Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m

1961-03-10 · 60 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:80, Med förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

1

Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

redareavgift för sjöfolks pensionering, m. mgiven

Stockholms slott den 10 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering,

dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen före''

dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås viss omläggning av den vid handelsflottans pensionsanstalt

bedrivna särskilda sjöfolkspensioneringen i syfte att anpassa

denna till den allmänna tilläggspensioneringen. Förslaget innebär att sjöfolkspensioneringen

i betydligt högre grad än hittills inriktas på manskap

som kvarstannar längre tid i yrket. Även utländska sjömän berättigas under

vissa förhållanden till sjömanspension. Nuvarande befälspensionering

inom pensionsanstalten föreslås skola upphöra. Pensionsbeloppen föreslås

väsentligt höjda för dem som enligt det nya systemet kan tillgodoräkna sig

lång seglationstid.

Beträffande finansieringen föreslås att de pensionsavgifter (hyresavgifter),

som för närvarande erlägges av de ombordanställda, slopas. Nuvarande

redareavgift ersättes enligt förslaget av en kollektivt beräknad sådan

avgift, utgående efter 2,8 procent av kontantlönen till svenska och utländska

sjömän i manskapsställning. För närmast följande budgetår utgår avgiften

övergångsvis efter 2,1 procent. Avgiftsskyldigheten föreslås reglerad

i särskild lag om redareavgift för sjöfolks pensionering, avsedd att ersätta

nu gällande lag i ämnet.

Det hittillsvarande statsbidraget (f. n. 1,6 milj. kronor) till pensioneringen

föreslås skola avvecklas.

Det nya pensionssystemet föreslås med vissa övergångsanordningar träda

i tillämpning den 1 juli 1961.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 80

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1961

För budgetåret 1961/62 hemställes om ett anslag å 940 000 kronor såsom

bidrag till pensioneringskostnaderna för pensionsanstalten. Av beloppet

avser 700 000 kronor kostnader för pensionering enligt det föreslagna

pensionssystemet och dessförinnan gällande pensionsbestämmelser. Återstående

del av beloppet, eller 240 000 kronor, avser avlösning av statens

förpliktelser enligt tidigare träffade avtal mellan pensionsanstalten och

Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne om pensionering av sällskapets

livbåtsmän.

Förslag

till

lag om redareavgift för sjöfolks pensionering

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Redare skall i den omfattning nedan sägs erlägga avgift (redareavgift)

för beredande av pension enligt grunder, som bestämmas av Konungen och

riksdagen, åt sjömän, vilka såsom manskap varit för utrikes fart påmönstrade

svenskt handelsfartyg.

Till manskapet skall vid tillämpningen av denna lag hänföras sjöman,

som antagits av redaren eller befälhavaren och icke tillhör fartygs- eller

maskinbefälet eller är radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare.

Med handelsfartyg förstås fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes

fortskaffande eller till annat ändamål, som äger gemenskap med

handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller dykning.

2 §•

Redareavgift erlägges för sjöman tillhörande manskapet och utgår med två

och åtta tiondels procent av sjömannens lön för tid, under vilken han varit

för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Med lön förstås kontant

lön för ordinarie arbetstid utan annat tillägg än tjänsteårstillägg.

3 §•

Konungen äger förordna, att viss personalgrupp tillhörande manskapet

skall vid tillämpningen av denna lag likställas med fartygs- och maskinbefälet

samt radiotelegrafist och ekonomiföreståndare.

4 §■

Erforderliga föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock skall redareavgift, som

erlägges för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962, beräknas efter två

och en tiondels procent av sjömannens lön.

Genom lagen upphäves lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om avgifter för

sjöfolks pensionering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

3

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 februari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om nya bestämmelser

rörande sjöfolks pensionering m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Sedan mitten av 1800-talet handhar handelsflottans pensionsanstalt särskild

pensionering av sjöfolk. Pensionssystemet består av en obligatorisk

och en frivillig del. Pensioneringen, vilken utformats så att den kompletterar

folkpensioneringen, regleras av dels lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om

avgifter för sjöfolks pensionering dels reglementet den 4 februari 1944 (nr

42) för handelsflottans pensionsanstalt.

I samband med att 1959 års riksdag förelädes förslag till lag om försäkring

för allmän tilläggspension tillkallade jag, med stöd av Kungl. Maj:ts

den 9 januari 1959 givna bemyndigande, byråchefen i riksförsäkringsanstalten

P. G. Skogsberg att såsom utredningsman verkställa utredning rörande

handelsflottans pensionsanstalts ställning och verksamhet efter genomförande

av en allmän tilläggspensionering. Till experter åt utredningsmannen

förordnades ledamoten av riksdagens andra kammare, förbundssekreteraren

i Svenska sjöfolksförbundet G. Carlsson, direktörerna i Sveriges redareförening

D. Forssblad och N. Grenander samt direktören i Sveriges fartygsbefälsförening

N. H. Åkesson.

Utredningsmannen avlämnade den 18 januari 1960 betänkande (stencilerat)

med förslag i ämnet. Vid betänkandet var fogat särskilt yttrande av

Åkesson.

1 betänkandet föreslogs sådana ändringar i den av handelsflottans pensionsanstalt

bedrivna sjömanspensioneringen, som ansågs behövliga för

samordning därav med den allmänna tilläggspensioneringen. Förslaget innebar

emellertid även en i vissa avseenden genomgripande rationalisering

beträffande pensioneringens förmånssystem, finansiering och personella

lillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Över utredningsmannens betänkande avgavs, efter remiss, yttranden av

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

sjöfartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, handelsflottans pensionsanstalt,

Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges

fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen

och Svenska sjöfolksförbundet.

Vid remissbehandlingen kritiserades bl. a. principerna i det föreslagna

pensionsförmånssystemet och de ekonomiska beräkningarna rörande finansieringen.

De frågor, som härvid aktualiserades, visade sig kräva ytterligare

utredning (se prop. 1960: 92, SU 65 och Rskr. 192).

Utredningsmannens betänkande har därefter överarbetats inom handelsdepartementet.

Den verkställda översynen har redovisats i en särskild promemoria

(stencilerad).

Över promemorian har, efter förnyad remiss, yttranden avgivits av nyssberörda

myndigheter och organisationer.

Sedan ärendet därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom

handelsdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling.

II. Gällande bestämmelser om sjöfolks pensionering

Den obligatoriska pensioneringen

De närmare bestämmelserna om rätt till pension för sjöfolk återfinns i det

för handelsflottans pensionsanstalt utfärdade reglementet. Reglementet trädde

i kraft den 1 juli 1944 och är tillämpligt på sjömän, som icke pensionerats

dessförinnan.

Pensionsberättigad är enligt reglementet varje svensk sjöman, som varit

påmönstrad för utrikes fart å svenskt handelsfartyg och därvid erlagt särskild

pensionsavgift, s. k. hyresavgift. Pensionsåldern är för befäl 60 år och

tör manskap 55 år. Sjöman behandlas i pensionshänseende såsom befäl eller

manskap beroende på tjänsteställningen, då han före fyllda 55 år senast

tjänstgjorde i utrikes fart å svenskt handelsfartyg. Från denna regel äger i

särskilda fall pensionsanstalten besluta om undantag. Med befäl jämställes i

pensionshänseende radiotelegrafist och ekonomiföreståndare.

Befälspensionen är livsvarig. Manskapspensionen utgår temporärt intill

fyllda 67 år (folkpensionsåldern), om den temporära pensionen icke överstiger

1 750 kronor för år. I annat fall utgår den med visst belopp till 67 år

samt för tid därefter med ett 1 500 kronor lägre belopp under pensionstagarens

återstående levnad.

Pensionen utgöres av dels hvresavgiftspension, som grundas på och helt

bekostas av sjömannens egna, efter ingången av 1939 erlagda avgifter, och

dels tilläggspension, som bekostas av staten och redarna.

Berörda hyresavgifter fonderas, och varje sjöman får — under förutsättning

att avgift erlagts till anstalten för minst 36 månader — försäkringstekniskt

beräknad pension för sina avgifter. Sjöman, som seglat kortare tid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1961

5

än 36 månader, förvärvar icke pensionsrätt, men äger vid uppnådd pensionsålder

återfå erlagda hyresavgifter, dock utan ränta.

Tilläggspensionens storlek är beroende av antalet hyresavgiftsmånader

utan hänsyn till om hyresavgifterna avser tid före eller efter 1939 års ingång.

För tilläggspension erfordras minst 36 hyresavgiftsmånader. Tilläggspension

till befäl utgör för år räknat 1 krona för varje hyresavgiftsmånad, dock

högst 200 kronor. För manskap gäller en särskild skala för beräkning av

tilläggspension med 1 050 kronor såsom högsta årspensionsbelopp från 55 år

under pensionstagarens återstående levnad. Till sjöman, som erlagt hyresavgifter

både såsom befäl och såsom manskap under sin aktivtid, utgår tilläggspension

med ett belopp, som i princip bestämmes på följande sätt. Först

uträknas en befälspension på grundval av det sammanlagda antal hyresavgiftsmånader,

varunder sjömannen varit befäl eller manskap, och därefter

uträknas en manskapspension på samma antal månader. Av de sålunda beräknade

pensionerna tillgodoföres sjömannen av befälspensionen så stor

del, som antalet befälsmånader utgör av hela antalet hyresavgiftsmånader,

och av manskapspensionen så stor del, som antalet manskapsmånader utgör

av hela antalet hyresavgiftsmånader.

Pension utbetalas kvartalsvis i efterskott.

Den frivilliga pensioneringen

I anstalten förekommer även en frivillig försäkring. Enligt bestämmelserna

för denna, vilka intagits i reglementet för handelsflottans pensionsanstalt,

kan sjöman inbetala frivilliga avgifter till belopp av högst 200 kronor

för år under vilket han någon tid deltagit i utrikes eller inrikes fart å

svenskt handelsfartyg. På frivilliga avgifter grundad pension kan uttagas

tidigast från fyllda 55 år och senast från 67 år. Inbetalade avgifter tillföres

en särskild fond och pensionens storlek bestäms enligt försäkringstekniska

grunder. Den frivilliga pensionsförsäkringen har hitintills utnyttjats i mycket

ringa omfattning.

Särskild pensionering av livbåtsmän

Till den frivilliga försäkringen har — efter särskilt beslut av statsmakterna

(prop. 1946: 1, XII ht, p. 17) — anslutits en särskild pensionsförsäkring

för livbåtsmän hos Sjöräddningssällskapet enligt ett mellan pensionsanstalten

och sällskapet den 17 april 1947 träffat avtal jämte tilläggsavtal

av den 19 augusti 1955.

Enligt för närvarande gällande avtals lydelse grundas pensioneringen på

dels årsavgifter, motsvarande 10 procent av livbåtsmans lön under anställningstiden,

dels bidrag av allmänna medel, motsvarande 5 procent av lönen

för varje kalenderår, som vederbörande varit ansluten till pensioneringen

och årsavgift för honom inbetalats av sällskapet. Därjämte har vissa retroaktivavgifter

för livbåtsmän, anmälda till delaktighet i pensioneringen vid

avtalets ingående, tillskjutits från sällskapet. Av angivna årsavgifter om 10

procent betalar sällskapet och livbåtsmännen vardera 5 procent.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Förekommande avgifter tillföres fonden för frivillig försäkring. Så sker

inte med bidragen av allmänna medel, som i stället belastar fonden för tillläggspensionering

samtidigt med förmånsutbetalningen.

Livbåtsman är tillförsäkrad livsvarig ålderspension från 60 års ålder eller

från den högre ålder, han önskar uttaga pensionen. Avlider livbåtsman innan

pension börjat utgå, återbetalas till dödsboet erlagda årsavgifter och retroaktivavgifter,

ävensom beräknade årsbidrag av allmänna medel, allt utan

ränta. Har pension börjat utgå när dödsfallet inträffar, minskas återbetalningen

med 1/60 för varje månad, för vilken pension uppburits. Sedan pension

erhållits under fem år, sker ingen återbetalning. Ålderspensionens storlek

bestäms enligt samma försäkringstekniska grunder, som gäller för den

frivilliga pensionsförsäkringen. Pensionsresultaten blir dock inte helt överensstämmande

beroende på att i försäkringen för livbåtsmän ingår rätt till

återbetalning, under det att den frivilliga försäkringen avser ålderspension

utan återbetalning.

Pensionsförsäkringen av livbåtsmän omfattar ett 30-tal nu anställda, pensionerade

eller förtidsavgångna.

Finansieringen av den obligatoriska pensioneringen

Den nu gällande obligatoriska pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt

är grundad på lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om avgifter för sjöfolks

pensionering, som trädde i kraft den 1 juli 1944. Enligt lagen om avgifter

för sjöfolks pensionering skall för beredande av pension åt svenska

sjömän, som varit för utrikes fart mönstrade å svenskt handelsfartyg, förutom

bidrag av allmänna medel, utgå särskilda avgifter från sjömännen

(hyresavgifter) och från redarna (redareavgifter).

Hyresavgift utgår för befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist

med 1 procent och för annan sjöman med 6 procent av hyran för tid, varunder

sjömannen varit mönstrad som nyss sagts. Jämlikt kungörelse den 30

juni 1944 (nr 480) skall vid tillämpningen av lagen om avgifter för sjöfolks

pensionering steward likställas med befälhavare, styrman, maskinist och

radiotelegrafist. Hyresavgift erlägges av befäl och därmed jämställd personal

intill det år, då vederbörande fyller 60 år, och av annan sjöman intill det

år, då han fyller 55 år.

Redareavgift utgår för annan sjöman än befäl och därmed jämställd personal.

Den utgör 3,5 procent av den hyra, varå hyresavgift beräknas.

Statsbidraget utgår sedan budgetåret 1953/54 med 1,6 milj. kronor för år.

För närvarande är verksamheten vid handelsflottans pensionsanstalt finansiellt

uppdelad på två helt skilda system, nämligen ett som närmast bygger

på premiereservteknik och ett avsett att innebära direkt medelsförbrukning.

Det förstnämnda systemets inkomster utgöres av sjömännens hyresavgifter

och avkastningen av den fond, vartill dessa föres, hyresavgiftsfonden.

Beräkningen av de härifrån bekostade pensionerna sker, med vissa icke

oväsentliga undantag, premiereservtekniskt. Det andra systemets inkomster

utgöres av statsbidraget, redareavgifterna och avkastningen av den fond,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

som uppkommit genom att utgifterna i systemet varit mindre än inkomsterna.

Härifrån bestrides kostnaderna för tilläggspensioner åt sjömän, som seglat

minst 36 månader och — i viss mindre omfattning — för sådana pensioner,

som utgår enligt äldre bestämmelser. Pensionens storlek är härvid

beroende endast av seglationstidens längd.

Pensionsanstaltens inkomster och utgifter för den nuvarande hyresavgifts-

och tilläggspensioneringen den 1 juli 1959 — den tidpunkt utredningsmannen

utgått ifrån — belyses av följande siffror i runda tal. I avgifter och

bidrag inflöt årligen 8,1 milj. kronor, varav för tilläggspensionering 3,7

milj. kronor (1,6 milj. i statsbidrag och 2,1 milj. i redareavgifter) samt för

hyresavgiftspensionering 4,4 milj. kronor. På ett sammanlagt fondkapital

om 88 milj. kronor, varav 61 milj. belöpte å hyresavgiftsfonden och 27 milj.

å tilläggspensionsfonden, erhölls en årlig ränteavkastning om 3,3 milj. kronor.

De sammanlagda inkomsterna var således 11,4 milj. kronor. Enär utbetalningarna

uppgick till inemot 3 milj. kronor, var skillnaden mellan inkomster

och utgifter följaktligen 8,4 milj. kronor per år. Under budgetåret

1959/60 har fondbehållningen ökat till 97 milj. kronor. Ränteavkastningen

har under samma budgetår stigit till 3 750 000 kronor för år.

Administrationen

Enligt instruktion den 15 juni 1944 (nr 320) för handelsflottans pensionsanstalt

handhaves ifrågavarande sjöfolks pensionering och därmed förenad

verksamhet av pensionsanstalten. Anstalten förvaltas av en direktion med

säte i Stockholm. Direktionen består av pensionsanstaltens direktör samt ytterligare

fyra av Kungl. Maj :t för högst tre år i sänder utsedda ledamöter.

Medelsförvaltning

Enligt föreskrifter i instruktionen äger anstalten för pensionerings- och

understödsändamål förfoga över, förutom statsbidrag och tillgängliga fonder,

inflytande hyresavgifter och redareavgifter. Avgifterna skall, i den mån

de icke erfordras för att täcka utgående pensioner, för placering och förräntning

överlämnas till statskontoret. Av föreskrifterna i övrigt må nämnas att

minst vart femte år utredning skall verkställas, huruvida de för pensionsanstalten

gällande pensioneringsföreskrifterna kan anses svara mot de tillgångar

och inkomster, över vilka anstalten för framtiden kan beräknas förfoga.

Avgiftsuppbörd

Administrativa bestämmelser om avgiftsuppbörd för sjöfolks pensionering

m. m. återfinns i kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen

i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

Vid beräkning av hyresavgift skall såsom hyra anses kontanta avlöningsförmåner

med undantag av ersättning för kosthåll, övertidsersättning och

krigsriskersättning. Hyresavgift skall av befälhavaren innehållas genom avdrag

för varje kalendermånad å sjömannens lön. Redaren skall för varje

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

kalendermånad till handelsflottans pensionsanstalt redovisa samtliga för

månaden innehållna hyresavgifter ävensom å samma månad belöpande redareavgifter.

Avgiftsbeloppen skall insättas å pensionsanstaltens postgirokonto,

och samtidigt skall avgiftsbesked enligt särskilt formulär insändas

till anstalten.

Vid sjömans avmönstring skall mönstringsförrättaren — inom riket soin

regel sjömanshusombudsman och utom riket vederbörande konsul — bl. a.

kontrollera hyresavgiftens beräkning samt tillse, att beloppet införes i

mönstringsliggare och sjömansrulla. Sjömanshusombudsman skall varje

månad till handelsflottans pensionsanstalt lämna uppgift för nästföregående

månad beträffande sjömansrullor för utrikesfart, som utfärdats inom sjömanshusdistriktet,

samt sådana till sjömanshuset avlämnade rullor för utrikes

fart, vilka upphört att gälla. Det må nämnas, att utom riket utfärdad

rulla av vederbörande konsul skall översändas till sjöfartsstyrelsen för att

genom dess försorg tillställas sjömanshuset i fartygets hemort.

Vidare må nämnas, att sjömanshusen fungerar såsom organ för registrering

av de uppgifter angående pensionssökandes identitet, tjänstetid och

erlagda hyresavgifter, som handelsflottans pensionsanstalt behöver för sin

behandling av ansökan om pension eller avgiftsåterbetalning. Ifrågavarande

uppgifter hämtas ur de register över sjömän, som sjömanshusen har för

sin mönstringsverksamhet m. m. och som är upprättade på grundval av

i första hand mönstringsförrättarnas inom och utom riket lämnade uppgifter

angående på- och avmönstringar på olika fartyg.

Anmärkas må slutligen, att fjolårets riksdag behandlat ett i proposition

framlagt förslag angående nya bestämmelser om registrering och mönstring

av sjömän (prop. 124; andra lagutskottets uti. nr 43; Rskr. 340). De nya

bestämmelserna är avsedda att utfärdas inom den närmaste tiden och träda

i kraft den 1 juli 1961.

III. Den allmänna pensionslagstiftningen

Lagen om folkpensionering m. m.

Jämlikt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering och lagen

den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m. har i princip en

var rätt till en för alla lika stor, från 67 år utgående allmän ålderspension

jämte vissa tillägg härå. Sammanlagda utgör dessa förmåner för närvarande

2 800 kronor för ensamstående och 2 215 kronor för en var av två pensionsberättigade

makar. Därjämte kan efter inkomstprövning utgå kommunalt

bostadstillägg. Utom allmän ålderspension förekommer inom folkpensioneringens

ram andra slag av pensionsförmåner, av vilka här må nämnas

invalidpensionen för personer med nedsatt arbetsförmåga, utgående med

högst samma belopp som ålderspensionen.

Enligt beslut av 1958 års riksdag skall folkpensioneringens ålderspension

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

höjas så att den år 1968 uppgår till 3 600 kronor för ensamstående och

5 400 kronor för två pensionsberättigade makar, räknat i 1957 års penningvärde.

Till frågan i vilken takt höjningarna skall ske har slutgiltig ställning

icke tagits.

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension

Ovan nämnda folkpensionsförmåner avses skola tillkomma alla, oberoende

av tidigare inkomstförhållanden. Enligt den av 1959 års vårriksdag

antagna lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension

(nr 291) skall åt förvärvsarbetande även beredas pensionsförmåner avvägda

efter arbetsinkomsten under den aktiva tiden.

Rätt till tilläggspension skall kunna förvärvas av svensk medborgare och

av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspensionen grundas på arbetsinkomst,

som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten

ligger mellan 4 000 (basbeloppet) och 30 000 kronor i 1957 års penningvärde.

Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på grundval av taxeringen

till statlig inkomstskatt. Pensionsbestämningen sker medelst pensionspoängberäkning

för varje inkomstår med utgångspunkt från det förenämnda basbeloppet.

Pensionspoängen för visst år utgöres av den pensionsgrundande

inkomsten för året delad med basbeloppet vid årets ingång. I likhet med

folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig. Även de ovan

nämnda inkomstgränserna skall följa prisnivåns ändringar.

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den

iörsäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats

honom för minst tre eller, i fråga om utlänning, minst tio år. Ålderspension

som börjar utgå vid 67 års ålder utgör för år räknat 60 procent av

produkten av basbeloppet för den månad, som pensionen avser, och medeltalet

av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Om pensionspoäng

tillgodoräknats honom för mer än 15 år, skall medeltalet beräknas

på de 15 högsta poängtalen. För full ålderspension fordras i inledningsskedet

20 poängår, vilket krav successivt höjs till 30 år. Om antalet

poängår inte uppgår till det för full pension erforderliga antalet, reduceras

pensionen i förhållande till poängårsbristen. Jämte folkpensionen kommer

full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två

tredjedelar av arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension kan

uttagas från lägre ålder än 67 år, dock tidigast från 63 års ålder, varvid

pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att ta ut pension till

efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av pensionen. Förtidspension

utgår till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen. Vid förlust

av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med samma belopp som vederbörande

skulle erhålla i ålderspension från 67 års ålder. Vid höggradig

nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel förtidspension. Tillläggspensioneringen

innefattar därjämte rätt till änkepension och barnpension

enligt särskilda grunder.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Beträffande utlänningar gäller, som framgår av vad nyss sagts, särskilda

bestämmelser om rätt till pension. Utlänning, som är mantalsskriven i Sverige,

blir sålunda berättigad till ålderspension under förutsättning, att pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst tio år. Vidare gäller för pensionsberättigad,

som ej är svensk medborgare, att pensionen för tid, varunder

han ej är bosatt i riket, utgår med hälften av det belopp, som tillkom

honom såsom i riket bosatt vid den tidpunkt, då rätt till pension inträdde.

Därjämte möjliggör tilläggspensioneringen utbetalning i dylika fall av det

mot den reducerade pensionen svarande kapitalvärdet.

Med avseende å tilläggspensioneringens finansiering gäller bl. a. följande.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han

under året till arbetstagare hos honom utgivit i kontantlön eller naturaförmåner.

Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas

å lön inom gränserna för vad som är pensionsgrundande, således 4 000

kronor respektive 30 000 kronor räknat i 1957 års penningvärde. Avgifter utgår

för såväl svenskar som utlänningar oavsett om vederbörande är mantalsskriven

här eller ej.

Jämlikt lag den 28 maj 1959 (nr 292) angående procentsatsen för avgiftsuttaget

under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension

skall procentsatsen utgöra för år 1960 tre, år 1961 fyra, år

1962 fem, år 1963 sex och år 1964 sju. För sjöfarten har på grund av det

relativt stora antalet utlänningar inom denna näringsgren, förutsatts vissa

undantagsregler. Enligt förordning den 18 december 1959 (nr 555) angående

redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

m. in. skall den normala uttagsprocenten i vad den skall tillämpas på

arbetstagare, som avses i 1 § första stycket förordningen den 16 maj 1958

(nr 295) om sjömansskatt, nedsättas på visst sätt. Syftet är att det fortlöpande

avgiftsuttaget för rederinäringen beloppsmässigt skall komma att i

stort sett överensstämma med vad som skulle ha uttagits, därest avgifter

hade utgått endast å de svenska sjömännens löner efter normal uttagsprocent.

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1 januari

1960, från vilket år avgiftsbetalningen började. Tilläggspensioner

börjar utges 1963.

Allmänna tilläggspensioneringens administration

Beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall utföras av den lokala

skattemyndighet (för Stockholm överståthållarämbetet), inom vars tjänstgöringsområde

den försäkrade taxerats till statlig inkomstskatt eller skulle

ha taxerats till sådan skatt, därest han icke haft att erlägga sjömansskatt

Beräkningen sker med ledning av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt

eller, såvitt gäller inkomst för vilken den försäkrade haft att

erlägga sjömansskatt, med ledning av redares kontrolluppgift enligt 37 § 1

mom. åttonde punkten taxeringsförordningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Registrering av pensionsgrundande inkomst samt uträkning och registrering

av pensionspoäng skall ske hos de allmänna centralsjukkassorna.

Debitering och uppbörd av arbetsgivarnas avgifter till allmänna tilläggspensioneringen

samordnas med debiteringen och uppbörden av arbetsgivarnas

avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten

samt deras bidrag till sjukförsäkringen och moderskapshjälpen. Arbetsgivarna

skall årligen lämna särskilda uppgifter för fastställande av underlaget

för avgiftsberäkningen. Riksförsäkringsanstalten beräknar avgifterna.

Uppbörden sker i regel genom riksförsäkringsanstalten, om summan av

avgifterna och bidragen överstiger 1 000 kronor, och eljest i samband med

de allmänna skatterna.

IV. Förslag till omläggning av sjömanspensioneringen

Utredningsmannens betänkande

Behovet av nya bestämmelser

Utredningsmannen erinrar inledningsvis om att efter tillkomsten av den

allmänna tilläggspensioneringen det knappast kan råda tvekan om att den

i handelsflottans pensionsanstalt bedrivna ålderspensioneringen i fortsättningen

ej bör avse tid efter 67 års ålder annat än övergångsvis. Utredningsmannen

framhåller vidare, att förmånssystemet i den särskilda sjömanspensioneringen

nu generellt bör utformas så, att dubbelpensionering i möjligaste

mån undvikes.

Med hänsyn till den allmänna pensioneringens konstruktion och omfattning

finner utredningsmannen ej anledning föreligga att utbygga den särskilda

pensioneringens förmånssystem till att avse andra slag av förmåner

än ålderspension. Inom pensionsanstaltens verksamhetsområde föreligger

emellertid enligt utredningsmannen en rad problem, som inte har direkt

samband med frågan om sjömanspensioneringens anpassning till den allmänna

tilläggspensioneringen, men som torde böra lösas i rationaliseringssyfte

för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för den önskade anpassningen.

Problemet berör så betydelsefulla sidor av den särskilda pensioneringen

som personell tillämpning, förmånssystem och finansiering. Utredningsmannen

påpekar sålunda, att han redan i sin förberedande undersökning

kunnat konstatera, att den för verksamhet av här ifrågavarande slag

erforderliga balansen mellan intäkter och pensionsutgifter inte vore helt tillfredsställande.

En sådan jämvikt kunde åvägabringas endast genom revision

av antingen finansplan eller förmånssystem eller av bådadera. Vad

särskilt förmånssystemet beträffar är detta i sig självt — alldeles oavsett

samordningen med den allmänna pensioneringen och den föreliggande

disproportionen mellan förmåner och intäkter — i behov av en översyn.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Pensioneringens allmänna inriktning

Beträffande pensioneringens allmänna inriktning anser utredningsmannen,

som inledningsvis framgått, att pensioneringen i fortsättningen såsom

hittills endast bör omfatta ålderspension. Enligt utredningsmannens förslag

utvidgas pensioneringen till att avse förutom svenska även, under vissa förutsättningar,

utländska sjömän i utrikes fart. Då pensioneringen för befälet

är ordnad på ett till synes i det hela tillfredsställande sätt i privat regi

och befälsförmånerna från handelsflottans pensionsanstalt omfattar förhållandevis

ringa belopp, finner utredningsmannen av bl. a. administrativa

skäl, att befälspensioneringen i anstalten, i vad den grundas på hyresavgifter

under befälstid, bör avvecklas. Den inom handelsflottans pensionsanstalt

bedrivna pensioneringen bör således enbart omfatta manskapspensionering.

I stort innebär utredningsmannens förslag, att pensioneringen

inriktas på att tillgodose de sjömän, som under mera avsevärd tid haft

ombordanställning såsom manskap. Enligt de föreslagna bestämmelserna

erfordras för rätt till manskapspension att sjömannen fullgjort mer än 36

månader i utrikes fart. Utländsk sjöman blir pensionsberättigad på de för

svenska sjömän föreslagna villkoren, därest han varit mantalsskriven i Sverige

senast från och med det år han fyllt 50 år.

Förmånssystemet

Pensioneringen enligt utredningsmannens förslag grundas, liksom hittills,

på — förutom statsbidrag och tillgängliga fondmedel — avgifter från

sjömännen själva och redarna.

Sjöman föreslås bli berättigad erhålla manskapspension från 55 års ålder,

om hans manskapstid i utrikes fart uppgår till minst 120 månader. Om

manskapsliden omtattar minst 48 månader men ej 120 månader, utgår pension

från 60 år, dock att — om brist i erforderlig tjänstetid vid uppnådda

55 år föreligger men denna brist kompenseras genom fortsatt tjänstgöring —

pension föreslås utgå så snart tjänstgöring fullgjorts i den omfattning som

erfordras för pension vid 55 år. Den som fullgjort mindre än 36 sjömånader

skall enligt förslaget icke erhålla någon pension eller annan förmån. För

ernående av samordning med den allmänna pensioneringen föreslås att de

nya pensionerna från anstalten utgår längst till 67 års ålder. Uppgår manskapstiden

till mer än 36 men ej till 48 månader, utbetalas i stället för pension

ett engångsbelopp vid fyllda 60 år. Pensionsnivån för sjöfolk med

lång tjänstetid — 360 månader och däromkring — föreslås ungefär fördubblad.

Pensionen skall i princip betraktas som en funktion av kontant

lön och pensionsgivande tjänstetid. Nuvarande uppdelning i hyresavgiftspension

och tilläggspension skall upphöra.

Intjänandet av pensionen skall ske under de första 36 månadernas seglationstid

med 0 procent av kontantlönen, därefter och till 120 månaders

seglationstid med 1,6 procent av kontantlönen samt för tiden därefter med

3,2 procent av nämnda lön. Vid ett månadslönebelopp om 800 kronor erhålls

därvid en ålderspension, som uppgår till 1 075 kronor vid 120 måna
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1961

13

ders tjänstetid och till 7 219 kronor vid 360 månaders tjänstetid. Någon

automatisk justering i syfte att bevara pensionsrättens realvärde föreslås

icke; däremot bör, om pensionens realvärde sjunker mera avsevärt, en

uppräkning inom ramen för tillgängliga resurser kunna äga rum. Den som

har mindre än 48 seglationsmånader skall utbekomma sin pensionsrätt i

form av dess kapitaliserade värde. Erhåller sjöman samtidigt med manskapspension

likartad förmån på grund av gällande socialförsäkring, t. ex.

förtidspension från den allmänna tilläggspensioneringen eller yrkesskadelivränta,

skall manskapspensionen minskas i den mån de sammanlagda

förmånerna från handelsflottans pensionsanstalt och socialförsäkringen

överstiger den maximala manskapspensionen.

Med det föreslagna systemet för beräkning av manskapspension skulle

sjömännen i befälsställning komma att i genomsnitt utfå manskapspensioner,

som inte fullt ut motsvarade avgiftsinsatserna under deras manskapstid.

I syfte att kompensera befälet härför och som ersättning för hittillsvarande

tilläggspension, som enligt förslaget bortfaller, föreslås en begränsad

pensionsrätt i anstalten för fullgjord befälstid att gälla tills vidare.

Ifrågavarande pensionsrätt avser temporär pension mellan 60 och 67 år

till ett högsta årspensionsbelopp om tillhopa 600 kronor.

De nya bestämmelserna avsågs skola träda i kraft den 1 juli 1960. Sjömän,

som slutat segla före den 1 juli 1960, skulle ej beröras av de nya bestämmelserna.

För sjömän, som påbörjade första tjänstgöring efter den

30 juni nämnda år, skulle pensionsrätten komma att helt normeras av de

nya bestämmelserna. Sjömän, som seglat både före och efter halvårsskiftet,

skulle erhålla förmåner beräknade enligt de gamla bestämmelserna för

tjänstetid före angivna 1 juli jämte förmåner enligt de nya bestämmelserna

för tiden från ikraftträdandet. I regel transformerades härvid den enligt

de gamla bestämmelserna uträknade förmånen till pension avseende tid

före uppnådda 67 år.

Finansieringen

Som nyss nämnts grundas den av utredningsmannen föreslagna pensioneringen

på — förutom statsbidrag och tillgängliga fondmedel — avgifter

från sjömännen själva och redarna.

I sitt betänkande uppehåller sig utredningsmannen vid den kraftiga fondbildning,

som ägt rum inom det nu gällande pensionssystemet, samt anledningen

härtill.

Beträffande hyresavgiftsfonden påpekas att korttidsseglare eller sådana

som icke kommer upp till 36 seglationsmånader vid pensionsålderns inträde

endast återbekommer inbetalda avgifter ulan ränta. Icke obetydliga belopp

tillföres därjämte fonden genom att nämnda sjömän avlider utan att ha återfått

avgifterna. Beträffande åter tilläggspensioneringsfonden anmärker utredningsmannen,

att till handelsflottans pensionsanstalt inkomna redareavgifter

för manskapspensioneringen ökat väsentligt mer än vad man tidigare

räknat med.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Utredningsmannen anlägger härefter vissa grundläggande synpunkter på

finansieringssystemet och konstaterar bl. a., att avgörande för den ekonomiska

balansen i handelsflottans pensionsanstalt är i vilken utsträckning

sjömännen stannar kvar till sjöss i utrikesfart. Under sekler vunnen

erfarenhet visar, att fråga är om ett utpräglat genomgångsyrke, som rekryteras

av personer, vilka mestadels stannar i yrket allenast under en kort

period. Till följd härav och på grund av pensioneringens utformning får

varje prognos rörande kostnaderna ett starkt hypotetiskt drag. Därför måste

verksamheten i praktiken grundas på en finansplan, som är flexibel i förhållande

till de kostnadsnormerande faktorerna.

Utredningsmannen finner det uppenbart att den avsevärda överbalansering,

som för närvarande äger rum, inte bör få fortgå i längden. För tilläggspensioneringen

— men ej för hyresavgiftspensioneringen — kan överbalanseringen

mätas siffermässigt. Sedan flera år tillbaka har den sålunda inom

tilläggspensioneringen utgjort omkring 2 milj. kronor för varje år. En revision

av finansplanen skulle följaktligen i en nära framtid ha varit nödvändig

även om inte den allmänna pensionsreformen kommit med i bilden.

Enligt utredningsmannens mening är det angeläget, att avgifter och bidrag

till pensioneringen skall kunna regleras med hänsyn till medelsbehovets

växlingar. Eftersom de nödvändiga praktiska förutsättningarna för tillämpning

av premiereservmetoden inte är för handen med den uppläggning av

förmånssystemet, som utredningsmannen skisserat, faller motivet för fondering

enligt premiereservmetod. Ävenså saknas anledning vidmakthålla

den nuvarande uppdelningen av pensioneringsverksamheten i två från varandra

skilda system.

Rent principiellt anser emellertid utredningsmannen, att verksamheten

i framtiden liksom för närvarande bör baseras på en fondering. I motsats

till vad nu är fallet inom hyresavgiftspensioneringen, bör fonderingen inte

förutsättas äga rum enligt något mer eller mindre stelt matematiskt schema,

som inte passar förmånssystemets utformning. Fonderingens omfattning bör

i stället rättas efter vad dess soliditetsfrämjande och utjämnande syfte kan

tänkas kräva inom ramen för denna speciella pensionsanordning. Redan

fondens ränteavkastning verkar stabiliserande i den mån den göres disponibel

för utbetalning av pensioner. Men i princip bör också fonden själv

kunna tas i anspråk för löpande pensionsutbetalningar under perioder, då

avgifter, statsbidrag och räntor inte förslår att täcka det omedelbara behovet

av pensionsmedel. Med sådana regler för dispositionen av pensionsfonden

kommer fonderingen på sitt sätt att bidraga till att finansplanen uppfyller

flexibilitetskravet.

Beträffande statsbidraget förutsätter utredningsmannen, att detsamma

även i fortsättningen kommer att utgå med oförändrat belopp 1,6 milj. kronor.

Såsom pensionsavgift till handelsflottans pensionsanstalt föreslår utredningsmannen,

att sjömannen erlägger två och en halv procent och redaren

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:is proposition nr 80 år 1961

en procent av sjömannens lön för tid under vilken sjömannen varit för utrikes

fart påmönstrad svenskt handelsfartyg såsom manskap.

Därjämte föreslår utredningsmannen, att nuvarande avgifter om en procent

av befälets löner inte vidare skall uttagas, varigenom anstaltens förpliktelser

i form av hyresavgiftspension till befäl begränsas till vad som

motsvarar redan erlagda hyresavgifter. Vidare föreslås att återbetalning av

erlagda avgifter till sjömän med mindre än 36 månaders sjötjänst icke längre

skall äga rum.

Beträffande de föreslagna procentsatserna för pensionsavgifter anför utredningsmannen

bl. a. följande. De årliga kostnaderna för den föreslagna

pensioneringen har beräknats till något mer än 3 milj. kronor i inledningsskedet

och ungefär 8 milj. kronor i fullfunktionsstadiet. Av nuvarande intäkter

om 11,4 milj. kronor är som förut nämnts 1,6 milj. kronor statsbidrag

och 3,3 milj. kronor räntor, medan 6,5 milj. kronor utgör avgifter från personal

och redare. Förutsättes oförändrade statsbidrags- och ränteinkomster

erfordras avgifter till täckning av skillnaden mellan den beräknade utgiftsnivån

på 8 milj. kronor och (1,6 -f- 3,3 = ) 4,9 milj. kronor. Den erforderliga

avgiftssumman skulle följaktligen utgöra 3,1 milj. kronor per år.

Med ett löneunderlag för manskapet, som efter de utländska sjömännens

inordnande i pensioneringen torde kunna uppskattas till 85 å 90 milj. kronor

för år, motsvarar nämnda avgiftssumma ett för manskap och redare

sammanlagt avgiftsuttag på ungefär 3,5 procent av lönen. Avgifterna för

svenska sjömän i manskapsgrad och redare om tillhopa för närvarande 9,5

procent bör alltså enligt utredningsmannens förslag sänkas till 3,5 procent

men tillämpas å allt manskap oavsett nationalitet. Förenämnda 9,5 procent

är för närvarande fördelade på manskap med 6 och på redare med 3,5 procent.

Utredningsmannen förordar i enighet med experterna, representerande

redareföreningen och sjöfolksförbundet, att procentuttaget i fortsättningen

fördelas med 2,5 procent på manskapet och 1 procent på redarna.

Såsom tidigare framhållits förutsätts, att sjömän i befälsställning framdeles

inte skall erlägga avgift till anstalten och att, liksom hitintills, redareavgift

för dem inte erlägges.

.4 dministrationen

Utredningsmannen utgår ifrån att sjömanspensioneringen även i fortsättningen

skall handhas av handelsflottans pensionsanstalt.

Rörande möjligheterna för eu samordning i administrativt hänseende

mellan sjömanspensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen anför

utredningsmannen i huvudsak följande.

Pensioneringen enligt gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt

bygger på en samverkan mellan sjömanshusen och pensionsanstalten.

I administrationen av den allmänna tilläggspensioneringen medverkar

lrämst skattemyndigheterna, de allmänna sjukkassorna och riksförsäkringsanstalten.

Efter alt ha diskuterat vilka svårigheter som skulle uppkomma

vid en inkoppling av skattemyndigheter och sjukkassor på arbetet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

med anstaltspensioneringen, anför utredningsmannen, att det över huvud

taget är svårt att finna en organisation, som kan vara mera lämpad för den

erforderliga personregistreringen än sjömanshusen eller den centrala anordning

för registrering av mönstrade sjömän, som kan komma att ersätta

nuvarande lokala register. Förutsättningar torde därför för närvarande saknas

för en samordning. Utredningsmannen stannar därför vid att som hittills

utnyttja sjömanshusen, vilket erbjuder en beprövad och relativt enkel

metod att administrera pensioneringen.

Den frivilliga pensioneringen

Såsom framhållits i redogörelsen för gällande bestämmelser förekommer

i handelsflottans pensionsanstalt en från den obligatoriska sjömanspensioneringen

skild frivillig pensionsförsäkring, enligt vilken sjöman under vissa

förutsättningar äger inbetala frivilliga avgifter till anstalten till belopp om

högst 200 kronor för år. Enligt utredningsmannens mening har det, att

döma av den mycket ringa anslutning, som denna försäkringsform vunnit

bland sjömännen, knappast förelegat något egentligt behov av densamma.

Än mindre torde behov av dylik försäkring inom anstalten föreligga efter

den allmänna tilläggspensioneringens genomförande. Utredningsmannen föreslår

därför, att i samband med övergången till nytt system för den obligatoriska

sjömanspensioneringen den frivilliga pensionsförsäkringen i anstalten

skall upphöra. Självfallet avses att anstalten skall infria sina förpliktelser

på grund av redan gjorda inbetalningar till försäkringen.

Pensioneringen av livbåtsmän

Den inom handelsflottans pensionsanstalt förekommande pensionsförsäkringen

av livbåtsmän ingår ej i det obligatoriska systemet för pensioneringen

i anstalten. Även i fortsättningen bör enligt utredningsmannens uppfattning

försäkringen hållas skild från den obligatoriska sjömanspensioneringen.

Enär genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen minskar

behovet av särskilt pensionsskydd för livbåtsmän, synes den ifrågavarande

pensionsförsäkringen inom anstalten böra begränsas och anpassas till försäkringen

för allmän tilläggspension. Liksom vid ingåendet av det ursprungliga

avtalet av 1947 och vid överenskommelsen om 1955 års tilläggsavtal torde

den erforderliga revisionen av försäkringsavtalet böra ske på basis av

överläggningar mellan direktionen för handelsflottans pensionsanstalt och

sjöräddningssällskapet.

Såsom kommer att framgå av den följande redogörelsen har pensionsanstalten

nyligen framlagt förslag om nytt avtal rörande ifrågavarande pensionering.

Det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet

I det skiljaktiga yttrandet har direktören i Sveriges fartygsbefälsförening

N. H. Åkesson anmält reservation mot den ställning befälet enligt utredningsmannens

förslag skulle få i pensionssystemet och framhållit bl. a.,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

17

att det enligt hans mening inte fanns någon anledning att principiellt undantaga

befälet från pensionering inom handelsflottans pensionsanstalt. Befälet

hade ingalunda i privat regi ordnat sin pensionering på ett tillfredsställande

sätt. Många inom befälskåren, som bestod av de verkliga långtidsseglarna,

vore redan vid 55—60 års ålder så nedslitna att de ur olika

synpunkter borde beredas möjligheter att lämna det aktiva utövandet av

sitt yrke till sjöss. Reservanten har även riktat sig mot den föreslagna konstruktionen

av förmånssystemet i fråga om manskapspensionering, enligt

vilken sjöman med mindre än 36 månaders seglationstid icke skulle återfå

inbetalda hyresavgifter. Den omständigheten att det här rörde sig om blygsamma

förmåner kunde ej berättiga till det konfiskatoriska förfarande som

utredningsmannens förslag innebure.

Remissyttrandena över betänkandet

Utredningsmannens förslag till utformning av den särskilda sjöfolkspensioneringen

tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan väsentligare erinringar

av riksförsäkringsanstalten, sjöfartsstgrelsen, handelsflottans pensionsanstalt,

Sveriges redareförening, Svenska stewardsföreningen och Svenska

sjöfolks förbundet. Sjöfartsstyrelsen anförde härvid, att den närmare utformningen

av förmånssystemet liksom utgiftsfördelningen mellan redare

och sjömän i första hand finge ses som en förhandlingsfråga mellan berörda

parter.

Pensionsstyrelsen lämnade utredningsmannens förslag utan väsentligare

erinringar i samordnings- och förmånsfrågorna men ifrågasatte däremot

om statsbidraget även i fortsättningen borde utgå med så stort belopp som

för närvarande och om icke vissa betydande förändringar i administrationen

borde komma till stånd. Riksräkenskapsverket hade i och för sig ingen

erinran mot den föreslagna omregleringen av förmånerna men ifrågasatte

om icke statsbidraget till pensioneringsverksamheten borde indragas och

om icke därefter ifrågavarande pensionering helt borde administreras inom

det egna kollektivets ram. Statskontoret avstyrkte fortsatt statsbidrag till

pensioneringsverksamheten; samordningsfrågan skulle, om statsbidraget upphörde,

enligt ämbetsverket komma att sakna aktualitet såvitt anginge medverkan

från statlig myndighet.

Utredningsmannens förslag avstyrktes av Rederiföreningen för mindre

fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefedsförbundet;

nämnda organisationer anslöt sig härvidlag på flera punkter till den av

experten Åkesson avgivna reservationen. Fartygsbefälsföreningen förordade

därjämte ytterligare utredning rörande förslaget. Maskinbefälsförbundet

förklarade sig ytterst tveksamt om förslaget — även efter vissa av förbundet

föreslagna jämkningar — kunde läggas till grund för en omorganisation.

Även försäkringsinspektionen ställde sig negativ till utredningsmannens

förslag och riktade kritik mot beräkningarna av finansplanen och den föreslagna

konstruktionen av förmånssystemet.

2 liihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 80

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Försäkringsinspektionen erinrade om sjöfartsnäringens konjunkturkänslighet

och efterlyste en närmare behandling av frågan om premiereservtäckning.

Skulle den i det föreslagna pensionssystemet uppkommande fonden

mer avsevärt understiga premiereserven och skulle i ett sådant läge den

svenska handelsflottan behöva krympas, kunde detta leda till att avsevärda

höjningar av avgifterna måste tillgripas.

Inspektionen vände sig även mot den föreslagna användningen av korttidsseglarnas

avgifter och framhöll att liksom hittills huvudprincipen i handelsflottans

pensionsanstalt borde vara att sjömannens egna avgifter byggde

upp oantastbara pensionsförmåner. En sjöman borde därför, då han uppnådde

den ålder när pensionsrätt inträdde, under alla omständigheter erhålla

minst den pension som försäkringstekniskt svarade mot erlagda, egna

avgifter.

Departementspromemorian

Den i departementspromemorian redovisade överarbetningen har ägt rum

i samråd med socialdepartementet. Under arbetets gång har även kontakt

tagits med representanter för de ombordanställda och för redarsidan.

I huvudsak innebär promemorians förslag att pensioneringen i handelsflottans

pensionsanstalt i högre grad än utredningsmannen föreslagit inriktas

på manskap med lång seglationstid. Den särskilda befälspensioneringen

föreslås skola helt avvecklas.

I fråga om finansieringen förutsättes att statsbidrag tills vidare utgår med

oförändrat belopp. Hyresavgifterna slopas. Nuvarande redareavgift (3,5 procent

av kontantlönen till svenskt manskap) ersättes med en motsvarande

avgift beräknad efter 1,5 procent av kontantlönen till såväl svenskt som utländskt

manskap.

I det följande kommer att redogöras för de olika punkterna i departementspromemorians

förslag. I den mån så är erforderligt kommer framställningen

att avse även närmare redogörelse för utredningsmannens förslag

och remissyttrandena däröver. I övrigt torde beträffande sistnämnda

förslag få hänvisas till betänkandet.

Pensioneringens allmänna inriktning

I departementspromemorian framhålles till en början, att den med statligt

stöd bedrivna särskilda sjöfolkspensioneringen motiveras av de speciella

förhållanden som råder inom sjömansyrket. Det har sålunda ansetts

påkallat att det allmänna medverkar för att lämna ekonomiskt stöd åt sjömän,

vilka till följd av överårighet satts ur stånd att genom eget arbete

skaffa sig en dräglig försörjning.

I detta sammanhang hänvisas till det betänkande med förslag angående

förbättrad pensionering för sjöfolk (SOU 1942:55), vilket låg till grund

för propositionen nr 239 till 1943 års riksdag i ämnet. I betänkandet anfördes

bl. a.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196t

Den inom utredningen verkställda statistiska undersökningen har, liksom

den undersökning vilken låg till grund för sjömanshussakkunnigas förslag

1937, fastslagit sjömansyrkets nuvarande karaktär av att, såvitt angår manskapet,

i övervägande grad vara ett genomgångsyrke. Enligt de sjömanshussakkunnigas

utredning kvarstodo vid fyllda 30 år, då rekryteringen till

yrket kan anses avslutad, effektivt i svensk utrikes sjöfart endast mellan

25 och 30 procent av de personer, tillhörande någon av åldersklasserna

1890—1905, vilka däri gjort sitt inträde. Däcks- och kökspersonal syntes

vara ungefärligen jämställda; maskinpersonalen visade något större stabilitet,

i det att vid 30 år omkring tredjedelen var kvar i tjänst. Rörande den

fortsatta avgången knnde då sägas, att de kvarståendes antal ungefär halverades

för varje ytterligare tiotal levnadsår. Den utredning, som nu utförts,

har i stort sett bekräftat det resultat, vartill sjömanshussakkunniga kommit.

Nu erhållna siffror tyda dock på en något mindre avgång. De antydda

förhållandena sammanhänga givetvis med yrkets krävande natur och allmänna

karaktär i övrigt. I väsentlig grad torde emellertid inverka de lösa

och oregelbundna anställnings- och seglationsförhållandena. Flera omständigheter

medverka härtill, bl. a. den uppläggning av fartyg, som under vissa

tider äger rum. Sjömannen är vanligen icke knuten till något särskilt

fartyg eller ens någon särskild redare. Hans anställning begynner med påmönstringen

å fartyget och upphör, när fartyget avmönstrar besättningen.

Utredningen visar, att sjömannen i genomsnitt har anställning under högst

7 å 8 månader om året. Varje anställning följes sålunda som regel av eu

tids arbetslöshet, då sjömannen ofta icke kan söka sig till sin hembygd

utan i någon hamn, ibland utomlands, får vänta på hyra. Härtill komma

nödtvungna avbrott, som kunna bli följd av inträffad sjukdom, då han visserligen

någon tid fortfarande uppbär lön men endast i undantagsfall kan

räkna med att återgå till tidigare anställning. Förhållandena medföra, att

familjebildning icke kan ske i samma utsträckning som inom andra yrken.

Framtiden, i den mån han tänker på denna, ter sig oviss och många gånger

mörk. Det är uppenbart, att med hänsyn till rådande förhållanden många

sjömän, särskilt sedan de uppnått mera mogen ålder, överväga att lämna det

yrke, som de kanske ursprungligen avsett att ägna sitt liv åt. Resultatet blir,

såsom statistiken visar, att ett stort antal sjömän söka och erhålla anställning

i land, då möjlighet härtill yppar sig. De, som på så sätt avgå, äro till en

del det bättre folket. En del av dem, som stanna kvar, göra detta därför att

de icke se sig någon annan möjlighet. Dessa senare äro givetvis icke den

värdefullare delen av sjöfolket. En del åter stannar på grund av intresse

för och kärlek till yrket. De som sålunda stanna komma i allmänhet från

vissa utpräglade sjömansbygder, där traditionen för yrket hållit sig levande.

En kärna av dugligt och bra äldre sjöfolk finns därför inom sjömanskåren

och är av oskattbart värde för näringen. Deras antal är emellertid icke

så stort som önskvärt vore.

Dessa sjömän, som nu tagit sjömansyrket som sin livsuppgift, komma vid

eu ålder, då deras krafter ännu i det stora hela äro ganska oförsvagade, att

mer och mer finna sig ställda utanför. Åtskilliga förhållanden medföra, att

fartygens besättning måste hållas inom ganska snäva gränser. På andra än

större fartyg finns icke möjlighet till en specialisering av arbetet. Arbetet

ombord, i varje fall på däck, är sådant, att var och eu av besättningen måste

kunna handha alla förekommande sysslor. Häri ingår att vara utkiksman

och rorsman. På dessa ställas sådana krav i fråga om synförmåga och färgsinne,

att en sjöman, när han är till åren kommen, icke kan motsvara dem.

I maskinen äro arbetsförhållandena sådana, att cldarc svårligen kunna stå

ut vid högre ålder.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Svårigheter för sjömannen att kunna taga och, om sinnet och krafter stå

bi, kunna vinna anställning till sjöss i konkurrens med yngre kamrater

göra sig inom manskapsklassen gällande redan inemot 50-årsåldern. Vid

fyllda 55 år kan den menige sjömannens bana i regel anses slut. Då han icke

kan åberopa längre tids tjänst å samma fartyg eller hos samma redare, finns

det ingen som har någon moralisk skyldighet eller eljest intresse att ta sig

an honom. När han kommer i land, har han svårt att inordna sig i de nya

förhållandena. Hans speciella yrkesskolning ger honom icke anknytning

till yrken i land. Vid den ålder han nått, måste en omskolning till nytt yrke

te sig svår; över huvud taget måste det givetvis vara förbundet med stora

svårigheter att vid sådan ålder vinna anställning inom ett helt nytt yrke.

I departementspromemorian framhålles, att vad sålunda anförts i 1942

års betänkande i det väsentliga alltjämt synes äga giltighet; bl. a. påpekas

att utredningsmannen genom egna undersökningar kunnat konstatera att.

i fråga om rörligheten inom sjömansyrket, förhållandena är ungefär desamma

som för ett kvartssekel sedan. Av i utrikes fart anställda personer —

befäl såväl som manskap — kvarstår sålunda i dylik fart vid 30 års ålder

cirka 35 procent och vid 55 års ålder endast cirka 10 procent. Anmärkas må

att omsättningen är särskilt snabb bland manskapet, medan den på det hela

taget är mindre framträdande hos befälet.

Vidare anföres att det synes vara svårt att bedöma om och i vilken mån

pensionsrätten kan verka stabiliserande på sjömanskåren. Av vad nyss redovisats

om avgången inom yrket kan möjligen slutsatsen dragas, alt den förbättring

av sjömanspensionering, som genom 1944 års lagstiftning tillskapades,

icke varit tillfyllest för att i större utsträckning än tidigare kvarhålla

sjöfolket vid sin näring. Åtskilligt synes åter tala för att en lämpligt avvägd

pension, som skulle komma att utfalla ett tiotal år före den allmänna pensionsåldern,

67 år, skulle kunna få en kvarhållande effekt i vart fall på de

sjömän, som kommit till mogen ålder.

Tillkomsten av den allmänna tjänstepensioneringen bör enligt promemorian

medföra, att den särskilda sjöfolkspensioneringen utformas såsom en

kompletterande pension för tiden före den ordinarie tjänstepensionsåldern.

På sätt föreslagits av utredningsmannen föreslås i promemorian att pensioneringen

begränsas till tiden intill dess sjömannen fyller 67 år. Utbyggnaden

av den allmänna pensioneringen bör även leda till att den kompletterande

pensioneringen förbehålles de kategorier sjöfolk som har påtagligt behov

av ekonomiskt stöd i denna form, nämligen manskap med lång seglationstid.

Sjömän i manskaps ställning, som under hela eller större delen av sin

produktiva tid ägnat sig åt tjänst i handelsflottan, har såsom ovan anförts

erfarenhetsmässigt speciella svårigheter — bl. a. på grund av den isolering

från den allmänna arbetsmarknaden som ofta är en följd av sjötjänsten —

att få en hygglig bärgning i land, när de av åldersskäl icke längre lämpar

sig för arbete ombord på fartyg. Å andra sidan saknas tillräckliga skäl för

att bereda pension åt dem, vilkas sjötjänst icke varat längre än att de bör

ha kunnat skaffa sig en god förankring i ett yrke till lands.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196t

Det synes därför motiverat, att pensionsförmånerna i långt högre grad

än utredningsmannen föreslagit koncentreras till manskap med mångårig

sjötjänst bakom sig. Liksom hittills bör endast tjänst i utrikes fart berättiga

till pension.

Pensionering av utlänningar

Utredningsmannen erinrade om att pensioneringen i anstalten måste modifieras

på sådant sätt, att den i fortsättningen enbart tjänar såsom kompletteringsanordning

till den allmänna tilläggspensioneringen. I och med

att den särskilda sjömanspensioneringen insättes i ett större pensionssammanhang,

synes det vara inkonsekvent att i fråga om utlänningarnas ställning

i systemen hävda motsatta ståndpunkter i vad avser allmän respektive

kompletterande pensionering. Det lönepolitiska intresset gör det naturligt,

att utlänningarna även i avgiftshänseende behandlas på samma sätt inom

anstaltspensioneringen som inom den allmänna tilläggspensioneringen. Med

hänsyn härtill fann utredningsmannen principiellt riktigt, att i Sverige mantalsskrivna

utländska sjömän i fortsättningen beredes pensionsrätt i handelsflottans

pensionsanstalt och att avgifter av och för dem utgår liksom

för svenska sjömän.

Utredningsmannen framhöll vidare, att redan i fråga om svenska sjömän

tvekan kan råda om i vilken omfattning pensionsförmåner från anstalten

bör tillkomma personer, som inte fortsätter sin sjötjänstgöring till mera

framskriden ålder. När det gäller utländska sjömän, anmäler sig dessutom

betänkligheter med hänsyn till såväl finansiering som social målsättning.

I synnerhet gäller detta sådana utländska sjömän, som under sin ungdom

seglat på svenska fartyg men tämligen snart därefter lämnat Sverige och

svensk sjöfart för gott. Att tilldela dessa utlänningar pension redan från

55—60 års ålder enligt ett förmånssystem, som måste konstrueras i första

hand med tanke på levnadsvillkoren enligt rent svenska förhållanden, torde

tå anses mindre angeläget.

Enligt utredningsmannens mening bör utländsk sjömans rätt till pension

från anstalten knytas till ett villkor om mantalsskrivning här i riket. Med

hänsyn till vad förut anförts ansåg utredningsmannen, att villkoret inte

lämpligen bör utformas exakt lika med vad som gäller inom den allmänna

tilläggspensioneringen. För rätt till anstaltspension synes i stället böra uppställas

krav på mantalsskrivning här vid pensioneringstillfället eller under en

därintill liggande period. I enlighet härmed skulle alltså utlänning, som vid

sin pensionsansökan till handelsflottans pensionsanstalt fogar bevis om

mantalsskrivning i riket, behandlas på samma sätt som svensk sjöman.

Frågan huruvida kravet på mantalsskrivning bör avse endast själva pensioneringstillfället

eller en viss följd av år får bedömas ur skälighets-, finansiella

och andra synpunkter. Efter att ha övervägt olika lösningar

stannade utredningsmannen för att förorda krav på mantalsskrivning här

senast från och med det år, vederbörande fyller 50 år, samt att denna man
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

talsskrivning ej upphört, innan rätt till pensionsförmåner från anstalten

inträder.

Den i det föregående omnämnda halveringen av allmän tilläggspension

till i riket ej bosatta utlänningar sammanhänger med att dessa inte ansetts

böra få del av den förmån, som ligger i pensionsrättens värdebeständighet.

Då pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt inte avses bli värdebeständig

i samma mening som inom den allmänna tilläggspensioneringen, föreligger

inte det nämnda motivet för att reducera från anstalten utgående

pensioner i här avsedda fall, som för övrigt torde bli relativt få, om kravet på

mantalsskrivning fastställes att gälla tiden från 50 års ålder. Vid dessa

förhållanden förordade utredningsmannen, att pensionsrätten i handelsflottans

pensionsanstalt inte förknippas med något speciellt villkor avseende

mantalsskrivning eller bosättningsort för tid, varunder pension utgår.

Promemorian biträder utredningsmannens förslag att pensioneringen

skall omfatta även utlänning, förutsatt att han vid pensionsålderns inträde

varit mantalsskriven i riket senast från och med det kalenderår, under vilket

han fyllt 50 år. För svenska sjömän grundas för närvarande pensionsberäkningen

på uppgifter från det sjömanshus, där vederbörande är inskriven.

Inskrivning vid sjömanshus sker för närvarande endast av de

svenska sjömännen. De uppgifter, som handelsflottans pensionsanstalt skulle

behöva för att bestämma utländsk sjömans pension, torde därför i förekommande

fall få hämtas ur sjömansböcker, sjömansrullor, avräkningsböcker

etc.

Befäls pensioneringen

Enligt promemorians förslag avvecklas helt befälspensioneringen i handelsflottans

pensionsanstalt. I promemorian anföres bl. a., att pensionsanstaltens

verksamhet under de sista två decennierna, d. v. s. den tid anstalten

handhaft pensionering i egentlig mening, i huvudsak varit inriktad

på manskapspensioneringen. Befälets pensionering ordnades nämligen redan

under 1930-talet med tillkomsten av sjöbefälets pensionskassa, understödsförening

och andra liknande kassor. Utbyggnaden av pensionsförmånerna

inom anstaltens ram har så gott som helt koncentrerats till manskapspensioneringen.

Tillkomsten av den i privat regi anordnade befälspensioneringen aktualiserade

tidigt en avveckling av befälets pensionering inom pensionsanstalten.

Frågan togs sålunda upp av 1941 års utredning rörande förbättrad

pensionering av sjöfolk (SOU 1942:55). Utredningen erinrade därvid om

att sjöbefälets pensionsfråga finge anses löst på ett i huvudsak tillfredsställande

sätt. Av utredningens synpunkter må följande återges.

Då, enligt vad utredningen inhämtat, hos en stor del av befälet finnes

en önskan att sjöbefälets pensionskassa skall bestå såsom självständig försäkringsinrättning,

har en tanke, att kassans verksamhet skulle övertagas

av pensionsanstalten, förkastats. Undersökningarna ha i stället inriktats på

huruvida befälets pensionsfråga skulle kunna helt överlämnas åt pensions
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

kassan och således pensionsanstaltens befattning med befälets pensionering

upphöra. Vad härvid först angår den hyresavgift av en procent som befälet,

i likhet med manskapet, erlägger, kunde denna, om pensionsfrågan

löstes på sist antydda sätt, lämpligen bortfalla för befälets del. Huruvida

för sådant fall avgifterna till pensionskassan i stället skulle ökas med rnotsvarande

procentsats vore ett spörsmål, vars besvarande finge bero på vederbörande

själva. Beträffande åter de förmåner i form av pensionsförhöjning

och tilläggspension, som befälet av allmänna medel åtnjuter från handelsflottans

pensionsanstalt, torde dessa icke utan vidare kunna upphöra.

Det är förmåner, som, även om beloppen växlat, av ålder åtnjutits, och

särskilt för det äldre befälet äro de av icke oväsentligt värde. De måste

alltså i någon form avlösas. Det torde emellertid knappast kunna tänkas,

att de medel, av vilka berörda förmåner utgå, inlevererades direkt till en

privat försäkringskassa. Handelsflottans pensionsanstalt skulle salunda ej

kunna undgå att omhänderha även den del av medlen, som avsåge befälspensioneringen,

samt att verkställa fördelningen av dessa medel mellan

befäl och manskap. Frågan finge lämpligen lösas så att, sedan vederbörande

sjöman uppnått pensionsåldern, till pensionskassan från pensionsanstalten

överfördes ett belopp, motsvarande ifrågavarande förmåners kaph

taliserade värde. Utbetalningen av pensionen finge därefter ankomma på

kassan.

Ett system sådant som det här antydda skulle ej innebära någon verklig

rationalisering i jämförelse med det nuvarande. Vinsten skulle inskränka

sig till att någon''hyresavgift ej behövde upptagas av sjöman, då han tjänade

i befälsställning. Denna vinst är emellertid ej av större betydelse, då

under alla förhållanden nödvändigheten att skilja mellan huruvida sjömannen

seglar såsom menig eller såsom befäl komme att kvarstå vid hyresavgiftsuppbörden.

För befäl är det regel, att han någon tid tjänat såsom

menig. Han skulle sålunda, även med det ifrågasatta systemet, bliva berättigad

till pension från två håll. Visserligen kunde saken ordnas så, att jämväl

den på tjänstgöringen såsom manskap grundade pensionen utbetalades

från sjöbefälets pensionskassa. Detta förutsätter emellertid, att ett däremot

svarande belopp överföres till kassan från pensionsanstalten, vars arbete

sålunda endast skulle på det sätt minskas, att den sluppe utanordningen av

pensionsbeloppen till sjömannen.

Med hänsyn till det sålunda anförda ansåg sig 1941 års utredning icke

böra föreslå någon ändring i den ordning som gällde för befälet. Hyresavgiften

av en procent borde alltså enligt utredningens förslag alltjämt uttagas

för befälets del. I samband med att förslaget rörande sjöfolkspensioneringen

genom proposition nr 239 framlades för 1943 års riksdag tog även

föredragande departementschefen upp frågan huruvida icke pensionsanstaltens

befattning med befälets pensionering helt borde upphöra. Föredraganden

intog emellertid samma ståndpunkt som utredningen och framhöll

bl. a. alt de administrativa lättnader för anstalten, vilka genom en

omläggning av sättet för förmånernas utanordnande skulle kunna uppnås,

syntes vara av så ringa betydelse, att någon förändring i sistnämnda hänseende

icke kunde anses påkallad.

I promemorian erinras vidare om att de förbättringar, som år 1953 (prop.

nr 89) genomfördes beträffande tilläggspensioneringen, — i enlighet med

den inriktning, som sjöfolkspensioneringen erhållit genom statsmakternas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 dr 1961

ståndpunktstagande år 1944 — praktiskt taget endast avsåg manskapets

förmåner.

Även det förslag, som 1947 års sjömanspensionsutredning i början av

1948 framlade, tog helt sikte på att förbättra manskapspensioneringen.

Förslaget föranledde icke något Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Den syn på befälspensioneringen inom handelsflottans pensionsanstalts

ram, som präglat utbyggnaden av anstaltens pensioneringssystein, delades

även i huvudsak av utredningsmannen i det föreliggande betänkandet. Utredningsmannen

anförde bl. a.

För befälet är, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, pensionering

ordnad på ett till synes i det hela tillfredsställande sätt i privat regi.

Någon motsvarande anordning finnes inte för manskap. I jämförelse med

nämnda pensionering är befälspensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt

helt obetydlig. Detta framgår bland annat därav, att medan normaiavgitten

till Sjöbeiälets pensionskassa utgör 24 % av lönen, pensionsrätten

för befälet i handelsflottans pensionsanstalt grundas på en avgift

av 1 %, vartill kommer en särskild tilläggspensionsrätt, motsvarande en

kostnad på några promille av lönen. I stort sett är befälspensioneringen

inom anstalten både till omfattning och form densamma nu som den var

redan före de omläggningar av anstaltens verksamhet, vilka ägt rum under

den senaste 20-årsperioden. Under denna tid har manskapets pensioner

varit föremål för betydande regleringar, medan befälets pensionsrätt

behandlats såsom en kvarleva från äldre förhållanden, vilken ansetts kunna

bevaras men däremot inte böra vidareutvecklas inom ramen för anstaltens

verksamhet.

Det anförda visar, att motiven för att vidmakthålla en särskild befälspensionering

i handelsflottans pensionsanstalt är svagt underbyggda. I

organisatoriskt hänseende skulle betydande fördelar stå att vinna, därest

anstaltens arbetsuppgifter begränsades till bestyren med manskapspensioneringen.

Även för befälspensioneringen som sådan får det anses angeläget,

att den enskildes pensionsrätt koncentreras till så få pensionsorgan

som möjligt.

Enligt utredningens mening kan i förevarande sammanhang knappast

bortses från de starka skäl, som talar för slopande av anstaltens befattning

med befälets pensioner. Att pensionering av befäl alltjämt förekommer

i anstalten torde sammanhänga med svårigheter att avveckla en gammal

pensionsanordning, hur ringa dess praktiska betydelse än är. Då den

nuvarande befälspensioneringen — betraktad som helhet ehuru den är

splittrad på olika organ — måste inskränkas mycket avsevärt till följd av

den allmänna pensionsreformen och göras till föremål för en revision ända

från grunden, synes tillfället böra utnyttjas för en omprövning av befälets

ställning i pensionshänseende. I det följande föreslår utredningen, att befälspensioneringen

i anstalten, i vad den grundas på hyresavgifter under

befälstid, avvecklas och att anstaltens verksamhet således i fortsättningen

huvudsakligen endast skall avse pensionering av manskap.

I promemorian anföres att tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen

för sjöfolkets del liksom för andra stora yrkesgrupper inneburit

avgörande förändringar i pensionshänseende. Såsom redan utvecklats bör

införandet av tilläggspensioneringen medföra en ny inriktning och en väsentlig

begränsning av pensioneringen från pensionsanstalten. För man
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

skåpets del innebär detta att en betydligt mindre grupp än för närvarande,

nämligen endast manskap med mångårig seglation, kan räkna med pensionsförmåner

från anstalten. Förslaget innefattar såtillvida ett fullföljande

av den hittillsvarande utvecklingen som förslaget gynnar i stort sett samma

kategori, vilken för närvarande kan räkna med mera betydande pensioner

från anstalten. Beträffande befälet är att märka att dess pensionering

haft tyngdpunkten förlagd till en särskild pensionskassa. Någon pensionering

i egentlig mening har befälet icke åtnjutit från anstalten; utgående

förmånsbelopp belöper sig genomsnittligt till något hundratal kronor

per år. Att vidmakthålla en dylik pensioneringsform skulle strida mot den

princip som följts vid reformeringen av pensionssystemet för manskapets

del, nämligen att koncentrera pensionsförmånerna till den kategori sjömän,

för vilka pensionsanstaltens verksamhet framstår som särskilt betydelsefull.

Även administrativa skäl talar mot att nuvarande befälspensionering bibehålies

efter en reform av pensionsanstaltens verksamhet. Såsom i det

följande kommer att utvecklas föranleder förslaget rörande manskapspensioneringen

en omläggning av finansieringen. Hyresavgifterna slopas och

avgiftsfinansieringen skall ske genom kollektiva redareavgifter. Att bibehålla

hyresavgiftsfinansieringen enbart för befälets del är knappast tänkbart.

Det kan även anföras betänkligheter mot att i pensionssystemet införa

en speciell redareavgift för att vidmakthålla befälspensioneringen.

På grund av det anförda kan det enligt promemorian icke anses motiverat

att bibehålla en särskild befälspensionering inom ramen för pensionsanstaltens

framtida verksamhet. Redan intjänade pensionsförmåner bör

självfallet i hittills gällande ordning utbetalas. Mest praktiskt torde vara

att anstalten även framdeles anförtros det administrativa arbetet härmed.

Förmånssystemet

Beträffande valet av pensionsålder göres i promemorian icke avsteg från

utredningsmannens förslag. Pension föreslås sålunda kunna utgå från fyllda

55 år, om sjömannen har tillräckligt lång sjötjänstgöring bakom sig.

För sjöman, som icke kvalificerat sig för pension från denna ålder, anses

pensionering böra ifrågakomma från senare ålder. Den av utredningsmannen

föreslagna gränsen vid 60 år synes lämplig.

För att nå syftet med omläggningen av pensioneringen bör enligt promemorian

för rätt till pension krävas en minsta tjänstgöringstid av 72 månader.

För pensionering från tidigare ålder än 60 år bör fordras minst 120

månaders tjänstetid. Pensionsnivån vid fullt intjänande bör bestämmas till

ungefär samma höjd som utredningsmannen föreslagit. Pensionen bör vidare,

i enlighet med utredningsmannens förslag, i princip betraktas som

en funktion av lön och pensionsgrundande tjänstetid.

Den föreslagna förlängningen av kvalifikationstiden till 72 månader medför,

att progressionen i intjänandet måste göras kraftigare än utredningsmannen

förordat. Det föreslås därför, att intjänandet av pension skall ske

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

under de första 72 sjötjänstmånaderna med 0 procent, under de därpå

följande 48 månaderna med 2,0 procent och från och med den 121 :a månaden

med 3,3 procent för år av kontantlönen. Pension för den som icke

har 120 sjötjänstmånader skall härvid utgå från fyllda 60 år i stället för

55 år, men i motsvarande mån uppräknas så, att förmånsresultatet totalt

sett blir detsamma som om pensionen börjat utgå från den lägre levnadsåldern.

Med de angivna intjänandereglerna skulle erhållas pensioner, som

— därest kontantlönen för den som seglat minst 72 månader antages vara

800 kronor för månad — uppgår vid 90 månaders seglationstid till 494 kronor

för år, vid 120 månaders seglationstid till 768 kronor för år och vid

360 månaders seglationstid till 7 104 kronor för år.

Nedanstående sammanställning visar närmare, hur pensionen enligt promemorian

skulle variera med seglationstidens längd ävensom motsvarande

variation enligt utredningsmannens förslag.

Antal segla-

Promemorians

Utredningsman-

Skillnad

tionsmånader

förslag

nens förslag

Årspension

mellan 55 och 67 år

360

7104

7 219

— 115

300

5 520

5 683

- 163

240

3 936

4 147

- 211

180

2 352

2 611

- 259

120

768

1075

- 307

Årspension

mellan 60 och 67 år

90

494

1 185

- 691

72

—

790

- 790

60

—

527

- 527

36

—

_

_

Någon automatisk justering i syfte att vid penningvärdesförsämring bevara

pensionsrättens värde föreslås icke; däremot bör om pensionsrättens

realvärde sjunker mera avsevärt en uppräkning inom ramen för tillgängliga

resurser kunna äga rum. Det påpekas emellertid, att pensionernas relation

till faktiskt intjänad lön medför att pensionsförmånerna i viss mån

rättas efter penningvärdet. Med hänsyn till bl. a. pensionens kompletterande

karaktär synes en sådan uppräkning endast i mera exceptionella

situationer behöva ske.

Pensionsbelopp, som är förhållandevis små, bör kapitaliseras och komma

den förmånsberättigade till del såsom engångsbelopp. En lämplig avvägning

härvidlag synes vara, att den som har mindre än 84 seglationsmånader,

det vill säga icke kan tillgodoräkna sig 12 pensionsgrundande

månader, utfår sin pensionsrätt i form av dess kapitaliserade värde.

Vissa samordningsfrågor

Utredningsmannen föreslog att sjöfolkspensionen, utöver det att den

skulle begränsas till tid före 67 års ålder, också skulle anpassas även till

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1961

sådana former av obligatorisk socialförsäkring, vilkas syfte vore att skydda

vid inkomstbortfall före 67 års ålder. Som exempel härå nämndes folkpensioneringens

invalidpension, den allmänna tilläggspensioneringens förtidspension

och yrkesskadeförsäkringens livräntor. Vid denna anpassning

borde hänsyn tagas endast till sådana förmåner från socialförsäkringen,

som vore av egenpensionskaraktär, däremot inte till efterlevandeförmåner.

Härvid skulle riktpunkten vid samordningen vara den ålderspensionsnivå,

som över huvud taget vore möjlig att uppnå inom anstaltspensioneringens

ram, eller med andra ord den ålderspension, som en långtidsseglare maximalt

kunde beräknas få. Om man antog att denna nivå skulle vara 7 000

kronor för år skulle med angiven målsättning för samordningen utgående

socialförsäkringsförmåner få inverka på anstaltspensionen endast i den

mån de sammanlagda förmånerna överstege 7 000 kronor.

Utredningsmannen föreslog därjämte, att i handelsflottans pensionsanstalt

intjänad pensionsrätt skulle kunna överföras till annan ordning för

tjänstepensionering, vars förpliktelser garanterades av stat eller kommun

eller som i annat fall stode under betryggande statlig tillsyn. I princip

skulle rättsinnehavarens medgivande krävas för pensionsrätts överförande.

Som regel borde överförande få äga rum endast vid den levnadsålder, då

rätt till pension eller engångsbelopp från anstalten inträdde, och avse det

mot pensionen svarande engångsvärdet eller engångsbeloppet.

Utredningsmannens förslag till samordning med den allmänna tilläggspensioneringen

och vissa andra former av obligatorisk socialförsäkring

lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Pensionsstyrelsen och

statskontoret ifrågasatte emellertid om icke samordning med socialförsäkringen

borde ske även i fråga om utbetalningen av pensionerna.

I departementspromemorian framhålles, att samordningen mellan pensioneringen

genom handelsflottans pensionsanstalt och sådana former av

obligatorisk socialförsäkring, vilkas syfte är att skydda vid inkomstbortfall

före 67 års ålder, torde böra lösas i enlighet med vad utredningsmannen

föreslagit.

Beträffande åter frågan huruvida i handelsflottans pensionsanstalt intjänad

pensionsrätt skall kunna överföras till annan av staten eller kommun

anordnad tjänstepensionering eller till försäkringsinrättning, som

meddelar pensionsförsäkring, påpekas i promemorian att befälet eller den

kategori av sjöfolk, som till övervägande del kunnat ordna sin pensionering

i privat pensionsinrättning och som skulle kunna tänkas ha nytta av

den av utredningsmannen föreslagna möjligheten, icke avses skola omfattas

av den nu föreslagna sjömanspensioneringen. Då frågan om överförande

av pensionsrätt för övrigt är föremål för undersökning av den av

Kungl. Maj :t tillkallade utredningen rörande nytt finansieringssystem för

SPA-pensioneringen synes övervägande skäl tala för att låta anstå med införande

av rätt till pensionsöverlåtelse till dess frågan närmare utretts.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Övergången till det nya förmånssystemet

Beträffande de övergångsfrågor som blir aktuella i samband med reformens

ikraftträdande ansluter sig promemorian i huvudsak till de riktlinjer

som utredningsmannen angivit. Ur promemorian må följande återges.

För sjöman, som avslutat sin tjänstgöring i utrikes fart innan nuvarande

bestämmelser ersättes med de föreslagna, bör rätten till avgiftsåterbetalning

respektive pension regleras enligt de äldre bestämmelserna, således

utan någon särskild anordning för att anpassa förmånsresultaten till det

nya läge, som uppkommer genom den allmänna pensionsreformen. Sjöman

vilken först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande påbörjat sin första

sjötjänstgöring, bör givetvis endast kunna intjäna pensionsrätt enligt de

nya bestämmelserna. Sjöman, som seglat både före och efter tidpunkten för

den föreslagna omläggningen av pensionsverksamheten i anstalten bör såsom

kvalifikationstid äga räkna sig till godo även den tid som han seglat

under de gamla bestämmelsernas giltighetstid. Förmån på grundval av

tjänstgöring under sådan äldre tid bör i princip normeras av därunder

gällande bestämmelser och sammanläggas med den enligt de nya bestämmelserna

för senare tjänstgöring beräknade förmånen. Härvid bör pensioner,

som enligt äldre bestämmelser skall utgå livsvarigt, omräknas att avse

tiden intill dess sjömannen fyller 67 år. Sjöman, som vid övergången till

det nya systemet uppnått relativt hög ålder, förslagsvis 50 år, bör beredas

tillfälle att utfå livsvariga förmåner utan dylik omräkning, därest han

skulle önska detta.

Vid sammanläggning av förmåner enligt äldre och nya bestämmelser

bör iakttagas, att sammanlagd årspension icke överstiger högsta belopp

vid fullt intjänande enligt det nya reglementet.

Bestämmelserna om sammanläggning synes lämligen böra utformas så

att de icke har avseende på förmåner med karaktär av engångsbelopp. Sådana

belopp torde för enkelhetens skull alltid böra utbetalas i vanlig ordning

oberoende av om annan förmån samtidigt utgår från pensionsanstalten.

Finansieringen

Kostnaderna för det av utredningsmannen föreslagna systemet för manskapspensionering

fullt utbyggt beräknades till omkring 7,5 milj. kronor för

är. Inkomsterna för år uppskattades till 1,6 milj. kronor i statsbidrag —

d. v. s. samma belopp som för närvarande —- 3,3 milj. kronor i räntor och

3,1 milj. kronor i avgifter från redare och manskap, eller tillhopa 8,0 milj.

kronor. Skillnaden mellan inkomsterna och nämnda utgifter (8,0 — 7,5=)

0,5 milj. kronor avsågs för täckande av kostnaderna för de befälspensioner,

för vilka redogörelse tidigare lämnats.

I flertalet remissyttranden lämnades utredningsmannens förslag till lösning

av finansieringsfrågan utan erinran. Några myndigheter jämförde

emellertid kritiskt vad utredningsmannen förutsatt rörande oförändrat

statsbidrag med den föreslagna avgiftssänkningen. Försäkringsinspektionen

anförde, att de av utredningsmannen gjorda beräkningarnas resultat

berodde av valet av räntefot och antaganden rörande avgiftsunderlaget,

seglingsintensiteten i olika levnadsåldrar m. m. samt att därför beräkningar

borde göras i syfte att belysa systemets känslighet vid ändringar i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1961 29

räntan och övriga relevanta förhållanden, innan ställning togs i avgiftsfrågan.

I promemorian framhålles, under hänvisning till bl. a. försäkringsinspektionens

yttrande över betänkandet, att ett obligatoriskt pensioneringssystem

av den typ som övervägts av utredningsmannen och — i skärpt utformning

— förordats i promemorian icke utan olägenheter kan finansieras

med avgifter från de anställda. En sådan avgiftsbetalning synes icke

böra föreskrivas utan att betalning förbindes med pensionsrätt eller åtminstone

förutsätter återbetalning om sjömannen ej kvalificerar sig för

pension. Man torde följaktligen vara hänvisad att bygga på ett system

med redareavgifter som kollektivt beräknas med hänsyn till antalet sjömän

av manskapsgrad som sysselsättes i utrikes fart. En sådan avgift

bör konstrueras och beräknas efter i stort sett samma grunder som redareavgiften

enligt utredningsmannens förslag.

Det i promemorian föreslagna finansieringssystemet innebär, att gällande

uppdelning av pensioneringsverksamheten i två skilda system bringas i

sak att upphöra. De existerande två fonderna vid anstalten, hyresavgiftsfonden

och tilläggspensionsfonden, hålles dock tills vidare åtskilda i redovisningshänseende.

I princip skall finansieringen ske enligt fördelningsmetod,

varvid tills vidare tilläggspensionsfonden och, efter avvecklingen

av nuvarande hyresavgiftspensionering, då återstående del av hyresavgiftsfonden

skall utgöra stödfond till manskapspensioneringen och fungera på

motsvarande sätt som den nu under uppbyggnad varande allmänna pensionsfonden

inom den allmänna tilläggspensioneringen.

De nya manskapspensionerna kommer — i principiell överensstämmelse

med utredningsmannens förslag -—■ att helt grundas på tjänstgöring efter

den 30 juni 1961. Uppbyggnadstiden för den nya pensioneringen spänner

därför över mer än 50 år. Under samma tid avvecklas hittillsvarande hyresavgifts-

och tilläggspensionering. De årliga pensionsutgifterna i ett framtida

fullfunktionsstadium beräknas vid gällande förhållanden i fråga om

seglationstider, löner etc. bli ungefär 5,5 milj. kronor mot nuvarande 3 milj.

kronor.

Finansplanen torde böra konstrueras så att efter den berörda uppbyggnads-

resp. avvecklingstiden de löpande inkomsterna i form av statsbidrag,

redareavgifter och ränta från stödfonden täcker nämnda pensionsutgifter.

Förutsättes oförändrat statsbidrag om 1,6 milj. kronor för år, bör följaktligen

redareavgifter och fondränta då uppgå till minst 3,9 milj. kronor årligen

mot i runt tal 10 milj. kronor de senaste åren i sammanlagda avgifter

och ränta.

Mellan nuvarande pensioneringsverksamhet och föreslagen pensionering

i fullt utbyggt skick ligger alltså en tämligen lång övergångstid. Under

dennas första decennier kommer en betydande ökning att äga rum

av utgående förmåner på grund av tjänstgöring före den 1 juli 1961. Först

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

under övergångstidens senare del kan dessa förmåner beräknas ha sjunkit

mera avsevärt.

Parallellt med att den gamla pensionsanordningen med sin splittring av

tillgängliga resurser på ett stort antal förutvarande sjömän ebbar ut, byggs

den nya pensioneringen upp, personellt starkt begränsad i förhållande till

det gamla systemet men nivåmässigt avsevärt förbättrad för de mera befarna

bland manskapet. Av flera skäl är det praktiskt sett omöjligt att nu fastställa

ett för all framtid bestående procenttal för redareavgiften.

Det är för det första synnerligen vanskligt att beräkna i vad mån nuvarande

hyresavgifts- och tilläggspensionsfonder förslår täcka nu utgående

och framtida förmåner på grund av redan fullgjord tjänstgöring,

detta med hänsyn till den nuvarande pensioneringens karaktär av blandat

fördelnings- och premiereservsystem. För det andra kan lätt inträffa förskjutningar

i seglationstidens längd eller i förhållandet mellan antalet

svenska och utländska sjömän. En nedgång av utlänningsfrekvensen från

de senare årens 30 å 40 procent till 15 å 20 skulle, anfört som exempel,

kunna betyda en ökning av de årliga pensionsutgifterna i framtiden med

kanske 1,5 milj. kronor. Motåtgärden i sådant fall måste bli en ökning av

redareavgiften, som — om den vidtages på ett relativt tidigt stadium —

kanske kan stanna under en milj. kronor per år. Avgiftsunderlaget kan för

det tredje börja sjunka eller stiga, exempelvis på grund av ändringar i det

seglande tonnaget. Även en sådan sak kan påkalla ändring av den procentuella

redareavgiften.

Nu berörda omständigheter sammanhänger alla med att pensioneringen

ordnas enligt fördelningsmetod. Slutligen må emellertid erinras om ett

par faktorer, som inte har samband direkt med valet av finansieringssätt

utan är lika besvärliga att komma till rätta med inom ett premiereservsystem,

nämligen dödlighet och räntefot. Med hänsyn till den långa tid, som i genomsnitt

hinner förflyta mellan första tjänstgöring och pensionärstidens

slut, inverkar t. ex. ändringar av räntefoten mycket starkt på finansieringen.

Oaktat vad nu anförts bör avgifterna redan från början om möjligt fastställas

vid sådan nivå, att de framdeles icke -— till förfång för både sjöfartsnäringen

och pensioneringsverksamheten som sådan — skall behöva

bli föremål för mycket betydande eller alltför täta jämkningar. Med denna

vägledande syn på avgiftsfrågan torde följande kalkyl kunna läggas

till grund för ett avgiftsuttag, som med stor sannolikhet icke behöver rubbas

de närmaste tio eller kanske tjugo åren, vilket får anses motsvara de

stabilitetskrav, som rimligen kan ställas på en pensionsanordning av förevarande

slag.

Man kan till en början ställa hyresavgiftsfonden åt sidan och utgå från

att denna är tillräckligt stor för att bekosta de förmåner, som utgår eller

i framtiden skall utbetalas på grund av erlagda hyresavgifter. För pensioneringen

i övrigt — hittillsvarande tilläggspensionering och framtida manskapspensionering

— antages att utbetalningarna i fortsättningen växer

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196i

31

i jämn takt från 2,6 milj. kronor, som är nuvarande årssumma av utgående

pensioner utom hyresavgiftspensioner, till beräknade 5,5 milj. kronor

vid övergångstidens slut. Ränteberäkningen på stödfonden antages komma

att äga rum efter drygt 3 procent (medelförräntningen senaste verksamhetsår

4,1 procent). För att vid sistnämnda tidpunkt avgifter och

fondränta — under gjorda antaganden — skall uppgå till 3,9 milj. kronor

fordras ett avgiftsuttag av omkring 1,2 milj. kronor. Av det anförda

framgår, att av nämnda inkomst om 3,9 milj. kronor (3,9 — 1,2 =) 2,7

milj. kronor är ränta. Anstaltens stödfond beräknas härvid ha nått storleksordningen

80—90 milj. kronor.

Vid fastställande av finansplanen är erforderligt att iakttaga en viss

säkerhetsmarginal. I viss mån ligger en sådan redan i hyresavgiftsfonden,

vilken — såsom närmare utvecklats i utredningsmannens betänkande —

innehåller vissa överskottsmedel. I betraktande av detta torde man i varje

fall för den närmaste framtiden få ett fullt betryggande avgiftsuttag om

procenten för redareavgiften bestämmes till 1,5.

Till belysning av stabiliteten i systemet må slutligen med utgångspunkt

från de nyss anförda beloppen framhållas, att den nya stödfonden i fullfunktionsstadiet

torde komma att i storlek ligga ganska nära den beräkneliga

fonden för en premiereservmässigt uppbyggd pensionering med samma

målsättning i fråga om pensionsförmåner som den föreslagna manskapspensioneringen.

Efter önskemål från redarsidan och de ombordanställda har i promemorian

även redovisats följande beräkningar med utgångspunkt från den

av utredningsmannen föreslagna redareavgiften om en procent.

Förutsättes att finansieringssystemet skall ha ungefär samma stabilitet

som det ovan förordade, medför en minskning av redareavgiften med en

halv procent att förmånssystemet måste krympas. Då det synes angeläget

att riktpunkten för den slutliga pensionsnivån bibehålies vid omkring 7 000

kronor, torde krympningen få åstadkommas genom att pensionsförmånerna

till de mindre befarna sjömännen beskäres i förhållande till förslaget

här ovan. Principiellt sett kan ett sådant resultat ernås genom ändring av

intjänandeprocenten och (eller) av gränsen för rätt till intjänande av pension

(72 månader) liksom av gränsen för övergång från lägre till högre

intjänandeprocent (120 månader).

Om redareavgiften bestämmes till en procent, torde utgifterna för sjömanspensioneringen

i jämviktsläge få minskas med inemot en milj. kronor

jämfört med förslaget här ovan. En sådan begränsning av pensioneringen

skulle kunna ernås genom höjning av kvalifikationstiden från 72

till 84 månader, höjning av gränsen 120 månader till 150 månader samt —- för att bibehålla pensionsnivån vid 7 000 kronor åtminstone vid de allra

längsta seglationstiderna — ökning av intjänandeprocenten efter 150 månader

från 3,3 till 3,7 procent. Med sådana intjänanderegler skulle — om liksom

i det föregående kontantlönen efter kvalifikationstiden antages vara 800

kronor för månad -— årspensionen bli efter 100 månaders seglalionstid

439 kronor från 60 år (768 kronor enligt förslaget), efter 120 månader

987 kronor likaså från 60 år, efter 150 månader 1 056 kronor (1 560 kronor

enligt förslaget), efter 300 månader 5 496 kronor ocli slutligen efter

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

360 månader 7 272 kronor, för de tre sistnämnda fallen räknat från 55 års

ålder.

Administrationen

Frågan om en gemensam administration av den allmänna tilläggspensioneringen

och den särskilda sjöfolkspensioneringen har närmare undersökts

vid översynen av utredningsmannens betänkande. Det anföres i promemorian,

att det däri framlagda förslaget -—■ främst borttagandet av hyresavgifterna

-— otvivelaktigt innebär, att bättre förutsättningar skapats

för en administrativ samordning med den allmänna tjänstepensioneringen.

Praktiska svårigheter kvarstår emellertid; bl. a. kan en smidig

samordning icke ske med mindre man ändrar pensioneringens nuvarande

personella omfattning på manskapssidan och närmar kategorien pensionsberättigade

till den grupp sjömän som erlägger sjömansskatt.

Då utredningsmannens förslag att utnyttja sjömanshusen erbjuder en

beprövad och relativt enkel metod att administrera pensioneringen, bör

man enligt promemorian, i avvaktan på erfarenheterna från administrationen

av allmänna tilläggspensioneringen, följa utredningsmannens förslag

på denna punkt. Redareavgifterna bör inlevereras direkt till pensionsanstalten.

Sjömanshusens uppgifter begränsas till den erforderliga kontrollen

av avgiftsberäkningen. På sjömanshusen ankommer även att för varje inskriven

sjöman registrera pensionsgrundande inkomst.

Remissyttrandena över promemorian

Huvudlinjerna i det i departementspromemorian framlagda förslaget till

nya bestämmelser om pensioneringen av sjöfolk möter invändningar från

sjöbefälsorganisationerna men godtages eller lämnas utan erinran av övriga

remissinstanser. Sveriges redareförening föreslår dock viss skärpning

av kvalifikationskraven för rätt till pension. Beträffande finansieringen av

pensionssystemet har statskontoret, pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket

ställt sig negativa till förslaget att statsbidrag i fortsättningen skall

utgå till pensioneringen.

Beträffande behovet av pensioneringen och dennas personella

omfattning har sjöfartsstyrelsen i princip intet att erinra

mot vad härutinnan i promemorian framhållits. Styrelsen understryker samtidigt

betydelsen ur social synpunkt av förevarande pensionsform, som inriktas

på manskap med lång seglationstid. Sjöfartsstyrelsen anför.

I regel begränsar en lång tjänstetid till sjöss väsentligt en sjömans arbetsförmåga

vid slutet av hans sjömansbana och då i synnerhet hans möjligheter

att vid äldre år, då hans hälsotillstånd börjar lägga hinder i vägen för

fortsatt tjänst inom sjömansyrket, acklimatisera sig inom ett landyrke och

över huvud taget att där vinna en hygglig försörjning. En pensionsform,

vilken ger en sjöman som nödgas gå i land innan han kommer i åtnjutande

av de allmänna pensionerna möjlighet till drägliga levnadsförhållanden, synes

styrelsen även utgöra ett gott stöd till rekryteringen inom sjömansyrket.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Handelsflottans pensionsanstalt anser, att förslaget innebär en väl avvägd

och ej minst för sjömännen förmånlig lösning av frågan om manskapspensioneringen

i samordning med den allmänna tilläggspensioneringen.

Svenska sjöfolks förbundet uttalar sin principiella anslutning till departementspromemorians

förslag, men hemställer att en utredning företages beträffande

förutsättningarna att dels i samband med övergången från det

gamla till det nya pensionssystemet åstadkomma en förbättring av nu utgående

pensioner till de äldre pensionstagarna och dels i samband med det

nya pensionssystemet ordna en grupplivförsäkring för sjömän i manskapsställning.

Svenska stewardsföreningen förklarar, att den för sin del icke vill motsätta

sig att den fortsatta sjömanspensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt

ordnas enligt de i departementspromemorian angivna riktlinjerna.

Enligt Sveriges redareförening bör de nya reglerna om rätt till pension

utformas på sådant sätt, att pension utgår endast i de fall, då ett pensioneringsbehov

verkligen föreligger, och då med belopp, som motsvarar det

sannolika inkomstbortfallet. Redareföreningen anför till utveckling av sina

synpunkter bl. a. följande.

Vid en tillämpning av den nya principen -—- då pensioneringen finansieras

utan någon avgift från den anställde — kan man konsekvent bygga upp pensioneringsreglerna

med hänsyn enbart till behovet av pension och utan hänsynstagande

till att pensionen skall stå i relation till erlagda avgifter.

I första hand har man då att taga hänsyn till pensioneringens syfte, som

är att bereda den anställde en kompensation för det inkomstbortfall, som

inträder, då han icke längre kan utföra arbete till sjöss. För de allra flesta

manliga medborgare här i landet finns det ingen som helst rätt till pension

förrän man uppnått 65 eller 67 års ålder. Att ett undantag gjorts för sjöfolket

beror på att sjömännen, åtminstone förr, hade svårt att efter 55 års

ålder fortsätta till sjöss och att det vid den åldern icke ställde sig lätt att

i land skaffa ett arbete, som gav hygglig utkomst.

Förhållandena äro nu delvis ändrade. Arbetet till sjöss har i väsentlig mån

skiftat karaktär. De fysiska påfrestningarna framstå icke längre som markanta

i jämförelse med andra yrkesområden. Även om man kan ha delade

meningar angående påfrestningarna inom sjömansyrket, är det uppenbart

att en väsentlig förskjutning ägt rum.

Förslaget att även utländska sjömän skall omfattas av sjömanspensioneringen

har lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och

organisationer. Anmärkas må emellertid, att vid remissbehandlingen av utredningsmannens

förslag några remissinstanser bl. a. handelsflottans pensionsanstalt

ansett det mindre lämpligt att som villkor för utländsk sjömans

rätt till pension uppställa mantalsskrivning i Sverige senast från det

år sjömannen fyllt 50 år samt förordat, att pensionsrätten i stället knytes till

viss längre tids tjänstgöring å svenska fartyg.

I yttrande över promemorians förslag vidhåller pensionsanstalten sin

uppfattning att krav å mantalsskrivning inom riket inte bör gälla för ut
!t

liihang till riksdagens protokoll i961. 1 samt. Nr SO

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

länning, särskilt som kvalifikationstiden för rätt till pension enligt förslaget

höjes till 72 månader.

Beträffande befälets ställning i det föreslagna pensionssystemet

förklarar Sveriges fartygsbefälsförening inledningsvis, att föreningen i och

för sig intet har att erinra mot den premiering av långtidsseglarna som förslaget

innebär. Enligt föreningens mening bör emellertid även befälsgrupperna

räknas till denna kategori. Tillräcklig uppmärksamhet har ej ägnats

den omständigheten, att många befälspersoner före pensionsåldern måste

lämna sin tjänst till följd av nedsatt hälsotillstånd. Är hälsotillståndet ej

så nedsatt, att det föranleder invalidpension, måste sådant befäl, sedan

tjänsten lämnats, avvakta pensionsålderns inträde för att komma i åtnjutande

av ålderdomsstöd, då för övrigt endast avkortad pension kan erhållas.

För äldre personer i sådana situationer är uppenbarligen även en så

blygsam pensionsförmån, som erhållits från handelsflottans pensionsanstalt,

då av betydelse för försörjningen. Det bör även beaktas att större delen

av befälskåren under uppbyggnadstiden av sina pensionsförmåner sedan

1938 inom Sjöbefälets pensionskassa ej är berättigad till full pension förrän

efter trettio tjänsteår, annat än i undantagsfall. Promemorians argument

för avvecklingen av befälspensioneringen har genomgående teknisk-byråkratisk

karaktär. Föreningen anför, till beriktigande av promemorians uppgifter,

att förmånsbeloppen för befäl, då de utbetalas vid 60 års ålder och

vederbörande har bakom sig en sjötjänst av 300—400 månader, numera i

allmänhet uppgår till 600—700 kronor per år. Föreningen anför.

Om än befälets pensionsrätt inom handelsflottans pensionsanstalt från

andra utgångspunkter likväl ej kan anses motsvara pension i sedvanlig

mening, kan likväl föreningen som intresseorganisation ej medge att motiven

för att vidmakthålla dessa förmåner är svagt underbyggda såsom utredningsmannen

framhåller. Uppenbart är emellertid att betydelsen av

dessa pensionsförmåner blivit av mindre betydelse efter tillkomsten av befälspensioneringen

inom Sjöbefälets pensionskassa och den anpassning därav,

som nyligen genomförts, till lagen om allmän tilläggspensionering. Det

framhålles starkt i såväl 1959 års utredning som i departementsförslaget

att det torde utgöra ett allmänt önskemål och vara rationellt betingat att

handelsflottans pensionsanstalts verksamhet övergår att i fortsättningen

huvudsakligen endast handhava pensionering av manskap. Från intressesynpunkt

kan denna uppfattning bestridas liksom utredningsmannens påstående

att även för befälspensioneringen såsom sådan det får anses angeläget,

att den enskildes pensionsrätt koncentreras till så få pensionsorgan

som möjligt. Någon avigsida för ett motsatt förhållande kan knappast reellt

påvisas.

Föreningen erinrar om att förverkligandet av departementsförslagets

förmånssystem bl. a. innebär, att de sjömän av befälsgrad, vilka den 30

juni 1961 upphör att erlägga hyresavgift, ej kommer att öka sin premiereserv

inom systemet. Varje befälsperson, vilkens sjötjänst understiger 72

månader, har då att vid pensionsåldern endast återfå det inbetalade avgiftsbeloppet

utan ränta. Under dylika förhållanden synes det oskäligt, att

det sålunda oräntabla beloppet skall innestå under kanske avsevärd tid

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

35

tills vederbörande uppnår 60 års ålder. Föreningen föreslår i stället att inbetalade

belopp till sådana personer återbetalas omedelbart vid anfordran

efter den 1 juli 1961.

Föreningen anför till utveckling av sina synpunkter följande.

I samband med ett beslut om avveckling av befälspensioneringen inom

handelsflottans pensionsanstalt måste emellertid observeras att, därest i

promemorian framlagt förslag vinner statsmakternas gillande, för framtiden

den ordningen komme att gälla, att under befälets manskapstid, vilken

för erhållande av behörighet som befäl enligt nuvarande ordning skall

utgöra mellan 36—48 månader, allt efter behörighetsgrad, erlägges föreslagen

redareavgift. Befälet komme alltså även enligt denna nya ordning

genom de avgifter som erlägges under manskapstiden att deltaga i uppbyggnaden

av den blivande pensionsordningen, ehuru genom de föreslagna

bestämmelserna avgiftsbetalningen ej blir förmånskvalificerande. Inom

det enskilda näringslivet råder mellan arbetsmarknadens parter den principiella

uppfattningen att för de anställda erlagda avgifter för tjänstepensionering

bygger upp oantastbara förmåner. I sitt utlåtande över 1959

års utredning framhåller försäkringsinspektionen härom bl. a.: »Inom ett

stort område av den svenska, enskilda tjänstepensioneringen gäller oantastbarheten

för de egna avgifterna även för arbetsgivarnas bidrag till pensionskostnaderna.

Sålunda är detta den genomgående principen för all pensionering

inom SPP. Även i tjänstepensionskassorna bygger arbetsgivarebidraget

i allmänhet upp oantastbara förmåner».

Föreningen gör ej dessa erinringar för att därå bygga yrkande om att

redareavgiften under befälets inanskapsperiod må kvalificera till de förmåner

de i och för sig kan vara värda. Det föreslagna förmånssystemet torde

genom tillgodoseende av ett sådant yrkande sprängas och pensionerna till

långtidsseglarna allvarligt reduceras. Föreningen finner likväl att vederbörlig

hänsyn bör tagas till detta förhållande vid en närmare utformning

som avlösningen enligt nu gällande bestämmelser må erhålla för den kommande

övergångstiden, bland annat den som kan erhållas genom valet av

räntefot vid förmånernas beräkning eller på annat sätt. Man synes vid avvecklingen

av denna del av verksamheten inom handelsflottans pensionsanstalt

över huvud böra eftersträva en så smidig övergång, att beslutet härom

ej onödigtvis blir ägnat att uppröra opinionen, vilket alltid ligger nära

till hands särskilt när det som här gäller en sekelgammal förmån, som angår

alla sjömän i utrikes fart.

Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller det önskvärda i att skeppare

å de mindre fartygen, som i sin egenskap av delägare eller ägare står

utanför varje pensionsförmån, hade knutits till det föreslagna pensionssystemet.

Handelsflottans pensionsanstalt konstaterar, att finansplanen för den

framtida kompletteringspensioneringen ej ger möjlighet till inrymmande av

pensionsförmåner för befäl samt berör i detta sammanhang den ställning

som kan erbjudas befälhavare (skeppare) i rederier, anslutna till rederiföreningen

för mindre fartyg (förut Segelfartygsföreningen), vilka sjömän står

utanför såväl pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt som Sjöbefälets

pensionskassa. Pensionsanstalten framhåller, att det ej synes vara

möjligt all bereda skepparna förmåner på jämställd bas med manskapet,

men förklarar att pensionsanstalten, därest förutsättningar därför eljest

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. AV 80

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

vore för handen, gärna med sin organisation skulle stå till tjänst vid en

frivillig pensionering av denna kategori sjöfolk.

Pensionsanstalten ifrågasätter om inte sjömän, anställda å fartyg under

100 bruttoton, borde undantagas från den föreslagna pensioneringen.

Sådan sjöman erlägger inte sjömansskatt. Genom undantagsbestämmelsen

gåves möjlighet till eu framtida samordning av sjömanspensioneringen med

sjömansskatteväsendet. Ett annat skäl för införande av sådan regel är att

finna i svårigheterna alt hålla reda på dessa fartygs på- och avmönstring.

Pensionsanstalten uppehåller sig också vid de problem som uppstår i

samband med övergången från de gamla till de nya bestämmelserna för

sjömanspensioneringen och berör i detta sammanhang den avlösningsfråga

som fartygsbefälsföreningen aktualiserat. Enligt pensionsanstalten finns

skäl att överväga, huruvida icke den sjöman, som före tidpunkten för det

nya reglementets ikraftträdande ej uppnått 36 seglationsmånader, skulle

kunna utan avvaktan av pensionsålderns inträde återfå erlagda hyresavgifter.

Beträffande det föreslagna förmånssystemet ansluter sig

handelsflottans pensionsanstalt till departementspromemorians förslag; en

reservant anser emellertid, att kvalifikationstiden bör fastställas till 84 månader.

Sjöfartsstyrelsen har intet att erinra mot att kvalifikationstiden för rätt

till pension tillsvidare anges till 72 månader, men förutsätter att frågan om

kvalifikationstiden ägnas fortsatt uppmärksamhet icke minst på basis av

fortsatta socialmedicinska forskningar. Sjöfartsstyrelsen tar även upp förslagets

innebörd att sjöman icke äger uppbära full sjömanspension med

mindre han kan redovisa 360 seglationsmånader. Under antagande att en

sjöman genomsnittligt fullgör endast 8 seglationsmånader per kalenderår

skulle för full pension sålunda de facto krävas bortåt 45 kalenderår i full

utövning av sjömansyrket. Då detta uppenbarligen är en orimlighet med en

pensionsålder av 55 år, vill sjöfartsstyrelsen föreslå att minimitiden för full

pension vid 55 års ålder nedsättes till 300 seglationsmånader. Detta skulle

motsvara 37 1/2 kalenderår eller kontinuerlig tjänst inom sjömansyrket från

17 års ålder fram till pensionsåldern. Sjöfartsstyrelsen anför i detta sammanhang

följande.

Det bör i sammanhanget framhållas, att beräknandet av pensionsförmånerna

efter enheten seglationsmånader kan giva en oinitierad en felaktig

bild av förhållandena. Sålunda bör beaktas, att i antalet seglationsmånader

icke inräknas semester eller annan ledighet, varunder sjöman uppehåller

sig i land. Hänsyn måste även tagas till att en sjöman kan vara förhindrad

att tjänstgöra till sjöss längre eller kortare tider till följd av sjukdom, värnpliktstjänstgöring

eller av annan speciell anledning, utan att därför hava

lämnat sitt yrke. Av särskild betydelse i sammanhanget är vidare att sjöman

under ombordanställningstiden i regel har längre ordinarie arbetstid

än landanställda. Den kompensation härför, vartill sjömännen enligt sjöarbetstidslagen

är berättigade och vilken kompensation de om möjligt bör

äga utfå i form av fritid i hamn, kommer att inräknas i seglationsmånaderna

endast i den mån sådan ledighet beredes sjöman under fartygets liggetid

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

i hamn. Den allt snabbare omgången i hamnarna talar emellertid för att

vederlagstiden framdeles i allt större omfattning kommer att få av sjömännen

uttagas i samband med semester eller annan bortovaro från fartyget

och sålunda icke inräknas i de pensionsgrundande seglationsmånaderna.

För sjöfartsstyrelsen tillgängliga uppgifter ger vid handen, att antalet seglationsmånader

för en yrkesutövande sjöman i allmänhet icke överstiger

8—9 per kalenderår. Beaktas jämväl sådana år då sjöman har att fullgöra

värnpliktstjänstgöring ävensom den antydda utvecklingen av vederlagsfrågan,

torde kunna antagas, att det genomsnittliga antalet seglationsmånader

framdeles knappast kommer att överstiga 8 per kalenderår. Detta innebär,

att minimitiden för erhållande av den särskilda sjömanspensionen i realiteten

motsvarar minst 9 kalenderår, vilket är en lång tjänstgöringstid i detta

yrke.

Därest promemorians förslag i princip lägges till grund för ny lagstiftning,

anser Sveriges redareförening att följande synpunkter bör beaktas.

Pensioner bör icke tillerkännas dem, som lämnat sjömansyrket vid så

tidig ålder, att något inkomstbortfall icke inträder vid 55 års ålder. Lämpligen

kan detta ske i den formen, att som villkor för rätt till pension föreskrives,

att vederbörande tjänstgjort minst 36 månader till sjöss efter fyllda

45 år. Därjämte bör kvalifikationstiden sättas så, att pension tillkommer

endast dem, vilka tjänstgjort som manskap under större delen av sin

aktiva tid mellan 16 och 55 år. Vidare bör beaktas, att pensionen från handelsflottans

pensionsanstalt icke längre avser invalidfallen; dessa faller

inom ramen för den nya allmänna tilläggspensioneringen. Pensionen från

handelsflottans pensionsanstalt bör tillsammans med den inkomst, som vederbörande

kan förskaffa sig genom arbete i land, motsvara hans tidigare

inkomst till sjöss. Vid dylikt förhållande bör pensionen maximeras till förslagsvis

5 000 kronor.

Till utveckling av sina synpunkter anför föreningen bl. a. följande.

Mot bakgrunden av nu föreliggande förhållanden — speciellt då den omständigheten

att någon egenavgift icke längre skall utgå — böra de nya reglerna

om rätt till pension utformas på sådant sätt, att pension utgår endast

i de fall, då ett pensioneringsbehov verkligen föreligger, och då med belopp,

som motsvara det sannolika inkomstbortfallet. Vid en dylik avvägning är

det uppenbart, att inget som helst behov av pension vid 55 års ålder föreligger

för dem, som lämnat sjömansyrket vid relativt unga år. Den, som lämnar

sjömansyrket vid exempelvis 45 års ålder, bör vid uppnådda 55 år ha

hunnit anpassa sig till förvärvslivet i land. Han har med andra ord vid 55

års ålder icke något inkomstbortfall, som behöver kompenseras genom pension.

Det sagda gäller även om vederbörande tjänstgjort oavbrutet till sjöss

under hela sin aktiva tid fram till 45 år.

Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller även vikten av att förmånsreglerna

utformas så, att pensionsrätt kommer i fråga, först när sjömannen

lämnar yrket i en ålder, då han kan anses ha anpassningssvårigheter

till annat yrke.

Svenska sjöfolksförbundet finner för sin del den föreslagna kvalifikationstiden

alltför lång. Även efter eu mycket lång anställningstid till sjöss

blir manskapspensionerna av eu obetydlig storleksordning. De sjömän, som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

kommer att uppnå den högsta pensionen efter 360 månaders anställning ombord

å svenskt fartyg i utrikes fart, är så få till antalet att det närmast har

ett teoretiskt intresse. Som exempel härpå kan hänvisas till statistiken från

pensionsanstalten under budgetåren 1955/60. Under dessa fem år beviljades

manskapspensioner för sammanlagt 18 sjömän, vilka vid uppnådda 55 års

ålder hade mera än 331 anställningsmånader. Går man i denna statistik

ned till 151 tjänstgöringsmånader utgör denna grupp endast 6,8 procent

av samtliga som under budgetåret beviljats pensioner enligt nu gällande

bestämmelser. Procentsatsen i övrigt fördelar sig på följande sätt: 181—

210 tjänstgöringsmånader 3,9 procent 211—240 4,3 procent, 241—270 1,9

procent, 271—300 1,5 procent och 331 och flera tjänstgöringsmånader 0,6

procent.

Förbundet framhåller att det säkerligen inom loppet av några år kommer

att ges anledning till omprövning av både kvalifikationstiderna och storleken

av redareavgifterna för att nå en rimlig och rättvis manskapspension

för sjömän.

Vad härefter angår finansieringen av pensionssystemet avstyrker

statskontoret fortsatt statsbidrag till sjömanspensioneringen och framhåller,

att i ärendet icke redovisats de kalkyler, vilka ligger till grund för

den med förslaget avsedda finansieringsplanen. Med hänsyn bl. a. till den

efter hand ökade räntesats, efter vilken pensionsanstaltens betydande

fondmedel förräntas (f. n. 4,1 procent mot beräknade drygt 3 procent),

synes det statskontoret icke uteslutet, att den säkerhetsmarginal, med

vilken finansplanen utarbetats, kan ha varit större än som är rimligt inom

ett pensioneringssystem av förevarande art. En avveckling av statsbidraget

skulle med all sannolikhet icke behöva innebära, att detta till fullo finge

kompenseras över redareavgifter. I så fall måste det te sig mindre tillfredsställande

att över driftbudgeten anvisa medel, vilka i varje fall för

närvarande direkt eller indirekt främjar kapitaliseringen i en icke-statlig

fond. Statskontoret anför i detta sammanhang följande.

Sjömanspensioneringen skulle enligt 1959 års förslag finansieras med tilllämpning

av en på grundval av flexibilitet, enhetssystem och icke formelbunden

fondering uppbyggd finansplan. För bestridandet av ett beräknat

årligt medelsbehov av 8 milj. kronor hade därvid räknats med, förutom räntor

å fonderade medel med 3,3 milj. kronor, oförändrat statsbidrag å 1,6

milj. kronor samt avgifter från sjömän och redare å sammanlagt 3,1 milj.

kronor. Beträffande detta förslag konstaterade statskontoret i sitt nyssnämnda

yttrande, att det innebar en väsentlig minskning av sjömännens och redarnas

nuvarande avgiftsbelastning för ifrågavarande ädamål och att även

vid ett från sammanlagt 9,5 till 5,5 procent minskat avgiftsuttag skulle, med

utgångspunkt från det årliga manskapslönebeloppet (85—90 milj. kronor),

full täckning erhållas för det erforderliga inkomsttillskottet av (8—3,3 = )

4>7 milj. kronor. Vid sådant förhållande kunde enligt statskontorets mening

förutsättningar icke längre anses föreligga för ett upprätthållande av det

statliga stödet till ifrågavarande, för en enskild näringsgren avsedda pensioneringsverksamhet.

Till följd av de skärpta kvalifikationskraven i fråga om rätten till sjö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

manspension samt befälspensioneringens avveckling skulle kostnaderna för

det nya pensioneringssysteinet i fullt utbyggt skick enligt promemorian understiga

det i 1959 års förslag angivna kostnadsbeloppet å 8 milj. kronor

med 2,5 milj. kronor och sålunda stanna vid 5,5 milj. kronor. Den för

täckande av dessa pensionsutgifter konstruerade finansplanen — liksom i

sistnämnda förslag uppbyggd enligt fördelningsprincipen •— innefattar årliga

inkomster med dels oförändrat statsbidrag om 1,6 milj. kronor, dels

ränta å fondmedel med 2,7 milj. kronor, dels ock redaravgifter om 1,2 milj.

kronor, motsvarande 1,5 procent av nu utgående manskapslöner. Det utöver

räntemedlen erforderliga inkomstbeloppet skulle sålunda uppgå till

(5,5—2,7 =) 2,8 milj. kronor mot 4,7 milj. kronor enligt 1959 års förslag.

Ett uttagande av nämnda belopp å 2,8 milj. kronor i dess helhet från rederinäringen

skulle vidare föranleda en avgiftsbelastning av omkring 3,5 procent

av manskapslönerna. Mot bakgrunden härav och i betraktande av att

pensionsanstalten under budgetåret 1959/60 — enligt vad under hand upplysts

— uppbar hyresavgifter från manskap och redareavgifter med sammanlagt

omkring 6 milj. kronor, måste enligt statskontorets mening en

statlig bidragsgivning på förevarande område numera framstå som äri

mindre befogad än vad tidigare kan hava varit fallet.

Pensionsstyrelsen anser icke något godtagbart skäl vara anfört för att

statsbidrag alltjämt skall utgå med oförändrat belopp samtidigt som hyresavgifterna

slopas och redareavgiften minskas samt befälspensioneringen föreslås

helt avvecklad. Liknande synpunkter anlägges av riksräkenskapsverket.

Försäkringsinspektionen godtager den i promemorian föreslagna finansplanen

under förutsättning att oförändrat statsbidrag utgår. Inspektionen

understryker bl. a. osäkerheten av de prognoser som rör seglationstiden

och frekvensen av utlänningar i det föreslagna pensionssystemet och svå^

righeten på grund härav att göra några mera bestämda uttalanden rörande

stabiliteten i systemet.

Det förhållandet att fördelningsmetod valts kräver därför enligt inspektionens

mening, att utvecklingen följes kontinuerligt och på sådant sätt

att erforderliga förstärkningsåtgärder kan sättas in i god tid, varigenom

möjlighet skapas att utforma dessa så att ett mera utjämnat förlopp åstadkommes.

Ansvaret för rörelsens övervakning ur soliditetssynpunkt faller i första

hand på handelsflottans pensionsanstalt, som har att för ändamålet engagera

erforderlig försäkringsteknisk expertis. Starka skäl talar för att kontrollen

förstärkes. En lämplig anordning synes vara att, med förebild hämtad

från den försäkringsverksamhet som drives i understödsföreningens

form, en försäkringsteknisk utredning upprättas vart femte år. Denna utredning

inlämnas till handelsdepartementet, som kan överlämna rapporten

till bl. a. försäkringsinspektionen för granskning.

Sveriges redareförening erinrar om att avgifterna till handelsflottans

pensionsanstalt under en lång följd av år väsentligt överstigit vad som erfordras

för alt finansiera nu utgående och framtida pensioner från anstalten.

Vid fastställandet av avgifternas storlek för framtiden bör man därför

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

i varje fall undvika att även fortsättningsvis taga ut alltför höga avgifter.

Då tvekan föreligger mellan en avgift om 1 procent och en avgift om 1 1/2

procent, bör man därför enligt föreningen välja den lägre procentsatsen.

Liksom inom annan likartad försäkringsverksamhet — t. ex. inom Sjöbefälets

pensionskassa — kan man sedermera med jämna tidsintervaller — förslagsvis

vart femte år — undersöka huruvida avgiftsprocenten bör justeras.

Därvid kan hänsyn jämväl tagas till eventuella förändringar i fråga om

tjänstgöringstidernas längd m. m.

Föreningen påpekar också, att ränteavkastningen bör bringas upp till vad

som motsvarar förräntningen inom privata pensionsanstalter. Föreningen

utvecklar närmare sina synpunkter enligt följande.

I enlighet med tidigare utfästelser utgår sedan länge ett statsbidrag till

sjömanspensioneringen inom Handelsflottans Pensionsanstalt. Statsbidragets

storlek är i princip fixerat, dock att höjningar från tid till annan ägt rum

som kompensation för det fallande penningvärdet. Någon dylik höjning har

dock icke vidtagits på åtskilliga år. Då det på vissa håll i remissvaren ifrågasatts,

att statsbidraget icke längre skulle utgå, torde vederbörande icke

haft sig bekant de omständigheter, som föranlett att staten iklätt sig denna

bidragsplikt. Redareföreningen får i detta hänseende åberopa de offentliga

utredningar, som tidigare verkställts beträffande pensioneringen från Handelsflottans

Pensionsanstalt.

Handelsflottans Pensionsanstalts fonder uppgingo den 1 juli 1959 till 88

milj. kronor. Vid samma tidpunkt utgjorde anstaltens inkomster och utgifter

per år räknat 11,4 milj. respektive 3,0 milj. kronor. Fonderna öka sålunda

för närvarande med drygt 8 milj. kronor per år. Den 1 september

1960 uppgingo i enlighet härmed fonderna till drygt 97 milj. kronor.

Fonderna placeras genom statskontorets försorg. Ränteavkastningen motsvarar

för närvarande 4,1 procent. Till jämförelse må nämnas, att ränteavkastningen

inom Sjöbefälets Pensionskassa är 4,79 procent. Eftersom det i

remissvaren på sina håll anmärkts på att statsbidrag utgår till Handelsflottans

Pensionsanstalt, må det vara befogat att hringa i erinran hurusom statens

förvaltning av Handelsflottans Pensionsanstalts fonder lett till en lägre

förräntning än som uppnåtts vid förvaltningen av privata pensionsfonder.

Vid en beräkning av anstaltens framtida ränteinkomster kan man utgå från

att avkastningen i varje fall icke kommer att understiga 4,1 procent. Man

får också räkna med att fonderna automatiskt komma att växa till följd av

att pensionsutbelalningarna uppgå till belopp, som icke ens motsvara ränteavkastningen.

Genom fondernas tillväxt ökar också ränteavkastningen.

Det är ställt utom allt tvivel, att pensionsavgifterna till Handelsflottans

Pensionsanstalt under en följd av år utgått med belopp, som varit alldeles

för höga i förhållande till de pensionsförpliktelser, som anstalten har att

svara för.

Svenska maskinbefälsförbundet anser att den i promemorian framlagda

finansplanen i likhet med utredningsmannens vilar på fiktiva antaganden.

Förbundet finner inte denna del av pensioneringsfrågan fullt betryggande

utredd. Den totala pensionskostnaden är enligt gällande system 9,5 procent

av sjömannens lön, påpekar förbundet och ifrågasätter lämpligheten av att

redan vid starten av ett nytt system och utan erfarenheter av dess verkningar

sänka avgiften till endast 1,5 procent av sjömannens lön.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Även Rederiföreningen för mindre fartyg ställer sig skeptisk till den

föreslagna finansplanen. Enligt föreningens mening kan både bemanningsoch

rent näringsmässiga förändringar ganska snart komma att rubba finansplanen

för pensioneringen. Föreningen befarar att redarna inom en

snar framtid kan komma att påföras ytterligare kostnader för pensionens

finansiering. I varje fall bör enligt föreningen kravet på seglationstid noga

prövas.

Beträffande slutligen den föreslagna administrationen av pensionssystemet

har endast några få remissinstanser yttrat sig.

Under åberopande av att sjömanspensionering föreslås maximerad vid

sammanträffande av andra sociala förmåner erinrar pensionsstyrelsen om

lämpligheten av att det här berörda pensionsarbetet administrativt anknytes

till förslagsvis statens pensionsanstalt ävensom till delegationen för pensionsutbetalning,

vilken redan handhar dylika arbetsuppgifter; och synes

detta — påpekar styrelsen — i vart fall böra gälla om statsbidrag skall utgå

även fortsättningsvis.

Statskontoret, som likaledes ifrågasätter om inte pensionsutbetalningarna

bör ske genom delegationen för pensionsutbetalning, anför att vid en avveckling

av statsbidraget till sjömanspensionering samordningsproblemet

beträffande socialförsäkringen lärer komma att sakna aktualitet, såvitt angår

medverkan från statlig myndighets sida. Å andra sidan torde härvid

staten böra från pensioneringsverksamheten beredas ersättning för statsverkets

kostnader för personalorganisationen vid handelsflottans pensionsanstalt.

Förslag om nytt avtal rörande pensioneringen av livbåtsmän

I skrivelse den 2 februari 1961 har handelsflottans pensionsanstalt —

efter överläggningar med sjöräddningssällskapet — hemställt om bemyndigande

att träffa nytt pensionsavtal med sällskapet i syfte att anpassa

försäkringen till den allmänna tilläggspensioneringen. ''Principerna i det

tillämnade nya avtalet upptages i en vid skrivelsen fogad, av byråchefen

Skogsberg upprättad promemoria med plan för pensioneringen. Enligt planen

omfattar förmånssystemet ålderspension utgående mellan 60 och 67

års ålder. Vid dödsfall före 67 år upphör pensionen med utgången av den

månad, varunder dödsfallet inträffar. För rätt till pension uppställes en

kvalifikationstid av 120 månader. Efter denna tid sker intjänande efter

3 procent av kontanta löneförmåner. Som pensionsgivande år räknas högst

20 år (de 20 bästa). Endast för den, som vid fyllda 60 år icke ernått 20

pensionsgivande år, får i mån härav tjänstetiden efter 60 år räknas som

pensionsgivande. Det förhållandet att pension börjar uttagas först vid högre

ålder medför — utöver det eventuella intjänandet av ytterligare pensionsrätt

— i övrigt icke någon uppräkning av årspensionernas belopp.

Pension utgår icke till livbåtsman för lid, då han fortfarande kvarstår i

sällskapets tjänst.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Pensionsrätt förutsättes kunna förvärvas från den tidpunkt, då det nya

avtalet blir gällande. I kvalifikationstiden inräknas i princip även anställningstid

såsom livbåtsman i sjöräddningssällskapets tjänst före avtalets

ikraftträdande.

Finansieringen av pensioneringen förutsättes ske enligt fördelningssystem.

Erforderliga avgiftsbetalningar skall fullgöras av sällskapet i den

mån kostnaderna för pensioneringen icke täckes genom bidrag från staten.

Beträffande formen för statsbidraget förordas i planen att bidraget av

praktiska skäl får formen av engångsanslag. Med utgångspunkt från att

avgiftsuttaget bör hållas vid en nivå av omkring 3 procent av kontantlönerna

framlägges i planen två alternativ till statsbidrag i form av engångsbelopp,

nämligen antingen 240 000 kronor, beräknat efter en förräntning

efter 3 procent, eller 160 000 kronor, beräknat efter en förräntning efter

4 procent. Såsom en medelväg angives ett avrundat belopp av 200 000 kronor.

Beträffande de bakomliggande beräkningarna anföres i planen bl. a. följande.

Problemet att verkställa avgifts- och kostnadsberäkningar för ifrågavarande

försäkring stöter på stora svårigheter, främst beroende på rådande

osäkerhet om det antal livbåtsmän, som kommer att omfattas av försäkringen,

deras ålder då anställningen påbörjas, löneutveckling, förtida avgång

t. ex. under löpande kvalifikationstid, benägenhet att kvarstå i yrket

efter uppnådd pensionsålder m. m. I första hand har jag tagit fasta på

uttalande från Sjöräddningssällskapets sida att livbåtsinännen i genomsnitt

anställas vid ungefär 30 års ålder. Med utgångspunkt härifrån och

med tillämpning av dödlighetsantagande enligt dödlighetstabellen R 32

samt 3,25 % ränta har jag beräknat, att för pensionskostnadernas täckande

erfordras avgiftsuttag motsvarande ungefär 7 % av lönerna, om staten

icke ger något bidrag. Vid denna beräkning har jag så långt det varit möjligt

även tagit hänsyn till förekommande löneskillnader och lönestegringar

med åldern ävensom förutsatt, att avgång före den normala pensionsåldern

icke sker annat än i samband med dödsfall.

Enligt uppgift torde man emellertid få räkna med en icke obetydlig avgång

i förtid av livbåtsmän, som icke hunnit förvärva någon pensionsrätt

eller möjligen intjänat förhållandevis obetydlig sådan d. v. s. livbåtsmän,

som avgå medan kvalifikationstiden ännu löper eller snart nog därefter.

Om man i anslutning till av Sjöräddningssällskapet lämnade uppgifter räknar

med att ungefär en fjärdedel av den aktiva kadern i framtiden kommer

att utgöras av livbåtsmän, som icke förvärvat eller sedermera förvärva

pensionsrätt enligt avtalet, kommer man till att förenämnda 7 % kan reduceras

till 3/4x7%= 5,25 %. I nuvarande läge och därmed även för

viss tid framöver torde man dock — likaledes på grundval av bedömningar

från Sjöräddningssällskapets sida — kunna antaga, att den andel av livbåtsmännen,

som icke bli delaktiga i de nya pensionsförmånerna, är större

än nämnda fjärdedel. Tager man dessutom hänsyn till de i förenämnda

beräkningar icke medkalkylerade kostnadsbesparande verkningarna av

maximeringen av intjänandetiden till högst 20 år och eventuellt förekommande

uppskjutande av pensionsuttaget med åtföljande fortsatt avgiftsbetalning

i vissa fall, torde sistnämnda procenttal kunna avrundas nedåt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961 43

till 5 % eller möjligen — om skäl därtill visa sig föreligga — ännu något

lägre.

Uppskattningsvis har jag kommit till att årskostnaderna (brutto) knappast

torde komma att överstiga 2 å 3 tusen kronor om 5 år, 4 å 5 tusen

kronor om 10 år och 9 å 10 000 kr. om 15 år, allt räknat från tidpunkten

för det nya avtalets ikraftträdande. Därest man någon gång i en framtid

skulle komma upp i en aktivkader om 30 livbåtsmän — ett antal, som

uppgivits vara av maximal karaktär — torde man ändock knappast behöva

räkna med att i häremot svarande jämviktläge pensionskostnaderna

(brutto) komma att överstiga 25 000 å 30 000 kr. per år, under förutsättning

att lönerna icke komma att ligga på väsentligt högre nivå än för närvarande.

Med inräknande av ett antal mera tillfälligt anställda kunna enligt uppgift

för närvarande anses vara i tjänst c:a 20 livbåtsmän. Vid en genomsnittslön

av ungefär 11 000 kr. per år skulle häremot svara en total lönekostnad

för Sjöräddningssällskapet om i runt tal 220 000 kr. för år. Om

aktivkadern skulle utbyggas och mera stadigvarande uppnå förenämnda

maximala antal — 30 —, skulle vid oförändrat löneläge motsvarande lönesumma

komma upp emot 350 000 kr. Mot dessa lönesummor skulle vid

5 % bruttouttag — d. v. s. om statsbidrag icke utginge —- svara avgiftsbetalningar

om i runt tal 11 000 respektive 17 500 kr. för år.

Enligt pensionsanstalten synes det naturligt att staten i förevarande sammanhang

löser sig från hittillsvarande förpliktelser enligt avtalen mellan

pensionsanstalten och sällskapet. För beräkning av ett engångsbelopp i

sistnämnda avseende har pensionsanstalten ingivit tablå över avgiftsinbetalningar

till livbåtsmännens pensionering och fondkapitalets bokförda värde,

varav framgår att livbåtsmännens pensionsfond den 31 december 1960

hade ett beräknat bokfört värde av i runt tal 167 000 kronor. Erinras må

att det statliga bidraget till livbåtsmännens pensionering aldrig fonderats

utan i stället belastat fonden för tilläggspensionering samtidigt med förmånsutbetalningen.

Handelsflottans pensionsanstalt har i skrivelsen slutligen

förordat, att de föreslagna bestämmelserna skall få giltighet från och

med den 1 januari 1961.

Departementschefen

Sedan gammalt åtnjuter sjömännen en särställning i pensionshänseende.

Sjömansyrkets påfrestningar och yrkets allmänna karaktär har ansetts motivera,

att sjömän, som seglat i utrikes fart, i form av pension får stöd till

sin försörjning från tidigare ålder än den, när den allmänna socialförsäkringen

träder till. Sjöfolkspensioneringen utgör sålunda ett led i det sociala

välfärdssystem, som särskilt omgärdar sjömansyrket.

De centrala bestämmelserna om sjöfolkspensioneringen upptages numera

i 1943 års lag om avgifter för sjöfolkspensionering samt i reglementet av

1944 för handelsflottans pensionsanstalt. Pensionssystemet innefattar en

obligatorisk ålderspensionsförsäkring av svenskt befäl och manskap, som

tjänstgör i utrikes fart. För befälskategorien, till vilken i detta samman
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

hang även räknas radiotelegrafister och ekonomiföreståndare, utgår pensionen

livsvarigt från 60 års ålder. Manskapspensionen utgår från 55 år till 67

år och — ifråga om mera befarna sjömän —- med ett lägre belopp för tid

därefter.

För rätt till befäls- eller manskapspension erfordras en seglationstid av

minst 36 månader.

Finansieringen av pensionerna sker genom avgifter, som erlägges av de

ombordanställda och redarna, samt genom statsbidrag.

Handelsflottans pensionsanstalt handhar även viss frivillig pensionering.

I samband med genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen

tillkallade jag, med stöd av vederbörligt bemyndigande, särskild utredningsman

med uppdrag att jämte experter utreda pensionsanstaltens ställning

och verksamhet efter det pensionsreformen verkställts. Utredningsmannen

avgav i början av fjolåret betänkande med förslag till en omdaning i flera

viktiga hänseenden av pensionsanstaltens verksamhet. Såsom tidigare redovisats

riktades emellertid sådan kritik mot förslaget, att detta icke utan viss

överarbetning kunde läggas till grund för proposition i ämnet. Överarbetningen

har numera ägt rum, och nytt förslag rörande den framtida pensioneringen

av sjömän har framlagts i en inom handelsdepartementet utarbetad

promemoria.

Promemorians förslag förutsätter — liksom utredningsmannens —- att det

även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen föreligger behov

av att kunna bereda sjöfolk pension från lägre ålder än den vanliga

pensionsåldern. Tillkomsten av tilläggspensioneringen bör emellertid medföra,

att den särskilda sjöfolkspensioneringen utformas såsom en kompletterande

pension för tiden före den allmänna pensionsåldern. I promemorian

understrykes att sjöfolkspensioneringen framdeles bör förbehållas de kategorier

sjöfolk, som har påtagligt behov av ekonomiskt stöd i denna form,

nämligen manskap med lång seglationstid.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag och promemorian

har behovet av särskild pensionsanordning för sjöfolk

icke ifrågasatts från något håll. Huvudtanken att pensioneringen helt skall

inriktas på sjömän med långvarig sjötjänst bakom sig har allmänt godtagits.

För egen del kan jag i huvudsak biträda promemorians synpunkter på

frågan om behovet för framtiden av7 särskild pensionering av sjömän. Del

kan kanske visserligen — såsom skett i Sveriges redareförenings yttrande

— göras gällande att sjömansyrkets förhållanden under senare tid ändrats

och att de fysiska påfrestningarna icke längre på samma sätt som förr framstår

som markanta i jämförelse med andra yrkesområden. Å andra sidan

kan icke bortses från att sjömansyrket alltjämt utsätter sina utövare för

speciella påfrestningar såväl fysiskt som psykiskt. Bland dem som varaktigt

ägnar sig åt yrket hör till vanligheten, att de tvingas i förtid lämna

yrket till följd av försämrad hälsa eller på grund av att föreskrivna krav

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1061

på god syn, färgsinne och hörsel icke längre uppfylles. Dessa sjömän är

erfarenhetsmässigt, bl. a. på grund av svårigheterna att i ett yrke till lands

tillgodogöra sig yrkeskunskaperna från sjömanstjänsten, i särskild grad

handikappade på den allmänna arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill och

till att en särskild sjömanspensionering funnits sedan avsevärd tid tillbaka

finner jag en sådan pensionering motiverad även för framtiden.

I olika sammanhang har jag haft tillfälle att understryka vikten av god

rekrytering till sjömansyrket. Betydelsefullt är att de, som visar sig lämpliga

för yrket, stimuleras kvarstanna och bidraga till att skapa en stabil och

yrkesskicklig sjömanskår. De senaste reformerna på sjöfartsområdet har

till stor del varit inriktade på att söka häva den nuvarande instabiliteten

inom sjömanskåren och höja dess kvalitet yrkesmässigt. Här må erinras

bl. a. om särbestämmelser för sjömän på beskattningens område, de nya

sjöarbetstidsreglerna och det av fjolårets riksdag godkända förslaget rörande

förbättrad hälsotjänst bland sjömän. Den särskilda sjöfolkspensioneringen

har enligt min mening en viktig uppgift att fylla i detta sammanhang. En

väl avvägd pension, som utgår från den levnadsålder, när försörjningssvårigheterna

inom sjömansyrket i allmänhet gör sig märkbara, bör kunna

verka i önskvärd riktning och minska de betänkligheter hos många sjömän

mot att fortsätta i yrket, som sammanhänger med bekymmer för ålderdomsförsörjningen.

Såsom understrukits i promemorian bör pensionsförmånerna

i ett pensionssystem med detta syfte i långt högre grad än nu är

fallet koncentreras till den kategori sjöfolk, som kan räkna lång seglationstid.

Beträffande den personella omfattningen av pensionssystemet

innefattar promemorians förslag en begränsning av pensioneringen till att

avse enbart manskap. Samtidigt föreslås — i principiell överensstämmelse

med vad som gäller inom den allmänna tilläggspensioneringen — att pensionsförmånerna

även skall kunna komma utlänning i manskapsklass till

del. Såsom förutsättning härför gäller enligt förslaget att utlänningen vid

uppnådd pensionsålder varit mantalsskriven i riket senast från och med

det kalenderår, under vilket han fyllt 50 år.

Utvidgningen av pensioneringen att gälla även utlänningar har allmänt

godtagits och jag vill tillstyrka en sådan utökning av pensionsskyddet. Villkoren

för utlännings rätt till sjömanspension synes i viss anknytning till

vad som i detta hänseende gäller i fråga om rätt till allmän tilläggspension

böra utformas på sätt i promemorian föreslås. Promemorians förslag om

krav på mantalsskrivning överensstämmer med vad utredningsmannen i

denna del föreslagit. Jag är icke beredd förorda att man — såsom ifrågasatts

från pensionsanstalten — slopar kravet på mantalsskrivning.

Beträffande befälets ställning inom det blivande pensionssystemet måste

beaktas, att sjöfolkspensioneringen allt sedan år l»4.‘l — när riksdagen godkände

grunderna till gällande pensionsanordning — praktiskt taget helt inriktats

på att tillgodose manskapets behov av pension. De förbättringar, som

4 llihann till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr SO

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1961

sedan genomförts, har enbart avsett nianskapspensioneringen. Bakgrunden

härtill är att befälskategorierna redan i slutet av 1930-talet kollektivavtalsvägen

träffade överenskommelse om pensionering i särskilda pensionskassor.

Utvecklingen har medfört, att befälspensionerna från pensionsanstalten

numera utgår med jämförelsevis små belopp. Även om dessa, såsom framhållits

av befälsorganisationerna, icke saknar betydelse som tillskott till

ålderdomsförsörjningen, måste häremot vägas de betydande olägenheter —

påpekade såväl av utredningsmannen som i promemorian — vilka är förbundna

med att inom pensionsanstalten vidmakthålla denna understödsverksamhet.

Det synes även värt framhålla, att ett bibehållande av nuvarande

befälspensionering skulle strida mot den tidigare uttalade grundtanken

att framdeles koncentrera anstaltens pensioneringsverksamhet till

den kategori sjömän, för vilken verksamheten framstår såsom särskilt betydelsefull.

Jag anser mig därför böra biträda förslaget, att befälspensioneringen

inom pensionsanstalten skall upphöra. Till vissa avvecklingsspörsmål

i samband härmed avser jag att återkomma.

Vad i övrigt gäller manskapspensioneringens omfattning är jag icke beredd

att förorda något avsteg från den nuvarande principen att all utrikes fart

kvalificerar till pension. Jag kan följaktligen icke biträda handelsflottans

pensionsanstalts förslag att från pensioneringen utesluta sjömän, påmönstrade

fartyg under 100 bruttoton. Jag är ej heller beredd föreslå, att pensioneringen

i enlighet med förslag av Rederiföreningen för mindre fartyg utvidgas

till skeppare, som är ägare eller delägare i mindre fartyg. Denna

grupp har icke tidigare varit inordnad i pensionssystemet.

Vad gäller avvägningen av förmånssystemet föreslås i promemorian

att nuvarande pensionsålder vid 55 år bibehålies. För sjöman, som icke

kvalificerat sig för pension från denna ålder, öppnas möjlighet att erhålla

pension senast från 60 års ålder. Kravet på seglationstid skärpes betydligt.

För rätt till pension fordras enligt promemorians förslag minst 72 månaders

tjänst. För att få pension från den tidigare pensionsåldern, 55 år, fordras

att sjömannen har minst 120 månaders seglation bakom sig. Systemet

medger även möjlighet att uppskjuta pensionsuttaget intill fyllda 60 år för

att förbättra pensionsförmånerna. Pensionsnivån höjes avsevärt. Vid seglationstider

om 350 månader eller däröver skulle årlig pension under tiden

55—67 år utgå med omkring 7 000 kronor, beräknat med utgångspunkt från

nuvarande löneläge inom sjömansyrket.

Grundlinjerna i det föreslagna förmånssystemet har av remissinstanserna

lämnats orubbade. Vissa förslag till jämkningar har dock framförts. Enligt

redareföreningens mening är den föreslagna kvalifikationstiden 72 månader

för kort. Även i annat avseende önskar föreningen en skärpning av

kvalifikationskraven. Sålunda föreslås, att de, vilka icke seglat viss tid efter

fyllda 45 år, skall uteslutas från pensionsrätt. Vidare föreslås såsom villkor

för pension, att sjömannen under större delen av sin aktiva tid mellan

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr SO är W61

47

16 och 55 år tjänstgjort såsom manskap. Svenska sjöfolksförbundet uttalar

sig i motsatt riktning och finner fordringarna på seglationstid väl höga.

Från sjöfartsstyrelsens sida har föreslagits en minskning av intjänandetiden.

Självfallet är avvägningen av förmånssystemet vansklig att göra. För egen

del är jag emellertid icke beredd att utöka kvalifikationstiden utöver vad

som föreslagits. Sättes gränsen vid 72 månader uppnås i praktiken, att sjömän

först efter 8—9 års yrkesutövning blir berättigade till pension. Mera

betydande pensioner uppnås givetvis först efter åtskilliga års ytterligare seglation.

En förlängning av kvalifikationstiden är följaktligen icke påkallad

av syftet att inrikta pensioneringen på dem, som kvarstannar i yrket. Däremot

synes en sådan skärpning av kraven, som från redarhåll begärts, kunna

menligt inverka på den rekryteringsfrämjande effekten av pensionssystemet.

Å andra sidan torde några vägande skäl knappast kunna andragas för

en minskning av de föreslagna kraven för erhållande av pension. Vad i promemorian

i detta avseende föreslagits finner jag sålunda böra godtagas.

Den minskning av intjänandetiden, som bl. a. sjöfartsstyrelsen ifrågasatt,

torde icke kunna genomföras utan att besvärande olägenheter uppstår. Redan

enligt det i promemorian framlagda förslaget intjänas pension efter en

förhållandevis hög procentsats. Detta medför vissa oundvikliga olägenheter

av tröskelnatur. Förkortas intjänandetiden ytterligare skulle dessa olägenheter

öka avsevärt. Visserligen lär väl knappast fler än ett relativt fåtal sjömän

komma att kunna åberopa tillräcklig seglationstid för att uppnå maximal

pension. Det förtjänar dock påpekas, att pensionsanstalten för närvarande,

efter vad statistiskt framgår, kan redovisa ett mindre antal pensionärer

av manskapsklass, som vid fyllda 55 år fullgjort mer än 330 seglationsmånader.

Uppnås större stabilitet inom yrket torde den enskilde sjömannens

seglationstider per år komina att i genomsnitt förlängas. I samma

mån förbättras möjligheterna att före 55-årsåldern intjäna pension. Vid

mina överväganden har jag därför icke funnit skäl frångå vad i promemorian

föreslagits angående pensionsintjänandet. Jag kan följaktligen icke heller

biträda redareföreningens förslag om sänkning av pensionsnivån.

Den reformering av förmånssystemet som jag nu förordat siktar till en

betydande uppräkning av pensionsförmånerna. Systemet är så utformat, att

det omedelbart får verkan för de äldre sjömän i tjänst, vilka har erforderlig

kvalifikationstid bakom sig. Däremot har icke föreslagits någon förbättring

av de pensioner, vilka helt regleras enligt den äldre ordningen och vilka

följaktligen i stor utsträckning tillkommer personer som har en förhållandevis

kort seglationstid bakom sig. Fråga om uppräkning av dessa pensioner

har emellertid väckts under remissbehandlingen, .lag är visserligen

medveten om att i åtskilliga fall ifrågavarande pensionsbelopp är mycket

blygsamma. Eu generell uppräkning av äldre förmåner innebär emellertid

en avsevärd finansiell belastning på tillgängliga resurser och måste vägas

mot den nedskärning av förmånssystemet enligt den nya ordningen som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

skulle bli följden av uppräkningen. Mot bakgrunden härav har jag icke ansett

mig böra förorda att fondmedel tages i anspråk för bättrande av pensioneringen

enligt de äldre bestämmelserna.

Till frågan om grupplivförsäkring, som upptagits i sjöfolksförbundets

yttrande, är jag icke beredd att i detta sammanhang taga ställning. En sådan

försäkringsform torde i vart fall icke lämpligen kunna inlemmas i den

obligatoriska pensionsförsäkring som nu är i fråga.

Frågan om samordningen av pensionsförmånerna med andra socialförsäkringsförmåner

torde böra lösas i enlighet med vad som föreslagits av utredningsmannen

och i promemorian.

Vid övergången till det nya pensionssystemet bör, i

överensstämmelse med promemorians förslag, gälla att dessförinnan intjänad

pension skall utgå enligt dittills gällande bestämmelser. Person tillhöhande

befälskategorien, som förvärvat rätt till befälspension, bör följaktligen

utfå sin pension enligt den gamla ordningen.

I detta sammanhang vill jag taga upp den av fartygsbefälsföreningen berörda

frågan om återbetalning i vissa fall av erlagda hyresavgifter till befäl,

som icke förvärvat pensionsrätt i pensionsanstalten. Sådan återbetalning synes

kunna ifrågasättas i sådana fall, där någon tillhörande befälsgruppen

under den äldre ordningen erlagt hyresavgift men icke hunnit tjänstgöra

tillräckligt lång tid före omläggningen för att komma i åtnjutande av manskaps-

eller befälspension. Det framstår såsom stötande, att sådana avgiftsmedel,

vilka inbetalats under förutsättning att de skulle bidraga till en framtida

befälspension, efter det att möjligheterna till sådan pensionering borttagits

skola behållas fonderade av anstalten för att därigenom stödja finansieringen

av annan pensionering. Jag vill därför förorda, att i dylika

fall förtida återbetalning av hyresavgifter skall kunna ske efter ansökan.

Jag anser däremot icke omläggningen av pensionssystemet motivera, att

man i andra fall medger restitution av erlagda pensionsavgifter, något som

för övrigt skulle strida mot vedertagna principer på detta område.

Beträffande finansieringen av sjöm an spensioneringen

skiljer sig promemorians förslag från gällande ordning främst däri, att de

ombordanställdas egna avgifter slopats och redareavgiften givits formen av

en kollektivavgift beräknad i förhållande till de utbetalda kontantlönerna

till svenskt och utländskt manskap på varje fartyg i utrikes fart. I likhet

med utredningsmannens förslag bygger promemorians utformning av finansieringen

på förutsättningen att statsbidrag även framdeles skall utgå

med oförändrat belopp, 1,6 milj. kronor årligen.

Vid remissbehandlingen har erinran icke gjorts mot förslaget alt grunda

avgiftsfinansieringen helt på kollektiva redareavgifter, och för egen del finner

jag denna lösning innebära en väsentlig rationaliseringsvinst.

Vad gäller det hittillsvarande bidraget av allmänna medel har, såsom förut

nämnts, från såväl statskontoret som pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket

kritik riktats mot förslaget att sjömanspensioneringen även

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.is proposition nr 80 år 1961

framdeles skulle äga rum med stöd av statsbidrag. Maskinbefälsförbundel

bär ur rättvisesynpunkt angripit tanken, att det statsbidrag, som hittills utgått

till såväl manskaps- som befälspensioneringen, skulle oförändrat tagas

i anspråk för den tillämnade manskapspensioneringen.

Statsbidragsfrågan torde i första hand få bedömas med hänsyn till de förutsättningar,

som föreligger att med andra medel än skattemedel finansiera

den föreslagna pensioneringen.

Enligt de i promemorian redovisade beräkningarna skulle det föreslagna

pensionssystemet i kommande fullfunktionsstadium belastas med årliga

pensionsutgifter om ungefär 5,5 milj. kronor. Finansieringen avses skola ske

efter fördelningsmetod, varvid tills vidare tilläggspensionsfonden och efter

avvecklingen av nuvarande liyresavgiftspensionering, återstående del av hyresavgiftsfonden

skall utgöra stödfond. I fullfunktionsstadiet beräknas stödfonden

uppgå till 80—90 milj. kronor, vilket kan antagas motsvara premiereservmässig

täckning för pensionsutfästelserna. Ränteinkomsten av fonden

uppskattas till 2,7 milj. kronor. Utöver statsbidraget — 1,6 milj. kronor

— förutsättes sålunda i promemorian att redareavgifterna inbringar

1,2 milj. kronor (2,7 -f 1,6 + 1,2 = 5,5). Med beaktande av en viss säkerhetsmarginal

föreslås i promemorian att redareavgiften bestämmes till

1,5 procent av kontantlönerna till svenskt och utländskt manskap i utrikes

fart. Eftersom den sammanlagda kontantlönesumman kan uppskattas till

cirka 100 milj. kronor per år, torde den föreslagna redareavgiften komma

att inbringa omkring 1,5 milj. kronor årligen.

Den i promemorian föreslagna finansieringsplanen och de beräkningar

varå den vilar har — frånsett kritiken i fråga om statsbidraget — i stort

sett godtagits under remissbehandlingen.

Försäkringsinpektionen har emellertid betonat osäkerheten i antagandena

framför allt rörande seglationstiden och frekvensen av utlänningar i det föreslagna

pensionssystemet. Inspektionen har framhållit nödvändigheten av

att kontinuerligt följa utvecklingen för att i god tid kunna sätta in erforderliga

förstärkningsåtgärder.

Det avsevärda fondkapital, som för närvarande stöder finansieringen av

pensionsanstallens verksamhet, har till följd, att statsbidraget icke längre

har den betydelse för pensionssystemets ekonomiska stabilitet, som bidraget

hade när det i början av 1950-talet bestämdes till nuvarande belopp. Med

hänsyn härtill och till de synpunkter, som kommit till uttryck i yttrandena

från statskontoret, pensionsstyrelsen och riksräkenskapsverket, anser jag

mig icke böra biträda förslaget, alt statsbidrag i fortsättningen skall utgå.

EU bortfall av statsbidraget torde böra kompenseras med en ökning av redareavgiften.

Då det synes tillfyllest att avgiftsuttaget i början begränsas till

vad som enligt promemorians beräkningar är oundgängligt, nämligen (1,6

1,2=) 2,8 milj. kronor, motsvarande 2,8 procent av utgående kontantlöner,

bör redareavgiften bestämmas att utgå efter denna procentsats. Jag förutsätter,

att en kontinuerlig översyn av den ekonomiska utvecklingen inom

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

pensionssystemet äger rum. Visar det sig vid denna översyn att justeringar

i avgiftsuttaget är påkallade, bör sådana snarast komma till stånd.

Avvecklingen av statsbidraget till sjömanspensioneringen bör ske i två

etapper. För nästa budgetår synes statsbidrag böra utgå av sådan storlek,

att rederinäringens avgiftsbörda under nämnda budgetår bibehållits i stort

sett oförändrad vid drygt 2 milj. kronor. Detta motiverar en medelsanvisning

av 700 000 kronor på riksstaten för budgetåret 1961/62. Därefter bör

statens bidrag till sjömanspensioneringen helt upphöra.

Vad angår administrationen av sjömanspensioneringen

har statskontoret och pensionsstyrelsen ifrågasatt om inte utbetalningen av

sjömanspensionerna bör ske genom delegationen för pensionsutbetalning.

Pensionsstyrelsen har erinrat om lämpligheten att administrativt anknyta

pensioneringen till statens pensionsanstalt.

Frågan om administrativ samordning av sjömanspensioneringen med den

allmänna tilläggspensioneringen har närmare diskuterats såväl av utredningsmannen

som i promemorian. Förslag till sådan samordning har emellertid

icke framlagts, utan handelsflottans pensionsanstalt har bibehållits

vid de administrativa uppgifterna med pensioneringen. I promemorian uttalas,

att erfarenheterna från administrationen av den allmänna tilläggspensioneringen

synes böra avvaktas innan frågan om en samordning på detta

område upptages till prövning.

Enligt min mening hade det varit önskvärt att redan i detta sammanhang

ställning hade kunnat tagas till formerna för administrering av sjömanspensioneringen.

Ytterligare överväganden i denna fråga torde dock vara erforderliga.

I avvaktan liärå synes promemorians förslag i denna de] nu böra

godtagas.

Rörande organisationen av handelsflottans pensionsanstalt samt statsanslagen

till anstaltens avlöningar och omkostnader vill jag erinra om att jag

vid anmälan av årets statsverksproposition, bilagan 12, punkten 27, anförde

att de i departementspromemorian framlagda förslagen icke påkallade några

egentliga ändringar i anstaltens personella organisation. För att kunna tillgodose

det behov av tillfällig personalförstärkning, som kunde komma att

uppstå vid förslagens genomförande, beslöt emellertid Kungl. Maj:t på mitt

förslag att inhämta bemyndigande att i erforderlig mån medgiva överskridande

av den i pensionsanstaltens avlöningsstat uppförda anslagsposten

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Det förslag till omläggning av sjömanspensioneringen som jag i det föregående

förordat föranleder icke för nästa budgetår till annan bedömning av anstaltens

personalbehov än den, som kommit till uttryck i statsverkspropositionen.

Det bör dock framhållas, att frågan härom i vart fall torde få omprövas

i samband med att slutlig ställning tages till frågan om formerna för

administrering av sjöfolkspensioneringen.

Såsom förut nämnts förekommer i pensionsanstaltcn en frivillig

pensionsförsäkring, som bedrives helt fristående från den obligatoriska

försäkringen. Med hänsyn till den ytterst ringa anslutningen till denna

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1901

försäkringsform har utredningsmannen föreslagit, att sådan pensionering

skall upphöra. Då något behov icke synes föreligga av den ifrågavarande försäkringsformen

biträder jag förslaget, att densamma slopas. Självfallet har

anstalten att infria sina förpliktelser på grund av skedda inbetalningar till

försäkringen.

Beträffande den särskilda pensionsförsäkringen av livbåtsmän

har, såsom tidigare redovisats, pensionsanstalten hemställt om bemyndigande

att träffa nytt avtal med Sjöräddningssällskapet i syfte att samordna

pensioneringen med den allmänna tilläggspensioneringen.

I samband med att anstalten framlagt principerna för pensioneringen enligt

det tillämnade avtalet har föreslagits, att nuvarande förpliktelse för

statsverket att fortlöpande svara för viss del av pensionskostnaderna ersättes

med ett bidrag i form av engångsbelopp.

I likhet med pensionsanstalten finner jag nuvarande överenskommelser

rörande pensionsförsäkringen för livbåtsmän böra ersättas av nytt avtal som

anpassar försäkringen efter den allmänna pensionsreformen. De riktlinjer

för utformningen av det nya avtalet som anstalten framlagt finner jag böra

godtagas.

Vad gäller frågan om bidraget av allmänna medel biträder jag pensionsanstaltens

mening att statens nuvarande bidragsskyldighet i fråga om pensioneringen

ersättes med ett engångsbelopp. Vid beräkningen av detta bör

beaktas, att staten dels häftar i skuld på grund av givna pensionsutfästelser

enligt gällande avtal dels åtagit sig förpliktelser med avseende å den framtida

pensioneringen av ifrågavarande personalgrupp. Med ledning av pensionsanstaltens

beräkningar torde sagda engångsbelopp böra bestämmas till

240 000 kronor.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om redareavgift för sjöfolks pensionering och

2) reglemente för handelsflottans pensionsanstalt.

Förslagen torde såsom bilagor (Bilaga A1 och B) få fogas till detta protokoll.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål rörande utformningen

av lagförslaget.

Detaljutformningen av lagförslaget

i §■

I paragrafen fastslås redares avgiftsskyldighet. Såsom tidigare framhållits

bör det icke längre åligga sjömannen att genom egna avgifter, s. k. hyresavgifter,

bidraga till sin pensionering. I stället uttages enligt förslaget enbart

redareavgift, som bör beräknas i förhållande till lönen för samma kategori

1 Bilaga A, som överensstämmer med del vid propositionen fogade lagförslaget, harliar utelämnats.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

sjömän som kan förvärva pensionsrätt. Redareavgift bör alltså erläggas för

svensk eller utländsk sjöman, som är såsom manskap för utrikes fart påmönstrad

svenskt handelsfartyg.

I gällande lag om avgifter för sjöfolks pensionering upptages en definition,

enligt vilken med sjöman förstås envar, som är inskriven vid sjömanshus.

Eftersom avsikten är att framdeles även utlänningar, som enligt gällande

bestämmelser icke kunna inskrivas vid sjömanshus, under vissa förutsättningar

skola kunna få sjömanspension, bör den nuvarande definitionen

av sjöman ej medtagas i ny lag.

Till manskapet hänföres enligt förslaget sjöman, som antagits av redaren

eller befälhavaren och som icke tillhör fartygs- eller maskinbefälet eller är

radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare. I förhållande till gällande lag

medför den nya lydelsen i praktiken ingen skillnad, såvitt avser sjömän tillhörande

den egentliga besättningen, vilka regelmässigt, i fall de är svenska

medborgare, är inskrivna vid sjömanshus. Beträffande däremot den grupp

ombordsanställda som icke tillhör den egentliga besättningen inträder en

viss förändring. Sålunda utvidgas redarens avgiftsskyldighet till att avse sådan

personal som för närvarande är anställd av redaren men icke inskrivits

vid sjömanshus. Å andra sidan skall avgiftsskyldigheten icke omfatta å fartyg

tjänstgörande personer som är att anse som självständiga företagare eller

anställda hos sådana, oaktat de, såsom ibland förekommer, blivit inskrivna

vid sjömanshus. Som exempel på självständiga företagare må nämnas frisörmästare

och restauratörer.

Den i nuvarande lag intagna definitionen av handelsfartyg har upptagits

såsom ett tredje stycke i paragrafen.

2 §.

I förevarande paragraf bestämmes redareavgiftens storlek. Den har angivits

till två och åtta tiondels procent av sjömannens lön för tid, under vilken

han varit för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Den lägre avgiftsprocenten,

som skall tillämpas för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni

1962, torde få angivas i övergångsbestämmelserna. De avlöningsförmåner, å

vilka redareavgift skall beräknas, bör omfatta endast sjömannens kontanta

lön (tarifflönen) för ordinarie arbetstid utan annat tillägg än, i förekommande

fall, tjänsteårstillägg. Utanför beräkningen faller sålunda förmånen

av fri kost och logi, likaledes olika farttillägg, krigsrisktillägg, vederlagsersättning

samt övertidsersättning.

Enligt förslaget bör endast lön för tid, under vilken sjömannen varit påmönstrad

för utrikes fart såsom manskap, läggas till grund för pensionens

bestämmande. Då lön under sjömannens semestertid, även om semestern

skulle infalla i omedelbar anslutning till avmönstringen, enligt förslaget, liksom

enligt vad nu gäller, icke blir pensionsgrundande för sjömannen, bär

redaren synts böra befrias från bidragsskyldighet beträffande sådan lön. Någon

bestämmelse om beräkning av redareavgift på sjömans semesterlön har

följaktligen icke medtagits i förslaget.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

3 §.

Enligt gällande ordning jämställes med befälsgrupperna radiotelegraf ister

och ekonomiföreståndare (steward). Den nya lagen bör ge möjlighet för

Kungl. Maj :t att ställa ytterligare personalgrupper utanför pensionsanstaltens

pensioneringssystem. Detta kan bli aktuellt i fråga om sådan personal,

vilkens pensionsfråga löses genom särskilt avtal med arbetsgivaren.

* §■

Tillämpningsbestämmelser torde erfordras bl. a. rörande redovisning och

uppbörd av redareavgifter. Bestämmelserna torde böra utfärdas av Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

V. Departementschefens hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom handelsdepartementet

upprättade förslaget till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Jan Palm

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1901

Bilaga B

Förslag

till

reglemente för handelsflottans pensionsanstalt

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Ärenden angående sjömanspension enligt detta reglemente handläggas av

handelsflottans pensionsanstalt.

2 §•

Sjömanspension tillkommer, på de villkor som i detta reglemente stadgas,

svensk sjöman, vilken under mera än 72 månader varit såsom manskap för

utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Med svensk sjöman likställes

utländsk sjöman, som från och med det kalenderår han uppnått 50 års

ålder oavbrutet varit mantalsskriven här i riket.

3 §.

Till manskapet skall vid tillämpningen av detta reglemente hänföras sjöman,

som antagits av redaren eller befälhavaren och icke tillhör fartygseller

maskinbefälet eller är radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare.

Med handelsfartyg förstås fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller

resandes forlskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten

äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller dykning.

Om sjömanspensionens bestämmande m. m.

4 §•

Rätt till sjömanspension inträder

a) om den tid, under vilken sjömannen varit såsom manskap påmönstrad

svenskt handelsfartyg i utrikes fart (manskapstiden) uppgår till minst 120

månader, vid fyllda 55 år samt

b) i annat fall, vid fyllda 60 år.

Uppgå*’ manskapstiden till 120 månader först efter det sjömannen fyllt

55 år, men innan han uppnått 60 års ålder, inträder sådan rätt, när manskapstid

om 120 månader fullgjorts.

5 §•

Rätt till sjömanspension upphör med utgången av månaden närmast före

den, under vilken sjömannen uppnår 67 års ålder.

6 §•

Sjömanspension är årlig pension eller, om sjömannens manskapstid icke

överstiger 84 månader, pension med engångsbelopp.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

7 §■

Sjömanspensionens storlek beror av sjömannens manskapstid och pensiönsgivande

lön.

Såsom pensionsgivande lön räknas sjömannens lön under manskapstid, i

den mån lönen icke hänför sig till de första 72 månaderna av manskapstiden

eller till manskapstid, som infaller efter det sjömannen fyllt 60 år eller som

infaller efter det han erhållit sjömanspension eller pension enligt äldre bestämmelser

för sjöfolks pensionering. Med lön förstås kontant lön för ordinarie

arbetstid utan annat tillägg än tjänsteårstillägg.

8 §•

Sjömanspension beräknas för år och utgör summan av 2 procent av pensionsgivande

lön för manskapstid till och med 120 månader och 3,3 procent

av pensionsgivande lön för manskapstid därefter. Sålunda beräknat pensionsbelopp

för år må dock icke överstiga 7 200 kronor multiplicerat med

det tal, som angiver förhållandet mellan pensionspristalet enligt lagen om

folkpensionering för månaden närmast före den, från och med vilken pensionen

börjar utgå, och pensionspristalet för december 1957 (högsta årsbeloppet).

År fråga om sjömanspension, som börjar utgå vid senare tidpunkt än när

sjömannen uppnått 55 års ålder, skall det enligt föregående stycke för år

beräknade pensionsbeloppet ökas med 1/84 för varje månad, som förflutit

från det nämnda ålder uppnåtts och till den månad, då pensionsuttaget

sker; dock ej för månad som infaller senare än den, under vilken sjömannen

fyller 60 år. Vad nu sagts får icke medföra, att pensionsbeloppet överstiger

högsta årsbeloppet.

9 §•

Sjömanspensions engångsbelopp utgör ett enligt 8 § beräknat årsbelopp

multiplicerat med sex.

10 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av sjömanspension skall göra ansökan

därom.

11 §•

Sjömanspension utgår från och med månaden näst efter den, under vilken

rätt till pension inträder. Årlig pension utgår icke för längre tid tillbaka

än tre månader före den månad, då ansökningen gjordes.

Pension utgår till och med den månad, under vilken den pensionsberättigade

avlidit eller rätten till pension eljest upphört.

12 §.

Årlig sjömanspension utbetalas månadsvis om årsbeloppet uppgår till

4 200 kronor eller däröver. I annat fall utbetalas pensionen kvartalsvis.

13 §.

Vid beräkning av pensionsbelopp för utbetalning skall den årspension,

från vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre bela krontal som

är jämnt delbart med tolv eller, i fråga om kvartalsvis utbetalning, fyra.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

14 §.

Utgår sjömanspension samtidigt med livränta, som på grund av invaliditet

fastställts av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller i 1 § yrkesskadeförsäkringslagen

avsett bolag och icke grundas på frivillig försäkring,

minskas pensionen i den mån de sammanlagda förmånerna eljest

skulle överstiga sjömanspensionens högsta belopp enligt 8 §. Detsamma gäller

beträffande sjukpenning, som utgår i stället för sådan livränta, samt

beträffande förtidspension enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

och invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering,

dock ej förmån som bestämmes med beaktande av samtidigt utgående pension.

Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall, då

livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Om pensionsansökan

15 §.

Ansökan om pension skall avfattas enligt formulär som fastställes av

pensionsanstalten. Ansökningen skall ingivas till det sjömanshus, vid vilket

sökanden är eller senast varit inskriven, eller, därest sökanden icke är eller

varit inskriven vid sjömanshus, till pensionsanstalten.

Ansökan skall åtföljas av åldersbetyg och, i fråga om utländsk sjöman,

jämväl av bevis rörande mantalsskrivning.

Ansökningsblanketter skola tryckas genom pensionsanstaltens försorg

samt kostnadsfritt tillhandahållas genom anstalten och sjömanshusen.

16 §.

Till sjömanshus inkommen ansökan om sjömanspension skall snarast

möjligt översändas till pensionsanstalten. Därvid skall från sjömanshuset

lämnas uppgift enligt fastställt formulär om sökandens pensionsgrundande

tjänst samt om hans pensionsgivande lön.

Sökande, som icke är eller varit inskriven vid sjömanshus, skall i sin

ansökan lämna erforderliga uppgifter om pensionsgrundande tjänst och

pensionsgivande lön samt på lämpligt sätt styrka uppgifterna.

17 §.

Sedan ansökan inkommit till pensionsanstalten och där prövats skall, om

sökanden funnits berättigad till pension, bevis därom utfärdas av anstalten.

Särskilda bestämmelser

18 §.

Det åligger pensionstagare att ofördröjligen underrätta pensionsanstalten

om adressförändring. Pensionstagare är ock skyldig att till anstalten lämna

uppgifter angående sådana förhållanden, som kunna vara av betydelse för

bedömande av hans rätt till pension från pensionsanstalten. Pensionstagaren

skall på lämpligt sätt underrättas om vad sålunda åligger honom.

Har någon, som åtnjuter pension, ej utkvitterat visst belopp därav före

utgången av andra året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

betalning, skall beloppet vara förverkat, där ej pensionsanstalten för särskilt

fall annorlunda beslutar.

19 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat att pension

utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen

eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäligen bort

inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt

fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första stycket,

må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetalning

av pension till honom.

20 §.

Rätt till sjömanspension må icke tagas i mät för gäld.

21 §.

Sjöman, å vilken detta reglemente är tillämpligt, är skyldig att underkasta

sig de ändringar däri, vilka kunna komma att meddelas.

Övergångsbestämmelser

1. Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1961. Samtidigt upphäves

reglementet den 4 februari 1944 (nr 42) för handejsflottans pensionsanstalt

med den begränsning, som följer av vad nedan sägs.

2. För sjöman, som före den 1 juli 1961 åtnjutit pension eller invalidunderstöd

från anstalten eller före nämnda dag uppnått stadgad pensionsålder,

skall pension eller understöd utgå enligt dittills gällande bestämmelser. För

sjöman, som eljest före den 1 juli 1961 erlagt hyresavgift eller frivillig avgift,

skall i fråga om rätt till pension eller avgiftsåterbetalning reglementet

den 4 februari 1944 gälla.

3. Är sjöman, som förvärvat rätt till pension enligt 1944 års reglemente

samtidigt berättigad att uppbära årlig sjömanspension enligt det nya reglementet,

skall en årlig pension för tiden intill den månad, under vilken sjömannen

fyller 67 år, beräknas till årspensionernas sammanlagda belopp;

dock må detta belopp icke bestämmas högre än till sjömanspensionens

högsta belopp enligt 8 § i det nya reglementet. Vid beräkning av det sammanlagda

pensionsbeloppet skall livsvarig pension enligt 1944 års reglemente

omräknas till temporär pension.

4. Sammanläggning av pension enligt 3. skall icke äga rum, därest pensionsanstalten

före den 1 juli 1961 utfärdat bevis, enligt vilket pension tillerkänts

sjömannen. Ej heller skall sammanläggning ske av livsvarig pension,

vilken tillkommer sjöman som är född före den 1 juli 1911, därest han

hos pensionsanstalten gör ansökan om att sammanläggning ej måtte äga

rum.

5. Sjöman, som under de senaste 12 månadernas tjänstgöring i utrikes

fart på svenskt handelsfartyg varit påmönstrad såsom befäl, radiotelegrafist

eller ekonomiföreståndare och som icke enligt detta reglemente eller

äldre bestämmelser förvärvat rätt till pension från pensionsanstalten, äger

efter ansökan och de närmare anvisningar anstalten meddelar återfå erlagda

hyresavgifter, vilka eljest enligt 7 § 1944 års reglemente skolat återbetalas

till honom först efter uppnådd pensionsålder.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 3 mars

1961.

N ärvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 1 mars 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll över

liandelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 10 februari

1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn G. Steen.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

59

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 3 mars

1961 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 mars 1961 remitterade

förslaget till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Föredraganden anför följande.

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran. Av vad jag anfört

i samband med remissen av förslaget till lagrådet framgår, att behovet av

statsbidrag för det närmast följande budgetåret för pensioneringen från

handelsflottans pensionsanstalt uppgår till sammanlagt 940 000 kronor. Beloppet

torde böra anvisas över det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget

Bidrag till pensionskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt.

Föredraganden hemställer därefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering,

dels godkänna av honom förordade grunder för omläggning av verksamheten

vid handelsflottans pensionsanstalt och för beredande av pension åt

vissa sjömän ävensom bemyndiga Kungl. Maj:t alt utfärda i samband med

omläggningen erforderliga föreskrifter,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t bemyndigar handelsflottans pensionsanstalt

att träffa avtal med Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne

om pensionering av sällskapets livbåtsmän i huvudsaklig överensstämmelse

med vad han tidigare anfört,

dels ock till Bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt

för budgetåret 1961/62 under tolfte huvudtiteln anvisa ett anslag

av 940 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Barbro Blomberg

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag .............................................. 2

Statsrådsprotokoll den 10 februari 1961............................ 3

I. Inledning ................................................ 3

II. Gällande bestämmelser för sjöfolks pensionering.............. 4

Den obligatoriska pensioneringen ........................ 4

Den frivilliga pensioneringen ............................ 5

Särskild pensionering av livbåtsmän ...................... 5

Finansieringen av den obligatoriska pensioneringen ........ 6

Administrationen, medelsförvaltning och avgiftsuppbörd . . 7

III. Den allmänna pensionslagstiftningen 8

Lagen om folkpensionering m. m......................... 8

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension ............ 9

Allmänna tilläggspensioneringens administration 10

IV. Förslag till omläggning av sjömanspensioneringen ............ 11

Utredningsmannens betänkande ............................ 11

Behovet av nya bestämmelser.............................. 11

Pensioneringens allmänna inriktning......... 12

Förmånssystemet ........................................ 12

Finansieringen .......................................... 13

Administrationen ........................................ 15

Den frivilliga pensioneringen ............................ 16

Pensioneringen av livbåtsmän ............................ 16

Det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet .............. 16

Remissyttrandena över betänkandet ........................ 17

Departementspromemorian ................................ 18

Pensioneringens allmänna inriktning...................... 18

Pensionering av utlänningar............................. 21

Befälspensioneringen .................................... 22

Förmånssystemet ........................................ 25

Vissa samordningsfrågor ................................ 26

Övergången till det nya förmånssystemet .................. 28

Finansieringen .......................................... 28

Administrationen ........................................ 32

Remissyttrandena över promemorian ........................ 32

Förslag om nytt avtal rörande pensioneringen av livbåtsmän . 41

Departementschefen ...................................... 43

Detaljutformningen av lagförslaget .......................... 51

V. Departementschefens hemställan ............................ 53

Förslag till reglemente för handelsflottans pensionsanstalt .......... 54

Lagrådets yttrande ............................................ 58

Statsrådsprotokoll den 10 mars 1961.............................. 59

610196 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:281 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande rektorstjänsterna inom skolväsendet m. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1961:300 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts -proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 a1 i texten
  3. SU 1961:112 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionering, in. m., såvitt propositionen avser anslag til s. 2 i texten
  4. 2LU 1961:47 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pensionenering, m. m., dels ock i ämnet väckt motion, s. 1 i texten