Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m

1961-03-17 · 204 sidor, varav 199 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 199 av 204 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:70, Med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

1

Nr 70

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

församlingsstyrelse m. m.; given Stockholms slott den

17 mars 1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om församlingsstyrelse;

2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse;

3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr

293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att de nuvarande särskilda lagarna om församlingsstyrelse,

om församlingsstyrelse i Stockholm och angående kyrkofullmäktige

och kyrkonämnd i Göteborg ersättes med en för alla kyrkliga

kommuner gemensam lag om församlingsstyrelse.

Förslaget innebär, att till lagen om församlingsstyrelse överföres åtskilliga

bestämmelser av saklig och formell art, som innefattas i kommunallagen.

Detta gäller i huvudsak reglerna om anhängiggörande av ärende, interpellationsrätt,

rätt att deltaga i det beslutande organets överläggningar, valbarhet,

jäv samt om kallelser och tillkännagivanden.

Beträffande formerna för beslutanderättens utövning innebär förslaget,

att det befolkningstal, som gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, sänkes

från 1 500 till 1 000 invånare i församling. Om invånarantalet underskrider

sistnämnda siffra, föreslås att församling såsom hittills själv får besluta om

den vill ha fullmäktige i stället för kyrkostämma.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Bestämmelserna om församlings kompetens har omarbetats i syfte att ge

klarare uttryck för församlingens olika verksamhetsgrenar. Förslaget innebär,

att församlings befattning med folkbiblioteksväsendet skall upphöra.

Förslag framlägges vidare om att Kungl. Maj:t skall tillerkännas rätt att

för särskilt fall förordna att begravningsplats skall anskaffas eller vårdas

av borgerlig kommun. I övrigt har inte avsetts att i sak göra större ändringar

beträffande församlings nuvarande kompetens.

Nya samfälligheter föreslås få omfatta endast angelägenheter av ekonomisk

natur. Flerförsamlingspastoraten skall enligt förslaget utgöra obligatoriska

kyrkliga samfälligheter för skötseln av pastoratsangelägenheterna.

För dessa samfälligheter och andra sådana som ej omfattar alla ekonomiska

angelägenheter föreslås, att beslutanderätten skall tillkomma delegerade,

som utsetts av fullmäktige eller stämma i församlingarna. Gemensam kyrkostämma

föreslås helt avskaffad, men församlingar skall alltjämt äga tillsätta

ett gemensamt kyrkoråd.

En modernisering av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter föreslås.

Beträffande rådets allmänna ställning har starkare än i gällande lag understrukits

dess ledande, initiativtagande och övervakande uppgifter. Enligt

förslaget skall kyrkoherden fortfarande vara självskriven ledamot i rådet

men inte dess ordförande, savida han inte väljes därtill. Församling föreslås

kunna ordna sin kassaförvaltning på annat sätt än genom en årligen tillsatt

kassaförvaltare samt centralisera sin medelsförvaltning.

Förslaget innehåller regler om församlings drätsel, som i många hänseenden

överensstämmer med kommunallagens. Ett särskilt stadgande om

samråd i ekonomiska frågor mellan kyrklig och borgerlig kommun föreslås.

Besvärsreglerna föreslås förenklade. Besvär över kyrkokommunala beslut

skall föras hos länsstyrelsen, som har att inhämta domkapitlets yttrande

före avgörandet.

Den nya lagen om församlingsstyrelse jämte följ dförfattningar är avsedd

att i sin helhet träda i kraft den 1 januari 1963.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3

Förslag

till

Lag om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.

Denna lag äger tillämpning å de territoriella församlingarna i riket.

Beträffande icke-territoriell församling skola lagens bestämmelser gälla i

tillämpliga delar; dock må, om församlingen så beslutar, i stället tillämpas

den ordning som förut varit övlig.

2 §.

1 mom. Församling äger att själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt denna lag eller särskild författning tillkommer

annan.

Med församlings angelägenheter avses frågor om:

a) anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus,

tjänstebostäder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom;

b) åtgärder till främjande av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i

övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, ålderstigna,

sjuka och andra, som äro i behov av omvårdnad; samt

c) avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker och annan personal.

Angående vissa på församling ankommande angelägenheter är särskilt

stadgat.

2 mom. Om Konungen för särskilt fall så förordnar, skall begravningsplats

anskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

3 §.

1 mom. Bilda två eller flera församlingar ett pastorat, skola de, om

Konungen ej annorlunda förordnar, utgöra kyrklig samfällighet för handhavande

av de angelägenheter som enligt lag och författning ankomma på

pastoratet.

Om Konungen så förordnar, äger samfällighet som nyss sagts vårda även

annan församlingsangelägenhet av ekonomisk natur. Sådant förordnande

må meddelas endast under förutsättning att församlingarna samtyckt därtill

eller åtgärden finnes vara påkallad av betydande allmänt behov.

Församlingar må även eljest förenas till kyrklig samfällighet för handhavande

av en eller flera ekonomiska församlingsangelägenheter. Om bildande

av dylik samfällighet förordnar Konungen. Förordnande må meddelas

endast under förutsättning som i andra stycket sägs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

2 mom. I Stockholm skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig

samfällighet med uppgift att handhava de angelägenheter, som i detta

moment sägs.

Samfälligheten har att handlägga frågor om

a) kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt präster och kyrkomusiker;
b)

vården om sådan egendom, som är avsedd för bestridande av de under

a) angivna kostnaderna; samt

c) den allmänna kyrkoavgiften.

Samfälligheten äger på framställning bevilja församling anslag motsvarande

högst kostnaderna för kontanta avlöningsförmåner åt annan personal

än präster och kyrkomusiker samt fyra femtedelar av kostnaderna för anskaffande

av och vård om kyrka, församlingshus, pastorsexpedition och

tjänstebostäder jämte vad därtill hör.

Samfälligheten äger jämväl handlägga annan fråga av ekonomisk natur,

om den är gemensam för samtliga församlingar.

Samfälligheten äger ock att på uppdrag av församling med bindande verkan

för församlingen genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera

anställningsvillkoren för sådana arbetstagare i församlingens tjänst, vilkas

villkor det icke ankommer på statlig myndighet att fastställa. Samfälligheten

må förbehålla sig sådan rätt, då den beviljar församling anslag, varmed

avlöningskostnader skola bestridas.

3 mom. I Göteborg skola de territoriella församlingarna utgöra kyrklig

samfällighet med uppgift att handhava alla församlingsangelägenheter av

ekonomisk natur.

4 §.

Församlings beslutanderätt utövas av kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma.

Förvaltning och verkställighet tillkomma församlingens kyrkoråd och

övriga nämnder.

5 §.

1 mom. I församling med mera än 1 000 invånare skall beslutanderätten

utövas av kyrkofullmäktige. Vad nu sagts skall dock ej gälla församling,

som ingår i den kyrkliga samfälligheten i Göteborg, samt, om Konungen för

särskilt fall så förordnar, ej heller församling annorstädes, som ingår i annan

kyrklig samfällighet än som avses i 3 § 1 mom. första stycket.

Har i församling, där enligt första stycket kyrkofullmäktige finnas, invånarantalet

nedgått till 1 000 eller därunder, skall beslutanderätten fortfarande

utövas av kyrkofullmäktige, om ej fullmäktige besluta annorlunda.

2 mom. Församling med 1 000 invånare eller därunder äger uppdraga

beslutanderätten åt kyrkofullmäktige. Förslag om upphävande av sådant

beslut må ej väckas i kyrkofullmäktige förrän fyra år förflutit sedan full
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mäktige trädde i verksamhet och skall, om det godkännes, tillämpas från

utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa gång förrättas.

3 mom. Beslut om införande eller avskaffande av kyrkofullmäktige skall

ofördröjligen anmälas hos länsstyrelsen och domkapitlet.

6 §.

I Stockholms kyrkliga samfällighet så ock i annan kyrklig samfällighet,

som ej handhar alla församlingsangelägenheter av ekonomisk natur, utövas

beslutanderätten av församlingsdelegerade.

I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg och annan kyrklig samfällighet,

som handhar alla ekonomiska församlingsangelägenheter, utövas beslutanderätten

av samfällighetens kyrkofullmäktige.

Förvaltning och verkställighet inom samfällighet tillkomma kyrkoråd och

övriga nämnder.

7 §.

Fordras särskilda föreskrifter om tillämpning av denna lag med avseende

å kyrklig samfällighet eller beträffande handläggning av ärenden, som äro

gemensamma för två eller flera församlingar, vilka icke utgöra kyrklig

samfällighet, meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

2 kap. Om kyrkofullmäktige

Församling

8 §.

1 mom. I församling i Stockholm bestämmes kyrkofullmäktiges antal i

förhållande till folkmängden sålunda, att

församling med 10 000 invånare eller därunder utser 15—25,

församling med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 20—30,

församling med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 25—35,

samt

församling med över 40 000 invånare utser 30—40.

2 mom. I annan församling bestämmes kyrkofullmäktiges antal i förhållande

till folkmängden sålunda, att

församling med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20,

församling med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,

församling med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30,

samt

församling med över 10 000 invånare utser 25—40.

3 mom. Kyrkofullmäktige besluta, med iakttagande av vad i 1 och 2

mom. är sagt, huru många fullmäktige skola utses för församlingen; dock

ankommer det å kyrkostämma att besluta härom, då fullmäktige första

gången skola utses. Om beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Har beslut fattats om ändring av kyrkofullmäktiges antal, skall församlingen

ändock intill utgången av det år, då allmänna fullmäktigval nästa

gång skola förrättas, företrädas av fullmäktige till det antal, som tidigare

blivit bestämt.

Om bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom påkallas

av ändring i ecklesiastik indelning, är särskilt stadgat.

9 §.

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige tillkommer envar inom församlingen

mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och

som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjuguett års ålder och

ej är omyndig. Varje röstberättigad äger en röst.

Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling äger ej rösträtt vid

val av kyrkofullmäktige i annan församling.

Om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stadgas

i kommunala vallagen.

10 §.

Kyrkofullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom

församlingen och uppnått tjugu tre års ålder. Den som är omyndig eller i

konkurstillstånd kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare, landskamrerare och biskop må icke utses

till kyrkofullmäktige. Vad nu sagts om landshövding, landssekreterare och

landskamrerare skall såvitt avser Stockholm i stället gälla överståthållaren

och underståthållaren samt kanslidirektörerna och skattedirektören vid

överståthållarämbetet.

Kommer kyrkofullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är

valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara kyrkofullmäktig.

Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han

uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

11 §.

Kyrkofullmäktige väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet skett. Där val sker första gången och icke äger

rum under år, då allmänna val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej

avse längre tid än till utgången av det år, då sådana allmänna val nästa

gång skola äga rum.

Om val av kyrkofullmäktige i anledning av ändring i ecklesiastik indelning

är särskilt stadgat.

12 §.

1 mom. För val av kyrkofullmäktige må församling i Stockholm indelas

i valkretsar, om i församlingen skola utses mera än trettio fullmäktige.

Församling utom Stockholm med mera än 10 000 invånare må indelas i

valkretsar, där så befinnes lämpligt. Annan församling utom Stockholm må

ej indelas i valkretsar, såframt icke till följd av församlingens särskilt bety
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 7

dande utsträckning eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligga

därtill.

Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

2 mom. Vid valkretsindelning iakttages, att varje krets kan beräknas

komma att utse minst tio fullmäktige med tillämpning av vad i följande

stycke sägs; att delar av samma by eller hemman ej utan synnerliga skäl

förläggas till olika valkretsar; att varje valkrets skall kunna omslutas med

en sammanhängande gränslinje; att antalet fullmäktige för hela församlingen

kan beräknas bliva lika fördelat på de särskilda valkretsarna i den

mån det utan olägenhet kan ske; samt att valkretsarna såvitt möjligt sammanfalla

med valkretsarna vid kommunal- eller stadsfullmäktigval.

I varje valkrets väljes, efter kretsens i mantalslängden upptagna befolkning

för året näst före den fyraårsperiod, som valet gäller, en fullmäktig för

varje fullt tal, motsvarande det som erhålles, då församlingens för samma år

i mantalslängden upptagna folkmängd delas med antalet fullmäktige för

hela församlingen. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av

denna regel skall utses, icke uppgår till det för församlingen bestämda antalet,

skola för ernående av detta antal de valkretsar, vilkas folkmängd mest

överskjuter de tal, som enligt den angivna regeln äro bestämmande för fullmäktiges

antal inom valkretsarna, vara berättigade att var för sig i ordning

efter överskottens storlek välja ytterligare en fullmäktig. Äro överskottstalen

lika för två eller flera valkretsar, avgöres företrädet genom lottning.

3 mom. Om indelning i valkretsar äga, efter därom av kyrkorådet uppgjort

förslag, fullmäktige göra framställning hos länsstyrelsen. Utan föregående

framställning må länsstyrelsen förordna om sådan indelning, sedan

tillfälle beretts fullmäktige att avgiva yttrande i ärendet.

Beslut om indelning i valkretsar skall meddelas senast två månader

före ingången av det kalenderår, under vilket beslutet skall träda i tillämpning.

Det antal fullmäktige, varje valkrets skall utse, fastställes av länsstyrelsen

det år, då valet skall äga rum, före april månads utgång med

giltighet för den period valet avser. Uppgår därvid i någon valkrets det antal

fullmäktige, som kretsen äger utse enligt i 2 mom. andra stycket angivna

grunder, icke till tio, skall antalet, med motsvarande jämkning av antalet

fullmäktige i övriga kretsar, likväl bestämmas till tio; och skall i sådant fall

valkretsindelningen omprövas före nästa val.

13 §.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande,

så ock om förfarandet, när kyrkofullmäktig avgår före den bestämda

tjänstgöringstidens utgång, stadgas i kommunala vallagen.

Beträffande församling i Stockholm skall därutöver gälla, att annat än

allmänt val skall äga rum å sön- eller helgdag, som överståthållarämbetet

bestämmer, samt att kungörelse om val skall anslås å församlingens anslagstavla

och införas i ortstidningar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

14 §.

Kyrkofullmäktige välja varje år för nästkommande kalenderår bland sig

en ordförande och en vice ordförande samt, då fullmäktige så besluta, jämväl

en andre vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med angivande av

de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen

för intagande i länskungörelserna samt till domkapitlet.

För året näst efter det, då val av kyrkofullmäktige ägt rum, skall ordförandevalet

hållas i januari månad; dock skall ordförandevalet hållas i

december månad det år fullmäktigvalet ägt rum, om val av församlingsdelegerade

då skall ske. Intill dess ordförande blivit vald utövas ordförandeskapet

av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att inställa sig vid

fullmäktiges sammanträde, äga fullmäktige utse annan ledamot att för tillfället

föra ordet. Intill dess sa skett, utövas ordförandeskapet av den till

tjänstgöringstiden äldste bland fullmäktige eller, där två eller flera fullmäktige

ha lika lang tjänstgöringstid, av den bland dessa, som är till levnadsåren

äldst.

15 §.

Kyrkofullmäktigsammanträde skall hållas å ställe, som fullmäktige bestämt.

16 §.

1 mom. Sammanträden skola av kyrkofullmäktige hållas enligt ordning,

som bestämmes av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länsstyrelsen

eller domkapitlet därom förordnar eller visitationsförrättare, kyrkorådet

eller de flesta av fullmäktige det begära eller ordföranden finner det

nödigt.

2 mom. Vid sammanträde före utgången av juni månad fattas beslut i

anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning.

Vid sammanträde i oktober månad fastställes församlingens utgifts- och

inkomststat.

Vid sammanträde före utgången av december månad förrättas val till de

befattningar inom församlingen, vilka vid årets slut bliva lediga.

17 §.

_1 mom- Kungörelse om kyrkofullmäktigsammanträde, innehållande uppgift

om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid skola

behandlas, utfärdas av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden.

Da sammanträde skall hållas första gången, sedan beslutanderätten

uppdragits åt fullmäktige, utfärdas kungörelsen av den senast valde ordföranden

i kyrkostämman eller, vid hinder för honom, av den senast valde

vice ordföranden.

Kungörelsen skall minst en vecka före sammanträdet anslås å en av församlingen

på lämplig plats anordnad anslagstavla (församlingens anslags
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tavla) och, därest kyrkofullmäktige så beslutat, jämväl annorstädes. Kungörelsen

skall ock senast fyra dagar före sammanträdet delgivas envar

fullmäktig.

Därjämte skall tillkännagivande om tid och ställe för sammanträde samt,

därest kyrkofullmäktige så bestämt, om de ärenden, som skola behandlas,

införas i en eller flera ortstidningar senast en vecka före sammanträdet. Vid

sammanträde före utgången av december månad avgöres för nästföljande

kalenderår, i vilken eller vilka tidningar tillkännagivande skall införas. Därvid

böra väljas sådana tidningar, som genom spridning inom olika grupper

av församlingsborna bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom.

Har vid fattandet av beslut i ämnet förslag om tillkännagivandets införande

i annan ortstidning än sådan, som omfattas av beslutet, varit

under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av de i omröstningen

deltagandes röster, skall tillkännagivandet införas jämväl i denna

tidning.

Den omständigheten att kungörelse om sammanträde icke blivit anslagen

annorstädes än å församlingens anslagstavla eller att tillkännagivande ej

blivit infört i tidning utgör ej hinder för sammanträdets hållande.

2 mom. Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke

medhinnes i den ordning, som stadgas i 1 mom., må sammanträde för

ärendets behandling ändock hållas, därest senast söckendagen före sammanträdet

kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, anslagits

å församlingens anslagstavla och delgivits envar kyrkofullmäktig.

3 mom. Kungörelse må, i stället för att delgivas kyrkofullmäktig inom

tid, som sägs i 1 eller 2 mom., översändas till honom med posten så tidigt,

att den kan antagas komma honom tillhanda inom samma tid.

18 §.

Kyrkofullmäktige må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av dem äro tillstädes. Är tillstädesvarande fullmäktig enligt vad i 19 § eller

77 § andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej den omständigheten,

att till följd därav antalet av de deltagande icke överstiger

hälften av fullmäktiges hela antal, hinder för ärendets handläggande.

19 §.

Kyrkofullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen

rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken

om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut

med anledning av revisorernas granskning stadgas i 77 § andra stycket.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

20 §.

Varje kyrkofullmäktig äger en röst.

Vid kyrkofullmäktigsammanträde äga kyrkorådets ordförande eller vice

ordförande samt kyrkoherden, ändå att de icke äro fullmäktige, att vara

tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer

jämväl ordförande eller vice ordförande i annan församlingens

nämnd eller beredning vid behandling av ärende, som beretts av nämnden

eller beredningen, ävensom vid besvarande av interpellation, som framställts

till nämndens eller beredningens ordförande. Dylik rätt äger ock revisor

vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

Efter därom av kyrkofullmäktige för varje fall fattat beslut må i församlingens

tjänst anställd befattningshavare vara tillstädes vid sammanträde

för att tillhandagå fullmäktige med erforderliga upplysningar.

21 §.

Kyrkofullmäktige skola meddela beslut i ärende, som hänskjutits till

dem av högre myndighet, ävensom i fråga, som väckts genom framställning

av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd eller genom motion av

fullmäktig.

22 §.

De ärenden, som företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skola vara

vederbörligen beredda av kyrkorådet eller annan nämnd eller beredning, dit

ärendet efter sin beskaffenhet hör, eller av en eller flera särskilt för sådan

beredning utsedda personer. Innan ärende, som beretts annorledes än av den

nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, företages till

avgörande, skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva yttrande

däröver. Kyrkorådet skall städse givas tillfälle att yttra sig över

ärende, som beretts annorledes än av rådet.

Val må dock av kyrkofullmäktige förrättas utan föregående beredning.

Detsamma gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning

och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhändande

av församlingen tillhörig egendom eller efterskänkande av någon församlingens

rättighet.

23 §.

Kan ärende, som handlägges å kyrkofullmäktigsammanträde, icke å den

utsatta dagen bringas till slut, skall sammanträdet fortsättas å annan dag.

Om sammanträdets fortsättande skall, därest fullmäktige så besluta, kungörelse

i vanlig ordning utfärdas. Beslutes icke sådan kungörelse, har ordföranden

att, innan sammanträdet upplöses, bestämma och för de närvarande

tillkännagiva tid för det fortsatta sammanträdet.

Om fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt,

gäller vad därom är särskilt stadgat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Begäres vid ärendes behandling å kyrkofullmäktigsammanträde bordläggning

av ärendet och förenar sig minst en tredjedel av de närvarande därom,

skall ärendet uppskjutas till annan dag, som ordföranden har att bestämma

och i vanlig ordning kungöra.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,

ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.

24 §.

Ordföranden åligger att å kyrkofullmäktigsammanträde framställa ärendena

till överläggning samt att tillse, att ej andra frågor företagas till avgörande

än de som finnas angivna i kungörelsen om sammanträdet.

Fråga, som fordrar skyndsam handläggning, må med iakttagande av vad

i 22 § är stadgat, ändå att den ej angivits i kungörelsen, företagas till avgörande

å sammanträdet, där samtliga närvarande kyrkofullmäktige besluta,

att den skall upptagas.

25 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden

proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika

meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall

den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsättande

av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av församlingsdelegerade, kyrkoråd och sådan församlingens nämnd,

som sägs i 57 § 2 mom., samt av revisorer och revisorssuppleanter, som

avses i 77 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av

ärenden, som skola företagas till avgörande av kyrkofullmäktige, skall vara

proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara

det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det

antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt

val är särskilt stadgat.

26 §.

Vill kyrkofullmäktig till ordföranden i kyrkorådet eller annan församlingens

nämnd eller beredning framställa interpellation i ämne, som tillhör

fullmäktiges handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, avlämnas

till fullmäktiges ordförande före det sammanträde, vid vilket den

är avsedd att framställas. Fullmäktige besluta utan föregående överläggning,

huruvida interpellationens framställande skall medgivas. Lämnas

sådant medgivande, bör interpellationen besvaras senast vid nästa sammanträde.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

27 §.

Ordföranden skall vid kyrkofullmäktigsammanträde föra eller på sitt

ansvar låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt för

varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva

däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av kyrkofullmäktige

i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum,

redogörelse för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat

för eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru

envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av

ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av kyrkofullmäktige

utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige

antingen genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med

anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen

eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och

minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens

försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,

tillkännagivas å församlingens anslagstavla. Tillkännagivandet skall vara

försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före

utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande

skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

28 §.

Den som vid kyrkofullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas

innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas

skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

29 §.

Så snart kyrkofullmäktiges protokoll blivit justerat, skall avskrift av

protokollet överlämnas till kyrkorådet och utdrag därav tillställas de övriga

nämnder, åt vilka verkställighet av fullmäktiges beslut uppdragits.

Kyrkofullmäktiges protokoll och andra arkivhandlingar skola förvaras

i kyrkoarkiv. I fråga om vården av nämnda protokoll och arkivhandlingar

skall gälla vad som finnes föreskrivet om sådant arkiv.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

avskrift av kyrkofullmäktiges protokoll äger att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

13

30 §.

Kyrkofullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga; dock må fullmäktige

för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid kyrkofullmäktigsammanträde

samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller

sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke kan avstyra,

äger han upplösa sammanträdet.

31 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige må besluta, att fullmäktiges ordförande skall

åtnjuta arvode för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall

bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad som är

skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art. Fullmäktige äga ock

för ett år i sänder med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för

utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt kyrkofullmäktiges bestämmande må, där våglängden mellan fullmäktigs

hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer,

resekostnadsersättning vid deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den mån resa lämpligen kan företagas med järnväg,

buss, spårvagn eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften för andra

Idass plats på järnväg, plats i buss eller spårvagn eller salongsplats på fartyg.

För resa med eget motorfordon må ersättning utgå efter de grunder,

som fullmäktige med beaktande av vad som nu sagts bestämma. I intet fall

må ersättningen överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Där kyrkofullmäktig är bosatt på så stort avstånd från fullmäktiges sammanträdeslokal,

att resan fram eller åter måste företagas å särskild dag, må

fullmäktige besluta, att ersättning för resdag skall utgå efter de grunder,

som fullmäktige bestämma.

2 mom. Kyrkofullmäktige äga besluta, att till ledamot av beredning skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för

ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

Kyrklig samfällighet

32 §.

1 mom. I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg är kyrkofullmäktiges

antal sextio.

2 mom. Skola kyrkofullmäktige utses för annan kyrklig samfällighet, ankommer

på Konungen att bestämma fullmäktiges antal.

3 mom. Av det för samfällighet bestämda antalet fullmäktige skall varje

i samfälligheten ingående församling utse en samt därutöver det antal, som

belöper på församlingen efter den beräkningsgrunden, att en fullmäktig

utses för varje befolkningstal motsvarande det som erhålles, då samfällig
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

hetens hela folkmängd delas med det återstående antalet fullmäktige för

hela samfälligheten. Därest det antal fullmäktige, som med tillämpning av

nämnda regel bör utses, icke uppgår till det för samfälligheten bestämda

antalet, skola för ernående av detta antal de församlingar, vilkas folkmängd

mest överskjuter omförmälda tal, vara berättigade att var för sig välja

ytterligare en fullmäktig. Antalet fullmäktige, som i enlighet med dessa

föreskrifter skola utses av varje församling, bestämmes av länsstyrelsen i

god tid före valet.

33 §.

Beträffande fullmäktige i kyrklig samfällighet skall i övrigt vad i 9—31 §§

är stadgat med avseende å fullmäktige i församling äga motsvarande tilllämpning,

dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vid val av fullmäktige skall varje i samfälligheten ingående församling

utgöra en valkrets. Konungen äger förordna, att valbarheten skall vara

inskränkt inom församling.

b) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

c) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten

på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).

d) Då fullmäktige i kyrklig samfällighet första gången skola sammanträda,

utfärdas kungörelse därom av ordföranden i kyrkofullmäktige i den

till folkmängden största av de i samfälligheten ingående församlingarna

eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden i samma församlings fullmäktige.

Därest fullmäktige icke finnas i nämnda församling, utfärdas kungörelsen

av ordföranden i församlingens kyrkostämma eller, vid hinder för

honom, av stämmans vice ordförande.

e) Vid sammanträde med fullmäktige i kyrklig samfällighet äger, utom

personer som avses i 20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ordförande

i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är fullmäktig, att vid

behandling av fråga, som angår församlingen särskilt, vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar

församlingar tillhörande olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde

att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna den av församlingarnas

kyrkoherdar, som domkapitlet därtill utser. I Göteborgs kyrkliga samfällighet

skall sådan rätt tillkomma två av församlingarnas kyrkoherdar.

f) Avskrift av fullmäktiges protokoll skall efter verkställd justering tillställas

även kyrkoråd i församling, som ärende angår. Om Konungen så

förordnar, äga fullmäktige förvara protokoll och andra arkivhandlingar

annorstädes än i kyrkoarkiv.

3 kap. Om kyrkostämma

34 §.

Beträffande rösträtt å kyrkostämma skall vad i 9 § stadgas om rösträtt

vid val av kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

35 §.

Röstberättigad må genom fullmakt till annan röstberättigad överlåta sin

talan och rösträtt å kyrkostämma.

Fullmakt skall vara ställd till viss person samt av utställaren underskriven

med angivande av den dag underskrivandet skett. Å fullmakten skall

tillika vara av två vittnen tecknat bevis, att densamma egenhändigt underskrivits

av utställaren å den dag fullmakten utvisar samt att namnet på

den person, till vilken fullmakten är ställd, då fanns utsatt å fullmakten.

Är fullmakt ej så underskriven och bevittnad, som nu är sagt, är den ogill.

Fullmakt äger icke giltighet under längre tid än trettio dagar efter dagen

för utfärdandet.

Ej må någon på grund av fullmakt föra talan eller utöva rösträtt för mera

än en röstberättigad.

36 §.

1 mom. Kyrkostämman väljer bland de röstberättigade en ordförande

och en vice ordförande.

2 mom. I avseende å valbarhet till ordförande och vice ordförande, verkan

av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 §

stadgas om kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Ordförande och vice ordförande utses för fyra kalenderår. Avgår

den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan för den återstående

delen av samma tid.

Underrättelse om ordförandeval, med angivande av de valdas namn och

postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna

samt till domkapitlet.

37 §.

Beträffande kyrkostämma skall vad i 15 §, 16 § 2 mom., 17 § 1 mom.

samt 19—30 §§ är stadgat med avseende å kyrkofullmäktige och deras sammanträden

äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av följande

särskilda bestämmelser.

a) Vad som stadgas om fullmäktig skall i stället avse röstberättigad.

b) Kyrkostämmor skola hållas enligt ordning, som beslutes å stämma.

Kyrkostämma skall ock hållas, när länsstyrelsen eller domkapitlet därom

förordnar eller visitationsförrättare eller kyrkoråd det begär eller ordföranden

finner det nödigt.

c) Fordrar ärende så skyndsam handläggning, att kungörande icke medhinnes

i den ordning, som stadgas i 17 § 1 mom., må kyrkostämma för ärendets

behandling ändock hållas, därest senast fyra söckendagar före stämman

kungörelse, innehållande uppgift som i sagda moment avses, anslagits å

församlingens anslagstavla.

d) Kyrkostämmas förhandlingar skola alltid vara offentliga.

e) Även i annat ärende än val och tillsättande av tjänstebefattning skall

sluten omröstning företagas, om det begäres.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

f) Kyrkostämmas protokoll behöver icke innehålla förteckning å stämmodeltagarna,

och ej heller behöver i protokollet angivas, huru envar vid öppen

omröstning röstat.

38 §.

Kyrkostämma må besluta, att stämmans ordförande skall åtnjuta arvode

för med uppdraget förenat arbete. Arvodets belopp skall bestämmas för

högst fyra år i sänder och må icke överstiga vad som är skäligt med hänsyn

till göromålens omfattning och art. Stämman äger ock för fyra år i sänder

med visst belopp bevilja ersättning åt ordföranden för utgifter, som för

församlingens räkning påkallas vid uppdragets fullgörande.

Kyrkostämma äger besluta, att till ledamot av beredning skall utgå ersättning

i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för ledamot

av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

4 kap. Om församlingsdelegerade

39 §.

1 mom. I Stockholms kyrkliga samfällighet bestämmes antalet församlingsdelegerade

sålunda, att varje församling utser en delegerad och därutöver

ytterligare en för varje påbörjat tjugu tusental invånare i församlingen.

2 mom. Skola församlingsdelegerade utses för annan kyrklig samfällighet,

bestämmes delegerades antal i förhållande till folkmängden i samfälligheten

sålunda, att

samfällighet med 2 000 invånare eller därunder utser 15—30,

samfällighet med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 20—35,

samfällighet med över 5 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40,

samfällighet med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50,

samt

samfällighet med över 40 000 invånare utser 45—60.

Då delegerade i dylik samfällighet första gången skola utses, böra församlingarna,

med iakttagande av vad nu är sagt, träffa överenskommelse

om delegerades antal samt ofördröjligen underrätta länsstyrelsen därom.

Kunna församlingarna ej enas, bestämmer länsstyrelsen antalet.

Församlingsdelegerade äga själva besluta om ändring av antalet delegerade.

Har sådant beslut fattats, skall samfälligheten ändock intill utgången

av det år, då allmänna kyrkofullmäktigval nästa gång skola förrättas,

företrädas av delegerade till det antal, som tidigare blivit bestämt. Om

beslutet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Det antal församlingsdelegerade, som skall utses för varje i samfälligheten

ingående församling, bestämmes av länsstyrelsen efter de grunder, som

stadgas i 32 § 3 mom.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

17

40 §.

1 mom. Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige i varje församling

eller, om sådana icke finnas i församlingen, av kyrkostämman.

2 mom. I avseende å valbarhet till församlingsdelegerad, verkan av valbarhetens

upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 10 § stadgas om

kyrkofullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock skall i Stockholm valbarhet

vara inskränkt inom församling.

3 mom. Församlingsdelegerade väljas för fyra år, räknade från och med

den 1 januari året näst efter det, då allmänna val av kyrkofullmäktige förrättats.

Där val sker första gången och icke äger rum under år, då allmänna

val av fullmäktige förrättas, skall valet dock ej avse längre tid än till utgången

av det år, då sådana allmänna val nästa gång skola äga rum.

Val av församlingsdelegerade förrättas i december månad näst före ingången

av det år, då deras tjänstgöringstid börjar. Da valet förrättas av

kyrkofullmäktige samma år allmänna val av fullmäktige ägt rum, utövas

ordförandeskapet i de nyvalda fullmäktige intill dess ordförande blivit vald

av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

Avgår församlingsdelegerad före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,

anställes fyllnadsval för den återstående delen av sagda tid.

41 §.

Beträffande församlingsdelegerade skall i övrigt vad i 14—31 §§ är stadgat

med avseende å kyrkofullmäktige äga motsvarande tillämpning, dock

med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som stadgas om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å en av samfälligheten

på lämplig plats anordnad anslagstavla (samfällighetens anslagstavla).

c) Då delegerade första gången skola sammanträda, utfärdas kungörelse

av ordförande, som i 33 § under d) sägs.

d) Vid sammanträde med delegerade äger, utom personer som avses i

20 § andra stycket, jämväl ordförande eller vice ordförande i församlings

kyrkoråd, ändå att han icke är delegerad, att vid behandling av fråga, som

angår församlingen särskilt, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Där samfälligheten omfattar församlingar tillhörande

olika pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att vara tillstädes och deltaga

i överläggningarna den av församlingarnas kyrkoherdar, som domkapitlet

därtill utser. I Stockholms kyrkliga samfällighet skall sådan rätt tillkomma

två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar.

e) Avskrift av delegerades protokoll skall efter verkställd justering tillställas

även kyrkoråd i församling, som ärende angår. I Stockholms kyrkliga

samfällighet må delegerades protokoll och andra arkivhandlingar förvaras

annorstädes än i kyrkoarkiv.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.

Församling

42 §.

I församling skall såsom dess styrelse finnas ett kyrkoråd.

Två eller flera församlingar må, ändå att de icke utgöra kyrklig samfällighet,

förena sig om gemensamt kyrkoråd eller ock, med bibehållande av

de särskilda kyrkoråden, utse gemensamt kyrkoråd för vård om viss eller

vissa angelägenheter.

Ingår församling i kyrklig samfällighet, som handhar alla församlingsangelägenheter

av ekonomisk natur, må Konungen på framställning av församlingen

besluta, att kyrkoråd ej skall finnas i församlingen.

43 §.

Kyrkorådet skall hava omsorg om församlingslivet och verka för dess

utveckling, leda förvaltningen av församlingens angelägenheter samt hava

inseende över övriga nämnders verksamhet. Rådet skall med uppmärksamhet

följa de frågor, som kunna inverka på församlingens ekonomiska ställning,

samt hos kyrkofullmäktige eller kyrkostämman och övriga nämnder

ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade.

Kyrkorådet har vidare:

a) att, såsom i 22 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till behandling

hos kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma;

b) att handhava församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans

och församlingens egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt

annan nämnd eller eljest tillkommer annan;

c) att ombesörja verkställighet av kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans

beslut, i den mån ej verkställigheten uppdragits åt annan;

d) att självt eller genom ombud föra församlingens talan i alla mål och

ärenden, där detta icke på grund av lag eller beslut av kyrkofullmäktige eller

kyrkostämman ankommer på annan; samt

e) att i övrigt fullgöra de uppdrag, som av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman

överlämnas till rådet.

Kyrkorådet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på rådet.

Kyrkorådet äger att från församlingens övriga nämnder samt dess beredningar

och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som

erfordras för fullgörande av rådets uppgifter.

44 §.

1 mom. Kyrkoherden är ledamot av kyrkorådet.

I annexförsamling må kyrkoherden för den tid övriga ledamöter inväljas

i rådet förordna i pastoratet tjänstgörande präst att i kyrkoherdens ställe

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

vara ledamot av rådet. Om sådant förordnande skall kyrkoherden underrätta

kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans ordförande.

Hava församlingar tillhörande olika pastorat gemensamt kyrkoråd, förordnar

domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar att vara ledamot i

rådet och en annan att vid hinder för honom vara ledamot i hans ställe.

2 mom. Övriga ledamöter i kyrkorådet jämte suppleanter för dem väljas

av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman till det

antal, som bestämmes av fullmäktige eller stämman. Antalet ledamöter, däri

inberäknad ledamot som avses i 1 mom., må dock icke vara under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 mom. I kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar,

bestämmes antalet ledamöter i rådet och det antal, som skall utses av varje

församling, genom överenskommelse mellan församlingarna. Varje församling

skall vara företrädd av minst en ledamot. Kunna församlingarna ej

enas, bestämmer länsstyrelsen antalet ledamöter i rådet och det antal, som

skall utses av varje församling.

45 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kyrkorådet och verkan

av valbarhetens upphörande ävensom rätt för vald ledamot eller suppleant

att avsäga sig uppdraget skall vad i 10 § är stadgat om kyrkofullmäktig

äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses i

andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i församlingens tjänst anställd

befattningshavare, som förestår någon rådet underställd förvaltning, utses

till ledamot eller suppleant.

46 §.

Ledamöter och suppleanter i kyrkorådet, vilka avses i 44 § 2 mom., väljas

för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet

skett. Valet skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna

val av kyrkofullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda

inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår

annan vald ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av

tj änstgöringstiden.

47 §.

Av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman utses

bland ledamöterna i kyrkorådet en ordförande och en vice ordförande att

tjänstgöra den tid, för vilken i 44 § 2 mom. avsedda ledamöter blivit invalda

i rådet; dock skall kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket inom sig utse

ordförande och vice ordförande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,

skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna

samt till domkapitlet.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid

sammanträde med kyrkorådet, äger rådet utse annan ledamot att för tillfället

föra ordet.

48 §.

Kyrkorådet sammanträder å det ställe och å de tider rådet bestämmer

och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då ledamot,

som avses i 44 § 1 mom., eller minst halva antalet av rådets övriga ledamöter

för uppgivet ändamål gör framställning därom.

49 §.

Suppleanterna i kyrkorådet böra i den vid valet bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot

eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot,

som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid rådets sammanträden och

skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

50 §.

Kyrkorådet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av

ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 19 § första stycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga

motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kyrkorådet. Vid behandling

av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

51 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för kyrkofullmäktige

är stadgat i 25 § äga motsvarande tillämpning med avseende å

kyrkorådet.

52 §.

Vad som är stadgat i 27 § om förande av protokoll vid kyrkofullmäktiges

sammanträde och om protokollets innehåll samt i 28 § om reservation skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid

sammanträde med kyrkorådet.

Justering av kyrkorådets protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av rådet

utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av rådet antingen

genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 27 § föreskrivna

ordningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

avskrift av kyrkorådets protokoll äger att utan avgift fa avskriftens riktighet

bestyrkt.

53 §.

Kyrkorådet skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till

rådet ställda framställningar emottagas.

Kyrkorådets skriftväxling ombesörj es av ordföranden eller under hans

inseende.

54 §.

Kyrkvärdar väljas av kyrkorådet bland ledamöterna och suppleanterna i

rådet för den tid de blivit valda till ledamöter eller suppleanter.

Kyrkorådet utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaförvaltare,

där ej rådets medelsförvaltning är ordnad pa ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

55 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kyrkorådet, som

vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning,

reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet honom aligger,

gäller vad i allmän lag stadgas.

56 §.

1 mom. Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta att med kyrkorådets

medelsförvaltning skall sammanföras medelsförvaltning, som enligt

särskilda författningar tillkommer andra församlingens nämnder. Innan

beslut meddelas om sådan centralisering av medelsförvaltningen, skola vederbörande

nämnder höras i ärendet.

2 mom. Kyrkorådet må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så

beslutar, uppdraga åt särskild inom rådet bildad avdelning eller åt ledamot

av rådet eller åt i församlingens tjänst anställd befattningshavare att å

rådets vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall angivas i fullmäktiges eller stämmans beslut; dock må framställning

eller yttrande till fullmäktige eller stämman icke beslutas annorledes än

av rådet samfällt.

Beslut, vilket fattas på grund av uppdrag, som avses i detta moment,

skall anmälas vid kyrkorådets nästa sammanträde.

57 §.

1 mom. Angående nämnder för vissa i särskilda författningar angivna

förvaltnings- eller verkställighetsbestyr gäller vad därom för varje fall finnes

stadgat.

2 mom,. För handhavandc av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr

i övrigt må församling tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Beträffande dylik nämnd skall vad i 44 § 2 mom. andra stycket, 45 §,

46 § andra stycket, 48—53 §§, 54 § andra stycket, 55 § och 56 § 2 mom. är

föreskrivet med avseende å kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.

58 §.

Protokoll och andra arkivhandlingar tillhörande kyrkorådet samt församlings

övriga nämnder skola förvaras i kyrkoarkiv. I fråga om vården av

nämnda protokoll och arkivhandlingar skall gälla vad som finnes föreskrivet

om sådant arkiv.

59 §.

1 mom. Vald ledamot av kyrkorådet och ledamot av annan församlingens

nämnd skola, därest kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så beslutar,

för deltagande i sammanträde eller förrättning inom församlingen i församlingens

angelägenhet åtnjuta gottgörelse av församlingens medel i form

av dagtraktamente. Dagtraktamente må ej överstiga tio kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag; dock må med avseende å särskilt tidskrävande

sammanträde eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av

särskilda förhållanden traktamentet sättas till högre belopp.

Där väglängden mellan ledamotens hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället

är större än tre kilometer, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman

ock besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamoten

enligt de grunder, som i 31 § 1 mom. andra stycket äro stadgade för där

avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första stycket, bosatt på så stort avstånd från

sammanträdes- eller förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas

å särskild dag, må kyrkofullmäktige eller kyrkostämman besluta, att

ersättning för resdag skall utgå efter de grunder, som fullmäktige eller

stämman bestämmer.

2 mom. Ersättning för resa, som enligt uppdrag i församlingens angelägenhet

företages utom församlingen av ledamot av kyrkorådet eller annan

församlingens nämnd, må, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman så

beslutar, utgå efter särskild grund.

_ 8 mom. Efter kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans bestämmande må

till sådan ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd, som

utsetts till ordförande eller eljest i viss befattning inom rådet eller nämnden

eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, utgå

dels arvode för med uppdraget förenat arbete och dels ersättning med visst

belopp för utgifter, som för församlingens räkning påkallas vid uppdragets

fullgörande. Beloppet av arvode eller ersättning för utgifter skall bestämmas

för högst fyra ar i sänder. Arvode må icke överstiga vad som är skäligt med

hänsyn till göromålens omfattning och art.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Stockholms kyrkliga samfällighet

60 §.

Kyrkorådet i Stockholms kyrkliga samfällighet skall leda förvaltningen

av samfällighetens angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders

verksamhet. Det skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka

på samfällighetens ekonomiska ställning samt hos församlingsdelegerade

och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar,

som finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde

styckena skola äga motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens

kyrkoråd, dock med iakttagande av att vad som sägs om församling och

kyrkofullmäktige i stället skall avse samfälligheten och församlingsdelegerade.

På samfällighetens kyrkoråd skall jämväl ankomma att förvalta egendom

som avses i 3 § 2 mom. andra stycket under b), i den mån ej dylik

förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.

61 §.

1 mom. Församlingsdelegerades ordförande och vice ordförande äro ledamöter

av samfällighetens kyrkoråd och utöva där enahanda befattningar.

Delegerade välja bland sig övriga ledamöter i rådet jämte suppleanter för

dessa till det antal delegerade bestämma. Hela antalet ledamöter må dock

icke vara under elva. Valet avser kalenderår och skall förrättas å det sammanträde,

vid vilket delegerades ordförande utses.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Vid sammanträde med samfällighetens kyrkoråd äger ordförande

eller vice ordförande i församlings kyrkoråd, ändå att han icke är ledamot

av rådet, att, såvitt rör fråga som angår församlingen, vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

8 mom. Om församlingsdelegerade så besluta, må samfällighetens kyrkoråd

uppdraga åt vederbörande församlings kyrkoråd eller annan dess

nämnd att i fråga om förvaltningen av fast egendom, som avses i 3 § 2 mom.

andra stycket under b), fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på samfällighetens

kyrkoråd.

62 §.

Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder skall i övrigt

vad i 45 §,46 § andra stycket, 47 § tredje stycket, 48—53 §§, 54 § andra

stycket, 55 §, 56 § 2 mom. samt 57—59 §§ är stadgat gälla i tillämpliga

delar, dock med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse

samfälligheten och församlingsdelegerade.

b) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens

anslagstavla.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

c) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade

om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas

kyrkoråd infordra de yttranden och upplysningar som erfordras för fullgörande

av rådets uppgifter.

d) Församlingsdelegerade må giva samfällighetens kyrkoråd annan benämning

än kyrkoråd.

e) Protokoll och andra arkivhandlingar må förvaras annorstädes än i

kyrkoarkiv.

Alman kyrklig samfällighet

63 §.

1 mom. Kyrkorådet i annan kyrklig samfällighet än den i Stockholm

skall leda förvaltningen av samfällighetens angelägenheter och hava inseende

över övriga nämnders verksamhet. Det skall med uppmärksamhet

följa de frågor, som kunna inverka på samfällighetens ekonomiska ställning

samt hos samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade och övriga

nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som

finnas påkallade. Bestämmelserna i 43 § andra—fjärde styckena skola äga

motsvarande tillämpning beträffande samfällighetens kyrkoråd, dock med

iakttagande av att vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige i

stället skall avse samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdelegerade.

Finnes icke kyrkoråd i församling, som ingår i kyrklig samfällighet, har

samfällighetens kyrkoråd att fullgöra alla de uppgifter som enligt denna

lag ankomma på kyrkoråd i församling.

2 mom. Beträffande samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder m. m.

skall i övrigt vad i 44—59 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock

med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församling och kyrkofullmäktige skall i stället avse

samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdelegerade.

b) I den kyrkliga samfälligheten i Göteborg skola i samfällighetens kyrkoråd

samtliga ledamöter utses genom val.

c) Utgöres annan samfällighet än den i Göteborg av församlingar tillhörande

olika pastorat, förordnar domkapitlet en av församlingarnas kyrkoherdar

att vara ledamot i samfällighetens kyrkoråd och en annan att vid

hinder för honom vara ledamot i hans ställe.

d) Vid val av samfällighets kyrkoråd bör tillses, att om möjligt varje

församling blir företrädd i rådet.

e) Kungörelser och tillkännagivanden skola anslås å samfällighetens anslagstavla.

f) Samfällighetens kyrkoråd har att hålla församlingarna underrättade

om frågor av större ekonomisk räckvidd samt äger att från församlingarnas

kyrkoråd infordra de yttranden som erfordras för fullgörande av rådets uppgifter.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

g) Om Konungen så förordnar, äger samfällighetens kyrkoråd uppdraga

åt församlings kyrkoråd eller annan dess nämnd att verkställa beslut, som

samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade fattat eller att förvalta

anslag, som enligt fastställd stat eller särskilt beslut blivit anvisat åt

församlingen.

h) Samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade må giva samfällighetens

kyrkoråd annan benämning än kyrkoråd.

i) Om Konungen så förordnar, må protokoll och andra arkivhandlingar

förvaras annorstädes än i kyrkoarkiv.

6 kap. Om drätsel

Församling

Inledande bestämmelser

64 §.

Om vård om och förvaltning av kyrka och kyrkoegendom samt av medel,

som stå under myndighets särskilda inseende, om särskild revision av kyrkans

räkenskaper samt om kollektmedel gäller vad särskilt är stadgat.

65 §.

Vad församling tillhör i fast eller lös egendom bör sa förvaltas, att församlingens

förmögenhet ej minskas.

Medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång, ma tagas i ansprak endast

för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången, eller för

anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,

avsedd att stadigvarande innehavas av församlingen.

66 §.

Församlings medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat sätt,

täckas med församlingsskatt.

67 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets

täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall

beslutet underställas länsstyrelsens prövning.

Utgifts- och inkomststat

68 §.

Församling skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för det nästföljande

kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade

räkenskaper uppgått;

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter

för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i samband med

statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade räkenskaper

uppgått;

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan

grund kunna paräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som

ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta medelsbehov.

Hinder möter ej för församling att besluta, att vad av särskilt anslag icke

förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må användas för avsett

ändamal under det därpå följande året. Vad som återstår av anslaget vid

sistnämnda års utgång må församlingen reservera för samma ändamål för

ytterligare ett år; och äger församlingen sedermera fatta enahanda beslut

för ett år i sänder.

69 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall före september månads utgång

uppgöras av kyrkorådet. För detta ändamål skola församlingens övriga

nämnder före den 1 september, där ej annan tid bestämmes av kyrkorådet,

till rådet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.

Innan förslaget till utgifts- och inkomststat uppgöres, skall kyrkorådet

samråda med kommunens styrelse.

Förslaget till utgifts- och inkomststat skall från och med dagen för kungörandet

av det kyrkofullmäktigsammanträde eller den kyrkostämma, varvid

staten skall fastställas, vara offentligen tillgängligt på lämpligt ställe,

som tillkännagives i kungörelsen.

På nämnda sammanträde eller stämma upptages statförslaget till granskning

och fastställelse. Därvid skola anslag till utgifter, om vilka fullmäktige

eller stämman icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande

frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

Fondbildning

70 §.

1 mom. Församling äger avsätta medel till:

a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd

åt personer i församlingens tjänst eller deras efterlevande;

b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av församlingens behov av rörelsekapital;
c)

allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för

församlingens behov; samt

d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet angiven

anläggningstillgång.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

2 mom. Församling äger i samband med fastställande av utgifts- och

inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i anspråk

medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel

av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det år

beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast föregående

åren.

71 §.

Med Konungens medgivande må församling:

a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än

i 70 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket

fonden är avsedd och, såvitt angår skatteregleringsfond, i vidare mån än i

70 § 2 mom. stadgas.

72 §.

Hava medel, som församling uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången av

det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i 65 § andra

stycket, skola medlen, där ej annat är särskilt föreskrivet, avsättas till

allmän investeringsfond.

Överskottsmedel å lån, som församling upptagit med Konungens tillstånd

och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet, skola

avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid tillståndets

beviljande.

Om församlings skyldighet att i andra fall än i denna paragraf sägs avsätta

medel till fond är särskilt stadgat.

Lånerätt

73 §.

1 mom. Församling äger upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande

för varje å församlingen belöpande skattekrona enligt den under

nästföregående år fastställda taxeringen en utdebitering av en krona. På

ansökan av församling äger dock Konungen, där skäl därtill äro, för en

tid av högst tio år åt gången medgiva att församlingen må, utan ytterligare

tillstånd, upptaga lån intill ett sammanlagt belopp motsvarande viss högre

utdebitering än nu sagts.

Lån, som avses i första stycket, skall vara ställt att återbetalas inom

fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må

församling vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar

även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom

längre tid eller i annan ordning.

Församling äger ock upptaga lån, vilket enligt uttryckligt beslut skall

användas för att gälda äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer,

som gälla för det äldre lånet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Med lån avses i detta moment även borgen.

2 mom. Församling äger jämväl upptaga lån av statsmedel, som av

Konungen beviljats församlingen, så ock, i den omfattning och på de villkor

Konungen bestämmer, lån av statsmedel och kyrkofondsmedel, som beviljats

församlingen av statlig myndighet.

74 §.

Med Konungens medgivande må församling upptaga lån eller ingå borgen

även i andra fall än i 73 § sägs.

Medelsförvaltning

75 §.

Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens

nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer, skola

så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar

och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola

för församlingens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare

äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.

Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel

även på annat sätt än nu sagts.

76 §.

1 mom. Det åligger kyrkorådet att föra fortlöpande räkenskaper över de

medel det har om händer.

Annan församlingens nämnd, som omhänderhar medel, skall föra räkenskaper

i enlighet med av kyrkorådet givna anvisningar och årligen före den

1 mars, där ej rådet bestämmer annan tid, till rådet avlämna redovisning för

sin förvaltning under nästföregående kalenderår.

Sedan sådan redovisning skett, skall kyrkorådet inom tid, som bestämmes

av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman, dock före den 1 april, sammanfatta

och avsluta församlingens räkenskaper för nämnda kalenderår.

2 mom. Kyrkoråd som avses i 42 § andra stycket skall årligen avgiva

redovisning till de församlingar, för vilka rådet är gemensamt. Sådan redovisning

skall lämnas före den 1 mars året näst efter det år redovisningen

avser. Har församling icke eget kyrkoråd, skall redovisningen lämnas före

den 1 april.

Revision

77 §.

Av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman skola årligen utses tre eller flera

revisorer samt lika många suppleanter för granskning av det nästfoljande

årets förvaltning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kyrkorådet eller eljest är

redovisningsskyldig till församlingen, eller sådan den redovisningsskyldige

närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken om jäv emot domare,

må icke vara revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning,

som omfattas av redovisningsskyldigheten, ej heller deltaga i val av revisor

eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut

med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar,

som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd omhänderhar,

samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen.

Vad i 55 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot i kyrkorådet

äger avseende jämväl å revisor.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman må besluta, att till revisor skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser, som jämlikt 59 § gälla för

ledamot av kyrkorådet eller annan församlingens nämnd.

78 §.

Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resultatet

av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande

räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.

Framställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättelsen.

Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida ansvarsfrihet

för förvaltningen tillstyrkes eller icke.

79 §.

Revisionsberättelse skall senast den 1 maj avlämnas till kyrkofullmäktiges

eller kyrkostämmans ordförande. Berättelsen skall jämte de förklaringar

över framställda anmärkningar, som ordföranden infordrar, framläggas

till granskning och avgörande hos fullmäktige eller stämman vid

sammanträde före utgången av juni månad; dock må, där fullmäktige eller

stämman så bestämt, ärendet företagas vid sammanträde senare under året.

80 §.

På beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman ankommer, huruvida

framställd anmärkning skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen

meddelas eller laga åtgärd för bevarande av församlingens rätt skall vidtagas.

Anställes ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett

år från det berättelsen framlades å fullmäktigsammanträde eller stämma,

skall så anses, som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att

ansvarsfrihet beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där

ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även den handlingen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Kyrklig samfällighet

81 §.

Beträffande kyrklig samfällighets drätsel skall vad i 64—80 §§ är stadgat

med avseende å församlings drätsel äga motsvarande tillämpning, dock med

iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

a) Vad som sägs om församlingens kyrkofullmäktige samt dess kyrkoråd

och övriga nämnder skall i stället avse samfällighetens fullmäktige eller

församlingsdelegerade samt dess kyrkoråd och övriga nämnder.

b) I förekommande fall skola församlingarnas kyrkoråd, inom tid som

bestämmes av samfällighetens kyrkoråd, till detta ingiva sina särskilda

förslag avseende anslag för det nästföljande året.

c) Församlingskyrkoråd, som omhänderhar medel för samfällighetens

räkning, skall årligen inom tid som bestämmes av samfällighetens kyrkoråd

till detta avlämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående kalenderår.

7 kap. Om församlingsskatt

82 §.

Församlingsskatt skall utom i de fall, för vilka annorlunda är i lag eller

författning föreskrivet, utgå såsom allmän kommunalskatt.

Den som är kyrkoskriven i icke-territoriell församling är icke skyldig att

erlägga församlingsskatt till den territoriella församling, inom vilken han är

mantalsskriven.

Angående viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör

svenska kyrkan är särskilt stadgat.

83 §.

Kyrkorådet åligger att, sedan församlingens utgifts- och inkomststat

fastställts, ofördröjligen giva kommun, i vilken församlingen är belägen,

del av beslutet. På sätt i kommunallagen är stadgat har kommunens styrelse

därefter att underrätta länsstyrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet,

för debitering och uppbörd av församlingsskatt.

84 §.

Församling äger av statsverket uppbära församlingsskatt med belopp,

motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till församlingen

skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts

till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig enligt lagen den

26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör

svenska kyrkan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller

har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att

erlägga skatt till församlingen, skall belopp, som församlingen eljest ägde

uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp,

som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till

kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år.

Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos

statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslutet fattades. Förskottet

avräknas mot den församlingsskatt, som församlingen äger uppbära

av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet

enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos statsverket

enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma

år utanordna till kommun, i vilken församlingen är belägen, med en sjättedel

å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli,

september och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället

i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma

belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen,

då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall

ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke

motsvarar en sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad jämkning

ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunen skall därefter

avlämna medlen till kyrkorådet.

Länsstyrelsen skall senast den 8 mars till församlingen överlämna för

nästföregående år upprättad redovisning över församlingen tillkommande

och till församlingen utanordnad församlingsskatt.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen förordnar.

85 §.

Vad i 83 och 84 §§ är stadgat med avseende å församling skall äga motsvarande

tillämpning beträffande kyrklig samfällighet.

86 §.

Beträffande församling i Stockholm och Stockholms kyrkliga samfällighet

skola gälla följande särskilda bestämmelser.

a) Det åligger samfällighetens kyrkoråd och varje församlings kyrkoråd

att, sedan utgifts- och inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta överståthållarämbetet

och den lokala skattemyndigheten om det belopp för

skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande

år. Samtidigt skall överståthållarämbetet underrättas om det sammanlagda

belopp, som för nämnda år beslutats till utdebitering på grundval av det

löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt. Om debitering och uppbörd

av församlingsskatt gäller vad därom särskilt är stadgat.

b) Belopp, som avses i 84 § tredje stycket, skola utanordnas direkt till

församlingen eller samfälligheten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

8 kap. Om underställning och besvär

87 §.

Om beslut, som skola underställas Konungens prövning, sägs i 71 och

74 §§.

Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till

länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget

yttrande, till Konungen.

88 §.

Om beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i 67

och 75 §§.

Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras

fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.

89 §.

1 mom. Över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma må, där ej

annat är särskilt föreskrivet, besvär anföras hos länsstyrelsen. Sådan klagan

må grundas endast därå, att beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet, som fattat beslutet, eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från

den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits

å församlingens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av

överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.

Länsstyrelsen skall inhämta domkapitlets yttrande över besvären, såvida

det icke är uppenbart, att sådan åtgärd är obehövlig.

2 mom. I fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församlingens

nämnd skola, där ej annat är särskilt stadgat, bestämmelserna i 1

mom. äga motsvarande tillämpning. Mot beslut av rent förberedande eller

verkställande art må talan ej föras.

3 mom. Rätt att anföra besvär enligt 1 och 2 mom. tillkommer envar,

som är kyrkoskriven inom församlingen, ävensom var och en, vilken, utan

att vara kyrkoskriven inom församlingen, har att till denna enligt taxering

till kommunal inkomstskatt utgöra församlingsskatt.

90 §.

Hava besvär anförts hos länsstyrelsen, äger länsstyrelsen, om skäl därtill

äro, förbjuda överklagade beslutets verkställighet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Grundas besvären därpå, att klagandens enskilda rätt blivit kränkt genom

beslutet, och bliva besvären godkända, gäller rättelsen till förmån för den

som klagat, men står beslutet i övrigt fast, utan sa är, att det finnes strida

mot allmän lag eller författning eller eljest vila på orättvis grund, då länsstyrelsen

må förordna om upphävande av beslutet i dess helhet.

91

I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt

stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den (lag,

då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta

två veckor längre besvärstid än nu sagts.

92 §.

Vad i 87—91 §§ är stadgat med avseende å församling, dess fullmäktige

och nämnder skall äga motsvarande tillämpning beträffande kyrklig samfällighet,

dess fullmäktige eller församlingsdelegerade och nämnder. 3

3 — Bihang till riksdagen* protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nya lagen om församlingsstyrelse skall, med iakttagande av vad nedan

sägs, träda i kraft den 1 januari 1963, dock må Konungen dessförinnan

meddela föreskrifter enligt vad i den nya lagen om församlingsstyrelse och

i denna lag är för vissa fall stadgat.

Genom den nya lagens ikraftträdande upphävas, med de begränsningar

nedan sägs,

1) lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;

2) lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

3) lagen den 12 juni 1931 (nr 201) angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd

i Göteborg.

Med den nya lagens ikraftträdande upphäves vidare kungl. cirkulärbrevet

den 13 augusti 1823 angående kyrkovaktares utväljande, så ock vad i övrigt

finnes i lag eller författning stridande mot den nya lagens bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

2 §.

I församling med mera än 1 000 invånare, där kyrkofullmäktige icke

finnas vid ingången av år 1962, skall under sagda år val av fullmäktige äga

rum i den ordning, som är stadgad i fråga om allmänt kommunalval.

3 §.

Har före den nya lagens ikraftträdande förordnats om bildande av kyrklig

samfällighet skall, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar, sådan

samfällighet bestå. Omfattar samfälligheten alla de i lagen den 6 juni 1930

om församlingsstyrelse avsedda angelägenheterna, skall vad i den nya

lagen stadgas om församlings rätt att själv vårda sina angelägenheter icke

äga tillämpning å de enskilda i samfälligheten ingående församlingarna.

4 §.

De nya bestämmelserna om valbarhet, så ock om ordförandeval i fullmäktige

eller församlingsdelegerade skola äga tillämpning vid val för tid,

som infaller efter den 31 december 1962. 5

5 §.

Tjänstgöringstiden för nuvarande församlingsdelegerade i Stockholm skall

upphöra med utgången av år 1962, och skall nytt val av församlingsdelege
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

rade äga rum under december månad 1962. Därvid skall tillämpas vad i den

nya lagen stadgas om sådant val.

I övrigt skall val av församlingsdelegerade första gången äga rum under

december månad 1962, och skall därvid tillämpas vad i den nya lagen stadgas

om sådant val. Innan valet förrättas, skall antalet delegerade bestämmas

i den ordning den nya lagen föreskriver.

6 §.

Vad i den nya lagen stadgas i 44 § 1 mom. om prästerlig ledamot av

kyrkoråd och i 47 § om ordförande och vice ordförande i rådet skall träda

i tillämpning först i fråga om kyrkoråd, som utses för tiden från och med

år 1964; och skall därför vad i 46 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

och 50 § lagen samma dag om församlingsstyrelse i Stockholm

föreskrives om ordförandeskap i kyrkoråd alltjämt gälla under år 1963.

7 §.

Kyrkoråd, som före den nya lagens ikraftträdande utsetts för vården av

de för församlingarna i ett pastorat gemensamma angelägenheterna, skall

intill utgången av år 1963 vara kyrkoråd i samfällighet, som avses i 3 §

1 mom. första stycket den nya lagen.

För sådan samfällighet skall utgifts- och inkomststat för år 1963 fastställas

å gemensam kyrkostämma med församlingarna.

8 §.

Vad den nya lagen innehåller om antalet revisorer och revisorssuppleanter

skall lända till efterrättelse vid val av revisorer jämte suppleanter för år

1963.

9 §.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1963, samt om anförande av besvär över

sådant beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.

10 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet om församlingsavgifter skall i

stället avse församlingsskatt.

11 §•

Ifrågakommer framdeles införlivande i administrativt, kommunalt och

judiciellt hänseende med Stockholms eller Göteborgs städer av kommun

eller del av kommun, som sammanfaller med församling, ankommer på

Konungen att bestämma tid för församlingens ingående i samfälligheten.

12 §.

Fordras närmare föreskrifter med avseende å den nya lagens ikraftträdande,

meddelas sådana föreskrifter av Konungen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Härigenom förordnas, att 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 om ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

Gällande lydelse:

38 §.

Vid ändring---församlings

beslutanderätt.

Är i församling, vars område genom

indelningsändring ökas eller

minskas, beslutanderätten överlåten

åt kyrkofullmäktige, skola dessa

företräda såväl den äldre som

den ökade eller minskade församlingen.

Vidkommande sådan församling

äge Konungen, om förhållandena

därtill föranleda, förordna, att

samtliga fullmäktiges uppdrag skola

upphöra, då den nya indelningen

träder i kraft, samt nytt val till

fullmäktige verkställas för tiden till

utgången av det år, då allmänna

val av fidlmäktige nästa gång skola

äga rum. Där sådant förordnande

meddelats åligger det länsstyrelsen

att snarast möjligt under året innan

indelning sändring en träder i

kraft och sist före den 1 juli, med

tillämpning av vad om valdag är

särskilt stadgat, bestämma vilken

dag valet skall äga rum ävensom

förordna person att kungöra första

sammanträdet med fullmäktige och

Föreslagen lydelse:

38 §.

Vid ändring---församlings

beslutanderätt.

Är i församling, vars område genom

indelningsändring ökas eller

minskas, beslutanderätten överlåten

åt kyrkofullmäktige, skall vad

i lJf § första och andra styckena

stadgas äga motsvarande tillämpning

med avseende å dessa samt å

val av kyrkofullmäktige.

1 Senaste lydelse av 38 och 41 §§, se 1957: 282.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

Gällande lydelse:

där föra ordet, till dess ordförande

valts. Länsstyrelsen äger att i samband

därmed förordna om församlingens

indelning i valkretsar och

valdistrikt oberoende av eljest gällande

bestämmelser om tid för

meddelandet av sådant förordnande.

De nya fullmäktige skola omedelbart

efter valet övertaga handhavandet

av dem tillkommande

uppgifter.

Beträffande församling---

av indelningsändringen.

41 §.

I nybildad---äga rum.

Det åligger domkapitlet att snarast

möjligt under året innan indelningsändringen

träder i kraft

och sist före den 1 juli förordna

präst att föra ordet i församlingens

kyrkoråd ävensom att hålla kyrkostämma

eller sammanträde med

kyrkofullmäktige för val av ordförande

och vice ordförande samt

kyrkoråd.

För val---sådant förord
nande.

I nybildad---dylikt val.

I fråga---nästfoljande året.

Fullmäktige skola---av in
del

ni ngsändringen.

Föreslagen lydelse:

Beträffande församling---

av indelningsändringen.

41 §.

I nybildad---äga rum.

Det åligger domkapitlet att snarast

möjligt under året innan indelningsändringen

träder i kraft

och sist före den 1 juli förordna

person att hålla kyrkostämma eller

sammanträde med kyrkofullmäktige

för val av ordförande och vice

ordförande samt kyrkoråd. Inom

samma tid skall domkapitlet, om

kyrkoherde ännu ej finnes, förordna

präst att vara ledamot av kyrkorådet

intill dess kyrkoherde tillträtt.

För val---sådant förord
nande.

I nybildad---dylikt val.

I fråga---nästf oljande året.

Fullmäktige skola---av in
delningsändringen

.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1963.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni

1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 30 § folkbokföringsförordningen den 28 juni

1946 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

30 §.

Det åligger församling att tillhandahålla

pastor nödiga inventarier,

materiel och vad övrigt erfordras

för kyrkobokföringen ävensom

tjänstetelefon samt, därest förhållandena

så påkalla, skrivbiträde.

Föreslagen lydelse:

30 §.

Det åligger pastorat att tillhandahålla

pastor nödiga inventarier,

materiel och vad övrigt erfordras

för kyrkobokföringen ävensom

tjänstetelefon samt, därest förhållandena

så påkalla, skrivbiträde.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

39

JJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny församlingsstyrelselagstiftning

m.m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Kommunallagstiftningens område har på senare år präglats av en råd

betydelsefulla reformer. Den översyn som verkställts av kommunallagskommittén

har bland annat lett till att år 1953 antagits ny kommunallag (KL),

avseende de borgerliga primärkommunerna utom Stockholms stad, och år

1954 ny landstingslag. Viktiga nyheter på området utgöres vidare av 1956

års skolstyrelselag och 1957 års lag om kommunalförbund. År 1957 har

också tillkommit ny kommunallag för Stockholm.

För de kyrkliga kommunerna, församlingarna, gäller emellertid alltjämt

lagen den 6 juni 1930, nr 259, om församlingsstyrelse (LFS) och lagen samma

dag, nr 260, om församlingsstyrelse i Stockholm (LFS Sthlm).

När min företrädare som departementschef år 1953 utverkade Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa

en översyn av församlingsstyrelselagstiftningen, motiverades detta i första

hand med att det, alltsedan den vid 1862 års kommunallagstiftningsreform

genomförda uppdelningen i borgerliga och kyrkliga primärkommuner, rått

vittgående överensstämmelse i författningsregleringen för de båda förvaltningsområdena

och att denna likformighet alltjämt torde få anses vara av

värde. I direktiven för de sakkunniga framhölls, att utgångspunkten för

utredningen borde vara att överensstämmelse borde råda i form och innehåll

mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunalförfattningarna, såvida inte

sakliga skäl betingade skiljaktigheter. Vidare underströks att de sakkun
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

niga borde söka åstadkomma en över hela linjen klarare gränsdragning

mellan de kyrkliga och de borgerliga kommunernas kompetensområden.

De sakkunniga som tillkallades för ändamålet — församlingsstyrelsekommittén1

— har den 10 april 1957 avlämnat ett betänkande »Församlingslag»

(SOU 1957: 15) i vilket redovisas resultatet av en fullständig översyn av

församlingsstyrelselagstiftningen utom såvitt angår Stockholms stad. Betänkandet

innehåller, som dess titel anger, främst förslag till en ny lag,

benämnd församlingslag. Denna lag är avsedd att träda i stället för LFS.

I enlighet med sina direktiv har kommittén i första hand inriktat sig på att

till den nya lagen överföra de nyheter av saklig och formell natur som innefattas

i KL. I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL, har kommittén

föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nuvarande. Detta

gäller särskilt beträffande församlingens kompetens, kyrkorådets församlingsvårdande

uppgifter och formerna för handläggning av ärenden, gemensamma

för två eller flera församlingar.

Kommitténs förslag är icke enhälligt; särskilda yttranden har avgivits av

två ledamöter.2

Över betänkandet i dess helhet har efter remiss utlåtanden avgivits av

kammarkollegiet, statskontoret, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus, Värmlands, Örebro, Östergötlands, Södermanlands,

Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, styrelserna

för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund

och Svenska pastoratens riksförbund ävensom av Svenska prästförbundet.

Domkapitlen har vid sina remissvar fogat yttranden från ett hundratal

församlingar och kyrkliga samfälligheter av olika storleksordning.

Utlåtanden över delar av betänkandet har avgivits av riksarkivet, som

inhämtat yttranden av lands- och stadsarkivarierna (beträffande den kyrkokominunala

arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande bland annat församlingsbiblioteken),

centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmelserna

om församlingsskatt), besvärssakkunniga (beträffande besvärsreglerna),

samt Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Sveriges kyrkliga studieförbund

och Kyrkomusikernas riksförbund (såvitt förslaget berör dessa

instansers verksamhetsområden). Därjämte har Diakoniens centrala råd inkommit

med en skrift.

1 Kommittén bär utgjorts av förutvarande andre vice talmannen i riksdagens andra kammare,

redaktören Anders Olsson, ordförande, samt kanslirådet Nils-Erik Brolin, hovrättsrådet Sven Ekblom,

pol. mag. Erik Forslund, förutvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, kontraktsprosten

Carl Hoppe, sekreteraren i svenska landskommunernas förbund Fritz Kaijser och hovrättsrådet

Jerker Victor. Ordförande i kommittén var ursprungligen f. d. lagmannen Olof Löthner; sedan denne

år 1955 avlidit, tillkallades Victor som ledamot och uppdrogs åt Olsson att som ordförande leda utredningsarbetet.

ä Dessa är Brolin och Kaijser.

Kaijsers avvikande mening hänför sig till frågan om kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet.

Brolin har på flera punkter en från kommittémajoriteten avvikande uppfattning. Dessa punkter

kommer att redovisas i det följande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Sedan Kungl. Maj:t beslutat inhämta 1957 års allmänna kyrkomötes yttrande

över förslaget, såvitt avsåg de däri berörda frågorna om kyrkoherdens

självskrivenhet i kyrkorådet, om kyrkorådets församlingsvårdande

uppgifter och om kyrkorummets upplåtande, har kyrkomötet i skrivelse den

4 oktober 1957 yttrat sig över berörda spörsmål och har dessutom i anledning

av väckta motioner uttalat sig beträffande vissa andra delar av förslaget.

Vid skrivelsen har kyrkomötet fogat kyrkolagsutskottets i ärendet

avgivna betänkande (nr 17).

Den 11 november 1957 har församlingsstyrelsekommittén avlämnat betänkande

med förslag till församling slag för Stockholm (SOU 1957:45).

Den sålunda föreslagna lagen är avsedd att ersätta LFS Sthlm. I väsentliga

delar följer detta lagförslag kommitténs förslag till allmän församlingslag.

Likformigheten mellan de båda förslagen omfattar saväl den systematiska

uppställningen som den formella avfattningen av flertalet regler. I den mån

de för Stockholmsförsamlingarna hittills gällande särbestämmelserna befunnits

ändamålsenliga och motiverade av huvudstadens särskilda förhallanden,

har de emellertid bibehållits i kommitténs förslag till Stockholmslag.

Inte heller i förevarande del är kommitténs förslag enhälligt; särskilda

yttranden har i detta fall avgivits av tre ledamöter.1

Över förslaget till församlingslag för Stockholm har efter remiss utlåtanden

avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksarkivet (beträffande den

kyrkokommunala arkivvården), skolöverstyrelsen (beträffande församlingarnas

befattning med folkskoleväsendet), domkapitlet i Stockholm, överståthållarämbetet,

centrala uppbördsnämnden (beträffande bestämmelserna

om församlingsskatt) samt Svenska prästförbundet. Riksarkivet har åberopat

ett yttrande från stadsarkivarien i Stockholm. Domkapitlet har vid

sitt remissvar fogat yttranden från samtliga under domkapitlet lydande

församlingar i huvudstaden, från Stockholms församlingsdelegerade och från

Skeppsholms församling. Överståthållarämbetet har överlämnat ett av

Stockholms stadsfullmäktige avgivet utlåtande i ärendet. Slutligen har

Diakoniens centrala råd även i detta ärende inkommit med en skrift.

Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens riksförbund har erhållit

tillfälle att yttra sig i ärendet men har inte begagnat sig därav.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för ifrågavarande lagstiftningsärenden.

Innan så sker, vill jag endast anmärka, att församlingsstyrelsekommittén

slutat sitt arbete genom att den 28 oktober 1958 avge ett betänkande

om ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen (SOU 1958:42).

Detta ärende har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning.

1 Brolin, Kaijser och Victor.

Beträffande Brolins skiljaktiga meningar, se i det följande.

Kaijsers avvikande mening hänför sig även i delta fall till fragan om kyrkoherdens självskri\enhet

i kyrkorådet.

Victors reservation avser ett specialproblem rörande medlemskap i församling.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

II. Allmänna synpunkter

1. Kortfattad historik

Den kyrkliga verksamheten har alltsedan kristendomen fick fäste i landet

varit knuten till den territoriella församlingen eller socknen.

I landskapslagarna framstår sockenmenigheten som självverksam med

huvudsaklig uppgift att sörja för byggnad och underhåll av kyrka samt att

avlöna präst och klockare. Beslutanderätten utövades på landet av sockenstämman,

till vilken de jordägande sockenmännen sammankom under prästens

ordförandeskap. Även i städerna, som i regel bildade egna socknar,

förekom sockenstämmor, men vanligen utövades beslutanderätten där av

ett representativt organ, kyrkorådet.

Under 1600-talet började sockenmenigheten medverka vid upprätthållandet

av kyrkotukten, och därigenom kom sockenförvaltningen att innefatta

även ett moment av rättskipning. Bestämmelser om sockentukten inflöt i de

prästerliga privilegierna. På landsbygden förekom sockentuktsmålen vanligen

på allmän sockenstämma, medan sådana mål i städerna i regel handlades

av kyrkorådet.

I de prästerliga privilegierna erkändes prästerskapets rätt att hålla

sockenstämmor. Menighetens deltagande i stämmorna uppfattades mera

som en skyldighet än en rättighet och torde huvudsakligen ha erfordrats för

beslut om behövliga arbeten och anskaffande av medel därtill samt för

kontroll av medelsdispositionen.

Under mitten och senare hälften av 1600-talet började kyrkoråd, vari

kyrkvärdar och sexmän ingick, att växa fram på landsbygden. Men varken

1686 års kyrkolag eller 1600-talets privilegier upptog några bestämmelser

därom.

Efter hand vidgades sockenstämmans kompetens. Den angavs i 1723 års

privilegier såsom närmast avseende kyrkans angelägenheter och vad som

hörde till kyrkodisciplinen, men därjämte skulle förekomma — utom frågor

om kyrko- och prästgårdsbyggnad — fattigvårds-, hälsovårds- och undervisningsärenden

samt frågor om anställande av sockenhantverkare, om hållande

av sockenmagasin och om löneavtal med prästerskapet. I dessa privilegier

gjordes också en mera markerad åtskillnad mellan sockenstämman

som det beslutande organet, å ena sidan, samt präst och kyrkvärdar å den

andra.

Den första författning som direkt reglerade den kommunala självstyrelsen

var 1817 års förordning angående sockenstämmor och kyrkoråd.

Förordningen gällde närmast landsbygden. Stämmornas förvaltningsuppgifter

angavs genom eu exemplifiering. Någon utsträckning av kompetens
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

området ägde ej rum. Kyrkorådet bibehölls för handhavande av kyrkodisciplinen;

någon verksamhet som berednings- och verkställighetsorgan för

stämman tillkom däremot icke kyrkorådet. År 1828 utvidgades kyrkorådets

befogenheter till att även omfatta inseendet över hälsovården.

1817 års förordning ersattes år 1843 av tre särskilda förordningar om

sockenstämmor, kyrkoråd samt sockennämnder.

Enligt sockenstämmoförordningen hörde till stämmans handläggning mål,

som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och allmänna angelägenheter.

Uppgifterna angavs genom en exemplifiering, vilken på en del punkter

avvek från den i 1817 års förordning. Till en del var avvikelserna föranledda

av 1842 års skollagstiftning, enligt vilken folkskoleväsendet blivit en socknarnas

obligatoriska förvaltningsuppgift.

Förordningen om kyrkoråd överensstämde i stort sett med de i 1817 års

förordning meddelade stadgandena om kyrkoråd. Kyrkorådet förblev sålunda

i huvudsak ett organ för kyrkotuktens upprätthållande. Både sockenstämmoförordningen

och förordningen om kyrkoråd gällde för såväl städer

(utom Stockholm) som landet, medan däremot sockennämndsför ordning en

endast avsåg landsbygdens förhållanden. Till sockennämnden överfördes de

borgerliga angelägenheterna om hälsovård, allmän ordning och sedlighet,

och den fick vidare till uppgift att efter sockenstämmans uppdrag ombesörja

sådana gemensamma ekonomiska angelägenheter, som inte tillkom iimbetseller

tjänstemän.

Tanken att särskilja de borgerliga och de kyrkliga elementen i sockenförvaltningen,

som sålunda redan i begränsad utsträckning kommit till uttryck

i uppdelningen av förvallningsbestyren på kyrkoråd och sockennämnd,

genomfördes helt i de tre förordningarna av den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd.

De på den borgerliga kommunen ankommande uppgifterna angavs i förordningarna

om kommunalstyrelse endast med orden »gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter». Att uppräkna dessa angelägenheter

ansågs principiellt oriktigt. Avgränsningen mot den kyrkliga kommunen

skedde på så sätt, att från kommunalstämmans behörighet undantogs angelägenheter,

rörande vilka det stadgats att de skulle behandlas på kyrkostämma.

I enlighet härmed bestämdes i kyrkostämmoförordningen den

kyrkliga kommunens kompetensområde, efter att ha angetts avse vården

av kyrkans och folkskolans angelägenheter, närmare genom en uppräkning.

Förvaltande och verkställande organ blev på ena sidan kommunalnämnd

och drätselkammare samt på den andra sidan kyrkoråd och skolråd. Kyrkorådet

fick till uppgift inte blott att befatta sig med kyrkotukten och vården

om kyrkans angelägenheter utan skulle därjämte vara församlingens allmänna

berednings- och verkställighetsorgan. Motsvarande verkställighetsoch

beredningsuppgifter tilldelades skolrådet såsom organ för skolärendena.

T kyrkorådet var kyrkoherden liksom tidigare självskriven ordförande.

Sådan ställning fick han även i skolrådet, varjämte hans självskrivenhet

som ordförande i sockenstämman övergick till ordförandeskap i kyrkostämman

.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

De viktigaste förändringarna i fråga om kyrkostämmans befogenheter

under tiden från år 1862 fram till 1930 års kommunallagstiftning sammanhänger

med utvecklingen på barnavårdens samt skol- och biblioteksväsendenas

områden.

Genom 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn sammankopplades i lagen avsedda barnavårdsärenden

med skolväsendet. År 1905 infördes ett tillägg till kyrkostämmoförordningen,

varigenom till kyrkostämmans handläggning hänfördes även

frågor om församlingsbibliotek.

I 1909 års lag angående folkskoleväsendet i vissa städer stadgades att,

där lagen blev tillämplig, såväl folkskoleväsendet som vården om vanartade

barn skulle utgöra en den borgerliga kommunens angelägenhet. I samband

med tillkomsten av 1924 års barnavårdslagstiftning, varigenom den borgerliga

kommunen blev huvudman för barnavården, utmönstrades barnavårdsbestämmelserna

helt ur kyrkostämmoförordningen.

För Stockholms och Göteborgs del gällde vissa särskilda bestämmelser.

Sålunda infördes år 1863 genom förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd i Stockholm gemensamma kyrkofullmäktige, utsedda på de

territoriella församlingarnas kyrkostämmor. Dessa fullmäktige hade att

bestämma om den samfällda folkskolebudgeten men var i övrigt att betrakta

som ett slags skiljenämnd mellan församlingarna. Beslutanderätten angående

folkskolebudgeten överflyttades år 1903 till stadsfullmäktige. År 1914

avskaffades de gemensamma kyrkofullmäktige och ersattes av församlingsdelegerade,

som hade att avgöra samfällda ärenden, i vilka församlingarna

stannat i olika beslut.

Skötseln av samfällda frågor i Göteborg reglerades år 1882 genom en

förordning angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. Församlingarna

blev därmed i ekonomiskt hänseende organiserade som en

enhet. 2

2. Översikt över gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.

Enligt LFS äger varje territoriell församling att själv vårda sina gemensamma

kyrkliga angelägenheter. Två eller flera församlingar kan för vården

av sådana angelägenheter eller vissa av dem efter Kungl. Majrts prövning

förenas till en kyrklig samfällighet. De kyrkliga angelägenheterna angives

liksom i tidigare författningar medelst en uppräkning.

Församlings och samfällighets beslutanderätt utövas på kyrkostämma

eller av fullmäktige. Har flera församlingar gemensamt ärende utan att

samfällighet bildats, avgöres ärendet på gemensam kyrkostämma. Kyrkofullmäktige

är obligatoriskt organ i församling med mera än 1 500 invånare.

Även i mindre församling kan fullmäktige efter församlingens önskan inrät
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tas. Finnes fullmäktige, inskränkes kyrkostämmans befogenheter till ett

fåtal ärenden, bland annat frågor om införande och avskaffande av fullmäktige.

Förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkoråd, biblioteksstyrelse

eller särskilt utsedda organ.

Rätt att deltaga i kyrkostämma tillkommer envar inom församlingen

mantalsskriven svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och

som senast det föregående året fyllt 21 år och ej är omyndig. Stämman

utser för en tid av fyra år en ordförande och en vice ordförande. Kyrkorådets

ordförande kan utses härtill, även om han inte är röstberättigad.

Kyrkofullmäktiges antal bestämmes av kyrkostämman i förhållande till

folkmängden enligt en skala, löpande från 15 till 40. I kyrklig samfällighet

förordnar Kungl. Maj:t om antalet fullmäktige. Antalet fördelas sedan av

länsstyrelsen på de olika församlingarna. Kyrkofullmäktige väljes för fyra

år. Rösträtt vid sådant val tillkommer envar, som har rösträtt på kyrkostämma.

Valkretsindelning kan förekomma och valåret är detsamma som

vid kommunala val. Fullmäktige väljer bland sig för nästkommande år ordförande

och vice ordförande. Kyrkorådets ordförande kan utses härtill,

ehuru han ej är fullmäktig.

Kyrkostämman eller fullmäktige skall sammankomma vid tre tillfällen

årligen. Därutöver kan sammanträde hållas, när förhållandena påkallar det.

Kungörelse om sammanträde utfärdas av ordföranden; honom åligger det

vidare att låta föra protokoll, vilka sedan jämte tillhörande handlingar skall

förvaras i kyrkoarkivet. Ärenden som företages till behandling skall dessförinnan

vara beredda av kyrkorådet eller annat organ. Kyrkorådets ordförande

äger rätt att yttra sig och framställa förslag på kyrkostämma eller

i fullmäktige, ändå att han inte är röstberättigad respektive ledamot.

I varje församling skall finnas ett kyrkoråd; dock kan två eller flera församlingar

förena sig om gemensamt kyrkoråd. Om de särskilda kyrkoråden

behålles, kan det gemensamma kyrkorådet tilläggas vård om allenast viss

eller vissa angelägenheter. Bildar församlingarna ett pastorat, skall de alltid

ha ett gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratsangelägenheterna. Kyrkorådet

är dels ett kyrkligt organ med befogenheter bland annat beträffande

kyrkotukt och kyrkodisciplin dels ett allmänt kyrkokommunalt berednings-,

förvaltnings- och verkställighetsorgan. Dess uppgifter angives genom en

uppräkning. Ledamöter — lägst fem, högst elva — väljes av det representativa

organet. Kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar,

vilka inte bildar samfällighet, utses på gemensam kyrkostämma. Sålunda

utses pastoratskyrkorådet på den s. k. pastoratsstämman. Till ledamot i

kyrkoråd kan utses den som är röstberättigad på kyrkostämma, boende

inom församlingen samt fyllda 23 år. Ett ytterligare villkor är, att han kan

anses vilja främja församlingslivet. Valet avser en tid av fyra år. Perioden

är förskjuten ett år framåt i tiden i förhållande till fullmäktiges mandatperiod.

Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar är självskriven ordfö
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

rande i rådet. I kyrkoråd för samfällighet av församlingar, tillhörande olika

pastorat, utser domkapitlet ordförande. Kyrkorådet väljer inom sig kyrkvärdar

för mandatperioden samt utser för varje år inom eller utom sig en

kassaförvaltare. Av kyrkorådet förvaltade medel skall hållas avskilda och

varje ledamot ansvarar personligen gemensamt med de andra för sådana

medel.

I församling, där församlingsbibliotek finnes, skall utses en särskild biblioteksstyrelse.

De kyrkliga avgifterna skall utgå på samma sätt som är stadgat för allmän

kommunalskatt. Årlig utgifts- och inkomststat skall upprättas. Kommunallagens

regler om fondbildning är tillämpliga på församlings tillgångar.

Det representativa organet skall årligen utse två eller flera revisorer.

Åtskilliga beslut måste underställas Kungl. Maj:ts prövning för att

bli bindande, såsom avhändande av fast egendom, upptagande av vissa

större lån samt beslut om utgifter, som erfordrar utdebitering under längre

tid än fem år.

Medlem av församling äger anföra s. k. kommunalbesvär över stämmas,

fullmäktiges eller kyrkoråds beslut. Besvärstiden är 30 dagar. Vissa närmare

angivna mål handlägges av domkapitlet men eljest är länsstyrelsen

besvärsinstans.

För församlingarna i Stockholm gäller som nämnts LFS Sthlm. Denna lag

företer vissa skiljaktigheter i förhållande till LFS, främst beträffande den

kyrkokommunala organisationen. För stockholmsförsamlingarna finns en

obligatorisk samfällighet, vars beslutande organ är församlingsdelegerade,

med vissa i lagen bestämda uppgifter. Församlingarna kan ej ingå i annan

samfällighetsbildning och bestämmelser om handläggning av gemensamma

angelägenheter utan samfällighetsbildning saknas. Eljest divergerar lagarna

huvudsakligen i detaljfrågor, såsom latituderna för fullmäktiges antal, valkretsindelning,

tiderna för fullmäktigesammanträden, förande av protokoll

och arkivvård.

Även i Göteborg bildar församlingarna en samfällighet, för vilken gäller

1931 års lag om kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg (LKF Gbg).

Fullmäktiges kompetens hänför sig till ekonomiska frågor, såsom löner,

disposition över kyrkomedel, förvaltning av kyrkans och viss församlingarnas

egendom, kyrklig byggenskap samt avgifter till kyrkan.

Den gällande lagstiftningen grundar sig i huvudsakliga delar på ett av

kyrkofullmäktig sakkunnig a år 1922 framlagt betänkande med förslag till

lag om församlingsstyrelse samt lag om församlingsstyrelse i Stockholm

(SOU 1923:4).

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

De sakkunniga hade tillsatts år 1919, sedan riksdagen i skrivelse året

innan anhållit om utredning om ett representativt system inom den kyrkliga

kommunen. De sakkunniga skulle vidare, med anledning av eu annan riksdagens

hemställan, framlägga förslag om kyrkliga samfälligheter. Sedermera

fick de sakkunniga även i uppdrag att undersöka frågan om kyrkligt ekonomiska

angelägenheter kunde handläggas av samma organ, som ägde besluta

om den borgerliga kommunens ekonomi.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle församling oavsett dess storlek efter

eget val äga rätt att — med undantag för vissa ärenden — överlåta beslutanderätten

åt fullmäktige. Vidare skulle ärenden rörande skol- och biblioteksväsendet

överflyttas till den borgerliga kommunen. Däremot skulle

alltjämt församling själv sköta sin ekonomi. Vården om begravningsplatser

kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande tillkomma borgerlig kommun.

I förslaget upptogs vidare bestämmelser rörande kyrkliga samfälligheter.

För Stockholms del föreslogs ett bibehållande av delegeradeinstitutionen

med i huvudsak samma kompetens som den haft tidigare, nämligen

att avgöra gemensamma frågor, i vilka församlingarna blivit oense.

Sakkunnigförslaget överarbetades inom ecklesiastikdepartementet och arbetet

ledde till år 1929 färdigställda lagutkast rörande församlingsstyrelser.

Efter utkastens remissbehandling utarbetades och framlades för 1930 års

riksdag proposition nr 100 med bland annat förslag till lag om församlingsstyrelse

och lag om församlingsstyrelse i Stockholm. I propositionen föreslogs

inte lika vittgående förändringar som de sakkunniga upptagit i sitt

betänkande. Sålunda föreslogs endast en fakultativ överflyttning av skolärendena

till den borgerliga kommunen; i princip skulle dessa ärenden alltjämt

vara en den kyrkliga kommunens angelägenhet. Å andra sidan kan

nämnas, att ett obligatoriskt införande av fullmäktige ansågs böra ske om

församlings invånarantal översteg 3 000.

I riksdagen väcktes i anledning av propositionen ett stort antal motioner,

vilka främst berörde skolfrågorna, handhavandet av den kyrkliga ekonomien

samt kyrkoherdens ställning i de olika kyrkokommunala organen.

Sin slutliga utformning fick lagarna genom konstitutiormitskottets utlåtande

nr 31. Utlåtandet följde huvudsakligen propositionens förslag, men i

vissa delar gjordes ändringar till följd av de i motionerna framställda yrkandena.

Sålunda kom exempelvis skolärendena att överflyttas till borgerlig

kommun i större utsträckning än departementschefen föreslagit, medan däremot

endast församlingar med mera än 5 000 invånare blev skyldiga införa

fullmäktigsystem.

I propositionen hade departementschefen även uttalat, att församlingarna

i Göteborg borde bilda samfällighet enligt allmänna regler. Konstitutionsutskottet

ansåg däremot, att gemenskapen mellan dessa församlingar borde

i huvudsakliga delar bibehållas i sin dittillsvarande form. Riksdagen anhöll

på utskottets förslag om utredning i syfte att ersätta 1882 års förordning

angående kyrkofullmäktige m.m. i Göteborg med en särskild lag. Ett inom

ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag härtill antogs vid riksdagen år

1931 (prop. 100; KU 31).

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

1930 års församlingsstyrelselagar har efter sin tillkomst ändrats endast

ett fåtal gånger. De viktigaste förändringarna hänför sig till gränsen för

obligatoriskt fullmäktigsystem, vilken gräns år 1942 sänktes till ett invånarantal

av 1 500 (prop. 247; KU 12), kyrkomusikens ställning (prop. 1950:

231; KU 18) samt skolärendenas överflyttning på den borgerliga kommunen

(prop. 1954: 207; KU 13). I samband med sistnämnda reform genomfördes

jämväl vissa av 1953 års kommunallagsreform föranledda ändringar i församlingsstyrelselagstiftningen

av sådan natur, att ett uppskov därmed inte

lät sig göra, samt infördes vissa provisoriska bestämmelser i fråga om församlingsbibliotekens

ställning.

Vad gäller LFS Sthlm hänför sig den viktigaste förändringen till år 1942,

då den kyrkliga samfälligheten för huvudstadens församlingar erhöll en

fastare reglering och — i bland annat skatteutjämnande syfte — vidgad

kompetens (prop. 291; KU 15). Genom en lagändring år 1958 upphörde

Stockholmsförsamlingarnas befattning med skolväsendet helt, i det att

bestämmelserna i LFS Sthlm om skolråd utmönstrades ur lagen (prop. 85;

ICU 13).

3. Huvuddragen i 1953 års kommunallagsreform

Genom den nya kommunallagen den 18 december 1958, vilken den 1

januari 1955 trädde i stället för 1930 års lagar om kommunalstyrelse på

landet och i stad, skapades enhetliga former för den kommunala organisationen

i landskommuner och städer. Kommunalstämman och rådstugan avskaffades

och beslutanderätten tillkommer nu städse fullmäktige. I syfte att

stärka ledningen av förvaltningen gjordes kommunalnämnd och drätselkammare

till kommunens centralorgan, dess styrelse. Ändring vidtogs i bestämmelserna

om valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag och om avsägelserätt;

en allmän jävsregel infördes. Nya bestämmelser tillkom om anhängiggörande

av ärenden och om kommunala tillkännagivanden. Vidare infördes

interpellationsrätt och reglerades rätten att framställa motioner. Möjligheten

för nämndordförande och kommunens tjänstemän att deltaga i fullmäktigsammanträden

vidgades. Beträffande kommunens drätsel infördes

en allmän bestämmelse om skydd för kommunens förmögenhet. I lagen inarbetades

vidare bestämmelser om fondbildning. Kommunernas fria lånerätt

vidgades. Smärre regleringar vidtogs i syfte att effektivisera medelsförvaltningen,

bland annat beträffande bokföring och revision. Slutligen omarbetades

besvärsreglerna.

4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag

I kommitténs uppdrag har inte ingått att förutsättningslöst utreda, om

församlingarna över huvud taget bör bibehållas som självständiga kommunala

enheter. Vid sin behandling av församlingens kompetens berör kom
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mitten emellertid frågan huruvida beslutanderätten i församlings

ekonomiska angelägenheter bör överföras till borgerlig

kommun.

Kommittén erinrar därvid inledningsvis, att denna fråga behandlats vid

ett flertal tillfällen i riksdagen. Sålunda framlades en motion vid 1919 års

riksdag (II: 38), i vilken begärdes att kyrkofullmäktigsakkunniga skulle få

utreda frågan. Ehuru motionen, som tillstyrktes av konstitutionsutskottet

(uti. 17), till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut inte föranledde någon

riksdagens åtgärd, uppdrogs likväl åt de sakkunniga att utreda frågan. De

sakkunniga framhöll i sitt betänkande, att ett överförande skulle i flera

hänseenden medföra betydande svårigheter och såväl historiskt som principiellt

sett skulle en sådan anordning betyda ingenting mindre än en fullständig

återgång till förhållandena inom primär kommunerna före 1862 års

reform.

Vid riksdagsbehandlingen av 1930 års proposition angaende ny församlingsstyrelselagstiftning

väcktes frågan ånyo motionsvägen (motion I: 299).

Konstitutionsutskottet, som biträdde de sakkunnigas uppfattning, avstyrkte

motionen och riksdagen avslog densamma.

Kommittén erinrar vidare om att frågan sedermera behandlats vid riksdagarna

åren 1943, 1949 och 1955 (motionerna II: 10, II: 54, respektive

likalydande 1:9 och 11:1). På konstitutionsutskottets förslag (uti. 1, 15,

respektive 4) har riksdagen vid de tre tillfällena avslagit de i motionerna

framförda yrkandena om utredning av frågan.

I detta sammanhang påpekar kommittén att pastoratsindelningssakkunniga

i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag till allmänna riktlinjer

för den territoriella pastoratsindelningen m.m. (SOU 1953: 11) eftersträvat

en anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen

antingen i form av kongruens mellan storkommun och pastorat eller

genom att ett pastorat får omfatta flera kommuner. Avvikelser härifrån har

dock av de sakkunniga ansetts kunna av olika skäl bli nödvändiga, varigenom

alltså pastoratsgräns i vissa fall kunde komma att skära en borgerlig

kommuns gräns. Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen förslag (prop. 1957:

153) rörande bland annat ny pastoratsindelning i huvudsaklig anslutning

till vad de sakkunniga förordat och har därvid understrukit vikten av eu

anknytning av pastoratsindelningen till den gällande kommunindelningen.

Riksdagen har godkänt de i propositionen framförda riktlinjerna för reformen

ifråga.

Efter denna redogörelse uttalar kommittén som sin egen uppfattning,

att församlingens kyrkokommunala uppgift är att sörja för organisatoriska

och ekonomiska betingelser för kyrkans gärning. Församlingen

och den borgerliga kommunen verkar vid sidan av varandra för skilda

ändamål. I den mån cn viss verksamhet genom lag eller sedvänja ankommer

på endera kommunen är den andra i princip förhindrad att utdebitera medel

för ändamålet. Kommittén utgår från att denna ordning skall bestå och att

församlingen även framdeles skall äga rätt att själv ansla och utdebitera

4 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1DG1. 1 samt. Nr 70

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

medel till ändamål, som faller inom ramen för dess verksamhet. Kommittén

har därför ej funnit anledning att biträda den i riksdagen framförda men

avvisade tanken att till den borgerliga kommunen överföra beslutanderätten

i fråga om församlings ekonomiska angelägenheter.

Sasom framgatt av den inledningsvis lämnade redogörelsen för kommitténs

uppdrag har kommittén i första hand inriktat sig på att anpassa

försam 1 i n gsstyre1se1 a gst iftn i ngen efter den nya

kommunallagen I en del ämnen, som inte direkt beröres av KL,

har kommittén föreslagit nya bestämmelser eller omformulering av de nuvarande.

Detta gäller som förut nämnts särskilt beträffande församlingens

kompetens, kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter samt formerna för

handläggning av ärenden, som är gemensamma för två eller flera församlingar.

Kommittén finner att de ändringar, som sålunda föreslås i den allmänna

torsamlingsstyrelselagstiftningen, är så många och omfattande, att

de inte kan vidtagas inom ramen för 1930 års LFS. Kommittén har därför

utarbetat förslag till ny lag om församlingsstyrelse.

Lämpligheten av en så nära samstämmighet mellan församlingsstyrelselagstiftningen

och KL som församlingarnas egenart och kompetens medger

torde inte behöva särskilt understrykas, anför kommittén. En motsvarande

likformighet mellan borgerliga och kyrkliga kommunalförfattningar framträdde

redan i 1862 års kommunalförordningar och utvecklades än mera genom

1930 års revision av kommunallagstiftningen. Såvitt gäller likartade

organisationsformer, förvaltningsuppgifter m. m. föreligger sålunda en vittgående

överensstämmelse mellan å ena sidan 1930 års kommunallagar för

land och för stad eller endera av dem och å andra sidan LFS och LFS Sthlm.

Denna likformighet har uppenbarligen varit ägnad att underlätta tillämpningen

av författningarna.

Kommittén anser att även i fortsättningen såvitt möjligt enhetliga regler

bör gälla för de borgerliga kommunerna och församlingarna. Där KL innebär

en omreglering av vad som tidigare gällt, har kommittén därför överfört

de nya bestämmelserna till den föreslagna församlingsstyrelselagen, såvida

inte särskilda skäl för avvikelse ansetts föreligga. Likformigheten mellan de

båda lagarna har av kommittén ansetts böra omfatta inte blott den systematiska

uppställningen utan även, i den mån överensstämmande regler föreslås,

ordval och uttryckssätt.

Det kan ifragasättas, säger kommittén, om det inte rent av kunde vara

lämpligt att i fråga om de ämnen, där full överensstämmelse kommer att

råda mellan de båda lagarnas stadganden, i församlingsstyrelselagen inskränka

sig till hänvisningar till vederbörande lagrum i KL. Församlingsstyrelselagen

skulle därigenom kunna göras åtskilligt mera kortfattad,

men a andra sidan skulle ett sadant skrivsätt komma att medföra så avsevärda

nackdelar beträffande reda och överskådlighet, att kommittén ansett

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

den hittillsvarande principen med uttömmande lagtext i de skilda lagarna

vara att föredraga. Den har därför valt att inarbeta samtliga ifrågavarande

stadganden i församlingsstyrelselagen även där detta medfört ett upprepande

ord för ord av vad som stadgas i kommunallagen.

I IvL har i görligaste mån de tidigare kommunallagarnas formuleringar

bibehållits på sådana punkter, där sakliga ändringar inte genomförts, påpekar

kommittén vidare. Det har nämligen ansetts angeläget att inte göra

ändring i välkända och invanda uttryck, eftersom lagens tillämpning ofta

anförtros personer, som inte har att i sin dagliga gärning ta del av och tolka

författningstext. En anpassning av församlingsstyrelselagen efter KL synes

enligt kommitténs uppfattning därför inte heller innebära någon omvälvning

i lagtekniskt hänseende. I stort sett kan sålunda ett nära samband

upprätthållas med LFS.

En fråga, som kommittén noga övervägt och i vilken inte samtliga ledamöter

kommit till samma slutsats, är huruvida församlingsstyrelsen

i Stockholm bör regleras i särskild lag.

Kommitténs majoritet anför som sin åsikt att även om vissa skäl för en

gemensam lag kan anföras, torde med hänsyn till de omfattande särbestämmelser,

som förhållandena i Stockholm föranleder, en sådan lag medföra

uppenbara nackdelar beträffande reda och överskådlighet. Kommittén har

därför ansett att församlingsstyrelsen i Stockholm även i fortsättningen bör

regleras genom en särskild lag. I detta sammanhang förklarar kommittén

vidare att i den föreslagna församlingsstyrelselagen inte heller upptagits

de särbestämmelser, som befunnits erforderliga för den kyrkliga samfälligheten

i Göteborg. Ett inarbetande av dessa bestämmelser skulle väl inte

innebära några synnerliga nackdelar, uttalar kommittén, men det torde

likväl vara lämpligare, att bestämmelserna lämnas utanför församlingslagen.

I sitt betänkande med förslag till ny församlingslag för Stockholm utvecklar

kommittémajoriteten sina synpunkter på frågan närmare.

Till en början erinrar sålunda kommittén, att det för närvarande i väsentliga

hänseenden råder likformighet mellan LFS och LFS Sthlm, samt att

samstämmigheten mellan de båda lagarna av naturliga skäl är särskilt framträdande

såvitt gäller frågor av principiell natur. Däremot, påpekar kommittén,

företer lagarna sinsemellan skiljaktigheter beträffande den kyrkokommunala

organisationen, vilka olikheter delvis kommer till synes redan i

lagarnas redaktionella uppställning. Utöver dessa divergenser inskränker

sig olikheterna till ett antal detaljfrågor.

Härefter erinrar kommittén om att önskvärdheten av samstämmighet

mellan kommunalförfattningarna för Stockholm och för landet i övrigt i

olika sammanhang understrukits. Kommunallagskommittén framhöll sålunda

i sitt betänkande med förslag till kommunallag (SOU 1952: 14) att i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

fråga om de särskilda kommunalförfattningarna för huvudstaden borde såsom

hittills varit fallet likformighet med den allmänna kommunallagstiftningen

eftersträvas i den mån de speciella förhållandena i Stockholm så

medgav. För huvudstadens borgerliga kommun har frågan om anpassning

till kommunallagen nått sin lösning genom utfärdandet av kommunallagen

för Stockholm år 1957.

I fråga om sitt eget ämnesområde anför kommittén följande.

Vid översynen av församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm har

kommittén eftersträvat en formell överensstämmelse med förslaget till församlingslag.

På de områden där ett mera principiellt ställningstagande legat

till grund för reglerna i sistnämnda lagförslag — det är här främst fråga om

från kommunallagen hämtade regler — har anledning saknats att göra avvikelse

för Stockholmslagens del. Såvitt åter gäller detalj bestämmelser utan

större principiell betydelse, där avvikelse för närvarande föreligger från den

allmänna lagen, har kommittén ansett sig kunna fritt pröva i vad mån det

kan anses lämpligt att församlingsstyrelselagstiftningen för Stockholm anpassas

efter förslaget till församlingslag. I den mån dessa för Stockholmsförsamlingarna

gällande särbestämmelser befunnits vara ändamålsenliga och

kan motiveras av huvudstadens från landet i övrigt avvikande förhållanden

har bestämmelserna bibehållits.

Kommittén förklarar härefter att den under det fortsatta utredningsarbetet

inte funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning om lämpligheten

av en särskild lag för Stockholm — en på långvarig tradition grundad anordning.

Ledamoten kanslirådet Brolin är skiljaktig och framhåller angelägenheten

av att regleringen för Stockholmsförsamlingarna såvitt möjligt inte avviker

från vad som gäller för församlingarna eljest i landet. Brolin anför vidare.

Fördelarna med en gemensam församlingsstyrelselagstiftning, på sätt jag

förordat, är i övrigt påfallande. Främst märkes härvid den enhetlighet i

rättstillämpning, som med de sålunda i det mest väsentliga ensartade bestämmelserna

komme att allt mer tillgodoses.----------

Då såsom skäl för bevarandet av den nuvarande ordningen med en särskild

lag för huvudstadens församlingsstyrelse i dess helhet även hänvisats

till den långvariga traditionen därutinnan, är det måhända ej utan intresse

att beakta, att de ursprungliga förutsättningarna för denna uppdelning av

lagstiftningen numera strängt taget ej längre föreligger. Särlagstiftningen

för Stockholm motiverades på sin tid med behovet av att här i huvudstaden

med dess — i jämförelse med övriga städer — flertal av församlingar med

relativt stor folkmängd kunna tillgodose möjligheterna av ett enkelt och

praktiskt förfarande vid handläggning av för samtliga församlingarna eller

några av dem gemensamma angelägenheter.

Med utgångspunkt i detta förhållande gör Brolin gällande, att behovet

av särlagstiftning upphörde med 1942 års reglering av den kyrkliga samfällighetens

uppgifter. Redan då hade det följaktligen kunnat vara fullt

motiverat att sammanslå de två församlingsstyrelselagarna och för Stockholm

blott behålla en särskild lag om den obligatoriska samfälligheten.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna för sitt arbete har

kommittén utarbetat särskilda lagförslag avseende dels församlingsstyrelsen

i landet i allmänhet, dels församlingsstyrelsen

i Stockholm och dels samfällighetsfragor i Göteborg.

Vad beträffar den allmänna församlingsstyrelsen har kommittén till en

början övervägt huruvida obligatoriskt fullmäktig system bör föreskrivas för

alla församlingar, men har därvid funnit att mindre församlingar alltjämt

bör ha frihet att välja mellan stämma och fullmäktige. Det befolkningstal,

vars överskridande gör fullmäktiginstitutionen obligatorisk, har emellertid

sänkts till 1 000 invånare. Finnes fullmäktige i församling, som enligt lagen

ej är skyldig att ha fullmäktige, äger dessa själva avgöra, huruvida fullmäktige

alltjämt skall finnas i församlingen. Även beträffande fullmäktiges

antal skall bestämmanderätten tillkomma fullmäktige själva.

KL:s regler om anhängiggörande av ärende har överförts till församlingsstyrelselagen.

Härigenom har fastslagits att motion kan inges även mellan

kyrkofullmäktigsammanträden eller kyrkostämmor. Vidare har den i KL

givna regleringen av hiterpellationsrätten getts tillämpning även för församlingarna.

Rätten att deltaga i fullmäktiges och stämmas överläggningar har i huvudsak

anpassats efter de motsvarande reglerna i KL. Den nuvarande rätten

för kyrkorådets ordförande att — även om han ej är fullmäktig eller

röstberättigad vid stämma — yttra sig vid sammanträdena bibehålies, men

befogenheten för honom att framställa förslag upphör. Kyrkoherden, som

enligt förslaget inte är självskriven ordförande i kyrkorådet, får en motsvarande

yttranderätt. Vidare får nämnd- och beredningsordförande rätt

att vara närvarande för besvarandet av interpellation. Fullmäktige och

stämma äger tillåta tjänsteman att tillhandagå med erforderliga upplysningar.

Beträffande kyrkofullmäktigsammanträde i kyrklig samfällighet har

vissa särbestämmelser ansetts behövliga.

Vad gäller kyrkorådets ställning har kommittén uppmärksammat, att

1951 års kyrkomöteskommitté i sitt betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga

befogenheter m. m. (SOU 1955: 47) funnit, att de gällande bestämmelserna

i 41 § första stycket a)—c) och 42 § LFS till sitt innehåll

är av kyrkolags natur, och därför föreslagit, att de skall utbrytas för

att överföras till kyrkolag. I 41 § första stycket a)—c) stadgas att kyrkorådet

har att vaka över efterlevnaden av författningar rörande religionens

och sedernas vård, att upptaga frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten

samt att vaka över att kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt

förhindras. I 42 § behandlas kyrkorådets disciplinära befogenheter. De

nämnda stadgandena har församlingsstyrelsekommittén inte medtagit i de

föreslagna bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter. I stället har såsom

ett adekvatare uttryck för kyrkorådets nutida verksamhet föreslagits en

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

bestämmelse av innehåll att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet

och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Härigenom har, uttalar

kommittén, dess uppfattning om bestämmelsens kommunalrättsliga natur

kommit till uttryck.

Övriga bestämmelser om kyrkorådet kommer på väsentliga punkter att

överensstämma med KL:s föreskrifter angående den borgerliga kommunens

styrelse. Kyrkorådets uppgift att vara den ledande, initiativtagande och

övervakande instansen i församlingsförvaltningen understrykes. Kyrkorådet

skall sålunda i princip vara sista instans för beredning av ärenden. Vidare

skall kyrkorådet handha församlingens drätsel samt förvalta lokalkyrkans

och församlingens egendom och verkställa fullmäktiges och stämmans

beslut.

Kommittén upptar i detta sammanhang frågan om rätten att upplåta

kyrkorummet samt uttalar, att kyrkorådets befogenhet att själv förvalta

lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom uppgiften kommit

till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan från bestämmanderätten

över egendomen, även där denna har kyrklig karaktär. Godkännes

denna uppfattning, anser kommittén att spörsmålet blivit legalt tillräckligt

tydligt löst. Kommittén finner dock att frågan har delvis sådan kyrkorättslig

innebörd, att hinder måste anses föreligga att i allo reglera den i kommunallags

ordning. Prästerskapets befogenheter bör sålunda klargöras genom

särskild lagstiftning.

Beträffande kyrkorådets sammansättning innebär förslaget såsom nämnts

att kyrkoherden inte längre skall vara självskriven ordförande men väl

självskriven ledamot i rådet. Kommittén anser att kyrkolagens bestämmelser

inte hindrar denna ändring. Bland ledamöterna utser fullmäktige respektive

stämman en ordförande och en vice ordförande att tjänstgöra under

mandattiden. Antalet ledamöter är inte maximerat.

Möjlighet har öppnats för församling att liksom den borgerliga kommunen

ordna sin kassaförvaltning och räkenskapsfönng på annat sätt än genom

en av kyrkorådet tillsatt kassaförvaltare. Församlingen kan sålunda överlämna

ifrågavarande förvaltningsbestyr till en särskilt anställd befattningshavare

eller till bank, borgerlig kommun e. d. Förslaget innefattar vidare

möjlighet att till kyrkorådet centralisera medelsförvaltning, som tillkommer

församlingens särskilda nämnder och styrelser. Slutligen har intagits bestämmelser

om delegationsrätt för kyrkorådet.

I motsats till gällande lag men i överensstämmelse med KL innehåller

förslaget till församlingslag en viss reglering av verksamhetsformerna för de

nämnder, som församling utan föranledande av bestämmelser i specialförfattning

kan tillsätta för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.

Beträffande regler som är gemensamma för beslutande och förvaltande

organ har föreskrifterna om valbarhet och rätt till avsägelse samt om kallelser

och tillkännagivanden anpassats efter motsvarande bestämmelser i KL.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Även KL:s allmänna jävsregel har överförts. Bestämmelserna om församlingens

arkivvård har omarbetats. Enligt förslaget äger församling besluta

att de olika församlingsorganens arkivalier skall överlämnas till pastor för

att förvaras bland kyrkans handlingar. Om sådant beslut inte meddelats,

skall arkivalierna i princip vårdas och förtecknas av vederbörande församlingsorgans

ordförande.

I överensstämmelse med KL:s systematiska uppställning har bestämmelserna

om bland annat utgifts- och inkomststat, fondbildning, lanerätt,

medelsförvaltning och revision sammanförts till ett kapitel om församlingens

drätsel.

Som inledande bestämmelser har intagits föreskrifter om skydd för

församlingens förmögenhet. Beträffande utgifts- och inkomststaten föreslås

i överensstämmelse med KL att på utgiftssidan respektive inkomstsidan

skall upptagas det belopp, vartill nästföregående års underskott respektive

överskott uppgår enligt avslutade räkenskaper.

KL:s bestämmelser om fondbildning har infogats i församlingslagen.

De föreslagna reglerna om församlings lånerätt innebär väsentliga ändringar

i förhållande till nuvarande regler. Den underställningsfria lånerätten

skall sålunda grundas enbart på skatteunderlagets storlek i församlingen.

Församling må enligt förslaget upptaga lån till belopp motsvarande en

utdebitering av en krona per skattekrona. Med tanke särskilt på småförsamlingar

har regeln kompletterats med en bestämmelse, som ger församling

möjlighet att hos Kungl. Maj:t begära en generell utökning av lånerätten.

Församlingarna får nyttja sina fonder utan att detta, såsom för

närvarande är fallet, skall inkräkta på den fria lånerätten.

I fråga om medelsförvaltningen utsträckes de nu blott för kyrkoråd gällande

reglerna om medels förvaring och placering att avse medelsförvaltande

organ över huvud. Vad angår redovisning för medlen har det ledande finansorganets

ansvar för församlingens samlade bokföring understrukits. Det

nuvarande minimitalet revisorer höjes från två till tre.

Skyldigheten att underställa vissa beslut Kungl. Maj:ts prövning har

begränsats. Besvärsreglerna har anpassats efter motsvarande bestämmelser i

KL. Beträffande besvärsmyndigheterna innebär förslaget den betydelsefulla

ändringen att besvär över beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma

alltid skall, där ej annat är särskilt föreskrivet, anföras hos länsstyrelsen. I

fråga om besvär över beslut av kyrkoråd eller annan församlingens nämnd

blir liksom för närvarande målets beskaffenhet avgörande för om målet

skall upptagas och prövas av länsstyrelsen eller domkapitlet. Till domkapitlets

prövning hänföres enligt förslaget beslut av utpräglat kyrklig natur,

medan för övriga beslut länsstyrelsen blir besvärsmyndighet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Formerna för handläggning av angelägenheter, som är gemensamma jör

två eller jlera församlingar har i princip bibehållits. Dock har föreslagits,

att flerförsamlingspastoraten skall vara obligatorisk samfällighet för vård

om pastoratsangelägenheterna. Beslutande organ skall vara av församlingarna

utsedda delegerade. Även i andra partiella samfälligheter, varom

Kungl. Maj:t kan förordna, skall församlingsdelegerade utöva beslutanderätten.

I total ekonomisk samfällighet skall däremot fullmäktige vara beslutande

organ. Är gemenskapen ej av ekonomisk natur eller av ringa omfattning

kan gemensam kyrkostämma hållas. Den nuvarande formen av total

samfällighetsbildning, som innebär att församlingarna saknar egna organ,

skall inte vidare kunna tillskapas.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för Stockholmsförsamlingama

skiljer sig från dem i förslaget till allmän församlingsstyrelselag främst

i fråga om formerna för handläggning av gemensamma angelägenheter. Å

andra sidan motsvarar lagförslaget i dessa delar i sina huvuddrag gällande

bestämmelser för Stockholms del. Sålunda har församlingsdelegerade bibehållits

och bestämmelserna om såväl deras antal som fördelning på de

särskilda församlingarna föreslås oförändrade. Däremot finner kommittén

att behov av suppleanter för delegerade inte förefinnes och vidare föreslås

att mandattiden för delegerade skall — liksom beträffande landet i övrigt

— sammanfalla med kyrkofullmäktiges mandattid.

I fråga om förvaltning och verkställighet har det förvaltande organet,

berednings- och ekonomiutskottet, fått samma centrala kyrkokommunala

ställning som kyrkoråd i andra samfälligheter.

Vad beträffar arkivvården anser kommittén det inte vara erforderligt att

upptaga några mot föreskrifterna i förslaget till allmän församlingsstyrelselag

svarande bestämmelser utan hänvisar blott till arkivstadgan för Stockholm.

5

5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan

Sedan kommittén framlagt sina betänkanden med förslag till ny församlingsstyrelselagstiftning,

har i den principiellt viktiga frågan om den

framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och kyrkan beslut

fattats om en första utredningsetapp.

År 1956 anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig och

förutsättningslös utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet

mellan staten och svenska kyrkan.

I det konstitutionsutskottets utlåtande (nr 17) som ligger till grund för

skrivelsen understrykes, att utredningens huvudsyfte bör vara att framlägga

material för en fortsatt diskussion av och ett framtida ställningstagande

till nämnda fråga. Då utskottet framhåller önskvärdheten av eu

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

utredning, anges detta vara dikterat av förhoppningen, att en svårbedömd

sida av samhällslivet därigenom så långt möjligt skall belysas och kartläggas.

Utskottet förklarar sig medvetet om att en utredning rörande statens

och kyrkans inbördes förhållande och de överblickbara konsekvenserna

av en omgestaltning därav kommer att bli omfattande och mödosam.

Utskottet — som framhåller att kristen etik och kristen verksamhet i

väsentlig mån bidragit till att forma dagens svenska samhälle — anser det

vara av grundläggande vikt för utredningen, att religionens betydelse som

samhällsfaktor klarlägges. Bland de detaljproblem som kommer att aktualiseras

vid utredningen nämner utskottet först den avveckling eller omgestaltning

av kyrkliga organ, som skulle bli en följd av att de organisatoriska

banden mellan staten och kyrkan upplöstes.

Härefter anför utskottet att till de mest invecklade och svårbemästrade

arbetsuppgifterna för en utredning hör utan tvivel den livligt omdebatterade

frågan om rätten till egendom, som användes för kyrkliga ändamål.

Därvid uppstår frågor om ägande- och dispositionsrätten till kyrkobyggnader,

kyrklig jord, kyrkofonden, donationer, den kyrkokommunala egendomen

etc. Kyrkans och kyrkliga myndigheters befattning med civila förvaltningsuppgifter

aktualiserar frågor rörande folkbokföring, vigsel och

äktenskapsregistrering, begravningsväsende m. m.

Fara finnes enligt utskottets mening för att de talrika detaljproblemen

kan visa sig så vidsträckta och svårutredda, att utredningen därför kan

komma att ta lång tid i anspråk. Hur än utredningens omfattning begränsas,

torde det sålunda komma att dröja avsevärd tid, innan dess resultat

kan framläggas. Med hänsyn därtill bör aroetet inte föranleda, att

sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området, som kan

leda till önskvärda partiella reformer, avbrytes eller inställes, slutar utskottet.

I det uttalande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1958, i samband

varmed jag anhöll om Ivungl. Majits bemyndigande att tillkalla sakkunniga

för att utföra en första etapp av utredningsarbetet, anförde jag att jag^

för egen del i allt väsentligt kunde ansluta mig till de uttalanden om utredningens

syfte och uppläggning, som gjorts i utskottsutlåtandet. Jag underströk

särskilt, att denna utredning måste bli omfattande och mödosam —

troligen en av de mest omfattande som pa senare tid förekommit i \ art

land_och att det är att förmoda att den kommer att kräva avsevärd tid. 6

6. Remissyttranden

Den av kommittén företagna översynen av församlingsstyrelselagstiftningen

har i stort sett fått ett gott mottagande. De flesta remissinstanserna

har vitsordat, att kommitténs arbete är präglat av noggrannhet och i många

delar mycket förtjänstfullt. Såsom av det följande kommer att framgå har

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

dock flera remissmyndigheter — och detta gäller särskilt de kyrkliga —

funnit, att kommittén beträffande vissa ämnen inte tillräckligt beaktat

kyrkliga särdrag, vilka enligt deras åsikt bör bli föremål för en från kommunalrättsliga

principer artskild lagstiftning.

_ remissinstanserna uttalar till en början kammarkollegiet att de principer

efter vilka kommittén arbetat, då det gällt att anpassa församlingsstyrelselagstiftningen

efter KL, inte givit kollegiet anledning till någon erinran.

Ej heller statskontoret har i stort sett någon erinran att göra mot de förslag

som framlagts för att åstadkomma en anpassning efter KL. Statskontoret

finner vidare, att ej heller i de fall, då sakliga skäl betingat skiljaktigheter

i den kyrkliga lagstiftningen i förhållande till den borgerliga, har förslagen

påkallat något uttalande från ämbetsverkets sida. I vissa avseenden måste

statskontoret dock reservera sig mot en anpassning av den kyrkliga lagstiftningen

till den borgerliga på sätt föreslagits. Sålunda har församlingen,

a-nför statskontoret, från år 1930 i viktiga hänseenden följt andra utvecklingslinjer

än den borgerliga kommunen. 1951 års religionsfrihetslag har därvid

varit av betydelse. Hit hör även att utvecklingen alltmer går mot ett

renodlande av församlingarnas åligganden till sådana av rent kyrklig karaktär.

Statskontoret anser därför att i samband med en allsidig och förutsättningslös

utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet

mellan staten och kyrkan synes reformer inte böra företagas, som medför en

omfördelning av arbetsuppgifter och befogenheter mellan kyrkliga och

borgerliga organ eller som strider mot aktuella utvecklingstendenser.

Kyi komötet hemställer, i enlighet med kyrkolagsutskottets förslag, att

den föreslagna lagstiftningen med vissa ändringar så snart ske kan genomföres

i vad den avser praktiska reformer, men att — i avbidan på resultatet

av den påbörjade utredningen om den framtida gestaltningen av

förhållandet mellan staten och kyrkan — ändring inte företages av det

sakliga innehållet i gällande föreskrifter rörande fördelningen av arbetsuppgifter

och befogenheter mellan vare sig statliga och kyrkliga organ eller

tjänstemän och valda förtroendemän.

Kyrkolag sutskottet anför i sitt betänkande bland annat, att i det läge

som uppkommit genom att utredningen om förhållandet mellan staten och

kyrkan påbörjats, bör man väl genomföra sådana reformer, som syftar till

förbättringar av praktiskt slag, men däremot avstå från att på enstaka

lagstiftningsområden föregripa utredningens resultat genom reformer, som

berör de principfrågor, utredningen skall försöka lösa. Till de frågor, som

enligt utskottets mening med hänsyn till denna utredning sålunda bör uppskjutas,

hör bland annat spörsmålen om överflyttande av besvärsmål från

domkapitlet till länsstyrelsen, om överflyttande av begravningsväsendet

från kyrklig församling till borgerlig kommun, om kyrkoherdes ställning och

befogenheter å kyrkostämma, i kyrkofullmäktige och i kyrkoråd samt om

befogenheten att upplåta kyrka.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Av remissinstanserna uttalar sig vidare domkapitlen i flertalet fall positivt

över kommitténs arbete och förslag att söka anpassa församlingsstyrelselagstiftningen

till IvL:s regler, men finner likväl — som tidigare nämnts — i

allmänhet denna anpassning väl långtgående, i det att kommittén inte tillräckligt

beaktat kyrkliga särdrag inom lagstiftningsområdet. Samtidigt som

sålunda särskild tillfredsställelse uttalas över kommitténs starka betonande

av de församlingsvårdande uppgifterna och kyrkorådets centrala ställning

inom församlingslivet, gör man gällande, att kommittén intagit en alltför

snäv hållning till sådana spörsmål som området för församlingens kompetens,

kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och hans funktion vid de representativa

organens sammanträden samt bestämmanderätten över kyrkorummet.

Med de erinringar som i sådana och vissa andra avseenden gjorts tillstyrker

flertalet domkapitel eller förklarar sig i vart fall inte ha något att

erinra mot att kommitténs förslag efter viss omarbetning lägges till grund

för lagstiftning. Icke något domkapitel motsätter sig att så sker. Av vad

domkapitlen yttrar över lagförslaget av mera allmän innebörd kan refereras

följande.

I uppskattande ordalag uttalar sig domkapitlet i Visby, som anser, att

genom betänkandet, som utmärkes för stor reda och överskådlighet, framkommit

värdefull utredning, och domkapitlet i Stockholm, som finner det

framlagda förslaget i mångt och mycket vara välmotiverat och präglat av

tacknämlig omsorg om församlingslivet, dess behov och organisation.

Domkapitlet i Härnösand har intet att erinra mot att reglerna för kommunstyrelse

och församlingsstyrelse bringas att överensstämma i den mån

detta är möjligt med hänsyn till församlingsverksamhetens art, utan finner

en sådan överensstämmelse naturlig och riktig. Vid sin prövning av kommitténs

förslag, såvitt de berör anpassningen efter kommunallagen, har

domkapitlet i allmänhet funnit dem lämpliga och ändamålsenliga. Beträffande

de beslutande och administrativa organens arbetsformer samt församlingens

drätsel har kommittén framlagt en rad förslag, som kan betecknas

såsom välkomna förbättringar. Domkapitlet säger sig ha uppmärksammat

att frågan om vad som för närvarande bör omregleras i en ny lag bör sättas

i relation till utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan, men

anser sig inte ha anledning att taga ställning till dessa av 1957 ars allmänna

kyrkomöte behandlade spörsmål.

Domkapitlet i Strängnäs anför.

I sitt i många stycken förtjänstfulla förslag har kommittén enligt domkapitlets

mening i flera fall vidtagit ändringar i nu gällande lag om församlingsstyrelse,

som icke kunna anses betingade av intresse för det kyrkliga

församlingslivet utan vilka fastmer äro uttryck för en alltför långt driven

strävan till likriktning av församlingslagen med kommunallagen. — Domkapitlet

kan icke underlåta att uttrycka sin stora tveksamhet om den rätta

tidpunkten nu är inne att vidtaga så genomgripande reformer och en så

långt gående likriktning av församlingslagen med kommunallagen som kommittén

föreslår. Riksdagen har ju begärt en allsidig och förutsättningslös

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

utredning av frågan om den framtida gestaltningen av förhållandet mellan

kyrka och stat. Det synes därför vara riktigast att nu endast önskvärda

partiella reformer genomföras i väntan på det resultat vartill nämnda utredning

kan komma.

Domkapitlet i Växjö framhåller som sin uppfattning, att den i och för

sig förklarliga anpassningen efter den kommunala lagstiftningen i vissa fall

drivits för långt till förfång för församlingslivet och domkapitlet i Linköping

anser, att då hela det stora problemet om förhållandet mellan staten och

kyrkan kommer att utredas i en nära framtid, det skulle innebära ett föregripande

av denna utrednings resultat, om betydelsefulla ändringar i församlingsstyrelselagstiftningen

redan nu genomfördes.

Domkapitlet i Skara uttalar, att kommitténs förslag i många avseenden

synes ägnade att skapa större enhetlighet och överskådlighet i förvaltningstekniskt

avseende och såtillvida är att hälsa med tillfredsställelse, men att

kommittén dock på avgörande punkter inte synes tillfyllest ha beaktat den

kyrkliga kommunens egenart såsom kristen församling inom ett av staten

erkänt trossamfund och de därav betingade skiljaktigheterna i förhållande

till lagstiftningen för den borgerliga kommunen.

Domkapitlet i Göteborg yttrar.

Domkapitlet vill gärna vitsorda att de sakkunniga utfört sin grannlaga

uppgift med stor grundlighet och med välvillig inställning till kyrkans problem.

Anpassningen efter kommunallagen — kommitténs första uppgift —

har också lösts på ett i huvudsak mycket tillfredsställande sätt. När kommittén

föreslagit nya regler för församlings kompetens och för kyrkorådets

sammansättning och uppgifter synes det domkapitlet som denna anpassning

emellertid drivits för långt. Man har icke här beaktat den väsentliga

skillnad som förefinnes mellan församling och kommun, mellan kyrkoråd

och kommunalnämnd. Kyrkan har under senare tid utsatts för så många

och genomgripande reformförslag från statsmakternas sida, att det är

naturligt att alltför ingående förändringar i församlingarnas kompetens

och arbetsformer väcka reaktion. Det finns så mycket mindre skäl att nu

påyrka sådana förändringar i likriktande syfte som utredning pågår rörande

den framtida gestaltningen av förhållandet mellan stat och kyrka.

Ej heller domkapitlet i Luleå finner sig föranlåtet att göra några erinringar

mot vad i allmänhet avses som jämkning i formellt eller innehållsligt

hänseende av bestämmelserna för församlingsstyrelsen till vad som gäller

kommunalförvaltningen enligt KL. På en rad punkter finner sig dock domkapitlet

böra ge uttryck åt en annan uppfattning än kommitténs eller

eljest göra erinringar mot de framförda förslagen. Som sammanfattning

kan sägas, anför domkapitlet, att dessa punkter berör förhållanden, där

inte tillräcklig hänsyn tagits till den särskilda uppgift som åvilar församlingens

organ, och dess sammanhang med kyrkans av hennes budskap och

uppgift bestämda villkor över huvud.

Av de genom domkapitlens försorg hörda församlingarna och kyrkliga

samjällighetema uttalar sig ett sextiotal positivt över kommitténs arbete

eller lämnar förslagen i stort utan erinran. Ett tiotal intar en mera negativ

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

hållning och anser, att förslagen först efter en omarbetning med kompletterande

utredningsarbete kan göras till föremål för lagstiftning. Endast en

församling intar en deciderat ogillande ståndpunkt.

Ö ver ståt h ållarämbetet har inte något att erinra mot de ändringsförslag,

som ingår som ett led i församlingslagens anpassning till den nya kommunallagstiftningen,

och länsstyrelsen i Värmlands län finner inte att mera

bärande invändningar kan göras mot kommitténs förslag. I arbetet att

bringa lagen om församlingsstyrelse i överensstämmelse med motsvarande

borgerliga kommunalförfattningar har kommittén enligt länsstyrelsens mening

på ett förtjänstfullt sätt bemästrat de lagtekniska svårigheterna, och

de föreslagna lagbestämmelserna synes vara väl avvägda samt texten klar

och överskådlig. Länsstyrelsen har därför intet att erinra emot att förslagen

upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de föreliggande förslagen vara

en i stort sett riktig och väl avvägd lösning på uppgiften att söka uppnå

överensstämmelse i såväl form som innehall mellan de kyrkliga och borgerliga

kommunalförfattningarna samt har salunda inte nagot att i princip

invända däremot.

Också länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län finner de

förslag, som framlagts i nu nämnt syfte, i stort sett lämpliga och länsstyrelserna

i Kronobergs och Malmöhus län har, sedan erinringar gjorts mot

vissa av kommitténs lösningar av de föreliggande spörsmålen, inte någon

invändning av mer allmän karaktär att göra.

Svenska kyrkans diakonistyrelse anser, att vissa centrala partier av

lagstiftningen inte bör regleras nu utan lösas först sedan riktlinjer för det

framtida förhållandet mellan staten och kyrkan blivit fastställda. Styrelsen

har däremot intet att erinra mot att smärre praktiska och formella förbättringar

utan principiell betydelse redan nu genomföres.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har — från de synpunkter förbundet

har att företräda — inte haft något att erinra mot resultaten av den

företagna översynen, innebärande att lagstiftningen reviderats med beaktande

både i sakligt och formellt avseende, så långt detta ansetts möjligt,

av innehållet i KL. Vad kommittén i övrigt föreslagit synes styrelsen

utom i ett avseende, nämligen frågan huruvida ungdomsvården faller inom

ramen för församlingens kompetens — ej heller i stort sett behöva inge

några betänkligheter ur allmän kommunal synvinkel.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund är angelägen att framhålla

vikten av att kommittéförslaget snarast möjligt lägges till grund för

lagstiftning, samt förklarar sig därvid inte ha nagon erinran mot det sätt

på vilket kommittén fullgjort sin delvis rent mekaniska uppgift att anpassa

församlingsstyrelselagens bestämmelser till dem som ingar i KL och

ej heller mot det fåtal avvikelser från det borgerligt kommunala mönstret,

som kommittén ansett motiverade.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Beträffande ■ spörsmålet huruvida församlingsstyrelsen i

Stockholm bör regleras i särskild lag uttalar överståthållarämbetet,

att det i likhet med kommittén anser övervägande skäl tala för

att så bör ske. Även om den av kommittén verkställda översynen av församlingsstyrelselagstiftningen

resulterat i lagförslag, där samstämmigheten

mellan bestämmelserna för Stockholm och landet i övrigt är större än vad

för närvarande är fallet, finner dock överståthållarämbetet att särbestämmelser

föreslås i sådan utsträckning, att det måste anses mest ändamålsenligt

med en uttömmande lag om församlingsstyrelsen i Stockholm.

Kammarkollegiet är av motsatt uppfattning i denna fråga samt anför.1

Det framlagda förslaget till församlingslag för Stockholm synes ge vid

handen, att skiljaktigheterna mellan de bada lagförslagen till övervägande

del äro av redaktionell eller formell natur. Såsom kommittéledamoten Brolin

itl särskilda yttrande torde — förutom bestämmelser om samiälligheten

i Stockholm —— endast ett fatal särskilda stadganden för huvudstadens

del vara behövliga. Kollegiet anser därför, att endast en församhngslag,

gällande för hela riket, bör utfärdas. Det torde även förtjäna övervägas,

huruvida^ icke de särbestämmelser, som erfordras för Stockholm och

Göteborg, också böra infogas i församlingslagen såsom särskilda avdelningar

i slutet av densamma.

Ett stort antal remissinstanser har i samband med att de framfört mera

principiella synpunkter på förslaget berört spörsmålet, huruvida de föreslagna

bestämmelserna — helt eller till vissa delar — är av kyrkolags

natur.

Kyrkomötet anser i denna fråga, att församlingsstyrelselagstiftningen i

väsentliga delar är av sadan natur och kyrkolag sutskottet uttalar som sin

mening, att de delar av församlingsstyrelselagstiftningen som enligt kyrkomöteskommitténs

utredning har kyrkolags karaktär bör behandlas i överensstämmelse

därmed. Hit hör kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,

kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplåtande.

Domkapitlet i Växjö anser att det ur kyrkans synpunkt inte är tillfredsställande,

att församlingsstyrelselagstiftningen räknas som kommunallag

och följaktligen inte kräver kyrkomötets godkännande. I frågor av så vital

betydelse för kyrkans liv och verksamhet är det enligt domkapitlets mening

rimligt, att kyrkan äger inte enbart yttranderätt utan även medbestämmande

vid förändring eller stiftande av lag.

Domkapitlet i Lund anser, att den principiellt viktiga frågan om församlingslagstiftningens

rättsliga natur ej upptagits till närmare granskning av

kommittén utan att den arbetat under den givna förutsättningen, att lagstiftningen

tillhör kommunalrättens område. Domkapitlet hävdar, att så

inte är fallet. Särskilt genom tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag har

fastslagits, att svenska kyrkan är ett trossamfund — enligt samma lag

1 En ledamot skiljaktig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 63:

är ingen skyldig tillhöra trossamfund och kan utträde ske ur kyrkan

efter visst anmälningsförfarande. Församlingslagstiftningen reglerar numera

allenast detta trossamfunds gemensamma angelägenheter och är statsrättsligt

att betrakta som tillhörande kyrkolagstiftningens område. Domkapitlet

hänvisar till vad domkapitlet tidigare anfört i frågan i sitt utlåtande

över 1951 års kyrkomöteskommittés betänkande angående kyrkomötets,

grundlagsenliga befogenheter m. in., i vilket utlåtande det bland annat

heter.

Den lokala kyrkostyrelsen och kommunalstyrelsen i församlingen har

sammanförts i församlingsstyrelselagen. Var gränsen går mellan dessa båda

former av självstyrelse, kan förvisso icke fastställas. Sedan numera bestämmelserna

om skolväsendet utgått ur nyssnämnda lagstiftning, reglerar densamma

allenast församlingens gemensamma kyrkliga angelägenheter. Någon

saklig grund torde därför svårligen kunna åberopas för bibehållandet av

församlingsstyrelselagens dubbla natur.---Konstruktionen av försam
lingsstyrelselagen

giver enligt domkapitlets förmenande knappast vid handen,

att denna lag numera bör räknas till kommunallagarna — den omfattar

sålunda bland annat icke alla inom territoriet mantalsskrivna svenska medborgare

och några borgerliga angelägenheter regleras icke i den. Den omständigheten,

att församlingen äger upptaga avgifter för täckande av sitt

medelsbehov, kan icke heller göra församlingsstyrelselagen till kommunallag.

Med stöd av bland annat det anförda anser domkapitlet i Lund, att församlingsstyrelselagstiftningen

i sin helhet bör införas i ny kyrkolag.

Domkapitlet i Skara finner det önskvärt med en närmare utredning av

frågan, huruvida inte församlingsstyrelselagstiftningen i sin helhet bör tillerkännas

kyrkolags karaktär. Beträffande vissa delar av lagstiftningen finner

domkapitlet att 1951 års kyrkomöteskommitté övertygande påvisat,

att de bör räknas till kyrkolagsområdet, men finner vidare att därutöver

Lunds domkapitel anfört starka skäl för att lagstiftningen i sin helhet är

att betrakta som kyrkolag.

Domkapitlet i Luleå anser, med hänsyn till den betydelse församlingslagen

äger för kyrkans gärning i lokalförsamlingen, det inte sakligt betingat,

att hela lagkomplexet betraktas enbart såsom kommunallag och alltså inte

prövas såsom kyrkolag.

Jämväl domkapitlen i Karlstad och Visby finner att lagförslaget åtminstone

delvis är av kyrkolags natur.

Svenska kyrkans diakonistyrelse håller före att, även om den gällande

församlingsstyrelselagen har kommunallags natur, det starkt kan ifrågasättas,

om inte de förutsättningar numera bortfallit, på vilka ett sådant betraktelsesätt

grundas. Sedan församlingslagen begränsats helt till de kyrkliga

angelägenheterna och då dessa berör kyrkans inre förhållanden och i

väsentliga delar materiellt sett utan tvekan äger kyrkolagskaraktär, kan

det — såsom domkapitlet i Lund anfört — på goda grunder ifrågasättas,

om inte lagkomplexet överhuvudtaget borde avföras från kommunallagen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

Även Svenska prästförbundet framhåller nödvändigheten av att frågan

om församlingslagens karaktär av kyrkolag blir beaktad vid den kommande

lagstiftningen. Det synes därvid tillbörligt, att hänsyn tages till 1951 års

kyrkomöteskommittés undersökning. Enligt förbundets mening bör åtminstone

bestämmelserna om kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter,

kyrkoherdens ställning i kyrkorådet och frågan om kyrkorummets upplåtande

ha karaktär av kyrkolag.

En motsatt uppfattning i denna fråga kommer till synes i styrelsens för

Svenska landskommunernas förbund yttrande. Enligt styrelsens förmenande

är de från kyrkligt håll framförda åsikterna, att hela församlingsstyrelselagen

eller i vart fall reglerna i nyssnämnda tre ämnen materiellträttsligt

helt eller delvis skulle vara av kyrkolags natur, ohållbara.

Styrelsen uttalar vidare.

Vad som klargör att församlingsstyrelselagstiftningen inte blott i formell

utan också i materiell mening måste karakteriseras såsom kommunallag, är

den utdebiteringsrätt för kyrkliga ändamål, som tillagts församlingarna och

som ger församlingarna möjlighet att utnyttja församlingsmedlemmarnas,

däri inräknat även juridiska personers, skattekraft.--------

Såsom den kyrkohistoriska forskningen nyligen klarlagt utbröts bestämmelserna

om sockenstämma ur 1686 års kyrkolag därför att det här

rörde sig om ekonomisk lagstiftning och inte om lagstiftning, som för sitt

antagande krävde godkännande av riksens ständer. Kyrkorättslig grund för

påståendet att församlingslagstiftningen skulle ha kyrkolags karaktär saknas

alltså. 1951 års kyrkomöteskommittés uttalanden i frågan grundar sig

i vart fall ej på det materiellträttsliga innehåll som i 1809 års regeringsform

tillagts begreppet kyrkolag. 1862 års stora även av prästeståndet biträdda

kommunalreform innebar de facto eftergivande från detta stånds sida av

på 1723 års riksdagsbeslut stödda privilegieanspråk. Hur man till sist från

kyrkligt håll kan hävda att 1951 års religionslagstiftning skulle påverka

församlingsstyrelselagstiftningens natur är för styrelsen obegripligt. Att

svenska kyrkan därigenom säges ha förvandlats till ett trossamfund förändrar

ju inte det faktum att församlingsstyrelsen fortfarande vilar på

kommunal grund och att de enskilda församlingarna för fullgörande av sina

skyldigheter och uppgifter alltfort i allt väsentligt är beroende av sin i 57 §

andra stycket regeringsformen förankrade kommunala beskattningsrätt.

Från denna utgångspunkt, församlingsstyrelsens kommunala karaktär,

ger sig slutsatserna i de berörda frågorna av sig själva. Kommitténs ståndpunkt

att alltjämt tillerkänna kyrkoherden ett självskrivet ledamotskap i

församlingens främsta kommunala organ samt att som kyrkorådets främsta

uopgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig då snarast som liberala

tillmötesgåenden av från prästerligt håll framställda anspråk. Något liknande

gäller för dispositionsrätten över kyrkorummet, beträffande vilken kommittén

för övrigt förutsatt särskild reglering i vad angår rummets upplåtande

för kyrklig förkunnelse och kyrkliga kulthandlingar. 7

7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor

Frågan om att överföra beslutanderätten i församlingens ekonomiska

frågor till den borgerliga kommunen har ånyo övervägts till följd av två vid

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

1960 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 54 och II: 63). I dessa har

anförts bland annat följande:

Kyrkofullmäktigvalen omfattas av allt mindre intresse från valmanskårens

sida. Detta är ur demokratisk synpunkt otillfredsställande. Frånsett

själva kostnaderna för valen är det betänkligt med likgiltigheten för de

relativt betydande ekonomiska värden, som kyrkofullmäktige skall förvalta.

Utvecklingen inom kommunerna har medfört, att kravet på en enhetlig beskattning

aktualiserats. Denna synpunkt har tidigare beaktats då skolväsendet

flyttades från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Det

ansågs då att förutsättningar skapades för en enhetlig budgetbehandling

inom kommunen och större möjligheter att väga behov mot varandra. Tillbörlig

hänsyn kunde tagas till kommunens ekonomiska bärkraft.

Den kyrkliga förvaltningen bör föras över till den borgerliga kommunen

och kyrkofullmäktige avskaffas. De kyrkliga frågorna skulle kunna skötas

av organ, som tillsatts av stads- eller kommunalfullmäktige. Besparingar

borde därigenom kunna åstadkommas både vad beträffar förvaltningsorganisationen

och valkostnaderna.

Konstitutionsutskottet erinrar i sitt utlåtande (25) till en början om

arbetet inom 1958 års utredning kyrka-stat och behandlar därvid förhållandevis

ingående de spörsmål, som ligger inom ramen för denna utredning.

Härefter anför utskottet.

Utskottet finner att de i motionerna framlagda förslagen bör närmare

övervägas. Emellertid lär inte utredningen kyrka-stat kunna undgå att taga

upp spörsmålet i hela dess vidd, då utredningen enligt vad ovan berörts

behandlar de kyrkliga organens ställning. Med hänsyn härtill finner utskottet

att — även om det fortsatta arbetet inom utredningen torde bli tidsödande

— den förevarande frågan inte rimligen bör utbrytas och göras till

föremål för utredning i särskild ordning. Utskottet kan därför inte nu tillstyrka

det i motionerna framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t

med hemställan om utredning av frågan om förutsättningarna för ett överförande

av församlingens beslutanderätt i ekonomiska frågor till den borgerliga

kommunen.

Emellertid bör, såsom utskottet framhållit i sitt betänkande 1956: 17, inte

det pågående utredningsarbetet hindra att angelägna men mindre genomgripande

reformer genomföres.

Motionärerna har som motivering för sitt yrkande pekat på vissa förhållanden

inom den kyrkligt kommunala sektorn, som enligt deras åsikt från

allmän synpunkt är mindre tillfredsställande. Utskottet, som i väsentliga

delar kan biträda denna åsikt, får erinra om att efter förberedande utredningsarbete

proposition angående ny församlingsstyrelselagstiftning avses

skola föreläggas nästa års riksdag. I församlingsstyrelsekommitténs tidigare

nämnda betänkande har ingående behandlats de problem, som är förknippade

med församlingens kyrkokommunala kompetens. Utskottet vill för sin

del framhålla vikten av att denna fråga löses. Blir gränserna mot den borgerliga

kommunens verksamhetsfält klarare uppdragna än vad nu är fallet,

torde niimligcn inte obetydliga problem som för närvarande sammanhänger

med det kommunala anslagsbeviljandet kunna undanröjas. Utskottet vill

vidare peka, på betydelsen av att vid en revision av den kyrkligt kommunala

lagstiftningen former skapas för en samverkan mellan de skilda kyrk
5

— Biliang till riksdagens ''protokoll 1061. 1 saml. År 70

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

liga och borgerliga organen i ekonomiska frågor. Härvid bör de i motionerna

antydda önskemålen beträffande den kommunala utdebiteringen beaktas.

Vad slutligen angår kyrkofullmäktigvalen erinrar utskottet om att det

vid tidigare behandling av frågan uttalat, att det låga valdeltagandet är från

allmän synpunkt otillfredsställande. Utskottet vidhåller denna uppfattning

samt förväntar att det i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Ändrad

tidpunkt för kyrkofullmäktigval» redovisade materialet överarbetas och

att förslag framlägges till ny lagstiftning på området.

I skrivelse den 7 december 1960 (nr 303) har riksdagen som sin mening

givit till känna vad utskottet sålunda anfört.

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet för handläggning av

den berörda frågan om kyrkofullmäktigvalen.

Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har upprättats

en promemoria om samverkan mellan kyrklig och borgerlig primärkommun

i ekonomiska frågor.

I promemorian framhålles vikten av att få till stånd former för gemensam

budgetberedning, vid vilken angelägenhetsgraden hos olika borgerligt och

kyrkligt kommunala behov och investeringsplaner vägs mot varandra och

en framräknad gemensam skattesats bedöms i förhållande till kommunernas

ekonomiska bärkraft och medlemmarnas skatteförmåga. Det anses önskvärt,

att en i möjligaste mån jämn skattesats eftersträvas för hela den

borgerliga kommunens område. Den av riksdagen förordade samverkan anses

i promemorian lämpligen böra vara av beredande och rådgivande karaktär

utan att inskränka någondera kommunens beslutanderätt. Detta samråd

bedöms i allmänhet kunna ske under det förberedande budgetarbetet.

Någon ingående reglering av förfarandet anses inte behövlig. — Ett utkast

till en allmän bestämmelse i den nya församlingsstyrelselagen om samråd

har bilagts promemorian.

Remissbehandling. Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits

av kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsen i Södermanlands, Kronobergs

och Västernorrlands län, domkapitlen i Uppsala, Lund och Stockholm,

Stockholms stad samt 1958 års skatteutjämningskommitté. Yttranden har

vidare avgivits av styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska pastoratens riksförbund.

Det i promemorian framlagda förslaget om samråd tillstyrkes av statskontoret,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Västernorrlands

län, Stockholms stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund samt 1958 års skatteutjämnbigskommitté, vilken

förklarar sig ha granskat promemorian endast ur skatteutjämningssynpunkt.

I avstyrkande riktning uttalar sig domkapitlen i Lund och Stockholm

samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund.

Allmänt vitsordas värdet av samverkan på förevarande område mellan

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

den borgerliga och den kyrkliga kommunen och det framhålles av flera

remissinstanser, att samverkan redan nu förekommer på många håll. Domkapitlet

i Uppsala och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund erinrar

om att den stigande tendens, som den kommunala utdebiteringen visat under

senare år, nästan helt beror på utdebiteringen till den borgerliga kommunen.

När det gäller behovet av särskild lagstiftning om samverkan delar sig

meningarna. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför.

Det kunde synas som om behovet av dylik samverkan vore så självklart,

att särskilt lagstadgande därom vore överflödigt. Så är tyvärr inte fallet.

Det är långtifrån sällsynt att församlingar besluta att igångsätta kostnadskrävande

kyrko- och församlingshusbyggande utan att göra klart för sig

vilka samtidiga investeringsbehov, som den borgerliga kommunen kan ha,

eller organisera verksamheter för ändamål, som det närmast ankommer på

den borgerliga kommunen att tillgodose. Inte minst ur skattebetalarsynpunkt

kan detta medföra påtagliga olägenheter.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund anser det knappast lämpligt

att genom lagstiftning göra samråd obligatoriskt. Där praktiska fördelar

kan vinnas genom samråd, anser förbundet detta böra komma till stånd på

frivillighetens väg.

Olika meningar kommer till synes hur den författningsmässiga regleringen

av samverkan bör ske. Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands län,

domkapitlet i Uppsala och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

förordar, att bestämmelser härom införes i såväl församlingsstyrelselagen

som kommunallagen. Om inte så sker finner domkapitlet i Uppsala, att

fördelarna med förslaget inte uppväger nackdelarna. Övriga remissinstanser

tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erinran.

Beträffande önskvärdheten av en jämnare skattesats uttalar kammarkollegiet,

att svårigheter uppstår att nå en sådan utan att kyrklig samfällighet

för vården av de ekonomiska angelägenheterna bildas mellan de i kommunen

ingående församlingarna. Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

finner uppbördstekniska skäl inte kunna tillmätas någon större betydelse.

8

8. Departementschefen

Vid 1862 års kommunallagsreform uppdelades den kommunala självstyrelsen

på två varandra principiellt sidoordnade kommunala enheter, församlingen

och den borgerliga kommunen. Reformen innebar dock inte, att

församlingens verksamhetsområde begränsades till vad som med ett nutida

betraktelsesätt menas med kyrkliga uppgifter. Församlingen kom alltjämt

att handha också andra angelägenheter, såsom folkundervisningen och

samhällets barnavård. Under de i det närmaste etthundra år, som förflutit

sedan kommunallagsreformen genomfördes, har vid skilda tidpunkter flera

av dessa ärenden överflyttats till den borgerliga kommunen. Men ännu

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

handhar församlingen vissa uppgifter, som inte kan betraktas som enbart

kyrkliga, exempelvis kyrkobokföringen och begravningsväsendet.

Församlingarna utgör grundvalen för den svenska kyrkan. Inom deras

hägn bedrives kyrkans största och utan jämförelse viktigaste arbete. Omfattningen

av församlingarnas verksamhet framgår bland annat av det ekonomiska

underlaget för verksamheten. Enligt tillgängliga uppgifter uppgick

kyrkokommunernas utgifter år 1958 till omkring 400 miljoner kronor. Utgifterna

täcktes främst av skattemedel. Utdebiteringen för skattekrona är

varierande, i allmänhet högre på landsbygden än i städerna. Medeltalet var

år 1960 77 öre; på sina håll översteg utdebiteringen tre kronor.

De kyrkliga kommunerna förvaltar egendom till betydande värde. Den

rent kyrkokommunala förmögenheten närmade sig år 1958 300 miljoner

kronor. Den ecklesiastika jorden — prästgårdar och boställen — som förvaltas

av kyrkokommunerna hade samma år ett taxeringsvärde på nära

550 miljoner kronor. Vissa församlingar förvaltar vidare egendom till betydande

värde, vars avkastning är avsedd för bland annat lokalkyrkans underhåll.

Den största tillgången utgör självfallet dock kyrkobyggnaderna,

vilkas värde till följd av deras sakrala natur och ofta kulturhistoriska betydelse

inte kan direkt skattas i pengar. Kyrkorna var år 1958 brandförsäkrade

för omkring 1 275 miljoner kronor.

Församlingens kyrkokommunala uppgift är, såsom församlingsstyrelsekommittén

framhållit, att sörja för de organisatoriska och ekonomiska betingelserna

för kyrkans gärning. Det nyss anförda visar omfattningen, rent

ekonomiskt sett, av denna verksamhet och belyser den föreliggande lagstiftningsfrågans

betydenhet. Enighet torde råda om vikten av att den

kyrkokommunala verksamheten så bedrives, att den både gagnar kyrkans

gärning och visar sig ändamålsenlig för samhället. Värdet av att verksamheten

sker i tidsenliga demokratiska former, som säkerställer ett lekmannainflytande,

står enligt min åsikt utom diskussion.

Vid skilda tidpunkter har frågan om formerna för den kyrkokommunala

ekonomiska förvaltningen varit aktuell. Förslag har ett flertal gånger väckts

i riksdagen om att överflytta beslutanderätten i ekonomiska frågor till den

borgerliga kommunen. Senast dryftades spörsmålet vid föregående års höstriksdag.

Vid sin behandling av ärendet ställde sig konstitutionsutskottet i och för

sig inte avvisande till att spörsmålet närmare övervägdes men påpekade,

att utredningen kyrka-stat inte torde kunna undgå att ta upp det i hela

dess vidd. Utskottet fann med hänsyn härtill, att frågan inte rimligen borde

utbrytas och göras till föremål för utredning i särskild ordning.

Församlingsstyrelsekommittén har utgått från att den principiella ordningen

skall bestå, enligt vilken församlingen och den borgerliga kommunen

verkar vid sidan av varandra för skilda ändamål. Kommittén uttalar, att

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

båda kommunerna är, var inom sitt område, utrustade med anslags- och

utdebiteringsrätt; i den mån en viss verksamhet genom lag eller sedvänja

ankommer på endera kommunen, är den andra i princip förhindiad att

utdebitera medel för ändamålet.

Såsom konstitutionsutskottet anfört måste förevarande spörsmål om den

kyrkokommunala ekonomiska förvaltningen bedömas mot bakgrunden av

det för den framtida gestaltningen av kyrkans ställning i samhället viktiga

utredningsarbete, som bedrives av utredningen kyrka-stat. Sa länge detta

arbete pågår bör såvitt möjligt inte förändringar av stor principiell betydelse

eller eljest djupt ingripande art äga rum inom den lagstiftning,

som rör kyrkans verksamhet. Reformarbetet på området bör i första hand

inriktas på angelägna, praktiska förbättringar, som inte ändrar grundläggande

principer för områdets nuvarande rättsliga reglering. Pa nu anförda

skäl kan jag ansluta mig till kommittén i dess uppläggning av lagstiftningsfrågan;

utgångspunkten för reformarbetet bör således vara, att församlingen

är en fristående, med den borgerliga kommunen sidoordnad kommunal

enhet.

Även om den borgerliga och kyrkliga kommunen sålunda bör verka var

för sig som primärkommunala enheter, finns, såsom riksdagen papekat vid

behandlingen av den föreliggande frågan, ett behov av samverkan mellan

kommunerna. Jag vill därför förorda, att riksdagens önskemål tillgodoses

och att former skapas för en sådan samverkan. I likhet med vad som anförts

i den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian i ämnet,

finner jag det vara av värde, att angelägenhetsgraden av de båda

kommunernas utgiftsbehov och investeringsverksamhet vägs mot varandra.

Båda bedriver sin verksamhet i huvudsak med stöd av medel, som utdebiterats

från samma skattskyldiga. Jag biträder den i promemorian uttalade

uppfattningen, att samverkan på förevarande område bör ske i form av ett

samråd utan inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten.

Rätt bedriven torde enligt min mening en sådan samverkan bli till stor

nytta. Vid promemorians remissbehandling har också allmänt vitsordats

värdet av samverkan på förevarande område mellan de borgerliga och kyrkliga

kommunerna. Jag avser att återkomma till spörsmålet i specialmotiveringen

till den föreslagna lagstiftningen och närmare belysa under vilka

former samrådet kan äga rum.

Då förslaget till KL år 1953 förelädes riksdagen, uttalade föredragande

departementschefen, att det alltsedan tillkomsten av våra första kommunallagar

ansetts lämpligt att upprätthålla en viss överensstämmelse i form

och innehåll mellan de olika kommunalförfattningarna i sådana avseenden,

vari skiljaktigheter inte var sakligt betingade. Föredraganden ansåg en likformighet

av detta slag värd att alltjämt bevara, och åtgärder syntes därför

efterhand böra vidtagas för att anpassa andra kommunalförfattningar

efter principerna i KL.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I direktiven för församlingsstyrelsekommitténs arbete ingick, som jag

inledningsvis berört, uttalanden av samma innebörd.

Kommitténs arbete har alltså i främsta rummet varit inriktat på att till

församlingsstyrelselagen överföra de nyheter av saklig och formell art vilka

införts i KL, såvida inte olikheter ansetts sakligt motiverade. Därjämte

har kommittén sökt åstadkomma en klarare gräns mellan den kyrkliga och

borgerliga kommunens kompetensområden. Den har vidare sökt ange den

ram, inom vilken kyrkorådet har att vara verksam som lokalt kyrkligt

organ, samt lösa frågeställningar, som sammanhänger med arbetet inom

kyrkorådet som det centrala kyrkokommunala organet och prästens ställning

i den kyrkliga kommunen. Slutligen har kommittén föreslagit, att området

för kyrkliga samfällighetsbildningar väsentligt utökas.

De förslag som framlagts av kommittén har i det stora hela vunnit remissinstansernas

gillande och kommitténs arbete bedöms som i många delar

mycket förtjänstfullt. Vissa remissmyndigheter, särskilt kyrkliga, har dock

ansett, att kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma

likformighet mellan KL och församlingsstyrelselagen och därför inte tillräckligt

beaktat de kyrkliga särdrag, som betingar olikheter.

För egen del finner jag, att kommittén löst uppgiften att anpassa lagstiftningen

efter KL på ett i stort sett tillfredsställande och lyckligt sätt. De

avvägningsspörsmål, som sammanhänger med en sådan anpassning, anser

jag vara pa det hela taget riktigt bedömda; endast i några avseenden finner

jag skäl att hävda en från kommittén avvikande mening. Översynen

har-gett till resultat, att den kyrkokommunala verksamheten i fortsättningen

torde kunna lättare formas efter de krav, som det moderna samhället

kan ställa på den. De framlagda förslagen är därför enligt min mening

väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

Vid remissbehandlingen har vissa av de spörsmål kommittén behandlat

diskuterats ingående och i ett par fall har starkt delade meningar framträtt.

Detta gäller särskilt frågorna om församlingens kyrkokommunala

kompetens samt kyrkorådets sammansättning. Här har från kyrkligt håll

starkt betonats särdrag, vilka ansetts motivera andra bedömanden och slutsatser

än dem kommittén redovisat. I särskilda avsnitt ämnar jag närmare

pröva och ta ställning till de förslag kommittén framlagt i berörda

avseenden. Jag avser också att i ett särskilt avsnitt behandla kommitténs

förslag beträffande kyrkliga samfälligheter och därvid beröra också andra

former för samverkan mellan församlingar.

Kommittén har inte varit ense om huruvida den föreslagna lagstiftningen

om församlingsstyrelsen skall som hittills upptagas i tre lagar avseende

riket i allmänhet, Stockholm och — vad beträffar samfällighetsfrågor —

Göteborg eller om hela ämnesområdet skall regleras i en enda lag för

hela riket. Kommitténs majoritet har stannat för att föreslå att den

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

nuvarande ordningen behålles. Motivet härför är främst, att de kyrkokommunala

förhållandena i Stockholm och Göteborg föranleder särbestämmelser,

som i en gemensam lag skulle medföra nackdelar beträffande reda

och överskådlighet. Reservanten Brolin har å sin sida bland annat framhållit

fördelarna av en gemensam lag i vad avser enhetlighet i rättstillämpningen.

För egen del anser jag att en för hela riket gemensam lag torde innebära

praktiska fördelar i skilda hänseenden. Om möjligt bör därför en sådan

lagstiftning komma till stånd. De av kommittén framlagda lagförslagen

innehåller inbördes mindre skiljaktigheter än nu gällande lagar. Såsom

kammarkollegiet framhållit synes skiljaktigheterna till övervägande del

vara av redaktionell eller formell natur. Önskvärdheten av enhetlighet i

tillämpningen talar för att sådana avvikelser undvikes, om de inte är sakligt

betingade. Några egentliga hinder av lagteknisk natur finner jag inte

föreligga att sammanföra bestämmelserna till en enda lag. Med ändamålsenlig

indelning och rubriksättning torde en sådan lag inte heller innebära

några påtagliga nackdelar vad beträffar överskådlighet. Jag vill därför

förorda, att reglerna om församlingsstyrelsen får inflyta i en för hela riket

gällande lag. Inom ecklesiastikdepartementet har utarbetats ett förslag till

en sådan lag, vilket bygger på innehållet i de av kommittén framlagda särskilda

lagförslagen.

Flera remissinstanser har gjort gällande, att bestämmelserna om församlingsstyrelsen

helt eller i vissa angivna delar är av kyrkolags natur.

Det nu föreliggande lagstiftningsärendet borde därför behandlas i den för

antagande av kyrkolag stadgade ordningen under medverkan av allmänt

kyrkomöte. Jag vill i anledning härav erinra om att den gällande församlingsstyrelselagstiftningen

tillkommit utan sådan medverkan genom beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen. Vidare har 1951 års kyrkomöteskommitté

vid sin undersökning av kyrkolagsbegreppet funnit, att församlingsstyrelselagen

hör till kommunallagstiftningens område och därför, jämlikt § 57

andra stycket regeringsformen, skall stiftas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Endast bestämmelserna i 41 § a—c och 42 § LFS om kyrkorådets disciplinära

befogenheter och om vissa av kyrkorådets uppgifter får enligt kommittén

materiellt sett anses innefatta ämne av kyrkolags natur. Kommittén

har dock framhållit, att ett utbrytande av dessa bestämmelser ur församlingsstyrelselagen

kan ske genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Det framlagda förslaget innefattar ett sådant utbrytande. I stället har,

såsom församlingsstyrelsekommittén föreslagit, intagits ett allmänt hållet

stadgande, som endast anger den kommunalrättsliga ramen för kyrkorådets

församlingsvårdande uppgifter.

Församlingsstyrelsekommittén har ansett, att kyrkorådets befogenhet

att själv förvalta lokalkyrkans och församlingens egendom utesluter, såsom

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

uppgiften kommit till uttryck i kommitténs förslag, i princip varje annan

från bestämmanderätten över egendomen, även där denna har kyrklig

karaktär. Härigenom har enligt kommitténs uppfattning spörsmålet om

vem som äger besluta om upplåtande av kyrkorummet blivit legalt tillräckligt

tydligt löst.

Kyrkomöteskommittén har å sin sida framhållit, att det vid en blivande

kodifiering av kyrkolagen förtjänar att övervägas om inte lagstiftning om

kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål bör komma till stånd, i samband

varmed även bör regleras vem som äger beslutanderätt i dessa frågor.

Församlingsstyrelsekommitténs uppfattning har vid remissbehandlingen

diskuterats ingående, varvid kritiska synpunkter framförts mot kommitténs

ståndpunkt i frågan. Med stöd av kyrkomöteskommitténs uttalanden har

ämnet ansetts vara av kyrkolags natur.

Jag finner vägande invändningar vara gjorda mot församlingsstyrelsekommitténs

standpunkt i förevarande fråga. Vid närmare granskning anser

jag den inte vara hållbar. Spörsmålet får anses ha sådan kyrkorättslig anknytning,

att det inte kan regleras i förevarande sammanhang. Emellertid

anser jag det vara av vikt, att lagstiftning om kyrkorummets upplåtande

för andra än kyrkliga ändamål kommer till stånd och att därvid också

fastslås, vem som äger besluta om upplåtandet. Jag avser därför att i annat

sammanhang framlägga förslag om sådan lagstiftning. Jag kan nämna, att

en promemoria i ämnet upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att

denna varit föremål för remissbehandling.

I övrigt kan jag i spörsmålet om ifrågavarande lagbestämmelsers konstitutionella

natur ansluta mig till den i huvudsak gemensamma uppfattning,

som beträffande gällande rätt intages av kyrkomöteskommittén och församlingsstyrelsekommittén.

Då i ärendet åberopats att kyrkomöteskommittén

ansett exempelvis bestämmelserna om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet

ha kyrkolags karaktär, synes man ha förbisett, att kommitténs — för övrigt

tämligen obestämda — uttalanden i denna del avser den skisserade nya

kyrkolagen, medan kommittén uttryckligen framhållit att så länge ett stadgande

kvarstar i kommunallag det inte kan komma ifråga att handläggas i

den för kyrkolag föreskrivna ordningen. De invändningar som gjorts i några

remissyttranden mot församlingsstyrelsekommitténs motsvarande utgångspunkt

kan jag inte finna bärande. Jag vill framhålla, att uppfattningen att

hithörande frågor kommit i ett annat läge genom tillkomsten av 1951 års

religionsfrihetslag knappast kan godtagas, eftersom i sådan ordning inte

torde kunna ändras innebörden av de grundlagsbestämmelser, som här är

aktuella.

På grund av vad sålunda anförts och med utgångspunkt i de uttalanden

som gjorts av de båda senaste utredningarna i ämnet anser jag alltså, att

det förslag till ny lag om församlingsstyrelse, som nu framlägges, till sin

natur är en kommunallag.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

73

III. Församlingens kompetens

1. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § LFS och 1 § LFS Sthlm äger varje territoriell församling att

själv vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter, såvitt icke handhavandet

därav tillkommer annan. I 2 § LFS räknas de olika kyrkliga angelägenheterna

upp. Först anges åtgärder till främjande av församlingsvården

och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande. Härefter kommer

vissa personalfrågor, nämligen tillsättande och avskedande av kyrkobetjänte

samt löneförmåner till dem och prästerskapet samt kyrkomusikerna.

I det följande nämns kyrkomedels användande samt hushållning med och

vård om kyrkans egendom ävensom församlingen tillhörig, för kyrkliga

ändamål avsedd egendom. I fråga om den kyrkliga fasta egendomen upptas

särskilt byggande och underhåll av kyrka och församlingshus samt tjänstebostäder

för prästerskapet och andra tjänstemän. Av ekonomiska angelägenheter

anges vidare avgifter till kyrka jämte dithörande anstalter. I fråga

om åtgärder som står i samband med gudstjänstens utövande nämns som

församlingens uppgift vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt

fördelning av bänkrum i kyrkan. Slutligen upptas två särskilda områden av

församlingsangelägenheter, nämligen dels anskaffande och vård av begravningsplats

ävensom vissa andra med begravning sammanhängande uppgifter

och dels upprätthållande och vård av församlingsbibliotek ävensom

frågor om lokal och avgifter för sådant bibliotek.

Uppräkningen av de kyrkliga angelägenheterna är i LFS Sthlm med

undantag för vården av de större begravningsplatserna, vilken angelägenhet

det jämlikt förordningen den 16 maj 1924 (nr 135) om vården av vissa

kyrkogårdar i Stockholm i princip tillkommer Stockholms stad att ombesörja

— av huvudsakligen samma innehåll som i LFS men är uppdelad på

så sätt, att i ett särskilt moment anges de angelägenheter, som tillkommer

församlingarna enskilt, och i ett annat de angelägenheter, som samfälligheten

beslutar om.

I den förut lämnade historiska översikten har i korthet redogjorts för

tidigare regleringar av församlingens kompetens samt tillkomsten av de

nuvarande bestämmelserna därom. Här skall ytterligare något beröras

spörsmålen om församlingsbibliotek och begravningsplatser.

Församlingsbiblioteken har som regel utvecklats ur sockenbiblioteken.

Sådana bibliotek omnämndes i 1842 års stadga angående folkundervisningen

i riket, i vilken prästerskapet ålades att verka för inrättande

av sockenbibliotek. Under slutet av 1800-talet anknöts biblioteksväsendet

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

till skolrådet. I 1897 års stadga angående folkundervisningen i riket intogs

sålunda en bestämmelse, att skolrådet borde befrämja inrättandet av socken-

och skolbibliotek.

Vid 1905 års riksdag infördes bestämmelser om församlingsbibliotek i

1862 års kyrkostämmoförordning. Ärenden angående församlingsbibliotek

sammankopplades därvid med folkundervisningen. Förvaltningen och vården

av församlingsbibliotek skulle tillkomma skolrådet, såvida inte särskild

biblioteksstyrelse utsågs. Någon ändring vidtogs inte i samband med att

folkskoleväsendet i vissa städer år 1909 överfördes till den borgerliga kommunen.

Även i de städer där denna lag blev tillämplig behöll sålunda församlingarna

sina bibliotek.

Vid sidan av församlingsbiblioteken bildades kommunalbibliotek, understödda

av den borgerliga kommunen, och förenings- eller studiecirkelbibliotek,

vilka upprätthölls av bland annat enskilda folkbildningsorganisationer.

I sitt betänkande föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att biblioteksärendena

skulle överflyttas till den borgerliga kommunen. De sakkunniga

fann, att sambandet mellan skolan och de allmänna folkbildningssträvandena

gjorde detta naturligt. I 1929 års departementsutkast föreslogs som

tidigare nämnts, att överflyttningen av skolärendena skulle göras fakultativ.

Biblioteksväsendet skulle därvid följa skolärendena.

Propositionen 1930: 100 avvek emellertid från utkastet därigenom att

en överflyttning av skolärendena inte medförde att även ärendena rörande

församlingsbibliotek flyttades över. Vid riksdagsbehandlingen yrkades motionsvis

att församlingen inte skulle få befattning med folkbiblioteket i de

fall skolärendena överflyttades. På konstitutionsutskottets hemställan följde

riksdagen dock i denna del propositionen. — Förvaltningen av församlingsbibliotek

tillkom liksom förut skolrådet, men församling fick även nu

möjlighet att utse en särskild biblioteksstyrelse.

De ändringar som ar 1954 vidtogs i LFS berörde även reglerna om församlingsbibliotek.

Församlingsstvrelsekommittén föreslog att särskild biblioteksstyrelse

skulle väljas, och departementschefen förklarade sig i propositionen

1954: 207 tillstyrka vad kommittén föreslagit. I överensstämmelse

härmed stadgas i 40 § LFS — enligt dess från år 1955 gällande lydelse —

att särskild biblioteksstyrelse skall utses i alla församlingar, där församlingsbibliotek

finnes.

Under äldre tider var kyrkogården allmän begravningsplats,

och med kyrkogarden avses då platsen kring eller omedelbart invid kyrkobyggnaden,

vilken plats av ålder betraktats som helgat rum. I 18 kap.

kyrkolagen gavs vissa föreskrifter om kyrkogårdar. När begravning på de

gamla kyrkogårdarna inne i städerna i början av 1800-talet upphörde, anskaffades

i stället begravningsplatser utanför städerna, och dessa har (utom

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majrts proposition nr 70 år 1961

som nämnts beträffande vissa begravningsplatser i Stockholm) förblivit under

församlingens vård. På landsbygden åter användes i flertalet fall alltjämt

kyrkogårdarna som begravningsplats.

I samband med tillkomsten av LFS framförde kyrkofullmäktigsakkunniga

ett reformförslag angående handhavandet av begravningsplatserna.

De sakkunniga fann att uppgiften principiellt borde skötas av den borgerliga

kommunen. Som skäl härför anfördes bland annat att begravningsplatsen

måste vara till för alla, oavsett deras religiösa uppfattning.

Vidare erinrades om det nära samband frågan hade med allmänt hygieniska

spörsmål. De sakkunniga fann dock att ett avgörande hinder var de betydande

praktiska svårigheter som reste sig för en allmän överflyttning. På

landsbygden var i allmänhet begravningsplatsen också tomt för kyrkan.

Äganderätten till tomten kunde svårligen överföras till den borgerliga kommunen.

I många av de fall däremot, där begravningsplatsen var skild från

kyrkotomten, fann de sakkunniga det vara naturligt att den ställdes under

den borgerliga kommunens förvaltning. Detta gällde särskilt i städer och

vissa industrisamhällen.

Departementschefen förklarade i propositionen 1930:100, att frågan inte

borde i det förevarande sammanhanget upptagas till avgörande, och någon

erinran häremot framställdes inte vid propositionens behandling i riksdagen.

Gränserna för församlingens kompetens har vid ett flertal tillfällen varit

föremål för bedömande i rättspraxis.1 De spörsmål, som härvid behandlats

i fråga om åtgärder till främjande av församlingsvården, har framför

allt avsett gränsdragningen för sådan verksamhet mot den borgerliga

kommunens socialvård. Sålunda har församling ansetts obehörig att uppföra

byggnad, huvudsakligen avsedd för barnkrubbeverksamhet (RÅ 1943

ref. 38) liksom att lämna bidrag till driften av barnhem (RÅ 1946 E 5) och

att anslå medel till hem för gamla (RÅ 1946 E 27). Ej heller kunde församling

lämna bidrag till kostnaden för behövande husmödrars vistelse på

semesterhem (Rå EU).

Däremot var församling behörig anslå medel till stiftelsen Unga kvinnors

värn i Jacob, Stockholms kyrkliga socialråd och Stockholms stadsmission

(RÅ 1952 E 12). De två förstnämnda institutionerna bedriver verksamhet

bland kvinnlig ungdom, som i bland annat moraliskt avseende behöver

stöd; stadsmissionen främjar kristna insatser för främst barns och ungdoms

vård samt hjälp åt ålderstigna och sjuka. Det må anmärkas, att inrättningarna

också erhöll anslag av Stockholms stad. Klart är, att församling

äger stödja diakoniverksamhet (RÅ 1926 E 78). I fråga om ungdomsverksamhet

märks, att anslag till KFUM ansetts tillåtligt (RÅ 1942 E 10).

1 En utförlig rättsfallsöversikt lämnas i församlingsstyrelsekommitténs betänkande »Försam■lingslag*

s. 369—379.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I rättsfallet RÅ 1956 ref. 17 har regeringsrätten tagit ställning till församlings

(Örnsköldsvik) behörighet att anslå medel till understöd av skilda

verksamhetsområden. Rättsfallet är av betydelse för bedömande av gränserna

till social verksamhet och undervisning samt också ur den lokala

kompetensens synpunkt. Det må framhållas, att domstolen beträffande

de ändamål som godkändes uttryckligen förklarade, att församlingen inte

kunde anses ha överskridit sin befogenhet genom att bevilja anslag av

den storleksordning varom var fråga. Tillåtna var anslag till stiftelsen

Norra Ångermanlands kyrkliga ungdomsgård (500 kronor), Härnösands

stiftsråds arbetsfond och dess soldathems verksamhet (100 kronor), stiftelsen

Gålsjö stiftsgård (200 kronor), stiftelsen Vårsta diakonissanstalt (100

kronor), norrländska avdelningen av Sveriges kristliga gymnasiströrelse

(150 kronor), Svenska kyrkans diakonistyrelse (100 kronor), Svenska kyrkans

sjömansvårdsstyrelse (100 kronor), Diakoniens centrala råd (200 kronor),

Soldaternas vänner i Östersund (100 kronor), Evangeliska fosterlandsstiftelsens

soldathem i Härnösand (100 kronor) samt andra än kyrkliga

söndagsskolor i Örnsköldsvik (900 kronor). Däremot var församlingen obehörig

anslå medel till Lutherska världsförbundets svenska sektion (100

kronor), Anundsjöbygdens realskola (200 kronor), Svenska ekumeniska

nämnden (100 kronor) och Svenska missionssällskapet (50 kronor).

I byggnadsfrågor har församling ansetts obehörig besluta om byggnad,

i vilken i väsentlig omfattning skulle ingå lokaler för icke kyrkliga ändamål

(RÅ 1938 E 149), men har däremot kunnat uppföra byggnad, inrymmande

utom lokaler för församlingsändamål bostäder, avsedda för uthyrning (RA

1924 E 145 och 1931 E 165). Församling äger vidare stödja förening, som

tillhandahåller samlingslokaler för kyrkligt och ideellt uppbyggande församlingsarbete

(RÅ 1951 E 5).

I fråga om begravningsplatser m. m. har församling ansetts inte kunna

till en av den borgerliga kommunen utsedd styrelse överlämna vården om

kyrkogård och plantering kring kyrkan (RÅ 1914 ref. 79) och inte heller

vara behörig teckna andel i ekonomisk förening med ändamål att driva

begravningsrörelse (RÅ 1948 ref. 54). Däremot har församling fått bevilja

anslag till krematorieanläggning och för upplysningar i eldbegängelsefrågan

(RÅ 1931 E 131 och 1933 E 19). 2

2. Församlingsstyrelsekommittén

Kommittén behandlar ingående frågan om församlingens kompetens. Den

berör först vissa frågor av principiell natur, och diskuterar därvid främst

vilken metod, som bör användas för att ange kompetensen, samt överväger

därefter olika områden av församlingsangelägenheter var för sig.

I fråga om metoden för angivande av kompetensen

förklarar kommittén som sin uppfattning, att det väsentligen gäller att be
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

stämma vilken verksamhet församling äger bedriva eller stödja med utdebiterade

medel. Vid sidan härav ligger sådan församlingsverksamhet, som

inte kräver att sådana medel tas i anspråk. Frågan berör inte den verksamhet

församling kan utöva med stöd av kollektmedel, donerade medel

och andra frivilliga bidrag. Församling kan därför på grund av tillgång till

kollektmedel eller andra frivilliga bidrag ha möjlighet att verka utanför de

gränser, som församlingsstyrelselagen har att uppdraga för dess kompetens,

anser kommittén.

Såsom det föregående ger vid handen, fortsätter kommittén, går metoden

att med en uttömmande uppräkning bestämma församlings kompetensområde

tillbaka till 1862 års kommunallagstiftning. Genom att till den

borgerliga kommunen hänföra alla kommunala ärenden, som inte särskilt

tillädes den kyrkliga, blev det nödvändigt att använda uppräkningsmetoden

för att avgränsa församlingens kompetensområde.

I 1930 års borgerliga kommunallagar angavs såsom fallande inom den

borgerliga kommunens kompetens vården av kommunens »gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvitt icke handhavandet därav

enligt gällande författningar tillkommer annan». Därjämte förekom en erinran

om att angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och

fortsättningsskoleväsendet var särskilt stadgat. Enligt KL:s bestämmelser

om borgerlig kompetens — vilka i sak överensstämmer med de tidigare

gällande borgerliga kommunallagarnas regler i ämnet, sådana de utformats

genom en år 1948 vidtagen lagändring — tillkommer det borgerlig kommun

att »vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan». I samband med denna bestämmelses

tillkomst borttogs hänvisningen till den särskilda lagstiftningen rörande

vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet.

Med denna metod att angiva den borgerliga kommunens kompetens

följer, att det till stor del måste bli en uppgift för rättstillämpningen

att närmare ange gränserna för den kommunala verksamheten.

Då det gäller att välja den metod, efter vilken området för församlingens

kompetens skall bestämmas, skulle enligt kommitténs åsikt något avgörande

hinder måhända inte möta mot att gå tillväga på samma sätt. Det

kunde sålunda tänkas, att man nöjde sig med en allmän kompetensbestämmelse

och överlät åt praxis att uppdraga gränserna för kompetensen. Det

torde emellertid inte vara något att vinna på att begagna en sådan metod,

anser kommittén. I motsats till vad som gäller i fråga om den borgerliga

kommunen är nämligen församlings kompetens begränsad till ett jämförelsevis

snävt område. Då härtill kommer att enumerationsprincipen otvivelaktigt

skapar större klarhet, anser kommittén att det inte finns skäl att

frångå denna hävdvunna princip.

Kommittén är dock angelägen framhålla att cn uppräkning enligt sakens

natur svårligen kan ange församlingens uppgifter i detalj. Men

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

även om det skulle vara möjligt att åstadkomma en sådan fullständigt

uttömmande uppräkning, kan det ifrågasättas, om det skulle vara lämpligt

med hänsyn till en sådan uppräknings hämmande inverkan på

församlingsverksamhetens utveckling. Kommittén anser därför, att församlingens

uppgifter, framför allt på församlingsvårdens område, bör uttryckas

i tämligen vida formuleringar och att uppräkningen endast bör ange den

yttre gränsen för församlingens verksamhet. Detta bör enligt kommitténs

åsikt medföra att från uppräkningen uteslutes frågor, som rör församlingens

inre organisation och formerna för dess förvaltning, ävensom att församlings

utdebiteringsrätt och medelsanskaffning i övrigt lämnas åsido.

Det synes kommittén önskvärt att lagen ger en antydan om att det vid

sidan av den kan finnas bestämmelser, som ytterligare reglerar församlingens

verksamhet. Kommittén förordar därför, att i den nya lagen intages

en bestämmelse av sådan innebörd.

Den uppräkning av församlingens angelägenheter, som sålunda bör ingå

i lagen, bör enligt kommitténs mening såsom hittills ansluta sig till en

bestämmelse, vari den allmänna karaktären av församlingens kompetensområde

anges.

Kommittén förklarar att den inte avser att i sak föreslå någon ändring

av den allmänna kompetensbestämmelsen. Den föreslår, efter förebild i KL,

att ordet gemensamma borttages. Härigenom åsyftas att låta gemensamhetsintresset

ersättas av samhällsintresset såsom normerande för kommunens

kompetens. Mot den nuvarande bestämmelsen, att församling äger

vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter kan enligt kommittén

erinras, att i själva församlingsbegreppet ligger att församlingens uppgift

är att vårda kyrkliga angelägenheter. Därtill kommer att ordet kyrkliga

kan sägas vara i viss mån oegentligt, eftersom åtminstone en av församlingens

angelägenheter — nämligen folkbokföringen — inte är av uteslutande

kyrklig natur.

Kommittén framhåller, att såvitt gäller borgerlig kommun en given begränsning

i fråga om dess verksamhet ansetts ligga däri att angelägenheterna

måste vara lokaliserade till kommunen. En liknande regel om lokal

begränsning av kompetensen bör i princip gälla även för den kyrkliga kommunen.

Den har i lagtexten uttryckts på det sättet, att församling förklaras

äga vårda sina angelägenheter. Församling bör alltså principiellt vara obehörig

att stödja ett ändamål, som hänför sig exempelvis till svenska kyrkan

i dess helhet eller till annan församling.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att den allmänna kompetensregeln

avfattas så, att församlingen äger att själv vårda sina angelägenheter.

Vad härefter rör de särskilda församlingsangelägenheterna

uttalar kommittén till en början, att den under detta begrepp inbe
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

griper även sådana angelägenheter, vilka enligt särskilda författningar är att

betrakta som gemensamma för de i ett pastorat ingående församlingarna (de

s.k. pastoratsangelägenheterna). Kommittén påpekar, att redan den gällande

lagen förutsätter att de för församling givna reglerna i huvudsak är

tillämpliga såväl på enförsamlingspastorat som på sådant flerförsamlingspastorat,

som inte utgör kyrklig samfällighet.

Kommittén upplyser i en kort sammanfattning av sina ställningstaganden,

att folkbiblioteksväsendet föreslås bli undantaget från församlingens

kompetens. Vidare föreslår kommittén möjlighet att från församlings kompetens

undanta vården om begravningsplats. Kommittén säger sig därjämte

ha övervägt frågan vad som bör inrymmas under uttrycket »åtgärder till

främjande av församlingsvården». I övrigt har kommittén inte avsett att i

sak göra någon ändring beträffande församlingens kompetens sådan denna

anges i 2 § LFS. Det har för kommitténs del i stället huvudsakligen gällt att

genom omformulering finna lämpligare uttryck för församlingens olika verksamhetsgrenar.

Kommittén erinrar om att förslag vid olika tillfällen framställts att överföra

folkbiblioteksväsendet i dess helhet till den borgerliga kommunen

samt framhåller för egen del följande.

Att biblioteksväsendet inom en kommun står under enhetlig ledning

måste från bibliotekssynpunkt uppenbarligen innebära avsevärda fördelar,

och från kyrkliga synpunkter torde några bärkraftiga skäl knappast kunna

anföras för att behålla folkbibliotek under den kyrkliga kommunens vård.

Sedan det obligatoriska skolväsendet i princip överförts till den borgerliga

kommunen, utgör församlingsbibliotekens underhåll den enda kvarstående

församlingsangelägenhet, som inte är av kyrklig karaktär. Gällande bestämmelser

om statsbidrag till folkbiblioteken har i förening med kommunindelningen

medfört, att församlingsbiblioteken under senare år starkt minskat

i antal. Medan det år 1943 fanns 328 statsunderstödda församlingsbibliotek

hade antalet minskat till 30 år 1956. Härjämte finns ett antal

icke statsunderstödda församlingsbibliotek.

Kommittén anser att ett upphävande av församlings rätt att hålla folkbibliotek

framstår som i praktiken föga genomgripande för församlingarna

och får betraktas som ett led i den pågående utvecklingen av folkbiblioteksväsendet.

Kommittén föreslår därför att upprättande och underhåll av församlingsbibliotek

inte vidare skall vara en församlingsangelägenhet.

Det förefaller kommittén naturligt att församlingsbiblioteken överlämnas

till den borgerliga kommunen. Kommittén anser sig emellertid inte böra

föreslå någon bestämmelse om skyldighet härtill. Hinder bör alltså inte

möta för församling att behålla sitt bibliotek. Värdet av ett sådant kvarstående

bibliotek torde dock komma att förringas, eftersom möjligheterna

att. förnya bokbeståndet och bestrida övriga med biblioteksverksamheten

förenade kostnader blir avsevärt reducerade.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

En annan fråga, som uppställer sig, är om församling bör kunna utöva

särskilt inflytande över biblioteksverksamheten i den borgerliga kommunen.

Enligt kommitténs uppfattning synes det vara av vitalt intresse för

folkbiblioteken att de vid valet av bokbeståndet är obundna. Om det i församlingen

framträder önskemål beträffande anskaffande av religiös litteratur,

torde det kunna förväntas, att biblioteksstyrelsen så långt det är

möjligt tillmötesgår dessa. Utöver den självklara rätten att göra framställningar

till biblioteksstyrelsen, föreligger möjlighet för församlingens medlemmar

att verka för att sådana personer inväljes i biblioteksstyrelsen, som

tillvaratar även församlingens intressen. Kommittén har därför inte ansett

skäl föreligga att föreslå särskild representationsrätt för församlingen i biblioteksstyrelsen.

Till de angelägenheter som av ålder tillkommit församlingen hör anskaffande

av egendom avsedd för kyrkligt ändamål

samt vård om och hushållning med sådan egendom.

Ifrågavarande egendom kan antingen tillhöra församlingen själv eller ägas

av lokalkyrkan såsom ett särskilt rättssubjekt. Då det talas om anskaffande

och vård av egendomen åsyftas i främsta rummet församlingens befogenhet

att anslå medel därtill, medan hushållningen närmast tar sikte på församlingens

drätsel. Den omständigheten att det talas om egendomens anskaffande

och vård får inte fattas så, att församlingen inte skulle äga att även

avyttra egendomen. Av den egendom, som församlingen har att anskaffa

och vårda, nämner kommittén särskilt kyrka, begravningsplats, församlingshus

och tjänstebostäder för befattningshavare.

Såvitt kommittén kunnat finna har den nuvarande ordningen med församlingen

som huvudman för begravningsplats inte medfört olägenheter av

betydelse.

Begravningsplatsernas vård och förvaltning har ett nära samband med

den kyrkliga kommunens övriga uppgifter, och församlingsorganen får anses

äga förtrogenhet med de stundom ömtåliga spörsmål, som uppkommer

inom gravrättens område. Inte heller de ekonomiska frågorna är till sin

natur artskilda från vad som i övrigt tillhör församlingens hushållning.

Jordfästning och vad därtill hör har i flertalet fall en kyrkligt-religiös prägel

och så torde förbli. Flera skäl talar därför för att behålla den nuvarande

ordningen. Att generellt överföra angelägenheten till borgerlig kommun

skulle för övrigt stöta på svårigheter, särskilt med tanke på att de gamla

kyrkogårdarna omkring eller invid kyrkan alltjämt användes som begravningsplatser

i stor utsträckning på landsbygden.

A andra sidan torde det inte kunna förnekas, säger kommittén, att de

spörsmål som sammanhänger med anläggande och vård av nya begravningsplatser

understundom är sådana, att det kan synas lämpligare att låta

borgerlig kommun få överta ansvaret. De ekonomiska frågornas storleksordning

kan motivera en sådan anordning. Vidare kan stadsplaneringen

beröras genom att mark måste reserveras för begravningsplatser.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Om sålunda — som kommittén vill förorda — den nuvarande ordningen

i princip behålles, bör enligt kommitténs åsikt borgerlig kommun kunna

överta handhavandet av begravningsplatserna. Det synes lämpligen böra

tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, när så skall ske. I enlighet med

vad sålunda anförts har i lagförslaget anskaffande och vård av begravningsplats

angetts tillkomma församlingen, såvida inte Kungl. Maj:t för särskilt

fall förordnar, att den borgerliga kommunen skall omhänderha vården.

Kommittén uttalar avslutningsvis, att förslaget självfallet inte innebär

någon ändring beträffande vården av de kyrkogårdar i Stockholm, som a\ - ses i 1924 års förordning.

Beträffande tjänstebostäder åt befattningshavare märks, att byggande

och underhåll av prästgård enligt särskilt meddelade bestämmelser utgör

en pastoratsangelägenhet.

Till församlingens uppgifter hänför kommittén vidare avlönande av

befattningshavare och annan personal. För församlingsprästernas

och kyrkomusikernas avlönande har i allmänhet pastoratet

att svara, och omfattningen av dessa åligganden är reglerad i särskilda

författningar. Avlöning till andra befattningshavare och annan personal

äger den kyrkliga kommunen att själv besluta om.

Det åligger församlingen att tillhandahålla pastor vad som erfordras för

kyrkobokföringen. Ifrågavarande åtgärder finnes inte omnämnda

i LFS:s uppräkning av de kyrkliga angelägenheterna. Då frågor härom

emellertid inte kan anses vara av perifer natur, bör de enligt de av kommittén

tidigare angivna riktlinjerna ha sin plats i uppräkningen. De hithörande

bestyren föreslås åligga pastoratet och inte som för närvarande

mestadels församlingen. I

I lagförslaget har vidare bland församlingens angelägenheter angetts frågor

om särskilda åtgärder till främjande av gudstjänstlivet

och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt

s a m t den kristna kärleksverksa m heten och ungdomsvården.

De hithörande befogenheterna hänför sig huvudsakligen

till vad som i LFS betecknas som »åtgärder till främjande av församlingsvården».

I den av kommittén föreslagna bestämningen torde emellertid

även kunna inbegripas de i LFS omnämnda »särskilda anordningar till

kyrkomusikens höjande», »åtgärder till vidmakthållande av ordning undei

gudstjänsten» samt »fördelning av bänkrum i kyrkan». Ehuru det förstnämnda

momentet om kyrkomusiken infördes i LFS sa sent som ar 1950,

synes det dock kommittén — till följd av den föreslagna utförligare lagtexten

— inte föreligga behov att särskilt nämna denna angelägenhet.

Kommittén erinrar om att da den nuvarande bestämmelsen om försam
0

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sam!. Nr 70

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

lings befogenhet att vidtaga åtgärder till främjande av församlingsvärden

infördes, angavs dess syfte vara att ge en antydan om de nya former för

församlingsverksamhet som så småningom vuxit fram. Därvid pekades särskilt

på den kyrkliga diakonien, det frivilliga församlingsarbetet och ungdomsverksamheten.

Men därunder synes enligt sakens natur även rymmas

vad man skulle kunna kalla församlingsvård i inskränkt bemärkelse, det vill

säga vad som har samband med främjande av gudstjänstlivet och den prästerliga

förkunnelsen samt de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation,

vigsel och jordfästning). Hit hör även vissa åtgärder för främjande av konfirmandundervisningen,

exempelvis bidrag till konfirmanders resor och inackordering,

men mera tveksamt synes det kommittén vara, huruvida församling

äger att av utdebiterade medel bidraga till beklädnad av behövande

konfirmander. Även om åtgärden i sin mån främjar deltagande i konfirmationen,

tillgodoser den ett behov av sådan art, att understöd bör ifrågakomma

endast i form av socialhjälp.

Slutligen uttalar kommittén, att församlingsvården i inskränkt bemärkelse

till sin natur är ett så klart kyrkligt område, att kompetenskonflikter synes

kunna uppkomma endast i undantagsfall.

Då det gäller hjälpverksamheten bland gamla, sjuka och nödställda samt

ungdomsvården blir en gränsdragning för församlingens kompetens svårare,

framhåller kommittén. Verksamheten rör här områden, inom vilka den borgerliga

kommunen efter hand kommit att övertaga allt flera uppgifter. Detta

gäller särskilt i fråga om socialvård och sjukvård, barna- och ungdomsvård

samt beträffande folkundervisningen. Det är därför inte ägnat att förvåna,

att osäkerhet här yppat sig, och det framstår som särskilt angeläget att på

detta område söka åstadkomma en klarare gränsdragning. Emellertid är

det enligt kommitténs mening inte lämpligt eller ens möjligt att göra detta

genom att i lagtexten exakt bestämma församlingens befogenheter. Just

inom detta fält synes nämligen den kyrkliga verksamheten befinna sig i

fortgående utveckling och söka sig fram på delvis nya vägar. Avgränsningen

bör därför allra minst här göras så snäv, att verksamheten låses fast;

ett visst utrymme bör lämnas för nya initiativ. Den närmare innebörden

av kompetensregleringen på detta område bör liksom hittills i sista hand

överlämnas åt rättspraxis, som därvid bör ha jämförelsevis stor frihet att

anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena i det särskilda fallet.

Kyrkan arbetar, framhåller kommittén, såväl omedelbart genom att förkunna

ordet som genom att utöva den därtill anknutna kristna kärleksverksamheten.

Under sistnämnda begrepp faller främst diakonien, d.v.s.

kyrkans hjälpverksamhet bland gamla, sjuka och nödställda.

Denna verksamhet ter sig mången gång utåt som ren socialvård. Diakonien

låter sig i själva verket inte särskiljas från socialvård i egentlig mening

genom något yttre kriterium. Skillnaden mellan diakoni och socialvård

ligger i stället enligt kommitténs uppfattning i de olika syften, som de full
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

följer. 1 motsats till socialvården syftar nämligen diakonien ytterst till

själavård och inte i främsta rummet till att fylla timliga behov. Det som

speciellt utmärker diakonien är, att den till sitt väsen bottnar i det kristna

tjänarsinnet. Även de som är verksamma inom socialvården kan givetvis

vara besjälade av denna för diakonien utmärkande anda men i motsats

till vad som gäller i fråga om diakonien är detta inte något särtecken. Diakonien

ger därför något utöver vad den egentliga socialvården i allmänhet

kan ge och har därför som kyrklig verksamhetsgren en uppgift vid sidan

av socialvården. Emellertid kan den statliga och kommunala socialvårdens

utveckling göra en viss omorientering av den diakonala verksamheten

behövlig.

Med hänsyn till diakoniens karaktär finner kommittén det principiellt

oriktigt att medel utdebiteras för att utdelas som direkta understöd. I den

mån behov av sådana understöd från kyrkans sida anses föreligga, bör de

täckas med kollektmedel, donationsmedel eller andra frivilliga bidrag.

Åtgärder inom diakoniens område, vilka enligt kommitténs mening ligger

inom ramen för församlings befogenheter, är exempelvis att anställa diakonissor,

diakoner eller andra dylika medhjälpare samt tillhandahålla lokaler

och vad som i övrigt erfordras för deras verksamhet, att stödja kyrkliga

sjukvårdsföreningar och andra sammanslutningar med diakonalt syfte samt

att anordna »de gamlas dag» eller liknande sammankomster.

Förutsättning för församlings befogenhet att driva eller stödja en verksamhet

av social karaktär bör således enligt kommitténs åsikt vara, att den

syftar till själavård och att den sociala sidan av verksamheten träder i

bakgrunden för detta syfte. På grund härav anser kommittén att församling

bör vara obehörig att anslå medel exempelvis till hemsysterverksamhet

eller direkt nykterhetsvårdande åtgärder. Inte heller torde det böra tillkomma

församling att driva verksamhet, som har till syfte att ombesörja

begravningar. Ännu mindre bör givetvis församling äga att stödja den allmänna

verksamheten vid någon till den borgerliga socialvården anknuten

inrättning. Däremot bör det vara tillåtet för församling att genom anslag

stödja en i och för sig inom församlingens kompetens liggande verksamhet

vid sådana institutioner.

Dessa synpunkter bör enligt kommitténs uppfattning även vara vägledande,

då det gäller att uppdraga gränserna för församlings kompetens

inom den verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom. Traditionella

former för denna verksamhet är söndagsskolarbctet och den kyrkliga jöreningsverksamheten.

Utmärkande för föreningsverksamheten är att den

väsentligen är ett led i ordets förkunnelse. Även om däri kan ingå andra

moment, vilka i och för sig saknar religiös karaktär, intar dock den religiösa

uppbyggeisen en central plats i verksamheten. Att denna därför faller

inom ramen för församlings kompetens finner kommittén självklart.

Kommittén framhåller att vid sidan av nämnda ungdomsverksamhet har

under senare år vuxit fram en typ av öppen ungdomsvård, vilken fått ett

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

uttryck i hemgårdsrörelsen. Dennas bärande idé är att kyrkan bör möta

ungdomen på dess egen mark.

Hemgården är avsedd att vara en plats, där församlingens ungdom kan

träffas och ägna sig åt sina intressen, vare sig dessa har religiös karaktär

eller icke. I hemgårdsarbetet ingår inte oundgängligen något religiöst moment.

Det sätt, på vilket ungdomen sysselsättes på hemgårdarna, är emellertid

ägnat att göra den mottagligare för moralbildande fostran i allmänhet

och kyrklig förkunnelse. Erfarenhetsmässigt övergår en del av den ungdom,

som besöker hemgårdarna, så småningom till det kyrkliga föreningslivet.

Men även bortsett härifrån har hemgårdarna ansetts kunna motiveras som

eu kyrklig verksamhetsgren. Man har nämligen velat betrakta den som en

form av diakoni.

Kommittén finner också för sin del skäl tala för att den vid hemgårdarna

bedrivna ungdomsvården bör anses till viss del diakonalt betingad. En förutsättning

bör dock vara, att verksamheten står under kyrklig ledning eller

i varje fall står under insyn av församlingen samt att den över huvud

drives i kyrklig anda.

Efter liknande synpunkter som i fråga om hemgårdar bör enligt kommitténs

mening spörsmålet om församlings behörighet att inrätta sommarhem

för ungdom bedömas. Den diakonalt inriktade ungdomsvården kan

emellertid taga sig även andra uttryck än nu nämnts. Särskilt i större städer

förekommer ett med kyrkligt stöd bedrivet hjälparbete, vilket företrädesvis

avser kvinnlig ungdom och vars syfte är att taga hand om sådana

unga, som inte har ordnade arbets- och hemförhållanden och som löper fara

att moraliskt förfalla. I sådan verksamhet ingår stundom även att driva

ett hem, i vilket de unga mer eller mindre tillfälligt får en bostad.

Inom den uppdragna ramen för den kyrkliga ungdomsverksamheten bör

enligt kommitténs åsikt församling äga uppmuntra frivilligt studiearbete

bland ungdomen antingen det bedrives i studiecirkelns form eller tager sig

uttryck i enskilda studier. Som ett led i denna verksamhet kan tänkas ingå

att inrätta särskilda ungdomsbibliotek i studiecirklarnas tjänst ävensom att

upplåta lokaler för studiearbetet och tillhandahålla ledare. I

I detta sammanhang understryker kommittén vikten av att den kyrkliga

ungdomsverksamheten särhålles från undervisningsväsendet. Av församlings

obehörighet på skolväsendets område följer omedelbart, att församling

inte äger lämna bidrag vare sig till direkta undervisningsändamål

eller till andra med undervisningsväsendet sammanhängande ändamål, såsom

skolbarnsbeklädnad, elevstipendier, premier, skolresor, utflykter och

skollovskolonier.

I nära samband med nu berörda spörsmål står frågan om församlings

rätt att stödja folkhögskoleverksamhet. Sådant stöd synes nu på sina håll

förekomma i form av anslag såväl till den allmänna verksamheten vid en

folkhögskola som till studiestipendier. Motivet för församling att under
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

stödja en på kyrklig grund stående folkhögskola är uppenbarligen, att dess

verksamhet anses vara av betydelse för församlingens ungdomsarbete. Därvid

fästes huvudvikten vid att en sådan skola — utöver det kunskapsstoff

som en folkhögskola i allmänhet meddelar — är avsedd att ge sina elever

en kristen livsstil. Men därutöver gör skolans fostran eleverna lämpliga som

bland annat ungdomsledare i församlingen.

Vid bedömande av förevarande fråga kan man enligt kommitténs mening

inte bortse från att folkhögskolans uppgift i främsta rummet är att meddela

undervisning, som syftar till allmän medborgerlig bildning. Det ter sig

mest naturligt att ur kompetenssynpunkt anse skolan i princip vara likställd

med andra anstalter i folkundervisningens tjänst. Med hänsyn härtill

anser kommittén, att folkhögskoleverksamhet bör ligga utom ramen för

församlings kompetens. Detta innebär således, att församling bör vara obehörig

såväl att själv utöva folkhögskoleverksamhet som att av utdebiterade

medel bevilja anslag till stiftelse, som driver folkhögskola, eller till folkhögskolestipendier.

Den kyrkliga verksamheten bland barn tager sig även uttryck i att församling

driver eller stödjer barnhem, barnkrubbor, daghem, smabarnskolonier

och liknande inrättningar. Sådan verksamhet har genom 1924 års barnavårdslagstiftning

utan inskränkning hänförts till den borgerliga kommunens

kompetens. Den fullföljer också enligt kommitténs mening ett så klart

socialvårdande syfte, att något utrymme för församlings utdebiteringsrätt

på detta område inte kan vara motiverat.

Utöver de nämnda formerna för församlingsvårdande verksamhet förekommer

givetvis många andra, och nya kan efterhand tillkomma. Kommittén

förklarar sig ej heller ha eftersträvat att ge en uttömmande redogörelse

utan endast att lämna anvisning på de viktigaste typfallen. Ett

genomgående drag i all verksamhet, som församling äger stödja, bör enligt

kommitténs uppfattning vara att den är inriktad pa ordets förkunnelse

eller på utövande av därtill knuten kärleksverksamhet. De former av församlingsvårdande

verksamhet som hör till den förstnämnda kategorien torde

samtliga kunna föras in under uttrycket »åtgärder till främjande av

gudstjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt». Samtliga de öviiga

åtgärder, som församling bör vara befogad att vidtaga på församlingsvardens

område, kan enligt kommitténs mening sammanfattas under uttrycket

»åtgärder till främjande av den kristna kärleksverksamheten». Detta uttryck

innefattar all verksamhet som kan sägas vara diakonalt betingad i

detta ords vidaste bemärkelse. Det skulle därför inte vara nödvändigt att

i lagtexten särskilt upptaga ungdomsvården. Då denna emellertid är en av

huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten, har kommittén ansett det

lämpligt att uttryckligen nämna ungdomsvården.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

Kommittén har tidigare uttalat, att en given begränsning av församlingens

verksamhet ligger i den lokala begränsningen av

kompetensen. Kommittén påpekar, att denna regel inte är helt undantagslös,

sa att församlingen inte äger stödja verksamhet utanför dess gränser.

Regeln har inte heller för de borgerliga kommunernas del ansetts utgöra

hinder för dem att t. ex. anslå bidrag till de interkommunala förbunden.

Skälet härtill är att verksamheten ansetts vara till direkt nytta för

kommunerna. Pa samma sätt bör den kyrkliga kommunen vara oförhindrad

att stödja en utanför dess gränser verkande organisation under förutsättning,

att denna fullföljer syften, som kan sägas vara direkt gagneliga för

den kyrkliga kommunens verksamhet. När verksamheten har en mer vittsyftande

karaktär, måste det vara särskilt klart dokumenterat, att verksamheten

är till uppenbar nytta för det lokala församlingsarbetet.

Av de institutioner, vilka utanför den enskilda församlingen bedriver en

till sin art klart kyrklig verksamhet, torde enligt kommitténs åsikt — om

man bortser från stifts- och kontraktsorganisationer — endast ett relativt

fåtal uppfylla sagda krav. Som ett exempel på en institution som hör dit,

namnes Svenska kyrkans diakonistyrelse. Av omedelbar nytta för församlingarna

torde främst vara det bistånd som styrelsen lämnar i form av råd

och praktiska hjälpmedel. Ett för församlingarna gagneligt syfte tjänar

även den utbildning av lekmannakrafter i det kyrkliga församlingsarbetet

som bedrives i diakonistyrelsens regi.

Något mera tveksamt kan det enligt kommitténs uppfattning vara, huruvida

församling skall anses ha rätt att med utdebiterade medel stödja

diakonianstalternas verksamhet för utbildning av diakonissor och diakoner.

Vad som kan ge anledning till tvekan är, att de vid anstalterna utbildade

i inte ringa utsträckning far sin verksamhet förlagd inom den borgerliga

socialvården. Församlingarnas omedelbara intresse av att tillgången på

diakonissor och diakoner för församlingstjänst tryggas kan dock enligt kommitténs

mening anses motivera en rätt att stödja verksamheten vid anstalterna

ävensom vid samarbetsorganet för dem, Diakoniens centrala råd.

Ett typiskt exempel på kyrklig verksamhet, som saknar den nu åsyftade

anknytningen till den enskilda församlingen och därför inte bör kunna stödjas

av denna, erbjuder enligt kommitténs mening den yttre missionen. Samma

är förhållandet med det internationella ekumeniska arbetet.

I fråga om de kyrkliga institutioner som verkar inom stiftets eller kontraktets

ram synes det kommittén, att den tidigare angivna förutsättningen

för ett stöd från de särskilda församlingarnas sida oftare är för handen.

Främst kan nämnas stiftsråden, vilka finns i samtliga stift. Ofta är inrättade

särskilda organ vid sidan av stiftsråden, såsom ungdomsråd och sjömansvårdsråd.

Där soldatvård förekommer inom stiften, är den i allmänhet

samlad till soldatliem. Som centrum för stiftets ungdomsarbete finns i

samtliga stift en stifts- eller ungdomsgård. Inom stiften förekommer vidare

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

bildningsförbund och kyrkosångsförbund. Inom kontrakten finnes ofta kontraktsråd

och kontraktsungdomsråd.

Den nu angivna verksamheten är till väsentlig del av den art, att den kan

sägas vara till direkt nytta för arbetet i den enskilda församlingen, anser

kommittén. Om en institution fullföljer flera olika syften, bör emellertid

som villkor för stöd gälla, att församlingarnas bidrag inte får användas för

andra ändamål än sådana, som direkt gagnar deras verksamhet.

För att en församling skall ha befogenhet att stödja en utom densamma

bedriven verksamhet måste fordras att verksamheten inte är till gagn endast

för ett mindretal av församlingens medlemmar, understryker kommittén.

Emellertid kan undantagsfall tänkas förekomma där en viss verksamhet

kan vara av sådan betydelse, att ett stöd kan framstå som befogat.

I detta sammanhang berör kommittén frågan om församlings behörighet

inom sjömansvårdens område. I flera svenska hamnar bedrivs av församling

eller med församlingens stöd sjömansvård, avsedd för alla sjömän som

besöker hamnen. Det möter enligt kommitténs mening intet hinder att

bedriva eller stödja en dylik verksamhet. Emellertid torde det i viss utsträckning

förekomma, att sådan verksamhet stödjes även av andra församlingar.

Varje församling, vars medlemmar i någon nämnvärd grad ägnar

sig åt sjömansyrket, kan sägas ha ett intresse att främja denna sjömansvård,

åtminstone i svenska hamnar som mera regelbundet besökes av

sjömän från församlingen.

Att församling bör äga främja endast sådan verksamhet, som utövas

inom riket finner kommittén ligga i sakens natur. Vidare anser kommittén,

att den sjömansvård, som bedrives i en församling, endast mera sällan har

speciell anknytning till en viss annan församling. Rätt för församling att

utdebitera medel till sjömansvård som bedrives utom församlingen bör

därför enligt kommitténs mening i regel inte finnas.

Av det sagda följer utan vidare, säger kommittén, att församling inte heller

bör vara befogad att med utdebiterade medel stödja Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,

såvitt avser dess verksamhet utom riket. Emellertid

främjar sjömans vårdsstyrelsen genom sitt utskott för sjömansvård i hemlandet

även sjömansvården i de svenska hamnarna. Denna gren är Irämst

en samordnande verksamhet. Kommittén anser, att denna verksamhet bör

kunna främjas av de församlingar, inom vilka sjömansvård bedrivs.

När det gäller frågan om församlings rätt att stödja ett soldathem i annan

församling, torde kravet på att verksamheten skall vara till stadigvarande

nytta för förstnämnda församlings medlemmar oftare vara uppfyllt

än i fråga om sjömansvården, anser kommittén. Om värnpliktiga från en

viss församling regelmässigt tas ut till tjänstgöring vid ett truppförband,

bör det sålunda inte möta något hinder för församlingen att bidraga till

driften av ett soldathem vid förbandet.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Såsom tidigare berörts har flera remissinstanser funnit de av kommittén

uppdragna gränserna för församlings kompetens alltför

snäva. Ett sådant omdöme har klart uttalats av domkapitlen i Uppsala,

Skara, Växjö och Stockholm, men därjämte har liknande synpunkter anlagts

av andra myndigheter genom kritik mot kommitténs lösning av ett

visst eller vissa spörsmål.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner helt allmänt, att gränserna för församlings

kompetens inte bör dragas så snävt som kommittén angivit. En

liberal tolkning därav skulle stå i god överensstämmelse med den friare

bedömning av den kommunala kompetensen, som kommit till uttryck i KL.

En motsatt ståndpunkt intar styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund, som anser att det allvarligt kan diskuteras, huruvida inte kommittén

tillerkänt församlingen en alltför vidsträckt kompetens. Styrelsen anför.

Kommitténs ställningstaganden har här i viss del föregripits av ett uppseendeväckande

regeringsrättsutslag från år 1956 (RÅ 1956 ref. 17) och

kan i denna del sägas reflektera vad som i dag synes vara gällande rätt.

I andra delar såsom i fråga om den kyrkliga kärleks- och ungdomsverksamheten

har kommittén visserligen gjort erkännansvärda försök att uppdraga

klara gränser mellan borgerlig kommuns och församlings kompetens. Lika

fullt är det tydligt att den föreslagna gränsdragningen på flera punkter

kommer att erbjuda svårigheter. Olägenheterna härav får icke underskattas.

Församling och borgerlig kommun har dock i stort sett samma väljarunderlag

och samma skattebetalare. Att utgången uti i sak närbesläktade utgiftsärenden

kan bli olika, beroende på inför vilket forum och det sätt, på vilket

ärendet presenteras, måste därför verka konsternerande.

Under förutsättning av att vissa frågor, nämligen de som angår kyrkoherdens

ställning i kyrkorådet, kyrkorummets upplåtande och besvärsförfarandet,

får de av kommittén föreslagna lösningarna, anser sig förbundets

styrelse dock med tveksamhet kunna godtaga den föreslagna kompetensbestämningen.

Domkapitlet i Luleå förklarar, att om man med den gjorda uppräkningen

av olika angelägenheter avser en icke uttömmande exemplifiering av församlingens

kompetens, synes det domkapitlet inte vara någon väsentlig

erinran att göra. Emellertid har man vid gränsdragningen mot andra myndigheters

behörighet avskilt vissa områden, där anslag nu beviljas av församling.

från dess kompetens. Domkapitlet uttalar vidare.

Som allmänt omdöme önskar domkapitlet framhålla, att hur önskvärt det

än må vara från allmän administrativ synpunkt att en gränsdragning sker

mellan de anslagsbeviljande myndigheternas kompetensområden, man icke

må förbise, att det också ges vissa gemensamma intressesfärer. Så torde för

övrigt vara fallet exempelvis mellan landsting och kommun och mellan

stat, kommun och landsting.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att med hänsyn till svårigheten

att åstadkomma en fullständig uppräkning synes i stället den metod, som

kommit till användning i KL för angivande av borgerlig kompetens, vara

att föredraga.

Kommitténs överväganden tilldrar sig remissinstansernas uppmärksamhet

särskilt i frågorna om anskaffande och vård av begravningsplats samt

beträffande diakoniens ställning och församlings rätt att bidraga till det

kyrkliga folkhögskoleväsendet samt sjömans värden. Rätten att stödja verksamhet,

som har mer rikskyrklig inriktning, har också tagits upp till bedömande

i flera utlåtanden. Vidare har biblioteksväsendet livligt diskuterats

vid remissbehandlingen.

I fråga om folkbibliotekens ställning finner skolöverstyrelsen

att man av hittillsvarande erfarenheter att döma inte torde behöva

räkna med att kommunen kommer att försättas i ett läge som innebär, att

församlingen behåller sitt bibliotek och att kommunen därför maste bygga

upp ett nytt bibliotek från grunden. Även utan särskilt stadgande torde

man ha rätt utgå från att församlingarna kommer att överlämna sina bibliotek

till de borgerliga kommunerna. Överstyrelsen kan därför ansluta sig

till kommitténs förslag.

Mot kommitténs uttalanden i frågan om församlingsbibliotekens ställning

har vidare statskontoret samt domkapitlen i Lund och Härnösand

ingen erinran. Sistnämnda domkapitel motiverar sitt ställningstagande med

att förslaget inte innebär någon inskränkning av församlingens befogenheter

av nämnvärd betydelse.

En motsatt uppfattning kommer till synes i yttrandena av domkapitlen i

Skara och Stockholm samt länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska

prästjörbundet, varvid de kyrkliga instanserna lägger särskild vikt vid församlingsbibliotekets

betydelse som en faktor i den egentliga församlingsvården.

Domkapitlet i Stockholm anför sålunda.

Domkapitlet anser sig böra bestämt förorda rätt för församling att bevilja

anslag till församlingsbibliotek. Frågan om statsanslag till dylikt

bibliotek är därvid av sekundär betydelse. Vill en församling genom anslag

upprätthålla sitt bibliotek bör detta icke förmenas den. Icke heller bör församling

hindras att, dår fÖrhallandena sa pafordrar, halla sig med ett bibliotek

av den valör, som kan synas församlingen önskvärd. Sedan gammalt

är bildningsverksamhet och församlingsintresse nära förbundna.

Att församlingsbiblioteket kan vara ett förträffligt medel till en god församlingsvård

framhålles av Svenska prästjörbundet, som vidare anser, att

det inte bör förmenas församling att själv sörja för god och intresseväckande

läsning för sina medlemmar, enär fall kan tänkas, då det kan bli svårt

att få gehör för en önskan att till folkbiblioteket förvärva litteratur av

kyrklig och uppbygglig karaktär.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1961

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att församling i allt fall bör

kunna bevilja anslag av utdebiterade medel för underhåll av sitt bibliotek

i nuvarande omfattning.

Beträffande vården av begravningsplats har flera remissmyndigheter

med tillfredsställelse konstaterat, att denna angelägenhet föreslagits

i princip alltjämt skola handhas av församlingen. Däremot har det

av kommittén framlagda förslaget, att Kungl. Maj:t kan för särskilt fall

förordna, att värden skall tillkomma den borgerliga kommunen, väckt gensaga

från ett stort antal kyrkliga remissinstanser samt en länsstyrelse.

Å andra sidan har statskontoret förklarat sig inte ha något att erinra mot

förslaget i denna del.

Av de kritiskt inställda myndigheterna uttalar kyrkomötet att ärenden om

anskaffande och vård av begravningsplats inte skall kunna flyttas över till

borgerlig kommun, med mindre det medgivits av församlingen, samt att

sådant ö\ erflyttande inte far avse kyrkogård i omedelbar anslutning till

kyrka. Kyrkolag sutskottet anser sig visserligen ha anledning räkna med att

Kungl. Maj.t inte skall medgiva, att anskaffande och vård om begravningsplats

överflyttas till borgerlig kommun, med mindre församlingen medgivit

det, och att ett överflyttande av kyrkogård i omedelbar anslutning till

kyrka inte skall komma i fråga. Dessa villkor synes emellertid utskottet

vara av den vikt, att de bör intagas i lagen.

Det av kyrkomötet framförda önskemålet kommer även till uttryck i

yttranden av domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Karlstad,

Lulea och Stockholm samt diakonistyrelsen och Svenska prästförbundet.

Därv id betonas från flera hall särskilt kyrkogårdens karaktär av invigd

grif tegård.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig likaledes — med instämmande

i kommitténs uppfattning, att den nuvarande ordningen med församlingen

som huvudman i princip bör behållas — för att en överflyttning

endast får ske i sadana fall, da trängande skäl gör den önskvärd, och knappast

mot församlings bestridande.

En klart negativ inställning har domkapitlet i Lund, som förklarar sig

inte till någon del vilja biträda förslaget om möjlighet till överflyttning.

Domkapitlet framhåller därvid bland annat, att förvaltningen av kyrkogården

helt är uppbyggd på gemenskapen med den övriga kyrkliga förvaltningen

i församlingen och att utgångspunkten för bedömandet av denna

fråga måste vara kyrkogårdens karaktär av invigt rum. Förhållandena kommer

niahända i annat läge, om utträdet ur kyrkan blir mera allmänt.

Skulle sa bliva fallet, torde denna och andra frågor säkerligen följas med

uppmärksamhet, anser domkapitlet.

I de från församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna infordrade yttrandena

uttalas i ett tjugutal fall ogillande av den föreslagna överflytt
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

ningsmöjligheten; i ungefär lika stor utsträckning har den av kyrkomötet

förordade begränsningen vunnit instämmanden.

Beträffande de grenar av församlingsverksamheten, som kommittén hänfört

till åtgärder till främjande av församlings vården,

har kammarkollegiet, statskontoret, domkapitlet i Visby, diakonistyrelsen

och Svenska kyrkliga studieförbundet funnit de uppdragna riktlinjerna för

bedömningen av frågorna i stort sett godtagbara.

Kyrkolag sutskottet har i anledning av en vid kyrkomötet väckt motion

uttalat, att kommittén på ett överskådligt och konsekvent sätt redogjort för

gränserna för församlingens kompetens inom församlingsvården. Beträffande

församlingsvården i inskränkt mening d. v. s. åtgärder till främjande

av gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt, kan utskottet i allo ansluta

sig till de tankegångar, som framförts. Vad åter angår den egentliga

församlingsvården har gränsdragningen gjorts så vid, att utrymme finns

för de nya initiativ, som utvecklingen kan göra motiverade. De av kommittén

angivna riktlinjerna bör sålunda i stort sett vara bestämmande för

gränsdragningen. Därvid bör enligt utskottets åsikt betonas, att gränsdragningen

endast avser att bestämma vad församling äger bedriva eller stödja

med utdebiterade medel.

Ytterligare två kyrkliga instanser, domkapitlen i Härnösand och Lund,

uttalar sin tillfredsställelse över kommitténs arbete i förevarande del.

Domkapitlet i Härnösand anför sålunda.

Den föreslagna omformuleringen av bestämmelserna om vad som skall

avses med församlingens angelägenheter är gjord med största omsorg och

synes vara ägnad att ge behövlig vägledning. Med särskild tillfredsställelse

noteras, att de församlingsvårdande uppgifterna definieras genom angivande

av huvudgrenarna i församlingsvården. — För tillämpningen av bestämmelserna

är det av utomordentligt värde, att kommittén i sitt betänkande

gjort en ingående utredning av vilka församlingsvårdande uppgifter,

som tillhör församlingens angelägenheter och angivit de viktigaste typfallen.

Enligt domkapitlets uppfattning är kommittén förtjänt av erkännande

för den förståelse för det kyrkliga arbetets behov, som utredningen ådagalägger.

På enstaka punkter synes dock kommittén vara alltför hårt bunden

av sina principer, att församling icke får med utdebiterade medel stödja

kyrklig verksamhet inom områden, som omhänderhas av det borgerliga

samhället, och att företag utanför församlingen, som skall kunna åtnjuta

sådant stöd, måste kunna uppvisas vara till direkt nytta för vederbörande

församling.

Domkapitlet i Lund finner den föreslagna formuleringen av bestämmelsen

om församlingsvården ge en mera uttömmande och mot verkligheten

svarande bild av dessa angelägenheter än motsvarande bestämmelse i LFS.

Domkapitlet säger sig med tillfredsställelse konstatera, att denna viktiga

bestämmelse fått en lycklig formulering.

Öl>erståthållarämbetet uttalar, att eu strikt gränsdragning visat sig svår

att upprätthålla i praktiken, samt framhåller, att den omständigheten att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

en inrättning erhåller bidrag från både den kyrkliga och den borgerliga

kommunen inte behöver innebära något avsteg från den principiella gränsdragningen,

eftersom det ofta torde vara fråga om att stödja olika grenar

av den bedrivna verksamheten.

Kommitténs förslag att från uppräkningen av de församlingsvårdande

uppgifterna undantaga särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande

biträdes inte av Kyrkomusikernas riksförbund. Förbundet erinrar om att

då nämnda moment infördes i lagen om församlingsstyrelse år 1950 anfördes

starka motiv för åtgärden av departementschefen. Förbundet hävdar därför,

att ifrågavarande passus inte bör tas bort efter helt kort tid utan att starka

skäl föreligger. Några sådana skäl finner förbundet inte att kommittén

anfört.

Spörsmålet om diakoniens st ällning har med särskilt intresse

behandlats av flera remissinstanser.

Mot kommitténs lagtekniska grepp att bland åtgärder till främjande av

den kristna kärleksverksamheten särskilt nämna ungdomsvården men inte

diakonien anföres avvikande mening av kyrkomötet samt domkapitlen i

Skara, Strängnäs och Härnösand.

Sålunda uttalar kyrkomötet, att själva ordet diakoni bör nämnas i lagtexten,

samt förordar, att det av kommittén föreslagna momentet i lagen erhåller

följande ändrade lydelse: »särskilda åtgärder till främjande av

---den kristna ungdomsvården, diakonien och annan kristen kärleksverksamhet».

I sitt betänkande anför kyrkolag sutskottet bland annat, att utskottet

finner det angeläget, att ett stadgande om diakonien uttryckligen införs

i lagen, något som även synes överensstämma med kommitténs grunduppfattning

i denna del. Utskottet anser, att för införande av uttrycket diakoni

i församlingslagen talar samma skäl som kommittén anfört för att i lagtexten

särskilt upptaga ungdomsvården, nämligen att diakonien är en av

huvudgrenarna av den kyrkliga verksamheten.

De nyssnämnda domkapitlen anlägger i huvudsak samma synpunkter på

frågan som kyrkolagsutskottet.

Kammarkollegiet finner för sin del ovisst, om innebörden av ordet diakoni

är klar för flertalet av de lekmän, som har att handlägga angelägenheter

rörande församlingsvården. Det synes därför kollegiet inte vara lämpligt

att införa ordet i lagtexten.

Domkapitlet i Linköping finner det betydelsefullt, att de av kommittén

angivna gränserna för församling att bevilja medel för diakoni i kommande

rättstillämpning ges en generös tolkning, och vill endast under sådan förutsättning

biträda kommitténs resonemang.

Också domkapitlet i Stockholm och diakonistyrelsen behandlar frågan,

hur kommitténs gränsdragning kommer att tolkas i praxis, samt understry
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

ker vikten av att den kristna kärleksverksamheten såsom begrepp inte

fattas för snävt. Domkapitlet anför.

Domkapitlet vill framhålla, att en gränsdragning i praxis såsom kommittén

tänkt sig utan tvivel skulle verka försvårande för det storslagna diakonala

och sociala arbete med upprättande av hem för gamla, daghem, barnhem,

skollovskolonier m. m., som församlingarna i Stockholm frivilligt påtagit

sig. Det kan ej vara riktigt att förkväva sådana initiativ, som vittnar

om en långt gående social ansvarskänsla hos kyrkoförsamlingarna. Att pa

detta område söka upprätthålla en bestämd gräns mellan församlingens

och den borgerliga kommunens kompetensområden synes ej möjligt och ej

heller lämpligt. Domkapitlet förutsätter att rättspraxis kommer att tolka

innebörden av kompetensregleringen på detta område i en mot kyrkoförsamlingarna

generösare anda än vad kommittén gjort.

Domkapitlet i Karlstad inlägger en bestämd gensaga mot kommitténs uttalande,

att diakonien ytterst syftar till själavård. Diakonien såsom uttryck

för den kristna kärleken har att utföra denna utan nagra biavsikter,

hävdar domkapitlet samt tillägger, att syftet är att meddela hjälp, därför

att hjälp behövs. Vad beträffar ordalydelsen av förevarande moment ansluter

sig domkapitlet till kyrkomötets textförslag.

Överståthådlarämbetet har i sitt yttrande en annan uppfattning. Ämbetet

kan väl för sin del instämma i det av kommittén gjorda uttalandet om

diakoniens syfte, men vill samtidigt understryka, att det inte är tillräckligt,

att verksamheten ytterst har det angivna syftet; detta bör också på

ett utåt skönjbart sätt ha präglat verksamhetens utformning. Krav kan

dock inte ställas på att syftet skall direkt markeras varje gång verksamheten

tar sig uttryck i någon aktiv åtgärd. — I fråga om kyrkans hjälpverksamhet

bland gamla, sjuka och nödställda kan överståthållarämbetet

för sin del även i övrigt instämma i vad kommittén anfört men vill samtidigt

framhålla, att den gjorda gränsdragningen knappast medger församlingarna

i Stockholm att lämna bidrag till de s. k. församlingshemmen.

Dessa är avsedda att bereda lämpliga och billiga bostäder åt gamla församlingsbor.

Härvidlag föreligger dock inte några motsättningar mellan den

borgerliga och den kyrkliga kommunen, förklarar ämbetet, utan hemmen

har efter de riktlinjer som godkänts av stadsfullmäktige inrättats i samverkan

mellan staden, församlingen och enskilda givare.

Vad kommittén anfört ifråga om församlingens kompetens att bedriva

ungdoms vår d har väckt gensaga av styrelsen för Svenska stadsförbundet,

som förklarar sig inte kunna biträda kommitténs mening, att ungdomsvården

faller inom ramen för församlingsangelägenheterna. Styrelsen

finner det vidare troligt, att de svårigheter, som redan nu föreligger att upprätthålla

en klar gräns mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens

kompetens, kommer att öka, om den egentliga församlingsvarden även i

övriga avseenden får den av kommittén förordade tämligen vida omfattningen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ds proposition nr 70 år 1961

Stockholms stadsfullmäktige finner däremot det ligga i sakens natur, att

det möter stora svårigheter att åstadkomma en sådan distinkt gränsdragning

mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunens kompetens, att

man direkt ur lagtexten skall kunna utläsa den. Det torde inte heller anses

uteslutet, att vissa ungdomsvårdande uppgifter i framtiden kan handhas

av saväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen.

Överståthållarämhetet anser det vara självfallet, att församlingarna skall

vara berättigade stödja den kyrkliga föreningsverksamheten i olika former

bland ungdomen, samt delar likaså kommitténs uppfattning, att det inte

är tillåtet att driva eller stödja sådana sociala inrättningar som barnhem,

barnkrubbor, daghem och småbarnskolonier. Däremot kan ämbetet inte

ansluta sig till kommitténs ståndpunkt beträffande hemgårdsrörelsen utan

anser, att denna i princip hör hemma under den borgerliga kommunens

kompetens. Detta bör dock inte medföra några hinder att verksamheten

bedrivs i nära samarbete med församlingen och de inom församlingen

verksamma frivilliga krafterna. För att undvika tveksamhet torde det enligt

ämbetets asikt vara lämpligt att lagtexten ges en sådan utformning,

att församlingens befattning med ungdomsvården klart skall vara ett led

i kyrkans själavårdande verksamhet. Enklast kunde detta ske genom att

låta ungdomsvården utgå ur lagtexten; ungdomsvården ryms ju under

begreppet den kristna kärleksverksamheten.

Mot det sätt, på vilket kommittén dragit upp gränserna för f ö r s a mlingens

lokala kompetens, har flera remissinstanser framfört

kritiska synpunkter. I allmänhet har man därvid betonat, att arbetet inom

stiften och det rikskyrkliga arbetet kommer de enskilda församlingsmedlemmarna

till godo i större omfattning än vad kommittén funnit.

Sålunda finner domkapitlet i Luleå att det skulle vara högst olyckligt

för kyrkolivet i stort, om sådana gemensamma intressen undantogs från

den enskilda församlingens behörighet såsom anslagsbeviljande instans.

Domkapitlet nämner såsom exempel på dessa intressen de kyrkliga folkhögskolorna

och den verksamhet, som bedrivs av Svenska kyrkans sjömans

vårdsstyrelse.

Domkapitlet i Skara håller före att gränsdragningen blivit för snäv beträffande

möjligheten att bevilja anslag för arbete utanför själva församlingens

gränser. Domkapitlet anför följande.

Sa böra däri kunna inrymmas såväl sådana angelägenheter som svenska

kyrkans. sjömansvard och de kyrkliga folkhögskolornas verksamhet som

också vissa universellt kyrkliga uppgifter, närmast verksamheten inom

kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Därmed skulle på ett

värdefullt sätt markeras, att lokalförsamlingen är en del icke endast av

svenska kyrkan utan också av Kristi universella kyrka.

Domkapitlet i Stockholm delar de synpunkter som i ett yttrande framförts

av Sollentuna församling, vilken anser att intet vore att invända mot

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

kommitténs resonemang i fråga om den lokala kompetensen, om rikskyrkan

hade befogenhet att utdebitera medel och sålunda hade möjlighet

att trygga de ekonomiska förutsättningarna för sådan verksamhet, som inte

fyller kommitténs krav på direkt gagnelighet för den lokala församlingen.

Domkapitlet anser att eftersom så inte är fallet, bör församlings kompetensområde

vidgas därhän, att församling äger rätt att genom anslag stödja

den verksamhet, som rikskyrkan som sådan stödjer och vårdar sig om,

t. ex. mission, diakoni, sjömansvård och ekumenik.

Också domkapitlet i Uppsala anför sin reservation mot att församling

inte längre skulle kunna ekonomiskt understödja kyrkliga folkhögskolor,

barnhem eller svenska kyrkans sjömansvård.

Diakonistyrelsen behandlar problemet ingående och anför bland annat.

Under de sista decennierna har medvetandet om riks- och stiftsorganens

stora betydelse för lokalförsamlingarna alltmera stärkts. Detta återspeglas

i de sakkunnigas värdesättning av dessa organ och deras betydelse för församlingsarbetet.

Styrelsen kan helt instämma med de sakkunniga i alla de

fall, där dessa ansett, att församlingen äger rätt att bevilja anslag. Diakonistyrelsen

har också med särskild tillfredsställelse uppmärksammat, vad som

i betänkandet skrivits om diakonistyrelsens stora betydelse för de enskilda

församlingarna.

Emellertid anser styrelsen, att man utifrån de av de sakkunniga hävdade

allmänna riktlinjerna måste tillerkänna församlingarna rätten att bevilja

anslag jämväl åt andra institutioner, såsom sjömansvårdsstyrelsen, Sigtunastiftelsen,

de kyrkliga folkhögskolorna, religionspedagogiska institutet och

andra därmed jämförbara institutioner. Vad exempelvis sjömansvården beträffar

berör dess verksamhet sådana medlemmar i svenska kyrkan, vilka

genom sitt arbete eljest är utestängda från de förmåner, som en medlem

av församlingen normalt kan ha tillgång till. Angående de kyrkliga folkhögskolorna

kan särskilt påpekas, att de bedriver en verksamhet, som förr

eller senare kan anses komma de enskilda församlingarna inom stiftet till

godo. De utgör ett led i kyrkans ungdomsvård och kan icke utan vidare

jämföras med de skolor, som självklart hör till den borgerliga kommunens

kompetens.

Även om de gjorda gränsdragningarna med nyss nämnda förbehåll för

niirvarande torde kunna godtagas, vill styrelsen starkt framhålla, att

kyrkan befinner sig i en utveckling, som inom en snar framtid torde påkalla

de enskilda församlingarnas stöd också för andra verksamhetsformer.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att kyrkan endast äger en motsvarighet

till den kommunala beskattningen men saknar varje motsvarighet

till statens och landstingets beskattningsrätt. I

I förevarande avsnitt rörande församlings kompetens har — såsom redan

framgått — särskilt två verksamhetsgrenar kommit i betraktande vid

remissbehandlingen, nämligen de kyrkliga folkhögskolorna och

sjömansvården.

Båda spörsmålen har till följd av väckta motioner behandlats av kyrkomötet,

som uttalar som sin åsikt, att församling bör medgivas rätt att be
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

vilja anslag till verksamhet, som bedrivs av kyrklig folkhögskola och annan

jämförlig kyrklig undervisningsanstalt samt till stipendier för elever vid

sådan undervisningsanstalt, ävensom till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

I kyrkolag sutskottets av kyrkomötet godkända utlåtande framhålles i

fråga om de kyrkliga folkhögskolornas ställning bland annat.

Liksom kommittén anser utskottet, att folkundervisningen i princip

upphört att vara en församlingens angelägenhet. När det gäller kyrkliga

folkhögskolor är det emellertid icke fråga om vanlig folkundervisning utan

om den speciella art av undervisning som bedrives vid de s. k. rörelseskolorna.

Enligt utskottets mening bör församling icke kunna stå som huvudman

för folkhögskola. Detta utesluter emellertid icke, att församling bör

äga behörighet att stödja den verksamhet, som bedrives vid sådan skola.

Församling bör sålunda äga behörighet att understödja folkhögskola, om

denna har som väsentligt syfte att meddela kristen fostran och i huvudsak

är avsedd för ungdom från församlingar inom det stift, där folkhögskolan

är belägen.

Beträffande sjömansvården anför utskottet.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, varunder den bedrives, är det

svårt att inordna sjömansvården i ett system av den art, som kommittén

uppställt. Enär det här rör sig om en central kyrklig verksamhet, vilken berör

ett betydande antal svenska medborgare, som icke på annat sätt kommer

i åtnjutande av kyrklig församlingsvård, synes det icke kunna inge

betänkligheter att tillmötesgå motionärens hemställan. Utskottet vill därför

stanna för att föreslå, att mindre bidrag till den svenska sjömansvården

må lämnas av varje församling.

Domkapitlet i Växjö anmäler samma uppfattning som kommit till uttryck

i kyrkomötets yttrande.

Vad gäller rätten att anslå medel till folkhögskolor kan också följande

uttalande av domkapitlet i Linköping citeras.

I flera av våra stift bildar folkhögskolor centra för kyrklig fostrande verksamhet,

vars betydelse knappast kan överskattas. Den omständigheten

att de kyrkliga folkhögskolorna också meddelar undervisning, som syftar

till allmän medborgerlig bildning, kan icke anses utgöra ett hinder för församlingarna

att understödja den. Domkapitlet kräver därför, att kyrkan

inom ramen för sin förmåga får deltaga även i denna form av fostran och

utbildning av svensk ungdom.

Beträffande de kyrkliga folkhögskolornas ställning uttalar också kammarkollegiet

— såsom enda erinran mot kommitténs gränsdragning mellan

borgerlig och kyrklig kommuns kompetens — en från kommittén avvikande

mening samt förklarar sig instämma i vad kyrkolagsutskottet anfört.

Slutligen uttalar i detta spörsmål länsstyrelsen i Kronobergs lön följande.

Folkhögskoleverksamhet ingår icke i den obligatoriska folkundervisningen.

Det synes därför enligt länsstyrelsens åsikt vara en alltför formell

tolkning av ovannämnda ändringar i lagstiftningen att anse anslag av för
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

samling till folldiögskoleverksamhet falla utom ramen för församlingens

kompetens. I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening församling äga

befogenhet att understödja en på kyrklig grund stående folkhögskola, såsom

exempelvis den av S:t Sigfrids stiftelse drivna folkhögskolan i Växjö

stift.

Den ställning som den i utländska hamnar bedrivna sjömansvarden intar

har särskilt beaktats av domkapitlen i Härnösand och Göteborg samt

av Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

Domkapitlet i Härnösand finner det vara beklagligt, att utomlands bedriven

rikskyrklig verksamhet inte uppfattas sasom en för alla församlingar

gemensam uppgift. Särskilt ohållbar synes denna gränsdragning vara,

när det gäller kyrkans sjömansvård bland svenska sjömän i utländska

hamnar, som inte kan komma i åtnjutande av församlingsvard på annat

sätt. I detta och liknande fall torde en liberalare tillämpning av principerna

vara motiverad.

Domkapitlet i Göteborg ansluter sig till vad kyrkolagsutskottet anfört

och framhåller särskilt betydelsen av att församling far möjlighet att stödja

sjömansvården i utländska hamnar.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse behandlar i sitt remissvar frågan

ingående. Styrelsen anför till en början, att även om man vill anlägga

väsentligen kvantitativa synpunkter på denna angelägenhet, bör de svenska

sjömanskyrkornas verksamhet i utländska hamnstäder vara förtjänt av

hemmaförsamlingarnas stöd. Styrelsen gör sålunda en beräkning av personalkaderns

storlek hos''''den svenska handelsflottan och finner att omkring

50 000 man är sysselsatta inom flottan under en treårsperiod. Styrelsen

betonar vidare, att sjömansyrket i hög grad är ett genomgångsyrke för

svensk ungdom och att-på grund härav sjömanskyrkan alltmera kommit

att fylla den utomordentligt viktiga uppgiften som den svenska ungdomens

kyrka i främmande land. Vidare anföres.

Sjömansvårdsstyrelsen kan icke biträda den i betänkandet adagalagda

diskrimineringen av det utomlands bedrivna sjömansvardsarbetet i jämförelse

med motsvarande verksamhet i hemlandets hamnar. Att främlingsskapets

påfrestningar i förening med de moraliskt nedrivande krafter, som

ej sällan möter i utländska storhamnar, ställer särskilda krav på den kristna

kärlekens vårdande och skyddande omsorger, torde ligga i öppen dag. Sjöfolkets

omfattande uppslutning kring våra sjömanskyrkors verksamhet i

utländska hamnstäder belyser dess värdesättning av sjömansprästernas och

deras medhjälpares hängivna tjänaregärning. Under 195G gjordes sammanlagt

över 240 000 besök i dessa sjömanskyrkors lokaler, medan gudstjänster

samlade omkring 80 000 deltagare. En redogörelse för den sjömanskyrkliga

verksamhetens betydelse för våra församlingar vore icke fullständig, därest

man förbigingc värdet av denna verksamhet för de uteseglandes anhöriga

i hemlandet. Som en mycket viktig sida av sjömansvårdens arbete framstår

uppgiften att bevara familjebanden och att lämna praktisk hjälp i familjeangelägenheter.

7 — llihang till riksdagens ■protokoll 1061. 1 samt Nr 70

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Sjömansvårdsstyrelsen anhåller på grund av det sagda, att en bestämmelse

utformas, varigenom församling i hemlandet inte förhindras att med

utdebiterade medel stödja styrelsens verksamhet bland svenska sjömän i

utlandet.

Slutligen må nämnas, att ett flertal församlingar och kyrkliga samfälliglieter

framfört kritiska synpunkter på kommitténs ställningstaganden till

folkhögskoleverksamheten och sjömansvården av i huvudsak liknande innehåll

som de nu refererade.

4. Departementschefen

Församlingens kompetens bestämmes i LFS — i likhet med vad som i KL

gäller för borgerlig primärkommun — genom ett allmänt stadgande, i vilket

sägs att församlingen äger att själv vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter,

såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. Till skillnad från KL, i vilken kompetensregeln endast har

detta allmänna innehall, tar LFS därefter upp en i princip uttömmande

uppräkning av församlingens olika verksamhetsområden.

Denna metod att ange gränserna för församlingens kompetens användes

redan i 1862 års kommunalförfattningar, genom vilka en uppdelning av den

kommunala självstyrelsen på kyrkoförsamlingen och den borgerliga kommunen

kom till stånd. Innan denna uppdelning på kyrklig och borgerlig

primärkommun skedde, var sockenstämman det centrala organet för hela

den kommunala förvaltningen. Uppdelningen av sockenstämmans uppgifter

medförde att en gräns maste dras upp mellan de två kommunernas verksamhetsfält.

Det ansågs inte vara möjligt — eller ens lämpligt — att ange

den borgerliga kommunens olika angelägenheter, och gränsdragningen kom

därför till uttryck genom att församlingens befogenheter räknades upp.

När kommunalförfattningarna moderniserades år 1930 behölls 1862 års

metod. Föredragande departementschefen framhöll, att han fann det vara

lämpligt med en uppräkning av de frågor, som föll inom ramen för församlingarnas

självstyrelse, samt att enligt hans åsikt någon genomgripande omarbetning

av förteckningen inte behövdes. I sammanhanget borde dock vissa

nya former av församlingsverksamhet uppmärksammas, såsom diakonien,

det frivilliga församlingsarbetet och ungdomsverksamheten. Med hänsyftning

pa sadana friare former av församlingsarbete ökades uppräkningen ut

med »åtgärder till främjande av församlings vården».

Församlingsstyrelsekommittén betonar, att det enligt kommitténs uppfattning

gäller att i lag reglera endast sadan verksamhet, som församlingen

äger bedriva eller stödja med utdebiterade medel. Efter att ha erinrat om

KL:s allmänt hållna kompetensregel förklarar sig kommittén anse, att något

avgörande hinder i och för sig inte möter mot att använda samma metod

som i KL att bestämma gränserna för församlingens åligganden. Men kom
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mitten finner att församlingens kompetens, i motsats till vad som gäller för

den borgerliga kommunen, är begränsad till ett jämförelsevis snävt område.

Den anser därför att tillräckliga skäl inte föreligger att frångå den hävdvunna

principen med en uppräkning. En sådan är också ägnad att skapa

större klarhet.

Kommittén säger sig inte vilja åstadkomma en uppräkning, som i detalj

anger församlingens angelägenheter. En sådan kan nämligen verka hämmande

på församlingsarbetets utveckling. Kommittén har därför stannat

för att genom förhållandevis vida formuleringar ange endast de yttre gränserna

för församlingens verksamhet. Den föreslagna uppräkningen skiljer

sig i flera avseenden till formen från motsvarande tabell i LFS, men kommittén

har därmed inte avsett att i sak ändra på gränserna för församlingens

kompetens. Uppräkningen anknyter liksom i LFS till ett allmänt hållet

grundstadgande, och detta har utformats efter mönster av kompetensregeln

i KL.

I fråga om den av kommittén valda metoden att ange församlingens kompetens

får jag för egen del anföra följande.

Då den nuvarande kompetensregeln i KL utformades, framhöll föredragande

departementschefen det angelägna i att ge kommunerna vidgade befogenheter

och på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter. Man ville således ge

kommunerna både större rörelsefrihet och bättre möjlighet att anpassa

verksamheten efter utvecklingens skiftande krav. Med hänsyn härtill ville

föredraganden inte förorda vare sig en uppräkning eller en exemplifiering av

angelägenheterna. Det fick i stället bli en uppgift för rättstillämpningen att

närmare ange gränserna för kommunens verksamhet. Man kunde då beakta

såväl förhållandena i de särskilda fallen som den allmänna samhällsutvecklingen.

Enligt min uppfattning kan det anförda i mycket vara tillämpligt också

beträffande församlingsangelägenheterna. Man måste emellertid hålla i

minnet, att då det nya kompetensstadgandet infördes i KL, var avsikten

att ge kommunerna möjlighet att utvidga verksamheten till nya fält. Behovet

av en utökning var också klart dokumenterat. När det gäller de kyrkokommunala

angelägenheterna får jag erinra om att flera viktiga verksamhetsgrenar

på det lokala kyrkliga området till sin omfattning är reglerade i

särskilda författningar. Så är fallet med de angelägenheter, som det ankommer

på pastoratet att sköta, främst löneförmånerna åt prästerna samt

förvaltningen av prästgårdar och löneboställen. Också för kyrkobyggenskap

och begravningsväsende föreligger särskilda bestämmelser. Vidare kan

kyrkobokföringen nämnas. I övrigt kan för den församlingens verksamhet,

som inte upptas i särskilda författningar, sägas ligga en naturlig avgränsning

däri, att verksamheten måste ha en kyrklig prägel, varmed får förstås

att den bedrives i eu kristen anda och är betingad av det budskap kyrkan

vill frambära.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

Till följd av det anförda är jag ense med kommittén, att samma behov

inte föreligger för församlingen som för den borgerliga kommunen att ha en

elastisk kompetensregel. Som kommittén uttalat är verksamheten begränsad

till ett förhållandevis snävt område. Församlingen torde således inte ha

något att vinna på en ändrad metod att ange kompetensen. Den väsentliga

uppgiften måste i stället bli, såsom också kommittén betonat, att söka

lagfästa vad som enligt rådande rättsuppfattning faller inom ramen för

församlingens kompetens och att åstadkomma en bättre gränsdragning särskilt

mot den borgerliga kommunens olika verksamhetsområden. Också flertalet

remissinstanser har framhållit det angelägna i att en klarare gräns dras

upp. I yttrandena har också allmänt uttalats tillfredsställelse med hur kommittén

löst denna uppgift, även om vissa kyrkliga myndigheter funnit gränserna

väl snäva.

Jag får alltså förorda att församlingens kompetens i första hand anges

genom ett allmänt hållet stadgande samt att detta, såsom hittills, fullständigas

genom en i princip uttömmande uppräkning av de olika grupperna av

särskilda församlingsangelägenheter.

Vad gäller den allmänna kompetensregeln vill jag tillstyrka

kommitténs förslag, att den utformas efter mönster av KL:s motsvarande

bestämmelse. Detta innebär bland annat att ordet »gemensamma»

försvinner som en bestämning av angelägenheternas natur. För de borgerliga

kommunernas del var denna förändring av stor vikt. Det blev nämligen

därigenom klarlagt, att verksamheten inte längre nödvändigtvis behövde

tjäna kommunmedlemmarnas gemensamma intressen. Kommunen kunde

således främja ett ändamål, fastän det kom endast ett mindre antal av dess

medlemmar till godo. När det gäller att bestämma innebörden av den allmänna

kompetensregeln i LFS kan enligt min uppfattning ordet »gemensamma»

inte tillmätas samma betydelse. Det intogs i kompetensstadgandet

först vid 1930 års reform, och skälet härtill var främst av formell art, nämligen

att själva ordalagen i stadgandet skulle så långt möjligt överensstämma

med de borgerliga kommunallagarna. Någon förändring av de kyrkliga

angelägenheternas karaktär medförde inte åtgärden, och till skillnad från

vad som ofta var fallet för de borgerliga kommunerna, kom uttrycket inte

att utgöra någon hämsko på den kyrkliga verksamheten.

Vad härefter angår de särskilda församlingsangelägenheterna

vill jag till en början understryka kommitténs uttalande, att

det främst gäller att taga ställning till vilken verksamhet församling äger

bedriva eller stödja med utdebiterade skattemedel, när församlingens kyrkokommunala

kompetens skall bestämmas. Spörsmålet berör därför inte direkt

den verksamhet församling kan utöva med kollektmedel, donerade medel

eller andra frivilliga bidrag. Genom att anlita sådana medel har försam
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

lingen i viss utsträckning möjlighet att verka utanför de gränser, som dras

upp i församlingsstyrelselagen. För kollektmedlen finns i kollektkungörelsen

angiven en ram, inom vilken medlen kan användas i understödjande syfte.

Befogenheten att använda andra medel än sådana som tagits ut genom

skatt begränsas eljest i första hand av den ändamålsbestämmelse, som kan

vara knuten till medlen i fråga. En begränsning av mera allmän räckvidd

får också anses föreligga, nämligen att den verksamhet som skall stödjas till

sin natur inte får vara främmande för församlingslivet.

Jag vill inledningsvis vidare erinra om att understöd av skattemedel inte

anses kunna lämnas enskilda personer i annan ordning än gällande socialhjälpslag

stadgar eller eljest är författningsmässigt medgivet. Socialvården i

trängre bemärkelse — tryggandet av behövandes uppehälle regleras sa-1

lunda genom särskild lagstiftning. I socialhjälpslagen har den borgerliga

kommunen tillagts befogenhet att även i andra avseenden meddela hjälp,

som kan vara nödvändig. Såsom jag senare kommer att utveckla föreligger

vid sidan av det borgerliga samhällets socialvardande verksamhet möjlighet

för församlingen att bistå behövande. Men i sadana fall föreligger hinder

att av skattemedel lämna direkta penningunderstöd.

I förevarande sammanhang vill jag också nämna en allmän grundsats,

som jag finner vara av vikt, da det gäller att ange kompetensen, nämligen

att verksamheten måste vara knuten till den egna församlingen, således

vara av lokal natur. Denna princip har gällt alltsedan 1862 års kommunallagar

tillkom, men har inte kommit till direkt uttryck i lagtexten — utom

möjligen genom att församlingen sägs varda »sina» angelägenheter. Av

regeln följer, såsom också kommittén papekat, att anslagsgivning till rikskyrklig

verksamhet eller till verksamhet inom stiftets ram eller inom annan

församling än den egna får anses i princip otillåten. Regeln är emellertid inte

undantagslös. Om verksamheten bedrives utom den egna församlingen men

fullföljer syften, som ligger inom ramen för den allmänna kompetensregeln

och direkt eller indirekt är till gagn för församlingens arbete, torde i allmänhet

något hinder inte föreligga att främja verksamheten. Jag har för

avsikt att senare belysa regelns innebörd i några konkreta fall.

Jag vill slutligen nämna en annan allmän begränsning, nämligen att församling

inte får handha angelägenheter, som enligt lag eller särskild författning

tillkommer annan. Denna regel, som kommit till uttryck såväl i

LFS som — på motsvarande sätt — i KL, bör i enlighet med kommitténs

förslag inflyta också i den nya lagen.

Beträffande utformningen av den uppräkning, som skall ingå i kompetensregeln,

är jag ense med kommittén, att det torde vara riktigast att

ange församlingens olika verksamhetsgrenar i tämligen vida formuleringar,

som tar sikte på att ange de yttre gränserna för församlingens verksamhet.

Också den nuvarande uppräkningen i LFS är avgränsad på detta sätt, och

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

förslaget medför därför inte någon förändring av själva metoden. Inte

heller bör uppräkningen tyngas med åligganden, som regleras i specialförfattningar.

Efter mönster av KL anser jag det vara tillräckligt att det helt

kort erinras om att beträffande sådana angelägenheter gäller vad som är

särskilt föreskrivet.

När jag i det följande kommer att beröra speciella kompetensfrågor, sker

det med utgångspunkt i de allmänna principer, som jag nu i korthet berört.

Av remissyttrandena framgår, att flera instanser velat skjuta än en, än en

annan angelägenhet i förgrunden därvid huvudsakligen allmänt behjärtansvärda

skäl anförts. Det är enligt min uppfattning av vikt att betona, att ett

dylikt betraktelsesätt inte kan få bli ensamt avgörande. I första hand bör de

mera principiella riktlinjerna vara normerande, då gränserna skall dras upp

för den kyrkokommunala kompetensen.

Som jag tidigare nämnt går den föreslagna reformen av kompetensregeln

i huvudsak ut på att finna träffande beskrivningar på de olika församlingsangelägenheterna

och att få gränserna för verksamheten tydligare angivna.

Jag har således inte för avsikt att föreslå någon ändring i sak beträffande

församlingens befogenhet att handha sina kyrkliga angelägenheter,

sådana de nu anges i 2 § LFS. Vad jag i likhet med kommittén anser böra

ändras i fråga om kompetensen är, att vissa uppgifter av icke-kyrklig

karaktär inte längre skall skötas av församlingen. Jag ämnar genast taga

upp ett sådant spörsmål till behandling.

Utvecklingen i fråga om folkbiblioteken har under de senaste

årtiondena gatt mot att åstadkomma större enheter, som erbjuder ett omfattande

och allsidigt sammansatt bokbestånd och som handhas av personal

med erforderlig fackutbildning. Det naturliga har därvid varit, att de borgerliga

kommunerna blivit huvudmän för verksamheten. För samlingsbiblioteken

har också fortlöpande minskat i antal; de utgör nu en

mycket ringa del av landets närmare ett tusen kommunala folkbibliotek.

Kommitténs förslag att församlingarnas befattning med biblioteksväsendet

skall upphöra far ses mot bakgrunden av det sagda. Flera remissinstanser

har också förklarat, att de inte har något att erinra mot förslaget. Några har

å andra sidan framhållit, att biblioteken är av betydelse för en god församlingsvård,

och de har därför önskat, att biblioteken skall få vara kvar hos

församlingen.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs förslag. Angelägenheten har

ringa anknytning till församlingens övriga verksamhet, sedan undervisningsoch

folkbildningsfrågorna i princip tagits undan från församlingens kompetens.

Jag vill för övrigt understryka kommitténs uttalande — som vunnit

instämmanden vid remissbehandlingen — att åtgärden framstår såsom föga

genomgripande. Något hinder föreligger enligt min åsikt dock inte för

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

församlingen att inneha ett bokbestånd, med vilket tillgodoses olika ändamål

inom det aktiva församlingsarbetet eller församlingsmedlemmarnas

behov av religiöst uppbyggande läsning.

I likhet med kommittén finner jag det inte erforderligt med bestämmelser,

som reglerar förfarandet, då den borgerliga kommunen övertar ett församlingsbibliotek.

I ett par fall är det fråga om bibliotek av inte ringa storleksordning

och beträffande dem kan man inte pa förhand utesluta, att

avvecklingsfrågorna kan bli tidskrävande. Bland annat med hänsyn härtill

vill jag förorda en övergångsbestämmelse, som bemyndigar Kungl. Maj:t

att, om så fordras, meddela närmare föreskrifter med avseende å den nya

lagens ikraftträdande.

Kommittén har till en första grupp av församlingsangelägenheter sammanfört

sådana, som avser anskaffande av kyrka, begravningsplats,

församlingshus, tjänstebostäder och annan

för kyrkligt ändamål avsedd egendom, ävensom

vård om och hushållning med sådan egendom. Mot

förslaget har inte någon erinran framförts från remissinstansernas sida. Jag

är också för egen del beredd att i allt väsentligt förorda det.

I fråga om begravningsplatserna delar jag kommitténs uppfattning, att

det kan vara ändamålsenligt med en regel, som möjliggör att vården för

visst fall kan överflyttas på den borgerliga kommunen. Jag finner det stå

klart, att en överflyttning bör ske endast då starka praktiska skäl föreligger.

Enligt min åsikt får det som regel anses uteslutet att vården om en

kyrkogård, på vilken sockenkyrkan är belägen, skall kunna överflyttas.

Därför förefaller mig vissa kyrkliga myndigheters farhågor överdrivna, och

någon utförlig regel på sätt kyrkomötet föreslagit finner jag inte vara nödvändig.

Ett par remissuttalanden ger mig anledning framhålla, att begravningsplatsens

natur av invigd plats — som alltså kräver särskild pietet och

som i vissa hänseenden är undandragen världsliga förfoganden — inte går

förlorad genom att själva förvaltningen överflyttas. Det torde, såsom kommittén

föreslagit, böra vara förbehållet Kungl. Maj:t att för varje särskilt

fall besluta, om begravningsplats skall få anläggas eller förvaltas av borgerlig

kommun. I

I enlighet med den allmänna princip kommittén uppställt har personalfrågorna

begränsats till att avse angelägenheten att svara för avlönandet av

de anställda i församlingens tjänst. För att få terminologisk överensstämmelse

med avlöningsförfattningarna vill jag föreslå att ordet avlöningsförmåner

användes. Nuvarande bestämmelse om tillsättande och avskedande

av kyrkobetjänte, som närmast hör till församlingens inre organisation, har

kommittén uteslutit. Denna förenkling vill jag biträda. När det gäller att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

ange de olika personalgrupperna finner jag det vara systematiskt lämpligt,

att präster och kyrkomusiker — för vilka särskilda avlöningsförfattningar

gäller — nämns var för sig, samt att övriga anställda får utgöra en tredje

kategori. Till följd av det sagda förordar jag, att angelägenheten i uppräkningen

anges avse avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker

och annan personal. Förslaget innebär, att det ålderdomliga

och omtvistade begreppet kyrkobetjänte försvinner.

Som en tredje grupp av angelägenheter har kommittén upptagit åtgärder

för tillgodoseende av kyrkobokföringens behov.

De kostnader som är förenade med kyrkobokföringen är för närvarande

uppdelade mellan pastorat och församling. Pastoratet har enligt ecklesiastika

boställsordningen att svara för kostnader för pastorsexpedition, som

är inrymd i prästgård. I folkbokfönngsförordningen ålägges församlingen

att tillhandahålla pastor nödiga inventarier m. m. samt, om så fordras, personal.

Verksamheten är således i allt väsentligt reglerad genom särskilda

författningar. Jag finner det därför inte behövligt att införa en särskild bestämmelse

därom i församlingsstyrelselagens kompetensregel.

Under en sista avdelning har kommittén sammanfört sådana angelägenheter,

som i huvudsak kan inbegripas i LFS’ »åtgärder till främjande av

församlingsvården och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande».

Kommittén har som en första grupp sådana angelågenhfeter redovisat olika

åtgärder, som avser att främja gudstjänstliv och

kyrklig förkunnelse i övrigt. De av kommittén gjorda uttalandena

angående dessa angelägenheter har i allt väsentligt vunnit anslutning

från remissinstansernas sida. Jag har ej heller för egen del någon erinran

att göra utan kan godtaga vad kommittén anfört.

Kyrkomusikernas riksförbund har gjort gällande, att det i. princip måste

föreligga starka skäl, om man skall ta bort momentet om »särskilda anordningar

till kyrkomusikens höjande», eftersom detta infördes i LFS i samband

med att den nya kyrkomusikerorganisationen- kom till. Några avgörande

skäl för uteslutningen har förbundet inte funnit att kommittén

lagt fram. Vad förbundet anfört synes mig delvis vila på en missuppfattning.

Som jag ser den nya bestämmelsen torde någon tvekan inte föreligga,

att den också framhäver vikten av den kyrkomusikaliska verksamheten_

en betydelsefull åtgärd för att främja gudstjänstliv och kyrklig förkunnelse

i övrigt. Jag är således ense med kommittén att frågor om kyrkomusiken

inte längre behöver särskilt omnämnas.

Jag vill betona, att det inom förevarande centrala del av församlingslivet

föreligger stora möjligheter att med nya initiativ främja och ut
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

veckla arbetet — exempelvis genom att stödja en breddad konfirmationsundervisning,

som tar aktiv del i arbetet på att söka komma till rätta med

vår tids ungdomsproblem. Som kommittén framhållit är området till sin

natur klart kyrkligt, och det kan därför förutsättas att kompetenskonflikter

av mera invecklad art inte uppstår.

Det är fastmera inom församlingsvården i mera vidsträckt

bemärkelse som vissa komplicerade kompetensproblem

föreligger. Det rör sig här om verksamhet på områden, inom vilka den borgerliga

kommunen kommit att överta och handha ett flertal uppgifter, som

från början skötts genom kyrkans försorg, såsom undervisning samt vård

om barn, sjuka och behövande. Det är därför inte ägnat att förvana, att

osäkerhet kan föreligga rörande gränserna för församlingens kompetens på

områdena. Jag har också i ett tidigare sammanhang understrukit det angelägna

i att en klarare gräns här dras upp.

Kommitténs strävanden att åstadkomma en tydligare gräns har rönt livlig

uppskattning av flera remissinstanser. Jag finner även för egen del arbetet

vara i stora delar förtjänstfullt. Från några kyrkliga myndigheter

har uttalats farhågor, att församlingens verksamhetsfält blivit för snävt

avgränsat. Jag vill härtill — med erinran om de i det föregående behandlade

allmänna grundsatserna för församlingens kompetens — anmärka att

det inte kan bli fråga om att en gång för alla bestämma församlingens befogenheter.

Ett visst utrymme måste lämnas åt de nya initiativ, som utvecklingen

kan motivera, och verksamheten maste kunna länkas in pa nya

vägar, om behov därav uppkommer.

Domkapitlet i Luleå har framhållit, att det inom flera verksamhetsgrenar

föreligger en gemensam intressesfär för församlingen och den borgerliga

kommunen. Häri kan jag instämma, om man väsentligen ser till de yttre

kriterierna på verksamheten. Men betraktas ändamålet skiljer sig enligt

min mening de båda kommunernas arbete därigenom att den kyrkokommunala

verksamheten är betingad av innehållet i det kristna budskapet.

När en verksamhet övertagits av det borgerliga samhället, kan därför i

visst fall församlingens motsvarande arbete utgöra ett värdefullt komplement

genom att vara utformat på annat sätt och ha annan inriktning..

I några fall kan det också — som överståthållarämbetet framhållit i sitt

remissyttrande — framstå som naturligt, att den borgerliga kommunen

stöder en gren av en verksamhet, under det att församlingen främjar en

annan, om bara grenarna är klart åtskiljbara. Som exempel kan jag nämna

bidrag till arbetet hos en sammanslutning, som har både profana och

kyrkliga frågor på sitt program.

Det anförda gäller enligt min åsikt särskilt i fråga om församlingens

verksamhet bland ålderstigna och sjuka samt bland barn och ungdom. Om:

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

det betonas att verksamheten skall ha en klart kristen inriktning, blir en

gräns av mera principiell innebörd uppdragen mot den borgerliga kommunens

motsvarande verksamhetsfält. Det bör framhållas, att det härvidlag

kommer an på inte endast yttre former, varunder verksamheten bedrives,

utan även på syftemålen därmed, nämligen viljan att ge en kristen omvårdnad

eller en kristen fostran, samt på att denna religiösa karaktär hos verksamheten

i de enskilda fallen är entydigt och påtagligt ådagalagd.

Då det gäller diakonien har kommittén gjort ett aktningsvärt försök att

närmare ange verksamhetens syfte och de egenskaper, som särskiljer den

från socialvården i egentlig mening. Även om kommitténs arbete fått ett i

stort sett gott mottagande vid remissbehandlingen, saknas dock inte kritiska

röster mot en del av kommitténs uttalanden.

För egen del vill jag anknyta till vad jag nyss anfört samt söka lösa

frågan från de praktiska förutsättningar som föreligger. Den diakonala

verksamheten — som härleder sig från förhållanden i de tidigaste kristna

församlingarna — har sedan länge utgjort ett viktigt led i församlingsarbetet

inom svenska kyrkan. I och med att det borgerliga samhället övertagit

och med ökade resurser byggt ut den allmänna hjälpverksamheten bland

behövande, framträder inte längre församlingens åtaganden med samma

styrka. Men församlingens diakonala verksamhet är i mycket till sitt väsen

annorlunda beskaffad än det borgerliga samhällets socialvård. Den är intimt

sammanbunden med övrig kyrklig verksamhet och utgör bland annat

ett värdefullt komplement till den prästerliga gärningen. Denna omständighet

har också framhållits i ett avgörande i rättspraxis. Att skilja verksamheten

från församlingsarbetet i övrigt kan därför enligt min åsikt inte

komma i fråga.

Till följd av det sagda finner jag att det borgerliga samhällets socialvård

och den kyrkliga diakonien utan hinder kan verka vid sidan av varandra.

Jag biträder följaktligen kommitténs ståndpunkt, att den diakonala verksamheten

faller inom gränserna för församlingens kompetens. Jag kan också

i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén uttalat, då den övervägt

vilka olika åtgärder som skall anses tillåtna. Till dem som faller utanför

kompetensen får exempelvis vanlig hemhjälp samt nykterhets vård räknas.

Jag vill erinra om att dessa liksom många andra liknande verksamhetsgrenar

utbyggts och effektiviserats på det borgerligt kommunala området.

Vad kommittén anfört om församlingens kompetens beträffande den

verksamhet, som är inriktad på barn och ungdom, har i allmänhet vunnit

anslutning från remissinstansernas sida. Jag vill också för egen del biträda

kommitténs uttalanden. Här möter enligt min mening ett viktigt verksamhetsfält,

på vilket församlingen i olika avseenden kan främja arbetet,

exempelvis inom den allmänt förebyggande ungdomsvården. Ofta är verk
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

samheten samtidigt diakonalt inriktad. Jag vill emellertid erinra om vad jag

nyss uttalat, nämligen att verksamheten måste vara motiverad av det budskap

kyrkan har att frambära och därför utgöra ett led i det övriga kyrkliga

arbetet. Det kommer an på viljan att fostra kristna människor och

på att denna karaktär hos verksamheten är klart ådagalagd. Detta förhållande

bör särskilt beaktas, då det gäller att bedöma verksamhet, som till

både namn och flera yttre kännetecken är lika, antingen den bedrives av

församling eller av borgerlig kommun, exempelvis arbetet vid en hemgård

eller ungdomsgård.

Från nämnda utgångspunkt måste vissa entydigt socialt inriktade angelägenheter

inom barna- och ungdomsvården avskiljas från församlingens

kompetens. Jag finner således i likhet med kommittén skäl inte föreligga

att låta församling driva eller stödja barnhem, barnkolonier eller barnstugor

(anstalter för halvöppen barnavård).

Beträffande sommarlovskolonier för barn i skolåldern och andra sommarhem

för ungdom äger vad jag nyss anfört om hemgårdar och ungdomsgårdar

tillämpning. Då det gäller yngre åldersklasser har i allmänhet verksamheten

vid en sommarlovskoloni sådan karaktär, att den måste föras till

samma kategori som barnkolonier och barnstugor. Här liksom i fråga om

sommarhem för äldre barn och ungdomar kommer det an på syftet och

inriktningen. Har verksamheten en påtagligt kristlig prägel som t. ex. sommarhem,

där konfirmationsundervisning bedrives som ett väsentligt led i

verksamheten, torde hinder inte möta att den handhas av församlingen.

Även andra former av sådan verksamhet kan tänkas. Många gånger torde

det emellertid vara mera naturligt och lämpligt, att församlingen stöder ett

kyrkligt inriktat arbete vid dessa inrättningar utan att samtidigt vara

huvudman för dem. Eftersom man får räkna med att karaktären på verksamheten

som den nu i regel bedrives inte kommer att ändras, torde den

sistnämnda formen få betraktas som den normala i fortsättningen.

I fråga om undervisningsväsendet vill jag erinra om att vid 1954 års

partiella reform av LFS bestämmelserna om skolväsendet utmönstrades ur

lagen (prop. 207; KU 13; rskr 227).1 Genom den av 1956 års riksdag antagna

reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning (prop. 182;

KSU 1; rskr 420) har en ny skolstyrelselag kommit till, som uttryckligen

hänför frågor rörande det obligatoriska skolväsendet till den borgerliga kommunen.

Som en följd av att folkundervisningen inte längre utgör en församlingens

angelägenhet, har kommittén tagit upp till bedömande, i vad

mån församlingen äger handha angelägenheter, som i ett eller annat avseende

sammanhänger med undervisningsväsendet. Kommittén har därvid

1 För Stockholms del skedde motsvarande förändringar år 1948 (prop. 85; KU 13; rskr 184).

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

funnit att sådana frågor i princip måste ligga utanför församlingens kompetens.

Denna åsikt biträder jag.

I några fall måste dock enligt min mening tas under övervägande, om inte

verksamheten kan falla inom församlingens kompetens utifrån andra bedömningsgrunder,

exempelvis som en åtgärd i kristligt ungdomsvårdande

syfte. Ur denna synvinkel behandlade jag nyss frågan om församlingens

behörighet att anordna skollovskolonier men fann, att angelägenheten

många gånger måste anses ligga vid sidan av kompetensen. Då det gäller

församlings behörighet att stödja verksamhet, som bedrives vid folkhögskola,

har jag en annan uppfattning. Jag har i denna fråga funnit vägande

invändningar vara gjorda av bland annat kyrkomötet mot kommitténs

åsikt, att församlingen skall vara helt obehörig lämna ett sådant stöd.

Kommittén har — med rätta — understrukit, att folkhögskolans främsta

uppgift är att meddela allmän medborgerlig bildning. Såsom dåvarande

departementschefen betonade i propositionen 1957: 146 kommer enhetsskolans

förverkligande att ge folkhögskolan en bättre grund att bygga på

när den skall ge en vidgad orientering i samhälleliga och personliga problem.

Folkhögskolan kan därför i hög grad göra en fostrande insats och

verka karaktärsdanande på ungdomen. Ett sådant arbete kan självfallet

bedrivas i en kristen anda utan att för den skull någon begränsning sker i

objektiviteten och åsiktsfriheten i skolans verksamhet. Jag vill också erinra

om att vissa av de s. k. rörelseskolorna är fast knutna till en bygds

kyrkliga liv. Om en sådan skolas verksamhet är till gagn för församlingen,

kan jag inte finna annat än att församlingen också bör vara behörig att

stödja skolan med bidrag till verksamheten. Skolan kan bland annat medverka

till att församlingen tillförs krafter, som blir verksamma inom det

frivilliga kyrkliga ungdomsarbetet. Hinder torde inte heller föreligga att

anslå stipendier till elever, som vistas vid skolan.

I flera nu behandlade fall av församlingsvård i mera vidsträckt bemärkelse

har kompetensproblemen speciell anknytning till förhållanden, som är

rådande i Stockholm. I propositionen 1958: 85, i vilken föreslogs att bestämmelserna

om skolväsendet skulle utmönstras ur LFS Sthlm, erinrades om

att skolrådens befogenheter med avseende å folkskoleväsendets administration

i praktiken varit ringa, samt att tyngdpunkten i skolrådens verksamhet

i stället kommit att ligga i den anslagsgivning till olika skolsociala och

pedagogiska ändamål, som innefattades i rådens förvaltning av skolkassor

och donationsmedel. Skolrådens avskaffande hade till följd att formerna för

den fortsatta förvaltningen måste omprövas. Beträffande donationsmedlen

fick det ankomma på Kungl. Maj:t att med stöd av permutationsrätten

meddela beslut i erforderliga hänseenden. I fråga om den övriga egendom,

som förvaltades av skolråden, erinrades om att vid tidigare etapper i skolväsendets

kommunalisering den borgerliga kommunen, i samband med att

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

den övertagit ansvaret för folk- och fortsättningsskoleväsendet, i princip

också fått övertaga dithörande tillgångar och skulder. En liknande huvudregel

bedömdes av flera skäl inte böra uppställas beträffande den av skolråden

i Stockholmsförsamlingarna förvaltade egendomen. Det var dock inte

på förhand uteslutet att egendom, som användes för verksamhet som var

knuten till skolväsendet och som skulle övertagas av staden, i något fall

borde övergå till denna. Bland annat med hänsyn härtill upptogs i lagen en

övergångsbestämmelse, som bemyndigade Kungl. Maj:t att meddela närmare

föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande.

Med anledning av de föreslagna ändringarna i LFS Sthlm har överläggningar

hållits mellan representanter för Stockholms stad och församlingarnas

kyrkoråd. Därvid har behandlats inte bara de spörsmål, som sammanhänger

med att skolråden avskaffats, utan också andra problem beträffande kompetensfördelningen

mellan staden och församlingarna. Som riktpunkt för

förhandlingarna har uppställts att få fram en logisk och i praktiken hållbar

bodelning. Enighet har nåtts i de upptagna frågorna och en kompetensfördelning

har förordats, som i huvudsak går ut på att verksamhet av väsentligen

socialvårdande och allmänt ungdomsvårdande karaktär skall omhänderhas

av staden, medan till församlingarnas kompetens hänförs verksamhet,

vars syfte och innehåll äger ett direkt samband med församlings

förkunnande, själavårdande eller diakonala arbete.

Överenskommelsen, som i stora delar bygger på församlingsstyrelsekommitténs

betänkande, utmynnar i en rekommendation till staden och församlingarna

att följa de uppdragna riktlinjerna. Den synes i många avseenden

vara ägnad att skapa överskådlighet och reda, då det gäller anslagsgivningen

i fortsättningen. Vad man särskilt velat komma till rätta

med är att anslag inte skall ges till en och samma slags verksamhet från

såväl stadens som församlingarnas sida. Dubbel anslagsgivning måste betraktas

som olämplig. Den uppnådda överenskommelsen måste även i andra

avseenden anses vara till stort gagn, då kompetenslinjerna skall dras upp.

Jag vill för egen del framhålla betydelsen av att uppkomna problem blir

lösta efter enhetliga normer. Jag anser det därför vara av stor vikt, att

överenskommelsen följes av de enskilda kommunenheterna och att staden

och församlingarna i fortsättningen handhar sina angelägenheter inom ramen

för uppdragna kompetenslinjer. I det fortsatta arbetet på att skapa

den enhetlighet i anslagsgivningen, som således bör komma till stånd,

torde den av mig förordade samverkan mellan borgerlig kommun och församling

i ekonomiska frågor utan tvivel bli av stort värde.

Som redan påpekades i propositionen 1958: 85 följer med en ändrad kompetensfördelning

vissa problem, hur man skall förfara med den egendom,

som är bunden till en verksamhet som skall överföras från den kyrkliga till

den borgerliga kommunen. Vad som då anfördes beträffande spörsmålet

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

torde äga sin giltighet också beträffande annan egendom än den som förvaltats

av skolråden. Jag har i annat sammanhang föreslagit en övergångsbestämmelse,

som bemyndigar Kungl. Maj:t att utfärda särskilda

bestämmelser med avseende å lagens ikraftträdande. Denna bestämmelse

bör följaktligen kunna tillämpas också i nu avsedda fall, om så skulle

fordras. Jag tror mig dock kunna förutsätta, att de nu berörda problemen

kommer att lösas av staden och församlingarna själva, då den föreslagna

ekonomiska samverkan mellan dem kommer till stånd.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om ekonomiskt

stöd till verksamhet, som inte enbart hänför sig till församlingen, kommer

i konflikt med regeln om den lokala begränsning en av kompetensen.

Som jag redan framhållit är denna regel inte undantagslös. Församlingen

bör i likhet med vad som gäller för den borgerliga kommunen kunna

stödja en verksamhet, som bedrives utom församlingen men som det oaktat

är till direkt nytta för den. Jag finner kommitténs överväganden i spörsmålet

principiellt riktiga men anser också, att remissinstansernas påpekanden

om den rikskyrkliga verksamhetens särställning måste beaktas i vissa hänseenden.

Enligt min mening kan man inte alltid fordra, att ett stöd till rikskyrklig

verksamhet kommer just den bidragsgivande församlingen till motsvarande

nytta, utan man får låta sig nöja med ett konstaterande, att

verksamheten mera allmänt sett är till gagn också för församlingens arbete.

Jag är medveten om att avgörandena i de enskilda fallen kan te sig vanskliga.

En klar förutsättning för stöd åt rikskyrklig verksamhet är dock, att

denna är av samma art, som den församlingen själv bedriver i kraft av

församlingsstyrelselagens stadgande om församlingens kompetens. I den

mån bidrag skall kunna ges till exempelvis olika centrala fonder bör därför

klart framgå, att fondens ändamål är av den angivna karaktären.

Till följd av det sagda är jag ense med kommittén, att det internationella

ekumeniska arbetet och den yttre missionen inte har sådant samband med

församlingens egna angelägenheter, att församlingen kan stödja verksamheten

med skattemedel. Jag biträder vidare kommittén i dess slutsatser, att

det är tillåtet att stödja centrala organ och utbildningsanstalter inom diakonien.

Under den förutsättning jag nyss angav torde vidare verksamhet,

som bedrives inom stiftets och kontraktets ram, i allmänhet kunna stödjas.

Hit torde bland annat fa räknas bidrag till en folkhögskola, som har anknytning

till ett stift eller del därav, liksom också till ett soldathem vid ett

truppförband med regional anknytning.

I fråga om sjömansvården vill jag närmast ansluta mig till de uttalanden

som gjorts vid remissbehandlingen. Särskilt finner jag svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses

remissvar vara värt beaktande. Jag anser därför att om

församlingen har medlemmar, som till yrket är sjömän, bör den vara oförhindrad

lämna bidrag till verksamheten såväl i andra svenska hamnar som

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

i utländska sådana, där sjömän från hemorten tillfälligt vistas. Likaså bör

bidrag kunna lämnas till sjömans vårdsstyrelsens verksamhet under motsvarande

förutsättning.

När det nya kompetensstadgandet i KL tillkom betonades — som jag

tidigare påpekat — att det främst var en uppgift för rättstillämpningen att

ange gränserna för den kommunala verksamheten; på stora områden hade

redan en fast praxis utbildat sig. Även i frågor om församlingens kompetens

har under senare tid viktiga avgöranden träffats i praxis. Dessa har kunnat

tjäna som värdefull vägledning då den nya kompetensregeln utformats.

Enligt min åsikt överensstämmer regeln väl med de principer, som kommit

till uttryck i rättstillämpningen.

Som tidigare framhållits har ett av huvudsyftena med omarbetningen av

regeln varit att skapa större klarhet om kompetensen och därigenom råda

bot mot de överskridanden, som otvivelaktigt ägt och alltjämt äger rum på

sina håll. Den föreslagna regeln kommer i många fall att undanröja oklarheten.

Men som jag förut framhållit är den utformad även med tanke på att

verksamheten inte blir låst för hårt i givna former. Utrymme lämnas således

åt vad som kan betingas av utvecklingen på det kyrkliga området. Det

bör därför framhållas, att det också i fortsättningen blir en viktig uppgift

för rättstillämpningen att närmare ange gränserna för församlingens

kompetens. I syfte att öka förutsättningarna för enhetliga bedömanden

ämnar jag föreslå en besvärsordning, som är gemensam för församling och

borgerlig kommun, samtidigt som jag sökt skapa garantier för att särarten

i de kyrkliga förhållandena blir tillbörligt beaktad i besvärsprövningen. Till

den närmare innebörden av förslaget torde jag få återkomma i det följande.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

IV. Kyrkorådet

1. Gällande bestämmelser

Den grundläggande bestämmelsen om kyrkorådet är inskriven i 3 § LFS,

där det stadgas, att förvaltning och verkställighet tillkommer kyrkorådet

eller de andra organ, som finns för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr.

Kyrkorådets uppgifter regleras i 41 och 42 §§. De uppgifter, som tillkommer

kyrkorådet såsom kyrkligt organ, har i 41 § första stycket angetts

genom exempel, varjämte stadgats skyldighet för rådet att även i övrigt

ombesörja kyrkans angelägenheter. I de anförda exemplen behandlas först

kyrkorådets befogenheter rörande kyrkotukt och församlingsdisciplin. Det

tillkommer sålunda kyrkorådet att i avseende på religionens och sedernas

vård vaka över efterlevnaden av därom gällande författningar, att upptaga

frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten samt att vaka över att

kyrklig tvedräkt och söndring såvitt möjligt förhindras (41 § första stycket

a—c). I frågor som rör religionen och sedernas vård skall kyrkorådet enligt

42 § söka förmå den felande till bättring genom allvarliga föreställningar

och varningar; låter han sig inte rättas, kan rådet efter sakens beskaffenhet

vidta den ytterligare åtgärd, som överensstämmer med lag och författningar.

Enligt 41 § första stycket d) tillkommer det vidare kyrkorådet att tillsätta

och avskeda kyrkohetjänte. Kyrkobetjäntes löneförmåner bestämmes

emellertid inte av kyrkorådet utan av det representativa organet.

Bland kyrkorådets uppgifter av kyrkokommunal natur märks i främsta

rummet beredning, förvaltning och verkställighet.

Kyrkorådet har enligt 41 § tredje stycket d) att bereda de till rådets

verksamhet hörande ärenden, som skall förekomma till behandling på kyrkostämma

eller hos kyrkofullmäktige.

Kyrkorådet är det ledande organet för församlingens egendoms- och

medelsförvaltning. Om kyrkorådets hithörande befogenheter stadgas i 41 §

första stycket e), att det tillkommer kyrkorådet att vårda församlingens för

kyrkliga ändamål avsedda egendom och handha de medel, som skall användas

för nämnda ändamål. Till kyrkorådets förvaltningsuppgifter hör även

vården om den egentliga kyrkoegendomen, d. v. s. den egendom som tillhör

kyrkan i egenskap av särskilt rättssubjekt. Kyrkorådets hithörande befogenheter

innefattas jämte annat i stadgandet i 41 § första stycket f), vari

föreskrives, att det tillkommer kyrkorådet att »även i övrigt ombesörja

kyrkans angelägenheter». Om kyrkorådets uppgifter som medelsförvaltande

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

organ finns närmare föreskrifter i lagens femte kapitel »Om avgifter och

räkenskaper». Kyrkorådet liar således bland annat att föra räkenskaper

över sin förvaltning (62 §) samt att göra upp statförslag (59 §).

Kyrkorådets ställning såsom verkställighetsorgan är lagfäst i 41 § tredje

stycket a), enligt vilket stadgande kyrkorådet har att ombesörja verkställigheten

av kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges beslut, i den mån inte

sådan verkställighet uppdragits åt särskilt organ. Med dylika organ avses

dels sådana enligt specialförfattningar, t. ex. boställsstyrelse, dels sådana

som församlingen kan utse för särskilda uppgifter, t. ex. kyrkogårdsnämnd.

Kyrkorådets ledande ställning inom den kyrkokommunala förvaltningen

kommer till särskilt uttryck i 41 § tredje stycket b), enligt vilket stadgande

det åligger rådet att ha överinseendet över den förvaltning, som utövas av

de för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr utsedda organen. I

händelse av försummelse från de särskilda verkställighetsorganens sida har

kyrkorådet att begagna sig av den rådet enligt 41 § tredje stycket c) tillkommande

befogenheten att hos kyrkostämman eller kyrkofullmäktige göra

de framställningar eller förslag som påkallas av omständigheterna. Däremot

har kyrkorådet ingen befogenhet att ge de särskilda organen direktiv.

Enligt 41 § tredje stycket e) åligger det vidare kyrkorådet att i alla frågor,

som angår församlingens egendom eller eljest dess gemensamma rätt, bevaka

och utföra församlingens talan vid alla tillfällen, då inte särskilt ombud av

församlingen förordnats för sådant ändamål.

Till kyrkorådets i 41 § angivna uppgifter hör slutligen att avge infordrade

betänkanden i församlingens angelägenheter.

Utöver de i LFS uppräknade uppgifterna har kyrkorådet jämlikt 41 §

andra stycket att i enlighet med vad särskilda författningar föreskriver taga

befattning med andra angelägenheter, såsom beträffande kyrkomusikers

anställande och verksamhet. I kyrkomusikerstadgan förcskrives, att den

närmare tillsynen över den kyrkomusikaliska verksamheten skall tillkomma

kyrkorådet och vederbörande kyrkoherde. Kyrkorådet har att förrätta val

av organist, tillsätta vikarie å organisttjänst samt anställa biträdande kyrkomusiker

och orgelspelare. Kyrkorådet skall vidare bland annat fastställa

plan för bedrivande av den s.k. fria musikundervisningen.

Andra exempel är, att pastoratskyrkorådet enligt lagen om domkapitel

har att utse ombud fö. wd av ledamot och suppleant i domkapitel. I kungörelsen

med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet åläggs

kyrkorådet att kontrollera arbetet, då kyrka eller andra för kyrkliga ändamål

avsedda byggnader bygges eller ändras. Enligt priistlönereglementet

bar pastoratskyrkorådet att utbetala avlöningsförmåner till församlingsprästerna.

1 kollektkungÖrelsen stadgas, att kyrkorådet beslutar om församlingskollekt.

I 40 samt 43—51 §§ ges bestämmelser om kyrkorådets organisation och

arbetsformer. Beträffande det huvudsakliga innehållet i dessa får hänvisas

till den tidigare lämnade översikten över innehållet i LFS. Ilär får endast

lämnas en närmare redogörelse för ordförandeskapet i kyrkorådet. I 46 §

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 70

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

stadgas, att kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst

inom församlingen, som kyrkoherden därtill förordnar, är ordförande i kyrkorådet.

I annex- eller kapellförsamling med särskilt anställd präst skall

denne eller den hans tjänst förestår föra ordet, när kyrkoherden eller den

hans ämbete förvaltar inte är tillstädes. Reglerna om ordförandeskapet är

tillämpliga även för pastoratskyrkorådet och samfällt kyrkoråd, om församlingarna

tillhöra samma pastorat. Utgör församlingar tillhörande olika

pastorat en kyrklig samfällighet, förordnar domkapitlet en av församlingarnas

kyrkoherdar eller annan inom församlingarna tjänstgörande präst

att vara ordförande i det samfällda kyrkorådet och en annan sådan präst

att vid förhinder för ordföranden föra ordet. Även eljest när församlingar

tillhörande olika pastorat har gemensamt kyrkoråd, skall ordförande förordnas

efter enahanda grunder.

I LFS Sthlm återfinns bestämmelserna om församlings kyrkoråd—vilka

är i sak av samma innehåll som de i LFS — i 3 § samt 44—60 §§. I 40 och

41 §§ stadgas, att för beredning av de ärenden, som ankommer på den

kyrkliga samfälligheten i huvudstaden, skall finnas ett beredningsutskott.

För Göteborgs kyrkliga ekonomiska samfällighet finns i 2 § och 8—13 §§

lagen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg bestämmelser

om samfällighetens kyrkoråd, kyrkonämnden.

2. Församlingsstyrelsekommittén

De uppgifter, som åvilar kyrkorådet, är väsentligen av två skilda slag,

uttalar kommittén. Å ena sidan har kyrkorådet att handlägga ärenden, som

har en direkt anknytning till gudstjänstlivet eller till församlingsvården i

övrigt. Denna sida av kyrkorådets verksamhet kan sägas vara av mera

utpräglat kyrklig natur, och den äger ett nära samband med de prästerliga

arbetsuppgifterna. Å andra sidan har kyrkorådet att ombesörja administrativa

och ekonomiska frågor, vilka inte nämnvärt skiljer sig från dem,

som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.

Då det gäller att bestämma kyrkorådets funktioner, inställer sig spörsmålet

huruvida alla nämnda uppgifter fortfarande skall tillkomma rådet

eller om en uppdelning bör ske av rådets uppgifter på så sätt, att

de angelägenheter, som är av övervägande kyrklig natur, hänföres till ett

organ, samt att de övriga bestyren och då främst den ekonomi:!''a, förvaltningen

tilldelas ett annat. Lämpligheten av att låta kyrkorådet behålla båda

grupperna av uppgifter har blivit ifrågasatt närmast med utgångspunkt

från önskvärdheten att från kyrkoherden i dennes egenskap av självskriven

ordförande i rådet avlyfta sådana arbetsuppgifter, som kan sägas föga sammanhänga

med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Spörsmålet blir enligt kommitténs uppfattning först och främst beroende

av rent praktiska överväganden. Kommittén finner att en uppdelning skulle

i flertalet församlingar innebära en överorganisation. Det kan dock övervägas,

om en möjlighet borde beredas församling att själv besluta om en

uppdelning och exempelvis bryta ut den ekonomiska förvaltningen samt

uppdraga denna åt en särskild ekonominämnd. Inom ramen för sin kvarstående

verksamhet skulle kyrkorådet få använda de anslag, som ställdes

till dess förfogande. Kyrkorådet och ekonominämnden blev sidoordnade

organ, och ingetdera organet skulle sålunda komma att framstå såsom

församlingens styrelse.

Även om vissa skäl kan anföras för en sådan uppdelning, synes det enligt

kommitténs mening vara av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig organisation

av församlingens förvaltning, att rådet intar en central ställning i

församlingen. Denna kyrkorådets ställning skulle uppenbarligen inte kunna

bevaras, om de ekonomiska angelägenheterna undantogs från rådets verksamhetsfält.

I de talrika mindre församlingarna kan uppgifterna utan

olägenhet handhas av ett och samma organ. Vad de större församlingarna

beträffar, kan det väl vara erforderligt med ett särskilt beredningsorgan för

de ekonomiska angelägenheterna. Men kyrkorådet bör liksom för närvarande

vara det organ, som i sista hand har ansvaret för att alla ärenden får

en allsidig beredning.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att kyrkorådet även i fortsättningen

skall intaga en central ställning inom församlingen med den

dubbla uppgiften att handha omvårdnaden om församlingslivet och att

vara församlingens främsta administrativa och ekonomiska organ.

Ledamoten Brolin har i särskilt yttrande anmält avvikande uppfattning

i förevarande spörsmål. En uppdelning av uppgifterna på två organ skulle

enligt hans uppfattning bli av verkligt värde; de rent prästerliga uppgifterna

skulle främjas och den ekonomiska förvaltningen bättre tillgodoses.

Genom uppdelningen behöver kyrkorådet inte förlora sin centrala och

ledande ställning, eftersom rådet bevaras vid det egentligen centrala i församlingens

verksamhet, omsorgen om församlingslivet och dess utveckling.

Därtill kommer att kyrkorådets och ekonominämndens ledamöter kan

utses med beaktande av deras lämplighet just för vartdera organets speciella

uppgifter. Brolin biträder tankegången, att uppdelningen skulle vara

valfri, men han finner det vara bäst att i lagen föreskrives både kyrkoråd

och ekonominämnd med möjlighet för församling att särskilt besluta, att

kyrkorådet skall fungera också som ekonominämnd. I

I de gällande bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter som kyrkligt

organ intar rådets funktion som upprätthållare av kyrkotukt och församlingsdisciplin

en dominerande plats, framhåller kommittén, medan rådets

övriga uppgifter inom församlingslivet inrymts under stadgandet, att

rådet även i övrigt har att ombesörja kyrkans angelägenheter. Att lagen

kommit att så starkt framhäva kyrkorådets befattning med kyrkotukten

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

får ses mot bakgrunden av den historiska utvecklingen. Under de senare

årtiondena har kyrkorådets arbete för församlingsvården fått en annan

inriktning. Enligt nutida uppfattning anses kyrkorådets uppmärksamhet

framför allt böra riktas på den inre sidan av församlingslivet, och de uppgifter

som därvidlag åvilar kyrkorådet synes vara så betydelsefulla, att de bör

tillerkännas en central ställning bland rådets åligganden.

De i LFS givna bestämmelserna kan sålunda inte sägas avspegla vad som

numera får anses vara det väsentliga i kyrkorådets arbete för församlingsvården.

Härtill kommer att anmärkningar med fog kan riktas mot stadgandenas

avfattning. Enligt kommitténs mening bör därför de i 41 § första

stycket a)—c) LFS upptagna stadgandena utgå såsom otidsenliga. Inte

heller bör i den nya lagen införas någon motsvarighet till stadgandet i

42 § LFS.

Då det gäller att finna ett mera adekvat uttryck för kyrkorådets nutida

verksamhet, framstår det som naturligt att särskilt betona rådets uppgift

att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen, framhåller

kommittén. På grund av denna särställning tillkommer det kyrkorådet att

vidtaga alla åtgärder, som syftar till att främja församlingslivet. Härmed

får då avses i allt väsentligt detsamma som inbegripes i församlingens kompetens.

Det är utan tvivel önskvärt, att vad som sålunda framstår som en

mycket betydelsefull uppgift för kyrkorådet kommer till ett tydligare uttryck.

Att närmare precisera kyrkorådets hithörande befogenheter genom

en uppräkning eller exemplifiering synes däremot inte vara erforderligt

eller ens lämpligt, då detta skulle kunna mer än nödigt begränsa kyrkorådets

handlingsfrihet.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén en mera allmänt hållen

bestämmelse av innehåll, att kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet

och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med hänsyn till stadgandets

centrala betydelse bör det få sin plats redan i början av det lagrum,

som behandlar kyrkorådets uppgifter.

Förutom de angelägenheter som äger direkt anknytning till församlingslivet

har kyrkorådet att ombesörja betydelsefulla uppgifter av kyrkokommunal

natur. En kort redogörelse för hur dessa uppgifter enligt

kommitténs mening bör utformas har tidigare lämnats, och i övrigt får

hänvisas till specialmotiveringen för lagförslaget ävensom till SOU 1957: 15

s. 66 ff.

Vad härefter beträffar frågan om ordförandeskapet i kyrkorådet

erinrar kommittén till en början, att kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i rådet leder sitt ursprung tillbaka till prästprivilegierna.

I samband med LFS:s tillkomst föreslog kyrkofullmäktigsakkunniga, att

kyrkoherden skulle bibehållas vid denna rätt och som skäl härför anfördes

— utöver den historiska traditionen — att kyrkorådet hade att utöva så
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 ur 1961

dana funktioner, att prästens ledning av dess arbete syntes i hög grad påkallad.

I propositionen (1930: 100) uttalade departementschefen, att ordförandeskapet

i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden i kraft av hans

ämbete, samt tilläde, att detta torde vara riktigt med hänsyn ej blott till

den ställning, som pastor intog i församlingen, utan även till arten av de

uppgifter, som ankom på kyrkorådet. Konstitutionsutskottet (1930: 31)

yttrade, att ordförandeskapet i kyrkorådet borde tillkomma kyrkoherden

på grund av hans ämbetsställning enligt gällande kyrkolag. Utskottet uttalade

vidare, att det med hänsyn till såväl pastors ställning som kyrkorådets

uppgifter torde för undvikande av motsättning mellan ämbetsförvaltning

och självförvaltning vara riktigt, att pastor även i fortsättningen kvarstod

som rådets självskrivne ordförande. Utskottet erinrade i detta sammanhang

om att kyrkorådet skulle i avseende å religionens och sedernas vård vaka

över efterlevnaden av gällande författningar.

Efter tillkomsten av LFS har i riksdagen kyrkoherdens självskrivenhet

i kyrkorådet behandlats år 1955 (motionerna I: 121 och II: 153). Konstitutionsutskottet

(uti. 5) ansåg att ett ställningstagande till frågan borde anstå

till dess resultatet av kommitténs arbete förelåg till bedömning.

Såsom kommittén tidigare närmare utvecklat är en av kyrkorådets väsentligaste

uppgifter att vara det ledande organet för det andliga livet i

församlingen. På grund av det samband som föreligger mellan denna betydelsefulla

del av kyrkorådets arbete och prästens gärning är det naturligt,

säger kommittén, att kyrkoherden äger medinflytande i rådet. Ilan bör inte

endast ha rätt att närvara, yttra sig och framställa förslag, utan han bör

som ledamot av rådet deltaga i rådets avgöranden. Ehuru prästens medinflytande

är av särskild betydelse, då det gäller kyrkorådets rent kyrkliga

verksamhet, är det knappast motiverat att göra någon inskränkning i präsprästens

medverkan i fråga om de övriga ärenden, som rådet har att handlägga.

Av kommitténs uppfattning, att kyrkoherden bör vara självskriven ledamot

i kyrkorådet, följer inte, säger kommittén vidare, att också ordförandeskapet

i rådet bör vara bundet vid en viss befattningshavare. För

kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande skulle visserligen kunna anföras,

att det ledarskap på det andliga livets område som tillkommer kyrkoherden

svårligen kan skiljas från ledningen av kyrkorådet. Mot en sådan

tankegång kan dock invändas, att kyrkorådets verksamhet ingår som ett

led i den kommunala självstyrelsen och att det bäst överensstämmer med

principerna för denna självstyrelse, att rådets ordförande utses genom val

i vanlig ordning. Ett annat argument för självskrivenheten kan tänkas vara

att någon garanti för att kyrkorådets ordförande är solidarisk med kyrkans

verksamhet eljest inte skulle kunna ernås. Detta skäl för självskrivenheten

synes dock kommittén föga vägande. De kvalifikationer, på grund varav en

präst blivit satt att vara församlingens herde, är inte med nödvändighet

sådana, att de också gör honom lämplig att utöva ordförandeskapet i ett

organ med viktiga kommunala uppgifter. Prästen kan vara en utmärkt för
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

kunnare och god själasörjare, men härav följer inte att han är lämpad att

föra ordet i kyrkorådet. I detta sammanhang kan det vara tillräckligt att

peka på de administrativa och ekonomiska uppgifter, som ankommer på

kyrkorådet, och vilka uppgifter kräver omdöme och erfarenhet i just sådana

hänseenden.

Därmed vill kommittén dock inte ha sagt, att prästerna inte i stor utsträckning

sköter även de med ordförandeskapet i kyrkorådet förbundna

plikterna på ett föredömligt sätt. Om kyrkoherden har de för ordförandeskapet

lämpliga förutsättningarna, torde han — om självskrivenheten bortfaller

— ofta komma att väljas till ordförande, liksom det för närvarande

inte är ovanligt att han väljes till fullmäktiges eller stämmans ordförande.

Och det måste för kyrkoherden vara mera tillfredsställande att vara ordförande

på grund av sina församlingsbors förtroende än i kraft av sitt

ämbete.

Om ordförandeskapet i kyrkorådet anförtros en lekman, kommer prästens

arbetsbörda att lätta, påpekar kommittén vidare, och han blir i stånd att

mera odelat inrikta sitt arbete på de områden, som är närmare förbundna

med den rent prästerliga gärningen. Ledamotskapet i kyrkorådet kommer

likväl att på honom ställa särskilda krav på initiativförmåga, liksom hans

kyrkliga erfarenhet kommer att vara av särskilt värde för rådets arbete.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i kyrkorådet upphöra och ordföranden i stället tillsättas

genom val. Det synes lämpligt att även en vice ordförande i rådet utses.

Det är enligt kommitténs uppfattning naturligt att valet av ordförande och

vice ordförande — liksom beträffande borgerliga kommunens styrelse — tillkommer

det representativa organet.

Kommittén anser att när det gäller kyrkorådet i annexförsamling, bör

möjlighet finnas för annan präst än kyrkoherden att vara ledamot i dennes

ställe. Annexförsamlingens kyrkoråd skulle därigenom kunna tänkas

få en något självständigare ställning, och kyrkoherden skulle befrias från

de med ledamotskapet förbundna resorna. Att automatiskt göra i annexförsamling

tjänstgörande präst till ledamot torde emellertid vara mindre

lämpligt. Kyrkoherden bör äga pröva behovet av ersättare och prästens

lämplighet till uppdraget.

Förordnande att i kyrkoherdens ställe vara ledamot i annexförsamlings

kyrkoråd bör inte vara för kort. Församlingen bör sålunda ha möjlighet att

välja den förordnade prästen till kyrkorådets ordförande. Kommittén

anser därför att uppdragstiden som regel bör vara lika lång som de övriga

ledamöternas mandattid, eller alltså fyra år. Tiden bör även sammanfalla

med mandattiden för de andra ledamöterna.

Kyrkoherdens självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet kommer att

gälla även beträffande kyrkoråd i samfällighet, som består av församlingar

tillhörande samma pastorat. Såvitt gäller kyrkoråd i samfällighet, bestående

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

av församlingar som tillhör olika pastorat, ävensom kyrkoråd, som i övrigt

är gemensamt för sådana församlingar, skulle en tillämpning av den föreslagna

regeln om kyrkoherdens självskrivenhet leda till att — särskilt i de

större städerna med ganska många pastorat — det prästerliga inslaget i

kyrkorådet blev för stort. Kommittén föreslår därför att domkapitlet skall

förordna en av församlingarnas kyrkoherdar till ledamot i kyrkorådet och

en annan av kyrkoherdarna till suppleant.

Efter redogörelsen för sina förslag rörande prästens ställning i kyrkorådet

finner kommittén det vara av intresse att något beröra frågan, huruvida

förslaget i dessa hänseenden kommer i motsättning till stadganden i

kyrkolagen. Dessa stadganden berör prästens befattning med kyrkans ekonomiska

angelägenheter. Däremot finns ingen bestämmelse i kyrkolagen

om själva församlingsstyrelsen.

Genom 1862 års lagstiftning blev kyrkorådet det allmänna förvaltningsoch

verkställighetsorganet för kyrkans och församlingens angelägenheter

erinrar kommittén. Såväl denna lagstiftnings motiv som ett senare utfärdat

kungl. utslag ger vid handen, att den befattning med kyrkans ekonomiska

angelägenheter, som enligt kyrkolagen och privilegierna tillkommit prästen

och kyrkvärdarna övergått till prästen och kyrkorådets samtliga valda

ledamöter.

Vad i kyrkolagen stadgas om prästens befattning med kyrkans ekonomiska

angelägenheter synes kommittén mte utgöra hinder mot att befria

honom från det obligatoriska ordförandeskapet i kyrkorådet. Ordföranden

har i och för sig inte större inflytande på ärendenas avgörande än var och

en av de övriga ledamöterna. Ordförandens utslagsröst är närmast att

betrakta som ett rent tekniskt arrangemang. Vad angår de särskilda befogenheter,

som enligt LFS är förenade med ordförandeskapet eller eljest

tillkommer kyrkoherden, har dessa enligt förslaget i sådan utsträckning

tillerkänts kyrkoherden, att hans ställning blir i stort sett orubbad.

Ledamoten Kaijser är av delvis skiljaktig mening beträffande kyrkoherdens

ställning i kyrkorådet. Han anser, att kommittémajoritetens förslag

att behålla pastors självskrivenhet som ledamot i kyrkorådet men inte hans

självskrivenhet såsom ordförande däri bär en stark prägel av kompromiss.

Såvitt han kan finna riktar sig kritiken ur praktisk synvinkel främst däremot

att pastor inte alltid kan förväntas besitta sinne för vikten av ordning

och reda i församlingens finanser eller tihräckliga ekonomiska insikter.

I detta sammanhang erinrar Kaijser emellertid om att det blir möjligt att

uppdraga ekonomisk förvaltning åt boställsstyrelse eller åt oreglerad nämnd.

I ingen av dessa nämnder är kyrkoherden ens självskriven ledamot. Vidare

blir det lättare att inackordera den kyrkliga medelsförvaltningen hos den

borgerliga kommunen. Om man lägger tyngdpunkten i kyrkorådets verksamhet

till de församlingsvårdande uppgifterna, ter sig pastors självskri venhet

i kyrkorådet, när han erhållit sitt ämbete genom val, inte särskilt stötande

ens från kommunaldemokratisk synpunkt.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

3. Remissyttranden

Lika med kommitténs majoritet anser kammarkollegiet, ett flertal domkapitel,

länsstyrelsen i Södermanlands län,diakonistyrelsen,Svenska prästforbundet

samt ett tiotal församlingar och kyrkliga samfälligheter att någon

uppdelning av kyrkorådets funktion på två förvaltnings

o r g a n icke bör ske, utan att kyrkorådet bör behålla sin centrala

ställning i församlingen med den dubbla uppgiften att handha omvårdnaden

om församlingslivet och att vara församlingens främsta administrativa och

ekonomiska organ.

Sålunda anför domkapitlet i Härnösand, att en av utredningens största

förtjänster är, att utredningen visar klar blick för kyrkorådets centrala

funktion i församlingslivet, med rätta betonar sambandet mellan de rent

kyrkliga och de administrativt-ekonomiska områdena och avvisar tanken

pa eu uppdelning av dem på två organ.

Domkapitlet i Stockholm anser, att det inte torde vara möjligt att göra

en boskillnad mellan kyrkorådets rent kyrkliga och ekonomiskt förvaltande

uppgifter. Dessa senare maste bedömas och avgöras med hänsyn till de

behov, som gör sig gällande på gudstjänstlivets och själavårdens område.

o Domkapitlet'' i Strängnäs framhåller, att en uppdelning skulle medföra

långt gående, ej överskadliga konsekvenser till men för församlingslivet, och

domkapitlet i Visby befarar, att genom en uppdelning — som för det stora

flertalet församlingar skulle innebära en betänklig överorganisation — lätt

skulle uppkomma en jordmån för ofruktbar dualism.

o Länsstyrelsen i Södermanlands län utvecklar sina synpunkter på frågan

sålunda.

..AyeJl. °m> s.asom betänkandet sägs, större svårigheter icke skulle möta

att 1 toriattningsvag göra en gränsdragning mellan de båda sidorna av

kyrkorådets hittillsvarande verksamhet, kan det dock enligt länsstyrelsens

mening antagas, att vid tillämpningen skulle uppkomma vissa tolkningssvarigheter.

Det främsta skälet mot en uppdelning anser dock länsstyrelsen

var^ n, eu för att det ekonomiska organet blir alltför dominerande samt

, kyrkorådet och de i egentlig mening församlingsvårdande uppgifterna

skulle kunna fa en alltför undanskjuten ställning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har en i princip motsatt

uppfattning av olägenheterna vid en uppdelning. Styrelsen anför.

''^''ran„ kyrkligt hall har förfäktats att kyrkorådets ställning såsom ledande

organ tor det andliga livet i församlingen med nödvändighet förutsätter,

att rådet också handhar församlingens drätsel. Enligt förbundets åsikt

ygger detta resonemang på en felsyn. Inom den borgerliga kommunen med

dess rikare utbildade förvaltning hör det till vanligheten, att specialreglerade

nämnder med viktiga uppgifter att ombestyra, såsom skolstyrelse, socialnämnd,

barnavårdsnämnd m. fl., icke handhar någon självständig kassaforvaltnmg

eller for egna räkenskaper, Denna medelsförvaltning handhas

i stallet av kommunens styrelse, till vilken den centraliserats. Såsom varje

kommunalman vet minskar detta dock ej den självständighet, med vilken

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

nämnderna enligt lag handlägger sina ärenden och inom ramen för lämnade

anslagsbemyndiganden med bindande verkan utanordnar medel för sina

utgifters täckande.

Förbundets styrelse stannar likväl för att tillstyrka kommittémajoritetens

förslag, men framhåller, att detta ställningstagande betingats främst av att

förslaget av allt att döma uppfattas såsom en mindre ingripande ändring i

gällande ordning än reservantförslaget.

Såsom tidigare berörts har ett flertal remissinstanser uttryckt sin tillfredsställelse

över kommitténs uttalande, att de församlingsvårdande

uppgifterna intar en central ställning och är av stor

betydelse för församlingslivet. I betraktande härav har kommitténs uppfattning,

att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt väsentligt

överensstämmer med vad som i förslaget anges vara församlingens kompetens

på området, inte väckt någon gensaga. Spörsmålet har direkt berörts

endast av ett fåtal remissinstanser, och i den mån kritik framförts,

har denna väsentligen tagit sikte på hur kyrkorådets uppgift att inom

ramen för den givna kompetensen vara aktivt verksamt lämpligen bör

komma till uttryck.

Helt nöjda med den av kommittén föreslagna formuleringen att »kyrkorådet

skall hava omsorg om församlingslivet och med uppmärksamhet följa

dess utveckling» är domkapitlet i Strängnäs och Svenska prästförbundet,

i vilkas yttranden framhålles det tacknämliga i att förslaget starkare än

gällande lag understryker, att kyrkorådet skall vara ledande, initiativtagande

och övervakande inom församlingsvården.

Också kyrkomötet tillstyrker det av kommittén i denna del framlagda

förslaget. Kyrkolag sutskottet säger sig för sin del ha önskat en mera preciserad

sammanfattande bestämmelse, men finner dock förslaget godtagbart.

Utskottet fäster särskild vikt vid att kommittén betonat, att den allmänna

formuleringen är en garanti mot en olämplig begränsning av kyrkorådets

handlingsfrihet och att stadgandets placering i början av det lagrum,

som behandlar kyrkorådets uppgifter, är avsedd att markera stadgandets

centrala betydelse.

Domkapitlet i Härnösand anser det vara i överensstämmelse med församlingsorganisationens

egen struktur, när kommittén betonar kyrkorådets

uppgift att vara det ledande organet för det andliga livet i församlingen.

Domkapitlet önskar dock, att rådets aktivitet får ett starkare uttryck.

Ledet »med uppmärksamhet följa dess utveckling» borde i stället formuleras

»verksamt beflita sig om dess förkovran».

Även domkapitlet i Stockholm finner att den föreslagna texten fått en

för passiv innebörd. I anslutning till yrkanden från vissa församlingar inom

stiftet vill domkapitlet ha texten mer aktivt utformad, förslagsvis »med

uppmärksamhet följa samt genom ändamålsenliga åtgärder främja dess

utveckling».

Av församlingarna och de kyrkliga samfällighetema har tretton uttalat

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

sig i positiva ordalag över vad kommittén anfört och föreslagit; sex återigen

har förklarat sig önska en mer aktivt formulerad bestämmelse.

Endast styrelsen för Svenska landskommunernas förbund ställer sig mera

avgjort kritisk till vad kommittén föreslagit; förslaget att som kyrkorådets

främsta uppgift ställa omsorgen om församlingslivet ter sig snarast som ett

liberalt tillmötesgående av anspråk, som framställts från prästerligt håll,

hävdar styrelsen.

Till de livligast diskuterade spörsmålen hör kommitténs förslag att kyrkoherde

inte längre skall vara självskriven ordförande i kyrkorådet

utan endast självskriven ledamot därav. Ett övervägande flertal

remissvar innehåller ett yrkande, att den hittills gällande ordningen behålles.

I sådan riktning uttalar sig kammarkollegiet, kyrkomötet, samtliga

domkapitel, länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands

län, diakonistyrelsen samt styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

och Svenska prästförbundet.

Statskontoret och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

biträder kommitténs ståndpunkt; kommunförbundets styrelse under framhållande,

att kommittén snarast gjort ett tillmötesgående av prästerliga

önskemål genom att i allt fall låta kyrkoherden erhålla en självskriven ledamotsplats

i kyrkorådet.

Från de remissvar, i vilka kritiska synpunkter framkommit, må till en

början följande citeras av vad kammarkollegiet anfört.

Kollegiet får för sin del betona det starka sambandet mellan kyrkoherdens

ställning såsom ledare av det andliga livet i församlingen och ledningen av

kyrkorådet. Till den av kommittén häremot framställda, på principerna om

kommunal självstyrelse grundade invändningen vill kollegiet anmärka, att

någon parallell med förhållandena i den borgerliga kommunen icke synes

böra dragas, eftersom det i sådan kommun icke finnes någon tjänsteman,

som intar en så självklart ledande ställning som kyrkoherden i församlingen.

Kyrkomötets ståndpunktstagande grundar sig på kyrkolag sutskottets

förslag, i vilket utskottet bland annat framhåller, att eftersom kyrkorådet

skall främja församlingslivet, synes det vara naturligt, att prästen med hänsyn

till sin speciella ställning inom församlingen blir den som i egenskap av

ordförande i kyrkorådet ser till att kyrkorådets verksamhet blir inriktad på

detta mål. Utskottet betonar att kyrkoherden måste under samarbete med

lekmännen ha huvudansvaret för församlingsvården, som i allt väsentligt är

beroende av prästens initiativ och åtgärder.

Domkapitlet i Uppsala framhåller, att kyrkorådet inte enbart är en

kyrkokommunal styrelse utan även en kyrklig myndighet med historiska

rötter i den urkristna församlingens äldsteorganisation. Såsom kyrkoherden

genom sitt ämbete är betrodd med uppgiften att leda den andliga vården

inom församlingen, så är också kyrkorådet ett arbetsorgan för samma uppgift;

det är då naturligt att kyrkoherden som självskriven ordförande leder

kyrkorådets arbete. Domkapitlet befarar slutligen, att en egendomlig och

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 123

olycklig dualism kan skapas inom rådet, om annan ledamot väljes till ordförande.

Också domkapitlet i Linköping anknyter till den djupa förankring

kyrkoherdens ledande ställning liar i kyrkans historia samt uttrycker farhåga

för den irritation som kan väntas om annan än kyrkoherden utses

till ordförande. Domkapitlet anför vidare.

Hur värdefullt än ett demokratiskt styrelsesätt i sig själv må kunna anses

vara, är det omöjligt att i hela deras vidd tillämpa principerna härför på ett

trossamfunds församlingslag. Över huvud taget, gäller att normer, som

hämtats från det profana politiska och sociala området, icke kunna tillämpas

på det religiösa, utan att man riskerar att kränka detta senares egenart. Den

uppgift, som prästen mottagit i sin prästvigning, ger honom ett stort personligt

ansvar för hela det kyrkliga livet i den församling han satts att

vårda.

Domkapitlet i Karlstad anlägger liknande synpunkter på frågan. På

grund av den speciella ställning som kyrkoherden såsom församlingsföreståndare

innehar är det från domkapitlets synpunkt ovedersägligt, att den

samordnande verksamhet mellan församlingsvard, administration och förvaltning,

som är nödvändig för församlingslivet, anförtros den som enligt

gällande kyrkorätt har yttersta ansvaret för församlingsvården, nämligen

kyrkoherden.

Kyrkoherdens ställning såsom ledare för församlingen och den, som i kraft

av sitt ämbete har huvudansvaret för församlingsvården, har som skäl för

ett avstyrkande av ändring i gällande ordning åberopats också av domkapitlen

i Skara, Strängnäs, Land, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby

samt av Svenska präst förbundet. Fördelen av att kunna stå oberoende i

förhållande till politiska och andra grupper inom församlingen är ytterligare

ett skäl som åberopas av domkapitlen i Härnösand och Skara. Sistnämnda

domkapitel och domkapitlet i Lund framhåller även, att prästen

genom att kallas till sitt ämbete har fatt erfara sina församlingsbors förtroende.

Han har sålunda redan genom ett församlingens val utsetts till

ledare inom församlingen.

Domkapitlet i Växjö vill som sin slutgiltiga standpunkt anföra, att upphävandet

av kyrkoherdens självskrivenhet över huvud taget innebär en sa

pass radikal förändring av kyrkoherdens nuvarande ställning i församlingen,

att verkligt positiva skäl måste kunna åberopas för en sådan reform. Några

väsentliga fördelar med den föreslagna ordningen har likväl inte pavisats,

lika litet som några väsentliga nackdelar med gällande ordning.

Det bör här omnämnas, att vid behandlingen av denna fråga två ledamöter

av kammarkollegiet och två i vartdera av domkapitlen i Härnösand

och Stockholm reserverat sig för tillstyrkan av kommitténs förslag.

Av de hörda länsstyrelserna finner länsstyrelsen i Västernorrlands län

kommitténs motivering knappast övertygande och länsstyrelsen i Örebro

län finner övervägande skäl tala för att behålla nuvarande ordning. Länsstyrelsen

i Södermanlands län anser det med hänsyn till kyrkorådets cen
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

trala funktion att främja det kyrkliga livet inom församlingen vara av stor

betydelse för församlingsarbetet, att pastor bibehålies vid den ledande

ställningen såsom rådets självskrivna ordförande.

Också enligt diakonistyrelsens åsikt ligger i kommitténs betonande av

de församlingsvårdande uppgifterna ett starkt skäl att behålla kyrkoherden

som självskriven ordförande, och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund

anser, att man bör ta hänsyn till den tendens till utvidgning av rådets

självförvaltning, som ligger i den nutida utvecklingen av församlings vården.

Styrelsen håller före, att det allmännas intresse härvidlag bör tillvaratagas

genom att rådet har en ordförande, som handlar under tjänstemannaansvar.

Av de hörda församlingarna och kyrkliga samfälligheterna har de flesta,

eller inemot ett attiotal, uttalat sig för att kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap

behalles; femton har däremot förklarat sig biträda kommitténs

förslag. I många fall har — enligt vad utdrag av protokollen ger vid handen

beslut i frågan fattats efter en diskussion, vid vilken framträtt starka

meningsmotsättningar. I ett fatal fall har uttalanden gjorts, att ändringen

av kyrkoherdens ställning bör göras så konsekvent, att också det självskrivna

ledamotskapet tas bort.

I samband med behandlingen av förevarande spörsmål om kyrkoherdens

ställning i kyrkorådet berör ett par remissinstanser kommitténs förslag att

även vice ordförande i rådet skall utses av det representativa organet. Därvid

finner domkapitlen i Uppsala och Strängnäs samt styrelsen förr Svenska

pastoratens riksförbund — uppenbarligen med utgångspunkt i att kyrkoherdens

självskrivenhet såsom ordförande får kvarstå — det lämpligare,

att kyrkorådet självt inom sig utser en vice ordförande. 4

4. Departementschefen

Kyrkorådets uppgifter är av tva skilda slag. A ena sidan kan uppgifterna

sägas vara av mera utpräglad kyrklig natur, nämligen då det gäller handhavandet

av angelägenheter, som rör gudstjänstlivet och församlingsvården

i övrigt. Ä andra sidan förekommer uppgifter av övervägande administrativ

och ekonomisk karaktär, vilka inte i högre grad skiljer sig från de bestyr,

som tillkommer den borgerliga kommunens styrelse.

I den offentliga diskussionen har vid skilda tillfällen ifrågasatts det lämpliga

i att kyrkorådet handhar båda slagen av dessa uppgifter. Förslag har

framkastats, att i församlingen skall finnas ett kyrkoråd för det andliga

livet och därmed sammanhängande angelägenheter samt en särskild nämnd

för den ekonomiska förvaltningen. Församlingsstyrelsekommittén har inte

biträtt detta förslag. Kommittén anser det från organisatorisk synpunkt

vara väsentligt, att kyrkorådet intar en central ställning i församlingen och

utgör dess styrelse. I flertalet församlingar utgör det enligt kommitténs

mening en överorganisation att ha två jämställda organ. Kommittén erinrar

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

vidare om församlingens möjlighet att genom särskilt beslut inrätta ett beredningsorgan

för ekonomiska angelägenheter. Samtidigt understryker kommittén

vikten av att kyrkorådet i sista hand bär ansvaret för beredningen

av alla förekommande ärenden. Kommitténs förslag innebär alltså, att

kyrkorådet alltjämt skall ha den dubbla funktionen att vårda sig om församlingslivet

och förvalta församlingens medel.

Ett flertal remissmyndigheter har biträtt kommitténs förslag samt framhållit

det angelägna i att rådet utövar en central funktion i församlingens

verksamhet.

För egen del kan jag inte finna det ändamålsenligt att generellt uppdela

förvaltningen på två skilda organ. Som jag tidigare framhållit, är församlingens

verksamhet begränsad till ett förhållandevis snävt område. Kyrkorådets

uppgifter är därför inte av så vittutgrenad natur som angelägenheterna

för den borgerliga kommunens styrelse. Jag finner det uppenbart,

att en uppdelning för de mindre församlingarnas del skulle utgöra en överorganisation.

Spörsmålet måste därför i huvudsak beröra de större församlingarna. Men

även här kan en smidig och ändamålsenlig organisation skapas inom nuvarande

ram. I allmänhet finns hos dessa församlingar tillgång på personal,

som kan handha löpande administrativa uppgifter, och vidare kan en särskild

beredningsnämnd tillsättas för att avlasta kyrkorådet bestyret med

vissa ekonomiska angelägenheter.

Delade meningar råder inte om att kyrkorådet bör inta en central och

ledande ställning inom församlingslivet. Enligt min uppfattning måste en

väsentlig förutsättning för denna kyrkorådets arbetsuppgift vara, att rådet

kan överblicka församlingens ekonomiska situation och utforma verksamheten

inom ramen för tillgängliga medel. Jag finner det vara av vikt, att

denna centrala ställning kommer till klart uttryck i den nya lagen. Kommitténs

förslag utgör enligt min mening också en avgjord förbättring av

de nuvarande bestämmelserna. I

I EES anges kyrkorådets kyrkliga uppgijter genom en uppräkning. Som

jag tidigare erinrat om har kyrkomöteskommittén ansett att det materiella

innehållet i dessa bestämmelser bör inflyta i en ny kyrkolag. Församlingsstyrelsekommittén

har för sin del föreslagit, att de kyrkliga uppgifterna inte

anges i den nya församlingsstyrelselagen på annat sätt än genom ett allmänt

hållet stadgande om att rådet skall ha omsorg om församlingslivet

och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Med denna formulering

anser kommittén, att kyrkorådets församlingsvårdande uppgifter i allt väsentligt

kommer att överensstämma med vad som inbegrips i församlingens

kompetens. Från kyrkliga myndigheter har uttalats tillfredsställelse över

förslaget i denna del. Några har dock framställt önskemål, att rådets uppgifter

skall komma till uttryck i mera aktiva ordalag.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Vid min redogörelse för vissa allmänna synpunkter på det föreliggande

lagförslaget förklarade jag mig biträda kommitténs åsikt att det nämnda

stadgandet bör ha en allmän formulering, som endast anger ramen för

kyrkorådets verksamhet inom församlingsvården. Rådet bör inom denna

ram ha möjlighet att vidta de åtgärder, som vid skilda tillfällen bedöms

vara lämpliga. Vad beträffar den närmare utformningen av stadgandet är

jag beredd tillmötesgå från kyrkligt håll framställda önskemål, att regeln

ges en mera aktiv innebörd. Jag vill därför föreslå, att kyrkorådets uppgift

anges vara att ha omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling.

Vad angår kyrkorådets kyrkokommunala uppgifter innebär församlingsstyrelsekommitténs

förslag i huvudsak en anpassning till KL:s bestämmelser

om kommunens styrelse. Mot förslaget har remissmyndigheterna inte

gjort invändning av principiell räckvidd, och jag har inte heller för egen del

något att erinra mot denna anpassning till KL:s regler. Innebörden av stadgandet

i vad gäller befogenheten att upplåta kyrkorummet har tidigare berörts.

Till ett par detalj spörsmål ämnar jag återkomma i specialmotiveringen

till lagförslaget.

I fråga om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet innebär kommitténs förslag

viss ändring i förhållandet till nuvarande ordning. Kommittén föreslår,

att kyrkoherden alltjämt skall vara självskriven ledamot i rådet men inte

som nu också dess självskrivne ordförande; endast om han väljes därtill

skall han bekläda posten. Denna förändring har avstyrkts av flertalet remissmyndigheter.

Kyrkorådets uppgift att handha såväl kyrkliga som kyrkokommunala

angelägenheter komplicerar spörsmålet. När det gäller de kyrkliga uppgifterna

är det enligt min mening med hänsyn till det samband som otvivelaktigt

råder mellan kyrkoherdens tjänsteutövning och kyrkorådets uppgifter

inom församlingsvården både naturligt och nödvändigt, att kyrkoherden

får medverka i arbetet inom församlingens centrala kyrkliga organ.

Vad gäller den kyrkokommunala verksamheten gör sig andra synpunkter

gällande. Obligatoriskt ledamotskap är föga förenligt med principerna för

hur en kommuns styrelse bör vara uppbyggd. Av 32 § KL följer, att den

som är föredragande hos kommunens styrelse eller eljest på grund av vissa

tjänsteåligganden intar en ledande ställning inom kommunens samfällda

förvaltning inte ens är valbar som ledamot i kommunens styrelse. Med det

betraktelsesätt, som ligger bakom denna bestämmelse i KL, skulle det

kunna ifrågasättas om kyrkoherden över huvud taget bör vara medlem i

rådet. Han skulle i stället utöva funktionen som föredragande i rådet och

verkställare av rådets beslut.

Behovet av att kyrkoherden såsom församlingens föreståndare medverkar

i kyrkorådets arbete får alltså vägas mot det krav som utifrån kommunala

självstyrelseprinciper ställes på rådets sammansättning. En viktig omständighet

finner jag därvid vara, att kyrkoherdens uppgifter är sådana, att han

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

knappast kan jämföras med någon befattningshavare i den borgerliga kommunens

tjänst. Kyrkoherden måste till följd av sin ställning ha medansvar

för rådets verksamhet, och hans medverkan inom rådet kan därför inte inskränkas

till föredragning och verkställighet. Det bör också erinras om att

kyrkoherden i allmänhet erhållit sitt ämbete efter församlingens val. Jag

anser därför övervägande skäl tala för bifall till kommitténs förslag, att

kyrkoherden även i fortsättningen skall vara ledamot i rådet omedelbart

på grund av sitt ämbete.

Större tvekan kan föreligga om kyrkoherden bör vara självskriven ledamot

också i samfällighets kyrkoråd. Jag vill dock erinra om att redan bestående

samfälligheter kan handha även andra än ekonomiska angelägenheter.

Bland annat med hänsyn härtill är jag inte beredd förorda avsteg

från den ordning, som föreslagits för församlingskyrkoråd. I Stockholms

och Göteborgs samfälligheter bör dock nuvarande ordning bestå, nämligen

att präst inte är självskriven ledamot i det administrativa organet.

Att kyrkoherden sålunda bör vara självskriven ledamot i kyrkorådet

medför enligt min uppfattning inte utan vidare att han också skall vara

rådets ordförande. Hans ställning i församlingen skulle visserligen kunna

anföras som skäl för ett självskrivet ordförandeskap. Olika praktiska synpunkter

talar dock för en motsatt ordning. Kommittén har framhållit flera

omständigheter, som jag finner vägande. Anlägger man vidare pa församlingslivet

det betraktelsesättet, att det skall vara uttryck för en folkkyrkas

levande verksamhet, grundat på ett aktivt samarbete mellan präster och

lekmän, så leder detta — antingen man främst ser till kyrkorådets kyrkliga

eller till dess kyrkokommunala uppgifter — ovedersägligen till att valet av

ordförande bland kyrkorådets medlemmar bör stå församlingens representativa

organ helt fritt.

Några remissmyndigheter har uttalat farhåga för att kyrkoherden skall

bli beroende av politiska grupper i församlingen, om han inte är självskriven

ordförande i rådet. Till detta vill jag blott anmärka, att prästen

redan nu har att följa de beslut församlingens organ fattar inom ramen för

sin befogenhet. Jag kan inte finna, att prästen till följd av den föreslagna

ordningen skulle komma i beroendeställning, liksom inte heller, att hans

möjligheter att utöva inflytande i rådet skulle minska.

De anförda synpunkterna föranleder mig att även i förevarande spörsmål

biträda kommitténs ståndpunkt. I likhet med kommittén anser jag att den

föreslagna ordningen inte innebär någon förändring i den ställning kyrkolagen

förlänar kyrkoherden inom församlingen.

Jag är ense med kommittén att såväl ordförande som vice ordförande i

kyrkorådet bör väljas av det representativa organet. Härigenom vinnes

överensstämmelse med vad som gäller beträffande presidiet i den borgerliga

kommunens styrelse.

Vad kommittén anfört om prästs medverkan i annexförsamlings kyrkoråd

föranleder ingen erinran från min sida.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

V. Kyrkliga samfälligheter m. m.

1. Gällande bestämmelser och deras tillkomst

LFS upptar två skilda former för samverkan mellan församlingar för

vården av gemensamma angelägenheter. Församlingarna kan jämlikt 1 §

andra stycket LFS genom beslut av Kungl. Maj:t förenas till en kyrklig

samfällighet, som genom sina särskilda organ har att sköta ifrågavarande

uPPg>Ler. Samfälligheten kan omfatta alla i LFS avsedda angelägenheter,

och i så fall upphör församlingarnas självbestämmanderätt (total

samfällighet). Men samfälligheten är vanligtvis mindre omfattande och

avser viss eller vissa bestämda angelägenheter, till exempel församlingarnas

ekonomi (partiell samfällighet).

Om församlingarna inte är förenade till kyrklig samfällighet, skall beslutanderätten

rörande gemensamma angelägenheter jämlikt 3 § andra stycket

LFS utövas på gemensam kyrkostämma. Detta är som regel fallet i pastorat,

som består av två eller flera församlingar. Här är det den s. k. pastoratsstämman,

som har beslutanderätten.

Samfällighetsbildning förutsätter i princip samtycke av samtliga berörda

församlingar. Om åtgärden finns vara påkallad av betydande allmänt

behov, kan förordnande meddelas även mot församlings önskan.

Bildande av samfällighet innebär i första hand, att för samfälligheten

skall finnas motsvarande beslutande och förvaltande organ som för församling.

Beslutanderätten i samfällighet, som har flera än 1 500 invånare,

utövas av kyrkofullmäktige samt i mindre samfällighet av samfälld kyrkostämma,

såvida inte denna beslutar införa fullmäktigsystem. I en total

samfällighet har församlingarna som nämnts upphört att vara självständiga

kyrkokommuner. Om samfälligheten är partiell, behåller församlingarna i

princip sina egna organ för vården av de angelägenheter, som inte berörs

av samfälligheten. Kungl. Maj:t kan dock enligt 4 § första stycket LFS

förordna, att församling inte skall ha särskilda kyrkofullmäktige. Då en

partiell samfällighet bildas brukar ofta de berörda församlingarna befrias

från skyldighet att utse egna kyrkofullmäktige.

De i 27 § 1 mom. LFS givna reglerna hur antalet kyrkofullmäktige i

församling bestäms gäller inte för samfällighet. Enligt paragrafens 2 mom.

skall i stället Kungl. Maj:t bestämma antalet fullmäktige. Detta fördelas

sedan av länsstyrelsen på församlingarna efter särskilda regler.

Vid val av kyrkofullmäktige för samfällighet skall enligt 31 § första

stycket LFS varje församling utgöra en valkrets och får således inte uppdelas

i flera valkretsar. Valbarheten är inte inskränkt inom valkretsen,

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

varför möjlighet finns att i en församling välja person, som bor i annan

församling inom samfälligheten.

I varje samfällighet skall finnas ett gemensamt kyrkoråd, vanligen benämnt

samfällda kyrkorådet (men i Göteborg och Norrköping kallat

kyrkonämnden). Sådant kyrkoråd tillsättes och sammansättes enligt samma

regler som församlingskyrkoråd. Vid val av ledamöter bör enligt 43 § tredje

stycket LFS tillses, att om möjligt envar av församlingarna blir företrädd

i rådet.

Då församlingar inte bildar en kyrklig samfällighet utövas beslutanderätten,

som inledningsvis nämnts, på gemensam kyrkostämma. Fullmäktige

kan inte utses, ej ens om kyrkofullmäktige finns i alla församlingarna.

Beslutanderätten tillkommer gemensam kyrkostämma även om församlingarna

tillhör en samfällighet, men angelägenheten inte är gemensam

för samtliga de till samfälligheten hörande församlingarna. Ett exempel

är att två församlingar i en samfällighet, vari ingår även andra församlingar,

har en gemensam kyrkogård. Om skilda flerförsamlingspastorat är

förenade till en samfällighet, som inte omfattar samtliga pastoratsangelägenheter,

avgörs de inom det särskilda pastoratet förekommande pastoratsangelägenheterna

inte av samfällighetens beslutande organ utan i vanlig

ordning på pastoratsstämman för pastoratets församlingar.

Församlingar, som inte utgör en kyrklig samfällighet kan jämlikt 40 §

andra stycket LFS förena sig om gemensamt kyrkoråd, vilket träder i stället

för de särskilda kyrkoråden. Församlingarna har även möjlighet att

behålla sina egna kyrkoråd och utse gemensamt kyrkoråd för vården om

viss eller vissa angelägenheter. Beslut om gemensamt kyrkoråd — liksom

beslut om gemenskapens upphörande — fattas av varje församling för sig.

Om församlingar förenar sig om gemensamt kyrkoråd för vården om

vissa angelägenheter, kommer beslutanderätten i dessa ärenden alltid att

utövas på gemensam kyrkostämma. Om församlingarna beslutar att låta ett

gemensamt kyrkoråd sköta alla de kyrkliga angelägenheterna, tillkommer

också beslutanderätten i alla ärenden den gemensamma kyrkostämman. I

de fall, då församlingarnas egna representativa organ således skulle komma

att ha endast ett fåtal eller inga ärenden att handlägga, finns det likväl

ingen möjlighet för församling med flera än 1 500 invanare att erhalla

dispens från fullmäktigsystemet.

Ledamöter och suppleanter i gemensamt kyrkoråd väljes enligt 43 §

andra stycket LFS på gemensam kyrkostämma. Enligt tredje stycket i

samma paragraf bör därvid tillses, att om möjligt envar av församlingarna

blir företrädd i rådet.

I pastorat kan enligt 3 § ecklesiastika boställsordningen utses en särskild

boställsstyrelse, vilken har att beträffande förvaltningen av prästgård^ och

löneboställe fullgöra de åligganden, som eljest tillhör pastoratskyrkoradet.

Val av ledamöter och suppleanter i boställsstyrelse skall ske enligt samma

9 — Dihav g till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

regler som för kyrkoråd, dock far antalet ledamöter inte vara under tre

eller över fem. Vidare stadgas att boställsstyrelsen — till skillnad från

kyrkorådet har att inom sig för varje år välja ordförande och, där så

finns påkallat, vice ordförande.

En samverkan mellan olika församlingar kan komma till stånd även i

annan ordning än enligt bestämmelserna i LFS. Ett sätt att ordna sådan

samverkan är att församlingar ingår avtal om vården av någon angelägenhet,

exempelvis om en gemensam begravningsplats. En gemensam förvaltning

kan vidare komma till stand genom att en stiftelse bildas för skötseln

av exempelvis ett kapell eller ett församlingshus.

X detta sammanhang kan anmärkas att möjligheten att ingå kommunalförbund

inte står församlingarna till buds.

I Stockholm bildar de territoriella församlingarna en partiell ekonomisk

samfällighet. Om samfällighetens kompetens och organisation finns bestämmelser

i LFS Sthlm. Samfälligheten har till uppgift att vårda huvudstadens

gemensamma kyrkliga angelägenheter, till vilka i första rummet

hänförs prästerskapets, kyrkomusikers och kyrkobetjäntes kontanta avlöningsförmaner,

förvaltning av sadan egendom, som är avsedd för bestridande

av dessa avlöningsförmåner, samt utgörande av den allmänna

kyrkoavgiften. Därjämte äger samfälligheten bevilja anslag till territoriell

församling med högst fyra femtedelar av kostnaden för byggande och underhåll

av kyrka, församlingshus samt tjänstebostäder för prästerskap,

kyrkomusiker och kyrkobetjänte. Såvitt gäller kyrka och församlingshus

omfattar samfällighetens anslagsrätt uttryckligen även kostnader för uppvärmning,

belysning och rengöring ävensom för elektrisk kraft till bland

annat ringning och orgelspelning. Denna anslagsrätt har dock begagnats

endast i ett fall; församlingarna svarar sålunda allmänt för dessa driftskostnader.

Samfälligheten lämnar inte heller bidrag till reparationer av församlingshus

och tjänstebostäder och då fråga är om reparation av kyrka

inträder samfälligheten först om företaget är av viss storleksordning.

Samfällighetens beslutanderätt utövas av församlingsdelegerade. Dessa

väljes av församlingarnas kyrkofullmäktige bland församlingens röstberättigade

medlemmar, vilka fyllt 23 år. Inom varje församling utses en delegerad

för varje påbörjat tjugutusental invånare i församlingen samt därutöver

ytterligare en. Suppleanter utses till lika antal. Valen förrättas före

utgången av oktober manad aret efter det, då kyrkofullmäktigval ägt

rum. Mandatperioden omfattar fyra ar och börjar löpa den 1 januari året

efter det valet skedde; i förhallande till kyrkofullmäktiges mandatperiod

föreligger således en förskjutning i tiden av ett år. Delegerade väljer varje

år inom sig ordförande och vice ordförande. Vid delegerades sammanträ
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

den äger biskopen deltaga i överläggningarna. Sådan rätt tillkommer också

ordföranden i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår

församlingen.

För beredning av ärendena hos delegerade finns ett beredningsutskott,

bestående av delegerades ordförande och vice ordförande, vilka innehar

samma befattningar inom utskottet, samt nio bland delegerade årligen

valda ledamöter jämte lika många suppleanter. Valet förrättas samtidigt

som delegerades presidium utses. Vid samma tillfälle utses också en kassaförvaltare,

vilken ensam är ansvarig för samfällighetens kassarörelse. Vid

beredningsutskottets sammanträden äger ordföranden i församlings kyrkoråd

rätt att yttra sig och framställa förslag i fråga, som angår församlingen.

I Göteborg bildar de territoriella församlingarna en total ekonomisk

samfällighet. Församlingarna själva handhar till följd härav, förutom vissa

personalfrågor, endast de rent församlingsvårdande uppgifterna samt ordningsfrågor

vid gudstjänsten. Samfällighetens kompetens och organisation

regleras, såsom tidigare nämnts, genom LKF Gbg. Denna lag innehåller

endast sådana bestämmelser, som till innehållet avviker från motsvarande

stadganden i LFS.För samfälligheten gäller i övrigt tillämpliga delar av LFS.

Samfällighetens beslutanderätt utövas av 60 kyrkofullmäktige. Valbarhet

är inskränkt inom vederbörande församling. Samfällighetens kyrkoråd

benämns kyrkonämnd. Kyrkofullmäktige väljer årligen inom sig en ordförande

och en vice ordförande. Vid fullmäktiges sammanträden äger

kyrkonämndens ordförande samt två av domkapitlet utsedda kyrkoherdar

yttra sig och framställa förslag. Sådan rätt tillkommer också ordföranden

i församlings kyrkoråd vid behandling av fråga, som angår församlingen

särskilt. Varje församling äger själv besluta, om den skall ha egna kyrkofullmäktige

eller inte. För närvarande har ingen av församlingarna egna

fullmäktige.

Kyrkofullmäktige utser till ledamöter i kyrkonämnden från envar av

församlingarna en av ledamöterna i församlingens kyrkoråd. Vidare utses

en suppleant från varje församling. Bland nämndens ordinarie ledamöter

utser fullmäktige för varje år en räkenskapsförare och kassaförvaltare, vilken

ensam ansvarar för kassarörelsen. Kyrkonämnden äger överlämna

verkställighetsåtgärd till vederbörande församlings kyrkoråd.

Avgifter, som utdebiteras för kyrkoväsendet eller eljest inflyter, skall

användas för samfällighetens behov. De särskilda församlingarnas kyrkoråd

skall avge specialförslag över utgifter och inkomster till kyrkonämnden.

I det statförslag, som kyrkonämnden uppgör, skall för varje församling

upptas erforderligt anslag att ställas till församlingskyrkorådens förfogande

för att främja församlingsvården och tillgodose de övriga uppgifter,

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

beträffande vilka beslutanderätten inte tillkommer samfälligheten. Det

åligger de särskilda församlingarnas kyrkoråd att till kyrkonämnden redovisa

för de medel de omhänderhaft.

I betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse (SOU 1923: 4)

föreslogs, att kyrkliga samfälligheter skulle kunna bildas, vilka skulle omfatta

församlingarnas samtliga kyrkliga angelägenheter eller också sådana

av ekonomisk natur. Bildandet skulle vara beroende av Kungl. Maj:ts

prövning.

Även i det år 1929 uppgjorda utkastet till lag om församlingsstyrelse

intogs bestämmelser om kyrkliga samfälligheter. Flerförsamlingspastorat

skulle utgöra en samfällighet, såvitt angick pastoratets gemensamma angelägenheter.

Därjämte kunde Kungl. Maj:t förordna att två eller flera församlingar

eller delar av olika församlingar skulle bilda en samfällighet. Förordnandet

kunde avse samtliga eller vissa bestämda församlingsangelägenheter.

I propositionen 1930: 100 framhöll departementschefen, att det syntes

önskvärt att finna en form, avpassad för den jämförelsevis omfattande

gemenskap, som bestod mellan församlingar i exempelvis vissa större städer.

För denna gemenskap syntes en kyrklig samfällighet vara en lämplig organisation.

Förslaget att flerförsamlingspastorat skulle utgöra obligatorisk

samfällighet för vård av pastoratsangelägenheterna fann departementschefen

vara en överorganisation.

Konstitutionsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande (31) i huvudsak till de

i propositionen i denna del framlagda förslagen.

Obligatoriskt gemensamt kyrkoråd för vård om pastoratets angelägenheter

i flerförsamlingspastoraten infördes genom lagändring år 1933. I propositionen

1933: 162 framhölls, att genom 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning

pastoraten erhållit nya krävande förvaltningsuppdrag, vilka

motiverade ett särskilt berednings- och verkställighetsorgan.

Frågan om pastoratens organisation upptogs ånyo vid 1939 års riksdag.

I anledning av väckt motion fann konstitutionsutskottet (uti. 5) en undersökning

påkallad bland annat om pastoratens organisation borde utbyggas

genom att kyrkofullmäktige infördes för pastoraten. Riksdagen hemställde

på utskottets förslag om utredning av frågan om utsträckt tillämpning av

fullmäktigsystemet (rskr 109).

Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, fann dock att

fullmäktige i flerförsamlingspastorat i allmänhet inte behövdes. I de fall,

då en fastare organisation var önskvärd, kunde enligt kollegiets uppfattning

gällande bestämmelser om samfällighetsbildning tillämpas. Kollegiet

ansåg därför inte något behov föreligga av nya författningsföreskrifter.

Departementschefen förklarade i propositionen 1942:247, att han inte

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

kunde tillstyrka införande av särskilda bestämmelser om fullmäktige för

flerförsamlingspastoråt. Redan befintliga möjligheter till samfällighetsbildning

var enligt hans åsikt tillfyllest, om pastoratet önskade stärka sin organisation.

Konstitutionsutskottet fann i utlåtande (12) denna synpunkt inte övertygande.

Behov kunde enligt utskottets åsikt väl tänkas föreligga att

införa fullmäktige utan att det kunde anses vara av behovet pakallat att

en kyrklig samfällighet bildades. Frågan var därför förtjänt av Kungl.

Maj:ts fortsatta uppmärksamhet.

Frågan om att åstadkomma en ekonomisk gemensamhet mellan de territoriella

församlingarna i Stockholm upptogs i ett av kammarrådet Tom

Wohlin år 1939 avgivet betänkande rörande reglering av församlingsindelningen

i Stockholm (SOU 1940: 1). Wohlin fann att en sådan nyreglering

ägde oskiljaktigt samband med de grunder, varpå den kyrkliga menighetsförvaltningen

var organiserad. Till följd härav föreslog Wohlin, att en

total samfällighet i ekonomiskt hänseende skulle anordnas av stadens territoriella

församlingar.

Förslaget mötte vid remissbehandlingen starkt motstånd, särskilt från

församlingarnas sida, och i anledning härav tillkallades professorn Åke Hassler

att biträda vid fortsatt beredning av ärendet. Hasslers utredning (SOU

1941: 31) utmynnade i ett förslag att en partiell samfällighet skulle bildas

av de territoriella församlingarna i Stockholm. Samfälligheten skulle

handha ärenden rörande löneförmåner till präster och kyrkobetjänte,

byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och boställen, driftskostnader

för kyrka och församlingshus samt utgörande av den allmänna

kyrkoavgiften. Den föreslagna kompetensfördelningen mellan samfällighet

och församling åsyftade i första hand att underlätta framtida församlingsregleringar.

I andra hand hade beaktats behovet av en utjämning i

skattehänseende mellan de olika församlingarna. Intresset av att församlingarnas

ekonomiska självständighet inte äventyrades utgjorde dock en

motvikt till dessa önskemål.

Hasslers förslag lades i huvudsakliga delar till grund för propostionen

nr 291 till 1942 års riksdag. I propositionen förklarade dåvarande departementschefen

sig anse, att församlingarnas intresse av att själva få besluta

om sina angelägenheter borde i något större utsträckning tillgodoses. Han

föreslog därför, att församlingarna i princip bibehölls vid uppgiften att

själva svara för byggnad och underhåll av kyrka, församlingshus och bostadsboställen

för prästerskap och kyrkobetjänte och att samfälligheten

i sin tur berättigades att anvisa församling medel till ändamålet ifråga,

motsvarande högst fyra femtedelar av totalkostnaden. Departementschefen

framhöll, att fastän någon skyldighet i detta avseende således inte

ålades samfälligheten, fick man utgå från att dess organ var medvetna

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

om betydelsen av att uppgifterna blev behörigen tillgodoseddda och att

fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Propositionen antogs oförändrad

av riksdagen (KU 15; rskr 324).

Vad härefter angår de kyrkliga förhållandena i Göteborg framlade kyrkofullmäktigsakkunniga

ett lagförslag — avsett att ersätta 1882 års förordning

angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg — vilket

innebar i huvudsak, att stadens territoriella församlingar skulle utgöra en

kyrklig samfällighet, att samfällighetens beslutanderätt skulle utövas av

50 kyrkofullmäktige samt att i övrigt bestämmelserna i de sakkunnigas

förslag till lag om församlingsstyrelse skulle i tillämpliga delar lända till

efterrättelse. De sakkunniga underströk, att den ekonomiska gemensamhet

som bestod mellan församlingarna i Göteborg just var en sådan kyrklig

samfällighet, som avsågs kunna bildas enligt deras förslag till församlingsstyrelselag,

varför det syntes mindre lämpligt att för Göteborg i fortsättningen

upprätthålla en särställning. De sakkunniga ansåg det dock

inte riktigt att låta samfällighetens fortbestånd bli beroende på förordnande

av Kungl. Maj:t; föreskrift borde därför lämnas i särskild lag samtidigt

med att 1882 års förordning upphävdes.

I 1929 års departementsutkast till lag om församlingsstyrelse föreslogs

endast att 1882 års förordning skulle upphöra att gälla. Man ansåg det

sålunda vara tillräckligt med att Kungl. Maj:t förordnade, att församlingarna

framdeles skulle bilda en ekonomisk samfällighet.

I propositionen 1930: 100 anslöt sig dåvarande departementschefen till

utkastets förslag samt förklarade, att det knappast syntes påkallat att

behålla särskilda bestämmelser för en speciell samfällighet sedan allmängiltiga

regler införts; tvärtom kunde vissa fördelar vinnas om de allmänna

bestämmelserna blev tillämpliga. Sålunda kunde Kungl. Maj:t vidta jämkningar

i den mån förhållandena ändrade sig.

Konstitutionsutskottet (uti. 31) ansåg dock att det var mindre lämpligt

att samfällighetens fortbestånd gjordes beroende av en i administrativ

ordning meddelad föreskrift, eftersom förhållandena dittills reglerats genom

en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt antagen författning.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning samt anhöll, att Kungl. Maj:t

ville föranstalta om utredning om att 1882 års förordning ersattes av en

särskild lag.

Inom ecklesiastikdepartementet upprättades ett förslag till lag om kyrklig

samfällighet i Göteborg, vilket avfattades i nära anslutning till de

rådande förhållandena. För de fall då inte särskilda föreskrifter lämnades

hänvisades till LFS. Förslaget förelädes 1931 års riksdag genom propositionen

nr 130 och blev antaget med endast smärre jämkningar; sålunda

bestämdes bland annat fullmäktiges antal till 60 (KU 14; rskr 212).

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

2. Församlingsstyrelsekommittén

Kommittén lämnar till en början en kort redogörelse för i hur stor utsträckning

kyrkliga samfälligheter förekommer och den kompetens, som tilllagts

dem.1 Kommittén upplyser därvid att beslut om samfällighetsbildning

meddelats i 95 fall. Särskilt under de första åren efter LFS ikraftträdande

bildades samfälligheter i betydande utsträckning. Då reglerades

bland annat de flesta av samfälligheterna i städerna. Nära två tredjedelar

av samfälligheterna eller 60 stycken utgörs av sadana, som bestar av alla

församlingarna i ett pastorat. 22 samfälligheter omfattar några, men inte

alla församlingar i ett pastorat. Slutligen finnes 13 samfälligheter, som består

av församlingar från olika pastorat.

Samfällighetemas organisatoriska uppbyggnad är i princip densamma

oberoende av deras mer eller mindre omfattande kompetens. Sålunda finns

i alla samfälligheter de kyrkokommunala organ, som enligt LFS skall förekomma

i församlingarna.

Den i lagen anvisade möjligheten att skapa total samfällighet har inte

använts i större utsträckning. Intill den 1 januari 1956 har bildats 28 sådana

samfälligheter. Därvid har som regel samfälligheten angivits omfatta

alla de i 2 § LFS avsedda angelägenheterna (eller också alla med undantag

av skolärendena, vilka redan tillhört borgerlig kommun eller sedermera

överflyttats dit). I fem fall har bildats samfällighet, som omfattar alla angelägenheter

utom skol- och biblioteksärenden. Också i dessa fall löd skolärendena

under den borgerliga kommunen, och om biblioteksärendena överflyttas

till borgerlig kommun, kommer samfälligheterna att bli totala.

I 15 fall omfattar den totala samfälligheten samtliga till ett pastorat

hörande församlingar samt i 16 fall några men inte alla församlingar inom

ett pastorat. I två fall består samfälligheten av de till två skilda pastorat

hörande församlingarna. Inemot halva antalet samfälligheter omfattar en

stad, varvid vanligen en eller flera angränsande landsbygdsförsamlingar

också ingår i samfälligheten.

Bland de partiella samfälligheterna utgörs den största och betydelsefullaste

gruppen av de samfälligheter, där samtliga ekonomiska angelägenheter

är gemensamma. Flertalet av dem omfattar församlingarna i städer.

De ekonomiska samfälligheterna kan i en del fall även ha hand om andra

än enbart ekonomiska angelägenheter, såsom att tillsätta kyrkobetjänte

samt ordna begravningsplats.

Förutom de nu nämnda samfälligheterna finns ett antal samfälligheter,

som handhar pastoratsangelägenheterna, eventuellt jämte vissa andra för

församlingarna inom samma pastorat gemensamma angelägenheter. Det är

1 För kommitténs överväganden beträffande samfälligheterna i Stockholm och Göteborg redogöres

särskilt.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

alltså även här fråga om ekonomiska angelägenheter, i första hand prästerskapets

löneförmåner och boställsförvaltningen. Slutligen finns ett fåtal

samfälligheter för vården om vissa begränsade angelägenheter, exempelvis

vården om en gemensam begravningsplats.

Den kyrkliga organisationen i flertalet städer med samfällighet, särskilt

de större, är i viss mån särpräglad såtillvida, att församlingskyrkoråden

tilldelats vissa förvaltnings- och verkställighetsuppgifter beträffande de

gemensamma angelägenheterna.

Kommittén behandlar härefter de spörsmål, som i organisatoriskt hänseende

sammanhänger med vården av pastoratsangelägenheterna,

och lämnar därvid en kort översikt av viktigare sådana angelägenheter.

Den reform av församlingsprästerskapets avlöning, som genomfördes

år 1951 och som i huvudsak innebar, att det i statens allmänna avlöningsreglemente

och statens löneplansförordning (numera statens löneförordning)

utformade lönesystemet skulle tillämpas, rubbade inte de dittillsvarande

grunderna för finansieringen av lönekostnaderna. Pastoraten förblev sålunda

löngivare och har att medelst avkastningen av lokala avlöningstillgångar

och medel som erhålles genom beskattning (församlingsavgifter)

avlöna sitt prästerskap. Ekonomiskt svagare pastorat åtnjuter i skatteutjamnande

syfte lindring i denna skyldighet genom tillskott ur kyrkofonden,

som i sin tur erhåller medel härtill främst genom den allmänna kyrkoavgiften.

Denna erlägges till fonden av varje pastorat i förhållande till det

antal skattekronor, för vilket församlingsavgifter skall utgå till pastoratet.

Pastoratens åligganden i fråga om avlönandet av församlingsprästerna är

reglerade i 1951 års prästlönekostnadslag. Pastoratet bestrider de s. k.

prastlonekostnaderna, varmed avses de kontanta avlöningsförmåner, som

tillkommer församlingsprästerna, samt svarar för kostnad för tjänstebostad

åt församlingspräst ävensom för bidrag till uppvärmningskostnad m. m

-För tjanstebostaden är emellertid prästen skyldig att betala hyra till pasto
.

.^et pastoratet att förvalta de s. k. prästlönefonderna. Dessa ut
görs

dels av sedan gammalt bestående fonder för församlingsprästerskapets

avlönande och dels av fonder som bildats genom försäljning av kyrkig

jord. ronderna skall av pastoratet göras räntebärande men kan också

anvandas till grundförbättring eller inköp av fastighet.

Pastoratet svarar helt för byggande och underhåll av prästgård. Omfattningen

av denna skyldighet regleras i ecklesiastika boställsordningen. Om

pastoratet anordnat särskild pastorsexpedition i prästgård vid sidan om

prastbostaden, har pastoratet också att bekosta möblering, uppvärmning

och städning av lokalen. Beträffande pastorsexpedition, som ingår i tjänstebostad,

åligger det pastoratet att endast bekosta uppvärmning, medan det

ar församlingen, som har att tillhandahålla pastor nödiga kontorsinventarier

och vad som i övrigt erfordras för kyrkobokföringen.

I boställsordningen stadgas vidare att pastoratet har att förvalta präst
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

gård och löneboställe. I pastoratets förvaltningsbefogenheter ingår rätt att

sluta avtal om att utarrendera löneboställe. För skötseln av löneboställes

skog skall hos pastoratet finnas anställt ett sakkunnigt biträde. Skogen

får inte utarrenderas utan skall skötas av pastoratet i enlighet med en av

stiftsnämnden upprättad hushållningsplan.

Enligt 1947 års lag om kyrkomusiker skall avlöningskostnaderna för

dessa bestridas i nära överensstämmelse med vad som gäller i fråga om

prästlönekostnaderna. Närmare bestämmelser härom är meddelade i 1950

års kyrkomusikerstadga. Angelägenheterna är uppdelade mellan pastorat

och församling; på pastoratet ankommer att svara för den kontanta avlöningen.

Vid sina överväganden beträffande formerna för värden av pastoratsangelägenheterna

finner kommittén att skäl för en ändring av gällande

ordning finns i fråga om det beslutande organets ställning. Detta organ har

enligt kommitténs åsikt att ta ställning till ett flertal betydelsefulla frågor.

Enligt uppgifter, som kommittén inhämtat från flerförsamlingspastorat

angående medeltalet deltagare i pastoratsstämmor under år 1953, var tillslutningen

ringa. Sålunda var medeltalet deltagare endast 2—5 i 81 av de

503 pastorat som lämnat uppgifter och 214 pastorat hade ett medeltal

av 6—10 deltagare. I 58,6 procent översteg alltså medeltalet inte 10, medan

208 pastorat (41,4 procent) hade ett högre medeltal än 10 deltagare.

Om pastoratsstämman ersattes av någon form av representativt system,

skulle utan tvivel, uttalar kommittén, skapas bättre förutsättningar för det

beslutande organets arbete. Det ligger då nära till hands att för sådant

ändamål anknyta till det i 1929 års departementsutkast framförda förslaget

att göra flerförsamlingspastorat till obligatorisk samfällighet för vården

om pastoratsangelägenheterna. Härigenom blir det möjligt att införa ett

representativt system. Om flerförsamlingspastoraten blir samfälligheter,

vinnes även att dessa pastorat kommer att utgöra specialkommuner och

sålunda får självständig utdebiteringsrätt.

Församling i ett flerförsamlingspastorat bör vidare kunna få bilda eu

samfällighet med de övriga till pastoratet hörande församlingarna för värden

om andra ekonomiska angelägenheter än dem som författningsenligt

ankommer på pastoratet. En sådan utvidgning bör i likhet med gällande

regler förutsätta att Kungl. Maj:t förordnar därom.

Om flerförsamlingspastoratet skulle ges samma organisation som församling,

fortsätter kommittén, skulle pastoratsstämman komma att ersättas av

fullmäktige (pastoratsfullmäktige), förutsatt att pastoratet har eu tolkmängd

överstigande 1 000 invånare, vilken folkmängd enligt kommitténs

förslag konstituerar obligatoriskt fullmäktigsystem. Eu nackdel med en

sådan anordning är emellertid, att fullmäktige kunde komma att finnas

såväl i pastoratet som i de särskilda församlingarna. Detta skulle medföra

dubbla val med därav följande kostnader och andra olägenheter. Med hän
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

syn härtill anser kommittén sig böra avvisa tanken på att föreslå fullmäktigsystem

för pastoraten.

Kommittén har även övervägt möjligheten av att låta beslutanderätten

anförtros åt ett förstärkt pastoratskyrkoråd, utsett av pastoratsstämman.

En sadan anordning skulle te sig ändamålsenlig för de fall, då pastoratsangelägenheterna

är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Det kan dock enligt

kommitténs mening ifrågasättas, om så mycket vinnes därmed, eftersom

pastoratsstämmor ändock måste hållas. Pastoratskyrkorådets dubbla ställning

som beslutande och förvaltande organ står också i mindre god överensstämmelse

njed hävdvunna grundsatser inom kommunallagstiftningen.

Kommittén vill i stället förorda ett delegeradesystem av innebörd, att de

till pastoratet hörande församlingarna utser särskilda delegerade vilka tillsammans

har att utöva beslutanderätten, alltså ett organ av likartad typ

som redan finns i Stockholm. I flerförsamlingspastoraten skulle därmed

komma att finnas ett verkligt representativt organ, varigenom förutsättningar

torde kunna skapas för en mera ändamålsenlig förvaltning av pastoratsangelägenheterna.

Kommittén föreslår att organet kallas jörsamlingsdélegerade,

vilken benämning vunnit hävd i Stockholm.

o 0m flerförsamlingspastorat blir obligatorisk kyrklig samfällighet, kommer

sadant pastorat att ha ett särskilt kyrkoråd, pastoratskyrkoråd, för vilket

i tillämpliga delar kommer att gälla vad som stadgas om församlings kyrkoråd.

Härvidlag kommer alltså inte att ske någon ändring i den gäliande

ordningen.

Kommittén har till övervägande upptagit frågan huruvida inte vissa av

de uppgifter, som för närvarande ankommer på församlingarna, kunde

överföras till pastoraten. Syftet med en dylik överflyttning skulle givetvis

vara att vinna en skatteutjämning mellan de i ett pastorat ingående församlingarna,

Då detta syfte emellertid alltid kan ernås genom att Kungl.

Maj :t förordnar, att den samfällighet som pastoratet utgör skall ha att

vårda andra angelägenheter än själva pastoratsangelägenhetema, torde

något egentligt behov av en utökning i själva lagen inte finnas, anser kommittén.

Ändring i den gällande ordningen finner kommittén anledning föreslå

endast i fråga om församlings skyldigheter beträffande kyrkobokföringen.

Enligt kommitténs mening bör kostnaderna för kyrkobokföringen helt bestridas

av pastoratet, och kommittén föreslår därför att 30 § folkbokföringsförordningen

ändras i enlighet härmed. Förslaget innebär i praktiken

endast en rationalisering av den nuvarande ordningen, eftersom redan nu

kostnaderna fördelas mellan pastoratets församlingar efter antalet skattekronor.

Ett av kommittén diskuterat spörsmål inom förevarande ämnesområde

är om totala samfälligheter alltjämt skall få bildas. Kom
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Mctj:ts proposition nr 70 år 1961

mittén påpekar därvid, att en följd av att församling uppgår i total samfällighet

blir, att även sådana till församling normalt hörande uppgifter,

som inte är av ekonomisk natur och alltså inte behöver förutsätta anslagsbeslut

eller utdebitering, övertages av samfälligheten.

Man bör enligt kommitténs mening eftersträva att låta församlingen i

möjligaste utsträckning fortleva kring lokalkyrkan. Församlingen bör alltid

ha möjlighet att själv handha de rent församlingsvårdande uppgifterna om

den så önskar. De angelägenheter, som avser främjande av gudstjänstlivet

och den kristna kärleksverksamheten men som inte kräver att utdebiterade

medel tas i anspråk, bör därför kunna behållas hos den enskilda församlingen.

Därför bör också i alla samfälligheter församlingen kunna tillsätta

ett församlingskyrkor åd.

Kommitténs förslag betyder en ändring av nu gällande ordning såtillvida,

att den fullständiga gemenskap, som innebär ett slopande av den

kyrkokommunala organisationen i de särskilda församlingarna, inte längre

kan tillskapas. Detta innebär, att varje form av samfällighetsbildning endast

kommer att avse gemensamma angelägenheter av ekonomisk natur;

bildas total sådan samfällighet tillkommer all anslags- och utdebiteringsrätt

samfälligheten och de angelägenheter, som förutsätter sådan rätt, blir gemensamma.

I de totala ekonomiska samfälligheterna anser kommittén att beslutanderätten

bör liksom enligt gällande lag utövas av kyrkofullmäktige, som utses

genom direkta val.

Genom att den nuvarande formen av total samfällighetsbildning upphör,

behåller församling alltid sitt beslutande organ. Något behov av kyrkofullmäktige

i församling, som ingår i total ekonomisk samfällighet, torde emellertid

som regel inte föreligga, varför dylik församling bör kunna dispenseras

därifrån. Kyrkostämmans uppgifter blir begränsade till vad som med

hänsyn till samfällighetsbildningen faller inom församlingens kompetens.

Om församling, som ingår i sådan samfällighet, inte anser det behövligt att

ha eget kyrkoråd, bör det ankomma på samfällighetens kyrkoråd att

handha också sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är av ekonomisk

natur.

Kommittén uttalar vidare att det inte är med sikte på de fall, där det

nuvarande systemet med total samfällighetsbildning synes vara en ändamålsenlig

organisationsform, som kommitténs förslag utformats, utan uppmärksamheten

har i främsta rummet varit fästad på de totala samfälligheter,

där det kan ifrågasättas om den rådande ordningen är lämplig.

Något hinder synes därför inte föreligga mot att låta de nu bestående

totala samfälligheterna tills vidare förbli oförändrade i de fall, där organisationsformen

fungerar tillfredsställande. Därför föreslår kommittén att

i lagens övergångsbestämmelser intas föreskrift, att beträffande bestående

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

samfällighet, som omfattar alla de i LFS avsedda angelägenheterna, skall

den nya lagen inte tillämpas på de i samfälligheten ingående församlingarna,

i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.

Enligt kommitténs tidigare redovisade förslag skall flerförsamlingspastorat

ha församlingsdelegerade som beslutande organ. Det synes kommittén

vara lämpligt att enhetliga regler om det beslutande organet gäller för

samtliga samfälligheter, där det inte är fråga om en fullständig ekonomisk

gemenskap. De fördelar, som är förenade med ett delegeradesystem i flerförsamlingspastoraten

torde enligt kommitténs uppfattning kunna åberopas

beträffande det stora flertalet partiella samfälligheter. På grund härav

föreslår kommittén, att beslutanderätten i alla partiella samfälligheter

som regel skall utövas av församlingsdelegerade.

Det förekommer, uttalar kommittén vidare, för närvarande gränsfall

mellan totala ekonomiska och partiella samfälligheter, i vilka fall den ekonomiska

gemenskapen är i det närmaste total. Sådana samfällighetsbildnmgar

kan tänkas komma till stånd även framdeles. Då det i dylika fall är

fråga om en i övervägande grad ekonomisk gemenskap, synes fullmäktigsystemet

även här te sig naturligt. Kommittén anser därför att den föreslagna

regeln om delegerade för partiell samfällighet inte bör göras absolut

utan att Kungl. Maj:t kan förordna om undantag därifrån.

Den föreslagna regeln om delegerade i partiella samfälligheter bör enligt

kommitténs uppfattning i princip gälla även beträffande de vid lagens

ikraftträdande befintliga samfälligheterna, Här bör alltså de för samfälligheten

utsedda kyrkofullmäktige ersättas av församlingsdelegerade, såvida

inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda.

Kommittén har i sitt förslag upptagit stadganden om församlingsdelegerades

organisation och arbetsformer, som i stort

sett överensstämmer med förslagets motsvarande bestämmelser angående

kyrkofullmäktige i församlingarna.

Det torde enligt kommitténs uppfattning stöta på vissa svårigheter att

tillämpa samma system som i Stockholm för bestämmande av antalet delegerade.

Detta har sin grund i de stora variationer som — särskilt med tanke

på flerförsamlingspastoraten — kommer att förekomma såväl i fråga om

antalet församlingar som i fråga om församlingarnas folkmängd. Mest

ändamålsenligt finner kommittén det vara att i lagen bestämma antalet

delegerade. Samfälligheterna kan efter invanarantalet indelas i grupper

enligt samma förfaringssätt som tillämpas för att bestämma antalet fullmäktige

i församlingarna. För varje sådan grupp kan antalet bestämmas

antingen med ett i lagen fastställt tal eller genom att en latitud uppställes.

Då den sistnämnda metoden ger möjlighet att ta hänsyn till förhållandena

i det särskilda fallet, vill kommittén förorda denna.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Om samfälligheterna indelades i samma grupper som församlingarna med

samma latituder skulle följden dock bli, att de mindre församlingarna

kunde tänkas få en otillräcklig representation. I stället finner kommittén

skäl tala för att reglerna i 5 § KL om antalet fullmäktige i de borgerliga

kommunerna göres tillämpliga beträffande delegerades antal. Dessa regler

har nämligen utformats bland annat med tanke på att, då storkommunerna

skapades, de äldre kommunerna skulle bli rättvist representerade. Kommittén

föreslår därför gruppindelning och latituder enligt följande: i samfällighet

med upp till 2 000 invånare utses 15—30 delegerade, finns över

2 000 men högst 5 000 invånare utses 20—35, finns över 5 000 men högst

20 000 invånare utses 25—40, finns över 20 000 men högst 40 000 invånare

utses 35—50 och har samfälligheten över 40 000 invånare utses 45—60

delegerade.

I analogi med vad som enligt förslaget gäller beträffande kyrkofullmäktige

i församlingarna bör det ankomma på de delegerade att själva bestämma

antalet inom de givna gränserna.

Vad slutligen angår fördelningen av antalet församlingsdelegerade på de

särskilda församlingarna så bör enligt kommittén gälla samma regler som

för närvarande gäller beträffande fördelningen av antalet kyrkofullmäktige

för samfällighet. Det bör således ankomma på länsstyrelsen att bestämma

det antal delegerade, som varje församling skall utse.

Enligt kommitténs förslag skall suppleanter för församlingsdelegerade

inte finnas. Suppleanter för församlingsdelegerade finns för närvarande i

Stockholm, men förhållandet torde, säger kommittén, vara i viss mån historiskt

betingat; församlingsdelegerade där var ursprungligen ingen permanent

institution utan skulle tillsättas för att fungera som skiljenämnd.

För valbarhet till församlingsdelegerad torde inte böra uppställas några

särskilda villkor utöver vad som gäller i fråga om kyrkofullmäktige. Valbarheten

bör således inte vara inskränkt inom vederbörande församling,

utan möjlighet bör finnas att utse även person boende inom annan till

samfälligheten hörande församling.

Mandattiden för de genom direkta val utsedda fullmäktige för samfällighet

sammanfaller enligt gällande bestämmelser med mandattiden för

kyrkofullmäktige i församlingarna. Samma ordning bör enligt kommitténs

mening gälla i fråga om församlingsdelegerade. Om delegerade skulle utses

året efter det år då val av församlingsfullmäktige skett, skulle detta nämligen

leda till den inte önskvärda konsekvensen att mandattiden för samfällighetens

kyrkoråd, vilket utses av de delegerade, skulle börja löpa först

efter ytterligare ett år, d. v. s. först två år efter det år då val av fullmäktige

ägt rum.

Vid den nya kommunallagens tillkomst föreslogs av kommunallagskommitténs

majoritet och i propositionen 1953: 210, att mandattiden för ledamöterna

i den borgerliga kommunens styrelse skulle sammanfalla med

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mandattiden för kommunens fullmäktige, och att därför fullmäktige redan

samma år de valts skulle sammanträda och utse styrelse för de följande

fyra åren. Förslaget härom avvisades dock av riksdagen, som beslöt behålla

den dittills gällande ordningen, enligt vilken mandattiden för det

administrativa organets ledamöter börjar löpa ett år efter mandattiden

för fullmäktige.

Analogi föreligger enligt kommitténs uppfattning inte mellan vad nu

sagts om borgerlig kommuns styrelse och det föreliggande spörsmålet; detta

avser mandattiden för två slag av representativa organ. Att härvidlag föreskriva

en sammanfallande mandattid synes tvärtom stå i god överensstämmelse

med kommunalrättsliga principer. Att kyrkofullmäktige sammanträder

för förrättande av vissa val redan samma år de utsetts innebär

för övrigt ingen nyhet i lagstiftningen. Kommittén vill därför föreslå, att

kyrkofullmäktige i de särskilda församlingarna skall ha att förrätta val av

församlingsdelegerade redan samma år fullmäktige blivit utsedda.

Beträffande församlingsdelegerades ordförande bör gälla samma regler

som för ordförandeskapet i kyrkofullmäktige. Det synes kommittén inte

finnas någon anledning att gå utanför församlingsdelegerades krets vid val

av ordförande.

Vad slutligen angår församlingsdelegerades arbetsformer har kommittén

inte funnit skäl till någon väsentlig avvikelse från vad som gäller i fråga

om kyrkofullmäktige.

Kommittén behandlar härefter vissa speciella problem vid

samfällighetsbildning.

Som förut nämnts, uttalar kommittén, föreligger för närvarande möjlighet

för församling som ingår i partiell samfällighet att erhålla Kungl. Maj:ts

dispens från att utse särskilda fullmäktige för församlingen, en möjlighet

som också regelmässigt lär begagnas.

Såvitt gäller flerförsamlingspastoraten, vilka enligt kommitténs förslag

skall utgöra obligatoriska samfälligheter för vården om pastoratsangelägenheterna,

torde kyrkofullmäktige böra finnas i de församlingar, som på grund

av sin storlek är skyldiga att ha fullmäktige. Endast om Kungl. Maj:t förordnat

att pastoratssamfälligheten skall handha även andra angelägenheter

än pastoratsangelägenheterna, synes skäl föreligga att medge en möjlighet

till dispens.

Vad härefter angår de samfälligheter, vilkas bildande beror av beslut

i varje särskilt fall, kan förhållandena vara mycket växlande. Det synes

därför kommittén vara lämpligt, att Kungl. Maj:t får avgöra om församlingarna

skall vara skyldiga att ha egna fullmäktige. Kommittén finner

därför inte anledning att i detta hänseende föreslå någon ändring.

Enligt kommitténs förslag skall samfällighetens representativa organ

opaginerad Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

utöva beslutanderätten i fråga om de angelägenheter som är gemensamma

för samtliga de i en samfällighet ingående församlingarna. Angelägenheter

som är gemensamma för endast vissa av församlingarna ligger utom samfällighetens

kompetens. Frågan blir därför, hur dylika angelägenheter skall

avgöras.

Beslutanderätten beträffande här åsyftade slag av angelägenheter kan

enligt kommitténs åsikt inte lämpligen överlämnas till samfällighetens

representativa organ, eftersom följden då skulle bli att även representanter

från församlingar, som inte berördes av ärendet, deltog i besluten.

En möjlighet vore att låta angelägenheter, gemensamma för endast vissa

av församlingarna, avgöras av en delegation, bestående av de ledamöter

av samfällighetens representativa organ, som utsetts av de berörda församlingarna.

Kommittén finner dock, att något egentligt behov inte föreligger

av en särskild organisation för dessa fall utan anser att ärendena bör

kunna avgöras i den ordning som nu gäller.1

Om församlingar, som utgör ett flerförsamlingspastorat, har angelägenheter

gemensamma med en eller flera församlingar utom pastoratet och för

vården av sistnämnda angelägenheter bildar en samfällighet, uppstår frågan

om möjlighet till dispens från skyldigheten att ha församlingsdelegerade

för pastoratet. Åtskilliga fall förekommer, då samfällighet består av församlingar

tillhörande skilda pastorat. Särskilt är detta förhållandet beträffande

de städer, där församlingarna har gemensam ekonomi.

Det synes kommittén vara självfallet, att de i dylika samfälligheter ingående

flerförsamlingspastoraten som regel inte skall ha särskilda församlingsdelegerade

för pastoratet. Kungl. Maj:t bör därför kunna förordna

om dispens från skyldigheten att ha delegerade för pastoratet, vilket innebär

att beslutanderätten i de ärenden, som ankommer på pastoratet ensamt,

kommer att utövas av pastorat sstämman.

Även andra fall kan tänkas då samfällighet, som ingår i annan samfällighetsbildning,

bör kunna erhålla en motsvarande befrielse. Kommittén

erinrar om att regeln om församlingsdelegerade i de partiella samfälligheterna

inte gjorts absolut, utan Kungl. Maj:t har lämnats möjlighet att

förordna om undantag från regeln. Med stöd av en sådan dispensbestämmelse

kan sålunda Kungl. Maj:t även i de åsyftade fallen befria från delegeradesystemet.

Kommittén behandlar slutligen de spörsmål, som uppkommer ifråga om

handläggningen av gemensamma angelägenheter utan

sam fällighetsbild ning. Sådana angelägenheter kan enligt en

1 På gemensam kyrkostämma eller genom avtal.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

av kommittén företagen undersökning ha en ganska skiftande omfattning.

I en del fall har församlingar samtliga eller flertalet angelägenheter gemensamma

och gemenskapen synes i flera av dessa fall ha lett till en faktisk

sammansmältning av församlingarna. I andra fall åter — och detta gäller

det stora flertalet — omfattar gemenskapen endast en eller ett par bestämda

angelägenheter, såsom vård om kyrka, kyrkogård, kapell eller församlingshus.

Vidare förekommer mellan en del församlingar viss gemenskap

för församlingsvården, såsom konfirmandundervisning och gemensamt

anställd och avlönad diakonissa.

Då det gällt för kommittén att taga ställning till frågan, huruvida anledning

föreligger att göra ändring i den rådande ordningen att handlägga

angelägenheterna, där samfällighet föreligger, har bortsetts från pastoratsangelägenheterna,

eftersom flerförsamlingspastorat enligt kommitténs förslag

alltid skall utgöra samfällighet.

Beträffande de fall, då gemenskapen mellan församlingarna omfattar alla

eller flertalet angelägenheter, framstår den nuvarande ordningen för kommittén

såsom mindre tillfredsställande. För en del av dessa fall torde en

sammanläggning av församlingarna böra övervägas. För återstoden rekommenderar

kommittén att samfällighet bildas för att åvägabringa en mera

ändamålsenlig organisation.

Vad åter angår de fall, då gemenskapen avser endast en eller ett fåtal

angelägenheter, är det enligt kommitténs uppfattning erforderligt att

tillskapa nya former för samverkan. Möjlighet för församlingar att ingå

kommunalförbund lärer knappast vara en ändamålsenlig lösning med hänsyn

till att dessa förbund har en förhållandevis tungrodd förvaltningsapparat.

Organisationen för kyrklig samfällighet synes då erbjuda en bättre

form för samverkan. För de fall, då en samfällighetsbildning skulle komma

att medföra en för vidlyftig organisation, synes den nuvarande ordningen

med gemensam kyrkostämma och eventuellt ett gemensamt kyrkoråd enligt

kommitténs åsikt kunna behållas. För att undvika de olägenheter, som

kan vara förbundna med en dylik ordning torde mången gång möjligheten

stå öppen att reglera samverkan genom avtal.

På grund av det anförda anser kommittén sig inte böra föreslå någon

ändring i gällande bestämmelser om behandlingen av gemensamma angelägenheter

i de fall, då församlingarna inte utgör samfällighet för skötseln

av angelägenheterna.

Ledamoten Brolin har en mot kommitténs majoritet avvikande åsikt.

Han anser att den gemensamma kyrkostämman bör definitivt avvecklas

på grund av de slumpartade och föga representativa beslut, som kan fattas

på sådan stämma, åtminstone om församlingarna inte tillhör den minsta

kategorien. Avtalsformen synes Brolin vara helt tillfyllest och lämplig, då

gemenskapen är av så begränsad räckvidd, att samfällighet inte bör bildas.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Vad härefter angår samfälligheten i Stockholm har kommittén

i sitt lagförslag i princip behållit den gällande ordningen. Samfällighetens

verksamhetsområde har huvudsakligen lämnats oförändrat. Kommittén

har inte föreslagit några regler för samverkan mellan församlingarna

utanför ramen av den obligatoriska samfälligheten. Skulle sådana

regler för särskilt fall behövas anser kommittén det tillfyllest, att Kungl.

Maj :t ger föreskrifter härom. Vidare torde interkommunala avtal kunna

ingås. _ . .

Lagförslagets bestämmelser om församlingsdelegerades organisation och

arbetsformer motsvarar i sina huvuddrag stadgandena i LFS Sthlm. Bestämmelsernas

utformning har så långt ansetts lämpligt anpassats efter de

motsvarande stadgandena angående församlingsdelegerade i andra samfälligheter.

Beträffande bestämmandet av församlingsdelegerades antal och fördelning

på de särskilda församlingarna har reglerna i LFS Sthlm behållits.

Kommittén har tagit upp spörsmålet huruvida suppleanter för församlingsdelegerade

i Stockholm alltjämt bör finnas. Förhallandena i huvudstaden

synes inte motivera en avvikelse från vad som föreslagits gälla för

landet i övrigt. Även principiella skäl kan anföras mot suppleantsystem

i representativa organ. Med hänsyn härtill finner kommittén de gällande

bestämmelserna om suppleanter för församlingsdelegerade böra utgå.

För valbarhet till församlingsdelegerad har behållits det s. k. bostadsbandet.

En motsvarande regel gäller vid val av kyrkofullmäktige för den

samfällighet, som består mellan Göteborgs församlingar. Denna från bestämmelserna

för övriga samfälligheter avvikande regel för samfälligheterna

i Stockholm och Göteborg synes kommittén vara motiverad med

hänsyn till storleksordningen av dessa samfälligheter. För Stockholms del

kan även den starka utflyttningen från inner- till ytterförsamlingar vara

ett skäl för bostadsbandets behållande.

Beträffande mandattiden för församlingsdelegerade erinrar kommittén

att för landet i allmänhet föreslagits att denna mandattid skall sammanfalla

med kyrkofullmäktiges mandattid. Något skäl att för Stockholms

vidkommande avvika från en sådan ordning har kommittén inte kunnat

finna.

Vad härefter angår förvaltning och verkställighet beträffande samfällighetcns

angelägenheter innebär förslaget ändring i nuvarande regler. Enligt

gällande lag är endast samfällighetens kassarörelse centraliserad. I övrigt

gäller att kyrkoråden i församlingarna skall fungera såsom förvaltningsoch

verkställighetsorgan för samfälligheten. Denna reglering har inte helt

kunnat tillämpas i praktiken, säger kommittén. Den föreslår därför alt ett

förvaltningsorgan inrättas, som i princip bör få samma centrala ställning

som kyrkorådet i andra samfälligheter. Organet bör med andra ord —

10 — Bihang till riksdagens protokoll lätil. 1 samt. Nr 70

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

förutom att vara den ledande, initiativtagande och övervakande instansen i

förvaltningen — tjänstgöra som allmänt berednings-, förvaltnings- och

verkställighetsorgan.

Kommittén anser att de gällande bestämmelserna om beredningsutskottets

sammansättning bör kunna i huvudsak överföras att gälla för det nya

förvaltningsorganet. Antalet ledamöter — de självskrivna medräknade —

har angetts till lägst elva. Någon maximering av antalet har här lika litet

som beträffande kyrkorådets ledamöter ansetts erforderlig. Såsom benämning

på organet har kommittén föreslagit berednings- och ekonomiutskottet.

De enda uppgifter av någon betydelse, som kommer att fråntagas församlingskyrkoråden,

hänför sig till förvaltningen av sådana boställen, som

är avsedda för bestridande av prästerskapets eller kyrkomusikernas löneförmåner.

Kommittén anser, att den nuvarande ordningen i viss mån bör

kunna upprätthållas genom en bestämmelse om delegationsrätt av innehåll,

att det kan uppdragas åt vederbörande församlingskyrkoråd eller eventuellt

förekommande boställsstyrelse att förvalta sådan fastighet.

Av den föreslagna regleringen följer även att ansvaret för samfällighetens

kassarörelse överförs på berednings- och ekonomiutskottet. Beträffande

kassaförvaltare i samfälligheten skall enligt förslaget gälla samma

regler som för kassaförvaltare i församlingarna.

Enligt lagförslaget har samfälligheten fått möjlighet att tillsätta de

nämnder som kan befinnas erforderliga för att handha särskilda förvaltnings-

och verkställighetsbestyr.

Beträffande samjällighetens drätsel upptar lagförslaget i huvudsak samma

bestämmelser som föreslagits i fråga om församlingens drätsel.

Beträffande den för Göteborg gällande ordningen har kommittén,

som inledningsvis berörts, föreslagit att denna alltjämt skall regleras i

särskild lag, benämnd lag om kyrklig samfällighet i Göteborg. De ändringar,

som lagförslaget innebär i förhållande till gällande föreskrifter, är väsentligen

betingade av en anpassning till förslaget om allmän församlingsstyrelselag.

3. Remissyttranden

Ett stort antal remissinstanser har en positiv inställning till kommitténs

förslag rörande formerna för handläggning av ärenden, som är gemensamma

för två eller flera församlingar. Förslaget befinns i det stora hela välgrundat

och invändningarna gäller i allmänhet endast spörsmål av mindre

räckvidd.

Statskontoret samt domkapitlen i Linköping och Visby har sålunda inte

något att i princip erinra mot de av kommittén framlagda förslagen och

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

domkapitlet i Göteborg finner dem väl avvägda; de nu vanliga gemensamma

kyrkostämmorna kommer därmed att försvinna i såväl pastorat som

övriga samfälligheter och ersättas med ett representativt system, nagot som

domkapitlet finner vara en uppenbar vinst.

Domkapitlet i Lund förklarar sig inte ha något att erinra mot vare sig

upphävandet av nuvarande bestämmelser rörande möjligheten att bilda

kyrklig samfällighet för alla angelägenheter enligt LFS eller bildandet av

obligatorisk partiell samfällighet för pastoratsangelägenheter.

Vad beträffar sistnämnda förslag rörande flerförsamlingspastoraten konstaterar

domkapitlet i Härnösand, att därmed har ett gammalt önskemål

om en fastare organisation för församlingarnas samverkan inom ett pastorat

blivit tillgodosett på ett tillfredsställande sätt.

Kammarkollegiet har upptagit förslaget i ifrågavarande del till ingående

prövning och anför därvid bland annat.

Genom samfällighetsbildningen blir det klart att flerförsamlingspastoraten

utgöra specialkommuner och salunda äga självständig utdebitenngsrätt.

Någon ändring i fråga om de rättigheter och skyldigheter, som redan

må ha uppkommit för ett flerförsamlingspastorat, inträder givetvis icke

vid ett genomförande av kommitténs förslag. Vad angar utdebiteringsrätten

må erinras, att församlingarna i ett flerförsamlingspastorat för närvarande

ha formell möjlighet att täcka pastoratskostnaderna pa annat sätt än

genom utdebitering, t. ex. genom utnyttjande av fondmedel eller genom

upptagande av lån. Genom bildandet av pastoratskommuner skulle denna

församlingarnas möjlighet komma att försvinna. Möjligheten torde emellertid

mycket sällan ha utnyttjats, och dess upphörande lärer icke medföra

någon olägenhet. Fn fördel med självständig utdebitering för pastoraten

är, att därigenom torde framtvingas en striktare åtskillnad mellan

pastorats- och församlingsangelägenheter vid uppgörandet av staterna än

vad nu stundom är fallet. Denna sammanblandning i staterna av olika

slags angelägenheter har vid upprättande inom kollegiet av förslag till

pastoratsdelningar ej sällan föranlett onödig omgång och besvär.

Kollegiet framhåller, att för flerförsamlingspastorat, som i sin tur ingår

i samfällighet med annat eller andra pastorat i fråga om samtliga pastoratsangelägenheter,

blir samfällighetsbegreppet endast en tom konstruktion.

Kollegiet föreslår därför att undantag görs för sådant pastorat, så att det

inte behöver utgöra samfällighet också för sig.

Slutligen förklarar kollegiet, att det inte har något att invända mot att

clt representativt organ införes för partiella samfälligheter, utan finner

fastmera ett sådant organ otvivelaktigt vara att föredraga framför den nuvarande

pastoratsstämman. Kollegiet vill dock göra ett par randanmärkningar,

nämligen dels att benämningen »delegerade» förefaller mindre lämplig,

samt föreslår i stället, alt organet kallas »pastoratsfullmäktige» respektive

»fullmäktige» för kyrklig samfällighet, dels att det kan ifrågasättas om

det skall vara behövligt med en till antalet ledamöter fylligare represen
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tation för de samfälligheter, där delegerade skall finnas, än för församlingarna

själva.

I fråga om det föreslagna representativa organet för partiell samfällighet

intar domkapitlet i Lund en kritisk hållning samt anför.

Domkapitlet erinrar här om att pastoratets kompetens är synnerligen

begränsad. Den omfattar i verkligheten allenast vissa i lag eller författning

uppräknade befogenheter, enligt vilka pastoratet oftast är bundet att fatta

beslut utan att i nämnvärd grad kunna handla självständigt. Inom stiftet

förefinnes vidare i mycket stor utsträckning kyrkomusikerdistrikt, bestående

av två församlingar och sammanfallande med pastoratsindelningen. Men

icke sällan förekommer att i ett fyraförsamlingspastorat församlingarna äro

uppdelade på två kyrkomusikerdistrikt, bestående vardera av två församlingar.

Det är att befara, att den stundande pastoratsregleringen kommer

att. i ökad omfattning medföra bildande av flerförsamlingspastorat med

dylika kyrkomusikerdistrikt. Inom ett fyraförsamlingspastorat, vari ingå

två kyrkomusikerdistrikt, skulle enligt kommittén finnas församlingsdelegerade

dels för pastoratet och dels för ett vart av kyrkomusikerdistrikten

— sammanlagt skulle sålunda icke mindre än tre olika korporationer av

församlingsdelegerade finnas i sådant pastorat. Domkapitlet kan icke finna

annat än att en betänklig överorganisation härigenom införes. Det beslutande

organet för pastoratet, bör vara pastoratskyrkorådet och för kyrkomusikerdistriktet,

om dht ej sammanfaller med pastoratet eller församlingen,

ett för distriktet å kyrkostämma valt kyrkoråd. Den nuvarande ordningen

eller att kyrkostämman är det beslutande organet kan också mycket

väl bibehållas.

En liknande inställning till frågan kommer till synes i länsstyrelsens i

Malmöhus län yttrande, i vilket länstyrelsen påpekar — efter att ha erinrat

om att kommitténs motiv för att införa ett delegeradesystem i stället för

fullmäktige för samfällighet bland annat är att undvika dubbla val med

därav följande kostnader och andra olägenheter — att sådana val förekommit

i många år utan att såvitt länsstyrelsen har sig bekant någon påtaglig

olägenhet i kostnads- eller annat avseende därav försports. Man bör

enligt länsstyrelsens åsikt inte utan tvingande skäl införa ett nytt institut

i församlingsorganisationen.

Motsatt uppfattning deklarerar länsstyrelsen i Örebro län, som inte vill

göra någon invändning av principiell natur mot det föreslagna systemet

med församlingsdelegerade och den omfattning, i vilket systemet skulle

komma till användning. Länsstyrelsen anför vidare.

. Val av dubbla kyrkofullmäktige böra, såvitt möjligt, undvikas. Organisationen

blir ofta onödigt vidlyftig och tungarbetande. Erfarenheten visar

också, att väljarna i stor utsträckning ha svårt att skilja mellan de olika

kyrkofullmäktigförsamlingarna, varför vid de gemensamma valen valsedlarna

lätt komma att förväxlas. Det vore dock önskvärt, att bestämmelserna

angående församlingsdelegerade utformades i närmare överensstäm
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

melse med bestämmelserna om kommunalförbund, vilka ju ha stor likhet

med de kyrkliga samfälligheterna. Bäst hade varit, om den nya lagstiftningen

angående kommunalförbund — med erforderliga jämkningar

kunnat bli direkt tillämplig å de kyrkliga samfälligheterna.

Ytterligare två spörsmål har kommit i betraktande av remissinstanserna,

nämligen behoven av gemensam kyrkostämma och, vid total ekonomisk

samfällighet, församlings eget kyrkoråd.

Ett flertal remissinstanser har förklarat, att något behov inte längre

kan anses föreligga att kunna fatta beslut å gemensam kyrkostämma i de

fall, då samfällighet inte bildats. Sålunda anför kyrkolag sutskottet, i anledning

av en vid kyrkomötet väckt motion, som sin mening följande.

Utskottet finner det angeläget, att den i flera avseenden olämpliga organisationen

med gemensamma kyrkostämmor försvinner. I de fall, da en

samfällighetsbildning skulle komma att framstå såsom en i förhallande till

gemenskapen alltför vidlyftig organisation, synes den av kommittén rekommenderade

lösningen att reglera samverkan genom avtal vara en betryggande

lösning. Utskottet anser emellertid, att i de församlingar, där samverkan

beträffande vissa angelägenheter hittills ägt rum å gemensamma

kyrkostämmor, den gällande ordningen beträffande dessa frågor kan besta,

och föreslår därför att i övergångsbestämmelserna matte intagas föreskrift

härom. I själva lagtexten synes däremot bestämmelserna om gemensam

kyrkostämma kunna utgå.

På grund av vad kyrkolagsutskottet salunda anfört föreslår kyrkomötet,

att bestämmelserna om gemensam kyrkostämma måtte utgå ur lagtexten.

Domkapitlet i Linköping hyser för sin del tveksamhet i vad mån gemensam

kyrkostämma har berättigande och för domkapitlet i Göteborg synes

ett behållande av sådan stämma vara att göra lagen mera fullständig än

den behöver vara. Redan begreppet »gemensam kyrkostämma» är ägnat att

förvilla. I likhet med kyrkolagsutskottet anser detta domkapitel liksom

domkapitlet i Härnösand, att föreskriften bör hänvisas till övergångsbestämmelserna.

Även länsstyrelsen iV ästemorrlands län och styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund finner det angeläget, att organisationen med gemensam

kyrkostämma försvinner och anser i likhet med kyrkolagsutskottet

att om församlingarna inte bildar samfällighet, torde frågor av gemensam

natur kunna lösas avtalsvägen. Kommunförbundets styrelse tillägger dock,

att i ett avseende torde den gemensamma stämman inte kunna undvaras,

nämligen för att fatta beslut om antal delegerade i kyrklig samfällighet.

Beaktas må ock, slutar styrelsen, att om den gemensamma stämman avskaffas

för det med sig, att församlingar inte längre kan tillsätta gemensamma

kyrkoråd för vård av viss eller vissa angelägenheter. I

I fråga om kommitténs förslag att församling som ingår i total ekonomisk

samfällighet skall efter eget skön bestämma om den vill ha eget

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

kyrkoråd för att sköta sådana församlingsvårdande uppgifter, som inte är

av ekonomisk natur, påpekar kammarkollegiet, att församlingen skulle

kunna sakna eget administrativt organ och i kommunalt hänseende endast

taga formen av en kyrkostämma med mycket begränsade uppgifter.

Härtill vill kollegiet anmärka, att församlingskyrkorådet inte blott är ett

kommunalt organ utan oundgängligt för pastor, då han leder det kyrkliga

livet i församlingen. En församling såsom administrativ kyrklig enhet

synes följaktligen förutsätta ett eget kyrkoråd. Kollegiet föreslår därför

att den föreslagna valfriheten inte införs.

Domkapitlet i Lund ställer samma yrkande som kammarkollegiet och

framhåller församlingskyrkorådens ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter.

Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på att i de fall, då församlingar

i total ekonomisk samfällighet utgör egna kyrkomusikerdistrikt, kan det

tänkas att, om församlingarna inte utser egna kyrkoråd, kyrkomusikerdistriktet

kommer att sakna kyrkoråd. Kyrkomusikerstadgan skulle i så

fall knappast kunna tillämpas — enligt stadgan är distriktets kyrkoråd

huvudman för den kyrkomusikaliska tjänsten.

Även hos församling amu och de kyrkliga samfälligheterna har kommitténs

förslag rörande handläggningen av gemensamma angelägenheter i

huvudsak vunnit klar anslutning. I ett fåtal fall kommer dock en mera

kritisk uppfattning till synes. Några menigheter vill sålunda att delegeradesystemet

skall avse endast sådana församlingar, som har fullmäktige;

i ett par yttranden understryks behovet av ett församlingskyrkoråd även

vid total ekonomisk samfällighetsbildning.

Mot de föreslagna bestämmelserna om samfällighetens i Stockholm organisation

har församlingsdelegerade invänt i två hänseenden, nämligen att

suppleanter för de delegerade avskaffas och att mandatperioden kommer

att sammanfalla med kyrkofullmäktiges.

Den speciella sammansättningen av delegerade synes utgöra ett särskilt

skäl för att behålla suppleantsystemet, anför församlingsdelegerade samt

fortsätter.

Till delegerade och suppleanter för dem utses regelmässigt kyrkvärdar

och kyrkorådsledamöter i de olika församlingarna. Med hänsyn till sin

förtrogenhet med församlingsarbetet äro såväl delegerade som suppleanter

väl skickade att taga ställning till de ärenden som förekomma till avgörande

i delegerade. Några principiella skäl mot att medgiva att suppleanter utses

för delegerade synas därför icke föreligga. Härtill kommer att det måste

anses vara av utomordentlig vikt att samtliga Stockholms församlingar

bli representerade vid delegerades sammanträden, varför man på allt

sätt bör underlätta att så blir fallet. Genom att ledamöterna i församlingsdelegerade

haft suppleanter har det hittills under församlingsdelegerades

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

verksamhet icke behövt förekomma att någon av församlingarna varit utan

representant vid delegerades sammanträden. I detta sammanhang bor

beaktas att delegerade är en relativt stor församling med f. n. 78 ledamöter,

varför det naturligt nog förekommer svårigheter att utsätta sammantradena

till sådana dagar, då alla ordinarie delegerade äro i tillfälle att vara

närvarande. De flesta ledamöterna inneha ju även andra förtroendeuppdrag

än de rent kyrkliga.

Beträffande spörsmålet hur mandatperioden skall förläggas papekar församlingsdelegerade,

att det i praktiken visat sig att kyrkorådsledamöterna

— bland vilka regelmässigt församlingsdelegerade utses — avstår från sitt

uppdrag först vid slutet av en valperiod. Detta förhallande kan enligt

församlingsdelegerades åsikt medföra att, om förslaget skulle genomföras,

vissa ledamöter i delegerade kommer att sakna den speciella sakkunskap,

som de erhåller genom verksamhet i kyrkorådet. Det torde inte heller vara

uteslutet anser församlingsdelegerade, att kyrkofullmäktige till delegerade

kan utse personer, som kyrkofullmäktige sedermera efter ett års kännedom

om vederbörandes kvalifikationer inte finner lämpliga som kyrkorådsmedlemmar.

Församlingsdelegerade anser det vara av synnerlig vikt för det kyrkliga

arbetet, att nu gällande förskjutning av mandattiderna för kyrkoråd och

församlingsdelegerade behålles. Da här är fråga om en i särskild lag reglerad

alldeles speciell organisation, som saknar varje motsvarighet pa andra

områden, synes man kunna bortse från principiella synpunkter och låta

det praktiska övervägandet bli utslagsgivande.

I församlingsdelegerades uttalanden instämmer domkapitlet i Stockholm.

Det övervägande flertalet av huvudstadens territoriella församlingar har

likaledes, under åberopande av i huvudsak samma eller liknande synpunkter

som de församlingsdelegerade, avstyrkt ändring i gällande bestämmelser

beträffande de berörda spörsmålen. 4

4. Departementschefen

Samverkan mellan församlingar sker för närvarande i olika former. Vissa

församlingar har förenat sig till kyrklig samfällighet för vården av gemensamma

angelägenheter. Denna form av samverkan förekommer särskilt i

städerna. Samfälligheten utgör en specialkommun med egna beslutande och

förvaltande organ och med egen utdebiteringsrätt. Andra församlingar har

utan samfällighet sbildning gått samman om ett gemensamt kyrkoråd, som

handhar gemensamma angelägenheter. Församlingar har också träffat avtal

om samverkan inbördes i viss eller vissa frågor. Församlingar kan däremot

inte, såsom de borgerliga kommunerna, ingå kommunalförbund.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Den viktigaste nyheten i församlingsstyrelsekommitténs förslag är, att

flerförsamlingspastoraten alltid skall utgöra samfällighet för vården av

pastoratsangelägenheterna. Kommittén föreslår i övrigt förbättringar i samfälligheternas

organisation och arbetsformer, som underlättar samverkan

mellan församlingar i sådan form. Samtidigt söker kommittén slå vakt om

den kyrkliga verksamheten i den enskilda församlingen genom att föreslå,

att samfällighetsbildning endast kan avse ekonomiska angelägenheter.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen mottagits positivt; förslagen

befinnes i det stora hela välgrundade. Särskilt uttalas tillfredsställelse

över att pastoraten får en fastare organisation, varigenom de gemensamma

kyrkostämmorna i stor utsträckning försvinner.

Jag vill för egen del understryka, att stora fördelar i ekonomiskt hänseende

kan stå att vinna genom samfällighetsbildning. Små kyrkokommunala

enheter innebär ofta splittring av de ekonomiska resurserna. Genom

att utnyttja det större skatteunderlag samfälligheten bjuder kan en mera

långsiktig planering ske och tillgängliga medel mera rationellt utnyttjas.

Detta kan i sin tur medföra ett jämnare skatteuttag.

Det torde inte råda tvekan om att hittillsvarande former för samverkan

i flera fall inte är tillfredsställande. Jag finner kommitténs förslag utgöra en

avsevärd förbättring av den nuvarande ordningen, och det torde i allt

väsentligt kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En viktig fördel

med förslaget är också att den till lokalkyrkan knutna församlingsverksamheten

mte försvagas även om församlingarna går samman till mera bärkraftiga

ekonomiska enheter.

. Enligt kommitténs förslag skall flerförsamlingspastoraten som representativt

organ få församlingsdelegerade, vilka utses av de skilda församlingarnas

beslutande organ var för sig. Denna form, som nu används i Stockholms

kyrkliga samfällighet, finner jag vara väl lämpad i förevarande sammanhang

och utgöra en smidig lösning av problemet. Sålunda undviks den överorganisation,

som direkt valda fullmäktige kan utgöra i mindre pastorat,

samtidigt som de omdebatterade pastoratsstämmorna försvinner. Till de

kritiska synpunkter, som domkapitlet i Lund anför beträffande delegeradesystemet,

vill jag endast erinra om att kyrkomusikerdistrikten inte föreslås

utgöra samfälligheter.

Med den föreslagna fasta organisationen av pastoraten kan det övervägas,

om mte flera ekonomiska angelägenheter borde överflyttas till dem

Kommittén förordar för sin del, att församlingens åligganden beträffande

kyrkobokformgen överflyttas. I och för sig anser jag det önskvärt att även

andra ekonomiska angelägenheter överförs till dessa större enheter. Emellertid

innebär kommitténs förslag, att en sådan överflyttning kan ske på frivillighetens

väg. Jag är med hänsyn härtill beredd biträda kommitténs förslag

men vill samtidigt rekommendera att det från fall till fall prövas, om en

utökning av pastoratets verksamhetsområde bör komma till stånd.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kammarkollegiet påpekar, att pastoratssamfälligheten ibland kan utgöra

eu tom konstruktion, nämligen om pastoratet i sin tur ingår i samfällighet,

som handhar pastoratsangelägenheter. Med hänsyn härtill har i lagförslaget

inrymts en regel, enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna, att pastoratet

inte skall utgöra egen samfällighet.

Ingår församlingar i total ekonomisk samfällighet, anser kommittén att

församling skall kunna få dispens från att ha egna fullmäktige. Denna mening

vill jag biträda. De få ärenden, som församlings beslutande organ i

allmänhet här har att handlägga, torde kunna avgöras på kyrkostämma;

fullmäktige kan ofta innebära en onödigt stor organisation. Kommittén

föreslår vidare, att församling i total samfällighet skall ha eget kyrkoråd,

endast om den så beslutar. Häremot invänder kammarkollegiet att för en

kyrkokommunal enhet förutsättes skola finnas en styrelse, ett kyrkoråd.

Vidare erinras om det stöd kyrkorådet utgör åt prästen i dennes gärning. Jag

finner också för egen del att kyrkorådet som regel bör finnas för det arbete,

som är knutet till lokalkyrkan; kyrkorådet skall ha omsorg om församlingslivet

och verka för dess utveckling. Församlingen bör därför inte avstå från

eget kyrkoråd, såvida inte särskilda omständigheter gör rådet obehövligt.

Jag vill därför i stället förorda samma dispensregel som föreslagits beträffande

fullmäktige.

Kommittén föreslår att det beslutande organet i totala ekonomiska samfälligheter

skall bestå av fullmäktige. Vad gäller partiella samfälligheter

erinrar kommittén om att flerförsamlingspastoraten föreslås få från församlingarna

utsedda delegerade som beslutande organ. Kommittén anser

att fördelarna med systemet kan åberopas också beträffande andra partiella

samfälligheter än pastoraten. Är den ekonomiska samfälligheten i det närmaste

total, finner kommittén dock att fullmäktigeorganisationen kan vara

naturlig. Kommittén föreslår därför, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna

om undantag från delegeradesystemet.

I likhet med kommittén finner jag det erforderligt med en fullmäktigorganisation

i de samfälligheter som handhar alla ekonomiska angelägenheter.

Även för andra partiella ekonomiska samfälligheter än flerförsamlingspastoraten

synes mig ett delegeradesystem vara en väl avvägd organisationsform.

Fn av fördelarna med denna form är, att dubbla kyrkofullmäktigval

undvikes. Den föreslagna dispensregeln för det fall att samfälligheten

är i det närmaste total anser jag mig inte böra förorda. Också

i sådant fall torde delegerade vara tillfyllest; önskas fullmäktige, bör steget

tas fullt ut och total ekonomisk samfällighet bildas.

Vad beträffar församlingsdelegerades organisation och arbetsformer föranleder

kommitténs förslag inte någon erinran från min sida utan jag kan

i allt väsentligt tillstyrka, att reglerna får det av kommittén angivna innehållet.

Särskilt vill jag understryka vad kommittén anfört beträffande dele
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

gerades tjänstgöringsperiod. Jag är helt ense med kommittén, att en förskjutning

i tiden i förhållande till kyrkofullmäktiges mandattid inte bör

komma ifråga.

Godtages de nu framlagda förslagen rörande kyrkliga samfälligheter,

torde samverkan under andra former mellan församlingar komma att ske

i mindre omfattning än för närvarande. Sådan samverkan torde i fortsättningen

endast avse angelägenheter av ringa storleksordning. I allmänhet

kan ett sadant mellanhavande regleras genom att församlingarna sluter

avtal om samgåendet. Härigenom kan såväl omfattningen av samverkan

som formerna härför lätt anpassas efter vad omständigheterna i det enskilda

fallet kräver. I vissa fall fordras dock en kommunalrättslig reglering.

Sålunda skall församlingar, som tillsammans ingår i ett kyrkomusikerdistrikt,

ha ett gemensamt kyrkoråd. Även i andra fall kan ett gemensamt

kyrkoråd te sig praktiskt. I enlighet med vad kommittén förordat har därför

bestämmelserna om gemensamt kyrkoråd i LFS överförts till det föreliggande

lagförslaget.

Kommittén förutsätter, att som beslutande organ i här avsedda fall skall

fungera gemensam kyrkostämma. Ett flertal remissinstanser framför kritiska

synpunkter häremot samt föreslår antingen att organisationsformen

far helt försvinna eller också att den överförs till lagens övergångsbestämmelser.

Jag är ense med remissmyndigheterna, att den gemensamma stämman är

olämplig som organisationsform. Med det ringa deltagandet i dessa stämmor

föreligger ofta risk för slumpmässiga utfall, då beslut fattas. Det kan

inte heller anses lämpligt, att sadan stämma skall besluta i gemensam angelägenhet,

om fullmäktige finns i de enskilda församlingarna. Jag kan därför

inte förorda kommitténs förslag att den gemensamma kyrkostämman behålles

som beslutande organ.

Avskaffas den gemensamma stämman kommer det gemensamma kyrkorådet

att inta en ställning, som i vissa avseenden avviker från nu gällande

ordning. Som beslutande organ kommer i stället de enskilda församlingarnas

fullmäktige eller stämmor att fungera. Särskilda regler för samverkan genom

ett gemensamt kyrkoråd synes dock inte erforderliga utom för det fall,

att församlingarna inte kan enas om rådets sammansättning. Denna bör

då bestämmas av länsstyrelsen. Jag förutsätter att regeln ytterst sällan

kommer till användning.

I övrigt får beträffande det gemensamma kyrkorådet gälla, att det svarar

inför sina uppdragsgivare var för sig. I den mån rådet behöver medel för

sin verksamhet, skall dessa ställas till förfogande genom beslut av varje

församling. Om ersättning till ledamot av rådet beslutar dock den församling,

som valt ledamoten. Varje församlings revisorer har att granska det

gemensamma kyrkorådets förvaltning och att avge revisionsberättelse till

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

sina uppdragsgivare, som sedan har att besluta om ansvarsfrihet i vad på

den församlingen ankommer. Anslag av tillkännagivanden måste ske pa

varje församlings anslagstavla.

Den kyrkliga samfälligheten mellan församlingarna i Stockholm är en

partiell ekonomisk samfällighet. Dess verksamhetsområde har bestämts

genom en avvägning av å ena sidan behovet av ett ekonomiskt samgående

mellan församlingarna för att underlätta nya församlingsbildningar och få

till stånd en skatteutjämning samt å andra sidan de enskilda församlingarnas

intresse att själva besluta i sina angelägenheter.

Kommitténs förslag innebär inga större ändringar i gällande ordning.

Efter förebild av kommunala delegationslagen föreslås en regel, som möjliggör

central reglering av anställningsvillkoren för vissa kategorier anställda.

Bestämmelserna om samfällighetens organisation och arbetsformer är

anpassade till vad som föreslås gälla för riket i övrigt. Detta innebär bland

annat den ändringen i nuvarande ordning att suppleanter inte längre skall

finnas för delegerade samt att delegerades tjänstgöringsperiod sammanfaller

med tjänstgöringsperioden för församlingarnas kyrkofullmäktige.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet fått ett gott mottagande.

Flertalet av de berörda remissinstanserna avstyrker dock ändring beträffande

suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. I remissvaren

berörs också några mer speciella frågor; önskemal framförs bland annat om

eu smidigare regel för medelsanvisningen till vissa befattningshavares löneförmåner

och vidare diskuteras, vilka grupper av anställda som bör avlönas

från samfälligheten.

Behov av en mera elastisk kompetensregel för samfälligheten påvisas

också i en promemoria, som domkapitlet i Stockholm ingivit till ecklesiastikdepartementet.

I promemorian framhålles, att ett ärende, som utgör en

för församlingarna gemensam angelägenhet men som ligger utanför samfällighetens

kompetens, förutsätter beslut av varje församling för sig. En

sådan ordning ter sig i mindre kostnadskrävande frågor opraktisk och onödig.

Som exempel på gemensamma ändamål nämns i promemorian gemensam

annonsering, gemensam diakonissa för värden av döva samt bidrag till

Stockholms teologiska institut. I promemorian föreslås, att kompetensregeln

får ett tillägg av innehåll, att församlingsdelegerade skall äga även

i övrigt bevilja bidrag till ändamål, som är gemensamma för stadens samtliga

församlingar.

Då de nuvarande bestämmelserna om Stockholms kyrkliga samfällighet

antogs år 1942 framhöll föredragande departementschefen, att fastän i vissa

avseenden någon direkt skyldighet inte alades samfålligheten att anvisa

medel, fick man utgå från att uppgifterna blev behörigen tillgodosedda

och att fasta normer tillämpades vid anslagsgivningen. Under den tid samfälligheten

bestått har en fast praxis utbildats genom att delegerade fattat

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kunql. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

en rad principbeslut i anslagsfrågor. Från skilda håll framförs nu önskemål

om en uppmjukad kompetensregel.

Jag finner för egen del det inte påkallat med givna gränser för Stockholmssamfällighetens

verksamhetsområde. Det synes mig fastmera vara av

vikt, att inte utvecklingen låses av snäva regler. Har en kyrklig verksamhetsgren

vuxit ut, bör samfälligheten kunna ombesörja de ekonomiska betingelserna

för den. Härigenom utnyttjas den skatteutjämnande effekten.

Kompetensregeln synes därför kunna utformas så, att den lämnar större

frihet åt samfälligheten att själv avgöra, till vilka angelägenheter den skall

anslå, medel. På goda grunder vill jag förutsätta, att en sådan regel kommer

att tillämpas utifrån samma fasta normer som nu i övrigt sker.

Vad gäller det närmare innehållet i kompetensregeln bör denna som hittills

i första hand ta upp vad som skall handhas av samfälligheten och i

andra hand vad samfälligheten äger i övrigt ombesörja. Samfälligheten föreslås

skola handha kostnaderna för de kontanta avlöningsförmånerna åt

präster och kyrkomusiker. Vidare äger samfälligheten rätt att bevilja församling

anslag, motsvarande lönekostnaderna för annan personal. I samfällighetens

behörighet vad beträffar anslag till byggenskap föreslås ingen

ändring. Samfälligheten skall äga även eljest handha angelägenhet av ekonomisk

natur under förutsättning att den är gemensam för samtliga församlingar.

Härmed avses inte endast anslagsgivning till tidigare berörda gemensamma

ändamål utan även t. ex. tillsättande av ett organ för samråd i ekonomiska

frågor med den borgerliga kommunen. I lagförslaget tas också upp

en bestämmelse, som gör det möjligt att centralt reglera anställningsvillkoren

för vissa personalgrupper. Samfälligheten kan i samband med anslagsgivningen

förbehålla sig rätt att företräda församlingen i nämnda avseende.

Vad angar samfällighetens organisation och arbetsformer finner jag inte

bärande skäl vara anförda att ha olika regler för Stockholm och landet i

övrigt beträffande suppleanter och tjänstgöringsperiod för delegerade. Till

ett par detalj spörsmål far jag aterkomma i specialmotiveringen.

Bestämmelserna för samfälligheten i Göteborg har i enlighet med kommitténs

förslag ändrats i den mån det varit betingat av en anpassning till

vad som föreslås gälla för rikets övriga församlingar. Det bör påpekas, att

dia territoriella församlingar i Göteborg ingår i samfälligheten. Efter lagens

ikraftträdande kommer sålunda även Västra Frölunda och Backa församlingar,

som nu star utanför samfälligheten, att ingå i denna. Jag kommer

också beträffande Göteborg att behandla ett par frågor av mindre räckvidd

i specialmotiveringen.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

157

VI. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har inom

ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om församlingsstyrelse.

För reglering av de tillämpningsfrågor och andra spörsmål, som uppkommer

vid den avsedda lagstiftningens ikraftträdande, har uppgjorts förslag till lag

om införande av lagen om församlingsstyrelse. Vidare har inom departementet

upprättats förslag till erforderliga ändringar i lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (LKI) samt i

folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

Som i tidigare sammanhang berörts, kommer frågan om lagstiftning beträffande

kyrkorummets upplåtande för vissa fall att upptagas i annat

sammanhang.

De nämnda författningsförslagen ansluter sig i huvudsak till vad församlingsstyrelsekommittén

förordat. Av skäl jag tidigare utvecklat har en

genomgripande förändring av lagteknisk natur ägt rum på så sätt, att

kommitténs förslag till särskild lagstiftning rörande församlingarna i Stockholm

och Göteborg inarbetats i förslaget till lag för rikets församlingar i

allmänhet.

Jag ämnar nu övergå till att lämna en specialmotivering till förslagen.

Vad angår förslaget till lag om församlingsstyrelse anges för varje paragraf

dess motsvarigheter i LFS, LFS Sthlm samt LKF Gbg, i den mån motsvarighet

finns. I erforderlig utsträckning nämns också motsvarande paragraf

eller paragrafer i kommitténs förslag till församlingslag, till församlingslag

för Stockholm och till lag om kyrklig samfällighet i Göteborg (FFL, FFL

Sthlm och FLS Gbg). I den mån stadgandena i sak överensstämmer med

kommitténs förslag anser jag det i allmänhet tillräckligt att endast hänvisa

till den av kommittén lämnade motiveringen.

1. Förslaget till lag om församlingsstyrelse

Lagens rubrik

Kommittén finner såväl den nuvarande lydelsen »lag om församlingsstyrelse»

som »församlingsstyrelselag» vara från terminologisk synpunkt tillfredsställande

benämningar på lagen, men föredrar den något kortare rubriken

»församlingslag».1

Av remissinstanserna finner kammarkollegiet och domkapitlet i Luleå att

den av kommittén föreslagna rubriken kan godtagas. Domkapitlet i Skara

förordar däremot den nuvarande rubriken »lag om församlingsstyrelse».

1 Ledamoten Brolin är skiljaktig.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Svenska prästjörbundet anser att den föreslagna rubriken är mindre adekvat.

Också ett tiotal församlingar finner förslagets rubrik mindre god samt

förordar oförändrad titel.

Departementschefen. Enighet föreligger inte vare sig inom kommittén

eller mellan remissmyndigheterna om att den nya lagen skall ha annan

benämning än den nu gällande. Även om, såsom kommittén framhållit, det

kan vara praktiskt med en kort lagrubrik, finner jag dock inte att några

påtagliga fördelar står att vinna med den föreslagna lydelsen. Jag vill

därför föreslå att rubriken behålles oförändrad i den nya lagen.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §•

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde, varom för närvarande stadgas

i 1 § första stycket samt 7 och 8 §§ LFS. Jfr 1 § första och tredje styckena

LFS Sthlm.

Enligt paragrafen skall lagen i princip gälla såväl för territoriella församlingar

som — i tillämpliga delar — för ieke-territoriella församlingar. Den

viktigaste ändringen är, som nämnts, att också Stockholmsförsamlingarnas

angelägenheter regleras genom samma lag som rikets andra församlingar.

Beträffande de icke-territoriella församlingarna — sex till antalet —

innebär kommitténs förslag (1 § FFL och 1 § FFL Sthlm) en ändring i

förhållande till LFS och LFS Sthlm. För närvarande skall bestämmelserna

lända till efterrättelse, endast om församlingen så beslutar. Den nya lagens

bestämmelser har föreslagits bli tillämpliga även för icke-territoriell församling.

Församlingen kan dock besluta, att den vid tiden för lagens ikraftträdande

särskilt gällande ordningen för församlingen skall behållas. Kommittén

har inte ansett det erforderligt att i lagen utsäga, när icke-territoriell

församling måste bestämma sig för att behålla den gällande ordningen. Det

synes kommittén vara självfallet, att dylikt beslut måste fattas i tämligen

omedelbar anslutning till den nya lagens ikraftträdande.

Tyska S:ta Gertruds församling och finska församlingen framhåller, att

omläggning till överensstämmelse med den allmänna lagen skulle medföra

djupgående förändringar i församlingarnas organisation. Kammarkollegiet

finner kommitténs förslag vara för obestämt såtillvida, att viss tid bör utsättas

inom vilken församlingen skall besluta sig om den vill ha kvar den

gamla ordningen.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag att församlingsstyrelselagen

i princip skall vara tillämplig också för de icke-territoriella

församlingarna. I några fall avviker dock församlingens nuvarande organisation

starkt från de territoriella församlingarnas. Det synes därför lämpligt,

att församling själv får avgöra, vilken ordning den vill tilllämpa.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Någon särskild föreskrift, att församlingen skall ta ställning i frågan inom

viss tid, torde inte vara behövlig. Jag förutsätter, att detta sker innan den

nya lagen träder i kraft.

2 §.

Paragrafen ersätter 1 § första stycket och 2 § LFS samt 1 § första stycket

och 2 § 1 mom. LFS Sthlm. Beträffande paragrafens innehåll får jag hänvisa

till vad som anförts vid behandlingen av avsnitt III i den allmänna motiveringen.

Utöver de i detta avsnitt redovisade ändringarna i kommitténs

förslag (jfr 3 § FFL och 3 § FFL Sthlm), har i texten en omgruppering

skett av de olika församlingsangelägenheterna.

3 §.

Paragrafen träder i stället för 1 § andra stycket LFS, 1 § andra stycket

LFS Sthlm och 1 § LKF Gbg. Paragrafens innehåll har behandlats såsom

avsnitt V i den allmänna motiveringen. Som bilaga A till statsrådsprotokollet

har fogats en schematisk uppställning över olika former för samverkan,

till vilken får hänvisas.

4 §.

Enligt detta lagrum uppdelas den kyrkokommunala verksamheten i beslutanderätt

å ena sidan och förvaltning och verkställighet å andra sidan.

Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena LFS samt delvis 3 §

1 mom. LFS Sthlm. Jfr 5 § 1 mom. första stycket och 2 mom. FFL samt

5 § 1 mom. FFL Sthlm.

Första stycket anger församlingars beslutande organ.

Genom KL har, såsom redan anmärkts, kommunalstämman och allmänna

rådstugan avskaffats, samt den kommunala beslutanderätten i samtliga

borgerliga kommuner tillagts fullmäktige. Reformen är att betrakta som en

logisk följd av utvecklingen.

Kommittén har övervägt om förutsättningar föreligger för en motsvarande

reform för församlingarnas vidkommande. Frågan har av kommittén

besvarats nekande. Den grundar sitt ställningstagande främst därpå att det

för församlingarnas del inte finns någon motsvarighet till kommunreformen,

genom vilken de borgerliga småkommunerna försvunnit. Av rikets omkring

2 500 församlingar har således inte mindre än omkring 600 en folkmängd,

som inte överstiger 500 invånare. Ungefär lika många har mellan 500 och

1 000 invånare och nära 400 har mellan 1 000 och 1 500 invånare. Kommittén

finner att det för småförsamlingarnas del knappast föreligger något

större behov av fullmäktige.

Kommittén erinrar om att enligt 5 § LFS har kyrkostämman att taga

befattning med vissa frågor, beträffande vilka beslutanderätten lagligen

inte kan uppdras åt kyrkofullmäktige. De ärenden, som enligt detta lagrum

är förbehållna stämman, är dels ärenden för vilkas avgörande gäller

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

särskilda bestämmelser om rösträtt, dels ärenden som är gemensamma för

två eller flera församlingar, ehuru de inte utgör kyrklig samfällighet, och

dels frågor om införande och avskaffande av fullmäktige samt om fullmäktiges

antal. I Stockholm inskränker sig stämmans befogenheter att bestämma

fullmäktiges antal (3 § 1 mom. LFS Sthlm).

Den första gruppen av de berörda ärendena torde inte längre förekomma,

sedan de genom 1910 års prästlönereform antagna principerna numera trätt

i full tillämpning.

Beträffande den andra gruppen ärenden utövas beslutanderätten på gemensam

stämma, oavsett om fullmäktige finns i de berörda församlingarna

(3 § andra stycket LFS). Kommittén föreslår, att sådan stämma alltjämt

skall finnas, se avsnitt V i den allmänna motiveringen.

Vad angår de återstående av de i 5 § LFS nämnda ärendena måste det

uppenbart tillkomma stämma att fatta beslut om att införa fullmäktige, om

fullmäktigsystemet inte är obligatoriskt. Då kyrkofullmäktige finns i församlingen,

saknas enligt kommitténs åsikt anledning att låta en stämma

avgöra frågan om fullmäktiginstitutionens fortsatta bestånd. Kommittén

finner vidare, att även rätten att bestämma om fullmäktiges antal — såsom

i motiveringen till 8 § kommer att beröras — bör tillkomma fullmäktige

själva.

Kommitténs förslag innebär sålunda, att stämma inte skall finnas i församling,

som har fullmäktige, men att gemensam stämma behålles som

beslutande organ vid samverkan mellan församlingar utan att samfällighet

bildats.

Andra stycket av lagförslaget om förvaltning och verkställighet innebär

ingen ändring i sak av nuvarande bestämmelser. Ordalydelsen är avpassad

efter KL.

Departementschefen. Lika med kommittén anser jag att — även om ett

fullmäktigsystem i princip är att föredraga — kyrkostämmoorganisationen

bör behållas för de mindre församlingar, i vilka det skulle framstå som

överorganisation att inrätta fullmäktige genom att som hittills lämna dessa

församlingar en fakultativ möjlighet att införa fullmäktigsystem, torde en

smidig anpassning efter de lokala förhållandena kunna komma till stånd i

varje särskilt fall. Jag är vidare ense med kommittén, att stämma inte

längre har något berättigande i församlingar, som har ett fullmäktigsystem.

Det fåtal uppgifter som ålegat stämman kan lämpligare handhas av fullmäktige

själva.

\ ad beträffar beslutanderätten i ärenden, som är gemensamma för två

eller flera församlingar, vilka inte utgör samfällighet, kan jag, som jag tidigare

utvecklat vid behandlingen av avsnittet V, inte biträda kommitténs

standpunkt. Jag finner det således inte behövligt att behålla den gemensamma

kyrkostämman som beslutande organ. Till följd härav har 3 § andra

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961 161

stycket LFS (jfr 5 § 1 mom. tredje stycket FFL) inte överförts till det nya

lagförslaget.

Jag får slutligen i sammanhanget erinra om att det beslutande organet

har möjlighet att i viss utsträckning delegera sin beslutanderätt till det

centrala förvaltningsorganet eller särskild nämnd.

5 §.

Denna paragraf träder i stället för 4 § LFS och 16 § andra stycket LKF

Gbg. Jfr 6 § FFL och 9 § FLS Gbg.

1 mom. första stycket av paragrafen anger gränsen för obligatoriskt fullmäktig

system.

I LFS i dess ursprungliga lydelse var det befolkningstal, vars överskridande

gjorde fullmäktige obligatoriska, satt till 5 000. Genom lagändring år

1942 sänktes talet till nu gällande 1 500. Den vidgade skyldigheten att utse

kyrkofullmäktige medförde, att fullmäktiginstitutionen blev obligatorisk

bland annat i flertalet av de till ytvidden stora församlingarna i norra

Svealand och Norrland, där avstånden försvårade ett mera allmänt deltagande

i stämmorna.

Kommittén framhåller, att den naturliga utgångspunkten vid övervägande

av frågan om en ändring av de gällande bestämmelserna i riktning

mot en vidgad användning av fullmäktigsystemet är den utveckling, som

ägt rum inom de borgerliga kommunerna och som där lett till kommunalstämmans

och allmänna rådstugans avskaffande. Kommittén betonar vidare

att de företräden, som en fullmäktiginstitution får anses besitta, gör sig

särskilt starkt gällande i kommuner med högre befolkningstal, medan i småkommunerna

nackdelarna med fullmäktigsystemet torde få anses överväga

fördelarna. Var gränsen för obligatoriskt införande av fullmäktige i församling

skall dragas finner kommittén vara en avvägningsfråga. Då kommittén

anser en sänkning av den nu gällande gränsen vara motiverad, grundas detta

huvudsakligen på det svala intresse för deltagande i stämmor, som konstaterats

genom uppgifter kommittén inhämtat. Den ringa tillslutningen till

kyrkostämmorna måste inge farhågor för att åtminstone i de större av de

församlingar, där beslutanderätten nu utövas av kyrkostämma, församlingsviljan

inte kommer till uttryck vid stämmorna. Fn sänkning av gränsen

ända till befolkningstalet 700, som gällde för de borgerliga kommunerna,

finner kommittén dock inte påkallad, utan har stannat vid talet 1 000.

Detta innebär, att ytterligare omkring 400 församlingar obligatoriskt skall

ha fullmäktige, men att nära hälften av rikets församlingar alltjämt får

fakultativt system.

Vad beträffar Göteborg innebär nuvarande bestämmelse i 16 § andra

stycket LKF Gbg, att de särskilda församlingarna inte är skyldiga att utse

egna kyrkofullmäktige. Endast om församling så beslutar, kommer fullmäk11

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 70

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tige att finnas i församlingen. Sedan lagens tillkomst har fullmäktige inte

förekommit i någon av samfällighetens församlingar. Något behov av fullmäktige

i församlingarna föreligger enligt kommitténs åsikt uppenbarligen

inte. Till följd härav har kommittén föreslagit att rätten att utse egna fullmäktige

avskaffas.

För församlingar som ingår i samfällighet är förhållandena eljest till

följd av omfattningen av samfällighetens kompetens från fall till fall så

olika, att några särskilda regler inte kan uppställas. Principiellt gäller därför

att församlingarna skall utse egna fullmäktige om befolkningstalet överstiger

1 000, men kommittén har föreslagit en dispensregel för de fall fullmäktige

uppenbarligen skulle sakna betydelse.

Enligt 1 mom. andra stycket skall det tillkomma kyrkofullmäktige och

inte såsom för närvarande kyrkostämman att besluta huruvida fullmäktige

skall ersättas av stämma, om folkmängden i församlingen nedgått under

gränsen för obligatoriskt fullmäktigsystem. Ändringen har bland annat föranletts

av att enligt förslaget stämma inte skall förekomma i församling

med fullmäktige; se motiveringen till 4 §.

Paragrafens 2 mom. fastslår att församling om högst 1 000 invånare har

rätt att själv besluta om fullmäktigsystem. Vidare har föreslagits, att beslut

om upphörande av fullmäktigsystem i sådan församling — förslag härom

får inte väckas förrän fyra år förflutit sedan fullmäktige trädde i verksamhet

— skall tillämpas först från utgången av det år, då allmänna fullmäktigval

nästa gång förrättas, och inte, såsom enligt gällande rätt, redan

från utgången av det år, varunder beslutet vunnit laga kraft. Ändringen

har vidtagits i syfte att förhindra täta kastningar mellan fullmäktig- och

stämmosystem. Även i här avsedda fall tillkommer det fullmäktige själva

att bestämma om fullmäktigsystemets upphörande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har förordat, att beslutanderätten i

fråga om att behalla fullmäktige eller att bestämma deras antal alltjämt

bör tillkomma kyrkostämman, även om denna inte skulle få andra ärenden

att behandla.

Kammarkollegiet påpekar att förslaget inte upptar, liksom inte heller

4 § LFS, någon bestämmelse om från vilken tidpunkt fullmäktige skall införas,

när församlingens invånarantal kommit att överstiga gränsen för

obligatoriskt fullmäktigsystem. Det torde få anses ligga i sakens natur,

säger kollegiet, att detta sker först i samband med nästpåföljande allmänna

kommunalval.

Departementschefen. Mot kommitténs i förevarande paragraf upptagna

förslag har jag ingen erinran. Den föreslagna nya gränsen för obligatoriskt

fullmäktigsystem synes mig från skilda utgångspunkter lämpligt avvägd.

Lika med kollegiet anser jag det naturligt, att i församling, vars befolknings
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

tal kommit att överstiga 1 000, fullmäktige införes först i samband med att

ordinarie kyrkofullmäktigval hålles. Särskilt stadgande härom är onödigt.

Vad gäller församlingar, som ingår i kyrklig samfällighet, är jag ense med

kommittén att — den hittills inte utnyttjade — rätten för församlingar i

Göteborg att utse egna fullmäktige bör utgå. I fråga om andra samfälligheter,

som omhänderhar mera än pastoratsangelägenheterna, synes det

lämpligt, att Kungl. Maj:t alltjämt från fall till fall i samband med samfällighetens

tillkomst eller eljest prövar, om församlingarna kan undvara

egna fullmäktige; se härom vidare avsnitt V i den allmänna motiveringen.

6 §.

Paragrafens första stycke motsvarar i vad gäller Stockholm 3 § 2 mom.

LFS Sthlm och dess andra stycke vad beträffar Göteborg till viss del 2 §

LKF Gbg.

För kyrkliga samfälligheter i övrigt upptar första stycket bestämmelser

om församlingsdelegerade som beslutande organ för partiella ekonomiska

samfälligheter och andra stycket bestämmelser om kyrkofullmäktige, då

fråga är om totala ekonomiska samfälligheter. Motiven har behandlats under

avsnittet V i den allmänna motiveringen. I kommittéförslaget återfinns

paragrafens bestämmelser i 5 § 1 mom. andra stycket samt 4 § sista

stycket FFL, 5 § 2 mom. FFL Sthlm och 2 § FLS Gbg. 5 § 1 mom. tredje

stycket FFL, som handlar om gemensam kyrkostämma, har — såsom berörts

i motiveringen till 4 § — inte medtagits.

7 §.

Paragrafen motsvarar helt 6 § LFS och 4 § LFS Sthlm.

2 kap. Om kyrkofullmäktige

8 §.

1 mom. överensstämmer med första stycket av 5 § LFS Sthlm och

2 mom. med första stycket av 27 § 1 mom. LFS.

Jag kan inte biträda ett av länsstyrelsen i Malmöhus län framfört förslag

att minimiantalet fullmäktige med hänsyn till de i förhållande till borgerlig

kommun mer begränsade arbetsuppgifterna sänks något; den nedre gränsen

vid ett antal av 15 — som överensstämmer med KL — har sålunda

behållits oförändrad.

3 mom. innebär i jämförelse med gällande rätt den ändringen, att det

som regel tillkommer kyrkofullmäktige — och inte kyrkostämman — att

inom de i 1 och 2 mom. angivna gränserna besluta om antalet fullmäktige;

se SOU 1957: 15 s. 174. Av naturliga skäl måste beslutanderätten ankomma

på stämman, då fullmäktigsystemet införes i församlingen.

Efter mönster i KL har till andra stycket av 3 mom. överflyttats det

stadgande, som för närvarande återfinnes i 30 § andra stycket LFS och 9 §

andra stycket LFS Sthlm. I samband därmed har stadgandet omformule
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kiingl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

rats, så att det överensstämmer med motsvarande stadgande i KL, utan att

någon ändring i sak därigenom åsyftats.

Såvitt gäller bestämmande av kyrkofullmäktiges antal, då beslut därom

fordras till följd av ecklesiastik indelningsändring, föreslås vissa regler i

LKI. Om dessa regler erinras i sista stycket av 3 mom.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § LFS, jämförd med 9 § och 10 § första

stycket samma lag. Paragrafens innehåll överensstämmer i sak med 6 och

7 §§ LFS Sthlm. Jfr 6 § KL.

10 §.

Paragrafen motsvarar 29 § LFS samt 8 § LFS Sthlm. Jfr 7 § KL.

De gällande reglerna i LFS och LFS Sthlm för valbarhet och rätt till

avsägelse är i huvudsak överensstämmande med vad som gällde i fråga om

förtroendeuppdragen i de borgerliga kommunerna enligt 1930 års kommunallagar.

KL:s bestämmelser innefattar vissa betydelsefulla ändringar. Uppdelningen

i särskilda valbarhets- och behörighetsvillkor — av vilka de förra

principiellt skulle föreligga vid valtillfället och de senare under den tid

uppdraget varade — var ägnad att vålla svårigheter vid tillämpningen.

Den har därför borttagits och alla villkor betecknas nu som valbarhetsvillkor.

Kvalifikationerna skall föreligga alltifrån valtillfället och under hela

uppdragstiden.

Såvitt angår utformningen av de särskilda valbarhetshindren för ämbets-

och tjänstemän har den ledande principen ansetts vara att inte utestänga

ämbets- och tjänstemän från rätten att utöva kommunala förtroendeuppdrag

i andra fall än när särskilt starka skäl därför föreligger med hänsyn

till ämbetets eller tjänstens speciella art och natur. Med angivna utgångspunkt

har bland annat redovisningsskyldighet slopats såsom obehörighetsgrund.

I stället har stadgats obehörighet för sådana kommunala befattningshavare,

som till följd av sina tjänsteåligganden intar den ledande

ställningen inom den kommunala förvaltningen.

I fråga om rätt till avsägelse från kommunalt uppdrag stadgar ICL en

ovillkorlig avsägelserätt endast för den som fyllt sextio år.

Departementschefen. Da det gäller att anpassa församlingsstyrelselagstiftningens

bestämmelser om valbarhet efter KL:s motsvarande stadganden

finner jag i likhet med kommittén, att den i KL genomförda enhetliga behandlingen

av valbarhets- och behörighetsvillkoren självfallet bör överföras.

Beträffande de särskilda valbarhetshindren för ämbets- och tjänstemän

föranleder en anpassning till KL främst att det för »församlingens redovisningsskyldiga

och avlönade betjänte» gällande förbudet att tillhöra kyrkofullmäktige

utgår.

Kommittén har ansett det vara tveksamt, om församlingsstyrelselagen

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

behöver innehålla motsvarighet till bestämmelsen i KL, enligt vilken vissa

ledande kommunaltjänstemän uteslutes. Kommittén betonar, att någon

fullt jämförbar befattningshavare sällan finns i församlingarna. Jag är ense

med kommittén, att förhållandena i berörda avseende inte är likartade med

vad som förekommer inom de borgerliga kommunerna. Jag finner därför, att

nu ifrågavarande valbarhetshinder inte bör inflyta i lagen. Det har följaktligen

inte medtagits i lagförslaget.

11 §•

Denna paragraf motsvarar med viss jämkning av redaktionell natur 30 §

första och tredje styckena LFS samt 9 § första och tredje styckena LFS

Sthlm. Jfr 11 § FFL och 10 § FFL Sthlm samt 8 § KL.

12 §.

I paragrafens 1 mom. har upptagits bestämmelser om valkretsindelning.

I fråga om sådan indelning stadgas för närvarande i 31 § LFS, att för val

av kyrkofullmäktige kan församling med mera än 10 000 invånare indelas i

valkretsar, där så befinns lämpligt. Annan församling kan inte indelas i valkretsar,

om inte till följd av församlingens särskilt betydande utsträckning

eller liknande förhållanden synnerliga skäl föreligger till sådan indelning. Vid

val av fullmäktige för kyrklig samfällighet skall dock varje i samfälligheten

ingående församling utgöra en valkrets. Beträffande Stockholm gäller

enligt 10 § LFS Sthlm att församling kan indelas i valkretsar, om mera än

trettio fullmäktige skall väljas.

Kommittén har inte föreslagit annan ändring i nuvarande regler än att

församling utanför Stockholm med mera än 40 000 invånare alltid skall

indelas i valkretsar (12 § FFL, jfr 11 § FFL Sthlm). Härigenom anpassas

paragrafen till 9 § KL.

Departementschefen. Jag får erinra om att sedan församlingsstyrelsekommitténs

arbete avslutats, har 1955 års valutredning i ett den 15 december

1960 dagtecknat betänkande (stencilerat) framlagt förslag till bland

annat ändrade bestämmelser om valkretsindelning vid kommunalval, och

att detta ärende för närvarande beredes inom inrikesdepartementet. Valutredningens

förslag innebär bland annat, att gränstalen för såväl obligatorisk

som fakultativ valkretsindelning höjes. Till följd härav är jag inte nu

beredd tillstyrka den av församlingsstyrelsekommittén föreslagna anpassningen

av bestämmelserna om valkretsindelning till motsvarande regler i

KL utan får förorda, att bestämmelserna upptages oförändrade i det nu

föreliggande lagförslaget.

Paragrafens 2 mom. överensstämmer med 9 § KL enligt den ändrade

lydelse paragrafen erhållit genom lag den 20 mars 1959 (SFS 1959:61).

Härvid har i första hand reglerna för fördelning av mandaten mellan valkretsarna

ändrats i syfte att skapa bättre proportionalitet mellan mandattal

och befolkningstal i valkretsar vid val i borgerliga kommuner. De motiv,

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

som anfördes då ifrågavarande bestämmelser intogs i KL, torde i huvudsak

gälla också i före varande sammanhang. Jag får därför hänvisa till vad som

förekommit i samband med nämnda lagstiftningsärendes behandling (prop.

1959: 26; KU 2; rskr 81).

13 §.

Denna paragraf överensstämmer med 32 § LFS och 11 § LFS Sthlm.

Jfr 10 § KL.

14 §.

Paragrafen motsvarar 33 § LFS och 12 § LFS Sthlm. Den motsvaras i

huvudsak av 11 § KL och överensstämmer med kommitténs förslag (14 §

FFL och 13 § FFL Sthlm) utom såtillvida, att val av ordförande i nyvalda

fullmäktige i vissa fall kan ske också i december månad.

Ett tiotal Stockholmsförsamlingar anser, att ordförandevalet för året efter

det, då val av fullmäktige ägt rum, bör kunna ske i december månad valåret,

om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman för att välja

församlingsdelegerade. Härigenom skulle två sammanträden tätt inpå varandra

undvikas. Vid januarisammanträdet torde i allmänhet inget annat

ärende än ordförandevalet förekomma. Styrelsen för svenska prästförbundet

framlägger liknande synpunkter.

I förhallande till gällande rätt innebär förslaget, att kyrkoherden inte

längre kan utses till ordförande å kyrkostämma, om han inte är röstberättigad,

eller i kyrkofullmäktige, om han inte är fullmäktig.

Kommittén erinrar om att stadgandet om möjlighet att alltid kunna välja

kyrkoherden till ordförande å kyrkostämma eller i kyrkofullmäktige infördes

vid församlingsstyrelselagens tillkomst i syfte att bereda församling tillfälle

att till ordförande i stämman eller fullmäktige utse en dugande och intresserad

prästman, som nyss inflyttat till församlingen. Något behov att bibehålla

ifrågavarande bestämmelse synes enligt kommittén inte föreligga.

Bestämmelserna innebär för övrigt, påpekar kommittén, att kyrkoherde,

som med stöd av dem utsetts till ordförande i stämma eller fullmäktige, inte

får samma ställning som en i vanlig ordning tillsatt ordförande, eftersom

han vid stämman saknar rösträtt och i fullmäktige inte äger deltaga i besluten.

Inte desto mindre blir vid besluts fattande den av honom omfattade

meningen gällande, om lika röstetal föreligger och lottning inte skall ske

(20 och 38 §§ LFS). En dylik ordning framstår enligt kommittén som otillfredsställande.

Kommitténs åsikt har rönt viss kritik vid remissbehandlingen. Således

anser kammarkollegiet, att bestämmelsen torde ha ett visst praktiskt behov

att fylla. Några olägenheter torde inte heller den gällande ordningen ha

medfört, varför kollegiet föreslår, att den behålles. Vidare uttalar sig ett

antal domkapitel och församlingar för att kyrkoherdens särställning i detta

fall inte skall ändras. Domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Härnösand och

Stockholm finner bestämmelsen ha särskilt värde för de mindre församlingarna,

där eljest ordförandefrågan kan bli svårlöst.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

Departementschefen. Jag vill till en början erinra om att den borgerliga

kommunens fullmäktige skall sammanträda i december månad näst före

ingången av det år, då fullmäktiges tjänstgöringstid börjar, för att välja

fullmäktige i kommunalförbund, om sådant finnes. Påföljande januari månad

skall de åter sammankomma för att förrätta val av ordförande. Förslag

om ändring i denna ordning, så att ordförandevalet skulle kunna ske i december

om de nyvalda fullmäktige ändå måste komma samman i denna

månad, framfördes i motioner vid 1959 års riksdag (I: 3 och II: 7 och 15).

Motionerna avslogs av riksdagen i enlighet med konstitutionsutskottets förslag.

I sitt utlåtande (15) anförde utskottet bland annat, att i motionerna

inte hade åberopats tillräckliga skäl för att utskottet då skulle tillstyrka en

ändring. _ . ...

Enligt min mening föreligger i förevarande fråga vissa skillnader beträffande

kyrklig och borgerlig kommun, som måste beaktas. De kyrkliga kommunerna

har i allmänhet betydligt färre ärenden att behandla än de borgerliga.

Sammanträden med korta mellanrum bör därför om möjligt undvikas,

såvida inte ett ärendes vikt eller andra särskilda omständigheter påkallar

det. Vidare bör framhållas, att till följd av att pastoraten föreslås bli

obligatoriska samfälligheter kommer församlingsdelegerade att väljas i

väsentligt större utsträckning än fullmäktige i kommunalförbund. Bärande

skäl synes på grund av nu anförda omständigheter föreligga för att valet av

ordförande skall kunna ske vid sammanträde, som hålles i december månad

för val av församlingsdelegerade. Vid sådant val av ordförande skall den

föra ordet, som utsetts därtill av fullmäktige för den ännu löpande tjänstgöringsperioden.

Några andra ärenden än val av ordförande och församlingsdelegerade

bör inte äga rum vid sammanträdet. Sådana val som avses

i 16 § 2 mom. tredje stycket skall sålunda förrättas av de avgaende fullmäktige,

liksom dessa skall fatta beslut om annonsering enligt 17 § 1 mom.

tredje stycket.

I fråga om den nuvarande regeln om kyrkoherdens rätt att vara ordförande

å kyrkostämman utan att vara röstberättigad eller i kyrkofullmäktige

utan att vara fullmäktig är jag ense med kommittén om att den inte är

tillfredsställande. Något större praktiskt behov av regeln torde inte föreligga.

Kommitténs förslag har därför inte frångåtts.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § LFS (hänvisning sker, till följd av omflyttning

av lagförslagets kapitel i förhållande till LFS, i denna och vissa

följande paragrafer till bestämmelserna om kyrkostämma i LFS) och 13 §

LFS Sthlm. Jfr 12 § KL.

16 §.

Paragrafen, som ersätter 34 § LFS, 14 § LFS Sthlm och 5 § LKF Gbg,

har utformats efter mönster av 13 § KL. Vissa förenklingar i jämförelse med

KL har ansetts kunna företagas, se SOU 1957: 15 s. 300 f.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Beträffande rätten att påkalla sammanträde med fullmäktige innebär

kommitténs förslag en ändring i förhållande till gällande bestämmelser såtillvida,

att kyrkoherden inte längre skall ha sådan rätt (se SOU 1957: 15

s. 197 f.). Förslaget har väckt gensaga under remissbehandlingen från kammarkollegiet

och domkapitlet i Stockholm, som anser att kyrkoherden bör

ha kvar rätten.

Något behov av att behålla bestämmelsen kan inte anses föreligga. Kommitténs

förslag (16 § 1 mom. FFL och 15 § 1 mom. FFL Sthlm) har därför

upptagits oförändrat.

17 §.

Enhgt gällande bestämmelser i 16 och 35 §§ LFS och 15 § LFS Sthlm

skall fullmäktigsammanträde utlysas genom kungörande i kyrkan, anslag

inom församlingen, tillkännagivande i tidning samt personliga kallelser till

ledamöterna. Av dessa former utgör endast kungörandet i kyrkan ovillkorlig

förutsättning för att sammanträde skall kunna hållas. Dessa bestämmelser

överensstämmer med vad som enligt 1930 års lag om kommunalstyrelse

på landet gällde i fråga om kallelse till stämma och fullmäktigsammanträde.

I 14 § KL har införts bestämmelser av mera tidsenlig karaktär. Kungörelse

av fullmäktigsammanträde skall anslås på en av kommunen anordnad

anslagstavla (kommunens anslagstavla) samt, om fullmäktige så beslutat,

också pa annat ställe. Kungörelsen skall senast fyra dagar före sammanträdet

delgivas varje fullmäktig. Vidare måste den införas i en eller flera

ortstidningar. Underlåtenhet att anslå kungörelsen på kommunens anslagstavla

utgör hinder för sammanträdets hållande.

Kommittén anser att tvekan inte behöver råda om önskvärdheten av att

IGj.s regler om kallelse bör tillämpas även för församlingens vidkommande.

Kommittén har därför överfört reglerna till sitt förslag (17 § 1 mom. FFL

och 16 § 1 mom. FFL Sthlm).

Kyrkomötet uttalar att kallelser och meddelanden bör kungöras på

samma sätt som är föreskrivet om kungörande i kyrka. Kyrkomötet ansluter

sig därvid till en i kyrkolagsutskottet gjord reservation, i vilken bland

anna,t framhålles, att kungörande i kyrka av ålder varit det sätt, på vilket

officiella meddelanden bragts till allmänhetens kännedom.

Kyrkolag sutskottets majoritet vill med hänsyn till vikten av enhetlighet

mte motsätta sig det framlagda förslaget, samt finner, att vad kommittén

anfört om placering av församlings anslagstavla i sak synes överenstämma

med vad som är stadgat i 1942 års lag angående kungörelse i kyrka och

sålunda inte utesluta bibehållande av nuvarande praxis. Liknande synpunkter

framföres också av domkapitlen i Linköping och Lund, ett flertal

församlingar samt Svenska prästförbundet.

Departementschefen. Liksom kommittén anser jag det vara till uppenbar

fördel att KL:s regler om förfarandet då fullmäktigsammanträde ut
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

lyses blir tillämpliga också för kyrkokommunerna. Med hänsyn till den

rättsliga betydelse kungörandet har, kan olikartade regler föranleda inte

bara att felaktigheter begås utan också att fattade beslut maste undanröjas.

Kommittén har framhållit, att lämplig plats för anslagstavlan kan vara

förrum eller hall i församlingshus eller sockenstuga, men att det i en del

fall kan vara lämpligt att placera tavlan i eller invid kyrkan. I anledning av

detta uttalande vill jag understryka, att tavlan måste uppsättas på plats,

som är tillgänglig för de inom församlingen boende. Den kan alltså inte

sättas upp i kyrka, om denna vanligen hålles last. Jag vill också framhalla,

att tavlan bör erhålla en beteckning, som klart utvisar dess egenskap av

församlingens officiella anslagstavla. I de fall tavlan placeras i eller invid

kyrkan föreligger inte hinder, att också meddelanden, som avses i lagen

den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka, anslås

på tavlan.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § första stycket LFS och 16 § LFS Sthlm.

Jfr 15 § KL.

19 §.

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm,

har utformats i överensstämmelse med 16 § KL. Motiv, se SOU 1957:15

s. 85 ff.

20 §.

Paragrafen ersätter 37 § LFS, och 17 § LFS Sthlm. Jfr 17 § KL.

Förslaget ansluter sig till kommitténs förslag (20 § FFL och 19 § FFL

Sthlm; jfr 4 § LKF Gbg) och innebär bland annat, att kyrkoherdens rätt

att framställa förslag vid kyrkofullmäktigsammanträde upphör. Domkapitlen

i Karlstad och Stockholm anser, att kyrkoherden även i fortsättningen

bör ha denna rätt. Härtill vill jag anmärka, att kyrkoherden enligt förslaget

fortfarande har rätt att deltaga i överläggningarna. En formlig förslagsrätt

torde vid sådant förhållande i allmänhet sakna praktiskt värde. Jag finner

sålunda inte skäl föreligga att frångå de principer, som kommit till uttryck

i KL.

21 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har

avfattats i nära överensstämmelse med 18 § KL.

22 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § LFS och 18 § LFS Sthlm, har avfattats

enligt 19 § KL.

23 §.

Innehållet i denna paragraf överensstämmer med 18 § LFS och 19 §

LFS Sthlm. Jfr 20 § KL.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 är 1961

24 §.

Första stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 19 § första

stycket LFS och 20 § första stycket LFS Sthlm. Jfr 21 § KL.

25 §.

Paragrafen ersätter 20 § 1 mom. LFS och 21 § 1 mom. LFS Sthlm.

Jfr 22 § KL.

26 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, har

avfattats i enlighet med 23 § KL.

27 §.

Paragrafens innehåll, som motsvarar 23 § LFS, 24 § LFS Sthlm och 7 §

första stycket LKF Gbg, har anpassats till bestämmelserna i 24 § KL. Motiv,

se SOU 1957:15 s. 303 f.

För Stockholm och Göteborg finns nu en särskild bestämmelse om protokollförare.

Skäl föreligger inte att för dessa städers församlingar frångå

principen om ordförandens ansvar för protokollet. Bestämmelsen har därför

inte medtagits i lagförslaget. Givetvis föreligger inte hinder, att fullmäktige

utser särskild sekreterare.

28 §.

Paragrafen överensstämmer med 24 § LFS och 25 § LFS Sthlm och är

utformad efter 25 § KL.

29 §.

Första stycket av denna paragraf ersätter 25 § första stycket LFS, 26 §

första stycket LFS Sthlm och 7 § andra stycket LKF Gbg.

Andra stycket handlar om vården av fullmäktiges protokoll och andra

handlingar. Härom får jag anföra följande.

Gällande bestämmelser om arkivvård. De kyrkokommunala arkivalierna,

varmed avses främst protokoll och andra handlingar från kyrkofullmäktige-,

kyrkostämmo- och kyrkorådssammanträden samt församlingens räkenskaper,

ingår för närvarande i kyrkoarkiven. I dessa arkiv ingår även handlingar,

som härrör från folkbokföringen, d. v. s. handlingar som till sin natur

är ämbetshandlingar. Hit hör främst olika slag av kyrkoböcker. Även mera

speciella kyrkoarkiv förekommer. I flerförsamlingspastorat finns ibland ett

särskilt pastoratsarkiv och vidare kan finnas kyrklig samfällighets arkiv.

I pastorat, där boställsförvaltningen handhas av särskild boställsstyrelse,

finns boställsstyrelsearkiv. Sistnämnda arkiv utgör dock inte kyrkoarkiv i

egentlig mening.

Kyrkoarkivet vardas av pastor. Detta åliggande har bland annat sin

grund i kyrkolagens bestämmelse, att pastor är ansvarig för kyrkans egendom.

Om den närmare vården om kyrkoarkivet gäller bestämmelserna i

stadgan den 8 september 1924 angående vissa offentliga arkiv. Enligt stad
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

gans 2 § bör arkiv omsorgsfullt vårdas av den, under vars närmaste tillsyn

det är ställt, i förevarande fall pastor. Kyrkoarkiven står under tillsyn av

landsarkiven och vidare kan såväl biskop som kontraktsprost inspektera

dem.

I LFS finns inga generella bestämmelser om arkivvård. Enligt 23 och

38 § § skall kyrkostämmas och kyrkofullmäktiges protokoll med tillhörande

handlingar och bilagor förvaras bland kyrkans övriga handlingar, d. v. s. i

kyrkoarkivet. Om kyrkorådets handlingar föreskrives i 52 §, att det åligger

kyrkorådets ordförande, som är pastor, att varda dem. Även kyrkorådets

handlingar har därför tillförts kyrkoarkivet. Några bestämmelser om förvaring

av de särskilda styrelsernas och nämndernas arkivalier finns inte i

lagen.

De gällande bestämmelserna i LFS Sthlm om den kyrkokommunala arkivvården

överensstämmer i huvudsak med motsvarande föreskrifter i LFS.

Vad angår församlingsdelegerades arkivalier stadgas i 42 §, att de skall

förvaras i delegerades expedition. Detta innebär, att arkivaliema inte ingår

i kyrkoarkiv.

1930 års borgerliga kommunallagar saknade generella stadganden om

arkivvården inom den borgerliga kommunen. Däremot innehöll lagarna

vissa bestämmelser om vem ansvaret för vården om protokoll och andra

handlingar åvilade. I KL har inte införts några mera genomgripande ändringar

i de tidigare reglerna, men dessa har i vissa hänseenden kompletterats.

Möjlighet har öppnats till central förvaring och vård av fullmäktiges

och förvaltningsorganens arkiv hos kommunens styrelse. Styrelsen har

ålagts att vårda och förteckna de kommunala arkiven, i den mån detta

inte ankommer på annan.

Församlingsstyrelsekommittén finner det i och för sig naturligt att utgå

ifrån att lika regler bör gälla för vården om de kyrkokommunala handlingarna

som för den borgerliga kommunens arkivalier; fråga är om likartade

handlingar av rent kommunal natur. Kommittén kan dock inte bortse från

att nuvarande regler medfört en mera betryggande arkivvård för de kyrkokommunala

handlingarna än för kommunala handlingar i övrigt. Förutsättningarna

för en god arkivvard kan därför minskas, om reglerna anpassas

till KL. Ansvaret för arkivaliema kommer i så fall att i första hand åvila

vederbörande ordförande och varje församlingsorgan far sitt särskilda

arkiv. Liksom inom den borgerliga kommunen bör det vara möjligt att

överlåta arkivvården till det centrala förvaltningsorganet. I vissa fall kan

dock svårigheter uppstå att centralisera vården; flertalet församlingar är

små och det kan bli svårt att ordna lokal eller att få kompetent person för

arkivets skötsel. Andra utvägar att ordna betryggande arkivering kan

emellertid tänkas. Arkivaliema bör efter överenskommelse kunna förvaras i

den borgerliga kommunens arkiv. I vissa fall bör den nuvarande ordningen

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

kunna bli orubbad; arkivalierna överlämnas då till pastor för vård och förteckning

och ingår i kyrkoarkivet.

Kommittén stannar vid att föreslå en anpassning av arkivreglerna till

KL:s regler men betonar samtidigt, att detta inte innebär att kommittén

bortser från farhågorna för en mindre tillfredsställande arkivvård. I förslaget

upptas möjligheten att överlämna arkivhandlingarna till pastor för

vård i kyrkoarkivet. Kommittén förutsätter vidare, att arkivmyndigheternas

upplysningsverksamhet skall omfatta även de kyrkliga kommunerna.

I fråga om den kyrkligt kommunala arkivvården i Stockholm anser

kommittén att föreskrifter inte fordras, eftersom de kyrkokommunala arkiven

ingår i Stockholms arkivväsen, för vilket en särskild arkivstadga gäller.

Kommitténs förslag upptages i 29 § andra stycket FFL och 28 § andra

stycket FFL Sthlm.

Remissyttranden. Inför risken av försämrad arkivvård eller rent av brist

på arkivvård avstyrker riksarkivet bestämt kommitténs förslag. Riksarkivet

befarar, att luckor kan uppkomma, som blir kännbara för forskningen om

bygdernas liv och förhållanden. I yttrandet anföres vidare.

Riksarkivet ifrågasätter, om i och med att ordförandeskapet överflyttas

från kyrkoherden som självskriven ordförande till vald ordförande, handlingarnas

karaktär inom det offentliga arkivväsendet därigenom undergår

förändring, och om tillkomsten av en ny församlingslag bör innebära en

förändring i Kungl. Maj:ts kompetens visavi dessa handlingar. Det vill

synas riksarkivet, att, eftersom det uttalats allvarliga farhågor för de kyrkokommunala

handlingarnas blivande vård, det alltjämt bör tillkomma Kungl.

Maj:t att bestämma, huru dessa handlingar skola vårdas, förtecknas och

levereras till lands- eller länsarkiv, inventeras och inspekteras. Det bör för

den skull i den nya församlingslagen införas bestämmelser, att det i dessa

hänseenden förfares på sätt Kungl. Makt bestämmer.

Av de genom riksarkivet hörda lands- och stadsarkivarierna intar flertalet

en negativ ståndpunkt till kommitténs förslag. Genomgående betonas,

att den nuvarande ordningen fungerar väl, samt att förslaget innebär stora

risker för sämre arkivvård. Endast stadsarkivarien i Malmö förklarar sig

inte ha något att erinra mot det framlagda förslaget; samma inställning

kommer till uttryck som princip i yttrandet av landsarkivarien i Vadstena,

men denne är tveksam om kommittén funnit den bästa lösningen. Helt

negativ till förslaget är landsarkivarien i TJppsala. Landsarkivarien i Land

påpekar att samma slags handlingar kommer att förvaras i vissa fall bland

kyrkans arkivalier, i andra fall i kommunalt arkivrum. Vid förvaring hos

förtroendeman kan arkivalier skingras och gå förlorade. Landsarkivarien i

Göteborg räknar med att en brokig provkarta på olika lösningar uppkommer.

Spörsmålet har — förutom av arkivmyndigheterna — berörts av kammarkollegiet,

som inte har något att erinra mot kommitténs förslag, samt

av statskontoret och nio domkapitel, vilka avstyrker ändring i den nuva
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

rande ordningen. Det betonas, att arkivvården nu sker under betryggande

former; bärande skäl för en ändring anses inte framlagda. Domkapitlet i

Uppsala tillägger, att det gör ett egendomligt intryck när kommittén dels

betygar, att ordningen nu är tillfredsställande, dels uttrycker farhågor, att

arkivvården skall bli mindre tillfredsställande, om bestämmelserna anpassas

efter kommunallagen, men trots detta förordar ett sådant förfarande.

Ett inte ringa antal församlingar och kyrkliga samfälligheter uttalar sig

för att nuvarande arkiveringssystem behålles.

Departementschefen. Församlingens arkivhandlingar förvaras nu tillsammans

med kyrkans handlingar — vartill räknas pastors ämbetshandlingar

— i kyrkoarkivet samt vårdas och förtecknas av pastor. Till följd

härav är arkivstadgan tillämplig och vården underkastad tillsyn av arkivmyndighet.

Någon boskillnad mellan församlingens och kyrkans äldre arkivhandlingar

föreligger inte alltid; den kyrkligt-kommunala verksamheten har

vuxit fram i etapper. Alltjämt kan det vara svårt att avgöra, om en handling

skall höra till församlingens eller lokalkyrkans arkivbestånd.

Jag är ense med kommittén att det i och för sig kan vara naturligt att

utgå från att samma slag av regler bör gälla för den kommunala arkivvården,

vare sig den handhas av församling eller borgerlig kommun. Det

måste dock beaktas, att de serier av kyrkokommunala arkivhandlingar, som

förvaras i kyrkoarkivet, omspänner en avsevärd tidrymd och genom sin

kontinuitet utgör en värdefull tillgång. Jag är till följd härav inte beredd

att tillstyrka, att dessa serier bryts, såvida inte åtgärden betingas av andra

starka skäl. Då så inte synes vara fallet, anser jag mig inte kunna biträda

kommitténs förslag utan vill förorda, att den gällande ordningen om förvaring

behålles. I förslaget har därför 23 § sista stycket LFS (= 24 § sista

stycket LFS Sthlm) intagits i sak oförändrad. Härjämte har erinrats om att

tillämpliga arkivförfattningar gäller beträffande vården av arkivalierna.

Arkivreglerna blir generellt tillämpliga för församlings och samfällighets

beslutande och olika förvaltande organ. Undantag synes dock böra stadgas

för Stockholms kyrkliga samfällighets handlingar, vilka för närvarande förvaras

under betryggande former på annat sätt och i fråga om vård faller

under bestämmelserna i arkivstadgan för Stockholm. Vad angar samfälligheters

arkiv i övrigt anser jag det inte erforderligt med uttryckliga bestämmelser

liärom i lagen. Det torde falla sig naturligt, att pastoratsarkiven

förläggs till moderförsamlingen. För totala ekonomiska samfälligheter bör

vidare ges dispensmöjlighet.

Tredje stycket av förevarande paragraf överensstämmer med 25 § andra

stycket LFS och 26 § andra stycket LFS Sthlm.

30 §.

Paragrafen motsvarar 20 och 38 §§ LFS och 27 § LFS Sthlm. Jfr 27 § KL.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj ds ''proposition nr 70 år 1961

31 §.

Paragrafen ersätter 22 § och 39 § LFS samt 23 § LFS Sthlm. Kommitténs

förslag (31 § FFL och 30 § FFL Sthlm) innebär en anpassning till KL:s

regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Efter det att kommittén

avgivit sitt betänkande, har reglerna i KL ändrats i vissa delar år

1959 (prop. 154; KU 20; rskr 315). Paragrafen har därför utformats i enlighet

med den ändrade lydelse KL:s regler i ämnet erhållit (SFS 1959: 522).

32 §.

Paragrafens 1 mom. ersätter 2 § första stycket första punkten LKF Gbg.

2 och 3 mom. ersätter 27 § 2 mom. LFS.

I enlighet med nuvarande bestämmelser i 27 § 2 mom. LFS har upptagits

ett stadgande om att länsstyrelsen i god tid före kyrkofullmäktigval för

samfällighet skall bestämma antalet fullmäktige, som varje församling

skall utse. Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att tveksamhet kan

råda om sådant bestämmande skall ske också senare än då fullmäktige införes.

En bestämmelse bör därför intas i paragrafen, att länsstyrelse det år

allmänna val äger rum antingen ex officio eller efter anmodan av samfälligheten

skall ompröva antalet.

Som länsstyrelsen påpekat skall omprövning ske av fördelningen av

fullmäktige före varje allmänt val. Ett uttryckligt stadgande att sådan

omprövning åligger länsstyrelsen torde dock inte vara behövligt.

33 §.

Beträffande paragrafens särskilda punkter kan följande anmärkas.

a) Bestämmelser av motsvarande innehåll finns nu i 31 § första stycket

LFS. Se även 2 § första stycket LKF Gbg. Jfr vad som anförts om kyrklig

samfällighet i specialmotiveringen till 12 § 1 mom. Den gällande valbarhetsregeln

är något modifierad, vilket föranletts av att regeln kommer att

gälla också för Göteborg, varest valbarheten för närvarande är inskränkt

till församling. Jfr ock 40 § 2 mom.

c) Jfr vad som anförts i specialmotiveringen till 17 §.

d) Jfr 35 § LFS och nu föreslagna 17 §.

e) Jfr 20 § sista stycket FFL, ävensom vad beträffar Göteborg 4 § LKF

Gbg och 3 § FLS Gbg. — Kommittén har ansett det tillräckligt att, om

samfällighet består av församlingar som tillhör olika pastorat, endast en

— av domkapitlet utsedd — kyrkoherde får rätt att närvara och yttra sig

vid samfällighetens fullmäktigsammanträden. Kammarkollegiet har förordat,

att även annan kyrkoherde än den som domkapitlet utsett i likhet med

ordförande i församlings kyrkoråd skall äga ifrågavarande rätt vid behandling

av fråga, som angår församlingen särskilt. — Departementschefen.

Kommitténs förslag innebär, att församlingen blir företrädd genom kyrko
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

rådets ordförande. Skulle denne inte vara präst, föreligger dock garantier

för att de prästerliga synpunkterna blir belysta genom den kyrkoherde

domkapitlet utsett att närvara. Kommitténs förslag i denna del torde därför

böra upptagas oförändrat.

3 kap. Om kyrkostämma

34—38 §§

35 § motsvarar 10 § andra—fjärde styckena LFS och 29 § LFS Sthlm.

36 § ersätter 12 § LFS. I förhållande till nuvarande regler för stämman

innefattar förslaget inga andra ändringar av mera väsentligt innehåll än

som följer av motsvarande ändringsförslag beträffande kyrkofullmäktige.

Vad gäller 37 § kan nämnas, att den nuvarande rätten för envar röstberättigad

att begära stämmas hållande upphör. Eftersom delgivning av kallelse

till stämma inte kan förekomma, har den tid, inom vilken kallelse till stämma

för behandling av brådskande ärende skall anslås, utsatts till fyra dagar.

38 § motsvarar 22 § LFS. Jfr 28 § KL. Förslaget innebär i förhållande till

gällande regler den ändringen, att ersättningen till stämmans ordförande

kan fastställas för högst fyra år i sänder mot för närvarande högst ett år i

sänder.

4 kap. Om församlingsdelegerade

39 §.

Beträffande denna paragraf, vars första mom. ersätter 34 § LFS Sthlm

får hänvisas till vad som anförts under avsnittet V i den allmänna motiveringen.

40 §.

Även beträffande denna paragraf får hänvisas till avsnittet V.

Paragrafens 2 mom. är avfattad efter mönster av 35 § LFS Sthlm. Av

hänvisningen till 10 § följer, att valbarheten till församlingsdelegerade inom

samfälligheten inte är inskränkt till församling. I Stockholm är valbarheten

för närvarande inskränkt till församling och därför har samma modifiering

av regeln införts som i 33 §.

3 mom., som delvis motsvarar 36 § LFS Sthlm, innebär att delegerades

mandatperiod — i motsats till vad som nu gäller i Stockholm — generellt

kommer att överensstämma med kyrkofullmäktiges. Av nu föreslagna 14 §

framgår, att de nyvalda kyrkofullmäktige skall förrätta val av ordförande,

om de sammanträder i december månad valåret för att utse delegerade. Den

nyvalde ordföranden bör då presidera vid delegeradevalet.

41 §.

I paragrafen har sammanförts övriga bestämmelser om församlingsdelegerade,

som avviker från eller gäller utöver vad som är stadgat om kyrko
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj ds proposition nr 70 år 1961

fullmäktige. Jfr specialmotiveringen till 33 §, vilken paragraf i flera avseenden

innehåller motsvarande regler. Se ock 36 § FFL Sthlm.

5 kap. Om kyrkoråd och övriga nämnder m. m.

42 §.

Paragrafen ersätter 40 § LFS och 44 § första stycket LFS Sthlm. Efter

mönster av KL har i första stycket uttryckligen stadgats, att kyrkorådet

är församlingens styrelse. Jfr vad som anförts under avsnittet IV i den

allmänna motiveringen.

Beträffande andra och tredje styckena får hänvisas till avsnittet V i den

allmänna motiveringen. För det fall församling, som ingår i kyrklig samfällighet,

till följd av Kungl. Maj:ts beslut inte skall ha eget kyrkoråd,

ges bestämmelser i 63 § 1 mom. andra stycket om handläggningen av ärenden,

som ankommer på församlingen.

43 §.

Paragrafen ersätter 41 § LFS och 45 § LFS Sthlm. Beträffande den närmare

utformningen av bestämmelserna om kyrkorådets uppgifter får hänvisas

till avsnittet IV i den allmänna motiveringen.

Här torde ett par specialproblem få upptagas.

Kammarkollegiet erinrar om att kommitténs förslag (51 § FFL och 42 §

FFL Sthlm), beträffande andra stycket b) utformats i nära anslutning till

30 § andra stycket b) KL, utan att avsikten därmed varit att göra någon

ändring i gällande ordning beträffande förvaltningen. De rättigheter och

skyldigheter rörande förvaltningen av kyrklig jord, som för närvarande tillkommer

vissa myndigheter, avses sålunda inte att rubbas. Kollegiet anser

att lagtexten behöver förtydligas i detta hänseende.

I anledning av vad kollegiet anfört har lagtexten erhållit ett förtydligande

tillägg.

Hittills har kyrkorådet haft att tillsätta och avskeda kyrkobetjänte. Av

kommitténs förslag följer, att det representativa organet avgör, vilket förvaltningsorgan

som skall handlägga personalärenden. Domkapitlet i Lund

anser detta vara ett steg bakåt i utvecklingen och erinrar vidare om att

förslaget möjliggör, att rätten att utse eller entlediga befattningshavare kan

återföras till bland annat kyrkostämman. Länsstyrelsen i Malmöhus län

anser sig däremot inte ha något att erinra mot att samma princip tillämpas

inom församling och borgerlig kommun i förevarande fall.

Avgörande skäl för att på förevarande punkt frångå KL:s regler torde

inte finnas. Kommitténs förslag har därför oförändrat upptagits i lagtexten.

44 §.

Paragrafens 1 mom. reglerar kyrkoherdens ställning i kyrkorådet. Beträffande

detta spörsmål och vad därmed äger samband får hänvisas till avsnittet

IV i den allmänna motiveringen.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Ett par frågor av mindre räckvidd skall här beröras.

Kommittén har avvisat tanken på suppleant för kyrkoherden i kyrkorådet.

Kammarkollegiet anför i anledning härav, att fall kan förekomma, då

kyrkoherden inte har möjlighet att i tid få vikarie utsedd, t. ex. vid ett

hastigt sjukdomsfall. Kollegiet föreslår därför, att kyrkoherden skall kunna

förordna annan präst i församlingen att deltaga i kyrkorådssammanträde.

Domkapitlet i Luleå anser likaledes, att kyrkoherde skall ha rätt att vid

förfall få sätta annan präst i sitt ställe i kyrkorådet.

Departementschefen. Kommittén har ansett kyrkoherdens personliga

insats i rådet vara av sådant värde, att ersättare för honom inte bör komma

ifråga. Jag biträder denna ståndpunkt. Något praktiskt behov av suppleant

för den prästerliga ledamoten torde knappast ej heller uppstå. I allmänhet

lär ett utsatt sammanträde kunna uppskjutas, tills förfallet för

kyrkoherden upphör eller vikarie utsetts. Är sammanträdet av särskilt brådskande

natur, kan kyrkorådet låta annan i församlingen tjänstgörande

präst närvara vid sammanträdet och framlägga sina synpunkter. Jag finner

således inte skäl föreligga att frångå kommitténs förslag.

Paragrafens 2 mom. motsvarar 43 § LFS och 47 § LFS Sthlm och innebär

i enlighet med kommitténs förslag (52 § FFL och 43 § FFL Sthlm) den

ändringen i förhållande till gällande rätt, att antalet ledamöter i kyrkorådet

inte längre är maximerat.

I 3 mom. ges bestämmelser för det fall församlingar, som inte bildar kyrklig

samfällighet, skall ha gemensamt kyrkoråd. Jfr ock 1 mom. tredje stycket.

Den ställning sådant kyrkoråd intar har behandlats under avsnittet V

i den allmänna motiveringen.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 44 § LFS och 48 § LFS Sthlm. Jfr 32 § KL.

46 §.

Paragrafen ersätter 45 § LFS och 49 § LFS Sthlm. Jfr 33 § KL.

47 §.

Paragrafen, som ersätter LFS 46 § 1 mom. och 50 § 1 mom LFS Sthlm,

överensstämmer nära med 34 § KL.

Angående kyrkoherdens ställning och frågan om vem som skall utse ordförande

och vice ordförande i kyrkorådet får hänvisas till vad som anförts

under avsnittet IV i den allmänna motiveringen.

48 §.

Paragrafen motsvarar 47 § LFS och 51 § LFS Sthlm. Jfr 35 § KL.

49 §.

I allt väsentligt överensstämmer paragrafen med 48 § LFS och 52 §

LFS Sthlm. Jfr 36 § KL.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 70

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Kommittén har (SOU 1957:15 s. 214 f.) avvisat tanken på att kyrkomusiker

skall äga ovillkorlig rätt att kallas till sammanträde med kyrkorådet

och att deltaga i rådets överläggningar, då fråga som berör kyrkomusiken

behandlas i kyrkorådet. Kyrkomusikernas riksförbund har anfört,

att kyrkomusikerna tar så aktiv del i frågor, som har direkt anknytning till

gudstjänstlivet, att kyrkomusikern alltid bör kallas till kyrkorådets sammanträde

och ha rätt att yttra sig vid sammanträdet. Förbundet finner det

verklighetsfrämmande att tro, att rådet självmant skulle kalla kyrkomusikern

för att höra hans åsikter.

Departementschefen. Enligt kyrkomusikerstadgan skall kyrkorådet i vissa

viktiga fall inhämta kyrkomusikerns yttrande, innan rådet fattar beslut i

frågor, som berör den kyrkomusikaliska verksamheten. Kyrkorådet kan

låta kyrkomusikern även i övrigt deltaga i rådets överläggningar i ämnet,

om så anses önskvärt. Att meddela uttrycklig bestämmelse om närvaro- och

yttranderätt för kyrkomusiker vid rådets sammanträde torde däremot inte

böra komma i fråga. I sammanhanget bör påpekas, att församlingspräst,

som inte är ledamot av kyrkorådet, inte äger ovillkorlig rätt att närvara

och yttra sig.

50 §.

Paragrafen har utformats i nära anslutning till 37 § KL. Innehållet i

paragrafens första stycke överensstämmer med 49 § första stycket LFS och

53 § första stycket LFS Sthlm. Andra stycket i paragrafen saknar motsvarighet

i LFS och LFS Sthlm.

51 §.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 38 § KL, motsvarar 50 § första

stycket LFS och 54 § första stycket LFS Sthlm.

52 §.

Paragrafen, som utformats med 39 § KL som förebild, motsvarar 51 §

LFS och 55 § LFS Sthlm. Bestämmelsen om protokollsjustering har uppmj

UKdiis.

53 §.

Paragrafen motsvarar 40 § KL. Jfr 52 § LFS och 56 § första punkten

LFS Sthlm. 1

54 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 53 § första stycket LFS och 57 §

LFS Sthlm. Ä\en suppleanter föreslås kunna bli valda. Det är uppenbart,

att kyrkvärdar endast skall väljas i de fall praktiskt behov därav föreligger,

d. v. s. i allmänhet då rådet har att taga vård om en kyrka.

Andra stycket har sin motsvarighet i 53 § andra stycket LFS. Liknande

bestämmelse saknas i LFS Sthlm. Stycket överensstämmer med 62 § andra

stycket FFL.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

Vid remissbehandlingen har Svenska prästförbundet invänt mot att förslaget

gör det möjligt att underlåta att utse kassaförvaltare, om medelsförvaltningen

är ordnad på sådant sätt att en kassaförvaltare är obehövlig.

Förbundet finner det inte önskvärt, att på denna väg den kyrkligt ekonomiska

förvaltningen överflyttas till den borgerliga kommunen. Styrelsen för

Svenska landskommunernas förbund hälsar däremot med tillfredsställelse,

att kommittéförslaget tillgodoser behovet av entydiga regler, då det gäller

församlings möjligheter att »inackordera» sin medelsförvaltning hos borgerlig

kommun. Samma ståndpunkt intar domkapitlet i Strängnäs.

Departementschefen. Församlingen bör kunna ordna sin kassaförvaltning

på sätt som är ändamålsenligt i varje särskilt fall. Finner församlingen

att den vill anförtro annan vården av medlen i fråga, och kan detta ske på

betryggande sätt, bör den självfallet kunna avsta från att utse egen kassaförvaltare.

Jag kommer att ånyo beröra frågan i specialmotiveringen till

Denna paragraf, som ersätter 55 § LFS och 59 § LFS Sthlm, motsvarar

42 § 8X1 56 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm, är utformad

med 43 § KL som förebild. Församlings beslut i förevarande hänseenden

behöver inte, till skillnad från vad som gäller för borgerlig kommun, underställas

länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt,

om inte församlings beslut att centralisera medelsförvaltningen borde

underställas.

Sådan underställning torde, med den förhållandevis mindre omfattning

församlingarnas verksamhet har, knappast vara erforderlig.

57 §.

Även denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Jfr

44 och 45 §§ KL. Motiv, se SOU 1957: 15 s. 73 ff.

58 §.

Beträffande denna paragraf, som till viss del ersätter 52 § LFS och 56 §

LFS Sthlm, hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till 29 §.

59 §.

Paragrafen motsvarar 46 § 1 och 2 mom. KL. Jfr 22 § LFS och 23 §

LFS Sthlm.

60 g
Paragrafen

upptar bestämmelser om det beredande och verkställande

organ, som i enlighet med kommitténs förslag skall övertaga det nuvarande

beredningsutskottets uppgifter i Stockholms kyrkliga samfällighet. Reglerna

överensstämmer i sak med kommitténs förslag (59 § FFL Sthlm) och ersätter

40 § första stycket första punkten LFS Sthlm.

12*

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961

61 §.

Paragrafens 1 mom. ersätter 41 § första stycket LFS Sthlm och 2 mom.

tredje stycket i samma stadgande. Beträffande 3 mom., se SOU 1957- 45

s. 49.

62 §.

Paragrafen är systematiskt avfattad på samma sätt som 41 §. Punkten c)

är utformad efter mönster av 14 § lagen om kommunalförbund. Regeln

under d) motsvarar vad som föreslås gälla för samfälligheter i allmänhet,

se 63 § 2 mom. g).

63 §.

I paragrafen har sammanförts de särskilda bestämmelser, som ansetts

erforderliga för kyrkoråd i samfällighet, oavsett om denna är total eller

partiell.

1 mom. innehåller bestämmelser om de uppgifter, som åvilar samfällighets

kyrkoråd. Det bör märkas, att dessa omfattar ett församlingskyrkoråds

uppgifter beträffande omvårdnaden om församlingslivet endast då de i

samfälligheten ingående församlingarna saknar egna kyrkoråd.

I 2 mom. ges vissa särskilda stadganden om samfällighets kyrkoråd.

Bestämmelsen under b) innebär, att förvaltningsorganet i Göteborgs

kyrkliga samfällighet liksom nu inte skall ha självskriven prästerlig ledamot.

Vid remissbehandlingen har kyrkofullmäktige i Göteborg förklarat sig

önska en sådan ordning.

I fråga om punkten f) — vilken som nyss nämnts är utformad efter

mönster av 14 § lagen om kommunalförbund — har kammarkollegiet uttalat,

att vederbörande församlings kyrkoråd alltid torde böra höras i viktigare

frågor, som angår viss församling särskilt.

Beträffande punkten g) kan erinras om att denna rätt redan finns i Göteborg

(11 § LKF Gbg). Jfr också vad som föreslagits beträffande Stockholm,

61 § 3 mom.

Benämningen på samfällighets beredande och verkställande organ har

hittills inte varit enhetlig. Ibland har det benämnts »samfällda kyrkorådet»

men i t. ex. Göteborg och Norrköping »kyrkonämnden». Genom bestämmelsen

under h) har bland annat lämnats möjlighet för samfällighet att

ha kvar en hävdvunnen benämning.

6 kap. Om drätsel

64 §.

Paragrafen motsvarar 56 § andra stycket och 65 § LFS samt 60 § andra

stycket LFS Sthlm.

65 §.

Paragrafen har avfattats i nära anslutning till 50 § KL. Jfr beträffande

andra och tredje styckena 58 § sista stycket LFS och 62 § 3 mom. LFS

Sthlm.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

66 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i LFS och LFS Sthlm. Förebild är

51 § KL. De närmare bestämmelserna om församlingsskatt ingår i förslagets

7 kap.

67 §.

Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med 52 § KL. Första stycket

motsvarar 20 § 3 mom. LFS och 21 § 3 mom. LFS Sthlm. Andra stycket

ersätter vad som stadgas i 66 § 1 mom. under c) LFS och 69 § 1 mom. under

c) LFS Sthlm. Bestämmelsen i detta stycke är ändrad såtillvida, att underställningen

inte längre skall ske hos Kungl. Maj:t utan hos länsstyrelsen.

68 §.

Paragrafen överensstämmer med 53 § KL och motsvarar 58 § LFS,

utom sista stycket av denna paragraf, samt 62 § 1 mom. LFS Sthlm.

69 §.

Denna paragraf, som ersätter 59 § LFS och 63 § 1 mom. LFS Sthlm,

motsvarar 54 § KL.

En nyhet är att ett gemensamt statförslag skall uppgöras av kyrkorådet,

till vilket övriga nämnder har att inge sina specialförslag. Vidare märkes,

att statförslaget skall uppgöras före utgången av september månad samt att

specialförslagen skall inges till kyrkorådet före den 1 september, om inte

annan tid bestämmes av kyrkorådet. Någon motsvarighet till stadgandet i

54 § KL, att statförslaget i visst fall kan uppgöras senare än i september

månad, har inte medtagits i lagförslaget.

I paragrafen är som ett andra stycke införd bestämmelsen om den samverkan

mellan borgerlig och kyrklig kommun i ekonomiska frågor, vilken

omnämnts vid behandlingen av avsnittet II i den allmänna motiveringen.

Beträffande den närmare innebörden av regeln får följande anföras.

I departementspromemorian uttalas, att samrådet mellan den borgerliga

och den kyrkliga kommunen i allmänhet bör ske, då budgetarbetet fortskridit

så långt, att kommunens styrelse och kyrkorådet är beredda att

upprätta ett slutgiltigt budgetförslag. I vissa fall anses dock önskvärt, att

kontakten kommer till stånd tidigare. Någon mera ingående reglering hur

samrådet skall äga rum anses inte vara erforderlig. Det framhalles som

lämpligt, att de skilda organen först delger varandra sina preliminära beräkningar

eller statförslag. Sedan bör inom den borgerliga kommunen

— som i allmänhet har tillgång till förvaltningsteknisk personal — upprättas

erforderliga tablåer, innan sammanträde äger rum. För att inte en

onödigt tungrodd ordning skall tillskapas, torde det i allmänhet vara tillräckligt,

att representanter för de skilda organen kommer samman. Särskilt

i stora kommuner med flera församlingar och kyrkliga samfålligheter anses

ett sådant förfarande vara nödvändigt, om ett gemensamt sammanträde

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

skall kunna hållas. Det framhålles också att det stundom kan bli erforderligt

med flera sammankomster.

Vad beträffar Stockholm torde böra övervägas om församlingarna — efter

förberedande skriftväxling — skall låta sig representeras av församlingsdelegerade

vid samrådet med staden. Därest ett sådant förfarande skulle

finnas ändamålsenligt, anses en regel, som medger att församling lämnar

sadant uppdrag, kunna införas i anslutning till kompetensbestämmelserna

för samfälligheten.

Promemorian utmynnar i ett förslag att kyrkorådet, innan förslaget till

utgifts- och inkomststat uppgöres, skall samråda med kommunens styrelse

om medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor.

Mot den författningsmässiga utformningen av förslaget har remissinstanserna

i allmänhet inte riktat nagon erinran. Stockholms stad tillstyrker förslagets

utformning och framhåller, att man bör undvika att i detalj reglera

samarbetet och därigenom skapa en onödigt tung apparat. Samtidigt understryker

staden det angelägna i att fasta former skapas för samverkan i

frågor av gemensamt intresse. Styrelsen för Svenska stadsförbundet ansluter

sig också till det förslag promemorian innehåller och anser det värdefullt

med uttrycket »medelsbehovet och därmed sammanhängande frågor». Genom

en sådan vidsträckt bestämning av samverkansområdet synes enligt

styrelsen avsikten vara, att överläggningarna mellan de budgetberedande

organen inte skall begränsas till enbart enskilda budgetposter utan även

böra kunna omfatta allmänna finanspolitiska och budgettekniska frågor.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund framför samma synpunkter

och tillägger att det är betydelsefullt, att lagens krav på samråd inte

skall anses uppfyllt genom en flyktig men formell kontakt med den borgerliga

kommunens statsuppgörande organ. Styrelsen framhåller vidare, att

underlåtenhet att överlägga med den borgerliga kommunens drätselorgan

blir att bedöma som en brist i beredningen, som på besvär föranleder upphävande

av beslutad utgifts- och inkomststat.

Vad beträffar huvudstaden har domkapitlet i Stockholm svårt att tänka

sig att församlingarna skall lata sig representera av församlingsdelegerade.

Kammarkollegiet anser däremot detta vara ett lämpligt förfaringssätt och

Stockholms stad finner tanken lämplig och riktig. Staden anser delegerades

beredningsutskott vara ett passande förhandlingsorgan.

Departementschefen. Den samverkan som skall äga rum mellan borgerlig

och kyrklig kommun skall vara av rådgivande och beredande natur. Syftet

härmed är att ge möjligheter till en saklig diskussion om ekonomiska frågor,

som påverkar den sammanlagda utdebiteringens storlek både omedelbart

och pa längre sikt. Dessa frågor kan självfallet vara av olika storleksordning,

beroende bland annat pa ortens invånarantal och struktur. Formerna

för samrådet bör därför också kunna varieras. I ett fall kan en enkel

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

muntlig kontakt mellan representanter för de båda kommunerna vara tillräcklig.

I ett annat fall bör frågorna ingående diskuteras och bedömas på

längre sikt. Med hänsyn till det anförda torde eu detaljerad reglering av

förfarandet inte vara lämplig. Jag är tveksam om i själva texten behöver

anges närmare, vad samrådet skall avse. Det torde nämligen ligga i sakens

natur, att de frågor, som kan påverka utdebiteringsbehovet, bör bli föremål

för samråd. Jag vill därför förorda ett stadgande av innehåll, att

kyrkorådet skall samråda med kommunens styrelse, innan förslaget till

utgifts- och inkomststat uppgöres.

I detta sammanhang vill jag erinra om att underlåtenhet att samråda

med den borgerliga kommunen kan föranleda till att ett fattat statbeslut

efter besvär blir undanröjt såsom inte i laga ordning tillkommet.

Varje kyrkokommunal enhet som handhar ekonomiska angelägenheter

skall samråda med den borgerliga kommunen, alltså även partiell samfällighet.

Härvid kan det ofta vara lämpligt, att representanter för samtliga

kyrkokommuner inom en borgerlig kommuns område samtidigt träffar samman

med representanter för den borgerliga kommunen.

Ett särskilt problem föreligger för Stockholms del med hänsyn till de

många församlingarna. Praktiska skäl talar för att församlingarna representeras

av samfälligheten vid samrådet med staden. I den föreslagna kompetensregeln

för samfälligheten (3 § 2 mom.) har intagits en bestämmelse,

som gör det möjligt för samfälligheten att handha fråga av ekonomisk natur,

som är gemensam för samtliga församlingar. Med stöd av detta stadgande

torde lämpligt organ inom samfälligheten kunna utses att centralt

sköta överläggningarna.

70—72 §§.

Till dessa paragrafer har överförts bestämmelserna om fondbildning i

55—57 §§ KL, vilka bestämmelser redan enligt gällande rätt äger motsvarande

tillämpning beträffande församling; se 58 § sista stycket LFS

och 62 § 3 mom. LFS Sthlm. Beträffande medel, som enligt särskilda författningar

skall disponeras på annat sätt än att avsättas till allmän investeringsfond,

se SOU 1957: 15 s. 314.

Med anledning av en vid kyrkomötet väckt motion med förslag att det i

samband med införandet av den nya lagen måtte ges till känna, att medel

ur investeringsfond får användas till restaurering av kyrka, församlingshem,

prästgård samt byggnad på kyrkohemman och löneboställe, anför kyrkolag

sutskottet följande.

Utskottet hyser den uppfattningen, att medel ur investeringsfond får

användas till varje form av förbättringsarbete å de av motionärerna angivna

byggnaderna, enär församling genom varje sådan åtgärd tillföres ett ökat

värde å anläggningstillgångarna. Därest denna tolkning av investeringsfondens

användningsområde skulle vara felaktig, utgar utskottet från att vid

propositionens framläggande tillses, att de av motionärerna uttalade önskemålen

tillgodoses.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. May.ts ''proposition nr 70 år 1961

Departementschefen. Enligt 65 § tredje stycket i förevarande förslag skall

såsom anläggningstillgång anses bland annat fast egendom. Beträffande

den närmare innebörden av begreppet anläggningstillgång får jag hänvisa

till vad de särskilda sakkunniga angående revision av kommunala fondbildningslagen

m. m. anfört (SOU 1945: 37 s. 64—68). Enligt 70 § 1 mom. kan

församling avsätta medel till allmän eller särskild investeringsfond för anskaffande

av anläggningstillgång. 71 § stadgar att Kungl. Maj:ts medgivande

fordras, om medel skall avsättas till andra behov än sådana som

avses i 70 g 1 mom. eller om medel skall tagas i anspråk för annat ändamål

än det, för vilket fond är avsedd. I praxis har Kungl. Maj:t inte funnit särskilt

tillstånd behövligt för fondering av medel till restaurering av församlingskyrka.

Inte heller för fondering för att tillgodose andra behov, som

nämnts i motionen, torde Kungl. Maj:ts tillstånd som regel vara behövligt.

I dylika fall torde inte heller tillstånd fordras att taga här berörda

fondmedel i anspråk för de nämnda ändamålen.

73—74 §§.

Dessa paragrafer ersätter 66 § LFS och 69 § LFS Sthlm, i vad gäller

församlings rätt att ta upp lån och ingå borgen. Paragraferna har utformats

med 58—60 §§ KL som förebild. Den underställningsfria lånerätten är dock

maximerad på annat sätt; motiv se SOU 1957: 15 s. 89 ff.

75 §.

Innehållet i denna paragraf, vilken motsvarar 54 § LFS och 58 § LFS

Sthlm, överensstämmer med 61 § KL.

Styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund uttalar tveksamhet om

lagtextens innebörd samt anför.

I betänkandet anför kommittén, att om församlingens medel förvaltas av

kommunalkontor, medlen måste redovisningsmässigt hållas åtskilda från

övriga av den borgerliga kommunen omhänderhavda medel.1

I förevarande paragraf återfinner man emellertid den nuvarande föreskriften,

att församlingens penningar och värdehandlingar skola så förvaras,

att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.

Styrelsen, som tolkat den nu gällande föreskriften så, att församlingens penningar

icke fa rent fysiskt sammanblandas med den borgerliga kommunens,

utan måste förvaras i särskild kassalåda samt ej få insättas på samma

postgirokonto eller bankräkning som dessa andra medel, vill understryka,

att det nya stadgandet bör tolkas på samma sätt. Det är icke tillräckligt,’

att medlen »redovisningsmässigt» hållas åtskilda. Styrelsen vill särskilt

påpeka de svårigheter att fördela förlust, som kunna uppstå, om medel ur

en gemensam kassa eller vid gemensam placering förloras genom förskingring^

stöld eller gäldenärs oförmåga att fullgöra sina förbindelser. Det må

också erinras om att visst civilrättsligt skydd bortfaller, om medlen ej hållas

avskilda. Det må slutligen påpekas, att om förevarande paragraf

1 Se SOU 1957: 15 s. 72.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

skall anses föreskriva endast redovisningsmässigt skiljande, följden måste

bli, att en kassaförvaltare tillåts att blanda församlingens medel med små

egna, om han blott håller dem isär redovisningsmässigt.

Svenska prästförbundet anser också att garantier måste finnas för att

kyrkans medel inte sammanblandas med den borgerliga kommunens genom

att insättas på gemensamt postgirokonto eller på annat sätt.

Departementschefen. Enligt 54 § andra stycket i förslaget skall kyrkorådet

utse en kassaförvaltare för varje kalenderår, om inte rådets medelsförvaltning

är anordnad på sätt, som gör kassaförvaltare obehövlig. Sådan

medelsförvaltning kan, som tidigare nämnts, ske av t. ex. borgerlig kommun

eller bank. Det ligger i sakens natur att det organ, som omhänderhar

den kyrkliga kommunens medel, måste ha sådan bokföring, att det

alltid kan utrönas vilka tillgodohavanden den kyrkliga kommunen har.

Krav på att det medelsförvaltande organet skall ha den kyrkliga kommunens

tillgångar helt avskilda kan dock inte uppställas för alla fall. En

sådan regel är således opraktisk, om medelsförvaltningen uppdras åt bank.

Om den kyrkliga kommunen önskar att dess tillgångar totalt avskiljes, kan

bestämmelser härom upptas i överenskommelsen med det medelsförvaltande

organet. Behovet härav får bedömas från fall till fall. Som jag berört i

specialmotiveringen till 54 §, förutsätter en »inackordering» av medlen

givetvis, att anordningen är såväl praktisk som tillbörligt betryggande.

Förevarande paragraf behandlar emellertid inte det fall, att medelsförvaltningen

uppdragits åt annan. Här ges i stället bestämmelser om den

medelsförvaltning, som kyrkorådet självt eller annan församlings nämnd

omhänderhar för församlingens eller annans räkning. Beträffande penningar

och värdepapper, som vårdas av nämnda organ, stadgas i likhet med

vad som skett beträffande den borgerliga kommunen — att de inte får

sammanblandas med andra penningar och värdepapper. Det är således inte

tillräckligt, att en av kyrkorådet utsedd kassaförvaltare håller medlen

»redovisningsmässigt» åtskilda från andra medel som han handhar.

76 §.

Paragrafens 1 mom. är avfattat efter mönster av 62 § KL. Jfr 62 § LFS,

66 § LFS Sthlm och 14 § LKF Gbg. I 2 mom. har upptagits regler om redovisning

av sådant kyrkoråd, som är gemensamt för två eller flera församlingar

utan att församlingarna ingår i samfällighet.

77

I sak överensstämmer

LFS Sthlm.

paragrafen med 63 § KL. Jfr 61 § LFS och 65

78 §.

Paragrafen överensstämmer med 64 § KL men saknar motsvarighet i

LFS och LFS Sthlm.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

79 §.

Paragrafen motsvarar 63 § LFS, 67 § LFS Sthlm och 15 § LKF Gbg.

Bestämmelsen avviker från motsvarande 65 § i KL såtillvida, att bestämda

tidsfrister uppställts för avlämnande av revisionsberättelsen.

80 §.

Paragrafen överensstämmer med 64 § LFS och 68 § LFS Sthlm Jfr 66 §

KL.

81 §.

Paragrafen är uppbyggd systematiskt på liknande sätt som bestämmelserna

om samfällighet i tidigare kapitel. Punkterna b) och c) avser de fall,

då församlingskyrkoråden omhänderhar medel, jfr 61 § 3 mom. och 63 §

2 mom. under f); Se ock 13 § första stycket LKF Gbg. Punkten c) är

inte tillämplig på anslag, som församlingsdelegerade i Stockholm jämlikt

3 § 2 mom. beviljat församling; sådana medel får anses utgöra församlingens

egen tillgång, om de överlämnats för att handhas av församlingen.

7 kap. Om församlingsskatt

82—86 §§.

Gällande bestämmelser. I 57 § LFS stadgas att av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade församlingsavgifter skall utgå på samma sätt

som sägs i KL om allmän kommunalskatt. Enligt 67 § KL skall utdebitenng

av sadan skatt fastställas i förhallande till de skattekronor och skatteören,

som enligt senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

Kommunalskatten utgår i form av kommunal inkomstskatt med det för

skattekrona och skatteöre utdebiterade beloppet.

Taxeringsnämndernas beslut om taxering föreligger året efter det att de

skattskyldiga erlagt preliminär skatt. Först sedan taxeringsnämnderna avslutat

sitt arbete kan fastställas, vilket belopp som tillkommer kommunen.

För att kommunen skall fa tillgång till medlen vid i stort sett samma tidpunkter,

som de skattskyldiga erlägger den preliminära skatten, får kommunen

enligt 72 § KL förskott av statsverket. Under år 1961 får kommunen

sålunda dels förskott för detta år, dels vad kommunen äger uppbära på

grund av 1960 års taxering, sedan därifrån avräknats under år 1959 utbetalat

förskott. Om taxeringsnämnds beslut år 1960 eller tidigare år ändrats av

prövningsnämnd eller skattedomstol, skall detta beaktas, då kommunens

andel av inkomstskatten fastställes. Däremot svarar staten helt för avskrivningsförluster.

Av 72 § KL framgår vidare bland annat, att kommunens fordran hos

statsverket för visst ar skall utbetalas av länsstyrelsen till kommunen med

en sjättedel varannan månad.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Majds ''proposition nr 70 år 1961

Församling äger enligt 60 § LFS uppbära församlingsavgifter av statsverket

med belopp, som beräknas efter samma grunder som gäller för

kommun. Beloppet utanordnas dock inte direkt till församlingens organ

utan tillställes kommunens styrelse i sex delposter. Kommunens styrelse

skall därefter överlämna medlen till det kyrkokommunala förvaltningsorganet.

Länsstyrelsen skall enligt 73 § KL senast den 8 mars till kommunen

överlämna en för det föregående året upprättad redovisning av kommunen

tillkommande och till kommunen utanordnad allmän kommunalskatt. Närmare

föreskrifter härom har i administrativ väg meddelats av riksräkenskapsverket.

Någon bestämmelse om att länsstyrelse skall tillställa församling

uppgift om de medel, som tillkommer församlingen och som utanordnats

till kommunen, finns inte i LFS.

För att möjliggöra lokal skattemyndighets debitering av skatt och länsstyrelsens

uträkningar av de medel, som skall utbetalas till kommunen,

skall enligt 70 § KL kommunens styrelse lämna myndigheterna uppgifter

om fastställda utdebiteringar för kommunen och församlingarna inom kommunen.

Kyrkorådet skall enligt 60 § LFS delge den borgerliga kommunens

styrelse vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat utdebitera.

Vad beträffar Stockholm är reglerna såtillvida annorlunda, att församlingsdelegerades

ordförande skall ge överståthållarämbetet och den lokala

skattemyndigheten besked om utdebitering. Vidare utbetalas medlen och

redovisas för dem direkt till vederbörande kommunala organ (64 § LFS

Sthlm).

Tidigare reformförslag. I samband med att kommunindelningsreformen

genomfördes hemställde Svenska landskommunernas förbund, att bestämmelserna

om redovisning av församlingsavgifter skulle ändras och länsstyrelserna

åläggas att upprätta särskilda redovisningsräkningar för varje

församling och pastorat ävensom utbetala skattemedlen direkt till den

kyrkliga kommunen.

Ärendet överlämnades efter remissbehandling till kommunlåneutredningen,

som föreslog två olika lösningar. Det ena alternativet innebar, att

församlingen skulle av den borgerliga kommunen definitivt uppbära den

andel av inkomstskatten, som motsvarade förskottet. Utredningen fann det

nämligen vara uppdelningen av de övriga, som regel mindre betydelsefulla

posterna (tillkommande, restituerade och avkortade skatter), som komplicerade

förfarandet. Om man såg bort från dessa poster, blev spörsmålet endast

vem som skulle betala ut medlen till de kyrkliga kommunerna. Låg besväret

kvar hos kommunerna, hade länsstyrelserna att upprätta endast cn redovisningsräkning

för varje kommun och utbetala medlen till denna.

Det andra alternativet tog fasta på cn inom vissa kommuner tillämpad

schablonmässig redovisning. De mindre betydande posterna skulle fördelas

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

i proportion till den utdebitering, efter vilken den slutliga skatten fastställts.

Sedan Föreningen Sveriges kommunalkamrerare, Sveriges stadskamerala

förening samt Svenska pastoratens riksförbund beretts tillfälle att yttra sig

över förslagen, förordade kommunlåneutredningen, att frågan fick anstå

tillsvidare.

I en år 1957 till finansdepartementet ingiven skrivelse har Svenska pastoratens

riksförbund erinrat om de svårigheter, som föreligger beträffande

fördelningen av kommunalskattemedlen, samt hemställt om att fördelning

och utbetalning skall skötas helt av länsstyrelserna.

Församlingsstyrelsekommittén har såsom en mera träffande benämning

på församlingens avgifter valt uttrycket församlingsskatt. I kommitténs

förslag (86 § FFL) har intagits en bestämmelse av innebörd, att denna skatt

skall utanordnas direkt av länsstyrelsen till församlingen utan förmedling

av kommunen. Med anledning härav förordas även vissa ändringar i KL.

Kommittén framhåller, att den nuvarande ordningen synes vara mindre

tillfredsställande och att länsstyrelsen har lättare att räkna ut vad som tillkommer

de olika enheterna. Med anledning av att kommittén förordat att

flerförsamlingspastorat skall utgöra samfällighet — som alltså får egen utdebiteringsrätt

— föreslås vidare, att länsstyrelsen skall utanordna skattemedel

direkt till sådant pastorats styrelse.

Remissyttranden. Av de remissinstanser som berört spörsmålet intar

kyrkomötet och domkapitlet i Lund samt ett tiotal församlingar och kyrkliga

samfälligheter en positiv hållning till kommitténs förslag. Kyrkolagsutskottet

säger sig med glädje konstatera, att kommittén på denna punkt

biträtt ett gammalt önskemål.

I avstyrkande riktning uttalar sig centrala upphördsnämnden och statskontoret.

Centrala upphördsnämnden framhåller, att argumenten för en

ändrad ordning numera torde ha åtminstone delvis förlorat i värde. I flertalet

kommuner har nämligen anställts kvalificerad arbetskraft för förvaltningen.

I själva verket torde spörsmålet vara, om stat eller kommun skall

bekosta fördelningsarbetet. Uppbördsförfarandet bereder kommunerna inte

obetydliga fördelar och därför anser sig upphördsnämnden med skäl kunna

ifrågasätta, om inte kommunerna bör få svara för fördelningen. Uppbördsnämnden

finner sålunda, att den nuvarande ordningen att upprätta redovisningsräkningar

och fördela kommunalskattemedlen bör behållas. Liknande

synpunkter anföres av statskontoret, som inte finner sig kunna tillstyrka

ändring i gällande regler.

Departementspromemoria. Inom ecklesiastikdepartementet har företagits

ytterligare utredning i förevarande fråga. Utredningen redovisas i en den

29 september 1959 dagtecknad promemoria.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. May.ts proposition nr 70 år 1961

I promemorian konstateras att förhållandena förbättrats under senare år,

beroende främst på att medelsbokföringen vid länsstyrelserna lagts om.

Fortfarande torde dock redovisningsräkningarna inte alltid lämna fullt entydiga

upplysningar, hur den kommunala inkomstskatten skall fördelas.

Ytterligare ändringar synes därför vara påkallade.

Vidare erinras i promemorian om att en lindring av kommunernas skyldighet

att fördela kommunalskattemedlen mellan sig och församlingarna

kunde aktualisera den större frågan, huruvida staten ensam skall svara för

avskrivna skatter. Någon sådan omprövning ifragasättes dock inte i förevarande

sammanhang. Vid bedömande av fragan huruvida kommunen alltjämt

skall förmedla församlingsskatten bör enligt promemorian beaktas, att

inom kommunens område som regel endast finns ett mindre antal församlingar

och pastorat. Det torde därför inte vara särskilt betungande för

kommunens styrelse att tillställa församlingarna och pastoraten deras medel.

Däremot skulle det innebära ett inte obetydligt merarbete för länsstyrelserna

att sex gånger om aret tillställa inte bara kommunerna utan

också församlingarna och pastoraten skattemedlen.

I promemorian avvisas tanken på att införa ändrade grunder för hur församlingarnas

andelar i den kommunala inkomstskatten skall beräknas. Såväl

principiella som praktiska skäl anses föreligga mot att låta olika bestämmelser

gälla för kommunerna och församlingarna. En omläggning i den

riktning, som kommunlåneutredningen på sin tid förordade, torde i dagens

läge mera innebära att medelsbokföringen kompliceras än förenklas.

Några avgörande skäl anses alltså inte förebragta för ändring av gällande

bestämmelser om vem som skall utanordna medlen till församlingarna eller

hur kommunens och församlingens andelar av den kommunala inkomstskatten

skall beräknas. Däremot förordas, som antytts, vissa ändringar i

fråga om hur redovisningsräkningarna skall upprättas och utsändas. Enligt

promemorian bör man tillgodose kommunernas önskemal, att det skall framgå

direkt av redovisningsräkningen, hur medlen skall fördelas. Det torde

sålunda vara möjligt att på en och samma redovisningsräkning ange, hur

den kommunala inkomstskatten för ett visst område fördelar sig på borgerlig

kommun, församling och pastorat. Förslaget förutsätter endast några

jämkningar i gällande författningar. Särskilda anvisningar föreslås bli utfärdade

av riksräkcnskapsverket.

Avslutningsvis beröres i promemorian vissa specialfragor. För de nybildade

pastoraten skall sålunda bestämmelserna i förordningen den 17 december

1948 angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning m. m. komma att gälla. Vidare erinras om att

pastoraten kommer att bli berättigade till skatteersättning på grund av

senast företagen ortsavdragsreform jämlikt bestämmelserna i lagen den 19

maj 1957 med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns

och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 19.)8 196o. Kyrklig

j;j — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt hr 70

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

samfalhghets andel av den kommunala inkomstskatten bör redovisas efter

samma grunder, som eljest kommer att gälla.

Remissyttranden. Över promemorian har yttranden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,

Goteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län.

Promemorian har i allmänhet erhållit ett positivt mottagande och flertalet

myndigheter tillstyrker vad som föreslagits. Sålunda påpekar riksräkenskapsverket

i sitt yttrande, att även om kommunerna inte längre ställes

inför lika stora svårigheter som tidigare, bör de från kommunhåll framörda

önskemålen nu tillmötesgås. Det skulle uppenbarligen innebära en

rationalisering av arbetet med att fördela kommunalskatten att helt lägga

uppgiften till länsstyrelserna. Såsom i promemorian föreslagits bör emellertid

detta merarbete begränsas genom att de kyrkliga kommunernas medel

alltjämt utbetalas genom den borgerliga kommunens förmedling.

Likartade synpunkter framföres av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus

och Örebro län.

I sitt yttrande erinrar statskontoret om att det i sitt utlåtande över

församlingsstyrelsekommitténs betänkande inte funnit sig kunna tillstyrka

någon ändring i gällande regler. Statskontoret anser sig inte ha anledning

att nu frångå denna uppfattning. Om en omläggning anses böra ske trots

merarbetet för länsstyrelserna, bör dessa även utbetala medlen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det kvalificerade arbetet

med att räkna ut församlingarnas och pastoratens skattemedel otvivelaktigt

torde bli mest arbetskrävande. Det synes länsstyrelsen därför konsekvent,

att statsverkets mellanhavande med församling och pastorat regleras

i full omfattning och att således den borgerliga kommunens befattning med

medlen borttages. Länsstyrelsen önskar dock några års frist med genomförandet

av ändringen till följd av brist på kvalificerad personal.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner att kommunalskattemedlen

alltjämt bör utbetalas till församlingen genom den borgerliga kommunen.

Länsstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka, att statsverket skall

betungas med en redovisning, hur varje i redovisningsräkningen ingående

post bör fördelas mellan kommun och församling. En mindre långtgående

komplettering av redovisningsräkningarna förordas därför.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Departementschefen. Frågan om att införa nya bestämmelser om hur

församlingarnas andelar av den kommunala inkomstskatten skall redovisas

har, såsom framgått av den lämnade redogörelsen, under en följd av år varit

aktuell. Enligt min åsikt bör hänsyn tas till kommunala och kyrkliga kommuners

berättigade intressen att få entydiga redovisningar. Samtidigt måste

beaktas det angelägna i att inte utan starka skäl nya arbetsuppgifter lägges

på länsstyrelserna eller att pågående utredningar föregripes.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

I den inom departementet upprättade promemorian föreslås, att fördelningen

av medel mellan borgerlig och kyrklig kommun pa oförändrat sätt

skall ske genom kommunal medverkan. För att förenkla fördelningsarbetet

för den kommunala myndigheten skall det dock åligga länsstyrelserna att

upprätta fullständiga redovisningsräkningar, som ger direkt besked vad som

tillkommer varje kommunal enhet. Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. De invändningar som

framförts synes ha sin grund i farhågor för att detaljredovisningen skall bli

betungande ur arbetssynpunkt för länsstyrelserna.

Enligt tillgängliga uppgifter upprättas för närvarande redovisningsräkningarna

inte efter enhetliga principer länsstyrelserna emellan. Sålunda lämnar

vissa länsstyrelser redan nu kommunerna uppgifter till ledning för fördelning

av kommunalskatt. Erfarenheterna från dessa länsstyrelser tyder

på att merarbetet med de fullständiga redovisningsräkningarna inte är så

stort, som man på vissa håll synes befara. Jag finner därför — i likhet med

vad som föreslagits i departementspromemorian — att kommunernas önskemål

i denna fråga bör tillgodoses. Detta synes kunna ske inom ramen för

gällande lagstiftning på det sättet, att anvisningar utfärdas om upprättande

av enhetliga och tillräckligt utförliga redovisningsräkningar. Bestämmelserna

synes lämpligen böra utfärdas av riksrevisionsverket.

Några remissinstanser förordar att församlingsskatten utanordnas från

länsstyrelserna direkt till församlingarna. Även om det i och för sig kan

synas rationellt att länsstyrelserna fullgör också denna arbetsuppgift, talar

dock för närvarande praktiska skäl emot en sådan reform. Därtill kommer

att lösningen av denna fråga kan komma att påverkas av det utredningsarbete,

som för närvarande bedrives inom uppbördsorganisationskommittén.

Jag anser därför att någon ändring inte nu bör ske i fråga om de borgerliga

kommunernas skyldighet att förmedla utbetalning av medel till de kyrkliga

kommunerna.

De i departementspromemorian berörda specialfrågorna föranleder ingen

erinran från min sida.

För Stockholms del innebär vad som nu föreslagits inte någon ändring i

sak i gällande ordning. Avvikelserna i förfarandet från vad som gäller för

riket i övrigt redovisas i 86 §.

Slutligen vill jag framhålla att ändringen av beteckningen församlingsavgift

i LFS till församlingsskatt i skatte- och uppbördshänseende endast

är av formell karaktär. Församlingsskatt skall således framdeles debiteras

och uppbäras helt i överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga om

församlingsavgift. Inte heller i övrigt avses någon ändring i sak genom den

nya lydelse 82 ii erhållit i förhållande till 57 § LFS och 61 § LFS Sthlm.

I sistnämnda paragraf i LFS Sthlm upptas en bestämmelse, att medlem

av icke-territoriell församling inte iir skyldig erlägga avgift till den försam
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

ling, där han är mantalsskriven. Bestämmelsen infördes i förtydligande

syfte. Motsvarighet saknas i LFS. Det synes lämpligt att i den nya lagen

erinra om denna sedan länge bestående ordning.

8 kap. Om underställning och besvär

87 §.

Paragrafen motsvarar delvis 66 § 1 mom. LFS och 69 § 1 mom. LFS

Sthlm. Jfr 74 § tredje och fjärde styckena KL.

88 §.

Denna paragraf ersätter 67 § LFS och 70 § LFS Sthlm. Jfr 75 § andra—

fjärde styckena KL.

89 §.

Enligt 68 och 71 §§ LFS samt 71 och 75 §§ LFS Sthlm är beträffande

beslut av representativt organ samt kyrkoråd länsstyrelsen eller domkapitlet

besvärsmyndighet allt efter målets beskaffenhet.

Domkapitlet är besvärsmyndighet dels i mål som avses i 2 § a), b), d),

h) och k) LFS, d. v. s. mål som avser åtgärder till främjande av församlingsvården

och särskilda anordningar till kyrkomusikens höjande, tillsättande

och avskedande av kyrkobetjänte, kyrkomedels användande, åtgärder

till vidmakthållande av ordning under gudstjänsten samt upprättande

och underhåll av församlingsbibliotek, dels ock i mål som rör val av

ledamöter och suppleanter i kyrkoråd och biblioteksstyrelse samt mål

rörande granskning av kyrkorådets eller biblioteksstyrelsens räkenskaper.

I andra mål än de nu nämnda är länsstyrelsen besvärsmyndighet.

Ehuru lagens regler såvitt gäller de administrativa organen endast avser

besvär över beslut av kyrkoråd, har i praxis besvär ansetts kunna föras

även mot beslut av styrelser och nämnder, som församling tillsatt för särskilda

förvaltnings- och verkställighetsbestyr.

Rätt att anföra besvär tillkommer för närvarande medlem av församling.

Någon närmare bestämning av detta medlemskap ges inte i lagen. Som

medlem i territoriell församling har i rättspraxis betraktats den som är

kyrkoskriven i församlingen eller där äger fast egendom.

Församlingsstyrélsekommittén finner inte den nuvarande instansordningen

tillfredsställande. Den anser, att en i och för sig önskvärd enhetlighet

i fullföljdsreglerna vinnes, om uppspaltningen av målen på två skilda

besvärsmyndigheter ersätts med en enda besvärsväg. Att i så fall länsstyrelsen

bör vara besvärsmyndighet synes kommittén vara givet, eftersom

länsstyrelsen för närvarande har att pröva besvär i anslagsfrågor och någon

ändring härutinnan inte torde komma i fråga.

Kommittén anser sig emellertid inte böra föreslå en så långtgående änd
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

ring av den bestående ordningen, att domkapitlets ställning som besvärsmyndighet

helt upphör. Enligt kommitténs mening bör doek intresset av

enhetlighet i fullföljdsreglerna tillgodoses såtillvida, att länsstyrelsen får

pröva samtliga besvär över beslut av församlingens representativa organ.

Kommittén förutsätter emellertid att länsstyrelsen bereder domkapitlet tillfälle

att yttra sig i alla mål, där domkapitlets hörande kan vara av betydelse.

Vad angår de administrativa organens beslut anser sig kommittén

inte kunna förorda samma ordning. Vissa av de uppgifter, som tillkommer

kyrkoråd och i förekommande fall även andra församlingens nämnder, kan

nämligen enligt kommitténs uppfattning sägas vara av så utpräglat kyrklig

natur, att skäl föreligger att behålla domkapitlet som besvär smyndighet i

dylika frågor.

Kommitténs förslag (90 § FFL och 88 § FFL Sthlm) innebär utifrån

dessa utgångspunkter, att länsstyrelsen alltid skall pröva besvär över kyrkofullmäktiges

och kyrkostämmas beslut. Besvär över kyrkorådets beslut skall

gå till länsstyrelsen utom när det gäller församlingsvårdande åtgärder, vilka

inte kräver utdebiterade medel, upplåtelse av gudstjänstlokal, upplåtelse

av gravplats samt utseende eller entledigande av befattningshavare^ vid

gudstjänstlokal och begravningsplats eller disciplinär åtgärd mot sådan

befattningshavare. Med kyrkoråd likställes uttryckligen annan församlingens

nämnd.

När det gäller besvär sr ätten anknyter kommittén sådan rätt till medlemskapet

i församlingen, vilket — i likhet med vad som skett i KL närmare

bestämmes i en särskild paragraf (2 § FFL och 2 § FFL Sthlm). Enligt

kommitténs förslag är medlem i territoriell församling den, som är mantalsskriven

inom församlingen, ävensom var och en som utan att vara mantalsskriven

inom församlingen är kyrkoskriven där eller äger eller brukar fast

egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt i församlingen. Medlem

av icke-territoriell församling är envar, som är kyrkoskriven där.

En reservant i kommittén, kanslirådet Brolin, anser att reglerna om medlemskap

helt kan anknytas till kyrkoskrivning och skattskyldighet.

Kommittén upptar också frågan om församling i likhet med borgerlig

kommun bör få tillsätta särskild besvärsnämnd. Kommittén finner, att en

sådan nämnd skulle ha ringa praktisk betydelse och framlägger inget förslag

om överensstämmelse med KL i detta avseende.

Remissmyndigheterna. Kammarkollegiet tillstyrker kommitténs förslag i

vad det rör instansordningen med den ändringen, att domkapitlet bör bibehållas

som besvärsmyndighet för alla tjänstetillsättningar. Kyrkomötet,

statskontoret, flertalet domkapitel och diakonistyrelsen avstyrker däremot

ändringsförslaget i denna del och yrkar, att de nu gällande reglerna behålles.

Å andra sidan förklarar sig domkapitlet i Lund anse, att enhetlighet i full
-

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

följdsreglerna vinnes, om länsstyrelsen insätts som besvärsmyndighet för

samtliga mål med undantag av frågor om tillsättning och entledigande av

kyrkobetjänte. En liknande uppfattning framföres av länsstyrelsen i Södermanlands

län.

När det gäller reglerna om medlemskap finner statskontoret det vara

tveksamt, om dessa lämpligen bör överföras i så nära anslutning till KL:s

regler som föreslagits. En närmare utredning av gränserna för medlemskap

av församling bör enligt ämbetsverket göras, innan slutgiltig ståndpunkt

fattas.

Domkapitlet i Lund anför:

Denna principiellt viktiga fråga bör lösas så, att allenast de som ha rösträtt

vid val till kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma böra tillhöra församlingen.

Som tidigare framhållits reglerar numera församlingslagstiftningen.

allenast trossamfundet Svenska kyrkans gemensamma angelägenheter,

i anledning varav det synes domkapitlet uppenbart, att allenast

medlemmar av svenska kyrkan böra ha medlemskap i församlingen. Det

kan vidare mycket väl tänkas, att de som utträtt ur kyrkan hysa samvetsbetänkligheter

mot att tillhöra församlingen. Något helt annat är, att

mantalsskrivning och folkbokföring hänföra sig till inom församlingen

boende eller där kyrkoskrivna. Denna registrering av befolkningen står på

mtet sätt i nagot samband med medlemskap i församlingen, även om de

utträtt ur kyrkan bidraga till vissa församlingens kostnader, såsom för

folkbokföringen, begravningsplatser m.m.

Domkapitlet i Stockholm säger sig dela kanslirådet Brolins synpunkter.

Enligt domkapitlets åsikt gör 1951 års religionsfrihetslag det naturligt, att

med medlem av församling avses där kyrkoskriven, fysisk person. Annan

bestämning av medlemskapet skulle endast vålla begreppsförvirring, anser

domkapitlet.

Liknande synpunkter framföres av kyrkofullmäktige i Västervik och

kyrkofullmäktige i Lindes pastorat.

Sedan inom ecklesiastikdepartementets lagbyrå upprättats ett utkast till

en för hela riket gemensam lag om församlingsstyrelse, har efter remiss

besvärssakkunniga avgivit yttrande över såväl de av kommittén föreslagna

besvärsreglerna som de i utkastet upptagna bestämmelserna härom.

Inledningsvis anför besvärssakkunniga att de utgått från att församlingen

är en kommunalrättslig juridisk person, som bygger på medlemskap av enskilda,

vilka bildar dess personliga underlag. Med sådan utgångspunkt ter

det sig oegentligt att vid lagstiftning om församling inte — i analogi med

vad som skett i övriga kommunallagar — klargöra vilka som är medlemmar

i denna. Bland annat för tillämpning av den kommunala likställighetsgrundsatsen

erfordras enligt besvärssakkunnigas åsikt klarhet härutinnan. Besvärssakkunniga

förklarar, att församlingen närmast synes böra betraktas

sasom en kommunal sammanslutning för vård av kyrkans angelägenheter.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Medlemskap av svenska kyrkan torde därför i princip böra uppställas som

allmän förutsättning för medlemskap i församling. Det synes vidare i ifrågavarande

sammanhang naturligare att anknyta till kyrkoskrivningen än till

mantalsskrivningen. Särskilda problem uppkommer dock på grund av den

beskattningsmakt, som territoriell församling har gentemot andra än dem

som bör betraktas som dess medlemmar. Det kan därför, anser de sakkunniga,

ifrågasättas att efter förebild av 2 § KL föreskriva, att medlem av

territoriell församling inte blott är sådan medlem av svenska kyrkan, som

är kyrkoskriven i församlingen, utan även var och en som därstädes äger

eller brukar fast egendom eller är taxerad till allmän kommunalskatt.

Vad härefter angår in-stansordningen anser besvärssakkunniga det enda

rationella vara, att beslutanderätten förbehålles antingen länsstyrelsen

eller domkapitlet och att det i stället sörjes för samverkan dem emellan.

Besvärssakkunniga fortsätter:

Ser man till de olika besvärsgrunder, som kunna åberopas i kommunala

besvärsmål, torde vara uppenbart, att länsstyrelsen på grund av sin omfattande

erfarenhet av de borgerliga kommunalbesvärsmålen i regel på det

hela taget är bättre skickad än domkapitlet att pröva, huruvida ett beslut

tillkommit i laga ordning. Beträffande övriga besvärsgrunder torde det

däremot i åtskilliga fall ligga närmare till hands att välja domkapitlet som

prövande instans, eftersom denna myndighet äger särskild kännedom om

den kyrkliga lagstiftningen och de kyrkliga uppgifterna över huvud. Här

bör dock erinras om att enligt gällande rätt länsstyrelsen prövar anslagsfrågor,

vilket medför att, då — såsom församlingsstyrelsekommittén framhåller

— det stora flertalet av församlingsangelägenheterna kräver medelsanslag,

de flesta besvärsmålen också redan nu gå till länsstyrelsen. Enligt

besvärssakkunnigas mening tala i detta läge övervägande skäl för att länsstyrelse

anförtros uppgiften att fungera såsom exklusiv besvärsinstans i mal

avseende kommunalbesvär över beslut av alla församlingens organ. Besvärssakkunniga

tillstyrka sålunda den instansordning, som angivits i 89 §

1 mom. första stycket i lagbyråns lagförslag.

Besvärssakkunniga framhåller härefter, att de kyrkliga intressena bör

tillgodoses genom att domkapitlet beredes tillfälle att avgiva yttrande. De

sakkunniga föreslår, att det stadgas, att länsstyrelsen i hithörande mål skall

inhämta yttrande av domkapitlet, där det inte framstår som uppenbart

obehövligt.

Slutligen framhåller besvärssakkunniga, att församling som så önskar bör

få tillsätta särskild besvärsnämnd. Några olägenheter vållas enligt de sakkunniga

inte av att församlingsstyrelselagen på denna punkt utformas på

samma sätt som övriga kommunallagar.

Departementschefen. För närvarande anföres allt efter sakens beskaffenhet

besvär över de kyrkokommunala organens beslut hos länsstyrelsen eller

domkapitlet. Oavsett vilken av dessa myndigheter som avgör besvären, kan

talan föras vidare till regeringsrätten. Enighet råder om att regeringsrätten

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

även i fortsättningen bör vara sista instans. Delade meningar finns däremot

om vilket organ som i första instans bör avgöra besvärsärendena.

Antalet besvärsärenden av här avsett slag — alltså sådana i vilka s. k.

kommunal besvärsgrund åberopas — är för närvarande mycket få. Sålunda

kan nämnas att hos domkapitlen under åren 1958—1960 anfördes i genomsnitt

besvär endast i två fall för domkapitel och år.

Såväl kommittén som besvärssakkunniga har framhållit betydelsen av att

ett och samma besvärsprövande organ finns i första instans. Härigenom

undvikes gränsdragningsproblem samtidigt som enhetlighet i besvärsprövningen

befordras. Jag finner dessa synpunkter i hög grad värda beaktande.

Det synes mig vidare uppenbart, att länsstyrelsen i och för sig besitter

större erfarenhet på det kommunala besvärsområdet, och att de nyss anförda

skälen således talar för att denna myndighet väljes.

Emellertid måste beaktas, att kyrkliga intressen kan motivera, att vissa

frågor även i fortsättningen bör prövas av domkapitlet. När det gäller ämnen,

som har anknytning till gudstjänstliv och församlingsvård, måste de

kyrkliga synpunkterna tillmätas stor betydelse. Detsamma kan gälla frågor

som rör anställande av och disciplinära åtgärder mot vissa befattningshavare,

i vilka frågor domkapitlet ofta besitter bättre kännedom om vad

tjänsten kräver. Jag vill dock erinra om, att den besvärsprövande myndigheten

inte har att allmänt överpröva det kommunala organets beslut utan

endast på särskilt angivna grunder av rättslig natur pröva beslutets laglighet.

Med hänsyn till det nu anförda synes mig det lämpligaste vara, att

länsstyrelsen i enlighet med vad besvärssakkunniga förordat ålägges inhämta

domkapitlets yttrande i alla mål, om inte detta uppenbart är obehövligt.

Om en sådan bestämmelse införes, torde utan men för de kyrkliga

intressena länsstyrelsen kunna ensam utgöra första besvärsprövande instans

i fråga om alla kyrkokommunala beslut. Jag förordar således, att denna

ordning införes. Självfallet skall domkapitlet i samma utsträckning som

hittills ha att pröva besvär över beslut som fattats av församlingsorgan med

stöd av speciallagstiftning.

Vad härefter angar rätten att anföra besvär har kommittén på sätt som

skett i KL anknutit denna rätt till medlemskapet i kyrkokommunen, och

kommittén har i sitt förslag upptagit en särskild regel om medlemskap.

Också besvärssakkunniga har, utifrån den kommunala likställighetsgrundsatsen,

ansett att en regel om medlemskap motsvarande den i KL bör

införas i lagen. Det måste emellertid beaktas, att en sådan regel inte enbart

är till fördel. Det kan således inte vara tillfredsställande att den som utträtt

ur svenska kyrkan skall — låt vara ur kommunalrättslig synvinkel_

betraktas som församlingsmedlem. Med församlingsmedlem avses i dagligt

tal endast fysiska personer, som tillhör svenska kyrkan och genom kyrkoskrivningen

är knutna till församlingen. På ett liknande medlemsbegrepp

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 70 år 1961

bygger också reglerna om rösträtt och valbarhet. Å andra sidan måste ett

mera vidgat medlemsbegrepp gälla beträffande rätten att anföra besvär.

Här tillkommer de ekonomiska intressen, som är knutna till skyldigheten

att utge skatt till församlingen.

I betraktande av det sagda synes något entydigt medlemsbegrepp inte

böra anges för församlings vidkommande. Hinder föreligger inte att för

varje fall ange, vilken krets av personer och andra som avses. Något egentligt

behov av ett generellt medlemsbegrepp kan därför knappast anses föreligga.

Jag är till följd av nu anförda synpunkter inte beredd biträda kommitténs

mening i förevarande avseende. Den föreslagna regeln har alltsa

inte upptagits i förslaget.

Rätt att anföra besvär över kyrkokommunalt organs beslut bör tillkomma

den som är kyrkoskriven i församlingen, vare sig församlingen är territoriell

eller inte. Vidare bör den som visserligen inte är kyrkoskriven i församlingen

men ändock har att erlägga skatt till församlingen ha sådan rätt.

Vad slutligen angår frågan om församling bör få inrätta egen besvärsnämnd

råder enighet om att något praktiskt behov inte föreligger av dylika

nämnder inom det kyrkokommunala området. Till följd härav finner jag

mig inte böra tillstyrka besvärssakkunnigas förslag.

90 §.

Denna paragraf motsvarar 69 § LFS och 72 § LFS Sthlm. Den överensstämmer

med 77 § KL.

91 §.

Paragrafen ersätter 70 § LFS och 73 § LFS Sthlm. Den överensstämmer

med 78 § KL.

2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse

1 §.

Den nya lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1963, så

att den kan tillämpas från och med ingången av nästa tjänstgöringsperiod

för kyrkofullmäktige.

I paragrafen upptages i enlighet med kommitténs förslag ett stadgande

att Kungl. cirkulärbrevet den 13 augusti 1823 angaende kyrkvaktares utväljande

skall upphävas. Härigenom kommer kyrkoherden inte längre att

ha kvar rätten att på förslag till kyrkvaktartjänst uppföra tre sökande, av

vilka församlingen har att välja en till tjänsten.

2 §.

Enligt förslaget skall gränsen för obligatoriskt införande av kyrkofullmäktigsystem

sänkas från 1 500 till 1 000 invånare. För att kyrkofull
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

mäktige skall finnas från den nya lagens ikraftträdande i de av förslaget

berörda församlingar, som vid 1962 års ingång bar en folkmängd överstigande

1 000 invånare, men som vid sistnämnda tidpunkt saknar fullmäktige,

måste dessa församlingar välja fullmäktige under 1962.

3 §.

De samfälligbeter som nu finns rubbas inte av den nya lagen. Dennas

bestämmelser kan emellertid föranleda, att de föreskrifter Kungl. Maj:t

utfärdat för samfälligbeten bör ändras. I sådant fall bör samfällighet göra

framställning harom. För Göteborgs del gäller dessutom, att några frågor

som nu är upptagna i LKF Gbg, inte reglerats i den nya lagen. Särskilda

föreskrifter kan på grund härav vara erforderliga för samfälligbeten.

Som kommittén föreslagit upptages en övergångsbestämmelse av innehåll,

att de nuvarande totala samfälligbeterna får bestå och att alltså de i dessa!

samfälligheter ingående församlingarna även i fortsättningen kommer att

sakna egna organ.

4 §.

Paragrafen innehåller regler, enligt vilka de nya valbarhetsbestämmelserna

och de stadganden, som rör ordförandeval i representativa organ, kan

tillämpas vid val, som avser tiden efter den 1 januari 1963 (jfr 3 § första

stycket lagen den 18 december 1953 om införande av kommunallagen).

5 §.

I de fall församlingsdelegerade skall finnas, måste dessa utses före den

nya lagens, ikraftträdande. Enligt 39 § 2 mom. måste församlingarna i god

tid dessförinnan försöka träffa överenskommelse om delegerades antal eller,

om de inte kan enas, anmäla saken till länsstyrelsen. Valet av delegerade

skall jämlikt 40 § 3 mom. äga rum i december månad 1962.

6 §.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär, att kyrkoherdens självskrivenhet

som ordförande i kyrkorådet består intill utgången av år 1963.

7 §.

I flerförsamlingspastorat kommer till följd av bestämmelserna i denna

paragraf det av pastoratsstämman utsedda pastoratskyrkorådet att under

år 1963 vara kyrkoråd för den obligatoriska samfällighet, som pastoratet

som regel utgör från och med den 1 januari detta år.

Sasom kommittén framhållit medför den i förslaget upptagna ordningen,

att frågan om ansvarsfrihet för pastoratskyrkorådets förvaltning under år

1962 skall prövas av församlingsdelegerade. När det gäller gemensamt kyrkoråd

för andra församlingar än sådana, som bildar ett pastorat, torde

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts -proposition nr 70 år 1961

också utan särskilt stadgande gälla, att ansvarsfrihet för år 1962 beviljas av

de särskilda församlingarna.

8 och 9 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 3 § andra stycket och 7 § lagen om införande

av kommunallagen.

11 §.

Bestämmelsen fordras för framtida indelningsändringar beträffande

Stockholm och Göteborg.

12 §.

Beträffande sådana särskilda föreskrifter, som kan meddelas enligt denna

paragraf, får bland annat hänvisas till vad som anförts under avsnittet III

i den allmänna motiveringen.

3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

Sedan kommittén framlagt sitt förslag till ändring i förevarande lag har

lagen reviderats (se SFS 1957: 282). Det nu framlagda förslaget överensstämmer

väsentligen med vad kommittén föreslagit. Kommittén har

förordat ett stadgande om utövandet av beslutanderätten i kyrklig samfällighet

med församlingsdelegerade, då samfällighetens område genom indelningsändring

ökas eller minskas. I anledning härav anmärker kammarkollegiet,

att lagen avser indelningsändringar endast beträffande primärkommuner.

Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om indelningsändringar

beträffande andra slags kommuner, t. ex. kyrkliga samfälligheter, tingslag

och landstingskommuner, samt att meddela erforderliga bestämmelser för

genomförande av dessa ändringar grundar sig enligt kollegiet inte på indelningslagen

utan på Kungl. Maj:ts allmänna administrativa befogenhet. Med

hänsyn till det anförda avstyrker kollegiet, att de av kommittén föreslagna

reglerna för kyrklig samfällighet införs i indelningslagen.

På grund av vad kammarkollegiet anfört har förslagets bestämmelser,

som berör kyrkliga samfälligheter, inte upptagits i 38 §.

4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkboltföringsförordningen

den 28 juni 1916 (nr 469)

Ändringen innebär, att de skyldigheter beträffande kyrkobokföringen,

som för närvarande åvilar församling, i stället skall ankomma pa pastoratet.

Spörsmålet har berörts under avsnittet V i den allmänna motiveringen och

i övrigt får hänvisas till SOU 1957: 15 s. 248.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Majds proposition nr 70 år 1961

VII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat, hemställer

jag, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen antaga ifrågavarande

inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till

1) lag om församlingsstyrelse;

2) lag om införande av lagen om församlingsstyrelse;

3) lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 (nr 469).

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,

bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Mats Lindahl

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

201

Bilaga A

Tablå

över former för samverkan mellan församlingar

Form för samverkan

Beslutande

organ

Administrativt

organ

I. Kyrkliga samfälligheter

(Specialkommuner)

A. Nuvarande ordning

1) Stockholm: Partiell ekonomisk

samfällighet, reglerad i LFS

Sthlm

Församlings-

delegerade

Beredningsutskott

2) Göteborg: Total ekonomisk

samfällighet, reglerad i LKF

Gbg

3) Landet i övrigt:

Kyrkofullmäktige

Kyrkonämnd

a) Totala samfälligheter

Kyrkofullmäktige

(Kyrkostämma)

Samfällt kyrkoråd

b) Partiella samfälligheter

Samfällighetsbildning beroende

på K.Ma beslut

B. Kommittén

Kyrkofullmäktige

(Kyrkostämma)

Samfällt kyrkoråd

1) Stockholm: Partiell ekonomisk

Församlings-

Berednings- och

samfällighet, reglerad i FFL

Sthlm

delegerade

ekonomiutskott

2) Göteborg: Total ekonomisk

samfällighet, reglerad i FLS

Gbg

3) Landet i övrigt:

Kyrkofullmäktige

Kyrkonämnd

a) Totala ekonomiska samfäl- ligheter

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

b) Partiella ekonomiska sam- fälligheter

Samfällighetsbildning betr. a)

och b) beroende på K.M:s be- slut, utom beträffande pasto- rat, se II B nedan

Församlingsdelege- rade, om K.M. ej

annat förordnar

Samfällt kyrkoråd

c) Nuvarande totala samfäl- ligheter, i den mån K.M.

ej annat förordnar.

(Nya kan ej bildas)

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Form för samverkan

Beslutande

Administrativt

organ

organ

C. Propositionen

1) Stockholm: Partiell ekonomisk

Församlings-

Samfällt kyrkoråd

samfällighet, reglerad i lagen

om församlingsstyrelse

delegerade

2) Göteborg: Total ekonomisk

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

samfällighet, reglerad i lagen

om församlingsstyrelse

3) Landet i övrigt:

a) Totala ekonomiska samfäl- ligheter

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd !

b) Partiella ekonomiska sam-

Församlings-

Samfällt kyrkoråd

fälligheter

delegerade

Samfällighetsbildning betr. a)

och b) beroende på K.M:s be- slut, utom beträffande pasto- raten, se II C nedan

c) Nuvarande totala samfäl-

Kyrkofullmäktige

Samfällt kyrkoråd

ligheter, i den män K.M. ej

annat förordnar.

(Nya kan ej bildas)

II. Pastoratsangelägenheternas

handhavande i flerförsamlingspastorat
A.

Nuvarande ordning

Pastoraten ej självständiga kommuner
B.

Kommittén

Pastoratet kyrklig samfällighet

C. Propositionen

Pastoratet kyrklig samfällighet,

om K.M. ej annat förordnar

DI. Andra gemensamma angelägenheter
Nuvarande

ordning

Kommittén

Propositionen

Gemensam kyrkostämma

(oavsett

om församling har

fullmäktige eller ej)

Församlingsdelegerade,

om K.M. ej

annat förordnar

Församlings
delegerade
-

Gemensam kyrkostämma
Gemensam

kyrkostämma
F

örsamlingarnas

beslutande organ

var för sig

P astoratskyrkoråd

Samfällt kyrkoråd

Samfällt kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

Gemensamt

kyrkoråd

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961 203

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Lagförslag .......................................................... 3

Lag om församlingsstyrelse.................................... 3

Lag om införande av lagen om församlingsstyrelse.................. 34

Lag om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919 (nr 293)

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.............. 36

Förordning om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 (nr 469).......................................... 38

I. Inledning ...................................................... 39

H. Allmänna synpunkter........................................... 42

1. Kortfattad historik .......................................... 42

2. Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m................. 44

3. Huvudlinjer i 1953 års kommunallagsreform.................... 48

4. Grundlinjer i församlingsstyrelsekommitténs förslag.............. 48

5. Utredningen om förhållandet mellan staten och kyrkan.......... 56

6. Remissyttranden ............................................ 57

7. Kommunal samverkan i ekonomiska frågor..................... 64

8. Departementschefen ......................................... 67

III. Församlings kompetens ......................................... 73

1. Gällande bestämmelser m. m................................... 73

2. Församlingsstyrelsekommittén ................................ 76

3. Remissyttranden ............................................ 88

4. Departementschefen ......................................... 98

IV. Kyrkorådet .................................................... 112

1. Gällande bestämmelser ....................................... 112

2. Församlingsstyrelsekommittén ................................ 114

3. Remissyttranden ............................................ 120

4. Departementschefen ......................................... 124

V. Kyrkliga samfälligheter m.m..................................... 128

1. Gällande bestämmelser ....................................... 128

2. Församlingsstyrelsekommittén ................................ 135

3. Remissyttranden ............................................ 146

4. Departementschefen ......................................... 151

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1961

Sid.

VI. Specialmotivering till lagförslagen ................................ 157

1. Lagen om församlingsstyrelse.................................. 157

2. Lagen om införande av lagen om församlingsstyrelse............. 197

3. Lagen om ändrad lydelse av 38 och 41 §§ lagen den 13 juni 1919

(nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning...... 199

4. Förordningen om ändrad lydelse av 30 § folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469)..................................... 199

VII. Departementschefens hemställan ................................. 200

Bilaga A. Tablå över former för samverkan mellan församlingar 201

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1961

590508

Doktrin (2)

  1. Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan, SvJT 1974 s. 269, på s. 271 · Fritt tillgänglig
  2. Sten Wickbom, Åke Hassler, Lagen om församlingsstyrelse, FT 1968 nr 2 s. 98, på s. 100 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:342 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till nya författningsbestämmelser rörande tillverkning av och handel med foder s. 8 i texten
  2. 3LU 1961:23 Utlåtande i anledning av motioner angående värdebeständig placering av kyrkliga fonder. Tredje lagutskottet bär behandlat två inom riksdagen väckta, till laguts s. 7 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1997 ref. 61 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 1974 s. 269 Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan s. 271 i texten
  2. FT 1968 s. 98 Sten Wickbom, Åke Hassler, Lagen om församlingsstyrelse s. 100 i texten