Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

1961-10-13 · 53 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:185, Angående riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

1

Nr 185

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

; given Stockholms slott den 13 oktober

1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att enligt föredragande departementschefens hemställan godkänna

riktlinjer för omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till riktlinjer för en omorganisation av

det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Den nuvarande rättspsykiatriska organisationen består av två skilda delar.

Undersökning av häktade personer sker vid psykiatriska avdelningar å fångvårdanstalter,

medan undersökning av personer på fri fot verkställes vid

rättspsykiatriska avdelningar å mentalsjukhusen. I propositionen föreslås att

de båda delarna skall sammanföras i en gemensam organisation under ledning

av medicinalstyrelsen.

Organisationen skall bestå av fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda

främst för undersökning av häktade, samt fyra rättspsykiatriska stationer,

avsedda främst för undersökning av personer på fri fot.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 185

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Det är avsett, att klinikerna även skall bli forsknings-, utbildnings- och

rekryteringscentra och att de för att fylla denna funktion skall vara anknutna

till de medicinska lärosätena i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och

Umeå. Det föreslås att principbeslut fattas om inrättande — utöver den nuvarande

professuren i rättspsykiatri i Stockholm — av cn professur i psykiatri

vid den till universitetet i Lund anknutna kliniken.

Förutom läkartjänster skall inom organisationen finnas tjänster för psykologer

och kuratorer.

För att organisationen skall få erforderlig elasticitet förutsättes att utomstående

läkare skall anlitas för att i särskilda fall verkställa undersökningar

och avge utlåtanden.

För fångvårdens behandlings- och vårduppgifter behålles de läkartjänster

som finnes inrättade. Härutöver förordas att deltidsanställda, arvodesavlönade

psykiatriska konsulter får anlitas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 13 oktober

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer för en omorganisation

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet samt anför därvid

följande.

I. Inledning

Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har fått sin nuvarande organisation

år 1945. Organisationen består av två skilda delar, den ena avsedd

för undersökning av häktade personer och den andra för undersökning

av personer på fri fot. Sinnesundersökning av häktad sker på sinnessjukavdelning

vid fångvården, medan undersökning av den som är på fri fot verkställes

vid de statliga mentalsjukhusen på s. k. rättspsykiatriska stationer.

Vid tillkomsten av organisationen rådde viss tvekan om lämpligheten av en

sådan uppdelning av undersökningsväsendet. När statsmakterna år 1945

stannade för den uppdelade organisationen — främst av det skälet att det

ur statsfinansiell synpunkt beredde svårigheter att uppföra nya anstalter för

undersökningsväsendet — skedde detta under betonande av att anordningen

kunde godtagas såsom ett övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.

Riksdagen underströk, att det närmast rörde sig om en provisorisk

lösning och att det var angeläget att frågan om undersökningsväsendets organisation

upptogs till förnyad prövning så snart förhållandena det medgav.

Man hade räknat med att den organisation som sålunda tillskapades i avbidan

på en definitiv lösning skulle vara kapabel att nedbringa de långa

väntetiderna. Under de första åren efter organisationens tillkomst höll arbetsbalansen

sig också i stort sett på en godtagbar nivå. Så småningom försämrades

emellertid läget.

Genom proposition (nr 203) till 1954 års riksdag framlades förslag till vissa

åtgärder, bl. a. ändringar i lagstiftningen om sinnesundersökning, i syfte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

att komina till rätta med den stora arbetsbalansen. Propositionen bifölls av

riksdagen med vissa jämkningar, och de nya bestämmelserna trädde i kraft

den 1 juli 1954.

Ej heller den förbättring av arbetsläget som blev en följd av 1954 års lagändringar

blev emellertid bestående. I början av år 1956 uppgick undersökningstiderna

för häktade till i medeltal omkring fyra månader mot den i lagen

stadgade maximitiden av sex veckor. I skrivelse till Kungl. Maj :t betecknade

1956 års riksdag den rådande situationen som synnerligen otillfredsställande

och begärde en förutsättningslös utredning angående en effektivering

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

För att såsom sakkunniga utreda frågan om en omorganisation och effektivering

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet tillkallade dåvarande

chefen för justitiedepartementet den 14 juni 1956, med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande, numera landshövdingen Martin Wahlbäck, tillika ordförande,

f. d. medicinalrådet Peder Björck, ledamoten av riksdagens första

kammare Rudolf Boman, numera överläkaren vid Umedalens sjukhus Ingmar

Flodström, ledamoten av riksdagens andra kammare Hans Gustafsson,

borgmästaren Nils Rappe och professorn Gösta Rylander. De sakkunniga,

vilka antog benämningen kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

överlämnade den 11 juni 1959 betänkande angående det rättspsykiatriska

undersökningsväsendets organisation (SOU 1959: 20).

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre

Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,

fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, fångvårdens

byggnadskommitté, socialstyrelsen, statskontoret, universitetskanslersämbetet

— som inhämtat yttranden från de medicinska fakulteterna och

lärarkollegierna —, medicinalstyrelsen, mentalsjukvårdsberedningens byggnads-

och utrustningsdelegation, sinnessjuklagstiftningskommittén, statens

lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund,

som hänvisat till yttrande av rättspsykiatriska föreningen, förvaltningsutskottet

i Kristianstads läns landsting samt hälso- och sjukvårdsstyrelsen

i Norrköping. Flera av myndigheternas yttranden har avgivits efter

hörande av olika underinstanser.

Med anledning av de synpunkter och förslag som framkommit i remissyttrandena

har betänkandet överarbetats av en inom justitiedepartementet

tillkallad sakkunnig, byråchefen E. G. Anneli. Denne har sammanfattat resultatet

av översynen i en den 24 februari 1961 dagtecknad promemoria angående

det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation.

Efter remiss har utlåtanden över promemorian avgivits av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för Nedre Norrland

och för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,

fångvårdsstyrelsen — efter hörande av fångvårdsdirektörerna ävensom över
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

läkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar och anstaltsnämnden vid

fångvårdsanstalten Hinseberg —, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,

fångvårdens byggnadskommitté, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret, universitetskanslersämbetet — som inhämtat yttranden

på sätt som förut angivits —, medicinalstyrelsen — efter hörande av direktionerna

och överläkarna vid mentalsjukhusens rättspsykiatriska avdelningar

ävensom direktionerna vid lasaretten i Växjö och Lund , överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, direktionen för akademiska

sjukhuset i Uppsala, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala

utbyggande, mentalsjukvårdsberedningen, organisationskommittén för

medicinska högskolan i Umeå, utredningsmannen för en förberedande undersökning

rörande medicinalstyrelsens organisation och arbetsuppgiftei

m. m., statens lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges läkarförbund, förvaltningsutskotten i Örebro,

Kronobergs och Kristianstads läns landsting, hälso- och sjukvårdsstyrelsen

i Norrköping och svensk sjuksköterskeförening, varjämte Sveriges psykologförbund

inkommit med yttrande.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om riktlinjer för en omorganisation

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. För de delar av kommittébetänkandet

och promemorian jämte remissutlåtanden för vilka redogörelse

icke lämnas i det följande får jag hänvisa till dessa handlingar.

II. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

nuvarande utformning

Gällande bestämmelser om sinnesundersökning

De huvudsakliga bestämmelserna om sinnesundersökning i brottmål har

givits i 6 kap. (41—50 §§) sinnessjuklagen. Frånsett stadganden för speciella

situationer och av mindre vikt innehåller bestämmelserna följande.

Domstol skall enligt 41 § förordna om sinnesundersökning, om det föreligger

anledning antaga att den misstänkte begått brottet under inflytande

av sådan själslig abnormitet eller rubbad själsverksamhet, som avses i 5 kap.

5 § strafflagen. Sinnesundersökning kan emellertid underlåtas, om domstolen

av särskilda skäl finner sådan undersökning obehövlig. Sinnesundersökning

kan beslutas av annan anledning än att få utrett om förutsättningarna

för straffrihet föreligger, nämligen om domstolen finner sinnesundersökning

vara av betydelse för att bestämma påföljd för brottet eller eljest för att avgöra

målet.

Rörande vissa praktiska detaljer i förfarandet må nämnas följande.

I syfte att avlasta undersökningsläkarna arbete stadgas (41 a §) skyldighet

för domstol atl, i den mån så lämpligen kan ske, när fråga om sinnesundersökning

uppkommer, från myndigheter, som tidigare tagit befattning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

med den misstänkte, infordra sådana handlingar, som kunna antagas vara

av betydelse för bedömandet av hans sinnesbeskaffenhet.

Domstolen skall i samband med förordnandet om sinnesundersökning

skyndsamt översända samtliga handlingar i målet till vederbörande undersökningsstation

(42 § 1 mom., 43 §).

Undersökningsläkaren kan erhålla upplysning angående omständigheter

av betydelse för undersökningen antingen genom att begära utredning härom

hos polismyndighet eller förhör i målet inför domstol med personer, som

kan antagas äga kännedom om sådana omständigheter.

I syfte att garantera skyndsamhet i undersökningarnas verkställande stadgas

i 42 § 2 mom. och 43 § att undersökning skall verkställas med största

möjliga skyndsamhet och till sin omfattning anpassas efter undersökningsfallets

beskaffenhet. Utlåtande skall avgivas inom sex veckor från det handlingarna

inkom till stationen i den mån ej medicinalstyrelsen på läkarens

framställning medgiver uppskov.

Angående utlåtandets innehåll gäller enligt 42 § 3 mom. och 43 § att läkaren

i utlåtandet skall angiva den misstänktes sinnestillstånd vid gärningens

begående samt hans behov av vård på sinnessjukhus. Läkaren skall vidare

angiva om den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör bli

föremål för särskild åtgärd. Utlåtandet skall ytterligare innehålla motivering

för avgivna omdömen. Särskilt skall angivas skälen för att den, som icke

är sinnessjuk eller sinnesslö, anses vid gärningens begående ha lidit av annan

själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom. Grunderna för fördelning av undersökningarna fastställes,

såvitt avser häktade, av fångvårdsstyrelsen och, såvitt avser misstänkta

på fri fot, av medicinalstyrelsen.

För den senare kategorien är särskilt stadgat att den misstänkte är pliktig

atl för undersökning inställa sig enligt undersökningsläkarens bestämmande.

Därvid skall så vitt möjligt tillses, att för den misstänkte icke uppkommer

hinder i hans förvärvsverksamhet eller annan allvarlig olägenhet.

Därest misstänkt underlåter att inställa sig för undersökning äger undersökningsläkaren

begära handräckning av polis- eller militärmyndighet.

Om det finnes erforderligt för undersökningens verkställande, kan domstolen

på läkarens framställning besluta att den misstänkte skall intagas å det

sinnessjukhus, där läkaren är anställd.

Undersökningsförfarandet kan stundom få en vidlyftigare karaktär. Domstol

kan inhämta medicinalstyrelsens yttrande angående avgivet utlåtande

över verkställd sinnesundersökning. Domstolen har då att till medicinalstvrelsen

insända samtliga handlingar i målet (44 §). Medicinalstyrelsen äger

att genom läkare som styrelsen utser verkställa ytterligare undersökning,

varvid de ovan redovisade förekrifterna angående sinnesundersökning i tilllämpliga

delar skall äga motsvarande tillämpning. Tiden för utlåtandets

avgivande bestämmes dock av medicinalstyrelsen, som även äger meddela

anstånd med avgivandet.

Sinnesundersökning kan beslutas även utan samband med vanlig straff
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

process. I 46 § stadgas nämligen att ingen må dömas till tvångsarbete utan

att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum, där anledning föreligger

att antaga att han är sinnessjuk. Tvångsarbete kan ådömas enligt lagen

den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling samt enligt socialhjälps-

och barnavårdslagarna. De i det föregående givna bestämmelserna

är med vissa av olikheterna i de skilda förfarandena betingade skillnader

tillämpliga även på nu ifrågavarande sinnesundersökningar.

Häktad, som straffriförklarats och icke är intagen å sinnessjukhus eller

sinnessjukavdelning vid fångvården, skall enligt 47 § 2 mom. från häktet

överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården i följande fall, nämligen

dels då han i infordrat läkarutlåtande förklarats icke vara i behov av vård å

sinnessjukhus men av medicinalstyrelsen utan ny undersökning förklarats

vara i behov av sådan vård och dels da han av läkaren eller medicinalstyrelsen

förklarats i behov av vård å sinnessjukhus men av domstol dömes till

ansvar utan att befrias från häktet eller frikännas och därefter av högre

rätt förklaras straffri. På sinnessjukavdelning vid fångvården skall också

mottagas tilltalad, som häktas sedan han, utan att ha intagits å sinnessjukhus,

förklaras vara i behov av vård å sådant sjukhus.

Angående behandlingen av den, som förvaras å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården och som genom lagakraftägande dom

straffriförklarats stadgas i 47 § 3 mom. att sådan person skall, om han förvaras

å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen och, om han förvaras

å sinnessjukavdelning vid fångvården, där förbliva för vård, intill dess

plats å något statens sinnessjukhus kan beredas. I det senare fallet ankommer

det på fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen göra framställning

om hans intagande å sådant sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen meddelar

härefter föreskrifter om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus.

Platsbristen föranleder understundom så lång väntan på plats

att utskrivning av den sinnessjuke kan ske från sinnessjukavdelning vid

fångvården.

Personer på fri fot, som förklarats straffria och enligt utlåtandet är i behov

av vård å sinnessjukhus, skall sedan domstolens dom vunnit laga kraft,

enligt förordnande av länsstyrelse intagas å sådant sjukhus (47 § 3 mom.).

Bestämmandet av vilket sinnessjukhus, som skall mottaga den straffriförklarade,

tillkommer medicinalstyrelsen som efter anmälan av länsstyrelsen

lämnar anvisning å sjukhus. Beträffande förvaringen av den som sinnesundersökes

i anledning av ifrågasatt dom å tvångsarbete gäller likartade bestämmelser.

Utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den som strafffriförklarats

genom lagakraftägande dom skall jämlikt 50 § ske enligt samma

regler som tillämpas i fråga om å sinnessjukhus för vård intagna. Dock

ankommer icke — såsom vid sinnessjukhusen — utskrivningen på lokala

utskrivningsnämnder utan enbart på sinnessjuknämnden. I fråga om förhör

inför domstol är även för undersökningsfallen sinnessjuklagens för vanliga

vårdfall i 5 kap. givna regler tillämpliga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Undantag från likställdhet med sinnessjukhusens vanliga patienter gäller

dock för de å sinnessjukavdelning vid fångvårdsanstalt intagna i det avseendet

att överinspektören för sinnessjukvården beträffande de sistnämnda

icke har befogenhet att begära domstolsförhör eller föreslå utskrivning.

Vidare må nämnas bestämmelserna i 59 § att, så länge särskild sinnessjukavdelning

vid fångvården ej finnes i Gotlands län, sinnesundersökning

av häktad inom länet må verkställas av läkare vid statens mentalsjukhus

och den häktade för sådant ändamål dit överflyttas.

Sinnesundersökning av kvinnor, som är intagna i häkte inom Gotlands

län skall ske å S:t Olofs sjukhus i Visby. För kvinnor intagna i häkte

inom landet utom Gotlands län bestämmer fångvårdsstyrelsen huruvida undersökningen

skall äga rum å psykiatriska avdelningen vid fångvårdsanstalten

å Långholmen eller vid fångvårdsanstalten i Växjö (numera Hinseberg).

Av betydelse för undersökningsväsendet är vidare lagen den 18 juni 1954

om personundersökning i brottmål. Enligt denna skall personundersökning

verkställas där det prövas erforderligt för att vinna utredning angående den

misstänktes personliga förhållanden och angående lämpliga åtgärder för

hans tillrättaförande. När skäl därtill är, må domstolen enligt 4 § besluta

att läkarintyg angående misstänkt skall anskaffas (s. k. § 4-intyg). Om

möjligt skall en psykiater förordnas att avgiva sådant intyg.

Nuvarande anstalts- och personalorganisation

De nuvarande sex psykiatriska avdelningarna för sinnesundersökning av

häktade är knutna till följande fångvårdsanstalter nämligen Långholmen,

Håga, Malmö, Härianda, Härnösand och Västervik.

De åtta rättspsykiatriska avdelningarna för sinnesundersökning av misstänkta

på fri fot är knutna till följande mentalsjukhus, nämligen Psykiatriska

sjukhuset i Stockholm, Ulleråker, Ryhov, S:t Lars, S:t Jörgen, Marieberg,

Sidsjön och Umedalen.

Fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen är, var för sitt område, chefsmyndighet

för undersökningsväsendet och har i sådan egenskap bl. a. att

fastställa upptagningsområden för fångvårdens respektive mentalsjukhusens

ifrågavarande avdelningar. Närmare bestämmelser härutinnan har utfärdats

av fångvårdsstyrelsen i cirkulär den 24 november 1947 (nr 14) och

av medicinalstyrelsen i kungörelse den 15 januari 1949 (nr 15).

Personalen1 för undersökningsverksamheten utgöres av läkare, kuratorer

och biträdespersonal. Vid fångvårdens avdelningar finns därjämte viss personal

för tillsyn och arbetsledning.

1 I det följande upptagna tabeller över personalorganisationer avser läget 1/7 1961.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

9

Läkarpersonal vid undersökningsstationerna

Avdelning

överläkare

B 1 + avlö- ningsförstärk- ning 4 800

kr/år1

Bitr. över- läkare

A 26 + avlö- ningsförstärk- ning 8 000

kr/år

Förste läkare

A 24 + avlö- ningsförstärk- ning 8 000

kr/år

Underläkare

A 23 4- avlö- ningsförstärk- ning 3 000/

6 000 kr/år2

Sinnessjukavdelningar vid fång-

Långholmen (Stockholm, rätts-

( l8

\ 1 tf Bo 1*

1 Ao 26»

( 1 Ao 24

1 Ae 24

l (1 Ae 24»)

2 Ae 23

1 Ao 26

—

1 Bo 1

—

2 Ao 24

(1 Ae 23»)

1 Bo 1

_

( 1 Ao 24

\ 1 Ae 24

(1 Ae 23»)

1 Bo 1

_

(1 Ae 23»)

_

—

—

—

_

—

—

—

S:a 15 (19)

5

2

6(7)

2 (5)

Rättspsykiatriska avdelningar vid

sinnessjukhus

Psykiatriska sjukhuset (Stockholm)

1 Bo 1

1 Bo 1

—

3 Ao 24“

1 Ao 24

2 Ae 23

1 Ae 23

1 Bo 1

_

—

—

1 Bo 1

—

1 Ao 24

1 Ae 23

1 Bo 1

—

1 Ao 24

1 Ae 23

1 Bo 1

—

—

—

1 Bo 1

—

—

—

1 Bo 1

—

—

—

S:a 19

S:a totalt 34 (38)

8

13

2

6

12 (13)

5

7 (10)

1 Överläkare har rätt till fri bostad ävensom fri elektrisk belysning. Därest bostad ej tillhanda
2

Det högre beloppet utgår fr. o. m. andra året, varvid tjänstgöring vid vissa jamforliga sjukhus

U1''8Arvoden såsom överläkare 22 000 kr/år; tillika professor i rättspsykiatri (lönegrad Bo 3) vid

karolinska mediko-kirurgiska institutet. ... .. . , , . , ,

* Tjänsten är placerad vid fångvårdsanstalten i Västervik men for tiden fr. o. m. budgetåret

1960/61 tills vidare överflyttad till Långholmen. .......

s Tjänsten är förenad med uppdrag som ställföreträdare för overlakaren.

. Tjänsten är avsedd för rådgivande psykiater (»räjongpsykiater») inom fångvårdens ostra

anstaltsgrupp med ett särskilt arvode av 2 100 kr/år.

i Här redovisas endast den bitr. överläkare, som med självständigt ansvar förestår den rattspsykiatriska

undersökningsavdelningen; överläkaren och en förste läkare har andra uppgifter vid

anstalten, främst vård av fångar. , ... ...

8 Medtagna i tabell i SOU 1959: 20, ehuru inrättade for tillgodoseende av rajongpsykiatrers

uppgifter (jfr prop. 1953:144, s. 21); Härnösandstjänsten f. n. förlagd till Långholmen.

» Betr. överläkartjänsten se not 4 ovan. — I stället får rådgivande psykiater anlitas mot ett ar
V°ioes“nnessjukläkare

med arvode 1 800 kr/år och 600 kr för varje slutförd undersökning.

11 En av tjänsterna är ursprungligen placerad vid Ryhovs sjukhus.

12 Jfr not 11.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Kuratorer och biträdespersonal vid undersökningsstationerna

Anstalt

Kurator

Kanslibiträde

Biträde i regle- rad befordrings- gång

Sinnessjukavdelningar vid fångvårdsanslaller

Långholmen1............................

/ 1 Ae 15

\ 3 Ae 13

2 A 7

4 rb

Håga ..................................

1 Ae 13

1 Ag7

1 A 7

_

2 Ae 13

1 rb

2 Ae 13

1 A 7

1 Ae 13

1 A 7

_

Västervik (läkartjänsten flyttad, se ovan)..

—

S:a 21

10

6

5

Rältspsykiatriska avdelningar vid sinnes- sjukhus

Psykiatriska sjukhuset2..................

4 Ae 13

1 Ae 7

2 rb

Ulleråker...............................

2 Ae 13

1 Ae 7

1 rb

Ryhov.................................

1 Ae 13

1 Ae7

—

S:t Lars................................

2 Ae 13

1 Ae 7

1 rb

2 Ae 13

1 Ae 7

1 rb

1 Ae 13

1 rb

1 Ae 13

_

1 rb

Umedalen ..............................

1 Ae 13

—

1 rb

S:a 27

14

5

8

S:a totalt 48

24

11

13

1 Utöver här upptagen personal linnes en översköterska i lönegrad Ao 12, en kontorist i

lönegrad A 9 samt vid det till karolinska mediko-kirurgiska institutet hörande, till kliniken förlagda

kriminologiska centralarkivet ett kanslibiträde med arvode motsvarande halva lönen i

lönegrad A 7. Härtill kommer ett arvode å 14 000 kr/år för psykometriskt arbete.

2 Utöver här upptagen biträdespersonal finnes en kontorist i lönegrad Ao 9.

Vad gäller avdelningen å Långholmen finns härutöver för experimentalpsykologiska

arbetsuppgifter en assistenttjänst A 19 å karolinska medikokirurgiska

institutets stat.

När den ordinarie undersökningsorganisationen inom fångvården, resp.

mentalsjukvården inte räcker till, finns möjlighet att anlita utomstående

läkare. Dessa förordnas såvitt angår utlåtanden från fall till fall av medicinalstyrelsen

och åtnjuter arvode med 600 kronor för utlåtande.

Ersättning för läkarintyg jämte föregående läkarundersökning enligt lagen

den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål utgår enligt en kungörelse

den 15 mars 1957 (nr 86) med högst 150 kronor, om undersökningen

utförs av rättspsykiater eller annan läkare, som minst tre år tjänstgjort vid

statsanstalt för sinnessjuka eller därmed jämförlig anstalt, och eljest med

högst 75 kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

11

III. Kommittébetänkandet

Verksamheten inom undersökningsväsendet

Kommittén har för att belysa verksamheten inom undersökningsväsendet

bl. a. redovisat antalet avgivna utlåtanden över sinnesundersökningar från

och med år 1931, då sinnessjuklagen trädde i kraft, till och med år 1958.

Antalet utlåtanden uppgick år 1931 till 221 och steg sedan i stort sett oavbrutet

till åi- 1944, då antalet var så högt som 1 750. Fram till år 1948 minskade

antalet och höll sig under de därpå följande åren tämligen konstant omkring

1 000 av vilka i genomsnitt 230 utlåtanden avgavs av läkare utanför

organisationen. Det relativa antalet undersökningar av icke häktade, som tidigare

varierat mellan 27,6 % (1931) och 64,1 % (1948), utgjorde under

åren 1949—1958 i medeltal 49,3 %. I relativt ringa grad hade utomstående

läkare anlitats för utlåtanden beträffande personer på fri fot (år 1958: 58

st.). Såsom undersökningsläkare för häktade personer däremot hade utomstående

läkare avgivit åtskilliga utlåtanden (1958: 170 st.), vilket sammanhänger

med att läkarna vid fångvårdens undersökningsstationer har att jämväl

vårda psykiskt sjuka fångar samt straffriförklarade, som väntar på plats

vid sinnessjukhusen.

Kommittén har sökt bilda sig en uppfattning om den nuvarande organisationens

effektivitet genom att inhämta uppgifter om det antal utlåtanden

som presterats dels vid de olika undersökningsstationerna var för sig och

dels av varje läkare. Kommittén framhåller att en rättvisande bedömning

endast är möjlig beträffande mentalsjukhusens stationer, då läkarna där

har möjlighet att helt ägna sig åt undersökningsarbetet.

I fråga om fångvårdsanstalternas psykiatriska avdelningar har kommittén

genom inhämtande av uppgifter från läkarna försökt bilda sig en uppfattning

angående omfånget av det vårdarbete som jämsides med undersökningsarbetet

bedrives vid avdelningarna.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning den i sinnessjuklagen

fastställda maximitiden av sex veckor överskridits har kommittén upprättat

ett diagram avseende antalet på undersökningens slutförande väntande

explorander vid varje kvartalsskifte under tiden 1/1 1955—1/1 1959. Då

diagrammet icke lämnat annat besked angående tiden för undersökningarna

än att den i vissa fall överskridit sex veckor, har kommittén därför även

sökt att för åren 1955—1958 ge en uppfattning angående undersökningstiderna

i antal månader. Resultatet av kommitténs undersökning framgår av

tabell i det följande. Däri anges i procent av hela antalet utlåtanden för vart

och ett av nämnda år antalen som belöper på det i tabellen angivna antalet

månader.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Antal undersökningsfält procentuellt fördelade på undersökningstider,

i månader räknat

År

Antal månader

1

2

3

4

5

6

7

00

<£>

10

11

Häktade

1955

15,9

31,1

24,2

19,1

7,8

1.5

0,4

—

—

—

1956

11,3

16,5

18,0

19,1

17,8

9,9

5,1

1,7

0,6

—

1957

12,5

36,9

31,6

13,7

3,7

0,5

0,5

0,2

—

—

1958

17,0

42,6

28,1

9,6

2,4

0,2

0,2

—

—

—

Icke häktade

1955

24,8

27,0

25,0

12,4

4,9

3,9

1,2

0,6

0,2

—

1956

21,8

25,8

18,2

12,8

8,5

5,0

1,9

2,3

2,5

0,6

1957

20,5

23,7

21,8

11,2

7,0

5,0

2,9

2,1

3,3

1,4

1958

18,9

23,0

29,5

15,0

6,7

3,7

1,9

0,6

—

0,4

Samtliga fall

1955

20,5

29,0

24,6

15,7

6,1

2,8

0,8

0,3

0,1

—

—

1956

16,2

20,9

18,0

16,1

13,5

7,6

3,6

2,0

1,5

0,3

0,3

1957

16,4

30,5

26,9

12,5

5,3

2,7

1,7

1,1

1,6

0,7

0,3

1958

17,9

32,7

28,8

12,2

4,6

1,9

1,1

0,3

—

0,2

För att fullständiga bilden av det arbete som bedrives av organisationens

läkare har kommittén slutligen hos samtliga underdomstolar i första instans

inhämtat upplysningar om förekomsten av läkarutlåtanden enligt 4 § lagen

om personundersökning i brottmål för vart och ett av budgetåren 1954/55

och 1955/56. Uppgifterna framgår av följande sammanställning. Det bör

dock anmärkas, att kommittén funnit anledning förmoda att uppgifterna

icke är helt riktiga utan att antalet läkarundersökningar är högre än tabellen

utvisar.

1954/55

1955/56

Antalet fall där domstolen förordnat om läkarundersökning jämlikt

4 § lagen om personundersökning i brottmål..............

Antalet fall då sådan läkarundersökning utförts av

a) rättspsykiater..........................................

b) psykiater ..............................................

c) annan läkare ..........................................

1236

1479

613

767

438

508

185

204

Brister i den nuvarande undersökningsverksamheten

Kommittén framhåller åtskilliga missförhållanden i gällande organisation.

Genom att den är överbelastad förflyter alltför lång tid till undersökningarnas

slutförande. De långa tiderna medför väsentliga lidanden och olägenheter

för undersökningsobjekten och en pressad arbetssituation för personalen,

varjämte det allmänna rättssäkerhetsintressets krav på en snabb rättsprocedur

icke kan tillgodoses.

Svårigheter att få läkartjänster besatta har, i förening med otillräckligt

antal tjänster, medfört att ett väsentligt antal undersökningar måst utföras

av utomstående läkare, vilka icke alltid kan disponera samma tid för under
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

sökningen och besitta sådan erfarenhet som den läkare, vilken har undersökningsarbetet

såsom heltidssyssla. En annan nackdel är enligt kommittén

att undersökningsorganisationens uppdelning på två helt skilda grenar

hindrar att utjämningar i belastningen mellan grenarna kan ske genom direkt

överförande av fallen t. ex. från en svårt belastad fångvårdsavdelning

till en för tillfället mindre tyngd mentalsjukhusavdelning.

Kommittén pekar på undersökningsstationernas belägenhet som ett icke

oväsentligt hinder för läkarrekryteringen till banan. En placering i mindre

städer ger minskade möjligheter till inkomster utöver lönen samt svårigheter

att uppehålla kontakter med kolleger eller knyta nya sådana. Även den

ringa tillgången till specialiserade lasarettsavdelningar samt bibliotek och

forskningsanstalter är till nackdel. Vad särskilt beträffar fångvårdens undersökningsstationer

framhålles såsom ett ur läkarsynpunkt ofördelaktigt

förhållande svårigheterna att vid en inom fängelsemurarna belägen station

kunna privat mottaga patienter.

Den nuvarande organisationen med dess små och spridda enheter utgör

— liksom den pressade arbetssituationen — icke någon gynnsam groningsgrund

för forskningsinitiativ inom rättspsykiatrin. I sammanhanget nämnes,

att 1955 års läkarutbildningsutredning i ett den 4 oktober 1957 avgivet betänkande

(stencilerat) angående professurer i psykiatri vid vissa mentalsjukhus

uttalat att den psykiatriska forskningen i vårt land är svältfödd trots de

ökade resurser, som de sista åren tillförts den. Kommittén erinrar i anslutning

härtill att man, då frifotingsstationerna placerades vid vissa mentalsjukhus,

hyste den förhoppningen att detta skulle medverka till ett för såväl

rättspsykiatrin som allmänpsykiatrin befruktande utbyte av åsikter och

erfarenheter. Dessa förhoppningar synes i allmänhet icke ha infriats. De

rättspsykiatriska avdelningarna vid mentalsjukhusen ha i mångt levat sitt

eget liv. En bidragande orsak till avdelningarnas icke alltid gynnsamma arbetsförhållanden

har även varit att de från början placerats i provisoriska

lokaler, som ännu efter ett årtionde icke kunnat ersättas med större och

ändamålsenligare.

Slutligen framhåller kommittén att det dubbla chefskap över undersökningsväsendet

som utövas av fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen icke

har varit helt till fördel. Sålunda har medicinalstyrelsen att besluta om uppskov

med utlåtandenas avgivande men har icke att taga befattning med personalbesättning

och utrustning på fångvårdens undersökningsstationer.

Allmänna överväganden angående undersökningsorganisationens utformning

Kommittén har funnit att undersökningsväsendets primära uppgift alltjämt

bör vara att verkställa de i sinnessjuklagen omnämnda rättspsykiatriska

undersökningarna i brottmål. Beträffande omfattningen av verksamheten

framhåller kommittén att det är uppenbart att en väsentlig ändring i fråga

om sinnesundersökningarnas roll inom straffprocessen och en därav följande

ändring i den totala arbetsvolymen måste inverka på storlek och ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

formning av en ny undersökningsorganisation. Särskild anledning att beröra

dessa frågor har uppkommit genom de förslag som framlagts av strafflagberedningen

i dess slutbetänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956:

55). Enligt kommittén hade det varit önskvärt att den vidare behandlingen

av strafflagberedningens förslag kunnat avvaktas, innan kommittén tagit

ställning till organisationsfrågan. Kommittén har emellertid — efter genomgång

av strafflagberedningens förslag i fråga om behandlingen av ahnormbrottsligheten

— bedömt att ett genomförande av förslagen icke i väsentlig

grad kommer att påverka undersökningsorganisationens omfattning.

Härom anför kommittén följande.

Strafflagberedningens förslag innebär en principiellt genomgripande förändring

i fråga om den straffrättsliga behandlingen av abnormbrottsligheten.

Enligt strafflagen kan straff eller skyddsåtgärder ådömas endast

den som icke är hänförbar under 5 kap. 5 § strafflagen. Däremot har domstol,

med ett oväsentligt undantag, icke att taga befattning med frågan om

den fortsatta behandlingen av den som på grund av abnormitet befunnits

straffri. I detta hänseende innehåller sinnessjuklagen stadganden av innehåll

att frågan om den straffriförklarade skall intagas på sinnessjukhus

eller ej direkt löses genom innehållet på denna punkt av det utlåtande, som

läggs till grund för domen. Strafflagberedningen däremot avskaffar skillnaden

mellan straffria och straffbara lagöverträdare. Domstolen bär i princip

att besluta angående behandlingen av dem alla.

Den fråga som strafflagberedningens förslag aktualiserar inom kommitténs

arbetsområde är, huruvida ett genomförande av förslaget kommer att

medföra förändringar i omfattning eller uppgifter för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet. Strafflagberedningen bär icke gått in på behandlingen

av detta spörsmål utan ansett det böra ankomma på kommittén.

Endast ett uttalande i betänkandet berör denna fråga, nämligen när »flera

ledamöter» av beredningen göra gällande att en väsentlig nedskärning av

undersökningarna borde ske i syfte att dels undgå de nuvarande dröjsmålen

med utlåtandenas avgivande utöver den lagstadgade tiden, dels ock

väsentligen till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den tillgängliga rättspsykiatriska

expertisen (beredningens betänkande s. 424). Enligt denna

mening borde efter genomförandet av beredningens förslag sinnesundersökningarna

före domen i huvudsak begränsas till ett konstaterande av

huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger. I övrigt borde läkarundersökning

till ledning för bestämmande av påföljder åvägabringas i

samband med en förbättrad personundersökning.

För en bedömning av följderna av beredningens förslag är det av vikt att

söka fastställa, i vilken utsträckning de materiella bestämmelserna i

skyddslagen äro sådana att för deras tillämpning måste förutsättas att

domstolen erhåller tillgång till psykiatrisk rådgivning. Därvidlag kan först

anföras, att skyddslagen föreskriver att endast vissa former av ingripande

stå till buds i fråga om sådana abnorma brottslingar, beträffande vilka

fastställts att brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet,

medan i fråga om andra abnorma brottslingar samt psykiskt

normala brottslingar samtliga påföljder äro i princip tillämpliga. Följande

redogörelse för i vilken utsträckning de olika påföljderna kunna tillämpas

på de båda grupperna abnorma avser att belysa frågan i vilken utsträckning

domstol behöver veta om en tilltalad tillhör den ena eller den andra

gruppen.

Skyddslagen upptar i de åtta första kapitlen ett antal påföljder, beträffande

vilkas tillämplighet där icke göras några principiella undantag i fråga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

15

om abnormbrottslingar. Enligt skyddslagen 7 kap. 3 § må domstolen, om

någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande enligt sinnessjuklagen

förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, förordna att han skall

överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. I fråga om annan än den som

är sinnessjuk eller sinnesslö — sålunda psykopater ävensom andra psykiskt

abnorma personer, vare sig deras abnormitet kan jämställas med sinnessjukdom

eller icke — må sådant förordnande dock meddelas endast efter

hörande av medicinalstyrelsen. Emellertid följer av 10 kap. 3 och 4 §§

skyddslagen att beträffande den som begått brott under inflytande av

sinnessjukdom eller sinnesslöhet endast vissa påföljder stå öppna. Dessa

påföljder äro överlämnande till särskild vård (enligt barnavårdslagen, lagen

om nykterhetsvård eller sinnessjuklagen, i det sistnämnda fallet under förutsättning

att i utlåtande enligt sinnessjuklagen förklaras föreligga behov

av sådan vård), överlämnande till öppen psykiatrisk vård, skyddstillsyn,

villkorlig dom och böter (ej förvandlingsbara), varjämte domstolen även

kan besluta att eftergiva varje påföljd. De påföljder som domstol i sådant

fall sålunda icke får tillämpa äro fängelse, skyddsfostran, skyddsinternering,

avsättning, suspension och disciplinstraff för krigsmän. För att kunna

iakttaga detta förbud behöver domstolen tydligen ett uttalande av läkare,

vilket icke begränsar sig till vårdfrågan utan även innehåller en bedömning

av om brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Här kan även tilläggas att ett sådant utlåtande krävs även i det fall

att domstol överväger att i samband med dom å skyddstillsyn förordna om

intagande å tillsynsanstalt. Denna påföljdsform får nämligen icke heller

tillämpas på en tilltalad vars brott begåtts under inflytande av sinnessjukdom

eller sinnesslöhet.

Av det sagda framgår att det vid bedömandet av frågan, i vilken utsträckning

antalet sinnesundersökningar skall kunna nedskäras vid ett genomförande

av strafflagberedningens förslag, blir en väsentlig faktor att

kunna uppskatta det relativa antal fall, i vilka tillämpning av fängelse och

därmed likställda påföljder redan på förhand kan bedömas icke bliva aktuell.

Under kraftigt betonande av svårigheterna att i detta hänseende

komma till annat än en ungefärlig uppskattning skulle kommittén vilja

angiva antalet sådana fall till mellan 15 och 25 % av samtliga fall, där

sinnesundersökning ifrågasättes. Emellertid kan det endast i ett procentuellt

lägre antal fall övervägas att utbyta sinnesundersökning av nuvarande

omfattning mot den kortare undersökningen enligt skyddslagen 13

kap. 5 § (4 § lagen om personundersökning). Det skulle vara ett felaktigt

betraktelsesätt att från den omständigheten att konstaterande av vårdbehov

med intagning på sinnessjukhus som följd kan grundas på en vårdattest

(10 § sinnessjuklagen) draga den slutsatsen att det för tillämpning

av skyddslagen 7 kap. 3 § städse skulle vara tillräckligt att den tilltalade

underkastades sådan undersökning som avses i skyddslagen 13 kaj). 5 g.

Rättssäkerhetssynjmnkterna göra sig med större styrka gällande i det senare

fallet än i det förra. I det rättsliga sammanhanget står i allmänhet mera

j)å spel för vederbörande än när spörsmålet endast gäller behovet av sjukhusvård.

Från allmän synjmnkt är det vidare särskilt angeläget alt domsluten

i brottmål grundas j)å ett material, vilket utarbetats med den omsorg

och grundlighet som rimligen kan begäras. Ytterligare kan anföras, alt för

den som intagits å sinnessjukhus utan samband med brott utskrivningsreglcrna

i sinnessjuklagen och den därtill sig anslutande praxis äro både

materiellt liberalare och i fråga om förfarandet lättvindigare än motsvarande

regler i de andra fallen. Slutligen torde det rätlsjtsykiatriska klientelet

beträffande svårighetsgraden vid diagnosens ställande genomsnittligt vara

mer krävande än övriga psykiskt sjuka; särskilt kan konstaterandet av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

simulation, dissimulation och reaktiva tillstånd, som inträtt efter brottet,

kräva ingående undersökningar.

I den del sinnesutlåtandena beröra behovet av sinnessjukvård torde dessa

behöva fylligare än för närvarande redovisa skälen härför. Enligt den föreslagna

ordningen sker nämligen den ändringen att domstolen får möjlighet

att välja mellan öppen och sluten psykiatrisk vård, varjämte den kan åvägabringa

erforderlig vård i samband med dom å skyddstillsyn. Därtill kommer

att domstolen är oförhindrad att helt frångå läkarens rekommendation

av vård och döma till skyddstillsyn utan föreskrift om psykiatrisk vård

eller till villkorlig dom eller böter. På grund av de nya möjligheter att tilllämpa

flera påföljder som sålunda öppna sig är en livlig partsargumentation

att emotse i f rågan om behovet av vård.

I fråga om psykopater samt övriga psykiskt abnorma, vilka icke kunna

betecknas såsom sinnessjuka eller sinnesslöa, innebär strafflagberedningens

förslag såsom nämnts den ändringen att föreskrift om vård å sinnessjukhus

skall av domstol kunna meddelas endast efter medicinalstyrelsens hörande.

Det synes uppenbart att medicinalstyrelsen till grund för sitt ställningstagande

är i behov av en avsevärt mera omfattande redovisning av läkarens

undersökning och slutsatser än som sker i de korta utlåtandena enligt lagen

om personundersökning.--—

Ett ytterligare förslag av strafflagberedningen berör den nu behandlade

frågan, nämligen att vid dom å skyddsinternering det i allmänhet skulle

vara tillräckligt med liten läkarundersökning. För kommittén står det

klart att väsentliga rättssäkerhetsintressen kunna äventyras om ett så allvarligt

ingripande mot en brottsling skulle i något större utsträckning kunna

tillgripas efter en endast summarisk läkarundersökning.

Beträffande det i skyddslagen föreslagna regelsystemet i fråga om behandlingen

av psykiskt abnorma lagöverträdare finner sålunda kommittén

sammanfattningsvis att det bör kunna öka möjligheten att låta sinnesundersökningarna

ersättas med läkarutlåtanden enligt 13 kap. 5 § skyddslagen

men att man främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram med

försiktighet. Beaktas i tillbörlig grad denna synpunkt, torde man icke kunna

räkna med alt nedskärningen av sinnesundersökningarna skall få en omfattning

som kan kallas väsentlig.

För att ge en fullständig bild av det föreslagna systemets verkningar böra

även redovisas vissa faktorer, som kunna medföra en ökad belastning på

det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Förslaget innebär ju att

domstolarna till sitt förfogande få flera påföljder att välja mellan och att

de få större frihet i detta val än hittills. Det är sannolikt att domstolarna för

deras tillämpning komma att finna sig i större utsträckning än nu ha behov

av psykiatrisk rådgivning för att erhålla fylligast möjliga material för bedömande

av de ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste åtgärderna

mot den tilltalade.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande även berört frågan om rättspsykiatrernas

utnyttjande inom den öppna vården i samband med en upprustning

av denna vårdgren. Enligt kommittén torde bristen på rättspsykiatrer

dock omöjliggöra detta inom en överskådlig framtid. Som andra

tänkbara utvidgningar av arbetsområdet nämner kommittén möjligheten att

göra läkarundersökningarna enligt lagen om personundersökning i brottmål

till tjänsteåliggande.

Efter konstaterande att någon uppdelning av undersökningsfallen efter

annan grund än den nuvarande icke torde vara tänkbar diskuterar kommittén

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

frågan huruvida den nuvarande organisationen bör ersättas med en enhetlig

sådan. Om organisationen göres enhetlig skulle enligt kommittén det förut

berörda problemet med ojämna belastningar mellan organisationens båda

grenar försvinna. Organisationen skulle vidare vinna i fråga om arbetseffektivitet.

Den genomsnittliga arbetseffektiviteten per läkare skulle öka och

dessutom skulle varje läkare få ett rikare fasetterat material och därigenom

en mångsidigare erfarenhet. Av bl. a. dessa skäl har kommittén funnit att

den nuvarande undersökningsorganisationen bör ersättas med en enhetlig

organisation. En naturlig följd härav skulle bli att nuvarande tudelning av

den centrala ledningen på fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen även

upphör.

Den fråga som vid en övergång till enhetlig organisation först påkallar

svar är enligt kommittén om undersökningsverksamheten bör baseras på

ett större antal små stationer, såsom nu i stor utsträckning är fallet, eller

om det är ändamålsenligare att koncentrera den till ett fåtal större stationer.

Ingendera utvägen är enligt kommitténs mening tillfredsställande. En

blandad organisationstyp, innebärande dels stora stationer, gemensamma

för häktade och frifotingar, dels ock små stationer, i allmänhet av enläkartyp,

avsedda för frifotingar, utgör enligt kommitténs efter noggranna överväganden

tillkomna uppfattning den lösning som ger det bästa samlade resultatet.

Kommittén anför att det tydligen med det skisserade systemet icke blir

lämpligt att bibehålla den dubbla anknytningen till såväl fångvård som

mentalsjukvård. När det gäller att avgöra vart undersökningsväsendet organisatoriskt

skall föras, bör uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att inom

överskådlig tid anskaffa lokaler av den storlek som det här kan bli fråga

om för de stora stationerna. Detta är så mycket mer angeläget som för närvarande

såväl fångvård som mentalsjukvård befinner sig i ett markant upprustnings-

och utvidgningsskede, varjämte äldre häkten i anslutning till

fångvårdens centralanstalter planeras bli ersatta med nya. Frifotingsstationerna

kräver ett relativt ringa utrymme och lokalbehovet torde lättare

kunna tillgodoses, i vissa fall genom att bibehålla nu befintliga sådana stationer.

Vad först angår möjligheten att till mentalsjukhusen förlägga de nya stora

stationerna finner kommittén starka skäl tala däremot. Oavsett lämpligheten

över huvud att på samma avdelning sammanföra psykiskt sjuka med kriminella

synes detta i varje fall vara olämpligt under häktningstiden. Svårigheter

skulle även uppstå ur övervakningssynpunkt. Sedan länge har det varit

fråga om att överföra den statliga mentalsjukvården i landstingsregi.

Den blandning av statlig och landstingskommunal verksamhet som skulle

bli följden vid överförandet till landstingen av en mentalsjukvård, med vilken

undersökningsväsendet sammankopplats, torde dessutom såvitt möjligt

böra undvikas.

Beträffande en eventuell anknytning till fångvårdsanstalterna erinrar kommittén

att anstalterna för det icke abnorma, manliga vuxenklientelet in
2

Itihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. iVr IS,''i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

delats i fyra anstaltsgrupper, nämligen norra, östra, västra och södra anstaltsgruppen,

varjämte en femte avses tillkomma, med planerade centralanstalter

i Sundsvall/Härnösand, Göteborg, Malmö samt Kumla i Örebro

län och Österåker i Stockholms län. Kommittén framhåller att en placering

av undersökningsstationerna inom det murinhägnade området tidigare diskuterats

men bestämt avvisats, framför allt av hänsyn till frifotingsklientelet.

Vad som enligt kommittén främst talar emot en förläggning intill centralanstalterna

är deras perifera läge samt den därmed förenade svårigheten

att rekrytera tjänsterna och åstadkomma tillräckligt snabba och kompletta

kontakter mellan undersökningsstationerna och de myndigheter och organ,

som stationerna behöver tillgång till och som även är beroende av närhet

till stationerna. Visserligen blir det, om stationerna icke förlägges inom eller

intill fångvårdens centralanstalter, icke längre möjligt att lägga både de

räjongpsvkiatriska och de rättspsykiatriska uppgifterna på samma läkare.

Emellertid talar enligt kommitténs mening så vägande skäl emot en förläggning

till centralanstalterna av undersökningsstationerna att det blir nödvändigt

att bryta det organisatoriska sambandet mellan räjongpsykiatri och

rättspsykiatri.

I fråga om möjligheten att förlägga de större stationerna till häktena erinrar

kommittén att uppförande av nya sådana planeras såsom ersättning

för de häkten som ingår i de nuvarande centralanstalterna, vilka man visserligen,

bortsett från Långholmen, icke torde få möjlighet att nedlägga inom

överskådlig tid men som i stället kommer att fungera såsom s. k. sidoanstalter

inom respektive anstaltsgrupp. Det är att förutse att nya häkten

kominer att uppföras i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Sundsvall/Härnösand.

Kommittén förordar att stationerna förlägges i anslutning till häktena.

Härigenom skulle alla fördelarna av en central lokalisering vinnas.

Som en bestämd fördel framhåller kommittén den nära kontakten, som

eliminerar transporter och dessutom bör kunna öppna möjligheter till psykiatrisk

rådgivning och vård -— även genom överflyttning till kliniken — av

de häktade.

Kommittén påpekar att den föreslagna organisationen innebär att icke

häktade personer i vissa fall kommer att för undersökning få inställa sig i

byggnader, där häkten är inrymda och att det möjligen kan resas invändningar

mot en sådan anordning. Kommittén anser dock att dessa invändningar

icke är av den styrka att de behöver beaktas.

I fråga om frifotingsstationerna anser kommittén lämpligt att i vissa fall

utnyttja redan befintliga sådana, medan i andra fall nya stationer torde få

inrättas. Problemet är lokalmässigt sett relativt ringa. De mindre stationerna

bör spridas över landet så att längre resor för undersökningsobjekten

såvitt möjligt undvikes. Vidare bör stationerna förläggas till befolkningstäta

delar av landet. Hänsyn bör även tagas till tillgång på sjukvårdsinrättningar,

då det torde vara mest ändamålsenligt att inrymma stationerna i sådana.

I detta sammanhang framför kommittén även tanken på en framtida fortsatt

spridning av de rättspsykiatriska frifotingsstationerna med sikte på att

erhålla en station i varje län. Därigenom skulle det väntade behovet från

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

19

domstolarnas sida att i större utsträckning konsultera rättspsykiater kunna

tillgodoses samt ökad service på området beredas nykterhetsnämnder, barnavårdsnämnder,

andra sociala nämnder och polismyndigheter.

För närvarande finns icke någon regional organisation utan stationerna

lyder direkt under centralmyndigheten. Enligt kommittén skulle genom en

nära samverkan mellan stationerna inom ett visst område större möjligheter

föreligga att vidtaga arbetsrationaliserande åtgärder än om en central myndighet

direkt skall ha hand om stationerna. Kommittén förordar — närmast

med fångvårdens räjongindelning som förebild — en indelning av landet i

fyra rättspsykiatriska distrikt med cheferna för de fyra stora stationerna

såsom chefer jämväl för var sitt distrikt.

Beträffande slutligen den centrala anknytningen av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet anför kommittén att detta till sin natur synes vara

hänförligt till varken fångvård eller mentalsjukvård. Undersökningsobjekten

är varken fångar eller konstaterat sinnessjuka. Den egentliga uppgiften för

undersökningsväsendet är att lillhandagå främst domstolar med sakkunnigutlåtanden

i brottmål. Det intager sålunda liknande ställning som statens

rättsläkarstationer och statens rättskemiska laboratorium. När det gäller att

mera definitivt än tidigare organisatoriskt utforma det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

synes det konsekvent att ge detsamma principiellt liknande

ställning som de nu nämnda organen, d. v. s. det bör bilda en självständig

organisation under medicinalstyrelsen.

Sammanfattningsvis förordar kommittén att undersökningsväsendet organiseras

på följande sätt. Undersökningsstationer, gemensamma för båda typerna

av undersökningsfall, förlägges till de tre största städernas centrala

delar inom eller i närheten av blivande byggnader för häkten. Dessa stationer

utnyttjas såsom undervisningskliniker för den medicinska utbildningen

i Stockholm, Göteborg och Lund. En liknande ehuru väsentligt mindre

station förlägges till Sundsvall/Härnösand, där den närmare placeringen får

avgöras, sedan större klarhet vunnits angående placeringen av fångvårdens

centralanstalt och det därtill eventuellt anslutna häktet. Undersökningsstationerna

sammanföres, under chefen för envar av de fyra för såväl häktade

som frifotingar avsedda stationerna, till fyra rättspsykiatriska distrikt. I

varje distrikt anordnas, utöver stationen för båda kategorierna av undersökningsfall,

en eller flera stationer för undersökning av frifotingar. Undersökningsväsendet

inordnas under medicinalstyrelsen som central myndighet.

Förslag till detaljutformning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Vad gäller den lokala och regionala organisationen föreslår

kommittén till en början att de förordade större gemensamma undersökningsstationerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Sundsvall/Härnösand,

som skall vara centraler i var sitt rättspsykiatriska distrikt, benämnes

rättspsykiatriska kliniker. För de mindre stationerna, eu eller flera inom

varje distrikt, för undersökning av frifotingar bör benämningen rättspsykiatrisk

avdelning bibehållas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Vid indelningen av organisationen i rättspsykiatriska distrikt har kommittén

först undersökt den lämpliga förläggningen av avdelningarna. Som utgångspunkt

har kommittén därvid tagit en gjord fördelning på de olika länen

av beslutade sinnesundersökningar under åren 1954—1958. Vidare har

beaktats såväl möjligheten och lämpligheten av att bibehålla befintliga avdelningar

som befolkningstäthet och kommunikationer. Med hänsyn tagen

till dessa faktorer föreslår kommittén att nuvarande undersökningsstationer

i Uppsala, Jönköping och Umeå bibehålies. Vidare har kommittén funnit

behov av en avdelning i mellersta Svealand och stannat för Örebro som

lämplig förläggningsort med hänsyn till den väl utbyggda kroppssjukvården

i staden, dit även ett mentalsjukhus kommer att förläggas, samt till

närheten till fångvårdens blivande centralanstalt i Kumla. Kommittén förordar

vidare en avdelning i Norrköping. I Kristianstad föreslår kommittén en

station för Skånes del utöver den i Malmö. Denna rättspsykiatriska avdelning

kan dessutom tillgodose behovet av undersökningar i Blekinge och vissa

delar av Småland.

Slutligen föreslår kommittén ytterligare en avdelning, nämligen vid psykiatriska

sjukhuset i Stockholm, där den nuvarande stationen anses böra bibehållas

om ock i beskuren omfattning. Som skäl härför anföres att den

rättspsykiatriska kliniken i Stockholm ej bör göras otympligt stor. Det är

också angeläget att utnyttja de nuvarande lokalerna, så länge psykiatriska

sjukhuset finns kvar på sin plats. Därtill kommer att de administrativa och

organisatoriska frågorna vid en alltför stor station blir till förfång för chefens

övriga och egentliga uppgifter. Vidare är det ur rekryteringssynpunkt

av vikt att antalet sluttjänster, närmast överläkartjänster, inom organisationen

är relativt högt i förhållande till andra läkartjänster.

Kommittén föreslår att distrikten benämnes resp. östra, södra, västra

och norra rättspsykiatriska distriktet och att till östra distriktet föres kliniken

i Stockholm samt avdelningarna i Stockholm, Uppsala, Örebro och Norrköping,

till södra distriktet kliniken i Malmö och avdelningen i Kristianstad,

till västra distriktet kliniken i Göteborg och avdelningen i Jönköping samt

till norra distriktet kliniken i Sundsvall/Härnösand och avdelningen i Umeå.

Som upptagningsområden föreslås för östra distriktet Stockholms stad och

län, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs

län, för södra distriktet Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus

län, för västra distriktet Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län samt för norra distriktet

Norrbottens, Västerbottens, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län.

De särskilda förhållandena i fråga om Gotland bör enligt kommitténs mening

beaktas. I regel utföres sinnesundersökningar där mot särskilt arvode

av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus i Visby. Kommittén anser det lämpligt

att bibehålla denna ordning och lämna Gotland utanför distriktsindelningen.

Kommitténs mening är att cheferna för klinikerna även skall vara chefer

för de rättspsykiatriska distrikten och i denna egenskap i första hand be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

21

stämma angående fördelningen av undersökningsfallen på distriktets stationer.

På medicinalstyrelsen, som har den samlade överblicken över undersökningsläget,

bör ankomma att vid behov i samråd med klinikcheferna genomföra

utjämning i belastningen mellan distrikten. Med hänsyn till klinikchefens

nämnda uppgift synes det kommittén konsekvent att från medicinalstyrelsen

till denne överföra uppgifter att besluta om uppskov med avgivande

av utlåtande. Med ställningen som klinikchef bör dock icke följa någon

rätt att ingripa i undersökningsläkarnas bedömande av fallen. Om längre

uppskov än sex veckor utöver den normala undersökningstiden erfordras

bör befogenheten att besluta härom övergå till domstol.

Såsom tidigare nämnts anser kommittén, att klinikerna i Stockholm, Göteborg

och Malmö skall utnyttjas som undervisningskliniker för den medicinska

utbildningen. Den nya studieordningen enligt 1955 års medicinska

examensstadga upptar 10 timmars undervisning i rättspsykiatri under varje

kurs i psykiatri till medicine licentiatexamen. Denna undervisning åligger i

Stockholm professorn i rättspsykiatri och vid de övriga universiteten och

medicinska högskolorna läraren i rättspsykiatri, om sådan finnes. Dessutom

skall de frivilliga kurserna i rättspsykiatri för medicine kandidater och

legitimerade läkare fortfara. Kommittén anser att de föreslagna rättspsykiatriska

klinikerna kommer att utgöra ett gott underlag för den utvidgade

undervisningen i rättspsykiatri. Huruvida frivilliga kurser i rättspsykiatri

även bör hållas i Göteborg, Uppsala och Umeå anser sig kommittén icke

böra närmare gå in på. Kommittén vill emellertid understryka, att även dessa

stationer uttryckligen bör få sina uppgifter bestämda till såväl rättspsykiatrisk

undersökningsverksamhet som undervisning och forskning inom rättspsykiatrin.

I fråga om den centrala organisationen har kommittén, som

framgår av det föregående, funnit att ledningen av undersökningsväsendet bör

ankomma på medicinalstyrelsen. Kommittén föreslår att beträffande tillsättande

av tjänster samt beviljande av ledigheter och förordnande av vikarier

motsvarande ordning bör gälla som i fråga om mentalsjukhusen, därvid

på direktion ankommande uppgifter bör tilläggas klinikchefen. På styrelsen

bör vidare ankomma att vid behov förordna undersökningsläkare

utanför organisationen. I den nuvarande organisationen erhåller undersökningsstationerna

medicinsk och kontorsteknisk materiel samt annan utrustning

av de statliga anstalter, till vilka de är knutna. Då en sådan ordning

i de flesta fall icke blir möjlig enligt kommitténs förslag förutsättes ansvaret

för anskaffandet av utrustning i allt väsentligt ankomma på medicinalstyrelsen.

Beträffande avlöningsväsendet föreslås motsvarande ordning som

i fråga om materielanskaffningen.

I förevarande sammanhang berör kommittén vidare det kriminologiska

centralarkivet, vilket är eu till karolinska mediko-kirurgiska institutet hörande

institution. Arkivet står till förfogande för forskare ur olika discipliner.

Vidare ullånas från arkivet till domstolar, undersökningsläkare, skyddskonsulenter

in. fl. tidigare utlåtanden angående misstänkta personer. Med

hänsyn till att denna verksamhet kommit att inta eu alltmer dominerande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

ställning har kommittén övervägt att föreslå, att arkivet skulle helt inlemmas

i undersökningsorganisationen. På kommitténs begäran har lärarkollegiet

vid karolinska institutet uttalat sig i frågan och därvid funnit det

lämpligast att bibehålla den nuvarande ordningen. Kommittén finner för sin

del att undersökningsväsendets intressen kommer att bli behörigen tillgodosedda

genom att kollegiets förslag godtages och förordar detsamma.

Kommittén övergår härefter till personalfrågorna, varvid först

behandlas behovet av läkare. Kommittén framhåller att behovet är svårbedömbart

och hänvisar bl. a. till den redovisade sjunkande tendensen i fråga

om läkarnas prestanda. När det gäller att bedöma läkarnas prestanda i den

nya organisationen är enligt kommittén att märka att den del av rättspsvkiatrernas

arbete vid fångvården, som består i vård av interner och andra

räjongpsykiatriska uppgifter, bortfaller. Därtill kommer att undersökningarna

till större delen är avsedda att förläggas till nybyggda, väl utrustade

kliniker, där arbetsbetingelserna bör vara sådana att ett bättre resultat kan

förväntas. Under betonande av osäkerheten i bedömningen utgår kommittén

från visst antal utlåtanden per läkare och helt arbetsår. För klinikchef upptas

sålunda 30 utlåtanden utom för klinikchefen i Stockholm, där särskilda

förhållanden bl. a. hans egenskap av professor vid karolinska institutet anses

motivera att talet sättes till 12. För överläkare och förste läkare angives

talet till 36 och för läkare A 23 till 18.

Nästa fråga vid beräkningen av läkarbehovet blir enligt kommittén det

totala årliga antalet sinnesundersökningar. Kommittén anför att det ej heller

här är möjligt att tillnärmelsevis uppnå någon säkerhet i bedömningen.

Under hänsynstagande till att antalet sinnesundersökningar under senare år

hållit sig tämligen konstant omkring 1 000, trots en avsevärd ökning av brottsligheten,

men med hänsyn jämväl till strafflagberedningens förslag har kommittén

räknat med lägst 1 200 undersökningar per år (Gotlands län ej inberäknat),

varav hälften avseende häktade. I förhållande till antalet undersökningar

under senare år innebär detta en ungefärlig ökning med 20 %.

Med utgångspunkt från dessa beräkningsgrunder anger kommittén dels

antalet undersökningsfall och dels antalet läkare för varje distrikt. I vissa

fall har därvid en strikt gränsdragning icke upprätthållits. Vidare har kommittén,

som erinrar att flertalet häktade kvinnor f. n. undersökes vid kliniken

i Stockholm, utgått från att samtliga häktade kvinnor i landet, uppskattade

till ett 30-tal per år, skall föras till denna klinik.

Det föreslagna totala antalet läkare med fördelning på distrikt framgår av

följande sammanställning.

Befattning

Distrikt

Summa

östra

Södra

Västra

Norra

Klinikchef B 3............

1

1

1

1

4

Överläkare Bl............

6

2

2

1

11

Förste läkare A 24 ........

7

2

4

2

15

Läkare A 23..............

5

1

3

9

Summa

19

6

10

4

39

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Det föreslagna antalet läkare innebär i förhållande till läget den 1 juli

1961, om hänsyn tages till såväl rättspsykiatrer som räjongpsykiatrer, ökning

med en läkare (jfr tabell s. 9, not 8). Genomsnittligt beräknas läkarna

kunna medhinna 30 utlåtanden per år och läkare, vilket enligt kommittén

icke borde vara ett för högt krav.

I fråga om lönesättningen framhåller kommittén att lönen till andra läkare

än klinikchefer bör vara densamma som nu. Vad gäller klinikcheferna

understrykes att kraven får ställas högt. Utöver långvarig tjänstgöring i undersökningsväsendet

måste bl. a. på dem ställas anspråk på att de skall vara

kompetenta att undervisa i rättspsykiatri. Härför bör förutsättas docentkompetens.

Kommittén berör i detta sammanhang även frågan om åtgärder för en förbättrad

kriminologisk forskning med hänsyn till dess nära samband med

undervisningen i rättspsykiatri samt finner det naturligt att i den mån undervisningen

knytes till klinikerna möjligheter där beredes till den forskning

som hör samman med undervisningen. Det förhållandet att landets enda professur

är knuten till rättspsykiatriska kliniken i Stockholm synes göra det

naturligt att börja en utvidgning av forskningsverksamheten vid denna

klinik.

Vad angår den personal, som erfordras för det direkta undersökningsarbetet

framhåller kommittén att inom undersökningsväsendet behövs experimentalpsykologiska

metoder där en psykologs uppgifter är mångfaldiga.

Kommittén föreslår inrättande av heltidsbefattningar för psykologer i Stockholm,

Göteborg och Malmö. I Sundsvall/Härnösand, liksom vid de rättspsykiatriska

avdelningarna, är antalet undersökningar så relativt ringa att behovet

av biträde från psykolog anses få tillgodoses genom att mot arvode

anlita tillgänglig expertis. I fråga om kvalifikationerna för psykologerna anser

kommittén att man bör kräva filosofie licentiatexamen samt psykiatrisk

och testmetodisk utbildning. Beträffande övrig med det direkta undersökningsväsendet

sysselsatt personal anser kommittén att det kunde övervägas

att helt genomföra det vid den nuvarande organisationens enläkarstationer

förefintliga systemet — teamprincipen — med en arbetsenhet, bestående av

en läkare, en kurator och ett skrivbiträde. Vid de större stationerna skulle ett

konsekvent genomförande av teamprincipen enligt kommitténs uppfattning

leda till att kuratorer och skrivbiträden icke alltid bleve fullt sysselsatta.

Kommittén kan därför icke förorda något genomförande av teamprincipen

annat än vid en- och tvåläkarstationerna. En viss relativ ökning av antalet

kuratorer och skrivpersonal i förhållande till läkarna förordas dock för att

förbättra resultatet av verksamheten.

I sammanhanget erinras, att det särskilt vid kliniken i Stockholm är vanligt

att personer, som studerar för eller avlagt socionomexamen, fullgör

praktikanttjänstgöring. Kommittén anser det mycket önskvärt, att denna

tjänstgöring även i fortsättningen främjas.

Även beträffande vård- och tillsynspersonalen räknar kommittén med en

viss ökning. Kommittén framhåller särskilt att det i den nuvarande organisationen

har framstått såsom eu brist att tillräcklig personal icke stått till för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

fogande för ledning och övervakning av arbetsterapin. Kommitténs beräkningar

av personalbehovet är uppgjorda under beaktande av erfarenheterna

från den nuvarande verksamheten samt de riktlinjer, som tillämpas vid tillkomsten

av nya statliga mentalsjukhus.

För de fyra klinikerna föreslår kommittén utöver läkarna följande antal

tjänster.

Befattning

Klinik

Summa

Stockholm

Göteborg

Malmö

Sundsvall/

Härnösand

Psykolog.....................

1

1

1

3

Kurator......................

10

6

4

3

23

Förste kansliskrivare..........

1

—

—

_

1

Kontorist ....................

—

1

1

1

3

Kanslibiträde.................

7

4

2

1

14

Kontorsbiträde................

2

2

1

1

6

Telefonist ....................

1

_

—

—

1

Uppsyningsman ..............

1

—

—

—

1

Överskötare ..................

3

2

2

1

8

Förste skötare ................

3

1

1

1

6

Skötare ......................

17

7

5

5

34

Summa

46

24

17

13

100

Vad angår de rättspsykiatriska avdelningarna föreslår kommittén två kuratorer

och två kanslibiträden för avdelningen i Stockholm samt en befattningshavare

av vardera slaget för var och en av övriga avdelningar. För avdelningen

i Uppsala räknar kommittén härutöver med behov av arvodesanställd

personal.

Kommittén behandlar härefter lokal- och utrustningsfrågorn

a för klinikerna och avdelningarna.

I fråga om klinikerna framlägger kommittén detaljerat lokalprogram upptagande

en observationsavdelning och en administrationsavdelning.

Behovet av lokaler för de rättspsykiatriska avdelningarna anser kommittén

vara tillgodosett beträffande avdelningarna vid mentalsjukhusen i Stockholm,

Uppsala, Jönköping och Umeå.

Beträffande inredning och inventarier utgår kommittén från att klinikerna

och avdelningarna skola förses med ungefär samma utrustning som

nya mentalsjukhus och nya avdelningar vid dylika sjukhus. Kommittén har

dock räknat med att de rättspsykiatriska avdelningarna i högre grad än klinikerna

måste utnyttja medicinsk och kontorsteknisk utrustning vid andra

institutioner, främst sjukhusen.

Engångskostnaderna för klinikerna har uppskattats till 6 635 000 kronor,

varav för byggnadskostnader 5 900 000 kronor samt för inredning och inventarier

735 000 kronor. De årliga driftkostnaderna för samtliga anstalter

enligt 1958 års löneläge har preliminärt beräknats till 3 548 000 kronor, varav

för avlöningar 2 757 000 kronor och för omkostnader 791 000 kronor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

Vidare förordar kommittén en vidgad användning av § 4-undersökningar.

Den effektiva arbetstiden för en sådan undersökning har uppskattats till

mindre än en arbetsdag, medan tiden för en sinnesundersökning måste räknas

i veckor. Detta förhållande har bibringat kommittén uppfattningen att

§ 4-undersökning i allmänhet bör föregå domstolens ställningstagande till

frågan om sinnesundersökning skall verkställas. Kommittén anser att § 4-undersökningar

liksom hittills bör utföras av läkare utom tjänsten mot särskilt

arvode.

Kommittén berör slutligen frågan om övergångsanordningar

samt föreslår att indelningen av landet i fyra rättspsykiatriska distrikt genomföres

utan att man avbidar färdigställandet av de nya klinikerna m. m.

Enligt kommittén bör vidare tjänsterna som klinikchefer tillsättas, bl. a. för

att möjliggöra omfördelning av undersökningsfallen till undvikande av snedbelastning

på organisationen. Uppskovsbesluten bör genast överflyttas från

medicinalstyrelsen till klinikcheferna och domstolarna. En vidgad användning

av § 4-undersökningar bör ävenledes införas under övergångstiden, liksom

den föreslagna åtgärden att misstänkt, som i utlåtande befunnits i behov

av vård å mentalsjukhus, skall överföras till sådant sjukhus utan att laga

kraft å domen behöver avbidas. Nuvarande undersökningsavdelningar bör

inte nedläggas, innan de nya avdelningarna är färdiga att tagas i bruk.

IV. Yttranden över kommittébetänkandet

I yttrandena framhålles allmänt, att den nuvarande organisationen av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet visat sig otillräcklig och att genomförda

reformer endast medfört tillfälliga förbättringar. Särskilt beklagar man

den långa tid som går åt för undersökningarna. En starkt bidragande orsak

till bristerna i organisationen har varit svårigheten att få läkartjänster besatta.

Vidare har antalet tjänster varit otillräckligt. Från flera håll betonas

att rekryteringen hämmats av en för läkarna ogynnsam lönesättning och

särskilt besvärande arbetsförhållanden.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i princip eller lämnar utan erinran de

av kommittén föreslagna huvudlinjerna för en omorganisation

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Erinringar på väsentliga

punkter har dock gjorts från åtskilliga håll.

Som ett allmänt omdöme anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att betänkandet

knappast innehåller några nyheter av väsentligt värde in synpunkten

att avlägsna eller minska de aktuella svårigheterna inom undersökningsväsendet.

Hovrätten för Nedre Norrland är icke övertygad om att de

föreslagna organisatoriska ändringarna i sig själva kan medföra några verkliga

förbättringar av praktisk betydelse. Statskontoret är icke berett att ge

sin anslutning till det framlagda organisationsförslaget, utan håller i stället

före att alla möjligheter bör prövas för att inom ramen av gällande organisation

effektivera undersökningsväsendet. Medicinalstyrelsen bl. a. framhåller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

att det fordras bättre ekonomiska villkor för undersökningsläkarna, om nuvarande

olägenheter skall avhjälpas.

Beträffande förslaget att den nuvarande organisationen skall ersättas med

en enhetlig, fristående organisation anför fångvårdsstyrelsen,

att det är nödvändigt att fångvården tillförs psykiatrisk expertis för

vårdarbetet bland intagna som avtjänar straff eller annan påföljd. I flera

utlåtanden anser man det olyckligt att de undersökande läkarna enligt förslaget

helt förlorar kontakten med det egentliga vårdarbetet.

Förslaget omen blandad organisationsform — innefattande

rättspsykiatriska kliniker och rättspsykiatriska avdelningar — har i princip

godtagits av remissinstanserna. Från några håll har man dock anfört betänkligheter

mot att undersökning av häktade skall kunna ske även vid avdelningarna

samt att i vissa fall icke häktade kommer att för undersökning

få inställa sig i byggnader, där häkten är inrymda.

Förslaget att klinikerna skall placeras i anslutning till

häktesbyggnader har föranlett gensagor. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anser det ofrånkomligt att förlägga dem i anslutning till fångvårdsanstalt

eller mentalsjukhus. Fångvårdens byggnadskommitté föreslår

som ett alternativ en för hela landet gemensam rättspsykiatrisk klinik i

Stockholm. De medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg samt åtskilliga

läkare anser det avgjort lämpligare att förlägga den nya, sammanslagna organisationen

i anslutning till mentalsjukhus.

Landets indelning i fyra rättspsykiatriska distrikt

avstyrkes av rättspsykiatriska föreningen, som framhåller att mycket stark

olust försports bland föreningsmedlemmarna inför utsikten till försämrade

arbetsvillkor, vad självständighet och arbetsglädje beträffar, med risk för

konflikter och försämrad effektivitet. Åtskilliga läkare är inne på samma

tankegång. Hovrätten över Skåne och Blekinge kan icke finna att kommitténs

förslag på denna punkt innebär någon väsentlig vinst. Medicinalstyrelsen

rekommenderar att anstalterna för personer på fri fot liksom hittills

får utgöra egna distrikt under medicinalstyrelsens omedelbara ledning.

Förslaget att domstol skall kopplas in på uppskovsfrågorna avstyrks i

många yttranden.

Vad kommittén anfört om undervisning och forskning i

rättspsykiatri har understrukits i flera yttranden. Förslagen i betänkandet

anses på vissa håll icke tillräckliga. Sålunda föreslår medicinska fakulteten

vid universitetet i Uppsala, under hänvisning till de betydelsefulla undervisningsuppgifterna

i Uppsala, att i stället för en liten avdelning inrättas eu

fullständig rättspsykiatrisk klinik i staden. Liknande skäl anses tala för att

även avdelningen i Umeå blir utbyggd till klinik. Även medicinska fakulteten

i Lund anser att avdelningarna i Uppsala och Umeå bör vara kliniker av

den större och självständiga typen. Fakulteten finner det vara en halvmesyr

att icke föreslå inrättandet av professurer i rättspsykiatri vid samtliga lärosäten.

Mot bakgrunden av vad kriminaliteten kostar samhället vore det kortsynt

sparsamhetspolitik att underlåta den gentemot kommitténs förslag obe
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 19<il

tydliga merinvesteriiig som inrättandet av professurer skulle innebära. Medicinska

fakulteten vid universitetet i Göteborg understryker det stora behovet

av rättspykiatrisk undervisning och forskning samt föreslår att också klinikerna

i Göteborg och Malmö organiseras som universitetskliniker med professurer

i rättspsykiatri. Även medicinalstyrelsen anser att kommittén inte

tillräckligt beaktat undervisnings- och forskningssynpunkterna.

Förslaget att kriminologiska centralarkivet inlemmas i undersökningsorganisationen

tillstyrkes av medicinalstyrelsen, som nämner att

även styrelsen har en fullständig samling av rättspsykiatriska utlåtanden,

som styrelsen saknar användning för i och med att undersökningsfallet avförts.

Mot kommitténs förslag till lokal och regional organisation

har framställts vissa erinringar. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att

kommittén i alltför hög grad strävat efter en koncentration av undersökningsverksamheten

till de planerade klinikerna. Undersökningsstationer bör

finnas tillgängliga på ett större antal platser, valda med tanke på en förbättrad

eftervård och en effektivare öppen kriminalvård i övrigt. Fångvårdsstyrelsen,

medicinalstyrelsen m. fl. anser den föreslagna kliniken i Stockholm

alltför stort tilltagen. De bägge nämnda myndigheterna framlägger

nära överensstämmande motförslag till organisation. Enligt dessa organisationsförslag

bör ur undervisnings-, forsknings- och rekryteringssynpunkt

samt för att ge stockholmskliniken rimligare proportioner de föreslagna

avdelningarna i Uppsala och Umeå ändras till rättspsykiatriska kliniker. Om

så sker, anser fångvårdsstyrelsen att avdelningarna i Stockholm och Uppsala

samt kliniken i Sundsvall/Härnösand kan utgå ur organisationsplanen.

Medicinalstyrelsen anser det ur administrativ synpunkt fördelaktigt, om de

föreslagna avdelningarna knyts till mentalsjukhusen. Avdelningen i Örebro

kan lämpligen knytas till det blivande mentalsjukhuset där, och i stället för

avdelningen i Kristianstad kan man — även ur kommunikationssynpunkt

välja Gullberna sjukhus. Förutom Norrköping kan även Linköping komma

i fråga för frifotingsavdelning. För att undgå vårdtekniska svårigheter anser

medicinalstyrelsen det önskvärt att häktade kvinnor — 30 fall om aret

— placeras på kvinnoanstalten Hinseberg, där läkare från avdelningen i

Örebro kan undersöka dem. Beträffande undersökningsfallen på Gotland

kan man överväga om de inte kunde föras till stockholmskliniken, dock med

möjlighet att anlita även utomstående läkare vid S:t Olofs sjukhus.

Vad angår personalfrågorna föreslår rältspsykiatriska föreningen

att antalet kuratorer ökas, så att varje överläkare och förste läkare får

egen kurator, samt att därjämte två extra kuratorer inrättas som reserv.

Medicinalstyrelsen framhåller att kommittén inte upptagit någon personal

för de kamerala uppgifterna.

Flera remissinstanser understryker att det är nödvändigt att de rättspsykiatriska

läkarnas inkomstnivå i varje fall inte är lägre än som gäller för

andra läkargrupper. Man påtalar att kommittén underlåtit att föreslå åtgärder

i sådant syfte, trots att den själv framhållit behovet av att stimulera

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

rekryteringen till rättspsykiaterbanan. Bland konkreta förslag må nämnas

att föreningen Sveriges häradshövdingar anser att arvodet för § 4-undersökningar

till förbättrande av möjligheterna att få fram läkare för uppgiften bör

bestämmas till 150 kronor för i varje fall alla psykiatrer. Statens lönenämnd

framhåller att psykologtjänster med de kvalifikationer som kommittén angivit

numera hänförts till lönegrad A 24.

Mot kommitténs förslag rörande lokaler och utrustning har

framförts erinringar, som i huvudsak går ut på att de föreslagna resurserna

är otillräckliga. Kostnadsberäkningarna har i allmänhet inte berörts av

remissinstanserna. Statskontoret finner det dock angeläget att möjligheterna

att realisera de olika projekten klarläggs och att noggranna kostnadskalkyler

föreligger, innan man tar ställning till föreliggande förslag.

Mot kommitténs förslag i fråga om övergångsanordningar har

invändningar framförts av rättspsykiatriska föreningen, som bestämt motsätter

sig de provisoriska anordningarna beträffande distriktsindelningen,

klinikchefernas befogenheter samt omdispositionen av nu besatta läkartjänster.

V. Promemorian

I den i inledningen omförmälda, den 24 februari 1961 dagtecknade promemorian

frainhålles till en början att av kommitténs utredning och remissutlåtandena

klart synes framgå, att den nuvarande organisationen av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet är behäftad med åtskilliga brister.

Att dessa brister till icke oväsentlig del sammanhänger med att organisationen

är ludelad torde också stå utom tvivel. Starka skäl talar sålunda för

att, såsom kommittén föreslagit, tillskapa en enhetlig organisation. Kommitténs

förslag synes även i övrigt efter viss överarbetning ägnat att tjäna

som grundval för ställningstagandet till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

framtida utformning. I promemorian redovisas därefter en reviderad

plan för uppbyggnad av organisationen.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för undersökningsorganisationens

uppbyggnad föreslås i promemorian, att den nuvarande organisationen

skall ersättas av en statens rättspsykiatriska organisation, som frigörs

från sambandet med fångvård och mentalsjukvård. Organisationen

skall bestå av medicinalstyrelsen som chefsmyndighet och statens rättspsykiatriska

anstalter. Verksamheten baseras i princip på den av kommittén

föreslagna blandade organisationsformen. De rättspsykiatriska anstalterna

bör vara dels rättspsykiatriska kliniker avsedda främst för häktade och dels

rättspsykiatriska stationer avsedda främst för personer på fri fot.

För att motverka rättspsykiatrins isolering och befrämja rättspsykiatrernas

deltagande i egentligt vårdarbete bör enligt promemorian undersökningsanstalterna

i princip anslutas till den allmänna sjukvården. Piuncipen

bör dock inte fasthållas så hårt, att den hindrar en anslutning av under
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

sökningsanstalterna till häkten eller fångvårdsanstalter i fall, där detta avpraktiska

skäl framstår som lämpligast. Med hänsyn till angelägenheten att

skapa goda forsknings-, utbildnings- och rekryteringscentra anses en relativd

stark koncentration av anstalterna tills vidare nödvändig.

I promemorian framliålles, att erfarenheten synes visa, att åtskilliga allmänpsykiatrer

finner det stimulerande att blanda upp sin övervägande terapeutiskt

inriktade verksamhet med ett och annat rättspsykiatriskt utlåtande.

På grund härav och då utvägen att anlita utomstående läkare är för det allmänna

föga kostsam torde den fasta organisationen kunna göras något snävare

än kommittén föreslagit.

Vårdnadsuppgifterna inom fångvården (räjongpsykiatrin) kommer enligt

förslaget att förlora det nuvarande direkta sambandet med rättspsykiatrin.

Enligt promemorian utgör denna fråga i själva verket en av de i sammanhanget

ömtåligaste och mest svårlösta organisatoriska uppgifterna. Såsom

kommittén påvisat är nuvarande anordning inte tillfredsställande. Den får

anses steril i den bemärkelsen att den erbjuder endast små utvecklingsmöjligheter

till drägliga villkor för bägge specialiteterna — den rättspsykiatriska

och den fångvårdsmedicinska. I det nya behandlingsprogram för fångar

som sedan åtskilliga år håller på att byggas ut är tillgången till psykiatrisk

sakkunskap en hörnsten. I samma mån som platsbristen kan bemästras

och vårdarbetet till följd därav differentieras och intensifieras kommer anspråken

på psykiatrisk medverkan i vården — ■ både den på anstalt och kriminalvården

i frihet — att stegras. Det kan under sådana omständigheter

synas äventyrligt att beröva fångvården det värdefulla stöd som rättspsykiatrerna

med nuvarande ordning lämnar i själva vården.

I promemorian betonas att det djupare sett är läkarbristen och särskilt

bristen på psykiatrer som vållar dilemmat. Den rationella lösningen av uppgiften

att tillföra fångvården erforderlig psykiatrisk assistans synes därför

vara att sörja för en ökad rekrytering till psykiaterbanan. Inom fångvården

har man övervägande goda erfarenheter av anordningen med deltidsanställda,

arvoderade mentalvårdsläkare och psykiatriska konsulter. Det synes i nuvarande

läge vara efter denna linje man nödgas söka lösningen, i varje fall

under övergångstiden. Systemet med bisyssletjänstgörande psykiatrer bör

alltså byggas ut, både genom att nya arvodesbefattningar inrättas i fall, där

rättspsykiatrer övergår från den nuvarande till den nya, fristående organisationen,

och genom en uppräkning av arvodena — nuvarande och tillkommande

— i sådan utsträckning, att fångvårdsdireklörer och anstaltsledningar

kan påfordra all nödvändig medverkan vid behandlingsundersökningar

och löpande genomgång av klientelet. I den mån det visar sig att

förutsättningar föreligger att redan under övergångstiden få kompetent och

lämplig sökande till heltidstjänst som erfordras vid viss anstalt, hör sådan

inrättas. I

I den föreslagna rättspsykiatriska organisationen förutsättes att rättspsykiatriska

kliniker förlägges till de fem städer, där medicinsk högskola finnes.

Medicinalstyrelsen bör vara oförhindrad att vid överbelastning av kli
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

nikerna eller eljest av särskilda skäl förordna att häktad person skall undersökas

vid rättspsykiatriska stationer. Om så påkallas av särskilda skäl skall

styrelsen därvid äga föreskriva, att den person som är föremål för undersökning

skall förvaras å häkte, fångvårdsanstalt eller mentalsjukhus.

Enligt promemorian blir en av klinikernas väsentligaste uppgifter att

tjänstgöra som forsknings-, utbildnings- och rekryteringscentra. De bör därför

förestås av vetenskapligt skolade chefer. Två av klinikerna föreslås bli

ställda under ledning av professorer, medan de tre återstående bör ledas

av överläkare med tjänstebenämningen klinikchef, helst med docentkompetens.

Cheferna för stationerna bör jämställas med överläkare vid statens

mentalsjukhus. Det förutsättes att de båda förstnämnda klinikcheferna får

ställning som professor med de skyldigheter som i denna egenskap kan komma

att åvila dem. Den basorganisation, som normalt tillkommer eu universitetsprofessur,

bör också finnas för dessa.

Vad beträffar den lokala placeringen av anstalterna föreslås att

rättspsykiatriska kliniken i Stockholm tills vidare får kvarligga å Långholmen.

För Göteborgs del anses två alternativ kunna komma i fråga. Antingen

förlägges kliniken i anslutning till det planerade polishuset och häktet

eller också placeras den med anknytning till S:t Jörgen/Lillhagen. Vad

angår den sydligaste kliniken torde Lund böra ges företräde framför Malmö,

helst som tilltalande lösningar synes möjliga både vid undervisningslasarettet

och S:t Lars sjukhus. För Uppsalas del framhålles som en lämplig

lösning, att den rättspsykiatriska kliniken — eventuellt administrativt knuten

till Akademiska sjukhuset — uppföres på lämplig plats inom kvarteret

Blåsenhus, som i övrigt upplåtes för tillgodoseende av de medicinska institutionernas

ny- och utbyggnadsbehov. Delta förutsätter, att fångvårdsanstalten

nedlägges. Beträffande Umeå ifrågasättes en förläggning till Umedalens

sjukhus eller till det psykiatriska block som planeras vid Umeå lasarett.

De rättspsykiatriska stationerna föreslås förlagda i enlighet med kommitténs

förslag med anknytning till befintliga sjukvårdsanstalter.

1 promemorian understrykes att samtliga rättspsykiatriska anstalter bör

såvitt möjligt utformas med klar byggnadsmässig avgränsning från de anstalter,

till vilka de ansluts.

Den rättspsykialriska organisationen får enligt promemorians förslag inte

en sådan omfattning att en distriktsindelning anses nödvändig. I stället

föreslås att anstalterna ställs direkt under medicinalstyrelsen.

För varje anstalt bör av medicinalstyrelsen fastställas ett upptagningsområde.

Styrelsen bör också kunna genom beslut från fall till fall förordna

om avvikelser härifrån samt om överflyttning av undersökningar från

en anstalt till en annan. De lokala förvaltningsgöromålen bör ankomma på

vederbörande överläkare, som bör ha i huvudsak motsvarande befogenheter

som direktionerna vid statens mentalsjukhus. Vid klinikerna bör överläkaren

få kvalificerad hjälp för kamerala och expeditionella sysslor. Vid stationerna

anses det, om särskilda anordningar finnes påkallade, räcka med

att lämplig tjänsteman vid den anstalt till vilken stationen knutits mot ar
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

vode bislår överläkaren. Rätten att bevilja uppskov med avgivande av utlåtanden

bör kvarstanna hos medicinalstyrelsen.

Den merbelastning som förslaget kommer att medföra för styrelsen anses

icke bli större än att den kan klaras med nuvarande personaluppsättning.

I fråga om forskning och undervisning framhålles att undervisning

i rättspsykiatri till medicine licentiatexamen, liksom för närvarande,

bör förekomma vid alla fem klinikerna. I den utsträckning som befinnes

möjlig och lämplig bör undervisning för medicine kandidater och

legitimerade läkare meddelas vid samtliga kliniker. En ny professur i rättspsykiatri

torde böra inrättas i Lund. Det betonas att forskningen kommer

att kräva särskilda resurser vid alla klinikerna.

I enlighet med kommitténs förslag förutsättes att kriminologiska

centralarkivet behålles vid karolinska institutet. Medicinalstyrelsen

anses dock böra överlämna sin samling av rättspsykiatriska utlåtanden antingen

till fångvårdsstyrelsens centralregister eller till universitetet i Lund.

Den lokala organisationen föreslås utformad på följande sätt

(h = häktad, f = frifoting):

A. Rättspsykiatriska kliniker (I det följande angives antalet avdelningar vid

varje klinik)

1. Stockholm 3 avdelningar

Lokal anknytning: Såsom framgår av betänkandet (s. 69) har påbörjats

undersökningar angående uppförande av en ny rättspsykiatrisk klinik i

Stockholm. Tills vidare och så länge fångvårdsanstalten å Långholmen består,

synes den nuvarande kliniken kunna behållas. Den bör kompletteras

med en barack, som ger plats för fritidsutrymmen och besöksrum för de

intagna ävensom de utrymmen som påfordras av att två läkartjänster överförs

från stationen vid Psykiatriska sjukhuset.

Upptagningsområde (markerat med länsbokstäver)

h: A, D, E, I = 188 fall

f: A, I = 142 fall

330 fall

Vårdplatser: 50

Läkare: Professor (Öl) B 3 12 fall

2 överläkare Bl (å 36) 72 »

5 l:e läkare A 24 (å 36) 180 »

2 läkare A 23 (å 18) 36 »

300 fall

samt 30 fall alt utföras av utomstående läkare, främst i Stockholm och

Visby.

I promemorian förutsättes att andra överläkare än professorer och klinikchefer,

både vid denna och de övriga klinikerna, svarar för den medicinska

verksamheten vid självständiga avdelningar.

2. Uppsala 2 avdelningar

Lokal anknytning: Kliniken förlägges i anslutning till institutioner vid

medicinska fakulteten å kv. Blåsenhus där 6 000 m2 torde avsättas för kliniken.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Upptagningsområde

h: B, C, S, T, U, W, X = 129 fall

f: B, C, W, X = 84 »

213 fall

Vårdplatser: 30

i Jk . i z

Läkare: Klinikchef B 1 med befattningsarvode å 1

200 kronor 30 fall

överläkare B 1

36 »

2 l:e läkare A 24 (å 36)

72 »

2 läkare A 23 (å 18)

36 »

174 fall

samt 39 fall av utomstående läkare.

3. Malmö—Lund 2 avdelningar

Lokal anknytning: Lasarettet i Lund (i anslutning till psykiatriska kliniken)

eller S:t Lars sjukhus i Lund.

U pptagningsområde

h: G, H, K, L, M = 110 fall

f: M = 65 »

175 fall

Vårdplatser: 30

Läkare: Professor (Öl) B 3 30 fall

överläkare Bl 36 »

1 :e läkare A 24 36 »

2 läkare A 23 (ä 18) 36 »

138 fall

samt 37 fall av utomstående läkare.

4. Göteborg 2 avdelningar

Lokal anknytning: Blivande polishus eller ettdera av S:t Jörgens och

Lillhagens sjukhus.

U pptagningsområde

h: F, N, O, P, R = 141 fall

f: N, O = 75 »

216 fall

Vårdplatser: 30

Läkare: Klinikchef B 1 med befattningsarvode å 1 200 kronor 30 fall

Överläkare Bl 36 »

2 l:e läkare A 24 (ä 36) 72 »

2 läkare A 23 (å 18) 36 »

174 fall

samt 42 fall av utomstående läkare. 5

5. Umeå 2 avdelningar

Lokal anknytning: Umedalens sjukhus eller om denna lösning inte anses

lämplig det psykiatriska block, som planeras vid Umeå lasarett.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

U pptagningsområde

h: Y, Z, AC, BD = 51 fall

f: Y, Z, AC, BD = 48 »

99 fall

Vårdplatser: 15

Läkare: Klinikchef B 1 med befattningsarvode å 1 200 kronor 30 fall

överläkare Bl 36 »

Läkare A 23 18 *

84 fall

samt 15 fall av utomstående läkare.

B. Rättspsykiatriska stationer:

Vårdplatser: Vid stationerna synes det lämpligt med 3—5 vårdplatser, avsedda

främst för frifotingar som bäst kvarstannar under själva undersökningen.

1. Xorrköping

Lokal anknytning: Lasarettet

U pptaqninqsområde

f: D, E = 43 fall

Läkare: överläkare Bl 36 fall

samt 7 fall av utomstående läkare.

2. Jönköping

Lokal anknytning: Ryhovs sjukhus

U pptagningsområde

f: F, P, R = 41 fall

Läkare: Överläkare Bl 36 fall

samt 5 fall av utomstående läkare.

3. Kristianstad

Lokal anknytning: Kommittéförslaget om anknytning till lasarettet torde

böra följas. Som alternativ synes dock böra undersökas, om inte Växjö vore

att föredra.

U pptagningsområde

f: G, H, K, L = 37 fall

Läkare: Överläkare B 1 36 fall 4

4. Örebro

Lokal anknytning: För frifotingar lasarettet i Örebro; för de häktade kvinnorna

(30 fall om året) del av en 10-platspaviljong på fångvårdsanstalten

Hinseberg, Frövi, till återstående del avsedd för mentalvårdsbehövande intagna

å denna anstalt.

U pptagningsområde

f; S, T, U = 36 fall

h: Kvinnor från hela landet = 30 »

66 fall

8 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 186

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

Läkare: Överläkare Bl 36 fall

1:e läkare A 24 18 »

54 fall

samt 12 fall av utomstående läkare.

Enligt promemorian är det avsett, att en av läkarna skall på halvtid tjänstgöra

vid Hinseberg och därvid jämväl ombesörja psykiatrisk vård å fångvårdsanstalten.

En jämförelse mellan vissa detaljer i förslagen i betänkandet och promemorian

visar följande.

Klini-

Statio-

Summa

överläkare

l:e lä-

Läkare

Summa

ker

ner

B 3

B 1

kare

A 24

A 23

Kommittén ..........

4

7

11

4

11

15

9

39

Promemorian.........

5

4

9

2

13

11

9

35

Enligt kommitténs förslag avses två överläkare B 1 för kliniken i Stockholm

samt en vid var och en av övriga kliniker och avdelningar utom kliniken

i Sundsvall/Härnösand.

Promemorians förslag förutsätter två överläkare B 1 A''id klinikerna i

Stockholm, Uppsala, Göteborg och Umeå samt en vid var och en av övriga

kliniker och stationer.

Kommitténs förslag i övrigt beträffande personalen godtages med följande

jämkningar.

Läkare vid den fasta rättspsykiatriska organisationen föreslås böra tillerkännas

arvode för varje avgivet utlåtande med ett bestämt belopp. Arvodets

storlek bör bestämmas vid förhandlingar mellan civildepartementet

och Sveriges läkarförbund.

Arvodet för § 4-intyg föreslås jämkat uppåt.

Vidare föreslås att psykologer med de kvalifikationer som kommittén förordat

anställes i lönegrad A 24 vid de fem klinikerna. För uppgiften att direkt

leda den lägre personalens arbete, sköta mindre sjukdomsfall hos intagna

och personal m. m. bör vid varje klinik inrättas en tjänst som husmoder.

Varje överläkare och förste läkare föreslås få egen kurator. Därutöver

bör finnas kuratorer för biträde åt läkare i A 23 och åt de utomstående

läkarna.

I fråga om antalet vårdplatser erinras om att kommittén med

utgångspunkt från att varje explorandplats kan ta emot åtta undersökningsfall

om året har uppskattat antalet till 45 vid Stockholmskliniken, 20

vid Göteborgskliniken, 12 vid Malmökliniken och 9 vid Sundsvall/Härnösandskliniken.

Med hänsyn till vad i remissyttrandena anförts och för att

skapa erforderliga reserver anses det enligt promemorian välbetänkt att räkna

med följande platsantal, nämligen 50 vid Stockholmskliniken, 30 vid envar

av klinikerna i Uppsala, Lund och Göteborg samt 15 vid Umeåkliniken.

Vad angår kostnaderna anföres i promemorian att några närmare

kostnadsberäkningar ej kunnat verkställas i detta sammanhang såvitt gäller

byggnationen. Vidare framhålles att om undersökningsarvodena i enlighet

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Iiungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1061

med promemorians förslag jämkas uppåt och utomstående läkare utnyttjas

så långt som möjligt, kan man räkna med en effektivisering av verksamheten

och en relativ kostnadsminskning. På grund härav torde den av kommittén

preliminärt beräknade summan för de årliga driftkostnaderna vid samtliga

anstalter, 3 548 000 kronor, i huvudsak förslå även för den nu föreslagna

organisationen.

I promemorian framlägges slutligen en tidsplan för den nya organisationens

genomförande. Enligt planen bör principförslag rörande den framtida

organisationen om möjligt föreläggas 1961 års riksdag. Förslagen om jämkning

av arvodena för § 4-intyg anses emellertid böra genomföras snarast

möjligt.

Beträffande vissa detalj förslag såvitt gäller psykiatriska sjukhuset och

kliniken vid Långholmen hänvisas till handlingarna.

Under övergångstiden bör enligt promemorian den nuvarande

organisationen i princip lämnas intakt. Vid uppkommande vakanser bör från

fall till fall övervägas, om tjänst skall indragas eller överföras till den nya

organisationen eller uppehållas med vakansförordnande.

Riktpunkten bör vara alt omorganisationen skall vara genomförd på

sex år.

VI. Yttranden över promemorian

Ehuru flertalet remissinstanser redan i sina yttranden över kommittébetänkandet

understrukit behovet av en skyndsam reform, har

åtskilliga återkommit till denna fråga även i yttrandena över promemorian.

Sålunda tillstyrker bl. a. universitetskanslersämbetet under hänvisning till

yttranden av de medicinska fakulteterna och lärarkollegierna att förslagen

i promemorian genomförs så snart ske kan. Sveriges läkarförbund åberopar

ett yttrande av rättspsykiatriska föreningen, som framhåller, att läget inom

rättspsykiatrin ler sig utomordentligt bekymmersamt, såväl med hänsyn

till de långa häktnings- och undersökningstiderna som de existerande arbets-

och lokalitetsförhållandena. Även rättspykiatrins framtid ter sig hotfull.

Medelåldern inom den aktiva rättspsykiaterkåren är hög. En mycket viktig

uppgift är därför att sörja för rekryteringen. I den allmänna konkurrensen

om läkarkrafter är det inte tänkbart, att rättspsykiatrin skall kunna hävda

sig, om ej existerande missförhållanden rättas till. Föreningen anser att

ansträngningarna måste koncentreras på att få till stånd eu organisation som

åtminstone möjliggör minskade häktningstider, bättre arbetsförhållanden

och framtida utbyggnad. Enligt föreningens uppfattning fyller det i promemorian

framlagda förslaget de angivna kraven. Statskontoret är alltjämt

inte övertygat om alt erforderliga förbättringar inte kan vinnas genom ef''

fektivering av verksamheten inom den nuvarande organisationens ram.

De i promemorian angivna grunderna för en omorganisation

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i nästan alla yttrandena.

Riksåklagarämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge finner det i

promemorian upptagna förslaget innehålla betydande förbättringar av det

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

tidigare. Hovrätten tillägger att det torde vara nödvändigt att de förhållandevis

små klinikerna anknyts till större enheter. Då det här gäller att uppföra

nya, kostnadskrävande byggnader synes det även vara riktigt att anlägga

dessa i anslutning till universiteten, där de under alla omständigheter

kan komma till meningsfull användning. Enligt fångvårdsstyrelsens mening

talar starka skäl för att de båda grenarna av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

sammanslås till en enhetlig organisation. Anordningen

med kliniker och stationer direkt under medicinalstyrelsen tillstyrkes, liksom

förslagen om antalet kliniker och stationer. Styrelsen kan inte dela uttalade

farhågor för att det inte är möjligt att anlita utomstående läkare i den

omfattning som förutsatts i promemorian, utan anser tvärtom att man framdeles

bör kunna utnyttja denna reservmöjlighet i ännu större utsträckning

än hittills. Medicinalstyrelsen biträder i princip promemorians huvudförslag.

Styrelsen tillstyrker förslaget att den fasta organisationen reduceras

genom att ökat antal utlåtanden avges av utomstående läkare. Härigenom

blir organisationen mera elastisk, och man får en bättre avvägning mellan

sluttjänster och underordnade tjänster. Tillgången till lämpliga utomstående

läkare är eller kan väntas bli god under de närmaste åren inom

större delen av landet, och hittills vunna erfarenheter tyder på att denna

form för sinnesundersökning utan olägenhet kan definitivt inlemmas i organisationen.

Kliniker och stationer bör tilldelas egna upptagningsområden

med möjlighet för styrelsen till överflyttningar anstalterna emellan. Styrelsen

bör vidare i och för undersökning äga dels hos fångvårdsstyrelsen påkalla

häktads överföring till annat häkte eller fångvårdsanstalt, dels förordna om

överflyttning av därför lämpade undersökningsfall till mentalsjukhus. Under

övergångstiden bör uppskov med avgivande av utlåtande alltjämt beviljas

av styrelsen. Mentalsjukvårdsberedningen tillstyrker huvudförslagen,

men anser att häktad person som skall undersökas vid rättspsykiatrisk station

inte bör få förvaras å mentalsjukhus. Utredningsmannen för en förberedande

undersökning rörande medicinalstyrelsens organisation m. m. anför,

att någon möjlighet att nu bedöma i vad mån personalförstärkning inom

styrelsen kan väntas uppkomma knappast föreligger. Direktionen för Ulleråkers

sjukhus anför att vid sjukhuset f. n. vårdas 199 straffriförklarade,

vilka utsätter sjukhuset för en mycket stor belastning. Vården av

straffriförldarade blir till stort förfång för den egentliga mentalsjukvården,

och de straffriförklarade bör överflyttas till specialavdelningar, överläkarna

vid sjukhuset anser att särskilda rättspsykiatriska avdelningar bör

upprättas med anknytning till de större mentalsjukhusen. Dessa avdelningar

bör handha både undersökning och vård av straffriförklarade.

Avstyrkanden eller tveksamhet till huvudfrågorna har redovisats endast i

följande yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland ställer sig mycket tveksam

till huruvida en omorganisation enligt promemorian är tillräcklig att

avhjälpa bristerna. Promemorieförslaget innebär så till vida en förbättring

att samtliga rättspsykiatriska anstalter direkt underställes medicinalstyrelsen.

En avgjord försämring synes det vara att förlägga de rättspsykiatriska

klinikerna i eller i anslutning till byggnader, avsedda för den mentala sjuk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1001

vårdens behov. Särskilt olämpligt är det beträffande häktade. De rättspsykiatriska

undersökningsfallen synes ej höra hemma på sjukhus. Förläggning

av kriminellt belastade individer till samma anstalter som sjuka personer

går inte i linje med strävandena att komma tillrätta med den snedvridna

inställning gentemot mentalsjukvården till skillnad mot kroppssjukvården,

som hek lagligt vis alltjämt torde finnas på sina håll. Direktionen för Sidsjöns

sjukhus anser att omorganisationen hör genomföras på det sätt, att hela

organisationen underställs fångvårdsstyrelsen och därmed i sista hand justitiedepartementet.

Föreningen Sveriges stadsdonmre anser att det i promemorian

framlagda organisationsförslaget innefattar en avgjord försämring

och avstyrker detsamma.

Förslaget att de rätts psykiatriska anstalterna i p i i n c i p

skall anslutas till den allmänna sjukvården har tillstyrkts

i många yttranden. Hovrätten för Övre Norrland preciserar sin ståndpunkt

så, att anstalter för häktade hör anslutas till mentalsjukhusen och anstalter

för icke häktade till kroppssjukhusen. Socialstyrelsen föreslår att en särskild

ungdomsavdelning inrättas, helst vid endera av klinikerna i Uppsala, Lund

eller Göteborg. Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Jörgens

sjukhus anser förslaget att undersökningsanstalterna i princip skall

anslutas till den allmänna sjukvården vara ett stort framsteg. Häkteskliniker

skulle ha blivit avskurna från nära nog allt samarbete med övriga medicinska

discipliner, såsom fallet nu är med de rättspsykiatriska avdelningarna

inom fångvården och även med de till mentalsjukhusen knutna frifotingsavdelningarna.

Lärarkollegiet vid Karolinska institutet betonar att utvecklingen

kommer att gå i den riktningen att professurer kommer att behövas

vid samtliga kliniker. Vid mentalsjukhusen finns redan ett flertal

rättspsykiatriska avdelningar och där vårdas även ett betydande antal

straffriförklarade. Utom att klinikernas placering vid mentalsjukhusen motverkar

rättspsykiatrernas isolering erbjuder anordningen även mentalsjukhusen

värdefull rättspsykiatrisk sakkunskap. De skäl som tidigare anförts

mot vissa klinikers placering vid mentalsjukhus kan salunda inte anses tillräckligt

bärande. Fångvårdsdirektören för kvinnogruppen anför att behandlingstekniska

skäl talar för att förlägga undersökningsorganisationen för

kvinnor till Hinseberg. Härför krävs nybyggnad av en avdelning på 10 platser.

Förslaget att denna paviljong skall hysa undersökningsfall tillsammans

med straffklientel i behov av psykiatrisk vård tillstyrkes. Fn heltidsanställd

läkare behövs. Genom att koncentrera det kvinnliga klientelet på eu plats

blir fältet mer lockande ur forskningssynpunkt, något som är synnerligen

angeläget. Anstalisnämnden vid Hinseberg instämmer med fångvårdsdirektören

och framhåller att personalen vid den föreslagna paviljongen hör vara

sjukvårdsutbildad.

Karolinska institutets lärarkollegium vill däremot behålla kvinnoavdelningen

i Stockholm. Fångvårdsstyrelsen förordar att ett antal platser reserveras

för kvinnligt klientel vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö. Med hänsyn till de särskilda problem som är förknippade med kvinn
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

lig brottslighet är det av vikt för forskning och undervisning att detta klientel

kan undersökas vid högskoleklinikerna. På Hinsebergsområdet finns

dock en lämplig plats för den lilla klinik det här gäller. Rättspsykiatriska

föreningen uttalar att rättspsykiatrerna skulle erhålla vårdarbete och möjligheter

att följa sina egna patienter, om de finge till uppgift att handha en

mindre avdelning, varest en del av de straffriförklarade kunde placeras.

Att utomstående läkare skall anlitas i undersökningsarbetet

tillstyrks som nämnts av medicinalstyrelsen. Även lärarkollegiet

vid medicinska högskolan i Umeå instämmer och finner det väl

motiverat att en väsentlig del av arbetet med utlåtandena anförtros psykiatriska

specialister utanför de rättspsykiatriska klinikerna. Möjligheter

finns troligen alt i större utsträckning än det reviderade förslaget anger finna

kompetenta läkare på stationsorterna för ytterligare avlastning av klinikchefernas

arbetsbörda i fråga om utlåtanden. Mentals jukvårdsberedningen

tillstyrker och framhåller att förfarandets omfattning och förutsättningarna

för dess användning också bör kunna tjäna som väsentligt underlag för

en framtida bedömning av den fasta organisationens tillräcklighet. Fångvårdsstyrelsen

anför att man bör tillåta fångvårdens läkare att i viss omfattning

bedriva verksamhet vid sidan av tjänsten, t. ex. genom att verkställa

rättspsykiatriska undersökningar. En sådan verksamhet kan för övrigt

vara av värde också för tjänsten inom fångvården genom den ökade

erfarenhet och allsidighet som läkaren därigenom förvärvar. Endast överståthållarämbetet

anser att anlitandet av utomstående läkare såvitt möjligt

bör undvikas.

Beträffande fång vårdsmedicinens (räjongpsykiatrins)

framtida ställning anser hovrätten över Skåne och Blekinge att förslaget att

skilja de psykiatriska uppgifterna inom fångvården från den rättspsykiatriska

organisationen innebär en allvarlig försämring av räjongpsykiatrins

rekryteringsmöjligheter. Hovrätten finner likväl att den anmärkta försämringen

för räjongpsykiatrins del, om det ej kan undvikas, torde böra accepteras

med hänsyn till de med förslaget förenade fördelarna i övrigt. Det

föreslagna arrangemanget i Örebro med en rättspsykiater tjänstgörande på

halvtid vid Hinseberg även med vårduppgifter torde i och för sig kunna

genomföras även vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och Lund. Fångvårdsdirektören

i norra anstaltsgruppen tillstyrker förslagen i promemorian

och anför som skäl bl. a., att en fångvårdsanstalt inte är den rätta platsen

för häktade personer. De häktade undersökningsfallen bör kunna intagas

i särsKilda rättspsykiatriska kliniker. Fångvårdsstyrelsen anser att förlusten

av det direkta sambandet mellan räjongpsykiatrin och rättspsykiatrin inte

behöver innebära någon nackdel för fångvården. Som en bestämd förutsättning

anges emellertid att fångvården erhåller tillräckliga resurser för

Psykiatrisk vård av de intagna. Styrelsen anser det vara ett oavvisligt

krav att varje anstaltsgrupp i princip skall ha en heltidsanställd överläkare

som ledare för den psykiatriska verksamheten inom gruppen. Styrelsen hemställer,

att de fyra läkartjänster — en förste läkare och tre andre läkare —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1061 .‘>9

som inrättades samtidigt med räjongsystemet ändras till överläkartjänster.

Självfallet bör fångvårdens läkare utnyttjas för att utfärda intyg enligt 4 §

lagen om personundersökning i brottmål. Efter reformen finns inte längre

några skäl för att kräva särskild rättspsykiatrisk utbildning bos fångvårdsläkarna.

Allmänpsykiatrer bör lika väl kunna komma i fråga. Mentals jukvårdsberedningen,

som finner det naturliga vara att klinikerna lokalmässigt

ansluts till häkte eller till fångvårdsanstalt, hänvisar som motiv härför bl. a.

till det behov av psykiatrisk sakkunskap som även den stigande kriminaliteten

medför. Beredningen ifrågasätter, om inte de rättspsykiatriska arbetsuppgifterna

borde vidgas till en medverkan även i det öppna kriminalvårdsarbetet,

bl. a. som stöd åt skyddskonsulentorganisationen. Vissa fördelar

kunde sannolikt vara att vinna såväl ur kriminalvårdande synpunkt som för

det kriminologiska arbetet, om rättspsykiatrerna bereddes möjligheter att

följa upp sina fall inom den öppna vården. Detta skulle dessutom vara ägnat

att motverka den isolering och ensidighet i arbetet, som ett sysslande enbart

med undersökningsarbetet befaras medföra. Ett system med konsulterande

psykiatrer liksom med inrättande av heltidstjänster för ändamålet vid

fångvårdsanstalterna kan inte tillgodose behovet av enhetlighet och kontinuitet

i en fortgående psykiatrisk bedömning av kriminalvårdsfallen. Reservationer

har anförts mot beredningens uttalande på denna punkt. Råttspsykiatriska

föreningen understryker att systemet med deltidsanställda och arvoderade

psykiatriska konsulter inom räjongerna endast kan betraktas som

ett provisorium. På längre sikt krävs heltidstjänster som överläkare.

Vad i promemorian föreslagits rörande den lokala placeringen

av de rättspsykiatriska anstalterna har utlöst starkt delade

meningar. Medicinska fakulteterna och lärarkollegierna anser att den

föreslagna förläggningen av klinikerna till städer med medicinsk högskola

innebär den riktiga lösningen. Enligt fångvårdsstyrelsen talar starka skäl

onekligen för att de rättspsykiatriska klinikerna förläggs i de städer, där

medicinsk högskola finns. Då det måste anses innebära en betydande olägenhet

att den norrländska kliniken kommer att ligga på stort avstånd

från de befolkningsrika områdena i Västernorrlands län, ifrågasätter styrelsen,

om inte en förläggning av kliniken till Härnösand, där centralanstalt

finns, eller Sundsvall skulle vara att föredra. Styrelsen riktar allvarliga

invändningar mot att den rättspsykiatriska stationen i Stockholm skulle

förläggas till Långholmen. För Göteborgs del förordar styrelsen att kliniken

förläggs i anslutning till det planerade polishuset, alternativt i Härlandaanstalten,

sedan den nya centralanslalten i Skogome färdigställts. Den sydligaste

kliniken bör inrymmas i Malmöfängelset då avståndet från universitetsstaden

här saknar all betydelse. Skall fångvårdsanstalten i Uppsala eller

dess tomt kunna ställas till förfogande för en klinik måste fångvården få en

ersätlningsanstalt. Därest Norrlandskliniken anses böra förläggas till Umeå,

bör den placeras i anslutning till ett nybyggt, modernt häkte. Vad angår de

rättspsykiatriska stationerna hänvisas här och vad gäller följande yttranden

till handlingarna. Fångvårdens byggnadskommitté framlägger i allt vä
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kanyl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

sentligt samma förslag som fångvårdsstyrelsen. Medicinalstyrelsen anser klinikernas

förläggning till städer med medicinsk högskola naturlig och anser

att de bör erhålla viss administrativ anknytning till sjukvårdsinrättningar,

främst av statlig karaktär. Styrelsen understryker att anknytningen till

sjukvårdsinrättningar bör beaktas vid val av byggnadsplats för klinikerna

och vid erforderliga överenskommelser med kommande huvudmän. Den tillfälliga

baracken för undersökningsstationen i Stockholm bör förläggas till

Psykiatriska sjukhuset och ej till Långholmen. Mentalsjukvårdsberedningen

anser alt den ifrågasatta förläggningen av några av undersökningsklinikerna

inte kan ge förutsättningar för den frigörelse från mentalsjukvården som

rekommenderas i förslaget. Vid utformningen av mentalsjukvården strävar

man f. n. medvetet efter att i görligaste mån undvika sådana arrangemang

vid institutionerna, som skiljer dem från kroppssjukvårdens. Då de rältspsykiatriska

klinikerna är avsedda att för undersökning ta emot främst häktade,

bör man räkna med att erforderliga byggnader för ändamålet med

hänsyn till säkerhetskrav och rymningsrisker måste utformas som en sluten

enhet. De kommer sålunda att få en från övriga sjukhusbyggnader helt avvikande

typ. Man kan vidare inte som en given förutsättning utgå från att

mentalsjukhusets personalresurser skulle i nämnvärd utsträckning kunna

utnyttjas för att fylla hastigt uppkommande behov att under kortare tider

öka tillsynspersonalen vid klinikerna. Sedan landstingen övertagit ansvaret

för vården och driften av sjukhusen, torde ett temporärt utbyte av personal

mellan skilda huvudmän överhuvudtaget komma att möta avsevärda svårigheter,

bl. a. från organisatoriska och administrativa synpunkter. Från principiella

synpunkter kan beredningen därför inte förorda att förlägga undersökningsklinikerna

till mentalsjukhusen. En strävan att på denna väg söka

motverka rättspsykiatrins isolering och befrämja rättspsykiatrernas deltagande

i egentligt vårdarbete kan inte åberopas beträffande institutioner, som

föreslås bli inrättade i städer med medicinsk läroanstalt. Om lokaliseringsfrågan

i något fall måste lösas i anslutning till ett mentalsjukhus, måste klinikanläggningen

få karaktären av en enhet för sig så att den inte utgör en

del av mentalsjukhuset. Eu förutsättning för att möjligheterna för en menlig

inverkan på patientvården blir nöjaktigt eliminerade är att kliniken förläggs

till sådan plats inom sjukhusområdet, att den även psykologiskt uppfattas

som klart avskild från sjukhuset. Mot beredningens uttalande på denna

punkt har generaldirektören .4. Engel anfört att beredningen inte hort

så kategoriskt som i utlåtandet skett ha tagit ställning emot klinikernas anslutning

till mentalsjukhus. Eu sådan anknytning torde nämligen ur personalrekryteringssynpunkt

erbjuda bestämda fördelar och motverka rättspsykiatrins

isolering. Även överläkaren, docent B. Gerle har reserverat sig och

anfört, att rättspsykiatrin endast är eu del av den totala psykiatrin med dess

undersöknings- och behandlingsverksamhet. Gerle anser därför all undersökningsklinikerna

om möjligt förläggs till mentalsjukhus i de släder, där

professurer i psykiatri inrättas. Härigenom vinns stora fördelar för rällspsykialrin

utan risk för den öppna prägel, mentalsjukvården vill ha. Rätts
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

41

psykiatriska föreningen hävdar att kliniken i Uppsala bör placeras inom

kvarteret Blåsenhus och den i Umeå i anslutning till det neuropsykiatriska

blocket vid Umeå lasarett samt kliniken i Lund vid S:t Lars sjukhus. Vad

angår kliniken i Göteborg är en förläggning vid S:t Jörgens sjukhus avgjort

att föredraga. En mindre rättspsykiatrisk avdelning bör finnas vid kvinnofängelset

i Hinseberg, men en motsvarande avdelning bör finnas även vid

Stockholmskliniken. Den föreslagna baracken för icke häktade i Stockholm

bör enligt föreningen uppföras inom psykiatriska sjukhusets område, där

plats finns. Vidare bör ny rättspsykiatrisk klinik med det snaraste byggas i

Stockholm. Föreningen uttalar sig även för bibehållandet av undersökningsavdelningen

vid Sidsjöns sjukhus.

Mentalsjukvårdsberedningen har inte något principiellt att invända mot

den i promemorian förordade lokala anknytningen av de rättspsykiatriska

klinikerna i Stockholm och Umeå. Beträffande Uppsala bör närmare utredas,

om utrymme kan beredas kliniken i så nära anslutning till Akademiska sjukhuset

som förordas. Vad angår klinikerna i Malmö/Lund och Göteborg finns

inte förutsättningar att inom områdena för S:t Lars och S:t Jörgens sjukhus

tillgodose det krav på klinikens avskildhet i förhållande till sjukhuset, som

enligt beredningens uppfattning måste gälla. Stockholms stadskollegium motsätter

sig bestämt att den rättspsykiatriska kliniken får kvarligga på Långholmen,

sedan fångvårdsanstalten utflyttats. Det måste därför anses olämpligt

att för kliniken nu uppföra en barack inom området. Direktionen för

psykiatriska sjukhuset i Stockholm anser vägande skäl tala för att den för

icke häktade föreslagna baracken i Stockholm placeras å sjukhusets område.

Kommittén för Akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande avstyrker bestämt

varje placering av den rättspsykiatriska kliniken på de mycket begränsade

områdena i sjukhusets närhet. Ur allmänna planeringssynpunkter

kan lämpligheten av att till ett område för öppna universitetsinstitutioner

förlägga en så speciell anstalt som en rättspsykiatrisk klinik, där häktade

skall förvaras under betryggande former, starkt ifrågasättas. Direktionen för

Akademiska sjukhuset instämmer med kommittén. Medicinska fakulteten i

Uppsala ifrågasätter om inte en placering i anslutning till Ulleråkers sjukhus

vore möjlig och fullt ut lika tillfredsställande. Medicinska fakulteten i

Lund förordar att Lundakliniken förläggs till S:t Lars sjukhus. Direktionen

för lasarettet i Lund anser att den rättspsykiatriska kliniken med hänsyn till

dels klientelets karaktär och dels det relativt begränsade lasarettsområdet

bör förläggas i anslutning till S:t Lars sjukhus. Länsstyrelsen i Göteborg

anser att den föreslagna kliniken i staden bör förläggas till det mentalsjukhus,

dit man har för avsikt att förlägga den kliniska undervisningen och

forskningen i psykiatri vid Göteborgs universitet. Lärarkollegiet vid medicinska

högskolan i Umeå anser med instämmande av organisationskommittén

för högskolan att Umeåkliniken ej hör förläggas till det neurologisktpsykiatriska

blocket på lasarettet, utan till Umedalens sjukhus.

Vad den lokala placeringen av de rättspsykiatriska stationerna angår understryker

mentalsjukvårdsberedningen angelägenheten av att även lokal
4

liihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 185

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

frågan för stationen vid psykiatriska sjukhuset snarast bringas till sin lösning.

Frågan om antalet vårdplatser vid klinikerna har berörts

av Stockholms stadskollegium, som anser att det föreslagna 50-talet platser

i Stockholm sannolikt inte är tillfyllest, samt av medicinalstyrelsen, som med

utgångspunkt från kommitténs beräkningsgrunder räknar med 35 platser i

Stockholm, 25 i vardera Uppsala, Lund och Göteborg samt 12 i Umeå.

Vad angår forskning och ökad utbildning tillstyrker alla de

medicinska fakulteterna och lärarkollegierna inrättandet av den föreslagna

professuren i Lund under framhållande av att utvecklingen kommer att leda

till att professurer inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Fakulteten i

Göteborg påyrkar att en akademisk lärostol upprättas även i Göteborg. Lärarkollegiet

i Umeå önskar principbeslut redan nu att professurer skall inrättas

vid samtliga medicinska lärosäten. De klinikchefer som ej blir professorer

bör tillsättas i enlighet med de nya bestämmelserna för tillsättande av

överläkartjänster vid kommunala m. fl. undervisningssjukhus. Lärarkollegiet

vid Karolinska institutet uttalar att på var och en av de rättspsykiatriska

klinikerna bör finnas en läkartjänst på universitetets eller den medicinska

högskolans stat avsedd för biträde med undervisning och forskning. Vid Karolinska

institutet bör för den rättspsykiatriska kliniken dessutom inrättas

en laboratorstjänst i kriminologi. Fångvårdsstyrelsen finner i och för sig förslaget

om en professur i rättspsykiatri i Lund välmotiverat. Styrelsen anser

emellertid att en medicinsk professur i kriminologisk behandlingsforskning

(jfr SOU 1953: 32) och en professur i allmän kriminologi bör ha prioritet

framför profesuren i Lund. Mentalsjukvårdsberedningen anser att det i och

för sig varit önskvärt, att fler än två kliniker kunnat ställas under ledning

av professorer. Med rådande rekryteringsförhållanden inom psykiatrin måste

emellertid de personella vetenskapliga resurserna fördelas efter en noggrann

avvägning av behovet mellan olika discipliner. Beredningen understryker

i första hand att de av 1955 års läkarutbildningsutredning föreslagna professurerna

vid mentalsjukhus i Stockholm och Göteborg för forskning och

undervisning i s. k. tung psykiatri kommer till stånd inom en snar framtid.

Behov av en sådan professur kommer att föreligga även i Umeå i samband

med den planerade utbyggnaden av den medicinska högskolan. Det kan ifrågasättas,

om inte denna professur skulle kunna kombineras med rättspsykiatri.

Beträffande kriminologiska centralarkivet anför medicinalstyrelsen

att styrelsens utlåtanden i första hand bör erbjudas kriminologiska

centralarkivet för komplettering, särskilt av det äldre materialet. Övriga

utlåtanden liksom tillkommande bör överlämnas till universitetet i Lund.

Även fångvårdsstyrelsen och medicinska fakulteten i Lund tillstyrker att utlåtandena

placeras i Lund.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

43

VII. Departementschefen

Lagöverträdare som är sinnessjuka eller eljest abnorma till sinnesbeskaffenheten

har sedan länge tillerkänts en straffrättslig särställning. Redan

före tillkomsten av 1864 års strafflag uppdelades lagöverträc1 n
syn

till sinnesbeskaffenheten vid den brottsliga gärningens bo nde i s,.

bara och straffria. De bestämmelser om straffrihet på grund av psykisk abnormitet

som upptogs i 1864 års strafflag fick efter hand en mycket vidsträckt

tillämpning. Bestämmelserna ändrades år 1945 i syfte främst att

begränsa antalet straffriförklaringar och 5 kap. 5 § strafflagen fick då sin

nuvarande lydelse.

Läkarundersökning av sinnessjuka brottslingar började förekomma i Sverige

redan under 1700-talet. Föreskrifter om sinnesundersökning meddelades

dock först i ett kungligt brev år 1826. En särskild rättspsykiatrisk organisation

tillkom genom beslut av 1929 års riksdag. Det bestämdes därvid,

att undersökningarna skulle utföras vid fängelserna och mentalsjukhusen

av arvodesanställda läkare med samma kompetens som sinnessjukläkare.

Den nya organisationen visade sig snart ha otillräcklig kapacitet, beroende

på att antalet undersökningar blev mycket större än som förutsågs vid

tillkomsten av organisationen. Detta föranledde långa dröjsmål med utlåtandena.

Gång efter annan gjordes utredningar för utökning av arbetskapaciteten,

dock utan att varaktig förbättring ernåddes.

Strafflagberedningen uttalade i ett år 1942 avgivet betänkande, att det ur

flera synpunkter skulle vara fördelaktigt, om undersökningsväsendets båda

delar sammanfördes till en gemensam organisation, fristående från såväl

fångvårdsanstalter som mentalsjukhus. Eftersom det i dåvarande läge var

otänkbart att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet, stannade

beredningen emellertid för att förorda reformer inom ramen för den befintliga

delade organisationen. När proposition i frågan på grundval av strafflagberedningens

förslag förelädes 1945 års riksdag, anfördes inom vederbörande

utskott starka skäl för en fristående organisation av undersökningsväsendet.

Riksdagen godtog de mera begränsade förslagen endast som ett

övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.

1945 års reform innebar alltså ingen ändring i dittills gällande ordning,

enligt vilken häktade skulle undersökas vid fångvårdsanstalter och icke

häktade vid mentalsjukhusen. Däremot inrättades nu heltidstjänster för läkarna.

De psykiatriska avdelningarna vid fångvården skulle alltjämt utnyttjas

för undersökning av häktade. För icke häktade ordnades särskilda rättspsykiatriska

avdelningar vid mentalsjukhusen, i stor utsträckning genom

provisoriska anordningar.

Reformen medförde betydande förbättringar av förhållandena inom undersökningsorganisationen,

men läget blev snart åter sämre, då organisationen

ej kunde bemästra den successivt ökande arbetsbördan. Särskilt under

1950-talets första år var situationen mycket otillfredsställande med långa

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

dröjsmål vid utlåtandenas avgivande. Vissa delreformer som beslöts vid

1954 års riksdag ledde endast till temporära förbättringar.

1956 års riksdag fann situationen inom undersökningsväsendet synnerligen

otillfredsställande och uttalade i skrivelse till Kungl. Maj:t, att tiden

nu var iune ej endast att vidta smärre åtgärder för att snabbt ernå lättnader

i det rådande tillståndet utan även att till prövning ta upp frågan hur

man på längre sikt skulle kunna åstadkomma tillfredsställande förhållanden

av beslående art. Med anledning av riksdagens framställning tillsattes

kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet med uppdrag

att företa en genomgripande översyn av undersökningsväsendets organisation.

En viktig punkt var enligt de för kommittén meddelade direktiven att

förutsättningslöst utreda, om effektiviteten kunde väsentligt ökas genom att

en enhetlig organisation skapades. En angelägen uppgift för kommittén var

även att lösa det svåra problemet att avhjälpa rekryteringssvårigheterna till

rättspsykiaterkåren.

Den noggranna kartläggning av förhållandena inom undersökningsväsendet,

som kommittén redovisat i sitt betänkande, ger en klar bild av att den

nuvarande organisationens kapacitet är otillräcklig. Praktiskt taget alla remissinstanser

understryker också kommitténs uppfattning, att snara åtgärder

är nödvändiga för att sätta organisationen i stånd att tillfredsställande

fullgöra sina uppgifter. Sedan kommittébetänkandet avgivits har svårigheterna

ytterligare markerats, i det att balansen av undersökningsfall och väntetiderna

visat en klar tendens till ökning.

Vid ställningstagandet till frågan hur sinnesundersökningsväsendet bör

vara utformat måste man givetvis göra klart för sig vilken funktion som

sinnesundersökningarna skall fylla i straffprocessen. Denna fråga har aktualiserats

genom det av strafflagberedningen i dess slutbetänkande framlagda

förslaget till skyddslag (SOU 1956: 55). Enligt detta förslag slopas

ordningen med straffriförklaringar, och det straffrättsliga reaktionssystemet

blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare som nu är

straffria. Det skall i princip tillkomma domstolen att besluta angående behandlingen

även av dessa lagöverträdare. Därvid skall i första hand ifrågakomma

överlämnande till särskild vård, t. ex. vård på mentalsjukhus eller

öppen psykiatrisk vård.

Strafflagberedningen har icke ingått på frågan i vad mån beredningens

förslag rörande de abnorma lagöverträdarna medför ändringar i arbetsuppgifterna

för och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

i annan mån än att flera ledamöter av beredningen framfört önskemål

om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i syfte att dels undgå

de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande och dels väsentligen

till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den tillgängliga rättspsykiatriska

expertisen. Frågan om verkningarna av beredningens förslag beträffande

de rättspsykiatriska undersökningarna har i stället närmare behandlats av

kommittén rörande det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess nu

aktuella betänkande. Kommittén har efter ingående överväganden funnit, att

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

det av beredningen föreslagna regelsystemet visserligen bör kunna öka möjligheten

att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare läkarintyg

men att man härvid främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram

med försiktighet. Kommittén har ansett, att om denna synpunkt i tillbörlig

grad beaktas man icke torde kunna räkna med att nedskärningen av sinnesundersökningarna

skall få en omfattning som kan kallas väsentlig. Vidare

har kommittén framhållit, att en ökad belastning på undersökningsväsendet

kan inträda därigenom att det föreslagna nya påföljdssystemet är mer differentierat

än det hittillsvarande och kan ge domstolarna anledning att i större

utsträckning än för närvarande anlita psykiatrisk rådgivning.

Strafflagberedningens förslag till skyddslag har inarbetats i det förslag till

brottsbalk, som den 26 augusti 1960 remitterats till lagrådet. Det till lagrådet

remitterade förslaget har i fråga om behandlingen av abnormbrottsligheten

utformats i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag.

Kommitténs överväganden rörande verkningarna av beredningens förslag

på arbetsuppgifterna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

torde därför vara tillämpliga även på brottsbalksförslaget.

Jag räknar med att förslaget till brottsbalk kommer att i proposition underställas

1962 års riksdag. Förslag till följdförfattningar till brottsbalken,

bland vilka kommer att ingå bestämmelser om sinnesundersökning i brottsmål,

är för närvarande under utarbetande i justitiedepartementet, och proposition

med förslag rörande dessa författningar torde komma att framläggas

först vid 1963 års riksdag.

I detta läge är det angeläget att taga upp den framtida utformningen av

sinnesundersökningsorganisationen till prövning. Givetvis kan härvid inte

bli fråga om ett slutligt ståndpunktstagande till detta problemkomplex i alla

dess detaljer. Bristfälligheterna i den nuvarande organisationen är emellertid

så framträdande, att åtgärder för uppbyggnad av en mera rationell organisation

bör påbörjas med det snaraste. Jag vill därför förorda att frågan

om riktlinjerna för organisationens framtida utformning redan nu tages upp

till behandling. Med utgångspunkt från kommitténs bedömning torde härvid

få förutsättas, att sinnesundersökningar kommer att krävas i ungefärligen

samma omfattning som för närvarande, även om lagstiftningen om abnormbrottsligheten

reformeras på sätt som framgår av det föreliggande

brottsbalksförslaget. Genom att organisationen göres i möjligaste mån elastisk

— bl. a. genom att för undersökningarna delvis anlitas utomstående

läkare — kan erforderlig anpassning vinnas till förändringar i den ena eller

andra riktningen.

Kommittén bar i sitt betänkande ingående diskuterat skälen för och emot

ett bibehållande av den nuvarande tudelade organisationen, övervägandena

har lett till förslag om uppbyggnad av en enhetlig organisation,

och detta förslag har jämväl upptagits i den departementspromemoria som

upprättats på grundval av kommittébetänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena.

Som förut nämnts övervägdes en sammanslagning redan

vid 1945 års riksdag. Atl man då stannade för att ha organisationen uppde
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

]ad, berodde främst på att det med hänsyn till det statsfinansiella läget inte

var möjligt att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet. Den organisation

som beslöts fick närmast karaktären av ett provisorium. Numera

har igångsatts en omfattande förnyelse av anstaltsbeståndet inom såväl fångvård

som mentalsjukvård. Det står nu klart att även de rättspsykiatriska

anstalterna i väsentlig utsträckning måste förnyas. Det angivna skälet mot

tillskapande av en enhetlig organisation kan vid sådant förhållande inte

längre anses föreligga. Såsom kommittén redovisat har en sådan organisation

betydande fördelar framför en delad organisation, inte minst genom

att problemet med ojämnheter i belastningen mycket lättare kan bemästras.

Jag vill därför förorda, att den nuvarande tudelade organisationen sammanslås

och för framtiden uppbygges såsom en enhetlig organisation.

Den nya organisationen bör göras fristående med medicinalstyrelsen såsom

chefsmyndighet. Emellertid blir anstalterna så förhållandevis små enheter,

att de inte minst av driftsekonomiska skäl bör anslutas till annan

anstaltsorganisation. Kommittén har för sin del föreslagit

att de större anstalterna, benämnda rättspsykiatriska kliniker, skulle placeras

inom eller i närheten av blivande häktesbyggnader i vissa större städer,

medan för icke-häktade avsedda mindre stationer, benämnda rättspsykiatriska

avdelningar, skulle i huvudsak förläggas i anslutning till mentalsjukhus.

I departementspromemorian föreslås beträffande hela organisationen i

princip anknytning till den allmänna sjukvården. Såsom skäl härför anföres

främst behovet att motverka rättspsykiatrins isolering och främja rättspsykiatrernas

deltagande i egentligt vårdarbete.

Promemorians förslag att de rättspsykiatriska anstalterna i princip skall

anslutas till den allmänna sjukvården har vunnit många instämmanden i remissvaren

men har även föranlett invändningar från några håll. För egen del

anser jag inte, att man i detta hänseende bör binda sig för någon viss principlösning.

Vid avgörandet av den lokala placeringen av de rättspsykiatriska

anstalterna torde praktiska överväganden få fälla utslaget. Därvid bör beaktas

intresset av att rättspsykiatrins nuvarande isolering brytes och att rättspsykiatrerna

beredes möjlighet att delta i vårdarbete. Anstalterna bör emellertid

såvitt möjligt utformas med klar bvggnadsmässig avgränsning från

de institutioner till vilka de anslutes.

Kommitténs förslag innebär som förut nämnts, att rättspsykiatriska kliniker

skall placeras i vissa städer. De städer som avses är Stockholm, Göteborg

och Malmö samt Sundsvall eller Härnösand. Klinikerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö skall enligt kommittéförslaget utnyttjas såsom undervisningskliniker

för den medicinska utbildningen. Även i departementspromemorian

har klinikernas funktion såsom utbildningsinstitutioner framhävts.

Därjämte har emellertid behovet av centraler för rättspsykiatrisk

forskning starkt betonats. Enligt promemorian bör sålunda en väsentlig

uppgift för klinikerna vara att tjänstgöra såsom forsknings-, utbildnings-

och rekryteringscentra. Kliniker bör därför anordnas

i städer med medicinska lärosäten, d. v. s. Stockholm, Uppsala, Göteborg,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Lund och Umeå. På samma sätt som i flertalet kliniska discipliner bör, framhålles

i promemorian, klinikerna på en gång ägna sig åt praktisk läkarverksamhet

och vetenskapligt arbete. Klinikföreståndarna bör aktivt medverka

i den utbildning, som meddelas vid vederbörande fakultet eller högskola. Utbildningen

i rättspsykiatri kan härigenom vidgas och rekryteringen förbättras.

I promemorian har föreslagits att till landets hittills enda professur i

rättspsykiatri — å karolinska institutets stat med tjänstgöring vid Långholmskliniken

— skall läggas en ny professur vid universitetet i Lund.

Bägge professurerna skulle till biträde vid forskning och undervisning lå

sedvanlig personell basorganisation. De tre återstående klinikerna - i Uppsala,

Göteborg och Umeå — skulle ledas av vetenskapligt skolade överläkare

med tjänstebenämningen klinikchef och helst med docentkompetens.

Remissinstanserna har genomgående hälsat de i departementspromemorian

skisserade riktlinjerna i fråga om klinikernas anordnande med tillfredsställelse.

Från flera håll framhålles, att utvecklingen, inte minst beträffande

omfattningen av läkarutbildningen, kan antagas leda till att professurer

i rättspsykiatri inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Göteborgsfakulteten

påyrkar att en akademisk lärostol från början inrättas i Göteborg. Lärarkollegiet

vid medicinska högskolan i Umeå önskar principbeslut redan nu

att professurer skall inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Fångvårdsstyrelsen

håller emellertid före att en medicinsk professur i kriminologisk

behandlingsforskning (jfr SOU 1953:32) och en professur i allmän kriminologi

bör ha prioritet framför den i promemorian föreslagna nya professuren

i rättspsykiatri.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet

i enlighet med promemorians förslag förorda, att de fyra nya klinikerna

såvitt angår forskning, undervisning och annan utbildning inlemmas i den

akademiska organisationen på samma sätt som den befintliga rättspsykiatriska

kliniken i Stockholm. Vad angår frågan om inrättande av professurer

torde det ej vara anledning att nu upptaga spörsmålet om en professur i kriminologisk

behandlingsforskning. Ej heller finns skäl att i detta sammanhang

upptaga frågan om en professur i allmän kriminologi, då en sådan professur

främst bör inriktas på andra aspekter än dem som är aktuella i förevarande

sammanhang. Det torde med hänsyn till rekryteringssituationen

inte heller vara lämpligt att statsmakterna binder sig för inrättande av särskilda

professurer med uteslutande anknytning just till rättspsykiatrins begränsade

område vid samtliga kliniker. Jag tillstyrker i stället att principbeslut

fattas i fråga om inrättande av en professur vid universitetet i Lund,

vilken bör avse psykiatri och i övrigt förenas med de uppgifter promemorian

förutsatt. Klinikerna i Uppsala, Göteborg och Umeå bör såsom föreslagits

i promemorian förestås av vetenskapligt skolade överläkare med

tjänstebenämningen klinikchef.

EU viktigt spörsmål, som inte kan förbigås vid ställningstagandet till frågan

om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets framtida organisation,

gäller handhavandet av den psykiatriska vården inom

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

fångvården. Denna vård är f. n. nära anknuten till den rättspsykiatriska

organisationen, i det ett flertal av undersökningsläkarna vid fångvårdens

psykiatriska avdelningar delvis ägnar sig åt vårduppgifter i fråga om de

intagna. Om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet göres organisatoriskt

fristående, kommer detta samband mellan vårduppgifterna inom fångvården

och rättspsykiatrin att avskäras. Frågan hur fångvården därefter

skall tillföras den psykiatriska sakkunskap, som numera anses oundgänglig

vid behandlingen av de intagna, har inte närmare behandlats i betänkandet;

det har dock påvisats, att nuvarande anordning, som innebär att en avsevärd

del av de vid fångvården anställda rättspsykiatrernas tid går åt till vårdllPP§bter,

måste anses otillfredsställande. I departementspromemorian har

anförts att man i avbidan på en förbättrad rekrytering till psykiaterbanan synes

nödsakad att söka lösningen för fångvårdsmedicinens del i en utbyggnad

av den nuvarande anordningen med arvodesanställda mentalvårdsläkare och

psykiatriska konsulter. Utbyggnaden bör enligt promemorian ske både genom

att nya arvodesbefattningar inrättas i fall, där rättspsykiatrer övergår

från den nuvarande till den nya, fristående organisationen, och genom en

uppräkning av arvodena — nuvarande och tillkommande — i sådan utsträckning,

att fångvårdsdirektörer och anstaltsledningar kan få all erforderlig

medverkan vid behandlingsundersökningar och löpande genomgång av

klientelet.

De remissinstanser som behandlat denna fråga har i huvudsak ställt sig

positiva till den i promemorian anvisade utvägen. Fångvårdsstyrelsen understryker

emellertid, att det föreligger behov av heltidsanställda psykiatrer för

\årdarbetet. Brytandet av det direkta sambandet mellan fångvårdsmedicin

°fh räJongPsykiatri behöver enligt styrelsen inte innebära någon nackdel för

fångvården. Den nuvarande organisationen är nämligen inte minst ur fång\årdssynpunkt

otillfredsställande, eftersom vårdarbetet får komma i andra

hand under det beträngda läge som föreligger för rättspsykiatrin. Varje anstaltsgrupp

bör enligt styrelsen i princip ha en heltidsanställd läkare som

ledare för den psykiatriska verksamheten inom gruppen, och man måste

sörja för att banan som fångvårdspsykiater göres lika lockande i fråga om

arbetstrivsel, arbetslokaler och ekonomiska förmåner m. in. som den rättspsykiatriska

banan. Även från läkarhåll har understrukits, att det på längre

sikt krävs heltidstjänster som överläkare inom räjongerna.

Jag vill för egen del erinra om att fångvården för vårdarbetet disponerar

åtta heltidstjänster för psykiatrer, nämligen två överläkartjänster (Håga

sjukhus och ungdomsanstalten Roxtuna), tre förste läkartjänster (Långholmen,

Håga sjukhus och Roxtuna) samt tre underläkartjänster (Malmö, Härlanda

och Härnösand, den sistnämnda nu förlagd till Långholmen). Jag vill

vidare erinra om att enligt föreliggande personalplaner för de blivande centralanstalterna

i Kumla, österåker och Hall — som dock ännu inte definitivt

prövats av statsmakterna — överläkartjänster skall inrättas även vid dem.

Jag är inte beredd att förorda, att beslut nu fattas om inrättande av nya heltidstjänster.

Det är dock utomordentligt betydelsefullt, att fångvården får

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

goda resurser för psykiatrisk vård av de intagna, och frågan bör i fortsättningen

följas med uppmärksamhet. En viss förstärkning av vårdresurserna

vid fångvårdsanstalterna torde kunna ske genom samarbete med närbelägna

psykiatriska institutioner och genom utnyttjande i vårdarbetet av allmänpraktiserande

psykiatrer.

Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor rörande utformningen

av den nya organisationen.

Såsom chefsmyndighet för organisationen bör såsom förut anförts

medicinalstyrelsen fungera. Den nuvarande delade organisationen lyder

i huvudsak direkt under fångvårdsstyrelsen resp. medicinalstyrelsen.

Kommittén har föreslagit att landet skall indelas i rättspsykiatriska distrikt

med cheferna för de rättspsykiatriska klinikerna såsom chefer för var sitt

distrikt. Denna anordning har mött opposition särskilt från läkarhåll, och i

promemorian har en distriktsindelning ej ansetts erforderlig. Jag delar denna

uppfattning och vill alltså förorda att anstalterna ställes direkt under

medicinalstyrelsen. Styrelsen bör fastställa upptagningsområde för varje anstalt,

men om en anstalt är överbelastad eller särskilt skäl eljest föreligger,

bör styrelsen förordna om överflyttning av undersökningsfall från en anstalt

till en annan.

Vad angår de rättspsykiatriska klinikerna finns sådan klinik

redan anordnad i Stockholm. Den är f. n. förlagd till fångvårdsanstalten

Långholmen. Förberedelser för anordnande av ersättningsanstalter för Långholmen

har pågått under flera år, och dessa förberedelser har även avsett

uppförande av en ny rättspsykiatrisk klinik pa annan plats i Stockholm.

Den fortsatta planläggningen bör inriktas på att nya lokaler för kliniken

skall finnas tillgängliga senast vid den tidpunkt då fångvårdsanstalten kan

nedläggas. Beträffande de övriga klinikerna, som skall anknytas till de medicinska

lärosätena i Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå, torde ej i detta

sammanhang kunna tagas bestämd ståndpunkt till förläggningen inom dessa

orter. Frågan får bli föremål för närmare utredningar, sedan riksdagen

fattat principbeslut om organisationens utformning. Jag är inte heller beredd

att i detta sammanhang taga ställning till frågan om platsantalet vid de

olika klinikerna. De platssiffror som angivits i departementspromemorian

synes i huvudsak väl avvägda, men frågan torde få närmare prövas i samband

med de fortsatta utredningarna angående klinikernas förläggning och

uppförande.

Klinikerna är som förut nämnts i första hand avsedda för sinnesundersökning

av häktade personer. Särskilt övervägande kräves emellertid hur

det skall förfaras med häktade kvinnor. I promemorian har upptagits

ett av medicinalstyrelsen i dess yttrande över kommittébetänkandet

framfört förslag, att undersökningar av häktade kvinnor från hela landet

antalet uppskattas till omkring JO om året — av vårdtekniska skäl skall

koncentreras till den nya fångvårdsanstalten Hinseberg. För ändamålet

skulle anordnas en särskild paviljong med 10 platser, som till den del den ej

utnyttjas för undersökningsfall, skulle hysa mentalvårdsbehövande intagna

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

vid anstalten. Arbetet skulle utföras av läkarna vid den rättspsvkiatriska

station, som föreslagits bli förlagd till Örebro. Detta förslag har tillstyrkts

av anstaltsnämnden vid Hinseberg och fångvårdsdirektören i kvinnogruppen.

I en del andra remissyttranden har däremot anmälts avvikande mening.

Fångvårdsstyrelsen förordar sålunda att ett antal platser reserveras

för kvinnligt klientel vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Rättspsykiatriska föreningen förordar en kvinnoavdelning såväl i Hinseberg

som i Stockholm.

Jag vill beträffande denna fråga erinra om att 1952 års riksdag på förslag

av Kungl. Maj :t beslöt att kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen

skulle nedläggas och att klientelet — såväl undersökningsfall som

straffdömda — skulle överflyttas till dåvarande kvinnoanstalten i Växjö.

Beslutet grundades på att de vårdtekniska skälen ansågs äga större tyngd än

skälen för en decentraliserad förvaring av det kvinnliga klientelet. Förutsättningar

att förverkliga detta beslut har hittills inte förelegat. I och med

att den nya kvinnoanstalten Hinseberg nu närmar sig sin fullbordan synes

mig tiden vara inne att förverkliga 1952 års riksdagsbeslut med den jämkning

som påkallas av att fångvårdens kvinnliga klientel nu skall vårdas på

Hinseberg. Hinsebergsanstaltens centrala belägenhet medför att restiderna

från Stockholm, Uppsala och Göteborg inte blir oskäligt långa. En eller ett

par platser för kvinnligt klientel synes emellertid böra inrättas vid envar av

de till läi osätena i Lund och Umeå anknutna klinikerna. Därigenom får medicinalstyrelsen

möjlighet att, när särskilda skäl påkallar det, föreskriva att

fall från sydliga Sverige resp. från Norrland skall undersökas vid dessa kliniker.

\ ad angår de rättspsykiatriska stationerna föreslår kommittén,

att befintliga stationer bibehålies i Stockholm (vid psykiatriska sjukhuset)

samt i Uppsala, Jönköping och Umeå; nya avdelningar föreslås i Norrköping,

Kristianstad och Örebro. Departementspromemorian inskränker antalet

stationer till fyra med förläggning i Norrköping, Jönköping, Kristianstad

och Örebro. Även jag anser lämpligt att antalet stationer begränsas i

forhållande till kommittéförslaget, och promemorians förslag synes i huvudsak

väl avvägt. Jag är ej beredd att föreslå att beslut nu fattas, som binder

stationernas förläggning, men vad som föreslagits i promemorian torde få

bil vägledande vid den fortsatta behandlingen av frågan. Om station anslutes

till lasarett, torde 3 5 vårdplatser böra anordnas för sådana icke-häk
tade

som lämpligen bör kvarstanna under själva undersökningen.

Socialstyrelsen har föreslagit inrättande av en särskild ungdomsavdeln*n§''

Syftet med detta förslag torde dock i huvudsak kunna tillgodoses genom

att medicinalstyrelsen förordnar läkare vid barnpsykiatrisk klinik att

utföra sinnesundersökningen, vilket bör vara regel såvitt gäller icke häktade

ungdomar.

Vad angår personalorganisationen bör enligt vad förut anförts

två av klinikerna förestås av professor och de övriga tre av överläkare med

tjänstebenämningen klinikchef. Sammanlagt föreslås i departementsprome
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

morian 35 läkartjänster, vilket — sedan från den nuvarande delade organisationen

sammanförts 34 tjänster — innebär en ökning med en tjänst

i förhållande till nuläget. Vidare föreslås att psykologer skall anställas

vid var och en av de fem klinikerna. Vid varje klinik skall enligt promemorian

finnas en husmoder för att biträda överläkaren med kamerala och

expeditionella göromål samt för att leda den underordnade personalens arbete.

Varje överläkare och förste läkare anses böra få egen kurator; därutöver

föreslås att kuratorer skall finnas för biträde åt övriga läkare och åt

de utomstående läkarna.

Departementspromemorians förslag har godtagits vid remissbehandlingen

med jämkningsförslag från några håll. Promemorieförslaget bör också

enligt min mening kunna läggas till grund för personalorganisationens utformning.

Vid detaljutformningen kan dock avvikelser ifrågakomma med

hänsyn till vad som framkommit i remissyttrandena eller av annan anledning.

Vid utbvggandet av organisationen bör givetvis beaktas, att takten får anpassas

efter tillgång på personal av olika kategorier.

I departementspromemorian har föreslagits, att utomstående läkare

skall såsom hittills anlitas för att mot särskild ersättning utföra undersökningar

och avge utlåtanden. Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser,

som yttrat sig i frågan. Från flera håll har framhållits fördelar

med en sådan anordning, varjämte uttalats att tillgången till lämpliga

utomstående läkare är eller under de närmaste åren kan väntas bli god. Även

jag anser denna anordning lämplig. Organisationen blir härigenom mera

elastisk och en bättre avvägning mellan slultjänster och underordnade tjänster

ernås. Till ifrågavarande uppdrag bör i viss utsträckning kunna utnyttjas

fångvårdens läkare, som torde ha särskilda förutsättningar för detta arbete.

I departementspromemorian har starkt understrukits, att rättspsykiatrernas

ekonomiska villkor måste förbättras, om rekryteteringen

av rättspsykiaterkåren skall kunna säkras. I detta syfte har i promemorian

föreslagits, att läkare vid den rättspsykiatriska organisationen

skall tillerkännas arvode för varje avgivet utlåtande med bestämt belopp.

Denna åtgärd skulle enligt förslaget genomföras utan dröjsmål redan inom

ramen för nuvarande organisation. Vidare har förordats ändringar i fråga

om arvodet för s. k. § 4-intyg. De sålunda väckta frågorna torde få upptagas

i därför sedvanlig ordning liksom medicinalstyrelsens yrkande om en översyn

av hvresersättningarna till de rättspsykiatriska överläkarna.

Kostnaderna för genomförande av den nya organisationen

kan, innan detaljplanering verkställts, anges endast i ungefärliga

tal och under hänsynstagande till nuvarande kostnadsläge. Under antagande

att klinikerna skulle komma att rymma tillhopa omkring 165 vårdplatser

och om platskostnaden med ledning av kostnadsberäkningar för

fångvårdens planerade nya centralanstalter sättes till 60 000 kronor, skulle

den sammanlagda byggnadskostnaden för klinikerna bli i runt tal 10 miljoner

kronor. För särskilda byggnadskostnadcr för forsknings- och undervis
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

ningslokaler och för utrustning torde uppskattningsvis få räknas med tillhopa

omkring 3 miljoner kronor. För stationernas del krävs relativt blygsamma

byggnads- och utrustningskostnader; dessa kostnader torde ej behöva

överstiga en miljon kronor. Vad angår de årliga driftskostnaderna beräknas

dessa i stort sett komma att motsvara kostnaderna för den nuvarande

delade organisationen, som belastar anslagen till fångvård och mentalsjukvård.

Kommittén har med utgångspunkt från 1958 års löneläge beräknat

driftskostnaderna till sammanlagt 3 548 000 kronor. Omräknat till nuvarande

kostnadsläge innebär detta i runt tal 4 200 000 kronor. Då den av

mig tillstyrkta fasta organisationen är något snävare än betänkandets, bör

den angivna beräkningen kunna anses i huvudsak hållbar.

Jag vill förorda, att de nu angivna riktlinjerna för det rättspsykiatriska

undersökningsväsendets organisation underställes riksdagen för prövning

och godkännande. Därest riktlinjerna vinner riksdagens godkännande bör

på grundval därav närmare undersökningar och förhandlingar rörande den

lokala förläggningen av kliniker och undersökningsstationer, byggnadsfrågor

m. m. upptagas och erforderliga förslag successivt föreläggas riksdagen.

Någon bestämd tidsplan för organisationens genomförande torde ej nu kunna

fastställas. Jag vill emellertid understryka angelägenheten av att en effektiv

rättspsykiatrisk organisation kommer till stånd så snart som möjligt.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :l att meddela de bestämmelser,

som kan komma att erfordras för att successivt anpassa det nuvarande undersökningsväsendet

till den nya organisationen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för omorganisation av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet som i det föregående

angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

53

Innehåll

I. Inledning .............................................. 3

II. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets nuvarande utformning

''............................................

Gällande bestämmelser om sinnesundersökning.......... 5

Nuvarande anstalts- och personalorganisation .......... 8

III. Kommittébetänkandet ..................................

Verksamheten inom undersökningsväsendet ............ 11

Brister i den nuvarande undersökningsverksamheten ---- 12

Allmänna överväganden angående undersökningsorganisa
tionens

utformning................................ 13

Förslag till detaljutformning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

.............................. 19

IV. Yttranden över kommittébetänkandet...................... 25

V. Promemorian .......................................... 28

VI. Yttranden över promemorian.............................. 35

VII. Departementschefen .................................... 43

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610794

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:398 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad organisation av postbanken. a1 i texten
  2. 1LU 1961:49 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition angående riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet dels ock i ämn s. 1 i texten