Sök i Ratio Lex

Med förslag till läkemedels för ordning, m. m

1962-09-28 · 215 sidor, varav 212 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 212 av 215 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:184, Med förslag till läkemedels för ordning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

1

Nr 184

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till läkemedels

för ordning, m. m.; given Stockholms slott den

28 september 1962.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan den 21 december

1951 (nr 824),

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning om

ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny författningsreglering för

läkemedel, gifter och andra hälsofarliga varor, bekämpningsmedel samt

narkotika. Den nuvarande starkt splittrade lagstiftningen ersätts av fyra

grundläggande förordningar, till vilka sedermera skall fogas vissa tillämpningsförfattningar.

Läkemedelsområdet avgränsas så, att läkemedelskontrollen koncentreras

till de egentliga läkemedlen. Till dessa skall räknas även diagnostiska

medel. Preparat, som står på yttersta gränsen till läkemedelsområdet, blir

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 184

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

föremål för blott hygienisk kontroll. Homeopatiska medel, som hittills varit

apoteksvaror, blir fria handelsvaror. Som generell fordran på varje läkemedel

skall gälla, att det är av fullgod beskaffenhet och att det vid normal

användning inte medför skadeverkningar, som står i missförhållande

till den avsedda effekten. Vid den prövning, som skall föregå registrering

av farmacevtiska specialiteter, skall tyngdpunkten läggas på frågan om

medlets medicinska ändamålsenlighet. Den analytiska efterkontrollen skall

intensifieras.

Den nuvarande möjligheten för sjukhus att förvärva vissa läkemedel direkt

från fabrikant bibehålies. Större sjukhus, främst undervisnings- och

regionsjukhus, skall få möjlighet att inrätta sjukhusapotek i egen regi.

Dessa förutsätts få betydelsefulla uppgifter inte bara för sjukhusens läkemedelsförsörjning

utan även för den kliniska forskningen på läkemedelsområdet.

Samtliga bekämpningsmedel, varmed avses växtskyddsmedel, råttgifter,

mal- och flugmedel m. m., blir registreringspliktiga. För att registrering

skall kunna ske får medlet inte ha sådan giftighet eller eljest bedömas

kunna medföra sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter

eller nyttoväxter, att det med hänsyn till riskerna inte lämpligen

bör användas. Medel som på grund av bristande effektivitet är uppenbart

otjänligt för sitt ändamål får inte registreras. De farligaste bekämpningsmedlen

får endast användas av den som erhållit särskilt tillstånd. För

tillstånd skall krävas kortare utbildning, som förutsatts huvudsakligen

komma till stånd i hushållningssällskapens regi.

Varuområdet gifter och andra hälsofarliga varor avgränsas med hänsyn

till varornas faktiska giftighet. Härigenom kommer nya gifter automatiskt

in under giftlagstiftningen, vilket inte är fallet nu. Kvalitativ deklarationsplikt

införes för alla hälsofarliga varor.

Ärendena om hälsofarliga varor och bekämpningsmedel föreslås skola

handläggas av en självständigt beslutande nämnd, giftnämnden, som tills

vidare organisatoriskt anknyts till medicinalstyrelsen.

På narkotikaområdet föreslås bl. a. att straffsatserna skärps.

De föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan och förordningen angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel är i huvudsak att betrakta

som följdändringar till de nya gift- och läkemedelsförordningarna. Genom

ändringen i livsmedelsstadgan avses att reglera den högsta mängd bekämpningsmedelsrester,

som kan tillåtas i livsmedel.

Författningarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1964.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

3

Förslag

till

Läkemedelsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Med läkemedel förstås i denna förordning sådan vara, som är avsedd

antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra

eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller att

eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdom,

skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att varan

för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning

iordningställts i bruksfärdigt skick.

2 mom. Såsom läkemedel skall icke anses blod för infusionsändamål,

odontologiskt-tekniska preparat, såsom tandfyllnings- och protesmaterial,

eller kirurgiskt-tekniska preparat, såsom katgut och förbandsgips.

3 mom. Vad i denna förordning stadgas skall, om medicinalstyrelsen ej

i särskilt fall bestämmer annat, icke tillämpas beträffande sådant medel,

som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet, överstigande en

miljondel av medlets vikt, ej heller beträffande mineralvatten, mineralkällsalter,

fruktsafter eller sådana för munhåla eller svalg avsedda pastiller

och liknande beredningar, vilka icke innehålla annat än vad som jämlikt

livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer.

Ej heller skall vad i förordningen stadgas gälla beträffande sådana medel

som sårsalvor, inandningsoljor, antiseptiska lösningar, liniment och dylikt,

vilka uppfylla de villkor i fråga om sammansättning och märkning, som

medicinalstyrelsen föreskriver.

b mom. I fråga om radioaktiva läkemedel äger denna förordning tillämpning

endast i den mån särskilt stadgas därom.

Beträffande narkotiska läkemedel äga bestämmelserna i denna förordning

tillämpning, i den mån de ej strida mot vad som är särskilt stadgat

om narkotika.

5 mom. Då särskilda skäl äro därtill, äger medicinalstyrelsen föreskriva,

att denna förordning helt eller delvis skall tillämpas beträffande vara, som

kan användas på sätt i 1 mom. sägs men icke iordningställts i bruksfärdigt

skick för sådant ändamål, samt beträffande annan vara, som i fråga om

egenskaper och användning står läkemedel nära.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

2 §.

Med farmacevtisk specialitet förstås standardiserat läkemedel, som är

avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning.

3 §•

Sådan farmacevtisk specialitet, som utgöres av antingen serum eller

fraktion därav, härrörande från människa eller djur och innehållande specifika

antikroppar, eller vaccin, ympämne eller annat preparat av biologiskt

ursprung, avsett att genom införande i organismen framkalla eller påvisa

immunitet eller därmed likartat tillstånd, benämnes i denna förordning

bakteriologiskt preparat.

4 §•

Läkemedel skall vara av fullgod beskaffenhet och får icke vid normal

användning medföra skadeverkningar, som stå i missförhållande till den

avsedda effekten.

5 §•

Läkemedel skall vid utlämnande vara fullständigt deklarerat med avseende

på sammansättning samt halt av ingående beståndsdelar, om ej medicinalstyrelsen

medgivit annat.

Benämning på läkemedel må ej vara vilseledande med avseende på medlets

sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt och ej heller vara

ägnad att åstadkomma förväxling med annat läkemedel.

Medicinalstyrelsen äger meddela föreskrifter rörande märkning och utlämnande

samt förordnande av läkemedel.

6 §•

Priset på läkemedel skall vara skäligt. Närmare bestämmelser om prissättning

av läkemedel på apotek meddelas särskilt.

Om tillverkning

7 §•

Yrkesmässig tillverkning av läkemedel må, förutom av apoteksföreståndare,

bedrivas endast av den som innehar tillstånd därtill.

Utan tillstånd som avses i första stycket må tillverkning av bakteriologiska

preparat bedrivas vid statens bakteriologiska laboratorium och statens

veterinärmedicinska anstalt.

Om införsel

8 §•

1 mom. Vissa bakteriologiska preparat må införas till riket endast av

föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium. Härom stadgas

särskilt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962 5

2 mom. Annat läkemedel än som avses i 1 mom. må införas till riket endast

av

a) den som är behörig att tillverka eller idka handel med läkemedlet;

b) föreståndare för vetenskaplig institution eller motsvarande vid universitet

eller högskola samt för sådant undersökningslaboratorium, forskningsinstitut

eller dylikt, som äges eller åtnjuter understöd av staten eller

kommun, allt i den mån läkemedlet erfordras för annan verksamhet än

sjukvård; samt

c) den som innehar tillstånd att till riket införa läkemedlet.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må resande införa

läkemedel, som han för personligt bruk medför till riket, samt läkemedel

transiteras eller eljest befordras under tullkontroll eller uppläggas å tulllager

eller i frihamn.

9 §•

Har läkemedel anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad

att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan

till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.

Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter det den

skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid generaltullstyrelsen

bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan, om det ej

är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan skall förfaras på

sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Om handel

10 §.

Med partihandel förstås i denna förordning försäljning till tillverkare för

dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek. Med detaljhandel förstås

all annan försäljning.

11 §•

Partihandel med läkemedel må bedrivas endast av

a) den som behörigen tillverkat medlet;

b) apoteksföreståndare; samt

c) den som innehar tillstånd att idka partihandel med läkemedel.

12 §.

Detaljhandel med läkemedel må bedrivas endast av apoteksföreståndare.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må den som äger idka partihandel

med läkemedel, i den utsträckning och på de villkor som särskilt

stadgas, försälja läkemedel till sjukvårdsinrättning samt, såvitt angår bakteriologiska

preparat, jämväl till läkare och veterinär.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

Om hantering

13 §.

Vid handhavande, förvaring och transport av läkemedel skall nödig aktsamhet

iakttagas, så att medlet icke åtkommes av obehörig eller på annat

sätt kan vålla skada.

14 §.

Läkemedel som icke längre är avsett att användas skall oskadliggöras.

Emballage, vari läkemedel varit inneslutet, och redskap, som använts till

läkemedel, skola handhavas så, att kvarvarande rester av medlet icke

kunna förorsaka skada.

Om kontroll och tillsyn

15 §.

Farmacevtisk specialitet må, om ej annat särskilt stadgas, icke försäljas

utan att vara registrerad hos medicinalstyrelsen. Farmacevtisk specialitet

må icke registreras med mindre den befunnits ändamålsenlig och bestämmelserna

i 4—6 §§ i övrigt iakttagits. Registrering må förbindas med särskilda

villkor.

Registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom

medicinalstyrelsens försorg.

Registrering må återkallas om förhållanden, som legat till grund för registreringen,

icke längre äro för handen. Återkallelse av registrering må

ock ske om villkor för specialitetens tillhandahållande åsidosättes eller om

specialiteten är föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven

eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt.

16 §.

För att täcka statens kostnader för kontrollen av farmacevtiska specialiteter

skall den som söker eller erhållit registrering erlägga särskilda avgifter.

17 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning därtill

meddelade föreskrifter utövas av medicinalstyrelsen.

18 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,

för tillsynen äga tillträde till lokal, där läkemedel tillverkas eller hanteras,

ävensom rätt att där uttaga prov av sådant medel och i övrigt företaga undersökning,

vartill hans tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget prov

utgår ej ersättning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i år 1962 7

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra stycket

sägs, äger medicinalstyrelsen förelägga lämpligt vite.

19 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom

biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses

i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande

eller omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

20 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av läkemedel och försök

därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller eller försäljer läkemedel utan att vara berättigad

därtill eller eljest i strid mot 15 § eller mot villkor, som gäller för åtnjutande

av tillstånd till sådan verksamhet;

b) i ansökan om registrering eller tillstånd enligt denna förordning

lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

c) bryter mot villkor, som föreskrivits med stöd av 1 § 3 mom. andra

stycket, eller mot vad som eljest föreskrivits rörande märkning; eller

d) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av läkemedel eller vid

handhavandet av emballage eller redskap, som använts till läkemedel.

3 mom. Begår någon gärning som avses i 2 mom. av oaktsamhet, vilken

med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara

fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 2 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse

i högst ett år.

4 mom. Bryter någon mot 19 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

5 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava

brutit mot villkor, som gäller för åtnjutande av honom enligt denna förordning

meddelat tillstånd, skall åklagaren ofördröjligen underrätta medicinalstyrelsen

därom.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

21 §.

1 mom. Läkemedel som tillverkats, saluhålles eller försålts i strid mot

bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad föreskrift

eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt skall med tillhörande

emballage förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i

behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts

uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

2 mom. Läkemedel som tagits i beslag skall förvaras på säkert ställe under

lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort, huruvida det i beslag

tagna är förverkat.

Med läkemedel och tillhörande emballage, som enligt lagakraftvunnet

beslut förklarats förverkat, skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter

22 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna

förordning, om registrering och avgifter samt om tillämpningen i övrigt av

förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308);

kungörelsen den 30 april 1925 (nr 101) angående kontroll å och handel

med vissa för människor använda bakteriologiska preparat;

kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska

specialiteter; samt

kungörelsen den 15 december 1961 (nr 642) om kontroll å och handel

med vissa för djur använda bakteriologiska preparat.

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

Genom förordningen sker ej rubbning i beslut, som före förordningens

ikraftträdande meddelats i ärende angående registrering av farmacevtisk

specialitet. Vid kontroll av farmacevtisk specialitet skola dock den nya

förordningens bestämmelser tillämpas jämväl i avseende å specialitet, som

registrerats enligt äldre bestämmelser.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari

1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1962

9

A ■■■■■/;• v,+y ; i i''/. r.-r.unn ■ b rt ih-.tCtJFå KM

Förslag

till

Förordning

om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning)

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med hälsofarlig vara förstås i denna förordning varje ämne eller beredning,

som med hänsyn till varans egenskaper och användning kan befaras

förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor.

2 §•

1 mom. Ämnen hänförliga till hälsofarliga varor indelas i gifter och

vådliga ämnen.

Till gifter hänföres dels varje ämne, som endast eller huvudsakligen användes

vid framställning av läkemedel och som medicinalstyrelsen förklarat

skola betraktas som gift, dels varje annat hälsofarligt ämne, vars hantering

är förenad med synnerligen stor hälsorisk.

Till vådliga ämnen hänföras övriga hälsofarliga ämnen.

2 mom. Det åligger myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer (giftmyndigheten)

att låta upprätta och kungöra vägledande förteckningar över ämnen,

som äro att hänföra till gifter och till vådliga ämnen.

3 §.

1 mom. Vad i denna förordning stadgas om gift skall gälla jämväl beträffande

sådan hälsofarlig vara, som utgör beredning innehållande gift

och vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen äro betingade

av giftet.

Vad i förordningen stadgas om vådligt ämne skall gälla jämväl beträffande

sådan hälsofarlig vara, som utgör beredning innehållande vådligt

ämne och vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen äro betingade

av sådant ämne.

2 mom. Då särskilda skäl äro därtill, äger giftmyndigheten för visst fall

medgiva undantag från vad som stadgas i 1 mom. samt därvid meddela

erforderliga föreskrifter.

1* —Iiihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 18i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

4 §•

1 mom. Från denna förordnings tillämpningsområde undantagas sådana

hälsofarliga varor som, enligt vad därom är särskilt stadgat, äro hänförliga

till läkemedel, radioaktiva ämnen samt rusdrycker och tobaksvaror.

2 mom. Å hälsofarliga varor som, enligt vad därom är särskilt stadgat, äro

hänförliga till teknisk sprit eller alkoholhaltiga preparat äger förordningen

tillämpning endast i den mån varans hälsofarliga egenskaper betingas av

annat däri ingående ämne än etylalkohol.

3 mom. I fråga om brandfarliga och explosiva varor äger förordningen

tillämpning endast i den mån varorna äro hälsofarliga av annat skäl än

som föranlett att de hänförts till nämnda varukategorier.

b mom. Å sådana hälsofarliga varor, som äro registrerade bekämpningsmedel,

äger förordningen tillämpning endast såvitt angår tillverkning och

införsel.

5 mom. Beträffande sådana hälsofarliga varor, som äro narkotiska ämnen

och beredningar men ej äro hänförliga till läkemedel, gälla bestämmelserna

i denna förordning i den mån de ej strida mot vad som är särskilt

stadgat om narkotika.

5 §•

Krigsmakten undantages från tillämpning av denna förordning, i den

mån särskilda bestämmelser meddelas därom.

6 §■

Giftmyndigheten skall på begäran meddela beslut, huruvida viss vara

är att anse som hälsofarlig samt huruvida den i så fall utgör eller är att

behandla som gift eller vådligt ämne. För särskild undersökning, som föranledes

av dylik begäran, skall sökanden gälda ersättning.

7 §•

I beslut eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning må

åtgärd icke föreskrivas, vilken är mera betungande än som är skäligt med

hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.

Om tillverkning och användning

8 §•

Med tillverkning förstås i denna förordning framställning, rening eller

annan bearbetning ävensom förpackning eller ompackning.

9 §•

Yrkesmässig tillverkning av gift må bedrivas endast av den som, enligt

vad därom är särskilt stadgat, är behörig att tillverka läkemedel i allmänhet

samt av den som innehar tillstånd att tillverka giftet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ii

Kungl. Maj.ts proposition nr 18t år 1962

'' •'' ■ 10 §.

Yrkesmässig tillverkning av vådligt ämne må bedrivas endast av den

som är behörig att yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till

yrkesinspektören, att han ämnar tillverka vådligt ämne.

Utan anmälan som avses i första stycket må vådligt ämne förpackas och

ompackas.

t..;., ci v

11 §.

Gift må användas i yrkesutövning endast av den som är behörig att införa

eller yrkesmässigt tillverka gift samt av den som anmält till yrkesinspektören,

att han ämnar använda gift i sin yrkesutövning.

Utan anmälan som avses i första stycket må gift användas i yrkesutövning,

då fråga är om

a) verksamhet, i vilken gift användes endast vid enstaka tillfälle eller i

synnerligen ringa mängd;

b) laboratoriemässig användning vid skolor eller andra undervisningsanstalter;

samt

c) medicinsk analysverksamhet, som står under tillsyn av läkare, tandläkare

eller veterinär.

Om införsel

12 §.

1 mom. Gift må införas till riket endast av

a) den som är behörig att yrkesmässigt tillverka eller idka handel med

giftet;

b) föreståndare för vetenskaplig institution eller motsvarande vid universitet

eller högskola samt för sådant undersökningslaboratorium, forskningsinstitut

eller dylikt, som äges eller åtnjuter understöd av staten eller

kommun, allt i den mån giftet erfordras för verksamheten; samt

c) den som innehar tillstånd att till riket införa giftet.

2 mom. Utan särskilt tillstånd må resande införa gift, som han för personligt

bruk medför till riket.

Vad som stadgas i 1 mom. utgör ej hinder mot att gift transiteras eller

eljest befordras under tullkontroll eller upplägges å tullager eller i frihamn.

13 §.

Har gift anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad att införa

varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan till

någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan. Införes,

överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter det den

skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid generaltullstyrelsen

bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan, om det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan skall förfaras på

sätt giftmyndigheten bestämmer.

Om handel och annan överlåtelse

14 §.

Handel med gift må bedrivas endast av

a) den som behörigen tillverkat varan;

b) apoteksf öre ståndare; samt

c) den som innehar tillstånd att idka handel med sådan vara.

15 §.

Gift må överlåtas endast till den som enligt 12 § 1 mom. är behörig att

införa giftet till riket samt till den som skall använda giftet i yrkesutövning.

Apoteksföreståndare må därutöver överlåta gift till envar som fyllt aderton

år och som visar sig hava behov av giftet för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt

eller annat jämförbart ändamål.

16 §.

Handel med vådligt ämne må bedrivas, förutom av den som tillverkat

varan, endast av den som är behörig att driva handel med gift samt av den

som anmält till hälsovårdsnämnden, att han ämnar driva handel med vådligt

ämne.

Utan anmälan som avses i första stycket må vådligt ämne saluhållas

i den slutna originalförpackning, i vilken varan förvärvats.

17 §.

Vid utlämnande av hälsofarlig vara från tillverkningsställe och försäljningsställe

skall förpackningen vara märkt på sådant sätt att riskerna för

förgiftning eller annan skada genom varan i möjligaste mån begränsas.

Av märkningen skall, såvida giftmyndigheten ej föreskriver annat, framgå

vilket eller vilka ämnen, som förlänar varan dess hälsofarliga egenskaper.

Om hantering

18 §.

Hälsofarlig vara skall handhavas och förvaras så att de med varan förenade

riskerna i möjligaste mån begränsas.

19 §.

Transport av hälsofarlig vara skall ske under förhållanden, som med

hänsyn till varans beskaffenhet kunna anses fullt betryggande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

20 §.

Förstöring eller annat oskadliggörande av hälsofarlig vara, som icke

längre är avsedd att användas för sitt ändamål, skall ske på betryggande

sätt.

Emballage, vari hälsofarlig vara varit innesluten, och redskap, som använts

till sådan vara, skola handhavas så, att kvarvarande rester av varan

icke kunna förorsaka skada.

Vissa särskilda bestämmelser

21 §.

Medicinalstyrelsen äger, då så finnes påkallat, föreskriva att visst ämne

icke må ingå i kosmetiskt eller hygieniskt medel, som saluhålles eller yrkesmässigt

användes här i riket.

22 §.

1 mom. Om gift eller vådligt ämne använts vid framställning eller behandling

av vara eller annan egendom utan att förfarandet inneburit tillverkning

av hälsofarlig vara, och hälsorisk kan befaras uppstå vid nyttjande

av det, som framställts eller behandlats, skall uttrycklig varning härom

meddelas på ett efter omständigheterna betryggande sätt.

2 mom. Sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar och material

till sådana samt barnleksaker må icke saluhållas eller överlåtas, om de

innehålla eller behandlats med gift eller vådligt ämne och därigenom kunna

medföra hälsofara. Ej heller må tändstickor, i vilkas tändmassa vit eller

gul fosfor ingår, saluhållas eller överlåtas.

Om kontroll och tillsyn

23 §.

Det åligger tillverkare, importör och den, som driver handel med gift,

att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna i

denna förordning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter rörande

förvärv och överlåtelse av gift iakttagas.

24 §.

Högsta tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning

därtill meddelade föreskrifter utövas av giftmyndigheten.

25 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,

för tillsynen äga tillträde till lokal eller område, där hälsofarlig vara till
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

verkas eller hanteras, ävensom rätt att där uttaga prov av sådan vara och

i övrigt företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden giva anledning.

För uttaget prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra stycket

sägs, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

26 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom

biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses

i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som

därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses

påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller

omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

27 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel av gift och försök därtill

stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller eller överlåter gift utan att vara berättigad därtill

eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd till sådan

verksamhet;

b) överlåter gift i strid mot 15 §;

c) i ansökan om tillstånd eller anmälan enligt denna förordning lämnar

oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

d) bryter mot 17 §;

e) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av hälsofarlig vara eller

vid handhavandet av emballage eller redskap, som använts till hälsofarlig

vara; eller

f) bryter mot föreskrift, som meddelats med stöd av 21 § eller mot 22 §.

3 mom. Begår någon gärning som avses i 2 mom. av oaktsamhet, vilken

med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara

fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 2 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse

i högst ett år.

b mom. Bryter någon mot 26 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962

5 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter

att göra anmälan, när sådan erfordras enligt 10, 11 eller 16 §, eller att föra

anteckningar, som sägs i 23 §.

6 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava

brutit mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd enligt denna förordning,

skall åklagaren ofördröj ligen underrätta tillståndsmyndigheten

därom.

28 §.

1 mom. Hälsofarlig vara, som tillverkats, saluhålles eller överlåtits i strid

mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad

föreskrift eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt, skall med

tillhörande emballage förklaras förverkad till kronan; finnes egendomen ej

i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts

uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

Vad i första stycket stadgas om förverkande skall gälla jämväl beträffande

kosmetiskt eller hygieniskt medel, som saluhålles eller yrkesmässigt

användes i strid mot föreskrift meddelad med stöd av 21 §, samt beträffande

vara, som saluhålles eller överlåtits i strid mot 22 § 2 mom.

2 mom. Vara som avses i denna förordning och som tagits i beslag skall

förvaras på säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är

avgjort, huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med vara och tillhörande emballage som enligt lagakraftvunnet beslut

förklarats förverkad skall förfaras på sätt giftmyndigheten bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter

29 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna

förordning samt om tillämpningen i övrigt av förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

förordningen den 30 mars 1900 (nr 17) angående förbud mot tillverkning,

införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller

gul) fosfor ingår; samt

giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877).

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen

i stället gälla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 18b år 1962

Den som vid förordningens ikraftträdande är berättigad att tillverka eller

driva handel med gift av andra klassen skall anses äga motsvarande behörighet

i fråga om vådliga ämnen.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari

1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

tt mvi u;

r ti f\

Ui.-n1) ti t

•''* }|v

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 184 år 1962

17

Förslag

till

Bekämpningsmedelsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Med bekämpningsmedel förstås i denna förordning ämnen och

beredningar, som äro avsedda att användas till skydd mot egendomsskada,

sanitär olägenhet eller dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller

virus.

2 mom. Som bekämpningsmedel skola icke anses

a) vara, som enligt vad därom är särskilt stadgat är att hänföra till läkemedel;
b)

vara, avsedd som konserveringsmedel för livsmedel, läkemedel eller

dylikt; samt

c) färger, fernissor, tjäror och andra varor, som huvudsakligen begagnas

för annat ändamål än som sägs i I mom. och som icke genom särskild benämning

eller på annat sätt angivas avsedda såsom bekämpningsmedel.

2 §•

Bekämpningsmedel må, såvida annat ej särskilt stadgas, icke saluhållas,

överlåtas eller användas utan att vara registrerat hos myndighet, som Kungl.

Maj:t bestämmer (registreringsmyndigheten).

För att täcka statens kostnader i samband med registreringen skall den

som söker registrering erlägga särskilda avgifter.

3 §.

Bekämpningsmedel må icke registreras om

a) medlet finnes hava sådan giftighet eller eljest bedömes kunna medföra

sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter,

att det icke lämpligen bör användas i bekämpningssyfte;

b) medlet på grund av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för

uppgivet ändamål; eller

c) medlets benämning kan anses vilseledande med avseende på medlets

sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt eller ägnad att åstadkomma

förväxling med annat bekämpningsmedel.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 18b år 1962

4 §•

Vid registrering av bekämpningsmedel hänföres medlet till någon av

följande faroklasser, nämligen

klass 1 bekämpningsmedel, vilkas användande utan noggrant iakttagande

av föreskrivna försiktighetsmått är förenat med synnerligen stor förgiftningsrisk

för människor eller husdjur,

klass 2 bekämpningsmedel, som utan att falla under klass 1 vid användning

äro förenade med stor förgiftningsrisk, samt

klass 3 övriga bekämpningsmedel.

Vid registrering må föreskrivas villkor till förebyggande av skada.

5 §•

Klassificering och till registrering knutna villkor må när skäl äro därtill

ändras. Om det finnes påkallat, må registrering återkallas.

6 §.

Krigsmakten undantages från tillämpning av denna förordning, i den

mån särskilda bestämmelser meddelas därom.

7 §•

I beslut eller föreskrift som meddelas med stöd av denna förordning må

åtgärd icke föreskrivas, vilken är mera betungande än som är skäligt med

hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.

Om tillverkning och införsel

8 §•

Beträffande tillverkning och införsel av sådant bekämpningsmedel, som

utgör hälsofarlig vara, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Om handel och annan överlåtelse

9 §.

Handel med bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må bedrivas endast

av

a) den som behörigen tillverkat varan;

b) den som är behörig att idka handel med gift i allmänhet; samt

c) den som innehar tillstånd att idka handel med sådan vara.

10 §.

Bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må överlåtas endast till den som

äger idka handel med varan samt till den som enligt 14 § är behörig att

använda medlet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må till näringsidkare, som

i sin rörelse anställt person behörig att använda bekämpningsmedel tillhörande

klass 1, överlåtas dylikt medel.

11 §•

Bekämpningsmedel må överlåtas endast i tillverkarens originalförpackning.

12 §.

Vid utlämnande av bekämpningsmedel från tillverkningsställe och försäljningsställe

skall förpackningen vara märkt på sådant sätt att riskerna

för förgiftning eller annan skada genom medlet i möjligaste mån begränsas.

Av märkningen skall såvida registreringsmyndigheten ej föreskriver annat

framgå namn och mängd på verksamma beståndsdelar samt namn på gifter

och vådliga ämnen som därutöver ingå i medlet, därest de förläna varan

hälsofarliga egenskaper.

Om hantering

13 §.

Bekämpningsmedel skall handhavas och förvaras så att de med varan

förenade riskerna i möjligaste mån begränsas.

14 §.

Bekämpningsmedel tillhörande klass 1 må användas endast av den som

innehar tillstånd därtill.

15 §.

Yrkesmässig betning av spannmål eller potatis med bekämpningsmedel

tillhörande klass 1 eller 2 må bedrivas endast efter särskilt tillstånd.

Betad spannmål eller potatis eller annat betat utsäde må förvaras endast

i emballage av sådant slag som fastställts av registreringsmyndigheten. Dylikt

emballage må icke användas för annat ändamål.

16 §.

Transport av bekämpningsmedel skall ske under förhållanden, som med

hänsyn till varans beskaffenhet kunna anses fullt betryggande.

17 §.

Förstöring eller annat oskadliggörande av bekämpningsmedel, som icke

längre är avsett att användas för sitt ändamål, skall ske på betryggande

sätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 18b år 1962

Emballage, vari bekämpningsmedel varit inneslutet, och redskap, som an*

vänts till sådan vara, skola handhavas så, att kvarvarande rester av varan

icke kunna förorsaka skada.

Om kontroll och tillsyn

18 §.

Det åligger den, som driver handel med bekämpningsmedel tillhörande

klass 1, att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna

i denna förordning och i anslutning därtill meddelade föreskrifter rörande

förvärv och överlåtelse av sådana bekämpningsmedel iakttagas.

19 §.

För att täcka statens kostnader för kontrollen av bekämpningsmedel

skall den som erhållit registrering erlägga särskilda avgifter.

20 §.

Högsta tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och i anslutning

därtill meddelade föreskrifter utövas av registreringsmyndigheten.

21 §.

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall, när helst han så påfordrar,

för tillsynen äga tillträde till lokal eller område, där bekämpningsmedel

tillverkas eller hanteras eller betat utsäde hanteras, ävensom rätt att där

uttaga prov av sådan vara och i övrigt företaga undersökning, vartill hans

tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra

stycket sägs, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite.

22 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

och i anslutning därtill meddelade föreskrifter eller anlitats såsom

biträde vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses

i denna förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande

eller omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

21

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

1 mom. Till dagsböter dömes den som

a) saluhåller, överlåter eller använder bekämpningsmedel i strid mot

2 § eller i strid mot villkor, som knutits till registrering av medlet;

b) bedriver handel med eller använder bekämpningsmedel tillhörande

klass 1 utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor, som gäller

för åtnjutande av tillstånd till sådan verksamhet, eller försäljer eller eljest

överlåter sådant medel i strid mot 10 §;

c) yrkesmässigt utför betning, som avses i 15 §, utan att vara berättigad

därtill eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd till

sådan verksamhet;

d) i ansökan om registrering eller tillstånd enligt denna förordning lämnar

oriktig uppgift rörande förhållande av betydenhet;

e) bryter mot 11 eller 12 § eller 15 § andra stycket; eller

f) åsidosätter nödig aktsamhet vid hantering av bekämpningsmedel eller

vid handhavandet av emballage eller redskap, som använts till bekämpningsmedel.

2 mom. Begår någon gärning som avses i 1 mom. av oaktsamhet, vilken

med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom ringa, skall han vara

fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 1 mom. att anse såsom grovt, må dömas till fängelse

i högst ett år.

3 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter att

föra anteckningar som sägs i 18 §.

b mom. Bryter någon mot 22 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

5 mom. Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava

brutit mot villkor, som gäller för registrering eller åtnjutande av tillstånd

enligt denna förordning, skall åklagaren ofördröjligen underrätta registreringsmyndigheten

eller tillståndsmyndigheten därom.

24 §.

1 mom. Bekämpningsmedel som saluhålles, överlåtits eller användes i

strid mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad

föreskrift eller villkor eller som icke märkts på föreskrivet sätt samt

spannmål eller potatis som betats i strid mot 15 § skall med tillhörande

emballage förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i behåll,

skall i stället värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts uppenbart

obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962

2 mom. Vara som sägs i 1 mom. och som tagits i beslag skall förvaras på

säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet beslut är avgjort,

huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med vara jämte tillhörande emballage som enligt lagakraftvunnet beslut

förklarats förverkad skall förfaras på sätt registreringsmyndigheten bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter

25 §.

Om tillståndsgivning och villkor för åtnjutande av tillstånd enligt denna

förordning, om registrering och avgifter samt om tillämpningen i övrigt av

förordningen stadgas särskilt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom förordningen upphävas

kungörelsen den 26 november 1943 (nr 878) om begagnande av vissa

gifter till förgörande av ohyra;

kungörelsen den 26 november 1943 (nr 879) om uppgiftsskyldighet beträffande

viss yrkesmässig verksamhet till förgörande av ohyra;

kungörelsen den 22 september 1953 (nr 589) angående registrering av

växtskyddsmedel m. m.; samt

biskyddskungörelsen den 11 december 1953 (nr 718).

Om i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

Växtskyddsmedel eller annat bekämpningsmedel, som hålles till salu den

1 oktober 1963 enligt då gällande bestämmelser och om vars registrering

ansökan gjorts enligt denna förordning senast den 31 december 1963, må

i avbidan på registreringsansökningens slutgiltiga prövning försäljas och

användas, därest registreringsmyndigheten icke förordnar annorlunda.

Beslut enligt denna förordning må meddelas jämväl före den 1 januari

1964 med verkan tidigast från och med nämnda dag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

23

Förslag

till

Narkotikaförordning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med narkotika förstås i denna förordning dels sådana läkemedel och hälsofarliga

varor, som på grund av sina starkt vanebildande egenskaper

eller lättheten att kunna omvandlas i varor med sådana egenskaper äro

föremål för internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse,

dels sådana varor, som enligt förordnande av Kungl. Maj :t förklarats

skola anses såsom narkotika.

Det åligger medicinalstyrelsen att låta upprätta och kungöra förteckning

över narkotika.

2 §•

Narkotika må icke införas till riket eller här tillverkas, saluhållas eller

överlåtas för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk.

3 §.

Narkotika må införas eller utföras endast av den som innehar tillstånd

därtill.

Utan sådant tillstånd må dock narkotiskt läkemedel medföras av resande

för personligt bruk. Vad som stadgas i första stycket utgör ej heller

hinder mot att narkotika transiteras till inrikes ort eller eljest befordras

under tullkontroll eller upplägges å tullager eller i frihamn.

Generaltullstyrelsen äger föreskriva, att narkotika i vissa fall må införas

eller utföras endast över särskilda av styrelsen angivna tullplatser.

4 §•

Har narkotika anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad

att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta varan

till någon, som är berättigad att införa den. Införes eller överlåtes varan

ej inom fyra månader efter det den skall anses hava mottagits av tullanstalt

eller inom den längre tid generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller

varan jämte emballage kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom

som tillfallit kronan skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestäm
-

mer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1962

5 §.

Tillverkning av narkotika må bedrivas endast av den som innehar tillstånd

därtill. Tillstånd erfordras dock icke såvitt angår iordningställande på

apotek av beredning med narkotiskt ämne som verksam beståndsdel samt

framställning i vetenskapligt syfte av narkotika vid sådan vetenskaplig institution,

som äges eller åtnjuter understöd av staten.

6 §•

1 mom. Handel med narkotika må bedrivas endast av

a) den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat varan;

b) apoteksföreståndare; samt

c) annan som innehar tillstånd att idka handel med varan.

2 mom. Narkotiskt läkemedel må utlämnas endast efter förordnande av

läkare, tandläkare eller veterinär. Närmare föreskrifter rörande utlämnande

av narkotika meddelas av medicinalstyrelsen.

Föreligger grundad anledning att antaga att läkare, tandläkare eller

veterinär missbrukat behörighet att förordna narkotiskt läkemedel, äger

medicinalstyrelsen efter omständigheterna antingen förbjuda utlämnande

av sådant läkemedel på förordnande av läkaren, tandläkaren eller veterinären

eller föreskriva särskilda begränsningar i fråga om utlämnandet.

Beslut som avses i andra stycket länder till efterrättelse utan hinder av

besvär, om medicinalstyrelsen icke förordnar annorlunda.

7 §•

Narkotika må ej innehavas av annan än

a) den som är behörig att idka handel med varan;

b) föreståndare för vetenskaplig institution, som äges eller åtnjuter understöd

av staten eller kommun, i den mån varan är behövlig för vetenskaplig

forskning, undersökning eller undervisning;

c) befattningshavare vid krigsmakten enligt vad särskilt stadgas; samt

d) den som i vederbörlig ordning fått varan utlämnad till sig såsom

läkemedel.

8 §•

Tillstånd enligt denna förordning meddelas av medicinalstyrelsen, som

därvid skall föreskriva erforderliga villkor för åtnjutande av tillståndet.

Vid tillståndsprövningen skall särskilt beaktas innehållet i de av Sverige

biträdda överenskommelserna rörande narkotika. Tillstånd må återkallas

av medicinalstyrelsen, när skäl äro därtill.

9 §•

Det åligger importör, tillverkare och den som driver handel med narkotika

att föra erforderliga anteckningar för kontroll av att bestämmelserna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

i denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter rörande förvärv

och överlåtelse av narkotika iakttagas. Föreståndare för vetenskaplig

institution, där narkotika användes i vetenskapligt syfte, åligger att föra

erforderliga anteckningar för kontroll av användningen.

10 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav

meddelade föreskrifter utövas av medicinalstyrelsen.

11 §•

Den som fullgör tillsynsverksamhet skall när helst han för sådant ändamål

så påfordrar äga tillträde till lokal, där narkotika tillverkas eller hanteras,

ävensom rätt att där uttaga prov av sådan vara och i övrigt företaga

undersökning, vartill hans tjänsteåligganden giva anledning. För uttaget

prov utgår ej ersättning.

Den hos vilken prov tages är skyldig att lämna erforderligt biträde vid

provtagningen.

Vägras tillträde som avses i första stycket eller biträde som i andra

stycket sägs, äger medicinalstyrelsen förelägga lämpligt vite.

12 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förordning

eller med stöd därav meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde

vid tillsynen eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna

förordning, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom

blivit känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller

omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

13 §.

1 mom. Angående påföljd för olovlig införsel eller utförsel av narkotika

och försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till fängelse eller, om brottet är ringa, dagsböter dömes den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika utan att vara

berättigad därtill eller i strid mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd

enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift

rörande förhållande av betydenhet.

Till böter, högst trehundra kronor, dömes den som underlåter att föra anteckningar

som sägs i 9 §.

Bryter någon mot 12 §, dömes till dagsböter eller fängelse. Gärningen

må åtalas av allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande.

3 mom. Det åligger domstol att ofördröjligen underrätta mcdicinalsty
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

relsen om innehållet i dom, som domstolen meddelat i mål, vari talan

förts om ansvar för brott mot denna förordning eller eljest för brottsligt

förfarande med narkotika.

14 §.

Narkotika som tillverkats, saluhålles, överlåtits eller innehaves i strid

mot bestämmelse i denna förordning eller i anslutning därtill meddelad

föreskrift eller villkor skall med tillhörande emballage förklaras förverkad

till kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras

förverkat. Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis

eftergivas.

Angående beslag av narkotika gäller vad om beslag finnes stadgat i rättegångsbalken,

dock att bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid ej

skall gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid. Narkotika som tagits i

beslag skall förvaras på säkert ställe under lås till dess genom lagakraftvunnet

beslut är avgjort, huruvida det i beslag tagna är förverkat.

Med narkotika jämte tillhörande emballage, som enligt lagakraftvunnet

beslut förklarats förverkad, skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

15 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna förordning meddelas

av medicinalstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964, då kungörelsen den

16 september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska

ämnen och beredningar skall upphöra att gälla.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd att införa, utföra, tillverka

eller idka handel med narkotika skall jämväl därefter äga giltighet,

såframt medicinalstyrelsen ej förordnar annorlunda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

27

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas att 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §. 63 §.

Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende

å utförande eller driftsätt, att därav kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,

svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,

3. benkvarn, 4. färgeri, 5. färgfabrik,

6. garveri, 7. gasverk, 8. kalkugn,

9. koksugn, 10. limkokeri, 11.

masugn, 12. pudrettfabrik, 13. anläggning

för skinnberedning, 14.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.

livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,

16. stärkelsefabxdk, 17. cellulosafabrik,

18. talgsjuderi, 19. trankokeri,

20. ugn eller annan anläggning för

röstning av arsenik- eller svavelhaltig

malm eller 21. upplag av ben,

sill, lump, råa hudar eller pudrett.

1. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,

svavelsyra, betsocker eller

ättiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5.

färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.

kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,

11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13. anläggning

för skinnberedning, 14.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—4 mom. livsmedelsstadgan,

15. stearinfabrik, 16.

stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,

18. talgsjuderi, 19. trankokeri, 20.

ugn eller annan anläggning för röstning

av arsenik- eller svavelhaltig

malm eller för bränning av virke,

virkesprodukter eller avfall därav,

impregnerade med arsenikhaltigt bekämpningsmedel,

21. anläggning, där

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 är 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

cyanider användas, eller 22. upplag

av ben, sill, lump, råa hudar eller

pudrett.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1964.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

29

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824)

Härigenom förordnas att till 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951

skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av nedan angiven lydelse

samt att nuvarande 3 mom. samma paragraf skall betecknas 4 mom.

7 §•

3 mom. Det ankommer på kommerskollegium att fastställa den högsta

kvarvarande rest av bekämpningsmedel, som må förekomma å vara, vilken

saluhålles såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas som

livsmedel.

Ärende som avses i första stycket skall handläggas i den ordning, som

stadgas i 5 § andra stycket.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

Läkemedel, varå------

Med läkemedel förstås vara, som

är avsedd att vid utvärtes eller invärtes

bruk förebygga, lindra eller bota

sjukdom eller sjukdomssymptom hos

människor.

Med läkare avses den som äger behörighet

att inom riket utöva låkarkonsten.

Rörande kostnadsfritt----

(Föreslagen lydelse)

§•

nedan sägs.

Med läkemedel förstås i denna förordning

sådan för människor avsedd

vara, på vilken läkemedels förordningen

är tillämplig.

Med läkare avses den som äger behörighet

att inom riket utöva läkaryrket.

--särskilt stadgat.

3 §•

I annat fall än som avses i 2 § äger

vid sjukdom den som är omfattad av

sjukförsäkring enligt lagen om allmän

försäkring eller här i riket är

i allmän eller enskild tjänst vid inköp

av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan

den lb november

1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara

eller som utan att utgöra

apoteksvara innehåller gift av första

klassen, åtnjuta nedsättning av fastställt

pris för läkemedlet med hälf
-

I annat fall än som avses i 2 § äger

vid sjukdom den som är omfattad av

sjukförsäkring enligt lagen om allmän

försäkring eller här i riket är i

allmän eller enskild tjänst vid inköp

av läkemedel åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för läkemedlet

med hälften av det belopp, varmed

priset må överstiga tre kronor. Har

under en formel förskrivits flera

läkemedel, skall prisnedsättningen

avse den sammanlagda kostnaden.

1 Senaste lydelse se SFS 1962:405.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

(Nuvarande lydelse)

ten av det belopp, varmed priset må

överstiga tre kronor. Har under en

formel förskrivits flera läkemedel,

skall prisnedsättningen avse den

sammanlagda kostnaden. Är förskrivning

avsedd att expedieras mer

än en gång, skall nedsättningen hänföra

sig till varje expedition.

Vad nu------vistas härstädes.

Från prisnedsättning------stycket avses

(Föreslagen lydelse)

Är förskrivning avsedd att expedieras

mer än en gång, skall nedsättningen

hänföra sig till varje expedition.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1964.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 28 september 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny läkemedels-,

gift- och narkotikalagstiftning samt anför därvid följande.

I. Inledning

Såväl stadgandena om läkemedelshanteringen som författningsbestämmelserna

om gifter med annan än medicinsk användning kan historiskt

föras tillbaka på 1600-talets medicinallagstiftning. Även om sedermera en

ganska betydande differentiering skett föreligger alltjämt ett nära lagstiftningsmässigt

samband mellan läkemedel och olika slags gifter. Främst

markeras detta samband av att giftstadgan är tillämplig på såväl läkemedel

som gifter för tekniskt bruk.

Vad angår läkemedelsområdet reglerades detta ännu i början av detta

sekel framför allt av stadganden från 1600-talet, främst 1688 års medicinalordningar,

samt av föreskrifter knutna till dessa stadganden. I och med

att industrimässig tillverkning i vissa fall visade sig ändamålsenlig även

på läkemedelsområdet, blev dessa äldre bestämmelser allt svårare att

tillämpa. Beträffande nya medel förelåg ofta även stor ovisshet om vilka

handelsvägar, som skulle anses lagliga. Det innebar därför ett betydande

framsteg, då man genom tillkomsten av 1913 års apoteksvarustadga erhöll

en ny grundläggande författning rörande läkemedelshanteringen. En

revision av apoteksvarustadgan förordades av apotekssakkunniga av år

1931, som i sitt huvudbetänkande (SOU 1934: 35) framlade förslag till ny

sådan stadga. Detta förslag ledde icke till några lagstiftningsåtgärder liksom

icke heller ett av medicinalstyrelsen 1947 framlagt förslag till läkemedelsstadga.

1946 års läkemedelsutredning avgav 1951 ett betänkande

angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951: 34).

Sedan betänkandet i vanlig ordning remissbehandlats och därvid rönt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

33

mycket stark kritik, tillkallades 1953 två utredningsmän1 med uppdrag att

biträda med översyn av förslag rörande läkemedelsförsörjningen avgivna

av 1946 års läkemedelsutredning och vissa remissinstanser samt med utredning

av härmed sammanhängande frågor. Utredningsmännen, som antog

benämningen 1953 års läkemedelskommitté, avgav 1959 ett betänkande, betitlat

Läkemedelsförsörjningens organisation (SOU 1959:5). Detta betänkande

berör endast i ringa mån lagstiftningsfrågor. Vissa delar av betänkandet

bör dock behandlas i förevarande sammanhang.

Då 1946 års läkemedelsutredning avlämnade sitt förutnämnda betänkande,

anmälde utredningen, att av dess uppdrag återstod att verkställa en

översyn av 1934 års kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter

samt att framlägga därav föranledda förslag. Efter en ombildning

av utredningen uppdrogs 1951 åt denna att utöver tidigare uppdrag verkställa

en översyn av ett av serumnämnden framlagt förslag till nya bestämmelser

angående tillverkning av, kontroll å och handel med bakteriologiska

preparat, varvid bl. a. frågan om inordnande i läkemedelslagstiftningen av

erforderliga sådana bestämmelser borde övervägas, samt att utreda härmed

sammanhängande spörsmål. Den rekonstruerade 1946 års läkemedelsutredning1

2 avlämnade 1955 betänkande med förslag till läkemedelsförordning

(SOU 1955: 44).

över betänkandet med förslag till läkemedelsförordning har remissyttranden

avgivits av kommerskollegium (med bifogande av yttranden från

Sveriges kemiska industrikontor, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Gävle, Sveriges grossistförbund samt Kooperativa förbundet),

medicinalstyrelsen (med bifogande av yttranden från statens farmacevtiska

laboratorium och specialitetsnämnden), styrelsen för statens bakteriologiska

laboratorium, generaltullstyrelsen, veterinärstyrelsen, styrelsen

för statens veterinärmedicinska anstalt (med bifogande av en av serumnämnden

upprättad promemoria), försvarets sjukvårdsstyrelse, svenska

farmakopékommittén, patent- och registreringsverket, kontrollstyrelsen,

statskontoret, kanslern för rikets universitet (med bifogande av yttranden

från de större konsistorierna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg,

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg,

juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, lärarkollegiet vid

karolinska institutet samt lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i

Stockholm och Malmö), överstyrelsen för de tekniska högskolorna (med

bifogande av yttranden från kollegienämnderna vid tekniska högskolan i

Stockholm och vid Chalmers tekniska högskola), styrelsen för farmaceutiska

institutet (med bifogande av yttrande från institutets lärarkollegium),

1 Professorn R. Woxén och f. d. överdirektören H. V. B. Älmeby.

2 Häradshövdingen O. Hesselgren, ordförande, professorn G.Ahlgren, apotekaren E. Hemming,

ledamoten av riksdagens första kammare folkskolläraren N. A. Larsson (avliden i december 1953),

advokaten G. A. Rising samt professorn H. Rydin.

2 — It i haag till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 184

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

styrelsen för veterinärhögskolan (med bifogande av yttrande från högskolans

lärarkollegium), Apotekarsocietetens direktion, 1953 års läkemedelskommitté,

varumärkes- och firmautredningen, hovrätten över Skåne

och Blekinge (beträffande förordningens 8 §), Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund,

Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska tandläkaresällskapet,

Sveriges veterinärförbund, Läkemedelsindustriföreningen,

Rufi — representantföreningen för utländska farmaceutiska industrier,

Stiftelsen Reklamgranskningen för fria läkemedel, Föreningen Sveriges

droghandlare, Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges färghandlares

riksförbund, Svenska homeopaternas riksförbund (med instämmande

av Svenska föreningen för vetenskaplig homeopati), Sveriges

köpmannaförbund, Svenska stadsförbundets styrelse (med överlämnande

av yttrande från förbundets sjukvårdsdelegation), Svenska landskommunernas

förbund samt Svenska landstingsförbundet.

över 1953 års läkemedelskommittés betänkande har remissyttranden avgivits

av medicinalstyrelsen (med bifogande av yttranden från statens

farmacevtiska laboratorium, specialitetsnämnden, apotekens avgiftsnämnd,

förste provinsialläkarna i samtliga län, förste stadsläkarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Norrköping samt medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd), veterinärstyrelsen, styrelsen för statens bakteriologiska

laboratorium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

statskontoret, kommerskollegium (med bifogande av yttranden från

Sveriges kemiska industrikontor och samtliga handelskamrar), försvarets

sjukvårdsstyrelse, styrelsen för farmaceutiska institutet (med bifogande

av yttrande från institutets lärarkollegium), riksförsäkringsanstalten,

Apotekarsocietetens direktion, styrelsen för Sveriges farmacevtförbund,

styrelsen för Apoteksteknikerförbundet, Läkemedelsindustriföreningen, Föreningen

Sveriges droghandlare, Rufi-representantföreningen för utländska

farmaceutiska industrier, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,

Svenska tandläkaresällskapet, Sveriges veterinärförbund, styrelserna för

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska sjukkasseförbundet, Sveriges grossistförbund,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa

förbundet.

Åtskilliga grundläggande stadganden om de giftiga läkemedlen återfinns

som tidigare antytts i giftstadgan av år 1943. Läkemedelsutrcdningen hade i

detta avseende föreslagit, att giftstadgans nuvarande bestämmelser om läkemedel

borde utbrytas ur stadgan och inarbetas i läkemedelsförordningen.

Skedde detta måste enligt utredningen giftstadgan och dess bilagor göras

till föremål för en genomgripande revision. Beträffande utredningens förslag

i denna del hävdade vissa remissinstanser, att ett slutgiltigt ställningstagande

icke var möjligt, förrän ett förslag till ny giftstadga utarbetats, så

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

att man finge klarhet i hur gränsdragningsfrågorna borde lösas. Med hänsyn

härtill samt till att stort behov även i övrigt bedömdes föreligga av en

översyn av lagstiftningen angående gifter tillkallades 1957 en sakkunnig1

för att inom departementet biträda med en sådan översyn. Utredningsmannen,

som bedrivit sitt arbete under benämningen giftstadgeutredningen,

avgav 1961 betänkande med utredning och förslag rörande reviderad giftlagstiftning

(SOU 1961:41).

över detta betänkande har remissyttranden avgivits av försvarets sjukvårdsstyrelse,

arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen (med bifogande

av yttrande från statens farmacevtiska laboratorium), överståthållarämbetet

(med bifogande av yttranden från poliskammaren och hälsovårdsnämnden

i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län (med bifogande av yttranden

från hushållningssällskap, landsfogdar, förste provinsialläkare, länsveterinärer,

poliskammare, polischefer och hälsovårdsnämnder samt avdelningar

av Föreningen Sveriges landsfiskaler), styrelsen för statens institut för folkhälsan,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret,

generaltullstyrelsen (med bifogande av yttranden från tulldirektionerna

i Stockholm, Malmö och Göteborg), skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lantbruksstyrelsen,

domänstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen (med

bifogande av yttrande från statens veterinärmedicinska anstalt), styrelsen

för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, viltforskningsrådet,

styrelsen för statens växtskyddsanstalt, styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt,

styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, styrelsen

för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök (med bifogande

av yttranden från lärarkollegiet och försökskollegiet därstädes), kommerskollegium

(med bifogande av yttranden från samtliga handelskamrar

utom Gotlands, Västergötlands och norra Hallands handelskamrar, från

Sveriges kemiska industrikontor och Svenska petroleum institutet), sjöfartsstyrelsen,

styrelsen för statens provningsanstalt, styrelsen för statens

institut för konsumentfrågor, Sveriges standardiseringskommission, Apotekarsocietetens

direktion, styrelsen för Hushållningssällskapens förbund

(med bifogande av yttranden från hushållningssällskapen i Uppsala, Jönköpings,

Gotlands, Kristianstads, Hallands, Kopparbergs och Västerbottens

län), Sveriges industriförbund (med bifogande av yttrande från Sveriges

kemiska industrikontor), Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares

riksförbund, Sveriges grossistförbund, Föreningen Sveriges droghandlare,

Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer, Svenska kvarnföreningen,

Svenska bygdekvarnars riksförbund, Kooperativa förbundet,

Föreningen för allmän hälsovård, Svenska läkaresällskapet, Sveriges veteri
-

1 Apotekaren R. Lönngren.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

närförbund, Sveriges farmacevtförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,

Svenska lantmännens riksförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund, Samarbetskommittén

för kampen mot barnolycksfall, Svenska jägareförbundet, Svensk spannmålshandel,

ekonomisk förening, Målarmästarnas riksförening, Svenska

målareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige (med bifogande av yttrande från Svenska fabriksarbetareförbundet),

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Föreningen Skånes maskinstationer,

Kemisk-tekniska fabrikantförbundet, Läkemedelsindustriföreningen,

Svenska naturskyddsföreningen, Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer (med bifogande av yttranden från

hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Solna, Eskilstuna, Linköping, Norrköping,

Jönköping, Hälsingborg, Malmö, Göteborg, Borås, Västerås och

Gävle samt förste stadsläkaren i Uppsala), Rufi — representantföreningen

för utländska farmaceutiska industrier, Sveriges fröhandlareförening och

Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund.

För en speciellt farlig grupp bland gifterna, nämligen narkotiska ämnen

och beredningar, har sedan 1923 gällt särskilda, restriktiva bestämmelser

utöver vad som föreskrives i giftstadgan. Dessa bestämmelser är beroende

på stadganden i internationella konventioner, som biträtts av Sverige. Under

åtskilliga år har arbete pågått inom Förenta Nationerna att modernisera

och förenhetliga dessa stadganden. Arbetet har under 1961 resulterat i att

en s. k. Single Convention on Narcotic Drugs undertecknats av ett flertal

stater, däribland Sverige. Därmed har en fast grund erhållits för en revision

av de i vårt land gällande narkotikabestämmelserna.

Som framgår av det sagda är det ett långvarigt och omfattande utredningsarbete,

som bedrivits rörande revision av lagstiftningen om läkemedel,

gifter och narkotika. Det är enligt min mening angeläget att ställning tages

till hithörande frågor och jag anhåller att nu få upptaga hela detta frågekomplex

till behandling.

II. Översikt över de aktuella varuområdena

Läkemedlen

Ännu i slutet av 1700-talet utgjordes de viktigaste läkemedlen av växtdroger

och enklare beredningar av sådana droger, vartill kom sedan gammalt

nyttjade oorganiska salter och ett fåtal alkaloider. Kemins och den

experimentella farmakologins utveckling under senare delen av 1800-talet

ledde till insikt om att läkemedlens effekt till väsentlig del betingas av de

verksamma beståndsdelarnas kemiska egenskaper. Nästa steg i utvecklingen

representeras av den syntetiska kemin, med vars hjälp det blev

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

möjligt att framställa läkemedelssubstanser. Läkemedelsforskningen kom

härigenom i helt nya banor. Genom tillkomsten och utvecklingen av nya

vetenskapliga discipliner såsom biokemin, bakteriologin och serologin

gjordes mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ytterligare landvinningar

inom läkemedelsområdet. Tiden därefter kännetecknas av ett

alltmera stegrat tempo och läkemedelsarsenalen har tillförts ett stort antal

ytterst värdefulla läkemedel. Bland viktiga läkemedelsgrupper som tillkommit

under 1900-talet kan nämnas hormonpreparat såsom insulin och

cortison, kemoterapeutika som neosalvarsan och sulfaföreningar, antibiotika

med penicillinerna som främsta representanter, vitaminpreparat och

en rad psykofarmaka.

Innan den moderna läkemedelsindustrin kom till, var läkemedelsframställningen

förbehållen apoteken, vilka ombesörjde såväl bearbetning av

råvaror som beredningen av bruksfärdiga läkemedel. När den organiskkemiska

forskningen sköt fart, utnyttjades de forskningsresultat, som

möjliggjorde framställning av kemiska substanser, företrädesvis av den

alltmer växande kemiska industrin även i de fall, då dessa substanser utgjorde

läkemedel eller huvudsakligen användes vid tillredning av sådana.

Detta sammanhängde med att den kemiska industrin redan tidigare varit

inriktad på en närliggande produktion, nämligen den syntetiska färgämnestillverkningen.

Framställningen av bruksfärdiga läkemedel försiggick däremot

under lång tid framåt — i vårt land ännu i början av detta århundrade

— praktiskt taget uteslutande på apoteken. Men även i fråga om den

farmacevtiska tillverkningen inträdde så småningom ändrade förhållanden,

i det att industrin undan för undan alltmer ägnade sig åt produktion av

bruksfärdiga läkemedel, dvs. man fick en läkemedelsindustri i egentlig

mening.

Ännu vid tiden omkring första världskriget var de fabriksberedda färdigpreparaten

relativt fåtaliga i vårt land. I och med den moderna läkemedelsindustrins

uppsving fick dessa preparat —- från 1934 under registreringsplikt

och benämnda farmacevtiska specialiteter — alltmer ökad användning

och utgör numera den dominerande delen av försäljningen på apoteken.

Samtidigt har i recepturförsäljningen (försäljning mot recept) andelen

av s. k. extemporeberedningar — av läkaren individuellt komponerade

läkemedel •— successivt minskat. I handköpet (köp utan recept) har den

tidigare relativt betydande försäljningen av lösviktsberedningar, droger

m. in. likaledes fått ge vika för färdigförpackningar. Dessa utgöres i både

receptur och handköp dels av industriprodukter, dels av förpackningar,

som färdigställts inom apoteksväsendet.

Under åren 1952 till 1960 har exteinporeberedningarnas del av recepturen

nedgått från omkring 30 % till omkring 15 %. Hela antalet recepturexpeditioner

är för närvarande omkring 25 miljoner j)er år.

Många läkemedel har toxiska biverkningar. Utvecklingshistoriskt före
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 18b dr 1962

ligger f. ö. ett nära samband mellan läkemedel och gifter för icke medicinskt

bruk. Detta framgår bl. a. av att det grekiska ordet farinakon betyder

såväl läkemedel som gift. Som illustration till gifternas förekomst inom

läkemedelsområdet kan nämnas att gällande svenska farmakopé innehåller

monografier rörande 775 ämnen och beredningar, varav 216 är försedda med

gifttecken. Apotekens register över standardförpackade läkemedel upptog

den 30 juni 1959 uppgifter om 3 480 olika preparat. Därav var 1 882 eller

54 % försedda med gifttecken. En speciell grupp giftiga läkemedel är de

narkotiska medlen. Till dessa, som är starkt vanebildande, hör opium,

morfin, kokain, ketobemidon m. fl.

Giftema

Vetenskapen om gifterna, toxikologin, som sysselsätter sig med. gifternas

egenskaper och verkningsmekanismen vid förgiftningar, påvisande av gifter,

deras systematik osv. är — trots att gifternas existens sedan långliga

tider varit känd — en ganska ung vetenskap, som för sin utveckling varit

starkt beroende av kemins och biokemins framsteg. Den enorma utvecklingen

under 1900-talet inom naturvetenskap och medicin har betytt mycket

för toxikologins utveckling, samtidigt som de toxikologiska frågorna

ökat i antal och svårighetsgrad på grund av att en mångfald nya gifter

tillkommit och gifternas utbredning ökat genom ständigt nya användningsområden.

Trots att ett flertal toxikologer ställt upp definitioner på vad som borde

förstås med gift, finns icke någon allmänt vedertagen sådan definition.

De svårigheter att avgränsa giftbegreppet, som återspeglas i detta förhållande,

torde nära sammanhänga med att giftbegreppet är synnerligen

relativt. Det torde sålunda knappast finnas något ämne, som under alla

förhållanden förorsakar förgiftning, och å andra sidan är det många ämnen,

även sådana som är direkt nödvändiga för organismen och t. o. m.

alstras av organismen själv, som under vissa betingelser kan förorsaka

dödligt förlöpande förgiftningar. Oftast är det en fråga om dosering. Ett

och samma ämne kan i en viss dos vara ett värdefullt läkemedel men i

annan, större dos ett farligt kanske dödande gift. Man talar om terapevtisk,

toxisk och letal dos.

Ett ämnes giftighet kan fastställas med hjälp av försöksdjur. Härigenom

erhålles emellertid icke någon fullständig bild, då ett och samma ämne kan

vara olika toxiskt för olika djurarter och man icke generellt kan dra

slutsatser om ett visst ämnes giftighet för människor med ledning av experimentella

data från djurförsök. Skillnad råder även mellan akut och kronisk

toxicitet, vilken senare inte minst inom yrkesmedicinen spelar stor

roll.

En rad andra omständigheter kring förgiftningarnas natur gör det

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

vanskligt att uppställa en koncis och invändningsfri definition på giftbegreppet.

Bland sådana omständigheter må nämnas giftighetens beroende

av applikationssättet (intagning, inverkan på hud eller slemhinnor, inandning

etc.), individuell känslighet med hänsyn till ålder, kroppsvikt,

allmäntillstånd etc., tillvänjning m. m. En särskild svårighet är vidare att

avgränsa giftighet från vissa andra skadliga egenskaper, som ett ämne kan

besitta. Som exempel kan nämnas att i vissa länders lagstiftning syror

och lutar med etsande egenskaper räknas som gifter under det att sådana

varor i andra länder icke betecknas som gifter.

Gifterna förekommer i naturen i vissa mineralarter, i åtskilliga växter

samt inom djurriket. Det största antalet gifter återfinns emellertid numera

bland kemikalier samt bland läkemedel och kemisk-tekniska preparat

med giftiga kemikalier som verksamma beståndsdelar eller lösningsmedel.

Då det gäller kemisk-tekniska preparat är det icke möjligt att erhålla

några exakta uppgifter om frekvensen av giftiga medel. Vissa slutsatser

kan dock dragas av det katalogiseringsarbete, som bedrivs vid giftinformationscentralen

vid karolinska sjukhuset. Man räknar med att det i Sverige

lågt räknat finns 20 000 olika kemisk-tekniska preparat. De flesta av dessa

torde icke vara giftiga, åtminstone om man bedömer frågan med hänsyn

till de i praktiken föreliggande riskerna för att förgiftning skall uppträda.

Man får emellertid komma ihåg, att det inom de flesta användningsområden

förekommer gifter och att det för allmänheten är ytterst vanskligt att bedöma

i vilken utsträckning medlen är giftiga. Bland de kemisk-tekniska

preparaten märks särskilt bekämpningsmedlen, som under senare tid fått

allt större spridning. Många av dessa innehåller ytterst starka gifter. I

övrigt utnyttjas gifter inom kemisk industri icke minst som lösningsmedel

men även vid exempelvis kemisk syntes. Åtskilliga på laboratorier använda

reagens är också giftiga.

Bekämpningsmedlen

Som bekämpningsmedel räknas i huvudsak följande från varandra ej

helt avgränsade varugrupper, nämligen växtskyddsmedel, råttbekämpningsmedel,

medel mot ohyra, impregneringsmedel för trä och textilier samt

medel mot flugor, mal, myror etc. Så gott som samtliga bekämpningsmedel

är kemisk-tekniska varor, vilka som verksamma beståndsdelar eller lösningsmedel

innehåller giftiga ämnen, stundom av hög toxicitet.

Länge utgjordes växtskyddsmedlen av ett ganska begränsat antal

tämligen enkla kemiska föreningar såsom arsenikföreningar, kvicksilversalter

och svavel. Efter andra världskriget sköt utvecklingen på området

våldsam fart. Exempel på typer av föreningar, som givit upphov

till en rik flora av nya växtskyddsmedel, är klorerade ldorväten (DDT,

aldrin, hexaklor m. fl.) och fcnoxiättiksyror (2,4-D; 2,4,5-T; MCPA

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

m. fl.). Många medel såsom nikotin- och fosforsyrepreparat är synnerligen

starka gifter. Trots den ofta betydande giftigheten hos växtskyddsmedlen

har ekonomiska skäl framtvingat en alltmera omfattande användning och

spridning av dem. Den årliga förbrukningen i landet ökade således under

åren 1938—1958 från drygt 300 ton, motsvarande ett värde av omkring 1,5

miljoner kronor, till omkring 7 000 ton och ett värde överstigande 22 miljoner

kronor. Arbets- och redskapskostnader uppskattas till liknande

belopp. De värden som räddats genom bekämpningen beräknas till 10

gånger de totalt nedlagda kostnaderna, dvs. under år 1958 till omkring

400 miljoner kronor.

Tidigare användes i stor utsträckning fosfor som råttbekämpningsmedel

och även talliumföreningar av hög toxicitet hade allmän

användning. Under senare tid har man gått över till nyare medel av lägre

giftighet såsom preparat innehållande warfarin, kumaklor och fumarin.

Dock finns situationer när exempelvis talliumföreningar fortfarande måste

tillgripas för ett snabbt resultat.

Ohyresbekämpningen är icke längre samma stora problem som i mitten

av 1930-talet, då läget var alarmerande. Tidigare använda ohyresmed

e 1 har snabbt förlorat sin aktualitet. Av de 41 giftiga ämnen, som enligt

kungörelsen den 26 november 1943 (nr 878) om begagnande av vissa gifter

till förgörande av ohyra endast efter tillstånd får begagnas yrkesmässigt

till förgörande av ohyra, har enligt giftstadgeutredningen endast ett enda,

nämligen cyanväte, större användning. Utredningen anger exempelvis att i

Stockholm under ett år i slutet av femtiotalet 13 845 behandlingar mot

ohyra utfördes, varvid i 108 fall cyanväte kom till användning under det

att i övriga fall användes nyare medel av relativt låg toxicitet, vilka ej

berörs av nyss nämnda kungörelse.

Impregneringsmedel för trä och textilier omfattar

varor avsedda till konservering eller desinfektion av trävaror, tågvirke,

segelduk, presenningar, markiser och dylikt. Antalet aktuella medel är

stort och varierande. I vissa fall används starka gifter såsom arsenik- och

kvicksilverföreningar under det att i andra fall exempelvis relativt ogiftiga

tjäroljor kommer till användning.

Övriga bekämpningsmedel såsom flug-, mal- och myrmedel

är i regel av relativt låg toxicitet med undantag för de flugremsor, impregnerade

med tiofosforsyrepreparat, vilka varit aktuella under senare år.

Narkotika

Vissa växter innehåller gifter, som är rusgivande och starkt vanebildande.

Detta gäller i särskilt hög grad opiumvallmo, kokabusken och indisk

hampa. De gifthaltiga delarna av dessa växter och de därur isolerade

gifterna benämnes narkotika. I sådana delar av världen, där narkotika
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 184- år 1962

förande växter har gynnsamma utvecklingsbetingelser, har det sedan länge

förekommit, att ifrågavarande gifter använts som njutningsmedel. På grund

av gifternas betydande skadeverkningar på individen har detta förhållande

skapat allvarliga sociala problem. Till följd av den allt livligare utvecklingen

av kommunikationerna och genom tillkomsten av en rad syntetiskt framställda

gifter med likartade skadeverkningar har missbruk av narkotika —

narkomani — spritt sig till allt större delar av världen. I vårt land är

utbredningen av narkomani internationellt sett mycket begränsad, men

under efterkrigstiden har en påtaglig ökning kunnat förmärkas. Detta är

ägnat att inge allvarliga betänkligheter, särskilt som narkomani icke sällan

kunnat konstateras hos ungdom. Narkotika har emellertid icke blott skadeverkningar.

Rätt använda har de värdefulla medicinska egenskaper. I vissa

fall måste de betecknas som oumbärliga läkemedel.

Den dualism som sålunda kännetecknar narkotika rymmer inom sig

grunden till att bekämpandet av den för individ och samhälle skadebringande

narkomanin är förenat med mycket stora svårigheter. Problemställningen

har emellertid tidigt tagits upp till diskussion på det internationella

planet och resultatet har blivit en rad konventioner, till vilka Sverige i flertalet

fall anslutit sig. I konventionerna har de fördragsslutande parterna

förbundit sig till långtgående restriktioner i fråga om tillverkning av och

handel med narkotika. Man räknar med att dessa konventioner skall ersättas

av en enda sammanfattande överenskommelse, vilken utarbetats inom

Förenta Nationerna.

I Sverige, liksom i alla andra länder, som anslutit sig till narkotikakonventionerna,

får narkotika endast användas för medicinskt och vetenskapligt

bruk. Detta innebär i praktiken, att förekomsten av narkotika

nästan helt är begränsad till läkemedelsområdet. Större delen av narkotikaförbrukningen

hänför sig till farmacevtiska specialiteter och andra standardförpackade

läkemedel. Omkring 3 % av de i apotekens nu gällande

register över sådana preparat är narkotika. III.

III. Art och frekvens av förgiftningar

Förgiftningar, med eller utan dödlig utgång, kan vara avsiktliga (giftmord

och självmord eller försök därtill) eller oavsiktliga (yrkessjukdomar,

olycksfall samt biverkningar av giftiga läkemedel och kosmetika). Hur

ofta förgiftningar förekommer är icke känt, men uppenbart är att antalet

kända förgiftningsfall endast är ett minimimått på antalet inträffade förgiftningar.

Vidare är känt att antalet dödsfall till följd av förgiftningar

är mycket ringa i förhållande till inträffade förgiftningsfall. Man har

överslagsvis räknat med att 1 giftolycksfall av 500 leder till döden.

2* — Bihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 184

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 18k år 1962

Giftlagstiftningen i vårt land dominerades länge av synpunkten att gifter

skulle göras så svåråtkomliga som möjligt för att kriminella förgiftningar

i möjligaste mån skulle förhindras. Detta motiv var framträdande

ännu vid tillkomsten av den s. k. 1876 års arsenikförordning.

Sedermera har ett annat betraktelsesätt alltmera gjort sig gällande. Numera

får giftlagstiftningens främsta uppgift sägas vara att förhindra oavsiktliga

förgiftningar. Minskningen av giftmord torde till stor del hänga

samman med att rättskemin fått alltmer förfinade metoder för att upptäcka

gift i lik och likdelar. Numera är giftmord sällsynta i Sverige. Under

åren 1954—1958 förekom 6 giftmord, medan samtidigt totala antalet dödsfall

på grund av mord, dråp eller uppsåtlig misshandel var 218.

Som dödsorsak vid sj älv mord spelar förgiftningar en förhållandevis

stor roll. Under åren 1954—1958 förorsakades mellan Vs och lU av samtliga

självmord (6 737 st.) av förgiftningar, varvid sömnmedel och liknande

läkemedel intog främsta platsen bland självmordsgifterna. Antalet självmordsförsök

med gift är vida större än antalet fullbordade självmord.

Om yrkesförgiftningar gäller i hög grad, att deras totala antal

icke är känt. Säkert är emellertid att risken för sådana förgiftningar har

stigit väsentligt under de gångna hundra åren, då industrin fått en alltmer

omfattande utbredning och ett mycket stort antal nya gifter kommit till,

samtidigt som användningsområdet för flera av de äldre gifterna vidgats.

Å andra sidan har, icke minst i vårt land, arbetet för att motverka yrkesförgiftningar

intensifierats. Till belysning av vrkesskadeförgiftningarnas

omfattning och intensitet har giftstadgeutredningen presenterat följande

tabell, som uppgjorts med ledning av primärmaterial, sammanställt av

f. generaldirektören John Nordin. (Tabellen återgiven på nästa sida.)

Förgiftningar på grund av olyckshändelser inträffar,

förutom genom olycksfall i arbete, framför allt genom förväxlingar mellan

drycker och giftiga vätskor, genom oavsiktlig förtäring av giftiga läkemedel

eller andra gifter, genom förtäring av giftig svamp eller andra giftiga

växter eller växtdelar samt genom utströmmande gas. Under åren 1954—

1958 har enligt den offentliga statistiken 473 dödsfall inträffat på grund

av förgiftning genom olyckshändelser, olycksfall som hänför sig till yrkesskador

inbegripna.

Under 1950-talets senare hälft har ett ökat intresse ägnats frågan om

förgiftningar bland barn. Härvid har framkommit, att frekvensen

av olyckor och olyckstillbud med gifter hos dessa är betydande, även om

antalet dödsfall på grund av förgiftning är förhållandevis litet bland dem.

Det är uppenbart att förgiftningar bland barn drabbar framför allt småbarn.

Sålunda har visats, att 19 av 20 förgiftningar hos barn inträffar före

femårsåldern.

Förgiftningar drabbar inte bara människor utan också husdjur, vilt och

nyttoväxter. Orsaken är här framför allt användningen av bekämpnings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18t år 1962

43

Yrkesförgiftningar 1930—1950

(Efter Nordin)

Antal

Medel- antal

sjukdagar

pr fall

Framkallad genom inverkan av

sjukdoms-

fall

invali di- tetsfall

dödsfall

sjuk-

dagar

Arsenik eller förening därav..........

132

23

_

6 839

52

Bly eller legering eller förening därav..

Kvicksilver eller amalgam eller förening

622

8

4

34 714

56

därav ...........................

164

2

3

12 357

75

Fosfor eller förening därav...........

15

—

—

134

9

Bensol eller dess homologer...........

421

7

15

45 907

109

Nitroderivat av bensol...............

110

—

—

2 358

21

Aminoderivat av bensol..............

Klorderivat av fenol eller naftol eller

114

—

—

4 733

42

deras salter.......................

297

1

—

5 870

20

Halogenderivat av alifatiska kolväten..

542

10

1

24 166

45

Cyan eller förening därav............

168

1

—

5 654

34

Kolsvavla..........................

164

—

—

8 747

53

Svavelväte.........................

44

1

—

1 840

42

Klor, hypoklorit eller klorkalk........

94

2

1

2 863

30

Kloramin..........................

23

—

—

605

26

Nitrösa gaser .......................

96

1

5

3 897

41

Koloxid ...........................

4 242

44

4

357 704

84

Kromsyra eller förening därav........

479

9

—

25 304

53

medel inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel. Förgiftningar av

denna art har under senare tid kartlagts av nämnden för kemiska växtskyddsfrågor,

ett organ tillkommet på föranstaltande av skogs- och lantbruksakademin.

Inträffade bestyrkta skadefallstillfällen genom

förgiftning var enligt nämnden under tidsperioden 1955—1958

263 stycken samt under perioden 1959—1960 216 stycken. Vid största antalet

skadetillfällen har skadan orsakats av betningsmedel innehållande

kvicksilverföreningar samt blastdödningsmedel innehållande arsenikföreningar.

IV. Huvuddragen av gällande lagstiftning

Läkemedelshanteringen regleras av ett förhållandevis stort

antal författningar utfärdade av Kungl. Maj :t eller av vissa myndigheter,

främst medicinalstyrelsen. De mest grundläggande av dessa författningar är

apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308), kungörelsen den 30

april 1925 (nr 101) angående kontroll å och handel med vissa för människor

använda bakteriologiska preparat, kungörelsen den 16 september

1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och

beredningar, kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med

farmacevtiska specialiteter, giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877)

samt kungörelsen den 15 december 1961 (nr 642) om kontroll å och handel

med vissa för djur använda bakteriologiska preparat. Därutöver må

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

här endast omnämnas, att frågor om läkemedlens kvalitet och apotekens

lagerhållningsskyldighet i betydande utsträckning regleras genom en av

Kungl. Maj:t år 1946 stadfäst farmakopé jämte ett till denna sedermera

utgivet supplement samt att Kungl. Maj :t i brev den 22 oktober 1954 angivit

grunderna för läkemedlens prissättning på apotek.

Apoteksvarustadgan drar upp gränserna mellan sådana läkemedel,

som i detaljhandelsledet endast får tillhandahållas på apotek, och sådana,

som jämväl får försäljas i den fria handeln. Denna gränsdragning sker dels

genom definition av vissa begrepp, dels ock genom beskrivning av vissa

varugrupper i författningstexten samt genom uppräkningar och exemplifieringar

i bilagor till stadgan. Sålunda definieras begreppen läkemedel och

apoteksvara. Med läkemedel förstås vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes

bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom

hos människor eller djur. Som apoteksvara räknas enligt stadgan ämnen

och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån används såsom

läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. Ämnena är restlöst uppräknade

i en bilaga medan beredningarna endast exemplifierats. Till fria handelsvaror

(»fria läkemedel») hör dels sådana läkemedel, som definitionsmässigt

faller utanför apoteksvarubegreppet, dels vissa slag av varor

som direkt undantages från att anses som apoteksvaror (t. ex. vissa sårsalvor,

liktornsmedel, mineralkällsalter m. m.), dels ock vissa i särskild

bilaga angivna såsom läkemedel allmänt använda varor. Sådana läkemedel,

som enligt giftstadgan är gifter av första klassen, är formellt icke apoteksvaror,

men detaljhandeln med dessa giftiga läkemedel är förbehållen apoteken.

Rätt att importera, tillverka och idka grosshandel med apoteksvaror

tillkommer förutom apoteksföreståndare den, som hos magistrat, länsstyrelse

eller motsvarande myndighet anmält sin avsikt att bedriva här

avsedd verksamhet och därvid styrkt, att inom rörelsen finns kompetent

person (vissa i stadgan närmare angivna kemikunskaper krävs) att förestå

verksamheten. Importrätt tillkommer därjämte vissa institutions- och

laboratorieföreståndare. Apoteksvarustadgan innehåller vidare vissa bestämmelser

om apotekens skyldighet att lagerhålla och tillhandahålla

apoteksvaror, om generell deklarationsplikt beträffande sådana varor samt

om prissättningen på vissa apoteksvaror. Kungl. Maj :t kan meddela förbud

mot införsel och försäljning av viss apoteksvara på i stadgan närmare

angivna grunder (t. ex. om varans fortsatta saluhållande inom landet

skulle anses onyttigt och skadligt). Motsvarande beslut kan komma ifråga

beträffande fritt läkemedel, bl. a. om det bedömes hälsofarligt att använda

det för uppgivet ändamål.

Som redan nämnts regleras läkemedelshanteringen delvis av giftstadgan,

i det att sådant läkemedel, som är gift av första klassen, enligt denna stadga

formellt icke är apoteksvara. Läkemedel utgörande gift av första klassen

är dels sådana, som angivits i bilaga 1 vid giftstadgan, dels ock sådana, som

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

45

medicinalstyrelsen med stöd av bemyndigande i stadgan förklarat skola

betraktas som dylika gifter. Liksom för apoteksvarorna gäller om de läkemedel,

som är första klassens gift, att detaljhandeln är förbehållen apoteksföreståndare.

Även i fråga om import, tillverkning och grosshandel råder

likartade förhållanden beträffande apoteksvaror och första klassens gifter.

Dock krävs för rätt att hantera gifterna tillstånd av vederbörande myndighet,

medan som nämnts anmälan är tillfyllest, då det gäller apoteksvaror.

I motsats till apoteksvarustadgan innehåller giftstadgan även bestämmelser

om förvaring samt om annan överlåtelse än försäljning.

Giftstadgan äger icke tillämpning på tillverkning och förvaring samt

försäljning eller annan överlåtelse från apotek av gift såsom läkemedel.

I stället gäller där föreskrifter i svenska farmakopén samt i vissa av medicinalstyrelsen

utfärdade kungörelser m. m. Medicinalstyrelsens normgivningsrätt

i detta avseende grundar sig främst på bemyndigande i styrelsens

instruktion, enligt vilken det tillkommer medicinalstyrelsen bl. a. att bestämma

sättet för gifters förvaring på samt utlämnande från apotek, i den

mån ej särskilda föreskrifter meddelats av Kungl. Maj :t. Enligt denna

reglering får sådana läkemedel, som är gifter av första klassen, i regel endast

utlämnas mot recept, som i vederbörlig ordning utfärdats av läkare,

veterinär eller tandläkare.

En särskild grupp bland första klassens gifter är de narkotiska ämnena

och beredningarna. Utöver giftstadgans bestämmelser gäller för dessa varor

de stadganden, som meddelats i den förut omnämnda s. k. narkotikakungörelsen.

Denna kungörelse har i om möjligt ännu högre grad än giftstadgan

karaktären av en skyddslagstiftning mot varor, som vid osakkunnigt handhavande

kan orsaka svåra skador. Följdriktigt innefattar också kungörelsens

bestämmelser på ett flertal punkter avsevärda skärpningar av motsvarande

bestämmelser i giftstadgan. Dessa strängare bestämmelser är för övrigt

betingade av internationella överenskommelser till vilka Sverige anslutit

sig. Som ett exempel på de strängare bestämmelser som gäller för narkotika

jämfört med övriga gifter av första klassen kan nämnas förhållandena

rörande import. Vanliga första klassens gifter kan importeras av varje

apoteksföreståndare samt fabrikanter eller grosshandlare på området. Redan

apoteksföreståndarnas antal överstiger 500. Narkotiska gifter kan endast

importeras av dem som innehar medicinalstyrelsens särskilda tillstånd

härför. F. n. är omkring 15 sådana tillstånd i kraft.

Läkemedel, utgörande apoteksvaror eller första klassens gifter, som tillhandahålles

i tillverkarens originalförpackning — de s. k. farmacevtiska

specialiteterna — är underkastade, förutom bestämmelserna i apoteksvarustadgan

och giftstadgan samt i förekommande fall narkotikakungörelsen,

jämväl stadgandena i specialitctskungörelscn. Den bärande grundtanken i

denna författning är att specialiteterna, innan de får föras i marknaden,

skall underkastas en av statlig myndighet verkställd bedömning och för
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 18i år 1962

handsundersökning. Denna prövning — den s. k. specialitetskontrollen —

innefattar såväl medicinsk som farmacevtisk granskning av varans ändamålsenlighet

och sammansättning, varans pris vid försäljning till apotek,

föreslagen reklam för varan m. m. Varje specialitet skall därför registreras

hos kontrollmyndigheten (medicinalstyrelsen). Befinnes preparatet icke

hålla måttet, avslås i regel ansökningen om registrering, och preparatets

saluförande är därmed förbjudet. Godkännes däremot preparatet, får det

försäljas under iakttagande av meddelade föreskrifter rörande försäljning

och kontroll. De registrerade specialiteterna är dessutom underkastade

efterkontroll. Syftet med denna kontroll är bl. a. att utröna, huruvida

specialiteterna i fråga om art, sammansättning, beredningsform och förpackning

m. m. motsvarar de uppgifter i dessa hänseenden, som legat till

grund för registreringen. Enär den fullständiga prövningen av ett registreringsärende

ofta tar avsevärd tid, förekommer i stor utsträckning att ett

interimistiskt godkännande, s. k. frilistning, lämnas efter viss granskning.

Därjämte förekommer försäljning av icke registrerade specialiteter, sedan

medicinalstyrelsen i det enskilda fallet lämnat visst apotek licens härför.

Med bakteriologiska preparat förstås i första hand sera och vacciner,

som kan användas i diagnostiskt, profylaktiskt eller terapevtiskt syfte. I

den mån sådana preparat är avsedda att användas för människor, gäller

bestämmelserna i förutnämnda kungörelse om vissa för människor använda

bakteriologiska preparat. Enligt denna får de humanbakteriologiska

preparaten med få undantag införas till landet endast av föreståndaren för

statens bakteriologiska laboratorium. I fråga om rätt till tillverkning för

avsalu skall bakteriologiskt preparat anses lika med apoteksvara. Så är

däremot icke fallet beträffande handeln. De bakteriologiska preparaten

tillhör sålunda icke området för apotekens ensamförsäljningsrätt, utan

försäljning till sjukhus och läkare kan även ske direkt från statens bakteriologiska

laboratorium. I princip skall varje tillverkningssats av ett bakteriologiskt

preparat kontrolleras av en till medicinalstyrelsen knuten kontrollant.

Vissa bakteriologiska preparat är även underkastade efterkontroll.

I fråga om de veterinärbakteriologiska preparaten har kontrollbestämmelser

tillkommit i och med 1961 års kungörelse om vissa för djur använda

bakteriologiska preparat. Enligt denna skall de grundläggande föreskrifterna

om kontroll av humanbakteriologiska preparat äga motsvarande

tillämpning. Härvid skall medicinalstyrelsens och den till styrelsen knutna

kontrollantens åligganden fullgöras av veterinärstyrelsen respektive en

kontrollant vid veterinärstyrelsens sida.

Utöver de här omnämnda författningarna finns åtskilliga, som helt eller

delvis berör läkemedelshanteringen. Bland sådana må nämnas kungörelsen

den 8 april 1938 (nr 126) angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna

i riket m. m., förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) an
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

gående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, kungörelsen den 14

januari 1955 (nr 16) angående försäljning av sprit å apotek för medicinskt

ändamål, kungörelsen den 6 maj 1955 (nr 223) angående försäljning av

alkoholhaltiga läkemedel å apotek m. m. samt förordningen den 10 juni

1949 (nr 341) om explosiva varor och livsmedelsstadgan den 21 december

1951 (nr 824).

I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen för läkemedelslagstiftningen

har bl. a. giftstadgan berörts. Därvid har emellertid endast

sådana bestämmelser nämnts, som rör de giftiga läkemedlen. Förutom

bland läkemedlen förekommer emellertid giftiga varor i åtskilliga

andra sammanhang. I naturen återfinner man gifter i vissa mineralarter,

inom flera växtfamiljer och likaså inom djurriket. Endast i mycket begränsad

utsträckning har emellertid giftiga naturprodukter intresse som

handelsvaror. Viktigast härvidlag är kemikalier, kemisk-tekniska preparat

och bekämpningsmedel.

I den mån handeln med giftiga varor är underkastad speciella föreskrifter

till följd av varornas giftighet meddelas dessa i giftstadgan. I viss utsträckning

lämnas också föreskrifter om varornas handhavande i stadgan. Specialbestämmelser

därutinnan för vissa gifter har meddelats i kungörelsen

den 26 november 1943 (nr 878) om begagnande av vissa gifter till förgörande

av ohyra samt i kungörelsen den 11 december 1953 (nr 718) med vissa

bestämmelser till skydd för pollenöverförande insekter. Om handel och

handhavande av växtskyddsmedel, vilka nästan undantagslöst är giftiga,

ges särskilda bestämmelser i kungörelsen den 22 september 1953 (nr 589)

angående registrering av växtskyddsmedel m. m.

I giftstadgan ges icke någon allmän definition på begreppet gift. Bestämningen

av vilka varor som faller under stadgans tillämpningsområde sker

i stället genom uttömmande förteckningar, fogade som bilagor till stadgan.

Dessa skall revideras vart tredje år. Gifterna indelas i två klasser, gifter

av första klassen och gifter av andra klassen. Ursprungligen var tanken, att

klassindelningen skulle återspegla varornas olika grad av giftighet, i det att

första klassens gifter skulle vara de starkare och andra klassens de svagare.

I princip upprätthålles denna tanke alltjämt, ehuru den i praktiken frångåtts

i ett stort antal fall. Främst har så skett beträffande ett flertal originalförpackade

gifter för bekämpningsändamål. Det är sålunda numera långt

ifrån sällsynt, att ett andra klassens gift är giftigare än ett gift av första

klassen.

Tillverkning av samt handel med gift av första klassen är förbehållen

apoteksföreståndare samt den som av vissa i stadgan angivna myndigheter

erhållit särskilt tillstånd. Villkor för att tillstånd skall kunna meddelas

är bl. a., att verksamheten förestås av person med vissa kvalifikationer i

kemi. Även importen är underkastad restriktiva bestämmelser, hörutoin av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

den som är berättigad att tillverka och driva handel med första klassens

gift kan sådant gift importeras av vissa institutions- och Iaboratorieföreståndare.

Beträffande import av andraklassgifter finns inga särbestämmelser,

medan tillverkning av och handel med sådana gifter är underkastade

anmälningstvång.

Om emballering, märkning och förvaring av gifter förekommer ganska

detaljerade föreskrifter. Vidare stadgas förbud mot användning av vissa

gifter för några närmare angivna ändamål.

Den samma dag som giftstadgan utfärdade s. k. ohyrekungörelsen reglerar

yrkesmässigt begagnande — såvitt angår cyanväte även icke yrkesmässigt

av vissa särskilt förtecknade gifter till förgörande av ohyra, över 40

bekämpningsgifter berörs av kungörelsen. Ifrågavarande gifter får användas

yrkesmässigt för att utrota ohyra endast av den som erhållit tillstånd därtill

av medicinalstyrelsen eller i vissa fall av statens växtskyddsanstalt.

Rapport över verksamheten skall kvartalsvis lämnas till växtskyddsanstalten,

om denna meddelat tillståndet, och eljest till hälsovårdsnämnd och

tjänsteläkare i de orter, där behandlingen utförts. Medicinalstyrelsen har i

en tillämpningskungörelse meddelat detaljerade föreskrifter om tillvägagångssätt

och åtgärder vid behandling med giftiga ämnen för att förgöra

ohyra inomhus.

I kungörelsen den 22 september 1953 (nr 589) angående registrering av

växtskyddsmedel m. m., i fortsättningen benämnd växtskyddskungörelsen,

meddelas föreskrifter rörande ämnen och beredningar som är avsedda att

användas för att förhindra skada genom djur, växter eller virus på nyttoväxter

i jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel eller eljest på spannmål,

frukt, rotfrukter eller frövaror. Växtskyddsmedlen är i många fall

ytterst giftiga. På grund av att giftstadgans tillämpningsområde är begränsat

till de varor, vilka är upptagna i de till stadgan hörande bilagorna 1 och

2, och att införandet i dessa bilagor kan vara förenat med avsevärd tidsutdräkt,

är det principiellt möjligt och har även i praktiken förekommit att

växtskyddsmedel, även om det är giftigt för människor, under en övergångstid

icke är underkastat giftstadgans bestämmelser. För sådana fall anvisar

växtskyddskungörelsen en särskild ordning för fastställande av skyddsföreskrifter.

Den centrala bestämmelsen meddelas i 10 §, enligt vilken växtskyddsmedel

skall vara registrerat för att få saluhållas till förbrukare eller användas

för bekämpning, som utföres mot ersättning. Registreringsmyndighet är statens

växtskyddsanstalt.

Om det inte finns anledning antaga annat än att de i anmälningshandlingarna

lämnade uppgifterna är riktiga, skall växtskyddsanstalten dels införa

medlet under särskilt nummer i register över växtskyddsmedel, dels

fastställa uppgift om ämnestypen på de verksamma beståndsdelarna och

om arten av tillsatsämnen och lösnings- eller uppslamningsmedel. Om upp
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

gifterna i anmälan kan antagas vara felaktiga i något avseende, skall kontroll

först verkställas, och om fel därvid påvisas, kan registrering vägras.

Anmälan med motsvarande uppgifter skall göras även då sammansättningen

av registrerat medel ändras. Så länge medlet saluhålles till förbrukare eller

användes för bekämpning mot ersättning i oförändrat skick skall årlig anmälan

göras (7—8 §§). Om den årliga anmälningen underlåtes eller om

uppgift rörande sammansättning visas vara felaktig, kan registreringen upphävas

(9 §).

I giftstadgans bilaga 2, grupp X — varor, avsedda till bekämpande av skadeinsekter

m. m. vid trädgårdsskötsel, jordbruk eller skogsbruk — och

grupp XI — varor, avsedda till betning av utsäde, desinfektion av jord samt

till utrotande av ogräs eller annan växtlighet — ges föreskrifter rörande

vissa bekämpningsmedel om skyldighet att märka dessa med varningstext

och skyddsanvisningar. Då växtskyddsmedel befinnes ha giftverkan eller

annan skadlig verkan på människor och föreskrifter till skydd mot sådan

verkan ej ges i giftstadgan, ankommer det enligt 5 § andra stycket växtskyddskungörelsen

på statens institut för folkhälsan att fastställa sådana

föreskrifter, avsedda att upptagas i särskild påskrift. Med stöd av detta

författningsrum har institutet även meddelat kompletterande föreskrifter

i fall, där den eller de toxiska substanserna varit införda i giftstadgans bilagor.

Beträffande den rättsliga verkan av registreringen har i 11 § särskilt angivits,

att registreringen ej innebär godkännande av medlet och ej heller

bekräftelse på de uppgifter som lämnas i påskriften.

Biskyddskungörelsen innehåller vissa bestämmelser till skydd för pollenöverförande

insekter. Enligt 1 § må sådant kemiskt medel för bekämpande

av ogräs, växtsjukdomar eller för växter skadliga djur, vilket är giftigt för

bin eller humlor, icke användas för behandling av växter, som står i blom

och beflyges av bin eller humlor. Undantag stadgas emellertid enligt 3 § för

det fallet, att visst svårare ogräs, viss växtsjukdom eller visst växtskadedjur

kan effektivt bekämpas endast genom behandling under blomningen. I dylikt

fall äger lantbruksstyrelsen lämna tillstånd till bekämpning under föreskrivande

av närmare villkor. Enligt 2 § har styrelsen vidare att utfärda

föreskrifter angående kemiska medel, som är att betrakta såsom giftiga

för bin eller humlor.

Förutom i de här angivna författningarna förekommer ett flertal stadganden

om gifter i andra sammanhang. I första hand må därvid nämnas

strof (lagen, som behandlar bl. a. brotten spridande av gift samt förgöring.

Vidare meddelas i jaktstadgan principiellt förbud mot jakt med gift. I arbetarskgddslagen

och till denna anknutna författningar ges en rad föreskrifter

till skydd mot förgiftning av arbetstagare. Fiskeristadgan, livsmedetsstadgan

samt hälsovårdsstadgan är exempel på ytterligare författningar,

i vilka frågor angående gifter och förgiftning berörs.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 18A år 1962

Y. Gränsdragnings- och definitionsfrågor

A. Gränsdragningen inom lagstiftningsområdet

1. Inledande översikt

Som förut nämnts definieras läkemedel i apoteksvarustadgan som »vara,

avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom

eller sjukdomssymtom hos människor eller djur». I stort sett kan sägas,

att en till läkemedel hänförlig vara faller inom något av följande varuområden.

1. Apoteksvaror

2. Första klassens gifter

3. Bakteriologiska preparat

4. Fria handelsvaror

Av de nämnda fyra varugrupperna är det i huvudsak endast apoteksvarorna,

som regleras av apoteksvarustadgan. Denna varugrupp innefattar

emellertid, tvärtemot vad namnet möjligen kan antyda, endast den mindre

delen av de varor, som omfattas av apoteksmonopolet. Definitionsmässigt

förstås visserligen med apoteksvara bl. a. sådana ämnen och beredningar,

som huvudsakligen används som läkemedel eller vid tillredning av läkemedel.

En närmare granskning av apoteksvarustadgans bilagor I och II, som

åberopas i anslutning till definitionen, och i vilka de avsedda ämnena är

uppräknade och beredningarna exemplifierade, ger emellertid vid handen,

att läkemedel utgörande första klassens gifter icke är apoteksvaror. Inte

heller hänföres dit bakteriologiska preparat. Ett stort antal betydelsefulla

läkemedel faller sålunda utanför stadgans tillämpningsområde.

Fria handelsvaror är bl. a. sådana som läkemedel använda varor, som

tillika har en icke oväsentlig användning för andra ändamål. Till samma

grupp hör också vissa som läkemedel allmänt använda varor som är förtecknade

i bilaga III till apoteksvarustadgan. Särskilt beträffande de senare

medlen finns vissa kontrollföreskrifter i apoteksvarustadgan. I den man

sådana saknas och det rör sig om preparat, avsett att intagas, är det underkastat

bestämmelserna i livsmedelsstadgan.

De läkemedel, som är första klassens gifter, regleras av giftstadgan. För

såväl dessa medel som för apoteksvarorna gäller, att de i detaljhandelsledet

är förbehållna apoteken. Däremot är tillverkning och grosshandel — på

villkor, som närmare anges i apoteksvarustadgan och giftstadgan — medgiven

även utanför apoteken. Originalförpackade apoteksvaror och läkemedel

som är första klassens gifter är under benämningen farmacevtiska

specialiteter underkastade särskild kontroll i den ordning specialitetskungörelsen

föreskriver.

Vissa gifter med starkt vanebildande egenskaper, de s. k. narkotika, regleras

förutom av giftstadgan även av narkotikakungörelsen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962

De bakteriologiska preparaten bildar i stort sett två självständiga varugrupper

inom läkemedelsområdet, en humanmedicinsk och en veterinärmedicinsk.

För den förra föreligger dock en viss anknytning såväl till apoteksvarustadgan

som till specialitetslagstiftningen.

Av det sagda framgår att ett och samma läkemedel ofta regleras av flera

författningar. Apoteksvarustadgan kan vara tillämplig samtidigt som specialitetskungörelsen.

Då det rör sig om ett giftigt läkemedel kan samtidigt

såväl giftstadgan som narkotikakungörelsen och specialitetskungörelsen

vara aktuella. Å andra sidan kan läkemedel med sådana påtagliga yttre

likheter, som betingas av central tillverkning i större skala, styras av helt

olika författningar. Det kan röra sig om apoteksvarustadgan, livsmedelsstadgan,

giftförfattningarna eller författningarna om bakteriologiska preparat.

Vad som hittills anförts har framför allt berört gränsdragningar inom

läkemedelsområdet. Emellertid föreligger betydelsefulla gränsdragningsfrågor

även mellan läkemedlen och vissa andra varugrupper, främst olika

gifter för icke-medicinskt bruk. Lagstiftningsmässigt är sambandet mellan

dessa grupper mycket intimt i det att giftstadgan gäller för såväl giftiga

läkemedel som för andra gifter. Ett första eller andra klassens gift kan vara

antingen läkemedel eller tekniskt gift. I det förra fallet regleras varan i

regel förutom av giftstadgan av någon eller några av de speciella läkemedelsförfattningarna,

i det senare fallet kan — särskilt då det rör sig om

bekämpningsmedel — en eller flera specialförfattningar bli tillämpliga. Sådana

är i första hand växtskyddskungörelsen, biskyddskungörelsen och

ohyrekungörelsen.

2. Läkemedelsgifter och tekniska gifter

Läkemedelsutredningens förslag

Läkemedelsutredningen erinrar om att man under förarbetena till apoteksvarustadgan

länge utgick från att jämväl de giftiga läkemedlen borde

omfattas av den tilltänkta lagstiftningen. Så var fallet i det av medicinalstyrelsen

år 1909 avgivna förslaget till apoteksvarustadga. Att man till slut

begränsade apoteksvarustadgan till att avse endast icke giftiga läkemedel

grundas enligt utredningen på historiska skäl. Härom anför utredningen

följande.

Ännu i början av 1900-talet reglerades läkemedelshandeln i allt väsentligt

av mycket gamla bestämmelser, bland vilka må nämnas 1688 års medicinalordningar

och Kungl. Maj:ts förnyade privilegier för apotekarsocieteten

av 1683. Handeln med gifter reglerades vid samma tid av 1876 års förordning

angående vård och försäljning av arsenik samt av andra giftiga

ämnen och varor. Sistnämnda författning ersattes 1906 av den då utfärdade

giftstadgan, som bland annat meddelade erforderliga bestämmelser

rörande tillverkning av gifter annorstädes än å apotek. Därigenom hade

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 18i år 1962

vad gifterna beträffar en anpassning skett till de nya förhållanden, som

inträtt i och med att tillverkning av läkemedel utanför apoteken blivit aktuell

i samband med att industrien börjat intressera sig för läkemedelsområdet.

Tillverkning av och handel med icke giftiga läkemedel var i allt väsentligt

fortfarande förbehållen apoteksföreståndarna, ehuru denna ordning

icke stod i god samklang med de av utvecklingen betingade förhållandena.

En av den tilltänkta apoteksvarustadgans viktigaste uppgifter blev

därför att fastslå formerna för tillverkning av dylika läkemedel utanför

apoteken samt att utskifta handeln med denna varugrupp mellan tillverkare,

grosshandlare, apoteksföreståndare och övriga. Medan 1906 års giftstadga

främst får ses som en produkt av en skyddslagstiftning med hänsyn

till gifternas farliga karaktär, ter sig apoteksvarustadgan närmast som en

författning, vilken avgränsar apoteksmonopolets omfattning, låt vara att

säkerhetshänsyn tillmätts stor betydelse vid gränsdragningarna.

Därefter konstaterar läkemedelsutredningen, att de historiska skälen för

en uppdelning av läkemedlen mellan apoteksvaror och första klassens gifter

icke längre kan tillmätas sådan bärkraft, att uppdelningen bör bibehållas.

Efter att ha uttalat att det inte finns någon sakligt betingad anledning till

en skarp gränsdragning mellan giftiga och icke giftiga läkemedel, fortsätter

utredningen.

Det bör ihågkommas, att snart sagt varje som läkemedel använt ämne i

vissa situationer kan medföra skadeverkningar och att vidare ett stort

antal av de varor, som nu benämnas första klassens gifter, rätt använda,

äro värdefulla läkemedel. Det stora flertalet nya läkemedelssubstanser, som

på senare år tillförts vår läkemedelsarsenal, måste betecknas som första

klassens gifter i nuvarande bemärkelse. Det väsentligaste då det gäller

läkemedel är, att man i det givna fallet vet vad man handskas med, dvs.

att man känner medlets verkningar och kan lita på att medlet har just den

sammansättning det uppges ha.

Läkemedelsutredningen föreslår, att apoteksvarubegreppet i framtiden

skall inkludera även de läkemedel, som nu hänförs till första klassens gifter.

De praktiska konsekvenserna härav blir enligt utredningen, att läkemedelsförordningen

bör innefatta alla erforderliga grundläggande bestämmelser

om de giftiga läkemedlen och att giftstadgans nuvarande bestämmelser

om läkemedel bör brytas ut ur stadgan. En ny giftstadga bör enligt utredningen

innehålla dels allmänna stadganden rörande import, tillverkning,

försäljning och innehav av gifter, dels speciella stadganden rörande gifters

användning för andra ändamål än medicinska, t. ex. i kemisk teknik, inom

växtskydd, som bekämpningsmedel mot skadedjur etc.

Remissyttrandena över läkemedelsutredningens förslag

Ett flertal remissinstanser har ansett, att läkemedelsutredningen icke tillfredsställande

utrett hur de frågor skall lösas, som sammanhänger med

gränsdragningen mellan läkemedelsområdet och området för tekniska gifter.

I flera yttranden hävdas, att det vore omöjligt att taga ställning till

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i år 1962

frågan om gifternas inordnande i Iäkemedelsförordningens tillämpningsområde,

innan ett förslag till ny giftstadga utarbetats eller åtminstone konsekvenserna

gentemot giftstadgan utretts närmare. En dylik ståndpunkt

intages av kommerskollegium, Sveriges kemiska industrikontor, handelskamrarna

i Stockholm och Malmö, medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska

laboratorium, Apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för

Sveriges farmacevtförbund.

Representativt för den allmänna inställningen hos dessa instanser är

följande yttrande av Centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund.

Farmacevtförbundet finner ej anledning rikta principiella invändningar

mot den relativt genomgripande förändring, som förslaget innebär. Det

måste betraktas som önskvärt att bestämmelserna i en central författning

avser så vida grupper som möjligt, varigenom gränsdragningsproblemens

antal skulle minskas. Att farmacevtförbundet trots detta icke anser sig

kunna biträda utredningens förslag i detta avseende, sammanhänger med

utredningens behandling av frågan, vilken icke synes tillfredsställande.

I viss utsträckning svävar man i tvivelsmål om utredningens intentioner

genom att betänkandet icke tillräckligt ingående diskuterar de praktiska

konsekvenserna av de framlagda förslagen. De samordningsproblem, vilka

komma att uppstå mellan å ena sidan läkemedelsförordningen och å andra

sidan den giftstadga, som skall reglera hanteringen av andra gifter än sådana,

som ha användning som läkemedel, har utredningen i stor utsträckning

undvikit att behandla och har icke ens skisserat utformningen av den

nya giftstadgan. Förbundet finner detta anmärkningsvärt, främst med hänsyn

till det relativt stora antal gifter, vilka ha såväl medicinsk som teknisk

användning och vilkas hantering alltså skall regleras i ena fallet av läkemedelsförordningen

och i andra fallet av giftstadgan. Icke heller har utredningen

redovisat i vad mån de skärpta bestämmelserna i fråga om tillståndsgivning

för tillverkning av apoteksvara äro betingade av utvidgningen

av definitionen.

Statens farmacevtiska laboratorium finner också att skälen för läkemedelsutredningens

förslag teoretiskt sett är goda, men att förändringen har

en del praktiska konsekvenser, som utredningen icke klargjort. Särskilt

framhålles de olägenheter som emanerar ur det förhållandet, att utredningen

— liksom gällande ordning — i stort sett behandlar substanser och

beredningar på samma sätt. Det finns en rad mer eller mindre giftiga substanser,

som har omväxlande teknisk och medicinsk användning. Däremot

är det sällsynt, att beredningar har dylik blandad användning.

Apotekarsocietetens direktion anser det vara en stor olägenhet, om samma

preparat skall föras än till den ena och än till den andra författningen,

alltefter användningen. Direktionen fortsätter.

Detta låser stadgans och Iäkemedelsförordningens bestämmelser till varandra

i en icke lämplig omfattning och skulle för vissa grupper av läkemedel

medföra, att onödigt stränga bestämmelser ej sällan måste komma

att tillämpas. Såvitt direktionen kunnat finna, vore det nämligen för undvikande

av oklarhet nödvändigt att ha samma bestämmelser angående tillverkning,

grosshandel, förvaring etc. både i giftstadga och läkemedelsför
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

ordning. På annat sätt synes man icke kunna lösa t. ex. frågan om vilka

krav som skola ställas på tillverkningen av en vara med såväl läkemedelsanvändning

som teknisk användning. Och man måste, som utredningen

också själv påpekat, för alla apoteksvaror ha samma bestämmelser för

t. ex. tillverkning, oberoende av om det är fråga om ett narkotiskt ämne

eller en ogiftig råvara. Det vill därför synas, som om man vunnit föga med

att bryta loss läkemedlen ur giftstadgan. Utredningen synes, när den har

föreslagit detta, i huvudsak ha sett till likheterna och inte till skillnaderna

mellan apoteksvaror och gifter.

1953 års läkemedelskommitté förmodar, att kontrollföreskrifterna på hela

apoteksvaruområdet skärps, om de nuvarande apoteksvarorna och gifterna

av första klassen sammanförs till en varugrupp. På denna grund ställer sig

kommittén tveksam inför läkemedelsutredningens förslag i denna del.

Oförbehållsamt positivt till läkemedelsutredningens förslag i fråga om

gifterna är Sveriges färghandlares riksförbund.

Även Rufi — representantföreningen för utländska farmaceutiska industrier

ställer sig positiv och finner det värdefullt, att apoteksvarubegreppet

utvidgas till att omfatta även gifter.

Giftstadgeutredningens förslag

Efter en redogörelse för läkemedelsutredningens refererade förslag och

remissyttrandena däröver går giftstadgeutredningen närmare in på frågan

huruvida giftiga läkemedelssubstanser och bruksfärdiga läkemedel innehållande

sådana substanser från lagstiftningssynpunkt lämpligen skall behandlas

på samma sätt.

Diskussionen utgår från det faktum att fler än 600 av de i giftstadgans

bilaga 1 förekommande rubrikerna avser sådana förstaklassgifter, som

endast eller huvudsakligen har medicinsk användning. Det uttalas, att det

torde vara utomordentligt sällsynt, att något av dessa ämnen i befintligt

skick utlämnas från apotek för medicinskt bruk. Det normala är enligt utredningen,

att ämnena kommer till användning på apotek eller läkemedelsfabrik

för framställning av läkemedelsberedningar, vilka i bruksfärdigt

skick tillhandahålls konsumenterna. Utredningen fortsätter.

Vid framställning av dessa beredningar har man att tillämpa farmacevtiska

arbetsmetoder, regler och föreskrifter, som syftar till att den färdiga

beredningen skall vara tillräckligt hållbar, att den skall resorberas på ett

tillfredsställande sätt, att doseringsnoggrannheten i förekommande fall skall

hålla sig inom fastställda variationsgränser o. s. v. I fråga om dessa exemplifierade

förhållanden är det regelmässigt samma krav för giftiga och icke

giftiga läkemedel. Beträffande de ämnen, som används som utgångsmaterial,

finns kvalitetsfordringar uppställda i olika handböcker. För de mera betydelsefulla

läkemedelssubstanserna återfinns dessa kvalitetskrav i den

av Kungl. Maj:t fastställda farmakopén. Huruvida en viss substans motsvarar

de uppställda kvalitetskraven kan i regel ganska lätt bestämmas

analytiskt. Om en substans vid analys visar sig hålla måttet, är det ur läkemedelssynpunkt

likgiltigt var den är tillverkad, och detta gäller oavsett

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

substansen är giftig eller ej. Av allmänna säkerhetshänsyn och av yrkeshygieniska

skäl är det däremot ingalunda betydelselöst, om en viss substans

har giftiga egenskaper eller icke. Ur nämnda synpunkter påkallar de giftiga

substanserna särskild uppmärksamhet. Detta gäller antingen substansen

skall användas vid läkemedelsframställning eller för annat ändamål.

Exempel på användningssätt utanför läkemedelsområdet för gifter är användning

som hjälpsubstanser vid kemiska synteser, tillsatser som stabilisatorer,

denatureringsmedel m. m. i tekniska produkter och som verksamma

beståndsdelar i växtskyddsmedel och andra bekämpningsmedel.

Giftstadgeutredningen drar den slutsatsen, att det är motiverat med en

enhetlig behandling av alla giftiga substanser oavsett användningsområde.

Däremot anses det mindre angeläget, att läkemedelssubstanser och läkemedelsberedningar

behandlas på inbördes likartat sätt. I överensstämmelse

med denna sin uppfattning föreslår utredningen, att alla giftiga substanser

regleras av giftlagstiftningen och att läkemedelsförordningen endast skall

behandla varor, som kan betecknas som bruksfärdiga läkemedel.

Remissyttrandena över giftstadgeutredningens förslag

Förslaget att giftlagstiftningen principiellt icke skall omfatta de giftiga

läkemedlen utan endast de giftiga läkemedelssubstanserna har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Medicinalstyrelsen,

statens farmacevtiska laboratorium, styrelsen för de tekniska högskolorna,

kommerskollegium, Apotekarsocieteten, Sveriges färgfabrikanters förening,

Föreningen Sveriges droghandlare, Sveriges farmacevtförbund, Sveriges

färghandlares riksförbund och Läkemedelsindustriföreningen framhåller

dock att samordning måste äga rum mellan giftlagstiftningen och den väntade

läkemedelsförordningen, då de i betänkandet med förslag till läkemedelsförordning

(SOU 1955:44) framlagda förslagen till definitioner på läkemedel

och apoteksvaror ej korresponderar med den föreslagna giftlagstiftningens

bestämmelser.

Särskilt ingående har ifrågavarande problemställning behandlats av Läkemedelsindustriföreningen.

Sammanfattande har föreningen konstaterat,

att utredningen tagit initiativ till en legislativ uppdelning, som måste betecknas

icke blott som önskvärd utan till och med i längden nödvändig för

den industriella aktiviteten. Emellertid framhåller föreningen att det ändrade

läkemedelsbegreppet ger upphov till en kedjereaktion, vars konsekvenser

noggrant måste undersökas.

3. Bekämpningsmedel och andra gifter

Gällande bestämmelser

Som redan tidigare nämnts är lagstiftningen om bekämpningsmedel

splittrad på flera olika författningar. Den mest grundläggande är giftstad
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ls proposition nr 18b år 1962

gan, men regleringen omfattar därjämte ohyrekungörelsen, växtskyddskungörelsen

och biskyddskungörelsen. Härtill kommer stadganden och beslut

som meddelats av medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens växtskyddsanstalt.

Bilagorna 1 och 2 till giftstadgan upptar åtskilliga substanser med användning

i bekämpningssyfte. Enligt principerna för bilagornas konstruktion

finns dock ingen garanti för att varje giftig substans av intresse på

bekämpningsområdet förklarats som gift av första eller andra klassen.

Förutom substanser upptar vissa underavdelningar inom bilaga 2 bl. a.

beskrivningar över beredningar avsedda för bekämpningsändamål, t. ex.

utrotande av ogräs, bekämpande av skadeinsekter, av råttor och möss etc.

Vad angår dessa beredningar rör det sig ofta om mycket starka gifter, där

man emellertid förklarat handelspreparatet — beredning i väl sluten

originalförpackning försedd med speciell varningstext och bruksanvisning

— för gift av andra klassen. För de av giftstadgan omfattade bekämpningsmedlen

ger stadgan föreskrifter om införsel, tillverkning, handel, förvaring

och i viss utsträckning användning. Nära anslutna till den här avsedda

gruppen varor är sådana bekämpningsmedel för vilka medicinalstyrelsen

med stöd av bemyndiganden i giftstadgan utfärdat bestämmelser.

Sådant bekämpningsmedel, som är avsett att användas i växtskyddssyfte,

får jämlikt växtskyddskungörelsen icke saluhållas eller användas

förvärvsmässigt med mindre medlet har registrerats hos växtskyddsanstalten.

I samband med registreringen kan särskilda föreskrifter till skydd

mot giftverkan eller annan skadlig inverkan på människor meddelas av

statens institut för folkhälsan. Sådant kemiskt medel för bekämpande av

ogräs, växtsjukdomar eller för växter skadliga djur, vilket är giftigt för

bin eller humlor, får principiellt icke användas för att behandla växter som

står i blom och beflyges av bin eller humlor. Härom stadgas i biskyddskungörelsen.

Dispens från det angivna stadgandet kan i viss utsträckning

meddelas av lantbruksstyrelsen.

En grupp bekämpningsmedel, som är avsedda att användas till förgörande

av ohyra, får enligt ohyrekungörelsen yrkesmässigt användas endast

av den som erhållit särskilt tillstånd därtill. Vad angår cyanväte gäller

tillståndstvång även då det rör sig om icke yrkesmässig användning.

Giftstadgeutredningen

Den nuvarande ordningen med en uppsplittring av bestämmelserna om

bekämpningsmedel kan, framhåller giftstadgeutredningen, ses som ett naturligt

uttryck för de skiftande förhållandena på området och den mångfald

synpunkter, som kan anläggas på användandet av olika typer av bekämpningsmedel.

Bland sådana synpunkter nämns graden eller frånvaron

av giftighet, krav på särskilda kunskaper eller försiktighetsmått vid hand
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 18t år 1962

havandet, effektivitet för avsett ändamål, förekomst av icke önskvärda

sidoeffekter m. m.

Icke minst inom handel och industri måste det enligt giftstadgeutredningen

vara en betydande olägenhet med den föreliggande splittringen.

Flera gånger har också från myndigheter och sammanslutningar ifrågasatts,

huruvida icke alla bestämmelser angående bekämpningsmedel borde

samlas i en enda författning. Ett starkt stöd för en sådan tanke är enligt

utredningen att man i en rad länder slagit in på vägen med och haft mycket

goda erfarenheter av en särskild från den allmänna giftlagstiftningen mer

eller mindre fristående författningsgivning rörande bekämpningsmedel.

Giftstadgeutredningen framhåller, att bekämpningsmedlens användning

direkt grundar sig på deras giftiga egenskaper, medan giftigheten hos

andra varor enbart är en olägenhet, som vidhäftar varorna. Häri ligger enligt

utredningen ett särskilt motiv för en speciallagstiftning om bekämpningsmedel.

Utredningen skriver.

Användningen av giftiga varor för skilda ändamål grundar sig i regel

på andra egenskaper hos varorna än deras giftighet. Varornas toxiska egenskaper

har emellertid gjort det nödvändigt, att de inordnas under de

skyddsbestämmelser giftlagstiftningen ger. I fråga om bekämpningsmedlen

är läget ett annat. Användningssättet baseras här i allmänhet på det förhållandet,

att medlen är giftiga. Det är därför ganska naturligt att man

bland bekämpningsmedlen återfinner många mycket toxiska varor. Då

bekämpningsmedlen trots sin ofta betydande giftighet av ekonomiska skäl

måste få en omfattande användning föreligger för dessa medel flera praktiska

problem, som eljest knappast är aktuella vid gifthanteringen. Mot

bakgrunden härav får man se behovet av en särlagstiftning för bekämpningsmedel.

Om man sammanförde de bestämmelser, som skall gälla för bekämpningsmedel,

inom ramen för en särskild lagstiftning om dessa medel skulle,

menar giftstadgeutredningen, reglerna för bekämpningsmedlens användning

och handhavande i övrigt kunna bli mera enhetliga. Vidare borde det

bli möjligt att erhålla en ordning, som bättre än nu ger utrymme för ett

adekvat utnyttjande av olika medel, från de mest toxiska till sådana, som

nära nog är i avsaknad av skadliga biverkningar. Sistnämnda möjlighet

uppges sammanhänga med att man för bekämpningsmedlen som fristående

grupp kan ha ett klassificeringssystem, som tar hänsyn till att vissa medel

endast får handhavas av personer med lämplig kompetens, och att man på

varje medel kan få auktoritativa uppgifter om risker och skyddsåtgärder.

Giftstadgeutredningen föreslår, alt huvudparten av erforderliga bestämmelser

om bekämpningsmedel samlas i särskild lagstiftning vid sidan av

en giftförordning. Under denna lagstiftning skulle inbegripas även de enstaka

bekämpningsmedel, vilkas toxicitet är så låg, att de icke obetingat

skulle kunna föras in under giftlagstiftningen i egentlig mening. Den föreslagna

lagstiftningen om bekämpningsmedel vilar i detta avseende på

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

samma grund som växtskyddskungörelsen och kan i viss mån ses som en

utbyggnad därav. I fråga om tillverkning och import skulle bekämpningsmedlen

icke intaga någon särställning utan i dessa hänseenden skulle de

allmänna bestämmelserna i giftförordningen gälla.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser ansluter sig till eller har inte något att erinra

mot utredningens förslag att bekämpningsmedlen i princip bryts ut ur

giftlagstiftningen och behandlas i särskild ordning. Åtskilliga instanser

uttalar direkt sin tillfredsställelse över förslaget, nämligen medicinalstyrelsen,

statens farmacevtiska laboratorium, domänstyrelsen, veterinärstyrelsen,

statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus samt Gävleborgs län, poliskammaren i Hälsingborg, hälsovårdsnämnderna

i Malmö och Göteborg, Göteborgs handelskammare, Apotekarsocieteten,

styrelsen för Hushållningssällskapens förbund, tre hushållningssällskap,

Sveriges färgfabrikanters förening, Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer,

Sveriges farmacevtförbund, Sveriges färghandlares

riksförbund, Svenska jägareförbundet och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Representativt för de många tillstyrkande yttrandena är det som avgivits

av länsstyrelsen i Stockholms län. I detta yttrande betecknas greppet

att sammanföra i princip alla bestämmelser om bekämpningsmedel i en

särskild förordning jämte tillämpningskungörelse som påtagligt lyckligt.

Medicinalstyrelsen betonar den väsentligt större överskådlighet som vinnes

med det föreslagna systemet jämfört med det gällande. Det synes styrelsen

även sannolikt, att den nya ordningen kommer att motsvara utvecklingens

krav på smidighet.

4. De narkotiska medlens ställning i förhållande till övriga gifter

Gällande bestämmelser

Tidigare har omnämnts, att för vissa av gifterna av första klassen, nämligen

de narkotiska ämnena och beredningarna, finns särskilda, mera

restriktiva bestämmelser vid sidan av giftstadgan. De gifter, som räknas

som narkotika, är uttömmande förtecknade i 1 § narkotikakungörelsen.

Vissa narkotika såsom haschisch och opiumextrakt för rökning får ej förekomma

i Sverige. De narkotika, som får införas hit eller tillverkas här,

får uteslutande användas direkt eller indirekt för medicinskt eller vetenskapligt

bruk.

Narkotiska ämnen och beredningar får importeras endast av ett ringa

fåtal, av medicinalstyrelsen godkända importörer (f. n. omkring 15). Vid

varje tillfälle, då import skall äga rum, måste särskild införsellicens utverkas

hos medicinalstyrelsen. Export av narkotika får ske av envar, som

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

59

av medicinalstyrelsen erhållit utförsellicens på den aktuella varan. För

att sådan licens skall utfärdas, krävs dock att införsellicens företes från

det land, dit varan skall exporteras. Tillverkning av narkotiska ämnen och

beredningar får bedrivas endast av den som erhållit medicinalstyrelsens tillstånd

härtill. Sådant tillstånd krävs dock icke, då det gäller framställning

av läkemedelsberedningar på apotek, ej heller då fråga är om framställning

av narkotika i vetenskapligt syfte vid rikets universitet och högskolor.

Bestämmelser om grosshandel med narkotika saknas. I praktiken

har därför grosshandel med dessa varor endast kunnat bedrivas av godkända

importörer, godkända tillverkare och apoteksföreståndare. Ytterligare

finns bestämmelser om vem som får inneha narkotiskt ämne eller

beredning. Berättigade härtill är importör, tillverkare, apoteksföreståndare

och den som i vederbörlig ordning fått narkotiskt ämne eller beredning till

sig utlämnat såsom läkemedel.

Läkemedelsutredniugen

I fråga om de narkotiska medlen säger sig läkemedelsutredningen ha

varit förhindrad att uppta till saklig diskussion frågan, huruvida några

ändringar är påkallade för att på annat sätt än hittills avgränsa giltighetsområdet

för narkotikabestämmelserna, eftersom narkotikabegreppets innebörd

vilar på bestämmelser i internationella konventioner. För utredningen

har huvudfrågorna därför varit dels huruvida narkotikabestämmelser

överhuvudtaget skulle intagas i läkemedelsförordningen, dels vilken

formell avfattning bestämmelserna skulle få vid en sådan överflyttning. Utredningen

anför.

Narkotiska ämnen och beredningar få enligt gällande lagstiftning endast

användas för medicinskt bruk samt i vetenskapligt syfte. Åtskilliga narkotika

äro viktiga och i mycket stor utsträckning använda läkemedel. Med

hänsyn härtill har det synts utredningen, att det skulle vara en allvarlig

brist hos en läkemedelsförordning, om den icke jämväl reglerade frågor

angående denna grupp av läkemedel, som enligt utx-edningens förslag bli

apoteksvaror. Denna synpunkt har av utredningen tillmätts så avgörande

betydelse, att utredningen stannat för att låta narkotikabestämmelserna

inflyta i förordningen. Det har emellertid stått klart för utredningen, att

vissa skäl också tala för att låta erforderliga narkotikabestämmelser bilda

en särskild författning. Ett sådant skäl är, att narkotikalagstiftningen

uppkommit, icke på grund av att en rad narkotika äro läkemedel, utan

emedan narkotika, då de användas som rusgifter, medföra allvarliga skadeverkningar

för individen. Det må dock anmärkas, att detta problem har

föga räckvidd i Sverige och att det framför allt är i utomeuropeiska länder,

som narkotikamissbruket varit och alltjämt är ett stort samhällsproblem.

Ett annat skäl, som kan anföras mot att indraga narkotikabestämmelserna

i eu läkemedelsförordning är, att erfarenhetsmässigt dessa bestämmelser

ofta ändras genom internationella beslut. Då de grundläggande narkotikabestämmelserna

ha direkt intresse endast för ett relativt begränsat antal

personer, vore det mindre tilltalande med talrika ändringar av dessa be
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

stämmelser i en eljest måhända mera stabil läkemedelsförordning. Dessa

olägenheter neutraliseras å andra sidan av att innehållet i den oftast ändrade

bestämmelsen i nuvarande narkotikakungörelsen — nämligen 1 §, som

bland annat innehåller en uppräkning av de narkotiska ämnena — i förslaget

till läkemedelsförordning placerats i vissa av förordningens bilagor.

I fråga om den formella avgränsningen av narkotikabegreppet innebär

utredningens förslag, att de narkotiska ämnena förtecknas i en bilaga

till förordningen. I den mån icke annat framgår av en annan bilaga till

förordningen skulle samtliga beredningar av nyssnämnda ämnen också

utgöra narkotika.

Giftst adgeut redningen

Utredningen har icke närmare diskuterat frågan huruvida de narkotiska

medlen bör inordnas direkt under läkemedelslagstiftningen eller giftlagstiftningen.

Emellertid har utredningen utgått från att särskilda stadganden

om de narkotiska medlen skulle meddelas vid sidan av annan lagstiftning.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av läkemedelsutredningens förslag

till läkemedelsförordning har frågan om de narkotiska medlens ställning

mera utförligt behandlats endast av medicinalstyrelsen och läkemedelsindustriföreningen.

Härvid anför medicinalstyrelsen, att arbete pågår sedan

flera år inom Förenta Nationerna i syfte att få de nuvarande konventionerna

ersatta med en enda. Då en sådan blivit antagen, är det ofrånkomligt

med en översyn av den svenska narkotikalagstiftningen. Detta talar enligt

styrelsen för, att den egentliga narkotikalagstiftningen behandlas utanför

den föreslagna läkemedelsförordningen. Även av andra skäl ställer sig styrelsen

tveksam inför förslaget att inrycka narkotikabestämmelserna i förordningen.

Medicinalstyrelsen yttrar sålunda.

Vidare kan man genom narkotikabestämmelsemas upptagande i läkemedelsförordningen

icke konsekvent fasthålla vid principen om substanstillverkningens

undantagande från förordningens föreskrifter om kontroll

(74 §). LU har det oaktat funnit, att övervägande skäl tala för att läkemedelsförfattningarnas

förenhetligande bör omfatta jämväl erforderliga

föreskrifter om kontroll av dessa medel.

Om man bortser från apotekens försäljning m. m., är det endast ett fåtal

personer, som ha att direkt befatta sig med föreskrifterna på narkotikaområdet.

För dem samt för tull- och polismyndigheter, som i narkotikafrågor

direkt samarbeta med styrelsen, är det betydelsefullt att ha alla gällande

bestämmelser inom området samlade och lättöverskådliga. Läkemedelsförordningen

synes mindre väl motsvara dessa ur praktisk synpunkt motiverade

krav.

Läkemedelsindustriföreningen anser i motsats till medicinalstyrelsen, att

de internationella överenskommelserna icke försvårar ett intagande av

narkotikabestämmelserna i läkemedelsförordningen. Föreningen finner det

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

tvärtom ändamålsenligt att även bestämmelserna om narkotiska ämnen

och beredningar inordnas i förordningen. De förändringar, som följer av

internationella överenskommelser, avser regelmässigt ändringar i förteckningen

över vad som skall anses såsom narkotika eller ändringar med avseende

å vilka narkotika, som överhuvud icke bör tillverkas eller får innehavas,

resp. med avseende å vilka beredningar, som kan behandlas enligt

mindre restriktiva regler än de generella. Dylika ändringar skulle icke

behöva påverka själva författningstexten utan endast bilagorna. Då dessa

i allt fall är avsedda att bli underkastade en periodisk översyn, förefaller

det föreningen som om de aktuella ändringarna i internationella överenskommelser

icke skulle medföra någon olägenhet från författningsteknisk

synpunkt.

Rufi — representantföreningen för utländska farmaceutiska industrier

har icke närmare gått in på frågan om de narkotiska medlens ställning

men har i sitt positiva uttalande om att gifterna skulle inräknas bland

apoteksvarorna uttryckligen inbegripit narkotika.

Remissyttrandena över giftstadgeutredningens betänkande

innehåller endast i ringa mån några uttalanden om de narkotiska

medlen. Vad angår dessa medels ställning i förhållande till övrig lagstiftning

har spörsmålet flyktigt berörts av Läkemedelsindustriföreningen som

beklagar, att utredningen icke räknat med den konstruktion, som läkemedelsutredningen

på sin tid föreslagit.

B. Författning sförslagens formella natur

1. Läkemedelsområdet

Läkemedelsutredningen

Utredningen föreslår, att huvudparten av erforderliga bestämmelser i

fråga om import och tillverkning av samt handel med läkemedel samlas i

en enda författning, benämnd läkemedelsförordning. Utredningens författningsförslag

omfattar 104 §§, varjämte sex bilagor skulle vara fogade vid

förordningen. På grund av de föreslagna bestämmelsernas allmänna betydelse

och deras ekonomiska konsekvenser anser utredningen, att riksdagens

yttrande bör inhämtas om förslagets huvudgrunder. Två av utredningens

ledamöter, professorerna Ahlgren och Rydin, samt en av dess experter, apotekaren

Lönngren, har anmält avvikande mening vad angår förslagets

formella uppbyggnad. Sålunda har de båda förstnämnda uttalat önskemålet,

att förordningen skulle innehålla definitioner och dylikt i en allmän

del, medan i övrigt bestämmelserna skulle samlas varugruppsvis. Apotekaren

Lönngren har hävdat, att förordningen endast borde upptaga definitioner

och andra mera generella stadganden, medan däremot detaljbestämmelserna

borde innefattas i några till förordningen knutna kungörelser.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kurigl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

Remissyttrandena

Ett flertal remissinstanser uttalar tvekan om lämpligheten av den utformning

utredningen föreslagit. Man anser, att förslaget till förordning är

svåröverskådligt och ohanterligt och ifrågasätter, om det inte varit lämpligare

med den av reservanterna förordade ordningen.

Medicinalstyrelsen, som uttalat sig i denna riktning, förmenar att den

föreslagna uppläggningen från praktiska synpunkter knappast motsvarar

de önskemål som finns. Med en uppläggning enligt reservanternas riktlinjer

skulle det enligt styrelsens mening bli enklare att överblicka samtliga

för en speciell läkemedelsgrupp gällande bestämmelser, att tillfoga bestämmelser

för sådana specialområden, vilka framdeles bör inordnas i

förordningen, att om så befinnes önskvärt, medtaga flera detalj föreskrifter

för specialgrupperna samt att vidtaga ändringar i sådana speciella delar,

som kan beslutas av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan.

Liknande uppfattningar framförs av kommerskollegium, Sveriges grossistförbund,

veterinärstyrelsen, styrelsen för statens veterinärmedicinska

anstalt, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinska fakulteterna vid universiteten

i Lund och Göteborg, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö,

kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm, lärarkollegiet vid

farmaceutiska institutet, läkemedelskommittén, handelskamrarna i Göteborg

och Malmö, Sveriges farmacevtförbund, Svenska tandläkaresällskapet,

Sveriges veterinärförbund samt Svenska landstingsförbundet.

Apotekarsocieteten anser, att den nuvarande läkemedelslagstiftningen

icke med fog kan sägas vara svåröverskådlig och önskar att systemet med

flera specialförfattningar bibehålls. Förslaget till läkemedelsförordning betecknas

som alltför invecklat och svåröverskådligt för praktiskt bruk. Apotekarsocieteten

förklarar sig dock icke avvisa tanken på en grundläggande

författning av mera begränsat omfång.

2. Gift- och bekämpningsmedelsområdena

Giftstadgeutredningen

Utredningen har föreslagit, att bestämmelserna om hälsofarliga varor

samlas i en förordning, medan utredningen ifråga om bekämpningsmedlen

förordat en kort grundläggande förordning om registrering av sådana

medel jämte en mera omfattande kungörelse med bestämmelser i övrigt

om bekämpningsmedlen. Utredningen har uttalat, att det på områden, sådana

som de förevarande, i regel torde vara ändamålsenligt med en mera

allmänt hållen förordning och en mera detaljerad kungörelse. Då det gäller

de hälsofarliga varorna anser emellertid utredningen, att föga vore att

vinna med en sådan uppdelning. Detta sammanhänger med att utredningen

ansett det möjligt att ersätta många av de i nuvarande giftstadga förekommande

detalj föreskrifterna med mera generella stadganden. De fall, då pre
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

ciserade detalj föreskrifter icke ansetts möjliga att undvara, har utredningen

menat vara så få att den i överblickens intresse låtit dem avhandlas inom

förordningens ram. Vad däremot angår bekämpningsmedlen har förslaget

anslutits till den av utredningen omfattade principiella synen i fråga om

den formella uppbyggnaden.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att sammanföra samtliga bestämmelser om giftiga

varor i en förordning om hälsofarliga varor som enligt numera tillämpad

praxis avses underställas riksdagen för yttrande har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser med undantag av kommerskollegium.

Kollegium finner, att lagstiftningen om brandfarliga varor bör stå

som förebild, innebärande att bestämmelserna uppdelas på en förordning

som underställs riksdagen samt en kungörelse med erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Utredningens förslag om uppdelning av bestämmelserna gällande bekämpningsmedlen

på en förordning och en kungörelse har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Östergötlands

och Södermanlands handelskammare ifrågasätter nödvändigheten av en

uppdelning på två författningar. Det framhålls emellertid att om riksdagens

medverkan anses oundgängligen nödvändig torde en föreslagen uppdelning

icke kunna undvikas.

Stockholms handelskammare till vilken handelskammaren i Karlstad

samt Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer anslutit sig avstyrker

förslaget och menar att samtliga bestämmelser bör underställas riksdagen.

Även Läkemedelsindustriföreningen avstyrker en uppdelning.

Kommerskollegium ifrågasätter huruvida icke huvudstadgandena om bekämpningsmedel

och hälsofarliga varor kunde sammanföras i en och samma

förordning. Till denna kunde anknytas en kungörelse med detaljbestämmelser

för båda varugrupperna. Enligt kollegiets mening skulle genom

en sådan anordning en avsevärd förenkling uppnås.

C. Begreppsbestämningar

1. Läkemedel

Gällande bestämmelser

I 1913 års apoteksvarustadga definieras i § 1 begreppet apoteksvara. Som

hjälpdefinition för att avgränsa apoteksvarubegreppet lämnas därvid följande

definition på läkemedel.

»Med läkemedel förstås i denna stadga vara, avsedd att vid utvärtes eller

invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom

hos människor eller djur.»

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 18i år 1962

Som framgår av definitionen är en varas klassificering som läkemedel

beroende av en viss avsikt. Härom uttalas i förarbetena till apoteksvarustadgan

bl. a. följande (prop. 1913:243 s. 21).

Utmärkande för läkemedel torde enligt den allmänna uppfattningen vara,

att de äro verksamma mot sjukdomar, eller, såsom det i medicinalstyrelsens

förslag mera noggrant och utförligt heter, »förebygga, lindra eller bota

sjukdom eller sjukdomssymptom, hos människor eller djur». Att emellertid

låta avgörandet, huruvida en viss vara är läkemedel eller icke, bero på, om

varan verkligen är verksam mot sjukdom av något slag eller mot ett visst

slag av sjukdomar eller mot en viss sjukdom i ett visst fall, låter sig icke

göra. I många fall skulle det icke kunna bestämt avgöras, om varan överhuvud

är verksam mot sjukdom, och i alla händelser kan det ej vara riktigt

att låta en så oviss och omtvistbar sak som medlets verkan vara avgörande.

Under ifrågavarande stadga böra fastmera hänföras de medel, som med

hänsyn till det sätt varpå och den form, vari de utbjudas, kunna sägas vara

avsedda att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom.

Huruvida varan verkligen äger dylik egenskap, saknar betydelse för avgörande

av frågan, om den faller under stadgan.

Det bör tilläggas att, ehuru den citerade läkemedelsdefinitionen uttryckligen

begränsar sig till apoteksvarustadgans tillämpningsområde, den i

praxis har kommit att användas som allmän definition på läkemedel.

Gränsen mellan läkemedel och livsmedel är icke skarp. Detta avspeglar

sig i livsmedelsstadgan, enligt vilken med livsmedel förstås varje till förtäring

av människor avsedd vara, som tillför kroppen näringsämne samt icke,

enligt vad därom är särskilt stadgat, är att hänföra till läkemedel. Vad i stadgan

föreskrives om livsmedel skall, även om varan icke enligt denna definition

är att anse som livsmedel, i tillämpliga delar gälla bl. a. sådana för förtäring

avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillverkning icke jämlikt

gällande läkemedelsförfattningar är underkastade särskild kontroll.

Enligt apoteksvarustadgan hänföres till apoteksvara, och i detta fall därmed

till läkemedel, bl. a. näringspreparat, då de är försatta med annat läkemedel

än lecitin eller glycerofosfat av natrium eller kalcium. Näringspreparat,

som icke är försatt med annat läkemedel än de nämnda, är i

stadgan uttryckligen undantaget från att anses som apoteksvara. Huruvida

det likväl är att betrakta som läkemedel torde med hänsyn till läkemedelsdefinitionen

vara beroende av arten av den reklam, som görs för

preparatet. I bilaga III till apoteksvarustadgan förtecknas vissa som läkemedel

allmänt använda varor, som icke skall betraktas som apoteksvaror.

I förteckningen förekommer bl. a rubrikerna »Fruktsalt» samt »Pastiller,

kakor, tabletter, ’drops’ och dylikt». De under dessa rubriker avsedda varorna

är exempel på läkemedel, vilkas sammansättning och tillverkning

icke jämlikt gällande läkemedelsförfattningar är underkastade särskild

kontroll.

I apoteksvarustadgan anges andra grupper av preparat, som icke är underkastade

kontroll enligt läkemedelsförfattningarna men som ej heller fal
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

ler under livsmedelsstadgan. I flera fall rör det sig dock härvid om varor,

som knappast kan betraktas som läkemedel. Gränserna är emellertid flytande.

Som exempel må här endast nämnas varugruppen »kosmetiska medel,

avsedda till ans av hud eller hår eller till renhållning av munhålan,

samt medel, avsedda till ans av finska sår». Inom denna grupp faller exempelvis

hudkrämer och hårvatten. Men dit hör även sårsalvor, som i vissa

fall används på sådant sätt, att de av förbrukaren uppfattas som läkemedel.

Läkemedelsutredningen

I förslaget till läkemedelsförordning föreslås ändringar i läkemedelsbegreppet

i såväl formellt som reellt avseende. Den viktigaste sakliga ändringen

av det föreslagna läkemedelsbegreppet består i att jämväl medel,

som är avsett att vid invärtes eller invärtes bruk påvisa sjukdom eller sjukdomssymtom,

dvs. de diagnostiska preparaten, skall hänföras till läkemedel.

Utredningen påpekar, att den föreslagna utvidgningen av läkemedelsbegreppet

ansluter sig till den internationellt gängse bestämningen av

begreppet, och att förslag av enahanda innebörd tidigare framlagts såväl

av 1931 års apotekssakkunniga som av medicinalstyrelsen i dess förslag

till läkemedelsstadga.

Enligt utredningen torde det numera vara en av berörda parter allmänt

omfattad åsikt, att de diagnostiska preparaten bör betraktas som läkemedel.

Dessa preparat spelar en mycket stor roll icke minst inom röntgenologin.

Det är inte sällan fråga om preparat, som skall insprutas i vävnader eller

blodbanor, och många gånger rör det sig om medel, som har väl så ingripande

verkningar på organismen, som fallet är med åtskilliga av läkemedlen

i hittillsvarande bemärkelse.

Utredningen är medveten om att dess ställningstagande leder till att de

diagnostiska medlen blir apoteksvaror, vilket medför vissa ekonomiska

konsekvenser. Sådana diagnostiska medel, som hittills varit fria handelsvaror,

kommer sannolikt att betinga ett högre pris såsom apoteksvaror.

Långt ifrån alla diagnostiska medel är emellertid nu fria handelsvaror. En

del av dem är första klassens gifter och tillhandahålls redan på grund

härav endast genom apotek. Vissa andra har på tillverkares begäran

registrerats såsom specialiteter. Ehuru ett sådant förfaringssätt från strängt

formella synpunkter är ägnat att inge vissa betänkligheter, har man på

denna väg vunnit, att sådana preparat kommit under offentlig kontroll.

Frågan om gränsdragning mellan läkemedel och livsmedel har läkemedelsutredningen

behandlat ganska ingående.

Utredningen har övervägt flera olika utvägar för gränsdragningen. Bland

annat har utredningen varit inne på tanken att i en särskild bilaga uppräkna

vissa ämnen, som, om de i viss mängd ingår i en beredning, skulle

föranleda, att denna under alla förhållanden vore att anse såsom läkemedel

(eventuellt apoteksvara), oavsett om beredningen angåves vara avsedd

3 — Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 184

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kiingl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

för de i den nuvarande läkemedelsdefinitionen angivna ändamålen eller ej.

Vidare har prövats möjligheten att fixera övre och undre gränsvärden för

vissa i beredningar ingående ämnen, som skulle klassificera varan som

apoteksvara (ovan den övre gränsen), fritt läkemedel (mellan gränserna)

eller livsmedel (nedanför den undre gränsen). Det har emellertid visat sig

ogörligt att på denna väg få fram ett praktiskt användbart resultat.

Enligt utredningens mening måste det få bero på en direkt tillämpning

av den föreslagna läkemedelsdefinitionen, huruvida en viss vara är att anse

som läkemedel eller livsmedel. Mot detta uttalande har reservation anmälts

av en av utredningens ledamöter, professorn Ahlgren, som ansett att man

borde åstadkomma gränsdragningen med hjälp av sådana gränsvärden för

vissa i beredningen ingående ämnen, som förut sagts. Särskilt framkomlig

har reservanten ansett denna väg vara i fråga om vitaminer.

Utredningens majoritet har närmare utvecklat, vilka konsekvenser en

tillämpning av läkemedelsdefinitionen skulle få för klassificeringen av de

här aktuella preparaten. I samband därmed ifrågasätts, huruvida icke vissa

ändringar borde vidtagas i livsmedelsstadgan för att motverka, att vitaminpreparat

med otjänlig sammansättning saluföres som livsmedel. Utredningen

anför, att det i läkemedelsdefinitionen ingående rekvisitet »avsedda att

förebygga sjukdom eller sjukdomssymptom» tilldrar sig särskilt intresse

i sammanhanget, samt fortsätter.

Utredningen avser att med definitionen i denna del träffa allenast sådana

varor, som icke utgöra i vidsträckt mening normal kost och som ej heller

allenast tjäna till utfyllnad av brist på ämne, som normalt tillföres genom

kosten. Utredningen åsyftar således icke att med definitionen träffa exempelvis

sådana kalcium-, fosfor- och vitaminpreparat, som allenast avse att

utfylla en brist i kosthållet, däri inbegripet det kosthåll, som tillfredsställer

behoven vid graviditet eller laktation eller andra tillstånd, som icke äro att

betrakta såsom sjukdomstillstånd. Ej heller avses att träffa dylika preparat,

som visserligen äro avsedda att användas vid sjukdomstillstånd men icke

för att påverka detta tillstånd såsom sådant utan endast för att ersätta ämnen,

varav brist uppstår till följd av den diet, som sjukdomen föranlett.

Dylika preparat bli således att anse såsom livsmedel.

Emellertid kan särskilt i fråga om vitaminpreparat befaras, att i marknaden

komma att uppdyka beredningar med sådan halt av verksam substans,

att de äro uppenbart otjänliga såsom utfyllnad av brist i kosten.

Livsmedelsstadgan bör därför kompletteras med ett tillägg till dess 7 § av

innebörd, att vara icke må saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till

annan för att användas såsom livsmedel, därest varan angives innehålla

beståndsdelar, som i livsmedelsstadgans 34 § sägs, och halten därav står i

uppenbart missförhållande till varans uppgivna ändamål. Möjligen bör även

varuuppräkningen i livsmedelsstadgans 34 § utbyggas. Bedömningen av

detta spörsmål torde dock ankomma närmast på de livsmedelskontrollerande

myndigheterna.

I fråga om näringspreparaten har utredningen sålunda icke framlagt förslag

till gränsdragning mellan livsmedel och läkemedel i annan mån än

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962

som följer av en direkt tillämpning av läkemedelsdefinitionen. Däremot har

beträffande vissa halspastiller och dylikt föreslagits, att de genom ett särskilt

stadgande skulle undantagas från att anses som läkemedel. Enligt livsmedelsstadgan

kommer de därvid att betraktas som livsmedel. Som villkor

för undantaget skall gälla, att pastillerna är avsedda för munhåla och svalg,

och att de endast är försatta med ämne, som kommerskollegium jämlikt

livsmedelsstadgan godkänt som tillsats till konfektyrer. Som motiv för sitt

förslag har utredningen angivit, att de avsedda pastillerna m. m. närmast

användes som karameller, och att bärande skäl saknas för att inordna dem

under läkemedelsförordningens bestämmelser. Utredningen har räknat med

att kollegiets förteckning över godkända tillsatser till konfektyrer behöver

kompletteras, om förslaget godtages. Därvid har utredningen förutsatt,

att giftiga ämnen under inga förhållanden kan ifrågakomma i sammanhanget.

Som läkemedel skall enligt förslaget icke anses odontologiskt-tekniska

preparat såsom tandfyllningsmaterial och protesmaterial, kirurgiskt-tekniska

preparat såsom katgut eller förbandsgips eller medel till ans av hud

eller hår eller till renhållning av munhålan, allt under förutsättning att varorna

ej innehåller gift.

Genom vissa förslag av läkemedelsutredningen i fråga om förordningens

tillämpningsområde påverkas det reella läkemedelsbegreppet ytterligare.

Sålunda förordas, att förordningen skall tillämpas på vissa smärtlindrande

medel m. in., som icke definitionsmässigt är läkemedel. Å andra sidan undantages

från förordningens tillämpningsområde dels blod för infusionsändamål

och medicinska gaser, dels ock radioaktiva ämnen och beredningar

samt spritdrycker, vin och maltdrycker, även då de är avsedda för medicinskt

ändamål.

Giftstadgeutredningen

Giftstadgeutredningen har föreslagit, att alla giftiga substanser skall

regleras av giftlagstiftningen och att läkemedelsförordningen endast skall

behandla varor, som kan betecknas som bruksfärdiga läkemedel. Vad som

skall hänföras till bruksfärdiga läkemedel har utredningen inte angivit

definitionsmässigt utan endast nämnt några exempel härpå såsom tabletter,

injektionslösningar och salvor. Vidare har uttalats, att läkemedelssubstanser

inneslutna i för läkemedelskonsumenten speciellt utformade kapslar,

ampuller och dylikt bör inbegripas bland de varor, som skall regleras av

läkemedelsförordningen.

Remissyttrandena

Förslaget att även medel, som är avsedda att påvisa sjukdom eller

sjukdomssymtom skulle betraktas som läkemedel, har i regel hälsats med

tillfredsställelse av remissinstanserna. En konsekvens vid bifall till för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

slaget är, att de diagnostiska medlen —- bland dessa märkes främst de

röntgendiagnostiska preparaten — blir apoteksvaror. Häremot har i allmänhet

icke rests några invändningar.

Statskontoret ställer sig emellertid direkt avvisande till förslaget och

anför.

Det bör icke ifrågakomina att under läkemedelsförordningens tillämpningsområde

hänföra sådana medel, vilka enligt hittills tillämpade normer

varit fria handelsvaror. Ämbetsverket, som således icke kan tillstyrka utredningens

förslag om läkemedelsbegreppets utvidgning till att omfatta

jämväl diagnostiska medel, håller för sin del före, att åtgärder i stället

böra vidtagas för att i möjligaste mån begränsa läkemedelsbegreppet. En

dylik utveckling synes för övrigt så mycket mera angelägen som utredningen

själv uttalat, att ett överförande av de diagnostiska medlen från fria

handelsvaror till apoteksvaror sannolikt skulle medföra, att dessa komme

att betinga ett högre pris.

Läkemedelskommittén och Svenska stadsförbundet förutsätter, att den

ändrade klassificeringen av de diagnostiska preparaten icke nödvändigt

skall hindra sjukvårdsinrättningarna att även i fortsättningen inköpa

sådana preparat direkt från tillverkare eller grosshandlare.

Läkemedelsindustriföreningen uttalar sig i samma riktning.

Vad angår läkemedels definitionen i övrigt kritiseras dess

utformning av Rufi, som finner den alltför omfattande. Föreningen menar,

att denna definition ytterst kan komma att medföra, att varje ämne som

»avses» att användas såsom läkemedel eller för framställning av läkemedel

underkastas anmälningsskyldighet och kontroll från medicinalstyrelsens

sida. Det ämne som av tillverkaren huvudsakligen avses för annat industriellt

ändamål än läkemedelsframställning skulle sålunda, för det fall någon

mindre del av ämnet går till en tillverkare av läkemedel, kunna underkastas

kontroll. Härmed har lagförslagets bestämmelser enligt föreningens uppfattning

kommit att reglera förhållanden som ligger utanför ramen för deras

syftemål.

Statens farmacevtiska laboratorium berör samma fråga men anser, att

svårigheterna kan undvikas med en annan formulering.

Medicinalstyrelsen har funnit laboratoriets synpunkt bealctansvärd.

Läkemedelsutredningens användning av termen ämne har rönt viss kritik

liksom förslaget att använda termen beredning utan att denna definierats

eller innebörden på annat sätt klargjorts. Uttalanden på dessa punkter har

gjorts av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, generaltullstyrelsen,

Apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges

farmacevtförbund.

Diskussionen av dessa frågor, som icke har enbart formellt intresse, torde

ha blivit inaktuell i och med giftstadgeutredningens förslag att läkemedelslagstiftningen

blott skall avse frågor, som rör bruksfärdiga läkemedel.

Som förut nämnts har giftstadgeutredningens här avsedda förslag ge
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 184- år 1962

noingående biträtts i remissyttrandena. Flera remissinstanser har dock

påpekat att tillstyrkandet är av principiell art, då man icke haft att ta

ställning till något förslag till modifierad läkemedelsdefinition. Uttalanden

i denna riktning har gjorts av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska

laboratorium, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, kommerskollegium,

Apotekarsocieteten, Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares

riksförbund, Föreningen Sveriges droghandlare, Sveriges farmacevtförbund

och Läkemedelsindustriföreningen. I intet av de avgivna

yttrandena har dock något utformat förslag till jämkade definitioner framlagts.

Medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, överstyrelsen för

de tekniska högskolorna och kommerskollegium har begränsat sig till att

yrka på att de s. k. farmacevtiska halvfabrikaten skall regleras av läkemedelsförordningen.

Apotekarsocieteten framhåller att en mängd ämnen, som huvudsakligen

används vid tillredning av läkemedel, icke omfattas av giftförordningen.

Som exempel nämns acetylsalicylsyra, fenacetin och koffein. Trots att

sådana varor icke vanligen betraktas som bruksfärdiga läkemedel bör de

enligt apotekarsocietetens mening hänföras till läkemedelsförordningens

tillämpningsområde.

Läkemedelsindustriföreningen betecknar den av giftstadgeutredningen

förutsatta läkemedelsdefinitionen som ändamålsenlig och framhåller att

den överensstämmer med internationellt vedertagna begreppsbestämningar.

Föreningen menar, att med läkemedel kommer att avses endast beredningar,

som är i sådant skick, att de omedelbart kan användas till profylaktiskt,

diagnostiskt eller terapevtiskt ändamål. Vid sådant förhållande torde det

enligt föreningen vara nödvändigt att i läkemedelsförordningen införa en

definition på begreppet beredning. Med ett ändrat läkemedelsbegrepp i enlighet

med giftstadgeutredningens förslag kan, påpekar läkemedelsindustriföreningen

vidare, det nuvarande apoteksvarubegreppet undvaras, vilket leder

till en rationell och internationellt godtagen terminologi. Föreningen understryker,

att en anpassning till internationell terminologi och övriga internationella

förhållanden ligger helt i linje med strävandena inom OECD och

den samverkan som bedrives mellan den inom EEC etablerade organisationen

för läkemedelsindustri och motsvarande sammanslutning inom

EFTA.

Frågan om gränsdragningen mellan livsmedel och läkemedel

har behandlats av åtskilliga remissorgan. I vissa fall har den

dock berörts endast indirekt, i det att den är en delfråga av det större problemkomplexet

om gränsdragning mellan apoteksvaror och fria handelsvaror.

Specialfrågan om avgränsning mot livsmedelsområdet har föranlett

uttalanden av kommerskollegium, medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska

laboratorium, specialitetsnämnden, kollcgicnämnden vid tekniska högskolan

i Stockholm, handelskammaren i Gävle, Apotekarsocietetens direk
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

tion, läkemedelskommittén, centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund,

Läkemedelsindustriföreningen, Stiftelsen Reklamgranskningen för fria läkemedel

samt Sveriges färghandlares riksförbund.

I allmänhet är remissinstanserna kritiskt inställda till läkemedelsutredningens

förslag på denna punkt. Sålunda uttalas i flera yttranden, att den

av utredningen accepterade gränsdragningsmetoden icke är tillräckligt distinkt.

De medicinskt och farmacevtiskt inriktade myndigheterna synes vidare

anse det befogat, att man i större utsträckning än nu inordnar vitaminpreparat

och dylikt under läkemedelskontrollen. Å andra sidan har

från näringslivets håll uttalats, att området för de fria preparaten i varje

fall inte får minskas.

Kommerskollegium anser det beklagligt, att en klar gränslinje icke kunnat

uppdragas, framför allt därför att svårigheterna att klassificera vissa varor,

särskilt de så kallade näringspreparaten, kommer att kvarstå.

Statens farmacevtiska laboratorium erinrar om att läkemedelsutredningen

uttalat, att man med läkemedel ej åsyftar varor, som utgör i vidsträckt

mening normal kost eller allenast tjänar till utfyllnad av brist på ämne,

som normalt tillförs genom kosten. Därefter fortsätter laboratoriet.

Denna tolkning av definitionen är ingalunda självklar, eftersom de preparat,

som tjäna till utfyllnad av brist i kosten kunna sägas förebygga sjukdom.

Den är i själva verket så tveksam, att vi räkna det som en direkt olägenhet,

att utredningen nödgats göra hela sitt förslag i avseende å näringspreparaten

beroende av den tolkningen. Svårigheterna att tillämpa nuvarande

bestämmelser om näringspreparat emanera ur precis samma tolkningssvårighet

och det bör vara ett primärt önskemål från de administrativa

myndigheternas sida, att existerande oklarhet på detta område undanröjes.

Laboratoriet menar, att med den gränsdragning mellan livsmedel och

läkemedel, som förordats av utredningen, kommer det att hänga på formuleringskonsten,

till vilket område ett visst preparat hänförs. Eventuella

ingripanden kan komma att utveckla sig till en strid om ord. Man har här

att göra med starka ekonomiska intressen, som är svåra att komma tillrätta

med utan klara bestämmelser. Gränslinjen blir betydligt lättare att

upprätthålla, om de preparat, som avser att utfylla brist i kosten, hänförs

till fria läkemedel. Laboratoriet anser, att en tillfredsställande ordning

i fråga om näringspreparatens ställning skulle erhållas, om dessa preparat

upptages i den av utredningen föreslagna bilaga 4 till förordningen. Som

ytterligare skäl för sitt förslag anför laboratoriet, att de avsedda preparaten

är många och ofta dyra. De köps av många människor och kan, om de är

förstklassiga, ha positiv betydelse för folkhälsan. En praktisk fråga av stor

vikt beträffande näringspreparaten är deras hållbarhet. Detta gäller särskilt

vitaminpreparaten.

Även specialitetsnämnden framhåller, att många näringspreparat är

labila från hållbarhetssynpunkt. Nämnden anser, att preparaten i hög grad

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kangl. Maj:ts proposition nr 18b är 1962

är beroende av fackmässig skötsel, och att de fordrar den särskilda kontroll,

som gäller för farmacevtiska specialiteter.

Medicinalstyrelsen instämmer delvis i vad statens farmacevtiska laboratorium

och specialitetsnämnden anfört. I likhet med nämnden och laboratoriet

finner styrelsen sålunda önskvärt, att distinkta linjer uppdrages

för klassificeringen och kontrollen av dessa varor. Ett minimikrav är att

en varudeklarationsplikt, som i hög grad skulle underlätta kontrollen, införs

beträffande dessa preparat. Beaktansvärda synpunkter — framförallt

i fråga om vitaminpreparatens klassificering — har enligt styrelsens uppfattning

framförts av Ahlgren i hans särskilda yttrande.

Apotekarsocietetens direktion anser, att vitaminpreparaten i ökad utsträckning

bör hänföras till apoteksvaror och anför härom.

Med hänsyn till vitaminpreparatens i många fall begränsade hållbarhet

och —- när de äro indicerade — stora betydelse för folkhälsan är det enligt

direktionens mening påkallat att vidtaga åtgärder för att tillverkarna bättre

än f. n. hålla sina olika preparat under kontroll. Det finns exempel på att

vitaminpreparat fortsättningsvis försålts i fria handeln, trots att de tillhört

tillverkningssatser, som på grund av kvalitativa brister indragits från

apotekens "försäljning. Ofta torde vidare reklamen för vitaminpreparaten

vara i hög grad överdriven. Detta har sannolikt resulterat i en överkonsumtion.

Ingenstädes inom läkemedelsområdet demonstreras tillverkares och

försäljares merkantila intressen så markant som här.

Behovet av bestämmelser grundar sig icke blott på de anförda omständigheterna.

Även hållbarhetsfrågor, behovet av sakkunskap vid hanteringen i

detaljhandelsledet, m. m., måste beaktas. Alltför ofta för att kunna finna

förhållandena på området acceptabla påträffar man i vanliga detaljhandelsaffärer

förpackningar av ömtåliga vitaminpreparat, utställda i soliga skyltfönster

i stället för förvarade i skydd för ljus och värme.

Ett naturligt och samtidigt enkelt sätt att genomföra en önskvärd förbättring

på området torde vara att i ökad utsträckning hänföra vitaminpreparaten

till apoteksvaror. Onekligen äro de i största utsträckning avsedda

att förebygga, bota eller lindra sjukdom eller sjukdomssymtom. Direktionen

anser, att kontrollen av de »fria» vitaminpreparaten i vart fall bör

effektiviseras bl. a. på så sätt, att förpackningarna därav böra vara åsatta

utgångsdatum för hållbarhet.

Centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund utvecklar liknande tankegångar.

Sveriges färghandlares riksförbund anser det angeläget, att den fria försäljningen

av vitaminpreparat icke äventyras. Förbundet finner de av utredningens

majoritet framförda synpunkterna brista i klarhet och ansluter

sig i princip till den av herr Ahlgren uttalade meningen.

Kollegienämnden vid tekniska högskolan menar också att preparatets

vitaminhalt skall avgöra, huruvida varan skall betraktas som apoteksvara

eller icke. Fabrikanten får då möjlighet att genom att variera vitaminhalten

själv bestämma, hur hans vara skall betraktas. Som stöd för sin mening

anför kollegienämnden, att gränsdragningen mellan läkemedel och livs
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 18A år 1962

medel är så flytande att det i många fall — exempelvis beträffande vitaminpreparat

— synes helt ankomma på fabrikanten om han vill propagera

för och sälja preparatet som livsmedel eller låta registrera det som specialitet,

varigenom det blir apoteksvara. För allmänheten har detta icke

oväsentlig betydelse, eftersom en patient som ordineras ett registrerat preparat

enligt läkemedelsreformens bestämmelser erhåller rabatt vid inköpet.

För fabrikanten kan registreringen ha den fördelen att varan lättare kan

försäljas på exportmarknaden medan å andra sidan den inhemska försäljningen

blir begränsad till apoteken.

Läkemedelskommittén anför liknande synpunkter och framhåller, att

hela grundtanken med apoteksinstitutioncn är, att på apotek skall säljas

vissa varor som av säkerhetsskäl eller dylikt ej skall få säljas på annat

håll. Det riktigaste synes därför i detta fall vara, att man genom administrativ

definition skapar vissa gränser för apoteksvarubegreppet, vilket för vitaminpreparaten

lämpligen synes kunna ske enligt de linjer som föreslagits av

reservanten Ahlgren. För övriga aktuella varor bör också liknande regler

kunna uppställas.

Läkemedelsindustriföreningen och Stiftelsen Reklamgranskningen för

fria läkemedel ansluter sig till läkemedelsutredningens förslag och avvisar

den gränsdragningsmetod, som föreslagits av reservanten Ahlgren, enär

denna kan tillämpas endast på ett begränsat antal preparat.

Även handelskammaren i Gävle ansluter sig till läkemedelsutredningens

förslag, då den funnit, att utredningen synes ha fullt fog för uppfattningen,

att en avgränsning ej låter sig göra. Handelskammaren anser emellertid,

att ett behov föreligger av vissa bestämmelser om den fria handelns befattning

med hithörande preparat. Sålunda bör enligt handelskammarens uppfattning

kunna fordras, att partihandelsförpackningen innehåller klara

direktiv om lagring och varubehandling samt att ömtåligare preparat förses

med datumstämpel. Uppgifter om hållbarhet, normalt dagligt vitaminbehov

m. m. anses också i vissa fall önskvärda.

Utredningens förslag om att vissa halspastiller och dylikt direkt skulle

undantagas från att anses som läkemedel och följaktligen skulle betraktas

som livsmedel har föranlett uttalanden endast av Svenska försäljningsoch

reklamförbundet samt Sveriges färghandlares riksförbund. Förstnämnda

remissinstans finner det framlagda förslaget ändamålsenligt medan den

sistnämnda anser, att utredningens förslag är för restriktivt och som sin

uppfattning vill hävda, att det icke är motiverat att göra några inskränkningar

med avseende på tillsatserna i de produkter det här är fråga om.

Beträffande läkemedelsförordningens tillämpningsområde

har åtskilliga remissinstanser ställt sig tveksamma inför förslaget

att blod för infusionsändamål, medicinska gaser samt radioaktiva ämnen

och beredningar skulle undantas och ej underkastas andra motsvarande

bestämmelser. Vissa remissinstanser har önskat ytterligare utredning angå
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

ende de säkerhetsbestämmelser som kan erfordras för grupperna ifråga.

Andra har hävdat att bestämmelser bör utfärdas, varvid man dock i regel ansett

att bestämmelserna bör kunna utfärdas i särskild ordning. Statens bakteriologiska

laboratorium, serumnämnden och karolinska sjukhuset har

i princip delat läkemedelsutredningens uppfattning, att blod ej bör inordnas

i läkemedelsförordningen men anser, att detsamma bör gälla även beträffande

nativa plasma- och serumberedningar för motsvarande ändamål.

Flera instanser hyser tveksamhet beträffande de av läkemedelsutredningen

gjorda undantagen från läkemedelsbegreppet. Detta beror dock

inte så mycket på att man vill ha in ifrågavarande grupper under läkemedelsbegreppet

som på att de grupper, som undantagits, ej är underkastade

några motsvarande säkerhetsbestämmelser på annat håll.

Odontologiskt-tekniska preparat bör enligt medicinalstyrelsen, statens

farmacevtiska laboratorium, tandläkarhögskolan i Stockholm, Apotekarsocieteten,

Sveriges farmacevtförbund och Svenska tandläkaresällskapet

bli föremål för statliga kontrollbestämmelser. Man är ense med läkemedelsutredningen

att preparaten knappast kan inordnas under läkemedelsbegreppet,

varför man är införstådd med att bestämmelser utfärdas i särskild

ordning.

Statens farmacevtiska laboratorium påpekar, att gruppen i så fall bör

undantas från läkemedelsförordningens bestämmelser, varigenom man kunde

undvika, att gruppen blir delad därför att en vara blir läkemedel, om

den innehåller giftigt ämne.

Kirurgiskt-tekniska preparat bör enligt statens farmacevtiska laboratorium,

Apotekarsocieteten och Svenska tandläkaresällskapet underkastas

särskild kontroll. Veterinärhögskolan, Sveriges farmacevtförbund och Sveriges

läkarförbund har nöjt sig med att kräva dylik kontroll för katgut och

annat suturmaterial. Svenska läkaresällskapet vill ha preparaten inordnade

under läkemedelsbegreppet. Apotekarsocieteten understryker behovet

av effektiva kontrollbestämmelser.

Beträffande gruppen medel till ans av hud eller hår eller till renhållning

av munhålan önskar några instanser, att de inte undantas från läkemedelsbegreppet,

om de säljes med någon läkemedelsindikation. Uttalanden

i denna riktning har gjorts av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska

laboratorium och Sveriges farmacevtförbund.

2. Farmacevtiska specialiteter

Gällande ordning

Med farmacevtisk specialitet förstås enligt specialitetskungörelsen läkemedel,

som i allmänhet ej må försäljas till enskild förbrukare annorstädes

än å apotek och som tillhandahålles sådan förbrukare i den förpackning,

vari det levererats av tillverkaren. Som specialitet anses dock icke läkeme3*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 18b

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962

del, som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet, överstigande

en hundratusendedel av läkemedlets vikt och ej heller läkemedel, som tillverkats

på svenskt apotek och endast på samma apotek försäljes till enskild

förbrukare.

Läkemedelsutredningen

Enligt läkemedelsutredningen är det två huvudfrågor som särskilt präglat

diskussionen om en förändring av specialitetsbegreppet. Den ena är

huruvida apoteksberedda läkemedel (s. k. ACO-preparat) i princip skall

vara undantagna från att betraktas som specialiteter eller icke; den andra

är huruvida förpackningen alltjämt skall utgöra ett kriterium på en specialitet.

På båda dessa punkter föreslår läkemedelsutredningen förändringar.

Sålunda förordas, att beredningar, som framställts på apotek för

att i oförändrat skick tillhandahållas förbrukare, skall anses som farmacevtiska

specialiteter, om de tillverkas för att tillhandahållas jämväl å

apotek med annan innehavare. Sistnämnda förbehåll har gjorts för att icke

en sådan anordning skulle förhindras, enligt vilken en apoteksrörelse, som

omfattar jämväl filialapotek eller sjukhusapotek organiseras så att tillverkningen

koncentreras till moderapoteket. Beträffande förpackningsrekvisitet

föreslås att detta utgår ur specialitetsdefinitionen, varigenom specialitetsbegreppet

skulle anknytas till läkemedlet som sådant, oavsett om

det förekommer i originalförpackning eller icke. På denna punkt har reservation

anmälts av ledamoten Rydin, som ansett att förpackningsrekvisitet

bör bibehållas.

I motiveringen till sitt förslag att jämväl vissa apoteksberedda

läkemedel skall inordnas under specialitetsbegreppet

lämnar läkemedelsutredningen en utförlig skildring av tillkomsten

av gällande bestämmelser och deras tillämpning. Utredningen framhåller

därvid, att spörsmålet icke hade någon större praktisk räckvidd vid

specialitetskungörelsens tillkomst. Sedan dess har förhållandena radikalt

förändrats. Verksamheten på apoteken har differentierats, så att endast ett

mindre antal apotek är utrustade för att bereda alla olika läkemedelsformer,

under det att flertalet apotek i betydande utsträckning replierar på

de fullständigt utrustade s. k. distriktsapoteken. Den centralisering av apotekstillverkningen,

som därigenom åstadkommits, har så småningom utvidgats

till att i viss utsträckning omfatta jämväl förpackningsverksamhet.

Mot ett jämställande av apoteksberedda och industriellt tillverkade läkemedel

har ofta anförts, fortsätter utredningen, att apoteken är underkastade

regelbunden inspektion medan dylik kontroll icke utövas över industrin.

Genom ett av utredningen föreslaget system för kontroll av fabrikerna

skulle enligt utredningen den principiella olikheten i tillsynen över

apotek och fabriker i huvudsak bli eliminerad.

Med den förändrade registreringsprocedur utredningen föreslår anser

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

utredningen, att den medicinska bedömningen oftast blir av utslagsgivande

betydelse vid prövningen av registreringsansökan. Behovet av medicinsk

prövning är principiellt lika stort i fråga om såväl apoteksberedda som

fabriksberedda läkemedel. Visserligen utgörs flertalet av de standardiserade

apoteksberedningarna av sådana som återfinns i officiellt fastställda

eller godtagna läkemedelshandböcker, men vid sidan av dessa beredningar

förekommer även andra. Efter att ha framhållit att icke alla preparat i

officiella handböcker kan anses tillfredsställande från medicinsk synpunkt

och att alla medel, som är underkastade specialitetskontroll, även blir underkastade

granskning i fråga om reklamen, uttalar utredningen, att en

mycket viktig omständighet vid bedömning av frågan om de standardiserade

apoteksberedningarnas ställning är, att distriktslaboratorieverksamheten

undan för undan erhållit en allt mera industriell prägel.

I fråga om spörsmålet huruvida man bör bibehålla förpackning srekvisitet

i specialitetsdefinitionen konstaterar utredningen inledningsvis,

att rekvisitet historiskt har sin grund i svårigheten att på apotek

kontrollera ett originalförpackat preparat på samma sätt som en lösviktsvara.

En fördel med förpackningsrekvisitet är att det i hög grad underlättar

bedömningen huruvida en specialitet föreligger i ett visst fall. Detta

förhållande kan emellertid enligt utredningen icke få åberopas som skäl för

att avstå från sakligt motiverade kontrollåtgärder, även om i något enstaka

fall tillämpningen skulle försvåras genom frånvaron av förpackningen som

identifieringsmedel. Utredningen förmenar, att uppfattningen om förpackningsrekvisitet

som ett moment i specialitetsbegreppet alltmera uppmjukats

och anför som stöd för sin uppfattning vissa uttalanden och föreskrifter

av medicinalstyrelsen.

Stadgandet om undantag från specialitetsbegreppet av läkemedel, som

ej innehåller något verksamt ämne i större myckenhet än en hundratusendedel

av läkemedlets vikt, avser närmast de homeopatiska med1

e n. Läkemedelsutredningen erinrar om att undantaget, som gjorts på förslag

av 1931 års apotekssakkunniga huvudsakligen motiverats med att

dessa läkemedel i allmänhet var svåra att kemiskt analysera till följd av

de ingående ämnenas ringa myckenhet.

För läkemedelsutredningen har en av de ledande principerna varit att

söka i möjligaste mån uppställa enhetliga regler för samtliga standardiserade

läkemedel. Den omständigheten att analys endast undantagsvis är

möjlig, utgör icke skäl för en avvikelse från denna huvudprincip. Därtill

kommer att analys enligt utredningens förslag i regel icke skall utgöra

förutsättning för registrering och att följaktligen registreringsprövningen

främst kommer att beslå i eu bedömning av preparatets medicinska värde.

I den offentliga debatten kring de homeopatiska läkemedlen har enligt

utredningen icke hävdats, att de homeopatiska läkemedlen skall speciellt

gynnas framför övriga läkemedel. Något sakligt skäl har ej heller fram
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962

förts till stöd för, att de homeopatiska läkemedlen icke skulle bedömas

enligt samma grunder som varje annat läkemedel.

I konsekvens härmed har utredningen icke funnit skäl att bibehålla det

i specialitetskungörelsen stadgade undantaget beträffande homeopatiska

läkemedel.

Remissyttrandena över läkemedelsutredningens förslag

Läkemedelsutredningens förslag, att ACO-preparaten (apotekens

på distriktslaboratorierna framställda standardberedningar) skall falla under

specialitetsbestämmelserna har blivit en av de större debattfrågoma, där

starkt skiljaktiga meningar förekommer.

Kommerskollegium, specialitetsnämnden, tekniska högskolan i Stockholm,

läkemedelskommittén, Stockholms handelskammare, Sveriges kemiska

industrikontor, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Läkemedelsindustriföreningen,

Rufi, Föreningen Sveriges droghandlare och

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser i likhet med utredningen,

att ACO-preparaten bör behandlas som specialiteter. Några (bl. a. kommerskollegium,

Stockholms handelskammare, Sveriges kemiska industrikontor)

motiverar sitt ställningstagande med att ACO-preparaten bör underkastas

medicinsk prövning. De övriga har i regel mera allmänna uttalanden

om att specialiteter och ACO-preparat bör behandlas lika, eftersom

de tillverkas under likartade förutsättningar.

Medicinalstgrelsen går en medelväg och förordar, att andra ACO-preparat

än sådana som motsvarar kompositioner intagna i gällande upplaga

av farmakopén och Pharmaconomia Svecica betraktas som specialiteter.

Styrelsen anför bl. a.

Apoteken ha under senare år lanserat en del nya läkemedel, vilka icke

varit upptagna i officiella läkemedelshandböcker. För preparaten har reklam

bedrivits på liknande sätt som för fabrikstillverkade specialiteter.

Medicinalstyrelsen har visserligen beretts tillfälle att förhandsvis granska

medlens medicinska ändamålsenlighet och den tillämnade reklamens utformning

men en fastare ordning härvidlag är onekligen önskvärd. Då

ifrågavarande läkemedel endast i fråga om det allmännas kontroll över tillverkningen

skilja sig från farmacevtiska specialiteter, synes det naturligt

att de registreras såsom specialiteter. På apoteken saluföras i standardförpackningar

vidare ett antal läkemedel som upptagits i tidigare men icke

i nu gällande upplaga av farmakopén eller Pharmaconomia Svecica eller

som utan att ha varit intagna i dessa handböcker sedan gammalt röna viss

efterfrågan. Av dessa läkemedel motsvara många icke nutida krav på medicinsk

ändamålsenlighet och skulle därför icke kunna registreras. Då ingen

som helst reklam föres för dessa preparat torde de komma att successivt

försvinna ur handeln utan att restriktiva åtgärder behöva vidtagas. Processen

skulle emellertid påskyndas, därest registrering av preparaten krävdes.

Förutsättningen för att registreringsplikten i dessa fall skulle bliva

fullt effektiv är emellertid att apoteksföreståndares skyldighet att tillhandahålla

apoteksvaror inskränkes på det sätt som Ahlgren i sitt särskilda

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 18t ur 1962

yttrande föreslagit. I annat fall skulle apoteksföreståndaren på läkares förordnande

lia skyldighet att bereda och tillhandahålla läkemedlen. Slutligen

tillverkas å apoteken standardförpackade läkemedel upptagna i gällande

upplaga av farmakopén och Pharmaconomia Svecica. Tillverkning och tillhandahållande

av sådana apoteksberedda läkemedel får anses vara en primär

uppgift för apoteken. Den centraliserade tillverkningen har endast

tillkommit för att sänka tillverkningskostnaderna. Den medger därutöver

—- vilket i sammanhanget är viktigt att ihågkomma — en effektiv och ingående

analytisk kontroll.

Registreringsplikt beträffande denna läkemedelsgrupp anser styrelsen

onödig, då preparaten får anses vara på fullt betryggande sätt kontrollerade

i avseende å sammansättning, medicinsk och farmacevtisk ändamålsenlighet

samt prissättning. Avsikten med en registrering av dessa preparat

skulle endast vara att eventuellt bedriven reklam i samband därmed

underkastades betryggande kontroll. För att en registrering i dessa fall

skulle ha någon mening måste ansökan om registrering kunna vägras eller

beviljad registrering kunna återkallas, därest reklamen bedömdes såsom

olämplig. Sådan möjlighet står emellertid icke öppen eftersom apoteksföreståndare

under alla förhållanden äro skyldiga att tillhandahålla dessa

läkemedel. Erforderlig reklamgranskning bör i dessa fall enligt styrelsens

uppfattning komma till stånd på annan väg än genom införande av registreringsskyldighet,

vilken skulle medföra en onödig administrativ belastning.

Medicinalstyrelsen vill sålunda förorda att standardförpackade centraltillverkade

apoteksberedningar hänföras till farmacevtiska specialiteter,

dock med undantag för läkemedel, upptagna i gällande upplaga av farmakopén

och Pharmaconomia Svecica. Styrelsen bör dessutom förorda möjlighet

att beträffande övriga hithörande preparat begränsa kontrollen med

hänsyn till att i vissa avseenden redan betryggande granskning i annan

ordning verkställes.

Statens farmacevtiska laboratorium, handelskammaren i Malmö, Apotekarsocieteten,

Sveriges farmacevtförbund och Sveriges veterinärförbund

ställer sig avvisande till förslaget. I regel är man dock införstådd med att

preparaten i fråga bör undergå en medicinsk prövning, innan de släpps ut

på marknaden, men anser, att en dylik prövning bör kunna ordnas utan att

preparaten inordnas under hela specialitetskontrollen. I övrigt menar man,

att säkerhetskraven beträffande kvaliteten uppfylls med nuvarande ordning.

Man vill påvisa artskillnaderna mellan tillverkning inom resp. utanför

apoteksväsendets ram.

Statens farmacevtiska laboratorium avstyrker, att apotekens standardpreparat

blir specialiteter och anför bl. a. att den av läkemedelsutredningen

föreslagna offentliga kontrollen å fabrikerna icke har sådan effektivitet, att

den kan jämföras med den som för närvarande existerar för apoteksväsendet.

Vad angår prövningen av den medicinska ändamålsenligheten hos beredningar

framställda inom apoteksväsendet är denna av olika anledningar

icke så långt driven som kontrollen av den farmacevtiska. Flertalet av apotekens

standardförpackade beredningar är emellertid tillverkade efter kompositioner,

intagna i farmakopén och Pharmaconomia Svecica. Dessa bered
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

ningar måste antagas vara berättigade i medicinskt avseende. Yad nylanserade

ACO-beredningar angår är de underkastade medicinsk granskning

i medicinalstyrelsen. Den medicinska granskningen av de apotekstillverkade

standardläkemedlen bör dock enligt laboratoriet ges fastare former.

Lämpligen bör den utföras av samma instanser, som har hand om granskningen

av specialiteternas medicinska ändamålsenlighet och reklam. Förutom

nylanserade preparat bör granskning ske även av alla andra preparat,

för vilka å förpackning eller i informationsmaterial indikation, dosering

etc. anges. Enligt laboratoriet har iakttagelser gjorda vid apoteksinspektioner

visat, att under senare år en kraftig nedgång av förbrukningen

och en utgallring av obsoleta och olämpliga läkemedel ur apotekens lager

har ägt rum. Detta har försiggått på ett från allmänhetens synpunkt föga

störande sätt. Det synes laboratoriet önskvärt med en fortsatt utveckling

efter samma linjer.

Frågan huruvida förpackningsrekvisitet bör kvaTstå eller ej

i definitionen har blivit föremål för olika uppfattningar hos remissinstanserna.

Medicinalstyrelsen, specialitetsnämnden, Apotekarsocieteten, Sveriges farmacevtförbund

och Rufi anser, att förpackningsrekvisitet bör kvarstå såsom

f. n.

Medicinalstyrelsen säger sig ha intagit en restriktiv hållning rörande

försäljningen av specialiteter i lös vikt och kan icke dela läkemedelsutredningens

uppfattning, att originalförpackningens integritet under senare år

skulle fortlöpande ha uppluckrats.

Apotekarsocieteten och Sveriges farmacevtförbund anser, att det nordiska

samarbetet skulle försvåras, om förpackningsrekvisitet utgår, då det finns

kvar i definitionen utomlands.

Följande instanser instämmer i utredningens förslag, nämligen läkemedelskommittén,

Stockholms handelskammare, Sveriges kemiska industrikontor,

Läkemedelsindustriföreningen, Föreningen Sveriges droghandlare

samt Svenska försäljnings- och reklamförbundet.

Förslaget att den nuvarande undantagsställningen för de homeopatiska

preparaten skall upphöra har endast berörts i få yttranden.

Därvid har frågan i allmänhet blivit föremål för ytterst kortfattade kommentarer,

innefattande ett tillstyrkande yttrande. Så är förhållandet i de yttranden

som avgivits av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium,

medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, Sveriges farmacevtförbund

och Sveriges läkarförbund.

Sveriges grossistförbund anser, att läkemedelsutredningen med sitt förslag

föregripit kvacksalveriutredningen och läkemedelskommittén yttrar

att det klart borde framhållits vilka praktiska konsekvenser ett bifall till

förslaget skulle få. Enligt kommittén är konsekvensen att preparaten icke

fortsättningsvis skulle kunna lagligen försäljas.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

En från de övriga remissinstanserna klart avvikande ståndpunkt intas

av Svenska homeopaternas riksförbund, som anser att i stället för skärpningar

är det motiverat med lättnader i fråga om registrering av homeopatiska

medel.

Homeopatins anhängare sägs vara övertygade om, att någon registrering

av homeopatiska läkemedel principiellt icke kommer att beviljas, om förslaget

antages. De svenska medicinska myndigheterna sägs vara kända för

sin inställning mot den homeopatiska läkemetoden, och varje möjlighet

att komma denna till livs kommer att av dessa myndigheter hänsynslöst

utnyttjas. De föreslagna bestämmelserna tros bli den förevändning, på

vilken registreringsansökningar avslås, varigenom läkemedlens försäljning

förbjudes. Inregistrering kommer med andra ord att vägras alldeles oavsett

läkemedlets styrka eller koncentration. Man kommer under alla förhållanden

att finna, att läkemedlet icke är ändamålsenligt ur medicinsk synpunkt,

framhålles i yttrandet.

Läkemedelskommittén

Läkemedelskommittén har framlagt förslag om att den nuvarande tillverkningen

vid distxiktsapoteken skulle överföras till ett särskilt bolag i vilket

Apotekarsocieteten skulle inneha aktiemajoriteten. I anslutning härtill har

kommittén tagit upp frågan om ACO-preparatens formella ställning. Härom

anför kommittén bl. a. följande.

Beträffande ACCMillverkningen av officinella läkemedel bär diskuterats,

huruvida dessa icke borde jämställas med den enskilda industriens specialiteter

och underkastas samma registreringstvång. Detta kan emellertid

knappast vara en ur ekonomiska synpunkter lämplig ordning. Det är här

fråga om läkemedel, vilka till sin komposition och medicinska användning

är så väl kända och av samhälleliga organ prövade, att ytterligare granskning

i detta hänseende måste betraktas som onödig, liksom hela det administrativa

förfarande, som följer med specialitetsregistreringen.

Om sålunda registrering som specialitet av de officinella läkemedlen kan

betraktas såsom onödig och betungande, föreligger dock behov av viss kontroll

av renhetsgrad, styrkegrad etc. En dylik kontroll bör liksom nu kunna

ordnas som stickprovskontroll av prover som uttagits av apoteksinspektörerna.

Vad angår sådana ACO-preparat, som icke är beredda enligt officiellt

fastställda kompositioner, anser kommittén att de bör underkastas specialitetskontrollen.

Remissyttrandena över läkemedelskommitténs förslag

Kommitténs förslag biträdes av medicinalstyrelsen, som konstaterar, att

förslaget nära överensstämmer med vad styrelsen anfört i sitt yttrande

över läkemedelsutredningens förslag i ämnet.

Statens farmacevtiska laboratorium och Sveriges farmacevtförbund förordar

modifieringar av kommitténs förslag. Härvid fäster man avgörande

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

vikt vid den omständigheten, huruvida någon reklam bedrivs för visst

preparat. Grundtanken är att den medicinska ändamålsenligheten och reklamen

skall granskas av medicinalstyrelsen men att sådan granskning

icke skall behöva ske, då det rör sig om medel som tillhandahålls i standardförpackningar

endast av praktiska skäl.

Specialitetsnämnden och Läkemedelsindustriföreningen anser att även

officiella preparat jämförliga med specialiteter bör inregistreras och fem

handelskamrar framhåller allmänt, att läkemedelskommitténs förslag strider

mot målsättningen »konkurrens på lika villkor mellan ACO-verksamheten

och läkemedelsindustrin».

Apotekarsocieteten anser, att nuvarande system är tillfyllest men vill

icke motsätta sig, att nylanserade ACO-preparat, om så bedöms vara lämpligt,

underkastas registreringstvång.

3. Bakteriologiska preparat

Gällande bestämmelser

I kungörelsen den 30 april 1925 (nr 101) angående kontroll å och handel

med vissa för människor använda bakteriologiska preparat föreskrives i

1 § bl. a., dels att »sera, vacciner och andra dylika preparat av sådana slag,

som kunna användas för människor i diagnostiskt, profylaktiskt eller

terapevtiskt syfte», skall för att få saluhållas i landet vara underkastade

viss i kungörelsen närmare angiven kontroll dels ock att preparat, som

här sagts, i kungörelsen benämnes bakteriologiskt preparat. Att begreppen

»sera» och »vacciner» icke närmare beskrivits, synes icke ha vållat några

påtagliga olägenheter, enär dessa begrepp i det bakteriologiska språkbruket

i stort sett torde vara entydiga. Däremot har särskilt i fråga om vissa nyare

preparat tvekan rätt, huruvida de vore så närstående sera eller vacciner,

att de borde betraktas som bakteriologiska preparat.

Kungörelsen den 15 december 1961 (nr 642) om kontroll å och handel med

vissa för djur använda bakteriologiska preparat upptar ingen definition på

begreppet veterinärbakteriologiskt preparat.

Läkemedelsutredningen

När det gällt att lösa definitionsfrågan säger sig läkemedelsutredningen

ha funnit, att det icke är möjligt att åstadkomma en fullt adekvat definition

på begreppet bakteriologiskt preparat, främst beroende på att det icke

finns någon hävdvunnen skarp avgränsning av begreppet. Utredningen har

därför sett sig nödsakad att i detta fall tillgripa en annan metod för att

ernå en från tillämpningssynpunkt åtminstone nöjaktig exakthet i bestämningen

av begreppet. Denna metod har gått ut på att först fastställa innehållet

i de särskilda bestämmelser, som bör gälla för bakteriologiska preparat

i vedertagen mening, samt att därefter undersöka vilka andra läkemedel

som bör vara underkastade samma bestämmelser och hur dessa läke
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962 81

medel definitionsmässigt eller eljest skulle kunna infångas under sagda

bestämmelser.

Enligt den definition läkemedelsutredningen därvid kommit fram till

skulle med bakteriologiskt preparat förstås

a) serum eller fraktion därav, härrörande från människa eller djur;

b) vaccin, ympämne eller annat preparat av biologiskt ursprung, avsett

att genom införande i organismen antingen framkalla eller påvisa immunitet

eller därmed likartat tillstånd eller ock framkalla, påvisa, lindra eller

häva allergi.

Denna definition bygger väsentligen på en av serumnämnden tidigare

föreslagen formulering. Den avviker dock från serumnämndens förslag

såtillvida, att den jämväl inkluderar de s. k. allergenpreparaten, vilka enligt

utredningen saknar obestridd hemvist inom de gängse läkemedelsgrupperna.

Förslaget grundar sig på resultaten av senare års allergiforskning, enligt

vilken verkningsmekanismen hos allergenpreparaten nära överensstämmer

med den, som kännetecknar vacciner och ympämnen. Läkemedelsutredningen

framhåller, att det även med den av utredningen förordade

definitionen är tänkbart att vissa läkemedel, som typmässigt står de bakteriologiska

preparaten nära, skulle komma att falla utanför begreppet

bakteriologiskt preparat. Å andra sidan skulle sannolikt vissa andra läkemedel

bli klassificerade såsom bakteriologiska preparat, ehuru behov därav

icke kan anses föreligga från kontrollsynpunkt. För att komina tillrätta

med här åsyftade gränsfall har definitionen kompletterats med en föreskrift,

enligt vilken medicinalstyrelsen ytterst skall avgöra, om bestämmelserna

rörande de bakteriologiska preparaten skall tillämpas på ett visst

läkemedel. Sålunda skulle medicinalstyrelsen utrustas med befogenhet att,

när skäl är därtill, föreskriva dels att läkemedel, som enligt definitionen

utgör bakteriologiskt preparat, likväl icke skall anses som sådant, dels ock

att läkemedel, som icke enligt definitionen faller under begreppet bakteriologiskt

preparat, ändock skall betraktas såsom sådant, om medlet med hänsyn

till beskaffenhet eller framställningssätt står de bakteriologiska preparaten

nära.

Härom anför läkemedelsutredningen ytterligare.

Utredningen är medveten om det ur principiell synpunkt betänkliga i att

giltighetsområdet för särbestämmelserna om de bakteriologiska preparaten

skall kunna vidgas respektive inskränkas genom administrativa beslut.

Emellertid är att märka, att om ett läkemedel undantages från bestämmelserna

om bakteriologiska preparat, blir läkemedlet automatiskt apoteksvara

och i regel även farmacevtisk specialitet. Å andra sidan måste ett läkemedel,

som på grund av särskilt beslut hänföres under nyssnämnda bestämmelser,

dessförinnan regelmässigt ha varit apoteksvara och farmacevtisk specialitet.

Då det enligt utredningens förslag är samma organ (läkemedelsnämnden),

som skall träffa avgörandet beträffande såväl specialiteter som bakteriologiska

preparat, bör man kunna utgå från att gränsdragningen i det

enskilda fallet kommer att ske på sådant sätt, att läkemedlet blir underkastat

den kontroll som betingas av föreliggande praktiska behov.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 18A år 1962

Med den av läkemedelsutredningen tillämpade metoden att komma fram

till en definition av begreppet bakteriologiskt preparat har stort utrymme

givits åt en diskussion, huruvida de bakteriologiska preparaten bör inordnas

under de farmacevtiska specialiteterna eller bilda en helt fristående

grupp inom läkemedelslagstiftningen. Väsentligen rör det sig emellertid

här om frågor angående import, tillverkning, kontroll och handelsvägar.

I detta sammanhang torde därför endast behöva konstateras, att läkemedelsutredningen

för sin del ansett, att de bakteriologiska preparaten bör

bilda en fristående grupp inom lagstiftningen.

Remissyttrandena

Frågan om en definition av begreppet bakteriologiskt preparat har endast

i ringa utsträckning berörts i remissyttrandena. De remissinstanser

som i likhet med läkemedelsutredningen ansett, att de bakteriologiska preparaten

bör utgöra en fristående läkemedelsgrupp, har i stort sett godtagit

utredningens förslag jämväl i definitionsfrågan. Detta gäller styrelsen för

statens bakteriologiska laboratorium, veterinärstyrelsen, styrelsen för statens

veterinärmedicinska anstalt samt serumnämnden. I ett avseende har

dock definitionsfrågan berörts i flera remissyttranden, nämligen såvitt angår

allergenpreparatens klassificering. Härom har sålunda uttalanden gjorts

av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, styrelsen för

statens bakteriologiska laboratorium, styrelsen för statens veterinärmedicinska

anstalt, serumnämnden, Apotekarsocietetens direktion samt centralstyrelsen

för Sveriges farmacevtförbund.

De remissinstanser, som närmast haft att företräda bakteriologiska synpunkter

— styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium, styrelsen för

statens veterinärmedicinska anstalt samt serumnämnden ■— ansluter sig

till läkemedel sutredningens förslag att inräkna allergenpreparaten bland

de bakteriologiska preparaten.

Statens farmacevtiska laboratorium är skeptisk till tanken, att allergenpreparaten

skulle föras till gruppen bakteriologiska preparat. Betänkligheterna

synes ha sin grund i att kontroll av allergenpreparaten enligt laboratoriet

i stor utsträckning skulle utebli, då förordningens bestämmelser

om bakteriologiska preparat icke skulle gälla i fråga om sådana bakteriologiska

preparat, som av läkare eller veterinär eller på beställning av sådan

tillverkas tillfälligtvis för användning i enstaka fall. För de talrika allergenpreparat,

som är specialtillverkade för enstaka patienter, skulle den

föreslagna bestämmelsen leda till att de fortfarande stod utanför läkemedelsförfattningarnas

bestämmelser. Av liknande skäl anser medicinalstyrelsen

att allergenpreparaten bör föras till de farmacevtiska specialiteternas

grupp.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungi. Maj. ts proposition nr 18i år 1962

Apotekarsocietetens direktion är mycket kritisk mot tanken, att allergenpreparaten

skulle betraktas som bakteriologiska preparat. Direktionen

underkänner utredningens metod att jämställa de här aktuella preparaten

på grund av deras likartade verkningsmekanism. En likhet i sådant avseende

är enligt direktionens mening icke relevant från kontroll- eller säkerhetssynpunkt

och betecknas som helt olämplig som skiljelinje i klassificeringseller

kontrollfrågor. Förpackningar med allergenpreparat måste få brytas

på apoteken i och för verkställande av spädning och blandning i enlighet

med läkarens ordination. Detta skulle emellertid icke kräva några speciella

bestämmelser utan löses i annat sammanhang i och med att vissa farmacevtiska

specialiteter under alla förhållanden måste få användas på apotek

som komponenter i apoteksberedda läkemedel.

Liknande synpunkter framföres av centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund.

I frågan huruvida de bakteriologiska preparaten bör bilda en särskild,

från de farmacevtiska specialiteterna fristående läkemedelsgrupp bryter

sig meningarna mot varandra. Läkemedelsutredningens förslag biträdes

utan närmare motivering av styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium,

veterinärstyrelsen, styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt

samt serumnämnden.

Statens farmacevtiska laboratorium är kritisk mot läkemedelsutredningens

behandling av frågan om de bakteriologiska preparatens klassificering

men vill dock inte motsätta sig att dessa preparat behandlas som en särskild

grupp. Även Läkemedelsindustriföreningen är kritisk mot utredningens

sätt att behandla de bakteriologiska preparaten.

Flertalet remissinstanser, som yttrat sig om de bakteriologiska preparatens

ställning, har avvisat förslaget, att dessa preparat skall bilda en fristående

läkemedelsgrupp. I stället anser man, att de — med eller utan

kompletterande specialbestämmelser — bör hänföras till de farmacevtiska

specialiteterna. Uttalanden i denna riktning har gjorts av medicinalstyrelsen,

specialitetsnämnden, försvarets sjukvårdsstyrelse, Apotekarsocietetens

direktion, centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund, Sveriges grossistförbund

samt Föreningen Sveriges droghundlarc.

4. Hälsofarliga varor

Gällande ordning

Samtliga de varor, såväl ämnen som beredningar, vilka omfattas av

giftstadgans bestämmelser, benämnes gifter och anges i två bilagor till

stadgan. Varor, som förtecknas i bilaga 1, benämns gifter av första klassen,

och de varor, som anges i bilaga 2, kallas gifter av andra klassen. Såväl

avgränsningen mot andra varuområden som mellan de två giftklasserna

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 18k år 1962

sker alltså genom att gifterna anges i förteckningar, som principiellt är uttömmande.

Av praktiska skäl är dock icke varje vara namngiven. Många

av gifterna är angivna med gruppbeteckningar av olika slag. Så förtecknas

exempelvis ofta kemiskt närbesläktade ämnen genom en rubrik av typen

»Sulfanilamid och derivat därav t. ex.......». Vidare må nämnas, att be
redningar

endast i ringa utsträckning är namngivna. I fråga om andraklassgifter

är de oftast ej heller på annat sätt närmare preciserade, utan

här är karakteriseringen i regel beroende av en bedömning, huruvida visst

ämne ingår i beredningen »som väsentlig beståndsdel».

Giftstadgeutred ningen

Utredningen erinrar om att toxiciteten hos de varor som för närvarande

betecknas som gifter varierar inom vida gränser. Ett gift kan exempelvis

utgöras av ett synnerligen toxiskt ämne hänförligt till första klassens gift

men också av en beredning där ett ämne hänförligt till andra klassens gift

ingår i ringa mängd men som väsentlig beståndsdel i varan. Vidare märks

bland gifterna varor, som icke har toxiska egenskaper i egentlig bemärkelse

utan andra skadliga egenskaper. Exempel på sådana varor är etsande och

frätande syror och lutar. För att förebygga att ordet gift får en urvattnad

och oegentlig betydelse föreslår utredningen att det reserveras för ämnen

med mera uttalad giftighet, dvs. i huvudsak för ämnen av sådan toxicitet

som de som nu upptages i bilaga 1 till giftstadgan, samt att övriga ämnen

som omfattas av giftlagstiftningen benämnes vådliga ämnen. En mera väldefinierad

toxikologisk karaktär på varugrupperna gifter och vådliga ämnen

får man enligt utredningen om beredningar endast analogivis får följa

reglerna för gifter och vådliga ämnen men icke formellt hänförs till grupperna

ifråga. Som samlingsnamn för samtliga varor (ämnen och beredningar)

som omfattas av giftlagstiftningen föreslår utredningen benämningen

hälsofarliga varor.

En följd av att giftstadgan ej ger någon definition på begreppet gift utan

avgränsar giftvaruområdet medelst uttömmande förteckningar är att ett

ämne, hur giftigt det än må vara, ej omfattas av giftstadgans bestämmelser

förrän det upptagits i någon av stadgans bilagor. Bristerna med detta system

accentueras alltmera genom den tekniska utvecklingen med snabbt tillkommande

nya gifter och nya användningsområden för gifter. Utredningen

har sökt komma fram till en sådan gränsdragning mellan de varugrupper,

som skall falla inom respektive utom giftlagstiftningens tillämplighetsområde

att varje ny vara med toxiska egenskaper automatiskt fångas in av

giftlagstiftningen. Två förslag till gränsdragning diskuteras därvid. Det

ena bygger på ett angivande av siffermässiga data av toxikologisk art, det

andra på en allmän beskrivning kompletterad med exemplifierande förteckningar.

I valet mellan dessa metoder förordar utredningen den senare.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

85

Skälet härtill är främst, att toxikologiska data ofta har ganska stor variationsbredd,

och att giftigheten för människor i regel icke kan uttryckas med

någon större noggrannhet.

Utredningens förslag till en definition av hälsofarlig vara ansluter sig

nära till gällande amerikanska definition på sådan vara, given i »Federal

Hazardous Substances Labeling Act». Icke blott en varas egenskaper utan

även dess användning bör beaktas vid bedömningen av huruvida en hälsofarlig

vara föreligger eller ej, då stor hänsyn måste tagas till faktiskt förekommande

omständigheter i det praktiska livet, betonar utredningen och

fortsätter.

Att härvid användningen (användningssätt och användningsområde) är

av stor betydelse torde vara ostridigt. Så kan exempelvis en och samma

vara, redan genom att inneslutas i olika slags förpackningar, representera

olika grad av hälsorisk. Vidare kan en viss beredningsform vara mindre

farlig än en annan. Så torde exempelvis en tvål, innehållande ett visst

vådligt ämne, ur förgiftningssynpunkt vara mindre riskabel än en lösning

av samma ämne med motsvarande halt.

Vid bedömning av den hälsorisk en viss varas användningsområde innebär,

måste särskild hänsyn tagas till risken för att varan åtkommes av barn

och andra obehöriga.---Man synes därför böra bedöma förgiftnings
risken

som större, då det rör sig om varor, som mera regelmässigt kan

väntas komma till användning i hemmen, än då det gäller varor, som enbart

har industriell användning.

Som tidigare nämnts föreslår utredningen att hälsofarliga ämnen indelas

i två grupper, gifter och vådliga ämnen, varvid till gifter hänföres dels

ämnen som endast eller huvudsakligen användes vid framställning av läkemedel,

och som medicinalstyrelsen förklarat skola betraktas som gift dels

annat hälsofarligt ämne vars hantering är förenad med synnerligen stor

hälsorisk. Övriga hälsofarliga ämnen benämnes vådliga ämnen. Vidare föreslår

utredningen att högsta tillsynsmyndigheten på området (kommerskollegium

enligt förslaget) skall åläggas att låta upprätta och kungöra vägledande

förteckningar över vilka ämnen som är att hänföra till gifter och

vådliga ämnen.

Den föreslagna allmänna definitionen på hälsofarlig vara avser även beredningar,

varför en beredning innehållande gift eller vådligt ämne kommer

att omfattas av lagstiftningen endast i den mån beredningen i sig själv

är hälsofarlig, vilket innebär en förenkling jämfört med nuvarande förhållanden.

Utredningen föreslår vidare att beträffande en hälsofarlig beredning,

vars hälsofarliga egenskaper endast eller huvudsakligen betingas

av ett gift respektive ett vådligt ämne, skall gälla vad som stadgas om

respektive ämne. Om såväl ett gift som ett vådligt ämne ingår i en beredning

i icke försumbar mängd, är det avgörande för klassificeringen vilket

av ämnena, som huvudsakligen förlänar beredningen dess hälsofarliga egenskaper.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens förslag

att avgränsa giftvaruområdet från icke giftiga varor medelst

en allmän definition och exemplifierande förteckningar. I ett antal yttranden

har framhållits att förslaget innebär ett framsteg av väsentlig betydelse

i förhållande till nu gällande bestämmelser. Sådana särskilda tillstyrkanden

har gjorts av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, styrelsen

för statens institut för folkhälsan, veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska

anstalt, statens institut för konsumentfrågor, länsstyrelserna

i Gävleborgs och Norrbottens län, två poliskamrar, tre handelskamrar,

Föreningen Sveriges droghandlare, Föreningen BekämpningsmedelsLeverantörer,

Sveriges farmacevtförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Statens institut för folkhälsan anför att utredningens förslag bl. a. på

denna punkt varit anledning till, att institutet med stor tillfredsställelse

hälsar det framlagda förslaget till reviderad giftlagstiftning.

Några — däribland även tillstyrkande instanser, såsom exempelvis medicinalstyrelsen

-— framhåller att man får räkna med att den föreslagna

ordningen i varje fall under en övergångstid kommer att medföra en betydande

osäkerhet, detta i och med att bedömningen huruvida en vara

faller under giftlagstiftningen eller ej genom det nya systemet i första

hand lägges på allmänheten (tillverkaren).

Kommerskollegium och Skånes handelskammare har icke velat motsätta

sig utredningens förslag. Kollegium förmenar dock, att det av utredningen

förordade systemet inte kommer att skilja sig väsentligt från nuvarande

system, då de exemplifierande förteckningarna måste göras mycket utförliga

för att det nya systemet skall kunna fungera.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, poliskammaren i Göteborg och

två handelskamrar är av samma åsikt och föreslår att nuvarande system

med fullständiga förteckningar bibehålies.

Järnvägsstyrelsen, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, kommerskollegium,

Sveriges kemiska industrikontor, tre handelskamrar, Sveriges

industriförbund, Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares

riksförbund, Sveriges grossistförbund, Föreningen BekämpningsmedelsLeverantörer,

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund, Svenska arbetsgivareföreningen

samt Kemisk-tekniska fabrikantförbundet förmenar att

definitionen är oklar och alltför vittomfattande. Skånes handelskammare

framhåller härvid, att det torde vara omöjligt att genom en allmän beskrivning

entydigt klargöra, vilka varor som skall falla under giftförordningens

bestämmelser, samt understryker vikten av att den praktiska tilllämpningen

blir sådan att produktion och handel icke onödigtvis betungas.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna ifrågasätter under hänvisning

till den förut nämnda amerikanska lagstiftningen, huruvida icke en viss

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

87

precisering av risksituationen borde göras. I den amerikanska definitionen

utsäges, att skadan eller sjukdomen skall framkallas av varan genom förtäring,

inandning eller absorption genom någon kroppsyta.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges färgfabrikanters förening,

Sveriges färghandlares riksförbund och Sveriges speceri- och lanthandlareförbund.

Dessa instanser ävensom Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges

industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen påfordrar ännu

en ändring i definitionen. Representativt är härvid det av Sveriges kemiska

industrikontor avgivna yttrandet i vilket det heter, att det kravet måste

ställas, att varan för att anses som hälsofarlig måste befaras kunna förorsaka

väsentlig (substantial) kroppsskada eller sjukdom, så att icke risk

för helt obetydliga skador blir tillräcklig för att en vara skall anses falla

under definitionen.

Järnvägsstyrelsen föreslår under hänvisning till engelska transportbestämmelser

följande definition med snävare avgränsning av hälsofarliga

varor.

Med hälsofarlig vara förstås i denna förordning varje kemiskt

ämne eller kemisk beredning, som med hänsyn till varans egenskaper och

användning genom inandning, införande genom munnen eller absorption

genom huden kan befaras förorsaka skada, sjukdom eller död hos människa.

Styrelsen för statens institut för konsumentfrågor, två liandelskamrar,

Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer och Svenska petroleum institutet

finner det riktigt och betydelsefullt att enligt definitionen hänsyn skall

tagas till eu varas användning vid bedömning av om den utgör hälsofarlig

vara eller ej. Kommerskollegium vill icke bestrida att ett sådant förfarande

kan vara ändamålsenligt då det gäller beredningar, men finner att de toxikologiska

egenskaperna bör vara helt avgörande då det gäller ämnen.

Medicinalstyrelsen delar utredningens uppfattning, att en varas användningssätt

och användningsområde är väsentliga, då det gäller bedömningar

av de med varan förenade hälsoriskerna och har intet att erinra mot att varor

med jämförelsevis låg toxicitet förs in under lagstiftningen, om användningen

medför påtagliga risker för uppkomsten av skador. Styrelsen motsätter

sig däremot, att varor som på grund av sina egenskaper är hälsofarliga genom

definitionen kan undantas från förordningen, när de beräknas enbart

komma att användas under sådana förhållanden, att hälsorisken bedöms

ringa. Styrelsen finner det riktigare att det lägges i tillsynsmyndighetens

hand att i de fall då särskilda skäl föreligger medgiva undantag från tillämpningen

av förordningen.

Veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt och Sveriges veterinärförbund

framhåller under hänvisning till utredningens direktiv att i

definitionen på hälsofarlig vara även bör medtagas giftigheten för djur.

Kommerskollegium kritiserar uppdelningen av gifter på ämnen, som en
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

dast eller huvudsakligen användes vid framställning av läkemedel, samt

andra hälsofarliga ämnen.

Några remissinstanser såsom medicinalstyrelsen, kommerskollegium, Sveriges

kemiska industrikontor, Sveriges färgfabrikanters förening och Sveriges

färghandlares riksförbund utgår från att förteckningarna inte blott

skall upptaga ämnen utan även beredningar. De två sistnämnda instanserna

skriver i sitt gemensamma yttrande.

Icke minst med avseende på beredningar, bl. a. färger och lacker, måste

vägledningen vara utförlig. Det är givetvis ogörligt att uppräkna alla förekommande

beredningar. En tänkbar princip för förteckningarna är, att

Kommerskollegium anger normer med avseende på mängdförhållanden och

beredningsformer, varigenom det blir möjligt att med avseende på förekommande

varor avgöra huruvida och i vilket hänseende dessa är att betrakta

såsom gifter eller vådliga ämnen.

Vad beträffar de terminologiska spörsmålen har förslaget

att benämningen gift skall reserveras för de mest toxiska ämnena accepterats

av samtliga instanser utom överståthållarämbetet. Medicinalstyrelsen,

statens farmacevtiska laboratorium, veterinärstyrelsen, handelskammaren i

Gävle, två hälsovårdsnämnder, förste stadsläkaren i Uppsala, Svei-iges husmodersföreningars

riksförbund och Rufi — representantföreningen för utländska

farmaceutiska industrier tillstyrker helt på denna punkt.

Överståthållarämbetet befarar att förslaget kan skapa onödig begreppsförvirring

och menar att inga väsentliga olägenheter kunnat påvisas med

att samtliga ämnen och beredningar, hänförliga under förordningen, benämns

gifter, varför nya begrepp inte bör införas.

Förslaget om benämningen vådligt ämne för övriga under förordningen

fallande ämnen har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Det

tillstyrkes helt av statens farmacevtiska laboratorium, veterinärstyrelsen,

två hälsovårdsnämnder samt Rufi — representantföreningen för utländska

farmaceutiska industrier.

Medicinalstyrelsen och överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner,

att benämningen vådligt ämne endast bör användas i lagtext och att termen

i varningstexter etc. bör utbytas mot »hälsovådlig» eller dylikt, då innebörden

vid sådan användning bör vara så lättförståelig som möjligt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, tre hälsovårdsnämnder,

länsveterinären och förste provinsialläkaren i Stockholms län, förste stadsläkaren

i Uppsala och Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar

tveksamhet eller kritiserar användningen i detta sammanhang av ordet

vådlig, då det anses ovanligt, svårförståeligt och missvisande. I stället

föreslår dessa instanser sådana uttryck som »farliga ämnen» och »övriga

hälsofarliga ämnen».

Erinringar mot att hälsofarliga varor införes som samlingsnamn för

samtliga under giftlagstiftningen fallande varor har som tidigare nämnts

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 18b år 1962

framförts av överståthållarämbetet. Även Göteborgs handelskammare, Föreningen

Sveriges droghandlare, Sveriges veterinärförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och Läkemedelsindustriföreningen har invändningar

mot förslaget och framhåller att i den mån giftförordningen

kommer att omfatta ämnen, som används som läkemedel eller till beredning

av läkemedel, förslaget innebär en viss inadvertens. Läkemedels industriföreningen

föreslår i stället benämningen vådliga varor, varvid ämnena

skulle kallas »gifter» respektive »eljest hälsofarliga ämnen» eller »eljest

vådliga ämnen».

5. Bekämpningsmedel

Giftstadgeutredningen

Giftstadgeutredningen föreslår, att som bekämpningsmedel i förordningens

mening skall räknas ämnen och beredningar avsedda att användas till

skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller dylikt förorsakad av

växter, djur, bakterier eller virus. Som bekämpningsmedel skall alltså

räknas varor som på kemisk eller fysikalisk-kemisk väg ingriper i biologiska

processer medan i huvudsak mekaniskt verkande medel ej skall räknas som

bekämpningsmedel. Utredningen understryker att de varor som omfattas av

bekämpningsmedelsförordningen skall vara avsedda att användas för de i

definitionen angivna ändamålen, varvid det närmast är fråga om tillverkarens

avsikt med varan, en avsikt som i regel kommer att manifesteras

på ett utåt synbart sätt genom varunamn, reklam och dylikt. Men även

den faktiska användningen bör i tänkbara tveksamma fall få vara vägledande.

Om en vara i befintligt skick i stort sett endast användes för bekämpningsändamål,

bör den anses falla under förordningens tillämpningsområde,

oavsett under vilka former den tillhandahålles (exempelvis derrisrot).

Då en vara normalt användes huvudsakligen till andra ändamål

och ej utbjudes som bekämpningsmedel, bör den däremot ej anses registreringspliktig

(exempelvis svavelsyra och formalin).

Med egendomsskada avses enligt utredningen i första hand sådan skada

förorsakad dels av ogräs, svampar, bakterier, virus, insekter samt andra

ryggradslösa djur, vilka angriper eller eljest kan anses skadliga för växter

eller lagrade produkter från växtriket, för animaliska produkter såsom

hudar, skinn och djurhår, textilier samt för virke och virkesprodukter;

dels av vissa fåglar såsom skator och kråkor; dels ock av däggdjur såsom

harar, vildkaniner, sorkar, råttor, möss och mullvadar ävensom av älg och

rådjur.

Vad angår uttrycket sanitär olägenhet erinrar utredningen om att detta

begrepp utförligt diskuterats i propositionen B 1958: 46 med förslag till

hälsovårdsstadga, sid. 128 ff., varvid framhållits svårigheterna att finna

en mera exakt formulering. Denna svårighet föreligger även på det nu

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

förevarande, mera begränsade området. Emellertid är enligt utredningens

uppfattning en strikt gränsdragning i detta sammanhang icke nödvändig

i fråga om den grad av olägenhet, som de avsedda insekterna m. m. vållar.

Även organismer, som mer allmänt sett vållar otrevnad, avses inbegripna.

För att undvika en snäv avgränsning har tillfogats »eller dylikt». Som

exempel kan nämnas myror, i den mån de icke förorsakar egendomsskada

och på denna grund innefattas under ändamålsangivelsen.

Även indirekt verkande preparat, vilka används i bekämpningssyfte, är

avsedda att omfattas av definitionen. Som exempel nämner utredningen

blastdödningsmedel, vilka används för att förhindra spridning av parasiterande

organismer genom att försämra deras tillväxtbetingelser. Giftiga

lantbrukskemikalier, vilka används i huvudsakligen annat syfte än bekämpning,

faller däremot utanför denna förordnings tillämpningsområde

och får i förekommande fall regleras genom giftförordningen.

Utredningen framhåller, att den föreslagna definitionen på bekämpningsmedel

kommer att omfatta bl. a. varor, vilka är avsedda att användas för

jakt med gift. Sådan jakt är enligt jaktstadgan tillåten beträffande råttor,

möss, kråkor och skator och förekommer med dispens även på vildkaniner,

måsar och duvor. Det uppges emellertid, att vid sidan av jaktstadgans bestämmelser

förekommer i praktiken jakt på sorkar med gift i icke obetydlig

utsträckning. Av jaktgifterna är uppenbarligen råttgifterna den kvantitativt

dominerande gruppen.

Det må vidare framhållas, uttalar utredningen, att skydd mot sanitär

olägenhet eller egendomsskada icke nödvändigtvis förutsätter förgörande

av de bekämpade organismerna. Till bekämpningsmedel bör sålunda räknas

exempelvis medel för malsäkring av tyger, avskräckningsmedel mot älg

och rådjur samt bedövningsmedel, som används för att infånga måsar och

duvor.

Färger och liknande varor står åtminstone i vissa fall bekämpningsmedlen

nära. Utredningen, som icke avser, att sådana varor skall träffas av

förordningen, anför därom följande.

Färgämnen, färdigberedd målarfärg o. d. kan visserligen sägas motverka

egendomsskada men avses givetvis icke i regel böra behandlas enligt denna

förordning. Även om de faktiskt bl. a. fyller en bekämpningsfunktion, ligger

syftet med deras användning på ett annat plan. Det sagda gäller emellertid

icke beträffande varor, som utgör en kombination av konventionella

målarfärger och mera specifika impregneringsmedel med bekämpningsverkan.

Dessa varor är ofta utpräglat giftiga, och frågan är därför närmast,

om de bör regleras enligt giftförordningen eller — vilket utredningen avsett

—- enligt denna förordning. Utredningens ställningstagande beror icke blott

på dessa varors faktiska nära samband med övriga här avsedda bekämpningsmedel

utan även på att det praktiska behovet av individuell prövning

av giftighet o. d. bättre kan tillgodoses inom förordningens ram.

Utredningen framhåller att läkemedel självklart ej bör anses som be
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

kämpningsmedel, men föreslår att ett uttryckligt undantag görs för dessa,

då vissa gränsdragningsfrågor kan uppstå främst inom veterinärmedicinen,

t. ex. beträffande medel mot skabb och ohyra. I medicinska sammanhang

använda desinfektionsmedel anser utredningen antingen utgöra läkemedel

eller stå dessa så nära, att en reglering rörande medlen bör ske genom läkemedelslagstiftningen.

Utredningen avser ej heller att konserveringsmedel för livsmedel, läkemedel

och kemisk-tekniska preparat, vilka ej används i bekämpningssyfte,

bör inbegripas i bekämpningsmedelslagstiftningen.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller godtagit utredningens förslag

till definition av bekämpningsmedel. Några remissinstanser såsom medicinalstyrelsen,

veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt och

Uppsala läns hushållningssällskap anser dock att definitionen inte täcker

alla de medel som borde omfattas av denna speciella lagstiftning.

Medicinalstyrelsen påtalar att då bekämpningsmedelsbegreppet avgränsats

till att omfatta ämnen och beredningar syns exempelvis parationsbehandlade

flugremsor falla utanför begreppet.

Veterinärstyrelsen ansluter sig till statens veterinärmedicinska anstalts

uttalande att det torde övervägas om ej vissa ämnen, som, utan att vara

bekämpningsmedel, ingriper i växters fysiologiska processer, såsom tillväxtstimulerande

eller tillväxthämmande ämnen, kartgallringsmedel m. fl.,

borde innefattas i förordningen, då dessa medel i hanteringshänseende

överensstämmer med bekämpningsmedlen. Liknande synpunkter framförs

av Uppsala läns hushållningssällskap, vilket dessutom förmenar att blastdödande

medel ej synes falla under förordningen med den definition som

givits på bekämpningsmedel.

Statens veterinärmedicinska anstalt tar upp frågan om utrotande av fisk

med gifter och anför därom följande.

Jämväl bör uppmärksamheten fästas på den verksamhet, som sedan 1955

förekommit på flera ställen i Sverige och avsett utrotning av icke önskvärd

fisk med användning av s. k. fiskgifter främst då rotenon. Det är härvidlag

fiskeristyrelsen, som med stöd av 8 § fiskeristadgan lämnar tillstånd till

användning av sådant giftigt ämne i samband med fiske. Med hänsyn till

att det här är fråga om ett bekämpningsförfarande — varvid det i framtiden

även kan bli aktuellt att utnyttja för varmblodiga djur höggradigt

giftiga preparat såsom endrin och toxafen (båda av typen klorerade kolväten)

-— finner anstalten det naturligt, att även här ifrågavarande medels

användning och handhavande komma att regleras av bekämpningsmedelslagstiftningen.

Järnvägsstyrelsen önskar följande definition av bekämpningsmedel under

hänvisning till sitt förslag beträffande definition av hälsofarlig vara.

Med bekämpningsmedel förstås i denna förordning kemiska ämnen och

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

beredningar, som äro avsedda för utrotning av växter, djur, bakterier eller

virus och som genom inandning, införande genom munnen eller absorption

genom huden kunna förorsaka skada, sjukdom eller död hos människa.

Kommerskollegium betonar att med den föreslagna definitionen av bekämpningsmedel

skulle förordningen och med stöd därav meddelade föreskrifter

få ett synnerligen vidsträckt tillämpningsområde. Allmänt finner

kollegium det i olika hänseenden vanskligt att tolka de i författningsförslaget

upptagna bestämmelserna. Kollegium anser, att dessa tolkningssvårigheter

främst måste hänföras till att begreppet bekämpningsmedel enligt

förslaget ej är entydigt.

6. Narkotika

I narkotikakungörelsens 1 § anges uttömmande på vilka ämnen och beredningar

kungörelsen är tillämplig. Dessa varor benämnes i praxis narkotika.

Flertalet av ifrågavarande varor är sådana, som jämlikt de av Sverige

biträdda konventionerna skall vara underkastade narkotikaregleringen.

Några enstaka av de angivna varorna är emellertid sådana, som till följd

av missbruk speciellt inom vårt land befunnits böra behandlas lika restriktivt

som de konventionsvägen klassificerade narkotika. Då uppräkningen

av de till narkotikaområdet hörande varorna är en integrerande del av en

av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse, föranleder varje ändring av områdets

omfattning — även sådan som är betingad av Sveriges anslutning till narkotikakonventionerna

— särskild kungörelse.

Läkemedelsutredningen

I princip innebär läkemedelsutredningens förslag ingen ändring av nuvarande

ordning, i det att narkotikaområdet skall avgränsas med hjälp av

enumerativa förteckningar fogade som bilagor till läkemedelsförordningen.

Beslut om ändringar i förteckningarna förutsätts skola meddelas av Kungl.

Maj :t.

Remissyttrandena

Frågan om narkotikaområdets formella avgränsning har icke berörts av

remissinstanserna.

D. Responsaverksamhet

Läkemedelsutredningen

Efter att ha lämnat en detaljerad redogörelse för tidigare framlagda förslag

om responsaverksamhet på läkemedelsområdet framhåller läkemedels
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

utredningen att enighet rått inom utredningen om behovet av en sådan

verksamhet. Huvudskälet för inrättandet av ett responsainstitut är önskvärdheten

att i särskilda fall kunna precisera gränsen emellan apoteksvaror

och fria läkemedel. Vidare menar utredningen att då det visat sig

tekniskt omöjligt att i definitionernas form restlöst ange vad som skall

förstås med farmacevtisk specialitet och bakteriologiskt preparat det är

nödvändigt att i tveksamma fall tolkningsvägen kunna bestämma, till vilken

läkemedelsgrupp ett läkemedel rätteligen är att hänföra. Responsaverksamheten

avses även kunna utnyttjas i andra frågor, som rör tillämpningen

av förordningen. Enligt läkemedelsutredningens förslag bör det

ankomma på medicinalstyrelsen att meddela bindande beslut i hithörande

frågor på begäran av förvaltningsmyndighet, domstol, allmän åklagare,

apoteksföreståndare och den vars rätt berörs därav. Utredningen föreslår

vidare att om mål, som handläggs av domstol, är beroende av sådant avgörande,

domstolen skall hänskjuta frågan till medicinalstyrelsen, när

part så begär eller domstolen finner det nödvändigt. Medicinalstyrelsens

beslut skulle inte få överklagas hos högre myndighet. Utredningen utgår

från att medicinalstyrelsens beslutanderätt i berörda frågor skulle utövas

av den av utredningen föreslagna läkemedelsnämnden.

Utredningen förklarar sig vara medveten om att föreskrifter om skyldighet

för förvaltande myndigheter att på begäran lämna bindande besked

■—- ett slags motsvarighet till processrättens fastställelseförfarande — ej är

vanliga i svensk förvaltningsrätt men åberopar vissa lagrum exempelvis i

arbetstids- och semesterlagarna, skogsvårdslagen och livsmedelsstadgan, där

enligt utredningen föreskrifter av samma art ges.

En av ledamöterna i läkemedelsutredningen, advokaten Rising, har anmält

avvikande mening beträffande responsainstitutets funktion. Den som

på begäran erhållit ett utlåtande från myndigheten i fråga och handlar i

överensstämmelse med det bör enligt Rising vara fredad från åtal. Att ett

sådant utlåtande ej skall kunna överklagas och dessutom vara bindande

för domstol finner reservanten däremot oformligt, då det i förevarande fall

i huvudsak ej gäller en författningstolkning utan i allt väsentligt en bevisprövning.

Rising anför vidare härom.

För att en produkt skall anses såsom apoteksvara erfordras, att varuslaget

i fråga de facto »endast eller i huvudsakligaste mån» användes såsom

läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. Bedömningen huruvida så är

fallet innefattar således varken någon författningstolkning eller någon medicinsk

värdering av varans lämplighet såsom läkemedel; det rör sig i stället

om att enligt vanliga bevisprövningsnormer bedöma de uppgifter och

den utredning om faktiska förhållanden, som i ärendet presteras.

Det får ej förbises att proceduren inför läkemedelsnämnden icke kan bli

ett kontradiktoriskt förfarande. Utredningen måste i huvudsak framläggas

av sökanden, som alltså i hög grad kan påverka utredningsresultatet, t. ex.

genom att framlägga ett alltför lokalt selektivt material. Säkerligen lägger

sökanden upp sin utredning på ett annat sätt om han önskar få beskedet, att

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kiingl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

varan utgör apoteksvara än om han önskar få fastslaget, att det rör sig om

en fri handelsvara.

Reservanten framhåller vidare att vid avgörandet av huruvida en vara

över huvud taget är att anse som läkemedel förhållandena ytterligare

kompliceras då denna fråga är beroende av avsikten med varans användning,

vilken avsikt dokumenteras genom de försäljningsargument, som begagnas

vid varans salubjudande. Utredningens förslag i fråga om responsaverksamheten

är så mycket betänkligare som medicinalstyrelsens utlåtande,

att en viss vara är att anse såsom apoteksvara, kommer att bli gällande

icke allenast för viss tillverkares produkt eller för ett visst varuparti utan

för varuslaget såsom sådant. Härigenom kan rättsförluster uppstå för tredje

man.

Remissyttrandena över läkemedelsutredningens förslag

Förslaget om inrättandet av ett responsainstitut har hälsats med tillfredsställelse

på de flesta håll. Juridiska fakulteten i Uppsala anser sig

dock inte kunna godtaga förslaget och anför som skäl härför följande.

Förebilder till ett dylikt institut finnas i arbetstidslagstiftningen och

1951 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete, där liknande beslutanderätt tillagts arbetsrådet, numera arbetsmarknadsstyrelsen.

Institutet torde där kunna uppfattas såsom ett slags

skiljedom i intressekonflikter mellan arbetsmarknadens parter, vilka förty

genom sina representanter deltaga i avgörandet. Förhandsbesked förekomma

inom flera områden, där de framtvingats av behovet att undanröja

en av bristfällig lagstiftning föranledd rättsovisshet. Förhandsbeskedet är

emellertid i princip allenast så till vida bindande, att myndighetens slutliga

beslut ej må till partens nackdel avvika därifrån. Part, som handlar i enlighet

med beskedet, är skyddad mot ansvar, även om beskedet skulle av domstolen

finnas oriktigt. I förevarande fall skulle emellertid beskedet binda domstolen

även i motsatt riktning och dessutom gälla ej allenast för parten utan

för allmänheten. Någon verklig likhet med åberopade förebilder finnes icke.

Institutet är oförenligt med vår rätts konstitutionella grundsatser.

Läkemedelsutredningens förslag att medicinalstyrelsens (läkemedelsnämndens)

beslut i responsafrågor inte skulle kunna överklagas samt att

besluten skulle vara bindande för domstol har tillstyrkts av kommerskollegium

och befunnits acceptabelt av hovrätten över Skåne och Blekinge,

som speciellt tillfrågats i denna angelägenhet, under det att så gott som

samtliga övriga instanser tagit avstånd från förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hyser sålunda — förutsatt att medicinalstyrelsens

responsaverksamhet anförtros åt läkemedelsnämnden med

den sammansättning utredningen föreslagit -— ej några avgörande betänkligheter

mot att medicinalstyrelsen tilläggs befogenhet att med bindande

verkan avgöra frågor av sådan art som utredningsmajoriteten föreslagit och

menar att domstolar och andra myndigheter inte äger den sakkunskap som

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 18k år 1962

i allmänhet fordras för att bedöma flertalet av dessa frågor. Den bevisprövning,

som kommer att åvila medicinalstyrelsen, finner hovrätten i stort

sett motsvara den, som ankommer på arbetarskyddsstyrelsen inom området

för dess responsaverksamhet såväl enligt de bestämmelser i lagen om arbetstidens

begränsning och lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete, vilka tjänat utredningsmajoriteten till mönster,

som enligt motsvarande stadganden i ett flertal andra lagar. Då någon olägenhet

av att arbetarskyddsstyrelsen i dessa fall har att pröva även bevisfrågor

ej har försports, borde också läkemedelsnämnden kunna anförtros att avgöra

förekommande bevisfrågor.

Hovrätten anser dock en sådan föreskrift erforderlig, att vid behandling

av ärendena muntlig förhandling skall äga rum inför medicinalstyrelsen,

när så begärs eller styrelsen eljest finner det nödvändigt, samt att styrelsen,

då det är påkallat, bereder vederbörande branschsammanslutningar tillfälle

att yttra sig. En sådan föreskrift skulle, enligt hovrätten, i hög grad motverka

risken för att sökanden genom att framlägga endast för honom förmånligt

utredningsmaterial förhindrar att en fråga blir objektivt belyst.

Beträffande Risings uttalande, att genom avgöranden av medicinalstyrelsen

i responsaärenden rättsförlust kunde uppstå för tredje man, anför

hovrätten.

Emellertid kan ett avgörande, att en vara är apoteksvara, endast äga

rättskraft gentemot sökanden eller, om utlåtandet begärts av myndighet,

den som avses med denna begäran. Något annat kan ej vara rimligt med

hänsyn till den betydelse dennes yrkande, bevisning och argumentering kan

ha för innehållet i avgörandet. Tredje man, för vilken avgörandet kan ha

betydelse, måste alltså ha rätt att oavsett avgörandet själv begära utlåtande

i frågan eller i händelse av åtal påfordra att sådant inhämtas.

I överklagningsfrågan har följande remissorgan tagit avstånd från utredningens

förslag, nämligen medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium,

specialitetsnämnden, veterinärmedicinska anstalten, juridiska

fakulteten i Uppsala, medicinska fakulteten i Lund, tekniska högskolan i

Stockholm, läkemedelskommittén, två handelskamrar, Sveriges kemiska

industrikontor, Apotekarsocieteten, Sveriges farmacevtförbund, Sveriges

läkarförbund, Läkemedelsindustri föreningen, llufi, Föreningen Sveriges

droghandlare, Svenska försäljnings- och reklamförbundet samt Sveriges

färghandlares riksförbund. I remissvaren har man i allmänhet anslutit sig

till Risings reservationsvis framförda åsikter.

Giftstadgeutredningen

Under hänvisning till läkeinedelsutredningens förslag om inrättande av

responsainstitut för läkemedelsområdet föreslår giftstadgeutredningen en

motsvarighet till detta för såväl hälsofarliga varor som bekämpningsmedel.

Responsaverksamheten skall enligt förslaget åvila tillsynsmyndigheten.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

Utredningen betonar att med det föreslagna systemet (allmänna definitioner

och exemplifierande förteckningar) för avgränsning av gifter och

vådliga ämnen det måste bedömas som erforderligt för näringslivet att i

förväg kunna få besked om huruvida visst ämne är hänförligt till gift eller

vådligt ämne. Huruvida en beredning blir underkastad giftlagstiftningen

blir även i framtiden liksom för närvarande svårbedömt, varför ett responsainstitut

också för sådana frågor måste vara av värde. Även rörande bekämpningsmedlen

kan det i många fall vara av betydelse att få vissa förhandsbesked.

Främst torde det bli aktuellt, anser utredningen, med uttalande

om till vilken faroklass ett visst bekämpningsmedel är att hänföra

men understundom torde även frågan huruvida en viss vara är hänförlig

till bekämpningsmedel kräva ett auktoritativt svar.

Remissyttrandena över giftstadgeutredningens förslag

Förslaget att inrätta responsainstitut för frågor rörande hälsofarliga

varor och bekämpningsmedel har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

samtliga remissinstanser. Ett flertal remissorgan framhåller att en väl

fungerande responsaverksamhet är en förutsättning för genomförandet av

utredningens förslag att avgränsa giftvaruområdet från icke giftiga varor

medelst allmänna definitioner och exemplifierande förteckningar.

Departementschefen

Läkemedel och gifter är två varugrupper, som har mycket gemensamt. I

båda fallen är det i stor utsträckning fråga om varor, som är synnerligen

värdefulla, ibland nära nog oumbärliga, men där användningen samtidigt

är förenad med stora risker.

De båda varuområdena har också det gemensamt, att de under de senaste

decennierna varit stadda i stark utveckling. Jag behöver sålunda på läkemcdelssidan

endast erinra om den expansion läkemedelsindustrin har

undergått, vilket möjliggjort att i hälso- och sjukvårdens tjänst ställts så

utomordentliga, för behandlingsmöjligheterna nära nog revolutionerande

medel som sulfapreparat, antibiotika, poliovaccin och psykofarmaka. Bekämpningsmedlen

—• som nästan undantagslöst är gifter, inte sällan tillhörande

de starkast verkande bland de kända gifterna — används i vårt

land främst inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel och anses numera

öka värdet av den årliga avkastningen från dessa näringsgrenar med

ett sammanlagt belopp av storleksordningen en halv miljard kronor. Framför

allt i de tropiska länderna men i någon mån även hos oss är bekämpningsmedlen

också framgångsrika vapen vid bekämpandet av allvarliga

sjukdomar. Andra giftiga varor med stor och ökande praktisk betydelse

inom industrin och hushållen är vissa lösningsmedel, rengöringsmedel, analyskemikalier

etc.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

Samtidigt som läkemedlen och bekämpningsmedlen blivit allt effektivare

har också riskerna för allvarliga skadeverkningar vid osakkunnigt handhavande

av dem ökat. En särskild ställning bland gifterna intar de rusgifter,

som går under benämningen narkotika. Dessa används i stora delar av

världen som njutningsmedel och skapar därvid stora sociala och medicinska

problem för individ och samhälle. Eftersom många narkotika emellertid

är betydelsefulla läkemedel med en effekt, som inte kan uppnås med

andra medel, har man inte kunnat helt förbjuda innehav och användning

av narkotika, utan ansträngningarna har måst inriktas på att förhindra missbruk

och begränsa skadeverkningarna. För vårt lands vidkommande har

under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga om narkotikamissbruk och

illegal narkotikahandel.

Det är mot bakgrunden av vad jag nu anfört naturligt, att författningsregleringen

på ifrågavarande områden, vars grundelement daterar sig för

läkemedlens del till 1913 och i fråga om gifterna till 1943, i mångt och

mycket måste framstå såsom otidsenlig. Jag ser det som ett viktigt led i

reformarbetet på hälso- och sjukvårdens område att söka skapa en modern

författningsreglering för läkemedel och gifter, som utan att hämma utvecklingen

fyller högt ställda krav på säkerhetsföreskrifter mot skadeverkningar

på grund av okunnighet eller oaktsamhet hos dem som handhar medlen.

När det gäller narkotika, som i huvudsalt regleras på grundval av internationella

konventioner, kan i detta sammanhang närmast komma i fråga att

genom skärpta straffbestämmelser öka förutsättningarna att stävja illegala

förfaranden.

Arbete med att försöka modernisera författningsmaterialet i fråga har

pågått under lång tid. Redan i mitten på 1930-talet framlade särskilda sakkunniga

förslag till ny läkemedelslagstiftning. Detta förslag ledde emellertid

inte till några lagstiftningsåtgärder liksom inte heller ett av medicinalstyrelsen

1947 framlagt förslag i samma ämne. Under 1950-talet har tre utredningar

varit verksamma på ifrågavarande område, nämligen läkemedelsutredningen,

som avgav förslag till läkemedelsförordning 1955, läkemedelskommittén,

som presenterade ett betänkande om läkemedelsförsörjningens

organisation 1959, och giftstadgeutredningen, som framlade förslag till

reviderad giftlagstiftning 1961. Samtliga förslag har i vanlig ordning remissbehandlats.

Sistnämnda år resulterade även ett inom Förenta Nationerna

bedrivet arbete på modernisering och förenhetligande av de internationella

narkotikabestämmelserna i en allmän narkotikakonvention, som undertecknats

av bl. a. Sverige.

Det omfattande material, som sålunda föreligger, utgör enligt min mening

en god grund för att nu åstadkomma en modern läkemedels- och giftlagstiftning.

En fråga som kan tyckas formell men som i själva verket har stor praktisk

betydelse är hur gränsdragningen inom lagstiftning s4

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 184

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 18>r år 1962

komplexet bör ske eller m.a.o. hur de aktuella varugrupperna bör avgränsas

från varandra och fördelas på skilda författningar.

Hittills har apoteksvarustadgan reglerat förutom läkemedel även sådana

substanser, som används vid tillredning av läkemedel. Men de läkemedel

och läkemedelssubstanser, som utgör första klassens gift, har inte omfattats

av apoteksvarustadgan utan av giftstadgan. Den snabba utvecklingen på de

skilda fälten har lett till att det nära legislativa sambandet mellan varugrupperna

inte sällan varit hindersamt, då det gällt att för varje vara få så

adekvata bestämmelser som möjligt. I själva verket har olägenheterna med

de delvis gemensamma bestämmelserna varit så stora, att det kommit att

framstå som ett betydelsefullt led i reformarbetet att åstadkomma klarare

gränsdragningar.

Läkemedelsutredningen har i nämnda syfte föreslagit att en särskild

läkemedelsförfattning i princip skall reglera såväl giftiga som icke giftiga

läkemedel och läkemedelssubstanser. För att nå ytterligare pregnans i

gränsdragningen har giftstadgeutredningen i sitt förslag endast hänfört

de bruksfärdiga läkemedlen under läkeinedelsförfattningen medan substanserna,

i den mån de är hälsovådliga, överförts till en särskild giftförfattning.

Vid remissbehandlingen har sistnämnda lösning vunnit allmän

anslutning och för egen del vill jag förorda att regleringen sker enligt denna.

Med en sådan ordning kan de speciella, på internationella överenskommelser

grundade bestämmelser som krävs för de narkotiska gifterna inte

lämpligen — som läkemedelsutredningen föreslagit — inryckas i läkemedelsförfattningen.

Narkotika innefattar nämligen såväl bruksfärdiga

läkemedel som substanser. Inte heller synes det lämpligt att inrymma bestämmelserna

i giftförfattningen, som endast indirekt skulle komma att

beröra läkemedelsområdet, dit den legitima användningen av narkotika

hör. Med hänsyn härtill har jag funnit övervägande skäl tala för att de särskilda

bestämmelserna rörande narkotika liksom nu regleras i en särskild

författning.

Vad slutligen angår bekämpningsmedelsområdet har giftstadgeutredningen

i analogi med sin inställning beträtfande läkemedlen förordat, att

hälsovådliga substanser som används för framställning av bekämpningsmedel

regleras via den allmänna giftförfattningen medan de med de bruksfärdiga

medlen förknippade problemen behandlas i särskild författning.

Även på denna punkt har utredningens förslag tillstyrkts av praktiskt taget

alla remissinstanser. Enligt min mening innesluter förslaget möjlighet till en

smidig lösning av de svårbemästrade problem, som nu föreligger i fråga om

bekämpningsmedlen. Jag ansluter mig därför till förslaget i denna del.

Enligt den av mig sålunda förordade ordningen krävs fyra grundläggande

författningar för reglering av det nu aktuella området. Dessa skall därvid

avhandla varugrupperna läkemedel, bekämpningsmedel, narkotika samt

andra giftiga varor än de nämnda. Vad beträffar författningarnas

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 18t år 1962

formella natur är ingen av de tillämnade bestämmelserna av sådan

art, att de bör inrymmas i lag. Däremot är området av sådan betydelse och

bestämmelserna så ingripande i den enskildes handlingsfrihet, att riksdagens

yttrande synes böra inhämtas över grundförfattningarna i den avsedda

regleringen. Jag föreslår därför, att förordningar med grundläggande

bestämmelser på de fyra områdena föreläggs riksdagen för yttrande.

För att vinna en klar avgränsning av de skilda författningarnas tillämplighetsområde,

framför allt gentemot sådana varugrupper som inte skall

innefattas i regleringen, måste de här aktuella varugrupperna noga

definieras.

Enligt nu gällande läkemedclsdefinition är det inte varans objektiva

egenskaper, som i ett visst fall gör den till läkemedel. I stället är det avsikten

med varan, som är avgörande. Detta förhållande, som är regel även

i andra länder, ger en effektiv möjlighet att enligt läkemedelslagstiftningen

granska varje vara, som utbjuds under föregivande av läkemedelseffekter.

Läkemedelsutredningen har på denna punkt inte föreslagit någon ändring

och principiella invändningar har inte gjorts mot konstruktionen vid remissbehandlingen.

Det syns mig uppenbart, att man på denna punkt saknar

anledning att diskutera ändringar.

En saklig ändring har utredningen avsett med sitt förslag att till läkemedel

skall räknas inte blott varor som är avsedda att förebygga, lindra

eller bota sjukdomssymtom hos människor eller djur utan även varor som

är avsedda att påvisa sjukdom eller symtom därpå. Som nämnts har sedan

början av 1930-talet flera förslag framförts om att de diagnostiska preparaten

skulle klassificeras som läkemedel. I ett flertal andra länder, däribland

de övriga nordiska, tillämpas redan en sådan ordning. Det av läkemedelsutredningen

nu framlagda förslaget i ämnet har vid remissbehandlingen

fått ett positivt mottagande. Avstyrkande förekommer endast i statskontorets

yttrande och motiveras där med farhågor för att medlen genom den

ändrade klassificeringen skall fördyras. Som läkemedelsutredningen framhållit

och som även berörts av vissa remissinstanser, är det inte i och för

sig nödvändigt, att klassificeringen medför ändrade handelsvägar för preparaten,

i varje fall inte såvitt angår inköp till sjukhusen, som är de utan

jämförelse största avnämarna av dessa medel. För egen del finner jag det

angeläget, att läkemedelsförordningen i så stor utsträckning som möjligt

blir tillämplig, då det gäller kemiska och biologiska preparat med användning

inom medicinen. Från denna synpunkt synes någon tvekan inte böra

råda om att jämväl de diagnostiska medlen skall klassificeras som läkemedel.

Vilka handelsvägar, som skall gälla för dessa liksom för andra slag

av läkemedel, synes mig väsentligen vara en fråga om vilken kontroll som

erfordras och i vilken män en viss handelsväg kan anses vara en länk i

kontrollkedjan. Härtill återkommer jag i det följande. Med mitt ställningstagande

beträffande klassificeringen av de diagnostiska preparaten har jag

sålunda inle velat binda mig för eu viss handelsväg för de aktuella varorna.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

Läkemedelsutredningen har påpekat, att smärtstillande medel och bedövningsmedel,

som används för att underlätta förlossning eller operationer,

inte definitionsmässigt är läkemedel för närvarande. Utredningen har

föreslagit, att även dessa medel skall omfattas av läkemedelslagstiftningen.

Förslaget har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen och det

synes mig naturligt, att det i sak leder till positiva åtgärder. Jag anser det

emellertid lämpligt, att denna utvidgning ges en sådan utformning att även

andra för invärtes eller utvärtes bruk avsedda medel, som används vid

behandling i samband med sjukdom, skada, kroppsfel eller förlossning,

innefattas i läkemedelsbegreppet. Som exempel på sådana medel må blott

nämnas medel för behandling av operativa blödningar.

Den av läkemedelsutredningen hävdade och av flertalet remissinstanser

biträdda uppfattningen, att blod för infusionsändamål, odontologiskttekniska

samt kirurgiskt-tekniska preparat inte bör regleras i läkemedelsförordningen,

delar jag. I sammanhanget torde böra erinras om att föreskrifter

om blod för infusionsändamål numera meddelats i farmakopén

och att frågan om prövning av dentalmaterial på initiativ av Nordiska rådet

bearbetas på nordisk bas.

Av mitt principiella ställningstagande till förmån för giftstadgeutredningens

förslag i fråga om gränsdragning mellan läkemedel och gifter följer,

att endast bruksfärdiga medel skall falla under läkemedelsförordningens

tillämpningsområde. Vid sådant förhållande minskas avsevärt behovet att

såsom nu också laborera med ett särskilt apoteksvarubegrepp. Om detta begrepp

slopas, skulle det leda till en enklare systematik och, som Läkemedelsindustriföreningen

påpekat, till en terminologi i god samklang med den internationellt

gängse. Den enda konsekvens härav, som skulle kunna inge

betänkligheter, är att vissa substanser, såsom acetylsalicylsyra, fenacetin,

koffein m. fl., i och för sig kan användas som läkemedel utan att undergå

någon beredning. Några av dessa substanser såsom fenacetin skulle måhända

komma att falla under det nya giftbegreppet och därigenom bli kringgärdade

av erforderliga säkerhetsföreskrifter. Alla som läkemedel direkt användbara

substanser skulle däremot knappast kunna hänföras till gifterna,

varför en del skulle komma att lämnas utanför den önskvärda regleringen.

De härmed förenade riskerna är väl kanske inte så stora, då det kommersiella

intresset för att saluföra ett icke doserat läkemedel måste bedömas

som mycket begränsat. I syfte att ändock inskränka möjligheterna härtill

vill jag förorda, att till bruksfärdiga läkemedel skall hänföras inte blott

sådana som genom beredning eller dosering iordningställts i bruksfärdigt

skick utan även sådana fall, då en som läkemedel användbar substans tillhandahålles

med doseringsanvisning. Om läkemedelsbegreppet bestäms på

detta sätt och till läkemedelsdefinitionen därjämte knyts en bestämmelse,

som ger medicinalstyrelsen befogenhet att, då det bedöms nödvändigt, föreskriva

att läkemedelsförordningen helt eller delvis skall tillämpas beträffande

vara, som kan användas på samma sätt som läkemedel men icke

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962

iordningställts i bruksfärdigt skick härför eller annan vara som i fråga om

egenskaper och användning står läkemedel nära, saknas varje anledning att

behålla apoteksvarubegreppet. Jag föreslår att regleringen sker i enlighet

härmed.

Frågan om gränsdragning mellan läkemedel och livsmedel har behandlats

ganska ingående av läkemedelsutredningen och har även föranlett uttalanden

av ett flertal remissorgan. Den varugrupp, som i första hand föranlett

diskussionen, är de s. k. näringspreparaten och därvid inte minst vitaminpreparaten.

Som lagstiftningen nu är uppbyggd, skall en sådan vara alltid

kunna hänföras till ettdera av de båda områden, som livsmedels- respektive

läkemedelslagstiftningen avser att reglera. Primärt sker därvid klassificeringen

med hjälp av de definitioner, som ges i apoteksvarustadgan på läkemedel

och i livsmedelsstadgan på livsmedel. Av de i apoteksvarustadgan

avsedda läkemedlen är endast de som tillika utgör apoteksvaror underkastade

någon egentlig kontroll. Mot bakgrunden härav får ses bestämmelsen

i livsmedelsstadgan att vad som föreskrivs i stadgan om livsmedel, i

tillämpliga delar skall gälla även sådana för förtäring avsedda läkemedel,

vilkas sammansättning och tillverkning inte jämlikt gällande läkemedelsförfattningar

är underkastade särskild kontroll.

Läkemedelsutredningen har ansett, att gränsdragningen mellan livsmedel

och läkemedel även fortsättningsvis måste baseras på en direkt tillämpning

av livsmedels- och läkemedelsdefinitionerna. Därvid bör man enligt utredningen

uppfatta det i läkemedelsdefinitionen ingående rekvisitet »avsedda

att förebygga sjukdom eller sjukdomssymtom» så, att man till läkemedel

endast hänför sådana varor, som inte utgör i vidsträckt mening normal

kost eller som ej endast tjänar till utfyllnad av brist på ämne, som normalt

tillförs genom kosten. I syfte att motverka risken att sådana beredningar,

särskilt vitaminpreparat, kommer i handeln, vilka med hänsyn till sin halt

av verksam substans är uppenbart otjänliga som utfyllnad av brist i kosten,

har utredningen förordat viss komplettering av livsmedelsstadgans bestämmelser.

Flertalet remissorgan, som yttrat sig om den nu aktuella gränsdragningen

mellan livsmedel och läkemedel, har varit kritiska mot utredningens

gränsdragningsmetod. Mer eller mindre uttalat förordas i stället

en lösning enligt linjer, som reservationsvis framförts inom läkemedelsutredningen,

och som innebär, att gränsdragningen görs beroende av siffermässiga

värden på halten av ingående beståndsdelar i preparaten.

Med anledning av vad som yttrats under remissbehandlingen vill jag

understryka, att läkemedelsbegreppets konstruktion helt bygger på avsikten

med den utbjudna varan. Att man i fråga om näringspreparat och vitaminpreparat

skulle låta någon annan faktor bli avgörande synes mig inte

rimligt, helst som det här inte rör sig om någon säkerhetsfråga.

Liksom nu bör utanför läkemedelslagstiftningen falla mineralkällsalter

och mineralvatten. Inte heller fruktsalter bör inbegripas däri. I stället blir

livsmedelsbestämmelserna i tillämpliga delar gällande på dessa varor. Jag

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

ansluter mig också till läkemedelsutredningens förslag, att s. k. halspastiller

inte skall anses som läkemedel utan i stället följa livsmedel sstadgans bestämmelser.

Enligt läkemedelsutredningens förslag skulle de homeopatiska medlen

utan undantag bli registreringspliktiga farmacevtiska specialiteter. För närvarande

är endast de minst utspädda homeopatiska medlen registreringspliktiga.

Inget av ifrågavarande preparat har emellertid godkänts vid prövning

av registreringsansökningen, enär det ansetts att medlen saknat medicinskt

värde. Läkemedelsutredningens förslag innebär sålunda inte blott

en skärpning av villkoren för tillhandahållandet utan det kan antagas, som

också framhållits i vissa remissyttranden, att medlen i praktiken skulle

förbjudas. I den mån det rör sig om helt oskadliga preparat synes en sådan

ordning inte förenlig med de principer, som legat till grund för den av statsmakterna

1960 antagna lagstiftningen om förbud i vissa fall mot verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område. Eftersom det utan vidare torde

stå klart att ett stort antal homeopatiska medel inte i och för sig är skadliga,

anser jag det inte lämpligt att på denna punkt följa läkemedelsutredningens

förslag. I stället finner jag det följdriktigt att dessa preparat principiellt

bryts ut ur säkerhetslagstiftningen på läkemedelsområdet. Inför en

sådan utbrytning kan man möjligen hysa någon tvekan om hur gränsdragningen

bör ske. Från säkerhetssynpunkt torde emellertid ingen invändning

kunna göras om man drar gränsen så, att sådana homeopatiska medel, som

innehåller verksamt ämne i en myckenhet av högst en miljondel av medlets

vikt, undantas från läkemedelsförordningens tillämpningsområde. Dylika

medel har nämligen mycket länge fått utlämnas receptfritt från apotek

även om de beretts med ett första klassens gift som utgångspunkt. De homeopatiska

medlen skulle alltså enbart komma att regleras av livsmedelslagstiftningen

på samma sätt som fruktsalter, halspastiller o. d. Detta innebär

bl. a„ att medlen blir tillgängliga i allmänna handeln och inte behöver

tillhandahållas av apoteken.

I bilaga III till apoteksvarustadgan förtecknas ett antal som läkemedel

allmänt använda varor, vilka inte är att anse som apoteksvaror. Bortsett

från glycerinhaltig honung, en vara som knappast torde behöva regleras i

detta sammanhang, och från fruktsalter och halspastiller, vilka varugruppers

framtida klassificering jag redan tagit ställning till, upptar förteckningen

uteslutande medel för utvärtes bruk. Om varornas sammansättning,

märkning in. m. lämnas närmare anvisningar i bilagan. Vissa av dessa varor

har alltjämt en icke obetydlig användning, medan andra torde vara förlegade.

Jag har inte funnit skäl för att formerna för dessa varors tillhandahållande

principiellt ändras. Däremot torde det vara önskvärt med en ordning,

som smidigare än nu anpassar sig till den fortgående utvecklingen.

Undantagna från att betraktas som apoteksvaror är även kosmetiska medel,

avsedda till ans av hud eller hår eller till renhållning av munhålan,

medel avsedda till ans av friska sår samt liktornsmedel. Till stor del rör det

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

sig härvid om hygieniska och kosmetiska preparat, som inte kan betraktas

som läkemedel. I den mån säkerhetshänsyn påkallar möjlighet till ingripande

mot sådana medel bör detta tillgodoses i annan ordning. Som jag

återkommer till har jag i överensstämmelse med giftstadgeutredningens förslag

intagit vissa stadganden beträffande nämnda varugrupper i giftförordningen.

Vad angår övriga här avhandlade läkemedel för utvärtes bruk,

förordar jag, att de undantas från förordningens tillämpningsområde, om

de uppfyller villkor, som medicinalstyrelsen skall äga meddela, i fråga om

sammansättning och märkning.

Jag har härmed behandlat de frågor, som berör läkemedelsbegreppet och

läkemedelsförordningens tillämpningsområde. För regleringen inom det

sålunda avgränsade läkemedelsområdet behövs emellertid ytterligare ett

par begreppsbestämningar. Sålunda rör man sig för närvarande med begreppet

farmaceutisk specialitet, varmed avses läkemedel, utgörande apoteksvara

eller första klassens gift, vilket är avsett att tillhandahållas förbrukaren

i tillverkarens originalförpackning. Från specialitetsbegreppet är

undantagna dels vissa apoteksberedda läkemedel dels flertalet homeopatiska

medel. Frågan om de homeopatiska medlens framtida ställning har

jag redan berört. Vad angår begreppet i övrigt har läkemedelsutredningen

föreslagit, att förpackningsrekvisitet skall slopas samt att de standardiserade

apoteksberedningarna (ACO-preparaten) genomgående skall falla

under specialitetsbegreppet.

Förslaget att slopa förpackningsrekvisitet har fått ett blandat mottagande.

Det har avstyrkts av bl. a. medicinalstyrelsen och specialitetsnämnden.

Numera måste det enligt min mening stå utom all diskussion, att förpackningsrekvisitet

bör behållas i specialitetsdefinitionen. Denna min standpunkt

grundar sig på att man i det livliga internationella samarbetet på området

genomgående förbinder specialitetsbegreppet med ett förpackningsrekvisit.

Så sker bl. a. vid det arbete inom OECD, som under svensk medverkan bedrivs

i syfte att undanröja sådana handelshinder, som sammanhänger med

olikartad lagstiftning på läkemedelsområdet.

Vad beträffar frågan om att inordna ACO-preparaten under specialitetsbegreppet

har meningarna gått starkt isär under remissbehandlingen och

spörsmålet har sedermera ytterligare penetrerats av läkemedelskommittén.

Därvid har kommittén inte haft anledning att precisera en ståndpunkt om

huruvida preparaten formellt bör falla in under specialitetsbegreppet. I

sakfrågan huruvida de bör kontrolleras på samma sätt som industritramställda

specialiteter har däremot kommittén framlagt förslag. Detta går ut

på att farmakopépreparat och därmed jämförbara inte skall behöva registreras,

vilket däremot föreslås bli fallet med övriga ACO-preparat. Vad

angår det terminologiska spörsmålet syns mig ingen anledning föreligga

att göra någon skillnad mellan industriberedda och apoteksberedda standardiserade

läkemedel. Jag förordar sålunda, att de samtliga skall inbe
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

gripas i begreppet farmacevtisk specialitet. Till kontrollfrågan återkommer

jag i nästa avsnitt, som rör vissa speciella frågor beträffande läkemedlen.

En ytterligare begreppsbestämning på läkemedelsområdet avser de bakteriologiska

preparaten. Läkemedelsutredningen har föreslagit att dessa

preparat — såväl humanbakteriologiska som veterinärbakteriologiska skall

utgöra en från övriga läkemedel avgränsad grupp, för vilken speciella stadganden

skall gälla. Vid remissbehandlingen har detta förslag fått ett positivt

mottagande av de bakteriologiska fackinstanserna men från andra håll

rönt ganska stark kritik. I de kritiska yttrandena har bl. a. hävdats, att de

bakteriologiska preparaten med fördel kan hänföras till de farmacevtiska

specialiteterna. För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att de

bakteriologiska preparaten under samma förutsättningar som övriga läkemedel

bör hänföras till farmacevtiska specialiteter men att de ändå i så

många avseenden bör bli föremål för särreglering, framför allt de som

tillverkas vid de statliga institutionerna, att en definition på preparaten är

nödvändig. Definitionen bör i övrigt kunna utformas i nära anslutning till

läkemedelsutredningens förslag. Med bakteriologiska preparat skulle sålunda

i stort sett avses sådana farmacevtiska specialiteter, som utgöres av

antingen serum och liknande, härrörande från människor eller djur, eller

vaccin eller liknande preparat, som är avsett att framkalla eller påvisa

immunitet eller likartat tillstånd.

När jag härefter övergår till de med giftlagstiftningen förknippade begreppsbestämningarna,

vill jag först erinra om att gällande giftstadga icke

upptar någon definition på gift. Varuområdet, på vilket stadgan är tilllämplig,

avgränsas i stället med hjälp av två förteckningar, som i princip

uttömmande anger vilka varor som är gifter av första klassen och vilka

som är gifter av andra klassen. Metoden har i flertalet fall gjort det lätt

att bedöma, huruvida en viss vara är att anse som gift och till vilken giftklass

den i så fall är att hänföra. Från säkerhetssynpunkt har det däremot

varit en betydande olägenhet att giftstadgans bestämmelser inte blivit

tillämpliga på en även mycket toxisk vara förrän denna intagits i stadgans

bilagor. Å andra sidan har det från praktisk synpunkt inneburit stelhet

och inkonsekvenser med de formella och schablonmässiga regler som

gällt för avgränsningen av gifthaltiga beredningar, regler som varit nästan

ofrånkomliga följder av systemet med uttömmande listor.

Giftstadgeutredningens förslag innebär att varans faktiska giftighet skall

avgöra, om giftlagstiftningen skall bli tillämplig. Den föreslagna avgränsningsmetoden

bygger på en allmänt hållen definition och exemplifierande

listor över de ämnen, som faller inom giftförordningens tillämplighetsområde.

Listorna skall hållas aktuella genom tillsynsmyndighetens försorg. Beträffande

ämnen som endast eller huvudsakligen används vid framställning

av läkemedel föreslås dock att listan skall bli uttömmande. Liksom

nu skall varuområdet för giftlagstiftningens tillämpningsområde uppdelas

i två huvudgrupper. Utredningen föreslår att ämnena klassificeras som

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 ur 1962

gifter och vådliga ämnen och att beredningarna analogivis skall följa reglerna

för ämnena. Som samlingsnamn använts beteckningen hälsofarliga varor.

Endast ett relativt begränsat antal beredningar väntas falla under tilllämpningsområdet,

eftersom bruksfärdiga läkemedel och bekämpningsmedel

skall regleras av särskilda författningar.

En nära nog enhällig opinion har under remissbehandlingen visat sig

föreligga för ett system, där varans faktiska giftighet avgör, huruvida bestämmelserna

i giftförordningen skall bli tillämpliga i det enskilda fallet.

Även då det gäller sättet att omsätta den allmänt omfattade principlösningen

i praktiken har utredningens förslag i stort sett vunnit anslutning

i remissyttrandena.

Enligt min mening innebär den av giftstadgeutredningen föreslagna principiella

lösningen för att avgränsa giftvaruområdet ett betydande framsteg,

varför jag förordar att denna lägges till grund för regleringen på området.

I fråga om den närmare utformningen av definitionen på hälsofarliga

varor har utredningen föreslagit att förutom varans egenskaper även dess

användning skall få påverka bedömningen av huruvida den skall falla

under giftregleringen eller ej. Jag anser att utredningen förebragt goda

skäl härför och biträder sålunda förslaget.

Företrädare för veterinärmedicinen, däribland veterinärstyrelsen, har

påyrkat att man i den allmänna giftdefinitionen skall taga hänsyn inte

bara till toxiciteten för människor utan även till giftigheten för djur. Att

riskerna för skadeverkningar på husdjur och fauna måste tillmätas stor

betydelse inom giftlagstiftningen som helhet syns mig uppenbart. Detta

kommer också till uttryck på olika sätt i förslaget till bekämpningsmedelsförordning.

Däremot har det inte synts mig ändamålsenligt att i den grundläggande

definitionen av hälsofarlig vara ställa riskerna i relation till djur

utan blott till människor. Detta sammanhänger med den oerhört stora variationsbredd

i giftighet en viss vara har i förhållande till olika djurarter.

Den av utredningen föreslagna terminologin tillstyrker jag, då jag funnit

den adekvat och ändamålsenlig.

Termen bekämpningsmedel är ny som begrepp i lagstiftningen. I det allmänna

språkbruket är däremot ordet bekämpningsmedel sedan länge använt

som en sammanfattande benämning på växtskyddsmedel, råttgifter,

medel mot mal, flugor etc., impregneringsinedel för trävirke och textilier

m. fl. preparat. Giftstadgeutredningen, som föreslår att bl. a. handeln med

och användningen av bekämpningsmedel skall regleras av en särskild författning,

har framlagt ett förslag till definition av begreppet bekämpningsmedel.

Denna bygger på avsikten med varans användning och tar sikte på

medlens egenskap alt skydda mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller

dylikt, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Som bekämpningsmedel

skall enligt förslaget icke anses läkemedel eller konserveringsmedel

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 184-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

för livsmedel, läkemedel eller dylikt, ej heller sådana varor som exempelvis

svavelsyra, som huvudsakligen begagnas för annat ändamål och inte

genom särskild benämning eller på annat sätt utbjuds som bekämpningsmedel.

Begreppet skall endast avse ämnen och beredningar och inte mekaniskt

verkande varor.

Mot den föreslagna definitionen har i stort sett endast framkommit detaljanmärkningar.

I anslutning till definitionen bör uttryckligen stadgas

att som bekämpningsmedel inte skall anses — förutom av utredningen

angivna varor — färger, fernissor, tjäror och liknande varor. Dessa kan visserligen

sägas motverka egendomsskada men syftet med användningen ligger

på ett annat plan än de egentliga bekämpningsmedlen, varför de icke

bör träffas av förordningen. I likhet med utredningen anser jag dock, att

varor som är en kombination av målarfärger eller dylikt och mera specifika

impregneringsmedel med bekämpningsverkan skall falla under förordningens

bestämmelser.

Med anledning av vad som i denna del i övrigt anförts under remissbehandlingen

vill jag framhålla följande. Beträffande varor av typen giftimpregnerade

remsor anser jag, att impregneringen i så hög grad karakteriserar

varan, att den bör anses falla under definitionen. Verkan är här

helt beroende av det kemiska ämnet och inte av någon mekanisk egenskap.

Likaså synes mig blastdödande preparat träffas av definitionen, i

varje fall då det rör sig om att förhindra den egendomsskada, som kan

vållas genom angrepp på exempelvis potatisblast. Huruvida tillväxtbefrämjande

och tillväxthämmande medel faller under förordningen synes få bli

beroende på omständigheterna. Att ogräsmedel, vilkas verkan grundar sig

på tillväxtpåverkande hormoner, är bekämpningsmedel torde följa av definitionen.

Så är däremot knappast fallet med fiskutrotningsmedlen. Något

behov av att inrymma dessa bland bekämpningsmedlen synes mig inte

heller föreligga. Utrotande av fisk kräver nämligen tillstånd av fiskeristyrelsen,

som har möjlighet att förbinda tillstånd med erforderliga villkor för

att tillgodose vattenvård och säkerhet. I den mån medlen är skadliga för

människor kan de också falla under regleringen i giftförordningen.

Till sist återstår narkotikabegreppet. För närvarande är detta avgränsat

genom en uttömmande uppräkning i narkotikakungörelsen. Varuområdet

omfattar dels internationellt angivna narkotika, dels ämnen och beredningar,

som enligt Kungl. Maj :ts beslut i vårt land skall följa narkotikareglerna.

Det torde alltjämt vara ofrånkomligt att ange varuområdet genom

en fullständig uppräkning. Likaså synes även för framtiden behov

föreligga att för vårt lands vidkommande behandla ytterligare varor som

narkotika än vad som följer av de internationella besluten. Jag anser däremot

lämpligt att formerna för kungörandet av varuområdets omfattning

ändras. Det nuvarande systemet där de ständigt växande varuförteckningax-na

intagits i narkotikakungörelsen har visat sig tungrott. En smidigare

ordning synes vara att kungörandet sker genom medicinalstyrelsens för
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

sorg. I den män varuområdet anses böra utvidgas utöver vad som följer

av förpliktelser som Sverige påtagit sig genom internationella överenskommelser

bör dock den sakliga prövningen tillkomma Kungl. Maj :t.

Såval läkemedelsutredningen som giftstadgeutredningen har i anslutning

till begreppsbestämningarna för läkemedel, hälsofarliga varor och bekämpningsmedel

föreslagit, att tillsynsmyndigheten skall ha att utöva en respon

sa verksamhet rörande tillämpningen av författningsregleringen.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig mycket positiva till dessa förslag.

Jag anser när det gäller de hälsofarliga varorna både lämpligt och

angeläget att ett responsainstitut kommer till stånd. I själva verket måste

möjligheten att få besked av tillsynsmyndigheten ses som en förutsättning

for att det nuvarande stela systemet med uttömmande förteckningar

ö\er gifter skall kunna uppges. Vad angår läkemedlen och bekämpningsmedlen

synes mig däremot väsentliga förutsättningar saknas för en responsaverksamhet.

Beträffande såväl läkemedels- som bekämpningsmedelsbegreppen

är det nämligen inte primärt objektiva kriterier utan avsikten

med medlet som avgör, huruvida det omfattas av begreppet. Vidare gäller

registreringsplikt för både de flesta aktuella läkemedel och bekämpningsmedlen.

I samband med prövning av ansökan om registrering erhålles besked

i de avseenden som kan vara av intresse. Jag förordar sålunda att responsainstitut

införes endast i fråga om hälsofarliga varor. Slutligen vill jag

tillägga att beslut i responsafrågor enligt min mening bör kunna bli föremål

för överprövning.

VI. Särskilda frågor angående läkemedel

A. Tillverkning och införsel

Gällande bestämmelser

Berättigad att för avsalu fabriksmässigt tillverka sådana läkemedel, som

är hänförliga till apoteksvaror, är den som gjort skriftlig anmälan därom

hos polisiär myndighet, närmare angiven i apoteksvarustadgan. Vid anmälan

skall vara fogat intyg att fabrikanten själv eller av honom anställd

föreståndare för rörelsen äger skicklighet att bedriva verksamheten. Skicklighet

skall enligt stadgan anses tillkomma 1) apotekare och farmacie kandidat,

2) den som vid svenskt tekniskt läroverk avlagt avgångsexamen med

godkända kunskaper i kemi från läroverkets fackskola för kemi, 3) medicine

kandidat, 4) filosofie licentiat, kandidat eller magister med godkända

kunskaper i kemi, samt 5) annan som inför vederbörande lärare vid svenskt

universitet, karolinska institutet, farmacevtiska institutet eller svenskt tekniskt

läroverk styrkt sig äga nöjaktig fackkunskap i kemi. För rätt att tillverka

läkemedel som är gift av första klassen krävs tillstånd. Sådant tillstånd

meddelas i Stockholm av poliskammaren, i annan stad av magistrat

eller kommunalborgmästare och i övrigt av länsstyrelsen. För alt tillstånd

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

skall kunna beviljas fordras föreståndare med likartad kompetens som nyss

sagts om apoteksvaror. Vad beträffar rätten att tillverka bakteriologiska preparat

gäller samma bestämmelser som i fråga om tillverkning av apoteksvaror.

Någon offentlig kontroll av läkemedelsfabrikerna förekommer icke för

närvarande. Dock kan vissa delar av tillverkningen göras till föremål för

inspektion. Sålunda föreskrives i giftstadgan, att fabrikant av gift av första

ldassen, utgörande läkemedel, skall vara skyldig att underkasta sig den särskilda

inspektion och kontroll, varom medicinalstyrelsen kan komma att

förordna.

Rätt att införa apoteksvara tillkommer den som äger rätt att tillverka

eller idka handel med sådan vara. Föreståndare för vissa laboratorier och

vetenskapliga institutioner är vidare i viss utsträckning berättigade att

införa apoteksvaror. Import av humanbakteriologiska preparat får — med

visst undantag beträffande stelkrampsserum — endast ske av föreståndaren

för statens bakteriologiska laboratorium.

Läkemedelsutredningen

Enligt läkemedelsutredningens förslag skall fordras tillstånd för

tillverkning även av sådana läkemedel, som nu benämns apoteksvaror.

Det framhålls, att detta i formellt hänseende innebär en viss skärpning

jämfört med nuvarande ordning. Utredningen har emellertid förutsatt,

att tillstånd skall beviljas så snart de i förordningen angivna förutsättningarna

föreligger. Praktiskt sett innebär salunda tillstandsförfarandet

ingen skärpning, men det öppnar möjlighet att effektivt inskrida om allvarliga

missförhållanden skulle blottas vid ett företag, som tillverkar apoteksvaror.

I fråga om föreståndarkompetensen föreslår däremot

utredningen en skärpning. Tre angivna examina skall enligt förslaget godtagas,

nämligen apotekarexamen, civilingenjörsexamen (från avdelning för

kemi och kemisk teknologi) samt filosofisk examen, vari ingår kemi med

lägst betyget AB. Förslaget är framsprunget ur en övertygelse, att modern

läkemedelstillverkning i regel kräver mycket ingående kunskaper i kemi.

Alla läkemedelsfabriker av betydelse i landet har också föreståndare med

lägst den kompetens utredningen föreslagit. Läkemedelsutredningen är emellertid

medveten om att tillverkning av apoteksvaror i vissa speciella fall bör

kunna bedrivas på ett betryggande sätt under ledning av en föreståndare

med lägre kompetens. Utredningen har därför föreslagit att medicinalstyrelsen

i särskilda fall skall kunna som föreståndare godkänna person, som

saknar formell kompetens, därest han befinnes äga för ändamålet erforderliga

kunskaper och praktisk erfarenhet.

Beträffande tillverkning av bakteriologiska preparat framhåller utredningen,

att den långt övervägande delen av alla i Sverige tillverkade sådana

preparat är framställda vid statens bakteriologiska laboratorium och sta
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

tens veterinärmedicinska anstalt. Något särskilt tillstand för dessa inrättningar

att bedriva tillverkning erfordras givetvis icke. För rätt att annorstädes

tillverka bakteriologiska preparat bör enligt utredningen däremot

krävas tillstånd av samma skäl som då det gäller apoteksvaror. Utredningen

har föreslagit, att kompetens som föreståndare för här avsedd tillverkning

skall tillkomma leg. läkare, veterinär och apotekare, som genom väl vitsordad

tjänstgöring vid institution eller företag, där bakteriologiska preparat

tillverkas, vunnit betryggande erfarenhet rörande dylik tillverkning.

Kravet på praktisk erfarenhet har bedömts särskilt betydelsefullt, eftersom

ingen examen i och för sig torde ge tillräcklig skicklighet att tillverka bakteriologiska

preparat. Emellertid torde även kunna förekomma, att en person,

som icke uppfyller de angivna examenskraven, är skickad att förestå

tillverkning av bakteriologiska preparat. Utredningen har därför föreslagit

befogenhet för medicinalstyrelsen att som föreståndare godtaga jämväl annan,

som prövas besitta för ändamålet erforderliga kunskaper och praktisk

erfarenhet.

Beträffande kontroll av läkemedelsfabriker framhåller

läkemedelsutredningen, att det ej sällan är förenat med stora svårigheter

att enbart genom analys förvissa sig om att en viss läkemedelsberedning är

sammansatt enligt uppgiven deklaration och att dess kvalitet är fullgod. Med

denna utgångspunkt och under hänvisning till ett uttalande av medicinalstyrelsen

i skrivelse till Kungl. Maj :t 1947 föreslår utredningen att tillverkare

av apoteksvaror skall vara skyldig att antingen anställa en auktoriserad

kontrollant för tillverkningen eller underkasta sig offentlig inspektion.

Vad angår införsel av läkemedel föreslår utredningen att bestämmelserna

om import av bakteriologiska preparat byggs ut till att avse såväl

humanbakteriologiska som veterinärbakteriologiska preparat. Importrätt

beträffande sistnämnda preparatgrupp skall tillkomma veterinärstyrelsen

och föreståndaren för statens veterinärmedicinska anstalt. I övrigt

skall bakteriologiska preparat under närmare angivna förutsättningar

få införas av tillverkare, vissa institutionsföreståndare samt av den som

erhållit särskilt tillstånd därtill.

I fråga om import av övriga läkemedel föreslås inga egentliga förändringar.

Remissyttrandena

I regel har remissinstanserna inte haft något att erinra mot det u t v i dgade

tillstå ndsf örfarande t. Avstyrkande yttranden har dock

avgivits av läkemedelskommittén samt juridiskn fakulteten vid Uppsala

universitet.

Enligt läkemedelskommittén har utredningen inte visat att det av säkerhetsskäl

skulle föreligga behov av formellt tillstand för tillverkning och

grosshandel i fråga om de apoteksvaror som icke innehåller första klassens

gifter eller narkotika. Det nuvarande systemet med anmälan angående

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

sådan verksamhet bör därför kunna vara tillfyllest och vid den av kommittén

förordade utformningen av lagstiftningen på läkemedelsområdet bör

det vara möjligt att utforma reglerna för tillverkning och grosshandel på

sådant sätt att de ansluter sig till säkerhetskraven utan att medföra större

inskränkningar i näringsfriheten än som för varje område är nödvändiga.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala är inne på liknande tankegångar,

men betraktar frågan från rent juridiska synpunkter. Fakulteten menar

att, då denna näringsverksamhet f. n. icke i samma utsträckning är tillståndsfordrande,

läkemedelsförordningen synes innebära ett av § 16 regeringsformen

icke auktoriserat ingrepp i förvärvade näringsrättigheter, utan

att av förslaget framgår, hur ersättning skall beredas för den förlust, som

ingreppen kan förorsaka. Den rättsställning, som det administrativa tillståndet

ger näringsidkaren, synes dessutom bli prekär, påpekar fakulteten.

Medicinalstyrelsen som uttalat sig för läkemedelsutredningens linje med

tillstånd anser, att lokal myndighet bör vara tillståndsmyndighet.

Statens farmacevtiska laboratorium önskar en skärpning i förhållande

till läkemedelsutredningens förslag. Man kräver nämligen, att tillståndsgivaren

förvissar sig om att lokalerna är lämpliga för läkemedelstillverkning

och att behövlig utrustning och organisation finns för den avsedda tillverkningen.

Laboratoriet förordar vidare tillståndstvång även beträffande fria

läkemedel.

Frågan om skärpta kompetenskrav på föreståndare har endast

undantagsvis föranlett några yttranden.

Läkemedelskommittén menar, att de av utredningen föreslagna kompetensreglerna

beträffande föreståndare för tillverkning och grosshandel blir

av tvivelaktig betydelse i praktiken. Den åsyftade föreståndaren torde i regel

vara en tjänsteman underordnad företagets verkställande direktör eller

motsvarande chef. Detta för med sig, att en annan person än den utsedde

föreståndaren kommer att utöva det faktiska inflytandet. Därför synes

ansvaret också principiellt böra ligga på företagsledaren.

Statens farmacevtiska laboratorium vill däremot skärpa bestämmelserna

på så sätt, att man skulle bedöma föreståndarens personliga lämplighet.

Medicinalstyrelsen förordar, att krav på kompetent föreståndare även införes

för tillverkning av s. k. fria läkemedel.

Förslaget om auktoriserad kontrollant har mötts av stark

kritik under remissbehandlingen. En positiv inställning intar dock Läkemedelsindustriföreningen,

som uttalar, att om principen med tillverkningskontroll

godtages av statsmakterna föreningen föredrar systemet med auktoriserad

kontrollant framför inspektionsförfarande.

Mer eller mindre klart uttalat anmäles avståndstagande från förslaget av

medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, specialitetsnämnden,

juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Läkemedelskommittén,

handelskammaren i Malmö, Apotekarsocieteten, Sveriges farmacevtförbund

samt Rufi.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

Specialitetsnämnden förmenar att en sådan kontroll, som läkemedelsutredningen

utformat, inte är möjlig att genomföra, därför att man hos en

och samma person sökt förena tämligen oförenliga funktioner, nämligen

att som anställd av ett företag tillgodose dettas intressen men samtidigt

uppbära det allmännas kontrollfunktion gentemot företaget. Enligt juridiska

fakulteten vid universitetet i Uppsala, som är av samma mening, vill

det synas som om förslaget innebär en mot svenska förvaltningsgrundsatser

stridande organisationsform, medförande fara för att den offentliga maktutövningen

ställes i faktiskt beroende av privatekonomiska synpunkter.

I fråga om förslaget med inspektion av läkemedelsfabrikerna

har de instanser, som yttrat sig däröver, ansett anordningen i den

av läkemedelsutredningen föreslagna formen onödig. Så är fallet med medicinalstyrelsen,

specialitetsnämnden, läkemedelskommittén, Apotekarsocieteten,

Sveriges farmacevtförbund och Läkemedelsindustriföreningen. Däremot

anser man det betydelsefullt, att medicinalstyrelsen far befogenhet

att inspektera företag, då särskild anledning finns därtill. Enligt medicinalstyrelsen

bör styrelsen därvid ha befogenhet till en allsidig inspektion, möjliggörande

ingående utredning av de omständigheter, som föranlett förrättningen.

Frågan om införsel av läkemedel har föga beaktats av remissinstanserna.

B. Produktkontroll

Gällande ordning

Allt sedan den första farmakopén fastställdes mot slutet av 1600-talet har

landets apotekare varit skyldiga att följa den vid varje tidpunkt gällande

farmakopéns föreskrifter i fråga om läkemedlens kvalitet och metoderna

för deras tillredning. Sedermera bar genom olika författningsbestämmelser

de farmakopémässiga föreskrifterna kompletterats med hänsyn till kravet

på största möjliga säkerhet och effektivitet vid inedikamentös terapi.

Apoteksvarustadgan upptar inga positiva kriterier på en varas lämplighet

som läkemedel. Däremot föreskrivs, att om en fabriksmässigt tillverkad

apoteksvara till sammansättning eller innehåll väsentligen avviker från meddelad

signatur eller deklaration eller om sådana särskilda omständigheter

yppar sig att dess vidare saluhållande inom landet är att anse som onyttigt

och skadligt, kan Kungl. Maj:t på framställning av medicinalstyrelsen meddela

förbud mot införsel och försäljning av sådan vara. Någon f ö r h andsprövning

av en viss varas lämplighet som läkemedel föreskrivs sålunda

ej i apoteksvarustadgan. Så är däremot fallet i specialitetskungörelsen.

Enligt bestämmelserna om handel med farmacevtiska specialiteter får

en viss specialitet säljas, om den är registrerad, uppförd på s. k. frilista

eller har blivit föremål för licensgivning. I samtliga fall har en förhands
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

prövning ägt rum, låt vara att denna är av starkt skiftande omfattning i de

olika fallen.

Principiellt skall ett läkemedel, som är farmacevtisk specialitet, registreras

av medicinalstyrelsen, innan det får försäljas. Vid prövning av registreringsansökan

skall medicinalstyrelsen särskilt taga hänsyn till

1. huruvida uppgiften om specialitetens art eller sammansättning är

riktig;

2. huruvida specialiteten i farmacevtiskt hänseende är av ändamålsenlig

beskaffenhet;

3. huruvida specialiteten är ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom

eller sjukdomssymtom hos människor eller djur;

4. huruvida specialitetens pris är skäligt; samt

5. huruvida den reklam, som föreslagits för specialiteten, är lämplig.

Då specialitetskungörelsen utfärdades, räknade man med att det under

en viss övergångstid skulle bli nödvändigt att — i avvaktan på beslut i ansökningsärendet

— medgiva försäljning av specialiteter, som anmälts till

registrering. Sålunda föreskrevs, att specialitet, som hölls till salu å apotek

vid tidpunkten för kungörelsens ikraftträdande, skulle få försäljas under

ett halvt år. Inlämnades registreringsansökan före utgången av nämnda

tidsperiod, skulle specialiteten få säljas tills vidare i avbidan på prövningen

av ansökningen.

Sedermera visade det sig emellertid, att man i varje fall under betydligt

längre tid måste acceptera, att icke slutgiltigt prövade specialiteter fick

försäljas. Sålunda förordnades år 1938 att farmacevtisk specialitet, om vars

registrering ansökan gjorts efter den 31 december 1934, skulle i avbidan på

ansökningens slutliga prövning få försäljas därest icke medicinalstyrelsen

förordnade annorlunda. I praktiken har detta stadgande tillämpats så att

försäljning varit förbjuden, därest medicinalstyrelsen ej uppfört den anmälda

specialiteten på en särskild förteckning över tillåtna läkemedel, den

s. k. frilistan.

Sålunda har medicinalstyrelsen sedan 1938 med jämna mellanrum — en

å två gånger i månaden — beslutat att viss specialitet skulle uppföras på

frilistan. Beslut om frilistning, som alltså innebär, att specialiteten interimistiskt

får försäljas, föregås av en preliminär granskning beträffande

specialitetens medicinska värde, toxicitetsförhållanden, reklam, deklaration,

pris in. m.

Förutom av registrerade och frilistade farmacevtiska specialiteter förekommer

försäljning av vissa specialiteter enligt ett särskilt licensförfarande.

Detta grundar sig på en bestämmelse i specialitetskungörelsen enligt vilken

medicinalstyrelsen bemyndigats att medge försäljning av sådan icke

registrerad specialitet, som till sin verkan skall prövas av viss läkare, veterinär

eller tandläkare eller varav viss person visas vara i behov med hänsyn

till sitt hälsotillstånd. Sådant medgivande plägar ske i den formen, att

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

113

medicinalstyrelsen på därom gjord ansökan beviljar visst apotek licens att

försälja ett visst preparat efter ordination av viss läkare, tandläkare eller

veterinär.

Antalet licensansökningar har under de senaste åren stigit mycket starkt.

Medan antalet under 1950-talets första hälft var omkring 3 500 per år, hade

det mer än fördubblats mot slutet av samma årtionde och uppgick år 1960

till nära 15 000 för att 1961 överstiga 20 000. Medicinalstyrelsens praxis vid

prövning av licensansökningar har under det senaste året skärpts. Detta tar

sig bl. a. uttryck i att motivering för att licenspreparat ordinerats numera

ofta infordras från vederbörande receptutfärdare. Tidigare hade licens regelmässigt

beviljats, därest läkemedlets sammansättning var känd och preparatet

icke uppenbarligen var ovederhäftigt från medicinsk synpunkt.

Vad angår bakteriologiska preparat är dessa underkastade förhandskontroll,

såvida icke medicinalstyrelsen eller — beträffande veterinärbakteriologiska

preparat -— veterinärstyrelsen för särskilt fall medgivit undantag.

Kontrollen av bakteriologiska preparat utövas enligt föreskrifter, som

medicinalstyrelsen respektive veterinärstyrelsen meddelar. Främst rör det

sig om en rent bakteriologisk kontroll, som principiellt varje tillverkningssats

blir föremål för. I de för de humanbakteriologiska preparaten sedan den

1 juli 1959 gällande föreskrifterna stadgas vidare, att kontrollanten bör

ägna uppmärksamhet åt att saluförda bakteriologiska preparat i tillämpliga

delar uppfyller de krav, som är uppställda för registrering av läkemedel

som farmacevtisk specialitet och, då så ej befinnes vara fallet, anmäla för

hållandet till medicinalstyrelsen.

Beträffande såväl farmacevtiska specialiteter som bakteriologiska preparat

kräver författningarna viss efterkontroll.

Om medicinalstyrelsen finner, att farmacevtisk specialitet i fråga om

art, sammansättning, beredningsform eller förpackning avviker från de

uppgifter, som legat till grund för registreringen, eller att specialiteten icke

har tillräcklig hållbarhet eller att den är skadlig eller onyttig eller att den

betingar oskäligt pris, äger styrelsen återkalla specialitetens registrering.

Registrering kan även återkallas, därest stadgade avgifter icke erläggs i

tid eller därest tillverkaren eller ombud för tillverkaren i påskrift eller etikett

å specialiteten eller genom anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt,

priskurant eller annat för ett större antal personer avsett meddelande lämnat

oriktig, överdriven eller missvisande uppgift, ägnad att framkalla en felaktig

uppfattning om specialitetens egenskaper.

Vid specialitetslagstiftningens tillkomst räknade man med att varje specialitet

skulle efterkontrolleras minst en gång vart femte år. En sådan undersökningsfrekvens

har för de flesta preparat icke kunnat upprätthållas,

även om läget under senare år förbättrats bl. a. till följd av ett inlett och

intensifierat nordiskt samarbete på området.

Vad angår efterprövning av humanbakteriologiska preparat äger medici
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

nalstyrelsen förordna om sådan prövning av särskilda slag av preparat. Då

sådant förordnande meddelats, har kontrollanten att av varje till undersökning

inlämnat, från ett och samma tillverkningstillfälle härrörande parti

av ifrågavarande slags preparat behålla nödigt antal flaskor (ampuller) för

efterprövning. Om det vid sådan prövning befinnes, att preparatet undergått

väsentlig försvagning eller annan försämring, skall kontrollanten anmäla

förhållandet för medicinalstyrelsen samt underrätta fabrikanten resp.

importören. Då sådan anmälan gjorts, åligger det medicinalstyrelsen att genast

förordna om indragning ur handeln av hela det ifrågavarande partiet

av preparatet. På medicinalstyrelsen ankommer jämväl att föreskriva, vilken

grad av försvagning och vilka förändringar i övrigt som bör föranleda

anmälan och underrättelse, som nyss sagts.

Motsvarande bestämmelser gäller för veterinärbakteriologiska preparat,

varvid vad som sagts om medicinalstyrelsen i stället skall avse veterinärstyrelsen.

Läkemedelsutredningen

Då läkemedelsutredningen haft att bedöma, huruvida grundvalarna för

specialitetskontrollen borde förändras har det knappast framstått som något

i verkligheten förankrat alternativ att frångå principen om förhandskontroll,

uttalar utredningen. Däremot har det ingalunda ansetts självklart,

att förhandskontrollen skall innefatta en fullständig prövning. Utredningen

framhåller, att det endast i undantagsfall förekommit, att en

registreringsansökning avslagits vid den slutliga prövningen, då det gällt

en tidigare frilistad specialitet. Det påpekas vidare, att den prövning, som

föregår det slutliga ställningstagandet till en registreringsansökan, skiljer

sig från prövningen före frilistningen främst i det avseendet, att analytisk

kontroll av sammansättningen icke har skett vid tidpunkten för frilistningen.

Utredningen ifrågasätter, om icke registrering borde beviljas på

basis av en sådan granskning, som nu föregår frilistningen, medan tyngdpunkten

i den analytiska kontrollen förskjutes till efterkontrollstadiet. En

omständighet, som tidigare talat mot en sådan anordning anser utredningen

vara, att fabrikerna icke varit underkastade någon som helst direkt kontroll.

Med utredningens ordning -— inspektion av fabrikerna alternativt anställande

av auktoriserad kontrollant — anses frågan komma i ett helt annat

läge. Det understryks dock, att utländska företag alltjämt blir okontrollerade,

varför man icke utan vidare kan anlägga samma syn på de svenska

och de utländska fabrikernas produkter. Erfarenheterna från den nuvarande

specialitetskontrollen talar emellertid för att åtskilliga utländska

fabrikers preparat kan registreras utan analys liksom de nu frilistas. Här

måste emellertid de erfarenheter, som samlas hos kontrollorganet, bli avgörande,

då det gäller att bedöma, huruvida analys kan underlåtas, uttalar

läkemedelsutredningen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

Fördelarna med att i regel registrera specialiteter utan att avvakta analytisk

kontroll anser utredningen främst bestå i att man uppnår en tidsbesparing

och en förenkling av administrationen samt en rationalisering och

samordning av analysverksamheten.

Läkemedelsutredningen anser, att skälen för bibehållande av f r i 1 i s t a n

skulle få mycket försvagad bärkraft vid bifall till utredningens förslag om

ändrad procedur för specialitetsärendenas prövning. Dessa förslag innefattar

förutom det nyss sagda om registrering utan föregående analys även inrättande

av en beslutande läkemedelsnämnd, som skulle övertaga de funktioner,

som nu utövas på området av specialitetsnämnden och medicinalstyrelsen.

Till sistnämnda förslag återkommer jag i det följande. Även om

skälen för en frilista försvagas, anser dock utredningen, att det i vissa fall

är befogat att alltjämt ha möjlighet till det interimistiska godkännande, som

uppförande på frilista innebär. I de fall där klinisk prövning måste föregå

beslut i en registreringsfråga, kan avgörandet nämligen draga avsevärt ut på

tiden och härigenom fördröja den slutliga prövningen av en registreringsansökan.

Då behovet av klinisk prövning genom kontrollorganets försorg

snarast kan förväntas öka framdeles, föreligger här ett skäl för att frilistan,

åtminstone i begränsad omfattning, bör bibehållas. Ett annat argument till

förmån för frilistan är det förhållandet, att registreringsansökan för vissa

nya läkemedel icke anses kunna upptagas till slutlig handläggning, innan

ytterligare kännedom (genom publikationer etc.) kunnat inhämtas om

dessa specialiteters medicinska värde. Erfarenheten har visat att den tid,

som åtgår för att få en säker uppfattning om dylika läkemedels medicinska

värde och toxicitetsförhållanden, ibland kan taga många år. Det stora flertalet

av dessa frilistade specialiteter efterfrågas i en sådan omfattning, att

det från administrativ synpunkt icke lämpar sig att ersätta frilistningen

med licensgivning.

Utredningen framhåller, att enligt dess mening bör frilistan framdeles

få utnyttjas endast i undantagsfall, då särskilda skäl är för handen. Sålunda

bör frågan om uppförande av ett visst preparat på frilista få väckas först,

sedan det säkert kan bedömas, att en slutgiltig prövning av ansökningen icke

kan verkställas inom rimlig tid. För att frilistning skall kunna komma

ifråga måste grundad anledning finnas till antagande, att det aktuella preparatet

är ett värdefullt tillskott till läkemedelsfloran. En reservant i utredningen,

professorn Ahlgren, har ansett, att frilistan borde slopas men

att i stället registrering på begränsad tid, ett eller två år, borde få tillgripas

i tveksamma fall.

Vad licensgiv n ingen beträffar är läkemedelsutredningen av den

uppfattningen, att möjlighet måste finnas därtill, men att licenser fortsättningsvis

bör beviljas mera restriktivt. Utredningen påpekar, att de möjligheter,

som står läkarna till buds att ordinera registrerade och frilistade specialiteter

samt ex tempore-beredda läkemedel, i vilka ingår till sin verkan

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

tillräckligt kända läkemedelssubstanser, torde täcka de flesta behov. Helt

nya läkemedel måste användas med stor försiktighet, och först sedan sådana

prövats enligt den normala registreringsordningen bör de sättas i

varje läkares hand. Dessförinnan torde det oftast vara tillrådligt, att de endast

blir tillgängliga för sådana läkare, som har tillräckliga möjligheter att

noggrant pröva effekten och att tillfredsställande följa eventuella biverkningar.

Att licensvägen möjliggöra mer allmän försäljning av här icke registrerade

eller frilistade läkemedel, för vilkas gynnsamma verkan fullgott

vetenskapligt stöd saknas, bör icke komma ifråga.

Med utgångspunkt från sin sålunda deklarerade uppfattning har läkemedelsutredningen

föreslagit, att licensansökan skall vara åtföljd av nödig

motivering. Sådan måste presteras av den ordinerande läkaren, veterinären

eller tandläkaren.

Beträffande efterkontrollen av farmacevtiska specialiteter erinrar

läkemedelsutredningen om att analys vid prövning av registreringsansökan

verkställes på material, som insänts av fabrikanten under det att man

vid efterkontroll analyserar förpackningar, som inköpts i den allmänna handeln.

De resultat, som erhålles vid en efterkontroll, ger därför en säkrare

uppfattning om kvaliteten hos ett i marknaden förekommande preparat.

Redan denna omständighet är i och för sig ett starkt skäl för att låta den

offentliga analytiska kontrollen i största möjliga utsträckning inrikta sig

på efterkontrollen. Med hänsyn till att utredningen föreslår en väsentlig

begränsning av analyseringen vid registreringsprövningen blir givetvis behovet

av efterkontroll ännu starkare framträdande. Utredningen har avstått

från att precisera, hur ofta efterkontroll bör verkställas. Kontrollmyndigheterna

har sedan länge såsom önskvärt framhållit, att efterkontroll sker

minst vart femte år. Som redan antytts, har det icke varit möjligt att tillnärmelsevis

verkställa efterkontroll i dylik utsträckning. Utredningen delar

uppfattningen att efterkontroll bör utföras minst vart femte år. Oavsett denna

periodicitet bör efterkontroll verkställas sa snart särskild anledning

föreligger till antagande att en specialitet icke håller måttet. Dessutom bör

efterkontroll i större omfattning än den normala företagas med avseende

på produkter, som härrör från tillverkare, beträffande vilka man har mindre

gynnsamma erfarenheter.

Beträffande bakteriologiska preparat förutsätter utredningen, att såväl

förhands- som efterkontroll skall ske på samma sätt som nu.

Remissyttrandena

Förslaget om en omläggning av registreringsförfarandet, så att registrering

i princip skulle beviljas efter en granskning, omfattande samtliga moment

utom den analytiska kontrollen — dvs. på basis av ungefär den

granskning som f. n. föregår beslut om frilistning — har från vissa håll

föranlett tvekan men ej klara avstyrkanden.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

Specialitetsnämnden ansluter sig helt till förslaget men betonar, att det

stora behov av en intensifiering av efterkontrollen som finns, måste tillgodoses

i sammanhanget. Sveriges farmacevtförbund går i sistnämnda avseende

längre och anser det nödvändigt att ett registrerat preparat analytiskt

kontrolleras inom ett år från registreringen.

Statens farmacevtiska laboratorium biträder förslaget i sak men föreslår

en viss omformulering av författningstexten. Syftet skulle vara att en eftergift

beträffande analysen innebure en förmån, grundad på ömsesidigt förtroende

mellan kontrollorganet och tillverkaren.

Medicinalstyrelsen och läkemedelskommittén önskar i princip bibehålla

nuvarande ordning men anser, att analytisk kontroll ej skulle behöva vara

obligatorisk före ett registreringsbeslut. Härom anför medicinalstyrelsen.

Styrelsen vill betona att ett läkemedels överensstämmelse med uppgiven

deklaration är ett så grundläggande krav att det i princip bör vara uppfyllt

före varans godkännande. Én enligt läkemedelsutredningens förslag utbyggd

inspektionsverksamhet kan icke ersätta förhandskontrollen. Styrelsen

anser sålunda, att man som huvudregel bör kvarhålla kravet på prövning

av läkemedlets sammansättning före registreringen. Med möjligheten

att sedermera tillämpa en i enlighet med läkemedelsutredningens förslag

utbyggd efterkontroll bör styrelsen kunna givas befogenhet att underlåta

förhandskontrollen i de fall, då så med stöd av erfarenhet och tillgängliga

uppgifter bedömes försvarligt.

Läkemedelsutredningens uttalande om att frilistning framdeles bör komma

i fråga i betydligt mindre utsträckning än nu har föranlett erinran av

Rufi, som anser, att det icke finns några garantier för att statens farmacevtiska

laboratorium i framtiden skall kunna genomföra sina undersökningar

fortare än vad nu har varit fallet. Ett stort behov av frilistning kommer

därför säkert att kvarstå och föreningen finner med hänsyn till de hittillsvarande

erfarenheterna det oriktigt att skärpa svårigheterna att få farmacevtiska

specialiteter uppförda på frilistan. Föreningen understryker, att

i princip alla skall äga rätt till ett snabbt registreringsförfarande. Genom

att den inhemska industrin enligt förslaget kommer att ha auktoriserade

kontrollanter, kan den få ett snabbare registreringsförfarande än sina utländska

konkurrenter. För att uppnå likställighet synes det föreningen nödvändigt

att frilistning kommer till användning.

Förslaget om en ökad restriktivitet i fråga om licensgivningen

har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. En

viss uppmjukning av kravet om motivering för licensansökan förordas dock

av karolinska sjukhuset, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet.

Avstyrkande yttranden har avgivits av Apotekarsocietetcn, Sveriges

farmacevt förbund, Sveriges veterinärförbund och Rufi. I huvudsak åberopas

härvid att man anser kravet på motivering göra licensförfarandet mera

komplicerat utan att några påtagliga medicinska vinster skulle uppnås.

Frågan om produktkontroll av bakteriologiska pre
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

parat har tagits upp av flera remissorgan i anslutning till en diskussion

huruvida dessa preparat bör förbli en fristående grupp eller hänföras till

de farmacevtiska specialiteterna. Läkemedelsutredningens förslag att de

bakteriologiska preparaten som en fristående grupp blir föremål för produktkontroll

under liknande former som hittills biträdes av styrelsen för

statens bakteriologiska laboratorium, styrelsen för statens veterinärmedicinska

anstalt samt serumnämnden. I övrigt förordas, att produktkontrollen

ordnas inom specialistkontrollens ram. I denna riktning uttalar sig

medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, specialitetsnämnden,

försvarets sjukvårdsstyrelse, Apotekarsocietetens direktion, centralstyrelsen

för Sveriges farmacevtförbund, Läkemedelsindustriföreningen samt

Föreningen Sveriges droghandlare.

Medicinalstyrelsen finner övervägande skäl tala för att åtminstone de enskilt

tillverkade bakteriologiska preparaten klassificeras som farmacevtiska

specialiteter. Om bestämmelser rörande satskontroll av ifrågavarande

preparat över huvud taget är erforderliga, bör de givas i författning av lägre

valör än läkemedelsförordningen. Eventuellt torde det kunna överlåtas åt

kontrollorganet att avgöra i vilka fall satskontroll behöver verkställas. Styrelsen

erinrar i sammanhanget om att sådan kontroll för närvarande icke är

konsekvent genomförd.

Medicinalstyrelsen anför vidare, att när man tidigare förordat att de

bakteriologiska preparaten hänförs till farmacevtiska specialiteter har avsikten

däimed varit att preparaten skulle undergå i stort sett samma prövning

som specialiteterna. Läkemedelsutredningen har emellertid på annat

sätt velat uppnå samma resultat och har i detta syfte föreslagit ett flertal

kontrollföreskiifter, analoga med dem som gäller för apoteksvaror och specialiteter.

Prövningen skulle dock i vissa avseenden icke vara regelmässig.

Särskilt med hänsyn till att läkemedelsutredningen föreslagit, att importratten

skulle vidgas och att större möjligheter över huvud taget skulle beredas

saluförandet av inom enskild industri tillverkade bakteriologiska preparat

— vilka förslag medicinalstyrelsen funnit berättigade — blir emellertid

enligt styrelsens mening behovet av en obligatorisk prövning i alla de

hänseenden, som stadgas för specialiteter, alltmera framträdande. Styrelsen

åsyftar härmed kontroll av medicinsk och farmacevtisk ändamålsenlighet,

reklam, pris och namngivning. I dessa avseenden måste en bedömning enligt

samma grunder, som gäller för andra läkemedel, anses påkallad. Ett

stadgande i läkemedelsförordningen om att prövningen skall utföras i samma

ordning, som gäller beträffande specialiteter, finner medicinalstyrelsen

därför önskvärt. Den i vissa fall stora svårigheten att avgöra huruvida en

vara är att anse som farmacevtisk specialitet eller bakteriologiskt preparat

skulle därigenom få mindre betydelse.

De statligt tillverkade bakteriologiska preparaten bör enligt medicinalstyrelsens

mening i princip prövas i samma avseenden som industriellt till
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

verkade preparat. För komplettering av den nuvarande kontrollen är det

sålunda önskvärt med granskning beträffande namngivning, pris, kliniskt

värde och reklam. För att i dessa hänseenden få till stånd en objektiv prövning,

vilket är viktigt särskilt från kommersiell synpunkt, bör enligt styrelsen

ett utanför statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska

anstalt stående organ medverka.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning kan dessa önskemål, utan att

registreringsplikt tillgrips, mycket väl tillgodoses genom instruktionsmässiga

bestämmelser. De statliga bakteriologiska kontrollanterna skulle kunna

åläggas att bevaka att preparaten underkastas prövning i angivna hänseenden

lämpligen genom de organ, i första hand specialitetsnämnden och styrelsens

läkemedelsekonomiska sektion, som utför motsvarande prövning

av farmacevtiska specialiteter. Statskontrollanternas närvaro vid specialitetsnämndens

behandling av ärenden rörande bakteriologiska preparat synes

styrelsen även önskvärd för att ernå största möjliga enhetlighet vid

bedömningen av denna varugrupp. Då vidare tillverkningen på statens bakteriologiska

laboratorium och statens veterinärmedicinska anstalt äger rum

under tjänstemannaansvar och under nära insyn från vederbörande statskontrollanters

sida synes dessa preparat kunna undantagas från att betraktas

såsom specialiteter, varigenom en administrativ förenkling skulle vinnas.

Särskilt yttrande har i medicinalstyrelsen avgivits av medicinalrådet

Bergman, som anslutit sig till läkemedelsulredningens uppfattning, att de

bakteriologiska preparaten lagstiftningsmässigt bör utgöra en från de farmacevtiska

specialiteterna skild läkemedelsgrupp. Medicinalrådet Bergman

framhåller i sitt yttrande att det synes önskvärt, att även de bakteriologiska

preparaten prövas med avseende å reklam, prissättning och namngivning.

Därvid bör i princip någon åtskillnad icke göras mellan preparat tillverkade

vid statlig institution eller annorstädes. Prövningen bör därför företagas

av ett organ, som är fristående från statens bakteriologiska laboratorium

och statens veterinärmedicinska anstalt, eftersom dessa institutioner i viss

mån är att uppfatta som konkurrenter till importörer och enskilda svenska

fabriker.

Statens farmacevtiska laboratorium vill icke motsätta sig, att de bakteriologiska

preparaten behandlas som en särskild grupp. Skälet för laboratoriets

ståndpunktstagande är, alt huvudparten av den svenska tillverkningen

sker i statlig regi under betryggande kontroll och att man icke funnit

det nödvändigt med särskild lagstiftning för den föga omfattande privata

tillverkningen på området. Det påpekas dock, att frågan under andra förhållanden

kan komma i ett helt annat läge. Laboratoriet anser, att behövliga

skillnader i tillverknings- och kontrollbestämmelser icke utgör några

verkliga hinder mot en samordning av de bakteriologiska preparaten med

de farmacevtiska specialiteterna.

Det av läkemedelsutredningen anförda skälet mot att inplacera de bak
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

teriologiska preparaten bland de farmacevtiska specialiteterna att åtgärden

skulle medföra en icke önskvärd ändring av handelsvägarna för dessa preparat

finner specialitetsnåmnden mindre relevant. Däremot är nämnden

enig med utredningen om, att jämväl de bakteriologiska preparaten i motsats

till vad nu är fallet skall kunna prövas med hänsyn till medicinsk ändamålsenlighet,

reklam och prisskälighet. Specialitetsnåmnden anser emellertid,

att kontrollen av de bakteriologiska preparaten i så fall kommer att till

formen ansluta sig så nära den, som gäller för farmacevtiska specialiteter,

att det författningsmässigt sannolikt vore enklare att hänföra dem till specialitetsgruppen

och komplettera bestämmelserna därom med vissa särbestämmelser

om bakteriologiska preparat. Nämnden förordar en lösning

efter sist angivna linje.

Liknande synpunkter utvecklas av Apotekarsocietetens direktion och

centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund som menar, att det naturliga

bort vara, att läkemedelsutredningen, som i så många andra sammanhang

framlagt förslag syftande till en enhetlig lagstiftning, låtit de bakteriologiska

preparaten bli farmacevtiska specialiteter.

Utan att närmare gå in på spörsmålet om de bakteriologiska preparatens

ställning säger sig försvarets sjukvårdsstyrelse icke vara övertygad om att

tillräckliga skäl föreligger för den särställning, som de bakteriologiska

preparaten erhållit i läkemedelsutredningens förslag.

Även Låkemedelsindustriföreningen är kritisk mot utredningens sätt att

behandla de bakteriologiska preparaten. Föreningen säger sig icke kunna

värja sig för intrycket, att traditionella bakteriologsynpunkter blivit beaktade

i högre grad än vad som är betingat av de faktiska förhållandena i

dagens läge. Även med avseende å de bakteriologiska preparaten fortgår

en industrialisering av tillverkningen. Detta förhållande kan föranleda en

omprövning av hithörande bestämmelser inom en ej alltför avlägsen framtid.

Föreningen finner argumenteringen icke fullt övertygande, då läkemedelsutredningen

framhållit behovet av en regelmässig statlig satskontroll av

bakteriologiska preparat.

Föreningen Sveriges droghandlare anser, att väsentliga fördelar skulle

vinnas, om de bakteriologiska preparaten konsekvent hänfördes till de

farmacevtiska specialiteterna.

C. Handelsvägar

1. Sjukhusens läkemedelsförsörjning

Gällande ordning

Liksom fallet är beträffande läkemedelshanteringen i övrigt har reglerna

om sjukhusens läkemedelsförsörjning sin yttersta författningsmässiga grund

i apoteksvarustadgans föreskrifter samt vissa bestämmelser i giftstadgan.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962 121

Sålunda får läkemedel, som är apoteksvara eller första klassens gift, i regel

förvärvas av ett sjukhus endast genom apotek.

De läkemedel eller läkemedel närstående varor, som sjukhusen har rätt

att inköpa direkt från tillverkare eller grosshandel, är i huvudsak följande.

1) röntgenkontrastmedel, som icke är första klassens gift;

2) infusionslösningar (endast från tillverkare);

3) bakteriologiska preparat;

4) sprit;

5) fria handelsvaror, såsom paraffinolja, vissa vitaminpreparat, vissa sårsalvor

etc.

Såvitt angår organisationen för sjukhusens inköp, lagring och övrig hantering

av läkemedel lämnas grundläggande specialföreskrifter i kungörelsen

den 8 april 1938 (nr 126) angående läkemedelsförsörjningen å sjukvårdsinrättningarna

i riket m. m.

Enligt föreskrift i nämnda kungörelse skall vid sjukvårdsinrättning finnas

antingen sjukhusapotek jämte avdelningsförråd eller centralförråd jämte

avdelningsförråd eller sjukhusförråd. I speciella fall äger medicinalstyrelsen

medgiva, att enbart avdelningsförråd inrättas.

Sjukhusapotek är en del av ett självständigt apotek i orten och skall i

regel förestås av legitimerad apotekare. Lokal för sjukhusapotek samt erforderlig

fast inredning tillhandahålles av sjukvårdsinrättningen. Personal

anställes och avlönas av vederbörande apotekare, som även har att förse

sjukhusapoteket med erforderlig instrumentell utrustning samt lager av

läkemedel.

Antalet sjukhusapotek är f. n. 20. Sjukhusapotekens förekomst framgår

av följande översikt. Då icke annat anges avses lasarettet i vederbörande

stad.

Stockholms stad 6

Stockholms län 1

Uppsala län 1

Södermanlands län 1

Östergötlands län 1

Kristianstads län 1

Malmöhus län 2

Göteborgs och Bohus län 2

Värmlands län 1

Kopparbergs län 1

Gävleborgs län 1

Jämtlands län 1

Västerbottens län 1

Karolinska sjukhuset

Serafimerlasarettet

Sabbatsbergs sjukhus

S:t Eriks sjukhus

S:t Görans sjukhus

Södersjukhuset

Danderyd (Länslasarettet)

Uppsala (Akademiska sjukhuset)

Eskilstuna

Linköping

Kristianstad

Lund

Malmö (Allmänna sjukhuset)

Göteborg (Sahlgrenska sjukhuset)

Uddevalla

Karlstad

Falun

Gävle

Östersund

Umeå

Sjukhusapoteket vid karolinska sjukhuset utgöres av det dit förlagda

statliga militärapoteket. Alla övriga sjukhusapotek är filialer till självstän
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

diga apotek, vilkas innehavare fått Kungl. Maj :ts uppdrag att omhänderha

läkemedelsleveranserna till visst sjukhus.

Förhållandena vid militärapoteket är icke direkt jämförbara med dem

vid övriga sjukhusapotek. Detta beror främst på att samma personal i viss

utsträckning arbetar med såväl militärfarmacevtiska som sjukhusfarmacevtiska

frågor samt att en från de övriga apoteken avvikande prissättning

tillämpas vid militärapoteket.

Samtliga sjukhusapotek förestås av apotekare. På flertalet apotek finns

ytterligare farmacevtiskt utbildad personal, i regel receptarier. Endast i

undantagsfall finns någon apotekare utöver föreståndaren. Genomsnittligt

uppgår den farmacevtiskt utbildade personalen till två personer.

En tendens till inrättande av sjukhusapotek i ökad utsträckning har kunnat

förmärkas under senare år. Sålunda har 6 av de 20 sjukhusapoteken

tillkommit efter 1950-talets mitt.

Centralförråd är en del av det sjukhus det betjänar. Föreståndare är en

sjuksköterska med viss specialutbildning. All personal anställes och avlönas

av sjukhuset, som även är ägare till det lager av läkemedel, som

finns på centralförrådet. I icke obetydlig utsträckning (omkring 25 sjukhus)

förekommer, att centralförråden förestås av farmacevtiskt utbildad

personal, vanligen receptarier, eller att sådan personal i väsentlig mån medverkar

vid förrådens skötsel.

Vid leverans av läkemedel från apotek till sjukhus sker prissättningen

enligt normer, som finns angivna i ett avtal slutet mellan apotekarsocieteten

å ena sidan samt stadsförbundet och landstingsförbundet å den andra.

Framlagda förslag om ändring av formerna för sjukhusens läkemedelsförsörjning

Av det sagda framgår, att flertalet läkemedel kan förvärvas av sjukhusen

endast via apotek. Vidare framgår, att det för alla sjukvårdsinrättningar

över en viss minimistorlek finns en central inom sjukhuset för beredning

och distribution av läkemedel. Denna central är antingen ett av viss apotekare

drivet sjukhusapotek eller ett sjukhuset tillhörigt centraltörråd.

I olika sammanhang har framförts förslag om förändringar i fråga om

formerna för sjukhusens läkemedelsförsörjning. Dessa förslag har berört

handelsvägarna för de för sjukhusen erforderliga läkemedlen, frågan om

huvudmannaskapet för sjukhusapoteken samt omfattningen av läkemedelsberedningen

på sjukhusen m. m.

Frågan om ändrade handelsvägar för de för sjukhusen erforderliga läkemedlen

har behandlats av läkemedels utredningen i dess andra

betänkande. Sålunda upptages i utredningens förslag till läkemedelsförordning

följande stadgande.

Efter tillstånd av medicinalstyrelsen och under iakttagande i övrigt av

vad därom är särskilt föreskrivet må tillverkare och grosshandlare försälja

apoteksvara direkt till sjukvårdsinrättning eller anstalt för vård av djur.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962

Sådant tillstånd skall allt efter omständigheterna avse antingen viss eller

vissa apoteksvaror eller ock viss grupp av sådana varor.

Tillstånd må av styrelsen återkallas, om tillverkaren eller grosshandlaren

åsidosätter vad honom åligger enligt de i första stycket omförmälda föreskrifterna.

I sin motivering för det föreslagna stadgandet erinrar läkemedelsutredningen

om att frågan om direktförsäljning av läkemedel från fabriker och

grosshandelsföretag till sjukvårdsinrättningar ganska ingående berördes

vid behandlingen av det ärende, som ledde till den år 1952 gjorda ändringen

i apoteksvarustadgan. Därvid medgavs, att fabrikant under vissa förutsättningar

fick sälja infusionslösning för intravenöst bruk av egen tillverkning

till sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning. Medicinalstyrelsen uttalade

i detta sammanhang, alt det syntes styrelsen möjligt, att försäljning av

farmacevtiska specialiteter från fabriker och grosshandelsföretag direkt

till sjukhus skulle kunna genomföras, om erforderliga åtgärder vidtogs för

att kompensera bortfallet av den kontroll, som erhölls genom att läkemedel

tillhandahölls genom apotek. Läkemedelsutredningen fann sig för sin del

inte böra ingå på de ekonomiska spörsmål, som var förknippade med denna

fråga, då dessa ansågs tillhöra det problemkomplex, som läkemedelskommittén

hade att behandla. Utredningen sade sig emellertid vara väl medveten

om att direktförsäljning av specialiteter från fabriker och grosshandelsföretag

till sjukhus innebär ett ingrepp i apotekens ekonomi. Vidare

framhöll utredningen, att om en direktförsäljning kommer till stånd, torde

sjukhusen visserligen göra besparingar till följd av lägre inköpspriser, men

å andra sidan skulle de åsamkas nya kostnader bland annat genom att

sjukhusen förlorade den service, som erhållits från apoteken i samband

med leveranserna. Lagringskostnaderna skulle säkerligen också bli en icke

oväsentlig post.

Läkemedelsutredningen hade emellertid ansett sig böra taga ställning till

huruvida det från säkerhetssynpunkt kunde anses tillrådligt, att direktförsäljning

kom till stånd. Härvid säger sig utredningen inte ha kunnat finna

annat än att en sådan anordning är möjlig, under förutsättning att läkemedlen

på sjukhusen mottages och omhänderhaves av tillräckligt kompetent

personal. Säkert kommer det att visa sig nödvändigt att vid flera sjukhus

än tidigare ha apotekare anställda, om direktförsäljning i större omfattning

kommer till stånd. På de mindre sjukhusen torde det dock vara

möjligt att ordna denna fråga genom att en sjuksköterska liksom nu förestår

centralförrådet men får konsulterande hjälp från apotekare på orten.

Vidtages dylika åtgärder, vilka det torde få ankomma på medicinalstyrelsen

att ge närmare föreskrifter om, anser utredningen från säkerhetssynpunkt,

att en direktförsäljning av läkemedel är möjlig.

Vid remissbehandlingen av läkemedelsutredningens

förslag har inställningen till frågan om ändrade handelsvägar för de

för sjukhusen erforderliga läkemedlen varit mycket oenhetlig.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

En positiv inställning till förslaget redovisas i de yttranden som avgivits

av medicinalstyrelsen, läkemedelskommittén, Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet.

I sitt yttrande påpekar dock medicinalstyrelsen att omfattningen av möjligheterna

till direktleveranser ej kan bedömas på grund av ovissheten om

den framtida organisationen av sjukvårdsinrättningarnas läkemedelsförsörjning.

Landstingsförbundet förutsätter, att man inte tillåter någon inskränkning

beträffande direktleveranserna för de varor som tidigare levererats

direkt till sjukhusen och Stadsförbundet önskar garantier för att en

tillverkare inte undandrar sig att leverera direkt om medicinalstyrelsen

lämnat tillstånd härtill.

Läkemedelsindustriföreningen och Föreningen Sveriges droghandlare påpekar,

att man från deras sida inte har något principiellt intresse för direktleveranser.

Droghandelsföreningen anför vidare, att om det likväl skulle anses,

att möjlighet till direktför sälj ning bör skapas, så förordar föreningen en

sådan ordning att tillstånd skall sökas av sjukvårdsinrättningen och icke av

leverantören, samt att medicinalstyrelsen före frågans avgörande skall infordra

yttrande över ansökningen från den eller de berörda leverantörerna.

Ilufi är motståndare till förslaget, då man anser att en ökad försäljning

direkt till sjukvårdsinrättningar och anstalter för vård av djur kan komma

att medföra en förändring av försäljningsmetoderna i osund riktning. Fabrikanterna

av originalpreparat riskerar att tillverkare av billigare efterapningar

i än högre grad än nu kommer att erhålla försteg vid en förändring

av försäljningsmetoderna. Detta synes även kunna medföra, att läkarna

ställs utanför valet av preparat och, ställda inför fullbordat faktum, tvingas

att använda av vederbörande sjukvårdsmyndighet centralinköpta preparat,

vilket i sin yttersta konsekvens kommer att gå ut över den enskilda

patienten.

Flera instanser menar, att läkemedelsutredningen inte borde ha kommit

med något förslag, innan de ekonomiska konsekvenserna undersökts. I

denna riktning har statens farmacevtiska laboratorium, Apotekarsocieteten,

två handelskamrar samt Sveriges farmacevtförbnnd uttalat sig.

Apotekarsocietetens direktion, som är starkt kritisk mot att läkemedelsutredningen

icke helt överlämnat frågan till läkemedelskommittén, hävdar

principiellt att en direktförsäljning till sjukhusen inte bör komma i fråga

med mindre direkta fördelar skulle följa därav för läkemedelsförsörjningen

i stort. Och detta torde enligt direktionens mening vara uteslutet. Även om

sjukvårdsinrättningarnas sammanlagda direkta och indirekta kostnader

mot all förmodan skulle kunna nedbringas något härigenom, så skulle totalkostnaderna

för läkemedelsförsörjningen — och därigenom kostnaderna

för det allmänna — ökas genom en uppdelning på flera händer av en funktion,

som apoteksväsendet är inrättat för att fylla. Apoteksväsendets fasta

kostnader skulle inte minskas mycket genom att den här aktuella delen av

försäljningen drogs bort.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

Sveriges farmacevtförbund framhåller som sin åsikt, att de tjänster

apoteksväsendet nu tillhandahåller sjukvårdsinrättningarna är betydande.

Ett nytt organ inom sjukhusen, avsett att fullgöra de uppgifter, som f. n.

åvilar apoteken, torde bli relativt kostnadskrävande, med avseende på såväl

anläggnings- som driftskostnader. Därjämte torde tillkomma ökade distributionskostnader

— bl. a. ökat antal kontaktpunkter — för tillverkare och

grosshandelsföretag.

Vid sin behandling av frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning har

även läkemedelskommittén inledningsvis erinrat om förarbetena

till 1952 års ändring av apoteksvarustadgan. Härvid har kommittén

framhållit, att medicinalstyrelsen vid tre olika tillfällen under åren 1951—52

gjort principiella uttalanden till förmån för sjukhusapotek i sjukhusens

egen regi. Vidare nämns, att uttalanden i samma riktning gjorts i yttranden

över läkemedelsutredningens första betänkande av Svenska läkaresällskapet,

Svenska stadsförbundets styrelse samt Svenska landstingsförbundets

styrelse.

Läkemedelskommittén har diskuterat frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning

från rent ekonomiska utgångspunkter. Kommittén har därvid

funnit, att från apotekskollektivet bör endast få avskiljas sådan försäljning

som är ekonomiskt försvarbar och som till lägre kostnader kan

drivas av sjukhusen själva. Sjukhusapotek bör dock ej få avskiljas, om

detta medför mindre vinst för sjukhuset än den förlust som kan uppstå för

apotekskollektivet.

Med denna utgångspunkt och med stöd av en av kommittén förebragt

ekonomisk utredning föreslås, att sjukhusapotek skall få inrättas i de fall,

sjukhusets inköp av läkemedel uppgår till minst 800 000 kronor uttryckt i

1956 års prisnivå. Då förslaget framlades, var detta fallet vid sex sjukhus i

landet.

Läkemedelskommittén betonar, att rätten för sjukhusen att inköpa läkemedel

direkt från industri och droghandel inte bör gälla annat än i de fall

apotek i sjukhusregi kommer till stånd. Övriga sjukhusleveranser bör således

ske genom apotek som nu och baseras på avtal med tillämpande av

särskilda villkor. Den nuvarande rätten för sjukhus att efter särskilt tillstånd

av medicinalstyrelsen inköpa vissa läkemedel direkt från tillverkare

eller grosshandlare bör dock bestå och kunna utvidgas att avse ytterligare

varor, däribland sådana diagnostiska varor, som skulle bli apoteksvaror

enligt läkemedelsutredningens förslag.

Efter detta uttalande övergår läkemedelskommittén till att beröra frågan

om fristående sjukhusapoteks verksamhetsområde och hävdar därvid att

någon försäljning till allmänheten inte bör få äga rum. Härom uttalar kommittén

följande.

Om således å ena sidan de nuvarande handelsvägarna för vissa varor till

sjukhusen icke bör ändras på grund av de föreslagna ändrade definitioner
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

na på läkemedel, bör å andra sidan en förändring i sjukhusapotekens ställning

icke få medföra, att vederbörande sjukhus öppnar försäljning till andra

sjukhus, hemgående patienter, poliklinikbesökare, personal eller direkt till

allmänheten, vilket ytterligare skulle kunna påverka apotekskollektivets

ställning. Därjämte skulle dylik verksamhet ha en från sjukhusapotekens

egentliga uppgift så avvikande karaktär, att en sammanblandning av de

olika funktionerna skulle medföra en särskilt kostnadskrävande organisation.

En absolut förutsättning för fristående sjukhusapotek bör sålunda

vara, att dessa icke får utnyttjas för annat än den egna sjukvårdsinrättningens

försörjning.

Enligt kommitténs förslag bör tillstånd för sjukhus att för sin läkemedelsförsörjning

inrätta självständigt sjukhusapotek meddelas av Kungl.

Maj:t efter hörande av medicinalstyrelsen och en av kommittén föreslagen

s. k. apoteksnämnd. I samband därmed bör fastställas vad som är att hänföra

till sjukhusapotekets verksamhetsområde. Vad slutligen angår genomförandet

av kommitténs förslag, framhålles, att ett lösbrytande av ett sjukhusapotek

från dess moderapotek om möjligt inte bör ske annat än vid

innehavareskifte, därför att ett ingrepp av detta slag i det enskilda fallet

väsentligt ändrar de förutsättningar under vilka apoteksprivilegiet sökts

och erhållits. Om avskiljande av ett sjukhusapotek vid annan tidpunkt

skulle komma i fråga, bör det förutsättas, att särskild överenskommelse

härom träffas med den berörda apoteksinnehavaren.

Vid remissbehandlingen av läkemedelskommitténs

betänkande har dess förslag om inrättande av fristående sjukhusapotek

tillstyrkts av ordföranden jämte en ledamot i apotekens avgiftsnämnd,

två förste provinsialläkare, statskontoret, en handelskammare,

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Statskontoret ifrågasätter dock om en viss lägsta årsomsättning för ett

sjukhusapotek bör sättas som villkor för ändrat huvudmannaskap.

Ordföranden och en ledamot i avgiftsnämnden är inne på samma tanke

och uttalar att därest landsting och städer utom landsting finner med samhällsintresset

bäst överensstämma, att huvudmannaskapet för sjukvården

omfattar jämväl läkemedelsförsörjningen på ett sjukhus, bör hinder för en

sådan ordning inte resas från statens sida.

Även Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om den angivna årsomsättningsgränsen

kan anses lämplig och riktig och framhåller att för bedömandet

av denna fråga en mera ingående undersökning varit önskvärd.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län anser, att alltför stor hänsyn inte

bör tagas till den omedelbara ekonomiska försvarbarheten av förslaget samt

uttalar att man i gengäld på längre sikt bör kunna räkna med en läkarkår

med en rationellare syn på farmakopé och läkemedelsekonomi, varigenom

stora besparingar skulle kunna vinnas.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län påpekar den rent vetenskapliga

betydelsen av ett system med en apotekare, som arbetar med och bland

läkarna på ett sjukhus.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962

Förslaget avstyrkes av medicinalstyrelsen, apotekens avgiftsnämnd, 10

förste provinsialläkare, 2 förste stadsläkare, i handelskamrar, Apotekarsocieteten,

Sveriges farmacevlförbnnd, Apoteksteknikerförbundet, Rufi,

Sveriges läkarförbund och Sveriges grossistförbund.

Medicinalstyrelsen framlägger eu modifikation av läkemedelskommitténs

förslag, men finner att någon ändring inte bör göras utan ytterligare utredning.

Härom anför styrelsen följande.

Styrelsen har den inställningen, att hinder ej bör resas mot inrättande av

kommunalt drivna sjukhusapotek, om man därvid kan uppnå en lika rationell

drift och god läkemedelsservice utan att mera avsevärt betunga läkemedelsförsörjningen

i övrigt. Styrelsen har härvid tänkt sig möjligheten av

att de sjukhusägda apoteken skulle likställas med apotekskollektivets apotek

genom att antingen ingå som kollektivet tillhörande rörelser eller åläggas

motsvarande förpliktelser som dessa. Sådana sjukhusapotek skulle alltså

erlägga avgifter i samma ordning som övriga apotek och i gengäld bli delaktiga

av de tjänster, som kollektivet genom sina centrala organ erbjuder

dessa. Ett ställningstagande till denna fråga synes emellertid ej vara möjligt

utan en närmare utredning av såväl de juridiska som de ekonomiska konsekvenserna.

Skulle man därvid ej möta mera väsentliga, nu ej förutsebara

komplikationer, borde detta vara en godtagbar väg att mera självständigt

lösa sjukhusapoteksfrågan vid de största sjukhusen. Så länge det icke blivit

genom en fullständigare utredning styrkt, i vad mån fördelar totalt sett

kunna vinnas genom ingrepp i den nuvarande ordningen, synes det medicinalstyrelsen

vara klokast att avstå från sådana, så mycket mera som denna

ordning i funktionellt avseende är utan anmärkningar och anledning icke

finnes att betvivla, att en smidig utbyggnad av läkemedelsorganisationen i

takt med sjukhusens ökade behov skall kunna ske tillfredsställande inom

systemets ram.

Medicinalstyrelsen framhåller, att dess förslag sammanhänger med styrelsens

inställning att man vid överväganden om den framtida utformningen

av sjukhusens läkemedelsförsörjning bör beakta försörjningsfrågan

i dess helhet samt därjämte utforma lösningen så, att den farmacevtiska

sakkunskapen tillgodogöres så allsidigt som möjligt. Därvid understryker

styrelsen den vikt man i detta sammanhang fäster vid frågan om försäljning

av läkemedel från sjukhusapotek till hemgående patienter och poliklinikpatienter.

Styrelsen anser, att det för hemgående patienter och poliklinikpatienter

i många fall säkerligen skulle innebära väsentliga lättnader,

om de mera normalt kunde påräkna att sjukhusapoteken vore tillgängliga

för inköp av läkemedel, förbandsartiklar m. in.

Medicinalstyrelsen säger sig vara väl medveten om att sjukhusapotekens

specialinriktade resurser ej är avpassade för denna betjäning av allmänheten,

som dels måste ske med iakttagande av den ordning, som enligt gällande

bestämmelser tillämpas på apoteken, dels i viss mån kommer att omfatta

andra varuenheter än dem, som ingår i de ordinarie leveranserna till

sjukhusavdelningarna. Flertalet av de nuvarande sjukhusapoteken anses i

fråga om lokaler ej heller vara rustade för att i större utsträckning betjäna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

allmänheten. Därjämte är behovet av denna utvidgade service sannolikt växlande

alltefter sjukhusens belägenhet och apoteksförhållandena i patienternas

hemorter. Även andra omständigheter kan tala för att utvidgningen av

försäljningen prövas från fall till fall. Styrelsen finner det emellertid synnerligen

angeläget, att man vid planeringen av sjukhusapotekens framtida

funktioner söker vägar att vid sidan av arbetet med sjukhusleveranserna jämväl

tillgodose behovet av en utvidgad service till enskilda patienter. På sjukhusapotek

av nuvarande slag, som har möjlighet att repliera på ett moderapotek,

bör detta kunna ordnas relativt smidigt. Det är heller icke osannolikt,

att merkostnaderna därvid blir lägre än på fristående sjukhusapotek.

I princip anser medicinalstyrelsen det sålunda önskvärt att läkemedelsförsäljning

till allmänheten kan ske vid sjukhusapoteken, men synes förmena

att dylik försäljning icke kan få ske från fristående sjukhusapotek

utanför det s. k. apotekskollektivet.

En positiv inställning till frågan om allmänhetens möjlighet att förvärva

läkemedel vid sjukhusapotek har vidare statens farmacevtiska laboratorium,

apotekens avgiftsnämnd, ett flertal förste provinsialläkare, Apotekarsocieteten,

Sveriges farmacevtförbnnd, Svenska stadsförbundet och Svenska

landstingsförbundet. Av dessa är dock några, liksom medicinalstyrelsen, av

den uppfattningen, att organisatoriskt ekonomiska förhållanden ytterst

avgör, om frågan kan realiseras. Detta är fallet med statens farmacevtiska

laboratorium, apotekens avgiftsnämnd och Sveriges farmacevtförbund, som

samtliga understryker vikten av att de fristående sjukhusapoteken inte utnyttjas

till annat än den egna sjukvårdsinrättningens försörjning.

Stadsförbundet förklarar att medgivande till försäljning till allmänheten

bör lämnas av Kungl. Maj :t, endast då synnerliga skäl föreligger därtill,

exempelvis avsaknad av ett för allmänheten lättillgängligt vanligt apotek.

Utöver vad här nämnts upptar remissyttrandena över förslaget om sjukhusens

läkemedelsförsörjning ytterligare ekonomiska synpunkter på frågan.

Härvid framhålles i olika sammanhang, att läkemedelskommittén inte

gjort några beräkningar vare sig av ofrånkomliga ökade kostnader för sjukhusen

eller av ekonomiska vinster för huvudmännen. Sådana uttalanden

har gjorts av medicinalstyrelsen, Apotekarsocieteten och Sveriges farmacevtförbund.

2. Läkemedelshandeln i övrigt

Gällande bestämmelser

Enligt föreskrifter i apoteksvarustadgan och giftstadgan får apoteksvaror

och sådana läkemedel, som är första klassens gifter, för sjukvårdsändamål

tillhandahållas enskild person endast genom apotek. Till läkare

får humanbakteriologiska preparat därjämte utlämnas av fabrikanten. Beträffande

veterinärbakteriologiska preparat saknas bestämmelser rörande

handelsvägarna.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H i är 1962

Läkemedelsutredningen

Bortsett från att läkemedelsutredningen i sitt förslag till läkemedelsförordning

öppnat möjlighet till direktförsäljning av läkemedel från fabrik

till sjukhus, vilken möjlighet sedan de diagnostiska preparaten inbegripits

i läkemedelsbegreppet kan få särskild aktualitet beträffande dessa, föreslår

utredningen inga ändringar i fråga om läkemedlens handelsvägar. Utredningen

förklarar, att detta bland annat har sin grund i att den i visst fall

förekommande distributionsvägen är ett led i kontrollsystemet, och att utredningen

genom sina förslag i övrigt inte har tillskapat någon ordning,

som tillåter att kontrollen i distributionsledet uteslutes eller minskas. Som

exempel på kontrollen i samband med distributionen nämner utredningen

den okulärbesiktning, som regelmässigt utförs på apoteken och som resulterar

i att åtskilliga felaktiga varor varje år utmönstras ur lagret.

Vad angår handeln med bakteriologiska preparat anför läkemedelsutredningen

i huvudsak följande. Endast få bakteriologiska preparat har sådan

åtgång, att de med hänsyn till preparatens i allmänhet relativt begränsade

hållbarhet lämpligen kan hållas i lager på apotek. Någon mera omfattande

sådan lagerhållning förekommer ej heller. Vid de tillfällen då ett humanbakteriologiskt

preparat erfordras — och behov härav föreligger främst vid

sjukhusen — skulle följaktligen ett apotek i regel inte ha möjlighet att omedelbart

ombesörja leveransen, utan preparatet finge först rekvireras från tillverkaren

eller importören. I sådana fall måste det uppenbarligen vara mera

ändamålsenligt och sannolikt även billigare, att sjukhuset rekvirerai preparatet

direkt från leverantören. Då det gäller veterinärbakteriologiska preparat,

skulle det i vissa fall t. o. m. vara omöjligt att leda distributionen

över apotek. Sålunda skulle det knappast kunna komma i fråga att under en

epizooti tvinga t. ex. serum mot mul- och klövsjuka att passera apotek. Å

andra sidan har utredningen funnit det lämpligt och i vissa fall nödvändigt

att bakteriologiska preparat utlämnas från apotek. Bl. a. kan det inte anses

tillfredsställande att en importör får bedriva detaljhandel med bakteriologiska

preparat till allmänheten. I författningsförslaget specificeras de a\- nämare, som kan köpa annorledes än genom apotek. Även i fråga om dessa

lämnas emellertid restriktioner i så måtto, att annan än den som själv

äger driva handel med bakteriologiska preparat respektive vissa institutioner

får inköpa preparaten endast efter beställning av läkare eller veterinär.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av läkemedelsutredningens betänkande har synpunkter

på handelsvägarna i huvudsak endast framförts såvitt angår de

bakteriologiska preparaten.

Uttalanden härom har gjorts av medicinalstyrelsen, statens farmacentiska

laboratorium, försvarets sjukvårdsstyrelse, Sveriges grossistförbund, Förö

It ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr ISi

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

eningen Sveriges droghandlare, Apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen

för Sveriges farmacevtförbund.

Medicinalstyrelsen säger sig beträffande handelsvägarna för bakteriologiska

preparat hålla för sannolikt, att — efter hand som renare och mera

stabila bakteriologiska preparat tillkommer — ett närmande till de allmänna

reglerna för apoteksvarors tillhandahållande icke skulle vara till någon

olägenhet för hälso- och sjukvården. Styrelsen förutsätter dock, att nuvarande

möjlighet till direktförsäljning bibehålies i den utsträckning, som befinnes

erforderlig, bland annat på grund av vissa bakteriologiska preparats

korta hållbarhetstid.

Statens farmacevtiska laboratorium har den uppfattningen att utredningen

ingalunda bevisat, att distributionen av de bakteriologiska preparaten

normalt sker lättare och billigare utanför apoteksväsendet.

Försvarets sjukvårdsstyrelse ifrågasätter om icke de bakteriologiska preparaten

borde följa samma handelsvägar som övriga läkemedel. Ett liknande

uttalande har gjorts av Sveriges grossistförbund.

Apotekarsocietetens direktion förmenar för sin del, att även i fråga om de

bakteriologiska preparaten övervägande skäl talar för att den befintliga

läkemedelsdistributionsapparaten — apoteken — som förfogar över resurser

i form av specialutbildad personal och särskild utrustning m. in.

härför, bör övertaga denna handel. Den nuvarande direktdistribulionen från

statens bakteriologiska laboratorium betecknas som otidsenlig och ofta

obekväm för läkare, sjukvårdsinrättningar och allmänhet.

Centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund finner utredningens redovisning

av handelsvägarna alltför knapphändig. Något bevis för att distributionen

sker enklare och till lägre total kostnad genom att den i stor utsträckning

äger rum vid sidan av apoteken har utredningen sålunda icke

lämnat. Det utredningen anfört beträffande apotekens nuvarande lagerhållning

kan icke åberopas, då det gäller att bedöma lagerhållningen i det

fall, distributionen uteslutande skulle äga rum genom apoteken. Sannolikt

skulle en sådan åtgärd, förutom att den skulle komma att innebära ett

minskat antal kontaktpunkter för tillverkare och importörer, medföra att

åtkomsten av de bakteriologiska preparaten underlättades till följd av den

ökade lagerhållningen. Farmacevtförbundet erinrar i detta sammanhang

om att på sön- eller helgdag ävensom nattetid inkommande brådskande

beställningar av bakteriologiskt preparat för närvarande expedieras genom

ett apotek i Stockholm.

Vad i övrigt angår handelsvägarna för läkemedel har i ett par yttranden

ifrågasatts, om icke den fria sektorn beträffande läkemedel kunde vidgas.

Uttalanden i denna riktning har gjorts av Svenska försäljnings- och reklamförbundet,

Sveriges köpmannaförbund och Färghandlarnas riksförbund.

Samma fråga har tagits upp i vissa remissyttranden över läkemedelskommitténs

betänkande. Delvis sammanhänger detta med principiella eko
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 18b år 1962

nomiska synpunkter på förhållandet mellan monopoliserad detaljhandel

och fri grosshandel under beaktande av att ett droghandelsföretag ägs av

Apotekarsocieteten. Denna fråga saknar betydelse för en säkerhetslagstiftning,

som den förevarande, och synes därför ej böra behandlas här. Emellertid

har även synpunkter framkommit, som närmast berör säkerhetsfrågan.

Detta är fallet med yttranden, som avgivits av Kooperativa förbundet och

Sveriges köpmannaförbund.

Kooperativa förbundet kritiserar sålunda den för läkemedelskommitténs

förslag valda utgångspunkten, att den nuvarande avgränsningen mellan den

fria handeln och apoteksmonopolet skall förbli oförändrad. Det hade enligt

förbundets mening varit önskvärt, att kommittén upptagit denna grundläggande

fråga till behandling och därvid beaktat förhållandena i de länder,

där detaljhandeln med apoteksvaror är anordnad i friare former. Förbundet,

som inte ansett sig i stånd att framlägga några utformade förslag

till den nuvarande detaljhandelsorganisationens avlösning av en organisation

i friare former, påyrkar, att de möjligheter till rationalisering av läkemedelshandeln,

vilka torde kunna vinnas på denna väg utan eftersättande

av kvalitets- och säkerhetskravet, undersöks. Enligt förbundets mening bör

dock redan inom ramen för den nuvarande organisationen en bekvämare

tillgång till läkemedel för allmänheten kunna åstadkommas genom partiella

medgivanden åt den allmänna detaljhandeln att försälja vissa, receptfria

läkemedel. Förbundet fortsätter.

Såsom kommittén påpekar, utgöres en stadigt växande del av läkemedelskonsumtionen

i landet av färdigförpackade läkemedel, till större delen härstammande

från de under medicinsk kontroll stående läkemedelsindustrierna,

respektive från den på liknande sätt kontrollerade importen. I den mån

sådana färdigförpackade läkemedel är receptfria, kan det ur kvalitets- och

säkerhetssynpunkt knappast innebära några vådor, om de också får tillhandahållas

av andra detaljhandlare än apoteken. Om så befinnes erforderligt

kan säkerligen utan större kostnader för de övervakande myndigheterna

denna detaljhandel ställas under dessas översyn och kontroll och eventuellt

förbindas med anmälningsskyldighet och vissa kvalifikationskrav på

de distribuerande affärerna.

Även Sveriges köpmannaförbund önskar specialutredning beträffande

vilka läkemedel, som utan olägenhet från medicinsk synpunkt kan överföras

från att vara apoteksvara till att bli butikshandelsvara.

Departementschefen

De verksamma ämnen, som ingår i läkemedlen, är oftast för organismen

artfrämmande substanser, ej sällan giftiga eller eljest häftigt verkande.

Detta förhållande jämte den omständigheten att läkemedel i flertalet fall

tillförs människor eller djur, då de normala biologiska funktionerna på ett

eller annat sätt är störda, bildar bakgrunden till de höga kontrollkrav, som

Tiiåste ställas i fråga om läkemedel.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 dr 1962

En läkemedelskontroll i vidsträckt bemärkelse har till uppgift att garantera,

att de varor, som används som läkemedel, är av fullgod beskaffenhet

för uppgivet ändamål. För att fylla en sådan uppgift måste kontrollen tillse

dels att en som läkemedel utbjuden vara är lämpad att användas som läkemedel,

dels att en som läkemedel erkänd vara i det enskilda fallet föreligger

i rent och oförfalskat skick, är av rätt styrka, har tillräcklig hållbarhet etc.

En sådan målsättning är inte ny utan har i vårt land existerat i århundraden.

Däremot föranleder såväl den allmänna samhällsutvecklingen som de

tekniska och vetenskapliga landvinningarna på läkemedelsområdet, att

kontrollåtgärdernas konkreta utformning tid efter annan omprövas och

ändras.

Enligt den ordning, som infördes hos oss redan på 1600-talet och som

nu tillämpas i alla kulturländer, anger myndigheterna i en farmakopé viktigare

data om de betydelsefullare läkemedlen. Länge speglade farmakopéerna

det varuområde, omfattande ämnen, droger och beredningar, som enligt

vetenskap och beprövad erfarenhet utgjorde den officiellt godtagna läkemedelsarsenalen.

Så är numera endast delvis fallet. Till följd av den

livliga industriella utvecklingen på läkemedelsområdet är det inte sällsynt,

att en farmacevtisk specialitet innehåller verksamma substanser om vilka

farmakopémässiga föreskrifter saknas. Särskilt gäller detta under introduktionstiden.

I sådana fall har specialitetskontrollen en särskilt viktig uppgift

att fylla.

Garantierna för ett läkemedels renhet och äkthet tillgodosågs länge helt

och hållet på det sättet, att produktion och distribution av läkemedel exklusiv

omhänderhades av en specialutbildad yrkesgrupp, apotekarna, vilkas

verksamhet på apotek alltid varit detaljerat reglerad av författningsföreskrifter.

I och med tillkomsten av industriell läkemedelstillverkning har

bilden förändrats. Författningsmässigt har detta tagit sig uttryck i vissa bestämmelser

i apoteksvarustadgan bl. a. om kompetens för tillverkning av

apoteksvaror samt sedermera genom tillkomsten av specialitetskungörelsen.

Den säkerhetslagstiftning, som nu reglerar läkemedelsområdet, ställer

sålunda vissa minimikrav på formerna för tillverkningen. Vidare inrymmer

den ett efter olika läkemedelstyper anpassat system för produktkontroll.

Slutligen utstakar den sådana handelsvägar att även distributionen blir

ett led i kontrollkedjan. Det förslag till moderniserad läkemedelslagstiftning,

som framlagts av läkemedelsutredningen, är även det principiellt uppbyggt

på ett fundament med regler om tillverkning, produktkontroll och

handelsvägar. Inte desto mindre inrymmer förslaget betydelsefulla ändringar

jämfört med nuvarande ordning.

Innan jag går närmare in på mitt ställningstagande till dessa vill jag

emellertid något beröra frågan om läke medelskontrollens

syfte.

Ehuru ett mycket stort antal biologiska naturprodukter och kemiska äm
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 ur 1962

nen använts som läkemedel i årtusenden, är det egentligen först i vår tid,

som specifika medel med eu väldefinierad verkningsmekanism kommit

fram. Åtskilliga av dessa medel har stor aktivitet, och det finns nu en rad

läkemedel mot sjukdomar och sjukdomssymtom, som bara för några årtionden

sedan inte var tillgängliga för en framgångsrik medikamentös

terapi. Tyvärr måste det emellertid konstateras att parallellt med tillkomsten

av högaktiva läkemedel har frågan om medlens biverkningar blivit allt

allvarligare.

Så länge ett stort antal som läkemedel använda varor blott hade diffusa

och svagt framträdande positiva verkningar, var ett av läkemedelskontrollens

största problem, hur man skulle komma tillrätta med de många medel,

som salufördes under överdriven, vilseledande och ibland direkt bedräglig

reklam. De starkt verkande preparaten ansåg man sig ha under kontroll,

blott de belädes med receptplikt. I ljuset av den utveckling som ägt rum

blir det emellertid alltmera uppenbart, att läkemedelskontrollens huvuduppgift

är att begränsa vådorna av farliga medel och härvidlag är receptbeläggning

inget universalmedel. Självfallet skall läkemedelskontrollen också

tillse, att saluförda läkemedel har effekt men främst bör resurserna därvid

sättas in på de områden, som verkligen har medicinsk betydelse. Jag

har därför inte sett det som någon fråga av betydelse att få till stånd en

mer restriktiv ordning än nu för de medel, som inte förtjänar benämningen

läkemedel i egentlig bemärkelse. Tvärtom bar jag funnit det befogat med

lättnader.

Som jag redan tidigare redovisat har jag exempelvis förordat, att vissa

varor överförs från läkemedelslagstiftningens område och i stället i tilllämpliga

delar blir underkastade livsmedelsstadgans bestämmelser. Så är

fallet med vissa halspastiller, fruktsalter samt de homeopatiska medlen.

.lag har vidare i motsats till läkemedelsutredningen inte ansett det befogat

med särskilda ingripanden mot preparat med läkemedelskaraktär som försäljs

i den fria handeln, så länge det inte rör sig om risk för skadeverkningar

av preparaten.

Om jag sålunda inte har funnit det nödvändigt att samhället ägnar särskild

uppmärksamhet åt tillsynen över de medel, som står på yttersta gränsen

till de egentliga läkemedlen, anser jag det så mycket betydelsefullare att

läkemedelskontrollen i övrigt skärps. Härvid måste beaktas att det rör sig

om ett synnerligen rörligt område där detaljerade föreskrifter genom utvecklingens

snabba fortgång lätt kan nära nog motverka sitt eget syfte. Jag

liar därför undvikit att uppta sådana detaljbestämmelser i det förslag till

läkemedelsförordning, som nu framläggs. För att de angivna intentionerna

skall uppnås är det tillräckligt att förordningen innehåller en allmänt hällen

bestämmelse om de krav man har att ställa på ett läkemedel. Hur önskvärt

det än är alt läkemedel är fria från biverkningar torde det i praktiken vara

sällsynt att ett medel blott har positiva egenskaper. I varje särskilt fall

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 181 år 1962

måste det därför bli eu avvägning mellan det positiva värdet och de negativa

egenskaperna. Avgörande blir därvid nettovinsten från medicinska

synpunkter. I förordningen bör sålunda stadgas, att läkemedel skall vara

av fullgod beskaffenhet och att det vid normal användning inte får medföra

skadeverkningar, som står i missförhållande till den avsedda effekten. Bestämmelsen

är en ramföreskrift för varje läkemedelstillverkare och är en

bas för kontrollorganets handlande i det enskilda fallet.

Vad härefter angår de olika leden i kontrollkedjan så har läkemedelsutredningen

beträffande först tillverkning av läkemedel utanför

apotek föreslagit, att det nuvarande för de giftiga läkemedlen gällande tillståndstvånget

utsträcks till hela det egentliga läkemedelsområdet samt

att kraven på examensmeriter hos de ansvariga föreståndarna skärps. Vid

remissbehandlingen har förslagen om utvidgat lillståndstvång och skärpta

krav på föreståndarna endast föranlett erinran från ett par instanser.

Som läkemedelsutredningen påpekat, är den väsentliga skillnaden mellan

det nuvarande tillståndstvånget för tillverkning av giftiga läkemedel och

den gällande anmälningsskyldigheten beträffande tillverkning av apoteksvaror

att tillståndet kan dras in om allvarliga missförhållanden yppar sig.

Det syns mig uppenbart, att samhället bör äga sådan möjlighet att ingripa

över hela läkemedelsområdet. Jag ansluter mig därför tveklöst till förslaget

om utvidgning av tillståndsskyldigheten till att omfatta även tillverkning

av icke giftiga läkemedel.

De examensmeriter författningarna nu har som krav för föreståndarkompetens

torde generellt sett få anses som låga. Ehuru jag anser det

angeläget, att all läkemedelstillverkning förestås av välkvalificerade personer,

är jag dock med hänsyn till de skiftande förhållandena vid tillverkning

av olika slag av läkemedel tveksam om lämpligheten av att fastlåsa

kompetensen vid skärpta examensmeriter på det sätt läkemedelsutredningen

föreslagit. I varje fall synes det olämpligt att intaga bestämmelser av sådan

innebörd i läkemedelsförordningen. Närmare riktlinjer om kompetensen

bör ges i tillämpningsbestämmelser. Härvid bör riktpunkten vara att full

kompetens garanteras men att stor flexibilitet erhålles i fråga om sättet

att styrka kompetensen.

Vidare har läkemedelsutredningen förordat ett kontrollsystem beträffande

produktionen, som innebär skyldighet för fabrikanterna alt antingen

anställa auktoriserade kontrollanter eller underkasta sig periodisk inspektion.

Detta förslag har under remissbehandlingen mött stark kritik, varvid

man särskilt vänt sig mot systemet med auktoriserade kontrollanter. Den

dominerande uppfattningen är därvidlag, att det är nära nog omöjligt för

en person att vara anställd av ett företag och samtidigt gentemot detta

uppbära en effektiv kontrollfunktion på det allmännas vägnar.

För egen del anser jag det principiellt otillfredsställande, att de statliga

kontrollorganen på läkemedelsområdet inte har möjlighet till insyn i läke
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ISi är 1962

135

medelsfabrikernas verksamhet. I likhet med flera remissinstanser, däribland

medicinalstyrelsen och specialitetsnämnden, finner jag det dock

knappast befogat med periodiska inspektioner av den typ apoteken är underkastade.

Å andra sidan bör tillsynsmyndigheten vara oförhindrad att

genom kontroll på platsen göra sig underrättad om förhållandena vid en

läkemedelsfabrik och detta även utan att anledning finns att antaga att fel

eller försummelse förekommit. Särskilt angeläget syns det mig vara att

myndigheten på detta sätt får möjlighet att granska principerna för företagens

egen drift- och produktkontroll. Det av läkemedelsutredningen föreslagna

systemet med auktoriserade kontrollanter vid läkemedelsfabrikerna

kan jag inte biträda.

För flertalet läkemedel syns de nuvarande reglerna om införsel i

stort sett tillfredsställande. Förslag om nämnvärda ändringar bär ej heller

framkommit utom beträffande de bakteriologiska preparaten. Främst är

det därvid den veterinärbakteriologiska sektorn, som berörs, eftersom regler

om import nu helt saknas för denna. Det framlagda förslaget att för enskilda

importörer skall gälla tillståndstvång för införsel av veterinärbakteriologiska

preparat föranleder ingen erinran från min sida. Beträffande

de humanbakteriologiska preparaten har föreståndaren för statens bakteriologiska

laboratorium nu ensam importrätt. Denna ordning, som är motiverad

av hänsyn till landets epideiniologiska beredskap och legat till grund

för de ställningstaganden statsmakterna med anledning härav gjort i fråga

om tillverkning vid statens bakteriologiska laboratorium, torde alltjämt i

huvudsak böra upprätthållas.

Då det sedan gäller att taga ställning till eventuella ändringar av p r oduktkontrollen

är det med hänsyn till den industriella läkemedelstillverkningens

utveckling framför allt kontrollen enligt specialitetskungörelsen

som tilldrar sig intresse. I början av 1930-talet, då specialitetskungörelsen

kom till, svarade specialiteterna för den mindre delen av läkemedelsarsenalen

och många av de förekommande specialiteterna var av

mycket enkel beskaffenhet. De utgjordes bl. a. av piller, salvor och andra

beredningar med ett flertal ingredienser av välkänd art. Flera av tillverkarna

hade små tekniska och personella resurser. Inte sällan med rätta talade

man om källarfabrikanter. I dag hänför sig omkring 3A» av läkemedelsförbrukningen

till farmacevtiska specialiteter. Nya medel tillkommer i rask

takt. I ett stort antal fall innehåller ett modernt läkemedel en enda verksam

substans, men denna är ofta komplicerat byggd och har en kraftig fysiologisk

effekt. Läkemedelsfabrikerna är med få undantag välutrustade anläggningar

med framstående expertis.

Läkemedelsutredningen har funnit att uppbyggnaden av specialitetskontrollen

inte är behäftad med några allvarliga brister. Vissa ändringar föreslås

doek i syfte att öka effektiviteten. Liksom nu skall principiellt krävas att

eu specialitet får försäljas endast om den är registrerad. Den analytiska

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr lHh år 1962

kontroll, som nu föregår registreringen, bör dock enligt utredningen kunna

avsevärt inskränkas. Härigenom räknar utredningen med att det interimistiska

godkännande, som den s. k. frilistningen innebär, inte skall behöva

komma i fråga annat än i mycket begränsad omfattning. Utredningen har

inte ansett sig kunna föreslå att försäljningen mot särskild licens slopas,

men räknar även här med att en inskränkning skall komma till stånd. Den

analytiska efterkontrollen skall enligt utredningens förslag intensifieras.

1 stort sett har förslagen lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Behovet

av en intensifierad efterkontroll har understrukits i flera yttranden.

Den utveckling som specialitetstillverkningen undergått och den erfarenhet

som under snart trettio år samlats hos kontrollorganet på läkemedelsområdet

gör det befogat med en omprövning av frågan huruvida en obligatorisk

analytisk kontroll före registrering av läkemedel är nödvändig. Eu

sådan kontroll syftar blott till att fastställa om läkemedlets sammansättning

motsvarar den uppgivna. Däremot ger kontrollen intet besked om

läkemedlets ändamålsenlighet och oskadlighet. I likhet med läkemedelsutredningen

och remissinstanserna har jag funnit, att den analytiska förhandskontrollen

i regel kan undvaras, då det gäller svenska och välkända utländska

tillverkare. Vad som särskilt bör göra detta möjligt, såvitt avser

svenska tillverkare, är den ökade kunskap om fabrikernas egen driftkontroll,

som skulle vinnas vid bifall till mitt förslag om en viss inspektionsverksamhet

vid läkeinedelsfabrikerna.

Det tillfälliga godkännande, som s. k. frilistning innebär, lämnas i regel

utan att analytisk förhandskontroll ägt rum. Dylik kontroll föregår däremot

alltid ett registreringsbeslut. Läkemedelsutredningen har utgått från att

den tidsförkortning av prövningsproceduren, som följer av att den analytiska

prövningen slopas, starkt skall bidraga till att frilistan framdeles

tages i anspråk blott i undantagsfall. Som motiv för att frilistan i viss utsträckning

behövs även i framtiden har utredningen anfört, att klinisk

prövning kan draga avsevärt ut på tiden och att man i vissa fall måste räkna

med en lång tidrymd för att få slutgiltig kunskap om en specialitets medicinska

värde och toxicitetsförhållanden. Då det stora flertalet av dessa

frilistade specialiteter efterfrågas i sådan omfattning att det från administrativ

synpunkt inte lämpar sig att ersätta frilistningen med licensgivning,

har utredningen förordat att frilistan behålles, ehuru med inskränkt

användning. Frågan har inte närmare berörts under remissbehandlingen.

För egen del kan jag inte biträda den ståndpunkt, som intagits av läkemedelsutredningen.

Som jag tidigare framhållit måste det vara en grundläggande

fordran på ett läkemedel, att det är av fullgod beskaffenhet och

att det vid normal användning inte medför skadeverkningar, som står i

missförhållande till den avsedda effekten. Det bör vara sökandens sak att

övertygande visa, att en specialitet, för vilken registrering söks, uppfyller

denna fordran. Då så skett och intet i övrigt talar mot att medlet görs till
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k ur 1962

gängligt, bör del registreras. AU dessförinnan mer eller mindre tillfälligt

godkänna ett preparat, skulle vara oförenligt med nyssnämnda grundsats.

1 utländsk rätt, så långt den är jämförbar, förekommer inte heller någon

motsvarighet till frilistning utan blott till registrering. Vid mitt ståndpunktstagande

har jag inte förbisett de stora praktiska svårigheter, som föreligger

att snabbt få kliniska prövningar utförda. Jag räknar emellertid med

att ett utvidgat internationellt samarbete på området skall öka möjligheterna

till en snabbare och säkrare bedömning av såväl läkemedlens positiva

egenskaper som deras skadliga biverkningar. Initiativ i denna riktning har

nyligen tagits inom Nordiska rådet och inom Världshälsoorganisationen.

Licens för försäljning av en icke frilistad eller registrerad specialitet kan

t. n. beviljas om specialitetens verkan skall prövas av viss läkare, veterinär

eller tandläkare eller viss person med hänsyn till sitt hälsotillstånd är i behov

av specialiteten. Med hänsyn till den betydande omfattning licensförsäljningen

hade tagit redan då läkemedelsutredningen utarbetade sitt förslag

till läkemedelsförordning och då de flesta medicinska behov ansågs

kunna täckas utan anlitande av licensläkemedel, föreslog utredningen att

licenser fortsättningsvis skulle beviljas mera restriktivt. Särskild motivering

av vederbörande läkare, tandläkare eller veterinär föreslogs skola åtfölja

ansökan. Förslaget har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.

Som tidigare framhållits har licensgivningen under senare delen av 1950- talet ökat starkt, men under det sista året har medicinalstyrelsen börjat

tillämpa en mera restriktiv praxis och kräver nu i viss utsträckning speciell

motivering, då licens söks. Enligt min mening är det angeläget, att man

fortsätter på den sålunda inslagna vägen. Licensförfarandet bör strikt begränsas

till sådana situationer, då annat ändamålsenligt medel inte står

till buds än ett licenspreparat. Så kan vara fallet, då någon drabbats av en

hos oss sällsynt sjukdom, mot vilken lämligt medel inte introducerats i

Sverige men finns tillgängligt utomlands. För prövningsändamål bör licens

beviljas endast i speciella fall. Den normala kliniska prövningen bör vara

avslutad, innan ett läkemedel överhuvudtaget blir föremål för försäljning.

Dock kan det givetvis stundom vara befogat, att ett preparat före slutgiltig

prövning av registreringsfrågan blir tillgängligt för försäljning mot recept

av sådana läkare, veterinärer eller tandläkare, som har särskilda förutsättningar

att följa verkningarna av ett visst medel på patienterna. Därvid syns

licensvägen lämplig. Under inga omständigheter får emellertid slopandet

av frilistan leda till en ökning av licensgivningen.

En specialfråga som såväl under utredningsarbetet i läkemedelsutredningen

och läkemedelskommittén som i vissa remissyttranden behandlats

ingående är, huruvida apoteksberedda standardiserade läkemedel (s. k.

ACO-preparat) skall vara underkastade specialitetskontrollen. Jag har som

förut nämnts ansett att medlen begreppsmässigt bör vara specialiteter. Däremot

syns mig säkerheten inte kräva, att de genomgående registreras och

5* — Bihctng till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 181

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr ISk- år 1962

underkastas denna kontroll. Tillverkningen på apotek måste anses ske på

ett fullt betryggande sätt och står under full insyn från det allmännas sida.

Sålunda har apoteksföreståndare i viss mån en tjänstemannaställning och

är ställda direkt under medicinalstyrelsens inseende. I sådana fall då det rör

sig om medel upptagna i gällande farmakopé föreligger också garantier för

den medicinska ändamålsenligheten. Att i dessa fall kräva registrering vore

enligt min mening att onödigt belasta kontrollapparaten, som redan nu

måste anses underdimensionerad. I andra fall kan det däremot vara befogat

att upprätthålla registreringskravet även för ACO-preparat, främst för att

den medicinska ändamålsenligheten skall bli prövad. De undantag från

registreringsplikten för farmacevtiska specialiteter, som sålunda bör kunna

göras, synes lämpligen böra anges i tillämpningsbestämmelser till läkemedelsförordningen.

När det gäller produktkontroll av de bakteriologiska preparaten anser jag

att den i fråga om andra preparat än sådana som tillverkas eller importeras

av de statliga bakteriologiska laboratorierna bäst tillgodoses om preparaten

inordnas i de farmacevtiska specialiteternas grupp. Jag föreslår sålunda,

att de bakteriologiska preparaten hänförs till farmacevtiska specialiteter

men att registreringsplikt och därmed sammanhängande kontroll inte skall

gälla för de av statslaboratorierna tillverkade eller importerade preparaten.

I frågekomplexet om läkemedlens handelsvägar intar spörsmålet

om sjukhusens läkemedelsförsörjning en särställning. Det rör sig här

om avnämare, som i flertalet fall är statliga eller kommunala, som omsätter

läkemedel för betydande belopp och som bör ha särskilda förutsättningar

att mottaga och handha läkemedlen på ett betryggande sätt. Med hänsyn

till de särskilda förhållandena på sjukhusen gäller speciella regler i fråga

om tillredning, distribution och handhavande av läkemedel inom ett sjukhus.

Vad angår sjukhusens förvärv av läkemedel gäller däremot i stort sett

den allmänna regeln, att läkemedlen skall inköpas från apotek. I detta hänseende

har dock förslag till ändringar inte saknats. Bl. a. har frågan behandlats

av läkemedelsutredningen och läkemedelskommittén. Därvid har

läkemedel sutredningen helt sett frågan från säkerhetssynpunkt medan läkemedelskommittén

anlagt enbart ekonomiska synpunkter.

Vid den bedömning läkemedelsutredningen gjort har utredningen funnit,

att säkerhetssynpunkter inte hindrar att direktleverans i vissa fall av läkemedel

från fabriker och grosshandelsföretag till sjukvårdsinrättningar kan

tillåtas. Denna ståndpunkt har inte jävats vid remissbehandlingen av förslaget.

Däremot har flera remissorgan uttalat, att en direktförsäljning inte

kan komma till stånd, förrän de ekonomiska konsekvenserna av en sådan

försäljning utretts närmare.

Läkemedelskommitténs förslag grundar sig helt på ekonomiska överväganden

och innebär som förut nämnts att de sex största sjukhusapoteken

i landet skulle avskiljas från apotekskollektivet och drivas i vederbörande

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

sjukhushuvudmans regi. Längre borde man inte gå, enär risk i så fall fanns

för att prisnivån för läkemedlen i övrigt skulle stiga till följd av apotekens

inkomstbortfall vid minskade sjukhusleveranser. De erinringar som gjorts

mot detta förslag kan sägas vara av två olika slag. Sålunda har å ena sidan

vissa remissinstanser hävdat, att man i förväg inte borde uppställa hinder

av ekonomisk art för sjukhusens huvudmän att ordna läkemedelsförsörjningen

på sätt de kunde finna lämpligast. Ä andra sidan har andra remissinstanser,

som delat kommitténs uppfattning att kostnaderna för sjukhusens

läkemedel inte kan frikopplas från den allmännare frågan om läkemedelspriserna,

menat att de ekonomiska förhållandena inte utretts tillfredsställande

av kommittén. Ytterligare en principiell fråga har intagit eu

framskjuten plats i diskussionen, nämligen frågan om allmänhetens möjligheter

alt förvärva läkemedel i anslutning till behandling på sjukhus. Läkemedelskommittén

har i denna fråga intagit den ståndpunkten, att sjukhusapotek

i huvudmännens regi endast bör svara för sjukhusets interna behov

av läkemedel. Däremot anses ett sjukhusapotek, som är filial till ett vanligt

apotek, kunna ombesörja expedition av läkemedel även till hemgående

patienter och poliklinikpatienter. Samma ståndpunkt har vid remissbehandlingen

intagits av medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium,

apotekens avgiftsnämnd samt Sveriges farmacevtförbund.

Vid ett bedömande av frågan hur sjukhusens läkemedelsförsörjning för

framtiden skall ordnas torde man först ha att ta ställning till huruvida

spörsmålet bör bedömas uteslutande från ekonomiska utgångspunkter. Den

frågan sammanhänger i sin tur med om det är berättigat att betrakta läkemedelsförsörjningen

på sjukhusen blott och bart som en fråga om lagerhållning

och distribution. Enligt min mening kan så inte vara fallet. De

senaste årtiondenas utveckling på läkemedelsområdet har visat vad effektivare

medel betyder för individ och samhälle men har också uppdagat tidigare

okända risker vid läkemedelsbehandling. Det är av största betydelse

från allmänmänsklig och samhällsekonomisk synpunkt, att ett intensifierat

forskningsarbete kommer till stånd för att ytterligare öka läkemedelsterapins

möjligheter och minska dess risker. Ett sådant arbete kan inte

bedrivas med framgång utan aktiv medverkan från sjukhusens sida. Vid

ett sådant arbete måste en samverkan äga rum mellan företrädare för olika

ämnesområden och därvid inte minst farmacin. Jag anser det därför lämpligt

att de större sjukhusen, främst undervisnings- och regionsjukhusen,

utrustas med farmacevtiska avdelningar, som inte blott bär att förse klinikerna

med läkemedel för den dagliga sjukvården utan också har resurser

att från farmacevtiska utgångspunkter deltaga i forskningsarbetet på läkemedelsområdet

och i övrigt medverka vid lösning av sjukhusproblem, som

står läkemedelsfrågorna nära. Som exempel på sådana vill jag blott nämna

de mångskiftande problemställningarna på steriliseringsteknikens område.

Även för den praktiska sjukvården är omedelbar tillgång till farmaccvtisk

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

sakkunskap av stort värde. Eu sådan samordning mellan medicin och

farmaci, som den jag här skisserat, existerar sedan mer än tjugu år vid

karolinska sjukhuset, där det statliga militärapoteket är sjukhusapotek.

Enligt vad jag erfarit från såväl sjukhusledning som läkare och apotekare

har systemet varit till stor båtnad för alla parter. Även utomlands, där

huvudmannaägda sjukhusapotek är regel, har man de bästa erfarenheter

av hur en progressiv sjukhusfarmaci kuggat in i de övriga verksamhetsgrenarna

på sjukhusen. Givetvis är förutsättningen att sjukhusapoteken har

tillräckliga personella, lokalmässiga och instrumentella resurser.

Även om jag sålunda anser att ekonomiska synpunkter inte främst bör

påverka ställningstagandet i denna fråga, kan de givetvis inte helt lämnas

åt sidan. De delvis ganska omfattande ekonomiska utredningar som gjorts

visar emellertid, hur vanskliga teoretiska beräkningar på området är. Sedan

huvudmannaägda sjukhusapotek inrättats vid ett mindre antal sådana

sjukhus, där enligt min mening de ekonomiska synpunkterna på frågan i

särskilt hög grad måste förbli sekundära, torde betydligt säkrare underlag

erhållas för framtida bedömningar.

Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att sjukhusen i viss utsträckning

och på vissa villkor efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall medges

rätt att genom egna sjukhusapotek svara för sin läkemedelsförsörjning.

Som allmänna förutsättningar bör gälla, att sjukhuset har tillräcklig storlek

och att apoteket ges erforderliga resurser. Jag utgår ifrån att befattning

som chefsapotekare vid sjukhusapotek tillsättes efter ansökningsförfarande

och att apotekaren liksom chefen för militärapoteket och innehavarna av

de självständiga apoteken förordnas av Kungl. Maj :t.

Där förhållandena inte motiverar att huvudmannaägda sjukhusapotek inrättas

bör sjukhusen liksom nu förvärva sina läkemedel från apotek på

orten. Härigenom torde sjukhusets behov av direkt farmacevtisk kontakt

bäst tillgodoses och de samlade farmacevtiska resurserna på en viss ort bli

bäst tillvaratagna. Med det sagda avser jag inte att den nuvarande möjligheten

för sjukhus att förvärva infusionslösningar direkt från fabrik skall

bortfalla. Tvärtom menar jag att möjligheten att förvärva läkemedel på

annat sätt än genom apotek bör kunna utsträckas till att också omfatta

vissa diagnostiska preparat, främst röntgenkontrastmedel.

Vad angår det av bl. a. medicinalstyrelsen starkt understrukna behovet

av att poliklinikpatienter och hemgående patienter får möjlighet att förvärva

läkemedel på sjukhusapoteket vill jag framhålla, att jag ser det som

ett naturligt led i sjukhusbehandlingen, att patienten så bekvämt som möjligt

erhåller erforderliga läkemedel. Då sjukhusapotek finns inrättat bör

detta, om annat välbeläget apotek saknas i närheten, tillhandahålla patienterna

ordinerade läkemedel. Detta bör ske oavsett vem som är huvudman

för sjukhusapoteket. Jag har sålunda inte kunnat finna något avgörande

hinder för att sjukhusapotek, som drivs av staten, stad eller landsting, försäljer

läkemedel till sjukhusets patienter.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b är 1962

Ytterligare vill jag beträffande hithörande frågekomplex uttala att inrättande

av huvudmannaägda sjukhusapotek bör ske vid den tidpunkt, då

det är lämpligast från det allmännas synpunkt. Jag kan alltså inte dela

läkemedelskommitténs åsikt, att sjukhusleveranser från ett visst apotek

skulle bringas att upphöra först vid ett innehavarskifte. Däremot syns det

mig skäligt att en apoteksinnehavare, vars inkomst väsentligt påverkas av

att sjukhusleveransen bortfaller, beredes kompensation härför. Detta kan

ske inom ramen för gällande avgiftssystem, varigenom några statliga eller

kommunala anslag inte behöver belastas för ändamålet.

Jag har slutligen att beröra frågan om handelsvägarna i övrigt för läkemedel.

De läkemedel som f. n. varken är första klassens gifter eller apoteksvaror

skall som framgår av vad jag tidigare anfört, med få undantag, inte

omfattas av den nya läkemedelsförordningens bestämmelser. Stadgandet

att detaljhandel med läkemedel endast må bedrivas av apoteksföreståndare

innebär sålunda ej någon utvidgning av apoteksmonopolets omfattning.

Förslaget innebär på denna punkt ej heller någon inskränkning. Någon sådan

har inte föreslagits av läkemedelsutredningen men fråga därom har

väckts av ett par remissinstanser. Vidare har Kooperativa förbundet och

Sveriges köpmannaförbund i avgivna yttranden över läkemedelskommitténs

betänkande begärt att det skulle utredas, huruvida inte vissa apoteksvaror

kunde utan olägenhet från medicinsk synpunkt överföras till att bli

butikshandelsvaror. För egen del anser jag att tidpunkten nu inte är den

rätta att diskutera lättnader i fråga om läkemcdelskontrollen i stort. Och

som ett betydelsefullt led i samhällets kontroll över läkemedelshanteringen

måste man se anordningen med handelsvägen över apotek. Det är en allmän

uppfattning, att läkemedel med gift- eller andra skadeverkningar endast

bör tillhandahållas allmänheten över apotek. Vår uppfattning om

vad som är skadligt eller giftigt är emellertid, som jag i annat sammanhang

berört, högst relativ och beror ytterst på vår kunskap om det vetenskapliga

underlaget vid varje tillfälle. Den nu raskt fortgående forskningen

har i flera fall gett oss eu modifierad eller helt förändrad syn på läkemedels

nytto- och skadeverkningar. Jag kan här blott erinra om att ett

sedan 1800-talet allmänt använt medel, fenacetin, som ansetts tämligen

oskadligt, med vår tids förfinade observationsmetoder visat sig medföra

risk för så allvarliga skadeverkningar, främst njurskador, att det med

omedelbar verkan receptbclagts. Inskridanden av dylikt slag kan ske med

full effektivitet endast om medlen är förbehållna apoteken. Härtill kommer,

och detta är väsentligt, att det från allmän folkhälsosynpunkt inte är

något intresse med en ökad kommersialisering av läkemedelshandeln.

Vad slutligen angår specialfrågan om de bakteriologiska preparatens

handelsvägar har jag funnit dot berättigat med vissa kompletterande vägar

vid sidan av den som följer av att preparaten är farmacevtiska specialiteter.

Sålunda bör som nu statens bakteriologiska laboratorium och statens

veterinärmedicinska anstalt ha möjlighet att försälja preparat till sjukhus,

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

läkare och veterinärer. Även från annan tillverkare eller från partihandelsföretag

kan direktförsäljning åtminstone i viss utsträckning vara motiverad,

särskilt på det veterinärbakteriologiska området. Närmare bestämmelser

härom bör meddelas i tillämpningsförfattningen.

Frågan om apoteksföreståndares skyldighet att lagerhålla och anskaffa

läkemedel bör inte regleras i läkemedelsförordningen utan i annat sammanhang.

VII. Särskilda frågor angående hälsofarliga varor

Gällande bestämmelser

Om formerna för tillverkning av och handel med gift

ger giftstadgan detaljerade bestämmelser.

För såväl tillverkning och fabriksmässig användning av som grosshandel

med gift av första klassen erfordras — utom vad beträffar apoteksföreståndare

-— särskilt tillstånd som meddelas i Stockholm av poliskammaren,

i annan stad av magistrat eller kommunalborgmästare och i övrigt av länsstyrelsen.

För att tillstånd skall beviljas fordras beträffande tillverkning

och handel att rörelsen skall förestås av föreståndare med viss kompetens,

i stadgan uttryckt genom examensmeriter. Beträffande föreståndare för

yrkesmässig användning av gift krävs däremot ej särskild kompetens.

Utöver tillståndskrav gäller för tillverkning och fabriksmässig användning

att anmälan om sådan rörelse skall ske till arhetarskyddsstyrelsen.

Detaljhandeln med första klassens gift är f. n. principiellt förbehållen

apoteksföreståndare. Vissa i bilaga 3 till giftstadgan upptagna gifter får

dock av tillverkaren eller grosshandlare säljas till näringsidkare som använder

giftet i sin yrkesutövning. Apoteksföreståndare är vidare skyldig att på

begäran anskaffa första klassens gift med undantag för vissa till stridsgaser

användbara varor.

Giftstadgan ger en rad särbestämmelser enligt vilka närmare angivna

giftiga ämnen ej får ingå i vissa varor eller användas till speciella

ändamål. Sålunda meddelas förbud mot tillverkning, saluhållande

och överlåtelse av toalettmedel, innehållande eller avsett att brukas

i samband med blyförening eller giftig färg, metylalkohol, parafenylendiamin

eller paratoluylendiamin. Många av bestämmelserna gäller arsenikgifter.

Dylika får ej användas inom fyrverkerikonsten eller till balsamering

eller konservering av människolik. För användning av arsenikgift till

beredning av betong eller cementbruk för vattenbyggnader krävs särskilt

tillstånd. Totalförbud stadgas även dels mot såväl tillverkning som saluhållande

och överlåtelse av papper, vissa vävnader, garner och barnleksaker,

dels mot användande av tapet eller färganstrykning i bostäder, arbetslokaler

e. d., allt i den mån varorna befinnes innehålla mer än vissa

angivna mängder arsenik. Oavsett halten arsenik får ej heller därmed im
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18k år 1962 143

pregnerade trävaror användas till inre väggytor i bostäder, samlingslokaler

o. d.

Förbud meddelas vidare i giftstadgan mot tillverkning, saluhållande och

överlåtelse av barnleksak innehållande gift, t. ex. målad eller tryckt med

giftig färg, bröstvårtskydd innehållande bly samt barnleksak avsedd för

beredning, förvaring eller servering av livsmedel, om den är så beskaffad

att vid dess användning livsmedel kommer i omedelbar beröring med zink,

kadmium, bly, blyhaltig kautschuk eller färg eller med överdrag, ur vilket

bly kan utvinnas i viss myckenhet med viss angiven metod, eller med legering

med viss blyhalt. Likaså gäller förbudet beträffande dinappar, framställda

genom kallvulkanisering med klorsvavel.

Giftstadgeutredningen

Giftstadgeutredningen framhåller att de risker som är förenade med

tillverkning och yrkesmässig användning av giftiga

varor i första hand bör mötas med arbetarskyddsåtgärder. En rad föreskrifter

till arbetarnas skydd i detta hänseende inrymmes också i gällande

arbetarskyddslagstiftning. Med hänsyn härtill finner utredningen nuvarande

tillståndstvång för fabriksmässigt användande av gift överflödigt,

men att det däremot är väsentligt, att yrkesinspektionen har vetskap om var

gifter hanteras yrkesmässigt. Utredningen föreslår därför att nämnda tillståndstvång

slopas men att samtidigt en anmälningsplikt till vederbörande

yrkesinspektör om yrkesmässig användning stadgas. I sådana fall då

yrkesinspektionen på annan väg erhållit vetskap om hanteringen exempelvis

i samband med ansökan om rätt att tillverka gift, skulle dock anmälan

ej behöva göras. Det syns vidare utredningen överflödigt med anmälningstvång

då det gäller dels verksamhet i vilken gift används endast vid enstaka

tillfällen eller i synnerligen ringa mängd, dels laboratoriemässig användning

vid skolor och andra undervisningsanstalter och dels klinisk analysverksamhet,

som står under tillsyn av behörig läkare, tandläkare eller

veterinär.

I fråga om tillverkning av gift finner utredningen att fragan ej enbart är

av arbetarskyddsnatur då härvid tillkommer omständigheten att tillverkning,

inbegripet ompackning, i regel är det första ledet i ett handelsförfarande.

Om tillverkning av gift kunde ske fritt, skulle samhällets grepp om

gifthanteringen bli alltför svagt. Utredningen anser därför att tillståndsförfarandet

för tillverkning ej kan slopas och av nyss nämnda skäl givetvis ej

heller för grosshandeln med gift. Däremot bör proceduren för tillståndsgivningen

jämkas och framför allt nuvarande kompetenskrav för den för rörelsen

ansvarige föreståndaren ändras, då de präglas av stelhet och ej

lämnar utrymme för värdesättning av annan än i giftstadgan nämnd utbildning

eller av omfattande praktisk erfarenhet. Utredningen menar att

kompetensvillkoren måste vara elastiska och föreslår att yrkesinspektör

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962

får godkänna föreståndare efter individuell prövning och under beaktande

av de krav, som med hänsyn till rörelsens omfattning och art kan anses

rimliga. Tillstånd för tillverkning respektive grosshandel bör däremot,

skilt från godkännandet av föreståndare, kunna meddelas rörelseidkare som

anses lämplig. Tillståndsgivningen skall enligt utredningen åvila polismyndigheten

i orten, som dock i varje enskilt fall bör höra vederbörande yrkesinspektör.

Giftstadgeutredningen framlägger även förslag till ändrade bestämmelser

rörande detaljhandeln med gift. En av utredningen gjord undersökning

visar, att en ganska omfattande försäljning av gifter genom

apoteks förmedling skett från vissa kemikaliefirmor till industrier, högskolor,

andra undervisningsanstalter, forskningslaboratorier, sjukhus m. fl.

Det har ifrågasatts, huruvida icke denna försäljning skulle kunna ske utan

omgången över apoteken. Såvitt utredningen kunnat finna, bör vissa uppmjukningar

kunna ske, utan att säkerhetskravet eftersätts. Därför föreslås

att — utöver apoteksföreståndare — grosshandlare eller fabrikant, som

tillverkat giftet, skall få överlåta gift till varje näringsidkare, som uppfyller

törutsättningarna för att få använda gift i sin yrkesutövning.

Övrig detaljhandel med gift anser utredningen av säkerhetsskäl böra

kvarligga hos apoteksföreståndare. Utredningen framhåller att om förslaget

följs, det inte föreligger behov av någon motsvarighet till gällande föreskrift

om skyldighet för apoteksföreståndare att inneha eller på begäran

anskaffa gifter av första klassen.

Utredningen har funnit de i giftstadgan givna bestämmelserna om kosmetiska

och hygieniska medel otillräckliga och framhåller att

i den mån sådana medel innehåller skadliga ämnen, kan skadeverkningarna

ibland bli starkt uttalade. Detta sammanhänger nära med att preparaten

ofta vid ett stort antal upprepade tillfällen appliceras på en mycket begränsad

kroppsyta. Med särskild oro har man i sammanhanget betraktat vissa

färger och färgstoffer, som icke blott gett upphov till hudsjukdomar och

allergier utan även ansetts vara cancerframkallande.

Utredningen erinrar om att det i USA finns delvis mycket stränga bestämmelser

om kosmetiska medel och räknar med att speciallagstiftning på området

kan bli erforderlig även här. Det har dock föreslagits, att man i avvaktan

på ytterligare erfarenhet skall nöja sig med en speciell säkerhetsbestämmelse

i förordningen om hälsofarliga varor. Denna innebär att tillsynsmyndigheten

bemyndigas meddela förbud mot att visst ämne ingår i

kosmetiskt eller hygieniskt medel om så finnes erforderligt med hänsyn till

riskerna vid medlets användning. Utredningen understryker, att det föreslagna

stadgandet måste betraktas som eu minimibestämmelse i avvaktan

På en mera omfattande lagstiftning. Det måste antas, tillägger utredningen,

att en lagstiftning om kosmetiska preparat och liknande medel erbjudetstora

svårigheter, emedan det vetenskapliga underlaget för en dylik lag
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 ur 1962

stiftning ännu är mycket ofullständigt. Frågan kompliceras också av att

Sverige i mycket stor utsträckning importerar hithörande medel.

Under erinran om att giftstadgan historiskt sett är en avläggare till 1876

års arsenikförordning framhålles att flera bestämmelser nu torde vara inaktuella.

Så är fallet med förbudet mot att använda arsenik vid balsamering

och tillståndstvånget för användande av arsenik i cement och betong för

vattenbyggnad.

Bestämmelserna om tillåten högsta arsenikhalt i tapeter, vävnader

m. fl. varor är typiska exempel på långt drivna detaljstadganden av den

typ, man numera ogärna har i författningar utfärdade av Kungl. Maj:t,

framhåller utredningen. Även om det självfallet icke kan accepteras att

arsenikgift i nämnvärda mängder ingår i exempelvis färg på leksaker eller

i tapeter, torde man knappast ha anledning att låta detaljstadganden av

antydd art kvarstå i de grundläggande giftförfattningarna. Det torde till

och med vara tveksamt, om sådana detaljstadganden över huvud taget erfordras

numera. Vida väsentligare än de detaljerade arsenikföreskrifterna,

som blott rör eu viss typ av gifter, är enligt utredningen, att man genom

allmänna bestämmelser får garantier för att varje vara, vars bruk kan

vara förenat med förgiftningsrisk, är försedd med uppgift därom. Beträffande

några grupper av varor har det ansetts särskilt angeläget, att de icke

genom tillsats av eller behandling med gift eller vådligt ämne medför hälsofara.

Dessa varugrupper är sjukvårds- eller sanitetsartiklar, klädespersedlar,

ävensom material till sådana, samt leksaker.

Utredningen föreslår, att i förordningen intages dels ett stadgande att

om gift eller vådligt ämne använts vid framställning eller behandling avvara

eller annan egendom utan att tillverkningen inneburit tillverkning avhälsofarlig

vara och hälsorisk kan befaras uppstå vid nyttjandet av det, som

framställts eller behandlats, skall uttrycklig varning härom anges på ett

efter omständigheterna betryggande sätt, dels ock ett stadgande att sjukvårds-

eller sanitetsartiklar, klädespersedlar, ävensom material till sådana,

samt barnleksaker ej må tillverkas, saluhållas eller överlåtas om de till

följd av innehåll av eller behandling med gift eller vådligt ämne kan medföra

hälsofara.

Beträffande giftstadgans förbud mot användning av arsenikimpregnerade

trävaror till inre väggytor i bostäder, samlingslokaler o. d. erinrar utredningen

om att enligt gällande hälsovårdsstadga bostäder och samlingslokaler

skall vara så inrättade, att sanitär olägenhet icke uppstår för dem som

nyttjar dessa. Det torde knappast vara förenligt med detta stadgande, att

väggar, golv eller tak i bostäder och samlingslokaler är beklädda eller behandlade

med sådant material, som innebär risk för förgiftning av dem

som vistas i lokalerna. Giftstadgans föreskrifter om förhud mot användande

av arsenikpreparerat virke i sådana lokaler synes därför endast motiverat

— och därvid som en ytterligare säkerhetsåtgärd — om man har skälig

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

anledning till antagande, att sådant virke regelmässigt förorsakar sanitära

olägenheter. Då emellertid en av folkhälsoinstitutet verkställd utredning

beträffande Bolidenimpregnerat virke visat att stöd numera saknas för sådant

antagande, föreslår utredningen icke någon motsvarighet till berörda

bestämmelser i giftstadgan. Eftersom folkhälsoinstitutets utredning emellertid

visat att vissa impregneringsmedel kan medföra större risker än andra,

anser utredningen det motiverat med en mera nyanserad bedömning

i fråga om användningen av arsenikimpregnerat virke än nuvarande ordning

lämnar. En möjlighet till sådan bedömning kommer fortsättningsvis att

finnas, enär impregneringsmedlen för att få användas måste registreras som

bekämpningsmedel.

I sin utredning beträffande Bolidenimpregnerat virke redovisar folkhälsoinstitutet

viss tveksamhet inför tanken på en ökad användning av arsenikimpregnerat

virke överhuvudtaget. Som grund härför ligger farhågor om

förgiftningsrisker genom aska vid framtida bränning av arsenikimpregnerat

virke samt betänklighet inför hygieniska problem, som sammanhänger

med sotning av anläggningar avsedda för bränning av arsenikimpregnerat

virke och inför risken med spridning av arsenik via rökgaser vid bränningen.

Giftstadgeutredningen menar att sådana risker bör mötas på liknande

sätt som skett i fråga om en rad andra fall, där risker förorsakats

av anläggningar och upplag omnämnda i hälsovårdsstadgans 63 §. Där upptages

exempelvis ugn eller annan anläggning för röstning av arsenik- eller

svavelhaltig malm. Giftstadgeutredningen föreslår att uppräkningen i nämnda

författningsrum kompletteras med »ugn eller annan anläggning för

bränning av arsenikimpregnerat virke».

Remissyttrandena

Utredningens förslag till ändrade föreskrifter beträffande yrkesmässig

användning samt tillverkning av och grosshandel

med gift har tillstyrkts eller godtagits av flertalet remissinstanser. På några

punkter har avvikande meningar redovisats.

Handelskammaren i Gävle finner anmälan om yrkesmässig användning

av gift otillräcklig och förordar i stället att yrkesinspektionen efter hörande

av polismyndigheterna skall utfärda tillstånd för sådan användning.

Liknande inställning redovisar statens vatteninspektion och hänvisar

framför allt till riskerna vid användning och oskadliggörande av cyanidpx-eparat

inom galvanoteknisk industri och på härdningsverkstäder. Inspektionen

menar, att redan nuvarande förhållanden med tillståndstvång utan

krav på att den ansvarige föreståndaren för hanteringen skall äga sådan

skicklighet, som föreskrives för tillverkning av första klassens gift, eller

över huvud laget kunskaper i kemi är anmärkningsvärda, då det inom

varje företag många gånger rör sig om en årsförbrukning av tusentals kg

cyanidpreparat. Vatteninspektionen erinrar om att den galvanotekniska in
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b ur 1962

dustrin enligt kungörelsen den 30 november 1956 (nr 583) om förprövning

rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. har anmälningsskyldighet

till statens vatteninspektion. Då sådan anmälan underlåtits

av ett stort antal företag och inspektionen icke haft resurser att vidtaga åtgärder

för att införskaffa felande anmälningar, anser inspektionen det remissförfarande,

som tillämpas av många länsstyrelser i samband med tillståndsgivning

för ifrågavarande hantering, vara av stort värde. Inspektionen

får härigenom på ett enkelt sätt kännedom om hanteringen -— en möjlighet,

som helt skulle bortfalla om utredningens förslag genomförs.

Utredningens förslag om ändrade kompetenskrav för föreståndare för

tillverkning och grosshandel kritiseras av poliskammaren i Stockholm, som

menar att nuvarande krav ger bättre garanti för erforderlig kunskapsstandard

och att undantag efter yrkesinspektörs hörande torde kunna göras i

enklare fall, såsom då det gäller ompackning av gift. Arbetarskyddsstyrelsen

utgår från att styrelsen efter samråd med tillsynsmyndigheten skall

lämna erforderliga riktlinjer för bedömning av kompetens. Statens farmacevtiska

laboratorium, som också förutsätter att anvisningar för bedömning

av kompetens skall utfärdas, understryker med instämmande av

medicinalstyrelsen, att lägre kunskapskrav än f. n. i praktiken endast undantagsvis

bör godtagas, varemot även andra examensmeriter än de nuvarande

bör kunna accepteras.

Förslaget att skilja föreståndarprövningen från tillståndsprövningen har

avstyrkts såsom varande opraktiskt av några remissinstanser, av vilka ett

par förordar att båda prövningarna förläggs till den lokala polismyndigheten

under det att de övriga menar att båda prövningarna lämpligen bör

åvila yrkesinspektörerna.

Medicinalstyrelsen anser att godkännandet av föreståndare icke kan åläggas

yrkesinspektörerna, då bedömningen härvid kräver god kännedom om

värdet av examensmeriter och om tillverkningens art och omfattning. Styrelsen

menar att bedömningen i stället med fördel kunde anförtros åt länsläkarorganisationen.

Denna skulle för ifrågavarande uppgift, när så erfordras,

kunna anlita farmacevtisk expertis.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att eu centralisering till tillsynsmyndigheten

av tillståndsgivningen för tillverkning av gift (dock ej förpackning

och ompackning) skulle medföra ökad säkerhet för en rätt bedömning

av kompetenskraven i samband med sådan tillverkning. Liknande

synpunkter framförs av landsfiskalen i Stenunysunds distrikt.

Den föreslagna utvidgningen av rätten att idka detaljhandel med

gift har tillstyrkts eller godtagits av samtliga remissinstanser. Några instanser

såsom kommerskollegium, Stockholms handelskammare och Läkemedelsindustriföreningen

kritiserar dock utredningens förslag att binda

rätten att driva handel med gift vid bl. a. »grosshandlare», då denna beteckning

numera ej kan anses entydig. Remissinstanserna föreslår i stället

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

att behörighet att driva handel med gift skall tillkomma envar som erhållit

tillstånd att driva handel med sådan vara.

Statens farmacevtiska laboratorium och Apotekarsocieteten finner att nu

gällande skyldighet för apoteksföreståndare att tillhandahålla första klassens

gifter bör kvarstå med hänsyn till att apoteken alltjämt är avsedda att

intaga viss monopolställning, när det gäller dessa varor.

Giftstadgeutredningens förslag rörande kosmetiska och hygieniska

medel har godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som

samtliga remissinstanser. Medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium

samt Smålands och Blekinge handelskammare understryker dock

angelägenheten av att en utredning för tillskapandet av en ordnad kontroll

av dessa medel snarast kommer till stånd. I avvaktan härpå bör enligt

medicinalstyrelsen de av utredningen föreslagna föreskrifterna skärpas så

att tillsatser av gifter även i ringa mängd till berörda preparat obligatoriskt

skall underställas tillsynsmyndighetens prövning. Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare ifrågasätter för sin del om inte för kosmetiska

medel borde föreskrivas samma registreringstvång, som för närvarande

gäller för farmacevtiska specialiteter.

Giftstadgeutredningens förslag att ersätta övriga nämnda särbestämmelser

i giftstadgan med bestämmelser av mera allmän räckvidd har godtagits

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom polismästaren

i Stockholm, som förmenar, att en motsvarighet till giftstadgans förbud mot

användning av arsenik vid balsamering eller konservering av människolik

bort medtagas i det nya förslaget.

Det framlagda förslaget om tillägg till hälsovårdsstadgans 63 § har godtagits

eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Dock har arbctarskyddsstyrelsen

föreslagit viss jämkning av ordalydelsen.

Statens vatteninspektion föreslår att galvanotekniska industrier och

härdverkstäder upptages bland de anläggningar, som bl. a. ej får inrättas

utan tillstånd av hälsovårdsnämnd, detta särskilt med tanke på att kommunala

reningsverk genom cyanidhaltigt avloppsvatten i spillnätet kan åsamkas

allvarliga skador och bringas ur funktion.

Departementschefen

Gällande giftstadga är utfärdad år 1943. I sak är emellertid åtskilliga

alltjämt gällande bestämmelser av betydligt äldre datum. Som giftstadgeutredningen

framhållit, går sålunda vissa stadganden tillbaka på 1700- talets förhållanden och uppläggningen av stadgan visar påtaglig släktskap

med 1876 års förordning angående vård och försäljning av arsenik samt

andra giftiga ämnen och varor. Även om den gällande stadgan vid tillkomsten

aktualiserades i fråga om enskildheter, har den som gemensamt

drag med sina föregångare att vara detaljrik och därigenom stel vid tilllämpningen.

På ett område som kännetecknas av livlig teknisk utveckling,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1 i)02

tilltagande ekonomisk betydelse och ökande medicinska risker medför en

sådan stelhet inte bara praktiska olägenheter utan i vissa fall även påtagliga

faror. Jag åsyftar härvid främst att den formella metod enligt vilken

giftvaruområdet avgränsas i nuvarande stadga inte kan hindra, att även

mycket farliga gifter åtminstone temporärt förs i handeln helt okontrollerat.

Med den av mig tidigare förordade principen för varuområdets avgränsning,

enligt vilken varans faktiska giftighet är avgörande, fångas däremot

varje gift automatiskt in under kontrollområdet.

Den elasticitet, som kännetecknar det nya sättet att bestämma giftvaruområdets

omfattning, karakteriserar även i övrigt giftstadgeutredningens

förslag. I väsentlig grad har det lyckats utredningen att bygga upp ett

system, som ger goda garantier mot att människor och djur utsätts för förgiftningar,

samtidigt som näringslivets och även allmänhetens legitima behov

att erhålla giftiga varor i flertalet fall blir enklare att tillgodose än nu.

Förklaringen härtill torde till stor del vara att utredningen på ett följdriktigt

sätt dragit konsekvenserna av en länge skönjbar utveckling. Från att

ursprungligen ha varit rent brottsförebyggande har giftlagstiftningen alltmera

erhållit uppgiften att skydda mot hälsorisker. Härvid är de stora

problemen inte förknippade med avsiktliga förgiftningar utan med de

oavsiktliga. Största omsorgen bör med andra ord inte läggas ned på att göra

giftiga varor svåråtkomliga, utan främst bör man se till att en giftig vara

tillverkas, försäljs, märks och handhas så att den inte av våda förorsakar

skador.

Mot bakgrunden av den sålunda angivna målsättningen övergår jag nu

till att behandla några speciella frågor inom lagstiftningsområdet, som berör

formerna för tillverkning och handel samt användning av vissa hälsofarliga

varor.

Tillverkning av gift är ett vidsträckt begrepp, som innefattar såväl

framställning och hantering av ytterst toxiska gifter som förpackning

och ompackning av relativt oskyldiga giftiga beredningar. Handeln

med gift kan på motsvarande sätt ibland innebära en riskfylld hantering

av mycket giftiga ämnen, medan det i andra lägen är fråga om enbart

handhavande av originalförpackade varor. Med hänsyn till att riskmomenlet

sålunda kan vara av mycket varierande natur och omfattning vid såväl

tillverkning som handel bör möjligheter föreligga i det enskilda fallet att

bedöma en tilltänkt föreståndares kompetens utan hänsyn till formella

examensmeriter. Utrymme bör finnas för hänsynstagande till såväl teoretisk

utbildning som praktisk erfarenhet. Självfallet är att vägningen skall

göras med beaktande av de krav, som är rimliga med hänsyn till de faktiska

arbetsuppgifterna i det enskilda fallet.

Giftfrågornas nära sammanhang med arbetarskyddsfrågor gör det naturligt

att yrkesinspektionen på föreslaget sätt får ökad befattning med

frågor om tillstånd till tillverkning och handel inom giftvaruområdet.

Andra än de som erhållit tillstånd att fabriksmässigt tillverka eller använ
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

da gift har med få undantag hittills varit hänvisade att förvärva sådana varor

genom apotek. På denna punkt har giftstadgeutredningen mot bakgrunden

av en utförd marknadsundersökning föreslagit betydande lättnader.

Dessa innebär, att exempelvis sjukhus, skolor, laboratorier, verkstäder

m. fl. för användning i yrkesmässig verksamhet kan anskaffa gifter även

på annat sätt. Jag biträder förslaget, som syns mig helt överensstämma

med principerna för den nya lagstiftningen. Detaljhandel med gifter kommer

alltså i fortsättningen att ske i större utsträckning än nu från andra

försäljningsställen än apotek. För att ordning och säkerhet på området

skall befrämjas vill jag understryka vikten av att gift alltid utlämnas

under direkt inseende av den för gifthanteringen ansvarige föreståndaren.

Det förbud mot vissa varor i kosmetiska och liknande medel,

som förekommer i giftstadgan, avser några preciserade giftiga ämnen.

Klart är emellertid att även andra ämnen kan vara lika farliga i sammanhanget

och att nya alarmerande situationer lätt kan uppstå. Det är därför

inte tillfredsställande att i giftförordningen på motsvarande sätt som nu

begränsa sig till vissa uppräknade ämnen, ntan en generell föreskrift är

på sin plats. Denna bör ge möjlighet till snabbt inskridande, om hälsorisker

visat sig föreligga vid användning av visst kosmetiskt eller hygieniskt

medel på grund av att ett skadligt ämne ingår i medlet. Jag ansluter mig

sålunda till förslaget att förbud skall kunna meddelas mot att visst ämne

ingår i sådana medel, som saluhålles eller yrkesmässigt användes. Med hänsyn

till att det här uteslutande rör sig om en hälsofråga anser jag dock att

beslut bör meddelas av medicinalstyrelsen och inte, som i övrigt då det

gäller giftförordningens tillämpningsområde, tillsynsmyndigheten.

På ett särskilt påtagligt sätt avspeglar sig giftstadgans släktskap med

äldre tiders författningar på området, då det gäller de detaljerade bestämmelserna

om viss högsta arsenik halt i papper, garn, tapeter m. m.

Även andra specialstadganden om vissa gifters användningsområden ter

sig ålderdomliga. Det syns mig vara tidsenligt och helt i linje med kravet

på smidighet i förening med säkerhet, att dessa bestämmelser utmönstras

och får ge plats åt mera allmänt hållna stadganden. Då det här rör sig om

bruksföremål och andra varor, som inte i och för sig faller under förordningens

tillämpningsområde, måste bestämmelserna dock bli något mera

preciserade än vad som gäller för enskilda varuslag, som direkt träffas av

förordningen. I enlighet med vad giftstadgeutredningen föreslagit bör förbud

meddelas mot överlåtelse av sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar

och material till sådana samt barnleksaker, om varorna innehåller

gift eller vådligt ämne och därigenom kan medföra hälsofara. Vidare bör

stadgas skyldighet att märka varor av hithörande typ med uttrycklig varning

om förefintliga hälsorisker vid begagnandet.

I och med att giftstadgans bestämmelser om arsenikimpregnerat virke

slopas synes det föreligga ett behov av att som giftstadgeutredningen före
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

slagit göra viss komplettering i hälsovårdsstadgan. Denna går ut på att

hälsovårdsnämnds tillstånd skall erfordras för inrättande av ugn eller

annan anläggning för bränning av virke, virkesprodukt eller avfall därav,

impregnerade med arsenikhaltigt bekämpningsmedel. Vid sådan komplettering

hör även beaktas vad statens vatteninspektion anfört om behov av

motsvarande tillståndsförfarande beträffande anläggningar där cyanider

används. Jag föreslår att hälsovårdsstadgan kompletteras i enlighet med

det anförda.

VIII. Särskilda frågor angående bekämpningsmedel

A. Registrering av bekämpningsmedel

Giftstadgeutredningen

Som framgår av tidigare redogörelser för bekämpningsmedlen utgör

dessa en heterogen grupp av varor vilka har det gemensamt, att deras

användning grundar sig på deras giftiga egenskaper. Många av medlen har

trots en betydande giftighet fått en omfattande användning av ekonomiska

skäl. I syfte att minska förgiftningsrisker och skadeverkningar vid medlens

användning har ett flertal författningar utfärdats med bestämmelser angående

hanteringen av medlen och om varningstext som skall åsättas dem

samt föreskrifter om förpackningsform och färgning av medlen i syfte att

förebygga förväxling. Bestämmelser ges i första hand i giftstadgan. Dessa

avser emellertid huvudsakligen grupper av varor utan tillräcklig differentiering

med hänsyn till användningssättet i det enskilda fallet, förpackningsformer

etc. Detta har medfört att föreskrifterna understundom blivit

direkt missvisande för speciella varor inom gruppen. Särskilt har detta

måhända gällt preparat och användningsområden, som icke varit aktuella,

då bestämmelserna fastställdes. Giftstadgeutredningen menar att adekvata

säkerhetsföreskrifter kan fastställas för ett bekämpningsmedel endast i

samband med en individuell granskning av medlet. Ett sådant förfarande

tillämpas beträffande växtskyddsmedel enligt växtskyddskungörelsens bestämmelser

och synes fungera tillfredsställande.

Utredningen understryker vidare vikten av att den enskilde vid hantering

av ett bekämpningsmedel omedelbart blir uppmärksam på vilken grad av

fara han kan vara utsatt för. Bl. a. i detta syfte föreslår utredningen, att

samtliga bekämpningsmedel skall indelas i fyra faroklasser samt att uppgift

om vilken klass ett medel är hänförligt till skall på ett iögonenfallande

sätt anges å medlet. Efter danskt mönster föreslås att faroklasserna betecknas

med bokstäverna X, A, B och C, varvid klass X avses omfatta de

mest toxiska medlen.

Enligt utredningens mening förutsätter såväl fastställandet av individuella

säkerhetsföreskrifter som hänförandet av ett medel till viss faroklass

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 är 1962

ett registreringsförfarande, och utredningen föreslår att registreringsplikt

införes för samtliga bekämpningsmedel. Förslaget innebär vid jämförelse

med växtskyddskungörelsen en principiell utvidgning av registreringsplikten

icke enbart med hänsyn till att varugruppen utökats. Utredningen avser

sålunda att registreringsplikten icke endast skall gälla vid saluhållande till

förbrukare utan även vid saluhållande från tillverkare eller importör till

följande handelsled, vilket är en konsekvens av att förordningen om hälsofarliga

varor ej avses bli tillämplig i detta led. Registreringsplikten avses

vidare bli gällande icke blott vid försäljning utan vid all överlåtelse samt

även då tillverkare eller importör själv använder medlet vid bekämpning

utan vederlag.

Utredningen anser att undantag från kravet på registrering bör kunna

meddelas endast för försöksverksamhet i avsikt att pröva bekämpningsmedlet.

Hittills har regleringen av den praktiska användningen av starkt giftiga

bekämpningsmedel skett genom att medlen upptagits såsom andra klassens

gifter i giftstadgans bilagor. Utredningen föreslår, att tillåtligheten av sådana

bekämpningsmedel i fortsättningen prövas i samband med registreringen

av medlen. Vara som därvid befinnes ha sådan giftighet eller eljest

bedömes kunna medföra sådan skadlig verkan på människor, husdjur, vilt

eller nyttoväxter, att den ej lämpligen bör användas som bekämpningsmedel

skall sålunda enligt förslaget inte få registreras.

Utredningen har även övervägt huruvida registreringen borde inrymma

en effektivitetskontroll och erinrar om att frågan om effektivitetsprövning

av råttutrotningsmedel varit föremål för behandling vid tillkomsten av

1958 års hälsovårdsstadga. Därvid anfördes bl. a. att det visserligen är angeläget

att vid bekämpning av råttor och möss så effektiva medel som möjligt

kommer till användning men att särskild prövning av medlens effektivitet

från myndigheternas sida är onödig med hänsyn till konkurrensen på området.

I samband med växtskyddskungörelsens tillkomst förklarades att

någon effektivitetskontroll beträffande växtskyddsmedel inte borde införas.

Med hänsyn till statsmakternas tidigare deklarerade inställning och under

hänvisning till att organ för utövande av en effektivitetsprövning f. n. ej

finns föreslår giftstadgeutredningen ingen egentlig effektivitetskontroll av

bekämpningsmedlen men har funnit det rimligt att medel, som på grund

av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för uppgivet ändamål, ej

skall få registreras samt att registrering bör kunna återkallas av samma

skäl i flagranta fall.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om utvidgad registreringsplikt innebärande

att inte endast som f. n. växtskyddsmedel utan alla bekämpningsmedel

i princip skall registreras, tillstyrks eller godtages av så gott som

samtliga instanser.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år W62

153

Länsstyrelsen i Stockholms län anför sålunda, att berättigad erinran mot

det av utredningen förordade allmänna registreringstvånget för bekämpningsmedlen

svårligen synes kunna göras från vare sig principiella eller

praktiska synpunkter.

Domänstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska

anstalt, skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, statens

provningsanstalt och Riksförbundet Landsbygdens folk uttrycker sin

tillfredsställelse över att bl. a. träkonserveringsmedlen blir registreringspliktiga.

Sveriges farmacevtförbund, Stockholms läns och stads hushållningssällskap

och Riksförbundet Landsbygdens folk finner det synnerligen lämpligt

att alla bekämpningsmedel inbegripet ohyremedel, medel mot flugor,

mal och mygg samt råttgifter skall registreras.

Handelskamrarna i Stockholm och Karlstad, Föreningen Rekämpningsmedels-Leverantörer

samt Kemisk-tekniska fabrikantförbundet ifrågasätter

däremot behovet av registrering, då det gäller mindre giftiga bekämpningsmedel

såsom vissa mal- och flugmedel och enklare träimpregneringsmedel.

Sistnämnda remissinstans anser förfarandet tynga administrationen i alltför

hög grad och menar att dessa medel likaväl kan regleras genom giftförordningen.

Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares riksförbund

samt Sveriges speceri- och lanthandlareförbund uttalar att registreringsplikten

icke bör omfatta andra varor än dels alla växtskyddsmedel oavsett

giftighet och dels sådana bekämpningsmedel, som innehåller så starka gifter

eller används på sådant sätt att individuella varningspåskrifter kan anses

nödvändiga. Instanserna anser att utredningen icke påvisat att skydd

lagstiftningsvägen är behövligt eller berättigat för förbrukare av övriga

bekämpningsmedel.

Kommerskollegium är delvis av samma åsikt och förmenar att registreringsmyndighetens

befogenhet att meddela undantag från kravet på registrering

bör vidgas långt över de fall då medlen skall användas för prövningsändamål.

Kommerskollegium anför vidare.

Det bör nämligen uppmärksammas, att ett ämne eller en beredning kan

vara ett bekämpningsmedel i författningens mening även om varan är ofarlig

för annat än för det som den är avsedd att skydda mot. I sådant fall synes

det ur säkerhetssynpunkt vara onödigt att upprätthålla kravet på att bekämpningsmedlet

skall registreras. Därest vederbörande företagare så begär,

skulle registreringsmyndighcten efter erforderliga prov och undersökningar

i stället äga förklara att medlet får saluhållas, försäljas och

överlåtas, oaktat det ej blivit registrerat. Lämpligen skulle ett sådant beslut

kunna förknippas — utom med det självklara förbehållet att beslutet gäller

endast så länge medlet har den sammansättning som redovisats för myndigheten

— med det villkoret att förpackning skall vara försedd med uppgift

angående medlets användningsområde och — eventuellt -— sammansättning.

Kollegium håller för troligt att, därest företagare på delta sätt skulle

kunna erhålla befrielse från registreringsskyldighcten och därmed också

från vissa honom åvilande ej oväsentliga förpliktelser, den vetenskapliga

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 18t år 1962

forskningen skulle få påtaglig anledning att inrikta sig på att få fram bekämpningsmedel

av denna karaktär. Det bör understrykas att det nu antydda

systemet icke hindrar den företagare som så vill att få sitt bekämpningsmedel

registrerat; han finner det måhända värdefullt att erhålla ett

slags »typgodkännande». Det är icke uteslutet att systemet skulle kunna användas

också i fråga om bekämpningsmedel, vars begagnande visserligen

är förenat med risker men där dessa äro antingen föga framträdande eller

så speciella att de sakna praktisk betydelse. Huvudsaken måste dock vara,

att systemet är så uppbyggt att säkerhet föreligger för att sakkunnig myndighet

får tillfälle att granska för bekämpningsmedel avsedda ämnen och

beredningar.

Sveriges fårgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares riksförbund

samt Sveriges speceri- och lanthandlare förbund anser icke heller att utredningen

framlagt tillräckligt vägande skäl för förslaget att utvidga nu gällande

registreringstvång för växtskyddsmedel från att avse yrkesmässig användning

mot ersättning till att avse all användning, samt framhåller att

skärpningen får stor betydelse, då bekämpningsmedelsbegreppet samtidigt

vidgas.

Förste stadsläkaren i Uppsala finner det vara av praktiska skäl önskvärt

att undantag från registreringstvånget görs för av hälsovårdsnämnden

tillverkade medel för bekämpning av råttor, möss, sorkar och kråkfåglar.

Ett flertal remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse över utredningens

förslag att registrering skall vägras respektive kunna återkallas för medel,

som på grund av sina skadliga egenskaper kan bedömas som icke lämpliga

för bekämpningsändamål, ävensom för medel med uppenbart bristande

effektivitet.

Några remissinstanser understryker sålunda effektivitetsprövningens betydelse

från säkerhetssynpunkt. Andra instanser såsom hälsovårdsnämnden

i Sundbgberg, skogsstyrelsen, Hushållningssällskapens förbund, fem hushållningssällskap,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges handelsträdgårdsmästares

förbund, Sveriges husmodersföreningars förbund och Sveriges

fröhandlareförening betonar särskilt den stora ekonomiska betydelsen

av en effektivitetskontroll, varvid flertalet av dessa instanser samtidigt uttalar

att en ökad provningsverksamhet av bekämpningsmedlens effektivitet

är nödvändig. Två hushållningssällskap önskar bestämmelse om obligatorisk

prövning före registrering.

Andra remissinstanser önskar ytterligare kontroll av bekämpningsmedel

vid registrering.

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt anför sålunda.

Vid prövning för registrering av bekämpningsmedel vill SLK föreslå att

man även skulle taga hänsyn till följande två faktorer:

1. Möjligheterna att analysera medlens hälsovådliga beståndsdelar eller

omsättningsprodukter, icke blott i själva medlen, utan som små föroreningar

i jord, grundvatten, växtprodukter och djurprodukter (fodermedel och

livsmedel).

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Knngl. Maj.ts proposition nr 18i dr 1962

2. Risken att medlens kemiska beståndsdelar eller omvandlingsprodukter,

särskilt de hälsovådliga, med tiden efter upprepad användning kan anrikas

i t. ex. jord, och påverka dess mikrober och växter samt direkt eller

indirekt även djur och människor.

Veterinärstyrelsen redovisar liknande inställning.

Den klassindelning av bekämpningsmedlen som föreslagits

av utredningen har godtagits av så gott som samtliga instanser.

Medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens institut för folkhälsan

ifrågasätter dock en sammanslagning av klasserna X och A till en klass.

Utredningens förslag till benämningar på de olika faroklasserna har kritiserats

av arbetarskyddsstyrelsen, statens institut för folkhälsan, överstyrelsen

för de tekniska högskolorna, kommerskollegium, fem handelskamrar,

Sveriges kemiska industrikontor, Föreningen BekämpningsmedelsLeverantörer,

Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares

riksförbund, Svenska fabriksarbetareförbundet, Svenska målareförbundet

och Målarmästarnas riksförening. Kritiken bottnar i att f. n. delvis samma

beteckningar ingår i ett märkningssystem för färgprodukter. Sistnämnda

remissinstans erinrar om att det inom färganvändningsområdet sedan ett

decennium tillbaka finns en yrkeshygienisk samarbetskommitté för färgprodukter.

Den benämnes YSAM-kommittén och består av representanter

för Sveriges färgfabrikanters förening, Svenska målareförbundet, statens

institut för folkhälsan samt riksföreningen. Denna kommitté har fastställt

ett system för skyddsmärkning av färgprodukter. Efter långvarigt

förberedelsearbete tillämpas detta märkningssystem numera på förpackningarna

till alla de färgprodukter, som Sveriges färgfabrikanters förenings

medlemmar och även utanför denna förening stående fabrikanter

levererar till yrkesmåleriet. Systemet är helt genomfört sedan den 1 juli

1961. Genom märkningssystemet indelas färgprodukterna i fyra grupper.

Till grupp A hänföres färger som ur hälsosynpunkt är ofarliga att handskas

med; till grupp B hänföres färger vars användande kräver normal ventilation;

till grupp C hänföres färger som kräver mer än normal ventilation

och till grupp D slutligen hänföres färger för vars användande krävs

speciella skyddsåtgärder, vilka angivas på färgens förpackning (friskluftsmask,

tryckluftsmask in. in.). De 50 000 personer som i Sverige är verksamma

inom yrkesmåleriet bar alla informerats om märkningssystemet.

Därefter anför riksföreningen.

Systemet medför, att ingen yrkesman i fortsättningen kommer att använda

en färgprodukt, som ej är försedd med YSAM-gruppmärkning. Att

de ofarliga färgprodukterna märkas med A och de hälsofarligaste med D

beror på, att detta system har sedan länge i princip använts vid skeppsvarv

och större industrier. Vidare kan nämnas att samma system även har i

princip genomförts i Holland, där det tillämpas fr. o. in. den 1 oktober i år.

Dessutom har den internationella Byggnads- och Träarbetareunionen gjort

framställning till Internationella Arbetsorganisationen om att vidtaga åtgär
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Knngl. Maj.ts proposition nr 181 år 1962

der för att internationellt genomföra ett märkningssystem efter de svenska

och holländska linjerna. Med den utbredning YSAM-märkningen har, och

den utbredning systemet kommer att få även utom landets gränser, anser vi

det olyckligt om den i bekämpningsmedelskungörelsen föreslagna märkningen

skulle ske med samma bokstäver som YSAM-märkningen. Härigenom

skulle exempelvis samma bokstav komma att betyda ofarlig produkt

enligt ena systemet och högst farlig produkt enligt det andra, vilket skulle

kunna leda till förväxlingar. Riksföreningen anser därför, att den i bekämpningsmedelskungörelsen

angivna märkningen bör ske på annat sätt

än det i betänkandet föreslagna.

B. Användningen av vissa bekämpningsmedel förbehålles särskilt

utbildad personal

Giftstadgeutredningen

Enligt ohyrekungörelsen erfordras särskilt tillstånd för rätt att yrkesmässigt

använda de medel, som anges i kungörelsen. I fråga om cyanväte

erfordras tillstånd, även om användandet inte skall ske yrkesmässigt. Ett

stort antal växtskyddsmedel är i fråga om risker vid användningen väl så

farliga som ohyremedlen. Vissa av dem har en giftighet, som är jämförbar

med cyanvätets. Exempel på några särskilt giftiga växtskyddsmedel är

klorpikrin, metylbromid, nikotin, paration och sulfotepp. För vissa av dessa

medel har de av folkhälsoinstitutet fastställda säkerhetsföreskrifterna givits

en sådan utformning, att viss utbildning förutsatts hos dem, som skall

använda medlen. Tillstånd i egentlig mening har dock icke kunnat krävas

inom ramen för de nämnda föreskrifterna. I olika sammanhang har det

emellertid ifrågasatts, bl. a. av medicinalstyrelsen, folkhälsoinstitutet, arbetarskyddsstyrelsen

och Nämnden för kemiska växtskyddsfrågor om det

icke vore rimligt att användandet av de giftigaste bekämpningsmedlen vore

förbehållet särskilt utbildade yrkesmän. Detta system tillämpas även på

flera håll i utlandet.

Giftstadgeutredningen framhåller det som en anomali att medan åtkomsten

av och därmed möjligheterna att använda gifter av första klassen även

i små kvantiteter kraftigt begränsats genom giftstadgans föreskrifter, vissa

bland de starkaste kända gifterna, vilka av praktiska skäl hänförts till

andra klassen, är lättåtkomliga i stora kvantiteter och får användas utan

egentliga restriktioner och ofta i former, som innebär påtaglig risk för farlig

exposition. Utredningen anser därför i likhet med vad som från flera

håll redan förordats, att auktorisation bör fordras för användande av bekämpningsmedel

tillhörande de två högsta faroldasserna X och A varvid

auktorisationen bör grunda sig på ett visst såväl teoretiskt som praktiskt

kunskapsmått men att kraven ej bör ställas så högt, att betydande svårigheter

av praktisk eller annan art uppstår för den, som vill förskaffa sig det

erforderliga kunskapsmåttet.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 är 1962

Utredningen framhåller, att det största användningsområdet för de farligare

bekämpningsmedlen ligger inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling

och finner att den utbildningsverksamhet, som auktorisationssystemet

förutsätter, bör för dessa områden till större delen kunna anförtros

hushållningssällskapen med deras nära anknytning till dessa näringsgrenar.

Frivillig utbildning i hushållningssällskapens regi bär även i viss utsträckning

redan förekommit. Sålunda anordnar hushållningssällskapet i

Hallands län sedan flera år tillhaka en årlig tredagarskurs för sprutförare,

avsedd både som introduktion för nybörjare och som repetition för tidigare

utövare.

Även om liknande något utökade kurser kunde anses tillfredsställande i

de flesta fall menar utredningen, att utbildning av personal för handhavandet

av bekämpningsmedel tillhörande den högsta faroklassen lämpligen

borde ombesörjas centralt av växtskyddsanstalten och folkhälsoinstitutet.

Utredningen föreslår att auktorisation skall meddelas av lantbruksstyrelsen

i fråga om verksamhet, som huvudsakligen berör jordbruk, skogsbruk

eller trädgårdsskötsel, samt eljest av medicinalstyrelsen. Dessa myndigheter

bör även enligt utredningen åläggas att meddela närmare bestämmelser

rörande förvärv av auktorisation.

Remissyttrandena

Förslaget om auktorisationstvång för användning av bekämpningsmedel

tillhörande klasserna X eller A tillstyrkes eller lämnas utan erinran av så

gott som samtliga remissinstanser. Ett flertal av dem understryker att förslaget

är välbetänkt.

Hushållningssällskapens förbund tillstyrker förslaget att utbildning för

auktorisation skall handhavas av sällskapen och vitsordar goda erfarenheter

av de kurser, som redan givits i deras regi. Samtidigt framhåller förbundet

angelägenheten av att sällskapen tilldelas erforderliga resurser för utbildningsverksamheten,

som vid genomförandet av utredningens förslag

måste bli av väsentligt större omfattning än hittills.

Föreningen Skånes maskinstationer understryker att om till klass X hänföres

allmänt använda preparat av typen paration, DNOC in. fl. bör utbildning

för användning av X-medel meddelas på det lokala'' planet, d. v. s. i

hushållningssällskapens eller lantmannaskolornas regi, då en central utbildning

skulle medföra svårigheter.

Ytterligare ett antal remissinstanser bl. a. statens institut för folkhälsan,

statens växtskyddsanstalt och lantbruksstyrelsen menar att utbildningsoch

auktorisationsbehovet kan bli avsevärt.

Handelskamrarna i Stockholm och Karlstad, ett par au hushållningssällskapen

och Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar att kompetenskraven

för auktorisation ej får ställas alltför högt, då eu restriktiv inställning kan

medföra, att vissa från växtodlingssynpunkt önskvärda och svårersättliga

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Knngl. Maj.ts proposition nr 18 i år 1962

preparat inte kommer att användas av jordbrukare, som enbart utför bekämpning

på egna gårdar.

Av samma skäl yrkar lantbruksstyrelsen, att kravet på auktorisation vid

hemmabetning med till klass A hänförligt medel skall hävas genom undantagsbestämmelser.

Hallands läns hushållningssällskap påpekar, att dispensmöjligheter från

kravet på auktorisation bör finnas, så att ett snabbt ingripande kan ske vid

hotande särskilt svårartade skadegörelser.

Förste stadsläkaren i Uppsala framhåller som önskvärt att hälsovårdsnämnderna

erhåller befrielse från auktorisationstvånget, då det gäller bekämpning

av råttor, möss, sorkar och kråkfåglar.

Riksförbundet Landsbygdens folk förutsätter att auktorisation för en

person på en gård är tillräcklig, men finner det oklart om utredningen avsett

detta eller auktorisationstvång för alla de personer, som på en gård arbetar

med bekämpningsmedel.

Skånes handelskammare och Sveriges fröhandlarcförening menar att

följderna av genomförandet är svåra att överblicka, då utredningen ej framlagt

förslag till klassificering av nu i marknaden förekommande preparat.

Skånes handelskammare befarar att om alltför många av de vanliga bekämpningsmedlen

— exempelvis lågprocentiga parationpreparat — hänföres

till klass A, så många auktorisationer måste meddelas, att det kommer

att medföra praktiska svårigheter och olägenheter. Handelskammaren

menar, att man bör söka finna ett enklare sätt att få en från säkerhetssynpunkt

acceptabel avgränsning av rätten att använda bekämpningsmedel tillhörande

denna klass och hänvisar till bestämmelserna i Danmark, där yrkesman

eller hos denne anställd person äger rätt att am7ända ifrågavarande

bekämpningsmedel.

Några instanser diskuterar frågan om vilken myndighet som bör meddela

auktorisation.

Hushållningssällskapens förbund finner det självklart att lantbruksstyrelsen

skall utfärda erforderliga anvisningar för utbildning men ifrågasätter

i likhet med Jönköpings läns hushållningssällskap om icke meddelandet

av auktorisation borde handhavas av lokala myndigheter och lämpligen av

länsstyrelserna, då förfarandet på detta sätt skulle bli smidigare och komma

att handhavas av organ med god lokal- och personkännedom.

Riksförbundet Landsbygdens folk menar att meddelandet av auktorisationer

borde kunna anförtros hushållningssällskapen.

Veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt, viltforskningsrådet

samt Svenska jägareförbundet yrkar att auktorisation för användning

av bekämpningsmedel tillhörande klass X och A mot däggdjur och fåglar,

som normalt inte hänföres till skadedjur, skall meddelas av veterinärstyrelsen.

Statens veterinärmedicinska anstalt anser vidare att fiskeristyrelsen bör

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i år 1962 159

tilldelas befogenhet att meddela auktorisation för användning av s. k. fiskgifter.

Medicinalstyrelsen framhåller, att man bör undvika att onödigtvis utöka

grupperna av yrkesutövare med auktorisation och förordar att begreppet

»auktorisation» utbytes mot »tillstånd». Styrelsen anför vidare att tillstånden

bör kunna återkallas, om vederbörande visat sig olämplig. Beträffande

kompetenskraven menar styrelsen att man jämte utbildning bör kräva

en ej alltför ringa praktisk erfarenhet.

C. Handeln med bekämpningsmedel

Giftstadgeutredningen

Som följd av förslaget om auktorisationstvång för användandet av bekämpningsmedel

tillhörande faroklasserna X och A måste även handeln

med dessa medel regleras. Utredningen föreslår att endast den som är behörig

att idka handel med gift skall äga rätt driva handel med nämnda

bekämpningsmedel.

Remissyttrandena

Åtskilliga remissinstanser såsom styrelsen för Jantbrukshögskolan och

statens lantbruksförsök jämte dess lärarkollegium, kommerskollegium,

fyra handelskamrar, Hushållningssällskapens förbund, ett hushållningssällskap,

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Svenska lantmännens riksförbund, Svensk spannmålshandel, ekonomisk

förening, Sveriges fröhandlareförening och Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund

kritiserar utredningens förslag i ifrågavarande avseende. Särskilt

betonas att genom den föreslagna bestämmelsen nuvarande rätt till handel

med A-medel skulle beskäras i stor utsträckning till men för förbrukarna,

som är beroende av snabbt tillgängliga bekämpningsmedel, samt att riskerna

med ytterligare handelsvägar vore små, då det rör sig enbart om originalförpackade

varor, som blott får utlämnas till person med behörighet att

handha medlen. Den allmänna meningen hos de nämnda remissinstanserna

synes vara, att antingen bestämmelserna om handel med gift bör ändras

eller att ett tillägg till handelsbestämmelserna i bekämpningsmedelsförordningen

bör göras av sådan innebörd, att tillstånd kan meddelas för försäljning

av medel tillhörande klass X och A, varvid fordringarna för sådant

tillstånd icke bör sättas alltför höga.

Kommerskollegium och fyra handelskamrar betonar, att genom den föreslagna

ändringen av handelsbestämmelserna även detaljhandlare med tillräcklig

kompetens skulle ges eu erforderlig möjlighet att erhålla tillstånd

till försäljning av ifrågavarande bekämpningsmedel.

Sveriges fröhandlareförening hänvisar i sitt yttrande till motsvarande

danska bestämmelser, där det föreskrives att »Kemikaliekontrollen» på

Landbrugsministeriets vägnar på närmare fastställda villkor meddelar tids
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr IH''i år 1962

begränsade tillstånd för försäljning av A-medel. Föreningen framhåller att

en olämplig och riskfull konsekvens av att inskränka distributionsledet till

att omfatta endast »grosshandlare» skulle bli, att tusentals försändelser per

post eller järnväg måste ske från ett fåtal företag till de många auktoriserade

förbrukarna.

Sveriges lantbruksförbund och Svenska lantmännens riksförbund yttrar.

Enbart de till Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR) hörande föreningarna

har ca 1 200 olika försäljningsställen, Irån vilka bekämpningsmedel

av faroklass A distribueras till förbrukarna. Oförutsedda kraftiga

parasitangrepp förutsätter nämligen att preparattillgångarna är snabbt tillgängliga

och utlämningsställena måste därför vara många och väl spridda.

Det vore orimligt att kräva, att det på varje sådant försäljningsställe skall

finnas en föreståndare, som fyller kraven på behörighet att driva handel

med gift. Bestämmelserna bör sålunda avfattas så, att det blir praktiskt

möjligt att ifråga om handeln med bekämpningsmedel av faroklass A hänföra

var och en av SLR-organisationens 22 centralföreningar och lantmannaförbund

till grossistgruppen. Varje sådan förenings respektive förbunds

föreståndare bör vara ansvarig för handeln inom föreningens hela verksamhetsområde.

Då det inom SLR-organisationen enbart är fråga om handel

med slutna originalförpackningar, synes en sådan ordning icke behöva innebära

några risker.

Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund framhåller, att om utiedningens

förslag skall genomföras måste såväl trädgårdsnäringens och fruktodlingens

ekonomiska försäljningsföreningar som jordbrukets centralföreningar

och deras lokala kontor jämställas med grosshandelsgruppen.

D. Betning och betat utsäde

Gällande bestämmelser

Betningsmedlen är genomgående giftiga, och flera innehåller gifter av

första klassen. Några av de mest använda, vissa kvicksilverföreningar samt

aldrin och dieldrin är mycket giftiga. Mindre giftiga medel användes f. n.

företrädesvis till betning av oljeväxt- och trädgårdsfröer. De åsyftade mycket

giftiga betningsmedlen får enligt giftstadgan inte begagnas för betning

om de icke är av sådan beskaffenhet, att de ger betat utsäde en färg, som

tydligt avviker från den obetade sädens. Med nämnda medel betat utsäde får

saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas eller utlämnas endast i plomberad

och hållbar säck, försedd med påskrift av minst 10 centimeters höjd

och 15 centimeters bredd, innehållande i svart skrift på röd botten orden

»Utsäde, betat med gift. Varning mot dess användning till föda. Säcken får

ej begagnas för någon vara, som är avsedd att förtäras av människor eller

husdjur.» Betade köksväxtfröer i förpackningar om högst fem kg får emellertid

överlåtas och utlämnas även i väl slutna papperspåsar med särskild

påskrift. Den citerade påskriften får icke avlägsnas eller utplånas från

säck, som använts till förvaring av utsäde, betat med beredning innehållan
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungi. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

de aldrin, dieldrin eller kvicksilverförening; sådan säck får ej heller begagnas

till förvaring av någon vara, som är avsedd att förtäras av människor

eller husdjur.

De angivna bestämmelserna avser fröutsäde. Därjämte gäller, att vara

utgörande eller innehållande kvicksilverförening ej må begagnas för betning

av potatis samt att potatis som betats med giftigt betningsmedel ej må

saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas utan att särskilt tillstånd erhållits

därtill.

Till förebyggande av förgiftning vid betning av utsäde med kvicksilverhaltiga

betningsmedel har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat vissa anvisningar.

Dessa är närmast avsedda för arbetsställen, där betning av utsäde

sker yrkesmässigt. För annat arbetsställe där betning sker, äger yrkesinspektören

i varje särskilt fall bestämma, i vilken utsträckning anvisningarna

skall tillämpas. Föreskrifterna innebär bl. a., att lokal, där betning

sker eller betat utsäde förvaras, skall vara väl ventilerad och sval, samt att

utsugning med fläkt skall vara anordnad från betningsapparaten på sådant

sätt, att damm och ångor från betningsmedlet och det betade utsädet i möjligaste

mån hindras att spridas i den lokal, där apparaten är uppställd.

Giftstadgeutredningen

Utredningen understryker att vissa problem beträffande betningen kommer

att lösas direkt genom de allmänna bestämmelserna i bekämpningsmedelsförordningen.

Vid registrering av betningsmedel bör det sålunda ankomma

på registreringsmyndigheten att tillse att medlet åsättes lämplig

påskrift och förses med sådant färgämne, att det förlänar det betade utsädet

tillräckligt effektiv färg, samt att från risksynpunkt olämpliga betningsmedel

ej registreras. De giftigaste registrerade betningsmedlen torde

vidare komma att hänföras till faroklasserna X eller A, varför endast speciellt

utbildad personal blir behörig att använda medlen. Utredningen finner

det ej påkallat med föreskrift angående vilka färgämnen som får användas

i betningsmedlen. Visserligen har invändningar framförts mot den

nu brukliga röda färgtonen å betad vara, då denna färgton är förväxlingsbar

med både denatureringsfärg för foderspannmål och den färg som kan

uppstå till följd av angrepp av fusarier. Den största risken måste dock vara,

anser utredningen, att färgningen ej alls observeras. En förväxling mellan

denaturerings- och betningsfärgning är heller inte aktuell då det gäller

spannmål avsedd till människoföda och får allmänt anses möjlig att undvika,

då uppmärksamheten genom färgningen väl är väckt.

Utredningen föreslår, att yrkesmässig betning av spannmål, potatis och

annat utsäde med betningsmedel tillhörande klasserna X, A eller B endast

må utföras vid företag, som erhållit tillstånd därtill av polismyndigheten i

orten efter hörande av vederbörande yrkesinspektör. Vid tillståndsgivningen

bör hänsyn tagas till huruvida vederbörande företag har tillgång

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 184

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 18b år 1962

till utbildad personal, lämplig maskinell utrustning och sådana lokaler,

som kan anses betryggande i fråga om arbetarskydd och frånvaro av förväxlingsrisker.

Uttryckliga bestämmelser enligt tidigare diskuterade förslag

om avskilda lokaler för betning respektive förvaring av betat utsäde

anser utredningen ej erforderliga, men förutsätter att yrkesinspektionen

skall ha möjlighet kräva sådana åtgärder, där de i det enskilda fallet kan

anses påkallade. Frågan bör bli föremål för individuell prövning i samband

med tillståndsförfarandet.

Enligt utredningen är nuvarande bestämmelser beträffande emballage

och påskrift för betat utsäde otillräckliga. Man kan icke förutsätta, framhåller

utredningen, att en etikett av minimimåttet 10 X 15 centimeter blir

uppmärksammad om den t. ex. är fästad vid den sida av en 100-kilossäck,

som är vänd bort från betraktaren. Erfarenheten visar, att etiketterna ibland

avlägsnas från säckarna och att dessa sedermera används för att förvara

spannmål eller fodermedel. Någon avgörande förbättring på detta område

lär icke kunna förväntas utan att påskriften sker direkt på säckmaterialet,

på större yta och på två motstående sidor. Det synes också betydelsefullt, att

varningstexten får en kortare utformning än den som f. n. föreskrives. Utredningen

anser det vidare erforderligt med en föreskrift om att emballage

för betat utsäde ej må användas för annat ändamål men finner det ej rationellt

att i förordningen intaga detaljerade föreskrifter om emballagets

och påskriftens utformning. I stället föreslås ett bemyndigande för tillsynsmyndigheten

att utfärda erforderliga bestämmelser. Utredningen understryker,

att kravet på förvaring i väl märkta säckar bör upprätthållas icke

blott i fråga om säckar med utsäde för avsalu eller annan överlåtelse utan

även vid löne- och hemmabetning.

Någon motsvarighet till nuvarande stadganden beträffande saluhållande,

försäljning och överlåtelse av betad vara föreslår utredningen ej, då säkerhetskraven

vid hanteringen av sådan vara synes kunna uppfyllas genom

noggranna bestämmelser om emballage och varningspåskrifter.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om skärpta bestämmelser då det gäller betning av

spannmål eller potatis på beting eller för avsalu har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Handelskamrarna i Stockholm och Karlstad, Hushållningssällskapens förbund,

ett hushållningssällskap, Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer

samt Riksförbundet Landsbygdens folk betonar dock starkt angelägenheten

av att yrkesinspektionens prövning i samband med tillståndsgivningen

sker efter sådana principer, att betningsverksamheten icke försvåras

och fördyras mer än som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till

risksynpunkterna. Instanserna framhåller, att detta är särskilt betydelsefullt,

då betning i betydligt större utsträckning än utredningen angivit sker

vid smärre s. k. bygdekvarnar.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

Lantbruksstyrelsen framhåller, som tidigare nämnts, att kravet på tillstånd

för hantering av betningsmedel tillhörande klass A vid hemmabetning

bör hävas genom undantagsbestämmelse, då eljest risk föreligger, att

sådana betningsmedel ej kan komma till användning vid hemmabetning med

allvarliga skördenedsättningar som följd.

Svenska bygdekvarnars riksförbund kritiserar genomgående utredningens

förslag till skärpta bestämmelser rörande betning och betat utsäde och

anser att utredningen baserat sitt förslag om tillståndstvång för yrkesmässig

betning på felaktiga förutsättningar. Förbundet hävdar sålunda att

70—80 % och ej såsom utredningen angivit 20 % av det spannmålsutsäde

som används inom landet är hänförligt till så kallat hemmautsäde samt att

största delen därav betas genom bygdekvarnarnas försorg. Det är enligt förbundet

olämpligt, att tillstånd skulle givas av polismyndigheten i orten

efter hörande av vederbörande yrkesinspektör, eftersom många av de företag

som utför betningen är småföretag och ej underordnade arbetarskyddslagen

och yrkesinspektionens tillsynstjänst. Förbundet menar att för fortgående

utbildning och information vid betningsställena redan nu är väl

sörjt bl. a. genom betningsmedelstillverkarnas resekonsulenter.

Om statsmakterna trots allt skulle finna det nödvändigt att införa ett

tillståndstvång, föreslår förbundet att fordringarna för tillståndsgivningen

baseras endast på en anmälningsskyldighet till polismyndigheten i orten.

Närmare prövning skulle endast aktualiseras för den händelse verksamheten

givit anledning till anmärkning i fråga om arbetarskydd eller visad

nonchalans för gällande säkerhetsföreskrifter.

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter också om ej tillståndstvånget

lämpligen kunde utbytas mot en anmälningsskyldighet.

Statens institut för folkhälsan anser det av säkerhetsskäl erforderligt med

en föreskrift om förbud mot betning i lokal, vari för människor avsedd

spannmål förvaras eller hanteras.

I fråga om utredningens uttalanden rörande färgning av samt emballage

och påskrifter för hetat utsäde förmenar Svenska bygdekvarnars riksförbund,

att nuvarande bestämmelser på ett tillfredsställande sätt eliminerar

förgiftningsriskerna när det gäller människor, dock på ett undantag när,

nämligen risken för förväxling av betat utsäde med denaturerad vara för

foderändamål. Förbundet anser att frågan om denaturering av brödsäd

bör närmare utredas och skulle därvid framkomma att eosinfärgning omöjligen

kan frångås, borde annan färg av varningskaraktär än den röda föreskrivas

för betat utsäde. Förbundet framhåller vidare, att de stora farorna

med betat utsäde beror på den avsiktliga sammanblandningen av betad och

obetad vara, som tyvärr kan förekomma på gårdar, då restpartier av betad

vara erhålles. Mot denna fara, påpekas vidare, hjälper aldrig så rigorösa

bestämmelser. Förbundet vill dock icke motsätta sig utredningens förslag

om påbud om särskilt emballage med direkt därå tryckt påskrift såsom

specialemballage för handelsutsäde men motsätter sig av ekonomiska skäl

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

att motsvarande påbud även skulle gälla emballage för lönebetat eller hemmabetat

utsäde.

Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer ifrågasätter också om icke

lönebetat utsäde även i fortsättningen skulle kunna märkas med s. k. varningslappar.

Medicinalstyrelsen betonar vikten av att betad vara har en från obetad

vara avvikande färg och anser att ett sådant krav tillgodosetts i utredningens

förslag, då det gäller inom landet betad vara. Styrelsen betecknar det

som en brist att ej motsvarande bestämmelser föreslagits för importerad,

betad vara.

E. Bekämpnmgsmedelsrester i livsmedel

Giftstadgeutredningen

Giftstadgeutredningen framhåller att dess tidigare behandling av frågor

rörande giftiga bekämpningsmedel främst har skett med utgångspunkt från

de risker som är förenade med sådana medel vid tillverkning, handel och

hantering. Härtill kommer de riskmoment, som kvarvarande rester på behandlade

exempelvis växter och växtdelar utgör. Frågan har i olika sammanhang

livligt uppmärksammats. Då det gäller växtskyddsmedel föreskrivs

vid behov att i varningsföreskrifterna för en vara skall ingå uppgift

om senaste tidpunkten för behandling med bekämpningsmedlet före skörden.

Emellertid föreligger små möjligheter till kontroll av att föreskrifterna

följs, och i fråga om importerade grönsaker, utländsk frukt och dylikt har

man ännu sämre grepp om situationen. Utredningen erinrar om att enligt

föreskrift i livsmedelsstadgan vara icke får saluhållas såsom livsmedel eller

överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel bl. a. om varan till

följd av förorening eller annan orsak kan antagas vara skadlig att förtära

eller eljest otjänlig till människoföda. Den kvalitativa bestämmelse, som här

föreligger, bör enligt utredningen få ett kvantitativt komplement såvitt angår

bekämpningsmedelsrester. Basen härför skulle erhållas, om till livsmedelsstadgan

fogades en bestämmelse att det skulle ankomma på kommerskollegium

att fastställa den högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel

(restvärde) som skulle kunna tillåtas å vara som saluhålles som livsmedel

eller överlämnas till annan för att användas som livsmedel. Utredningen

erinrar om att för de beslut kommerskollegium skulle fatta rörande

tillåtna restvärden för bekämpningsmedel finns flera utländska förebilder.

Ett omfattande arbete på hithörande område har nedlagts bl. a. i Nederländerna,

Schweiz och USA.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över utredningens

förslag. Statens växtskyddsanstalt betonar, att rutinmässiga restvärdeanalyser

bör genomföras för att bestämmelsen skall få effekt. Vidare framhåller

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

veterinärstyrelsen och Sveriges veterinärförbund, att föreskriften icke bör

avse endast vegetabiliska livsmedel utan även sådana av animaliskt ursprung

såsom mjölk och ägg.

Kommerskollegium anser, att en sådan uppgift som att fastställa den

högsta kvarvarande rest bekämpningsmedel, som må förekomma i livsmedel,

icke lämpligen bör anförtros kollegium. Skulle så likväl anses böra ske,

är det angeläget med en föreskrift om att beslut skall fattas i samråd med

folkhälsoinstitutet och medicinalstyrelsen.

Departementschefen

Frågan om bekämpningsmedlens ställning och behandling intar en central

plats i giftstadgeutredningens betänkande. Detta torde sammanhänga

med att bekämpningsmedlens användning nästan utan undantag direkt

grundas på medlens giftiga egenskaper och att man därför bland dessa återfinner

många synnerligen toxiska varor, att bekämpningsmedlen nu regleras

av ett flertal olika författningar och att en rad myndigheter har att befatta

sig med frågor som rör medlens användning. Genom att sammanfatta

de bestämmelser som skall gälla för bekämpningsmedel inom ramen för

en särskild lagstiftning anser utredningen, att reglerna för bekämpningsmedlens

användning och handhavande i övrigt kunnat göras mer enhetliga.

Vidare har man kunnat få en ordning, som bättre än nu ger utrymme för ett

adekvat utnyttjande av olika medel, från de mest toxiska till sådana, som

inte medför några nämnvärda skadliga biverkningar. De lösningar utredningen

anvisat bygger på en individuell prövning av varje preparat och en

differentiering av handelsvägar och avnämarkretsar. Sålunda föreslås att

inget bekämpningsmedel skall få användas eller överlåtas utan att ha godkänts

vid en särskild registreringsprocedur. Härvid skall sådana medel hållas

tillbaka, som är så giftiga eller eljest bedöms kunna medföra så skadlig

verkan på människor, husdjur, vilt eller nyttoväxter, att de inte lämpligen

bör användas som bekämpningsmedel. Registreringen skall inte innebära

någon garanti i fråga om verkningsvärde men inget preparat får registreras,

som på grund av bristande effektivitet är uppenbart otjänligt för uppgivet

ändamål. Genom att godkända preparat vid registreringen placeras i

olika faroklasser, utredningen föreslår fyra sådana, styrs de farligaste medlen

via mera kvalificerade handelsvägar till sådana personer, som på grund

av speciell utbildning och erfarenhet erhållit tillstånd att använda dem.

Principerna för utredningens förslag har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.

Endast i enstaka yttranden förekommer erinringar. För egen

del är jag övertygad om att den föreslagna registreringsplikten, omfattande

samtliga bekämpningsmedel, på ett verksamt sätt skall undanröja olägenheter,

som nu föreligger på förhandenvarande område. Likaså syns det mig

innebära elt klart framsteg, att de farligaste medlens användning anförtros

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

en begränsad grupp personer med vissa kvalifikationer. Någon egentlig

prövning av medlets effektivitet bör inte inrymmas i registreringsproceduren.

Dock ter det sig rimligt, att som utredningen föreslagit registrering inte

beviljas om medlet är uppenbart otjänligt för sitt ändamål. Genomgående

förefaller mig sålunda utredningens förslag på ett smidigt sätt tillgodose såväl

säkerhetskravet som näringslivets intressen.

I ett par av huvudfrågorna har jag funnit skäl för vissa jämkningar. Sålunda

har jag i fråga om den föreslagna klassindelningen i likhet med medicinalstyrelsen,

veterinärstyrelsen och folkhälsoinstitutet ansett det befogat,

att de båda högsta faroklasserna sammanslås. Jag förordar vidare, att klasserna

ges annan benämning, nämligen sifferbeteckningarna 1, 2 och 3. Härigenom

undviks befarade förväxlingar med de klassbeteckningar, som för

närvarande är under inarbetande inom färgindustrin.

Beträffande handelsvägarna har utredningen föreslagit, att bekämpningsmedel

tillhörande de båda högsta faroklasserna, som jag nyss föreslagit

skola sammanslås, skulle få tillhandahållas endast av den som är behörig

att idka handel med gift. Detta förslag har rönt åtskillig kritik från

myndigheter och organisationer på handelns och jordbrukets områden. I

stort sett har man därvid menat, att åtkomsten av medlen genom den föreslagna

ordningen skulle onödigtvis försvåras. Jag har såtillvida funnit

mig böra tillmötesgå de framförda synpunkterna, att jag förordar ett

stadgande enligt vilket bekämpningsmedel av klass 1 må tillhandahållas

även av annan som erhållit särskilt tillstånd därtill. Härvid räknar jag

med att dylika tillstånd kommer att meddelas en vidare krets än vad fallet

blir i fråga om handel med gift. Samtidigt vill jag betona, att tillstånd

dock bör ges med en viss restriktivitet. Endast om handeln begränsas till

försäljningsställen med personal, som kan förväntas ha särskild ansvarskänsla

och som äger elementära kunskaper om medlen, torde man i praktiken

uppnå erforderlig åtstramning i användningen av de farligare medlen.

Härefter vill jag något uppehålla mig vid frågan om särskilt tillstånd som

villkor för användning av de starkaste bekämpningsmedlen och den utbildning

som skall krävas för sådant tillstånd. Utredningen har räknat med att

användning av några enstaka av de allra farligaste medlen skall förbehållas

personer, som utbildats vid växtskyddsanstalten och statens institut

för folkhälsan. I övrigt avses att utbildningen skall meddelas vid regionalt

anordnade kurser, i regel i hushållningssällskapens regi. Kursernas längd

förutsätts bli begränsade till några dagar, högst en vecka. Tillstånd för

verksamhet, som huvudsakligen berör jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel,

skall enligt förslaget meddelas av lantbruksstyrelsen samt eljest av

medicinalstyrelsen. Utredningen understryker vikten av att behovet av

fortbildning tillgodoses. I stort sett torde giftstadgeutredningens uttalanden

kunna tjäna som riktlinjer vid systemets uppbyggnad. Jag vill endast tilllägga,

att det syns mig angeläget, att övergången till den nya ordningen

sker så smidigt som möjligt. I viss mån torde ändringarna få genomföras

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

successivt. Detta sammanhänger med att det kan erbjuda vissa svårigheter

att från början effektivt tillgodose utbildningsbehovet. En utväg kan

möjligen vara att tillståndsgivningen till en början sker relativt liberalt

men att giltighetstiden blir starkt begränsad. Fortsatt tillstånd kan sedermera

göras beroende av att anordnad utbildning tillgodogjorts och av att

praktisk lämplighet visats.

En fråga av speciell art och särskild vikt är hur betning av utsäde och

handhavande av sådant utsäde skall kunna ske med mindre risker än nu.

Eftersom alltjämt mycket giftiga kvicksilverföreningar spelar en stor roll

vid betningen, är det uppenbart, att kunskaper, noggrannhet och ansvarskänsla

måste prägla verksamheten. Det torde knappast med fog kunna göras

gällande, att det är betungande för yrkesutövaren, att samhället genom ett

tillståndsförfarande påtar sig ansvaret för att vissa minimikrav från säkerhetssynpunkt

är tillgodosedda vid yrkesmässig betning med farligare betningsmedel.

Om avskilda lokaler generellt krävdes vid betning skulle det

möjligen kunna anses som betungande. Jag anser emellertid, att sådant

krav i fråga om lokalerna inte bör ställas upp. Särskilt vid mindre företag

torde ofta en betryggande ordning kunna upprätthållas, även om speciella

lokaler för betningen saknas.

Det torde vara obestridligt, att emballaget för betat utsäde spelar en stor

roll som skadeförebyggande faktor. De nuvarande bestämmelserna om märkning

av emballaget är emellertid inte tillfredsställande, eftersom de inrymmer

möjlighet att blott åsätta sådana etiketter, som genom placering

och omständlig text föga uppmärksammas. Tack vare utvecklingen på förpackningsområdet

bör det numera finnas goda möjligheter att utan någon

större kostnad erhålla engångsemballage med tydligt framträdande varaktig

text. Jag anser det betydelsefullt att sådant emballage utan undantag kommer

till användning. Det bör emellertid ankomma på tillsynsmyndigheten att

utfärda de närmare föreskrifterna härom.

Den s. k. hemmabetningen berörs inte av det föreslagna tillståndsförfarandet.

Dock är det självfallet, att i den mån sådana betningsmedel skall

komma till användning, som är bekämpningsmedel av första klassen, betningen

endast får utföras av den som är behörig att använda sådant medel.

Med hänsyn till dels den föreslagna skärpningen av emballageföreskrifterna

och dels möjligheterna att i samband med registrering ge föreskrifter

om betningsmedel — exempelvis angående färgämnestillsats och användningsområde

— synes mig någon motsvarighet till nu gällande stadgande

om saluhållande, försäljning och överlåtelse av betad vara ej erforderlig.

Vad slutligen angår förslaget att livsmedelsstadgan skall kompletteras

med ett stadgande om högsta mängd tillåtet restvärde av bekämpningsmedel

i livsmedel finner jag att en sådan åtgärd bör vidtagas. Beslut i dylika frågor

torde böra fattas i samma ordning som nu gäller för tillsatser till livsmedel,

dvs. av kommerskollegium i samråd med medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen

och statens institut för folkhälsan.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i år 1962

IX. Vissa för varugrupperna gemensamma frågor

A. Deklarationsplikt

Gällande bestämmelser

Enligt giftstadgan gäller i fråga om såväl första klassens som andra

klassens gifter, att förpackningen vid utlämnande skall vara åsatt påskrift,

innehållande bl. a. giftets benämning. Utgör giftet läkemedel, skall benämningen

därvid anges enligt bilaga 1 respektive bilaga 2 till giftstadgan.

Finns ej dylik benämning upptagen i bilagorna, skall användas sådan

benämning, som antingen är bildad på sätt, som framgår av bilagorna, eller

också är godkänd i särskild ordning. Därjämte ges i skilda författningar

speciella deklarationsföreskrifter för de olika varugrupperna.

Innebörden av stadgandena är i huvudsak följande.

1. Läkemedel som är första eller andra klassens gifter eller apoteksvaror

skall vara fullständigt deklarerade.

2. Läkemedel upptagna i apoteksvarustadgans bilaga III skall vara kvalitativt

samt då så särskilt angives i bilagan även kvantitativt deklarerade.

3. Bekämpningsmedel, innehållande första klassens gift, skall förses med

uppgift om namn och mängd på ingående första klassens gift.

4. Växtskyddsmedlen skall förses med av växtskyddsanstalten fastställd

uppgift om ämnestypen på de verksamma beståndsdelarna i medlet samt

om arten av däri ingående tillsats- och lösnings- eller uppslamningsmedel.

5. Bensolhaltiga beredningar skall förses med uppgift om att beredningarna

innehåller bensol.

6. Arsenikhaltiga färger skall förses med uppgift om att varan är arsenikhaltig.

Läkemedelsutredningen

Läkemedelsutredningen uttalar att såväl kvalitativ som kvantitativ deklarationsplikt

bör gälla för samtliga läkemedel och menar att detta väl

överensstämmer med det alltmera framträdande intresset för konsumentupplysning

och i olika sammanhang framförda krav på varudeklaration

beträffande skilda slag av förbrukningsartiklar. Utredningen framhåller

även att myndigheternas arbete att övervaka den fria läkemedelsmarknaden

underlättas om deklarationsplikten blir restlöst gällande.

Giftstadgeutrednincren

Giftstadgeutredningen erinrar om att krav på skärpta bestämmelser rörande

deklaration av hälsofarliga varors sammansättning vid upprepade

tillfällen rests i riksdagen och lämnar en utförlig redogörelse därom. Senast

upptogs sålunda berörda fråga motionsvis år 1958.

Utredningen framhåller att tre grupper av giftiga varor, nämligen läke
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

medlen, de giftigare bekämpningsmedlen och växtskyddsmedlen, är underkastade

total eller partiell deklarationsplikt och menar att avsaknaden av

föreskrifter i sådant hänseende, när det gäller andra giftiga varor, är betänklig,

då bristande kunskap om en giftig varas art eller sammansättning

minskar möjligheterna att effektivt skydda sig mot dess eventuella skadeverkningar.

Det sagda torde främst gälla inom arbetarskyddet, men någon

skarp övergång mellan förhållanden i olika miljöer synes härvidlag inte

föreligga. Utredningen föreslår därför att hälsofarlig vara vid utlämnande

skall förses med uppgift om vilket eller vilka innehållsämnen som förlänar

varan dess hälsofarliga egenskaper. Utredningen anser dock att dispens

från dessa bestämmelser bör kunna ges av tillsynsmyndigheten, om

det för en viss vara eller grupp av varor uppenbarligen skulle vara värdelöst

att deklarera ingående giftigt ämne och vederbörande tillverkare på

annat fullt betryggande sätt lämnar erforderliga upplysningar, exempelvis

genom någon för varugruppen enkel och karakteristisk märkning. Utredningen

konstaterar att detta förslag i allt väsentligt överensstämmer med

ett av arbetarskyddsstyrelsen i november 1960 för Kungl. Maj :t framlagt

förslag till bestämmelser om deklaration.

En motsvarande reglering föreslår utredningen även för bekämpningsmedlen.

Då det vidare torde ligga i konsumentens intresse att äga kännedom

om namn på och mängd av verksamma beståndsdelar i ett bekämpningsmedel,

föreslår utredningen att sådana uppgifter skall anges å medlen.

För praktiskt taget alla växtskyddsmedel gäller redan nu sådan deklarationsplikt.

Remissyttrandena

Läkemedelsutredningens förslag att den fullständiga deldarationsplikten

för läkemedel skall utvidgas att restlöst avse alla sådana medel har

icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Giftstadgeutredningens förslag om kvalitativ deklarationsplikt för i

hälsofarliga varor ingående gifter och vådliga ämnen med möjlighet

för tillsynsmyndigheten att medgiva undantag från detta stadgande

har föranlett uttalanden från ett flertal remissinstanser.

Förslaget tillstyrkes eller godtages i princip av arbetarskyddsstyrelsen,

länsstyrelsen i Gävle, veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt,

Sveriges kemiska industrikontor, Apotekarsocieteten, Sveriges industriförbund,

Föreningen Sveriges droghandlare, Sveriges hantverks- och industriorganisationer,

Målarmästarnas riksförening, Svenska målareförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen och Kemisk-tekniska fabrikantförbundet.

Flera av dessa instanser uttrycker sin tillfredsställelse över förslaget.

Länsstyrelsen i Gävle uttalar exempelvis, att betydelsen av en på lämpligt

sätt avfattad och utmärkt deklaration icke kan nog värderas.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att förslaget tillsammans med föreskrif6*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 184

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

terna om varningspåskrift väsentligen får anses tillgodose det behov av

föreskrifter om deklarationsplikt, som styrelsen tidigare framlagt samt

delar utredningens uppfattning att bestämmelserna bör ingå i giftlagstiftningen

och ej i arbetarskyddslagen.

Medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, handelskammaren

i Gävle, Sveriges farmacevtförbund, Landsorganisationen i Sverige och

Svenska fabriksarbetareförbundet påyrkar skärpta bestämmelser med kvantitativ

deklarationsplikt. Handelskammaren i Gävle menar härvid att utredningens

förslag innebär ett avsteg från utredningens förklaring att den

i fråga om deklarationsplikt i allt väsentligt står på samma ståndpunkt som

arbetarskyddsstyrelsen. Landsorganisationen i Sverige och Svenska fabriksarbetareförbundet

framför liknande synpunkter. Övriga av de instanser

som kräver kvantitativ deklaration framhåller att denna är av största betydelse

såväl då det gäller att förebygga som att behandla skador.

Medicinalstyrelsen anser att deklarationsplikt bör införas för alla varor

i vilka gift eller vådligt ämne ingår även om varan i och för sig ej utgör

hälsofarlig vara. Styrelsen betonar att detta är väsentligt för att upprätthålla

ordning och reda vid tillämpningen av giftlagstiftningen samt att det

underlättar tillsynen av dess efterlevnad. Styrelsen finner icke att hänsyn

till fabrikshemligheter bör tagas i detta sammanhang samt hänvisar

till det intresse, varmed konsumentupplysningen numera omfattas. Styrelsen

framhåller också att erfarenheterna från giftinformationscentralen vid karolinska

sjukhuset visar, att det kan vara förenat med stora svårigheter, att

från vissa tillverkare erhålla erforderliga upplysningar rörande ett preparats

sammansättning.

Handelskamrarna i Stockholm och Göteborg, Sveriges färgfabrikanters

förening, Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges speccri- och lanthandlareförbund

samt Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer anser

att deklarationsplikten inte fyller något behov.

Kemisk-tekniska fabrikantförbundet är av samma mening men vill inte

motsätta sig genomförandet av utredningens förslag.

Sveriges fårgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares riksförbund

och Sveriges spcceri- och lanthandlareförbund anser att skyldigheten medför

olägenheter.

Beträffande möjligheten till undantag från deklarationsplikten säger sig

arbetarskyddsstyrelsen ha funnit att utredningen i princip intagit samma

ståndpunkt som styrelsen i sitt förenämnda förslag till föreskrifter i ämnet,

enligt vilka hälsofarlig vara i stället för deklaration skulle kunna förses

med viss godkänd märkning, som anger varans farlighetsgrad, t. ex. sådan

bokstavsbeteckning som Sveriges färgfabrikanters förening börjat tillämpa

fr. o. m. den 1 juli 1961.

Även Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverks- och industriorganisationer, Målarmästarnas riksförening,

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 18A år 1962

Svenska målareförbundet samt Svenska arbetsgivareföreningen synes utgå

från att den av arbetarskyddsstyrelsen nämnda märkningen för färger skall

kunna ersätta deklarationsplikt.

Handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer

betonar att det beträffande åtskilliga varugrupper

torde vara fullt tillräckligt, om varan förses med uppgift om de skyddsåtgärder

som skall vidtagas vid användning eller med annan lämplig varningstext.

Möjligheterna till dispens från den stränga deklarationsskyldigheten

syns dessa instanser alltför små. Västergötlands och Norra Hallands,

Östergötlands och Södermanlands samt Skånes handelskamrar understryker

att dispensmöjligheterna bör utnyttjas, så att ej alltför stora svårigheter

uppstår för fabrikanterna.

Apotekarsocieteten anser däremot, att deklarationsplikten är av så stor

betydelse att möjligheter till dispens från denna ej bör finnas.

De av utredningen föreslagna deklarationsföreskrifterna för b e k ä in pningsmedel

har godtagits av samtliga remissinstanser utom Föreningen

för allmän hälsovård som önskar en komplettering. Föreningen

anser att i bekämpningsmedlen ingående tillsatsämnens art och mängd bör

åsättas medlen, då upplysning härom kan vara av allra största värde vid de

tillfällen då medel måste väljas alltefter saneringsobjektens karaktär, som

fallet exempelvis är beträffande råttbekämpningsmedlen.

B. Varningspåskrift

Gällande bestämmelser

Enligt giftstadgan skall däri avsedda varor vid utlämnande vara försedda

med varningspåskrift. I stadgans huvudtext föreskrives vissa generella

påskrifter såsom ordet »Gift» för samtliga första klassens gifter samt påskriften

»Förvaras oåtkomligt för barn. Påskriften får ej avlägsnas, utplånas

eller eljest göras oläslig», vilken med vissa undantag är obligatorisk för

såväl första som andra klassens gifter. I giftstadgans bilaga 2 meddelas i

stor utsträckning bestämmelser om kompletterande i vissa fall mycket utförliga

påskrifter, vilkas huvudsakliga funktion är att upplysa och varna

förbrukare med hänsyn till de förgiftningsrisker, som är förbundna med

varornas användning. Vidare skall enligt giftstadgan vissa farliga bekämpningsmedel,

som medicinalstyrelsen bestämmer, vara åsatta ett av styrelsen

fastställt märke, utmärkande varans karaktär av starkt gift. Märket i

fråga är försett med en dödskalle samt orden »Starkt gift» allt i vitt tryck

på svart botten.

Speciella bestämmelser om varningspåskrifter för läkemedel ges i medicinalstyrelsens

kungörelse den 20 maj 1947 (MF nr 75) angående förordnande

och utlämnande av läkemedel från apotek in. in.

Som tidigare nämnts fastställes enligt växtskyddskungörelsen speciella

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

vamingspåskrifter för växtskyddsmedel i samband med registreringen av

medlen, i den mån ej tillräckliga bestämmelser om påskrift givits i giftstadgan.

Rörande den typografiska utformningen av varningstexter föreskriver

giftstadgam att texten skall vara tydlig och i ögonen fallande. I vissa fall

föreskrives att texten skall anges i framträdande skrift.

Läkemedelsutredningen

Läkemedelsutredningen framhåller att läkemedelsförordningen ej bör

tyngas med detalj föreskrifter om varningspåskrifter utan att medicinalstyrelsen

bör åläggas att meddela erforderliga bestämmelser härom.

Giftstadgeutredningen

Giftstadgeutredningen anser det vara av största vikt att den enskilde vid

hantering av en hälsofarlig vara genast blir uppmärksammad på att varan

han handskas med är hälsofarlig. I detta syfte föreslår utredningen att en

enhetlig »signalmärkning» (ord- eller figurmärkning) införes för hela varuområdet.

Av denna märkning bör framgå, om varan är hänförlig till gift

eller vådligt ämne. Utredningen föreslår vidare att vådliga ämnen vid utlämnande

skall vara försedda med uppgift om de med varan förenade riskerna

i form av kortfattad varningstext. Utformningen av denna bör dock

enligt utredningen ej fastställas genom bindande föreskrifter, då erfarenheten

visat att adekvata varningstexter endast kan erhållas om hänsyn

tages till de enskilda preparaten, då sådana faktorer som halt av toxiskt

ämne, beredningsform, förpackningsform och användningsområde med nuvarande

utveckling spelar allt större roll vid bedömningen av riskerna vid

en varas användning. Utredningen anser att ansvaret för varningstextens

utformning bör vila på tillverkaren. Lämpligen borde dock tillsynsmyndigheten

då så anses erforderligt publicera vägledande exempel på lämpliga

varningstexter exempelvis i samband med kungörandet av vägledande förteckningar

över gifter och vådliga ämnen.

Utredningen framhåller vidare att krav bör ställas på att all obligatorisk

text på såväl hälsofarliga varor som bekämpningsmedel genom typografi,

layout och färg klart skall skilja sig från övrigt tryck på förpackningarna.

Samtidigt skall fortfarande gälla att texten skall vara tydlig och framträdande.

Remissyttrandena

Läkemedelsutredningens förslag i förevarande avseende har icke föranlett

någon erinran från remissinstansernas sida.

Vad beträffar giftstadgeutredningens förslag har dessa i huvudsak godtagits

av remissinstanserna. Några har i sina uttalanden särskilt betonat

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i år 1962 173

vikten av att varningstexter från typografisk synpunkt måste få en klar

och tydlig utformning.

Förslaget att varningstexterna för vådligt ämne ej närmare skall preciseras

i giftförordningen har diskuterats av flera instanser, varvid följande

synpunkter framförts. Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar till utredningens

uttalande, att det ej föreligger några formella hinder för att man, i den utsträckning

så befinns erforderligt, i tillsynsmyndighetens kungörelse med

vägledande förteckningar över gifter och vådliga ämnen jämte vissa märkningsföreskrifter

preciserar vissa varningstexter för särskilt angivna varor,

och understryker att ett sådant förfarande kan bli erforderligt i många fall.

Även handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Karlstad samt i Norrbottens

och Västmanlands län, Sveriges standardiseringskommission, Sveriges

färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges

speceri- och lanthandlareförbund, Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer,

Sveriges grossistförbund och Kemisk-tekniska fabrikantförbundet

ifrågasätter om det inte är nödvändigt med något klarare bestämmelser om

hur märkningen skall ske. Härvid framhålles att det föreslagna systemet

har mycket stora fördelar jämfört med nu gällande system, men att om tillverkarna

tillämpar olika varningsmärkning för en och samma vara, måste

detta bli otillfredsställande såväl från allmänhetens synpunkt som från

konkurrenssynpunkt. Några av de nämnda instanserna föreslår, att tillsynsmyndigheten

i samråd med branschorganisationerna skall utfärda närmare

bestämmelser.

Handelskamrarna i Stockholm och Karlstad, Sveriges kemiska industrikontor,

Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares riksförbund,

Sveriges speceri- och lanthandlare förbund samt Kemisk-tekniska

fabrikantförbundet framhåller att, då tillsynsmyndigheten meddelar bindande

beslut i frågor om huruvida en vara utgör hälsofarlig vara eller ej,

myndigheten samtidigt bör lämna uppgift om lämplig varningstext.

Kommerskollegium, som funnit det svårt att taga ställning i frågan, begränsar

sig till en hemställan att de av näringsorganisationerna framförda

synpunkterna måtte beaktas.

Sveriges lantbruks förbund och Svenska lantmännens riksförbund framhåller

att giftvarningarna bör utformas så att de icke kan åsidosättas utan

civilrättsliga påföljder.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår att även den föreslagna signalmärkningen

för gift skall kompletteras med en varningstext, som anger på vad

sätt varan är farlig och hur man skall skydda sig mot riskerna.

Sveriges standardiseringskommission erinrar om, att standardiseringskommissionen

fastställt svensk standard för markering av varning för

personskada.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

C. Förvaring

Gällande bestämmelser

Giftstadgans föreskrifter om förvaring är sammanvävda med föreskrifter

om emballage och märkning. Vad angår bestämmelser, som mer direkt tar

sikte på förvaringen gäller, att gift av första klassen på fabrik och inom

grosshandelsföretag skall förvaras inlåst. Nyckel till förrådet får endast innehas

av den ansvarige föreståndaren för rörelsen eller av annan, som av

vederbörande myndighet fått särskilt tillstånd att inneha nyckel. Om gift av

andra klassen sägs endast, att det inom sådana lokaler, som nyss sagts,

skall förvaras på lämpligt sätt. För enskild person gäller beträffande alla

slag av gifter, att de skall förvaras så att de inte kan åtkommas av obehörig.

För alla, som innehar gift, oavsett om det är i tillverknings-, handels- eller

förbrukningsledet, gäller, att särskild uppmärksamhet skall ägnas att giftet

icke förväxlas med andra varor, särskilt varor avsedda till förtäring. Föreskrifterna

till skydd mot sådan förväxling är utformade på något varierande

sätt för de olika kategorierna.

Läkemedelsutredningen

Läkemedelsutredningens förslag till föreskrifter om förvaring ansluter

nära till de bestämmelser, som finns i gällande giftstadga. Detta innebär i

fråga om förvaring inom lokal, där läkemedel tillverkas, förpackas, hålles i

lager eller saluhålles, att olika regler skall gälla för giftiga och icke giftiga

läkemedel. Under icke yrkesmässiga förhållanden skall däremot enhetliga

bestämmelser tillämpas.

Giftstadgeutredningen

Enligt giftstadgeutredningens förslag skall hälsofarlig vara, som lagerhålles

för yrkesmässig användning eller överlåtelse, förvaras på lämpligt sätt

och vara försedd med uppgift om varans benämning. Gift skall förvaras avskilt

från andra varor och under lås. Vådligt ämne skall förvaras avskilt

från varor avsedda till förtäring. I övrigt lämnas i stort sett frihet att ordna

detaljerna på sätt som kan vara ändamålsenligt i det enskilda fallet. Det bärande

skälet för avsaknaden av detaljbestämmelser är, att det inom en industri

och ibland även eljest under yrkesmässiga förhållanden kan vara

säkerhetsbefrämjande med korta fantasibenämningar på några få använda

varor i stället för långa kemiska namn. Giftförordningen bör icke lägga hinder

i vägen för användande av sådana benämningar inom ett företag.

Mera ingående har giftstadgeutredningen behandlat frågan om förvaring

under icke yrkesmässiga förhållanden, särskilt förvaring i hemmen. Då

trots giftstadgans bestämmelser frekvensen av olyckstillbud och olycksfall

till följd av att barn åtkommit gifter är hög har på giftstadgeutred
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

ningens uppdrag experten hos utredningen, professorn Ragnar Berfenstam

under medverkan av medicine licentiaten Jan Beskow genomfört en

fältundersökning för studium av giftförvaring hos småbarnsfamiljer.

Undersökningen omfattade ett representativt urval av familjer med barn

i 1—2-årsåldern i en mellansvensk stad. Totalt intervjuades 206 familjer.

Härvid framkom, att praktiskt taget alla (96 %) hade läkemedel eller tekniska

preparat, som var mer eller mindre giftiga. Endast hos 21 familjer

kunde man anse, att förvaringen av gifterna var ordnad på ett godtagbart

sätt. Uppenbart är, att det brister åtskilligt i fråga om föräldrarnas förståelse

för nödvändigheten att förvara giftiga varor oåtkomligt för barn. Det

torde i själva verket kunna påstås, att bestämmelserna i giftstadgan dagligen

överträdes i mycket stor skala. Det enda säkra skyddet mot småbamsförgiftningar

är att göra det fysiskt omöjligt för barnen att komma i kontakt

med giftet. Den bokstavliga efterlevnaden av föreskriften »Förvaras

oåtkomligt för barn» är därför av avgörande betydelse. Det visar sig också,

att bostädernas fasta anordningar för förvaring av giftiga preparat uppvisar

brister i ett stort antal fall. Varken låsbart städskåp eller låsbart skåp

under diskbänken fanns i 60 % av hemmen. Anmärkningsvärt är, att mer

än hälften av de besökta bostäderna, som byggts sedan 1945 (147 bostäder),

saknade någon eller båda av nyssnämnda säkerhetsanordningar. I 16 hem

fanns särskilda medicinskåp, men i 6 fall användes dessa skåp ej för avsett

ändamål.

Giftstadgeutredningen finner att den omnämnda undersökningen klart

ger vid handen, att allmänhetens förvaring av giftiga varor inte motsvarar

ens lågt ställda anspråk på säkerhet. Utredningen menar dock att man här

står inför ett säkerhetsproblem, som knappast kan lösas genom ytterligare

föreskrifter i giftlagstiftningen. Vad som erfordras är en starkt intensifierad

upplysning samt aktiva åtgärder för att åstadkomma säkra förvaringsutrymmen,

som genom utformning och placering verkligen blir använda.

Utan att framlägga något konkret förslag framhåller giftstadgeutredningen

det därför som ett angeläget önskemål, att det allmänna på lämpligt sätt

stöder upplysnings- och forskningsverksamhet, som kan bidra till en säkrare

förvaring av gifter. Ett angeläget krav är vidare, att standardinredning

för kök förses med sådana städ- och diskbänksskåp, som inte kan öppnas

av småbarn.

Remissyttrandena

Läkemedelsutredningens förslag beträffande förvaring har blivit föga

uppmärksammat av remissinstanserna medan däremot giftstadgeulrcdningens

uttalanden föranlett vissa synpunkter från några remissinstanser.

Medicinalstyrelsen framhåller att vid lagerhållning för överlåtelse, i synnerhet

då det gäller detaljhandel, bör hälsofarlig vara alltid vara försedd

med den benämning, som skall åsättas varan vid försäljning. Vid lagerhåll
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

ning för yrkesmässig användning finner styrelsen det ändamålsenligt att

varan är åsatt den varningstext eller dylikt, som den skall vara försedd

med, då den tages i bruk.

Handelskammaren i Gävle anser att en fastställd märkning skall gälla för

en toxisk vara i samtliga led, alltså såväl vid utlämning som vid lagerhållning

och yrkesmässig användning, men menar att man dessutom i vissa fall

såsom vid industriell användning bör förse varan med den särskilda märkning

som kan krävas för att ytterligare öka säkerheten.

Poliskammaren i Stockholm finner skäl tala för strängare bestämmelser

gällande förvaring av gift, i varje fall för sådan förvaring vid yrkesmässig

användning.

Handelskammaren i Göteborg, Svenska grossistförbundet samt Föreningen

Sveriges droghandlare framhåller att undantag från bestämmelsen om

förvaring av gift bör göras för giftförvaring hos droghandlare, som endast

försäljer gift en gros och att tillståndsmyndigheten i sådana fall i stället

bör utfärda erforderliga föreskrifter. Det föreslagna förfarandet skulle möjliggöra

en rationellare varuhantering hos droghandelsföretagen.

Flera remissinstanser har direkt anslutit sig till giftstadgeutredningens

uttalanden i fråga om allmänhetens förvaring av giftiga varor. Övriga remissinstanser

har inte framfört någon erinran mot berörda uttalanden.

D. Transport

Gällande bestämmelser

I giftstadgan återfinns ej någon bestämmelse som uttryckligen reglerar

hur eller under vilka betingelser transport av giftiga varor må ske. Dock

åligger det enligt stadgan leverantör av gift att tillse, att förutsättningar för

en med hänsyn till varans beskaffenhet ändamålsenlig transport föreligger

då giftet utlämnas till någon, som åtagit sig dess transport från leverantör

till mottagare. Vidare erinras i stadgan om att det härutöver åligger leverantören

att iakttaga vad i särskilda författningar är föreskrivet angående

villkor för transport av gift. Sådana mer eller mindre utförliga särskilda

föreskrifter finns för järnvägs-, sjöfarts-, luftfarts- och postbefordran av

giftiga varor, vilkas transport är förbunden med särskilda risker. Föreskrifterna

följer delvis modernt internationellt mönster. Sverige har även

ratificerat internationella fördrag angående föreskrifter för godsbefordran

å järnväg och befordran å järnväg av resande och resgods. Beträffande landsvägsbefordran

saknas f. n. i stort sett transportbestämmelser för gifter. Frågan

om Sveriges anslutning till en av Economic comission for Europé utarbetad

överenskommelse rörande internationell transport av farligt gods

på landsväg är heller inte avgjord.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18t år 1962

177

Läkemedelsutredningen

Läkemedelsutredningen framlägger intet förslag på denna punkt.

Giftstadgeutredningen

Utredningen redogör noggrant för gällande föreskrifter på området och

konstaterar att dessa får anses motsvara rimliga krav på säkerhet. Utredningen

föreslår sålunda endast en allmän elastisk säkerhetsföreskrift gällande

transport av hälsofarliga varor och bekämpningsmedel och anser att

detaljbestämmelser liksom för närvarande bör koncentreras till för respektive

transportmedel gällande föreskrifter. Utredningen understryker härvid

att de myndigheter som har att bevaka giftskyddssynpunkter ej bör

ställas utan inflytande vid utformningen av berörda transportföreskrifter.

Utformningen av dessa bör alltså ske efter samråd med nämnda myndigheter.

Även då det gäller transportfrågor, som skall handläggas på det internationella

planet och svenska statliga organ är företrädda inom vederbörande

internationella sammanslutning bör dessa organ samråda med

förutnämnda tillsynsmyndigheter. Vidare framhåller utredningen att samordning

bör eftersträvas beträffande transportföreskrifter för olika transportmedel.

Giftstadgeutredningens förslag till transportbestämmelser har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

Järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen delar utredningens

åsikt, att specialföreskrifter rörande transport ej bör ingå i giftförordningen

eller till denna anslutna författningar. Järnvägsstyrelsen menar

dock att transportbestämmelserna i giftförordningen bör ges i ett särskilt

kapitel »Om transport», innehållande dels föreskrift om att vid transport

skall gälla de bestämmelser som vederbörande centrala förvaltningsmyndighet

(järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen) efter

samråd med kommerskollegium utfärdat, dels ock föreskrift om att för

transport av hälsofarliga varor i trafik med länder anslutna till internationella

överenskommelser om godsbefordran därvid antagna föreskrifter skall

tillämpas.

Såväl luftfartsstyrelsen som sjöfartsstyrelsen framhåller det som angeläget

med en samordning av gällande bestämmelser för olika transportmedel.

Malmö hälsovårdsnämnd anser att de föreslagna bestämmelserna i giftförordningen

om transport har diffus karaktär, varför de bör kompletteras

med mera detaljerade bestämmelser i annat sammanhang.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 18t år 1962

E. Förstöring

Gällande bestämmelser

Giftstadgan ger inga föreskrifter angående förstöring eller oskadliggörande

av giftiga varor. Stadgan ger däremot allmänna bestämmelser om

handhavande av gift, mot vilka överträdelse får anses ske om ett gift, som

inte längre skall bevaras, undanskaffas på ett från säkerhetssynpunkt otillfredsställande

sätt.

Läkemedels utredningen

Läkemedelsutredningen ger intet förslag till stadgande då det gäller förstöring

av läkemedel.

Giftstadgeutredningen

Giftstadgeutredningen framhåller att frågan om förstöring av gifter innehåller

flera svårbemästrade problem. Att oskadliggöra ett gift, som icke är

brännbart, kan i extremfallen knappast ske på annat sätt än genom nedgrävning

på relativt stort djup eller genom sänkning i havet på stort avstånd

från kusten. I andra fall står mindre drastiska utvägar till buds.

Giftstadgeutredningen har inte funnit det möjligt eller lämpligt att i giftförordningen

infoga detaljbestämmelser om hur giftiga varor skall oskadliggöras

på ett med hänsyn till säkerhetskravet betryggande sätt. Däremot

anser utredningen att ett allmänt stadgande därom har sin givna plats i

såväl förordningen om hälsofarliga varor som i bekämpningsmedelsförordningen.

En särskild föreskrift om att tomma kärl, använda redskap etc.

med rester av gift och andra hälsofarliga varor respektive bekämpningsmedel

skall handhavas med speciell varsamhet föreslås som komplement

till nämnda stadganden med hänsyn till inträffade olycksfall och olyckstillbud.

Remissyttrandena

Så gott som samtliga remissinstanser har godtagit giftstadgeutredningens

förslag till bestämmelser rörande förstöring av giftiga varor. I några yttranden

yrkas dock på preciseringar.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm anser dels att det varit önskvärt med

riktlinjer för de förfaringssätt, som bör följas vid oskadliggörandet av gifter,

dels att besked borde givits om vilken eller vilka myndigheter, som bör

utöva kontroll över sådant förfarande. Hälsovårdsnämnden förmodar att

råd och anvisningar i fråga om destruktion av gifter skall kunna erhållas

av det av utredningen föreslagna responsainstitutet.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg uttalar, att då detalj föreskrifter saknas,

det måste ankomma på hälsovårdsnämnden att godkänna planerade åtgär
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

der för förstöring av gifter, samt menar att i lagtexten bör tillkomma en

föreskrift härom.

Hälsovårdsnämnden i Eskilstuna anser att tillsynsmyndigheten bör utfärda

noggranna föreskrifter om hur varje enskild hälsofarlig vara skall

oskadliggöras samt att skyldighet bör föreligga för innehavare av sådan

vara att göra anmälan till yrkesinspektör (eventuellt hälsovårdsnämnd) om

vidtagna åtgärder vid förstöringen.

Även länsveterinären i Malmöhus län understryker behovet av närmare

anvisningar i ämnet genom följdförfattning.

Förste stadsläkaren i Uppsala finner det erforderligt med föreskrift om

att förstöring eller annat oskadliggörande av berörda varor skall ske på den

för varan ansvariges bekostnad.

Statens veterinärmedicinska anstalt till vars yttrande veterinärstyrelsen

anslutit sig önskar utförligare bestämmelser angående handhavandet av

kärl, redskap etc., vilka använts i samband med hantering av giftiga varor.

Departementschefen

Som jag tidigare framhållit är de varugrupper, som berörs av den nu aktuella

lagstiftningen, förenade med risker i olika avseenden. Delvis får man

tillgripa olika åtgärder för skilda varuslag för att möta dessa risker. Så kan

exempelvis vissa läkemedel beläggas med receptplikt, varigenom sådana

skadeverkningar motverkas, som beror på att medlet används på felaktig

medicinsk indikation. Genom att hänföra ett bekämpningsmedel till högsta

faroklass kan man minska risken för att ett starkt och häftigt verkande bekämpningsgift

kommer i händerna på en helt osakkunnig person. Samma

syfte har restriktiva bestämmelser om import- och handelsvägar för gifter.

Andra sätt att skydda mot skadeverkan är att lämna korrekta upplysningar

om varans beskaffenhet, att genom påskrift på förpackningen varna

för risker vid användningen, att förvara förpackningen så att förväxling med

andra preparat och åtkomst av obehörig motverkas, att iakttaga särskild försiktighet

vid transport och att på ett betryggande sätt oskadliggöra varor,

som inte längre skall användas. Samtliga dessa försiktighetsmått är tilllämpliga

för alla de varuslag, som nu är aktuella.

Vad först angår deklarationsplikten beträffande varans innehåll

har sådan länge varit obligatorisk i vårt land för de egentliga läkemedlen.

I detta avseende innebär sålunda läkemedelsutredningens förslag

inte någon nyhet. Annorlunda ligger det till beträffande sådana varor som

hälsofarliga kemisk-tekniska preparat och vissa bekämpningsmedel. Giftstadgeutredningens

förslag om deklarationsplikt även på detta område har

från de flesta håll hälsats med tillfredsställelse. Vissa organisationer på

näringslivets område har funnit deklaration överflödig, medan å andra sidan

bl. a. medicinalstyrelsen och landsorganisationen påyrkat än mer

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

skärpta bestämmelser, innefattande krav på kvantitativ deklaration. Enligt

min mening talar i vissa fall starka skäl för en fullständig deklaration.

Då emellertid redan giftstadgeutredningens förslag innebär ett stort

framsteg jämfört med nuvarande ordning och då det syns mig angeläget,

att deklarationsplikten genomföres i nära samförstånd med näringslivet,

har jag funnit lämpligast att för närvarande stanna för att förorda kvalitativ

deklarationsplikt på hälsofarliga varor i allmänhet. Vad angår de

verksamma ämnena i bekämpningsmedel är det dock nödvändigt att man

erhåller uppgift om såväl art som halt av dessa beståndsdelar. För ett

stort antal bekämpningsmedel bland annat praktiskt taget alla växtskyddsmedel

gäller sådan deklarationsplikt redan nu.

Frågan om huruvida dispens från deklarationsplikten i vissa fall skall

kunna ges har diskuterats av såväl giftstadgeutredningen som vissa remissorgan.

Enligt min mening bör sådan dispens meddelas med mycket stor

återhållsamhet. Huruvida den nyligen lanserade s. k. YSAM-märkningen

av färger i viss utsträckning skall kunna ersätta uppgift om ingående hälsofarlig

vara torde få prövas av tillsynsmyndigheten. Klart synes vara att sådan

märkning inte kan generellt ersätta uppgift om ingående gift eller vådligt

ämne.

Vad jag här anfört om deklarationsplikt avser genomgående skyldighet att

vid överlåtelse eller utlämnande förse förpackningen med deklaration. Beträffande

originalförpackade varor innebär emellertid det sagda i praktiken,

att deklaration skall finnas på förpackningen då den lämnar tillverkaren

och att den därefter inte får avlägsnas i något handelsled. Kravet pa

deklarationsplikt tar däremot inte sikte på att en viss vara, som används

inom exempelvis ett industriföretag, nödvändigtvis skall vara märkt med

uppgift om innehållsämnen, då den hanteras inom företaget och det på betryggande

sätt är sörjt för att den som handskas med varan inte löper risk

att förgiftas eller eljest skadas av varan. I sådana fall torde ofta lämplig

signalmärkning eller kortfattad varningstext med uppgift om riskerna vara

tillfyllest.

Vid överlåtelse erfordras såväl deklaration som varningspåskrift.

Den senare skall enligt utredningens förslag utvisa varans karaktär av gift

eller vådligt ämne. För de i allmänna handeln tillgängliga hälsofarliga varorna

skall vidare finnas uppgift om de med varan förbundna riskerna. Beträffande

dessa varningsmärkningar har förutsatts, att vissa normer och

bindande föreskrifter skall utfärdas av tillsynsmyndigheten men också att

den som för varan i handeln inom ramen för givna normer skall ha frihet att

i det enskilda fallet utforma texten på lämpligaste sätt. Jag finner det principiellt

värdefullt med den elasticitet, som det föreslagna systemet innebär,

då det betydligt smidigare än det nuvarande torde kunna anpassas till

de praktiska förhållandena och på så sätt bidra att öka säkerheten. Med

hänsyn till vad som anförts under remissbehandlingen vill jag dock under
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungi. Maj. ts proposition nr 18i år 1962

stryka vikten av att ett förtroendefullt och intimt samarbete kommer till

stånd mellan tillsynsmyndigheten och branschorganisationerna i syfte att

uppnå så enhetliga märkningar som möjligt. Skulle den friare ordningen

visa sig inte som avsett öka intresset för en fullt adekvat märkning från säkerhetssynpunkt,

torde frågan sedermera få tagas upp till ny prövning.

Jag vill slutligen beträffande märkningen med skärpa framhålla angelägenheten

av att de obligatoriska uppgifterna om innehållsämnen, varningstexter

och dylikt anbringas på framträdande plats på förpackningarna och att dessa

uppgifter genom färg, typografi etc. tydligt skiljer sig från annan text,

som möjligen förekommer. Giftstadgeutredningen har intagit ett formligt

stadgande därom i sitt författningsförslag. Med den uppläggning lagstiftningen

nu föreslås få torde en liknande bestämmelse ha sin plats i tillämpningskungörelsen.

Såväl i hem som på arbetsplats är det betydelsefullt att förvaringen

av gifter och andra farliga varor sker på ett ansvarsmedvetet sätt. För närvarande

finns vissa bestämmelser om förvaring i giftstadgan. Dessa är

ganska detaljerade och därigenom stela. De tar framför allt sikte på förvaringsbetingelserna

inom handel och industri, men avser även förvaring

i hemmen. Som framgår av en undersökning giftstadgeutredningen låtit

utföra förekommer dock i hemmen en skrämmande nonchalans, då det

gäller att skydda barnen för de förgiftningsrisker, som en bristfällig förvaring

innebär. I likhet med utredningen anser jag att man här står inför

ett problem, som inte kan lösas enbart genom lagstiftning. För att förbättra

förhållandena måste därjämte en ökad upplysning sättas in.

De nya förordningarna bör sålunda upptaga endast allmänt hållna stadganden,

syftande till att riskerna vid förvaring begränsas. I viss utsträckning

avses närmare bestämmelser i förevarande avseende skola upptagas

i tillämpningsförfattningarna men de allmänna stadgandena bör sedan

på arbetsplatser, i skolor o. d. kompletteras med interna ordningsregler,

som anpassas efter de särskilda förhållandena på platsen.

Frågan om säkerheten under transport av gifter och andra farliga

varor har blivit föremål för stor uppmärksamhet på det internationella

planet. Delvis föreligger mellanfolkliga överenskommelser på området, som

Sverige anslutit sig till. Jag delar giftstadgeutredningens av flertalet remissinstanser

godtagna uppfattning, att i nu förevarande sammanhang endast

erfordras mera allmänt hållna föreskrifter.

Vad slutligen angår frågan om förstöring av gift måste konstateras

att denna inrymmer många skiftande praktiska och tekniska problem. Jag är

helt ense med giftstadgeutredningen att det inte är vare sig möjligt eller

lämpligt att lagstiftningsvägen ge annat än ytterst allmänna föreskrifter

om att förstöring skall ske på betryggande sätt. På läkemedelsområdet har

jag funnit befogat att uttryckligen fastslå, att läkemedel som inte längre

är avsett alt användas skall förstöras.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962

X. Organisationsfrågor

A. Läkemedelsområdet

Läkemedelsutredningen

Utgångspunkten för de av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande

kontrollen av tillverkning, in- och utförsel samt distribution och förvaring

av läkemedel har varit, att medicinalstyrelsen skall, liksom hittills,

intaga en central och ledande ställning på detta område. Utredningen har

emellertid funnit sig böra föreslå, att flertalet av medicinalstyrelsens funktioner

med avseende på läkemedelskontrollen skall på styrelsens vägnar

utövas av en för ändamålet inrättad särskild nämnd, medicinalstyrelsens

läkemedelsnämnd. De uppgifter som enligt utredningen skulle handhavas av

nämnden framgår av följande översikt.

1. Läkemedelsnämnden skall fullgöra alla uppgifter, som enligt specialitetskungörelsen

ankommer på medicinalstyrelsen med undantag av rent

kamerala uppgifter.

2. Nämnden skall utöva medicinalstyrelsens responsaverksamhet i läkemedelsfrågor,

dvs. på begäran av domstol, åklagare, tillverkare, grosshandlare

m. fl. lämna bindande besked om, huruvida en vara enligt läkemedelsförordningen

utgör apoteksvara, farmacevtisk specialitet eller bakteriologiskt

preparat m. m.

3. Nämnden skall granska läkemedelsförordningens bilagor samt utarbeta

förslag till ändringar i dessa.

4. Nämnden skall handha tillståndsgivningen beträffande tillverkare av

och grosshandlare med apoteksvaror och bakteriologiska preparat samt

godkänna föreståndare och kontrollanter ävensom ställföreträdare för dem.

5. Tillstånd till import av vissa läkemedel skall sökas hos nämnden (t. ex.

i fråga om narkotika och bakteriologiska preparat).

6. Nämnden skall handha ledningen av kontrollen över läkemedlens tillverkning

och distribution.

På läkemedelsnämnden skall däremot principiellt inte ankomma att utfärda

tillämpningsföreskrifter eller andra bestämmelser, vilka i läkemedelsförordningen

(eller annan allmän författning) förutsätts skola utfärdas av

medicinalstyrelsen.

Nämnden skall enligt förslaget bestå av sju ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsens

apoteksbyrå skall i denna sin egenskap tillhöra nämnden.

Av de övriga sex ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av

ordinarie domarämbete, en skall representera invärtes medicin, en farmakologi,

en farmaci, en industriell läkemedelstillverkning och en handel med

läkemedel. Det föreslås vidare, att generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen,

då han så finner erforderligt, skall äga rätt att inträda i

nämnden. Vid sådana tillfällen skulle den räkna åtta ledamöter. Därutöver

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

skulle nämnden vid behandling av vissa särskilda ärenden utökas med högst

tre tillfälliga ledamöter, representerande veterinärmedicin, humanbakteriologi

och veterinärbakteriologi.

Kvantitativt sett skulle handläggningen av ärenden rörande farmacevtiska

specialiteter komma att dominera arbetet i läkemedelsnämnden. För

dessa ärenden skulle inrättandet av den självständigt beslutande läkemedelsnämnden

innebära, att antalet instanser, som handlägger specialitetsärenden,

skulle minska eftersom nämnden skulle övertaga de uppgifter,

som f. n. åvilar specialitetsnämnden och medicinalstyrelsen. Detta bedömer

utredningen som en rationalisering och framhåller vidare att arbetsbördan

för generaldirektören skulle lättas genom arrangemanget. Läkemedelsutredningen

anser, att läkemedelsnämnden skulle komma att besitta en mera

allsidig sakkunskap än den som normalt kan vara representerad i medicinalstyrelsen

som ämbetsverk. Det framhålles, att det är ett stort komplex.

av frågor, som läkemedelsnämnden skulle taga befattning med och åtskilliga

av frågorna blir av den art, att även ekonomiska och kommersiella synpunkter

måste anläggas på dem. Det må även framhållas, tillägger utredningen,

att lämplighetsskäl kan anses tala för att avgörandet i intressekonflikter

hellre bör ankomma på en nämnd, sammansatt på det sätt utredningen

föreslår, än på en ämbetsman ensam (generaldirektör eller byråchef).

Remissyttrandena

I flertalet remissyttranden uttalar man sig mot förslaget beträffande

läkemedelsnämndens karaktär av beslutande organ. Tillstyrkande

yttranden har dock avgivits av handelskammaren i Stockholm,

Sveriges kemiska industrikontor, medicinska fakulteten i Göteborg, karolinska

sjukhuset, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Läkemedelsindustriföreningen,

Sveriges färghandlarcs riksförbund samt Svenska

stadsförbundet.

För en rådgivande nämnd uttalar sig kommerskollegium, Kooperativa

förbundet, handelskamrarna i Göteborg och Malmö, medicinalstyrelsen,

statens farmacevtiska laboratorium, specialitetsnämnden, farmakopékommittén,

farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, Apotekarsocieteten,

1953 års läkemedelskommitté, Sveriges farmacevtförbund, Sveriges veterinärförbund,

Rufi samt Föreningen Sveriges droghandlare. Av dessa har

de flesta accepterat en utökning av antalet ledamöter i förhållande till specialitetsnämndens

nuvarande antal ledamöter. Några har direkt utsagt,

att man föredrar systemet med specialitetsnämnden i dess nuvarande form

(Kooperativa förbundet, handelskammaren i Göteborg, medicinalstyrelsen,

farmaceutiska institutet, Rufi). Kooperativa förbundet och handelskammaren

i Göteborg menar därvid, att man hellre bör öka medicinalstyrelsens

kapacitet, om det visar sig erforderligt för att nedbringa tiden för behand
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

ling av registreringsansökningarna etc. än att beträda den av läkemedelsutredningen

föreslagna vägen.

Remissinstansernas främsta motiv för att nämnden inte bör vara beslutande

är att det är mindre tillfredsställande att personer utanför medicinalstyrelsens

ram (tillika partsrepresentanter) skall besluta i ämbetsverkets

namn. Denna uppfattning har kommit till uttryck i yttrandena från medicinalstyrelsen,

specialitetsnåmnden, Apotekarsocieteten samt 1953 års läkemedelskommitté.

Ett annat motiv som återkommer hos flera är att beslut

av den karaktär, som det här skulle röra sig om, ej bör avgöras av representanter

för partsintressen (kommerskollegium, handelskamrarna i Göteborg

och Malmö, Sveriges farmacevtförbund).

Tvivel om att specialitetsärendenas handläggning skulle ske avsevärt

snabbare än tidigare yppas av en handelskammare, statens farmacevtiska

laboratorium och specialitetsnåmnden. Vidare anser medicinalstyrelsen och

statens farmacevtiska laboratorium att avgränsningen mellan nämndens

och medicinalstyrelsens uppgifter skulle medföra svårigheter.

Flertalet av de instanser, som yttrat sig beträffande nämndens sammansättning,

har en från läkemedelsutredningen avvikande uppfattning

i frågan. Tendensen är därvid, att man i allmänhet vill ha starkare

representation för det egna området.

Specialitetsnåmnden, medicinska fakulteten i Lund, karolinska sjukhuset,

Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet vill ha flera representanter

för medicin.

Medicinska fakulteten i Lund förordar att antalet ledamöter ökas med

ytterligare två medicinska representanter, förslagsvis en för vardera av det

kirurgiska och psykiatriska ämnesområdet.

Karolinska sjukhuset och Svenska läkaresällskapet önskar, att fyra av

ledamöterna skall ha medicinsk utbildning. Sveriges läkarförbund vill att

minst hälften av ledamöterna skall vara medicinskt sakkunniga.

Veterinärmedicinska anstalten, veterinärhögskolan och Sveriges veterinärförbund

önskar starkare representation för veterinärmedicin.

Statens farmacevtiska laboratorium, Apotekarsocieteten och Sveriges

farmacevtförbund anser att en särskild representant för apoteksväsendet

bör ingå i nämnden.

Sveriges grossistförbund och Handelskammaren i Göteborg vill ha flera

representanter för handeln.

Läkemedelsindustriföreningen har vissa kommentarer beträffande industrirepresentanten

och anför.

Mot den föreslagna sammansättningen av läkemedelsnämnden ha vi icke

något annat att erinra än att läkemedelsutredningen uformat sitt uttalande

om den personkategori, varur industriens representant skall väljas, på sådant

sätt att exempelvis icke den nuvarande industrirepresentanten skulle

bli valbar. Detta kan näppeligen vara åsyftat. Vi anse för vår del det vara

angeläget att som industrirepresentant i läkemedelsnämnden — liksom f. n.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962 185

i specialitetsnämnden — skall kunna väljas någon erfaren befattningshavare

inom de industriella organisationerna.

Stadsförbundet anser, att nämnden skulle vara betjänt av att ha en lekmannarepresentant.

Medicinalstyrelsen önskar inte någon väsentlig ändring av den sammansättning

specialitetsnämnden har utan menar, att man vid behov kan konsultera

experter.

B. Gift- och bekämpningsmedelsområdena

Gällande ordning

Närmast under Kungl. Maj :t åvilar det i första hand medicinalstyrelsen

att vaka över att giftstadgan och dess bilagor är aktuella. Vid revision av

stadgans bilagor skall samråd ske med kommerskollegium, tekniska högskolan,

statens institut för folkhälsan, veterinärstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen

samt i vissa fall även med statens växtskyddsanstalt. Beslut rörande

giftstadgans tillämpning och tillsyn över dess efterlevnad kan därjämte

meddelas av bl. a. tullverket och polisiära myndigheter. Även växtskyddskungörelsen

och ohyrekungörelsen berör flera myndigheters verksamhetsområde.

Giftstadgeutredningen

De myndigheter och organ, som nu har att befatta sig med giftfrågor kan

enligt giftstadgeutredningen i stort sett sägas göra detta från någon av följande

synpunkter.

1. Hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

2. Allmänna eller speciella medicinska synpunkter.

3. Arbetarskyddshänsyn.

4. Näringslivets synpunkter.

5. Hänsyn till speciella användningsområden.

Beträffande den tillsyn över giftbestämmelserna, som är påkallad med

hänsyn till allmän ordning och säkerhet, föreslår utredningen icke någon

ändring. Däremot har i fråga om tillståndsgivningen beträffande tillverkning

av och handel med gifter förordats vissa jämkningar i rådande ordning.

Detta har tidigare berörts.

I den mån renodlade arbetarskyddssynpunkter bör läggas på giftfrågorna,

bör dessa enligt utredningen inte brytas ut ur det större sammanhang

arbetarskyddslagstiftningen reglerar.

Då det gäller handläggningen av bl. a. sådana ärenden, som nu resulterar

i ändring av giftstadgans bilagor (motsvaras av beslut om exemplifierande

förteckningar över hälsofarliga varor enligt utredningens förslag)

anser utredningen att en administrativ förändring är angelägen. Det fram
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 18k år 1962

hålles, att den belysning giftfrågorna får av de många sakkunnig- och intressesynpunkterna,

som nu framkommer vid den tidsödande och tungrodda

remissproceduren, i allt väsentligt är nödvändig. Samma resultat skulle

emellertid enligt utredningen snabbare och enklare kunna uppnås om ärendena

handlades av en sakkunnig nämnd (giftnämnd). Då det gäller den föreslagna

lagstiftningen om bekämpningsmedel uttalar utredningen, att värdet

av en sådan lagstiftning står och faller med ett funktionsdugligt organ,

som snabbt kan göra den erforderliga sakgranskningen av registreringsärendena

och som har befogenhet att i skälig utsträckning ta hänsyn till de i det

enskilda fallet föreliggande omständigheterna med beaktande av risker

och skyddssynpunkter. Även från dessa synpunkter har inrättandet av en

giftnämnd synts utredningen ändamålsenlig.

Giftstadgeutredningen förklarar, att som den ser saken är det inte fråga

om huruvida en giftnämnd skall inrättas utan blott hur en sådan skall organiseras

och vilken ställning den lämpligen bör ha inom förvaltningen.

Giftstadgeutredningen föreslår, att giftnämnden anknytes till kommerskollegium

och förordar därvid att nämnden får karaktär av rådgivande specialistorgan.

Att utredningen stannat för att förorda en rådgivande och icke

beslutande giftnämnd beror närmast på att utredningen räknar med att effektiviteten

skall ökas härigenom. Visserligen fordrar ärendena därvid en

bedömning i två olika instanser, nämnden och kollegium, men någon längre

tidsutdräkt kan det icke bli fråga om. Däremot synes det möjligt att med

den förordade organisationen — åtminstone sedan en tids erfarenhet vunnits

-— tänka sig att rutinärenden avgörs av kollegium utan nämndens hörande

i varje särskilt fall. Icke minst i de talrika ärendena om bekämpningsmedel,

där många ganska bagatellarlade avgöranden inte kan undvikas,

bör en sådan organisation bli av värde.

Förslaget att nämnden skall anknytas till kommerskollegium framlägges

av utredningen, sedan den som alternativ diskuterat medicinalstyrelsen och

arbetarskyddsstyrelsen. Härvid anför utredningen att även om arbetarskyddssynpunkterna

är mycket väsentliga för en rad giftärenden, synes

det emellertid som om arbetarskyddsstyrelsen har en alltför specialiserad

ställning för att i valet mellan de tre tänkbara verken, vara det som bör

komma i fråga. Till förmån för medicinalstyrelsen talar, fortsätter utredningen,

förutom tyngden av en snart 300-årig tradition, att giftärendena

ytterst måste bedömas med hänsyn till vad som hygieniskt och medicinskt

är försvarbart. Ett annat skäl av stor bärkraft är den nära samhörigheten

mellan läkemedelsfrågorna och giftstadgefrågorna.

Om det förslag godtages, som giftstadgeutredningen framlägger i fråga

om de giftiga varornas klassificering, kommer i framtiden sambandet mellan

läkemedelslagstiftningen och giftlagstiftningen att bli något mindre

uttalat än nu. Läkemedlen kommer i allt väsentligt att regleras av läkemedelsförordningen.

Endast beträffande de giftiga substanserna får giftstad
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

gan en mera primär ställning, men receptbeläggning och giftklassificering

behöver inte sammankopplas så nära som nu. Sambandet med läkemedelslagstiftningen

gör det sålunda ingalunda nödvändigt, att medicinalstyrelsen

är chefsmyndighet för giftnämnden. Det största antalet ärenden hos giftnämnden

torde komma att röra bekämpningsmedel och andra tekniska gifter.

Härvid måste de medicinska synpunkterna ha ett synnerligen stort inflytande,

men de tekniska och kommersiella omständigheterna är ej sällan

sådana, att även de på ett mycket påtagligt sätt måste influera på ställningstagandet.

Beslut om att sådana ämnen, som endast eller huvudsakligen

används vid framställning av bruksfärdiga läkemedel, då skäl är därtill

skall vara gifter, torde smidigast kunna fattas av medicinalstyrelsen

liksom nu. Därest så sker torde övervägande skäl tala för att giftärendenas

handläggning i övrigt förläggs till kommerskollegium, konkluderar utredningen.

I fråga om nämndens sammansättning föreslås att där skall finnas företrädd

sakkunskap på följande områden, nämligen arbetarskydd, farmaci,

hygien, teknisk kemi, toxikologi, veterinärmedicin samt växtskydd. Till

nämnden skall vid behov kunna adjungeras ytterligare sakkunniga.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om inrättande av ett centralt organ för

giftfrågorna, giftnämnden, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av praktiskt taget alla remissinstanser.

I flera yttranden betonas starkt behovet av den föreslagna giftnämnden.

Så gör exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län, som menar, att även den

som i allmänhet är böjd att med viss tvekan betrakta de förslag till organisatoriska

nyskapelser på statsförvaltningens område, vilka kommer fram

tid efter annan, måste finna den förda argumenteringen för inrättande av

en statlig giftnämnd med rådgivande funktion fullt övertygande.

Kommerskollegium, som har flera i det följande redovisade erinringar

mot utredningens förslag om den administrativa handläggningen av giftärendena,

motsätter sig inrättandet av en rådgivande nämnd vid kollegii

sida men har intet att erinra mot att till medicinalstyrelsen knytes ett lämpligt

sakkunnigorgan med uppgift att, då styrelsen så finner erforderligt,

biträda styrelsen i giftfrågor.

I ett fåtal yttranden i övrigt yppas tvekan om lämpligheten av att inrätta

en särskild nämnd för giftärendenas handläggning. Så är fallet med överståtliållarämbetet,

som framhåller, att mycket starka skäl måste kunna åberopas

för inrättandet av nya centrala organ såsom den föreslagna giftnämnden

samt förordar att i första hand ytterligare undersöks om icke samordning

kan ernås genom att den enligt giftförordningen huvudansvariga myndigheten

ålägges samrådsskyldighet gentemot övriga intressenter. Samrådet

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

skulle kunna etableras i former, liknande dem för giftnämnden avsedda

och remissförfarande ej erfordras.

Även en länsveterinär samt Hushållningssällskapens förbund ifrågasätter

behovet av en permanent giftnämnd, då flertalet ärenden förmodas beröra

endast några av nämndens ledamöter.

Vad angår giftnämndens ställning och anknytning

inom förvaltningen biträdes i regel utredningens förslag, att nämnden

skall vara rådgivande organ till kommerskollegium. Som redan nämnts

avvisas dock denna tanke av kommerskollegium självt. Från näringslivets

håll betonas starkt, att giftnämnden bör anknytas till kommerskollegium.

Sålunda anser handelskamrarna i Stockholm och Karlstad, Föreningen Bekämpningsmedels-Leverantörer,

Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges

industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen att genomförandet av

denna del av utredningens förslag är av fundamental betydelse för lagstiftningsförslaget

i dess helhet.

Stockholms handelskammare anför sålunda.

Den nuvarande starkt splittrade handläggningsordningen innebär obestridligen

väsentliga olägenheter för berörda delar av näringslivet. Vid flera

tillfällen ha också näringsorganisationerna framfört krav på centralisering

av giftärendena till en myndighet.

Av stor betydelse vid Handelskammarens bedömning av utredningens

förslag är den i betänkandet klart uttalade principen, att vid giftärendenas

behandling skall ske en avvägning mellan å ena sidan medicinska, hygieniska

m. fl. liknande synpunkter och å andra sidan kommersiella synpunkter.

I nu gällande bestämmelser är denna till synes självklara men i praktiken

ofta förbisedda princip icke klart uttalad. Förslaget att göra Kommerskollegium

till central tillsynsmyndighet för giftärenden torde därför få anses

som en viss garanti för en riktig och insiktsfull tillämpning av nämnda

princip. Utredningen har också särskilt betonat att den genom sitt ställningstagande

att föreslå Kommerskollegium till främsta tillsynsmyndighet

velat giva uttryck åt den stora betydelse som de ekonomiskt influerade

problemen ha i förevarande sammanhang.

Enligt Handelskammarens mening är därför utredningens förslag att

centralisera giftärendena till Kommerskollegium icke endast en godtagbar

lösning av ett administrativt problem. Förslaget är även ur materiell synpunkt

av största värde för näringslivet, och Handelskammaren, som betraktar

detta förslag som en av de grundpelare på vilken förslaget i sin helhet

vilar, hälsar detsamma med tillfredsställelse.

Kommerskollegium anser att giftärendenas handläggning bör kvarligga

hos medicinalstyrelsen och betonar, som nämnts, att om ärendena överförs till

kommerskollegium den föreslagna ordningen med rådgivande giftnämnd ej

bör genomföras utan kollegium i stället åläggas att samråda med berörda

myndigheter. Det framhålles, att kollegium inte har något att erinra mot

att medicinalstyrelsen alltjämt handhar ärenden rörande läkemedel, innehållande

gift. Vad angår de tekniskt-kemiska gifterna menar kollegium,

att också i detta fall handläggningen av ärendena lämpligen bör kvarligga

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

189

hos medicinalstyrelsen. Enligt den för styrelsen utfärdade instruktionen utövar

styrelsen högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården.

Även om instruktionen synes förutsätta att handläggningen av vissa ärenden

inom detta verksamhetsområde skall kunna anförtros annan statlig

myndighet, har kollegium svårt att tänka sig att ett dylikt undantag skulle

kunna gälla en så utpräglad hälsovårdsfråga som bedömningen av olika

varors giftverkan och därmed sammanhängande hygieniska och medicinska

spörsmål.

Om kollegium skall bli den centrala statliga myndigheten ifråga om

handläggningen av giftärenden, är det enligt kollegii mening en nödvändig

förutsättning att verksamheten får bygga på att samråd i en eller annan

form fortlöpande sker mellan kollegium och berörda myndigheter. Nära

till hands synes vara att knyta an till en ordning som gäller beträffande

ärenden om livsmedelstillsatser eller brandfarliga varor. Sedan kollegium

färdigberett ett till verket inkommet giftärende eller bekämpningsmedelsärende,

skulle detta komma att på lämpligt sätt föredragas av en tjänsteman

vid kollegium för sakkunniga representanter från de statliga myndigheter

som kan antagas ha intressen att bevaka i saken. Härvid förutsätts att envar

representant i sådant sammanhang skulle äga utöva sitt verks beslutanderätt

och att han, om ärendet vore av principiell betydelse eller eljest av större

vikt, för sitt vidkommande skulle hänskjuta ärendet till avgörande i den

ordning som i sådant fall eljest gällde för verket. Härvid kan självfallet

behov uppstå för myndighet att i sin tur samråda med särskilda experter

— t. ex. när det gäller medicinalstyrelsen med en nämnd, delvis sammansatt

som den förordade giftnämnden. En särskild fråga är hur det skall

förfaras om enighet icke uppnås vid kollegii samråd med annan myndighet.

Regeln kan då vara, antingen att kollegium får besluta i saken eller att

frågan överlämnas till Kungl. Maj :t för avgörande. Sistnämnda ordning är

avsedd att tillämpas beträffande brandfarliga varor, och kollegium finner

för sin del lämpligast att den skulle få gälla även i fråga om giftärendena.

Såvitt kollegium kan bedöma, skulle en administration av nu angivet

slag ej tynga handläggningen av hithörande ärenden i högre grad än det av

utredningen förordade systemet; snarare skulle handläggningen i många

hänseenden bli smidigare.

Medicinalstyrelsen, som vitsordat tungroddheten med remissförfarande

vid handläggning av giftärenden och tillstyrkt i princip inrättandet av en

giftnämnd, hänvisar till att detta överensstämmer med den lösning man

tillämpat, när många intressen möts kring ett omgivningshygieniskt problem,

t. ex. inom vattenvården och strålskyddet. Styrelsen hävdar under

hänvisning till gifternas starkt uttalade roll som hygieniskt-medicinskt

problem, att de medicinska synpunkterna måste bli utslagsgivande vid

konkurrens med de tekniska eller kommersiella och framhåller att cn

restriktiv inställning måste intagas då det gäller utvidgning av gift floran

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 184 år 1962

och utbredning av dess användning. Av dessa skäl anser styrelsen det icke

lämpligt, att kommerskollegium får ansvaret att meddela beslut på giftvaruområdet,

utan att om beslutanderätten skall förläggas till ett ämbetsverk,

detta bör vara medicinalstyrelsen. Styrelsen för sin del föreslår en

nämnd, som anförtros att självständigt meddela beslut och även bör fungera

som responsainstitut. Styrelsen vill icke motsätta sig att en sådan giftnämnd

anknytes till kommerskollegium, även om en anknytning till medicinalstyrelsen

måste anses naturligare, då verksamheten därigenom kommer

att sortera under det departement, som handlägger hälsovårdsfrågor.

Viss utökning av den medicinska sakkunskapen i nämnden ställer styrelsen

som villkor, om nämnden förläggs till kommerskollegium.

Statens institut för folkhälsan, Svenska läkaresällskapet och Föreningen

för allmän hälsovård finner det också naturligt att medicinalstyrelsen utgör

den centrala myndigheten för giftärendena. Statens institut för folkhälsan

anser sig dock kunna biträda förslaget om kommerskollegium som tillsynsmyndighet

under förutsättning att giftnämnden blir utökad med viss medicinsk

sakkunskap samt att kommerskollegium ålägges höra berörda myndigheter

före beslut, som skiljer sig från nämndens uppfattning. Ett sådant

åläggande för kommerskollegium kräver också Svenska läkaresällskapet

och Föreningen för allmän hälsovård om giftärendena centraliseras till

detta ämbetsverk.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar tveksamhet vid valet mellan medicinalstyrelsen

och kommerskollegium som tillsynsmyndighet. Sveriges farmacevtförbund

ansluter sig med tvekan till utredningens förslag.

Frågan om giftnämndens sammansättning har berörts av

många remissinstanser, som därvid icke sällan haft förslag om utökning

med ytterligare ledamöter.

Utredningens uttalande, att giftnämnden måste få en sådan sammansättning,

att den på ett auktoritativt sätt kan hävda hälsovårdssynpunkter, understryks

särskilt av arbctarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen

för statens institut för folkhälsan, Föreningen för allmän hälsovård, Svenska

läkaresällskapet, Landsorganisationen i Sverige och Svenska fabriksarbetareförbundet.

Dessa framhåller behovet av expertis på ytterligare områden

i samband med bedömandet av hälsorisker. Svenska läkaresällskapet uttalar

sålunda allmänt, att nämndens medicinska sakkunskap måste förstärkas.

Medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan fordrar även experter

beträffande såväl allmänhygien som födoämneshygien. Föreningen för

allmän hälsovård föreslår, att en ledamot skall ha erfarenhet av praktisk

verksamhet inom allmän hälsovård. Arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, Landsorganisationen i Sverige och

Svenska fabriksarbetareförbundet yrkar på expertis i fråga om såväl teknisk

yrkeshygien som medicinsk yrkeshygien, då det gäller arbetarskydd.

Ett flertal instanser, såsom överstyrelsen för de tekniska högskolorna,

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

Stockholms och Skånes handelskamrar, handelskammaren i Karlstad, Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare, Sveriges kemiska industrikontor,

Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares

riksförbund, Sveriges grossistförbund, Föreningen BekämpningsmedelsLeverantörer,

Svenska arbetsgivareföreningen, Kemisk-tekniska fabrikantförbundet,

Läkemedelsindustriföreningen och Sveriges fröhandlareförening,

har kritiserat utredningens inställning, att industriella samt ekonomiska och

andra kommersiella synpunkter ej skulle erfordra särskild sakkunskap

inom nämnden annat än i fråga om teknisk kemi i och med att kommerskollegium

föreslås som beslutande myndighet samt framhåller, att näringslivet

bör vara representerat i nämnden.

Stockholms handelskammare uttalar vidare, att förslag till nämndledamöter

representerande näringslivet lämpligen kunde lämnas av Handelskamrarnas

nämnd.

Styrelsen för de tekniska högskolorna, Sveriges kemiska industrikontor,

Sveriges industriförbud, Sveriges färgfabrikanters förening, Sveriges färghandlares

riksförbund och Svenska arbetsgivareföreningen finner att Sveriges

kemiska industrikontor såsom centralorganisation för olika branschföreningar

bör äga rätt att föreslå lämplig person som ledamot av nämnden

och anser det inte uteslutet, att denna ledamot även skulle kunna fylla platsen

som sakkunnig inom området teknisk kemi.

Följande remissinstanser understryker bl. a. bekämpningsmedlens stora

betydelse ur jordbruksekonomisk synpunkt samt önskar representant i

nämnden för jordbruket, nämligen lantbruksstyrelsen, Hushållningssällskapens

förbund, tre huhållningssällskap, Riksförbundet Landsbygdens

folk och Sveriges lantbruksförbund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förmenar att en zoolog med ento*

mologisk inriktning bör ingå i nämnden. Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund

önskar för sin del särskild representant i giftnämnden. Statens

växtskyddsanstalt och statens centrala frökontrollanslalt framhåller det

som nödvändigt, att en tjänsteman från växtskyddsanstalten ingår i nämnden,

då den som representerar växtskyddssynpunkter bör ha praktisk erfarenhet

av bekämpningsmedel.

Departementschefen

Såväl i fråga om läkemedelsområdet som beträffande gift- och bekämpningsmedelsområdena

har föreslagits ändrad organisation av tillsynen och

av ärendenas handläggning. Motiven har härvid varit något olika. Målet har

dock i båda fallen varit detsamma, nämligen ökad effektivitet.

Läkemedelsutredningcn har förordat att en beslutande nämnd inrättas,

som i medicinalstyrelsens namn skall avgöra ett flertal frågor inom läkemedelsförordningens

tillämpningsområde. Bland annat skall nämnden

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

handlägga alla ärenden om farmacevtiska specialiteter utom de kamerala.

Vidare skall nämnden pröva en rad tillståndsfrågor samt handha ledningen

av kontrollen över läkemedlens tillverkning och distribution. Andra frågor

som enligt förslaget skall tillkomma nämnden är att meddela responsa samt

att ansvara för att bilagor till förordningen hålls aktuella. Nämnden föreslås

bli uppbyggd på liknande sätt som den nuvarande specialitetsnämnden.

Därjämte skulle ingå chefen för medicinalstyrelsens apoteksbyrå och en

representant för handeln med läkemedel.

Vid remissbehandlingen har flertalet instanser avvisat tanken, att nämnden

skall bli ett beslutande organ. Härvid har från flera håll anförts principiella

betänkligheter mot att partsrepresentanter skall delta i beslut i

medicinalstyrelsens namn. Det har vidare anförts tvivel om att den föreslagna

organisationen innebär tidsvinst och ökad effektivitet.

Ett par av de ärendegrupper, som enligt förslaget skulle tillkomma läkemedelsnämnden,

blir inte aktuella om läkemedelslagstiftningen uppbyggs

så, som jag förordat i det föregående. Jag avser härmed dels meddelande av

responsa, dels uppgiften att ansvara för aktualiteten av bilagor till förordningen.

Vad de kvarstående uppgifterna beträffar är ärendena rörande

farmacevtiska specialiteter helt dominerande. Jag är inte övertygad om att

det för handläggningen av dessa ärenden innebär någon påtaglig fördel med

att frångå den nuvarande ordningen. Då härtill kommer att medicinalstyrelsens

organisation och arbetsuppgifter skall bli föremål för översyn av

särskilt tillkallade sakkunniga, bör enligt min mening någon ändrad organisation

för läkemedelsärendenas handläggning inte genomföras nu.

Giftstadgeutredningens förslag om inrättande av en giftnämnd är den

centrala punkten i ett förslag om en mera radikal ändring beträffande

giftärendenas handläggning. Som utredningen påvisat och som också vitsordats

vid remissbehandlingen är giftärendenas handläggning för närvarande

mycket tungrodd. Genom systemet med varuförteckningar i bilagor vid

stadgan förs frågor om de enskilda varornas klassificering i stor utsträckning

ända till Kungl. Maj :t. Ett flertal myndigheter är som remissorgan

eller på annat sätt inkopplade vid ärendenas prövning. Genom den omständliga

proceduren försvåras redan nu en smidig anpassning till det praktiska

livets krav och för att omsätta den nya lagstiftningen om bekämpningsmedel

i praktiken anses de nuvarande splittrade administrativa resurserna

olämpliga och otillräckliga. Förslagets innebörd är att giftärendena

koncentreras till kommerskollegium och att ämbetsverket vid sin sida får

ett rådgivande sakkunnigt organ, giftnämnden.

Medan giftstadgeutredningens förslag om en centralisering av giftfrågorna

till ett organ biträtts av praktiskt taget alla remissinstanser går meningarna

i sär, då det gäller frågan om giftnämndens ställning och anknytning

inom förvaltningen. Även beträffande nämndens sammansättning har

åtskilliga synpunkter framkommit vid remissbehandlingen. I stort sett kan

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

sägas att näringslivets företrädare helt stött utredningens förslag. Dock har

kommerskollegium ansett att ärendena bör ligga kvar hos medicinalstyrelsen.

Om kollegium skall överta ärendena, avvisar ämbetsverket tanken på en

rådgivande nämnd och önskar handlägga frågorna i samråd med övriga

berörda myndigheter. Medicinalstyrelsen förordar i första hand en självständig

giftnämnd. Kan en sådan inte komma till stånd, hävdar styrelsen

att ärendena även fortsättningsvis bör handläggas av medicinalstyrelsen.

En mellanställning intar folkhälsoinstitutet, som ansett sig kunna biträda

förslaget under förutsättning, att kommerskollegium blir förpliktat att höra

berörda myndigheter före beslut, som skiljer sig från nämndens uppfattning.

Det syns mig uppenbart, att en rationalisering av giftärendenas handläggning

är en nödvändig förutsättning för att mera tillfredsställande förhållanden

skall uppnås på gifthanteringens område. Jag tillstyrker därför utredningens

förslag att ett särskilt sakkunnigorgan, en giftnämnd, tillskapas.

Med hänsyn till vad som anförts under remissbehandlingen anser jag den

från olika synpunkter bästa lösningen av organisationsfrågan vara, att

nämnden får en självständig ställning såsom beslutande organ på giftområdet

samt att den kameralt och kanslimässigt anknyts till medicinalstyrelsen.

Då emellertid översynen av styrelsens organisation även skall

omfatta de till styrelsen anknutna nämnderna, komma giftnämndens framtida

förhållande till medicinalstyrelsen att omprövas vid denna översyn.

Självfallet bör såväl medicinalstyrelsen som kommerskollegium vara

representerade i giftnämnden. Även andra statliga organ, främst måhända

arbetarskyddsstyrelsen, torde också naturligen böra ha inflytande i nämnden.

I övrigt bör nämnden sammansättas så, att den så allsidigt som möjligt

representerar den sakkunskap, nämnden har att företräda. Det torde

emellertid få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera besluta om nämndens

sammansättning och arbetsformer.

XI. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har på grundval av läkemedelsutredningens

och giftstadgeutredningens förslag inom inrikesdepartementet utarbetats

förslag till läkemedelsförordning, förordning om gifter och andra hälsofarliga

varor (giftförordning), bekämpningsmedelsförordning, narkotikaförordning

samt kungörelser om ändringar i hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan.

Vidare har i anledning av den ändrade terminologin på

läkemedelsområdet utarbetats förslag till förordning om ändring i förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Jag övergår nu

till att behandla de särskilda bestämmelserna i departemen Isförslagen, i

den mån speciell motivering erfordras.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 184

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 184- år 1962

A. Förslaget till läkemedelsförordning

Inledande bestämmelser

Beträffande de i 1—3 §§ upptagna definitionerna och undantagsbestämmelserna

hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt V. Sakinnehållet

i 4 § har berörts i avsnitt VI. Härutöver må följande anföras.

1 §•

Med vara avses i 1 mom. i huvudsak farmacevtiska beredningar. Att

diagnostiska instrument, röntgenapparatur etc. faller utanför läkemedelsbegreppet

framgår av att varan för att falla inom läkemedelsområdet skall

vara avsedd för »invärtes eller utvärtes bruk». Detta uttryck, som ingår

även i den nuvarande läkemedelsdefinitionen har i praxis ansetts innebära,

att varan skall appliceras i eller på organismen och därvid helt eller

delvis resorberas. På grund härav faller även förbandsartiklar utanför definitionen.

Om emellertid en förbandsartikel impregneras med ett läkemedel

torde den beredda varan i regel bli att betrakta som läkemedel. Förbandsartikeln

blir här endast ett led i läkemedelsapplicerandet.

Enligt den principiella gränsdragningen mellan giftvaruområdet och

läkemedelsområdet skall läkemedelsförordningen reglera de bruksfärdiga

läkemedlen. Detta har i läkemedelsdefinitionen kommit till uttryck så, att

varan genom »beredning, dosering eller doseringsanvisning» skall ha iordningställts

i bruksfärdigt skick för det ändamål, som anges genom läkemedelsrekvisitet

i övrigt. Med varan skall sålunda först och främst vara

förenad en viss i definitionen närmare angiven avsikt. Vidare skall den

föreligga i en för bruksfärdigt läkemedel karakteristisk beredningsform

(tablett, injektionslösning) eller vara doserad för medicinskt bruk (i kapslar,

torrampuller) eller vara försedd med doseringsanvisning (1 tesked 3

gånger dagligen mot hosta, 10 droppar vid huvudvärk). Av hållbarhetsskäl

måste vissa varor, som i övrigt klart faller under läkemedelsdefinitionen,

undergå eu enkel teknisk operation (t. ex. upplösning av substans i

sterilt vatten) innan den i egentlig mening är bruksfärdig. En sådan vara

bör emellertid i sammanhanget betraktas som bruksfärdig.

I 3 mom. stadgas bl. a., att förordningen inte skall tillämpas beträffande

sådant medel, som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet,

överstigande en miljondel av medlets vikt. Genom stadgandet erhålles det

författningsmässiga underlaget för att de liomeopatiska medlen blir tillgängliga

i allmänna handeln. Innebörden är, att sådana medel i utspädningen

sjätte decimalpotensen (D6) och ännu mer utspädda preparat blir

fria handelsvaror. Föreskriften att medicinalstyrelsen i särskilt fall skall

kunna bestämma annat om ett medel med dylik halt avser ytterst speciella

fall, som inte har med homeopati att göra. Redan nu förekommer i skolmedicinen

högaktiva ämnen, som används i mycket låga koncentrationer,

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b år 1962

t. ex. vitamin B12. Det torde ligga i alla parters intresse, att sådana medel

klassificeras som farmacevtiska specialiteter. I den mån bestämmelserna

om sådana specialiteter behöver tillämpas även på medel i utspädning av

angiven storleksordning kan alltså medicinalstyrelsen med stöd av det bemyndigande,

stadgandet inrymmer, förordna om registreringsprövning.

Under inga omständigheter får det däremot användas som stöd för ingripande

mot homeopatin som sådan.

Enligt hittills tillämpad praxis har undantagsbestämmelsen i apoteksvarustadgan

om mineralkällsalter och mineralvatten, förutom de i naturen

förekommande produkterna, avsett sådana konstgjorda saltblandningar och

mineralvatten som till sammansättningen överensstämmer med naturprodukterna.

Stadgandet i läkemedelsförordningen avser samma varusortiment.

Med fruktsalter avses i huvudsak sådana beredningar, som i apoteksvarustadgans

bilaga III nu innefattas under denna benämning.

Läkemedelsutredningen har föreslagit att som läkemedel inte skall anses

sådana för munhåla eller svalg avsedda pastiller eller dylikt, vilka endast

är försatta med ämne, som av kommerskollegium jämlikt livsmedelsstadgan

godkänts såsom tillsats till konfektyrer. I ett remissyttrande har påpekats,

att vissa tillsatser till livsmedel är tillåtna utan att kollegiets godkännande

erfordras. Detta gäller beträffande sådana varor, andra än färgämnen,

som utvunnits ur djur eller växter genom torkning, värmebehandling,

urlakning med vatten eller behandling av rent mekanisk natur samt

om koksalt, socker och andra sockerarter, ättika eller etylalkohol samt giftfria

essenser för lukt och smaksättning. Med hänsyn härtill har formuleringen

jämkats till att avse pastiller och liknande beredningar, vilka inte

innehåller annat än vad som jämlikt livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer.

Det har förutsatts, att den nu gällande förteckningen över tillåtna

tillsatser till konfektyrer kompletteras med hänsyn till att den även får betydelse

för halspastiller.

Undantagsstadgandet i 3 mom. andra stycket beträffande vissa sårsalvor,

inandningsoljor, antiseptiska lösningar, liniment och dylikt är avsett

att i huvudsak träffa de varugrupper som nu är undantagna från

att anses som apoteksvaror på grund av att de angivits i apoteksvarustadgans

bilaga III eller genom bestämmelsen i stadgans § 2 mom. 1 om medel

till ans av friska sår m. fl. Vissa i bilaga III förekommande varor är med

hänsyn till sin verkan nära besläktade men föreligger i olika beredningsformer.

Så är exempelvis fallet med capsicumbomull och capsicumplåster å

ena sidan och vissa liniment å den andra. Tillägget »och dylikt» till varugruppsuppräkningen

avser att täcka sådana fall. I och med att medicinalstyrelsen

tilläggs befogenhet att ge villkor om sammansättning och märkning,

vinnes att inga skadliga varor blir tillgängliga genom undantagsbestämmelsen.

Bemyndigandet för medicinalstyrelsen i 5 mom. ger som framhållits re
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

dan i den allmänna motiveringen möjlighet för styrelsen att inskrida, om

viss substans saluhålls på sådant sätt att bestämmelserna i föroi‘dningen

uppenbart kringgås och detta medför risker från hälsosynpunkt. Sådana

risker kan exempelvis tänkas uppstå, om penicillin och vissa andra antibiotika

skulle utan restriktioner bli tillgängliga i detaljhandeln. Ytterligare

avses att ge underlag för ingripande, om exempelvis en vara utan att falla

inom läkemedelsområdet med hänsyn till varans innehåll av fysiologiskt

starkt verksamt ämne uppenbarligen bör kontrolleras enligt läkemedelslagstiftningen.

2 §•

Genom den avgränsning som i den allmänna motiveringen gjorts mellan

läkemedel och gifter kommer farmacevtiska specialiteter i fortsättningen

att avse endast bruksfärdiga läkemedel.

Med uttrycket »standardiserat läkemedel» i definitionen på farmacevtisk

specialitet avses att medlet skall vara tillverkat enligt normaliserad komposition

och avsett för lagerhållning och sålunda inte vara berett med

tanke på viss förbrukare. Uttrycket är avsett att motsvara det som i den

av Sverige biträdda OECD-överenskommelsen på området avses med formuleringen

att medlet skall ha en specifik sammansättning och vara framställt

i förväg.

Genom begreppet farmacevtisk specialitet erhålles en terminologisk avgränsning

av hela det varuområde som inrymmer konsumentförpackade

läkemedel och för vilket en produktkontroll rimligen kan genomföras. Sådan

är av praktiska skäl inte möjlig, då det gäller ett preparat, som är berett

för viss person vid visst tillfälle.

3 §•

Definitionen på bakteriologiskt preparat ansluter nära till läkemedelsutredningens

förslag. Beträffande serum har tillagts, att sådant skall innehålla

specifika antikroppar för att falla under definitionen. Detta överensstämmer

med vad som gäller enligt den nya tyska lagstiftningen. Det eliminerar

från begreppet sådana serumfraktioner, som inte har immunbiologisk

verkan. Något uttryckligt angivande av att även medel mot allergi är

att anse som bakteriologiskt preparat har, i motsats till läkemedelsutredningens

uppfattning, inte ansetts nödvändigt. Det torde med hänsyn till

allergenpreparatens verkningsmekanism få anses att dessa medel även

utan dylikt angivande faller under definitionen, eftersom enligt denna även

sådana preparat av biologiskt ursprung som framkallar eller påvisar med

immunitet likartat tillstånd är bakteriologiska preparat.

5 §•

Bestämmelsen att läkemedel skall vara fullständigt deklarerat med avseende

på sammansättning och halt av ingående beståndsdelar åsyftar att

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 184- år 1962

till sammansättningen hemliga läkemedel inte får förekomma. Bemyndigandet

för medicinalstyrelsen att medge undantag tar sikte på exempelvis

overksamma beståndsdelar. Med utlämnande avses varje utlämnande från

tillverkningsställe och försäljningsställe. Enligt bemyndigandet i tredje

stycket ankommer på styrelsen att bestämma om varningspåskrifter, om

maximidosering av häftigt verkande medel, om utlämnande av medel i en

viss högsta mängd etc. Därutöver är bemyndigandet avsett att utgöra bas för

regleringen av receptplikten.

Benämningen på ett visst läkemedel bör principiellt få väljas av tillverkaren.

Därmed är inte sagt, att varje läkemedelsbenämning kan godtagas.

I flertalet fall söker fabrikanterna erhålla varumärkesskydd för önskade

benämningar och redan därav följer vissa begränsningar. Sålunda kan varumärke

registreras endast om det är ägnat att särskilja innehavarens varor

från andras. Frågan om vilka grunder, som bör tillämpas vid bedömningen

av särskiljningsförmågan hos varumärken på läkemedel diskuterades

ingående vid tillkomsten av gällande varumärkeslag. Härvid uttalade

föredragande departementschefen bl. a. (prop. 1960: 167), att generiska

beteckningar eller exempelvis latinska eller grekiska benämningar på sjukdomar

eller verksamma substanser självfallet icke borde vara registrerbara.

Däremot borde fantasibeteckningar kunna godtagas, även om de utgjorde

en språklig konstruktion på latinsk eller grekisk bas, som för den på området

kunnige antydde något i varan ingående ämne. I fråga om namn som

anknyter till varans användning avsågs däremot större restriktivitet böra

iakttagas.

Läkemedelsutredningen har framhållit att den omständigheten, att ett

godkänt varumärke föreligger inte bör vara prejudicerande vid den bedömning

medicinalstyrelsen har att företaga vid prövning av ansökan om registrering

av en specialitet. När det gäller att bedöma, huruvida förväxlingsbarhet

föreligger, bör dock en samordning av prövningen eftersträvas. En

speciell risk för förväxling föreligger enligt utredningen på läkemedelsområdet,

då det gäller medel med en och samma verksamma beståndsdel men

av olika styrka. I sådana fall anses styrkegraden böra uttryckas redan i

namnet genom siffermässiga preciseringar. Ord som svag, stark eller deras

latinska motsvarigheter anses olämpliga. Som vilseledande anser utredningen

en benämning som leder tanken till en ej tillämplig indikation eller som

ger sken av att preparatet innehåller någon beståndsdel, som i verkligheten

ej ingår i specialiteten.

Under beaktande av vad sålunda anförts har i det nu föreliggande förslaget

intagits bestämmelsen, att benämning på läkemedel ej får vara vilseledande

med avseende på medlets sammansättning, verkan eller egenskaper

i övrigt och ej heller vara ägnad att åstadkomma förväxling med annat

läkemedel.

7* — Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 184

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

föreskrifter i apoteksvarustadgans §§ 11 och 12 samt specialitetskungörelsens

5 §.

Gällande bestämmelser om prissättning av läkemedel på apotek är meddelade

av Kungl. Maj :t genom beslut den 22 oktober 1954. Dessa bestämmelser

har karaktär av grundläggande normer. Med ledning av dessa sker

fortlöpande revision av priserna.

Om tillverkning

7 §•

Förutsättningarna för erhållande av tillstånd till yrkesmässig tillverkning

av läkemedel avses, som framgår av 22 §, att regleras i tillämpningsbestämmelserna.

Beträffande innehållet i dessa torde få hänvisas till allmänna

motiveringen, avsnitt VI.

Om införsel

8 §•

Bestämmelserna om införsel har berörts i den allmänna motiveringen,

avsnitt VI. I sak ansluter sig dessa nära till nu gällande ordning. Behörighet

att tillverka eller idka handel med läkemedel kan avse läkemedel i

allmänhet eller visst eller vissa läkemedel. Principiellt bör importrätten

för exempelvis tillverkaren endast avse sådant medel han också är berättigad

att tillverka. Detta har kommit till uttryck i 2 mom. a) genom den bestämda

formen »läkemedlet». Stadgandet i 2 mom. c) är avsett att konsumera

flera nu gällande specialstadganden.

9 §•

Bestämmelsen motsvarar stadganden, som förekommer i flera nyare

författningar berörande jämförbara varuområden. Som exempel kan nämnas

strålskyddslagen.

Om handel

Handelsvägarna för läkemedel har avhandlats i den allmänna motiveringen,

avsnitt VI. I övrigt må följande tilläggas.

10 §.

Definitionerna på begreppen partihandel och detaljhandel är nya inom

läkemedelslagstiftningen.

Med apotek avses i paragrafen såväl apotek i hittillsvarande bemärkelse

som huvudmannaägda sjukhusapotek.

11 §•

Bestämmelserna motsvarar i sak nuvarande ordning.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18i år 1962 199

12 §.

Grundstadgandet att detaljhandel med läkemedel endast må bedrivas av

apoteksföreståndare motsvarar bestämmelsen i apoteksvarustadgans § 7

mom. 3. Nu förekommande utlämnande till självkostnadspris av läkemedel

genom läkare, veterinär och tandläkare torde inte böra betraktas som handel

och har därför lämnats utanför regleringen.

Bestämmelsen i andra stycket avser att täcka flera situationer. Sålunda

skall den täcka den möjlighet som nu enligt apoteksvarustadgans § 7 mom.

2 andra stycket föreligger för fabrikanter att på vissa villkor försälja infusionslösningar

direkt till sjukhus. Vidare ger den möjlighet att i den utsträckning,

som kan anses erforderlig, bibehålla nuvarande distributionsvägar

för röntgenkontrastmedel och andra diagnostiska preparat. Om så

finnes befogat ger bestämmelsen även utrymme för att ytterligare läkemedelsgrupper

blir föremål för direkt försäljning till sjukvårdsinrättning. I

samtliga fall gäller att inte blott tillverkare utan även partihandelsföretag

skall kunna idka direktförsäljning.

Slutligen ger bestämmelsen möjlighet till att nuvarande handelsvägar

för humanbakteriologiska preparat bibehålls och den anvisar i huvudsaklig

överensstämmelse med läkemedelsutredningens förslag motsvarande

handelsvägar för veterinärbakteriologiska preparat.

Om hantering

13 §.

Stadgandet är en rambestämmelse, som kan ligga till grund för ytterligare

detalj föreskrifter i tillämpningsförfattning.

14 §.

Läkemedel, särskilt giftiga sådana, som lagras i hemmen innebär risk

från säkerhetssynpunkt. En risk av annan art är att medlen lätt kan sönderdelas

eller på annat sätt bli overksamma under osakkunnig lagring.

Med hänsyn härtill har föreskrivits att läkemedel, som inte längre är avsett

att användas, skall oskadliggöras. Formuleringen ger vid handen att

de på betryggande sätt skall undanskaffas eller förstöras.

Om kontroll ock tillsyn

15 §.

Bestämmelserna i denna paragraf är en bas för tillämpningsföreskrifter

på de områden, som nu regleras av specialitetskungörelsen. De ger också

utrymme för närmare bestämmelser om bakteriologiska preparat.

Registreringsplikt skall föreligga, då annat ej särskilt stadgas. Av vad

som tidigare anförts framgår att försäljning av icke registrerade specialiteter

skall kunna ske när det är fråga om

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b- år 1962

a) bakteriologiska preparat som framställts vid eller importerats av statens

bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska anstalt;

b) AGO-preparat, som motsvarar farmakopéläkemedel eller med sådant

jämförbart;

c) licenspreparat.

Avsikten är att särskilda föreskrifter skall utfärdas härom.

Annan specialitet må icke registreras än sådan som är ändamålsenlig.

Detta innebär i första hand, att den skall uppfylla grundstadgandet om

läkemedel i 4 §. Specialiteten skall sålunda vara ändamålsenlig från såväl

medicinsk som farmacevtisk synpunkt. För att styrka detta bör sökanden

förete förutom uppgift om kvalitativ och kvantitativ deklaration rörande

medlets sammansättning, uppgift om analys- och prövningsmetoder för

preparatet samt uppgift om dess hållbarhet. Han bör vidare ange terapevtiska

indikationer och dosering samt kontraindikationer och biverkningar.

Resultat skall framläggas av föreliggande farmakologiska, toxikologiska

och kliniska prövningar som visar dels att de uppgivna terapevtiska indikationerna

är baserade på medicinska fakta, dels att preparatet inte har skadliga

verkningar, som överstiger vad som med hänsyn till vetenskapens ståndpunkt

i varje läge måste godtas. De angivna prövningarna skall vara utförda

av erkänd expertis.

Härutöver erfordras, att kontrollmyndigheten informeras om förpackningens

utseende inbegripet avsedd etikettering.

Med hänsyn till bestämmelserna om läkemedels benämning i 5 § och

stadgandet om läkemedels pris i 6 § skall prövning av en registreringsansökan

självfallet innefatta, att specialiteten är godkännbar även med

hänsyn till benämning och pris.

Registrering må återkallas, då skäl föreligger därtill. Som avregistreringsskäl

gäller givetvis, att en specialitet vid kontroll beträffande sammansättning

visar sig väsentligt avvika från uppgiven deklaration. Självfallet

är också, att registrering skall kunna återkallas om någon av de

förutsättningar, under vilka specialiteten blivit registrerad, inte längre är

för handen. Ytterligare en grund för återkallelse bör vara, att en specialitet

blir föremål för reklam, innebärande oriktig, starkt överdriven eller vilseledande

uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt. Om stadgade

avgifter inte erläggs eller andra formella stadganden åsidosätts beträffande

viss specialitet, bör även detta kunna leda till att registrering

återkallas.

Medicinalstyrelsens handläggning av ärenden rörande farmacevtiska specialiteter

avsedda enbart för djur bör ske i samråd med veterinärstyrelsen.

16 §.

Vid specialitetskungörelsens tillkomst förklarades att specialitetskontrollen

skulle bekostas av inflytande avgifter (prop. 1934: 162, rskr 308). Se
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i år 1962

6 §•

Stadgandet om att priset på läkemedel skall vara skäligt motsvaras av

dan det visat sig att de ursprungligen fastställda avgifterna var otillräckliga

för att täcka kontrollkostnaderna, höjdes avgifterna efter det frågan

om principerna för avgifternas storlek ånyo prövats av statsmakterna.

Grundregeln, att specialitetskontrollen skall vara självbärande, slogs härvid

fast. (Prop. 1937: 138, rskr 275.)

Läkemedelsutredningen ansåg för sin del att kostnaderna för specialitetskontrollen

borde fördelas mellan det allmänna och tillverkarna. Till

stöd för sin ståndpunkt åberopade utredningen, att man i och med antagandet

av förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel godtagit

principen, att de friska får bidraga till kostnaden för de läkemedel

varav de sjuka har behov och att samma princip borde tillämpas i fråga

om kostnaderna för specialitetskontrollen.

Det har inte ansetts befogat, att ändra nu gällande princip om fullständig

täckning av kostnaderna för specialitetskontrollen. Däremot kan det

bli aktuellt att ändra formerna för hur avgifterna skall uttagas. Denna

fråga torde emellertid få prövas i särskild ordning.

Ansvarsbestämmelser m. m.

20 §.

1 mom. och 2 mom. a) motsvarar apoteksvarustadgans § 14 mom. 1 och 2.

Bestämmelsen i 2 mom. c) om brott mot märkningsföreskrifterna har sin

motsvarighet i § 15 apoteksvarustadgan.

Straffbestämmelserna i 2 mom. b) och d) saknar motsvarighet i apoteksvarustadgan.

Vad angår den förstnämnda bestämmelsen må endast erinras

om att ett stadgande av samma innebörd intagits i andra på senare tid tillkomna

författningar, som reglerar verksamhet av allmänfarlig natur. Som

exempel kan nämnas strålskyddslagen och förordningen om brandfarliga

varor. Ett stadgande motsvarande 2 mom. d) i vad detta avser förvaring

av läkemedel har upptagits i läkemedelsutredningens förslag. Härom anförde

juridiska fakulteten i Uppsala i sitt remissyttrande, att bestämmelsen

synes innebära en icke nödvändig kriminalisering. Dess effekt gör sig nämligen

gällande endast när en olycka inträffat och framstår då som ett ganska

meningslöst tillägg till den sorg och det lidande, som olyckan ändå orsakar

vållande föräldrar eller andra närstående. Gentemot dessa synpunkter

må framhållas, att gällande giftstadga kriminaliserar oaktsamt handhavande

av gift, vilket även giftstadgeutredningen utan erinran från remissinstansernas

sida gjort i sitt förslag till giftförordning. Det saknas uppenbarligen

anledning att i detta hänseende göra skillnad mellan giftiga

läkemedel och andra giftiga varor. Att läkemedelsområdet i sin tur bl. a.

från förvaringssynpunkt hör betraktas som en enhet är en av grundvalarna

för den nya lagstiftningen. Ytterligare må påpekas, att straffbestämmelsen

i främsta rummet riktar sig mot dem som handhar läkemedel

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

i större mängd och därvid förfar vårdslöst. När det gäller förvaring av

läkemedel i hemmen, torde oaktsamhet ofta kunna bedömas som ringa och

skall då enligt stadgandet i 3 mom. första stycket vara fri från ansvar.

Sistnämnda stadgande, som hänför sig till samtliga i 2 mom. angivna

brott, har införts efter mönster av åtskilliga på senare tid tillkomna författningar.

I 3 mom. andra stycket har upptagits en möjlighet att utdöma

frihetsstraff vid grova brott, något som också har sin motsvarighet i moderna

författningar av liknande slag.

Det i 5 mom. upptagna stadgandet är likaså en nyhet i förhållande till

apoteksvarustadgan. Syftet med åklagarens underrättelseskyldighet är att

medicinalstyrelsen skall bli i tillfälle att pröva, huruvida brott mot villkor,

som gäller för åtnjutande av tillstånd enligt förordningen, bör föranleda

återkallelse av tillståndet.

21 §.

Bestämmelserna i paragrafen har sin motsvarighet i § 14 mom. 3 och

§ 20 apoteksvarustadgan men har erhållit en modernare utformning.

B. Förslaget till förordning om gifter och andra hälsofarliga varor

( giftförordning)

Inledande bestämmelser

1—3 §§.

I 1 § avgränsas primärt genom en allmän definition de varor som omfattas

av förordningens bestämmelser. I 2—3 §§ indelas de hälsofarliga varorna

medelst definitioner och föreskrifter i två grupper, vilka i stort sett

motsvarar gällande giftstadgas första respektive andra klassens gifter.

Innehållet i de tre paragraferna har behandlats i den allmänna motiveringen

under V. Härutöver må följande anföras.

De i 2 § 2 mom. nämnda förteckningarna, vilka endast är avsedda att

upptaga ämnen, bör i sin helhet lämpligen revideras en gång årligen. Däremellan

måste givetvis medicinalstyrelsen kungöra sina beslut, att visst

ämne som endast eller huvudsakligen användes vid framställning av läkemedel

skall betraktas som gift.

Huruvida en beredning, som är hälsofarlig vara, enligt 3 § skall följa

reglerna för gifter eller vådliga ämnen beror på vilket ämne, som huvudsakligen

förlänar beredningen dess hälsofarliga egenskaper. Eftersom den

primära bedömningen gäller, huruvida beredningen över huvud taget är

en hälsofarlig vara, kan i motsats till vad som nu är fallet en ringa mängd

gift eller vådligt ämne — även som verksam beståndsdel — ingå i en beredning,

utan att den behöver behandlas som gift respektive vådligt ämne.

Detta innebär en förenkling jämfört med nuvarande förhållanden.

Den föreslagna klassificeringen av beredningar ansluter sig närmare till

vad som är rimligt med hänsyn till föreliggande hälsorisker, än vad den

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

nuvarande klassificeringen gör. Dock är även det föreslagna systemet i viss

mån schablonmässigt. Sålunda kommer en lösning av ett gift i indifferent

lösningsmedel alltid att behandlas som ett gift, om koncentrationen är av

sådan storleksordning att varan måste betraktas som hälsofarlig. I vissa

fall torde sådana beredningar ha en lägre toxicitet än vissa vådliga ämnen.

Sådana inadvertenser torde bli få med hänsyn till att läkemedel och bekämpningsmedel

behandlas i särskild ordning, men de kan knappast undvikas,

om systemet skall bli någorlunda enkelt vid tillämpningen.

Om såväl ett gift som ett vådligt ämne ingår i en beredning i icke försumbar

mängd, är det avgörande för klassificeringen vilket av ämnena,

som huvudsakligen förlänar beredningen dess hälsofarliga egenskaper.

Som exempel på fall, då bemyndigandet i 3 § 2 mom. bör utnyttjas, kan

nämnas bensin försatt med tetraetylbly. Enligt nuvarande bestämmelser

skall sådan bensin inte betraktas som gift, men som villkor gäller därvid

bl. a., att bensinen är färgad och att behållarna är märkta på visst angivet

sätt. Nu gällande föreskrifter är utfärdade av Kungl. Maj :t i form av undantag

under I i bilaga 1 giftstadgan. Enligt giftförordningen skall beslut i liknande

frågor i fortsättningen meddelas av giftmyndigheten.

4—5 §§.

Paragraferna upptar erforderliga bestämmelser om undantag från förordningens

tillämplighetsområde.

Frågan om läkemedlens och bekämpningsmedlens ställning har behandlats

i den allmänna motiveringen under V. I övrigt må följande nämnas

beträffande de i 4 § gjorda undantagen. Rusdrycker samt tobaksvaror kan

visserligen betecknas som hälsofarliga men hör uppenbarligen till en

annan kategori varor än de som i övrigt avses i förordningen. För övriga

från författningens tillämplighetsområde undantagna varor har betryggande

säkerhetsföreskrifter redan meddelats i annan ordning.

Vid utformningen av 5 § har beaktats ett uttalande i remissyttrandet

från försvarets sjukvårdsstyrelse, enligt vilket gällande civila bestämmelser

rörande hantering av giftiga varor f. n. i allmänhet kan tillämpas inom

krigsmakten och att undantag för krigsmakten således endast behövs i

vissa hänseenden.

6 §.

Frågan om responsaverksamhet har behandlats i den allmänna motiveringen

under V. Vad beträffar stadgandet om ersättningsskyldighet för

undersökningskostnader är följande att säga.

Då en väl fungerande responsaverksamhet är en förutsättning för att

det föreslagna gränsdragningssystemet för hälsofarliga varor skall kunna

genomföras är det rimligt, att responsa i regel lämnas kostnadsfritt. Bedömningarna

torde i största utsträckning kunna ske på grundval av lit
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

teraturuppgifter och det material sökanden ställer till förfogande. I de fall

särskilda vetenskapliga undersökningar är erforderliga för en frågas besvarande

torde dock kostnaderna för dem böra åvila sökanden.

Om tillYerkning och användning

8—10 §§.

I paragraferna regleras rätten att yrkesmässigt tillverka gift respektive

vådligt ämne. Frågan har tidigare behandlats i den allmänna motiveringen,

avsnitt VII. Till yrkesmässig tillverkning avses inte skola hänföras tillverkning

av gift i undervisnings- och forskningssyfte vid laboratorier, undervisningsanstalter

och dylikt. Av detta rekvisit följer vidare att enskild

person utan tillstånd kan framställa gift i samband med studier eller populärvetenskaplig

verksamhet.

11 §•

Paragrafen reglerar rätten till yrkesmässig användning av gift utan att

gift därvid framställes.

Bestämmelsen i första stycket är motiverad av att yrkesinspektionen

skall få kännedom om var gift hanteras. För att ej onödigtvis tynga administrationsapparaten

har anmälningstvång ansetts kunna undvaras i

sådana fall där riskerna med hänsyn till omständigheterna synts särskilt

små.

Om införsel

12—13 §§.

12 § motsvarar i princip 3 § giftstadgan. Beträffande utformningen av

paragraferna hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till 8 och

9 §§ läkemedelsförordningen. Även giftig vara, som inte är läkemedel, kan

innehas av enskild för legitimt personligt bruk. Ett undantag från tillståndstvånget

är således även här motiverat.

Om handel och annan överlåtelse

14—15 §§.

Genom dessa paragrafer regleras rätten till dels handel med gift, dels

överlåtelse av gift till annan än den som äger bedriva handel med gift. Bestämmelserna

innebär bl. a. en utvidgning av handelsvägarna för gifter.

Den möjlighet som står öppen för den som har behov av gift för annat än

yrkesutövning — för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt eller annat jämförbart

ändamål — är att förvärva giftet å apotek. Att endast förvärv över

apotek bör vara möjligt i dessa speciella fall sammanhänger med att apoteken

har tillgång till kompetent personal, som kan lämna erforderliga upplysningar

om riskerna vid giftets hantering. Något behov av vidgad inköpsrätt

för gift i sådan verksamhet torde heller inte föreligga.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 184 år 1962

16 §.

Jämfört med nu gällande ordning innebär bestämmelserna i denna paragraf

en lättnad, i det att anmälan ej behöver göras, då det gäller handel

med enbart originalförpackade varor.

17 §.

Paragrafen ger grundläggande bestämmelser om märkning av hälsofarlig

vara. Beträffande innehållet hänvisas till den allmänna motiveringen,

avsnitt IX.

Om hantering

18—20 §§.

I dessa paragrafer ges allmänt hållna föreskrifter om handhavande, förvaring,

transport och förstöring av hälsofarliga varor i enlighet med vad

som anförts i allmänna motiveringen under IX.

Något speciellt stadgande om emballagets beskaffenhet och utformning

har inte intagits i förordningen. Som giftstadgeutredningen framhållit skulle

detaljerade stadganden härom lätt kunna låsa utvecklingen. Man måste

beakta att inom förpackningsindustrin stora framsteg f. n. görs vilka kan

förväntas successivt tillföra marknaden från säkerhetssynpunkt bättre förpackningar.

Vissa preciseringar om emballage för hälsofarliga varor kan

dock vara motiverade i tillämpningsbestämmelserna. Bl. a. gäller detta frågor

som berör förväxlingsrisker.

Vissa särskilda bestämmelser

21 §.

I paragrafen ges vissa föreskrifter om kosmetiska och hygieniska medel,

som motiverats i avsnitt VII.

22 §.

Paragrafen ersätter, som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt

VII, en rad specialföreskrifter i giftstadgan om användningen av vissa gifter.

Vidare har intagits en föreskrift om att tändstickor, i vilkas tändmassa

vit eller gul fosfor ingår, ej må tillverkas, saluhållas eller överlåtas. Härigenom

är det möjligt att upphäva förordningen den 30 mars 1900 (nr 17)

angående förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor

i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår.

Med uttrycket hälsorisk i 1 mom. avses i första hand hälsorisk för människor.

De flesta i praktiken föreliggande förgiftningsriskerna för djur kan

beaktas i samband med ärenden rörande bekämpningsmedel. Så kan exempelvis

föreskrifter för att motverka förgiftningar genom träimpregneringsmedel

meddelas i samband med registrering av bekämpningsmedel.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

Om kontroll och tillsyn

23 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 17 § giftstadgan. Avsikten är emellertid

att nu söka åstadkomma en väsentlig förenkling av giftbokföringen.

Med den stora utbredning gifternas användning har och med de betydande

lättnader i fråga om åtkomsten av starka gifter för bekämpningsändamål,

som är genomförd sedan länge, kan man inte längre betrakta giftlagstiftningens

primära uppgift som brottsförebyggande. Å andra sidan är det

givet, att gifthanteringen är av sådan art, att ett fast grepp om denna från

samhällets sida är nödvändigt. Tillämpat på frågan om giftbokföringen

torde detta innebära, att bokföringen bör inrymma en möjlighet till kontroll

av att givna bestämmelser följs, men den skall normalt inte användas

till att spåra brott, som utförts med hjälp av gift. Närmare bestämmelser

om giftbokföringen avses skola meddelas i tillämpningsförfattning.

24 §.

Övervägandena rörande tillsynsmyndigheten har redovisats i den allmänna

motiveringen under X.

Ansvarsbestämmelser m. m.

27 §.

1 mom. är likalydande med 34 § giftstadgan.

De i 35_41 §§ giftstadgan upptagna ansvarsbestämmelserna har, i den

mån de avser gärningar som även enligt giftförordningen ansetts böra vara

straffbelagda, samlats i 2 och 5 mom. Vissa i giftstadgan straffsanktionerade

detalj föreskrifter, som inte tagits upp i giftförordningen, avses få sin

motsvarighet i tillämpningsbestämmelser till förordningen. Straffsanktioneringen

av dessa bestämmelser vinnes genom att som villkor för tillstånd

föreskrivs att bestämmelserna iakttas. Beträffande 2 mom. c) och e) samt

3 och 6 mom. hänvisas till vad som i specialmotiveringen till 20 § läkemedelsförordningen

anförts om motsvarande stadganden där. 4 mom. har sin

motsvarighet i 42 § 2 mom. giftstadgan.

28 §.

Bestämmelserna om förverkande i 1 mom. motsvaras av spridda stadganden

i 35—37 och 41 §§ giftstadgan men har här erhållit en modernare

utformning. 2 mom. har sin motsvarighet i 44 § giftstadgan.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 184- år 1962

207

C. Förslaget till bekämpningsmedelsförordning

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna paragraf avgränsas det varuområde, som omfattas av förordningens

bestämmelser. Innehållet i paragrafen har ingående behandlats i

den allmänna motiveringen under V.

2—5 §§.

Paragraferna upptar de grundläggande bestämmelserna om registrering

och klassificering av bekämpningsmedel samt om återkallande respektive

ändring av registrering och klassificering.

Möjlighet till undantag från den i 2 § givna bestämmelsen om att varje

bekämpningsmedel skall registreras avses kunna ges för att möjliggöra

prov med nya bekämpningsmedel.

Riksdagen har år 1960 uttalat sig om principerna för uttagande av avgifter

enligt växtskyddskungörelsen. Det förklarades därvid att avgifterna

ej borde belöpa sig till högre belopp än vad som följer av självkostnadsprincipen.

Det har förutsatts att samma princip skall ligga till grund såväl

då det gäller i 2 § som i 19 § angivna avgifter.

Bedömningen av huruvida ett bekämpningsmedel bör registreras eller ej

samt av klassificeringen i samband med registrering skall självfallet i

första hand grunda sig på medlets giftighet. I detta sammanhang uppkommer

spörsmålet, om registrering bör kunna vägras på den grund att

andra bekämpningsmedel finns med likartat användningsområde och jämförbar

effektivitet men mindre giftighet. Så bör kunna ske. Det är nämligen

inte tillfredsställande, att farligare medel kommer till användning

än som erfordras för att syftet med bekämpningen skall nås. I detta sammanhang

må erinras om 25 § arbetarskyddskungörelsen, enligt vilken giftigt

eller hälsofarligt ämne i den mån så kan ske skall ersättas med icke

giftigt eller mindre hälsofarligt ämne. Samma bedömning bör också ligga till

grund för återkallande av en registrering, om ofarligare men i övrigt jämförbara

medel skulle introduceras, efter det ett visst medel registrerats.

Vad nu sagts bör dock tillämpas endast då det gäller medel med mycket

hög absolut toxicitet, och det jämförda preparatet visats ha likvärdig effekt

och väsentligt lägre giftighet. En ordning som den förordade skulle bli ett

ytterligare incitament för tillverkarna att söka få fram preparat med tillfredsställande

effekt vid minsta möjliga giftverkan.

Möjligheten att vägra registrering av bekämpningsmedel på grund av dess

benämning avses endast skola användas om så erfordras av säkerhetshänsyn.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 18i år 1962

Med stöd av i § andra stycket kan registreringsmyndigheten i samband

med registrering meddela sådana säkerhetsföreskrifter beträffande bekämpningsmedel

och hanteringen av dessa som nu finns i en rad författningar

såsom giftstadgan, växtskyddskungörelsen, ohyrekungörelsen och

biskyddskungörelsen. Sålunda bör myndigheten exempelvis kunna föreskriva

att betningsmedel skall vara försatt med sådant färgämne som ger

det betade utsädet från det normala tillräckligt avvikande färg, att visst

växtskyddsmedel endast får användas intill viss tidpunkt före skörd och

att visst bekämpningsmedel inte utan särskilt tillstånd från lantbruksstyrelsen

får användas för behandling av växter som står i blom och beflyges

av bin eller humlor.

Registrering bör självklart även kunna vägras om det visat sig att ett

medels sammansättning avviker från uppgiven deklaration. Kontrollanalys

av bekämpningsmedel före registrering bör dock endast ske när särskild

anledning föreligger därtill. Befinnes ett medel vid rutinmässig efterkontroll

ha från deklarationen avvikande sammansättning bör detta kunna

vara en grund för återkallelse av registreringen.

Utöver vad tidigare sagts om återkallelse av registrering må i anslutning

till 5 § framhållas, att de registreringsförutsättningar, som uppställts för

att motverka förgiftningar, självfallet fortlöpande skall vara uppfyllda för

att bekämpningsmedel skall kunna förbli registrerat. Men även om dessa

registreringsförutsättningar är uppfyllda bör återkallelse kunna äga rum

om medlet vid användning visar sig vara förenat med väsentligt större

risker än som förutsetts vid medlets registrering, och riskerna inte kan

elimineras genom att medlet hänförs till annan faroklass eller genom att

skärpta föreskrifter meddelas för användningen. Registrering bör vidare

kunna återkallas vid underlåtenhet att erlägga stadgade avgifter.

Återkallelse av registrering avses i regel inte få förekomma utan att vederbörande

tillverkare eller ombud fått tillfälle att yttra sig i saken. För

det fall att säkerheten kräver omedelbart ingripande, måste dock möjlighet

finnas att underlåta kommunicering. Även tidpunkten, då avregistrering

träder i kraft, bör bedömas främst med hänsyn till vad säkerheten

kräver.

Om handel och annan överlåtelse

9—10 §§.

Regleringen av handel och annan överlåtelse av bekämpningsmedel har

tidigare behandlats i den allmänna motiveringen under VIII. Här må endast

tilläggas, att bestämmelsen i 10 § andra stycket ansetts erforderlig,

då det måste antagas leda till i grunden onödiga komplikationer att kräva,

att exempelvis en anställd person med behörighet att använda bekämp
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962 209

ningsmedel tillhörande klass 1 själv skall inträda som köpare i stället för

arbetsgivaren.

11 §•

Att bekämpningsmedel skall få överlåtas endast i tillverkarens originalförpackning

grundar sig på att vid registrering och klassificering hänsyn

tagits till såväl förpackning som på denna anbringad varningstext och bruksanvisning.

12 §.

Som framhållits i flera sammanhang ankommer det på registreringsmyndigheten

att i samband med registreringen granska och fastställa

märkningen för varje bekämpningsmedel individuellt. Denna granskning

bör inte endast avse det sakliga innehållet av märkningen utan även dess

rent typografiska utformning och dess placering på respektive förpackning.

Om hantering

13 §.

I denna paragraf intagna allmänna bestämmelser om handhavande och

förvaring av bekämpningsmedel bör liksom motsvarande bestämmelse i

giftförordningen följas av tillämpningsföreskrifter.

14—15 §§.

De i dessa paragrafer stadgade tillståndstvången har ingående behandlats

under VIII i den allmänna motiveringen. Här må endast tilläggas att

tillstånd för användning av bekämpningsmedel tillhörande klass 1 givetvis

i regel inte kommer att kunna gälla generellt för samtliga medel i gruppen,

då man har att räkna med olika tillståndsmyndigheter för olika verksamhetsområden

och då handhavandet av de farligaste medlen kräver speciell

utbildning.

16—17 §§.

Paragraferna överensstämmer med 19—20 §§ i giftförordningen.

Om kontroll och tillsyn

18 §.

I paragrafen ges en allmän bestämmelse om kontrollbokföring beträffande

handel med bekämpningsmedel tillhörande klass 1. Av kontrollbokföringen

bör framgå art och mängd av försåld vara, mottagarens namn eller

firma och postadress samt på vad sätt mottagaren legitimerat sin behörighet

att förvärva varan. I regel torde anteckningar utöver en modifierad affärsbokföring

endast vara erforderliga vid kontantförsäljning. I sistnämnda

fall bör någon form av kvittensförfarande genomföras.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

19 §.

I denna paragraf nämnda avgifter har kommenterats i anslutning till 2 §.

20 §.

Frågan om tillsynsmyndighet har behandlats i den allmänna motiveringen

under X.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 och 24 §§.

Bestämmelserna om ansvar, förverkande och beslag har utformats efter

samma principer som motsvarande bestämmelser i giftförordningen. Här

kan därför hänvisas till vad i förevarande avseenden anförts i specialmotiveringen

till denna.

D. Förslaget till narkotikaförordning

1 §•

Avgränsningens innebörd är att alla sådana varor, som enligt den av Sverige

biträdda internationella narkotikakontrollen är narkotika, automatiskt

faller under den svenska lagstiftningen. Beslut om att andra varor för vårt

lands vidkommande skall betraktas som narkotika bör som tidigare nämnts

meddelas av Kungl. Maj :t.

Kungörande om ändringar beträffande narkotikaområdets omfattning

skall handhas av medicinalstyrelsen. Förutom att kungörelser utfärdas efter

hand som förändringar blivit aktuella synes det lämpligt, att en komplett

förteckning offentliggöres åtminstone en gång om året.

2 §•

I sak finns motsvarande bestämmelser nu.

3 §•

För införsel fordras dels att den som skall införa varan är godkänd importör

av narkotika, dels att tillstånd meddelats för införsel av det aktuella

varupartiet.

Medgivandet att resande må införa eller utföra narkotiskt läkemedel för

personligt bruk avser givetvis endast en med hänsyn till omständigheterna

rimlig mängd.

I fråga om begränsning av antalet tullplatser över vilka vissa narkotika

får införas eller utföras gäller nu enligt narkotikakungörelsen, att råopium

och kokablad blott må in- eller utföras över Stockholms, Göteborgs, Malmö

eller Trelleborgs tullplats.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962 211

4 §.

Beträffande denna paragraf torde få hänvisas till vad som anförts i anslutning

till 9 § läkemedelsförordningen.

5 §•

Tillverkning av narkotika innefattar såväl syntetisering eller annan

framställning av ämnen som upparbetande av råvaror till beredningar. Liksom

i fråga om import erfordras dels ett personligt tillstånd att tillverka

narkotika, dels ett särskilt tillstånd för varje aktuellt varuparti.

6 §.

Beträffande föreskrifter om utlämnande av narkotiska läkemedel har medicinalstyrelsen

rätt att meddela sådana redan genom bemyndigande i läkemedelsförordningen.

Här har dock uttryckligen angivits, att receptplikt

skall gälla för narkotiska läkemedel. Även utlämnande av narkotika för

vetenskapligt bruk kan behöva ske under iakttagande av särskilda försiktighetsmått.

Möjlighet till inskridande på sätt som anges i 2 mom. andra stycket föreligger

redan nu och har i praxis varit oumbärlig vid bekämpande av

narkomani. Inskridande mot veterinär bör liksom nu ske efter samråd

med veterinärstyrelsen.

7 §•

Motsvarar i sak nu gällande ordning.

8 §•

Medicinalstyrelsen är även nu tillståndsmyndighet. Det har inte ansetts

erforderligt med detalj stadganden om tillståndsgivningen i förordningen,

då denna skall ske enligt regler, som framgår av de internationella överenskommelserna.

9 §•

Nytt är att även den som använder narkotisk vara för vetenskapligt bruk

är skyldig att föra anteckningar om användningen. Detta är motiverat av de

ökade tendenserna till narkomani.

13 §.

1 mom. överensstämmer i sak med 12 § första stycket narkotikakungörelsen.

2 mom. första stycket a) har sin motsvarighet i 12 § andra och tredje

styckena narkotikakungörelsen. I nämnda paragraf stadgade ansvar för läkare,

tandläkare och veterinär, som förordnar narkotika i strid mot särskilda

föreskrifter härom har inte upptagits i förslaget. Anledningen härtill

är att sådant förfarande synes böra beivras i disciplinär ordning, något som

också framhållits i ett remissyttrande över läkemedelsutredningens betän
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

kande. För beivrande av receptmissbruk står till buds förutom vanliga

disciplinära åtgärder dels den i 6 § 2 mom. angivna påföljden, dels straff

enligt allmänna läkar-, veterinär- och tandläkarinstruktionerna. I vad avser

läkare kan vidare komma i fråga återkallelse av legitimation.

Beträffande 2 mom. första stycket b) hänvisas till vad som anförts om

motsvarande stadgande i 20 § i förslaget till läkemedelsförordning.

Straffet för narkotikabrott, varmed här avses olaga tillverkning, saluhållande,

överlåtelse eller innehav av narkotika, utgör enligt narkotikakungörelsen

dagsböter, lägst tjugofem, eller fängelse i högst sex månader. Läkemedelsutredningen

föreslog som straff dagsböter eller fängelse. En av ledamöterna,

herr Rising, reserverade sig häremot, enär han ansåg att straffmaximum

för narkotikabrott under synnerligen försvårande omständigheter

borde bestämmas till straffarbete i högst fyra år. Ett par remissinstanser

anslöt sig till Risings uppfattning. Sedermera har även i riksdagen påyrkats

straffskärpning för ifrågavarande brott (se L2U 1960: 16, rskr 220).

Som tidigare nämnts har under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga

om narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. En fortsatt utveckling i

denna riktning ter sig allvarlig, i synnerhet som missbruket tycks tendera

att gripa omkring sig i allt yngre åldersgrupper. Alla åtgärder bör därför

vidtagas, som kan vara ägnade att motverka missbruket. En sådan åtgärd

är att genom straff skärpning söka stävja illegala förfaranden med narkotika.

Viktigast synes därvid vara att införa frihetsstraff som normalstraff

för narkotikabrott. Så kan sägas redan ha skett i fråga om smuggling med

narkotika. Enligt 3 § lagen om straff för varusmuggling skall nämligen, om

varusmugglingen är att anse som grov, dömas till straffarbete i högst två

år eller fängelse. I motiveringen till detta stadgande har uttalats, att grovt

brott torde föreligga om smugglingen avsett narkotika. Som straffmaximum

i narkotikaförordningen torde fängelse i två år vara tillfyllest. Grova brott

med narkotika innefattar nämligen regelmässigt sådana grova strafflagsbrott

som ocker, förfalskning eller grov stöld. För den samlade brottsligheten

kan därvid utdömas flera års straffarbete. Utsättes fängelse som normalstraff,

saknas å andra sidan anledning att stadga särskilt straffminimum.

På dessa grunder har som straff för de i 2 mom. första stycket angivna brotten

stadgats fängelse eller dagsböter.

3 mom. överensstämmer i sak med 14 § narkotikakungörelsen.

14 §.

Paragrafen avviker från motsvarande stadganden i övriga författningsförslag

därigenom att undantag införts från rättegångsbalkens regel om att

beslag skall följas av åtal inom viss tid. Undantaget är föranlett av att det

visat sig svårt att inom den stadgade tiden få erforderliga tekniska undersökningar

gjorda på beslagtagen narkotika. Motsvarande undantag finns

bl. a. i rusdrycksförsäljningsförordningen och förordningen om förbud mot

innehav av vissa stiletter m. m.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

213

E. Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel

Ändringen i förordningen är föranledd av att begreppen apoteksvara och

första klassens gift utmönstrats. Med läkemedel skall i förordningen i fortsättningen

förstås sådan för människor avsedd vara, på vilken den nya

läkemedelsförordningen helt eller delvis är tillämplig. Den sålunda gjorda

ändringen medför, att bakteriologiskt preparat, i motsats till vad hittills

gällt, kan rabatteras, när det ordinerats vid sjukdom.

XII. Departementschefens hemställan

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels

inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekåmpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av 7 § livsmcdelsstadgan den 21 december

1951 (nr 82b),

dels föreslå riksdagen att antaga det inom inrikesdepartementet upprättade

förslaget till förordning om ändring i förordningen den b juni 195b

(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Hedelius

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

F örfattningsförslag

Förslag till läkemedelsförordning....................................... 3

Förslag till förordning om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning).. 9

Förslag till bekämpningsmedelsförordning............................... 17

Förslag till narkotikaförordning........................................ 23

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 63 § hälsovårdsstadgan den 19

december 1958 (nr 663)............................................. 27

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 7 § livsmedelsstadgan den 21

december 1951 (nr 824)............................................ 29

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.................... 30

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 28 september 1962.................... 32

I. Inledning........................................................ 32

II. översikt över de aktuella varuområdena.......... 36

III. Art och frekvens av förgiftningar.................................... 41

IV. Huvuddragen av gällande lagstiftning................................ 43

V. Gränsdragnings- och definitionsfrågor................................ 50

A. Gränsdragningen inom lagstiftningsområdet....................... 50

1. Inledande översikt.......................................... 50

2. Läkemedelsgifter och tekniska gifter.......................... 51

3. Bekämpningsmedel och andra gifter........................... 55

4. De narkotiska medlens ställning i förhållande till övriga gifter...... 58

B. Författningsförslagens formella natur............................ 61

1. Läkemedelsområdet......................................... 61

2. Gift- och bekämpningsmedelsområdena........................ 62

C. Begreppsbestämningar......................................... 63

1. Läkemedel................................................. 63

2. Farmacevtiska specialiteter.................................. 73

3. Bakteriologiska preparat..................................... 80

4. Hälsofarliga varor.......................................... 83

5. Bekämpningsmedel......................................... 89

6. Narkotika................................................. 92

D. Responsaverksamhet.......................................... 92

Departementschefen.............................................. 96

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 184 år 1962

215

Sid.

j> VI. Särskilda frågor angående läkemedel................................. 107

A. Tillverkning och införsel........................................ 107

B. Produktkontroll.............................................. 111

C. Handelsvägar................................................. 120

1. Sjukhusens läkemedelsförsörjning............................. 120

2. Läkemedelshandeln i övrigt.................................. 128

Departementschefen............................................. 131

VII. Särskilda frågor angående hälsofarliga varor.......................... 142

VIII. Särskilda frågor angående bekämpningsmedel.......................... 151

A. Registrering av bekämpningsmedel.............................. 151

B. Användningen av vissa bekämpningsmedel förbehålles särskilt utbil
dad

personal................................. 156

C. Handeln med bekämpningsmedel................................ 159

D. Betning och betat utsäde....................................... 160

E. Bekämpningsmedelsrester i livsmedel............................ 164

Departementschefen.............................................. 165

IX. Vissa för varugrupperna gemensamma frågor.......................... 168

A. Deklarationsplikt.............................................. 168

B. Varningspåskrift.............................................. 171

C. Förvaring.................................................... 174

D. Transport.................................................... 176

E. Förstöring.................................................... 178

Departementschefen.............................................. 179

X. Organisationsfrågor............................................... 182

A. Läkemedelsområdet........................................... 182

B. Gift- och bekämpningsmedelsområdena........................... 185

jjrjV „ Departementschefen.............................................. 191

XI. Specialmotivering................................................. 193

A. Förslaget till läkemedelsförordning.............................. 194

B. Förslaget till förordning om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning).

..................................................... 202

C. Förslaget till bekämpningsmedelsförordning....................... 207

D. Förslaget till narkotikaförordning............................... 210

E. Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel................................. 213

XII. Departementschefens hemställan..................................... 213

Doktrin (1)

  1. Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II), FT 1980 nr 3–4 s. 97, på s. 113 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:419 Skrivelse till Kcmungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till läkemedelsförordning, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. 2LU 1962:43 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till läkemedelsförordning, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JK 2003-04-30 dnr 3195-02-90 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. JT 2009/10 s. 326 s. 333 i texten · dokumentnivå
  2. FT 1980 s. 97 Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II) s. 113 i texten