Sök i Ratio Lex

Angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m

1962-03-30 · 186 sidor, varav 177 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 177 av 186 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:148, Angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

1

Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m.; given Stockholms slott

den 30 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall

helt förstatligas den 1 januari 1965.

Vidare föreslås att polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten i samband

med förstatligandet omorganiseras och att det nuvarande organisatoriska

sambandet mellan verksamhetsgrenarna upplöses. Detta innebär

hl. a. att chefsfunktionerna inom verksamhetsgrenarna inte längre skall vara

förenade hos en och samma befattningshavare.

För polisverksamheten skall landet liksom nu vara indelat i lokala polisdistrikt.

Ett polisdistrikt skall omfatta en centralort och dennas naturliga

omland samt göras så stort att polisverksamheten i distriktet i regel bereder

sysselsättning åt en poliskår på 20—50 man. Ledningen av polisverksamheten

i distriktet skall ankomma på en polischef, benämnd polismästare.

Av polispersonalen skall huvuddelen, innefattande en rörlig styrka

för bevakningsuppgifter inom hela distriktet, vara förlagd till centralorten.

Arbetsgrupper skall stationeras i andra tätorter inom distriktet. Stats- och

reservpolisorganisationerna skall upphöra.

Ledningen av länets polisväsende skall alltjämt ankomma på länsstyrelsen,

i vilken länspolischefen inordnas. Länspolischefen behåller sina nuvarande

befogenheter och skall dessutom handlägga bl. a. eu rad administrativa

frågor rörande polisväsendet. I den operativa polisverksamheten

skall han inta eu fullt självständig ställning. Till länspolischefens lorfogan1

—Il i haag till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr l''t8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

de ställes en rörlig polisstyrka, främst avsedd för trafikövervakningsuppgifter.

Såsom centralt polisorgan skall enligt förslaget inrättas en rikspolisstyrelse

under ledning av en rikspolischef. Styrelsens huvudsakliga uppgifter

skall avse inspektion, samordning och rådgivning samt i begränsad

omfattning direktivgivning bl. a. i fråga om polisverksamhet som rör hela

riket. Till rikspolisstyrelsen skall överföras den verksamhet som nu bedrives

av polisväsendets organisationsnämnd och registraturavdelningen inom statens

kriminaltekniska anstalt. Rikspolisstyrelsen föreslås träda i funktion

den 1 juli 1964 för att medverka vid genomförandet av polisväsendets förstatligande.

Förslag framlägges i syfte att tillgodose behovet av lekmannainflytande

inom polisorganisationen. Bl. a. skall lekmän ingå i rikspolisstyrelsen.

Beträffande åklagar- och exekutionsväsendet föreslås att i ett åklagardistrikt

skall finnas en eller flera distriktsåklagare samt i ett exekutionsdistrikt

kronofogde jämte exekutionsbiträden. Länet skall utgöra verksamhetsområde

för länsåklagare. I fråga om organisationen i övrigt uppdrages

i propositionen vissa allmänna riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete

som anses erforderligt före ett slutligt ställningstagande i organisationsfrågorna.

Förslaget innebär vidare att staten efter huvudmannaskapsreformen

skall stå för samtliga kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,

bl. a. för lokaler. Inventarier och annan utrustning skall kommunerna

utan gottgörelse överlämna till statsverket. Av statsfinansiella skäl föreslås

kommunerna skola under en övergångstid om fem år erlägga kontanta

bidrag till statsverket enligt en fallande skala.

De kostnader som statsverket successivt kommer att övertaga beräknas

till omkring 290 milj. kr.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 mars 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om huvudmannaskapet

för polisväsendet, m. m.

I. INLEDNING

I reformarbetet på polisväsendets område har frågan om huvudmannaskapet

intagit en framträdande plats. Tanken på ett förstatligande av polisväsendet

diskuterades redan i förarbetena till 1925 års polislag. Under

liden därefter har frågan aktualiserats vid olika tillfällen. Utförligast har

den behandlats i de betänkanden angående polis- och åklagarväsendets organisation

som avgivits av 1939 och 1948 års polisutredningar (SOU

1944: 53 och 54 resp. 1951: 8), varjämte hithörande spörsmål berörts i en i

sistnämnda betänkande delvis redovisad utredning om inrättande av en

central polisinspektion. Det förslag om förstatligande som framlades av

1939 års polisutredning utsattes under remissbehandlingen för stark kritik

och ansågs med hänsyn härtill ej böra läggas till grund för någon proposition

till riksdagen. 1948 års polisutredning framlade två alternativa förslag,

av vilka det ena innebar vissa reformer inom en i princip bibehållen kommunal

polisorganisation och det andra avsåg ett förstatligande av polisväsendet.

Utredningen förordade närmast det förra alternativet. Efter remissbehandling

av betänkandet upptogs ärendet till övervägande inom inrikesdepartementet,

varvid de allvarligaste bristerna i polisorganisationen ansågs

kunna botas och de viktigaste reformkraven tillgodoses utan en genomgripande

ändring av polisorganisationen. Riktlinjer för en sådan begränsad

lösning drogs därefter upp i eu inom departementet utarbetad promemoria

angående vissa reformer på polisväsendets område. Sedan yttranden inhämtats

över promemorian framlades i huvudsaklig överensstämmelse med

däri förordade förslag proposition (nr 168) till 1953 års riksdag, som bi
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

föll propositionen. Såsom resultat härav och genom senare vidtagna åtgärder

har ett flertal viktiga reformer genomförts på polisväsendets område. Härigenom

har många av de brister som påtalats i 1939 och 1948 års polisutredningar

avhjälpts.

I skrivelse 1956: 374 anhöll riksdagen på hemställan av statsutskottet,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning

av frågan hur en tillräcklig, effektiv och smidig organisation av

polisväsendet borde utformas.

Med anledning av denna begäran och med hänsyn till de ökade krav, som

utvecklingen på olika områden av samhällslivet ställer på polisväsendet,

tillkallades den 29 november 1957 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

riksdagsmannen, juris doktorn Gunnar Hedlund, ordförande, riksdagsmannen,

skyddskonsulenten Georg A. Pettersson, numera landshövdingen

Olov Rylander, lantbrukaren Sven A. Svensson, direktören Sven-Olof

Dahlman, polismästaren Hugo Höfde, numera generaldirektören Sixten Larsson,

landsfogden Erik Lindström, numera byråchefen Malte Oredsson, förbundsordföranden

Joel Rundberg och landssekreteraren Olof Åkesson för att

verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om huvudmannaskapet

för polisväsendet in. in. Den 8 januari 1958 erhöll Larsson

begärt entledigande och i hans ställe förordnades såsom ledamot direktören

Karl-Erik Tengroth.

Som experter åt utredningen förordnades sedermera numera kanslichefen

Håkan Djurberg och landsfiskalen Lars Waesterberg.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1957 års polisutredning, har

med skrivelse den 26 juni 1961 avlämnat principbetänkande angående huvudmannaskapet

för polisväsendet in. in. (SOU 1961:34). I betänkandet

framlägger de sakkunniga förslag till en huvudmannaskapsreform och i

anslutning därtill en genomgripande omorganisation av polisväsendet. Med

hänsyn till det nära sambandet mellan å ena sidan polisväsendet samt å

andra sidan åklagar- och exekutionsväsendet har utredningen funnit påkallat

att jämväl behandla vissa frågor rörande organisationen av sistnämnda

båda verksamhetsgrenar.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet —- till vars remissvar fogats yttranden från

statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö —• statskontoret, överbefälhavaren,

lagberedningen, länsförvaltningsutredningen, civiiförsvarsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, styrelsen för statens

kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd,

samtliga hovrätter, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, föreningarna

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, svenska polisförbundet,

svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges juristförbund, tjänste
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

männens centralorganisation samt föreningarna Sveriges poliskommissarier,

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare.

överståthållarämbetet har vid sitt remissvar fogat yttranden från stadsfullmäktige

i Stockholm, poliskammaren i Stockholm, Stockholms poliskoinmissariesällskap,

Stockholms överkonstapelsförening, Stockholms kriminalpolisförening

och polisföreningen Kamraterna. Vid länsstyrelsernas

remissvar har fogats yttranden från 20 landsfogdar, 18 poliskammare, 36

stadsfiskaler, 10 åklagarmyndigheter, 274 landsfiskaler, 19 länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler, 239 kommunalfullmäktige, 71 stadsfullmäktige,

18 kommunalförbund, 13 magistrater, 22 överexekutorer, 35

stadsfogdar, 4 kommunalborgmästare, 11 polisföreningar, en länskommitté

av svenska polisförbundet och tva lokala kommunförbund.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga principfrågan

om huvudmannaskapet för polisväsendet och i samband därmed uppkommande

organisationsfrågor samt de motsvarande spörsmål som berör åklagar-

och exekutionsväsendet.

II. POLIS-, ÅKLAGAR- OCH EXEKUTIONSVÄSENDETS

NUVARANDE ORGANISATION M.M.

A. Polisväsendet

1. Polisorganisationens uppgifter

Polisorganisationens allmänna uppgifter anges i 1 § 2. polislagen. Dar

sägs, att polisen har att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa

spaning och annan undersökning angående brott samt fullgöra den

verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet

bruk ankommer på polisen. Dessa åligganden sammanfattas i regel under

begreppet egentlig polisverksamhet. Beträffande landsbygden föreskrives

emellertid i nämnda lagrum att polisuppgifterna jämväl skall omfatta biträde

vid åtgärd i utsökningsmål. Denna verksamhet betecknas i allmänhet

såsom exekutionsbiträdesvcrksamhet.

I fråga om den egentliga polisverksamheten skiljer man mellan ordningspolisverksamhet

och kriminalpolisverksamhet. Någon klar gränsdragning

torde emellertid icke kunna göras; de skilda arterna av verksamhet griper

in i och kompletterar varandra. Huvudprincipen är dock, att det ankommer

på ordningspolisen att i första hand övervaka allmän ordning och säkerhet,

medan kriminalpolisens främsta uppgift är att verkställa spaning och annan

undersökning angående brott.

Förutom de uppgifter som enligt bl. a. polislagen åvilar polisorganisationen

har i olika lagar och andra författningar uppgifter tillagts polismyndighet,

d. v. s. poliskammare, där sådan finnes, och eljest polischefen. Dessa

administrativa uppgifter beslår till övervägande del i handläggning av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

skilda slag av ansökningsärenden, i vilka beslutanderätt eller annan befogenhet

tillagts polismyndighet.

2. Den lokala polisorganisationen

Polisdistrikten och skötseln av deras angelägenheter

Polisverksamheten är principiellt eu angelägenhet, som åvilar de särskilda

kommunerna i riket, var och en inom sitt område. Polisorganisationen är

emellertid uppbyggd på en särskild enhet, polisdistriktet, till vilken anknytes

de rättigheter och skyldigheter som i polislagen fastställs för kommunerna.

Omedelbart svarar alltså polisdistrikten för polisverksamheten.

I fråga om indelning i polisdistrikt gäller att stad, som den 1 januari 1953

hade minst 10 000 invånare, skall utgöra särskilt polisdistrikt. Kungl. Maj:t

äger förordna att stad, som därefter uppnår nämnda invånarantal, skall utgöra

särskilt polisdistrikt (något sådant förordnande har icke meddelats).

I övrigt skall stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, liksom landsfiskalsdistrikt

eller del därav utgöra polisdistrikt.

Landsfiskal sdistriktets indelning i polisdistrikt skall såvitt möjligt verkställas

så, att de särskilda polisdistrikten kommer att bestå av en eller flera

kommuner. Till ett polisdistrikt må icke hänföras mer än en kommun, såvida

icke vederbörande kommuner själva så påyrkar eller det finnes särskilt

påkallat för polisverksamhetens behöriga upprätthållande.

I kommun som utgör särskilt polisdistrikt handhar de kommunala organen

polisfrågorna i samma ordning som gäller för övriga kommunala angelägenheter.

Motsvarande gäller för gemensamt polisdistrikt, bestående av

kommuner, vilka träffat avtal angående polisverksamhetens upprätthållande

inom polisdistriktet. Har kommunerna i stället bildat kommunalförbund för

detta ändamål, begränsas de till förbundet hörande kommunernas bestämmanderätt

av föreskrifterna om beslutanderätten i dylikt förbund i lagen

den 31 maj 1957 om kommunalförbund.

Den 1 januari 1961 utgjorde antalet polisdistrikt 585 (inräknat Bodens

stad, som, utan att vara polisdistrikt i egentlig mening, ändock torde böra

jämställas med dylikt). Av dessa polisdistrikt var 34 distrikt gemensamma,

eller s. k. avtalsdistrikt, medan 181 var s. k. förbundsdistrikt, dvs. distrikt

vilka tillkommit genom att kommunalförbund bildats för polisverksamheten

inom vederbörande kommuner. Antalet polisdistrikt bestående av en

kommun eller enbart del av kommun utgjorde 370.

De allmänna bestämmelserna rörande kommunalförvaltningen, vilka är

intagna i kommunallagarna, är tillämpliga även på skötseln av polisdistriktens

angelägenheter. Särskilda föreskrifter rörande polisväsendet lämnas i

polislagen. Sålunda återfinns där föreskrifter rörande bl. a. polisnämnd.

Sadan namnd kan tillsättas i kommun, som bildar eget polisdistrikt eller

som består av två eller flera polisdistrikt. I vissa fall kan polisnämnd till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

sättas även inom kommunalförbund. Inrättande av polisnämnd är helt frivilligt

och beroende på vederbörligt beslut. Polisnämndens uppgift är i huvudsak

att tjänstgöra såsom ekonomiskt förvaltningsorgan för polisdistriktet.

Polisdistriktens allmänna skyldigheter och tillsynen över att skyldigheterna

fullgöres

Enligt polislagen skall varje polisdistrikt anställa polispersonal i den omfattning

som erfordras för polisverksamhetens behöriga upprätthållande

inom distriktet. Polisdistriktet är skyldigt att avlöna polispersonal enligt

polislönereglementets föreskrifter, att utgiva skälig pension åt polispersonalen,

att sörja för beväpning av polispersonalen enligt polisutrustningsreglementet

samt att tillhandahålla materiel, byggnader, arrestlokaler, telefon

och övriga anordningar, som erfordras för distriktets polisväsende. I vissa

polisdistrikt skall finnas polismän anställda för hela rikets behov, t. ex.

för att biträda vid pass- och gränskontrollverksamhet.

Övertager statsverket skyldigheten att sörja för polisverksamheten i ett

polisdistrikt, såsom skett i Boden, inträder kronan i tillämpliga delar i kommuns

ställe.

I stad, vars invånarantal den 1 januari 1953 uppgick till minst 10 000, skall

för spaning och annan undersökning angående brott finnas anställd särskilt

utbildad personal (kriminalpolisavdelning). Sådan stad har också att tillhandahålla

reservpolismän samt enligt Kungl. Maj:ts förordnande polispersonal

för tjänstgöring såsom statspolis.

Kommunerna äger formellt att självständigt fatta beslut i de till polisorganisationen

hörande frågorna. Då emellertid vidmakthållandet av polisverksamheten

jämväl från rikssynpunkt är en synnerligen viktig uppgift,

har från statens sida sedan lång tid lämnats mer eller mindre bindande föreskrifter

rörande polisväsendets organisation m. in. samt på olika sätt övats

tillsyn över kommunernas handläggning av denna verksamhet. Den statliga

tillsynen över skötseln av polisfrågorna handhaves av länsstyrelserna. Deras

rätt till ingripande har dock begränsats till uppenbara fall av pliktförsummelse.

Länsstyrelse äger förelägga vite ävensom — därest vitesföreläggandet

icke efterleves — fälla till sådant vite. Skulle distriktet ändock underlåta

att efterkomma länsstyrelsens anvisningar, äger länsstyrelsen fatta för

distriktet bindande beslut.

Polisorganisationen inom polisdistrikten

Polisdistrikten är till omfattning och struktur sinsemellan mycket olika

och det är därför naturligt, att polisstyrkorna och arbetsorganisationen i de

olika distrikten också varierar. I dagens polisväsende kan från arbetsorganisatorisk

synpunkt klart urskiljas sju olika slag av polisdistrikt (typ I—

VII). Organisationstyperna beskrives schematiskt i skissen (s. 8). I skissen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

Polisdistriktens fördelning på olika organisationstyper

den 1 januari 1961

I (22+60st)

LANDSbYBDEN

(1-2 polismanstj)

6^

II (323 sti

HUVUDSAKLIGEN LANDSBYGD

(3-8 polismonslj)

ooo

ooo

Ig (41 it)

MINDRE STADER OCH

STÖRRE LAND5BY6D5PISTRIKfTT2-20000 inv'')

(15-25 polismanstj; inga sektioner med särskilt

befäl inom ÖP; KP under särskilt befäl)

0P

OO

oo

oo

oo

o

o

o

~I

KP

i

□□

□□

B119 rf)

STORRE STADER (iiver 55.000 inv)

(minst 50 polismanstj; specialisering pä sektioner inom 0P

och pi rotlar inom KP; i vissa stöder-5st- polisinlrndent)

r

OP

OOO

OOO

OOO

“I

KP

ä

QQ

□

□

□

□

□

□

□

□

□

□

in (»a st)

LANDSBYGD OCH MINDRE STADER (5-12.000 inv)

(9-14 polismanstj; i regel 1-3 kriminalpolismonstj)

6

£

oo

o

oo

o

□

□

K33 st)

MEDELSTORA STADER OCH

STÖRRE LANDSBV6DSDI5TRIKTT2iP7~o 55.000 inv)

(26-50 polismanstj; 0P uppdelad pä sektioner

med särskilt befäl)

0P

OO

ooo

oo

ooo

oo

o

o

KP

□ □

□ □

M(3st)

STOCKHOLM. G0TEB0R6. MALMD

oooo

/^. Polisintendent

Poliskommissarie

(3 Dfdnings polisman

I I Kriminalpolisman

Polisaspirant/

^ eo poliskonstapel

OP Ordningsavdelning

Kriminalkommissarie

KP Kriminalavdelning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962 9

har jämväl angivits polisdistriktens fördelning den 1 januari 1961 på de olika

organisationstyperna. Av uppgifterna framgår bl. a., alt 489 av landets 58o

polisdistrikt, eller 83,6 %, den 1 januari 1961 hade eu poliskår om högst 14

man. I 82 polisdistrikt, de s. k. en- och tvåmansdistrikten, saknas polisbefäl.

1 323 distrikt med 3—8 polismanstjänster finns däremot polisbefäl. I de

mindre distrikten tillhörande denna typ (207 distrikt med 3—5 polismanstjänster)

föreligger svårigheter att tillfredsställande ordna bevaknings- och

beredskapstjänsten.

Antalet polismanstjänster i landet uppgick den 1 januari 1962 till 10 959,

därav 1 279 inrättade för personal avsedd alt kommenderas till tjänstgöring

såsom statspolis.

Ledningen av polisverksamheten i polisdistrikten

Närmast under landsfogden eller, vad angår stad som är undantagen från

området för hans polisverksamhet, under länsstyrelsen handhaves ansvaret

för och ledningen av verksamheten inom polisdistrikten av polischefer, var

och en inom sitt polischetsdistrikt. Detta består av ett eller flera polisdistrikt.

Polischefskapet utövas i de större städerna med egen jurisdiktion av

en polismästare. I övriga sådana städer samt övergångsvis i några städer

utan egen jurisdiktion är — bortsett från Uddevalla, där polischefskapet

utövas av en poliskommissarie — stadsfiskal polischef. I landsfiskalsdistrikt

är landsfiskalen polischef. Städer utan egen jurisdiktion ingår i regel i

landsfiskalsdistrikt. Dock utövas polischefskapet i vissa av dessa städer

tills vidare av stadsfiskal.

3. Stats- och reservpolisorganisationen

Allmänna organisatoriska bestämmelser

I polislagen har meddelats tämligen vittgående bestämmelser om skyldighet

för polispersonal att under olika förhållanden tjänstgöra utanför det

egna anställningsområdet. Dessutom har på statens bekostnad inrättats två

stödorganisationer, reservpolisen och statspolisen, vilka är avsedda att tagas

i anspråk för att möta uppkommande extraordinära situationer samt

för att ombesörja vissa polisuppgifter av rikskaraktär. Båda organisationerna

bygger på skyldighet för vissa städer att mot gottgörelse av statsmedel

tillhandahålla polispersonal för den polisverksamhet organisationen är avsedd

att fullgöra. Statspolisorganisationen omfattar såväl ordnings- som

kriminalpolis. Reservpolisorganisalionen omfattar endast ordningspolis.

För reservpolisorganisationen gäller att stad, vars invånarantal den 1 januari

1953 uppgick till minst 10 000 och som utgör särskilt polisdistrikt, under

vissa omständigheter är skyldig att tillhandahålla reservpolismän. Detta

innebär, att staden skall hålla så stor polisstyrka att därur må kunna av

1* — Dikning till riksdagens protokoll 19112. 1 sand. Nr l''i8

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

den regelbundet använda personalen tillhandahållas polismän (reservpolismän)

för att, då inom annat polisdistrikt av särskild anledning behov av

polisförstärkning uppkommer, biträda inom detta distrikt vid upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet. Staden skall tillhandahålla en reservpolisman

för varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre polismän.

Vad stats polisorganisationen angår, kan Kungl. Maj:t förordna att, i fråga

om reservpolisstad, ett bestämt antal av stadens polismän i särskilda

tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statsPolis

vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då

sådant förordnande meddelats, är staden skyldig att utöka sin polisstyrka

med så många polismän, som förordnandet avser. De polismän, vilka kommenderats

att tjänstgöra såsom statspolismän, är sammanförda till särskilda

statspolisavdelningar, vilka i regel är förlagda i länens residensstäder.

Kungl. Maj :t kan vidare förordna, att reservpolisstad eller annan stad,

där särskild kriminalpolisavdelning finnes, skall tillhandahålla ett bestämt

antal av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader för att huvudsakligen

användas såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom

staden.

Statspolisorganisationen skall jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande fr. o. in.

den 1 juli 1961 omfatta en styrka av 788 man ordningspolis och 491 man

kriminalpolis. Styrkan är fördelad på ett 30-tal avdelningar över hela riket.

O rdningsstats polisen

Då ordningsstatspolisen inrättades, var avsikten, att denna organisation

skulle fylla två viktiga funktioner. Dels skulle den biträda de lokala polisorganisationerna

med upprätthållande av ordningen i sådana situationer,

då ett tillfälligt behov av polisförstärkning uppstod, såsom vid mera publikdragande

arrangemang, vid befarade eller inträffade oroligheter av allvarlig

kaiaktäi in. in., dels tilläde man den en uppgift av kontinuerlig natur, nämligen

att fylla det behov av förbättrad polistillsyn över huvud taget å landsbygden,

vilket under årens lopp framträtt. Utvecklingen på kommunikationsväsendets

område har accentuerat behovet av denna förstärkning av

polisverksamheten och har föranlett att ordningsstatspolisens verksamhet

numera främst kommit alt omfatta trafikövervakningsuppgifter. Ordningsstatspolisen

utövar jämväl en kontinuerlig tillsyn över efterlevnaden av förtattningai

iörande jakt och fiske in. m. Ordningsstatspolisens avdelningar

är var och en principiellt knutna till ett visst län, där avdelningen främst

skall vara verksam.

Reservpolisen

Reservpolisen är icke organiserad på särskilda avdelningar eller ens som

en särskild kår. Denna organisation tages ej heller regelbundet i anspråk

utan bygger såsom förut anmärkts på förpliktelse för reservpolisstäderna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. AIaj:ts proposition nr 148 år 1962

att ur sina poliskårer tillhandahålla visst antal polismän såsom polisförstärkning

då särskild anledning föreligger. Antalet reservpolismän som

dessa städer under år 1901 skulle kunna tillhandahålla uppgick till ca 410.

K rim inals ta t s polis en

Kriminalstat spolisen tillhandahålles för utredningar av svårare eller mera

omfattande brott på landsbygden och i de städer, där särskild kriminalpolisavdelning

icke finnes. Kriminalstatspolisens verksamhetsområde utgöres

av det län till vilket statspolisavdelningen är knuten. Personal från en statspolisavdelning

kan emellertid, särskilt för utredning av grövre brott, såsom

mord, mordbrand, spionage eller dylikt, ställas till förfogande utanför verksamhetsområdet.

Ivriminalstatspolisen har i enlighet härmed — särskilt

under senare år — kommit att i växande omfattning anlitas för brottsutredningar,

som antingen varit av speciell art eller omspänt hela riket eller i vart

fall flera län. Att märka är sålunda dess insatser i fråga om utredningar

rörande brott mot rikets säkerhet, för ärenden som avser förhindrande

eller beivrande av handeln med narkotika samt för att uppdaga och beivra

valutabrott samt stölder och bedrägerier, som berört de allmänna kommunikationsverken.

Chefskapet över stats- och reservpolisen

Chef för statspolisorganisationen är statspolisintendenten. Den omedelbara

ledningen över en statspolisavdelnings verksamhet ankommer emellertid

på dess föreståndare.

Då reservpolis tjänstgör inom förläggningsorten utövas chefskapet av

ortens polischef. Då statspolis eller reservpolis tjänstgör utom förläggningsorten,

utövas chefskapet av polischefen i den ort, där tjänstgöringen äger

rum. Tjänstgör polisstyrkan på landsbygden eller i stad, som tillhör området

för landsfogdens polisverksamhet, äger landsfogden alt själv utöva

chefskapet över styrkan.

4. Landstingspolis

1 3 § polislagen stadgas, all till förstärkning av ordningspolisen inom visst

landstingsområde polismän må anställas för landstingsområdet. Sedan statspolisorganisationen

tillkommit, saknar stadgandet betydelse och någon

landstingspolis finnes icke anställd numera.

5. Den regionala polisorganisationen

Länsstyrelserna och överstAthållarämhetet

Inom länet intager länsstyrelsen ställningen av högsta polismyndighet. Såsom

polismyndighet har den hl. a. alt ansvara för att polisverksamheten be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år W62

hörigen upprätthalles i de olika polisdistrikten samt att övervaka att allmän

ordning och säkerhet upprätthålles inom länet. Det tillkommer vidare enligt

polislagen länsstyrelsen att fatta beslut om indelning i polisdistrikt,

att, då så erfordras, lorordna att två eller flera kommuner eller delar av

kommuner skall bilda kommunalförbund samt att tillsätta ordinarie och

extra ordinarie befattningshavare vid polisväsendet.

I administrativt hänseende är länsstyrelsen besvärsinstans i förhållande

till underlydande polismyndigheter. I vissa avseenden utövar emellertid

länsstyrelsen omedelbart den administrativa beslutanderätten.

I Stockholm utövas nu nämnda befogenheter, som i länen tillkommer länsstyrelserna,

av överståthållarämbetet, vars organisation och uppgifter dock

i någon mån avviker från länsstyrelsernas.

Landsfogdarna

I varje län finnes eu landsfogde, som är länspolischef och statsåklagare.

Såsom länspolischef lyder landsfogden under länsstyrelsen, medan han såsom

statsåklagare är underställd riksåklagarämbetet. Verksamhetsområdet

för landsfogden, både som länspolischef och som statsåklagare, utgöres av

länet. Kungl. Maj :t kan dock förordna, att viss stad inom länet skall undantagas

från verksamhetsområdet. I fråga om polisväsendet är städerna

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg undantagna från

landsfogdes verksamhetsområde.

Under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet har landsfogden

ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans verksamhet.

I de flesta län finns, förutom landsfogde, jämväl biträdande landsfogde

eller landsfogdeassistent.

6. Den centrala polisorganisationen

Knngl. Maj:t

Den högsta polismyndigheten i riket utövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Sålunda har Kungl. Maj:t tillsyn över landets polisväsende och handhar den

samlade ledningen av polisväsendet samt träffar de slutliga avgörandena

rörande polismaktens användning vid inträffade eller befarade oroligheter.

Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter angående chefsskapet över polispersonal,

polispersonalens skyldigheter och rättigheter samt polispersonalens

uniformering och beväpning. Kungl. Maj :t äger vidare utfärda polislöncreglemente

(efter riksdagens hörande), instruktioner för högre befattningshavare

vid polisväsendet, föreskrifter för utbetalning av statsbidrag

till polisdistrikten m. m.

Däremot är Kungl. Maj :ts möjlighet att inverka på utformningen av den

allmänna polisorganisationen i övrigt ganska begränsad. Även härvidlag har

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år I9G2

Ivungl. Maj :t emellertid viss möjlighet att ingripa reglerande, då Kungl.

Maj :t i statsrådet intager ställningen av högsta besvärsinstans i ärenden rörande

kommunernas skyldigheter med avseende å polisorganisationen.

Inrikesdepartementet

Chefen för inrikesdepartementet har tillagts vissa centrala polisuppgifter.

Således tillkommer det honom enligt kungörelsen angående stats- och

reservpolisen att efter framställning av länsstyrelse ellci statspolisintcndenten

förordna om tillkallande av reservpolis, då behov av polisförstärkning

föreligger inom ett län och reservpolis skall tillkallas från andra län.

Liknande befogenhet har enligt polisreglementet tillagts honom i fråga om

att från annat län tillkalla förstärkning av polispersonal, till vars avlöning

statsverket bidrager.

7. Polismän för hela rikets behov

Enligt 4 § polislagen skall polismän för hela rikets behov finnas anställda

i de polisdistrikt Kungl. Maj :t bestämmer. Med stöd av detta stadgande har

hl. a. förordnats, att statspolisintendenten skall vara anställd hos Stockholms

stad. Jämlikt samma stadgande i polislagen har vidare föreskrivits,

att i Luleå, Haparanda, Jösse västra, Övertorneå-Hietaniemi samt PajalaJunosuando

polisdistrikt skall finnas anställda polismän för hela rikets

behov. Dessa polismän har till huvudsaklig uppgift att biträda vid övervakning

av gränstrafiken.

8. Polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade ordningen

Polisbevakning anordnad på statens bekostnad

Enligt 18 § polislagen föreligger icke något hinder mot att på statens bekostnad

anordna polisbevakning i annan ordning än som föreskrives i lagen.

Till polisbevakning, varom här är fråga, är att räkna sådan bevakning som

fullgöres av bl. a. marinpoliskår, flottiljpoliskår, verkspolis m. m.

Särskild av staten anordnad polisbevakning ombesörjes även genom vissa

tulltjänstemän, vilka ålagts att under sin tjänstgöring i tullverket jämväl

utöva gränskontroll eller biträda vid pass- och gränskontroll. Länsstyrelserna

äger jämväl att på statens bekostnad anställa extra polismän för polisverksamhet,

om en sådan anordning befinnes oundgängligen nödvändig.

Polisbevakning anordnad på enskilds bekostnad

Av 18 § polislagen framgår, att polisbevakning i viss utsträckning kan anordnas

på enskilds bekostnad. Vid dylik bevakning anlitas i viss omfattning

polispersonal, som tillhör den allmänna polisorganisationen. I de fall,

då sådan polisbevakning är av mera stadigvarande natur, ombesörjes den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

emellertid i regel av ordningsvakter. Ordningsvakter förekommer i regel vid

fabriksanläggningar, nöjeslokaler, utskänkningsställen in. in. Förordnande

att tjänstgöra såsom ordningsvakt skall i allmänhet meddelas av polischef.

Till polisbevakning anordnad pa enskilds bekostnad är även att räkna den

bevakning som utföres av särskilt förordnade ordningsvakter för jaktbevakning

samt fisketillsynsmän.

Utnyttjande för polisuppgifter inom polisdistrikten av annan personal än

polispersonal

I 18 § andra stycket polislagen stadgas, att Kungl. Maj:t för visst polisdistrikt

må medgiva att bevakning i polisarrest och förpassningar samt sådana

särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som är

av enklare beskaffenhet, får ombesörjas på annat sätt än i polislagen sägs.

Med stöd av detta stadgande har bl. a. i Stockholm anställts särskild personal

för övervakning av trafiken m. m.

9. Anordningar för polisväsendet i dess helhet

Statens polisskola

Teoretisk och i viss utsträckning praktisk polisutbildning meddelas vid

statens polisskola, som är organiserad dels på en huvudskola i Stockholm

och dels på sex avdelningsskolor, förlagda till Göteborg, Malmö, Norrköping,

Örebro, Gävle och Luleå.

Skolans angelägenheter handhaves av en styrelse, som består av högst

sex av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Under styrelsen handhaves undervisningen

vid skolan av en rektor jämte olika lärare.

Statens kriminaltekniska anstalt

För tillgodoseende av rikets gemensamma behov i vad avser kriminaltekniska

undersökningar finnes i Stockholm ett statligt organ, statens kriminaltekniska

anstalt. Enligt den för anstalten utfärdade instruktionen åligger

det anstalten att åt domstolar, åklagar- och polismyndigheter m. fl. utföra

kriminaltekniska undersökningar. Dessa undersökningar utföres å

anstaltens laboratorieavdelning. Vid anstalten finnes också en registraturavdelning,

som har att föra sådana centrala register, vilka har betydelse för

polismyndigheternas spaningsverksamhet, såsom fingeravtrycksregister, s. k.

modus operandi-register m. m. Nämnda avdelning utgiver även den publikation,

Polisunderrättelser, genom vilken bland annat efterlysning sker av

personer som är misstänkta för brott. Avdelningen svarar också för erforderlig

kontakt med utländska brottsbekämpande organ.

Anstalten star under ledning av en styrelse. Styrelsen består av högst sju

av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter jämte anstaltens föreståndare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Polisväsendets organisations nämnd

Polisväsendets organisationsnämnd, som inrättades den 17 oktober 1953,

är ett statligt utredande och rådgivande organ på polisväsendets område.

Det åligger nämnden att verkställa de organisationsundersökningar inom

polisdistrikten, som Kungl. Maj :t uppdrager åt nämnden att utföra, att framlägga

förslag till en effektiv arbetsorganisation inom polisdistrikten samt

verka för tillämpning av ändamålsenliga och enhetliga arbetsformer, att

avgiva i polislönereglementet avsedda yttranden rörande placering i lönegrad

av polismanstjänster i polisdistrikt, att verka för anpassning av polisdistriktens

personalstater så att en lämplig rekrytering av polispersonal möjliggöres,

att meddela sådan upplysning om polisväsendets organisation och

polispersonalens anställningsvillkor m. m., som nämnden kan finna erforderlig,

att handlägga vissa ärenden rörande polispersonalens arbetstid samt

att i övrigt fullgöra de uppgifter avseende polisväsendet vilka Kungl. Maj :t

eller chefen för inrikesdepartementet uppdrager åt nämnden. Bland dessa

sistnämnda uppgifter må nämnas Kungl. Maj :ts uppdrag åt organisationsnämnden

att handlägga frågor rörande samrådsverksamlieten inom polisväsendet.

Organisationsnämnden utgöres av en ordförande, tillika chef för nämnden,

samt det antal övriga ledamöter, dock minst sex, som Kungl. Maj :t bestämmer.

En befattningshavare hos nämnden, tillika självskriven ledamot

av denna med kanslichefs tjänsteställning, har till uppgift att leda det dagliga

arbetet vid organisationsnämnden.

B. Åklagarväsendet

Allmänna åklagare är riksåklagaren, statsåklagarna samt distriktsåklagarna.

Riksåklagaren är under Kungl. Maj:t högste åklagare och har i denna

egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Statsåklagare är landsfogdarna samt förste stadsfiskalerna.

Landsfogdarna har — med det undantag som följer av att åklagarväsendet

i Stockholm, Göteborg och Malmö är undantaget från landsfogdes

verksamhetsområde — i egenskap av statsåklagare ansvaret för och ledningen

av åklagarväsendet inom respektive län. Det åligger dem att tillse

att begångna brott blir beivrade samt att dem underställda distriktsåklagare

fullgör sina skyldigheter i avseende å åklagarväsendet.

Landsfogden är skyldig att bistå honom underställda åklagare med råd

och upplysningar i deras verksamhet. Han skall själv anhängiggöra och

utföra åtal rörande vissa i landsfogdeinstruktionen särskilt angivna slags

brott av merendels allvarligare art. Vidare äger han övertaga uppgift, som

eljest skulle tillkomma distriktsåklagare att handlägga. Han kan också för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:Is proposition nr U8 år 1962

ordna landsfogdeassistent eller vederbörande distriktsåklagare att på eget

ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer.

Förste stadsfiskal finnes vid åklagarmyndigheten i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Förste stadsfiskal är chef för de vid åklagarmyndigheten anställda

åklagarna.

Åklagar myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är indelade i

olika avdelningar. För åklagarmyndigheterna är särskilda arbetsordningar

utfärdade, varigenom föreskrivits hur målen skall fördelas å de olika avdelningarna

och i vilken utsträckning det skall ankomma på statsåklagare!!

att vara verksam som åklagare.

Distriktsåklagare är i de städer, vilka är lagda under landsrätt, samt på

landsbygden landsfiskalerna (inom några städer övergångsvis alltjämt stadsfiskal)

och i övriga städer stadsfiskalerna och andra vid stadens åklagarmyndighet

anställda åklagare. I den mån vissa polismästare (f. n. polismästarna

i Karlskrona och Luleå) tillika är stadsfiskaler och sålunda utövar

åklagarverksamhet är jämväl de distriktsåklagare.

I flera av de större och medelstora städerna är åklagarverksamheten, i likhet

med vad förhållandet är i Stockholm, Göteborg och Malmö, skild från

polisverksamheten och särskilda åklagarmyndigheter finns inrättade där.

Beträffande övriga städer samt landsbygden är distriktsåklagare!! jämväl

polischef.

C. Exekutionsväsendet

Enligt bestämmelserna i utsökningslagen är länsstyrelse överexekutor på

landet (landskommuner, municipalsamhällen och köpingar) samt i stad

utan magistrat. Ett antal sådana städer har dock särskild, av Kungl. Maj:t

forordnad överexekutor. I stad med magistrat är — frånsett Stockholm,

dar overståthållarämbetet är överexekutor — magistraten eller, där Kungl.

Maj :t så förordnar, viss ledamot av denna överexekutor. Numera förekommer

endast i ett par städer, att magistraten såsom sådan fungerar såsom

överexekutor. Vanligen handlägger borgmästaren eller någon av rådmännen

överexekutorsgöromålen.

Utmätningsman är på landet landsfiskalen, vilken alltså oftast förenar

sysslan som polischef och åklagare med utmätningsmannagöromåien. Eftersom

stad utan magistrat i utsökningslagens mening räknas till landet, är

i allmänhet landsfiskal utmätningsman jämväl i dylik stad. Sådan stad

äger dock hålla egen utmätningsman (stadsfogde). Utmätningsman i stad

med magistrat är med något undantag stadsfogde. Erfordras mer än en

stadsfogde, bestämmer Kungl. Maj :t antalet och arbetsfördelningen mellan

dem. Kan utmätningsmannabestyren i en stad med magistrat ej fullgöras

av stadsfogde ensam, äger enligt utsökningslagen stadsfogden efter Kungl.

Maj :ts medgivande rätt att för bestämt fall till utmätningsman sätta annan,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1i)(>2

som är antagen av överexekutor. Sådant substitut för stadsfogde kallas

domsverkställare. Motsvarande möjlighet saknas för landsfiskalen såsom utmätningsman.

Däremot äger länsstyrelse för bestämt fall eller inom visst

område förordna särskild utmätningsman i landsfiskals ställe. Vidare kan

utmätningsman uppdraga åt exekutionsbiträde att, för uttagande av skatt,

böter in. in., förrätta utmätning av lös egendom. Efter bemyndigande av

Kungl. Maj :t kan han även överlämna åt exekutionsbiträde alt handlägga

ärenden om införsel för uttagande av sådana fordringar.

Exekutionsbiträde och domsverkställare i stad innehar särskild tjänst i

staden. På landsbygden omfattar som tidigare nämnts polisverksamheten

jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål och vid indrivning av utskylder

eller böter. Härav följer, att exekutionsbiträdesverksamheten på landsbygden

fullgöres av polismän (poliskonstaplar, förste poliskonstaplar eller extra

ordinarie polismän med tjänstebenämningen exekutionsbiträde). Slutligen

må nämnas, att såväl utmätningsman som exekutionsbiträden (domsverkställare)

i sin verksamhet biträdes av personal ur den s. k. kontorskarriären.

I detta sammanhang må erinras om att stadsdomstolsutredningen i sitt år

1961 avgivna betänkande angående underrätterna (SOU 1961:6), framlagt

vissa förslag beträffande exekutionsväsendet. Förslagen innebär i korthet

följande.

I fråga om de göromål som ankommer på överexekutor föreslår utredningen,

att flertalet av dessa överflyttas till allmän underrätt. En sådan

överflyttning anses kunna ske icke endast i de städer där enligt gällande

ordning magistraten eller ledamot av denna är överexekutor. Även i

den mån länsstyrelse och överståthållarämbetet är överexekutor avses en

överflyttning till underrätt skola ske i avsevärd utsträckning. Förslagen om

överflyttning av överexekutorsgöromål motiveras främst av önskemålet om

närhet till de exekutiva myndigheterna samt av sambandet mellan rättskipning

och exekution; härutöver har utredningen hänvisat till önskemålet om

en mera enhetlig överexekutorsorganisation. Vissa utsökningsmål anses dock

alltjämt böra ankomma på länsstyrelse. Med hänsyn härtill föreslås eu Indelning

av överexekutorsämbetet. Det bör sålunda ankomma på rätten att

som överexekutor taga befattning med domsverkställighet, handlägga mål

om handräckning samt upptaga och pröva klagan över utmätningsmans

förfarande. Länsstyrelse åter bör vara överexekutor i mål om utmätning

av bl. a. fast egendom. Länsstyrelse bör vidare enligt förslaget alltjämt utöva

den tillsyn över utmätningsman som ankommer på överexekutor samt

mottaga och förvalta medel, som enligt särskilda författningar skall nedsättas

hos överexekutor.

Vad därefter angår verksamheten som utmätningsman innebär stadsdomstolsutredningens

förslag i huvudsak följande.

1. Staten övertar städernas löne- och pensionskostnader samt kostnader

för inventarier, förbrukningsmateriel o. dyl. för utmätningsman och dennes

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

biträden. Vissa städer, vilka f. n. håller egen utmätningsman, förenas i utmätningshänseende

med landsfiskalsdistrikt.

2. Genom ändring av utsökningslagen ges landsfiskal-utmätningsman

samma behörighet som stadsfogde. Benämningen stadsfogde bibehålies för

renodlad utmätningsman i de större städerna, dvs. i princip städer med mer

än 25 000 invånare.

3. Landsfiskal ges rätt att anlita domsverkställare. Vid statens övertagande

av städernas exekutionsväsende bör bildas utmätningsmannadistrikt

av sådan storlek, att göromålen motiverar domsverkställare som biträde åt

utmätningsman. Som benämning på dylik ersättare för utmätningsman föreslås

biträdande utmätningsman och sådan befattningshavare ges i huvudsak

samma behörighet och tjänsteställning som de nuvarande domsverkställarna.

D. Personalen inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
Följande

sammanställning över regionalt och lokalt anställda befattningshavare

av olika slag ger en överblick över personalen inom polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet. Såvitt angår polisväsendet omfattar sammanställningen

jämväl den centrala ledningen för statspolisen.

Beträffande de i sammanställningen upptagna statligt anställda befattningshavarna,

utom de statligt anställda polismännen i högst kommissaries

grad, äger statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) med anslutande

författningar tillämpning. Beträffande polismännen i högst kommissaries

tjänstegrad vid Norrbottens statliga poliskår samt polismän som anställts

med stöd av länsstyrelseinstruktionen äger — förutom vissa till Saar

anslutande författningar — polislönereglementet (Pir) med anslutande specialförfattningar

tillämpning. Sistnämnda reglemente och författningar äger

tillämpning jämväl å den i polisdistrikten anställda, dvs. kommunala, polispersonalen

i högst kommissaries grad.

Polismän, på vilka Saar eller Pir icke äger tillämpning, dvs. polismästare,

polisintendenter, stadsfiskaler-polischefer och bitr. polisintendenter, ävensom

övriga kommunalt anställda befattningshavare vid åklagar- och exekutionsväsendet

åtnjuter den avlöning och de övriga förmåner, bl. a. med

avseende på pensionsrätt och pension, som tillkommer dem enligt vederbörliga

kommunala avlönings- och pensionsreglementen.

I polislagen samt i polislöneförordningen finns bestämmelser, som reglerar

polismans rätt till pensionsförmåner på grund av polistjänst samt skyldighet

att avgå från sådan tjänst. Ehuru i allmänhet kommunalt anställd

är polispersonalen tillförsäkrad rätt till avlöningsförmåner under förutsätt
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1£8 år 1962

19

Verksamhetsområde

Organisation resp. personal- kategori

Befattningshavare

med statlig anställning

med kommunal anställning

A. Polisväsendet

1. Länspolischefsorganisatio- nen

Landsfogde, bitr. landsfogde,

landsfogdeassistent, aspirant å

landsfogdeassistenttjänst

2. Statspolisledningen

Polisintendent, byråchef, förste

byråsekreterare, polissekretera- re, förste byråingenjör, polis- notarie, byråsekreterare

Statspolisintendent

Polisintendent

3. Den lokala polisledningen

Landsfiskal, eo landsfiskal,

bitr. landsfiskal, landsfiskals- assistent/aspirant

Polismästare, stadsfiskal, po- lisintendent, polisassessor, po- lisnotarie

4. Polispersonal och därmed

närmast jämförlig personal

a) Polismän vid Norrbottens

statliga poliskår, vilka an- ställts å tjänster (befatt- ningar) inrättade enligt po- lislönereglementet

a) Polismän vilka i polisdistrik- ten anställts å tjänster (be- fattningar) inrättade enligt

polislönereglementet

b) Polismän vilka anställts

med stöd av 7 § länsstyrelse- instruktionen

b) Ordningsmän (2 § polisla- gen)

c) »Civil* personal — ordnings- vakter — för fullgörande av

bevakning i polisarrest, för- passningar samt trafiköver- vakning (18 § polislagen)

5. Kameral personal och per- sonal i kontorskarriären

Landskanslist, kontorspersonal,

hästskötare m. fl. vid

a) landsfogdeexpedition

b) landsfiskalskontor

c) statspolisen

Kamrerare, bokhållare, kon- torspersonal m. fl. vid

a) poliskammare

b) stadsfiskalsexpedition

c) kommunal polisavdelning

(poliskår)

B. Åklagarväsendet

1. Statsåklagarorganisationcn

Landsfogde, bitr. landsfogde,

landsfogdeassistent, aspirant å

landsfogdeassistenttj änst

Förste stadsfiskal

2. Distriktsåklagarorganisatio- nen

Landsfiskal, eo landsfiskal,

bitr. landsfiskal, landsfiskals- assistcnt / aspirant

Stadsfiskal, bitr. stadsfiskal,

stadsfiskalsassistent

3. Kameral personal och per- sonal i kontorskarriären

Landskanslist, kontorspersonal

vid

a) landsfogdeexpedition

b) landsfiskalskontor

Kontorspersonal m. fl. vid

förste stadsfiskals- (stadsfis- kals-) expedition

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Verksamhetsområde

Organisation resp. personal- kategori

Befattningshavare

med statlig anställning

med kommunal anställning

C. Exekutionsväsendet

1. Utmätningsmannaorgani- sationen

Landsfiskal

a) Exekutionsdirektör, stads- fogde, stadsfogdeassistent

b) Stadsfiskal-polischef

c) Rådman, kommunalborg- mästare, stadsnotaric

2. Exekutionsbiträdespersonal

in. ni.

a) Domsverkställare (i stad

med magistrat)

b) Exekutionsbiträde i stad

c) Polisman (förste poliskon- stapel, poliskonstapel, extra

ordinarie polisman med

tjänstebenämning exeku- tionsbiträde), som anställts

å tjänst (befattning) in- rättad enligt polislöneregle- mentet

3. Kameral personal och per- sonal i kontorskarriären

Landskanslist, kontorspersonal

vid landsfiskalskontor

Kamrerare, bokhållare, kon- torspersonal m. fl. vid exeku- tionsverk i stad, vid stadsfogde- och stadsfiskalsexpedition etc.

ningar och enligt grunder, som stadgas i ett statligt avlöningsreglemente.

Enligt bestämmelser i polislagen och polislöneförordningen övar staten

inflytande över att vissa centrala anställningsvillkor för polispersonalen får

sådant innehåll, att de inte motverkar statens intresse av att polisverksamheten

behörigen upprätthålles. Nämnda bestämmelser som i stort sett är

summariskt avfattade innebär att löne- och egenpensionsförmåner skall

vara »skäliga».

De pensionsreglementen, som f. n. är tillämpliga å personal vid polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet är statens allmänna tjänstepensionsreglemente

(SPR), som gäller för innehavare av statligt lönegradsplacerad tjänst,

å vilken Saar eller Pir äger tillämpning, samt för lönegradsplacerad polisman,

å vilken Pir äger tillämpning, med anställning hos polisdistrikt, bestående

helt eller delvis av annan kommun än stad eller köping, nonnalpensionsreglementet

för arbetstagare hos kommuner anslutna till svenska stadsförbundet

(NPR), normalpensions reglementet för arbetstagare hos kommuner

anslutna till svenska landskommunernas förbund (PRL) samt 19Öl års

pensionsreglemente för Stockholms kommunalstyrelse (P51).

Medan relativ enhetlighet ifråga om pensioneringsperioder och pensionsåldrar

gäller ifråga om andra personalkategorier är förhållandena i nämnda

hänseenden för polismän, på vilka det statliga avlöningsreglementet äger

tillämpning, synnerligen olikartade, vilket utöver vad redan anförts ytterligare

belyses av följande sammanställning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr US år 1962

21

Polisdistrikt

Pensionsålder eller

pensioneringsperiod för

Anmärkningar

(reglemcnt sområde)

kommissarie-

personal

övrig

personal

Stockholm, Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg

62

60

För »övrig personal» i Stockholm

gäller, för det fall vederbörande

under 10 av de 15 åren närmast

före avgången med ålderspension

fullgjort bl. a. patrullerings- eller

spaningstjänst, en pensionsålder

av 57 år; denna särföreskrift med- för, att en pensionsålder av 60 år

i Stockholm blir tillämplig för en- dast ett fåtal polismän hänförliga

till gruppen »övrig personal»

Norrbottens statliga poliskår

(Boden)

1 (60—63)

57—60

SPA-oinrådet (det statsbi- dragsberättigade området)

111(65—66)

I (60—63)

NPR-området (det icke stats- bidragsberättigade områ- det)

65

60

E. Statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet m.m.

1. Statspolis

Enligt 15 § 1. andra stycket polislagen gottgöres stad, som skall tillhandahålla

statspolis, av statsverket så stor del av stadens kostnader för

avlöning, pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen

i särskilda tjänstegrader, som belöper på det bestämda antalet

statspolismän i motsvarande grader enligt beräkningsgrunder, som Kungl.

Maj:t fastställer. Dessutom utgår, jämväl enligt av Kungl. Maj:t fastställda

beräkningsgrunder, ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad

för anskaffande av rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild

kostnad, som staden kan visa sig ha haft för erforderlig expeditionslokal.

Kostnader, som eljest uppkommer för verksamheten såsom statspolis,

bestrids av statsmedel.

I kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) — statsbidrngsknngörclsen

— finns närmare bestämmelser angående beräkningen av nu ifrågavarande

bidrag.

2. Reservpolis

Polislagens bestämmelser om statsbidrag till reservpolis återfinnes i 15 §

4. Statsbidrag utgår för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas, med

eu tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkommer i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen

skall tillhöra, dock att, därest polisdistriktet skall tillhandahålla

oidningsstatspolis, statsbidraget skall utgå med en sjättedel av löneförmånerna.

I den män reservpolismännen skall vara beridna, utgår därjämte statsbidrag

med hälften av stadens kostnad för hållande av erforderligt antal

hästar och utrustning för dessa.

Hai polisdistrikt, som jämlikt 5 § 1. polislagen skall tillhandahålla reservpolismän,

åtagit sig att för viss tid tillhandahålla ytterligare reservpolisman,

utgår för var och en av dessa statsbidrag med en sjättedel av nyss angivna

löneförmåner, i den mån distriktet visar, att lämpliga personer enligt

överenskommelse med distriktet stått till förfogande för att vid utkallande

av reservpolispersonal tjänstgöra såsom ersättare för denna inom distriktet.

Statsbidrag för reservpolismän må dock sammanlagt utgå högst för

dubbla det antal, som distriktet enligt polislagens bestämmelser skall tillhandahålla.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket

för den tid, då reservpolismännen tjänstgjort utom distriktet, kostnaden för

deras avlöning ävensom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda

kostnader. Gottgörelse för avlöningskostnader utgår dock inte i den män

reservpolispersonalen tjänstgjort inom annan del av det landsfiskalsdistrikt,

som polisdistriktet hör till.

I statsbidragskungörelsen ges närmare föreskrifter angående beräkningen

av ersättningar för reservpoliser.

3. Allmänt statsbidrag m. m.

Jämlikt 15 § 2. polislagen skall statsverket bidraga till kostnader för avlöning

av polisman vilken innehar eller uppehåller ordinarie befattning

i polisdistrikt, som utgöres av annan stad än reservpolisstad eller av landsfiskalsdistrikt

eller del därav. Bidrag utgår med hälften av kostnaderna. 1

den mån kostnaden belöper å stad eller köping, som den 1 januari 1953

hade minst 5 000 invånare, utgår dock statens bidrag med en fjärdedel av

kostnaden. Kungl. Maj :t äger förordna, att bidrag efter sistnämnda grund

skall utgå jämväl till viss stad eller köping, som därefter uppnår ett invånarantal

av 5 000, så ock, om invånarantalet i viss stad eller köping sjunkit

under 5 000, medgiva att bidrag skall utgå med hälften av kostnaden. Efter

motsvarande grunder utgiver statsverket bidrag till polisdistriktets kostnad

for familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må tillkomma

befattningshavare vid skada, som åsamkats honom i tjänsten. Till

kostnaden för avlöning av den, som i polisdistrikt innehar eller uppehåller

icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med en femtedel.

Vidare gäller, att ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, vilken

anställts i polisdistrikt, som helt eller delvis består av annan kommun än

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

stad eller köping (landsbygdsdistrikt), må pensionsförsäkras i statsanstalt

enligt vad som finnes särskilt stadgat därom. Vill dylikt polisdistrikt på

annat sätt ombesörja pensionering av ordinarie och extra ordinarie befattningshavare,

bidrager statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.

Beträffande statsbidrag till vissa utbildningskostnader och telefonkostnader

har bestämmelser intagits i statsbidragskungörelsen.

4. Polismän för hela rikets behov m. m.

Såsom förut nämnts kan Kungl. Maj:t föreskriva, att polismän för hela

rikets behov skall finnas anställda i vissa polisdistrikt. Vidare kan enligt

bestämmelse i 8 § polislagen visst polisdistrikt åläggas skyldighet att sörja

för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet. Polisdistriktets

kostnader för personal och anordningar, som nu nämnts, gottgöres av

statsmedel.

De största utgifterna för här angivna ändamål hänför sig till den i polisdistrikten

i vissa gränsorter utövade pass- och gränskontrollen ifråga om

genomresetrafiken. Bidragen härtill är icke reglerade i författning utan

bestämmes av Kungl. Maj:t enligt av riksdagen godkända grunder, lill ett

par polisdistrikt utbetalas bidrag med vissa bestämda belopp av mindre

storleksordning. I övrigt är ersättningen bestämd att utgå med viss andel

av polisdistriktets totala utgifter för kontrollen.

5. Kostnader för tjänstgöring i vissa fall utom eget distrikt

I 15 § 5. polislagen lämnas vissa föreskrifter för den händelse att annan

befattningshavare vid polisväsendet än polispersonal för hela rikets behov,

statspolispersonal eller reservpolispersonal på grund av föreskrift i lagen

tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd. Då så sker skall

statsverket i regel helt bestrida vad av lönen belöper å tid, som befattningshavaren

sålunda tjänstgör, oavsett huruvida statsbidrag eljest utgår till

hans lön eller icke.

6. Skada i tjänsten vid tjänstgöring utom eget distrikt

Om befattningshavare vid polisväsendet skadats i tjänsten, medan han på

grund av stadgande i lagen tjänstgjort utom det område, för vilket han är

anställd, skall av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan

må åvila polisdistrikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-4 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

F. Kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

Enligt av utredningen gjorda sammanställningar uppgick statsverkets

verkliga resp. beräknade kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

under budgetåren 1959/60, 1960/61 och 1961/62 till 112322 400, 113557000

resp. 130 816 000 kr.

Utredningen har också med ledning av bl. a. ett hos polisväsendets organisationsnämnd

tillgängligt uppgiftsmaterial avseende dels kommunernas

kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, dels det totala antalet

tjänster och befattningar för personal sysselsatt inom de tre verksamhetsområdena

ävensom arbetskraftens fördelning på dessa områden verkställt

eu beräkning av statsverkets och kommunernas nuvarande kostnad för

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Resultatet av denna kostnadsberäkning

redovisas i följande tablå (s. 25). Kostnadsberäkningen har verkställts

bl. a. på grundval av dels de verkliga kostnaderna för år 1958, vilka

uppräknats med hänsyn till såväl 1961 års löne- och kostnadsnivå som inträffade

personalökningar, dels föreslagen anslagstilldelning för budgetåret

1961/62 ävensom med beaktande av den totala årliga kostnadsökning som

beräknas uppstå vid ett genomförande av förslagen till åtgärder för förbättring

av rekryteringen till polisväsendet in. in. (prop. 1961:88) samt av

polislöneregleringen från den 1 juli 1961 (prop. 1961: 155). Vid beräkningen

bär hänsyn icke tagits till pensioneringskostnader för polispersonal.

III. PRINCIPFRÅGAN OM FÖRSTATLIGANDE AV POLIS-,

ÅKLAGAR- OCH EXEKUTIONSVÄSENDET

A. Behovet av en reform

Utredningen

Förtjänster och brister hos den nuvarande polisorganisationen

Åtskilliga av de partiella reformer som undan för undan genomförts har

enligt utredningen försvagat kommunernas inflytande i fråga om polisväsendet.

Utredningen pekar på dels inrättandet av statspolisen, dels den

numera statliga regleringen av polispersonalens anställningsvillkor och dels

att staten genom statsbidragssystemet iklätt sig andel i kostnaderna för polisverksamheten.

Polisväsendets kommunala anknytning på det lokala planet

torde emellertid ha främjat känslan av samhörighet mellan allmänhet

och polis, något som haft sin givna betydelse för ett gott resultat av polisverksamheten.

Den kommunala förankringen har också medgivit, att organisationen

med någorlunda lätthet kunnat närmare utformas under tillbörligt

hänsynstagande till speciella ortsförhållanden. Åtskilliga organisationsfrågor

har vunnit snabbare och smidigare handläggning med nu gäl
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

25

Verksamhetsområden

Personal, anslag m. m.

Statens

kostnad

Kommuner- nas kostnad

Totalkostnad

för det

allmänna

I. Den egentliga polisverksamheten

1 003 000

A. Landsfogdarna m. fl...................

1 003 000

B. Landsfiskalerna m. fl..................

9 487 000

9 487 000

C. Lokala polisorganisationen

1 125 000

1) Norrbottens statliga poliskår........

1 125 000

2) Städer som den 1. 1. 53 hade minst

10 000 invånare...................

37 196 000

148 619 000

185 815 000

3) Städer som den 1. 1. 53 hade minst

5 000 men ej 10 000 invånare.......

2 461 000

7 920 000

10 381 000

4) Städer som den 1. 1. 53 hade mindre än

5 000 invånare....................

1 548 000

1 893 000

3 441 000

5) Köpingar som den 1. 1. 53 hade minst

4 404 000

5 000 invånare....................

721 000

3 683 000

6) Köpingar som den 1. 1. 53 hade mindre

4 500 000

än 5 000 invånare.................

1 472 000

3 028 000

7) Landskommuner...................

20 911 000

25 822 000

46 733 000

D. Statspolisen samt den särskilda polisverk- samheten (andra kostnader än till polis-

9 360 000

distrikten utgående bidrag)............

9 360 000

E. 1) Särskilda anordningar för polisväsen-

1 200 000

det i dess helhet..................

1 200 000

2) Anordnande av polisbevakning i annan

än den i polislagen stadgade ordningen

680 000

m. m.............................

680 000

3) Statens polisskola..................

1 659 000

1 659 000

4) Statens kriminaltekniska anstalt ....

2 074 000

2 074 000

5) Polisväsendets organisationsnämnd. ..

394 000

394 000

6) Vissa ersättningar åt befattningshava-

7 645 000

re vid polisväsendet m. m..........

7 645 000

7) Länsstyrelsernas fångtransporter.....

600 000

600 000

S:a I

99 536 000

190 965 000

290 501 000

II. Åklagarverksamheten

2 287 000

A. Landsfogdarna m. fl..................

2 287 000

B. Landsfiskalerna m. fl..................

14 213 000

14 213 000

G. Städer utanför landsfiskalsorganisationen

9 241 000

9 241 000

S:a II

16 500 000

9 241 000

25 741 000

III. Exekutionsverksamheten

A. Landsfiskalerna m. fl..................

11 832 000

11 832 000

B. Lokala organisationen

19 417 000

1) Städer............................

19 417 000

2) Köpingar.........................

418 000

1 036 000

1 454 000

3) Landskommuner...................

3 805 000

4 007 000

7 812 000

C. Vissa ersättningar åt befattningshavare

375 000

vid polisväsendet.....................

375 000

S:a III

16 430 000

24 460 000

40 890 000

Totalt (1+11+III)

132 466 000

224 666 000

357 132 000

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lande organisation än om de skulle ha lösts inom en statlig förvaltningsorganisations

ram.

Mot dessa förtjänster hos den nuvarande polisorganisationen måste enligt

utredningens mening vägas åtskilliga uppenbara brister.

Enligt utredningen medför den kommunala förankringen på lokalplanet

principiellt, att organisationen utformas för sig inom varje polisdistrikt.

Väl har tillkomsten av de s. k. storkommunerna liksom det sammanförande

av skilda kommuner till ett och samma polisdistrikt som i alltmer ökad omfattning

ägt rum bidragit till att polisorganisationen i någon mån vunnit i

planmässighet. Betydelsen för polisens effektivitet av denna ändring får

emellertid icke överskattas, då någon gemensam planläggning av organisationen

for mera vidsträckta områden i regel icke förekommit, i varje fall ej

för större områden än landsfiskalsdistrikt. En polisorganisation sålunda

uPPbvggd väsentligen efter de skilda orternas behov var naturlig och från

effektivitetssynpunkt möjligen invändningsfri på en tid, då de olika bygderna

var ganska isolerade från varandra, men fyller icke måttet under nu

lådande samhällsförhållanden. Den ökade motorfordonstrafiken har medföit

omedelbart ökat arbete och nya problem för polisen, främst med avseende

å trafikövervakning och utredning av trafikolyckor. Därjämte har motorismen

helt allmänt lett till att befolkningens rörlighet väsentligt ökats. Den

konstaterade ökade rörligheten inom samhällslivet har kommit att sätta sin

tydliga prägel på brottsligheten över huvud taget, vilken ej blott ökat utan

aven fått en annan och mindre ortsbunden karaktär än tidigare. Vissa

slag av brott, främst bedrägerier och mer allvarliga inbrott, begås numera

till väsentlig del av brottslingar, som arbetar inom stora områden. För att

denna rörliga brottslighet — liksom för övrigt andra slag av brott, exempelvis

mord och mordbrand — skall kunna bekämpas effektivt fordras ett

intimt samarbete mellan polismyndigheterna inom ett flertal områden.

Utredningen anser att ett betydande antal polisdistrikt icke är tillräckligt

stora för att kunna bära upp en enligt nutida förhållanden tillfredsställande

polisorganisation för distriktens egna behov. Det brister sålunda

mångenstädes påtagligt i fråga om förutsättningarna för att man skall

kunna åstadkomma en effektiv befälsorganisation, öka specialiseringen, utnyttja

teknisk utrustning, få möjligheter till samlad insats, inrätta tjänster

för personal ur kontorskarriären etc. Vad här antytts framgår av den

schematiska skiss angående polisdistriktens fördelning på olika organisationstyper

som presenterats i det föregående (s. 8).

Polispersonalens numerär och utrustning varierar ej sällan även i polisdistrikt

som till arbetsbördan är tämligen likvärdiga. Detta finner utredningen

ha sin grund främst i de beslutande kommunala organens skiftande

inställning till polisverksamheten i förening med länsstyrelsernas begränsade

möjlighet enligt gällande lagstiftning att inverka på organisationens utformning.

Den bristande enhetligheten framträder såväl i mera landsbygds
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

betonade distrikt som i rena stadsdistrikt. På sina håll är de personella

och tekniska resurserna — även om kravet på samordning mellan flera

distrikt i fråga om arbetet lämnas å sido — otillräckliga särskilt i fråga om

den yttre bevakningstjänsten, varigenom framför allt den brottsförebyggande

verksamheten begränsas, samt i fråga om trafikövervakningen.

Befattningshavare vid polisväsendet får, påpekar utredningen vidare, i

regel användas utanför anställningsdistriktet endast om hans avlöning helt

eller delvis bekostas av statsmedel. Såsom särskilt olägligt framstår det, att

de större städernas polispersonal — bortsett från stats- och reservpolisen —- normalt icke kan användas utanför de egna distrikten. Det möter på det

hela taget svårigheter att etablera en efter moderna krav anpassad gemensam

insats, särskilt i något större skala, av de olika polisdistriktens polispersonal.

Detta hinder mot ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser

innebär enligt utredningens uppfattning en påtaglig reducering av polisens

förmåga till effektiva insatser. Olägenheterna av denna polisens relativa

immobilitet mildras i viss mån av den tillgång, som den till sin natur

rörliga statspolisen utgör. Över huvud taget har tillskapandet och det undan

för undan skedda utbyggandet av statspolisen ökat polisens slagkraft

och allmänna effektivitet. För polisväsendet är emellertid en enhetlig uppbyggnad

av synnerlig betydelse. Anordningen med en statligt avlönad poliskår

vid sidan av den rent kommunala polisen och utan annan anknytning

till denna än att den rekryteras ur vissa städers poliskårer ger därför

anledning till erinran, då den innebär en viss dualism och organisatoriskt

sett icke är den lämpligaste. Att man sett sig nödsakad att såsom skett tid

efter annan kraftigt utbygga statspolisorganisationen innebär ett tyst erkännande

av den kommunala organisationsformens begränsade möjligheter

på förevarande förvaltningsområde under nutida samhällsförhållanden.

Den nuvarande polisledningens organisation inom länen anser utredningen

sakna den fasthet och enhetlighet som är erforderlig. På lokalplanet

hämmas i viss mån en effektiv polisledning av att flertalet polischefer, särskilt

landsfiskalerna, vid sidan om de polisiära uppgifterna har att handlägga

eu mångfald arbetskrävande uppgifter av helt annan art. Enligt

länsstyrelseinstruktionen tillkommer den regionala polisledningen de

olika länsstyrelserna. Dessas möjligheter att inrikta sig på en fortlöpande

effektiv ledning av polisverksamheten är emellertid i varje fall med nuvarande

organisation, enligt vad allmänt vitsordas, i praktiken synnerligen

begränsade. Genom landsfogdereformen avsåg man på sin tid att förstärka

ledningen av länens polisväsende. Landsfogden gavs ställningen av — förutom

statsåklagare — »länspolischef» med uppgift att närmast under länsstyrelsen

ha ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet. Beträffande

länspolischefskapets innebörd råder dock på grund av hithörande bestämmelsers

vaga och knapphändiga avfattning åtskillig oklarhet. Bl. a. är

landsfogdarnas ställning och befogenheter i angiven egenskap i förhållande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

till länsstyrelserna icke klart utformade. Med hänsyn härtill och till det

krav på en betydande insats inom åklagarväsendet som ställes på landsfogdarna

i deras egenskap av statsåklagare framstår det som naturligt, alt de

knappast framträtt eller haft möjlighet att framträda såsom verkliga ledare

i någon större utsträckning av polisarbetet inom vederbörande län utan

under normala förhållanden fungerat i stort sett blott såsom tillsyns- och

remissorgan. Därvid bör dock undantag göras för deras befattning med

utredning av grövre brott, en befattning som emellertid närmast härrör

från dem tillkommande åklagaruppgifter. Till bilden av bristande enhetlighet

i polisens regionala ledning hör även, att några större städer — ehuru

deras polisväsende sorterar under länsstyrelsen — är undantagna från området

för landsfogdens polisverksamhet.

På riksplanet saknar den allmänna polisorganisationen en aktiv högsta instans.

Utredningen anför att statspolisintendenten — delvis på grund av

särskilda av Kungl. Maj:t meddelade uppdrag — visserligen fullgör en del

samordnande funktioner och att polisväsendets organisationsnämnd jämlikt

sin instruktion verkar för enhetlig och rationell arbetsorganisation samt för

tillämpning av ändamålsenliga arbetsformer i polisdistrikten. Däremot

finnes ej något organ som med stöd av vunna erfarenheter fortlöpande

meddelar allmänna råd och anvisningar av bl. a. teknisk natur rörande polistjänstens

utövande samt från rikssynpunkt övar tillsyn över polisväsendet

och dess anordningar.

Hittills berörda brister hos polisväsendet hänför sig till organisationens

uppbyggnad. Utredningen pekar även på vissa andra förhållanden, som

om de icke löses på ett riktigt sätt påverkar effekten av polisarbetet i nedsättande

riktning. Bland sådana faktorer nämner utredningen polispersonalens

rekryterings- och utbildningsförhållanden samt den omständigheten

att polispersonalens pensionering hittills icke blivit enhetligt reglerad.

Vidare framhåller utredningen att ett stort antal polischefer med statlig

anställning för genomförande av sina uppgifter i fråga om det lokala polisväsendet

är i stort sett bundna av kommunal medelsanvisning, vilket lätt

leder till friktioner.

Kostnaderna för polisväsendet har för många kommuner under senare

tid ökat på ett sätt, som utredningen finner vara ägnat att ingiva allvarliga

betänkligheter från kommunernas synpunkt. Olika faktorer samverkar

vidare till att den kommunala organisationsformen för polisen, generellt

sett, inför kommunalmännen själva kommit att framstå som alltmera

föråldrad och irrationell. I första hand framhåller utredningen det begränsade

kommunala inflytandet på polisväsendet, en begränsning som ytterligare

markerats av den genomförda enhetliga regleringen av polispersonalens

avlöningsvillkor. Det måste för kommunerna synas oegentligt att

man över huvud taget anlitar den kommunala självstyrelsens förvaltningsapparat

och kommunalskattemedel för samhällsuppgifter, beträffande vilka

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

i realiteten ett förhållandevis litet utrymme numera lämnas åt lokalt inflytande.

På grund av samhällets förändrade struktur och befolkningens ökade

rörlighet har man under senare år vid distriktsbildningen väsentligt frångått

existerande kommunala indelning. Polispersonalen användes av samma

anledningar, trots den principiella bundenheten till polisdistrikten, numera

i större omfattning än tidigare över kommungränserna. Vissa polisdistrikt

belastas oproportionerligt hårt genom att de på grund av utsatt

läge i trafikhänseende eller andra omständigheter, över vilka de kommunala

organen ej råder, t. ex. förläggningen av militära skolor och förband

samt ungdomsvårdsskolor, nödgas hålla en mera omfattande polisorganisation

än vad som i och för sig skulle vara påkallat av'' rent lokala föihållanden.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden i förening med den omständigheten,

att skatteindrivningen efter införandet av statlig garanti för hela

den debiterade kommunalskatten ej längre har någon ekonomisk betydelse

för kommunerna, är det enligt utredningen knappast ägnat att

väcka förvåning, att kommunerna i betydande omfattning, främst landskommuner

men även många städer där den primärkommunala indelningen

i högre grad frångåtts vid distriktsbildningen, börjat förlora det verkliga

intresset för polisfrågorna. Att vissa kommuner, särskilt en del städer, alltjämt

ägnar polisväsendet stor uppmärksamhet påverkar ej nämnvärt bilden

i stort.

Utredningens överväganden

Åtskilliga av de brister, som redovisats i det föregående, är enligt utredningen

av den arten, att de borde kunna till väsentlig del undanröjas

genom ett partiellt reformarbete inom ramen för en alltjämt i princip bestående

kommunal organisation. Så torde vara fallet med den alltför svaga

ledningen på regionalplanet och frånvaron av en central instans under

Kungl. Maj :t. Det gäller också de betydande variationerna i poliskårernas

numerär och utrustning och därmed också i fråga om deras kapacitet även

i sinsemellan jämförliga distrikt. Att helt undanröja sakligt opåkallade variationer

i angivna avseenden skulle emellertid säkerligen i praktiken visa

sig synnerligen svårgenomförbart. Den bristande enhetligheten i fråga om

personalens pensionsförmåner torde också kunna avhjälpas utan en ändring

av huvudmannaskapet, nämligen genom att göra statens allmänna

tjänstepensionsreglemente tillämpligt på samtlig kommunalavlönad polispersonal.

Utredningen finner det icke heller uteslutet att närmast genom

en förändrad avvägning av statsbidragen hindra ett alltför starkt ekonomiskt

tryck på kommunerna till följd av poliskostnadernas stegring in. in.

Därvid skulle ej minst sådana kommuner, vilka till följd av speciella omständigheter

kommit att belastas oproportionerligt hårt, kunna komma i

åtanke. Med hänsyn till sistnämnda kommuners förhållandevis stora antal

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 är 1962

och ratt varierande lägen i förevarande hänseende är det enligt utredningen

förenat med betydande svårigheter att här rättvist avväga ett ekonomiskt

stöd fi ån staten och denna väg framstår därför såsom svårframkomlig. De

nu rådande komplicerade ekonomiska mellanhavandena mellan statliga

och kommunala myndigheter på förevarande förvaltningsområde skulle

emellertid kunna i varje fall ej oväsentligt förenklas och omfånget av

den administrativa apparaten i motsvarande mån minskas, om ett system

med schablonmässigt beräknade statsbidrag infördes. I fråga om ett flertal

av de bristfälligheter, vilka enligt vad nu sagts synes vara av beskaffenhet

att i och for sig kunna undanröjas även vid ett i princip oförändrat huvudmannaskap,

kommer likväl genomförandet på antytt sätt av erforderliga

reformer att innebära ett ökat statligt engagemang i olika hänseenden i de

polisiära uppgifterna och att såsom en oundviklig följd därav ske till priset

av en ytterligare begränsning av det redan nu starkt uttunnade kommunala

inflytandet på polisväsendet.

Betiätfande de övriga brister hos polisväsendet, som tidigare redovisats,

har utredningen funnit, att hinder eller åtminstone betydande svårigheter

möter att ulan förändring av huvudmannaskapet för polisen avhjälpa dessa

bristei på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller ej minst den alltför begränsade

omfattningen av landsbygdens polisdistrikt. Utredningen har efter

undersökningar, vilka närmare redovisas i det följande vid behandlingen

av organisationen av polisverksamheten, kommit till den uppfattningen, att

polisdistrikten i regel bör uppbyggas av avsevärt större enheter än de nuvarande

landsfiskalsdistrikten. En sådan uppbyggnad kräver, att man till

ett polisdistrikt sammanför så många kommuner och över huvud företager

sådana ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, att den kommunala

organisationsramen i realiteten spränges. Det måste enligt utredningen

väcka betänkligheter att för ordnande av ett i princip kommunalt

polisväsende beträffande det stora flertalet av de kommunala enheterna

gå så väsentligt utanför den kommunala indelningen. Polisväsendets redan

forut klena kommunala förankring bleve härigenom ytterligare väsentligt

försvagad. Ej heller de nya kommunbildningar som förordas i indelningssalckunnigas

förslag till principer för en ny kommunindelning (SOU 1961: 9)

skulle i någon större omfattning komma att motsvara polisutredningens särskilda

krav på storleken av lokala polisiära verksamhetsområden.

Svårigheterna att rationellt utnyttja personalen sammanhänger enligt

utredningens bedömande med splittringen i många olika polisdistrikt i

förening med det förhållandet, att gällande bestämmelser om personalens

mobditet är utformade i nära anslutning till reglerna om statsbidrag. Mobiliteten

skulle teoretiskt kunna förbättras i viss utsträckning, om man ytterligare

utvidgade kretsen av de till allmänt statsbidrag berättigade polisdistrikten.

Stora praktiska svårigheter torde likväl möta att etablera rationell

samverkan åtminstone i någon större omfattning mellan de många

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1962

31

skilda distriktens polisstyrkor. En sådan samverkan torde enligt utredningen

vinnas endast inom ett enhetligt organiserat polisverk.

Olägenheterna av den nuvarande uppdelningen av polisen i lokalpolis

och statspolis anser utredningen kunna mildras genom att organisatoriskt

knyta vederbörande föreståndare för den till ett visst län förlagda statspolisen

närmare till landsfogden för att fungera såsom dennes medhjälpare

vid samordning av statspolisens och lokalpolisens verksamhet. Den organisatoriska

och systematiska otympligheten i hela anordningen kan man

emellertid inte komma ifrån med bibehållet kommunalt huvudmannaskap.

Svårigheterna att under sådana förhållanden etablera effektiv och friktionsfri

samverkan mellan rörlig polis och lokal polis kan ej heller helt

undvikas.

Utredningen menar att olägenheterna av den friktion som kan uppstå

mellan statliga och kommunala myndigheter vid behandlingen av ekonomiska

problem blir mindre framträdande i den mån centralt meddelade

bestämmelser minskar det kommunala inflytandet. Så länge det kommunala

huvudmannaskapet behåller något av sitt reella innehåll, kvarstår

dock enligt sakens natur i viss mån det påtalade förhållandet. Stundom

förekommande friktioner mellan statliga och kommunala myndigheter

torde kunna mildras genom bättre kontakter mellan statsanställda polischefer

och företrädare för kommunerna. Införande av statsbidrag på en

del områden, där stöd på kommunalt håll anses erforderligt men nu ej

alls eller endast i begränsad omfattning lämnas av staten, såsom i fråga om

rekrytering och utbildning av polispersonalen samt beträffande kontorspersonalen,

skulle sannolikt även vara ägnat att minska friktionen. Enligt

sakens natur kan svårigheter av detta slag aldrig undvikas, så länge här

gäller ett system, enligt vilket det främst är statliga myndigheter, som har

att svara för ordningens och säkerhetens vidmakthållande, medan det i

huvudsak är kommunerna, som får stå för kostnaderna för den härför erforderliga

verksamheten.

Det är enligt utredningen uppenbart, att de kommunala myndigheternas

intresse för polisfrågorna kommer att undan för undan försvagas, i den mån

man för att bota andra brister nödgas vidga statens möjlighet att ingripa i

den kommunala intressesfären.

Även om man, med bibehållande av den i princip kommunala organisationsramen

för polisväsendet, genomförde partiella reformer på alla de

punkter där detta över huvud taget vore möjligt, skulle man enligt utredningen

med all säkerhet icke kunna utvinna en tillräckligt stor allmän

effektivering av polisarbetet. Man skulle visserligen i en del hänseenden

kunna, i allt fall temporärt, öka effekten av de polisiära insatserna, men

det samlade resultatet av reformerna kan vid ett realistiskt bedömande

av föreliggande möjligheter icke antagas bli till fyllest, särskilt ej om man

ser förhållandena på något längre sikt. Genomförandet av ett dylikt partiellt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

reformarbete förutsätter en klart positiv inställning till polisfrågorna från

de nuvarande huvudmännens sida. På sätt tidigare berörts brister denna

förutsättning i betydande utsträckning. Frågan kan ej längre tänkas bli

löst blott genom en mera omfattande statlig bidragsgivning. Det är, enligt

vad utredningen kunnat konstatera, själva uppgiften man vill komma

ifrån, ej endast de höga poliskostnaderna. Kommunernas krav på att befrias

från ansvaret för polisväsendet kan ej antagas komma att tystna utan

snarare att bli än starkare, särskilt från trakter där den primärkommunala

indelningen i högre grad frångås vid distriktsbildningen. En opinion av sådan

bredd och styrka torde svårligen kunna lämnas obeaktad under någon

längre tid. Utredningen understryker, att det redan på grund av angivna

förhållanden ter sig svårt att söka genom de kommunala huvudmännens

försorg mera genomgående få till stånd en sådan standardhöjning av polisverksamheten,

som på många håll anses påkallad av omständigheterna. En

verksam upprustning står i praktiken över huvud taget icke att vinna

genom ingripande av myndigheterna mot ovilliga kommuner med förelägganden

och andra maktmedel.

I den tidigare förda diskussionen i fråga om huvudmannaskapet för

polisen har någon gång framskymtat tanken att välja den större kommunala

enheten landstinget (och den »landstingsfria» staden) som huvudman.

I och för sig talar vissa skäl för en sådan anordning. En lösning efter

nu antydda linjer torde enligt utredningen emellertid icke gärna kunna

komma ifråga. Landstingen har redan nu mycket maktpåliggande och kostnadskrävande

förvaltningsuppgifter att sköta särskilt på sjukvårdens område,

och de kan inom en nära framtid förväntas komma att anförtros

ytterligare en del betydelsefulla uppgifter av främst medicinsk och social

natur.

För att erhålla ett polisväsende av den beskaffenhet och effektivitet, som

de nutida samhällsförhållandena kräver, finner utredningen det erforderligt

att väsentligt omgestalta polisväsendet och i anslutning därtill göra staten

till polisväsendets huvudman. I tidigare utredningar i ämnet har närmare

diskuterats möjligheterna att begränsa en förstatligandereform till att omfatta

enbart kriminalpolisen och landsbygdspolisen. Vidare har diskuterats

möjligheten att från ett förstatligande undanta polisorganisationen i de

största städerna. Utredningen avvisar dessa förslag om partiellt förstatligande

som olämpliga från organisatoriska synpunkter.

Vid den närmare utformningen av en statlig polisorganisation bör man

enligt utredningen noga tillse, att de värden som är förenade med den nuvarande

organisationen i möjligaste mån bevaras.

Genom ett förstatligande av polisväsendet är det möjligt att få till stånd

ett i territoriellt och personellt avseende mera homogent och ändamålsenligt

utformat samt för verksamheten i dess helhet bättre samordnat

polisverk. Med den enhetliga ledning och principiellt obegränsade rörlighet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

hos polisstyrkorna, som skulle utmärka organisationen, kunde dessa rationellt

utnyttjas var helst behov yppade sig. Vidare skulle samverkan mellan

skilda poliskårer ske smidigare än nu i allmänhet är möjligt. Man kan med

något mindre omgång än f. n. få till stånd och handha för hela polisväsendet

gemensamma anordningar av skilda slag. En grundförutsättning för

att ett statligt polisverk skall fungera tillfredsställande är emellertid, att

statsmakterna utrustar polisen med tillräckliga personella och andra

resurser.

Utredningen pekar på att ett statligt polisväsende har vissa avigsidor.

Inrättandet av ett statligt polisväsende, som omfattar hela landet och som

1 sin spets måste ha ett särskilt organ, låt vara med begränsade befogenheter,

kan befaras komma att medföra en viss ökad byråkratisering. Enär

de beslutande regionala och centrala instanserna knappast äger samma ingående

och allsidiga kännedom om förhållandena ute i orterna som de

lokala organen, kan vidare organisationen tänkas komma att bli i någon

mån schematiskt uppbyggd.

Emellertid anser utredningen det vara möjligt att på olika sätt väsentligt

reducera dessa olägenheter. Detta kan ske genom en långtgående decentralisering

i såväl rent administrativt hänseende som med avseende å själva

polisverksamheten och genom en stark begränsning av ett blivande centralorgans

befogenheter. I den mån administrativa befogenheter ej kan decentraliseras,

torde eventuella tendenser till schematisk handläggning av

bl. a. organisatoriska frågor kunna motverkas genom att fortlöpande, intim

kontakt upprätthålles mellan centrala samt regionala och lokala organ.

Anledning kan ock finnas att på det lokala planet bibehålla samt på det

regionala planet och i fråga om den centrala ledningen införa något lekmannaelement.

Utredningen erinrar om att polisorganisationen i bl. a. de tre nordiska

grannländerna är statlig sedan åtskilliga år. Såvitt utredningen kunnat

utröna är erfarenheterna av den statliga regin i dessa länder, med deras

med våra någorlunda jämförliga allmänna samhälleliga och folkpsykologiska

förutsättningar, på det hela taget klart gynnsamma. I den män reformkrav

där framträtt, har de genomgående gällt andra ting än huvudmannaskapet,

merendels organisatoriska detaljer av olika slag.

Mellan polisväsendet och åklagarväsendet föreligger ett nära organisatoriskt

samband. På lokalplanet omfattar ett flertal chefstjänster och på det

regionala planet samtliga landsfogdetjänster såväl åklagar- som polisverksamhet.

Erfarenhetsmässigt föreligger, enligt vad utredningen anför, i fråga

om åklagarhandläggningen av utredda ärenden på sina håll en viss eftersläpning.

En bland flera anledningar härtill är med all säkerhet den splittring

av arbetsuppgifterna som råder såväl på lokalplanet som på det

regionala planet och som direkt avhänger av det rådande organisatoriska

sambandet. Denna splittring medför lätt — särskilt där arbetsbördan är

2 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

pressande —- att antingen polisgöromålen eller åklagaruppgifterna ettersättes.

Det är i och för sig med hänsyn till skadeverkningarna likgiltigt

vilken verksamhet som primärt får stå tillbaka. Eftersättandet av en av

uppgifterna skadar i själva verket båda. Utredningen har därför vid sina

överväganden av vad som kan åstadkommas för att uppbygga ett effektivt,

smidigt arbetande polisväsende beaktat i vad mån eu omorganisation av

åklagarväsendet erfordras. Mot bakgrunden av att utredningen funnit ett

förstatligande av polisväsendet böra ske anser utredningen det som ändamålsenligt

och följdriktigt att jämväl åklagarväsendet, i den mån det alltjämt

är kommunalt, förstatligas.

Utredningen erinrar om att det föreligger ett organisatoriskt samband

även mellan polisväsendet och exekutionsväsendet. Exekutiva arbetsuppgifter

åvilar såväl landsfiskaler som polischefer-åklagare i vissa städer.

Exekutionsbiträdesverksamheten på landet och i de städer, vilkas exekutionsväsende

är ordnat på samma sätt som landsbygdens, är enligt polislagen

polisverksamhet och fullgöres alltså av polismän. Utredningen finner

polisväsendets förstatligande leda till att även exekutionsbiträdesverksamheten

i nu angivna fall måste övertagas av staten. Beträffande de städer

där exekutionsväsendet i dess helhet är en kommunal uppgift ansluter

sig polisutredningen till stadsdomstolsutredningens förslag att exekutionsväsendet

där bör förstatligas. Polisutredningen föreslår alltså, att även

exekutionsväsendet förstatligas, i den mån det alltjämt är kommunalt. Förstatligandereformen

bör enligt utredningen genomföras i samband med

att polisväsendet förstatligas.

Remissyttrandena

Alla remissinstanser, som yttrat sig angående polisväsendets organisation,

är ense med utredningen om att en rätt väsentlig omgestaltning av

polisväsendet är erforderlig.

I så gott som alla remissyttranden tillstyrker man också utredningens

förslag att huvudmannaskapet för polisväsendet i anslutning till en sådan

omgestaltning lägges hos staten.

Stats polisintendenten framhåller, att utvecklingen under senare år allt

påtagligare gått i den riktningen att den kommunala organisationsformen

blivit mer och mer irrationell. Statspolisintendenten framhåller särskilt,

att ett flertal uppgifter, vilka i ökad omfattning dominerar polisens arbete,

icke längre kan anses vara lokalt betonade utan alltmer framträder som

riksangelägenheter. Även organisationsfrågor av olika slag måste numera

bedömas ur vidare synvinkel än den rent lokala.

överståthållarämbetet understryker, att marken beretts för ett förstatligande

genom den omfattande förändring som skett i och med införandet

av 1954 års statliga polislönereglemente. Genom detta reglemente och en

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

rad andra statliga författningar och anvisningar på polisväsendets område

har kommunernas inflytande beträffande polispersonalens löner, dess inre

sammansättning och andra förhållanden helt upphört eller blivit avsevärt

inskränkt.

Landskommunernas förbund erinrar om att förbundet sedan åtskilliga

år tillbaka hävdat, att polisväsendet icke längre borde betraktas såsom en

primärkommunal angelägenhet. Den i takt med motorismens utveckling

stigande rörligheten hos befolkningen, de relativt små polisdistrikten samt

poliskårernas begränsade rörelsemöjligheter har jämte kommunernas ringa

inflytande på polisverksamheten varit de för förbundet viktigaste anledningarna

till denna uppfattning.

Ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap förordas endast av poliskamrarna

i Malmö, Uppsala, Västerås och Karlskrona, polisföreningen

Kamraterna i Stockholm, Göteborgs poliskommissariesällskap och en ledamot

i styrelsen för svenska landskommunernas förbund. I de avstyrkande

yttrandena göres gällande att de brister som vidlåder polisväsendet kan

avhjälpas inom ramen för ett kommunalt huvudmannaskap.

Förslaget att förstatliga åklagarväsendet i den mån det alltjämt är kommunalt

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Sålunda uttalar riksåklagarämbetet att, med hänsyn till att ett stort

antal polischefstjänster såväl på det lokala som på det regionala planet är

förenade med åklagartjänster, en konsekvens av ett förstatligande av polisväsendet

bör bli, att även åklagarväsendet förstatligas i den mån det alltjämt

är kommunalt.

Åklagarens uppgift att bevaka statens anspråk i straffprocessen måste enligt

Sveriges juristförbund anses vara en rent statlig uppgift. För förbundet

framstår det som viktigt från rättssäkerhetssynpunkt att åklagaren känner

sig helt fri från beroende av lokala kommunala intressen.

Utredningens förslag att exekutionsväsendet skall helt förstatligas har

godtagits av samtliga remissorgan. Sålunda framhåller föreningen Sveriges

stadsfogdar, att exekutionen beträffande enskilda mål och bötesindrivning

kan sägas vara en fortsättning på domstolsprocessen och liksom denna vara

en statlig angelägenhet, i vilken städerna inte har några särskilda intressen

att bevaka. Ej heller skatteindrivningen är enligt föreningen numera av något

ekonomiskt intresse för kommunerna, sedan staten genom 1945 års uppbördsreform

åtagit sig det ekonomiska ansvaret gentemot dessa för restförda

kommunalskatter.

B. Förhållandet mellan verksamhetsgrenarna

Utredningen

Utredningen anför att de befattningshavare, som fungerar som polischefer,

i mycket stor omfattning har andra arbetsuppgifter än polisuppgifter.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Sålunda är de ordinarie landsfiskalerna i allmänhet, förutom polischefer,

även distriktsåklagare och utmätningsmän. De handlägger vidare i sin

egenskap av administrativa lokalmyndigheter (polismyndigheter) åtskilliga

tillstånds- m. fl. ärenden.

Även i städerna utanför landsfiskalsorganisationen är polischefsskapet

och åklagaruppgiften i betydande omfattning förenade hos samma person.

I flera fall skall denne dessutom som stadsfogde handha ärenden som rör

exekutionsväsendet.

Landsfogdarna är genomgående såväl länspolischefer som statsåklagare.

Inom dessa tre karriärer förekommer emellertid viss uppdelning eller

renodling av funktionerna. Av omkring 350 landsfiskalstjänster är enligt

utredningen 21 renodlade åklagar- och polischefstjänster och 18 renodlade

utmätningsinannatjänster. I några landsfiskalsdistrikt finns vid sidan av

den ordinarie distriktsåklagaren-polischefen extra ordinarie landsfiskaler,

som fullgör enbart åkiagaruppgifter.

I åtskilliga större städer är polischefsskapet skilt från åklagarväsendet.

I städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg är

polisorganisationen fristående i förhållande till landsfogdeorganisationen.

På landsfogdeexpeditioner där biträdande landsfogde eller landsfogdeassistent

tjänstgör tillämpas sedan lång tid tillbaka i allmänhet en sådan

arbetsfördelning, att polisärendena huvudsakligen handlägges av den ordinarie

landsfogden, medan biträdande landsfogden eller landsfogdeassistenten

i stort sett sysselsättes med enbart åklagarärenden. Åklagarväsendet

i Stockholm, Göteborg och Malmö står utanför landsfogdeorganisationen.

Utredningen anser, att det hopförande på samma befattning av skilda

arbetsuppgifter, som på det hela taget utmärker nämnda tjänster, ofta innebär

inte bara en tung belastning av vederbörande tjänstemän utan också

avsevärda svårigheter i tjänsteutövningen, bl. a. då brådskande ärenden av

olika typ samtidigt aktualiseras. Olägenheterna av denna ordning anser

utredningen i lika mån drabba polisväsendet och åklagarväsendet. Att även

utmätningsmannaverksamheten måste lida av den sammanblandning av

arbetsuppgifter som förekommer anser utredningen uppenbart. De antydda

olägenheterna kan enligt utredningen säkrast undanröjas, om de olika funktionerna

renodlas och koncentreras på skilda befattningshavare.

Renodling av utmätningsmannafunktionen

Det är enligt utredningen påtagligt, att utmätningsmannauppgifterna

skiljer sig från polis- och åklagarverksamheten. De exekutiva arbetsuppgifter,

som åvilar landsfiskalerna och de befattningshavare i städerna, som

samtidigt är polischefer-åklagare och stadsfogdar, har på många håll en

betydande omfattning. Denna verksamhet bör enligt utredningen överföras

på särskilda tjänstemän. Utredningen säger sig icke vara främmande för

de organisatoriska olägenheter som kan uppstå men anser att de kan be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Knngl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

mästras. Därvid pekar utredningen särskilt på att goda erfarenheter föreligger

från de distrikt i olika delar av landet, där anordningen redan vidtagits.

Exekutionsbiträdesbestyren bör sålunda icke längre ankomma på

polismän och polisverksamheten på landsbygden bör inte såsom nu är fallet

omfatta exekutionsbiträdesverksamhet.

Uppdelning av polischefs- och åklagartjänster

Utredningen anser det inte vara lika klart, att en renodling av polis- och

åklagarfunktionerna och en koncentration av resp. arbetsuppgifter på skilda

befattningshavare kan ske, eftersom arbetsuppgifterna har ett visst

klart samband och på sätt och vis griper in i varandra. Följande skal anföres

av utredningen för och emot en tudelning av nuvarande polischefsoch

åklagartjänster.

Skäl för en uppdelning av polischefs- och åklagartjänster. I den allmänna

diskussionen har enligt utredningen gjorts gällande, att det skulle vara

ägnat att garantera en starkare objektivitet hos åklagaren, om han inte

befattade sig med förundersökningen. Såsom ansvarig för dennas rätta bedrivande

kunde han befaras låta sig vid åtalsfrågans prövning subjektivt

påverkas av sin ambition som undersökningsledare. En sådan inställning

kunde karakterisera även det sätt, varpå han sedermera utförde talan inför

domstolen.

Med nu gällande ordning kan man inte ernå den kraftkoncentration utan

vilken resultatet av arbetet löper fara att fördröjas och bli mindre gott. Man

riskerar en kollision av arbetsuppgifter som måste bedömas vara till avsevärd

nackdel och kan antagas medföra, att endera åklagarverksamheten

eller polischefsgöromålen eftersättes eller att båda verksamhetsområdena

blir lidande.

Få personer torde hos sig förena fallenhet för både åklagarverksamheten

och polischefsskapet. Av särskild betydelse för åklagarverksamhet är förmågan

att penetrera och lösa juridiska problem av invecklad natur samt

att kunna muntligen inför domstol på ett övertygande sätt framlägga den

lösning som erbjuder sig. En polischef kan också komma i kontakt med

problem, som för sin lösning kräver goda juridiska kunskaper, men de egenskaper

som främst konstituerar en god polischef är administrativ erfarenhet,

god förmåga att föra befäl samt intresse och fallenhet för att lösa personalvårdsproblem,

egenskaper som inte torde vara lika betydelsefulla för

en åklagare. Vid en uppdelning av funktionerna vidgas sålunda avsevärt

möjligheterna till en god och riktig rekrytering av chefstjänsterna.

Beträffande landsfogdetjänsterna anför utredningen följande särskilda

skäl för att åtskilja åklagar- och polischefsfunktionerna.

Landsfogdar överlåter f. n. i stor omfattning statsåklagarärenden av hög

svårighetsgrad på landsfogdeassistenter och distriktsåklagare. Efter eu uppdelning

av åklagar- och polischefsfunktionerna skulle statsåklagare kunna

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

i enlighet med gällande instruktion — i tillbörlig utsträckning från distriktsåklagare

överta handläggningen av mål, som — fastän de i princip

ankommer på distriktsåklagaren — genom sin omfattning eller sin särart

rimligen borde handläggas av åklagare med den högre kompetensen.

Genom en uppdelning av funktionerna får man möjlighet att ordna en

effektivare länspolisledning. Om det skulle befinnas önskvärt kan man

också lättare inordna länspolischefen i länsstyrelsen. Man behöver inte heller

ha anordningen med en befattningshavare som sorterar under två olika

chefsmyndigheter.

Skäl emot en uppdelning av tjänsterna. Det har gjorts gällande, att vid

ett särskiljande av polischefsuppgifterna och åklagarverksainheten med

däri ingående förundersökningsledning kompetenskonflikter kan tänkas

uppkomma, nagot som man inte behöver befara, när åklagarsysslan och

polischefsskapet ligger i samma hand.

Medan det i allmänhet inte torde erbjuda någon svårighet att finna ett

till storleken och arbetsbördan väl avpassat statsåklagardistrikt, förslår

knappast de polisiära arbetsuppgifterna i normallänet för en renodlad länspolischef,

om man ser till nu föreliggande arbetsuppgifter. En sådan länspolischef

skulle visserligen kunna inordnas i länsstyrelsen och tillföras

arbetsuppgifter, vilka tillsammans med dem som redan nu i polisiärt hänseende

ankommer på honom skulle medge ett fullt utnyttjande av hans

arbetskraft. Men en sådan anordning kunde tänkas medföra, att länspolischefen

skulle bli alltför mycket engagerad som föredragande i polisärenden.

Härigenom skulle man riskera att minska hans möjligheter att operativt

leda polisverksamheten, något som måste anses utgöra en olägenhet

och direkt motverka reformens syften.

Polisdistrikten skulle — särskilt där en större centralort saknades -_få

ges en betydande omfattning för att polischefen skulle bli fullt sysselsatt

av polischefsuppgifter. Polisdistrikten skulle då erhålla en sådan minsta

omfattning, att det löpande arbetet inom distriktet krävde en personalstyrka

om minst cirka 60 man. Det skulle sålunda bli nödvändigt att tillskapa

polisdistrikt av i allmänhet större omfattning än den som utredningen ansett

nöjaktig för ett effektivt bedrivande av polisverksamheten. En sådan

distriktsbildning skulle medföra en del olägenheter. Polischefens arbete

skulle bli mera tungrott och kostnaderna för organisationen skulle ökas

genom att mycken arbetstid skulle åtgå till resor. Polischefen skulle ha

mindre lokalkännedom och servicen skulle överhuvudtaget lätt nog bli

lidande.

En genomgående funktionsuppdelning kunde även på åklagarsidan medföra

ökade kostnader, bl. a. för resor, samt andra svårigheter. Åtskillig på

distriktsåklagare ankommande åtalsverksamhet är vidare av tämligen

rutinmässig beskaffenhet och har ett direkt samband med polisens ordningshållande

uppgift.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Utredningens ställningstagande. Synpunkten att en tudelning skulle vara

ägnad att garantera en starkare objektivitet hos åklagarna anser utredningen

sakna betydelse för frågan, om åklagar- och polischefsfunktionerna bör

tudelas eller icke. Denna synpunkt -— som på åtskilliga håll utomlands

torde ha beaktats vid åklagarväsendets uppbyggnad — har icke godtagits

hos oss. Man har här, främst från den utgångspunkten att förundersökningen

är en del av brottmålsprocessen, icke funnit anledning underkänna

åklagaren som förundersökningsledare. Åklagaren framstår tvärtom principiellt

som den som har ledningen av förundersökningen. Det hävdas, att

han bör aktivt delta i densamma i vart fall om ärendena är svårbedömda. I

de fall då i enlighet med gällande bestämmelser i rättegångsbalken polismyndighet

inlett förundersökning, skall ledningen av denna i ett visst läge

övergå å åklagare, som för övrigt även dessförinnan under vissa angivna

förutsättningar äger meddela anvisningar för dess rätta bedrivande. Att nu

frångå principen om att åklagaren skall vara förundersökningsledare anser

utredningen inte böra komma ifråga.

Övriga skäl för en tudelning av chefstjänsterna anser utredningen emellertid

vara mycket starka.

De skäl, som anförts mot en tudelning, är enligt utredningen däremot av

skiftande styrka. Vad som anförts om risk för kompetenskonflikter förklarar

utredningen inte äga någon större bärighet. I de städer, där polischefsskap

och åklagarbefattning redan ligger hos skilda personer, har uppkommande

problem av hithörande slag kunnat lösas i stort sett friktionsfritt.

Där samarbetet varit mindre gott har detta haft sin grund i personliga

motsättningar, som rimligen inte bör tillmätas någon principiell betydelse.

De skäl mot en klyvning som hänför sig till svårigheten att väl avväga

arbetsuppgifterna för en renodlad polischef anser utredningen mera vägande.

Att göra länspolischefen till chef för en speciell sektion inom länsstyrelsen

har utredningen inte velat förorda, da den befarat att länspolischefen

inte skulle få en tillräckligt stark ställning med avseende på de ledande

och övervakande polisuppgifterna. Beträffande uppdelningen på lokalplanet

understryker utredningen att distrikten inte får göras större än

som är praktiskt lämpligt.

Att fullständigt åtskilja polischefs- och åklagarfunktionerna skulle enligt

utredningens mening vara till gagn för såväl polisverksamheten som åklagarverksamheten.

Ett sådant åtskiljande anser emellertid utredningen inte

vara ofrånkomligt från effektivitetssynpunkt. Av främst organisatoriska

skäl förordar utredningen följande mindre radikala lösning.

It e g i o n a 1 p 1 a n e t. De arbetsuppgifter, som f. n. ankommer på landsfogden

bör där så finnes lämpligt i princip uppdelas på dels en befattningshavare,

vilken som statsåklagare endast har att syssla med de regionala

åklagargöromålen, dels eu befattningshavare, vilken som länspolischef svarar

för de polisiära göromålcn. I de län, där arbetsbördan inte anses kunna

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ge full sysselsättning åt en länspolischef, bibehålies landsfogdetjänsten alltjämt

odelad. Utredningen förklarar, att så till en början blir fallet i flertalet

län. Utredningen har emellertid funnit, att en tudelning är närmast

ofrånkomlig i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, och förordar,

att man på försök föranstaltar om en fullständig tudelning av ytterligare

några län, där redan nu arbetsförhållandena avgjort pekar i sådan riktning.

Erfarenheterna får sedan utvisa, om en sådan uppdelning varit ändamålsenlig

och om anledning därför finnes att gå vidare på denna väg.

Lokalplanet. Lokala polischefsdistrikt av den storleksordning och

med en polisstyrka, som skulle kräva full arbetsinsats av chefen enbart för

lösande av de polisiära uppgifterna, kan enligt utredningen av praktiska

skäl i övervägande antalet fall inte inrättas. I sådana fall där hinder inte

möter att göra distrikten tillräckligt stora för en klyvning av chefens arbetsuppgifter

eller där förhållandena rentav kräver, att sådana distrikt inrättas,

bör de nämnda arbetsuppgifterna läggas på skilda befattningshavare.

Utredningen har föreslagit att landet indelas i 111 polisdistrikt. Av

dessa anser utredningen att ett 35-tal får sådan storlek att polischefsuppgifterna

kommer att ge en befattningshavare full sysselsättning.

Skulle åklagarverksamheten i ett dylikt polischefsdistrikt till äventyrs

inte förslå som arbetsuppgift för en heltidssysselsatt åklagare, torde dessa

uppgifter enligt utredningen kunna på lämpligt sätt överflyttas på åklagare

i annat distrikt inom länet eller vissa åklagaruppgifter överföras från sådan

åklagare till komplettering av den förres verksamhet. Skulle åklagaruppgifterna

ge full sysselsättning åt mer än en åklagare kan också jämkning

ske, om de inte kräver full arbetsinsats av två eller flera åklagare.

Det föreligger enligt utredningen heller inte något hinder för en anordning,

varigenom i ett i princip uppdelat distrikt vissa begränsade åklagaruppgifter

tillföres polischefen, i den mån det är förenligt med den arbetsbörda

som åvilar honom, såsom t. ex. bötesmål och strafförelägganden.

Uti edningen räknar sålunda med följande organisationsformer.

Regionalplanet

I. Länet såsom

a) länspolischefsdistrikt med en länspolischef

b) statsåklagardistrikt med en statsåklagare

II. Länet såsom länspolischefsdistrikt och statsåklagardistrikt med en

länspolischef, tillika statsåklagare

Lokalplanet

I. Polischefsdistrikt, tillika åklagardistrikt med en polischef, tillika åklagare
II.

a) Polischefsdistrikt med polischef

b) Åklagardistrikt med åklagare

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

III. Samma typ som II men med åklagaruppgifterna fördelade på flera åklagare,

delvis eventuellt även å polischefen

IV. Samma typ som II men med åklagaruppgifter tillagda jämväl åklagare

i annat åklagardistrikt eller hämtade från annat åldagardistrikt.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att det organisatoriska sambandet mellan

polisverksamheten och exekutionsväsendet upplöses

i samband med förstatligandet av dessa verksamhetsgrenar har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. De remissorgan

som närmare gått in på frågan har i regel anslutit sig till de skäl som

utredningen anfört för en renodling av verksamhetsgrenarna. Sålunda ansex

länsstyrelsen i Kronobergs lön det vara en avgjord fördel att ärenden rörande

utmätning och exekution överföres till särskilda befattningshavare. I en

del distrikt har enligt länsstyrelsen redan inrättats särskilda exekutionslxiträdestjänster,

vilket varit till fördel för indrivningsverksamheten inom

distriktet. Lagberedningen finner det lämpligt att i huvudsak på föreslaget

sätt skilja exekutionsverksamheten från polisverksamheten och lägga den

på särskilda befattningshavare. Hänsyn måste dock enligt lagberedningen

lagas till lokala förhållanden, t. ex. i glest befolkade trakter i Norrland.

Att i den utsträckning utredning föi-eslagit upplösa det organisatoriska

sambandet mellan polisverksamheten och åklagarväsendet

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det stora flertalet

remissorgan, däribland de flesta länsstyrelser. Sålunda har förslaget

godtagits av bl. a. polisväsendets organisationsnämnd, länsstyrelserna i

Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län. Länsstyrelsen i

Jönköpings län framhåller, att ju mindre antal renodlade i förhållande till

antalet icke renodlade lokaldistrikt som inrymmes i ett regionaldistrikt

desto större anledning föreligger att bevara regionalledningen odelad och

vice versa. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av

att separationen av polis- och åklagarfunktionerna kan aktualiseras allt

efter som praktiska och organisatoriska förhållanden så motiverar.

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig emellertid inte till en så

begränsad uppdelning av polischefs- och åklagarfunktionerna som utredningen

föreslagit utan förordar antingen en fullständig uppdelning eller

en uppdelning i större utsträckning än vad utredningen föreslagit. Denna

inställning till förslaget redovisas av bl. a. justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,

samtliga hovrätter, överståthällarämbetet och länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Västernorrlands

län. föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges

landsfiskaler, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges polismästare och Sveriges

2* — B i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

poliskommissarier, svenska polisförbundet, Sveriges juristförbund, tjänstemännens

centralorganisation, landsfogdarna i Östergötlands, Gotlands och

Aorrbottens län, flertalet landsfiskaler, 6 poliskammare, 10 åklagarmyndigheter

och 15 stadsfiskalcr. Flertalet av dessa remissorgan uttalar sig för en

Indelning av polischefs- och åklagarfunktionerna såväl i samtliga län som i

samtliga polisdistrikt.

Riksåklagarämbetet erinrar om att de arbetsuppgifter, som enligt gällande

rättegångsordning åvilar åklagarna, är mycket arbetskrävande och att det

därför är av vikt att åklagarna icke genom polisehefsgöromål betages möjligheterna

att i tillräcklig utsträckning ägna sig åt åklagargöromålen. Ämbetet

understryker också, att en åklagare, som måste ägna en avsevärd

tid åt polisgöromål, icke kan förväntas förvärva eller uppehålla den åklagarerfarenhet

och juridiska skicklighet, som krävs för att han på ett tillfredsställande

sätt skall kunna fullgöra kvalificerade åklagaruppgifter. Den nuvarande

sammankopplingen av åklagar- och polischefsuppgifter måste från

dessa synpunkter anses innebära en svår belastning för åklagarväsendet.

I fråga om angelägenheten av att tudela landsfogdetjänsterna anför ämbetet

vidare.

Landsfogdarna, vilka i sin egenskap av statsåklagare ha ansvaret för och

ledningen av åklagarväsendet i länen, ha under de år som gått efter rättegångsreformens

genomförande i sin egenskap av länspolischefer tillförts

en mångfald uppgifter i fråga om trafikövervakning, polisrekrytering in. in.

samtidigt som allt större krav ställts på dem såsom statsåklagare. På

grund av den ökade arbetsbörda, som sålunda kommit att åvila landsfogdarna,

bär det visat sig nödvändigt att i icke ringa utsträckning ställa arbetsbiträde

till deras förfogande. Sålunda ha numera i 10 län inrättats tjänster

såsom biträdande landsfogde och i 12 län tjänster såsom fast placerad

landsfogdeassistent, varjämte i mån av behov av ytterligare biträdeshjälp

åt landsfogdarna och tillgång på personal s. k. ambulerande landsfogdeassistenter

hänvisats att tjänstgöra hos landsfogdarna. Av olika skäl ha

tydligen hinder förelegat att å den biträdande personal, som ställts till

landsfogdarnas förfogande, överflytta länspolischefsgöromål. ökningen av

landsfogdarnas länspolischefsuppgifter har därför medfört att statsåklagargöromålen

i betydande omfattning överlämnats åt biträdande landsfogdar

eller landsfogdeassistenter eller delegerats å distriktsåklagare. Den utveckling

i fråga om statsåklagargöromålens handhavande, som sålunda ägt rum,

har ingivit ämbetet allvarliga betänkligheter.

Ämbetet framhåller, att också distriktsåklagare har att handlägga åklagaruppgifter,

som ställer stora krav på åklagarerfarenhet och juridisk skicklighet.

Om som utredningen föreslagit polisdistrikten avsevärt utvidgas, torde

enligt ämbetet olägenheterna från åklagarsynpunkt av sammankoppling på

lokalplanet av åklagar- och polischefsuppgifter komma att bli än mera uttalade

än f. n. Enligt ämbetets mening kan de skäl av organisatorisk art, som

utredningen ansett utgöra ett hinder mot en uppdelning av de kombinerade

tjänsterna, icke tilläggas den avgörande betydelse, som utredningen

tillmätt dem.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Om hänsyn tages till de samlade arbetsuppgifter av polisiär natur, som

enligt utredningens förslag skall ankomma på länspolischeferna, anser ämbetet,

att dessa uppgifter i det övervägande antalet län kommer att bereda

dem full sysselsättning. Om så icke skulle bli fallet i något län, torde svårigheter

icke möta att inom länsstyrelsen bereda länspolischefen det tillskott

av arbetsuppgifter, som anses erforderligt. Att länspolischefen i viss

omfattning anlitas inom länsstyrelsen kan enligt ämbetet icke rimligen behöva

inverka menligt på hans möjligheter att operativt leda polisverksamheten

i länet. Även andra utvägar, som t. ex. att på länspolischefen överföra

civilförsvarsgöromål, är tänkbara för att åstadkomma en komplettering

av länspolischefens arbetsuppgifter. Ämbetet kan sålunda icke finna något

avgörande hinder av organisatorisk art föreligga mot en uppdelning av

landsfogdet j änsterna.

Vid en fullständig funktionsuppdelning på lokalplanet, torde enligt ämbetet

polischefens arbetsbörda kunna regleras genom större eller mindre

tilldelning av biträdande personal i chefsställning. Vissa jämkningar av den

föreslagna distriktsindelningen i syfte att åstadkomma större distrikt torde

vidare kunna ske utan några mera framträdande olägenheter. Möjligheten

att åstadkomma en differentiering av åklagaruppgifterna efter målens svårighetsgrad

och befattningshavarnas kompetens blir enligt ämbetet större,

om man erhåller en åklagarorganisation, inom vilken befattningshavarna

är enbart åklagare.

Justitieknnslersämbetet ifrågasätter om icke i större — kanske betydligt

större — utsträckning än utredningen räknat med arbetskraftsbehovet för

polis- och åklagargöromålen inom ett distrikt redan nu, på såväl läns- som

lokalplanet, kräver en insats av två kvalificerade befattningshavare, i vilket

fall tjänsteuppgifterna naturligen bör skiljas åt.

Svea hovrätt finner det särskilt betänkligt att tjänsterna förenas på länsplanet

och anför.

På grund av de alltmera växande krav som ställs på cheferna för länens

polisverksamhet ha landsfogdarna numera allt mindre tid att ägna sig ål

statsåklagaruppgifterna. Det finns vidare risk för att eu landsfogde, som

i väsentlig utsträckning måste syssla med polisverksamheten får svårt

att upprätthålla och förkovra sin juridiska skicklighet. Den alltmer komplicerade

brottsligheten ställer ofta överåklagarna inför svårbedömda rättsliga

problem. Under dessa förhållanden är det uppenbarligen mycket otillfredsställande

ur rättsvårdens synpunkt, att dessa krävande uppgifter icke

handläggas av en högt kvalificerad och erfaren åklagare som odelat kan

ägna sig åt dem utan i stor utsträckning överlämnas till biträdande landsfogde,

landsfogdeassistent eller distriktsåklagare.

Hovrätten ifrågasätter vidare, om organisatoriska och lokala hänsyn verkligen

motiverar den återhållsamhet, som utredningen visat ifråga om en

uppdelning av tjänsterna på det lokala planet.

Göta hovrätt förklarar sig kunna godtaga den föreslagna uppdelningen av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 19(>2

tjänsterna på det lokala planet men anser det icke försvarligt att låta organisatoriska

hinder på polisväsendets område hindra en reform på det regionala

planet vilken från rättsskipningens synpunkt är mycket angelägen.

Hovrätten förutsätter, alt länspolischefens arbetsuppgifter kommer att öka

i ett förstatligat polisväsende. Om de likväl inte skulle förslå, bör det enligt

hovrätten övervägas att tillägga länspolischefen andra uppgifter på näraliggande

områden av länsstyrelsens ämbetsförvaltning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att man tar tillfället i akt och

skapar eu helt självständig åklagarorganisation. Att åklagaren såsom förundersökningsledare

enligt rättegångsbalken kan ha ett nära samarbete

med kriminalpolisen, ge denna direktiv för utredningsarbetets bedrivande,

fatta beslut om användande av tvångsmedel etc. är enligt hovrätten något

helt annat än att såsom polischef syssla med den direkta arbetsledningen,

handlägga personal- och rekryteringsfrågor och dylikt. Hovrätten anser det

i hög grad önskvärt att dessa uppgifter åtskiljes. I fråga om de organisatoriska

svårigheter, som utredningen berört, pekar hovrätten på utvägen att

göra länet till polisdistrikt — frånsett sådana fall då det finns anledning

alt frånskilja en särskilt stor stad till eget polisdistrikt. Man får då enligt

hovrätten ha en länspolischef med en tillräcklig stab vid sin sida men får

å andra sidan icke plats för alla nuvarande polismästare. Det lokala chefskapet

får under länspolischefens direkta ledning utövas av polisbefäl i

olika grader beroende på den lokala polisstyrkans omfattning.

Hovrätten för Västra Sverige beklagar, att utredningen icke funnit det

möjligt att föreslå en fullständig klyvning av åklagar- och polischefsuppgifterna

på länsplanet, och uttalar att det, med de ständigt ökade arbetsuppgifter

som ankommer på länsstyrelserna, borde vara möjligt att — under eu

övergångsperiod till dess polisuppgifterna hunnit växa så att de kräver en

befattningshavares liela arbetstid — tillföra länspolischefen andra med polisverksamheten

besläktade administrativa uppgifter, t. ex. på civilförsvarsområdet.

Den föreslagna organisationen på det lokala planet anser sig hovrätten

tills vidare kunna godtaga.

Om ett antal mindre distrikt måste inrättas, borde det enligt hovrätten

för Nedre Norrland icke vara otänkbart att — hellre än att pålägga polischefen

åklagaruppgifter — låta honom utöver det egentliga chefskapet fullgöra

vissa åligganden, som eljest skall ankomma på underordnat polisbefäl,

i den utsträckning så kan vara nödvändigt för att erhålla full arbetsinsats.

Beträffande den regionala organisationen håller hovrätten före, att

det även här skulle vara till fördel om polis- och åklagarverksamheten

kunde särskiljas. Av utredningen åberopade skäl mot en sådan ändring

finner hovrätten inte övertygande. Hovrätten framhåller, att utredningen

föreslagit att flera län skall bestå av endast tre polisdistrikt och Gotlands

län av endast ett, och ifrågasätter nödvändigheten av att åtminstone i dylika

fall ha både distriktspolischef och länspolischef. I den mån ledning av

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1962

distriktspolischefernas arbete erfordras på länsplanet, borde detta enligt

hovrätten kunna ordnas genom att nämnda befattningshavare direkt underställdes

landshövdingen.

Hovrätten för Övre Norrland anser, att det från rättskipningens synpunkt

skulle vara en vinst om en tudelning komme till stånd såväl på det lokala

som på det regionala planet och hänvisar till möjligheten alt vidga länspolischefens

uppgifter, t. ex. genom ökade uppgifter inom civilförsvaret.

Överståthållarämbctet ifrågasätter, om icke i vart fall polischeferna med

hänsyn till de föreslagna polisdistriktens storlek kommer alt bli mer än val

arbetsförsörjda utan åklagaruppgifter. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter

också, om icke en fullständig funktionsuppdelning borde genomföras

på det lokala planet och i princip även på det regionala planet, där

dock det låga befolkningstalet i vissa län kan tänkas efter en på angivet

sätt verkställd uppdelning av arbetsuppgifterna skapa sysselsättningspioblern

och därför göra undantag från uppdelningsprincipen motiverad. Länsstyrelsen

i Uppsala län förutsätter, att länspolischefen i de flesta län kommer

att bli fullt sysselsatt med polisärenden, och anser att han såvitt möjligt

icke bör givas dubbelställningen av länspolischef och statsåklagare.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hyser den uppfattningen, att statsåklagare

änsten och länspolischef skåpet kräver en personlig aktiv insats av

sin utövare och att en befattningshavare därför inte kan klara båda dessa

sysslor, även om han har kvalificerade medhjälpare. Länsstyrelsen i Kronobergs

län menar, att utredningen har underskattat polischefsuppgifternas

omfattning i den nya organisationen och att det därför torde bli nödvändigt

att inrätta renodlade polischefstjänster i större utsträckning än utredningen

tänkt sig. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar en tudelning på såväl

regional- som lokalplanet så långt detta av administrativa skäl över

huvud är möjligt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de nuvarande landsfogdetjänsterna

så gott som undantagslöst borde delas i en länspolischefs- och

en statsåklagarbefattning. Föreningen konstaterar med beklagande att åtskilliga

lantdomare sällan och några icke alls fått se ordinarie landsfogden

i aktion i mål, där åtals utförande instruktionsmässigt ålegat denne.

Föreningen befarar att inom ett förstatligat polisväsende ärenden rörande

polisväsendet i betydligt större omfattning än f. n. kommer att krä\a

handläggning av länspolischeferna. Detta i sin tur måste medföra att landsfogden

i fortsättningen blir än mera sällsynt som åklagare vid häradsrätterna.

Mot en sådan utveckling inlägger föreningen eu bestämd gensaga.

Föreningen anser att en Indelning bör genomföras även på det lokala planet.

Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller också angelägenheten av

att i möjligaste mån tillskapa tjänster med renodlade antingen polisiara

eller åklagargöroinål.

Föreningen Sveriges polismästare finner det vara önskvärt att polis
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1962

distrikt utformas som ett ändamålsenligt arbetsområde för cn utan åklagaruppgifter

heltidssysselsatt polischef. Erfarenheten visar att en kombination

av polischefs- och åklagaruppgifter leder till att den ena uppgiften blir

eftersatt. Svenska polisförbundet anser, alt polis- och åldagarfunktionerna

bör skiljas åt och att en sådan reform skulle i hög grad gagna både polistjänsten

och åklagarverksamheten. T jänstemännens centralorganisation

och föreningen Sveriges poliskommissarier förordar också, alt polis- och

åklagarväsendet tudelas.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler förordar en längre gående uppdelning

på lokalplanet än utredningen tänkt sig. Uppdelning bör endast underlåtas i

distrikt, som av skilda anledningar fått så ringa omfattning, att polischefsoch

åklagargöromålen kan samlas på en hand. På det regionala planet förordar

föreningen en tudclning av landsfogdetjänsterna över hela linjen.

b öreningen Sveriges landsfiskaler anser att polischefskapet i princip

bör vara förenat med åklagaruppgifter, men förordar trots detta att en

Indelning på lokalplanet kommer till stånd i flera polisdistrikt än vad utredningen

föreslagit. Föreningen yttrar bl. a.

Erfarenheterna från den nuvarande landsfiskalsorganisationen torde ge

vid handen, att därest gränsen för formell delning av tjänsterna sättes så

högt som utredningen uttalat, en uppdelning av polischefs- och åklagaruppgifterna

i praktiken ändock kommer att ske på ett långt tidigare "stadium,

genom att åklagaruppgifterna överlåtes på underordnade befattningshavare.

Vid en uppdelning enligt utredningens riktlinjer kan under alla

förhållanden befaras,, att endera arbetsuppgiften kan komma att eftersättas

i förhållande till den andra. Delegation av polismyndighetsuppgifter på

underordnade polismän måste enligt styrelsens mening ske med stor försiktighet.

Polispersonalen har icke den utbildning, som krävs för behandling

av flertalet polismyndighetsärenden. Det förtjänar påpekas, att många

av de nuvarande polismyndighetsärendena tills helt nyligen handlagts av

länsstyrelserna. Delegation till polisbefäl av vissa ärendegrupper torde för

övrigt endast till mindre del kunna minska polischefens arbetsbörda.

Praktiskt taget samtliga de landsfiskaler och landsfiskalsföreningar, som

ansett en längre gående uppdelning på lokalplanet böra ske än utredningen

föreslagit, har uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad som anförts

av föreningen Sveriges landsfiskaler. Man anser sålunda, att utredningen

underskattat omfattningen av den lokala polischefens arbetsbörda,

och förordar uppdelning vid en lägre gräns än den av utredningen föreslagna.

Det föreligger enligt Sveriges juristförbund inte något avgörande hinder

mot att i betydligt större omfattning än utredningen angivit tillskapa polisdistrikt

av sådan storlek, att polisärendena ger polischefen full sysselsättning.

I de enstaka fall, där polischef på grund av otillräckliga arbetsuppgifter

bör ha befattning med åklagargöromålen, bör detta såvitt möjligt inskränka

sig till sådana fall, där samtliga polischefs- och åklagaruppgifter kan samlas

hos samma befattningshavare.

Enligt landsfogden i Östergötlands län lär det så småningom bli nödvän
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

digt att genomföra funktionsuppdelning på det regionala planet inom samtliga

de län, som f. n. har biträdande landsfogde. Landsfogden avvisar möjligheten

att landsfogdarna tilldelas ytterligare kvalificerad personal för att

undvika en tudelning. Det främsta skälet för landsfogdens ståndpunkt är,

att såväl statsåklagartjänsten som länspolischefskapet kräver en personlig

aktiv insats av sin utövare. Utvecklingen i de största och större polisdistrikten

har lett till en uppdelning av polis- och åklagarväsendet. Lämpligheten

av denna funktionsuppdelning kan enligt landsfogden icke ifrågasättas.

Landsfogden i Gotlands län förklarar, att utredningens förslag blivit en

halvmesyr genom att det icke avser en fullständig skilsmässa mellan polisväsendet

och åklagarväsendet. Landsfogden föreslår, att länspolischefsbefattning

förenas med polismästartjänst i residensstadsdistrikt, varigenom

en renodlad länspolischef skulle kunna beredas full sysselsättning. Polis kammaren

i Stockholm har anfört liknande synpunkter.

De stadsfiskaler och åklagarmyndigheter, som haft invändningar mot utredningens

förslag, anser i allmänhet, att en fullständig tudelning bör ske.

Som skäl för sitt ställningstagande åberopar de i första hand det förhållandet,

att åklagarverksamhet och polischefsskap är två var för sig så krävande

uppgifter, att de inte lämpligen kan fullgöras av en och samma person.

De synpunkter som redovisas överensstämmer i stort sett med vad som

anförts av riksåklagarämbetet.

Några remissinstanser har uttalat sig om den ungefärliga storlek av ett

polisdistrikt som enligt deras mening motiverar en tudelning av polischefsoch

åklagarfunktionerna. Sålunda framhåller poliskammaren i Hälsingborg,

att om distrikten göres så stora, att personalkadern blir omkring 50

man, måste polischefen befrias från alla åklagaruppgifter. Även beträffande

mindre distrikt bör regeln vara, att polischefen endast i undantagsfall belastas

med åklagaruppgifter. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att

en personalstyrka på 40—50 man icke sällan bör vara tillräckligt underlag

för en renodlad polischefstjänst. Landsfogden i Norrbottens län anser 30—

40 man vara tillräckligt, i varje fall i Norrbottens län. Landsfiskalen i Mölndals

distrikt nämner storleksordningen 35—40 man. Poliskammaren i Luleå

anger en polisstyrka av 30 man och landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt

20_30 man. Poliskammaren i Örebro förordar en tudelning i 98 av de före
slagna

distrikten och en särskild prövning beträffande de återstående 13.

Ett antal remissinstanser avstyrker en uppdelning av tjänsterna på länsplanet.

Denna uppfattning redovisas av bl. a. statspolisintendenten, föreningen

Sveriges landsfogdar, flertalet av landsfogdarna samt länsstyrelserna

i Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län.

Statspolisintendenten uttalar som sin uppfattning att det erfarenhetsmässigt

visat sig vara av värde att inom länsinstansen ha cn befattningshavare,

som representerar såväl polis- som åklagarväsendet med möjlighet

att samordna de många verksamhetsgrenarnas mången gång olika

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

ändamål och intressen. De polisiära arbetsuppgifter som kommer alt åvila

länspolischefen torde icke — bortsett möjligen från de första åren efter

förstatligandet — ge denne full sysselsättning. Icke heller utredningens

förslag om att knyta länspolischefen såsom föredragande till länsstyrelsen

torde medföra en sådan ökning av arbetsuppgifterna som kan motivera en

tudelning av åklagar- och polischefstjänsterna under förutsättning att utredningens

förslag om förstärkning av länsstyrelse och länspolischefs kansli

med kvalificerad arbetskraft genomföres. I de fall landsfogden icke tillfredsställande

kan hinna sköta uppgifterna som både statsåklagare och länspolischef

bör i stället för tillskapande av nya befattningshavare i hög löneställning

nuvarande system med tillskott av medhjälpare i mån av behov

alltjämt utnyttjas. Även resekostnadssynpunkter talar mot en uppdelning

av ifrågavarande tjänster. När landsfogden i egenskap av statsåklagare företager

resor i länet kan han vid kontakten med polischeferna även i viss omfattning

handlägga spörsmål, som ligger inom området för hans verksamhet

som länspolischef.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller, att polis- och åklagarverksamheten

synes ha sådant samband — bl. a. genom åklagarens ställning

som förundersökningsledare i brottmål — att det från många synpunkter

framstår som värdefullt att funktionerna är samordnade på ledningsplanet.

I de fall, då en funktionsuppdelning redan skett på lokalplanet mellan polis-

och åklagarsidan, har detta enligt föreningen icke sällan lett till arbetsstörande

kompetenskonflikter och andra svårigheter, som menligt inverkat

på effektiviteten i arbetet. Men landsfogdens ställning såsom både chefsåklagare

och polischef på länsplanet har gjort det möjligt för landsfogden

att ingripa i utjämnande och samordnande syfte. Om en funktionsuppdelning

kommer att verkställas i ytterligare ett antal distrikt på lokalplanet,

torde nämnda svårigheter komma att öka. Det är därför enligt föreningen

angeläget att låta länspolischefsskapet och statsåklagarfunktionen sammanlöpa

i eu myndighet för lösande av de problem som torde kunna emotses på

grund av tudelningen på lokalplanet. Föreningen understryker vidare att,

om eu viss uppdelning på regionalplanet sker, i vissa län såväl odelade

som delade chefer pa lokalplanet kommer att lyda under delade regionalchefer

och i vissa andra län såväl odelade som delade chefer på lokalplanet

under odelade regionalchefer. En sådan organisation, som i sig rymmer fyra

olika varianter, anser föreningen i många avseenden utgöra en grund för

förvecklingar av hittills okända slag.

De problem som särskilt yppat sig i de större länen torde enligt föreningen

kunna lösas genom att för landsfogdens uppgifter tillskapas en för

varje län tillräckligt stark personalorganisation, varvid såväl polis- som

åklagarsidan tillgodoses med kvalificerade befattningshavare i erforderlig

omfattning.

Vid övervägande av ledningsfrågorna på regionalplanet bör man enligt

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

föreningen även beakta att de regionala statliga myndigheterna på samtliga

områden är organisatoriskt sett enhetligt utformade oberoende av länens

storlek och arbetsuppgifternas mångfald. Det synes således icke inom

något förvaltningsområde ha tillgripits den lösningen att i vissa regionala

områden uppgifterna inom en myndighet fördelats mellan två från varandra

helt fristående organ, som tillskapats för att lösa var och en sina skilda uppgifter,

under det att i övriga regionala områden de samlade uppgifterna kvarhållits

hos den ursprungliga myndigheten.

De synpunkter som utvecklats i landsfogdeföreningens yttrande återkommer

i de yttranden, som avgivits av de landsfogdar och länsstyrelser, som

anser att tjänsterna bör vara förenade på länsplanet. Vissa ytterligare skäl

för ett avstyrkande av utredningens förslag i denna del redovisas bl. a. av

landsfogdarna i Stockholms och Västernorrlands län.

Landsfogden i Stockholms län yttrar.

För försiktighet i tudelningsfrågan å regionalplanet talar även att utredningsförslaget

i övrigt innebär så stora förändringar jämfört med nu att

det knappt är möjligt att förutse de anspråk som i framtiden komma att

ställas å länspolischefen personligen. Härutinnan märkes — förutom det

ändrade huvudmannaskapet — de större polisdistrikten, tillkomsten av ett

centralorgan och förstärkningen av landsfogdens personalorganisation. Härtill

kommer möjliga och förutsatta förändringar i fråga om kompetensregleringen

statsåklagare gentemot distriktsåklagare. Svårigheter med

rekryterings- och vikariatsfrågornas lösning tala också — med större tyngd

än å lokalplanet — mot en uppdelning å regionalplanet.

Landsfogden i Västernorrlands län framhåller bl. a.

Först anmäler sig frågan om rekryteringen av »rena» polischefstjänster.

Utredningen har icke närmare berört denna fråga men synes ha förutsatt,

att åtminstone länspolischeferna skola vara jurister med åklagarutbildning.

Då man strävar efter att höja den enskilda polismannens kompetens har

man väl knappast avsett att sänka polischefens. Om man därför utgår från,

att en polischef i regel även bör vara väl utbildad och erfaren i åklagargöromål,

något som — åtminstone såvitt gäller länspolischeferna — förefaller

vara av betydelse för rättssäkerheten, frågar man sig hur det skall vara

möjligt att rekrytera dessa tjänster om en fullständig delning sker med

två skilda karriärer. I sistnämnda fall torde man nämligen löpa allvarlig

fara att så småningom tappa bort ena sidan och den risk för kompetenskonflikter,

som utredningen nu med visst fog bagatelliserar, kan bli ett besvärande

problem — oavsett de allvarliga olägenheterna i övrigt av en sådan

utveckling.

Åsyftar man en gemensam grundrekrytering för polischefer och åklagare

uppstår frågan hur man tänkt sig att aspiranterna skola få tillräcklig erfarenhet

av båda verksamhetsgrenarna, då vid en delning befattningshavarna

knappast vare sig få eller kunna tjänstgöra för varandra.

Vidare skulle arbetsförhållandena för båda verksamhetsgrenarna bli

mera låsta och stela. Vid odelade tjänster är det relativt lätt att — även om

befattningshavarna i princip syssla med var sina speciella göromål — disponera

om personalen vid behov, t. ex. akut arbetsbelastning inom ett område,

semestrar, tjänstledigheter och liknande. Ett system med delade tjäns
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

ter skulle efterhand leda till, att varje verksamhetsområde finge hålla sig

med egna befattningshavare för förstärknings- och vikariatstjänstgöring,

vilket icke minst ur ekonomisk synpunkt framstår som föga rationellt.

I fråga om tudelning av polischefs- och åklagartjänster på lokalplanet förordar

länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län en mindre långt gående

tudelning än den utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län anser, att om polischef-åklagare befrias från exekutionsgöromålen

och får tillgång till personal med sådan kompetens, att den självständigt

kan anförtros även mera kvalificerade uppgifter, torde det som regel

vara möjligt att tillskapa polisdistrikt av den storleksordning, som utredningen

i princip förordat, utan att polischefs- och åklagarfunktionerna behöver

åtskiljas. Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar, att någon generell

uppdelning inte bör eftersträvas, och förklarar, att det inte föreligger någon

anledning att tillskapa stora distrikt i syfte att möjliggöra en sådan

uppdelning.

Departementsberedningen

På grund av den kritik, som i remissyttrandena riktas mot polisutredningens

förslag i den del detta avser frågan om tudelning av polischefsoch

åklagarfunktionerna, har denna gjorts till föremål för fortsatt utredning

under beredningen av polisreformen inom departementet.

Utredningen har förklarat, att ett fullständigt åtskiljande av polischefsoch

åklagarfunktionerna skulle vara till gagn för såväl polisverksamheten

som åldagarverksamheten, men hävdat, att det inte är ofrånkomligt från

effektivitetssynpunkt att åtskilja funktionerna över hela linjen. Utredningen

har i tudelningsfrågan riktat sin uppmärksamhet närmast på spörsmålet,

huruvida de arbetsuppgifter av polisiär art, som enligt utredningen

bör ankomma på polischef, kommer att efter omorganisationen sysselsätta

minst en man. Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att detta

oftast inte blir fallet vare sig på länsplanet eller på lokalplanet. Till grund

för utredningens bedömande härvidlag har legat vissa av utredningen infordrade

uppgifter om hur arbetstiden under 1960 fördelat sig på skilda

arbetsuppgifter för här avsedda befattningshavare på såväl lokalplanet som

länsplanet.

På länsplanet skulle en tudelning enligt utredningen med säkerhet behöva

ske i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län. Utredningen bär

därutöver förordat, att man på försök gör en fullständig uppdelning av

länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna i ytterligare några län. Erfarenheterna

av denna försöksverksamhet skulle sedan visa, om det fanns

anledning att gå vidare på denna väg. Beträffande lokalplanet har utredningen

uppgivit, att eu styrka på cirka 60 man erfordras för att en polischef

skall vara helt sysselsatt med polischefsuppgifter. Enligt de av utredningen

föreslagna principerna för en ny polisdistriktsindelning skulle polisdistrik
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

51

ten bli större än f. n. Antalet polisdistrikt skulle minska från 585 till 111.

Trots detta skulle antalet polismanstjänster i ett 20-tal distrikt komma

att understiga 20 och personaluppsättningen i övrigt bli sådan, att renodlade

polischefstjänster skulle komma i fråga i endast ett 35-tal distrikt.

I de övriga distrikten borde enligt utredningen polischefskapet förenas

med åklagarverksamhet.

Ser man tudelningsfrågan från åklagarverksamhetens synpunkt torde det

vara klart, att en tudelning kan motiveras i betydligt större utsträckning

än utredningen föreslagit från sina utgångspunkter. I detta sammanhang

bör nämnas att utredningen utgått från att en eller flera åklagare måste

knytas till många av de nya polisdistrikt, där polischefen med polischefskapet

skulle förena åklagarverksamhet. Flera remissorgan, bl. a. riksåklagarämbetet,

har ansett en tudelning av polischefs- och åklagarfunktionerna

vara angelägen för att en effektivt verkande åklagarorganisation skall kunna

åstadkommas. Vill man driva tudelningen längre än utredningen föreslagit

eller uppnå en fullständig tudelning, uppstår dock frågan vilka arbetsuppgifter

som, med fasthållande av effektivitetskravet, bör läggas på

polischef på regional- och lokalplan. De arbetsuppgifter som utredningen

ansett böra ankomma på polischef skulle — som utredningen funnit — i

många fall vara otillräckliga. Man måste alltså söka delvis andra lösningar

än dein utredningen förordat.

Polischefens arbetsuppgifter

Länsplanet. Utredningen har diskuterat möjligheten att inordna länspolischefen

i länsstyrelsen under landshövdingens direkta chefskap som

chef för en nyinrättad sektion för polisärenden. Detta alternativ har utredningen

emellertid förkastat, då den befarat att länspolischefen inte skulle

få en tillräckligt stark ställning. Därvid tycks utredningen ha utgått från

att länspolischefen inte skulle kunna handla självständigt i operativt hänseende

vid en sådan organisation. Utredningen föreslår i stället, att länspolischefen

skall vara i princip fristående från länsstyrelsen men knytas

till länsstyrelsen som föredragande efter förebild av vad som f. n. gäller

för vägdirektör. Länsstyrelserna och länspolischefernas kanslier bör enligt

utredningen i samband med omorganisationen tillföras ytterligare arbetskraft.

Vid landskanslierna bör en arbetsdetalj för polisväsendet inrättas,

och vid länspolischefskanslierna bör som biträde vid fullgörande av länspolischefsgöromålen

anställas eu administrativ kraft med lämpliga kvalifikationer,

exempelvis sådana som nu erfordras för anställning inom landsfiskalskarriären.

Utredningens förslag medför i viss utsträckning en dubbelorganisation

med två kanslier, dubbel diarieföring, remissförfarande

mellan länsstyrelsen och länspolischefen och behov av mer biträdespersonal.

Skiljes statsåklagarverksamhetcn från länspolischefsuppgifterna, kan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

länspolischefen inordnas i länsstyrelsen utan större svårighet. Att inordna

de nuvarande landsfogdarna i länsstyrelserna stöter på stora svårigheter

med hänsyn till att landsfogdarna också är åklagare och i denna egenskap

lyder under riksåklagarämbetet. Placeras en renodlad länspolischefstjänst

i länsstyrelsen kan innehavaren av tjänsten beredas andra polisiära arbetsuppgifter

än dem som nu ankommer på landsfogde.

Efter ett förstatligande måste på länsplanet handläggas ett stort antal

ärenden av polisiärt slag, såsom polisverksamhetsfrågor, frågor om personalledning,

utbildning, personalvård, in. m., lokal- och utrustningsfrågor,

kontroll-, tillsyns- och informationsfrågor, frågor om registerföring

och statistik, avlöningsfrågor m. m. Dessa ärenden handlägges nu i allmänhet

på länsstyrelsernas allmänna sektioner, i den mån de inte ankommer

på landsfogdarna. På de allmänna sektionerna behandlas även frågor om

tillstånd att in- och utföra vapen och ammunition, om handel med skjutvapen

samt utlänningsärenden in. m. Hinder skulle i och för sig inte föreligga

att i länsstyrelsen föra samman handläggningen av flertalet här angivna

slag av ärenden under länspolischefen.

Det torde inte stöta på några formella eller praktiska svårigheter att ge

länspolischefen en självständig ställning i operativt hänseende, även om han

inordnas i länsstyrelsen. Länspolischefen skulle genom föreskrift i länsstyrelseinstruktionen

kunna tillförsäkras en sådan ställning. Genom en

sådan bestämmelse skulle man undanröja den oklarhet i kompetenshänseende

som f. n. råder mellan landsfogden och länsstyrelsen som länets

högsta polismyndighet. Länsstyrelsen skulle i princip besluta i de rent

administrativa polisärendena. Då länspolischefens främsta uppgift måste

vara att svara för den operativa ledningen av polisverksamheten inom

länet, borde han i mån av behov erhålla kvalificerat biträde för handläggningen

av de administrativa ärenden, som skulle ankomma på honom.

Beträffande Gotlands län, som enligt utredningen skulle bestå av ett

enda polisdistrikt, finnes inte utrymme för en särskild länspolischef. Där

får man tänka sig en speciell organisation. I övrigt finns förutsättningar

för en fullständig renodling av länspolischefsuppgifterna.

Lokalplanet. I remissyttrandena har föreslagits att lokal polischef icke

i något fall skall handha åklagaruppgifter utan åläggas uppgifter som enligt

utredningen eljest skulle ankomma på underordnat polisbefäl, i den utsträckning

så kan vara nödvändigt för alt erhålla full arbetsinsats.

Inom polisväsendets organisationsnämnd har nyligen uppgjorts ett förslag

till lokal polisorganisation i de tre län, som nämnden detalj studerat

för utredningens räkning, nämligen Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens

län. I förslaget har en tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna

skett över hela linjen. I den mån de arbetsuppgifter utredningen ansett

böra ankomma på polischef bedömts inte kräva full arbetsinsats har polischefen

tillagts kommissarieuppgifter. Härigenom blir det möjligt att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

även i distrikt med relativt liten polisstyrka bereda polischefen full sysselsättning

med enbart polisuppgifter.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att det är möjligt att, om

man ser enbart till polisverksamheten, genomgående avskilja åklagar uppgifterna

från polischefstjänsterna på såväl regional- som lokalplanen.

Möjligheterna att genomföra en tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna

skulle därför — om man håller fast vid utredningens förslag att

polisdistriktet skall utgöra åklagardistrikt och länet statsåklagarens verksamhetsområde

— helt bero av svaret på fragan om aklagarverksamheten

inom länen resp. de föreslagna distrikten kan organiseras rationellt "vid eu

fullständig tudelning.

Åklagarens arbetsuppgifter

Läns planet. Enligt de uppgifter utredningen infordrat angående hur arbetstiden

fördelar sig på polischefsgöromål och åklagarverksamhet för landsfogdar,

biträdande landsfogdar och fasta landsfogdeassistenter sysselsättes

mindre än en arbetskraft med åklagarverksamhet endast i Uppsala, Södermanlands,

Gotlands, Kronobergs, Hallands och Jämtlands län. Erinras må

emellertid att i årets statsverksproposition föreslagits att en tjänst som

fast landsfogdeassistent inrättas i Hallands län på grund av fortsatt arbetsansvällning

samt att utöver den åklagarpersonal, som redovisats i nämnda

uppgifter, inom landsfogdeorganisationen f. n. tjänstgör tolv ambulerande

landsfogdeassistenter. Av dessa assistenter är en numera avsedd för stadigvarande

tjänstgöring i Södermanlands län.

Riksåklagarämbetet har i en den 29 januari 1962 daterad piomemoiia

framhållit, att statsåklagargöromålen i länen i dagens läge är av sådan

omfattning att de bereder en befattningshavare full sysselsättning i 20 län.

Beträffande tre av de återstående fyra länen, nämligen Uppsala, Kronobergs

och Jämtlands län, ifrågasätter ämbetet om inte — därest möjlighet

förelåg för landsfogden att utöva statsåklagarverksamheten på sätt som är

avsett — statsåklagargöromålen skulle bereda honom full sysselsättning.

En tudelning av polischefs- och åklagarfunktionerna i samtliga län utom

Gotlands torde alltså få anses vara motiverad med hänsyn till den arbetsinsats

som i dagens läge krävs för fullgörandet av åklagarfunktionen på

länsplanet. Beträffande Gotlands län har utredningen föreslagit, att länet

skall utgöra ett enda polisdistrikt och därmed också åklagardistrikt. Förhållandena

i detta län kommer alltså att bli speciella, om utredningens

förslag genomföres.

Lokalplanet. Av utredningen infordrade uppgifter angående arbetstidens

fördelning på olika verksamhetsgrenar på det lokala planet avser bl. a.

samtliga ordinarie, extra ordinarie och biträdande landsfiskaler samt

stadsfiskaler med polischefsgöromål. EU studium av dessa uppgifter visar,

att avsevärt mer än en arbetskraft kommer att i de allra flesta fall åtgå

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

för fullgörandet av åklagarverksamheten i de stora distrikt som utredningen

tänkt sig. Behov av mindre än en arbetskraft föreligger bara i tre av de

föreslagna distrikten, nämligen Vilhelmina, Äsele och Jokkmokk. Det är

givetvis vanskligt att med ledning av enbart dessa uppgifter med bestämdhet

förklara, att åtminstone en åklagare skulle bli fullt sysselsatt i alla övriga

distrikt. Det måste dock anses klart att en tudelning av polischefs- och

åklagarfunktionerna på lokalplanet kan föras betydligt längre än vad utredningen

föreslagit, om man ser till enbart åklagaruppgifterna. Svårigheter

att genomföra tudelningen skulle av allt att döma föreligga endast i

några enstaka fall i norrlandslänen, om man följer den av utredningen uppgjorda

distriktsindelningen.

Från åklagarsynpunkt föreligger sålunda förutsättningar för en i stort

sett fullständig tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna på såväl

läns- som lokalplanet, om man utgår från utredningens förslag till distriktsindelning.

Kostnadsfrågor

En fullständig tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna på både

läns- och lokalplanen kommer att medföra större kostnader för åklagarväsendet

och polisverksamheten efter ett förstatligande än om utredningens

förslag genomföres ograverat.

Beträffande lokalplanet har inom polisväsendets organisationsnämnd

utförts vissa kostnadsberäkningar av tidigare omnämnt förslag till en fullständig

tudelning i Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län.

Kristianstads län skulle enligt utredningen indelas i fyra polisdistrikt. I

två av dessa finns enligt utredningen underlag för en tudelning av polischefs-

och åklagargöromålen. Beträffande de Övriga två har utredningen

tänkt sig en enda befattningshavare för bägge verksamhetsgrenarna. Enligt

det inom polisväsendets organisationsnämnd upprättade förslaget medför

en tudelning även i dessa distrikt, att organisationen i länet bör tillföras

ytterligare eu distriktsåklagare och två förste polisassistenter men å andra

sidan bör kunna minskas med två kommissarier. Vid uppgörande av förslaget

har man utgått från samma förutsättningar som vid uppgörandet

av utredningens förslag utom i vad avser tudelningen i de två distrikten

Kostnadsökningen i förhållande till utredningens förslag stannar vid cirka

19 000 kr. i nuvarande löneläge. Det är emellertid att märka att åklagarsidan

givits ett tillskott av drygt en halv arbetskraft utöver den arbetskraftsförstärkning

som föranledes av tudelningen.

Beträffande Skaraborgs län har man kommit till likartat resultat. Kostnadsökningen

stannar även här vid cirka 19 000 kr. Någon förstärkning

av åklagarsidan som i första fallet har inte skett.

I Västerbottens län har man funnit, att kostnadsökningen kommer att

uppgå till omkring 70 000 kr. Liksom fallet är med Kristianstads län inne
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

fattar kostnadsökningen en förstärkning av åklagarsidan med drygt en

halv arbetskraft.

På grundval av kostnadsberäkningarna beträffande dessa detalj studerade

län har man inom polisväsendets organisationsnämnd beräknat, att en helt

genomförd tudelning på lokalplanet över hela landet skulle medföra en

kostnadsökning i förhållande till utredningens förslag med i runt tal 0,9

milj. kr. per år. Vid beräkningarna har förutsatts, att åklagare och polischefer

skall kunna begagna gemensamma kanslier. Utgår man från att

så inte blir fallet utan att dessa befattningshavare genomgående måste få

skilda kanslier, torde den totala driftkostnadsökningen komma att röra

sig om 2 å 3 milj. kr.

Länspinnet. Beträffande en tudelning på länsplanet föreligger inte någon

kostnadsberäkning. Kostnaderna kan knappast anges, förrän det närmare

utretts hur polisorganisationen på länsplanet bör uppbyggas i detalj. Enligt

utredningens förslag skulle såväl länsstyrelse som länspolischefs kansli

tillföras ytterligare arbetskraft i samband med omorganisationen. I jämförelse

med utredningens förslag torde emellertid den tudelning av länspolischefs-

och statsåklagarorganisationen som här skisserats inte medföra

något större behov av personal förstärkning på länsplanet.

I detta sammanhang må erinras om att utredningen beräknat, att den

årliga merkostnaden för statsverket efter ett förstatligande av åklagarväsendet

i städer utanför landsfiskalsorganisationen kommer att uppgå till

9 milj. kr., eller 0,2 milj. kr. lägre belopp än nuvarande kommunala årskostnader.

Utredningen har vidare framhållit, att totalkostnaderna för

polisväsendet, som nu uppgår till omkring 300 milj. kr., exklusive pensionskostnader

för polispersonalen, skulle kunna nedbringas med 6 å 7 milj. kr.

efter en omorganisation enligt utredningens förslag.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att de kostnadsbesparingar, som

utredningen sålunda anser möjliga, endast delvis skulle behöva tas i anspråk

vid genomförandet av en tudelning över hela linjen på både regionalplanet

och lokalplanet.

C. Departementschefen

Den nuvarande polisorganisationen är reglerad i 1925 års polislag. Polisväsendet

är enligt denna lag i princip en kommunal angelägenhet. För upprätthållande

av polisverksamheten är landet indelat i polisdistrikt. Ett polisdistrikt

är icke en självständig enhet utan beteckning för en eller flera

kommuner såsom verksamma för polisväsendet. De kommunala organen

handhar polisfrågorna på det hela taget i samma ordning som gäller för

andra kommunala angelägenheter. Statens medverkan i den lokala polisorganisationen

består huvudsakligen i att staten på olika sätt bidrar till

kommunernas kostnader för polisverksamheten och genom sina organ

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

utövar viss kontroll och ledning av verksamheten. Om ett polisdistrikt

finnes uppenbarligen åsidosätta sina åligganden enligt polislagen, kan

länsstyrelsen ingripa och påfordra rättelse.

Under den tid som förflutit sedan polislagen tillkom har omfattande

befolkningsomflyttningar och fortgående urbanisering medfört helt andra

problem i polisverksamheten än tidigare. År 1930 bodde sålunda ungefär

hälften av landets befolkning i tätorterna och hälften på landsbygden.

Under de närmaste tjugofem åren därefter fortskred inflyttningarna från

landsbygden till tätorterna i sådan takt att landsbygdens andel minskade

till 30 procent år 1955. I verkställda prognoser räknar man med att landsbygdens

befolkning kommer att 1970 utgöra endast 20 procent av hela befolkningen.

Kommunikationernas utveckling har vidare lett till att isoleringen

mellan olika orter brutits, att befolkningens rörlighet ökat och att

även brottsligheten fått mera rörlig karaktär än tidigare. Särskilt den väsentligt

ökade trafiken har medfört mera arbete för polisen. År 1948 uppgick

antalet motorfordon till omkring 416 000. År 1960 hade antalet stigit

till inte mindre än 1 491 000. En fortsatt kraftig ökning av motorfordonsbeståndet

torde kunna förutses. År 1948 inträffade inemot 17 000 polisundersökta

trafikolyckor och år 1960 var motsvarande antal omkring 59 000.

Denna utveckling, som ställt allt högre krav på polisstyrkornas möjligheter

till god samverkan och på polisens allmänna effektivitet, har medfört

att nuvarande som regel små polisdistrikt visat sig mindre lämpade för

att polispersonalen skall kunna utnyttjas rationellt. Polisorganisationen är

även i övrigt behäftad med brister, som sammanhänger med att den inte

kunnat anpassas till antydda utveckling.

Frågan om en omorganisation och ett förstatligande av polisen har sedan

länge varit föremål för statsmakternas intresse. 1939 års polisutredning

lade 1944 fram ett förslag att polisväsendet skulle förstatligas och

organiseras efter samma principer som de statliga verken. 1947 avgav en

särskilt tillkallad sakkunnig en promemoria med förslag till en central

polisinspektion. Intetdera av dessa förslag ledde till några åtgärder. Sedermera

framlade 1948 års polisutredning två alternativa förslag, av vilka

det ena innebar vissa reformer inom en i princip bibehållen kommunal

polisorganisation och det andra avsåg ett förstatligande av polisväsendet.

Förslagen ledde till begränsade reformer inom ramen för ett bibehållet kommunalt

huvudmannaskap. Frågan om behovet av en mera genomgripande

reform aktualiserades på nytt 1956. Riksdagen begärde

då att Kungl. Maj :t skulle göra en allsidig och förutsättningslös utredning

av frågan hur eu tillräcklig, effektiv och smidig organisation av polisväsendet

borde utformas. Eu sådan utredning har nu verkställts och förslag

i frågan har framlagts av 1957 års polisutredning.

Som framhållits såväl i de nämnda polisutredningarnas betänkanden som

i andra sammanhang kan de mera framträdande bristerna hos vårt polis
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii8 år 1962

väsende hänföras till dess organisation. De nuvarande polisdistrikten är i

många fall för små för att man skall kunna skapa effektivt arbetande

poliskårer ens för distriktens egna behov, och polispersonalens numerär och

utrustning varierar ofta även i distrikt som har en tämligen likvärdig arbetsbörda.

Till följd av den kommunala anknytningen och den principiella

bundenheten till polisdistrikten har det visat sig svårt att etablera en efter

moderna krav avpassad gemensam insats av polispersonal i olika distrikt.

Polisverksamheten saknar på det hela taget ledning på riksplanet. Ledningen

inom länen har inte erforderlig fasthet och enhetlighet. På lokalplanet

hämmas ledningen av att flertalet polischefer -— särskilt landsfiskalerna

— har att handlägga en mångfald arbetsuppgifter av icke polisiär

art och på länsplanet kräver statsåklagargöromålen en betydande insats av

landsfogdarna. Förutom dessa brister i den inre polisorganisationen må

framhållas de nackdelar som är förknippade med att polispersonalens pensioneringsförhållanden

inte blivit enhetligt reglerade — något som försvårar

övergång mellan distrikten — och att ett stort antal polischefer med

statlig anställning är i stort sett bundna av kommunal medelsanvisning

för att kunna genomföra sina uppgifter i det lokala polisväsendet. Från

många håll har man också strukit under att kommunernas kostnader för

polisväsendet under senare tid ökat på ett sätt, som från kommunernas synpunkt

måste vara ägnat att inge betänkligheter. Den omständigheten, att

kommunerna i stor utsträckning saknar befogenhet att ge anvisningar för

polisarbetets utförande synes dessutom ha medfört att det verkliga intresset

för polisverksamheten på många håll försvagats. I likhet med utredningen

och samtliga remissinstanser anser jag de brister som sålunda vidlåder

den nuvarande polisorganisationen vara av så allvarlig natur att genomgripande

åtgärder måste vidtagas för att avhjälpa dem.

Utredningen har förordat att den omorganisation av polisväsendet som

sålunda är nödvändig skall ske i samband med ett förstatligande

av polisverksamheten. En del av de påtalade bristerna anses visserligen

kunna undanröjas genom ett partiellt reformarbete inom ramen

för det kommunala huvudmannaskapet. Enligt utredningens mening kan

man emellertid inte komma till rätta med vissa väsentliga brister utan att

huvudmannaskapet överflyttas på staten. Särskilt betonas svårigheterna

att i de nuvarande polisdistrikten, framförallt på landsbygden, åstadkomma

arbetsdugliga poliskårer. För att kunna bygga upp sådana kårer bör distrikten

göras så stora att man radikalt måste frångå den primärkommunala

indelningen.

Utan att närmare gå in på frågan om distriktsindelningen, vilken jag

kommer alt uppta till behandling i det följande, vill jag för egen del framhålla,

att jag delar utredningens uppfattning, all polisdistrikten i regel måste

byggas upp av avsevärt större enheter än de nuvarande polisdistrikten. Inom

så stora polisdistrikt skulle det kommunala inflytandet på polisorganisatio
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

nen komma att ytterligare försvagas, något som sannolikt skulle leda till

att kommunerna miste det intresse för polisfrågorna som måste finnas hos

polisväsendets huvudman för att samhället skall få en effektiv polisorganisation.

Det torde inte heller vara möjligt att genom ökade statsbidrag stimulera

kommunernas intresse för dessa frågor i någon nämnvärd grad. De

övriga bristerna i vår nuvarande polisorganisation är dessutom av den karaktären

att de är mycket svåra att lösa inom ramen för det kommunala

huvudmannaskapet.

En tillfredsställande lösning synes däremot kunna åvägabringas i samband

med att polisverksamheten förstatligas. Även den omständigheten att

polisarbetet i relativt stor omfattning inte längre är så lokalt betingat som

tidigare utan alltmer kräver samordning inom vidsträcktare områden talar

för en sådan lösning. Jag har därför i likhet med polisutredningen och

praktiskt taget samtliga remissorgan kommit till slutsatsen att polisväsendet

bör förstatligas i samband med en omorganisation i syfte att effektivera

polisverksamheten. Med anledning av de från ett par håll uttalade farhågorna

för att polisväsendets kommunala förankring skulle kunna äventyras

genom en huvudmannaskapsreform vill jag understryka att det självfallet

är angeläget att man i ett helt statligt polisväsende upprätthåller

kontakterna med de lokala intressena och försöker att bibehålla den känsla

av samhörighet mellan allmänhet och polis som nuvarande organisationsform

har skapat. Åtgärder i detta syfte kommer jag att föreslå i det följande.

Inom landsfiskalsorganisationen är polisväsendet samorganiserat med

åklagarverksamheten som där är en statlig uppgift. I de städer som inte

ingår i landsfiskalsdistrikt är huvudmannaskapet för åklagarverksamheten

kommunalt. Det organisatoriska samband som

även i dessa städer föreligger mellan polis- och åklagarverksamheten har

utredningen ansett böra medföra att staten skall överta huvudmannaskapet

också för åklagarverksamheten i nämnda städer. Förslaget har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även för

egen del anser jag att åklagarväsendet i städerna utanför landsfiskalsorganisationen

bör förstatligas i detta sammanhang. En sådan reform är angelägen

också för att man skall kunna rationalisera åklagarväsendet.

Eftersom exekutionsbiträdesverksamheten på landet f. n. är en polisuppgift

är det såsom utredningen uttalat naturligt att ansvaret för verksamheten

kommer att falla på staten om övrig polisverksamhet blir en statlig

uPPgift. Utredningen har vidare anslutit sig till stadsdomstolsutredningens

förslag, att exekutionsväsendet i magistratstäderna

skall förstatligas, samt förordat att reformen genomföres

i samband med förstatligandet av polisväsendet. Förslaget har genomgående

godtagits vid remissbehandlingen. Jag anser för min del att det

är angeläget att även exekutionsverksamheten förstatligas, i den mån den

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1962

alltjämt är en kommunal uppgift, för att man skall få tillfälle att bygga

upp en enhetlig och ändamålsenlig organisation av exekutionsverksamheten.

Jag förordar sålunda utredningens förslag, att staten skall överta huvudmannaskapet

för polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen

och exekutionsväsendet i den mån det är kommunalt.

Förstatligandet bör ske vid en och samma tidpunkt, för att man skall kunna

åstadkomma en rationell reglering av förhållandet mellan de olika verksamhetsgrenarna.

Av ålder anses städer och tingslag (häraden) ha ansvaret för förvaring

av häktade. Tingslagens skyldighet i detta hänseende anses

vara begränsad till att avse endast tillfälligt förvar, exempelvis i samband

med rättegångsförhandling, medan däremot städerna är skyldiga att

förvara den misstänkte under hela den tid han sitter häktad.

I den mån särskilda häradshäkten finnes, är de nästan undantagslöst inrymda

i eller uppförda i anslutning till tingshusen. I vissa fall utnyttjas

polisarresterna som häradshäkten. I övrigt förvaras häktade på landsbygden,

däri inbegripet städer utan egen jurisdiktion, i statliga fångvårdsanstalter.

I städer med egen jurisdiktion förvaras de häktade antingen i särskilt stadshäkte

eller mot ersättning i statlig fångvårdsanstalt. I Stockholms stad utgör

stadshäktet även arrestavdelning för gripna och anhållna personer.

Utredningen har inte behandlat frågan om häktesorganisationens ställning

efter ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet. På grund av det

organisatoriska samband, som föreligger mellan polis- och åklagarväsendet

samt stads- och häradshäktesorganisationerna, anser jag att det bör

närmare övervägas vem som i fortsättningen bör bära ansvaret för förvaring

av häktade.

Vad beträffar det inbördes förhållandet mellan polis-,

åklagar- och exekutionsverksamheten är det, som jag

nyss framhållit, en väsentlig brist att ledningspersonalen på lokalplanet

— särskilt landsfiskalerna — vid sidan om de polisiära uppgifterna måste

ägna sig åt en mångfald andra arbetskrävande göromål som inte har omedelbart

samband med den egentliga polisverksamheten. Främst tänker jag

då på de omfattande uppgifterna i fråga om exekutions- och åklagarverksamheten.

Som jag redan nämnt omfattar polisverksamheten på landsbygden enligt

polislagen biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder

eller böter och vid annan handräckning. I viss utsträckning har polismän

anställts för att helt eller praktiskt taget helt ägna sig åt sådan verksamhet.

Särskilt har detta blivit fallet efter uttalandet i propositionen 1954: 75

att exekutionsbiträdesverksamheten på landsbygden borde i större utsträckning

än då var fallet anförtros åt därmed hellidssysselsatta polismän såsom

ett led i strävandena att rationalisera denna verksamhet och polisverksamheten.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

Av landets omkring 350 landsfiskalstjänster är f. n. endast 20 renodlade

utmätningsmannatjänster. Övriga landsfiskalstjänster omfattar i princip

polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet. Även i städerna utanför landsfiskalsorganisationen

i vilka exekutionsverksamheten är en helt kommunal

uppgift är ett antal befattningshavare förutom polischef-åklagare även

stadsfogde.

Såväl utredningen som remissinstanserna har ansett att polisverksamheten

efter ett förstatligande inte bör omfatta exekutionsverksamhet. Såsom utredningen

understrukit skiljer sig utmätningsmannauppgifterna påtagligt från

polisverksamheten. För att åstadkomma en fast och enhetlig ledning av

polisverksamheten på lokalplanet efter förstatligandet ter det sig därför

naturligt att från polisverksamheten på landet bryta ut exekutionsbiträdesverksamheten

samt överflytta alla exekutiva uppgifter såväl i stad som på

landet till särskilda befattningshavare. En sådan renodling av verksamhetsgrenarna,

som redan är genomförd i många magistratstäder, skulle öppna

möjligheter för rationalisering också av exekutionsväsendet. Exekutionsuppgifterna

bör därför enligt min mening i princip helt skiljas från polisverksamheten

i samband med förstatligandet. För att underlätta en övergång

till denna renodling av polisverksamheten bör enligt min mening eftersträvas

att i polisdistrikten på landsbygden redan före förstatligandet i möjligaste

mån samla exekutionsbiträdesuppgifterna på befattningshavare som

kan beredas full sysselsättning med dessa uppgifter.

Beträffande organisationen av polisväsendet och åklagarverksamheten

efter förstatligandet uppstår också frågan om man bör upplösa eller bibehålla

det samband som f. n. föreligger mellan verksamhetsgrenarna. De

ordinarie landsfiskalerna är nu både polischefer och distriktsåklagare. I städerna

utanför landsfiskalsorganisationen är polischefskapet i stor omfattning

förenat med åklagaruppgifter. På länsplanet är det organisatoriska

sambandet ännu mera uttalat. Landsfogdarna är sålunda utan undantag

både länspolischefer och statsåklagare. Detta organisatoriska samband mellan

verksamhetsgrenarna föreligger dock inte överallt. I åtskilliga större

städer är polischefstjänsten skild från åklagartjänsten. Det bör även nämnas

att det blivit praxis inom landsfogdeorganisalionen, att polisärendena huvudsakligen

handlägges av ordinarie landsfogden medan biträdande landsfogden

och landsfogdeassistenten sysselsättes i stort sett enbart med åklagarärenden.

En liknande tendens till uppdelning av arbetsuppgifterna föreligger

inom åtskilliga större landsfiskalsdistrikt.

Den mångfald av arbetsuppgifter som åvilar de flesta lokala polischefer

torde utan tvivel verka hämmande på polischefernas ledning av polisverksamheten.

Än mera utpräglat kommer detta förhållande att bli om polisdistrikten

göres väsentligt större än de är f. n. De lokala polischefernas

polisiära arbetsuppgifter kommer då givetvis att bli betydligt mer omfattande

än nu. Även om utmätningsmannauppgifterna skall handhas av särskilda

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

befattningshavare kan de lokala polischefernas arbetsbörda som regel väntas

få sådan omfattning, att de påtalade bristerna i polisledningen inte skulle

botas. Erfarenheterna från de större landsfiskalsdistrikt där en faktisk uppdelning

i polischefs- och åklagaruppgifter genomförts och de städer i vilka

finns renodlade polischefs- och åklagartjänster ger vid handen att en renodling

skulle vara till fördel för polisverksamheten på lokalplanet.

Genom en uppdelning av polis- och åklagaruppgifter på olika befattningshavare

skulle man kunna komma till rätta med åtskilliga olägenheter som

vidlåder nuvarande system. Få personer torde, som utredningen framhållit,

i sig förena speciell fallenhet för både åklagarsysslan och polischefskapet.

Man skulle eliminera de svårigheter i tjänsteutövningen som uppstår då

brådskande polischefs- och åklagaruppgifter aktualiseras samtidigt. Polischef

suppgifterna kommer vidare efter förstatligandet att bli långt mer krävande

än f. n. Bl. a. kommer personallednings- och övriga personalfrågor

att i större utsträckning ta den lokala polischefens tid i anspråk. Från polisiär

synpunkt måste det därför anses önskvärt att man vid omorganisationen av

polisväsendet i princip inte pålägger polischef åklagaruppgifter.

Även från åklagarverksamhetens synpunkt talar starka skäl för att man

skiljer polischef suppgifterna från åklagarverksamheten. Vid remissbehandlingen

av utredningens betänkande har bl. a. justitiekanslersämbetet, liksåklagarämbetet,

samtliga hovrätter och åtskilliga länsstyrelser uttalat sig

i denna riktning. Särskilt i riksåklagarämbetets och hovrätternas yttranden

har framhållits att eu åklagare som måste ägna avsevärd tid åt polischefsgöromål

inte kan förväntas förvärva eller uppehålla den åklagarei farenhet

och juridiska skicklighet, som krävs för att han pa ett tillfredsställande

sätt skall kunna fullgöra kvalificerade åklagaruppgifter. Den alltmer

omfattande samhällsregleringen torde komma att efter hand ställa ökade

krav på åklagarna och olägenheterna av den nuvarande organisatoriska

samordningen med polisväsendet kommer da att alltmer framträda. En

renodling synes vara en förutsättning för den rationalisering av åklagarverksamheten

som i varje fall på längre sikt torde bli påkallad. Som ett

led i rationaliseringen kan en överflyttning till polischef av vissa enklare

åklagaruppgifter komma i fråga.

Vad nu anförts och som huvudsakligen tagit sikte på förhållandena på

lokalplanet synes mig i allt väsentligt äga giltighet även beträffande länsplanet.

Också här framstår en mera aktiv insats av polischefen som ett angeläget

önskemål, varvid särskilt ledningen av trafikövervakningen inom länet

bör få en framträdande plats. Beträffande statsåklagargöromålen har de

nyssnämnda remissinstanserna omvittnat att dessa inte kunnat fullgöras på

tillfredsställande sätt på grund av landsfogdarnas uppgifter inom polisverksamheten.

Mycket talar sålunda för att man i samband med ett fullständigt förstatligande

av de båda verksamhetsgrenarna i princip frångår nuvarande system

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

med befattningar som avses för både polischefs- och åklagargöromål. Utredningen

liksom flertalet remissorgan har uttalat sig för denna princip. De

skäl som talar mot en uppdelning av funktionerna är inte av samma styrka.

Farhågorna för kompetenskonflikter mellan åklagare och polis måste enligt

min mening anses överdrivna. Polisen kommer som hittills att svara för det

taktiska polisarbetet och någon ändring av åklagarens befogenheter som

förundersökningsledare enligt rättegångsbalken är inte avsedd. Erfarenheterna

från de större städer, där polis- och åklagarverksamheten är uppdelad,

är gynnsamma. Den kritik som i övrigt anförts i tudelningsfrågan

riktar sig icke så mycket mot principen som mot utredningens konkreta

förslag i denna del. Jag förordar därför att polischefs- och åklagaruppgifterna

principiellt lägges på skilda befattningshavare i samband med omorganisationen

av polisväsendet.

Enligt utredningens förslag till organisation av polisverksamheten bör eu

tudelning av länspolischefs- och statsåklagaruppgifterna ske i Stockholms,

Malmöhus och Norrbottens län och på försök i ytterligare några icke angivna

län. Renodlade polischefstjänster skulle vidare enligt förslaget kunna inrättas

i ett 35-tal av de föreslagna 111 polisdistrikten. Länen och polisdistrikten

skulle enligt utredningen utgöra statsåklagarnas resp. distriktsåklagarnas

arbetsområden.

I det föregående har jag redogjort för en inom departementet gjord undersökning

angående möjligheterna att med bibehållande av de grunder för

distriktsindelningen som utredningen föreslagit driva tudelningen längre än

utredningen av organisatoriska skäl ansett möjligt. Utgångspunkten vid

undersökningen har varit den beräknade nuvarande arbetsmängden inom

verksamhetsgrenarna. Enligt denna undersökning är det möjligt att om

man ser till enbart åklagaruppgifterna genomföra en tudelning på länsplanet

i alla län utom Gotlands och i de allra flesta polisdistrikt på lokalplanet.

De nuvarande polischefsuppgifterna på länsplanet ger inte underlag

för en längre gående tudelning än den utredningen föreslagit. Inordnar man

länspolischeferna i länsstyrelserna — som idag är länens högsta polismyndighet

och som bör behålla denna funktion även efter förstatligandet__och

tillför honom vissa polisiära uppgifter som nu handlägges inom länsstyrelsen

föreligger däremot inte något hinder för att, om man bortser från Gotlands

län, genomföra en fullständig tudelning.

Genom att ge länspolischefen ställning som tjänsteman i länsstyrelsen

undgår man den dubbelorganisation, som bl. a. länsförvaltningsutredningen

riktat starka invändningar mot. En sådan åtgärd ligger också helt i linje

med vad 1959 års riksdag förordat i anledning av riksdagens revisorers förslag

rörande länsförvaltningsorganisationen och med direktiven för länsförvaltningsutredningen.

På sina håll har man uttalat farhågor för att länspolischefen,

om han inordnas i länsstyrelsen, inte skulle få samma starka

ställning som en fristående länspolischef. Jag delar helt uppfattningen att

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1962

länspolischefen måste ha en självständig ställning i operativt hänseende för

att han skall kunna utöva en effektiv ledning av bl. a. trafikövervakningen

inom länet. Det synes mig emellertid fullt möjligt alt, även om länspolischefen

göres till befattningshavare i länsstyrelsen, ge honom en i varje fall

lika stark ställning som den han har nu. Han bör sålunda kunna tillförsäkras

självständighet i sin operativa ledning av polisverksamheten genom

uttryckligt stadgade härom i länsstyrelseinstruktionen.

På lokalplanet kan man reglera omfattningen av polischefens arbetsuppgifter

genom att ledningsuppgifter i större eller mindre utsträckning delegeras

till underordnad personal. Polischeferna torde därför även i mindre distrikt

kunna beredas full sysselsättning med sådana uppgifter av enbart polisiär

natur som i större distrikt delegeras på underordnat polisbefäl.

Följer man de här skisserade riktlinjerna torde det vara möjligt att praktiskt

taget helt renodla både polis- och åklagarverksamheterna under förutsättning

att utredningens grunder för distriktsindelningen godtages. Jag

föreslår att en sådan renodling lägges till grund för organisationsreformen.

Hur organisationerna i detalj bör uppbyggas får bli beroende av det fortsatta

utredningsarbete, som måste följa om statsmakterna beslutar att polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet skall förstatligas.

IV. ORGANISATIONEN AV POLISVERKSAMHETEN

A. Den lokala organisationen

Utredningen

Polisdistriktens storlek

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har utredningen funnit, att

väsentliga brister i vårt nuvarande polisväsende beror på att landsbygdens

polisdistrikt är för små för att polisverksamheten skall kunna bedrivas effektivt.

Utredningen upplyser i detta hänseende att polisväsendets organisationsnämnd

efter organisationsundersökningar i polisdistrikten ansett

att en polisorganisation, som är godtagbar med hänsyn till bl. a. befälsorganisation,

yttre bevakning, specialisering, möjligheter till samlad insats, personalplanering

och beredskap samt teknisk utrustning, i allmänhet kan uppbyggas

i polisdistrikt med en »fast» personalstyrka om minst cirka 20 man,

därest flertalet polismän är stationerade på samma ort. Olika personer i ledande

ställning inom polisväsendet har dock hävdat, att storlekskraven i

fråga om de polisorganisatoriska enheterna bör ställas ej oväsentligt högre.

Man har sålunda uttalat, att den samlade personalstyrkan i ett normal
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

distrikt bör uppgå till minst omkring 50 personer för att förutsättningar

skall erhållas för erforderlig effektivitet i polisarbetet. Enligt utredningens

mening kan det vara försvarligt och lämpligt att i allmänhet söka ge ett

distrikt en sådan omfattning, att det kan bära en personalstyrka någonstiides

på skalan mellan 20 och 50 man, helst kanske något närmare den senare

siffran. Man torde för att bilda så stora distrikt i allmänhet ha att räkna

med befolkningstal om cirka 25 000—60 000. Endast i perifera områden av

utpräglad glesbygdsnatur, där av naturliga skäl polisverksamheten har en

annan karaktär än i riket i övrigt eller där eljest speciella förhållanden föreligger,

kan man nödgas göra eller godtaga avsteg från vad sålunda principiellt

ansetts böra eftersträvas och inrätta distrikt med betydligt mindre

bärkraft i fråga om polisstyrkans storlek.

Polisdistriktens anslutning till annan administrativ eller judiciell indelning

Utredningen anför att man allmänt sett synes böra eftersträva att olika

förvaltningsgrenars geografiska verksamhetsområden i den mån så är möjligt

sammanfaller. I första hand bör därför undersökas vilka praktiska möjligheter

det finns att verkställa en nyindelning av riket i polisdistrikt i anslutning

— helt eller delvis — till annan administrativ eller judiciell indelning.

De indelningar i lokala statliga verksamhetsområden, till vilka man här

närmast skulle kunna tänkas knyta an, synes vara länen, fögderierna, civilförsvarsområdena

eller domsagoområdena.

En distriktsindelning, uppbyggd på länet såsom lokal enhet skulle, även

om den i fråga om några län ter sig som den mest rationella, enligt utredningens

uppfattning på grund av distriktens storlek medföra vissa olägenheter,

vilka i flertalet län icke kan tänkas uppvägda av mera påtagliga,

speciella fördelar i vare sig polisorganisatoriskt eller polisoperativt hänseende.

Länsalternativet -— den mest genomgripande reformlinjen — innebär

alltså ett alltför radikalt steg för att kunna godtagas.

Fögderierna har utformats från helt andra synpunkter än de polismässiga

och är, sedda ur det praktiska polisarbetets synvinkel, ofta påtagligt olämpligt

avrundade. I flera fall utgör de för övrigt ej ens geografiskt sammanhängande

områden. Fögderiindelningen kan därför enligt utredningens mening

icke lämpligen tjäna som utgångspunkt för en distriktsindelning på det

polisiära området.

De nyligen fastställda civilförsvarsområdena är av eu storleksordning,

som framstår såsom någorlunda rimlig ur polisväsendets synvinkel. Civilförsvarsomradena

är emellertid närmare utformade under hänsynstagande

till den nuvarande indelningen i polischefsdistrikt. Då det nu gäller att tillskapa

nya polischefsdistrikt, synes det utredningen helt irrationellt att falla

tillbaka på en indelning, som uppgjorts med utgångspunkt i den polischefsdistriktsindelning

som man nu underkänner.

Vissa förhållanden finner utredningen tala för att man vid utformningen

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Ktingl. Maj.ts proposition nr 118 är 1962

av polisdistrikt sindelningen på något sätt anknyter till domsagoområdena.

Ett särskilt skäl därtill utgör det nära personalorganisatoriska samband

som på lokalplanet råder — och av utredningen förutsättes skola i relativt

stor utsträckning råda även framdeles — mellan polis- och åklagarväsendet.

Ett närmare studium av frågan ger emellertid vid handen, att ett godtagande

av domsagoindelningen som primär grund för indelningen i polischefsdistrikt

av olika skäl svårligen kan komma i fråga. Även om åtskilliga

domsagor framträder som ganska naturliga geografiska enheter, utmärkta

av en viss inre samhörighet mellan respektive domsagors skilda delar, ter

sig rikets indelning i domsagor likväl ej sällan numera tämligen irrationell

och egenartad. Detta torde i vissa fall sammanhänga med att domsagoindelningen

i fråga om samhällsbildning, kommunikationer m. in. i viss utsträckning

bygger på förutsättningar, vilka ej längre existerar eller i allt fall i

väsentlig mån förändrats; domsagoorganisationen präglas över huvud taget

i icke så få fall av en viss konservatism och traditionsbundenhet. Även andra

förhållanden spelar här in och påkallar uppmärksamhet vid distriktsbildandet.

Sålunda anser utredningen somliga domsagor vara av väl ringa omfattning

för att lämpligen bilda för sig bestående polisdistrikt, medan andra

domsagor, särskilt i Norrlands glesbygder, har alltför stor geografisk utsträckning.

Vissa domsagor saknar dessutom en huvudort som skulle kunna

fungera som centralort.

Det här förda resonemanget leder enligt utredningen fram till att man

icke bör söka lösa det föreliggande organisatoriska problemet medelst någon

primär anknytning till andra redan förefintliga administrativa eller judieiella

indelningar. Man bör tillskapa distrikten fritt och med direkt sikte på

vad man genom nyindelningen önskar vinna. Reformen måste sikta på att

få fram tillräckligt stora, naturligt avgränsade och även i övrigt lämpliga

polisiära verksamhetsområden med huvudorter av sådan storlek och belägenhet,

att de kan fungera som centrala baser för distriktets polis. Det synes

då vara anledning att vid indelning i polisdistrikt av ett visst län utgå från

de större orterna, i första hand städerna. Bland dessa utväljes ett begränsat

antal till polisiära centralorter i distrikt, vilka skall bestå av dessa orter

jämte deras naturliga omland eller uppland d. v. s. den del av länet som

allmänt — näringsgeografiskt och förvaltningsmässigt -— graviterar mot

orten i fråga.

Att utredningen förordar en metodik av nu angiven art innebär inte att

man skulle lämna bestående indelningar i förvaltningsområden utan varje

beaktande. Med hänsyn till angelägenheten av att de skilda förvaltningsgrenarnas

geografiska verksamhetsområden icke i onödan avviker från varandra

anser utredningen tvärtom att man vid den närmare avgränsningen

av de nya polisdistrikten bör undersöka i vad mån anslutning lämpligen

kan vinnas till andra indelningar. Kommunindelningen torde regelmässigt

böra så till vida beaktas, att polisdistrikt uppbygges av eu eller flera kom.

‘1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr l''/8

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

inuner. Ett särskilt skäl att taga viss hänsyn till domkretsar eller domsagor

utgör det personalorganisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarväsendet

på lokalplanet. På åtskilliga håll måste det även vara möjligt att helt

eller i det närmaste helt följa domsagoindelningen. Mångenstädes måste

emellertid denna indelning frångås. För att man skall få till stånd naturligt

avgränsade och i övrigt lämpliga polisiära verksamhetsområden blir det sålunda

enligt utredningen bl. a. nödvändigt, att stad med egen jurisdiktion

normalt får bilda gemensamt polisdistrikt med delar av omgivande eller

angränsande domsaga eller domsagor. En sålunda eller på annat sätt uppkommen

inkongruens mellan bestående judiciella enheter och de nya polisdistrikten

kan emellertid måhända i ett eller annat fall tänkas komma att

förändras till överstämmelse genom en efterföljande justering av domsagoindelningen.

Utredningens preliminära indelning av landet i polisdistrikt

Utredningen har verkställt en preliminär indelning av landet i polisdistrikt

med tillämpning av de allmänna principer, som enligt utredningens

mening bör vara vägledande vid en sådan indelning. Resultatet av detta arbete

redovisas i en vid betänkandet fogad bilaga (bil. 12), till vilken hänvisas.

Enligt denna skulle landet komma att indelas i 111 polisdistrikt. Ettvart

av dessa distrikt utom Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt får, förutom

huvudstation, ett antal understationer, i hela landet tillhopa 426

stycken. Invånarantalet i cirka 15 av distrikten kommer att understiga

25 000 och i ett tjugotal distrikt kommer antalet polismanstjänster med all

sannolikhet att understiga 20.

Det förslag till indelning av länen i polisdistrikt, som utredningen framlagt,

bör enligt vad utredningen anför betraktas allenast såsom en vägledning

för avvägningen mellan de olika faktorer, som måste påverka distriktsindelningen

i ett förstatligat polisväsende. Utredningen förutsätter att länsstyrelserna

skall beakta de behov av justeringar, som till äventyrs betingas

av speciella lokala förhållanden inom länen.

Poliskårernas organisation m. m.

Enligt de riktlinjer som utredningen rekommenderat bör länen indelas

i polisdistrikt med benämning efter vederbörande centralort. Dessa distrikt

bildar grundvalen för den statliga polisorganisationen samt utgör de lokala

poliskårernas reguljära verksamhetsområden. Det förutsättes att verksamheten

för dessa poliskårers personal, i den omfattning som från samordningssynpunkt

prövas erforderlig, skall kunna utsträckas jämväl till områden

utanför de reguljära verksamhetsområdena. Polispersonalen skall

sålunda i princip vara obegränsat mobil.

Lokal poliskår föreslås skola lyda under länsstyrelsen (i Stockholm över
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1962

ståthållarämbetet) och — med undantag som kommer att angivas i det följande

— vara direkt underställd länspolischef.

Chef för lokal poliskår benämnes av utredningen polismästare eller, i distrikt

där åklagarväsendet alltjämt skall vara förenat med polisväsendet,

polismästare, tillika distriktsåklagare; dock att polisdirektör föreslås som

titel för polischeferna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Utredningen föreslår vidare att personalförteckningar för de lokala poliskårerna

skall upprättas i samband med genomförandet av den nya organisationen.

Därvid bör beaktas, att de tjänster för polismän och befattningshavare

i kontorskarriären vilka avsetts för de nuvarande statspolisavdelningarna

i princip och proportionellt efter beräknat behov fördelas på de olika

distrikten. Undantag måste dock göras för a) visst antal tjänster för polismän

med särskilt kvalificerade utredningsuppgifter, b) erforderligt antal

tjänster för polismän — huvudsakligast polisbefäl — med uppgifter avseende

trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete inom länet och c) tjänster

avsedda att disponeras inom den särskilda polisverksamheten och för

vissa kommunikationsverks behov in. in. Dessa polismän hör, om inte särskilda

omständigheter talar för annan förläggning, tilldelas den poliskår,

som är förlagd till residensstaden, och i första hand stå till länspolischefens

(statsåklagarens) disposition. Den skisserade åtgärden innebär, att

den nuvarande statspolisorganisationcn — liksom självfallet också den nuvarande

reservpolisorganisationen — avvecklas.

Främst till poliskårerna i Stockholms och Göteborgs polisdistrikt men

även till poliskårerna i förslagsvis Malmö, Sundsvalls och Luleå polisdistrikt

bör enligt utredningsförslaget såsom ett kvalificerat tillskott till de

vid nyss berörda poliskårer placerade utredningsexperterna knytas ytterligare

ett antal polismän av utpräglad experttyp för att utföra mera krävande

utredningar i första hand inom den av länsgränser oberoende räjong,

för vilken förläggningsstaden utgör centrum. Ytterligare undersökningar

torde få utvisa, huruvida — i likhet med vad som är fallet i Stockholm,

Göteborg och Malmö — särskilda tekniska avdelningar kan vara erforderliga

vid andra större poliskårer i ändamål att befria kriminaltekniska anstalten

från befattningen med åtskilliga tekniska undersökningar av mera

rutinartad beskaffenhet.

Utredningen anser att lokal poliskår bör utgöras av dels en huvudstyrka

med stationering på distriktets centralort, dels arbetsgrupper av växlande

antal och storlek med stationering företrädesvis i större tätorter i polisdistriktets

perifera delar. S. k. enmansstationering bör komma ifråga endast

i begränsad omfattning. I poliskårens huvudstyrka bör ingå - - förutom

polischefen och övrig i polisledningen ingående personal — huvudparten

av distriktets personal för utredningsverksamhet av olika slag samt

för spaning och annan undersökning angående brott. 1 arbetsgrupp bör

som regel ingå polisbefäl. I övrigt hör i dylik grupp i princip kunna ingå

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr Ur8 år 1962

såväl polismän av olika kategorier (för yttre verksamhet resp. utredningsverksamhet)

som befattningshavare i kontorskarriären.

Utredningen anser, att i ett omorganiserat polisväsende eu centralisering

av polismansstyrkorna skall ske i den omfattning som betingas av

kraven på ökad slagkraft åt polisorganisationen. Centraliseringstanken får

emellertid icke drivas för långt. Utredningen förordar att vid den statliga

organisationens uppbyggnad graden av styrkekoncentration inom ett polisdistrikt

efter förslag av länsstyrelsen såsom regional polismyndighet bestämmes

av Kungl. Maj:t.

Polischefens arbetsuppgifter föreslås bli utvidgade i vissa avseenden.

Man kommer sålunda inom den ram som avlönings- och omkostnadsanslagen

representerar och som allmänt sett bestämmer hans handlande att få

hära det primära ansvaret för polisorganisationens tillstånd och funktionsduglighet

i distriktet. På polischefen torde få ankomma att hl. a. upprätta

och till länsstyrelsen ingiva förslag till de anslagsäskanden och framställningar

i övrigt inom hans ämbetsområde, vilka han finner böra göras. Han

måste vidare i större utsträckning än vad som f. n. gäller för flertalet polischefer

ägna uppmärksamhet åt den personaladministrativa och kamerala

sidan av verksamheten. Anledningen härtill är att till hans ansvarsområde

kommer att överflyttas en hel del uppgifter, vilka nu i regel ankommer på

de kommunala organen, t. ex. fullständig personalbokföring, ärenden rörande

lokaler och dessas planering, vicevärdskap i vissa fall samt utrustningsfrågor.

Utredningen erinrar om att det i olika sammanhang konstaterats, att den

nuvarande uppdelningen av polismännen på ordningspolismän och kriminalpolismän

innebär vissa olägenheter av såväl arbetsorganisatorisk som

löneteknisk art. Inom vissa av de nuvarande poliskårerna föreligger på

sina håll enligt vad utredningen erfarit ett faktiskt spänningsförhållande

mellan ordnings- och kriminalavdelningarna, vilket självfallet icke kan

vara till gagn för polisverksamheten i dess helhet. En första förutsättning

för att ett smidigt och effektivt polisväsende skall kunna skapas måste enligt

utredningens mening vara, att poliskårerna organiseras på ett sådant

sätt att samverkan mellan de olika organisationsenheterna inom kårerna

säkerställes och framstår som naturlig. Utredningen framhåller, att det icke

synes uteslutet att det nuvarande lönesystemet, enligt vilket lönesättningen

av kriminalpolismanstjänster sker med tillämpning av vissa kvoteringsregler,

stundom kunnat leda till att kriminalavdelningar, dvs. specialavdelningar

för spaning och annan undersökning av brott, tillagts utredande eller

preventiva uppgifter av sådan karaktär att de haft sin naturliga anknytning

till ordningspolistjänsten och icke bort handläggas av kriminalpolispersonal.

Med hänsyn till att gränsen mellan ordnings- och kriminalavdelningarnas

arbetsuppgifter nu icke är fixerad och till de tendenser varom nyss talats,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

(»9

föreslår utredningen, att poliskårerna skall organiseras med beaktande av

polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och utredningsverksamhet.

Utredningen är angelägen framhålla, att dess förslag till

lösning av frågan hur en poliskår i princip bör organiseras ingalunda torde

minska möjligheterna för en önskvärd specialisering av polispersonal eller

behöva leda till förändringar av de riktlinjer efter vilka det nuvarande lönesystemet

för polispersonal utformats.

Den förstärkning av länspolischefsfunktionen, som utredningen anser

böra ske, får självfallet icke leda till att den lokala organisationen störes

varje gång som för länet eller del därav samordnade aktioner enligt länspolischefens

intentioner skall äga rum. I syfte att bl. a. eliminera störningar

i arbetet på det lokala planet och för att underlätta de lokala polischefernas

arbetsplancring bör enligt utredningens mening det system med rörligt

kommando, som med framgång sedan en tid prövats vid olika poliskårer, ges

vidgad tillämpning, i varje fall inom de större poliskårernas huvudstyrkor.

Om i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen

eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad som avses med

polismyndighet skall jämlikt 1 § polismyndighetslagen uppgiften tillkomma

i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen

i orten. I 2 § samma lag stadgas att Kungl. Maj :t om särskilda skäl föreligger

äger uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra

på polischef eljest enligt 1 § ankommande uppgift. Av förarbetena (SOU

1942: 40 och prop. 1944: 17) till lagen framgår, att stadgandet i 2 § antogs

komma att få sin största betydelse för landsbygden. Sålunda ansågs det

vara lämpligt att i köpingar och andra orter, där polischef ej var stationerad

men där det fanns kvalificerat polisbefäl, uppdraga handläggningen av vissa

ofta återkommande ärenden åt sådant befäl. Såvitt utredningen har sig

bekant, har emellertid intet sådant uppdrag meddelats. Det bör vidare uppmärksammas,

att med paragrafens nuvarande lydelse formella möjligheter

saknas att i stad med poliskammare uppdraga åt annan polisman att för

poliskammaren fullgöra på denna enligt polismyndighetslagen ankommande

uppgift. Detta finner utredningen egendomligt, eftersom ingen pol iskammare

numera är kollegial myndighet. Polismästaren är sålunda ensam ledamot

av och beslutande i kammaren. Poliskamrarnas allmänna polismyndighet

är merendels knapphändigt angiven i de olika instruktionerna. Några bestämda

gränslinjer mellan poliskammarens och polismästarens funktionsområden

är sålunda icke uppdragna, vilket dock såsom framgår av det sagda

icke torde ha någon större praktisk betydelse.

Enligt utredningens uppfattning bör poliskammarbegrcppet i ett statligt

polisväsende avskaffas och uppgift, som i lag eller författning ålagts polismyndighet

utan att därvid särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet

avses, generellt ankomma på polischefen i vederbörande polisdistrikt.

Polismyndighetslagen bör vidare ges eu sådan utformning, alt eu

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

delegation på annan polisman än polischef av befogenheten att handlägga

polismyndighetsärenden kan ske i den utsträckning som erfordras för att

inom de lokala poliskårerna skapa rationella arbetsformer.

Lekmannainflytandet

Av det minskade intresset hos kommunerna för polisväsendets administration

får enligt utredningens mening inte dragas den slutsatsen, att kommunernas

intresse för polisorganisationen och polisverksamheten skulle upphöra

därför att polisväsendet förstatligas. Man torde med säkerhet få räkna

med att kommunerna skall finna det angeläget, att de lokala intressena vinner

beaktande. Även för polischeferna torde det vara av vikt att förstatligandet

inte skapar en klyfta mellan kommunerna och polisväsendet utan

att en nära kontakt alltjämt upprätthålles. Utredningen förordar därför, att

i samband med ett förstatligande av polisväsendet garantier på ett eller

annat sätt skapas för att fortlöpande kontakt upprätthålles mellan den lokala

polisorganisationen och kommunerna. Utredningen, som anser att denna

kontakt bör kunna åstadkommas med enklare medel än genom att tillskapa

fasta kontaktorgan, har föreslagit att kontakten skall upprätthållas på följande

sätt.

För lokal polischef skall i administrativ ordning föreskrivas skyldighet alt

minst en gång årligen, lämpligen innan förslag upprättas till årets anslagsäskanden

för distriktets polisväsende, kalla en eller flera särskilt utsedda

representanter för varje i polisdistriktet ingående kommun till en informations-

och samrådskonferens. Till denna bör genom polisledningens försorg

sammanställas det material i form av organisationsplaner i stort, statistik

m. m., som kan behövas såsom komplement till den muntliga information

om organisationen och om polisverksamheten som polischefen eller av honom

utsedda befattningshavare lämnar vid konferensen. Vid denna bör kommunrepresentanterna

i förekommande fall orienteras om föreliggande planer

på organisationsförändringar, omläggning av den yttre bevakningen

etc. I konferenserna deltagande kommunrepresentanter bör beredas tillfälle

att framlägga sina synpunkter i de olika frågor, som kan ifrågakomma till

behandling. Vid konferenserna skall genom polisledningens försorg föras

protokoll, i vilka bör särskilt redovisas från kommunrepresentanter framförda

synpunkter. Avskrifter av dessa protokoll bör för orientering tillställas

länsstyrelsen och statens polisinspektion samt översändas till berörda

kommuner. Det bör ankomma på de i konferensen deltagande kommunrepresentanterna

att orientera förtroendemännen i de egna kommunerna.

Utöver skyldigheten för polischefen att anordna informations- och samrådskonferenser

skall dessutom föreskrivas skyldighet för honom att, jämväl

i övrigt och varje gång fråga om någon mera väsentlig förändring av

polisorganisationen eller polisverksamheten aktualiseras, genom kommunrepresentanterna

orientera kommun som beröres därav och i samband där
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1962

med bereda de kommunala organen tillfälle att framlägga sina synpunkter

på de aktuella spörsmålen.

Särskilt yttrande

En av utredningens experter, landsfiskalen Waesterberg, ansluter sig

visserligen till utredningens uppfattning i fråga om de principer, som skall

ligga till grund för rikets indelning i polisdistrikt, men hävdar att det sätt,

på vilket uti''edningen tillämpat dessa principer vid den preliminära distriktsindelningen,

i åtskilliga fall lett till att man kommit fram till distrikt med

eu personalstyrka, som ligger långt över de av utredningen angivna siffrorna.

Detta beror i många fall på att huvudorterna i distrikten utgöres av

städer, som tillhör de större i landet. Lämpligheten av sådana distrikt —

som alltså består av de större städerna jämte betydande landsbygdsområden

långt utanför städernas förorter — finner Waesterberg anledning ifrågasätta.

Han anser att en distriktsbildning av detta slag, som i vissa avseenden kan

vara fördelaktig, också kommer att medföra betydande nackdelar. Den stora

centralortens polisiära problem kommer t. ex. med all sannolikhet att så

starkt träda i förgrunden inom distrikten att landsbygdsdelen, alla ansträngningar

i motsatt riktning till trots, kommer att bli lidande. När en tätort

nått en viss storlek ifrågasätter Waesterberg om icke denna ort liksom

hittills bör utgöra eget polisdistrikt.

Remissyttrandena

Polisdistriktens storlek

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till utredningens

uttalanden i fråga om polisdistriktens storlek. Bland dem som

helt godtagit utredningens uppfattning i denna fråga må nämnas samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings samt Göteborgs och

Bohus län, statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd, svenska

polisförbundet, föreningen Sveriges poliskommissarier och flertalet

kommuner. Svenska landskommunernas förbund finner det svårt att fastställa

några generella principer för hur distriktsindelningen skall ske.

I en del yttranden göres i viss mån andra bedömanden än utredningen

gjort i fråga om den lämpligaste storleken av personalstyrkan i ett polisdistrikt.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, poliskamrarna

i Hälsingborg, Halmstad och Lund, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges juristförbund och landsfiskalen i Valla distrikt anser, att en tilllämpning

av utredningens principer leder till alltför små distrikt.

Föreningen Sveriges landsfogdar hävdar sålunda, att om inte alldeles

särskilda skäl gör det nödvändigt att skapa mindre distrikt, en personalstyrka

på omkring 35 man måste anses erforderlig för att organisera en

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

effektivt arbetande poliskår. Helst bör polisstyrkan bestå av omkring 50

man. Föreningen Sveriges polismästare ansluter sig i stort sett till de av

utredningen redovisade grundtankarna för distriktsindelningen men menar

ändå att de föreslagna polisdistrikten i många fall är för små för att kunna

tillgodose kravet på såväl en effektiv centraliserad polisstyrka som en tillräcklig

lokalstationerad polis. Poliskammaren i Halmstad finner det uppenbart,

att en styrka om 20 man i arbetshänseende får anses helt otillräcklig.

Denna uppfattning redovisas också av poliskammaren i Hälsingborg, som

beträffande en polisstyrka av denna storlek framhåller följande.

Genom arbetstidsbestämmelserna (45- resp. 42-timmars vecka) har av

den styrkan schematiskt räknat vid regelbunden skiftestjänst minst 5 man

ständigt fridag. Då måste man också bortse från kompensationsledighet,

som ytterligare höjer arbetstidsbortfallet. Kvar står alltså 15 man fördelade

på 24 timmar. Grovt räknat, om man bortser från arbetstidsförskjutning,

alltså 5 man per tur och åtta timmars tjänstgöring. Så tillkommer

semesterledighet för de 20 polismännen, vari dessutom ingår befäl och

jourpersonal, varför för fältarbetet kvarstår en uppenbar icke slagkraftig

styrka.

Enligt poliskammaren i Lund bör en poliskår bestå av minst 75 och i varje

fall inte mindre än 50 man. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter

om inte utredningen överbetonat nackdelarna med stora polisdistrikt. Från

kommunikationssynpunkt torde ett ökat avstånd till polischefens tjänsteställe

i regel vara av underordnad betydelse, särskilt som utredningen tänkt

sig en omfattande delegering av polismyndighetsfunktionerna. Sveriges

juristförbiind finner att kommunikationsmedlens utveckling är ägnad att

motverka olägenheter av stora polisdistrikt. Förbundet anser för sin del, att

man genom att skapa relativt stora polisdistrikt vinner ökad elasticitet hos

organisationen, dvs. möjlighet att disponera tillräcklig personal för aktuella

uppgifter och att utan hjälp utifrån klara tillfälliga toppbelastningar.

I ett icke ringa antal fall bör det således vara möjligt och lämpligt att tillskapa

större distrikt än vad utredningen föreslagit. Liknande synpunkter

som de nu anförda framför landsfiskalen i Valla distrikt, som anser, att

distriktets polisstyrka bör hålla sig vid minst omkring 30 man och att det

inte behöver föreligga några betänkligheter mot att ge polisdistrikten stor

geografisk utbredning och kompensera avstånden med väl genomförd motorisering

av polisen och hel utbyggnad av radiokommunikationerna.

Av de remissinstanser som anser, att personalstyrkan i ett polisdistrikt i

allmänhet bör vara lägre än vad utredningen förordat, må nämnas länsstyrelserna

i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges

landsfiskaler, 18 länsavdelningar av denna förening, flertalet landsfiskaler,

75 kommunalfullmäktige, 15 stadsfullmäktige och 6 kommunalförbund.

Flertalet av dessa remissinstanser håller före att antalet polismän i varje

distrikt normalt bör hålla sig omkring den nedre gräns utredningen förordat.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att man, bortsett

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

från städer som redan har större polisstyrkor, i princip ej bör godtaga

polisdistrikt med mer än 30 befattningshavare. Undantag från denna regel

kan möjligen erfordras för polisdistrikt som kommer att utgöras av en

stad med omkringliggande landsbygd. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län bör principerna för polisdistriktsindelningen vara förhållandevis

elastiska. Det torde räcka, att man anger, att polisdistrikten lämpligen bör

uppbyggas kring en centralort och att polisstyrkan om möjligt bör uppgå

till cirka 20 man. Ett flertal faktorer, såsom den administrativa indelningen

i län och kommuner, folkmängd, avstånd, kommunikationer och

näringsliv måste vid indelningen tillmätas avsevärd betydelse. Även föreningen

Sveriges landsfiskaler hävdar, att personalstyrkan i ett distrikt

bör närma sig den nedre gränsen, 20 man. Föreningen anför.

Styrelsen kan dela utredningens uppfattning att ett polisdistrikt lämpligen

bör ha sådan storlek, att det kan bära en personalstyrka om 20—50

man. Denna avgränsning synes ha en sådan spännvidd, att vid en distriktsindelning

efter den av utredningen lancerade centralortsprincipen - vilken

styrelsen finner riktig — huvuddelen av landets polisdistrikt kan hållas

inom dessa gränser. Enligt vad utredningen redovisat har Polisväsendets

organisationsnämnd vid organisationsundersökningar kommit till den slutsatsen,

att en personalstyrka om minst cirka 20 man »fast personal» kan

«e en väl godtagbar organisation. Detta oaktat har utredningen uttalat, att

personalstyrkan helst bör ligga nära den övre gränsen. Styrelsen kan icke

finna, att utredningen på ett övertygande sätt motiverat denna ståndpunkt,

och anser, att man i stället bör närma sig den undre gränsen, och åberopar

som stöd därför vad experten Waesterberg i sitt till betänkandet avgivna

yttrande anfört mot bildandet av alltför stora polisdistrikt. Man kan också

konstatera, att utredningen även med utgångspunkt från ståndpunkten att

personalstyrkan bör ligga närmare 50 man, i åtskilliga fall utan bärande

skäl frångått denna ståndpunkt och onödigtvis tillskapat mycket stora

distrikt.

Länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler och de enskilda

landsfiskalerna har uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad

som anförts av föreningen.

De kommuner, som ansett att polisdistrikten bör vara mindre än vad

utredningen föreslagit, har i allmänhet som skäl för sitt ställningstagande

framhållit att landsbygdens behov av polisiär bevakning och service inte

kommer att bli tillfredsställande tillgodosett om distrikten göres för stora.

Som regel har man från kommunernas sida inte angivit något mått på vad

man anser vara cn lämpligt avvägd personalstyrka.

Polisdistriktens anslutning till annan administrativ eller judiciell indelning
Så

gott som alla remissinstanserna har anslutit sig till utredningens

uppfattning att man bör tillskapa distrikten fritt och med direkt sikte på

vad man genom nyindelningen önskar vinna. Man understryker vidare all;j*_B

ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr lå-8

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

mänt utredningens uttalande att man vid den närmare avgränsningen av

de nya polisdistrikten bör undersöka i vad mån anslutning lämpligen kan

vinnas till andra indelningar.

Med hänsyn till att det även i en framtida polisorganisation kommer att

föreligga behov av samarbete mellan polisen och de kommunala myndigheterna

anser sålunda många remissinstanser det vara ett angeläget önskemål

att polisdistriktens gränser inte skär kommungränserna. I detta sammanhang

framhålles att man bör avvakta den nya kommunindelningen,

innan polisdistriktens gränser fastställes. Denna uppfattning redovisas

bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län som i denna fråga bl. a. framhåller

följande.

Indelningen i polisdistrikt måste emellertid i hög grad vara beroende av

kommunindelningen. Med hänsyn till den nära samverkan som alltfort anses

böra råda med kommunerna och för att polisverksamheten skall kunna

utövas friktionsfritt bör kommunen alltid ingå i ett och samma polisdistrikt.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om det över huvud låter sig

göra att företaga indelning i polisdistrikt, innan närmare klarhet vunnits

rörande en blivande kommunindelning.

Ett flertal remissinstanser har även framhållit, att polisdistriktens gränser

i möjligaste mån bör anpassas till domsagogränserna.

I några remissyttranden ifrågasättes, huruvida inte länen lämpligen bör

bilda polisdistrikt. Uttalanden härom har gjorts bl. a. av hovrätten över

Skåne och Blekinge. Andra remissinstanser menar, att länsgränserna bör

kunna genombrytas, om detta är nödvändigt för att skapa ändamålsenligt

utformade polisdistrikt. En sådan uppfattning redovisas av föreningen

Sveriges landsfiskaler och poliskamrarna i Hälsingborg och Halmstad.

Frågan om polisdistriktens anslutning till civilförsvarsområdena har

behandlats av civilförsvarsstyrelsen, poliskammaren i Karlstad och landsfiskalen

i Bjärtrå distrikt, vilka funnit det angeläget, att dessa två verksamhetsområden

sammanfaller med hänsyn bl. a. till att åtskilliga polischefer

är förordnade till civilförsvarschefer.

Utredningens preliminära indelning av landet i polisdistrikt

Med hänsyn till att utredningens preliminära indelningsförslag förutsättes

bli föremål för översyn i annat sammanhang har remissinstanserna

i allmänhet inte funnit anledning att yttra sig över förslaget. I åtskilliga

yttranden redovisas dock synpunkter på såväl valet av stationeringsort

för de olika polisdistrikten som det sätt, på vilket utredningen i de särskilda

fallen bestämt distriktens gränser.

Ett flertal remissinstanser, däribland många av dem som anslutit sig

till utredningens principiella uppfattning om distriktens storlek, har

framhållit, att utredningen i sitt preliminära indelningsförslag delvis frångått

sina egna principer och i många fall skapat alltför stora polisdistrikt.

Man har därvid i allmänhet hänvisat till vad som anförts i Waesterbergs

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr Vr8 år 1962

reservation. Bland de här åsyftade remissinstanserna kan nämnas ett

flertal länsstyrelser, statspolisintendenten, föreningarna Sveriges landsfogdar,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges poliskommissarier, några stadsfiskaler

och ett 80-tal kommuner.

Statspolisintendenten uttalar att han ansluter sig till de allmänna normer

beträffande folkmängd och personalstyrka, som utredningen utgått

från vid uppbyggandet av en ny polisdistriktsorganisation. Han anser emellertid,

att utredningen i sitt förslag till preliminär indelning av landet i

polisdistrikt i stor utsträckning frångått dessa normer och skapat distrikt,

som förefaller väl stora för att en smidig och effektiv ledning och sammanhållning

skall kunna åstadkommas.

Uttalanden av motsvarande innehåll förekommer även i yttrandena från

åtskilliga av de andra här nämnda remissorganen.

Poliskåreimas organisation m. m.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan

erinran utredningens förslag till tj änstebenämningar för lokala

polischefer. Några remissinstanser, däribland justitiekanslersämbetet, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län och landsfogden i länet samt föreningen

Sveriges polismästare har dock förordat att man i möjligaste mån bibehåller

de nuvarande benämningarna. Poliskammaren i Stockholm framhåller,

att benämningen polismästare för polischefen i Stockholm har nära

200-årig hävd och att den icke utan starka skäl bör ändras. Överståthållarämbetet

menar, att om den av ålder hävdvunna titeln polismästare

anses böra bibehållas för polischefen i Stockholm, även polischeferna i

Göteborg och Malmö bör ges samma benämning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

att statspolisorganisationen avvecklas och att tjänsterna

med vissa undantag fördelas på de olika polisdistrikten. I anslutning till

detta förslag framhåller svenska landskommunernas förbund, att tjänsternas

fördelning mellan de olika polisdistrikten bör ske på grundval av statspolisens

nuvarande arbetsuppgifter och med den målsättningen, att de

arbetskraftsresurser som motsvaras av statspolisen även efter ett förstatligande

av polisväsendet skall disponeras för att täcka landsbygdens behov

av polisiära insatser. Göteborgs poliskommissariesällskap förordar, att de

föreslagna specialstyrkorna göres så små som möjligt i förhållande till

vad arbetsbördan kräver, så att de inte blir »cn stat i staten». I gengäld

bör de som kommenderas dit vara verkliga specialister på sina områden.

Det ifrågasättes om de icke bör kommenderas på viss tid. Härigenom

skulle nås ett erfarenhetsutbyte, som skulle komma tjänsten till godo

såväl centralt som regionalt och lokalt.

Några remissinstanser avvisar utredningens förslag om inrättande av avdelningar

för länets behov. I detta hänseende anför Svenska polisförbundets

opaginerad Kontrollera mot PDF

7G Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

länskommitté i Östergötlands län att varje polisdistrikt inom länet bör tillföras

eller låta utbilda polismän i den omfattning att distriktets egen personal

kan utföra mera kvalificerade utredningar med eventuellt biträde av

personal från annat polisdistrikt. Poliskammaren i Karlskrona anser, att

man inte bör »konservera» statspolisen med risk att nuvarande dualism

mellan statspolis och kommunal polis kommer att bestå. Poliskammaren

i Halmstad anser att det ej bör förekomma expertgrupper på det regionala

planet. De nuvarande statspolisstäderna kan i stället ges en sådan utformning

av personalstaten att dessa efter direktiv från centralorganet kan ombesörja

ifrågavarande arbetsuppgifter inom områden, som kanske i många

fall lämpligen inte bör följa några länsgränser. Centralorganet kan i varje

särskilt fall, om så skulle vara påkallat, utse erforderlig ledning. Även poliskamrarna

i Hälsingborg och Luleå samt landsfiskalen i Gällivare distrikt

ställer sig avvisande till förslaget att inrätta för länets behov avsedda avdelningar.

Landsfogden i Norrbottens län ställer sig tveksam till förslaget

att viss befälspersonal vid behov skall ställas till polisdirektörens förfogande

för att planera och leda trafikövervakningen. Härom anför landsfogden

följande.

Med den föreslagna organisationen av polisdistriktens personalkadrar synes

mig detta arrangemang icke behövligt. Trafikarbetet är numera av den

vikt och betydelse att det bör ägnas fortlöpande intensiv uppmärksamhet

av lokal- och regionpolischefer samt planeras och ledas av dem personligen

eller i vad gäller den regionala instansen av den kvalificerade personal, som

finnes direkt knuten till regionchefens kansli. Det föreslagna »låneförfarandet»

från centralkåren torde för övrigt verka förryckande och irriterande

på arbetet vid kåren. Även den för särskild kriminalpolisverksamhet

avsedda personalen synes åtminstone i vad gäller Norrbottens län kunna i

viss mån decentraliseras och tillföras de lokala poliskårerna. Därigenom

skulle säkerligen avsevärda tjänstemässiga fördelar vinnas och besparingar

kunna göras.

En hel del remissinstanser har uttalat betänkligheter mot utredningens

förslag till fördelning av tjänsterna inom statspolisorganisationen på polisdistrikten.

Hit hör statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd,

länsstgrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och

Västernorrlands lån, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges

poliskommissarier, 4 landsfiskaler och två länsavdelningar av föreningen

Sveriges landsfiskaler.

Dessa remissinstanser anser i allmänhet, att utredningens förslag innebär

en försvagning i första hand beträffande den trafikövervakande verksamheten

och förordar i allmänhet, att den nuvarande statspolisorganisa
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tioneu ersättes med eu länspolischefen direkt underställd avdelning för

kvalificerade brottsutredningar, för trafikövervakning, för särskild polisverksamhet

samt för rekrytering och utbildning av aspiranter.

De polisiära uppgifter som torde böra tillkomma länspolischefen att ombesörja

synes enligt föreningen Sveriges landsfogdar vara av sådan betydelse,

att länspolischefen till sitt förfogande bör erhålla en styrka, som till

sin sammansättning och omfattning i mycket påminner om de nuvarande

statspolisavdelningarna. Föreningen anför bl. a.

Därest statspolisen, i likhet med vad utredningen anfört, i sin nuvarande

form skall upplösas, torde böra inrättas en för länspolischefens behov

dimensionerad avdelning med personal för t. ex. kvalificerade utredningar,

för trafikarbete och för särskild polisverksamhet samt även for personalutbildning

Den för länet i dess helhet sålunda avsedda polisen bor sta under

länspolischefens direkta befäl och vara av tillräcklig omfattning for att länspolischefen

för sin verksamhet icke alltför ofta skall behöva stora den

lokala organisationen.

Samma tankegångar kommer till uttryck i yttrandet från landsfogden i

Kopparbergs län som anför.

Enligt min mening bör de nuvarande statspolisavdelningarna i sin helhet

förläggas till residensstäderna och stå till länspolischefens förfogande.

Den personal, som nu ingår i statspolisens kriminalavdelningar, kommer

i fortsättningen liksom förut att bli helt upptagen av utredningar av svara

brott, beträffande vilka det åligger landsfogden i sin egenskap av statsåklagare

att leda förundersökning och verkställa åtal. Beträffande oidningsstatspolisavdelningarna

i länen så är dessa avdelningar för närvar ande

helt sysselsatta med att fullgöra trafikövervakning, trafikundervismng i

skolorna, medverka med råd, anvisningar och propaganda avseende ti afiken,

ljusundersökningar, metodiskt utforskande av trafikfällor och dylikt.

Dessa synnerligen viktiga uppgifter planlägges nu av länspolischefen och

vid en omorganisation av polisväsendet beräknas länspolischefen att i ännu

högre grad än nu få ägna sig åt den operativa ledningen av trafikpolisverksamheten.

Fördelas ordningsstatspolisen på de lokala distrikten skulle

detta för Kopparbergs läns vidkommande betyda att 29 man skulle fördelas

på 8 distrikt. Det torde icke vara svårt att föreställa sig vilken liten effekt

dessa utplottrade befattningshavare skulle få i trafikpolisarbetet. Dessa

skulle med största säkerhet gå åt för trafikutredningar och vanlig ordningshållning.

Det rörliga kommando, som de olika distrikten skulle stå till

tjänst med för hela länets behov, är ju avsett att tagas i bruk blott vid

vissa tillfällen. 1 ett län som Kopparbergs län skulle detta rörliga kommando

få tagas i bruk praktiskt taget jämt som ett komplement till lokalpolisen

i anledning av sommar- och vinterturism, fester, idrottstävlingar,

raggarbråk etc. Detta betyder bland annat att den lokala trafikövervakningen,

som skulle skötas av de polismän, som ingår i det rörliga kommandot,

i stor utsträckning måste läggas ner. Vidare måste beaktas, att i den

nuvarande ordningsstatspolisen ingår en hel del specialister på olika områden

med viss specialutrustning. Dessa specialister och denna specialutrustning

måste normalt anknytas till ett större område än ett polisdistrikt.

För övrigt ingår i trafikpolisverksamheten eu mängd bilar, motorcyklar

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

och specialutrustning, som ur ren materialvårdssynpunkt bör i största möjliga

utsträckning omhänderhas av en länscentral. Det har vidare visat sig

att om trafikpolisarbetet skall bli effektivt måste trafikpolisgrupperna ledas

av specialiserat trafikpolisbefäl, som följer med grupperna och ständigt injicerar

och stimulerar. Det är icke möjligt för ett vanligt ordningspolisbefäl

med hänsyn till mängden av övriga arbetsuppgifter att kunna följa upp

alla de författningsbestämmelser och regler samt tekniska fakta och metoder,

som har anknytning till detta stora verksamhetsfält. Följden blir att

trafikpolisverksamheten ute i distrikten blir av ringa effekt. Erfarenhetsmässigt

måste man i trafikpolisverksamheten göra ideliga kraftansamlingar

punktvis, för vilket behövs en beträffande både befäl och konstaplar sammansvetsad,

specialtrimmad kår. Enligt min mening skulle det komma att

få ytterst olyckliga följder om det icke i länen finnes en flygande kader

som motsvarar den nuvarande ordningsstatspolisen.

Statspolisintcndenten uttalar i denna fråga bl. a.

En fördelning av ordningsstatspolisens personal i enlighet med utredningens

förslag skulle med all säkerhet medföra att denna toges i anspråk

huvudsakligen för trafikövervakning i tätorterna eller — till förfång för

trafikövervakningsuppgifterna — för andra löpande polisuppgifter. Härtill

kommer att statsverket skulle åsamkas onödigt dryga kostnader för utrustning

(t. ex. bilvågar och radarhastighetsmätare m. in.), som kanske på

grund av ringa personaltillgång vid de lokala poliskårernas trafikövervaltningsgrupper

endast kan komma till användning vid enstaka tillfällen.

Vidare bör den under länspolischefen stående polisstyrkan vara lätt tillgänglig

för medverkan i samordnade övervakningsaktioner ovanför länsplanet

enligt direktiv från den centrala myndigheten. Med utgångspunkt

från vad jag anfört torde icke heller någon uppdelning böra ske beträffande

ordningsstatspolisens ridande avdelningar. Icke minst ur beredskapssynpunkt

är det angeläget att polisrytteriet bibehålies vid nuvarande slagkraft.

I fråga om personaldispositionen har ett stort antal remissinstanser

understrukit utredningens uttalande att centraliseringen inte får

drivas längre än som är oundgängligen nödvändigt för att polisstyrkorna

skall få avsedd kapacitet. Man framhåller att en alltför långt driven centralisering

innebär risk för att bevakningen på landsbygden kommer att

försämras. Vidare iiktas uppmärksamheten pa att möjligheterna för polismännen

att förvärva tillfredsställande person- och lokalkännedom minskas

genom en alltför stark centralisering av polisverksamheten. I remissyttrandena

framhålles också att allmänhetens behov av polisiär service inte kan

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, om centraliseringen drives för långt.

Flera remissinstanser har i detta sammanhang framhållit vikten av att

arbetsgrupperna inte underdimensioneras samt utvecklat sina synpunkter

på frågan i vilken omfattning personalen skall centraliseras.

Svenska landskommunernas förbund understryker, att man vid förstatligandet

bör sikta på en lokal polisorganisation, som fortfarande innebär

en ganska stark decentralisering av polispersonalen till större och mindre

understationer, samt att systemet med kvarterspolis bör i avsevärd om
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

fattning prövas på landsbygden. Det är enligt förbundets mening vidare

angeläget, att polischeferna instruktionsvägen eller på annat sätt ålägges

att i samma grad tillgodose de polisiära servicebehoven beträffande alla

delar av polisdistriktet. Föreningen Sveriges landsfogdar finner det angeläget,

att garantier skapas för att polisarbetet i områden utanför centralorten

icke blir eftersatt till förmån för centralorten, och landsfogden i Östergötlands

län framhåller betydelsen av att arbetsgrupperna inte är underdimensionerade

samt att de förestås av kvalificerat befäl. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anför.

Länsstyrelsen kan biträda utredningens tanke, att poliskåren i ett polisdistrikt

skall utgöras av en huvudstyrka förlagd å distriktets centralort

samt arbetsgrupper ute i polisdistriktets perifera delar. Frågan om graden

av centralisering torde emellertid icke böra fixeras efter någon viss i förväg

bestämd mall. I ett tätt befolkat distrikt med liten areal bör man söka

uppnå en förhållandevis kraftig centralisering, medan i polisdistrikt med

långa avstånd och kanske många gånger besvärliga kommunikationer graden

av centralisering måste bli mindre. Det är bär viktigt att man tänker

på allmänhetens trygghet och bekvämlighet, som torde komma att minskas

i betänklig grad, särskilt på landsbygden, om centraliseringen drives för

långt. Det är även nödvändigt, att man befrämjar polisens lokal- och personkännedom.

Det av utredningen angivna systemet med s. k. kvarterspolis

knuten till särskilda ansvarsområden torde vara ägnat att bidraga

härtill och har av länsstyrelsen i annat sammanhang tillstyrkts.

Enligt landsfiskalen i Tanums distrikt kan omorganisationen tänkas leda

till ökad effektivitet i polisarbetet endast under förutsättning att arbetsgrupperna

få tillräcklig numerär för att självständigt handha de normalt

förekommande arbetsuppgifterna inom området. Arbetsgrupperna skall enligt

Skaraborgs läns polisförening ha resurser för lokal övervakning av ordning

och tillräcklig beredskap för utryckning och ingripanden i första hand

vid plötsligt inträffade behov. Enklare utredningsverksamhet bör utföras

av personal med stationering pa lokal ort. Pa sadant sätt undvikes tidsödande

långa och dyrbara resor och polismaktens goda kontakter med allmänheten

bibehålies. Länsstyrelsen i Värmlands län hävdar, att man till

centralorten i princip endast bör förlägga kriminalpolis och teknisk personal

ävensom personal för ordningshållning å centralorten samt för trafikövervakning

och trafikundervisning. Till centralorten bör inte förläggas personal,

som avses skola användas för utredningar och daglig ordningshållning

på platser utanför centralorten. Inte heller poliskammaren i Karlstad tror

att ökad mobilitet inom centralortens huvudstyrka helt kan ersätta de lokala

arbetsgruppernas permanenta stödjepunkter. Poliskammaren i Örebro

uttalar angående behovet av en centraliserad poliskår.

Inom nuvarande organisation har behovet av en samlad eller gemensam

insats normalt varit synnerligen litet. I de nya stordistrikten med sin egen

stora polisstyrka torde behovet bli ännu mindre. Vid något enstaka tillfälle

kan samlad insats erfordras av större omfattning. Erfarenheten visar, att om
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ständigheterna vid sådana tillfällen äro väl kända och att god tid normalt

står till förfogande för organiserandet av sådan insats. Övriga frågor ha

hittills kunnat lösas. Frågan om t. ex. samordnad trafikövervakning har

mycket enkelt ordnats på ett tillräckligt fullgott sätt genom de samordningspromemorior,

som statspolisintendenten i ärendet utfärdat. Alla dessa

och liknande insatser torde för övrigt i den nya organisationen väl kunna

tillgodoses genom de i förslaget upptagna rörliga kommandona och trafikövervakningsgrupperna.

Någon annan beredskapsreserv för normalt förekommande

behov torde inte vara erforderlig. Vid de speciella tillfällen, då

verkligt stora insatser erfordras, är dessa vanligtvis av den storleksordning,

att planläggning och i vissa fall ledning därav bör ankomma på den centrala

instansen.

Landsfiskalen i Lima distrikt förordar en modifierad centralisering med

relativt starka arbetsgrupper i de till ytvidden stora distriktens Ytterområden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att man måste lägga stor vikt

vid att arbetsgrupperna utrustas med polisbefäl, i de största tätorterna

utanför centralorten i kommissariegrad, och sådan personaluppsättning

i övrigt att ständig jourtjänst kan upprätthållas. Även landsfiskalen i Njurunda

distrikt understryker vikten av att arbetsgrupperna göres så stora,

att jourtjänst kan anordnas. Härom anföres i yttrandet.

Arbetsgrupperna på i vart fall de större orterna ute i distrikten böra som

regel vara så pass stora, att jourtjänst kan organiseras. Detta är absolut

behövligt, om snabba ingripanden skola kunna ske vid akuta händelser.

Jag tänker härvid närmast på nödvändigheten av snabb polisinsats vid trafikolyckor,

rattfylleri, misshandel, hemfridsbrott o. dyl., då alltför lång tid

skulle åtgå för insats av personal från huvudstyrkan. ----Av denna

anledning synes det mig även tveksamt, huruvida det kan anses effektivt,

att generellt överlåta trafikutredningar på huvudstyrkans personal. I realiteten

skulle detta innebära, att personal ur arbetsgrupp på ex. en kollisionsplats

utför det för hela utredningen viktigaste arbetet nämligen fotografering,

^ mätning och skissritning för att sedan överlåta förhörsulredningen

på personal ur huvudstyrkan, som ej genom arbete på platsen

omedelbart efter olyckan är insatt i händelseförloppet.

b öreningen Sveriges landsfogdar, 2 landsfogdar, föreningen Sveriges

landsfiskaler, 9 länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, ett

flertal landsfiskaler, länsstyrelsen i Kalmar län och poliskammaren i Luleå

har uttalat stark tveksamhet beträffande värdet av enmansposteringar.

I i emissyttrandena framhålles, att systemet med ensamstationerade polismän

från trivselsynpunkt är en mindre lyckad anordning. Man erinrar om

att en ensam polisman inte alltid kan bemästra de kritiska situationer, då

ett kraftfullt ingripande är påkallat. I detta sammanhang framhålles, att

ensamstationeringen inte kan jämföras med kvarterspolisverksamheten.

Kvarterspolisen har som regel möjlighet att tillkalla snabb förstärkning.

Fn sådan möjlighet står sällan till buds för en ensam polisman på lands
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

bygden. Svårigheten att ge polismannen full sysselsättning är ytterligare

ett skäl, som åberopas mot ensamstationeringen.

Flera remissinstanser anser att graden av styrkekoncentration bör bestämmas

av länsstyrelsen. Denna uppfattning redovisas bl. a. av länsstyrelsen

i Norrbottens lån. Poliskammaren i Hälsingborg anser att polisinspektionen

i samråd med länsstyrelsen och efter hörande av polischeferna

bör bestämma grundorganisationen. I samma ordning bör denna organisation

kunna ändras.

Sveriges juristförbund betonar vikten av att i polisdistrikt om minst

60 000 å 70 000 invånare inrättas särskilda souschefstjänster (polisintendenter).

Sådana tjänster finns för närvarande inrättade i t. ex. Örebro

(75 000) och Linköping (65 000). Dessa tjänster kommer då även att bli

naturliga rekryteringstjänster.

Utredningens förslag att poliskårerna skall organiseras med beaktande

av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet

och utredningsverksamhet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Ordningspolisintendenten i Göteborg anser en av betänkandets

större förtjänster vara förslaget att de gränser som finns mellan

kriminalpolisavdelning och ordningspolisavdelning utjämnas. Dessa gränser

är ofta icke betingade av verkliga behov utan är av fackföreningsmässig

art. Genomförandet av förslaget måste enligt stads fiskalens i Kristinehamn

mening få mycket stor arbetsorganisatorisk och löneteknisk betydelse. Enhetliga

titlar och lönegradsplaceringar skulle göra det möjligt att på ett helt

annat sätt än f. n. placera rätt man på rätt plats. Nuvarande motsättning

mellan olika personalkategorier skulle även försvinna.

En kritisk inställning till förslaget redovisas av överståthållarämbetet,

stats polisintendenten, poliskamrarna i Stockholm, Hälsingborg och Halmstad,

polischefen i Göteborg, stadsfiskeden i Lidköping, föreningen Sveriges

poliskommissarier, Göteborgs poliskommissariesällskap och Stockholms

kriminalpolisförening.

Stats polisintendenten anser inte utredningens motivering för förslaget

hållbar. I den mån spänningsförhållanden föreligger mellan ordnings- och

kriminalavdelningar kan dessa förhållanden icke avlägsnas enbart genom

att införa nya begrepp. I stället bär polisverksamhetsutredningens förslag

till avhjälpande av det bristande samarbetet först prövas, innan en bos allmänheten

väl förankrad och internationellt erkänd terminologi slopas. Poliskammaren

i Hälsingborg anför i sitt avstyrkande yttrande.

Enligt poliskammarens mening kan man emellertid organisera eu kår

efter de nämnda grundelementen även med nuvarande uppdelning, om man

blott bedömer tjänstekvoteringen rätt efter ärendenas halt och vikt. Därtill

kommer att redan inom en medelstor kår bevaknings- och utredningsarbete

icke kan---- renodlas utan att organisationen blir osmidig, byråkra
tisk

och dyr, eftersom man bl. a. endast kan ha eu begränsad styrka i jour

för utredning på obekväm arbetstid. Utredningens förslag är därför icke

någon praktisk lösning.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungt. Maj:ts proposition nr 148 är 1962

Föreningen Sveriges poliskommissarier anser, att förslaget om indelning

i nya grnndelement bör skjutas åt sidan och möjligen upptagas i framtiden,

sedan de av polisverksamhetsutredningen anvisade utvägarna för samarbetet

inom polisväsendet prövats — och då endast under förutsättning att

dessa ej befunnits hållbara. Föreningen anför i detta hänseende följande.

Vi kunna icke ingå på ett sakligt bedömande av hur en organisation med

de nya grundelementen skulle komma att fungera. För att få ett underlag

för bedömande måste praktiska prov verkställas under en längre tid, men

redan nu anse vi oss våga uttala, att en uppdelning på de två grundelementen

icke är hållbar. Redan yttre spaning måste ofta kombineras med utredningsarbete.

De sociala arbetsuppgifterna utgöra likaså en kombination av

element, som äro hänförliga till båda sidorna. Så är det också med trafikövervakningen.

Med största säkerhet skulle dessutom personalen vid utredningsavdelningen

påfordra tillämpning av likalönsprinciper, oavsett vilken

utbildning individen erhållit och oavsett den kompetens arbetsuppgiften

kräver.

Föreningen framhåller även att benämningarna kriminalpolis och ordningspolis

fått förankring hos allmänheten och att begreppen har internationell

klang.

Göteborgs poliskommissariesällskap anser, att den bär berörda frågan

icke är av principiell betydelse för frågan om polisväsendets förstatligande.

Poliskammaren i Borås har inte någon erinran mot förslaget men anser

att uppdelningen inte bör göras så strikt som föreslås. Poliskammaren

förutsätter att trafikövervakningsgruppen även skall kunna förbereda trafikföreskrifter

och finner det därför lämpligt att trafikutredarna överföres

till trafikövervakningsgruppen, vilken måste ha ett intimt samarbete med

dessa. Likaledes bedömer poliskammaren det nödvändigt att spaningsgruppen

tillhör utredningsverksamheten. Spanarnas tjänst förutsätter ett ytterst

nära samarbete med brottsutredare och det erfordras att de har en ytterst

noggrann kännedom om alla brott. Härjämte fordras en noggrann personkännedom

varjämte de skall ha möjlighet att själva kunna göra erforderliga

utredningar, kunna deltaga i brottsplatsundersökningar och i annat

för deras verksamhet erforderligt arbete. Förlägges denna verksamhet till

yttre verksamheten torde för övrigt ett med hänsyn till befordringar, kurser

m. in. olyckligt utbyte av spanarna ske till men för hela verksamheten,

och hela kontakten med brottsutredarna och med arbetsfältet förloras.

Landsfiskalen i Mölndals distrikt accepterar förslaget endast under förutsättning

att utredningsverksamheten uppdelas i två från varandra klart

skilda avdelningar eller sektioner, nämligen eu för utredningstjänst i allmänhet

och en för kriminalpolisverksamhet.

Utredningens förslag att poliskammarbegreppet avskaffas

har föranlett invändningar endast från poliskamrarna i Stockholm,

Malmö och Örebro samt från föreningen Sveriges polismästare.

Poliskammaren i Stockholm erinrar om att i olika författningar specialdefinitioner

förekommer av begreppet polismyndighet, varigenom besluts
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

befogenhet i vissa administrativa ärenden förbehålles visst lokalt polisorgan.

Enligt 61 § vägtrafikförordningen är exempelvis befogenhet att utfärda

lokala trafikföreskrifter tillagd i stad med poliskammare denna och i annan

stad magistrat eller kommunalborgmästare medan för landet i övrigt länsstyrelserna

utfärdar föreskrifterna. Därest magistraterna och kommunalborgmästarna

avskaffas, torde behovet att för beslutsbefogenhet i administrativa

ärenden kunna skilj a mellan olika lokala polisorgan bli än större. Detta

behov kan tillgodoses genom att begreppet poliskammare behålles i sådana

polisdistrikt, där ledningsorganet är särskilt kvalificerat. Begreppet poliskammare

har jämväl mer opersonlig karaktär än begreppet polischef, vilket

kan vara till fördel i psykologiskt avseende vid utövande av beslutsbefogenhet

i administrativa ärenden.

Begreppet poliskammare bör enligt poliskammnren i Malmö av praktiska

skäl behållas i de fall, då beslutanderätten inom polismyndigheten regelmässigt

utövas var för sig av mer än en befattningshavare. Poliskammaren

i Örebro anser utredningens förslag motiverat i de fall, då polisledningen

består av en befattningshavare, men ifrågasätter, om icke polisledningen

normalt kommer att bestå av flera än en befattningshavare i de föreslagna

polischefsdistrikten. Poliskaimnarbegreppet bör då såsom en sammanhållande

benämning på polisledningen mycket väl kunna komma ifråga jämväl

i fortsättningen. Föreningen Sveriges polismästare anser, att begreppet

representerar en tillgång, som man icke i oträngt mål bör avhända sig. Ordet

poliskammare ger på ett tilltalande sätt uttryck åt den polischefen tillkommande

beslutanderätten på det administrativa området och får anses

sakligt berättigat åtminstone i sådana polisdistrikt där förhållandena givit

anledning till en mera utvecklad ledningsorganisation.

Förslaget till ändrad lydelse av polismyndighetslagen

tillstyrkcs eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Svenska landskommunernas förbund framhåller sålunda, att delegation

i rätt betydande omfattning bör komma till stånd, om allmänheten

Irots de stora polisdistrikten skall kunna få en rimlig polisiär service.

Ett flertal remissinstanser utgår från att delegation av polismyndighetsu

ppgi f t er sker med återhållsamhet. Man fäster i detta sammanhang uppmärksamheten

på ärendenas betydelse för den enskilde och på risken för

ojämnhet i rättstillämpningen. Denna uppfattning redovisas av länsavdelningarna

av föreningen Sveriges landsfiskaler i Stockholms, Uppsala, Malmöhus,

Göteborgs och Dohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens

län, ett flertal landsfiskaler, landsfogden i Gävleborgs län och poliskammaren

i Luleå. Förstnämnda länsavdelning menar, att polispersonalen

har varken den utbildning eller den erfarenhet, som erfordras för handläggning

av flertalet polismyndighetsärenden.

Förslaget avstyrkes endast av Skaraborgs läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, som hävdar att någon delegation i praktiken icke är

lämplig eller möjlig. Såsom polismyndighet har polischefen att handlägga ett

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

mycket stort antal tillståndsärenden av skilda slag. Dessa ärenden berör ofla

för den enskilde viktiga angelägenheter. Med hänsyn härtill och till vikten

av enhetlig bedömning kan det icke vara riktigt att lägga sådana ärendens

avgörande i underlydande polisbefäls hand, menar avdelningen. Svenska

polisförbundet anser, att besluts- och andra befogenheter bör knytas till

viss tjänst och icke till viss tjänsteinnehavare samt liksom arbetsuppgifter

och ansvarsområde angivas i organisationsbeskrivningen för tjänsten.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke redan den gällande lydelsen

av lagen är tillräcklig för att ernå det av polisutredningen uppställda önskemålet.

Ämbetet anför.

Möjligen skulle det finnas behov för Kungl. Maj :t att kunna överlåta delegationsrätten

å länsstyrelse, men det synes osäkert, om detta är erforderligt.

I samband med fastställande av indelningen i polischefsdistrikt torde Kungl.

Maj :t nämligen ha anledning besluta om delegering av beslutanderätten å

kvalificerat polisbefäl i de i särskilda orter stationerade arbetsgrupperna,

därvid det väl icke torde vara uteslutet för Kungl. Maj :t att bemyndiga länsstyrelsen

vidtaga den jämkning länsstyrelsen kan finna förändrade förhållanden

påkalla beträffande den som enligt delegationen har att besluta. I sakligt

hänseende torde böra framhållas, att det med hänsyn till beskaffenheten

av vissa ärenden vill förefalla, som om delegationen i princip borde beslutas

av Kungl. Maj :t och således icke överlåtas å länsstyrelserna.

Samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens uttalande om

angelägenheten av en god kontakt mellan den lokala polisorganisationen

och kommunerna.

Det övervägande antalet remissinstanser — däribland flertalet länsstyrelser,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, nästan

samtliga kommuner samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare

och Sveriges landsfiskaler — tillstyrker eller lämnar utan erinran

vad utredningen anfört om det sätt, på vilket kontakten med kommunerna

bör anordnas.

Ett antal remissinstanser föreslår dock en klarare och fastare anordning

för lekmannainflytandet i den lokala polisorganisationen. Detta krav framföres

av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Hallands samt

Göteborgs och Bohus län, polismästaren i Eskilstuna, poliskammaren i

Malmö, stadsfiskalen i Lidköping, överexekutorn i Söderhamn, 19 stadsfullmäktige

och 15 kommunalfullmäktige. Dessa remissinstanser anser i allmänhet,

att utredningens förslag inte ger tillfredsställande garantier för

ett verkligt inflytande från kommunernas sida. Många hävdar, att ett fast

kontaktorgan bör tillskapas, och anser, att vägnämnder och civilförsvarsnämnder

lämpligen kan tjäna som förebild för ett kontaktorgan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betvivlar att de av utredningen

föreslagna kontaktkonferenserna kommer att ge polisväsendet någon motsvarighet

till den nuvarande lokala och kommunala förankringen. Enligt

länsstyrelsens uppfattning bör man för att söka tillvarataga det intresse för

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

polisfrågorna, som torde finnas på kommunalt håll, bilda en polisnämnd för

varje polisdistrikt bestående av ett antal representanter för de i polisdistriktet

ingående kommunerna. Polisnämnden bör erhålla till uppgift att

verka för att polisfrågorna inom nämndens område tillgodoses på bästa sätt.

Polisnämnden bör hållas informerad av polischefen om alla viktiga frågor

inom polisdistriktet samt bör äga rätt att avge yttranden, bl. a. i tjänstetillsättningsärenden,

och göra framställningar till polischefen och länsstyrelsen.

Flera av de nyss angivna remissinstanserna har ansett det vara en svaghet

i utredningens förslag att kommun inte skall äga rätt att påkalla sammanträde

med polischefen.

Vissa remissinstanser, som i princip anslutit sig till utredningens förslag,

har i sina yttranden redovisat synpunkter och önskemål i anslutning till

förslaget. Enligt svenska stadsförbundet är det svårt att överblicka det

praktiska utfallet av utredningens förslag. Med hänsyn härtill bör en ändring

ske, därest erfarenheterna skulle visa att den planerade samrådsformen

endast skulle bli en tom gest utan möjlighet för kommunerna att utöva

något inflytande på det lokala polisväsendets utformning. Svenska polisförbundet

önskar, att man till de föreslagna informations- och samrådskonferenserna

kallar de samrådsombud, som polischefen har att överlägga med i

frågor rörande arbetsförhållanden in. in. Denna mening har även Skaraborgs

läns polisförening. Länsstyrelsen i Värmlands län samt landsfogdarna i

Stockholms, Östergötlands, Södermanlands, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens

län anser, att länspolischefen bör vara ledare vid samrådskonferenserna.

Justitiekansler sämbetet framhåller, att det måhända bör stadgas skyldighet

för polischefen att exempelvis en gång i början av varje kvartal —

frånsett det kvartal då nyssberörda konferens skall äga rum — höra sig

för hos de utsedda representanterna om det finnes någon önskan om en

allmän konferens och vad denna i så fall bör avhandla. De kommunala

representanterna bör enligt polisnämnden i Uppsala äga rätt att påkalla konferens

med polischefen. Denna uppfattning redovisas även av stadsfullmäktige

i Gävle.

Kommunalfullmäktige i Löberöds kommun finner det inte tillfredsställande

att synpunkter som kommunrepresentanter framför vid informationsoch

samrådskonferens enbart skall tagas till protokollet. I vilken mån

dessa synpunkter sedermera beaktas bör skriftligen redovisas för kommunerna.

Avstyrkes de av kommunrepresentanterna framförda synpunkterna

bör detta motiveras.

Flera remissinstanser, hl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, stadsfullmäktige

i Gävle och Sandviken samt kommunalfullmäktige i Älvsbyns köping

och Jokkmokks kommun anser att konferenser bör hållas oftare än en gång

om året.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

Länsstyrelserna i Västmanlands, Älvsborgs, Gotlands och Kronobergs län,

kommunalfullmäktige i Sparreholm, poliskammaren i Karlstad samt polisnämnden

och stadsfiskalen i Karlstad anser, att samverkan och information

inte bör bindas i så reglerade former som utredningen förordat.

Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker sålunda förslaget om obligatoriska

konferenser med särskilt för detta ändamål utsedda kommunrepresentanter.

I stället bör föreskrivas åläggande för polischefen att på framställning av

drätselkammare eller kommunalnämnd hålla dylika konferenser, såsom eu

engångsföreteelse eller kontinuerligt alltefter kommunens önskan. Till lättnad

för båda parter skulle därigenom informationen och samrådet begränsas

till de fall, i vilka ett kommunalt intresse funnes, varjämte värdet härav

för polischefen skulle ökas genom att på kommunens sida deltoge dess ledande

förtroendemän. Skulle polischefen finna anledning att överlägga med

en kommun i polisiära frågor, bör man kunna taga för givet att kommunen,

även om någon föreskrift därom ej finnes, ställer sig tillmötesgående härtill.

Polisnämnden i Kristianstad anser systemet med konferenser vara tungrott.

Samma fördelar torde kunna vinnas genom att polischefen exempelvis

skriftligen delger kommun viktigare förslag om förändringar i organisationen

samt att muntlig konferens endast hålles på särskild begäran av kommun

eller polischef. En instruktionsföreskrift för polischefen att hålla kontakt

med kommunerna finner poliskammaren i Karlskrona vara tillräckligt.

Även poliskamrarna i Hälsingborg och Lund, polisnämnden i Lund, stadsfiskalen

i Skövde och landsfiskalen i Bjärtrå distrikt ifrågasätter om det

över huvud taget behövs några särskilda åtgärder för att få till stånd en god

kontakt mellan polisen och kommunerna. Förstnämnda poliskammare anför

bl. a.

Vad kommunerna — ----även i framtiden komma att ha intresse av är

ett behörigt polisskydd. Ett kontaktorgan på det lokala planet kan härutinnan

framföra värdefulla synpunkter och berättigade önskemål. Inom vissa

poliskammarstäder finnes nu en s. k. trafiknämnd av rådgivande natur, i

denna stad anknuten till gatuförvaltningen. Många av denna nämnds uppslag

och önskningar äro i trafikavseende av den art att de skola avgöras av

poliskammaren. Om man tager denna nämnd som förebild, skulle man

kunna tillskapa en polis- och trafiknämnd med uppgift att inkomma med

önskemål i här berörda frågor. I de olika kommunerna kunde uppgiften tillläggas

annan redan befintlig nämnd, där orten icke är så stor att en särskild

nämnd är önskvärd. De till polischefen inkomna yrkandena och förslagen

skulle denne därefter ha att pröva i vanlig ordning. Han skulle även vara

berättigad att närvara vid sammanträdena efter erhållen kallelse. Emellertid

torde väl kommunerna i våra dagar ha så stora möjligheter att hävda

sina intressen även på detta område, att det torde vara ytterst tveksamt om

särskilda organ eller sammankomster äro nödvändiga.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar att en rådgivande nämnd

tillskapas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

S7

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

B. Den regionala organisationen

Utredningen

Enligt utredningens mening bör det även efter ett förstatligande av polisväsendet

tillkomma länsstyrelsen att såsom högsta polismyndighet i länet

ha ansvaret för och ledningen av dess polisväsende samt ytterst övervaka,

att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålles inom länet. Därest

man sålunda utgår från att tyngdpunkten i polisorganisationen ovanför det

lokala planet bör förläggas till länsplanet bör ett blivande centralorgan såvitt

avser beslutanderätten anförtros allenast vissa begränsade uppgifter

och befogenheter samt i övrigt och främst då i frågor rörande polisväsendets

organisatoriska och administrativa standard närmast fungera som ett samordnande,

utredande och rådgivande organ. Under normala förhållanden

blir följaktligen den högsta ledningen av polisverksamheten i princip förlagd

till länsstyrelserna (i Stockholm till överståthållarämbetet).

Länsstyrelsen (överståthållarämbetet) skall enligt utredningen tillse atl

polisväsendet är tillfredsställande ordnat inom dess kompetensområde, såväl

i fråga om personal- och arbetsorganisation som vad angår polisens

utrustning och lokaler. Vid utövandet av sin ämbetsbefattning avseende

polisväsendet skall länsstyrelse biträdas av länspolischefen. Denne föreslås

skola erhålla tjänstebenäinningen polisdirektör eller — om han kommer att

syssla med såväl länspolischefs- som statsåklagargöromål — polisdirektör,

tillika statsåklagare. Polisdirektören skall i sin egenskap av länspolischef

och efter förebild av vad som f. n. gäller för vägdirektör knytas såsom föredragande

till länsstyrelsen. Han erhåller härigenom en viss förankring i

länsstyrelsen men blir lika litet som vägdirektören en länsstyrelse^ änsteman

utan behåller i princip sin nuvarande fristående ställning.

Utredningen har inte ansett det erforderligt att i sitt principbetänkande

intaga en fullständig förteckning över de ärenden, som bör handläggas på

länsplanet, dvs. inom länsstyrelsen eller vid länspolischefens kansli eller

att föreslå en fördelning av dem mellan länsstyrelsen och länspolischefen.

Ärenden av denna natur är enligt utredningen exempelvis sådana som avser

verksamhetsfrågor, som antingen berör mer än ett polisdistrikt eller kräver

likformig behandling inom hela länet, utbildnings- och personalvårdsfrågor

av liknande karaktär, frågor som berör lokaler och utrustning ävensom vissa

kontroll-, tillsyns- och informationsfrågor.

Inom i princip varje länsstyrelse bör enligt utredningen, i den mån så

icke redan skett, vid landskansliet inrättas en arbetsdetalj för polisväsendet

med en länsstyrelsetjänsteman i mellangrad såsom föreståndare och

föredragande i de ärenden, vilkas handläggning skall ankomma på länsstyrelsen.

Vid länspolischefens kansli bör såsom biträde anställas en administrativ

kraft med lämpliga kvalifikationer, exempelvis sådana som nu erfordras

för anställning inom landsfiskalskarriären. På en dylik befattnings
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

havare bör ankomma att bereda samtliga ärenden rörande organisationen

och ledningen av länets polisväsende, personal- och kostnadsstater, tjänstetillsättningar

etc. samt personalärenden i övrigt, däri inbegripet planering

av tjänstgöringen för all reservpersonal, eller med andra ord sådana ärenden,

vilka förutsättes skola föredragas av länspolischefen i länsstyrelsen

eller av denne avgöras självständigt. Genom ändringar i polislagstiftningen

bör länspolischefen i sin inspekterande och allmänt samordnande verksamhet

och med avseende å den operativa ledningen av polisverksamheten tillläggas

en mera vidsträckt handlings- och beslutanderätt än vad som f. n.

tillkommer landsfogde, hland annat vad angår disposition av polispersonal

över polisdistriktsgränserna. Länspolischefen förutsättes sålunda i högre

grad än nu vanligen är fallet få möjlighet att ta initiativ, att dirigera och att

meddela anvisningar och råd främst i operativt men även i viss män i organisatoriskt

och administrativt hänseende.

Utredningen påpekar att de principiella synpunkter beträffande länspolischefsorganisationen

som utredningen sålunda redovisat självfallet ej

äger giltighet i fråga om Stockholms stad. I denna stad kommer polismästaren

att fylla jämväl den funktion som i länen tillkommer länspolischef.

Avvikelser från normalorganisationen måste enligt utredningen göras

också i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Gotlands län.

Det kan sålunda enligt utredningen knappast anses rimligt, att polischefen

i Göteborgs polisdistrikt, som för att fullgöra sin huvuduppgift kontinuerligt

måste få disponera en underställd polismansstyrka utgörande nästan

90 % av länets samlade polismansstyrka, underställes länspolischefen. En

sådan ordning skulle innebära en onödig arbetsomgång och med all säkerhet

leda till kompetenskonflikter. Vad nu sagts torde även komma att gälla,

därest polisväsendet i Malmö polisdistrikt, vars polisstyrka skulle komma

att omfatta något mer än 50 % av länets samlade polisstyrka, skulle inordnas

under länspolischefens verksamhetsområde. Utredningen föreslår därför

att polisväsendet i Göteborgs och Malmö polisdistrikt undantages från

länspolischefens i Göteborgs och Bohus respektive Malmöhus län verksamhetsområde.

Eftersom Gotland enligt utredningens mening bör utgöra ett polisdistrikt,

kommer i Gotlands län att finnas endast en polischef, som bör vara

stationerad i Visby. Något behov av länspolischef i egentlig mening torde

enligt utredningens uppfattning inte komma att föreligga i länet. Då länsstyrelsen

emellertid i vissa fall torde ha behov av sakkunnigt biträde vid

handläggningen av ärenden berörande länets polisväsende synes i arbetsordning

eller på annat sätt böra uppdragas åt polischefen i Visby polisdistrikt

att i länsstyrelsen vara föredragande i vissa ärenden beträffande

hans verksamhetsområde.

Frågan om lekmannainflytande inom den regionala polisorganisationen

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

bör enligt utredningens mening behandlas i samband med det vidare spörsmålet

om införande över huvud taget av lekmannaelement i länsstyrelserna.

Utredningen inskränker sig därför till att hänvisa till direktiven för

länsförvaltningsutredningen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsens ställning i organisationen

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till utredningens mening att

den högsta polisledningen i länet under normala förhållanden i

princip bör vara förlagd till länsstyrelsen.

Utredningens uttalanden rörande arbetsuppgifterna på länsplanet

och deras fördelning mellan länsstyrelsen och länspolischefen

vinner i allmänhet anslutning från remissorganen.

De remissmyndigheter som tagit upp dessa frågor till närmare behandling

har främst uppehållit sig vid arbetsfördelningen. Härvid har justitiekanslersämbetet

funnit det naturligt att tyngdpunkten på länsplanet skall

ligga hos länspolischefen men att länsstyrelsen bör ha rätt att särskilt i organisatoriskt

och administrativt hänseende ge direktiv åt länspolischefen.

Liknande tankegångar går igen i flera yttranden. Så menar t. ex. länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att ärendena rörande polisdistriktsindelningen,

organisationen och ledningen av länets polisväsende, personal- och koslnadsstater,

tjänstetillsättningar och liknande mera viktiga ärenden bör

handläggas av länsstyrelsen, medan länspolischefen bör handha sådana

ärenden, som mera direkt gäller verkställighet och den operativa ledningen

av polisverksamheten. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör frågor om

att rekvirera förstärkning till länets poliskår eller att medgiva att en del av

polisstyrkan för viss tid tillätes tjänstgöra utom länet avgöras av länsstyrelsen,

som i princip skall utöva beslutanderätten i alla ärenden av betydelse,

som inte berör den rent taktiska ledningen. Ärenden rörande ledningen

av polisorganisationen i ett län får nämligen anses vara av den natur och

betydelse, att de skall avgöras av ett kollegialt verk.

Poliskamniaren i Stockholm menar, att ärenden av övervägande administrativ

natur skall tilläggas länsstyrelsen, medan de operativa ledningsuppgifterna

i största möjliga utsträckning hör hänföras till länspolischefen.

Samma uppfattning redovisas av poliskammaren i Borås.

Överståthållarämbetet önskar, att befogenhetsfördelningen mellan överståthållarämbetet

och polischefen i Stockholm ägnas särskild uppmärksamhet.

Landsfogden i Uppsala län finner det angeläget, att man vid fördelningen

av uppgifter mellan länsstyrelsen och länspolischefen tillser, att

länspolischefens eventuella föredragningsskyldighet begränsas så långt det

är möjligt. När det gäller förordnande av ordinarie polispersonal i konstapelsgraden

skulle för beredande av lättnad i länsstyrelsens arbete och und
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

\ikande

tillkom länspolischefen, vilkens beslut sedan endast skulle få överklagas

hos länsstyrelsen. Även landsfogden i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida

inte länspolischefen bör tillerkännas utnämningsrätt beträffande polismän

i de lägre graderna. Under alla förhållanden synes länspolischefen

böra anförtros rätt att utnämna kontorspersonalen på sitt kansli. Länsstyrelsen

i Jönköpings lön erinrar om att den kamerala verksamheten inte

närmare behandlats av utredningen. Två lösningar kan tänkas, antingen

centralisering av verksamheten till länsstyrelsen eller decentralisering till

polisdistrikten. Det finns goda skäl för båda alternativen och en noggrann

undersökning av problemet torde krävas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

anser att utbetalningar av lön bör ske av länsstyrelsen och icke av de lokala

myndigheterna. Landsfogden i Jämtlands län förordar, att länspolischefen

lillägges befogenhet enligt 29 § länsstyrelseinstruktionen att i största möjliga

utsträckning besluta å länsstyrelsens vägnar i de ärenden, som inte skall

avgöras efter föredragning inför landshövdingen.

I ett antal yttranden hävdas, att det i en ny polisorganisation inte kommer

att finnas något behov av länspolischef eller att dennes arbetsuppgifter

i vart fall kommer att bli starkt begränsade. Såsom skäl för sådana

uttalanden anföres huvudsakligen att polisdistrikten kommer att bli avsevärt

större än nu och alt behovet av samordnande verksamhet därför kan

förutsättas bli betydligt mindre framträdande än vad som nu är fallet, att

såsom polischefer i de stora distrikten kommer att utväljas högt kvalificerade

polistjänstemän och att det till det centrala polisorganet måste

komma att överföras åtskilliga av de arbetsuppgifter, som f. n. åligger landstogdarna.

Uttalanden av detta innehåll återfinnes i yttrandena från hovrätten

över Skåne och Blekinge, statspolisintendenten, poliskamrarna i

Norrköping, Hälsingborg, Uppsala och Borås, föreningen Sveriges polismästare,

magistraten i Uppsala samt stadsfullmäktige i Uppsala och Gävle.

"till utveckling av sin ståndpunkt anför statspolisintendenten att de uppgifter,

som efter ett förstatligande bör ankomma på länspolischefen, icke

motiverar en utökning av dennes befogenheter. Tvärtom torde problemen

rörande samordningen av polisverksamheten i länen komma att i hög grad

förenklas på grund av polisdistriktens storlek, den obegränsat mobila polispersonalen

och de höga krav som måste ställas på polischefernas kvalifikationer.

Jämväl inrättandet av en eentralinstans —- vilka uppgifter den än

kommer att anförtros — torde i flera avseenden medföra minskade krav på

länspolischefen. Poliskammaren i Uppsala motiverar sin uppfattning med

att verksamhetsfrågor, som skulle ankomma på länspolischefen, är sådana

som bör falla under ett centralorgans handläggning. Vad utredningen andrager

i detta sammanhang finner poliskammaren icke övertygande för bibehållande

av länspolischefsinstitutionen.

Föreningen Sveriges polismästare anför med utgångspunkt i ett mot
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

svarande resonemang att den operativa polisverksamheten som regel torde

vara bäst betjänt av att centralmyndighetens direktiv kan gå direkt till

polischeferna, och att det uppenbarligen skulle vara från effektivitetssynpunkt

önskvärt att kunna till en instans på länsplanet, nämligen till länsstyrelsen,

sammanföra alla de polisuppgifter som måste handläggas där.

Länsstyrelsens funktioner av administrativt slag torde komma att ge sig

själva men det torde bli nödvändigt att noga klargöra vilken befogenhet länsstyrelsen

eventuellt skall kunna utöva på det operativa planet. Det förefaller

föreningen som om länsstyrelsens uppgift härutinnan närmast borde vara

att under centralmyndigheten samordna polisverksamheten med övriga

samhällsfunktioner i länet, att följa och övervaka företeelser inom verksamheten

och till centralmyndigheten anmäla anmärkningsvärda förhållanden.

Vad utredningen anfört beträffande länspolischefens ställning

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Avvikande meningar redovisas emellertid av en råd remissinstanser.

Statskontoret förordar, att länspolischefen behåller sin nuvarande ställning

i förhållande till länsstyrelsen i avvaktan på resultatet av länsförvaltningsutredningens

arbete.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands samt Göteborgs och Bolius län

anser icke att utredningens jämförelse med vägdirektören är riktig enär

denne i tjänstehänseende sorterar under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Några remissinstanser, däribland lånsförvaltningsutredningen, länsstyrelserna

i Uppsala och Hallands län, åklagarmyndigheten i Göteborg samt

Sveriges juristförbund har uttalat sig för att länspolischefen inordnas i

länsstyrelsen.

Lånsförvaltningsutredningen hemställer att i samband med statsmakternas

ställningstagande till det remitterade betänkandet ingen åtgärd måtte

vidtagas av beskaffenhet att förtaga möjligheten att framdeles infoga

länspolischefen som tjänsteman i länsstyrelsen. Det förefaller nämligen

lånsförvaltningsutredningen antagligt, att förstatligandet av polisväsendet

allmänt sett kommer att stärka motiven för att inordna länspolischefen i

länsstyrelsen med hänsyn till det vidgade samarbete och samråd mellan

länspolischef och länsstyrelse, som förstatligandet beräknas medföra både

i fråga om rent administrativa ärenden och i fråga om länspolischefens rådgivande

och inspekterande verksamhet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser

att länspolischefen för det fall att han icke är statsåklagare bör inlemmas

i länsstyrelsen och där tjänstgöra såsom chef för en särskild polissektion.

Endast härigenom torde hans föredragandeställning kunna till fullo utnyttjas,

dubbelarbete undvikas och länsstyrelsen få den avsedda ställningen som

länets högsta polismyndighet. Att inrätta en särskild arbetsdetalj för polisväsendet

i länsstyrelsen och ett särskilt kansli för länspolischefen kan icke

anses vara någon rationell organisation. Inte heller länsstyrelsen i Hallands

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

lön kan varja sig för tanken, alt utredningens förslag kan komma att innebara

en dubbelorganisation, ägnad att onödigt byråkratisera polisväsendet i

mellamnstansen. Länspolischefen bör antingen, på sätt riksdagens revisorer

i sin berättelse till 1959 års riksdag ifrågasatt, helt inordnas i länsstyrelsen

eller givas ställning av länsstyrelsens expert i likhet med vad som

gäller beträttande länsarkitekt, överlantmätare in. fl. samt därjämte lilllaggas

inspekterande, rådgivande och verkställande uppgifter i fråga om

den lokala polisen.

Åklagarmyndigheten i Göteborg föreslår, att inom länsstyrelsen inrättas

en ny avdelning omfattande en sektion för polisärenden och en sektion för

civilförsvarsärenden. Härom anföres i yttrandet bl. a.

Under de tre sistförflutna decennierna ha länsstvrelserna utöver de vikhga

administrativa göromål, som enligt gällande''regler tillkomma dem,

h^ lt vissa betydelsefulla operativa uppgifter. Här åsyftas i första hand

civilförsvaret. Skulle polisväsendet förstatligas efter de riktlinjer, som utredningen

föreslagit, komma dessa angelägenheter givetvis att öka. Då civilförsvaret

inrattades, betraktades dess uppgifter närmast som planeringsarbete

och dessa lades, som naturligt var, under landskansliet. Utvecklingen

under senare ar torde dock ha visat, att de åtgärder, som förberedas inom

civilfoi svaret, i väsentlig omfattning äro polisuppgifter av vtterst ingripande,

omfattande och krävande art.___ ö 1

Ur dessa synpunkter skulle det framstå som angeläget, att vid länsstyrelseni

inrattades en ny avdelning, avsedd just för de operativa uppgifterna.

Avdelningen skulle omfatta en sektion för polisärenden och en sektion för

civil försvar med civilforsvarsdirektören som sektionschef. Civilförsvarslagstiftnmgen

synes icke utgöra hinder däremot. Möjligt är, att sektionen för

polisarenden niaste uppdelas på en detalj för administrativa göromål och

aJ] f°r bommenderingar av personalen. Genom denna anordning

skulle den fordelen erhallas, att landshövdingen under sig skulle erhålla

en avdelningschef med utbildning och erfarenhet, som kunde svara för

lansstjielsens operativa åtgärder, åtminstone i vad det gäller så framträdande

angelagenheter som polisväsendet och civilförsvaret.

Rörande förhållandet till länsstyrelsens båda Övriga avdelningar anför

åklagarmyndigheten.

Medelsförvaltningen och liknande kamerala uppgifter skulle enli-n vaniga

regler tillkomma landskontoret. Avgörandet av vad man Älla Imska

frågor rörande anvandandet av polisväsendet och civilförsvaret skulle

fattas pa landskansliet. Vid föredragningar härom synes länspolischefen

bora vara narvarande. Han finge sedan rätta sig efter innehållet i dessa be?

'' V^f dc?k lcke köra omfatta operativa frågor, i vilka avgörandet enbart

skah tillkomma länspolischefen, i den man landshövdingen icke personligen

atager sig ansvaret för dem. Administrativa och kommunala be
1

nrnmit nen I ■8 fnde regler Prövas På landskansliet, respektive landskontoret.

De administrativa ärenden, som skulle tilldelas länspolischefens

avdelning, synas i huvudsak böra angå tjänstetillsättningar och liknande

personalärenden. I a satt skissats i utredningens förslag kunna ytterligare

arbetsuppgifter dock tilläggas länspolischefen. Väl är det sant, att vissa

ärenden, som angå civilförsvaret, teoretiskt närmare ansluta sig till lands
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962 9,‘l

kansliets verksamhetsområde, t. ex. anordnande av skyddsrum. Å andra sidan

bör framhållas, att det ur polisväsendets och civilförsvarets synpunkt

vore önskvärt att kunna disponera över det material, som finnes rörande

fordon och körkort på planeringssektionen. Praktiska skäl tala emellertid

för att civilförsvaret helt bör tillhöra den operativa avdelningen liksom

att ändringar ej böra ske av planeringssektionens uppgifter. Samarbete kan

ju ändock äga rum mellan länsstyrelsens olika sektioner.

Med den föreslagna organisationen skulle man undgå att inrätta en

särskild detalj för polisärenden på landskansliet samtidigt som motsvarande

personal skulle erfordras hos länspolischefen. Länspolischefens ställning

skulle jämväl bliva klarare.

Sveriges Juristförbund förordar, att länspolischefen ges ställning som

avdelningschef i länsstyrelsen och att han i denna egenskap ställes direkt

under landshövdingen.

I ett par yttranden förordas, att polismästaren i länets residensstad

tilldelas även funktionen som länspolischef. Poliskammaren i Karlskrona

erinrar sålunda om att polischeferna i residensstäderna har samma utbildning

och kompetens som landsfogden. Såsom chefer för en poliskår,

som oftast är större än länets sammanlagda styrka i övrigt och såsom

polismyndigheter har de dessutom väsentligt större erfarenhet än landsfogden

av polisiär ledningstjänst, förvaltning och administration. Den

bristande regionala ledningen framhäves ytterligare av att några större

städer är undantagna från landsfogdens polisverksamhet. Denna brist skulle

lätt bli avhjälpt, om samtliga residensstäders polischefer blev länspolischefer.

Ytterligare skäl för en sådan anordning är den omständigheten,

att alla länets polisrekryter och dessas utbildning från den 1 januari 1962

anförtrotts residensstadens poliskår.

Tanken att låta residensstadens polismästare fungera som länspolischef

avvisas av landsfogden i Örebro lön, som framhåller, att en sådan lösning

framstår såsom helt verklighetsfrämmande och skulle leda till högst

olyckliga för att inte säga olösliga kompetenskonflikter. Icke heller landsfogden

i Blekinge län anser sig kunna förorda en sådan lösning och hävdar,

att man till länsstyrelsens förfogande måste ställa en polischef, som

kan fullgöra sina arbetsuppgifter obunden av lokala förhållanden.

Beträffande utredningens förslag att en arbetsdetalj för polisväsendet

skall inrättas inom länsstyrelsen påpekar länsstyrelsen

i Södermanlands län att länsstyrelsen tager för givet, att åtskilliga av

ärendena skall handhavas av landskontoret, exempelvis löneärenden och

den kamerala behandlingen av frågor om lokaler och utrustning för polisväsendet

ävensom andra liknande angelägenheter av ekonomisk art. Vare

sig en särskild arbetsdetalj för landskansliets polisärenden inrättas eller

icke, anser länsstyrelsen dessa böra hänföras till den allmänna sektionen.

Särskilt i sådana län, där länspolischefen tillika är statsåklagare, kan det

visa sig nödvändigt, att göra sektionschefen till föredragande i åtskilliga

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

viktigare polisärenden. Detta torde i sin tur kunna medföra behov av en

viss omfördelning av föredragningsskyldigheten på landskansliet. Med

hänsyn härtill är det enligt länsstyrelsen inte på förhand givet, att den

personalförstärkning, som kan bli nödvändig till följd av polisväsendets

förstatligande, bör ske på det sätt utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att man bör undvika uppdelning

inom länsstyrelsen av ärendegrupper på små fixerade arbetsdetal jer,

och framhåller följande.

I stället för å en särskild polisdetalj med speciell föreståndare torde

polisärendena även framgent böra handläggas på landskansliets allmänna

sektion och med den föredragande, arbetsordningen utvisar, i den mån

desamma icke med hänsyn till sin rent kamerala beskaffenhet skall beredas

och avgöras på landskontoret. Länsstyrelsen har intet att erinra mot att

länspolischefen göres till föredragande, i förekommande fall med ensam

beslutanderätt, i vissa grupper av polisärenden. Dock synes härvid eu uppspaltning

böra ske, så att på polisdirektörens föredragning lägges ärenden

av väsentligen operativ typ, medan övriga, mera administrativt betonade

ärenden bör handläggas, föredragas och expedieras av länsstyrelsens egna

tjänstemän. Härigenom ges större möjligheter att undvika dubbelarbete

och ökat utrymme för rationella arbetsformer i övrigt. Så synes t. ex. Iänspetitan

inom ett förstatligat polisväsen böra — i den mån så finnes erforderligt

under samråd mellan länsstyrelsens båda avdelningar — handläggas

inom länsstyrelsen på samma sätt som länsstyrelsens nuvarande petita för

landsstaten.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är det inte enbart den organisatoriska

och operativa ledningen av polisväsendet, som kräver personalförstärkning

hos länsstyrelsen. Utbetalningen av polismännens löner, i den

mån denna skall ankomma på länsstyrelsen, torde också motivera eu förstärkning

av länsstyrelsens personal. Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer

sig tveksam till utredningsförslaget eftersom de arbetsuppgifter, som berör

polisväsendet och vilkas handläggning skall ankomma på landskansliet,

åtminstone i de medelstora och mindre länen knappast synes bli så omfattande,

att de kan ge full sysselsättning åt en för polisväsendet särskilt

inrättad arbetsdetalj.

Statspolisintendenten och svenska polisförbundet förordar, att länspolischefens

biträde rekryteras inom kommissariegraden för att

även på lansplanet skall finnas sakkunskap i den praktiska polistjänsten.

Även svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län och Göteborgspolisens

kommissariesällskap anser att biträdet bör vara polisman.

Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler förordar, att

tjänsten som administrativ befattningshavare med hänsyn till göromålens

art inrättas som polisintendenttjänst. Landsfiskalen i Torps distrikt anser,

att den administrativa kraften skall vara polisbefäl i högre tjänstegrad och

sålunda ha sådan utbildning, som kvalificerar honom som polischef. Enligt

landsfogden i Norrbottens län torde arbetsbördan bli sådan att läns
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Knngl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

polischeferna säkerligen ofta bör biträdas av befattningshavare med kvalifikationer

motsvarande en nuvarande polisintendent med juridisk examen.

Landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt finner det naturligt att denna tjänstgöring

i länspolischefens stab ingår som ett led i befordringsgången till

länspolischef och att alltså kraven på dessa befattningshavare i princip bör

vara desamma som för länspolischefen.

Landsfogden i Stockholms län anser, att landsfogden bör biträdas av

befattningshavare med landsfogdekompetens. I län med befattningshavare

motsvarande nuvarande biträdande landsfogde torde denne tillika med att

han ombesörjer statsåklagaruppgifter böra tilläggas ställning av ställföreträdande

länspolischef. Denna uppfattning hyser även landsfogdarna i

Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Lämpligheten av två kansliorganisationer på länsplanet

ifrågasättes av länsförvaltningsutredningen, länsstyrelserna i

Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs och Västerbottens län samt poliskammaren

i Örebro. Länsförvaltningsutredningen finner det inte rationellt

att inrätta ett särskilt kansli för länspolischefen samtidigt som man vid

landskansliet anordnar en arbetsdetalj för polisväsendet. I yttrandet heter

det.

Med länspolischefens kansli skulle i själva verket ett nytt länsorgan tillskapas

på ett område, där länsstyrelsen redan har och efter förstatligandet

av polisväsendet i än högre grad kommer att intaga en central ställning

inom länet. Det kan icke heller vara lämpligt att ha två sinsemellan skilda

arbetsorganisationer för samma verksamhet med exempelvis remisser och

dubbel diarieföring samt utan möjlighet till rationell arbetsfördelning bland

den totala personalen och utan möjlighet att vid semestrar och sjukdom

utnyttja denna efter vad förhållandena kräva och ärendenas beskaffenhet

medger. Den skrivbiträdeshjälp, som erfordras hos landsfogden har länsstyrelsen

nu att tillhandahålla och den upptages i länsstyrelsens personalstat.

Den förstärkning av den administrativa arbetskraften på länsplanet,

som kan bli erforderlig efter eu omorganisation av polisväsendet i enlighet

med de i förevarandé betänkande uppdragna riktlinjerna, synes därför

böra och kunna tillföras länsstyrelsen, så att det blir möjligt att skapa en

gemensam arbetsorganisation för polisärendenas handläggning i länsinstansen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att man vid uppbyggnaden

av den regionala polisledningen bör tillse att dubbla kansliorganisationer

undvikes. Den för polisärenden erforderliga personalen bör helt redovisas

inom länsstyrelsens personalram på samma sätt som nu sker med landsfogdens

expeditionspersonal. Där förutsättningar finnes bör inom länsstyrelsen

inrättas en särskild polissektion för handläggning av alla frågor

rörande allmän ordning och säkerhet med länspolischefen som chef och

huvudföredragande.

I fråga om t j än s t eben ämningen för länspolischefen har ut
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

redningsförslaget rönt motstånd särskilt från landsfogdarna och länsstyrelserna.

Sålunda avstyrkes förslaget av föreningen Sveriges landsfogdar,

landsfogdarna i Stockholms, Kronobergs, Östergötlands, Södermanlands,

Malmöhus, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,

Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands

län, statspolisindententen, poliskammaren i Stockholm, stadsfiskalen

i Lidköping och åklagarmyndigheten i Örebro. Avstyrkande yttrande

föreligger också från justiliekanslersämbetet. Alla dessa remissorgan

förordar att titeln landsfogde bibehållcs. Även statskontoret anser det tveksamt,

om man skall utbyta titeln landsfogde.

Såsom skäl för att behålla landsfogdetiteln åberopas huvudsakligen det

förhållandet att allmänheten numera — inte minst genom ofta förekommande

press- och radiokommunikéer — vet vilka arbetsuppgifter en landsfogde

har.

Stadsfiskalen i Skövde anser länspolismästare vara den lämpligaste titeln.

Stadsfiskalen i Vänersborg förordar titeln länspolischef.

C. Den centrala organisationen

Utredningen

l tredningen har funnit det vara en allvarlig brist hos vårt polisväsende

att det saknar en central instans under Kungl. Maj :t och anser det angeläget,

att denna brist botas. I betänkandet redovisar utredningen sina synpunkter

på frågan hur en sådan instans bör vara uppbyggd, i vilken relation

den skall stå till polisledningen på det lokala planet och till den

lokala polisen samt vilka uppgifter som skall ankomma på ett sådant

centralorgan.

Vad till en början angår själva organisationen av det centrala organet torde

man enligt utredningen ha att välja mellan två alternativ. Man kan

antingen anordna centralorganet inbyggt i inrikesdepartementet eller

tillskapa ett från departementet fristående centralt organ. Utredningen

förordar det senare alternativet. Den närmare utformningen av ett centralt

organ kan naturligen tänkas ske efter olika linjer. Därvid kommer till en

början det sätt, på vilket man vill lösa centralorganets ställning gentemot

de regionala och lokala organen att bli avgörande. Avser man, att centralorganet

skall vara en under Kungl. Maj.-t inrättad chefsmyndighet för dessa

organ, bör givetvis organisationen byggas upp på annat sätt än om centralorganet

endast skall helt eller huvudsakligen tilläggas rådgivande och

samordnande funktioner. På valet av princip, efter vilken centralorganet

bör organiseras, inverkar självfallet också urvalet av de arbetsområden som

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr ib8 år 1962

man avser att lägga under organet. Ytterligare och ingalunda oväsentligt

är spörsmålet om och i vilken mån polisorganisationens tyngdpunkt skall

vara förlagd hos detta organ eller ligga på det regionala planet.

Vid beaktande av sålunda anförda synpunkter framstår det till eu början

för utredningen såsom naturligt att icke göra det centrala organet till eu

chefsmyndighet i egentlig mening. Väl bör åt myndigheten principiellt

förlänas karaktären av ett riksorgan men den skall huvudsakligen endast

ha att utöva en rådgivande och samordnande verksamhet, varvid den skall

tillgodogöra sig erfarenheter som vunnits genom egna inspektioner eller

på annat sätt. Denna verksamhet bör ägnas både organisatoriska problem

och frågor som avser den operativa polisverksamheten. I princip bör verksamheten

icke få innefatta någon direktivrätt i förhållande till regionala

eller lokala myndigheter. Det bör emellertid icke vara uteslutet att denna

centrala polismyndighet övertar ansvaret för och ledningen av en operativ

uppgift i situationer, där en operativ verksamhet går utöver länsgränserna

och detta skulle påkalla en enhetlig ledning eller eljest särskild anledning

därtill kan finnas. Bestämmelserna härom torde böra utformas så, att om

en sådan åtgärd tillfälligtvis blir erforderlig behovet tillgodoses antingen

efter framställning från länsstyrelse eller på anmodan av Kungl. Maj :t.

Vidare synes böra beaktas, att i fråga om viss polisverksamhet torde föreligga

kontinuerligt behov av en samverkan långt över länsgränserna. Så

finner utredningen vara förhållandet exempelvis beträffande trafikövervakningen,

den särskilda verksamheten för bekämpande av brott mot statens

säkerhet, kontrollen rörande den illegala sprit- och narkotikahandeln m. in.

Det torde ankomma på det centrala organet, liksom det tidigare ankommit

på statspolisintendenten, att på eget initiativ samordna och eventuellt leda

den polisverksamhet som erfordras i dessa hänseenden; naturligt är därvid

att polisradionätet direkt administreras av centralorganet. Så bör också

bli fallet med det ytterligare utbyggda polisiära teleprinternät som erfordras

för att tillgodose kravet på en tekniskt välutrustad polisorganisation. Om

alltså en för vissa riksomspännande uppgifter erforderlig operativ ledning

av polisverksamheten lägges hos chefen för detta centrala organ, bör till

dennes förfogande kunna ställas specialutbildad personal i form av ett rörligt

kommando, avsett att förstärka den lokala polisstyrkan. Personal för ett

sådant kommando erbjuder sig ur statspolisen. Utredningen föreslår, att

detta rörliga kommando — som också torde böra omtatta en avdelning som

svarar mot den som från statspolisavdelningen i Stockholm ställes till förfogande

vid utredning av mordfall oavsett gärningsorten — organisatoriskt

knytes till poliskåren i Stockholms polisdistrikt.

När utredningen uttalat att centralorganets verksamhet hör omfatta organisatoriska

frågor avser utredningen bland annat, att till detta organ bör

överföras den verksamhet som i organisatoriska och andra hänseenden

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr l''/8

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr l>r8 år 1962

ankommer på och utövas av polisväsendets organisationsnämnd och som

till huvudsaklig del blir erforderlig även efter polisväsendets förstatligande.

I detta sammanhang upptager utredningen till bedömande frågorna om

vilken ställning som vid ett förstatligat polisväsende bör ges åt statens polisskola

samt i vad mån uppgifter, som ankommer å statens kriminaltekniska

anstalt, bör överföras till centralorganet.

Statens kriminaltekniska anstalt har en tvåfaldig uppgift. Den skall dels

utföra kriminaltekniska undersökningar, dels fortlöpande föra och bearbeta

sådana centrala register, som är av betydelse särskilt för brottsspaningen.

I anslutning till denna gren av verksamheten har anstalten att utge

tidningen Polisunderrättelser samt att sörja för kontakten med utländska

polisorganisationer. Utredningen anser, att till det centrala organet bör

föras de arbetsuppgifter hos anstalten, som är av rent eller övervägande

polisiär natur. Det bör alltså ankomma på det centrala polisorganet att sörja

för den registratur, som sammanhänger med polisverksamheten, att handha

utgivningen av Polisunderrättelser samt att svara för erforderliga kontakter

med utländska polisorganisationer. För återstående arbetsuppgifter

av dem som nu ankommer på anstalten och som har en mera vetenskaplig

karaktär, torde anstalten antingen böra bestå som fristående vetenskaplig

anstalt eller sammanföras med annan likartad statlig verksamhet. Denna

fråga torde enligt utredningen böra bli föremål för ytterligare överväganden.

Beträffande statens polisskola finner utredningen det uppenbart, att det

centrala organet skall ha möjlighet att medverka vid utformningen av det

utbildningsprogram som statens polisskola bör tillämpa, ävensom att organet

skall kunna kontinuerligt ha insyn i undervisningen. Utredningen finner

det emellertid knappast vara påkallat för dessa syften att skolan inordnas

under det centrala polisorganet. En sådan anordning skulle — framförallt

om icke samtidigt detta organ tillfördes betydande pedagogisk sakkunskap

motsvarande den som nu är företrädd inom polisskolans styrelse —

snarast innebära en försvagning av skolans möjligheter att på ett riktigt

sätt förvalta sin uppgift. Det syfte ett inordnande av skolan under det

centrala polisorganet skulle tillgodose bör enligt utredningens bestämda

mening hellre uppnås genom att det centrala polisorganets chef blir självskriven

ledamot av polisskolans styrelse. Utredningens ståndpunkt blir

därför att statens polisskola bör bestå såsom en självständig, Kungl. Maj :t

direkt underställd institution.

Med hänsyn till att det centrala organets verksamhet huvudsakligen blir

inspekterande och upplysande och icke operativ anser utredningen benämningen

statens polisinspektion vara lämplig. Såsom chef för myndigheten

med förslagsvis överdirektörs ställning bör stå en överinspektör för statens

polisväsen.

I anslutning till vad utredningen i mera allmänna ordalag anfört om de

arbetsuppgifter, som bör tilläggas det centrala organet, har utredningen

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kangl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1962

föreslagit, att följande uppgifter skall ankomma på denna instans, nämligen

att förskaffa sig ingående och allsidig kännedom om polisväsendet i riket

samt följa utvecklingen på polisväsendets område såväl inom riket som i

erforderlig utsträckning även utomlands;

att upprättahålla erforderliga förbindelser med utländska polismyndigheter;

att inspektera polisväsendet;

att med stöd av erfarenheter, vunna vid inspektioner eller eljest, genom

allmänna anvisningar eller på annat sätt meddela upplysningar och råd

rörande polistjänsten och dess fullgörande;

att, om brister i polisorganisationen yppas, anmäla förhållandet hos vederbörande

länsstyrelse (ÖÄ);

att hos Kungl. Maj :t göra de framställningar om nya eller ändrade bestämmelser

angående polisväsendet, som kan finnas nödvändiga;

att på anmodan av Kungl. Maj:t eller efter framställning från länsstyrelse

(ÖÄ) handha ledning av polisuppgift, som kräver samverkan mellan polispersonal

i skilda län;

att för polisuppgift som, vare sig den berör ett eller flera län, kräver insats

av särskilt utbildade polismän, ur den styrka med sådan utbildning, över

vilken inspektionens chef förfogar, ställa erforderlig personal till förfogande;
att

ägna uppmärksamhet åt utbildningen av personalen inom polisväsendet;

att ge akt på förhållanden, som berör kontakter mellan polisen och allmänheten

och särskilt verka för ett gott och förtroendefullt förhållande mellan

dem;

att uppehålla erforderlig kontakt med civila och militära myndigheter samt

med enskilda föreningar och sammanslutningar i den mån polisens arbete

främjas därav;

att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningar verka för standardisering

av erforderlig materiel för polisväsendet och tillhandagå polisdistrikten

med anskaffning därav samt, i den mån annat ej föreskrives, ha den centrala

uppsikten över materielens förvaring, vård och underhåll;

att verka för att ändamålsenliga lokaler tillhandahålles polisväsendet och

i sådant hänseende efter anmodan av Kungl. Maj :t eller efter framställning

från länsstyrelse (ÖÄ) yttra sig över ritningar till sådana lokaler;

att, i enlighet med vad därom särskilt stadgas, ombesörja den centrala registrering

som är erforderlig för polis- och åklagarverksamhetens effektiva

bedrivande;

att utge tidningen Polisunderrättelser;

att med ledning av från länsstyrelserna (ÖÄ) inkomna förslag till utgiftsoch

inkomststat för länets polisväsende sammanställa sådan stat för hela

riket och överlämna den med eget utlåtande till Kungl. Maj:t tillika med de

anslagsäskanden, som berör inspektionens egen verksamhet; samt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

att avge de utlåtanden och verkställa de utredningar Kungl. Maj:t kan finna

för gott föreskriva.

Eu principskiss avseende organisationen av statens polisinspektion har

intagits i utredningens betänkande såsom bilaga 11, till vilken hänvisas.

Utredningen har även tagit ställning till frågan om ett eventuellt lekmannainflytande

i det centrala organet.

Utredningen anser att det skulle vara fördelaktigt för inspektionens chef

att med företrädare för olika samhällsorgan utanför polisväsendet kunna

diskutera spörsmål av mera vital betydelse för polisverksamheten. Härigenom

vidgas möjligheten för honom att i ämbetsutövningen fullgöra sina

rådgivande, utredande och samordnande funktioner på ett sätt som väl

svarar mot lekmannakrav i den mån dessa är motiverade. Samtidigt synes

det med fog kunna antagas att initiativ i sådan riktning skulle leda till ökad

förståelse hos allmänheten för polisarbetet och måhända motverka en till

äventyrs i samband med polisväsendets förstatligande uppkommande misstro

mot det nya systemet.

Utredningen anser dock att det måste ankomma på chefen för polisinspektionen

såsom en ämbetsplikt att taga erforderliga sådana kontakter. Att

för ändamålet inrätta någon fast institution av lekmän på polisväsendets

område synes därför icke erforderligt. Utredningen framlägger alltså inte

något förslag om lekmannainslag i polisinspektionen.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran vad utredningen

anfört om behovet av en central ledning för polisväsendet.

Man har också anslutit sig till utredningens uppfattning att den

centrala ledningen bör utövas av ett från departementet fristående centralt

organ. Endast en remissinstans har redovisat en avvikande mening härom

och ansett, att inrikesdepartementet bör utöva den centrala ledningen av

polisverksamheten.

Av remissinstanserna är det endast poliskammaren i Hälsingborg, som

riktar invändningar mot utredningens förslag att registraturavdelningen

vid statens kriminaltekniska anstalt skall inordnas i centralorganet.

Poliskammaren anser att kriminaltekniska anstalten i sin helhet

bör underställas polisinspektionen. Det kan enligt poliskammarens mening

inte vara rationellt att för det vetenskapliga arbete, som är fast knutet

till polisarbetet i det enskilda fallet, tillskapa en fristående institution.

Följande remissinstanser förordar, att statens polisskola ställes

under det centrala organets ledning, nämligen länsstyrelserna i Blekinge

och Västernorrlands län, landsfogdarna i Östergötlands, Blekinge, Hallands

och Västernorrlands län, poliskamrarna i Lund, Karlskrona, Hälsingborg,

Halmstad och Borås, stadsfiskalen i Lidköping och landsfiskalen i Mölndals

distrikt.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

Poliskammaren i Hälsingborg anför.

För skapandet av goda poliskårer är personalrekrytering och utbildning

bland det allra viktigaste. Det kan därför icke vara riktigt eller klok polisiär

framtidspolitik att i stort sett undandraga polisinspektionen från möjligheten

att aktivt påverka utbildningen. Inspektionen måste tvärtom åläggas

rätt att planlägga skolutbildningen såväl i stort som i bestämd inriktning.

Poliskammaren anser också skolutbildningen vara en av centralmyndighetens

viktigare arbetsuppgifter. Statens polisskola bör därför lyda under

polisinspektionen som en särskild sektion för undervisning, utbildning och

fysisk träning.

Samma synpunkter på frågan anföres även av övriga nämnda remissinstanser

såsom skäl för att polisskolan skall inordnas i det centrala organet.

Vad angår det centrala organets maktbefogenheter

kan överståthållarämbetet för sin del inte — innan någon tids erfarenhet

vunnits — förorda något överflyttande på riksorganet av den för närvarande

på chefen för inrikesdepartementet liggande befogenheten att besluta om

att polisstyrkor skall användas utanför länsgränserna. Länsstyrelsen i

Stockholms län hävdar, att därest centralorganet skulle finna att vissa direktiv

eller anvisningar bör meddelas regionala eller lokala polismyndigheter,

förslag härom bör avges till Kungl. Maj it, på vilken det bör ankomma

att utfärda dylika direktiv och anvisningar. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län bör ett tillfälligt övertagande av operativ uppgift, som går

utöver länsgränserna, ske efter beslut av Kungl. Maj :t eller i biådskande

fall av chefen för inrikesdepartementet. Uppdragets karaktär, omfattning

och varaktighet bör därvid noga anges. Östergötlands länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler anser, att riksorganet inte bör tilläggas någon

operativ ledning av polisverksamheten. Det är bättre att riksorganet får

befogenhet att i varje särskilt fall förordna lämplig polisdirektör att leda

sådan polisuppgift. Kristianstads läns avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler motsätter sig, att det centrala polisorganet ges inspektionsrätt.

En sådan rätt kan lätt utvecklas till direktivrätt. Landsfiskalen i Njurunda

distrikt finner det inte påkallat, att polisinspektionen ges befogenhet

att inspektera den lokala polisen. Denna uppgift skall enligt landsfiskalens

mening uppdragas åt länspolischefen.

För en starkare ställning för det centrala organet än vad utredningen

föreslagit uttalar sig justitiekanslersämbetet, stats polisintendenten, landsfogden

i Norrbottens län, poliskamrarna i Stockholm, Malmö, Hälsingborg,

Örebro, Karlskrona, Halmstad, Uppsala, Lund, Borås och Luleå, föreningen

Sveriges polismästare, tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges

poliskommissarier, Stockholms överkonstapelsförening, Stockholms

kriminalpolisförening, stadsfullmäktige i Lund och Borlänge, kommunalfullmäktige

i Väsby, åklagarmyndigheten i Örebro, stadsfiskalerna i Trelleborg

och Lidköping samt landsfiskalen i Torps distrikt. Flertalet av dessa

remissinstanser hävdar, att det centrala organet bör erhålla ställning som

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

chefsmyndighet med befogenhet att meddela direktiv om hur polisverksamheten

skall bedrivas. I yttrandena framföres bl. a. följande synpunkter.

Justitiekanslersämbetet anser det tveksamt, om den centrala myndighetens

befogenheter i längden kan vara så begränsade som föreslagits. Erfarenheterna

torde emellertid få utvisa, huruvida det uppställda målet att

få till stånd ett effektivt, rationellt arbetande polisväsende går att uppnå

utan att i spetsen för detsamma ställes en verklig chefsmyndighet med vanliga

befogenheter.

Poliskammaren i Karlskrona hävdar, att utredningens argumentering för

att polisinspektionen icke skall utformas som chefsorgan med direktivrätt

eller ledande verksamhet är otillräckligt underbyggd och icke övertygande.

En rikspolisledning utan operativa uppgifter synes föga ägnad att åstadkomma

den fasthet i organisationen, som nu så påtagligt saknas.

Poliskammaren i Hälsingborg menar att polisväsendet behöver en chefsmyndighet

och anför till stöd härför.

I dagens polisverksamhet finnes under Kungl. Maj :t 25 länsenheter (inklusive

överståthållarämbetet) och 5 fristående städer under länsenheterna.

Utredningen bibehåller de 25 länsenheterna med 3 fristående städer under

länsenheterna, praktiskt taget alltså status quo. Organisationen kan alltså

få 28 olika utseenden eller åtminstone inriktningar och detta är väl icke vad

man önskat, när man i decennier utrett en omläggning av polisväsendet.

Även vid studiet av de arbetsuppgifter, som enligt utredningen skulle tillläggas

polisinspektionen, kommer man till den slutsatsen, att man öppet

bör ta steget fullt ut till en central chefsmyndighet. Den föreslagna chefsmyndigheten

har i verkligheten fått sådana direkt dirigerande arbetsuppgifter

att den kan öva ett avgörande inflytande på polisverksamheten och

därför bör den göra detta lagtekniskt direkt och icke som »en grå eminens».

Därigenom vinnes större klarhet, öppen ansvarsfördelning och möjlighet

att undvika onödig byråkrati.

Landsfogden i Norrbottens län finner det otillfredsställande att centralorganet

icke skall ha orderrätt gentemot regionerna. En centralinstans utrustad

endast med befogenhet att ge råd och anvisningar utan konkret ansvar

för desamma torde i längden icke möjliggöra den fasthet och reda, som

krävs inom en polisiär organisation.

Föreningen Sveriges polismästare framhåller att ett konsekvent fullföljande

av samordningstanken i praktiken bör ge centralmyndighetens diriktiv

en vidsträcktare användning än vad utredningen ansett sig böra förutskicka.

Vad de administrativa uppgifterna beträffar synes det föreningen

angeläget, att centralmyndigheten kan ge bindande besked angående organisation

och utrustning och ge principiella direktiv i rekryteringsfrågor. Vidare

bör centralmyndigheten kunna uppställa de utbildningsmål och forma

de utbildningsprogram som polisskolan skall effektuera samt själv sörja

för praktisk fortbildning för polisen. I åtskilliga andra administrativa frågor

torde centralmyndigheten i enkelhetens intresse kunna meddela di
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

rektiv utan att komma i konflikt med välgrundade självständighetskrav på

lokalplanet. Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter, om inte det

centrala organet bör tillförsäkras större befogenheter än vad som framgår

av förslaget, och föreslår att kompetensområdet mellan länsstyrelserna och

statens polisinspektion blir föremål för nya överväganden. Som motivering

till detta förslag framhålles att enligt utredningens förslag statens polisinspektion

inte får behörighet att ta egna initiativ till lämpliga samordningsåtgärder

eller central ledning av spaningsverksamhet, trots att det kan gälla

polisuppgifter, som kräver samverkan över flera län. En dylik begränsning

i befogenheterna kan verka hämmande på brottsbekämpandet och på annan

polisverksamhet, och den kan åstadkomma motsatsförhållanden mellan

det centrala organet och regionalcheferna.

Ett flertal remissinstanser har ansett att det centrala organet bör tilläggas

även andra arbetsuppgifter än dem som uppräknats av utredningen.

I vissa fall har man också funnit anledning att utveckla sina synpunkter

på de av utredningen angivna arbetsuppgifterna.

Statspolisintendenten erinrar om att behovet av samordnad spaning och

utredning redan framtvingat en organisation av särskilda arbetsgrupper vid

statspolisens kriminalavdelning i Stockholm för att såsom samordningsorgan

bearbeta vissa slag av brottslighet. Vid sidan härav finns vid statspolisens

avdelning i Stockholm tillgång till främst teknisk personal, avsedd

att ställas till förfogande vid utredning i fall av grövre brottslighet såsom

mord och därmed jämförliga brott. Beträffande det centrala organets

befattning med de här angivna arbetsuppgifterna uttalar statspolisintendenten

följande.

Centralorganet bör---självständigt planlägga och driva den polis
verksamhet

som normalt får anses vara landsomfattande, varvid samråd

bör ske med de polischefer-åklagare vars verksamhetsområden beröres.

Detta synes förutsätta att centralorganet erhåller befogenhet som polismyndighet.

Jämväl i de fall då behov uppkommer av särskilt utbildade polismän

för viss arbetsuppgift — mordfall och liknande — synes den centrala myndigheten

då särskilda skäl föreligger böra erhålla samma befogenheter.

Beträffande den centrala myndighetens befattning med polispersonalens

utbildning uttalar statspolisintendenten.

Även om det — såsom utredningen framhåller — icke är påkallat att inordna

statens polisskola under det centrala polisorganet torde det i allt fall

böra åligga detta organ att uttaga elever till utbildning vid polisskolan. Vidare

bör myndigheten hava huvudansvaret för den rent praktiska vidareutbildningen

inom polisväsendet. Detta innebär såvitt nu kan bedömas

främst ansvar för den praktiska utbildningen av trafikpolismän (kurser

angående flygande inspektion, motorcykel- och bilkurser) och av viss ridande

personal.

Statspolisintendenten anser vidare, att det hör ankomma på det centrala

organet att utge en tidskrift för polisväsendet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

Även utlänningskontrollen är en uppgift, som enligt statspolisintendenten

bör ankomma på det centrala organet. Han yttrar härom.

I detta sammanhang vill jag något beröra utlänningskontrollen. Denna

funktion, väl att skilja från utlänningspolitiken med dess social- och arbetsmarknadspolitiska

aspekter, är till sin art eu polisuppgift, som har ett

nära samband med nyssnämnda beredskapsuppgifter för polisväsendet och

i synnerhet med den särskilda polisverksamheten. Den har emellertid även

stor betydelse för den allmänna kriminalpolisverksamheten, ej minst för

övervakandet av den internationella brottsligheten. Frånvaron av en central

polismyndighet torde vara en bidragande orsak till att den inre utlänningskontrollen,

vars betydelse för riket ökat i samma mån som gränskontrollen

väsentligen nedbringats, från polismyndigheternas sida icke alltid omfattats

med det intresse som varit påkallat. Konkurrensen från andra omedelbart

trangande polisuppgifter har för övrigt medfört, att utlänningskontrollens

behov merendels tillgodosetts i sista hand. Med det sagda har jag endast

velat bringa i erinran den uppgift, som även på detta område synes böra

ankomma på den centrala polismyndigheten.

Enligt statspolisintendentens uppfattning bör det centrala organet även

vara sakkunnig åt Kungl. Maj :t i polisfrågor.

Landsfogden i Örebro län, svenska polisförbundet och Göteborgs överkonstapelsförening

anser i likhet med statspolisintendenten, att den centrala

instansen bör ansvara för utgivningen av en tidskrift för polisväsendet.

Poliskammaren i Uppsala biträder statspolisintendentens mening att utlänningskontrollen

bör uppdragas åt det centrala organet. Poliskammaren

ställer vidare frågan, huruvida det centrala organet i administrativt hänseende

bör ges så begränsade uppgifter och befogenheter, som utredningen

föreslår. Organisationsfrågor samt frågor angående utbildning, utrustning

och rekrytering ävensom lönefrågor hör enligt poliskammarens mening

hemma hos det centrala organet. Poliskammaren i Örebro anför bl. a. följande.

Vid uppi ättande av varje slag av polisorganisation erfordras vissa centrala

principer för erhållande av enhetlighet och konsekvens bland annat avseende

styrkornas storlek, tjänsternas fördelning, arbetstid in. in. Är syftet

enhetlighet, vilket knappast kan motdiskuteras, bör principerna fastställas

av central instans.---

Frågan om rekrytering är en för polisen synnerligen viktig fråga. Här

erfordras principiella föreskrifter samt ställningstaganden till rekryteringsbehovet

för riket in. in. De principiella spörsmålen kan knappast förläggas

till annat än till central instans. Frågan om polisens utbildning är också

en synneriigen viktig fråga. Begreppet utbildning bör härvid tolkas i vidstrackt

mening d. v. s. grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, all

utbildning vid statens polisskola men dessutom all fortgående information

pa grund av ny lagstiftning, nya förhållanden o. s. v.___

I sin verksamhet kommer lokalinstansen i förbindelse med ett flertal

olika myndigheter. Bristen på central instans har medfört att det råder stor

osäkerhet vid behandling av ett flertal frågor. Som exempel kan anföras sam
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ordningen av krigsplanläggningen inom polisen och inom civilförsvaret. Hit

höra jämväl frågor om uppskov eller befrielse från militärtjänst.

Mot utredningens förslag beträffande det centrala oiganets

organisation riktas invändningar från flera håll.

Statspolisintendenten betonar, att frågan om centralorganets organisation

och benämning hänger nära samman med organets uppgifter. Han föreslår

att organet bygges upp som ett centralt verk och benämnes rikspolisstyrelse

med en generaldirektör som chef. I yttrandet anföres bl. a.

Då såsom jag ovan framhållit den polisiära verksamheten icke bör vara

enbart inspekterande och upplysande samt åtskilliga arbetsuppgifter av

organisatorisk och förvaltningsmässig natur därjämte böra ankomma på

myndigheten, anser jag att organisationen bör uppbyggas i enlighet med

principerna för de allmänna verken och att benämningen rikspolisstyrelse

är mera lämplig än den av utredningen föreslagna statens polisinspektion.

För att reducera riskerna för en icke önskvärd centralisering och byråkratisering

av polisväsendet bör---den centrala myndigheten givas kolle
gial

sammansättning, varvid lekmän bör ingå som ledamöter i styrelsen.

Åtskilliga ärenden lämpar sig emellertid icke för kollegial handläggning.

Sålunda bör ärenden, som avser den omedelbara ledningen av polisarbetet,

handhavas av en ansvarig chef. Vid sidan av den kollegialt sammansatta

styrelsen bör sålunda finnas en ämbetsmässig organisation av styrelsen.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke chefens ställning, ej minst i

den rådgivande verksamheten, bör främjas genom att högre tjänsteställning

tilldelas honom. Just för den som vill undvika inspektionens utveckling till

en verklig chefsmyndighet förefaller det vara angeläget att på olika satt starka

chefens auktoritet, så att han inom den begränsade ramen för inspektionens

verksamhet med större framgång kan hävda sig exempelvis gentemot

länsstyrelserna. Vidare är att märka, att om han erhåller generaldirektörs

ställning, förutsättningarna att för posten förvärva en framstående kraft naturligen

ökas ej obetydligt.

Den uppfattning om centralorganets benämning och chefens ställning,

som redovisas i yttrandena från statspolisintendenten och justitiekanslersämbetet

kommer också till uttryck i de yttranden som avgivits av hl. a. lånsstyrelsen

i Jämtlands län, landsfogdarna i Gävleborgs och Västernorrlands

län, poliskamrarna i Stockholm, Örebro, Karlskrona och Borås, föreningen

Sveriges polismästare, föreningen Sveriges poliskommissarier och Stockholms

poliskomm is s aricsällskap.

Beträffande centralorganets organisation i övrigt anför statspolisintendenten

att såsom medhjälpare till chefen hör finnas bl. a. fem byråchefer

eller mot byråchefer svarande befattningshavare i lönegrad Bo 1 samt en

militärassistent. Till sitt förfogande bör styrelsen ha en byråorganisation

bestående av tre polisbyråer, en kanslibyrå och eu organisationsbyrå samt

eu självständig teknisk sektion.

1 fråga om byråernas och den självständiga sektionens arbetsuppgifter

och sammansättning föreslår statspolisintendenten följande.

4*__Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

Polisbyrå I bör handlägga ärenden angående ordningspolistjänsten,

däribland främst samordning och planläggning av trafikövervakningen.

Polisbyrå II. Till denna byrå böra hänföras ärenden angående kriminalpolistjänsten.

I byrån bör såsom en följd av brottsregistreringsutredningens

förslag ingå även straffregistret och kriminaltekniska anstaltens registratur.

Jämväl de uppgifter, som åligger anstalten att förmedla utbyte mellan

svenska och utländska polisorgan rörande brott och brottslingar, torde överföras

till denna byrå.-----

Polisbyrå III bör handlägga ärenden rörande den särskilda polisverksamheten.

—

Kanslibyrån. T ill denna byrå bör hänföras bl. a. ärenden som angå budget,

materielupphandling, vård och underhåll av materiel, arbetsordningar och

tjänsteföreskrifter samt remissärenden. Byrån bör uppdelas på två sektioner,

en för administrativ-kamerala ärenden och en för inköps- och förrådsärenden.

---

Organisationsbyrån. Till denna byrå bör överföras den verksamhet, som i

organisatoriska och andra hänseenden för närvarande ankommer på polisväsendets

organisationsnämnd, i den mån denna verksamhet blir erforderlig

även efter polisväsendets förstatligande.-----

Militärassistenten bör vara kontaktman mellan rikspolisstyrelsen och

högre militära staber samt lämna dessa myndigheter orienteringar om utvecklingen

och planläggningen inom respektive områden. Särskilt bör det

åligga honom att biträda vid samordningen av polisens, krigsmaktens och

civilförsvarets planläggning för verksamheten under beredskap och krig.

Verksamheten inom rikspolisstyrelsen kommer att ställa stora krav på

samordningen av arbetet mellan byråerna. Dessa krav bör i särskilda fält

tillgodoses genom tillsättande av samarbetsdelegationer, vilka bör fungera

som ett medel för smidigt samarbete över byrågränserna.

I sin kollektiva sammansättning bör styrelsen utgöras av verkets chef,

cheferna för dess byråer, militärassistenten samt minst sex av Kungl. Maj:t

utsedda särskilda ledamöter. Av dessa ledamöter bör minst två hava parlamentariskt

underlag samt de övriga företräda länsstyrelserna, kommunerna,

de lokala polischeferna och polispersonalen.

Föreningen Sveriges polismästare, finner det angeläget, att den centrala

myndigheten får en sådan utformning att den tillförsäkras allmänhetens

förtroende. Den synes därför — och även för att trygga dess auktoritet

gentemot länsstyrelserna — böra organiseras som en styrelse med representanter

för berörda verksamhetsområden och med parlamentariskt inslag.

Att styielsens chef när det gäller operativ verksamhet måste kunna besluta

utan styrelsens medverkan torde ligga i sakens natur. Styrelsen för statens

kriminaltekniska anstalt menar, att registraturavdelningen lämpligen borde

organiseras såsom en särskild byrå lydande direkt under inspektionens

chef.

Med hänsyn till den skisserade omfattningen av verksamheten vid den

föreslagna polisinspektionen och det däri ingående ringa antalet enheter

samt den tänkta starka saväl regionala som lokala organisationen, anser

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

statskontoret det ej erforderligt att inrätta särskilda avdelningar vid inspektionen,

utan föreslår att denna organiseras på byråer.

D. Särskilda frågor

Utredningen

För att säkerställa personaltillgången under exceptionella förhållanden

har såväl 1939 års som 1948 års polisutredning funnit det lämpligt föreslå

inrättandet av en poliskårens reserv. Anordningen skulle enligt

dessa utredningar i princip innebära skyldighet för den polispersonal som

avgår vid uppnådd pensionsålder att intill 65 års ålder kvarstå i poliskårens

reserv med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj:t förordnar därom.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att anordnandet av eu

reservkår för polisen i enlighet med angivna grunder delvis står i motsatsförhållande

till de synpunkter som kan anläggas i fråga om pensionsåldrarna.

Vid exceptionella förhållanden av lokal karaktär torde i ett förstatligat

polisväsende dessutom goda möjligheter föreligga för att vidtaga

erforderliga omgrupperingar av personal. Planläggningen för åtgärder vid

exceptionella förhållanden i övrigt torde böra ges i princip samma inriktning

och grundas på samma förutsättningar, bl. a. i författningsväg, som

beträffande alla verksamhetsområden gäller för planläggning inför beredskapstillstånd

eller krig.

De omständigheter som här anförts talar enligt utredningens mening föi

att åtgärder icke vidtages i den av 1939 och 1948 års polisutredningar väckta

frågan om att anordna en poliskårens reserv.

I samband med det utredningsarbete på civilförsvarets område, som bedrevs

av 1953 års civilförsvarsutredning och som sedermera genom 19o9

års riksdags bifall till propositionen 1959: 114 resulterade i en omorganisation

av civilförsvaret, undersöktes möjligheterna att befria civilförsvaret

från ordnings- och bevakningstjänsten. Civilförsvarsutredningen

ansåg sig — främst med hänsyn till att central polisledning

i riket saknas —• icke böra förorda överflyttningen i vidare mån än

såvitt avsåg andra på civilförsvaret ankommande åtgärder till skydd mot

spioneri och sabotage än markbevakning.

I propositionen uttalade departementschefen, att han helst skulle sett att

civilförsvaret kunde avlastas alla ordnings- och bevakningsuppgifter. Därigenom

skulle civilförsvaret bli en rent humanitär organisation utan inslag av

enheter med stridsuppgifter, vilket vore fördelaktigt bl. a. från folkrältsliga

synpunkter. Departementschefen ansåg emellertid, att ett överförande till

polisväsendet av ifrågavarande uppgifter icke borde ske, så länge det saknades

en central myndighet för polisväsendet, som i fred skulle kunna leda

det erforderliga förberedelsearbetet. Såsom ett ytterligare skäl för att icke

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr Vr& år 1962

vidtaga några förändringar i den angivna riktningen anmäldes i propositionen,

att en utredning om polisväsendets framtida organisation just pågick.

Frågan om att till polisväsendet överföra vässa på civilförsvaret nu ankommande

uppgifter torde komma i ett delvis ändrat läge, därest utredningens

förslag angående utformningen av polisväsendets framtida organisation

genomföres. Utredningen är emellertid av uppfattningen att frågan om

alt öveiföra uppgifter från civilförsvaret till polisväsendet tarvar ytterligare

utredning och överväganden samt föreslår därför, att spörsmålet göres till

föremål för ytterligare utredning i anslutning till ett eventuellt principförslag

angående polisväsendets förstatligande.

Remissyttrandena

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har anslutit sig till utredningens

mening att några åtgärder inte bör vidtagas för att skapa en p o 1 i s k ål

e n s reserv. Endast stadsfiskalen i Varberg anser att man bör tillvarata

möjligheten att utnyttja polismän som avgått från aktiv tjänst.

I anslutning till utredningens förslag att spörsmålet om överförande till

polisväsendet av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter

göres till föremål för ytterligare utredning anför överbefälhavaren

att det i samband med den förordade utredningen är angeläget,

att totalförsvarets hela behov av bistånd från polisväsendet beaktas.

Hänsyn härtill bör tagas vid utformningen av polisorganisationen. Särskilt

kan detta behov och denna hänsyn göra sig gällande beträffande ledningsinstansernas

uppgifter, ansvars- och samverkansområden, territoriella gränser

samt anknytningen i övrigt till befintliga totalförsvarsinstanser.

Utredningens ställningstagande i denna fråga har mött invändningar

endast från civilförsvarsstgrelsen och landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt,

\ilka

E. Departementschefen

En av de allvarligaste bristerna i den nuvarande lokala polisorganisationen

utgör, som jag tidigare utvecklat, förekomsten av de

många alltför små polisdistrikten. Av landets 585 polisdistrikt har 82 endast

en eller två polismanstjänster. 323 distrikt har mellan tre och åtta

sådana tjänster. Poliskåren i 489 polisdistrikt uppgår till högst 14 man. I

åtskilliga av dessa små distrikt kan polisverksamheten på grund av personalstyrkans

ringa storlek inte bedrivas på ett tillfredsställande sätt.

Man kan inte hålla personal i aktiv tjänstgöring dygnet runt, den yttre

bevakningen blir mer eller mindre eftersatt och möjligheterna till en samlad

insats vid kritiska tillfällen är starkt begränsade. Inte heller finns underlag

för en ändamålsenlig befälsorganisation eller för att anskaffa bi
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr iA8 år t962

lar, radio eller annan teknisk utrustning. För att få till stånd ett effektivare

polisväsende är det därför av grundläggande betydelse att man skapar

betydligt större arbetsenheter.

Polisutredningen har tagit upp frågan om indelningen i polisdistrikt med

utgångspunkt i den lämpliga storleken av en poliskår och därvid efter ingående

överväganden kommit till uppfattningen, att en tillfredsställande

organisation av polisverksamheten inom ett polisdistrikt är möjlig först

då polisstyrkan i distriktet uppgår till 20—50 man, helst något närmare den

högre siffran.

Vid remissbehandlingen har utredningens uppfattning vunnit anslutning

från de flesta håll. Remissinstanserna har förklarat att de är fullt

medvetna om nödvändigheten av att större verksamhetsområden skapas.

De flesta av dem har också accepterat utredningens ställningstagande till

vilken personalstyrka som erfordras för att polisverksamheten i distrikten

skall kunna bedrivas rationellt. Flera remissinstanser har dock ansett

att utredningens bestämning av en polisstyrkas lämpliga storlek i

många fall kan leda till alltför stora polisdistrikt. Bakom sådana bedömningar

ligger bl. a. farhågor för att landsbygdens behov av polisiär övervakning

inte kommer att bli tillfredsställande tillgodosett inom mycket

stora polisdistrikt. Med anledning härav vill jag för min del framhålla,

att sådana faktorer som distriktens geografiska omfattning och poliskårens

numerär i och för sig inte har någon avgörande inverkan på möjligheterna

att tillgodose landsbygdens behov av polisiär bevakning. Den

största betydelsen i detta hänseende har enligt min mening framför allt

det sätt på vilket personalen fördelas inom distriktet och de möjligheter

som skapas för ett snabbt ingripande inom olika delar av distriktet. Skall

distrikten göras stora bör givetvis uppmärksamhet ägnas sådana synpunkter.

För egen del kan jag sålunda ansluta mig till uppfattningen att avgörande

för indelningen i polisdistrikt bör vara storleken av den personalstyrka

som krävs för att polisverksamheten skall kunna bedrivas effektivt och rationellt.

Utredningens bedömning av frågan om polisstyrkans lämpliga

storlek kan jag i princip godtaga. Jag förordar således att den nya polisdistriktsorganisationen

bygges upp med den allmänna målsättningen, att

ett distrikt skall äga så stor befolkning och sådan struktur att polisarbetet

inom distriktet bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och

helst upp emot 50 man. Vissa omständigheter kan naturligtvis påkalla avsteg

från denna princip. Den högre gränsen bör få överskridas exempelvis

då distriktet kommer alt omfatta stad som redan nu har en polisstyrka på

mer än 50 man. Vidare kan man ifråga om utpräglade glesbygdsområden

nödgas godtaga distrikt med poliskårer understigande 20 man.

När det gäller landets indelning i polisdistrikt bör man i första hand

undersöka, om det med den allmänna målsättning ifraga om polisdistrik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tens normala storlek som jag nyss förordat är möjligt att bilda polisdistrikt

på grundval av annan administrativ eller judiciell indelning.

Länen synes — möjligen med några få undantag — vara alltför stora

som områden för lokal polisverksamhet. Avstånden från länets perifera

delar till polischefens stationeringsort skulle ofta bli betydande och påtagligt

försvåra polischefens ledning av polisverksamheten och hans möjligheter

att förvärva en tillfredsställande kännedom om sitt distrikt och

den där bosatta befolkningen. Så stora distrikt krävs inte heller för att

den inre organisationen skall kunna utformas på ett ändamålsenligt sätt.

En granskning beträffande fögderiernas lämplighet som polisiära verksamhetsområden

ger vid handen, att fögderierna med avseende på storleken

möjligen skulle kunna accepteras som polisverksamhetsområden men

att de i allmänhet inte har en ur polisiär synvinkel ändamålsenlig utformning.

Samma bedömning kan göras också beträffande civilförsvarsområdenas

lämplighet som underlag för polisdistriktsindelningen.

Det allmänna önskemålet att indelningen för polis-, åklagar- och domstolsverksamheten

om möjligt sker efter enhetliga linjer föranleder en

prövning av om domsagoområdena utgör lämplig utgångspunkt för indelningen

i polisdistrikt. Man finner därvid, att de nuvarande domsagoområdena

i åtskilliga fall är antingen för små eller för stora som polisdistrikt.

De är även i andra väsentliga hänseenden mindre lämpliga som underlag

för eu ändamålsenlig polisdistriktsindelning. Därtill kommer att domkretsindelningen

f. n. är föremål för översyn av domstolskommittén. Man kan

på goda skäl antaga att den indelning i domkretsar, som kan komma att bli

följden av denna kommittés arbete, kommer att innebära väsentliga förändringar

i den nuvarande indelningen. Att under sådana förhållanden

lägga den nu gällande domkretsindelningen till grund för polisdistrikten

synes inte vara lämpligt. Polisdistriktsindelningen, som av olika skäl måste

genomföras med största möjliga skyndsamhet, kan inte heller anstå i avvaktan

pa resultatet av domstolskommitténs arbete. Denna kommittés avsedda

v erksamhet spänner över stora delar av domstolsväsendet och kommitténs

arbete kan därför beräknas taga lång tid i anspråk. Enligt sina

diiektiv har emellertid domstolskommittén att under arbetet med domkretsindelningen

taga hänsyn till bl. a. den polisdistriktsindelning, som

kan komma att genomföras på grund av polisutredningens här ifrågavarande

förslag.

De överväganden som jag här redovisat har övertygat mig om att man

måste utforma polisdistrikten utan någon primär anknytning till förefintliga

administrativa eller judiciella indelningar. Detta ställningstagande får

självfallet inte uppfattas sa, att man skulle lämna andra indelningar helt

utan avseende vid polisdistriktsindelningen. Av grundläggande betydelse

är givetvis att hänsyn tages till de planer för indelningen av länen i kommunblock

som länsstyrelserna under den närmaste tiden skall upprätta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

I ett förstatligat polisväsende kommer det från polisens sida att föreligga

ett lika stort behov som hittills av samverkan med barnavårds- och nykterhetsnämnder

samt andra kommunala organ. Mellan kommunerna och polisväsendet

kommer det sålunda att i skilda hänseenden föreligga en stark

intressegemenskap. Det är därför i hög grad angeläget, att polisdistrikten

inte skär kommungränserna. Polisdistriktsindelningen bör av denna anledning

inte fastställas förrän klarhet vunnits om nyssnämnda planers utformning.

På grund av vad jag förut anfört bör vid indelningen härjämte

samråd äga rum med domstolskommittén.

Som jag redan framhållit i ett tidigare sammanhang bör länsstyrelserna

bibehållas vid sin ställning som högsta polismyndighet på det regionala

planet. Med hänsyn härtill finner jag att de nuvarande länsgränserna i

princip inte bör genombrytas vid utformningen av polisdistrikten. Undantag

kan tänkas komma i fråga t. ex. om kommunindelningsreformen ger anledning

härtill.

Ett polisdistrikt bör såsom utredningen förordat byggas upp kring en

välbelägen huvudort av inte alltför ringa storlek. Till denna ort skall vid

distriktsindelningen hänföras det område som allmänt graviterar mot huvudorten.

Denna indelningsgrund har accepterats av remissinstanserna

och för egen del anser jag den vara riktig. Den står helt i överensstämmelse

med de principer som skall ligga till grund för de nya planerna för

indelning av länen i kommunblock och med de tankegångar, som varit

vägledande vid uppbyggnaden av andra lokala förvaltningsgrenars verksamhetsområden.

Utredningens preliminära och mera skissartade förslag

måste emellertid överarbetas i den fortsatta planläggningsverksamheten,

varvid hänsyn bör tagas bl. a. till de synpunkter, som under remissbehandlingen

framförts beträffande detta förslag. Den nya distriktsindelningen

torde böra fastställas av Kungl. Maj :t.

Beträffande personalens fördelning inom distriktet har utredningen funnit

det vara av stor betydelse, att huvuddelen av personalen förläggs till

centralorten. Förutom den i centralorten placerade huvudstyrkan skall poliskåren

enligt utredningsförslaget bestå av arbetsgrupper av växlande antal

och storlek med stalionering företrädesvis i tätorter i distriktets perifera

delar. Enmansstationering bör enligt utredningens mening förekomma

endast i områden som ligger relativt avlägset från centralort eller tätort,

där arbetsgrupp är placerad. Utredningens ståndpunkt har i huvudsak

vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Från flera håll har man dock

varnat för eu alltför långt driven centralisering. Samma skäl har här

åberopats som ifråga om distriktens storlek. En stark koncentration av

personalen till distriktets centralort anses sålunda innebära en försvagning

av polisbevakningen på landsbygden och en försämrad lokal- och personkännedom

hos polismännen. I anslutning härtill vill jag till eu början

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 ur 1962

erinra om att även utredningen haft blicken öppen för de olägenheter, som

kan följa av en alltför stark centralisering. Utredningen har särskilt framhållit,

att centraliseringen inte får drivas längre än vad som betingas av

kravet på ökad slagkraft hos polisorganisationen. Själv vill jag kraftigt

understryka vad utredningen sålunda uttalat. En omorganisation av polisväsendet

får inte leda till en försämrad polisbevakning på landsbygden

utan riktpunkten i organisationsarbetet måste självfallet vara ett ökat

mått av säkerhet för människorna till person och egendom såväl på landsbygden

som i städerna. Skall man nå detta syfte torde på många håll en

spridd stationering bli påkallad. För att undanröja vissa missuppfattningar

angående innebörden av utredningens förslag i förevarande hänseende vill

jag tillägga följande.

En koncentration av polisverksamheten till distriktets centralort kommer

helt naturligt att minska antalet på landsbygden placerade polismän. De på

landsbygden stationerade polismännen är emellertid ofta så hårt belastade

av utredningsarbete och andra skrivbordsgöromål att de endast i begränsad

omfattning har tid att ägna sig åt bevakningstjänst i egentlig mening.

Den polisiära beredskapen är inte heller särdeles hög på landsbygden. Befolkningens

möjligheter att snabbt få hjälp i kritiska situationer är därför

merendels inte tillfredsställande. Den på landsbygden ganska vanliga enmansstationeringen

ger sålunda inte möjlighet till ingripanden med den

kraft, som många gånger är påkallad. Värdet från bevakningssynpunkt av

den spridda stationering som nu råder är därför oftast ringa.

Det förslag till ny polisorganisation, som utredningen presenterat innebär

att centralortens huvudstyrka skall bestå av enheter för kontinuerlig

bevakning dygnet runt i hela distriktet. Sådana enheter skall tilldelas motorfordon

utrustade med radio och därigenom ges god rörlighet och goda

möjligheter att snabbt infinna sig på den plats där behov av polisingripande

uppstår. I den föreslagna organisationen skall också finnas arbetsgrupper

ute i distriktet med huvudsaklig uppgift att ägna sig åt yttre bevakning.

Själva utredningsarbetet skall i princip utföras av personal i centralorten.

Landsbygdens bevakning kommer alltså att ombesörjas inte endast

av polismän från centralorten utan även av arbetsgruppernas personal.

F. n. är möjligheterna att utnyttja polispersonal utanför det egna distriktet

begränsade. I ett förstatligat polisväsende däremot måste personalen få

obegränsad mobilitet. Personalen från ett polisdistrikt skall visserligen primärt

ha distriktet som verksamhetsområde men skall kunna tagas i anspråk

för polisiära uppgifter i angränsande distrikt om förhållandena så påkallar.

Även denna omständighet är ägnad att höja polisens effektivitet och

minskar de betänkligheter man kan ha mot den föreslagna centraliseringen.

För min del är jag övertygad om att en disposition av personalen på

det sätt som jag här skisserat kommer att resultera i eu förstärkt polisbevakning

på landsbygden. Genom en sådan omorganisation ökas också möj
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

ligheterna att vidga användningen av det SOS-system för bl. a. polislarm,

som är under utbyggnad.

Det antagandet ligger måhända nära till hands att befolkningen på landsbygden

med större polisdistrikt i viss mån kommer att förlora sina möjligheter

till personlig kontakt med polismännen för råd och upplysningar i

skilda angelägenheter samt med polischefen i ärenden av administrativ

natur. I syfte att bl. a. undanröja olägenheter av detta slag har utredningen

föreslagit, att poliskammarbegreppet avskaffas och polismyndighetslagen

ändras så att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden kan delegeras

på polischefen underställd polispersonal. Sådana möjligheter finns

redan nu i viss utsträckning och det torde inte möta betänkligheter att vidga

möjligheterna. Genom en sådan åtgärd, som underlättar skapandet av

rationella arbetsformer inom de lokala poliskårerna, minskas allmänhetens

behov av personlig kontakt med polischefen. Jag anser mig också böra

framhålla, att avstånden numera inte har så stor betydelse för allmänhetens

möjligheter att få sina anspråk på service tillgodosedda tack vare vårt väl

utbvggda automatiserade telefonnät samt motorismens kraftiga tillväxt.

En sammanställning av synpunkterna på personalens gruppering inom

ett polisdistrikt leder enligt min mening till att utredningens principförslag

i detta hänseende tillgodoser de krav man i fråga om såväl effektivitet

i polisverksamheten som kontakt med och service åt allmänheten kan ställa

på polisen. Jag förordar alltså att förslaget lägges till grund för detaljutformningen

av organisationen.

I samband med polisväsendets förstatligande aktualiseras frågan om och

i vilken utsträckning man även i framtiden har behov av en särorganisation

motsvarande den nuvarande statspolisen.

Såsom framgått av min inledande redogörelse för polisväsendets organisation

tillskapades statspolisen i första hand för att biträda den lokala

polisen vid behov av polisförstärkning. Som stödorganisation har statspolisen

också kommit att spela en betydande roll. I ett framtida polisväsende,

organiserat efter de riktlinjer som jag tidigare redogjort för, kommer

behovet av eu stödorganisation för den lokala polisen att minska, tillkomsten

av större polisdistrikt gör det möjligt att i flertalet polisdistrikt

hålla specialister för skilda grenar av den polisiära verksamheten. Flera

skäl talar emellertid för alt man även i fortsättningen behåller grupper av

polismän med uppgift att primärt utöva polisverksamhet inom större områden

än polisdistrikten. Vissa brott är så svårutredda och så relativt sällan

förekommande att polispersonalen i ett polisdistrikt knappast har möjlighet

att i sin verksamhet inom distriktet förvärva den kunskap och erfarenhet

som krävs för utredning av sådana brott. Det gäller bär främst mord

och andra grova våldsbrott, mordbrand samt vissa gäldenärsbrolt och andra

komplicerade förmögenhetsbrott. Även utredningar om deklarationsbrott

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

kräver särskilda kvalifikationer hos polismannen. En särskild ställning inlär

vidare den trafikövervakande verksamheten. Behovet av polisiär samverkan

över distriktsgränserna är här mycket stort.

Med utgångspunkt i dessa överväganden har jag prövat utredningens

förslag att statspolisorganisationen skall avvecklas och att de tjänster, som

avseits för statspolisavdelningarna, i stort sett proportionellt och efter beräknat

behov skall fördelas på de olika polisdistrikten. Undantag skall enligt

utredningsförslaget göras för dels visst antal tjänster för polismän med

särskilt kvalificerade utredningsuppgifter, dels erforderligt antal tjänster

för polismän — huvudsakligen polisbefäl — med uppgift att samordna och

leda trafikövervakningen inom länet, och dels tjänster avsedda att disponeras

inom den särskilda polisverksamheten och för vissa kommunikationsverks

behov in. in. I stort sett är förslaget enligt min mening väl motiverat.

Jag ifrågasätter emellertid om man inte från fördelningen bör undantaga

även tjänster för polismän med uppgift inte bara att samordna och leda

utan även själva utföra trafikövervakning i länet.

Statspolisintendenten samt ett flertal länsstyrelser och landsfogdar har i

sina remissyttranden gjort gällande att en upplösning av den nuvarande

ordningsstatspolisen säkerligen skulle innebära en avsevärd försvagning

av den trafikövervakande verksamheten. Bl. a. framhålles att trafikövervakningen

kräver samövade, tekniskt välutrustade och rörliga polisstyrkor,

som fungerar över de lokala polisdistriktens gränser. Man erinrar också om

alt bilar, motorcyklar, radarhastighetsmätare, bilvågar och andra hjälpmedel

i trafikövervakningsarbetet är dyrbar utrustning som det från samhällsekonomisk

synpunkt inte kan vara försvarligt att anskaffa med mindre

den kan antagas bli fullt utnyttjad. I åtskilliga polisdistrikt skulle sådan

för trafikövervakning speciellt avsedd utrustning endast komma att brukas

mera sporadiskt.

De skäl som anförts i dessa remissyttranden för bibehållande av särskild

trafikpolis finner jag bärande med hänsyn till den betydelse som en god

trafikövervakning har för människoi-nas säkerhet på gator och vägar. Jag

förordar därför att personal även framdeles sammanhålles länsvis för sådana

uppgifter som f. n. ankommer på ordningsstatspolisen. Jag vill understryka,

att denna anordning är avsedd att förstärka den lokala polisens

trafikövervakning och inte får medföra att den lokala polisens verksamhet

på detta område eftersättes. Ifrågavarande personal bör kunna anlitas även

för att biträda den lokala polisen vid marknader, stora motortävlingar och

andra evenemang, som vanligen samlar stor publik och därför kräver ett

betydande antal polismän för ordningshållning. För sådana uppgifter bör

även beridna styrkor bibehållas.

Omfattningen och grupperingen av här avsedda personalstyrkor blir

beroende av polisdistriktens utformning och poliskårernas organisation.

I ett län, som är indelat i några få distrikt med stora personalstyrkor,

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kangl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

framträder behovet av regionala enheter icke lika starkt, som i län med ett

förhållandevis stort antal mindre distrikt.

De för polisverksamheten i hela länet avsedda polismännen bör inte utgöra

en särskild kår. De bör organisatoriskt knytas till viss poliskår, i regel

den vars huvudstyrka är förlagd till residensstaden, men stå till länspolischefens

disposition.

Utredningen har föreslagit att ett antal polismän-utredare av utpräglad

experttyp skall stationeras i vissa polisdistrikt. Dessa utredningsmän skall

enligt förslaget knytas främst till poliskårerna i Stockholms och Göteborgs

polisdistrikt men även till poliskårerna i Malmö, Sundsvalls och Luleå polisdistrikt

och vara verksamma inom den av länsgränser oberoende räjong,

för vilken förläggningsstaden utgör centrum. Jag kan inte finna att en sådan

anordning är erfoi''derlig. Vid de enstaka tillfällen, da man inom ett distrikt

behöver biträde i utredningsarbetet av högre kvalificerade polismän än dem

som står till länets disposition, bör polischefen kunna hos det centrala

polisorganet begära det biträde, som han behöver.

I fråga om den egentliga polisverksamheten skiljer man f. n. mellan

ordnings- och kriminalpolisverksamhet. Huvudprincipen

är att ordningspolisen i första hand skall övervaka ordning och säkerhet

medan kriminalpolisens främsta uppgift är att verkställa spaning och

annan undersökning angående brott. Någon klar gränsdragning är det dock

inte fråga om, eftersom de olika verksamhetsgrenarna griper in i och

kompletterar varandra.

Man har i olika sammanhang konstaterat, att uppdelningen i ordningsoch

kriminalavdelningar innebär olägenheter i skilda hänseenden.

I fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan avdelningarna finner

man exempelvis, att kriminalpolismännen tillagts ett flertal arbetsuppgifter,

som inte rymmes inom begreppet spaning och annan undersökning angående

brott utan som rätteligen bör utföras av ordningspolismän. Utredningsarbete

bedrivs inom båda avdelningarna och har fördelats mellan dem

icke i första hand efter utredningarnas svårighetsgrad utan efter brottstypen.

Man finner därför, att kriminalpolispersonal i icke obetydlig omfattning

sysslar med utredningar, som är av mindre invecklad natui än

exempelvis de utredningar om trafikolyckor, som verkställes inom oidningspolisen.

Polisverksamhetsutredningen har i sitt betänkande Polisens

brottsbekämpande verksamhet (SOU 1961:15) påvisat en del andra olägenheter,

som har samband med polisarbetets indelning i ordnings- och kriminalpolisverksamhet.

Indelningen har salunda i viss man bibringat de

patrullerande polismännen den uppfattningen, att deras uppgifter är begränsade

till att avse endast ordningshållning. Enligt nämnda utredning

omfattar den patrullerande verksamheten i princip samtliga de uppgifter,

som polisen har att taga befattning med. över huvud taget föreligger ett

behov av nära samarbete mellan ordningspolisen och kriminalpolisen. Polis
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

verksamhetsutredningen konstaterar att det föreligger allvarliga brister i

detta hänseende. Relationerna mellan avdelningarna är enligt utredningens

mening inte tillfredsställande.

Enligt polisutredningens åsikt bör poliskårerna organiseras med beaktande

av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och

utredningsverksamhet. Förslaget synes vara ägnat att i stor utsträckning

undanröja de nyss redovisade olägenheterna med nuvarande indelning. Det

torde även möjliggöra en mera rationell fördelning av arbetsuppgifterna,

samarbetsfrågorna kan lösas på ett naturligt sätt, möjligheterna blir större

att disponera polismännen för uppgifter, som de är bäst lämpade för, och en

jäxnnaie och mera rättvis befordringsgång kan åstadkommas. Jag ansluter

mig därför till förslaget. En sådan indelning av polisverksamheten minskar

inte möjligheterna till en önskvärd specialisering av polispersonalen.

Enligt utredningens förslag till tjänstebenämningar inom

den lokala organisationen skall polischeferna i Stockholm, Göteborg

och Malmö — liksom länspolischeferna — benämnas polisdirektör.

För övriga polischefer föreslås titeln polismästare. Poliskammaren i Stockholm

har erinrat om att titeln polismästare har gammal hävd i denna stad

och anser att någon titelförändring därför inte bör ske. För egen del är jag

av den uppfattningen att det är en fördel om samtliga lokala polischefer

erhåller en enhetlig benämning. Då titeln polismästare synes mig lämplig

härför, förordar jag att samtliga lokala polischefer benämnes polismästare.

Som jag förut framhållit är ett grundvillkor för en tillfredsställande

Polisverksamhet att ett förtroendefullt förhållande råder mellan polis

och allmänhet. Polisväsendets kommunala förankring har uppenbarligen

varit till gagn i detta hänseende. Det är angeläget att känslan av

samhörighet mellan allmänhet och polis inte går förlorad i ett förstatligat

polisväsende. Jag vill livligt tillstyrka utredningens förslag att man i samband

med ett förstatligande av polisväsendet skapar garantier för en fortlöpande

kontakt mellan polisorganisationen och kommunerna. Oavsett vem

som är huvudman för polisen måste det från kommunens sida vara ett

intresse att polisen förmår ge kommunens befolkning ett gott skydd. Det

är därför viktigt, att de lokala intressena även i fortsättningen kan vinna

beaktande i polisverksamheten. Utredningens förslag härutinnan innebär

i korthet, att man i administrativ ordning föreskriver skyldighet för lokal

polischef att minst en gång årligen, lämpligen innan förslag till årets anslagsäskanden

för distriktets polisväsende upprättas, kalla representanter

för varje kommun till en informations- och samrådskonferens. Dessutom

skall polischefen orientera kommunerna om de mera väsentliga förändringar

som aktualiseras i fråga om polisorganisationen och polisverksamheten.

Mot förslaget har vissa remissinstanser invänt, att kontaktverksamheten

bör få en fastare och mera reglerad form än vad utredningen föreslagit.

Andra har menat att någon särskild reglering av samrådsverksamheten

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

inte erfordras. För egen del anser jag att samverkan och samråd bör ske

i så fria och obundna former som möjligt. Skulle man från kommunernas

sida anse att deras intresse av samråd inte blir tillgodosett i tillbörlig grad,

torde rättelse kunna vinnas genom hänvändelse till länsstyrelsen. Närmare

reglering av samrådsverksamheten är enligt min uppfattning inte påkallad.

I bl. a. vissa landsfogdars yttranden har hävdats, att länspolischefen bör

vara ledare vid lokala samråds- och informationskonferenser. Vad som skall

avhandlas vid konferenserna är emellertid angelägenheter som i första hand

rör kommunerna och den lokala polischefen. Länspolischefens närvaro

synes mig därför i regel inte erforderlig. Däremot bör såsom utredningen

föreslagit länsstyrelsen genom protokollsavskrifter underrättas om vad

som förekommit vid samrådskonferenser.

Vad härefter angår den regionala polisorganisationen bör

som jag tidigare uttalat, den högsta ledningen av polisverksamheten vara

förlagd i länen till länsstyrelserna och i Stockholm till överståthållarämbetet.

Beträffande själva organisationen på länsplanet har jag tidigare uttryckt

den uppfattningen, att länspolischefen bör ges ställning som tjänsteman i

länsstyrelsen men med full självständighet i fråga om den operativa ledningen.

I sistnämnda hänseende bör länspolischefen äga på eget ansvar

rekvirera förstärkning till länets poliskårer eller medge att polisstyrkor från

länet för viss tid får tjänstgöra utom länet. En viktig uppgift för honom

blir också att utöva ledningen av den verksamhet, som sträcker sig över

flera distrikt, t. ex. trafikövervakning. Jag föreslår att länspolischefens

ställning regleras efter nu angivna riktlinjer. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att närmare bestämma vilka ärenden länspolischefen skall

handlägga i länsstyrelsen och i vilken omfattning han skall besluta på eget

ansvar. Vilka organisatoriska förändringar som länspolischefens inordnande

i länsstyrelsen bör medföra och vilken arbetskraft som bör ställas till

hans förfogande torde få övervägas i samband med det fortsatta planläggningsarbetet.

Vad länspolischefens tjänstebenämning beträffar har

utredningen föreslagit titeln polisdirektör. I likhet med de remissinstanser,

som närmast beröres av förslaget, anser jag denna benämning mindre lämplig.

Inte heller kan jag ansluta mig till det från de nuvarande landsfogdarna

framförda förslaget att man bibehåller titeln landsfogde. För egen del anser

jag länspolischef vara den lämpligaste titeln. Den ger ett klart besked om

befattningshavarens arbetsuppgifter och anger området för hans verksamhet.

Vad jag anfört om den regionala polisorganisationen gäller av naturliga

skäl inte Stockholms stad. Även beträffande Göteborg och Malmö kan en

viss särreglering komma i fråga. Dessa spörsmål torde få bli föremål för

särskilda överväganden.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1962

Inte heller beträffande Gotlands län kan man följa de av mig förordade

allmänna riktlinjerna för den regionala polisorganisationen. Gotlands län

bör utgöra ett polisdistrikt med polismästaren stationerad i Visby. Något

behov av särskild länspolischef föreligger därför inte i detta län. Åt polismästaren

bör uppdragas att biträda länsstyrelsen vid handläggningen avärenden

angående länets polisväsende.

Även på det regionala planet skulle det kunna vara av värde att ge utrymme

åt lekmannaelement i polisorganisationen. Denna fråga behandlas

f. n. av länsförvaltningsutredningen i ett vidare sammanhang. .lag finner

därför inte anledning att nu taga ställning till detta spörsmål.

Frågan om att inrätta ett centralt organ för polisväsendet

har förts på tal i olika sammanhang. Uppgifterna för ett sådant organ skulle

främst vara att med stöd av vunna erfarenheter fortlöpande meddela allmänna

råd och anvisningar om hur polistjänsten skall utövas samt att från

rikssynpunkt öva tillsyn över polisväsendet och dess anordningar. Åtskilliga

av de brister, som f. n. vidlåder vårt polisväsende, har ansetts kunna hänföras

till avsaknaden av en sådan instans. I ett förstatligat polisväsende

torde nödvändigheten av ett polisorgan för hela landet ytterligare framhävas.

Enligt min mening beror det i väsentlig grad på tillkomsten av ett

sådant organ, om de fördelar som står att vinna genom polisväsendets förstatligande

skall kunna tillvaratagas. I likhet med utredningen och samtliga

remissinstanser förordar jag därför, att en central polismyndighet inrättas

i anslutning till förstatligandet.

Beträffande frågan om det centrala organets ställning finner jag uppenbart

att det bör vara en från Kungl. Maj:ts kansli fristående myndighet,

organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt.

Härigenom skänker man landets polisorganisation erforderlig stadga och

fasthet samtidigt som möjlighet öppnas att på en hand samla riksfrågor,

som nu handläggs av olika centrala organ.

Jag har tidigare betonat alt tyngdpunkten i polisledningen bör förläggas

till länsplanet. Detta ställningstagande leder till att det centrala organet

inte bör vara en chefsmyndighet i egentlig mening. Det bör sålunda i princip

inte tilläggas någon direktivrätt utan dess verksamhet bör huvudsakligen

vara inspekterande, rådgivande och samordnande. Skäl kan det oaktat anföras

för att det centrala organet bör få en begränsad möjlighet att på vissa

områden ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas och att utöva

viss ledning av polisarbetet. Bland de verksamhetsområden där sådana möjligheter

kan vara befogade må främst nämnas trafikövervakningen. Här

torde en central direktivrätt ha stor betydelse för att verksamheten skall

kunna bedrivas efter en enhetlig plan för hela landet. Centralorganet bör

sålunda kunna ge direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under

viss tidsperiod skall inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken.

Skulle gemensamma aktioner behöva företagas, som kräver samverkan

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

över länsgränserna, bör det centrala organet ha möjlighet att i vissa situationer

taga ledningen av verksamheten.

Även för bekämpningen av vissa brottstyper torde mycket stå att vinna

genom central dirigering. Detta gäller särskilt viss brottslighet som i allmänhet

inte kan sägas vara knuten till viss plats, såsom exempelvis illegal

narkotikahandel, järnvägs- och poststölder samt valutabrott. I fråga om

dessa brott har behovet av riksomfattande spaning redan nu framtvingat en

central ledning. Särskilda arbetsgrupper för utredning av dylik brottslighet

har sålunda bildats vid statspolisens avdelning i Stockholm. Riksomfattande

åtgärder har också visat sig erforderliga i fråga om den verksamhet

som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet.

Som jag tidigare påpekat tenderar brottsligheten över

huvud taget att bli alltmer mobil främst till följd av den ökade användningen

av motorfordon som hjälpmedel vid brott. Nu angivna förhållanden

motiverar enligt min mening att möjlighet ges att centralt dirigera

spanings- och utredningsarbetet. Om man konstaterar exempelvis att det

finns ett klart samband mellan brott förövade på olika platser i landet

ökar uppenbarligen möjligheterna att uppspåra gärningsmannen, därest

det centrala organet får övertaga ledningen av spaningsarbetet.

Vad jag här anfört om de befogenheter som bör tillkomma ett centralt

polisorgan överensstämmer i stort sett med vad utredningen föreslagit och

huvuddelen av remissmyndigheterna tillstyrkt. Jag föreslår att centralorganets

kompetens bestämmes i enlighet med vad jag förordat.

Till det centrala organet bör vidare överföras dels den verksamhet, som

i organisatoriska och andra hänseenden nu ankommer på polisväsendets

organisationsnämnd, dels ock de funktioner som utövas av statens kriminaltekniska

anstalt med avseende å registrering, kontakter med utländska

polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande art. Den återstående

delen av anstaltens verksamhet, d. v. s. det arbete som bedrivs inom laboratorieavdelningen,

är föremål för utredning av en särskilt tillkallad sakkunnig,

varför frågan om hur denna verksamhet framdeles skall bedrivas

bör avgöras först när resultatet av utredningsarbetet föreligger. Frågan

huruvida straffregistret bör överföras från fångvårdsstyrelsen till det centrala

polisorganet, ett spörsmål som f. n. är föremål för särskilda överväganden,

torde inte heller böra avgöras i förevarandc sammanhang.

Vad utredningen anfört rörande det centrala organets arbetsuppgifter

i övrigt kan jag i huvudsak biträda. Det kan enligt min mening därjämte

övervägas att till nämnda organ hänföra viss utlänningskontroll och att åt

denna myndighet anförtro uppgiften att utgiva en tidskrift för polisväsendet.

Statens polisskola bör såsom utredningen anfört bestå som en självständig,

Kungl. Maj :t direkt underställd institution.

Den inspekterande verksamheten kommer all utgöra en mindre del av

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

det centrala polisorganets samlade arbetsuppgifter. Jag finner därför den

av utredningen föreslagna benämningen statens polisinspektion inte ge

ett riktigt uttryck för verksamhetens art. Med hänsyn till arbetsuppgifternas

omfattning och karaktär föreslår jag för min del benämningen rikspolisstyrelsen.

Mångfalden av ansvarsfulla uppgifter, som kommer att vila

på rikspolisstyrelsen, motiverar enligt min mening att organets chef erhåller

generaldirektörs ställning. Han bör benämnas rikspolischef.

I utredningens betänkande lämnas endast en principskiss för den centrala

instansens organisation. Statspolisintendenten har däremot i sitt yttrande

presenterat ett mera utförligt förslag om hur rikspolisstyrelsen bör

vara uppbyggd. Enligt detta förslag skall styrelsen bestå av tre polisbyråer

med huvudsaklig uppgift att handlägga frågor, som gäller den egentliga

polisverksamheten. På en kanslibyrå skall handläggas bl. a. ärenden som

angår budget, upphandling, vård och underhåll av materiel, arbetsordningar

och tjänsteföreskrifter, remissärenden o. dyl. Till en organisationsbyrå

skall överföras den verksamhet, som i organisatoriska och andra hänseenden

f. n. ankommer på polisväsendets organisationsnämnd. Därjämte

skall finnas en teknisk sektion. Till styrelsen skall vidare enligt förslaget

knytas en befattningshavare för samarbetet med militära myndigheter. —

För att tillgodose behovet av samordning mellan de olika arbetsenheternas

verksamhet föreslås att samarbetsdelegationer tillsättes.

I tidigare sammanhang har jag framhållit betydelsen av att lekmannainflytandet

får göra sig gällande inom polisorganisationen och anslutit mig

till utredningens förslag att bereda utrymme för ett sådant inflytande på

den lokala polisorganisationen. Utredningen har däremot inte ansett sig

böra föreslå något lekmannainslag på det centrala planet. Jag kan inte

dela denna uppfattning. Det är enligt min åsikt av den största vikt att ett

centralt polisorgan, vartill motsvarighet tidigare saknats i vårt land, redan

från början får en fast medborgerlig förankring. Jag förordar att rikspolisstyrelsen

skall bestå av rikspolischefen såsom ordförande samt ett antal lekmän

såsom ledamöter.

Jag är inte beredd att närmare taga ställning till de frågor som gäller

rikspolisstyrelsens organisation samt ordningen för ärendenas handläggning

inom styrelsen. Dessa spörsmål torde få övervägas under det fortsatta

organisations- och planläggningsarbetet.

Med hänsyn till att vissa operativa ledningsuppgifter kommer att anförtros

rikspolischefen förordar jag, att specialutbildad personal ställes till

dennes förfogande och att denna personal organisatoriskt knytes till poliskåren

i Stockholms polisdistrikt. Personal för dylika uppgifter kan erhållas

från den nuvarande statspolisen.

I samband med polisreformen aktualiseras vissa särskilda frågor.

Liksom utredningen och samtliga remissinstanser utom en finner jag

det inte lämpligt att nu söka realisera det av tidigare polisutredningar fram
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lagda förslaget om skyldighet för polismannen att efter uppnådd pensionsålder

under viss tid kvarstå i en poliskårens reserv.

I propositionen 1959: 114 angående omorganisationen av civilförsvaret uttalade

jag, att jag helst skulle sett att civilförsvaret kunde avlastas alla ordnings-

och bevakning suppgifter. Därigenom skulle civilförsvaret bli en rent

humanitär organisation utan inslag av enheter med stridsuppgifter. Jag

fann emellertid ett överförande till polisväsendet av ifrågavarande uppgifter

inte böra ske, så länge en central myndighet för polisväsendet saknades, som

i fred kunde leda det erforderliga förberedelsearbetet. Genomföres nu förslaget

att inrätta en rikspolisstyrelse kommer nämnda fråga i ett annat

läge. Innan civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter kan överföras

till polisorganisationen, måste dock närmare övervägas bl. a. på vilken

rättslig grund personer skall kunna tagas i anspråk för att åstadkomma

den nödvändiga förstärkningen av polisorganisationen vid beredskapseller

krigsförhållanden samt vilka förändringar i polisorganisationen som

måste ske i samband med att uppgifterna överföres till polisen. Jag är därför

inte beredd att redan nu taga ställning till den här berörda frågan, som

i och för sig inte behöver lösas i detta sammanhang.

Jag vill slutligen upptaga ett av utredningen icke berört spörsmål om de

s. k. jaktpolisernas ställning i ett förstatligat polisväsende. F. n. finns fem

sådana befattningar i landet — två i Norrbottens län samt en i ettvart av

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Befattningshavarna har

av länsstyrelserna förordnats som polismän med stöd av 18 § polislagen

för att ombesörja på enskilds bekostnad anordnad polisbevakning och är

i tjänsten underställda landsfogden i respektive län. Svenska jägareförbundet

får ur jaktvårdsfonden statsbidrag till bestridande av kostnaderna

för dessa polismän. Jaktpoliserna tillhör sålunda inte polisorganisationen.

För jaktpolisernas verksamhet gäller av länsstyrelserna utfärdade instruktioner.

Av dessa instruktioner framgår, att det åligger jaktpolis bl. a.

att bedriva spaning inom länet för att hindra och upptäcka brott mot lagar

och författningar om jakt, att kontrollera efterlevnaden av stadganden om

jaktkort och vilthandel, att i samband med sin övriga verksamhet kontrollera

innehav av vapenlicens och att till åklagare anmäla uppdagade

brott eller förseelser. Dessa arbetsuppgifter kan alltså praktiskt taget helt

hänföras till egentlig polisverksamhet. Det synes mig därför rationellt att

inordna jaktpolisverksamheten i polisorganisationen och därigenom skapa

möjligheter till en mera enhetlig ledning och planläggning av verksamheten.

Jag förordar därför att polisstyrkorna i de polisdistrikt där behov kan

anses föreligga av särskild verksamhet av det slag som nu bedrives av jaktpolisen

anpassas så att personal kan helt eller delvis avdelas för sådana

uppgifter.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

V. ORGANISATIONEN AV ÅKLAGARVERKSAMHETEN

Utredningen

Med hänsyn till att åklagarväsendets uppbyggnad påverkar polisväsendets

funktionsduglighet har utredningen funnit det vara påkallat att i betänkandet

skissera hur ett helt statligt åklagarväsende kan tänkas uppbyggt

i anslutning till organisationen av ett statligt polisväsende. Utredningen framhåller,

att dess synpunkter på denna fråga anlagts med utgångspunkt i utredningens

förut redovisade principiella ställningstaganden, att det visserligen

skulle gagna såväl polis- som åklagarväsendet, om polischefs- och åklagarfunktionerna

helt skildes åt, men att utredningen inte ansett det möjligt

att genomföra en fullständig tudelning. Det nuvarande systemet med en samordning

i viss omfattning av funktionerna bör därför enligt vad utredningen

förordat bibehållas. Den tendens till uppdelning som redan nu gör sig gällande

bör dock i möjligaste mån främjas.

I fi åga om den lokala åk lagarorganisationen anmärker

utredningen till en början, att det synes ankomma på utredningen att gå in

På bedömanden allenast i de hänseenden i vilka organisationen kan påverkas

av eller påverka den organisation och de anordningar som föreslagits för

uPPbyggnaden av polisväsendet. Med hänvisning till sitt principiella ställningstagande

beträffande tudelningen av polischefs- och åklagarfunktionerna

vilken redan är genomförd i åtskilliga fall — förordar utredningen

att chefen för ett polisdistrikt, vilken kan antagas bli fullt sysselsatt av

polischefsärenden (polismyndighetsärenden), i princip ej bör tilläggas

åklagaruppgifter. Som förut nämnts håller utredningen före att, om ej särskilda

omständigheter föranleder annan bedömning, denna situation föreligger

i polisdistrikt med en total polisstyrka av minst 50—60 man. Åklagarverksamheten

i ett sådant distrikt föreslås alltså ankomma på en eller flera

distriktsåklagare. I polisdistrikt, där polischefens arbetskapacitet ej helt

täcks av polisuppgifter, bör polischefen med polischefsskapet förena distriktsåklagarbefattningen.

I ett sådant distrikt torde biträdande distriktsåklagare

böra förordnas i den mån behov föreligger därav med hänsyn till

åklagargöromålen. Det bör enligt utredningens mening inte komma i fråga

annat än att polisdistrikt och åklagardistrikt territoriellt sett sammanfaller.

En skiss över utredningens förslag rörande distriktsåklagarorganisationens

principiella uppbyggnad har fogats vid betänkandet som bilaga 10, till vilken

hänvisas.

Utredningen har inte berört frågan om distriktsåklagarnas stationering

inom verksamhetsområdena.

Behovet av åklagarpersonal i vissa åklagardistrikt kan inte alltid beräknas

i hela arbetskrafter. Därjämte torde det jämväl för distriktsåklagarorga
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

nisationen erfordras tillgång till en viss vikariereserv. Med åberopande av

dessa förhållanden finner utredningen det böra övervägas att inrätta tjänster

för »ambulerande» distriktsåklagare. I denna fråga har utredningen endast

givit uttryck för sin uppfattning, att ett system med »ambulerande»

distriktsåklagare öppnar ökade möjligheter att inom länen disponera de i

distrikten stationerade distriktsåklagarna för vikariat på statsåklagareänst

eller för tjänstgöring som biträde åt statsåklagare eller att för sådan biträdestjänstgöring

anlita »ambulerande» distriktsåklagare.

Vad gäller åklagarorganisationen på länsplanet har

utredningen ansett sig böra beakta endast sådana organisationsfrågor, som

påverkas av det dokumenterade behovet att i vissa fall tudela de nuvarande

landsfogdebefattningarna. Utredningen finner det självfallet att det

i princip inte finns anledning att bibehålla länen som statsåklagardistrikt,

enär länsstyrelserna inte har att taga befattning med åklagarverksamheten.

Det vore enligt utredningens mening naturligare och skulle sannolikt medföra

åtskillig organisatorisk vinning om statsåklagarområdena kunde utan

hänsyn till länsgränserna utformas såsom till antal och avrundning lämpliga

delar av de områden som ligger under en hovrätts domvärjo. Enär utredningen

inte kunnat förorda en uppdelning av alla landsfogdetjänster i

en länspolischefsbefattning och en statsåklagarbefattning anser utredningen

emellertid att det svårligen kan komma ifråga att f. n. frångå länet som

verksamhetsområde för statsåklagaren, oavsett om han i några fall endast

skall fullgöra åklagargöromål. Inte heller föreslår utredningen ändring i det

förhållandet att Stockholm, Göteborg och Malmö är självständiga statsåklagarområden.

Utredningens förslag beträffande åklagarorganisationen

på länsplanet innebär alltså ingen annan ändring i förhållande till nuvarande

organisation än att en tudelning sker av landsfogdebefattningarna i till

en början Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län. Vidare utgår utredningen

från att åtgärder vidtas för att förse länspolischefen-statsåklagaren

med högt kvalificerad biträdespersonal på åklagarsidan i erforderlig

utsträckning.

Utredningen behandlar härefter förhållandena i Göteborgs och Bohus län,

Malmöhus län och Gotlands län. Vad angår statsåklagarverksamheten i det

förstnämnda länet anser utredningen att, därest avsevärda områden av

grannkommunerna föres till Göteborgs polisdistrikt, samma områden bör

tillhöra statsåklagare^ i Göteborg kompetensområde och alltså undandragas

länspolischefen-statsåklagaren i länet. Denne anses nämligen inte böra

i åklagarhänseende administrera områden som i polisiärt hänseende inte

tillhör hans ämbetsbefattning. Med motsvarande resonemang säges statsåklagarens

i Malmö kompetensområde böra omfatta de delar av länet som

i polisiärt avseende föres till Malmö polisdistrikt. I fråga om Gotlands län

föreslår utredningen, att länet skall liksom f. n. utgöra ett statsåklagardistrikt.

Statsåklagaren bör tillika svara för distriktsåklagarverksamhcten i

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Gotlands polisdistrikt och för denna verksamhet få ett antal biträdande

åklagare.

Utredningen förordar vidare översyn eller komplettering av de bestämmelser

som reglerar fördelningen av åtalsrätten mellan statsåklagare och

distriktsåklagare. Denna fördelning har enligt utredningens uppfattning

stor betydelse då man skall beräkna arbetskraftsbehovet inte bara inom

statsåklagarorganisationen och distriktsåklagarorganisationen utan även

inom polisväsendet, eftersom åklagarpersonalen i stor utsträckning är engagerad

även inom polisväsendet.

Från de synpunkter utredningen haft att anlägga finner den inte anledning

uttala sig om organisatoriska eller andra förändringar på riksplanet.

I detta sammanhang berör utredningen emellertid ett spörsmål angående

åklagarutbildningen. I framtiden torde, framhåller utredningen, den personal

som är gemensam rekryteringsbas för polischefer och åklagare liksom

hittills få utbildning vid statens polisskola, låt vara att utbildningen övervägande

tar sikte på polisverksamheten. Enligt vad utredningen tidigare

förordat bör skolan alltjämt vara en fristående undervisningsanstalt. De

direkt polisiära intressena anser utredningen bli tillgodosedda genom att

det centrala polisorganets chef blir självskriven ledamot av skolans styrelse.

Det synes utredningen kunna ifrågasättas om inte också riksåklagaren eller

byråchefen för administrativa ärenden hos riksåklagarämbetet bör ingå i

skolans styrelse som självskriven ledamot.

Beträffande tjänstebenämningar för åklagare anser utredningen

att de nuvarande benämningarna stadsfiskal och landsfiskal bör

slopas och att tjänstetiteln för åklagare på lokalplanet bör vara distriktsåklagare

eller, om polischefs- och åklagarbefattningarna är förenade, polismästare,

tillika distriktsåklagare. I fråga om åklagare på länsplanet föreslår

utredningen att tjänstetiteln skall vara statsåklagare. Är länsåklagaren

även länspolischef bör tjänstebenämningen enligt utredningen vara polisdirektör,

tillika statsåklagare.

I sitt särskilda yttrande har utredningens expert Waesterberg funnit anledning

till vissa betänkligheter mot den skisserade åklagarorganisationen

på lokalplanet. I och för sig har Waesterberg ingen erinran mot förslaget att

polisdistrikt också skall utgöra åklagardistrikt, men han anser att det

måste innebära en betydande belastning för åklagarna att de tänkta polisdistrikten

i många fall skulle komma att omfatta flera domstolars domkretsar.

Enligt Waesterbergs mening bör detta undvikas i så stor utsträckning

som möjligt utan att utredningens principer för polisdistriktsindelningen

helt frångås. I vissa fall anser han ett bättre läge kunna ernås i detta hänseende

genom att distrikten göres mindre än vad utredningen räknat med.

Waesterberg förklarar vidare, att han inte ansluter sig till utredningens

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1962

förslag att benämna de lokala åklagarna distriktsåklagare, vilken benämning

han finner svårligen kunna användas som titel. Han framlägger dock inte

något eget förslag till tjänstebenämning på dessa åklagare.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i hithörande frågor bär i

stort sett accepterat de linjer polisutredningen dragit upp för åklagarväsendets

framtida organisation. Samtidigt har dock allmänt framhållits angelägenheten

av att den närmare utformningen av organisationen, i synnerhet

om den helt skiljs från polisväsendets organisation, blir föremål för

särskild utredning. Remissmyndigheterna har därför huvudsakligen tagit

sikte på att med sina ställningstaganden ge underlag för fortsatt utredningsarbete

på området. Att det föreliggande materialet inte ger underlag

ens för ett principbeslut om åklagarväsendets förstatligande hävdas

dock endast i ett remissyttrande.

Den nuvarande funktionella uppdelningen av åklagaruppgifterna

på riksåklagaren, statsåklagare och distriktsåklagare bör enligt de

flesta remissorganens åsikt i huvudsak behållas. Denna ståndpunkt intager

riksåklagarämbetet, som finner det nödvändigt att statsåklagarinstitutionen

består som en mellaninstans mellan ämbetet och distriktsåklagarna. Samma

uppfattning har åklagarmyndigheten i Malmö och den återspeglas bl. a. i

yttrandena från hovrätten över Skåne och Blekinge, åklagarmyndigheterna i

Göteborg och Hälsingborg, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen

Sveriges stadsfiskaler.

I ett par remissvar hävdas att distriktsåklagarna bör lyda omedelbart under

riksåklagarämbetet. Enligt åklagarmyndigheten i Uppsala bör distriktsåklagaren

erhålla ställning som statsåklagare och den kontroll av distriklsåklagarnas

verksamhet som f. n. utövas av statsåklagarna övertagas av en

inspektionsbyrå inom riksåklagarämbetet. Utrymme finns då inte längre för

särskilda statsåklagare. Åklagarmyndigheten i Karlstad förordar att nuvarande

statsåklagaruppgifter överflyttas från statsåklagarna till en riksåklagaren

direkt underställd åklagarkammare för varje län.

De remissorgan som mera utförligt behandlat åklagarväsendets framtida

organisation har genomgående förutsatt tudelning av åklagar- och polisväsendet.

Organisationsspörsmålen har därför övervägts helt med utgångspunkt

i den lämpligaste inre organisationen i ett åklagardistrikt.

Vad gäller den inre organisationen på lokalplanet framhåller

riksåklagarämbetet att en sådan organisation synes böra eftersträvas

som möjliggör en differentiering av åklagaruppgiftcrna efter målens beskaffenhet

och befattningshavarnas kompetens. För att åstadkomma denna differentiering

blir det nödvändigt alt göra åklagardistrikten så stora att varje

distrikt bereder arbete för mer än en åklagare. Får åklagarna i distriktet

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

gemensam expedition, vinnes även fördelen att de får tillfälle att inbördes

diskutera sina ärenden. \ ilka åklagaruppgifter som framdeles bör läggas på

de lokala åklagarna hänger enligt ämbetet samman med de kompetenskrav

som uppställes för olika kategorier åklagare. Ämbetet anser att mera krävande

åklagaruppgifter även på lokalplanet bör handläggas av åklagare med

landsfogdekompetens. Varje åklagardistrikt bör därför tillföras eu eller

flera åklagare med denna kompetens.

I huvudsak samma inställning som riksåklagarämbetet har hovrätten

över Skåne och Blekinge, åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö samt

stadsfiskalen i Gävle. Den sistnämnde anser dock alt alla åklagarna inte

alltid behöver stationeras på samma ställe utan att en spridd stationering

kan vara ändamålsenlig om flera större tätorter finns inom åklagardistriktet.

Stadsfiskalen i Vänersborg anför att stora åklagarmyndigheter innebär

åtskilliga nackdelar från organisatorisk synpunkt. Det är svårt att finna

lämplig grund för ärendenas fördelning mellan åklagarna. Vidare är kontorsorganisationen

hos de största åklagarmyndigheterna underlägsen organisationen

hos smärre åklagarmyndigheter och vid landsfiskalskontoren.

Enligt stadsfiskalens åsikt för stora myndigheter även med sig olika trivselproblem.

Erfarenhetsmässigt bör en åklagarmyndighet omfatta högst

3—4 åklagare.

Utgående från nu redovisade ståndpunkter har de flesta remissorganen

ingen erinran mot att de av polisutredningen föreslagna polisdistrikten får

utgöra verksamhetsområden även för distriktsåklagarn

a. Uttryckligen framhålles detta av åklagarmyndigheten i Malmö, stadsfiskalen

i Gävle och föreningen Sveriges stadsfiskaler. En mer oklar hållning

intager riksåklagarämbetet och åklagarmyndigheten i Göteborg, vilka

emellertid inte synes motsätta sig en sådan distriktsindelning, därest åklagaruppgifterna

i varje distrikt bereder arbete åt flera åklagare. Hovrätten

över Skåne och Blekinge finner det inte vara av större betydelse om en

åklagarmyndighet omfattar flera domkretsar eller flera polisdistrikt.

Med hänsyn till sina åsikter om åklagarmyndigheternas lämpliga storlek

anser stadsfiskalen i Vänersborg att de föreslagna polisdistrikten blir för

stora som åklagardistrikt, eftersom 6—8 åklagartjänster enligt utredningsförslaget

torde behöva inrättas i varje distrikt.

Från åtskilliga håll har den anmärkningen framställts mot utredningens

förslag till indelning i åklagardistrikt att de tänkta polisdistrikten kommer

att omfatta flera domkretsar, vilket anses innebära en betydande belastning

för både åklagarna och domstolarna och därför bör i möjligaste

mån undvikas. Denna anmärkning framställes av Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre

Norrland, lagberedningen, föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstyrelsen

i Malmöhus län, landsfogden i Norrbottens län, stadsfiskalerna i Söder
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tälje och Vänersborg, föreningen Sveriges landsfiskaler och länsavdelningarna

av denna förening samt ett stort antal landsfiskaler. I allmänhet

anses att frågan om indelningen i åklagardistrikt bör vila i avbidan på

resultatet av pågående utredning om domkretsindelningen.

Frågan om åklagarens ställning under förundersökningen beröres av

poliskammaren i Örebro, som förordar en utredning härom. Föreningen

Sveriges poliskommissarier håller före att frågan inte behöver avgöras i

förevarande sammanhang men att det av praktiska skäl, främst om polischefen

och åklagaren har skilda stationeringsorter, kan vara lämpligt att

överväga om inte strafförelägganden och beslut om nedläggande av förundersökningen

i vissa fall av enklare art bör delegeras på befattningshavare

inom det lokala polisväsendet.

Åklagarväsendets anknytning till polisväsendet på det lokala planet synes

vara avgörande för det uttalandet av föreningen Sveriges stadsfiskaler, att

de lokala åklagarnas stationeringsort i regel bör sammanfalla med centralorten

i polisdistriktet, så att åklagaren kan stå i nära kontakt med distriktets

huvudpolisstyrlca.

Förslaget att inom åklagardistrikten utnyttja ambulerande distriktsåklagare

kritiseras i några remissyttranden. Föreningen Sveriges stadsdomare

vitsordar att det för vikariatstjänstgöring uppenbarligen synes

erforderligt att utnyttja ambulerande åklagare men anser det inte klarlagt

vilka uppgifter som därutöver skall anförtros dessa åklagare. Föreningen

finner det nödvändigt att åklagarorganisationen bygges upp så, att personalen

i distrikten blir tillräcklig för att bemästra även tillfälliga toppbelastningar.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län är det inte lämpligt att såsom

utredningen antytt i ett tidigare sammanhang låta en och samma

person fullgöra åklagaruppgifter i flera polisdistrikt. Åklagaren ställes

därigenom i beroende av två polisorganisationer.

Även frågan om organisationen på det regionala planet

behandlas av remissinstanserna främst under förutsättningen att det organisatoriska

sambandet mellan åklagar- och polisverksamheten upplöses.

Riksåklagarämbetet anknyter till sin förut framförda åsikt att varje lokalt

åklagardistrikt bör tillföras en åklagare med landsfogdekompetens. När

detta syfte nåtts har statsåldagaren inte anledning att i samma utsträckning

som nu syssla med rena åklagaruppgifter. Den ledande kontrollerande och

rådgivande verksamheten blir då den dominerande. Vissa skäl anser ämbetet

dock tala för att utförande av åklagartalan i hovrätt i huvudsak förbehålles

statsåklagare. Sedan statsåklagarna frigjorts från länspolischefsgöromålen

synes det ämbetet ej längre finnas anledning bibehålla länen

som statsåklagardistrikt. Man bör alltså ha fria händer att inom varje

hovrättsområde skapa ett lämpligt antal statsåklagardistrikt. Med motsvarande

resonemang kommer åklagarmyndigheten i Göteborg fram till

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

att hinder ej bör möta att en statsåklagares område motsvarar två län.

Hovrättsområdena anses dock böra i möjligaste mån respekteras.

Åklagarmyndigheten i Malmö anför att statsåklagardistriktens omfattning

är beroende av vilka arbetsuppgifter statsåklagarna anses böra få.

Detta spörsmål sammanhänger i sin tur med de lokala åklagarnas kvalifikationer.

Skall de lokala åklagarna i princip vara jurister bör ej krävas

att statsåklagaren skall utföra talan i relativt okomplicerade mål om t. ex.

otukt, dråp, mordbrand o. dyl. Dessa arbetsuppgifter synes kunna anförtros

de kvalificerade lokala aklagarna. Den åklagare som intar förmansställning

inom varje åklagarmyndighet bör enligt denna remissinstans kunna

anförtros sedvanliga åtalsprövningar. Med sådan arbetsfördelning skulle

statsåklagaren bli en inspekterande och rådgivande instans, han skulle

utföra åtal i mål av särskilt känslig beskaffenhet och han skulle fungera

som besvärsinstans. Eftersom dessa uppgifter i flera län inte kommer att

■\aia tillräckliga för en befattningshavare, får man föra samman flera

län eller delar av dem till statsaklagardistrikt. Vill man behålla länen som

statsaklagardistrikt kan det tänkas att i mindre län knyta statsåklagaren

till åklagarmyndigheten i residensstaden. Statsåklagaren skulle därvid

vara verksam både som lokal åklagare och statsåklagare.

Samma inställning har åklagarmyndigheten i Borås och stadsfiskalen i

Gävle. Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att statsåklagarens

verksamhetsområde bestämmes av hans arbetsuppgifter och att verksamhetsområdet

ej kan fastställas förrän man tagit ställning till arbetsuppgifterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och poliskammaren i Luleå anser

att hovrättsområdena bör utgöra bas för statsåklagarnas verksamhet.

Den ekonomiska förvaltningen av åklagarväsendet bör enligt

åklagarmyndigheten i Göteborg i huvudsak ligga hos länsstyrelserna. Stadsfiskalen

i Skövde anser att åklagarmyndigheterna i ekonomiskt hänseende

bör underställas polismyndigheterna.

Riksåklagarämbetet förordar att länsstyrelsernas befattning med åklagarväsendet

i administrativt hänseende upphör och att de hithörande uppgifter,

som nu ankommer på länsstyrelserna, överflyttas till riksåklagarämbetet

och statsåklagarna. överföres de administrativa uppgifterna beträffande

åklagarväsendet i dess helhet till ämbetet, lär detta innebära en

så väsentlig ökning av ämbetets administrativa arbetsuppgifter att en förstärkning

av ämbetets administrativa personal synes påkallad, eventuellt

även en ändrad organisation av den administrativa verksamheten.

Riksåklagarämbetet och åklagarmyndigheten i Göteborg understryker

att ändringar beträffande statsåklagarnas funktioner och indelningen i

statsåklagardistrikt inte berör Stockholm, Göteborg och Malmö.

I tredningens förslag till tjänstebenämningar har vid remissbehandlingen

godtagits på de flesta håll.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Förslaget till tjänstetitel för de lokala åklagarna har emellertid föranlett

åtskilliga kritiska uttalanden. Sålunda understryker föreningen Sveriges

landsfiskaler, flertalet länsavdelningar av denna förening samt de

flesta landsfiskaler, som yttrat sig över utredningsförslaget, att titeln

distriktsåklagare inte kan användas vid tilltal. I stället föreslås i yttrandena

som tjänstetitel statsfiskal, provinsfiskal, kronofiskal eller kronolänsman.

En del remissorgan, bl. a. statspolisintendenten och föreningen Sveriges

häradshövdingar, förordar att de nuvarande benämningarna landsfiskal

och stadsfiskal behålles. Enligt landsfogden i Gotlands län bör distriktsåklagare

kallas statsåklagare och de nuvarande statsåklagarna förste statsåklagare.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser titeln åklagare tillräcklig.

Åklagarmyndigheten i Malmö anför, att det från trivsel- och rekryteringssynpunkt

är av vikt att de olika åklagarnas ställning inom organisationen

kommer till uttryck i lämpliga titlar, och föreslår för sin del titlarna

statsåklagare, åklagarråd, åklagarassessor och åklagarnotarie. Motsvarande

synpunkt ligger till grund för stadsfiskalens i Vänersborg förslag att benämningarna

skall efter lönegrader vara byråchef, byrådirektör och byråsekreterare.

Tjänstebenämningarna kan inverka på lönegradsplaceringen,

framhåller åklagarmyndigheten i Göteborg, som för sin del föreslår att alla

åklagare benämnes fogde jämte lämpligt prefix. Titeln statsadvokat föreslås

av stadsfiskalen i Skövde, som vidare förordat titlarna landsadvokat och

riksadvokat för nuvarande statsåklagare och riksåklagaren.

För åklagarna på det regionala planet föreslår jnstitiekanslersämbetet

tjänstetiteln överåklagare. Landsfiskalen i övertorneå distrikt anser

tjänstetiteln böra vara länsåklagare. Andra förslag, som framkommit vid

remissbehandlingen är förste statsfiskal och överdirektör.

Departementschefen

I tidigare sammanhang har jag framhållit att det f. n. råder ett nära organisatoriskt

samband mellan åklagarverksamhet och polisverksamhet. Härav

följer att den omorganisation som jag förordat beträffande polisväsendet

för med sig att också organisationen av åklagarväsendet måste ses över.

Utgångspunkten för denna översyn är mitt tidigare förslag att staten skall

övertaga huvudmannaskapet för åklagarväsendet i den del detta alltjämt

är kommunalt.

Polisutredningen har i stora drag skisserat hur åklagarväsendet enligt utredningens

uppfattning bör vara organiserat i framtiden. Till grund för utredningens

ställningstagande ligger dess förslag att det nuvarande personalorganisatoriska

sambandet mellan polis- och åklagarväsendet skall bestå

i betydande utsträckning. Det är därför naturligt att utredningen inte

tänkt sig några mera genomgripande förändringar i åklagarorganisationen.

Utredningsförslaget innebär i stort sett att de lokala åklagardistriktcn skall

f> - It i haag till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

sammanfalla med de nya polisdistrikten. I de distrikt där en Indelning av

polischefs- och åklagarfunktionerna anses möjlig skall finnas en eller flera

distriktsåklagare. I övriga distrikt skall polischefen enligt förslaget även

vara distriktsåklagare, varvid han i mån av behov skall få en eller flera biträdande

åklagare till sitt förfogande. En viss överflyttning av åklagaruppgifter

mellan distrikten anses böra ske för att utjämna ojämnheter i arbetsbelastningen.

Vidare föreslås att ambulerande åklagare anställes för bl. a.

vikariatstjänstgöring. På statsåklagarplanet innebär förslaget att länen skall

utgöra verksamhetsområden och att länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna

uppdelas i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, medan länspolischefen

i övriga län jämväl skall vara statsåklagare. I Stockholm, Göteborg

och Malmö föreslås ingen ändring i nuvarande organisation.

Vid behandlingen av frågan om förhållandet mellan polis- och åklagarväsendet

har jag föreslagit, att en tudelning över hela linjen av polischefsoch

åklagarfunktionerna skall genomföras. Då man sålunda inte har att

räkna med förening av åklagar- och polischefsbefattningar, kan man utforma

åklagarorganisationen utan att i så hög grad vara bunden av hur

polisväsendet organiseras.

De remissorgan som mera utförligt uppehållit sig vid hur åklagarväsendet

lämpligen bör vara uppbyggt, om det organisatoriskt skiljes från polisväsendet,

har tämligen allmänt förklarat, att det föreliggande utredningsmaterialet

inte utgör tillräckligt underlag för ett slutgiltigt ställningstagande i frågan.

Såtillvida delar jag denna uppfattning som det givetvis inte är möjligt att

redan i detta sammanhang ange annat än allmänna riktlinjer efter vilka

åklagarväsendet bör utformas. Dessa riktlinjer bör emellertid läggas till

grund för det fortsatta utredningsarbete rörande den yttre och inre organisationen

av åklagarväsendet som måste komma till stånd efter ett beslut att

omorganisera polisväsendet i enlighet med vad jag föreslagit i det föregående.

Åtskilliga synpunkter har vid remissbehandlingen av utredningens betänkande

anlagts på frågan hur en från polisorganisationen fristående 1 okal

åk lagar organisation bör vara uppbyggd. På åklagarhåll

har man i allmänhet förordat att distriktsåklagarna föres samman till

åklagarmyndigheter med ett relativt stort antal åklagare. Med denna lösning

skulle de lokala åklagardistrikten ofta komma att omfatta två eller

flera polisdistrikt. Fördelen med stora åklagarmyndigheter har angivits

vara bl. a. att de ger möjlighet till kompetensdifferentiering mellan de

åklagare som tillhör en sådan myndighet, varvid åklagarärendena kan fördelas

med hänsyn till ärendenas svårighetsgrad och befattningshavarnas

kompetens. Genom detta system får åklagarna vidare tillfälle att sinsemellan

diskutera mera invecklade ärenden. Om krav på statsåldagarkompetens

uppställes för åklagarmyndighets chef, skulle enligt denna me
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kil

Kungl. Maj:ts proposition nr 1i 8 år 1902

ning en del av de ärenden som f. n. skall handläggas av statsåklagare kunna

överföras till lokal chefsåklagares kompetensområde. Andra remissinstanser

har understrukit sambandet mellan polisens och åldagarnas uppgifter

vid förundersökning i brottmål och med hänsyn härtill ansett att åklagare

bör finnas stationerad i varje polisdistrikts centralort. De rättsvårdande

organen har starkt framhävt åklagarverksamhetens anknytning till rättskipningen

och menat att domkretsarna bör respekteras vid indelningen i

åklagardistrikt.

Med det samband som onekligen föreligger mellan polis-, åklagar- och

domstolsverksamhet torde det inte vara realistiskt att utforma organisationen

av envar av verksamhetsgrenarna på det sätt som med hänsyn enbart

till den verksamheten framstår som mest ändamålsenligt.

Vid genomförandet av mitt i det föregående berörda förslag att det personalorganisatoriska

sambandet mellan polis- och åklagarväsendet skall

upplösas måste beaktas att åklagarverksamheten i många hänseenden är

beroende av polisverksamheten. Visserligen inledes i allmänhet förundersökning

i brottmål på polisens eget initiativ, men så snart viss person misstänkes

för brottet skall i princip åklagaren inträda som förundersökningsledare.

I denna egenskap måste han många gånger personligen gripa in i

utredningsarbetet. Genom att fortlöpande meddela direktiv för hur utredningen

skall bedrivas skall han tillse att utredningen genomföres med erforderlig

skyndsamhet samt att den blir fullständig men ändå begränsad

till det i varje särskilt fall väsentliga. Det synes med hänsyn till det

anförda påkallat att kontinuerlig personlig kontakt i möjligaste mån upprätthålles

mellan åklagaren såsom förundersökningsledare och utredningsmännen

inom polisen. Skall detta syfte kunna tillgodoses bör åklagare

finnas stationerad i anslutning till polisens huvudstyrka på centralorten

i varje polisdistrikt.

De föreslagna polisdistrikten kommer i flertalet fall att få en avsevärd

omfattning. Vad gäller de län för vilka utredningen upprättat detaljerade

organisationsplaner för polis- och åklagarväsendet skulle mer än en åklagare

komma att finnas i flertalet distrikt, i flera av dem tre eller fyra

åklagare. Att döma av det material som i övrigt legat till grund för utredningens

skiss till polisdistriktsindelning synes motsvarande komma att gälla

beträffande distrikten även i övriga län. Man torde sålunda kunna räkna

med att åklagardistrikt som motsvarar de nya polisdistrikten i regel kommer

att bereda sysselsättning för mer än en, ofta ett flertal åklagare. Önskemålet

om möjlighet för åklagarna till interna diskussioner i frågor av

invecklad art torde därför väsentligen bli tillgodosett inom åklagardistrikt

motsvarande de nya polisdistrikten. Utrymme torde också oftast finnas

att inom dessa distrikt genomföra en kompetensdifferentiering mellan åklagarna,

så att vissa av de mål, som nu skall handläggas av statsåklagare, i

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

den män det anses lämpligt kan överflyttas till distriktsåklagare med statsåklagarkompetens.

Däremot torde det antal åklagare som kan beredas sysselsättning inom

varje polisdistrikt merendels inte bli tillräckligt stort för att medge både att

åklagarna specialiseras på viss slags brottslighet och att uppgifterna inom

varje brottskategori lördelas pa åklagare med olika hög kompetens. För

en så långt driven arbetsfördelning, vilken f. n. förekommer endast i de

största städerna, krävs i regel mycket stora åklagardistrikt, omfattande

ett flertal polisdistrikt. Jag har nyss framhållit att det skulle medföra vissa

olägenheter för både polisens och åklagarnas arbete om åklagare inte fanns

stationerad i anslutning till varje polismyndighet. Skulle det från andra

synpunktei anses fördelaktigt att inrätta mycket stora åklagarmyndigheter

torde lämpliga åklagardistrikt kunna bildas genom sammanslagning av två

eller flera polisdistrikt till ett åklagardistrikt.

Som antytts i det föregående har indelningen i åklagardistrikt betydelse

också för domstol sverksamheten. Den kritik som från denna synpunkt

fiamställts mot att polisdistrikt även skall utgöra åklagardistrikt synes

främst ha tagit sikte på det förhållandet att de polisdistrikt polisutredningen

skisserat skulle komma att omfatta flera eller delar av flera domkretsar.

För egen del är jag av den uppfattningen att vid den överarbetning

av utredningens skiss till polisdistriktsindelning, som enligt vad jag tidigare

uttalat måste ske, hänsyn även bör tagas till den nu berörda kritiken. I

detta sammanhang vill jag dock erinra om vad jag tidigare sagt rörande

den utredning som f. n. pågår beträffande domkretsindelningen. Enligt de

för denna utredning utfärdade direktiven bör utredningen under sitt arbete

med ny domkretsindelning taga hänsyn till inte bara de planer för en indelning

av länen i kommunblock som skall upprättas av länsstyrelserna utan

även till den ändring av indelningen i polis-, åklagar- och exekutionsdistrikt

som kan komma att bli följden av föreliggande förslag i dessa hänseenden.

Jag har därför funnit det sannolikt att den påtalade bristande överensstämmelsen

mellan de skisserade polisdistrikten och domkretsarna i huvudsak

kommer att undanröjas sedan en ny domkretsindelning genomförts.

Goda möjligheter synes sålunda finnas att i anslutning till polisdistriktsindelningen

utforma åklagardistrikt, som blir lämpliga verksamhetsområden

för åklagare på lokalplanet med hänsyn tagen såväl till åklagarverksamheten

som till polisverksamheten och domstolsverksamheten. Som jag

förut framhållit låter det sig inte göra att på nu föreliggande material taga

ställning till hur den inre organisationen inom åklagardistrikten bör utformas.

Så mycket lär dock kunna sägas redan nu att en lösning av distriktsindelningen

efter angivna linjer inte kan lägga avgörande hinder i vägen

för en tillfredsställande lösning även av dessa problem. I detta sammanhang

''iU Jag tillägga att jag i stort sett delar de betänkligheter som några remissinstanser

hyser mot utredningens förslag att reglera arbetsbördan inom

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8 år 1962

distrikten genom att flytta över vissa åklagaruppgifter från åklagare i ett

distrikt till åklagare i ett annat. Är arbetsuppgifterna i ett distrikt uppenbart

otillräckliga för att bereda ens en åklagare full sysselsättning kan två

polisdistrikt slås samman till ett åklagardistrikt. Däremot bör såvitt möjligt

undvikas att ett åklagardistrikt bildas av delar av polisdistrikt. Hur

man än utformar åklagardistrikten kommer dock arbetsvolyinen i varje

distrikt näppeligen alltid att kunna beräknas i hela arbetskrafter, i varje

fall inte på längre sikt. Det är naturligt att en viss ojämnhet i arbetsbelastningen

i skilda distrikt inte kan undvikas. En viss utjämning synes

kunna vinnas genom att man utnyttjar ambulerande åklagare. I likhet

med utredningen anser jag att tjänster för sådana åklagare sannolikt måste

finnas för bl. a. vikariats- och förstärkningstjänstgöring.

Vad gäller den regionala åk lagarorganisationen delar jag

den av så gott som alla remissmyndigheter framförda uppfattningen att det

fortsatta utredningsarbetet med åklagarväsendets organisation bör bedrivas

med utgångspunkt i att det nuvarande systemet med regionala åklagare

som en mellaninstans mellan distriktsåklagare och riksåklagaren bör bestå.

Vid remissbehandlingen har gjorts ett flertal uttalanden som går ut på att

de regionala åklagarnas verksamhetsområden bör göras väsentligt större

än länen. Bakom sådana uttalanden synes i allmänhet ligga uppfattningen

att de nuvarande statsåklagargöromålen i större eller mindre omfattning

bör flyttas över till distriktsåklagarna. Som jag nyss nämnt kan en mera

definitiv bedömning av den lämpligaste arbetsfördelningen inom åklagarväsendet

inte göras på föreliggande material. Även om statsåklagarna befrias

från vissa av sina nuvarande åligganden kan man emellertid ställa sig

tveksam till påståendet att länet i allmänhet skulle vara ett alltför begränsat

verksamhetsområde för att bereda full sysselsättning för en regional

åklagare. Från flera håll har omvittnats att statsåklagarnas tid f. n. inte

räcker till för de åklagaruppgifter som enligt landsfogdeinstruktionen skall

ombesörjas av dem och att de inte hinner fullgöra sin ledande, kontrollerande

och rådgivande verksamhet i avsedd utsträckning. I det föregående har

jag hävdat, att länet som regionalt åklagardistrikt i regel kommer att erbjuda

tillräckliga arbetsuppgifter för en befattningshavare. All sannolikhet

talar för att detta kommer att äga giltighet även om dislriktsåklagarnas behörighet

vidgas. Tills vidare synes man därför böra räkna med länen som

verksamhetsområden på regionalplanet. Dock bör hinder inte föreligga att

framdeles knyta de regionala åklagardistrikten till annan lämplig indelning

än länen.

I likhet med remissorganen anser jag att det inte f. n. kan anses påkallat

att efter ett förstatligande göra någon väsentlig ändring av åklagarväsendets

organisation i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Utredningen har i största korthet också berört frågan om utbildning

av åklagare och bl. a. ifrågasatt om inte riksåklagaren eller chefen för

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

riksåklagarämbetets administrativa byrå bör ingå som självskriven ledamot

i styrelsen för statens polisskola. Jag är inte beredd att taga ställning

till detta förslag förrän den komplicerade frågan om kompetenskrav och

utbildningsvägar för såväl åklagare som polischefer och utmätningsmän

blivit närmare utredd. Inte heller anser jag det lämpligt att på nuvarande

stadium av organisationsfrågan uttala mig angående det vid remissbehandlingen

upptagna spörsmålet om vilken myndighet som framdeles bör handha

den ekonomiska förvaltningen av åklagarväsendet.

Utredningen har som tj änstebenämn ingår föreslagit distriktsåklagare

för åklagare på lokalplanet och den nuvarande benämningen statsåklagare

för åklagare på länsplanet. Förslaget har rönt ett livligt intresse

vid remissbehandlingen. I allmänhet har man godtagit titeln statsåklagare.

Titelförslaget distriktsåklagare har däremot mött ett nästan enhälligt motstånd

från distriktsåklagarnas sida. Gentemot förslaget har som huvudargument

anförts att titeln distriktsåklagare inte lämpar sig för tilltal. Som

jag redan framhållit i anslutning till andra titelförslag anser jag att ett

krav som i första hand bör ställas på en tjänstetitel är att den anger befattningshavarens

funktion. Benämningen distriktsåklagare är från denna

synpunkt en lämplig benämning på lokala åklagare och den torde lämpa

sig väl också för tilltal sedan ovanan vid titeln efter någon tid övervunnits.

Jag föreslår därför tjänstebenämningen distriktsåklagare för åklagare på

lokalplanet. Med motsvarande utgångspunkt förordar jag att åklagare på

det regionala planet benämnes länsåklagare. I Stockholm, Göteborg och

Malmö bör enligt min mening särskilda benämningar för åklagarna övervägas.

VI. ORGANISATIONEN AV EXEKUTIONSVERKSAMHETEN

Utredningen

Inledningsvis anknyter utredningen till sin förut redovisade uppfattning

att verksamheten inom exekutionsväsendet till sin art väsentligt skiljer sig

från polis- och åklagarverksamheten och att det nuvarande sambandet mellan

verksamhetsgrenarna innebär avsevärda olägenheter. Utredningen har

därför såsom tidigare utvecklats förordat att utmätningsmannabestyren

överföres på särskilda tjänstemän och att polisverksamhet inte i något fall

längre skall omfatta jämväl exekutionsbiträdesverksamhet. Vidare har utredningen

föreslagit att exekutionsväsendet skall helt förstatligas. Med

utgångspunkt i dessa överväganden och med beaktande av stadsdomstolsutredningens

förslag rörande exekutionsväsendet har polisutredningen dragit

upp följande riktlinjer för hur exekutionsverksamheten bör kunna organiseras.

Enligt de av utredningen föreslagna principerna för länens indelning i po
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lisdistrikt skulle landet komma att indelas i 111 polisdistrikt. Stadsdomstolsutredningen

har ansett att stad måste ha minst 25 000 invånare för att

bereda en utmätningsman full sysselsättning och således utgöra eget utmätningsmannadistrikt.

Av de föreslagna polisdistrikten kommer endast 14

att ha eu folkmängd understigande 25 000. I fyra av de 19 renodlade utmätningsmannadistrikt

som redan nu finns inom landsfiskalsorganisationen

uppgår folkmängden enligt utredningens uppgifter till mindre än 25 000. En

jämförelse med avseende på geografisk struktur, kommunikationer, invånarantal

m. m. mellan de nu befintliga renodlade utmätningsmannadistrikten

och de 14 föreslagna polisdistrikt som får mindre än 25 000 invånare

torde enligt utredningen visa att svårigheter att bereda en utmätningsman

full sysselsättning skulle kunna uppstå endast i ett fåtal av de nya distrikten.

Sålunda kommer 12 av distrikten att få större landareal än 500 000

hektar. Av en i utredningens betänkande (s. 117) intagen tablå framgår

hl. a. att 14 av de nuvarande polisdistrikten har större landareal än 500 000

hektar och att tre av dessa distrikt f. n. utgör renodlade utmätningsmannadistrikt.

Genom att efter mönster av nuvarande organisation slå samman

två polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt kan vidare tillräckligt

stora utmätningsmannadistrikt bildas av polisdistrikt som anses vara för

små för att utgöra utmätningsmannadistrikt.

Stadsdomstolsutredningens nyss berörda förslag innebär bl. a., att landsfiskal-utmätningsman

gives samma behörighet som stadsfogde f. n. har, att

sådan landsfiskal får rätt att anlita biträdande utmätningsman och att

denne får i huvudsak samma behörighet och tjänsteställning som de nuvarande

domsverkställarna. Polisutredningen finner detta förslag i organisatoriskt

hänseende väl ansluta till utredningens allmänna synpunkter beträffande

exekutionsväsendet på landet, som i detta sammanhang omfattar

även städer vilkas exekutionsväsende är ordnat på samma sätt som landsbygdens.

Förstatligas städernas exekutionsväsende såsom stadsdomstolsutredningen

föreslagit underlättas genomförandet av polisutredningens

principförslag att exekutionsverksamheten bör skiljas från polisverksamheten

på landsbygden samt att landsfiskalernas utmätningsmannabestyr

bör föras över på särskilda tjänstemän.

Polisutredningen framhåller emellertid att dess förslag torde kunna genomföras

oberoende av om städernas exekutionsväsende förstatligas eller ej.

Sker inte sådant förstatligande uppkommer dock enligt utredningen vissa

samordningsfrågor. Utredningen finner det nämligen egendomligt om man

vid omorganisation av polisväsendet och avskiljande av den exekutionsverksamhet,

som nu delvis fullgöres av statsanställd personal såsom landsfiskaler-utmätningsmän,

biträdespersonal inom landsfiskalsorganisationen och

polismän, inte tar tillvara möjligheterna att fullständigt samordna denna

exekutionsverksamhet med den som ankommer på befattningshavare anställda

hos städer. Eu konsekvens av polisväsendets förstatligande måste

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-8 år 1962

bli att kostnaderna för exekutionsbiträdesverksamheten på landet kommer

att falla på statsverket. Utredningen anser att det från ekonomiska synpunkter

knappast är försvarligt att inom ett område bestående såväl av stad

som landsbygd dubbelorganisera exekutionsverksamheten enbart på grund

av att en del av verksamheten nu bekostas av statsverket. En allmän samordning

av exekutionsväsendet i stad och pa landet bör enligt utredningens

mening följaktligen under alla omständigheter åvägabringas.

Som riktlinjer för exekutionsväsendets framtida organisation anger utredningen

att den nu för landet gällande organisationen bör kunna vinna

tillämpning generellt, dock inte för Stockholms stad. Att denna organisationsform

får vidgad tillämpning finner utredningen naturligt och följdriktigt.

Av landets 133 städer har enligt vad utredningen uppger 33 mer än

25 000 invånare. Av dessa 33 städer ingår sex f. n. i renodlade utmätningsmannadistrikt

inom landsfiskalsorganisationen. Distrikten omfattar, med

ett undantag, förutom staden jämväl staden omgivande landsbygd. Landarealen

varierar mellan 1 900 hektar och 715 000 hektar. Folkmängden i

distrikten uppgår till 25 000—49 000 invånare. Utredningen påpekar att

ifragavarande städer liksom stationsorterna för landsfiskalerna i övriga

renodlade utmätningsmannadistrikt och i »odelade» landsfiskalsdistrikt är

centralorter inom utmätningsmannadistrikt, där utmätningsmannens verksamhet

ingalunda är begränsad enbart till det administrativa område inom

vilket han är stationerad.

Till ytterligare stöd för sitt principförslag beträffande den framtida organisationen

av exekutionsverksamheten anför utredningen följande.

I flertalet av de städer som nybildats på senare tid eller som lagts under

landsrätt har exekutionsväsendet ordnats efter de grunder som gäller för

landet. Det vill synas som om utvecklingen går mot ökad landsrättsförläggning

av städer, varigenom dessa i utsökningshänseende kommer att hänföras

till landsfiskalsdistrikt. Utredningen anser det därför realistiskt att

räkna med att statsverket i princip och oavsett hur frågan om huvudmannaskapet

för städernas exekutionsväsende och polisväsendet löses kommer att

successivt påtaga sig kostnaderna för utmätningsmän och deras biträden i

vart fall i alla städer med mindre än 25 000 invånare.

Bildas större polisdistrikt i enlighet med de principer utredningen förordat

underlättas enligt utredningens mening ett fullständigt genomförande

av systemet med renodlade utmätningsmannadistrikt, som består av centralorter

jämte dessas naturliga omland. Utredningen säger sig i samband med

sina detalj utredningar avseende den lämpligaste formen för polisväsendets

oiganisation ha funnit, att arbetsorganisatoriska hinder inte föreligger att

renodla den exekutionsverksamhet som nu fullgöres av landsfiskaler och

deras biträden samt av polismän pa landet. Vidare förklarar sig utredningen

ha funnit att denna verksamhet praktiskt taget undantagslöst torde kunna

inom ramen för den förordade polisdistriktsindelningen samordnas med den

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

exekutionsverksamhet som nu fullgöres av städernas personal. Däremot anser

sig utredningen sakna anledning att närmare utreda den lämpligaste indelningen

i och utformningen av utmätningsmannadistrikten samt verksamheten

inom distrikten. Sådana undersökningar finnes böra ankomma på

de utredningar som f. n. pågår rörande uppbörds- och utsökningsväsendet.

Olägenheter av att de nya polisdistrikten och därmed även utmätningsmannadistrikten

i vissa fall blir stora till ytvidden — vilket för utmätningsmännen

medför betungande resor samt ökade resekostnader — kan enligt polisutredningens

liksom enligt stadsdomstolsutredningens mening i viss mån

elimineras genom att distrikten praktiskt taget allmänt torde få den storlek

att göromålen väl motiverar att domsverkställare anställs som biträden åt

utmätningsmännen. Härför krävs dock ändring i utsökningslagen. I samband

därmed rekommenderar polisutredningen att spörsmålet om enhetlig taxa

beträffande exekutionskostnader upptages till allsidig prövning.

Utredningen sammanfattar sina förslag rörande exekutionsverksamheten

i huvudsak sålunda.

De föreslagna nya polisdistrikten bildar även utmätningsmannadistrikt

med en utmätningsman, som jämte sina biträden stationeras på centralorten.

Omorganisationen innebär, till skillnad från stadsdomstolsutredningens förslag,

att t. ex. stadsfogde i stad med mer än 25 000 invånare tillföres ansvaret

för utmätningsmannabestyren inom stadens omland samtidigt som han

får den ytterligare personal som krävs för exekutionsverksamheten där.

Vidare innebär förslaget att den exekutionsbiträdesverksamhet som nu

fullgöres av polismän samordnas med motsvarande verksamhet som i stad

fullgöres av andra kategorier befattningshavare. Huruvida befattningshavarna

skall stationeras på centralorten eller i andra delar av distriktet torde

få bero av omständigheterna, såsom behov av exekutionsbiträden i tätorter,

avstånd och kommunikationer. På annan större tätort än centralorten förutsättes

en större eller mindre grupp av exekutionsbiträden kunna stationeras.

För sådan grupp skall enligt förslaget finnas en förman samt biträdespersonal.

Dylika förmän avses skola finnas också på centralorten. Förman bör

vid behov kunna med sin tjänst förena befogenhet som domsverkställare.

Såsom tjänstebenämning föreslås för utmätningsman kronofogde och för

den personal som fullgör exekutionsbiträdesverksamhet exekutionsbiträden.

För nyss nämnda förmän förordas tjänstetiteln förste exekutionsbiträde.

Utredningen förutsätter att erforderliga ändringar göres i utsökningslagen

för att göra det möjligt för utmätningsman att i erforderlig mån delegera

uppgifter till sina kvalificerade biträden.

Ytterligare förordar utredningen att frågan om utbildning av personal,

främst exekutionsbiträden, inom exekutionsväsendet upptas till särskild

prövning. Enligt utredningens uppfattning är den utbildning i exekutiva

göromål som f. n. meddelas i konstapelsklassen i statens polisskola inte tillräcklig.

Då polisutbildning dessutom inte längre är behövlig för polismän

5* — It ihon g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

som helt ägnar sig åt exekutionsbiträdesgöromål får erforderlig utbildning

av dylika polismän numera meddelas av landsfiskalen-utmätningsmannen.

Den oenhetlighet som enligt utredningens mening präglar exekutionsbiträdenas

verksamhet på landsbygden anser utredningen ge belägg för att utbildningsfrågan

bör ägnas större uppmärksamhet än vad som är fallet f. n.

Polisutredningen understryker till sist, att förslaget till indelning av landet

i polisdistrikt i första hand skett med utgångspunkt i vad som synes

lämpligast för polisväsendets organisation. Visserligen har utredningen vid

sina undersökningar funnit att exekutionsverksamheten utan påtagliga

nackdelar kan organiseras inom polisdistriktens ram. Utredningen har emellertid

räknat med att en i anslutning till en förstatligandereform företagen

intern rationalisering av verksamheten jämväl bör innefatta en översyn av

distriktsindelningen. Förslaget att helt skilja exekutionsverksamheten från

polisverksamheten innebär att exekutionsverksamheten i princip kan organiseras

helt oberoende av organisationen av polisverksamheten.

I sitt särskilda yttrande ställer sig utredningens expert Waesterberg synnerligen

tveksam till utredningens ställningstagande, att inrättande av domsverkställarbefattningar

skulle göra att även distrikt med betydligt större

invånarantal än 25 000 skulle vara acceptabla. Tveksamheten grundar sig

i synnerhet på att någon närmare analys inte skett av förutsättningarna för

att använda domsverkställarinstitutionen. I varje fall finns det enligt

Waesterbergs mening anledning ifrågasätta om inte åtskilliga av de polisdistrikt

utredningen föreslagit är alltför stora för att indrivningsverksamheten

skall kunna övervakas och ledas på ett tillfredsställande sätt.

Remissyttrandena

De flesta av de remissorgan som i sina yttranden närmare behandlat exekutionsväsendets

framtid har försett sina ståndpunktstaganden med den

allmänna reservationen, att utmätningsmännens ställning och arbetsområden

i stor utsträckning är beroende av statsmakternas åtgärder med anledning

av resultaten av nyligen framlagda eller pågående utredningar på området,

varför särskild utredning erfordras innan exekutionsväsendets

framtida organisation kan bestämmas. Hovrätten för Övre Norrland

hänvisar sålunda till stadsdomstolsutredningens förslag rörande överexekutorsinstitutionen

och till pågående revision av utsökningslagen. Utredningsbehovet

betonas också av bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län, överexekutor

i Hälsingborg och magistraten i Kristianstad. Svenska exekutionsmännens

riksförbund finner det angeläget att samråd beträffande de organisatoriska

problemen äger rum med lagberedningen, 1959 års uppbördsorganisationskommitté,

1960 års uppbördsutredning och den utredning,

som tillkallats för översyn av domkretsindelningen.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr lk8 år 1962

Lagberedningen anser det möjligt att redan på nuvarande stadium upptaga

frågan om utsökningsväsendets organisation och anför härom.

Lagberedningen har enligt sina direktiv att vid revisionen av utsökningsrätten

ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. I utlåtande den 29

augusti 1961---över stadsdomstolsutredningens betänkande har be
redningen

berört överexekutorsinstitutionen. Beredningen framhöll därvid,

att den ej var beredd att taga slutlig ståndpunkt i den organisatoriska frågan,

och avstyrkte att i nuvarande läge överflytta överexekutorsgöromål

till allmän underrätt. Även i övrigt kan naturligen utformningen av regelsystemet

inom utsölcningsrätten komma att inverka på organisatoriska

spörsmål. Beredningen skulle därför helst se, att frågan om exekutionsväsendets

organisation blir föremål för ett mera slutligt bedömande först

på ett senare stadium. Detta önskemål har dock knappast den tyngden, att

det får hindra ett genomförande av polisväsendets omorganisation. Beredningen

anser det möjligt att upptaga organisationsfrågan för utsökningsväsendet

till närmare bedömning redan på nuvarande stadium av arbetet,

om detta anses behövligt med hänsyn till polisreformen, låt vara att man får

taga med i beräkningen att därav kan följa minskad valfrihet i andra hänseenden

och vissa andra olägenheter. För beredningens arbete är det för övrigt

otvivelaktigt av värde att i huvuddragen få besked om vilken organisation

man kan räkna med för de exekutiva uppgifternas handhavande. I

detta sammanhang må erinras, att organisationsfrågan har samband även

med det arbete som bedrivs av stadsutredningen, uppbördsorganisationskommittén,

uppbördsutredningen och den år 1961 tillkallade utredningen för

översyn av domkretsindelningen för underrätterna i riket.

Vad angår de arbetsuppgifter som framdeles skall ankomma på

utmätningsmännen är det främst frågan om överexekutorsinstitutionen som

tilldragit sig uppmärksamhet. Lagberedningen hävdar att lösningen av

denna fråga inte är avgörande för utsökningsväsendets organisation på det

lokala planet. Beredningen yttrar.

En eventuell överflyttning av överexekutorsgöromål till allmän underrätt

behöver ej i och för sig inverka nämnvärt på utmätningsmännens arbetsuppgifter

eller arbetsbörda. I sitt utlåtande över stadsdomstolsutredningens

betänkande har beredningen som en tänkbar lösning beträffande överexekutorsgöromålen

nämnt, att det i varje län tillsätts en särskild chefstjänsteman

för utmätningsmännen och att denne får handlägga vissa mera

kvalificerade exekutiva mål. Han skulle dessutom biträda länsstyrelsen i

ärenden som står exekutionsväsendet nära. En förutsättning för att ett sådant

förslag skall vara praktiskt motiverat är, att i varje län finns elt antal

utmätningsmän som icke själva har tillräckliga kvalifikationer för alt handlägga

nämnda ärenden. Blir utmätningsmannadistrikten stora och därmed

mycket få till antalet, kan behovet av en särskild överexekutor förfalla och

eu hel del överexekutorsgöromål, framför allt fastighetsauktioner, läggas på

utmätningsmän, om de bär kvalificerad utbildning. Man kan då i stället

tänka sig, att den utmätningsman som blir stationerad i länets residensstad

får eu särskild ställning och jämväl får fylla funktionen alt vara föredragande

hos länsstyrelsen i ärenden som står exekutionsväsendet nära.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

I fråga om vilken inverkan andra reformer kan få på utmätningsmännens

verksamhet framhåller lagberedningen, att den har svårt att tänka sig

att en reform av utsökningsrätten skulle i större mån ändra utmätningsmännens

arbetsvolym utom i ett par hänseenden. Om utmätningsmännen

får stora distrikt kan som nämnts en hel del överexekutorsgöromål läggas

på dem. Vidare kan mera effektiva bestämmelser om upplysningsplikt för

gäldenären och om exekution i lön medföra viss ökning av arbetsbördan.

Även i övrigt kan ett modernare förfarande komma att ställa ökade krav

från rättssäkerhetssynpunkt m. m.

Det övervägande antalet remissmyndigheter tillstyrker eller lämnar utan

erinran polisutredningens förslag att de nya polisdistrikten jämväl skall

utgöra utmätningsmannadistrikt. Från flera håll hälsas med

tillfredsställelse att utmätningsmännens verksamhetsområden göres större

än de nuvarande. Sådana uttalanden gör bl. a. överexekutor i Nyköping, stadsfogdarna

i Malmö, Borås, Örebro, Uppsala, Gävle, Karlskrona och Kalmar

samt föreningen Sveriges stadsfogdar. Flera av dessa framhåller att, om

kostnaderna för indrivningen väges mot indrivningsresultatet, de stora distrikten

är att föredraga med hänsyn till de lägre driftkostnaderna och det

bättre indrivningsresultatet räknat per anställd befattningshavare. Enligt

stadsfogdarna i Malmö kan genom större utmätningsmannadistrikt åstadkommas

en effektivare inre organisation inom distrikten samtidigt som

utmätningsmanstjänsterna kan få sådan lönesättning att tjänsterna lockar

kvalificerade sökande med juridisk examen. Stadsfogden i Örebro framhåller

som väsentliga faktorer att man i större områden har bättre möjligheter

att rationalisera arbetet och att helt utnyttja de nya tekniska

hjälpmedlen, såsom bokföringsmaskiner m. m. Större enheter ger dessutom

möjligheter för personalen till befordringstjänster.

Lagberedningen finner att det sannolikt är i och för sig möjligt att indela

riket i ett ganska stort antal utmätningsmannadistrikt, som ger de

olika utmätningsmännen full sysselsättning. Tydligen är det emellertid

svårare att göra en indelning i smärre utmätningsmannadistrikt som kan

väntas bli bestående för någon längre tid. Beredningen understryker att en

sådan indelning kräver ett mera inträngande studium av arbetsbördan och

befolkningsutvecklingen, medan en indelning i större distrikt lättare kan

stå sig även om man vid indelningen missräknat sig på arbetsbördan.

Ett antal remissorgan anser att de nya polisdistrikten blir för stora som

utmätningsmannadistrikt. Denna åsikt hyser länsstyrelserna i Kristianstads,

Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, överexekutorerna i Linköping,

Norrköping, Karlskrona och Umeå, stadsfogdarna i Sundbyberg,

Motala, Nyköping, Landskrona, Karlstad och Östersund, föreningen Sveriges

landsfiskaler samt flertalet landsfiskaler och länsavdelningar av föreningen

Sveriges landsfiskaler. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller,

att en utmätningsman för att effektivt kunna bedriva sin verksamhet,

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ej minst skatteindrivningen, har stor fördel av kontakt med sitt klientel

och av en viss kännedom om detta klientels personliga och ekonomiska

förhållanden. Alltför stora distrikt skulle innebära fara för byråkratisering

av exekutions- och indrivningsväsendet med åtföljande minskning av

effektiviteten. Stadsfogden i Landskrona menar, att utmätningsmannen

i stora distrikt får svårigheter, då det gäller att leda och övervaka exekutionsverksamheten.

Enligt stadsfogden i Östersund blir verksamheten mindre

effektiv ju större och folkrikare distrikten är.

I åtskilliga remissvar påpekas angelägenheten av att utmätningsmannadistrikten

i möjligaste mån ansluter till domkretsindelningen. Till stöd

härför åberopas den befattning som domstolarna eventuellt kommer att få

taga med exekutiva göromål. Från flera håll understrykes att hänsyn måste

tagas även till kommunreformen, så att en kommun såvitt möjligt ej delas

på flera utmätningsmannadistrikt.

Fögderiindelningen anses av några remissorgan vara den lämpligaste

grunden för indelningen i utmätningsmannadistrikt. Så anför t. ex. länsstyrelsen

i Kristianstads län, att i fögderierna själva grunden — debitering av

skatter — för utmätningsmännens verksamhet såsom skatteindrivare lägges

genom de lokala skattemyndigheterna. Därest kronofogdens distrikt

till gränserna sammanfaller med fögderiet, får jämväl själva beteckningen

»fögderi» åter en reell innebörd. Införes automatisk databehandling inom

folkbokförings- och uppbördsväsendet, varom utredning f. n. pågår, aktualiseras

frågan om ändring av fögderiindelningen. Denna fråga och frågan

om organisationen av utmätningsmannadistrikten synes då enligt länsstyrelsens

mening böra sammankopplas. I huvudsak samma inställning har

magistraten i Enköping, överexekutor i Alingsås, tre stadsfogdar, två landsfiskaler

samt ytterligare några remissorgan.

Beträffande graden av centralisering inom utmätningsmannadistrikten

uttalar svenska exekutionsmännens riksförbund, att mycket kan tala för

att den nuvarande spridda stationeringen av exekutionsbiträden är lämplig

främst med hänsyn till möjligheterna för dem att halla kontakt med

klientelet. Inom ett utmätningsmannadistrikt kan exempelvis inrättas avdelningskontor,

som förestås av en exekutionsinspektör vilken tillika är

domsverkställare eller biträdande utmätningsman. Under honom bör sedan

enligt förbundet finnas tjänster som förste exekutor och exekutor,

vilka har att fullgöra det löpande kontinuerliga fältarbetet. Därutöver bör

självfallet finnas kameral personal i sådan utsträckning, att exckutorerna

helt kan ägna sig åt de exekutiva göromålen. Liknande uttalanden gör

stadsfullmäktige i Säter, landsfiskalen i Storviks distrikt och tjänstemännens

centralorganisation.

Vad utredningen anfört om behovet av utbildning för exekutionsbilrädcn

understrykes kraftigt i remissyttrandena. I detta sammanhang

framhålles också betydelsen av att exekutionsbiträdena erhåller en gynn
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

sammare löneställning. Detta anses av många vara en förutsättning för en

god rekrytering till yrket.

Lagberedningen menar att en uppdelning av polis- och exekutionsverksamheten

erbjuder vissa problem från rekryterings- och befordringssynpunkt.

Beträffande de lägre befattningshavarna synes det möjligt att använda

en gemensam rekryteringsbas och börja med en gemensam utbildning

till polismän. På ett senare stadium kan personalen delas upp på

olika verksamhetslinjer och kompletterande kurser i mån av behov erbjudas.

Det bör inte vara uteslutet att övergå från den polisiära verksamheten

till den exekutiva eller tvärtom.

Betydligt svårare finner lagberedningen det vara att bedöma hur utbildningen

av polismästare, distriktsåklagare och utmätningsmän skall ordnas.

Samtliga dessa befattningshavare bör enligt beredningen ha ett ganska betydande

mått av juridisk och social allmänbildning och denna bör lämpligen

i första hand förvärvas genom gemensam utbildning. Det måste nämligen

vara förenat med stora fördelar att ha tillgång till en jämförelsevis

bred rekryteringsbas för de nu nämnda befattningshavarna, och det bör

vara möjligt att övergå från en verksamhetsgren till någon av de andra.

Farhågor för svårigheter att rekrytera personal till exekutionsväsendet

uttalar länsstyrelsen i Uppsala län och stadsfogden i Eskilstuna.

Polisutredningens förslag beträffande tjänstebenämningar för

exekutionsväsendets befattningshavare godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Justitiekansler sämbetet anser det dock tveksamt om titeln kronofogde

bör återupplivas. De nuvarande titlarna stadsfogde respektive landsfiskal

skulle enligt ämbetets mening kunna användas. Alternativt föreslås exekutionsfiskal

eller kronofiskal. För utmätningsmännen föreslås av andra

remissinstanser benämningarna utmätningsman, exekutionsdirektör, kronokamrer,

statskamrer eller statsfogde.

Titeln exekutionsbiträde möter invändningar i några remissutlåtanden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfogden i Östersund och tjänstemännens

centralorganisation föreslår i stället titeln exekutor. Den redan nu

förekommande benämningen underfogde rekommenderas av landsfiskalen

i Eslövs distrikt. Med hänsyn till att skatteindrivning utgör en väsentlig del

av dessa befattningshavares arbetsuppgifter föreslås i andra yttranden benämningarna

skatteuppbördsman, skatteassistent eller indrivningsassistent.

Departementschefen

På landet och i de flesta städer som inte har magistrat är polisväsendet

och exekutionsväsendet på det lokala planet samorganiserade. Landsfiskalen-polischefen

är i allmänhet även utmätningsman och exekutionsbiträdesverksamheten

fullgöres av polismän. I vissa distrikt finns dock särskild

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

landsfiskal tillsatt för utmätningsmannagöromålen. I stad med magistrat

är exekutionsverksamheten med något undantag helt skild från polisverksamheten.

Utmätningsman är i dessa städer stadsfogde. Till sitt biträde

har stadsfogdarna exekutionsbiträden samt i de större städerna också domsverkställare,

som är behöriga att på eget ansvar fullgöra vissa utmätningsmannagöromål.

Exekutionsväsendet på det lokala planet är i magistratsstäderna

helt kommunalt. I övriga städer och på landet är detta fallet endast

med exekutionsbiträdesverksamheten.

I det föregående har jag anslutit mig till polisutredningens förslag att

exekutionsbiträdesverksamheten på landet och i stader utan magistrat

skall övertagas av staten i samband med ett förstatligande av polisväsendet.

Jag har också förordat att stadsdomstolsutredningens förslag, att huvudmannaskapet

för magistratsstädernas lokala exekutionsväsende skall

övertagas av staten, genomföres i anslutning till att exekutionsväsendet på

landet omorganiseras.

I än högre grad än i fråga om åklagarväsendet gäller beträffande exekutionsväsendet

att den framtida organisationen är beroende av frågor som

inte kan avgöras redan nu. Jag vill erinra om stadsdomstolsutredningens

nyssnämnda förslag, som innebär att väsentliga delar av Överexekutorsuppgifterna

överflyttas till underrätterna, och om stadsutredningens nyligen

framlagda förslag (SOU 1962:9) i vad det rör exekutionsväsendets

organisation. Inom lagberedningen pågår arbete med en revision av utsokningsrätten.

Uppbördsorganisationskommittén har till uppgift att utreda

en eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet

och därmed sammanhängande frågor. Utredning av vissa uppbördsfrågor

verkställs av uppbördsutredningen. Av stor betydelse i detta sammanhang

är också den förut nämnda utredningen rörande bl. a. domkretsindelningen.

I likhet med samtliga de remissmyndigheter som i små yttranden mera

ingående behandlat exekutionsväsendet anser jag ståndpunktstagandena i

nyssnämnda frågor vara avgörande för utmätningsmännens ställning och

arbetsområden i den framtida organisationen. Det kan därför inte komma

ifråga att på detta stadium göra ett mera slutligt bedömande av organisationsspörsmålen.

Vad jag nu sagt innebär inte att det skulle vara omöjligt att renodla

exekutionsväsendet och ge det en egen statlig organisation redan i samband

med att polisväsendet omorganiseras i anslutning till huvudmannaskapsreformen.

Lagberedningen har ansett det möjligt att taga upp organisationsfrågan

innan det framtida regelsystemet inom utsökningsrätten

utformas mera definitivt. Även om ett ställningstagande i organisationsfrågan

på nuvarande stadium av beredningens arbete medför minskade

valmöjligheter i andra hänseenden är det enligt beredningen av varde att i

huvuddrag få besked om vilken organisation man kan räkna med for

handhavande av de exekutiva uppgifterna. Beredningen har därför för
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

klarat sig beredd att medverka till att lösa denna fråga i samband med

reformen beträffande polisväsendet. Uppbördsorganisationskommittén kommer

enligt vad jag erfarit att ganska snart taga ställning till de av utredningsuppdraget

omfattade frågor som har direkt anknytning till exekutionsverksamheten.

Även Övriga aktuella områden av betydelse för den

exekutiva verksamheten synes kunna överblickas i så god tid att en omorganisation

av exekutionsväsendet kan genomföras samtidigt med att en

ny organisation för polisväsendet kan träda i kraft. Jag förordar därför,

att det fortsatta arbetet på den huvudmannaskapsreform jag föreslagit

skall inriktas på att skapa en ny exekutionsorganisation, som skall genomforas

i samband med omorganisationen av polis- och åklagarväsendet.

Då det gäller de arbetsuppgifter som framdeles bör ankomma på utmätningsmannen

är till en början av betydelse hur frågan om överexekutorsmstitutionen

skall lösas. Överexekutor är f. n. länsstyrelsen på landet och

i regel i stader utan magistrat samt magistraten eller ledamot av denna i

magistratsstader. Stadsdomstolsutredningen har som nämnts föreslagit, att

huvuddelen av överexekutorsgöromålen överflyttas på allmän underrätt

samt att länsstyrelsen som överexekutor skall handlägga vissa särskilt

betydelsefulla ärenden och utöva tillsyn över utmätningsmännen. Förslaget

har remissbehandlats men i övrigt inte ännu föranlett någon åtgärd.

Som lagberedningen anfört i sitt remissyttrande över polisutredningens betänkande

torde en överflyttning av överexekutorsgöromål till allmän underratt

inte i och för sig ha avgörande inverkan på utmätningsmännens arbetsuppgifter.

I sitt yttrande över stadsdomstolsutredningens förslag har lagberedningen

skisserat den lösningen beträffande överexekutorsgöromålen

att en särskild chefstjänsteman för utmätningsmännen i varje län får

handlagga mera kvalificerade exekutiva mål. Utmätningsmannadistrikten

kan då göras förhållandevis små och kraven på utmätningsmännens

kompetens sättas lägre. Ett annat alternativ är att en kvalificerad utmätningsman

skall finnas i varje distrikt, som då måste göras ganska stort,

och att utmätningsmännen i länets residensstad får vissa särskilda uppgifter.

1 r

Storleken av de nya utmätningsmannadistrikten påverkas också av vilka

organ som framdeles skall handha skatteindrivningen, som nu ankommer

på utmätningsmännen. Man torde dock tills vidare kunna räkna med

denna indrivning som en utmätningsmannauppgift. En reform av utsöknmgsrätten

synes enligt lagberedningen kunna medföra att utmätningsmännens

arbetsvolym ökas endast i ett par hänseenden.

Oberoende av den lösning man under det fortsatta arbetet med förstatligandereformen

kommer fram till i fråga om de exekutiva uppgifterna

på lokalplanet och därmed de lokala exekutionsdistriktens storlek synes

redan nu vissa synpunkter kunna anläggas på grunden för distriktsindelningen.

Polisutredningen har med utgångspunkt i att den nuvarande inre

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1962

organisationen i ett utmätningsmannadistrikt i huvudsak skall bibehållas

föreslagit att de nya polisdistrikten också får utgöra verksamhetsområde

för en utmätningsman. Som framgår av vad jag sagt förut kan jag inte

nu taga slutlig ställning till detta förslag. Det synes emellertid naturligt att

söka bilda utmätningsmannadistrikten på grundval av någon annan territoriell

indelning. Skatteindrivningen torde inte ha så avgörande betydelse för

utmätningsmännens verksamhet att fögderiindelningen framstår som ett

lämpligt underlag för utmätningsmannadistrikten. Mer motiverat är det

enligt min mening att anpassa distrikten efter domkretsindelningen, eftersom

man därigenom öppnar möjlighet att låta de allmänna domstolarna

i viss utsträckning medverka i utsökningsmål. Som jag framhållit

i tidigare sammanhang kan man emellertid utgå från att resultatet av den

pågående översynen av domkretsindelningen blir att domkretsarna på längre

sikt anpassas till de nya polis- och åklagardistrikten. Den nuvarande domkretsindelningen

är därför ingen lämplig indelningsgrund.

Får polisdistriktsindelningen utgöra grundvalen för indelningen i utmätningsmannadistrikt

synes möjlighet öppnas att tillgodose skilda krav

på distriktens utformning. Väljer man en indelning i relativt små utmätningsmannadistrikt

torde i allmänhet två eller flera sådana distrikt, vart

och ett med en tätort som centrum, kunna byggas upp inom varje polisdistrikts

gränser. Skall utmätningsmannadistrikten göras stora lär såsom

lagberedningen antytt de nya polisdistrikten ofta utgöra lämpliga enheter

för exekutionsverksamheten. I båda fallen tillgodoses, åtminstone på något

längre sikt, önskemålet att utmätningsmannadistrikten inte skär domkretsarnas

gränser.

Jag räknar alltså med att de nya utmätningsmannadistrikten skall kunna

utformas i huvudsak på grundval av polisdistrikten, varvid såväl delning

av ett polisdistrikt i flera utmätningsmannadistrikt som sammanslagning

av flera polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt bör kunna komma

ifråga. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan frågan om den

lämpligaste inre organisationen i ett utmätningsmannadistrikt blivit föremål

för mer ingående överväganden, närmare utforma distriktsindelningen

efter här angivna riktlinjer.

Efter det principbeslut fattats att förstatliga utsökningsväsendet och att

renodla utinätningsmannaverksamheten måste givetvis de slutgiltiga planerna

för organisationen av utsökningsväsendet utarbetas i samråd med

lagberedningen och de utredningar som pågår på området. Stannar man

för alternativet med omfattande utmätningsmannadistrikt kommer frågan

om personalens stationering i blickpunkten. Polisutredningen har framhållit

att olägenheterna med stora utmätningsmannadistrikt — betungande

resor för utmätningsmänncn och stora resekostnader — kan elimineras

genom att exekutionsbiträden eller grupper av exekutionsbiträden stationeras

i tätorter inom distriktet. Till stöd för en spridd stationering, lik
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

som för små distrikt, har vid remissbehandlingen även åberopats att det

är av vikt för utsökningspersonalen att ha god orts- och personkännedom

samt att ärendena kräver livlig kontakt mellan personalen och allmänheten.

Dessa synpunkter synes mig betydelsefulla och bör beaktas vid det

fortsatta utredningsarbetet.

Rekryterings- och utbildningsfrågorna torde höra till de mera svårlösta

problemen när det gäller att skapa en fristående exekutionsorganisation.

Arbetsuppgifterna blir självfallet avgörande för vilken utbildning som skall

krävas av personal i olika befattningar. Hur utbildningen skall ordnas är

däremot mer komplicerat. Som bl. a. lagberedningen framhållit är det från

rekryteringssynpunkt önskvärt med en gemensam rekryteringsbas för såväl

högre som lägre befattningshavare inom exekutionsväsendet och polisväsendet.

Från befordringssynpunkt anser beredningen att stora fördelar

kan vinnas om personalen kan övergå från den ena verksamhetsgrenen

till den andra. Jag ställer mig tveksam till de praktiska möjligheterna att

i varje fall fullt ut genomföra en sådan ordning. Skilda förhållanden, såsom

tillgängliga utbildningsanstalter, utbildningstidens längd och kostnadsfrågor,

spelar här in. För den enskilde torde det vidare vara tillräckligt att han

får möjlighet att, sedan han skaffat sig utbildning för den ena verksamhetsgrenen,

genom komplettering av denna utbildning vinna behörighet till tjänst

inom den andra. Åtgärder för att bereda sådana möjligheter bör enligt min

mening vidtagas i den utsträckning de bedöms påkallade från rekryteringsoch

befordringssynpunkt.

De förslag utredningen lagt fram till tjänstebenämningar för personalen

inom utmätningsmannadistrikten har godtagits av nästan alla remissinstanserna.

För egen del förordar jag utredningens förslag att tjänstetiteln

för utmätningsman skall vara kronofogde. Till tjänstebenämningen för hans

medhjälpare torde ställning få tagas först i anslutning till den närmare utformningen

av biträdesorganisationen.

VII. KOSTNADSFRÅGOR

A. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet

Utredningen

Allmänna synpunkter

Om polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen

och exekutionsväsendet i städerna förstatligas, kommer frågan om

och i vad mån kommunerna skall deltaga i kostnaderna för organisationen

i blickpunkten. Utredningen anser i likhet med 1939 och 1948 års utred
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1962

ningar att en förstatligandereform av statsfinansiella skäl svårligen kan genomföras,

om icke reformen förbindes med en viss kommunal bidragsplikt.

Olika meningar kan givetvis råda, om denna bidragsplikt bör konstrueras

såsom en för framtiden bestående förpliktelse eller såsom en engångsförpliktelse,

låt vara fördelad över ett antal år. Utredningen anser, att övervägande

skäl talar för den senare lösningen, därvid endast en relativt kort

övergångstid bör komma i fråga.

Tillhandahållande av lokaler

Utredningen erinrar om att stadsdomstolsutredningen, som framlagt förslag

om förstatligande av exekutionsväsendet i städerna, vid sina kostnadsberäkningar

icke medtagit kostnaderna för lokaler åt utmätningsman och

dennes biträden. Nämnda utredning har nämligen ansett, att det i ett vidare

sammanhang bör övervägas, om och på vad sätt kommunerna skall tillhandahålla

lokaler åt statliga myndigheter inom exekutionsväsendet, polisoch

åklagarverksamheten, uppbördsväsendet in. m. Polisutredningen delar

i princip stadsdomstolsutredningens uppfattning att frågan om lokalhållningen

åt statliga myndigheter bör bedömas bl. a. med beaktande av eventuella

samband mellan myndigheternas ämbetsområden. En av utredningen

verkställd undersökning rörande lokalförhållandena inom polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet utvisar, att det organisatoriska samband som f. n.

föreligger mellan verksamhetsgrenarna återspeglas även i fråga om hur

lokalerna disponeras.

Sambandet är enligt polisutredningen särskilt markant beträffande polisoch

åklagarväsendet samt den del av exekutionsväsendet som organisatoriskt

ansluter till landsfiskalsorganisationen. I städer inom denna organisation

tillhandahålles emellertid exekutionsbiträdena i regel lokaler, som är skilda

från utrymmena för de övriga verksamhetsgrenarna. I de polis (åklagar)- distrikt, där polisväsendet är skilt från åklagarväsendet, kan i fråga om lokaler

en åtskillnad mellan polis- och åklagarorganisationerna förmärkas,

även om organisationerna icke sällan är inrymda i samma fastighet. Så är

också i förhållande till nämnda organisationer fallet beträffande exekutionsväsendet

i städer med särskild stadsfogde och i städer, där stadsfogdesysslan

såsom bisyssla tillagts annan befattningshavare än stadsfiskal-polischef. Ett

kännetecknande drag i planeringsarbetet rörande lokalerna bär under senare

år varit, att man överallt där så befunnits möjligt sökt sammanföra

personal inom polis- och åklagarväsendet till samma eller angränsande

fastigheter utan hänsyn till om personalen är statligt eller kommunalt anställd.

Någon mera utpräglad tendens att i detta avseende sammanföra

stadsfogde- och exekutionsbiträdesorganisationerna i städerna med polisoch

åklagarorganisationerna har däremot icke förmärkts.

Utredningen anför vidare att de fastigheter i vilka lokaler för polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet är inrymda är kommun-, stats- eller privat
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

ägda. Lokaler för landsfiskalsorganisationen förhyres eller tillhandahålles

i 158 fall i kommunägda fastigheter, i 14 fall i statsägda fastigheter och i

169 fall i andra fastigheter. Lokaler för polispersonalen tillhandahålles i

de flesta fall i fastigheter som ägs av kommuner eller polisförbund, men i

relativt stor utsträckning förhyres sådana lokaler också i andra fastigheter.

En speciell företeelse inom polisorganisationen är systemet med kontor i

bostaden, dvs. att en polisman mot författningsenligt fastställd ersättning

upplåter del av sin bostad såsom expeditionslokal för polisväsendet. Den

s. k. kontorsersättningen, som är ortsgruppsgraderad, utgör beräknad gottgörelse

för hyra, inklusive värme, belysning, städning och allmänt intrång.

Det förefaller utredningen naturligt att de lokaler som f. n. nyttjas för

polis-, åklagar- och exekutionsväsendets gemensamma eller skilda behov

även efter ett förstatligande, om de befinnes lämpliga, disponeras för samma

ändamål. Något motiv för att lokalhållningen borde vara i princip vederlagsfri

har utredningen icke kunnat finna. Utredningen anser inte heller, att

kommunerna skulle ha möjlighet att i de enskilda fallen med lägre kostnader

än staten bereda lokaler åt organisationen. Utredningen förordar därför,

att det i ett förstatligat polis-, åklagar- och exekutionsväsende skall ankomma

på staten att ombesörja lokalanskaffningen. Sådana spörsmål angående

lokalanskaffningen, som för sin lösning kräver kommunal medverkan

i en eller annan form, kan smidigare bringas till en tillfredsställande

lösning om kommunerna i princip icke är bundna av några absoluta skyldigheter

gentemot organisationen utan kan vid förhandlingar uppträda

under samma förutsättningar som förhandlande parter i allmänhet. Det

kommer självfallet framgent att vara av betydande intresse för kommunerna,

att i varje fall polis- och aklagarorganisationen är försedd med tillräckliga

samt välbelägna och i övrigt lämpliga lokaler, något som ju är en förutsättning

för att en tillfredsställande organisation skall kunna anordnas.

Statens övertagande av lokalhållningen bör enligt utredningen regleras

genom allmänna bestämmelser. Dessa bör skapa garantier för att dels de

nuvarande lokalerna, om behov av dem föreligger, kommer att ställas till

statens förfogande, dels staten å sin sida icke ställer kommunerna inför

svårigheter genom att utan särskilda skäl vägra övertaga lokaler, som är

anordnade för organisationens behov.

Utredningen förutsätter, att inlösen av fastigheter skall kunna ifrågakomma.

Inlösningsförfaranden bör enligt utredningen i princip icke inledas

under i varje fall de första åren av den övergångstid varunder den kommunala

bidragsplikten avseende kostnader för polisväsendet kommer att

gälla, detta för att verksamheten under den besvärliga omställningstiden

icke i onödan skall tyngas eller kompliceras. Antalet tänkbara inlösningsobjekt

är heller icke så stort, att man nödvändigtvis måste aktualisera i

regel komplicerade inlösningsförfaranden samtidigt som man har att syssla

med alla de övergångsproblein som i övrigt säkerligen kommer att uppstå i

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

samband med ett förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

1 hela landet finnes 128 kommunägda fastigheter, vilka uteslutande användes

av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. En del av dessa torde emellertid

av skilda skäl, bl. a. belägenhet och allmän standard, icke kunna

komma i fråga såsom inlösningsobjekt. Antalet kommunägda fastigheter,

vilka till mer än hälften men ej helt disponeras för här ifrågavarande ändamål,

utgör 54.

Enligt utredningens förslag skall i princip följande allmänna bestämmelser

gälla för lösningen av de med lokalhållningens övertagande sammanhängande

ekonomiska frågorna.

1. I samband med en förstatligandereform skall staten på de platser dar

personal avseende berörd verksamhetsgren vid tidpunkten för reformens

genomförande kommer att vara stationerad äga disponera där befintliga,

av vederbörande kommuner ägda och till organisationen upplåtna lokaler

mot hyra. Hyran och övriga hyresvillkor skall fastställas i avtal, som for

statens räkning skall ingås av vederbörande länsstyrelse (i Stockholm av

överståthållarämbetet). Å ort, där lagen om hyresreglering gäller, skall

hyran fastställas på sätt sägs i nämnda lag och eljest under beaktande av

de på vederbörande ort gällande gängse grunderna för hyressättning. Staten

skall vid prövning av frågor angående hyressättningen företrädas av

länsstyrelsen (överståthållarämbetet) eller av sådan myndighet utsett ombud.

2. Lokaler, som är förhyrda av kommunerna för verksamhetens del, skall

av kommunerna överlåtas på staten med den rätt kommunerna äger till

dem. Staten skall dock icke vara skyldig övertaga lokaler, vilka icke är

lämpliga för sitt ändamål.

3. Den anordning som innebär, att polisman tillhandahåller kontorslokal,

bibehålies i erforderlig utsträckning. Ersättningen för tillhandahållande av

dylik lokal, vilken ersättning lönetekniskt sett är en avlöningsförmån, behandlas

i samband med fastställande av bidragsskyldighetens omfattning

in. in. som dylika förmåner i allmänhet.

4. I den mån vid övergången befintliga lokaler helt eller delvis icke längre

behöver tas i anspråk — samordningen av statspolisen med den lokala polisorganisationen

ävensom de ändrade administrations- och stationeringsförhållandena

in. in. torde på sina håll komma att leda till att lokaler fri
ställes

_ skall åtgärder för avveckling av dessa lokaler ankomma på den

statliga eller kommunala myndighet som omedelbart före organisationsförändringen

har att svara för lokalhållningen.

5. Exemplar av hyresavtal avseende samtliga lokaler för länets polis-,

åklagar- och exekutionsväsende — här bortses från länspolischef-statsåklagarorganisationens

lokaler — samlas hos länsstyrelsen (i Stockholm överståthållarämbetet)

och fördelas där på två grupper, en avseende avtal rörande

lokaler inom kommun- och statsägda fastigheter och en avseende avtal

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

rörande lokaler inom Övriga fastigheter. Det förutsättes, att reglering av

hyror beträffande de sistnämnda lokalerna i vederbörlig ordning skall ske

genom länsstyrelsens försorg, medan regleringen av hyrorna beträffande

lokaler i kommun- och statsägda fastigheter lämpligen bör ske årsvis i samband

med den reglering av kostnaderna mellan staten och kommunerna,

som följer av den av utredningen förordade skyldigheten för kommunerna

att under en övergångstid bidraga till kostnaderna för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet.

6. Under en övergångstid vidtages förberedelser för inlösen, där sådan anses

bora komma i fråga, av kommun eller kommuner (polisförbund) tillhörig

fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen nyttjas för polis-,

åklagar- eller exekutionsväsendets behov. Detsamma bör gälla även beträffande

kommunal byggnad, som icke är hänförlig till fast egendom men som

uteslutande eller huvudsakligen begagnas för angivna ändamål, dock endast

för såvitt jämväl tomtmarken kan överföras i statens ägo i samband med inlösningen.

Löseskillingen skall motsvara egendomens värde i det skick den

befinner sig. Intill dess frågan om inlösen av fastighet slutgiltigt behandlats,

skall staten i enlighet med vad som föreslagits under punkt 1 äga disponera

de i densamma befintliga lokalerna mot hyra. Frågan huruvida inlösen skall

ske eller ej och om en eventuell löseskillings storlek avgöres av en särskild,

för ändamålet tillsatt nämnd.

Enligt utredningens mening bör de ärenden som sammanhänger med lokalhållningen

handläggas av länsstyrelsen med biträde av länspolischefen.

Där inlösen av fastighet kommit till stånd, bör den lokale polischefen kunna

fungera såsom vicevärd och i den egenskapen givas de befogenheter som i

allmänhet tillkommer vicevärd för statlig fastighet.

Inventarier och annan utrustning

I likhet med 1939 och 1948 års polisutredningar anser utredningen, att

kommunerna vid en förstatligandereforms genomförande bör utan gottgörelse

överlämna inventarier och annan utrustning, som kommunerna anskaffat

för polis-, åklagar- och exekutionsväsendets behov. Detta innebär,

att lös egendom skall överlämnas med äganderätt. I den mån egendom, t. ex.

polisalarmanordningar eller telefonväxlar, anskaffats för flera förvaltningsgrenars

behov, förutsättes, att den statliga organisationen skall få begagna

denna egendom med samma rätt, som varit gällande för den kommunala

organisationen. Under den generellt fastställda övergångstiden synes så

böra få ske utan vederlag, såvida icke förstatligandereformen medför sådana

väsentliga förändringar med avseende å nämnda egendoms omfattning

och frekvensen i nyttjandet, att vederlag ter sig skäligt.

Spörsmål, som sammanhänger med tillämpningen av huvudreglerna, bör

enligt utredningen i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan

staten och kommunerna. Tvister angående skyldigheter att utgiva lösen

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

eller vederlag eller storleken därav synes böra avgöras på sätt som kan komma

att föreskrivas i särskild ordning.

Utredningens förslag om i princip vederlagsfri överlåtelse av inventarier

och annan utrustning bör enligt utredningen medföra, att i den tidsbegränsade

bidragsplikt för kommunerna som utredningen förordar icke bör innefattas

bidrag till kostnader för inventarier och annan utrustning. Det förutsättes

vidare, att staten i samband med förstatligandereformen övertager

alla kostnader för drift och underhåll beträffande nu angivna objekt.

Den kommunala bidragsskyldigheten

De ekonomiska konsekvenserna för statsverket av reformen torde göra

sig starkast gällande i samband med själva övertagandet av ansvaret för

utgifterna. Utredningen anser därför, att efter det huvudmannaskapet för

polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen

och exekutionsväsendet i städerna övertagits av staten, kommunernas kostnader

successivt bör övertagas av staten, vilket lämpligen sker genom en

kommunal bidragsplikt under en övergångstid. Härigenom skulle de ekonomiska

verkningarna av reformen för statsverket mildras.

Vid sin bedömning av frågan om övergångstidens längd har utredningen

tagit hänsyn till den rörlighet, icke minst i ekonomiskt hänseende, som i

våra dagar kännetecknar samhällsutvecklingen. Denna rörlighet tar sig

uttryck bl. a. i förskjutningar i kommunernas befolkningstal till följd av

den fortgående urbaniseringen samt av förändringar på grund härav och av

andra anledningar i kommunernas skatteunderlag och skattekraft. Den

framtida organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet torde

komma att byggas upp kring centralorter och andra tätorter, varför man

måste räkna med en i jämförelse med nuvarande förhållanden kraftigare

centralisering av personalen. Detta kommer med all sannolikhet att medföra,

att en kommunal bidragsplikt rätt snart efter dess införande för i varje

fall de kommuner, inom vilka personal tillhörande ifrågavarande verksamhetsområden

icke kommer att stationeras, kan komma att framstå såsom

omotiverad. Ett sådant betraktelsesätt torde, med hänsyn till den karaktar

som framförallt den ökade motorismen och därmed den allt »rörligare»

brottsligheten förlänat polisverksamheten av idag, allt efter som tiden gar

komma att vinna ökad utbredning samtidigt som de allmänna tankegångar

vilka legat bakom den kommunala bidragsplikten kommer att falla i

glömska. Därtill kommer, att ett under längre tid tillämpat system med

korsvis utgående statsbidrag till kommunerna för olika ändamål och kommunala

bidrag till statsverket till kostnaderna för ifrågavarande verksamhetsgrenar

framstår såsom föga rationellt eller tilltalande.

Av dessa skäl anser utredningen att ett system med kommunal bidragsplikt

icke bör gälla under längre tid än tem år. Bidragsplikten för varje

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

kommun bör under det första året i princip innefatta samtliga de kostnader

for ar raknat som kommunen före övergången till statligt huvudmannaskap

haft att bestrida för berörda verksamhetsgrenar. Dessa kostnader bildar

tillsammans det grundbelopp, på vilket beräkningen av den kommunala

bidragsskyldighetens omfattning under övergångstiden skall grundas. Efter

föi sta året, under vilket grundbeloppet skall utgöra det kommunala bidraget,

nedskrives grundbeloppet för varje år med 20 %. Utredningen har emellertid,

närmast av praktiska skäl, funnit det motiverat att föreslå att grundbeloppet

varje år utom avvecklingsåret reduceras med minst 10 000 kr. Tilllämpnmgen

av en sådan regel kommer att medföra, att bidragsplikten för

ett relativt stort antal kommuner kommer att vara avvecklad före den föreslagna

femårsperiodens utgång.

Utredningen understryker, att — om statsmakterna under beaktande av

det mera långsiktiga budgetperspektivet anser sig nödsakade att överväga

en längre övergångstid än den föreslagna — tiden dock icke under några

förhållanden bör överstiga tio år. För det fall att övergångstiden blir längre

än utredningen föreslagit bör enligt utredningen särskild hänsyn tagas till

det förhållandet, att vissa kommuner, främst de som f. n. uppbär allmänt

statsbidrag till polisväsendet, i regel har mindre ekonomisk bärkraft och

ett vikande befolkningsunderlag i de produktiva åldrarna.

Vidare utgår utredningen från att statsmakterna även beaktar kostnaderna

för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet vid den framtida allmänna

bedömningen av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, t. ex. i

samband med frågan om kompensation till kommunerna vid en eventuell

ortsavdragshöjning och vid behandlingen av 1958 års skatteutjämningskommittés

kommande förslag.

Enligt utredningen bör grundbeloppet beräknas och fastställas för varje

kommun. Vid beräkningen bör man utgå från kostnaderna för polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet under ett särskilt angivet kalenderår, i

fortsättningen benämnt basår. Utredningen föreslår, att såsom basår väljes

kalenderåret närmast före det år, under vilket principbeslut om förstatligandet

fattas. Härigenom torde kunna motverkas, att ett dylikt beslut påverkar

kommunernas bedömning av sådana kostnadsfrågor, som uppkommer mellan

tidpunkten för principbeslutets fattande och den tidpunkt, då förstatligandet

sker. Eftersom många kommuner på olika sätt ekonomiskt samarbetar

i polisiärt avseende med annan eller andra kommuner, måste kostnaderna

för nämnda kalenderår beträffande dessa polisdistrikt först fördelas

på de kommuner som ingår i distriktet. Denna fördelning torde böra

ske efter de grunder som angivits i den förbundsordning eller det avtal, som

reglerar det polisiära samarbetet.

Utredningen anser, att direkta och indirekta lönekostnader under basåret

— de kostnader som kommer att representera den ojämförligt största

andelen i bidragsbeloppen — bör omräknas med hänsyn till det allmänna

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962 153

lönetilläggets utveckling efter basåret och fram till tidpunkten för ett förstatligande.

Vid fastställandet av bidragspliktens omfattning bör enligt utredningens

mening givetvis beaktas, att statsverket f. n. deltager i kostnaderna för polisväsendet.

Innan grundbelopp fastställes skall därför totalkostnaderna

för basåret, ifråga om lönekostnaderna justerade på sätt nyss föreslagits,

minskas med det belopp, verkligt eller beräknat, med vilket staten under

basåret bidragit till organisationens upprätthållande (s. k. allmänt statsbidrag,

statsbidrag för stats- och reservpolis, gränskontrollen m. m.). Avdrag

å bidragsbeloppen skall däremot i princip icke ske för inkomster, som hanför

sig till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

I avseende å de kostnader, som skall bilda underlag för beräkningen av

grundbeloppens storlek, föreslår utredningen följande.

Grundbeloppet bör i princip utgöras av samtliga kostnader med undantag

av fastighetskostnader samt kostnader för anskaffning och underhåll

av inventarier och annan utrustning (även beväpning åt polismän). Däremot

bör i grundbeloppet ingå faktiska eller beräknade hyreskostnader.

De i grundbeloppet ingående pensionskostnaderna bör beräknas schablonmässigt.

Såsom utgångspunkt för beräkningen tages den del av lönekostnaderna

som är pensionsgrundande. Härvid bortses från lönekostnader för

statspolisen, emedan statsverket helt svarar för såväl löner som pensioner

till denna personal. ATP-avgifter och kompensation för folkpensionsavgifter

bör icke medtagas vid beräkningen. I stället beräknas pensionskostnaden såsom

en bruttopensionskostnad. Beträffande dennas storlek kan i fråga om

kostnader för kommunalt anställd polispersonal ledning hämtas av uppgifterna

i den i 2 § kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag

till polisväsendet intagna tabellen. Däri angivna procent av pensionsunderlaget

för 60 års pensionsålder — 29 % för tjänstepension och

25 % för familjepension — motsvarar vid 65 % tjänstepension och 32,5 %

familjepension (enligt SPR) 27 % av lönen i slutlöneklassen (0,65 X 0,29 +

0,325 x 25 = 0,26975). Vid en tillämpning av denna metod för beräkning

av ifrågavarande pensionskostnader bör procenttalet höjas något med hänsyn

till att lönerna genomsnittligt icke torde utgå efter slutlöneklassen. Utredningen

föreslår därför i fråga om beräkning av pensionskostnader för

polispersonal, att procenttalet bestämmes till 28. Detta procenttal böi beträffande

dylik personal gälla för kommuner, som icke har möjlighet att

försäkra personalen i SPA. För övriga kommuner bör procenttalet nedsättas

till hälften, 14 %. I fråga om annan personal än polispersonal bör ett procenttal

för användning vid den schablonmässiga beräkningen av pensionskostnaderna

bestämmas på motsvarande sätt.

För att åstadkomma enhetlighet i arbetet med beräkningen och fastställandet

av grundbeloppens storlek synes det böra ankomma på den föreslagna

statens polisinspektion att granska av kommunerna lämnade upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

gifter samt att därefter år för år fastställa bidragsbeloppen. Genom en sådan

ordning skapas garantier för en enhetlig och enkel handläggning, samtidigt

som möjligheter till en central överblick över hela kostnadsområdet

öppnas. Uppbörden av bidragsbeloppen föreslås skola handhas av länsstyrelserna

(överståthållarämbetet).

Vad sålunda föreslagits angående beräkning och fastställande av grundbelopp

m. m. synes icke böra tillämpas beträffande Bodens stad. För denna

stad bör enligt utredningen såsom grundbelopp gälla det kontanta belopp

som staden under budgetåret närmast före ett förstatligande enligt 1955 års

avtal mellan kronan och Bodens stad skall erlägga till kronan, ökat med

det belopp som staden för nämnda budgetår enligt 1960 års avtal skolat utgiva

i hyra in. m. för arbetslokaler, polisarrester och övriga utrymmen för ett efter

stadens storlek avpassat polis- och exekutionsväsende. Av praktiska skäl

föreslås budgetåret böra tillämpas såsom regleringsperiod i fråga om de

bidrag som Bodens stad skall erlägga till statsverket.

Pensionskostnadernas fördelning

Om polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen

och exekutionsväsendet i städerna förstatligas vid en viss tidpunkt

- i det följande kallad T — kommer staten därefter att bli huvudman för

samtlig personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Det förutsattes

därför, att personalen, i den mån så icke redan är fallet, blir underkastad

SPR med följ dförfattningar. Kostnader för pension, som börjat utgå

före T, bör bestridas på nuvarande sätt. Detsamma gäller livränta enligt SPR

eller motsvarande äldre reglementen samt enligt kommunalt pensionsreglemente

utgående fribrevspension till den som lämnat sin anställning före T.

För samtliga kommunala pensionsreglementen (NPR, PRL och P 51) användes

i det följande samlingsbeteckningen NPR. Kostnader för pension, som

börjat utgå efter T, bör helt bestridas av statsverket beträffande den som

anställes inom här avsedda verksamhetsgrenar vid T eller senare. I fråga om

fördelning av pensionskostnader för den som innehar fortlöpande sådan anställning

omfattande tid såväl före som efter T, föreslår utredningen följande.

I nder förutsättning att huvudmännen erlagt vederbörliga avgifter skall

staten bäia hela pensionsansvaret för befattningshavare som omedelbart före

T dr ansluten eller kunnat anslutas till SPA. Om viss avgift (viss engångsavgift)

icke erlagts, bör genom samarbete mellan SPA och vederbörande kommunförbund

tillses, att sådan avgift erlägges. Om befattningshavaren före

SPA-tiden har NPR-tid, bör denna tid tillgodoräknas honom inom SPR mot

överlåtelse av NPR-fribrevet.

Befattningshavare som omedelbart före T har pensionsrätt enligt NPR tillgodoräknas

NPR-tiden. Kostnaden fördelas mellan staten och kommunen i

princip i förhållande till antalet år under vilka befattningshavaren varit un
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

derkastad SPR eller tidigare gällande statligt pensionsreglemente resp. NPR.

Om en polisman t. ex. pensioneras 23 år efter T och har 10 NPR-år före T,

23 10

fördelas kostnaden i princip i propox-tionen — och —. Av administrativa

33 33

skäl svnes önskvärt att kommunens andel låses till den pensionsnivå, som gäller

omedelbart före T, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå enligt det

kommunala pensionsreglementet. Om så sker, behöver kommunens bidrag ej

omräknas, när t. ex. pensionstillägget ökas eller samordning med allmän pension

skall sättas in resp. ändras. Utredningen räknar icke med att kommunala

fondmedel skall vid T överföras till staten utan utgår från att kommunens

andel av den enligt nämnda metod framräknade pensionskostnaden betalas

först fr. o. m. tidpunkten för pensionsfallet.

Om NPR-tiden är fördelad på två eller flera kommuner, gäller vad nyss

sagts om hela NPR-tiden. Det förutsättes därvid, att den kommun, hos vilken

befattningshavaren sist varit anställd, skall svara för att en kostnadsreglering

kommunerna emellan kommer till stånd. Om NPR-tiden föregås

av SPA-tid, anses den sistnämnda tiden såsom statlig tid, varvid bör iakttagas

vad som föreslagits om icke erlagd avgift.

Det förhållandet, att en NPR-polisman tjänstgjort vid statspolisen, bor

icke föranleda någon avvikelse från angiven fördelningsprincip. Tjänstgöringsår

vid statspolisen räknas såsom NPR-år, eftersom staten gottgjort

vederbörande stad för pensionskostnaden.

Avgår befattningshavare efter T med rätt till uppskjuten livränta, synes

kostnadsfördelningen i princip kunna ske enligt huvudregeln med viss reservation

för eventuell ändring av livränte- och fribrevsreglerna.

Enligt utredningens mening bör vad sålunda föreslagits icke föranleda

ändring av de regler som enligt gällande avtal mellan kronan och Bodens

stad skall tillämpas för reglering av pensionskostnader för personal vid

Norrbottens statliga poliskår.

Remissyttrandena

Tillhandahållande av lokaler

Så gott som samtliga remissinstanser, som tagit ställning till utredningens

förslag att kostnaderna för tillhandahållande av lokaler bör ligga på staten,

har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Sålunda har byggnadsstyrelsen

anfört, att det ter sig mest rationellt att det ekonomiska ansvaret

för lokalhållningen överföres på statsverket. Att bibehålla vissa skyldigheter

för kommunerna skulle bli administrativt tyngande framförallt

därför att de nya polisdistrikten regelmässigt kommer att omfatta ett stort

antal kommuner. Där kommun enligt överenskommelse kommer att svara

för nybyggnad och statsverket blir hyresgäst, torde det bli nödvändigt att

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

projektet i förväg granskas av byggnadsstyrelsen inte endast ur funktionsutan

också ur byggnadstekniska och byggnadsekonomiska synpunkter.

Invändningar mot förslaget har framförts endast av statskontoret och

landsfogden i Gävleborgs län.

Statskontoret erinrar om att stadsdomstolsutredningen i sitt betänkande

angående underrätterna förordat kommunal byggnadsskyldighet beträffande

tingshus och rådhus samt framhållit, att det i vidare sammanhang borde

övervägas, om och på vad sätt kommunerna skulle tillhandahålla lokaler

åt statliga myndigheter inom exekutionsväsendet, polis- och åklagarverksamheten,

uppbördsväsendet m. m. Ämbetsverket yttrar vidare, att en sådan

bedömning numera skett inom 1955 års stadsutredning, som intagit den

bestämda ståndpunkten att kommunerna bör åläggas en allmän skyldighet

att hålla lokaler för bl. a. polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Statskontoret

säger sig dela denna uppfattning.

Landsfogden i Gävleborgs län anser, att den lyckligaste lösningen vore

om kommunerna, i likhet med vad som gäller beträffande hållande av

tingshus, kunde åläggas att även framdeles tillhandahålla lokaler för polisväsendet.

Utredningens förslag till allmänna bestämmelser angående de med lokalhållningens

övertagande sammanhängande ekonomiska frågorna har i det

väsentliga godtagits vid remissbehandlingen. Sålunda har förslaget tillstyrkts

eller lämnats utan erinran bl. a. av länsstyrelserna, kommunförbunden

och flertalet av de kommuner som inkommit med yttranden.

I dessa och andra yttranden har i olika hänseenden gjorts vissa påpekanden

och erinringar i anslutning till utredningsförslaget.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter om inte en bestämmelse om att staten

skall äga både rätt och skyldighet att inlösa sådana fastigheter som

uteslutande eller huvudsakligen nyttjas för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

kommer att lägga allt för stort tvång på berörda parter. I åtskilliga

fall måste det vara sakligt riktigt att staten förvärvar äganderätten till

vissa i detta sammanhang aktuella fastigheter. Men till innehavet av en

centralt belägen tomtmark med tillhörande byggnader kan vara knutna så

mångskiftande intressen att det rimligen bör överlåtas åt parterna själva

att avgöra om och på vilka villkor överlåtelse av fast egendom bör äga

rum. Förbundet förordar därför endast en allmän rekommendation om

att det under vissa förhållanden kan vara lämpligt att staten söker förvärva

vissa fastigheter. Stadsfullmäktige i Uppsala framhåller, att staten

självfallet inte skall äga inlösa en kommunalägd fastighet, där kommunen

forutom polis-, åklagar- och exekutionsväsende även har inrymda andra

grenar av sin verksamhet, exempelvis i stad rådhusrätt. Stadsfullmäktige

i Kristinehamn förutsätter, att inlösenförfarande icke utan vidare kommer

att tillämpas ifråga om sådana byggnader, som har ett för orten kulturhistoriskt

intresse eller som kommunen anser sig kunna använda för något

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1962

kommunens eget ändamål. Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik anser, att upplåtelse

eller överlåtelse av lokaler, om kommun så önskar, bör begränsas till

en lämpligt avvägd övergångstid.

I andra yttranden har man däremot förordat inlösningsskyldighet för

staten. I denna riktning uttalar sig länsstyrelsen i Uppsala län och Norbergs

kommunalfullmäktige. Kommunalfullmäktige i Degeberga och Övertorneå

kommuner anser, att lokaler, som i samband med förstatligandet

blir överflödiga, skall inlösas av staten till anskaffningsvärdet med avdrag

för avskrivningar. Samma mening har kommunalfullmäktige i Bjärtrå kommun,

dock endast beträffande lokaler, som icke utan stora kostnader kan

omdisponeras och brukas för annat ändamål. Landsfogden i Gävleborgs

län föreslår, att kommuner, som står i begrepp att uppföra nybyggnader

för polisen, skall redan nu genom lämpligt statligt organ erhålla betryggande

garantier för en framtida statlig inlösen av byggnaderna.

Kommunalfullmäktige i Kolsva kommun anser, att staten på något sätt

bör medverka till täckande av kostnader för lokaler, som förhyrts för en

längre tid, även om de efter den nya organisationen skulle vara olämpliga,

under förutsättning att de fyller de anspråk, som tidigare vid nuvarande

organisation kan ställas på ifrågavarande lokaler.

Beträffande frågan om hur lösesltillings storlek m. m. skall bestämmas

erinrar stadsfullmäktige i Borås om att det enligt vedertagen uppfattning

endast är domstol, som äger fastställa expropriationsersättningar och därmed

likartade ersättningar vid tvångsinlösen av fast egendom eller begränsad

rätt till dylik egendom. Vid bristande åsämjande om löseskilling för

här avsedd fast egendom bör löseskillingen därför fastställas av expropriationsdomstol.

Samma åsikt hyser kommunalfullmäktige i Mora köping.

Hyresbelopp, som staten efter förstatligandet skall erlägga för lokaler i

kommunalägda fastigheter, bör enligt fullmäktige utbetalas i förskott i enlighet

med vedertagen praxis i hyresförhållanden. En efterhandsreglering

av det slag utredningen föreslagit skulle endast vålla oklarhet och svårigheter

från konnnunalbokföringssynpunkt.

Utredningens förslag, att ansvaret för förhyrningarna för polisväsendet

skall läggas på länsstyrelserna, avstyrkes av byggnadsstyrelsen såsom irrationellt.

Då länstyrelserna inte ombesörjer förhyrningarna ens för sina egna

behov och inhämtar byggnadsstyrelsens yttrande i de fall de har att träffa

hyresavtal för statligt ändamål, är det enligt byggnadsstyrelsen enklast att

förhyrningarna för detta liksom för andra civila statliga ändamål i allmänhet

ombesörjes av styrelsen. Även när det blir fråga om att inlösa fastigheter,

måste det bli nödvändigt att inkoppla byggnadsstyrelsen. Det är då

enligt styrelsen naturligt att det förstatligade polisväsendets lokalfrågor

inordnas i den allmänna statliga lokalplaneringen. Där det så småningom

blir aktuellt för statsverket att anskaffa polislokaler genom nybyggnad är

det självfallet att byggnadsstyrelsen skall medverka. Styrelsen finner det

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

vidare direkt olämpligt att belasta en polischef med uppgifter som fastighetsförvaltare.

Följden skulle kunna bli en osakkunnig och därmed oekonomisk

förvaltning utan system och tillgång till teknisk sakkunskap. Byggnadsstyrelsen

anser därför, att styrelsen och länsarkitektsorganisationen

bör påläggas ifrågavarande arbetsuppgifter i samband med ett förstatligande

av polisväsendet.

Inventarier och annan utrustning

Det övervägande antalet remissinstanser godtager utredningens förslag

om vederlagsfri överlåtelse av inventarier och annan utrustning. Bland dessa

remissorgan märks bl. a. svenska landskommunernas förbund, svenska

stadsförbundet, flertalet kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige, 11

lånsstgrelser samt polismännens personalorganisationer.

Utredningsförslaget avstyrkes dock av ett betydande antal remissinstanser,

nämligen överståthållarämbetet, 13 lånsstgrelser, föreningen Sveriges

landsfogdar, 11 landsfogdar, 17 poliskammare, polismästare och stadsfiskaler,

föreningen Sveriges landsfiskaler, 7 länsavdelningar av föreningen Sveriges

landsfiskaler, flertalet landsfiskaler, 57 kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige,

30 andra kommunala myndigheter, Sveriges juristförbund samt

ytterligare 7 remissinstanser. Som motivering för avstyrkandena åberopas

främst farhågor för att stagnation i materielanskaffningen kommer att inträda

under tiden fram till reformens genomförande, därest kommunerna

inte kan påräkna ersättning för nyanskaffad materiel. Även andra skäl anföres,

såsom att utredningens förslag gynnar de kommuner, som underlåtit

att förse sin polis med en god utrustning, och missgynnar de ansvarskännande

kommunerna. Ett mindre antal av de avstyrkande remissinstanserna

anser, att inlösningsskyldigheten bör begränsas till bilar, liastighetsmätare

och annan egendom av större värde. Andra föreslår, att inlösningsskyldigheten

skall avse egendom, som anskaffats under viss tid före förstatligandet.

Detta förslag framföres av bl. a. 6 länsstyrelser, föreningen Sveriges landsfogdar,

4 landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, 2 avdelningar av

föreningen Sveriges landsfiskaler samt 4 kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige.

I allmänhet anser man denna tid böra löpa från dagen för principbeslutet

om förstatligande. I andra yttranden har nämnts den dag, då polisutredningens

betänkande är dagtecknat, och årsskiftet 1961/62. För att

eliminera faran för att kommunerna anskaffar dyrare inventarier än vad

som kan anses försvarligt föreslås i några yttranden att anskaffningen sker

under viss statlig kontroll.

Till dem som avstyrkt utredningens förslag hör länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som därvid påpekar att i Uddevalla f. n. uppföres ett nytt

polishus och att i Göteborg ett nytt polishus inom snar framtid är avsett att

uppföras. Med hänsyn till att båda dessa polishus torde erfordra en tämligen

omfattande och dyrbar inventarieutrustning, ifrågasätter länsstyrelsen

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

om icke staten bör inlösa inventarierna till deras faktiska värde. I varje

fall bör ersättning lämnas för nyare och mera kostnadskrävande inventarier

såsom bl. a. polisbilar och radioutrustning. Ersättningsreglerna kan

förslagsvis avfattas så att ersättning skall utgå efter en fallande skala alltefter

inventariernas ålder och att ingen ersättning skall utgå för inventarier

som är äldre än 5 år. I samma riktning uttalar sig stadsfullmäktige i Trollhättan.

Stadsfullmäktige i Göteborg menar, att inventarier och utrustning, som

kommun anskaffat för polis- och åklagarväsendet intill årsskiftet närmast

före det år, då principbeslut fattas om förstatligandet av nämnda verksamhetsgrenar,

bör utan gottgörelse överlåtas på statsverket. Inventarier och

utrustning, som anskaffas därefter, bör däremot bli föremål för inlösen av

staten.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att staten, om kommunerna begär

det, bör för inventarier som staten önskar övertaga utge ersättning efter

inventariernas värde vid överlämnandet. Möjligen skulle enligt länsstyrelsen

skyldighet kunna åläggas kommunerna att till staten utan vederlag

överlämna inventarierna, om de sammanlagt har ett värde understigande

5 000 kr. I vart fall bör åtgärder vidtagas för att förhindra att inventarieanskaffningen

i polisdistrikten stagnerar efter ett principbeslut om polisväsendets

förstatligande. Fara för en sådan stagnation måste bli stor i polisdistrikt,

där det är aktuellt att anskaffa bilar eller andra dyrbara inventarier.

Enligt Stockholms stadsfullmäktige bör staten utgiva vederlag för de inventarier

och den utrustning, exempelvis bilar och radio, som finns i distriktet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att inlösen bör ske efter samma

normer, som tidigare tillämpats vid inlösen av möbler på landsfiskals- och

häradsskrivarkontoren.

Stadsfullmäktige i Karlskoga hänvisar till att ersättning utbetalades till

kommunerna, då statsverket på sin tid övertog de inventarier, som anskaffats

för civilförsvarets räkning. Kommunalfullmäktige i Norrahammars

köping finner det rimligt att inventarier, som i fortsättningen icke direkt

kan komma till användning i polisväsendets verksamhet, får behållas av

kommunen.

Den kommunala bidragsskyldighetcn

Förslaget om kommunal bidragsplikt tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av det stora flertalet remissinstanser, däribland svenska landskommunernas

förbund och svenska stadsförbundet samt omkring 270 stadsfullmäktige

och kommunalfullmäktige. Ett antal av dessa remissinstanser betonar

utredningens uttalanden att kommunernas bidragsskyldighet bör begränsas

till 5 år, nämligen 5 länsstyrelser, svenska landskommunernas förbund,

svenska stadsförbundet, en länsavdelning av föreningen Sveriges lands
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1962

fiskaler samt 3b kommunal- och stadsfullmäktige. Ytterligare några remissinstanser

förordar, att kommunernas bidragsskyldighet avvecklas på kortare

tid än 5 år.

Som skäl för en relativt kort awecklingsperiod åberopas de av utredningen

angivna skälen. Även andra skäl anföres. Sålunda anser stadsfullmäktige

i Örebro, att det efter en så lång tid som 5 år skulle te sig orimligt,

om kommunen alltjämt skall behöva stödja statlig polisverksamhet. Drätselkammaren

i Strängnäs framhåller, att en utsträckning av bidragstiden

till 10 år skulle innebära en större orättvisa kommunerna emellan än om

bidragstiden begränsas till 5 år. De kommuner, som har ett dyrt polisväsende,

får nämligen på grund av sina nuvarande höga kostnader vidkännas

dessa kostnader under längre tid än andra kommuner på grund av förslaget

om reducering av bidraget med minst 10 000 kr. för år. Stadsfullmäktige i

Säter pekar på att samhällsutvecklingen går så fort, att det är omöjligt att

kunna överblicka en kommuns ekonomiska utveckling under längre tidsperiod.

Förslaget om kommunal bidragsplikt avstyrkes av 37 kommunalfullmäktige

och stadsfullmäktige, 3 polisförbund samt tjänstemännens centralorganisation.

Danderyds kommunalfullmäktige anser, att staten omedelbart skall övertaga

samtliga kostnader för polisverksamheten. Detta förefaller uppenbart,

enär staten under en följd av år lämnat kommunerna en synnerligen otillräcklig

statsbidragskompensation för poliskostnader, över vilkas storlek staten

och icke kommunerna haft det avgörande inflytandet. De besparingar,

som uppkommit för statsverket genom att polisväsendets förstatligande gång

efter annan uppskjutits, uppväger dessutom mer än väl de kommunala

bidrag, som utredningen utan närmare sakmotivering ansett böra utgå.

Kommunalfullmäktige i Lessebo köping riktar uppmärksamheten på det

förhållandet, att kommunernas kostnader för polisväsendet i hög grad varierar.

I synnerhet norrlandskommunerna har förhållandevis höga kostnader

per skattekrona räknat. En bidragsgivning i enlighet med utredningens

förslag kommer, även om det gäller en övergångsperiod, att ekonomiskt

utgöra en belastning för de skattetyngda kommunerna. Kommunalfullmäktige

i Simlångsdalens kommun menar, att förslaget innebär, att de större

kostnader, som drabbar kommuner med riksvägar eller större turistorter

inom sina gränser, även under övergångstiden kommer att belasta dessa

kommuner. Tåsjö kommunalfullmäktige framhåller, att för glesbygderna

med liten ekonomisk bärkraft och ett vikande befolkningsunderlag ett

bidragssystem skulle fördröja den skattelindrande verkan, som överflyttningen

av kostnaderna på staten kommer att medföra.

Kommunalnämnden i Råda kommun erinrar om att de flesta av statens

bidrag till kommunerna till andra ändamål än polisväsendet är graderade i

förhållande till antalet skattekronor per invånare. Genom inkomstutveck
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lingen och penningvärdesförsämringen har dessa bidrag till kommunerna

minskat i betydelse. Vidare har kommunernas bidrag till staten för behovsprövade

pensionsförmåner stigit högst avsevärt. Det skulle därför vara på

sin plats, att staten omedelbart övertog kostnaderna för polisväsendet, då

huvudmannaskapet övergår till staten.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna håller före att frågan om ett kommunalt

stöd — låt vara tidsbegränsat — till statens kostnader för polisväsendet

bör ses i ett större sammanhang och sammankopplas med en allmän

översyn av statsbidragsbestämmelserna. Tjänstemännens centralorganisation

anser att de ekonomiska förhållandena mellan staten och kommunerna

bör tas upp till bedömning i samband med andra ekonomiska

förhållanden av kanske än större räckvidd.

Även en del remissorgan, som i och för sig godtagit utredningsförslaget,

anför synpunkter på hur det kommunala bidraget bör bestämmas

vilka i vissa hänseenden avviker från utredningens. Länsstyrelsen i Värmlands

län rekommenderar allmänt att kommunernas bidragsplikt begränsas

i förhållande till förslaget. Beträffande sådana kommuner, inom vilka personal

tillhörande här ifrågavarande verksamhetsområden icke längre kommer

att vara stationerad efter förstatligandet, anser länsstyrelsen i Malmöhus

län att statsmakterna bör avstå från anspråk på kommunal bidragsplikt.

Landsfogden i Västerbottens län gör ett liknande uttalande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om inte Stockholm, Göteborg

och Malmö med hänsyn till de speciella förhållanden, som råder i dessa

städer, och deras stora skattekraft skall bestrida kostnaderna för polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet i dessa städer även framdeles.

Såvitt angår grunderna för beräkning av de kommunala bidragsbeloppen

har i yttrandena framkommit en mängd förslag.

Beträffande basår för beräknande av bidragsbeloppen yttrar sålunda

länsstyrelsen i Södermanlands län, att man kommer till orättvisa resultat,

om man till grund för bidragsskyldigheten lägger kostnaderna under ett

bestämt kalenderår före förstatligandet. Länsstyrelsen anser att kontantbidragen

bör baseras på kommunernas kostnader under en något längre

tidsperiod. Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län anför liknande synpunkter

och föreslår en tidsperiod av tre år. Kommunalfullmäktige i Malmköping

framhåller, att grundbeloppet måste utarbetas så, att icke vissa kommuner,

som just vid övergångsåret haft särskilt stora engångskostnader för

polisväsendet, kommer att belastas oskäligt. Yttranden av denna innebörd

har avgivits av ytterligare fyra kommuner.

Vid fastställande av grundbeloppet bör man enligt Svalövs kommunalnämnd

ta hänsyn icke endast till det allmänna lönetilläggets utveckling ulan

även till de förändringar i personalstaten, som skett under tiden från basåret

till tidpunkten för förstatligandet. Landsfiskalen i Mölndals distrikt

är inne på samma tankegång. Stadsfullmäktige i Ljungby anser däremot,

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

att för bidragsskyldigheten fastställt grundbelopp inte skall röna inverkan

av det allmänna lönetilläggets utveckling eller förändring i pensionsnivån

etc., vilket skulle innebära en betydlig förenkling. Stadsfullmäktige i Göteborg

och kommunalfullmäktige i Lerum framhåller också att praktiska skäl

talar för att lönekostnaderna under basåret bör ingå i det kommunala

bidragets grundbelopp.

Munkedals kommunalfullmäktige anser att grundbeloppet bör framräknas

genom att från totalkostnaderna räknas det statsbidrag, som belöper

på basåret, varigenom mera aktuella värden kommer att ligga till grund för

grundbeloppets beräkning.

Drätselkamrarna i Göteborg och Luleå finner det självklart att grundbeloppen

bör reduceras även med andra inkomster, som hänför sig till polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet, än de statsbidrag som kommunerna erhåller.

Stadsfullmäktige i Borås är av samma uppfattning. Stadsfullmäktige

fortsätter.

Polisutredningen förutsätter att kommun utan ersättning skall överlämna

inventarier och annan utrustning, men förutskickar icke, att det för basåret

fastställda grundbeloppet, som kommun har att utge till statsverket,

skall reduceras med kostnaderna för avskrivning och förräntning av samma

inventarier och utrustning.

Från utredningens utgångspunkt — med fri övertaganderätt för statsverket

av inventarier och utrustning — hade det varit logiskt om grundbeloppet

för basåret kommer att reduceras med kostnaderna för dessa nyttigheters

förräntning och avskrivning. Så har emellertid icke förutsatts och av

betänkandet kan icke dragas annan slutsats än att statsverket skall erhålla

såväl inventarierna som medel till avskrivning och förräntning av desamma

enligt den för resp. år under bidragstiden fastställda procentsatsen.

Landsfogden i Gävleborgs län anser, att högre bidrag skall bestämmas för

sådana kommuner, som vid förstatligandet inte kan överlämna tillfredsställande

lokaler eller erforderlig materiel.

I fråga om beräkningen av de i grundbeloppen ingående pensionskostnaderna

anför svenska stadsförbundet.

Det i betänkandet framlagda förslaget till pensionskostnadernas fördelning

m. in. grundar sig på principen om förhandsfinansiering av tjänstepension.

Styrelsen har i och för sig intet att invända mot att man vid kostnadsfördelningen

utgår från detta system, som ju hittills tillämpats av

flertalet städer och köpingar. För de kommuner, som helt eller delvis efterhandsfinansierar

sina tjänstepensioner, bland vilka flera av de större städerna

återfinns, kan emellertid utredningens förslag komma att under övergångsperiodens

första år medföra en icke obetydlig ekonomisk merbelastning.

Detta problem måste beaktas. Styrelsen förutsätter, att detta ur

kommunalfinansiella synpunkter viktiga spörsmål får bli föremål för särskilda

överläggningar mellan statsmakterna och berörda städer i syfte att

åstadkomma en för dessa städer acceptabel lösning.

Stadsfullmäktige i Landskrona framhåller — med hänsyn till att beräkningen

av kommunernas bidrag till pensionskostnaderna under övergångs
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1962

163

tiden kommer att förorsaka besvärliga räkneoperationer — att staten omedelbart

bör övertaga pensionsansvaret gentemot all personal, varvid pensionsförsäkringarna

antingen kan överföras från KPA till SPA eller också

fribrev utfärdas från KPA och all personal nyförsäkras i SPA för sin återstående

tjänstetid.

Beträffande frågan om vem som skall fastställa grundbeloppen finner

stadsfullmäktige i Kristianstad det ur kommunal synpunkt mindre tillfredsställande,

att statens polisinspektion skall bemyndigas fastställa de

kommunala bidragsbeloppen. Drätselkammaren i Borås förordar, att vederbörande

kommun ges medbestämmanderätt vid grundbeloppens fastställande.

Helt andra lösningar av frågan om kommunernas bidragsskyldighet än

den utredningen framlagt har presenterats av länsstyrelsen i Kopparbergs

lån, stadsfullmäktige i Kristinehamn och Vette kommunalfullmäktige.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om att kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun i fråga om kommunalskatten hittills varit den att

kommunerna helt eller delvis bekostat exekutionsverksamheten mot att

staten helt svarat för skattebortfallet. Det synes länsstyrelsen naturligt, att

denna fördelning fortfarande markeras förslagsvis så att kommunerna får

lämna ständigt bidrag till exekutionsväsendet i form av visst procentuellt

avdrag avpassat efter kommunalskattens beräknade genomsnittliga andel

av avskrivningarna under ett år. I stället skulle man kunna underlåta att

räkna med någon kommunal bidragsplikt, såvitt avser polis- och åklagarväsendet.

Skulle likväl temporär kommunal bidragsplikt föredragas, ifrågasätter

länsstyrelsen om icke bidragsplikten kan grundas på en mera schablonmässig

uppskattning av grundbeloppens storlek.

Stadsfullmäktige i Kristinehamn anser, att hälften av det belopp, som

lägges till grund för beräkningen av kommunernas bidrag, under första

året skall bestridas av staten samt att kommunerna under ett vart av

följande fyra år skall lämna procentuella bidrag, beräknade på halva

grundbeloppet.

Vette kommunalfullmäktige föreslår att bidragen från de kommuner,

som nu har statsbidrag till polismännens avlöning, avvecklas på halva

tiden jämfört med bidragen från de kommuner som själva svarat för hela

polisväsendets kostnader. En annan lösning vore enligt fullmäktige att

omedelbart avräkna ett belopp motsvarande det antal år bidrag skall lämnas

multiplicerat med minimireduceringen.

Pensionskostnadernas fördelning

Utredningens förslag beträffande pensionskostnadernas fördelning tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser,

bl. a. kommunförbunden och så gott som alla kommunerna samt

polismännens personalsammanslutningar.

6* —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr lft8

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

En mera kritisk inställning till utredningsförslaget har stadsfullmäktige

i Malmö, som menar att det starkt kan ifrågasättas, om icke staten, med

hänsyn till att kommunerna utan vederlag skall överlämna inventarier och

annan utrustning, bör ensam svara för samtliga pensionskostnader eller i

varje fall för större del därav än vad utredningen föreslagit. Stadsfullmäktige

i Borås har anslutit sig till följande uttalande av polisnämnden

i staden.

Befattningshavare, underkastad NPR, som slutar sin anställning hos

kommunen, blir vid uppnådd pensionsålder berättigad till en på särskilt

sätt beräknad fribrevspension under villkor, att han vid avskedet uppnått

26 års ålder samt dessutom varit anställd med pensionsrätt hos kommunen

minst 3 år. Polisnämnden vill i första hand föreslå, att NPR:s bestämmelser

härutinnan i så måtto skola tillämpas, att kommunen icke

skall bidraga till pensionskostnader för befattningshavare, som ej uppnått

26 års ålder vid förstatligandet. Befattningshavaren blir icke lidande

på ett sådant förslag, enär han med nuvarande pensionsålder alltid uppnår

tjänstetid för full pension. Vid ett förstatligande per den 1 januari 1962

skulle det för Borås vidkommande röra sig om cirka 10 befattningshavare

eller cirka 10 % av hela kåren. I andra hand vill polisnämnden föreslå, att

staten svarar för hela pensionskostnaden för befattningshavare, som efter

förstatligandet såsom statstjänare hinner fullgöra för hel pension nödig

tjänstetid.

Ett bifall till något av polisnämndens ovan angivna alternativ torde icke

medföra några avskräckande merkostnader för statsverket särskilt med

tanke på ATP-pensionens inverkan, och kommunen slipper att avsevärd

tid efter ett förstatligande ha oreglerade mellanhavanden med statsverket

med ty åtföljande administrativt besvär för oftast obetydliga pensionsandelar.

B. Kostnadsberäkningar

Utredningen

De kostnadsberäkningar som utredningen haft att verkställa har i hög

grad komplicerats till följd av det organisatoriska samband som nu råder

mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Därtill kommer, att utredningen,

vars huvuduppgift varit att utreda frågan om huvudmannaskapet

för och organisationen av polisväsendet, ansett sig icke böra eller kunna

ägna frågan om åklagar- och exekutionsväsendets framtida organisation

mera ingående uppmärksamhet eller beträffande dessa verksamhetsområden

förskaffa sig det underlag som krävs för fullständiga kostnadsanalyser.

Kostnadsökningen för statsverkets del har i stor utsträckning beräknats

med utgångspunkt från kommunernas nuvarande kostnader. Eftersom utredningen

under olika skeden av sitt arbete helt eller delvis undersökt utfallet

av sina preliminära och definitiva ställningstaganden avseende polisväsendets

organisation i olika län, har emellertid kostnaderna för polis
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U8 år 1962 165

väsendet kunnat beräknas med större säkerhet än vad som är fallet beträffande

åklagar- och exekutionsväsendet.

Kostnadsberäkningarna har utförts med ledning av dels uppgifter i statistiska

centralbyråns berättelse »Kommunernas finanser år 1958», dels

uppgifter som i olika sammanhang införskaffats av polisväsendets organisationsnämnd

och som nämnden tillhandahållit utredningen. Uppgiftsmaterialet

omspänner åren 1958—1960. Med hänsyn till löne- och kostnadsutvecklingen

har en uppräkning skett till 1961 års nivå. Vid beräkningarna

har vidare beaktats den totala årliga kostnadsökning som beräknats

uppstå vid ett genomförande från den 1 januari 1962 av förslagen till åtgärder

för förbättring av rekryteringen till polisväsendet in. m. (proposition

1961: 88) samt från den 1 juli 1961 av den polislönereglering som skett genom

riksdagens bifall till propositionen 1961: 155. På grund av det organisatoriska

sambandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har

beräkningar även företagits i syfte att renodla kostnaderna för de olika

verksamhetsgrenarna. Kostnadsberäkningarna måste självfallet bygga på

många approximationer och gör därför icke anspråk på exakthet. Resultaten

torde emellertid enligt utredningen trots detta äga den grad av säkerhet

som måste erfordras, då det gäller att från statsfinansiella synpunkter

pröva, huruvida polis-, åklagar- och exekutionsväsendet bör förstatligas

eller icke.

I ett avseende har åtskillnad mellan kostnader för polisväsendet å ena

sidan och kostnader för åklagar- och exekutionsväsendet å andra sidan

icke gjorts. Detta gäller vissa omkostnader, bl. a. hyreskostnader, i sådana

polis(åklagar)distrikt, där stadsfiskal är polischef-åklagare eller polischef-åklagare-utmätningsman.

Förhållandet torde med hänsyn till det

relativt sett ringa belopp, till vilket kostnaderna uppgår, emellertid icke

vara av någon egentlig betydelse vid bedömningen av resultaten av kostnadsberäkningarna.

De årliga kommunala kostnaderna för åklagarväsendet i städer utanför

landsfiskalsorganisaiionen kan f. n. beräknas uppgå till cirka 9,2 milj. kr.

Eftersom vissa av de ifrågavarande städerna kommer att ingå i polis(åklagar)

distrikt, där det nuvarande organisatoriska sambandet mellan

polis- och åklagarväsendet enligt utredningsförslaget kommer att bibehållas,

dvs. nybildade distrikt med polismästare, tillika distriktsåklagare, torde,

om ett förstatligande kommer till stånd, nyssnämnda kostnader kunna

nedbringas något. Ett förstatligande av åklagarväsendet i nyssnämnda städer

skulle enligt utredningen komma att medföra en årlig merkostnad för

statsverket med omkring 9 milj. kr.

Vad exekutionsväsendet beträffar erinrar utredningen om att ett genomförande

av stadsdoinstolsutredningens förslag om förstatligande av exekutionsväsendet

i städerna enligt nämnda utrednings beräkningar skulle

medföra en ökning i årskostnader för statsverket med omkring 17 milj.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

kr., varvid personalkostnaderna beräknats med hänsyn till 1960 års löneläge.

En uppräkning av sistnämnda kostnader till 1961 års lönenivå ger

ett totalbelopp av omkring 18 milj. kr. I beloppet ingår dock icke kostnader

för lokalhållningen m. m. Om sistnämnda kostnader, vilkas storlek för

år 1959 av stadsdomstolsutredningen angivits till 965 000 kr., medtages

torde kostnadsökningen för statsverket totalt belöpa sig till omkring 19,4

milj. kr., ett belopp vars ungefärliga riktighet också bestyrkes av polisutredningens

egna beräkningar.

Av de ca 2 600 polismän som f. n. finnes anställda i köpingar och landskommuner

fullgör 996 exekutionsbiträdesgöromål. Endast ca 150 av de

sistnämnda polismännen är helt eller praktiskt taget helt sysselsatta med

dylika göromål, medan de övriga fullgör såväl egentlig polisverksamhet som

exekutionsbiträdesverksamhet. Enligt utredningens beräkningar, vilka verkställts

med ledning av ett hos polisväsendets organisationsnämnd tillgängligt

material, kräver den exekutionsbiträdesverksamhet som inom

köpingar och landskommuner fullgöres av polismän totalt något mer än

500 årsarbetskrafter. Verksamheten, som till icke oväsentlig del innefattar

sådana arbetsuppgifter — t. ex. bokförings- och registreringsarbete, maskinskrivning,

telefontjänst -—- som traditionellt plägar anförtros åt personal i

den s. k. kontorskarriären, torde kunna rationaliseras och därigenom förbilligas.

Sistnämnda personalkategori inom köpingarna och landskommunerna

representerar i ifrågavarande verksamhetsgren endast ca 15 årsarbetskrafter.

Det oproportionellt låga antalet tjänster i kontorskarriären antages

ha samband med utformningen av de nuvarande statsbidragsreglerna

för polisväsendet. Som jämförelse nämner utredningen, att i samtliga städer

med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö utgöres det totala antalet

exekutionsbiträden och befattningshavare i kontorskarriären av ca 310

resp. 205.

Exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner drager

— bortsett från pensioneringskostnaderna för polismän — enligt utredningens

beräkningar en sammanlagd årlig kostnad av omkring 9,6 milj.

kr. Statsbidragsgivningen avseende polisväsendet innebär, att statsverket

till bestridande av denna kostnad kan beräknas bidraga med omkring

4,6 milj. kr. Exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner

är jämlikt 1 § 2. andra stycket polislagen polisverksamhet. Den ökning

i årskostnader för statsverket som inträder om polisväsendet förstatligas

skulle sålunda belöpa sig till omkring (9,6—4,6) 5 milj. kr. Det är emellertid

utredningens övertygelse, att denna utgiftsökning väl blir möjlig

att reducera, om en förstatligandereform kommer till stånd och förutsättningar

därigenom öppnas för dels en enligt utredningens mening nödvändig,

genomgripande rationalisering av verksamheten, dels samordning av denna

med exekutionsbiträdesverksamheten i städerna. Storleken av denna utgiftsreduktion

uppskattas av utredningen till 5—10 % av nuvarande total
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

kostnader, eller till omkring 0,7 milj. kr. Kostnadsökningen för statsverket

vid ett förstatligande av polisväsendet till den del det hänför sig till

exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner borde sålunda

kunna begränsas till omkring 4,3 milj. kr. Den kostnad om drygt 19

milj. kr., vilken skulle överflyttas på statsverket, därest stadsdomstolsutredningens

förslag om förstatligande av exekutionsväsendet i städerna

genomföres, kommer enligt polisutredningen självfallet också att röna inverkan

av en rationaliseringsprocess avseende exekutionsväsendet i dess helhet.

Av vad nyss anförts torde framgå, att ett generellt förstatligande av exekutionsväsendet

enligt utredningen kommer att medföra en årlig merkostnad

för statsverket med omkring (19,4 4- 4,3) 23,7 milj. kr.

Utredningen har beräknat de totala årliga kostnaderna för polisväsendet

(inklusive exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner)

till omkring 300 milj. kr. I detta belopp ingår icke pensioneringskostnader

för polispersonal. Av kostnaderna beräknas omkring 104 milj.

kr. falla på statsverket. Kommunernas årliga kostnader för polisväsendet

torde följaktligen utgöra ca 196 milj. kr. Enligt de beräkningar som utredningen

utfört, bl. a. med beaktande av resultatet av de särskilda undersökningar

beträffande Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län som

polisväsendets organisationsnämnd på Kungl. Maj :ts uppdrag verkställt,

torde emellertid efter en omorganisation av polisväsendet på sätt utredningen

föreslagit, totalkostnaderna för detta — även med den effektivitetsökning

omorganisationen enligt utredningens mening medför -— sannolikt

kunna nedbringas något. Denna kostnadsminskning har utredningen beräknat

till 6 å 7 milj. kr. Med hänsyn till bl. a. att bedömningen av de

personalkadrar som erfordras kan vara föremål för delade meningar anser

sig utredningen böra i sina beräkningar bortse från en så blygsam kostnadsminskning.

Ett förstatligande av polisväsendet med beaktande av

1961 års löne- och kostnadsnivå och utan hänsynstagande till eventuell

kommunal bidragsplikt torde sålunda medföra en årlig merutgift för statsverket

med omkring 190 milj. kr. Till detta kommer emellertid pensionskostnader

med i runt tal 40 milj. kr.

Utredningen har i en sammanställning redovisat resultatet av beräkningar

som utredningen företagit i syfte att åskådliggöra hur den föreslagna regeln

för avveckling under en femårsperiod av den kommunala bidragsskyldigheten

beträffande kostnaderna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

i praktiken kommer att kostnadsmässigt verka. Av sammanställningen

—- i vilken inrymmes samtliga de kostnader, således även pensioneringskostnader,

som skall medtagas vid beräkningen och fastställandet

av grundbeloppen — kan avläsas (se s. 168) dels den successiva ökningen

under övergångstiden av kostnaderna för statsverket, dels den takt i vilken

de enskilda kommunernas bidragsskyldighet kommer att avvecklas. Det

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

År elter verksam- hetens förstat- ligande

Statsverkets kostnader för ett

omorganiserat polis-, åklagar- och exekutionsväsende

Kommu- nernas bi- drag till

kostna- derna för

ett för- statligat

polis-,

åklagar- och exe- kutions- väsende

Antal kommuner vilkas bi- dragsskyldighet kan beräknas

vara avvecklad vid utgången

av i första kol. angivet år

Enligt

nuv. åta- ganden

(statsbi- drag,

kostnader

för stats- polis

m.m.)

Genom

successivt

överta- gande av

tidigare

kommu- nala kost- nader

Totalt

Städer

Köpingar

Lands-

kommu-

ner

mkr

mkr

mkr

mkr

l:a året ........

132

_

132

267

15

2:a » . . *.....

132

46+101

188

211

1

2

161

3:e » ........

132

91 + 20

243

156

6

120

4:e » ........

132

135 + 30

297

102

12

176

5:e * ........

132

178 + 39

349

50

132

76

328

6:e * ........

132

219 + 48

399

—

—

—

1 Belopp efter plustecken avser schablon-

Summa

133

96

800

mässigt beräknade pensioneringskostnader.

bör särskilt observeras att de i sammanställningen upptagna beloppen är

beräknade enligt 1961 års löne- och kostnadsnivå och att kostnaderna icke

omräknats med hänsyn till beräknad kostnadsutveckling vare sig fram till

ett visst tänkt år närmast före ett eventuellt förstatligande eller under efterföljande

år.

Utredningen har ej vid sina kostnadsberäkningar eller eljest tagit hänsyn

till sådana särskilda ersättningar t. ex. för tolag, som städerna uppbär

och vilkas indragning till statsverket kan komma ifråga i samband med

att staten som utredningen föreslår övertager städernas kostnader för

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Utredningen förutsätter, att 1955

års stadsutredning vid avgivande av sina förslag skall beakta bl. a. frågan

om avveckling av dylika rättigheter.

Remissyttrandena

Utredningens kostnadsberäkningar har lämnats utan erinran av det stora

flertalet remissinstanser bl. a. statskontoret, kommunförbunden och nästan

alla kommunerna.

Invändningar mot utredningens beräkningar har framförts av länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands och Västerbottens

län, hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges landsfogdar,

landsfogdarna i Skaraborgs och Örebro län, poliskamrarna i Stockholm,

Hälsingborg och Halmstad, föreningen Sveriges landsfiskaler, landsfiskalerna

i Herrestads, Götene och Forsa distrikt, avdelningarna av för
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1962

eningen Sveriges landsfiskaler i Skaraborgs, Malmöhus, Gävleborgs och

Västernorrlands län, stadsfiskalen i Lidköping, stadsfogden i Örebro, stadsfullmäktige

i Boden och Hova kommunalfullmäktige. Vad som framför allt

föranlett erinringarna är de beräknade personalkostnaderna i en statlig polisorganisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hyser den uppfattningen, att den förordade

polisorganisationen troligen kommer att bli mera personalkrävande än vad

utredningen räknat med. Polisstyrkan anses sålunda f. n. på många håll

underbemannad även efter den personalökning, som under senare år ägt

rum. Den omständigheten, att kommunerna hittills själva till stor del svarat

för kostnaderna för polisväsendets upprätthållande, har också enligt

länsstyrelsens mening verkat återhållande vid personalanskaffning. För

den händelse polisväsendet förstatligas, kan förutsättas, att krav från kommunernas

sida kommer att resas icke endast på att den personal, som nu

är stationerad i landsorten, skall bibehållas, utan också på en förstärkning

av redan befintliga lokala polisstyrkor. Det synes därför enligt länsstyrelsen

säkrast räkna med att någon påtaglig nedskärning av den nuvarande personalstyrkan

icke är att förvänta i samband med polisväsendets förstatligande.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Västernorrlands län och poliskamrarna i Stockholm, Hälsingborg och

Halmstad. I dessa och andra yttranden, bl. a. från hovrätten över Skåne och

Blekinge, föreningen Sveriges landsfogdar, landsfogden i Örebro län och

några landsfiskaler, framhålles att det är angeläget att personalen i de nya

polisdistrikten redan från början blir tillräcklig och att kostnadsberäkningarna

från denna synpunkt synes vara alltför optimistiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län — som redovisat sin principiella inställning

till lämplig storlek av huvudstyrka och arbetsgrupp och förklarat

att det med denna utgångspunkt är möjligt att personalbehovet i åtskilliga

polisdistrikt i Västerbottens län blir större än vad utredningen redovisat —

antar, att kostnaderna kan väntas bli högre än utredningen beräknat för

nämnda läns vidkommande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar vidare att utredningen

förefaller att på en rad punkter ha valt billigare framför mera rationella

men kanske också mera kostnadskrävande lösningar. Länsstyrelsen fortsätter.

Så är förhållandet med antalet polisdistrikt, som pressats ned alltför

mycket. Liknande konstaterande kan göras beträffande centraliseringen av

personalen, vilken åtgärd visserligen torde medföra minskade lönekostnader

men måhända i det långa loppet visar sig dyrare till följd av de omfattande

resorna, ökningen av personalen hos länsstyrelserna och länspolischeferna

torde även medföra ökade kostnader, som icke närmare angivits

av utredningen. De av utredningen presterade siffrorna för lönekostnader

å regionalplanet i Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län torde

icke kunna lämna utrymme för den av utredningen själv förordade för
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U8 år 1962

stärkningen av länsstyrelserna och länspolischefernas kanslier. Härtill kommer

kostnaderna för den kamerala personalen, vare sig denna kommer att

förläggas till polischeferna, länspolischefen eller länsstyrelsen. Lönefrågorna

i den nya organisationen ha icke heller berörts. Med det vidgade ansvar,

som för många befattningshavare uppkommer till följd av de stora polisdistrikten,

är det icke uteslutet, att löneförhöjningar komma att krävas på

åtskilliga håll.

Länsstyrelsen finner det därför nödvändigt att en ny och mera ingående

kostnadsberäkning göres med utgångspunkt från den nya polisorganisationens

beräknade storlek, utrustning och verksamhet, så att man icke på

grund av bristfällig utredning binder sig för en alltför låg kostnadsram,

som det sedan kan bli svårt att komma ur.

Flera remissorgan inom Skaraborgs län, för vilket län utredningen upprättat

detaljplaner, ifrågasätter om utredningen vid sina kostnadsberäkningar

för länet tagit hänsyn till det nybyggnadsbehov som uppkommer i centralorterna.

Sålunda förklarar landsfogden i länet, att de nuvarande polislokalerna

i Skövde, Falköping och Lidköping är otillräckliga med nuvarande antal

polismän. På samtliga dessa platser måste enligt landsfogden ny- eller tillbyggnader

ske och kostnaderna härför kommer säkerligen att röra sig om

miljoner. Härtill kommer att större polisdistrikt måste tillföras fler motorfordon

och bättre teknisk utrustning. Liknande uttalanden gör stadsfiskalen

i Lidköping och Hova kommunalfullmäktige. Landsfiskalen i Götene

distrikt anser, att kostnaderna för tjänstelokaler, resor, motorfordon och

annan teknisk utrustning kommer att öka så väsentligt, att en minskning

av de totala kostnaderna måste te sig som direkt verklighetsfrämmande.

Skaraborgs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser också,

att den förutsatta kostnadsminskningen för länets vidkommande inte är

att påräkna utan att i stället betydande kostnadsökningar kommer att

uppstå.

Föreningen Sveriges landsfiskaler förklarar sig icke ha kunnat göra en

närmare granskning av kostnadsberäkningarna för riket i dess helhet,

men genom föreningens länsavdelningar i de tre län, för vilka fullständiga

organisationsplaner utarbetats, har föreningen erfarit, att beräkningarna

för dessa län icke är hållbara.

Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler understryker,

att det om omorganisationen av polisväsendet skall tänkas komma

att medföra ökad effekt är nödvändigt, att organisationen redan från

början tilldelas mycket goda tekniska resurser, något som i dagens starkt

tekniskt betonade samhälle drager dryga kostnader.

Enligt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler är det inte möjligt, att ett

statligt polisväsende med i stort sett bibehållen personalkader, uppdelad på

centraliserade kårer med väsentligt vidgade tjänstgöringsområden — vilket

förorsakar större resekostnader — och med delvis nya arbetsuppgifter

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungi. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

för den lokala polisledningen, kan åstadkommas till lägre kostnader än nu.

Att den nya organisationen leder till ökade resekostnader och större förluster

av effektiv arbetstid påpekas också av stadsfullmäktige i Boden, som

dessutom erinrar om att arbetsbördan inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

stiger kraftigt för varje år, varför man måste räkna med starkt

stigande kostnader.

Stadsfogden i Örebro framhåller, att utredningen i kostnaderna för exekutionsväsendet

inte synes ha medtagit kostnaderna för överexekutorernas

verksamhet.

C. Departementschefen

Som jag berört vid redogörelsen för den nuvarande organisationen inom

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har utredningen beräknat att kommunernas

kostnader för dessa verksamhetsgrenar under år 1961 uppgick

till i runt tal 225 milj. kr. Pensioneringskostnaderna för polispersonalen

är emellertid inte inräknade i detta belopp. Statens kostnader för ifrågavarande

verksamhetsgrenar under nämnda år har utredningen beräknat

till omkring 132 milj. kr. Kostnaderna har sedan utredningen gjorde sina

beräkningar ökat något.

Beträffande polisväsendet består statens kostnader till mycket stor del

av statsbidrag, som utgår i efterskott. Skulle staten — som från några

håll förordats i remissyttrandena — på en gång överta kommunernas nyss

angivna kostnader skulle därför statsverket under de första åren belastas

med väsentligt högre utgifter än de redovisade beloppen ger vid handen.

För att mildra de ekonomiska verkningarna för statsverket i övergångsskedet

anser jag därför att såsom utredningen föreslagit kommunerna

bör bidraga till driftkostnaderna för de tre verksamhetsgrenarna

under en övergångstid efter förstatligandet. Huvudprincipen bör emellertid

vara, att kommunerna för framtiden inte ålägges bestående ekonomiska

förpliktelser på dessa områden.

I överensstämmelse med denna princip har utredningen föreslagit att

kostnaderna för lokalhållningen skall falla på statsverket. Enligt

utredningens mening har kommunerna inte möjlighet att hålla lokaler för

ifrågavarande verksamhetsgrenar till lägre kostnader än staten. Lokalfrågorna

kan vidare enligt utredningen lösas smidigare i statlig än i kommunal

regi. Även om staten får ansvaret för lokalhållningen kommer det

att vara ett betydande intresse för kommunerna att verksamhetsgrenarna

erhåller välbelägna och i övrigt lämpliga lokaler. Byggnadsstyrelsen är

också av den bestämda uppfattningen, att det är mest rationellt att det

ekonomiska ansvaret för lokalhållningen överföres på statsverket. Styrelsen

har särskilt framhållit att det skulle bli mera tungrott att låta kom
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1962

munerna ha detta ansvar, framförallt därför att de nya polisdistrikten regelmässigt

kommer att omfatta åtskilliga kommuner.

Invändningar mot utredningsförslaget i denna del har framförts endast

av två remissorgan, nämligen statskontoret och en landsfogde. Dessa anser

att övervägande skäl talar för att kommunerna skall svara för lokalhållningen

även efter ett förstatligande. Stadsutredningen har i sitt nyligen

framlagda betänkande angående städernas särskilda rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten intagit samma ståndpunkt. Som skäl för

ett sådant ställningstagande har framhållits, att om staten handhar lokalfrågorna

handläggningen blir mera tidsödande och tungrodd än om kommunerna

ansvarar för dem samt att kostnaderna kan bli lägre om initiativ

och byggnadsledning ligger i kommunernas händer. Enligt denna mening

är det också en avgjord fördel att organ som är förtrogna med ortens förhållanden

handhar lokalfrågorna och samordnar dem med de kommunala

lokalfrågorna i övrigt. Statsfinansiella skäl har också ansetts tala för en

sådan lösning.

Efter övervägande av dessa motstridande uppfattningar har jag för egen

del kommit till slutsatsen att när det gäller lokaler för ifrågavarande verksamhetsgrenar

starka administrativa och praktiska skäl talar för den av

polisutredningen intagna ståndpunkten. Särskilt om polisdistrikten i enlighet

med utredningens förslag göres avsevärt större än nu och regelmässigt

kommer att innefatta åtskilliga kommuner, kan man befara att lokalhållningen

i kommunal regi skulle bli svåradministrerad och eftersatt. Jag

förordar därför att man i lokalfrågorna följer polisutredningens förslag

och att staten sålunda påtar sig ansvaret för lokalhållningen. Därmed har

jag emellertid inte tagit ställning till stadsutredningens förslag i övrigt i

vad dessa äger samband med lokalhållningen, såsom frågan huruvida kommunerna

bör tillförbindas att framdeles upplåta lämplig tomtmark till byggnader

för verksamhetsgrenarna. Dessa förslag fordrar ytterligare överväganden.

Polisutredningens förslag till reglering av de frågor, som uppstår i samband

med att staten övertar ansvaret för lokalhållningen, kan jag i stort

sett godtaga. Staten bör sålunda äga mot hyra disponera de kommunägda

lokaler, som kommun upplåtit för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

i de orter, där personal i en eller flera av dessa verksamhetsgrenar

skall vara stationerad vid och efter förstatligandet. Hyran bör fastställas

enligt gängse grunder för hyressättning. I de fall kommun förhyrt lokaler

för här avsett ändamål, bör skyldighet föreligga för kommun att

medverka till att staten kan inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna,

men staten bör givetvis inte vara skyldig att överta lokaler, som

inte är lämpliga för sitt ändamål. Om här framlagda förslag bifalles, bör

det ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles bestämma vilken eller vilka

statliga myndigheter som skall handha förhyrningarna. Det torde vidare

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

finnas behov att i viss utsträckning bibehålla nuvarande systemet, enligt

vilket polisman tillhandahåller kontorslokal.

Vid genomförandet av omorganisationen kommer lokalbehoven för här

avsedda ändamål att i en del orter öka, i andra minska. I den mån ett minskat

lokalbehov leder till att av kommuner disponerade lokaler vid förstatligandet

helt eller delvis inte behöver tagas i anspråk, bör kommunen svara

för avvecklingen av de icke erforderliga lokalerna. Vidare bör förberedelser

vidtagas för successiv inlösen, där sådan anses böra komma i fråga, av

i första hand kommunägd fastighet, som uteslutande användes för polis-,

åklagar- eller exekutionsväsendet. Från statens sida bör man därvid taga

all möjlig hänsyn till lokala intressen. Frågorna bör kunna lösas genom

förhandlingar mellan berörda parter. Om överenskommelse om villkoren

för statens övertagande av här avsedda fastigheter inte kan nås genom

förhandlingar får man emellertid i sista hand anlita expropriationsvägen.

Övriga av utredningen i lokalfrågan upptagna spörsmål anser jag mig inte

böra taga ställning till i detta sammanhang.

Utredningens förslag att kommunerna skall vara skyldiga att till staten

utan vederlag överlåta inventarier och annan utrustning

som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,

har som jag tidigare nämnt rönt viss kritik vid remissbehandlingen. Det

har därvid bl. a. sagts, att det skulle vara obilligt om staten inte betalade

ersättning för åtminstone dyrare utrustning som anskaffats åren närmast

före förstatligandet. Som skäl för sådan ersättning har vidare anförts att

den skulle stimulera kommunerna att hålla erforderlig standard på inventarier

och annan utrustning intill tidpunkten för reformens genomförande.

Enligt min mening skulle det emellertid medföra praktiska och administrativa

olägenheter att välja en sådan linje. Då jag vidare föreslagit, att

staten skall svara för lokalhållningen, och anser, att kommunerna bör bidraga

till kostnaderna efter förstatligandet under endast en kort period,

har jag för min del funnit att ersättning för inventarier och annan utrustning

inte bör utgå. Som utredningen förutsatt bör staten däremot efter

övertagandet svara för drift- och underhållskostnader med avseende på inventarier

och annan utrustning.

Med anledning av de farhågor som uttalats att utrustningsanskaffningen

kommer att Stagnera efter ett beslut om förstatligande av ifrågavarande

verksamhetsgrenar vill jag understryka, att polisdistrikt, så länge polisväsendet

alltjämt är kommunalt, har att enligt 8 § polislagen ombesörja

materiel och övriga för distriktets polisväsende erforderliga anordningar. Jag

förutsätter, att kommunerna lojalt kommer att fullgöra dessa sina skyldigheter.

Enligt vad jag under hand erfarit är landskommunernas förbund

och stadsförbundet beredda att medverka till att så sker. I den mån polisdistrikt

likväl skulle åsidosätta sina förpliktelser, ankommer det enligt

polislagen på länsstyrelsen att vidtaga åtgärder för att vinna rättelse.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj. ts proposition nr li8 år 1962

I likhet med utredningen förutsätter jag, att staten efter huvudmannaskapsreformen

får inträda i den rätt till begagnandet av egendom, anskaffad

för flera förvaltningsgrenars behov, som tidigare tillkommit ifrågavarande

verksamhetsgrenar. Någon ersättning för att så sker bör inte utgå.

Vad angår t i d e n för kommunernas bidragsskyldighet

talar åtskilliga skäl för att den får bli relativt kort. De kommunala bidragen

är motiverade av att man skall kunna åstadkomma ett successivt övertagande

av kommunernas kostnader för ifrågavarande verksamhetsgrenar,

och övergångsperioden bör därför avvägas efter vad som ur båda parternas

synpunkter kan anses skäligt. Utredningen och det stora flertalet remissinstanser

har ansett att bidrag från kommunerna skall utgå under en

femårsperiod. Då jag för min del finner detta förslag innebära en rimlig avvägning

mellan olika intressen, biträder jag förslaget. Jag förutsätter emellertid

att statsmakterna kommer att beakta kostnaderna för polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet vid den framtida allmänna bedömningen av

kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Beträffande grunderna för beräkningen av kommunbidragen

kan jag i stort sett godtaga utredningens förslag. Bidraget

bör sålunda under det första året efter reformens genomförande i princip

omfatta de årskostnader, som kommunen haft för berörda verksamhetsgrenar

omedelbart före förstatligandet. Detta bidragsbelopp bör sedan nedsättas

med 20 procent, dock minst 10 000 kr., för varje år under tiden för

bidragsskyldigheten. Såsom vissa remissinstanser anfört måste det anses

befogat att lägga kostnaderna för mer än ett år till grund för beräkningen

av bidragen. Jag föreslår att grundbeloppet bestämmes till hälften av summan

av kommunernas kostnader för här avsett ändamål under 1961 och

1962.

Grundbeloppet bör utgöras av samtliga kostnader för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet med undantag av fastighetskostnader samt kostnaden

för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning. I beloppet

bör ingå faktiska eller beräknade hyreskostnader. Den andel av grundbeloppet,

som motsvarar direkta och indirekta lönekostnader, bör omräknas

med hänsyn till löneutvecklingen fram till tidpunkten för förstatligandet.

En mera omfattande omräkning av bidragsbeloppen med hänsyn till

kostnadsutvecklingen skulle i och för sig vara motiverad men bör av praktiska

skäl icke ske. Beträffande pensioneringskostnaderna vill jag i princip

förorda utredningens förslag till schablonmässig beräkning av dessa

kostnader. Stadsförbundets häremot gjorda invändningar med avseende på

sådana kommuner, som efterhandsfinansierar sina pensionskostnader, bör

beaktas på det sättet att avsteg från det av mig förordade förslaget bör kunna

göras om särskilda utredningar ger fog härför.

Grundbeloppet måste givetvis minskas med hänsyn till de statsbidrag

som utgått för verksamheten under de angivna basåren. Enligt utred
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

ningen skulle grundbeloppen i princip inte reduceras med andra inkomster.

Stadsutredningen har i sitt betänkande framhållit bl. a., att indrivningsavgifterna

i vissa städer uppgår till icke oväsentliga belopp, och förordat

att grundbeloppet i princip skall fastställas med utgångspunkt i nettokostnaden

efter avdrag för intäkter. Även i vissa remissyttranden över polisutredningens

förslag har denna uppfattning redovisats. För egen del har

jag samma principiella inställning i denna fråga. Då det inte heller stöter

på några praktiska svårigheter att bestämma denna nettokostnad, föreslår

jag, att grundbeloppet i princip skall reduceras även med andra inkomster

under basåren än statsbidrag, under villkor att de hänför sig till polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet. Jag har i detta sammanhang icke tagit

ställning till stadsutredningens förslag om hänsynstagande till städernas

särskilda rättigheter, främst tolagsersättningen, vid förstatligandet. Dessa

förslag kräver ytterligare överväganden.

Vad jag här förordat har ej avseende på Bodens stad. Beträffande denna

stad bör bidragsskyldigheten bestämmas i enlighet med vad utredningen

föreslagit.

Utredningens förslag att statlig myndighet skall fastställa bidragsbeloppen,

vilket förslag godtagits av samtliga remissinstanser utom ett par kommunala

organ, biträder jag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att

bestämma vilken myndighet, som bör handha denna angelägenhet. Kommun

som inte åtnöjes med sådan myndighets beslut bör givetvis enligt

allmänna regler äga anföra besvär häröver.

Utredningen har närmare utvecklat hur pensionskostnaderna

bör fördelas mellan staten och kommunerna för sådan personal, som

i samband med förstatligandet övergår från kommunal till statlig tjänst.

Vad utredningen i anslutning härtill föreslagit och så gott som alla hörda

kommuner godtagit, anser jag mig kunna biträda.

När det gäller kostnadsökningarna för statsverket i

anledning av förstatligandereformen, har utredningen grundat sina beräkningar

på kommunernas kostnader enligt 1961 års kostnadsnivå. Enligt

dessa beräkningar uppgår de årliga kommunala kostnaderna för åklagarväsendet

i städerna till 9,2 milj. kr., för exekutionsväsendet i städerna till

19,4 milj. kr. och för polisväsendet till 196 milj. kr. Summan för polisväsendet

inkluderar inte pensionskostnaderna för polispersonalen, vilka utredningen

beräknat till omkring 40 milj. kr. De årliga kostnaderna — pensionskostnaderna

inbegripna — skulle sålunda uppgå till i runt tal 265

milj. kr. för den verksamhet som föreslagits skola övertagas av staten.

Denna totalsumma har utredningen jämfört med beräknade statsutgifter

för verksamhetsgrenarna för budgetåret 1961/62. Statsutgifterna har uppskattats

till i runt tal 132 milj. kr. Samhällets totala kostnader för verksamheten

är sålunda enligt utredningen omkring 400 milj. kr. Dock bör beaktas

att de av utredningen angivna beloppen torde innefatta utgifterna för

stadshäktesorganisationen men däremot ej för överexekutorsverksamheten.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1!)(>2

Med hänsyn till kostnadsutvecklingen efter det utredningen företog sina

beräkningar torde — enligt vad jag inhämtat från polisväsendets organisationsnämnd

— de kommunala kostnaderna för polisväsendet ha ökat med

i runt tal 20 milj. kr. till 256 milj. kr., pensionskostnaderna inräknade.

De totala kommunala kostnaderna torde sålunda uppgå till 285 milj. kr.

I årets statsverksproposition har statens kostnader för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet — frånsett kostnaderna för överexekutorsverksamheten,

i sammanhanget tämligen betydelselösa belopp — upptagits till 137,6

milj. kr. Samhällets totala årskostnader torde sålunda f. n. vara av storleksordningen

425 milj. kr. I delta belopp ingår dock inte kostnader för

pensionering av den statsanställda personalen.

Den omorganisation av polisväsendet som jag föreslagit i det föregående

torde medföra en sådan rationalisering av verksamheten att vissa kostnadsbesparingar

blir möjliga. Samtidigt torde å andra sidan behov föreligga

att öka polisväsendets styrka inom områden, där verksamheten f. n. är

eftersatt. Det är därför vanskligt att med bestämdhet uttala sig om statens

framtida utgifter för polisverksamheten, i synnerhet som några närmare

beräkningar inte gjorts beträffande de merkostnader, som den skisserade

centrala och regionala organisationen kan leda till. Emellertid torde kostnaderna

för den av mig förordade polisorganisationen komma att hålla sig

i huvudsak inom nuvarande totala kostnadsram, räknat med utgångspunkt

i dagens löne- och kostnadsläge och under förutsättning att förstatligandet

sker inom de närmaste åren. Beträffande kostnaderna för åklagarväsendet

och exekutionsväsendet är det än vanskligare att uttala sig om statens kostnader

efter omorganisationen. Man torde emellertid ha anledning att räkna

med att statens merkostnader för förstatligandet av såväl polisväsendet som

åklagar- och exekutionsverksainheten kommer att stanna vid i huvudsak

kommunernas nuvarande kostnader för dessa verksamhetsområden, dvs. i

runt tal 290 milj. kr.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten vid att på grund av att nuvarande

statsbidrag till polisväsendet till stor del utgår i efterskott, statsverket

även för tid efter förstatligandet kommer att belastas med utgifter

för statsbidrag som hänför sig till tiden dessförinnan.

VIII. ÖVERGÅNGSFRÅGOR

Utredningen

Utredningen har endast anfört några allmänna synpunkter på vissa övergångsfrågor

av principiell eller mera väsentlig betydelse.

Genomförandet av förstatligandereformen bör enligt

utredningens mening ske så snart som möjligt efter ett principbeslut om

reformen och i ett sammanhang. Statens polisinspektion bör inrättas i så

god tid att den kan medverka vid genomförandet av omorganisationen.

Vad gäller sättet för reformens genomförande ansluter sig utredningen

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kiingl. Maj.ts proposition nr H8 är W62

till vad polisväsendets organisationsnämnd anfört härom i samband med

sitt förslag beträffande den framtida polisorganisationen i vissa län. Innebörden

i nämndens uttalanden är följande. Omorganisationen av polisoch

åklagarväsendet kan inte genomföras på en gång. Man får sannolikt

räkna med en ganska lång övergångstid, under vilken successiv anpassning

sker till den nya organisationsformen. Personalstyrkorna kommer

under övergångstiden att i många distrikt få en sammansättning som

skiljer sig från den som upptagits i organisationsplanerna. Här inverkar

inte endast den yttre organisationen utan även t. ex. fördelning av arbetsuppgifter

mellan polismän och biträdespersonal. För att övergångstiden

skall bli så kort som möjligt bör åtgärder vidtagas för att hindra återbesättande,

i varje fall med ordinarie innehavare, av tjänster som vid tiden

för principbeslutet är eller därefter blir vakanta och som blir övertaliga

eller skall utbytas eller disponeras på andra stationeringsorter. Under övergångstiden

får man sannolikt räkna med en decentraliserad stationering

i större utsträckning än vad som föreslagits i organisationsplanerna. Det

är synnerligen angeläget att all rimlig hänsyn tages till befattningshavare

som genom fastighetsförvärv eller eljest bundits till en ort eller bygd.

Enligt utredningens mening bör nyss angivna synpunkter beaktas beträffande

alla de personalkategorier som beröres av omorganisationen, förutom

polispersonal främst personalen vid landsfiskalskontoren. Det är nödvändigt

att personalplaneringsarbetet igångsättes omedelbart

efter det principbeslut om förstatligande föreligger. Särskild uppmärksamhet

bör ägnas förhållandena för den chefspersonal på lokalplanet som

f. n. fullgör ledande funktioner inom två eller samtliga av de ifrågavarande

verksamhetsgrenarna, d. v. s. vissa stadsfiskaler och flertalet ordinarie

landsfiskaler.

Bortsett från Stockholm, Göteborg och Malmö, som inte nämnvärt påverkas

av de föreslagna organisationsförändringarna, kommer enligt vad utredningen

redovisar antalet befattningar i chefsställning inom polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet att minskas från 461 till 324. Drygt ett hundratal

befattningshavare, som nu fullgör chefsfunktioner inom ett eller inom

flera verksamhetsområden samtidigt, kommer alltså efter omorganisationen

att inte längre bibehållas vid dylika funktioner. Ett relativt stort antal

av dessa befattningshavare torde nödvändigtvis få placeras såsom distriktsåklagare

utan chefsfunktion eller som kvalificerade biträden åt länspolischefer-åklagare.

För att ytterligare belysa personalplaneringsarbetets vikt erinrar utredningen

om att det inom polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten, med

undantag för Stockholm, Göteborg och Malmö, f. n. finnes — förutom nyssnämnda

461 chefstjänstemän — 22 biträdande åklagare i stadsfiskalsorganisationen,

174 i personalförteckning upptagna tjänster för extra ordinarie

landsfiskaler och biträdande landsfiskaler samt 5 stadsfogdeassis
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tenter (biträdande stadsfogdar). Antalet landsfiskalsassistenter och landsfiskalsaspiranter

utgör f. n. omkring 165. På grundval av uppgifter som

inhämtats från befattningshavarna själva redovisar utredningen fördelningen

på de olika verksamhetsgrenarna av de arbetskrafter som representeras

av nyss nämnda befattningshavare utom landsfiskalsassistenter och

landsfiskalsaspiranter. Redovisningen ger vid handen att årsarbetskrafterna,

tillhopa 658, fördelar sig med 156 på polisverksamhet, 335 på åklagarverksamhet

och 167 på utmätningsmannaverksamhet. Av arbetskrafterna

hänföres till personal med chefsfunktioner respektive 138, 177 och

142. Av de arbetskrafter, som representeras av de extra ordinarie och biträdande

landsfiskalerna tages 18 i anspråk inom polisverksamheten, 136

inom åklagarverksamheten och 20 inom utmätningsmannaverksamheten.

Med hänsyn till dessa uppgifter, som dock i viss utsträckning kan vara

behäftade med felaktigheter, konstaterar utredningen att det i vart fall

knappast torde råda tvekan om att en renodling av polischefs- och utmätningsmannafunktionerna,

representerande 280 arbetskrafter på chefsplanet

och 43 arbetskrafter på det kvalificerade biträdesplanet, tillsammans

med olika rationaliseringsåtgärder kommer att kunna leda till att arbetskraft

frigöres inom nyssnämnda båda områden. Även renodling och rationalisering

av åklagarverksamheten torde enligt utredningen få samma verkningar.

Trots svårigheter att beräkna i vilken utsträckning personalindragningar

kan ske anser utredningen att man f. n. torde kunna räkna med att

omkring 100 arbetskrafter kommer att frigöras. Hänsyn har då tagits till

att arbetsuppgifter kan komma att överflyttas på främst kvalificerad polispersonal.

Utredningen framlägger inte något förslag i detta sammanhang men understryker

att inte bara tjänstetillsättnings- och stationeringsfrågor utan

även frågan om begränsning av rekryteringen till landsfiskalsbanan måste

ägnas uppmärksamhet i personalplaneringsarbetet. Av väsentlig betydelse

är härvid också kompetenskraven för blivande distriktsåklagare. Vidare

torde frågan om kompetenskrav för utmätningsmän samt för polischefer

och polisintendenter eventuellt böra tagas upp till prövning.

I fråga om den egentliga polispersonalen, exekutionsbiträdespersonalen

och personalen i den s. k. kontorskarriären anser utredningen att de personalorganisatoriska

övergångsproblemen huvudsakligen begränsas till

tjänstetillsättnings- och stationeringsförhållandena. Utredningen pekar här

på möjligheterna för länsstyrelser och kommuner att redan från tiden för

ett principbeslut samråda i dessa frågor med polisväsendets organisationsnämnd.

Beträffande de problem som hänger samman med de kommunala befattningshavarnas

övergång till statstjänst finner utredningen den

omständigheten, att polispersonalens anställnings- och avlöningsvillkor är

statligt reglerade, bidraga till att förenkla problemen. Den principiellt bety
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

delsefulla frågan om de kommunala befattningshavarnas rätt och skyldighet

att övergå till statstjänst torde emellertid få ägnas ingående uppmärksamhet.

Förstatligandet bör enligt utredningens åsikt i vart fall medföra skyldighet

för staten att övertaga den personal som är sysselsatt i verksamheten.

Utredningen uttalar vidare, att en befattningshavare som efter egen

ansökan vunnit statlig anställning i princip skall vara skyldig att enligt

de övergångsbestämmelser som förutsätts bli utfärdade underkasta sig inte

blott de avlöningsbestämmelser som gäller för den statliga tjänsten utan

också statens allmänna tjänstepensionsreglemente med följ dförfattningar.

Utredningen säger sig inte ha detalj studerat möjligen uppkommande

frågor om skyldighet för de statliga befattningshavarna inom här berörda

verksamhetsgrenar att låta sig förflyttas till annan tjänst. Utredningen

förutsätter, att sådana spörsmål i den mån de uppkommer skall

kunna få en tillfredsställande lösning utan alltför stora svårigheter.

Remissyttrandena

De remissinstanser som närmare berört frågan om genomförandet

av en förstatligandereform på ifrågavarande verksamhetsområden ansluter

sig i allmänhet till utredningens uppfattning att reformen bör genomföras

snarast möjligt efter ett principbeslut därom och i ett sammanhang.

Från flera håll har man kraftigt understrukit att tiden mellan principbeslut

och reformens genomförande inte får bli längre än vad som är oundgängligen

nödvändigt. Därest genomförandet inte sker med erforderlig

snabbhet kan enligt stats polisintendenten risk föreligga att kommunerna

under övergångstiden underlåter att i erforderlig utsträckning tillgodose

polisväsendets utrustningsbehov. Liknande uttalanden gör polisväsendets

organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,

Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län samt tjänstemännens centralorganisation.

Flertalet av dessa remissorgan instämmer även i utredningens

förslag att det centrala polisorganet skall inrättas snarast efter principbeslutet.

Svenska landskommunernas förbund anser att, om principbeslut

fattas våren 1962, reformen bör genomföras redan under 1963. En förskjutning

framåt i tiden skulle enligt förbundets åsikt sannolikt vara till

nackdel för polisväsendet.

En försiktigare omorganisation än utredningen föreslagit förordas av

poliskammaren i Hälsingborg. Poliskammaren menar att beslut snarast

bör fattas om förstatligande från en bestämd dag och att polisinspektionen

bär inrättas i samband med detta beslut. Under en övergångstid på t. ex. fem

år bör distriktsindelningen och personalplanläggningen ytterligare övervägas

och genomföras efter hand. Nuvarande distriktsgränser bör enligt

poliskammaren bibehållas högst under denna tid. Sådana asikter redovisas

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1902

aven i yttrandet från landsfiskalen i Burträsks distrikt. Föreningen Sveriges

polis kommissarier och landsfiskalen i Jörns distrikt håller före att klokheten

borde bjuda till försiktighet och ett successivt genomförande av

relormen.

De uppgifter utredningen i anslutning till frågan om personalplan

e ringen lämnat om arbetskraftsbehov och personaltillgång inom polis-,

aklagar- och exekutionsväsendet möter invändningar från de berörda personalkategorierna.

Föreningen Sveriges landsfiskaler hävdar, att antalet

chefstjänster inom den nya organisationen blir endast 251 och inte 324 som

utredningen angivit; utredningen har nämligen räknat med en åklagare i

chefsställning inom 108 distrikt, medan sådana befattningshavare kommer

att finnas endast i 35 distrikt, där tudelningen av polis- och åklagarfunktionerna

genomförts i förslaget. Vidare påpekar föreningen att man inte

torde ha beaktat att landsfiskalsorganisationen alltid varit tilltagen i undertant.

I en ny organisation är det nödvändigt att personalstyrkan redan från

början blir tillräcklig. Föreningen Sveriges landsfogdar betraktar uppgifterna

om befattningshavarnas antal på åklagarsidan som mycket osäkra.

En rad remissorgan ställer sig tveksamma till utredningens bedömning

av vilka personalbesparingar som kan göras genom omorganisationen. Allmänt

gores gallande att utredningen inte tagit hänsyn till rådande personalbrist

pa flera håll och den antagna fortsatta stegringen av arbetsvolymen

inom alla berörda verksamhetsområden. Uttalanden i denna riktning gör

bl a länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län, landsfogdarna i

Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens

lan, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Föreningen Sveriges landsfiskaler understryker nödvändigheten att alla

rimliga åtgärder vidtages för att mildra de ogynnsamma verkningarna för

personalen vid en omorganisation. En stor del av personalen på landsfiskalsbanan

kommer aldrig att kunna uppnå den chefsställning, som de vid inträdet

på banan hade förhoppning och utsikt att nå. De som önskar avbryta sin

paborjade utbildning bör icke med ekonomiska tvångsmedel hållas kvar på

banan. Återbetalningsskyldighet för s. k. aspirantarvode bör därför inte

längre komma i fråga efter ett principbeslut om den föreslagna omorganisationen.

Elever som hädanefter söker sig till landsfiskalsbanan måste underrattas

om den planerade omorganisationen och dess verkningar för personalen.

Landsfiskalerna i Värmlands län anser att det bör utsägas redan

da principbeslutet fattas att de som då skaffat sig eller påbörjat och sedan

u Ibordar landsfiskalsutbildning äger behörighet till befattning som polischef,

distriktsåklagare och utmätningsman.

Svenska polisförbundet motsätter sig alla slag av tvångsförflyttn

i n g a r i samband med polisreformen. Polisman som vid övergången till

den nya polisorganisationen fullgör exekutionsbiträdesverksamhet skall enligt

förbundets uppfattning tillförsäkras fullständig valfrihet att kvarstå

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

inom polisväsendet eller övergå till exekutionstjänst, som inrättats utanför

polisorganisationens ram. Förbundet förutsätter att övergångsbestämmelserna

blir föremål för överläggningar innan de slutligt fastställes.

I fråga om polismännens pensioner hävdar svenska polisförbundet,

att polisman som vid reformens genomförande är pensionsförsäkrad i statens

pensionsanstalt skall för den tid han varit försäkrad tillgodoräknas

tjänstetid och pensionsunderlag som om alla erforderliga avgifter erlagts.

Han bör även äga tillgodoräkna tidigare pensionsgrundande tjänstetid enligt

kommunala pensionsreglementen mot överlåtelse av fribrev. Polisman

med pensionsrätt enligt kommunala pensionsreglementen skall enligt för.- bundets åsikt äga tillgodoräkna all tjänstetid enligt dessa reglementen.

Eftersom pensionsåldrarna för polismän inte är lika i de pensionsreglementen

som f. n. gäller för polispersonalen förutsätter förbundet vidare att förhandlingar

kommer till stånd i vanlig ordning om dessa problem liksom om

utformningen av erforderliga övergångsanordningar.

Svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län och Göteborgs

poliskommissariesällskap ställer sig avvisande till en höjning av polismännens

pensionsålder i samband med övergång till statlig anställning.

Stockholms kriminalpolisförening förutsätter att frågan om att överföra

polismän till statligt pensionsreglemente blir föremål för särskilda förhandlingar.

Departementschefen

De förslag som jag lagt fram i det föregående avser inte blott ett förstatligande

av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet utan även en genomgripande

omorganisation av verksamhetsgrenarna. Organisationsfrågorna kräver ett

omfattande utrednings- och planläggningsarbete efter principbeslut om förstatligandet.

Arbetet är i stor utsträckning av den art att det kan slutföras

först sedan frågor som behandlas i andra sammanhang blivit föremål för

närmare överväganden.

Polisutredningen har föreslagit att reformerna beträffande huvudmannaskapet

och i fråga om organisationen skall genomföras samtidigt. Förslaget

har som jag tidigare nämnt mött viss kritik vid remissbehandlingen, varvid

utgångspunkten för kritiken har varit farhågor för att kommunerna efter ett

principbeslut om förstatligande av polisväsendet kommer att underlåta att

tillgodose polisväsendets behov främst i fråga om inventarier och annan utrustning.

Med hänsyn till vad jag anfört i anslutning därtill anser jag att

sådana farhågor inte bör tillmätas avgörande betydelse för hur statens övertagande

av verksamhetsgrenarna skall genomföras. Under alla förhållanden

är det emellertid angeläget att tiden mellan principbeslutet och övertagandet

blir så kort som möjligt.

Det synes inte böra komma ifråga alt staten skall helt övertaga ansvaret

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr lh8 år 1962

för såväl polisväsendet som åklagar- och exekutionsväsendet utan att de

möjligheter att skapa en rationellt uppbyggd och effektiv organisation som

förstatligandet öppnar samtidigt tillvaratages. En omorganisation av verksamhetsgrenarna

i samband med huvudmannaskapsreformen har också

bl. a. den fördelen, att man därigenom kan definitivt ordna personalens nya

anställningsförhållanden. Omorganisationen torde dessutom kunna genomföras

snabbare om den träder i kraft i anslutning till förstatligandet. Jag

föreslår därför, att huvudmannaskaps- och organisationsreformerna genomföres

samtidigt.

Bland de frågor, som måste behandlas vid det fortsatta utrednings- och

planeringsarbetet efter ett principbeslut om här föreslagna reformer, må

nämnas den slutgiltiga indelningen i polisdistrikt och fastställande av organisationen

av polisverksamheten på skilda plan. Åklagarväsendets organisation

måste utformas och verksamhetsformerna bestämmas. Inom exekutionsväsendet

skall en helt ny organisation för verksamheten skapas.

Rekryterings- och utbildningsfrågor berörande alla verksamhetsgrenarna

skall lösas. Lagstiftningen beträffande polisväsendet måste utformas efter

nya linjer. Som jag strax skall beröra krävs överväganden angående en rad

övergångsfrågor. Tidpunkten för reformernas genomförande beror av hur

snabbt detta utrednings- och planläggningsarbete kan slutföras.

För att så vitt möjligt förkorta tiden mellan principbeslutet och övertagandet

är det nödvändigt, att arbetet redan från början samordnas. En rationell

och tidsvinnande ordning ernås enligt min mening om samtliga olösta

frågor i möjligaste mån behandlas av ett enda beredningsorgan. Inom detta

bör de olika frågekomplexen bearbetas av arbetsgrupper som bedriver verksamheten

i samarbete med myndigheter vilka beröres av de skilda spörsmålen,

och utredningar som är verksamma på hithörande och angränsande

områden. Beredningen bör hålla fortlöpande kontakt med vederbörande departement

och efter hand presentera sina förslag till lösningar, främst i

frågor av betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Genomföres utrednings-

och planeringsarbetet i denna ordning bedömer jag det vara möjligt

att förslag till slutliga ställningstaganden i de principfrågor, som behandlats

i det föregående och som kräver riksdagens medverkan, skall kunna

föreläggas 1964 års riksdag. Med hänsyn till kommunernas budgetår bör

reformerna genomföras vid ett kalenderårsskifte. Jag föreslår att genomförandet

sker den 1 januari 1965. I enlighet med polisutredningens förslag

förordar jag, att rikspolisstyrelsen inrättas någon tid före förstatligandet,

lämpligen den 1 juli 1964. Jag ämnar i senare sammanhang hemställa om

Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en polisberedning för sådana arbetsuppgifter,

som jag här angivit.

Principen att förstatligandet och omorganisationerna skall genomföras

i ett sammanhang får inte tolkas så att organisationen av de olika verksamhetsgrenarna

redan vid reformens ikraftträdande skall i detalj överensstäm
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 1AH år 1902

ina med organisationsplanerna. Främst i fråga om personalens storlek och

stationering är det angeläget av hänsyn till de enskilda tjänstemännens

personliga förhållanden och liknande faktorer att anpassningen till organisationsplanerna

sker så mjukt som möjligt. Man får därför räkna med att

de nya organisationerna kommer att bli helt genomförda först efter en

övergångstid. Detta kommer att medföra vissa olägenheter för verksamheten

på berörda områden. För att såvitt möjligt förkorta anpassningstiden

bör såsom både utredningen och remissinstanserna betonat personalplaneringsarbetet

igångsättas utan dröjsmål. Den blivande organisationen

kräver beaktande också vid de tjänstetillsättningar som blir aktuella före

ikraftträdandet av reformerna. Innan nya tjänster inrättas bör samråd äga

rum med polisväsendets organisationsnämnd. Vidare är det betydelsefullt

att utbildningsfrågorna behandlas redan i samband med övervägandena

om kompetenskrav för skilda befattningar inom de nya organisationerna.

Dessa synpunkter torde få beaktas vid arbetet inom polisberedningen.

Enligt beräkningar som polisutredningen verkställt skulle ett hundratal

av de nuvarande befattningshavarna i chefsställning inom polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet inte komma att bibehållas vid chefsfunktioner efter

omorganisationen. Beräkningarna har väckt oro hos de remissorgan som

företräder berörda personalkategorier, varvid framhållits att antalet chefstjänster

blir väsentligt lägre än utredningen beräknat. Den av mig förordade

åtskillnaden mellan polischefs- och åklagarfunktionerna kommer emellertid

att kräva flera chefstjänster än vad utredningens förslag innebär.

Man får vidare komma ihåg att beräkningarna såsom utredningen själv

betonat är preliminära. Det bör också uppmärksammas att de flesta åklagardistrikt

kommer att bereda arbete för mer än en åklagare. Många polischefer

som nu är tillika åklagare kommer säkerligen att föredra en åklagartjänst

som inte är förenad med omfattande administrativa uppgifter.

Jag tror för min del att här ifrågavarande spörsmål skall kunna lösas utan

nämnvärda friktioner. Med anledning av uttalanden i vissa remissyttranden

vill jag tillägga att ändring i kompetenskrav för olika tjänster torde

böra föranleda övergångsbestämmelser bl. a. för tjänstemän vilka förvärvat

den kompetens som före omorganisationen gällt för motsvarande tjänst.

Bland de personalfrågor som det bör ankomma på polisberedningen att

lösa intar frågan om den kommunalanställda ordinarie personalens övergång

till statstjänst en framträdande plats. Polisutredningen bär inte utarbetat

något förslag i dessa hänseenden.

Skyldighet för kommunalanställd ordinarie personal inom här ifrågavarande

verksamhetsområden att övergå till motsvarande statlig tjänst synes

föreligga endast i begränsad omfattning. Från de förbund som företräder

större delen av de berörda befattningshavarna inom polisväsendet bar jag

emellertid fått sådana försäkringar att det finns anledning räkna med att

frågan om övergång till statstjänst inte kommer att erbjuda mera betydande

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 1062

svårigheter. Detta torde i huvudsak gälla också i fråga om personalen inom

de andra verksamhetsgrenarna. Dock måste man räkna med vissa övergångsproblem

i samband med bytet av huvudman, framför allt beträffande

polispersonalens pensionsvillkor. Förslag till lösningar av dessa problem bör

utarbetas av polisberedningen efter överläggningar med personalens organisationer.

I likhet med polisutredningen, vars uttalanden härutinnan inte mött invändningar

vid remissbehandlingen, anser jag att staten bör övertaga all den

f. n. kommunalanställda personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

som är villig att övergå till sådana statliga tjänster inom dessa verksamhetsområden

vilka motsvarar de tjänster befattningshavarna innehaft

före förstatligandet. Då det gäller sättet för övergången till statstjänst synes

det mig lämpligt att de statliga tjänster, som i huvudsak motsvarar tidigare

kommunala tjänster, i allmänhet ulan ansökningsförfarande tillsättes

med innehavaren av den kommunala tjänsten, såvida denne inte uttryckligen

förklarar sig inte vilja komma ifråga till tjänsten.

Jag har här tagit upp endast vissa mera centrala övergångsspörsmål. De

synpunkter på övriga problem av övergångsnatur som framförts vid remissbehandlingen

torde få övervägas inom polisberedningen.

IX. HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört får jag

under förmälan, att intet torde vara att erinra mot att propositionen av

riksdagen behandlas senare än under dess vårsession, hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta att staten skall helt övertaga huvudmannaskapet

för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet den 1 januari

1965 på de villkor som angivits i det föregående samt

b) godkänna de grunder för organisationen av polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet som angivits i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Ng gr en

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

185

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Inledning....................................................... 3

II. Polis-, åklagar- och exekutionsväsendets nuvarande organisation m. m. 5

A. Polisväsendet............................................... 5

B. Åklagarväsendet ............................................ 15

C. Exekutionsväsendet ......................................... 16

D. Personalen inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet......... 18

E. Statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet m. m........... 21

F. Kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet............ 24

III. Principfrågan om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

....................................................... 24

A. Behovet av en reform......................................... 24

Utredningen............................................... 24

Remissyttrandena.......................................... 34

B. Förhållandet mellan verksamhetsgrenarna....................... 35

Utredningen............................................... 35

Remissyttrandena.......................................... 41

Departementsberedningen................................... 50

C. Departementschefen.......................................... 55

IV. Organisationen av polisverksamheten.............................. 63

A. Den lokala organisationen..................................... 63

Utredningen............................................... 63

Remissyttrandena.......................................... 71

B. Den regionala organisationen.................................. 87

Utredningen............................................... 87

Remissyttrandena.......................................... 89

C. Den centrala organisationen................................... 96

Utredningen............................................... 96

Remissyttrandena.......................................... 100

D. Särskilda frågor.............................................. 107

Utredningen............................................... 107

Remissyttrandena.......................................... 108

E. Departementschefen.......................................... 108

V. Organisationen av åklagarverksamheten............................ 122

Utredningen............................................... 122

Remissyttrandena.......................................... 125

Departementschefen........................................ 129

VI. Organisationen av exekutionsverksamheten......................... 134

Utredningen............................................... 134

Remissyttrandena.......................................... 138

Departementschefen........................................ 142

VII. Kostnadsfrågor................................................. 146

A. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

............................................. 146

Utredningen............................................... 146

Remissyttrandena.......................................... 155

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungi. Maj. ts proposition nr H8 år 1962

B. Kostnadsberäkningar......................................... 164

Utredningen............................................... 164

Remissyttrandena.......................................... 168

C. Departementschefen .......................................... 171

VIII. Övergångsfrågor................................................. 176

Utredningen............................................... 176

Remissyttrandena.......................................... 179

Departementschefen....................... 181

IX. Hemställan ............................................. 184

i

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM

Doktrin (1)

  1. Polisväsendets förstatligande., SvJT 1962 s. 516 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:387 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om central elevintagning och inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten. a1 i texten
  2. SU 1962:196 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utgifter å tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1962/63, i vad propositionen avser inrikesd s. 12 i texten
  3. SU 1962:183 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1962 s. 516 Polisväsendets förstatligande. s. 516 i texten