Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
1961-10-13 · 78 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 77 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:178, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
1
Nr 178
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); given Stockholms slott den 13 oktober 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges, på grundval av pensionsstiftelseutredningens
betänkande, förslag till ändrade bestämmelser i fråga om rätt till avdrag
vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse m. m. De föreslagna bestämmelserna
är betingade av det förändrade läge, som inträtt på pensioneringsområdet
främst genom tillkomsten av ATP. Förslaget innebär, att möjligheterna
att skattefritt avsätta till pensionsstiftelse begränsas i förhållande
till vad nu gäller. För rätt till avdrag för avsättning kräves vidare att pensionsutfästelsen
skall ha lämnats av den skattskyldige själv och att utfästelsen,
om den lämnas efter den 31 december 1962, skall innefatta rätt till
fribrev vid avgång ur tjänsten före uppnådd pensionsålder, d. v. s. fråga
skall vara om s. k. oantastbar pensionsrätt. De nya avsättningsreglerna är
avsedda att träda i kraft vid 1962 års taxering.
Bl. a. genom tillkomsten av ATP har överskott uppkommit i många pensionsstiftelser.
I propositionen föreslås, att skattskyldig, som har pensionsstiftelse
med överskott, inte skall medgivas avdrag för avgifter till ATP i
den mån han kunnat anlita pensionsstiftelsens medel härför men underlåtit
att göra detta. Sådan avtappning av överskott i stiftelsen behöver dock inte
göras med större belopp än alt stiftelseförmögenheten därefter uppgår till
120 procent av pensionsreserven. Avtappningsregeln är avsedd att träda
i kraft först vid 1964 års taxering.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. i samt. Nr 178
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 28 § 1 mom. och 29 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom punkt 1 av anvisningarna till 22 §,
punkt 2 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av anvisningarna till 53 §
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
28 §. 28 §.
1 mom. Till intäkt----— — honom tillgodo.
Räntor samt---—--tillhört rörelsen.
Royalty och--— —---annan fastighet.
Ersättning, som-----— av rörelse.
Belopp, som idkare av rörelse uppburit
ur pensions- eller annan personalstiftelse
såsom gottgörelse för
utgift, räknas som intäkt av rörelse.
Vad nu sagts skall dock icke gälla i
den mån utgiften föranlett att avdrag
vid tidigare års taxering ej fått
göras för avgifter, som avses i 29 §
4 mom. sista ledet, eller gottgörelsen
skett av medel, för vilka avdrag ej
fått göras vid avsättningen till stiftelsen.
Gottgörelsen skall i första
hand anses hava skett av sådana medel.
29 §• 29 §.
4 mom. Avdrag får icke göras för:
hyra för----— — i rörelsen;
kostnad för------grundförbättring därå;
avgifter från arbetsgivare enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension
till den del kostnaden härför
motsvaras av under räkenskapsåret
erlagda dylika avgifter, för vilka den
skattskyldige ägt gottgöra sig enligt
5 § lagen med vissa bestämmelser om
pensionsstiftelse men för vilka han
icke uttagit gottgörelse, dock att vad
nu sagts skall gälla endast i den mån
gottgörelsen kunnat uttagas utan att
stiftelsens förmögenhet bringats att
underskrida ett belopp motsvarande
etthundratjugu procent av stiftelsens
pensionsreserv.
(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)
nincSnaUll 22 fso, 19^ lan “ W ^ 368’ av.29 § 4 mom’ se 1930:190> av punkt 1 av anvisan“garL
tU153 § sh955: 255P 2 aV an™nln«arna tiU 29 § « 1956:57 samt av punkt 6 av
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
3
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 22 §. till 22 §.
1. Såsom driftkostnad —----- — ny sådan.
Värdet av------som driftkostnad.
Därest inkomst------nedan sägs.
Kostnad för — —-----om jordbruksfastighet.
Bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § angående avdrag
för överföring av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse,
såvitt angår rörelse, ävensom bestämmelserna
i 28 § 1 mom. sista stycket
och 29 § å mom. sista ledet avseende
rörelseidkare, som äger gottgöra sig
för utgift ur sådan stiftelse, skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om
jordbruksfastighet.
Värdet av-------som intäkt.
Bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § angående avdrag
för överföring av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse,
såvitt angår rörelse, skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.
till 29 §.
2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag
för medel, som avsatts till pensionsstiftelse
varom förmäles i punkt 6
av anvisningarna till 53 § för pensionering
av personal, som är eller varit
anställd i rörelsen, eller efterlevande
till sådan personal.
Avdrag må icke medgivas med
mindre pensioneringen anordnats på
sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives
som villkor för att livförsäkring
skall hänföras till pensionsförsäkring.
Vidare kräves för rätt till
avdrag att medlen kontant eller i
form av aktier, obligationer eller därmed
jämförliga tillgångar till ett värde
motsvarande den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen. Är
fråga om aktiebolag, ekonomisk förening,
ömsesidigt försäkringsbolag,
sparbank, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, hypoteksförening,
svenska bostadskreditkassan
eller bostadskreditförening, må med
tillgångar som nyss sagts jämställas
av den skattskyldige utfärdat och till
stiftelsen överlämnat skuldebrev.
till 29 §.
2. a. Skattskyldig må åtnjuta avdrag
för medel, som avsatts till pensionsstiftelse
varom förmäles i punkt
6 av anvisningarna till 53 §.
Avdrag må icke medgivas med
mindre avsättningen avser pensionering,
som anordnats på sätt i anvisningarna
till 31 § föreskrives som
villkor för att livförsäkring skall hänföras
till pensionsförsäkring.
För rätt till avdrag kräves vidare
att medlen kontant eller i form av
aktier, obligationer eller därmed jämförliga
tillgångar till ett värde motsvarande
den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen. Är fråga
om aktiebolag, ekonomisk förening,
ömsesidigt försäkringsbolag, sparbank,
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksförening,
svenska bostadskreditkassan eller bostadskreditförening,
må med tillgångar
som nyss sagts jämställas av den
skattskyldige utfärdat och till stiftelsen
överlämnat skuldebrev. Såsom
förutsättning härför skall gälla, att
skuldebrevet innefattar utfästelse om
att ränta skall utgå med lägst tre och
högst sex procent om året och om att
räntan årligen skall tillföras huvud
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
(Nuvarande lydelse)
Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
må icke medgivas med högre
belopp än som — bedömt på grundval
av förhållandena vid beskattningsårets
utgång— erfordras för att
jämte framtida avgifter säkerställa
de pensioner jämte dyrtidstillägg eller
andra därmed jämförliga tillägg,
vilka högst skola utgå enligt gjorda
bindande utfästelser till personer som
omfattas av stiftelsens ändamålsbestämning.
Vid beräkning av det belopp,
vartill stiftelsens förmögenhet
sålunda högst må uppgå, skall hänsyn
tagas endast till den, som vid ingången
av beskattningsåret uppnått tjugufem
års ålder, och må de framtida
avgifterna icke antagas lägre än de
från tjugufem år till pensionsåldern
oföränderliga avgifter, som skolat erfordras
för att säkerställa nu ifrågavarande
pensionsförmåner. Oaktat
vad nyss sagts må den framtida avgiftsbetalningen
anses grundad på
från dagen för anställningen och till
pensionsåldern med oförändrade belopp
utgående avgifter och må all
personal för vilken bindande utfästelse
gäller oavsett åldern medräknas.
Härvid skall dock, om löneförhöjning
erhållits under anställningstiden, avgiften
för den del av utfästelsen, som
belöper på eller kan anses belöpa på
löneförhöjningen, beräknas utgå från
dagen för löneförhöjningen. Ävenså
skall, i fall av tilläggsutfåstelse av
annan anledning än nyss nämnts, avgiften
för tilläggsutfästelsen anses utgå
från den dag då denna gavs.
Om aktierna------är fråga.
(Föreslagen lydelse)
stolen. Avdrag må dock medgivas
även om skuldebrevet innehåller förbehåll
att skyldighet att utgiva ränta
ej föreligger, når stiftelsens förmögenhet
uppgår till ett belopp motsvarande
etthundratjugu procent av stiftelsens
pensionsreserv.
För rätt till avdrag kråves jämväl
att avsättningen tjänar till tryggande
av den skattskyldiges utfästelser
om pension. Utfästelse skall vara
gjord av den skattskyldige till arbetstagare
eller arbetstagares efterlevande.
Utfästelse till arbetstagare om
pension, som ännu ej börjat utgå,
skall innefatta att denne vid avgång
ur tjänsten utan samband med inträffat
pensionsfall har rätt till den
del av pensionen som intjänats vid
avgången (fribrev). Avdraget för avsättningen
må uppgå till högst det
belopp som fordras för att uppbringa
stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets
utgång till vad som motsvarar
en enligt 10 § lagen med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse
beräknad pensionsreserv för sådana
utfästelser som ovan sagts.
Skattskyldig må jämväl åtnjuta
avdrag för medel, som avsatts till annan
personalstiftelse än pensionsstiftelse,
därest medlen kontant eller i
form av aktier, obligationer eller därmed
jämförliga tillgångar till ett vär
-
b. Skattskyldig må åtnjuta avdrag
för medel, som avsatts till annan
personalstiftelse än pensionsstiftelse,
därest medlen kontant eller i form av
aktier, obligationer eller därmed jämförliga
tillgångar till ett värde mot
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
(Nuvarande lydelse)
de motsvarande den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen och
under förutsättning tillika att stiftelsens
ändamål är sådant, att den
skattskyldige vid direkt omkostnad
för dylikt ändamål är berättigad till
avdrag, samt att stiftelsen i övrigt
uppfyller villkor motsvarande dem
som i punkt 6 av anvisningarna till
53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.
till 53 §.
6. Med pensionsstiftelse avses, förutom
bankaktiebolags och sparbanks
pensionsstiftelse samt pensionsstiftelse
bildad enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
jämväl inrättning, självständig
fond eller annan stiftelse under förutsättning
att denna står under tillsyn
enligt lagen om tillsyn över stiftelser,
att stiftelsens stadgar fastställts av
tillsynsmyndigheten, att stiftelsens
kapital och avkastning må användas
endast till pensioner på grund av
tjänst, att genom föreskrifter i reglementet
eller eljest trygghet skapats
för att stiftelsen så länge den består
skall hava sådant ändamål samt att
vid dess upplösning eller då det icke
längre finnes eller kan antagas komma
att finnas någon, vars rätt till pension
på grund av tjänst skall tillgodoses
av stiftelsen, återstående medel
antingen skola användas för dylik
pensionering eller ock skola anslås
till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål. _
(Föreslagen lydelse)
svarande den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen och under
förutsättning tillika att stiftelsens ändamål
är sådant, att den skattskyldige
vid direkt omkostnad för dylikt ändamål
är berättigad till avdrag, atl
stiftelsen, om den icke bildats enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser eller är knuten
till bankaktiebolag eller sparbank,
står under tillsyn enligt lagen om tillsyn
över stiftelser samt att stiftelsen
i övrigt uppfyller villkor motsvarande
dem som i punkt 6 av anvisningarna
till 53 § stadgats beträffande
pensionsstiftelse.
till 53 §.
6. Under 53 § 1 mom. d) hör, förutom
pensionsstiftelse bildad enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, jämväl annan
pensionsstiftelse under följande
förutsättningar. Stiftelsens stadgar
skola hava fastställts av tillsynsmyndigheten
och innehålla föreskrift att
stiftelsens ändamål uteslutande är
pensionering på grund av tjänst och
att ändamålet skall vara oförändrat
så länge stiftelsen består samt att vid
dess upplösning eller då det icke längre
finnes eller kan antagas komma
att finnas någon, vars rätt till pension
på grund av tjänst skall tillgodoses
av stiftelsen, återstående medel
antingen skola användas för dylik
pensionering eller ock skola anslås
till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Vad som stadgas
i 29 § 4 mom. i dess nya lydelse skall äga tillämpning första gången med
avseende å det beskattningsår, för vilket taxering verkställes i första instans
år 1964. Övriga bestämmelser skola tillämpas första gången vid 1962
års taxering. Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1961 års
taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1961 och tidigare år.
I samband med lagens ikraftträdande skall följande iakttagas.
1. Stadgandet i 29 § 4 mom. sista ledet skall icke föranleda atl avdrag
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
vägras vid 1964 års taxering, om den skattskyldige under beskattningsåret
nedbringat stiftelsens förmögenhet med en tredjedel av skillnaden mellan
förmögenheten före gottgörelse och ett belopp motsvarande etthundratjugu
procent av stiftelsens pensionsreserv, eller vid 1965 års taxering, om den
skattskyldige under beskattningsåret nedbringat stiftelsens förmögenhet med
hälften av skillnaden mellan motsvarande belopp.
Riksskattenämnden äger, om synnerliga skäl därtill föranleda, medgiva
att rätt till avdrag skall föreligga utan hinder av stadgandet i 29 § 4 mom.
sista ledet om stiftelsens förmögenhet, på sätt nämnden föreskriver, nedbringas
till ett belopp motsvarande etthundratjugu procent av stiftelsens
pensionsreserv senast under det beskattningsår, för vilket taxering i första
instans verkställes år 1968. Över beslut, som riksskattenämnden meddelat i
sådant ärende, må klagan icke föras.
2. Har utlästelse om pension, vilken icke är förenad med fribrev, lämnats
före den 1 januari 1963, skall utfästelsen vid beräkning av det belopp, varmed
avdrag för avsättning till pensionsstiftelse högst får medgivas, anses
förenad med fribrev. Därvid skall hänsyn icke tagas till mer än det belopp
som var utfäst före nämnda dag jämte sådana utfästa tillägg som må hava
föranletts av levnadskostnadernas ökning fram till tidpunkten för avsättningen.
Vid beräkning av pensionsreserv skall utfästelsen jämte förekommande
tillägg anses innefatta ett fribrev beräknat jämlikt 10 § tredje stycket
lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse. Förenas pensionsutfästelse,
som enligt vad nu sagts må beaktas vid beräkning av avdragsgill avsättning,
till en del med fribrev, må vid pensionsreservens beräkning den
pensionsdel, som icke förenats med fribrev, anses tillfullo intjänad. Såsom
förutsättning härför skall dock gälla, att den skattskyldige åtagit sig att till
pensionsstiftelse avsätta medel till tryggande av utfästelsen om pension till
den del densamma förenats med fribrev och att åtagandet jämväl innefattar
avsättning för tillägg till denna pensionsdel, eller, om åtaganden som nu
sagts icke gjorts, att för de båda pensionsdelarna sammanlagt icke beräknas
en större pensionsreserv än som skulle hava beräknats, om den ursprungliga
utfästelsen icke förenats med fribrev.
3. Har pensions- eller annan personalstiftelse sådan ändamålsbestämning,
att avdrag för avsättning till stiftelsen på grund härav icke kan medgivas,
må sådant avdrag likväl åtnjutas, därest stiftelsen bildats före den 5 juni
1955 och den skattskyldige vid självdeklarationen fogar handling som utvisar
att stiftelsens styrelse beslutat mottaga de under beskattningsåret avsatta
medlen under uttryckligt förbehåll att medlen i fråga skola användas
uteslutande för sådant ändamål, som utgör förutsättning för avdragsrätt.
Handling som nyss sagts skall vidfogas deklarationen i två exemplar, varav
det ena skall av taxeringsnämnd eller prövningsnämnd överlämnas till taxeringsintendenten
för att av denne tillställas myndighet som har att öva tillsyn
över stiftelsen.
Har pension börjat utgå före den 5 juni 1955 utan att pensionsutbetalningen
är grundad på utfästelse gentemot den som uppbär pensionen, må, oaktat vad
i denna lag stadgas, vid beräkning av det belopp, varmed avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse högst får medgivas, så anses som om pensionen
i fråga utgår på grund av utfästelse.
Sådan stiftelse, som utom i vad avser stiftelsens ändamålsbestämning
uppfyller förutsättningarna för frikallelse, helt eller delvis, från skattskyldighet
för inkomst och förmögenhet, är frikallad från dylik skattskyldighet
under förutsättning att stiftelsen bildats före den 5 juni 1955 och att stiftelsens
ändamålsbestämning står i överensstämmelse med vad därom stadgades
i lagen den 30 juni 1937, nr 662, eller lagen den 26 maj 1950, nr 308.
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 13 oktober 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrade bestämmelser
i fråga om rätt till avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse,
m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
I proposition nr 177 till årets riksdag har framlagts ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till viss lagstiftning beträffande pensionsstiftelser.
Till grund för förslaget har legat ett av pensionsstiftelseutredningen
den 6 april 1961 avgivet första delbetänkande, kallat Pensionsstiftelser I,
med förslag till civilrättslig och skatterättslig lagstiftning beträffande pensionsstiftelser
(SOU 1961:14). Det inom justitiedepartementet utarbetade
förslaget gäller den civilrättsliga lagstiftningen. Jag anhåller nu att få upptaga
frågan om den skatterättsliga lagstiftningen till behandling.
över pensionsstiftelseutredningens betänkande i vad detsamma avser förslag
till skatterättslig lagstiftning har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
riksförsäkringsanstalten (ingår numera i riksförsäkringsverket),
riksräkenskapsverket (numera riksrevisionsverket), pensionsstyrelsen (ingår
numera i riksförsäkringsverket), bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
försäkringsinspektionen, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från samtliga handelskammare i riket), riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Svensk industriförening, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges
advokatsamfund samt Föreningen Auktoriserade revisorer. Härvid har Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare samt Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare åberopat ett av näringslivets skattedelegation
avgivet utlåtande, medan Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk hänfört sig till ett av lantbrukets skattedelegation
upprättat yttrande.
Vid betänkandet fogat av utredningen utarbetat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.
II. Historik och gällande rätt
Regler om avdrag vid inkomsttaxering för avsättning till pensionsstiftelse
infördes i kommunalskattelagen år 1937. I proposition nr 301 till 1937 års
riksdag anfördes, att full klarhet ej förelåg rörande frågan i vad mån rätt
till avdrag för avsättningar eller överföringar av medel till pensionsstiftelser
överhuvud enligt allmänna principer förefanns. Denna rätt kunde sammanhänga
dels med stiftelsens karaktär, dels med andra omständigheter. Det ansågs
fördenskull klokast att avstå från en allmän reglering av denna fråga
och såsom regel överlämna åt rättstillämpningen att avgöra, hur långt avdragsrätten
i varje särskilt fall sträckte sig. Vad angick pensionsstiftelser
enligt det samtidigt framlagda förslaget till lag om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser bedömdes det däremot vara av vikt, att särskilt stadgande
rörande avdragsrätten meddelades. Oavsett om rätt till avdrag för avsättning
eller överföring till sådana stiftelser följde av allmänna principer
eller ej, syntes det med hänsyn till de garantier, varmed dessa stiftelser var
kringgärdade, ej böra möta betänkligheter att uttryckligen stadga avdragsrätt,
då fråga var om avsättning eller överföring enligt den föreslagna lagstiftningen.
Genom beslut av 1937 års riksdag (SFS 1937: 662) upptogs i punkt 2 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen ett stadgande av innehåll, att
aktiebolag, som jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
överfört medel till pensionsstiftelse (bunden pensionsstiftelse), var
berättigat till avdrag för överföringen. För att avdrag skulle beviljas erfordrades
icke, att den skattskyldige som arbetsgivare gjort utfästelse till anställd
om pension. Avdrag kunde erhållas för vad som överförts till sådan pensionsstiftelse
utan någon som helst begränsning. Motsvarande kom enligt skattepraxis
att gälla även beträffande avsättning till s. k. fria pensionsstiftelser
d. v. s. pensionsstiftelser, som icke bildats enligt 1937 års lag om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser. Även andra skattskyldiga än aktiebolag
kunde bilda fria pensionsstiftelser och erhålla avdrag för avsättning till
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
dessa enligt de regler, som enligt punkt 2 av anvisningarna till 29 § gällde
beträffande de bundna stiftelserna.
Efter förslag av 1944 års allmänna skattekommitté (SOU 1948: 22) infördes
år 1950 genom ändring i nyssnämnda anvisningspunkt (SFS 1950:308;
jfr prop. 1950: 93) viss inskränkning i rätten till avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse. De härigenom införda bestämmelserna, som även reglerade
avsättning till fria pensionsstiftelser och som tillämpades första gången vid
1952 års taxering, innehar att avsättning icke fick överstiga den s. k. engångspremiereserven
enligt försäkringsteknisk beräkning eller, med lagtextens
ord, vad som erfordrades »för att säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg
eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser
eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst skola utgå».
Under början och mitten av 1950-talet infördes i konjunkturdämpande
syfte inskränkningar av tillfällig natur i avdragsrättens omfattning. Enligt
den för beskattningsåret 1951 gällande förordningen om investeringsskatt
(SFS 1951: 151) fick sålunda avdrag för avsättning till pensionsstiftelse göras
— utan att taxering till sådan skatt föranleddes — högst med belopp,
som måste avsättas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång
skulle uppgå till belopp, som erfordrades för att jämte »framtida avgifter»
säkerställa pensionerna (det s. k. investeringsskattetaket). Avsättning
till pensionsstiftelse föranledde med andra ord taxering till investeringsskatt
till den del avsättningen avsåg att täcka framtida kostnader för pensionering.
En begränsningsregel av i huvudsak samma innehåll infördes beträffande
inkomsttaxeringen för beskattningsåren 1952, 1953 och 1954 (SFS 1952: 382
och 1954:50).
Efter förslag av företagsbeskattningskommittén (SOU 1954: 19) infördes
år 1955 (SFS 1955: 255; jfr prop. 1955: 100 och bevillningsutskottets betänkande
1955: 45) genom ändring av anvisningspunkterna 2 till 29 § och 6 till
53 § samt med giltighet från och med 1956 års taxering i allt väsentligt de nu
gällande reglerna om avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. I fråga
om det avdragsgilla beloppets storlek innebar reglerna, att investeringsskattetaket
gjordes beständigt. Vidare medgavs aktiebolag, ekonomisk förening,
ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank -— men inga andra skattskyldiga
— uttryckligen rätt att göra avdrag för avsättning som skett genom
att till stiftelsen överlämnats ett av den skattskyldige utfärdat skuldebrev.
Genom lagändring 1956 (SFS 1956: 57) utvidgades den rätt som tillerkänts
vissa juridiska personer att avsätta medel till pensionsstiftelse i form
av skuldebrev till alt avse jämväl Sveriges allmänna hypoteksbank och
några andra kreditinstitut.
Vid 1960 års taxering gällde särskilda bestämmelser om rätt till avdrag
för avsättning till pensionsstiftelser (SFS 1960:41; jfr prop. 1960:40). Bestämmelsernas
huvudsakliga innebörd var att den skattskyldige, såvitt avsåg
utfästelse om pension som gjorts före beskattningsåret 1959, vid beräkning
av det avdragsgilla beloppet ägde bortse från alt utfästelsen kunde vara försedd
med förbehåll om att pensionen fick nedsättas i anledning av att den
10 Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
anställde ägde åtnjuta förmån enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension.
Även vid 1901 års taxering gällde särskilda bestämmelser (SFS 1961: 130;
jfr prop. 1961: 132) av innebörd att skattskyldiga, som lämnat utfästelse om
pension enligt den mellan Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska industritjänstemannaförbundet
och Sveriges arbetsledareförbund den 30 juni 1960
träffade överenskommelsen rörande bl. a. plan för kompletterande pensionsförmåner
eller enligt annan överenskommelse med väsentligen likalydande
innehåll, ägde vid 1961 års taxering erhålla avdrag för härav föranledd
avsättning till pensionsstiftelse, även om härigenom större avdrag erhölls
än enligt kommunalskattelagens regler.
Beträffande innehållet i gällande rätt må följande här framhållas.
I punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgas, att med
pensionsstillelse avses, »förutom bankaktiebolags och sparbanks pensionsstiftelse
samt pensionsstiftelse bildad enligt lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, jämväl inrättning, självständig fond eller annan
stiftelse under förutsättning att denna står under tillsyn enligt lagen om tillsyn
över stiftelser, att stiftelsens stadgar fastställts av tillsynsmyndigheten,
att stiftelsens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på
grund av tjänst, att genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats
för att stiftelsen så länge den består skall hava sådant ändamål samt
att vid dess upplösning eller då det icke längre finnes eller kan antagas
komma att finnas någon, vars rätt till pension på grund av tjänst skall
tillgodoses av stiftelsen, återstående medel antingen skola användas för
dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål».
I 53 § kommunalskattelagen behandlas skattskyldighet och där anges under
1 mom. d), att pensionsstiftelse är skyldig att erlägga skatt allenast för
inkomst av fastighet. Såvitt gäller den statliga inkomstskatten är pensionsstiftelse
jämlikt 7 § e) förordningen om statlig inkomstskatt frikallad från
skattskyldighet för all inkomst. Pensionsstiftelse är jämlikt 6 § 1 mom. b)
förordningen om statlig förmögenhetsskatt jämförd med sistnämnda stadgande
även frikallad från skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt.
Enligt bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
äger skattskyldig rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
för avsättning till pensionsstiftelse intill dess stiftelsens förmögenhet uppgår
till ett belopp som — bedömt på grundval av förhållandena vid beskattningsårets
utgång — jämte framtida avgifter erfordras för att säkerställa »de pensioner
jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka högst
skola utgå enligt gjorda bindande utfästelser till personer som omfattas av
stiftelsens ändamålsbestämning».
Avdrag medgives inte med mindre pensioneringen ordnats på sådant sätt
att fråga är om pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagens regler. Vidare
kräves för rätt till avdrag att medlen kontant eller i form av aktier,
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
obligationer eller därmed jämförliga tillgångar till ett värde motsvarande den
gjorda avsättningen överlämnats till stiftelsen. Är fråga om aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag, sparbank, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksförening,
svenska bostadskreditkassan eller bostadskreditförening, må med tillgångar
som nyss sagts jämställas av den skattskyldige utfärdat och till stiftelsen
överlämnat skuldebrev.
I s. k. familjebolag får avdrag icke ske för avsättning till pensionsstiftelse
för att säkerställa pensionsutfästelser till »någon, vilken genom eget eller
anhörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i bolaget
eller föreningen, eller ock efterlevande till någon varom sålunda är fråga».
Enligt 2 § 1937 års stiftelselag må överföring av vinstmedel till en bunden
stiftelse beslutas allenast vid fastställande av balansräkningen för föregående
år och skall avse räkenskapsårets utgång (balansdagen). Avdraget
för överföringen skall nämligen göras mot intäkterna för det år, varunder
den årsvinst uppkommit, från vilken överföringen sker. Avdrag medgives
även i sådana fall, då bolagsstämman, sedan deklarationen avgivits, beslutar
överföring, ehuru överföring ej föreslagits av styrelsen.
Även i fråga om fria pensionsstiftelser medgives avdrag i praxis, om avsättningen
upptagits såsom skuld till stiftelsen i bolagets balansräkning för
det beskattningsår, för vilket avdrag yrkas. Har en avsättning bokförts såsom
en efter beskattningsåret verkställd utgift, kan däremot avdrag medgivas
först påföljande år.
Innebörden av gällande bestämmelser för beräkning av avdragsgill stiftelseavsättning
är att avdrag får åtnjutas intill sådant belopp att stiftelsens
förmögenhet i princip uppgår till högst värdet av pensionsskulden. Avdrag
får med andra ord ske för de på beskattningsåret och tidigare år belöpande
pensionskostnaderna men däremot inte för s. k. framtida kostnader.
För beräkning av pensionsskulden anvisar kommunalskattelagen två möjligheter.
Den ena innebär att man nöjer sig med en mera schablonmässig
beräkning. Detta »tak» för avsättningen brukar, som redan nämnts, benämnas
investeringsskattetaket. Den andra möjligheten avser en exakt beräkning
av pensionsskuldens storlek.
Den schablonmässiga beräkningen, investeringsskattetaket, har införts i
syfte att underlätta uträkningen av tillåten stiftelseavsättning. Investeringsskattetaket
är emellertid i flertalet fall högre än det »tak», som motsvarar
den exakta pensionsskulden, och en beräkning enligt schablonen medger
därför i regel större stiftelseavsättningar än den exakta beräkningen.
Vid beräkning av avdragsgill stiftelseavsättning skall hänsyn endast tagas
till pensioner m. m., som skall utgå enligt bindande utfästelser. För att bindande
utfästelse skall anses föreligga kräves, att företaget beslutat att till
den anställde vid uppnådd pensionsålder utbetala viss pension samt att den
anställde erhållit del av beslutet. Bindande utfästelse anses föreligga även
om den anställde går förlustig pensionsrätten genom att sluta i företaget
före uppnådd pensionsålder. Utfästelsen får emellertid ej vara förbunden
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
med något villkor, som innebär, att arbetsgivaren tillerkännes diskretionär
prövningsrätt, huruvida pension i ett visst fall skall utgå eller ej. Utfästelsen
skall alltså vara sådan, att det endast får bero av en objektiv tolkning
av densamma, huruvida pensionsrätt i ett visst fall föreligger.
Företagen har i viss utsträckning i sina utfästelser om pension gjort förbehåll
av innebörd, att pensionen kan nedsättas med belopp motsvarande
det, som den skattskyldige genom den allmänna tilläggspensioneringen blir
berättigad uppbära.
Från och med 1961 års taxering har de gjorda förbehållen beaktats vid
beräkningen av pensionsutfästelsernas storlek, varigenom företagens möjligheter
till avdragsgilla avsättningar reducerats. De avsättningar, som tidigare
gjorts till pensionsstiftelser, har i många fall visat sig för stora i förhållande
till de utfästelser stiftelserna i fortsättningen skall trygga. Den
schablonmässiga beräkningen av skattetaket har bidragit till att avsättningarna
blivit för stora.
För att få kännedom om de befintliga pensionsstiftelsernas beskaffenhet
och omfattning har pensionsstiftelseutredningen inhämtat uppgifter i olika
hänseenden från samtliga tillsynsmyndigheter. Beträffande resultatet av
dessa undersökningar torde få hänvisas till Bilaga 1 i betänkandet. III.
III. Utredningens förslag
Allmän motivering m. m.
Utredningen erinrar om, att skattereglerna om avsättning till pensionsstiftelse,
vilka återfinnes i anvisningspunkt 2 till 29 § kommunalskattelagen,
i allt väsentligt fick sin nuvarande lydelse genom lagstiftning 1955. Företagsbeskatlningskommittén
betonade i sitt förslag, att institutet pensionsstiftelse
utgjorde ett svagt underlag för fasta, rättvist verkande avdragsregler
vid inkomsttaxeringen. För att nå en mera tillfredsställande lösning
krävdes en särskild civilrättslig lagstiftning, som reglerade de fria stiftelsernas
ställning i olika hänseenden. I propositionen 1955: 100 erinrades om
pågående utredningar om en allmän tjänstepensionering och inledda överläggningar
mellan organisationerna på arbetsmarknaden beträffande arbetarpensioneringen.
Den omständigheten att skattereglerna senare kunde behöva
ändras ånyo ansågs dock icke utgöra något skäl för uppskov. Vid en översyn
av företagsbeskattningen från konjunkturpolitisk synpunkt kunde man
icke lämna pensions- och övriga personalstiftelser å sido.
Pensionsstiftelseutredningen understryker, att efter tillkomsten av ATP
och med hänsyn till redan verkställda och för framtiden beslutade höjningar
av folkpensionen frågan om privata pensioner från arbetsgivaren icke kommer
att få samma sociala räckvidd som tidigare. Som framgår av den centrala
uppgörelsen den 30 juni 1960 mellan Svenska arbetsgivareföreningen,
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
å ena, och industritjänstemännen och arbetsledarna, å andra sidan, samt av
övriga liknande överenskommelser kommer emellertid, framhålles i betänkandet,
att i framtiden utgå kompletterande pensioner till betydande belopp.
På Landsorganisationens initiativ har förhandlingar upptagits om kompletterande
anordningar även för arbetare.
Den centrala uppgörelsen för tjänstemännen den 30 juni 1960 som sedermera
kompletterats med en uppgörelse mellan samma parter den 26 oktober
1960 förutsätter, uttalar utredningen vidare, att arbetsgivaren skall
kunna fondera medel i pensionsstiftelse och att erforderliga avsättningar
skall vara avdragsgilla i skattehänseende. Flera andra uppgörelser utgår
från samma förutsättningar. Utredningen fortsätter.
Utredningen anser, att arbetsgivaren liksom hittills bör äga rätt till avdrag
vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse. Utredningen har dock
menat att avdraget bör begränsas till att avse i huvudsak vad som motsvarar
storleken av fondering för samma ändamål i ett försäkringsbolag. PRI-systemet
(systemet att utan försäkring säkerställa pensionsförmåner enligt den
centrala uppgörelsen den 30 juni 1960) utgår också från avsättning enligt
liknande grunder.1
Nu gällande skatteregler ger den skattskyldige frihet att beräkna sina avsättningar
med utgångspunkt från en schablon. Denna schablon bygger på
principen, att fonderingens storlek skall bestämmas försäkringsmässigt, men
de antaganden som ligger till grund för beräkningarna har vidsträckta marginaler.
Taket för avsättningarna blir därför regelmässigt högre än som skulle
motsvara andelen i uppsamlade medel hos ett försäkringsbolag för samma
pensioner och utfästelser. Man brukar antaga, att fonderingen enligt schablonen
(skattetaket) genomsnittligt ligger 30 procent över det belopp som skulle
ha inbetalats till ett försäkringsbolag, om arbetsgivaren i stället hade valt att
säkerställa sina åtaganden genom försäkring på sedvanliga villkor. Vid nämnda
antagande utgår man från att företagets personalbestånd har en normal
sammansättning ur ålderssynpunkt. Av de i Bilaga 2 (i betänkandet) redovisade
exemplen, som vardera omfattar löneförlopp för en anställd, framgår
fonderingens storlek under varje år av anställningen efter olika metoder.
Antages det förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet som framlagts
av utredningen, kan man, framhålles i betänkandet, på ett rationellare sätt än
tidigare bestämma intill vilket belopp avsättningar till pensionsstiftelse skall
vara avdragsgilla. Pensioner och utfästelser om pension behandlas som försäkringsmässigt
beräknade skuldposter till pensionstagare och bärare av
pensionslöften. Avsättning medges i princip så långt detta erfordras för att
tillföra pensionsstiftelsen medel tillräckliga att täcka pensionsreserven. Hur
pensionsreserven enligt utredningens förslag skall beräknas framgår av 9 §
civillagsförslaget. Beträffande beräkningen torde få hänvisas till betänkandet
och till prop. 177 (9 § i utredningens förslag motsvaras av 10 § i departementsförslaget).
Utredningen bar ansett att som villkor för avdragsgill fondering bör ställas,
att arbetsgivaren ger sina utfästelser om pension nöjaktig kvalitet. Skattereglerna
tjänar härvid, framhålles i betänkandet, ett självständigt syfte vid si
-
1 FRI = Pensionsregistreringsinstitutet.
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
dan av de civiirättsliga reglerna i lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
Utredningen föreslår, att för framtiden utfästelse om pension skall vara
oantastbar i den meningen att arbetstagaren skall ha rätt till fribrev vid avgång
ur tjänsten utan samband med inträffat pensionsfall. För de närmare
skälen till utredningens förslag på denna punkt skall redogörelse lämnas i
det följande i samband med behandlingen av utredningens förslag till ny
lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. Förslaget
innebär på denna punkt, att från beskattning må undantagas och fonderas
i pensionsstiftelse medel intill ett belopp motsvarande kapitalvärdet
av de vid varje tidpunkt utgående pensionerna och av de fribrev som må
vara knutna till utfästelser om pension. Ett pensionslöfte givet före den 1
juli 1962 skall dock enligt de närmare regler som ges i övergångsbestämmelse
medföra avdragsrätt även om rätt till fribrev ej knutits till löftet.
Att en företagare medges avdrag för avsättning till pensionsstiftelse innebär
att han vid beräkning av sin skattepliktiga inkomst får taga i beaktande
kostnader som först i framtiden kommer att föranleda utgifter. I sitt förslag
till lag om pensionsstiftelses verksamhet har utredningen upptagit bestämmelser
om rätt för arbetsgivaren att använda överskott i stiftelse för att
gottgöra sig vad han betalat i löpande pensioner, avgifter för ATP eller annan
pensionsförsäkring (pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring
eller annan kostnad i samband med pensionering, 4 § jämförd med 6 § i utredningens
förslag; 5 § jämförd med 7 § i departementsförslaget). Beträffande
den närmare utformningen av dessa bestämmelser torde få hänvisas
till betänkandet och till prop. 177.
Hittills bar, konstaterar utredningen, icke funnits några regler som ålägger
företagaren att utnyttja medel som avsatts till pensionsstiftelse. Oavsett
storleken av stiftelsens tillgångar har arbetsgivaren kunnat upptaga som
avdragsgilla sina utgifter för pensionering. Utredningen fortsätter.
Medges avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, undantages från beskattning
medel som eljest normalt skulle ha tillförts företagets vinst. Det är
icke lämpligt att sådana medel får kvarstå i stiftelse, om medlen icke längre
erfordras för att säkerställa utgående pensioner eller utfästelser om pension
och arbetsgivaren samtidigt har pensionsutgifter som faller inom stiftelsens
ram. Finnes överskott ovanför en viss linje bör företaget utnyttja sina
möjligheter till gottgörelse. I syfte att vinna denna effekt föreslår utredningen,
att i skattelagstiftningen införes en avtappningsregel av innehåll,
att utgift av antydd art icke får föranleda avdrag vid intäktens beräknande
om företaget kunnat gottgöra sig ur pensionsstiftelse utan att stiftelsens
förmögenhet bringats att underskrida ett belopp motsvarande 120/100 av
stiftelsens pensionsreserv (tillägg till kommunalskattelagen 29 § 4 mom.).
Utredningen förordar en övergångsbestämmelse, enligt vilken amortenngsbeloppen
må begränsas under de två första åren då avtappningsregeln
är i tillämpning. rot,
Utredningen föreslår också ett flertal andra ändringar i kommunalskattelagen;
det är här fråga om ändringar av mindre räckvidd. Dessa ändringar
skall behandlas i det följande.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
Utredningen konstaterar, att företagen under den senaste tioårsperioden
årligen avsatt betydande belopp till pensionsstiftelser. Avsättningarnas storlek
låter sig beräknas relativt noga. Behållningen i pensionsstiftelser utgjorde
enligt företagsbeskattningskommittén vid utgången av 1952 omkring 1 900
miljoner kronor. Enligt utredningens statistiska undersökning var motsvarande
siffra vid utgången av 1958 närmare 6 000 miljoner kronor. I allmänhet
torde, framhåller utredningen, årligen ränta eller annan avkastning på
kapitalet tillföras stiftelserna. Å andra sidan har stiftelsernas kapital samtidigt
utnyttjats för utgivande av pensioner och betalning av pensionsavgifter.
Om man betraktar samtliga stiftelser som helhet, har vad som tagits i anspråk
snarast varit mindre än avkastningen. Den kraftiga ökningen av stiftelsernas
totala förmögenhet beror till allt väsentligt på nyavsättningar. Under
de sex åren 1953—1958 torde avsättningarna genomsnittligt ha varit
omkring 600 miljoner kronor. Även för år 1959 har avsättningarna haft en
liknande storleksordning.
Läget i framtiden blir, framhåller utredningen, i flera hänseenden ett
annat. Därefter anföres.
Sedan ett företag fonderat i pensionsstiftelse vad som motsvarar dess skuld
på grund av utgående pensioner och utfästelser om framtida pension, blir utrymmet
för nya avsättningar mindre. Ett bortfall inträder alltid beroende på
utbetalningar av pension eller pensionsberättigades avgång med döden. Nya
skulder föranledes av nya åtaganden eller av vad de anställda fortlöpande
intjänar i fribrev. Utrymme för avsättning föreligger endast om de nya skuldposterna
är större än bortfallet. Även tillkomsten av ATP har påverkat bilden.
I den mån tidigare pensionsutfästelser avsåg bruttopensioner, där pensionsbeloppet
skulle reduceras med vad den pensionsberättigade kunde komma
att uppbära i ATP, minskades företagets pensionsskuld. En stiftelse som
icke hade medel tillräckliga att täcka sin pensionsreserv, fick kanske i stället
ett överskott. Så länge detta överskott består, är nyavsättningar uteslutna.
Nya behov har dock anmält sig. Enligt PRI-systemet skall kompletterande
pensioner för tjänstemannagrupper säkerställas i pensionsstiftelser. Detta
system har vunnit anslutning av ett stort antal företag som förut haft sina
tjänstemannapensioner försäkrade i SPP. Arbetsgivaren har att för varje år
avsätta till PRI-stiftelse vad som motsvarar kapitalvärdet av under året intjänat
fribrev jämte visst tillägg. De samlade avsättningarna till PRI-stiftelser
beräknas för 1960 till omkring 90 miljoner kronor. Denna siffra får antagas
förbli någorlunda konstant under de närmast följande åren. Ett betydande
belopp torde kunna tillföras PRI-stiftelserna genom överföring av överskott
i äldre stiftelser. Här må antagas, alt behovet av nyavsättningar för år
1960 är omkring hälften av 90 miljoner kronor, i varje fall icke mer än 50
miljoner kronor. Jämfört med de tidigare årliga avsättningarna på omkring
600 miljoner kronor är detta dock eu mindre post.
De hittillsvarande bestämmelserna om det s. k. skattetaket har, framhålles
i betänkandet, givit företagen möjlighet att avsätta högre belopp än som
svarar mot den verkliga skulden. Man brukar antaga, att skattetaket genomsnittligt
ligger 30 procent över det belopp som skulle ha inbetalats till ett försäkringsbolag
om arbetsgivaren i stället valt att säkerställa sina åtaganden
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
genom försäkring på sedvanliga villkor. De av utredningen föreslagna nya
avsättningsreglerna innebär, att rätten till avsättning begränsas. Till stiftelse
må avsättas avdragsgillt högst det belopp som motsvarar en pensionsreserv
bestämd enligt civilrättsliga regler. Det är, konstaterar utredningen,
ett känt förhållande, att åtskilliga företag avsatt mera än som
svarar mot den verkliga skulden. Som exempel erinras om, att många företag
som haft försäkringar i SPP låtit beräkna skillnaden mellan det maximibelopp,
som är avdragsgillt enligt skatteschablonen, och andelen i premiereserven
i SPP för att sedan göra avsättning till pensionsstiftelse för
detta skillnadsbelopp. Helt allmänt torde dock, enligt utredningens mening,
sådana överfonderingar icke representera någon faktor av betydelse. Det är
känt, att flertalet storföretag i sina avsättningar icke kommit upp till nu
gällande skattetak.
Nu anförda omständigheter pekar, enligt utredningens mening, i riktningen
att det kommer att finnas utrymme för endast obetydliga avsättningar i
den närmaste framtiden.
Utredningen föreslår införandet av en avtappningsregel av innehåll att ett
företag måste söka gottgörelse för pensionsutbetalningar och ATP-avgifter
ur sin pensionsstiftelse så länge i stiftelsen finns överskott utöver vad som
fordras för att täcka pensionsreserven plus 20 procent.
För företagarna måste det, betonar utredningen, länge ha stått klart, att
utrymmet för nyavsättningar i framtiden måste bli mycket knappt. Ingen
har kunnat förutsätta, att avsättning till pensionsstiftelse skulle bestå så
länge företaget önskade. Det är, enligt utredningen, naturligt att avsatta
medel skall användas, när de behövs för sitt ändamål. Den av utredningen
föreslagna avtappningsregeln innebär dock en nyhet i skattelagstiftningen.
I betänkandet framhålles, att det skulle vara av intresse att närmare
beräkna vilka medel som på grund av den föreslagna avtappningsregeln må
komma att återföras till beskattning. Utredningen har prövat flera uppslag
att besvara frågan men icke kommit längre än till osäkra antaganden om
ungefärliga siffror. Utredningen föreslår att avtappningsregeln tillämpas
första gången vid 1963 års taxering. Detta innebär för ett företag med räkenskapsår
= kalenderår, att regeln kommer att tillämpas för räkenskapsåret
1962. Därefter anför utredningen.
Behållningen i pensionsstiftelser torde den 31 december 1959 ha uppgått
till omkring 6 600 miljoner kronor. Man kan jämföra detta belopp med en
premiereserv för pensionsförsäkring hos ett försäkringsbolag. SPP:s premiereserv
var den 31 december 1959 4 786 miljoner kronor. För SPP utgjorde
utbetalda pensioner (jämte återköp) år 1960 ett belopp av 86 miljoner kronor.
Pensionskostnader belastande medel fonderade i stiftelse skulle med
Sannolikt har stocken av pensionsberättigade i pensionsstiftelser en annan
sammansättning än SPP:s. När det gällt äldre anställda torde företagen ofta
ha ansett SPP-försäkringar kräva för stora premiebetalningar och därför
i stället valt att säkerställa dessa anställdas pensionering genom att avsätta
medel till pensionsstiftelse. Pensionskostnader belastande stiftelsemedel,
samma proportion för år 1960 utgöra 119 miljoner
4 786
6 600’
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
d. v. s. företagets utgifter för egna pensioner som är säkerställda i pensionsstiftelse,
antages för år 1960 gissningsvis utgöra 200 miljoner kronor.
Avgifter till ATP skall enligt förslaget till avtappningsregel också raknas
till de kostnader för vilka en företagare bör söka gottgörelse ur överskottsmedel
i pensionsstiftelse. Avgifter för ATP till fonden nr 2 (privata arbetsgivare
med genomsnittligt minst 20 arbetstagare) har för år 1960 inbetalats
med 246 miljoner kronor (preliminärt debiterade avgifter). Minst 2/3 av
alla större företag torde ha medel avsatta i pensionsstiftelser. Bland småföretagen
är pensionsstiftelser icke lika vanliga. Med en grov approximation
må ATP-premierna för företag med pensionsstiftelser antagas utgöra samma
belopp som de preliminära avgifterna till fonden nr 2 eller för år 1960
246 miljoner kronor. Dessa företags utgifter för egna pensioner jämte ATPavgifter
skulle på grundval av nu angivna osäkra antaganden för år 1960
ha uppgått till sammanlagt omkring 450 miljoner kronor. ATP-avgifterna
stiger relativt kraftigt. Enligt uppskattningar av riksförsäkringsanstalten
skulle till fonden nr 2 inflyta år 1962 445 miljoner kronor i preliminärt debiterade
avgifter och 50 miljoner kronor i avgifter för slutlig reglering a\
debiteringen för år 1960. Under år 1962 skulle fonden nr 2 sålunda tillföras
i avgifter sammanlagt omkring 500 miljoner kronor. Det är sannolikt att
företagens egna pensionsutgifter även kommer att stiga något fram till samma
tidpunkt men ej i samma takt som ATP-avgifterna. Det sammanlagda
beloppet av ATP-avgifter och egna pensionsutgifter för företag med pensionsstiftelse,
kan för 1962 uppskattas till omkring 750 miljoner kronor.
Det är, understryker utredningen, icke fråga om att aterföra till beskattning
ett årligt belopp av denna storlek. Avtappningsregeln har för övrigt
endast tillämpning på företag med överskott i sina pensionsstiftelser utö\er
120 procent av pensionsreserven. Det är icke möjligt att utan stor omgång
beräkna vilka företag som hade sådant överskott vid slutet av 1960, än
mindre att fastställa överskott för 1962 eller att ange om överskotten då är
tillräckliga att täcka de sammanlagda pensionsutgifterna för samma företag.
Utredningen gör det antagandet att återföringar av stiftelsemedel som
följd av den föreslagna avtappningsregeln — genomförd fullt ut första året
den är i tillämpning — skulle komma att avse hälften av den samlade
summan av pensionskostnader och ATP-avgifter för företag med pensionsstiftelse.
Det skulle då vara fråga om ca 375 miljoner kronor för 1962 (1963
års taxering). Härmed må, framhåller utredningen, jämföras den samlade
beskattade vinsten hos aktiebolag och ekonomiska föreningar. Denna siffra
utgjorde vid 1960 års taxering ett belopp om 2 300 miljoner kronor. Utredningen
fortsätter.
Även om avtappningsregeln enligt denna jämförelse har en begränsad ekonomisk
räckvidd, kan de ökade kraven på likvida medel kännas besvärande
för det enskilda företaget. Har företaget stort överskott i pensionsstiftelse
mot vilket svarar reversfordran på företaget, skall på reversen varje år
amorteras ett belopp motsvarande de samlade pensionsutgifterna. Som förut
nämnts har utredningen föreslagit en övergångsregel innebärande att ett
företag äger att på tre år fördela avtappningen av överskott i pensionsstiftelse.
Det är inte möjligt att uppskatta vad denna regel kan ha för betydelse
i stort beträffande takten för återföring. Det nämnda beloppet 375 miljoner
kronor vid 1963 års taxering kommer att reduceras, ovisst dock hur mycket.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 178
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
Av det nu sagda framgår att utredningens förslag i fråga om den skatterätlsliga
lagstiftningen innebär vissa ändringar i och tillägg till kommunalskattelagen.
Det synes lämpligt att behandla ändringsförslagen paragrafvis,
därvid avsättningsreglerna i anvisningarna till 29 § och avtappningsregeln
i 29 § 4 mom., såsom varande de mest betydelsefulla, behandlas först. I samband
med behandlingen av de olika förslagen skall redovisas de erinringar,
som framkommit vid remissbehandlingen.
Förslag om ändring i kommunalskattelagen
Punkt 2 av anvisningarna till 29 § jämte ikraftträdandebestämmelser
Nu gällande skatteregler beträffande pensionsstiftelser har i sina huvuddrag
redan berörts. Här skall lämnas en kort sammanfattande redogörelse
för avsättningsreglerna i anvisningspunkt 2 till 29 §.
Avsättning till pensionsstiftelse måste för att vara avdragsgill avse pensionering
av personal som är eller varit anställd i rörelsen eller efterlevande
till sådan personal. Pensioner till ägare av enskild firma eller till delägare i
ett handels- eller kommanditbolag kan sålunda ej säkerställas avdragsgillt
genom avsättning till pensionsstiftelse. Vidare gäller, att pensioneringen
måste vara anordnad på sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives som villkor
för att försäkring skall hänföras till pensionsförsäkring. Avsatta medel
skall överlämnas till stiftelsen i form av kontanter eller likvärdiga tillgångar.
Aktiebolag och vissa andra juridiska personer äger dock göra avsättning genom
att till stiftelsen överlämna ett av den skattskyldige utfärdat skuldebrev
å beloppet i fråga. För avdragsrätt kräves ej att skuldebrevet är räntebärande.
Avdrag får endast åtnjutas för medel som erfordras för att säkerställa
pensioner grundade på bindande utfästelser till personer som omfattas
av stiftelsens ändamålsbestämning. Fn utfästelse behöver dock ej avse s. k.
oantastbar pensionsrätt, den kan lämnas antingen av den skattskyldige eller
av stiftelsen. Avdrag må icke medges med högre belopp än som, bedömt
på grundval av förhållandena vid beskattningsårets utgång, erfordras för att
jämte framtida avgifter säkerställa ovannämnda pensioner jämte dyrtidstilllägg
eller andra därmed jämförliga tillägg. Vid beräkning av det avdragsgilla
beloppet äger den skattskyldige välja mellan att lägga till grund den »exakta
pensionsskulden» och en antagen skuld byggd på den s. k. skatteschablonen.
Utfästelserna förutsättes enligt skatteschablonen motsvara andelen i en premiereserv
uppbyggd efter principen lika premier; varje löftestagare som
fyllt 25 år anses ha varit anställd hos den skattskyldige från denna ålder
och vara redan då tillerkänd den pensionsförmån som tillkommer honom
vid beskattningsårets utgång.
De ändringsförslag, som föranlett erinringar från remissinstansernas sida
gäller i första hand följande frågor, nämligen avsättning för utgående pensioner,
vem som skall ha lämnat pensionsutfästelse, pensionsutfästelsens in
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr US år 1961
nebörd, ränta å skuldebrev till stiftelse samt slutligen takberäkningen, d. v. s.
beräkningen av maximiavsättning. Dessa frågor torde få behandlas var för
sig. Därefter skall redogörelse lämnas för de ytterligare ändringsförslag, som
utredningen framlagt beträffande nu ifrågavarande anvisningspunkt.
Avsättning för utgående pensioner
Utredningen
Utredningen framhåller, at,t avdragsrätt enligt gällande bestämmelser
medges endast under förutsättning att avsättningen avser att sakerstalla
pensioner vilka skall utgå »enligt gjorda bindande utfästelser». Enbart den
omständigheten att pension utgår medför således icke rätt till avdragsgill
avsättning för ett kapitalvärde motsvarande framtida pensionsposter. Nuvarande
bestämmelser har gällt fr. o. in. 1956 års taxering. Dessförinnan medgavs
avdrag för att säkerställa pensioner som utgick eller kunde komma att
utgå på grund av inom vederbörande företag tillämpad sedvänja. Detta innebar
en rätt att vid avsättning taga i beaktande dels pension till person,
som efter inträdd pensionsålder börjat uppbära pension (utgående pension),
dels även blivande pension till anställd, detta även om den anställde icke
fått något löfte om pension. o
Utredningen förordar en återgång till vad som gällde före 19o6 ars taxering.
Avdragsrätt föreslås sålunda för »sedvänjepension» sedan denna börjat
utgå. Utredningen framhåller, att förslaget i denna del får ses mot bakgrunden
av att utredningen i möjligaste mån sökt uppstalla gemensamma
regler för civilrätt och skatterätt. Enligt 1937 års lag om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser skall utgående pension medtagas vid beräkning
av pensionsreserven oavsett om pensionslöfte föreligger. Samma är
förhållandet vid beräkning av pensionsreserv enligt C § i utredningens förslag
till civillag (10 § i departementetsförslaget). Utredningen anför ''lidaie.
Vad som skall förstås med »utgående pension» får avgöras från fall till
fall. Det måste alltid vara fråga om vederlag för tjänst till en person som
varit anställd hos den skattskyldige eller till anställds efterlevande. Som pension
kan icke betraktas avgångsvederlag som har engångskaraktär eller skall
utgå endast i några få månatliga poster. Förutsättningen för att kapitalyaidet
av en pension skall tagas i beaktande trots att någon utfästelse ej föreligger
är att pensionen börjat utgå. Att ett företag betalat en enda post till en
förutvarande anställd är knappast tillräcklig grund för ett ansprak pa avsättning
för kapitalvärdet av ett antal likadana poster i framtiden. Annat
är exempelvis läget när eu arbetstagare som lämnat sin tjänst efter inträdd
pensionsålder under någon tid uppburit periodiska belopp. Oavsett vad som
nu sagts bör arbetsgivaren alltid ha rätt att beakta kapitalvärdet av utgående
pension, om han med hänsyn till tidigare praxis inom företaget skulle anses
vara bunden i förhållande till pensionstagaren att fortsättningsvis utge pensionen.
r, -Mi
Där pensionsåldern är lägre än folkpensionens och AlP:s pensionsålder
ligger det nära till hands att antaga, att arbetsgivaren avser att reducera
pensionsbeloppet med folkpensionen och ATP. Ger den privata pensionen
icke full försörjning, kan dock det motsatta antagandet synas mera sannolikt.
Vid tvekan bör väsentlig betydelse tillmätas hur arbetsgivaren förut
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
handlat i likartade fall. Vid beräkning av de pensionsbelopp som kan komma
att utgå efter folkpensionsålderns inträde torde man få antaga, att folkpensionen
då kommer att vara densamma som vid beräkningstillfället och
att arbetstagarens familjeförhållanden är oförändrade. ATP-pensionen torde
få uppskattas med utgångspunkt från antagandena, att basbeloppet förblir
oförändrat och att arbetstagaren icke uttager ATP-pension före 67 års
ålder.
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser bar inte berört utredningens förslag i fråga om
sedvänjepensioner. Näringslivets skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund
anser utredningens förslag riktigt. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs
län får utredningens förslag i denna del i fråga om skattelagstiftningen anses
vara en följdriktig konsekvens av de föreslagna civilrättsliga bestämmelserna
om beräkning av pensionsreserven. Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter,
om icke denna utvidgning av avdragsrätten i viss utsträckning kan
komma att öppna möjligheter för i sak obefogade avdrag. Med hänsyn till
önskvärdheten av att största möjliga överensstämmelse föreligger mellan de
civilrättsliga och skatterättsliga reglerna, vill länsstyrelsen likväl icke föreslå
någon ändring av förslaget härutinnan.
Övriga länsstyrelser som yttrat sig i denna fråga, sammanlagt 11 länsstyrelser,
ävensom överståthållarämbetet och riksskattenämnden avstyrker utredningens
förslag i denna del. Riksskattenämnden befarar att taxeringsnämnderna,
om förslaget genomfördes, många gånger skulle ställas inför
svårigheter vid avgörande av om sådana understöd, som utbetalats endast
ett par gånger, borde betraktas som pensioner; tolkningssvårigheterna härvidlag
framgår för övrigt av vad utredningen själv anfört. Nämnden fortsätter.
Motsvarande problem uppkommer beträffande understöd, som visserligen
utbetalats under ett antal år men som utgått på grund av beslut blott för ett
år i taget. Nämnden åsyftar härvid i första hand arbetarpensioner, som icke
förknippats med någon utfästelse om betalning av pension för framtiden
utan som äro av tills vidare-natur. Dylika ex gratia-pensioner kunna utbetalas
under goda år men kunna indragas om konjunkturerna försämras.
Riksskattenämnden anser följaktligen att pensioner, som utgå utan att utfästelse
lämnats, liksom för närvarande böra få avdragas endast såsom löpande
kostnader. Om företaget vill göra avsättningar till säkerställande av
dylika pensioner, bör det alltså krävas att företaget — innan avsättning
första gången sker — i vederbörlig ordning lämnar utfästelse om pensionerna
i fråga.
Enligt överståthållarämbetet synes det kunna ifrågasättas om icke utvecklingen
på pensionsområdet och jämväl den avtalsmässiga regleringen mellan
arbetsgivare och arbetstagare sedan år 1937 undergått sådan förändring
att de nu gällande skatterättsliga reglerna härutinnan måste bedömas vara
mera tidsenliga än de civilrättsliga. Då vidare dessa frågor i första hand
skall upptagas av beskattningsnämnderna, kan det enligt ämbetet förväntas
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
att betydande svårigheter uppkommer för dessa att rätt bedöma det civilrättsliga
läget om vad som skall förstås med »utgående pension» vilket även
torde framgå av utredningens uttalande i denna fråga. Utredningens förslag
på denna punkt måste därför enligt ämbetets mening bestämt avstyrkas.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge. Kristianstads, Hallands, 1 ästmanlands
och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Blekinge län tillägger att det
enligt länsstyrelsens mening vore lämpligt att civillagen anpassades eftei
skattelagen i stället för såsom föreslagits tvärtom.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att förslaget ger uttryck
åt en strävan hos de sakkunniga att skapa gemensamma regler för civilrätt
och skatterätt. Därefter anföres.
Det må då invändas, att de sakkunniga i många andra hänseenden icke
följt en sådan strävan. Några exempel må nämnas. När det gäller den
viktiga frågan om rätt till fribrev, har de sålunda i förslaget till civillag utgått
från att vid pensionsreservens beräkning hänsyn skall tagas till utfästelsen
som icke är förenade med rätt till fribrev, medan de för avdrag vid
taxeringen uppställt krav på att utfästelsen är förenad med sådan rätt. Vidare
råder icke enligt föreslagna bestämmelser överensstämmelse mellan
civilrättens pensionsstiftelsebegrepp och det slcatterättsliga begreppet pensionsstiftelse,
i det att det förra är avsett att vara vidsträcktare än det senare.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är av de sakkunniga framlagda skäl inte
tillräckligt starka för att motivera ändring av nu gällande krav för avdragsrätt.
En arbetsgivare, som verkligen avser att för framtiden utgiva pension
till en anställd, kan inte rimligen ha något att erinra mot att lämna en utfästelse.
Härigenom får han också den fördelen, att tvist om pensionsskuldens
storlek undvikes. Länsstyrelsen anser att kravet på utfästelse bör bibehållas
som en förutsättning för avdragsrätt även vid utgående pension.
Utfästelse om pension skall ha lämnats av den skattskyldige
Utredningen
För närvarande gäller, att en skattskyldig vid avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse har rätt att beakta icke blott utfästelse om pension av den
skattskyldige själv utan även utfästelser från pensionsstiftelse. I utredningens
förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet har emellertid i 2 § andra
stycket (3 § i departementsförslaget) införts ett stadgande av innehåll
att pensionsstiftelse ej själv må utfästa pension. Löften givna av stiftelse
före lagens ikraftträdande beröres dock icke av den föreslagna regeln.
Utredningen anser, att den skatlskyldige bör få beakta utfästelse vid avsättning
till pensionsstiftelse endast om utfästelsen gjorts av den skattskyldige
själv. Utöver de skäl som redovisats i motiven till den föreslagna civillagen
(se prop. 177) anför utredningen en skatterättslig synpunkt. Förmånen
av avdragsrätt för fonderade medel ges för alt uppmuntra den skattskyldige
alt säkerställa framtida uppfyllelse av pensionsutfästelser. Ett pen
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
Kungl. Ma j:ts proposition nr 178 år 1961
sionslöfte som enbart må göras gällande mot en pensionsstiftelse är genomsnittligt
mindre värdefullt för arbetstagaren än ett sådant löfte av hans
arbetsgivare som är förenat med säkerhet i stiftelsemedel. Skälen att ge en
favör i beskattningshänseende är därför, enligt utredningens mening, i det
förra fallet svagare än i det senare. Därefter anföres.
Det kan synas obehövligt att på skattesidan som villkor för avdrag stadga
att utfästelsen skall vara gjord av den skattskyldige såsom arbetsgivare.
Andra pensionslöften skall ju ej få förekomma, med undantag för dem som
givits före civillagens ikraftträdande. Genom den föreslagna skatteregeln
kan man dock vinna en effekt som icke uppnås med den civilrättsliga regeln.
Varje gång en skattskyldig fortsättningsvis önskar erhålla avdrag för
avsättning till pensionsstiftelse, har han att visa att mot avsättningen svarar
en verklig eller antagen skuld på grund av utgående pensioner eller på
grund av fribrev enligt utfästelser om blivande pensioner. Vid avsättningstillfället
beaktas endast utfästelser som uppfyller de i då gällande skattelag
uppställda villkoren. Det angivna kravet att utfästelse skall vara given av den
skattskyldige betyder, att utfästelser från pensionsstiftelse om framtida pension
icke längre får medtagas vid beräkning av det belopp som må föranleda
ytterligare avsättning verkställd efter dagen för lagens ikraftträdande. Genom
skatteregeln skapas därför i denna punkt ett incitament för den skattskyldige
att själv ikläda sig ansvar för äldre stiftelseutfästelser.
Enligt nuvarande regler skall avsättning till pensionsstiftelse för att val a
avdragsgill avse att säkerställa pensioner som skall »utgå enligt gjorda bindande
utfästelser». Uttrycket »bindande utfästelse» infördes i lagtexten på
förslag av företagsbeskattningskommittén vid 1955 års ändringar. Kommittén
avsåg härmed att markera, att avsättning skulle avse medel som företaget
var civilrättsligt förpliktat att utbetala till den anställde, da villkoren
för pensionsrätt blivit uppfyllda.
Utredningen anser ordet »bindande» överflödigt och föreslår att det utgår
ur lagtexten. Utredningen betonar, att detta icke betyder någon eftergift.
Beträffande utfästelse om blivande pension avser förslaget tvärtom skärpta
krav på utfästelsernas kvalitet.
Remissyttrandena
Förslaget, att endast sådan utfästelse om pension, som gjorts av den skattskyldige,
skall medföra rätt till skattefri avsättning till pensionsstiftelse,
får ses i samband med utredningens förslag i fråga om den civilrättsliga
lagstiftningen att pensionsstiftelse i fortsättningen ej må utfästa pension.
Beträffande sistnämnda fråga hänvisas till prop. 177. Utredningens förslag
liar, såvitt gäller skattelagstiftningen, berörts endast i ett fåtal remissyttranden.
Rikskaltenämnden säger sig inte ha något att invända mot förslaget. Enligt
nämndens mening bör emellertid i förtydligande syfte uttalas, att det
icke föreligger hinder mot att en arbetsgivare allenast delvis övertager en av
pensionsstiftelse tidigare gjord utfästelse. En konsekvens av en dylik begränsning
bliver i så fall givetvis, att avdragsrätten begränsas till den del
23
Knngl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
av utfästelsen arbetsgivaren övertagit. Liknande synpunkter framföres av
länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län.
Överståthållarämbetet säger sig inte ha något att erinra mot förslaget men
tillägger.
Genom den föreslagna skatteregeln avser man att vinna en effekt som
icke uppnås med den civilrättsliga och anser utredningen att genom skatteregeln
ett incitament skapas för den skattskyldige att själv ikläda sig ansvar
för äldre stiftelseutfästelser. Emellertid må framhållas att läget även
kan vara det motsatta om förutsättningar för tillämpning av avtappningsregeln
skulle föreligga, vilket torde vara fallet i flertalet sådana stiftelser.
Den skattskyldige lärer därvid anse det förmånligare att få behålla den
civilrättsliga pensionsreserv som tillätes enligt övergångsbestämmelserna till
civillagen.
Näringslivets skattedelegation finner det av utredningen uppställda kravet,
att utfästelse skall ha gjorts av den skattskyldige för att denne skall erhålla
avdrag för avsättning, vara strängt och befarar att ett sådant krav
kan tänkas motverka intresset av att lämna pensionsutfästelser. Särskilt
för de mindre företagen skulle den föreslagna regeln bli synnerligen besvärande
och kan tänkas få till följd, att dessa företag ställer sig avvisande till
ytterligare frivilliga tilläggspensioner. I förtydligande syfte bör, enligt delegationen,
framhållas, att arbetsgivares övertagande av utfästelse kan begränsas
till del av utfästelsen. Sveriges köpmannaförbund uttalar, att det
stundom kan vara riktigt och bäst, att utfästelsen göres av stiftelse. Enligt
Skånes handelskammare bör utfästelser gjorda av pensionsstiftelser liksom
hittills grunda avdragsrätt.
Pensionsutfästelsens innebörd. Rätt till fribrev
Utredningen
Utredningen framhåller att frågan, huruvida utfästelse om framtida pension
skall avse oantastbar pension, d. v. s. vara förenad med fribrev som intjänas
under anställningstiden, har varit föremål för överväganden vid olika
tillfällen. I betänkandet återges uttalanden, som i olika sammanhang gjorts
i denna fråga. Beträffande dessa uttalanden torde få hänvisas till betänkandet
s. 141 ff.
Utredningen erinrar om att rätt till fribrev ansetts som det naturliga, när
arbetsgivaren tecknat en försäkring till säkerhet för arbetstagarens pension.
Pensioner säkerställda i pensionsstiftelse har däremot vanligen varit betingade
av villkoret, att arbetstagaren skall kvarstå i tjänst vid inträffat pensionsfall.
Uppfattningen har dock på denna punkt efter hand förändrats.
De nyligen träffade överenskommelserna mellan olika parter på arbetsmarknaden
om kompletterande pensioner bygger på förutsättningen, att pensionsutfästelse
i den mån pensionen intjänas i framtiden skall vara förenad
med fribrev. Detta gäller även för det fall att pensioneringen ordnas utan
försäkring.
Utredningen har i sitt förslag till civillag utgått från att vid pcnsionsre
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
servens beräkning hänsyn skall tagas även till utfästelse som icke är förenad
med fribrev. I förslagets 9 § andra stycket (10 § tredje stycket i departementsförslaget)
har givits en bestämmelse om hur pension skall anses intjänad,
där regler om intjänandet ej knutits till utfästelsen. Utredningen
anser likväl, att skattelagstiftningen bör bygga på en annan grundsats. Vid
avsättning till pensionsstiftelse bör endast få beaktas utfästelser om framtida
pension, som är förenade med rätt till fribrev. Förslaget att avdrag för
avsättning icke må komma i fråga för utfästelser som icke är förenade med
fribrev skall enligt en övergångsbestämmelse dock endast avse utfästelser
lämnade den 1 juli 1962 eller senare (se punkt 2 av övergångsbestämmelserna).
Vid sitt ställningstagande säger sig utredningen särskilt ha beaktat följande
synpunkter.
Att pensionsutfästelse skall medföra rätt till fribrev ligger i den enskildes
intresse. Han behöver inte känna sig lika bunden till sin arbetsgivare som
han annars skulle ha gjort, om han till en ny anställning kan medföra värdet
av intjänad pension.
Det skulle kunna anföras, att det för arbetsgivarna vore ett intresse, att
de kunde när de så önskade göra pensionsutfästelser villkorade. En arbetsgivare
skulle på detta sätt kunna knyta en anställd fastare till sitt företag.
Ur en mera allmän synvinkel är arbetskraftens rörlighet likväl även ett arbetsgivareintresse.
För en arbetsgivare, som tar en medelålders arbetstagare
i sin tjänst, är det en fördel om arbetstagaren medför ett fribrev, så att kostnaderna
för arbetstagarens pensionering fördelas på flera händer. Mot utredningens
förslag kan man vänta invändningen, att krav på fribrev skulle
göra arbetsgivare mindre benägna att ge pensionsutfästelser än som eljest
skulle ha varit fallet. De senaste uppgörelserna på arbetsmarknaden talar
emellertid mot detta antagande.
Även allmänna rättsliga överväganden må anföras till stöd för principen
om rätt till fribrev för intjänad del av pensionen. Betraktas utfästelse om
pension som en skuld för arbetsgivaren, mot vilken svarar en fordran för
arbetstagaren, är det icke tilltalande att godtaga villkor, att arbetstagarens
fordran skall upphöra om han lämnar sin anställning. På arbetsgivarsidan
har man också varit medveten om detta förhållande. När en tjänsteman avgått
i förtid, har arbetsgivaren vanligen lämnat ett fribrev eller vid bestämmandet
av avgångsvederlag sökt att kompensera förlusten av pensionsrätt.
Arbetstagarens krav på fribrev är särskilt befogat när — såsom i nu berörda
fall — arbetsgivaren avskilt medel motsvarande åtminstone en del av utfästelsen
genom avsättning till pensionsstiftelse. Från rent skatterättsliga synpunkter
har hittillsvarande ordning ingett betänkligheter. En fondering avseende
utfästelse utan fribrev kan lätt komma att omfatta även medel som
aldrig behöver tagas i anspråk för sitt ändamål. Det kan bli frågan om
skattekredit till avsevärt belopp, om arbetskraften inom branschen är rörlig.
Undviker man fiktiva poster, vinner man på ett annat sätt än hittills garantier
mot missbruk av rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse.
För undvikande av missförstånd må, framhåller utredningen, ett påpekande
göras för det fall att enligt en utfästelse om pension rätt till fribrev
inträder efter ett visst antal tjänsteår. Den skattskyldige må då icke beakta
utfästelsen vid beräkning av avdragsgill avsättning förrän karenstiden gått
till ända.
25
Knngl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
Remissyttrandena
Utredningens förslag, att avdragsrätten göres beroende av att pensionsutfästelsen
medför rätt till fribrev, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Samtliga de myndigheter som yttrat sig i frågan har tillstyrkt
förslaget. Riksskattenämnden erinrar om att, därest kravet på fribrev inte
upprätthålles, avsättningarna till stiftelserna kan bli för stora. Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser, att den nuvarande ordningen med pensionsutfästelser
utan fribrev ger anledning till allvarliga erinringar i skatterättsligt
hänseende och framhåller önskvärdheten av att avdragsrätten göres beroende
av att pensionen är oantastbar. Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands och Västerbottens län.
Näringslivets skattedelegation framhåller, att rättsutvecklingen i stort sett
gått i riktning mot oantastbar pensionsrätt och anser sig icke böra motsätta
sig förslaget, att avdragsrätten göres beroende av att pensionsutfästelse medför
rätt till fribrev. Enligt delegationens mening är dock utfästelse om antastbar
pension icke så ointressant för de anställda, som utredningen synes
antaga. Sveriges köpmannaförbund finner det rimligt att rätt till fribrev vid
avgång ur tjänsten utan samband med inträffat pensionsfall göres till villkor
för avdragsrätt.
Kooperativa förbundet säger sig inte vilja motsätta sig förslaget om oantastbara
pensionsutfästelser som grund för avdragsgilla avsättningar men
skulle helst vilja uppskjuta sitt ställningstagande till detta spörsmål till dess
lagstiftningen i dess helhet föreligger klar.
Skånes handelskammare förordar att det föreslagna kravet på oantastbarhet
utgår. Handelskammaren ifrågasätter om utredningen inte tagit något
för lätt på invändningen att ett generellt krav på oantastbarhet i vissa fall
kan motverka pension sförbättringar som eljest varit möjliga. Enligt handelskammarens
mening förefaller det exempelvis rätt sannolikt att en arbetsgivare,
som skulle velat höja en anställds pension utöver den i de centrala
pensionsuppgörelserna föreskrivna nivån, kan avhållas därifrån om tillläggspensionen
måste göras oantastbar. Samma kan tänkas inträffa i andra
fall, där pensionsutfästelserna har karaktären av frivilliga åtaganden från
arbetsgivarens sida. Liknande synpunkter framföres av handelskammaren
i Gefle.
Ränta å skuldebrev till stiftelse
Utredningen
Utredningen konstaterar till att börja med, att enligt 1937 års lag medför
den omständigheten att aktiebolag i sin balansräkning överför medel till
bunden pensionsstiftelse uppkomsten av en fordran för stiftelsen hos bolaget.
Därefter anföres.
Lagen kräver icke att bolaget utfärdar skuldebrev ä beloppet. Om ej annat
förbehåll gjorts i beslutet om bildande av pensionsstiftelse, skall å sådan ford
-
26 Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
rån för varje räkenskapsår beräknas ränta, ej understigande den högsta
ränta som allmänt gottgöres å depositionsräkning hos bank, dock ej å belopp
varmed stiftelsens förmögenhet överstiger stiftelsens pensionsreserv;
högre ränta än sex procent får ej gottgöras stiftelsen (8 § första stycket).
Lagberedningen framhöll i sina motiv (s. 75 ff), att ränteberäkning vanligen
skulle framstå som önskvärd med hänsyn till angelägenheten att befordra
stiftelseförmögenhetens tillväxt. Lagberedningen ansåg sig likväl ej böra föreslå,
att ovillkorlig ränteplikt ålades bolaget. Ett sådant tvång kunde befaras
avhålla bolagen från att de år då rörelsen lämnade mer betydande vinst
göra större avsättningar till pensionsstiftelse. Dessutom påpekades den nackdel
en ränteskyldighet skulle utgöra för bolagen under förlustår.
Enligt nuvarande lydelse av punkt 2 andra stycket av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen kräves för avdragsgillhet vid avsättning till pensionsstiftelse,
att till stiftelsen överföres medel kontant eller i form av aktier,
obligationer eller därmed jämförliga tillgångar. Aktiebolag och vissa
andra juridiska personer må dock med avdragsrätt överföra medel till pensionsstiftelse
genom att till stiftelsen överlämna av den skattskyldige utfärdat
skuldebrev. I samband med förslag till införande av nyssnämnda
regler tog företagsbeskattningskommittén upp till diskussion frågan om
ränta borde utgå på skulden till stiftelsen. Därvid konstaterades, att ränta
ej behövde utgå såvitt gällde bunden stiftelse. Det ansågs icke heller föreligga
skäl att fordra förräntning av skulden för de fria pensionsstiftelsernas
del. Ytterligare framhöll kommittén att, om stiftelsens förmögenhet
uppnått den storlek att avdrag för avsättning till stiftelsen inte medgavs vid
inkomsttaxeringen, avdrag likväl borde medges för skälig ränta å skuld till
stiftelsen. Något uttryckligt stadgande härom syntes kommittén inte erforderligt
att meddela (SOU 1954: 19 s. 299).
Den skattskyldige äger således rätt till avdrag för skälig ränta å skuldebrev
till stiftelsen. Vidare är att märka att pensionsstiftelse jämlikt 53 §
1 mom. d) kommunalskattelagen åtnjuter förmånen att vara fritagen från
skatt för sin inkomst med undantag av inkomst av fastighet, därest stiftelsen
uppfyller de förutsättningar som uppställts i anvisningspunkt 6 till
samma paragraf. Ränteinkomsten är då icke skattepliktig för stiftelsen.
Det saknas uppgift om i vilken utsträckning stiftelsereverser löper med
ränta. Dock torde man, enligt utredningen, kunna antaga att större delen av
reverserna är räntebärande.
Utredningen anser, att krav bör uppställas på att revers skall vara räntebärande.
Enligt utredningens mening vore det i och för sig önskvärt, att avsättning
till pensionsstiftelse skedde kontinuerligt med sådana belopp, att pensionsreserven
vid utgången av varje år vore täckt. Utredningen framhåller, att
enligt PRI-systemet arbetsgivaren åtagit sig fortlöpande avsättningar till sin
PRI-stiftelse. Om en pensionstiftelses förmögenhet genom frivilliga avsättningar
en gång uppbringats till pensionsreserven, är det, enligt utredningens
mening, angeläget att stiftelsens förmögenhet fortsättningsvis håller jämna
Kungl. Maj:ls proposition nr 178 år 1961 27
steg åtminstone med den ökning av pensionsreserven som följer automatiskt
av det förhållandet, att kalkylen är baserad på en viss ränteavkastning på de
medel som skall täcka reserven.
Mot tanken att skuldebrevet bör löpa med ränta skulle, framhålles i betänkandet,
kunna invändas att, eftersom avsättning är frivillig, ett krav på
ränta möjligen skulle verka avkylande på företagens lust att avstå medel för
pensionsändamål och att avsättningarna därigenom kunde komma att minska
totalt utan att detta kompenserades av den ränta som tillgodofördes stiftelserna.
Detta antagande förefaller dock utredningen mindre troligt. Avsättning
medelst revers till pensionsstiftelse grundar en långfristig skuld för
företaget och det synes naturligt att denna liksom andra långfristiga skulder
är förenad med skyldighet att betala ränta. Utredningen anför därefter.
Den i 1937 års lag angivna minimigränsen för ränta — räntan å banks
depositionsräkning — förefaller ej lämplig som gräns i detta sammanhang.
Bankräntan har på senare år fluktuerat och man får räkna med förändringar
även i framtiden. Lagstiftaren hör i stället fordra, att företaget betalar
"på överlämnade reverser en lägsta ränta motsvarande den efter vilken
kapitalisering sker vid beräkning av pensionsreserven. För bundna stiftelser
sker kapitalisering efter en räntefot av 2,5 procent, försäkringsbolagen
räknar numera i allmänhet med 3 procent vid sin beräkning av premiereserv;
man torde få antaga att Kungl. Maj :t i nya grunder för beräkning av pensionsstiftelses
pensionsreserv kommer att utgå från en ränta om 3 pro
cent.
. ..
I 1937 års lag föreskrives som ovan är nämnt att ränta icke ma gottgoras
stiftelse med högre belopp än G procent för ar. Det torde \aia lämpligt att
även i skatteförfattning upptaga samma maximum. Föreskriften i 1937 års
lag är närmast betingad av hänsyn till bolagets borgenärer. För fastställande
av ett maximum talar även önskemålet att begränsa avdragsrätt till vad
som må anses betingat med hänsyn till syftet. Utredningen har därför föreslagit,
att reversen skall löpa med en ränta av lägst 3 och högst 6 procent.
Det må för tydlighets skull nämnas att den föreslagna marginalen givetvis
ej innebär någon förändring i aktiebolags skyldighet att i det fall ränta skall
utgå å skuld till bunden stiftelse betala den i 1937 års lag föreskrivna minimiräntan.
Ytterligare må nämnas, att enligt PRUsystemet avsättningen till
den särskilda stiftelsen skall omfatta även ränta pa fonderade medel och att
den förutsatta räntefoten ligger inom de föreslagna gränserna.
Enligt utredningens förslag äger företaget efter eget skön bestämma räntefoten
mellan tre och sex procent. Det är också tillätet att föreskriva, att
ränta skall utgå lägst med viss procent och högst med viss procent under förutsättning
givetvis, att de angivna gränserna ligger inom det medgivna utrymmet.
Företaget har i sistnämnda fall rätt att för varje år välja den ränta
inom gränserna som det finner förmånligast. Har företaget till stiftelsen
överfört ränta för ett år, är därmed räntan för detta år definitivt bestämd
och företaget äger icke ett senare år tillgodoräkna sig någon del därav. Om
sålunda enligt reversen ränta skall utgå med lägst 3 och högst G procent och
företaget ett år överfört till stiftelsen ränta med 5 procent, äger företaget
icke följande år tillgodoräkna sig de två procent som året dessförinnan tillförts
stiftelsen utöver lägsta tillåtna ränta. Utredningen tillägger.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr li8 är 1961
Vid säkerställande av pensioner är det av betydelse att avsatta medel
ökas genom att ränta lägges på ränta. Om en sliftelserevers lyder på 100 000
kr. samt löper med 5 procent ränta, bör ränta tillföras stiftelsen för första
året med 5 procent å 100 000 kr., d. v. s. med 5 000 kr., för andra året med 5
procent å (100 000 -j- 5 000) 105 000 kr., d. v. s. med 5 250 kr., för tredje
året med 5 procent å (100 000 -f- 5 000 +5 250) 110 250 kr. d. v. s. med
5 513 kr. o. s. v. För att visa vilken betydelse det har att ränta utgår även på
räntan kan nämnas, att det ursprungliga beloppet 100 000 kr. med ränta
samt ränta på ränta efter 40 år bär stigit till 703 999 kr. Om ränta utgått
endast å grundbeloppet skulle summan efter 40 år vara 300 000 kr.
Enligt nu gällande skatteregler skall en rörelseidkare beräkna sin inkomst
enligt bokföringsmässiga grunder (anvisningspunkt 1 till 41 § kommunalskattelagen).
1 enlighet härmed medges sådan skattskyldig avdrag för ränta
å revers till pensionsstiftelse även om räntan icke utbetalas. Det är tillräckligt,
att räntan bokföres i den skattskyldiges böcker såsom en skuld till
stiftelsen. För avdragsrätt kräves ej att ränta utgår på räntan. Stiftelsen
kan på detta sätt få en räntefordran avseende flera år utan att någonsin ränta
lagts på ränta. För att nå syftet med den föreslagna skatteregeln har för
avdragsrätt uppställts icke blott det kravet, att reversen skall vara räntebärande,
utan även att räntan årligen skall tillföras huvudstolen. Detta utgör
dock icke i och för sig hinder för en rörelseidkare att göra avdrag för
ränta som en kostnadspost hänförlig till visst beskattningsår utan att någon
kontant utbetalning sker till pensionsstiftelse. Det är tillräckligt att skulden
till stiftelsen beräknas så att ränta lägges på ränta.
Utredningen föreslår ett tillägg till 29 § 4 mom. kommunalskattelagen
innebärande avtappning av den del av pensionsstiftelses förmögenhet som
må överstiga 120 procent av pensionsreserven. Om man inför krav på att
revers skall vara räntebärande för att reversavsättning i framtiden skall
vara avdragsgill, kan det med hänsyn till denna avtappningsregel anses vara
riktigt att ränteplikten upphör, när stiftelsens förmögenhet uppnått 120
procent av pensionsreserven. Det kan ju nämligen sägas vara meningslöst
att kräva ränta i de fall att räntebeloppet, helt eller delvis, kan komma
att redan samma år ränta utgått återföras till företaget på grund av avtappningsregeln.
Utredningen föreslår, att den skattskyldige tillätes att i
skuldebrevet införa föreskrift att skyldighet att utgiva ränta ej föreligger
när stiftelsens förmögenhet uppgår till ett belopp motsvarande 120/100 av
stiftelsens pensionsreserv.
Utredningen framhåller att, när en skattskyldig efter lagens ikraftträdande
yrkar avdrag för avsättning till pensionsstiftelse medelst revers, det åligger
skattemyndigheten att kontrollera, att reversen är så formulerad, att
avdraget kan godkännas med hänsyn till innehållet i den föi‘eslagna skatteregeln.
Däremot har skattemyndigheten icke någon skyldighet att befatta
sig med frågan hur den skattskyldige fullgör sitt åtagande att gälda ränta.
Efter det att reversen överlämnats till stiftelsen, har stiftelsens styrelse eller
den som eljest företräder stiftelsen att se till att räntan tillföres stiftelsen
i vederbörlig ordning. Tillsynsmyndigheten har här liksom på andra punkter
att bevaka att stiftelsens styrelse fullgör sina åligganden.
Utredningen betonar att det föreslagna kravet på ränta blott gäller för
de skuldebrev som skall överlämnas i samband med avsättningar efter lagens
ikraftträdande. Avsikten är sålunda icke att kräva utbyte av räntelösa
skuldebrev som överlämnats dessförinnan.
Kanyl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
29
Remissyttrandena
Utredningens förslag om krav på ränta, då avsättningen verkställes i form
av en revers, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Av de hörda
myndigheterna har endast kammarrätten och länsstyrelserna i Kronobergs
och Blekinge län ställt sig avvisande. Kammarrätten ifrågasätter, om räntevillkoret
uppbäres av så starka skäl att detsamma, med de komplikationer
som därav föranledes, bör lagfästas. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner
förslaget om räntevillkoret ej helt övertygande och fortsätter.
För krav på att revers från den skattskyldige till pensionsstiftelsen skall
löpa med ränta talar visserligen — såsom utredningen framhållit — sådana
omständigheter som att pensionsstiftelses förmögenhet bör hålla jämna steg
med pensionsreserven och att det är naturligt att den långfristiga skuld som
stiftelsen ådrager sig medelst reversavsättning bör vara förenad med ränteinkomst
för stiftelsen. Dessa synpunkter höra dock knappast hemma i en
skattelagstiftning, allraminst om man — som nu skett — försökt att i särskild
lagstiftning skapa en civilrättslig grund att bygga på. Det måste vidare
anses vara tveksamt om man bör tvinga fram en större avsättning än
ett företag anser sig orka med. Någon större praktisk betydelse torde dock
frågan knappast ha med hänsyn till den av utredningen förordade valfriheten
ifråga om räntornas storlek, vilket i och för sig måste anses lämpligt.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att, då eljest någon som helst skyldighet
för arbetsgivare att göra avsättningar till pensionsstiftelse ej föreligger,
det kan ifrågasättas, om det är motiverat att göra sådana avsättningar
obligatoriska, när de har formen av ränta. Det synes enligt länsstyrelsen ej
heller ur skattesynpunkt vara befogat att göra ränteutfästelsen till ett villkor
för avdrag. Föreligger ej radikalt verkande avtappningsregler, kan ränteutfästelsen
föranleda en ej obetydlig reservbildning i stiftelserna i en del
fall. Införes emellertid räntevillkoret, kan man, framhåller länsstyrelsen,
fråga sig, om ej i ett sådant läge föreslagen rätt att uraktlåta att utgiva
ränta å stiftelses fordran, när avsättningstaket nåtts, borde ersättas med en
bestämmelse att avdrag för ränta ej medgives.
Riksskattenämnden tillstyrker förslaget om räntevillkor. Nämnden framhåller
dock, att betalning av ränta till pensionsstiftelse kan medföra att överskott
uppstår i stiftelsen trots avtappningsregeln. Nämnden fortsätter.
Detta kan t. ex. inträffa i fåmansbolag, som under beskattningsår, för
vilka taxering skett före år 1956, gjort stora avsättningar på grund av utfästelser
om pension till enbart huvudaktieägare. Så länge huvudaktieägaren
icke pensioneras, kan enligt de föreslagna bestämmelserna i 4 § lagen om
pensionsstiftelses verksamhet ingen gottgörelse uttagas ur stiftelsen. I dylika
fall kan det alltså inträffa, att pensionsstiftelsens förmögenhet ökar i
stället för att avtappas. Om räntan är skälig kan detta uppenbarligen icke
förhindras beträffande tidigare utfärdade skuldebrev med ränteklausul;
föreligger civilrättslig skyldighet att utgiva ränta å reversen kan avdrag för
utgiven ränta självfallet icke vägras. Däremot skulle i och för sig hinder
icke föreligga mot att beträffande skuldebrev, som utfärdas efter viss framtida
tidpunkt, föreskriva att vid överkompensation avdrag för ränta icke
skall medgivas.
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1961
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Hallands län.
Länsstyrelsen i Uppsala län har i och för sig intet att erinra mot ränteförslaget,
men även med beaktande av att viss insyn finnes i aktiebolags
och övriga här ifrågavarande kategoriers förvaltning i motsats till vad som
är fallet beträffande en enskild skattskyldigs verksamhet, finner länsstyrelsen
förfaringsättet ej tillräckligt betryggande för de anställda. Det vore enligt
länsstyrelsens mening befogat, att även dessa skattskyldiga i likhet med
enskilda finge överlämna de avsatta medlen till stiftelsen kontant eller i
form av aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar. I varje fall
synes det enligt länsstyrelsens mening böra övervägas att en viss del av
de avsatta medlen skulle överlämnas på nyss angivet sätt, vilket skulle innebära
en säkerhetsgaranti för de anställda, om företaget skulle råka i ekonomiska
svårigheter. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i
Södermanlands och Värmlands län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att skattereglerna i fråga om pensionsstiftelserna
icke bör bli föremål för omprövning, förrän pensionsstiftelseutredningen
sakbehandlat den avgörande frågan, huruvida pensionsstiftelserna
även i fortsättningen skall ha rätt att ha stiftelsens medel placerade
i reverser utan säkerhet samt utan möjlighet för tillsynsmyndighet att
utöva effektiv kontroll. Länsstyrelsen hemställer därför att utredning om
kontrollens innebörd företages, innan pensionsstiftelsernas skattefrågor blir
föremål för ny riksdagsbehandling.
Näringslivets skattedelegation uttalar att det i förslaget uppställda räntevillkoret
framstår såsom egendomligt mot bakgrunden av att utredningen
framhåller att skyldighet att göra avsättning upp till pensionsreserven icke
kan lagligen föreskrivas. Med hänsyn till frågans underordnade betydelse
anser sig delegationen icke böra motsätta sig förslaget i denna del.
Sveriges köpmannaförbund anser att högre ränta än 6 % bör kunna medgivas.
I nuvarande läge, då räntor på 7 å 8 % eller mera är en vanlig företeelse,
förefaller det förbundet närmast egendomligt, om man skulle begränsa
ränteavsättningen till en stiftelse med högst 6 %.
Sparbanksinspektionen framhåller, att det icke gärna kan råda något förbud
för företag att utbetala räntebeloppet till stiftelsen, varefter det blir
dennas sak att göra det räntebärande. En viss justering av ordalagen beträffande
räntans förande till huvudstolen torde därför enligt inspektionens
mening vara lämplig. Inspektionen fortsätter.
Slutligen vill sparbanksinspektionen påpeka, att när sparbank — och motsvarande
torde gälla vad bankaktiebolag angår — gör avsättning till pensionsstiftelse,
kvarstår vanligen beloppet i sparbanken som insättning å
räkning. Härigenom torde stiftelsens sålunda uppkomna fordran komma att
redovisas som banktillgodohavande, vilket torde vara förklaringen till, enligt
den i betänkandet å sidan 166 under M. 2. sammanställda uppgiften angående
till bankaktiebolag eller sparbank anslutna pensionsstiftelsers fordringar
på det egna företaget, att dessa i detta fall utgöra en så osedvanligt
liten del av den sammanlagda nettoförmögenheten. Sparbanks avsättning til!
31
Kungi. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
pensionsstiftelse i form av insättning a räkning torde emellertid uppfylla
villkoren för avdragsrätt i skattehänseende när insättningen noteras i motbok
eller därå utfärdas depositionsbevis, vilka papper båda äro skuldebrev.
Sparbank måste för övrigt i detta sammanhang använda dylikt skuldebrev
för utfästelse på längre sikt, då sparbank icke må anlita upplåning annat än
för fyllande av tillfälligt penningbehov. När nu praxis är den angivna hos
sparbanker — och förmodligen också hos affärsbanker kan det enligt inspektionens
mening ifrågasättas, om andra räntebestämmelser erfordras föi
av dylikt institut vid avsättning till pensionsstiftelse utfärdat skuldebrev,
som utgör bevis om insättning, än att skuldebrevet skall löpa med vanlig
bankränta. Sådan bestämmelse, som vad gäller motboksräkning inkluderar
ränta på ränta och vad gäller depositionsräkning innebär att räntan blir tillgänglig
för lyftning på bestämda förfallodagar, förefaller inspektionen vara
rimlig och ur stiftelses synpunkt tillfredsställande.
Beräkning av maximiavsättning
Utredningen
Nuvarande schablon för beräkning av det avdragsgilla beloppet bygger
som förut redovisats — på antagandena att löftestagaren har varit anställd
vid företaget från fyllda 25 år samt att han redan vid anställningens början
har utlovats de pensionsförmåner, som tillkommer honom vid tillfället för
avsättningen.
I 9 § i utredningens förslag till civillag (10 § i departementsförslaget) har
angivits, hur pensionsreserven skall beräknas. Beträffande utgående pensioner
skall avdrag få ske för kapitalvärdet, vilket är detsamma som engångspremien
för en försäkring som täcker framtida poster.
När fråga är om utfästelse om blivande pension medges enligt förslaget
avdrag för avsättning intill kapitalvärdet av det vid avsättningstillfället föreliggande
fribrevet. Avdragets storlek i varje särskilt fall beror således på vilket
fribrev som utlovats. Förslaget till civillag innehåller i 9 § andra stycket
(10 § tredje stycket i departementsförslaget) en bestämning av fribrevets
storlek, som är tillämplig när särskilda regler om pensionens intjänande icke
knutits till pensionsutfästelsen.
Remissyttrandena
Utredningens förslag att maximiavsättningen i fortsättningen skall motsvara
en efter försäkringstekniska grunder beräknad pensionsreserv har i
allmänhet inte föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Kooperativa
förbundet säger sig dock med oro ha tagit del av utredningens förslag
att ersätta den schablonmässiga beräkningen av upplupen pensionsskuld
med en försäkringsteknisk beräkning av denna och därmed begränsa de
skattefria avsättningsmöjligheterna till denna försäkringsstatistiskt sett mera
exakta skuld. På grund av de skiftande förhållandena hos de företag, som
ligger bakom de olika pensionsstiftelserna, måste, framhåller förbundel,
osäkerhetsmomenten bliva väsentligt större än vad som gäller för försäkringsföretag
vid beräkning av premiereserv. Förbundet fortsätter.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
I verkligheten inträffade avvikelser från försäkringsmässiga beräkningar
kan för speciellt de mindre företagen medföra väsentliga kastningar i pensionskostnadsförloppet.
Visserligen skall enligt förslaget ett säkerhetstillägg
om tio procent inräknas i pensionsreserven men detta torde icke tillräckligt
överstiga den säkerhetsmarginal, som enligt försäkringsmässigt betraktelsesätt
är erforderlig. Styrelsen anser därför att avsättningsmöjligheter bör beredas
arbetsgivaren för belopp, som med viss marginal överstiger den i det
civilrättsliga förslagets 9 § definierade pensionsreserven för att därigenom
få tillbörlig täckning för de osäkerhetsmoment som trots allt föreligger ifråga
om pensionsberäkningar. Utredningen har visserligen föreslagit att de skattefria
avsättningsmöjligheterna skall begränsas till belopp motsvarande pensionsreserven
men vissa uttalanden i annat sammanhang synes dock tyda
på att utredningen varit inne på samma tankegångar, som de styrelsen här
framfört. Styrelsen syftar här på förslaget om den föreslagna tvångsmässiga
avtappningen av stiftelseöverskott.
Förbundet yrkar att de föreslagna skatterättsliga reglerna ändras därhän,
att avdrag för avsättning till pensionsstiftelse vid taxering medgives intill
belopp motsvarande 120 procent av pensionsreserven enligt 9 § i utredningens
förslag till civillag.
Föreningen Auktoriserade revisorer framhåller att den föreslagna takberäkningen
medför en skärpning i beskattningen av företagen, då den har den
principiella innebörden, att en ytterligare begränsning införes i företagens
möjligheter att räkenskapsmässigt utjämna de resultat, som redovisas och
ligga till grund för beskattningen. Föreningen fortsätter.
Även om Föreningen såsom representerande en grupp verksam för bl. a.
förbättrad redovisning icke i och för sig har anledning att försvara den
räkenskapsmässiga resultatutjämningen, vilken tenderar att snedvrida de
publicerade resultaten av företagens verksamhet, finner Föreningen skäl att
framhålla denna skärpning i beskattningen, dels därför att det ofta i betänkanden
och i den offentliga debatten förekommer, att man motiverar relativt
höga skattesatser för företagen med förekomsten av resultatutjämningsmöjligheter
av olika slag, dels emedan det bör beaktas, att en föreslagen
civilrättslig bestämmelse får denna effekt med avseende på beskattningen.
Föreningen är emellertid medveten om att den genom en Kungl.
förordning 8 april 1960 införda rätten till förlustutjämning vid taxering för
inkomst till en del eliminerat nackdelarna, ur företagens synpunkt, av nya
begränsningar av de räkenskapsmässiga resultatutjämningsmöjligheterna.
Handelskammaren i Göteborg förordar, att de nuvarande reglerna i skattelagstiftningen
om avdragsgill reserv, vilka regler enligt handelskammarens
mening är att föredraga i fråga om praktisk tillämpning, blir normgivande
för bestämmelserna om pensionsreserv.
Bestämmelserna hur pensionsreserv skall beräknas återfinnes i 9 § i utredningens
förslag till civillag (10 § i departementsförslaget). För remissinstansernas
ställningstagande till denna fråga har redogörelse lämnats i
prop. 177, till vilken torde få hänvisas. I flera yttranden har framhållits svårigheterna
att få beräkningarna av pensionsreserv utförda inom den tid
som erfordras. Detta spörsmål skall behandlas i samband med ikraftträdandebestämmelserna.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
I några yttranden har framhållits de värderings problem som uppkommer
då stiftelsen äger andra tillgångar än fordringar på företagen. Kammarrätten
betonar angelägenheten av lagfästa föreskrifter för värdering av stiftelsernas
tillgångar. Frånvaron av sådana regler kan förutses föranleda
tvister. Näringslivets skattedelegation hemställer, att i motiveringen föi
den kommande lagstiftningen utsäges, att vid beräkning av pensionsreserven
de normer, som vid inkomsttaxeringen godkänts för försäkringsanstalternas
nedskrivning av tillgångar, må tillämpas vid värdering av stiftelsei - nas tillgångar.
Skånes handelskammare befarar att, om man förser det i lag reglerade
pensionsinstitutet med stela och obekväma regler, detta kan leda till att
andra i lag oreglerade stiftelseformer anlitas för pensionsändamål.
Övriga ändringsförslag
Utredningen
Nuvarande avdragsregler innehåller, att avdrag må ske för att säkerställa
pensioner »jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg» som
skall utgå enligt gjorda bindande utfästelser. Enligt utredningens mening
är det inte erforderligt att i lagtexten särskilt ange dyrtidstillägg. Utredningen
anför härom.
Utredningens förslag innebär icke någon försämring för den skattskyldige
av nuvarande regler om rätt till avsättning för dyrtidstillägg. Vid beräkning
av kapitalvärdet av en utgående pension beaktas för närvarande
de dyrtidstillägg som löper vid tidpunkten för avsättningen. Det förutsättes,
att samma dyrtidstillägg kommer att utgå oförändrat. Däremot anses det
icke tillåtet att taga hänsyn till att penningvärdet kan komma att försämras
i framtiden och att arbetsgivaren därför kan komma att utge ytterligare
tillägg. Beträffande avsättning på grund av löfte om framtida pension
är läget likartat. Förut var det vanligt, att löfte om pension i likhet
med lönen avsåg ett fast årligt belopp jämte ett procentuellt tillägg — numera
brukar ju löftet avse, att pension skall utgå med en viss procent av
lönen. Ett löfte om pension med ett fast belopp jämte dyrtidstillägg är att
behandla på samma sätt som ett löfte om sammanlagt det fasta beloppet
och dyrtidstillägget. Därvid är det fråga om det dyrtidstillägg som skulle
erläggas om förhållandena förblev oförändrade i framtiden.
Enligt utredningens mening bör nu angivna regler gälla även i fortsättningen.
Det är dock icke erforderligt att detta anges i lagtexten.
De nuvarande orden i lagtexten »dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga
tillägg» kan ge anledning till missförstånd och bör därför utgå. Vanligen
bestämmes numera pensionen till en viss procent av lönen. Utfästelsen
om pension kommer då att undan för undan justeras efter ändringar i
löneläget. Om slutlönen åsyftas blir pensionslöftet på detta sätt värdebeständigt
fram till inträdet i pensionsåldern. När man på arbetsmarknaden
talar om dyrtidstillägg på pensioner avses delvis något annat än vad som
åsyftas med ordet »dyrtidstillägg» i gällande text till anvisningar till kommunalskattelagen.
I dag avses därmed tillägg till utgående pensioner föi
att kompensera den dyrtid som inträffat efter det att vederbörande pensionstagare
börjat uppbära pension. Orden »dyrtidstillägg eller andra där
;S
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 178
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
med jämförliga tillägg» skulle därför kunna ge intryck, att den skattskyldige
skulle få vid avsättning till pensionsstiftelse beakta icke blott tillägg
som ban redan börjat utge utan även tänkta ytterligare tillägg i händelse
av framtida försämring av penningvärdet. Något sådant är icke meningen.
Utredningen har icke ansett nödvändigt att i lagtexten intaga regler om
hur avdrag skall beräknas, när en utfästelse om pension är försäkrad. Nuvarande
praxis bör anses tillfredsställande. Är kapitalvärdet av fribrevet
enligt utfästelsen större än kapitalvärdet av fribrevet enligt försäkringen,
får avdrag ske för avsättning motsvarande skillnadsbeloppet. Beräkningsmetodiken
har närmare redovisats i motiven till reglerna om beräkning av
pensionsreserv i 9 § civillagen (10 § i departementsförslaget).
Utredningen har icke föreslagit någon ändring i de för fåmansbolag
e n gällande särskilda bestämmelserna vid avsättning till pensionsstiftelse.
Remissyttrandena
Av nu berörda frågor har endast frågan om de särskilda bestämmelserna
för fåmansbolagen föranlett yttrande från remissinstansernas sida. Därjämte
har i några yttranden hemställts om rätt för handelsbolag att verkställa
avsättning genom överlämnande av revers. Sveriges köpmannaförbund
finner det icke motiverat att aktie- eller andelsägare i fåmansbolag
sättes i särklass. I den mån de verkligen är arbetstagare i förhållande till
företaget, bör de också omfattas av rätten till avdragsgill avsättning. Förbundet
anför vidare.
Vad härefter angår den skatterättsliga lagstiftningen om stiftelser, så
är det enligt förbundets mening en uppenbar brist, att pensioner till ägare
av enskild firma eller till delägare i ett handels- eller kommanditbolag icke
kan säkerställas avdragsgillt genom avsättning till pensionsstiftelse ävensom
att enskild firma eller handelsbolag icke kan göra avsättning genom
att till stiftelsen överlämna ett av den skattskyldige utfärdat skuldebrev.
Då man ifråga om den allmänna sjukförsäkringen och ATP jämställt arbetsgivare
och arbetstagare, bör enligt förbundets mening de enskilda företagarna
icke sättas i särklass, när det gäller rätten till avsättning till pensionsstiftelse.
Det är rimligt, att även ägare av enskild firma eller delägare i
ett handels- eller kommanditbolag får avdrag för avsättning till pensionsstiftelse,
som gäller pension till honom själv, om betryggande kontroll finns.
Skånes handelskammare framhåller att utredningen från gällande lag
övertagit bestämmelsen att hänsyn inte får tagas till pensionsutfästelse åt
huvudaktieägare vid bestämmande av taket för avsättningarna. Sedan nu
pensionsrätten för stora grupper av tjänstemän reglerats genom centrala
uppgörelser framstår denna bestämmelse, enligt handelskammarens mening,
alltmera som en oberättigad diskriminering av ifrågavarande anställda.
Handelskammaren anser därför att hänsyn i fortsättningen bör få tagas
även till pensionsutfästelser åt huvudaktieägare, i den mån utfästelserna icke
överstiger de pensionsnormer som fastställts genom de nämnda centrala
uppgörelserna. Den begränsning som ligger häri torde, framhåller handels
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
kammaren, vara tillfyllest för att förebygga missbruk. Liknande synpunkter
anföres av Östergötlands och Södermanlands handelskammare.
Föreningen Auktoriserade revisorer hemställer, att handelsbolag och kommanditbolag
berättigas att företaga avsättning till stiftelse av den konstruktion,
som utmärker stiftelserna i PRI-systemet, utan att medlen överlämnas
till stiftelsen i annan form än genom av bolaget utfärdat skuldebrev samt
att 4 st. av anvisningspunkt 2 till 29 § kommunalskattelagen (i förslaget
5 st. av anvisningspunkt 2 a) ändras i det hänseendet, att där angivet förbud
att i pensionsreservberäkning för avsättning till pensionsstiftelse inräkna
vissa personer icke skall gälla, därest avsättningen avser att säkerställa
pension eller pensionsutfästelse motsvarande vad som utgår eller utfästs
till övriga anställda.
Ikraftträdandebestämmelserna till ändringarna i anvisningarna till 29 §
Utredningen
Tillkomsten av ATP har, framhåller utredningen, skapat ett läge, i vilket
nya beräkningar blir nödvändiga beträffande huvudparten av alla utfästelser
om framtida pensioner. Sålunda skall avsättningar för att säkerställa tjänstemännens
kompletterande pensioner beräknas på särskilt sätt. Omräkningar
är nödvändiga även för arbetarpensioner så snart de har den vanliga klausulen
inom SAF:s område, åsyftande att utlovad pension må nedsättas med
de pensionsförmåner arbetaren kan bli berättigad att uppbära enligt ATP.
Samma blir förhållandet med vad som kan tänkas komma att träda i stället
för tidigare pensioner säkerställda i pensionsstiftelse.
Antages utredningens förslag att avsättning medges för en pensionsreserv
beräknad på civilrättslig grundval, bör detta förslag, enligt utredningens
mening, omedelbart träda i tillämpning. Det kan nämligen icke
anses ändamålsenligt att göra beräkningar efter de gamla avsättningsreglerna
ett år för att året därpå göra beräkningar efter helt nya grunder.
Utredningen föreslår, att de nya bestämmelserna skall träda i kraft samtidigt
med föreslagen lagstiftning på det civilrättsliga området. Av utredningen
har förordats att den civilrättsliga lagstiftningen sättes i kraft före
1961 års utgång. Bestämmelserna på skattesidan avses tillämpade första
gången vid 1962 års taxering, dock med undantag för avtappningsregeln i
29 § 4 mom. som föreslås tillämpad först vid 1963 års taxering. Utredningen
anför vidare.
Det förhållandet, att olika provisorier påkallats, visar angelägenheten
alt avlösa gällande regler. Vid 1960 års taxering gällde en särskild förordning
(SFS 1960: 41). Vid beräkning av avsättning till pensionsstiftelse var
den skattskyldige befogad att i huvudsak bortse från att en s. k. SAF-klausul
kunde vara fogad till pensionsutfästelsen. Svenska arbetsgivareföreningen
har i eu särskild framställning yrkat provisorisk lagstiftning för 1961
års taxering. För tjänstemannapension intjänad under år 1960 skulle avsättning
medges till PRI-stiftelse även om företagen icke kunde beräkna
skattetak för dessa eller för övriga utfästelser. Skulle nuvarande regler be
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
stå, förefaller det icke osannolikt att provisorisk lagstiftning i ett eller annat
hänseende kommer att yrkas också för nästa års taxering.
Utredningen är medveten om de olägenheter som är förenade med en
tillämpning av de nya avsättningsreglerna första gången redan vid 1962
års taxering. Uträkningen av pensionsreservens storlek kräver tid. Det finnes
endast få som är experter på denna uppgift. Men det är att märka
att praktiska olägenheter av ungefär samma art skulle möta, om man i
stället valde att låta nuvarande regler vara tillämpliga ännu ett beskattningsår.
Beträffande företag med räkenskapsår som avslutas före den 1 oktober
1961 kunde man likväl överväga att låta nuvarande regler få fortsatt
tillämpning vid 1962 års taxering. Utredningen förutsätter, att frågan vid
vilken tidpunkt de nya avsättningsreglerna hör träda i tillämpning kommer
att belysas i olika remissyttranden.
Utredningen anser det lämpligt att parterna på arbetsmarknaden får ett
rådrum att anpassa sina relationer efter det nya kravet om oantastbarhet
som villkor för att pensionsutfästelse skall få tagas i beaktande vid avsättning
till pensionsstiftelse. I en övergångsbestämmelse har därför föreslagits
att om en skattskyldig utfäst pension till arbetstagare före den 1 juli 1962
sådan utfästelse skall medföra avdragsrätt utan något villkor att pensionen
skall vara oantastbar. När fribrevsrätt icke föreligger må dock vid beräkning
av avdraget beaktas endast det belopp som var utfäst före den 1 juli
1962 jämte sådana vid nämnda tidpunkt eller senare utfästa tillägg, som
må ha föranletts av levnadskostnadernas ökning fram till tidpunkten för
avsättningen. Vid beräkning av pensionsreserven skall utfästelsen jämte förekommande
tillägg antagas innefatta ett fribrev beräknat jämlikt 9 § andra
stycket civillagen (10 § tredje stycket i departementsförslaget). Utredningen
tillägger.
Hur övergångsbestämmelsen är avsedd att fungera må belysas av ett exempel.
En arbetstagare erhöll år 1960 löfte om pension med 10 000 kr. per
år. Löftet var ej förenat med rätt till fribrev. År 1968 utfäster sig arbetsgivaren
att höja pensionen till 15 000 kr. — fortfarande utan rätt till fribrev.
Samtidigt förklarar arbetsgivaren att denna höjning avser kompensation för
levnadskostnadernas ökning. Levnadskostnaderna antages ha ökat med 20
procent från 1960 till 1968 (beräknas med ledning av socialstyrelsens levnadskostnadsindex).
Arbetsgivaren får vid 1969 års taxering beakta ett pensionsbelopp
av 12 000 kr. (10 000 -f- 20 procent). Avdrag erhålles för avsättning
till pensionsstiftelse med kapitalvärdet av ett fribrev å den del av pensionen
som skall antagas vara intjänad enligt den regel som uppställes i 9 §
andra stycket civillagen. Vid detta tillfälle bortser man från de överskjutande
3 000 kronorna.
Slutligen må framhållas, att utredningen anser att punkt 2 av övergångsbestämmelserna
till 1955 års ändringar i kommunalskattelagen rörande
pensionsstiftelses skattskyldighet och rätt till avdrag för avsättning
till sådan stiftelse bör gälla även i framtiden. Med hänsyn till utredningens
förslag beträffande rätt till avdrag för avsättning för att trygga utgående
pension torde, enligt utredningen, andra stycket av punkt 2 likväl kunna
utgå som överflödigt. För att undvika hänvisning föreslår utredningen,
att nämnda övergångsbestämmelse ersättes av förslagets övergångsbestäm
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961 37
melser punkt 3, där i tillämpliga delar innehållet i den äldre bestämmelsen
upprepas.
Remissyttrandena
Från många remissinstansers sida framhålles svårigheterna för de skattskyldiga
och för beskattnings- och tillsynsmyndigheterna att hinna verkställa
och kontrollera beräkningar av pensionsreserv om bestämmelserna skall
tillämpas redan vid 1962 års taxering. Av denna anledning förordas från
flera myndigheters sida, nämligen kammarrätten, rikskattenämnden
samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län, att de nya bestämmelserna för beräkning av avdragsgill avsättning
tillämpas första gången vid 1963 års taxering. Enligt kammarrätten
och länsstyrelsen i Västerbottens län bör därvid de för 1961 års taxering tillfälligt
införda särbestämmelserna få giltighet under ytterligare ett år.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Korrbottens län förordar att de nya
reglerna skall tillämpas första gången vid 1963 års taxering såvitt avser företag
med räkenskapsår, som avslutas före den 1 oktober 1961.
Övriga hörda myndigheter har tillstyrkt de föreslagna övergångsbestämmelserna
eller lämnat desamma utan erinran. Överståthållarämbetet framhåller,
att det ur taxeringssynpunkt är angeläget att det oklara läget i fråga
om avdragsrätten för pensionsstiftelseavsättningar, som uppstått i samband
med tillkomsten av lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension
och i dess spår följande olika slag av pensionsanordningar för kompletterande
pensioner, exempelvis PRI-systemet, snarast bringas ur världen. Provisorier
av det slag som förekommit vid 1960 och 1961 års taxeringar har enligt
ämbetet föranlett tvekan och tidsutdräkt i det praktiska taxeringsarbetet
och även osäkerhet i förhållande till de skattskyldiga. Länsstyrelsen i Kristianstads
län understryker angelägenheten av att de föreslagna bestämmelserna
träder i kraft snarast möjligt och framhåller att övergångssvårigheter
alltid kommer att finnas oberoende av till vilken tidpunkt ikraftträdandet
än bestämmes. Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör följande uttalande.
Om ett företag till ett senare år nödgas uppskjuta en avsättning till pensionsstiftelse,
enär erforderlig utredning ej kunnat vinnas om skattetaket,
ter sig denna olägenhet ringa jämförd med fördelen att få nuvarande provisorier
ersatta med ny lagstiftning redan vid 1962 års taxering. För nystartade
företag och företag som ej har pensionsstiftelse eller har en stiftelse
med klart otillräcklig förmögenhet torde några utredningssvårigheter inte
föreligga.
Ej heller beträffande företag med räkenskapsår som avslutas före den 1
oktober 1961 synes några undantagsregler vara nödvändiga. En företagare
måste vid valet av räkenskapsperiod väga fördelar och nackdelar mot varandra.
En av de senare är, att man i bokslutet ej kan beakta eventuella ändringar
i skattelagstiftning eller rättspraxis. Denna nackdel kan emellertid
uppvägas exempelvis av fördelen att få åtnjuta en ej obetydlig skattekredit.
Om ett företag önskar ändra sitt bokslut i anledning av nu föreslagna beskattningsregler
torde möjlighet härtill merendels föreligga. Enda olägen
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
heten är då bestyret med ett nytt bokslut. Det synes för övrigt knappast
riktigt att söka eliminera nackdelarna med brutet räkenskapsår och låta
fördelarna kvarstå.
Näringslivets skattedelegation uttalar att — även om det i och för sig
vore av värde att låta civillagstiftningen och avsättningsreglerna i kommunalskattelagen
träda i kraft utan dröjsmål — det föreligger så betydande
svårigheter att detta icke bör ske. Enligt delegationens uppfattning kan expertis
icke förväntas finnas tillgänglig för att beräkna pensionsreserverna
i så god tid att t. ex. överföringsbestämmelserna i civillagsförslaget och
nämnda skatteregler skulle kunna utnyttjas vid 1962 års taxering. Delegationen
fortsätter.
Skulle lagstiftningen träda i kraft i december 1961 medför detta också en
olika behandling av företagen, beroende på tidpunkten för deras bokslut, en
konsekvens som bör undvikas beträffande ikraftträdande av en permanent
lagstiftning. För att ernå en önskvärd likformighet föreslår vi, att civillagen
och avdragsreglerna träder i kraft den 1 mars 1962, givetvis med tillämpning
först vid det följande årets taxering. Samtliga företag skulle därvid
komma att behandlas lika vid 1963 års taxering. En speciallagstiftning likartad
innevarande års erfordras i följd härav vid 1962 års taxering. Denna
bör, för undvikande av alltför stora olägenheter, tillkomma under höstriksdagen
1961.
Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet, Västergötlands
och Norra Hallands handelskammare, Skånes handelskammare samt Föreningen
Auktoriserade revisorer. Kooperativa förbundet tillägger.
Beräkningarna av pensionsreservens storlek efter de i förslaget angivna
normerna kan inte utföras schematiskt utan kräver inom konsumentkooperationens
pensionsstiftelse ingående behandling och individuella överväganden
för ca 40 000 anställda. Det bör här särskilt påpekas, att det i dagens situation
är synnerligen svårt att finna kvalificerad arbetskraft på detta område.
Den första beräkningen av pensionsreserven enligt de nya reglerna
blir principiellt grundläggande för de efterföljande och måste därför ske
med särskilt stor omsorg och med tillbörligt beaktande av de gällande pensionsutfästelsernas
natur och andra svårbedömda omständigheter. Vad som
gäller Konsumentkooperationens pensionsstiftelse torde också ha giltighet
beträffande åtskilliga andra pensionsstiftelser.
Föreningen Auktoriserade revisorer framhåller, att under de första åren
efter den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande kommer de allra flesta
av de företag, som har pensionsstiftelse, att bliva tvungna att företaga årliga
beräkningar, och ett mycket stort antal företag, vilkas pensionsstiftelser nu
äger ett kapital av en storleksordning i närheten av pensionsreserven eller
senare kommer att erhålla ett sådant kapital, torde även i fortsättningen få
lov att räkna med detta arbete såsom en årligen återkommande uppgift.
Föreningen anser så vidsträckta krav på beräkningsarbeten föranleda avsevärda
betänkligheter mot införandet av förslagen i betänkandet, såvida icke
beräkningarna låter sig utföras enkelt. Helst böra de kunna genomföras
utan anlitande av särskild försäkringsteknisk expertis, så att även de företag,
som icke äger sådan inom sin personal, kunna utföra dem utan att be
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
höva konsultera utomstående. Föreningen säger sig emellertid vara synnerligen
tveksam om huruvida detta krav på enkelhet är tillgodosett i de föreliggande
lagförslagen.
Sveriges köpmannaförbund anser att man i fråga om företag, som avslutat
sitt räkenskapsår före den 1 oktober 1961, rimligen bör låta nuvarande
regler få fortsatt tillämpning vid 1962 års taxering.
Vad utredningen föreslagit i punkt 2 och punkt 3 av övergångsbestämmelserna
har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna.
Beträffande bestämmelserna i punkt 2 att avdrag medgives för avsättning
avseende utfästelse om pension, vilken icke är förenad med fribrev, när
utfästelsen lämnats före den 1 juli 1962 uttalar dock Landsorganisationen
att det — med hänsyn till arbetsmarknadsparternas anpassningsbehov till
ett nytt system — vore önskvärt att tidpunkten framflyttades till den 1 januari
1963.
Skånes handelskammare gör följande uttalande.
Enligt punkt 2 i de för kommunalskattelagen föreslagna övergångsbestämmelserna
skall avdrag medges för avsättningar för äldre pensionsutfästelser,
som icke är förenade med fribrev. Man skulle ha väntat sig att
utredningen föreslagit en motsvarande övergångsbestämmelse för sådana
kvarstående äldre pensionsutfästelser, som avgivits av pensionsstiftelser.
Någon dylik övergångsbestämmelse innehåller förslaget emellertid icke. Utredningen
har i motiveringen till civillagsförslaget framhållit, att stiftelseutfästelserna
ger den pensionsberättigade ett bräckligt stöd. Från denna
utgångspunkt synes det föga rimligt att motverka en förbättring av detta
stöd, som dock är det enda den pensionsberättigade i det avsedda fallet har,
genom att vägra avdragsrätt för kvarstående äldre stiftelseutfästelser. Handelskammaren
— som ovan motsatt sig förbudet för stiftelser att utfästa
pension — får därför yrka, att om förbudet införes, avdrag det oaktat skall
kunna erhållas för avsättningar till tryggande av kvarstående äldre utfästelser
av detta slag.
Såsom framgår av den i proposition nr 177 lämnade redogörelsen för remissyttrandena
har bl. a. från länsstyrelsernas sida framhållits, att kontrollen
av pensionsreservberäkningarna kan komma att medföra avsevärt
merarbete för såväl taxerings- som tillsynsmyndigheter. I
I en den 8 september 1961 dagtecknad till chefen för justitiedepartementet
ställd skrivelse har Svenska arbetsgivareföreningen till närmare klargörande
av den föreliggande situationen för pensionsstiftelserna anfört följande.
Under år 1960 träffades överenskommelser avseende kompletterande pensionsförmåner
åt tjänstemän. Enligt en uppgörelse mellan Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenska Industri^änstemannaförbundet och Sveriges Arbetsledareförbund
har för möjliggörande av pensionering i egen regi anordnats
ett särskilt system för tryggande av dessa pensioner. Systemet har ingående
refererats av Pensionsstiftelseutredningen, varför någon redogörelse
för detsamma ej erfordras i delta sammanhang. Sättes i enlighet med utredningens
förslag den civilrättsliga och den skatterättsliga lagstiftningen i
kraft redan innevarande år uppstår för företag, som anslutit sig till detta
system, åtskilliga problem, vilkas lösande förutsätter flera åtgärder av lagstiftaren
och myndigheter.
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
Företag med bokslut efter lagens ikraftträdande har att uträkna pensionsreserven
i de äldre stiftelserna och Pensionsregistreringsinstitutet (PRI)
skall beräkna pensionsreserven i de s. k. PRI-stiftelserna. Enligt uppgift
från SPP och PRI har hittills (den 31 augusti 1961) de hos SPP försäkrade
pensionerna kunnat omräknas i enlighet med överenskommelserna om kompletteringspensioner
per den 1 januari 1960 för cirka 94 000 anställda. 46 000
dylika pensioner återstår att omräkna. Vid ingången av år 1961 kan beståndet
i PRI beräknas omfatta cirka 120 000 anställda. Det kan förväntas
att företag med bokslut efter lagens ikraftträdande skall med anlitande av
uppgifter från SPP uträkna pensionsreserven i sina gamla stiftelser. Därmed
skulle också eventuellt befintliga överskott i sistnämnda stiftelser kunna
fixeras. Däremot saknas möjlighet för PRI att exakt angiva pensionsreserven
i de nyinrättade PRI-stiftelserna vid utgången av de räkenskapsår, för
vilka taxering sker år 1962. Kontakt har därför under hand tagits med Kungl.
Försäkringsinspektionen, som förklarat sig beredd att, under förutsättning
av vederbörande avtalsslutande parters godkännande, i grunderna för beräkning
av pensionsreserv enligt den väntade lagstiftningen förorda intagandet
av vissa schablonregler för beräkning av pensionsreserven i PRI-stiftelserna.
Dessa schablonregler bör avse en övergångstid och tillämpas vid
1962 års taxering. På dylikt sätt utformade grunder skulle lösa de civilrättsliga
och skatterättsliga frågorna för de företag, vilkas bokslut inträffar efter
lagstiftningens ikraftträdande.
Taxeringen år 1962 avser emellertid även företag, vilkas bokslut inträffar
fr. o. m. den 1 mars 1961 t. o. m. dagen före lagens ikraftträdande. Företag
med sådana bokslutstidpunkter kan i övervägande antalet fall på grund av
gällande stiftelsestadgar icke överföra medel från gamla stiftelser till PRIstiftelserna.
För nyavsättning till PRI-stiftelse skulle företag med överskott
i sina gamla stiftelser icke erhålla avdrag vid 1962 års taxering, såvida ej
särskild lagstiftning öppnar möjlighet därtill. Försäkringsbolaget Pensionsgaranti,
ömsesidigt (FPG), har i sin bolagsordning en bestämmelse av innebörd
att försäkringstagare skall i varje års bokslut avsätta medel till PRIstiftelse
och bringa upp dess förmögenhet till en på visst sätt beräknad pensionsskuld.
Skulle den nya lagstiftningen gälla vid 1962 års taxering är som
nyss nämnts företagen icke berättigade — annat än i undantagsfall — att
överföra medel till sina PRI-stiftelser. FPG har därför förhört sig hos Försäkringsinspektionen
om inspektionen såsom tillsynsmyndighet kommer att
inskrida mot ett förfarande, innebärande att dessa företag utfäster sig gentemot
FPG att, så snart civillagstiftningen det möjliggör, från gamla stiftelser
överföra erforderliga belopp till PRI-stiftelserna. Försäkringsinspektionen
torde enligt vad föreningen under hand inhämtat icke komma att göra
anmärkning mot ett sådant förfarande.
För de företag, som icke har överskott i gamla stiftelser, bör den nya lagstiftningen
innebära rätt till avdrag vid 1962 års taxering för en på ovan
angivet sätt schablonmässigt beräknad pensionsreserv i PRI-stiftelserna.
Öppnas möjlighet för företagen att förfara på nu angivet sätt, skulle de rättsliga
problemen i samband med ett ikraftträdande innevarande år reduceras
så långt sig göra låter.
Av vad ovan anförts framgår, att flera åtgärder måste vidtagas för att ett
ikraftträdande i slutet av innevarande år icke skall medföra allvarliga svårigheter
för företagen. En enklare lösning vore dock att, som skattedelegationen
förordat i sitt yttrande, en provisorisk skattelagstiftning genomföres
av samma innehåll som den som gällt vid 1961 års taxering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
41
Departementschefen
Av den lämnade historiken och redogörelsen för gällande rätt framgår, att
möjligheterna till skattefria avsättningar till pensionsstiftelser successivt
begränsats sedan 1930-talets sista år. Anledningen till att avdragsrätten på
detta sätt beskurits har varit dels att man velat förhindra att bestämmelserna
utnyttjades i syfte att nå icke avsedda skatteförmåner, dels att alltför liberala
avsättningsmöjligheter inte ansetts förenliga med en konjunkturstabiliserande
ekonomisk politik. Trots att avsättningsmöjligheterna begränsats
möjliggör dock nu gällande bestämmelser, att till pensionsstiftelse i
regel kan skattefritt överföras betydligt mer än som svarar mot den vid
bokslutstillfället uppkomna pensionsskulden beräknad efter försäkringsmässiga
grunder.
Det förändrade läge, som uppstått för pensionsstiftelserna genom tillkomsten
av ATP och de i prop. 177 föreslagna ändringarna i civilrättsligt hänseende
av pensionsstiftelseinstitutet, gör det nödvändigt att ånyo överse de
skatterättsliga bestämmelserna på detta område. Utformningen av nuvarande
skatteregler får ses mot bakgrunden av att pensionsfrågan före ATP:s
tillkomst för det stora flertalet anställda var helt beroende av frivilliga åtaganden
från arbetsgivarens sida. Genom liberala avsättningsmöjligheter har
man i viss män velat stimulera företagarna att lämna pensionsutfästelser.
Som en följd härav har vid beräkning av avdragsgill avsättning godtagits
även utfästelser om s. k. antastbar pension d. v. s. pensioner, som utgår endast
under förutsättning att den anställde vid uppnådd pensionsålder fortfarande
är i tjänst hos arbetsgivaren i fråga. Även i övrigt har önskemålet
att stimulera till pensionsutfästelser påverkat bestämmelsernas utformning.
Pensionsstiftelseutredningens förslag innebär att möjligheterna till skattefria
avsättningar till pensionsstiftelser ytterligare begränsas. Sålunda framför
utredningen krav på oantastbara pensionsutfästelser
som grund för avdragsgilla avsättningar, d. v. s. utfästelserna skall innebära
rätt till fribrev vid avgång från tjänsten före uppnådd pensionsålder. Dock
skall utfästelser om antastbara pensioner godtagas vid beräkning av avdragsgill
avsättning om de lämnats före den 1 juli 1962.
Utredningens förslag i denna del, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av så gott som samtliga remissinstanser, bör även enligt min mening
genomföras. Oaktat utfästelser om antastbar pensionsrätt även i fortsättningen
och framför allt innan ATP trätt helt i kraft kan ha betydelse för de
anställda, finnes inte längre samma anledning att genom liberala avsättningsregler
stimulera till dylika utfästelser. De senaste pensionsuppgörelserna
på arbetsmarknaden visar också att utvecklingen nu fört fram till ett
läge, där lämnandet av oantastbara pensionsförpliktelser synes bliva det
normala.
Kravet på fribrev som förutsättning för avdragsrätt gäller endast framlida
utfästelser. Jag anser mig kunna tillstyrka utredningens förslag, att av
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
drag medgives för avsättning i fråga om redan lämnade utfästelser om antastbar
pension, även om en dylik avdragsrätt i viss mån kan sägas minska
företagarnas intresse av att förena dessa utfästelser med fribrev. Genom den
av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen, att avdrag medgives för
avsättning avseende utfästelse om antastbar pensionsrätt om utfästelsen
lämnats före den 1 juli 1962, lämnas rådrum för anpassning till de nya reglerna.
I och för sig bör denna tidsfrist vara tillfyllest, men jag vill dock, med
hänsyn till behovet för arbetsmarknadens parter av en viss anpassningstid,
inte motsätta mig att densamma utsträckes till den 1 januari 1963.
Enligt utredningens förslag skall vidare den skattskyldige vid avsättning
till pensionsstiftelse få beakta utfästelse endast om utfästelsen
gjorts av den skattskyldige själv. Även detta innebär en begränsning
i fråga om avsättningsmöjligheten, då enligt gällande bestämmelser
en skattskyldig vid avdrag för avsättning till pensionsstiftelse har rätt
att beakta icke blott utfästelse om pension av den skattskyldige själv utan
även utfästelse från pensionsstiftelse. Näringslivets skattedelegation befarar,
att kravet på att utfästelsen skall ha gjorts av den skattskyldige kan
tänkas motverka arbetsgivarnas intresse av att lämna pensionsutfästelser.
Särskilt för de mindre företagen skulle den föreslagna regeln bli besvärande
och tänkas få till följd, att dessa företag ställer sig avvisande till ytterligare
frivilliga tilläggspensioner.
Förslaget i denna del får ses i samband med utredningens förslag till lag
om pensionsstiftelses verksamhet. Enligt sistnämnda lagförslag, som underställes
riksdagen i prop. nr 177 — där benämnt förslag till lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse — får pensionsstiftelse i fortsättningen
ej utfästa pension. Sker det ändå är utfästelsen ogiltig. Godtages denna bestämmelse
i förslaget till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
får, som utredningen framhåller, den föreslagna skatteregeln betydelse endast
i fråga om redan lämnade utfästelser.
Ett pensionslöfte, som kan göras gällande enbart gentemot en pensionsstiftelse,
är i regel mindre värdefullt för arbetstagaren än ett sådant löfte
av hans arbetsgivare, som är förenat med säkerhet i stiftelsemedel. Den föreslagna
skatteregeln får till följd att — i de fall pensionsstiftelse lämnat utfästelser
— arbetsgivaren själv måste ikläda sig ansvar för dessa pensionsutfästelser,
därest de skall få tas i betraktande vid beräkning av avdragsgill
avsättning. Då en sådan verkan av skattereglerna i och för sig får anses
önskvärd, anser jag mig kunna tillstyrka utredningens förslag i denna del.
Hinder föreligger givetvis inte mot att en arbetsgivare allenast delvis övertar
en av pensionsstiftelse tidigare gjord utfästelse. Avdragsrätten begränsas
då till den del av utfästelsen som arbetsgivaren övertagit. Arbetsgivaren
kan således överta pensionsutfästelser till så stor del, att pensionsreserven
för övertagna utfästelser svarar mot redan avsatta medel. I
I ett hänseende innebär utredningens förslag en uppmjukning i förhållande
till nu gällande avsättningsregler. I fråga om redan utgående pensioner
förordar utredningen en återgång till vad som gällde före 1955
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
års ändring, nämligen att dylik pension skall beaktas vid beräkning av avdragsgill
avsättning även om pensionen inte grundar sig på utfästelse. Utredningen
motiverar förslaget i denna del med att utredningen velat i möjligaste
mån uppställa gemensamma regler för civilrätt och skatterätt.
I och för sig är det givetvis önskvärt att pensionsreserven, beräknad enligt
civilrättsliga och skatterättsliga regler, alltid varit densamma. Såsom
vissa remissinstanser framhållit har en sådan överensstämmelse inte helt
kunnat uppnås. Vid beräkning av pensionsreserv enligt den civilrättsliga lagstiftningen
beaktas t. ex. utfästelser till huvudaktieägare och framtida utfästelser
om antastbar pension. Därmed minskas i viss mån betydelsen av
att ha samma regler i civilrätt och skatterätt i fråga om utgående pensioner.
Då ett bifall till utredningens förslag i denna del, såsom bl. a. riksskattenämnden
framhållit, kan leda till tolkningssvårigheter och därmed även till
skatteprocesser, vill jag för egen del förorda att kravet på utfästelse bibehålies
även då det gäller utgående pensioner. Framhållas må att om ett företag
börjat utbetala pension i enlighet med tillämpad sedvänja det vanligen uppstår
en för företaget juridiskt bindande förpliktelse att även fortsättningsvis
utbetala denna pension. Enda skillnaden blir således att företaget, om pensionen
skall tas i beaktande vid beräkning av avdragsgill avsättning, måste
bekräfta den i realiteten redan föreliggande förpliktelsen. Vid bifall till vad
jag nu förordat bör gällande övergångsbestämmelse beträffande pensioner,
som börjat utgå vid ikraftträdandet av 1955 års lagstiftning, alltfort äga
giltighet.
Utredningens förslag om krav på ränta i fråga om de skuldebrev, som
avlämnas i samband med avsättningar efter lagens ikraftträdande, har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. För egen
del anser jag mig böra tillstyrka förslaget i denna del. Med anledning av
vad sparbanksinspektionen anfört vill jag framhålla, att företagaren givetvis
kan, om han så önskar, utbetala räntebeloppet till stiftelsen. Den föreslagna
utformningen av lagtexten lägger inte hinder i vägen härför. Ett krav
på en förräntning av minst tre procent i enlighet med vad utredningen förordat
synes godtagbart även då det gäller bankföretagens pensionsstiftelser.
Frågan om ränta å reverserna får särskild betydelse, då stiftelseförmögenheten
nått taket för skattefria avsättningar. Några remissinstanser har
ifrågasatt att avdrag för ränta borde vägras i dylika fall. Den av utredningen
föreslagna avtappningsregeln minskar emellertid risken för överavsättningar
genom att ränta tillföres stiftelsen och jag vill därför för närvarande
inte förorda en regel av sådan innebörd. Å andra sidan finns inte skäl godkänna
högre ränta än av utredningen föreslagna sex procent. Med anledning
av vad vissa remissinstanser uttalat angående säkerhetskravet i samband
med reversavsättningar må framhållas, att detta, såsom även i prop. 177
uttalats, är eu fråga som inte kan komma under prövning i detta sammanhang.
Utredningens förslag, att maximiavsättningen, s k a 11 e t a k e t, i fortsättningen
skall motsvara en efter försäkringstekniska grunder beräknad
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
pensionsreserv, har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av del
helt övervägande antalet remissinstanser. Vad i remissyttrandena uttalats
angående utformningen av de försäkringstekniska grunderna har återgivits
i prop. 177. De grunder, som kommer att gälla vid beräkning av pensionsreserv''
enligt den civilrättsliga lagstiftningen, bör kunna accepteras även i
skatterätten. Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del. Tilläggas
må att frågan om rätten till avdrag för stiftelseavsättningar i första
hand måste bedömas som en fråga rörande pensionering och inte som en
möjlighet att skattefritt bevara vinstmedel inom företagen.
Det utrymme, som vid viss tidpunkt finns för avsättning till pensionsstiftelse,
motsvarar skillnaden mellan skattetaket och värdet av stiftelsens
förmögenhet. Några remissinstanser har ifrågasatt behovet av särskilda normer
för värdering av stiftelsens tillgångar. Till detta vill jag framhålla, att
tillgångarna givetvis skall upptagas till det värde, som de kan anses betinga
vid försäljning under normala förhållanden. Det finns ingen anledning att
på en omväg öka avsättningsmöjligheterna genom att tillåta lägre värdesättning
å stiftelsens tillgångar än saluvärdena. Någon uttrycklig föreskrift angående
värdesättningen anser jag inte erforderlig. Det närmare ställningstagandet
till tveksamma värderingsfrågor torde få överlåtas åt praxis. Det
får ankomma på riksskattenämnden att i mån av behov ge vägledande anvisningar.
Beträffande fåmansbolagen har utredningen icke föreslagit några
ändrade bestämmelser. Det får ankomma på utredningen att i sitt fortsatta
arbete undersöka, om sådana regler kan utformas, att avsättning för huvudaktieägarens
pensionering kan medgivas utan risk för att reglerna missbrukas.
Någon ändring i gällande bestämmelser kan jag därför icke nu förorda.
Ej heller är jag beredd tillstyrka att handels- och kommanditbolag beredes
förmånligare avsättningsmöjligheter än enskilda rörelseidkare. Det är i
praktiken understundom svårt att avgöra om ett visst företag utgör enskild
firma eller bolag.
Även om de enskilda detaljerna i utredningens förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om avsättning till pensionsstiftelse i huvudsak kan sägas
ha fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen, framhålles
dock från såväl myndigheter som organisationer att beräkningen och kontrollen
av den skattemässiga pensionsreserven kommer att innebära mycket
arbete för skattskyldiga och beskattningsmyndigheter. På grund härav förordar
flera remissinstanser att bestämmelserna sättes i kraft först
vid 1963 års taxering.
Såsom även utredningen framhållit är vissa olägenheter förenade med utredningens
förslag att de nya avsättningsreglerna skall tillämpas första
gängen redan vid 1962 ars taxering. Uträkningen av pensionsreservens storlek
krävei sin tid och det finnes endast få som är experter på denna uppgift.
Det är emellertid att märka att praktiska olägenheter av ungefär samma art
skulle möta, om man i stället väljer att låta nuvarande regler vara tillämp
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
liga ännu ett år. Även beräkningen av nuvarande skattetak med hänsyn tagen
till förändringarna genom ATP:s tillkomst är tidsödande och kräver ofta
medverkan av experter och denna beräkning skulle få betydelse endast vid
1962 års taxering.
Till detta kommer att jag icke är beredd att för 1962 års taxering tillstyrka
en provisorisk lagstiftning i fråga om stiftelseavsättningar motsvarande
den som gällde vid 1961 års taxering. En sådan lagstiftning skulle få
till följd betydande överavsättningar i förhållande till nu gällande skattetak,
vilket tak i sin tur är högre än det av utredningen förordade. Man skulle
därigenom ytterligare öka svårigheterna i samband med den av utredningen
föreslagna avtappningsregeln, då det synes ofrånkomligt att dessa
nya överavsättningar snarast måste återföras. Den uppmjukning av avtappningsreglerna,
som jag i det följande kommer att förorda, skulle då inte
kunna tillstyrkas.
Såsom framgår av skrivelsen av den 8 september 1961 från Svenska
arbetsgivareföreningen kan de speciella problem, som är förbundna med
de PRI-anslutna företagens pensionsavsättningar, lösas om de nya bestämmelserna
tillämpas från och med 1962 års taxering. Jag erinrar om att i
prop. 177 framhållits, att hinder inte bör möta att i samband med fastställandet
av de försäkringstekniska grunderna för beräkning av pensionsreserv
föreskrives schablonregler, som under en övergångstid kan gälla för beräkning
av pensionsreserv i PRI-stiftelserna och liknande slag av stiftelser. Då
dessa grunder skall tillämpas vid beräkning av pensionsreserv enligt såväl
den civilrättsliga som den skatterättsliga lagstiftningen följer därav, att
schablonreglerna blir tillämpliga även vid beräkning av skattetaket vid 1962
års taxering. Framhållas må att behovet av schablonregler för PRI-stiftelserna
i och för sig inte föranledes av att de nya reglerna sättes i kraft vid 1962
års taxering. Liknande schablonregler skulle blivit erforderliga för dessa stiftelser
vid nämnda taxering även om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
framflyttades till 1963 års taxering.
Det förhållandet, att de nya bestämmelserna sättes i kraft redan vid
1962 års taxering innebär inte att alla företag, som har pensionsstiftelser,
då måste beräkna den skattemässiga pensionsreserven. De många företag,
som vet att redan gjorda avsättningar överstiger det nya skattetaket,
behöver inte göra några beräkningar. Företag, som tidigare inte gjort avsättningar
eller endast gjort mindre sådana, kan ofta genom en överslagsberäkning
konstatera, att den avsättning man vill göra måste ligga inom
taket. Den exakta beräkningen av pensionsreserven kan då uppskjutas till
ett kommande år. Jag vill i detta sammanhang erinra om att utredningen
kommer att utge vissa tabeller för underlättandet av pensionsreservsberäkningarna.
Endast de företag, som önskar göra avsättning men som är tveksamma om
stiftelseförmögenheten genom avsättningen kommer att överstiga den avdragsgilla
reserven, måste göra en exakt takberäkning. Hinner ett sådant
företag inte före bokslutstillfället göra eu exakt takberäkning, får företaget
46
Kungl. Maj:ts proposilion nr 178 år 1961
antingen uppskjuta avsättningen till ett senare år eller också avsätta det
belopp, som vid en överslagsberäkning bedömes som avdragsgillt, och till avsättningen
knyta villkoret att densamma sker under förutsättning att avdrag
medgives vid taxeringen. Skulle avdrag för avsättningen helt eller delvis vägras
har företaget då möjlighet att återföra det för mycket avsatta beloppet.
Ett förbehåll av sistnämnd art göres redan nu, då tveksamhet beträffande
avdragsrätten föreligger. Det förhållandet, att vissa företag, som inte hinner
verkställa en exakt beräkning av skattetaket, väljer att uppskjuta ytterligare
avsättningar till ett kommande år, utgör inte något avgörande skäl mot att
sätta de nya bestämmelserna i kraft redan vid 1962 års taxering.
Några remissinstanser har förordat, att nuvarande bestämmelser borde
få gälla vid 1962 års taxering beträffande företag, som har s. k. brutet
räkenskapsår. Även utredningen har antytt att man kunde överväga särskilda
regler för företag med räkenskapsår, som avslutats före den 1 oktober
1961. Med anledning härav vill jag framhålla, att utredningens betänkande
avlämnades i början av april detta år. Utredningens förslag har således
varit känt vid den tidpunkt, då företag med brutet räkenskapsår upprättat
det bokslut, som skall ligga till grund för 1962 års taxering. Med hänsyn
till den diskussion, som de senaste åren förts kring problemet med pensionsstiftelseavsättningar,
torde företagen ha varit medvetna om att avsättningsmöjligheterna
kunde komma att begränsas vid 1962 års taxering.
I den mån företagen gjort avsättning bär de sannolikt till avsättningen
knutit det villkoret att avdrag medgives vid taxeringen. Skulle det mot förmodan
finnas företag, som i 1962 års bokslut gjort en stiftelseavsättning,
vilken inte kan godkännas enligt de nya bestämmelserna, och som till avsättningen
inte knutit ett sådant villkor som nyss sagts, kan detta företag
— enligt de bestämmelser jag i det följande kommer att föreslå — uttaga
gottgörelse ur överskottet i stiftelsen för kommande pensionskostnader utan
att beskattas härför i den mån gottgörelsen skett av stiftelsemedel, för vilka
avdrag icke åtnjutits vid taxeringen. Det synes därför inte finnas någon anledning
att införa särskilda ikraftträdandebestämmelser för företag med
brutet räkenskapsår.
Vad så angår beskattningsmyndigheternas arbete med kontrollen av pensionsreservsberäkningarna
i de fall, då avdrag för avsättning yrkas, må
framhållas att denna kontroll liksom hittills måste grundas på den utredning,
som företaget lämnar. Det åligger företaget att förete en tillfredsställande
utredning angående skattetaket. Beskattningsmyndigheterna bör
kunna godtaga en uträkning av den skattemässiga pensionsreserven, som
verkställts av person, vilken har erfarenhet på området och är att anse som
trovärdig. Vare sig sakkunnig anlitas eller ej bör för taxeringsmyndigheterna
framläggas de fakta varpå beräkningarna är grundade. Det är därvid
främst fråga om vad utfästelsen åsyftat samt storleken av verkliga eller
fingerade fribrev. I tveksamma fall kan frågan om pensionsreservens beräkning,
om taxeringsintendenten så finner lämpligt, underställas försäkringsinspektionen.
Givetvis bör detta ske endast i undantagsfall. Det finns en
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
ligt min mening knappast anledning antaga att det förhållandet, att de nya
avsättningsreglerna i stället för de nuvarande gäller vid 1962 års taxering,
skulle innebära någon större ökning av beskattningsnämndernas arbete i
fråga om kontrollen av stiftelseavsättningar. En annan sak är att kontrollen
i samband med den föreslagna avtappningsregeln kan bli mera betungande.
Till denna fråga skall jag återkomma i det följande.
Av det sagda framgår att jag kan tillstyrka utredningens förslag att de
nya avsättningsreglerna träder i kraft för samtliga företag vid 1962 års
taxering. Såsom jag tidigare förordat bör den av utredningen i punkt 2.
av övergångsbestämmelserna angivna tidsfristen utsträckas till den 1 januari
1963. Om kravet på utfästelse bibehålies även för utgående pensioner
föranleder detta, som även tidigare framhållits, ett tillägg till punkt 3.
av de föreslagna övergångsbestämmelserna.
Till punkt 2 av övergångsbestämmelserna enligt utredningens förslag har
fogats ett tillägg. Beträffande detta tillägg vill jag framhålla följande.
Såsom jag redan förordat bör avdrag för avsättning medgivas för sådana
utfästelser om antastbar pension, vilka lämnats före den 1 januari 1963. Man
fingerar därvid att utfästelsen är förenad med fribrev beräknat enligt 10 §
tredje stycket i den föreslagna civilrättsliga lagstiftningen. Förenas en före
nämnda dag lämnad utfästelse om antastbar pension i sin helhet med fribrev,
d. v. s. göres oantastbar, är de föreslagna övergångsbestämmelserna inte
längre tillämpliga å utfästelsen. Vid beräkning av avdragsgill avsättning
motsvaras pensionsreserven av kapitalvärdet av den utfästa pensionen till
den del densamma enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen.
Om utfästelsen i fråga endast till en del förenas med fribrev, får utfästelsen
anses uppdelad i två delar, en avseende antastbar pension och en avseende
oantastbar pension. De av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
är alltjämt tillämpliga å den del av utfästelsen som avser antastbar pension.
I prop. nr 177 med förslag till civilrättslig lagstiftning i fråga om pensionsstiftelser
konstateras, att reglerna om pensionsreserv enligt nämnda
lagförslag ej beaktar det särskilda läge, att en från början antastbar utfästelse
uppdelas i en antastbar och en oantastbar del. Det framhålles emellertid
att det framstår som naturligt att pensionsreserven ej bör minska på
grund av en sådan uppdelning. Ett belopp motsvarande kapitalvärdet av vad
som fingeras vara intjänat av den ursprungliga utfästelsen bör alltjämt ligga
kvar i stiftelsen till tryggande av arbetstagarens pensionsrätt.
Då det gäller den skatterättsliga lagstiftningen synes det skäligt att —
om en antastbar utfästelse, som enligt de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
skall beaktas vid beräkning av avdragsgill avsättning,
(ill en del förenas med fribrev — detta förhållande i princip inte skall medföra
minskade avsättningsmöjligheter. Jag anser mig därför böra förorda
att till punkt 2 av de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
fogas ett tillägg av innebörd, att om en antastbar utfästelse, som omfattas av
nämnda bestämmelser, till eu del förenas med fribrev, den återstående
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
antastbara delen av den utfästa pensionen skall anses tillfullo intjänad. För
den oantastbara delen motsvaras pensionsreserven av kapitalvärdet av den
pension som enligt utfästelsen intjänats vid tiden för beräkningen. Såsom
förutsättning för att pensionsreserven för den antastbara delen skall få beräknas
på sätt nu angivits bör dock gälla, att för de båda pensionsdelarna
sammanlagt inte beräknas en större pensionsreserv än som skulle ha beräknats
om den ursprungliga utfästelsen inte förenats med fribrev. Sistnämnda
spärregel synes dock inte böra gälla i fall då den skattskyldige, t. ex. när
fråga är om ett PRI-anslutet företag, till utfästelsen om den oantastbara
pensionsdelen knutit åtaganden att till pensionsstiftelse avsätta medel för
pensionen jämte tillägg till denna. Det sagda kan belysas av det exempel som
anförts i prop. nr 177 och som jag här får återge med vissa kommentarer
i fråga om den skatterättsliga tillämpningen.
En arbetstagare erhåller, då han anställes vid 40 års ålder, en utfästelse
om antastbar pension å 25 000 kronor om året från 65 år. Det antages att
lian anställts före den 1 januari 1963, varför utfästelsen enligt punkt 2
av övergångsbestämmelserna skall beaktas vid beräkning av avdragsgill avsättning.
Enligt bestämmelserna i 10 § tredje stycket i den civilrättsliga lagstiftningen
fingeras för beräkning av pensionsreserv, att arbetstagaren årligen
intjänar 1/25 av den utfästa pensionen, d. v. s. 1 000 kronor. När arbetstagaren
är 50 år anses han sålunda ha intjänat en årlig pension om 10 000
kronor. Vid beräkning av avdragsgill avsättning beräknas pensionsreserven
för utfästelsen till kapitalvärdet av 10 000 kronor. Arbetsgivaren utfäster, då
arbetstagaren fyller 50 år, att den återstående delen av pensionen, 15 000
kronor, skall vara förenad med fribrev; fribrevsbeloppet stiger enligt utfästelsen
med 1 000 kronor per år. Pensionen anses då uppdelad på en antastbar
och en oantastbar del. Enligt det av mig förordade tillägget till punkt 2
av övergångsbestämmelserna får pensionsreserven för den antastbara delen
beräknas som kapitalvärdet av 10 000 kronor, d. v. s. den antastbara pensionen
anses tillfullo intjänad. Den oantastbara delen motsvarar en utfästelse
om pension å 15 000 kronor. Efter fem år, när arbetstagaren fyllt 55 år,
utgör den skattemässiga pensionsreserven dels kapitalvärdet av ett fingerat
fribrev om 10 000 kronor, dels kapitalvärdet av ett verkligt fribrev om 5 000
kronor eller sammanlagt kapitalvärdet av ett fribrev om 15 000 kronor. Om
den ursprungliga utfästelsen inte förenats med fribrev, hade pensionsreserven
vid beräkning av avdragsgill avsättning beräknats till kapitalvärdet av
ett fingerat fribrev om 15 000 kronor.
I detta exempel har således möjligheten att skattefritt avsätta till pensionsstiftelse
varken ökat eller minskat genom rätten till fribrev. Det verkliga
fribrevet kunde emellertid, beroende på de regler som i utfästelsen angivits
för intjänandet, ha varit större eller mindre än 5 000 kronor. Om det verkliga
fribrevet varit t. ex. 6 000 kronor och den skattskyldige åtagit sig att till
pensionsstiftelse avsätta medel för pensionen jämte tillägg till denna, får
den skattemässiga pensionsreserven enligt det av mig förordade tillägget till
punkt 2 av övergångsbestämmelserna beräknas till kapitalvärdet av ett fri
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
49
brev om sammanlagt 16 000 kronor. Tilläggas må, att — om en utfästelse
om antastbar pension, som lämnats före den 1 januari 1963, till en del förenas
med fribrev — det alltid står den skattskyldige fritt att vid beräkning
av avdragsgill avsättning anse de båda pensionsdelarna som två helt skilda
utfästelser. Det fingerade fribrevet för den antastbara pensionen i exemplet
15
kommer då att uppgå till endast — av 10 000 kronor det år den anställde
fyllt 55 år.
Slutligen vill jag något beröra ett speciellt problem som har samband med
beräkningen av pensionsreserv. För att kunna beräkna pensionsreserven
är det nödvändigt att känna till storleken av utlovade pensioner. Om emellertid
pensionsutfästelsen, som ofta är fallet, har den innebörden att pensionen
skall reduceras med vad den anställde må komma att uppbära genom
ATP och, i vissa fall, folkpension, är det svårt att fastställa storleken
av den pension, som skall utgå från företaget. Man måste då beräkna de
belopp, som den anställde kan komma att erhålla i tilläggspension och folkpension.
Redan i prop. nr 40 till 1960 års riksdag berörde jag detta problem. Jag uttalade
då att man borde kunna godtaga att den allmänna tilläggspensionen
beräknades som om den anställde under följande år fram till pensionsåldern
hade samma lön som under det aktuella beskattningsåret. Jag vill
som min mening ånyo understryka att det bör godtagas att man i detta sammanhang
vid beräkning av kommande tilläggspension av praktiska skäl får
bortse från framtida förändringar i lönens och basbeloppets storlek. Folkpensionens
storlek beräknas på grundval av de beslut, som föreligger vid
beskattningsårets utgång. Enligt vad jag erfarit har pensionsstiftelseutredningen
för avsikt att efter dessa principer utarbeta tabeller, som utvisar de
belopp, varmed utlovade pensioner i förekommande fall skall reduceras med
hänsyn till ATP och folkpension. Då utvecklingen, så vitt kan bedömas, går
mot högre folkpensioner och högre tilläggspensioner innebär vad jag nu förordat
att pensionsreserverna för de kompletterande pensionerna blir något
för högt beräknade, vilket förhållande dock bör kunna godtagas.
Tillägg till 29 § 4 mom. jämte ikraftträdandebestämmelser
Utredningen
Utredningen framhåller, att en av dess uppgifter varit att föreslå den
lagstiftning för pensionsstiftelser som fordras i det läge som uppstått genom
tillkomsten av lagstiftningen om allmän tilläggspensionering (ATP).
Såsom ett led i detta arbete har möjlighet öppnats för en arbetsgivare att
ur överskott i pensionsstiftelse gottgöra sig den del av hans avgift till
ATP, som kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt sådana
personer vilka omfattas av stiftelsens ändamål. Detta framgår av förslaget
till lag om pensionsstiftelses verksamhet 4 § jämförd med 6 § (5 och 7 §§
4 Bihanq till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 178
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
i departementsförslaget). Gottgörelse kan enligt nämnda paragrafer ske
för vad arbetsgivaren utgivit såsom pensionspost eller avgift för pensionsförsäkring
(inbegripet avgift till ATP) eller för annan kostnad i samband
med pensionering avseende nämnda personer.
I betänkandet framhålles att, då avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
medges, detta innebär att från beskattning undantages medel som eljest normalt
skulle ha tillförts företagets vinst. Det är enligt utredningens mening
inte lämpligt att sådana medel får kvarstå i stiftelse om medlen icke längre
erfordras för att säkerställa utgående pensioner eller utfästelser om pension
och arbetsgivaren samtidigt har pensionsutgifter, som faller inom stiftelsens
ram.
Utredningen erinrar om att enligt nuvarande skattepraxis gäller, att en
skattskyldig, som gottgör sig ur en stiftelse för en i och för sig avdragsgill
kostnad, medges avdrag för nämnda kostnad endast om han upptagit gottgörelsen
som inkomst. Däremot torde avdrag godkännas, om han underlåtit
att gottgöra sig ur stiftelsen, trots att möjligheten till gottgörelse stått honom
till buds.
Har arbetsgivaren möjlighet till gottgörelse ur pensionsstiftelse talar, enligt
utredningens mening, särskilda skäl för en ändring av skattepraxis. Skattereglerna
bör utformas så, att arbetsgivaren får intresse av att utnyttja de
möjligheter till gottgörelse ur pensionsstiftelse som lagstiftaren erbjudit.
Utredningen förordar att vad som eljest skulle vara avdragsgillt icke må
betraktas som avdragsgill kostnad till den del gottgörelse kunnat ske ur
pensionsstiftelse med stöd av 4 § lagen om pensionsstiftelses verksamhet
(5 § i departementsförslaget).
I princip skulle, framhåller utredningen, en avtappning ända ned till pensionsreserven
kunna krävas, dock att det därvid blir fråga om den civilrättsliga
pensionsreserven, vilken kan ha beräknats även på grundval av utfästelser
som icke uppfyller de i skattelag angivna kvalitetskraven. Det är dock,
enligt utredningens mening, icke önskvärt att driva fram en avtappning
ända ned till denna gräns. En pensionsstiftelse bör nämligen tillåtas ha något
överskott för utjämning i framtiden. Kravet, att den skattskyldige skall
gottgöra sig ur stiftelsens förmögenhet, har därför av utredningen begränsats
till att avse fall, där stiftelsens medel täcker mer än 120 procent av pensionsreserven.
Utredningen anför vidare.
Innebörden av den föreslagna skatteregeln framgår av följande exempel.
En skattskyldig antages ha en fri pensionsstiftelse med en förmögenhet
av 130 000 kr. Pensionsreserven utgör 100 000 kr.; 120 procent av pensionsreserven
är då 120 000 kr. Den skattskyldiges utgifter av pensionskaraktär,
för vilka gottgörelse ur stiftelsen kan ske med stöd av 4 § den
föreslagna civillagen, antages uppgå till 15 000 kr. Underlåter den skattskyldige
att skaffa sig gottgörelse men belastar likväl rörelsen med 15 000
kr. som kostnad, vägras han avdrag för 10 000 kr. (130 000 — 120 000 ==
10 000) och medges avdrag för 5 000 kr.
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
Utredningens förslag avser endast att reglera fall diir gottgörelse ur pensionsstiftelse
kan ske med stöd av 4 § jämförd med 6 § i den föreslagna
lagen om pensionsstiftelses verksamhet (5 och 7 §§ i departementsförslaget).
Emellertid är det, framhåller utredningen, tänkbart att den skattskyldige
har möjlighet till gottgörelse ur pensionsstiftelse för kostnader
som icke nämnes i 4 § civillagen (5 § i departementsförslaget). Sålunda
äger arbetsgivare enligt 5 § samma lag (6 § i departementsförslaget) undei
däri stadgade förutsättningar gottgöra sig ur stiftelse för vissa pensionering
närliggande ändamål. En fri pensionsstiftelses stadgar kan dessutom
lämna ytterligare fördelar åt arbetsgivaren. Vidare har man, betonar utredningen,
att räkna med stiftelser vilka visserligen har ett pensionsändamål,
men för vilka pensionering icke är huvudändamål. Sådana stiftelser ligger
utanför området för den föreslagna civillagen. Beträffande dessa situationer
tänker sig utredningen icke någon ändring av nuvarande skattepraxis.
Den omständigheten att den skattskyldige har möjlighet att gottgöra sig
ur stiftelse påverkar hans taxering endast för det fall att han faktiskt uttagit
gottgörelse. Därefter anför utredningen.
En skattskyldig kan ha flera pensionsstiftelser som helt eller delvis omfattar
samma personkrets. Som redovisats i motiven till den föreslagna civillagen
har dessa stiftelser gemensam pensionsreserv, där icke annat följer
av ändamålsbestämningen. Vid tillämpningen av avtappningsregeln får
den skattskyldige ej räkna den gemensamma pensionsreserven mer än en
gång. I förslaget till civillag har i 8 § intagits anvisning till vilken stiftelse
den gemensamma reserven skall tänkas förlagd. Dessa frågor må belysas
med ett exempel. Ett företag har en särskild fri pensionsstiftelse för
tjänstemän med behållning av 500 000 kr. och en allmän fri pensionsstiftelse
(d. v. s. en fri stiftelse för företagets samtliga anställda) med behållning
av 400 000 kr. Pensionsreserven för löften till tjänstemän utgör
500 000 kr. och för löften till arbetare i företaget 200 000 kr. I detta fall
är pensionsreserven för tjänstemännens pensionslöften gemensam för båda
stiftelserna; 120 procent därav blir 600 000 kr. Detta belopp lägges enligt
åsyftade turordningsregler i civillagen i den särskilda stiftelsen så långt
dennas behållning "förslår. Vad som återstår, 100 000 kr., lägges sedan i
den allmänna stiftelsen. I sistnämnda stiftelse skall jämväl täckas skattemässigt
sett — 120 procent av pensionsreserven för arbetarlöftena, d. v. s.
240 000 kr. Det kommer sålunda att bli ett avtappningsbart överskott i
den allmänna stiftelsen på 60 000 kr. (400 000— 100 000 — 240 000 =
60 000). Har företaget sådana avdragsgilla kostnader, för vilka gottgörelse
kan ske enligt 4 § civillagen men icke sker, skall avdrag härför vägras i den
mån dessa kostnader ej överstiger 60 000 kronor.
För den händelse ett företag har två särskilda pensionsstiftelser avseende
olika personkretsar, t. ex. en tjänstemannastiftelse och en stiftelse
för arbetare, den ena med överskott den andra med underskott, leder, framhåller
utredningen, den föreslagna avtappningsregeln till följande.
Därest tjänstemannastiftelsen har eu förmögenhet överstigande 120 procent
av pensionsreserven för tjänstemannalöftena, vägras i motsvarande
män avdrag för sådana pensionskostnader för tjänstemännen, för vilka gotl
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
görelse kan ske. Däremot medges avdrag för de pensionskostnader som avser
arbetarna. Härför har den skattskyldige nämligen ingen befogenhet att
gottgöra sig ur tjänstemannastiftelsen, även om denna stiftelse skulle ha
ett aldrig så stort överskott. Att avtappningsregeln kan komma alt tillämpas
på tjänstemannastiftelsen får sålunda icke någon återverkan på arbetarstiftelsen.
Det kan erinras om att företaget enligt de vanliga avsättningsreglerna
äger rätt göra avdragsgill avsättning till arbetarstiftelsen upp till dess
avdragsgilla reserv.
Följande exempel belyser en från praktisk synpunkt viktig effekt av
skatteregeln. Ett aktiebolag har en allmän pensionsstiftelse med en förmögenhet
av 150 000 kr. Pensionsreserven utgör 100 000 kr. och det finns
alltså ett överskott utöver pensionsreserven på 50 000 kr. (= 50 procent).
Bolagets kostnader för pensionering antages under det aktuella året ha
uppgått till 20 000 kr. Om någon avtappningsregel ej funnes, skulle bolaget
vid ifrågavarande taxering kunna välja att gottgöra sig sagda kostnader
eller att underlåta att skaffa sig gottgörelse. I förra fallet finge bolaget upptaga
det gottgjorda beloppet som inkomst. I båda fallen medges avdrag för
kostnaderna i fråga. En tillämpning av den föreslagna skatteregeln innebär
att om bolaget underlåter gottgörelse, avdrag skall vägras. Det är då naturligt,
att bolaget utnyttjar gottgörelsemöjligheten och det är ju också avsikten
med regeln att så sker. Vanligen består stiftelsens tillgångar av en fordran
på bolaget. Gottgörelse sker på det sättet, att bolaget avskriver gottgörelsebeloppet
på sin skuld. Hade den föreslagna avtappningsregeln icke funnits
och hade bolaget valt att icke taga någon gottgörelse under beskattningsåret,
skulle beloppet om 20 000 kr. likväl ha belastat rörelsen som en kostnadspost.
En tillämpning av avtappningsregeln innebär att avdrag vägras
för kostnadsposten om 20 000 kr. Bolaget har följaktligen att betala skatt
på ett 20 000 kr. högre belopp än den skattepliktiga inkomst som skulle
förelegat om en sådan regel icke funnits.
Den föreslagna avtappningen av överskott för bestridande av pensionsutgifter
får, enligt utredningens mening, anses som en rimlig avvägning
mellan det allmännas intresse att överskottsmedel i pensionsstiftelse skall
återföras till beskattning, stiftelsens intresse att till pensionering anslagna
medel skall komma till användning för pensionsändamål och det enskilda
företagets intresse — i det fall stiftelsens tillgångar helt eller delvis består
av fordran å företaget — att bördan att amortera skulden till stiftelsen skall
fördelas över en längre period.
Skattemässigt betyder avtappningsregeln, alt medel som varit undantagna
återföres till beskattning. I den allmänna motiveringen till utredningens förslag
har gjorts ett försök att bedöma avtappningsregelns ekonomiska verkningar
i stort. För det enskilda företaget har, framhåller utredningen, denna
regel även en annan aspekt, nämligen att företaget måste ha likvida medel
att möta ökade utbetalningar. Består stiftelsens tillgångar av kontanter
eller liknande, behöver man icke räkna med några svårigheter. Företaget
får då från stiftelsen vad som behöves för att bestrida den skatt som kommer
att falla på den ökade vinsten.
Det är, konstaterar utredningen, omöjligt att bedöma i vad mån en sådan
betalning kan komma att rubba ett företags likviditet. Det är nämligen bara
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
fråga om en av ett flertal samtidigt verkande faktorer. Problemet kan väntas
få aktualitet främst för företag med jämförelsevis stora sammanlagda pensionskostnader
och samtidigt överskott i stiftelse mot vilket svarar reversfordran
på företaget.
Beträffande ikraftträdandet av avtappningsregeln föreslår utredningen,
att densamma skall tillämpas först vid 1963 års taxering. Detta
innebär, framhåller utredningen, att företag, som icke gör anspråk på avsättning
för det räkenskapsår som är föremål för taxering år 1962, får god
tid att verkställa erforderliga beräkningar av pensionsreservens storlek.
Utredningen avser att i början av hösten 1961 publicera tabeller för beräkning
av avdragsgillt belopp i syfte att underlätta företagens arbete med
de nya beräkningarna.
Utredningen har ansett det lämpligt, att företagen under de första åren
skall kunna begränsa de belopp som uttages såsom gottgörelse. Till förslaget
har fogats en övergångsbestämmelse som ger ett företag möjlighet att fördela
på tre år amorteringen av överskottet ovanför linjen 120/100 av pensionsreserven
oavsett storleken av företagets pensionskostnader. Stadgandet
i 29 § 4 mom. sista ledet skall icke föranleda, att avdrag vägras vid 1963 års
taxering, om den skattskyldige under beskattningsåret nedbringat stiftelsens
förmögenhet med en tredjedel av skillnaden mellan förmögenheten före gottgörelse
och ett belopp motsvarande 120 procent av stiftelsens pensionsreserv,
och vid 1964 års taxering, om den skattskyldige under beskattningsåret
nedbringat stiftelsens förmögenhet med hälften av skillnaden mellan motsvarande
belopp. Utredningen anför vidare.
Hur övergångsbestämmelsen fungerar må belysas med följande exempel.
Under arbetet med bokslutet per den 31/12 1962 i ett företag konstateras att
företagets pensionsstiftelse har en förmögenhet om 400 000 kr., att stiftelsens
pensionsreserv utgör 250 000 kr. och att 120 procent därav är 300 000
kr. Företagets pensionskostnader under 1962, för vilka gottgörelse kan ske
hos stiftelsen jämlikt 4 § .civillagen, uppgår till 50 000 kr. Företaget bör nu
t .. . l.e, . . 400 000 — 300 000 QQ oQo , ua
gottgora sig ur stiftelsen minst------- 33 333 kr. Företaget be
O
-
slutar att hos stiftelsen före årsskiftet gottgöra sig för 40 000 kr. Eftersom
detta belopp är högre än det förut angivna minimibeloppet, träder avtappningsregeln
icke i tillämpning vid 1963 års taxering. Vid arbetet med 1963
års bokslut konstateras, att stiftelsens förmögenhet är 360 000 kr., att pensionsreserven
alltjämt är 250 000 kr. samt att företaget under 1963 haft pensionskostnader
av det slag som avses i 4 § civillagen till ett belopp av 55 000
kr. Företaget bör nu gottgöra sig ur stiftelsen med minst
360 000 — 3 00 000
2
eller 30 000 kr.
Beträffande kontrollen av den föreslagna avtappningsregeln må följande
anföras. Om en skattskyldig har en pensionsstiftelse bör han i samband med
avgivande av självdeklaration uppge storleken av samtliga de kostnader som
omnämnes i 4 § (pensionspost, avgift för pensionsförsäkring och annan
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
kostnad i samband med pensionering). Vidare bör anges om gottgörelse skett
och i så fall upptages detta belopp som inkomst. Om gottgörelse ej skett bör
det åligga den skattskyldige att visa, att han likväl varit berättigad till avdrag
för de aktuella pensionskostnaderna. Detta förutsätter att han lämnar
uppgift om pensionsstiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets utgång
före eventuell gottgörelse och om storleken av stiftelsens pensionsreserv vid
samma tidpunkt. Är det uppenbart, att stiftelsens förmögenhet understiger
120 procent av pensionsreserven — det kan t. ex. framgå av en tidigare år
gjord beräkning av pensionsreserven — torde skattemyndigheten kunna
ställa mindre stränga krav på uppgifter från den skattskyldige. Det må slutligen
framhållas, att tillsynsmyndigheten har att taga befattning med kontrollen
av att pensionsreserven är riktigt beräknad. Skattemyndigheten bör
därför på denna punkt få hjälp av tillsynsmyndigheten.
Remissyttrandena
Remissinstanserna har i regel i princip godtagit, att en avtappning av överskotten
i pensionsstiftelserna bör ske och att behov föreligger av bestämmelser
om en tvångsvis avtappning. Några remissinstanser bl. a. kommerskollegium
har dock framhållit att, i den mån överskott uppstått i en stiftelse,
detta skett i hägnet av gällande bestämmelser och att det därför kan
te sig stötande att företagen under en kort tid tvingas uttaga större delen
av överskottet till beskattning. Utformningen av avtappningsregeln och framför
allt ikraftträdandebestämmelserna har däremot föranlett erinringar.
Flera remissinstanser anser att den tvångsvisa avtappningen borde begränsas
till att avse ATP-avgifter. Kammarrätten uttalar farhågor för de
olägenheter, vilka kan tänkas uppstå vid tillämpning av den s. k. avtappningsregeln
och fortsätter.
Det kan härutinnan först erinras om att destinatärernas ställning i vissa
fall försvagas. Detta gäller särskilt beträffande de s. k. reversstiftelserna, därest
avtappningstvång införes innan frågan om de fria stiftelsernas förmånsrätt
i arbetsgivares konkurs löses. Det skulle således kunna vara till fördel
för de anställda om överskottet i de fria stiftelserna fick stå kvar i dessa
så länge frågan om sagda förmånsrätt är olöst.
Enligt kammarrättens mening manar även till försiktighet den svåröverskådlighet,
som vidlåder frågan om avtappningsregelns betydelse för företagens
likviditet. Utredningen har här inte haft möjlighet att framlägga något
belysande material och kammarrätten kan för egen del allenast uttala farhågor
för uppkomsten i enskilda fall av allvarligare likviditetssvårigheler.
Kammarrätten framhåller, att de anförda synpunkterna talar för en begränsning
tills vidare av avtappningsregeln till att omfatta endast ATP-avgifter.
Härigenom vinnes även en likformigare behandling av arbetsgivarna.
Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden och länsstyrelsen i
Stockholms län.
Näringslivets skattedelegation framhåller, att från de anställdas synpunkt
är det en fördel med överskott i de fria stiftelserna så länge förmånsrättsfrågan
är olöst. Under förutsättning av en skyndsam lösning av detta problem
anser sig delegationen inte böra motsätta sig huvudprinciperna i lag
-
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
förslaget om överskottens användning. Med hänsyn till risken för lik\iditetssvårigheter
bör företagen beredas en försiktig övergång till de nya bestämmelserna.
Delegationen anser att tvångsgottgörelsen åtminstone borde
begränsas till ATP-avgifler. Härför talar enligt delegationen även andra
skäl. Delegationen anför därvid.
Härigenom vinnes ett underlag för företagen att med större säkerhet beräkna
avtappningen för de närmast efter ikraftträdandet liggande åren. Vidare
kommer företagen alt behandlas lika, eftersom en tvångsavtappning
omfattande utgående pensioner och premier för frivilliga pensionsförsäkringar,
skulle komma att slå synnerligen ojämnt med hänsyn till de varierande
förhållandena i skilda företag. Utöver dessa synpunkter bör följande
förhållanden beaktas.
Den likviditetspåfrestning, som i det enskilda fallet kan komma att uppstå,
kan få till följd att företaget finner angeläget att annullera eller reducera
sina frivilliga pensionsförsäkringar eller att ändra dem så att lägre
premier erlägges under en övergångstid. Intresset för tecknande av nyra
frivilliga pensionsförsäkringar kan också befaras starkt minska.
Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och handelskammaren i Gefle.
Kooperativa förbundet tillägger att förbundet helst velat se att åtminstone i
vissa fall överskott kunde få behållas i pensionsstiftelse. Det kan nämligen,
framhåller förbundet, mycket väl tänkas fall, där pensionsplaner och därmed
sammanhängande tilltänkt användande av stiftelseöverskott får anses
fullt legitima samt överensstämmande med stiftarens intentioner vid stiftelsebildandet,
ehuru för dagen några konkreta utfästelser icke kan eller lämpligen
bör utfärdas. Därefter anför förbundet.
Det bör i detta sammanhang beaktas att de, enligt nu föreslagna regler
konstaterade stiftelseöverskotten, uppkommit helt i överensstämmelse med
vid avsättningstillfällena gällande skattelagstiftning. Å andra sidan kan styrelsen
icke bortse från att åtskilliga avsättningar under senare år skett och
avdrag härför medgivits vid taxering i klart medvetande om att de utfästelser,
som legat till grund för avsättningarna, kunde komma att avlösas genom
ett statligt pensioneringssystem av den typ, som nu tillkommit genom
ATP. Gentemot ett förslag att genom dylik avlösning uppkomna stiftelseöverskott
skall användas för att bestrida arbetsgivarens kostnader för det nya
statliga pensioneringssystemet synes ingen invändning kunna göras. Det
torde dock i praktiken icke vara möjligt att beräkna och avskilja stiftelseöverskott
av detta slag. Styrelsen vill i detta läge förorda en kompromisslösning,
som innebär alt stiftelseöverskott enligt civillagen får disponeras på
det sätt utredningen föreslår men att skattereglerna utformas så att tvångsavtappning
av överskott skall ske endast medelst ATP-avgifter. Något tvång
att belasta stiftelseöverskott med utgående pension, pensionsförsäkringspremie,
eller andra liknande pensionskostnader skall däremot icke föreskrivas.
Utredningens förslag, att tvångsvis avtappning skall ske endast då stiftelsens
förmögenhet överstiger 120 procent av pensionsreserven beräknad enligt
den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet, bar i regel tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
Södermanlands län säger sig doek endast med tvekan kunna tillstyrka en
sådan begränsning av avtappningstvånget och anför.
Då den föreslagna bestämmelsen bygger på den civilrättsliga pensionsreserven,
vilken understundom utgör ett högre belopp än det, intill vilken avdragsgill
avsättning är tillåten, synes det visserligen motiverat med en avsättning
överstigande 100 %, men en avsättning med 120 % av pensionsreserven
måste ur beskattningssynpunkt bedömas som väl frikostig. En begränsning
till Ilo % synes därför böra övervägas.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Värmlands län. Enligt
länsstyrelsen kan några bärande skäl icke anses föreligga för att begränsa
avtappningstvånget till 120 procent av pensionsreserven.
Lantbrukets skattedelegation framhåller att den föreslagna utformningen
av avtappningsregeln väl kan sägas vara tillfredsställande om pensionsstiftelsen
säkerställer ett förhållandevis stort antal pensionsutfästelser men synes
vara mindre tillfredsställande i de fall, då endast en eller några få pensionsutfästelser
föreligger och det är stiftelsen som verkställt utfästelserna.
Ur destinalärens synpunkt innebär i sistnämnda fall den föreslagna avtappningsregeln
ett osäkerhetsmoment. Delegationen föreslår därför att den föreslagna
lydelsen av 29 § 4 mom. tillämpas endast så länge som pensionsstiftelse
har mer än fem utfästelser.
I några yttranden framhålles att avtappningsregeln inte blir effektiv då
det gäller fåmansbolag. Overståthållarämbelet framhåller att följande iakttagna
åtgöranden kan befaras få efterföljd.
Ett aktiebolag (fåmansbolag) har verkställt avsättningar till pensionsstiftelse,
som ställts under tillsyn. Bolaget har lämnat utfästelse om blivande
pension, som varit betingad av att arbetstagaren stannat i tjänst hos bolaget
till pensionsålderns inträde. Aktieägaren har därefter helt övertagit rörelsen
från bolaget, som endast redovisar fordran å denne samt skuld till stiftelsen
och aktiekapital. Aktieägaren är efter dessa transaktioner den ende som kan
sägas vara anställd hos bolaget och avser han att icke lämna annan pension
till de numera hos honom personligen anställda än vad som betingas av ATP.
Han synes i detta läge icke kunna förvägras avdrag för ATP-avgifter. Stiftelseavsättningen
blir bestående.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att en enbart för direktör och
styrelseledamöter avsedd stiftelse av äldre datum kan behålla ett kanske
betydande kapital utan alt påverkas av avtappningsregeln, eftersom de pensionsberättigade
ej pensioneras utan erhåller lön eller arvode till sitt frånfälle.
Länsstyrelsen i Värmlands län befarar att avtappningsregeln i åtskilliga
fall kommer att försättas ur spel genom att bolagen ger aktieägarna
pensionsutfästelser. Visserligen erhåller bolagen icke direkt avdrag för den
pensionsreserv, som svarar mot aktieägarnas pensioner, men genom att bolagens
civilrättsligt beräknade pensionsreserv ökar, kommer de att erhålla
ytterligare avdrag för ATP-avgifter motsvarande, icke blott den nyskapade
pensionsreserven för huvudaktieägares pensionering, utan 120 procent härav.
På samma sätt kan företagen erhålla indirekt avdrag för andra antastbara
pensionsutfästelser, vilket kommer att minska deras intresse att ge pensions
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
utfästelser med fribrevsrätt. Man bör, framhåller länsstyrelsen, inte eliminera
de fördelar ur säkerhetssynpunkt, som erhållits genom att krav på fribrev
ställes för avdragsrätt till avsättning, genom en alltför generös avtappningsregel.
Enligt länsstyrelsens mening bör därför avtappningsregeln utformas
så att vid beräkning av pensionsreserven hänsyn icke skall tagas till
pension eller pensionsutfästelse avseende någon, vilken genom eget eller
anhörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i
bolaget eller föreningen eller ock efterlevande till någon varom sålunda är
fråga. Ej heller bör hänsyn tagas till utfästelse, som icke är förenad med
fribrev, därest utfästelsen lämnats efter den 30 juni 1962.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att av utredningen föreslagen gräns
för stiftelseförmögenheten förefaller generöst beräknad, särskilt vad gäller
familjebolagen. När dessa tidigare verkställt avsättningen till pensionsstiftelser,
har de endast i undantagsfall haft möjlighet inräkna pensionsutfästelser
till aktieägare och deras anhöriga. Intet hindrar, att man nu lämnar sådana
utfästelser i den mån detta ej redan skett och får dessa beaktade vid
fastställandet av pensionsreserven.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om icke pensionsutfästelser
till huvudaktieägare eller honom närstående vid avtappningsregelns tillämpning
borde begränsas genom uttryckligt stadgande i stället för att grundas
på gällande praxis i fråga om skäligheten av sådana pensioner. Man kunde,
enligt länsstyrelsen, t. ex. tänka sig en begränsning till 65 procent av medellönen
under de senast förflutna fem åren, dock högst ett belopp, som sätts i
skälig relation till allmänna tilläggspensionen.
Lantbrukets skattedelegation framhåller, att avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
i vissa fall vägrats vid inkomsttaxeringen. Det är enligt delegationen
inte rimligt att tvinga arbetsgivaren att avtappa sådana stiftelsemedel.
Kammarrätten konstaterar att ett och samma avtappningsöverskott kan
föranleda att skattskyldig vid mer än ett års taxering vägras avdrag för vissa
kostnader. Kammarrätten fortsätter.
Det sagda må belysas med följande. Arbetsgivare underlåter ett år möjligheten
till gottgörelse ur överskott och vägras därför avdrag för viss pensionskostnad.
Han underlåter även nästa år att gottgöra sig ur stiftelsen,
något som i och för sig varit möjligt med hänsyn till underlåtenheten det
tidigare året. Ehuru det inte klart framgår av författningstexten, torde förslaget
avse att ett sådant avtappningsöverskott även vid det senare årets
taxering skall medföra att den skattskyldige vägras avdrag. Enligt kammarrättens
uppfattning synes ett klarläggande på denna punkt böra ske, i författningstexten
eller i motiven.
I några yttranden framhålles, att pensionsreservberäkningarna kan bli besvärliga
att verkställa för de skattskyldiga och svåra att kontrollera för
taxeringsmyndigheterna. Riksskattenämnden framhåller att — om taxeringsmyndigheterna
skall kunna utöva en effektiv kontroll — skulle uppgift
behöva lämnas om ålder, pension, familjeförhållanden etc. för varje pensionsberättigad.
Enligt nämndens mening torde det av praktiska skäl icke
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
bliva möjligt för företagen att regelmässigt prestera av försäkringsaktuarier
eller motsvarande experter utfärdade intyg. Fortsatta undersökningar torde
därför böra göras i syfte att klarlägga hur kontrollen lämpligen kan anordnas.
Det bör, enligt riksskattenämnden, vidare övervägas om icke eventuella
schabloner för beräkningen böra i någon form sanktioneras av statsmakterna.
Nämnden fortsätter.
Enligt riksskattenämndens uppfattning är det en fråga av förhållandevis
mindre vikt om premiereserven temporärt blir för hög eller om tiden för
avtappningen kommer att bli något längre än vad utredningen tänkt sig. Enligt
nämndens mening är det mera betydelsefullt att reglerna bliva så lätttillämpliga,
som förhållandena medge, och all därmed även kontrollen förenklas.
Det må i anslutning härtill erinras om att utredningen (s. 156 i betänkandet)
uttalat, att skattemyndigheten bör »på denna punkt få hjälp av
tillsynsmyndigheten». Riksskattenämnden noterar detta med tillfredsställelse
men vill samtidigt framhålla vikten av att tillsynsmyndigheten vid behov
tillföres sådana personalresurser, att den under pågående taxeringsperiod
hinner lämna taxeringsnämnderna erforderlig hjälp.
Liknande synpunkter anföres av kammarrätten, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,
Hallands och Jämtlands län.
Föreningen Auktoriserade revisorer framhåller att det finns två skilda
pensionsreservsbegrepp, nämligen civillagens pensionsreserv, d. v. s. den pensionsreserv,
som blir aktuell vid tillämpning av avtappningsregeln, och den
pensionsreserv som gäller då fråga är om avdragsrätt för avsättningar. Föreningen
anför.
Även om betydelsen av skillnaden mellan dessa två reservbegrepp icke
bör överdrivas —- ett företag kan ju självt vidtaga åtgärder för att eliminera
de härovan nämnda differenserna — måste det dock konstateras, dels att ett
företag kan bliva tvingat att företaga beräkning av två olika pensionsreservbelopp
samma år, dels att stor risk för förväxling föreligger. Både företaget,
beräkningsmannen och de, som skola kontrollera lagreglernas efterlevnad,
måste alltid hava klart för sig, att det finns två reservbegrepp, och vilket av
dessa som är det aktuella i varje särskilt fall.
Det synes föreningen råda en viss oklarhet i betänkandet om vem eller
vilka, som i första hand tänkts utföra de nu nämnda beräkningarna, och om
den verifiering av beräkningarna, som tänkts bliva ansedd som erforderlig
i förhållande till tillsyns- och beskattningsmyndighet. I
I proposition nr 177 har vid behandlingen av 7 § i förslaget till lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse redovisats de erinringar, som från
remissinstansernas sida riktats mot att den goltgörelse som må ske ur stiftelse
skall avse utgift för pensionspost m. m. under räkenskapsåret. Flera
remissinstanser har ansett att rätten till gottgörelse bör avse den på året
belöpande kostnaden för pensioner etc. Även då det gäller skattelagstiftningen
har motsvarande önskemål framförts bl. a. från riksskattenämnden,
näringslivets skattedelegation och Föreningen Auktoriserade revisorer. Sistnämnda
förening anför i denna fråga bl. a.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
Antages utredningens förslag att gottgörelse skall uttagas för utgifterna,
skulle det medföra, att en differens uppstode mellan de av företaget redovisade
kostnaderna och det belopp, varmed gottgörelse får — och i vissa tall
skall__• krävas ur stiftelse. Vissa år kan gottgörelse icke sökas for hela
kostnaden, medan andra år åter gottgörelse måste sökas för mer än den havda
kostnaden. I det senare fallet kommer pensionskostnadskontot därefter att
visa ett kreditsaldo, dvs. man redovisar en »pensionsintäkt». Dessa resultat
kunna icke anses tillfredsställande vare sig ur redovisningssynpunkt eller
med hänsyn till skattekontrollen. Avdrag för »utgift», som den skattskyldige
ägt gottgöra sig ur pensionsstiftelse, skall ju enligt förslaget vägras,
och kontrollen härav kommer att avsevärt försvåras, om differenser av nu
nämnd art uppkomma.
Utredningens förslag till ikraftträdandebestämmelser i
fråga om avtappningsregeln har föranlett erinringar i flera remissyttranden.
Sålunda har — under hänvisning framför allt till svårigheterna for de
skattskyldiga och beskattnings- och tillsynsmyndigheterna att hinna verkställa
och kontrollera pensionsreservsberäkningar — kammarrätten, riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län, näringslivets
skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening och
handelskammaren i Gefle förordat att avtappningsregeln skall tillämpas
första gången vid 1964 års taxering. Sveriges köpmannaförbundifrågasätter
om inte ikraftträdandet eventuellt borde uppskjutas till 1965 års taxering.
Vad utredningen föreslagit i punkt 1 av övergångsbestämmelserna, nämligen
att avtappningen icke i något fall skall behöva ske snabbare än på tre
år, har likaledes föranlett erinringar från många remissinstanser. Därvid
har framhållits att den tvångsvisa avtappningen kan medföra likviditetssvårigheter
för företagen och att den därför bör utsträckas över längre tid
än tre år. Sålunda förordar kammarrätten, länsstyrelsen i Östergötlands
län, näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län och handelskammaren i Gefle att fördelningstiden bestämmes
till fem år. Svensk industriförening förordar sex år, Smålands och Blekinge
handelskammare sju—åtta år samt handelskammaren i Göteborg och Skånes
handelskammare tio år. Även Sveriges redareförening förordar i första
hand en fördelningstid av tio år men framhåller alt — om tvångsavtappningen
begränsas till att avse endast A 4 P-avgifler föidelningstiden kan
begränsas till fem år. Kommerskollegium, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs
och Hallands län, Sveriges köpmannaförbund, lantbrukets skattedelegation
och Sveriges advokatsamfund förordar, utan att ange någon bestämd
tidrymd, en längre fördelningstid än tre år.
I några yttranden har förordats ett dispensförfarande i de fall,
då avtappningsreglerna medför avsevärda likviditetssvåi igheter för ett företag.
Sålunda framhåller riksskattenämnden att det icke lärer kunna uteslutas,
att vid tillämpning av avtappningsregeln kan uppkomma vissa icke
önskvärda, nu oförutsebara verkningar. Det synes därför böra övervägas,
om icke någon form av dispensbestämmelse borde införas, innebärande möj
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
lighet för riksskattenämnden att i speciella fall medgiva uppdelning av avtappningen
på längre tid än den av utredningen föreslagna.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Hallands och Älvsborgs län, näringslivets skattedelegation, lantbrukets
skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövning snämnden framhåller
att den föreslagna avtappningsregeln jämte övergångsbestämmelser kommer
att medföra stor ojämnhet i fråga om den tid under vilken avtappning skall
ske. Vissa pensionsstiftelser som har en vid ändamålsbestämning — exempelvis
omfattande alla tjänstemän och arbetare hos ett företag — kommer
att avtappas på några få år, eftersom stiftelsen måste avtappas med belopp
motsvarande samtliga kostnader för pensionering, medan företag med en
stiftelse, som omfattar allenast en mindre del av de anställda, kan behålla
överskottet i praktiskt taget obegränsad tid genom att erlägga maximal ränta
på sin skuld till stiftelsen.
Allmänna ombudet fortsätter.
Det kunde därför ifrågasättas att införa bestämmelser, varigenom avdrag
för ränta å skuld till pensionsstiftelse skulle vägras, om stiftelsens kapitalbehållning
överstege 120 procent av pensionsreserven. Problemet med avveckling
av överskott i stiftelser torde dock lämpligen kunna lösas så, att
bestämmelser införes av innebörd att tillägg vid 1964 års taxering skall göras
med hälften av det belopp varmed pensionsstiftelses förmögenhet vid
utgången av beskattningsåret 1963 överstiger 120 procent av pensionsreserven
och vid 1966 års taxering med hela det belopp varmed stiftelseförmögenheten
vid utgången av beskattningsåret 1965 överstiger 120 procent av
pensionsreserven. Om skattskyldig under efterföljande år ur pensionsstiftelse
gottgör sig utgifter i enlighet med bestämmelserna i 4 § pensionsstiftelselagen,
äger han enligt vanliga regler njuta avdrag härför. De föreslagna
nya bestämmelserna i 29 § 4 mom. kommunalskattelagen skulle då behöva
träda i kraft först vid 1967 års taxering.
Departementschefen
Då avdrag medgives för avsättning till pensionsstiftelse, undantages från
beskattning medel som eljest normalt skulle ha tillförts företagets vinst.
De medel som avsatts till pensionsstiftelser är avsedda att komma till användning
för pensioneringsändamål. Om de gjorda avsättningarna på grund
av det ändrade läge på pensioneringsområdet, som uppstått genom bl. a. tillkomsten
av ATP, bedömes vara för stora, framstår det som naturligt att
överskottsmedlen användes för löpande pensioneringskostnader. Jag delar utredningens
uppfattning att det inte är lämpligt att sådana överskottsmedel
kvarstår i stiftelse, om arbetsgivaren samtidigt har pensionsutgifter som
faller inom stiftelsens ram. Rätten till avdrag för stiftelseavsättningar måste
i första hand bedömas som en fråga om pensionering och inte som en möjlighet
att skattefritt bevara vinstmedel inom företagen. Ingen har kunnat
förutsätta, att avsättning till pensionsstiftelse skulle bestå så länge företaget
önskade. Det kan därför knappast te sig som stötande att införa sådana
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
regler att företagen finner det med sin fördel förenat att använda överskottsmedlen
i stiftelserna för löpande pensioneringskostnader. Det torde vara
orealistiskt att förutsätta, att företagen utan tvingande bestämmelser skulle
verkställa en avtappning av stiftelseöverskotten.
Däremot kan givetvis delade meningar råda om hur avtappningsregeln
lämpligen bör utformas och i vilken takt avtappningen bör ske. Så gott som
samtliga remissinstanser har godtagit den piåncipiella utformning av avtappningsregeln,
som utredningen föreslagit. Även om vissa fördelar är förknippade
med det förslag till lösning av avtappningsproblemet, som allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framlägger —
nämligen att överskottsmedlen återföres till beskattning — kan en lösning
efter dessa linjer inte nu förordas. Förslaget rymmer bl. a. många rent tekniska
problem, som först måste lösas. Jag kan därför tillstyrka att avtappningsregeln
utformas på sätt utredningen föreslagit nämligen att avdrag
vägras vid taxeringen för kostnader, som den skattskyldige kunnat gottgöra
sig ur stiftelsen men för vilka han inte gottgjort sig. I likhet med flertalet
remissinstanser kan jag vidare tillstyrka utredningens förslag att avtappningsskyldigheten
begränsas till det belopp, varmed stiftelseförmögenheten överstiger
120 procent av pensionsreserven. Det må i detta sammanhang framhållas
att, om gottgörelse uttages för en pensionspost under samma beskattningsår
som densamma erlägges, avdrag medgives för pensionsposten medan
gottgörelsen upptages som skattepliktig intäkt.
Beträffande den takt, i vilken avtappningen skall ske, kan till en början
konstateras, att det ur principiella synpunkter inte bör möta betänkligheter
att överskotten i pensionsstiftelserna, så långt dessa medel förslår och
innan företagets egna tillgångar tages i anspråk för ändamålet, användes för
bestridande av löpande pensioneringskostnader. Det framstår snarare som
naturligt att ett företag, som har medel avsatta för ett visst ändamål, i
första hand tar dessa medel i anspråk för sina kostnader för ändamålet i
fråga. Jag delar därför utredningens uppfattning att avdrag i princip bör
vägras för samtliga pensioneringskostnader, för vilka den skattskyldige
kunnat gottgöra sig från stiftelse men underlåtit att göra detta. I och för
sig är också en snabb avtappning av överskotten önskvärd. Vissa modifieringar
i utredningens förslag, vilka betingas av skäl hänförliga till en övergångstid,
skall behandlas i det följande.
Innan de föreslagna avtappningsbestämmelserna träder i kraft bör samtliga
de företag, som beröres av desamma, ha hunnit för sina stiftelser beräkna
pensionsreserven enligt den föreslagna lagen med vissa bestämmelser
om pensionsstiftelse. Det synes skäligt att företagen beredes sådant rådrum
för dessa beräkningar, att de kan vara verkställda redan vid ingången av det
räkenskapsår, för vilket avtappningsreglerna första gången blir tillämpliga.
Jag kan därför tillstyrka att bestämmelserna tillämpas första gången vid
1964 års taxering, d. v. s. för beskattningsåret 1963. Även för tillsynsmyndig
-
62
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
heten, på vilken det ankommer att kontrollera pensionsreservsberäkningarna
enligt civillagen, då överskottsmedel tas i anspråk, bör ett sådant uppskov
vara önskvärt.
Vidare anser jag mig, främst för att underlätta beskattningsmyndigheternas
arbete med kontrollen av att bestämmelserna efterleves, kunna tillstyrka
att avtappningsskyldigheten tillsvidare begränsas till enbart ATPavgifter.
Några uppgifter behöver då inte infordras huruvida ett företag
med stiftelseöverskott har andra pensioneringskostnader än ATP-avgifter,
för vilka företaget kunnat gottgöra sig ur stiftelsen. Det synes lämpligt att
—■ sedan viss erfarenhet vunnits av avtappningsregelns tillämpning och uppgifter
föreligger om storleken av överskotten och hur dessa fördelar sig på
olika företag — avtappningsregelns utformning omprövas i syfte att uppställa
enhetliga regler för ATP-avgifter och andra pensionsutgifter. Därvid
får även prövas huruvida särskilda regler i fråga om avtappningen erfordras
för bl. a. fåmansbolagen.
Varje skattskyldig, som har pensionsstiftelse och som vid 1964 års taxering
yrkar avdrag för avgifter till ATP, har att förete utredning, som visar
att stiftelseförmögenheten inte överstiger 120 procent av pensionsreserven.
Företer han inte sådan utredning eller är utredningen inte tillfredsställande
får han räkna med att avdrag vägras för ATP-avgifter.
Beträffande den utredning som erfordras må framhållas, att i vissa fall
redan en enkel överslagsberäkning torde ge vid handen att stiftelseförmögenheten
inte kan överstiga 120 procent av pensionsreserven. Ligger stiftelseförmögenheten
i närheten av 120 procent av pensionsreserven blir emellertid
en noggrannare beräkning nödvändig. För att underlätta dylika beräkningar
kommer, som redan nämnts, pensionsstiftelseutredningen att utge
vissa tabeller.
Har den skattskyldige vid 1964 års taxering företett en tillfredsställande
utredning, som visar att stiftelseförmögenheten understiger 120 procent av
pensionsreserven vid 1963 års utgång, bör beskattningsmyndigheterna i normala
fall — utan ny utredning — kunna utgå från att detta förhållande
består under en följd av år. Företagen kan således mången gång undvika
återkommande pensionsreservsberäkningar genom att snabbt avtappa överskotten
i stiftelserna. Vad nu sagts gäller framför allt företag med många
anställda. Det är för dessa som svårigheterna att beräkna pensionsreserven
är störst. Är antalet anställda litet är arbetet med pensionsreservsberäkningen
inte så betungande.
Granskningen av pensionsreservsberäkningarna i och för tillämpning av
avtappningsregeln ankommer i första hand på beskattningsmyndigheterna
men de bör, som utredningen framhållit, på denna punkt få hjälp av tillsynsmyndigheten.
En uträkning av pensionsreserv genom person, som bär
erfarenhet på området och vilken är att anse som trovärdig, bör i regel kunna
godtagas.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
I prop. nr 177 har beträffande den civilrättsliga lagstiftningen framhållits,
att rätten till gottgörelse ur pensionsstiftelse av olika skäl bör knytas
till vad arbetsgivaren verkligen utbetalat för bl. a. ATP-avgifter. Såsom i
några remissyttranden påpekats komplicerar detta förhållande i viss mån
utformningen och tillämpningen av avtappningsregeln.
Innebörden av den föreslagna avtappningsregeln blir följande. De på beskattningsåret
belöpande kostnaderna för ATP antages för ett visst företag
utgöra 100 000 kronor. Om företaget under beskattningsåret erlagt avgifter
till ATP — i regel det belopp varmed ATP-avgifter ingår i arbetsgivaravgift
enligt 24 § förordningen den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. — med
exempelvis 80 000 kronor har beskattningsmyndigheterna att undersöka om
företaget haft möjlighet att gottgöra sig för dessa 80 000 kronor ur stiftelsen
utan att stiftelseförmögenheten nedgått under 120 procent av pensionsreserven.
Befinnes så vara fallet reduceras det yrkade avdraget för på året belöpande
ATP-kostnader — i exemplet 100 000 kronor — med 80 000 kronor.
Som avdragsgill kostnad medges allenast (100 000 — 80 000 =) 20 000 kronor.
Uppgår de under beskattningsåret erlagda ATP-avgifterna, för vilka
gottgörelse som nu sagts kunnat uttagas, till 100 000 kronor eller mer, vägras
hela avdraget för ATP-kostnader. Några större svårigheter vid tillämpningen
och kontrollen synes en sådan regel knappast behöva medföra. Det
torde för övrigt kunna förutsättas att ett företag, som är medvetet om att
stiftelseförmögenheten ligger över 120 procent av pensionsreserven, kommer
att uttaga gottgörelse för under året erlagda ATP-avgifter.
Om ett företag med tillämpning av avtappningsregeln vägras avdrag för
ATP-kostnader för att det inte utnyttjat möjligheten att uttaga gottgörelse,
är detta givetvis — såsom utredningen framhållit — ett fall, då tillsynsmyndigheten
skall medgiva att gottgörelse uttages ett senare år under förutsättning
att stiftelsen även då har överskott. Underlåter ett företag att uttaga
gottgörelse kan, såsom kammarrätten påpekat, följden bli att företaget under
en följd av år vägras avdrag för ATP-kostnader på grund av »samma»
överskott i stiftelsen. Mot en sådan verkan av avtappningsregeln synes inte
vara något att erinra. Avtappningsregeln avser att framtvinga att gottgörelse
uttages ur stiftelserna, när dessa har överskott.
Skulle, såsom lantbruksförbundet framhållit, till stiftelsen ha avsatts medel,
för vilka avdrag inte medgivits, bör detta inte inverka på tillämpningen
av avtappningsregeln. Även överskott, som tillskapats av beskattade medel,
bör i princip avtappas. En annan sak är att gottgörelsen i sådant fall inte
bör utgöra skattepliktig intäkt. Till denna fråga skall jag emellertid återkomma
vid behandlingen av den föreslagna bestämmelsen i 28 § 1 mom.
Om avtappningsregeln såsom tidigare förordats sättes i kraft först vid
1964 års taxering och avtappningsskyldigheten begränsas till ATP-avgifter,
synes någon risk för att bestämmelserna kan medföra några allvarligare
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
likviditetssvårigheter för företagen knappast föreligga. Det finnes därför
ingen anledning utsträcka den av utredningen föreslagna kompletteringsregeln
i punkt 1 av övergångsbestämmelserna till att avse längre tid än tre
år. Däremot vill jag inte motsätta mig att riksskattenämnden medgives rätt
att i speciella fall genom dispens förlänga tidsperioden dock till högst fem
år. Dispens bör emellertid medgivas endast om tillämpningen av bestämmelserna
skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige.
Tillägg till 28 § 1 mom.
Utredningen
Utredningen framhåller, att enligt förslaget till lag om pensionsstiftelses
verksamhet 4 och 5 §§ (5 och 6 §§ i departementsförslaget) skall arbetsgivare
äga att gottgöra sig ur stiftelses överskott för vad han utgivit såsom
pensionsposl eller avgift för pensionsförsäkring eller för annan kostnad i
samband med pensionering ävensom för vissa pensionering närstående ändamål.
Vad arbetsgivare uppbär från den till företaget knutna pensionsstiftelsen
— genom nedsättning av sin skuld till stiftelsen eller genom att uttaga
medel från stiftelsen — bör upptagas som intäkt. Utredningen anför vidare.
I 28 § 1 mom. första stycket kommunalskattelagen anges exempel på intäkter
av vanlig typ. I de följande styckena uppräknas mera speciella slag
av intäkter. Utredningen föreslår, att till denna uppräkning fogas ett nytt
stycke beträffande gottgörelse ur pensionsstiftelse. Till förtydligande må
framhållas, att den föreslagna lagtexten omfattar all gottgörelse för utgift
ur pensions- eller annan personalstiftelse. Det kan utöver sådan gottgörelse
som avses i 4 och 5 §§ av den föreslagna civillagen vara fråga om exempelvis
gottgörelse för sjukhjälp till en anställd ur en personalstiftelse, vars
ändamål omfattar sjukhjälp. Förslaget innebär icke någon nyhet i förhållande
till gällande rätt.
Enligt den avtappningsregel som är avsedd att fogas till 29 § 4 mom. kommunalskattelagen
skall under vissa förutsättningar avdrag vägras för utgift
i rörelse, för vilken utgift den skattskyldige haft möjlighet att gottgöra sig
ur pensionsstiftelse enligt 4 § civillagsförslaget (utgift för »pensionspost eller
avgift för pensionsförsäkring eller för annan kostnad i samband med pensionering»).
Har avdrag vägrats för sådan utgift visst beskattningsår, bör den
skattskyldige ett senare beskattningsår vara befogad att gottgöra sig för utgiften
ur pensionsstiftelse utan att denna gottgörelse skall betraktas såsom
intäkt. Detta förhållande har för tydlighets skull särskilt angivits i lagtexten.
Remissyttrandena
Det föreslagna tillägget till 28 § 1 mom. har berörts endast i ett fåtal
yttranden.
Kammarrätten framhåller, att beskattningen av vad som uppburits från
stiftelsen grundar sig på att fråga är om återbekommen kostnad som tidigare
fått avdragas. Kammarrätten fortsätter.
Beskattning bör således i princip ej äga rum vid gottgörelse ur tillgångar
uppkomna genom avsättning, för vilken den skattskyldige inte erhållit av
-
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
drag vid taxering. Denna inskränkning har, måhända medvetet, ej kommit
till uttryck i förslaget. Enligt förslaget måste således skattskyldig, som av
en eller annan anledning inte fått avdrag för avsättning till pensionsstiftelse,
under vissa förutsättningar gottgöra sig nr avtappningsöverskottet för
t. ex. ATP-avgifter. Detta innebär att han vid taxeringen inte får avdrag för
dessa avgifter. De föreslagna bestämmelserna ger med andra ord ett materiellt
tillfredsställande resultat endast för de fall, där arbetsgivaren tidigare
erhållit avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. Kammarrätten ifrågasätter
om bestämmelser med denna innebörd bör meddelas.
Näringslivets skatte delegation betonar att — om avdrag för avsättningen
icke åtnjutits — återföringen ej bör föranleda beskattning. För undvikande
av tvister bör detta komma till uttryck i lagtexten. För att ernå en likformig
behandling av dessa fall bör enligt delegationen samtidigt föreskrivas att
de avsättningar, för vilka avdrag ej åtnjutits, först skall anses konsumerade
vid gottgörelse.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att det föreslagna stadgandet
inte innebär något nytt i sak. En uttrycklig skyldighet att från avsatt stiftelse
söka gottgörelse för havda pensionsutgifter har visserligen tidigare ej
förelegat, men om gottgörelse skett — direkt eller indirekt —- torde medlen i
fråga ha återförts till beskattning såsom inkomst av rörelse. Länsstyrelsen
säger sig emellertid icke ha något att erinra mot de föreslagna reglerna i
detta hänseende, eftersom härigenom de skatterättsliga konsekvenserna i
sammanhanget blir klart angivna.
Riksskattenämnden anser att det i författningstexten bör komma till uttryck,
att det här är fråga om fall, då avdrag för pensionskostnad vägrats
ett tidigare beskattningsår än det då gottgörelse ur pensionsstiftelsen ägt rum.
Lantbrukets skattedelegation framhåller, att bestämmelserna i 28 § 1 mom.
kommunalskattelagen liksom också de fall då pensionsstiftelse skapats med
beskattade medel motiverar någon form av kontinuerlig redovisning av pensionsstiftelse
i arbetsgivares deklaration, så att tveksamhet aldrig kan uppkomma
om arbetsgivarens rätt att skattefritt tillgodoföra sig medel från pensionsstiftelse,
då avdrag för utgift vägrats med stöd av bestämmelserna i
29 § 4 mom. sista ledet eller att erhålla avdrag för pensionskostnad då stiftelsemedlen
skapats med beskattade vinstmedel.
Departementschefen
Om en skattskyldig har överskott i pensionsstiftelse och på grund härav
uttager gottgörelse för pensionspost, innebär de föreslagna bestämmelserna
att avdrag medgives för pensionspostcn och att gottgörelsen upptages som
skattepliktig intäkt.
Såsom jag förut framhållit kan jag tillstyrka att bestämmelserna i 28 §
1 mom. utformas så att gottgörelse ur stiftelse, som sker av medel för vilka
avdrag vägrats vid avsättningen, inte skall utgöra skattepliktig intäkt. Har
avdrag vägrats för avsättning till stiftelse skall dessa medel i första hand
anses ha tagits i anspråk vid gottgörelse.
En bestämmelse av dylik innebörd kan komma att föranleda vissa svå
5
Bihang till riksdagens protokoll 19(i1. I saml. Nr 178
66
Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1961
righeter vid tillämpningen. Emellertid torde sådana fall där avdrag för avsättning
vägrats och avsättningen det oaktat fullföljts vara mycket sällsynta.
Med anledning av vad lantbrukets skattedelegation anfört får jag framhålla,
att det måste ankomma på den skattskyldige att förete tillfredsställande
utredning om och i vad mån stiftelsen tillförts medel, för vilka avdrag vägrats
vid taxeringen. Det bör understrykas att fråga endast är om sådana
avsättningar, för vilka avdrag av olika skäl inte medgivits vid taxeringen.
Huruvida avdrag för en avsättning kunnat utnyttjas vid taxeringen eller ej
har i detta sammanhang inte någon betydelse.
Har avdrag vägrats för ATP-kostnader på grund av avtappningsregeln —
vilket innebär att den skattskyldige haft pensionsstiftelse, vars förmögenhet
överstigit 120 procent av pensionsreserven, och under beskattningsåret inte
uttagit gottgörelse för då erlagda ATP-avgifter — måste den skattskyldige
enligt den civilrättsliga lagstiftningen ha särskilt medgivande av tillsynsmyndigheten
för att få uttaga gottgörelse för dessa avgifter ett senare år.
Beskattningsmyndigheterna har således möjlighet att i det enskilda fallet
kontrollera om en uttagen gottgörelse avser under ett tidigare räkenskapsår
erlagda avgifter.
Tilläggas må att — om en skattskyldig vägrats avdrag för viss avsättning
och stiftelseförmögenheten överstiger 120 procent av pensionsreserven -—
den skattskyldige har särskild anledning tillse att han uttager gottgörelse
för ATP-avgifter det år avgifterna erlägges. Uttager han inte gottgörelsen under
räkenskapsåret och avdrag för ATP-kostnader därför vägras, blir gottgörelsen
visserligen skattefri när den ett senare år uttages. Men denna goltgörelse
har då tagits av medel, för vilka avdrag vägrats vid avsättningen till
stiftelsen, och skulle — om gottgörelsen uttagits samma år som ATP-avgiflen
erlades — ändock inte ha beskattats. I sistnämnda fall hade således avdrag
medgivits för ATP-kostnaderna och gottgörelsen skulle ändock inte ha beskattats,
eftersom den i första hand utgått av medel, för vilka avdrag vägrats
vid taxeringen.
Punkt 1 av anvisningarna till 22 §
Utredningen
De ändringar i lagtext som utredningen föreslår beträffande rätt till avdrag
för avsättning till pensionsstiftelse m. m. berör förvärvskällan rörelse.
Beträffande jordbruksfastighet finns i femte stycket av punkt 1 av anvisningarna
till 22 § en hänvisning till bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 §. För fullständighetens skull bör punkten 1 av anvisningarna
till 22 § också hänvisa till 29 § 4 mom. sista ledet. I tillämpliga delar avses
de nya bestämmelserna även skola gälla i förvärvskällan annan fastighet i
den mån avdrag för avsättning till pensionsstiftelse där kan förekomma. Något
särskilt stadgande härom torde ej vara erforderligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
67
Remissyttrandena
Den föreslagna ändringen av anvisningarna till 22 § har inte föranlett
erinringar från remissinstansernas sida. Däremot har i ett par yttranden
framhållits den oklarhet som råder i fråga om avdragsrätt för avsättning
till pensionsstiftelse, då fråga är om annan förvärvskälla än rörelse och jordbruk
med bokföringsmässig vinstredovisning.
Kammarrätten framhåller, att under tidigare lagstiftningsarbete i fråga
om pensionsstiftelser har lagstiftaren inte uttalat något som pekar på någon
avsikt att inskränka rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse beträffande
andra inkomstkällor än rörelse och bokföringsmässigt redovisat
jordbruk.
Näringslivets skattedelegation hemställer, att gällande praxis i fråga om
rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse vid beräkning av inkomst
av annan fastighet kodifieras. Med hänsyn till att en viss oklarhet
föreligger om den skatterättsliga rubriceringen av förvaltningsföretagens
verksamhet yrkar delegationen, att en särskild bestämmelse intages i kommunalskattelagen
av innehåll att förvaltningsföretag äger rätt att göra avsättning
till pensionsstiftelse enligt samma regler som gäller för rörelsedrivande
företag. En lagstiftning av denna innebörd är enligt delegationen även
den att anse som en kodifiering av gällande rätt.
Departementschefen
Såsom i några remissyttranden framhållits har frågan om rätten till avdrag
för avsättning till pensionsstiftelse m. m. beträffande andra inkomstkällor
än rörelse och jordbruk med bokföringsmässig redovisning inte särskilt
reglerats i skattelagarna. I och för sig skulle uttryckliga föreskrifter
vara önskvärda. Jag är emellertid inte nu beredd att framlägga förslag härom.
En sådan reglering måste föregås av en utredning beträffande hithörande
problem. Denna utredning synes lämpligen kunna göras i samband
med den översyn av avtappningsregeln som enligt vad jag tidigare framhållit
måste komma till stånd längre fram. Viss omredigering har skett av den av
utredningen föreslagna lagtexten. Hänvisning har gjorts även till den föreslagna
nya bestämmelsen i 28 § 1 mom.
Punkt 6 av anvisningarna till 53 §
Utredningen
Utredningen framhåller, att vad som avses med pensionsstiftelse har angivits
i 1 § lagen om pensionsstiftelses verksamhet. Enligt nämnda paragraf
förstås med pensionsstiftelse en av arbetsgivare grundad stiftelse som
har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare och
deras efterlevande. Härav framgår att en stiftelse räknas som pensionsstiftelse
även när den vid sidan av huvudändamålet pensionering har ett biändamål
(blandad pensionsstiftelse).
68
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
Nuvarande skattelagstiftning bygger, framhåller utredningen, på ett snävare
pensionsstiftelsebegrepp. Som pensionsstiftelse med dess privilegierade
ställning i skattehänseende godkännes endast sådan stiftelse som uppfyller
de i anvisningspunkt 6 till 53 § angivna förutsättningarna. En av dessa avser,
att stiftelsens ändamål enbart skall vara pensionering (ren pensionsstiftelse).
Enligt särskilda övergångsbestämmelser till 1955 års ändringar i
punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna till 53 §
jämställes dock med privilegierad pensionsstiftelse vissa äldre stiftelser
med huvudsakligen pensioneringsändamål, vilka stiftelser tillkommit före
ikraftträdandet av nämnda lagändringar. Utredningen anför vidare.
I och för sig vore det önskvärt att lägga det civilrättsliga pensionsstiftelsebegreppet
till grund för det skatterättsliga. Andra skäl som får tillmätas
utslagsgivande betydelse talar dock mot en sådan lösning. Civillagen reglerar
ej vad biändamålet får vara hos en blandad pensionsstiftelse. Detta ändamål
kan sålunda avse att tillgodose något som vid direktutbetalning från
den skattskyldige icke skulle föranleda avdrag vid taxering. Om en blandad
pensionsstiftelse med ett dylikt icke avdragsgillt biändamål godkändes såsom
privilegierad pensionsstiftelse, kunde följande situation uppkomma.
Den skattskyldige skulle kunna med avdragsrätt fylla på stiftelsen för pensioneringsändamålet
och därefter avtappa medel ur stiftelsen för biändamålet
samt sedan ånyo fylla på stiftelsen avdragsgillt för huvudändamålet
och på nytt avtappa för biändamålet. Med hänsyn till det anförda anser utredningen,
att skatteprivilegiet endast bör omfatta rena pensionsstiftelser
och att nuvarande regler på denna punkt sålunda bör behållas.
De bundna pensionsstiftelserna står enligt 1937 års lag obligatoriskt under
tillsyn. Utredningen har föreslagit sådan ändring av 1929 års lag om tillsyn
över stiftelser, att även fria pensionsstiftelser utan undanlag skall slå
under tillsyn. Detta innebär att det i anvisningspunkt 6 till 53 § intagna kravet,
att stiftelse måste stå under tillsyn för att anses som pensionsstiftelse i
skattelagens mening, kan utgå. Motsvarande gäller det undantag för fria
pensionsstiftelser hörande till bankaktiebolag och sparbanker, som nu finnes
i anvisningspunkten.
Utredningen har föreslagit en del omflyttningar i texten till anvisningspunkt
2 till 29 §. Samtidigt har företagits några smärre redaktionella ändringar
i förevarande anvisningspunkt till 53 §.
Utredningen erinrar om att arbetsgivare enligt 5 § civillagen (6 § i departementsförslaget)
under vissa förutsättningar medgives ur överskott i
pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit såsom engångsunderstöd
till arbetstagare eller såsom avgift för försäkring av sådana understöd. Detta
förhållande skall, framhåller utredningen, icke påverka den skatterättsliga
bedömningen av en pensionsstiftelse.
Remissyttrandena
Den föreslagna ändringen av nu ifrågavarande anvisningspunkt har berörts
endast i ett fåtal yttranden.
Riksskattenämnden framhåller, att utredningen uttalat, att den omständigheten,
att en arbetsgivare enligt 5 § civillagen under vissa förutsättningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961 69
kan gottgöra sig ur överskott i en pensionsstiftelse för vad han utgivit exempelvis
såsom engångsunderstöd till arbetstagare, icke skall påverka den
skatterättsliga bedömningen av en pensionsstiftelse. Enligt riksskattenämndens
uppfattning överensstämmer icke detta uttalande med vad som i
punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen enligt utredningens
förslag kräves för att pensionsstiftelse skall hänföras till sådana juridiska
personer som omförmäles under 53 § 1 mom. d) sistnämnda lag. Enligt den
nyssnämnda anvisningspunkten kräves bl. a. — i likhet med vad som gäller
för närvarande — att pensionsstiftelses stadgar skall innehålla föreskrifter,
att stiftelsens ändamål uteslutande är att tjäna pensionering på grund
av tjänst. Eventuellt kan man, enligt nämndens mening, överväga att utvidga
den skatterättsliga ändamålsbestämningen till att omfatta även engångsunderstöd.
Skånes handelskammare förordar att punkt 6 i de föreslagna anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen ändras så, att denna punkt kommer
att omfatta pensionsstiftelser, vilkas ändamål uteslutande är av sådan beskaffenhet
att den skattskyldige vid direkt omkostnad därför är berättigad
till avdrag. Den förordade ändringen berör, framhåller handelskammaren,
i första hand skyldigheten för pensionsstiftelser att erlägga inkomstskatt.
Med den konstruktion punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
har, kommer ändringen emellertid dessutom automatiskt att få till
följd, att avsättningar till pensionsstiftelser med avdragsgillt biändamål blir
avdragsgilla för den skattskyldige. Enhetligheten härvidlag ser handelskammaren
som en fördel. Handelskammaren tillägger.
Godtages icke den förordade ändringen bör enligt handelskammarens mening
åtminstone avdragsrätten för avsättningar till pensionsstiftelser, vilkas
ändamål ej uteslutande är att främja pensionering, regleras. Utgångspunkten
för lösningen av denna fråga bör vara, att pensionsstiftelser med av
dragsgillt biändamål i varje fall icke bör behandlas ogynnsammare än andra
personalstiftelser. För den händelse handelskammarens yrkande om ändring
i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen icke godtages,
hemställer handelskammaren därför, att sådana ändringar göres i
punkt 2 av anvisningarna till 29 § samma lag, att avsättningar till dessa
pensionsstiftelser blir avdragsgilla, åtminstone i den omfattning som gäller
för avsättningar till andra personalstiftelser.
Departementschefen
Den av utredningen föreslagna ändrade lydelsen av nu ifrågavarande anvisningspunkt
anser jag mig med viss ändring av redaktionell natur kunna
tillstyrka. Med anledning av vad riksskattenämnden anfört vill jag framhålla,
att för pensionsstiftelse, som här avses, alltfort hör krävas alt stiftelsens
stadgar innehåller föreskrift, alt stiftelsens ändamål uteslutande är
att tjäna pensionering på grund av tjänst. Det förhållandet att den föreslagna
civilrättsliga lagstiftningen ger arbetsgivaren rätt att — under speciella
förutsättningar — ur en stiftelse med överskott gottgöra sig även för
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
vissa engångsunderstöd, bör inte föranleda att man utvidgar den ändamålsbestämning
som skall angivas i stadgarna.
Har en stiftelse, vilken bl. a. avser att trygga pensioner på grund av tjänst,
vid sidan därav även annat ändamål som gör att stiftelsen inte är att hänföra
till pensionsstiftelse, är stiftelsen — om även biändamålet avser företagets
anställda — att anse som en annan personalstiftelse än pensionsstiftelse.
Avdragsrätten för avsättning till stiftelsen bedömes då enligt de regler
som gäller för dylika stiftelser.
Tilläggas må att det ankommer på pensionsstiftelseutredningen att överse
de skatterättsliga reglerna även i fråga om andra personalstiftelser än
sådana, som ur skatterättslig synpunkt är att anse som pensionsstiftelser.
Därvid får även frågan om företagens möjligheter att återlåna medel från
dylika stiftelser upptagas till prövning.
IV. Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenien,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olof Sundström
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
71
Bihang
Pensionsstiftelseutredningens förslag till lag om ändring i konununalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 28 § 1 mom. och 29 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom punkt 1 av anvisningarna till 22 §,
punkt 2 av anvisningarna till 29 § samt punkt 6 av anvisningarna till 53 §
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
28 §. 28 §.
1 mom. Till intäkt--- —---honom tillgodo.
Räntor samt------- tillhört rörelsen.
Royalty och------annan fastighet.
Ersättning, som----— — av rörelse.
Belopp som idkare av rörelse uppburit
ur pensions- eller annan personalstiftelse
vid gottgörelse för utgift
räknas som intäkt av rörelse,
där icke avdrag för utgiften vägrats
med stöd av bestämmelserna i 29 §
4 mom. sista ledet.
29 §. 29 §.
4 mom. Avdrag får icke göras för:
hyra för —-------i rörelsen;
kostnad för-------— grundförbättring därå;
utgift, för vilken den skattskyldige
ägt gottgöra sig enligt 4 § lagen om
pensionsstiftelses verksamhet men
för vilken han icke uttagit gottgörelse,
till den del sådan kunnat ske
utan att stiftelsens förmögenhet
bringats att underskrida ett belopp
motsvarande etthundratjugu etthundradelar
av stiftelsens pensionsreserv.
Anvisningar
till 22 §. till 22 §.
1. Såsom driftkostnad-----—- — ny sådan.
Värdet av-------som driftkostnad.
Därest inkomst---------nedan sägs.
Kostnad för — — —----om jordbruksfastighet.
1 Senaste lydelse av 28 § 1 mom. se SFS 1938: 368, av 29 § 4 mom. se SFS 1930:190, av
punkt 1 av anvisningarna till 22 § se SFS 1951: 790, av punkt 2 av anvisningarna till 29 § se
SFS 1956: 57 samt av punkt 6 av anvisningarna till 53 § se SFS 1955: 255.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
(Nuvarande lydelse)
Bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § angående avdrag
för överföring av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse,
såvitt angår rörelse, skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om
jordbruksfastighet.
Värdet av-------som i
(Föreslagen lydelse)
Bestämmelserna i 29 § 4 mom. sista
ledet hur pensionsutgift i rörelse
behandlas om den skattskyldige i
visst fall underlåtit att gottgöra sig ur
pensionsstiftelse för utgiften och bestämmelserna
i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § angående avdrag
som driftkostnad i rörelse för överföring
av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse skola
äga motsvarande tillämpning i fråga
om jordbruksfastighet.
till 29 §.
2. Skattskyldig må åtnjuta avdrag
för medel, som avsatts till pensionsstiftelse
varom förmäles i punkt 6
av anvisningarna till 53 § för pensionering
av personal, som är eller varit
anställd i rörelsen, eller efterlevande
till sådan personal.
Avdrag må icke medgivas med
mindre pensioneringen anordnats på
sätt i anvisningarna till 31 § föreskrives
som villkor för att livförsäkring
skall hänföras till pensionsförsäkring.
Vidare kråves för rätt till
avdrag att medlen kontant eller i
form av aktier, obligationer eller därmed
jämförliga tillgångar till ett värde
motsvarande den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen. Är
fråga om aktiebolag, ekonomisk förening,
ömsesidigt försäkringsbolag,
sparbank, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, hypoteksförening,
svenska bostadskreditkassan
eller bostadskreditförening, må med
tillgångar som nyss sagts jämställas
av den skattskyldige utfärdat och till
stiftelsen överlämnat skuldebrev.
till 29 §.
2. a. Skattskyldig må åtnjuta avdrag
för medel, som avsatts till pensionsstiftelse
varom förmäles i punkt
6 av anvisningarna till 53 §.
Avdrag må icke medgivas med
mindre avsättningen avser pensionering,
som anordnats på sätt i anvisningarna
till 31 § föreskrives som
villkor för att livförsäkring skall hänföras
till pensionsförsäkring.
För rätt till avdrag kräves vidare
att medlen kontant eller i form av
aktier, obligationer eller därmed jämförliga
tillgångar till ett värde motsvarande
den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen. Är fråga
om aktiebolag, ekonomisk förening,
ömsesidigt försäkringsbolag, sparbank,
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksförening,
svenska bostadskreditkassan eller bostadskreditförening,
må med tillgångar
som nyss sagts jämställas av den
skattskyldige utfärdat och till stiftelsen
överlämnat skuldebrev. I skuldebrevet
skall vara utfäst ränta, lägst
tre och högst sex procent om året, och
tillika föreskrivet att räntan årligen
tillföres huvudstolen. Skuldebrevet
må innehålla förbehåll att skyldighet
att utgiva ränta ej föreligger, när
stiftelsens förmögenhet uppgår till
ett belopp motsvarande etthundratju
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
(Nuvarande lydelse)
Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse
må icke medgivas med högre
belopp än som — bedömt på grundval
av förhållandena vid beskattningsårets
utgång — erfordras för att
jämte framtida avgifter säkerställa
de pensioner jämte dyrtidstillågg eller
andra därmed jämförliga tillägg,
vilka högst skola utgå enligt gjorda
bindande utfästelser till personer som
omfattas av stiftelsens ändamålsbestämning.
Vid beräkning av det belopp,
vartill stiftelsens förmögenhet
sålunda högst må uppgå, skall hänsyn
tagas endast till den, som vid ingången
av beskattningsåret uppnått tjugufem
års ålder, och må de framtida
avgifterna icke antagas lägre än de
från tjugufem år till pensionsåldern
oföränderliga avgifter, som skolat erfordras
för att säkerställa nu ifrågavarande
pensionsförmåner. Oaktat
vad nyss sagts må den framtida avgiftsbetalningen
anses grundad på
från dagen för anställningen och till
pensionsåldern med oförändrade belopp
utgående avgifter och må all
personal för vilken bindande utfästelse
gäller oavsett åldern medräknas.
Härvid skall dock, om löneförhöjning
erhållits under anställningstiden, avgiften
för den del av utfästelsen, som
belöper på eller kan anses belöpa på
löneförhöjningen, beräknas utgå från
dagen för löneförhöjningen. Ävenså
skall, i fält av tilläggsutfästelse av
annan anledning än nyss nämnts, avgiften
för tilläggsutfästelsen anses utgå
från den dag då denna gavs.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna
i ekonomisk förening till
huvudsaklig del ägas eller på därmed
jämförligt sätt innehavas — direkt
eller genom förmedling av juridisk
person — av en fysisk person
eller ett fåtal fysiska personer, må vid
tillämpning av bestämmelserna i
nästföregående stycke hänsyn icke
tagas till pensionsutfästelse avseende
någon, vilken genom eget eller anhö
-
(Föreslagen lydelse)
gu etthundradelar av stiftelsens pensionsreserv.
Avsättningen skall tjäna såsom säkerhet
för pensioner som utgå från
den skattskyldige och, i fråga om
pensioner som ännu ej börjat utgå,
för dennes utfästelser om pension.
Utfästelse skall vara gjord av den
skattskyldige till arbetstagare eller
hans efterlevande. Utfästelse till arbetstagare
skall innefatta att denne
vid avgång ur tjänsten utan samband
med inträffat pensionsfall har rätt
till den del av pensionen som intjänats
vid avgången (fribrev). Avdraget
må uppgå till högst det belopp
som fordras för att uppbringa stiftelsens
förmögenhet vid beskattningsårets
utgång till vad som motsvarar
en pensionsreserv för sådana pensioner
och utfästelser som ovan sagts.
Hur pension och utfästelse om pension
beaktas vid beräkning av pensionsreserv
framgår av ,9 § lagen om
pensionsstiftelses verksamhet.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna
i ekonomisk förening till huvudsaklig
del ägas eller på därmed
jämförligt sätt innehavas — direkt
eller genom förmedling av juridisk
person — av eu fysisk person eller
ett fåtal fysiska personer, må vid
tillämpning av bestämmelserna i
nästföregående stycke hänsyn icke
lagas till pension ''eller till pensionsutfästelse
avseende någon, vilken ge
-
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1961
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
rigs innehav av aktier eller andelar
har ett avgörande inflytande i bolaget
eller föreningen, eller ock efterlevande
till någon varom sålunda är fråga.
Skattskyldig må jämväl åtnjuta
avdrag för medel, som avsatts till annan
personalstiftelse än pensionsstiftelse,
därest medlen kontant eller i
form av aktier, obligationer eller därmed
jämförliga tillgångar till ett värde
motsvarande den gjorda avsättningen
överlämnats till stiftelsen och
under förutsättning tillika att stiftelsens
ändamål är sådant, att den
skattskyldige vid direkt omkostnad
för dylikt ändamål är berättigad till
avdrag, samt att stiftelsen i övrigt
uppfyller villkor motsvarande dem
som i punkt 6 av anvisningarna till
53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.
till 53 §.
6. Med pensionsstiftelse avses, förutom
bankaktiebolags och sparbanks
pensionsstiftelse samt pensionsstiftelse
bildad enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
jämväl inrättning, självständig
fond eller annan stiftelse under förutsättning
att denna står under tillsyn
enligt lagen om tillsyn över stiftelser,
att stiftelsens stadgar fastställts av
tillsynsmyndigheten, att stiftelsens
kapital och avkastning må användas
endast till pensioner på grund av
tjänst, att genom föreskrifter i reglementet
eller eljest trygghet skapats
för att stiftelsen så länge den består
skall hava sådant ändamål samt att
vid dess upplösning eller då det icke
längre finnes eller kan antagas komma
att finnas någon, vars rätt till
pension på grund av tjänst skall tillgodoses
av stiftelsen, återstående medel
antingen skola användas för dylik
pensionering eller ock skola anslås
till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål.
nom eget eller anhörigs innehav av
aktier eller andelar har ett avgörande
inflytande i bolaget eller föreningen,
eller ock efterlevande till någon varom
sålunda är fråga.
b. Skattskyldig må åtnjuta avdrag
för medel, som avsatts till annan personalstiftelse
än pensionsstiftelse,
därest medlen kontant eller i form av
aktier, obligationer eller därmed jämförliga
tillgångar till ett värde motsvarande
den gjorda avsättningen
öveidämnats till stiftelsen och under
förutsättning tillika att stiftelsens ändamål
är sådant, att den skattskyldige
vid direkt omkostnad för dylikt ändamål
är berättigad till avdrag, samt
att stiftelsen står under tillsyn enligt
lagen om tillsyn över stiftelser och i
övrigt uppfyller villkor motsvarande
dem som i punkt 6 av anvisningarna
till 53 § stadgats beträffande pensionsstiftelse.
till 53 §.
6. Under 53 § 1 mom. d) hör, förutom
pensionsstiftelse bildad enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, jämväl annan
pensionsstiftelse under följande
förutsättningar. Stiftelsens stadgar
hava fastställts av tillsynsmyndigheten
och innehålla föreskrifter att stiftelsens
ändamål är uteslutande att
tjäna pensionering på grund av tjänst
och att ändamålet skall vara oförändrat
så länge stiftelsen består samt att
vid dess upplösning eller då det icke
längre finnes eller kan antagas komma
att finnas någon, vars rätt till
pension på grund av tjänst skall tillgodoses
av stiftelsen, återstående medel
antingen skola användas för dylik
pensionering eller ock skola anslås
till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. 29 § 4
mom. i dess nya lydelse skall äga tilllämpning
första gången med avseende
å det beskattningsår, för vilket
taxering verkställes i första instans
år 1963. Övriga bestämmelser skola
tillämpas första gången vid 1962 års
taxering. Äldre bestämmelser skola
fortfarande gälla i fråga om 1961 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1961 eller tidigare år.
I samband med lagens ikraftträdande
skall följande iakttagas.
1. Stadgandet i 29 § 4 mom. sista
ledet skall icke föranleda att avdrag
vägras vid 1963 års taxering, om den
skattskyldige under beskattningsåret
nedbringat stiftelsens förmögenhet
med en tredjedel av skillnaden mellan
förmögenheten före gottgörelse och
ett belopp motsvarande etthundratjugu
etthundradelar av stiftelsens pensionsreserv,
och vid 1964 års taxering,
om den skattskyldige under beskattningsåret
nedbringat stiftelsens förmögenhet
med hälften av skillnaden
mellan motsvarande belopp.
2. Avdrag medgives för avsättning
avseende utfästelse om pension, vilken
icke är förenad med fribrev, när
utfästelsen har lämnats före den 1
juli 1962. Därvid må hänsyn icke tagas
till mer än det belopp som var
utfäst före nämnda dag jämte sådana
utfästa tillägg som må hava föranletts
av levnadskostnadernas ökning fram
till tidpunkten för avsättningen. Vid
beräkning av pensionsreserv skall utfästelsen
jämte förekommande tillägg
antagas innefatta ett fribrev beräknat
jämlikt 9 § andra stycket lagen
om pensionsstiftelses verksamhet.
3. Har pensions- eller annan personalstiftelse
sådan ändamålsbestämning,
att avdrag för avsättning
till stiftelsen på grund härav icke
kan medgivas, må sådant avdrag likväl
åtnjutas, därest stiftelsen bildats
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1961
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
före den 5 juni 1955 och den skattskyldige
vid självdeklarationen fogar
handling som utvisar att stiftelsens
styrelse beslutat mottaga de under
beskattningsåret avsatta medlen under
uttryckligt förbehåll att medlen
1 fråga skola användas uteslutande
för sådant ändamål, som utgör förutsättning
för avdragsrätt. Handling
som nyss sagts skall vidfogas deklarationen
i två exemplar, varav det ena
skall av beskattningsnämnd överlämnas
till taxeringsintendenten för att
av denne tillställas myndighet som
bär att öva tillsyn över stiftelsen.
Sådan stiftelse, som utom i vad avser
stiftelsens ändamålsbestämning
uppfyller förutsättningarna för frikallelse,
helt eller delvis, från skattskyldighet
för inkomst och förmögenhet,
må frikallas från dylik skattskyldighet
under förutsättning att
stiftelsen bildats före den 5 juni
1955 och att stiftelsens ändamålsbestämning
står i överensstämmelse
med vad därom stadgades i lagen den
30 juni 1937, nr 662, eller lagen den
26 maj 1950, nr 308.
I samband härmed upphäves punkt
2 av övergångsbestämmelserna till
lagen den 27 maj 1955, nr 255, om
ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928, nr 370.
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961 77
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll .................. 1
Författningstext........................... 2
I. Inledning ..............''............ 7
II. Historik och gällande rätt..................... 8
III. Utredningens förslag.......................12
Allmän motivering m. .......................12
Förslag om ändring i kommunalskattelagen.............18
Punkt 2 av anvisningarna till 29 § jämte ikraftträdandebestämmelser . 18
Avsättning för utgående pensioner...............19
Utredningen .......................19
Remissyttrandena.....................20
Utfästelse om pension skall ha lämnats av den skattskyldige .... 21
Utredningen .......................21
Remissyttrandena.....................22
Pensionsutfästelsens innebörd. Rätt till fribrev..........23
Utredningen .......................23
Remissyttrandena.....................25
Ränta å skuldebrev till stiftelse ..... 25
Utredningen .......................25
Remissyttrandena.....................29
Beräkning av maximiavsättning................31
Utredningen .......................31
Remissyttrandena.....................31
Övriga ändringsförslag....................33
Utredningen .......................33
Remissyttrandena.....................34
Ikraftträdandebestämmelserna till ändringarna i anvisningarna till 29 § 35
Utredningen .......................35
Remissyttrandena.....................37
Departementschefen......................41
Tillägg till 29 § 4 mom. jämte ikraftträdandebestämmelser......49
Utredningen .......................49
Remissyttrandena.....................54
Departementschefen....................60
Tillägg till 28 § 1 mom...... 64
Utredningen .......................64
Remissyttrandena.....................64
Departementschefen....................65
Punkt 1 av anvisningarna till 22 §................66
Utredningen .......................66
Remissyttrandena.....................67
Departementschefen....................67
78
Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1961
Punkt 6 av anvisningarna till 53 §...............67
Utredningen .......................67
Remissyttrandena.....................68
Departementschefen....................69
IV. Departementschefens hemställan..................70
Bihang. Av pensionsstiftelseutredningen utarbetat författningsförslag .... 71
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610996
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1961:389 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
- BevU 1961:78 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten