Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. in

1962-09-28 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:178, Med förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

1

Nr 178

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. in.; given

Stockholms slott den 28 september 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

2) lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i sjömanslagen att den utländska

arbetskraften i den svenska handelsflottan — omkring 1/3 av hela antalet

ombordanställda — likställes med svenska sjömän såvitt gäller vissa i sjömanslagen

lagfästa förmåner av social karaktär. De förmåner, som beröres

av det framlagda förslaget, avser rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga, tillläggslön

till avliden sjömans efterlevande, fri hemresa efter längre tids

tjänstgöring samt vid sjukdom, fri sjukvård under viss tid i utlandet samt

fri hemresa och ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande.

De nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen mellan staten

och redarna rubbas ej av förslaget. I anslutning till ändringarna i sjömanslagen

föreslås en mindre jämkning i sjölagen.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1963. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 178

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 87 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall

upphöra att gälla, dels att 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Lön utgår — -—----resan anträddes.

Lonen loper

Sjöman är ej berättigad till lön för

tid, då han utan laga skäl håller sig

från tjänsten, eller då han till följd

av sjukdom eller skada, som han förtegat

vid tjänstens antagande, är

oförmögen till tjänstgöring. Ej heller

äger han åtnjuta lön för tid, då han

är satt ur stånd att tjänstgöra till

följd av sjukdom eller skada, som

han ådragit sig uppsåtligen eller genom

grovt vållande. Vad sist är stadgat

gäller dock ej, där sjömannen är

svensk och arbetsoförmågan uppkommit

till följd av könssjukdom.

Om förlust--------

Vid beräkning--— —--ti

es fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för

tid, då han utan laga skäl håller sig

från tjänsten, eller då han till följd

av sjukdom eller skada, som han förtegat

vid tjänstens antagande, är

oförmögen till tjänstgöring. Ej heller

äger han åtnjuta lön för tid, då han

är satt ur stånd att tjänstgöra till

följd av sjukdom eller skada, som

han ådragit sig uppsåtligen eller genom

grovt vållande. Vad sist är stadgat

gäller dock ej, där arbetsoförmågan

uppkommit till följd av könssjukdom.

i 33 §.

ittio dagar.

24 §.

till bestämmelseorten.

Dör sjöman,

Var sjömannen svensk och efterlämnade

han hustru eller barn under

sexton år, skall till de sålunda efterlevande

utgå tilläggslön för en månad,

såframt hans död inträffat medan

han var i redarens tjänst eller å

tid, då han var berättigad till lön

jämlikt 18 § andra stycket andra

punkten. I sistnämnda fall må dock

avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas

jämlikt berörda stadgande.

1 Senaste lydelse av 41 §, se SFS 1961: 211.

Efterlämnade sjömannen hustru

eller barn under sexton år, skall till

de sålunda efterlevande utgå tilläggslön

för en månad, såframt hans död

inträffat medan han var i redarens

tjänst eller å tid, då han var berättigad

till lön jämlikt 18 § andra stycket

andra punkten. I sistnämnda fall

må dock avdragas vad utbetalts eller

skall utbetalas jämlikt berörda stadgande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 §.

Vill svensk sjöman, som i utlandet

avgår från sin tjänst, resa till sin

hemort här i riket, skall av kostnaden

för resan med underhåll hälften

bestridas av statsmedel och hälften

gäldas av redaren, såframt sjömannen

varit i tjänst å fartyget eller hos

redaren två år i följd och icke haft

tillfälle att lämna tjänsten i svensk

hamn under det senast förflutna

året. Beräknas fartyget inom sex månader

uppnå hamn, från vilken hemresan

kan ordnas med avsevärt

mindre kostnad eller omgång, är sjömannen

ej berättigad till fri hemresa

med mindre han kvarstår i tjänsten

tills fartyget uppnår sådan

hamn. Vill sjöman, som uppsäger

tjänsteavtalet eller begär entledigande,

erhålla fri hemresa, skall han

samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske

konsuln eller, om svensk konsul icke

finnes å platsen, av befälhavaren.

Ordnas hemresan av konsuln, skall

befälhavaren på begäran ställa säkerhet

för redarens andel. Kan åt sjömannen

inom skälig tid beredas

tjänst å fartyg, som är bestämt till

Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen

kan resa hem, är han

pliktig att antaga tjänsten, såframt

hans hälsotillstånd medgiver det och

han anställes i egenskap motsvarande

den, vari han förut varit anställd,

och på lika förmånliga villkor.

Om förlust — -—- -— -----—

Avgår sjöman d fartyg i utrikes

fart från sin tjänst i annat land än

där han är bosatt och vill han resa

till sin hemort, skall av kostnaden

för resan med underhåll hälften bestridas

av statsmedel och hälften

gäldas av redaren, såframt sjömannen

varit i tjänst å fartyget eller hos

redaren två år i följd och icke haft

tillfälle under det senast förflutna

året att lämna tjänsten i det land

där han är bosatt. Beräknas fartyget

inom sex månader uppnå hamn, från

vilken hemresan kan ordnas med avsevärt

mindre kostnad eller omgång,

är sjömannen ej berättigad till fri

hemresa med mindre han kvarstår i

tjänsten tills fartyget uppnår sådan

hamn. Vill sjöman, som uppsäger

tjänsteavtalet eller begär entledigande,

erhålla fri hemresa, skall han

samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske

konsuln eller, om svensk konsul icke

finnes å platsen, av befälhavaren.

Ordnas hemresan av konsuln, skall

befälhavaren på begäran ställa säkerhet

för redarens andel. Kan åt

sjömannen inom skälig tid beredas

tjänst å fartyg, som är bestämt till

det land där han är bosatt eller till

ort varifrån han bekvämligen kan resa

hem, är han pliktig att antaga

tjänsten, såframt hans hälsotillstånd

medgiver det och han anställes i

egenskap motsvarande den, vari han

förut varit anställd, och på lika förmånliga

villkor.

i 33 §.

28 §.

Kostnaden för----- — -— i tjänsten.

Är sjöman sjuk eller skadad vid

tjänstcförhållandets upphörande, äger

han, med de undantag som följa av

tredje och fjärde styckena, jämväl

därefter åtnjuta vård på redarens

bekostnad, dock icke utöver sex veckor

eller, om han är svensk och vårdas

utom riket, tolv veckor. Tiden

Är sjöman sjuk eller skadad vid

tjänstcförhållandets upphörande, äger

han, med de undanlag som följa av

tredje och fjärde styckena, jämväl

därefter åtnjuta vård på redarens

bekostnad, dock icke utöver sex veckor

eller, om han vårdas inom annat

land än där han är bosatt, tolv vec
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

(Gällande lydelse)

räknas från dagen för avmönstringen

eller, om avmönstring icke ägt

rum, från den dag fartyget gått vidare.

Är sjömannen svensk och avskedas

han jämlikt 32 § eller lider han

vid avgången från tjänsten av sjukdom

eller skada av beskaffenhet att

kunna föranleda avsked, är han

dessutom berättigad till fri resa med

underhåll till sin hemort här i riket.

Skall resan företagas från utlandet,

är sjömannen dock pliktig att antaga

tjänst å annat fartyg enligt vad i

26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande

förtegat sjukdomen eller skadan,

är han pliktig att själv bekosta

vården och är icke berättigad till fri

hemresa. Detsamma gäller, där han

ådragit sig sjukdomen eller skadan

uppsåtligen eller genom grovt vållande,

dock icke där sjömannen är

svensk och sjukdomen är könssjukdom.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,

som lider av könssjukdom i

smittsamt skede, skall kostnaden för

sjukhusvård, läkarbehandling och

läkemedel för tiden efter det hans

anställning upphört bestridas av

statsmedel.

(Föreslagen lydelse)

kor. Tiden räknas från dagen för avmönstringen

eller, om avmönstring

icke ägt rum, från den dag fartyget

gått vidare. Avskedas sjömannen

jämlikt 32 § eller lider han vid avgången

från tjänsten av sjukdom eller

skada av beskaffenhet att kunna

föranleda avsked, är han dessutom

berättigad till fri resa med underhåll

till sin hemort. Skall resan företagas

från annat land än där han är

bosatt, är sjömannen dock pliktig att

antaga tjänst å annat fartyg enligt

vad i 26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande

förtegat sjukdomen eller skadan,

är han pliktig att själv bekosta

vården och är icke berättigad till fri

hemresa. Detsamma gäller, där han

ådragit sig sjukdomen eller skadan

uppsåtligen eller genom grovt vållande,

dock icke där sjukdomen är könssjukdom.

Kvarlämnas sjöman, som lider av

könssjukdom i smittsamt skede, i annat

land än där han är bosatt, skall

kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling

och läkemedel för tiden efter

det hans anställning upphört bestridas

av statsmedel.

41 §.

Går fartyget------sjöförklaringen avgivits.

Blir sjöman — —■ —---åtnjuter lön.

Upphör till följd av fartygets förolyekande

svensk sjömans anställning,

äger han rätt att erhålla fri resa

med underhåll till sin hemort här

i riket så ock lön under resan i den

mån sådan ej utgår enligt andra

stycket. Kostnaden för sjömans hemresa

med underhåll skall bestridas

av statsmedel. Skall resan företagas

från utlandet, är sjömannen dock

pliktig att antaga tjänst å annat fartyg

enligt vad i 26 § andra stycket

stadgas.

42 §.

För förlust av personlig egendom

vid fartygets förolyckande eller till

Upphör sjömans anställning till

följd av fartygets förolyckande, äger

han rätt att erhålla fri resa med underhåll

till sin hemort så ock lön under

resan i den mån sådan ej utgår

enligt andra stycket. Kostnaden för

sjömans hemresa med underhåll

skall bestridas av statsmedel. Skall

resan företagas från annat land än

där sjömannen är bosatt, är han dock

pliktig att antaga tjänst å annat fartyg

enligt vad i 26 § andra stycket

stadgas.

För förlust av personlig egendom

vid fartygets förolyckande eller till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

5

(Gällande lydelse)

följd av sjöröveri eller av brand eller

annat haveri, som drabbat fartyget,

är svensk sjöman berättigad att

erhålla ersättning av redaren enligt

grunder, som Konungen fastställer.

(Föreslagen lydelse)

följd av sjöröveri eller av brand eller

annat haveri, som drabbat fartyget,

är sjöman berättigad att erhålla ersättning

av redaren enligt grunder,

som Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 34 § sjölagen

Härigenom förordnas, att 34 § sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

34 §.

Befälhavaren vare —-----kunna medtagas.

Konungen äger under förutsätt- Konungen äger förordna, att förning

av ömsesidighet förordna, att pliktelse som i första stycket sägs

förpliktelse som i första stycket sägs skall gälla jämväl i avseende å beskall

gälla jämväl i avseende å be- fälhavare eller sjöman från annat

fälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade

land, hans aska eller efterlämnade effekter,

effekter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

1 Senaste lydelse, se SFS 1952:531.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 maj 1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utländsk sjömans

förmåner enligt sjömanslagen samt anför därvid följande.

I skrivelse den 26 maj 1961, nr 319, anhöll riksdagen, under åberopande

av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 50, om utredning i syfte att bereda utländska sjömän sjöfartssociala förmåner

likvärdiga dem som enligt sjömanslagen utgår till svenska sjömän. I

anledning härav tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den

30 juni 1961 kanslichefen Yngve Ericsson för att verkställa den av riksdagen

begärda utredningen. Utredningsmannen har sedermera avgivit ett den 11

december 1961 dagtecknat betänkande (stencilerat) med förslag till vissa

ändringar i sjömanslagen. Det i betänkandet framlagda förslaget till lagändring

torde få biläggas detta protokoll (Bilaga B).

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

statens utlänningskommission, delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet (ILO-kommittén), medicinalstyrelsen,

riksrevisionsverket, sjöfartsstyrelsen, sjölagskommittén, 1957 års bemanningsutredning,

Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre

fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningens

allmänna grupp och Sjöassuradörernas förening. Vidare har utrikesdepartementets

rättsavdelning överlämnat en promemoria i ämnet. Vid

promemorian har fogats yttranden från beskickningen i Paris, generalkonsulaten

i London, Montreal, New York, Antwerpen, Genua och Hamburg samt

konsulaten i Rotterdam och Narvik.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i sjömanslagen samt till lag om ändrad

lydelse av 34 § sjölagen. Förslagen torde få fogas till detta protokoll

(Bilaga A).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

7

Gällande bestämmelser m. m.

I sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) upptages i 18, 24, 26, 28, 41

och 42 §§ bestämmelser om vissa sjömännen tillförsäkrade förmåner, vilka

i princip endast gäller svenska sjömän. Enligt 87 § äger emellertid Kungl.

Maj:t förordna, att dessa förmåner skall tillkomma även utländska sjömän.

Sådant förordnande kan meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet.

Även 1922 års sjömanslag (42 §) gav Kungl. Maj:t viss möjlighet att

meddela förordnanden av detta slag.

Sedan utländsk sjöman genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli

1961, likställts med svensk sjöman i fråga om rätt till lön under arbetslöshet

till följd av fartygets förolyckande avser ifrågavarande förmåner: sjuklön

vid arbetsoförmåga till följd av könssjukdom; tilläggslön till avliden

sjömans efterlevande hustru och barn under 16 år; fri hemresa med underhåll

efter längre tids tjänstgöring; tolv i stället för eljest sex veckors fri

sjukvård i utlandet; fri hemresa med underhåll vid sjukdom; fri sjukhusvård

m. m. i utlandet i händelse av könssjukdom i smittsamt skede; fri hemresa

med lön och underhåll vid fartygets förolyckande samt ersättning för

förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande m. in.

I 18 § sjömanslagen regleras sjömans rätt till lön. Där stadgas bl. a., att

sjöman icke äger åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra

till följd av sjukdom, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Denna föreskrift skall dock icke gälla det fall där sjömannen är

svensk och arbetsoförmågan uppkommit till följd av könssjukdom.

Sjömannens rätt till lön vid dödsfall m. m. regleras i 24 §. Enligt andra

stycket i denna paragraf utgår då svensk sjöman avlidit tilläggslön för en

månad till efterlevande hustru eller barn under 16 år, såframt dödsfallet inträffat

medan sjömannen var i redarens tjänst eller å tid då han var berättigad

till sjuklön.

Om rätt till fria hemresor efter längre tids tjänstgöring stadgas i 26 §.

Svensk sjöman, som avgår från sin tjänst i utlandet, är i princip berättigad

till fri resa till sin hemort här i riket, om han varit i tjänst på fartyget eller

hos redaren två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk

hamn under det senast förflutna året. Kostnaden för resan skall till hälften

bestridas av statsmedel och till hälften gäldas av redaren.

Bestämmelser som rör bl. a. kostnaden för vård av sjuk eller skadad sjöman

återfinns i 28 §. Så länge sjömannen är kvar i tjänsten skall sådan

kostnad bestridas av redaren. Är sjömannen sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandels

upphörande, äger han med vissa undantag jämväl därefter åtnjuta

vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han

är svensk och vårdas utom riket, tolv veckor. Med rätten till fri sjukvård följer

rätten till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad, såvida sjömannen

är svensk och han avskedas på grund av sjukdom eller skada eller

vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

kunna föranleda avsked. Undantag från rätten till fri sjukvård stadgas i

tredje stycket bl. a. för det fall där sjömannen ådragit sig sjukdomen eller

skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande, dock icke där sjömannen är

svensk och sjukdomen är könssjukdom. Då svensk sjöman, som lider av sådan

sjukdom i smittsamt skede, kvarlämnas i utlandet, skall kostnaden för

sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för tiden efter det hans anställning

upphört bestridas av statsmedel.

I il § behandlas frågan om sjömans rätt i det fall att fartyget förolyckas.

Enligt första stycket i paragrafen upphör i sådant fall sjömannens tjänsteavtal

att gälla om intet annat är avtalat. Han är dock skyldig att mot lön och

underhall deltaga i bärgningen och bli tillstädes till dess sjöförklaring avgivits.

Upphör svensk sjömans anställning till följd av fartygets förolyckande,

äger han enligt tredje stycket rätt att erhålla fri resa med underhåll till

sin hemort här i riket så ock lön under resan. Kostnaden för resan med underhåll

skall bestridas av statsmedel.

I 42 § slutligen stadgas om ersättning för förlust av personlig egendom.

Svensk sjöman är sålunda berättigad att erhålla ersättning av redaren engrunder,

som Kungl. Maj:t bestämmer, för förlust av personlig egendom

vid fartygets förolyckande eller till följd av sjöröveri eller av brand eller annat

haveri, som drabbat fartyget.

De förmåner, som sålunda tillförsäkrats sjömännen, skall också enligt

särskilda bestämmelser i 4, 6 och 7 §§ sjömanslagen helt eller delvis tillkomma

befälhavare. Befälhavare skall emellertid enligt föreskrift i sjöbefälskungörelsen

alltid vara svensk medborgare. — Av de redovisade bestämmelserna

har de i 18, 24 och 26 §§ samt 28 § tredje stycket tillkommit

genom 1952 års lag.

Såsom framgår av berörda stadganden bekostas förmånerna i allmänhet

av redaren. Dock bestrides hälften av kostnaden för fri hemresa efter längre

tids tjänstgöring (26 §), hela kostnaden för sjukhusvård m. m. för i utlandet

kvarlämnad sjöman med könssjukdom i smittsamt skede (28 § fjärde

stycket) samt hela kostnaden för fri hemresa vid fartygets förolyckande

(41 §) av statsmedel.

Sådan ömsesidighet i fråga om förmåner åt sjömän, som förutsättes för

förordnande om likställighet, har överenskommits med Finland och Danmark.

I anslutning härtill har kungörelser utfärdats den 30 april 1927 (nr

106) och den 14 februari 1930 (nr 27) angående finsk respektive dansk

sjömans likställighet i vissa avseenden med svensk sjöman. De ömsesidiga

förmåner, som avhandlas i dessa kungörelser, hänför sig till 1922 års sjömanslag

och är, eftersom en del av nuvarande förmåner tillkommit först

genom 1952 års lag, ej lika omfattande som förmånerna enligt denna senare

lag. Förhandlingar om utvidgad ömsesidighet på förevarande område har

emellertid förekommit nordiska länder emellan.

Beträffande frågans behandling vid 1961 års riksdag må nämnas att två

likalydande motioner (I: 155 och II: 187) väcktes med yrkande om sådan

ändring av sjömanslagen att de bestämmelser i 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

9

som nu äger tillämpning endast å svensk sjöman, skulle utvidgas att gälla

även utländsk sjöman. Andra lagutskottet inhämtade yttranden över motionerna

från sjöfartsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges redareförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,

Svenska stewardsföreningen och Svenska sjöfolksförbundet. Samtliga remissinstanser

med undantag ^v Sveriges redareförening intog en positiv

ståndpunkt till motionerna. I sitt utlåtande anförde utskottet bl. a. följande.

Vid tillkomsten av den nu gällande sjömanslagen hade utländska sjömän,

anställda å svenska handelsfartyg, icke skyldighet att erlägga skatt till Sverige

för inkomst förvärvad i sådan anställning. Detta förhållande har onekligen

kunnat åberopas som grund för att utländska sjömän icke tillerkänts

samma sociala förmåner som svenska sjömän. Från och med den 1 januari

1954 skall emellertid sjöman, som icke är bosatt här i riket, erlägga sjömansskatt

med 15 procent av sin kontanta inkomst ombord, såvida han inte

visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten. På grund av

denna föreskrift tillföres den svenska statskassan årligen icke obetydliga

skattebelopp. Därigenom har grunden för de nuvarande undantagsbestämmelserna

i sjömanslagen i icke oväsentligt avseende urholkats. Den gällande

ordningen står uppenbarligen också i strid mot den numera allmänt vedertagna

uppfattningen här i landet, att utländsk arbetskraft, sysselsatt inom

svenskt näringsliv, skall åtnjuta förmåner likvärdiga dem som tillkommer

den inhemska arbetskraften. Denna uppfattning gör sig i synnerhet gällande

i fråga om förmåner som utgår i för den enskilde särskilt bekymmersamma

situationer. Det är då att märka att de nu diskuterade paragraferna

i sjömanslagen avser just sådana situationer, sjukdom utanför hemlandet,

stöd åt familjen vid sjömans bortgång, arbetslöshet och förlust av personlig

egendom till följd av fartygets förolyckande etc. Samtliga dessa omständigheter

talar enligt utskottets mening för att ifrågavarande bestämmelser i

sjömanslagen göres till föremål för omprövning, så att utländska sjömän i

möjligaste mån blir likställda med svenska sjömän. Visserligen innehåller

sjömanslagen redan nu möjlighet för Konungen att förordna därom. Förutsättningen

är emellertid som nämnts att svenska sjömän tillerkännes samma

förmåner i de utländska handelsflottorna. Detta krav på ömsesidighet

försvårar med nuvarande fördelning av den svenska och utländska arbetskraften

till sjöss ett effektivt genomförande av likställigheten ombord på

svenska handelsfartyg. Det är också betecknande att sådana överenskommelser

träffats i ytterst liten utsträckning.

Emellertid torde enligt utskottets mening erforderliga ändringar i sjömanslagen

inte kunna vidtagas på grundval av nu föreliggande material.

Frågan om förbättring av de sociala villkoren för de utländska sjömännen

bör därför göras till föremål för utredning. Därvid torde jämväl övervägas

—- såsom sjöfartsstyrelsen anfört -— huruvida staten bör deltaga i bestridandet

av de kostnader, som förbättrade sociala förmåner för utländskt sjöfolk

kan komma att föranleda. Utskottet bedömer ifrågavarande spörsmål som

så angeläget att förslag i ämnet snarast möjligt bör föreläggas riksdagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

Lagförslaget

Allmänna synpunkter

Betänkandet. Utredningsmannen lämnar till en början vissa uppgifter om

i vilken utsträckning utlänningar är anställda i svenska handelsflottan.

Enligt den officiella sjöfartsstatistiken för den 31 december 1959 fanns

ombord på svenska handelsfartyg om 300 bruttoton och däröver, 697 till

antalet, anställda totalt 21 941 personer, därav utlänningar 7 299 eller 33,3

procent. Av de anställda var 698 befälhavare (svenskar), 1 906 styrmän,

därav 466 utlänningar, 2 620 maskinbefäl, därav 624 utlänningar, samt

16 717 övriga ombordanställda (inberäknat telegrafister), därav 6 209 utlänningar.

Dessa siffror kan kompletteras med följande uppgifter över antalet

utlänningar, som den 1 januari 1961 var medlemmar i Svenska sjöfolksförbundet:
-

A frika.............

........ 140

Österrike .......

......... 89

Amerika

Grekland .......

......... 71

Nord ............

........ 19

Portugal ........

......... 62

Syd..............

........ 130

Lettland.........

......... 50

Asien ..............

........ 185

Ungern .........

......... 47

Australien..........

........ 28

Ryssland........

......... 39

Europa

Frankrike.......

......... 37

Finland ..........

........ 1 575

Schweiz.........

......... 36

Danmark ........

........ 1 405

Jugoslavien .....

......... 35

Tyskland ........

........ 1 197

Rumänien.......

......... 20

Spanien ..........

........ 778

Island ..........

......... 13

Norge ............

........ 759

Irland...........

......... 12

Holland ..........

........ 258

Litauen .........

......... 10

Belgien ..........

........ 240

Tjeckoslovakien .

......... 9

Italien ...........

........ 239

Turkiet .........

......... 8

Estland ..........

........ 229

Övriga..........

......... 7

Polen ............

........ 221

Summa 8 142

England..........

........ 194

Av det framlagda siffermaterialet finner utredningsmannen framgå, att

av de omkring 8 000 utländska sjömän av manskapsgrad, som redovisats

såsom anslutna till sjöfolksförbundet, nära hälften hör hemma i övriga

nordiska länder. Inom vissa grupper av befäl torde andelen nordiska sjömän

bland utlänningarna snarast utgöra mer än hälften.

Att omkring en tredjedel av bemanningen på den svenska handelsflottan

består av utländska sjömän, visar räckvidden av den nu behandlade

frågan om tillerkännande åt utlänningar av samma sociala förmåner enligt

sjömanslagen, som tillgodonjutes av svenska sjömän. Även om det

skulle vara önskvärt, att de svenska fartygen i ökad utsträckning bemannades

med svenska sjömän, lärer man ej kunna räkna med någon väsentlig

förändring i nuvarande förhållanden såsom aktuell. För den utländske sjö
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

11

mannen måste det enligt utredningsmannen uppenbarligen både framstå

som orättvist och vara ägnat att vålla ekonomiska bekymmer, särskilt vid

sjukdom, att han är utesluten från här avsedda förmåner.

Beträffande orsaken till att utländska sjömän diskriminerats i förhållande

till svenska, ligger det enligt utredningsmannen närmast till hands att

hänvisa till att bestämmelserna i ämnet tillkommit vid en tid, då varken

den svenska socialpolitiken eller sinnet för likställighet mellan olika nationaliteter

var lika utpräglade som nu är fallet. Genom att hålla tillhaka förmånerna

för utländska sjömän men samtidigt ha en ömsesidighetsparagraf,

som kunnat utnyttjas för att ge sjömän av särskilda nationaliteter samma

förmåner som svenska, har man också haft möjlighet att genom avtal om

likställighet förbättra svenska sjömäns sociala förmåner på utländska fartyg.

Något väsentligt kan emellertid ej sägas ha uppnåtts på denna väg,

bortsett från ett par ömsesidighetsavtal med Danmark och Finland.

Enligt utredningsmannens mening finns inga bärande skäl för att sjömän

av annan nationalitet, som tar arbete inom vår handelsflotta, framdeles

skall vara sämre ställda i fråga om förmåner av olika slag än som anses

skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står icke i god samklang

med arbetet på socialt framåtskridande, internationell utjämning och liberalisering

inom befolkningspolitiken.

När andra lagutskottet vid 1961 års riksdag i utlåtande över förenämnda

motioner uttalat sig för en sådan utredning som den nu föreliggande, har

utskottet också hänvisat till att utländska sjömän numera i motsats till vad

som gällde vid tillkomsten av gällande sjömanslag i regel har att erlägga

inkomstskatt till Sverige. Utredningsmannen vill för sin del understryka

att, lika väl som sjömännen nu regelmässigt betalar skatt för sin inkomst

till sjöss, alla sjömän också oberoende av nationalitet bör få åtnjuta de sociala

förmåner, som funnits motiverade med hänsyn till de särpräglade

förhållanden, varunder sjömännen lever och arbetar.

Även om det bortses från sociala och skälighetssynpunktcr finns enligt

utredningsmannen andra motiv för att ge utländska sjömän samma förmåner

som svenska. Här åsyftas den betydelse, som anställningsvillkoren

kan ha för rekryteringen. Vid anställningen av den enskilde sjömannen,

åtminstone om han ännu är i unga år, torde det visserligen icke för denne

te sig såsom något särskilt betydelsefullt, om han vet sig komma i åtnjutande

av vissa förmåner vid sjukdom, vid dödsfall (åt hans efterlevande)

och vid fartygs förlisning. Tanken härpå och, kanske mer väsentligt, på

rätten att efter viss tids tjänstgöring få resa hem kostnadsfritt bör dock

kunna tjäna som motvikt mot tanken på de påfrestningar av olika slag,

varmed arbetet till sjöss och livet där ofta är förenat. Det bör kunna förutsättas,

att hänsynen till nämnda förmåner särskilt påverkar de mest förtänksamma

och skötsamma sjömännen, som verkligen avser att stanna i

yrket, och därmed den mest önskvärda kategorien av dem. Då de eventualiteter,

som förmånerna är avsedda att utgöra skydd mot eller eljest hänför

sig till, i sista hand är av minst lika stor betydelse för hustrur och andra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition, nr 178 år 1962

anhöriga som för sjömännen själva, är det naturligt, om sjömännen röner

inflytande från sådant håll när det gäller värdesättningen av de sociala förmånerna.

I den mån det blir bekant, att sjömännen blir eller anser sig bli

oförmånligt behandlade i olika avseenden, exempelvis i sådana fall som

åsyftas i de nämnda motionerna, måste detta vara ägnat att försvåra rekryteringen.

Å andra sidan bör vetskapen om att man i viss anställning icke

riskerar att diskrimineras i egenskap av utlänning verka i motsatt riktning.

Diskrimineringen måste te sig så mycket mer stötande, som den även

innebär olika behandling av sjömän på samma fartyg. På andra arbetsplatser

ifrågakommer det icke att göra skillnad mellan svenskar och utlänningar.

Även om det ej kan konstateras på statistisk väg, vilken betydelse

de sociala förmånerna — eller frånvaron av sådana —- har för rekryteringen,

finnes på grund av det förut anförda skäl att räkna med att en

viss inverkan i detta hänseende kan förekomma.

Att ett likställande av utländska sjömän med svenska ligger i linje med

utvecklingen, framgår enligt utredningsmannen även därav att i kollektivavtalen

i princip icke tages hänsyn till nationalitet. Särskilt är att märka,

att på grundval av kollektivavtal, andra anställningsavtal eller praxis —

som synes kunna variera olika rederier emellan — även utländska sjömän

i viss utsträckning kommer i åtnjutande av sådana sociala förmåner, som

nu avses.

I betänkandet anmärltes att Norge i vissa avseenden redan ändrat sin

sjömanslag i riktning mot likställande av norska och icke-norska sjömän.

När en del bestämmelser i denna lag (avseende tilläggslön till efterlevande

samt rätt till fri hemresa m. m. vid sjukdom och vid fartygs förolyckande)

år 1958 gjordes tillämpliga även på andra än norska sjömän, hänvisades

till den sociala utveckling, som ägt rum under senare år och till att det syntes

föga rimligt att upprätthålla ifrågavarande skillnad i fortsättningen. Bl. a.

hade även redarnas och skeppsfartens arbetsgivareförening tillstyrkt likställighet.

I betänkandet diskuteras frågan om likställighet för sjömän av olika nationaliteter

lämpligen kan, utan att sjömanslagen ändras, åstadkommas genom

avtal om ömsesidighet enligt 87 § i lagen. I de avseenden, där Norge

enligt vad nu sagts redan genomfört sådan likställighet, blir det knappast

aktuellt, att Sverige låter införandet av bestämmelser av motsvarande innebörd

bli beroende av ömsesidighetsavtal. Bortsett härifrån synes anordningen

med ömsesidighetsavtal icke vara ägnad att ge helt tillfredsställande

resultat. Sålunda åsyftas med dylika avtal att likställa sjömän med medborgarskap

i de avtalsslutande länderna, medan det åtminstone i fråga om

vissa förmåner enligt utredningsmannens mening kan vara lämpligare att

reglera dessa med hänsyn tagen till var sjömannen, oavsett nationalitet, är

bosatt. För övrigt ter sig ett förgrenat nät av ömsesidighetsavtal som både

svårarbetat och opraktiskt. Det är att föredraga, att olika länder efter hand

anpassar sin lagstiftning med tanke på likställighet mellan sjömän av skilda

nationaliteter. Detta hindrar icke, att en sådan utveckling skulle kunna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

13

främjas genom internationella avtal, varigenom de avtalsslutande länderna

förbinder sig att grunda sin lagstiftning i förevarande hänseende på likställighet.

Utredningsmannen påpekar, att de här avsedda förmånerna helt eller delvis

skulle kunna tänkas bli reglerade genom kollektivavtal mellan respektive

parter utan att sjömanslagen ändras, så mycket hellre som dessa avtal

—- enligt vad nyss berörts — redan nu innehåller vissa kompletterande bestämmelser

angående sådana förmåner. Utredningsmannen finner emellertid

icke tillräcklig anledning att frångå nuvarande ordning att sjömanslagen

meddelar grundläggande bestämmelser i ämnet.

Under hänvisning till det anförda och till att ingenting i nuvarande bestämmelser

för de ombordanställda synes ge dessa en mer gynnad ställning

än som är motiverat med hänsyn till den numera uppnådda allmänna levnadsstandarden

i vårt land, förordar utredningsmannen i princip, att sjömanslagens

bestämmelser om sociala förmåner åt sjömän, i de delar där de

nu gäller enbart svenskar, ändras så att de i fortsättningen även blir tilllämpliga

på utländska sjömän. I fråga om rätten till hemresa efter längre tids

tjänstgöring förordas dock viss begränsning. Enligt utredningsmannen bör

annan sjöman än sådan, som är bosatt i de nordiska länderna eller som enligt

särskilt förordnande av Kungl. Maj :t likställs med sjömän från de nordiska

länderna anses tillgodosedd om han befordras till anställningsorten

eller till annan ort med motsvarande rese- och underhållskostnader. Den

närmare argumentationen beträffande de olika förmånerna redovisas i det

följande i anslutning till de berörda lagrummen.

Vad gäller frågan om vilka kostnader den föreslagna reformen skulle

medföra anför utredningsmannen inledningsvis vissa synpunkter. Enligt

vad utredningsmannen kunnat finna har hittills beslut om införande eller utökning

av sociala förmåner åt sjömän icke gjorts beroende av beräkningar,

vilka kostnader den ena eller andra åtgärden kan väntas medföra för redarna

eller statsverket. När det nu överväges att av väsentligen humanitära

skäl fullfölja de sociala anordningarna till att även gälla utländska sjömän,

finnes enligt utredningsmannens uppfattning så mycket mindre skäl

att fästa någon avgörande vikt vid vilka kostnader som kan föranledas

härav. En del av förmånerna har åtminstone för vissa kategorier av sjömän

redan tillförsäkrats dem genom avtal eller praxis, varvid ej tas hänsyn

till nationalitet. Det finns ej grund för att befara att ett genomförande av

likställighet i fråga om här avsedda förmåner skulle medföra orimligt höjda

kostnader i förhållande till rederinäringens resurser.

Utredningsmannen har för bedömning av kostnadsökningen erbållit uppgifter

från utrikesdepartementet om statens utgifter för sådana förmåner åt

sjömän, som helt eller delvis täcks av statsmedel. Vidare har utredningsmannen

utbett sig uppgifter från Sveriges redareförening till belysande av

storleken av de kostnadsökningar, som föranledes av ifrågavarande lagändringar.

Föreningen har emellertid icke funnit det möjligt att lämna uppgifter

vare sig om sådana tjänsteförhållanden för utlänningar inom handels
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

flottan, som skulle direkt medgiva en beräkning av kostnaderna för sociala

förmåner åt dem, eller om nuvarande kostnader för förmånerna åt svenska

sjömän, varigenom skulle kunna framräknas motsvarande kostnader för utlänningarnas

del. Redareföreningen har hänvisat till att rederiernas bokföring

i allmänhet ej är specificerad efter utgifter för olika sociala förmåner.

Utredningsmannen har emellertid sökt erhålla något begrepp om kostnadsfrågorna

genom att, efter samråd med redareföreningen, ta kontakter med

vissa enskilda rederier, med ett par allmänna sjukkassor samt med vissa

försäkringsföretag.

I betänkandet framhålles först allmänt att det även av andra skäl kan

vara vanskligt att förutse den kostnadsökning, som föranledes av ett likställande

av utländska sjömän med svenska. Sålunda har ett dylikt likställande

i vissa avseenden redan skett genom kollektivavtal eller praxis, vilken

synes något variera olika rederier emellan. Vidare är redarna i stor omfattning

försäkrade mot risker av sådant slag, som berör förmånerna enligt sjömanslagen,

och deras kostnader härför har sålunda ofta formen av försäkringsavgifter.

Härtill kommer, att danska och finska sjömän — vilka representerar

de två vanligaste nationaliteterna bland utländska sjömän — i vissa

hänseenden redan är likställda med svenska sjömän enligt särskilda bestämmelser,

som bygger på ömsesidighet.

Vad härefter till en början angår avsedda ändringar i 18 § tredje stycket

och 28 § tredje stycket, varigenom utländska sjömän likställes med svenska

såvitt gäller lön respektive vård och hemresa vid könssjukdom, konstateras

i betänkandet, att sådan sjukdom vid nuvarande behandlingsmetoder i

allmänhet botas utan att sjömannen behöver vara ledig nämnvärd tid från

arbetet och utan större vårdkostnader. Någon anledning till hemresa på

grund av könssjukdom föreligger sällan. Nu ifrågavarande lagändringar

torde alltså enligt utredningsmannen sakna större betydelse ur kostnadssynpunkt.

I detta sammanhang beröres frågan, vilken kostnadsökning, som kan föranledas

av att bestämmelsen i 28 § fjärde stycket angående vårdkostnaden

för i utlandet kvarlämnad sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt

skede, även göres tillämplig på utländsk sjöman. Med utgångspunkt från

statens utgifter härför under de åtta budgetåren 1953/54—1960/61 finner

utredningsmannen att kostnaden i fråga torde kunna antagas öka med ungefär

5 000 kronor årligen.

Utredningsmannen anför vidare att det icke torde finnas anledning att

räkna med någon nämnvärd kostnadsökning på grund av lagändring, varigenom

likställighet genomföres beträffande tilläggslön till efterlevande efter

sjömän enligt 24 § sjömanslagen. Även vid de större rederierna aktualiseras

endast ett ringa fåtal sådana fall per år.

Större betydelse i kostnadshänseende får det, om även utländska sjömän

får rätt till fri hemresa enligt 26 § efter längre tids tjänstgöring. Av kostnaden

betalar redaren och staten hälften vardera. Enligt upplysningar från

utrikesdepartementet har statens utgifter under de åtta budgetåren 1953/54

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

—1960/61 utgjort i genomsnitt omkring 7 300 kronor per budgetår. Vid beaktande

av att antalet utländska sjömän i stort sett utgör hälften av antalet

svenskar men att å andra sidan reseavstånden kan bli större för de förstnämnda,

kan det enligt utredningsmannen måhända antagas, att kostnaderna

för de fria resorna enligt 26 § kommer att ungefär fördubblas.

Beträffande kostnaderna för hemresor efter fartygs förolyckande enligt

41 §, vilka kostnader bestrides helt av staten, har upplysningar lämnats

från utrikesdepartementet. Enligt dessa har statens utgifter för svenska sjömän

från förlista fartyg under de åtta budgetåren 1953/54—1960/61 utgjort

i genomsnitt omkring 31 000 kronor per budgetår. Även i detta fall kan det

måhända antagas att kostnaderna blir vid pass dubbelt så stora som nu.

Kostnaderna måste emellertid variera väsentligt från år till år, beroende av

antalet förlisningar.

Det framhålles att antalet förlisningar givetvis även är avgörande för

huru kostnaderna blir för ersättningar enligt 42 § för personlig egendom,

som förloras i samband med fartygs förolyckande. Vissa upplysningar, som

lämnats från försäkringsföretag, synes ej kunna tolkas entydigt. Det torde

emellertid icke behöva räknas med någon avsevärd kostnadsökning på grund

av bestämmelsens utvidgning till att även avse utländska sjömän, så mycket

mindre som redan kollektivavtalen torde tillämpas så att rätt till ersättning

för förlust av personlig egendom tillkommer både svensk och utlänning.

Vad slutligen angår förmånerna av fri sjukvård och fri hemresa på grund

av sjukdom enligt 28 § andra stycket torde dessa vara de mest kostnadskrävande

av de i sjömanslagen upptagna förmånerna. Storleken av den

kostnadsökning, som kan föranledas av att den s. k. redarskyddade vårdtiden

efter anställningens upphörande utsträckes till att även för utländsk

sjöman utgöra tolv veckor vid vård i annat land än där han är bosatt, i stället

för nuvarande sex veckor, synes det ogörligt att beräkna någorlunda preciserat.

Utredningsmannen har från ett par rederiföretag inhämtat, alt i

genomsnitt omkring tio procent av där anställda utländska sjömän under

1960 avmönstrats på grund av sjukdom och att av dessa ungefär en fjärdedel

haft en längre sjukdomstid än sex veckor. I varje fall hos ett rederi har

större delen av dessa sjömän varit danska eller finska och sålunda enligt

särskilda bestämmelser (1930 respektive 1927 års kungörelser) redan nu

varit berättigade till sjukvård under mer än sex veckor. Sammanlagt har

ifrågavarande rederier haft anställda mellan tio och femton procent av

samtliga drygt 7 000 utlänningar inom handelsflottan.

Beträffande kostnaderna för hemresor vid sjömans sjukdom enligt 28 §

andra stycket har utredningsmannen icke lyckats erhålla några uppgifter

med önskvärd representativitet.

I betänkandet konstateras sammanfattningsvis att genomförandet av likställighet

mellan utländska och svenska sjömän icke kan väntas medföra

några mera betydande kostnadsökningar utom såvitt gäller vård och möjligen

också hemresa vid sjukdom. Även om kostnadsökningarna samman
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

lagt skulle röra sig omkring en halv miljon kronor årligen, synes likväl en

sådan uppoffring till förmån för huvudsakligen sjuka sjömän icke innebära

en större belastning än att sjöfartsnäringen bör kunna bära kostnaderna

härför med de resurser näringen har.

Vad angår frågan om bestridandet av kostnadsökningen framhåller utredningsmannen,

att det från redarhåll knappast kan göras anspråk

på att vid sidan av svenska sjömän ha tillgång till utländska sjömän, vilka

man ej behöver tillgodose med samma sociala förmåner som de svenska.

Sett ur en annan synpunkt kan det med hänsyn till rekryteringen vara till

fördel för redarna att ge även de utländska sjömännen del av förmåner av

de slag det här gäller, exempelvis fri resa hem efter viss tids tjänstgöring.

Enligt utredningsmannens mening talar vad nu anförts närmast för att

kostnadsökningar, som föranledes av ett likställande i sjömanslagen av utländsk

sjöman med svensk, bör belasta redarna.

Å andra sidan, fortsätter utredningsmannen, har som skäl för att staten

bör ta del i kostnaderna för förmånerna åt utlänningar hänvisats till att

även utländsk sjöman på svenskt fartyg betalar skatt till Sverige. Det har

förmenats, att sålunda inflytande skattemedel direkt eller indirekt borde

utnyttjas för nämnda ändamål.

Sjömansskatt skall, bortsett från mindre väsentliga undantag, i princip

erläggas av såväl i Sverige som i utlandet bosatta sjömän — sålunda svenska

såväl som utländska — vilka är anställda i redarens tjänst ombord på

svenskt handelsfartyg. I skatten för svensk sjöman ingår bl. a. även sjukkasseavgift.

Skatten skall av i Danmark, Finland eller Norge bosatta sjömän samt

vissa därmed jämställda sjömän med främlingspass, i likhet med vad som

gäller för svensk sjöman, erläggas enligt särskilda skattetabeller, den ena

för fartyg i fjärrfart och den andra för fartyg i närfart. Sjöman, som icke

skall erlägga skatt enligt tabell, skall erlägga sjömansskatt med 15 procent

av den beskattningsbara inkomsten ombord, oberoende av om fartyget går i

när- eller fjärrfart.

Sjömansskatt skall i princip icke erläggas av den som är skattskyldig i

annat land för sin inkomst ombord på svenskt fartyg. Beskattningsrätten

för sådan inkomst har genom hittills ingångna skatteavtal förbehållits Sverige

beträffande nästan alla de länder, där utländska sjömän inom svenska

handelsflottan hör liemma. Är sjöman bosatt i annat land än sådant med

vilket Sverige har slutit skatteavtal, kan efter ansökan bos sjömansskattenämnden

medgivas befrielse från skatteavdrag, om han är skattskyldig i

bosättningslandet för inkomst förvärvad ombord på svenskt handelsfartyg

och företer intyg härom.

Det kan nämnas, att under år 1960 erlagts sjömansskatt till ett belopp av

sammanlagt omkring 79 milj. kronor, varav 62,2 milj. belöpt på i Sverige

bosatta sjömän, 11,5 milj. på sjömän bosatta i Danmark, Finland och Norge,

1,9 milj. kronor på andra sjömän, som erlagt skatt enligt sjömansskattetabell,

samt 3,4 milj. kronor på sjömän, som erlagt skatt efter 15 procent av

inkomsten, allt i runda tal (sistnämnda skattebelopp är något osäkert).

Gentemot uppfattningen att inflytande sjömansskatt skulle utnyttjas för

att täcka kostnaderna för sociala förmåner åt utländska sjömän kan enligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

17

utredningsmannen anföras, att sjömansskatten icke synes ha sin grund i

tanken på att hos utländska sjömän ta i anspråk medel för användning till

deras fromma i Sverige. Sjömansskatten är ofta grundad på avtal mellan

Sverige och andra länder med syfte att åstadkomma, att medborgare i ett

land, som arbetar i annat land, kommer att beskattas i ettdera landet utan

att dubbelbeskattning sker. Medan svenska statsverket tillföres inkomster

genom att utländska sjömän på svenska fartyg beskattas i Sverige, blir det

å andra sidan lidande på att svenska sjömän på utländska fartyg, i stället

för att beskattas i Sverige och på det sättet bidraga till det svenska samhällets

utgifter, enligt beskattningsavtalen har att betala skatt till det utländska

fartygets hemland. På grund av det här anförda anser utredningsmannen,

att sättet för fördelningen mellan olika länder av skatterna för sjömän —

även om det nu skulle ställa sig gynnsamt för Sverige — icke bör anses utgöra

skäl för att staten skall påtaga sig kostnaderna helt eller delvis för att

utländska sjömän i fortsättningen kommer i åtnjutande av sociala anordningar,

som det redan tidigare ansetts skäligt att tillerkänna svenska sjömän.

Det kan för övrigt principiellt ifrågasättas, om den omständigheten

att sjömän betalar sjömansskatt bör inverka på frågan om kostnadsfördelningen

mellan staten och redarna. Förhållandet vore delvis ett annat, om

det gällde att tillgodoräkna de utländska sjömännen erlagd skatt såsom avgift

till sjukförsäkring. Det ligger i sakens natur, att det närmast skulle

vara den utrikes sjöfarten som skulle gynnas genom att staten påtoge sig

kostnader för de utländska sjömännens sociala förmåner.

I betänkandet behandlas härefter finansieringsfrågan i de olika fallen.

Enligt utredningsmannen synes det naturligt, att redarna, liksom hittills

varit fallet med avseende å svenska sjömän, i fortsättningen också gentemot

utländska sjömän svarar för lön enligt 18 § även vid sådan sjukdom

som utgöres av könssjukdom, för tilläggslön åt efterlevande enligt 24 §

samt för ersättning för förlust av personlig egendom enligt 42 § vid fartygets

förolyckande m. in.

Av kostnader för fri hemresa efter längre tids tjänstgöring enligt 26 §

betalas hälften av redaren och hälften av staten. Även om statens bidrag

till nuvarande kostnader i första hand kan anses motiverat av intresset att

svenska sjömän skall kvarstanna i handelsflottan, föreligger enligt utredningsmannens

åsikt icke tillräckliga skäl att göra någon ändring i fördelningsregeln

i samband med en sådan reform att förmånen i fråga även tillkommer

utländsk sjöman.

Beträffande kostnaderna enligt 28 § andra och tredje styckena för

sjukvård under viss tid efter tjänsteförhållandets upphörande, respektive

sex och tolv veckor, samt för hemresa vid sjukdom, i båda fallen med inräknande

av könssjukdom, erinras om att dessa kostnader nu faller på

redaren ensam. Även om ifrågavarande lagbestämmelser innebär att redaren

har ett längre gående ansvar än andra arbetsgivare, synes detta enligt

utredningsmannen motiverat med hänsyn till den särprägel som utmärker

förhållandena till sjöss, med större sjukdomsrisker och sämre möjligheter

2 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 178

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

lör sjömännen att själva ordna omhändertagandet för vård. Vad särskilt

angår bekostandet av sjukvård bör erinras om att redarna för sina utgifter

härför, såvitt gäller svenska sjömän bosatta i Sverige och utländska

sjömän mantalsskrivna här, har regressrätt gentemot sjukförsäkringen, medan

de däremot icke får någon ersättning därifrån, om de betalar vårdkostnader

för sjömän bosatta i utlandet, å andra sidan utgår redarnas avgifter

till sjukförsäkringen efter en med hänsyn till antalet utlänningar inom

handelsflottan reducerad procentsats. Utredningsmannen finner för sin del

övervägande skäl tala för att nu ifrågavarande vårdkostnader icke heller

då det gäller utländsk sjöman täcks av statsmedel. Beträffande rätten till

fri resa vid sjukdom omnämnes i betänkandet, att gällande kollektivavtal

för de olika befälskategorierna innehåller bestämmelse om att utlänning,

som är bosatt och mantalsskriven i Sverige, vid sjukdom äger rätt till fri

hemresa. Vidare erinras om att sjukvård och hemresa, som föranledes av

yrkesskada, kan bekostas av medel från yrkesskadeförsäkringen.

Kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel för kvarlämnad

sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, bestrides enligt

28 § fjärde stycket helt av statsmedel för tiden efter det sjömannens

anställning upphört. Det kan visserligen ifrågasättas, om skäl finnes för att

staten skall bekosta här avsedda utgifter under tid, då redaren vid en annan

sjukdom skulle ha svarat för dessa utgifter och även vid smittsam

könssjukdom svarar för sjömans underhåll. Den omständigheten att utländsk

sjöman likställes med svensk, synes emellertid icke i och för sig

utgöra något skäl för att nuvarande grund för bestridandet av här avsedd

kostnad frångås.

Vad slutligen angår kostnaden för fri resa med underhåll för sjöman

efter fartygs förolyckande, enligt 41 §, synes denna enligt utredningsmannen

böra bestridas helt med statsmedel även efter det bestämmelsen utvidgats

till att gälla också utländska sjömän. I betänkandet anmärkes, att

det förekommer, att redare — eller försäkringsföretag — nu betalar kostnader

för hemresor, som företages av utländska sjömän under här avsedda

förhållanden.

I den mån sociala förmåner enligt sjömanslagen täcks av statsmedel, bestrides

utgiften från det under utrikeshuvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare,

för budgetåret 1961/62 anvisat med 150 000 kronor. Även motsvarande

utgifter för utländska sjömän bör enligt utredningsmannen bestridas

från samma anslag. Den härav föranledda merbelastningen torde knappast

bli så stor att den i och för sig behöver föranleda ökning av anslaget i

fråga, vilket är upptaget med runt belopp och för vilket utgiftsbelastningen

synes variera i hög grad från det ena budgetåret till det andra.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag om likställighet mellan

svenska och utländska sjömän beträffande de aktuella förmånerna har i

princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I fråga

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

19

om vissa av de avsedda förmånerna liar emellertid i några remissyttranden

tillstyrkandet begränsats till att gälla utlänningar med anknytning till

Sverige genom bosättning eller längre tids tjänstgöring på svenska fartyg.

Av remissinstanserna framlagda allmänna synpunkter på likställighets- och

kostnadsfrågorna redovisas här. Inställningen beträffande de särskilda förmånerna

redovisas närmare i det följande i anslutning till de olika berörda

lagrummen.

I många yttranden understrykes att starka sociala och humanitära skäl

talar för att den nuvarande särbehandlingen av utländsk arbetskraft bringas

att upphöra. Det framliålles även att en sådan ändring torde underlätta

en för handelsflottan nödvändig rekrytering av utländsk arbetskraft. Svea

hovrätt anför bl. a. följande.

Sjöfarten är en inom svenskt näringsliv betydelsefull faktor som årligen

tillför landet stora belopp. Den svenska handelsflottan kan emellertid icke

inom Sverige erhålla erforderlig arbetskraft utan är i stor utsträckning

hänvisad till att fylla behovet härav genom att anställa utländska sjömän.

Dessa, som sålunda göra en för landets försörjning värdefull insats, ha av

lagstittaren undantagits från åtskilliga av de förmåner som funnits rimliga

och naturliga för de svenska sjömännens del med hänsyn till de särpräglade

arbets- och levnadsförhållandena inom sjömansyrket. Motivet för att

utländska sjömän i vissa avseenden ställts utanför denna särskilda svenska

sociallagstiftning synes huvudsakligen vara, att man ansett att de utländska

sjömännen icke skola erhålla bättre ställning på svenska fartyg än

.svenska sjömän i främmande handelsflottor. Visst fog för att låta utländska

sjömän intaga en undantagsställning förefanns måhända så länge dessa

icke erlade någon skatt till Sverige. Sedan detta förhållande numera ändrats,

finns enligt hovrättens mening icke längre någon saklig grund att ge

utländsk arbetskraft sämre villkor än deras svenska kamrater. Ett sådant

förfaringssätt strider mot de principer som numera få anses vedertagna

på den svenska arbetsmarknaden och mot de grunder som uppbära vår moderna

socialstat. Att utesluta utländska sjömän från just de aktuella förmånerna

är så mycket mindre påkallat, som flertalet av dessa förmåner

hänför sig till situationer där den enskilde sjömannen befinner sig i särskilda

svårigheter.

Utslagsgivande för ställningstagandet i den föreliggande frågan är enligt

socialstyrelsen angelägenheten från social synpunkt av att allt sjöfolk på

svenska båtar kommer i åtnjutande av de föreslagna förmånerna. Socialstyrelsen

framhåller, att styrelsen sedan länge hävdat att den svenska sociallagstiftningen

i görligaste utsträckning bör utformas så, att utländsk arbetskraft,

som är sysselsatt inom svenskt näringsliv, får åtnjuta förmåner,

som är likvärdiga med den inhemska arbetskraftens. Denna uppfattning har,

anför styrelsen vidare, efter hand undanträngt den tidigare inställningen,

att förmåner enligt svensk sociallagstiftning bör utgå till medborgare i främmande

länder endast i den mån dessa länder på motsvarande sätt behandlar

svenska medborgare. Enligt styrelsens uppfattning visar utredningen att det

på ifrågavarande område föreligger starka skäl för att övergå från avtal

om ömsesidighet till lagstiftning om likställighet. Den svenska, starkl exBihang

till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 178

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

panderande sjöfartsnäringen är av de i utredningen lämnade uppgifterna

att döma i hög grad beroende av utländsk arbetskraft. Olika behandling av

de enskilda individerna i den arbetsgemenskap som karakteriserar besättningen

på ett fartyg kan låta de uteblivna förmånerna framstå som en

diskriminering av den utländska arbetskraften. Den omständigheten att ett

mycket stort antal nationer är representerade bland sjöfolket i den svenska

sjöfartsnäringen — enligt uppgift 52 nationer -— torde medföra närmast

oöverstigliga svårigheter att genomföra likställighet på ömsesidighetsprincipens

grund.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet — numera

benämnd ILO-kommittén — förklarar att ILO-konventionerna nr 23 angående

hemförskaffning av sjömän och nr 55 angående redares förpliktelser

i fall sjöman drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden kan anses ha viss

anknytning till utredningsförslaget. Kommittén konstaterar, att genomförandet

av förslaget icke skulle möjliggöra svensk ratificering av konventionerna

men att antagandet av lagändringarna står i god överensstämmelse

med tankegångar, som funnit uttryck i dessa. Kommittén uttalar vidare

att den föreslagna reformen skulle stå i god samklang med den uppfattning

som numera i vårt land i vidgad utsträckning kommer till uttryck i fråga

om utländska medborgares rätt att åtnjuta sociala förmåner.

Under hänvisning bl. a. till strävandena till större likformighet i den internationella

sociallagstiftningen finner arbetsmarknadsstyrelsen det motiverat

att man i största möjliga utsträckning utformar de sociala villkoren

lika för alla arbetstagare inom den svenska handelsflottan oberoende av

vederbörandes nationalitet. Styrelsen framhåller att den del av arbetsmarknaden

varom här är fråga i hög grad är av internationell karaktär och

att utbytet av arbetskraft nationerna emellan är av den största betydelse.

Utbytet av arbetskraft har framförallt ägt rum mellan de traditionella sjöfartsnationerna.

På senare tid har emellertid utbytet vidgats allt eftersom

andra nationer bedrivit handelssjöfart i större omfattning och de internationella

kommunikationerna ökat.

För den svenska sjöfartsnäringens del har det på grund av arbetskraftssituationen

inom landet åren efter andra världskriget varit en tvingande

nödvändighet att till mycket stor del rekrytera arbetskraft från utlandet.

Detta belyses av utlänningsstatistiken, som visar en stigande rekrytering av

utlänningar inom svensk sjöfart. I anslutning härtill lämnar styrelsen följande

uppgifter.

Från år 1950, då de den 1 januari arbetsanmälda utlänningarnas antal

inom sjöfarten var 4 120, har antalet utlänningar stigit till 6 055 den 1 januari

1955 och 6 735 den 1 januari 1960. Den 1 januari 1962 var antalet

arbetsanmälda utlänningar 8 007. Naturligt nog dominerar de nordiska sjömännen

med 2 420 den 1 januari 1950, 3 857 den 1 januari 1955, 4 336 den

1 januari 1960 och 4 595 den 1 januari 1962. Mer än hälften av de i den

svenska handelsflottan sysselsatta utlänningarna utgöres sålunda av sjömän

från de nordiska länderna och omfattas av Nordiska rådets strävanden

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

21

till likställighet mellan nordiska sjömän. Den övriga delen utgöres av

sjömän huvudsakligen hemmahörande i de västeuropeiska länderna.

Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbnndet, Svenska stewardsföreningen

och Sveriges fartygsbefälsförening — i det följande benämnda

organisationerna — uttrycker i ett gemensamt yttrande, i vilket

Tjänstemännens centralorganisation instämmer, såsom företrädare för det

svenska sjöfolket av olika grader sin stora tillfredsställelse över att diskrimineringen

av utländska sjömän i den svenska handelsflottan föreslås upphävd.

Organisationerna finner också angeläget att starkt understryka, vad

som i motiveringen för lagförslaget framhålles, nämligen att inga bärande

skäl finnes för att sjömän av annan nationalitet, som tar arbete inom vår

handelsflotta, framdeles skall vara sämre ställda i fråga om förmåner

av olika slag än som anses skäliga för de svenska sjömännens del. Detta står

icke, som det vidare heter i motiven, i god samklang med arbetet på socialt

framåtskridande, internationell utjämning och liberalisering inom befolkningspolitiken.

Organisationerna hävdar att det är nödvändigt att anlita

lagstiftningsvägen för att uppnå likställighet mellan utländska och svenska

arbetstagare till sjöss och anför därvid följande.

När det gäller formerna för att bereda utländska sjömän de förmåner

enligt sjömanslagen, som nu ej är gällande för dem, bör framhållas nödvändigheten

av att dessa förmåner tillförsäkras dem genom ändrad lagstiftning.

Visserligen borde det väl, som antydes i betänkandet, kunna tänkas

att dessa förmåner blir reglerade genom kollektivavtal mellan respektive

parter utan att sjömanslagen ändras, men detta är en utväg som utan

framgång prövats av organisationerna vid avtalsförhandlingar för några år

sedan.

Även enligt Landsorganisationens uppfattning måste de sociala förmåner

det här är fråga om tillförsäkras de utländska sjömännen genom ändringar

i lagstiftningen. De grundläggande bestämmelserna i ämnet bör alltså, som

hittills, meddelas genom sjömanslagen.

Utrikesdepartementets rättsavdelning ger också med följande motivering

företräde åt lagstiftningsvägen framför de i betänkandet diskuterade lösningarna

via ömsesidighetsavtal eller kollektivavtal.

Vad först angår frågan om avslutande av ömsesidighetsavtal må understrykas,

att denna väg enligt rättsavdelningens mening icke synes praktiskt

genomförbar redan av den anledningen att det icke torde vara möjligt att

sluta ömsesidighetsavtal — i vart fall icke avtal som skulle uppfylla kravet

på utländsk sjömans åtminstone huvudsakliga likställighet med svensk sjöman

enligt sjömanslagen — med alla de länder som skulle komma i fråga;

fullständigt genomförd ömsesidighet skulle i själva verket förutsätta att

främmande länders sjömanslagstiftning inrymde i allt väsentligt enahanda

förmåner som den svenska lagen. Därtill kommer att tillämpningen av en

rad ömsesidighetsavtal med av uppenbara skäl varierande innehåll i fråga

om utgående förmåner skulle ställa departementet och utlandsmyndigheterna,

särskilt de olönade konsulerna, inför utomordentliga svårigheter.------

Vad en reglering genom kollektivavtal mellan parterna beträffar må blott

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

anmärkas, att genom en sådan ordning skulle i vart fall likställighet beträffande

sådana förmåner, som utgå av statsmedel, näppeligen kunna

uppnås.

Till de remissinstanser, som för likställighet i fråga om vissa förmåner

vill uppställa särskilda krav på utlännings anknytning till Sverige, hör sjöfartsstyrelsen.

Styrelsen säger sig i princip kunna tillstyrka utredningens

praktiska förslag såvitt avser sådana på svenska fartyg tjänstgörande utlänningar,

som har viss anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Ett

dylikt ställningstagande synes styrelsen väl harmoniera med ett genomgående

drag i svensk sociallagstiftning, nämligen att utlänning, som är bosatt

i Sverige, kommer i åtnjutande av samma sociala förmåner och rättigheter

som svenska medborgare. Detsamma bör skäligen även gälla förmåner och

rättigheter enligt den särskilda sociallagstiftningen för sjömän, sjömanslagen.

Så är förhållandet i Norge, vars sjömanslag i övrigt nära överensstämmer

med den svenska, och så bör enligt sjöfartsstyrelsens mening gälla även

i Sverige. Kravet på bosättning i Sverige kan enligt styrelsen emellertid med

hänsyn till sjöfartens speciella karaktär vara svårt att uppfylla för utländska

sjömän även om de i en följd av år tjänstgjort på svenska fartyg. Sådan

tjänstgöring bör därför enligt sjöfartsstyrelsens mening jämställas med bosättning

i Sverige såvitt avser sjömanslagens tillämplighet å utländska sjömän.

Sådan med bosättning jämförlig anknytning till Sverige synes böra

anses föreligga icke blott om utlänningen tjänstgjort i svenskt fartyg viss

tid, som synes böra stå i skälig relation till den tidsperiod, som erfordras

för att utlänning skall bli delaktig av sociala förmåner vid vistelse i Sverige,

utan även om han under lång tid med viss regelbundenhet tjänstgjort på

svenska fartyg. Utländsk sjöman, som på grund av bosättning eller viss tids

tjänstgöring på svenska fartyg likställes med svensk sjöman i vad avser sjömanslagen,

bör ha möjlighet att såsom en formell bekräftelse på sin ställning

inskrivas vid svenskt sjömanshus och tilldelas svensk sjöfartsbok.

I fråga om utländska sjömän utan den angivna anknytningen anför styrelsen.

Vad åter beträffar sådana utländska sjömän, som endast rent tillfälligt

tjänstgör i ett svenskt fartyg, ligger frågan om deras generella likställande

med svenska sjömän annorlunda till. Allmänt sociala och humanitära skäl

talar för sådant likställande i många av de av utredningen angivna fallen.

Men att i alla avseenden helt likställa en utländsk sjöman, som endast tillfälligt

tjänstgör i ett svenskt handelsfartyg i internationell fart, med en

svensk medborgare eller en i Sverige bosatt utlänning, skulle i vissa fall kunna

leda till orimliga och uppenbarligen icke ifrågasatta konsekvenser. Argumentet

att rekryteringsskäl talar för förbättrande av de tillfälligt anställda

utlänningarnas "sociala förmåner synes icke bärande. Mera angeläget torde

vara att "inrikta ansträngningarna på förbättrad rekrytering av svenskt kvalificerat

sjöfolk till den svenska handelsflottan.

Liknande synpunkter om indelning av utlänningarna i olika grupper allt

efter graden av anknytningsmoment till Sverige återkommer i yttrandena

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

från redareföreningen och 1957 års bemanningsntredning. I redareföreningens

yttrande, i vilket Sjöassnradörernas förening instämmer, beröres först

vissa förhållanden som enligt redareföreningen talar för att man även med

en i princip välvillig inställning bör gå fram med en viss försiktighet. Föreningen

hänvisar sålunda till kostnadsökningen, önskvärdheten av reciprocitetsprincipens

tillämpning, lagtekniska svårigheter samt att de övriga nordiska

länderna icke likställt utländska och inhemska sjömän, även om man

i Norge på en del punkter företagit sådana ändringar i sjömanslagen, som

gått i denna riktning. Härefter framhåller föreningen att man bör beakta,

att de utlänningar, som tjänstgör inom den svenska handelsflottan, icke utgör

en enhetlig grupp. Det är icke utan vidare givet, att sjömän från de nordiska

länderna eller här i riket bosatta sjömän av utländsk nationalitet skall

helt likställas med övriga utlänningar, av vilka många endast tillfälligt gästspelar

inom den svenska sjöfartsnäringen. Redareföreningen har icke något

att erinra mot att de utländska sjömän, som är bosatta i Sverige — t. ex.

vissa baltiska flyktingar — i princip likställes med svenska sjömän. Detta

skulle kunna ske genom en ändring av 87 § sjömanslagen. I och för sig

kunde man även tänka sig motsvarande likställighet för sådana utländska

sjömän, som visserligen icke är bosatta här i riket men genom längre tids

tjänstgöring i svenska handelsflottan fått viss anknytning till vårt land. Föreningen

anför vidare bl. a. följande rörande frågan om öinsesidighetsavtal eller

lagstiftning.

I fråga om sjömän, hemmahörande i de övriga nordiska länderna, förutsätter

Redareföreningen, att det arbete, som bedrives av Nordiska rådet,

skall leda till att hithörande frågor lösas genom konventioner mellan de nordiska

länderna. I och för sig vore det önskvärt, om dylika konventioner kunde

komma till stånd även med övriga länder. Detta torde dock icke vara

praktiskt genomförbart, bl. a. av det skälet, att den stora mångfalden konventioner

antagligen skulle få delvis olikartat innehåll och att alltför betydande

praktiska tillämpningssvårigheter därför skulle uppkomma.

Man torde därför för övriga utländska sjömän — sålunda de, som icke

äro bosatta i Sverige eller äro nordiska medborgare — få söka ett arrangement

inom ramen för de skilda detaljbestämmelserna i sjömanslagen. I vissa

hänseenden kan det därvid vara befogat att likställa även dylika utländska

sjömän med svenska sjömän. Beträffande andra bestämmelser föreligga

däremot icke skäl till dylik likställighet och härtill kommer, att man just

i fråga om dessa utländska sjömän möter speciella lagtekniska svårigheter.

Bemanningsutredningen har i anslutning till sitt ställningstagande till utredningsmannens

förslag beträffande rätten till hemresa efter längre lids

tjänstgöring (26 §) framlagt följande synpunkter som berör den nu avhandlade

frågan.

De på handelsflottan tjänstgörande utländska sjömännen kunna uppdelas

i två stora huvudgrupper. En grupp torde kunna inrymmas under rubriken

»internationella sjömän» eller s. k. uteseglare, d. v. s. sjömän som för kort

tid eller för viss resa tager anställning på ett fartyg tillhörande för honom

främmande nation. Denna grupp omfattar sjömän av vitt skilda nationaliteter

och tillhör ej sällan nationer, som icke betraktas som sjöfartsnationer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Dessa sjömän ha icke någon närmare eller fastare anknytning till den svenska

sjöfarten.

Den andra huvudgruppen utlänningar utgöres till övervägande del av nordiska

sjömän, som av skilda anledningar börjat segla i svenska fartyg, och

dessutom av statslösa sjömän som uppehålla sig i Sverige och som yrkesmän

sökt och söker anställning inom vår handelsflotta. Till denna grupp

får vidare räknas bl. a. ett betydande antal spanska sjömän som i många

fall lullgjort mångårig tjänst i vissa rederier. Sjömännen inom denna grupp

— som för övrigt är mycket talrikare än gruppen »internationella sjömän»

— ha genom sin nordiska nationalitet, sin bostad i landet eller eljest genom

långvarig tjänst dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten och

utgöra utan tvekan en kader, som den svenska rederinäringen har att räkna

med för handelsflottans bemanning, särskilt som i denna grupp ingår

ett betydande antal sjömän i befälsställning.

Skilda skäl tala för att sjömännen tillhörande den sistnämnda gruppen

borde tillerkännas samtliga de förmåner som enligt sjömanslagen "tillkommer

svensk sjöman, bl. a. dels möjligheterna att förverkliga tanken på en

nordisk arbetsmarknad, dels att giva de statslösa inom landet mantalsskrivna

sjömännen en bättre ställning, samt dels att giva utländska sjömän som

längre tid gjort tjänst på svenska fartyg en fastare anknytning till vår sjöfart.

Hithörande spörsmål skulle möjligen kunna lösas genom att dessa sjömän

efter prövning i särskild ordning bleve inskrivna vid svenskt sjömanshus

och innehavare av svensk sjöfartsbok samt att sådan sjömanshusinskrivning

skulle betraktas som mantalsskrivning här i riket. Utländska sjömän

so in under längre tid tjänstgjort i svenska fartyg skulle på detta sätt

automatiskt komma i åtnjutande av de förmåner, som svenska sjömän äro

tillförsäkrade enligt sjömanslagen, och härigenom bliva bättre likställda

med den utländska arbetskraft som numera i betydande utsträckning sysselsättes

inom andra delar av svenskt näringsliv.

Kostnadsfrågan beröres i några yttranden. Svea hovrätt framhåller,

att hovrätten vid sitt ståndpunktstagande icke tagit hänsyn till den genom

reformen uppkommande kostnadsökningen, enär denna undandrager

sig hovrättens bedömande.

Även om vissa argument kan anföras för utredningsmannens förslag att

nuvarande grunder för kostnadsfördelningen mellan redarna och statsverket

ej skall ändras finner hovrätten för Västra Sverige att det i någon mån

synes ovisst om argumenten väger så tungt att fördelningen på alla punkter

kan anses rimlig. Hovrätten anför bl. a.

Även om — såsom utredningsmannen utvecklat — sjömansskatten icke

synes grundad i tanken, att hos utländska sjömän skulle tagas i anspråk

medel för användning till deras fromma i Sverige, synes det svårt att åberopa

deras skattskyldighet till svenska staten som ett skäl för likställighet,

därest man icke samtidigt vill ålägga staten några mera väsentliga förpliktelser

mot den skattskyldige. Emellertid vilar, såsom nyss framhållits, principen

om likställighet även på andra överväganden än dem som avse skyldigheten

att erlägga sjömansskatt. De föreslagna reformerna kunna vidare

tänkas främja handelsflottans rekrytering och därmed också redarnas intresse.

Ytterligare kommer i betraktande, att redarens utgifter för sociala

förmåner av detta slag till större delen kunna täckas av försäkring; detta

gäller sålunda kostnader för vård och underhåll av sjöman i land vid sjukdom

eller skada samt för sjömans resa med underhåll till hans hemort vid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Knngl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

sjukdom eller skada eller efter fartygs förolyckande. Det torde därför icke

beliöva befaras, att omkostnader av detta slag ens under ogynnsamma omständigheter

skulle innebära något mera allvarligt hot mot mindre rederiföretags

ekonomi.

Frågan om de utvidgade förmånerna för utländska sjömän i föreslagen

omfattning bör bekostas av redaren framstår enligt hovrätten som särskilt

tveksam beträffande den föreslagna ändringen av 28 § andra stycket rörande

utsträckning av vårdtiden. Även om det kan medföra vissa tekniska

komplikationer att avpassa ett statsbidrag för vård av utländska sjömän

efter skillnaden i kostnadsavseende mellan redarens utgifter för utländska

och svenska sjömän synes det dock hovrätten rimligt att utgifterna i fråga

fördelas mellan staten och redaren efter någon lämplig kvot.

Kostnadsökningen torde enligt socialstyrelsen knappast kunna beräknas

motsvara mer än något fåtal promille av sjöfartsnäringens löneutgiftei. I

betraktande härav synes ökningen knappast kunna innebära någon större

belastning för sjöfartsnäringen även om denna näring ensam skulle bära ökningen.

Styrelsen påpekar, att utredningsmannen funnit flera skäl tala för

att de kostnader som den föreslagna reformen kan medföra bör belasta sjöfartsnäringen

ensam. Socialstyrelsen, som delar uppfattningen att sjömansskatten

icke bör tagas i anspråk för nu ifrågavarande ändamål, vill tillägga

att kostnaderna för författningsenliga åtgärder till skydd för arbetstagare

enligt arbetarskyddslagen och lagen om yrkesskadeförsäkring helt åvilar

arbetsgivaren. Staten har endast påtagit sig vissa kostnader för administrationen.

Det anförda talar enligt socialstyrelsens mening för att ifrågavarande

kostnader helt bör åvila sjöfartsnäringen. Socialstyrelsen anser dock

att utredningsmannens ståndpunkt i förevarande fall, då de ifrågasatta lagändringarna

endast syftar till likställighet mellan svenska och utländska sjömän,

tills vidare kan godtagas. Styrelsen vill emellertid förorda att man i ett

vidare sammanhang företar en översyn av sjömanslagens ifrågavarande bestämmelser.

Styrelsen anför.

Den omständigheten att sjömanslagen har att i avsevärd utsträckning

ersätta bestämmelser i kollektivavtal och i enskilda tjänsteavtal medför att

lagens bestämmelser snabbt föråldras. De tio år, som förflutit sedan sista

lagrevisionen, har medfört sådana förändringar i arbetslivet, i sociallagstiftningen

och i samhällslivet över huvud taget att det synes befogat att man

företar en ny allmän översyn av lagens bestämmelser. Socialstyrelsen vill

förorda att en dylik översyn nu företages. Härvid bör även de ovan berörda

bestämmelserna om statliga bidrag beaktas.

Redareföreningen betonar att önskemålet att bereda största möjliga sociala

förmåner åt utländska sjömän på svenska fartyg givetvis får vägas

mot de kostnader för rederinäringen och statsverket, som är förbundna härmed.

Kostnadsfrågan har, anmärker föreningen, i betänkandet icke närmare

utretts. Till förebyggande av missförstånd vill föreningen dock framhålla,

att föreningen icke anser denna omständighet på något sätt kunna läggas

utredningsmannen till last. Det torde nämligen vara omöjligt att få fram ens

ungefärliga siffror beträffande den kostnadshöjande effekten av vissa av de

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

åtgärder, som föreslås i betänkandet. Att kostnaderna i flera hänseenden

blir betydande, är dock ställt utom allt tvivel. Föreningen uttalar vidare bl. a.

att ett utvidgande av vårdnadsplikten enligt 28 § från 6 till 12 veckor skulle

medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för

sjuka sjömän.

I likhet med utredningsmannen understryker utrikesdepartementets rättsavdelning

att det är utomordentligt vanskligt att bedöma storleken av den

kostnadsökning som den föreslagna likställigheten mellan utländska och

svenska sjömän måste medföra. Utredningsmannens beräkning av kostnadsökningen

för statsverkets del synes rättsavdelningen, ehuru ytterst

approximativ, icke orealistisk. Rättsavdelningen önskar dock betona, att

ökningen kan bli avsevärt större, beroende på faktorer som idag ej kan

överblickas.

Rättsa\delningen erinrar om att i årets statsverksproposition under tredje

huvudtiteln anmälts att, därest ändringar i sjömanslagen genomföres i syfte

att förbättra utländska sjömäns förmåner enligt sjömanslagen, ytterligare

kostnader kommer att uppstå, vilka i förekommande fall torde få belasta

anslaget »Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare».

Vid en bedömning av frågan om de ökade statsutgifter, som den

föreslagna likställigheten kommer att medföra påpekas det vidare, får icke

bortglömmas, att den ökade arbetsbelastning, som kan förutses för utrikesförvaltningens

vidkommande om likställigheten genomföres, kan nödvändiggöra

viss personalförstärkning såväl på sjöfartskonsulaten som inom utrikesdepartementets

konsulära byrås sjöfartssektion.

Departementschefen. Under åren efter andra världskriget har den svenska

handelsflottan ökat väsentligt i omfattning och undergått betydande strukturella

förändringar. Utvecklingen har i fråga om fartygens storlek inneburit

en alltmera markerad förskjutning mot större enheter. Beträffande fartygens

användning utvisar sjöfartsstatistiken att det svenska handelstonnaget

i allt högre grad kommit att sysselsättas i fart huvudsakligen mellan

utländska hamnar.

Nu berörda förhållanden har även medfört förändringar i fråga om handelsflottans

bemanning. Den omständigheten att tonnaget i betydande utsträckning

befinner sig i främmande farvatten har helt naturligt liksom

den rådande arbetskraftssituationen i Sverige under efterkrigsåren bidragit till

den stigande rekryteringen av utlänningar inom svensk handelssjöfart.

Vid tiden för tillkomsten av 1952 års sjömanslag utgjordes bemanningen

i den svenska handelsflottan till en fjärdedel av utländska sjömän. I dag tio

år senare har andelen utländska sjömän vuxit ytterligare något och utgör

omkring en tredjedel av hela antalet ombordanställda.

Det är mot bakgrunden av utvecklingstendenserna på det sociala området

och det nu tecknade läget i fråga om den utländska arbetskraftens anyändnmg

inom den svenska sjöfartsnäringen som man får se de framförda

önskemålen att utländsk sjöman skall likställas med svensk såvitt gäller

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

vissa i sjömanslagen lagfästa förmåner av social karaktär. Dessa förmåner

—- sjuklön vid arbetsoförmåga till följd av könssjukdom, tilläggslön till avliden

sjömans efterlevande hustru eller barn under 16 år, fri hemresa med

underhåll efter längre tids tjänstgöring, tolv veckors fri sjukvård i utlandet

(för utländsk sjöman sex veckor), fri hemresa med underhåll vid sjukdom,

fri sjukhusvård m. m. i utlandet i händelse av könssjukdom i smittsamt

skede samt fri hemresa med underhåll och ersättning för förlust av personlig

egendom vid fartygets förolyckande — tillkommer för närvarande endast

svensk sjöman. Enligt sjömanslagen kan emellertid Kungl. Maj :t under

förutsättning av ömsesidighet förordna att vad som gäller till förmån för

svensk sjöman skall tillämpas också beträffande utländsk sjöman. Samtliga

törmåner kan alltsa redan nu tillerkännas utländsk sjöman, men, eftersom

stadgandet bygger på ömsesidighetsprincipen, endast om sjömannens

hemland ger svensk sjöman samma förmåner.

Utvecklingen torde emellertid ha visat att ett fasthållande vid ömsesidighetsprincipen,

i varje fall såvitt gäller de aktuella förmånerna, icke synes

ägnat att leda till nämnvärda positiva resultat; vägen via avtal om ömsesidighet

torde för övrigt överhuvud icke vara framkomlig i fråga om medborgare

i länder som saknar handelsflotta. Det bör också beaktas, att huvudskälet

för den nuvarande ordningen — vilket torde ha varit att utländska

sjömän icke skulle erhålla bättre ställning på svenska fartyg än svenska

sjömän i de utländska handelsflottorna — icke synes väga lika tungt då

endast få svenska sjömän tjänstgör i främmande länders handelsflottor

under det att den svenska handelsflottan sedan en längre tid, såsom framgår

av vad tidigare anförts, haft ett mycket starkt inslag av utländsk arbetskraft.

Det förslag om likställighet som nu framlagts har också den innebörden

att man övergår från systemet med avtal om ömsesidighet till lagstiftning

om likställighet. Förslaget har i det stora hela vunnit gillande vid remissbehandlingen.

De invändningar som från några håll, bl. a. sjöfartsstyrelsen

och redareföreningen, framförts och som redovisas närmare i det följande

i anslutning till de olika lagrummen, hänför sig till frågan om beträffande

vissa av de aktuella förmånerna skall uppställas särskilda krav såsom längre

tids tjänstgöring i den svenska handelsflottan eller bosättning i de nordiska

länderna för att den utländske sjömannen skall bli likställd. I det av

utredningsmannen framlagda förslaget har i detta hänseende icke förordats

annat än en begränsning i fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen

vid avgang från tjänst efter anställning två år i följd på samma fartyg eller

hos samma redare. Enligt utredningsförslaget bör annan sjöman än sådan,

som är bosatt i de nordiska länderna eller som enligt särskilt förordnande av

Kungl. Maj :t likställts med sjömän från de nordiska länderna, anses tillgodosedd

om han befordras till anställningsorten eller annan ort dit resan

kan ske till motsvarande kostnad. I övrigt har likställighetsprincipen genomförts

i förslaget i full utsträckning.

Redan vid 1961 års behandling av den föreliggande frågan framhölls särskilt

av riksdagen att de aktuella bestämmelserna avsåg just sådana för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 178 år 1962

måner som utgår i särskilt bekymmersamma situationer för den enskilde.

Det kan finnas anledning att i detta sammanhang ytterligare understryka

detta förhållande. Att beträffande förmåner av den natur att det merendels

är fråga om ett akut hjälpbehov indela de utländska sjömännen i olika kategorier,

såsom ifrågasatts, står icke i överensstämmelse med den grundtanke

om arbetskraftens likställdhet som man velat se uttryckt genom reformen.

En sådan kategoriindelning skulle kunna ge anledning till samma kritik

som riktats mot bestämmelserna i deras nuvarande utformning. Ej heller

finnes någon motsvarighet till en sådan differentiering i de stadganden i

sjömanslagen som nu tillförsäkrar såväl svensk som utländsk sjöman förmåner

av social karaktär, bl. a. den så sent som förra året införda regeln

om likställighet i fråga om rätt till lön under arbetslöshet till följd av fartygets

förolyckande. I fråga om hemreserätten enligt 26 § sjömanslagen torde

i huvudsak samma synpunkter kunna anläggas; vid stadgandets tillkomst

år 1952 befanns hemreserätten vara en utpräglat social förmån. Visserligen

föreligger icke här någon omedelbar nödsituation men å andra sidan bör

beaktas att för stadgandets tillämpning kräves bl. a. längre tids tjänstgöring,

två år i följd, på samma fartyg eller hos samma redare. Med ett villkor av

sådan karaktär kan ej heller i detta fall skäl anses föreligga för ett avsteg

från likställighetsprincipen.

Jag vill alltså i likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser

tillstyrka en reform i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.

Emellertid anser jag att likställighetsprincipen såvitt gäller de aktuella

förmånerna bör accepteras helt, sålunda även i det nyssnämnda fallet där

viss begränsning förordats i utredningsförslaget. Principen bör följaktligen

vara den att allt sjöfolk på svenska fartyg kommer i åtnjutande av de

ifrågavarande förmånerna.

Vad gäller kostnadsfrågan har såväl i utredningsföreslaget som vid remissbehandlingen

understrukits svårigheten att bedöma den kostnadsökning

som kan föranledas av reformen. Från redarehåll har närmare uppgifter

till belysning av kostnadsfrågan icke stått att få. Utredningsmannen har icke

heller på andra grunder kunnat framlägga något siffermaterial som mera

preciserat anger reformens betydelse för rederinäringens omkostnader vid

oförändrad kostnadsfördelning mellan näringen och statsverket. Det föreliggande

materialet ger dock skäl utgå från att kostnadsökningen för rederinäringen

blir förhållandevis måttlig. Utgiftsökningen för statens del vid

oförändrade grunder för kostnadsfördelningen har beräknats uppgå till något

mer än 40 000 kronor årligen.

Utredningsmannens ståndpunkt att de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen

ej bör ändras i detta sammanhang kan jag biträda. Frågan om

en eventuell ändring härvidlag bör emellertid såsom socialstyrelsen förordat

lämpligen ånyo upptagas i samband med en mera allmän översyn av sjömanslagens

bestämmelser. De statliga merutgifterna torde såsom föreslagits

i årets statsverksproposition under tredje huvudtiteln få belasta förslagsanslaget

»Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare».

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

29

De särskilda förmånerna

18 §.

Betänkandet. I betänkandet erinras om att den nuvarande bestämmelsen

att svensk sjöman får åtnjuta sjuklön vid könssjukdom är utformad som

ett undantag från regeln att sjuklön ej tillkommer sjöman, om han ådragit

sig sjukdom uppsåtligen eller genom grovt vållande. Med utgångspunkt

från att det icke längre synes tidsenligt att räkna könssjukdom som självförvällad

torde enligt utredningsmannen den åsyftade likställigheten mellan

svenska och utländska sjömän böra åvägabringas genom att könssjukdom

överhuvud icke särskilt nämnes i 18 § tredje stycket utan betraktas

som icke självförvållad sjukdom i allmänhet.

Utredningsmannen åberopar samma skäl för motsvarande ändring i det

liknande stadgandet i 28 § tredje stycket rörande rätt till fri sjukvård

och fri hemresa vid könssjukdom.

Remissyttrandena. Från remissinstanserna framföres ej någon erinran mot

att utländsk sjöman likställes med svensk i förevarande avseende. Beträffande

formen för genomförandet av sådan likställighet har emellertid invändningar

framställts mot utredningsmannens förslag. Svea hovrätt anför

bl. a.

---Det åsyftade resultatet skall således enligt förslaget uppnås genom

att lagrummen tolkas med utgångspunkt från en annan uppfattning

rörande könssjukdomar än den lagen ursprungligen byggt på. Även om

dessa sjukdomar numera betraktas annorlunda än förr, finns det dock uppenbarligen

fall, där även enligt nutida uppfattning sjukdomen måste anses

ha ådragits genom grov vårdslöshet, och det är naturligtvis icke avsett

att vare sig en svensk eller en utländsk sjöman skall betagas rätt till ersättning

i dylika fall. Hovrätten vill därför föreslå att undantagsstadgandena

rörande könssjukdomar bibehållas men att begränsningarna däri till svenska

sjömän utgå, så att även utlänningar omfattas av stadgandena.

Liknande invändningar framföres av hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen,

sjöf artsstyrelsen, bemanningsutredningen och arbetstagarorganisationerna.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag

förordar jag alt den i förevarande hänseende rådande skillnaden mellan

svenska och utländska sjömän upphäves. Den avsedda likställigheten i fråga

om rätten till lön vid könssjukdom enligt bestämmelsen i tredje stycket av

denna paragraf liksom i fråga om rätten till sjukvård och fri hemresa vid

könssjukdom enligt den liknande bestämmelsen i 28 § tredje stycket har

utredningsmannen velat genomföra endast genom att ur lagrummen utmönstra

särbestämmelserna om könssjukdom. Såsom framhållits vid remissbehandlingen

torde denna metod för att ernå det åsyftade resultatet

icke vara tillfredsställande. Ändringen bör lämpligen verkställas genom att

orden »sjömannen är svensk och» uteslutes ur författningstexten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

24 §.

[ paragrafens andra stycke i dess gällande lydelse upptages en bestämmelse

om skyldighet att utge tilläggslön för en månad till efterlevande efter

svensk sjöman. I enlighet med utredningsmannens vid remissbehandlingen

utan erinran lämnade förslag har det i lagrummet stadgade förbehållet att

sjömannen skall vara svensk uteslutits.

26 §.

Betänkandet. Utredningsmannen anmärker inledningsvis, att vid ett likställande

av utländsk sjöman med svensk i fråga om bestämmelserna i

26 §, 28 § andra och fjärde styckena samt 41 § bl. a. bör övervägas om

och hur de nuvarande begreppen »i utlandet» eller »utom riket» samt

»hemort» behöver modifieras i sammanhanget.

Såvitt gäller bestämmelsen i 26 § om fri hemresa från utlandet efter

längre tids tjänstgöring synes någon tvekan kunna råda om och på vilket

sätt denna bestämmelse bör utsträckas till att gälla även utländska sjömän.

Förutom att nuvarande bestämmelse är motiverad av sociala och humanitära

skäl, torde den även vara av betydelse med hänsyn till önskemålet

att rekryteringen skall underlättas eller kanske snarare att lämpliga

svenska sjömän skall förmås att, med tanke på möjligheten att efter viss

lid kostnadsfritt få resa hem, kvarstanna i tjänst inom svenska handelsflottan,

vilket kan vara önskvärt också från beredskapssynpunkt. Genom möjligheterna

att resa hem underhålles överhuvud känslan av samhörighet

med hemlandet. Beträffande utländska sjömän gör sig icke helt samma

synpunkter gällande. Särskilt en del utländska sjömän, som tar anställning

på fartyg i utomeuropeisk fart, saknar fast förankring i något land.

Om en sådan sjöman önskar komma till en plats, som han betraktar som

sin hemort, har han för övrigt möjlighet att påmönstra ett fartyg med

lämplig destination. Trots vad sålunda anförts har utredningsmannen likväl,

av farhågor för att en sämre behandling av utländska sjömän i förevarande

hänseende skulle visa sig orättvis och stötande, när man kommer

till de särskilda fallen, stannat för att förorda, att fri resa efter längre tids

tjänstgöring skall tillkomma alla sjömän, delta i synnerhet som sådan förmån

redan nu genom anställningskontrakt torde tillförsäkras en del utländska

sjömän.

Om en utländsk sjöman likställes med svensk, torde enligt utredningsmannens

mening det avgörande för om fri resa skall tillkomma sjömannen

icke böra vara att han avgår i vad som är utland i förhållande till Sverige,

utan att avgången sker i annat land än det som är hans hemland. Härvid

uppkommer frågan om man bör räkna efter nationaliteten eller bosättningen.

Nuvarande 26 § sjömanslagen synes utgå från att sjömannen har

både sitt medborgarskap och sin hemort i Sverige (där en svensk sjöman

har sin hemort annorstädes än i Sverige, synes han i praktiken erhålla

fri resa till närmaste svenska hamn). Om nu det svenska medborgarskapet

skall upphöra att vara förutsättning för fri hemresa, finner utredningsman
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

nen det naturligt, att såsom hemland för sjöman, han må vara svensk eller

utlänning, räknas det land där han är bosatt. En sådan tillämpning synes

häst överensstämma med förmånens syfte, nämligen att underlätta för

sjömannen att vara tillsammans med sin familj. Det kan erinras om att

norska sjömanslagen ger fri resa åt sjöman med bostad i Norge — oavsett

nationalitet — som tjänstgör på fartyg i utrikes fart. Fri hemresa bör enligt

det nyss sagda tillkomma sjöman, om han avgår från sin tjänst i annat

land än där han är bosatt, men icke eljest, sålunda ej heller om svensk

sjöman med bostad i annat land lämnar tjänsten vid besök i detta senare

länd, men däremot om han avgår vid besök i Sverige.

Förutsättning för rätt till fri resa bör liksom hittills vara att sjöman

varit i tjänst å fartyget eller hos redaren under viss tid i följd. I nuvarande

lag förutsättes också, att sjömannen icke haft tillfälle att lämna tjänsten

i svensk hamn under det senast förflutna året. I och med att bestämmelsen

göres tillämplig på även andra än svenska sjömän, torde den senare förutsättningen

böra avse att tillfälle icke funnits att lämna tjänsten i det land,

där sjömannen är bosatt.

Även om utländska sjömän i princip erhåller rätt till fri hemresa efter

längre tids tjänstgöring, är det enligt utredningsmannen icke sagt, att reserätten

bör ges samma räckvidd som när det gäller svenska sjömän. Utredningsmannen

finner sig böra förorda — såsom ett led i det nordiska

samarbetet — att sjömän bosatta i Sverige, Danmark, Finland, Island eller

Norge oberoende av medborgarskap får åtnjuta fri resa till hemorten utan

inskränkningar; härvid utgår utredningsmannen från att hinder mot särbestämmelser

för vissa nationaliteter icke möter med hänsyn till förekommande

mest-gynnad-nationsklausuler. Vad angår andra sjömän — med vissa

i det följande berörda undantag — synes det utredningsmannen rimligt, att

rätten till fri hemresa begränsas så att den fria resan ej skall dra högre kostnad

än som skulle föranledas av resa till den ort där sjömannen anställts

på respektive fartyg.1 Ett skäl för en sådan begränsning är att många av de

utländska sjömännen saknar fast anknytning till någon ort och att ett medgivande

av hemresa utan någon begränsning i fråga om avstånd kunde

medföra, att det ej bleve rimlig proportion mellan resekostnaden och sjömannens

berättigade intresse av att komma till sin hemort. Sjömannen får

enligt utredningmannens förslag hjälp att komma till den plats, där han tagit

anställning på fartyget, vilket synes rimligt. Det får därefter bli hans sak

att, om han så vill, ordna resa till hemorten, exempelvis genom att påmönstra

ett fartyg som för honom dit. Vad som stadgas om rätt till fri resa bör ej

hindra, att parterna sins emellan kommer överens om hur reserätten skall

tillämpas. I betänkandet påpekas, att den regel, som förordats för sjömän

bosatta utanför de nordiska länderna, liknar den som i norska sjömanslagen

meddelats i fråga om hemresa för sjuk sjöman, som ej är bosatt i Norge.

Med tanke på den i norska lagen förutsatta risken att myndigheterna på en

1 Begreppet anställningsorten förekommer i 18 § första stycket och 37 § andra stycket sjömanslagen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

plats vägrar sjöman tillträde till respektive land eller, för att ge honom sådant

tillträde, kräver en säkerhet som sjömannen icke kan ställa, synes de

nya bestämmelserna i svenska lagen enligt utredningsmannens mening böra

ge möjlighet till att fri resa i stället kan ordnas till annan plats med motsvarande

rese- och underhållskostnader.

Utredningsmannen anser att den förmånligare regel i fråga om fri hemresa,

som föreslagits för sjömän bosatta i de nordiska länderna, lämpligen

bör kunna utsträckas att, om Kungl. Maj:t finner skäl härtill, gälla även

andra kategorier av sjömän. Utredningsmannen erinrar om att på fartygen

tinns anställda en del sjömän med främlingspass.

Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i vilket land en

sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom besked om

mantalsskrivning el. dyl., finns det anledning att räkna med att sjömannen

är bosatt i det land, där han har sitt medborgarskap, varvid han skäligen

bör erhålla fri resa till närmaste hamn i delta land.

I och med att sjömän bosatta utomlands medges rätt till fri hemresa, om

de avgår från sin tjänst vid besök i Sverige, torde det böra uttryckligen angivas

att bestämmelsen endast gäller vid utrikes fart.

I betänkandet framhålles, att den omständigheten, att en sjömans hemreserätt

under vissa förhållanden begränsas till att avse anställningsorten,

ej bör hindra, att vad som i andra sammanhang i sjömanslagen eller sjölagen

sägs om hemresa är tillämpligt även med avseende å resa enligt de sålunda

modifierade bestämmelserna.

Enligt 26 § andra stycket skall hemresa ordnas av svenske konsuln eller,

om svensk konsul icke finnes på platsen, av befälhavaren. Ordnas hemresan

av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet för redarens andel.

Bestämmelsen om medverkan av svensk konsul synes, åtminstone delvis,

vara motiverad av önskemålet att resan anordnas på bästa och minst

kostsamma sätt. Övervägande skäl talar för att bestämmelsen göres tilllämplig

även när det gäller resa för utländsk sjöman. Det kan härvidlag

vara lämpligt, att svenske konsuln tar kontakt med utländsk konsul, som

representerar sjömannens hemland, om sådan finnes på platsen.

Utredningsmannen påpekar att bestämmelsen i 34 § sjölagen om skyldighet

för befälhavare att medtaga sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna

att besörja eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömanslagen,

icke kan tillämpas i fråga om utländsk sjöman annat än om avtal om

ömsesidighet föreligger. Utredningsmannen anför härom vidare följande.

Enligt 34 § sjölagen är befälhavare på fartyg pliktig att till sådant antal

och med ratt till den gottgörelse, som av Kungl. Maj:t fastställes, till bestämmelseorten

eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan,

medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att besörja,

eller som äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § sjömanslagen. Ulan

betalning är befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter

avliden svensk befälhavare eller sjöman, liksom också hans efterlämnade

effekter, såvitt de kan medtagas utan olägenhet. Kungl. Maj :t äger under

förutsättning av ömsesidighet förordna, att sålunda angiven förpliktelse

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

skall gälla även i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land,

hans aska eller efterlämnade effekter.

inrikesdepartementets tillämpningsföreskrifter till kungörelsen den 15

mars 1957 (nr 92) angående gottgörelse för sjöfolks hemförande med

svenskt fartyg från utrikes ort synes utgå från att förfarandet med s. k.

konsulatspassagerare i Sverige — med hänsyn till att tillämpningen härav

innebär ett visst större eller mindre mått av oflentligrättsligt tvång mot rederierna

— till sin användning är begränsat till de fall, då staten har ett

ekonomiskt intresse av att hemsändningen ordnas i enlighet med reglerna

i kungörelsen. Detta innebär, såvitt angår tillämpningen av sjömanslagens

regler om sjömans hemsändning, att förfarandet blott kommer i fråga i de

fall, som förutses i 26 och 41 §§ i denna lag, d. v. s. vid resa efter längre

tids tjänstgöring respektive fartygets förolyckande, i vilka fall staten till

hälften eller helt bestrider kostnaderna.

Utredningsmannen finner det ej falla inom ramen för uppdraget eller utgöra

en nödvändig konsekvens av förslaget till ändringar i sjömanslagen,

att befälhavares förpliktelse att medtaga svenskt sjöfolk eller urna eller

efterlämnade effekter generellt utvidgas till att även gälla sjöfolk av andra

nationaliteter.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag att såsom sjömans hemland

skall räknas det land där han är bosatt har från remissinstansernas sida

icke mött några erinringar. Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,

Svenska stewardsföreningen och Sveriges fartggsbefälsförening

påpekar att till följd av att det svenska tonnaget alltmer sysselsättes

i fart mellan utländska orter ett med åren stigande antal svenska sjömän

bosatt sig i länder som fartygen på grund av traden mest anlöper. Ändringen

som för en sådan sjöman möjliggör, att han äger rätt till fri resa

till den utländska bosättningsorten, ansluter sig enligt organisationerna väl

till de för svenskt sjöfolk förändrade förhållandena.

I fråga om den av utredningsmannen föreslagna differentieringen

beträffande hemreserätten, innebärande en förmånligare behandling av sjömän

bosatta i de nordiska länderna samt eventuellt andra kategorier sjömän

efter förordnande av Kungl. Maj:t har delade meningar kommit till uttryck.

I arbetstagarorganisationernas yttrande uttalas, att den motivering som

anföres i betänkandet för den föreslagna avvägningen synes rimlig, varför

organisationerna ej finner skäl till erinringar mot den begränsning av förmåner

som därigenom äger rum.

Därest eu reform genomföres i syfte att åstadkomma likställighet mellan

svenska och utländska sjömän, bör enligt Svea hovrätt denna reform i

möjligaste mån genomföras så att fullständig likställighet ernås. Hovrätten

kan icke finna att utredningsmannen förebragt övertygande skäl för sitt

förslag att i fråga om fri hemresa efter längre tids tjänstgöring låta olika

regler gälla för sjömän från de nordiska länderna och utländska sjömän i

övrigt samt begränsa rätten till fri resa för sistnämnda kategori att gälla

endast till anställningsorten. Samma skäl som åberopats till stöd för att

ge svenska sjömän fri resa till hemorten talar för att låta denna förmån

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kangl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

komma alla utländska sjömän till de!. Huvudparten av dessa har säkerligen

i likhet med svenska sjömän familj eller annan fast anknytning till en viss

plats, med vilken de önskar och bör uppehålla kontakter. Det är med tanke

på denna, för sjöfarten särskilt värdefulla kategori av sjömän som reglerna

bör utformas; att en del av de utländska sjömännen saknar fast förankring

kan icke utgöra skäl att frånkänna övriga utlänningar rätt till en hemresa

som för dessa uppenbarligen har stort värde. Hovrätten kan icke finna omständigheterna

vara sådana, att avsteg bör göras från principen om likställighet

mellan svenska och utländska sjömän, utan föreslår att rätten

till fri resa utsträckes att avse alla utländska sjömän.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om icke 26 § borde endast på

det sättet ändras, att den rätt som nu tillkommer svenska sjömän utsträckes

till sjömän bosatta i de fem nordiska länderna eller land, som enligt förordnande

av Kungl. Maj :t är likställt med dessa i det nu ifrågavarande

hänseendet. Hovrätten anför.

I likhet med utredningsmannen anser hovrätten en viss tvekan befogad,

i vad mån förmånen av fri hemresa efter längre tids tjänstgöring bör utsträckas

till utländska sjömän. Det är här icke fråga om en social förmån

i sådan oförutsedd och kritisk situation som sjukdom eller fartygets förolyckande;

såsom även i betänkandet anförts, kunna utländska sjömän i det

aktuella läget påmönstra ett fartyg med lämplig destinationsort. Därest förmånen

av fri hemresa i förevarande fall anses viktig för rekryteringen av

någon viss kategori sjömän, ha redarna dessutom möjlighet att genom avtal

tillförsäkra utlänningar av denna kategori samma rättigheter som svenska

medborgare. Mot den föreslagna lagändringen kan också anmärkas, att

föreskrifterna bliva i och för sig komplicerade och därtill, såvitt angår sjömän

utom Norden, skilja sig från vad som enligt betänkandet skulle gälla

om hemreserätt enligt 28 §. Ytterligare synes värdet av förmånen av resa

till anställningsorten bero av en sådan rent tillfällig omständighet som var

fartyget befinner sig under den tid då frågan om hemresa uppkommer.

Det förhållandet att den aktuella arbetskraftssituationen gör det nödvändigt

att förvärva utländska sjömän till handelsflottan kan enligt bemanning

sutredning en icke vara tillräcklig anledning att genomföra generella

regler om likställighet mellan svensk och utländsk sjöman i här berörda

avseende, som ju i första hand icke är humanitärt eller socialt betonat utan

har arbetsmarknadspolitisk bakgrund. Såsom framgår av vad som redovisats

under avsnittet »Allmänna synpunkter» anser bemanningsutredningen

att jämställdhet kan vara befogad för vissa utländska sjömän — de nordiska,

de som har sin bostad i landet eller eljest genom långvarig tjänst

dokumenterat samhörighet med den svenska sjöfarten.

Sjöfartsstyrelsen, som i princip tillstyrker likställighet såvitt avser utländska

sjömän med bosättning i Sverige eller längre tids tjänstgöring på

svenska fartyg, har avstyrkt den föreslagna likställigheten i fråga om övriga

utländska sjömän, som av styrelsen karakteriseras såsom tillfälligt anställda.

Styrelsen åberopar att den år 1952 införda hemresebestämmelsen enligt vad

som framgår av vederbörande departementschefsuttalande främst avsåg att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 19(72

tillgodose tre skilda intressen. Dessa var dels att giva svenska sjömän fastare

anställningsförhållanden och intresse att kvarstå på svenska fartyg så

länge som möjligt, dels att dessa sjömän icke helt skulle förlora förbindelsen

med hemlandet och dels att undvika att svensk sjöman, som avmönstras i

utländsk hamn och blir blottställd, ändock måste omhändertagas av svensk

konsul och hemsändas på den svenska statens bekostnad. Styrelsen fortsätter.

Intet av de olika intressen ifrågavarande hemreserätt främst avser att

tillgodose synes hava tillämplighet å tillfälligt anställda utländska sjömän.

Rekryteringsskäl synes icke tala härför. Icke heller kan åberopas angelägenheten

av att i nu nämnda fall svenskt rederi bör sörja för fortsatt förbindelse

mellan den utländske sjömannen och hans hemland. Hemsändning

av nödlidande människor till deras hemland torde i förevarande fall främst

ankomma på det land den nödställde tillhör.

Även om humanitära skäl i vissa fall kan anses tala för omhändertagande

och ordnande av hemresa för nödställd utlänning, som försatts i sitt svåra

läge till följd av avmönstring från svenskt fartyg, synes vad gäller tillfälligt

anställda internationellt gängse normer böra tillämpas. Erinras må

i detta sammanhang om möjligheten att, såsom ibland torde tillämpas av

svenska sjömän, genom särskilda anställningsvillkor tillförsäkra sig lämpliga

hemreseförmåner.

Sjöfartsstyrelsen avstyrker sålunda i denna del utredningens förslag, men

vill samtidigt uttala, att ifrågavarande stadgande i sjömanslagen torde vara

i behov av översyn såvitt avser svenska sjömäns rätt till fri hemresa, och

att det möjligen kan vara anledning att i samband med en sådan översyn

ånyo upptaga utredningens förslag till övervägande med bredare aspekter än

vad som varit möjligt i förevarande sammanhang.

I likhet med sjöfartsstyrelsen hänvisar redareföreningen till propositionen

rörande 1952 års sjömanslag. Där angivna skäl för fri hemresa efter längre

tids tjänstgöring saknar enligt föreningen tillämplighet på utländska sjömän,

som icke äger särskild anknytning till Sverige. Föreningen tillstyrker

att rätten till fri hemresa skall tillkomma sådan sjöman, som är bosatt i

Sverige. Enligt föreningen kan det vidare ifrågakomma att bereda sjömän

från de övriga nordiska länderna en motsvarande hemreseförmån.

I anledning av vad utredningsmannen anfört rörande 34 § sjölagen

ifrågasätter Svea hovrätt och sjöfartsstyrelsen om icke denna bestämmelse

bör ändras, därest utländska sjömän likställes med svenska beträffande fri

hemresa enligt 26 g sjömanslagen.

Enligt utrikesdepartementets ruttsavdelnings uppfattning föreligger emellertid

för närvarande ingen anledning att aktualisera frågan om en utvidgning

av gällande regler i fråga om konsulatspassagerarinstitutets användning.

Departementschefen. Beträffande den av utredningsmannen föreslagna differentieringen

i fråga om hemreserätten får jag hänvisa till min i avsnittet

»Allmänna synpunkter» redovisade principiella inställning. Enligt min mening

saknas skäl att frångå principen om likställighet mellan svenska och

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

utländska sjömän när det gäller rätten till hemresa efter längre tids tjänstgöring.

Denna ståndpunkt föranleder den ändringen i utredningsmannens

förslag att regeln om begränsning av hemreserätten, såvitt avser vissa kategorier

utländska sjömän, utgår.

För att genomföra likställigheten kräves vissa ändringar som sammanhänger

med att hemresan enligt lagrummets nuvarande avfattning förutsätts

gå till Sverige. Om det svenska medborgarskapet ej längre skall utgöra

villkor för rätten till fri hemresa, bör enligt utredningsmannens förslag såsom

sjömannens hemland räknas det land där han är bosatt. Förslaget har i

delta hänseende icke mött några erinringar. En ändring i enlighet härmed

synes också, såsom arbetstagarorganisationerna påpekat, stå i god överensstämmelse

med det svenska sjöfolkets förändrade bosättningsförhållanden;

det svenska handelstonnagets ökade användning i fart mellan utländska

hamnar har medfört att svenska sjömän i stigande antal bosätter sig i länder

som fartygen anlöpcr. Bosättningslandet bör därför anses såsom sjömannens

hemland.

Bedömningen av frågan var sjömannen är bosatt torde normalt icke

böra erbjuda några svårigheter. Om det icke skulle stå klart var en sjöman

bör anses bosatt, och bosättning ej kan styrkas genom besked om mantalsskrivning

e. d., finns det enligt utredningsmannen anledning att räkna med

att sjömannen är bosatt i medborgarskapslandet. Den omständigheten att

besked om mantalsskrivning eller motsvarande registreringsakt icke kan erhållas

torde dock icke utan vidare böra medföra att sjömannen anses bosatt

i medborgarskapslandet. I likhet med vad som gäller i fråga om bosättningshcgreppet

i sjömansskattelagen och kommunalskattelagen torde de faktiska

bosättnings- och vistelseförhållandena få tillmätas mera avgörande

betydelse. För det fall åter att någon faktisk bosättningsort icke skulle kunna

konstateras torde i regel kunna presumeras att bosättningslandet är det land

som utställt vederbörande sjömans ordinära identitetshandlingar.

Såsom utredningsmannen funnit kan en utvidgning av befälhavarens

förpliktelser enligt 34 § sjölagen icke anses utgöra en nödvändig konsekvens

av förslaget till ändring av sjömanslagen. Ivonsulatspassagerarinstitutet

har också förlorat i betydelse med den starka utvecklingen på kommunikationernas

område. Helt andra möjligheter står i dag öppna för hemtransporten.

Bestämmelsen i 34 § sjölagen kan emellertid för närvarande bli

tillämplig även på utländska sjömän. Förordnande härom kan under förutsättning

av ömsesidighet meddelas av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till vad tidigare

anförts om de negativa erfarenheterna av ömsesidighetsprincipen torde

det vara lämpligt att krav på ömsesidighet ej längre uppställes. Bestämmelsen

i 34 § andra stycket sjölagen bör ändras i enlighet härmed och jag

förordar att ändringen genomföres i samband med de nu aktuella ändringarna

i sjömanslagen.

28 §.

Betänkandet. För ernående av likställighet bör även bestämmelsen i 28 §

andra stycket i fråga om vårdtidens längd ändras. Rätten att åtnjuta vård

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

37

gäller sex veckor eller, om sjömannen är svensk och vårdas utom riket,

tolv veckor. Om med svensk sjöman likställes annan sjöman, torde den

kortare vårdtiden av sex veckor böra göras tillämplig, när sjöman vårdas

inom det land där han är bosatt. Skäl kan visserligen tala för att den kortare

tiden skulle tillämpas även när sjöman vårdas inom det land, där han

är medborgare, oavsett om han är bosatt i detta land. Emellertid torde icke

finnas möjlighet att bli ansluten till sjukkassa — åtminstone gäller så för

Sveriges del — utan att vara bosatt i respektive land. Med hänsyn bland

annat härtill har utredningsmannen, ehuru med någon tvekan, stannat för

att lörorda, att den omständigheten att sjöman har medborgarskap i del

land, där han vårdas, icke skall medföra begränsning av den redarskyddade

tiden, ifall han är bosatt i annat land, utan att denna tid skall utgöra

tolv veckor.

Att sjömän på ett och samma fartyg kan bli olika ställda sinsemellan

i fråga om redarskyddad tid, alltefter vilket land fartyget vid tillfället befinner

sig i, synes utgöra en konsekvens av den förordade principen om bosättningens

betydelse för tillämpningen av sociala förmåner enligt sjömanslagen

och bör ej väcka alltför stora betänkligheter.

I detta sammanhang nämnes i betänkandet, att en viss risk kan finnas

— detta gäller redan nu — för att sjöman får kostnaden för vård täckt

samtidigt på två vägar, nämligen dels enligt sjömanslagen och dels enligt

sjukkasse- eller liknande bestämmelser. För svensk sjömans del behöver

man knappast räkna med någon sådan risk, när han tjänstgör på svenskt

fartyg (förhållandena vid tjänstgöring på utländskt fartyg berörs ej av

utredningsmannens förslag). Under den redarskyddade tiden åtnjuter han

nämligen icke ersättning från respektive sjukkassa, vilken i stället utbetalar

ersättningen till redaren med anledning av dennes regressrätt. Beträffande

den utländske sjömannen — och möjligen kunde något liknande gälla

svensk sjöman bosatt i utlandet — kan förhållandet bli ett annat. Det

skulle kunna hända, att sådan sjöman, samtidigt som han vore likställd

med en svensk i fråga om sjukförmåner enligt sjömanslagen, från sitt

hemland åtnjöte förmåner vid sjukdom motsvarande den svenska sjukförsäkringen

eller eljest. Det skulle alltså kunna uppkomma en viss dubblering

av ersättningen till dessa sjömän. En sådan bör undvikas, låt

vara att sjömannen eventuellt både betalar viss avgift till sjukkassa och

erlägger sjömansskatt till staten. Riskerna för en dubbel ersättning synes

dock enligt utredningsmannens uppfattning ganska ringa. Bland annat synes

den omständigheten, att för båda slagen av ersättning förutsättes

kvitton å vårdkostnaderna, vara ägnad att försvåra uttagandet av ersättning

från två håll. Måhända kan nu angivna förhållanden f. ö. regleras genom

överenskommelser mellan Sverige och andra ifrågakommande länder.

I betänkandet upplyses, att överläggningar f. n. pågår mellan de nordiska

länderna om åstadkommande av en viss ömsesidighet när det gäller

tillämpningen på sjömän av den allmänna sjukförsäkringen in. m. Som

resultat härav torde det kunna tänkas, att redarna och i vissa fall utrikes
8

Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 178

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

förvaltningen får den rätt, de nu har att till ersättande av kostnader för

sjuklön eller sjukvård erhålla sjukförsäkringsmedel tillkommande svensk

eller utländsk sjöman bosatt i Sverige, utvidgad till att även gälla motsvarande

medel som kan tillkomma i annat nordiskt land bosatt sjöman.

Med tanke på eventuella anordningar med sådan innebörd kan det finnas

skäl att i ett nytt stycke, som tillägges 28 §, införa en hänvisning till

att särskilda bestämmelser meddelas i fråga om rätt för redare och utrikesförvaltningen

att från sjukkassa erhålla gottgörelse för kostnad för

sjömans sjukvård. Med avseende å sjöman tillhörande svensk sjukkassa

finns sådana bestämmelser nu meddelade i lagen om allmän sjukförsäkring.

I avbidan på att bestämmelser av liknande art tillkommer beträffande

sjömän, som ej är bosatta i Sverige, bör det möjligen kunna förekomma, att

redare genom avtal med sjöman gör förbehåll om att medel, som jämlikt

bestämmelser i utlandet tillkommer sjömannen under sjukdom, skall

komma redaren till godo, i den mån medlen icke överstiger dennes kostnader

för sjömannen.

Enligt utredningsmannen bör även bestämmelsen i 28 § andra stycket

om fri hemresa på grund av sjukdom, oavsett om denna inträffar i utlandet

eller ej, utsträckas till att gälla utländska sjömän, övervägande skäl

talar för att här — till skillnad från vad som föreslagits beträffande 26 §

— någon begränsning av reserätten icke sker till att gälla resa enbart till

anställningsorten. Den önskvärda principen, att utländsk sjöman icke bör

vara sämre ställd än svensk, synes böra upprätthållas i hela sin vidd, när

fråga är om sjömän, som på grund av sjukdom ej kan själva ordna sin

hemresa genom att påmönstra fartyg med för ändamålet lämplig destination.

Fri resa bör alltså medges till hemorten, var denna än må vara belägen

— såvida icke annan ort överenskommes — och oberoende av medborgarskap.

Visserligen kan måhända missbruk ej helt undvikas. Exempelvis

kunde en sjöman, som räknar sig som bosatt på någon plats i bortre

Indien, påmönstra ett svenskt fartyg i Rotterdam och kort tid därefter vid

uppehåll i London begära att på grund av sjukdom få hemresa bekostad

till förstnämnda plats. Emellertid må erinras om att som förutsättning för

fri resa gäller att sjömannen avskedas jämlikt 32 § sjömanslagen, d. v. s.

att han till följd av sjukdom eller skada för längre tid är satt ur stånd

att fullgöra sin tjänst eller att han lider av sjukdom, som medför fara för

de ombordvarande, eller ock att han vid avgången från tjänsten lider av

sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda avsked. I de flesta

fall torde läkarna kunna kontrollera, att ifrågavarande reserätt icke

missbrukas av sjömän, som ej har sjukdom som motiverar hemresa. För

övrigt bör uppmärksammas, att sjöman enligt lagen är skyldig att antaga

tjänst å annat fartyg med lämplig destination, om hans hälsotillstånd medger

detta och han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit

anställd, och på lika förmånliga villkor.

Utredningsmannen påpekar, att norska sjömanslagen i princip ger rätt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

till fri hemresa vid sjukdom åt envar sjöman på norskt fartyg oberoende av

medborgarskap. Om sjömannen ej har bostad i Norge, begränsas dock

reserätten till att gälla anställningsorten.

Det anmärkes vidare i betänkandet att, även om sjukligheten hos de

utländska sjömännen — bland annat med hänsyn till tuberkulosförekomst

— nu skulle vara större än hos de svenska, en viss utjämning av eventuella

skillnader härvidlag, och samtidigt en utveckling mot minskad sjukfrekvens,

torde komma att föranledas av den utökade hälsokontroll av

sjömän, som tillämnats i samband med att nya mönstringsbestämmelser

genomföres.

Beträffande bestämmelsen i 28 § tredje stycket angående rätt till sjukvård

och fri hemresa vid könssjukdom hänvisas till 18 §.

I fråga om den i 28 § fjärde stycket meddelade bestämmelsen om sjukhusvård

m. m. för i utlandet kvarlämnad svensk sjöman, som lider av

könssjukdom i smittsamt skede, finner utredningsmannen att även utländsk

sjöman bör vara fri från att belastas med kostnad för sådan vård.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig torde, i anslutning till vad tidigare

anförts beträffande sjukvårdstidens längd, böra förutsättas att sjömannen

kvarlämnas i annat land än det, där han är bosatt.

Vad förut sagts om vissa risker för att ersättning för sjukvård åt utländsk

sjöman kommer att utbetalas dubbelt, dels enligt sjömanslagen och

dels från sjukförsäkring e. d. i sjömannens hemland, gäller i någon mån

även vid vård för könssjukdom.

I detta sammanhang erinras i betänkandet om att de länder, som är

anslutna till 1924 års Brysselkonvention rörande vissa lättnader för sjömän

vid behandling för könssjukom, i sina större hamnar skall underhålla

polikliniker, till vilka sjömän tillhörande handelsflottan skall äga

tillträde utan avseende å nationalitet. Läkarvård och läkemedel skall tillhandahållas

kostnadsfritt; detsamma skall även gälla för sjukhusvård,

därest dylik av vederbörande läkare befinnes erforderlig. De sjuka skall

likaledes kostnadsfritt erhålla de läkemedel, som är erforderliga för sjukdomens

behandling under resa till närmaste hamn, som är avsedd att anlöpas.

På grundval av konventionen har för Sveriges del utfärdats en kungörelse

den 24 april 1931 (nr 63) i ämnet (under inrikesdepartementets

huvudtitel finnes ett förslagsanslag till åtgärder mot utbredning av könssjukdomar).

I den mån de i konventionen överenskomna anordningarna

utnyttjas — vilket ej alltid är fallet med hänsyn till att dessa anordningar

på sina håll är ganska bristfälliga —- blir det icke aktuellt för vare sig redare,

utrikesförvaltning eller sjukkassa att ersätta vårdkostnader.

Utredningsmannen har, såsom förut anförts, föreslagit att nu gällande

grunder för kostnadsfördelningen skall bibehållas. Om det emellertid skulle

anses skäligt, att redarna bereddes någon lättnad i ansvaret för sjuka sjömän,

skulle det enligt utredningsmannen möjligen kunna ifrågasättas, att

staten påtoge sig kostnader för vård och eventuell hemresa för sjömän med

tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Remissyttrandena. Mot utredningsmannens förslag att utländsk sjöman

likställes med svensk i fråga om vårdtidens längd framföres erinringar

endast från sjöfartsstyrelsen, bemanning sutredning en och redareföreningen.

Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar

det utan erinran.

Enligt sjöfartsstgrelsens mening har utredningsmannen icke anfört några

bärande skäl för att utlänning, som tillfälligt tjänstgör på ett svenskt handelsfartyg

— d. v. s. enligt styrelsens terminologi sådana som ej är bosatta

i Sverige eller har längre tids tjänstgöring på svenska fartyg — skulle generellt

bliva i förevarande avseende likställd med de svenska sjömännen. Konsekvensen

skulle enligt styrelsen uppenbarligen i många fall kunna bli orimlig.

Styrelsen anför.

Framhållas må även att svenska sjömän har att för sin inkomst ombord i

svenskt fartyg erlägga högre sjömansskatt än de mer eller mindre tillfälligt

anställda utländska sjömännen och att denna högre skatt bl. a. föranledes

av att viss del av de svenska sjömännens sjömansskatt tillföres vederbörande

sjukkassa såsom kompensation för sjukförsäkringsavgift för sjömannen.

De utländska sjömännen däremot belastas icke i någon form av avgifter för

svensk sjukförsäkring. För den längre ansvarstiden för svenska sjömän

kompenseras redaren genom regressrätt mot sjömannens sjukkassa. Därest

även tillfälligt anställda utländska sjömän skulle tillerkännas samma förmåner

vid sjukdom, som svenska sjömän, torde erfordras någon form av

ersättning till vederbörande redare för merkostnaderna.

Samma synpunkter återkommer i bemanningsutredningens och redareföreningens

yttranden. Redareföreningen kan ej tillstyrka förslaget. En utvidgning

av vårdnadsplikten från 6 till 12 veckor skulle enligt föreningen

medföra en väsentlig ökning av rederiernas redan nu stora kostnader för sjuka

sjömän. Såsom framhållits av föreningen i anslutning till förslagets allmänna

synpunkter synes man, om en utökning av vårdnadsplikten skulle

genomföras, böra begränsa sig till sådana utländska sjömän, som är bosatta

och mantalsskrivna i Sverige och — under förutsättning av reciprocitet —

nordiska sjömän.

Redareföreningen anför vidare bl. a. följande.

Därest utredningsmannens förslag i denna del skulle genomföras, bör det

dock under alla omständigheter tillses, att redare beträffande utgifter för

sjukvård åt sjömän alltid skall kunna vända sig med regresskrav till Riksförsäkringsverkets

serviceavdelning. Beträffande här i riket bosatta sjömän

skulle ersättningen till redaren därefter av serviceavdelningen uttagas av

vederbörande sjukkassa, medan för andra sjömän densamma skulle utgå ur

de skattemedel, som inflyta genom den femtonprocentiga sjömansskatten.

Utredningsmannens ståndpunkt att rätten till fri hemresa på

grund av sjukdom utsträckes att gälla utländska sjömän har föranlett

invändningar endast från sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och

redareföreningen. Nämnda remissinstanser erinrar om att utländsk sjöman

som gör tjänst på norskt fartyg, oavsett var han är bosatt och oavsett medborgarskap,

vid sjukdom eller skada har rätt att erhålla fri resa med under
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178 år 1962

41

håll till den plats där han blev anställd, eller, om myndigheterna på denna

plats vägrar honom tillträde till landet eller fordrar en säkerhet som sjömannen

icke kan ställa, rätt till resa till hemlandet. Skälighetshänsyn —- humanitära och allmänt sociala — talar enligt dessa remissinstanser för att

utländsk sjöman på svenskt fartyg gives samma förmåner som utländsk sjöman

på norskt fartyg. Att gå längre än den norska sjömanslagen på denna

punkt synes enligt redareföreningen dock icke tillrådligt. Nämnda begränsning

bör enligt sjöfartsstyrelsen gälla för de utländska sjömän, som styrelsen

betecknar som tillfälligt anställda.

Utredningsmannens uppfattning om möjligheten att med kontroll genom

läkare förebygga missbruk av hemreserätten stödes av medicinalstyrelsen

som anför.

Fri hemresa på grund av sjukdom är en förmån, som tillkommit på grund

av de för sjömansyrket speciella arbetsförhållandena. En iråkad sjukdom

kan föranleda hemtransport även över mycket långa avstånd. Denna rätt till

hemresa kan givetvis missbrukas, men det synes sannolikt att fortsatt utbyggnad

av sjömansläkarorganisationen i samverkan med de nordiska

grannländerna skall kunna åstadkomma en tillförlitligare läkarkontroll i de

flesta större hamnar i världen. Härigenom bör onödigt långa hemresor kunna

avstyras. Medicinalstyrelsen vill i denna del förorda att rätten till hemresa

vid sjukdom utvidgas att omfatta även utländska sjömän.

Mot utredningsmannens förslag till likställighet i fråga om bestämmelsen

i paragrafens tredje stycke om fri sjukvård och hemresa vid

könssjukdom framföres av remissinstanserna motsvarande invändningar

som i fråga om det liknande stadgandet i 18 §.

Utrikesdepartementets rättsavdelning påpekar, att utredningsmannen anfört

att staten möjligen skulle kunna påtaga sig vård- och hemresekostnader

för sjömän med tuberkulos, psykisk rubbning eller könssjukdom för den

händelse förslaget om oförändrade grunder för kostnadsfördelningen icke

skulle följas utan det skulle anses skäligt att redarna bereddes någon lättnad.

Rättsavdelningen skulle till de uppräknade sjukdomarna vilja lägga

kronisk alkoholism. Trots den skärpta läkarkontroll vid påmönstring som

förutsättes i den nya mönstringsförordningen kan det icke anses uteslutet,

att även framdeles kroniska alkoholister kan vinna anställning på fartygen.

Redareföreningen föreslår att statens skyldighet utvidgas till att omfatta

sjömän, som avmönstras på grund av tuberkulos eller sinnessjukdom.

Beträffande bestämmelsen i 28 § fjärde stycket rörande sjukhusvård m. m.

för i utlandet kvarlämnade sjömän med könssjukdom i

smittsamt skede uttalas i några remissyttranden viss tveksamhet om utredningsmannens

förslag. Härvid hänvisas till att Sverige, såsom utredningsmannen

påpekat, anslutit sig till Brysselkonventionen rörande vissa lättnader

för sjömän vid behandling av könssjukdom.

Allmänt torde kunna sägas, anför sjöfartsstyrelsen, att Sverige väl uppfyller

sina åtaganden enligt konventionen. Under sådana förhållanden synes

det sjöfartsstyrelsen saknas anledning för Sverige alt genom statsmakternas

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

försorg eller genom föreläggande för svenska redare, därutöver påtaga sig

kostnader för sådana utländska sjömän som av styrelsen betecknas såsom

tillfälligt anställda. Såvitt gäller dessa sjömän avstyrker styrelsen därför utredningsmannens

förslag.

Bemanningsutredningen avstyrker ändringsförslaget under hänvisning

till att kostnadsfri vård är garanterad varje sjöman genom berörda konvention.

Medicinalstyrelsen uttalar bl. a. att frågan om fri sjukvård vid fall av

könssjukdom synes böra bedömas i anslutning till de internationella reglerna

på förevarande område — främst Brysselkonventionen, genom vilken

de flesta sjöfartsstaterna förbundit sig att bereda sjömän kostnadsfri sjukvård

och sjukhusvård vid könssjukdom i smittsamt skede. Styrelsen fortsätter.

Även om i vissa fall erbjudna sjukvårdsmöjligheter icke kan utnyttjas,

synes det knappast motiverat att i sjukvårdshänseende bedöma utländsk sjöman,

som icke under längre tid varit stadigvarande anställd å svenskt fartyg,

på samma sätt som svensk sjöman.

—• — — Med hänsyn till vad tidigare anförts om vård av sjöman med

könssjukdom i smittsamt skede finner medicinalstyrelsen det kunna diskuteras,

huruvida Sverige — förutom i speciella undantagsfall — exempelvis

vid långvarig anställning eller liknande skall påtaga sig det ekonomiska ansvaret

för sådan icke-svensk sjuk sjöman, som redan jämlikt internationell

överenskommelse skall beredas vård i det land, där han måst kvarlämnas.

I yttrandet av generalkonsulatet i New York framhålles, att den av utredningsmannen

påtalade bristfälligheten på sina håll vad angår anordningar

för läkarvård in. m. nog tyvärr är med sanningen överensstämmande.

Det av utredningsmannen föreslagna nya sista stycket i paragrafen, innehållande

en hänvisning till särskilda bestämmelser om regressrätt,

föranleder den anmärkningen av Svea hovrätt att bestämmelsen om

gottgörelse bör omfatta icke blott sjukvård utan även annan kostnad i anledning

av sjömans sjukdom.

Riksförsäkringsverket har gjort vissa kommentarer till vad utredningsmannen

anfört om regressrätt och eventuella överenskommelser härom med

andra länder. Verket anför sålunda.

I vad avser riksförsäkringsverkets ämbetsområde innebär förslaget utsträckt

rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom, utsträckt

rätt till vård på redarens bekostnad när sjukdom eller skada föreligger

vid tjänsteförhållandets upphörande samt rätt i visst fall till sjukhusvård,

läkarbehandling och läkemedel på statens bekostnad.

I den mån utländsk sjöman, som får de! av de sålunda föreslagna förmånerna,

tillhör svensk sjukkassa betyder förslaget för sjukförsäkringens del

att redaren respektive staten erhåller motsvarande utsträckta rätt att från

sjukkassan utbekomma ersättning enligt sjukförsäkringslagstiftningen för

ifrågavarande kostnader. I betänkandet diskuteras frågan om möjligheter

för redarna och staten att för sjömän bosatta i annat land erhålla liknande

regressrätt gentemot det andra landets sjukförsäkring. Om dylik möjlighet

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

skall kunna öppnas genom överenskommelser mellan Sverige och andra

ifrågakommande länder, måste tydligen utländsk redare och utländsk stat

erhålla motsvarande regressrätt gentemot svensk sjukkassa beträffande sjöman

tillhörande sådan kassa. Häremot finnes enligt verkets mening intet

att erinra.

I sitt yttrande har utrikesdepartementets rätts av delning upptagit frågan

om hemort sbegreppet i 28 §. Rättsavdelningen återger följande

uttalande av generalkonsulatet i Antwerpen.

Beträffande § 28 synes det böra övervägas, huruvida icke ». . . där han

är bosatt . . .» (andra stycket) respektive ». . . till sin hemort . . .» (samma

stycke) lämpligen borde utbytas mot ». . . där han är mantalsskriven eller,

utan att vara mantalsskriven, stadigvarande vistas . . .» respektive ». . . till

den ort där han är mantalsskriven eller, utan att vara mantalsskriven, stadigvarande

vistas . . .».

Generalkonsulatet ber här få hänvisa till s. 53, tredje stycket, i betänkandet,

som lyder: »Om det ej utan vidare skulle stå klart för befälhavaren, i

vilket land en sjöman bör anses vara bosatt, och detta ej kan styrkas genom

besked om mantalsskrivning eller dylikt, finns det anledning att räkna med

att sjömannen är bosatt i det land där han har sitt medborgarskap, varvid

han skäligen bör erhålla fri resa till närmaste hamn i detta land.

Ett stort antal utländska icke-belgiska sjömän av olika nationaliteter

segla som regel ut från Antwerpen. Av dessa äro de, som här ha fast bosatt

familj eller som, utan att vara gifta härstädes, dock här hava stadigvarande

bostad, »légalement domicilié» härstädes, d. v. s. de äro här mantalsskrivna.

Övriga sjömän, vilka segla ut från Antwerpen, förhyra under sina landvistelser

oftast rum på sjömanscaféer och -hotell och betraktas icke såsom

»légalement domiciliés» härstädes.

De från Antwerpen utseglande, men icke härstädes mantalsskrivna sjömännen,

utgöra en relativt talrik grupp. Enär i densamma ingå även sjömän,

som äro medborgare i avlägsna länder, vilka de icke stundom av politiska

skäl besökt på lång tid och dit de oftast icke tänkt sig resa, synes den

föreslagna lydelsen av § 28, stycket 2, kunna få för redarna kännbara konsekvenser,

därest för denna kategori som bosättningsland betraktas det

land, som sjömannen medborgarrättsligt tillhör.

I betraktande av vad generalkonsulatet anfört om förhållandena i Antwerpen,

vilka enligt rättsavdelningen kan antagas vara likartade på vissa

andra platser, tillstyrker rättsavdelningen ändringar i lagtexten av den innebörd

som föreslagits av generalkonsulatet.

Departementschefen. I enlighet med min förut redovisade ståndpunkt bör

utländsk sjöman likställas med svensk sjöman även beträffande de förmåner

som enligt förevarande paragraf nu tillkommer allenast svensk sjöman.

Vid genomförandet av sådan likställighet bör, såsom utredningsmannen funnit,

det land där sjömannen är bosatt — på motsvarande sätt som i fråga om

hemreserätten enligt 26 § — anses såsom sjömannens hemland. I överensstämmelse

härmed blir också hemorten den ort där sjömannen är bosatt.

1 anledning av de synpunkter som framförts från utrikesdepartementets

rättsavdelning rörande hemortsbegreppet får jag vidare hänvisa till vad jag

anfört i denna fråga i anslutning till 26 §.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utredningsmannen har berört frågan om missbruk av rätten till fri hemresa

på grund av sjukdom kan undvikas och därvid givit uttryck för uppfattningen

att missbruk bör kunna förebyggas med kontroll genom läkare.

För ifrågavarande hemreserätt förutsättes sådan sjukdom eller skada som

för längre tid sätter sjömannen ur stånd att sköta tjänsten eller sådan sjukdom

som medför fara för de ombordvarande.

Den omständigheten att jämväl utländska sjömän kommer i åtnjutande

av denna förmån synes i och för sig icke kunna påverka möjligheterna till

missbruk. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en reform

i fråga om registrering och mönstring av sjömän, innebärande en väsentlig

utvidgning av hälsokontrollen av sjömän, med riksdagens medverkan genomfördes

den 1 juli 1961. Med hänsyn till vad som vid remissbehandlingen

anförts om tuberkulos, psykisk rubbning och alkoholism må för övrigt

framhållas, att de nya bestämmelserna rörande hälsotjänsten inom vår sjöfart

direkt syftar till att genom kontinuerlig läkartillsyn genom speciella

sjömansläkare uppdaga brister i fysisk och psykisk hälsa av beskaffenhet

att göra sjömannen olämplig för ombordanställning. Det torde kunna förväntas

att dessa nyligen vidtagna åtgärder skall effektivt bidraga till en

förbättrad hälsovård inom sjömansyrket och därmed också i möjlig mån

förebygga missbruk.

I fråga om det i tredje stycket upptagna undantagsstadgandet rörande

könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 18 §.

Vad gäller fjärde styckets bestämmelse om sjukvård vid könssjukdom i

smittsamt skede synes mig anledning ej föreligga att utan tillgång till närmare

utredning förorda en inskränkning i principen om likställighet eller

av den nuvarande bestämmelsens räckvidd, i synnerhet som bristfälligheter

i erbjudna sjukvårdsmöjligheter påtalats såväl av utredningsmannen som

under remissbehandlingen. Ej heller har jag funnit skäl att i detta sammanhang

i sjömanslagen — såsom utredningsmannen föreslagit — införa ett

tdlägg till 28 § med en hänvisning till bestämmelser om regressrätt.

41 §.

Betänkandet. Beträffande bestämmelsen i 41 § om fri hemresa på grund

av fartygs lörolyckande hänvisas i betänkandet till vad som anförts i anslutning

till 26 § i fråga om rätten till fri hemresa efter längre tids tjänst.

Med hänsyn till den karaktär av nödtvång, som en sådan resa har, synes

enligt utredningsmannen någon begränsning av reseförmånen till att avse

anställningsorten knappast motiverad. I betänkandet erinras vidare om att

norska sjömanslagen icke har någon motsvarande begränsning i fall av denna

art.

Remissyttrandena. Förslaget möter erinran endast i sjöfartsstyrelsens yttrande.

Styrelsen förordar att rätten till hemresa för sådana utländska sjömän

som ej är bosatta i Sverige eller har längre tjänstgöring på svenska fartyg

skall inskränkas till anställningsorten i enlighet med vad styrelsen förordat

beträffande 28 § andra stycket.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

45

Departementschefen. Den av mig föreslagna likställigheten bör såsom jag

förut utvecklat icke begränsas till att gälla endast för vissa kategorier utländska

sjömän. Utredningsmannens förslag, som bygger på den av mig förordade

principen, bör alltså följas.

42 §.

I den i paragrafen upptagna bestämmelsen om ersättning för förlust av

personlig egendom vid fartygs förolyckande har i enlighet med utredningsmannens

vid remissbehandlingen utan erinran lämnade förslag det stadgade

förbehållet att sjömannen skall vara svensk uteslutits.

87 §.

Sjöfartsstyrelsen, bemanningsutredningen och redareföreningen har i

överensstämmelse med sin tidigare redovisade inställning ansett att möjligheten

att ingå ömsesidighetsavtal beträffande vissa förmåner borde bibehållas.

Om utländska sjömän emellertid likställes med svenska sjömän i

enlighet med vad i det föregående förordats bör 87 § med dess stadgande

att Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna om sådan

likställighet upphävas.

Ikraftträdande.

De nu angivna ändringarna i sjömanslagen och sjölagen — ändringen i

sistnämnda lag berörd i samband med behandlingen av hemreseförmånen

enligt 26 § sjömanslagen — torde böra träda i kraft den 1 januari 1963.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530); samt

2) lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga (Bilaga A j1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta

protokoll.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Beckman

1 Bilagan, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Bilaga B

Utredningsmannens förslag

till

lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 87 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall

upphöra att gälla, dels att 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§ samma lag1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Lön utgår —--resan anträddes.

Lönen löper ■—- — — inrikes fart. *

Sjöman är ej berättigad till lön för tid, då han utan laga skäl håller sig

från tjänsten, eller då han till följd av sjukdom eller skada, som han förtegat

vid tjänstens antagande, är oförmögen till tjänstgöring. Ej heller äger

han åtnjuta lön för tid, då han är satt ur stånd att tjänstgöra till följd av

sjukdom eller skada, som han ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Om förlust —- — — i 33 §.

Vid beräkning — — — trettio dagar.

24 §.

Dör sjöman -— --till bestämmelseorten.

Efterlämnade sjömannen hustru eller barn under sexton år, skall till de

sålunda efterlevande utgå tilläggslön för en månad, såframt hans död inträffat

medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han var berättigad

till lön jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. I sistnämnda fall må dock

avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas jämlikt berörda stadgande.

26 §.

Avgår sjöman från tjänst i utrikes fart i annat land än det där han är

bosatt och har han varit i tjänst å fartyget eller hos redaren två år i följd

utan att hava haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjänsten

i det land där han är bosatt, äger han rätt till fri resa med underhåll

till sin hemort. Annan sjöman än sådan, som är bosatt i Sverige, Danmark,

Finland, Island eller Norge eller som enligt förordnande av Kungl. Maj :t är

likställd med sjömän från nämnda länder, skall dock anses tillgodosedd i

fråga om rätten till resa, om han kostnadsfritt befordras till anställningsorten

eller, enligt bestämmande av befälhavaren efter samråd med sjömannen,

till annan ort med motsvarande rese- och underhållskostnader. Av

kostnaderna skall hälften bestridas av statsmedel och hälften gäldas av redaren.

Beräknas fartyget inom sex månader uppnå hamn, från vilken ovan avsedd

resa kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjömannen

ej berättigad till fri resa med mindre han kvarstår i tjänsten tills

fartyget uppnår sådan hamn.

Kan åt sjömannen inom skälig tid beredas tjänst å fartyg, som är be1

Senaste lydelse av 41 §, se 1961:211.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

stämt till hamn, varifrån han bekvämligen kan resa till avsedd ort, är han

pliktig att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och

han anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd,

och på lika förmånliga villkor.

Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, erhålla

fri resa enligt vad ovan sagts, skall han samtidigt göra framställning

därom.

Resan skall ordnas av svenske konsuln eller, om svensk konsul icke finnes

på platsen, av befälhavaren. Ordnas resan av konsuln, skall befälhavaren

på begäran ställa säkerhet för redarens andel.

Om förlust —---i 33 §.

28 §.

Kostnaden för---i tjänsten. ,

Är sjöman sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande, äger

han, med de undantag som följa av tredje och fjärde styckena, jämväl därefter

åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller,

om han vårdas inom annat land än det där han är bosatt, tolv veckor. Tiden

räknas från dagen för avmönstringen eller, om avmönstring icke ägt rum,

från den dag fartyget gått vidare. Avskedas sjömannen jämlikt 32 § eller

lider han vid avgången från tjänsten av sjukdom eller skada av beskaffenhet

att kunna föranleda avsked, är han dessutom berättigad till fri resa med

underhåll till sin hemort på redarens bekostnad. Skall resan företagas från

land, där han icke är bosatt, är sjömannen dock pliktig att antaga tjänst å

annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan,

är han pliktig att själv bekosta vården och är icke berättigad till fri

resa. Detsamma gäller, där han ådragit sig sjukdomen eller skadan uppsåtligen

eller genom grovt vållande.

Kvarlämnas sjöman, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, i annat

land än det där han är bosatt, skall kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling

och läkemedel för tiden efter det hans anställning upphört bestridas

av statsmedel.

Angående rätt för redare och för utrikesförvaltningen att från sjukkassa

erhålla gottgörelse för kostnad för sjömans sjukvård gäller vad därom

särskilt stadgas.

41 §.

Går fartyget —- — —- sjöförklaringen avgivits.

Blir sjöman---åtnjuter lön.

Upphör sjömans anställning till följd av fartygets förolyckande, äger han

rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort så ock lön under resan

i den mån sådan ej utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans

hemresa med underhåll skall bestridas av statsmedel. Skall resan företagas

från annat land än det där han är bosatt, är sjömannen dock pliktig att antaga

tjänst å annat fartyg enligt vad i 26 § tredje stycket stadgas.

42 §.

För förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande eller till följd

av sjöröveri eller av brand eller annat haveri, som drabbat fartyget, är sjöman

berättigad att erhålla ersättning av redaren enligt grunder, som Konungen

fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It september

1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 11 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25

maj 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 och lag om ändrad

lydelse av 34 § sjölagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos för lagrådet av

lagbyråchefen T. Löwbeer.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178 år 1962

49

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 28 september 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 14 september

1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om ändring av sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

och lag om ändrad lydelse av 34 § sjölagen.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. Thomas Stensson

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620733

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:366 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i sjömanslagen den SO juni 1952, m.m. a1 i texten
  2. 2LU 1962:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner s. 1 i texten