Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

1962-09-28 · 48 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:182, Med förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

1

Nr 182

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillsättning av fluor till vattenledningsvatten; given

Stockholms slott den 28 september 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås införandet av en lag, enligt vilken Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer bemyndigas att efter framställning

av kommun medge, att fluor må på de villkor, som föreskrives i

medgivandet, i kariesförebyggande syfte tillsättas vatten som inom kommunen

tillhandahålles genom allmän anläggning för vattenförsörjning.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 182

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Förslag

till

Lag

om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Härigenom förordnas, att Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,

äger efter framställning av kommun medgiva, att fluor må på

de villkor, vilka föreskrivas i medgivandet, i kariesförebyggande syfte tillsättas

vatten som inom kommunen tillhandahålles genom allmän anläggning

för vattenförsörjning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

: j r]/; Jontj/I ;

*ru

•iöjnidii/;

it

iVm\

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 september

1962.

Närvarande:

Statsråden Nilsson, Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om fluorering

av dricksvatten samt anför.

Inledning

Under senare år har frågan om fluoriders kariesförebyggande verkan rönt

stor uppmärksamhet. Omfattande undersökningar härom har sedan mitten

av 1940-talet utförts särskilt i Amerikas Förenta Stater. För att få frågan belyst

med hänsyn till svenska förhållanden uppdrog medicinalstyrelsen 1952

åt professorn E. Abramson, professorn N. O. Abdon, odontologie doktorn

H. Berggren, docenten B. Gustafsson, professorn C. W. Herlitz, medicinalrådet

A. B. Maunsbach och odontologie doktorn A. Syrrist att såsom sakkunniga

verkställa utredning i ämnet. I ett till medicinalstyrelsen 1953 avgivet

betänkande (stencilerat) föreslog de sakkunniga, att fluorering av

dricksvatten skulle företagas under medicinsk, odontologisk och teknisk kontroll

i ett mindre antal städer, där halten av fluorider i vattnet var låg.

Medicinalstyrelsen inhämtade yttranden över förslaget från fyra medlemmar

av styrelsens vetenskapliga råd, nämligen professorerna J. Waldenström,

A. Wallgren, U. S. von Euler-Chelpin och G. Westin, representerande

respektive medicin, pediatrik och barnavård, farmakologi och fysiologi samt

karieslära. I yttrandena yppades viss tvekan i fråga om fluoridernas oskadlighet

jämväl i den ringa mängd vari de skulle komma att ingå i dricksvattnet.

Med hänsyn till innehållet i yttrandena föreslog medicinalstyrelsen i

framställning till Kungl. Maj:t den 19 februari 1955 att förbud skulle utfärdas

mot fluorering av vattenledningsvatten men möjlighet beredas styrelsen

att i särskilda fall medge undantag från förbudet, över framställningen

avgavs efter remiss yttrande av svenska tandläkaresällskapet, som

i huvudsak anslöt sig till medicinalstyrelsens ståndpunkt. Framställningen

föranledde emellertid inte någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

I februari 1957 tillsatte medicinalstyrelsen en rådgivande nämnd, bestående

av professorn i karieslära Sven Sellman, t. f. professorn i karieslära

Yngve Ericsson och laboratorn i karieslära Allan Strålfors, för att utreda

vissa frågor rörande kariesprofylaktisk verksamhet. Nämnden lade den

28 januari 1958 fram resultatet av utredningen i ett stencilerat betänkande,

benämnt »Kariesprofylax genom fluor». I betänkandet föreslogs bl. a. att

medicinalstyrelsen skulle erhålla möjlighet att medge kommuner att i kariesprofylaktiskt

syfte höja fluorhalten i sitt vattenledningsvatten till 0,8—1

milligram per liter. För tillstånd till vattenfluorering skulle gälla vissa

villkor i avseende å bl. a. tandundersökningar och allmän hälsokontroll

samt teknisk kontroll av verksamheten. En av nämndens ledamöter, Strålfors,

reserverade sig mot förslaget och hävdade att vattenfluorering inte

borde tillåtas. På medicinalstyrelsens begäran avgavs yttranden över

betänkandet av Waldenström, Wallgren, von Euler-Chelpin, Westin och

professorn i biokemi H. Theorell, samtliga medlemmar av styrelsens vetenskapliga

råd. Yttrande inhämtades även från Abramson. Av dessa ställde

sig von Euler-Chelpin och Theorell klart avvisande och Waldenström tveksam

till nämndens förslag medan de övriga tillstyrkte förslaget. Medicinalstyrelsen

anslöt sig för egen del i huvudsak till nämndens uppfattning och

föreslog i framställning till Kungl. Maj:t den 12 april 1958 att möjlighet

skulle öppnas för styrelsen att medge kommuner att under erforderlig

teknisk kontroll fluorera sitt vattenledningsvatten. Som villkor för medgivande

skulle enligt styrelsens förslag gälla, att odontologisk och medicinsk

kontroll av barn och ungdom fortlöpande ägde rum på orter där vattenfluorering

infördes.

Över medicinalstyrelsens nu ifrågavarande framställning avgavs efter remiss

yttranden av justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens institut för folkhälsan,

statens medicinska forskningsråd, kanslern för rikets universitet — efter

hörande av de medicinska fakulteterna samt lärarkollegierna vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet, tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö

och tandläkarinstitutet i Umeå — länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens

län, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer, svenska läkaresällskapet, svenska tandläkaresällskapet,

förste provinsialläkarnes förening, svenska provinsialläkarföreningen,

svenska stadsläkarföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen,

Sveriges industriförbund, distriktsingenjörers förening, föreningen för allmän

hälsovård, föreningen för vattenhygien samt föreningen hälsofrämjandet.

Yttranden inkom vidare från hälsoklubbar i Dalarna, Christian Science

trossamfund och kommittéer för personlig integritet i Stockholm, Göte*

borg och Malmö samt från docenten Alfred Åslander.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

Vid länsstyrelsernas remissvar var fogade yttranden från förste provinsialläkarna

i alla förut nämnda län, förste stadsläkarna i Norrköping och

Göteborg, tandvårdsinspektören i Norrbottens län, hälso- och sjukvårdsstyrelserna

i Södermanlands och Malmöhus läns landstingskommuner, Malmö

stads sjukhusdirektion, hälsovårdsnämnderna i Malmö och Luleå, Malmöhus

läns hälsovårdsförbund, distriktsingenjörerna i Stockholms, Malmöhus

och Norrbottens län, gatunämnden i Malmö, styrelsen för Göteborgs vattenverk,

drätselkammaren i Malmö, stadskollegiet i Hälsingborg, byggnadskontoret

i Uddevalla samt Göteborgs tandläkaresällskap. Samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer bifogade yttranden

från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg,

Linköping, Malmö, Norrköping och Stockholm.

Omkring hälften av remissinstanserna tillstyrkte medicinalstyrelsens förslag

medan de övriga ställde sig tveksamma eller helt avvisande. Med hänsyn

till oenigheten bland vetenskapsmännen och till remissinstansernas ställningstaganden

fick, efter samråd med medicinalstyrelsen, förslaget vila tills

vidare i avbidan på fortsatta undersökningar i styrelsens regi i syfte att

finna andra vägar att tillföra barn och ungdom fluorider.

I Norrköping påbörjades 1952 på försök vattenfluorering i det ena av

stadens två vattenledningssystem. Försöksverksamheten, som innebar tillsättning

av ett milligram fluor per liter vatten, har numera avbrutits, sedan

regeringsrätten i utslag den 7 december 1961 på anförda besvär funnit verksamheten

medföra sådant missförhållande i hälsovårdshänseende som avses

i 3 § hälsovårdsstadgan. Med anledning av utslaget har hälsovårdsnämnden

i Norrköping i framställning den 30 januari 1962 hemställt att

Norrköpings stad måtte erhålla dispens från hälsovårdsstadgans bestämmelser

i så måtto, att staden tillätes att under ytterligare fem år, räknat

från och med 1962, i vetenskapligt syfte tillsätta fluor i samma utsträckning

som hittills till viss del av stadens vattenledningsvatten.

Yttranden över hälsovårdsnämndens framställning har efter remiss avgivits

av medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens medicinska

forskningsråd, kanslern för rikets universitet — efter hörande av de

medicinska fakulteterna samt lärarkollegierna vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet, tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö och tandläkarinstitutet

i Umeå —- länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens

län, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i

rikets större städer, svenska läkaresällskapet, svenska tandläkaresällskapet,

förste provinsialläkarnes förening, svenska provinsialläkarföreningen.

svenska stadsläkarföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

Sveriges industriförbund, distriktsingenjörers förening, föreningen för allmän

hälsovård, föreningen för vattenhygien samt föreningen hälsofrämjandet.

Yttranden har jämväl inkommit från tandvärnet, kommittéerna för

personlig integritet i Stockholm, Göteborg och Malmö samt docenten Alfred

Åslander.

Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från förste provinsialläkarna

i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus

samt Norrbottens län, förste stadsläkaren i Malmö, tandvårdsinspektören i

Malmö, distriktsingenjören i Norrbottens län samt hälsovårdsnämnden i

Göteborg. Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större

städer har vid sitt remissutlåtande fogat yttranden från hälsovårdsnämnderna

i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Jönköping, Linköping,

Malmö, Solna, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro.

En stor majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt hälsovårdsnämndens

i Norrköping begäran.

Jag anhåller nu att få taga upp frågan om fluorering av dricksvatten

till närmare behandling.

Fluorens förekomst m.m.

Fluor är ett grundämne, som i naturen förekommer kombinerat med olika

andra ämnen som fluorföreningar. Mängden fluor i jordskorpan har av

olika undersökare angivits till 0,03—0,08 procent. Fluoren förekommer

övervägande i form av fluorit eller flusspat, apatit och kryolit men också

i en rad andra mineral. Vulkaniska bergarter och lava är i regel fluorrika.

Av de lösa jordarterna har glimmerrik lera den högsta fluorhalten,

upp till 0,75 procent. Havsvattnets fluorhalt uppgår i oceanerna till 1—1,4

ppm (parts per million, d. v. s. ett milligram per kilogram). Ytvatten i insjöar

och floder har låg fluorhalt, 0,1—0,2 ppm. I grävda brunnar med vatten

från sand- eller gruslager är vattnet likaså i regel fluorfattigt, medan

vatten från glimmerrika leror kan hålla 0,5—1 ppm fluor och mera. Källvatten

och vatten från djupborrade brunnar är ofta fluorrikt. I mineralvatten

uppgår ej sällan fluorhalten till 2—5 ppm.

I allmänhet har det vatten som i vårt land användes till dryck och för

hushållsändamål låg fluorhalt. Man har beräknat att omkring 94 procent

av tätortsbefolkningen i Sverige tillhandahålls vattenledningsvatten med

lägre fluorhalt än 1 ppm och att omkring 64 procent av samma befolkning

får vattenledningsvatten, vars fluorhalt understiger 0,2 ppm. Bland de orter,

där vattenledningsvattnet har hög fluorhalt, må nämnas Eskilstuna, Hälsingborg

och Uppsala.

Fluorhalten i växter är i regel låg och påverkas föga av variationer i

jordens fluorhalt. Av de växtdelar som vanligen förtäres har té den högsta

fluorhalten, 10—400 mg per kg torrt té. Potatis innehåller 0,85 ntfj fluor per

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungi. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

kg samt äpplen, kål och sallad 0,05—0,08 mg per kg. I fråga om animala produkter

är det främst skelettets delar och skalen från havsdjur som är fluorrika.

Mjukdelar och kroppsvätskor har låg fluorhalt. Enligt beräkningar

utförda vid statens institut för folkhälsan uppgår fluorhalten i den allmänna

svenska kosten till i genomsnitt 0,9 mg per 3 000 kalorier, som är en normal

daglig kaloriförbrukning för en vuxen person i vårt land.

Vid vissa industriella processer, främst i järnverk, aluminiumverk, tegelbruk,

glasbruk och fabriker för fosfatgödselmedel, bortgår fluorider med

rökgaserna. Gaserna kan direkt eller efter nedspolning med nederbörden

påverka det organiska livet i omgivningen.

Fluoriderna är giftiga. De vattenlösliga fluoriderna tillhör andra klassens

gift enligt giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877). Till de vattenlösliga

fluoriderna hör bl. a. natriumfluorid.

Sedan 1920-talet har en rad undersökningar genomförts, främst i Amerikas

Förenta Stater, rörande förhållandet mellan mängden fluor i dricksvatten

och frekvensen tandkaries hos personer som druckit vattnet. Litteraturen

om fluorens egenskaper inom odontologi och allmän fysiologi översteg

redan för flera år sedan 7 000 arbeten. Undersökningarna skedde från

början i orter, som hade av naturen fluorrikt vatten. För att studera inverkan

på tänderna och andra fysiologiska verkningar av tillsats av fluorider

till dricksvatten påbörjades 1945 fluorering av dricksvattnet i bl. a.

staden Grand Rapids, Michigan, USA, med den närbelägna staden Muskegon

som kontrollort, och i staden Newburgh, New York, med staden Kingston

som kontrollort. Sedermera har liknande försök igångsatts i andra städer

i USA samt även i andra länder. Undersökningarna har i de flesta fall numera

slutförts och resultaten har offentliggjorts.

De flesta vetenskapsmän, som studerat fluorens inverkan på tänderna,

anser sig ha konstaterat att en högre fluorhalt än normalt i dricksvatten

medför en betydande kariesreduktion. Samtidigt har man funnit att fluorhalten

i vattnet kan framkalla dental fluoros, d. v. s. en permanent missfärgning

eller fläckning av tänderna i form av vita eller bruna emalj fläckar. Emaljfluorosen

indelas vanligen i fyra huvudklasser: 1) mycket tätt, d. v. s. små

pappersvita fläckar över en mindre del av emaljytan, i regel iakttagbara

endast vid närmare undersökning; 2) lätt, d. v. s. större ogenomskinliga

ytor, som täcker intill hälften av emaljytan; 3) måttlig, d. v. s. förekomst

även av brunfärgade partier inom emaljen; samt 4) stark fluoros, d. v. s.

förutom lättare former också rå ytstruktur samt gropar eller fåror i emaljen.

Då det gäller fluorens fysiologiska verkningar har talrika undersökningar

redovisats rörande fluorens fördelning och omsättning i kroppen,

fluorens utsöndring samt fluorupplagringen i ben och tänder. De toxiska

(gift-) effekterna av fluor hänför sig främst till fluorens karaktär av enzymgift,

d. v. s. dess hämmande effekt på de kemiska substanser, som medverkar

vid omsättningen av näringsämnen i kroppen, främst äggvita, fett och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

kolhydrat. Kroniskt toxiska fluorverkningar kan i första hand väntas i

skelettet, där upplagring av fluor äger rum, och i njurarna, där fluor koncentreras.

Den kroniskt invalidiserande fluorosen karakteriseras huvudsakligen

av osteoskleros (benförtätning med förminskning av märgrum och

benkanaler). I fråga om njurskador är det njurinflammationer och stenbildning

i njurarna som tilldragit sig intresse. Man har vidare misstänkt

att fluor skulle kunna konkurrera med jod i sköldkörteln och därigenom

påverka organets funktion. Undersökningar har vidare skett angående

fluorhalten i moderkakan från gravida kvinnor för att utröna om och

i så fall hur mycket av fluoriderna som övergår till fostret.

Andra former än vattenfluorering för att utnyttja fluorens karieshämmande

effekt har prövats. Försök har sålunda skett med lokal fluoridbehandling

genom pensling av tänderna, munsköljning och tandborstning med

fluoridlösningar. Särskilt pensling med fluorpreparat har givit en avsevärd

kariesreduktion, som dock visat sig bestå endast under begränsad tid efter

behandlingen. Behandlingen bör dessutom ske under sakkunnig övervakning

och är därför personalkrävande. Vidare har undersökningar utförts

angående fluortillförsel genom tabletter, benmjöl och fluorerade livsmedel,

såsom koksalt, mjölk eller mjöl. Sistnämnda undersökningar har hittills

inte givit sådana resultat att fluortillförsel på dessa vägar synes kunna

komma ifråga som massprofylaktiskt medel inom överskådlig tid.

Gällande bestämmelser om dricksvattens beskaffenhet m.m.

Bestämmelser rörande beskaffenheten av vatten till dryck, matlagning

m.m. finns i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) och livsmedelsstadgan

den 21 december 1951 (nr 825). Däremot innehåller lagen

den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

inte några bestämmelser om kvaliteten på det vatten, som tillhandahålles

genom sådan anläggning.

I hälsovårdsstadgan upptages i 3 kap. om bostad den grundläggande

bestämmelsen, att bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig

mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning

och andra hushållsändamål (19 §). I 6 kap., som handlar om vattenförsörjning

och vattenundersökning m. m„ stadgas att brunn, vars vatten

användes bl. a. till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel,

skall vara belägen på betryggande avstånd från anläggning, som kan menligt

påverka vattnet, och inrättad så att dagvatten och orenlighet förhindras

intränga däri (29 §). Anläggning för uppfordring, rening, förvaring

och överföring av vatten för nyss angivet ändamål skall vara så anordnad

och utförd samt skall så underhållas och skötas, att vattnet inte

röner menlig påverkan av betydelse för dess användning (30 §). Vidare

stadgas förbud mot att förorena vatten i brunn eller annat vattenhämt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

ningsställe eller i anläggning för uppfordring m. m. av vatten, såvida åtgärden

ej är medgiven enligt annan författning (31 §). Med förorening avses

sådana åtgärder som att orenlighet kastas ned i en brunn eller att t. ex.

en avloppsbrunn förlägges i närheten av en vattentäkt. Med undantaget

från förbudet åsyftas bestämmelser i vattenlagen och i lagen den 6 april

1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Vatten, som genom allmän anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles

för förut nämnt ändamål inom hälsovårdstätort, d. v. s. område för

vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan, skall underkastas fysikaliskkemisk

och bakteriologisk undersökning. Länsstyrelsen äger förordna att

sådan undersökning skall äga rum även av vatten som tillhandahålles

utom hälsovårdstätort och genom anläggning för vattenförsörjning som

inte är allmän (32 §). Undersökning skall ske med vissa angivna tidsmellanrum.

Utvisar undersökning att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål,

äger hälsovårdsnämnden förordna att undersökning skall verkställas

oftare än vad sålunda är föreskrivet (33 och 34 §§). Såvitt avser bakteriologisk

undersökning får sådant förordnande ej återkallas, förrän två på

varandra följande undersökningar utvisat, att vattnet åter är tjänligt för

sitt ändamål (34 §). Befinnes vatten i anläggning för vattenförsörjning

otjänligt till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel och

kan vattnets användande medföra uppenbar hälsofara, äger hälsovårdsnämnden

efter samråd med brandmyndigheten meddela föreläggande att

avstänga tillförseln av vatten. Är vatten vid visst vattenhämtningsställe

av beskaffenhet som nu sagts, må hälsovårdsnämnden meddela förbud mot

att hämta vatten där (72 §). Föreläggande eller förbud må förbindas med

vite (75 §).

Länsstyrelsen skall vaka över allmänna hälsovården i länet. Då länsstyrelsen

erhåller kännedom om missförhållande i hälsovårdshänseende,

skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder vidtages för att undanröja

missförhållandet (3 §). Som redan nämnts grundar sig regeringsrättens

utslag den 7 december 1961 rörande fluoreringen av vattenledningsvatten

i Norrköping på denna bestämmelse. Till stöd för uppfattningen, att fluoreringen

medförde missförhållande i hälsovårdshänseende, har i utslaget

åberopats tre omständigheter. Fluoreringen skedde inte för att rena vattnet

eller eljest göra det lämpligt såsom dricks- och hushållsvatten utan

i annat syfte. Det kunde inte uteslutas, att den ifrågavarande fluoreringen

kunde från hälsosynpunkt medföra risker eller olägenheter för dem, som

var hänvisade till alt använda det sålunda behandlade vattnet. Vidare

blev genom det sätt, på vilket det med fluor tillsatta vattnet tillhandahölls,

möjligheten att undvika användningen av sådant vatten betagen dem, som

så önskade.

Enligt definitionen på livsmedel i livsmcdelsstadgcm är vanligt dricksvatten

inte att betrakta som livsmedel. Däremot hänföres såväl läskedrycker

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 182 år 1962

som icke sötade, kolsyrade mineralvatten helt under livsmedelsstadgan. I

tillämpliga delar gäller stadgan tillsatser till livsmedel, varmed förstås vara

eller ämne, som är avsett att tillföras livsmedel för att påverka dess färg,

smak, konsistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt

finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Vatten skall inte anses som tillsats

även om det används på sätt nyss sagts (1 §).

Vissa bestämmelser i livsmedelsstadgan är emellertid tillämpliga på vatten.

Sålunda får vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som används

vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering,

inte vara av sådan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden

eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bli skadligt

att förtära eller eljest otjänligt till människoföda (3 §). Livsmedelslokal

skall ha lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet (10 §). Vatten, som

används vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsett till försäljning eller

servering, eller vid rengöring av kärl eller redskap, som nyttjas vid beredning

eller förvaring av sådant livsmedel, får inte vara av sådan beskaffenhet,

att det kan antagas göra livsmedlet skadligt att förtära eller på annat

sätt otjänligt till människoföda. Det nyss sagda gäller också is, som vid förvaring

eller kylning av sådant livsmedel kan komma i beröring med livsmedlet

(14 §).

Medicinalstyrelsens framställning 1955

De sakkunniga

Efter redogörelse för ett flertal såväl utländska som svenska undersökningar

rörande fluoridernas karieshämmande effekt ansåg sig de sakkunniga

kunna konstatera att fluor medförde en betydande kariesreduktion

framför allt hos barn. Vid vattenfluorering (eller vattenfluoridering som

åtgärden benämnes i medicinalstyrelsens utredningar och yttrandena över

dessa) uppgick reduktionen till 60 procent vid en fluoridhalt av 1—1,2 ppm

men steg endast föga om halten ökades därutöver. Även lokal fluorbehandling

av tänderna medförde minskad kariesfrekvens, framför allt hos unga

människor, och intet hinder ansågs föreligga för att verkan också kunde

uppnås på äldre personer. Beträffande fluoridering av livsmedel anförde

de sakkunniga, att jämförelsevis få och otillräckliga undersökningar utförts

men att en karieshämmande effekt sannolikt skulle ernås också genom sådana

åtgärder. Motsvarande ansågs gälla fluortillförsel medelst tabletter.

Vid överväganden rörande det lämpligaste sättet att utnyttja fluor i

kariesreducerande syfte fann de sakkunniga att fluoridpensling av tänderna

måste betraktas som en tidskrävande och därför dyr profylaktisk

metod, som ej i större utsträckning kunde införas i vårt land. Däremot

borde försök med kontrollerad tandborstning med fluorider prövas inom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 dr 1962

ett större material av skolbarn. De sakkunniga varnade för att tillsätta

fluorider till munvatten och tandpastor, som skulle handhavas bl. a. av barn,

i en mängd som kunde antagas medföra kariesreduktion. En avsevärd risk för

konsumtion av okontrollerade mängder fluorider ansågs nämligen föreligga

i detta fall. På grund av det ringa avståndet mellan optimala fluoriddoser

och sådana, då en anhopning av fluorider äger rum i kroppen, kunde även

en mindre extra tillförsel bli ogynnsam, särskilt i områden där dricksvattnet

har hög fluorhalt. Då de sakkunniga ej heller kunnat finna någon praktisk

lösning på problemet hur man skall hindra införsel av fluoriderade livsmedel

till områden som har naturligt fluorrikt vatten eller fluoriderat sådant,

avstyrkte de fluoridering av livsmedel utom i samband med kontrollerade

vetenskapliga undersökningar över inverkan av fluoridering av livsmedel.

En tillförsel av fluorider i form av tabletter o. d. kunde enligt de sakkunnigas

uppfattning knappast komma i fråga annat än för mycket speciella

befolkningsgrupper och under särskilda omständigheter.

Som kariesprofylaktisk åtgärd hade enligt de sakkunnigas mening fluoridering

av dricksvatten åtskilliga fördelar. Man hade vid undersökningar på

barn i USA fått en säkerställd kariesreduktion av omkring två tredjedelar.

Även i högre åldersgrupper hade en reduktion påvisats, ehuru den var lägre.

Detta visade emellertid att effekten även efter tandgenombrottet var påtaglig.

Av stor praktisk betydelse var att behandlingen inte krävde tandvårdspersonalens

eller befolkningens aktiva medverkan. Slutligen var fluorideringen

av dricksvatten relativt billig, trots att endast omkring 0,5 procent av

den i vattenverket tillförda fluoriden skulle komma att konsumeras.

De sakkunniga framhöll emellertid att metodens tillämpning var begränsad.

I vårt land skulle endast omkring 50 procent av befolkningen kunna

draga nytta av en fluoridering av dricksvatten, eftersom fluorideringen

borde anförtros större vattenverk. Då metoden inte gav fullt kariesskydd

kunde dess användning befaras uppamma en falsk säkerhetskänsla hos befolkningen,

som kunde komma att eftersätta andra kariesprofylaktiska åtgärder.

I fråga om fluoridernas oförmånliga verkningar påpekade de sakkunniga,

att en fluoridering upp till 1 ppm skulle komma att medföra en

lindrig påverkan på emaljbildningen med en svag dental fluoros hos

10—15 procent av befolkningen. Vidare erinrades om den invändningen mot

metoden att det skulle föreligga risk för allmänverkningar, som ännu ej

diagnostiserats därför att tillräckligt noggranna undersökningar inte utförts

eller därför att undersökningarna inte inriktats på individer med särskilt

hög känslighet för fluoridverkan på grund av viss sjukdom eller med särskilt

hög vattenkonsumtion. Slutligen hade den invändningen rests att det

rörde sig om en tvångsmässig tillförsel av ett giftigt ämne, som inte med

någon enkel åtgärd kunde bortskaffas från vattnet av personer, som inte

önskade förtära det.

De sakkunniga ägnade ingående uppmärksamhet åt frågan om några

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr 182 år 1962

skadliga verkningar kunde befaras vid en koncentration av omkring 1 ppm

fluor i dricksvatten. Till en början framhölls, att det inte fanns något stöd

för en uppfattning att fluoriderat vatten skvdle ha annan effekt än naturligt

fluoridhaltigt vatten. Sålunda hade det visats i Sverige, att den kariesreducerande

effekten av naturligt fluoridhaltigt vatten med en halt av 1 ppm

var ungefär lika stor, som man funnit i USA. Vidare visste man av erfarenhet

i USA att naturligt fluoridhaltigt vatten och sådant som fluoriderats till

samma halt var likvärdiga med avseende på kariesreduktion. Av detta resonemang

fann de sakkunniga följa, att de invändningar som kunde resas

mot användning av fluoriderat vatten måste gälla även för naturligt vatten

med samma fluoridhalt.

Som det viktigaste argumentet för att fluorideringen var riskfri hade

fluorideringens förespråkare enligt de sakkunniga anfört det förhållandet,

att konsumtion av naturligt fluoridhaltigt dricksvatten, ofta med en vida

högre halt än den som diskuterats vid fluoridering, förekommit i mycket

stora befolkningsgrupper under långa tider utan att några ofördelaktiga

verkningar — bortsett från en svag dental fluoros — kunnat iakttagas.

Några andra verkningar kunde inte heller antagas inträda vid konsumtion

av artificiellt fluoriderat vatten.

Mot detta hade enligt de sakkunniga gjorts en rad invändningar. Om man

uppfattar den dentala fluorosen som ett symptom på cellskada, kunde man

sålunda inte utesluta att andra celler än de emalj bildande skulle kunna påverkas

på likartat sätt. Detta skulle kunna medföra allmänverkningar,

vilka dittills undgått observation. Innan åtgärder vidtogs för att fluoridera

dricksvatten borde man därför undersöka frekvensen och förloppet av sjukdomar

i de organ, som är särskilt aktuella vid en eventuell allmänverkan,

förloppet av dylika sjukdomar och dödligheten hos ett utvalt material av

individer med dental fluoros i jämförelse med sådana utan dylika förändringar.

De sakkunniga upplyste att det ej förelåg undersökningar som varit upplagda

på detta sätt och med vilkas hjälp dessa frågor kunde besvaras. De

få fall inom materialet, hos vilka man sökt efter allmänverkningar, hade

emellertid haft en så hög fluoridtillförsel, att frekvensen dental fluoros varit

minst 75 procent, utan att ge positiva fynd. All erfarenhet talade enligt de

sakkunniga för att det var osannolikt att någon allmän cellpåverkan skulle

förekomma vid de låga fluoridkoncentrationer, som uppträdde i kroppen

under angivna förhållanden. Förklaringen till uppkomsten av den dentala

fluorosen vid konsumtion av dricksvatten med en halt av omkring 1 ppm

måste troligen sökas i det submikroskopiska skeendet vid emaljens mineralisering.

Man behövde därvid icke nödvändigtvis förutsätta rubbningar i

cellernas omsättning.

Vid bedömningen av riskfriheten för varje enskild individ borde man enligt

de sakkunnigas mening hålla i minnet att den dosering som diskuterats

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

vid fluoridering var omkring 1 mg per dag medan den dos, vid vilken

fluoriderna började kvarhållas i kroppen, var 3—5 mg per dag. Den dos

slutligen vid vilken toxiska rubbningar började kunna iakttagas var cirka

20 mg per dag. Man måste därför förutsätta en starkt ökad känslighet för

fluorider eller en starkt ökad konsumtion för att man skulle ha anledning

misstänka skadlig inverkan på organismen i det enskilda fallet. De sakkunniga

påpekade dock att några undersökningar, som varit speciellt inriktade

på här diskuterade individers förhållanden vid konsumtion av

fluoridhaltigt vatten, ej företagits.

Vid sitt slutliga ställningstagande till en eventuell fluoridering av dricksvatten

i Sverige hade de sakkunniga utgått från, att fluoriderna hade

samma verkningar i fluoriderat som i naturligt fluoridhaltigt vatten. Sådant

vatten hade använts av stora befolkningsgrupper i in- och utlandet under

långa tidrymder ofta med en högre halt än 1 ppm utan att några allmänverkningar

framträtt. Det fanns inte någon enda vetenskaplig undersökning,

som visat att allmänverkningar kunde uppträda vid en halt av 1 ppm

fluorider i dricksvattnet. Även om det mest närliggande skälet till att allmänverkningar

ej iakttagits var att sådana ej fanns, borde det dock framhållas,

att de undersökningar, som försökt påvisa sådana allmänverkningar,

var få och delvis öppna för kritik.

Ehuru de sakkunniga var övertygade om att en ändamålsenlig fluoridering

icke var förenad med risk för allmänverkningar, ansåg de dock att man

vid fluoridering i vårt land borde utnyttja de möjligheter till medicinsk

kontroll som förelåg inom den hälsokontroll av vissa befolkningsgrupper

som redan förekom eller framdeles kunde komma till stånd. På samma sätt

borde man följa kariesutvecklingen som den gestaltade sig i behandlingsbehovet

inom skol- och folktandvård. Dessutom ansåg de sakkunniga det

angeläget att i en eller två städer fluorideringen gjordes i samband med

speciell medicinsk och odontologisk kontroll. För att vinna praktiska erfarenheter

borde också fluorideringen företagas till att börja med i endast

ett fåtal städer.

Såvitt de sakkunniga kunde bedöma av tillgänglig litteratur på området

fanns det ingen risk för att husdjur skulle kunna taga skada av dricksvatten

med en fluorhalt av omkring 1 ppm. Vunna erfarenheter bl. a. i USA

talade vidare för att man inte behövde befara några olägenheter för industrier

som använde vattnet.

På grund av nu redovisade överväganden föreslog de sakkunniga att

fluoridering av vattenledningsvattnet skulle företagas i Sverige med viss

medicinsk och odontologisk kontroll i ett mindre antal städer, där halten av

fluorider i vattnet avsevärt understeg 1 ppm. Den genomsnittliga fluorhalten

i vattnet skulle få variera mellan 0,8 och 1,2 ppm och borde i största möjliga

utsträckning regleras på automatisk väg. Fluorideringen kunde därför

tillåtas huvudsakligen vid större allmänna vattenverk.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd

Av medlemmarna i det vetenskapliga rådet uttalade sig Westin rörande

utredningen i dess helhet medan de övriga främst uppehöll sig vid fluoridernas

eventuella skadliga verkningar på den mänskliga organismen.

Westin framhöll att han vid genomgång av fluorlitteraturen fäst sig vid

den osäkerhet och oklarhet som vidlådde flera av de arbeten på området,

vilka till synes helt godtagits av de sakkunniga. Detta gällde beräkningarna

av kariesreduktionen, kariesregistrering och kariesstatistik, studierna över

emalj förändringar, deras förekomst och betydelse, den kroniska fluorosens

effekt, frågan om fluorens eventuella upplagring i den vuxnes skelett

och skillnaden i eventuell skada på det växande och på det färdigbyggda

tand- och bensystemet. Westin ansåg därför att man kunde hysa ett berättigat

tvivel beträffande vederhäftigheten i de forskningsresultat, som låg

till grund för de sakkunnigas ställningstaganden. Flertalet frågor inom problemkomplexet

fluoridering av dricksvatten borde enligt Westins uppfattning

bli föremål för ingående svensk vetenskaplig odontologisk-medicinsk

undersökning, innan förslag lades fram att tvångsvis genomföra vattenfluoridering

i Sverige. Bl. a. kunde en snabbt genomförd, allsidig och för

alla åldrar tillämplig kontrollundersökning omedelbart utföras i vårt land,

eftersom våra vattens halt av fluor var väl känd och kartlagd. I yttrandet

gavs utförliga anvisningar för hur en sådan undersökning borde organiseras.

I fråga om riskerna för skadliga verkningar på den mänskliga organismen

genom påverkan av fluorider intog även de övriga medlemmarna av det vetenskapliga

rådet den ståndpunkten, att dittills gjorda forskningsrön inte

utgjorde en tillräcklig grund för säkra uttalanden. Sålunda anförde von

Euler-Chelpin, att säkert påvisade skador troligen inte behövde befaras

som följd av fluoridtillsats till vatten, vilken ej översteg 1 ppm, eller till

koksalt om högst 100 ppm, såvida fluortillförsel av annan art inte förelåg i

högre grad. Viss reservation borde dock göras för barn i de lägsta åldersgrupperna

i fråga om fluoriderat vatten. Enligt Wallgren syntes den slutsatsen

berättigad, att en fluorhalt på 1 ppm i dricksvatten under vanliga

förhållanden inte medförde någon ogynnsam inverkan på barn. Måhända

ställde det sig dock annorlunda, om barnet på grund av någon sjukdom

förtärde abnormt stora mängder dylikt vatten. En mer negativ inställning

hade Waldenström, som ansåg det otillräckligt styrkt att fluor i de

föreslagna koncentrationerna inte hos vissa individer kunde tänkas framkalla

skadeverkningar, vilkas natur ej tillräckligt kunde överblickas. Ett noggrant

studium av naturens egna experiment i vårt land och stora försök

utomlands borde få ge svar på denna fråga innan obligatorisk artificiell

fluortillförsel infördes.

Tveksamhet beträffande vattenfluoridering yppades också från andra

synpunkter. Westin underströk att frågan därom rymde juridiska problem,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

som borde närmare övervägas av sakkunniga på området. Särskilt gällde

detta åtgärdens tvångskaraktär. Med hänsyn till vattenfluorideringens innebörd

av tvångsmässig automatisk behandling fann von Euler-Chelpin fluoridering

av koksalt vara att föredraga, bl. a. eftersom denna metod gav möjlighet

till individuell behandling. Liknande synpunkter kom till uttryck i

Waldenströms yttrande.

Medicinalstyrelsen

Fluoridering av dricksvatten kunde enligt medicinalstyrelsens mening bli

ytterst betydelsefull då det gällde det profylaktiska bekämpandet av folksjukdomen

tandkaries. Med hänsyn till den tvekan som yppats i yttrandena från

nyssnämnda medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd beträffande fluoridernas

oskadlighet även i den ringa mängd vari de skulle komma att ingå i

dricksvatten, syntes det styrelsen lämpligt att avvakta ytterligare erfarenheter

från den omfattande utländska verksamheten på området, innan man

beredde legal möjlighet att mera allmänt utnyttja metoden i kariesbekämpande

syfte.

I detta läge förordade medicinalstyrelsen att författningsmässigt förbud

utfärdades mot fluoridering av vattenledningsvatten. Medicinalstyrelsen

borde emellertid få möjlighet att i särskilda fall medge undantag från förbudet.

Frågan borde lämpligen regleras genom att bestämmelser i ämnet

intogs i hälsovårdsstadgan. Enligt styrelsens förslag skulle där föreskrivas,

att vattenledningsvatten ej fick tillsättas fluor, samt att styrelsen dock ägde

i särskilda fall medge undantag därifrån, varvid det skulle ankomma på

styrelsen att meddela närmare föreskrifter angående vad som skulle iakttagas

vid tillsättningen.

Beträffande den föreslagna dispensmöjligheten förklarade sig styrelsen

inte ha för avsikt att begagna sig därav, förrän vidare informationer erhållits

som bekräftade den allmänna uppfattningen i Amerikas Förenta Stater

om fluoridernas oskadlighet från allmän medicinsk synpunkt.

Remissyttrande

I sitt remissyttrande över medicinalstyrelsens förslag sammanfattade

svenska tandläkaresällskapet det dåvarande läget i förevarande fråga sålunda.

Ett utomordentligt stort undersökningsmaterial tydde på att dricksvattenfluoridering

var en effektiv och riskfri åtgärd för kariesprofylax

även under svenska förhållanden. Pågående undersökningar antydde möjligheten

av än bättre vägar för fluoradministralion än genom dricksvatten.

Lång tid skulle dock troligen komma att förflyta, innan tillräcklig klarhet

nåddes beträffande dessa möjligheter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

Då installation och drift av anläggningar för vattenfluoridering ej medförde

särskilt stora kostnader, torde enligt vad som framhölls i yttrandet

flera svenska kommuner finna det fördelaktigt att genomföra fluorideringen

utan att avvakta undersökningarna beträffande andra applikationsformer.

Sällskapet tillstyrkte att sådana anläggningar godkändes. Driften borde kontrolleras

av medicinalstyrelsen eller under dess överinseende.

Vidare anförde sällskapet, att vattenfluoridering i regel skulle bli en kommunal

angelägenhet, varvid sakkunniga på området skulle få uppgiften att

övertyga de kommunala styresmännen om åtgärdens lämplighet. Denna

uppgift skulle försvåras om författningsbestämmelsernas centralpunkt var

förbud mot åtgärden. Sällskapet föreslog därför det stadgandet, att vatten,

som var underkastat regelbunden kontroll, ej skulle få tillsättas fluorföreningar

utan medicinalstyrelsens tillstånd.

Medicinalstyrelsens framställning 1958

Rådgivande nämnden

Inledningsvis framhöll medicinalstyrelsens rådgivande nämnd att utnyttjandet

av fluorens verkningar varit mest aktuell vid undersökningarna av

de kariespreventiva åtgärder som nämnden ansett falla under sitt arbetsområde.

I första hand hade nämnden tagit ställning till vattenfluoridering,

varvid denna metod bedömts i samband med andra profylaktiska metoder,

vilka kunde tänkas ersätta eller komplettera vattenfluorideringen.

Nämnden hade företagit en ingående genomgång av den rikhaltiga litteraturen

på området, och i betänkandet redovisas resultaten av en rad omfattande

undersökningar. Vid sin bedömning av de olika kariesprofylaktiska

metoderna lade nämnden huvudvikten vid deras profylaktiska effekt, riskfrihet

och praktiska tillämpning. Mycket utförligt redovisas de amerikanska

försöken med tillsättning av små mängder fluorsalter till fluorfattigt vatten.

Tioårsresultaten av dessa försök ansåg nämnden ge vid handen, att barn

som hela sitt liv druckit fluoriderat vatten hade en kariesminskning av närmare

60 procent. För äldre barn som inte under hela sin levnad fått fluoriderat

vatten, minskades effekten och för sextonåriga barn uppgick kariesreduktionen

till cirka 30 procent efter tio års fluoridering. Efter tre års

fluoridering i Norrköping var kariesfrekvensen 18,4 procent lägre hos

8—10 års barn i det fluoriderade området än hos kontrollgruppen i det ej

fluoriderade området. Efter fyra års fluoridering var kariesfrekvensen 30,6

procent lägre än hos kontrollgruppen. Antalet nya kariösa skador var under

fjärde fluorideringsåret 40,2 procent lägre i fluorgruppen än i kontrollgruppen

för barn födda 1947. I åldersklasserna 14—48 år hade man efter fyra

års fluoridering ej funnit någon statistiskt säker minskning i kariesfrekvensen.

I betänkandet behandlas också fluorens uppsugning i och utsöndring ur

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

17

kroppen, dess inlagring i skelettet och förekomst i andra kroppsvävnader

samt sjukliga företeelser i samband med kronisk fluorförgiftning. Däremot

behandlade nämnden inte juridiska aspekter på fluoridering.

Vid sin bedömning av den karies profylaktiska effekten av vattenfluoridering

utgick nämnden från att artificiellt fluoriderat vatten var likvärdigt

med vatten med naturlig fluorhalt. Av publicerade kliniska studier fann

nämnden framgå, att en fluorhalt av cirka 1 ppm i dricksvatten gav samma

kariesminskning oavsett om fluoriden fanns naturlig i vatten eller tillsatts

artificiellt som natriumfluorid eller natriumsilikofluorid. Förekomsten av

synliga emalj förändringar, dental fluoros, var också densamma. Undersökningar

över fluorens kemiska tillstånd i de båda fallen och utförda djurförsök

med fluor i dessa jonmiljöer talade också starkt för att det inte fanns

någon skillnad.

Enligt nämndens mening kunde viss kritik riktas mot detaljer i den statistiska

bedömningen av de amerikanska fluorideringsförsöken, men skäl

ansågs inte finnas att betvivla totaleffekten. Såväl mjölktänder som permanenta

tänder fick ökad motståndskraft mot karies genom fluoridering,

antagligen på grund av minskad löslighet av emaljen. Nämnden ansåg det

troligt, att det fanns en effekt både före och efter tändernas genombrott.

Hur tidigt före genombrottet en fluormedikation borde sättas in, för att den

enskilda tanden skulle få maximalt kariesskydd, var ej känt, ej heller hur

länge efter genombrottet fluorhaltigt vatten inverkade på tandens kariesmottaglighet.

Det låg enligt nämndens uppfattning nära till hands att antaga,

att tiden omkring genombrottet var av stor vikt för den enskilda tandens

fluorupptagande och därigenom för den kariesförebyggande verkan av

fluoriden. Sannolikt uppnåddes därför full kariesprofylaktisk effekt först

om individen under sina 15 eller kanske 20 första levnadsår utsatts för

fluorverkan. En karieshämmande effekt av fluorpåverkan var trolig även

hos vuxna och en fortsatt fluortillförsel efter 20-årsåldern syntes i viss mån

erforderlig för att konservera tidigare vunna resultat.

Den maximala kariesprofylaktiska effekten på barn och ungdom av vattenfluoridering

hade enligt nämnden visat sig vara 50—60 procent, oavsett

hur stor den absoluta kariesfrekvensen var. I Sverige ansågs man ha rättighet

att hoppas på en minskning från i regel 15 till 6—8 skadade tänder i

medeltal per individ hos 12—14-åringar efter fluoridering under deras livstid.

Hos yngre årsklasser skulle motsvarande kariesreduktion uppnås tidigare

alltefter åldern. Nämnden framhöll emellertid att den kariesförebyggande

effekten inte kunde beräknas för den enskilde individen. Fall av

karies förekom även i fluoriderade områden och i trakter med naturligt

fluoridhaltigt vatten. Väl ökade fluoren tändernas motståndskraft mot de

kariesframkallande faktorerna men syntes ej direkt påverka dem. En extra

påfrestning, t. ex. vid vanemässig scrieätning av karameller eller tabletter,

kunde därför lätt ge en kariesökning, som helt skymde undan fluoreffekten.

2 — Bilxang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 182

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Risken för dental fluoros ansåg nämnden inte i och för sig innebära att

man borde avstå från fluoridering. Valet mellan en tandförstörande karies

och en obetydlig färgförändring av tandemaljen fann nämnden lätt. Några

skadeverkningar av fluorhaltigt vatten på tandens upphängningsapparat var

inte kända för nämnden.

Den dittillsvarande forskningen hade enligt nämnden inte påvisat några

hälsovådliga effekter av den fluortillförsel, som åstadkoms av vattenfluoridering

till omkring 1 ppm i tempererade klimatområden. Nämnden framhöll,

att forskningen dock helt naturligt ej förmått utesluta alla teoretiskt

tänkbara risker för olika organ. Detta fann nämnden över huvud taget inte

möjligt beträffande något i vår föda normalt ingående ämne. Dylik negativ

bevisning ansågs därför ej heller rimligen kunna begäras beträffande fluoren.

Nämnden konstaterade emellertid att det ännu fanns luckor i kännedomen

om fluorens fysiologiska distribution och effekt, t. ex. rörande blodets

fluorhalt, eventuell inlagring i omineraliserade skelettstrukturer, fluorens

mera detaljerade distribution i kroppens celler och vävnader, dess variationer

i saliven m. m.

Den kliniska erfarenheten från områden med naturligt eller artificiellt

fluoriderat vatten ansåg nämnden avgörande för frågan om fluoridering,

eftersom jämförbarheten mellan naturlig och artificiellt tillsatt fluor var

väl fastslagen. Detta menade nämnden vara av största vikt på grund av att

en av de viktigaste invändningarna mot fluoridering var de förekommande

stora variationerna i vattenkonsumtionen. I naturligt eller artificiellt fluoriderade

områden måste emellertid alla sådana variationer ha blivit prövade.

I USA hade tre—fyra miljoner människor sedan länge druckit naturligt

fluoriderat vatten, och den artificiella fluorideringen där berörde över 30

miljoner människor. American Medical Association, som 1951 förklarat vattenfluoridering

till 1 ppm vara riskfri, hänsköt 1956 ånyo frågan därom till

två sakkunnigkommittéer. Dessa konstaterade i yttrande 1957, att inga

hälsorisker kunnat påvisas av denna fluormängd i dricksvatten och att vattenfluorideringen

därför var en välgrundad profylaktisk åtgärd. I Sverige

hade bl. a. Uppsala, Eskilstuna och Hälsingborg sedan mycket lång tid tillbaka

en naturlig vattenfluorhalt som översteg 1 ppm. Brunnsvattnet Ramlösa,

som sedan decennier distribuerats som bordsvatten, hade uppgetts

innehålla upp till 4 ppm fluor.

Beträffande fluordistribution medelst tabletter, bordssalt, mjölk och benmjöl

anförde nämnden, att gemensamt för dessa tillförselformer var frivilligheten,

som då det gällde födoämnena kunde uppnås samtidigt med en

automatik, jämförbar med vattenfluorideringens. Den viktigaste skillnaden

angavs vara, att den kariesprofylaktiska effekten inte var kliniskt klarlagd

för fluor i tabletter och födoämnen. Sådan tillförsel förutsatte därför teoretiska

och experimentella utredningar samt kliniska försök, som måste

kontrolleras under flera år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

19

Pensling av tänderna med natriumfluorid hade enligt nämnden en säkerställd

kariesprofylaktisk effekt, när penslingen föregåtts av rengöring och

torrläggning av tänderna. Fluortillförsel genom tandpasta eller munsköljning

ansågs möjlig, men erfarenheterna från kliniska försök bedömdes av

nämnden som motstridande.

Sammanfattningsvis anförde nämnden, att fluoridering av dricksvattnet

dittills var den ojämförligt bäst grundade metoden för massprofylax mot

karies. Med den i Sverige rådande kariessituationen, som ej kunde bemästras

trots att Sverige hade världens högsta antal verksamma tandläkare i förhållande

till invånarantalet, fann nämnden det svårt att försvara en negativ

hållning till vattenfluorideringen som en förebyggande åtgärd. Lokal fluorapplikation

samtidigt med tillförsel genom vatten ansåg nämnden ofta påkallad,

i varje fall under övergångstiden till vattenfluoridering. Fluorhaltiga

tandpastor och munvatten borde dock inte komma ifråga för barn i

tandutvecklingsåldern på grund av risk för överdosering genom nedsväljning.

Nämnden underströk vidare att en avsevärd kariesfrekvens kvarstår

även vid optimal fluoreffekt, varför andra kariesprofylaktiska åtgärder samtidigt

måste främjas.

Nämnden föreslog, att kommuner skulle medges rätt att på vissa villkor

höja fluorhalten i sitt vattenledningsvatten till 1 ppm genom att tillsätta

lämpliga fluorsalter. Fluorkoncentrationen borde få variera mellan 0,8 och

1,2 ppm. Tillståndsgivning och övriga med vattenfluorideringen sammanhängande

centrala uppgifter föreslogs skola anförtros medicinalstyrelsen.

Hälsovårdsnämnden skulle övervaka att villkoren efterlevdes. Innan fluoridering

påbörjades, skulle vederbörande kommun förvissa sig om att befolkningen

inom distributionsområdet ej var exponerad för onormal fluorverkan,

t. ex. genom någon industri, livsmedel och dylikt.

Fluoridering skulle enligt förslaget få förekomma vid vattenverk, som

hade sådan teknisk utrustning och var så anordnat, att vattnet i ledningsnätet

kontinuerligt och överallt innehöll samma fluorkoncentration. Fluorbestämning

skulle ske dagligen eller upprepade gånger varje dag. Periodisk

kontrollanalys genom tillståndsmyndighetens organ borde föreskrivas. Arbetarskyddsfrågorna

vid handhavande av fluorsalter i vattenverken borde

ägnas vederbörlig uppmärksamhet av hälsovårdsnämnd och tillståndsmyndighet.

Resultaten av fluorideringens inverkan på tandsystemet borde enligt

nämndens mening studeras ytterligare under svenska förhållanden, förslagsvis

i en ort i övre Norrland, en ort i Svealand och en ort i Skåne. Även

om inga allmänfysiologiska verkningar av vattenfluoridering var att vänta,

syntes man böra särskilt följa barnens hälsotillstånd på de orter, där odontologiska

undersökningar genomfördes.

Vidare rekommenderade nämnden försöksverksamhet för att utröna de

bästa metoderna för lokal fluorapplikation. Tillförsel av fluor i tablettform

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

borde förekomma endast efter recept av läkare eller tandläkare. Klinisk

prövning av fluortillförsel med mjölk, koksalt eller mjöl borde medges, om

tillräckligt undersökningsmaterial lades fram för bedömning av dosering och

fysiologisk effekt av fluor i något av dessa födoämnen.

Fortlöpande studier av fluorideringens dentala effekt borde enligt nämndens

åsikt organiseras av medicinalstyrelsen. För dessa studier borde

anlitas en särskild undersökningsledare, som även borde organisera och

följa försöken med lokal fluorbehandling. Årliga registreringar på kontrollorten

föreslogs skola utföras av lämpliga distriktstandläkare. De medicinska

undersökningarna på dessa orter ansågs kunna genomföras inom skolläkarinstitutionens

ram.

I sitt särskilda yttrande hävdade Strålfors att fluoridering av

vattenledningsvatten inte borde tillåtas i Sverige. Däremot ansåg han att

försöksverksamhet med lokal fluorbehandling borde igångsättas snarast.

Strålfors’ uppfattning i fluorfrågan skilde sig i flera punkter avsevärt

från nämndmajoritetens. Beträffande fluorens karieshämmande effekt uttalade

han i fråga om karies relation till naturligt fluorhaltigt vatten att

det inte var vetenskapligt korrekt att hänföra skillnaden i karies enbart till

fluorhalten, eftersom även andra komponenter i vattnet stod i bestämda

förhållanden till kariesfrekvensen. Vidare torde vattenfluorideringen enligt

Strålfors’ mening i huvudsak ha resulterat i en fördröjning av karies, bestående

i en överflyttning av sjukdomen från barndomstiden till ungdomstiden.

Det fanns ej heller några säkra belägg för kariesreduktion efter 20

års ålder. Strålfors påpekade dessutom, att doseringen av fluor blev mycket

varierande för olika individer, beroende på att ytterst stora variationer förekom

i fråga om vattenkonsumtion och konsumtion av fluorhaltiga födoämnen.

Om vattnets halt av fluor fixerades, innebar detta därför inte någon

bestämd dosering av fluor.

Fluortillförseln genom födoämnen var mycket litet utforskad, framhölls

i yttrandet. Som exempel på vilken inverkan stor användning av starkt

fluorhaltiga konsumtionsvaror kunde ha nämndes tédrickningen i England.

Strålfors beräknade att varje person där genom att dricka té tillfördes i

genomsnitt ett mg fluor per dag.

I reservationen erinrades ytterligare om att dental fluoros uppstod vid

ett fluorintag av 2—8 mg per dag under längre tid. Med hänsyn till de individuella

konsumtionsvanorna kunde en person mycket väl i stället för

ett mg intaga ett stort antal mg.

Strålfors ansåg också att vid vattenfluoridering risk förelåg för kronisk

fluorförgiftning hos en del av befolkningen. Den kroniska förgiftningen

kännetecknades av kliniska symptom av ganska vag och obestämd art, vilka

kom långsamt smygande. De bestod i en känsla av styvhet och stelhet i ryggen

och skuldertrakten, känsla av krypningar i rygg och extremiteter, i

svårare fall smärtor i rygg och skulderparti, mer eller mindre starkt mar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kiingl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

kerad oförmåga att utföra böjning och vridning av ryggen samt periodvis

andnöd och värk i maggropen. På röntgen kännetecknades sjukdomen av

ökad bentäthet. Det karakteristiska för sjukdomsbilden var att den hade ett

långsamt och smygande förlopp. De kliniska och röntgenologiska symptomen

utvecklades först efter 20—30 år. Då fluorhalten i benet hos äldre

personer vid låg fluorhalt i vattnet ofta var 0,2—0,3 procent och en fluorförgiftning

hade uppgetts inträda vid 0,7 procent, var enligt Strålfors varje

avsiktligt vidtagen ökning av människans fluorintag förenad med så stora

riskmoment att den inte kunde anses försvarlig. Det argumentet för fluoridering,

att miljoner människor levat i områden med naturlig fluorhalt

utan att bli sjuka, ansåg Strålfors vara ohållbart. Enligt Strålfors var förklaringen

till detta förhållande att söka däri, att befolkningens rörlighet

var stor, att vattentäkterna ändrats, att symptomen på förgiftning kom smygande

och långsamt samt att de flesta läkare var ovetande om sjukdomens

existens och inte visste hur man skulle diagnostisera den.

Ett starkt argument mot vattenfluoridering ansåg Strålfors vara att åtgärden

innebar en tvångsvis genomförd massmedicincring. Då det inte

fanns några data om fluorideringens effekt för åldrarna över 20 år var det

absurt att tvinga majoriteten av befolkningen att dagligen hela sitt liv intaga

fluor. Alldeles särskilt fann Strålfors detta gälla åldringar, som oftast

var tandlösa och hos vilka fluorackumulationen redan nått sina högsta värden.

En ytterligare dos fluor kunde innebära betydande riskmoment för dem.

Slutligen betecknade Strålfors fluorideringen av dricksvatten som en särdeles

slösaktig form av profylax, eftersom endast en försvinnande liten del

av den tillsatta fluormängden verkligen förtärdes av barn.

Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd

Nämndens förslag tillstyrktes helt av Westin, Wallgren och Abramson,

medan Waldenström intog en mera tveksam hållning utan att dock avvisa

förslaget. Avstyrkande yttranden avgavs av von Euler-Chelpin och Theorell.

Någon invändning mot nämndens uttalande att fluorider har en k a r i e shämmande

effekt förekom inte i något yttrande. Sålunda framhöll

Westin att det var med visshet känt, att systematisk tillförsel av 1 ppm

fluor dagligen genom dricksvattnet medförde en betydande reduktion av

kariesfrekvensen inom åldrarna 1—20 år. Med till visshet gränsande sannolikhet

understeg kariesreduktionen inte 30 procent i medelvärde och kunde

vara ända upp till 50 procent. Med samma sannolikhet torde denna kariesrcduktion

inom åldrarna upp till 20 år leda till väsentligt mindre bettförödelse

under senare år. Enligt von Euler-Chelpin gav den av nämnden

redovisade litteraturen starka belägg för fluorens kariesprofylaktiska verkan.

Motsvarande bedömningar gjordes i de övriga yttrandena.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Skillnader i bedömningarna förelåg särskilt i fråga om fluoridernas

inverkan på det allmänna hälsotillståndet.

För fluorideringens riskfrihet uttalade sig främst Wallgren och Abramson.

Den förstnämnde anförde att en fluorhalt på 1 ppm i dricksvatten inte

torde medföra några ogynnsamma biverkningar på barn, och den sistnämnde

ansåg att åtgärdens riskfrihet var styrkt så långt man rimligen kunde

begära.

Waldenström erinrade om att han i sitt yttrande över 1952 års sakkunnigas

förslag efterlyst större medicinska undersökningar av hälsotillståndet

i orter med hög naturlig fluorhalt i vattnet. Resultatet av en amerikansk

sådan undersökning från en ort med ungefär 8 ppm fluor i dricksvattnet

hade sedermera lagts fram. Vid denna undersökning, som Waldenström

tillmätte avgörande betydelse, hade enstaka fall med vissa skelettförändringar

påträffats, där fluor kunde ha spelat en roll. De funna förändringarna

var dock ej specifika för fluorinverkan. Osteoskleros var inte något

ovanligt symptom vid olika sjukdomar. De påvisade skelettförändringarna

hade ej medfört några obehag. Det stora flertalet undersökta personer

hade inte visat några skelettförändringar av patologiskt slag. Inte heller

hade någon skillnad i frekvensen av diverse olika sjukdomar kunnat påvisas.

Waldenström konstaterade sammanfattningsvis, att några fall av

ovedersäglig fluorförgiftning inte beskrivits från trakter där fluorhalten i

vattnet låg omkring 1 ppm.

Westin ansåg det outrett om de 10—15 procenten fall av emaljfläckning,

som beräknades framkallas av vattenfluoridering, innebar en allmänt latent

kronisk fluoros i skelett och tänder eller endast en begränsad dental

fluoros. Han ansåg det inte heller uteslutet, att fortsatt systematisk tillförsel

upp i högsta åldrar kunde medföra risk för osteoskleros m. fl. fluorossymptom.

Mera uttalade farhågor för hälsorisker yppades i von Euler-Chelpins och

Theorells yttranden, von Euler-Chelpin fann det sålunda omöjligt att helt

utesluta skadeverkningar av fluor vid regelbunden tillförsel, även om dittillsvarande

erfarenheter inte tydde på att de skulle vara av mera betydelsefull

art eller uppträda i större frekvens. Theorell framhöll särskilt att även

om dittills gjorda försök med vattenfluoridering knappast givit anledning

till alltför stora farhågor för kronisk fluorförgiftning, man dock vid fluoridering

av vattnet hade att räkna med ogynnsamma verkningar hos ett visst

antal individer. Dessutom kunde med visshet förutses ett antal fall av sjukdomssymptom

som på känslomässiga eller opportunistiska grunder skulle

komma att tillskrivas fluoridförgiftning.

Det tvångsmässiga i vattenfluorideringen sades i

flera yttranden vara den största nackdelen med denna metod. Westin påpekade,

att den antifluorideringsrörelse, som troligen skulle komma att växa

fram som reaktion mot tvånget, sannolikt skulle rikta sig mot fluor såsom

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

kariesprofylax i alla dess former, vilket vore till stor skada. Den svenska

odontologien skulle sannolikt komma att behöva utnyttja fluoriderna dels

för lokalbehandling, dels för tillförsel av fluor på andra vägar än genom

vatten. Enligt von Euler-Chelpins uppfattning var det diskutabelt, huruvida

hälsorisker i samband med tvångsmedicinering skulle accepteras vid en

icke smittsam åkomma som karies, vilken troligen kunde bekämpas med

andra verksamma medel. Theorell fann det principiellt felaktigt att öppna

möjligheter för en osakkunnig församling att påtvinga alla enskilda i en

kommun att konsumera ett vatten som ej var garanterat oskadligt. Att för

åtgärden åberopa minskad kariesfrekvens hos en del av befolkningen innebar

enligt Theorell att man skulle tvinga somliga människor att riskera

något av sin hälsa för att förbättra andras.

Vid en avvägning av nu angivna förhållanden fann

Westin fördelarna och vinsterna med vattenfluorideringen i styrka överväga

dess nackdelar och risker, varför han tillstyrkte fluoridering på de

villkor nämnden föreslagit, von Euler-Chelpin och Theorell ansåg däremot

tiden inte mogen för att tillåta allmän användning av vattenfluoridering.

Den sistnämnde föreslog omfattande systematiska prov med lokal fluorbehandling

och fluortillförsel genom koksalt.

Medicinalstyrelsen

I sin framställning till Kungl. Maj :t konstaterade medicinalstyrelsen att

en ökning av dricksvattnets fluorhalt till cirka 1 ppm medförde en kariesreduktion

med omkring 50 procent hos barn och ungdom, som under hela

sin uppväxttid använt dylikt vatten. Kariesskyddet syntes enligt ett mindre

antal undersökningar äga bestånd ännu i medelåldern, och det blev detsamma

vid artificiell fluoridering som i orter med samma naturliga fluorhalt

i vattnet. Även de lätta emalj fläckar, som uppträdde vid denna fluorhalt

hos en del barn, var oberoende av om fluorhalten var naturlig eller

artificiell. Den verkställda utredningen ansåg medicinalstyrelsen ha bestyrkt,

att vattenfluoridering inte medförde påvisbara hälsorisker ens vid

långvarigt bruk. Några andra olägenheter än ekonomiska kunde styrelsen

ej se av att också det vatten, som ej förtärdes, tillsattes med fluor. Styrelsen

ansåg sig därför alltjämt böra förorda, att kommuner som så önskade

bereddes möjligheter att under erforderlig teknisk kontroll fluoridera sitt

vattenledningsvatten.

Kostnaden för vattenfluoridering hade enligt medicinalstyrelsen för Stockholms

och Göteborgs del beräknats till 30—40 öre per invånare och år eller,

fördelad enbart på skolbarnen, till 3—4 kronor per barn. Som jämförelse

anfördes, att utgifterna inom skoltandvården i Göteborg belöpte sig till

cirka 75 kronor per år och barn.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Medicinalstyrelsen sade sig vara väl medveten om att principiella invändningar

kunde göras mot fluoridering av dricksvatten på grund av åtgärdens

obligatoriska karaktär. Dessa invändningar fann styrelsen emellertid inte

så tungt vägande att de borde få hindra åtgärdens genomförande.

En ovillkorlig förutsättning för vattenfluoridering måste enligt styrelsens

mening vara att den genomfördes under betryggande kontroll. Härvid borde

bl. a. övervakas, att befolkningen på en ort där fluoridering planerades icke

var utsatt för avsevärd fluorpåverkan av annat ursprung, t. ex. genom livsmedel

eller industrigaser. Apparaturen för fluortillsats måste vara fullt

tekniskt tillfredsställande. Kontrollen av vattnets fluorhalt skulle ske regelbundet

och med invändningsfria metoder. Odontologisk och medicinsk

kontroll av barn och ungdom skulle äga rum på orter, där vattenfluoridering

infördes.

Lokal fluorbehandling eller tillförsel av fluor på annat sätt än genom

vatten ansåg styrelsen inte kunna ersätta vattenfluoridering. Styrelsen ämnade

sedermera taga ställning till åtgärder för närmare prövning av dessa

former för att utnyttja fluorens kariesprofylax.

Remissyttrandena

Av de cirka 75 remissinstanserna tillstyrkte omkring hälften medicinalstyrelsens

förslag. Särskilt framhölls i dessa yttranden, att fluoridernas

karieshämmande effekt var klart bevisad och att vattenfluorideringens

riskfrihet var ådagalagd i den utsträckning som var möjlig. Betänkligheter

på grund av åtgärdens tvångskaraktär ansågs inte ha sådan tyngd att man

borde avstå från detta medel att bekämpa den svåra folksjukdomen tandkaries.

I de avstyrkande yttrandena ifrågasattes i allmänhet inte fluoridernas

effekt på tandkaries. Med hänsyn till oenigheten bland vetenskapsmännen

om vattenfluorideringens hälsorisker var det emellertid enligt dessa remissorgans

bedömning inte försvarligt att tvinga människor att dricka

fluoriderat vatten. Tekniska svårigheter ansågs vidare föreligga att hålla

konstant fluorhalt i vattnet inom ett vattenledningssystem, varför garantier

saknades för att vattnet ej höll högre fluorhalt än den medgivna.

Beträffande fluoriders karieshämmande effekt uttalade medicinska

fakulteten i Uppsala, att det föreföll klart dokumenterat att en betydande

kariesreduktion, framför allt hos barn och ungdom, erhålles genom

tillförsel av fluor. Även medicinska fakulteten i Göteborg ansåg det

fastslaget, att fluormedikation har kariesreducerande effekt. I huvudsak

samma ståndpunkt intog karolinska institutets lärarkollegium, lärarkollegierna

vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö samt ett stort antal

andra remissorgan. I regel uttalade man sig inte om kariesreduktionens

storlek vid tillsats av 1 ppm fluor till dricksvatten. Förste stadsläkaren i

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Norrköping upplyste, att försöken med vattenfluoridering i staden bestämt

talade för antagandet att en viss mängd fluor i dricksvattnet minskar kariesfrekvensen.

Ett fåtal remissinstanser, bland dem förste provinsialläkarnes förening

och föreningen för allmän hälsovård, intog en mera tveksam hållning och

hänvisade till att meningarna om fluorens karieshämmande verkan var delade.

Åslander hävdade, att enbart en ökning av fluortillförseln ger en ringa

förbättring av tandtillståndet. Fluor vore endast ett av flera ämnen som är

nödvändiga för tändernas uppbyggnad, varför full karieshämmande effekt

ernås först om alla dessa ämnen tillföres. Liknande åsikter framförde

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse samt hälsofrämjandet.

Den omständigheten att vattenfluorideringen kan medföra vissa emalj förändringar,

dental fluoros, berördes inte särskilt i yttrandena och

synes alltså inte ha i nämnvärd grad påverkat remissinstansernas ställningstagande.

En central fråga vid remissbehandlingen var de hälsorisker en

fluorkoncentration i dricksvatten om 1 ppm kunde tänkas medföra. I allmänhet

redovisades i yttrandena en avvägning mellan å ena sidan kariessituationen

i Sverige och vattenfluorideringens kariesreducerande effekt

samt å andra sidan de hälsorisker som med ledning av det hos medicinalstyrelsen

förebragta materialet kunde bedömas föreligga vid en fluortillsats

av 1 ppm i dricksvattnet. I flertalet yttranden påverkades bedömningen

även av det förhållandet, att vattenfluorideringen innebar en tvångsvis

genomförd massprofylax utan individuell medicinsk övervakning.

Bland de remissorgan, som från nu angivna synpunkter ställde sig positiva

till vattenfluoridering, märktes bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge,

de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, lärarkollegierna vid

tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö, statens medicinska forskningsråd,

länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, svenska

stadsförbundet, svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen,

svenska tandläkaresällskapet, Göteborgs tandläkaresällskap samt

förste stadsläkarna i Göteborg och Norrköping.

Medicinska fakulteten i Uppsala anförde, att inga belägg förelåg för att

fluoridering av vattenledningsvatten i de doser som föreslagits skulle vara

en åtgärd som medförde hälsorisker. Uppsala hörde till de orter som hade

naturligt fluorhaltigt vatten innehållande 1,2 ppm och erfarenhetsmässigt

var också tandtillståndet beträffande tandkaries hos barn och ungdom där

mycket gott. Kliniskt hade några förgiftningar, som kunde sättas i samband

med vattnets fluorhalt, dittills inte konstaterats. Lärarkollegiet vid

tandläkarhögskolan i Malmö fann på de inför medicinalstyrelsen redovisa
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

de skälen att vattenfluoridering borde bedömas som en från hälsosynpunkt

så riskfri metod att hinder inte mötte mot dess användande. En liknande

bedömning gjordes i flera av övriga nyss nämnda remissvar, i vilka även

underströks att en fullständig garanti mot alla risker över huvud inte kunde

ges då fråga var om ett i och för sig giftigt ämne.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhöll, att de meningsbrytningar

som kommit till uttryck vid medicinalstyrelsens utredning i fråga om riskerna

för hälsoskador var ägnade att inge vissa betänkligheter. Vid bedömningen

av lämpligheten att öppna möjlighet till vattenfluoridering måste

emellertid de befarade skadeverkningarna vägas mot den förväntade profylaktiska

effekten. Var de karieshämmande verkningarna, såsom medicinalstyrelsen

funnit, avsevärda för barn och ungdom, medan skaderisk

inte kunde påvisas eller göras sannolik, borde enligt hovrättens mening

hinder inte anses möta mot fluoridering under betryggande vetenskaplig

och teknisk kontroll. Såvitt länsstyrelsen i Östergötlands län kunde bedöma

syntes fördelarna av vattenfluoridering vara så stora att de uppvägde metodens

brister och nackdelar. I samma riktning uttalade sig länsstyrelsen i

Södermanlands län.

De avstyrkande remissorganen lade tonvikten på att en tvångsmässigt genomförd

massprofylaktisk åtgärd kunde komma ifråga endast om den var

garanterat ofarlig för envar som måste underkasta sig den. Bland dem som

huvudsakligen av detta skäl motsatte sig vattenfluoridering befann sig

justitiekanslersämbetet, styrelsen för statens institut för folkhälsan samt

två av institutets tre avdelningschefer, universitetskanslern samt karolinska

institutets lärarkollegium, medicinska fakulteten i Göteborg och en minoritet

av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens

län, landskommunernas förbund, svenska läkaresällskapet, förste provinsialläkarnes

förening, föreningen för allmän hälsovård, hälsofrämjandet

samt Äslander.

Sålunda hade justitiekanslersämbetet inte funnit det otvetydigt klarlagt

att vattenfluorideringen var fri från risker. Vid sådant förhållande ansåg

ämbetet att förslaget inte vid denna tidpunkt borde vinna bifall. Motsvarande

uppfattning redovisades i yttrandena från nyss nämnda länsstyrelser

och svenska landskommunernas förbund. Styrelsen för statens institut för

folkhälsan sade sig inte ha blivit till fullo övertygad om vattenfluorideringens

oskadlighet och ansåg försiktigheten bjuda att ytterligare erfarenheter

avvaktades. Liknande uttalande gjordes av universitetskanslern och

medicinska fakulteten i Göteborg.

Såväl de som tillstyrkte som de vilka avstyrkte vattenfluoridering rekommenderade

försök med fluortillförsel i andra former än med dricksvatten.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

I åtskilliga remissvar framhölls att vattenfluoridering ej borde komma

till stånd innan de rättsliga aspek te rna på frågan närmare diskuterats.

Denna sida av problemet, vilken ej alls berörts i medicinalstyrelsens

utredning, behandlades dock närmare endast i ett fåtal yttranden. Sålunda

ansåg länsstyrelsen i Södermanlands län att kommun är oförhindrad

besluta om vattenfluoridering, medan bl. a. hälsofrämjandet och interimskommittéerna

för personlig integritet gjorde gällande att en tvångsvis genomförd

vattenfluoridering inte är förenlig med den enskildes grundlagsenliga

rättigheter. Länsstyrelsen i Jämtlands län ställde sig tveksam till

åtgärdens laglighet.

De flesta remissorgan, som uttalade sig i detta hänseende, hävdade att

hinder ej i och för sig kunde anses föreligga mot en åtgärd av föreslagen

karaktär men att tvångsmomentet i vattenfluorideringen gjorde det påkallat

att särskilda bestämmelser utfärdades om vattenfluoridering.

Justitiekanslersämbetet yttrade sålunda, att en tvångsåtgärd av ifrågavarande

slag från allmänt rättsliga synpunkter torde kunna accepteras på

grund av åtgärdens stora samhälleliga betydelse, dock endast under förutsättning

alt den inte medför hälsorisker för invånarna i kommunen.

Samma ståndpunkt intog hovrätten över Skåne och Blekinge, som anförde.

Gällande lagstiftning innehåller icke några bestämmelser som kan anses

reglera frågan om fluoridering av dricksvatten. Det har framhållits att en

sådan åtgärd innebär en tvångsmedicinering som står i strid mot individens

integritet. Det kan vara tveksamt huruvida med hänsyn till nämnda synpunkter

fluoridering kan anses tillåten enligt gällande rätt. I varje fall kan

emellertid hinder ej anses möta att genom lagstiftning införa förpliktelse

att tåla fluoridering om faran för skadeverkningar kan anses ringa och

nyttan avsevärd.

Båda de nu nämnda remissinstanserna framhöll, att vattenfluorideringens

tvångskaraktär nödvändiggjorde att bestämmelser därom utfärdades i

civillags form.

I nu angiven riktning uttalade sig också länsstyrelserna i Stockholms

och Östergötlands län. Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län ansåg sig inte böra taga ställning till denna fråga innan den blivit

föremål för närmare utredning.

Svenska stadsförbundet ägnade de rättsliga problemen ingående överväganden.

Från rent kommunal synpunkt ansåg förbundet intet vara att

erinra mot medicinalstyrelsens förslag. Gällande lagar och författningar

torde dock inte utan vidare medge vattenfluoridering. Förbundet anförde

härom.

Åtgärden syftar icke till alt åstadkomma ett normalt dricksvatten som

är tjänligt för sitt ändamål. Så är däremot som bekant fallet med andra

kemikalier som regelmässigt tillsättes vattnet såsom klorering för att

oskadliggöra i vattnet befintliga bakterier. Motsvarande gäller vid exem
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

pelvis kalktillsättning och justering av ph-värdet för att undvika ogynnsamma

verkningar av vattnet på ledningsnätet. Inte heller synes till förmån

för rätten att företaga fluoridering kunna åberopas att naturligt vatten

stundom har relativt hög halt av fluor. Med hänsyn härtill torde det få anses

tveksamt huruvida kommunerna i direkt medicinskt syfte har möjlighet

att tillsätta vissa ämnen till sitt vattenledningsvatten. Att till stöd för en

sådan åtgärd enbart åberopa den omständigheten att vattnet måhända icke

blivit mindre brukbart för sitt egentliga ändamål kanske icke heller är

möjligt.

Det kunde enligt förbundets mening vidare anses sannolikt att fluoridering

av vattenledningsvattnet kunde komma i konflikt med gällande allmänna

rättsgrundsatser avseende den kroppsliga integriteten, vilka grundsatser

givetvis var bindande även för kommunerna. Vattenfluoridering utan

stöd av särskild lag eller författning kunde således befaras komma att falla

utanför den kommunala kompetensen. Även de skadeståndsrättsliga frågorna

måste beaktas. Ersättningsskyldighet för kommunen kunde tänkas inträda

inte endast efter allmänna skadeståndsrättsliga regler, exempelvis om

vållande kunde visas ligga kommunen till last, utan även på annan grund.

Vattenleveranser var nämligen att betrakta som ett slags successivleveranser

och föll därvid under köplagens bestämmelser. Förekomsten av fluor

i vattnet kunde betraktas som fel i levererad vara, vilket kunde föranleda

skadeståndsskyldighet för leverantören. I vilken omfattning skadeståndskrav

skulle kunna aktualiseras fann förbundet svårt att förutsäga men

ansåg det inte uteslutet, att det kunde uppkomma ett antal fall av sjukdomssymptom

som på känslomässiga eller opportunistiska grunder tillskrevs

fluoridförgiftning. Inte så få kommuner hade nedslående erfarenheter

av motsvarande problem i fråga om kroniska koloxidförgiftningar

under gengastiden.

Enligt förbundets uppfattning torde alltså vattenfluorideringen i vart

fall kräva ändring eller komplettering av gällande lagstiftning. Förbundet

ifrågasatte, om det inte vore mest tilltalande att lösa frågan genom en särskild

lag i likhet med vad som skett genom epidemi- och vaccinationslagstiftningen.

Svenska landskommunernas förbund framhöll angelägenheten av att den

kommun, som ställer anläggning till förfogande för vattenfluoridering, av

statsmakterna hålles skadeslös, om kommunen på grund av försöksverksamhet

på ett eller annat sätt ådrager sig skadeståndsskyldighet gentemot

vattenförbrukare.

I fråga om de tekniska problemen i samband med vattenfluoridering

uttalades i flera yttranden, att möjligheter fanns att hålla fluorkoncentrationen

inom angivna gränser, dock endast i större vattenverk.

Enligt vad distriktsingenjöreri i Stockholms och Gotlands lön inhämtat var

den apparatur, som fanns tillgänglig, tillförlitlig endast under sådana förhållanden

som rådde inom de stora vattenverken. Inom distriktet fanns

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

endast ett fåtal vattenverk som kunde anförtros fluoridering. Länsstyrelsen

i Jämtlands län ansåg de tekniska resurserna hos vattenverken i länet hålla

måttet endast i Östersund och möjligen i Frösö köping. Liknande synpunkter

anfördes av föreningen för vattenhygien och föreningen för allmän

hälsovård. Sistnämnda förening ansåg gränsen böra sättas vid vattenverk

som betjänade minst 30 000 invånare. Styrelsen för Göteborgs vattenverk

ansåg svårigheter inte möta att i vattenverket reglera fluorhalten i vattnet.

Åtskilliga remissinstanser förklarade sig inte kunna taga ställning till de

tekniska frågorna utan en utredning på området.

Från flera håll ställde man sig tvivlande till möjligheterna att hålla bestämd

fluorkoncentration inom ett vattenledningssystem. Sålunda anförde

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ehuru det icke torde möta några särskilda svårigheter att vid själva

vattenverket tillföra fluor så, att det utgående vattnet erhåller en bestämd

fluorkoncentration, som endast varierar inom mycket snäva gränser, peka

uppgifter från vissa amerikanska vattenverk liksom även från vattenverket

i Norrköping på att svårigheter kunna uppstå att i ledningsnätet hålla en

konstant fluorhalt, möjligen beroende på anrikning av fluor i rörledningarnas

rostskyddsskikt. Det synes därför påkallat, att de ovan angivna minimioch

maximivärdena för fluorhalten bli föremål för ytterligare överväganden.

I huvudsak motsvarande synpunkter anlades av svenska kommunaltekniska

föreningen, distriktsingenjörers förening, distriktsingenjören i Malmöhus

län och gatunämnden i Malmö.

De remissorgan som berörde kostnaderna för vattenfluor id

e r i n g ansåg i allmänhet, att de relativt höga kostnaderna i förhållande

till den obetydliga mängd vatten som användes för dryck av barn och ungdom

knappast kunde anföras som skäl mot fluorideringen, om den angivna

kariesprofylaxen kunde erhållas. En annan åsikt hyste bl. a. väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, som fann det anmärkningsvärt att man föredrog

denna dyra metod att förebygga tandkaries. Svenska stadsförbundet ansåg

inte att kostnaderna som sådana var direkt avskräckande men att disproportionen

mellan kostnader och antagbar effekt däremot var mycket

påfallande. Sådana uttalanden gjordes även av länsstyrelsen i Stockholms

län, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse samt Malmöhus

läns hälsovårdsförbund.

Hälsovårdsnämndens i Norrköping framställning

Hälsovårdsnämnden

Hälsovårdsnämnden erinrar till en början om den försöksverksamhet

som pågått i Norrköping och som innebar att ett mg fluor per liter tillsattes

viss del av stadens vattenledningsvatten. Detta har möjliggjorts av att

staden försörjes med vatten genom två olika ledningssystem. Man kan på så

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kangl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

sätt tillhandahålla omkring halva stadens befolkning vatten utan fluor och

den övriga delen vatten med viss konstant fluortillsats.

Nämnden erinrar vidare om att det sedan länge är känt, att en viss fluorhalt

i dricksvatten verkar skyddande mot tandsjukdomen karies. Emellertid

finns det givetvis eu mängd andra faktorer, som påverkar tandtillståndet

beträffande karies. En stad med fluorhaltigt dricksvatten kan måhända

ha sämre tandtillstånd hos sin befolkning än en annan utan fluor i vattnet,

beroende på att livsbetingelserna för befolkningen i de olika städerna är

olika. I Norrköping har man nu en möjlighet att iakttaga verkan av fluor

på människor, som lever under så gott som helt identiska förhållanden

som andra människor, vilka ej erhåller fluor.

Utan överdrift anser sig nämnden kunna säga, att försöken i Norrköping

väckt uppseende och intresse överallt i den vetenskapliga världen. Studiedelegationer

från flera europeiska länder har besökt staden, och korrespondens

har uppehållits med vetenskapliga institutioner i skilda världsdelar.

År 1957 framlade förste stadsläkaren Allan Melander resultatet av fem

års fluoridering, och i slutet av 1961 överlämnade professorerna Sellman

och Syrrist vid tandläkarhögskolan i Malmö sin bearbetning av det material,

som då fanns tillgängligt. Bägge undersökningarna visade, att kariesfrekvensen

inom de områden av staden, där barnen fått fluor såväl i hemmen

som i skolan, nedgått med cirka 50 procent.

Hälsovårdsnämnden förklarar att den blivit förvissad om att den fluortillsats

om ett mg per liter vatten som användes i Norrköping icke vare sig

på kort eller lång sikt utgör en fara för befolkningens hälsa, och nämnden

har i medvetande därom ansett sig kunna fortsätta försöken, trots häftiga

angrepp från olika håll.

Även om försöksverksamheten i Norrköping nu bekräftat fluorideringens

gynnsamma inverkan på tandkaries, då det gäller barn, som regelbundet

erhållit fluor i vattnet, borde försöken enligt nämndens mening utsträckas

över ytterligare fem år. Man skulle då vinna erfarenhet om inverkan på

tänderna hos 14-åriga barn, som sedan födelsen erhållit fluor och som nu

fått sina permanenta tänder. Av denna anledning skulle ett avbrytande nu

av den pågående fluorideringen vara högst beklagligt från vetenskaplig

synpunkt.

Då nämnden alltjämt anser sig övertygad om att fluorideringen i den

form, som den har i Norrköping, är helt ofarlig för hälsan nu och i framtiden,

hemställer nämnden att Norrköpings stad erhåller dispens från hälsovårdsstadgans

31 § i så måtto, att staden tillätes att under ytterligare fem år,

räknat fr. o. m. 1962, i vetenskapligt syfte tillsätta fluor i samma utsträckning

som hittills till viss del av stadens vattenledningsvatten.

I en vid framställningen fogad promemoria rörande de med fluorideringen

förenade hälsoriskerna redovisas i huvudsak samma synpunkter som

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

anlagts på detta spörsmål av majoriteten inom den förut omtalade rådgivande

nämnden i betänkandet »Kariesprofylax genom fluor».

Remissyttrandena

Hälsovårdsnämndens framställning bär tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av de flesta remissinstanserna. Endast åtta av de omkring 60 remissorganen

har intagit en mera negativ hållning. Av dessa har två sagt sig vara

tveksamma om lämpligheten av fortsatta fluorideringsförsök medan sex helt

avstyrkt vattenfluoridering.

Liksom i yttrandena över 1958 års framställning av medicinalstyrelsen

vitsordas i förevarande yttranden i allmänhet att fluorider har en avsevärd

karieshämmande verkan. Denna effekt av fluor i små doser har

enligt medicinalstyrelsen varit väl klarlagd sedan åtskilliga år tillbaka och

har icke vad gäller vattenfluorideringen i Norrköping ifrågasatts av dem,

som krävt upphävande av åtgärden. De positiva resultaten i Norrköping

åberopas även av statens medicinska forskningsråd. I åtskilliga andra yttranden,

bl. a. från medicinska fakulteten i Uppsala och lärarkollegiet vid

medicinska högskolan i Umeå, slås fast att fluorens karieshämmande effekt

är klart vetenskapligt dokumenterad. Denna effekt har ytterligare bekräftats

efter fluorfrågans behandling 1958, framhåller svenska läkaresällskapet.

Hälsofrämjandet anser, att det är högst osäkert om fluorpåverkan på tänderna

verkligen ger en bestående karieshämning. Till stöd för sin ståndpunkt

åberopar föreningen bl. a. uttalanden av Åslander. Åslander understryker

i sitt yttrande vad han anförde i 1958 års yttrande om att enbart

fluortillförsel inte kan ge kariesreduktion av nämnvärd omfattning.

Fluorideringens hälsorisker har nu liksom vid frågans behandling

1958 stått i förgrunden vid bedömningen av lämpligheten att medge åtgärden.

Härvid har medicinalstyrelsen till en början tagit upp spörsmålet om

vilken bevisning som bör krävas beträffande åtgärdens riskfrihet. Styrelsen

uttalar, att kraven på bevis för absolut riskfrihet är helt orealistiska. Det är

en teoretisk omöjlighet att för något enda ämne i vatten eller föda bevisa riskfrihet

under alla omständigheter av det enkla skälet, att alla tänkbara fall

inte kan undersökas. Sådana bevis föreligger följaktligen inte heller för något

enda av de ämnen, som tillåtes som tillsatser till våra födoämnen. Vad

man kan kräva av en hygienisk åtgärd, vilken rekommenderas, är ett starkt

vetenskapligt stöd för att risker för individen är osannolika eller betydelselösa.

Med denna utgångspunkt finner styrelsen det styrkt genom ett utomordentligt

stort material av forskningsresultat och erfarenhetsrön, att fluor

i den ifrågakommande koncentrationen i dricksvatten inte åstadkommer

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

andra ogynnsamma verkningar än lätta fläckar i tandemaljen, vilka kan

upptäckas endast av ett tränat öga och i särskild belysning. De ibland framförda

påståendena, att fläckarna skulle utgöra symptom på någon allmän

rubbning, saknar såvitt styrelsen kunnat finna all experimentell och empirisk

grund.

De av medicinalstyrelsen angivna principerna för bedömningen har legat

till grund för det stora flertalet remissorgans ställningstaganden i förevarande

hänseende. Medicinska fakulteten i Uppsala hävdar, att inga belägg för

hälsorisker förekommit, och lärarkollegiet vid medicinska högskolan i

Umeå uttalar, att några skadeverkningar av en fluoridering i en dos varom

är fråga aldrig har kunnat påvisas. Liknande uttalanden gör bl. a. länsstyrelsen

i Jämtlands lån, förste provinsialläkarna i Malmöhus och Norrbottens

län, ett flertal hälsovårdsnämnder, svenska läkaresällskapet och svenska

provinsialläkareföreningen. Enligt medicinska fakulteten i Göteborg överväger

effekten av fluorideringen mer än väl riskerna, såvitt man kan bedöma

på vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan

i Stockholm anser det föga sannolikt att en tillsats av 1 ppm

fluor till dricksvatten skulle medföra hälsorisker. Dessa torde, om de över

huvud taget finns, enligt vad lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö

anför, icke vara av den art att de motiverar att fluorideringsförsöket i Norrköping

upphör.

Flera myndigheter, som 1958 avstyrkte vattenfluoridering på grund av

bristande bevisning om åtgärdens riskfrihet, intar nu en annan ståndpunkt

i fråga om bedömningsgrunden. Bland här åsyftade myndigheter må nämnas

statens institut för folkhälsan, som alltjämt hävdar att det ej är klart

visat, att vattenfluoridering är ofarlig, men nu till skillnad från ställningstagandet

1958 anser att riskerna måste anses vara så små att fluoridering

kan tillåtas. En klart ändrad hållning intar även en minoritet inom styrelsen

för tandläkarhög skolan i Stockholm, däribland professorn von EulerChelpin,

som anser att det inte torde vara säkert bevisat att de angivna doserna

innebär allmänna hälsorisker, varför vattenfluoridering kan tillåtas.

Av särskilt intresse är även uttalandet av statens medicinska forskningsråd,

att negativa erfarenheter av den tioåriga verksamheten i Norrköping uppenbarligen

inte redovisats, varför verksamheten anses kunna fortsättas. Yttrandet

har utformats av bl. a. professorerna Theorell och Waldenström.

I flera yttranden har man erinrat om att Förenta Nationernas världshälsoorganisation

(WHO) ansett vattenfluoridering vara riskfri.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och hälsovårdsnämnden i Uppsala ställer

sig tveksamma till vattenfluoridering på grund av att det alltjämt är ofullständigt

klarlagt vilka risker artificiell fluoridering medför. Av samma skäl

avvisar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, hälsovårdsnämnden i Göteborg

och förste provinsialläkaren i lånet all vattenfluoridering. Den sistnämnde

utvecklar sin mening på följande sätt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

Ett vattenverks konsumenter utgör en brokig flora av friska och sjuka

människor med olika individuell vattenkonsumtion per dygn. I denna population

finnes ett flertal olika sjukdomstillstånd, njursjukdomar, benvävnadssjukdomar,

sockersjuka in. fl. Den procentuella fördelningen i populationen

känner man för närvarande ej helt så väl som den procentuella fördelningen

av caries hos skolbarnen, men man vet att dessa sjukdomstillstånd

finnas och att en del är diagnosticerade, andra inte. Vår vetskap om

hur en fluoridering av dricks- och hushållsvattnet skulle inverka på dessa

varierande individuella sjukdomstillstånd är emellertid mycket bristfällig.

Det kan till och med tänkas----att den föreslagna fluortillsatsen skulle

kunna verka sjukdomsförsämrande vis å vis andra i populationen förekommande

sjukdomar i lika stor utsträckning som den verkar sjukdomsförbättrande

när det gäller vissa årsklassers sjukdom caries.

Enligt kommittéerna för personlig integritet föreligger alls ingen samstämmighet

beträffande vattenfluorideringens riskfrihet. Hälsoframjandet

anser denna fråga ytterst problematisk. Bl. a. föreligger det risk för att fluor

åstadkommer vissa tandskador, såsom försvagad tandstruktur, tandköttsinflammation

eller tandlossning.

Aslander tar bestämt avstånd från den allmänt förekommande åsikten, att

fluor är riskfri i små doser eftersom den i samma mängd förekommer som

en naturlig beståndsdel i vårt dricksvatten. Han anför.

Vid vattenfluoridering tillföres natriumfluorid, NaF. Denna förening torde

vara sällsynt i naturliga vatten. Fluorsalter förekommer ytterst sparsamt

i (kalkfattigt) sjövatten, det vanliga ursprunget för vattenledningsvatten.

Däremot förekommer inom vissa orter betydliga mängder fluor i grundvattnet,

men då är detta grundvatten kalkrikt (hårt vatten), varför fluoren

kan sägas förekomma som kalciumfluorid, CaF2. Och detta är ingalunda

betydelselöst. —--

Natriumfluorid är ett starkt gift, som fått stor användning som ett mycket

effektivt råttgift. Kalciumfluorid är tydligen långt mindre giftigt. Kalciumfluorid

finns i ben. En hund kan förtära stora mängder ben och därmed betydande

mängder kalciumfluorid och efteråt befinna sig i bästa kondition.

Skulle hunden ha fått samma mängd fluor i sitt dricksvatten i form av

natriumfluorid, så skulle konditionen förändrats. Kalk skyddar mot fluor.

Att tillsätta natriumfluorid till ett kalkfattigt sjövatten är långt mera riskfyllt

än att dricka naturligt fluorhaltigt vatten.

När det gällt att med hänsyn till fluorens kariesprofylaktiska effekt och

de med fluorintag förbundna hälsoriskerna taga ställning till frågan om

vattenfluoridering har endast ett fåtal remissinstanser förklarat sig beredda

att tillstyrka att generell möjlighet öppnas att medge kommuner

att tillsätta fluor till sitt vattenledningsvatten, därest vissa villkor i fråga

om teknisk utrustning och kontroll uppfylles. För generell sådan möjlighet

uttalar sig länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län,

förste provinsialläkarna i Stockholms och Malmöhus län samt förste stadsläkaren

i Malmö. Klara avstyrkanden föreligger i yttrandena från karolinska

institutets lärarkollegium, länsstyrelserna i Stockholms och Götc3

—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 182

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

borgs och Bohus län, förste provinsialläkaren i sistnämnda län, hälsofrämjandet,

kommittéerna för personlig integritet samt Äslander. En tveksam

hållning intar länsstyrelsen i Norrbottens län.

Flertalet remissorgan tar inte ställning i denna fråga utan uttalar sig

endast rörande dispens för försöksverksamheten i Norrköping. I regel

nämns i dessa remissvar inte alls frågan om generell möjlighet att medge

fluoridering av dricksvatten. Statens medicinska forskningsråd förklarar

uttryckligen, att hälsovårdsnämndens framställning inte avser generellt

medgivande. Andra åter säger sig inte vilja taga ställning i denna fråga men

tillstyrker dock dispensframställningen. Bland dessa märks lärarkollegiet

vid medicinska högskolan i Umeå och förste provinsialläkaren i Norrbottens

distrikt.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anför, att det ej synes

möjligt att taga ställning till enbart hälsovårdsnämndens i Norrköping

ansökan om dispens inom ett geografiskt begränsat område och under

speciella omständigheter i övrigt utan att därmed även taga ställning till

fluoridering av dricks- och hushållsvatten över huvud taget.

I de 3rttranden, i vilka hälsovårdsnämndens framställning tillstyrkts utan

att riskfriheten av vattenfluoridering över huvud taget ansetts styrkt eller

frågan därom eljest närmare berörts, har i allmänhet åberopats betydelsen

av att undersökningarna i Norrköping får slutföras.

Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå framhåller, utan att

vilja taga ställning till det berättigade i att generellt genomföra en fluoridering

av dricksvatten där det kan ske, att det dock synes vara synnerligen

angeläget, att forskare i samarbete med kommuner och deras vattenverk

beredes möjlighet att i begränsad omfattning genomföra vetenskapliga undersökningar

över effekten av fluoridering av dricksvatten. Genom det

arrangemang av vattenförsörjningen som finns i Norrköping synes en försöksverksamhet

med fluoridering där ge utomordentliga möjligheter från

vetenskaplig synpunkt att studera fluorens inverkan på tandkaries. Det

synes därför betydelsefullt att denna försöksverksamhet kan fullföljas.

Ett liknande resonemang för länsstyrelsen i Stockholms län, som yttrar.

Länsstyrelsen nödgas framhålla, att länsstyrelsen alltjämt är av den

uppfattningen, att ett generellt medgivande för kommun att fluoridera vattenledningsvatten

icke bör lämnas.

Denna länsstyrelsens rent principiella inställning till frågan om artificiell

fluortillsats till vattenledningsvatten hindrar emellertid icke, att länsstyrelsen

kan finna sig benägen att i det speciella fall, varom här är fråga, intaga

en mera modifierad ståndpunkt. Man kan nämligen icke komma ifrån

det faktum, att det redan under en följd av år i Norrköping förekommit en

försöksverksamhet på förevarande område, och att denna ostridigt kunnat

visa upp framgångar i form av kraftigt minskad cariesfrekvens. Vidare

torde man icke kunna bortse från det förhållandet, att ett avbrott nu i sagda

försöksverksamhet skulle ur vetenskaplig synpunkt framstå såsom högst

beklagligt. Såsom hälsovårdsnämnden framhållit måste det nämligen ur

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:Is proposition nr 182 år 1962

nyssnämnda synpunkt vara synnerligen värdefullt att inhämta erfarenhet

om inverkan pa 14-åringarnas tänder hos sådana barn, som sedan födelsen

erhållit fluor. Och slutligen måste man hålla i minnet, att ett definitivt

ställningstagande till fluorideringsproblemet svårligen kan tänkas utan en

försöksverksamhet under så lång tid, som erfordras för att en bearbetning

av det undfångna materialet skall bli verkligt värdefullt ur vetenskaplig

synpunkt.

Samma tankegångar återfinns i yttrandena från bl. a. medicinska fakulteten

i Uppsala, statens medicinska forskningsråd, länsstgrelsen i Malmöhus

län, svenska landstingsförbundet, svenska läkaresällskapet samt förste

provinsialläkarna i Östergötlands och Norrbottens län.

Karolinska institutets lärarkollegium säger sig kunna tillstyrka undantag

beträffande verksamheten i Norrköping med tanke på de otvivelaktigt

mycket ringa hälsorisker av en fluoridering såsom den genomföres i Norrköping

och med hänsyn till de erfarenheter, som kan vinnas av en fortsatt

försöksverksamhet. Enligt lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

utgör den omständigheten, att ett stort antal undersökningar beträftande

vattenfluoridering utförts utomlands, inget bärande argument mot

försöken i Norrköping. Eftersom det finns starka skäl att antaga att klimatfaktorer

samt kost- och andra levnadsförhållanden kan inverka på resultaten,

är det betydelsefullt att undersökningar av detta slag kan genomföras

inom landet.

Inslaget av tvång mot den enskilde individen vid genomförandet av

vattenfluoridering har spelat en långt mindre roll vid remissbehandlingen

av hälsovårdsnämndens framställning än då fluorideringsfrågan tidigare

varit föremål för bedömning. Nu tages denna fråga upp endast i några få

yttranden.

Medicinalstyrelsen kan inte finna invändningen att den enskilde vattenkonsumenten

försättes i en tvångssituation bärande. Det är enligt styrelsen

uppenbart att anslutning till en vattenledning över huvud taget

alltid innebär ett avstående från valfrihet beträffande vattnets sammansättning,

vare sig halten av fluor eller andra ämnen i vattnet är hög eller låg,

tillfällig eller vetenskapligt avvägd. Det torde emellertid vara ytterst sällsynt

att detta förnimmes som ett tvång av vattenkonsumenterna. Vidare

måste massmedicinering anses vara en felaktig och genom ordets makt över

tanken vilseledande benämning på en vetenskapligt och erfarenhetsmässigt

grundad inställning på en viss nivå av halten av ett ämne, som i naturen

förekommer i både lägre och högre koncentrationer i alla dricksvatten. I

samma riktning yttrar sig svenska läkaresällskapet.

Hälsovårdsnämnden i Uppsala finner det mindre tilltalande att den enskilde

blir nödsakad att dricka fluoriderat vatten även om han anser vattnet

olämpligt. Svenska stadsförbundet hänvisar till vad förbundet anförde

med anledning av medicinalstyrelsens framställning 1958.

Ilälsofråmjandet åberopar Theorells yttrande över betänkandet »Karies
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

profylax genom fluor», att det inte är befogat att vissa människor skall

tvingas riskera något av sin hälsa för att förbättra andras. Enligt föreningen

bör man upprätthålla principen, att det för varje form av medicinsk behandling

oundgängligen kräves ett uttryckligt och frivilligt medgivande

från den mänskliga individ det gäller.

En av hälsofrämjandet antydd uppfattning, att verksamheten i Norrköping

är ett experiment på mänskligt material, bemötes av svenska tandläkaresällskapet.

Försöksverksamheten är enligt sällskapet inte något försök i så

måtto att det skulle innebära ett experimenterande på mänskligt material

enligt någon ny eller oprövad metod. En kontrollerad fluortillsats till dricksvatten

tillämpas i stor utsträckning utomlands sedan ända till 17 år tillbaka

och är en åtgärd, som kan sägas vara anvisad av naturen själv genom att

alla dricksvatten innehåller fluor.

Kommittéerna för personlig integritet i Stockholm, Göteborg och Malmö

anser det vara i hög grad olustigt och anmärkningsvärt att man på ansvarigt

håll funnit det passande att med åberopande av vetenskaplig forskning

göra anspråk på dispens för fortsatt fluoridering.

Huvuddelen av de remissorgan, som tillstyrkt fortsatt fluoridering i

Norrköping, har betonat att i anslutning till fluorideringen bör göras u ndersökningar

inte endast beträffande den rent odontologiska effekten

utan även rörande allmänt medicinska verkningar

av åtgärden.

Svenska kommunaltekniska föreningen erinrar om att tekniska

frågor och säkerhetsfrågor måste beaktas vid den fortsatta

försöksverksamheten. I sitt tidigare yttrande i fluorfrågan hyste föreningen

vissa betänkligheter på grund av de osäkerhetsmoment som syntes vara förenade

med säkerställandet av att den enskilde individen inte sammanlagt

skulle tillföras mera fluor än som kunde anses ofarligt. Innan ett eventuellt

beslut om generellt tillstånd till fluoridering kan lämnas, måste enligt föreningens

mening utarbetas föreskrifter och bestämmelser om villkoren för

åtgärden, omfattande bl. a. handhavandet av fluor vid vattenverk, tillsättningsförfarandet,

säkerhetsåtgärder mot överdosering, omfattningen av

provtagning och analyser för att kontrollera vattnets fluorhalt ute i vattenledningsnätet,

ansvarsfrågor m. m. Beaktas dessa synpunkter synes intet

vara att invända mot fluoridering i Norrköping i den avsedda, begränsade

omfattningen.

Enligt distriktsingcnjörers förening är det vid den fortsatta försöksverksamheten

önskvärt att jämsides med de medicinska och odontologiska undersökningarna

jämväl en systematisk undersökning sker rörande doseringsteknik

och doseringsutrustning samt beträffande spörsmålet om anrikning

av fluor i rörnätet. Dessa synpunkter framföres även av distriktsingenjören

i Norrbottens län, som upplyser att det enligt uppgift förekommit att man

opaginerad Kontrollera mot PDF

:i7

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år W62

haft variationer i fluorhalt i skilda delar av ett ledningssystem, trots att doseringen

i vattenverket skett på föreskrivet sätt.

Sistnämnda två remissorgan påpekar vidare att de ekonomiska

frågorna bör bli föremål för uppmärksamhet vid de fortsatta försöken.

De rättsliga spörsmålen behandlas i ett fåtal yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att det med hänsyn till ställningstagandet

i utslaget den 7 december 19G1 knappast synes möjligt att dispensvägen

medge försöksverksamheten i Norrköping. Samma uppfattning har

hälsovårdsnämnden i Uppsala och svenska stadsförbundet. Skulle vattenfluoridering

anses böra tillåtas torde detta enligt sistnämnda remissorgan

utan tvekan nödvändiggöra en lagstiftning i ämnet. Svenska landskommunernas

förbund förklarar att det undandrager sig förbundets bedömning

huruvida framställningen om dispens lagligen kan bifallas. Enligt hälsofrämjandets

bedömning saknar Kungl. Maj :t författningsenlig rätt att bevilja

den begärda dispensen.

Medicinalstyrelsen anser inte att möjligheten till fluoridering bör öppnas

genom dispens från 31 § hälsovårdsstadgan, vilket författningsrum stadgar

förbud mot förorening av vattentäkt. Styrelsen anför.

Denna paragraf har icke åberopats av regeringsrätten i dess utslag och

ej heller av länsstyrelsen i Östergötlands län. Styrelsen kan icke finna, att

den fluortillsats, varom här är fråga, skulle kunna betecknas som förorening.

Det rör sig här om ett ämne, som av naturen förekommer i alla dricksvatten

och vars halt i analyserade svenska vatten varierar mellan cirka

0,05 och 5,5 mg/l. Fluorideringen i Norrköping innebär sålunda endast, att

fluorhalten inställes på en nivå, som ligger väl inom de naturliga variationsgränserna.

Som förorening skulle man snarare kunna beteckna de vanligt

förekommande tillsatserna av molekylär klor eller metafosfat, vilka är för

naturliga dricksvatten helt främmande substanser.

Denna uppfattning redovisas också av föreningen för allmän hälsovård.

I fråga om tänkbara alternativ till vattenfluoridering

uttalar medicinalstyrelsen att den ägnat stor uppmärksamhet åt dessa frågor.

Styrelsen redovisar följande åtgärder.

Sålunda har styrelsen utgivit anvisningar om användningen av fluor i

tablettform samt om andra former för individuell fluorprofylax mot karies.

Styrelsen har också tagit initiativet till systematiska undersökningar av

olika former för lokal fluorapplikation på tänderna och har slutligen med

stor uppmärksamhet följt utredningarna och försöken rörande möjligheterna

att tillföra fluor med vissa födoämnen, till exempel salt, mjöl eller

mjölk, i stället för med vatten. Det torde föra för långt att här i detalj gå in

på dessa frågors läge.

Medicinalstyrelsen konstaterar emellertid att ingen med vattenfluoridering

jämförbar metod kan ersätta denna förrän möjligen efter många år.

Styrelsen har följande huvuduppfattning härom.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Genom lokal fluorapplikation av olika slag kan en värdefull temporär

karieshämning åstadkommas, vilken emellertid blir beroende av individuella

åtgärder, som kräver särskild uppmärksamhet och åtskillig arbetstid

och vilken ej uppnår samma starka och varaktiga effekt som vattenfluorideringen.

Genom fluortillförsel i tablettform kan likaledes ett avsevärt skydd

mot karies uppnås, men även om detta gäller, att det ej når upp till vattenfluorideringens

effekt och ej kan få samma utbredda användning. I själva

verket kräver tablettillförseln ett så stort mått av intresse, ordningssinne

och konsekvens hos den enskilde individen, att dessa användningsmöjligheter

får anses avsevärt begränsade. Vad slutligen gäller möjligheterna att

ersätta vattenfluorideringen med tillförsel med födoämnen, såsom sall eller

mjöl, kan det sägas, att dessa tillförselformer är teoretiskt lovande men

kräver åtskilligt av ytterligare forskning: för doseringen av fluor med ifrågavarande

födoämnen måste dessas konsumtionsvariationer vara väl kända,

och innan en dylik fluortillförsel mera allmänt tillämpas, bör det även vara

klarlagt, huruvida tillförsel i denna form verkligen också medför liknande

skyddseffekt för tänderna som vattenfluorideringen. Det kommer att behövas

många år av systematiskt forskningsarbete, innan dessa krav är tillgodosedda.

I åtskilliga andra remissvar understrykes det önskvärda i att undersökningarna

om andra sätt att tillföra fluor än genom dricksvatten fortsättes

med all energi.

Departementschefen

Behovet av tandvård är stort i Sverige, och efterfrågan på tandvård har

stigit med den höjda levnadsstandarden. Stora ansträngningar har gjorts

för att möta en väntad fortgående ökning av denna efterfrågan. Sålunda

har statsmakterna nyligen beslutat att väsentligt öka utbildningen av tandläkare

och tandtekniker. För att på lång sikt kunna tillgodose tandvårdsbehovet

är det emellertid nödvändigt att inte bara behandla redan uppkomna

skador utan framför allt att tillvarataga och söka finna nya möjligheter

att hindra en fortsatt utbredning av tandsjukdomarna. Den tandsjukdom

som härvid i första hand står i blickpunkten är tandrötan eller

tandkaries, som torde vara den i dagens läge mest spridda folksjukdomen

i vårt land. Redan sjuåringarnas permanenta tänder är kariesangripna

till omkring 25 procent, och det totala tandvårdsbehovet i landet

har beräknats direkt eller indirekt orsakas av tandkaries till omkring 80

procent. Ett omfattande forskningsarbete bedrives sedan länge på kariesprofylaktikens

område. På senare tid har upplysningsverksamheten beträffande

kariesförebyggande åtgärder intensifierats och såvitt man kan

bedöma lett till att sjukdomens utbredning i viss mån kunnat begränsas,

i vart fall i de lägre åldrarna. Det torde emellertid stå klart att ytterligare

profylaktiska åtgärder måste vidtagas, om man på längre sikt skall kunna

definitivt hejda och tränga tillbaka sjukdomen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

Under de senaste decennierna har fluor rönt stor uppmärksamhet såsom

ett verksamt medel att förebygga tandkaries. Som framgår av min redogörelse

i det föregående har ett stort antal undersökningar verkställts

utomlands rörande förhållandet mellan fluorhalt i dricksvattnet och kariesfrekvens.

Undersökningarna har bedrivits såväl i områden med naturligt

förekommande hög fluorhalt i vattnet som i områden där vattnet på

konstgjord väg tillsatts fluorider. Enligt uppgift tillhandahålls f. n. i Amerikas

Förenta Stater sju miljoner människor dricksvatten med en naturlig

fluorhalt på 0,7 mg per liter eller mera och över 40 miljoner människor

fluorerat dricksvatten.

Även i vårt land har fluorens verkningar på tänderna undersökts i områden

med naturligt förekommande högre fluorhalt i dricksvatten. Genom

medicinalstyrelsens försorg har vidare 1953 och 1958 verkställts sakkunnigutredningar

i ämnet, grundade på utländska och svenska undersökningsresultat.

Med hänvisning till 1958 års utredning hemställde medicinalstyrelsen

samma år att kommuner, som önskade fluorera sitt vattenledningsvatten,

skulle kunna få tillstånd därtill på vissa villkor. Remissbehandlingen

av framställningen visade emellertid att lämpligheten av fluorering

av vattenledningsvatten var alltför omstridd för att någon lagstiftning i

ämnet skulle kunna komma i fråga. Efter samråd med medicinalstyrelsen

fick därför ärendet vila tills vidare. Fortsatta undersökningar skulle ske i

medicinalstyrelsens regi i syfte att söka finna andra vägar att tillföra i första

hand barn och ungdom fluor. Försök äger sålunda sedan flera år rum rörande

effekten av pensling och borstning av tänderna med fluorpreparat. På

lokalt initiativ har fluorering av dricksvatten ägt rum i Norrköping sedan

1952. Fluoreringen där har emellertid avbrutits i början av innevarande år,

sedan regeringsrätten funnit åtgärden innebära missförhållande i hälsovårdshänseende.

Hälsovårdsnämnden i Norrköping har därefter hos Kungl.

Maj :t hemställt om tillstånd att fortsätta vattenfluoreringen i staden åtminstone

ytterligare fem år.

Bland de odontologiska och medicinska experter, som i samband med

fluorfrågans behandling i vårt land bedömt de redovisade resultaten av

undersökningar på området, råder praktiskt taget fullständig enighet om

att fluor har en avsevärd kariesprofylaktisk verkan. Enligt

nyligen framlagda resultat av sju års fluorering i Norrköping har man

där erhållit en kariesreduktion på 52,4 procent hos sjuåriga barn, som sedan

födelsen tillhandahållits dricksvatten med en fluorhalt av omkring ett mg

per liter. Hos 14-åriga barn, som från sjuårsåldern erhållit sådant dricksvatten,

var kariesreduktionen 31,4 procent. Den redovisade kariesreduktionen

synes inte kunna hänföras till någon annan faktor än fluorpåverkan,

eftersom reduktionen beräknats vid jämförelse med barn, som inte

erhållit fluorerat vatten men i övrigt levat under i huvudsak liknande

förhållanden som de fluorpåverkade barnen. En betydande kariesreduk
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

tion har också redovisats hos barn, vilkas tänder lokalt behandlats med

fluor. I likhet med majoriteten av expertisen på området finner jag dessa

resultat sammanställda med de övriga mycket omfattande erfarenheterna

av fluorpåverkan på tänderna ge vid handen, att fluor är ett verksamt

kariesprofylaktiskt medel.

Hittills gjorda undersökningar om fluorens kariesförebvggande verkan

har nästan enbart avsett barn och ungdom i åldrarna upp till 15—20 år.

Åtskilliga fackmän har hållit för sannolikt, att fluor har en kariesförebyggande

verkan också hos vuxna människor, även om effekten minskar med

stigande ålder, samt att en fortsatt fluorpåverkan på tänderna efter barnaoch

ungdomsåren i allt fall torde konservera tidigare vunna resultat. Från

andra håll har man hävdat, att fluorpåverkan i unga år inte har annan effekt

än att tiden för kariesangrepp flyttas från barna- och ungdomsåren till

högre åldrar. Föreliggande undersökningsresultat ger inte tillräcklig grund

för ett ställningstagande i denna fråga. Så mycket torde dock kunna sägas

att en betydande kariesreduktion hos de lägre åldersgrupperna rimligen

måste skapa ett förmånligare utgångsläge för tandvården i äldre åldersgrupper.

Jag delar därför den särskilt av odontologiska sakkunniga

framförda åsikten, att den kariesreduktion man hittills med säkerhet kunnat

konstatera hos barn och ungdom upp till 15—20-årsåldern är tillräcklig

för att motivera, att fluor kominer till användning i det kariesprofylaktiska

arbetet, om några hälsorisker av betydelse inte är förenade därmed.

Såvitt man erfarenhetsmässigt kunnat fastställa utövar fluor sin kariesskyddande

effekt genom att fluoren bygges in i tandemaljen och därigenom

ökar tändernas motståndskraft mot kariesangrepp. Effekten anses

kunna nås såväl genom direkt yttre fluorpåverkan på den färdigbildade

tandemaljen som genom intern fluorpåverkan vid emaljbildningen.

För att åstadkomma kariesskydd på endera av dessa vägar eller på båda

samtidigt har på vetenskapligt håll anvisats olika metoder för

fluortillförsel. Genom lokal fluoridbehandling, såsom pensling av

tänderna, munsköljningar eller tandborstning med fluorpreparat, erhålles

en yttre fluorpåverkan. Genom fluortillförsel antingen med dricksvatten

eller med livsmedel eller tabletter får man både yttre och inre påverkan på

tandemaljen.

Som jag nyss nämnt har lokal tandbehandling med fluorföreningar, fluorider,

prövats i Sverige under flera år och visat sig ge en icke föraktlig

kariesreduktion. Som medel för att nå en massprofylaktisk effekt har

dock metoden uppenbara svagheter. Medicinalstyrelsen har sålunda framhållit,

att pensling av tänderna med fluoridlösningar synes medföra endast

temporärt kariesskydd, såvida behandlingen inte kompletteras med regelbundna

munsköljningar eller tandborstning med fluorider. Dylika åtgärder

kräver positiv medverkan från den enskildes sida. Redan på grund härav

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

anser jag i likhet med de flesta remissinstanser att metoden knappast skulle

kunna få den massprofylaktiska effekt som är önskvärd. Själva penslingen

är dessutom personalkrävande och därigenom dyrbar, särskilt om fortsatt

behandling av äldre åldersgrupper visar sig erforderlig för att vidmakthålla

kariesskyddet.

Fluorering av vatten eller livsmedel är från nu nämnda synpunkter

ett överlägset massprofylaktiskt medel på grund av dess automatiska verkan

på tänderna. Vattenfluorering har dessutom en konstaterat bättre

kariesförebyggande effekt än lokal fluorbehandling. Fluortillförsel med

livsmedel har från fackhåll ansetts böra ge motsvarande effekt som vattenfluorering.

Frågan om livsmedelsfluorering är emellertid, såsom bl. a.

medicinalstyrelsen understrukit, ännu på forskningsstadiet, och det torde

krävas åtskillig ytterligare forskning, innan försäljning av fluorerade livsmedel

kan bli aktuell. Inte heller har fluortillförsel genom tabletter rekommenderats

av den medicinska sakkunskapen, enär det anses föreligga

risk för överdosering. I dagens läge framstår alltså vattenfluorering som

det bästa och effektivaste massprofylaktiska medlet mot tandkaries.

Den fråga, som i första hand stått i blickpunkten vid den livliga offentliga

debatten såväl utomlands som i vårt land rörande lämpligheten av

vattenfluorering, är vilka hälsorisker som kan vara förbundna med

en daglig konsumtion av fluorrikt vatten. Utgångspunkten i debatten har

varit det sedan länge kända förhållandet — konstaterat bl. a. i områden

med hög naturlig fluorhalt i dricksvattnet •— att en dylik fluorkonsumtion

leder till vissa förändringar av tandemaljen, s. k. dental fluoros, hos

en del av befolkningen. I lindriga fall uppträder vita fläckar eller ränder

i tandemaljen utan att någon annan förändring av emaljen kan konstateras.

I svårare fall yttrar sig förändringarna i brunfärgade emalj fläckar

och gropar eller fåror i emaljen samt ökad skörhet hos denna. Vid den

fluorkoncentration som från kariesprofylaktisk synpunkt anses lämplig

vid vattenfluorering, omkring ett mg per liter, har dock dylika emalj förändringar

kunnat påvisas endast i form av lätta, för blotta ögat osynliga

vita emaljfläckar hos 10—15 procent av befolkningen. Den lätta dentala

fluorosen anses vanligen helt betydelselös, men på sina håll har förekomsten

av dental fluoros även i lindrig form tolkats som ett tecken

på skadeverkningar av fluor i andra organ, dit fluor enligt vad man vet

koncentreras, särskilt skelettet och njurarna.

I medicinalstyrelsens förut nämnda expertutredningar har frågan om

vattenfluoreringens hälsorisker ägnats ingående uppmärksamhet. På grundval

av bl. a. kliniska erfarenheter från områden, som sedan lång tid haft

hög naturlig fluorhalt i vattnet, samt undersökningar i anslutning till

den omfattande vattenfluoreringen utomlands kom såväl 1052 års sakkunniga

som 1957 års rådgivande nämnd till slutsatsen att vattenfluorering

inte medför andra oförmånliga verkningar på den mänskliga orga
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Knngl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

nismen än en från såväl hälso- som utseendesynpunkter betydelselös dental

fluoros hos en mindre del av befolkningen. En ledamot av den rådgivande

nämnden fann dock att vissa hälsorisker kunde vara förbundna med vattenfluorering.

Fyra medlemmar av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd,

vilka representerade ämnena medicin, pediatrik och barnavård, farmakologi

och fysiologi samt karieslära, ansåg i yttranden över 1952 års utredning,

att det då inte förelåg tillräcklig grund för säkra uttalanden i frågan.

Då dessa medlemmar av det vetenskapliga rådet yttrade sig över

den rådgivande nämndens utredning rådde enighet bland dem om att dittillsvarande

erfarenheter inte givit belägg för mera betydelsefulla skadeverkningar

av kontinuerlig fluorkonsumtion i små mängder. I två yttranden

framhölls dock att man det oaktat måste räkna med ogynnsamma verkningar

hos ett visst antal individer med särskild känslighet för fluor. Medicinalstyrelsen

anslöt sig som jag förut antytt till nämndmajoritetens

uppfattning. Även de medicinska och odontologiska organ, som avgav remissyttranden

över 1958 års utredning, var i stort sett eniga om att hälsofaror

av vattenfluorering inte kunnat påvisas, men i åtskilliga yttranden

förordades att ytterligare erfarenheter i detta hänseende skulle avvaktas.

Vid remissbehandlingen av framställningen från hälsovårdsnämnden i

Norrköping har nu en praktiskt taget enhällig svensk odontologisk och

medicinsk expertis förklarat, att vunna erfarenheter av fluorens verkningar

inte ger belägg för att långvarig daglig konsumtion av fluor i de

små doser, som kommer ifråga vid vattenfluorering, skulle medföra hälsorisker.

Bland dem som numera intagit denna ståndpunkt återfinns flertalet

vetenskapsmän, som vid frågans tidigare behandling hyste farhågor i ifrågavarande

avseende, bl. a. de två nyss nämnda medlemmarna av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd. Ställningstagandet vinner stöd av att man i

Norrköping inte förmärkt några oförmånliga verkningar på hälsotillståndet

hos de barn som erhållit fluorerat vatten. Av en i dagarna utkommen

rapport rörande resultaten av fem års fluorering av vatten i tre områden i

England, Wales och Skottland framgår, att inga tecken på skador av fluoreringen

har upptäckts trots kontinuerlig vaksamhet. Jag vill tillägga, att

även världshälsoorganisationen funnit vattenfluorering vara inte bara en

effektiv utan även en riskfri åtgärd.

Den ståndpunkt sakkunskapen sålunda kommit fram till beträffande

vattenfluoreringens hälsorisker är grundad på omfattande experimentella

och erfarenhetsmässiga rön. I det sistnämnda hänseendet hänför sig

erfarenheterna till orter där dricksvattnet antingen av naturen eller efter

fluorering haft en fluorhalt av minst ett mg per liter. I flera undersökningsområden

med naturligt hög fluorhalt har denna uppgått till flera mg

per liter och förekommit sedan lång tid utan att några menliga följder —

bortsett från den dentala fluorosen — kunnat förmärkas. Försöken med

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majrts proposition nr 182 år 1962

vattenfluorering, vilka utomlands pågått i stor skala sedan 15 år tillbaka,

har inte visat andra verkningar av fluorerat vatten än av vatten

med lika hög naturligt förekommande fluorhalt. För min del är jag därför

beredd att godtaga den allmänna meningen hos experterna på området,

att hittills vunna erfarenheter av fluor utgör ett starkt stöd för att

vattenfluorering inte innebär beaktansvärda hälsorisker ens för personer,

som kan antagas vara känsliga för fluorpåverkan. Å andra sidan torde

man, såsom också framhållits på sakkunnigt håll, inte med bestämdhet

våga påstå att det är klarlagt, att en daglig fluorkonsumtion, låt vara i

små mängder, inte skulle kunna leda till vissa ännu ej iakttagna oförmånliga

verkningar i speciella fall.

Man har på en del håll hävdat, att vattenfluorering inte bör komma ifråga

innan fullständiga garantier kan ges för dess riskfrihet, och därvid hänvisat

till den enskildes bristande möjligheter att undvika fluorkonsumtion med

dricksvattnet. Flertalet remissorgan har emellertid inte velat gå så långt. Medicinalstyrelsen

har i sitt remissyttrande över hälsovårdsnämndens i Norrköping

framställning understrukit, att kravet på bevis för absolut riskfrihet

är helt orealistiskt och att inte något ämne, som f. n. tillsättes vatten

eller livsmedel, fyller detta krav. Vad man kan kräva är enligt styrelsen

ett starkt vetenskapligt stöd för att risker för individen är osannolika

eller betydelselösa. Liknande tankegångar går igen i en rad yttranden.

Även jag biträder den uppfattning, som medicinalstyrelsen givit uttryck

åt, och såsom jag nyss framhållit föreligger numera starkt vetenskapligt

stöd i angivna hänseenden. Jag kan därför ansluta mig till det

stora flertalet remissinstansers mening, att faran för oförmånliga verkningar

av långvarig fluorkonsumtion i här ifrågakommande mängder är så

ringa att man inte med hänsyn därtill bör avstå från vattenfluorering.

Innan vattenfluorering tillätes måste det givetvis finnas garantier för

att fluorkoncentrationen i vattnet kan hållas på en i huvudsak

konstant nivå. Bland de remissinstanser, som berört denna fråga,

råder enighet om att dylika garantier kan föreligga endast i stora vattenverk.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt remissyttrande över 1958

års framställning från medicinalstyrelsen förklarat, att det inte torde möta

särskilda svårigheter att vid själva vattenverket ombesörja att det därifrån

utgående vattnet håller en bestämd fluorhalt. Utländska erfarenheter

och erfarenheter från vattenverket i Norrköping tyder dock enligt

styrelsen på att svårigheter kan uppstå att därefter hålla en konstant fluorhalt

på vattnet i hela ledningsnätet. Enligt vad jag inhämtat från Norrköping

förekom där i enstaka fall att fluorkoncentrationen för någon dag

steg till bortåt två mg per liter. Orsaken till dylika variationer synes inte

vara klarlagd. De variationer som förekommit i Norrköping torde dock

inte ha varit av större betydelse, och huvuddelen av remissorganen har

ansett fluoreringen där ske under sådana former alt verksamheten bör

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

få fortsättas. Jag kan därför inte finna att de redan f. n. föreliggande tekniska

möjligheterna i de större vattenverken är otillräckliga för att skapa

betryggande former för fluortillsättningen och kontrollen av fluorkoncentrationen

i ledningsnätet. Fortsatta erfarenheter av det tekniska förfarandet

i samband med vattenfluorering torde dessutom göra det möjligt

att ytterligare förbättra tekniken på området.

En framträdande nackdel med vattenfluorering är att åtgärden praktiskt

sett i hög grad beskär den enskildes valfrihet i fråga

om fluorkonsumtion. Ett fåtal remissinstanser har hävdat, att ett sådant

ingrepp i den personliga integriteten överhuvudtaget är oförenligt med

rättsuppfattningen i vårt land. Flertalet remissmyndigheter, bland dem

justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge, har emellertid

funnit att vattenfluorering från allmänna rättsliga synpunkter kan

godtagas på grund av åtgärdens stora samhälleliga betydelse. Jag vill för

egen del ansluta mig till sistnämnda ställningstagande. I själva verket är

hela frågeställningen ingalunda ny. Motsvarande synpunkter kan anläggas

främst beträffande smittkoppsvaccination men även i fråga om andra åtgärder,

såsom exempelvis klorering av dricksvattnet, som numera förekommer

i mycket stor utsträckning. Vad det här gäller är att göra en avvägning

mellan vad man kan vinna med åtgärden och de nackdelar, som är

förbundna med den. Det stora flertalet remissorgan har också grundat sina

ställningstaganden till vattenfluoreringen på en sådan avvägning.

Mot vattenfluorering har också i ett fåtal remissyttranden gjorts den

invändningen, att kostnaderna för vattenfluorering är höga

i förhållande till vad som står att vinna i minskat tandvårdsbehov. Bakgrunden

till sådana uttalanden är främst, att endast omkring 0,5 procent

av det fluorerade vattnet antages bli använt för matlagning och som

dryck. Såsom medicinalstyrelsen anfört i sin framställning 1958 beräknades

den dåvarande kostnaden för fluorering i Stockholm och Göteborg,

om hela kostnaden hänfördes endast till skolbarnen, komma att uppgå till

tre—fyra kronor per år för varje barn. Häremot har styrelsen ställt dåvarande

kostnader för skoltandvård, som i Göteborg belöpte sig till cirka 75

kronor per år och barn. Dessa uppgifter ger enligt min mening vid handen,

att kostnaderna för vattenfluorering mer än väl kommer att täckas

genom minskade tandvårdskostnader.

Jag har alltså kommit till uppfattningen, att vattenfluorering är en

effektiv kariesförebyggande åtgärd, som inte medför sådana hälsorisker

eller andra olägenheter att man bör avstå från att utnyttja den. Vidare har

jag funnit att tillräckliga tekniska resurser för vattenfluorering föreligger i

allt fall i större vattenverk och att kostnaderna för vattenfluorering inte är

höga i förhållande till de sannolika resultaten därav. Med hänsyn till dessa

omständigheter förordar jag, att möjligheter nu öppnas att tillåta vattenfluorering

i vårt land. Detta ställningstagande innebär självfallet inte att

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 dr W62

pågående undersökningar och försök rörande andra former att uppnå fluorpåverkan

på tänderna bör upphöra. Genom vattenfluorering kan man som

jag nyss antytt av tekniska skäl nå endast en del av befolkningen, och man

måste räkna med att vattenfluorering inte kommer till stånd ens i alla de

vattenverk, där förutsättningar för fluorering i och för sig föreligger. Det

är därför synnerligen viktigt, att andra former att nå kariesskydd genom

fluor eller på andra vägar liksom hittills blir föremål för ingående uppmärksamhet.

Hälsovårdsnämnden i Norrköping har i sin förut nämnda framställning

hemställt om dispens från hälsovårdsstadgans bestämmelser för

att få fortsätta vattenfluoreringen i staden. I en del remissvar har framhållits,

att det inte synes möjligt att dispensvägen medge fortsatt fluorering.

Härför krävs även enligt min mening särskilda bestämmelser.

Med hänsyn till att fluorering av vattenledningsvatten innebär att

den enskildes valfrihet i fråga om fluorkonsumtion beskäres torde regleringen

av vattenfluorering böra ske i en lag. Åtgärden synes böra få komma

till stånd efter beslut därom av vederbörande kommun. Däremot är det enligt

min mening inte lämpligt, att enskild fysisk eller juridisk person eller kommunalt

bolag, som omhänderhar anläggning för vattenförsörjning, får

möjlighet att med förbigående av kommunens fullmäktige besluta om fluorering

av det vatten som distribueras genom anläggningen.

Av vad jag tidigare anfört torde vidare framgå att en förutsättning för

vattenfluorering måste vara, att den genomförs under betryggande teknisk

kontroll. Föreskrifter måste sålunda ges beträffande handhavandet

av fluoriderna, förfarandet vid tillsättning av dem, omfattningen av provtagning

på vattnet och analys av proven, åtgärder vid överdosering och

liknande problem. Vidare bör som villkor för vattenfluorering gälla att

en kontinuerlig kontroll sker rörande såväl de odontologiska som de medicinska

verkningarna av fluortillförseln. Sådana undersökningar bör omfatta

inte bara barn och ungdom utan också personer i äldre åldersgrupper.

Härigenom bör man på längre sikt kunna klarlägga bl. a. fluorens odontologiska

effekt i åldrarna över 20 år.

Erfarenheterna av fluorering i vårt land är begränsade. Det är därför

enligt min åsikt angeläget att inte redan på frågans nuvarande stadium

öppna generell möjlighet för kommuner att fluorera sitt vattenledningsvatten.

Inte minst beträffande det tekniska förfarandet vid vattenfluorering

samt kontrollen över fluorens handhavande och fluorkoncentrationen

i ett vattenledningsnät krävs vidgade erfarenheter, innan allmängiltiga

föreskrifter kan utfärdas. Erfarenheter på dessa och andra områden

bör enligt min mening vinnas genom att vattenfluorering tilllåtes

endast på ett mindre antal orter och under omfattande kontroll i de

hänseenden som jag tidigare berört. Vidgade möjligheter att fluorera

vattenledningsvatten bör öppnas endast efter band som ett säkrare un
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Knngl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

derlag erhålles för bedömningen av de med åtgärden förbundna problemen.

Jag föreslår med hänsyn härtill, att lagstiftningen om tillsättning

av fluor till vattenledningsvatten utformas som ett bemyndigande för Kungl.

Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, att efter framställning

av kommun medge att fluor må på de villkor, vilka föreskrives i

medgivandet, i kariesförebyggande syfte tillsättas vatten som inom kommunen

tillhandahålles genom allmän anläggning för vattenförsörjning. I 30 §

hälsovårdsstadgan, som behandlar underhåll och skötsel av anläggning för

uppfordring, rening, förvaring och överföring av vatten, bör i ett nytt andra

stycke hänvisas till att om tillsättning av fluor till vatten i allmän anläggning

för vattenförsörjning är särskilt stadgat. Denna ändring i stadgan torde

kunna ske i administrativ ordning.

I svenska stadsförbundets och svenska landskommunernas förbunds yttranden

över medicinalstyrelsens framställning 1958 har berörts vissa frågor

om kommuns skadeståndsskyldighet mot förbrukare av fluorerat vattenledningsvatten.

I anslutning härtill vill jag endast framhålla, att dylika

frågor torde böra lösas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats

förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten, vilket förslag

torde få fogas som bilaga till protokollet i detta ärende. Lagen torde böra

träda i kraft den 1 januari 1963.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över det inom inrikesdepartementet utarbetade förslaget till lag

om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten, av den lydelse bilaga1 till

detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Erik Andersson

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

utelämnats.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1962

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 september

1962.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 18 september 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

14 september 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Rune Rerggren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 182 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 28 september 1962.

Närvaran de:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 27

september 1962 avgivna utlåtande över det den 14 september 1962 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Hedelius

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SZ

202622

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:375 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten. a1 i texten
  2. 2LU 1962:40 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten, dels ock i ämnet väckta motione a1 i texten