Sök i Ratio Lex

Angående ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m

1962-03-02 · 72 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 72 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:108, Angående ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

1

Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ny organisation

av totalförsvarets högsta ledning m. m.; given Stockholms

slott den 2 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar inom totalförsvarets högsta och

centrala ledning i syfte framför allt att få till stånd en bättre samordning.

En utgångspunkt för förslagen har varit, att inom regeringen försvarsministern

i fredstid skall vara närmast ansvarig för samordningen av totalförsvarsfrågorna.

Ärenden inom andra departement än försvarsdepartementet

som berör totalförsvaret avses sålunda skola handläggas i gemensam

beredning med försvarsministern, vilken härvid och i övrigt skall ha att

närmast svara för att de av regeringen fastställda allmänna riktlinjerna för

totalförsvaret följes och att en från dessa synpunkter såvitt möjligt riktig

avvägning sker av insatser och resurser mellan totalförsvarets olika grenar.

Frågor rörande den administrativa beredskapen skall liksom hittills inom

regeringen handläggas av ett konsultativt statsråd. Övriga statsråd bibehåller

självfallet det ansvar som de i egenskap av departementschefer eller

eljest såsom företrädare för vissa verksamhetsgrenar har för olika delar av

totalförsvaret och för dessa delars anpassning till totalförsvaret i övrigt.

För beredning inom Kungl. Maj :ts kansli av ärenden rörande samordning

av totalförsvarsverksamheten och andra hithörande frågor, som icke kan

hänföras till ett särskilt departement, skall från och med den 1 juli 1962

organiseras en särskild samordnings av delning, som i fred redovisas som en

avdelning i försvarsdepartementet och lyder under försvarsministern.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

I krig och vid krigsfara förutsättes denna samordningsavdelning skola

ställas till statsministerns omedelbara förfogande.

Ett försvarsråd inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 med uppgift att utgöra

ett forum för ömsesidig orientering mellan regeringen och cheferna för

vissa av totalförsvarets centrala myndigheter.

En chefsnämnd inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 med huvuduppgift att i

central instans verka för samordning mellan totalförsvarets huvudgrenar.

I propositionen framlägges slutliga medelsäskanden avseende anslaget

Försvarsdepartementet: Avlöningar. Departementets lagbyrå ombildas till

rättsavdelning. Anslaget beräknas öka med sammanlagt 135 000 kr. till

1 675 000 kr.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

3

Utdrag ur protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om ny organisation

av totalförsvarets högsta ledning m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Vid anmälan av proposition 1961: 109 angående ny organisation av krigsmaktens

högsta ledning erinrades om de önskemål om ökad samordning och

mera enhetlig ledning både inom det militära försvaret och av totalförsvaret,

som under senare år uttalats i olika sammanhang, bl. a. av 1955 års försvarsberedning

och av 1958 års riksdag (SU B 53, rskr B 83). Såsom framgår

av nyssnämnda proposition, tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 27 maj 1960 utredningsmän1 — 1960 års försvarsledningsutredning

— för att verkställa utredning om totalförsvarets och krigsmaktens

högsta ledning m. m. Sedan utredningen den 22 december 1960 redovisat

den sistnämnda delen av sitt uppdrag med ett betänkande »Enhetlig ledning

av krigsmakten» (SOU 1961: 7), fattades vid 1961 års riksdag beslut

(prop. 109; SU 90; rskr 258) om en reform av krigsmaktens högsta ledning,

vilken började genomföras den 1 oktober 1961. Försvarsledningsutredningen

har sedermera den 30 december 1961 avlämnat ett betänkande (SOU

1961: 66) om »Totalförsvarets högsta ledning».

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av överbefälhavaren

(efter hörande av försvarsgrenscheferna, försvarets förvaltningsdirektion,

försvarets sjukvårdsstyrelse och arméintendenturförvaltningen), socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, centrala civila transportkommittén, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,

1 Statssekreteraren i försvarsdepartementet K.A.F. Frithiofson, ordförande, ledamöterna av

riksdagens första kammare A. K. Gillström och N. G. Svärd samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare S. M. Wedén och P. G. A. Svensson i Stenkyrka. Som särskild sakkunnig ställdes

numera generallöjtnanten K. R. Kolmodin till utredningsmännens förfogande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

statskontoret, statens jordbruksnämnd, veterinärstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, medicinalstyrelsen,

medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen,

beredskapsnämndcn för psykologiskt försvar, statens

si gnal skydds nämnd, riksbrandinspektören, 1954 års utredning rörande totalförsvarets

personalbehov, kommandoexpeditionsutredningen, författningsutredningen,

1959 års utredning rörande utbildning av värnpliktiga

läkare m. m., 1959 års besparingsutredning för försvaret, 1959 års utredning

rörande den försvarsmedicinska forskningen, 1960 års utredning rörande

organisation m. m. av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk,

samtliga civilbefälhavare -— civilbefälhavaren i II civilområdet efter

samråd med länsstyrelsen i Jämtlands län — överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges Radio AB,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges akademikers

centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.

1962 års försvarskommitté, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge

och Gävleborgs län, Svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund,

Tjänstemännens centralorganisation samt Sveriges civilförsvarsförbund,

som jämväl beretts tillfälle att yttra sig, har icke avgivit något utlåtande.

Jag kommer nu att redogöra för huvudinnehållet i försvarsledningsutredningenis

betänkande och i däröver avgivna yttranden. Dessa upptages i anslutning

till utredningens förslag under de särskilda avsnitten. Mina egna

synpunkter och förslag framlägger jag slutligen i ett sammanhang.

II. Vissa utgångspunkter och riktlinjer

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen erinrar om vissa förhållanden, som är av grundläggande

betydelse för organisation och verksamhet inom totalförsvarets högsta och

centrala ledning. Utredningen avser här närmast totalförsvarets allmänna

uppgift och gemensamma målsättning, vår utrikespolitiska ställning, det

nutida krigets karaktär, uppbyggnaden av och de grundläggande principerna

för verksamheten inom vårt totalförsvar samt vissa ekonomiska synpunkter.

Totalförsvarets allmänna uppgift

Härom anför utredningen följande:

»Det ligger utom ramen för utredningens uppdrag att formulera totalförsvarets

allmänna uppgift, men på grund av dennas inflytande på ordnandet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

av totalförsvarets högsta ledning har utredningen ansett det nödvändigt att

för sitt arbete utgå från en egen bedömning av denna och har därvid sammanfattat

den sålunda:

Det är en gemensam uppgift för totalförsvarets olika grenar att vara så

förberedda för krig att totalförsvaret verkar fredsbevarande.

Om ett angrepp mot oss likväl kommer till stånd, är det främst krigsmaktens

uppgift att möta detta angrepp och i det längsta hindra att svenskt

territorium besättes och utnyttjas. De övriga delarna av totalförsvaret

vilket innebär huvuddelen av den civila samhällsverksamheten -—• skall

därvid dels understödja det militära försvaret, dels möjliggöra att motståndsandan

bevaras, att huvuddelen av landets befolkning överlever kriget

och att väsentliga ekonomiska och kulturella värden undgår förstörelse.

Totalförsvarets allmänna uppgift är en klar följd av vår fredsvilja samt

vår föresats att bevara vår frihet och självständighet. Utredningen anser

den därför inom överskådlig framtid vara i huvudsak oberoende av inom

alla områden ständigt pågående utveckling och förändringar. Den allmänt

formulerade uppgiften utgör emellertid icke — och kan aldrig utgöra —- tillräckligt underlag för utformning och vidareutveckling av vårt totalförsvar

och dess olika grenar. Härpå inverkar nämligen en lång rad faktorer

av föränderlig karaktär, bl. a. det utrikes- och militärpolitiska läget, teknikens

framåtskridande och den allmänna samhällsutvecklingen i vårt land.

Riktlinjerna för utformning och vidareutveckling av vårt totalförsvar måste

därför anges i form av en för totalförsvaret gemensam målsättning, vilken

med utgångspunkt i totalförsvarets allmänna uppgift är baserad på en enhetlig

strategisk grundsyn.»

»Enhetlig strategisk grundsyn» och »för totalförsvaret gemensam målsättning»

Utredningen lägger följande innebörd i dessa båda begrepp.

Enhetlig strategisk grundsyn:

»En på politiska bedömanden samt omfattande studier och överväganden

grundad uppfattning om

a) krigsriskerna och sannolikheten av olika krigsalternativ (t. ex. storkrig

eller begränsat krig);

b) det nutida krigets karaktär (t. ex. krigsutbrott utan eller med kortare

eller längre förvarning, kärnstridsmedel eller icke kärnstridsmedel, kort

eller långt krig);

c) sannolikheten — även inbördes — av olika mot oss riktade betvingelsemetoder

(t. ex. strategisk kupp, storanfall utan terror, terror);

d) våra allmänna försvarsmöjligheter med hänsyn till uppfattningen

om under a)—c) redovisade frågeställningar och med utgångspunkt från

vårt militärgeografiska läge, våra nuvarande eller inom överskådlig framtid

disponibla personella, ekonomiska och materiella resurser samt sannolikheten

för bistånd utifrån.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

För totalförsvaret gemensam målsättning:

»Riktlinjerna för vårt totalförsvars aktuella verksamhet i krig, grundade

på totalförsvarets allmänna uppgift och på en enhetlig strategisk grundsyn,

samt med samma utgångspunkter angivna riktlinjer för totalförsvarets

utveckling på längre sikt.»

Utredningen framhåller nödvändigheten av att alla förberedelser för vårt

totalförsvar utföres mot bakgrunden av en enhetlig strategisk grundsyn

och efter riktlinjer som anges i en för totalförsvaret gemensam målsättning.

Beträffande utformning och vidareutveckling av grundsyn och målsättning

anför utredningen, att de utrikespolitiska utgångsvärdena givetvis måste

tillhandahållas av utrikesdepartementet, medan övrigt underlag bör tas

fram av totalförsvarets centrala myndigheter, naturligen främst av överbefälhavaren.

Slutlig utformning bör, vad gäller de allmänna riktlinjerna,

göras av riksdagen efter förslag av Kungl. Maj :t. Grundsyn och målsättning

måste i erforderlig omfattning delges samtliga för totalförsvarsförberedelser

ansvariga centrala myndigheter.

Grundsynen och målsättningen kan — framhåller utredningen vidare —

icke vara fixerade en gång för alla utan måste utvecklas eller ändras med

hänsyn till inträffade ändringar i förutsättningarna; här fordras att de

ledningsorgan, som har ansvar för detta arbete, ständigt följer utvecklingen

inom alla aktuella områden.

Vår alliansfria utrikespolitik

Härom anför utredningen:

»Utrikes- och försvarspolitik måste följa en enhetlig linje. Totalförsvaret

skall utgöra ett stöd för utrikespolitiken och skapa största möjliga handlingsfrihet

för denna.

Vår alliansfria utrikespolitik ställer särskilda krav på vårt totalförsvar.

Det måste vara starkt, eftersom vi icke är tillförsäkrade bistånd från allierade,

och det måste av samma skäl i sig självt innefatta alla de försvarsfunktioner,

som erfordras i ett nutida försvar. Totalförsvarets högsta och

centrala ledning måste därför i sin tur innefatta resurser att leda alla funktioner,

som erfordras för att genomföra försvaret i krig och för att förbereda

detta försvar i fred. Förberedelsearbetet ställer, allmänt sett, större krav på

ledningen i vårt alliansfria läge än motsvarande arbete ställer på ledningen

i en nation som ingår i ett koordinerat försvarssystem. Vi måste t. ex. driva

vår egen underrättelsetjänst och kan i detta hänseende endast lita till oss

själva. Det operativa krigsförberedelsearbetet måste avse alla komponenterna

i försvarssystemet. Vi måste också ha möjligheter att inom hela totalförsvaret

utveckla egna metoder, egen materiel och egna organisationer.

Stora krav ställes därför på vår försvarsforskning och på hela vår materielutveckling,

vilka måste arbeta på stor bredd och bearbeta många problem

fi ån grunden fram till en praktiskt användbar lösning. Det är nödvändigt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

att beakta dessa förhållanden, när man tar ställning till ledningsorganisationernas

utformning.»

Det nutida krigets karaktär samt därav följande riktlinjer för organisation av

totalförsvarets högsta och centrala ledning

Utredningen anför:

»Ett angrepp mot vårt land kan komma till utförande för olika syften och i

olika världspolitiska sammanhang. Angriparens huvudändamål kan sålunda

vara en önskan antingen att själv utnyttja svenskt territorium eller att

hindra en motståndare att göra detta; angreppet kan komma antingen inom

ramen för ett »avsiktligt» eller »oavsiktligt» storkrig eller i samband med

ett begränsat krig, som kan vara riktat enbart mot Sverige eller föras inom

ett område som i sig innesluter svenskt territorium.

Ett angrepp mot oss kan komma efter en kortare eller längre förvarning

eller i värsta fall utan någon förvarning alls. Möjligheterna för en angripare

att dölja sina anfallsförberedelser är i huvudsak omvänt proportionella

mot förberedelsernas omfattning. Risken för att ett angrepp mot oss kommer

mycket överraskande har därför bedömts vara störst i ett mot oss riktat

begränsat krig, som enligt angriparens beräkningar icke kommer att utvecklas

till storkrig och därför kan igångsättas utan några mera omfattande

förberedelser. Ett sådant angrepp mot oss betraktas dock f. n. som mindre

sannolikt.

Den moderna krigstekniken har skapat många möjligheter för en angripare.

Han kan tillgripa hemortsbekämpning genom flyg- och fjärrvapenanfall,

olika former av invasion, avspärrning, biologisk och kemisk krigföring

samt psykologisk krigföring. Det sannolikaste är att en angripare

begagnar en kombination av olika angreppsmetoder och därvid väljer den

kombination — »betvingelsemetod» — som han bedömer snabbast föra till

målet utan alltför stora insatser. Kriget kommer att föras inte endast mot

krigsmakten utan mot hela vårt samhällsliv. Kärnstridsmedel kan komma

att insättas i större eller mindre omfattning. Är angriparens avsikt att skaffa

sig kontroll över hela vårt land eller delar därav, måste med stor sannolikhet

angreppsmetoden invasion tillgripas.

Vårt totalförsvar och därmed ledningsorganen inom totalförsvaret måste

utformas med hänsyn till de stora variationsmöjligheterna i fråga om

igångsättande och genomförande av ett angrepp mot vårt land. Som grund

för utveckling och inriktning måste dock, enligt utredningens mening, ligga

det svåraste av de alternativ som kan anses sannolika. Enligt utredningens

uppfattning, grundad bl. a. på bedömanden i en inom försvarsstaben utarbetad

strategisk studie, innebär detta alternativ ett angrepp som, efter endast

kort förvarning, med utnyttjande av samtliga angreppsmetoder och insats

av kärnstridsmedel, syftar till att ockupera hela landet eller delar därav.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij. ts proposition nr 108 år 1962

Uppbyggnäd av och grundläggande principer för verksamheten inom

totalförsvaret

Utredningen lämnar en komprimerad redogörelse enligt följande:

»Det nutida krigets totala karaktär medför att samhällslivets olika delar i

krig måste mer eller mindre inordnas i en totalförsvarsorganisation. Krigsmakten

kommer av lätt insedda skäl att inta en framträdande plats i en

sådan organisation. Den civila samhällsverksamheten eller det civila försvaret

kommer att nära anslutas till det militära försvaret och på olika sätt uppbära

och understödja detta. Det sätt på vilket dessa funktioner fullgöres

kan vara av stor för att inte säga avgörande betydelse för krigsmaktens

möjligheter att lösa sina uppgifter.

Totalförsvaret brukar — som chefen för försvarsdepartementet erinrat om

i sina direktiv för utredningen — indelas i det militära försvaret, civilförsvaret

med närliggande områden såsom polisväsendet, hälso- och sjukvården

samt socialvården, det ekonomiska försvaret samt det psykologiska

försvaret. Denna indelning, som i första hand avser krigsförhållanden men

i viss utsträckning kan tillämpas även i fred, är emellertid endast en schematisk

indelning i huvudgrenar. Verksamheten inom totalförsvaret består

icke blott av dessa huvudgrenar utan av ett stort antal funktioner, vilka

principiellt är sidoordnade varandra men har ett nära inbördes sammanhang

och är av varierande betydelse. Vissa funktioner, t. ex. krigsmaktens

operativa verksamhet, är av ledande karaktär, medan huvuddelen av funktionerna,

t. ex. sambandstjänst, närmast är att betrakta som stödfunktioner.

Som exempel på ytterligare funktioner kan nämnas civilförsvarets utrymningsverksamhet,

underrättelsetjänst, säkerhetstjänst, hälso- och sjukvård,

totalförsvarets försörjning med arbetskraft, livsmedel, kraft, bränsle, förnödenheter

i övrigt och penningmedel, transport- och trafikverksamhet

samt funktioner av social- och personalvårdande karaktär. Flertalet av de

civila funktionerna motsvaras av liknande fredsfunktioner; det är fredsfunktionerna

som i krig ställer om och övergår till försvarsverksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att totalförsvaret i sig innefattar mycket

omfattande delar av samhällsfunktionerna och att statliga och kommunala

myndigheter, som i fred handhar dessa funktioner, tas i anspråk som ledningsorgan.

För att vårt totalförsvar skall få största effekt fordras att samhällets personella

och materiella tillgångar användes på mest rationella sätt. Våra resurser

räcker emellertid icke till för att hålla alla samhällsverksamheter i

gång under krigsförhållanden. Bl. a. av detta skäl måste vi upphöra med

sådant som icke är oundgängligen nödvändigt för krigets fullföljande, och

vi måste utnyttja våra tillgångar så, att de kommer till bästa nytta i varje

särskilt skede av kriget. Det är en gemensam och samordnad insats av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

militära och civila resurser, som skall eftersträvas. Under vissa krigslägen

kan det sålunda bli nödvändigt, att huvuddelen av det civila försvarets tillgångar

av t. ex. arbetskraft och transportmedel sättes in för att underlätta

för krigsmakten att lösa sina uppgifter. I andra lägen kan både militära

och civila resurser behöva kraftsamlas för att bistå civilförsvaret eller

för att öka produktionen av för vårt land livsviktiga varor och förnödenheter.

Våra knappa resurser i fråga om sjukvård kommer exempelvis alltid

att vara en gemensam militär-civil angelägenhet.

Vårt totalförsvar i krigstid kommer sålunda att få karaktären av växelspel

i vad avser utnyttjande av våra tillgångar. Detta kräver ett nära och

kontinuerligt bedrivet samarbete mellan de ansvariga myndigheterna i

olika instanser. Det krävs också förberedelser i fred och lämpliga, prövade

organisationsformer för att i krig undvika onödiga friktioner och svårigheter.

Ju mer förberedda de militära och civila myndigheterna är och ju

mer som planlagts och övats i fred, desto lättare kan improvisationer åstadkommas

i krig.

Myndigheternas krigsplanläggning omfattar i regel åtgärder för att förbereda

funktionernas krigsorganisering och uppgifter i krig, myndigheternas

egen övergång till krigsorganisation samt deras förflyttning till och gruppering

på krigsuppehållsplats. För många av samhällets verksamhetsgrenar

innebär omställningen för krig ökade uppgifter och en stark ansvällning av

personal (t. ex. civilförsvaret, hälso- och sjukvården); för andra åter kommer

uppgifterna att begränsas eller helt upphöra, varvid övertalig personal

kan placeras att fullgöra andra uppgifter.

Den fredstida statsverksamhetens ledning är starkt centraliserad. Regionala

statliga myndigheter har i fredstid tämligen begränsade befogenheter.

Det nutida kriget med dess möjligheter att utveckla snabbhet och utnyttja

stridsmedel med stor verkan tvingar till en genomgripande ändring av ledningsförhållandena

i krig. Det är därför numera nödvändigt att i god tid

decentralisera stora delar av den högsta och centrala ledningens befogenheter

till regionala myndigheter och att, likaledes i god tid, flytta de

högsta, centrala och regionala ledningsorganen från fredsgruppering till en

spridd och därmed mindre sårbar krigsgruppering. Utan att dessa åtgärder

genomföres blir statsledningens handlingsfrihet begränsad gentemot

hot och påtryckningar eller vid överraskande bekämpning med massförstörelsemedel.

En decentralisering av befogenheter i ett skärpt utrikespolitiskt läge från

centrala till regionala myndigheter i förening med en flyttning av verksamheten

från freds- till krigsuppehållsplats kommer att ställa stora krav

på berörda myndigheter och befattningshavare. Det är därför av särskild betydelse

att en sådan omställning från freds- till krigsförvaltning är väl planlagd

och kontinuerligt övad. Planläggningen för en decentraliserad ledning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

måste beakta nödvändigheten av att decentraliseringen blir »parallellställd»,

d. v. s. föres lika långt inom alla verksamheter, som är beroende av varandra

och mellan vilka samarbete måste ske på det regionala planet.»

Statsfinansiella och samhällsekonomiska synpunkter

Utredningen ställer här kravet att totalförsvarets ledning skall vara så

konstruerad, att den kan verka för en fortgående rationalisering inom totalförsvaret

och sålunda ge oss den minst kostnadskrävande organisationen

för den försvarseffekt vi eftersträvar.

Utredningen anför vidare att totalförsvarets högsta ledning skall organisatoriskt

vara utformad så, att den fortlöpande kan ge den anslagsbeviljande

instansen — riksdagen — klaraste möjliga överblick av totalförsvarets

behov inom olika områden och därmed ge allsidigt och sakligt underlag för

dess prövning av dessa behov.

Grundläggande krav på totalförsvarets högsta och centrala ledning

Med hänsyn till ovan anförda förhållanden aniser utredningen att följande

grundläggande krav bör beaktas vid utformningen av totalförsvarets

högsta och centrala ledning samt vid fördelning mellan ledningsorganen av

ansvar och befogenheter.

Organisationen skall i såväl fred som krig säkerställa en nära och kontinuerlig

samordning av utrikes- och försvarspolitiken.

Organisationen i krig skall möjliggöra att försvarsansträngningarna inom

totalförsvarets olika delar samordnas så, att den samlade försvarseffekten

blir den största möjliga.

Den måste också möjliggöra att beslut av avgörande art kan fattas och

expedieras snabbt, även under fientligt tryck eller eljest synnerligen försvårande

omständigheter.

Organisationen i fred skall möjliggöra att försvarsförberedelserna inom

totalförsvarets olika delar samordnas så, att totalförsvaret — inom en given

ekonomisk ram och tillgängliga resurser i övrigt — blir det starkaste möjliga.

Den måste också så långt möjligt överensstämma med organisationen i

krig och snabbt kunna övergå till denna. Ledning för verksamhet i krig

skall i erforderlig omfattning kunna utövas även före och under övergång

från freds- till krigsorganisation.

Yttranden

Remissmyndigheterna ansluter sig till eller har intet att erinra mot de

principer, som försvarsledningsutredningen lagt till grund för sina förslag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

Överbefälhavaren, som säger sig i allt väsentligt dela de uppfattningar som

framförts i detta sammanhang, understryker särskilt betydelsen av att grunden

för totalförsvarets allmänna uppgifter, utformning och utveckling vilar

på en gemensam realistisk målsättning, baserad på en enhetlig strategisk

grundsyn.

III. Totalförsvarets högsta ledning i krig

1960 års för svar sledningsutredning

Krav på totalförsvarets högsta ledning

Utredningen har enligt sina direktiv haft till uppgift att studera totalförsvarsledningens

organisation m. m. i krig endast i den utsträckning som

bedömts erforderlig för att erhålla en tillräcklig bakgrund för förslag rörande

ledningens organisation i fred. På grund härav men också under beaktande

av sekretesskravet liar utredningen berört krigsorganisationsfrågoma

endast i allmänna ordalag.

Utredningen konstaterar att riksstyrelsens främsta uppgift i krig är att

leda och samordna försvarsansträngningarna, medan uppgifter utan direkt

anknytning till försvarsverksamheten måste nedläggas eller i vart fall skjutas

i bakgrunden. Riksstyrelsen, som har begränsade möjligheter att ingripa

i detaljer, måste koncentrera sin ledningsverksamhet till sådana uppgifter,

som av olika skäl icke kan handhavas av underlydande ledningsorgan.

De uppgifter som i enlighet härmed ankommer på riksstyrelsen är

enligt utredningens mening i stora drag

a) att leda den utrikespolitiska verksamheten,

b) att allt efter lägets växlingar ändra och komplettera den målsättning

för totalförsvaret som varit gällande i fred,

c) att fastställa inriktningen i stort av underlydande myndigheters verksamhet

— t. ex. militära operationer och utrymningar,

d) att säkerställa att tillgängliga resurser utnyttjas på sådant sätt att väsentliga

behov blir tillgodosedda i bestämd angelägenhetsordning — t. ex.

fördela eller omfördela personal, livsmedel, sambands- och transportmedel,

e) att lagstifta, i den mån detta även under krigsförhållanden kan befinnas

möjligt och erforderligt,

f) att fastställa den efter läget avpassade finanspolitiken och ange riktlinjer

för penningpolitiken,

g) att vid behov ändra ansvarsfördelningen mellan myndigheter, bl. a.

genom en ökad decentralisering av ansvar och befogenheter,

h) att tillse att säkerhetstjänsten har resurser att skydda landet mot

spioneri och femtekolonnverksamhet samt

i) att verka för upprätthållande av försvarsvilja och motståndsanda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

För att ha möjlighet att fullgöra dessa sina uppgifter måste riksstyrelsen,

enligt utredningens mening, vara verksam på undandragnia och i möj ligaste

mån skyddade platser samt uppdelad på sådant sätt, att den icke löper någon

större risk att i sin helhet bli utslagen. Den måste också bl. a. ha tillgång till

väl utbyggda signalförbindelser med cheferna för totalförsvarets centrala

myndigheter — främst med överbefälhavaren — men även med civilbefälhavarna

och så långt möjligt med länsstyrelserna.

Beträffande verksamheten inom riksstyrelsen anför utredningen:

»Beslut, även avgörande sådana, måste kunna fattas snabbt och utan tidsspillan

delges berörda myndigheter. Detta innebär att för beslut erforderligt

underlag, ofta omspännande avsevärda delar av det aktuella totalförsvarsläget,

måste kunna tas fram och sammanställas med minsta möjliga tidsutdräkt.

Sedan principiella ställningstaganden gjorts, kan det ofta erfordras

en rad följ dbeslut, vilka även de snabbt måste delges berörda myndigheter.

Huvuddelen av riksstyrelsens ledningsverksamhet måste givetvis vara

samordnad icke bara inom utan även mellan olika totalförsvarsfunktioner.

För att belysa behovet av samordning mellan verksamheter tillhörande olika

totalförsvarsfunktioner vill utredningen här endast peka på sammanhanget

mellan utrikespolitisk verksamhet och militära operationer, utrymningar av

civilbefolkning och militära operationer samt på de anspråk som stora,

kanske icke tidigare planlagda utrymningar ställer på folkförsörjningen.

De nämnda behoven av snabbhet i beslut och nära samordning av ledningsverksamheten

inom olika delar av totalförsvaret ställer särskilda krav på

organisation och arbetsformer. Inom riksstyrelsen måste finnas någon form

av centralavdelning med god överblick över totalförsvarets resurser och problem,

och i fråga om arbetsformerna säger det sig självt, att remissförfarande

och andra tidskrävande åtgärder som i stor utsträckning kännetecknar

och är nödvändiga för arbetet i fred icke är användbara under krigsförhållanden.

Det är nödvändigt att konstitutionen ger riksstyrelsen laglig rätt att bedriva

verksamheten enligt de krav som kriget ställer och som här berörts.

Ingen tvekan får råda om att landets styrelse utövas med fullt laglig sanktion

från folket genom dettas, utan främmande inblandning och utan tvång,

vederbörligen valda representanter. Detta äger avgörande betydelse icke

minst för att bevara och stärka försvarsvilja och motståndsanda.»

Nuvarande organisation och verksamhet

Utredningen anför att det föreligger en ingående planläggning rörande

riksstyrelsens uppgifter och organisation i krig och att denna planläggning

är föremål för fortlöpande bearbetning. De krav, som redovisats i det föregående,

torde därför enligt utredningens mening kunna tillgodoses i all den

utsträckning som konstitution och fredsorganisation medger.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

Utredningen behandlar närmare endast två problem, nämligen om riksdagens

verksamhet i krig och om de organisatoriska förutsättningarna inom

Kungl. Maj :ts kansli för samordnad ledning av försvarsansträngningarna.

Utredningen anför härom följande:

»Då utredningen i det föregående sökt exemplifiera riksstyrelsens uppgifter

i krig, har hl. a. framhållits att riksstyrelsen skall säkerställa att de olika

totalförsvarsfunktionerna erhåller nödiga resurser för sin verksamhet. I den

mån anslagsbeviljande eller lagstiftande verksamhet sålunda aktualiseras,

måste riksdagen grundlagsenligt medverka. Det ligger emellertid i sakens

natur, att även riksdagsarbetet måste förenklas och anpassas efter krigets

krav. I betydande utsträckning är detta också möjligt genom den elasticitet,

som utmärker våra grundlagar. Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke

en betydande minskning av riksdagens fredstida organisation måste komma

till stånd. Utredningen har sig bekant, att man på vissa håll i utlandet, så

t. ex. i Norge, vidtagit särskilda åtgärder för att trygga ledningsverksamheten

även i det fall att riksdagen ej kan fungera. Motsvarande åtgärder i

vårt land kan endast äga rum efter ändring av grundlagarna.

I det föregående har utredningen framhållit, att kraven på snabbhet i beslut

och nära samordning av riksstyrelsens ledningsverksamhet avseende

olika delar av totalförsvaret hl. a. innebär att underlag för beslut, ofta omspännande

avsevärda delar av det aktuella totalförsvarsläget, måste kunna

tas fram och sammanställas med minsta möjliga tidsuldräkt. Utredningen

anser, att de organisatoriska förutsättningarna härför f. n. icke är tillfredsställande.

Bättre förutsättningar i detta hänseende skulle uppstå, därest

inom krigsorganisationen funnes någon form av centralavdelning med god

överblick över totalförsvarets resurser och problem.»

Utredningens förslag

Utredningen erinrar om att den i betänkandet »Enhetlig ledning av krigsmakten»

anförde som sin mening, att ansvars- och organisationsförhållanden,

icke blott i krig utan även i fred, måste bestämmas utifrån de uppgifter

som ledningen kan komma att ställas inför i krig. Denna princip kan endast

delvis tillämpas i fråga om totalförsvarets högsta ledning, eftersom denna

ledning i fred har att styra hela vårt fredssamhälle. Man måste därför,

anför utredningen, beträffande flertalet verksamhetsområden gå den motsatta

vägen: de ansvars- och organisationsförhållanden, som man måste ha

i fred, bör om möjligt bibehållas även i krig. På vissa punkter är detta dock

icke tillräckligt för att möjliggöra en effektiv ledningsorganisation; här

måste särskilda organ inrättas, så långt möjligt redan i fred. Kravet på

överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisation är lika starkt som

inom krigsmaktens högsta ledning men måste i större utsträckning än när

det gäller denna uppfyllas genom att organisationerna anpassas till var
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

andra. Utredningen föreslår ett centralt kansli till statsministerns omedelbara

förfogande samt gör vissa uttalanden rörande riksdagens verksamhet

och Kungl. Maj :ts befogenheter i krig.

Beträffande statsministerns särskilda kansli uttalar utredningen:

»Ledningen av krigsansträngningarna -— som i krig är den allt dominerande

verksamheten för riksstyrelsen -— utövas naturligen i första hand av statsministern.

Det är utredningens uppfattning, att denne måste ha ett effektivt

fungerande, centralt kansli till sitt omedelbara förfogande härför. Detta

kansli synes utredningen höra ha som främsta uppgifter

att hålla statsministern underrättad om läget inom totalförsvaret,

att sammanställa underlag för avgörande beslut, som mera påtagligt berör

två eller flera departement, samt

att samordna verksamheten mellan departementen, sedan avgörande beslut

fattats.

För att kansliet skall kunna lösa sina mycket kvalificerade uppgifter,

måste i detsamma ingå personal som är väl insatt i hela vår totalförsvarsorganisation

och väl känner till dess resurser och möjligheter. Utredningen

anser att stommen till detta centrala kansli måste utgöras av personal, som

ingår i en motsvarande organisation i fred. Förslag till en sådan fredstida

organisation framlägges i det följande.»

Beträffande riksdagens verksamhet och Kungl. Maj :ts befogenheter i krig

erinras om att utredningen framhållit såsom väsentligt, lätt våra lagar,

främst grundlagarna, har en utformning som ger riksstyrelsen konstitutionella

befogenheter att leda verksamheten enligt de krav som kriget ställer.

Utredningen anför också att så f. n. icke i alla hänseenden är fallet. Enligt

vad utredningen inhämtat, avser författningsutredningen, på vilken

det närmast ankommer att ta ställning i denna fråga, att föreslå att i regeringsformen

skall ingå ett kapitel med särskilda bestämmelser för krig och

krigsfara. Där skulle bl. a. meddelas föreskrifter om en riksdagens krigsdelegation

och om avsevärt vidgade befogenheter för Kungl. Maj :t, därest

förhållandena icke medger att vare sig riksdagen eller riksdagens krigsdelegation

sammanträder. Utredningen säger sig — utan att ta ställning till

enskildheter i författningsutredningens planer -—- vilja ansluta sig till dess

tankegångar i stort inom förevarande område och finner det angeläget att

grundlagsändringar sker i huvudsak i enlighet med dessa. Utredningen

framhåller även såsom sin mening att regeringsbeslut i krig måste kunna

fattas och vara bindande även om blott ett fåtal av regeringens ledamöter

är tillstädes.

Yttranden

Samtliga remissmyndigheter som uttalat sig i fråga om högsta ledningens

organisation och verksamhet i krig — omkring trettiofem -— biträder utredningens

uppfattning att ledningen av krigsansträngningarna i första

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

hand utövas av statsministern. Det störa flertalet av dessa myndigheter

tillstyrker eller har intet att erinra emot utredningens förslag, att statsministern

i krig skall ha ett centralt kansli till sitt omedelbara förfogande.

Några avvikande uppfattningar framföres icke.

I frågan om behovet av särskilda bestämmelser i regeringsformen för regeringens

och riksdagens verksamhet under krig och krigsfara har endast ett

fåtal myndigheter uttalat sig. Några erinringar mot utredningens synpunkter

framföres icke.

Överbefälhavaren ansluter sig helt till utredningens uppfattning och

framhåller att det synes vara angeläget, att riksdagens arbetsformer i krig

förenklas så, att bl. a. en snabbare arbetsmetodik erhålles.

Författningsutredningen framhåller att den gällande regeringsformens

och riksdagsordningens bestämmelser i flera avseenden är mindre väl anpassade

efter de krav ett nutida krig ställer. Författningsutredningen har

därför i sitt förslag till grundlagstexter, avsedda att ersätta regeringsformen

och riksdagsordningen, ansett sig böra föreslå delvis helt nya stadganden

rörande regeringens och riksdagens verksamhet under krig och andra utomordentliga

förhållanden. Dessa stadganden har sammanförts i ett särskilt

kapitel. Bland de spörsmål utredningen därvid fått anledning att ta ställning

till näinnes följande. Skall man under krig över huvud taget räkna med

riksdagens aktiva medverkan eller skall riksdagen i någon form förpuppas

för att först efter krigets slut åter träda i verksamhet? Författnings utredningen

har ansett att riksdagen så långt det över huvud taget är möjligt

skall fungera även under krig. Den bör därför, om den icke är samlad, omedelbart

inkallas, då krigsfara uppstår. För att möjliggöra riksdagens aktiva

medverkan även i ett läge, då riket utsattes för krigshandlingar i stor skala,

föreslår utredningen att riksdagens kompetens av praktiska skäl överföres

på en mindre församling av riksdagsledamöter, benämnd riksdagens krigsdelegation.

Denna delegation, som är begränsad till talmän, vice talmän och

ledamöterna av vissa utskott, skall själv äga bestämma om sina arbetsformer.

Så fort förhållandena gör det möjligt, skall krigsdelegationen ersättas

av den vanliga riksdagen. Endast under förutsättning att icke ens

krigsdelegationen kan fungera — och detta måste anses representera ett

yttersta nödläge — skall regeringen till rikets skydd och krigets slutförande

äga att utöva på riksdagen ankommande uppgifter, dock icke befogenheten

att ändra eller upphäva grundlag.

Enligt nuvarande grundlagsregler kan allmänna val under krig eller

krigsfara uppskjutas genom särskilt beslut av regering och riksdag. Författningsutredningen

utgår från att under krig allmänna val över huvud

taget icke skall hållas annat än efter särskilt riksdagsbeslut. I regeringsformen

behövs vidare en allmän bestämmelse av innebörd att under krig

riksdagen äger besluta, att uppgift som enligt grundlagen ankommer på

viss myndighet skall fullgöras av annan myndighet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

IV. Totalförsvarets högsta ledning i fred

1. Krav på totalförsvarets högsta ledning

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen anför härom följande:

»Fullgörandet av totalförsvarets uppgifter under krig skall i fred förberedas

bl. a. genom studier, planering av verksamheten, utbildning, övningar,

anskaffning och lagring av materiel och förnödenheter samt utbyggnad av

kommunikationer, befästningar och skyddsrum för civilbefolkningen. Efter

hand inträdande förändringar i förutsättningarna måste därvid beaktas och

medföra en fortgående anpassning av organisation m. m. Den fredstida ledningsverksamheten

behöver icke och kan med hänsyn till sin natur oftast

icke heller utövas med samma grad av decentralisering som erfordras i

krig; däremot är det självfallet en angelägen fredsuppgift att förbereda den

för krigsförhållanden nödvändiga decentraliseringen.

Riksstyrelsens viktigaste ledningsuppgifter, avseende totalförsvaret, synes

— kortfattat återgivna — vara följande:

a) att analysera förutsättningarna för och fortlöpande överse den enhetliga

strategiska grundsyn, som måste ligga till grund för alla försvarsförberedelser,

b) att med utgångspunkt i grundsynen samt ekonomiska, tekniska och

personella resurser bestämma den för totalförsvaret gemensamma målsättningen,

c) att, med utgångspunkt i målsättningen för totalförsvaret i dess helhet,

bestämma målsättningen för de olika huvudfunktionerna inom totalförsvaret

samt fördela uppgifter och befogenheter mellan olika myndigheter; uppgifterna

för totalförsvarets olika delar måste vara parallellställda genom

hela kedjan av funktioner, så att man når optimal effekt med tillgängliga

resurser,

d) att säkerställa att totalförsvarets olika delar får de resurser, som bedömes

svara mot målsättningen,

e) att tillse att verksamheten inom totalförsvaret anordnas efter och bedrives

i enlighet med riktlinjer som överensstämmer med grundsyn och målsättning;

detta innebär bl. a. verksamhet för viss inriktning av de centrala

myndigheternas budgetarbete, fördelning av personal och materiella tillgångar,

beredskapslagstiftning samt uppföljning av de centrala myndigheternas

verksamhet,

f) att allt efter det utrikes- och militärpolitiska lägets växlingar bestämma

totalförsvarets beredskap, främst dess mobiliserings- och insatsberedskap

men även — ehuru beslut härom icke kan vinna effekt lika snabbt — den

långsiktiga beredskapen samt

g) att verka för upprätthållande av försvarsviljan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

Huvuddelen av alla försvarsförberedelser inom riksstyrelsen måste vara

sinsemellan samordnade för att försvarseffekten — inom en given ekonomisk

ram och tillgängliga resurser i övrigt — skall bli den största möjliga.

Omfattningen av försvarsförbercdelserna och det förhållandet att nästan alla

förvaltningsområden beröres innebär, att samordningen erbjuder betydande

problem och kräver avsevärda arbetsinsatser. För att de grundläggande uppgifterna

inom högsta ledningen — att analysera förutsättningarna för och

fortlöpande överse grundsynen samt med utgångspunkt i denna efterhand

ange, ändra och komplettera målsättningen — skall kunna lösas på ett tillfredsställande

sätt, erfordras bl. a. gynnsamma organisatoriska förutsättningar.

Även om en enhetlig strategisk grundsyn och en för totalförsvaret gemensam

målsättning är nödvändiga förutsättningar för att försvarsförberedelserna

inom hela totalförsvaret skall kunna samordnas i erforderlig omfattning,

utgör de givetvis icke någon tillräcklig garanti för att så sker. Den

gemensamma målsättningen ger nämligen endast de stora riktlinjerna;

samordning erfordras inom alla verksamhetsområden och beträffande ärenden

av både större och mindre omfattning. För detta ändamål kräves särskilda

organisatoriska former och åtgärder. De verksamhetsområden, inom

vilka en grundläggande samordning måste ske genom riksstyrelsens försorg,

kan schematiskt indelas i tre huvudgrupper: krigsplanläggning, budgetarbete

och lagstiftning.

Samordning av krigsplanläggning

Huvuddelen av all krigsplanläggning åvilar eller ledes av totalförsvarets

centrala myndigheter; riksstyrelsen har närmast att ange riktlinjerna för

denna verksamhet och säkerställa erforderlig samordning. Detta sker främst

genom att den för totalförsvaret gemensamma målsättningen kompletteras

med målsättningar för totalförsvarets huvudgrenar, d. v. s. i första hand

för det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det

psykologiska försvaret. Särskilda målsättningar erfordras också för t. ex.

säkerhetstjänsten, hälso- och sjukvården samt sambandstjänsten. Inom

vissa verksamhetsområden erfordras att riksstyrelsen ger relativt noggranna

bestämmelser för myndigheternas planläggning i fråga om anläggningsverksamhet,

materielanskaffning, organisation o. d. Som exempel kan nämnas att

Kungl. Maj:t bör ange inom vilka orter och i vilken omfattning skyddsrum

skall byggas, liksom även vilka orter och områden som skall planläggas för

utrymning. Kungl. Maj :t måste också själv besluta om byggande av större

befästningar, om anläggande av vägar i vissa gränstrakter och om utbyggnad

av för totalförsvaret särskilt avsedda signalförbindelser.

I riksstyrelsens uppgifter ingår att fastställa och allt efter lägets växlingar

ändra beredskapen inom totalförsvarets olika delar. Här fordras en

nära koordination inom hela totalförsvaret. En viss beredskap inom krigs2

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

makten bör sålunda svara mot en viss beredskap inom t. ex. civilförsvaret,

polisväsendet och det allmänt civila medicinalväsendet. Beslut om samordnade

beredskapshöjningar måste kunna fattas utan tidsspillan och snabbt

delges berörda myndigheter. Planer för totalförsvarets beredskap i olika beredskapsgrader

måste därför föreligga i färdigt skick.

För vissa större, för totalförsvaret gemensamma övningar, t. ex. stabstjänstövningar

för högre regionala ledningsorgan, erfordras på den civila

sidan en samordnad ledning, både före och under övningarna. Det tillkommer

Kungl. Maj:t att tillse, att erforderlig samordning åstadkommes och att

alla grenar inom totalförsvaret blir föremål för övning samt att vunna erfarenheter

utnyttjas vid kommande övningar, vid revidering av gällande

bestämmelser och organisation etc.

Ärenden rörande uppgifter och organisation i krig för civilbefälhavare

och länsstyrelser kan icke hänföras till någon viss totalförsvarsgren; det

finnes icke någon central myndighet som har eller bör ha ansvar härför. Det

måste därför ankomma på Kungl. Maj :t att besluta, varvid givetvis alla de

civila totalförsvarsgrenarnas behov måste beaktas.

I samband med krigsplanläggning vill utredningen beröra den omfattande

forskning, som erfordras för totalförsvaret. Denna utgör ett stort verksamhetsfält,

inom vilket det är betydelsefullt att onyttigt dubbelarbete undvikes

och att alla forskningsområden blir täckta. I många fall har två eller flera av

totalförsvarets huvudgrenar behov av forskning inom samma område, och

en samordning från Kungl. Maj :ts sida kan då bli behövlig. Exempel härpå

är den försvarsmedicinska forskningen, som skall tillgodose såväl det militära

försvaret som civilförsvaret och den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Riksstyrelsen har även att planlägga för sin egen verksamhet i krig. Syftet

bör vara att fastställa —• utöver organisation och verksamhet -— hur

regering och riksdag skall förflyttas till krigsuppehållsplats, hur underrättelsetjänsten

skall ledas och bedrivas, hur samband skall upprätthållas med

myndigheter och verk i central och regional instans samt vilka behov av

skydd, transporter, förläggning och försörjning som skall tillgodoses. Ifrågavarande

planläggning — där samordningskravet närmast avser samordning

inom riksstyrelsen och med motsvarande planläggning för myndigheter ingående

i totalförsvarets centrala ledning —- måste ledas av personal med

denna verksamhet som huvuduppgift.

Senast berörda del av krigsplanläggningen måste kompletteras med utbildning.

Personalen måste känna sina uppgifter i krig, ha klart för sig hur

flyttning till krigsuppeliållsplatserna skall tillgå samt veta vilka handlingar

och vilken övrig materiel, som skall medföras dit. Riksstyrelsen kommer,

som tidigare nämnts, att ställas inför arbetsuppgifter av vilka en del är helt

nya. Även i den utsträckning uppgifterna har sin motsvarighet i den fredsmässiga

förvaltningen kommer kriget att ställa krav på handläggningsfor
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

mer m. in., som helt avviker från den rutin befattningshavarna är vana vid.

De enskilda befattningshavarna, åtminstone i högre ställning, måste också

bibringas sådan insikt i totalförsvaret, att de kan bedöma sammanhangen

och samordningsbehovet. Den utbildning, som för närvarande står till buds

i detta hänseende, erhålles främst inom försvarshögskolan och genom totalförsvarsövningar.

Enligt utredningens mening är det av stor vikt, att personal

inom riksstyrelsens krigsorganisation i största möjliga utsträckning

genomgår försvarshögskolans kurser. Med hänsyn bl. a. till skolans begränsade

resurser kan dock utbildningen denna väg ge resultat först på lång

sikt, och det bör för övrigt beaktas, att endast befattningshavare i högre

ställning kan ifrågakomma för skolans kurser. Enligt utredningens mening

måste därför viss intern utbildning äga ruin i riksstyrelsens egen regi.

I och för sig kan det ligga nära till hands att de olika departementens och

myndigheternas försvarsförberedelser — icke enbart de som faller under

rubriken krigsplanläggning — från tid till annan sättes åsido till förmån

för den fortlöpande fredsmässiga verksamheten. Knapphet på personal i

förening med ett starkt tryck från den primärt fredsbetonade behovssidan

kan lätt, medvetet eller omedvetet, föranleda en prioritering till försvarsförberedelsernas

nackdel. Med hänsyn härtill måste speciella åtgärder vidtagas

för att behovet av sådana förberedelser skall bli kontinuerligt tillgodosett.

Samordning av budgetarbete

De anslag, som anvisas för totalförsvarsändamål, måste avvägas mellan

de olika försvarsfunktionerna så alt högsta möjliga effektivitet ges åt totalförsvaret.

Denna princip medför krav på prioritering och avvägning mellan

anslag, som upptages under olika huvudtitlar. Det gäller här främst en avvägning

i stort, syftande till att förebygga att någon försvarsfunktion blir

eftersatt i sådan utsträckning, att dess svaghet verkar hämmande på totalförsvarets

möjligheter att verka effektivt och därigenom nedsätter vår motståndskraft.

Den enhetliga strategiska grundsynen och den för totalförsvaret

gemensamma målsättningen skall utgöra grund för denna större avvägning.

Det måste emellertid — inom totalförsvarsfunktionernas anslagsramar

_ske en samordning även mellan ett stort antal enskilda anslag eller delposter

inom dem. För att anslagsmedel under en huvudtitel skall ge önskad

effekt, är det många gånger nödvändigt att medel för närbesläktade ändamål

står till förfogande inom en annan del av budgeten. Som exempel kan

nämnas att viss anskaffning eller byggnadsverksamhet inom krigsmakten

kan kräva att televerket får resurser för utbyggnad av vissa signalförbindelser.

Vidare kan ett ställningstagande i krigsplanläggningshänseende ofta

göra det nödvändigt att medel ställes till förfogande inom olika huvudtitlar.

Exempelvis måste utryinningsplanläggningen följas upp med åtgärder inom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

hälso- och sjukvården samt det ekonomiska försvaret. Exemplen på behovet

av samordning av budgetarbetet kan mångfaldigas.

Samordning i lagstiftningsfrågor m. m.

För att reglera samhällslivet i ett krigs- eller krisläge erfordras ett stort

antal författningar och andra bestämmelser. Det måste vara angeläget att

dessa göres så enhetliga och enkla som möjligt. Framför allt måste det

vara en strävan att konstruktioner och definitioner göres entydiga och

ändamålsenliga. Även behovet av en inbördes samordning av decentraliseringsföreskrifter

bör bär omnämnas. Då förberedelsearbetet äger rum inom

praktiskt taget alla departement, kan emellertid omotiverade skillnader mellan

olika författningar lätt uppkomma, därest icke erforderliga resurser finnes

för samordningen.

Bland beredskapslagarna intar de s. k. fullmaktslagarna en framskjuten

plats. Genom dessa har Kungl. Maj:t fått befogenhet att under vissa i lagarna

angivna förutsättningar vidta olika åtgärder. Sådana fullmaktslagar

är t. ex. förfogandclagen, ransoneringslagen och tjänstepliktslagen. Det är

här väsentligt att likartade förutsättningar gäller för lagarnas tillämpning.

Vidare bör understrykas att vissa författningsbestämmelser, t. ex. beredskapskungörelsen,

har »ren» totalförsvarskaraktär, d. v. s. griper in i alla

delar av totalförsvaret. Utarbetandet av sådana bestämmelser som nu nämnts

främjas givetvis om den personal, som engageras i arbetet, har betydande

insikter i totalförsvarets problematik, över huvud taget bör framhållas att

det ofta är väsentligt, att totalförsvarssynpunkter framföres och beaktas under

arbetet med beredskapslagstiftning i vidaste mening.

Det erfordras således, enligt utredningens mening, ett omfattande arbete

inom Kungl. Maj :ts kansli för att åstadkomma den nödvändiga samordningen

av beredskapslagstiftningen samt för att tillgodose totalförsvarssynpunkterna

vid de enskilda lagarnas och författningarnas utarbetande inom

olika departement.

I detta sammanhang vill utredningen fästa uppmärksamheten på behovet

av lättillgängliga och överskådliga samlingar av de författningsbestämmelser,

som finnes för totalförsvaret. Det har från skilda håll omvittnats, att

det för myndigheterna är nödvändigt att ha tillgång till sådana, för att säkerhet

och snabbhet i besluten, särskilt i ett krigsläge, skall tryggas. I detta

hänseende hittills vidtagna åtgärder anses icke tillräckliga. Nu angivna arbetsuppgifter

torde böra handhavas i Kungl. Maj :ts kansli.»

Yttranden

Remissmyndigheterna har anslutit sig till eller lämnat utan erinran vad

utredningen anfört i fråga om krav på totalförsvarets högsta ledning i fred.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Mcij.ts proposition nr 108 år 1962

2. Nuvarande organisation och verksamhet

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen konstaterar, att det totala krigets karaktär medför, att försvarsförberedelser

måste vidtagas inom praktiskt taget hela riksstyrelsens

verksamhetsområde och att alla lotalförsvarsgrenar och funktioner är inbördes

beroende av varandra. Avgörande för styrkan i vårt totalförsvar är

därför i stor utsträckning att planläggning in. m. är parallellt framförd och

samordnad över hela totalförsvarsområdet.

Beträffande totalförsvarsfunktionernas fördelning på olika departement

anför utredningen följande:

»Vissa arbetsuppgifter inom lotalförsvarsområdet är av den karaktären,

att de är representerade inom alla departement. Detta gäller framför allt det

planläggningsarbete som avser departementens och underställda myndigheters

krigsorganisation. Viss samordning m. m. av denna planläggning ankommer

på statsrådsberedningen, men det direkta ansvaret för egen och

underställda myndigheters krigsorganisering åvilar respektive departement.

I detta sammanhang må vidare nämnas ansvar för beredskapslagstiftning

och övrig administrativ beredskap. Även i detta hänseende har alla departement

arbetsuppgifter. Det ligger dock i sakens natur, att omfattningen av

uppgifterna varierar de olika departementen emellan med hänsyn till de

viktigaste totalförsvarsfunktionernas departementstillhörighet. Liknande

synpunkter kan läggas på budgetarbetet. Anslag, som direkt eller indirekt

avser totalförsvarsändamål, förekommer sålunda under alla departements

huvudtitlar.

Mot bakgrunden av det nu anförda har utredningen i nedanstående tablå1

sammanställt vissa totalförsvarsfunktioner efter deras fördelning på departement.

Till tablån vill utredningen knyta följande kommentarer.

Samordnande verksamhet inom statsrådsberedningen föranledes av statsministerns

uppgift att som regeringschef ytterst ansvara för kontinuiteten

i regeringens arbete. Sedan en tid har det därutöver enligt Kungl. Maj :ts

särskilda beslut ålegat ett konsultativt statsråd att handlägga vissa samordningsfrågor

m. m. Detta statsråd har sålunda att föredraga dels ärenden

avseende riksstyrelsens krigsorganisation, dels i vederbörande departementschefs

ställe ärenden, som avser samordning av den civila försvarsberedskapen.

För detta arbete finnes sedan den 1 juli 1959 viss särskild personal till

det konsultativa statsrådets förfogande, nämligen en byråchef och en arvodesanställd

pensionerad regementsofficer. I begränsad utsträckning står

medel också till förfogande för tillfällig arbetshjälp och expertis.

Det är enligt utredningens mening omfattande arbetsuppgifter i samordnande

syfte, som sålunda ålagts statsrådsberedningen. Förutom de brister,

1 Se nästa sida

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts

Departement m. m.

Statsrådsberedningen

Justitiedepartementet

Utrikesdepartementet

Försvarsdepartementet

Socialdepartementet

proposition nr 108 år 1962

Funktion

Viss samordning

Viss beredskapslagstiftning

Rättsvården

Utrikespolitiken

Det militära försvaret

Arbetskraftsförsörjningen

Socialvården

Inrikesdepartementet

Kommunikationsdepartementet

Finansdepartementet

Ecklesiastikdepartementet

Jordbruksdepartementet

Handelsdepartementet

Civildepartementet

Hälso- och sjukvården

Humanbakteriologisk laboratorieverksamhet

Den polisiära verksamheten, inkl. säkerhetstjänsten

och utlänningskontrollen

Civilförsvaret

Brandskyddet

Det psykologiska försvaret

Signalskyddet

Sambandstjänsten (post och tele)

Transportverksamheten (utom sjötransporterna)
Väganläggningen

och väghållningen

Elkraftsförsörjningen

Väderlekstjänsten

Betalningsväsendet, bankverksamheten o. dyl.

Tullverkets verksamhet

Viss forskningsverksamhet

Kyrkans och undervisningsväsendets verksamhet
Livsmedelsförsörjningen
Veterinärvården
Veterinärmedicinsk

laboratorieverksamhet

Sjötransporterna

Det ekonomiska försvaret, utom de funktioner

som sorterar under andra departement

Krigsavlöningssystemet

som måste ligga däri — såsom vid skilda tillfällen omvittnats — att den personella

organisationen är helt otillräcklig, vill utredningen ytterligare peka

på att samordningsuppgifterna avgränsats till att avse endast de civila delarna

av totalförsvaret. Med hänsyn till krigsmaktens i många avseenden ledande

ställning och de civila försvarsfunktionernas i viss mån understödjande

karaktär kan en sådan begränsning icke vara tillfredsställande. Väsentliga

frågeställningar avseende enhetlig grundsyn och gemensam målsätt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

ning torde med dessa utgångspunkter icke alls eller i vart fall endast ofullständigt

komma under bedömning.

Vad därefter justitiedepartementet angår, vill utredningen ånyo understryka,

att beredskapslagstiftningsfrågor aktualiseras inom alla departement.

Justitiedepartementet intar dock en särskild ställning i detta hänseende.

Sålunda åligger det departementet att handlägga alla ärenden angående

lagar, som skall stiftas i den ordning som är föreskriven i 87 § regeringsformen,

i den mån icke lagarna enligt särskilda bestämmelser i departementsstadgan

tillhör annat departement. I sistnämnda fall skall

lagstiftningsärende beredas i samråd med chefen för justitiedepartementet,

som härigenom i viss mån erhåller en samlad överblick över viktigare lagstiftningsärenden.

Utrikes- och försvarsdepartementens uppgifter inom totalförsvaret torde

knappast erfordra några särskilda kommentarer.

Inom socialdepartementets område faller framför allt två uppgifter av

betydelse. Arbetsmarknadsregleringen i krig får anses vara av stor betydelse

och kräva ett omfattande förberedelsearbete i fred. Landets personella resurser

måste fördelas på ett med hänsyn till totalförsvarets intressen ändamålsenligt

sätt. Frågor rörande tjänsteplikt och uppskov med tjänst i krigsmakten

intar härvidlag en framskjuten plats. Genom civilförsvarets utrymningsplanläggning

har socialvården i krig fått ökad betydelse. Detta gäller

icke enbart socialvården i mera begränsad mening, d. v. s. tillgodoseendet

av olika vård- och understödsbehov inom inkvarteringskommunerna, sedan

civilförsvaret fullgjort sina åligganden i samband med utrymningarna, utan

också vissa frågor rörande socialförsäkringarna.

Vid sidan av försvarsdepartementet torde inrikesdepartementet, på sätt

närmare framgår av tablån, vara det departement, som i dagens läge har

ansvaret för de mest omfattande delarna av totalförsvaret, llland förs^arsuppgifterna

torde civilförsvai''ct föranleda den största arbetsinsatsen från

departementets sida i vad avser såväl budgetarbete och krigsplanläggning

som lagstiftning. Civilförsvarets utrymningsplanläggning påverkar i hög

grad planläggningen inom andra totalförsvarsfunktioner. Försörjningen,

sjukvården etc. måste anpassas härefter. Det är sålunda väsentliga samordningsproblem,

som har sin grund i civilförsvarets uppläggning. Inom

inrikesdepartementet är beröringspunkterna mellan de olika totalförsvarsfunktionerna

många. Det kan förtjäna erinras om det samband, som råder

mellan civilförsvar, å ena sidan, samt sjukvård och polisiär verksamhet, å

den andra. Dessa totalförsvarsfunktioner griper in i och kompletterar varandra.

Det förhållandet att länsstyrelserna — civilförsvarets regionala ledningsorgan

i fred — lyder under inrikesdepartementet kan också ha betydelse

i sammanhanget. Den under inrikesdepartementet lydande statens signalskyddsnämnd

är ett totalförsvarsorgan med utbildnings- och andra serviceuppgifter

i förhållande till samtliga totalförsvarsgrenar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kiingl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

Inom kommunikationsdepartementet faller vissa mycket viktiga totalförsvarsfunktioner.

I betydande utsträckning gäller att dessa har en utpräglad

karaktär av stödfunktioner gentemot alla totalförsvarsgrenar, således

även krigsmakten. Detta är särskilt påtagligt beträffande televerkets verksamhet.

Parallellt med det fredstida arbetet åvilar det televerket att såsom

leverantör tillhandahålla teleförbindelser av olika slag till krigsmakten,

civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret.

Krigssamhället är beroende av ändamålsenliga sådana förbindelser, och det

fredstida förberedelsearbetet måste bli omfattande. Särskilt bör i detta sammanhang

understrykas, att det här ofta rör sig om långsiktiga projekteringsoch

byggnadsarbeten, där samordningsbehovet är särskilt framträdande. I

vissa delar kan det sagda gälla även beträffande postverket.

Myndigheter lydande under kommunikationsdepartementet ansvarar för

huvudparten av den civila transportplanläggningen både vad gäller transportreglering

och transportledning. Även denna stödfunktion är av stor

betydelse i krig, och det ligger således vikt uppå att förberedelsearbetet bedrives

effektivt och väl samordnat. Icke bara de civila totalförsvarsgrenarna

utan i betydande man även krigsmaktens verksamhet är beroende av

transportmöjligheterna. Här behöver endast erinras om dessas betydelse vid

mobilisering, utrymning och undanförsel. Livsviktiga åtgärder inom krigsmakten,

civilförsvaret och det ekonomiska försvaret är därmed beroende

av transportapparaten och av att planerna för dennas utnyttjande är ändamålsenligt

genomarbetade.

Beträffande finans- och ecklesiastikdepartementen finner utredningen ej

skäl att göra några särskilda kommentarer. Även om arbetsuppgifterna

kan förefalla vara av mindre vikt från totalförsvarets synpunkt, vill utredningen

dock betona, att varje del av totalförsvaret måste vara i erforderlig

utsträckning förberedd för att verksamheten i sin helhet skall fungera med

tillräcklig effektivitet.

Jordbruksdepartementet ansvarar för en betydelsefull del av det ekonomiska

försvaret, nämligen livsmedelsförsörjningen. Behovet av samordning

med övriga delar av det ekonomiska försvaret är påtagligt, men anpassning

måste också ske till krigsmaktens behov och civilförsvarets utrymningsplanläggning.

Ett särskilt ansvarsområde, som under senare tid ökat i betydelse, icke

minst med hänsyn till riskerna för radioaktiv beläggning och biologisk krigföring,

är veterinärväsendet, främst med avseende på dess uppgifter i fråga

om livsmedelshygien och därmed sammanhängande laboratorieverksamhet.

Utredningen vill här erinra om att fullgörandet av nämnda uppgifter har

ett mycket nära samband med motsvarande verksamhet inom medicinalväsendets

område.

Under handelsdepartementet lyder bl. a. överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.

Genom att överstyrelsen är centralorgan för den ekonomiska

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

försvarsberedskapen kommer även handelsdepartementet att få en central

position inom Kungl. Maj :ts kansli när det gäller försvarsförberedelserna

inom denna totalförsvarsgren. Bränsleförsörjning, krigsproduktion, viss lagringsverksamhet

och undanförsel utgör centrala områden för handelsdepartementets

verksamhet berörande ekonomiskt försvar. Åtgärder i dessa hänseenden

har återverkningar på och betydelse för verksamheten inom totalförsvaret

i övrigt.

Genom att sjöfartsstyrelsen lyder under handelsdepartementet har även

ansvaret för viss transportplanläggning förts hit. Det ligger i öppen dag, att

sjötransporterna måste planläggas med beaktande av övrig, under kommunikationsdepartementet

sorterande, transportplanläggning.

Vad slutligen civildepartementet angår har utredningen ej funnit skäl att

särskilt kommentera tablån.»

I nuvarande fredsorganisation — fortsätter utredningen — får man för

att tillgodose samordningen förlita sig till organisationen inom statsrådsberedningen

och s. k. gemensamma beredningar. I sistnämnda hänseende

gäller enligt departementsstadgan, att ärende som faller inom två eller

flera departements verksamhetsområden skall handläggas inom det departement,

till vilket ärendet huvudsakligen hör, och beredas i samråd med cheferna

för det eller de övriga departementen. Det föreligger emellertid sådant

samband mellan olika totalförsvarsfunktioner, att hart när varje ärende

berörande totalförsvaret skulle behöva beredas gemensamt med de flesta

övriga departementen. Ett sådant tillvägagångssätt anser utredningen icke

vara rationellt.

Utredningen erinrar om behovet av ömsesidig orientering mellan Kungl.

Maj :ts kansli och de centrala totalförsvarsmyndigheterna samt konstaterar

att några former för mera kontinuerliga samrådsförfaranden icke har

utbildats. Utredningen bedömer detta vara en brist i våra nuvarande arbetsformer.

I fråga om riksdagens arbete framhåller utredningen att totalförsvarsärendenas

beredning äger rum i olika utskott eller avdelningar av utskott.

Möjligheterna för riksdagen att få en samlad överblick över totalförsvarsfrågorna

och en tillfredsställande insyn i det inbördes sammanhanget mellan

dem torde redan på grund härav vara begränsade. Betydelsen av att riksdagen

vid handläggningen av anslagsfrågor eller lagstiftningsärenden berörande

totalförsvaret ges ökade möjligheter till sådan överblick och insyn

torde i och för sig icke behöva betvivlas. Enligt utredningens mening kan en

helt tillfredsställande lösning svårligen åstadkommas. Utredningen understryker,

att förbättrade förutsättningar för samordningen av totalförsvarsfrågorna

i Kungl. Maj :ts kansli bör vara till fördel även för riksdagsarbetet.

Med hänvisning till de förslag som från skilda håll framförts om en fast

organisation för ömsesidig information mellan regering och riksdag i totalförsvarsfrågor

konstaterar utredningen att någon sådan icke finnes f. n.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

Utredningen, som erinrar om betydelsen av att Kungl. Maj :t i vissa hänseenden

övar tillsyn över större totalförsvarsövningar och om riksstyrelsens

behov av utbildning för sina uppgifter i krig, anför härom följande:

»Såvitt utredningen kunnat finna, utövar riksstyrelsen endast i mycket begränsad

utsträckning någon tillsyn över totalförsvarsövningarna; organisatoriska

förutsättningar härför synes icke föreligga, över huvud taget synes

riksstyrelsepersonalen endast i obetydlig omfattning beröras av dessa övningar.

Enligt nuvarande system är det — i vart fall på den civila sidan —

främst regionala myndigheter som blir övade, medan de centrala myndigheterna

för att vinna ökad förtrogenhet med sina krigsuppgifter väsentligen

är hänvisade till de erfarenheter de kan göra genom att deltaga såsom övningsledning.

Utredningen har kunnat konstatera, att man i Norge i fred avdelat befattningshavare

med särskild uppgift att förbereda och leda totalförsvarsövningar.

Otvivelaktigt föreligger ett behov härav även i vårt land. För närvarande

brukar det åläggas chefen för civilförsvarsstyrelsen att med hjälp av personal

inom styrelsen förbereda och medverka i totalförsvarsövningar såsom

övningsledare för de civila delarna av totalförsvaret. Väsentliga arbetsuppgifter

är förenade härmed. Förutsättningarna för övningarna måste utarbetas

på ett sådant sätt, att alla delar av totalförsvaret erhåller insikt i sina

krigsuppgifter, och erfarenheterna av övningarna bör bearbetas och föranleda

en vidare utveckling av arbetet. Enligt vad utredningen har sig bekant

har chefen för civilförsvarsstyrelsen vid skilda tillfällen anmält, att

civilförsvarsstyrelsens resurser icke är avpassade för arbetet med totalförsvarsövningarna.

I vad gäller frågan om utbildning av riksstyrelsens personal för krigsuppgifterna

har utredningen funnit att ett icke så ringa antal högre befattningshavare

inom Kungl. Maj :ts kansli genomgått försvarshögskolan men att det

härvidlag råder ojämnhet mellan de olika departementen; vissa departement

har f. n. icke någon befattningshavare med utbildning från denna skola.

Utbildning i övrigt för krigsuppgifterna äger rum endast i ringa utsträckning,

vilket torde vara beroende bl. a. därav, att någon särskild personal

icke finnes för ledning av sådan utbildning.»

3. Utländska förhållanden och tendenser

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen har studerat totalförsvarets organisation och ledning utomlands,

varvid särskilt uppmärksammats ledningsorganisationerna i högsta

instans. Följande länder har varit föremål för undersökning: Danmark,

Norge, Finland, Nederländerna, Österrike, Schweiz (endast beträffande civilförsvar),

Västtyskland, Frankrike, Storbritannien, Canada, USA och Sovjetunionen.

Utredningens studium bygger till övervägande del på förhållan
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

dena under 1959; beträffande USA har utredningen dock tagit del av under

1961 vidtagna organisationsförändringar.

Utredningen konstaterar att totalförsvarsledningarna i de undersökta

länderna trots olikheter i statsskick företer vissa gemensamma drag. I

samtliga undersökta länder utom Danmark finnes sålunda särskilda organisationer

för ledning och samordning av totalförsvarsfrågor. Dessa organisationer,

vilka i de flesta länder benämnes försvarsråd eller försvarskommitté,

har överallt statsöverhuvudet eller statsministern till ordförande, och

som medlemmar ingår i regel de av totalförsvaret närmast berörda ministrarna,

de högsta militära cheferna samt i vissa länder, bl. a. i Frankrike och

Norge, höga civila chefer. I Österrike ingår även parlamentsledamöter. Organisationens

status varierar med de olika statschefernas och regeringarnas

växlande befogenheter i fråga om ledningen av vederbörande lands försvar.

I USA och Frankrike är försvarsråden sålunda presidentens organ, medan de

i Norge och Finland är regeringens. Även uppgiften varierar; i de flesta länder

är den dock av rådgivande karaktär. Så är t. ex. »Högsta försvarsrådet»

i Frankrike rådgivande i samordningsfrågor för totalförsvaret, främst vad

gäller användning och skydd av landets resurser. I Finland har försvarsrådet

till uppgift att följa den militärpolitiska utvecklingen och granska grunderna

för rikets försvar samt att samordna budgetarbetet och anpassa försvarsförberedelserna

inom olika områden efter varandra.

Utredningen har särskilt studerat förhållandena i Norge och anför härom

följande:

»I Norge, liksom i Sverige, är givetvis statsministern ytterst ansvarig för

ledningen av och samordningen inom totalförsvaret. Någon särskild samordningsminister

finnes icke i Norge utan statsministern leder själv denna verksamhet.

Till sitt förfogande för denna uppgift har statsministern inom

sitt eget »kontor» -— som är relativt stort — ett kansli för beredskapsfrågor

under ledning av en expeditionschef, vilken bl. a. har till uppgift att verka

för samordning av de olika departementens beredskapsplanläggning.

För ledning av och samordning inom totalförsvaret på regeringsplanet

har man dels ett sikkerhetsutvalg, dels ett försvarsråd, båda under ledning

av statsministern. I sikkerhetsutvalget, som icke har någon konstitutionell

förankring och som delvis kan betraktas som stommen till ett krigskabinett,

ingår förutom statsministern utrikes-, försvars-, justitie-, handelsoch

finansministrarna. Några ämbetsmän ingår icke, vare sig från den militära

eller den civila sektorn. Sikkerhetsutvalget är främst ett forum för

diskussioner genom vilka ärendenas kommande behandling inom hela regeringen

förberedes. — I försvarsrådet, som inrättades redan 1933, ingår förutom

samma regeringsledamöter som i sikkerhetsutvalget jämväl vissa

befattningshavare inom utrikes- och försvarsdepartementen samt försvarsstabschefen

(motsvarande vår överbefälhavare), försvarsgrenscheferna och

civilförsvarschefen. Försvarsrådets uppgift är att överlägga om viktiga frå
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

gor av totalförsvarskaraktär, såsom utrikes- och militärpolitiska problem,

principiella organisationsfrågor m. m. Rådet, som sammanträder vid behov

på ordförandens kallelse och som under 1961 sammanträtt vid olika tillfällen,

torde dock numera ha minskat i betydelse — dess uppgifter har delvis

övertagits av sikkerhetsutvalget och koordineringsrådet — — —.

Som sekreterare i såväl sikkerhetsutvalget som försvarsrådet tjänstgör den

förut nämnde expeditionschefen för beredskapsfrågor inom statsministerns

kontor.»

Beträffande civilförsvarets departementstillhörighet utomlands anför utredningen

att det i Schweiz sorterar under försvarsdepartementet, medan det

i övriga undersökta länder i Västeuropa lyder under annat departement,

såvitt man kunnat finna under någon form av inrikesdepartement. I Norge

sorterar civilförsvaret sålunda under »justis- og politidepartementet».

I Förenta Staterna ligger huvudansvaret för civilförsvaret på delstaterna.

Den centrala ledningen har tidigare tillkommit »the Office of Civil and

Defense Mobilization». I ett budskap till kongressen i maj 1961 -— fortsätter

utredningen -—- aviserade presidenten en omorganisation och utbyggnad av

civilförsvaret, och ansvaret härför i högsta instans har fr. o. m. den 1 augusti

1961 lagts på försvarsministern och försvarsdepartementet. Härvid har dock

tydligt framhållits att civilförsvaret skall förbli en civil organisation.

Yttranden

Remissmyndigheterna har icke haft något att erinra eller tillägga i anslutning

till utredningens redogörelse för utländska erfarenheter.

4. Sammanfattning av försvarsledningsutredningens förslag

Utredningen anför, att uppgiften att i högsta instans samordna våra försvarsförberedelser

är och otvivelaktigt även framdeles kommer att vara så

betydelsefull och omfattande, att den bör ha ett mycket starkt inflytande

på riksstyrelsens organisation och verksamhetsformer.

Behov av en samordning av totalförsvarsverksamheten föreligger enligt

utredningen dels inom regeringen och dess kansli, dels inom riksdagen, dels

mellan regeringen och riksdagen, dels ock mellan regeringen och centrala

myndigheter.

Utredningen föreslår

att det skall ankomma på försvarsministern att inom regeringen samordna

totalförsvarsverksamheten, med undantag för den administrativa beredskapen,

vilken bör samordnas genom ett konsultativt statsråd,

att till försvarsministerns och ovannämnda statsråds förfogande fr. o. m.

den 1 juli 1962 ställes ett samordningskansli, vilket som en särskild avdelning

ingår i försvarsdepartementet,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

att civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens

signalskyddsnämnd fr. o. m. den 1 juli 1963 överföres till försvarsdepartementet

samt

att ett försvarsråd inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 med uppgift att utgöra

ett forum för ömsesidig orientering mellan regeringen och cheferna för vissa

av totalförsvarets centrala myndigheter.

Utredningen framför även tanken att omorganisera utrikesutskottet till

ett kombinerat utrikes- och försvarsutskott samt att på motsvarande sätt

bilda en utrikes- och försvarsnämnd av utrikesnämnden. Utredningen anser

det dock böra tillkomma författningsutredningen att närmare överväga

lämpligheten av här antydd omorganisation och att framlägga de förslag i

ämnet, vartill den kan finna anledning.

Utredningens olika förslag samt över dessa avgivna yttranden redovisas i

det följande var för sig.

5. Utredningens förslag rörande samordning inom regeringen och dess kansli

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen framför sina överväganden och förslag enligt följande:

»De största samordningsproblemen torde f. n. föreligga inom regeringen

och dess kansli. De praktiska svårigheterna för samordning av verksamheten

sammanhänger med att nästan hela statsförvaltningen har totalförsvarsinslag,

varför totalförsvarsärenden handlägges inom alla departement.

Mängden av sådana ärenden varierar dock avsevärt; försvarsdepartementet

sysslar uteslutande med försvarsärenden, vissa departement t. e. utrikes-,

inrikes-, handels- och kommunikationsdepartementen ansvarar för väsentliga

totalförsvarsfunktioner men domineras av fredsärenden, och vissa

övriga departement har endast smärre uppgifter av försvarskaraktär.

Rent teoretiskt kan det hävdas att de bästa garantierna för samordning

skulle erhållas om ledningen av alla totalförsvarsfunktioner sammanfördes

till ett departement — ett totalförsvarsdepartement. Det störa flertalet försvarsfunktioner,

t. e. hälso- och sjukvård, polisverksamhet och säkerhetstjänst,

sambandstjänst och postverksamhet, totalförsvarets försörjning med

arbetskraft och livsmedel m. m. samt totalförsvarets transport- och trafikverksamhet,

har emellertid mycket nära anknytning till motsvarande

fredsverksamhet; det är, som utredningen tidigare anfört, oftast fredsverksamheten

som helt eller delvis skall ställas om och övergå till krigsverksamhet.

Totalförsvarsfunktioner av denna typ måste i krig ledas av samma

personal som handhar motsvarande verksamhet i fred, varav följer att

krigsförberedelsearbetet måste äga rum inom respektive fackdepartement.

Det är således uteslutet att samla ledningen av alla totalförsvarsfunktioner

inom ett departement.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

Då alla totalförsvarsfunktioner omöjligen kan läggas under ett statsråd,

måste samordning organisatoriskt åstadkommas på något annat sätt. Vid

val av alternativ härför har man att utgå från regeringens i grundlag och

enligt praxis utvecklade arbetsformer. Utredningen har i kap. V lämnat en

översiktlig redogörelse för hur regeringen arbetar och vill här endast rekapitulera

några väsentliga punkter. Statsministern är statsrådets främste

ledamot. Regeringen arbetar kollegialt, d. v. s. ledamöterna är gemensamt

ansvariga för i statsrådet fattade beslut. Varje enskild ledamot av statsrådet

har dessutom i egenskap av föredragande ansvar för beredningen

av de ärenden han föredrar och i egenskap av departementschef för verkställigheten

av fattade beslut. Statsministern är givetvis utåt huvudansvarig

för samordningen inom totalförsvaret, liksom för samordning av all

annan väsentlig verksamhet. Det torde emellertid vara realistiskt att räkna

med att han icke fortlöpande -— men väl periodvis, när omständigheterna

tvingar därtill — kan personligen engagera sig i erforderlig omfattning

för just detta komplex av samordningsfrågor. Författningsutredningen,

som i betänkandet Regeringsarbetet (SOU 1958: 14) övervägt lämpligheten

av att statsministern över huvud taget pålägges särskilt utpekade samordningsuppgifter,

avstyrker ett sådant arrangemang och anser att det skulle

onödigt binda honom och skapa svårigheter för honom i samarbetet med

departementscheferna. Försvarsledningsutredningen ansluter sig till denna

uppfattning och anser, att totalförsvarssamordningen på regeringsnivå icke

bör i första hand åvila statsministern.

Samordningen är emellertid av sådan betydelse och omfattning att den

enligt utredningens uppfattning icke kan med tillräcklig auktoritet ledas

från ämbetsmannaplanet utan måste anförtros åt en regeringsledamot. Utredningen

förordar därför, att ett statsråd skall ha regeringens uppdrag att

under statsministern ansvara för samordningen inom totalförsvaret. Utredningen

erinrar om att samordningen av den civila försvarsberedskapen

f. n. åvilar ett konsultativt statsråd. Krigsmakten, som i flera hänseenden

är den dominerande faktorn inom totalförsvaret, samverkar som tidigare

nämnts inom nästan alla funktioner med de civila delarna av totalförsvaret,

t. ex. vad gäller hälso- och sjukvård, sambandstjänst och transportverksamhet.

Det är med anledning härav utredningens uppfattning att samordningsuppgiften

skall avse hela totalförsvaret och icke enbart de civila delarna av

detta.

Utredningen anser sig böra understryka, att ett sådant arrangemang

som här åsyftas självfallet icke fråntar statsministern hans allmänna ansvar

för totalförsvarets samordning, lika litet som det fritar övriga statsråd från

det ansvar som de i egenskap av departementschefer har för olika delar av

totalförsvaret och för dessa delars anpassning till den gemensamma grundsynen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

a) Samordningsuppgifterna och behovet av personal till det samordnande

statsrådets förfogande

Utredningen anser att de viktigaste uppgifterna, som bör ankomma på det

för samordningen ansvariga statsrådet, är följande:

att verka för utvecklingen och hävdandet av en enhetlig strategisk grundsyn

och en på denna byggd, för totalförsvaret gemensam målsättning,

att från totalförsvarssynpunkt samordna budgetarbetet, såväl i stort som

vad gäller enskilda, av varandra beroende anslag inom olika huvudtitlar

m. m., samt verka för en med den strategiska grundsynen överensstämmande

avvägning mellan totalförsvarets komponenter,

att samordna beredskapen inom totalförsvaret, främst mobiliserings- och

insatsberedskapen, samt

att samordna arbetet rörande den administrativa beredskapen.

På det statsråd som ålägges samordningsuppgiften bör dessutom ankomma
att

i statsministerns frånvaro leda sammanträden med »försvarsrådet»

(jfr nedan),

att vara huvudman inom Kungl. Maj :ts kansli för civilbefälhavarna,

att följa och övervaka större totalförsvarsövningar samt

att öva tillsyn över förberedelserna för riksstyrelsens, de centrala totalförsvarsmyndigheternas

och länsstyrelsernas krigsorganisation.

De nämnda uppgifterna kan åläggas antingen ett konsultativt statsråd

eller en fackminister; i det senare fallet kan, enligt utredningens uppfattning,

endast försvarsministern ifrågakomma.

Utredningen, som längre fram redogör för sina överväganden rörande

dessa båda alternativ, finner det vara angeläget att till ifrågavarande statsråds

förfogande ställes ett litet men högt kvalificerat kansli. Detta samordningsorgan,

som i huvudsak blir detsamma oberoende av vilket statsråd som

ålägges att ansvara för samordningen, bör även utgöra stommen till det

statsministerns centrala kansli, som enligt utredningens tidigare framförda

uppfattning är nödvändigt i krig. Samordningsorganet kan vid behov utan

någon försvagning av sina verkningsmöjligheter eller någon tidsutdräkt

ställas till statsministerns omedelbara förfogande. Behovet av personal inom

samordningsorganet varierar givetvis med hänsyn till uppgifternas omfattning

och synes vara störst under de närmast kommande åren, då ett i många

avseenden banbrytande arbete måste genomföras. Detta förhållande talar för

att fasta tjänster inrättas endast för den del av personalen som med säkerhet

bedömes alltid böra ingå, medan övriga f. n. erforderliga befattningshavare

t. v. anställes mot särskilda arvoden.»

I fråga om antalet befattningshavare inom samordningsorganet samt löneställningar

för dessa framhåller utredningen att chefen bör ha en sådan

ställning att han får erforderlig auktoritet för att utan svårighet och på nå
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

gorlunda jämställd basis kunna samverka med de högsta befattningshavarna

inom Kungl. Maj :ts kansli och inom totalförsvarets centrala myndigheter.

Han anses därför icke böra ha lägre ställning än avdelningschef (Br

4). Personalbehovet i övrigt bedömes av utredningen vara följande.

För ärenden rörande

Antal

Löneställning

Allmänna frågor och budgetarbete.................

1

Br 2

Administrativ beredskap..........................

1

A 261

Civilbefälhavarna och större totalförsvarsövningar ...

1

A 26

Riksstyrelsens, de centrala myndigheternas och läns- styrelsernas krigsorganisation och utbildning för upp- gifterna i krig .................................

1

Arvodesbefattning

1 Därtill föreslås tillkomma kommittéarvode.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att i nuläget finnes inom

statsrådsberedningen viss personal för bl. a. samordningsuppgifter avseende

de civila delarna av totalförsvaret.

Beträffande frågan om val av statsråd för samordning av totalförsvarsförberedelserna

anför utredningen följande:

»De grundläggande samordningsuppgifterna — att utveckla och hävda

den gemensamma och för försvarsansträngningarna riktgivande strategiska

grundsynen samt en på denna grundad, för totalförsvaret gemensam målsättning

och målsättningar för de olika huvudfunktionerna — är av kvalificerad

försvarspolitisk natur. Det statsråd som, under statsministern, skall

ha ansvar för samordningen inom totalförsvaret måste därför enligt utredningens

mening ha stor politisk auktoritet såväl inom som utom regeringen.

Hans auktoritet inom regeringen skall möjliggöra att samordning rörande

totalförsvarsfrågor regelmässigt åstadkommes utan att statsministern själv

skall behöva ingripa; utåt skall han, vid sidan av statsministern, vara totalförsvarets

främste talesman.

För uppgiften att ansvara för samordning i lagstiftningsfrågor bör juridisk

utbildning och erfarenhet eftersträvas. För att denna uppgift skall

kunna åläggas ett politiskt statsråd — i den bemärkelse som nyss angivits

— är det därför önskvärt, att denne besitter dylik formell kompetens. Det

torde icke kunna förutsättas, att så regelmässigt är fallet. Beredskapslagstiftning

och övrig lagstiftning har dessutom så nära sammanhang med

varandra, att ansvaret för samordning från totalförsvarssynpunkt och för

samordning i mera lagteknisk mening icke bör åvila skilda statsråd. Ansvaret

för samordning av beredskapslagstiftning och spörsmål om administrativ

beredskap synes därför, oberoende av om samordningsuppgifterna

i övrigt anförtros åt ett konsultativt statsråd eller åt försvarsministern, med

fördel kunna åläggas en granskningskonsult, som i den politiske samordningsministerns

ställe och i nära samråd med denne är föredragande i hit
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

hörande frågor. Ifrågavarande granskningskonsult bör vara föredragande i

statsrådet endast i sådana lagstiftningsfrågor o. d. som är gemensamma

för hela totalförsvaret eller eljest icke kan ankomma på någon departementschef.

På det av utredningen föreslagna särskilda samordningskansliet

skulle i detta sammanhang ankomma att utföra ifrågakommande granskning

av inom fackdepartementen utarbetade förslag till lagstiftning, instruktioner,

kungörelser o. d. samt att göra förberedelsearbetet i de frågor för

vilka granskningskonsulten är föredragande i statsrådet.

Utredningen upptar i det följande till prövning de tva huvudalternativ

för val av samordningsminister, som utredningen funnit möjliga.

Alternativ konsultativt statsråd

Till förmån för detta alternativ kan anföras att ett konsultativt statsråd —

i motsats till försvarsministern — har möjlighet att ägna huvuddelen av

sin verksamhet åt samordningsuppgiften. Emellertid kan det ifrågasättas

om det är rimligt att ett statsråd anförtros enbart denna uppgift. I detta

sammanhang kan erinras om den starkt begränsade kansliorganisation som

utredningen föreslår för samordningsuppgiften. Till de tänkbara fördelarna

med rubricerade alternativ kan vidare hänföras att, eftersom ett konsultativt

statsråd icke har ansvar för någon särskild del av totalförsvaret utan kan

förutses ägna lika mycket intresse åt alla dess delar, det torde föreligga

goda betingelser för att uppgiften löses med objektivitet.

Försvarsministern kan helt ägna sin verksamhet åt krigsmakten, vars

omfattning och betydelse inom totalförsvaret kräver stora insatser av den

som i högsta instans skall tillvarata dess intressen och leda dess inriktning

och verksamhet.

Såsom nackdelar med förevarande alternativ må följande nämnas. Krigsmakten

och därmed försvarsministern kommer inom överskådlig framtid

att inta en i många avseenden ledande plats inom totalförsvaret. Det torde

bli en mycket svår uppgift för ett konsultativt statsråd med begränsade

personella resurser till sitt förfogande att samordna försvarsdepartementets

och krigsmaktens verksamhet med de civila totalförsvarsfunktionerna.

Denna uppgift torde förutsätta — i varje fall om den skall fullgöras i den

utsträckning som utredningen anser det vara nödvändigt — att det konsultativa

statsrådet erhåller en i viss mån överordnad ställning i förhållande

till försvarsministern. Detta synes utredningen icke vara en lämplig organisatorisk

lösning.

Det torde icke heller vara rationellt, fortfarande med hänsyn till krigsmaktens

roll inom totalförsvaret, att vid sidan av statsministern någon annan

än chefen för försvarsdepartementet inom regeringen är ansvarig för

utveckling och hävdande av den strategiska grundsynen eller för den utåtriktade

verksamheten berörande totalförsvaret.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

Alternativ försvarsministern

Såsom fördelar i detta alternativ kan anföras följande.

Försvarsministern är i sin gärning helt inriktad på försvarsverksamhet

och har inom regeringen det direkta ansvaret för det militära försvaret,

efter vilket övriga totalförsvarsgrenar i avsevärd utsträckning måste anpassa

sin verksamhet. Försvarsministern har härigenom goda förutsättningar

för samordningsministerns viktigaste uppgifter: att utveckla och hävda en

enhetlig strategisk grundsyn och en för totalförsvaret gemensam målsättning.

I detta sammanhang vill utredningen framhålla att förutsättningarna

härför rimligen bör öka, om vissa civila totalförsvarsfunktioner, t. ex. civilförsvaret,

överföres till försvarsdepartementet. Till frågan om dylika överföringar

återkommer utredningen emellertid i det följande, varvid även

övriga aspekter på densamma behandlas.

Det av utredningen föreslagna samordningsorganet kommer att ingå i

försvarsdepartementet, givetvis som en separat avdelning. Det kan vid behov

repliera på och under kortare perioder med toppbelastning i arbetet

få biträde av försvarsdepartementets övriga avdelningar och specialister.

Genom placeringen inom försvarsdepartementet kommer samordningsorganet

också i nära kontakt med totalförsvarsproblemen och torde

vid gemensamma beredningar få en naturlig plattform för sin verksamhet.

I fråga om nackdelar med alternativet kan följande framhållas.

Försvarsministern får en dubbelställning som främste företrädare för en

gren av totalförsvaret och samtidigt ansvarig för denna grens samordning

med övriga grenar av totalförsvaret. Försvarsministerns objektivitet kan

komma att ifrågasättas; å andra sidan kan den utvecklingen tänkas, att

försvarsministern, i strävan efter objektivitet, för att i ett visst läge åstadkomma

samordning gör större eftergifter inom sitt ansvarsområde såsom

departementschef än han i och för sig skulle anse sakligt motiverat. Det är

en organisatorisk erfarenhet, att det är en svårlöst uppgift att vara ansvarig

för samordning i ett större sammanhang och samtidigt ha ett direkt

ansvar för en del av det som skall samordnas.

Slutligen kan mot detta alternativ anföras att försvarsministern får en

stor arbetsbörda. Väsentligt är dock att i detta sammanhang beakta samordningskansliets

kapacitet och karaktären av de uppgifter som direkt kommer

att ta försvarsministerns tid i anspråk.

Utredningens slutsatser

Utredningen anser att det bör ankomma på försvarsministern att inom

regeringen samordna totalförsvarsverksamheten, med undantag för den

administrativa beredskapen, vilken i försvarsministerns ställe bör samordnas

genom ett konsultativt statsråd.

Avgörande för utredningens ståndpunktstagande är härvidlag, att organisationen

måste möjliggöra en samordning inom hela vårt totalförsvar,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

således även av krigsmaktens verksamhet med totalförsvarsverksamheten

i övrigt. Om ansvaret för en samordning av den kvalificerat försvarspolitiska

karaktär, som enligt utredningens förslag blir den grundläggande

arbetsuppgiften, skall åvila ett konsultativt statsråd, leder detta i realiteten

till en dubblering av försvarsministerfunktionen. Det synes utredningen

i hög grad tveksamt om en dylik organisation främjar samordning; tvärtom

torde motsatsen få riskeras. Under statsministern bör därför, enligt utredningens

mening, uppgiften att svara för samordningen inom totalförsvaret

åvila chefen för försvarsdepartementet.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att författningsutredningen

i det förut nämnda betänkandet Regeringsarbete! övervägt men

funnit det olämpligt att införa en särskild, från departementen fristående

samordningsminister för någon viss kategori av ärenden. Försvarsledningsutredningen

konstaterar, att de motiv, som författningsutredningcn därvid

anfört, äger relevans även i nu förevarande, mera konkreta sammanhang.»

Utredningen är enig om angelägenheten av att organisatoriska förutsättningar

tillskapas för en bättre samordning av de fredsmässiga totalförsvarsuppgifterna

i Kungl. Maj :ts kansli och att detta bäst torde ske genom att en

särskild organisation — ett samordningskansli — får sig dessa uppgifter

ålagda. I fråga om vilket statsråd som inom regeringen skall ha det omedelbara

ansvaret för samordningsverksamheten har utredningen emellertid icke

varit enig. Herrar Wedén och Kolmodin samt utredningens expert, översten

Löwenhielm har i ett till betänkandet fogat särskilt yttrande framhållit,

att enligt deras mening denna uppgift bör tillkomma statsministern även i

fred. Som en följd härav kan de icke ansluta sig till utredningens förslag

om samordningskansliets placering utan förordar att detta ställes direkt

under statsministern. I nyssnämnda särskilda yttrande framhålles följande:

»I det tidigare förslag beträffande krigsmaktens högsta ledning som utredningen

framlagt och som numera i sina huvuddrag godkänts och fastställts

av statsmakterna, hävdade utredningen nödvändigheten av en strategisk

grundsyn för det militära försvaret och en på denna byggd målsättning för

detta försvar. Genom statsmakternas beslut har verktygen för åstadkommandet

av en sådan grundsyn och målsättning för det militära försvaret

skapats.

Det är samtidigt klart att grundsyn och målsättning för det militära försvaret,

efter statsmakternas godkännande, måste bli vägledande för grundsyn

och målsättning för hela totalförsvaret. Alla erfarenheter, som utredningen

varit i tillfälle att studera av för Sverige relevanta förhållanden från

länder, som varit invecklade i det senaste världskriget, pekar entydigt i den

riktningen, att ett lands främste politiske företrädare, i Sveriges fall statsministern,

icke blott självklart måste taga ansvar för godkännande av den

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

militära målsättningen utan även aktivt verka för samordningen av denna

med andra totalförsvarskomponenter.

Utredningen har vidare i olika sammanhang kraftigt understrukit bptydelsen

för det militära försvarets och totalförsvarets effektivitet av att den

under krig nödvändiga organisationen av dessas olika delar också får bli

bestämmande för den försvarsförberedande organisationen under fred av

samma delar, eller, där detta icke är möjligt, att de organ, som svarar för

den försvarsförberedande organisationen under fred får fullgöra motsvarande

försvarsfunktioner under krig. Vi delar denna uppfattning. Det torde

också vara ofrånkomligt att ett lands främste politiske företrädare — i

Sverige landets statsminister — med den högsta ledningen av och ansvaret

för de politiska huvudlinjerna för samhällsutvecklingen måste, som en

uPPgift av särskild dignitet, förena överinseendet över och huvudansvaret

för försvaret av landets fred, frihet och säkerhet.

Utredningen har också dragit konsekvenserna av ett sådant synsätt genom

att förklara, att statsministern under krig måste vara totalförsvarets

naturlige ledare och följaktligen härför till sitt förfogande ha ett samordningskansli

för totalförsvaret. Utredningen anser vidare att ett effektivt sådant

kansli måste skapas under fredstid, vilken uppfattning vi som tidigare

nämnts delar. Utredningens majoritet har emellertid föreslagit att detta

kansli under fredstid skall inordnas i försvarsdepartementet för att under

krig överflyttas till statsministern.

Följes utredningsmajoritetens förslag måste en omorganisation i högsta

instans ske i det ytterligt känsliga läge, som råder i ett krigs begynnelse.

Detta måste innebära en stor svaghet.

Det måste också medföra svårigheter, om samordningen i fred skall ske

genom en fackminister, som ju kommer att intaga en dubbelställning, dels

som fackminister och dels som samordnare. Detta kan leda till oklarhet

och framkalla onödiga friktioner eller olämpliga åtgärder, vilka i större utsträckning

kan undvikas om samordningen skötes av en statsministern

direkt underställd person, som kan handlägga samordningsfrågorna stödd

av statsministerns auktoritet och objektivitet i förhållande till fackministrarna.

Därför anser vi att samordningsorganet redan i fred bör vara direkt knutet

till statsministern och ledas av en högt kvalificerad ämbetsman, förslagsvis

benämnd statssekreterare för totalförsvarsfrågor, som då ersätter utredningens

avdelningschef. Den av oss förordade lösningen innebär bl. a. följande

väsentliga fördelar i jämförelse med utredningens förslag.

För det första torde antalet totalförsvarsfrågor, som blir tvistiga olika

departement emellan, bli mindre med en under statsministern stående statssekreterare

i en objektiv position som samordnare än med försvarsministern

i samordningsfunktioner. Statsministerns arbetsbörda som medlare i sådana

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

tvistefrågor torde alltså väl kunna antagas bli mindre med den av oss förordade

ordningen än med utredningens förslag.

För det andra får statsministern en enligt vår mening nödvändig möjlighet

att redan under fredstid genom denne statssekreterare följa totalförsvarets

huvudfrågor och på ett helt annat sätt än enligt utredningsmajoritetens

förslag förbereda sig för de uppgifter, som för honom blir ofrånkomliga,

om vårt land trots försvarets fredsfrämjande effekt blir angripet.

För det tredje torde den av oss föreslagna organisationen på ett ur allmän

försvarssynpunkt värdefullt sätt understryka inför utlandet den vikt de

svenska statsmakterna och vårt folk fäster vid totalförsvaret. Därigenom

ökas inte blott respekten för detta utan även — och utan särskild kostnad —

totalförsvarets fredsfrämjande verkan.»

Yttranden

Flertalet remissmyndigheter — och alla som yttrat sig i denna fråga —- biträder utredningens uppfattning att det föreligger ett stort behov av samordning

av totalförsvarsverksamheten inom regeringen och dess kansli.

Likaså tillstyrker flertalet, att ett särskilt samordningskansli organiseras

redan i fred. I dessa två frågor frainföres icke några från utredningens synpunkter

avvikande meningar; vissa myndigheter, bl. a. statskontoret, civilförsvarsstyrelsen

och civilbefälhavaren i IV civilområdet, ifrågasätter dock,

om icke samordningskansliet blir underdimensionerat för sina uppgifter.

Statskontoret anför att kansliet enligt utredningens förslag bl. a. skall

följa och övervaka större totalförsvarsövningar. Man måste också räkna

med ett ökat behov av central samordning av dessa övningar som en följd

av totalförsvarets utbyggnad, liksom att krav kommer att resas på att samordningskansliet

deltager i planläggningsarbetet. Vidare bör övningar med

personal inom Kungl. Maj :ts kansli komma till stånd. Dessa övningar måste

ledas av personal inom kansliet även om personal från andra myndigheter

medverkar. Ledning innebär i detta sammanhang bl. a. planering, ställande

av uppgifter, delegering, samordning och kontroll. För att kunna lösa dessa

uppgifter bör försvarsministern disponera ett stabsorgan, som bland annat

bör innehålla personal med vana att planlägga, leda och genomföra övningar.

Personalen vid samordningsavdelningen bör därför enligt statskontoret

utökas med 3—4 personer i förhållande till utredningens förslag. Av

dessa bör åtminstone en vara högt kvalificerad, stabsutbildad regementsofficer.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att den ej är övertygad om att samordningsavdelningen

blivit tillräckligt tillgodosedd i personellt hänseende. Styrelsen

understryker faran av att avdelningen redan från starten under
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

bemannas. Starka skäl anses tala för att ytterligare några kvalificerade befattningshavare

knytes till avdelningen.

Civilbefälhavaren i IV civilområdet anför, att ett villkor för att samordningen

skall bli effektiv är att den i samordningskansliet ingående personalen

får möjlighet att i tillräcklig utsträckning följa utvecklingen inom

alla områden, som kan vara av betydelse för verksamheten, samt taga härav

föranledda initiativ. Om så skall kunna ske, framhåller civilbefälhavaren,

erfordras att personalramen ej blir allt för beskuren. Utredningen har för

allmänna frågor och budgetarbete föreslagit en befattningshavare; här torde

enligt civilbefälhavarens mening erfordras två -— en för vardera av dessa

uPPtpfter. För handläggning av ärenden rörande större totalförsvarsövningar

samt ärenden rörande civilbefälhavarna bedömer civilbefälhavaren

att utredningen, som även här föreslagit endast en befattningshavare, underskattat

personalbehovet, och att det erfordras minst två kvalificerade befattningshavare.

I fråga om val av samordningsminister och samordningskansliets placering

är meningarna delade. Följande remissmyndigheter biträder eller har

intet att erinra mot utredningens förslag, att det inom regeringen bör ankomma

på försvarsministern att samordna totalförsvarsverksamheten, med

undantag för den administrativa beredskapen: socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret (reservation

av en ledamot), civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar (reservation av en ledamot), 1959 års besparingsutredning för försvaret,

civilbefälhavaren i IV civilområdet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Örebro och Västmanlands län, Sveriges Radio AB, Sveriges lantbruksförbund

samt Sveriges akademikers centralorganisation.

Statskontoret framhåller att det är självklart — oavsett vem som ålägges

att inom regeringen samordna totalförsvarsfrågorna — att ansvaret för de

väsentligare åtgärderna härutinnan ytterst åvilar statsministern. Detta gäller

givetvis även då kontroversiella frågor uppkommer. Något behov att

uttryckligen ålägga statsministern att regelmässigt svara för samordningsverksamheten

i fred torde ej föreligga. Den viktigaste uppgiften i dagens

läge är enligt statskontoret att snarast möjligt skapa ett funktionsdugligt

samordningsorgan. Statskontoret delar utredningens uppfattning att samordningsorganet

i fredstid bör knytas till försvarsdepartementet.

Civilförsvarsstyrelsen anför att det i och för sig vore önskvärt att samma

ordning kunde tillämpas under såväl krig som fred. Emellertid, säger styrelsen,

görs det gällande att statsministern — som har en allmänt samordnande

uppgift inom regeringen — under fred har så många andra göromål,

att den direkta ledningen av samordningsarbetet på totalförsvarets område

icke borde åligga honom. Huvudsakligen med hänsyn härtill föreslår utredningen

annat statsråd till samordningsminister under fred. Härvid väl
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

jes den kombinationen, att en konsult göres ansvarig för samordning av den

administrativa beredskapen och försvarsministern för övrig totalförsvarsverksamhet.

Det undandrar sig styrelsens bedömande i vad mån statsministerns

övriga fredsgöromål är av den beskaffenhet att de lägger hinder i

vägen för en koncentrering av totalförsvarets samordningsproblem till honom.

Styrelsen understryker, att enligt dess mening försvarsproblemen och

därmed sammanhängande samordningsfrågor på totalförsvarets område

under överhlickbar tid framåt kommer att vara av vital betydelse för vårt

land och i angelägenhetsgrad icke stå efter något annat fredsproblem.

Skulle av praktiska skäl statsministern icke kunna fullgöra uppgiften som

samordningsminister, kan styrelsen ansluta sig till den ordning utredningen

föreslagit. Chefen för försvarsdepartementet, som helt sysslar med försvarsfrågor,

synes vara lämpligare som samordningsminister än ett fristående

konsultativt statsråd utom i vad avser den administrativa beredskapen.

Styrelsen finner det likaledes riktigt att försvarsdepartementet omorganiseras

så att där bildas en särskild avdelning för samordningsfrågor. Det

förefaller också styrelsen lämpligt, att beredandet av det konsultativa statsrådets

handläggning av administrativa samordningsfrågor sker i denna avdelning

och att densamma under krig, när samordningsfrågorna övergår

till statsministern, överflyttas till dennes stabsorgan.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anser att förberedelserna

inom totalförsvaret har blivit så omfattande att ett statsråd bör svara för

samordningen inom regeringen. Försvarsledningsutredningen har för sin

del funnit — fortsätter nämnden — att det i fred bör vara försvarsministern.

Det skall dock uppdras åt en konsult att liksom hittills handha den administrativa

beredskapen. Samordningen underlättas av att civilförsvaret, beredskapsnämnden

och signalskyddsnämnden överföres till försvarsdepartementet.

Beredskapsnämnden vill för sin del ansluta sig till utredningens

förslag i denna del. Nämnden anser denna lösning under nuvarande departementsorganisation

vara den mest praktiska.

Statsministern skall i krig överta uppgiften att leda och samordna totalförsvaret.

Denna överflyttning i en kritisk situation kan, fortsätter nämnden,

såsom reservanterna i utredningen framhåller medföra en tillfällig

försvagning av försvarsansträngningarna. En av de grundläggande principerna,

efter vilka utredningen arbetat, har varit överensstämmelsen mellan

freds- och krigsorganisation. Denna bryts när det gäller totalförsvarets

högsta ledning. Den samordningsavdelning, som skall upprättas inom försvarsdepartementet,

skall dock bilda stommen i det kansli som ställes till

statsministerns förfogande i krig, och därmed bevaras en viss kontinuitet.

Civilbefälhavaren i IV civilområdet framhåller att statsministern enligt

vårt statsskick både i fred och i krig har ställningen som samordnare av

alla viktigare politiska funktioner inom regeringen, och det måste anses

vara alldeles självklart att statsministerns ställningstagande inhämtas di
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

rekt eller vid allmän beredning, så snart det gäller fundamentala samordningsfrågor

beträffande totalförsvaret. Det råder härvidlag ingen principiell

skillnad mellan totalförsvaret och andra regeringsfrågor som händelseutvecklingen

för i förgrunden, såsom utrikespolitiken, handelspolitiken,

sysselsättningspolitiken, socialpolitiken, jordbrukspolitiken etc. Allt efter

lägets skiftningar och de därav föranledda behoven av samordning på högsta

nivå kommer automatiskt statsministern att kopplas in på avgörandena och

därvid tvingas att under en viss period tämligen ingående och i detalj ta

befattning med en viss gren av landets styrelse och förvaltning. Men det är,

enligt civilbefälhavarens mening, en skenföreställning att statsministern,

oberoende av händelseutvecklingen på övriga områden, skulle ha tid och

möjlighet att året runt kontinuerligt i detalj följa och samordna departementschefernas

och myndigheternas verksamhet inom totalförsvaret.

Statsverksamhetens behöriga gång kräver, fortsätter civilbefälhavaren,

att det statsråd som har samordningsuppgifter på ett visst område skall vara

berett att stå till förfogande för avgöranden i till synes obetydliga frågor

när som helst med kort varsel, från dag till dag, från vecka till vecka. Att

lägga dylika samordningsfrågor såsom en permanent arbetsuppgift på

statsministern skulle innebära en allvarlig snedbelastning av hans funktioner.

Enligt civilbefälhavarens uppfattning måste statsministern betraktas

såsom totalförsvarets högsta ledare både i krig och fred. Frågan gäller därför

icke så mycket denna princip, utan vilken som i Kungl. Maj :ts kansli

skall ansvara för de löpande samordningsuppgifterna beträffande totalförsvaret.

Civilbefälhavaren upptager därefter till granskning de tre alternativ, som

närmast behandlats i utredningens betänkande, nämligen en särskild statssekreterare

under statsministern, ett konsultativt statsråd eller försvarsministern.

Det förstnämnda alternativet avvisas med motivering att en

statssekreterare såsom chef för ett samordningskansli ständigt måste ta

statsministerns tid i anspråk — såvida han icke de facto skulle få ställning

såsom självständig och inflytelserik regeringsledamot. I fråga om alternativet

med ett konsultativt statsråd såsom samordnare anför civilbefälhavaren

att denne skulle få samma ställning som en statssekreterare hos statsministern

eller också en ställning motsvarande en vice statsministers. Det

vore nämligen orealistiskt att tänka sig, att en administrativ konsult med

ringa politisk anknytning i avgörande mån skulle kunna påverka fackministrarnas

ställningstaganden i frågor där deras politik bestäms av bedömningen

av riksdagens inställning eller av hänsynstagande till de övriga

förvaltningsområdena som de har ansvar för. Skulle åter igen totalförsvarskonsulten

rekryteras från kretsen av de politiskt mest inflytelserika statsråden

och samordnaren därmed bli en verklig överdomare över fackministrarna,

vore detta enligt civilbefälhavarens mening liktydigt med en vice

statsminister — ett system som innebär en genomgripande nyordning i den

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

svenska statsrätten och som i varje fall inte borde införas förrän författningsutredningens

arbete redovisats och övervägts. Vidare vore det en risk

att systemet med en vice statsminister såsom totalförsvarskoordinator skulle

försvåra rekryteringen av toppkrafter till den viktiga försvarsministerbefattningen.

Med detta resonemang, fortsätter civilbefälhavaren, framstår följaktligen

det tredje alternativet med försvarsministern såsom samordnare av totalförsvaret

såsom del lämpligaste i nuvarande läge. Denne bör, såsom utredningen

förutsatt, inom försvarsdepartementet biträdas av ett konsultativt

statsråd i frågor rörande den administrativa delen av samordningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län vill för sin del ge ett bestämt förord

för huvudförslaget. Med hänsyn till statsministerns ställning som regeringspolitikens

främsta företrädare måste det enligt länsstyrelsen anses uteslutet

att statsministern skulle i fredstid hinna personligen taga kontinuerlig del

av uppkommande samordningsfrågor och lösa eventuellt uppkommande

meningsskiljaktigheter. Lösningen av uppgifterna skulle därför, om den i

det särskilda yttrandet föreslagna lösningen valdes, nästan helt ankomma

på statssekreteraren. För att med tillräcklig auktoritet kunna hävda samordningsfrågorna

inom totalförsvaret måste emellertid arbetets ledare ha

säte och stämma i regeringen. I likhet med utredningen anser länsstyrelsen

därför att samordningsuppgifterna, med beaktande av regeringens samfällda

ansvar för besluten, i fred bör ankomma på chefen för försvarsdepartementet.

Följande remissmyndigheter ansluter sig i princip till den uppfattning

herrar Wedén, Kolmodin och Löwenhielm framfört i sitt särskilda yttrande

och anser, att ansvaret för totalförsvarets samordning inom regeringen bör

åvila statsministern och samordningskansliet därför även i fred lyda direkt

under statsministern: luftfärtsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, veterinärstyrelsen,

medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

statspolisintendenlen, civilbefälhavarna i I, III och V civilområdena,

länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands, Kronobergs, Kristianstads,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län samt Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.

Överbefälhavaren och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

anser, i likhet med nyssnämnda remissmyndigheter, att samordningsuppgiften

bör tillkomma statsministern och samordningskansliet därför även

i fred lyda under honom, men hävdar att statsministern bör biträdas av

ett konsultativt statsråd, som närmast ansvarar för samordningsfrågorna.

Även civilbefälhavaren i V civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs

län talar för detta alternativ »om det anses lämpligt att ytterligare stärka

statsministerns möjligheter att begränsa sitt engagemang».

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

Sjöfartsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att samordningsuppgiften

under statsministern skall ankomma på ett konsultativt

statsråd ulan eller i huvudsak utan andra uppgifter, samt att denna konsult

till sitt förfogande skall ha det av utredningen föreslagna samordningskansliet.

Civilbefälhavaren i II civilområdet säger sig dela de synpunkter som

herrar Wedén, Kolmodin och Löwenhielm framfört i sitt särskilda yttrande,

nämligen att samordningen i fred skall ledas av statsministern och att

han för detta ändamål skall tillföras ett i förhållande till statsdeparteinenten

fristående kansli. Eftersom en hel del skäl dock talar för att statsministern

i fred icke kontinuerligt kan leda kansliets verksamhet i detalj, synes

— enligt civilbefälhavarens mening -— statsministern böra kunna uppdraga

åt antingen en av fackministrarna eller ett av de konsultativa statsråden

att närmast under statsministern leda kansliets samordnande verksamhet

ävensom att handlägga frågor, som berör den administrativa beredskapen.

Civilbefälhavare!! ansluter sig till utredningens uppfattning att

ifrågavarande statsråd bör ha stor politisk auktoritet såväl inom som utom

regeringen.

Författningsutredningen förutsätter att en administrativ konsult skall

vara föredragande i ärenden rörande administrativ beredskap men tar i övrigt

icke ställning till vem som inom regeringen skall ha det närmaste ansvaret

för samordningen av totalförsvarsverksamheten. Beträffande samordningskansliets

placering erinrar författningsutredningen om att den i

sitt betänkande »Regeringsarbete!» föreslagit, att vid sidan av departementen

ett särskilt regeringskansli skulle inrättas under ledning av ett konsultativt

statsråd, en administrativ konsult. Ur författningsutredningens synpunkt,

fortsätter utredningen, förefaller det därför naturligt att det av försvarsledningsutredningen

föreslagna, särskilda samordningskansliet förlägges

till detta regeringskansli.

De myndigheter, som anser att uppgiften att inom regeringen samordna

totalförsvarsverksamheten bör ankomma på statsministern, personligen

eller med biträde av ett konsultativt statsråd, framhåller framför allt följande

tre skäl för sin uppfattning:

1. Genom att samordningskansliet redan i fred lyder direkt under statsministern

vinnes en bättre överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation

än enligt utredningens förslag. Denna synpunkt framföres av omkring

femton remissmyndigheter, bl. a. av överbefälhavaren, luftfartsstyrelsen,

statens jordbruksnämnd, statspolisintendenten samt civilbefälhavarna

i I och V civilområdena.

2. Statsministern kommer redan i fred i nära kontakt med totalförsvarsprobleinen

och blir därmed, bättre än i utredningens alternativ, förberedd

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

för sina uppgifter i krig. Denna synpunkt framföres av bl. a. statens jordbruksnämnd,

statspolisintendenten, civilbefälhavaren i 1 civilområdet samt

länsstyrelsen i Södermanlands län. Ytterligare några myndigheter anför

detta motiv indirekt genom att förklara sig dela de synpunkter som framförts

av herrar Wedén, Kolmodin och Löwenhielm.

3. Utredningens förslag, att samordningsuppgiften skall tillkomma försvarsministern,

ger åt försvarsministern en besvärlig dubbelställning som

främste företrädare för en gren av totalförsvaret och samtidigt ansvarig för

denna grens samordning med övriga grenar av totalförsvaret. Denna synpunkt

framföres av omkring tio remissmyndigheter, bl. a. av överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, statspolisintendenten, civilbefälhavarna

i I och V civilområdena samt länsstyrelsen i Gotlands län.

Av i övrigt framförda synpunkter må nämnas följande.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samt civilbefälhavarna i

III och V civilområdena anser att civilbefälhavare och länsstyrelser bör ha

samma huvudman, d. v. s. civilbefälhavarna stå kvar under inrikesdepartementet.

Telestyrelsen anser att från styrelsens synpunkt den bästa lösningen

skulle ernås, om samordningsuppgiften kunde anförtros ett statsråd utan

departement, men att frågan om vem som skall vara samordningsminister

torde kunna bedömas enbart av regeringen.

Ett relativt stort antal remissmyndigheter har icke behandlat frågorna

om val av samordningsminister och samordningskansliets placering i fred.

6. Utredningens förslag rörande överförande till försvarsdepartementet av

civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens

signalskyddsnämnd

Utredningen har övervägt, huruvida icke uppgiften att samordna totalförsvarsfrågornas

handläggning i de olika departementen kan göras enklare

och en högre grad av samordning mellan vissa totalförsvarsfunktioner erhållas

om ändringar vidtages i nu gällande departementsindelning. Det

skulle då enligt utredningen närmast kunna komma i fråga att till försvarsdepartementet

samla förvaltningsområden och (eller) myndigheter m. fl.

organ, som i fred har till huvudsaklig uppgift att förbereda delar av totalförsvaret

i krig och således i detta hänseende är jämställda med krigsmakten.

Utredningen, som från denna utgångspunkt granskat civilförsvaret,

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överstyrelsen för ekonomisk

försvarsberedskap, centrala civila transportkommittén, statens signalskyddsnämnd

och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, föreslår att

civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

signalskyddsnämnd fr. o. m. (len 1 juli 1963 överföres till försvarsdepartementet,

medan övriga här berörda organisationer enligt utredningen bör bibehålla

nuvarande departementstillhörighet.

Som motiv för sitt förslag i fråga om civilförsvaret framhåller utredningen

att ökade garantier därigenom skulle ernås för tillämpningen av en riktgivande

strategisk grundsyn och även i övrigt för lösandet av de större samordningsproblemen.

Utredningen anser det vara uppenbart att krigsmakten

och civilförsvaret har många gemensamma anknytningspunkter, på vilka

även lämnas en rad exempel. Utredningen, som också pekar på vissa nackdelar

vilka synes vara förenade med civilförsvarets överförande till försvarsdepartementet,

framhåller avslutningsvis, att flertalet synpunkter som talar

för eller mot ett överförande icke torde kunna mätas utan måste värderas.

Utredningen har vid sin värdering funnit att övervägande skäl talar

för civilförsvarets överförande till försvarsdepartementet, och därvid har

väsentlig betydelse tillmätts behovet av nära samordning mellan civilförsvarets

och krigsmaktens verksamhet på olika plan.

I fråga om beredskapsnämndcn för psykologiskt försvar framhåller utredningen

att nämndens beredskapsplanläggning behöver samordnas med

verksamheten inom hela totalförsvaret men, på grund av krigsmaktens

och civilförsvarets storlek samt karaktären av deras uppgifter, främst med

verksamheten inom dessa organisationer. Utredningen förordar därför att

nämnden — som endast är organiserad i fred — bör följa civilförsvaret när

detta överföres till försvarsdepartementet.

Beträffande statens signalskyddsnämnd motiverar utredningen sitt förslag

med att krigsmakten är nämndens största intressent och att nämnden

för sin verksamhet är beroende av nära samverkan med försvarets radioanstalt.

Den har dessutom administrativ anknytning till försvarets radioanstalt,

genom signalskyddsbyrån, och till arméns signalskola, genom signalskyddsskolan.

Utredningen framhåller även att nämnden är ett totalförsvarsorgan

i detta ords verkliga bemärkelse och därför bör sortera under

det departement, som har ansvar för samordningen.

Utredningens förslag är icke enhälligt i fråga om civilförsvaret och beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar. I särskilda yttranden har herrar

Wedén, Kohnodin och Löwenhielm gemensamt samt utredningens expert,

byråchefen Swanstein anfört, att enligt deras mening civilförsvaret och beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar bör tvärstanna under inrikesdepartementet.

Som motiv härför framhålles civilförsvarets nära sammanhang

med polis-, brand- och medicinalväsendet. Herrar Wedén, Kolmodin och

Löwenhielm pekar bl. a. även på civilförsvarets kommunala anknytning och

på risken av att ett överförande av civilförsvaret till försvarsdepartementet

skulle kunna jämna vägen för en ockupationsmyndighets för oss ofördelaktiga

tolkning av civilförsvarets folkrättsliga status.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

I fråga om remissmyndigheternas yttranden över utredningens förslag i

förevarande delar torde jag få hänvisa till vad jag i det följande anför i samband

med att jag anger min egen ståndpunkt till förslagen.

7. Utredningens förslag rörande försvarsråd

1960 års för svar sledningsutredning

Utredningen, som tagit del av tidigare i olika sammanhang framförda

förslag om inrättande av ett försvarsråd, har undersökt vilka behov av ett

sådant råd som kan antagas föreligga och har härvid förutsatt, att utredningens

förslag om samordningsminister och samordningskansli genomföres.

För egen del gör utredningen följande uttalande:

»De centrala myndigheterna skall självfallet i sitt förberedelsearbete på

totalförsvarets område följa de allmänna riktlinjer, som angives av riksstyrelsen.

För att trygga en sådan inriktning av den centrala ledningens

verksamhet kan emellertid stundom erfordras gemensamma överläggningar.

Detta är särskilt betydelsefullt i kritiska lägen och torde då säkrast

kunna åstadkommas vid personliga sammanträffanden. Det kan vid sådana

tillfällen vara angeläget, att regeringen delger cheferna för de ledande myndigheterna

inom totalförsvaret sin syn på det utrikespolitiska läget.

Vissa totalförsvarsfrågor, t. e. frågan om totalförsvarets gemensamma

målsättning, är så väsentliga för hela vårt totalförsvar, att de under beredningsstadiet

kan behöva diskuteras mellan regeringen och cheferna för

de ledande myndigheterna inom totalförsvaret. En sådan diskussion kan

underlättas och torde med större sannolikhet komma till stånd, om det

finnes ett härför lämpat, permanent organ. På liknande sätt kan vissa väsentliga

frågor av kontroversiell karaktär av myndigheterna behöva föras

upp till diskussion i högsta instans.

I vissa lägen kan regeringen ha behov av att få en samlad bild av det

aktuella beredskapsläget och diskutera eventuella beredskapshöjningar

med företrädarna för de ansvariga myndigheterna. Ett försvarsråd synes

vara ett lämpligt forum härför.

Utredningen finner starka skäl tala för att ett försvarsråd inrättas, i huvudsak

i överensstämmelse med vad som i detta hänseende gäller i Norge.

Försvarsrådet, som givetvis bör ha uteslutande informativa uppgifter, bör

utgöra ett forum för ömsesidig orientering mellan regeringen och cheferna

för de inom totalförsvaret ledande centrala myndigheterna.

I försvarsrådet bör ingå stats-, utrikes- och försvarsministrarna (den

senare givetvis även i egenskap av samordningsminister) samt det konsultativa

statsråd, som i försvarsministerns ställe föredrager ärenden rörande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

lagstiftning och administrativ beredskap. Dessutom bör enligt statsministerns

bestämmande för varje gång kallas de övriga statsråd, som kan vara

berörda av de frågor som avses skola diskuteras.

Beträffande de centrala myndigheterna talar många skäl för att ett stort

antal av dessa bör vara representerade i försvarsrådet; regeringen når då

en vidare krets med sina orienteringar och problem som tages upp till behandling

kan ges en allsidig belysning. Å andra sidan försämras möjligheterna

till personliga kontakter, och rådet blir allmänt sett mera tungrott

ju flera ledamöter som ingår. Då utrikespolitiska orienteringar av hög

sekretessgrad givetvis icke bör delges andra befattningshavare än dem

som för sin verksamhet har behov därav, innebär vidare ett stort försvarsråd

att regeringens möjligheter att lämna sådana upplysningar inom rådet

blir begränsade. Utredningen har därför stannat för att endast följande

chefer bör ingå i rådet, nämligen överbefälhavaren (som bör åtföljas av chefen

för försvarsstaben), cheferna för civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och telestyrelsen,

statspolisintendenten samt ordförandena i beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar och centrala civila transportkommittén. När så befinnes

lämpligt bör givetvis även chef för annan, vid ifrågavarande tillfälle särskilt

berörd central myndighet kunna kallas att närvara. Slutligen kan det vara

lämpligt att en representant för civilbefälhavarna — i avsaknad av central

ledningsinstans — ingår i rådet.

Som sekretariat synes böra utnyttjas det särskilda samordningsorgan,

som utredningen föreslagit skola stå till försvarsministerns förfogande för

dennes samordningsuppgifter.

Utredningen anser sig icke böra ta ställning till praktiska detaljer rörande

sammanträdesfrekvens och sammanträdesformer m. m. Sammanträden synes

dock böra äga rum med viss regelbundenhet och i övrigt när statsministern

finner det erforderligt att sammankalla rådet. Chef för i rådet

representerad myndighet torde också böra ha rätt att ta initiativ till sammanträde,

varvid förslag härom bör inges genom det statsråd, under vilken

myndigheten lyder.»

Yttranden

Inrättandet av ett försvarsråd tillstyrkes av överbefälhavaren, socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, centrala civila transportkommittén, vågoch

vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luf tf artsstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, statspolisintendenten,

civilförsvarsstyrelsen, 195i års utredning rörande totalförsvarets

personalbehov, civilbefälhavarna i 1, II och IV civilområdena, läns
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

styrelsen i Västerbottens län samt Sveriges Radio AB. Vissa av remissmyndigheterna,

bl. a. socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och generalpoststyrelsen,

ifrågasätter dock om icke ett större antal myndigheter än vad

utredningen föreslagit borde vara representerade i rådet.

Överbefälhavaren framhåller att antalet ledamöter, såsom utredningen

föreslagit, bör vara begränsat. Under förutsättning att civilförsvarsstyrelsen

och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar kvarstår under inrikesdepartementet

anses dock även chefen för detta departement böra ingå

i försvarsrådet. Överbefälhavaren understryker vikten av att när så befinnes

lämpligt även chef för annan central myndighet än de av utredningen

angivna skall kunna kallas att deltaga i försvarsrådets överläggningar.

Generalpoststyrelsen, som säger sig ha full förståelse för utredningens

strävanden att söka begränsa antalet ledamöter i försvarsrådet, föreslår

dock, med understrykande av den betydelse frågan har för postverkets insats

i totalförsvaret, att även chefen för postverket utses till ledamot i detta

råd.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser liksom utredningen

att kretsen av ledamöter såväl från regeringens som från myndigheternas

sida bör begränsas till de närmast berörda. Vissa skäl kan emellertid enligt

styrelsen anföras för att, utöver de av utredningen föreslagna verkscheferna,

även cheferna för statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen

regelmässigt skulle deltaga i rådets överläggningar.

Civilbefålhavaren i I civilområdet framhåller att det icke är säkert, att det

lämpligaste sättet att hålla de fem civilbefälhavarna informerade i de frågor

som skulle förekomma i försvarsrådet är, att de utser en gemensam representant

i försvarsrådet. Antingen bör samtliga civilbefälhavare ingå i

rådet eller bör de orienteras på annat sätt, t. ex. vid civilbefälhavarsammanträden.

Möjligheter föreligger givetvis alltid att kalla någon eller alla civilbefälhavare

till sådant sammanträde, där för civilbefälhavarna särskilt viktiga

frågor avses behandlas (t. ex. decentralisering, beredskap osv.).

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, civilbefälhavaren i III civilområdet

samt länsstyrelsen i Malmöhus län har intet att erinra mot inrättandet

av ett försvarsråd.

Civilbefälhavaren i V civilområdet samt länsstyrelserna i Västmanlands

och Kopparbergs län framhåller betydelsen av att medlemmar av regeringen

sammanträffar med cheferna för de centrala myndigheterna men ifrågasätter,

om detta icke kan komma till stånd utan några särskilda bestämmelser

om försvarsråd.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

8. Utredningens synpunkter på samordning av verksamheten inom riksdagen

och av verksamheten inom regeringen med verksamheten inom riksdagen

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen erinrar om att de förslag till försvarsnämnd, som under

senare tid framförts, som regel har åsyftat ett organ med representanter för

regeringen, riksdagen och de ledande myndigheterna inom totalförsvaret.

Utredningen erinrar även om att den i betänkandet »Enhetlig ledning av

krigsmakten» uttalade, att en sådan nämnd »kan tänkas bidraga till en

ökad samordning».

Efter att nu ha närmare studerat problemen bedömer utredningen att

övervägande skäl talar mot en nämnd med ovan angiven sammansättning.

Utredningen pekar emellertid på möjligheten att omorganisera utrikesutskottet

till ett kombinerat utrikes- och försvarsutskott samt att på motsvarande

sätt bilda en utrikes- och försvarsnämnd av utrikesnämnden. Riksdagen

skulle därmed erhålla två totalförsvarsorgan, av vilka utrikes- och

försvarsnämnden — med i princip samma ställning till Kungl. Maj :t som

den nuvarande utrikesnämnden — skulle kunna kallas till sammanträde

även mellan riksdagssessionerna. En sådan omorganisation av utrikesutskottet

och utrikesnämnden skulle enligt utredningen kunna möjliggöra

ökad samordning inom riksdagen mellan de båda områdena utrikespolitik

och totalförsvar, vilkas inbördes sammanhang ligger i öppen dag, och skulle

utgöra ett forum för en utförligare och tidigare orientering i totalförsvarsfrågor.

— Försvarsledningsutredningen har utifrån sina synpunkter velat

framföra tanken på en sådan omorganisation, som nu antytts, men anser,

att det bör tillkomma författningsutredningen att närmare överväga lämpligheten

därav och att framlägga de förslag i ämnet vartill den kan finna

anledning.

Yttranden

Endast ett fåtal remissmyndigheter har uttalat sig i denna fråga.

överbefälhavaren, civilbefälhavaren i I civilområdet och länsstyrelsen

i Västerbottens län ansluter sig till tanken på en omorganisation av utrikesutskottet

och utrikesnämnden på det sätt som utredningen har antytt. Civ ilbefälhavaren

i IV civilområdet finner utredningens tankegångar vara intressanta

och förtjäna att uppmärksammas av i första hand författningsutredningen.

Civilbefälhavaren i V civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser att utredningens tanke på en förändring av utrikesutskottet och utrikesnämnden

verkar föga övertygande och bör bedömas i annat sammanhang.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

Författningsutredningen erinrar om att det redan nu förekommer, att

orientering i allmänna försvarspolitiska frågor lämnas vid utrikesnämndens

sammanträden. Att så sker är naturligt med tanke på det nära sambandet

mellan utrikes- och försvarspolitik. Enligt föi’fattningsutredningens

mening bör man emellertid överväga någon utvidgning av utrikesnäinndens

i grundlagen angivna kompetensområde genom att uttryckligen ange regeringens

skyldighet att vid behov med nämnden dryfta det allmänna försvarspolitiska

läget. Att låta utrikesutskottet också bli ett försvarsutskott

i den meningen att bland annat försvarets huvudtitel där skulle behandlas,

förefaller enligt författningsutredningens mening icke vara en lämplig ordning.

Den skulle innebära ett avsteg från de i huvudsak gällande principerna

för den svenska riksdagens utskottsorganisation. Vidare och framför allt

har man här att ta hänsyn till utskottens personsammansättning. I utrikesutskottet

sitter enligt praxis partiledare och andra riksdagsledamöter

med partipolitiskt ledande uppgifter, en rekryteringsprincip som är lämplig

med hänsyn både till de utrikespolitiska och allmänna försvarspolitiska

frågornas särskilda vikt och till det under normala förhållanden föga tidskrävande

engagemang, som placeringen i utrikesutskottet innebär. Statsutskottets

första avdelning, som har till främsta uppgift att behandla försvarshuvudtiteln,

är däremot en arbetstyngd avdelning. Parti- och gruppledare

har i allmänhet icke ansetts böra belastas med en tidskrävande budgetgranskning.

V. Totalförsvarets centrala ledning

1. Krav på totalförsvarets centrala ledning

1960 års försvarsledningsutredning

Utredningen framhåller att flertalet av de utgångspunkter och riktlinjer,

som utredningen ansett vara av grundläggande betydelse vid utformning

av totalförsvarets högsta ledning, har relevans även i fråga om dess centrala

ledning.

Samordning av verksamheten inom totalförsvarets olika grenar är enligt

utredningens mening lika angelägen i central instans som inom den högsta

ledningen, men svårare att organisatoriskt möjliggöra. Den centrala ledningen

utövas nämligen — vilket av praktiska skäl är nödvändigt — av

ett stort antal sinsemellan sidoordnade centrala verk och myndigheter.

Ledningsverksamheten i denna instans är dessutom till sin karaktär mera

konkret än inom den högsta ledningen, där, vid sidan av budgetarbetet,

den huvudsakligen är inriktad på att ange riktlinjer. Grunderna för samordning

finnes emellertid i nuläget, bl. a. genom särskilda samverkansorgan

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 108

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr JOS år 1962

och genom att vissa myndigheter i sina instruktioner ålagts att i fråga om

försvarsförberedelser samråda med andra centrala myndigheter.

I fråga om krav som måste ställas på totalförsvarets centrala ledning i

krig erinrar utredningen om det nutida krigets krav på långt gående decentralisering

av ansvar och befogenheter. Detta krav medför att ledningsverksamheten

i central instans måste begränsas till sådana uppgifter, som

av olika skäl icke kan fullgöras av regionala eller lägre ledningsorgan.

Utredningen anför härom följande:

»De centrala myndigheternas allmänna uppgift är att under Kungl. Maj:t

leda och samordna krigsansträngningarna, varvid ledningsverksamheten

skall följa de riktlinjer som angivits i den för totalförsvaret gemensamma

målsättningen eller som efter hand anges av Kungl. Maj :t.

Varje enskild myndighet har att leda verksamheten inom sitt ansvarsområde

och därvid tillse att denna samordnas med verksamheten inom de övriga

totalförsvarsgrenarna. De uppgifter som ankommer på de olika centrala

ledningsorganen synes närmast vara följande:

a) att införskaffa och sammanställa underrättelser om läget inom vederbörligt

verksamhetsområde samt delge dessa till Kungl. Maj :t och berörda

sido- och underordnade myndigheter,

b) att ändra och komplettera i fredstid till underlydande myndigheter

givna krigsuppgifter och möjliggöra dessa uppgifters lösande genom alt fördela

och omfördela inom vederbörligt ansvarsområde disponibla personella

och materiella resurser,

c) att inom ramen för givna befogenheter ändra ansvarsfördelningen mellan

myndigheten och underlydande organ, d. v. s. besluta om ytterligare decentralisering.

»

Utredningen konstaterar att myndigheterna för att kunna fullfölja sina

uppgifter måste bedriva sin verksamhet från särskilda krigsuppehållsplatser,

ha tillgång till goda signalförbindelser och övriga sambandsmedel

samt i många hänseenden utnyttja en annan arbetsrutin än den som

tillämpas i fred. Utredningen framhåller även behovet av en för alla centrala

myndigheter gemensam krigsinstruktion samt konstaterar avslutningsvis,

att huvuddelen av de centrala myndigheternas ledningsverksamhet måste

nära samordnas icke bara inom utan även mellan olika totalförsvarsfunktioner.

Beträffande krav som måste ställas på totalförsvarets centrala ledning i

fred framhåller utredningen att decentralisering av ansvar och befogenheter

till regionala och lokala myndigheter måste eftersträvas även i fred

men att den icke kan drivas lika långt som i krig. De försvarsförberedelser

som ankommer på totalförsvarets centrala ledning blir därför enligt utredningens

mening omfattande och anges av denna sålunda:

»Den allmänna uppgiften är att under Kungl. Maj:t förbereda totalförsva
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

ret för dess uppgifter i krig. Ledningsverksamheten skall därvid följa de

riktlinjer, som anges i den enhetliga strategiska grundsynen och i den för

totalförsvaret gemensamma målsättningen. Varje enskild myndighet har

att leda verksamheten inom sitt ansvarsområde och därvid tillse att denna

samordnas med verksamheten inom övriga totalförsvarsgrenar. De uppgifter

som, under Kungl. Maj :t, ankommer på de olika ledningsorganen synes närmast

vara följande:

a) att med av Kungl. Maj:t tilldelade personella, ekonomiska och materiella

resurser bygga upp, utveckla och vidmakthålla totalförsvarsgrenens

organisation i fred och förbereda dess organisation i krig,

b) att planlägga och förbereda verksamheten under krigsfara och i krig,

c) att tilldela underlydande myndigheter krigsuppgifter och verka för

att de får resurser, som bedömes svara mot uppgifterna,

d) att planlägga och leda övningar och övrig utbildning,

e) att följa och stödja krigsplanläggningsarbetet inom tolalförsvarsgrenens

regionala och lokala ledningsorgan samt tillse att planläggningen följer

utfärdade direktiv.

Huvuddelen av alla försvarsförberedelser inom totalförsvarets centrala

ledning måste vara sinsemellan samordnade. Det stora antalet centrala myndigheter

med uppgifter inom totalförsvaret och det förhållandet att nästan

alla förvaltningsområden beröres innebär emellertid, att betydande samordningsproblem

föreligger.

Utredningen har tidigare understrukit nödvändigheten av att ledningsverksamheten

samordnas redan inom riksstyrelsen. Även om så sker, bl. a.

med stöd av en enhetlig strategisk grundsyn och en för totalförsvaret gemensam

målsättning, är detta icke tillfyllest för verksamheten i central instans.

Även här kräves aktiva åtgärder för att åstadkomma den nödvändiga samordningen.

Samordningskravet synes vara särskilt påtagligt i fråga om

krigsplanläggning, budgetarbete samt utbildning och övningar.»

Utredningen, som närmare behandlar samordningskraven inom ovannämnda

tre verksamhetsområden, framhåller i fråga om samordning av

budgetarbetet, att prioritering av äskanden och avvägning mellan anslagsmedel

under olika huvudtitlar är en uppgift av komplicerad natur. En förutsättning

för att den skall kunna lösas i högsta instans är att en omfattande

samordning äger rum redan i central instans och att myndigheterna i

sina äskanden antyder, vilka medel som i förekommande fall måste ställas

till förfogande inom annan del av budgeten, för att äskade anslagsmedel

skall ge effekt. I många fall behöver med varandra sammanhängande anslagsmedel

icke anvisas under samma budgetår; det är dock även i dessa fall

nödvändigt med samråd myndigheterna emellan. Myndighet, som nödgas

vidtaga kostsamma åtgärder som följd av beslut inom en annan myndighets

verksamhetsområde, bör enligt utredningens mening få kännedom härom

och klarlägga möjligheterna härför, innan dessa beslut fattas. Här erfordras

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

framsynthet och att myndigheterna i god tid orienterar varandra om planer

på organisationsförändringar, materielanskaffningar, byggnadsverksamhet,

behov av telekommunikationer m. m.

Yttranden

Vad utredningen anfört i fråga om krav i krig och fred på totalförsvarets

centrala ledning har icke föranlett någon erinran från remissmyndigheterna.

2. Nuvarande organisation av och verksamhet samt utredningens förslag utom i

fråga om ledningen av sjuk- och veterinärvården

1960 års försvarsledningsutredning

Organisation och verksamhet i krig

Utredningen framför här endast vissa synpunkter på de civila centrala

myndigheternas befogenheter gentemot de regionala ledningsorganen, militär

direktivrätt och vissa särskilda samverkansorgan.

De civila centrala myndigheternas befogenheter gentemot de regionala

ledningsorganen synes enligt utredningen f. n. icke på alla håll vara tillräckliga

för ledningsverksamhet i enlighet med det nutida krigets krav. Utredningen

avser här närmast de myndigheter inom vilkas ansvarsområden

länsstyrelserna är regionala ledningsorgan. Bland dessa myndigheter bedömes

t. ex. civilförsvarsstyrelsen och medicinalstyrelsen ha erforderliga befogenheter,

var och en inom sitt ansvarsområde, medan vissa andra berörda

myndigheter rent formellt är hänvisade till att utfärda anvisningar. Det

är enligt utredningens mening icke möjligt att leda verksamhet i krig genom

att lämna anvisningar; i många lägen är det nödvändigt med odiskutabla

och bindande föreskrifter från här avsedda centrala myndigheter till

länsstyrelserna. Som exempel på myndigheter, vilka vid sidan av civilförsvars-

och medicinalstyrelserna torde ha behov av sådana befogenheter,

framhålles vissa centrala organ på det ekonomiska försvarets område, som

delvis nyskapas under krig. Utredningen finner det vara angeläget att frågan

om de centrala myndigheternas befogenheter i krig gentemot länsstyrelserna

löses efter här angivna riktlinjer och instruktionsmässigt stadfästes.

I vad gäller de centrala myndigheternas befogenheter gentemot civilbefälhavarna

är dessa reglerade beträffande det allmänt civila medicinalväsendet,

men i övrigt saknas bestämmelser härom, vilket utredningen betraktar

som en allvarlig brist. Civilbefälhavarnas uppgifter är visserligen främst av

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

53

samordnande karaktär, men det anses vara obestridligt, att de centrala myndigheterna

i många lägen kommer att ha ett behov av att lämna civilbefälhavarna

föreskrifter av olika slag. Detta kan gälla i fråga om t. ex. utrymning,

undanförsel, förstöring eller transportverksamhet. Utredningen

erinrar i detta sammanhang om att de centrala myndigheterna många

gånger kan nödgas vända sig till civilbefälhavarna, därför att förbindelser

med lämpligt sambandsmedel icke kan erhållas med berörda länsstyrelser.

De ytterligare områden, där det i första hand bör komma i fråga att — inom

ramen för Kungl. Maj :ts allmänna bestämmelser — befogenheter gentemot

civilbefälhavarna ges åt vissa centrala myndigheter, säges vara civilförsvaret,

polisverksamheten och det ekonomiska försvaret.

Därest här avsedda civila centrala myndigheter icke ges erforderliga befogenheter

mot länsstyrelser och civilbefälhavare, torde enligt utredningen

Kungl. Maj :t komma att belastas med ledningsuppgifter, som ur Kungl.

Maj:ts synvinkel är att betrakta som detalj ärenden. Detta synes utredningen

icke vara lämpligt. Ett villkor för att i förhållande till nuläget ökade befogenheter

för de centrala myndigheterna skall främja försvarsansträngningarna

anges dock vara, att ledningsverksamheten i central instans är nära

samordnad.

I fråga om överbefälhavarens och vissa andra militära chefers rätt att

under särskilda givna förutsättningar meddela civilförsvarsmyndigheter

och vissa andra civila myndigheter föreskrifter om fullgörande av dem

åliggande uppgifter, uttalar utredningen, att den anser det vara angeläget —

på grund av det militära försvarets särställning — att överbefälhavaren

m. fl. militära chefer har sådana befogenheter.

Beträffande särskilda samverkansorgan, vilka i krig anses skola möjliggöra

samordning inom vissa totalförsvarsfunktioner, framhåller utredningen, att

de som erfordras i krig bör vara organiserade redan i fred och så långt

möjligt med samma personal, som avses ingå i krig. Detta innebär enligt

utredningen, att chefer, vilka i krig måste vara relativt obundna, som regel

icke själva bör ingå i dylika samverkansorgan.

Organisation och verksamhet i fred

Utredningen framhåller att totalförsvarets ledning i central instans är

delad på ett stort antal myndigheter, verk och icke-statliga organisationer.

Samtliga statliga ledningsorgan lyder direkt under Kungl. Maj:t och är

i princip sinsemellan sidoordnade. Omfattningen av totalförsvarets centrala

ledning åskådliggöres med nedanstående tablå, i vilken myndigheter m. fl.

schematiskt uppdelats på totalförsvarets fyra huvudgrenar. Med kursiv

stil angivna myndigheter etc. har till enda eller huvudsaklig uppgift att förbereda

del av totalförsvaret för verksamhet i krig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

Funktion:

Myndighet, verk, etc:

Det militära försvaret

överbefälhavaren med högkvarteret

Civilförsvaret med närliggande

funktioner

C ivilförsvarsstyrelsen

Statspolisintendenten

Statens utlänningskommission

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

Veterinärstyrelsen

Socialstyrelsen

Det ekonomiska försvaret

Försörjning

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

Arbetsmarknadsstyrelsen

Statens jordbruksnämnd

V attenf allsstyrelsen

Transporter

Centrala civila transportkommittén

Statens biltrafiknämnd

J ärn vägsstyrelsen

Sj öfartsstyrelsen

Luftf artsstyrelsen

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Drivmedelscentralen

Samband j

Telestyrelsen

Generalpoststyrelsen

Det psykologiska försvaret

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

Sveriges radio AB

Tidningarnas telegrambyrå

Utredningen framhåller att tablån icke är fullständig, det finnes ytterligare

ett antal myndigheter etc., som har ansvar för totalförsvarsförberedelser.

Utredningen konstaterar att en rad åtgärder vidtagits för att säkerställa

en nära samverkan mellan de olika myndigheterna och verken. Sålunda

har bestämmelser om samråd och om skyldighet att hålla vissa andra

myndigheter orienterade om planläggningsåtgärder intagits i instruktionerna

för ett flertal myndigheter. Särskilda samverkans organ har inrättats,

och för samverkan mellan krigsmakten och vissa civila myndigheter

finnes sedan gammalt den s. k. militärassistentorganisationen.

Som exempel på instruktioner, vari intagits bestämmelser om samråd,

anger utredningen bl. a. instruktionerna för överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen

och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Utredningen

förordar att vissa andra myndigheter, som f. n. icke ålagts samråd

i annan mån än vad som helt allmänt angives i allmänna verksstadgan,

instruktionsmässigt ges ett sådant åläggande.

Beträffande särskilda samverkansorgan lämnar utredningen exempel på

sådana som är verksamma i fred och återger vad överbefälhavaren — i

samråd med vissa civila myndigheter — i skrivelse den 30 mars 1961 till

försvarsledningsutredningen anfört i denna fråga. För egen del framhåller

utredningen att den i princip ansluter sig till överbefälhavarens och de

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

berörda myndigheternas uppfattning, att särskilda funktionella samverkansorgan

inom många områden kan vara av betydelse för samordningen.

Utredningen föreslår att ett samverkansorgan inrättas för samordning inom

hälso- och sjukvården (se nedan) men tar i princip icke ställning till vilka

ytterligare sådana organ som bör inrättas eller om något eller några befintliga

bör avvecklas. Utredningen anser det böra tillkomma i första hand myndigheterna

själva att till Kungl. Maj:t lämna förslag härom och fortsätter

enligt följande:

»Ovannämnda samverkansorgan har till uppgift att möjliggöra samordning

inom vissa funktioner. Samordning måste emellertid även åstadkommas

mellan olika funktioner. Det måste säkerställas att verksamhet i central instans

följer gemensamma riktlinjer, icke minst i nyssnämnda funktionella

samverkansorgan. Grunden härför torde läggas genom de åtgärder, som utredningen

i föregående kapitel föreslagit rörande totalförsvarets högsta ledning.

Dessa åtgärder torde emellertid icke vara tillfyllest för samordning i

central instans, utan även här erfordras bättre organisatoriska förutsättningar

än vad som f. n. finnes. Utredningen vill erinra om att i olika sammanhang

under senare tid framförts förslag till fasta former för överläggningar på

verkschefsplanet, senast i överbefälhavarens ovannämnda skrivelse till försvarsledningsutredningen.

Utredningen, som övervägt vilka fördelar som

kan vinnas med sålunda föreslagna chefsöverläggningar, finner det vara

angeläget att sådana kommer till stånd och förordar, att en chefsnämnd

inrättas fr. o. m. den 1 juli 1962 enligt närmare bestämmelser av Kungl.

Maj:t. Uppgiften bör, som tidigare nämnts, vara att säkerställa samordning

i stort av verksamheten i central instans. Ärenden som kan komma i fråga

för behandling synes bl. a. vara följande:

frågor av principiell natur rörande krigsplanläggningen samt myndigheternas

eller underlydande myndigheters freds- och krigsorganisation,

omfattningen av och formerna för samverkan i tidigare nämnda funktionella

samverkansorgan,

decentralisering av befogenheter till regionala ledningsorgan,

anskaffningsinriktning, d. v. s. orientering och samråd om sådan anskaffning

av materiel o. d. som förutsätter medverkan av i nämnden representerade

myndigheter,

forskning,

territoriella och administrativa gränser samt

utbildning och övningar.

I ett krisläge tillkommer frågor om höjning av olika former av beredskap.

Utredningen, som anser att chefsnämnden bör vara så liten som möjligt,

förordar att ledamöterna blir desamma, som ur centrala myndigheter ingår

i det tidigare föreslagna försvarsrådet. I chefsnämnden bör således ingå

överbefälhavaren — som bör åtföljas av chefen för försvarsstaben — cheferna

för civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för ekono
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

misk försvarsberedskap och telestyrelsen, statspolisintendenten samt ordförandena

i beredskapsnäinnden för psykologiskt försvar och centrala civila

transportkommittén. Härtill bör komma en representant för civilbefälhavarna.

När så befinnes lämpligt bör givetvis även chef för annan, vid ifrågavarande

tillfälle särskilt berörd central myndighet kunna anmodas att

närvara.

Det bör tillkomma Kungl. Maj :t att förordna om ordförande, medan verksamhetens

utformning synes ankomma på nämnden själv. Som sekreterare

bör förordnas chefen för den särskilda samordningsavdelning, som utredningen

föreslagit skola stå till försvarsministerns förfogande för dennes

samordningsuppgifter. Därmed erhålles ytterligare förutsättningar för samarbete

mellan totalförsvarets högsta och centrala ledning samt möjliggöres

för samordningskansliet att följa verksamheten i central instans och i god

tid få kännedom om samordningsproblem.

Därest en chefsnämnd inrättas, bör det övervägas, huruvida övriga samverkansorgan

med chefsrepresentation skall bibehållas i nuvarande former.

Utredningen erinrar om den tidigare framförda synpunkten att cheferna

regelmässigt icke själva bör ingå i samverkansorganen. Några förslag i detta

hänseende framlägges icke av utredningen, som dock vill uttala att det

synes vara mest rationellt med endast en chefsnämnd och under denna erforderligt

antal funktionella samverkansorgan med representanter för cheferna.

»

I fråga om vad utredningen anfört rörande militärassistentorganisationen

torde få hänvisas till referat i årets statsverksproposition, bil. 6, s. 99.

Yttranden

Utredningens förslag att vissa centrala myndigheter i krig

skall ges befogenheter att meddela föreskrifter till

civilbefälhavare och länsstyrelser biträdes av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statspolisintendenten,

civilbefälhavarna i I och III civilområdena samt länsstyrelsen i Västerbottens

län. överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, som framhåller

att frågan närmast gäller myndigheternas rätt att i konkreta fall ge direktiv,

säger sig f. n. icke kunna överblicka behovet av sådana befogenheter för

de centrala myndigheterna, men finner det angeläget att frågan närmare

utredes. Civilbefälhavaren i IV civilområdet och överståthållarämbetet avstyrker

utredningens förslag, övriga remissmyndigheter har icke uttalat sig

i denna fråga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller angelägenheten av att de

centrala myndigheterna i krig har befogenheter att lämna bindande föreskrifter

åt civilbefälhavare och länsstyrelser. Styrelsen anser detta i sär
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

skilt hög grad gälla i fråga om funktioner, som i fredstid icke åvilar länsstyrelserna,

t. ex. väghållning och vattenförsörjning.

Statens jordbruksnämnd anser behovet av berörda befogenheter vara

odiskutabelt inom försörjningsområdet och ifrågasätter om det är tillfyllest

att dessa gäller endast i krig. Enligt nämnden torde behov av sådana

befogenheter föreligga även i ett läge, då landet icke befinner sig i krig

men krisregleringar införts på försörjningsområdet.

Stats polisintendenten anser, att den centrala polismyndigheten — på

grund av polisverksamhetens speciella natur — i såväl fred som krig i

vissa avseenden, dock i mycket begränsad omfattning, måste vara försedd

med direktivrätt och kunna utfärda bindande föreskrifter. Det framhålles

dock, att frågan icke kan lösas tillfredsställande med utgångspunkt i nuvarande

polisorganisation.

Civilbefälhavaren i IV civilområdet avstyrker bestämt utredningens förslag

och framhåller bl. a., att under krig, då en förenklad handläggning av

ärenden genomgående måste eftersträvas, skulle det vid det praktiska handhavandet

av tänkta befogenheter kunna bli på det sättet, att en tjänsteman

hos någon central myndighet med begränsade möjligheter till en vidare syn

över läget i den regionala instansen anbefallde åtgärder, som hindrade den

samfällda krigsansträngningen på det regionala planet.

Vid en bedömning av denna fråga, fortsätter civilbefälhavaren, kan man

icke draga någon parallell mellan den militära och den civila sidan. Den

direktivrätt överbefälhavaren har gentemot regionala militära organ avser

ett klart avgränsat ansvarsområde, medan den civila sidan täcker ett område

där några avgränsningar knappast kan komma i fråga. De av utredningen

uttalade farhågorna för att Kungl. Maj :t skulle komma att belastas

med ledningsuppgifter som skulle kunna betraktas som detaljärenden,

därest de centrala myndigheterna ej tilldelades här nämnda direktivrätt,

anser civilbefälhavaren vara fullständigt obefogade med tanke på den decentralisering,

som ovillkorligen måste ske i krig.

Utredningens förslag om inrättandet av chefsnämnd tillstyrkes av

överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, centrala civila

transportkommittén, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,

generalpoststyrclsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

luf tf artsstyr elsen, statens jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen,

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, statspolisintendenten, civilförvarsstyrelsen,

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, 195i års

utredning rörande totalförsvarets personalbehov, civilbefälhavarna i II, III

och IV civilomrädena, överståthållarämbetet, Sveriges Radio AB och Svenska

arbetsgivareföreningen. Ett stort antal av dessa remissmyndighter, bl. a.

överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen

och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, anser dock,

5 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 108

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

att flera myndigheter än de av utredningen föreslagna bör ingå i nämnden.

Medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, civilbefälhavaren

i I civilområdet och länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter

behovet av en chefsnämnd.

Civilbefälhavaren i V civilområdet och länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser en särskild chefsnämnd knappast behövlig, därest det samråd mellan

regeringen och cheferna för totalförsvarets huvudgrenar, som utredningen

föreslagit skola äga rum inom ett försvarsråd, kommer till stånd.

3. Utredningens förslag i fråga om sjuk- och veterinärvården

Utredningen, som endast kortfattat behandlar frågan om sjuk- och veterinärvårdens

ledning, framhåller att sjuk- och veterinärvården är en betydelsefull

stödfunktion inom totalförsvaret. En kvantitativt tillräcklig och

såvitt möjligt kvalitativt högstående krigssjukvårdsorganisation anges vara

en av förutsättningarna för att moståndsandan skall kunna upprätthållas

i krig.

Utredningen föreslår bl. a., att skilda militära och civila ledningsorgan

bibehålies på sjuk- och veterinärvårdens område, men att en central krigssjukvårdsberedning

inrättas, med huvuduppgift att verka för samordning

mellan den militära och den civila sjuk- och veterinärvårdsledningen. Inom

den militära och civila sektorn var för sig anses i princip enhetlig ledning

böra eftersträvas så långt möjligt. Utredningen framhåller avslutningsvis

att en översyn snarast bör komma till stånd av organisationen m. m. av

sjuk- och veterinärvårdens centrala ledningsorgan ävensom av vissa frågor

rörande militärläkarpersonalen.

Yttranden över utredningens förslag rörande den centrala ledningen av

sjuk- och veterinärvården har avgivits av samtliga direkt berörda myndigheter.

Med hänsyn till vad jag i det följande kommer att anföra rörande

denna fråga anser jag mig emellertid icke i detta sammanhang böra redogöra

för yttrandena.

VI. Departementschefen

I direktiven till försvarsledningsutredningen erinrade jag om de krav

på ökad samordning och fastare ledning av totalförsvaret, som under senare

år i olika sammanhang framförts av riksdagen och av myndigheter

m. fl. Försvarsledningsutredningen, som ingående granskat nuvarande ansvarsfördelning,

organisation och verksamhet inom totalförsvarets högsta

och centrala ledning, konstaterar dels att en ökad samordning är nödvändig,

dels att de organisatoriska förutsättningarna härför f. n. icke är tillfredsställande.

Denna utredningens uppfattning har vunnit allmän anslutning

från de myndigheter m. fl. som yttrat sig i ärendet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

För egen del anser jag ingen tvekan råda om behovet av ökad samordning

och fastare ledning av totalförsvaret. Jag ansluter mig också till utredningens

och remissmyndigheternas uppfattning, att de organisatoriska

betingelserna för att fylla detta behov f. n. icke är tillräckligt goda.

Jag övergår nu till att redovisa mina synpunkter och ställningstaganden

beträffande föreliggande utredningsförslag. Därvid ansluter jag i huvudsak

till den ordningsföljd, som tillämpats vid den föregående redogörelsen för

förslag och remissyttranden.

1. Vissa utgångspunkter och riktlinjer

Under donna rubrik har i det föregående återgivits vissa av 1960 års försvarsledningsutrednings

uttalanden av principiell natur. Uttalandena avser

sådana frågor som totalförsvarets allmänna uppgift och gemensamma målsättning,

vår utrikespolitiska ställning, det nutida krigets karaktär, uppbyggnaden

av och de grundläggande principerna för verksamheten inom

vårt totalförsvar samt vissa ekonomiska synpunkter. Enligt min mening

har dessa grundläggande spörsmål och sammanhang blivit väl klarlagda

av utredningen, och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de framförda

uppfattningarna. Härutöver anser jag mig i detta sammanhang endast böra

göra några kommentarer. Sålunda vill jag särskilt understryka betydelsen

av att riktlinjerna för utformning och vidareutveckling av vårt totalförsvar

anges i form av en för totalförsvaret gemensam målsättning, vilken

med utgångspunkt i totalförsvarets allmänna uppgift är baserad på en enhetlig

strategisk grundsyn. Hänsyn måste härvid tagas till alla faktorer

inom totalförsvaret. Jag vill vidare framhålla angelägenheten av att vår

ledningsorganisation så utformas, att den säkerställer, att våra personella

och materiella tillgångar utnyttjas på mest rationella sätt. Som utredningen

anfört, är det en gemensam och samordnad insats av militära och civila resurser,

som skall eftersträvas. Slutligen vill jag erinra om den väsentliga

betydelsen av att långt gående förberedelser för en decentraliserad ledning

utföres och att decentraliseringen blir parallellställd, d. v. s. föres lika

långt inom alla verksamheter, som är beroende av varandra och mellan

vilka samarbete måste ske på det regionala planet.

2. Totalförsvarets högsta ledning i krig

Ledningen av krigsansträngningarna tillkommer givetvis regeringen och

inom denna statsministern. Jag delar utredningens uppfattning att statsministern

för denna uppgift måste ha ett effektivt fungerande, centralt

kansli till sitt omedelbara förfogande.

Jag delar även utredningens och författningsutredningens uppfattning att

i grundlagarna erfordras särskilda bestämmelser för regeringens och riks
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

dagens verksamhet i krig och vid krigsfara. I avvaktan på författningsutredningens

betänkande anser jag mig emellertid icke böra göra några ytterligare

uttalanden härom.

Vad i övrigt rör högsta ledningens organisation och verksamhet i krig

eller vid krigsfara, synes mig erforderliga förslag höra utarbetas av den särskilda

samordningsavdelning, som jag i det följande föreslår skola ingå i

fredsorganisationen. .lag vill i anslutning härtill endast erinra om att av

skäl, som utredningen anfört, kravet på överensstämmelse mellan den högsta

ledningens krigs- och fredsorganisationer måste uppfyllas genom att organisationerna

ömsesidigt anpassas till varandra.

3. Totalförsvarets högsta ledning i fred

Försvarsledningsutredningen har grundligt penetrerat frågan om vilka

krav, som i fred måste ställas på totalförsvarets högsta ledning. För egen

del ansluter jag mig i allt väsentligt till vad utredningen anfört härom och

vill endast uttala följande. Efter att ha studerat utredningens redovisning

vill jag framhålla, att den samordning av totalförsvarsverksamheten som

kräves inom högsta ledningen icke får inskränka sig till ett sammanjämkande

av skilda ståndpunkter och intressen i redan akuta beslutssituationer.

Verksamheten måste därjämte ha en mera aktiv prägel. Sålunda är det

nödvändigt att fortlöpande undersöka, vilka samordningsbehov som kan

vara för handen eller på längre sikt förutses uppkomma men som icke ännu

tagit sig uttryck i aktuella ärenden, samt att taga initiativ för tillgodoseende

av dylika behov. Det sagda gäller inom alla de tre verksamhetsområden som

särskilt angivits av försvarsledningsutredningen, nämligen krigsplanläggning,

budgetarbete och lagstiftning. Försvarsledningsutredningens framställning

av nuvarande organisation och verksamhetsformer, hl. a. redogörelsen

för försvarsfunktionernas fördelning på olika departement, finner

jag tydligt visa behovet av organisatoriska anordningar som underlättar den

nödvändiga samordningen departementen emellan. I detta sammanhang vill

jag understryka, att även om samordningen till någon del skulle kunna underlättas

genom överföring av enstaka myndigheter från ett departement

till ett annat, myndigheter av betydelse för totalförsvaret likväl under alla

förhållanden kommer att vara fördelade på praktiskt taget alla departement.

Samordning inom Kungl. Maj:ts kansli

Försvarsledningsutredningen har framhållit att — på grund av de förhållanden

som nyss angivits — de största samordningsproblemen för närvarande

torde föreligga inom regeringen och dess kansli. Jag ansluter mig

till denna uppfattning, eftersom jag anser att totalförsvarsfrågornas uppdelning

mellan samtliga departement och dessa ärendens vikt otvivelaktigt

skapar behov av en ordning, som så långt det är möjligt säkerställer att re
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

geringens verksamhet på detta område samordnas och inordnas under en

enhetlig grundsyn, att en från denna utgångspunkt riklig avvägning av

resurser och insatser sker mellan totalförsvarets olika grenar samt att totalförsvarsaspekten

över huvud beaktas inom Kungl. Maj :ts kansli. Detta

behov har visserligen redan förut uppmärksammats och bl. a. lett till att

inom statsrådsberedningen inrättats en mindre organisation med ett par

befattningshavare för att biträda ett konsultativt statsråd med handläggning

av vissa hithörande frågor. Som utredningen framhållit är denna anordning

emellertid helt otillräcklig för att ge de erforderliga garantierna, särskilt

som organisationen i fråga i huvudsak icke har att ta befattning med

ärenden som rör det militära försvaret.

De nyss mer allmänt angivna uppgifterna beträffande totalförsvaret, som

sålunda kräver särskilda åtgärder inom Kungl. Maj :ts kansli, hänför sig som

förut anmärkts till tre konkreta områden, nämligen budgetarbete, krigsplanläggning

och lagstiftning. På det förstnämnda området gäller det

bl. a. att samordna budgetarbetet i fråga om totalförsvaret, såväl i stort som

vad gäller enskilda, av varandra beroende anslag inom olika huvudtitlar

m. m., samt åstadkomma en med den strategiska grundsynen överensstämmande

avvägning mellan totalförsvarets komponenter. Det sagda äger tilllämpning

även för åtskilliga löpande ärenden inom skilda departement, som

har betydelse för totalförsvaret i dess helhet och som därför kräver insatser

av samordningskaraktär. Sådana ärenden kan avse exempelvis materielanskaffning

eller skyddsrumsbyggande. Exempel på uppgifter, som kan

hänföras till krigsplanläggning, avser beredskapen inom totalförsvaret och

därvid främst mobiliserings- och insatsberedskapen, forskning av betydelse

för liera grenar av totalförsvaret och planläggning för riksstyrelsens verksamhet

i krig.

Jag anser det även böra vara en uppgift av samordningskaraktär att inrikta

och följa större totalförsvarsövningar. Icke minst betydelsefullt torde

det därvid vara att erfarenheterna från sådana övningar bearbetas och omsättes

i förutsättningar för nya övningar. Utbildning av riksstyrelsens personal

hör även till dessa typiska samordningsuppgifter som avser krigsplanläggning.

Vad slutligen angår lagstiftning, så kan hit hänföras de uppgifter

att samordna den administrativa beredskapen som hittills —- jämte

frågor om planläggning för riksstyrelsen i krig — särskilt åvilat den till ett

konsultativt statsråd knutna nuvarande samordningsorganisationen.

För att bereda ärenden av speciell totalförsvarskaraktär och för att verka

för samordning av totalförsvarsverksamheten inom Kungl. Maj :ts kansli

har försvarsledningsutredningen föreslagit en särskild samordningsavdelning,

för vars sammansättning redogjorts i det föregående. Detta förslag

har vunnit allmän anslutning från remissmyndigheterna och bestämt tillstyrkts

av samtliga som yttrat sig i frågan. För egen del biträder jag utredningens

förslag. Enligt min mening är inrättandet av en särskild samord
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

ningsavdelning en grundläggande förutsättning för att den eftersträvade

samordningen skall kunna åstadkommas.

Avdelningens omfattning enligt förslaget har av vissa remissmyndigheter

ansetts vara för liten, för att de avsedda uppgifterna skall kunna fullgöras

på tillfredsställande sätt. Detta gäller bl. a. arbetsområdet utbildning

och övningar. Emellertid finner jag det klokast att vid uppsättandet av den

ifrågavarande arbetsenheten icke gå utöver vad utredningen föreslagit. Jag

återkommer i det följande med förslag beträffande tjänster m. m.

Vad gäller frågorna om vem som inom regeringen närmast skall vara

ansvarig för samordningen av totalförsvaret och om placeringen inom Kungl.

Maj :ts kansli av den särskilda samordningsavdelningen är meningarna delade

inom utredningen. Utredningens majoritet har på skäl som återgivits i

det föregående stannat för att försvarsministern skall vara ansvarig för samordningen

av totalförsvaret och att samordningskansliet skall ligga i försvarsdepartementet.

Åtskilliga remissinstanser har anslutit sig till denna

uppfattning. I flertalet yttranden förordas emellertid i huvudsak den linje,

om vilken en av utredningens ledamöter samt dess militäre sakkunnige och

expert förenat sig, nämligen att ifrågavarande ansvar skall åvila statsministern

samt att kansliet skall placeras i statsrådsberedningen.

För egen del vill jag framhålla, att dessa frågor i huvudsak torde vara

att hänföra till intern arbetsfördelning inom regeringen. Denna arbetsfördelning

kan givetvis Kungl. Maj:t ändra närhelst skäl därtill anses föreligga.

Med hänsyn till det stora intresse, som remissmyndigheterna m. fl.

visat för dessa frågor, vill jag emellertid här framföra några synpunkter

på dem.

Statsministern är enligt regeringsformen statsrådets främste ledamot.

Han är i denna egenskap huvudansvarig för inriktningen inom alla särskilt

betydelsefulla områden av regeringens verksamhet. Detta gäller i fråga

om utrikespolitiken, försvarspolitiken, socialpolitiken, den ekonomiska politiken,

handelspolitiken, kulturpolitiken etc. Statsministern är likaså huvudansvarig

för samordningen i stort av all väsentlig verksamhet; det råder här

icke någon skillnad mellan totalförsvaret och andra samordningsområden.

1 »stora» frågor tar regeringen regelmässigt ställning vid allmän beredning

under statsministerns ordförandeskap. För att kunna ägna sig åt samtliga

de allmänna och stora frågorna — vilket är statsministerns huvuduppgift

— måste han såvitt möjligt vara befriad från löpande arbetsuppgifter. Detta

hindrar givetvis icke, att han, när så erfordras, periodvis kan ägna huvuddelen

av sin uppmärksamhet åt någon särskild ärendegrupp. En skärpning

av det utrikespolitiska läget kan och bör medföra, att så sker beträffande

totalförsvarsfrågorna. Statsministern torde därvid komma att särskilt följa

de störa dragen av utvecklingen på området och erhålla fortlöpande orienteringar

om läget.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

De uppgifter i fråga om totalförsvaret som enligt min uppfattning bör

handläggas i Kungl. Maj :ts kansli kan schematiskt indelas i två huvudgrupper,

nämligen ett fåtal större frågor av väsentlig och principiell betydelse,

vilka måste behandlas vid allmän beredning under statsministerns

ordförandeskap, och övriga frågor, i vilka endast gemensam beredning mellan

berörda departement, eventuellt mellan cheterna för dessa, erfordras,

varvid självfallet även den förut berörda samordningsavdelningen måste

kopplas in. Hit hör också ärenden, som nämnda avdelning skall svara

för i första hand. Handläggningen av sistnämnda grupp frågor torde icke

sällan föranleda att chefen för samordningsavdelningen måste föredra ett

ärende eller anmäla problem inför ett inom regeringen närmast ansvarigt

statsråd. Även om en hel del frågor bör kunna lösas på tjänstemannaplanet

efter samråd mellan ledande befattningshavare i de berörda departementen

och i samordningsavdelningen — vilket bör eftersträvas — torde det

nämligen från tid till annan vara nödvändigt att en regeringsledamot med

särskild uppgift att företräda samordningsintresset engageras. Av vad nu

anförts om dessa uppgifters karaktär och med beaktande av de ytterligare

skäl som civilbefälhavaren i IV civilområdet framlagt i sitt remissyttrande,

synes det icke möjligt att statsministern inom regeringen regelmässigt fullgör

nämnda funktion och handhar de förut angivna »löpande» samordningsuppgifterna

inom totalförsvaret.

Den allmänna arten av dessa uppgifter i förening med det militära försvarets

särskilda inriktning på krigsförberedelsearbete och därefter avpassade

organisation samt den dominerande roll som denna totalförsvarsgren

har bl. a. som den utan jämförelse största och mest kostnadskrävande

komponenten inom totalförsvaret gör, att det i stället måste anses lämpligast

att uppgifterna inom regeringen närmast handhaves av försvarsministern.

Samordningen av den administrativa beredskapen bör dock liksom

hittills ankomma på ett av de konsultativa statsråd, som har juridiska

och administrativa uppgifter.

I detta sammanhang vill jag understryka att den nu förordade ordningen

självfallet inte innebär, att övriga statsråd befrias från det ansvar, som de i

egenskap av departementschefer eller eljest såsom företrädare för vissa

verksamhetsgrenar har för olika delar av totalförsvaret och för dessa delars

anpassning till totalförsvaret i övrigt. Hithörande frågor kommer att handläggas

som förut, dock med den ändringen att de även i fall, där så ej nu

sker, skall beredas gemensamt med försvarsministern och härvid prövas på

samordningsavdelningen.

Vad gäller frågan om denna avdelnings placering torde en departemental

anknytning vara avgjort att föredraga framför ett inordnande i statsrådsberedningen,

alldeles oavsett vilket statsråd som inom regeringen anförtros

samordningsuppgiften. Av det anförda framgår emellertid att avdel
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

ningen bör lyda under försvarsministern och ingå i försvarsdepartementet,

där de flesta och största samordningsfrågorna blir aktuella och där god

kontakt således erhålles med den levande försvarsverksamheten.

Jag vill icke underlåta att — vilket även försvarsledningsutredningen har

gjort —- framhålla en nackdel som kan vara förenad med den här skisserade

arbetsordningen. Försvarsministern kan synas få en känslig dubbelställning

som främste företrädare för en huvudgren inom totalförsvaret och samtidigt

ansvarig för samordningen inom hela totalförsvaret. Donna nackdel måste

emellertid tagas, då det icke finnes några andra alternativ som är lämpligare

eller över huvud taget möjliga.

Ett relativt stort antal remissmyndigheter har framfört uppfattningen, att

förslaget medför en så bristande överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation,

att detta skulle innebära en svaghet. Med anledning härav vill

jag framhålla följande. Samordningsavdelningen skall i såväl fred som krig

syssla uteslutande med frågor rörande samordning av totalförsvaret; att

avdelningen — som givetvis även i fred kommer att ha goda kontakter med

statsministern — vid övergång till krigsorganisation ställes till statsministerns

omedelbara förfogande, innebär från organisatorisk synpunkt en så

liten förändring, att den icke har någon praktisk betydelse. I fråga om statsministerns

befattning med totalförsvarsfrågorna i fred är det uppenbart,

att statsministern alltid måste följa utvecklingen i stort inom ett för nationen

så vitalt område som totalförsvaret. Jag har tidigare anfört, att även

om försvarsministern inom regeringen och under statsministern i fred har

ansvaret för samordningen, man måste förutsätta att frågor av väsentlig och

principiell betydelse behandlas i allmän beredning under statsministerns ordförandeskap.

Kontakt med totalförsvarsfrågorna kommer statsministern

också att ha genom att han — som jag ämnar föreslå i det följande — fungerar

som ordförande i försvarsrådet.

I anslutning till det sagda vill jag framlägga några synpunkter på samordningsavdelningens

uppgifter och verksamhetsformer. Det finns enligt

min mening anledning att räkna med att den allmänna uppgiften — att

verka för samordning mellan totalförsvarets komponenter — vid och efter

övergång till krigsorganisation kommer att få fullgöras i former, som

ganska mycket avviker från de under fredsförhållanden tillämpade. Under

fredsförhållanden skall avdelningen sträva efter att överblicka krigsförberedelsearbetet

över hela fältet, i den omfattning samordningsuppgiften kräver,

och ingripa där det befinnes påkallat. Den skall bl. a. verka för att

lämpliga decentraliseringsåtgärder förberedes och att myndigheterna äger

erforderlig kännedom om varandras avsedda organisation och verksamhet

under krigsförhållanden. Ju längre avdelningen under fredstid har kunnat

komma i dessa hänseenden, desto mera kan samordningen av de olika totalförsvarskompenenternas

handlande vid och närmast efter krigsorganisering

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

väntas vara präglad av en automatik, som minskar behovet av särskilda åtgärder

från avdelningens sida. Under krigsförhållanden torde — åtminstone

i vissa lägen — beredningsformerna i Kungl. Maj :ts kansli bli väsentligt

annorlunda än i fred, och direkta föredragningar inför regeringen eller statsministern

torde i stor utsträckning komma att göras av totalförsvarsgrenarnas

chefer. Den väsentliga betydelsen av samordningsavdelningen under dylika

förhållanden torde vara, att regeringen i den har tillgång till en kärna

av personer, vilka genom inriktning, kunskaper och erfarenheter är särskilt

lämpade att sättas in på speciella samordningsuppgifter som anmäler sig,

eventuellt såsom ledare av arbetsgrupper ur Kungl. Maj :ts kansli och totalförsvarsmyndigheter.

Vilken ställning avdelningen som sådan har i departementsorganisationen

har därvid, som jag redan framhållit, ingen nämnvärd

betydelse.

Uppmärksamhet bör ägnas även den möjligheten, alt ett skärpt läge, som

kräver omfattande beredskapsåtgärder inom totalförsvarets olika delar men

icke fullständig krigsorganisation, blir bestående under relativt lång tid.

Även i ett sådant läge torde statsministern få ägna en betydande del av sina

krafter åt totalförsvaret och därvid direkt biträdas av samordningsavdelningen.

Ehuru behovet av kanslimässiga samordningsåtgärder därvid torde

vara större än vid totalmobilisering, är å andra sidan tidsfaktorn icke lika

avgörande. Icke heller vid en dylik händelseutveckling synes därför samordningsavdelningens

fredstida placering i försvarsdepartementet innebära

någon svaghet.

En särskild fråga är civilbefälhavarnas ställning i förhållande till sainordningsministern

och samordningsavdelningen. Försvarsledningsutredningen

har föreslagit att samordningsministern skall vara huvudman för civilbefälhavarna

och att ärenden rörande civilbefälhavarna skall beredas inom

samordningsavdelningen. Civilbefälhavarna är järnte länsstyrelserna våra

mest totalförsvarsbetonade ledningsorgan; deras samordnande uppgifter

innefattar hela den civila sektorn av totalförsvaret. De har således utan tvekan

en funktionell anknytning till samordningsavdelningen och samordningsministern

och måste i fråga om t. ex. större totalförsvarsövningar,

ärenden rörande civilbefälhavarnas befogenheter m. m. sortera under den

sistnämnde. Civilbefälhavarnas starka fredsmässiga, administrativa anknytning

till länsstyrelserna medför emellertid att de enligt min mening även i

fortsättningen i administrativt hänseende bör lyda under inrikesdepartementet.

Efter en eventuell departementsreform eller eljest sedan erfarenheter

vunnits av nu föreslagen ordning kan denna fråga dock komma i ett

annat läge.

Civilförsvarets och vissa andra organisationers departementstillhörighet

Flertalet remissmyndigheter, som yttrat sig i denna fråga, har avstyrkt

att civilförsvaret och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar överfö
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

res till försvarsdepartementet. Beträffande statens signalskyddsnämnd har

flertalet tillstyrkt ett överförande. För egen del anser jag mig icke nu höra

framlägga några förslag i ämnet. De nu väckta överföringsfrågorna torde få

upptagas till behandling senare.

Utredningens förslag rörande försvarsråd

Utredningens förslag om inrättandet av ett försvarsråd för samordning

av verksamheten inom regeringen med verksamheten inom de centrala myndigheterna,

främst genom ömsesidiga orienteringar, biträder jag. Jag finner

det naturligt, att statsministern — såsom ytterst ansvarig för samordningen

inom totalförsvaret — skall fungera som ordförande i försvarsrådet, liksom

även att försvarsministern skall inträda som ordförande vid förfall för

statsministern. Vad gäller frågan om vilka myndigheter som skall vara fast

representerade i rådet, synes en mindre ökning böra ske i förhållande till

utredningens förslag. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att närmare

besluta härom.

Jag vill tillägga, att tjänstgöringen som sekreterare i försvarsrådet, vilken

enligt förslaget skall fullgöras av chefen för den särskilda samordningsavdelningen,

vidgar avdelningens möjligheter till kontakt med de centrala

myndigheterna och ger den god kännedom om aktuella problem. Jag

anser detta vara en rationell anordning.

Samordning av verksamheten inom riksdagen och av verksamheten inom

regeringen med verksamheten inom riksdagen

Jag vill i denna fråga erinra om att förslag om en permanent, rådgivande

kommitté med parlamentarisk anknytning — i fortsättningen kallad försvarsnämnd

— under många år varit föremål för diskussion i riksdagen

och i den allmänna debatten. Uppgifterna för en sådan nämnd har som regel

ansetts vara att följa försvarsfrågornas utveckling och överlägga om försvarsproblem.

Vissa förslagsställare har ansett en permanent försvarsnämnd

i viss mån kunna ersätta de med relativt jämna mellanrum inkallade, tillfälliga

försvarsutredningarna. Senast vid 1961 års riksdag väcktes fyra motioner

i berörda fråga, två i vardera kammaren. Sålunda hemställde herrar

Ewerlöf m. fl. och Hjalmarson m. fl. i två likalydande motioner (I: 188 och

11:289) att direktiven för 1960 års försvarsledningsutredning måtte kompletteras

så att utredningen finge i uppdrag att överväga och framlägga förslag

till ett totalförsvarsråd eller en totalförsvarsnämnd med stark parlamentarisk

anknytning. Vidare hemställde herrar Torsten Andersson m. fl.

och Lars Eliasson m. fl. i två likalydande motioner (I: 385 och II: 448) om

utredning av möjligheterna att genom tillskapande av en permanent försvarsnämnd

eller försvarsberedning bättre tillgodose riksdagens behov av

fortlöpande information om och bevakning av totalförsvarets utveckling och

behov.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

Statsutskottet erinrade i sitt utlåtande (1961: 146) om att departementschefen

i Kungl. Maj :ts av 1961 års riksdag godkända proposition nr 109 angående

ny organisation av krigsmaktens högsta ledning hade förutsatt, att

frågan om ett försvarsråd eller en försvarsnämnd komme att behandlas i

den påbörjade andra etapp av försvarsledningsutredningens arbete, som avsåge

totalförsvarsledningen, och föreslog därför att motionerna icke skulle

föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i överensstämmelse

med utskottets förslag.

Försvarsledningsutredningen har efter ett närmare studium av problemen

anfört som sin mening, att övervägande skäl talar mot en nämnd med

här avsedd sammansättning. För egen del ansluter jag mig till utredningens

uppfattning i denna fråga. Riksdagens ställningstagande till totalförsvarsfrågorna

bör enligt min mening förberedas genom de ordinarie utskotten,

och den utförligare och tidigare information för ledamöter av riksdagen,

som man har velat vinna med en försvarsnämnd, kan lämnas på annat sätt

än genom tillskapandet av ett nytt organ med ställning mellan Kungl. Maj :t

och riksdagen.

Vad gäller den av försvarsledningsutredningen väckta tanken att omorganisera

utrikesutskottet till ett kombinerat utrikes- och försvarsutskott samt

att på motsvarande sätt bilda en utrikes- och försvarsnämnd av utrikesnämnden,

vill jag anföra följande. De inbördes sammanhanget mellan utrikespolitik

och totalförsvar ligger i öppen dag — totalförsvaret skall utgöra

ett stöd för utrikespolitiken och skapa största möjliga handlingsfrihet

för denna. Det förekommer också redan nu att orientering i allmänna försvarspolitiska

frågor lämnas vid utrikesnämndens sammanträden i anslutning

till någon utrikespolitisk fråga, vilken då är den initierande, och jag är

för min del beredd att medverka till att så sker i ökad omfattning. Jag anser

mig f. n. dock icke kunna ta ställning till huruvida det är erforderligt eller

lämpligt med en utvidgning i detta hänseende av utrikesutskottets och utrikesnämndens

i grundlagen angivna kompetensområden. En omvandling av

utrikesutskottet till ett försvarsutskott i den meningen att bland annat

IV huvudtiteln skulle behandlas inom detta, synes mig knappast vara ändamålsenlig.

4. Totalförsvarets centrala ledning

Organisation och verksamhet i krig

Vad försvarsledningsutredningen anfört i fråga om krav på totalförsvarets

centrala ledning i krig kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. I fråga

om arbetsformer m. m. för den centrala ledningen anser jag det vara angeläget

med en för myndigheterna gemensam krigsinstruktion eller liknande

författning, som reglerar bl. a. myndigheternas samarbetsformer och utnyttjandet

av gemensamma sambandsmedel. Det bör ankomma på den av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

mig föreslagna särskilda samordningsavdelningen att närmare överväga de

problem som sammanhänger med de centrala myndigheternas organisation

och arbetsordning in. m. i krig, varför jag f. n. icke framlägger några konkreta

förslag härom.

Vad gäller utredningens förslag att vissa centrala myndigheter i krig bör

ges ökade befogenheter gentemot civilbefälhavare och länsstyrelser, vill jag

framhålla att detta är en komplicerad fråga, som bl. a. beror av i vilken omfattning

Kungl. Maj :ts och de centrala myndigheternas befogenheter kan

decentraliseras till de regionala myndigheterna. Jag delar helt försvarsledningsutredningens

uppfattning, att ett villkor för att i förhållande till nuläget

ökade befogenheter skall ges åt vissa centrala myndigheter är, att ledningsverksamheten

i central instans samordnas de olika myndigheterna

emellan, och anser att frågan bör avgöras först sedan möjligheterna härtill

har klarlagts.

Organisation och verksamhet i fred

Jag har ingenting att erinra mot de synpunkter som försvarsledningsutredningen

framfört i fråga om krav, som i fred bör ställas på totalförsvarets

centrala ledning. Jag vill för egen del framhålla att en tillfredsställande samordning

av totalförsvaret är en så komplicerad ledningsfråga, att ett slutligt

avgörande i högsta instans inom flera områden förutsätter eu nära samordning

redan i central instans.

Jag är väl medveten om att ett nära samarbete redan nu förekommer mellan

totalförsvarets centrala myndigheter och att dessa själva vidtagit olika

åtgärder för att främja samverkan. Jag anser det emellertid vara angeläget,

att Kungl. Maj:t tillskapar fasta former för denna samverkan, och ansluter

mig till utredningens förslag om inrättandet av en chefsnämnd med i

huvudsak de uppgifter som föreslagits av utredningen. I motsats till utredningen

anser jag dock icke att endast i försvarsrådet ingående myndigheter

bör vara representerade, utan är av den uppfattningen att i chefsnämnden

kan och bör ingå cheferna för ytterligare ett antal myndigheter. Det bör som

utredningen föreslagit tillkomma Kungl. Maj :t att förordna om ordförande,

medan verksamhetens utformning bör ankomma på nämnden själv. Som

sekreterare bör förordnas chefen för den tidigare nämnda samordningsavdelningen,

vilket enligt min mening ger denna avdelning goda möjligheter

att följa verksamheten i central instans. I vilken utsträckning nämnden skall

ersätta vissa nu befintliga samverkansorgan med chefsrepresentation synes

böra avgöras av Kungl. Maj :t, som också i övrigt bör utfärda närmare

bestämmelser för chefsnämndens organisation och uppgifter.

Sjuk- och veterinärvårdens centrala ledning

Med hänsyn till att remissbehandling f. n. pågår av betänkandet »Läkaren

i totalförsvaret» — avgivet av 1959 års utredning rörande utbildning av

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1962

värnpliktiga läkare m. m. -— och att 1959 års utredning rörande den försvarsmedicinska

forskningen förväntas framlägga sitt betänkande inom

kort, är jag f. n. icke beredd förelägga riksdagen några förslag i denna fråga.

Jag avser att, så snart erforderligt underlag föreligger, lämna en redogörelse

för hela denna fråga och i detta sammanhang även närmare redovisa

försvarsledningsutredningens förslag och remissmyndigheternas yttranden

häröver.

5. Medelsbehovet för budgetåret 1962/63 under anslaget Försvarsdepartementet:

Avlöningar

Ifrågavarande anslag är för innevarande budgetår uppfört med ett belopp

av 1 540 000 kr. I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 1) har Kungl.

Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,

till Försvarsdepartementet: Avlöningar för budgetåret 1962/63 beräkna ett

förslagsanslag av 1 550 000 kr.

Jag får nu framlägga slutligt förslag rörande medelsbehovet under förevarande

anslag för nästa budgetår.

I det föregående har jag anslutit mig till försvarsledningsutredningens

förslag, att en särskild avdelning för samordning i totalförsvarsfrågor skall

ingå i försvarsdepartementet. Jag föreslår att för avdelningen inrättas tjänster

för en avdelningschef i Br 4, en byrådirektör i Ae 26 (för ärenden rörande

totalförsvarsövningar m. in.) och ett kanslibiträde i Ae 7.

För samordningsavdelningen erfordras vidare en byråchef i Br 2 (för

allmänna frågor och samordning av budgetärenden), en sakkunnig för

ärenden rörande administrativ beredskap samt en befattningshavare för

ärenden rörande riksstyrelsens krigsorganisation m. m. De båda sistnämnda

synes böra vara avlönade med arvode. Medel för att bestrida kostnaderna

för den sakkunnige bör beräknas under den i staten för förevarande anslag

uppförda anslagsposten till expertis och tillfällig arbetskraft. Beträffande

övriga nu nämnda personalbehov vill jag erinra om att i statsrådsberedningen

f. n. finnes en byråchefstjänst i Br 2, avsedd för handläggning av

ärenden rörande samordning av beredskapsplaneringen in. m., samt att

under statsrådsberedningens avlöningsanslag beräknats medel — 38 000 kr.

— för bestridande av kostnaderna för expertis m. m. för samma ändamål.

Ifrågavarande tjänst och medelsanvisning har tagits i beräkning vid äskandet

i årets statsverksproposition (bil. 4, punkt 1) av medel för nästa budgetår

under anslaget Statsrådsberedningen: Avlöningar. Under förutsättning

att riksdagen icke har något att erinra däremot torde byråchefstjänsten

och det för expertis avsedda beloppet under nästa budgetår få tagas i

anspråk för försvarsdepartementets samordningsavdelning. Förslag om deras

överförande till försvarsdepartementets avlöningsanslag bör föreläggas

1963 års riksdag.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1962

I fråga om försvarsdepartementets personalorganisation i övrigt får jag

anföra följande.

Författningsarbetet vid departementets lagbyrå tilltar i omfattning. Härtill

bidrar bl. a. de pågående störa omorganisationerna inom krigsmakten,

som berör praktiskt taget alla områden och icke minst ledningsförhållandena.

Den granskning av i kommandoväg utfärdade reglementen m. m.,

som bedrives vid lagbyrån, tenderar också att öka. Jag föreslår därför att

byrån ombildas till rättsavdelning, varvid den nuvarande tjänsten som

byråchef för lagärenden i Br 2 utbytes mot en tjänst som chef för rättsavdelning

i Br 4.

En för fjärde byrån avsedd tjänst för förste kanslisekreterare i Ao 23 bör

utbytas mot tjänst för byrådirektör i Ao 26. Vidare bör en tjänst för amanuens

i reglerad befordringsgång utbytas mot förste kanslisekreterartjänst

i Ae 23, varjämte en tjänst för kontorist i Ae 9 bör ordinariesättas.

Jag beräknar medel under anslaget för de tjänsteutbyten vid departementet,

som beslutats på förslag i årets statsverlcsproposition (bil. 2).

Anslagsposterna till avlöningar till ordinarie tjänstemän och till arvoden

till pensionerad personal i arvodesbefattningar torde med hänsyn till belastningen

kunna nedräknas med vardera 5 000 kr.

Med beaktande av det nu anförda samt av resultaten av 1961 års lönerörelse

m. m. beräknar jag förevarande anslag till 1 675 000 kr.

Åberopande det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå

riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen

för försvarsdepartementet, som föranledes

av vad jag föreslagit i det föregående;

b) fastställa följande avlöningsstat för försvarsdepartementet

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till departementschefen

2. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

.....................................

3. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefattningar,

förslagsvis ....................

4. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis................

5. Ersättningar till expertis och tillfällig arbetskraft,

förslagsvis..........................

6. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal

7. Rörligt tillägg, förslagsvis..................

8. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ..............................

51 000

745 000

65 000

2 280

168 000

285 000

338 720

20 000

Summa kr. 1 675 000

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

c) till Försvarsdepartementet: Avlöningar för budgetåret

1962/63 anvisa ett förslagsanslag av 1 675 000 kr.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda med instämmande av statsrådets övriga

ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Lindwall

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning .......................................................... 3

II. Vissa utgångspunkter och riktlinjer .................................. 4

III. Totalförsvarets högsta ledning i krig ................................ 11

IV. Totalförsvarets högsta ledning i fred

1. Krav på totalförsvarets högsta ledning.............................. 16

2. Nuvarande organisation och verksamhet .......................... 21

3. Utländska förhållanden och tendenser ............................ 26

4. Sammanfattning av försvarsledningsutredningens förslag ............ 28

5. Utredningens förslag rörande samordning inom regeringen och dess

kansli ........................................................ 29

6. Utredningens förslag rörande överförande till försvarsdepartementet av

civilförsvaret, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens

signalskyddsnämnd ........................................ 43

7. Utredningens förslag rörande försvarsråd ........................ 45

8. Utredningens synpunkter på samordning av verksamheten inom riksda
gen

och av verksamheten inom regeringen med verksamheten inom

riksdagen ...................................................... 48

V. Totalförsvarets centrala ledning

1. Krav på totalförsvarets centrala ledning .......................... 49

2. Nuvarande organisation och verksamhet samt utredningens förslag

utom i fråga om ledningen av sjuk- och veterinärvården ........ 52

3. Utredningens förslag i fråga om sjuk- och veterinärvården .......... 58

VI. Departementschefen ................................................ 58

1. Vissa utgångspunkter och riktlinjer................................ 59

2. Totalförsvarets högsta ledning i krig .............................. 59

3. Totalförsvarets högsta ledning i fred ............................ 60

4. Totalförsvarets centrala ledning .................................. 67

5. Medelsbehovet för budgetåret 1962/63 under anslaget Försvarsdeparte
tet:

Avlöningar ................................................ 69

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

201449

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:244 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling år 1 a1 i texten
  2. SU 1962:101 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. in. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten