Sök i Ratio Lex

Med förslag till skollag m. m

1962-03-30 · 100 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 99 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:136, Med förslag till skollag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

1

Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skollag m. m.;

given Stockholms slott den 30 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till skollag,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehall

I propositionen föreslås i anslutning till förslagen i propositionen nr 54 angående

reformering av den obligatoriska skolan m. m., att den nuvarande skolstyrelselagen

ersättes med en skollag, upptagande — jämte föreskrifter som nu

återfinns i skolstyrelselagen — bl. a. vissa grundläggande regler berörande den

enskildes förhållande till den offentliga undervisningen och skolorna under skolstyrelsens

förvaltning.

De i skolstyrelselagen upptagna bestämmelserna har med endast ett fåtal

jämkningar av saklig eller formell innebörd överförts till den nya lagen.

I fråga om kommunernas principiella ansvar och befogenheter motsvarar förslaget

i stort sett vad redan nu gäller; dock har kommunerna uttryckligen ålagts

att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i påbyggnadsskolorna

till grundskolan.

Vad angår skolstyrelsens kompetensområde innebär de nya reglerna, att de i

propositionen nr 54 föreslagna kommunala fackskoloma och de nuvarande

högre tekniska läroverken ställes under styrelsens förvaltning. I anslutning till

förslaget om de tekniska läroverkens inordnande under skolstyrelsens förvaltning

föreslås inrättande vid länsskolnämnderna av ett rådgivande organ, benämnt

tekniskt råd och bestående av minst tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

1 _ Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 136

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

Rådet skall ha till uppgift att sörja för undervisningens anknytning till näringslivet

och anpassning till den tekniska utvecklingen.

För interkommunal samverkan på skolväsendets område föreslås i förenklingssyfte

en nyordning såtillvida, att för varje slag av skolor i kommunerna skall

genom statlig myndighets försorg och efter kommunernas hörande fastställas

elevområden, från vilka skolorna har att mottaga elever. Elevområde må fastställas

att omfatta — utom skolkommunen — en eller flera andra kommuner

eller delar därav. I den mån skolkommunen på grund härav har att mottaga

elever från annan kommun skall ersättning utgå, varom kommunerna äger träffa

överenskommelse. Kan kommunerna inte enas, skall ersättning utgå med för

olika slag av skolor och för elev och läsår eller kurs räknat av Kungl. Maj:t

eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar fastställda schablonbelopp. I den

mån schablonbelopp inte bestämts fastställes ersättningen liksom hittills av

länsskolnämnden. Utöver den form av samverkan, som består i att kommun för

undervisning mottager barn från annan kommun, ger inte förslaget regler för

interkommunal samverkan i vidare mån än att länsskolnämnden i vissa fall kan

ålägga kommuner att samverka beträffande förvaltningen av skola.

I lagförslaget upptages i nära anslutning till nuvarande bestämmelser grundläggande

regler om barnens och ungdomens rätt till undervisning i grundskolan

och påbyggnadsskolorna till denna samt om undervisningen i dessa skolor. Bl. a.

fastslås förbudet mot kroppslig bestraffning och kränkande behandling av eleverna

samt principen om avgiftsfri undervisning. Med en mindre jämkning har

också nuvarande bestämmelser om befrielse från deltagande i kristendomsundervisning

och i morgonsamling upptagits i lagförslaget. I anslutning till vissa

bestämmelser om grundskolans organisation fastslås principen om det fria valet

av studieväg; det skall sålunda ankomma på föräldrarna att välja studieväg efter

samråd med eleven och sedan upplysningar lämnats av skolan.

Den nioåriga skolplikten, varpå grundskolan bygger, föreslås bli reglerad i lag

liksom även normerna för skolpliktens fullgörande. Skolpliktstiden skall enligt

förslaget liksom i försöksskolan normalt motsvara levnadsåldern 7—16 år. I anslutning

till en regel om befogenhet för skolstyrelsen att medge skolpliktig befrielse

från det sista skolpliktsåret understrykes, att denna möjlighet bör användas

med stor återhållsamhet och endast då befrielsen med hänsyn till barnets

bästa finnes vara den lämpligaste lösningen. Liksom hittills skall skolplikt kunna

fullgöras i privata skolor eller genom enskild undervisning. Beträffande sådana

privata skolor, vilka inte åtnjuter statsunderstöd, fordras att skolan av skolstyrelsen

godkänts för ändamålet. För sådant godkännande förutsättes bl. a. att

skolans undervisning till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar

grundskolans.

Den nya skollagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1962.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

3

Förslag

till

Skollag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom

har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i

samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor

och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

2 §•

Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar närmare

bestämmes,

a) sörja för undervisningen av barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i följande

slag av skolor, nämligen kommunal yrkesskola och fackskola samt statligt och

kommunalt gymnasium, ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handhavandet därav

ankommer på annan.

3 §•

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse och en skolchef.

Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju klasser eller eljest

särskilda skäl äro därtill, må skolöverstyrelsen på framställning av kommunens

fullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas.

4 §.

I varje län finnes såsom statsmyndighet för skolorna en länsskolnämnd.

För Stockholms stad utövas länsskolnämndens uppgifter av myndighet, som

sägs i 5 §.

5 §•

Närmast under Konungen utövas högsta inseendet över skolorna och därtill

hörande verksamhet av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning,

var inom sitt verksamhetsområde, i den ordning Konungen förordnar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

6 §•

Med skola avses i denna lag skola, som sägs i 2 § a) och b), om ej annat är

särskilt angivet.

Vad i denna lag sägs om föräldrar skall, om vårdnaden om barnet ej tillkommer

föräldrarna eller en av dem, i stället avse den under vars vårdnad barnet

står.

Beträffande undervisningen av blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna

gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 kap. Om skolstyrelsen

7 §.

Skolstyrelsen är styrelse för grundskolan och därtill hörande verksamhet.

Finnes i kommunen skola, som sägs i 2 § b), skall skolstyrelsen vara styrelse

även för den skolan och därtill hörande verksamhet.

På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta, att skolstyrelsen

skall vara styrelse även för annan skola än som avses i första och

andra styckena.

8 §•

På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta, att för

skola, som sägs i 2 § b), skall finnas särskild styrelse.

Beträffande sådan styrelse skola gälla de bestämmelser, som meddelas av

Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

9 §•

Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område,

följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och taga erforderliga initiativ

för att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredsställande utbildning.

Skolstyrelsen skall vidare

a) i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter avseende

skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet,

b) tillse, att verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter, och

sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c) främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning samt

d) verka för samarbete mellan hem och skola.

10 §.

På skolstyrelsen ankommer att besluta i frågor, som avses i 32 § och 34_

37 §§.

Fråga om att förvägra elev befrielse enligt 27 § eller inträde i skola på grund

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

av bestämmelserna i 44 och 45 §§ skall prövas av skolstyrelsen, i den mån

Konungen ej annorlunda förordnar.

Skolstyrelsen har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

11 §•

Skolstyrelsen äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess

beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som

erfordras för fullgörande av skolstyrelsens uppgifter.

Skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter och andra, vilkas verksamhet

berör styrelsens.

12 §.

Skolstyrelsen äger för vård och förtecknande överlämna styrelsens protokoll

och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse, i den man

handlingarna ej erfordras för det löpande arbetet.

13 §.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock ej vara under

sju.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,

som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det

antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt

val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

14 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen, verkan av

valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § kommunallagen

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer,

som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller skolchefen i kommunen

utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

Beträffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—42 §§ kommunallagen är

stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. Om val av

ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskolnämnden underrättas.

15 §.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger skolstyrelsen uppdraga åt särskild

inom styrelsen bildad avdelning eller åt ledamot av styrelsen eller åt skolchefen,

annan skolledare eller särskild i kommunens tjänst anställd befattningshavare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall angivas i fullmäktiges beslut. Skolstyrelsen må dock ej annorledes än

genom samfällt beslut pröva fråga om meddelande eller återkallande av godkännande

enligt 34 § eller göra framställning eller avgiva yttrande till fullmäktige.

Beslut, vilket fattats på grund av uppdrag som sägs i första stycket, skall

anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

16 §.

Vid sammanträde med skolstyrelsen eller avdelning av denna skall skolchefen

närvara samt äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

och att få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Angående rätt för annan än skolchef att sålunda deltaga vid sammanträde,

som i första stycket sägs, förordnar Konungen.

17 §.

Ansvarar skolstyrelsen för undervisning i yrkesbetonade ämnen, skall styrelsen

utse ett eller flera yrkesrad med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande

dylik undervisning.

Yrkesrad skall besta av minst tre ledamöter. I yrkesråd skola företagare och

anställda vara företrädda.

18 §.

Vad i 12—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms stad.

Beträffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom. och 52 § kommunallagen

för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledamöter

ej ma understiga sju samt att skolchefen ej må utses till ledamot eller suppleant.

Skolchefen i Stockholms stad äger utse en honom underställd skolledare att i

sitt ställe deltaga i sammanträde på sätt i 16 § första stycket sägs.

3 kap. Om skolchefen

19 §•

Skolchefen åligger

a) att biträda skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under styrelsen

vara ledare av skolväsendet i kommunen,

b) att, i den mån sådant enligt 15 § uppdrages åt honom, fatta beslut å

styrelsens vägnar samt

c) att taga befattning med de ärenden och i övrigt fullgöra de uppgifter, vilka

enligt särskilda författningar eller skolstyrelsens beslut ankomma på honom.

20 §.

Om olika slag av skolchefer och andra skolledare förordnar Konungen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

4 kap. Om länsskolnämnden

21 §.

Länsskolnämnden skall ha inseende över skolorna i länet och därtill hörande

verksamhet.

Därjämte har nämnden att öva tillsyn över undervisningen av skolpliktiga

barn i enskilda skolor och vid sjukvårdsanstalter och barnhem.

22 §.

Länsskolnämnd utgöres av sju för fyra år utsedda ledamöter, som äro bosatta

inom länet och i övrigt fylla av Konungen angivna villkor.

Av ledamöterna utses en av skolöverstyrelsen, en av överstyrelsen för yrkesutbildning,

en av länsstyrelsen och fyra av landstinget.

Finnas inom länet två landstingskommuner, utser vartdera landstinget två

ledamöter. Omfattar länet en eller två städer, som icke tillhöra landstingskommun,

utses tre ledamöter av landstinget och en ledamot av fullmäktige i

staden eller städernas fullmäktige i samråd.

För varje ledamot utses en suppleant. Därvid skall vad ovan i denna paragraf

stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 kap. Om undervisningen

23 §.

Varje barn, för vilket gäller skolplikt enligt 30 §, äger rätt att få undervisning

i grundskolan.

24 §.

Grundskolan omfattar nio årskurser, betecknade 1—9 och fördelade på lågstadium.

mellanstadium och högstadium, vart och ett om tre årskurser.

Inom grundskolan anordnas dels olika studievägar, avpassade efter barnens

studieinriktning, dels ock specialundervisning för sådana barn, vilka ha svårt

att följa den vanliga undervisningen eller anpassa sig till verksamheten i skolan.

För barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständighet

ej kunna deltaga i vanligt skolarbete, anordnas särskild för dem lämpad

undervisning.

25 §.

Studieväg för elev i grundskolan väljes av föräldrarna efter samråd med

eleven och sedan upplysningar lämnats av skolan.

Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans

försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle att yttra sig.

26 §.

Lärare och annan personal i grundskolan ha att där främja trivsel och arbetsglädje,

söka vinna elevernas förtroende och respektera dem såsom självständiga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts -proposition nr 136 år 1962

människor. Kroppslig bestraffning eller kränkande behandling av elev må ej

förekomma.

Elev skall visa aktning och lydnad för personalen samt eftersträva ett gott

förhållande till övriga elever.

27 §.

Elev i grundskolan skall på föräldrarnas begäran befrias från att deltaga i

undervisning i kristendomskunskap, om eleven tillhör trossamfund, som fått

Konungens tillstand att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning.

Är elev befriad från undervisning i kristendomskunskap eller tillhör elev ej

svenska kyrkan, skall han på föräldrarnas begäran befrias från att deltaga i

morgonsamling med religiöst inslag.

28 §.

För undervisningen i grundskolan må avgift ej uttagas.

29 §.

Barn och ungdom, som äro bosatta i riket och som fylla föreskrivna inträdesfordringar,

äga i man av tillgång pa plats fa undervisning vid skola, som sägs i

2 § b).

Fordringar för inträde i skola som nu sagts må betingas endast av utbildningens

syfte. Om undervisningen och verksamheten i övrigt skola bestämmelserna

i 26, 27 och 28 §§ äga motsvarande tillämpning; dock må beträffande

yrkesskola undantag göras från tillämpningen av 28 § i den omfattning

Konungen förordnar.

6 kap. Om skolplikt m. m.

30 §.

För barn, som är bosatt i riket, gäller skolplikt.

Skolplikt inträder med början av höstterminen det kalenderår, då barnet fyller

sju år, och upphör, om den ej fullgjorts dessförinnan, med utgången av vårterminen

det kalenderår, då barnet fyller sexton år.

31 §.

Skolpliktiga barn skola deltaga i undervisningen i grundskolan, om ej annat

följer av vad nedan i detta kapitel sägs.

32 §.

Barn, som ej uppnatt skolpliktsaldern men som finnes ha för skolgång erforderlig

mognad, må tillåtas att börja skolgång i grundskolan höstterminen det

kalenderår, då barnet fyller sex år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Har skolpliktigt barn ej nått den mognad som fordras för att deltaga i undervisningen

i grundskolan, må dess skolgång med föräldrarnas medgivande uppskjutas

ett år.

Om intagning i vissa fall vartannat år av elever i grundskolan gäller vad

Konungen därom förordnar.

33 §.

Skolplikt må fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild

statsunderstödd skola enligt bestämmelser, som utfärdas av Konungen eller den

myndighet Konungen förordnar.

34 §.

I annan enskild skola än i 33 § avses må skolplikt fullgöras, om skolan godkänts

för ändamålet. Godkännande skall meddelas, om skolans undervisning till

art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar grundskolans och

skolan förestås av person, vilken äger erforderlig skicklighet för undervisningen

och är väl lämpad att förestå skola.

Uppfyller skolan ej längre angivna villkor eller finnes, att undervisningen ej

handhaves av lärare med erforderlig skicklighet eller att verksamheten eljest icke

bedrives på tillfredsställande sätt, skall godkännandet återkallas, om rättelse ej

vinnes genom hänvändelse till skolans ledning.

I godkänd skola må barn, som ej uppnått skolpliktsåldern, intagas i årskurs,

som motsvarar årskurs i grundskolan, endast om förutsättning är för handen,

varom sägs i 32 § första stycket.

35 §.

Beredes barn i hemmet eller annorstädes enskild undervisning, som väsentligen

motsvarar grundskolans, skall barnet befrias från skolgång.

Barn, som befriats från skolgång, må kallas till prövning. Uteblir barnet utan

giltigt förfall eller finnes vid prövningen, att barnet ej fått tillfredsställande

undervisning, och vinnes ej rättelse på annat sätt, skall skolgång åläggas barnet.

36 §.

Skolplikten är fullgjord, då eleven tillfredsställande genomgått årskurs 9 i

grundskolan eller motsvarande årskurs i skola, som sägs i 33 och 34 §§, eller då

eleven vid särskild prövning styrker sig äga motsvarande kunskaper.

Äro med hänsyn till elevens bästa särskilda skäl därtill, må medgivas att hans

skolgång utan hinder av vad i första stycket sägs avslutas med utgången av

vårterminen det kalenderår, då han fyller femton år.

37 §.

Har elev i grundskolan ej före skolpliktens upphörande tillfredsställande

genomgått årskurs 9, må skolgången fullföljas, om han finnes kunna tillgodogöra

sig undervisningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

38 §.

Föräldrar till skolpliktigt barn skola övervaka, att barnet fullgör sin skolgång.

39 §.

Fullgör skolpliktig elev i grundskolan ej sin skolgång och beror underlåtenheten

på tredska av föräldrarna, äger länsskolnämnden vid vite förelägga föräldrarna

att hålla eleven i skolan. Beslut härom går i verkställighet utan hinder

av besvär. Följes ej föreläggandet, må nämnden utdöma vitet. Detta må ej

förvandlas till frihetsstraff.

Har åtgärd enligt första stycket ej åsyftad verkan eller äro eljest synnerliga

skäl därtill, äger länsskolnämnden förordna, att eleven skall hämtas till skolan

med biträde av polismyndighet. Beslut härom går i verkställighet utan hinder

av besvär.

Vad i denna paragraf sägs skall ej äga tillämpning beträffande deltagande i

undervisning, som avses i 24 § tredje stycket.

7 kap. Om elevområden m. m.

40 §.

För varje skola skall finnas elevområde. Om så erfordras, må särskilt elevområde

finnas för del av skola.

Elevområde skall omfatta den kommun som handhar skolans förvaltning. Om

så erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet,

skall i elevområde ingå jämväl en eller flera andra kommuner eller delar därav.

41 §.

Om elevområden beslutar länsskolnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda

förordnar. Innan beslut meddelas, skall nämnden inhämta yttranden från

kommunerna.

Berör frågan kommuner i olika län och kunna länsskolnämnderna icke enas

eller berör frågan Stockholms stad, skall ärendet hänskjutas till Konungen eller

den myndighet Konungen förordnar.

42 §.

Har Konungen enligt 41 § första stycket förordnat, att länsskolnämnden ej

skall besluta om elevområde, ankommer beslutanderätten på Konungen eller den

myndighet Konungen förordnar.

43 §.

Till elevområde hör den som är kyrkobokförd inom kommun, som ingår i

elevområdet, om ej annat följer av vad i andra stycket sägs.

Vistas barn i kommun, som ingår i elevområde för grundskola, skall barnet

anses tillhöra elevområdet,

a) om barnet skall kyrkobokföras inom kommunen, men sådan åtgärd ej hunnit

vidtagas,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

b) om barnet ej är kyrkobokfört eller saknar stadigvarande vistelseort,

c) om barnet är intaget i barnhem eller liknande anstalt inom kommunen eller

inackorderats eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och undervisningen

ej ombesörjes av annan, eller

d) om eljest med hänsyn till barnets bästa särskilda skäl äro till att barnet

under vistelsen mottages för undervisning.

Vad nu sagts skall, i det fall elevområde omfattar del av kommun, i stället

avse den del som ingår i elevområdet.

44 §.

Barn skall mottagas i den grundskola, till vars elevområde barnet finnes höra.

Äro särskilda skäl därtill, skall i grundskola mottagas barn, som ej tillhör

skolans elevområde.

45 §.

I skola, som sägs i 2 § b), mottagas bland de inträdessökande, vilka fylla inträdesfordringama,

i första hand de som tillhöra skolans elevområde samt de för

vilka skolan eljest av särskilda skäl är den lämpligaste.

I andra hand mottagas övriga behöriga inträdessökande, dock ej den som

enligt första stycket skall mottagas i annan skola av samma slag, om plats kan

beredas honom där.

46 §.

1 mom. Har kommun på grund av föreskrift i 44 eller 45 § för undervisning

mottagit elev, som ej är kyrkobokförd inom kommunen eller, såvitt avser elev i

grundskolan, ej vistas där under förhållanden som i 43 § sägs, är kommunen

berättigad till ersättning för kostnaderna för undervisningen.

Ersättningen skall utgivas av den kommun, inom vilken eleven är kyrkobokförd;

dock skall, om elev som mottagits i grundskola vistas i annan kommun

under förhållanden som i 43 § sägs, denna kommun svara för ersättningen.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. skall, om kommunerna ej överenskomma

om annat, utgå med belopp, som fastställes av länsskolnämnden enligt av

Konungen utfärdade anvisningar.

Har Konungen eller den myndighet Konungen förordnar beträffande viss

undervisning fastställt ersättningsbelopp för elev och läsår eller kurs räknat, skall

i stället det beloppet tillämpas. I händelse av tvist mellan kommunerna om vilket

belopp som skall gälla, ankommer det på länsskolnämnden att efter framställning

bestämma ersättningen.

47 §.

Äro särskilda skäl därtill, äger länsskolnämnden förordna, att för förvaltningen

av sådan skola eller del därav, vars elevområde omfattar mera än en

kommun, skall av kommunerna bildas kommunalförbund. Kunna kommunerna

därvid icke enas om förbundsordningen, beslutar länsstyrelsen efter hörande

av länsskolnämnden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

8 kap. Om kommunens skyldigheter

48 §.

Kommun har att anordna grundskola av den omfattning, som erfordras för

mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs, samt bestrida de kostnader härför,

vilka ej täckas av andra medel.

49 §.

Har kommun anordnat kommunal skola, som sägs i 2 § b), skall kommunen

svara för de kostnader för skolan, vilka ej täckas av andra medel.

50 §.

Finnes i kommun statlig skola, som sägs i 2 § b), åligger det kommunen

att för skolan hålla mark, lokaler och inventarier samt i övrigt ombesörja förvaltningen

av och bestrida kostnader för skolan enligt vad därom stadgas.

9 kap. Särskilda bestämmelser

51 §.

Mottages i skola, som ej enligt denna lag eller särskilda föreskrifter står under

statlig myndighets inseende eller inspektion, elever under 21 års ålder, äger den

centrala statsmyndighet, till vars arbetsområde skolan närmast hör, inspektera

skolan, om särskild anledning därtill förekommer.

Finnes vid inspektion uppenbart, att allvarliga missförhållanden råda inom

skolan, och vinnes ej rättelse genom hänvändelse till skolans ledning, äger myndigheten

att vid vite förbjuda fortsatt verksamhet.

52 §.

Är elevhem knutet till skola, som på grund av andra föreskrifter än de i denna

lag meddelade står under inseende av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för

yrkesutbildning, skall jämväl elevhemmet stå under överstyrelsens tillsyn

53 §.

Över beslut av skolstyrelsen i fall, som sägs i 10 § första och andra styckena,

må besvär anföras hos länsskolnämnden.

Om besvär över skolstyrelsens beslut i sådana mål och ärenden, vilka styrelsen

eljest har att handlägga på grund av föreskrifter i särskilda författningar, gäller

vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt gäller vad om besvär över beslut av kommunal nämnd är stadgat i

kommunallagen eller, såvitt avser Stockholms stad, kommunallagen för Stockholm.

54 §.

Över beslut av länsskolnämnden och överstyrelserna må, där ej annorlunda är

stadgat, besvär anföras hos Konungen enligt de bestämmelser Konungen meddelar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

55 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

övergångsbestämmelser

56 §.

Denna lag skall, med de undantag som följer av vad nedan sägs, träda i kraft

den 1 juli 1962.

Genom den nya lagen upphäves skolstyrelselagen den 21 december 1956 (nr

614).

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom

bestämmelse i denna lag, skall den senare bestämmelsen i stället gälla.

57 §.

Från och med den 1 juli 1962 skall den försöksverksamhet med obligatorisk

nioårig enhetsskola, som kommun anordnat efter medgivande av Konungen,

upphöra och ersättas med grundskola.

58 §.

Kommun, som vid lagens ikraftträdande ej bedriver försöksverksamhet med

obligatorisk nioårig enhetsskola, skall anordna grundskola senast med ingången

av läsåret 1968/69. Anordnande av grundskola före nämnda läsår sker efter medgivande

av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

Grundskola anordnas med början i årskurserna 1—5 och utbygges med en årskurs

för varje därpå följande läsår. Folkskolans motsvarande årskurser skola

samtidigt upphöra. Fortsättningsskolan skall upphöra från och med det läsår, då

grundskolan utbygges med årskurs 8.

59 §.

Finnes i kommun, som enligt vad i 58 § sägs anordnat grundskola, statlig eller

kommunal realskola eller realskollinje inbyggd i folkskolan, må i sådan skola eller

linje ej intagas elever i årskurs, som motsvarar i kommunen införd årskurs av

grundskolan.

Finnes i kommunen kommunal flickskola eller praktisk kommunal realskola,

bestämmer Konungen, från vilken tidpunkt intagning i sådan skola skall upphöra.

60 §.

Äro särskilda skäl därtill, må Konungen på framställning av kommun medgiva

omorganisation i annan ordning än i 58 och 59 §§ är stadgat.

61 §•

Har grundskola anordnats i kommun eller medgivande lämnats till dess anordnande,

må elevområde för skolan eller del därav fastställas att helt eller delvis

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

omfatta jämväl annan kommun utan hinder av att den kommunen ännu ej

medgivits att anordna grundskola.

62 §.

I den mån grundskola ej anordnats i kommun, skola motsvarande årskurser av

folkskola och fortsättningsskola bibehållas i kommunen och stå under skolstyrelsens

förvaltning. Styrelsen skall jämväl förvalta i kommun kvarvarande

statlig realskola och högre kommunal skola. Beträffande skolor som nu sagts

skola bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar gälla i den mån ej Konungen

annorlunda förordnar.

I kommun, vari folkskolan och fortsättningsskolan ej avvecklats, skall beträffande

skolplikt och dess fullgörande gälla vad Konungen därom förordnar.

Har samebarn tillfredsställande genomgått nomadskola, skall barnet, utan

hinder av att skolan ej omfattat nio årskurser, anses ha fullgjort sin skolplikt.

63 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter av skolstyrelse, som utsetts

enligt skolstyrelselagen, skall ej ändras på grund av ikraftträdandet av förevarande

lag, och sådan styrelse skall anses som skolstyrelse enligt denna lag.

64 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet

av den nya lagen, meddelas av Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

16

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena UndÉn, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående lagstiftning

rörande det allmänna skolväsendet m.m. samt anför därvid följande.

Tidigare denna dag har i proposition nr 54 upptagits frågor angående reformering

av den obligatoriska skolan m. m. på grundval av förslag, som framlagts

av 1957 års skolberedning bl. a. i dess betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30)

och i Förslag angående skolstadga (stencilerat).

Beträffande skolberedningen och dess arbete samt remissbehandlingen av beredningens

förslag får jag hänvisa till den översikt härutinnan som lämnats i

nämnda proposition.

I nämnda betänkande har skolberedningen föreslagit, att de grundläggande

bestämmelserna rörande det allmänna skolväsendet upptages i en lag, benämnd

skollag, samt avgivit förslag till sådan lagstiftning. Därjämte har beredningen

behandlat vissa frågor rörande författningssystemet på skolväsendets område.

Jag anhåller nu att få taga upp dessa spörsmål till behandling.

A. Huvudgrunderna för skollagen

Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.

Skolstyrelselagen

1 skolstyrelselagen den 21 december 1956 (nr 61b) fastslås kommunernas principiella

ansvar och befogenheter på skolväsendets område. Sålunda skall, enligt

1 §, varje kommun, efter vad i lagen och särskilda författningar närmare bestämmes,

sörja för undervisning av skolpliktiga barn (obligatorisk undervisning) och

i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt icke handhavandet därav tillkommer

annan.

Enligt 4 § skall i varje kommun finnas en skolstyrelse och som huvudregel

(5 §) gäller att skolstyrelsen skall vara styrelse för — utom det obligatoriska

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

skolväsendet — i kommunen befintlig högre kommunal skola, kommunal yrkesskola,

allmänt läroverk, statligt eller kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt

handelsgymnasium. På framställning av fullmäktige i kommunen må

Kungl. Maj:t besluta, att skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för annan läroanstalt

än nu sagts. I 7 och 8 §§ meddelas föreskrifter om skolstyrelsens uppgifter

och i 10—15 §§ om dess organisation. Att biträda skolstyrelsen i vissa frågor kan

eller skall styrelsen enligt 16 och 17 §§ utse skolråd och yrkesråd. Sålunda skall,

om skolstyrelsen ansvarar för förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesundervisning,

ett eller flera yrkesråd utses för att biträda styrelsen i frågor

rörande dylik undervisning. Yrkesråd skall bestå av minst tre ledamöter, vilka

skall äga god kännedom om ortens arbetsliv i allmänhet och om det yrke eller

de yrken, som rådets verksamhet avser. I yrkesråd skall företagare och anställda

vara företrädda.

I 9 § föreskrives som huvudregel att det i varje kommun skall finnas en skolchef

varjämte upptages vissa allmänna bestämmelser om skolchefens åligganden.

Om samverkan mellan kommuner på skolväsendets område meddelas regler

i 2 §. Erfordras samverkan mellan två eller flera kommuner för att i kommunerna

eller någon av dem åstadkomma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet

eller till detta hörande verksamhet, åligger det kommun att deltaga i sådan samverkan,

såvitt ej därav följer påtagligt men för skolväsendet i kommunen. Om

dylik samverkan och om fördelningen av kostnader i anledning av gemenskapen

bör kommunerna träffa erforderliga överenskommelser. Kan kommunerna ej enas

om samverkan, äger länsskolnämnden efter överläggning med kommunerna

besluta i saken och nämnden må därvid förordna, att viss kommun skall för

undervisning mottaga barn från annan kommun eller eljest handha uppgift för

annan kommuns räkning. Är särskilda skäl därtill, må länsskolnämnden förordna,

att kommunerna, i den omfattning nämnden bestämmer, skall samverka

i kommunalförbundets form. Om enighet ej kan uppnås beträffande förbundsordningen,

skall länsstyrelsen besluta därom efter samråd med länsskolnämnden.

Föreligger oenighet rörande kostnadsfördelningen i det fall att kommun skall

handha uppgift för annan kommuns räkning, ankommer det enligt sistnämnda

stadgande på länsskolnämnden att besluta därom med iakttagande av de allmänna

anvisningar Kungl. Maj:t utfärdar. Sådana anvisningar har den 5 juni

1959 utfärdats genom cirkulär till skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

länsskolnämnderna och rikets kommuner.

I 3 § föreskrives att för varje kommun skall finnas en organisationsplan, upprättad

och fastställd enligt de bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar. De bestämmelser,

som med stöd härav utfärdats och som återfinnes i 3 kap. allmänna skolstadgan,

innebär bl. a. att i organisationsplan skall upptagas i vad mån samverkan

med annan kommun skall äga rum beträffande skolväsendet eller till

detta hörande verksamhet, att förslag till plan skall upprättas av skolstyrelsen

samt att planen skall fastställas av länsskolnämnden, som därvid äger besluta

om avvikelse från förslaget.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

I övrigt ges i skolstyrelselagen vissa regler om befrielse från eller nedsättning

av terminsavgift vid skola, som hör till skolstyrelsens förvaltningsområde (18 §),

om besvär (19 §) och om tillämpningsföreskrifter (20 §).

Skolstyrelselagens tillkomst var ett led i den reformverksamhet på skolans

område, som bedrivits alltsedan 1940-talet. 19^6 års slcolkommission upptog i

sitt principbetänkande (SOU 1948: 27 s. 427—439) frågorna om kommunalisering

av skolväsendet, om centrala och regionala skolmyndigheter, om skolans lokala

organisation och fackliga ledning samt om lärartillsättningen. Dessa frågor behandlades

vid 1950 års riksdag i en särskild proposition. Där föreslogs att enhetsskolan

skulle vara en statsunderstödd kommunal skola, varvid framhölls att

detta alternativ var det från praktisk synpunkt enda möjliga. Beträffande gymnasiet

ställdes avgörandet om en eventuell kommunalisering på framtiden. I

propositionen lämnades även en redogörelse för övriga av de ovan nämnda av

skolkommissionen behandlade frågorna, men några definitiva förslag framlades

icke, då ytterligare utredning i olika hänseenden ansågs erforderlig. Propositionen

bifölls av riksdagen (Prop. 1950:133; Särsk. utsk. uti. nr 3; Rskr 403).

Den nämnda utredningen anförtroddes åt 1951 års skobtyrelseutredning, som

1 september 1955 framlade betänkande om skolväsendets lokala och regionala

ledning samt lärartillsättningen (SOU 1955: 31). Betänkandet har legat till grund

för den proposition, som lett till 1956 års riksdagsbeslut om kommunala skolstyrelser

och interkommunal samverkan på skolväsendets område (skolstyrelselagen),

om förstärkning av skolväsendets lokala fackliga ledning och om länsskolnämnder

(Prop. 1956:182; KSU 1; Rskr 420).

Beträffande regleringen i skolstyrelselagen av interkommunal samverkan

bedömdes det av såväl departementschefen som utskottet som oundvikligt

att utfärda tvångsföreskrifter på detta område, men samtidigt framhölls

att tvång borde användas med återhållsamhet och i regel endast som en sista

utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation, därest förutsättningar eljest

ej skulle föreligga för en godtagbar lösning. I frågan hur kostnaderna skulle fördelas

mellan samverkande kommuner anförde departementschefen:

Naturligtvis måste det få vara kommunernas ensak, hur de sinsemellan fördelar

kostnaderna, då samverkan grundas på helt frivilliga överenskommelser,

men för undvikande av tvistigheter torde det vara av stort värde att anvisningar

finns utarbetade, vilka kan tjäna till ledning, då avtal skall träffas. För de fall

åter, då mellaninstansema måste gripa in och förordna om kostnadsfördelningen,

är det nödvändigt, att det finns fasta normer att lägga till grund för besluten.

Jag förutsätter liksom skolstyrelseutredningen att, då samverkan sker utan

att kommunalförbund bildas, någon av kommunerna ensam blir huvudman för

den gemensamma anordningen och genom sina organ administrerar denna. Frågan

blir således, efter vilka grunder den kommun, som mottager barn från en

eller flera andra, skall ersättas av dessa andra, vars barn drager nytta av den

gemensamma anordningen. För egen del anser jag, att den enda regel, som kan

ge ett rättvisande resultat, är att den mottagande kommunen äger uppbära

2 — Bihang till riksdagens protokoll 196%. 1 sand. Nr 1,16

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ersättning för de verkliga merkostnader den åsamkats genom elever från andra

kommuner. Några generella ersättningsbelopp per elev och år eller dylikt torde

med hänsyn till de synnerligen stora variationer i samarbetets omfattning, som

kan förutses, icke kunna komma i fråga. Enligt min mening bör det ankomma

på Kungl. Maj:t att ombesörja, att anvisningar rörande fördelningen av kostnader

mellan kommuner, som samverkar på skolans område i annan form än

genom kommunalförbund, utarbetas enligt principen att kommun, som mottager

elever från annan, av denna skall äga uppbära ersättning för sina havda

verkliga merkostnader.

I fråga om kostnadernas fördelning anförde utskottet:

Ett väsentligt spörsmål är självfallet fördelningen av kostnaderna mellan samverkande

kommuner. Departementschefen förordar, att den mottagande kommunen

skall uppbära ersättning för de verkliga merkostnaderna, som åsamkats

genom elever från andra kommuner. Utskottet har i princip intet att erinra mot

en dylik beräkningsgrund, men förutsätter, att om så skulle befinnas lämpligare

det bör vara Kungl. Maj:t obetaget att tillämpa annan beräkningsgrund, t. ex.

medeltalsberäkningar eller andra schablonmässiga metoder. Utskottet anser det

värdefullt, att anvisningar avseende kostnadsfördelningen mellan kommuner,

som samverkar på skolans område i annan form än genom kommunalförbund,

utarbetas genom Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet vill, i anslutning till vad utskottet

nyss anfört, framhålla önskvärdheten av att dessa anvisningar göres

enkla och lättillämpade i avseende å beräkningsmetoderna.

Vad gäller skolstyrelsens kompetensområde upptog ej propositionen

med förslag till skolstyrelselag de högre tekniska läroverken bland de

skolor, som föreslogs skola stå under skolstyrelsens förvaltning. Vid behandlingen

i riksdagen väcktes motionsledes (motion 11:808) frågan om att hänföra jämväl

dessa läroverk under skolstyrelsen. Utskottet anförde i denna fråga:

Utskottet finner vissa skäl tala för det i motionen II: 808 framförda yrkandet,

att även de tekniska gymnasierna skall ingå under skolstyrelsen. Som motionärerna

framhållit svarar nu kommunerna för byggnader och inventarier till dessa

läroanstalter. I detta hänseende föreligger sålunda överensstämmelser med de

allmänna läroverken. Icke sällan är också dessa gymnasier i lokalhänseende samordnade

med kommunala tekniska yrkesskolor. Därest nu de kommunala handelsgymnasierna

kommer att inordnas under skolstyrelsen, synes skäl tala för

att detsamma sker även beträffande den gren på yrkesundervisningen, som de

högre tekniska läroverken representerar. Som motiv för att dessa skolor skall

lämnas utanför den gemensamma skolstyrelsen har anförts, att de icke har en

så lokalt betonad elevrekrytering som övriga skolor. Utskottet, som finner denna

invändning motiverad, anser sig icke kunna tillstyrka motionen i denna del. Utskottet

vill emellertid framhålla, att förhållandena i detta hänseende snabbt kan

komma att ändras i den mån bl. a. det vid 1956 års riksdag fattade beslutet om

utbyggnaden av det tekniska skolväsendet genomföres. Utskottet, som finner det

fördelaktigt om även de högre tekniska läroverken kunde inordnas under den

gemensamma skolstyrelsen, utgår emellertid från att Kungl. Maj:t följer utvecklingen

och vid lämplig tidpunkt efter erforderlig utredning framlägger de förslag

som kan anses påkallade. Tills vidare torde det vara till fyllest, att Kungl. Maj:t

fattar beslut beträffande dessa läroanstalters inordnande under skolstyrelsen på

framställning i varje särskilt fall.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Vissa bestämmelser i annan jörjattning

Kommunernas förpliktelser på skolväsendets område regleras,

såsom framgått av det föregående, inte närmare i skolstyrelselagen utan mera

ingående bestämmelser härom finnes för närvarande i ett flertal andra författningar,

nämligen i de stadgor eller författningar, som reglerar de särskilda skolformerna.

I folkskolestadgan den 23 maj 1958 (nr 399) är upptagna åtskilliga

sådana regler. Här stadgas i 208 §, att det åligger kommun att anordna erforderliga

obligatoriska skolor, tillhandahålla skolorna ändamålsenligt planerade tomter

samt erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier, möbler och

undervisningsmaterial samt svara för skollokalernas uppvärmning, belysning och

städning. Kommunen är enligt 212 § skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla

elever vid folkskolor och försöksskolor sådan materiel, som erfordras för undervisningen

i olika ämnen. I 213 § ålägges kommunen att bestrida alla kostnader

för det obligatoriska skolväsendet i kommunen, i den mån dessa icke täckes av

statsbidrag, bidrag från annan kommun eller andra medel. 214 § ger regler om de

avlöningsförmåner kommunen har att utge till rektorer och andra lärare.

Har kommun inrättat annan kommunal skola, får kommunen i princip svara

för kostnaderna för denna. I stadgan den 23 maj 1958 (nr 3^2) för högre

kommunala skolor har givits bestämmelser om sådan skolas ekonomiska förvaltning.

Enligt stadgans 64 § skall högre kommunal skola till sitt förfogande ha

erforderliga lokaler jämte inredning, inventarier och möbler. Vidare skall boksamling

för lärare och elever finnas i skolan. 67 § ålägger kommunen att bestrida

alla kostnader för skolan i den mån de icke täckes av statsbidrag, bidrag från

annan kommun eller annan inkomst. Liknande regler ges för de kommunala

gymnasierna. I kungörelsen den 2 juni 1961 (nr 350) med vissa bestämmelser om

kommunala allmänna gymnasier stadgas i 23 §, att kommun, som upprättat

gymnasium, skall tillhandahålla för undervisningen och för rektorsexpeditionen

erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier och möbler ävensom

bibliotek och annan undervisningsmateriel. I 24 § samma kungörelse ges en

bestämmelse, som ålägger kommunen att bestrida alla kostnader för gymnasiet,

vilka ej täckes av andra medel. Om kommunens skyldigheter att inrätta tjänster

vid gymnasiet samt att utge ekonomiska förmåner till personalen stadgas dessutom

i 25 §.

I yrkcsskolestadgan den 30 juni 1955 (nr 503) återfinnes bestämmelser om

kommuns förpliktelser beträffande lokaler och inredning m. m. för yrkesskolor.

Som allmänt villkor för statsbidrag till sådan skola gäller enligt 6 § kungörelsen

den 31 maj 1957 (nr 480) om statsbidrag till yrkesskolor, att skolans huvudman

förbundit sig att svara för de med skolans anläggning och drift förenade kostnaderna

i den mån dessa icke täckes av statsbidrag eller andra inkomster.

När kommun är huvudman för handelsgymnasium, ankommer det jämlikt

58 § kungörelsen den 2 juni 1961 (nr 362) med vissa bestämmelser angående handelsgymnasier

på kommunen att svara för alla de kostnader för gymnasiet, vilka

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ej täckes av andra medel. 59 § i kungörelsen ger bestämmelser rörande skyldigheten

att inrätta tjänster och utge ekonomiska förmåner.

Vid upprättande av statligt läroverk slöts före 1958 överenskommelse mellan

staten och vederbörande läroverkskommuner rörande fördelningen av kostnaderna

för läroverkets drift och förvaltning. De åligganden, som till följd av dessa

överenskommelser föll på kommunerna, var noga specificerade och skilde sig i

vissa avseenden från varandra. I proposition (nr 115) till 1958 års riksdag föreslogs

att de särskilda åtagandena skulle ersättas med generella regler med angivet

innehåll. Sedan propositionen godkänts av riksdagen utfärdades de bestämmelser

i läroverksstadgan den 17 mars 1933 (nr 109), som fortfarande gäller och

som alltså numera generellt reglerar läroverkskommunernas åligganden gentemot

staten. Nu stadgas sålunda i 198 § läroverksstadgan att det åligger skolstyrelsen

i läroverkskommunen att ombesörja läroverkets ekonomiska förvaltning.

I 199 § ges regler om att läroverkskommunen kostnadsfritt skall tillhandahålla

läroverket tomt och lokaler jämte inredning, inventarier och möbler. Vidare

skall enligt stadgandet kommunen bestrida kostnaden för belysning, uppvärmning»

yttre renhållning, utgifter rörande läroverksfastigheten samt försäkringsavgifter.

1958 års reform rörde inte de tekniska gymnasierna. För dessa gäller fortfarande

det gamla systemet med särskilda åtaganden av kommunerna. I stadgan den

6 juni 1919 (nr 365) för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier säges i 99 §

endast, att vederbörande kommun skall tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler.

De åligganden, som kommunen därutöver kan ha, framgår av de

särskilda överenskommelserna med staten.

Reglerna om allmän skolplikt och om rätt för barnen att åtnjuta

undervisning i den obligatoriska skolan återfinnes för närvarande i folkskolestadgan.

Enligt 9 § gäller allmän skolplikt för barn, som är bosatta i riket, och i

10 § stadgas, att varje skolpliktigt barn äger rätt att erhålla undervisning i obligatorisk

skola och är skyldigt att deltaga i dylik undervisning, om ej annat följer

av 14—17 §§.

Enligt 12 § inträder allmän skolplikt från och med höstterminen det kalenderår,

då barnet fyller 7 år. Barn som vid läkarundersökning och prövning i

övrigt befinnes väl skolmoget må dock efter skolstyrelsens medgivande börja

skolan höstterminen det kalenderår, då barnet fyller 6 år. För barn, som vid

skolpliktens inträde inte är skolmoget, må skolstyrelsen uppskjuta skolgången

ett läsår, om ej målsman motsätter sig detta. Allmän skolplikt omfattar enligt

13 § som regel det antal årskurser som är obligatoriskt i barnets hemkommun

eller, om barnet inte är kyrkobokfört, i den kommun där det vistas.

Genom bestämmelserna i 14, 15 och 16 §§ öppnas möjlighet att fullgöra skolplikt

i annan skola än den obligatoriska, offentlig eller enskild, eller genom privat

undervisning. Som förutsättning för fullgörande av skolplikten i annan skola

uppställes bl. a., att undervisningen väsentligen skall motsvara undervisningen

i obligatorisk skola, samt att, om fråga är om skola som inte åtnjuter statsunder
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1962

stöd, skolan godkänts av skolstyrelsen. Den som nöjaktigt inhämtat årskurs 8 i

obligatorisk skola kan under vissa förutsättningar medgivas att fullgöra sin återstående

skolplikt i yrkesskola. Inträde i enskild skola i sådan årskurs, som motsvarar

årskurs ett eller högre av den obligatoriska skolan, får ej utan medgivande

av skolstyrelsen ske före skolpliktens inträde, därvid prövningen sker efter

samma grunder som angivits i 12 §. Godkännande av enskild skola förutsätter att

skolan förestås av person, som är känd för hederlig vandel och äger erforderlig

skicklighet för undervisningen. Såvitt gäller skolpliktiga barn skall godkänd

skola stå under skolstyrelsens tillsyn och godkännande skall återkallas, om verksamheten

inte bedrives på tillfredsställande sätt och rättelse inte kan åvägabringas.

Fullgörande av skolplikt genom privatundervisning förutsätter medgivande

av skolstyrelsen. Styrelsen äger kalla barn, som av denna orsak befriats

från skolgång, till prövning inför lämplig person, som styrelsen utsett. Hörsammas

ej kallelse och föreligger ej laga förfall eller finnes vid prövning att barnet

inte fått tillfredsställande undervisning, skall styrelsen, om rättelse inte kan

vinnas på annat sätt, ålägga barnet skolgång. Enligt 17 § är den som på grund

av lyte, sjukdom eller liknande omständighet ej kan deltaga i vanlig skolundervisning

skyldig deltaga i annan för honom lämpad undervisning.

Skolplikt är enligt 18 § fullgjord, då elev genomgått den högsta för honom

obligatoriska årskursen i den obligatoriska skolan och därvid eller vid särskild

prövning erhållit vissa minimibetyg eller då elev, som medgivits att fullgöra sista

årskursen i yrkesskola, nöjaktigt genomgått den avsedda kursen i nämnda

skola. Utan hinder av vad nu sagts må skolstyrelsen, om särskilda skäl äro därtill,

medgiva elev, vars skolplikt omfattar 8 eller 9 årskurser i den obligatoriska

skolan, att avsluta sin skolgång med utgången av vårterminen det kalenderår,

då han fyller 15 år. I varje fall upphör skolplikten enligt 20 § senast med utgången

av den årskurs, som slutar det kalenderår då barnet fyller 16 år, eller,

om skolplikten omfattar endast 7 årskurser, senast med utgången av vårterminen

det kalenderår, då barnet fyller 15 år.

I 21 § stadgas att sådan elev i obligatorisk skola, som ej före skolpliktens upphörande

genomgått alla i kommunen obligatoriska årskurser, äger genomgå

återstående kurser, om han har förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen.

Tillsynen över att de skolpliktiga fullgör sin skolgång eller eljest får undervisning

ankommer enligt 22 § på skolstyrelsen. I 23 § stadgas att målsman eller

annan, som har skolpliktigt barn i sin vård, skall övervaka att barnet besöker

skolan. I 24 § meddelas bestämmelser om vissa tvångsmedel mot försumlighet

att fullgöra skolplikt i obligatorisk skola. Underlåter elev i sådan skola att fullgöra

skolgången och vinnes ej rättelse, äger länsskolnämnden på anmälan från

skolstyrelsen, om underlåtenheten beror på tredska av den som har eleven i

sin vård, vid vite förelägga den tredskande att regelbundet hålla eleven i skolan.

Beslutet går i verkställighet utan hinder av besvär. Följes ej föreläggandet, må

nämnden utdöma vitet. Detta kan ej förvandlas till frihetsstraff. Har vitesföreläggande

ej åsyftad verkan eller är eljest synnerliga skäl därtill, äger länsskol
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

nämnden förordna att eleven skall hämtas till skolan med biträde av polismvndighet.

Beslut härom går i verkställighet utan hinder av besvär. Beträffande

skolpliktig elev vid icke obligatorisk skola skall enligt 25 § skolans ledning, om

eleven utan giltigt förfall är frånvarande i större utsträckning, anmäla förhållandet

till skolstyrelsen i elevens hemkommun. Skolstyrelsen har att pröva, om

eleven skall åläggas fullgöra skolplikten i obligatorisk skola.

De regler om skolplikt, för vilka nu redogjorts, är utfärdade av Kungl. Maj:t

efter bemyndigande av 1958 års A-riksdag (Prop. 1958:9.3; SU: 89; Rskr 214).

Vid behandling i riksdagen av nämnda proposition upptogs till prövning i anledning

av motionsledes framförda yrkanden frågan om skolpliktsreglernas upptagande

i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag.

Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande härom följande:

Den i motionerna 1:352 och 11:453 framförda uppfattningen, att skolplikten

och därmed sammanhängande spörsmål bör regleras i lag och inte i en i administrativ

ordning utfärdad författning finner utskottet vara värd beaktande.

Utskottet vill emellertid framhålla, att det på skolväsendets område finns andra

i administrativ väg reglerade förhållanden än det nu berörda, som kan tänkas

böra regleras genom en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. 1951 års

skolstyrelseutredning torde ha varit inne på denna tankegång då den i sitt betänkande

(SOU 1955: 31, s. 506) uttalade, att den övervägt, om tidpunkten då

vore inne att skapa en lag med ett vidare innehåll än den av utredningen föreslagna

skolstyrelselagen — en allmän skollag. Enligt utredningens mening borde

dock förhållandena på skolväsendets område ytterligare stabiliseras, innan en

sådan lag utarbetades.

Det föreliggande förslaget till bestämmelser om skolplikt, vilka inte, som motionärerna

synes antaga, skall brytas ut och sammanföras i en särskild författning

utan alltjämt ingå i en skolstadga, innehåller åtskilligt, som inte bör ha lags

form. Då vidare bestämmelser, som reglerar andra förhållanden på skolväsendets

område än skolplikten, kan tänkas böra intagas i en skollag, vilken dock

inte bör utformas förrän större stabilitet nåtts på skollagstiftningens område,

finner utskottet det olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i nu

varande läge utarbetas och förelägges riksdagen. Utskottet förutsätter emellertid,

att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på det av motionärerna

aktualiserade spörsmålet och att Kungl. Maj:t, då de nu under arbete varande

skolförfattningarna kan bättre överblickas och förhållandena på skolväsendets

område vunnit fastare form, tar under övervägande att förelägga riksdagen förslag

om en allmän skollag, innehållande bestämmelser angående bl. a. skolplikten.

Frågan om skolpliktsreglernas upptagande i lag behandlades jämväl av 1959

års riksdag i anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 430. I sitt

av riksdagen godkända utlåtande (nr 6) hemställde andra lagutskottet, att

motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde

utskottet följande:

Den av motionären väckta frågan är av konstitutionell natur; motionären begär

en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan av innebörd, att bestämmelserna

om skolplikt, vilka nu är spridda i ett flertal författningar och mestadels beslutade

av Kungl. Maj:t ensam, skall sammanföras i en av Konungen och riksdagen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

gemensamt stiftad lag om skolplikt. Motivet för hemställan är främst, att bestämmelserna

om skolplikt griper in i medborgarnas personliga frihet.

Gränsen mellan området för Konungens ekonomiska och administrativa agstiftningsmakt

jämlikt 89 § regeringsformen och området för den samfallda

lagstiftningen är långtifrån skarp. I största utsträckning anses emellertid numera

gälla, att ingrepp genom beslut av administrativ myndighet i medborgarnas

personliga frihet kan företagas endast med stöd av samfällt stiftad lag. Sa ar

fallet med lagar som medgiver frihetsberövande på grund av ett från samhällets

synpunkt icke önskvärt, ehuru icke kriminaliserat levnadssätt eller beteende.

Exempelvis är lagen om nykterhetsvård och lagen om socialhjälp, vilka bada

möjliggör tvångsintagning på anstalt, stiftade av Konungen och riksdagen gemensamt.

Samma är förhållandet med lagen angående lösdrivares behandling.

Även ingrepp av mera generell natur regleras i stor utsträckning genoni samfalld

lagstiftning. Gällande bestämmelser om värnplikt, civilförsvarsplikt och tjänsteplikt

är sålunda upptagna i lagar, stiftade av Konungen och riksdagen gemen
samt.

- 0

De nu behandlade lagstiftningsområdena rör i huvudsak vuxna. Men också

barnavårdslagen och 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna, vilka båda möjliggör långtgående ingrepp mot barn och ungdom,

har stiftats av Konungen och riksdagen gemensamt.

Skolplikten för barn i allmänhet har däremot aldrig fastslagits i samfällt stiftad

lag utan, ända från den första folkskolestadgan som utfärdades år 1842, allenast

i stadgor beslutade av Kungl. Maj:t ensam. Innan de nu gallande bestämmelserna

om skolplikt för barn i allmänhet tillkom genom den nya folkskolestadgan

den 23 maj 1958, begärde Kungl. Maj:t emellertid — utan att formellt

tillerkänna riksdagen medbestämmanderätt — riksdagens bemyndigande att

utfärda dem. .... „ .

Skolplikten för fjällsamers barn har, liksom för barn i allmänhet, genomgående

föreskrivits av Kungl. Maj:t ensam inom ramen för den ekonomiska lagstiftningsmakten.

...... i

Då dövstumsundervisningen år 1889 fick sin första författningsmassiga reglering,

ansåg Kungl. Maj:t, att bl. a. huvudstadgandet om skolplikt skulle antagas

jämväl av riksdagen. Riksdagen fordrade emellertid, att alla bestämmelserna i

den av Kungl. Maj:t föreslagna författningen skulle tillhöra den gemensamma

lagstiftningens område. Kungl. Maj:t gav efter för riksdagens krav, och doystumundervisningen

kom att vara reglerad i samfällt stiftad lag fram till ai

1938. Numera är emellertid alla bestämmelser om dövstumundervisningen meddelade

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Likartat är förhållandet med skolplikten för blinda; regleringen genom samfälld

lag bestod här från år 1896 till år 1952.

En väsentlig anledning till att skolplikten för de flesta kategorier av barn är

reglerad genom administrativa författningar är uppenbarligen, att skolgången

uppfattats mera som en förmån än som en skyldighet. Enligt utskottets mening

kan likväl motionärens uppfattning om skolplikten såsom ett ingrepp i den personliga

friheten icke anses sakna fog. Särskilt sedan den nioåriga obligatoriska

skolan blivit genomförd, torde många föräldrar och barn uppfatta skolplikten

under senare delen av skoltiden som ett avsevärt hinder med bl. a. kannbara

ekonomiska verkningar. Utskottet anser därför övervägande skal tala för att

skolplikten — i enlighet med allmänt antagna grundsatser inom andra lagstiftningsområden

— regleras i samfällt stiftad lag. ^

I den ovan lämnade redogörelsen har omtalats, att 1958 ars A-riksdag hade

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

att pröva två likalydande motioner med samma syfte som den förevarande.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 89) i ämnet, att uppfattningen, att

skolplikten och darmed sammanhängande spörsmål borde regleras i lag och

mte i administrativ författning, var värd beaktande. Utskottet fann emellertid

olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i nuvarande läge utarbetades

och förelädes riksdagen. Därvid anförde utskottet, att det kunde tänkas

aU aven bestämmelser, som reglerade andra förhållanden på skolväsendets område,

borde intagas i eu skollag, men att en sådan inte borde utformas förrän

storre stabilitet nåtts på skollagstiftningens område. Statsutskottet tillstyrkte

dartor icke motionerna men hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

- laj .t ville giva till känna vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt i enlighet med

vad utskottet sålunda hemställt.

Ehuru andra lagutskottet, enligt vad ovan anförts, funnit övervägande skäl

tala för att skolplikten regleras i samfällt stiftad lag, vill utskottet icke förorda

att riksdagen nu intager annan ståndpunkt än 1958 års A-riksdag i frågan om

omedelbar lagstiftning angående skolplikt. Härvid fäster utskottet avgörande

vikt vid att de nuvarande bestämmelserna om allmän skolplikt, ehuru formellt

beslutade av Kungl. Maj:t, likväl till sin utformning prövats av riksdagen.

Då vidare Kungl. Maj:t genom skrivelse från 1958 års A-riksdag fått anledning

att uppmärksamma den i motionen avsedda frågan, bör motionen enligt

utskottets mening icke föranleda någon åtgärd.

Skolberedningens förslag och remissyttranden

1. Skollagens huvudsakliga innehåll

Skolberedningen

Skolberednmgen anför, att förhållandena på skolväsendets område vinner fastare

form i och med att slutlig ställning tages till grundskolan och den nuvarande

försöksperioden upphör. Därför anser beredningen tiden vara inne att_

liksom skett i övriga skandinaviska länder — i lags form reglera de principiellt

viktiga frågorna om det offentliga skolväsendet.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i det av beredningen framlagda förslaget

till skollag anför beredningen:

I lagen bör i första hand inrymmas i stort sett de bestämmelser som erfordras

för att reglera förhållandena mellan å ena sidan den enskilde medborgaren, å

andra sidan samhället-skolan. Detta innebär, att lagen främst får uppta de centrala

bestämmelserna om grundskolan och dess ändamål, om rätten till undervisning

i anslutning till 1952 års tilläggsprotokoll till Europarådets konvention

angaende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

samt om skolplikten.

Men även andra frågor av stor vikt för skolväsendet, för övrigt i nära anslutdeJl.

0Yan redovisade principen, bör regleras genom av riksdagen fastställd

lag. Hit hör främst de skyldigheter, som åvilar kommunerna i fråga om

undervisningsväsendet. Skolstyrelselagen reglerar denna fråga mycket knapphändigt.

I dess 1 § står endast, att varje kommun skall sörja för undervisningen

av skolpliktiga barn och i övrigt vårda skolväsendet i kommunen. Den nya lag,

som beredningen nu föreslår, bör i detta hänseende reglera huvuddragen av kommunernas

skyldigheter beträffande de skolformer, som sorterar under skolstyrelserna.

Beträffande kommunernas skyldighet att samverka på skolväsendets om
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

råde lämnas däremot i skolstyrelselagen fylligare bestämmelser. Det väsentligaste

av motsvarande föreskrifter bör helt naturligt också intagas i den nya

lagen.

Om den nya lagen skall kunna ge en allmän överblick över den yttre organisationen

av vårt offentliga skolväsen, bör den även i sina huvuddrag reglera skolväsendets

centrala och regionala ledning. Sådana bestämmelser föreslås därför få

inflyta i lagen. — Skolstyrelselagens bestämmelser om skolans lokala ledning

(skolstyrelse och skolledare) bör givetvis också inflyta i den nya lagen.

Remissyttranden

Förslaget att i en skollag upptaga bestämmelser om de principiellt viktiga

frågorna rörande det offentliga skolväsendet har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, och många instanser

har uttryckligen hälsat denna lösning med tillfredsställelse. Vad beredningen

anfört om det huvudsakliga innehållet i skollagen har i stort sett också bemötts

positivt vid remissbehandlingen.

2. Kommunernas skyldigheter

Skolberedningen

Skolberedningen konstaterar, att till de frågor av stor vikt för skolväsendet,

som bör upptagas i den nya skollagen, hör kommunernas skyldigheter ifråga om

undervisningsväsendet. Beredningen anser, att i den nya lagen bör regleras

huvuddragen av kommunernas skyldigheter beträffande de skolformer, som sorterar

under skolstyrelserna. Utifrån dessa utgångspunkter upptar beredningen

därför vissa bestämmelser härom i sitt förslag till skollag (26—31 §§). Sålunda

föreslås ett allmänt stadgande om kommuns plikt att vårda skolväsendet i kommunen

och att främja dess utveckling. Bestämmelser, som ålägger kommunen

att anordna grundskola och att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom

undervisning i högre skolor, som lyder under skolstyrelsen, förordas vidare.

Kommun ålägges enligt förslaget i princip att svara för att den, som inte kan

gå i grundskolan, får annan lämplig undervisning. Vidare upptar förslaget regler

om kommunens skyldigheter att för alla här ifrågavarande skolformer tillhandahålla

mark, lokaler, inredning, inventarier och möbler. För grundskolan och

kommunala skolor föreslås ett uttryckligt åläggande för kommunen att svara för

att skolorna får bibliotek och tidsenlig utrustning för undervisningen och att i

övrigt bestrida de kostnader, som inte täckes av andra medel. I förslaget har

beredningen också intagit en bestämmelse om att kommunen i skälig omfattning

kostnadsfritt skall tillhandahålla elev vid grundskolan materiel, som fordras

för en tidsenlig undervisning.

I förslaget till skolstadga har åtskilliga bestämmelser upptagits under rubriken

»Kommunernas skyldigheter». Här finnes regler om förfarandet vid skolbyggnadsföretag,

om upplåtelse av skollokaler, om skyldigheten att inrätta

tjänster och att utbetala löneförmåner till lärare i kommunernas tjänst samt

om kommunernas skyldigheter beträffande lokaler för och administration av

vissa statliga skolor.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Remissyttranden

Beredningens förevarande förslag har inte mött några invändningar vid remissbehandlingen

.

3. Regleringen av interkommunal samverkan

Skolberedningen

Inledningsvis lämnar beredningen en kort redogörelse för de principiella riktlinjer

för den hittillsvarande skolplaneringen, som uppdragits av skolöverstyrelsen

och vilka i detalj redovisats i överstyrelsens publikation »Aktuellt från Skolöverstyrelsen»

1959: 9. De vid planeringen uppkomna skolorganisatoriska problemen

hänför sig nästan uteslutande till högstadiet. Beredningen erinrar om att

anvisningarna rekommenderar, att man i regel eftersträvar att få högstadier

med ett befolkningsunderlag som ger omkring 75 barn per årskurs. Därigenom

säkerställes möjligheten att erhålla tre parallellklasser varigenom eleverna på

högstadiet kan erbjudas ett rikare val av studiealternativ. Därtill kommer en

rad andra faktorer: en så stor skola kan förses med specialsalar med differentierad

utrustning, den kräver så många lärare att olika ämnen kan bli sakkunnigt

representerade och den utövar större dragningskraft på kompetenta lärare.

Sedan beredningen undersökt huru stort elevunderlag som skulle fordras för

den högstadiekonstruktion som beredningen föreslår, konstaterar beredningen

att genom elasticiteten av denna konstruktion det angivna minimitalet av 75

barn syntes vara tillräckligt och att beredningens förslag därför inte i och för

sig kan sägas leda till ett i förhållande till nuläget ökat behov av kommunal

samverkan. Beredningen framhåller att behovet av sådan samverkan betydligt

ökat under senare år. Men huruvida ökningen på skolområdet, vilken hittills till

övervägande del inte föranletts av försöksverksamheten med enhetsskola utan

varit en följd av den nya skyldigheten för alla kommuner att på vissa villkor

delta i kostnaderna för icke-obligatoriska skolor, har varit mera märkbar än på

vissa andra kommunala förvaltningsområden, torde vara ovisst. Den hittills

bedrivna högstadieplaneringen bygger till stor del på samarbete kommuner emellan.

Under erinran om att år 1959 inte mindre än 82 % av rikets samtliga kommuner

hade mindre än 7 000 invånare — frånräknas städerna stiger procenttalet

till 91 — anför beredningen, att med den nuvarande planläggningen för den nioåriga

skolan i varje fall mer än 80 % av samtliga kommuner skulle nödgas

etablera ett interkommunalt samarbete för att lösa sina grundskoleproblem.

Rörande de nuvarande formerna för samverkan — civilrättsliga avtal mellan

kommunerna eller kommunalförbund — anmärker beredningen att avtalsformen

är den helt dominerande. Objektet för samverkan i avtalsform kan vara skiftande,

men vanligast och viktigast är mottagandet av elever för undervisning,

vilket förekommer såväl inom det obligatoriska som inom det icke-obligatoriska

skolväsendet. Hittills har samarbetet dock till övervägande del gällt de ickeobligatoriska

skolorna. Avtalet blir som regel av den innebörden, att den ena

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

kommunen åtager sig att ombesörja åtgärden för den andra partens räkning.

Gäller samarbetet anställandet av en gemensam befattningshavare, exempelvis

skolsköterska eller skolpsykolog, kan även samma huvudtyp av avtal begagnas.

Så kan också ske i fråga om andra gemensamma nyttigheter, t. ex. upprättande

av ett filmarkiv för flera kommuner. Dock kan samverkan i sådant fall också

ske antingen genom bildande av ett särskilt rättssubjekt, en filmförening, eller

genom ett avtal om att kommunerna skall handha verksamheten gemensamt via

ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan, vars beslut dock måste betraktas såsom

fattade av de särskilda kommunerna var för sig genom dessas med delegerad

beslutanderätt utrustade representanter i organet. Kommunalrättsligt är den

typ av »gemensamt förvaltningsorgan» som dylika avtal kan sägas åstadkomma

i hög grad dubiös, eftersom vid allt avtalsmässigt samarbete var och en av de

samverkande parterna kommunalrättsligt sett bibehåller sin beslutanderätt i

den fråga avtalet gäller. Vill de samverkande kommunerna åstadkomma ett i

verklig mening gemensamt förvaltningsorgan för det ändamål man etablerat

interkommunal samverkan om, får de hänvisas till att bilda kommunalförbund.

Beredningen konstaterar att den interkommunaia samverkan såsom den hittills

bedrivits — och särskilt sådan i form av avtal — är förenad med vissa

olägenheter från administrativ synpunkt. Slutes avtal mellan två kommuner,

varigenom den ena kommunen förbinder sig att för undervisning mottaga barn

från den andra kommunen, är det principiellt otillfredsställande, att endast den

förstnämnda kommunen, alltså den kommun där skolan är belägen, får ett direkt

inflytande på skolans förvaltning och på det delvis gemensamma skolväsendets

utformning mera allmänt. För de kommuner som sänder sina högstadieelever till

skolor i andra kommuner innebär det avtalsmässiga samarbetet att de ställs

utan medbestämmanderätt i fråga om en inte minst från kommunalekonomisk

synpunkt mycket viktig sektor av den verksamhet som obligatoriskt åvilar kommunerna.

Den från praktisk synpunkt mest påtagliga nackdelen är att samarbetet

förutsätter ett ganska omständligt och tidsödande förhandlingsförfarande. Inte

sällan blir dessa förhandlingar mellan kommunerna mycket långdragna och segslitna,

främst när det gäller de ekonomiska villkoren för samarbetet. I de fall

en kommun måste ingå avtal med flera andra kommuner om mottagande av

elever därifrån, vilket i praktiken blir en mycket vanlig samarbetssituation, kan

avtalsproceduren bli ganska besvärlig och tillkrånglad. Diskussioner kan småningom

också uppstå om tolkningen och tillämpningen av avtalen samt förnyade

förhandlingar påfordras vid avtalstidens slut, varvid hela proceduren måste

sättas i gång på nytt.

På denna punkt har beredningen stannat för att föreslå en lösning, som innebär

en radikal förenkling av förfarandet beträffande den viktigaste och kvantitativt

helt dominerande formen av interkommunal samverkan, nämligen mottagande

av elever för undervisning. Beredningens förslag i dessa avseenden återfinnes

i 20—25 §§ samt 33 och 34 §§ i beredningens förslag till skollag.

Beredningens förslag innebär att elevområde skall av statlig myndighet, före
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

trädesvis länsskolnäinnden, fastställas för alla skolor under skolstyrelsens förvaltning.

Beslut härom av länsskolnämnd får fattas först sedan denna haft

överläggningar med berörda kommuner eller inhämtat deras yttranden. Genom

fastställandet av elevområde blir i huvudsak angivet, vilka elever skolkommunen

är skyldig att ta emot. I såväl grundskola som andra skolor skall nämligen

i första hand mottagas elever, som är kyrkobokförda inom elevområdet. Härtill

kommer ett par kompletterande stadganden innebärande skyldighet för kommunen

att jämväl i vissa andra fall mottaga elever. Den kommun som på grund av

föreskrifterna i nämnda paragrafer mottagit elev från annan kommun äger av

denna uppbära ersättning. Som en konsekvens av denna ordning föreslås länsskolnämndens

rätt att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund begränsad

till att avse förvaltningen av skola eller del därav, vars elevområde omfattar

mera än en kommun.

Som motivering för detta förslag anför beredningen, att det innebär att det

nuvarande civilrättsliga avtalsförfarandet blir helt överflödigt och att därmed

förknippade administrativa och praktiska olägenheter elimineras. Beredningens

förslag får ses mot bakgrunden av att för flertalet skolformer redan nu allmänt

torde fastställas elevområden, ehuru dylika författningsmässigt icke är obligatoriska.

Anledningen till att skolkommunen ändock önskar få elevområde fastställt

i organisationsplanen är, att detta utgör den första förutsättningen för att

mottagande kommun skall kunna få ersättning av de sändande kommunerna.

Vidare bör ihågkommas att de avtalsförhandlingar om dylikt samarbete som

hittills förekommit men nu förutsättes bli slopade, varit illusoriska i den meningen,

att kommunerna inte haft frihet att ensamma bestämma över vare sig

inriktningen, arten eller omfattningen av samarbetet. Kommunerna kan nämligen

enligt gällande bestämmelser inte ingå avtal om samverkan, stridande mot

vad därom sägs i den av länsskolnämnden fastställda organisationsplanen för

skolväsendet i kommunen. I praktiken är det alltså redan nu länsskolnämnden,

som bestämmer vilken kommun som skall mottaga elever från viss annan kommun.

I fråga om den ersättning som kommun på grund av de föreslagna bestämmelserna

bör äga uppbära föreslår beredningen, att ersättningen skall — därest

kommunerna inte överenskommer annat — utgå med visst av Kungl. Maj:t eller

den myndighet Kungl. Maj:t förordnar för varje skolform fastställt belopp per

elev och år. Beredningen förutsätter att beloppen fastställes efter samråd med

kommunförbunden och på grundval av medeltalsberäkningar och att utgångspunkten

liksom för närvarande bör vara de kommunala nettokostnaderna för driften

av skolan. Vid beloppens fastställande bör enligt beredningens mening beaktas

eu omständighet, som talar för att ersättningen blir något lägre än vad nettokostnadsprincipen

föranleder. Härvid åsyftar beredningen det förhållandet, att

det är en fördel för skolkommunen att ha skolan inom sitt område samt att den avlämnande

kommunen inte har något inflytande på skolans skötsel. Beredningen är

övertygad om att en sådan förenkling och schablonisering — vartill motsvarighet

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

för övrigt ju finnes på statsbidragsgivningens område — skall visa sig värdefull och

från kommunalt håll betraktas som ett betydande framsteg i förhållande till nuvarande

situation, då mycken tid och kraft förspilles på interkommunala förhandlingar

och diskussioner, vilka ofta blir både irritationsskapande och nära nog

fruktlösa. Visserligen kan en schablonisering av ersättningsbeloppen aldrig åstadkomma

full rättvisa i alla samarbetssituationer. Det ligger i schabloniseringens

natur att vissa kommuner — bland såväl de mottagande som de sändande

— kan komma att känna sig missgynnade. Schematiskt uträknade genomsnittsersättningar

kan i det enskilda fallet ibland kanske tyckas ge en viss överkompensation;

i andra fall åter slår schematiseringen åt motsatt håll och leder

till en underkompensation. Fördelarna med enhetliga belopp är dock enligt beredningens

mening uppenbara. Förfarandet blir inte bara enklare, det eliminerar

också den irritation som kan uppstå om ersättningsbeloppen för olika skolor

i en och samma skolform inom t. ex. ett län blir mycket olika. Dylika variationer

kan till och med tänkas innebära en viss risk för att kommunerna låter påverka

sig av ekonomiska faktorer, när de skall ta ställning till vilken skolas elevområde

de önskar tillhöra. Så bör givetvis inte vara fallet; skolplaneringen skall ske

med hänsynstagande till vad som från pedagogisk och skolorganisatorisk synpunkt

är mest ändamålsenligt.

Beträffande annan samverkan än mottagande av elever innebär beredningens

förslag en ökad kommunal bestämmanderätt. På detta område kan den nya

situationen snarast rubriceras som en helt obeskuren kommunal avtalsfrihet.

Hittills har dylik samverkan indirekt reglerats av länsskolnämnden via organisationsplanen.

I fortsättningen kommer denna samverkan enligt beredningens förslag

inte längre att fordra länsskolnämndens godkännande. Den lämnas helt

oreglerad. Kommunerna kan på dessa samarbetsområden sluta vilka avtal de

vill. De kan bestämma samarbetets såväl inriktning som omfattning eller med

andra ord själva välja avtalsparter, själva överenskomma om både objektet

och de ekonomiska villkoren för samarbetet.

Såsom beredningens förslag till reglering av interkommunal samverkan utformats

bortfaller, anför beredningen, den betydelse organisationsplanerna hittills

haft i detta avseende, och beredningen föreslår därför, att bestämmelser om

sådana planer inte upptages i den nya lagen.

Avslutningsvis betonar beredningen, att med den genomgripande nykonstruktion

och förenkling beredningen på denna punkt föreslår bortfaller också till

avsevärd del den synpunkten, att det interkommunala skolsamarbetets betydande

omfattning i och för sig utgör ett argument för en kommunindelningsreform.

Remissyttranden

Beredningens förslag om formerna för interkommunal samverka

n på skolans område tillstyrkes eller godtages i huvudsak av flertalet av de

remissinstanser, vilka yttrat sig i denna fråga. Av de flesta kommuner som berört

frågan redovisas en positiv inställning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Att förslaget om elevområden innebär en avsevärd administrativ förenkling

ägnad att undanröja de olägenheter, som varit förknippade med hittillsvarande

mera tungrodda system med avtal mellan kommunerna såsom huvudform,

vitsordas av åtskilliga länsskolnämndcr liksom av länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands och Kronobergs län samt Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens

centralorganisation, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,

Läroverksläramas riksförbund och Sveriges skoldirektörsförening. Svenska

stadsförbundet uttalar i sitt yttrande att förbundet finner förslaget i stort

sett välgrundat och ger sin principiella anslutning till detsamma. En liknande

inställning intages av skolöverstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att förslaget fått ett gynnsamt

mottagande hos kommunerna och att det torde bli lätt att tillämpa.

Av fem av länsskolnämndema reses den principiella invändningen mot beredningens

förslag, att detta innebär en viss risk för att den kommunala självbestämmanderätten

urholkas, eftersom sådan kommun, som skall lämna barn till

en annan kommuns skola, kommer att få en tämligen uttunnad medbestämmanderätt

i fråga om skolans utformning; i sämsta fall kan dess medverkan inskränkas

till ekonomiska mellanhavanden av mer eller mindre automatisk typ. Det

framstår därför som nödvändigt att detta problem löses, enär skolväsendet eljest

kan gå förlustig den värdefulla faktor, som det kommunala engagemanget i skolfrågorna

hittills utgjort.

I vissa yttranden fästes uppmärksamheten på frågan om sambandet mellan

förslaget och den pågående kommunindelningsreformen. Länsskolnämnden i

Kalmar län instämmer i beredningens uttalande, att genom den av beredningen

föreslagna ordningen bortfaller till avsevärd del den synpunkten, att det interkommunala

skolsamarbetets betydande omfattning i och för sig skulle utgöra

ett argument för en kommunindelningsreform. Länsstyrelsen i Stockholms län

har funnit beredningens förslag inte endast innebära en påtaglig administrativ

förenkling utan även vara till väsentligt gagn i ett vidare sammanhang. Genom

denna smidiga form för samverkan kan nämligen framdeles uppkommande kommunindelningsfrågor

förväntas över lag bli föremål för önskvärd allsidig bedömning

och ej, såsom eljest kunnat befaras, stundom avgöras med skolproblemens

lösande som primär riktpunkt. Om i ett visst fall det lämpliga elevområdet inte

skulle sammanfalla med det naturliga samarbetsområdet behöver m. a. o. detta

inte ge anledning till skapandet av en artificiell storkommunbildning. Riksförbundet

landsbygdens folk finner det naturligt, att planeringen av grundskolan

sker oberoende av om en kommunreform genomföres eller ej. Såväl detta förbund

som Svenska landsbygdens kvinnoförbund finner gästkommunernas bristande

inflytande över skolans utformning vara oförenligt med principen om en

i verklig mening kommunal skola.

Mot det nyss berörda, av beredningen gjorda uttalandet har å andra sidan

flera remissinstanser rest invändningar. Sålunda uttalar länsskolnämnden i Malmöhus

län att dess slutsats i ämnet blir den rakt motsatta. Länsstyrelsen i Öster
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

götlands län, som anser att skolväsendets organisation inte blir av lika stor betydelse

för frågan om en ny kommunindelning, finner beredningens uttalande betydligt

överdrivet. Om flera kommuner skall ha medinflytande beträffande skolväsendet

i ett område, blir visserligen detta ofta administrativt mycket tungrott.

Men länsstyrelsen finner det inte tillfredsställande att man undandrager en kommun

medinflytande beträffande skolor, som är avsedda för barn från kommunen.

Det synes därför önskvärt att ett högstadieområde såvitt möjligt ej omfattar

flera kommuner, men länsstyrelsen anser givet, att man vid en kommunindelningsreform

även måste taga hänsyn till en mängd andra faktorer än de skolorganisatoriska.

Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län mening må beredningens

uttalande i och för sig vara riktigt men samtidigt bortfaller också det

inflytande på skolväsendets ordnande, som de gästande kommunerna rimligtvis

borde ha. Att skolväsendet är en kommunal angelägenhet måste förutsätta, att

samtliga kommuner inom ett elevområde bör äga åtminstone viss medbestämmanderätt

i skolfrågorna. Det måste enligt länsstyrelsens uppfattning på ett

eller annat sätt tillskapas möjlighet att tillförsäkra kommunerna ett visst mått

av sådant medbestämmande, och länsstyrelsen anser, att detta bäst skulle

kunna ske genom en kommunsammanslagning. Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker,

att de lämnande kommunernas medbestämmanderätt blir en fiktion och

att deras roll inskränker sig till att betala för samverkan, pa vilken de kommunalrättsligt

saknar inflytande. Enligt länsstyrelsens mening synes det med nuvarande

kommungränser omöjligt att finna en acceptabel lösning på detta problem.

Även Svenska landskommunernas förband vänder sig mot beredningens

berörda uttalande och anför, att man inte kan anlägga det betraktelsesättet, att

skolan skulle vara enbart en kameral uppgift för kommunerna. Förbundet understryker

det i en reservation till beredningens betänkande gjorda uttalandet, att

vill man i fortsättningen ha en kommunal skola i egentlig mening så får inte

kommunernas samverkan begränsas till att betala fastställda schablonbelopp.

Även om till följd av en kommunreform stora kommunala enheter skapas

och skolplaneringen därigenom underlättas, framhåller länsstyrelsen i Norrbottens

län, kommer dock beträffande detta län kommunikationsförhållanden och

andra faktorer alltjämt att påkalla interkommunalt samarbete beträffande den

obligatoriska skolan. Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att full kongruens mellan

nyskapade större kommuner och för skolorna lämpade elevområden knappast

kommer att kunna uppnås.

För att den kommunala självbestämmanderätten skall bli bättre tillgodosedd

föreslår länsstyrelsen i Örebro län, att länsskolnämnden vid bestämmande av

elevområden ej skall äga frångå av kommunerna uttalade önskemål, med mindre

en ur pedagogisk och skolorganisatorisk synpunkt lämplig skolplanering i annat

fall uppenbarligen skulle försvåras.

Några av länsstyrelserna uttalar önskemål om en bättre samordning av skolplaneringen

med den allmänna kommunala samhällsplaneringen på länsplanet.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län påpekar, att det på en del håll

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

visat sig brista härvidlag, stundom så att skolintressena fått en alltför stor

dominans och att en ändrad kommunindelning föregripits. Den förstnämnda

länsstyrelsen finner önskvärt, att skolorganisationen inordnas i de nya administrativa

enheter eller grupper, som kan bli följden vid genomförandet av en

kommunreform. Visserligen — anför samma länsstyrelse — ger de föreslagna

samarbetsnämnderna inte formellt de elevavlämnande kommunerna något medinflvtande

över skolans förvaltning, men en sådan ordning kan i praktiken väntas

komma att underlätta samarbetet även i skolfrågor. Såväl de båda nu nämnda

länsstyrelserna som länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller angelägenheten

av att skolplaneringen samordnas med eller anknytes till en allmän kommunal

nyindelning. Liknande tankegångar kommer till synes även i yttrandena

från länsstyrelserna i Hallands län och i Göteborgs och Bohus län.

I yttrandena av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, i Värmlands län

och i Södermanlands län påpekas nödvändigheten, att i planeringsfrågorna etableras

kontakt mellan länsskolnämnden samt länsstyrelsen och andra av samhällsplaneringen

i länet berörda organ. Det förstnämnda yttrandet, vari ifrågasättes

om det blir tillräckligt för en god lösning av samordningsproblemen, att enbart

samråd äger rum mellan länsstyrelsen och länsskolnämnden, ger uttryck åt den

tanken att, i varje fall beträffande lokaliseringen av större skolbyggnation, länsstyrelsen

såsom den högsta planeringsmyndigheten i länet även formellt bör

medverka vid skolmyndigheternas beslut. Formen för denna medverkan bör

enligt länsstyrelsens mening utredas.

Skolöverstyrelsen anser begreppet elevområde böra knytas till varje skolenhet

i stället för som enligt förslaget varje skolform i kommunen, så att elevområdet,

såvitt avser grundskolan, skall kunna utgöra grundval för den beräkning av

antalet klasser, som skall ske med tillämpning av de nya bestämmelserna om

delningstal för upprättande av parallellklasser. Detta skulle enligt överstyrelsens

mening även kunna vara till fördel för byggnadsplaneringen. Överstyrelsen föreslår

vidare, under motivering att reglerna om elevområden inte syntes avse kommunernas

skyldigheter i egentlig mening, att dessa regler överföres till skolstadgan.

I sammanhang härmed vill överstyrelsen ifrågasätta, om inte ett stadgande

om organisationsplaner bör bibehållas i lagen. Synpunkter av delvis enahanda

innehåll beträffande anknytning till skolenheten framföres jämväl av

Federationen Sveriges allmänna jolkskollärarförening och Svenska jacklärarjörbundet.

Några remissinstanser, länsskolnämndema i Värmlands län, Göteborgs och

Bohus län och i Hallands län, ifrågasätter om inte elevområde bör kunna fastställas

att omfatta del av den kommun, som handhar skolans förvaltning.

Beredningens förslag att ersättning kommuner emellan för mottagande av

elever skall, om kommunerna inte överenskommer annat, utgå med schablonbelopp,

fastställda av statlig myndighet, biträdes i princip av det alldeles

övervägande flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig i frågan, nämligen

av tolv länsskolnämnder, fem länsstyrelser, Sverige skoldirektörsförening,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Federationen Sveriges

allmänna folkskollärarförening och Läroverkslärarnas riksförbund. I allmänhet

framhålles i yttrandena, att förslaget medför uppenbara fördelar bl. a.

därigenom att irritation och segslitna tvister mellan kommunerna alldeles elimineras.

Några av dessa remissinstanser påpekar dock den med anordningen förenade

olägenheten, att ersättningen ibland medför överkompensation och ibland

underkompensation, och att svaga kommuner kommer att drabbas jämförelsevis

hårt. Från något håll framhålles, att schablonbeloppen bör utarbetas med

hänsyn till faktiskt föreliggande skiljaktigheter i kostnadshänseende mellan olika

regioner.

I fråga om principerna för beräkningen av schablonbeloppen betonar Svenska

stadsförbundet helt allmänt, att utgångspunkten bör vara en på kommunernas

verkliga kostnader baserad medeltalsberäkning. Därefter fortsätter förbundet:

Skolberedningen har uppenbarligen tänkt sig att schabloniseringen skulle

kunna drivas så långt att man för varje skolform finge ett riksmedeltal, ett för

hela riket gällande enhetsbelopp. Detta torde emellertid stöta på så stora praktiska

svårigheter — framför allt med hänsyn till de betydande regionala variationerna

i fråga om byggnadskostnader — att tanken mahända far uppges,

någon form av zonindelning med skilda belopp för varje zon torde sannolikt bli

nödvändig. Men även sådana regionvis gällande ersättningsbelopp måste grunda

sig på något slags genomsnittsberäkningar; det får anses ligga i schabloniseringens

natur. Förbundet vill således starkt understryka beredningens förslag att

utgångspunkten för schabloniseringen bör vara de kommunala nettokostnaderna

för driften av skolan och att beloppen bör fastställas pa grundval av medeltalsberäkningar.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att den omständigheten att man genom det

föreslagna systemet aldrig kan nå full rättvisa är ägnad att skapa irritation och

att ersättningarna därför liksom hittills bör fastställas av länsskolnämnden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner anmärkning från rent kommunalekonomisk

synpunkt kunna riktas mot förslaget.

Svenska landskommunernas förbund anför, att förbundet biträder själva

grundtanken att söka åstadkomma en förenkling av kommunernas ekonomiska

mellanhavanden vid interkommunal samverkan. Däremot kan förbundet inte

godtaga de av skolberedningen löst skisserade principerna för fastställandet av

schablonbeloppen. Förbundet motiverar sitt ställningstagande sålunda:

Frågan torde i praktiken vara betydligt mera komplicerad än vad beredningen

vill göra gällande. Man behöver här endast peka på hur de kommunala skolkostnaderna

varierar avsevärt mellan olika delar av landet. I anslutning härtill

må erinras om att den ursprungliga tanken beträffande de interkominunala

ersättningsbeloppen var, att dessa skulle avse endast de merkostnader som skolkommunen

åsamkas genom elever från andra kommuner (prop. 182/1956). Även

om denna metod av praktiska skäl torde vara svår att tillämpa, kvarstår som

ett faktum att den i regel skulle inneburit relativt låga ersättningsbelopp. Genom

de anvisningar som Kungl. Maj:t utfärdade ar 1959 har cn förskjutning ägt rum

på så sätt, att ersättningarna i stället grundas på nettokostnaderna för driften

av skolan, vilket regelmässigt ger högre ersättningsbelopp än vad merkostnads
3

— Bihaiig till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 136

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

principen skulle inneburit. Det finns skäl att hålla detta i minnet då frågan om

ersättningsbeloppens storlek nu återkommer i skolberedningens betänkande. En

förutsättning för att dessa ersättningsfrågor skall kunna regleras enhetligt

torde vara, att ersättningsbeloppen blir av en sådan storleksordning att de inte

överstiger självkostnaderna i skolkommuner med förhållandevis låga skolkostnader.

Därjämte måste tas hänsyn till de fördelar i olika avseenden som skolkommunen

har genom att skolan är förlagd till kommunen. De kännbara ekonomiska

påfrestningar, som den genom skolstyrelselagen införda ersättningsskyldigheten

inneburit för ett mycket stort antal kommuner, talar överhuvudtaget

för att ersättningsbeloppens storlek begränsas. Dessa kommuner tillhör

samtidigt i regel den kategori av kommuner på landsbygden, som påvisligen har

mycket hög utdebitering för skolväsendet. För att en lösning efter nu angivna

riktlinjer inte i sin tur skall bli ekonomiskt betungande för skolkommunerna,

bör dessa kompenseras av statsmedel för de elever som mottages från andra

kommuner. Av praktiska skäl bör en sådan kompensation utformas schablonmässigt.

Om ersättningsbeloppen i stället enligt nuvarande regler skall fastställas

på grundval av de faktiska nettokostnaderna i respektive skolkommun, är det

— — — nödvändigt att hemkommunen därvid erhåller statsbidrag till en

del av sina utgifter för dessa elever med skolgång i annan kommun. Ett dylikt

statsbidrag bör då vara fixerat till ett visst belopp per elev och utgå till de

elevavlämnande kommuner, vars skattekraft ligger under medelskattekraften

i riket.

Skulle det visa sig att frågan om enhetliga ersättningsbelopp inte går att lösa,

anser förbundet vidare att de av Kungl. Maj:t år 1959 utfärdade anvisningarna

måste kompletteras med en bestämmelse, innebärande att vid ersättningsbeloppens

fastställande skall tas tillbörlig hänsyn till de fördelar i olika avseenden

som skolkommunen har genom att skolan är förlagd till kommunen. Det är nämligen

främst avsaknaden av en dylik bestämmelse i Kungl. Maj:ts anvisningar

som hittills i åtskilliga fall har försvårat uppgörelserna kommunerna emellan.

Liknande synpunkter anföres av Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska

landsbygdens kvinnoförbund.

4. Skolstyrelsens kompetensområde

Tidigare reformförslag

I en inom ecklesiastikdepartementet i januari 1961 utarbetad promemoria

föreslogs att de högre tekniska läroverken skulle fr. o. m. den 1 juli 1961 inordnas

under de kommunala skolstyrelserna. Inledningsvis påpekas i promemorian, att

den omständigheten att dessa läroverk inte såsom de allmänna läroverken står

under skolstyrelsens förvaltning medfört svårigheter vid gymnasieplaneringen

i stort bl. a. därigenom att en enhetlig planering försvårats av att olika myndigheter

har att handlägga dessa frågor. Det erinras om att svårigheterna

ytterligare accentueras genom den väntade ansvällningen av gymnasieorganisationen

och eventuellt upprättande av biandgymnasier med linjer från flera

gymnasieformer (jfr 1961 års statsverksproposition, 8 ht, s. 256 f.). Som ett

annat skäl för förslaget angives att den nuvarande särregleringen i många

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

kommuner med flera gymnasieformer i viss mån lägger hinder i vägen för ett

sådant samarbete mellan gymnasierna, att tillgängliga resurser beträffande

lokaler och lärarpersonal utnyttjas på bästa sätt. Vidare påpekas att den utbyggnad

av gymnasieorganisationen på den tekniska sidan, som efter 1956

redan skett — 10 nya gymnasier — och som kan förväntas äga rum framdeles,

innebär att utvecklingen går mot en mera lokalt betonad elevrekrytering.

Det skäl som ibland anförts för bibehållande av särskilda styrelser vid de tekniska

läroverken, nämligen att kontakt och samarbete med näringslivet garanteras

genom att till ledamöter i styrelserna ofta utses representanter för industrier,

föranleder i promemorian det uttalandet, att nödvändig kontakt och samarbete

givetvis måste bibehållas, även om läroverken underställes skolstyrelserna.

Samverkansfrågorna får därvid också sitt särskilda forum i sådant yrkesråd,

som enligt 17 § skolstyrelselagen skall utses, då skolstyrelsen ansvarar för

yrkesundervisning.

I promemorian upptages också frågan, hur kommunernas skyldigheter och

deras medverkan beträffande de högre tekniska läroverkens förvaltning bör regleras.

Kommunernas skyldigheter grundar sig på speciella åtaganden för varje

särskilt läroverk. Ehuru dessa åtaganden numera är i stort sett ensartade, kunde

det ifrågasättas om inte hithörande frågor borde regleras på samma sätt som

skett beträffande de allmänna läroverken. Ett ställningstagande i detta avseende

synes emellertid böra anstå i avvaktan på ytterligare förslag, som torde komma

att framläggas av nu arbetande utredningar. De förvaltningsuppgifter, som i

förevarande sammanhang bör överföras på kommunens skolstyrelse, bör således

— utöver vad som följer av skolstyrelselagens och allmänna skolstadgans tilllämpning

— vara desamma som nu ankommer på de särskilda styrelserna.

Skolberedningens förslag

Skolberedningen har föreslagit att såsom frivillig påbyggnad på grundskolan

skall kunna inrättas kommunala tvååriga fackskolor med anknytning till olika

linjer i grundskolan. Beredningen anser självfallet, att dessa fackskolor inordnas

under skolstyrelsen. Därjämte föreslår beredningen, att två skolformer, vilka

hittills fallit utanför skolstyrelsens kompetensområde, skall ställas urider skolstyrelsens

förvaltning, nämligen de högre tekniska läroverken och nomadskolorna.

I fråga om nämnda läroverk anför beredningen, att dessa numera hör så intimt

samman med övrig gymnasial utbildning, att de i fråga om den lokala ledningen

bör samordnas med de andra gymnasierna. Beredningen erinrar om att de tekniska

läroverken i samband med skolstyrelselagens antagande vid 1956 års riksdag

inte inordnades under lagen endast av det skälet, att de inte hade en så

lokalt betonad elevrekrytering som övriga i lagen upptagna skolor. Riksdagen

framhöll emellertid, att förhållandena i detta hänseende snabbt kunde förändras.

Under senare år har flera tekniska läroverk tillkommit och ytterligare ett antal

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

torde komma att inrättas, varigenom elevrekryteringen blir mera lokalt betonad

än tidigare. Vid den pågående gymnasieplaneringen måste man enligt beredningens

mening vidare ta hänsyn till behovet av såväl allmänna och tekniska

gymnasier som handelsgymnasier. Arbetet försvåras emellertid av att de tekniska

läroverken ej kan inordnas i den kommunala samverkan som förutsättes i

2 § gällande skolstyrelselag. Beredningen erinrar också om att på senare tid förslag

väckts om att anordna tekniska linjer inom de allmänna gymnasiernas ram

under motivering bl. a., att förefintliga knappa resurser i fråga om lärare och

lokaler därigenom bättre skulle kunna utnyttjas samt att de olika gymnasielinjerna

för elever och målsmän skulle framstå som mera likvärdiga alternativ. De

i tekniskt läroverk ingående tekniska fackskolorna bör enligt beredningens förslag

också inordnas under skolstyrelsen.

I samband med att de tekniska läroverken inordnas under skolstyrelsen bör

enligt beredningens förslag vid länsskolnämnderna inrättas ett rådgivande organ,

tekniskt råd. Detta förslag syftar till att trygga skolornas anknytning till industrien

och näringslivet i övrigt. Att så sker anser beredningen vara av betydelse

främst för att skolorna skall kunna stå i oavbruten kontakt med den tekniska

utvecklingen. Det tekniska rådet föreslås skola bestå av tre av Kungl. Maj:t utsedda

ledamöter, vilka bl. a. skall ha god industriell erfarenhet i ledande befattning

eller i övrigt god kännedom om teknisk utveckling och forskning.

I fråga om förslaget att inordna nomadskolorna under skolstyrelsen ansluter

beredningen till ett av 1957 års nomadskolutredning avgivet betänkande om

samernas skolgång (SOU 1960: 41). Förslag på grundval av nämnda betänkande

har underställts innevarande års riksdag i särskild proposition (nr 51), till vilken

torde få hänvisas.

Remissyttranden över promemorian

Över den förutberörda promemorian har efter remiss yttranden inhämtats

från skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,

länsstyrelserna och länsskolnämnderna i Stockholms, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands län, 1957

års skolberedning ävensom gymnasieutredningen.

Skolöverstyrelsen har vid sitt remissvar fogat yttranden från Stockholms skoldirektion.

Dessutom föreligger dels av överstyrelsen för yrkesutbildning infordrade

yttranden från styrelserna för de högre tekniska läroverken, dels ock genom

länsskolnämndernas försorg inhämtade yttranden från de kommunala skolstyrelserna

i kommuner med högre tekniskt läroverk.

Tillfälle att yttra sig har beretts Svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers

centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges industriförbund,

vilka samtliga inkommit med yttranden.

Därjämte har yttranden avgivits av stadskollegiet i Hälsingborg, Högre tekniska

läroverkens rektorsförening, Tekniska läroverkens lärarförbund, Tekniska

läroverkens ingenjörsförbund och Tekniska läroverkens elevförbund.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Förslaget att inordna de tekniska läroverken under skolstyrelsen tillstyrkes i

princip av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsskolnämndema

i Malmöhus, Östergötlands och Västmanlands län, Stockholms skoldirektion,

skolstyrelserna i Malmö, Västerås, Skövde, Norrköping och Hälsingborg,

skolberedningen, gymnasieutredningen samt Svenska stadsförbundet. Länsstyrelsen

i Stockholms län och styrelsen för högre tekniska läroverket i Gävle förklarar

att de inte vill motsätta sig förslaget.

I yttrandet av överstyrelsen för yrkesutbildning framhalles att behovet av

nära kontakt med industrien inte tillräckligt betonats och att den föreslagna

konstruktionen för att bibehålla industriens intresse och inflytande är orealistisk.

Överstyrelsen förordar en sådan kompletterande utredning att det nya

systemet skall kunna tillämpas från och med den 1 juli 1962.

Att gymnasieplaneringen försvåras genom de tekniska läroverkens nuvarande

ställning och att en fortsatt utveckling mot mer regional-lokal rekrytering kan

förväntas vitsordas av skolöverstyrelsen, som dessutom föreslår att vid varje

tekniskt läroverk inrättas ett särskilt tekniskt råd med företrädare för företagare

och anställda för handläggning främst av frågor av pedagogisk art. Flera av de

övriga tillstyrkande remissinstanserna understryker, att behovet av samordning

ökat och att det för genomförande av planeringen är nödvändigt med en enhetlig

lokal ledning av de olika gymnasieformerna. Skolstyrelsen i Skövde anser

med hänvisning till erfarenheterna från yrkesskolväsendet, att riskerna för minskat

stöd från industrien överdrivits.

Skolberedningen erinrar om att genom dess förslag om inrättande av kommunala

fackskolor, av vilka vissa är avsedda att meddela teknisk utbildning,

behov uppkommer av nära samarbete även mellan dessa skolor och de tekniska

läroverken.

Av gymnasieutredningen föreslås inrättande i varje län av ett till länsskolnämnden

knutet tekniskt utbildningsråd, avsett att bli ett forum, där den

tekniska sakkunskapen, representerad av såväl företagare som anställda inom

industrien, får göra sig gällande vid planläggningen av den tekniska utbildningen.

Av de remissinstanser, som ställer sig avvisande till förslaget, framhåller fleitalet

att detsamma ej tryggar den intima kontakt mellan läroverken och näringslivet,

som är en förutsättning för att undervisningen skall kunna anpassas efter

förändringarna inom det tekniska området. Ej heller, menar man, kan intresset

från näringslivets sida att på olika sätt, exempelvis genom upplåtelse av lokaler

eller tillhandahållande av lärarkrafter, stödja läroverken vidmakthållas. Påståendet

att elevrekryteringen tenderar att bli lokalbetonad finner man överdrivet

och gör i stället gällande att läroverken även fortsättningsvis kommer att ha

karaktären av länsskolor och beträffande vissa linjer riksskolor. Slutligen ges

uttryck för den uppfattningen att erforderlig samordning av gymnasieplaneringen

kan åstadkommas med nuvarande ordning. Synpunkter av i huvudsak

angivna innebörd framföres av tjugu särskilda styrelser för högre tekniska läro
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

verk, Arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges akademikers centralorganisation, Högre

tekniska läroverkens rektorsförening, Tekniska läroverkens lärarförbund, Tekniska

läroverkens ingenjörsjörbund och Sveriges industriförbund.

Avstyrkande är även länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser någon åtgärd

ej böra vidtagas i avvaktan på en lösning av frågan om vidareutbildning av

tekniker, och länsstyrelsen i Malmöhus län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller

bl. a. som en brist i förslaget att detsamma inte innefattar någon reglering av

kommunernas skyldigheter och deras medverkan beträffande förvaltningen. I

anslutning till liknande uttalanden framhåller även andra avstyrkande remissinstanser,

däribland åtskilliga särskilda styrelser, skolstyrelsen i Linköping, stadskollegiet

i Hälsingborg, Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges

industrijörbund, att ställning till en reform i föreslagen riktning inte kan tagas

förrän en mera ingående utredning verkställts eller den pågående gymnasieutredningens

resultat avvaktats.

I det avstyrkande yttrandet av tekniska läroverkens elevförbund ifrågasättes

om inte de högre tekniska läroverken borde ställas under förvaltning av landstingen

i stället för kommunala organ.

Remissyttranden över skolberedningens förslag

Skolberedningens förslag om de högre tekniska läroverkens

inordnande under skolstyrelsen har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen

av beredningens betänkande. Direkt tillstyrkande yttranden har

avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund. Länsstyrelsen understryker samtidigt vikten av

att de högre tekniska läroverken får en direkt anknytning till näringslivet genom

att i kommuner, där sådant läroverk finnes, särskilt kommunalt yrkesråd utses

för läroverket i enlighet med 45 § i beredningens förslag till skollag.

Avvisande till beredningens förslag ställer sig Sveriges akademikers centralorganisation,

Tekniska läroverkens lärarförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, vilka

samtliga hänvisat till vad i ämnet anförts i yttrandena över förutnämnda promemoria.

Beredningens förslag att inordna de kommunala fackskolorna

under skolstyrelsens förvaltning har inte föranlett erinran.

Förslaget om inrättande av tekniskt råd vid länsskolnämnderna har

bemötts positivt av nästan samtliga de instanser, som yttrat sig härom.

Klart tillstyrkande uttalanden görs av länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands

län samt Sveriges industriförbund. Förbundet anser, att om studieinnehållet

på den tekniska linjen skall te sig meningsfyllt måste utbildningen

göras anpassbar till de snabbt skiftande förhållandena inom industrin. Med ett

sådant betraktelsesätt skärpes kravet på ett nära samarbete mellan skola

och näringsliv. Detta bör inte minst taga sig uttryck i att näringslivet beredes

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

tillfälle att öva inflytande på utbildningens utformning och innehåll och detta

önskemål synes kunna tillgodoses genom de tekniska raden.

Andra remissinstanser har tillstyrkt, att tekniska råd inrättas, men samtidigt

framlagt förslag om vissa ändringar i skolberedningens förslag. Sålunda anser

överstyrelsen för yrkesutbildning och länsskolnämnden i Malmöhus län, att länsskolnämndema

inte endast bör ha möjlighet att höra rådet i frågor, som berör

rådets verksamhetsområde, utan de skall också vara skyldiga vidtaga åtgärden.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att en representant för yrkesinspektionen bör

ingå i rådet, och Sveriges hantverks- och industriorganisation, att rådet bör inrymma

sakkunskap från hantverk och industrier av mindre format. Länsskolnämnden

i Örebro län ifrågasätter om inte rådet bör givas ett vidgat verksamhetsområde.

Övrig yrkesutbildning är i lika stort behov av kontakt med näringslivet

inom länet anser nämnden och därför bör rådet bestå av förslagsvis sju medlemmar.

5. Regleringen av skolplikten

Skolberedningen

Skolberedningen erinrar om att 1950 års riksdag i samband med det stora

skolbeslutet fattade principbeslut om en nioårig skolplikt och att det i beredningens

direktiv utsagts, att den nioåriga skolplikten skall vara grundvalen för

det nya skolsystemet. Enligt direktiven har beredningen ej heller haft att syssla

med spörsmålet om vid vilken tidpunkt barnen bör börja sin skolgång. Efter

att ha understrukit att frågan om barnens skolmognad bör underkastas fortsatt

vetenskaplig forskning förordar beredningen, att normalåldern för skolgångens

början alltjämt sättes vid sju år och att skolåldern inte höjes över normalt sexton

år, dvs. den nioåriga skolplikt som hittills tillämpats under försöksverksamheten.

Barn, som konstateras vara tidigt skolmogna, bör dock enligt beredningens

förslag liksom hittills efter medgivande av skolstyrelsen kunna få börja

skolgången vid sex års ålder. Vidare föreslår beredningen, att sent utvecklade

barn alltjämt skall kunna få sin skolgång uppskjuten till åttaårsåldern, men

pekar samtidigt på önskvärdheten av att barn, som inte är skolmogna, omhändertages

i skolmognadsklasser eller genom individualiserande undervisningsmetoder

beredes lämplig miljö i normalklasser.

I fråga om skolpliktens omfattning anför beredningen, att någon opinion mot

den nioåriga skolplikten på det hela taget inte kommit till synes under försökstiden,

och beredningen finner i samband med försöksverksamheten gjorda opinionsundersökningar

gc vid handen, att en sadan omfattning av skolplikten accepterats

av målsmännen och eleverna samt av de kommunala myndigheterna

och lärarna. Ett annat tecken härpå är att ansökningarna om sådan tidigare avgång,

som medgives enligt 18 § folkskolestadgan, varit fåtaliga. Skolmyndigheterna

har också ansett sig kunna vara restriktiva vid prövningen av sådana ansökningar.

Ilärav drar beredningen slutsatsen att skolloda i allmänhet inte förekom
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

mit på enhetsskolans högstadium. I den mån skolleda enligt gjorda undersökningar

visat sig förekomma har den varit lokaliserad till sjunde eller åttonde årskursen

och i första rummet till s. k. praktiska klasser, där frånvaron av stimulans

från studieinriktade elever synes ha skapat en negativ inställning till skolarbetet.

Det är med hänsyn bl. a. till denna konsekvens av det differentieringssystem,

som i allmänhet tillämpats i försökskommunerna, som beredningen förordar

att nygruppering av eleverna på klasser inte skall förekomma i nämnda

årskurser. Då man emellertid måste räkna med att även i fortsättningen elever

undantagsvis kommer att vilja sluta skolan före skolpliktstidens slut, förordar

beredningen att nuvarande regel om förtida avgång bibehålies.

Vid tillämpning av denna regel måste man — anför beredningen — beakta,

att en elev, som slutar skolan i förtid, går ut i livet med en sämre kunskapsgrund

än kamraterna. För hans egen skull bör detta inte tillåtas, om inte mycket starka

skäl föreligger. Avgång bör därför enligt beredningens mening medges endast i

individuella, noga prövade undantagsfall. Särskilt måste tillses att garanti finns,

att eleven direkt från skolan får övergå till annan utbildning eller till en för

honom lämpad anställning eller verksamhet. Över huvud får prövningen ske

endast med utgångspunkt i barnets eget bästa. Sociala eller ekonomiska skäl bör

inte få betydelse för prövningen. Hjälpklassystemets utbyggande till att omfatta

hela högstadiet och möjligheterna att ge eleven för honom passande sysselsättning

i avgångsklassen bör — framhåller beredningen— kunna underlätta för

skolstyrelserna att arbeta efter den här förordade återhållsamma linjen.

Beredningen erinrar om att man i debatten om skolledan ibland rekommenderat

en utväg, som inte skulle innebära någon förkortning av skoltiden men

öppna möjlighet att befria elev från skolgång under den tid, då hans intresse för

studier kan antagas vara litet. Han skulle få avbryta skolgången mot förpliktelse

att senare återuppta studierna, lämpligen vid en folkhögskola. Beredningen

anser, att en sådan anordning säkerligen skulle i vissa fall kunna vara ändamålsenlig.

Kontrollen av att skolplikten på detta sätt fullgörs skulle dock bli

besvärlig. Därtill kommer, att man helt saknar garantier för att det avslutande

året kommer att te sig välkommet för eleven och av honom utnyttjas på rätt

sätt; för folkhögskolan, som är en frivillig skolform och bygger på elevernas fria

önskan att delta i studiearbetet, skulle det inte vara välkommet att behöva mottaga

elever, som kommer inte av fri vilja utan av tvång. Beredningen vill dock

föreslå, att anordningen prövas i viss omfattning under gynnsamma omständigheter.

Beredningen finner sannolikt att grundskolan i framtiden kommer att ha

mindre besvär med elever, som önskar avgå i förtid, än med elever som önskar

dröja sig kvar där. Härför talar bl. a. utvecklingen på arbetsmarknaden och i

samhället i övrigt utanför skolan. Enligt beredningens mening är det självklart,

att en elev, som försenats genom kvarsittning eller genom att ha börjat skolan

först i attaarsaldern, skall ha rätt att ga ut skolan även om skolplikt inte längre

föreligger.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Beredningen riktar slutligen uppmärksamheten på den omständigheten, att

arbetsgivare enligt nu gällande lag har rätt att anställa ungdomar så snart de

fyllt fjorton år och har erhållit av läkare utfärdad arbetsbok. Skolberedningen

har övervägt, huruvida en ändring av dessa bestämmelser borde föreslås i avsikt

att uppnå överensstämmelse mellan tidpunkten för skolans slut och tidpunkten

för yrkesarbetets början. Med hänsyn till att många ungdomar tar anställning

på ferierna och i många fall för sin utveckling har nytta därav, har beredningen

dock ansett sig böra förorda, att de nuvarande bestämmelserna bibehålls. Sådan

anställning varom här är fråga, får dock inte inkräkta på elevens skolgång.

Beredningen föreslår därför, att arbetsgivare, som har skol pliktig i sin tjänst,

skall vara skyldig att bereda honom frihet från arbetet under den tid som erfordras

för att eleven skall kunna fullborda sin skolgång. Erforderliga bestämmelser

har av beredningen införts i förslaget till skollag.

Vad angår fullgörande av skolplikt annorledes än genom skolgång i den obligatoriska

skolan ifrågasätter beredningen i stort sett inte någon ändring i vad nu

gäller. Enligt beredningens förslag skall föräldrarna sålunda kunna få sända sina

barn till privata skolor i samma ordning som för närvarande och i stort sett

enligt hittills gällande grunder. Likaså anser beredningen — ehuru den är medveten

om att föräldrarnas önskan att ge sitt barn enskild undervisning ibland

kan bottna i sådana bevekelsegrunder eller ges sådan utformning att den äventyrar

barnets rätt till god undervisning m. m. — att någon ytterligare inskränkning

i möjligheten att ge barnet enskild undervisning (t. ex. i hemmet) utöver

de villkor som f. n. föreligger inte bör införas.

Efter att ha erinrat om att envar i princip äger utan särskilt tillstånd i

riket starta och driva enskilda skolor framhåller beredningen, som i detta sammanhang

begränsar sig till att behandla förevarande fråga väsentligen endast

såvitt avser skolor för elever tillhörande skolpliktsaldern, att den inte ifrågasätter

ändring i vad nu gäller i fråga om rätten att upprätta sådana skolor.

I fråga om villkoren för att få driva enskild skola föreslår beredningen en

sådan komplettering av vad nu föreskrives i 14 § folkskolestadgan, att krav

uppställes att skolan i fråga om undervisningens art, omfattning och allmänna

inriktning liksom i fråga om lärarnas reella kompetens väsentligen skall motsvara

grundskolan. Detta innebär bl. a. att en skola, som på högstadiet ensidigt

inriktas på viss elevkategori och visst studiemål, exempelvis enbart en teoretisk

väg som leder fram till gymnasiestudier, som regel inte bör godkännas. Däremot

bör hinder för godkännande inte möta på grund därav att kursinnehållet avviker

från grundskolans, därest avvikelsen föranledes av att undervisningen bygger

på en annan religiös eller filosofisk övertygelse än som ligger till grund för

det svenska skolväsendet i allmänhet. Som motiv för sin ståndpunkt framhåller

beredningen, att vid bedömningen av denna fråga måste beaktas inte endast

huvudmannens önskemål utan också i lika hög grad föräldrarnas och barnens

intressen. Vidare måste hänsyn tagas till den inverkan som en enskild skola

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

kan ha på organisationen av närliggande allmänna skolor och på de strävanden,

som samhället vill främja med de allmänna skolorna och som tar sig uttryck i

skolans målsättning. Samhället måste begära att enskilda skolor inte upprättas,

organiseras och drives på sådant sätt, att de motverkar eller försvårar uppnåendet

av de syften som ligger till grund för den pågående reformen av det offentliga

skolväsendet.

Beträffande villkoren för drivande av enskild skola och kontrollen över att

skolorna uppfyller föreskrivna krav tillägger beredningen:

Beredningen har avvisat tanken på att enskild skola kontinuerligt skall lämna

uppgifter om olika grenar av sin verksamhet men menar å andra sidan, att det

bör åligga skolstyrelsen i den kommun där skolan driver sin verksamhet och

länsskolnämnden att med inte alltför långa mellanrum ta del av skolans arbete.

Slutligen vill beredningen framhålla, att vilka krav man än ställer på arbetet

i en enskild skola, får de inte i författningarna ges en så statisk utformning eller

tillämpas så snävt att det i realiteten blir omöjligt att driva en enskild skola.

I all synnerhet gäller detta s. k. reformskolor (friskolor) eller andra skolor där

arbetet bedrives i överensstämmelse med någon genomtänkt och önskvärd uppfostrings-

eller pedagogisk idé. Detsamma bör också gälla i fråga om skola, som

t. ex. med större utnyttjande än vad som normalt sker av barnpsykologisk eller

barnpsykiatrisk expertis vill särskilt ägna sig åt elever med behov av speciell

eller mer personlig omvårdnad i undervisningen. Det är med hänsyn till den

pedagogiska utvecklingen över huvud taget angeläget, att det allmänna visar

förståelse för och tillmötesgående mot den som obunden av en konventionell

pedagogisk uppfattning vill leta sig fram på andra vägar för att nå det mål man

ställer för en god skola, oavsett om arbetet bedrives inom eller utom det allmänna

skolväsendet.

Remissyttranden

De av skolberedningen föreslagna grunderna för skolpliktens reglering

har i huvudsak godtagits av flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig

härom.

I anslutning till beredningens förslag rörande skolpliktens nedre

gräns — en normalålder av 7 år jämte vissa möjligheter till avvikelser i båda

riktningarna — har åtskilliga remissinstanser framfört synpunkter och förslag,

berörande förskoleverksamheten, skolmognadsundersökningar och organisationen

av skolmognadsklasser. En närmare redogörelse för vad i dessa avseenden

anförts lämnas i propositionen om grundskolan. Vad angår beredningens förevarande

förslag utvisar remissbehandlingen, att i första hand skolmyndigheterna

i huvudsak godtagit detsamma. Sålunda tillstyrker skolöverstyrelsen i likhet

med ett antal länsskolnämnder uttryckligen beredningens förslag i denna del.

Överstyrelsen anser vidare, att försök med tidigare början av skolgången synes

böra företagas genom samarbete med förskoleverksamheten inom elevområdet.

Å andra sidan hävdas av vissa remissinstanser, att skäl finnes för en sänkning

av skolpliktens nedre gräns. Landsorganisationen anser, att de förändringar av

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

skolan, som utvecklingen själv kommer att driva fram inom de ramar som den

nya skolan nu ger, snart kommer att aktualisera en skolplikt som är tidigarelagd.

Enligt kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg och högre allmänna

läroverket i Linköping finns starka skäl för en sänkning av inträdesåldern

till sex år. Att en tidigareläggning av skolgången göres till föremål för särskild

utredning och försöksverksamhet föreslås av Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens

centralorganisation, Målsmännens riksförbund, Högerns kvinnoförbund och

Folkpartiets ungdomsförbund. Bland andra Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

och Läroverkslärarnas riksförbund beklagar att i beredningens

direktiv ej ingått att uppta frågan om en tidigare förläggning av skolpliktens

inträdande. I likhet med vad som föreslagits i en reservation till beredningens

betänkande anser länsstyrelsen i Västerbottens län, att föräldrar, som önskar

placera ett sexårigt barn i första årskursen i privat skola, skall få göra detta

utan inhämtande av skolstyrelsens godkännande. Denna uppfattning delas också

av Folkpartiets kvinnoförbund, dock under förutsättning att skolmognadsprövning

och läkarundersökning ger positivt utslag.

Framförda önskemål om en tidigare skolstart för barnen torde ha samband

med önskemålet att förskolans verksamhet upptages till prövning. I viss mån

betraktas ökad förskoleverksamhet som ett substitut till en ännu inte realiserbar

tidigareläggning av den reguljära skolgångens början. Detta resonemang bemötes

av Sveriges förskollärares riksförbund, som inte finner det nödvändigt att

rubba den nedre åldersgränsen. Förbundet anför:

Av detta drar man slutsatsen, att man måste inrätta förskoleklasser eller låta

barnen börja skolan i 6-årsåldern. Man bortser då helt från att förskoleverksamheten

aldrig syftat till och inte heller nu syftar till ett omhändertagande av

barnen enbart i 6-årsåldern — trots att platsbristen vid förskolorna nu ofta

tvingat fram detta. Ett faktum är, att förskolefostran, som den bedrives i vårt

land, vill nå en utveckling av hela barnet, intellektuellt, socialt, emotionellt, —

ett mål som grundskolan också anser som sitt. Detta syns förbundet svårt att

nå, om barnen endast får ett förskoleår — 6-årsåldern är ofta ur utvecklingssynpunkt

en mindre lämplig tidpunkt för en första gruppkontakt och det vore lyckligt

om barnen kunde få börja förskolan åtminstone i 5-årsåldern. Denna ålder

är ur utvecklingssynpunkt en lugn period, med goda möjligheter till gruppanpassning.

Förbundet anser det inte nödvändigt med en nyordning, då det gäller skolans

nedre gräns, utan vill i stället starkt understryka kravet på en utbyggd förskoleverksamhet.

Förbundet önskar understryka professor Trankells uppfattning, att skolmognaden

i viss mån är beroende av barnens tidigare erfarenheter och att en förskola

för 4—7-åringar förmodligen skulle förändra också skolmognaden. Givetvis

spelar också skolans krav en stor roll för hur skolmoget ett barn anses vara. Det

kan kanske i detta sammanhang vara på sin plats att påpeka att den psykologiska

expertisen anser, att läsmognaden i allmänhet inte inträder förrän i åldern

6 1/2 år — denna mognad anses i stor utsträckning bero på fysiologiska faktorer.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

I avseende på prövning av uppskov med skolgång kommer ett starkare

betonande av möjligheten till sådant uppskov till synes i yttrandet av Sveriges

bampsykiatriska förening, som finner att ett uppskov för det skolomogna

barnet även utan organiserad sysselsättning oftast utgör det skonsammaste sättet

att möta svårigheterna i de fall där skolan saknar speciella resurser. Föreningen

anför i detta sammanhang följande:

Skolmognaden måste givetvis alltid ses i relation till innehållet i den skolform

som barnet skall inpassas i. Grundskolans lågstadium är klart målinriktat på att

barnen skall inhämta grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning.

Med största sannolikhet kommer det därför även i framtiden att finnas ett

relativt stort antal barn med skolsvårigheter redan från början. Problemet är

hur man på bästa sätt skall ordna för dessa under det första år då skolpliktsåldern

inträtt. Möjligheten att få sin skolgång uppskjuten ett år löser inte deras

sysselsättningsproblem och gruppanpassning. Förskolorna, i den mån de finns,

tar endast undantagsvis emot sådana överåriga barn. Beredningen pekar på

önskvärdheten att omhänderta dem i skolmognadsklasser. Den utvägen kommer

nog framdeles liksom nu endast att finnas för barn i vissa städer och tätorter,

då arrangemanget förutsätter ett visst befolkningsunderlag. Att sända emotionellt

och intellektuellt omogna sjuåringar med skolbuss långt bort ifrån hemmet

till centraliserade skolmognadsklasser torde vara en dålig utväg. Den av beredningen

antydda möjligheten att bereda dessa barn en lämplig miljö i normalklassen

genom att individualisera undervisningsmetoderna har trots sina brister

ett visst berättigande i stora delar av vårt glest bebyggda land. Men oftast utgör

ett skoluppskov även utan en organiserad sysselsättning det skonsammaste sättet

att möta svårigheterna på i de fall där skolan saknar speciella resurser.

Som ett alternativ till placering i skolmognadsklass föreslås ett mer frikostigt

beviljande av uppskov även av överläkaren för den mentalhygieniska verksamheten

inom Stockholms skolväsen. I detta yttrande anföres:

Meddelande av uppskov kan understundom vara en adekvat och riktig åtgärd

för ett skolomoget barn. Detta gäller särskilt de mer påtagligt gruppomogna

barnen, som fortfarande är kvar i lekåldern och ej har någon som helst lust att

börja skolan. Dessa barn är i stor utsträckning födda under det andra halvåret.

För andra barn kan ett uppskov med skolgången i många fall vara ett allvarligt

men, som gör sig gällande många år framöver. Detta blir särskilt fallet, om barnen

fått börja sin skolgång men befinns alltför omogna för att fortsätta. — — —

Om uppskov meddelas innan barnen börjar skolgången, blir skadeverkningarna

i regel mindre och i många fall kan man som nyss påpekats se en tydligt gynnsam

effekt. Då skolmognadsproven emellertid, som vanligen är fallet, utföres

på våren före skolans början, inträffar det inte så sällan, att vissa barn, som

visar sig omogna vid dessa prov mognar under sommaren och att resultatet av

provet därför blir missvisande. Detta sammanhänger av allt att döma med att

den förändring av kroppstypen från småbarnstyp till skolbarnstyp, som alla

barn genomgår, kan komma till stånd under loppet av 3—4 månader och att

härmed barnens rörelsebehov och leklust dämpas och förändras samtidigt som

koncentrationsförmågan ökar.

Länsskolnämnden i Västmanlands län varnar för att utvägen med ett års

uppskov för sent utvecklade barn på sina håll fått ett drag av generell tillämplighet.

Skolans uppgift är, framhåller nämnden, att stimulera till mognad, inte

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att avvakta mognad. Inrättandet av skolmognadsklasser och vidtagandet av

andra pedagogiska åtgärder inom skolans ram bör starkare framhävas såsom

representerande fördelaktigare alternativ i detta avseende.

Beträffande underlaget för uppskovsprövningen framhåller skolöverstyrelsen,

att det är nödvändigt att läkarundersökning och annan undersökning av barnet

företages. Enligt vad överstyrelsen erfarit förekommer det nämligen, att barn,

som är i behov av speciell vård på ett alltför sent stadium kommit under medicinsk

observation på grund av uppskov med skolgången. En liknande uppfattning

uttalas av Svenska läkarsällskapet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om det kan anses försvarligt att

låta målsmannen ensam avgöra den för barnet så betydelsefulla frågan om skolgångens

början skall uppskjutas ett år på grund av bristande skolmognad.

I anledning av skolberedningens uttalande om att sent utvecklade barn även

skulle kunna med tillämpning av individualiserande undervisningsmetoder tagas

om hand i normal klass anför skolöverstyrelsen:

Överstyrelsen kommer att jämlikt 137 § stadgeförslaget utfärda anvisningar

rörande specialundervisningen. Därvid överväger överstyrelsen att rekommendera

en utökad användning av den särskilda specialundervisningen. I detta

sammanhang vill överstyrelsen erinra om det försök med bl. a. stödundervisning

i samband med den första läsundervisningen, vilket bedrivits vid statens försöksskola

i Linköping. Nämnda försök har under innevarande läsår lagts ut som fältförsök

vid ett antal skolor i landet. Erfarenheterna från denna verksamhet synes

kunna utnyttjas för att tillgodose behovet av individualisering av nybörjarundervisningen

samt underlätta situationen för barn med bristande skolmognad

i enlighet med skolberedningens intentioner.

Till en allmän utsträckning av skolplikten till nio år har

remissinstanserna genomgående ställt sig positiva.

Folkpartiets ungdomsförbund betraktar som en lika glädjande som ofrånkomlig

utveckling, att inom överskådlig framtid en obligatorisk tio- eller elvaårig

skolplikt bör kunna realiseras.

Länsskolnämnden i Malmöhus län förmodar, att övergången till nioårig skola

inte kommer att gå helt så gnisselfritt som beredningen antar. Det kunskapsstoff

som rymmes inom sju år, menar nämnden, får anses tillgängligt för det

stora flertalet av eleverna men den utökning av stoffet som är nödvändig, då

man går från sju till nio år medför att vissa trösklar uppstår, som det blir besvärligt

för åtskilliga elever att ta sig över. Nämnden fortsätter.

Att något nytt måste komma är oundgängligen nödvändigt, om inte skolpliktstidens

förlängning för många elever skall te sig meningslös. Det får inte

bli så, att den nya skolan för en stor grupp målsmän huvudsakligen uppfattas

som en från sju till nio år förlängd skolgång med den sjuåriga skolans innehåll.

En viss utsträckning av skolplikten föreslås av länsskolnämnden i Hallands

län, nämligen avseende sådana elever som på grund av kvarsittning, uppskov

med intagning eller intagning i skolmognadsklass försenats i sin skolgång. En

förlängning av skolpliktst iden utanför ramen för normal genomgång av skolan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

med ett år, säger nämnden, skulle medföra en större garanti för att dessa elever

får del av den för deras framtid så viktiga undervisningen i årskurs 9.

Beredningens förslag att tillstånd att sluta skolan före skolpliktens

utgång skall meddelas endast i individuella, noga prövade undantagsfall,

understrykes av skolöverstyrelsen, läns skolnämnd erna i Stockholms län och

i Skaraborgs län, Statstjänstemannens riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation

och Sveriges skoldirektörsförening.

Landsorganisationen anför i detta sammanhang.

Rent allmänt anser LO, att det inte är lämpligt att söka lösa frågan om skolleda

genom tidigare avgång. Koncentrationen av fall av skolleda till de s. k.

praktiska klasserna talar också för att problemet inte bekämpas genom ökat

yrkesinriktat skolarbete och LO delar beredningens uppfattning, att skolledan

bl. a. kan bero på brist på stimulans från mera studieinriktade elever. Ett avskiljande

av elever till yrkesinriktade linjer kan, enligt LO:s mening, vara en

bland flera orsaker till skolleda. Även i detta finner LO ett motiv för största

möjliga sammanhållning av högstadiet. Mycket skulle också vinnas genom pedagogiskt

nydaningsarbete.

Förutom de villkor, som beredningen anger för tidigare avgång från skolan,

bör enligt länsskolnämnden i Malmöhus län gälla, att skolan beredes möjlighet

att följa eleven under tiden som motsvarar skolpliktsåret.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening delar beredningens principiella

inställning i fråga om för tidig avgång. Hänsynen till den enskilde eleven

talar dock i vissa fall erfarenhetsmässigt för att vederbörande bör få sluta skolan

i förtid, framhåller federationen; om det av organisatoriska skäl är möjligt

kunde en tänkbar och måhända bättre anordning än dispens från årskurs 9 vara

att en elev tidvis under sista skolåret helt fick ägna sig åt praktiskt arbete.

Sveriges skolledarförbund anser att ett avbrytande av skolgång i vissa enstaka

fall kan vara enda möjligheten att rätta till en missanpassad elev och att det

krav, som uppställes i lagtexten — att särskilda skäl föreligger — inte bör få

en alltför snäv tolkning.

Möjlighet för vissa elever att tillbringa sista skolpliktsåret på lämplig arbetsplats

under skolmyndigheternas överinseende förordas av kollegiet vid lärarhögskolan

i Stockholm och Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Liknande

synpunkter anför kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping.

Läroverkslärarnas riksförbund finner att det för skoltrötta elevers egen del

skulle vara lyckligt med relativt generösa bestämmelser. Möjlighet till tidigare

avgång bör finnas, fortsätter förbundet, för den som övergår till en arbetsplats

under skolstyrelsens kontroll, varvid krav på regelrätt yrkesutbildning i detta

sammanhang inte bör strikt upprätthållas.

Likaså förordar Svenska skolläkarföreningen och Sveriges bampsykiatriska

förening generösa tillämpningsföreskrifter. Skolläkarföreningen anför i detta

sammanhang följande:

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Skolan kan inte individualisera sin undervisning och fostran så, att alla elever

kunna bli tillgodosedda ens i högstadiet. Det rör sig hår vanligen om 14—15

åringar med skolleda. De äro ofta utvecklade som ordinära 18—-19 åringar med

dessas behov av rörelse och aktivitet men mycket litet intresse och förutsättningar

för studier. Tvånget att gå kvar i skolan leder till depressionstillstånd

eller disciplinproblem, som kan vara mycket svårt att komma tillrätta med

inom skolans ram. Många tyr sig till äldre kamrater utom skolan och begår

asociala och kriminella handlingar. För att förekomma en sådan utveckling bör

givetvis en allsidig utredning göras i dessa fall och, om inget annat står till buds,

tillstånd meddelas att i förtid sluta skolan. Härvid skall givetvis tillses att en

riktig inpassning i förvärvslivet sker eller övergång ordnas till någon form av

yrkesutbildning.

Av anförda skäl vill skolläkarföreningen starkt understryka vikten av, att

tillämpningsföreskrifterna ej göras alltför restriktiva, när det gäller anvisningarna

för beviljandet av tillstånd att sluta skolan i förtid för elever med utpräglad

skolleda, som ej kan hävas med elevvårdande åtgärder i skolan.

Barnpsykiatriska jöreningen anför:

Ett tvångsvis kvarhållande av elever med utpräglad skolleda i 15—16 års

åldern innebär dåliga förutsättningar att ge dem den önskvärda kunskapsgrunden.

Genom uttalad håglöshet eller genom att skapa oro och disciplinära problem

utgör de en svår belastning för kamrater och lärare. Föreningen finner det verklighetsfrämmande

att, som skolberedningen, optimistiskt antaga att grundskolan

i framtiden kommer att ha mindre besvär med elever, som önska avgå i förtid

än med elever som önska dröja sig kvar där. De hittillsvarande erfarenheterna

från de distrikt i Stockholm, där nioårig enhetsskola införts, är enligt den barnpsykiatriska

skolöverläkaren därstädes, att problemen med företrädesvis förutvarande

specialklasselever är betydande. Dessa ha ofta en uttalad oförmåga att

kunna anpassa sig i en stor klass med ämneslärarsystem. De kommer med skiftande

lärare att sakna den tillsyn och värdefulla personliga förankring, som

behövs för att någorlunda bemästra sin skolleda. I största möjliga utsträckning

bör specialklasseleverna även på högstadiet få behålla klasslärarsystemet. Tillstånd

att sluta skolan i förtid bör inte kringgärdas med högre hinder än att

lärarna, till majoriteten elevers fromma, får klart för sig att en sådan utväg i

samråd med skolläkaren och målsman ligger inom den nära möjlighetens gräns.

Den av skolberedningen berörda anordningen med senare återupptagande av

för tidigt avbruten skolgång finner skolöverstyrelsen böra kunna göras till föremål

för praktiska försök, dock tills vidare i begränsad omfattning. Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening finner att en sådan anordning i vissa fall

skulle vara ändamålsenlig men anför även vissa betänkligheter.

Stora organisatoriska och även pedagogiska problem kommer dock att uppstå

i samband med att studierna skall återupptas, i synnerhet om studiepausen har

omfattat någon längre tid. Att i detta sammanhang utnyttja folkhögskolan förefaller

förbunden tveksamt med hänsyn till folkhögskolans arbetssätt och ställning

som frivillig skolform. Enligt förbundens mening skulle syftet med studiepaus

även kunna tillgodoses genom ett kortare uppehåll. Vid en maximering av

uppehållet till t. ex. en termin skulle krav på »återläsning» inte uppställas. Förbunden

föreslår att även en sådan anordning i begränsad omfattning skall kunna

prövas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Länsskolnämndema i Kronobergs län och Kalmar län uttalar i denna fråga

viss tveksamhet. Den förstnämnda av dessa instanser ifrågasätter om inte befrielse

från sista skolåret utan förpliktelser i vissa fall skulle vara långt lämpligare.

Länsskolnämnden i Västmanlands län avstyrker helt beredningens förslag

i denna del.

I fråga om rätten att fullgöra skolplikt i privat skola samt

rätten att starta och driva sådan skola ansluter sig skolöverstyrelsen

till beredningens förslag. Överstyrelsen anför härom:

Principen om den först nämnda rättigheten måste innebära, att målsmannen

skall ha rätt att sända skolpliktiga barn till andra former av undervisning, än

dem samhället anordnar. Denna rättighet måste anses fundamental i en demokratisk

stat men måste, för att man ej skall komma i konflikt med en annan

likaledes fundamental rättighet, nämligen barnens rätt att erhålla undervisning,

förknippas med skyldighet för målsmannen att bereda barnen möjlighet att

erhålla en undervisning, som samhället kan anse godtagbar. Parallell med den

enskildes rätt till undervisning står nämligen hans skyldighet att utbilda sig för

att icke komma att ligga samhället till last. Skolöverstyrelsen finner skolberedningens

förslag i dessa avseenden sådana de framgår av förslaget till skollag vara

väl avvägda.

Den andra principen innebär, att det skall föreligga rätt för enskilda personer

att ensamma eller i förening med andra starta och driva skolor även på den obligatoriska

skolans åldersstadium. Skolberedningen har sett på denna fråga på

ett sätt som erinrar om de tankegångar, som ligger bakom vår tryckfrihetslagstiftning:

man vill icke föreskriva något förhandsgodkännande utan låta samhällets

kontroll i princip gälla den i gång varande skolan. Även denna princip

anser överstyrelsen riktig.

Skolöverstyrelsen är ense med beredningen om att vissa krav måste kunna

ställas på såväl den enskilda skolans undervisning som dess lärares reella kompetens

men att någon likformighet med den obligatoriska skolan icke bör krävas.

Av särskild vikt är enligt överstyrelsens mening, att all undervisning som bedrives

sker med iakttagande av största möjliga objektivitet. Såväl fostran som kunskapsmeddelelse

skall genomsyras av de moraliska normer, som måste råda i ett

demokratiskt samhälle, och som av beredningen sammanfattats i att eleverna

skall göras medvetna om innebörden av etiska begrepp som rättvisa, ärlighet,

hänsyn och tolerans.

Enskilda läroverkens förbund, som med tillfredsställelse noterar den positiva

hållning skolberedningen intagit till de privata skolorna, tillstyrker att enskilda

skolor med syfte att bedriva undervisning på den obligatoriska skolans åldersstadier

får startas och drivas i enlighet med skolberedningens förslag.

Beredningens förslag i fråga om villkoren för att få driva enskild skola biträdes

av länsskolnämnden i Jönköpings län och Malmö stad. Det av beredningen i

sammanhanget gjorda uttalandet om att enskilda skolor inte bör få drivas på

sådant sätt, att de motverkar eller försvårar uppnåendet av de syften som ligger

till grund för den pågående reformen av det offentliga skolväsendet, anses av

Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund vittna om

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1962

en skuggräddsla och snävhet, som illa rimmar med de eljest positiva formuleringarna

om privata skolor. Läroverkslärarnas riksförbund finner att uppmärksamhet

bör ägnas åt frågan om det verkligen skall avkrävas privatskolorna, att

undervisningens omfattning, främst med hänsyn till studievägarna, skall vara av

samma slag som grundskolans. Det kan synas rimligt, säger förbundet, att man

på den privata skolan endast ställer anspråket, »att undervisningen till sin art

och inriktning skall överensstämma med grundskolans inom den sektor av grundskolan

som privatskolan förklarat sig ämna bedriva undervisning».

I likhet med sistnämnda förbund uppehåller man sig i ett par andra yttranden

vid frågan om vilka närmare krav på utformningen av en enskild skola som

bör ställas upp. Resonemangen synes här nära sammankopplade med spörsmål

om redan existerande statsunderstödda skolors fortsatta verksamhet och möjligheter

till statsunderstöd. Enskilda läroverkens förbund gör här till en början

ett mer allmänt uttalande av följande innehåll:

Vissa uttalanden av beredningen ger förbundet den uppfattningen att avvikelser

från det kommunala högstadiets organisation och innehåll inte bara skulle

vara möjliga utan även önskvärda. Det står givetvis klart för förbundet, att den

stora skolreformen förändrar villkoren för de privata skolornas verksamhet, att

rekryteringsunderlaget och sättet för intagning måste förändras, att kursinnehåll

och metodik måste förändras med hänsyn till bl. a. elevmaterialets större

heterogenitet. Men förbundet kan icke inse, att en något avvikande högstadieorganisation

inom ett fåtal privatläroverk skulle kunna ofördelaktigt påverka

»allmänna skolor i dess omgivning» eller motverka samhällsutvecklingen. Detta

får icke uppfattas som att privatläroverken skulle ha någon ambition att inom

sig konservera någon av de skolformer, som av ansvariga myndigheter ansetts

mogna för avlösning av en ny skola, tvärtom vill förbundet starkt understryka

privatläroverkens villighet att med bevarande av de bästa erfarenheterna från

arbete inom de hittills traditionella skolformerna ställa sina personella och materiella

resurser till förfogande i en tid, då alla krafter måste sättas in för att

den stora förändringen av landets skolväsen skall bli till största möjliga gagn för

det uppväxande släktet. Förbundet vill med ovan gjorda antydningar slå vakt

om skolornas frihet att i enlighet med varje skolas pedagogiska traditioner söka

pröva nya vägar för eu allt bättre skolutbildning. Att nu säga, i vilka avseenden

avvikelser från det allmänna skolväsendet skulle kunna ske och vilken försöksverksamhet

som skall igångsättas är givetvis omöjligt, så länge det slutliga beslutet

om den nya skolans utformning icke har fattats.

Förbundet berör vidare svårigheterna att inom en enskild skola på högstadiet

upprätta alla tillvalsgrupper och linjer; förbundet tänker sig här vissa möjligheter

till samverkan mellan flera enskilda skolor. Ilärutinnan anför förbundet:

Fn närmare undersökning av de privata skolornas förhållanden torde komma

att visa att i vissa fall svårigheter kan uppstå att upprätta alla tillvalsgrupper,

respektive linjer i klass 9. Förbundet anser att på samma sätt som en interkommunal

samverkan kan ske, där elevunderlaget är för litet, bör ett par former av

samverkan för underlättande av privatläroverkens möjligheter till ett så fullständigt

högstadium som möjligt också vara tillåtna. I Stockholm, där flera pri
-

4 ■— Bihang till riksdagens protokoll 19G2. I sand. Nr 136

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

vatläroverk ämnar anhålla om att få upprätta högstadier, skulle ett samarbete

mellan nämnda skolor vara möjligt, främst i syfte att ge en så rikhaltig uppsättning

av linjer i klass 9 som möjligt. Någon eller några tillvalsgrupper i klasserna

7 och 8 skulle eventuellt kunna vara gemensamma för ett par privatläroverk.

En dylik samverkan skulle icke bryta den klassamhörighet, som beredningen

anser vara viktig, då klasserna givetvis skulle hållas samman i de gemensamma

ämnena.

Man kan förutsätta, att varje skola kommer att sträva efter att ge eleverna

så många valmöjligheter som möjligt dels inom den egna skolan, dels genom

samarbete enligt ovan. Det kan dock, särskilt under första tiden efter övergången,

då de personella och lokalmässiga förhållandena i en del fall icke tilllåter

fullt utbyggt högstadium, visa sig nödvändigt att tillåta ett högstadium

med ett relativt litet antal linjer i klass 9. Privatläroverkens speciella förhållanden

synes göra ett fastlåsande av ett i förväg fixerat antal linjer omöjligt. För

de elever, som på grund av för litet antal icke kunnat få undervisning på de

linjer de valt, torde genom samarbete på sätt som ovan nämnts möjlighet skapas

att tillfredsställande tillmötesgå önskemålen.

Av yttrandet från Stockholms stad (skoldirektören) framgår, att rektorerna

vid de statsunderstödda privatläroverken i Stockholm i likhet med nyssnämnda

förbund hävdar att privatskolorna på en ort, speciellt i vad gäller högstadieundervisningen,

skall kunna betraktas som en enhet. Skoldirektören finner däremot

att ett sådant betraktelsesätt inte kan anses stå i överensstämmelse med

skolberedningens intentioner samt anför:

Av motiveringarna till 13 § skollagen framgår nämligen bland annat, att skolberedningen

avsett, »att en skola, som på högstadiet ensidigt inriktas på viss

elevkategori och visst studiemål, t. ex. enbart en teoretisk väg som leder fram

till gymnasiestudier, ej bör godkännas utan att särskilda skäl föreligger». Med

hänsyn härtill och till de konsekvenser ett realiserande av förslaget skulle medföra

i fråga om elevrekrytering och elevernas fördelning på olika privata skolor

måste förslaget avvisas. Å andra sidan bör man beakta konsekvenserna för privatskolornas

högstadier vid en snedbelastning för vissa tillvalsgrupper i årskurserna

7 och 8 och linjer i årskurs 9, beroende på elevernas fria val. Om linje i

årskurs 9 inte kan upprättas, därför att inga eller för få elever (mindre än 5

på teoretisk och 8 på praktisk linje) valt linjen, torde föreståndaren för skolan

ej kunna lastas härför. Inte heller torde skolstyrelsen som villkor för skolans

godkännande kunna uppställa kravet på att föreståndaren skall kunna visa, att

han har lokaler, som tillgodoser inrättandet av samtliga linjer. Utan tvivel måste

»särskilda skäl» anses föreligga till avvikelse från kravet på fullständigt högstadium,

om den enskilda skolan inte får tillräckligt antal anmälningar till samtliga

linjer i årskurs 9.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser, att kravet

på enskilda skolors anpassning till grundskolesystemet inte får drivas så långt,

att en privat skolas högstadium skall innehålla grundskolans samtliga linjer i

årskurs 9. Organisationerna biträder det i särskilt yttrande till betänkandet

framlagda förslaget, att privatskolornas högstadium skall innehålla minst tre

linjer i årskurs 9, varav en gymnasieinriktad, en fackskoleinriktad och en praktiskt

yrkesförberedande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 or 1962

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att i fortsättningen

anförtro skolstyrelsen prövningen av skolans godkännade. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anför härom, att skolan fått vidgade uppgifter och att prövningen i

vissa fall skulle komma att åvila en styrelse, som själv inte förvaltar skola av

motsvarande typ. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarjörening och

Svenska jacklärarjörbundet är av den uppfattningen, att de lokala skolstyrelserna

inte alltid har de insikter om och den översikt över skolväsendet som helhet,

som erfordras för denna prövning. Dessutom framhålles risken för att ovidkommande

hänsyn av olika slag kan påverka bedömningen. De båda sistnämnda

remissinstanserna föreslår därför, att prövningen anförtros länsskolnämnden. I

detta förslag instämmer Folkpartiets kvinnojörbund samt Läroverksläramas

riksjörbund, som anser att tillfälliga lokala synpunkter ej bör få bli alltför mycket

utslagsgivande och att det är angeläget att trygga en viss enhetlighet vid

bedömningen.

Angående beredningens förslag om särskild föreskrift om skyldighet för

arbetsgivare att ordna arbetet för skolpliktig arbetstagare på sådant sätt,

att denne kan fullgöra skolgången, föreslår Sveriges sholdirektörsjörening samt

länsslcolnämndema i Kristianstads län, Malmöhus län och Blekinge län, att

denna föreskrift utgår ur lagen, de båda sistnämnda under motivering att något

behov av en sådan bestämmelse inte finnes.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser vidare att bestämmelsen indirekt kan

leda till att kombinerande av förvärvsarbete med skolarbete betraktas som

något naturligt; mot en sådan utveckling måste varnas, eftersom skolarbetet är

så krävande, att övrig tid bör användas till rekreation och vila. Folkskollärarjederationen

och Svenska Facklärarjörbundet anser, att det kan vara motiverat

att ha stadgandet intaget i skollagen, därest detsamma är att uppfatta som en

upplysning om vilka förhållanden som gäller. Däremot, fortsätter organisationen,

bör statuerandet av själva skyldigheten för arbetsgivaren icke finnas i skollagen

utan i något sammanhang där arbetsgivarens förhållanden mera direkt regleras.

Socialstyrelsen anför i denna fråga följande.

Vad beträffar arbete under ferierna äger arbetarskyddsstyrelsen meddela generell

dispens. Någon ändring av bestämmelserna i detta avseende finner socialstyrelsen

icke erforderlig. Frågan om tillstånd att utnyttja skolpliktiga barn

under terminerna för arbete som icke ingår i läroplanernas är däremot mera

vansklig. Kurserna i grundskolan torde vara upplagda så att eleven för lektioner,

hemarbete, samt erforderlig fritid och umgänge med familjen i regel icke

skall ha någon tid över. Sysselsättes barnen dessutom i förvärvsarbete föreligger

enligt socialstyrelsens mening risk för att de släpar efter i .skolan eller att deras

hälsa eftersättes. Socialstyrelsen vill med hänsyn härtill förorda att man i arbetarskyddslagen

inför en bestämmelse att skolpliktiga barn icke under terminerna

får anlitas till mera regelbundet arbete med mindre arbetsgivaren därtill erhållit

tillstånd från skolans rektor. Sådant tillstånd bör icke meddelas förrän skolsköterska

och klasslärare hörts i frågan.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Departementschefen

I vårt land har det offentliga skolväsendet hittills reglerats genom samfälld

lagstiftning av Kungl. Maj:t och riksdagen endast i vissa avseenden. Huvuddelen

av bestämmelserna är alltså utfärdade av Kungl. Maj :t ensam inom ramen

för den administrativa lagstiftningsmakten. I vissa fall, såsom beträffande de

nuvarande reglerna om allmän skolplikt i folkskolestadgan, har Kungl. Maj:t

dock begärt och fått riksdagens bemyndigande att utfärda bestämmelser. På ett

speciellt område inom undervisningsväsendet gäller för närvarande samfälld

lagstiftning för reglering av den enskildes förhållande till samhället, nämligen i

fråga om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. I övrigt har den

nuvarande regleringen i lag betingats av att förvaltningen av skolväsendet i stor

utsträckning överlämnats som en uppgift för kommunerna. De regler som i huvuddrag

fastslar kommunernas förpliktelser och den kommunala administrationen

på skolväsendets område har sålunda upptagits i den år 1956 tillkomna

skolstyrelselagen.

Såsom framgår av den redogörelse, som jag förut lämnat, innebär skolberedningens

förslag att de grundläggande frågorna rörande det offentliga skolväsendet

regleras i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag, betecknad

skollag och upptagande dels vissa för den enskildes förhållande till skolan

betydelsefulla regler bl. a. om rätt till skolgång och om skolplikt och dels bestämmelser

om den lokala, regionala och centrala ledningen av skolväsendet. I förhållande

till den nu rådande ordningen medför förslaget i stort sett den ändringen,

att skolplikten och rätten till skolgång lagfästes samt att kommunernas

skyldigheter beträffande skolväsendet blir något mera preciserade i sina huvuddrag.

Därtill kommer vissa nya regler berörande den centrala och regionala

ledningen och tillsynen. Slutligen föreslås skollagen böra omfatta nya regler

rörande den interkommunala samverkan på skolväsendets område, varjämte

övriga i skolstyrelselagen upptagna bestämmelser med något undantag föreslås

överflyttade till skollagen.

Liksom beredningen anser jag det vara i princip riktigt att i lag något mera

än hittills skett reglera skolans förhållanden. En likartad uppfattning har också

tidigare uttalats av riksdagen. Vad särskilt angår skolplikten måste det med

nutida betraktelsesätt anses naturligt att, oavsett om man uppfattar skolplikten

som en ren skyldighet eller huvudsakligen som en förmån, i lag fastslå de principer,

som bör gälla för den enskildes förhållande till samhället och vilka fått ett

uttryck genom vårt lands anslutning till artikel 2 i tilläggsprotokollet den 11

januari 1952 till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vad beredningen i övrigt anfört

om det huvudsakliga innehållet i en sådan lag kan jag ansluta mig till och jag

finner det framlagda lagförslaget vara i stort sett väl avvägt. Med det innehåll

den nya lagen avses få anser jag lagens rubrik böra betecknas skollag. Jag vill

därför förorda att förslag till skollag av i huvudsak det innehåll beredningen

föreslår förelägges riksdagen till antagande. Inom departementet har i överens
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

stämmelse härmed utarbetats ett förslag till skollag. I det följande skall jag i den

allmänna motiveringen behandla några av skollagens huvuddrag. Till förslagets

detaljer anhåller jag att få återkomma i specialmotiveringen till lagförslaget.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen har kommunernas förpliktelser

på skolväsendets område, förutom att deras principiella ansvar

och befogenheter fastslagits i 1 § gällande skolstyrelselag, reglerats i ett stort

antal av Kungl. Maj:t utfärdade författningar, vanligtvis genom särskilda bestämmelser

för varje slag av skolform. Skolberedningens förslag att sammanföra

alla regler i detta hänseende till skollagen och skolstadgan innebär en författningsmässig

förenkling och medför bättre möjligheter till överblick. Vad angår

principen för fördelningen av reglerna mellan skollagen och skolstadgan har beredningen

utgått från att huvuddragen av kommunernas skyldigheter skall regleras

i lagen. Detta står i överensstämmelse med kommunalrättsliga principer.

Jag vill därför förorda, att de viktigaste bestämmelserna om kommunernas

åligganden beträffande de skolformer, som står under skolstyrelsens förvaltning,

upptages i skollagen.

Enligt min mening bör således skollagen liksom nuvarande bestämmelser innehålla

en allmän regel rörande kommunernas principiella ansvar och befogenheter.

Därjämte bör kommunernas åligganden beträffande de olika skolformerna i

enlighet med beredningens grundtankar regleras genom allmänt hållna rambestämmelser.

De bestämmelser jag nu avser har upptagits i 2 § samt 48—50 §§

i det vid detta protokoll såsom bilaga fogade lagförslaget. Närmare detaljer inom

de sålunda angivna ramarna torde liksom hittills få regleras i stadgeform och,

såsom beredningen föreslagit, sammanföras i skolstadgan. I detta sammanhang

vill jag understryka, att ändringar eller omfördelningar av någon betydelse beträffande

kommunernas åligganden givetvis också i fortsättningen skall underställas

riksdagen, även om de inte föranleder ändring av de i skollagen angivna

rambestämmelserna.

Vid 1956 års skolstyrelsereform inordnades i skolstyrelsens kompetensområde

flera skolformer som dittills stått under förvaltning av särskilda

styrelser, exempelvis de statliga allmänna läroverken. Den grundläggande

tanken bakom denna utvidgning av kompetensområdet var att skolan skall betraktas

som en organisk enhet och att realiserandet av enhetsskolreformens intentioner

måste förutsätta att ledningen av skolväsendet på det lokala planet

även omfattar de påbyggnader, som har kommunal anknytning och som organiskt

ansluter sig till den obligatoriska bottenskolan. Denna princip ansågs

emellertid inte böra föranleda att de statliga tekniska läroverken ställdes under

skolstyrelsens förvaltning, huvudsakligen av det skälet att dessa skolor inte

hade en så lokalt betonad elevrekrytering som övriga skolor.

Med hänvisning till att förhållandena i nämnda avseende förändrats och under

åberopande av att en allsidig gymnasieplanering kräver en bättre samordning av

den lokala ledningen av de olika gyinnasicformerna föreslår nu skolberedningen,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att de tekniska läroverken inordnas under skolstyrelsen. För att tillgodose

önskemålet att trygga skolornas anknytning till näringslivet föreslår beredningen

inrättande vid länsskolnämnderna av ett rådgivande organ, tekniska råd, bestående

av tre ledamöter med god industriell erfarenhet i ledande befattning eller

i övrigt god kännedom om teknisk utveckling och forskning.

Skolberedningens förslag har biträtts av det övervägande antalet remissinstanser.

Även enligt min mening är tiden nu inne att beträffande den lokala ledningen

av de tekniska läroverken tillämpa samma principer som i fråga om

övriga gymnasier. I detta sammanhang vill jag också erinra om vad jag i årets

statsverksproposition (8 ht, s. 198 ff.) anfört rörande riktlinjerna för en samordnad

gymnasieplanering, innebärande bl. a. en omfördelning mellan de allmänbildande

gymnasierna och fackgymnasierna av den framöver totalt ökande

intagningskapaciteten. Om de av beredningen föreslagna tekniska råden inrättas,

synes övergången till den nya ordningen kunna försiggå utan risk för att läroverken

skall gå förlustiga den anknytning till näringslivet, som är nödvändig

främst för att undervisningen skall kunna fortlöpande anpassas till och hållas i

takt med den tekniska utvecklingen och som är synnerligen betydelsefull bl. a.

för att främja näringslivets medverkan vid tillgodoseendet av lärarbehovet vid

dessa läroverk. Jag vill därför förorda bifall till beredningens förslag.

Beträffande de tekniska råden vill jag framhålla vikten av att från rådets sida

uppehälles en kontinuerlig kontakt med skolstyrelserna och läroverken inom

länsskolnämndens verksamhetsområde. Inrättandet av dessa råd avses inte

innebära att det blir överflödigt att tillsätta lokala yrkesråd att biträda skolstyrelserna,

utan den hittillsvarande regeln härom skall alltfort äga tillämpning.

Med en sådan ordning synes det mig vara väl sörjt för att den tekniska utbildningen

får tillgång till all den sakkunskap, som fordras för att den skall kunna

fylla sina uppgifter. I fråga om antalet ledamöter i de tekniska råden vill jag med

anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen föreslå den jämkningen

av beredningens förslag, att rådet skall bestå av minst tre ledamöter,

utsedda av Kungl. Maj:t.

Liksom skolberedningen anser jag självfallet att de nya kommunala fackskolorna

ställes under skolstyrelsens förvaltning. Beträffande beredningens förslag

att inordna nomadskolorna under skolstyrelsen får jag hänvisa till vad gom

anförts i särskild proposition i ämnet (nr 51) till årets riksdag. De förslag som

framlagts i nämnda proposition innebär i förevarande avseende, att nomadskolorna

liksom hittills skall stå under särskild central ledning.

Den utvidgade kompetens för skolstyrelsen, som jag i det föregående förordat,

kommer till uttryck i 7 § i departementets förslag till skollag. De särskilda

bestämmelser som fordras beträffande de tekniska råden torde få utfärdas av

Kungl. Maj:t.

Vad härefter angår den av skolberedningen föreslagna omläggningen av reglerna

för interkommunal samverkan bör till en början uppmärksammas,

att bestämmelserna om elevområden får betydelse för den rätt att få

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

tillgång till undervisning, som beredningen föreslår bli inskriven i skollagen.

Härigenom blir nämligen fastslaget, vilka elever varje kommun har att, om sa

påfordras, mottaga för undervisning i skolorna i kommunen. Då elevområde

skall kunna fastställas att jämte den egna kommunen omfatta även en eller flera

andra kommuner eller delar därav, blir de föreslagna reglerna samtidigt ett medel

att få till stånd sådan interkommunal samverkan, som erfordras för att åstadkomma

en ändamålsenlig organisation av skolväsendet.

Förslagets genomförande skulle enligt min mening skapa ett enkelt och

fast system, som bättre än den hittillsvarande regleringen tillgodoser saval

elevernas intressen som det från allmän synpunkt viktiga önskemålet att få smidiga

och effektiva former för det kommunala samarbetet. En i sistnämnda avseende

väsentlig förbättring består utan tvivel däri att vissa med det nuvarande

systemet förknippade praktiska olägenheter i stor utsträckning undanröjes. Jag

tänker härvid på de många gånger mycket tidsödande förhandlingar och diskussioner,

som enligt vad beredningen framhållit ofta föregått de kommunala samarbetsavtalen.

Att förslaget härvidlag innebär en avsevärd administrativ förenkling

har också nästan genomgående vitsordats vid remissbehandlingen. Med

hänsyn till de fördelar som uppenbarligen står att vinna med det föreslagna

systemet vill jag ge min principiella anslutning till detsamma.

Vid skolstyrelselagens tillkomst förutsattes att kommunernas samarbete huvudsakligen

skulle bygga på frivillighet och att befogenheten att föreskriva

tvångsvis samverkan, i synnerhet i kommunalförbundets form, borde användas

återhållsamt och i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig

skolorganisation. Å andra sidan borde, enligt vad dåvarande departementschefen

uttalade, tvånget tveklöst tillämpas i fall, där ovidkommande synpunkter och

prestigeskäl eljest skulle hindra den uppväxande ungdomen från att få de utbildningsmöjligheter,

som omständigheterna motiverade. Såsom redan antytts av

beredningen innebär de nya reglerna i realiteten inte något ökat tvång för kommunerna.

Som jag ser saken utgör förslaget närmast en teknisk omläggning av

förfarandet, och följaktligen bör de av mig nyss berörda principerna för de statliga

myndigheternas prövning av dessa frågor alltfort äga tillämpning. Härav

torde följa, utan att det behöver uttryckligen fastslås i lagen, att lansskolnamnderna

vid handläggningen bör fästa stor vikt vid de enskilda kommunernas

önskemål och att kommun ej bör kunna påtvingas samverkan, savida därav

skulle följa påtagligt men för skolväsendet i kommunen. I detta sammanhang

bör även framhållas att enligt beredningens förslag all annan samverkan än den

som avser mottagande av elever lämnas oreglerad och att alltså härutinnan i

motsats till den nuvarande ordningen full frihet föreligger för kommunerna att

själva ordna sina mellanhavanden. Även detta förslag har jag funnit mig böra

förorda.

Såväl av skolberedningen som i vissa remissyttranden har påpekats sambandet

mellan det interkommunala skolsamarbetet och de riktlinjer for en kommunindelningsreform,

som föreslagits i propositionen nr 180 till 1961 års riksdag och

som nyligen behandlats av riksdagen. Det är det av grundskolans genomförande,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

främst det nya högstadiet, föranledda ökade behovet av kommunal samverkan,

som härvid faller i blickpunkten. Bland remissorganen kommer i denna

fråga å ena sidan till synes den meningen att beredningens förslag gör ett sådant

samband mindre framträdande till fördel för bedömningen av kommunindelningsfrågorna

i stort, medan å andra sidan en motsatt uppfattning gör gällande

att det vidgade skolsamarbetet ytterligare framhäver den olägenhet som ligger

däri, att de samverkande kommuner, vilka lämnar elever till annan kommun,

inte har något reellt inflytande på skolväsendets utformning.

Intresset för avlämnande kommuner att få medinflytande på skolväsendets

utformning har hittills kunnat tillgodoses genom bildandet av kommunalförbund;

någon annan i lag eller författning reglerad form för bildande av gemensamma

organ för skolväsendets förvaltning står inte till buds. Kommunalförbundsformen

har kommit till användning endast i mycket begränsad utsträckning.

Mot beredningens förslag att med viss jämkning bibehålla nuvarande

regel om anlitande av denna form har jag inte någon erinran. I den mån detta

institut, vare sig tvångsvis eller frivilligt, inte kommer till användning, saknas

emellertid enligt min mening inte vissa möjligheter att få till stånd ett samarbete

kommunerna emellan i de frågor som här avses. Jag tänker härvid närmast

på sådan samverkan, som ibland äger rum inom oreglerade kommunala

samarbetsnämnder. Även om dessa nämnder endast har rådgivande och beredande

funktioner, torde under goda betingelser i övrigt ett fruktbärande samarbete

kunna åvägabringas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att en framtida

ombildning av kommunerna till större enheter kan väntas för grundskolans

del medföra ett minskat behov av kommunal samverkan, i den mån de nya

kommunerna kommer att utgöra ett lämpligt underlag för högstadiet, något som

oftast torde komma att bli fallet.

I anledning av det från några remissorgan framförda önskemålet om en bättre

samordning av skolplaneringen med den allmänna kommunala samhällsplaneringen

på länsplanet vill jag understryka vikten av att de skolplanerande organen

verkar för åstadkommande av en sådan samordning. En förutsättning härför

är att i alla viktiga frågor samråd sker med de övriga länsplanerande organen.

Särskilt betydelsefullt är härvid att skolplaneringen sker under hänsynstagande

till de planer, som skall upprättas i varje län beträffande den lämpligaste indelningen

av länet i kommuner. Jag förutsätter att skolöverstyrelsen såsom högsta

tillsynsmyndighet har sin uppmärksamhet härpå och vidtager de åtgärder som

kan vara påkallade. Däremot anser jag mig inte kunna i förevarande sammanhang

taga ställning till den från något håll framförda frågan om utredning

rörande de former, under vilka samarbetet mellan planeringsorganen bör bedrivas.

Liksom hittills skall kommun, som för undervisning mottager elev från annan

kommun, vara berättigad till ersättning härför. I fråga om grunderna för ersättningsbeloppets

storlek bygger beredningens förslag på samma principer, som

hittills tillämpats; dock har beredningen för att förenkla det administrativa

förfarandet föreslagit, att ersättning skall, om ej kommunerna avtalar annat,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

utgå med ett schematiskt på medeltalsberäkningar grundat belopp, som fastställes

av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar. Beredningens

förslag, som av flertalet remissinstanser funnits innebära väsentliga

fördelar, synes även mig vara en ändamålsenlig och framkomlig väg att förenkla

ersättningssystemet. Med hänsyn till de varierande skolkostnaderna inom olika

delar av landet synes det bli nödvändigt med en regional variation av beloppens

storlek. Jag föreslår alltså, att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t

förordnar erhåller befogenhet att fastställa ersättningsbelopp i enlighet med det

anförda. Innan beloppen fastställes, bör självfallet samråd äga rum med kommunförbunden.

Skulle mot förmodan svårigheter uppkomma att finna en godtagbar

lösning på detta spörsmål, återstår enligt min mening ingen annan utväg än

att tillämpa det nuvarande systemet. Jag vill därför förorda att detta bibehålies

som ett alternativ till beredningens förslag.

De bestämmelser i skollagen, som bygger på vad jag i det föregående har

förordat, återfinnes i 40—47 §§ i departementsförslaget.

Statsmakternas år 1950 fattade principbeslut innebar, att den nya obligatoriska

skolan skall bygga på en generell nioårig skolplikt. Skolberedningen,

som enligt sina direktiv ej haft att ingå på frågan om skolpliktstidens

relation till barnens levnadsålder, ansluter därför i sitt förslag om skolpliktens

lagfästande huvudsakligen till vad som redan nu gäller i fråga om försöksskolan,

dvs. skolpliktstiden skall normalt motsvara levnadsåldern 7—16 år.

Genomförandet av grundskolan enligt de riktlinjer som förordas i propositionen

nr 54 förutsätter en nioårig skolplikt. Den generella utsträckning av skolplikten,

som detta innebär, synes enligt vad de undersökningar skolberedningen

redovisat och remissbehandlingen av beredningens förslag givit vid handen ha

allmänt accepterats i vårt land. Jag vill därför nu förorda att skolplikten i samband

med grundskolereformens genomförande generellt utsträckes till nio år.

Detta skall dock ej medföra någon ändring av de särbestämmelser i fråga om

skolplikt, som för närvarande gäller för vissa kategorier, nämligen blinda och

döva samt psykiskt efterblivna barn.

Skolberedningen har något berört frågan i vad mån samhällsutvecklingen kan

komma att aktualisera en ytterligare utvidgning av skolplikten i vårt land.

Som beredningen påpekat gäller redan i flera andra länder en skolplikt, som

sträcker sig utöver nio år.

I denna fråga måste man dock beakta att, vad vårt land beträffar, förhållandena

redan nu kännetecknas av en ökad strävan hos de flesta människor att

skaffa sig utbildning och därigenom höja sin standard, andligt och materiellt

sett. Grundskolans genomförande kommer sannolikt att ytterligare verka i

denna riktning. Med en sådan utveckling och om samhället för sin del tillhandahåller

ett variationsrikt system av utbildningsmöjligheter, kombinerat med

lämpliga studiesociala åtgärder, skulle tvångsföreskrifter på detta område

knappast få något reellt innehåll. Under alla förhållanden måste enligt min

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

mening i nuvarande läge våra personella och materiella resurser koncentreras

på genomförandet av den obligatoriska nioåriga skolan.

En fråga som väckt livlig debatt vid remissbehandlingen gäller vid vilken

ålder de skolpliktiga barnen normalt bör börja sin skolgång. Denna fråga sammanhänger

i första hand med skolmognadsproblemet men har också anknytning

till förskoleverksamheten. I dessa båda avseenden har jag till det vid

propositionen nr 54 fogade statsrådsprotokollet gjort vissa uttalanden, till vilka

jag får hänvisa. Innan frågan om skolmognaden underkastats ytterligare vetenskaplig

undersökning och en vidgad erfarenhet vunnits rörande förskolans

betydelse och förutsättningar kan enligt min mening spörsmålet om en generell

förskjutning nedåt av skolpliktstidens nedre gräns inte övervägas utan en alltför

stor osäkerhetsmarginal. För närvarande torde man alltså få stanna för att bibehålla

den nuvarande huvudregeln och i övrigt söka främja utvecklingen av

förskoleverksamheten. För att ge denna verksamhet ökad stadga och i övrigt

bättre arbetsbetingelser har på min föredragning i en tidigare proposition till

riksdagen (1962:46) föreslagits att förskollärarutbildningen skall förstatligas

samt dess kapacitet utvidgas m. m. Beredningens förslag innebär emellertid också

att barn, som har erforderlig mognad för att gå i skolan, skall kunna liksom hittills

få börja skolgången vid sex års ålder. Jag vill förorda att denna undantagsregel

bibehålies. I likhet med beredningen anser jag att såsom förutsättning för

dess tillämpning fortfarande bör gälla, att skolstyrelsen lämnar medgivande efter

en prövning på grundval av undersökningar rörande barnets fysiska och psykiska

mognad. Det i en reservation till beredningens betänkande och vid remissbehandlingen

framförda förslaget om slopande av skolstyrelsens prövning vid

ifrågasatt intagning av sexåriga barn i privat skola kan jag däremot inte tillstyrka.

För ett barn i denna ålder kan skolgång medföra allvarligt men, därest

barnet saknar tillräcklig mognad, och man bör därför för barnets skull ha garanti

för att en sådan åtgärd föregås av noggranna undersökningar.

Beträffande frågan om uppskov med skolgångens början innebär skolberedningens

förslag, att barn som inte är skolmogna liksom hittills skall efter föräldrarnas

medgivande och genom beslut av skolstyrelsen kunna få skolgången

uppskjuten ett år. Beredningen anser dock önskvärt att de omogna barnen

omhändertages i skolmognadsklasser eller beredes lämplig miljö i normalklasser

genom tillämpning av individualiserande undervisningsmetoder.

Vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar kommit till uttryck i fråga

om tillämpningen av den förevarande uppskovsregeln. Av företrädare för en

förhållandevis liberal praxis anses uppskovet många gånger vara att föredraga

i synnerhet om skolan inte har särskilda resurser, exempelvis i form av skolmognadsklasser,

att omhändertaga de skolomogna. Men den meningen att

uppskov inte får beviljas alltför rutinmässigt kommer också till synes. Härvid

framhålles skolans uppgift vara att stimulera till mognad, inte att avvakta mognaden.

Frågan om uppskov med skolgång torde mestadels bli aktualiserad på initiativ

av skolan, sedan anledning uppkommit att ifrågasätta barnets skolmognad.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

59

Ofta framkommer underlag för denna bedömning vid de skolmognadsprov, som

numera blivit allt vanligare och som i regel företages innan skolgången påbörjas.

Ibland händer det att den bristande skolmognaden konstateras först sedan

skolgången börjat. Jag anser det av hänsyn till barnen angeläget att man från

skolans sida på ett tidigt stadium söker skaffa sig kännedom om vilka barn i

den väntade årskullen, som uppvisar bristande mognad, så att ställning kan

tagas till frågan om uppskov helst före skolgångens början. Upplysningar om

barnen torde kunna erhållas genom förfrågningar hos föräldrarna bl. a. i samband

med inskrivningen och genom att skolmognadsprövningar genomföres.

Enligt min mening är det önskvärt att sådana prövningar kommer till användning

i större utsträckning än nu och att undersökningsmetoderna ytterligare

utvecklas.

Prövningen av uppskovsfrågan bör innefatta en grundlig bedömning av

barnets situation, såsom dess fysiska och psykiska status samt förutsättningarna

för dess utveckling under det åttonde levnadsåret. Avgörandet bör därefter

träffas med hänsyn till vad som finnes bäst för barnet. I många fall torde det

vara lämpligt att låta barnet börja i skolan, särskilt om placering i skolmognadsklass

kan ordnas eller andra pedagogiska anordningar kan vidtagas. Då så inte

är möjligt blir alternativet med uppskov ofta det mest ändamålsenliga, men

härvid bör särskilt uppmärksammas sådana fall, där barnen under uppskovstiden

kommer att vistas i en föga utvecklingsfrämjande miljö. För dessa barn

synes mig uppskov böra tillämpas med särskild försiktighet, ty det miljöbyte

som skolgången innebär kan mången gång vara fördelaktigare från barnets

synpunkt genom att utvecklingen stimuleras.

Skolberedningens förslag innebär att skolstyrelsen liksom hittills skall äga

medge skolpliktig befrielse från det sista skolpliktsåret. Denna möjlighet bör

dock enligt beredningens mening inte användas annat än i individuella, noga

prövade undantagsfall; sociala eller ekonomiska skäl får inte påverka bedömningen

och befrielse bör meddelas endast om det prövas erforderligt med hänsyn

till elevens eget bästa och garanti finns för att han får direkt från skolan övergå

till annan utbildning eller till en för honom lämplig anställning eller verksamhet.

I likhet med skolberedningen och flertalet remissinstanser anser jag, att

befrielse från det sista skolåret bör användas med stor återhållsamhet. Bedömningen

av dessa frågor bör enligt min mening ske med utgångspunkt främst i vad

som är till elevens bästa och mindre med tanke på svårigheterna att behålla eleven

i skolan. Men sett även från elevens synpunkt kan ibland, såsom också framhållits

vid remissbehandlingen, befrielse befinnas vara den lämpligaste lösningen.

Härvid bör dock tillses att det på ett betryggande sätt är sörjt för att eleven

får annan utbildning eller lämplig sysselsättning. Att på sätt beredningen föreslagit

för befrielse ibland skulle kunna uppställas ett direkt villkor att eleven

efter en studiepaus återupptager sina studier vid någon annan skolform synes

mig mindre förenligt med de principer, på vilka skolplikten bygger. Finnes vid

prövning av fråga om befrielse anledning antaga att eleven framdeles kommer

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att återupptaga sina studier, bör givetvis även denna omständighet kunna

beaktas.

I likhet med skolberedningen vill jag förorda, att sådana elever, vilka före

skolpliktstidens utgång inte hunnit genomgå samtliga nio årskurser, skall äga

rätt att gå ut skolan i vanlig ordning. Tillämpad på den som genomgått nionde

årskursen samtidigt som skolplikten till följd av levnadsåldern upphör innebär

denna princip, att rätt att gå om denna årskurs skall föreligga i enlighet med

samma principer som tillämpas beträffande kvarsättning under skolpliktstiden.

Beträffande rätten att fullgöra skolplikt i privata skolor innebär skolberedningens

förslag utom på en punkt inte någon ändring i vad nu gäller. I fråga om

privat skola, som åtnjuter statsunderstöd, förutsätter beredningen att det skall

ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma i vad mån skolpliktiga barn skall få

undervisas där. För att skolplikt skall få fullgöras i privat skola, som inte åtnjuter

statsbidrag, kräves att skolan godkänts av skolstyrelsen. Såsom förutsättning

för att privat skola skall få mottaga skolpliktiga elever bör enligt

beredningens förslag krävas, utöver vad nu gäller, att skolans undervisning till

art, omfattning och allmänna inriktning väsentligen motsvarar grundskolans.

Detta innebär, menar beredningen, att tillstånd att mottaga skolpliktiga

barn som regel inte bör meddelas sådan skola, som på högstadiet ensidigt

inriktar sig på en viss elevkategori eller ett visst studiemål, t. ex. enbart

en teoretisk väg som leder fram till gymnasiestudier. Hinder för godkännande

bör däremot inte föreligga på grund av sådana avvikelser i kursinnehållet, som

föranledes av att undervisningen bygger på en annan religiös eller filosofisk

övertygelse än som ligger till grund för det svenska skolväsendet i allmänhet.

Skolberedningens förslag har på det hela taget bemötts positivt vid remissbehandlingen

och på privatskolehåll synes man vara införstådd med att grundskolans

genomförande måste innebära krav på en anpassning av de privata

skolornas undervisning till grundskolans utformning. Jag vill därför i princip

tillstyrka bifall till beredningens förslag. I anledning av vad som av vissa remissinstanser

anförts rörande tillämpningen av det föreslagna villkoret beträffande

undervisningens art, omfattning och allmänna inriktning vill jag uttala, att

detta krav i tillämpningen inte får upprätthållas alltför rigoröst, exempelvis så

att man kräver att skolans undervisning på högstadiet skall omfatta samtliga

eller nästan samtliga tillvalsgrupper och linjer. För godkännande synes det mig

tillräckligt, om skolan visar, att den inriktar sig på att i överensstämmelse med

huvudprinciperna för grundskolan tillhandahålla undervisning med vissa ej

alltför obetydliga möjligheter att anordna tillvalsgrupper och linjer. Härvid

måste självfallet också beaktas, att elevernas val av tillvalsgrupper och linjer

inverkar på skolans organisation. Vad det i detta avseende närmast kommer

an på är, huruvida skolans syften, om än ej alltid de praktiska möjligheterna

att fullfölja dessa fullt ut, ligger i linje med den allmänna skolans målsättning

och innehåll. I detta sammanhang vill jag också som min mening uttala, att

man vid bedömningen utifrån dessa utgångspunkter av de privata skolornas

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

förutsättningar att få mottaga skolpliktiga elever måste betrakta varje skola

som en enhet. I anslutning till vad i propositionen nr 54, s. 368, anförts rörande

de privata skolornas övergång till en ny skolordning vill jag framhålla, att kraven

på skolornas anpassning såsom förutsättning för godkännande måste under

en övergångstid sättas något lägre än vad som normalt bör gälla.

I anledning av de av några remissinstanser framförda erinringarna mot att

prövningen av godkännandet av privat skola anförtrotts skolstyrelsen vill jag

framhålla, att jag för egen del biträder beredningens förslag härutinnan främst

därför att det lokala organet lättast och enklast torde kunna skaffa sig kunskap

om underlaget för bedömningen. De vid remissbehandlingen framkomna önskemålen

torde i huvudsak bli tillgodosedda genom att besvär skall kunna anföras

mot skolstyrelsens beslut.

Det av skolberedningen föreslagna stadgandet om skyldighet för arbetsgivare

att ordna arbetet för skolpliktig elev så att skolgången kan fullgöras anser

jag med hänsyn till vad som framkommit vid remissbehandlingen inte böra

införas i skollagen. Frågan om en lagreglering i detta avseende torde, efter

närmare undersökning, få upptagas i annat sammanhang.

B. Specialmotivering till lagförslaget

Skollagens disposition

Till sin allmänna uppbyggnad innebär departementsförslaget, att reglerna om

den offentliga skolundervisningens allmänna syfte, kommunernas ansvar och

befogenheter beträffande undervisningen samt de myndigheter som har att sörja

för eller öva tillsyn över verksamheten upptagits i lagens första hälft, medan

bestämmelserna om undervisningen m. m. vid de olika skolformerna och kommunernas

särskilda skyldigheter fått sin plats i den senare delen. Den avvikelse

som härigenom skett från skolberedningens förslag, vars uppbyggnad

innefattade en omvänd ordningsföljd, finner jag motiverad bl. a. med hänsyn

till önskvärdheten av att inledningsvis i lagen fastslå kommunernas allmänna

förpliktelser och befogenheter i förhållande till de skolformer, för vilka skolstyrelsen

skall ha det närmaste ansvaret. Närmast efter en sådan inledning

synes böra följa reglerna om skolväsendets lokala och regionala ledning.

I överensstämmelse härmed upptages i 1 kap. en grundläggande regel rörande

undervisningens syfte samt bestämmelser rörande skolväsendets allmänna organisation.

I 2 kap. regleras skolstyrelsen, dess befogenheter och inre organisation.

Till detta kapitel ansluter 3 kap., som avhandlar skolchefens uppgifter, samt

4 kap. rörande länsskolnämndens uppgifter och organisation.

De allmänna bestämmelserna om undervisningen har sin plats i 5 kap., och i

6 kap. återfinnes reglerna om skolplikten. De från såväl elevernas som kommunernas

synpunkt viktiga bestämmelserna om elevområden och den därmed förknippade

regleringen av interkommunal samverkan har upptagits i 7 kap., och

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

härefter följer i 8 kap. närmare regler rörande kommunernas skyldigheter i fråga

om de särskilda skolformerna. Det avslutande kapitlet — 9 kap. — upptager

bl. a. bestämmelser om besvär samt en specialregel, som öppnar möjlighet att

ingripa mot olämpliga skolor.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i skolberedningens förslag, upptager en

principförklaring angående det allmänna skolväsendets uppgifter.

Skolöverstyrelsen har föreslagit sådan jämkning av texten, att den uppgift

för skolan, som bestar i att i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling

till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar,

anges i första hand; härigenom skulle bättre överensstämmelse

ernas med den allmänna målsättningen för den nya obligatoriska skolan.

Departementschefen. Ehuru den av skolöverstyrelsen föreslagna omredigeringen

måhända skulle ännu bättre än skolberedningens förslag ge uttryck för

just grundskolans mål, torde ändringen inte böra vidtagas av det skälet att det

förevarande stadgandet skall äga tillämpning i huvudsak även beträffande de

icke-obligatoriska skolorna under skolstyrelsens förvaltning.

2 §•

Detta stadgande, som svarar mot bestämmelserna i 1 § och 7 § första stycket

skolstyrelselagen samt 26 § och viss del av 27 § i skolberedningens förslag, anger

kommunernas principiella ansvar och befogenheter i fråga om skolväsendet. I

enlighet med skolberedningens förslag har stadgandet kompletterats med en

uttrycklig föreskrift om kommuns skyldighet att främja åtgärder i syfte att

undervisning utöver vad grundskolan ger tillhandahålles i andra skolor, nämligen

kommunala yrkesskolor och fackskolor samt statliga och kommunala

gymnasier. Den förevarande regeln bringas på detta sätt i bättre samklang med

de skyldigheter, som i lagen föreslås åvila kommunerna i fråga om det interkommunala

samarbetet på skolväsendets område. Jag vill slutligen framhålla

att vad jag nu förordat inte innebär, att kommun skall kunna åläggas att inrätta

på by ggnadsskolor, utan i vad mån dylika utbildningsanstalter skall anordnas i

kommunen bör liksom hittills få bli beroende på lokalt initiativ.

3 §•

I denna paragraf har sammanförts de i 35 § första stycket och 47 § första

stycket i skolberedningens förslag upptagna bestämmelserna om att skolstyrelse

och skolchef skall finnas i varje kommun. Därjämte har här införts ett undantagsstadgande

i fråga om skolchef, svarande mot 48 § i beredningens förslag.

De förevarande bestämmelserna överensstämmer med 4 § samt 9 § 1 mom. skolstyrelselagen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

4 §•

Denna paragraf upptager en bestämmelse om att i varje län skall såsom regional

statsmyndighet för de skolor, som avses i lagen, finnas en länsskolnämnd.

För Stockholms stad utövas länsskolnämndens uppgifter av vederbörande

centrala statsmyndighet. Stadgandet, som överensstämmer med vad nu gäller

enligt allmänna skolstadgan 1 kap. 6 § 2 mom. och 1 § instruktionen för länsskolnämnderna,

har sin motsvarighet i 50 § i skolberedningens förslag; dock har

jag inte funnit erforderligt att i lagen ange, att nämnden normalt skall vara

förlagd till länets residensstad. Denna huvudprincip bör självfallet gälla och

Kungl. Maj:t torde liksom hittills böra äga befogenhet att besluta om annan

placering.

5 §•

I denna paragraf, som motsvarar 55 § i skolberedningens förslag, fastslås den

centrala tillsyn över skolväsendet, som tillkommer skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning. Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna

på de båda överstyrelserna torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa.

Stadgandet har utformats så att all till skolorna hörande verksamhet, exempelvis

även elevhem i anslutning till skola, omfattas av tillsynen. De nu berörda

bestämmelserna avser endast skolor, som enligt lagen normalt skall stå under

skolstyrelsens förvaltning. Vilka befogenheter som överstyrelserna skall äga

beträffande andra skolor bör inte regleras i lagen utan i annan ordning. Till

en speciell fråga rörande överstyrelsernas tillsyn över vissa elevhem skall jag

återkomma vid behandlingen av 51 §.

6 §•

Bestämmelserna i skollagen har avseende å den del av det offentliga skolväsendet,

i vilken kommunerna är engagerade. Det gäller här främst de skolformer,

vilka skall stå under den kommunala skolstyrelsens förvaltning. För att

förenkla regelsystemet har i första stycket av denna paragraf upptagits en

regel av den innebörden, att när ej annat särskilt angives skall vad i lagen förstås

med skola avse de nyssnämnda skolformerna.

Skolberedningens förslag till skollag upptager det inom skolväsendet sedan

gammalt använda begreppet målsman, varmed torde avses barnets föräldrar

eller den eller de, som eljest enligt föräldrabalken har den rättsliga vårdnaden

om barnet. Med hänsyn till önskemålet att få en mera enhetlig terminologi olika

lagstiftningsområden emellan vill jag förorda, att föräldrabegreppet i stället

användes i skollagen för att därmed ansluta till bestämmelserna i föräldrabalken.

I förevarande paragraf har som ett andra stycke upptagits den regeln att vad

i lagen sägs om föräldrar skall, om vårdnaden om barnet inte tillkommer föräldrarna

eller en av dom, i stället avse den under vars vårdnad barnet står.

Slutligen har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innebörd, att

bestämmelserna i lagen inte äger tillämpning beträffande undervisningen av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna. För dessa kategorier finns särskilda

skolor med annan organisation av undervisningen än den eljest gängse och denna

bör liksom hittills regleras särskilt. Däremot blir bestämmelserna i lagen tillämpliga

på fjällsamers barn, för vilka hittills gällt särskilda regler i fråga om skolplikt

m. m. (jfr propositionen nr 51 till årets riksdag).

2 kap. Om skolstyrelsen

Uppgifter

7 och 8 §§.

Innehållet i dessa paragrafer överensstämmer med 35 och 36 §§ i skolberedningens

förslag. I fråga om utformningen har endast ett par redaktionella jämkningar

vidtagits.

Jämfört med motsvarande bestämmelser i skolstyrelselagen, 5 och 6 §§, innebär

de nya reglerna den ändringen i sak, att de högre tekniska läroverken förts

under skolstyrelsens förvaltning. I frågan får jag hänvisa till vad jag anfört i

den allmänna motiveringen. Skolstyrelsens förvaltning av de skolor, som kommer

att avvecklas i samband med grundskolans genomförande, regleras inte i

7 § utan behandlas i övergångsbestämmelserna 62 §. Avfattningen av stadgandet

i 7 § andra stycket innebär att styrelsens befogenheter skall omfatta jämväl

sådan till skolorna knuten verksamhet som exempelvis drivande av elevhem.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 37 § i skolberedningens förslag och 7 § skolstyrelselagen;

dock att motsvarigheten till det sista stycket i dessa paragrafer överförts

till 10 § i departementsförslaget.

Gällande rått m.m. I 7 § skolstyrelselagen beskrives i allmänna ordalag skolstyrelsens

uppgifter beträffande det under styrelsens förvaltning ställda skolväsendet.

Sålunda skall skolstyrelsen enligt första stycket i paragrafen beakta den

allmänna utvecklingen på skolväsendets område, med uppmärksamhet följa

skolväsendets tillstånd inom kommunen samt hos kommunens fullmäktige, dess

styrelse och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar,

vilka finnes påkallade för att ungdomen i kommunen skall kunna erhålla

tillfredsställande teoretisk och praktisk utbildning. I andra stycket föreskrives,

att skolstyrelsen skall, i den mån det inte tillkommer annan, ombesörja de

angelägenheter avseende skolväsendet i kommunen, vilka är att hänföra till

förvaltning och verkställighet. Förvaltar styrelsen flera skolor eller skolformer,

skall den sörja för samordning och enhetlighet i deras verksamhet. På styrelsen

ankommer vidare att tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt

gällande föreskrifter, att främja pedagogisk försöksverksamhet och lärarnas

fortbildning samt att verka för samarbete mellan hem och skola.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Vid tillkomsten av detta stadgande, som bygger på ett av 1951 års skolstyrelseutredning

(SOU 1955: 31) framlagt förslag, uppmärksammades särskilt

gränsdragningen mellan skolstyrelsens och den lokala fackliga skolledningens

befogenheter. Beträffande denna fråga anförde föredragande departementschefen

(prop. 1956:182 s. 59 f.) bl. a. följande:

Emellertid synes det mig, som om utredningen i sitt förslag icke tillräckligt

klart markerat gränsen mellan skolstyrelsens och den fackliga ledningens befogenheter.

Utredningen citerar i sitt betänkande och ger sin anslutning till

skolkommissionens uttalande att »rektorer, kollegier och lärare maste tillerkännas

självständighet även i förhållande till de kommunala skolorganen. Undervisningens

frihet måste säkerställas». Jag finner det angeläget, att utformningen

av skolans inre arbete och ledningen av detta icke blir föremål för direkta

ingripanden från skolstyrelseledamöternas sida och har i detta syfte givit lagförslaget

i denna del en annan utformning än utredningen. Denna har föreslagit

att det skall åligga skolstyrelsen »att med avseende å skolornas inre arbete följa

undervisningen och tillse, att den fortgår efter givna föreskrifter, ävensom

främja pedagogisk försöksverksamhet». Denna formulering skulle kunna ge

upphov till föreställningen, att skolstyrelsernas ledamöter skall öva tillsyn över

hur den egentliga pedagogiska verksamheten bedrives, vilket icke kan vara

meningen. Jag anser det i detta avsende vara tillfyllest med en allmänt hallen

bestämmelse om att styrelsen skall tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår

enligt gällande föreskrifter.

Skolberedningen. Beredningens förslag till lagtext innefattar inte några sakliga

ändringar jämfört med nuvarande bestämmelser utan endast vissa jämkningar

av formell natur. Sedan beredningen konstaterat att någon ändring i området

för skolstyrelsens kompetens inte ifrågasatts, understryker beredningen, att

skolstyrelsen som kommunal chefsmyndighet för skolväsendet även har andra

uppgifter än de rent administrativa och organisatoriska. I detta avseende anför

beredningen bl. a. följande:

Skolstyrelsen har att följa verksamheten vid skolorna och vidtaga åtgärder

på alla områden av skolväsendet, där styrelsen finner sådana påkallade. I fråga

om den egentliga pedagogiska verksamheten ankommer denna som redan nämnts

i första hand på rektor och lärare. Men skulle styrelsen finna vissa förhållanden

på detta område vara mindre tillfredsställande, bör styrelsen vara oförhindrad

att påpeka förhållandet för rektor eller den myndighet, som har att inspektera

skolan.

Ledamöter av skolstyrelsen bör ha tillfälle att sätta sig in i verksamheten

vid skolorna. Om ledamot för sin information önskar följa undervisningen i en

skola, bör han av rektor beredas tillfälle härtill i lämplig omfattning.

I dagens ungdomssituation bör skolstyrelsen ha anledning att ägna särskild

uppmärksamhet åt ungdomens ordning och uppförande i skolan. Skolstyrelsen

bör kunna utfärda allmänna föreskrifter i detta hänseende för skolorna under

styrelsens förvaltning. Vidare kan det finnas anledning för styrelsen att genom

aktiva åtgärder motverka bruket av alkohol och tobak bland eleverna och att

stimulera målsmännen att enas om mera enhetliga normer för eleverna t. ex.

i fråga om sovtider, tider för läxläsning, utevaro på kvällarna och fickpengar.

Givetvis bör styrelserna även lämna (lön medverkan som kan pakallas från

5 — B ihan g till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr ISO

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

andra myndigheters sida samt deltaga i och taga initiativ till samverkan mellan

olika myndigheter på det kommunala planet beträffande barna- och ungdomsfrågor.

I sitt remissvar har gymnasieutredningen ifrågasatt, om inte i skolstyrelsens

skyldigheter bör ingå att taga initiativ för vuxenutbildningens främjande. Utredningen

anser det även vara en angelägenhet för skolstyrelsen att bevaka

elevernas möjligheter till goda fritidssysselsättningar.

Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund instämmer i att en aktiv ungdomsvårdande

politik bör föras men motsätter sig att skolstyrelsen ges befogenhet

att utfärda regler för elevernas uppförande under fritiden.

Departementschefen. I likhet med skolberedningen anser jag inte anledning

föreligga att vidtaga ändring i de regler som bestämmer skolstyrelsens befogenheter.

De uttalanden beredningen gjort rörande skolstyrelsens befogenhet och

uppgift i fråga om verksamheten vid skolorna innefattar ett välbehövligt förtydligande

av vad som i stort sett redan nu gäller och jag vill uttala min anslutning

till vad beredningen anfört. Av särskild vikt är att skolstyrelsen, på sätt beredningen

rekommenderar, ägnar uppmärksamhet åt ordningsfrågorna samt tager

initiativ till och medverkar i en aktiv behandling av ungdomsfrågorna, däribland

även frågan om elevernas möjligheter till fritidssysselsättningar. Detta innebär

inte att skolstyrelsen skall äga uppställa regler för elevernas uppträdande då

de befinner sig utom skolans direkta tillsyn.

10 §.

I skolväsendets författningssystem finns ofta men inte alltid uttryckliga regler

för vem som har att fatta beslut i olika avseenden. Kompetensfrågan får då

lösas med ledning av de allmänna bestämmelserna i föregående paragraf eller

av vad eljest kan framgå av sammanhanget. En motsvarande ordning torde få

bli gällande även i fortsättningen. I skollagen intages emellertid åtskilliga bestämmelser,

som har betydelse för den enskilde, såsom beträffande skolplikten,

befrielse från ämnet kristendomskunskap och morgonsamling samt inträde i

skola på grund av tillhörighet till visst elevområde. I dessa hänseenden torde

skolstyrelsen ha att besluta, såvitt gäller befrielsen och intagningen dock

endast om vägran ifrågasättes. Att uttryckliga bestämmelser ges härom torde

vara nödvändigt och sådana har därför upptagits i första och andra styckena

av förevarande paragraf.

Det sista stycket i paragrafen har överförts oförändrat från 7 § tredje stycket

skolstyrelselagen.

11 och 12 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer, vilka motsvarar 39 och 40 §§ i skolberedningens

förslag, har oförändrade överförts från 8 och 14 §§ skolstyrelselagen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 196£

Organisation

13 §.

Förevarande paragraf motsvarar 41 § i skolberedningens förslag och 10 §

skolstyrelselagen. Enligt första stycket i sistnämnda lagrum skall ledamöter

och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige till det antal,

som fullmäktige finner lämpligt med hänsyn till kommunens folkmängd och

struktur samt till antalet och arten av de skolor, som lyder under styrelsen.

Antalet ledamöter må dock inte vara under sju.

Under framhållande av att vissa kommunala styrelser och nämnder tenderar

att bli överdimensionerade och att utvecklingen mot större kommuner kan

medföra risk för ytterligare överdimensionering föreslår länsstyrelsen i Älvsborgs

län, att frågan om maximering av antalet ledamöter och suppleanter i skolstyrelserna

tages under övervägande.

I skolberedningens förslag har den i skolstyrelselagen upptagna rekommendationen

för bestämmandet av antalet ledamöter och suppleanter uteslutits.

Beredningen framhåller, att denna regel föranlett tvekan, om fullmäktige är

förhindrade att beakta även andra omständigheter, exempelvis styrelsens effektivitet

och den partipolitiska representationen. Enligt beredningens mening bör

sådana omständigheter kunna beaktas.

Departementschefen. Enligt min mening bör förevarande stadgande förtydligas

på sätt beredningen föreslagit. Härigenom kommer också bestämmelsen att

helt överensstämma med 31 § i kommunallagen. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att riksdagen vid antagandet av skolstyrelselagen avvisade ett förslag

om maximering av antalet ledamöter och suppleanter i skolstyrelserna under

motivering att bättre överensstämmelse vanns med kommunallagen och att en

maximering lätt kunde medföra benägenhet att lata antalet ledamöter närma

sig det angivna maximitalet. Riksdagen underströk samtidigt angelägenheten

av att, för att skolstyrelsen skulle bli en arbetsduglig församling, antalet ledamöter

hölles så lågt som det med hänsyn till omständigheterna vore möjligt.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i skolstyrelselagen, innehåller de grundläggande

reglerna om skolstyrelsens inre organisation och verksamhetsformer.

I departementsförslaget har stadgandet i överensstämmelse med 42 § i skolberedningens

förslag förtydligats och närmare anpassats bestämmelserna i 45 §

kommunallagen.

15 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som reglerar skolstyrelsens rätt att delegera

beslutanderätt, motsvarar 12 § 1 mom. skolstyrelselagen och 43 § i skolberedningens

förslag. Varken i beredningens förslag eller departementsförslaget återfinnes

någon motsvarighet till de i 12 § 2 mom. skolstyrelselagen upptagna

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

bestämmelserna om minimiantal ledamöter i avdelning och om avdelnings

beslutförhet. Härigenom kommer förevarande stadgande att närmare överensstämma

med 45 § kommunallagen.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län föreslås införande av en kontrollmöjlighet

av delegationen genom att fullmäktiges beslut om rätt för skolstyrelsen att

delegera vissa grupper av ärenden underställes länsskolnämndens prövning.

Härigenom skulle enligt länsstyrelsens mening tillgodoses det från rättssäkerhetssynpunkt

viktiga önskemålet att försiktighet iakttages vid bestämmandet

av delegationens omfattning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det erforderligt

att möjligheten att delegera begränsas i lagen så att ärenden av principiell och

betydelsefull natur, exempelvis frågor om godkännande av enskild skola och om

återkallelse av sådant godkännande samt vissa framställningar eller yttranden

till länsskolnämnden, undantages från delegation.

Departementschefen. Den av skolberedningen föreslagna bestämmelsen om

delegation av skolstyrelsens beslutanderätt är likalydande med de nu gällande

bestämmelserna och innefattar alltså inte något uttryckligt förbud mot delegation

annat än såvitt rör framställning och yttrande till fullmäktige. Någon

olägenhet har mig veterligen inte försports av att delegationsrätten saknat ytterligare

begränsningar. Skolstyrelsens prövning av frågor om godkännande av

enskilda skolor kommer emellertid med hänsyn till den komplettering av förutsättningarna

för godkännande, som jag förordat, att bli än mera grannlaga än

förut. Med hänsyn härtill anser jag lämpligt att prövningen av dylika frågor

uttryckligen undantages från delegation. Självfallet har skolstyrelsen att i sin

verksamhet fatta beslut i åtskilliga andra frågor, särskilt sådana som avser

eleverna, vilka frågor lämpar sig mindre väl för delegation. Det får emellertid

förutsättas att kommunernas fullmäktige härvidlag iakttager stor försiktighet

vid bedömningen av huruvida delegation bör medges.

16 §.

Detta stadgande är likalydande med 44 § i skolberedningens förslag och motsvarar

13 § skolstyrelselagen med en jämkning, som torde få betraktas som

enbart formell.

17 §.

Ifrågavarande bestämmelser om utseende av yrkesråd överensstämmer i sak

med 17 § skolstyrelselagen, dock att kompetensföreskrifterna för ledamöterna i

yrkesråd uteslutits för att i stället intagas i skolstadgan. Vidare har uttrycket

»förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesundervisning» ersatts med uttrycket

»undervisning i yrkesbetonade ämnen» för att vinna anslutning till begreppet

yrkesämnen på grundskolans högstadium.

I detta sammanhang vill jag omnämna, att någon bestämmelse om skolråd,

motsvarande den som nu återfinnes i 16 § skolstyrelselagen, inte införts i skollagen.

I likhet med beredningen anser jag nämligen att bestämmelser om skolråd

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

inte längre erfordras med hänsyn till att föräldraföreningarna, som börjar bli

allt vanligare, i allt väsentligt fyller de uppgifter som varit tilltänkta för skolråden.

18 §.

För Stockholm gäller för närvarande i vissa hänseenden särskilda bestämmelser

om skolstyrelsen, vilka med stöd av 15 § skolstyrelselagen utfärdats i kungörelsen

den 8 november 1957 (nr 592) om organisationen av skolstyrelsen i

Stockholm. Skolberedningen föreslår att dessa bestämmelser, med den jämkning

i fråga om antalet ledamöter i avdelning som föranledes av vad som anförts vid

15 §, överföres till skollagen. Jag tillstyrker beredningens förslag och föreslår att

bestämmelserna intages i förevarande paragraf, som har sin motsvarighet i 46 §

i beredningens förslag.

3 kap. Om skolchefen ni. m.

19 och 20 §§.

Förevarande paragrafer överensstämmer i stort med 47 § andra stycket och

49 § skolberedningens förslag samt 9 § 2 mom. skolstyrelselagen.

4 kap. Om länsskolnämnden

21 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med 51 § i skolberedningens

förslag bestämmelser om att länsskolnämnden skall inom länet ha ett allmänt

inseende över de skolor, som avses i 2 §, och därtill hörande verksamhet samt

över undervisningen av skolpliktiga barn i enskilda skolor och vid sjukvardsanstalter

och barnhem. Dessa bestämmelser, som motsvarar vad nu är föreskrivet

i 2 § instruktionen för länsskolnämnderna, har utformats så att även

sådan verksamhet, som knutits till skolorna, t. ex. elevhem omfattas av tillsynen.

En närmare reglering av länsskolnämndernas uppgifter beträffande skolorna och

undervisningen torde i enlighet med de principer som hittills gällt fa regleras i

instruktionen. Vilka andra skolor eller vilken undervisning i övrigt som skall

stå under länsskolnämndens tillsyn bör inte regleras i lagen utan liksom hittills

i annan ordning.

Med anledning av ett av Läroverkslärarnas riksförbund gjort uttalande om

att det bör klarläggas att uppgiften att utöva inseende över skolorna inte i och

för sig innebär rätt att förrätta inspektion och att det i annan ordning bör anges

i vad mån inspektion skall kunna företagas vill jag erinra om att de nya reglerna

inte är avsedda att innebära någon saklig förändring i vad nu gäller.

22 §.

Denna paragraf innehåller grundläggande bestämmelser rörande länsskolnämndens

organisation och överensstämmer med 53 § i skolberedningens förslag

och 6 § 1 och 2 mom. instruktionen för länsskolnämnderna.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

5 kap. Om undervisningen

23 §.

I överensstämmelse med 1 § i skolberedningens förslag fastslås i denna paragraf

rätten för de skolpliktiga barnen att få undervisning i grundskolan. Ett

motsvarande stadgande finns för närvarande i 10 § folkskolestadgan. Den i 2 §

av beredningens förslag gjorda hänvisningen till vad särskilt gäller beträffande

undervisningen av blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna bör lämpligen

införas i 6 §.

Som en förutsättning för rätten till undervisning gäller, att barnet är bosatt

i riket. Svenska barn, som bor utomlands, är alltså inte tillförsäkrade rätt till

svensk undervisning utomlands. I vissa fall utgår dock statsbidrag till utomlands

anordnad undervisning för svenska barn.

För barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständighet

ej kan deltaga i vanligt skolarbete, skall enligt vad som följer av 24* och 48 §§

genom vederbörande kommuns försorg anordnas särskilt för dem lämpad undervisning;

de sjuka barnens rätt till undervisning omfattas alltså i princip också

av den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, och utan någon annan

begränsning däri än som kan föranledas av tvingande praktiska svårigheter att

i vissa fall anordna sådan undervisning. Något uttryckligt förbehåll härom

torde inte behöva intagas i lagtexten.

24 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med vad som föreslagits i proposition

nr 54 vissa bestämmelser rörande grundskolans organisation. I överensstämmelse

med skolberedningens förslag, 8 §, men något fylligare än vad beredningen

gjort anges sålunda att grundskolan omfattar nio årskurser med fördelning

på tre stadier, samt att inom grundskolan anordnas olika studievägar och

specialundervisning för vissa elever med skolsvårigheter.

Utöver vad beredningen föreslagit bör också i paragrafen intagas en upplysning

om att inom grundskolan ordnas sådan särskild undervisning för sjuka barn,

som innefattas i kommunernas skyldigheter enligt föreskriften i 48 §.

25 §.

De i föregående paragraf omförmälda studievägarna omfattar ett system med

olika tillvalsgrupper i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. De i förevarande

paragraf upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 9 § i skolberedningens

förslag, reglerar frågan om elevernas fördelning på studievägar och uttagandet

till specialundervisning.

I skolberedningens förslag fastslås principen om ett fritt val av studieväg.

Enligt förslaget skall sålunda studieväg väljas av elevens föräldrar efter samråd

med denne och sedan upplysningar lämnats av skolan. Såsom motivering till

detta stadgande anför beredningen:

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Skolan måste emellertid lämna både målsmän och elever erforderlig information

om studievägar och yrken. Vid utformningen av grundskolan har också stor

vikt lagts vid att ge barnen en allsidig orientering om det samhälle, van de

lever. Även sina egna förutsättningar för olika arbetsuppgifter får de pröva ej

blott inom skolans väggar utan även i praktisk yrkesorientering. Med hänsyn

härtill bör enligt skolberedningens mening vid valet av studieväg stort avseende

fästas vid elevens egna intressen och önskemål, i den mån de är sakligt grundade.

I stadgandet har detta sålunda markerats genom föreskriften att målsmans

val skall föregås av samråd med eleven.

I fråga om specialundervisningen innebär beredningens förslag att det skall

ankomma på vederbörande skolledare att besluta om uttagning till specialundervisning,

sedan föräldrarna beretts tillfälle att yttra sig. Beredningen har särskilt

understrukit att uttagningen bör föregås av erforderlig medicinsk och psykologisk

utredning och ske i samråd med föräldrarna.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att skolan inte endast bör kunna lämna upplysningar

i frågan om valet av studieväg utan även vara rådgivande. Skolöverstyrelsen

önskar att stadgandet om det fria tillvalet — till undvikande av

missförstånd angående valfrihetens omfattning — förtydligas så, att det framgår

att valet omfattar de tillgängliga studievägarna. En liknande synpunkt framföres

av Sveriges skoldirektörsförening.

Departementschefen. Vid behandlingen i propositionen nr 54 av fragan om

elevernas och undervisningens differentiering har jag sasom en grundval för

differentieringssystemet förordat principen om ett fritt val av studieväg. Denna

princip bör i enlighet med beredningens förslag införas i skollagen. Skolans uppgift

med avseende på valsituationen bör enligt min mening besta främst i att

lämna en objektiv orientering rörande tillvalsmöjligheterna och bör därför inte

betecknas som rådgivande. Att elevernas valmöjligheter stundom kan i viss mån

begränsas exempelvis därigenom att det antal inte anmäler sig till viss studieväg,

som erfordras för dess inrättande, är ofrånkomligt, men jag anser inte att

detta förhållande behöver komma till särskilt uttryck i lagtexten. Vad angår

uttagandet av elever till specialundervisning har jag ävenledes i annat sammanhang

förordat att sådan åtgärd i sista hand bör kunna ske även mot föräldrarnas

vilja, och denna princip bör komma till uttryck i skollagen.

26 §.

I 5 § i skolberedningens förslag har upptagits vissa grundläggande regler för

verksamheten i skolan. Sålunda framhålles skolpersonalens allmänna åliggande

att främja trivsel och arbetsglädje i skolan och förbud mot kroppslig bestraffning

eller annan kränkande behandling föreslås inskrivet. Vidare föreslår beredningen

att elevernas skyldighet att visa aktning och lydnad för lärare och annan

personal samt att eftersträva ett gott förhållande till övriga elever inskrives.

Bestämmelser av i stort sett motsvarande innehåll finnes för närvarande i 54 och

59 §§ folkskolestadgan.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Länsskolnämnden i Kristianstads län, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges

folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarförbund och Svenska facklärarförbundet

ifrågasätter, om inte förbudet mot kroppslig bestraffning borde utgå,

samt anför att något behov av bestämmelsen inte föreligger, enär straffsanktion

finnes enligt strafflagens regler. Länsskolnämnden i Kalmar hemställer om en

komplettering av stadgandet om elevernas skyldigheter med åliggande att iakttaga

vårdat uppförande.

Departementschefen. Då det förevarande stadgandet avses skola innehålla

endast de grundläggande reglerna rörande personalens och elevernas ömsesidiga

förhållanden anser jag inte skäl föreligga att komplettera stadgandet på sätt som

föreslagits vid remissbehandlingen. Däremot bör enligt min mening i paragrafen

även upptagas bestämmelser om skyldighet för personalen att söka vinna elevernas

förtroende och att respektera dem såsom självständiga människor.

Det i gällande bestämmelser intagna förbudet mot kroppslig bestraffning eller

kränkande behandling bör enligt min mening fortfarande behållas för att därmed

skall bli otvetydigt fastslaget att sådana åtgärder inte skall få tillgripas

som ett instrument i skolans verksamhet och detta vare sig handlingen i det

enskilda fallet är hänförlig under strafflagen eller ej.

27 §.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 97 § första stycket folkskolestadgan skall elev, som tillhör trossamfund,

vilket fatt Kungl. Majrts tillstånd att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisning,

efter skriftlig anmälan av målsman frikallas från undervisningen i

kristendoms kunskap. Genom malsmans försorg skall eleven få motsvarande

religionsundervisning och förete intyg däröver. Bestämmelser av samma innehåll

är intagna i läroverksstadgan 10 § första stycket. I denna paragraf stadgas

vidare, att det ankommer pa rektor att avgöra om elev även därutöver må av

religiösa skäl befrias från undervisningen.

Elev är ej skyldig deltaga i morgonsamling, om han är frikallad från undervisningen

i kristendomskunskap eller om han eljest ej tillhör svenska kyrkan

och målsman hos rektor anmäler, att eleven ej skall deltaga. Denna regel återfinnes

i 70 § 2 mom. folkskolestadgan och 24 § 2 mom. läroverksstadgan. Författningsrummen

innehåller vidare en bestämmelse, att elev även i övrigt kan

befrias av rektor från att deltaga i morgonsamling, om skäl föreligger härför.

Huvudgrunderna för den författningsmässiga regleringen av förevarande

spörsmål fastställdes preliminärt vid behandlingen vid 1950 års riksdag av propositionen

nr 70 med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling

och bekräftades av 1951 års riksdag i samband med att propositionen nr 100

med förslag till religionsfrihetslag behandlades. De överväganden som då företogs

ledde till slutsatsen att vissa trossamfunds medlemmar borde tillerkännas rätt

till frikallelse för sina barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning.

Det borde därvid ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, om trossamfund i sin

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

trosåskådning avvek så mycket från grunderna för kristendomsundervisningen

i de allmänna skolorna, att befrielse borde beviljas och samfundet erhålla rätt

att sörja för religionsundervisning åt barn, som tillhörde samfundet. I samband

därmed borde Kungl. Maj:t lämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervisningens

innehåll och kontrollen därav. Mera komplicerad ansags frågan

vara om rätt till befrielse från kristendomsundervisning för barn utan konfession.

Även dessa barn borde vara tillförsäkrade en undervisning om religion och religiösa

förhållanden, som tillfredsställde kraven på orientering i nutidssamhället.

Kravet på objektivitet i undervisningen hölls levande just genom att den var

avsedd för barn från skilda läger och inte för en gallrad återstod. En tidig uppdelning

av barnen i »hedningar» och »kristna» ansågs föga förenlig med enhetsskolans

idé. Därför kunde rätt till frikallelse från kristendomsundervisningen i de

allmänna skolorna inte medges barn, som inte tillhörde något trossamfund.

Betänkligheter av detta slag behövde dock inte hindra, att ett barn, som inte

tillhörde något trossamfund, på skriftlig framställning från den som hade att

föra barnets talan erhöll befrielse från deltagande i morgonsamling, som föll

utanför lektionsramen. Det erinrades om att morgonbönsbefrielser medgavs vid

de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de frikallade

utgjorde ingen ensartad grupp, något som var ägnat att minska betänkligheterna.

Skolberedningen har hänvisat till behandlingen av de förevarande frågorna

vid 1950 och 1951 års riksdagar samt föreslagit, att de därvid godtagna principerna

i sina huvuddrag intages i skollagen (6 § i beredningens förslag) och att

den nu gällande författningsregleringen i övrigt med i huvudsak oförändrat

innehåll införes i skolstadgan. Befrielse från morgonsamling torde härvid av

beredningen ha avsetts skola omfatta endast morgonsamling med religiöst inslag.

Remissyttranden. Vad gäller spörsmålet om befrielse från skolans

kristendomsundervisning anser teologiska jakulteten i Lund, att

det skall direkt i lagen sägas ut att varje elev skall ha någon form av religionsundervisning.

Såsom villkor för befrielse bör därför uppställas, att eleven verkligen

åtnjuter motsvarande religionsundervisning inom samfund, som fått tillstånd

att ombesörja undervisningen. Liknande synpunkt har framförts av styrelsen

för Kristendomslärarnas förening och Religionspedagogiska institutet.

Länsskolnämnden i Västerbottens län finner bestämmelserna vara för snävt

utformade för att garantera, att den enskildes samvete inte kränkes. Nämnden

anser, att betydande svårigheter kan uppstå att ordna så att elever erhåller

»motsvarande religionsundervisning» och syftet med bestämmelserna torde bli

illusorisk för dem som inte är bosatta i landets största städer. Härtill kommer,

påpekar nämnden, minoriteter som inte erhållit tillstånd att i skolans ställe ombesörja

religionsundervisning. Skolöverstyrelsen anser att paragrafen måhända

kan utformas annorlunda för att bättre tillgodose det i länsskolnämndens yttrande

angivna syftet. Enär stadgandet synes motsvara statsmakternas stånd
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

punktstagande, då frågan förhållandevis nyligen behandlades, anser sig överstyrelsen

emellertid inte ha anledning att förorda ändring.

Folkpartiets ungdomsförbund finner det olyckligt, att den reguljära skolverksamheten

innehåller moment, från vilka eleverna av trosskäl måste befrias.

Beredningens förslag synes också innebära en antydan att beredningen själv

inser, att kristendomsundervisningens objektivitet är svår att förverkliga med

den föreslagna utformningen. Om en mera allsidig och objektiv undervisning

kommer till stånd, synes det naturligt att alla elever deltar i den. Även Sveriges

elevers centralorganisation anser det vara av vikt, att undervisningen är allsidig

och objektiv, sa att alla elever kan deltaga i den.

I fråga om befrielse från deltagande i morgonsamling

finner domkapitlet i Uppsala det vara tvivelaktigt, om villkoren för frikallelse på

föreslaget sätt bör bestämmas i relation till frågan om medlemskap i svenska

kyrkan. Det är knappast unikt, att företrädare för trossamfund, som fått tillstand

att ombesörja religionsundervisning, anmodas leda morgonsamling vid

skola. Det blir da direkt orimligt, att elever som tillhör morgonsamlingens eget

trossamfund skall vara befriade från att deltaga i denna samling under det att

elever som tillhör svenska kyrkan har skyldighet att närvara. Orimlig blir också

situationen, om en skolans tjänsteman, som är ansluten till trossamfund av

ifrågavarande karaktär, i egenskap av kristendomslärare har att leda morgonsamling,

från vilken hans egna trosfränder är befriade men vid vilken elever

tillhörande svenska kyrkan har åliggande infinna sig. Också Frikyrkliga samarbetskommittén

anser det vara principiellt felaktigt att bestämma villkoren för

befrielse med utgångspunkt från status i förhållande till svenska kyrkan. Kommittén

finner det inkonsekvent att elev, som tillhör t. ex. katolska kyrkan är

frikallad under det att det står öppet för anhängare av samma kyrka att leda

morgonsamlingar med religiöst inslag. Styrelsen för Kristendomsläramas förening

finner det omotiverat att elever som inte tillhör svenska kyrkan men

annat kristet samfund inte skall vara skyldiga deltaga i morgonsamling eftersom

morgonsamlingar i stor utsträckning ledes av frikyrkligt anslutna personer.

Också Sveriges förenade kristliga lärarförbund vill på denna punkt dra den fulla

konsekvensen av religionsfrihetslagens likställighet mellan svenska kyrkan och

övriga trossamfund. Högerns ungdomsförbund anser att morgonsamlingarna bör

ges ett sådant innehåll, att varje elev som tillhör ett kristet samfund kan deltaga.

Skolberedningens förslag att befrielse endast skall avse morgonsamling med

religiöst inslag har föranlett en rätt livlig diskussion vid remissbehandlingen.

Flera — ibland rätt åtskilda — synpunkter har kommit till uttryck. Folkpartiets

kvinnoförbund finner formuleringen av stadgandet i förevarande avseende

oklar och vill tolka bestämmelsen så, att morgonsamling alltid skulle vara religiöst

knuten till statskyrkan, något som rimmar illa med vår religionsfrihet.

Domkapitlet i Uppsala tar förslaget till utgångspunkt för ett konstaterande att

beredningen förutsatt att morgonsamling med religiöst inslag alltjämt skall förekomma.

Domkapitlet anser det angeläget att den hävdvunna, som andaktsstund

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

gestaltade morgonbönen även framdeles blir den normala inledningen till skoldagen.

Domkapitlet i Skara finner det med hänsyn till den allmänna opinionen

även utifrån religionsfrihetens principer naturligt, att morgonsamlingen i första

hand ges en kristen karaktär. Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges elevers

centralorganisation anser att fullt genomförd frivillighet är det enda rimliga, om

samlingar av andaktskaraktär skall förekomma. Centralorganisationen hävdar

vidare, att skolans samlingsstund bör utformas så att varje elev, oavsett religiös

uppfattning, kan ta del av den och få behållning av den. Det är väsentligt att

talare företrädande olika — inte bara religiösa — uppfattningar kan komma till

tals. Teologiska fakulteten i Lund hävdar att, med tanke på att morgonsamlingen

i princip har icke-konfessionell karaktär, finns knappast skäl att genom

en särskild bestämmelse fastslå befrielse från religiös morgonsamling.

En viktig invändning mot den föreslagna avgränsningen är av praktisk art.

Sålunda frågar sig domkapitlet i Skara vem som i förväg kan garantera att morgonsamlingen

blir utan religiöst inslag — kristendomsläraren kan väl leda den

utan religiöst inslag medan å andra sidan en lekman kan ge den en religiös

prägel. Teologiska fakulteten i Lund finner det både praktiskt och teoretiskt

omöjligt att skilja morgonsamlingar med religiöst inslag från dem utan sådant

inslag. Sveriges skoldirektörsförening önskar behålla den nuvarande lydelsen

på grund av svårigheten att i förväg avgöra om morgonsamlingen skall ha religiöst

inslag. Liknande synpunkter har vidare framförts av Religionspedagogiska

institutet och styrelsen för Kristendomslärarnas förening. Också Sveriges förenade

kristliga lärarförbund understryker de praktiska bekymmer stadgandet

kan medföra i tillämpningen.

Till följd av svårigheten att utforma stadgandet, så att olika krav och synpunkter

blir tillgodosedda, har några remissinstanser funnit den bästa lösningen

vara ett stadgande utan annat innehåll än »att elev må befrias från morgonsamlingen,

då skäl äro därtill».

Departementschefen. Såsom framgått av den nu lämnade redogörelsen har

frågan om elevs befrielse från skolans kristendomsundervisning och deltagande i

morgonsamling behandlats ingående av statsmakterna vid 1950 och 1951 års

riksdagar. Vad som då beslöts har kommit till uttryck i nu gällande bestämmelser

i ämnet. Skolberedningen har inte tagit upp spörsmålen till närmare

behandling utan endast uttalat, att de tidigare godtagna principerna borde i sina

huvuddrag intagas i skollagen. I samband härmed har bestämmelserna redaktionellt

förenklats samt i ett visst avseende gjorts innehållsmässigt mera konsekventa

genom ett tillägg, att befrielsen från morgonsamling endast skall avse

sådan med religiöst inslag.

Vid remissbehandlingen har framkommit åtskilliga synpunkter på hithörande

problem. Speciellt intresse har det av beredningen föreslagna tillägget väckt hos

flera remissinstanser.

De vid remissbehandlingen aktualiserade frågorna är självfallet av stor principiell

betydelse. Utifrån skilda ideologiska utgångspunkter omfattas de av

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 136 år 1962

många med ett starkt intresse samt väcker ofta en livlig debatt, då de förs fram.

Ett ställningstagande till de olika problem, som är förknippade med dessa frågor,

förutsätter emellertid ingående och väl nyanserade förarbeten. Sådana förelåg,

då statsmakterna senast behandlade frågorna. Skolberedningen har ansett sig

inte böra ånyo upptaga dem till behandling. Jag biträder denna uppfattning och

är således inte beredd att i förevarande sammanhang taga upp ämnet till ett

förnyat bedömande. Jag vill endast understryka det förhållandet, att då statsmakterna

år 1950 behandlade hithörande spörsmål, skedde det just i samband

med att riktlinjer drogs upp för det framtida skolväsendet.

I fråga om elevs befrielse från deltagande i morgonsamling har det av skolberedningen

gjorda tillägget tagits till intäkt för skilda tolkningar av stadgandets

innebörd. Det av beredningen föreslagna stadgandet avser givetvis inte att ge

uttryck åt vilken karaktär morgonsamlingen regelmässigt skall ges. I annat

sammanhang har jag starkt betonat kristendomsundervisningens objektiva karaktär.

Självfallet bör en liknande objektivitet komma till uttryck vid planläggningen

av skolans morgonsamlingar. I den mån morgonsamlingarna därvid

avses få ett religiöst inslag, skall vissa elever — vars religiösa uppfattning förutsätts

i väsentlig mån avvika från vad som vanligen kommer till uttryck i de

religiösa inslagen — befrias från deltagandet. Denna innebörd står i överensstämmelse

med statsmakternas tidigare beslut och någon saklig ändring har

således inte varit avsedd. Jag vill därför förorda, att det av beredningen föreslagna

tillägget införlivas med ifrågavarande bestämmelser. Med anledning av

de invändningar av praktisk natur, som gjorts mot den av skolberedningen

föreslagna lydelsen, vill jag framhålla att rektor, om det av organisatoriska skäl

skulle möta svårighet att ge befrielsen den avsedda begränsningen, kan begagna

den befogenhet han har att vidga befrielsen i den omfattning som är lämplig.

28 §.

För undervisningen vid skolor under skolstyrelsens förvaltning utgår numera

inte några avgifter utom såvitt gäller yrkesskolorna. I yrkesskolas reglemente

kan sålunda intagas bestämmelser om sådana avgifter; dock må avgift inte

uttagas av skolpliktiga elever.

Skolberedningen har i sitt förslag, 7 §, upptagit en regel för samtliga skolor

av innebörd att avgift för undervisningen inte må uttagas av elev eller dennes

föräldrar. Med avgift förstås i förevarande sammanhang både inträdes- och

terminsavgifter. Beredningens förslag innebär alltså för yrkesskolornas del, att

avgifter helt slopas. Som motiv härför anför beredningen, att de nu utgående

avgifterna som regel är låga och utan större betydelse för kommunernas ekonomi

och att det därför ej torde möta större betänkligheter att avveckla dem.

Skolöverstyrelsen anser beredningens förslag ge uttryck åt en riktig princip i

vart fall såvitt avser sådan undervisning vid yrkesskolorna, som sker i yrkesutbildande

syfte. En annan uppfattning framföres av överstyrelsen för yrkesutbildning,

som uttalar, att avgifterna för deltidskurser bör bibehållas såsom

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ett medel att animera eleverna att fullfölja studierna och att begränsa deltagarna

till de verkligt intresserade. Vad angår heltidskurser anser överstyrelsen det

framlagda förslaget kräva ytterligare utredning.

Under hänvisning till att avgifter av inte oväsentlig betydelse för närvarande

uttages av vuxna elever vid yrkesundervisningsanstalterna framhåller länsskolnämnden

i Göteborgs och Bohus län som sin mening, att sadana avgifter bör

kunna få uttagas även framdeles.

Departementschefen. Det system med avgifter, som tidigare funnits vid

många av de under skolstyrelserna inordnade skolorna har under den fortskridande

reformverksamheten på skolväsendets område successivt avvecklats. Jag

finner det rent principiellt vara ett angeläget önskemål att nu i samband med

skolreformen avveckla den sista resten av detta system. Jag vill därför tillstyrka

att principen om avgiftsfrihet för samtliga de ifrågavarande skolorna fastslås i

skollagen. Vid tillämpningen av denna princip uppkommer såsom framgått av

remissbehandlingen för yrkesskolornas del spörsmålet i vad man undantag

härifrån bör göras. Enligt min mening bör självfallet som princip gälla, att avgift

inte skall uttagas för undervisning vid yrkesskola av barn och ungdom i den reguljära

skol- eller utbildningsåldern. Då emellertid, såsom jag anfört i årets statsverksproposition

(8 ht., s. 258 f.), klarare linjer måste skapas rörande avgränsningen

av undervisningen i rent yrkesutbildande syfte vill jag, under hänvisning

jämväl till vad jag i terminsavgiftsfrågan anfört i propositionen nr 54, s. 572 f.,

förorda, att Kungl. Maj:t får befogenhet att meddela särskilda föreskrifter om

undantag från principen om avgiftsfrihet. En bestämmelse härom har intagits i

29 § i departementsförslaget.

29 §.

I 3 § i skolberedningens förslag fastslås rätten i princip för barn och ungdom,

som är bosatta i riket, att få tillgång till undervisning i de påbyggnadsskolor till

grundskolan, vilka normalt skall stå under skolstyrelsens förvaltning. För att

vinna inträde i dessa skolor förutsättes att inträdessökande fyller föreskrivna

inträdcsfordringar och att plats finnes tillgänglig, varom en erinran intagits i

förslaget. Vad angår inträdesfordringarna föreslår beredningen den föreskriften

att dessa får betingas endast av utbildningens syfte och alltså inte av andra

omständigheter, såsom tillhörighet till ras, konfession eller ideologi.

Av överstyrelsen för yrkesutbildning ifrågasättes om inte den förevarande

bestämmelsen bör utsträckas att omfatta även äldre personer än dem som kan

hänföras under begreppet barn och ungdom; överstyrelsen hänvisar bl. a. till att

de till de tekniska gymnasierna knutna tvååriga speciallinjerna är avsedda främst

för personer, som någon tid verkat ute i det praktiska livet och först vid mognare

ålder känner behov av bättre teknisk utbildning. Liknande synpunkter

fram föres av länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, som anför att vuxenutbildningen

är en integrerande del av yrkesskolväsendet och tenderar att öka i

betydelse.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Departementschefen. I likhet med skolberedningen anser jag principen om

rätt till undervisning utöver vad grundskolan bjuder böra inskrivas i skollagen,

och jag vill därför ansluta mig till vad beredningen föreslagit på denna punkt.

Självfallet kan såsom beredningen funnit denna rätt inte få vara ovillkorlig.

När det gäller vissa påbyggnader till grundskolan måste för tillgången till utbildningen

krävas att de utbildningssökande verkligen har förutsättningar att tillgodogöra

sig denna. För de olika skolformer som här avses måste därför i likhet

med vad nu gäller i åtskilliga fall uppställas vissa härav betingade minimikrav på

elevernas kunskapsstandard. De utbildningssökandes möjligheter till utbildning

måste också ofrånkomligen påverkas av samhällets resurser på området och

behovet av utbildad arbetskraft inom olika sektorer av samhällslivet.

Då bestämmelserna i skollagen, särskilt i vad de avser förhållandet mellan

den enskilde och skolan, torde böra företrädesvis ha till ändamål att ge normer

för barnens och ungdomens undervisning och utbildning, kan jag inte biträda

förslaget om en utvidgning av förevarande paragraf till att avse även vuxenutbildningen.

Genom en föreskrift i denna paragraf göres bestämmelserna i 26, 27 och 28 §§

i departementsförslaget tillämpliga även på här avsedda skolformer; dock att

tillämpningen av 28 § om avgiftsfri undervisning för yrkesskolornas del ges den

begränsning som följer av vad jag förordat vid behandlingen av 28 §.

6 kap. Om skolplikt m. m.

Bestämmelserna i detta kapitel, 30—39 §§ i departementsförslaget och 10—

19 §§ i skolberedningens förslag, har till sina huvudsakliga delar behandlats i den

allmänna motiveringen till lagförslaget, och jag skall därför i det följande till

vissa av dessa paragrafer endast foga några detaljanmärkningar.

30 §.

Enligt förevarande stadgande, som motsvarar delar av 10 § samt 11 § första

! tycket i skolberedningens förslag, omfattar skolplikten liksom hittills alla barn,

som är bosatta i riket, oavsett om de är svenska eller utländska medborgare

eller statslösa. Genom att skolplikten anknytes till bosättningen blir det möjligt

att via folkbokföringen få upplysningar om barnen. Vid tolkningen av begreppet

bosättning bör samma praxis följas som vid tillämpningen av folkbokföringsförordningen.

Ofta torde skolplikt av rent praktiska skäl kunna utkrävas endast

av barn, som är kyrkobokförda i riket, men det bör om möjligt också tillses,

att även barn som rätteligen skolat kyrkobokföras men som av någon anledning

inte blivit det, exempelvis barn till vissa zigenare, fullgör skolplikt. Utlänningar

tillhörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller

beskickningens eller konsulatets betjäning så ock deras utländska familjemed
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

lemmar och utländska tjänare skall inte kyrkobokföras här i riket. Att skolplikt

inte kan utkrävas av barn, hänförliga till denna kategori, har inte ansetts behöva

särskilt anges.

31 §.

I denna paragraf, svarande mot vissa delar av 10 § i skolberedningens förslag,

fastslås skolpliktens innebörd att i princip innebära åliggande att deltaga i undervisningen

i grundskolan. Hit hänföres även sådan särskild undervisning, som

kommun anordnar för dem som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller annan

liknande omständighet inte kan deltaga i vanligt skolarbete.

32 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 12 § i skolberedningens förslag, regleras

i vad mån skolgångens början för vissa barn med hänsyn till skolmognaden

må avvika från vad i allmänhet skall gälla. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas

att skolgångens början för vissa barn av helt andra skäl kan

komma att förskjutas ett år. Jag tänker härvid på de s. k. B3-skolorna, vid vilka

intagning sker endast vartannat år på jämna årtal. En erinran härom synes böra

intagas i lagtexten.

33 §.

Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om att skolplikt må fullgöras

i annan offentlig skola än grundskolan enligt bestämmelser, som utfärdas av

Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer får sin betydelse

även för hur skolgången för samebarnen skall fullgöras. Enligt vad som föreslagits

i särskild proposition (nr 51) till innevarande års riksdag skall det statliga

nomadskolväsendet bibehållas men till sin inre organisation anpassas efter

grundskolan. Förslaget innebär bl. a. att samebarnen skall äga efter fritt val

fullgöra sin skolplikt i grundskola eller nomadskola. I händelse av riksdagens

bifall till nämnda förslag torde Kungl. Maj:t med stöd av det i förevarande stadgande

givna bemyndigandet kunna utfärda erforderliga bestämmelser rörande

rätten att fullgöra skolgång i nomadskola.

35 §.

Ifrågavarande bestämmelser om befrielse från skolgång för dem som i hemmet

eller annorstädes beredes enskild undervisning, som väsentligen motsvarar

grundskolans är i sak överensstämmande med nuvarande regel i 16 § folkskolestadgan

och 15 § i skolberedningens förslag.

Vid anmälan för 1958 års A-riksdag av reglerna om skolplikt (prop. 1958:93

s. 32 f.) framhöll departementschefen, att föreskriften om att den enskilda undervisningen

skulle väsentligen motsvara den obligatoriska skolans inte finge tolkas

rigoröst. Samtidigt underströks att anspråk på att barnet skall bibringas mot

skolundervisningen svarande färdigheter i övningsämnen såsom gymnastik och

slöjd inte gärna kunde ställas. Vad sålunda anförts torde alltfort böra äga giltighet.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

36 §.

Enligt bestämmelserna i första stycket av denna paragraf, vilket motsvarar

18 § 1 och 2 mom. folkskolestadgan och 16 § i skolberedningens förslag, anses

skolplikt fullgjord, då elev tillfredsställande genomgått årskurs 9 i grundskolan

eller motsvarande årskurs i skola, som avses i 33 §, eller då eleven vid särskild

prövning styrker sig äga motsvarande kunskaper. Vad som skall krävas för att

genomgången av skolan skall anses tillfredsställande torde få närmare regleras i

skolstadgan.

Såsom ett andra stycke i denna paragraf har upptagits bestämmelsen i 11 §

andra stycket i skolberedningens förslag rörande befrielse från sista skolåret.

39 §.

Förevarande bestämmelser om tvångsmedel mot försumlighet att fullgöra

skolplikt i grundskolan motsvarar 21 § i folkskolestadgan och 19 § i skolberedningens

förslag.

Av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasättes om inte utdömande

av vite, som förelagts av länsskolnämnden, med hänsyn till rättssäkerhetsintresset

bör ankomma på domstol. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser

mindre rationellt att i sådana fall, då tillgångar uppenbarligen saknas, använda

vitesföreläggande och därmed framtvinga proceduren med undersökning om

tillgångar finns för betalning av vitet. Föreläggandet borde därför enligt länsstyrelsens

mening — därest man inte anser sig kunna gå direkt på polishämtning

— i dylika fall kunna ges det äventyret att sådan hämtning eljest sker.

Departementschefen. Jag vill erinra om att jag, i samband med att principerna

för skolpliktens reglering underställdes 1958 års A-riksdag (prop. nr 93), anförde

som min mening att vitesföreläggande och utdömande av vitet som regel skulle

föregå beslut om hämtning med biträde av polis. Först om sådant föreläggande

och utdömande visat sig verkningslöst, eller om eljest synnerliga skäl förelåg,

borde som en nödfallsutväg polishämtning kunna ske. Beslutanderätten i fråga

om samtliga föreliggande möjligheter till tvångsåtgärder lades på länsskolnämnden,

således även utdömande av vite. Dessa grunder för tvångsmedelsanvändningen

synes mig fortfarande böra gälla. Om såsom en av remissinstanserna föreslagit

utdömandet av vite skulle anförtros domstol, kommer handläggningen av

ärendena ofrånkomligen att bli avsevärt fördröjd, kanske till stor nackdel för

barnen, som under tiden inte får tillgång till den undervisning de behöver. Till

den ordning som i detta hänseende nu gäller för skolväsendet, nämligen att vitesföreläggande

är subsidiärt kombinerat med polishandräckning, torde någon fullt

jämförbar motsvarighet inte finnas på andra områden. Med hänsyn till att

speciella behov av en snabb handläggning här är uppenbart framträdande vill

jag förorda, att den redan nu gällande avvikelsen från vad som från principiell

synpunkt ofta måste vara lämpligast bibehålies för skolans del. De nu anförda

synpunkterna talar givetvis också mot en omkonstruktion av föreläggandet, och

jag kan därför ej heller biträda det framförda förslaget härom. Däremot vill

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

jag, med hänsyn till att något behov härav knappast torde föreligga, föreslå

slopande av den hittills föreliggande möjligheten att rikta vitesföreläggande mot

den som har den faktiska vårdnaden om barnet.

Liksom hittills bör gälla att de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna

skall äga tillämpning endast beträffande den vanliga undervisningen i den

obligatoriska skolan och alltså inte i fråga om den särskilda undervisningen för

barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller annan liknande omständighet

inte kan deltaga i vanligt skolarbete. En bestämmelse härom torde erfordras,

eftersom undervisningen av sjuka barn enligt förslaget inbegripes i grundskolan.

Närmare föreskrifter om skyldighet för skolstyrelsen att till länsskolnämnden

för åtgärd anmäla ifrågasatt tillämpning av tvångsmedel torde få upptagas i

skolstadgan.

7 kap. Om elevområden m. m.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 20—25 §§ samt

33 och 34 §§ i skolberedningens förslag har jag i väsentliga delar redan berört i

den allmänna motiveringen. Här återstår att beröra några detaljspörsmål, berörande

vissa av bestämmelserna i departementsförslaget.

40 §. .

I denna paragraf, som motsvarar 20 § i skolberedningens förslag, fastslås principen

om att elevområde skall finnas för varje skola i kommunen. Särskilt elevområde

må även fastställas för del av skola. Med skola avses här, liksom i lagen

i övrigt, skolform, exempelvis grundskola eller gymnasium, och inte de olika

särskilda skolenheter eller skolanläggningar, varav skolform kan bestå. En sådan

del av skolform, för vilken särskilt elevområde må fastställas, är ej heller detsamma

som skolenhet eller skolanläggning utan åsyftar den uppdelning av skolformen

som sker i exempelvis stadier eller linjer.

41 och 42 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvarar 21 och 22 §§ i skolberedningens förslag,

regleras i vilken ordning den kommunala samverkan i form av elevområden skall

beslutas av myndighet.

Gällande bestämmelser. Beslut om kommunal samverkan i den formen att

viss kommun skall för undervisning mottaga barn från annan kommun eller

eljest handha uppgift för annan kommuns räkning eller att kommuner skall

samverka i kommunalförbundets form meddelas enligt 2 § 2 mom. skolstyrelselagen

av länsskolnämnden. Även i fråga om samverkan soin kommer till stånd

efter kommunernas egna överenskommelser ankommer det på länsskolnämnden

att besluta i och med att länsskolnämnden enligt allmänna skolstadgan har att

för skolväsendet i kommunen fastställa organisationsplan, vari skall angivas i

vad mån samverkan mellan kommuner skall äga rum.

0 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 136

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

Berör fråga om samverkan kommuner i två eller flera län och kan länsskolnämnderna

inte enas eller berör dylik fråga Stockholms stad, skall jämlikt 2 §

3 mom. skolstyrelselagen frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Majrts bestämmande, till skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning.

Skolberedningens förslag innebär att befogenheten att besluta om elevområden

tillägges länsskolnämnden eller, om kommuner i flera län beröres, länsskolnämnderna

gemensamt; dock skall liksom hittills, om frågan berör Stockholms

stad eller om länsskolnämnderna inte kan enas, ärendet hänskjutas till

Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:ts befogenhet att delegera sin beslutanderätt i dylika

ärenden föreslås vidgad till att avse den myndighet Kungl. Maj:t förordnar.

Utöver de nu angivna undantagsfallen innefattar förslaget en generell möjlighet

för Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar att besluta om

elevområde.

Såsom motivering till sistnämnda regel anför beredningen, att en viss central

översyn över skolplaneringen för närvarande kan ske i samband med prövningen

av tillstånd till skolors upprättande och av statsbidrag till skolbyggnader. Behov

av ökade möjligheter till en sådan översyn har dock framträtt, och en central

planering kan komma att visa sig erforderlig i fråga om vissa skolformer. Som

exempel på sådana anger beredningen gymnasier, yrkesskolor och grundskolans

högstadium. Under alla förhållanden anser beredningen lämpligt att denna fråga

regleras genom direkt föreskrift i lag.

Remissyttranden. Förslaget om en starkare centralisering av beslutanderätten

i fråga om samverkan utsättes för kritik av några remissinstanser. Sålunda

anser länsstyrelsen i Stockholms län att prövningen av dessa frågor bör

förbehållas länsskolnämnden, då eljest nämndens möjligheter att effektivt fungera

som ett regionalt skolplanerande organ blir illusoriska. Liknande synpunkter

framhålles av länsskolnämnden i Stockholms län samt av länsskolnämnden i

Värmlands län, som framhåller att skolplaneringen bör handhavas av den myndighet,

som besitter den största lokalkännedomen, och att det är tillfyllest med

rådgivande verksamhet på det centrala planet.

Att beslut av länsskolnämnden om elevområde skall föregås av överläggningar

med kommunerna anser länsstyrelsen i Örebro län inte vara genomförbart, då

kommunens beslutande organ inte kan föra förhandlingar med länsskolnämnden.

Innan fullmäktige yttrar sig, bör däremot lämpligen överläggningar äga rum mellan

nämnden och skolstyrelserna i kommunerna. Länsstyrelsen framhåller slutligen,

att skyldighet att inhämta kommunernas yttranden bör föreskrivas jämväl

för det fall, då beslutanderätten utövas av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd

annan myndighet än länsskolnämnd.

Departementschefen. Arbetet med skolplaneringen i samband med grundskolans

genomförande kommer framdeles att vara en av länsskolnämndernas

viktigaste uppgifter. Någon mera väsentlig inskränkning av nämndernas befogenheter

på detta område torde ej heller ha åsyftats av skolberedningen. Beredningens

förslag är avsett att huvudsakligen tillgodose ett önskemål att ge möj
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

lighet att undanröja vissa olägenheter av främst praktiskt administrativ art.

För vissa slag av skolor, exempelvis tekniska gymnasier, handelsgymnasier och

yrkesskolor, eller i varje fall för vissa linjer eller grenar av denna utbildning kan

elevområdena någon gång förväntas bli av den storleken, att flera än tva länsskolnämnder

måste tillsammans fungera gemensamt såsom beslutande organ.

Med hänsyn till den otymplighet som vidlåder ett sådant förfarande och då dessutom

vid prövningen av dessa fall en möjlighet till vidare överblick är önskvärd

synes det lämpligare att beslut fattas på centralt plan. Då vidare grundskolans

uppbyggnad under det kommande decenniet kommer att kräva en god samordning

av prövningen av de olika härmed sammanhängande frågorna, såsom skolorganisationens

utformning och lösandet av byggnadsfrågorna, kan det för att

detta intresse skall bli tillgodosett vara önskvärt att ha möjligheten öppen att

centralt pröva hela frågekomplexet. Det kan knappast nu förutses i vilken

omfattning en dylik central prövning kan bli nödvändig. Som princip bör emellertid

enligt min mening gälla att denna möjlighet inte bör begagnas annat än

om påtagliga skäl föreligger därtill. Med hänvisning till vad nu anförts vill

jag alltså förorda beredningens förslag härutinnan.

I anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen rörande proceduren

vid länsskolnämndens handläggning vill jag föreslå det förtydligandet att yttrande

av kommunen alltid skall inhämtas. Såsom framhållits bör självfallet handläggningen

i erforderlig utsträckning innefatta överläggningar med representanter

för kommunerna.

43—45 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvarar 24 och 25 §§ i skolberedningens förslag,

ges regler för elevområdessystemets funktion dels såsom ett medel att bestämma

i vilka skolor barnen äger göra anspråk att få gå och, vad avser grundskolan,

är skyldiga att fullgöra skolgång, dels ock att vara grundval för regleringen

av kommunernas samverkan. I den allmänna motiveringen har jag berört

dessa regler i huvuddrag. Jag skall i förevarande sammanhang upptaga några

detalj spörsmål till behandling.

Såvitt gäller grundskolan ansluter de nya reglerna i sak i allt väsentligt till

de nuvarande bestämmelserna i 11 § första och andra styckena folkskolestadgan.

För vissa andra skolformer finns för närvarande bestämmelser av motsvarande

karaktär i §§ 44 och 45 läroverksstadgan, 28 § 1 och 3 mom. stadgan för högre

kommunala skolor samt 3 och 8 §§ yrkesskolstadgan.

Skolberedningens förslag. Enligt 24 § i beredningens förslag skall i grundskolan

mottagas de barn, som är kyrkobokförda inom skolans elevområde eller som

eljest under vissa angivna förutsättningar vistas inom elevområdet utan att vara

kyrkobokförda där. Dessa barn kan sägas tillhöra elevområdet. Bland de fall,

där vistelse skall föranleda clevområdestillhörighct, må här nämnas, att barnet

är intaget i barnhem eller liknande anstalt inom elevområdet eller inackorderats

eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och undervisningen inte

0* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 136

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ombesörjes av annan eller att eljest med hänsyn till barnets bästa särskilda skäl

är att barnet mottages för undervisning. Därjämte föreslår beredningen en saklig

nyhet, innebärande att barn, som inte tillhör grundskolans elevområde, ändock

skall mottagas i denna, om det föreligger särskilda skäl därtill. I sistnämnda

avseende åsyftar beredningen sådana undantagsfall, då barnet med hänsyn till

ett särskilt behov av specialundervisning eller på grund av att konflikt uppkommit

mellan skolan och föräldrarna inte lämpligen bör gå i den skola han

tillhör. Är då avståndet till skola i annat elevområde inte alltför långt, bör den

skolan vara skyldig mottaga barnet.

Vad angår andra skolor än grundskolan konstitueras elevområdestillhörigheten

enligt beredningens förslag av att eleven är kyrkobokförd inom elevområdet.

I sådan skola skall i första hand mottagas de behöriga inträdessökande,

som tillhör elevområdet. Samma företrädesrätt till intagning tillerkännes dem,

för vilka skolan på grund av särskilda omständigheter är den lämpligaste. Som

exempel på tillämpning av sistnämnda regel anger beredningen den situationen,

då elev på grund av exempelvis sjukdom i hemmet eller söndring i föräldrarnas

äktenskap måste vistas hos anförvant på annan ort. Vidare anser beredningen

regeln kunna komma i tillämpning för andra enstaka fall, då elev bor nära elevområdets

gräns och har bättre resmöjligheter till en skola utanför elevområdet

eller då allvarlig konflikt uppkommit mellan å ena sidan föräldrarna och eleven

och å andra sidan skolan. Slutligen bör enligt beredningen den regeln gälla, att i

de skolor som här avses skall efter de företrädesberättigade mottagas övriga

behöriga inträdessökande, dock inte den, som äger företrädesrätt till intagning

i annan skola av samma slag, om plats kan beredas honom där.

Remissyttranden. De regler skolberedningen föreslagit för att ge möjlighet till

lösning av konfliktssituationer mellan elevs hem och skolan tillstyrkes av Målsmännens

riksförbund. I anslutning till nämnda bestämmelser, såvitt gäller

grundskolan, framhåller Sveriges skolledarförbund nödvändigheten av att i lagtexten

utsäges vilken skolstyrelse som skall avgöra frågan om barnets överflyttning.

Länsskolnämnden i Stockholms län anser att regeln om att vistelse inom

elevområde för grundskola skall medföra elevområdestillhörighet kan leda till

icke önskvärda konsekvenser i sådana fall, då cn anstalt, exempelvis skolhem,

inrättas i skolkommunen av annan än denna för inackordering av andra barn

än skolkommunens eller då stadsbarn på barnavårdsmyndigheters eller läkares

tillrådan inackorderas på landsbygden. Då dessa barn vistas i skolkommunen på

sätt angives i beredningens förslag, blir kommunen skyldig att utan ersättning

mottaga dem i sina skolor och kanske t. o. m. på egen bekostnad tillse att de

får undervisning i skola i en tredje kommun. I anslutning till det här berörda

spörsmålet ifrågasätter skolöverstyrelsen, om inte förhållanden av det antydda

slaget bör uteslutas från att medföra ersättningsrätt för skolkommunen.

Departementschefen. Den detaljutformning av elevområdesreglcrna skolberedningen

föreslagit synes mig vara ett godtagbart instrument för att åstadkomma

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

en ändamålsenlig och rättvis fördelning av elever på olika skolor. Principerna

för denna reglering ansluter också i stora drag till den ordning som hittills gällt.

Med instämmande i beredningens motivering vill jag därför ge min anslutning

till förslaget, och jag har med endast vissa redaktionella jämkningar upptagit

detsamma i departementsförslaget. I anledning av det vid remissbehandlingen

gjorda påpekandet i anslutning till bestämmelserna om att vistelse i vissa fall

konstituerar elevområdestillhörighet kan jag framhålla, att samma regel gäller

redan enligt nuvarande ordning. De ifrågavarande bestämmelserna får emellertid

inte förstås så att man skall kunna, utan att i reguljär ordning åvägabringa

interkommunal samverkan, placera barn på anstalt i andra kommuner i direkt

syfte att där skaffa dem skolundervisning.

46 och 47 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 33 och 34 §§ i skolberedningens förslag, har

av mig berörts i den allmänna motiveringen.

Vad angår bestämmelsen i 47 § om bildande av kommunalförbund har i enlighet

med beredningens förslag uteslutits de i 2 § 2 mom. skolstyrelselagen införda

föreskrifterna om förbud i vissa fall att utan länsskolnämndens medgivande

företaga ändringar i förbundets sammansättning och i förbundsordningen.

8 kap. Om kommunens skyldigheter

48 §.

I denna paragraf, som motsvarar delar av 27 och 30 §§ samt 28 § i skolberedningens

förslag, fastslås kommunernas åliggande att anordna grundskola av den

omfattning, som är erforderlig för mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs.

Ett motsvarande stadgande i fråga om den nuvarande obligatoriska skolan finns

i 208 § första stycket folkskolestadgan. Påpekas bör att med den utformning

departementsförslaget erhållit kommunernas åliggande omfattar jämväl anordnande

av särskild undervisning för barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom

eller liknande omständighet inte kan deltaga i vanligt skolarbete. Närmare

föreskrifter rörande anordnandet av och formerna för denna undervisning torde

få intagas i skolstadgan på grundval av de principer, som fastslagits av 1961 års

riksdag (Prop. 116, SU 120, Rskr 303).

Kommunernas skyldighet att anordna grundskola får sitt närmare innehåll

genom de bestämmelser rörande skolans utformning som avses bli införda i skolstadgan

på grundval av de beslut riksdagen kommer att fatta i anledning av

propositionen nr 54 angående reformering av den obligatoriska skolan m. m.

I detta sammanhang bör anmärkas, att någon ändring i förhållande till vad nu

gäller beträffande den obligatoriska skolan inte ifrågasättes beträffande åliggandet

att för skolans behov tillhandahålla mark och lokaler samt inredning, inventarier,

möbler och undervisningsmateriel.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

Enligt nuvarande bestämmelser i 208 § folkskolestadgan gäller, att kommun

bör anordna skolbibliotek. För sådant bibliotek utgår statsbidrag ur ett särskilt

anslag. Skolberedningens förslag (30 §) innebär skyldighet för kommunerna att

svara för att skolan får bibliotek. Enligt beredningens uppfattning har biblioteken

en så central ställning i dagens skola, att en sådan skyldighet bör ingå som

ett normalt led i kommunens åligganden i fråga om tillhandahållande av det

som erfordras för en tidsenlig undervisning.

Skolberedningens nyssnämnda förslag biträdes av Svenska stadsjörbundet och

Svenska landskommunernas förbund under betonande av att samordning av

folkbibliotek och skolbibliotek skall kunna ske, där så finnes lämpligt.

Enligt min mening är det uttryck för en riktig princip att frågan om skolbiblioteken

löses på sätt skolberedningen nu föreslår. Jag vill erinra om att jag

i annat sammanhang förordat en avlösning av det särskilda skolbiblioteksbidraget

till grundskolan. Den utformning beredningen givit sitt förslag i syfte att

hålla möjligheten till en samordning av folkbibliotek och skolbibliotek vill jag

även biträda. De nu ifrågavarande bestämmelserna anser jag vara av den art

att de, liksom övriga regler om hur grundskolan skall vara organiserad och utrustad,

bör enligt de principer för regleringen som jag angivit i den allmänna

motiveringen kunna inflyta i skolstadgan. Detsamma torde böra gälla de av

beredningen i 31 och 32 §§ i förslaget upptagna bestämmelsen om tillhandahållande

av materiel m. m. åt eleverna.

49 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar delar av 29 § samt 30 § i skolberedningens

förslag, har endast upptagits den bestämmelsen att kommun, som anordnat

kommunal skola, som sägs i 2 § b), skall svara för de kostnader för skolan,

som inte täckas av andra medel. Vad beredningen i övrigt föreslagit att ingå i

denna paragraf bör av samma skäl, som anförts under 48 § beträffande vissa

skyldigheter för kommunerna, inflyta i skolstadgan.

50 §.

För de statliga skolor under skolstyrelsens förvaltning, som finns i kommunen,

skall denna enligt förevarande stadgande hålla mark, lokaler och inventarier.

Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i 29 § i skolberedningens

förslag och överensstämmer, såvitt gäller statligt allmänt gymnasium, med den

nu gällande ordningen (§ 199 mom. 1 läroverksstadgan). För de högre tekniska

läroverken, som enligt vad jag tidigare förordat skall ställas under skolstyrelsens

förvaltning, gäller för närvarande på grund av särskilda åtaganden från vederbörande

kommuners sida motsvarande skyldigheter. I övrigt har i paragrafen

intagits en erinran om att kommunen enligt särskilda bestämmelser har att bestrida

kostnader för och ombesörja förvaltningen av dessa skolor.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

9 kap. Särskilda bestämmelser

51 §.

Denna paragraf, som motsvarar 57 § i skolberedningens förslag, upptager en

bestämmelse, som ger möjlighet för myndigheterna att ingripa i händelse av att

missförhållanden råder i skola, som eljest inte står under offentlig myndighets

insyn.

Skolberedningens förslag avser sådan skola, som mottager elever under 21 års

ålder och för vilken inte meddelats särskilda föreskrifter om inspektion av

offentlig myndighet. Om särskilda skäl föreligger, skall den centrala statsmyndighet,

vars arbetsområde skolan närmast tillhör, äga förrätta inspektion av

skolan. Finnes därvid att skolan inte drives på tillfredsställande sätt eller

eljest är uppenbart olämplig, och vinnes inte rättelse genom hänvändelse till

skolans ledning, skall myndigheten göra anmälan till Kungl. Maj:t. Kungl.

Maj :t skall enligt förslaget äga förbjuda verksamhetens drivande och fastställa

vite för underlåtenhet att ställa sig förbudet till efterrättelse.

Som motivering för detta förslag anför skolberedningen, att det för närvarande

finns mycket små möjligheter att ingripa mot olämpliga privata skolor, vari

intages äldre elever. Det allmänna har numera ett större matt av ansvar för

ungdomens utbildning och bör då också ha befogenhet att ingripa mot skolor,

som meddelar direkt olämplig uppfostran och utbildning. Stadgandet är avsett

för sådana fall, då uppenbara missförhållanden framkommer, och kan också få

betydelse, i fall en skola bland ungdomen driver ren propaganda för eller emot

främmande makt.

Skolberedningens förslag har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen

och det godtages uttryckligen av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för

yrkesutbildning. Den sistnämnda överstyrelsen framhåller som angeläget, att

denna fråga löses.

Departementschefen. Enligt min mening är det med hänsyn till ungdomens

intressen angeläget att samhället i förevarande avseende får möjlighet att bereda

ett skydd mot vissa former av verksamhet, som bedrives under namn av att

erbjuda undervisning och utbildning. Fall har inte saknats som varit av den art

att ingripande skulle ha tett sig motiverat. Jag vill därför nu förorda sådana

regler att offentlig myndighet i vissa särskilt anmärkningsvärda fall får möjlighet

till ingripande mot dylik verksamhet. Denna befogenhet, som enligt min

mening lämpligen bör anförtros central statsmyndighet på ifrågavarande verksamhetsområde,

skall omfatta inspektion av skolan samt möjlighet att förbjuda

fortsatt verksamhet, därest inte rättelse kan ernås genom föreställningar hos

skolans ledning.

52 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med skolberedningens förslag

(56 §) en bestämmelse av innebörd att elevhem, som är knutet till skola under

tillsyn av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning, skall stå

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

under inseende av samma överstyrelse. Här avses inte sådana skolor, varå lagen

generellt är tillämplig, ty tillsynsbefogenheten beträffande dessa skolors elevhem

följer av andra stadganden i lagen.

Elevhem som på detta sätt underkastas tillsyn av central skolmyndighet

kommer till följd av föreskriften i 55 § första stycket barnavårdslagen inte att

anses som barnavårdsanstalter och följaktligen inte heller hänföras under de

barnavårdande myndigheternas tillsynsbefogenhet.

53 §.

I överensstämmelse med vad skolberedningen föreslagit i 58 § av förslaget till

skollag har i första stycket av förevarande paragraf upptagits bestämmelser om

självförvaltningsbesvär i de hänseenden, varom skolstyrelsen jämlikt 10 § första

och andra styckena har att besluta. I lagen har inte reglerats vem som har att

besluta om uttagande av elev till specialundervisning utan endast fastslagits att

detta skall ske genom skolans försorg. Med hänsyn till att närmare bestämmelser

om ordningen för utövandet av denna beslutanderätt kommer att införas i skolstadgan

bör även besvärsregeln få sin plats där.

Andra och tredje styckena av förevarande paragraf har oförändrade överförts

från 19 § skolstyrelselagen.

54 §.

Denna paragraf, som motsvarar 59 § i skolberedningens förslag, upptager en

hänvisning till vad som är särskilt stadgat i fråga om besvär över beslut av

länsskolnämnden och överstyrelserna.

55 §.

Förevarande bestämmelse om befogenhet för Konungen att utfärda tillämpningsföreskrifter

till lagen överensstämmer med 60 § i skolberedningens förslag

och 20 § skolstyrelselagen.

Övergångsbestämmelser

Då grundskolans genomförande och avvecklingen av de skolformer som skall

upphöra kommer att, enligt de principer som föreslagits i propositionen nr 54,

för de olika kommunernas del äga rum successivt under en övergångsperiod,

måste i övergångsbestämmelserna till skollagen upptagas, utom vissa regler

beträffande övergången till grundskola, föreskrifter rörande förhållandena under

övergångstiden.

56 §.

Skollagen föreslås i denna paragraf, som motsvarar 61 § i skolberedningens

förslag, träda i kraft den 1 juli 1962 och samtidigt upphäves skolstyrelselagen.

Vissa bestämmelser i lagen avser frågor, vilka nu regleras i folkskolestadgan eller

under skolväsendet berörande stadgor. Dessa författningar kommer att i sin

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

helhet upphävas i samband med den nya skolstadgans tillkomst och det har

därför inte ansetts erforderligt att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser

om upphävandet.

57 §.

De kommuner som före lagens ikraftträdande med Kungl. Maj:ts medgivande

påbörjat försöksverksamhet med nioårig enhetsskola skall enligt förevar ande

paragraf, som överensstämmer med 62 § i skolberedningens förslag, fr. o. m.

ikraftträdandet ersätta försöksverksamheten med grundskola.

58 §.

För de kommuner vilka vid ikraftträdandet inte bedriver försöksverksamhet

skall enligt förevarande paragraf övergå till grundskola senast med ingången av

läsåret 1968/69. Övergången sker på samma sätt som hittills i regel tillämpats

vid övergång till försöksskola med början i årskurserna 1—5 och utbygges med

en årskurs för varje därpå följande läsår, i samband varmed folkskolans motsvarande

årskurser upphör. Övergång tidigare än läsåret 1968/69 förutsätter

medgivande av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar.

Paragrafen överensstämmer i sak med 63 § första och andra styckena i skolberedningens

förslag.

59 §.

Förevarande paragraf, som överensstämmer med 63 § tredje och fjärde styckena

i skolberedningens förslag, innehåller en bestämmelse om avveckling av de

statliga och kommunala realskolorna samt i folkskola inbyggd realskollinje i

kommuner som inrättat grundskola, innebärande förbud mot intagning av elever

i sådan årskurs av skolan eller linjen, som motsvarar i kommunen införd årskurs

av grundskolan. Beträffande kommunala flickskolor och praktiska kommunala

realskolor föreslås Kungl. Maj:t få bestämma, från vilken tidpunkt intagning i

sådan skola skall upphöra i samband med grundskolans genomförande.

60 §.

Genom bestämmelsen i förevarande paragraf, som överensstämmer med 63 §

femte stycket i skolberedningens förslag, öppnas möjlighet för Kungl. Maj:t att

på framställning av kommun medgiva den omorganisation i annan ordning än

vad som följer av 58 och 59 §§, som föranledes av särskilda skäl.

61 §.

För att möjliggöra en smidig planering av grundskolans högstadium öppnas i

denna paragraf, som motsvarar 64 § i skolberedningens förslag, möjlighet för de

skolplanerande myndigheterna att för grundskola, som inrättats i viss kommun

eller till vars inrättande medgivande lämnats, fastställa elevområde att helt eller

delvis omfatta annan kommun, även om beslut inte meddelats rörande grundskolas

införande i den kommunen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts -proposition nr 136 år 1962

62 §.

I de kommuner som inte inrättat grundskola skall enligt förevarande paragraf,

som motsvarar 65 § i skolberedningens förslag, folkskolan och fortsättningsskolan

bibehållas. Dessa skolor och i kommunen befintlig statlig eller kommunal realskola

skall stå under skolstyrelsens förvaltning och beträffande dem skall skollagens

bestämmelser även i övrigt i tillämpliga delar gälla; dock bör Kungl.

Maj .t äga befogenhet att för dem meddela erforderliga undantags- och övergångsbestämmelser.

Under den period av försöksverksamhet, som nu kommer att avslutas, har

skolpliktens omfattning varierat för barn inom olika delar av riket. Skolpliktstiden

står nämligen i relation till det obligatoriska skolväsendets utbyggnad i

olika kommuner på det sättet att den motsvarar det för kommunens skolor gällande

antalet obligatoriska årskurser, dvs. om skolan omfattat sjuårig eller åttaårig

folkskola och fortsättningsskola eller nioårig försöksskola. Skolpliktens

omfattning för det enskilda barnet är avhängig av i vilken kommun barnet är

kyrkobokfört. För sådana barn som inte är kyrkobokförda är vistelseorten avgörande.

Genom de nya reglerna i skollagen om skolplikt blir skolpliktstiden

generellt nio år. Under tiden för det successiva genomförandet av grundskolan

blir det i den mån folkskolan och fortsättningsskolan kvarstår ofrånkomligt att

göra avsteg från regeln om nioårig skolplikt och skolpliktens fullgörande. De

övergångsbestämmelser, vilka behövs för att reglera dessa förhållanden torde inte

behöva intagas i skollagen, utan det bör få ankomma på Kungl. Maj:t att i

huvudsaklig överensstämmelse med hittills gällande grunder utfärda erforderliga

föreskrifter härom. En erinran om denna befogenhet bör lämpligen intagas i

förevarande paragraf.

En annan anordning av likaledes övergångsnatur har avseende å samebarnens

skolplikt och dess fullgörande. Samebarnen omfattas av den i skollagen

föreslagna nioåriga skolplikten. Enligt förslag i särskild proposition till årets

riksdag (nr 51) föreslås samebarnen bli berättigade att efter fritt val fullgöra sin

skolplikt i statlig nomadskola i stället för i grundskolan. Avsikten är att genom

organisation av ett speciellt högstadium, anslutande till nomadskolan göra även

denna skolform nioårig. Intill dess så skett bör de samebarn, som väljer att fullgöra

skolgången i nomadskolan, anses ha fullgjort sin skolplikt efter genomgången

sjuårig nomadskola jämte därtill anknytande fortsättningsskolkurs. Ett

stadgande härom har införts i förevarande paragraf.

63 §.

Mandattiden för ledamöterna och suppleanterna i de nuvarande skolstyrelserna

utlöper den 31 december 1963. I Stockholm väljes dock halva antalet

ledamöter och suppleanter varje år för en mandattid av två år. De nuvarande

styrelserna synes böra fa kvarsta i tjänst mandattiden ut. En övergångsföreskrift

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

i detta hänseende, överensstämmande med 66 § i skolberedningens förslag, är

upptagen i förevarande paragraf.

64 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med 67 § i skolberedningens förslag

intagits ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela de ytterligare

föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet av den nya

lagen.

C. Författningssystemet i övrigt

Nuvarande förhållanden

Utöver den reglering av skolväsendets administration, som innefattas i skolstyrelselagen,

upptager nuvarande författningssystem på det skolorganisatoriska

området ett stort antal stadgor och kungörelser. Dessa författningar

reglerar mestadels var och en sin särskilda skolform eller flera till sin natur

likartade skolformer. En kortfattad redogörelse för författningssystemet skall

här lämnas, upptagande de väsentligare författningarna rörande skolornas

undervisning och organisation.

I allmänna skolstadgan den 23 maj 1958 (nr 387) har, på grundval av skolstyrelselagens

bestämmelser, meddelats allmänna föreskrifter om ledningen och

förvaltningen av de skolformer som sorterar under de gemensamma skolstyrelserna.

Stadgan innehåller flera föreskrifter, som närmast är tillämpningsföreskrifter

till lagen. Så är fallet med föreskrifterna om poängsystem för bestämmande

av skolväsendets omfattning (1 kap. 4 §), om skolväsendets lokala ledning

(2 kap.) och om organisationsplan (3 kap.).

I övrigt meddelas i allmänna skolstadgan endast ett fåtal för samtliga eller

de flesta skolformer gemensamma föreskrifter, nämligen sådana som ansetts

kunna utan invändningar från något håll göras enhetliga för alla eller flertalet

skolformer under skolstyrelsens förvaltning. Till följd härav har endast ett

högst begränsat antal frågor kunnat regleras i stadgan, nämligen om tillsättning

av skolledare, lärare, skolläkare, skolsköterskor och annan personal (4—7 kap.),

om ledighet, vikariat och avsked för skolledare, lärare och övrig personal

(8 kap.), om åtal och disciplinär bestraffning av skolledare, biträdande skolledare

och lärare (9 kap.), om beslutanderätten beträffande vissa avlöningsförmåner

samt om besvär (10 kap.).

Stadgan den 23 maj 1958 (nr 399) för folkskolor, fortsättningsskolor och försöksskolor

(folkskolestadgan) upptager en reglering av undervisningens innehåll

och organisation vid de obligatoriska skolformerna. Stadgan innebär en genomgripande

omdisponering och omformulering av tidigare bestämmelser på detta

område. Den obligatoriska undervisningen för fjällsamernas barn regleras i stadgan

den 17 juni 1938 (nr 479) angående nomadundervisningen.

En motsvarande och samtidigt mycket detaljerad reglering för de allmänna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

läroverken ges i förnyade stadgan den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna

läroverk (läroverksstadgan). Sedan sin tillkomst har denna stadga ändrats vid

åtskilliga tillfällen.

Beträffande de kommunala gymnasierna och handelsgymnasierna har, efter

omläggning av handelsgymnasieutbildningen och statlig reglering av lärarpersonalens

löner vid båda dessa gymnasieformer, utfärdats en kungörelse den 2

juni 1961 (nr 350) med vissa bestämmelser om kommunala allmänna gymnasier

och en kungörelse samma dag (nr 362) med vissa bestämmelser angående handelsgymnasier.

För de högre tekniska läroverken har meddelats bestämmelser dels i stadgan

den 6 juni 1919 (nr 365) jör tekniska fackskolor och tekniska gymnasier dels i

kungörelsen den 15 juni 1956 (nr Jj26) med vissa bestämmelser angående högre

tekniska läroverk dels ock i kungörelsen den 14 december 1956 (nr 604) om särskilda

påbyggnadskur ser vid högre tekniska läroverk.

I stadgan den 23 maj 1958 (nr 342) för högre kommunala skolor meddelas

bestämmelser om kommunala flickskolor, kommunala realskolor och högre

folkskolor samt vissa bestämmelser för praktiska kommunala realskolor. I

många hänseenden hänvisar stadgan till bestämmelser i läroverksstadgan.

Yrkesskolorna har fått sin reglering i stadgan den 30 juni 1955 (nr 503) för

statsunderstödda yrkesskolor (yrkesskolstadgan).

I detta sammanhang bör också erinras om att en speciell reglering av övningslärarnas

förhållanden givits i stadgan den 3 juni 1960 (nr 507) för övning slärare.

Stadgan äger tillämpning på övningslärare vid flertalet skolor under skolstyrelsens

förvaltning.

Slutligen må nämnas att i instruktionen den 23 maj 1958 (nr 279) för länsskolnämnderna

regleras den regionala tillsynen av skolväsendet och nämndernas

sammansättning och närmare arbetsuppgifter.

Skolberedningens förslag

Efter att ha övervägt flera alternativa lösningar för utformningen av det nya

författningssystemet på skolväsendets område har skolberedningen stannat för

att föreslå, att en skolstadga utfärdas, upptagande utom tillämpningsföreskrifter

till skollagen särskilda avdelningar för de olika skolformerna under skolstyrelsens

förvaltning. Som motivering till sitt förslag framhåller beredningen till en början

vikten av att reglerna om grundskolan, som genom att den berör alla kommuner

och flertalet enskilda får en dominerande ställning inom vårt framtida skolsystem,

sammanföres till en enda författning som alltså utgör ett slutet och

fullständigt helt. En mängd av dessa bestämmelser kommer emellertid också

att bli direkt tillämpbara för andra skolformer. Om bestämmelserna för grundskolan

och andra skolformer upptages i skilda avdelningar av en för alla gemensam

stadga, kan man vid utformandet av reglerna för de senare på områden

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

med likartade förhållanden göra kortfattade hänvisningar till vad som stadgats

för grundskolan. Härigenom erhålles bättre översikt över författningsområdet

samtidigt som i framtiden företagna ändringar i grundskolebestämmelserna utan

konsekvensändringar blir direkt tillämpliga även för andra skolformer.

Beredningen anser vidare det nuvarande systemet med särskilda författningar

rörande de olika gymnasieformerna vara otillfredsställande. Med hänsyn till

gymnasieplaneringen och strävandena att till en skola sammanföra gymnasier

av olika slag finner beredningen önskvärt att dessa bestämmelser samarbetas

till en avdelning, ingående i en gemensam skolstadga, därvid så långt möjligt

en sammanjämkning sker på de punkter, där reglerna nu företer olikheter.

Beredningen finner också lämpligt att på motsvarande sätt infoga bestämmelserna

rörande övriga skolformer under skolstyrelsens förvaltning i en gemensam

skolstadga, särskilt som man även beträffande dem kan i viss omfattning hänvisa

till vad som stadgats för grundskolan. Därjämte tänker sig beredningen att

skolstadgan jämväl skulle upptaga vissa bestämmelser om elevhem och statsunderstödda

privatskolor samt instruktionsbestämmelser för länsskolnämnderna.

Remissyttranden

Till de principer skolberedningen förordat för ordnandet av skolväsendets författningssystem

ansluter sig det övervägande flertalet av de remissinstanser,

vilka yttrat sig härom. I princip på denna linje är skolöverstyrelsen, tolv länsskolnämnder,

länsstyrelserna i Gävleborgs, Skaraborgs och Kronobergs län,

1955 års sakkunniga för utredning av yrkesutbildningens centrala ledning och

Sveriges skoldirektörsförening. Flera av dessa remissinstanser uttalar som sin

uppfattning, att det nuvarande författningssystemet är oöverskådligt och svårhanterligt,

och hälsar därför med tillfredsställelse, att sådana olägenheter kan

undanröjas med den av beredningen föreslagna uppläggningen. Skolöverstyrelsen

framhåller som särskilt viktigt, att enhetliga föreskrifter i den mån så kan ske

utarbetas för gymnasier av olika slag och att föreskrifterna i stadgan utformas

så att användningen av komplement i form av särskilda nådiga beslut o. d.

avsevärt begränsas.

De nämnda sakkunniga framhåller, att en nackdel med det system beredningen

tänkt sig består i att en mängd hänvisningar i författningstexten till andra

partier därav försvårar arbetet för dem som sysslar med skoladministrationen.

De sakkunniga tänker sig dock att denna olägenhet kan undanröjas, om de

centrala skolmyndigheterna tillhandahåller särtryck av texterna för de olika

skolformerna. Vidare anser de sakkunniga, att bestämmelserna angående de

centrala och regionala skolor inom yrkesutbildningen, som nu lyder under överstyrelsen

för yrkesutbildning, inte bör inarbetas i skolstadgan innan frågan

om yrkesutbildningens centrala ledning blivit löst.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

En positiv inställning till vad beredningen föreslagit kommer till uttryck även

i yttrandena av Riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, Tjänstemännens

centralorganisation, Läroverkslärarnas riksförbund och Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening. Från dessa remissinstanser understrykes

vikten av att skolstadgan inte ges en så stor och detaljerad omfattning, att överblicken

försvåras.

Negativa till förslaget ställer sig Överstyrelsen för yrkesutbildning, länsskolnämnderna

i TJppsala län och Kalmar län samt Tekniska läroverkens lärarförbund.

Överstyrelsen ifrågasätter förslagets lämplighet från rent praktiska synpunkter.

De båda länsslcolnämnderna anser, att man bör bibehålla en allmän

skolstadga med gemensamma bestämmelser och särskilda författningar för de

olika skolformerna; länsskolnämnden i Kalmar åberopar som skäl härför att de

lokala och regionala myndigheterna nu börjat bli förtrogna med det gällande

författningssystemet. Lärarförbundet framhåller som sin uppfattning, att en

gemensam stadga blir svårhanterlig redan på grund av sin omfattning. Härtill

kommer den olägenheten av detta system, att för olika skolformer gemensamma

bestämmelser måste formuleras alltför allmänt och att särbestämmelserna blir

svåröverskådliga och krångliga. Under alla förhållanden bör — anser förbundet

—- en särskild stadga bibehållas för de högre tekniska läroverken, eftersom de

såsom en yrkesutbildande skolform i många hänseenden skiljer sig från andra

skolformer.

Några remissinstanser har redovisat en avvikande mening i fråga om vissa

särskilda områden av författningsregleringen. Så ifrågasätter länsskolnämnderna

i Malmöhus och Kalmar län lämpligheten av att i skolstadgan intaga tillämpningsföreskrifterna

till skollagen. Länsskolnämnderna i Uppsala, Kristianstads

och Norrbottens län förordar, att instruktionen för länsskolnämnderna i fortsättningen

bibehålies i särskild författning.

Slutligen må anmärkas, att flera remissinstanser framhållit angelägenheten

av att vid skolstadgans utarbetande möjligheterna att delegera beslutanderätt

till lägre organ överväges och tillvaratages. En sådan uppfattning kommer till

uttryck i yttrandena av länsskolnämnderna i Östergötlands, Västmanlands och

Jämtlands län, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens kvinnoförbund

samt Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Departementschefen

Skolväsendets nuvarande författningssystem är svåröverskådligt bl. a. till

följd av att bestämmelserna om de olika skolformerna är upptagna i olika författningar,

varav en hel del successivt tillkommit och förnyats vid olika tillfällen

i anslutning till reformverksamheten på skolans område. För de olika skolformerna

meddelade bestämmelser kännetecknas också i stor utsträckning av brist

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

på enhetlighet även i sådana hänseenden, där detta inte är motiverat av hänsyn

till skolornas speciella karaktär. Dessa förhållanden medför uppenbarligen betydande

olägenhet för alla dem som har till uppgift att på olika sätt verka inom

eller i anslutning till skolväsendet. Men även andra, som utifrån vill skaffa

sig en överblick över vårt skolväsen och dess organisation, kan svårligen utan

mera ingående undersökningar inhämta kunskaper härom. Inte minst av hänsyn

till föräldrarna, vilka samtliga kommer i beröring med skolan och vilkas intresse

för och kunskaper om skolan i och med grundskolereformen får större betydelse

än hittills, måste det från allmän synpunkt vara angeläget att klara och lätttillgängliga

besked ges rörande skolans funktioner.

Vad jag här anfört talar för att man nu i samband med skolreformen, då helt

nya regler i många avseenden måste utformas i fråga om den obligatoriska

skolan, tar tillfället i akt och söker åstadkomma ett regelsystem för hela det

under skolstyrelsens förvaltning stående skolväsendet, som bättre än hittills tillgodoser

anspråken på att vara överskådligt och lättillgängligt. Detta synes bäst

kunna ske genom att de ifrågavarande bestämmelserna på sätt skolberedningen

föreslagit upptages i en för de olika skolformerna gemensam stadga. Även den i

andra sammanhang framförda synpunkten att detta skolväsen — den obligatoriska

skolan och dess olika påbyggnader — bör betraktas som en enhet talar för

en sådan uppläggning av författningssystemet.

De frågor jag här berört är inte av den beskaffenheten, att de bör underställas

riksdagens prövning. Emellertid vill jag, med anledning av att fragan om hur

författningssystemet skall utformas har stor betydelse, upplysa, att jag avser

att senare föreslå Kungl. Maj:t att tillskapa ett nytt författningssystem efter i

huvudsak de grunder skolberedningen angivit.

I och med att det grundläggande skolförfattningssystemet göres mera enhetligt

och enklare i tillämpningen är det nödvändigt, att de centrala skolmyndigheterna

företar en radikal och genomgripande översyn av de mängder av

anvisningar till de hittillsvarande författningarna, som de under årens lopp

successivt utfärdat. Vid denna översyn bör enligt min mening allvarligt eftersträvas

att så långt möjligt begränsa anvisningarna till väsentligheter, så att de

regionala och lokala skolmyndigheterna, skolledarna, lärarna och andra med

arbetsuppgifter på skolans område tillägges bade friheten och ansvaret att i den

praktiska tillämpningen ute på fältet utan bundenhet vid anvisningar i alla

detaljer handla med utrymme för sunt förnuft och fritt skön.

I detta sammanhang vill jag också anmäla ett spörsmål av mera speciell

natur. Jag syftar härvid på frågan om skolverksamheten vid krig eller krigsfara

samt behovet av att föreskrifterna härom snarast anpassas till de förändringar,

vilka efter andra världskrigets slut inträffat på såväl skolans som civilförsvarets

område.

Jag vill då först något erinra om innehållet i den kungörelse med särskilda

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

bestämmelser angående verksamheten vid vissa undervisningsanstalter vid krig

eller krigsfara, som Kungl. Maj:t med bemyndigande av 1939 års urtima riksdag

utfärdade den 3 november 1939 (SFS nr 802) och som alltjämt — med däri under

år 1944 (SFS nr 74C) vidtagna formella ändringar — gäller.

I kungörelsen stadgas inledningsvis, att verksamheten vid de under skolöverstyrelsens

inseende stående läroanstalterna vid krig eller krigsfara i största

möjliga utsträckning skall uppehållas. Jag vill här inskjuta, att skolöverstyrelsen

vid tiden för kungörelsens tillkomst var tillsynsmyndighet även för de skolor,

som i dag lyder under överstyrelsen för yrkesutbildning. För nämnda läroanstalter,

statliga såväl som kommunala och enskilda, ges därefter i kungörelsen föreskrifter

om förfarandet vid utrymning av skolor, om rätten för utrymda elever

att erhålla undervisning vid andra tillgängliga läroanstalter, om skyldigheten för

skolornas personal — lärare såväl som andra — att underkasta sig ändrade

tjänstgöringsföreskrifter samt om rätt för skolmyndigheterna att medge avvikelser

från tim- och kursplaner och besluta om återläsning av förlorad undervisningstid

m. m.

I anslutning till kungörelsens bestämmelser har såväl skolöverstyrelsen som

överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdat anvisningar.

De gällande bestämmelserna är i dagens läge inte tillfredsställande med hänsyn

till att ny lagstiftning tillkommit rörande civilförsvaret och skolan. Sålunda

gäller i dag helt andra bestämmelser rörande utrymning än år 1939 och på skolväsendets

område har tillkommit i detta sammanhang särskilt betydelsefulla

regionala tillsynsmyndigheter, nämligen länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsen har pa uppdrag av Kungl. Maj:t verkställt översyn av

nuvarande bestämmelser och till ecklesiastikdepartementet överlämnat förslag

till ny kungörelse. Bestämmelserna i förslaget bygger i huvudsak på de vid 1939

års riksdag fastslagna grunderna men har anpassats till de nya bestämmelserna i

fråga om civilförsvaret och skolväsendet; bl. a. har ansvaret för planeringsverksamheten

under fredstid på det regionala planet lagts på länsskolnämnderna.

Överstyrelsen framför därjämte i anslutning till förslaget vissa anslagsäskanden,

som avser täckande av kostnaderna för anskaffning av ett beredskapslager av

undervisningsmateriel samt för viss personalförstärkning hos länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsens förslag har för yttrande remitterats till berörda myndigheter

och organisationer. Remissbehandlingen beräknas vara avslutad före april

månads utgång.

Då det för att planeringsarbetet inte onödigtvis skall fördröjas är angeläget

att de nya bestämmelserna snarast meddelas vill jag redan nu anmäla, att jag

har för avsikt att efter remissbehandlingen föreslå Kungl. Maj:t att i huvudsaklig

överensstämmelse med hittills gällande grunder utfärda en ny kungörelse,

vars bestämmelser är anpassade efter nuvarande förhållanden inom civilförsvaret

och skolväsendet. Skolöverstyrelsens övriga förslag torde senare få upptagas

till prövning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962 97

D. Departementschefens hemställan

Föreliggande lagförslag torde i vissa delar vara av den beskaffenheten, att det

jämlikt § 87 regeringsformen bör underställas lagrådets granskning. Jag hemställer

därför, att lagrådets utlåtande över det inom ecklesiastikdepartementet

upprättade förslaget till skollag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Kerstin Kylin-Almryd

1 Bilagan bär här uteslutits. Det däri upptagna lagförslaget är, bortsett från ändringar som är

föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar därutöver, likalydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

TJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 mars 1962.

Närvarande:

justitierådet Regler,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

BomgrEx.

Enligt lagrådet den 6 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över

ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23

februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till skollag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen G. Ekblad.

Lagrådet yttrade:

I 1° § första stycket torde, med hänsyn till innehållet i 30 § andra stycket,

icke behöva upptagas hänvisning till detta lagrum. Beaktas lagrådets hemställan

vid 33 och 34 §§, kan även hänvisningen till 33 § andra och tredje styckena utgå.

Förbehållet »om ej annat är föreskrivet» i 10 § andra stycket lämnar öppet

av vem sådana föreskrifter skola kunna meddelas. Ett förtydligande är därför

påkallat. Därest avsikten är att föreskrifter av detta slag skola utfärdas av

Kungl. Maj .t, bör uttrycket utbytas mot »i den man Konungen ej annorlunda

förordnar».

Gällande instruktion för länsskolnämnderna (SFS 1958 nr 279) upptager särskilda

behörighetsvillkor för ledamöterna. Avsikten torde vara att även i fortsättningen

Kungl. Maj:t skall äga fastställa dylika behörighetsvillkor. Ett bemyndigande

härutinnan bör lämnas genom bestämmelse i första stycket av 22 §.

Från systematisk synpunkt torde vara att föredraga, att 33 § begränsas att

avse skolpliktens fullgörande i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild

statsunderstödd skola och att vad där stadgas om rätt att fullgöra skolplikten

i annan, för ändamalet godkänd enskild skola samt angående meddelande

och återkallande av sådant godkännande sammanföres med bestämmelsen

i 34- §. I enlighet härmed hemställes, att andra och tredje styckena i 33 §

upptagas sasom första och andra stycken i 34 §. Härav föranledes viss jämkning

av hänvisning i 10, 15 och 36 §§.

Enligt 43 § kan i vissa fall först genom särskild prövning avgöras, om barn

skall anses tillhöra visst elevområde. Med hänsyn härtill torde i U § ordet »hör»

böra utbytas mot »finnes höra».

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

99

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30

mars 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af

Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, lagrådets den 22 mars 1962

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 februari 1962 remitterade förslaget

till skollag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att de av

lagrådet föreslagna ändringarna torde böra vidtagas samt att lagförslaget med

vissa mindre redaktionella jämkningar därutöver synes böra genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande. Därjämte torde böra utverkas riksdagens

godkännande av de i statsrådsprotokollet för den 23 februari 1962 förordade

grunderna för inrättande av tekniskt råd vid länsskolnämnd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att

Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

1. antaga det i föregående nämnda förslaget till skollag;

2. godkänna av föredraganden förordade grunder för inrättande av tekniskt

råd vid länsskolnämnd samt bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda i anslutning

härtill erforderliga bestämmelser.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ....................................................... 1

Förslag till skollag................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 februari 1962 ..................... 15

A. Huvudgrunderna för skollagen.................................. 15

Gällande bestämmelser och deras tillkomst............... ... 15

Skolberedningens förslag och remissyttranden .................. 24

1. Skollagens huvudsakliga innehåll ........................ 24

2. Kommunernas skyldigheter ................... ........ 25

3. Regleringen av interkommunal samverkan................ 26

4. Skolstyrelsens kompetensområde....................... .. 34

5. Regleringen av skolplikten .............................. 39

Departementschefen ..... 52

B. Specialmotivering till lagförslaget .......... 61

Skollagens disposition ............. 61

1 kap. Inledande bestämmelser .............................. 62

2 kap. Om skolstyrelsen ........................ 64

3 kap. Om skolchefen in. m.................................. 69

4 kap. Om länsskolnämnden ................ 69

5 kap. Om undervisningen ................. 70

6 kap. Om skolplikt m. m.................................... 78

7 kap. Om elevområden m. m............ 81

8 kap. Om kommunens skyldigheter ......................... 85

9 kap. Särskilda bestämmelser ............................... 87

Övergångsbestämmelser ...................................... 88

C. Författningssystemet i övrigt ................................... 91

D. Departementschefens hemställan ............... 97

Lagrådets utlåtande .,........................................... 98

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 mars 1962 ........................ 99

Ivar Hffiggströms Tryckeri AB • Stockholm 1962

620131

Doktrin (2)

  1. Bo Gradmark, Gränsdragningen mellan tillåten och otillåten religiös påverkan av barn, FT 1985 nr 2 s. 74, på s. 77 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Sten-Sture Landström, Begreppet »Barn och ungdom» i skollagen, FT 1967 nr 5 s. 223, på s. 225 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:334 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skollag in. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. SärU 1962:8 Särskilda utskottets memorial nr 8 år 1962 s. 1 i texten
  3. SärU 1962:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med färslag till skollag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. FT 1985 s. 74 Bo Gradmark, Gränsdragningen mellan tillåten och otillåten religiös påverkan av barn s. 77 i texten
  2. FT 1967 s. 223 Sten-Sture Landström, Begreppet »Barn och ungdom» i skollagen s. 225 i texten