Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för städer och stadsliknande samhällen, dur kronan ur väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatnmark

1961-10-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:187, Angående befrielse för städer och stadsliknande samhällen, dur kronan ur väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatnmark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 är 1981

1

Nr 187

Kungl. Mnj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för städer och stadsliknande samhällen, dur kronan ur

väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatnmark;

given Stockholms slott den 13 oktober 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över komniunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt 1943 års förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande

samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för

allmän väg in. m. åligger det stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag

för tillhandahållande av sådan mark och som jämväl har rätt alt av tomtägare

uppbära ersättning för samma mark, att till statsverket inbetala viss

del av ersättningen. 1943 års förordning upphörde att gälla den 1 januari

1961 utom i fråga om företag, som påbörjats dessförinnan. I praktiken har

det visat sig ytterst svårt att exakt fastställa ifrågavarande ersättning.

Med hänsyn härtill och då statens fordringar enligt nämnda bestämmelse

uppskattats totalt icke överstiga 20 000 kr. föreslås i propositionen att staten

avstår från sina här avsedda fordringar.

1—2»or,oi fiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 187

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H7 ur 19(11

Utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 13 oktober

1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler

-—- efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet —- fråga

om befrielse för städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare,

att inbetala vissa ersättningar för gatumark samt anför därvid

följande.

Skyldigheten att inbetala ersättning för gatumark, m. m. I samband med

beslut om vägväsendets förstatligande fr. o. m. ingången av år 1944 (prop.

1943:223; Sä2U 2; Rskr. 349) utfärdades bl. a. förordningen den 30 juni

1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg in. in.

Enligt förordningen skulle, efter särskild prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

till stad eller samhälle, där kronan var väghållare, utgå

statsbidrag för värdet av mark, som staden eller samhället tillhandahållit

för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, för på marken

belägen byggnad, för vad staden eller samhället visat sig ha utgivit i ersättning

för intrång, som orsakats av vägens byggande eller begagnande,

samt för domstols- och expropriationshandläggning. Bidrag skulle i regel

utgå med 80 % av vad staden eller samhället visat sig ha utgivit i ersättning

för ifrågavarande mark in. m. Beträffande mark, som staden eller

samhället icke särskilt förvärvat för ändamålet, skulle statsbidrag utgå

efter Kungl. Maj :ts prövning. Vidare föreskrevs i förordningen, att det

skulle åligga stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande

av mark för allmän väg och som tillika av tomtägare uppburit ersättning

för samma mark, att utan dröjsmål till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inbetala så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av stadens

eller samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Om stad eller

samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit sin rätt till ersättning av tomtägare,

ålåg det staden eller samhället att gottgöra statsverket härigenom

tillskyndad skada. — Statsbidraget har senast utgått från de under sjätte

huvudtiteln uppförda allmänna vägbyggnadsanslagen. Bestämmelser rörande

tomtägares skyldighet att utgiva ersättning för gatumark fanns vid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 år 1961

3

tiden för förordningens tillkomst meddelade i stadsplanelagen den 29 maj

1931 (nr 142) men har sedermera överförts till byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385) och återfinnes i 56—66, 88—90, 106 samt 163 och 164 §§

sistnämnda lag.

1943 års förordning upphävdes genom förordningen den 27 maj 1960

(nr 374) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande

samhällen (prop. 1960:81; SL3U 1; Rskr. 309), vilken trädde i

kraft den 1 januari 1961. Bestämmelserna i 1943 års förordning skall dock

fortfarande äga tillämpning med avseende å sådana vägbyggnadsföretag,

som påbörjats före ingången av år 1961. — I fråga om vägbyggnadsföretag

som efter nämnda tidpunkt påbörjas inom stadsplanelagt område i stad

eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, intogs samtidigt

med tillkomsten av 1960 års förordning i 50 § lagen den 30 juni 1943

(nr 431) om allmänna vägar en bestämmelse av innebörd att markkostnaderna

för företaget skall bestridas helt av kronan. Vederbörande stad

eller samhälle är icke skyldigt att till statsverket inbetala i samband med

dylika företag eventuellt utgående ersättningar för gatumark.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 14 februari 1961

hemställt om Kungl. Maj :ts medverkan till att städer eller stadsliknande

samhällen, vilka erhållit eller kan komma att erhålla statsbidrag i anledning

av bestämmelserna i 1943 års förordning, befrias från skyldigheten

att till statsverket redovisa ersättningar för gatumark. Styrelsen har i skrivelsen

anfört i huvudsak följande.

Enligt en av styrelsen för åren 1944—1960 gjord sammanställning har

statsbidrag enligt förordningen utbetalats i 201 fall till ett sammanlagt belopp

av 8 055 360 kronor 60 öre. Vissa bidragsärenden avseende anskaffande av

mark för vägföretag, som påbörjats före den 1 januari 1961, återstår ännu

att avgöra. De utbetalade bidragen avser huvudsakligen kostnader för inlösen

eller flyttning av byggnader, ersättning för frukt- och prydnadsträd,

prydnadsväxter, staket och häckar samt ersättning för skador och intrång.

Endast en ringa del av beloppet utgör ersättning för mark.

Styrelsen har framhållit, att stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag,

enligt förordningen har skyldighet att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

utan dröjsmål inbetala så stor del av från tomtägare uppburen

gatumarksersättning, som belöper på statsbidragets andel i kostnaderna för

anskaffande av marken, d. v. s. i regel 80 % därav. Vid beviljande av statsbidrag

har styrelsen brukat erinra staden eller samhället om skyldigheten

att årligen, intill dess gatumarksersättningar och övriga inkomster avseende

samtliga berörda tomter influtit, avgiva redogörelse och redovisning

för de ersättningar, som influtit under det föregående året och, därest ersättning

under redovisningsåret helt eller delvis icke uppburits, redogörelse

för anledningen till att så icke skett.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kuiigl. Maj:Is proposition ur 1H7 år UHil

Enligt styrelsen har — bortsett från ett fåtal undantagsfall — de städer

och andra samhällen, som erhållit statsbidrag, icke avgivit vare sig föreskriven

redogörelse eller redovisning. Styrelsen har vid upprepade tillfällen

framföri påminnelser utan nämnvärda praktiska resultat. Orsaken till att

samhällena med några få undantag icke inlevererat några gatumarksersättningar

synes delvis vara de invecklade regler, vilka enligt byggnadslagen

gäller för uttagande av dylika ersättningar från tomtägarna, och delvis

bero på den omständigheten att samhällena icke haft tillgång till erforderlig

expertis för att praktiskt tillämpa lagbestämmelserna. Kostnaderna

för nödvändiga utredningar har därför bedömts icke stå i rimlig proportion

till de ersättningar, som möjligen kunde uttagas av tomtägarna.

Vidare har mänga samhällen hittills underlåtit att ta ut ersättningar från

tomtägarna och de torde ej heller ha för avsikt att göra detta i fortsättningen.

Då här avsedda samhällen uppenbarligen eftergivit sin rätt att ta

ut gatumarksersättning, skulle de enligt 1943 års förordning själva vara

skyldiga att till kronan inleverera på statsbidraget belöpande gatumarksersättning.

I så fall fordras en beräkning av den gatumarksersättning, som

teoretiskt kunde ha utgått.

Styrelsen har ansett att den del av statsbidragen, som belöper på själva

vägmärken, i många fall icke kan beräknas uppgå till annat än ringa belopp

men att det icke är möjligt att utan ingående och komplicerad utredning

mera exakt angiva storleken därav i förhållande till det totala

statsbidragsbeloppet. En dylik undersökning skulle kräva direkta kontakter

med bidragstagarna för att åstadkomma en uppdelning i efterhand av

de kostnader, som legat till grund för statsbidraget i dess helhet beträffande

varje enskilt företag. Då varken samhällenas eller vägförvaltningarnas

personal i regel besitter det kunnande som erfordras för beräknandet

av gatumarksersättning, skulle det för att indriva kronans andel i uttagningsbara

gatumarksersättningar bli nödvändigt att inom väg- och vatlenbyggnadsstvrclsen

avdela särskild personal för uppgiften. Kostnaderna härför

skulle säkerligen avsevärt överstiga det belopp styrelsen skulle kunna

återfå i form av uppburna gatumarksersättningar. — Styrelsen har under

hand uppgivit, att nämnda belopp kan beräknas icke överstiga 20 000 kr.

Över skrivelsen har statskontoret avgivit utlåtande. Under betraktande

av bl. a. att någon skyldighet icke längre föreligger alt beträffande vägföretag,

som påbörjats efter den 1 januari 1961, till statsverket inbetala ersättningar

av förevarande art, vill ämbetsverket ej motsätta sig ett tillmötesgående

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning.

Departementschefen

Vid vägväsendets förstatligande utfärdades bl. a. förordningen den 30

juni 1943 om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan

är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 187 ar 1961 5

Enligt denna förordning skulle stad eller samhälle, där kronan \ai väghållare,

erhålla statsbidrag — i regel med 80 % — för värdet av mark,

som staden eller samhället tillhandahållit för byggande av allmän väg

inom stadsplanelagt område. Bidrag skulle också utgå för byggnader på

marken, intrångsersättningar samt vissa rättegångskostnader in. in. Stad

eller samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark och

som enligt bestämmelserna i byggnadslagen tillika uppburit ersättning för

marken av vederbörande tomtägare, hade skyldighet att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inbetala så stor del av ersättningen, som statsbidraget

utgjort av stadens eller samhällets kostnader för markens tillhandahållande.

Om staden eller samhället eftergivit rätten till ersättning av tomtägare,

ålåg det staden eller samhället att gottgöra statsverket härigenom

tillskyndad skada.

Nämnda förordning upphörde att gälla den 1 januari 1961. Bestämmelserna

i förordningen skall dock fortfarande tillämpas å byggnadsföietag,

som påbörjats före denna tidpunkt. I fråga om företag, som påbörjats eftei

ingången av år 1961, gäller att full ersättning i princip utgår för hela markanskaffningskostnaden.

Skyldighet föreligger icke längre för stad ellei

samhälle att till statsverket inleverera eventuellt uppburen ersättning för

gatumark.

Under åren 1944—1960 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ca 200

fall utbetalat statsbidrag med tillhopa drygt 8 milj. kr. Ett mindre antal

bidragsärenden återstår fortfarande att avgöra. De redan utbetalade bidragen

avser huvudsakligen ersättningar för inlösen och flyttningar av byggnader

o. d., och endast en ringa del utgör ersättningar för mark.

I praktiken har de städer och samhällen som erhållit statsbidiag icke

annat än i enstaka undantagsfall kunnat förmås att avlämna redovisning

för gatumarksersättningar. Orsaken torde främst vara den att man saknat

nödig expertis för att tillämpa byggnadslagens ganska invecklade ersättningsbestämmelser.

Dessutom skulle utredningskostnaderna säkerligen i

många fall överstiga ersättningsbeloppen.

1 propositionen nr 81 till 1960 års riksdag, vilken ligger till giund föi

nu gällande bestämmelser om bestridandet av kostnader för vägbyggnadsföretag

i stadsplanelagda områden, framhöll jag bl. a. alt frågan om gatumarksersättning

i samband med att kronan ersätter stad ellei samhälle

värdet av mark, som anskaffats för väg eller gata, icke hade någon stönc

ekonomisk betydelse. Med hänsyn till bl. a. detta förhallande ansåg jag

mig kunna tillstyrka att avdrag för gatumarksersättning i fortsättningen

icke skulle ske i städer och samhällen, där kronan är väghållare. Enligt

min mening talar starka praktiska skäl för alt också de städer och samhällen,

som på grund av 1943 års förordning erhållit eller kan komma all

erhålla statsbidrag, för framtiden befrias från skyldighet atl till statsverket

inbetala dem tillkommande gatumarksersättningar. Under band har jag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 187 år 1961

inhämtat att statens fordringar på grund av den äldre förordningens bestämmelser

om skyldighet att inbetala ersättningar för gatumark enligt en

gjord uppskattning totalt icke torde uppgå till mera än 20 000 kr. Därtill

kommer, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att kostnaderna

för att indriva ersättningarna troligen skulle komma att överstiga de belopp,

som skulle komma att inbetalas till statsverket.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att städer och stadsliknande samhällen, vilka jämlikt förordningen

den 30 juni 1943 om statsbidrag till städer och

stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande

av mark för allmän väg m. m. erhållit eller

kan komma att erhålla statsbidrag för tillhandahållande av

mark för allmän väg, befrias från skyldighet att till statsverket

inbetala ersättning för gatumark.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Bo Järmark

Stblm 1961. K. L. Beckmans Boktr,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:396 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående avtal med Örebro läns landsting om driften av Mellringe sjukhus i Örebro jämte i ämn a1 i texten
  2. SU 1961:189 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, att inbetala vissa ersät a1 i texten