in which the port which

they consider to have been his port

of embarkation is situated.

(3) However, if the stowaway cannot

be returned as provided under

paragraph (1) or (2) of this Article,

the appropriate authority may, subject

to the provisions of Article 5

(2), return him to the State in which

the last port åt which the ship called

prior to his being found is situated.

(4) Finally, when the stowaway

cannot be returned as provided under

paragraph (1), (2) or (3) of this

Article, the appropriate authority may

return him to the Contracting State

whose flag was flown by the ship in

which he was found.

The State to which the stowaway

is accordingly returned, shall be

bound to accept the stowaway, subject

to the provisions of Article 2 (3).

Article 4.

The costs of maintenance of a

stowaway åt his port of disembarkation

as well as those for returning

him to the country of which lie is a

national shall be‘ defrayed by the

shipowner, without prejudice to the

right of recovery, if any, from the

State of which the stowaway is a national.

Dans tous les autres cas le propriétaire

du navire assumera les frais de

renvoi mais ne sera tenu des frais

d’entretien que pendant trois mois

å dater de la remise du passager

clandestin å 1’autorité compétente.

L’obligation éventuelle d’un dépöt

ou d’une caution pour garantir le

In all other cases the shipowner shah

defray the costs of returning the

stowaway but he will not be liable

to defray maintenance costs for a

period exceeding three months from

the time when the stowaway is delivered

to the appropriate authority.

Any obligation to provide a deposit

or bail as a guarantee for payment

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

lös eller av skäl som sägs i artikel 5

punkt 2 icke bör återsändas till sitt

hemland, äger myndigheten, där ej

annat följer av artikel 5 punkt 2,

återsända fripassageraren till den

stat, där den hamn som enligt vad

myndigheten finner är hans inskeppningshamn,

är belägen.

3. Om fripassageraren icke kan

återsändas enligt bestämmelserna i

punkt 1 eller 2, äger myndigheten,

där ej annat följer av artikel 5 punkt

2, återsända honom till den stat, där

den hamn som fartyget sist anlöpte

före anträffandet av fripassageraren,

är belägen.

4. Om fripassageraren icke kan

återsändas enligt bestämmelserna i

punkt 1, 2 eller 3, äger myndigheten

återsända honom till den fördragsslutande

stat, under vars flagga det

fartyg, å vilket han anträffades, seglade.

Den stat, till vilken fripassagerare

återsändes enligt vad i denna artikel

sägs, är skyldig att mottaga honom,

där ej annat följer av bestämmelserna

i artikel 2 punkt 3.

Artikel 4

Kostnaderna för fripassagerares

underhåll i utskeppningshamnen t>ch

för hans återsändande skola, om

återsändandet äger rum till den fördragsslutande

stat vars medborgare

han är, erläggas av redaren. Vad sålunda

stadgas skall icke lända till inskränkning

i den rätt att återkräva

beloppet, vilken må tillkomma redaren

gentemot den stat vars medborgare

fripassageraren är.

I övriga fall skall redaren gälda

kostnaderna för återsändandet av fripassageraren

men är icke skyldig att

erlägga underhållskostnader för längre

tid än tre månader, räknat från fripassagerarens

avlämnande till behörig

myndighet.

Fråga om skyldighet att ställa borgen

eller annan säkerhet för betal
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 ar 1961

paiement des frais ci-dessus est régie

par la loi nationale du port de débarquement.

Article 5.

(1) Les pouvoirs conférés par la

présente Convention au capitaine d’un

navire et aux autorités compétentes

en ce qui concerne le sort d’un passager

clandestin s’ajouteront et ne

dérogeront pas å tous autres droits

et obligations que lui ou elles peuvent

avoir å cet égard.

(2) Pour 1’application des dispositions

de la présente Convention, le

capitaine et les autorités compétentes

du port de débarquement tiendront

compte des motifs que le passager

clandestin invoquerait pour ne pas

étre débarqué ou renvoyé dans tels

ports ou tels Etats mentionnés å la

présente Convention.

(3) Les dispositions de la présente

Convention ne porteront en aucune

maniére atteinte aux droits et obligations

de l’Etat Contractant ä accorder

l’asile politique.

Artide 6.

La présente Convention est ouverte

å la signature des Etats représentés

å la dixiéme session de la Conférence

diplomatique de Droit Maritime.

Artide 7.

La présente Convention sera ratifiée

et les instruments de ratification seront

déposés auprés du Gouvernement

beige qui en notifiera le dépot

par la voie diplomatique å tous les

Etats signataires et adhérents.

Artide 8.

(1) La présente Convention entrera

en vigueur entre les dix premiers

Etats qui 1’auront ratifiée, six mois

apres la date du dépot du dixiéme

instrument de ratification.

(2) Pour chaque Etat signataire

ratifiant la Convention aprés le

dixiéme dépot, elle entrera en vigueur

of the above costs shall be determined

by the law of the port of disembarkation.

Artide 5.

(1) The powers conferred by this

Convention on the Master of a ship

and on an appropriate authority,

with respect to the disposal of a

stowaway, shall be in addition to and

not in derogation of any other powers

or obligations which he or they may

have in that respect.

(2) As regards the application of

the provisions of this Convention, the

Master and the appropriate authorities

of the port of disembarkation

will take into account the reasons

which may be put forward by the

stowaway for not being disembarked

åt or returned to those ports or States

mentioned in this Convention.

(3) The provisions of this Convention

shall not in any way affect the

power or obligation of a Contracting

State to grant political asylum.

Artide 6.

This Convention shall be open for

signature by the States represented åt

the tenth session of the Diplomatic

Conference on Maritime Law.

Artide 7.

This Convention shall be ratified

and the instruments of ratification

shall be deposited with the Belgian

Government which shall notify

through diplomatic channels all

signatory and acceeding States of

their deposit.

Artide 8.

(1) This Convention shall come

into force between the ten States

which first ratify it, six months after

the date of the deposit of the tenth

instrument of ratification.

(2) This Convention shall come

into force in respect of each signatory

State which ratifies it after the de
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 dr 1961

ningen av ovannämnda kostnader

regleras av lagen i utskeppningshamnen.

Artikel 5

1. De befogenheter i avseende på

förfarandet med fripassagerare, som

denna konvention tillägger fartygsbefälhavare

och behörig myndighet,

skola gälla utöver de befogenheter i

sådant hänseende, som befälhavaren

eller myndigheten eljest må äga, och

ej rubba sagda befogenheter.

2. Det åligger fartygsbefälhavare

och behörig myndighet i utskeppningshamnen

att vid tillämpningen

av bestämmelserna i denna konvention

taga hänsyn till de skäl som fripassagerare

må åberopa till stöd för

att han icke skall utskeppas i eller

återsändas till hamn eller stat som

avses i konventionen.

3. Bestämmelserna i denna konvention

skola ej på något sätt beröra

fördragsslutande stats rätt eller skyldighet

att bevilja politisk asyl.

Artikel 6

Denna konvention står öppen för

undertecknande av de stater som voro

företrädda vid den diplomatiska

sjörättskonferensens tionde session.

Artikel 7

Denna konvention skall ratificeras,

och ratifikationsinstrumenten skola

deponeras hos belgiska regeringen,

som på diplomatisk väg skall underrätta

alla signatärstater och anslutna

stater därom.

Artikel 8

1. Denna konvention skall, såvitt

avser förhållandet mellan de tio stater

som först ratificerat densamma,

träda i kraft sex månader efter dagen

för deponeringen av det tionde

ratifikationsinstrumentet.

2. För signatärstat som ratificerar

konventionen efter deponeringen av

det tionde ratifikationsinstrumentet

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

six mois apres la date du dépot de posit of the tenth instrument of ratison

instrument de ratification. fication, six months after the date of

the deposit of the instrument of ratification

of that State.

Artide 9.

Tout Etat non représenté å la

dixiéme session de la Conférence diplomatique

de Droit Maritime pourra

adhérer å la présente Convention.

Les instruments d’adhésion seront

déposés auprés du Gouvernement

beige qui en avisera par la voie diplomatique

tous les Etats signataires

et adhérents.

La Convention entrera en vigueur

pour l’Etat adhérent six mois aprés

la date du dépot de son instrument

d’adhésion, mais pas avant la date

d’entrée en vigueur de la Convention

telle qu’elle est fixée å l’article 8 (1).

Artide 10.

Chacune des Hautes Parties Contractantes

aura le droit de dénoncer

la présente Convention å tout moment

aprés son entrée en vigueur å

son égard. Toutefois, cette dénonciation

ne prendra effet qu’un an aprés

la date de réception de la notification

de dénonciation au Gouvernement

beige, qui en avisera par la voie

diplomatique tous les Etats signataires

et adhérents.

Artide 11.

(1) Toute Haute Partie Contractante

peut, au moment de la ratification,

de l’adhésion, ou å tout moment

ultérieur, notifier par écrit au

Gouvernement beige que la présente

Convention s’applique aux territoires

ou å certains territoires dont elle assure

les relations internationales. La

Convention sera applicable auxdits

territoires six mois aprés la date de

réception de cette notification par le

Gouvernement beige, mais pas avant

la date d’entrée en vigueur de la présente

Convention å l’égard de cette

Haute Partie Contractante.

Artide 9.

Any State not represented åt the

tenth session of the Diplomatic Conference

on Maritime Law may accede

to tliis Convention.

The instruments of accession shall

be deposited with the Belgian Government

which shall inform through

diplomatic channels all signatory and

acceding States of the deposit of any

such instruments.

The Convention shall come inlo

force in respect of the acceding State

six months after the date of the deposit

of the instrument of accession

of that State, but not before the date

of entry into force of the Convention

as established by Article 8 (1).

Artide 10.

Each High Contracting Party shall

have the right to denounce this Convention

åt any time after the coming

into force thereof in respect of such

High Contracting Party. Nevertheless,

this denunciation shall only take

effect one year after the date on

which notification thereof has been

received by the Belgian Government

which shall inform through diplomatic

channels all signatory and acceding

States of such notification.

Artide 11.

(1) Any High Contracting Party

may åt the time of its ratification of

or accession to this Convention or åt

any time thereafter declare by written

notification to the Belgian Government

that the Convention shall

extend to any of the territories för

whose international relations it is

responsible. The Convention shall six

months after the date of the receipt

of such notification by the Belgian

Government extend to the territories

named therein, but not before the

date of the coming into force of the

Convention in respect of such High

Contracting Party.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

27

träder konventionen i kraft sex månader

efter det att signatärstaten deponerat

sitt ratifikationsinstrument.

Artikel 9

Stat som icke var företrädd vid den

diplomatiska sj örättskonf erensens

tionde session må ansluta sig till denna

konvention.

Anslutningsinstrumenten skola deponeras

hos belgiska regeringen, som

på diplomatisk väg skall underrätta

alla signatärstater och anslutna stater

därom.

För stat som ansluter sig träder

konventionen i kraft sex månader efter

dagen för deponeringen av anslutningsinstrumentet,

dock ej före konventionens

ikraftträdande jämlikt artikel

8 punkt 1.

Artikel 10

Fördragsslutande stat äger uppsäga

konventionen när som helst efter

det konventionen för dess del trätt i

kraft. Uppsägningen skall dock icke

medföra verkan förrän ett år förflutit

från den dag, då meddelandet om

uppsägningen mottogs av belgiska regeringen.

Denna skall på diplomatisk

väg underrätta alla signatärstater och

anslutna stater därom.

Artikel 11

1. Fördragsslutande stat må vid tiden

för dess ratifikation eller anslutning

eller när som helst därefter

skriftligen underrätta belgiska regeringen

därom, att konventionen skall

äga tillämpning å alla eller vissa av

de områden för vilkas internationella

förbindelser staten svarar. Sex månader

efter den dag belgiska regeringen

mottog sådan underrättelse, vinner

konventionen tillämpning å berörda

områden, dock ej före konventionens

ikraftträdande med avseende å den

fördragsslutande staten.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

(2) Toute Haute Partie Contractante

qui a souscrit une déclaration

au titre du paragraph (1) du présent

artide, étendant 1’application de la

Convention aux territoires ou å certains

territoires dont elle assure les

relations internationales, pourra å

tout moment aviser le Gouvernement

beige que la Convention cesse de s’appliquer

aux territoires eu question.

Cette dénonciation prendra effet un

an apres la date de réception par le

Gouvernement beige de la notification

de dénonciation.

(3) Le Gouvernement beige avisera

par la voie diplomatique tous les

Etats signataires et adhérents de

toute notification re^ue par lui au

titre du présent artide.

Article 12.

Toute Haute Partie Contractante

pourra, å 1’expiration du délai de

trois ans qui suivra l’entrée en vigueur

å son égard de la présente

Convention, demander la réunion

d’une Conférence chargée de statuer

sur toutes les propositions tendant å

la révision de la présente Convention.

Toute Haute Partie Contractante

qui désirerait faire usage de cette faculté

en avisera le Gouvernement

beige qui se chargera de convoquer

la Conférence dans les six mois.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires,

dument autorisés, ont signé

la présente Convention.

Fait å Bruxelles, le 10 octobre

1957, en langues fran^aise et anglaise,

les deux textes faisant également foi,

en un seul exemplaire, qui restera

déposé dans les archives du Gouvernement

beige qui en délivrera des copies

certifiées conformes.

(2) Any High Contracting Party

which has made a déclaration under

paragraph (1) of this Article extending

the Convention to any territory

for whose international relations it is

responsible may åt any time thereafter

declare by notification given to

the Belgian Government that the

Convention shall cease to extend to

such territory. This denunciation

shall take effect one year after the

date on which notification thereof

has been received by the Belgian Government.

(3) The Belgian Government shall

inform throug.h diplomatic channels

all signatory and acceding States of

any notification received by it under

this article.

Article 12.

Any High Contracting Party may

three years after the coming into

force of this Convention in respect of

such High Contracting Party or åt

any time thereafter request that a

Conference be convened in order to

consider amendments to the Convention.

Any High Contracting Party proposing

to avail itself of this right

shall notify the Belgian Government

which shall convene the Conference

within six months thereafter.

In witness whereof the Plenipotentiaries,

duly authorized, have

signed this Convention.

Done åt Brussels, this tenth day of

October 1957, in the French and English

languages, the two texts being

equally authentic, in a single copy,

which shall remain deposited in the

archives of the Belgian Government,

which shall issue certified copies.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

2. Fördragsslutande stat som genom

förklaring jämlikt punkt 1 gjort

konventionen tillämplig å alla eller

vissa av de områden för vars internationella

förbindelser staten svarar,

må när som helst underrätta belgiska

regeringen om att konventionen skall

upphöra att gälla för berörda områden.

Verkan av sådan uppsägning inträder

ett år efter den dag, då belgiska

regeringen mottog underrättelsen

därom.

3. Belgiska regeringen skall på diplomatisk

väg lämna alla signatärstater

och anslutna stater meddelande

om underrättelse som den mottagit

jämlikt denna artikel.

Artikel 12

Fördragsslutande stat må tre år efter

det att konventionen trätt i kraft

för dess del eller när som helst därefter

begära att en konferens sammankallas

för att överväga förslag till

ändring av konventionen.

Fördragsslutande stat som önskar

begagna sig av denna rätt skall därom

underrätta den belgiska regeringen,

som inom sex månader därefter

skall sammankalla konferensen.

Till bekräftelse varav de befullmäktigade,

därtill vederbörligen bemyndigade,

hava undertecknat denna

konvention.

Som skedde i Bryssel den 10 oktober

1957 på franska och engelska

språken, vilka texter skola äga lika

vitsord, i ett exemplar, som skall vara

deponerat i belgiska regeringens

arkiv och varav belgiska regeringen

skall utfärda bestyrkta avskrifter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 18, 19, 55 och 56 §§ utlänningslagen den 30

april 19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar

pass och tillstånd att inresa i

riket samt, därest han ämnar besöka

Danmark, Finland eller Norge, jämväl

tillstånd att inresa dit;

2) om han-----— upplysningar; eller

3) om han---------— att inresa.

1) om han icke, då så fordras, innehar

pass och tillstånd att inresa i

riket samt, därest han ämnar besöka

Danmark, Finland, Island eller Norge,

jämväl tillstånd att inresa dit;

19

Utlänning, som ankommer till riket,

1) om han kan antagas komma att

sakna erforderliga medel för sin vistelse

här i riket eller, därest han ämnar

besöka Danmark, Finland eller

Norge, för sin vistelse därstädes ävensom

för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle

här i riket eller i Danmark,

Finland eller Norge och det skäligen

kan antagas att han icke kommer

att ärligen försörja sig;

3) om han — —------eller

4) om han tidigare inom eller

utom riket blivit dömd till frihetsstraff

och det skäligen kan befaras

att han kommer att här i riket eller

i Danmark, Finland eller Norge fortsätta

brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans

föregående verksamhet eller eljest

skäligen kan befaras att han kommer

att här i riket eller i Danmark, Finland

eller Norge bedriva sabotage,

1 Senaste lydelse av 18, 19 och 55 §§, se SFS

må ock avvisas,

1) om han kan antagas komma

att sakna erforderliga medel för sin

vistelse här i riket eller, därest han

ämnar besöka Danmark, Finland, Island

eller Norge, för sin vistelse därstädes

ävensom för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle

här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge och det

skäligen kan antagas att han icke

kommer att ärligen försörja sig;

utförsel;

4) om han tidigare inom eller utom

riket blivit dömd till frihetsstraff och

det skäligen kan befaras att han

kommer att här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge

fortsätta brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans

föregående verksamhet eller eljest

skäligen kan befaras att han kommer

att här i riket eller i Danmark,

Finland, Island eller Norge bedriva

1957: 697.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

spioneri eller olovlig underrättelse- sabotage, spioneri eller olovlig unverksamhet.

derrättelseverksamhet.

Utlänning må jämväl, på begäran Utlänning må jämväl, på begäran

av den centrala utlänningsmyndig- av den centrala utlänningsmyndigheheten

i Danmark, Finland eller Nor- ten i Danmark, Finland, Island eller

ge, avvisas i annat fall, om det kan Norge, avvisas i annat fall, om det

antagas att han eljest begiver sig till kan antagas att han eljest begiver sig

det land, som framställt sådan be- till det land, som framställt sådan

gäran. begäran.

Vad i-------—- — eller bosättningstillstånd.

55 §.

Utlänning som--— finnes lämpligast.

Vad i första stycket sägs utgör icke Vad i första stycket sägs utgör icke

hinder för att utlänning, som ankom- hinder för att utlänning, som ankommit

till riket från Danmark, Finland mit till riket från Danmark, Finland,

eller Norge, i enlighet med överens- Island eller Norge, i enlighet med

kommelse, som Konungen träffat överenskommelse, som Konungen

med sagda länder, befordras till nå- träffat med sagda länder, befordras

got av dem. till något av dem.

56 §.

Avvisas utlänning-----efter inresan.

Vad i — — —-----—- — -—- må befordras.

Konungen äger meddela särskilda

bestämmelser rörande verkställighet

av beslut om avvisning av utlänning,

vilken ankommit till riket å fartyg

som han medföljt utan tillåtelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser

56 § den 1 januari 1962 och i

övrigt den dag Konungen förordnar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 april

1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 7 april 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 7 april 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen T. Hesser.

Lagrådet yttrade:

Den ifrågavarande konventionen om fripassagerare innehåller vissa regler

om rätt för fartygs befälhavare att avlämna fripassagerare, verkställighet

av awisningsbeslut och skyldighet att gälda kostnader för fripassagerares

underhåll och återsändande, vilka regler -— efter införlivande med

vår lagstiftning — komplettera eller ersätta bestämmelser i nu gällande utlänningslag.

Med det föreslagna, i ett nytt tredje stycke till 56 § utlänningslagen

upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj :t avses enligt motiveringen

till stadgandet att möjliggöra konventionens genomförande. Stadgandet anknyter

emellertid icke till konventionen och berör enbart verkställighet av

beslut om avvisning. Väl synes lämpligt, att bemyndigandet icke begränsas

till den nu föreliggande konventionen utan får gälla även beträffande annat

avtal i ämnet. Däremot lärer icke vara påkallat att utsträcka bemyndigandet

längre än som föranledes av sådant avtal; något skäl för att lämna

ett så långt gående medgivande som det föreslagna har i allt fall ej anförts i

remissprotokollet. Det åsyftade bemyndigandet torde alltså icke böra avse

annat än tillämpning av avtal med främmande stat; den närmare räckvidden

av ett dylikt bemyndigande blir i så fall beroende av riksdagens medverkan

enligt § 12 regeringsformen vid ingåendet av överenskommelse med

främmande stat. Bemyndigandet bör å andra sidan icke begränsas till att

gälla meddelande av bestämmelser rörande verkställighet av avvisningsbeslut

utan torde över huvud få omfatta utfärdande av föreskrifter, som

erfordras för tillämpning av ett ingånget avtal. Det stadgande som skall innehålla

bemyndigandet bör därför icke, såsom i det remitterade förslaget,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr J66 år 1961

upptagas i den del av lagen som har rubriken Verkställighet utan i det avsnitt

som bär rubriken Särskilda bestämmelser, lämpligen i 71 §.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att — i stället för det föreslagna

stadgandet i 56 § tredje stycket — såsom ett nytt andra stycke i 71

§ upptages ett stadgande av innehåll att, efter avtal med främmande stat

om behandling av fripassagerare, Konungen äger stadga avvikelser från bestämmelserna

i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras

för tillämpning av avtalet.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Södermanland,

i statsrådet å Stockholms slott den 28 april

1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 20 april 1961

avgivna utlåtande över det den 7 april 1961 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954.

Föredraganden anför följande.

Beträffande det i remissprotokollet i ett nytt tredje stycke i 56 § utlänningslagen

föreslagna fullmaktsstadgandet, som avser att möjliggöra genomförandet

av konventionen om fripassagerare, har lagrådet föreslagit

vissa jämkningar varjämte lagrådet hemställt att stadgandet i stället upptages

såsom ett nytt andra stycke i 71 §. Vad lagrådet sålunda föreslagit

torde böra iakttagas. Härav föranledes en jämkning i övergångsbestämmelserna.

I övrigt har lagrådet lämnat förslaget utan erinran.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen

dels att antaga det i enlighet med vad förut anförts ändrade lagförslaget,

dels ock att godkänna internationell konvention om fripassagerare av den

10 oktober 1957.

Därjämte anför föredraganden, att intet är att erinra mot att propositionen

av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till föredragandens av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

t10283

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:363 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl Maj:ts ''proposition dels med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den SO april 195fy a1 i texten
  2. 2LU 1961:64 Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition dels med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 s. 1 i texten