Sök i Ratio Lex

Med förslag till sjukvårdslag

1962-03-09 · 56 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 56 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:122, Med förslag till sjukvårdslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

1

Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till sjukvårdslag;

given Stockholms slott den 9 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till sjukvårdslag.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framlägges förslag till författningsreglering, som

erfordras i anledning av den av 1961 års riksdag beslutade överflyttningen

från staten till landstingen av ansvaret för tjänsteläkarväsendet (prop. 181,

SU 186, rskr 394).

Förslaget innebär, att erforderliga lagbestämmelser inarbetats i sjukhuslagen,

som i samband därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslagen.

I lagförslaget har landstingens ansvar som sjukvårdshuvudmän utvidgats

att i princip omfatta även hela den öppna sjukvården utanför sjukhus.

Den närmare regleringen av denna vård har dock begränsats till den som

meddelas av tjänsteläkare. I övrigt lämnas landstingen frihet att organisera

den öppna vården på sätt landstingen finner lämpligast. Såsom tjänsteläkare

skall i landstingskommun kunna anställas provinsialläkare, biträdande

provinsialläkare och extra provinsialläkare.

I regleringen av den öppna vården utanför sjukhus likställes landstingskommun

och landstingsfri stad. Tjänsteläkare i sådan stad benämnes stadsdistriktsläkare.

Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den

öppna läkarvården och blir behovet av sådan vård därigenom tillfredsställande

tillgodosett, skall staden ej ingå i landstingskommunens organisation

för denna vård. I stället skall beträffande sådan stad gälla vad som stadgas

om landstingsfri stad. Det förutsättes att städer med 15 000 invånare och däröver

själva skall handha den öppna vården.

Sjukvårdslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1963, då tjänsteläkarväsendet

övertages av landstingen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 122

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Förslag

till

Sjukvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Varje landstingskommun och stad som ej tillhör landstingskommun

utgör ett sjukvårdsområde.

2 mom. Vad i denna lag sägs om landstingskommun skall, om ej annat

särskilt stadgas eller eljest framgår, gälla jämväl stad som ej tillhör landstingskommun.

3 mom. Bestämmelserna i denna lag gälla icke sådan vård av psykiskt

efterblivna, varom är särskilt stadgat.

2 §.

1 mom. Med sjukhus förstås i denna lag av landstingskommun driven anstalt

for ombesörjande av sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller

barnsbörd, som fordrar intagning på anstalt (sluten vård). Såsom sjukhus

skall dock ej anses tillfällig sjukvårdslokal för vård av sjuka, behäftade med

smittsam sjukdom.

Vård för sjukdom, skada, kroppsfel eller barnsbörd, som meddelas åt annan

än den som är intagen på sjukhus, benämnes öppen vård.

2 mom. Därest landstingskommun bidrager till driftkostnaderna för sjukvårdsanstalt

utan att likväl kunna anses driva den, äger Konungen förordna,

att denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter helt eller

delvis skola tillämpas på sjukvårdsanstalten.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Landstingskommun åligger att för dem, vilka äro bosatta inom sjukvårdsområdet,

ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada,

kroppsfel och barnsbörd, i den mån icke annan drager försorg härom.

Enahanda skyldighet att ombesörja vård åvilar landstingskommun för

dem, som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara där bosatta, därest

behov av omedelbar vård föreligger. I sådant fall gäller dock skyldigheten

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande ej utan men kan

flyttas till sjukhus, där den landstingskommun, i vilken han är bosatt, förfogar

över vårdplatser.

4 §•

öppen vård på sjukhus må icke bedrivas på sådant sätt att den inkräktar

på den slutna vården.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara indelad

i läkardistrikt.

Tillsyn

5 §•

Högsta tillsynen över landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas

av medicinalstyrelsen.

Anordnande av sjukhus in. m.

6 §•

1 mom. Sjukhus benämnes, om ej annat följer av vad nedan stadgas,

lasarett, därest det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare

eller lindrigare art, och sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre

krävande vård. Sjukstuga må vara försedd med högst trettio vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom särskild avdelning av sjukstuga anordnas

tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem och sjukhem.

2 mom. Sjukhus, som till huvudsaklig del är inrättat för vård av tuberkulossjuka,

benämnes sanatorium, om sjukhuset är avsett för vård av sadana

sjuka oberoende av vårdens art, och tuberkulossjukstuga, om det företrädesvis

är avsett för mindre krävande vård. Tuberkulossjukstuga må vara

försedd med högst fyrtio vårdplatser.

3 mom. Sjukhus, vilket till huvudsaklig del är inrättat för vård av sjuka,

behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen, benämnes

epidemisjukhus, om sjukhuset är avsett för vård av dylika sjuka

oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om det företrädesvis är

avsett för mindre krävande vård. Epidemisjukstuga må vara försedd med

högst sextio vårdplatser.

U mom. Sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt sjuka och godkänts

för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat, benämnes mentalsjukhus.

5 mom. Sjukhus, som är inrättat endast för förlossningsvård, benämnes

förlossningshem, om sjukhuset företrädesvis är avsett för mindre krävande

vård. Förlossningshem må vara försett med högst tio vårdplatser.

6 mom. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat

för vård av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i

form av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem inrättas.

7 §•

För vård av sjuka, behäftade med sådan smittsam sjukdom, som angives

i epidemilagen, skall, om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

medgivit undantag, inom varje sjukvårdsområde finnas minst ett

epidemisjukhus eller en klinik å lasarett.

Sjukvårdsområde skall ock äga tillgång till lämpligt antal reservplatser

för vård av sjuka, som i första stycket sägs.

8 §.

Anläggning av sjukhus må icke påbörjas förrän sjukhusets förläggning

ävensom ritningar för sjukhuset godkänts i den ordning Konungen bestämmer.

Vad nu sagts skall gälla jämväl större till- eller ombyggnad av sjukhus.

Sj ukvår dsstyrelse

9 g.

1 mom. Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet enligt

denna lag utövas av sådan nämnd eller styrelse, som avses i 53 § landstingslagen

och som här benämnes sjukvårdsstyrelse.

1 stad, som ej tillhör landstingskommun, skall för ledningen av stadens

sjukvårdande verksamhet enligt denna lag finnas en särskild sjukvårdsstyrelse.

Ledamöter och suppleanter i sjukvårdsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt därest det begäres av

minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga

väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om

förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

2 mom. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse, vid vilket sjukvårdsärende

av större vikt är avsett att förekomma, skall beroende på ärendets

art kallas antingen en överläkare eller en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare

med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i

besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Styrelsen skall för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

viss tid utse en överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare

inom sjukvårdsområdet att stå till förfogande för detta ändamål.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse i stad som ej tillhör landstingskommun

skola vidare kallas sjukvårdsdirektör, om sådan finnes, samt

förste stadsläkaren eller motsvarande läkare, så ock efter stadsfullmäktiges

bestämmande annan, som har att inför stadens styrelse föredraga

sjukvårdsärenden. De äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt få sin mening antecknad till protokollet.

3 mom. Beträffande sjukvårdsstyrelse i annan stad, som ej tillhör landstingskommun,

än Stockholm skola bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen

avseende kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och tredje styckena

samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning,

dock att det ej är erforderligt, att protokoll upptager annat än förteckning

å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

I fråga om sjukvårdsstyrelsen i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 1 och

2 mom. sägs, skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena

i sagda lag föreskriva. Protokoll, som föres vid sjukvårdsstyrelsens

sammanträde, behöver dock ej upptaga annat än förteckning a närvarande

ledamöter och beslutet i varje ärende.

4 mom. Drives sjukhus gemensamt av landstingskommun och stad, som

ej tillhör landstingskommun, eller av flera landstingskommuner eller städer,

som nyss sagts, äger Konungen medgiva att särskild styrelse utses för

att fullgöra de åligganden, som eljest ankomma på sjukvårdsstyrelse.

10 §.

Sjukvårdsstyrelse har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens behov

och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige framlägga de

förslag rörande sjukvården som finnas påkallade. Styrelsen skall verka för

främjande av största möjliga planmässighet i sjukvården.

Direktion för sjukhus

11 §.

1 mom. Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret

för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara

gemensam för två eller flera sjukhus och kan utöver sjukhusförvaltning

anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården.

Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgöra direktion. I

stad som icke tillhör landstingskommun äger stadsfullmäktige motsvarande

befogenhet.

2 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild direktion väljas av lands
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

tinget eller stadsfullmäktige till det antal landstinget eller stadsfullmäktige

bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara under tre. Vid valet skall

tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till

tjänstgöring.

3 mom. Den som ej är valbar till ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse

kan icke väljas till ledamot eller suppleant i direktion. Ej heller

må därtill utses sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare eller sjukhusintendent

vid direktionen underställt sjukhus eller sjukvårdsdirektör som är

högsta förvaltningschef för sådant sjukhus.

I nästföregående stycke nämnd befattningshavare må ej såsom ledamot

eller suppleant i sjukvårdsstyrelse, som utgör direktion, deltaga i handläggning

av ärende, vilket ankommer på direktion.

4 mom. Beträffande särskilt utsedd direktion skola, med de avvikelser

som framgå av vad i 2, 3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser äga

motsvarande tillämpning, nämligen

för direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46—51 §§ landstingslagen

är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet och i 53 § 1 mom.

tredje stycket samma lag i fråga om där avsedd styrelse samt

för direktion i annan stad, som ej tillhör landstingskommun, än Stockholm

vad i 32, 33 och 35—42 §§ kommunallagen är föreskrivet med avseende

å kommunens styrelse samt i 45 § andra och tredje styckena samma lag

i fråga om där avsedd nämnd.

För särskilt utsedd direktion i Stockholm skola bestämmelserna i 51 §

kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte, utöver vad i 2, 3

och 5 mom. sägs samt i 12 § stadgas, skall gälla vad stadsfullmäktige med

iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva.

5 mom. Består direktion av tre ledamöter, är den beslutför, då två ledamöter

närvara och äro om beslutet ense. Protokoll, som föres vid direktions

sammanträde, behöver ej upptaga annat än förteckning å närvarande

ledamöter samt beslutet i varje ärende.

6 mom. Konungen äger för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna

i denna paragraf.

12 §.

Till sammanträde med direktionen skola landstingsdirektör eller sjukvårdsdirektör

samt sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare och sjukhusintendent

kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstuguläkare och

sjukhemsläkare, envar såvitt angår sjukvården å det sjukhus eller den avdelning

därav som anförtrotts honom, ävensom, såvitt angår sjukvårdspersonalen,

den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger

frågor rörande denna personal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse

fullgör åliggande som direktion.

Tjänstemän i sjukhusledningen

13 §.

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas under direktionen av en särskilt

tillsatt sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset såsom styresman. Vid

sjukhus med styresman skall dock ledningen av den ekonomiska förvaltningen

tillkomma en sjukhusinlendent. Utses annan än läkare till sjukhusdirektör,

skall en läkare vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare biträda

sjukhusdirektören i medicinska angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen

efter direktionens hörande. Styresman är den läkare, som

ansvarar för sjukvårdens handhavande å sjukhuset, eller, om fleia sadana

läkare finnas, den av dem som förordnas till styresman. Dylikt förordnande

meddelas, efter förslag av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för viss tid

eller tills vidare. I samma ordning utses chefsläkare för viss tid, högst fyra

år, varvid dock sjukhusets överläkare, om flera sådana finnas, skola beredas

tillfälle att yttra sig över direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må flera sjukhus ställas under ledning

av en sjukhusdirektör eller en styresman. Sjukhusintendent må ock

vara gemensam för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att sjukhusintendent icke skall tillsättas

vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga, förlossningshem eller

sjukhem. Finnes icke sjukhusintendent vid sådant sjukhus, ankommer

på sjukvårdsstyrelsen att bestämma, huru de åligganden som eljest tillkomma

sjukhusintendent skola fullgöras.

14 §.

Har inom landstingskommun anställts sjukvårdsdirektör såsom högsta

chef närmast under sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av sjukvården, skola

sjukhusdirektör, styresman och sjukhusintendent handhava sin förvaltning

under sjukvårdsdirektörens ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning och ordning Konungen bestämmer

tilläggas uppgifter, som eljest ankomma på direktion, sjukhusdirektör, styresman

eller sjukhusintendent.

Efter sjukvårdsstyrelsens bestämmande må befattningshavare, som anställts

såsom biträde åt sjukvårdsdirektören, självständigt fullgöra vissa på

sjukvårdsdirektör ankommande uppgifter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Läkare

15 §.

I varje läkardistrikt i landstingskommun skall, om ej sådant fall föreligger

som avses i 31 §, finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardistrikt anställas biträdande provinsialläkare och

extra provinsialläkare.

I stad som ej tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdistriktsläkare

i varje läkardistrikt.

16 §.

1 mom. Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat

vid varje klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för

behöriga och ändamålsenliga handhavande.

på kliniker,

sjukvårdens

2 mom. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och epidemisjukhus, så ock vid mentalsjukhus

som är inrättat huvudsakligen för mera krävande vård eller är försett

med flera än etthundrafemtio vårdplatser, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga och epidemisjukstuga siukstuauläkare

samt

3) vid sjukhem sjukhemslåkare eller, om medicinalstyrelsen efter framställning

av sjukvårdsstyrelsen så förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall vad i denna lag och med stöd därav

meddelade bestämmelser stadgas om sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning

å motsvarande läkare vid sådant mentalsjukhus, där överläkare ej

finnes, och vad om sjukhemslåkare stadgas äga tillämpning å motsvarande

läkare vid förlossningshem.

Överläkare må även anställas med uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela behandling av speciell art utan att särskild klinik inrättas för

ändamålet. De i lagen för verksamheten å klinik meddelade bestämmelserna

skola i tillämpliga delar gälla jämväl verksamhet, vilken förestås av

överläkare som nu sagts.

3 mom. För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas

biträdande överläkare. Därjämte må för biträde i sjukvården anställas

underläkare och extra läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift

att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej annat

föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan läkare, dock

med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens tillsättning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

17 §.

Tjänst för läkare som avses i 15 § må ej inrättas utan att medgivande

därtill inhämtats av medicinalstyrelsen. Sådant medgivande erfordras jämväl

för att inrätta tjänst såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare

eller extra läkare. Utan medgivande må dock för en tid av högst tre

månader under samma kalenderår läkare som avses i 15 § anställas såsom

extra läkare å sjukhus samt läkare som avses i 16 § anställas såsom extra

provinsialläkare.

Medgivande att inrätta annan tjänst än såsom provinsialläkare eller överläkare

må, när skäl äro därtill, begränsas till tiden. Medgivande att inrätta

tjänst såsom extra provinsialläkare eller extra läkare må lämnas allenast

för begränsad tid.

18 §.

1 mom. Provinsialläkare utnämnes av Konungen.

När provinsialläkartj änst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen

att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med

avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de

anses böra komma i fråga till tjänsten. Medicinalstyrelsen skall bereda

sjukvårdsstyrelsen tillfälle att yttra sig över förslaget, varefter medicinalstyrelsen

har att avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda

sökandena.

2 mom. Biträdande provinsialläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för

viss tid eller tills vidare.

När tjänst som biträdande provinsialläkare skall tillsättas, åligger det

sakkunniga, vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under

iakttagande av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra

de tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga

till tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

provinsialläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,

att till biträdande provinsialläkare förordna en av de sökande, som

uppförts på förslag.

3 mom. Extra provinsialläkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen,

dock att beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket

förordnande meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande

av sjukvårdsstyrelsen. Vid meddelande av förordnande skall, om

ej medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som

enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på

sätt är stadgat i 2 mom.

19 §.

Stadsdistriktsläkare i stad som ej tillhör landstingskommun antages av

sjukvårdsstyrelsen, om ej stadsfullmäktige förbehållit sig detta.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

20 §.

1 mom. Överläkare utnämnes av Konungen.

När överläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, i

den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag uppföra de fyra med avseende

å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning de anses

böra komma i fråga till tjänsten. Kan sökande inom det område som

tjänsten avser åberopa framstående skicklighet, ådagalagd genom berömvärd

tjänstgöring å sjukhus, eller grundlig utbildning eller väl vitsordat

vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsstyrelsen efter direktionens hörande

avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för viss

tid. Förordnande skall meddelas för sex år, såvida ej särskilda skäl föranleda

förordnande för kortare tid. Om ej medicinalstyrelsen föreskriver annat,

må förordnande förlängas med högst sex år varje gång.

När tjänst som biträdande överläkare skall tillsättas, åligger det sakkunniga,

vilka utses i den ordning Konungen föreskriver, att under iakttagande

av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna på förslag uppföra de

tre främsta sökandena i den ordning de anses böra komma i fråga till

tjänsten.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter hörande av den

överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd,

och direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare förordna en

av de sökande, som uppförts på förslag.

3 mom. Sjukstuguläkare och sjukhemsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen

tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare

vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser förfares, om ej medicinalstyrelsen

medgivit undantag, i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år.

Vid tillsättning av tjänst -som underläkare förfares i tillämpliga delar på

sätt är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må förordnandet

förlängas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer att uppgå

till högst tre år. Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande såsom

underläkare icke ske utan medicinalstyrelsens medgivande.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva, att förordnande å viss underläkartjänst

må meddelas endast för kortare tid än tre år och att den, som under

tre år innehaft underläkartjänst, ej må förordnas å annan sådan tjänst vid

samma klinik eller, därest sjukhuset ej är uppdelat på kliniker, vid samma

sjukhus.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

5 mom. Extra läkare, som skall fullgöx-a åligganden vilka ankomma på

överläkare, tillsättes av medicinalstyrelsen genom förordnande på viss tid.

Annan extra läkare förordnas på viss tid av sjukvårdsstyrelsen, dock att

beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande

meddelas av medicinalstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av sjukvårdsstyrelsen.

När sjukvårdsstyrelse förordnar extra läkare skall, om ej

medicinalstyrelsen medgivit undantag eller fråga är om förordnande, som

enligt 17 § må meddelas utan medicinalstyrelsens medgivande, förfaras på

sätt är stadgat i 2 mom.

21 §.

Föreligger inom läkardistrikt eller vid sjukhus behov av att för särskilda

sjukvårdsuppgifter konsultera annan läkare än sådan som avses i 15 ellei

16 §, må dylik läkare (konsultläkare) stadigvarande knytas till läkardistriktet

eller sjukhuset genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

22 §.

Har medicinalstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under atal föi

fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan

beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt

att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger medicinalstyrelsen med omedelbar

verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till

dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Övrig personal

23 §.

Förutom befattningshavare som i det föregående sagts skall för den sjukvårdande

verksamheten finnas anställd den personal, som erfordras för att

god vård skall kunna meddelas.

Intagning på sjukhus in. m.

24 §.

Om intagning på sjukhus beslutar vederbörande överläkare, sjukstuguläkare

eller sjukhemsläkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt

på annan vid sjukhuset anställd läkare. I fråga om intagning på mentalsjukhus

är särskilt stadgat.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning

av intagen person.

25 §.

1 mom. På sjukhus ma intagas endast den som är i behov av vård eller

observation på sjukhus.

Intagning må ej äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför

sjukhuset är avsett, med mindre särskilt trängande omständigheter äro

därtill.

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande må på sjukhus ej heller intagas

annan än den, för vilken landstingskommunen jämlikt denna lag eller enligt

avtal har att ombesörja sluten vård.

2 mom. Utan sådan prövning av vårdbehovet, som avses i 1 mom., skall

intagning ske av

1) den som av läkare förklarats behäftad med eller misstänkes vara behäftad

med sådan smittsam sjukdom, som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

erhållit föreskrift eller anmaning att låta sig intagas till vård på

sjukhus eller beträffande vilken förordnande om intagning meddelats jämlikt

nyssnämnda lag samt

3) den som söker inträde på sjukhem, till vilket han hänvisats av läkare,

som sjukvårdsstyrelsen bemyndigat att meddela dylik hänvisning.

3 mom. Har läkare enligt sjukvårdsstyrelsens bemyndigande hänvisat

någon till intagning på sjukhus med angivande att vårdbehovet är trängande,

skall denne utan vidare prövning omedelbart intagas, även om det fastställda

antalet vårdplatser därigenom överskrides.

4 mom. Om sjukhus är uppdelat på kliniker, skall vad i denna paragraf

sägs om sjukhus äga motsvarande tillämpning å klinik.

26 §.

Sjukvårdsstyrelse äger föreskriva, att intagning på visst sjukhem må ske

vindast efter ansökan som gjorts i den ordning styrelsen bestämt.

Vårdavgift in. in.

27 §.

Den som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket

belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård,

dock att beträffande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller

barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar

finnes stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet

än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid

intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den, som

enligt epidemilagen eller lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på

sjukhus.

28 §.

Den, som intages på sjukhus och som själv har att svara för vårdavgiften

eller del därav, är pliktig att i förskott inbetala vårdavgift för femton dagar

åt gången. I stället för förskottsbetalning må lämnas av sjukhusintendenten

eller motsvarande tjänsteman godkänd ansvarsförbindelse för sagda avgift.

I fall då skyndsam vård är av nöden eller intagning på mentalsjukhus begäres

av annan än den sjuke själv, skall intagning på allmän sal ske utan

hinder av att vårdavgiften ej inbetalats i förskott och att godtagbar ansvarsförbindelse

saknas; och skall i sådant fall vårdavgiften inbetalas eller ansvarsförbindelsen

tillhandahållas så snart ske kan efter intagningen.

Förskottsbetalning eller ansvarsförbindelse må ej heller krävas vid intagning

av försvaret tillhörande personal, för vilken vårdavgiften enligt vad

därom är särskilt stadgat skall gäldas av statsverket.

29 §.

Vid sjukhus anställd befattningshavare må icke mottaga särskild ersättning

för undersökning, behandling eller skötsel av där intagen person eller

för åtgärd, som står i omedelbart samband med intagning på eller utskrivning

från sjukhuset. Vad nu sagts gäller dock icke med avseende å åtgärd,

som vidtagits vid läkares besök hos den sjuke utanför sjukhuset. För öppen

vård på sjukhus må läkare efter överenskommelse med landstingskommunen

uttaga särskild ersättning av den vårdsökande.

För öppen vård utanför sjukhus må provinsialläkare, biträdande provinsialläkare

och extra provinsialläkare samt vikarie för sådan läkare ej uttaga

högre ersättning av den vårdsökande än som följer av överenskommelse med

landstingskommunen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

I anslutning till mentalsjukhus må för där intagna sjuka anordnas vård

i enskilt hem. Sådan vård benämnes kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård anordnas, skall plan för densamma fastställas

av medicinalstyrelsen, som äger meddela de föreskrifter för verksamheten,

vilka må finnas erforderliga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

31 §.

Ombesörjer stad som tillhör landstingskommun själv den öppna läkarvård

utanför sjukhus, som eljest skulle hava ålegat landstingskommunen,

skall vad i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas beträffande

stad som ej tillhör landstingskommun i tillämpliga delar lända

till efterrättelse; dock skall vad om sjukvårdsstyrelse sägs i stället gälla

hälsovårdsnämnden. Sådan stad utgör ett läkardistrikt, såvida staden ej

enligt särskilt beslut skall vara indelad i flera distrikt.

32 §.

Driver kommun som tillhör landstingskommun anstalt, vilken är inrättad

för ombesörjande av sluten vård, skall i fråga om sådan anstalt vad i denna

lag och med stöd därav meddelade föreskrifter stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. Konungen äger beträffande anstalt som nu sagts medgiva

de undantag från lagens bestämmelser, som finnas erforderliga.

Kommunens fullmäktige må beträffande anstalt som avses i första

stycket utan hinder av vad i denna lag sägs uppdraga åt kommunal nämnd

att vara sjukvårdsstyrelse och direktion.

33 §.

1 mom. Beträffande sjukhus där undervisning för blivande läkare eller

barnmorskor bedrives eller avses skola bedrivas må Konungen meddela

från denna lag avvikande föreskrifter.

2 mom. På framställning av sjukvårdsstyrelse äger Konungen medgiva

de undantag från bestämmelserna i denna lag, som befinnas påkallade i

samband med att huvudmannaskapet för sjukvårdsanstalt övergår från

staten till landstingskommun.

3 mom. I fråga om vård å epileptikeranstalt gäller lagen allenast i den mån

särskilda bestämmelser icke meddelats.

34 §.

1 mom. Talan mot sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsättes,

föres genom besvär hos medicinalstyrelsen. Besvären skola hava

inkommit till medicinalstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd

justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens

anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas

förslag avseende tjänsten komma under bedömande.

Om besvär över annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion

gällei vad som stadgas i landstingslagen, kommunallagen eller kommunallagen

för Stockholm.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om besvär över direktions beslut skall äga

motsvarande tillämpning beträffande sådana beslut av sjukvårdsdirektör

eller i 14 § tredje stycket avsedd befattningshavare som, därest befattning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

såsom sjukvårdsdirektör icke funnes inrättad, det skulle ankomma på direktion

att fatta.

35 §.

Ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom den,

vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som avses i denna lag,

må ej till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga förhållanden

i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

36 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela föreskrifter

om särskilda villkor för behörighet till läkartjänst, så ock närmare

bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, då sjukhuslagen den 17 april

1959 (nr 112) och förordningen den 3 juni 1955 (nr 350) om distriktsbarnmorskor

upphöra att gälla.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna i den nya lagen icke skola

vara tillämpliga på sjukvårdsanstalt vid ålderdomshem.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

2. Har överläkare jämlikt 11 § första stycket reglementet den 20 december

1940 (nr 1047) för Stockholms stads sjukhus tillsatts av Konungen

medelst förordnande på viss tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt.

Förordnande för sådan överläkare må ock, därest sjukvårdsstyrelsen

gör framställning därom, av Konungen förlängas utan att tjänsten kungöres

ledig. Vid framställningen skall fogas förklaring av tjänstens innehavare,

att han är villig att mottaga nytt förordnande. Tiden för förnyat

förordnande skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, utgöra sex år, räknat

från och med månaden näst efter den, under vilken förordnandet meddelats.

3. Har för sjukvård ansvarig läkare jämlikt äldre bestämmelser tillsatts

av sjukvårdsberedning eller sjukvårdsstyrelse genom förordnande för viss

tid, skall förordnandet gälla till dess det utlöpt. Vad nu sagts skall ock äga

tillämpning beträffande förordnande såsom biträdande läkare eller förste

läkare vid mentalsjukhus.

4. Om ej annat föreskrivits, skola den 30 juni 1963 inrättade provinsialoch

extra provinsialläkardistrikt utgöra läkardistrikt enligt denna lag.

5. Provinsialläkare, som före den 1 april 1963 förklarat sig villig att övergå

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

såsom provinsialläkare i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom provinsialläkare

enligt denna lag.

6. Stadsläkare och stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskommun,

så ock köpings- och municipalläkare må utnämnas till provinsialläkare

inom landstingskommunen utan att den i 18 § 1 mom. andra stycket

stadgade ordningen iakttages.

7. Biträdande provinsialläkare i lönegraden Ae 19 må, utan att den i 18 §

2 mom. andra och tredje styckena stadgade ordningen iakttages, förordnas

till biträdande provinsialläkare enligt denna lag.

8. Före den 1 juli 1963 tillsatt stadsdistriktsläkare skall anses såsom

stadsdistriktsläkare enligt denna lag. Vad nu sagts skall, om ej Konungen

bestämmer annat, jämväl gälla före sagda dag tillsatt stadsläkare, som har

till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

17

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny sjukvårdslag

samt anför därvid följande.

Genom bifall till propositionen 1961:181 har riksdagen beslutat bl. a.,

att huvudmannaskapet för tjänsteläkarväsendet skall, i den omfattning

och på de villkor som anges i propositionen, överföras till landstingen från

och med den 1 juli 1963.

Den beslutade överflyttningen från staten till landstingen av ansvaret

för tjänsteläkarväsendet förutsätter lagstiftningsåtgärder. Landstingens nya

ansvar måste sålunda lagfästas. Vidare krävs bestämmelser bl. a. om den

statliga tillsynen och samordningen av resurserna, om organisationen av

verksamheten i landstingens regi samt om erforderlig personal och dennas

tillsättning.

Inom inrikesdepartementets rättsavdelning har upprättats en den 15 december

1961 dagtecknad promemoria med förslag till författningsreglering

1 anledning av landstingens övertagande av tjänsteläkarväsendet. Förslaget

innebär i stort sett, att erforderliga bestämmelser inarbetats i sjukhuslagen

den 17 april 1959 (nr 112) och sjukhusstadgan den 29 oktober 1959 (nr 494),

vilka författningar reglerar landstingens och de landstingsfria städernas

skyldigheter beträffande vård å sjukhus samt organisationen av denna

vård m. m. I samband med detta arbete har på en del punkter i sjukhuslagstiftningen

vidtagits smärre jämkningar, som aktualiserats under den

tid lagstiftningen varit i tillämpning. Åtskilliga stadganden har kunnat göras

gemensamma för vården å sjukhus och läkarvården utanför sjukhusen

men i betydande utsträckning har också tilläggsbestämmelser avseende den

sistnämnda vården måst införas i de olika avsnitten i sjukhuslagstiftningen.

De ändringar och tillägg, som sålunda befunnits erforderliga, har i departementspromemorian

ansetts motivera en ny lag och cn ny stadga, som

med hänsyn till det vidgade tillämpningsområdet föreslås skola benämnas

sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 122

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, svenska landstingsförbundet,

som bifogat yttranden av sju förvaltningsutskott och två

hälso- och sjukvårdsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, Sveriges läkarförbund, svensk sjuksköterskeförening,

svenska barnmorskeförbundet, legitimerade sjukgymnasters riksförbund

och svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga förslaget till sjukvårdslag.

1. Översikt av det nuvarande tjänsteläkarväsendet och sjukhusväsendet

m. m.

Med tjänsteläkare avses här dels följande statliga befattningshavare,

nämligen förste provinsialläkare och biträdande förste provinsialläkare

samt provinsialläkare och biträdande provinsialläkare, dels följande

kategorier av kommunala befattningshavare, nämligen stadsläkare och

stadsdistriktsläkare samt köpings- och municipalläkare ävensom extra

provinsialläkare. Tjänsteläkarnas ställning och uppgifter regleras i första

hand av allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr U2). Uppgifterna

hänför sig till omgivningshygienen, den förebyggande vården och

sjukvården, vilka tre delområden sammanfattningsvis brukar benämnas

allmän hälso- och sjukvård.

Omgivningshygienen omfattar åtgärder, som avser att skapa yttre betingelser

för ett gott hälsotillstånd eller undanröja och oskadliggöra miljöfaktorer,

som är ett hot mot hälsan. Hit räknas bl. a. teknisk hygien (t. ex.

i fråga om vattenförsörjning, avlopp och renhållning), bostads-, skol- och

industrihygien, livsmedelshygien samt skyddsåtgärder i övrigt mot smitta

eller annan hälsofara, vilka icke är av individuellt förebyggande natur.

Enligt hälsovårdsstadgan åvilar ansvaret för de omgivningshygieniska

uPP&ifterna i första hand de primärkommunala hälsovårdsnämnderna.

Olika slag av uppgifter har pålagts hälsovårdsnämnderna även i andra författningar,

t. ex. i epidemilagen och karantänskungörelsen, som ålägger

hälsovårdsnämnd att vidtaga åtgärder för att förebygga eller förhindra utbredning

av smittsamma sjukdomar, samt livsmedelsstadgan, enligt vilken

hälsovårdsnämnderna har att utöva livsmedelskontrollen.

Om hälsovårdsnämnds sammansättning bestämmes i hälsovårdsstadgan

bl. a., att om möjligt läkare bör vara ledamot i nämnden. Därest läkare icke

är ledamot, är tjänsteläkaren skyldig att på ordförandens kallelse närvara

vid sammanträde, om han icke hindras av andra tjänsteåligganden. Förste

provinsialläkaren och tjänsteläkare äger närvara vid hälsovårdsnämnds

sammanträde även om de icke är ledamöter eller suppleanter. Läkare, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

icke är ledamot, äger deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad

till protokollet.

Ärenden, vari omgivningshygieniska synpunkter bör beaktas, kan handläggas

även av andra kommunala nämnder än hälsovårdsnämnden, t. ex.

byggnadsnämnd, socialnämnd, nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd.

Om läkare icke är ledamot i nykterhetsnämnd, är tjänsteläkaren skyldig

att närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av

andra tjänsteåligganden.

Den förebyggande vården avser åtgärder av hälsobevarande karaktär,

vilka är direkt inriktade på individerna, t. ex. hälsokontroll, hälsorådgivning

och tidigdiagnostik; härtill kan ofta ansluta sig rent terapeutiska åtgärder,

som står i nära samband med verksamheten ifråga.

Förebyggande vård handhaves väsentligen av landstingskommunerna och

städerna utanför landsting. Deras verksamhet på detta område är i princip

grundad på frivilliga åtaganden. För flera vårdgrenar föreligger möjlighet

att erhålla statsbidrag. Såsom villkor för statsbidrag gäller i regel,

att medicinalstyrelsen godkänt plan för verksamheten. Även primärkommunerna

har vissa uppgifter i den förebyggande vården, bl. a. skolhälsovården.

Från statens sida utövas viss tillsyn, varvid under medicinalstyrelsen

förste provinsialläkare och likställda stadsläkare samt provinsial-, extra

provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare deltager. Tjänsteläkarna

är i vissa fall skyldiga att direkt medverka i den förebyggande vården.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till

distriktsvård kan landstingskommun erhålla sådant bidrag till distriktssköterskas

avlöning.

Distriktssköterskas tjänstgöring skall i allmänhet omfatta såväl upplysande

och rådgivande verksamhet i avseende å barnavård, bostadsvård

och hälsovård jämte övriga grenar av förebyggande vård som ock all sådan

sjukvård, som kan utövas i hemmen. Distriktssköterskorna brukar merendels

biträda tjänsteläkarna vid deras mottagningar i förebygggande vård.

De tjänstgör ofta som skolsköterskor.

Landstinget må anställa distriktssköterska för att biträda vid landstingets

tillsyn över verksamheten.

Till städerna utanför landsting utgår ej statsbidrag för anordnande av

distriktsvård. De hälso- och sjukvårdsuppgifter, som inom landstingskommunerna

tillkommer distriktssköterskorna, är i dessa städer i regel delade

mellan sjuksköterskor med rent sjukvårdande arbetsuppgifter och sjuksköterskor

med hälsovårdsutbildning, vilka uteslutande ägnar sig åt vissa

hälsovårdsgrenar. Även i de större städerna inom landsting förekommer en

likartad differentiering.

Distriktsbarnmorska åligger enligt förordningen den 3 juni 1955 (nr 350)

om distriktsbarnmorskor — förutom att lämna förlossningshjälp och biträda

i hemsjukvård — att biträda i förebyggande mödra- och barnavård.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Förebyggande mödra- och barnavård avser rådgivande verksamhet, havandeskapsdiagnos,

mödragymnastik, behandling under havandeskap och

viss tid därefter av sjukdomar, som föranletts av havandeskapet eller förlossningen,

ävensom skyddskoppympning av barn. Lokala organ för verksamheten

är centraler av olika typer, stationer och filialer. Ledningen utövas

vid central typ I av specialutbildade läkare, vid central typ It av legitimerad

läkare, vid station av tjänsteläkare samt vid filial av läkare vid

central eller station. I arbetet medverkar barnmorskor och sjuksköterskor;

vid station lämnas biträde av distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor.

Landstingskommuner och städer utanför landstingskommun driver vidare

i viss utsträckning verksamhet för stöd och rådgivning åt havande kvinnor

i abortförebyggande syfte. Verksamheten utövas vid rådgivningsbyråer, till

vilka är knutna legitimerade läkare och kuratorer.

En verksamhet, som åsyftar att på ett tidigt stadium upptäcka sjukdom,

är dispensärverksamheten för tuberkulosens bekämpande. Den nu bedrivna

verksamheten på detta område omfattar uppspårande av tuberkulosfall,

sanering av den sjukes omgivning, hälsorådgivning samt kurativ behandling,

i den mån sluten vård ej erfordras. Lokala organ är centraldispensärer

(under ledning av sanatoriekompetent läkare) jämte undersökningsstationer

och filialmottagningar, distriktsdispensärer typ I (i regel under ledning

av den tjänsteläkare, som är distriktssköterskas förman, och med biträde

av distriktssköterska) samt distriktsdispensärer typ II (i regel under ledning

av tjänsteläkare och med särskild dispensärsköterska).

Bland förebyggande åtgärder kan även nämnas skärmbildsfotografering

och andra hälsokontroller. Vidare hör till detta område skyddsympningar

mot bl. a. smittkoppor, difteri och polio, som enligt särskilda bestämmelser

skall ske under medverkan av bl. a. tjänsteläkare och befattningshavare vid

skolhälsovården samt vid den förebyggande mödra- och barnavården. Förste

provinsialläkare åligger enligt allmänna läkarinstruktionen att med uppmärksamhet

följa skyddskoppympningen i länet och medverka till dess

behöriga handhavande.

Inom sjukvården skiljer man mellan sluten vård, som meddelas på sjukhus

intagna patienter, och öppen vård, som avser all annan sjukvård, vare

sig den lämnas vid eller utanför sjukhus. Tjänsteläkarnas till omfattningen

helt dominerande uppgifter hänför sig till den öppna sjukvården utanför

sjukhus. Distriktssköterskornas och distriktsbarnmorskornas tjänsteåligganden

omfattar all sådan sjukvård, som kan lämnas i hemmen.

Om de olika tjänsteläkarnas ställning och uppgifter kan i övrigt nämnas

följande.

körste provinsialläkaren biträder i första hand länsstyrelsen i dess hälsovardsövervakande

verksamhet. Han har enligt allmänna läkarinstruktionen

att med oavlåtlig uppmärksamhet vaka över iakttagandet av de för allmänna

hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna och jämväl i övrigt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

ägna tillsyn åt hälsovårdsförhållandena i allmänhet. Det åligger honom att

övervaka, att åtgärder vidtages för att hindra spridning av uppkomna

smittsamma sjukdomar. Han har vidare att utöva tillsyn över vissa sjukvårdsinrättningar

och över personalen vid det civila medicinalväsendet i

länet.

Beträffande Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg är

stadgat, att förste provinsialläkares tjänsteåligganden skall fullgöras av stadens

förste stadsläkare.

Fr. o. in. den 1 juli 1%2 kommer förste provinsialläkartjänsten att ändras

till länsläkartjänst. I samband därmed kommer en förstärkt länsläkarorganisation

att successivt utbyggas.

De statliga lokala tjänsteläkarna utgöres främst av provinsialläkarna. Enligt

allmänna läkarinstruktionen omfattar provinsialläkardistrikt det område,

som Kungl. Maj :t bestämmer. Inom provinsialläkardistrikt belägen

stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare anses, om

Kungl. Maj :t inte bestämmer annat, icke tillhöra distriktet, dock att dylik

ort med mindre invånarantal än 2 500 anses tillhöra distriktet under tid, då

läkartjänsten i orten är ledig.

Provinsialläkaren har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna

hälso- och sjukvården inom distriktet. Han skall bl. a. ägna tillsyn åt efterlevnaden

av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna

samt, om försumlighet eller sanitära missförhållanden iakttages av honom,

söka åstadkomma rättelse eller också anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren.

Provinsialläkaren skall vidare följa den sjukvårdande verksamhet,

som inom distriktet yrkesmässigt utövas av enskilda personer, samt

öva tillsyn över sjuksköterskor och barnmorskor. Då smittsam sjukdom utbrutit,

skall provinsialläkaren vid behov besöka sjukdomsorten eller meddela

råd och anvisningar ävensom inhämta upplysningar rörande omständigheter

av betydelse för bekämpandet. Provinsialläkaren har att meddela

enskild sjukvård, varvid han även bör anordna regelbundna mottagningar

i kommuner utanför stationeringsorten, vilka är avlägset belägna. Han är

skyldig att inom distriktet bestrida befattning eller uppdrag såsom läkare

vid vissa sjukvårdsanstalter och inrättningar samt biträda vid förebyggande

mödra- och barnavård.

På provinsialläkare ankommer ytterligare att verkställa rättsmedicinska

undersökningar och andra tjänsteförrättningar.

Provinsialläkare är pliktig att efter vederbörligt förordnande verkställa

extra tjänsteförrättning utanför distriktet inom annan del av länet samt

under högst femton dagar i följd jämte egen tjänst bestrida provinsialläkartjänst

i angränsande distrikt.

Det må framhållas, att åtskilliga av författningsbestämmelserna rörande

provinsialläkares uppgifter är av äldre datum och till sitt innehåll delvis

föråldrade.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Provinsialläkare tillsättes av Kungl. Maj :t genom fullmakt. Förslag, upptagande

tre behöriga sökande, upprättas av medicinalstyrelsen; styrelsen

förordar bland de föreslagna den, som med avseende å tjänstens eller därtill

anslutna åliggandens beskaffenhet anses vara bäst ägnad för tjänsten.

Antalet inrättade ordinarie provinsialläkartjänster uppgick den 1 iuli

1961 till 595.

Fr. o. m. år 1956 finns tjänster som biträdande provinsialläkare. Tjänsterna

inrättades för att man skulle kunna försöksvis pröva en organisation

med gemensamma mottagningslokaler m. m. för tjänsteläkare. Biträdande

provinsialläkare skall i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse för provinsialläkares

tjänsteutövning givna stadganden. Tjänsterna tillsättes av

medicinalstyrelsen. Den 1 juli 1961 fanns 10 tjänster som biträdande provinsialläkare,

varjämte Kungl. Maj :t medgivit, att ytterligare en tjänst

finge inrättas fr. o. m. dag, som medicinalstyrelsen bestämde.

Vad angår de kommunala tjänsteläkarna må nämnas, att stadsläkare är

ålagd bl. a. att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den allmänna hälso- och

sjukvården inom staden och att lämna läkarvård åt stadens invånare. Han

har att stalla sig till efterrättelse i tillämpliga delar de för provinsialläkares

tjänsteutövning givna stadgandena. För stadsläkare kan utfärdas särskild

instruktion, som skall prövas och godkännas av medicinalstyrelsen. I sådan

instruktion bör intagas stadgande angående villkoren för åtnjutande av läkarvård

och läkemedel på stadens bekostnad.

I stad med endast en stadsläkare motsvarar denne således en provinsialläkare

men han har dessutom normalt vissa kommunala uppgifter. Annorlunda

förhåller det sig med läkare i stad med flera tjänsteläkare. Medan

provinsialläkaren i sitt distrikt har att utföra alla inom distriktet förekommande

läkarvårds- och tjänsteläkaruppgifter, är i städer av sistnämnda

slag endast vissa uppgifter delade distriktsvis, under det att staden beträffande

andra uppgifter kan sägas utgöra ett enda distrikt. Dessa senare uppgifter

fördelas ofta mellan olika läkare så, att var och en handlägger viss

grupp av uppgifter för hela staden. Där stadsdistriktsläkare finns, är den

organisationen typisk, att på stadsdistriktsläkarna ankommer alt fullgöra i

huvudsak endast läkarvårdsuppgifter, medan stadsläkaren eller stadsläkarna

handhar tjänsteläkaruppgifterna eller i varje fall flertalet av dessa. Förekommande

kommunala uppgifter åvilar därvid huvudsakligen stadsläkarna.

I städerna är läkarorganisationen mycket växlande och detta gäller även

städer av samma storleksordning. En översikt, avseende ingången av år

1961, visar följande rörande befintliga tjänster.

I städerna utom landsting med undantag av Hälsingborg finns såväl stadsläkare

som stadsdistriktsläkare. Antalet stadsläkare växlar i dessa städer

från minst 1 till högst 4 och antalet stadsdistriktsläkare från 4 till 31. Hälsingborg

har 2 stadsläkare men inga stadsdistriktsläkare.

Inom landstingsstäderna finns en stadsläkare i 46 städer, varav 34 med

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

mindre än 15 000 invånare, två stadsläkare i 35 städer, varav 15 med mindre

än 15 000 invånare, tre stadsläkare i 3 städer samt en stadsläkare jämte

2—5 stadsdistriktsläkare i 15 städer.

1 tre städer med stadsläkare ingår viss del av stadens område i provinsialläkardistrikt,

varför det i dessa städer även finns provinsialläkare. Två

av städerna har mera än 15 000 invånare. 27 städer, samtliga med mindre

än 15 000 invånare, har inga stadsläkare utan ingår i provinsialläkardistrikt.

I fråga om tillsättning av stadsläkare och stadsdistriktsläkare gäller för

närvarande enligt allmänna läkarinstruktionen, att tjänsten kungöres ledig

av magistraten, varefter medicinalstyrelsen har att yttra sig om de sökandes

behörighet. Sedan härefter hälsovårdsnämnden och magistraten utlåtit

sig i ärendet, tillsättes befattningen av stadsfullmäktige, som därvid har att

välja bland behöriga sökande. Har förvaltningen av den allmänna sjukvården

i staden uppdragits åt hälsovårdsnämnden, äger dock fullmäktige överlåta

åt nämnden att antaga stadsdistriktsläkare. Sedan valet vunnit laga

kraft, utfärdar magistraten fullmakt för den valde. I Göteborg och Malmo

gäller såtillvida en avvikande ordning, att sjukvårdsstyrelsen inträder i

hälsovårdsnämndens ställe och samma ordning råder även i Stockholm. I

sistnämnda stad förekommer ej heller, att magistraten utfärdar fullmakt

för den valde.

Beträffande köpings- och municipalläkares arbetsuppgifter skall enligt

allmänna läkarinstruktionen i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om

stadsläkares uppgifter.

Antalet köpings- och municipalläkare har under senare tid successivt

nedgått. Numera finns endast en befattning av vartdera slaget inrättad, varjämte

en municipalläkare övergångsvis kvarstår i tjänst i ett samhälle, vilket

numera ingår i en köping.

I detta sammanhang kan nämnas, att i åtskilliga större städer numera

också finns s. k. socialläkare. Dessa tillhandagår dock ej allmänheten med

läkarvård utan tjänstgör närmast såsom förtroendeläkare åt de sociala

nämnderna. De är därför icke tjänsteläkare i författningsenlig bemärkelse.

Jämlikt allmänna läkarinstruktionen kan Kungl. Maj :t medgiva landstingskommun

att för sjukvården inom en eller flera kommuner anställa

extra provinsialläkare med rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare

i statens tjänst. Extra provinsialläkare åligger att inom det honom anvisade

tjänstgöringsområdet besörja provinsialläkare tillkommande göromål,

varvid allmänna läkarinstruktionens föreskrifter om provinsialläkare

skall gälla i tillämpliga delar. Organisationen har dock successivt minskat i

omfattning, och den 1 juli 19G1 utgick statsbidrag endast för fem extra provinsialläkare.

Sjukhusväsendet regleras, som förut nämnts, i första hand av

sjukhuslagen den 17 april 1959 (nr 112).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Enligt sjukhuslagen utgör varje landstingskommun och stad som ej tillhör

landstingskommun ett sjukvårdsområde. Landstingskommun (varmed

här och i den fortsatta redogörelsen för sjukhusväsendet även avses landstingsfri

stad, om inte annat sägs) åligger att för dem, vilka är bosatta inom

sjukvårdsområdet, ombesörja sådan vård för sjukdom, skada, kroppsfel och

barnsbörd, som fordrar intagning å anstalt, i den mån icke annan drar försorg

härom. Samma skyldighet åvilar landstingskommun för dem som vistas

inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, under förutsättning att

omedelbar vård erfordras. I sistnämnda fall gäller skyldigheten dock endast

sa lange den vårdbehövande ej utan men kan flyttas till sjukhus, där hemlandstinget

förfogar över vårdplatser.

Vid sjukhus som befinnes lämpligt för ändamålet skall även öppen vård

lamnas. Denna Öppna vård skall företrädesvis avse sådan vård, som inte

lämpligen kan erhållas annat än på sjukhuset, och den får bedrivas endast

i den utsträckning som med hänsyn till den slutna vården och Övriga omständigheter

bedöms skälig. Utan sådana inskränkningar får dock vid sjukhus

eller i anslutning till sjukhus inrättas särskild avdelning avsedd enbart

för öppen vård.

Ledningen av landstingskommuns sjukvårdande verksamhet utövas även

sjukvårdsstyrelse. Denna har att med uppmärksamhet följa sjukvårdens

behov och utveckling samt att för landstinget eller stadsfullmäktige lägga

fram de förslag rörande sjukvården som styrelsen finner påkallade. Styrelsen

skall verka för största möjliga planmässighet i sjukvården.

Närmast under sjukvårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret för

förvaltningen av sjukhus av en direktion. Två eller flera sjukhus kan ha

gemensam direktion. Under direktionen utövas ledningen av sjukhus av en

särskilt tillsatt sjukhusdirektör eller av en läkare vid sjukhuset som styresman.

Vid sjukhus med styresman skall ledningen av den ekonomiska förvaltningen

tillkomma en sjukhusintendent och om annan än läkare utses

till sjukhusdirektör skall en läkare vid sjukhuset förordnas att som chefsläkare

biträda honom. I landstingsfri stad kan för förvaltningen av stadens

sjukhus närmast under sjukvårdsstyrelsen anställas en sjukvårdsdirektör.

Vid varje sjukhus eller, om sjukhuset är uppdelat på kliniker, vid varje

klinik, skall finnas läkare, som har att ansvara för sjukvårdens behöriga

och ändamålsenliga handhavande. Sådan läkare benämnes överläkare utom

■vid sjukstuga och mindre sjukhem där han benämnes respektive sjukstuguläkare

och sjukhemsläkare. Biträdande överläkare kan anställas för att fullgöra

viss del av överläkares åligganden och vidare kan för biträde i sjukvården

på sjukhus anställas underläkare och extra läkare. Läkartjänst får

dock inrättas först sedan sjukvårdsstyrelsen inhämtat medgivande därtill

av medicinalstyrelsen.

överläkare tillsatts med fullmakt av Kungl. Maj :t, sedan medicinalstyrelsen

upprättat förslag, upptagande de fyra främsta sökandena och sjukvårds
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

styrelsen efter direktionens hörande avgivit förord för någon av dem. Övriga

sjukhusläkare förordnas i allmänhet av sjukvårdsstyrelsen, sedan särskilt

utsedda sakkunniga upprättat förslag avseende de tre främsta sökandena

samt direktionen och den överläkare, som innehavaren av tjänsten närmast

skall vara underställd, blivit hörda. De sakkunniga utses av medicinalstyrelsen

till ett antal av tre för varje sjukvårdsområde och för en tid av

högst fyra år. Sakkunnig skall vara legitimerad läkare och såvitt möjligt

skall för uppdraget anlitas överläkare vid sjukhus inom sjukvårdsområde.

Då fråga är om att tillsätta tjänst som biträdande överläkare vid klinik eller

avdelning av sådant slag som ingen av de sakkunniga representerar, äger de

tillkalla överläkare vid dylik klinik eller avdelning att ingå som sakkunnig.

Föreligger behov att för särskilda sjukvårdsuppgifter konsultera annan

läkare än som förut nämnts, kan sådan konsultläkare stadigvarande knytas

till sjukhus genom förordnande av sjukvårdsstyrelsen.

Om annan personal än befattningshavare i sjukhusledningen och läkare

stadgas i sjukhuslagen endast att vid sjukhus skall finnas anställd den personal,

som i övrigt erfordras för att god vård skall kunna meddelas på sjukhuset.

Sjukvårdsstyrelses beslut, varigenom läkartjänst tillsätts, kan överklagas

hos medicinalstyrelsen. Annat beslut av sjukvårdsstyrelse och beslut av direktion

får endast överklagas enligt de kommunala besvärsreglerna.

2. Allmänna synpunkter på erforderliga lagstiftningsåtgärder

Propositionen 1961:181

I den av riksdagen godtagna prop. 1961: 181 föreslås, att tjänsteläkarväsendet

den 1 juli 1963 överföres till landstingens huvudmannaskap i den

omfattning och på de villkor, som i huvudsak anges i det följande.

Vad först beträffar huvudmannaskapsreformens avgränsn

i n g skall i enlighet med överenskommelser med partsorganisationerna

landstingens åtagande avse ombesörjande av öppen sjukvård. Till följd

härav kommer stadsläkare och andra kommunalläkare, som är anställda för

att bestrida hälsovårdsuppgifter, att stå utanför reformen. Det skall vidare

ankomma på landstingen att ombesörja öppen sjukvård endast i den mån

icke annan drar försorg om den. I detta sammanhang har i propositionen

godtagits en förhandlingsöverenskommelse, innebärande att vid upprättandet

av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun hänsyn

skall tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård i landstingskommunen,

varvid städer med mindre än 15 000 invånare skall omfattas av

distriktsindelningen. Ehuru landstingen i princip skall ha alt svara för den

öppna vården även i städer med 15 000 invånare och däröver, kommer skyldigheten

i dessa städer att aktualiseras först i den mån behovet av sådan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

läkarvård befinnes otillfredsställande tillgodosett. Tillräckliga skäl anses

f. n. inte föreligga att överflytta huvudmannaskapet för skolhälsovården till

landstingen.

I fråga om tjänsteläkarnas arbetsuppgifter efter

landstingsövertagandet utgår man i propositionen från att

tjänsteläkarna skall ägna den väsentliga delen av sin tid åt den öppna

sjukvården och den förebyggande vården. Deras åligganden med avseende

på omgivningshygienen anses böra begränsas till i huvudsak en allmän

observationstjänst och skyldighet att till förste provinsialläkaren eller motsvarande

regionala myndighet rapportera iakttagna missförhållanden, som

inte avhjälps i annan ordning. I övrigt anses det inte vara möjligt att fritaga

de landstingskommunala tjänsteläkarna från de uppgifter av speciell

tjänsteläkarkaraktär, som ankommer på den nuvarande organisationen.

Som exempel på sådana uppgifter nämnes bl. a. att öva tillsyn över barnmorskor

och sjuksköterskor i öppen vård, att deltaga i hälsovårdsnämnds

och nykterhetsnämnds sammanträden, att medverka vid epidemibekämpningen,

att på uppdrag av myndigheter verkställa rättsmedicinska undersökningar

och andra förrättningar samt att mottaga anmälningar och till

myndigheter avgiva rapporter, utlåtanden och intyg av olika slag m. m.

Även efter huvudmannaskapsreformen bör enligt propositionen vissa

statliga befogenheter kvarstå. Bl. a. bör, på motsvarande sätt

som stadgats i sjukhuslagen beträffande sjukhus och sjukvårdande verksamhet,

gälla, att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsynen över

tjänsteläkarverksamheten. Så länge påtaglig läkarbrist råder, är det vidare

nödvändigt, att en omsorgsfull avvägning sker av läkartilldelningen för

olika ändamål. Med hänsyn härtill och i analogi med sjukhuslagstiftningens

regler, bör läkartjänster i den öppna vården inte få inrättas utan att medicinalstyrelsen

medger det.

Vad angår indelningen i provinsialläkardistrikt anses

det böra, i likhet med vad som gäller beträffande annan statsbidragsberättigande

verksamhet, ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa

distriktsindelningen.

Enligt förutnämnda, i propositionen godtagna förhandlingsöverenskommelse

skulle de landst in gskom in unala provinsialläkarna

tillsätt as av Kungl. Maj:t medelst fullmakt, sedan medicinalstyrelsen

upprättat förslag och, efter det landstinget beretts tillfälle att

yttra sig över förslaget, avgivit förord. Förslaget bör enligt propositionen

upptaga de fyra mest meriterade sökandena.

Beträffande provinsialläkarorganisationen i övrigt

uttalas i propositionen att övergång till två- och flerläkarstationer bör

ske i den mån geografiska och andra förhållanden gör en sådan lösning

lämplig. I det sammanhanget erinras också om att ett system med en provinsialläkare

och en biträdande provinsialläkare på tvåläkarstation redan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

prövats på flera håll med gott resultat. I propositionen antyds också att det

kan vara lämpligt, att specialister från sjukhus eller inom privatpraktikerkåren

tages i anspråk såsom konsulter inom den landstingskommunala

öppna vården utanför sjukhus ett visst antal timmar per vecka. Den hittillsvarande

anordningen enligt vilken landstingskommun efter Kungl.

Maj :ts medgivande kunnat anställa extra provinsialläkare för sjukvården

inom en eller flera kommuner anses icke böra kvarstå sedan landstingen

övertagit huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet.

Departementspromemorian

I promemorian upptages först frågan om den lämpligaste lagtekniska

lösningen av den reglering, som blir nödvändig i samband

med överflyttningen av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna från

staten till landstingen. Den lösning som närmast kommer i fråga anses vara

att inarbeta de för ändamålet erforderliga bestämmelserna i de författningar,

som utgör grundval för landstingens övriga skyldigheter på hälsooch

sjukvårdens område, dvs. i första hand sjukhuslagen och sjukhusstadgan.

Det skulle enligt promemorian från flera synpunkter vara en vinst

om landstingens skyldigheter beträffande såväl den slutna och den öppna

vården vid sjukhus som den öppna vården utanför sjukhusen kunde regleras

i en och samma lag. Man skulle därigenom ernå en enhetlig reglering av

landstingens och motsvarande städers sjukvårdsskyldighet, vilket från

systematisk synpunkt erbjuder stora fördelar och gör författningsmaterialet

lättillgängligt.

På nu anförda skäl föreslås i promemorian, att den erforderliga författningsregleringen

sker genom ändringar i sjukhuslagen och sjukhusstadgan

samt att dessa författningar i samband därmed erhåller benämningarna

sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

Beträffande omfattningen av landstingens nya skyldigheter

framhålles i promemorian till en början, att den aktuella utvidgningen

inte bör föranleda någon ändring i den nuvarande grundläggande

konstruktionen för landstingens sjukvårdsskyldighet, enligt vilken

det åligger landstingen att ombesörja vård, i den mån annan inte drar försorg

därom. Sistnämnda reservation får stor praktisk betydelse när det gäller

den öppna vården utanför sjukhusen, eftersom det framför allt i städerna

finns en betydande kår av privatpraktiserande läkare, som i allmänhet

torde tillgodose den övervägande delen av vårdbehovet. Vid bedömandet

av behovet av kommunalt anställda läkare för ifrågavarande ändamål

skall alltså hänsyn tagas härtill. Dock påpekas i promemorian, att i varje

läkardistrikt måste finnas eu sådan läkare för att tillhandagå med de s. k.

tjänsteläkaruppgif terna.

Landstingens skyldigheter med avseende å den öppna vården utanför

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

sjukhus bör enligt promemorian vidare avse samma personkrets som omfattas

av den nuvarande vårdskyldigheten, dvs. de som är bosatta inom

sjukvårdsområdet eller som eljest vistas där och blir i behov av omedelbar

vård. Någon begränsning av ansvaret på så sätt att undantag göres för vissa

kommuner inom sjukvårdsområdet bör således inte förekomma. Det innebär,

att landstinget får legalt ansvar för ifrågavarande vård även i de städer

som tillhör landstingskommun, ehuru f. n. endast 27 städer ingår i provinsialläkardistrikt.

Detta ansvar kommer dock, såsom anförts i prop.

1961: 181, att aktualiseras först om vårdbehovet befinnes otillfredsställande

tillgodosett. Även om, såsom förutsätts i nämnda prop., städer med 15 000

invånare eller däröver själva handhar tjänsteläkarväsendet, måste deras

tjänsteläkare, i den mån de har till uppgift att tillhandagå befolkningen med

öppen vård, omfattas av lagstiftningen och därvid likställas med landstingens

motsvarande läkare. Utom ramen för lagstiftningen faller däremot

de läkare i städerna, som har andra kommunala uppgifter, t. ex. stadshygieniker

för övervakning av den allmänna hälsovården, stadsläkare som

motsvarar förste provinsialläkare samt socialläkare.

Vid sidan av tjänsteläkarorganisationen finns i vissa landstingsfria städer

av städerna drivna polikliniker, som icke är anslutna till sjukhus. Dessa

polikliniker, som inte är reglerade i sjukhuslagen, ingår som ett led i den

öppna läkarvården och bör därför enligt promemorian omfattas av den nya

lagstiftningen.

I fråga om vårdskyldighetens omfattning anföres i promemorian ytterligare,

att man icke synes böra stanna vid den egentliga läkarvården utan

låta den nya lagen gripa över den öppna sjukvården i dess helhet. Till denna

hör även den vård, som lämnas av annan medicinalpersonal, i första hand

sjuksköterskor och barnmorskor men även sjukgymnaster.

Samtliga landsting har sedan länge en fullt utbyggd organisation av

distriktssköterskor som avses i kungörelsen om statsbidrag till distriktsvård.

Ehuru denna kungörelse inte äger tillämpning på de landstingsfria

städerna, har dessa städer likväl känt ansvar för att anordna en i huvudsak

likartad vård. Någon tvekan kan enligt promemorian inte råda om att denna

kår av sjuksköterskor i landstingen och städerna utanför landsting är oundgänglig

för vår hälso- och sjukvård. Ett lagfästande av skyldighet att anordna

distriktsvård eller motsvarande vård innebär följaktligen ingen

reell nyhet utan endast en kodifiering av en ordning, som successivt vuxit

fram.

När det gäller barnmorskeväsendet är läget författningsmässigt sett ett

annat. Enligt förordningen om distriktsbarnmorskor är nämligen såväl

landstingen som de landstingsfria städerna pliktiga att anställa distriktsbarnmorskor

för den öppna förlossningsvården. Om den öppna vården i övrigt

legleras tillsammans med den slutna anses i promemorian skyldigheten

att hålla distriktsbarnmorskor inte böra regleras i särskild författning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Till den öppna sjukvården hör även den vård, som läinnas av sjukgymnaster.

För närvarande finns som regel ingen organisation för detta ändamål.

I promemorian erinras emellertid om att medicinalstyrelsen redan år

1952 förordade en försöksorganisation med distriktsgymnaster och att styrelsen

sedermera vid flera tillfällen understrukit behovet av en sådan organisation.

Även ÖHS-kommittén har i sitt betänkande (SOU 1958: 15) räknat

med behov av en distriktsgymnastkår. Oavsett hur det aktuella läget bedömes

bör, framhålles i promemorian, enighet kunna råda därom att, i den

mån det föreligger behov av sjukgymnaster anställda i samhällets tjänst

utan anslutning till sjukhusen, skyldigheten att tillhandahålla sådana icke

gärna kan åvila annan än den som har ansvaret för den öppna sjukvården

i övrigt. Denna skyldighet skulle emellertid liksom övriga huvudmännens

förpliktelser gälla med det allmänna förbehållet att annan icke drager försorg

om vården. I den utsträckning som behovet av sjukgymnastvård på ett

tillfredsställande sätt tillgodoses genom enskilt praktiserande sjukgymnaster,

skulle sålunda ingen förpliktelse föreligga för landstingen att anställa

egna sjukgymnaster i öppen vård.

Några ytterligare grupper av medicinalpersonal, som kan komma ifråga

då det gäller att tillhandagå befolkningen med tjänster på den öppna sjukvårdens

område, finns enligt promemorian för närvarande icke.

I promemorian diskuteras slutligen, om man inte i detta sammanhang

borde utvidga landstingens vårdskyldighet till att också omfatta förebyggande

vård. Mot en dylik utvidgning anses dock kunna invändas, att den

förebyggande vården f. n. befinner sig i ett sådant utvecklingsstadium att

man inte nu kan överblicka vad skyldigheten skulle komma att innebära.

Vidare skulle särskilda svårigheter uppställa sig när det gäller att avgränsa

den förebyggande vården mot olika former av socialvård. Med hänsyn härtill

kommer man i promemorian fram till att landstingens skyldighet i lagen

bör begränsas till sjukvård.

Liksom hittills bör enligt promemorian sjukvårdsområdena vara indelade

i lä k ardistrikt. I enlighet med vad som anförts i propositionen

bör förslag till distriktsindelning i landstingskommun upprättas av sjukvårdsstyrelsen

och fastställas av medicinalstyrelsen. Även i städerna utom

landsting bör en indelning i läkardistrikt finnas. Denna indelning har dock

betydligt mindre praktisk betydelse och anledning saknas att föreskriva

att sådan indelning skall fastställas av statlig myndighet. I promemorian

framhålles, att intet bör hindra att läkardistrikten i de landstingsfria städerna

med hänsyn till den goda tillgången på privatpraktiserande läkare

görs stora eller att undantagsvis sådan stad utgör ett enda läkardistrikt.

Avgörandet härom avses tillkomma städerna själva.

I varje läkardistrikt skall enligt promemorian finnas minst en tjänsteläkare.

Sådan tjänst skall dock inte få inrättas utan att sjukvårdsstyrelsen

inhämtat medgivande därtill av medicinalstyrelsen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1962

De läkare som skall utgöra tjänsteläkare i sjukvårdslagens

mening bör enligt promemorian benämnas provinsialläkare, biträdande

provinsialläkare och extra provinsialläkare, när de är landstingsanställda,

och stadsdistriktsläkare, när de är anställda av stad. Lagstiftningen

bör lämna olika vägar öppna för att uppnå det ökade samarbete

mellan läkarna, som bör eftersträvas. Så bör t. ex. läkarna vid en tvåläkarstation

kunna vara antingen jämställda provinsialläkare eller den ene provinsialläkare

och den andre biträdande provinsialläkare.

Det nya tjänsteläkarbegreppet föranleder enligt promemorian vissa ändringar

i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen

om nykterhetsvård och hälsovårdsstadgan.

Tjänsteläkarnas arbetsuppgifter, som i stora drag angivits

i referatet av prop. 1961: 181, förutsätts i promemorian skola regleras

i sjukvårdsstadgan och en särskild instruktion för tjänsteläkare. Anledning

saknas därför att här närmare redovisa promemorians innehåll i denna del.

Namnas må blott, att man i promemorian utgår från att provinsialläkares

nuvarande skyldighet att om han förordnas därtill vara verksläkare vid

statsförvaltningen skall upphöra. Någon reglering motsvarande föreskriften

i statens allmänna avlöningsreglemente, enligt vilken provinsialläkare är

skyldig att bestrida befattning eller uppdrag som läkare dels vid vissa sjukvårdsanstalter

i distriktet dels inom dispensärvård samt förebyggande

mödra- och barnavård, anses inte heller böra meddelas, eftersom det här

praktiskt taget uteslutande är fråga om befattningar eller uppdrag i de nya

huvudmännens tjänst. När det gäller stadsdistriktsläkarna framhålls i promemorian,

att det är naturligt att staden kan vilja taga läkaren i anspråk

for primärkommunala uppgifter, särskilt om det i staden inte finns någon

annan kommunal läkare än denne. I många fall torde det också vara synnerligen

lämpligt att så sker. Läget kan vara sådant att göromålen såsom

stadsdistriktsläkare inte kräver läkarens hela arbetstid, t. ex. beroende på

god tillgång på privatpraktiserande läkare. Lagstiftningen bör enligt promemorian

inte innehålla någon förpliktelse för stadsdistriktsläkare att åtaga

sig kommunala uppdrag vid sidan av sina tjänsteläkaruppgifter men får å

andra sidan inte heller lägga hinder i vägen för att staden och läkaren sinsemellan

överenskommer om en dylik kombination.

I promemorian konstateras, att förfarandet vid tillsättning

av de här aktuella läkartjänsterna har behandlats i prop. 1961:

181 endast såvitt avser provinsialläkare. Dessa skall sålunda också i fortsättningen

tillsättas av Kungl. Maj :t sedan medicinalstyrelsen upprättat förslag

upptagande de fyra mest meriterade sökandena och — efter att ha berett

landstinget tillfälle att yttra sig — även avgivit förord för en av dem

som upptagits på förslaget.

Beträffande tillsättningsförfarandet för tjänst som biträdande provinsialläkare

föreslås i promemorian att det anpassas efter vad som gäller för mot
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

svarande befattning på sjukhus, dvs. biträdande överläkare. Det skulle

innebära, att sjukvårdsstyrelsen tillsätter tjänsten sedan av medicinalstyrelsen

utsedda sakkunniga uppgjort förslag upptagande de tre mest meriterade

sökandena. Sjukvårdsstyrelsens förordnande bör enligt promemorian

gälla tills vidare och inte såsom vid tillsättning av biträdande överläkare

tidsbegränsas till sex år.

För närvarande förekommer i icke obetydlig omfattning att medicinalstyrelsen

förordnar extra läkare att biträda i provinsialläkardistrikt vid tillfälligt

behov av ytterligare läkarkraft. Möjlighet att åstadkomma sådan förstärkning

måste enligt promemorian finnas även i fortsättningen, varför

extra provinsialläkare föreslås kunna anställas i samma ordning som annan

extra läkare å sjukhus än sådan som skall fullgöra överläkargöromål. Detta

innebär, att anställningsförfarandet blir detsamma som beträffande biträdande

provinsialläkare, dock att medicinalstyrelsen får rätt att medge befrielse

från skyldigheten att ledigförklara tjänsten och inhämta sakkunnigförslag.

I promemorian påpekas, att det enhetliga huvudmannaskapet för den

öppna och den slutna vården även öppnar nya möjligheter för ett utbyte av

läkarkrafter mellan de båda vårdområdena. Hittills har en olycklig isolering

i detta hänseende rått mellan dem. Några författningsmässiga hinder

för att förordna en sjukhusläkare att upphålla en läkartjänst i distrikt

och vice versa bör sålunda icke föreligga. Ehuru i princip extra provinsialläkare

lika litet som extra läkare å sjukhus bör få anställas utan

medicinalstyrelsens tillstånd, bör dock en underläkare eller extra sjukhusläkare

utan medicinalstyrelsens tillstånd få förordnas såsom extra provinsialläkare,

dvs. såsom biträde åt en provinsialläkare. Så kan bli behövligt

t. ex. vid en tillfällig anhopning av arbete inom ett distrikt samtidigt som

ett sjukhus med en större läkarstab har lättare att för en kortare tid avstå

en av sina underordnade läkare. I princip bör detsamma gälla även

omvänt. I dessa fall förutsättes sålunda en bedömning om var läkarbehovet

är störst. Vid sådana tillfälliga överflyttningar av läkare från det ena vårdområdet

till det andra bör ej gälla skyldighet att ledigförklara eller att inhämta

sakkunnigförslag rörande tjänstens tillsättande.

Den nuvarande ordningen för tillsättning av stadsdistriktsläkare bör enligt

promemorian kunna förenklas betydligt. Man bör helt kunna tillämpa

samma ordning som gäller för andra stadens befattningshavare. Medicinalstyrelsen

bör ej betungas med att regelmässigt yttra sig om sökandenas behörighet.

Om särskilda behörighetskrav anses erforderliga, bör de bestämmas

på sådant sätt, att de kan prövas och bedömas även av annan än den

högsta medicinska myndigheten. Lämpligt synes vara, att länsläkaren eller

motsvarande förste stadsläkare avger yttrande om sökandenas kompetens

innan tillsättning sker. Tillsättande myndighet bör vidare i stad som utgör

eget sjukvårdsområde naturligen vara sjukvårdsstyrelsen och i annan stad

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

hälsovårdsnämnden. Om stadsfullmäktige vill förbehålla sig att själva tillsätta

tjänsterna, bör hinder härför dock ej möta.

I den nya lagen upptages enligt förslaget bestämmelser om indelning

av sjukvårdsområde i sjuksköters k edi strikt och

barnmorskedistrikt.

\ ad beträffar distriktssköterskorna gäller f. n. enligt kungörelsen angående

statsbidrag till distriktsvård att varje landstingskommun skall vara

indelad i distrikt för sådan vård och att plan för vården skall godkännas av

medicinalstyrelsen. I promemorian anses det med den utveckling distriktsvården

numera tagit iute vara erforderligt att kräva medicinalstyrelsens

godkännande av distriktsindelningen utan man menar att indelningen bör

kunna beslutas av sjukvårdsstyrelsen. Någon anledning att närmare reglera

sjuksköterskeorganisationen i de landstingsfria städerna finns inte enligt

promemorian. Dessa städer har därför föreslagits skola undantagas från

skyldigheten att indela sina områden i sjuksköterskedistrikt.

Enligt förordningen om distriktsbarnmorskor utgör varje sjukvårdsområde

ett barnmorskedistrikt men medicinalstyrelsen äger förordna, att

landstingsfri stad och annat område med tillgång till centralt belägen förlossningsanstalt

skall undantagas från distriktsindelningen. Antalet distriktsbarnmorskor

i varje landstingskommun bestämmes av medicinalstyrelsen

efter förslag av huvudmannen. Denne skall anvisa distriktsbarnmorska

visst område inom distriktet, där hon i första hand skall utöva sin

verksamhet. Med dessa bestämmelser har man åsyftat att klarlägga att

distriktsbarnmorskorna är skyldiga att vid behov tjänstgöra inom huvudmannens

hela område. Samma resultat kan enligt promemorian vinnas, om

det huvudsakliga verksamhetsområdet kallas distrikt och i samband därmed

stadgas skyldighet för distriktsbarnmorska att vid behov tjänstgöra

utom distriktet. I promemorian uttalas att anledning saknas att ha annat

distriktsbegrepp för barnmorskor än för läkare och sjuksköterskor. Samma

regler anses kunna gälla för indelningen i sjuksköterske- och barnmorskedistrikt.

Dock bör undantag av visst område från indelningen i barnmorskedistrikt

kunna göras även i fortsättningen, varvid det bör få ankomma på

sjukvårdsstyrelsen att besluta härom.

Vad slutligen angår de fristående poliklinikerna, vilka enligt

den i promemorian uttalade uppfattningen skulle komma att omfattas avsjukvårdslagen,

representerar dessa, om man bortser från könspolildinikerna,

endast en undantagsvis förekommande organisation. Det anses i

promemorian därför icke f. n. påkallat att tynga lagstiftningen med mera

ingående bestämmelser angående dessa utan vara till fyllest med en allmän

regel om att sådana må anordnas i enlighet med bestämmelser, som meddelas

av Kungl. Maj :t. Beträffande läkartjänsternas tillsättning bör dock

lagens allmänna regel i fråga om stadsdistriktsläkarna gälla, dvs. att sjukvårdsstyrelsen

tillsätter tjänsterna, i den mån icke stadsfullmäktige för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

behållit sig detta. Könspoliklinikerna, som nu regleras i lagen angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, bör enligt promemorian tills

vidare lämnas utanför den nya lagstiftningen. Bestämmelserna rörande

dessa polikliniker torde visserligen vara i behov av revision men härmed

bör lämpligen anstå i avbidan på resultatet av den allmänna översyn av

lagstiftningen angående smittsamma sjukdomar, som nyligen igångsatts.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran den i departementspromemorian

förordade lagtekniska lösningen, som

innebär att de för regleringen av landstingens övertagande av tjänsteläkarväsendet

erforderliga bestämmelserna inarbetas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan

samt att de på detta sätt utvidgade författningarna i fortsättningen

benämns sjukvårdslag och sjukvårdsstadga.

Medicinalstyrelsen hälsar med tillfredsställelse den gjorda samarbetningen

av reglerna för den slutna och den öppna sjukvården och vill däri

se ett betydelsefullt steg mot en samlande reglering i lag och stadga av

hälso- och sjukvården.

I ett flertal remissyttranden förenas tillstyrkandena med uttalanden om

att den föreslagna formen för regleringen synes rationell och författningsmässigt

innebär en betydande vinst.

Även när det gäller omfattningen av landstingens nya

skyldigheter ansluter sig flertalet remissinstanser i huvudsak till

den i departementspromemorian gjorda bestämningen. I åtskilliga yttranden

görs dock invändningar eller preciseringar i denna del.

Uttalandet att den nya lagen bör avse inte blott den egentliga läkarvården

utan den öppna sjukvården i dess helhet vinner instämmanden eller

lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen, svenska stadsförbundet, Sveriges

läkarförbund, svensk sjuksköterskeförening, svenska barnmorskeförbundet,

legitimerade sjukgymnasters riksförbund samt de hörda förvaltningsutskotten

och hälso- och sjukvårdsstyrelserna. Medicinalstyrelsen finner

det därvid angeläget att konstatera att till sjukvård hänföres jämväl

medicinska åtgärder för att återföra skadade och sjuka till arbetslivet,

s. k. rehabilitering.

En avvikande mening har däremot svenska landstingsförbundet, som

anser det ligga närmast till hands att i lagen intaga endast sådana nya bestämmelser,

som hänför sig till provinsialläkarväsendet. Enligt förbundet

kan det ifrågasättas, om det överhuvudtaget är erforderligt med en laglig

reglering av ansvaret för den underordnade medicinalpersonalens arbete.

Visserligen, konstateras i yttrandet, föreligger sådan reglering i fråga om

barnmorskeväsendet, och distriktsvården har sedan många år organiserats

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 122

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

av landstingen. Annorlunda ställer det sig däremot med sjukgymnasterna,

framhåller förbundet och fortsätter härom.

Någon definitiv organisationsform för denna vård finns ej, och den försöksverksamhet

som pågått inom några landsting har knappast, på grund

av bristen på sjukgymnaster, fatt en sådan omfattning, att man kan draga

någia bestämda slutsatser. Blir det nu i enlighet med förslaget en obligatorisk

uppgift för landstingen att tillhandahålla sådan vård, kommer krav

forvisso att resas på en snar utbyggnad av denna vårdform. Detta är emellertid

omöjligt, då som nämnts betydande brist på sjukgymnaster råder. Den

hittillsvarande utbildningen sker i statlig regi men den har icke sådan kapacitet,

att den ens förmått att täcka den slutna vårdens behov. Skall sjukgymnasternas

verksamhet i öppen vård bli en obligatorisk uppgift för landstingen,

måste det kravet ställas, att utbildningen av sjukgymnaster snabbt

okas, så att landstingen verkligen bli i stånd att på ett tillfredsställande sätt

fullgöra denna uppgift.

Förbundet ställer i detta sammanhang också frågan huruvida t. ex. arbetsterapeuter,

verksamma i öppen vård, är att hänföra till medicinalpersonal

i lagförslagets mening och om till äventyrs även den mottagningshjälp,

som landstingen skall ställa till provinsialläkarnas förfogande, är

att hänföra till samma kategori.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund framhåller också att den öppna

sjukgymnastiska verksamheten f. n. är synnerligen bristfällig. Förbundet

förklarar, att denna verksamhet i största utsträckning måste bygga på

privatpraktiserande sjukgymnaster men anser att, i den mån sådana ej

finns att tillgå, en subsidiär skyldighet för landstingen att svara även för

denna del av den öppna vården är både ofrånkomlig och angelägen.

Att de fristående poliklinikerna för öppen vård skulle omfattas av regleringen

finner svenska stadsförbundet och Örebro läns landstings förvaltningsutskott

helt opåkallat.

I motsats härtill kan nämnas, att svenska sjukhus förvaltningens tjänstemannaförbund

ifrågasätter huruvida icke regler också borde ges för de

s. k. läkarcentralerna, i de fall dessa i någon form understöds av landsting.

Även legitimerade sjukgymnasters riksförbund kommer i sitt yttrande in

på den öppna sjukvård, som bedrivs vid sådana centraler.

Ingen invändning har gjorts mot förslaget, att landstingens ansvar även

i fråga om den öppna vården utanför sjukhus skall aktualiseras blott i den

mån annan inte drar försorg därom. Tvärtom har denna begränsning framhävts

i ett flertal yttranden. Vad som i detta sammanhang tilldragit sig särskilt

intresse är frågan om landstingens ansvar för den öppna sjukvården

i städerna, som tillhör landsting. Svenska landstingsförbundet konstaterar

att, förutom att städer med mindre än 15 000 invånare avses omedelbart

mgå i det nya provinsialläkarväsendet, krav sannolikt kommer att framställas

att den öppna sjukvården även i övriga landstingsstäder skall överföras

i landstingsregi. Det är emellertid viktigt, framhåller förbundet, att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

denna övergång inte aktualiseras omedelbart. Sveriges läkarförbund förklarar

att, med hänsyn till att landstingens faktiska ansvar för den öppna

vården i städerna enligt överenskommelse begränsats till städer med mindre

än 15 000 invånare, det icke kan komma i fråga att landstingens ansvar

utsträckes över denna gräns med mindre överenskommelse i varje enskilt

fall träffats med läkarförbundet. I anslutning härtill understryker förbundet

uttalandet i departementspromemorian, att behovet av kommunalt

anställda läkare måste bedömas med beaktande av tillgången på praktiserande

läkare och förbundet tillägger, att hänsyn därvid skall tagas även

till en förväntad utökning av denna läkarkategori. Södermanlands läns

landstings förvaltningsutskott finner det opåkallat att ålägga landstingen

ett sekundäransvar för den öppna vården i städer med 15 000 invånare

och däröver samt föreslår att lagen utformas så att dylikt ansvar inte kommer

att åvila landstingen.

Ställningstagandet i departementspromemorian att landstingens skyldigheter

enligt den nya lagen inte skall omfatta förebyggande vård föranleder

inga kommentarer i flertalet remissyttranden. Uttryckliga instämmanden

görs i yttrandena från svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund

samt Östergötlands, Blekinge och Örebro läns landstings förvaltningsutskott.

Förstnämnda förvaltningsutskott konstaterar dock, att sett på längre

sikt — man får antaga att någon gränsdragning mellan sjukvård och förebyggande

vård icke blir möjlig samt att landstingets skyldighet att ombesörja

även denna verksamhet hör framdeles lagfästas. Svenska landstingsförbundet

gör i samband med sitt instämmande det uttalandet, att de i promemorian

föreslagna bestämmelserna om distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor,

vilka i betydande omfattning är verksamma inom den förebyggande

vården, bör utgå och erforderlig reglering liksom hittills ske i

statsbidragsförfattning intill dess även den förebyggande vården omfattas

av sjukvårdslagen.

Medicinalstyrelsen anser för sin del tillräckliga skäl icke föreligga för begränsningen

beträffande den förebyggande vården och anför härom.

Styrelsen vill erinra om att den individuellt förebyggande vården under

de senaste decennierna med stöd av statsbidrag utbyggts tämligen jämnt

över hela landet enligt av statsmakterna godkända riktlinjer. Sålunda måste

såväl distrikts- och dispensärvården som den förebyggande mödra- och

barnavården numera anses ha vunnit erforderlig stadga för en laglig reglering.

Tvekan kan möjligen råda beträffande de s. k. allmänna hälsoundersökningarnas

värde och utformning, på vilket område för närvarande eu

alltmera omfattande försöksverksamhet bedrives eller planeras av de lokala

huvudmännen, delvis i samverkan med staten. Enligt styrelsens uppfattning

kommer en laglig reglering på detta område att i praktiken icke

medföra någon längre gående skyldighet för huvudmännen än vad den

medicinska utvecklingen i och för sig skulle medföra. Ur principiell synpunkt

anser styrelsen emellertid det vara av vikt, att det led mellan den

allmänna hälsovården (omgivningshygienen) och den allmänna sjukvår
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

den den förebyggande vården utgör, får sin formella täckning. Styrelsen

vill härvid särskilt understryka, att hälso- och sjukvården i det moderna

samhallet ar så intimt sammanflätade, att ett särskiljande av dem ur

medicmsk synpunkt ter sig onaturlig. Styrelsen får därför föreslå, att det

nu föreliggande forslaget till sjukvårdslag kompletteras i detta hänseende.

Svensk sjuksköterskeförening finner det synnerligen beklagligt, att det

inte vård möjligt att genom en enhetlig hälso- och sjukvårdslag reglera

landstingens vårdskyldighet även beträffande den förebyggande vården.

Den förebyggande hälsovården och den öppna sjukvården kan och bör enligt

föreningens mening inte skiljas åt.

Vad som sagts i departementspromemorian om indelning av sjukvårdsområdena

i läkar di st rik t har föranlett särskilda uttalanden

endast från Södermanlands, Örebro och Hallands läns landstings förvaltningsutskott.

De två förstnämnda utskotten förklarar, att det borde ha anförtrotts åt

sjukvårdsstyrelsen att besluta om distriktsindelningen.

Vidare hävdar Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, att

landstingets skyldighet att upprätta förslag till läkardistriktsindelningen

under alla förhållanden bör begränsas, såvitt gäller stad med 15 000 invånare

eller däröver. Slutligen framhåller utskottet i detta sammanhang vikten

av att hela det geografiska område, vars befolkning läkarna vid en

flerlakarstation skall betjäna, görs till ett läkardistrikt. Befolkningens behov

att mot taxebunden ersättning fritt kunna välja mellan läkarstationens

olika läkare, som lämpligen bör ha något olika medicinsk inriktning, tillgodoses

endast på detta sätt.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser det ej nödvändigt att

läkardistriktsindelningen fastställs av statlig myndighet utan menar att

det statliga inflytandet bör kunna begränsas till att medicinalstyrelsen eller

annan statlig myndighet för varje budgetår anger antalet läkartjänster per

landstingskommun, som statsbidrag kommer att utgå till. Utskottet finner

det därutöver erforderligt med ett klargörande huruvida i landstingens

distriktsindelning skall ingå landstingsstäderna med mer än 15 000 invånare.

Utskottet anför vidare i denna del.

Här uppställer sig frågan hur situationen blir om en sådan stad efter

övergången den 1/7 1963 ökar sitt invånarantal och överskrider den nyssnamnda

siffran. Skall då ånyo en omreglering äga rum och staden föras

utanför den aktuella distriktsindelningen? På samma sätt frågar man sig

hur situationen blir om en stadsläkare i en stad av nyssnämnt slag icke vill

overga till provinsialläkartjänst, men stadens önskan är att så skall ske

Man kan uppenbarhgen i sådant fall icke handla tvångsvis såvitt icke vederborandes

anställningsförhållanden innehåller skyldighet för honom att

övergå till provinsialläkartjänst eller annan befattning hos annan huvudman

an staden. Staden, som visserligen måste tagas in i landstingens distriktsindelning,

torde då icke kunna få provinsialläkare förrän vid uunkommande

ledighet å stadsläkartjänsten, ”

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Beträffande tjänsteläkarnas benämning och ställning

framföres vissa synpunkter av svenska landskommunernas förbund, Sveriges

läkarförbund samt Södermanlands och Örebro läns landstings förvaltningsutskott.

Svenska landskommunernas förbund anför sålunda, att det kan ifrågasättas,

om det i nuvarande utvecklingsskede mot en enhetlig kommuntyp

kan vara lämpligt att införa benämningen stadsdistriktsläkare och att i

vissa hänseenden göra åtskillnader i den författningsmässiga regleringen

av sådan tjänst och tjänst som provinsialläkare.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att man i samband med

bytet av huvudman bort införa den riktigare benämningen distriktsläkare

för alla tjänsteläkare.

Sveriges läkarförbund hyser stor tveksamhet beträffande lämpligheten

av att i ett och samma distrikt ha två jämställda provinsialläkare och vill

för sin del förorda den lösningen vid en tvåläkarstation, att en av läkarna

är provinsialläkare och chef för stationen medan den andre har ställning

av biträdande provinsialläkare.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott finner däremot en sådan

organisation föga lämplig och framhåller, att en tjänst som biträdande

provinsialläkare torde bli mindre attraktiv än en provinsialläkartjänst.

Åtskilliga remissinstanser har gjort uttalanden rörande tjänsteläkarnas

åligganden. Då regleringen i denna del bör ske i administrativ

ordning, redovisas här blott sådana synpunkter, som kan anses vara av

principiell betydelse.

Medicinalstyrelsen har ägnat betydande utrymme åt frågan hur tjänsteläkares

skyldighet att meddela sjukvård bör regleras. Styrelsen konstaterar,

att utvecklingen helt formlöst lett till att allmänheten spontant sökt den

tjänsteläkare, som varit lättast åtkomlig med hänsyn till kommunikationsmöjligheter

m. m., och att läkaren i regel tagit emot vårdsökanden, oavsett

om denne varit bosatt eller eljest vistats inom område som omfattats av

läkarens sjukvårdsskyldighet. Detta smidiga förfarande är enligt styrelsens

mening så värdefullt att författningsregleringen bör anpassas därefter.

Däremot anser styrelsen skyldigheterna beträffande jourtjänsten och tjänsteläkaruppgifterna

endast böra avse distriktet.

Den i departementspromemorian intagna ståndpunkten att någon motsvarighet

inte erfordras till stadgandet i statens allmänna avlöningsreglemente

om skyldighet för provinsialläkare att bestrida befattning som läkare

vid vissa sjukvårdsanstalter och inom viss förebyggande vård föranleder

invändningar från svenska landstingsförbundet och de flesta av de förvaltningsutskott

som yttrat sig. Man hemställer, att skyldigheterna i fråga även

i fortsättningen blir författningsregleradc och framhåller därvid, att det

synes tveksamt huruvida den som innehar tjänst hos landstinget på grund

av kunglig fullmakt eljest är skyldig att åtaga sig ytterligare uppdrag hos

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1962

huvudmannen. Ett förvaltningsutskott ifrågasätter om ej skyldigheten att

vara anstaltsläkare borde utsträckas till att gälla även andra anstalter än

sjukvårdsanstalter, t. ex. fängelser.

I fråga om möjligheten för stad att taga stadsdistriktsläkare i anspråk

även för primärkommunala uppgifter understryker svenska stadsförbundet

den i departementspromemorian uttalade uppfattningen, att lagstiftningen

ej bör lägga hinder i vägen för att staden och läkaren sinsemellan överenskommer

om en kombination av tjänsteuppgifter. Socialstyrelsen vill gå än

längre med hänsyn till den i olika lagar stadgade skyldigheten för kommunala

myndigheter att anlita läkare. Styrelsen menar sålunda, att man bör

överväga att föreskriva skyldighet för tjänsteläkare att, om annan läkare

ej finns att tillgå, stå till de kommunala myndigheternas förfogande.

Den i departementspromemorian föreslagna utvidgningen av huvudmannens

skyldighet enligt sjukhuslagen att inhämta medgivande av

medicinalstyrelsen för att inrätta läkartjänst eller

anställa extra läkare till att även omfatta tjänsteläkarna finner

svenska stadsförbundet omotiverad i vad avser de landstingsfria städerna,

varför förbundet avstyrker förslaget i denna del. Förbundet konstaterar

med tillfredsställelse, att några författningsmässiga hinder inte kommer att

föreligga mot att för kortare tid förordna en sjukhusläkare att uppehålla

läkartjänst i öppen vård och vice versa. Medicinalstyrelsen föreslår att den

tid sådant förordnande får avse preciseras till högst tre månader under ett

och samma kalenderår.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att möjligheten att anställa

läkare inom den öppna vården som extra läkare på sjukhus inte, såsom

enligt förslaget, skall avse blott extra provinsialläkare utan även ordinarie

provinsialläkare och biträdande provinsialläkare.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om inte i sjukvårdslagen

borde finnas en bestämmelse, som gör det möjligt för sjukvårdsstyrelserna

att även mot vederbörandes vilja föreskriva skyldighet för sådana

läkare att i trängda lägen tjänstgöra på annan tjänst än sin egen i

provinsialläkardistrikt eller vid sjukhus.

Sveriges läkarförbund bär intet att erinra mot att en underläkare eller

extra läkare utan medicinalstyrelsens medgivande får förordnande som

extra provinsialläkare eller omvänt, men förbundet understryker kraftigt

att någon skyldighet för läkaren att mottaga dylikt förordnande inte kan

accepteras.

De i lagförslaget upptagna bestämmelserna rörande förfarandet

vid tillsättning av tjänsteläkare har godtagits av de flesta remissinstanserna.

När det gäller provinsialläkarna har dock från landstingshåll

i åtskilliga yttranden riktats erinringar mot tillsättningsförfarandet.

Svenska landstingsförbundet förklarar sålunda, att förbundet visserligen

ansett sig kunna som en övergångsform acceptera den föreslagna ordningen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

men att det naturliga synes vara, att man kommer fram till ett enhetligt

tillsättningsförfarande för den öppna och den slutna vårdens läkare, varvid

den för tillsättning av biträdande provinsialläkare förordade ordningen

erbjuder en framkomlig väg. De flesta av de hörda förvaltningsutskotten

uttalar sig i samma riktning, varvid Södermanlands och Örebro läns landstings

förvaltningsutskott framhåller såsom orimligt, att huvudmannen icke

ens tillagts rätten att avge förord. Malmöhus läns landstings hälso- och

sjukvårdsstyrelse förutsätter, att med den i lagförslaget stadgade rätten

för landstinget att yttra sig över medicinalstyrelsens förslag till besättande

av en provinsialläkartjänst i verkligheten avses, att sjukvårdsstyrelsen skall

äga förorda viss på förslaget upptagen person till tjänsten.

Endast en remissinstans, nämligen Sveriges läkarförbund, har gjort invändningar

mot de regler, som enligt departementspromemorian bör gälla

för tillsättning av biträdande provinsialläkare. Förbundet anser att tillsättningen

skall ske i den ordningen att, sedan sakkunniga upprättat förslag

samt sjukvårdsstyrelsen efter direktionens och vederbörande provinsialläkares

hörande avgivit förord, medicinalstyrelsen förordnar innehavare

av tjänsten. Förbundet har intet att erinra mot att biträdande provinsialläkare

förordnas tills vidare medan däremot svenska landstingsförbundet

samt Södermanlands och Örebro läns landstings förvaltningsutskott hävdar,

att förordnandetiden i likhet med vad som gäller lör biträdande överläkare

bör vara sex år.

Departementspromemorians regler rörande indelning av sjukvårdsområde

i sjuksköterske- och barnmor sked i strik t har föranlett

särskilda uttalanden av ett mindre antal remissinstanser. Södermanlands

och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus läns

landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse samt svenska barnmorskeförbundet

förklarar sig uttryckligen gilla förslaget. Förstnämnda förvaltningsutskott

framhåller därvid som särskilt tillfredsställande att distriktsindelningen

anförtrotts åt sjukvårdsstyrelserna. Barnmorskeförbundet grundar däremot

sitt instämmande på det förhållandet, att enligt promemorian samma distriktsindelningsbegrepp

skall gälla för såväl barnmorskor som sjuksköterskor

inom den öppna vården.

Kritiska synpunkter framföres i denna fråga av svenska landstingsförbundet,

Örebro läns landstings förvaltningsutskott och svensk sjuksköterskeförening.

Landstingsförbundet och förvaltningsutskottet anser, att det

bör överlämnas åt landstingen att avgöra om de vill dela upp sjukvårdsområdet

i särskilda distrikt. Med särskild skärpa vänder sig utskottet mot

bestämmelserna om indelning i barnmorskedistrikt. Utskottet finner det

uppenbart, att den nuvarande distriktsbarnmorskeorganisationen bör avvecklas

så snart det kan ske, varför det måste anses i hög grad olämpligt

att inskriva regler om denna organisation i en ny sjukvårdslag. Svensk

sjuksköterskeförening anser det önskvärt, att medicinalstyrelsen alltfort

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

skall godkänna distriktsindelningen. Föreningen hävdar vidare bestämt, att

frågan om distriktssköterskas skyldighet att tjänstgöra i annat distrikt bör

regleras i tjänstereglemente efter förhandlingar mellan parterna.

Departementschefen

Genom riksdagens godtagande av prop. 1961: 181 har grunden lagts till

en väsentlig reform på hälso- och sjukvårdens område. Riksdagsbeslutet

innebär bl. a., att huvudmannaskapet för tjänsteläkareväsendet från och

med den 1 juli 1963 överföres från staten till landstingen. Därmed får landstingen

vid sidan av sitt ansvar för den slutna kroppssjukvården i princip

även ansvaret för all öppen sjukvård. Detta möjliggör en samordning av

resurserna inom de olika vårdformerna, som utöver betydande rationaliseringsvinster

bör medföra ökade möjligheter att tillgodose allmänhetens

sjukvårdsbehov. Genom riksdagsbeslutet har också godtagits mellan berörda

parter träffade överenskommelser om villkoren för reformen. Dessa

villkor avser bl. a. omfattningen av landstingens ansvar och förfarandet

vid tillsättning av tjänsteläkare. Andra frågor som blivit prövade av riksdagen

i detta sammanhang gäller statens kvarstående befogenheter med avseende

å organisationen samt ordningen för indelning i tjänsteläkardistrikt.

Den fråga jag nu upptagit till behandling avser den författningsmässiga

reglering, som erfordras för reformens genomförande. I det inom inrikesdepartementet

upprättade och därefter remissbehandlade förslaget till sådan

reglering har de av riksdagen beslutade villkoren för reformen och övriga

härför erforderliga bestämmelser infogats i sjukhuslagen, som i samband

därmed föreslås skola benämnas sjukvårdslag. Denna lagtekniska

lösning har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna. I samband

med att förslag till ny sjukhuslag förelädes 1959 års riksdag uttalade

jag sympati för tanken att man en gång skulle nå fram till en enhetlig sjukvårdslag,

som skulle reglera både öppen och sluten vård och såväl somatisk

som mental sjukvård. Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att

det redan nu blivit möjligt att realisera detta önskemål.

Röster har inte saknats för tanken, att man skulle gå ännu längre när

det gäller omfattningen av landstingens i lag reglerade

skyldigheter. Ett par remissinstanser har sålunda uttalat, att man i

detta sammanhang borde ålägga landstingen ansvar även för den förebyggande

vården. Med hänsyn till det starka sambandet mellan den individuella

hälsovården och sjukvården, ter det sig även för mig som en naturlig utveckling

att landstingen får legalt ansvar för all samhällelig verksamhet på

båda dessa områden. I vad avser den väl etablerade förebyggande verksamhet

som bedrivs inom ramen för distriktsvården, dispensärvården samt den

förebyggande mödra- och barnavården skulle enligt min mening hinder

heller inte möta att redan nu lagfästa landstingens ansvar. Vad beträffar

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

skolhälsovården, som också i betydande utsträckning innefattar förebyggande

åtgärder, har statsmakterna däremot så sent som i samband med ställningstagandet

till tjänsteläkarreformen stannat för att ansvaret tills vidare

skall ligga kvar på primärkommunerna. Till förebyggande vård är vidare

att hänföra allmänna hälsoundersökningar av olika slag, ett område där

f. n. en livlig försöksverksamhet pågår. Innan större klarhet vunnits beträffande

värdet av sådana undersökningar och i vilka former de bör ske,

synes mig landstingen inte böra åläggas skyldighet att ombesörja förebyggande

vård av detta slag. Även på områden, som landstingen uppenbart

inte bör ha att svara för, vidtages individuellt inriktade åtgärder för att

förebygga ohälsa, exempelvis inom arbetarskyddet. Ett allmänt ansvar för

förebvggande vård kan således inte läggas på landstingen förrän närmare

bestämts vad som skall inbegripas i denna vårdform. Förutsättningar för

en sådan bestämning saknas enligt min mening f. n. Jag ansluter mig därför

till den ståndpunkt, som intagits i departementspromemorian och godtagits

av det stora flertalet remissinstanser, däribland svenska landstingsförbundet,

att landstingens skyldigheter enligt lag f. n. bör begränsas till

att avse sjukvård. Den reglering som i dagens läge anses erforderlig för

landstingens handhavande av förebyggande vård bör sålunda tills vidare

ske vid sidan av sjukvårdslagen.

Om landstingens ansvar enligt lagen sålunda begränsas till sjukvård, bör

det å andra sidan omfatta all sådan vård, oavsett i vilken form och av vilken

personal vården meddelas. I den mån behov föreligger av t. ex. sjukgymnaster

och arbetsterapeuter, anställda i samhällets tjänst för sjukvård, bör det

alltså i princip ankomma på landstingen att tillgodose detta behov. Givet

är att landstingens möjligheter att tillhandahålla sådan liksom annan vård

är beroende av tillgången på utbildad personal. I dagens bristsituation kan

sålunda någon egentlig utbyggnad av den vård, som meddelas av nämnda

personalkategorier, inte komma till stånd.

Någon närmare reglering av annan öppen sjukvård än sådan som utövas

av tjänsteläkare finner jag däremot, i likhet med svenska landstingsförbundet,

inte erforderlig. Regleringen bör kunna utformas analogt med vad

som skett för den slutna vården i sjukhuslagen, där särskilda bestämmelser

intagits såvitt avser läkarna medan beträffande annan personal endast

stadgats att den personal skall finnas anställd, som i övrigt erfordras för

att god vård skall kunna meddelas. Med en så utformad reglering får landstingen

full frihet att organisera den vid sidan av tjänsteläkarväsendet erforderliga

öppna sjukvården på sätt landstingen finner lämpligast. Anledning

saknas därför alt i sjukvårdslagen intaga bestämmelser om distriktssköterskor

eller distriktsbarnmorskor samt om indelning i s j u k s k öterske-

och barnmorskedistrikt. Sådana bestämmelser kommer,

i den mån de över huvud anses behövliga, endast att återfinnas i regleringen

av den förebyggande vården. Sjukvårdslagstiftningen kommer en4

- llihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 122

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Hgt det anförda att avse även öppen vård för barnsbörd. Med hänsyn härtill

kan förordningen om distriktsbarnmorskor, i vilken denna vård f. n. regleras,

utgå. Med den utformning av lagstiftningen som jag förordar följer

vidare, att landstingen och de landstingsfria städerna är oförhindrade att

tillhandahålla öppen vård vid fristående polikliniker eller i

andra former, som inte omfattas av regleringen. Sådana åtgärder kan sålunda

utgöia alternativ till eljest nödvändig utvidgning av tjänsteläkarorganisationen.

Enligt den av riksdagen godtagna överenskommelsen om villkoren för

tjänsteläkarreformen skall landstingens ansvar för den öppna

sjukvården utanför sjukhusen aktualiseras blott i den män

annan inte drar försorg om vården. Såsom framhållits i departementspromemorian

leder denna begränsning till att storleken av landstingens

personalorganisation för den öppna sjukvården blir beroende på

omfattningen av den vård som lämnas av privatpraktiserande läkare, sjukgymnaster

m. fl. Dock måste i varje läkardistrikt finnas åtminstone en

tjänsteläkare för att fullgöra sådana uppgifter, för vilka tjänsteläkare enligt

särskilda författningar skall anlitas. Nämnda överenskommelse innebär

vidare, att landstingen inte behöver tillhandahålla tjänsteläkare i landstingsstäder

med 15 000 invånare eller däröver, i den mån staden själv har

läkare anställd för att meddela öppen vård utanför sjukhus och fullgöra

de särskilda tjänsteläkaruppgifterna. I anledning av vad Sveriges läkartörbund

anfört i detta sammanhang vill jag förklara, att överenskommelsen

enligt min mening bör tillämpas så att landstingen inte anställer läkare för

tjänstgöring såsom tjänsteläkare i stad av nyssnämnda slag förrän det

efter överläggningar mellan berörda parter konstaterats, att läkarvården i

fråga är otillfredsställande tillgodosedd. Även det fall att stad som tillhör

landsting själv handhar tjänsteläkarväsendet bör regleras i sjukvårdslagen,

lämpligen genom hänvisning till vad som stadgas beträffande motsvarande

verksamhet i landstingsfri stad.

Vad som anförts av vissa remissinstanser rörande tjänsteläkarväsendet

i städer, som tillhör landsting, leder mig också in på frågan om indelningen

av sjukvårdsområdena i läkardistrikt. Riksdagens

beslut i anledning av prop. 1961:181 innebar i detta hänseende, att det

skulle ankomma på medicinalstyrelsen att fastställa distriktsindelningen

för den öppna vård utanför sjukhusen, som ombesörjes av landstingskommun.

Det förutsattes därvid i propositionen, att landstingen skulle svara

för att plan upprättades för denna indelning samt att städer med mindre

än 15 000 invånare skulle omfattas av planen. Större städer som redan f. n.

ingår i provinsialläkarorganisationen skall givetvis kvarstå i denna. I god

tid före tjänsteläkarreformens ikraftträdande den 1 juli 1963 måste sålunda

landstingen för medicinalstyrelsen ange vilka städer som skall ingå

i landstingens distriktsorganisation och hur dessa bör infogas i distriktsindelningen.

Landstingen får för detta ändamål göra en förhandsbedöm
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

ning av vilka städer som vid nämnda tidpunkt kan antagas ha ett invånarantal

av 15 000, varvid självfallet några krav på exakthet i bedömningen

inte kan uppställas. Den omständigheten att en stad som inlemmats i

landstingets distriktsorganisation senare uppnår invånarantalet 15 000 föranleder

givetvis i och för sig ingen omreglering, eftersom staden måste ha

egen tjänsteläkare innan förutsättningar föreligger för en begränsning av

landstingets ansvar med avseende å staden. Å andra sidan synes efter

tjänsteläkar ref ormens ikraftträdande stad med mer än 15 000 invånare

inte böra intagas i landstingets distriktsorganisation förrän av staden anställd

läkare, som fullgör på tjänsteläkare ankommande göromål, lämnar

sin anställning och tjänsten i samband därmed indrages. Stad utanför landstingets

distriktsorganisation bör anses utgöra ett läkardistrikt, om inte staden

beslutat att dess område skall vara indelat i flera distrikt. De landstingsfria

städerna bör — sedan Gävle och Hälsingborg från och med den 1

januari 1963 återinträtt i landstingskommunen -— alltid indelas i läkardistrikt,

vilken indelning dock icke behöver fastställas av medicinalstyrelsen.

Förslaget i departementspromemorian att de landstingsanställda

tjänsteläkarna skall i sjukvårdslagen benämnas provinsialläkare,

biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare samt de

stadsanställda stadsdistriktsläkare synes mig böra godtagas. Visserligen

kunde det förefalla rationellt att nu införa en enhetlig benämning för båda

kategorierna, exempelvis distriktsläkare, men jag anser detta inte utgöra

tillräckliga skäl för att ändra beteckningen provinsialläkare, som läkarna

i fråga själva önskar behålla och som har gammal hävd. Och att benämna

tjänsteläkarna i städerna provinsialläkare vore — särskilt när det gäller

de landstingsfria städerna — att helt bortse från ordets språkliga innebörd.

Eftersom de olika beteckningarna inte avser att skilja mellan läkare

i landskommun och stad utan mellan landstingsanställda och primärkommunalt

anställda läkare, kan jag inte heller finna den invändning mot

de skilda benämningarna bärande, som svenska landskommunernas förbund

gjort under hänvisning till utvecklingen mot en enhetlig kommuntyp.

Jag förordar således att tjänsteläkarna i sjukvårdslagen benämns

respektive provinsialläkare och stadsdistriktsläkare. Såsom anförts i promemorian

föranleder detta nya tjänsteläkarbegrcpp vissa ändringar i lagen

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nykterhetsvård

och hälsovårdsstadgan, men förslag till dessa ändringar avser jag

att anmäla i senare sammanhang.

Sjukvårdslagen bör möjliggöra olika alternativ för tjänsteläkarorganisationen

inom ett läkardistrikt i landstingskommun.

Möjligheter bör sålunda finnas för huvudmannen att anordna två- eller

flerläkarstationer antingen med två eller flera jämställda provinsialläkare

eller med en provinsialläkare som chef för stationen och biträdande provinsialläkare

under honom. Vid utformningen av organisationen bör dock

huvudmannen i enlighet med vad som anförts i prop. 1961: 181 vara bero
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

ende av medicinalstyrelsens medgivande till inrättande av läkartjänst, något

som också gäller tjänsteläkarorganisationen i städerna. De möjligheter

till utbyte av läkare mellan den öppna och den slutna vården, som det

enhetliga huvudmannaskapet bör kunna medföra, synes på allt sätt böra

främjas. Såsom uttalats i departementspromemorian bör därför medicinalstyrelsens

medgivande inte krävas för ett tillfälligt förordnande för sjukhusläkare

att tjänstgöra i den öppna vården och vice versa även utan att

fråga är om vikariat. Sjukhusläkare av alla kategorier bör sålunda kunna

förordnas till extra provinsialläkare och alla kategorier av läkare inom den

öppna vården bör kunna anställas såsom extra läkare vid sjukhus. Som

medicinalstyrelsen förordat bör för varje läkare gälla en maximitid av tre

månader per kalenderår för sådan utbytestjänstgöring. Någon skyldighet

för läkare att tjänstgöra inom annat vårdområde än den egna tjänsten

tillhör anser jag däremot inte böra föreskrivas.

De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna rörande förfarandet

vid tillsättning av tjänsteläkare grundar sig

såvitt avser provinsialläkare på den av riksdagen godtagna överenskommelsen

rörande tillsättningsförfarandet. Att nu frångå denna överenskommelse

anser jag inte kunna komma i fråga. Jag vill också med anledning av de

invändningar som under remissbehandlingen gjorts från landstingshåll i

denna del framhålla, att staten enligt villkoren för tjänsteläkarreformen

fortfarande i princip skall svara för lönekostnaderna samt att, om provinsialläkartjänster

i mindre attraktiva distrikt skall kunna besättas, tillsättningsförfarandet

för provinsialläkare måste utformas så att möjligheterna

till transport till tjänst inom annan landstingskommun framstår som goda

och att dessa möjligheter även tillvaratages. Vad beträffar tillsättningsförfarandet

för biträdande provinsialläkare synes det naturligt att detta anpassas

efter vad som gäller vid tillsättning av biträdande överläkare. Förordnandet

för biträdande provinsialläkare synes dock inte böra tidsbegränsas

i lagen utan det bör få ankomma på sjukvårdsstyrelsen att bestämma

om förordnandet skall gälla för viss tid eller tills vidare. Anställandet av

extra provinsialläkare bör likaledes ske i samma ordning som motsvarande

sjukhusläkare.

tjänsteläkarnas åligganden bör på samma sätt som skett

beträffande sjukhusläkarna regleras i administrativ ordning. Jag inskränker

mig därför till att här till sist något beröra vissa på detta område under

remissbehandlingen framförda synpunkter.

Givet är att tjänsteläkarens skyldigheter i allmänhet skall hänföra sig till

befolkningen och förhållandena inom hans distrikt. När det gäller uppgiften

att meddela sjukvård, har dock enligt vad medicinalstyrelsen upplyst den

ordningen utbildat sig, att läkaren i regel tagit emot vårdsökande, oavsett

varifrån denne kommit. Jag är ense med medicinalstyrelsen om att detta

smidiga förfarande i viss utsträckning bör ligga till grund för vårdskvldig
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

hetens utformning. Tjänsteläkaren bör sålunda vara skyldig att meddela

sjukvård åt vårdsökande från angränsande distrikt, i den mån arbetsförhållandena

inom hans distrikt tillåter det. Tillströmningen av sådana vårdsökande

till läkarmottagningen bör kunna regleras genom att läkaren endast

tar emot dem som förutbeställt tid. Som medicinalstyrelsen påpekat, bör

skyldigheterna beträffande jourtjänsten och de särskilda tjänsteläkaruppgifterna

uteslutande hänföra sig till distriktet.

Enligt departementspromemorian bör provinsialläkarna sedan de övergått

i landstingstjänst inte såsom nu ha någon författningsreglerad skyldighet

att åtaga sig befattning eller uppdrag som läkare vid vissa sjukvårdsanstalter

i distriktet och inom viss förebyggande vård. De i remissyttranden

från landstingshåll uttryckta önskemålen om fortsatt reglering av sådan

skyldighet kan jag inte biträda. Frågan om och på vilka villkor provinsialläkare

skall vara skyldig att åtaga sig berörda befattningar eller uppdrag

bör behandlas som en förhandlingsfråga mellan parterna. Av samma skal

kan jag inte heller tillstyrka att tjänsteläkare, såsom socialstyrelsen förordat,

ålägges en allmän skyldighet att, om annan läkare ej finns att tillgå,

stå till de primärkommunala myndigheternas förfogande.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till sjukvårdslag.

3. Specialmotivering

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § sjukhuslagen och i förhållande till denna''

har endast mindre jämkningar gjorts i 2 och 3 mom.

2 §. ■ ■ ■ -r.Ui

: . . , - . , , ‘ i . , ! '' j . i

Paragrafen motsvarar 2 § sjukhuslagen.

I 1 mom. har i första stycket bibehållits definitionen å sjukhus med deri

preciseringen att därmed avses anstalt för ombesörjande av vård, som fordrar

intagning å anstalt (sluten vård), varjämte tillagts ett andra stycke

upptagande en definition å öppen vård. Har i anslutning till läkarstation

inrättats ett antal vårdplatser för sluten vård blir stationen att anse som

sjukhus.

För att en person skall anses intagen på sjukhus brukar regelmässigt

förutsättas, alt han vistas där under natten. I departementspromemorian

upplyses emellertid att den ordningen alltmer börjat vinna tillämpning

inom vissa vårdområden att sjukhuspatient tillbringar natten i sitt hem.

Denna ordning bör enligt promemorian ej medföra, alt patienten inte anses

intagen på sjukhuset, under förutsättning att den omvårdnad han under

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

dagen erhåller på sjukhuset i huvudsak motsvarar den, som kommer övriga

intagna patienter till del.

Uttalandet i departementspromemorian hälsas med tillfredsställelse av

svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, som konstaterar

att sjukkassan därigenom blir ansvarig för patientens vårdavgifter. Sveriges

läkarförbund har ingen erinran mot den gjorda tolkningen, såvitt avser

patienter på »dagsjukhus», men förutsätter att den, som är föremål för

utredning eller behandling på ett sjukhus öppna mottagning och som är

inkvarterad på s. k. patienthotell, ej är att betrakta som intagen. Örebro

lans landstings förvaltningsutskott förklarar, att även det förhållandet kan

bil aktuellt, att patienten tillbringar natten på sjukhuset men vistas utanför

sjuhuset på dagen. Det synes utskottet angeläget, att frågeställningen

om patient skall anses vara intagen på sjukhus både vid dagsjukvård och

nattsjukvård närmare utvecklas, så att en enhetlig tillämpning kan komma

tdl stånd. Också Hallands läns landstings förvaltningsutskott anser behov

finnas av en klarare definiering av begreppet intagen. Riksförsäkringsverket

framhåller, att uttalandet i promemorian i sak innebär en utvidgning

av begreppet sluten vård, som för sjukförsäkringens del skulle medföra

konsekvenser beträffande försäkrads rätt till ersättning för vård och resekostnader.

Ämbetsverket erinrar vidare om att frågan behandlas av den i

december 1961 tillkallade utredningen för översyn av sjukförsäkringslagstiftningen.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund förordar, att den

föreslagna utvidgningen av begreppet sluten vård får anstå till dess nämnda

utredning slutfört sitt arbete.

För egen del finner jag de redovisade synpunkterna på förslaget om utvidgning

av begreppet sluten vård klart ge vid handen, att frågan måste bli

föremål för särskild utredning, innan ställning kan tagas till den. Utredningen

för översyn av sjukförsäkringslagstiftningen har fått i uppdrag att

snarast undersöka frågan och om möjligt framlägga förslag till dess lösning

utan att avvakta resultatet av utredningens övriga arbete. Med hänsyn härtill

bor forslaget nu inte föranleda någon ändring i den hittillsvarande innebörden

av begreppet sluten vård.

I 2 mom. har definitionen på huvudman utgått. Den anses inte erforderlig

for sjalva lagen och hade eljest måst ändras att avse även förhållandena

inom den öppna vården utanför sjukhus. I övrigt har 2 mom. endast undergått

den andringen, att den där nu förekommande termen sjukhus ersatts

med den i detta sammanhang korrektare termen sjuk vårdsanstalt.

Skyldighet att ombesörja sjukvård

3 §•

Denna paragraf, som innehåller den grundläggande regeln om landstingens

sjukvårdsskyldighet, motsvarar 3 § sjukhuslagen med den skillna
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

den att vårdskyldigheten icke begränsats till sluten vård utan även omfattar

öppen vård. Motiven till denna utvidgning har utförligt redovisats i

det föregående. Här skall blott tilläggas att till sjukvård ej hänföres tandvård.

I sitt remissyttrande har- Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott

framhållit, att det uttryckligen måste anges att sjukvårdslagen tills vidare

ej medför någon ändring i fråga om ansvaret för den slutna mentalsjukvården.

Med anledning härav -vill jag erinra om att jag i samband med sjukhuslagens

tillkomst uttryckligen förklarade, att landstingen icke kommer att

påläggas ansvaret för nya grenar av anstaltsvården annat än efter föregående

utredningar och särskilda beslut av statsmakterna. Sjukvårdslagen innebär

sålunda inte, att landstingen åläggs några nya skyldigheter i fråga om den

slutna vården.

4§.

Paragrafen innefattar en påbyggnad av 4 § sjukhuslagen med bestämmelser

om öppen vård utanför sjukhus. I samband med en sådan utvidgning

kan paragrafen ges en enklare konstruktion.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott har fäst uppmärksamheten

på att det efter omformuleringen av paragrafen inte längre blir obligatoriskt

att tillhandahålla öppen vård å alla sjukhus som lämpar sig härför.

Härtill vill jag endast foga den kommentaren att, sedan landstingen genom

3 § ålagts skyldighet att ombesörja alla former av öppen vård, anledning

saknas att särskilt framhäva skyldigheten med avseende å den öppna

vården å sjukhus.

I sista stycket stadgas skyldighet för landstingen att för öppen läkarvård

utanför sjukhus indela sjukvårdsområdet i läkardistrikt. Föreskrifter rörande

ordningen för verkställandet av indelningen avses skola inflyta i en

av Kungl. Maj:t utfärdad sjukvårdsstadga. Synpunkter på indelningsfrågan

har redovisats i den allmänna motiveringen. Av denna framgår därjämte,

att landstingen är oförhindrade att tillhandahålla öppen vård utanför sjukhus

jämväl utom ramen för distriktsorganisationen.

Tillsyn

5 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 7 § sjukhuslagen. Den utvidgning som

skett i förhållande till denna är föranledd av riksdagens beslut i anledning

av prop. 1961:181 att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsyn även

över tjänsteläkarverksamheten, men tillsynen har utan invändning från

remissinstansernas sida utsträckts att omfatta landstingens sjukvårdande

verksamhet överhuvudtaget.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

Anordnande av sjukhus m. m.

6—7 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 5 och 6 §§ sjukhuslagen, som oförändrade

överförts hit.

Sveriges läkarförbund har i sitt remissyttrande föreslagit att beteckningarna

sanatorium och epidemisjukhus skall bytas ut mot respektive

lungsjukhus och infektionssjukhus.

Även om vissa skal kan anföras för en ändring av sjukhuslagens terminologi

i berörda hänseende, anser jag att därmed bör anstå i avvaktan på

resultatet av den översyn av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar, som

verkställes av en av mig enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallad sakkunnig.

8§.

I paragrafen, som motsvarar 8 § sjukhuslagen, anges inte längre vilken

myndighet som skall utföra den i paragrafen avsedda prövningen utan hänvisas

endast till den ordning härför, soin Kungl. Maj :t bestämmer. Anledningen

härtill är att i prop. nr 79 till årets riksdag föreslagits en ändrad

ordning för prövningen, vilken ordning synes böra närmare regleras i administrativ

författning.

S jukvdrdsstyrelse

9 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § sjukhuslagen.

Departementspromemorian

I departementspromemorian anföres, att paragrafen efter utvidgningen av

sjukhuslagen kommer att föranleda ändringar med avseende å administrationen

av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskeväsendet. Genom att

den öppna vårdens sjuksköterskor och barnmorskor inordnas i sjukvårdslagen

kommer sålunda administrationen av dem att övergå från hälsovårdsstyrelsen

till sjukvårdsstyrelsen. Då emellertid särskilda hälsovårdsstyrelser

förekommer endast i ett fåtal landstingskommuner, får denna

ändring ingen större räckvidd. I anslutning härtill bör enligt promemorian

de hittillsvarande beteckningarna distriktsvårdsstyrelse och barnmorskestyrelse

utgå.

Remissyttrandena

Påpekandet i departementspromemorian rörande konsekvenserna för

sjukvårdsstyrelserna av den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde

föranleder ingen erinran, uttalar svenska landstingsförbundet.

En nackdel med den nya ordningen blir emellertid enligt Östergötlands läns

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

landstings förvaltningsutskott, att sjukvårdsstyrelsen får en ökad arbetsbelastning.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser, att någon

organisatorisk förändring i fråga om distriktsvården och barnmorskeväsendet

icke bör göras på grund av en ny sjukvårdslag. Svenska barnmorskeförbundet

förklarar, att ifrågavarande förändring från förbundets synpunkt

saknar intresse.

I anslutning till 2 mom. i förevarande paragraf yrkar Sveriges läkarförbund,

att skyldighet stadgas för sjukvårdsstyrelsen att till sammanträde

med styrelsen, då ärende angående den öppna vården är avsett att förekomma,

kalla en av styrelsen för vass tid utsedd tjänsteläkare inom sjukvårdsområdet.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter,

om icke provinsialläkarväsendets överförande till landstingen rättvisligen

borde medföra en föreskrift av nyssnämnda innehåll.

Departementschefen

Som anförts i den allmänna motiveringen avses den öppna vården för

barnsbörd i fortsättningen skola regleras av sjukvårdslagstiftningen och

icke såsom f. n. av förordningen om distriktsbarnmorskor. Den hälsovårdsstyrelsen

i förordningen tillagda uppgiften att i egenskap av barnmorskestyrelse

leda distriktsbarnmorskornas verksamhet kommer sålunda att överföras

på sjukvårdsstyrelsen. Anledning synes därvid saknas att behålla

beteckningen barnmorskestyrelse.

Även distriktssköterskors sjukvårdande verksamhet kommer att omfattas

av sjukvårdslagstiftningen och enligt förevarande paragraf administreras

av sjukvårdsstyrelsen.

Enligt min i den allmänna motiveringen deklarerade uppfattning skall

sjukvårdslagstiftningen nu inte avse den förebyggande vården, som därför

tills vidare i mån av behov får regleras vid sidan av denna lagstiftning.

De organisatoriska förändringar jag nu uppehållit mig vid kommer i ett

mindre antal landstingskommuner att medföra ökad arbetsbelastning för

sjukvårdsstyrelserna. Denna ökning blir dock av mindre betydelse jämfört

med den ökning av arbetsmängden, som i varje fall under en övergångstid

kommer att följa med övertagandet av ansvaret för tjänsteläkarväsendet.

Att från sjukvårdsstyrelsens ledning av den sjukvårdande verksamheten

undantaga distriktssköterskors och distriktsbarnmorskors arbete

i den öppna sjukvården kan därför enligt min mening inte komma i fråga.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelsen skall enligt landstingslagen

kallas förste provinsialläkaren, och enligt sjukhuslagen skall en av styrelsen

utsedd överläkare kallas till sammanträde, vid vilket ärende av större

vikt angående sjukhusväsendet är avsett att förekomma. Då landstingen nu

får ansvaret även för den öppna vården utanför sjukhusen, synes det lämpligt

att 2 mom. i förevarande paragraf ges en ändrad utformning. Till sammanträde

vid vilket ärende av större vikt är avsett att förekomma bör vis
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

serligen även i fortsättningen kallas läkarexpertis, men styrelsen bör därvid

allt eftersom ärendet rör sjukhusväsendet eller den öppna vården utanför

sjukhusen ha valmöjlighet mellan en överläkare och en tjänsteläkare.

Styrelsen bör alltså för viss tid utse en läkare av vartdera slaget inom sjukvårdsområdet

att på kallelse deltaga i styrelsens sammanträden.

Slutligen må anmärkas att i 3 mom. gjorts en förtydligande komplettering.

10 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 10 § sjukhuslagen.

Direktion för sjukhus

11 §•

Paragrafen motsvarar 11 § sjukhuslagen.

Ändring har i förhållande till sistnämnda paragraf vidtagits i 1 och 2

mom. I 1 mom. första stycket har sålunda tillagts, att direktion utöver

sjukhusförvaltning kan anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjukvården.

Tillägget motiveras närmast därav, att det i vissa fall kan befinnas

ändamålsenligt att uppdraga förvaltningen av en läkarstation åt en sjukhusdirektion,

särskilt om stationen ligger i anslutning till sjukhus. I andra

stycket har efter påpekande av svenska landstingsförbundet möjligheten att

utse hälsovårdsstyrelsen till direktion utgått som en konsekvens av att

hälsovårdsstyrelsens hittillsvarande befattning med sjukvården övertages

av sjukvårdsstyrelsen. Med anledning av att någon definition på huvudman

ej längre upptages i lagen har i 2 mom. gjorts den ändringen att val av ledamöter

och suppleanter i särskild direktion angivits skola ske av landstinget

eller stadsfullmäktige i stället för av huvudmannen.

. 12 §.

Paragrafen motsvarar 12 § sjukhuslagen.

I paragrafen har landstingsdirektör införts som alternativ till sjukvårdsdirektör

bland dem som skall kallas till direktionssammanträden. Västmanlands

läns landstings förvaltningsutskott har avstyrkt denna ändring med

den motiveringen, att kommunerna själva bör äga besluta i vad mån tjänstemän

skall kallas till sammanträden med kommunernas organ. Landstingsdirektör

har emellertid inom landstingskommun en ställning, som ganska

nära motsvarar den som i landstingsfri stad intages av sjukvårdsdirektör.

Då sådan befattningshavare ansetts böra kallas till direktionssammanträdena

och det synes tveksamt om direktionen enligt gällande rätt äger generellt

besluta att landstingsdirektör skall äga närvara vid sammanträdena,

har jag ansett paragrafen böra kompletteras på sätt som skett. Den nya

avfattningen av 14 § förutsätter, att sjukvårdsdirektör skall kunna finnas

jämväl i landstingskommun.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

51

Tjänstemän i sjukhusledningen

13 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 13 § sjukhuslagen.

14 §.

Paragrafen motsvarar 14 § sjukhuslagen.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott förklarar i sitt remissyttrande,

att författningstexten bör ges en sådan utformning att möjlighet öppnas

för de landstingskommuner som så önskar att utse sjukvårdsdirektör. Som

motivering härför anför utskottet.

Med den utbyggnad som sker av sjukvården inom landstingskommunerna

samt genom överförandet på landstingskommunerna av ansvaret för provinsialläkarväsendet

och på längre sikt även av mentalsjukvården kommer

landstingens sjukvårdande verksamhet att avsevärt ökas. Många av landstingskommunerna

har ett invånarantal som överstiger landets tredje stad,

Malmö, och har redan nu en mycket omfattande sjukvårdsverksamhet. Med

hänsyn härtill synes det rimligt att de landstingskommuner, som finna en

sådan organisationsform lämplig, medgives rätt att anställa sjukvårdsdirektör.

För egen del finner jag de anförda argumenten bärande, och jag förordar

därför, att lagtexten utformas så att därav framgår att sjukvårdsdirektör

förutsätts kunna anställas såväl i landstingskommun som i landstingsfri

stad. Befogenhet att anställa sådan tjänsteman torde tillkomma

landsting utan särskilt stadgande.

Sjukvårdsdirektören får såsom sjukvårdsstyrelsens chefstjänsteman givetvis

chefsställning även i förhållande till personalen utanför sjukhusen.

Läkare

.....15

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sjukhuslagen,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

16 §.

Denna paragraf överensstämmer helt med 15 § 1—-3 mom. sjukhuslagen.

4 mom. har utgått och stadgandet däri införts i 36 §.

Sveriges läkarförbund har i sitt remissyttrande föreslagit, att sjukstuguläkare

skulle — på samma sätt som nu gäller beträffande sjukhemsläkare

— få benämnas överläkare, om medicinalstyrelsen efter framställning av

sjukvårdsstyrelsen så förordnar.

För egen del vill jag framhålla, att den i sjukhuslagen åt medicinalstyrelsen

givna befogenheten att förordna att sjukhemsläkare må benämnas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

överläkare givetvis är avsedd att nyttjas endast beträffande de största sjukhemmen.

Vid sidan av dessa sjukhem framstår även de största sjukstugorna

som små enheter. Jag kan därför inte biträda läkarförbundets förslag.

17 §.

Paragrafen motsvarar 16 § sjukhuslagen.

I enlighet med vad som anförts i allmänna motiveringen har kravet på

medgivande av medicinalstyrelsen för inrättande av läkartjänster utvidgats

att även avse tjänster inom den öppna vården. Det undantag som upptagits

i första stycket har likaledes behandlats i den allmänna motiveringen.

18—19 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som är nya, hänvisas till den allmänna

motiveringen.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott hävdar i sitt remissyttrande,

att befordringsgrunderna för provinsialläkare bör såsom för överläkare

innebära att särskild hänsyn skall tagas till framstående skicklighet m. m.,

ådagalagd inom det område tjänsten avser. Medicinalstyrelsen föreslår däremot,

att befordringsgrunderna anges på samma sätt som nu sker i allmänna

läkarinstruktionen, enligt vilken medicinalstyrelsen skall förorda

»den som med avseende å tjänstens eller därtill anslutna åliggandens beskaffenhet

anses vara bäst ägnad för tjänsten».

Jag kan för min del inte finna att några särskilda skäl föreligger, som

gör att man beträffande provinsialläkarna bör ange befordringsgrunderna

på annat sätt än i regeringsformen, nämligen förtjänst och skicklighet.

Tvärtom förefaller det mig som om en tillämpning av dessa befordringsgrunder

i förening med förhöjd tjänstårsberäkning för vissa distrikt skall

underlätta rekryteringen till mindre attraktiva distrikt.

20 §.

Paragrafen överensstämmer med 17 § sjukhuslagen så när som på att i

5 mom. gjorts ett tillägg som korresponderar med 17 § första stycket sista

punkten och innebär att tjänsteläkare kan anställas som extra läkare på

sjukhus utan att några formaliteter behöver iakttagas.

Sveriges läkarförbund yrkar i sitt remissyttrande, att biträdande överläkartjänster

tillsätts i den ordningen att, sedan sakkunniga upprättat förslag,

sjukvårdsstyrelsen har att efter direktionens och vederbörande överläkares

hörande avge förord, varefter medicinalstyrelsen förordnar innehavare

av tjänsten.

Enligt min mening innebär sjukhuslagens bestämmelser om tillsättning

av läkare och möjligheter att få beslut härom överprövade en rimlig avvägning

mellan olika intressen. Med hänsyn härtill och då några olägenheter

av det nuvarande förfarandet vid tillsättning av biträdande över
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962 53

läkare inte försports, avstyrker jag att någon ändring göres i de nu gällande

reglerna.

21 §.

Paragrafen motsvarar 18 § sjukhuslagen. I förhållande till sistnämnda

paragraf har den ändring gjorts, som betingas av att konsultläkare även

skall kunna knytas till läkardistrikt. Hinder avses inte skola föreligga att

förordna tjänsteläkare eller sjukhusläkare som konsultläkare inom annat

distrikt eller vid annat sjukhus än där han är anställd.

22 §.

Paragrafen överensstämmer med 19 § sjukhuslagen.

övrig personal

23 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 20 § sjukhuslagen, har i förhållande

till sistnämnda paragraf gjorts den jämkning som påkallas av att jämväl

den öppna vården utanför sjukhusen skall inbegripas.

Svensk sjuksköterskeförening aktualiserar i detta sammanhang ånyo ett

av föreningen vid sjukhuslagens tillkomst framlagt förslag till reglering av

husmoderns ställning, innebärande bl. a. att i lagen skulle upptagas en

särskild paragraf rörande husmoder.

Då sjukhuslagens hittillsvarande tillämpning inte såvitt jag vet givit

vid handen, att den nuvarande regleringen beträffande husmoder skulle

vara bristfällig, finner jag inte skäl att tillstyrka någon ändring däri.

Intagning på sjukhus m. m.

24—26 §§.

Paragraferna överensstämmer med 21—23 §§ sjukhuslagen, frånsett att

ordet »huvudmannen» i 22 § 1 mom. tredje stycket nämnda lag här ersatts

med »landstingskommunen» samt att smärre redaktionella ändringar

vidtagits.

Vårdavgift in. in.

27—28 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 24—25 §§ sjukhuslagen. Ordet »huvudmannen»

i 24 § sjukhuslagen har i 27 § sjukvårdslagen ersatts med »den som

driver sjukhus», varjämte hänvisningen i 24 § sjukhuslagen till lagen om

samhällets barnavård och ungdomsskydd ändrats att avse nya barnavårdslagen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

29 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 26 § sjukhuslagen. Ett visst förtydligande

har skett med tanke särskilt på de provinsialläkare, som vid sidan

av sin provinsialläkartjänst även är sjukhusläkare. Då dessa kallas till

sjukbesök utanför sjukhuset, bör de vara oförhindrade att fordra ersättning

härför, även om besöket skulle föranleda patientens intagning på det

sjukhus, där provinsialläkaren tjänstgör. 26 § sjukhuslagen torde ej heller

avsetts utgöra hinder för särskild ersättning i dylikt fall.

Till grund för andra stycket ligger en av riksdagen i samband med prop.

1961: 181 godtagen överenskommelse mellan berörda parter.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 27 § sjukhuslagen.

31

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i sjukhuslagen,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

32 §.

Paragrafen överensstämmer med 28 § sjukhuslagen, frånsett smärre formella

jämkningar.

33 §.

Paragrafen motsvarar 29 § sjukhuslagen. 1 och 2 mom. i sistnämnda

paragraf har fått bilda 1 mom. i förevarande paragraf. Anledningen härtill

är att det visat sig nödvändigt att beträffande undervisningssjukhusen

kunna göra undantag från lagen även i andra avseenden än som medges i

29 § 2 mom. sjukhuslagen. Göres undantagsbefogenheten obegränsad, saknas

anledning att behålla särbestämmelsen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund. I övrigt har ingen annan ändring gjorts i förhållande

till 29 § sjukhuslagen än beträffande momentnumreringen.

34 §.

Paragrafen överensstämmer med 30 § sjukhuslagen, frånsett smärre formella

jämkningar i 1 mom. och ett tillägg i 2 mom. som möjliggör överklagande

även av biträdande sjukvårdsdirektörs beslut i ärende som, där

sjukvårdsdirektör inte finns, handläggs av direktion.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § sjukhuslagen, har tystnadsplikten

utvidgats att omfatta även personalen inom den öppna vården.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1962

36 §.

Denna paragraf ersätter 15 § 4 mom. och 32 § sjukhuslagen.

övergångsbestämmelser

I samband med ikraftträdandet av den nya lagen krävs vissa stadganden

av övergångsnatur. De provinsial- och extra provinsialläkardistrikt, som

finns den 30 juni 1963, bör automatiskt utgöra läkardistrikt enligt den

nya lagen, om icke medicinalstyrelsen föreskriver annat. Det förutsättes

att landstingen i god tid dessförinnan gör framställning till medicinalstyrelsen

om nödvändiga ändringar så att styrelsen sättes i tillfälle att pröva

framställningen och meddela beslut erforderlig tid i förväg. Ändringar kan

aktualiseras av att antalet provinsialläkartjänster för sjukvårdsområdet

ökats och även därav att inom landstingskommunen finnes stad med högst

15 000 invånare, som icke tidigare tillhört provinsial- eller extra provinsialläkardistrikt,

eller köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare

— den öppna vården i dessa städer och samhällen skall ju i fortsättningen

alltid föras in under landstingens huvudmannaskap.

För de städer, som själva ombesörjer den öppna läkarvården utanför

sjukhus, krävs ingen övergångsbestämmelse i motsvarande hänseende. Sådan

stad utgör ett läkardistrikt i den mån inte staden själv bestämt om en

indelning i distrikt. En distriktsindelning förutsättes dock alltid i de landstingsfria

städerna. Den nya lagens ikraftträdande torde i och för sig icke

påkalla någon ändring i den bestående distriktsindelningen i städerna.

De provinsialläkare, som förklarar sig villiga att övergå såsom provinsialläkare

i landstingskommuns tjänst, skall anses såsom provinsialläkare

enligt den nya lagen. Före den 1 januari 1962 hade redan flertalet av de

provinsialläkare, som kan ifrågakomma, förklarat sig villiga härtill men

ytterligare möjlighet bör beredas provinsialläkare att avge sådan förklaring.

Sista dagen för avgivande av här avsedd förklaring har i förslaget satts till

den 31 mars 1963. För att organisationen av distrikten i de nya huvudmännens

regi skall kunna genomföras till den 1 juli 1963 kan längre anstånd

svårligen medges.

I syfte att underlätta de mindre städernas och övriga samhällenas införlivande

med landstingens läkardistrikt bör vidare möjlighet beredas stadsoch

stadsdistriktsläkare i stad, som tillhör landstingskommun, liksom köpings-

och municipalläkare att, om vederbörande läkare så önskar, övergå

till provinsialläkartjänst utan iakttagande av det i författningarna föreskrivna

tillsättningsförfarandet. I samband med den framställning angående

ändrad distriktsindelning, som enligt vad förut sagts bör inges till medicinalstyrelsen,

bör huvudmannen ange, i vad mån vid indelningsändringen

förutsatta nya provinsialläkartjänster kan besättas med läkare som nyss

sagts.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1962

Stadsdistriktsläkare i stad, som själv skall ombesörja den öppna läkarvården,

skall anses såsom stadsdistriktsläkare enligt sjukvårdslagen, och

detsamma skall även gälla stadsläkare i sådan stad under förutsättning

att han har till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

Slutligen bör biträdande provinsialläkare få förordnas till biträdande provinsialläkare

enligt sjukvårdslagen utan iakttagande av eljest föreskrivet

tillsättningsförfarande.

De vid sjukhuslagen fogade övergångsbestämmelserna bör, med undantag

av punkterna 2, 3, 4 och 6, vilka numera förlorat sin aktualitet, allt fortfarande

gälla.

4. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda,

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till sjukvårdslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo St en fors

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS

201719

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. in. a1 i texten
  2. 2LU 1962:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten