Med förslag rörande beredskapslagring av olja
1962-10-19 · 52 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1962:194, Med förslag rörande beredskapslagring av olja
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
1
Nr 194
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag rörande beredskapslagring
av olja: given Stockholms slott den
19 oktober 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring av olja;
dels ock antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om
oljelagring m. m.;
2) förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 344) om
oljeavgift m. m.; samt
3) förordning om ändring i förordningen den 5 december 1958 (nr 575)
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges ett program för fortsatt beredskapslagring
av mineraloljor under sjuårsperioden 1963—1969. Liksom under innevarande
lagringsperiod skall ansvaret för programmets genomförande åvila
oljebranschen och storkonsumenterna av olja. Den för jordbrukets traktorer
erforderliga lagringen föreslås inordnad i lagringsprogrammet. Bindande
regler införes beträffande lokaliseringen av de skyddade lagringsutrymmena.
Genom propositionen föreslås sådana ändringar i förordningarna om oljelagring
och om oljeavgift som betingas av programmets genomförande. Härjämte
föreslås följdändringar i förordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
in. in.
Den genomsnittliga årskostnaden för ifrågavarande beredskapslagring har
i 1961 års priser beräknats till 112 milj. kronor. Av dessa förordas 53 milj.
kronor böra finansieras prisvägen. Återstående 59 milj. kronor skall utgå
till de lagringsskyldiga i form av statliga ränte- och amorteringsfria lån,
vilka föreslås indexreglerade.
I Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 194
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)
om oljelagring m. in.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§, 7 § 2 mom., 8, 9 och 14 §§ förordningen
den 31 maj 1957 om oljelagring m. m. skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
För att trygga tillgång inom riket
på mineralolja skola säljare och förbrukare
av sådan olja här hålla lager
därav enligt vad i denna förordning
stadgas. Om skyldighet för statlig
myndighet att hålla lager av mineralolja
skall dock, i stället för bestämmelserna
i förordningen, gälla
vad Kungl. Maj :t därom förordnar.
Enligt vad
För att trygga tillgång inom riket
på mineralolja för energiförsörjning
skola säljare och förbrukare
av sådan olja här hålla lager därav
enligt vad i denna förordning stadgas.
Om skyldighet för statlig myndighet
att hålla lager av mineralolja
skall dock, i stället för bestämmelserna
i förordningen, gälla vad Kungl.
Maj :t därom förordnar,
utvunnen olja.
2 §•
Lagrings- och inköpsskyldigheten
avser mineralolja som tillhör någon
av följande grupper, nämligen:
bensin, dock icke flygbensin;
fotogen, dock icke flygfotogen;
motorbrännolja;
eldningsolja 1; samt
övriga slag av eldningsolja.
Sådana slag-------annan gruppindelning.
Där ej------denna paragraf.
Vad i------inhemsk skiffer.
Lagrings- och inköpsskyldigheten
avser mineralolja som tillhör någon
av följande grupper, nämligen:
motorbensin, dock icke flygbensin;
fotogen, dock icke flygfotogen;
motorbrännolja;
eldningsolja 1 och 2; samt
övriga slag av eldningsolja.
4 §.
Kungl. Maj :t------- —-i lager.
Tillsynsmyndigheten skall-----— -— nästkommande kalenderår.
Har lagringsskyldig genom att eftersätta
sin uppgifts skyldighet enligt
denna förordning föranlett att lagringsmängden
icke kunnat bestämmas
före sagda tidpunkt, må tillsynsmyndigheten
senare, dock sist
före utgången av det år varunder lag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ringsskyldigheten skall fullgöras, besluta
härom utan hinder av att den
jämlikt första stycket fastställda
sammanlagda lagring smängden kan
komma att överskridas.
7 §.
2 mom. Basmängd inom viss grupp 2 mom. Basmängd inom viss grupp
av olja är den mängd olja, tillhöran- av olja är den mängd olja, tillhörande
gruppen, som den lagringsskyldi- de gruppen, som den lagringsskyldige
ge under de i 5 eller 6 § angivna om- under de i 5 eller 6 § angivna omständigheterna
sålt eller förbrukat ständigheterna sålt eller förbrukat
under basåret eller, om han sålt eller under basåret eller, om han sålt elförbrukat
olja både under basåret ler förbrukat olja både under basoch
året eller ettvart av de två åren året och året eller ettvart av de två
närmast dessförinnan, vad han un- åren närmast dessförinnan, vad han
der dylika omständigheter i genom- under dylika omständigheter i gesnitt
för år sålt eller förbrukat under nomsnitt för år sålt eller förbrukat
angivna tid. under angivna tid. Beträffande vär
mekraftverk
må Kungl. Maj:t dock
förordna om andra grunder för beräkning
av basmängd.
Vid beräkning----- ■— — utrikes trafik.
8 §•
Olja, som lagras enligt denna för- Olja, som lagras enligt denna förordning,
skall förvaras inom riket på ordning, skall den lagringsskyldige
sätt som tillsynsmyndigheten finner förvara inom riket i utrymmen, som
ur kontrollsynpunkt godtagbart. I han äger eller över vilka han eljest
lagret må ej inräknas olja, som är förfogar, på sätt som tillsynsmynupplagd
å provianteringsfrilager eller digheten finner ur kontrollsynpunkt
är föremål för transitering. godtagbart. I lagret må ej inräknas
olja, som är upplagd å provianteringsfrilager
eller är föremål för transitering.
Kungl. Maj :t-------eller beskjutning.
Det ankommer på tillsynsmyndigheten
att under beaktande av beredskapsbehoven
besluta om förläggningen
av lager som sägs i andra
stycket.
Tillsynsmyndigheten äger, när skäl
äro därtill, efter ansökan medgiva
dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten
så ock från skyldighet,
varom sägs i 8 § första och
andra styckena.
Om skyldighet att erlägga oljeavgift
i vissa fall, då dispens medgives,
gäller vad därom stadgas i förordningen
om oljeavgift in. m.
9
Tillsynsmyndigheten äger, när skäl
äro därtill, efter ansökan medgiva
dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten
så ock från skyldighet,
varom sägs i 8 § andra stycket.
Om skyldighet att erlägga oljeavgift,
då dispens medgives, gäller vad
därom stadgas i förordningen om oljeavgift
in. m.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 19i år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14
Efter anmaning är envar som inom
riket sålt eller förbrukat eller från
utrikes ort infört olja skyldig lämna
tillsynsmyndigheten de uppgifter om
försäljningen, förbrukningen eller införseln,
som tillsynsmyndigheten finner
erforderliga för tillämpningen av
denna förordning.
§•
Efter anmaning är envar som inom
riket sålt eller förbrukat eller från
utrikes ort infört olja skyldig lämna
tillsynsmyndigheten de uppgifter om
försäljningen, förbrukningen, införseln
eller lagret, som tillsynsmyndigheten
finner erforderliga för tillämpningen
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963 i den mån annat ej
följer av vad nedan stadgas.
I fråga om de lagringsmängder envar lagringsskyldig skall hålla i lager
under år 1963 skall gälla vad tillsynsmyndigheten därom bestämt intill den
1 januari 1963.
Vad i 8 § första stycket stadgas om att lagringsskyldig skall förvara lager
i utrymmen, som han äger eller över vilka han eljest förfogar, skall icke
äga tillämpning förrän efter utgången av år 1963.
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
5
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 344)
om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas, att 2, 3 och 5 §§ förordningen den 31 maj 1957 om
oljeavgift m. in. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
Lagringsskyldig är pliktig att till Lagringsskyldig är pliktig att till
staten erlägga oljeavgift, staten erlägga oljeavgift,
a) om han erhåller------beskjutning; eller
b) om han, utan erhållen dispens, b) om han, utan erhållen dispens,
försummar skyldighet, som nyss är försummar skyldighet, som nyss är
sagd. sagd, eller skyldighet att förvara ol
ja
i utrymmen, som han äger eller
över vilka han eljest förfogar.
Oljeavgift utgår------- andra stycket.
3
Oljeavgiften beräknas — —---
Oljeavgiften utgör för kubikmeter
och år
för bensin och fotogen tjuguåtta
kronor,
för motorbrännolja och eldningsolja
1 tjuguen kronor samt
för övriga slag av eldningsolja tjugosju
kronor
eller, såvitt rör olja som skall lagras
i bergrum eller på därmed jämförligt
sätt, nämnda belopp ökade
med sex kronor.
För månad------angb I
— hel månad.
Oljeavgiften utgör för kubikmeter
och år
för motorbensin trettiofem kronor,
för fotogen trettioen kronor,
för motorbrännolja tjugusex kronor,
för eldningsolja 1 och 2 tjugufyra
kronor samt
för övriga slag av eldningsolja tjugufem
kronor
eller, såvitt rör olja som skall lagras
i bergrum eller på därmed jämförligt
sätt, nämnda belopp ökade
med sex kronor,
la belopp.
5 §•
I fall, som avses i 2 § första stycket
b), beräknas oljeavgiften efter den
brist, som framgår av avgiven uppgift
varigenom bristen först yppats,
eller, om bristen upptäckts vid undersökning,
den brist, som därvid konstaterats.
I fall, som avses i 2 § första stycket
b), beräknas oljeavgiften efter den
brist, som framkommer i samband
med granskning av avgiven uppgift
varigenom bristen först yppats, eller,
om bristen upptäckts vid särskild
undersökning, den brist, som därvid
konstaterats.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Oljeavgift skall — -------en månad.
Sker ej------samma tidpunkt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963. Under år 1963 skall
dock med avseende på oljeavgiftens storlek äldre bestämmelser gälla.
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 5 december 1958 (nr 575)
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § och 7 § 3 mom. förordningen den 5 december
1958 om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m. skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1 §■
1 mom. Skattskyldig, som under
de beskattningsår för vilka taxering
i första instans verkställes åren 1959
—1966 för stadigvarande bruk i rörelse
färdigställer anläggning i bergrum
för lagring av mineralolja eller
annan anläggning för lagring av mineralolja,
som innefattar skäligt
skydd mot förstöring genom bombanfall
eller beskjutning, äger att vid
inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för
avskrivning å anskaffningskostnaden
för anläggningen på sätt nedan i 2 §
stadgas. Avdrag för avskrivning som
nu sagts medgives endast om anläggningen
har en volym av minst 1 000
m3 och anläggningen godkänts av
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Skattskyldig, som —------
1 anskaffningskostnaden---
2 mom. Det åligger riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att
på ansökan av skattskyldig pröva,
huruvida anläggning, som i 1 mom.
avses, kan godkännas som skyddad
anläggning samt att — om så är förhållandet
— utfärda intyg härom. I
intyget skall jämväl angivas anlägg
-
(Föreslagen lydelse)
1 §■
1 mom. Skattskyldig, som under
de beskattningsår för vilka taxering
i första instans verkställes åren 1959
—1973 för stadigvarande bruk i rörelse
färdigställer anläggning i bergrum
för lagring av mineralolja eller
annan anläggning för lagring av mineralolja,
som innefattar skäligt
skydd mot förstöring genom bombanfall
eller beskjutning, äger att vid
inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för
avskrivning å anskaffningskostnaden
för anläggningen på sätt nedan i 2 §
stadgas. Avdrag för avskrivning som
nu sagts medgives endast om anläggningen
har en volym av minst
1 000 m3 och anläggningen godkänts
av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
- kan företes.
---körplaner o. dyl.
2 mom. Det åligger överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap att
på ansökan av skattskyldig pröva,
huruvida anläggning, som i 1 mom.
avses, kan godkännas som skyddad
anläggning samt att — om så är förhållandet
— utfärda intyg härom. I
intyget skall jämväl angivas anlägg
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 19i år 1962
1
(Nuvarande lydelse)
ningens volym, tidpunkten för dess
färdigställande ävensom uppgifter,
som äro erforderliga för dess identifiering.
7 §•
3 mom. Det åligger riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att
utfärda intyg utvisande den lagermängd,
som enligt vad i 1 mom. sägs
skall anses utgöra skattskyldigs
tvångslager, samt huruvida den skattskyldige
fullgjort sin lagringsskyldighet.
Sådant intyg skall riksnämnden
senast den 1 april under taxeringsåret
tillställa dels den skattskyldige
dels ock länsstyrelsen för att överlämnas
till den taxeringsnämnd som
har att taxera den skattskyldige till
statlig inkomstskatt.
(Föreslagen lydelse)
ningens volym, tidpunkten för dess
färdigställande ävensom uppgifter,
som äro erforderliga för dess identifiering.
7 §•
3 mom. Det åligger överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap att
utfärda intyg utvisande den lagermängd,
som enligt vad i 1 mom. sägs
skall anses utgöra skattskyldigs
tvångslager, samt huruvida den skattskyldige
fullgjort sin lagringsskyldighet.
Sådant intyg skall överstyrelsen
senast den 1 april under taxeringsåret
tillställa dels den skattskyldige
dels ock länsstyrelsen för att överlämnas
till den taxeringsnämnd som har
att taxera den skattskyldige till statlig
inkomstskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 oktober 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lange, Kling, Johansson,
ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om oljelagring samt
anför därvid följande.
Oljelagringsprogrammet 1958—1962
Skyldighet att beredskapslagra olja infördes redan 1938 och reglerades
genom förordningen den 10 juni 1938 (nr 367) angående handel med vissa
mineraloljor. Enligt bestämmelserna i förordningen förelåg skyldighet för
oljehandeln och de inhemska oljeraffinaderierna att hålla lager motsvarande
en procentuell andel av försäljningen under det närmast föregående året.
Lagringsplikten uppgick 1957 -— det sista år förordningen var tillämplig —
till 25 procent för bensin och fotogen samt 15 procent för motor- och pannbrännolja.
Den snabba ökningen efter kriget av förbrukningen av drivmedel och eldningsolja
skärpte emellertid kraven på en betryggande lagring. Mot bakgrunden
härav tillkallades särskilda sakkunniga — 1955 års oljelagringskommitté
— vilka förordade ett nytt system för oljelagringen (SOU 1957:
4). Genom beslut av 1957 års riksdag (prop. 144, rskr 322 och 329) antogs
systemet och ett program för lagring av mineralolja under femårsperioden
1958—1962 fastställdes.
Programmet innebar en övergång till fasta lagringsmål för olika oljeslag.
Vid fastställandet av dessa lagringsmål beaktades dels den mängd oljeprodukter,
som i krig beräknades komma att erfordras under viss tidsperiod —- krigsreserven — och dels vad som kunde behövas med hänsyn till olika tänkbara
störningar i oljetillförseln under fredstid — försörjningsreserven.
Krigsreserven skulle tillgodose behoven för såväl krigsmakten som samhällets
övriga områden såsom civilförsvar, kommunikationer, jordbruk samt
den krigs- och försörjningsviktiga industrin. Försörjningsreservens storlek
bestämdes med hänsyn till vad som ansågs erforderligt för att trygga försörjningen
under vintrar med svåra isförhållanden.
Lagringsmålen skulle vara uppnådda vid slutet av perioden och vid be
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 19i år 1962
räkningen av kvantiteterna utgick man från att årskonsumtionen då —
d. v. s. 1962 — skulle ha stigit till sammanlagt drygt 12 milj. in3. Oljelagringen
avsågs att liksom före 1958 handhas främst av oljeföretagen. Med
hänsyn bl. a. till angelägenheten av att få till stånd en från beredskapssynpunkt
önskvärd spridning av oljelagringen i landet utvidgades kretsen av
lagringsskyldiga. Sålunda blev även de som importerade olja för egen förbrukning
samt återförsäljare av olja med en omsättning av lägst 20 000 m3
om året lagringsskyldiga. Vidare föreskrevs lagringsplikt för den, som under
en treårsperiod förbrukat mer än 15 000 m3 eldningsolja per anläggning
räknat, oavsett om han själv importerat sitt oljebehov eller köpt från oljehandeln
inom landet.
För att få till stånd en fortsatt utbyggnad av skyddade oljelagringsutrymmen
infördes skyldighet för de lagringspliktiga att förvara viss andel av
drivmedlen i sådana utrymmen. Målsättningen för denna lagring begränsades
främst av kostnadsskäl till att avse de i krigsreserven ingående kvantiteterna
drivmedel, d. v. s. bensin, fotogen och motorbrännolja. Utbyggnaden
av sådana anläggningar hade före 1958 skett genom krigsmakten och dåvarande
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap men även i kommunal
och enskild regi, väsentligen med statsbidrag till merkostnaderna i jämförelse
med kostnaderna för ovanjordsanläggningar (SFS 1948: 73; med ändring
SFS 1951:710).
Investeringskostnaderna för lagringsprogrammets genomförande beräknades
till 600 milj. kronor. I detta belopp ingick kostnaderna både för uppförande
av cisterner — såväl ovanj ordscisterner som skyddade cisterner —
och för anskaffning av olja. De löpande kostnaderna för lagerhållningen inräknades
däremot icke utan det förutsattes, att oljeföretagen liksom tidigare
skulle äga ta ut ersättning för dessa genom prissättningen på oljeprodukterna.
Kostnadsberäkningarna för cisternanläggningarna grundades på ett
enhetspris av 120 kronor/m3 för ovanj ordscisterner och 200 kronor/m3 för
skyddade lagringsutrymmen, vilka priser ansågs utgöra elt genomsnitt av
de aktuella kostnaderna för uppförande av olika typer av lagringsanläggningar.
Vid fastställandet av den totala cisternvolymen utgick man från en
fyllnadsgrad av 80 procent i skyddade och 65 procent i oskyddade anläggningar.
De totala anläggningskostnaderna för cisterner beräknades uppgå
till omkring 350 milj. kronor. Varupriserna utgjordes av importpriserna
hösten 1956 och uppgick till för bensin 170, fotogen 160, motorbrännolja
153, eldningsolja 1 147 och övrig eldningsolja 127 kronor/m3. På grundval
härav beräknades varukostnaderna för den avsedda lagerökningen till omkring
250 milj, kronor.
Av totalkostnaderna beräknades 500 milj. kronor gälla oljehandelns lagring
och 100 milj. kronor de lagringspliktiga storkonsumenternas lagring
av eldningsolja. Det genomsnittliga årliga investeringsbehovet belöpte sig
sålunda till 100 respektive 20 milj. kronor.
Finansieringen av lagringsprogrammet förutsattes till 360 milj. kronor
ske med statliga lån, vilket alltså motsvarade 60 procent av den beräknade
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
totala investeringskostnaden. Enligt förut angivna uppdelning av kostnaderna
mellan de båda kategorierna lagringsskyldiga skulle på oljehandeln falla
200 milj. kronor eller 40 milj. kronor om året. En sådan kostnad syntes
rimlig särskilt med hänsyn till att huvuddelen av denna eller omkring 25
milj. kronor för år representerade ett mer eller mindre automatiskt kapitalutlägg,
som handeln skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning
av 1938 års lagringsbestämmelser. Av de 20 milj. kronor, som beräknades
årligen falla på storkonsumenterna, borde dessa i analogi härmed själva bidraga
med 8 milj. kronor. Härvid beaktades att storkonsumenterna genom
det lägre inköpspris på olja, som de förväntades komma i åtnjutande av genom
att själva svara för lagringen, erhöll ett visst finansieringsunderlag.
De statliga medlen utbetalas i form av ränte- och amorteringsfria lån som
successivt skrives av under en tid av tjugo år. Låneformen har valts för att
staten skall kunna kräva återbetalning om lagringsskyldigheten skulle gå
ned eller av olika skäl upphöra.
Vid riksdagsbehandlingen av finansieringsfrågan uttalade andra lagutskottet,
att därest de kostnadskalkyler, vilka bildade underlag för de i propositionen
redovisade beräkningarna av de belopp som avsågs skola anvisas av
skattemedel för utbyggnad av lagringsanläggningar, till följd av prisstegringar
eller andra oförutsedda omständigheter skulle visa sig i väsentlig mån
understiga de verkliga uppkommande kostnaderna, en anslagsmässig ökning
av lånebeloppen borde ske så att den avsedda proportionella fördelningen
av lagringskostnaderna mellan staten och de lagringsskyldiga bibehölls. Någon
ändring i det avseende, som andra lagutskottet antydde, har icke blivit
aktuell under lagringsperioden.
I samband med att staten åtog sig en viss del av finansieringen av lagringsprogrammet
beslöts om införande av den allmänna energiskatten, som
tillkom mot bakgrunden av bl. a. de stora investeringsbehoven inom energiområdet,
däribland utbyggnaden av ifrågavarande oljelagring.
Bestämmelser rörande den nuvarande oljelagringsskyldigheten återfinnes
i förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m. m. Förordningen
är icke tillämplig på statliga myndigheter, beträffande vilkas lagring gäller
vad Kungl. Maj :t förordnar. Lagringsskyldigheten omfattar bensin, fotogen,
motorbrännolja och eldningsolja, dock med undantag av flygdrivmedel samt
olja, som utvunnits ur inhemsk skiffer.
Jämlikt 4 § oljelagringsförordningen fastställer Kungl. Maj :t, enligt grunder
som riksdagen godkänt, den mängd olja som skall hållas i lager. Sedan
Kungl. Maj :t fastställt lagringsmål för visst år, ankommer det enligt samma
paragraf på tillsynsmyndigheten, som är numera överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, att före den 1 juli året dessförinnan bestämma hur
mycket olja varje lagringsskyldig skall hålla i lager under lagringsåret. Uppkomsten
av lagringsplikt grundar sig på förhållandena under året närmast
före det då lagringsskyldigheten bestäms, det s. k. basåret. För förbrukare av
olja skall dock lagringsskyldigheten bedömas med hänsyn till förbrukningens
storlek under såväl basåret som de två kalenderåren närmast dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 19i år 1962
11
Basmängden beräknas med ledning av uppgifter över försäljningen respektive
förbrukningen av olja. Dessa är den lagringsskyldige pliktig att utan
anmaning lämna tillsynsmyndigheten före den 1 februari året närmast efter
basåret. För att denna skall kunna fortlöpande kontrollera att lagringsskyldigheten
fullgöres måste den lagringspliktige även varje månad lämna uppgift
på sin lagerhållning vid månadsskiftet. Utöver mängden lagrad olja
kan uppgiften avse platsen och sättet för förvaringen.
Tillsynsmyndigheten har rätt att sluta avtal, genom vilket någon frivilligt
åtager sig att lagra olja utöver vad som stadgas i förordningen. Denna
lagring liksom den lagring, som enligt särskilda beslut av Kungl. Maj :t ålägges
statliga myndigheter, skall ingå i det totala lagringsmålet och sålunda
frånräknas detta innan fördelningen därav sker mellan de lagringsskyldiga.
Enligt förordningen skall oljan förvaras inom landet på sätt som tillsynsmyndigheten
finner godtagbart från kontrollsynpunkt. Kungl. Maj :t äger
vidare förordna, att bestämd del av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen.
Tillsynsmyndigheten har befogenhet att medgiva dispens från lagringsskyldighet
ävensom från skyldighet att förvara lager i skyddade utrymmen.
Vidare äger myndigheten lämna tillstånd åt lagringsskyldig att fullgöra sin
lagringsplikt genom lagring av annat oljeslag än skyldigheten avser samt
att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle. Skulle tillförseln av olja
avbrytas eller försvåras, äger Kungl. Maj:t medge att lagren helt eller delvis
må tagas i anspråk.
Den, som försummar att hålla föreskriven mängd olja i lager eller underlåter
att iaktta vad som föreskrivits i fråga om förvaring av oljelager i bergrum
eller annat skyddat utrymme, skall av tillsynsmyndigheten vid vite föreläggas
att inom viss tid vidta rättelse. Vid försummelse att fullgöra föreskriven
uppgiftsskyidighet, vid vägran att lämna tillträde till lager samt
vid underlåtenhet att efter anmodan hålla handelsböcker tillgängliga för
granskning ävensom vid avlämnande av oriktig uppgift inträder straffansvar.
Vite kan också föreläggas. Uppgift som inhämtas enligt förordningen
må icke yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med uppgiften
avsedda syftet. Över tillsynsmyndighetens beslut enligt förordningen
kan klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.
För att hindra lagringsskyldig, som icke håller föreskriven mängd olja i
lager, från att göra ekonomisk vinning genom att undgå de kostnader andra
lagringspliktiga får vidkännas, har genom förordningen den 31 maj 1957
(nr 344) om oljeavgift m. m. förordnats om uttagande av särskilda avgifter.
Sådan oljeavgift skall erläggas såväl av den som åsidosätter sin lagringsskyldighet
som av den vilken erhåller dispens. I syfte att undvika att
någon avsiktligt försummar att lagra för att i stället erlägga avgift, har denna
ansetts något böra överstiga de faktiska kostnaderna, vilka därför uppräknats
med omkring 10 procent. För år och kubikmeter har avgiften
satts till 28 kronor för bensin och fotogen, 21 kronor för motorbrännolja
och eldningsolja 1 samt 27 kronor för övriga eldningsoljor. Vid underlåtenhet
att förvara lager i skyddat utrymme förhöjs de angivna be
-
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 194 år 1962
loppen med 6 kronor. Om det är uppenbart, att oljeavgiften är avsevärt
större än den vinning, som den lagringsskyldige gör genom att icke fullgöra
sin lagringsplikt, kan tillsynsmyndigheten sätta ned eller helt efterge avgiften.
Då synnerliga skäl är för handen kan därutöver Kungl. Maj :t även i
andra fall medge befrielse från eller återbäring av oljeavgiften.
Kungl. Maj:t har genom kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 345) med vissa
bestämmelser rörande beredskapslagring av olja meddelat närmare föreskrifter
angående tillämpningen av förordningarna om oljelagring och oljeavgift.
För att ge tillsynsmyndigheten särskilda möjligheter att samråda med oljehandeln
och övriga lagringspliktiga kategorier inom näringslivet i frågor
som gäller tillämpningen av förordningarna om oljelagring och oljeavgift
har inrättats ett oljelagringsråd. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för oljelagringsrådet
den 31 maj 1957 (nr 346) skall rådet bl. a. framföra de lagringsskyldigas
och näringslivets erfarenheter och önskemål av principiell
natur rörande beredskapslagringen av olja och vad därmed sammanhänger.
Rådet består av ordförande, vice ordförande och ytterligare minst fem ledamöter
jämte suppleanter. De förordnas av Kungl. Maj :t för längst tre år.
Föredragning inför rådet skall ombesörjas av tillsynsmyndigheten.
I anslutning till lagringsprogrammets påbörjande vidtog statsmakterna
vissa åtgärder för att underlätta dess genomförande. Sålunda syftade lagen
den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager till att
bereda möjligheter för den, som driver handel med mineralolja och på grund
därav är skyldig att lagra sådan olja, att få förlagsinteckning i sitt för
handelsrörelsen avsedda oljelager. Förordningen den 5 december 1958 (nr
575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar in. in. innebär att
kostnad, som rörelseidkare haft för uppförande av skyddad anläggning för
lagring av olja, vid inkomsttaxeringen får skrivas av på samma tid som gäller
för cisternanläggningar ovan jord, d. v. s. på fem år. Enligt förordningen
skall vidare ränte- och amorteringsfria lån av statsmedel, som beviljas rörelseidkare
för bestridande av kostnader för oljelagringsanläggningar, tas
upp som intäkt enligt särskilda regler. I gengäld får beredskapslager av olja
vid inkomsttaxeringen värderas på förmånligare sätt än annat varulager,
innebärande fri avskrivningsrätt.
Kungl. Maj :t har i brev den 27 juni 1957 utfärdat vissa kompletterande
föreskrifter rörande beredskapslagring av olja. Bland dessa kan nämnas
regler för avtrappning av eldningsoljelagren under årets första månader,
den s. k. vinterdispensen. För eldningsolja skall sålunda fastställas dels en
lagringsmängd för januari, dels lagringsmängder för februari, mars och
året i övrigt som med respektive 10, 20 och 30 procent understiger den för
januari bestämda mängden. Föreskrifterna innehåller även riktlinjer för bestämmande
av lagringen för statliga myndigheter. Enligt riktlinjerna skall
myndighet, som förbrukar olja som avses i oljelagringsförordningen, hålla
lager av sådan olja i huvudsakligen samma omfattning som övriga förbrukare.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
Genom beslut den 11 april 1958 fastställde Kungl. Maj:t de drivmedelskvantiteter,
som den 1 januari 1963 av enskilda skall hållas i lager i skyddade
förvaringsutrymmen. Fördelningen mellan de lagringsskyldiga av dessa
kvantiteter skedde med dessas medgivande på grundval av försäljningen
(basmängden) under 1957. Den vars skyddade lagring kom att understiga
1 000 in3, befriades från sådan lagringsskyldighet.
I brev den 25 april 1958 har Kungl. Maj:t meddelat allmänna riktlinjer för
långivning till utbyggnad av oljelagringen. Regler angående långivning till
utbyggnad av skyddade lagringsutrymmen för mineralolja m. m. finns intagna
i kungl. brev den 22 maj 1959.
Genom beslut den 7 april 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
handelsdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga med uppgift att
efter överläggningar med oljebranschen och övriga berörda grenar av näringslivet
framlägga förslag rörande den efter utgången av år 1962 fortsatta
lagringen av oljeprodukter.
De sakkunniga1, som antagit benämningen 1961 års oljelagringskommitté,
har den 11 maj 1962 avgivit ett hemligstämplat betänkande med förslag
i ämnet.2 Vid betänkandet är fogat förslag till ändringar i förordningen om
oljelagring m. m. och förordningen om oljeavgift m. m. Kommitténs förslag
är icke enhälligt. Reservation har sålunda avgivits av de lagringsskyldigas
representanter i kommittén. *
Fortsatt beredskapslagring av olja
Kommittén
Erfarenheter av 1958—1962 års oljelagringsprogram
Den för perioden 1958—1962 beslutade utbyggnaden av beredskapslagringen
av olja har kunnat fullföljas programenligt och de uppsatta lagringsmålen
kommer den 1 januari 1963 i stort sett att ha uppnåtts. Endast
utbyggnaden av den skyddade lagringen kommer att släpa efter något.
Detta sammanhänger med att bestämmelserna om långivningen till sådan
lagring kunde utfärdas först sedan förhandlingar mellan tillsynsmyndigheten
och oljebranschen om lokaliseringen av de nytillkommande skyddade
lagringsutrymmena slutförts i maj 1959. Genom bestämmelserna åstadkoms
en av beredskapsskäl eftersträvad spridning av dessa utrymmen. Lokalise
-
1 Numera generaldirektören S. B. M. Swärd, tillika ordförande, verkställande direktören för
Koppartrans oljeaktiebolag P. M. Betts, direktören i Sveriges oljekonsumenters riksförbund
A. R. Carlsson, numera byråchefen i överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap N.-G. F.
Danielson, byråchefen i handelsdepartementet K. G. Å. Englund, numera kanslirådet i finans
departementet
N. O. Lindberg, direktören i Aktiebolaget Kol och Koks A. H. Lönnegårdh samt
f. bruksdisponenten K. E. T. Wijkander.
1 Betänkandet har med vissa jämkningar och uteslutningar även utkommit i en offentlig
tryckt upplaga (SOU 1962: 40).
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
ringsplanen godkändes av Kungl. Maj :t och lades till grund för långivningen.
De lagringsskyldiga har vid genomförandet av lagringsprogrammet strävat
efter att uppfylla de krav, som från statsmakternas sida ställts på dem
att beredskapslagra olja. Till det gynnsamma resultatet torde de goda konjunkturerna
under perioden liksom den ständigt stigande oljekonsumtionen
ha medverkat. Vidare har det varit möjligt att i betydande omfattning förena
den kommersiella lagringen med beredskapslagringen på ett förmånligt
sätt.
Antalet lagringsskyldiga uppgick 1958 till drygt 100, av vilka 85 var storförbrukare.
Under 1963 kommer lagringsskyldighet att gälla för något över
30 oljehandelsföretag och ett 100-tal storförbrukare. Bland de sistnämnda ingår
förutom industriföretag även några kommunala verk och sjukhus samt
bostadsföretag. Vidare har Kungl. Maj :t föreskrivit lagringsskyldighet under
1963 för vissa statliga verk och inrättningar.
Näringslivets representanter i kommittén har erinrat om de svårigheter
och problem, som lagringsprogrammet kom att medföra särskilt för de industriella
storkonsumenterna, som på kort tid nödgades bygga upp ett
beredskapslager. I full förståelse för dessa övergångssvårigheter lämnade
tillsynsmyndigheten under periodens början, i den utsträckning som oljelagringsförordningen
medger, på olika sätt sin medverkan för att underlätta
för de nytillkommande lagringsskyldiga att fullgöra sina åligganden. Dispens
att lagra fast bränsle i stället för eldningsolja medgavs sålunda i betydande
utsträckning. För att underlätta lagringsskyldighetens fullgörande
vid lagringsperiodens början infördes också särskilda bestämmelser om lagringen
av eldningsolja.
I fråga om finansieringen av nuvarande lagringsprogram har näringslivets
representanter i kommittén framhållit svårigheterna för de lagringsskyldiga
att skaffa kapital till programmets genomförande. Sålunda har
företrädarna för oljehandeln framhållit, att man icke kunnat påräkna, att
utländska intressenter i branschen skulle tillskjuta erforderliga medel för
finansiering av en beredskap, som vore att betrakta som en svensk angelägenhet.
I stället har åtgärder måst vidtagas för att skaffa nödigt kapital på
den inhemska lanemarknaden. Sedan lagstiftningen om förlagsinteckning i
oljelager infördes i februari 1958, har stora ansträngningar gjorts för att hos
svenska kreditgivare placera sådana inteckningar. Till följd av den starka
belastningen på kapitalmarknaden har det emellertid enligt oljebranschen
icke varit möjligt att mot enbart förlagsinteckning erhålla lån. Bestämmelserna
i fråga om säkerhet för lån enligt 274 § lagen om försäkringsrörelse
har vidare, framhålls det, omöjliggjort upptagande av långa lån med denna
nya form av förlagsinteckning som säkerhet. Tanken på att emittera ett för
oljebranschen gemensamt obligationslån uppges ha måst skrinläggas på
grund av riksbankens negativa inställning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 19b år 1962
15
Behovet av fortsatt lagring
Sedan 1951 års bränsleutredning lade fram sitt huvudbetänkande i december
1956 (SOU 1956:46) har den framtida energiförbrukningen i Sverige
varit föremål för bedömning i en 1960 inom vattenfallsstyrelsen verkställd
utredning, den s. k. optimalutredningen. Enligt denna uppskattas landets
totala energiförbrukning under 20-årsperioden 1960—1980 komma att
öka med 85 procent. Utgående från att atomkraft och atomvärme icke kommer
att lämna några nämnvärda bidrag till energiförsörjningen före 1980 har
optimalutredningen kommit fram till att något mer än hälften av energibehovet
vid periodens slut bör kunna tillgodoses från inhemska energikällor,
till övervägande delen vattenkraft. Det återstående behovet måste
täckas genom importbränslen. Av dessa beräknas endast en mindre del utgöras
av fasta fossila bränslen. Den hittillsvarande utvecklingen på importbränsleområdet,
som har karakteriserats av en utomordentligt stark uppgång
i konsumtionen av petroleumprodukter, synes sålunda komma att bli
bestående under överskådlig framtid och ytterligare framhäva de flytande
bränslenas betydelse för landets energiförsörjning.
Kommittén har sökt klarlägga orsakerna till de senare årens ökning inom
olika förbrukningsområden och mot bakgrunden därav undersökt de förhållanden
som kan påverka den framtida stegringstakten. Kommitténs prognos
avser utvecklingen av oljekonsumtionen under 1960-talet och är baserad
på förutsättningen av ett fortsatt samhällsekonomiskt framåtskridande. Enligt
kommittén kan den sammanlagda konsumtionen inom landet av de
petroleumprodukter, för vilka lagringsskyldighet föreligger, beräknas komma
att 1970 uppgå till inemot 19 milj. in3. Därvid har kommittén bedömt
utvecklingen med en viss försiktighet. Den oregelbundenhet, som präglat utvecklingen
på oljeområdet under senare år ökar risken för en felbedömning.
Även om kommittén för sin del vill betrakta den gjorda bedömningen —
vilken i stort sett överensstämmer med ett inom oljebranschen framlagt
prognosresultat — som mest sannolik, finner den en snabbare ökning icke
otänkbar.
Konsumtionen, fördelad på varugrupper, under åren 1950 och 1960 samt
prognosen för 1970 framgår av följande sammanställning. I denna har icke
medräknats flygdrivmedel och bunkerolja för utrikes sjöfart.
Varuslag
Konsumtion
Prognos
1950
milj. ms
1960
milj. m3
1970
milj. m3
Motorbensin..................................
0,84
2,13
3,0
Fotogen ......................................
0,24
0,30
0,4
Motorbrännolja ..............................
0,37
1,12
1,8
Tunna eldningsoljor ........................> .
0,93
3,62
5,0
Tjocka » ..........................
1,80
5,45
8,5
Totalt
4,18
12,62
18,7
16
Kungl. Maj ris proposition nr Wi år 1962
Förbrukningen av olja kan alltså bedömas fortsätta att öka under hela
1960-talet. Det stigande beroendet av olja kommer att ytterligare skärpa
sårbarheten hos vår energiförsörjning. Även tillfälliga rubbningar i tillförseln
kan få ofördelaktiga konsekvenser för näringslivet och befolkningens
livsföring liksom för vår försvarsberedskap. Redan med hänsyn till störningar,
som vår oljeimport kan utsättas för under fredstid med för oss normala
utrikespolitiska förhållanden är det sålunda i hög grad påkallat, att
beredskapslager finns tillgängliga för att överbrygga importinskränkningar
eller helt bortfall av import till dess ransonerings- och handelsreglerande
åtgärder samt omställning i möjlig utsträckning till inhemska ersättningsprodukter
hunnit genomföras.
Samtidigt som utvecklingen i fredstid inom produktion, kommunikationsväsende,
bostads- och andra områden gör oss alltmera beroende av oljeprodukter
i olika former, har också vårt beroende av dessa förnödenheter i händelse
av krig eller krigsfara blivit starkare. Det är icke realistiskt att bortse
från att import av drivmedel och bränslen i dylika lägen kan vara ytterligt
försvårad och inskränkt, måhända helt omöjlig. För att befolkningens elementära
behov skall kunna tillgodoses samt en tillfredsställande beredskap
och uthållighet hos vårt försvar i alla dess former skall kunna upprätthållas,
erfordras därför en betryggande beredskapslagring. Därjämte har kommittén
framhållit att den alliansfria utrikespolitiken innebär, att Sverige i en
avspärrningssituation måste kunna förlita sig till resurser, som finns inom
landet. Om tillgångarna på det vitala område som det här är fråga om snabbt
blir tömda, löper vi risk att icke kunna hävda neutraliteten.
För att möta behoven under den starttid, som uppbyggnaden av inhemsk
ersättningsproduktion kräver och som även vid intensifierade fredsförberedelser
ofrånkomligen måste bli lång, är även framgent beredskapslagring
av importdrivmedel och -bränslen den enda till buds stående lösningen. Även
för att säkerställa de oundgängliga behov, som av tekniska orsaker överhuvudtaget
icke kan tillgodoses genom inhemska substitut för importerade
drivmedel och bränslen, måste en betryggande lagerreserv av sådana varor
finnas. Därvid bör med hänsyn till den vidgade fredsanvändningen av oljeprodukter
tyngdpunkten hos beredskapslagringen självfallet förläggas till
dylika produkter.
Nuvarande lagringsprogram motsvarar ingalunda vad som ens vid tiden
för dess antagande kunde anses vara från samhällelig synpunkt önskvärt
utan programmet inskränktes till att omfatta vad som med hänsyn till investeringsutrymme
och ekonomiska resurser bedömdes vara genomförbart.
Denna begränsning innebär, att gällande lagringsmål endast uppfyller vissa
minimikrav ur beredskapssynpunkt. Vid beräkningen av dessa lagringsmål
utgick man från en till drygt 12 milj. m3 uppskattad oljekonsumtion 1962.
Under senare år har emellertid den verkliga förbrukningen överskridit den
beräknade. Vidare har de behov, som skall tillgodoses genom den i lagringsmålet
ingående krigsreserven, ökat till följd av den fortsatta motoriseringen
och mekaniseringen inom det militära försvaret, jordbruket, den civila tra
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 19b år 1962
17
fiken och många andra områden. Genom konsumtionsutvecklingen har sålunda
lagringsprogrammet kommit att relativt försvagas på ett sätt som icke
från början var avsett. Denna försvagning måste också beaktas vid fastställandet
av det kommande lagringsprogrammet.
Kommittén har för den kommande lagringsperioden tagit sikte på återstoden
av 1960-talet, d. v. s. sjuårsperioden 1963—1969. Vidare har kommittén
funnit, att det nuvarande systemet för beredskapslagring av olja,
innebärande bl. a. fasta lagringsmål, i huvudsak bör tillämpas för det kommande
lagringsprogrammet. När det gäller målsättningen för detta program
har kommittén funnit det angeläget att en ökning av beredskapen i första
hand får avse krigsreserven. Den övriga delen av heredskapslagringen — försörj
ningsreserven — har i det nu löpande programmet till sin omfattning
beräknats motsvara oljekonsumtionen under vintrar med svåra isförhållanden,
vilket medför att lagren av de olika oljeprodukterna icke medger samma
inbördes uthållighet under en avspärrning. Kommittén anser emellertid
att man i princip bör eftersträva en likformig behovstäckning för de olika
oljeprodukterna. Med hänsyn härtill bör försörj ningsreserven ersättas med
en avspärrningsreserv, som såvitt möjligt täcker en starkt beskuren konsumtion
under lika lång tid för alla produkter.
Kommittén har beräknat den ökning i lagringsmålet som ett bibehållande
av en i förhållande till konsumtionen oförändrad beredskap skulle medföra.
Vidare har kommittén utarbetat tre alternativa lagringsmål för en ytterligare
förstärkning av heredskapslagringen utöver vad en sådan automatisk ökning
ger. Därvid har bl. a. förutsatts, att kommersiella och statliga lager av flytande
och fasta bränslen kommer att i viss omfattning finnas tillgängliga
vid periodens slut. I de två högsta alternativen har vidare förutsatts ett
ianspråktagande av viss del av massavedslagren. Den del av det resterande
bränslebehovet, som av tekniska skäl icke måste tillgodoses med speciella
kvaliteter, har därefter fördelats på fasta och flytande importbränslen efter
dessas nuvarande andel i konsumtionen. För att den behovstäckning, som de
tre alternativen avser, skall uppnås erfordras därför, att utöver en förstärkning
av eldningsoljelagringen också beredskapslagren av fasta bränslen ökas.
Beredskapslagringen av fotogen är enligt utredningen förenad med vissa
problem, som hänger samman med motorfotogenens vikande andel av den
totala fotogenförbrukningen genom den ringa nyanskaffningen av fotogentraktorer
inom jordbruket. Av gjorda undersökningar framgår, alt de vanligaste
typerna av dessa traktorer icke kan drivas med bensin utan en betydande
omställning av motorerna. Kommittén har emellertid funnit det nödvändigt
att drivmedelsbehovet för fotogentraktorer till viss del tillgodoses
genom lagring av bensin. För att möjliggöra att jordbrukets fotogentraktorer
skall kunna utnyttjas i ett krisläge har kommittén emellertid jämväl
föreslagit att lagringsmålet för fotogen till viss procent skall utgöras av motorfotogen.
För den kommande perioden anser kommittén all skilda lagringsmål
lämpligen bör fastställas för skyddad och oskyddad lagring. Den oskyddade
2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 194
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
lagringen kan därigenom byggas ut i en jämn takt fram till slutmålet. På
grund av angelägenheten från beredskapssynpunkt att utbyggnaden av de
skyddade lagerutrymmena icke uppskjutes till slutet av perioden bör enligt
kommittén ett etappmål fastställas för denna utbyggnad. I stort sett hälften
av den totala utbyggnaden bör vara färdigställd senast vid utgången av 1966.
Vid bestämmandet av lagringsvolymen hos anläggningsenheterna har kommittén
beaktat att dessa bör ges en från byggnadsekonomisk synpunkt lämplig
storlek. De nytillkommande skyddade cisternvolymerna bör vidare enligt
kommitténs uppfattning på ett beredskapsmässigt lämpligt sätt fördelas
inom de olika zoner, i vilka landet är indelat med hänsyn till oljedistributionen.
Beträffande denna fördelning ävensom uppdelningen av dessa totalvolymer
på anläggningsenheter och den från beredskapssynpunkt önskvärda
ungefärliga lokaliseringen av dessa enheter inom zonerna har kommittén
under hand inhämtat försvarsstabens synpunkter. Vid valet av förläggningsplatser
inom de olika zonerna har kommittén vidare sökt ta hänsyn
till att anläggningarna skall kunna utnyttjas för kommersiella syften
inom ramen för beredskapslagringssystemet.
Kommittén vill däremot icke påfordra att bindande regler införs för lokaliseringen
av de för det kommande oljelagringsprogrammet behövliga nya
oskyddade lagringsutrymmena. Kommittén förutsätter dock att de lagringsskyldiga
—- såväl oljeföretag som andra — vid utbyggnaden av sådana lagerutrymmen
inom ramen för en rationell kommersiell distribution beaktar
beredskapsönskemålen i förläggningshänseende. De lagringsskyldiga bör därför
fortlöpande samråda med tillsynsmyndigheten beträffande sina utbyggnadsplaner.
Den skyddade lagringen berör uteslutande oljehandelsföretag. Med hänsyn
till den nya lagringsperiodens längd är det enligt kommittén icke tillfredsställande
med en fast fördelning vid periodens början av lagringen.
Denna bör i stället anpassas till mer betydande ändringar i marknadsfördelningen
mellan företagen. Likaså bör nyetablerade lagringspliktiga företag
kunna åläggas den andel av den skyddade lagringen, som belöper på dem.
Med hänsyn till de långa byggnadstiderna för skyddade oljelagringsanläggningar
torde det vara en förutsättning för att fördelningen skall kunna
regleras på nämnda sätt, att utbyggnaden ordnas gemensamt av samtliga berörda
företag, exempelvis på liknande sätt som en del av olj ef öretagen under
den nu löpande lagringsperioden ombesörjer utbyggnaden av erforderliga
skyddade anläggningar genom ett av dem gemensamt bildat företag. En ytterligare
förutsättning är också att eventuellt under perioden nytillkommande
företag med skyldighet att hålla lager i skyddade utrymmen medges
ingå som intressenter i det gemensamma organet på lika villkor som de äldre
företagen. Om denna lösning av frågan väljs, konstaterar kommittén att den
nuvarande undre gränsen för skyldighet att hålla lager i skyddade utrymmen,
1 000 in,3 kan slopas och målet för den skyddade lagringen för respektive
drivmedelsslag följaktligen fördelas mellan de lagringsskyldiga på samma
sätt som målen för den oskyddade lagringen.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
Skulle de berörda lagringsskyldiga icke lösa lagringsfrågan på nu angivet
sätt, blir det liksom under den nu löpande lagringsperioden ofrånkomligt
med en fast fördelning av målen för den skyddade lagringen vid periodens
början. Eftersom utbyggnaden av den skyddade lagringen förutsätts ske
i två etapper, kan möjligen en revidering av denna fördelning med hänsyn
till eventuellt inträffade förändringar med avseende på marknadsandelarna
ske vid lämplig tidpunkt före den andra etappen, förslagsvis omedelbart
sedan marknadsandelarna för år 1965 blivit kända. Vid en fast fördelning
anser kommittén vidare att undre gränsen för skyddad lagring bör bibehållas.
Slutligen framhåller kommittén att det bör åligga de berörda lagringsskyldiga
att, sedan de från tillsynsmyndigheten erhållit uppgift om storleken
av den skyddade lagring som beräknas komma att åvila dem vid utgången
av lagringsperioden 1963—1969, utan obehörigt dröjsmål och med bindande
verkan underrätta tillsynsmyndigheten, om vilket av de båda förenämnda
alternativen för utbyggnaden av skyddade lagringsanläggningar som de avser
att välja. Kommittén förutsätter att sådan uppgift — i varje fall preliminärt
— av tillsynsmyndigheten lämnas de lagringspliktiga snarast, sedan
statsmakternas beslut beträffande det nya lagringsprogrammet föreligger.
Investeringskostnader och finansiering
Kommittén lämnar en ingående redogörelse för sina beräkningar av investeringskostnaderna
för att genomföra de tre alternativa lagringsmålen
för perioden 1963—1969. Beräkningarna grundar sig på de enhetspriser som
i samarbete med experter inom oljebranschen beräknats per m3 för de olika
oljeslagen och för lagringsanläggningar, såväl ovanj ordsutrymmen som bergrumsförråd.
För de olika varorna avser kalkylen prisläget den 1 oktober 1961. De av
kommittén vid kostnadsberäkningarna tillämpade priserna för de olika oljeslagen
utgör för bensin 168, fotogen 153, motorbrännolja 137, eldningsolja
1—2 135 och eldningsolja 3—5 76 kronor/m3. Dessa priser är något lägre
och för den tunga eldningsoljan betydligt lägre än de, vilka låg till grund
för beräkningen av kostnaderna för oljelagringsprogrammet 1958—1962.
Vid beräkningen av kostnaderna för lagerökningen av fasta importbränslen
har använts ett pris av 85 kronor per ton för kol och 120 kronor per ton
för koks. Dessa priser innefattar även kostnaden för lagerplatser.
Vad gäller cisterner uppgår det genomsnittliga priset per in3 för ovanjordscisterner
till icke fullt 100 kronor per in3. Detta är drygt 20 kronor per
m3 lägre än det som tillämpades vid beräkningen av kostnaderna för att genomföra
det nuvarande lagringsprogrammet. Till viss del beror det lägre
priset på att större cisternstorlekar lagts till grund för kostnadskalkylen.
Kommittén har mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen på området
kommit till den uppfattningen, att den skyddade lagringen till helt
2f Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 194
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 194 år 1962
övervägande del — liksom fallet varit under den nu löpande lagringsperioden
-— torde komma att ske i oinklädda bergrum på vattenbädd. Denna typ
har därför ansetts böra läggas till grund för beräkningen av kostnaderna
för den skyddade lagringen och en ingående undersökning av dessa har verkställts.
Den i undersökningen redovisade kalkylen, som avser kostnadsläget
den 1 juli 1961, grundas på en beräkning av kostnaderna för en typanläggning
med vissa antagna förutsättningar i fråga om berg- och terrängförhållanden,
avstånd till järnväg och landsväg m. in. Dessa förutsättningar har
ansetts representera medelvärden för de anläggningar, som beräknas ingå
i utbyggnadsprogrammet. Vissa korrigeringar har vidtagits i kostnadskalkylen
för det totala utbyggnadsprogrammet med hänsyn till de kostnadsavvikelser
i förhållande till typanläggningen, som kan förutses för anläggningar
med olika geografisk belägenhet in. m. Beträffande de enskilda cisternrummens
storlek, vilken är av stor betydelse för anläggningskostnaden,
har förutsatts att den totala utbyggnadsvolymen fördelas i ungefär lika
delar på enheter om 5 000, 10 000 och 15 000 in3. Detta innebär, att av det
totala antalet lagringsrum något mer än hälften kommer att utgöras av den
mindre typen, vilket för de lagringsskyldiga i väsentlig grad underlättar genomförandet
av den skyddade lagringen. Som resultat har erhållits en genomsnittskostnad
av 190 kronor/m3 lagringsutrymme.
Undersökningen har varit föremål för ingående överläggningar med tekniska
experter från oljeföretagen. Dessa har accepterat de tillämpade principerna,
men med hänsyn till erfarenheter från pågående byggnadsverksamhet
har vissa kalkylposter bedömts vara för lågt räknade. Man har vidare
framhållit, att kostnaderna för viss, för kommersiell drift av anläggningarna
erforderlig utrustning borde medtas i kalkylen. Oljehandelns experter
har därför kommit fram till att ett genomsnittspris av 231 kronor/m3 lagringsutrymme
vore ett riktigare värde.
Med anledning av erinringarna har kommittén efter en översyn av kalkylen
funnit det motiverat att justera genomsnittspriset till 200 kronor/m3.
Detta pris, vilket är detsamma som 1955 års oljelagringskommitté tillämpade,
har använts vid beräkningen av kostnaderna för skyddade utrymmen
inom det kommande lagringsprogrammet.
Den utbyggnad av cisternutrymmen, som erfordras för en lagerökning, är
liksom investeringskostnaderna för utbyggnaden beroende av den genomsnittliga
fyllnadsgrad som bedöms möjlig att hålla i cisternerna. Enighet
har inom kommittén rått om att i likhet med vad som gäller under den
innevarande lagringsperioden utbyggnaden av de skyddade lagringsutrymmena
bör ske efter en fyllnadsgrad av 80 procent.
Utbyggnadsbehovet i fråga om oskyddade utrymmen har för den kommande
lagringsperioden med viss modifikation beräknats efter en fyllnadsgrad
av 70 procent mot för närvarande 65 procent. Med hänsyn till det
kommersiella värdet av vinterdispenskvantiteterna har man i fråga om eldningsoljecisterner
såsom en kompromisslösning föreslagit att fyllnadsgraden
sätts till 75 procent för hela lagerökningen, medan av kostnaderna för varu
-
Kungl. Maj:ts proposition, nr 194 år 1962 21
ökningen endast 85 procent medräknas i kalkylen över investeringskostnaderna.
Med tillämpning av angivna enhetspriser för olja och cisterner blir investeringskostnaden
för den s. k. automatiska lagerökningen -— d. v. s. en
i förhållande till konsumtionen oförändrad beredskap — under perioden
1963—1969 331,2 milj. kronor och den genomsnittliga årskostnaden 47,3
milj. kronor. Investeringskostnaderna för den förstärkning av lagringsberedskapen,
som ett genomförande av de av kommittén beräknade alternativa
lagringsmålen innebär, uppgår till totalt 557,0 milj. kronor för alternativ I,
694,0 milj. kronor för alternativ II och 811,9 milj. kronor för alternativ III.
I dessa belopp ingår lagerökning av kol och koks med respektive 12,2, 21,1
och 28,8 milj. kronor. Den genomsnittliga årskostnaden under sjuårsperioden
blir för de tre alternativen respektive 79,6, 99,1 och 116,0 milj. kronor.
För att finansiera den tillkommande lagerökningen skulle sålunda fordras
ytterligare respektive 32,3, 51,8 och 68,7 milj. kronor utöver den genomsnittliga
årskostnaden om 47,3 milj. kronor, som den automatiska lagerökningen
innebär.
Utöver nu behandlade investeringskostnader tillkommer kostnader för
beredskapslagringen av löpande natur, varmed i detta sammanhang avses
exempelvis kostnader för lagrens underhåll och omsättning. Alltsedan beredskapslagringen
infördes 1938 har kompensation för dessa kostnader tagits
ut genom prissättningen. Kommittén förutsätter, att även de löpande
kostnader, som åsamkas oljehandeln genom nya lagringsålägganden, får
komma till uttryck i prisbildningen. Detta gäller givetvis icke leveranser till
lagringspliktiga konsumenter som bör kunna förväntas erhålla ett lägre inköpspris
på olja.
När det gäller att ta ställning till frågan hur investeringskostnaderna skall
finansieras anföres i betänkandet att oljehandeln för genomförande av det
nu löpande lagringsprogrammet åtog sig att utan statens medverkan svara
för en direkt kapitalanskaffning av sammanlagt 40 milj. kronor för år. I
analogi med oljebranschens åtagande beräknades storkonsumenterna komma
att svara för 8 milj. kronor för år. Det sammanlagda beloppet om 48
milj. kronor för år bör enligt kommittén ses i relation till den då uppskattade
oljekonsumtionen, som beräknades stiga från 9 miljoner m3 1956 till
drygt 12 miljoner m3 1962. Detta innebär att investeringskostnader för beredskapslagring
var inräknade i företagens finansieringsplaner med ett belopp,
vilket genomsnittligt för petroleumprodukter av de slag som omfattas
av lagringsskyldigheten, uppgick till drygt 0,5 öre per konsumerad liter vid
periodens början för att vid dess slut sjunka till 0,4 öre.
Med hänsyn till att de lagringsskyldigas bidrag under innevarande period
motsvarar 0,4 öre för liter anser kommittén det naturligt förutsätta samma
insats under den kommande perioden.
En kostnad om 4 kronor/m3 finner kommittén icke kunna spela någon avgörande
roll för oljeprisnivån. Av en inom statens pris- och kartellnämnd
upprättad sammanställning över de ändringar som skett av noterade listpri
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 194 år 1962
ser på eldningsoljor av kvaliteterna 1, 3 och 4 under åren 1959—1961 framgår
nämligen att skillnaden mellan maximi- och minimipriserna utgjort för
kvaliteterna 1 59 kronor/m3, för 3 46 kronor/m3 och för 4 45 kronor/m3.
Härtill kommer att betydande rabatter lämnas på de noterade listpriserna.
Med ledning av konsumtionsprognosen har kommittén beräknat att ett
fortsatt uttag med 4 kronor/m3 kommer att inbringa i genomsnitt omkring
60 milj. kronor för år under den nya lagringsperioden. Härutöver skulle i
genomsnitt för år återstå att finansiera enligt alternativ I omkring 18 milj.
kronor, enligt alternativ II omkring 36 milj. kronor och enligt alternativ III
omkring 52 milj. kronor. Denna andel bör enligt kommittén finansieras genom
ett statligt bidrag i form av ränte- och amorteringsfria lån.
Enär näringslivets representanter i kommittén icke ansett sig kunna biträda
kommittéförslaget rörande finansieringen har kommittén, med hänsyn
till önskvärdheten av enighet i denna fråga, ägnat en betydande del av
sitt arbete åt att söka finna en kompromiss. Någon möjlighet att nå enighet
om ett skäligt belopp för de lagringsskyldigas andel, liggande mellan förutnämnda
60 milj. kronor och de 47 milj. kronor till vilka årskostnaden för
den automatiska lagerökningen beräknats, har emellertid icke funnits. Reservanterna
har nämligen icke ansett sig kunna frångå sin principiella uppfattning
att staten bör bära det ekonomiska huvudansvaret.
Kostnaderna för den i de tre alternativen ingående ökade lagringen av kol
och koks torde enligt kommittén, i likhet med vad som hittills gällt för lagring
av fasta bränslen, böra bestridas av staten inom ramen för den rörliga
kredit som riksdagen ställt till Kungl. Maj :ts förfogande för beredskapslagring.
Kommittén har vidare funnit det skäligt att bidrag från statens sida lämnas
för byggande av skyddade utrymmen i vad avser merkostnaden i förhållande
till oskyddade cisterner. Dessa merkostnader har kommittén beräknat
till 51,1 milj. kronor. Härigenom skulle berörda lagringspliktiga, i
motsats till vad fallet varit under den nuvarande perioden, erhålla full ersättning
för de beräknade merkostnaderna för skyddade lagringsutrymmen
jämfört med byggnadskostnaderna för oskyddade sådana. Detta anses skäligt
med hänsyn till de skärpta lokaliseringskrav som föreslås. Ifrågavarande
merkostnad inryms väl inom de statliga lån, som enligt de redovisade alternativen
kan förutsättas komma att utgå till de lagringsskyldiga.
Det statliga lånebelopp, som under perioden 1963—1969 erfordras såsom
bidrag till finansieringen av investeringskostnaderna för kommitténs alternativ
till förstärkning av lagringsberedskapen, uppgår alltså till i avrundade
belopp
enligt alternativ I 125 milj. kronor,
» II 253 » och
» III 363 »>
Dessa totala lånebelopp bör liksom vad gäller statslånen under den innevarande
lagringsperioden fördelas på dels lån för oskyddad lagring, dels lån
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
för skyddad lagring. Lånebeloppet för oskyddad lagring bör vidare fördelas
mellan de olika oljegrupperna i förhållande till dessas andel i totalkostnaden
med avdrag för merkostnaden för de skyddade lagringsanläggningarna.
För erhållande av lån för såväl oskyddad som skyddad lagring under den
kommande lagringsperioden föreslås gälla samma villkor som de, vilka för
perioden 1958—1962 fastställts genom Kungl. Maj :ts beslut den 25 april
1958 respektive den 22 maj 1959. Som villkor för erhållande av lån för skyddad
lagring bör emellertid därutöver stipuleras att skyddad anläggning, vartill
lån må beviljas, skall dels vara lokaliserad till plats, som godkänts av
tillsynsmyndigheten, dels i fråga om det tekniska skyddet mot bombanfall
och beskjutning vara utförd enligt aktuella krav härutinnan och på sätt som
är godkänt av tillsynsmyndigheten.
Den kommande lagringsperiodens längd och svårigheten att med utgångspunkt
från nu rådande prisläge bedöma den framtida prisutvecklingen motiverar
enligt kommittén att den statliga långivningen indexregleras. För att
lånen skall så nära som möjligt kunna anpassas till det aktuella prisläget
för olja och cisterner har kommittén utarbetat ett förslag till indexreglering
av lånen, vilken innebär en justering av varje års lånebelopp så att det kommer
att motsvara det genomsnittliga prisläget under året före dess utlämnande.
Med hänsyn till angelägenheten av en ökad beredskapslagring av olja förutsätter
kommittén slutligen, att särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten
att underlätta de lagringsskyldigas anskaffning av lånekapital innan kapitalbehovet
kunnat tillgodoses prisvägen.
Övriga frågor
I fråga om värmekraftverkens lagring föreslår kommittén, att basmängdsberäkningen
för kondens- och gasturbinkraftverk bör korrigeras med en
taktor syftande till att utjämna de betydande variationer i bränsleförbrukningen
mellan olika år, som sammanhänger med den på grund av de hydrologiska
förhållandena växlande vattenkraftproduktionen.
Kommittén föreslår vidare, att lagringsskyldighet införes för stadsgasverken
och att lagringsplikten skall avse alla sådana importerade bränslen,
som förbrukas vid framställning av stadsgas till avsalu. Skyldigheten bör
avvägas så att försörjningen med stadsgas blir säkerställd för samma tidslängd
som bränsleförsörjningen i övrigt. Med hänsyn till att någon krigsreserv
icke erfordras och då de för stadsgasverkens beredskapslagring föreslagna
alternativa målsättningarna endast torde medföra en ganska ringa
lagerökning i förhållande till deras nuvarande lagerhållning förutsätter kommittén,
att gasverkens beredskapslagring fullgöres utan statsbidrag.
Beträffande beredskapslagring av traktordrivmedel för jordbruket anser
kommittén, att denna bör ske efter samma linje som beredskapslagringen i
övrigt, d. v. s. i oljehandelns regi och i anläggningar som disponeras av
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
denna. Kommittén ansluter sig sålunda icke till en av traktorbränsleutredningen
i betänkande år 1957 förordad lagring i större enheter vilken helt
skulle bekostas av staten. Ehuru vissa fördelar från ren beredskapssynpunkt
är förbundna med lagring i s. k. farmaggregat, har kommittén heller icke
funnit anledning förorda återinförande av stödåtgärder för ökad anskaffning
av sådana aggregat.
Med hänsyn till det behov som kan uppstå att under skärpta förhållanden
upprätthålla flygförbindelser med omvärlden, finner kommittén det angeläget,
att beredskapslagringen av flygdrivmedel får en sådan omfattning att
samma grad av beredskap uppnås som för övriga oljeprodukter.
Främst för att erhålla en från beredskapssynpunkt fördelaktigare lokalisering
föreslår kommittén att rådande frihet att lagra olja hos annan lagerhållare
begränsas. Lagringsskyldig skall sålunda enligt kommitténs uppfattning
fullgöra lagringsplikten i egna eller förhyrda lagerutrymmen, dock
med möjlighet för tillsynsmyndigheten att i särskilda fall medge dispens.
Den som icke fullgör sin lagringsskyldighet skall även i fortsättningen
erlägga oljeavgift, men denna bör enligt kommittén omräknas med hänsyn
till de enhetspriser för olja och cisterner som ligger till grund för kommitténs
kostnadsberäkningar. För stadsgasverk anses några bestämmelser om
oljeavgift icke erforderliga.
I fråga om den fortsatta kontakten mellan tillsynsmyndigheten och de
lagringsskyldiga har kommittén funnit skäl till ett förenklat förfarande.
Den förordar sålunda, att oljelagringsrådet omorganiseras till ett råd bestående
av representanter för olika kategorier lagringsskyldiga och knutet till
tillsynsmyndigheten.
Reservationen
Reservanterna säger sig dela uppfattningen, att den beredskap på oljeförsörjningens
område som uppnås genom nu pågående femårsprogram bör
förstärkas under sjuårsperioden fram till den 1 januari 1970. De understryker
särskilt att de lagringsskyldiga på grund av beredskapens betydelse för
samhället är villiga att ställa sina organisationer, sin erfarenhet och sitt tekniska
kunnande till förfogande för att samhället därigenom på billigast
möjliga sätt skall kunna åstadkomma en för landet behövlig lagerhållning.
Däremot har reservanterna av principiella skäl och med hänsyn till kostnaderna
icke kunnat biträda kommitténs förslag till kostnadsberäkning för
skyddade lagringsanläggningar och fördelning av investeringskostnader.
Vid beräkningen av investeringskostnadernas storlek har kommittén när
det gäller cisterner för den skyddade lagringen utgått från en genomsnittskostnad
av 200 kronor/m3. Reservanterna hyser den uppfattningen att det
är omöjligt att förutsäga de faktiska kostnaderna, särskilt som utbyggnaden
av den skyddade lagringen skall ske på platser, som är obekanta för
de lagringsskyldiga. Kostnaderna kommer också att skifta starkt beroende
på belägenhet, markförhållanden m. m. Enligt reservanterna måste man
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 19k år 1962
räkna med ett kalkylmässigt överslagspris på lägst 230 kronor/m3 skyddat
lagringsutrymme.
Beträffande finansieringen hyser reservanterna den bestämda uppfattningen
att det väsentligen är en statens angelägenhet att tillgodose vår beredskap
på olika områden. Staten har också tagit initiativ till lagring av åtskilliga,
strategiskt betydelsefulla varor och i samtliga fall står det allmänna
helt för kostnaderna. Endast i den mån lagerhållarna i ett eller annat avseende
har kommersiell nytta av beredskap slagren, kan det vara rimligt att
de får bära häremot svarande andel av det ekonomiska ansvaret.
Jämväl i fråga om oljelagringen har staten under nuvarande utbyggnadsperiod
påtagit sig huvudansvaret, även om detta begränsats på så sätt att
staten svarar för 60 procent och de lagringsskyldiga för 40 procent av finansieringen.
En förutsättning för denna kostnadsfördelning har emellertid varit
att tvångslagringen kunnat anknytas till företagens kommersiella verksamhet.
Det finns enligt reservanternas mening icke några bärande motiv för
att under den kommande perioden frångå principen om statens ekonomiska
huvudansvar. Tvärtom talar — förutom de principiella skälen — en rad
omständigheter för att denna princip bibehålies.
Sålunda framhåller reservanterna att möjligheterna för de lagringsskyldiga
att på konsumenterna övervältra lagringskostnaderna är begränsade
och kan framgent förväntas bli än mer begränsade. Särskilda svårigheter
föreligger därvid för industrin, vars prissättning både vid export och på
hemmamarknaden är starkt beroende av marknadsläget. Under nuvarande
förhållanden på världsmarknaden har svenska tillverkare av t. ex. järn och
cellulosa allt mindre möjligheter att av sina kunder ta ut kostnaderna för
energiskatten. Detta kommer i än högre grad att gälla i fråga om de ytterligare
kostnader, som företagen kommer att åsamkas för oljelagringen. 1 den
mån oljehandeln kan övervältra kostnaderna på konsumenterna betyder detta
en ökning av den allmänna varukostnadsnivån vilket återverkar på lantbruk,
hyror, transporter o. s. v.
Vidare erinrar reservanterna om att statens kostnader för oljelagringen
varit ett av huvudmotiven för energiskatten. Något slopande av denna har
icke aviserats. Att under sådana förhållanden belasta den lagringsskyldiga
industrin och övriga konsumentgrupper med både energiskatt och huvuddelen
av kostnaden för oljelagring är enligt reservanternas uppfattning icke
rimligt.
Reservanterna anför också, att de lagerökningar som är aktuella för den
kommande perioden är av sådan omfattning att de — i den mån de får utnyttjas
— överskrider det kommersiella behovet. Möjligheten att i vissa fall
utnyttja en begränsad del av tvångslagren kan ha motiverat ett visst medansvar
för de lagringspliktiga i fråga om finansieringen under nuvarande
utbyggnadsperiod. Detta motiv kan emellertid icke annat än i undantagsfall
åberopas beträffande den kommande utbyggnadsperioden.
Långtidsutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande framhållit att
det jämsides med fortsatt investeringsökning på den offentliga sidan är
26 Kungl. Maj ds proposition nr 194 år 1962
nödvändigt med en kraftigt stegrad investeringstakt inom industrin om de
av utredningen uppställda målsättningarna för den ekonomiska utvecklingen
skall kunna förverkligas. Utrymmet på kapitalmarknaden kommer därför
sannolikt även i fortsättningen att bli knappt. Det sagda gör det enligt reservanterna
än angelägnare att staten icke begränsar sin andel av ansvaret
för oljelagringens finansiering.
Mot bakgrund härav har reservanterna icke ansett sig kunna godtaga
förslaget att de lagringspliktiga under alla förhållanden skulle svara för 60
milj. kronor av de årliga finansieringskostnaderna. De finner det vidare
otillfredsställande att de lagringsskyldigas ekonomiska förpliktelser fixeras
till ett bestämt belopp innan lagringsmålet och därmed totalkostnaderna blivit
kända.
Utan att ingå på någon detalj diskussion av utredningens argumentering
att en merkostnad av 0,4 öre för liter icke skulle spela någon avgörande roll
för prisnivån, framhåller emellertid reservanterna att pris- och kartellnämndens
sammanställning över ändringar av noterade listpriser på vissa eldningsoljor
icke ger en rättvis bild, bl. a. därför att i tabellen medtagits priser
för första halvåret 1959, då Suezkrisens återverkningar ännu icke hade upphört.
Vidare upptar tabellen listpriser i stället för de verkliga nettopriserna.
Reservanterna föreslår i stället att kapitalanskaffningen skall liksom under
nuvarande utbyggnadsperiod till 60 procent ombesörjas av staten och
till 40 procent av de lagringspliktiga. I fråga om den skyddade lagringen
skall dock staten enligt reservanterna stå för hela finansieringen av lagerutrymme
och vara jämte kostnaderna för varans hantering. Förutsättning
för förslaget är dels att den oskyddade lagringen — såsom utredningen
föreslagit — fritt får lokaliseras, dels att staten garanterar anskaffningen
på den svenska kapitalmarknaden av långfristigt lånekapital för den finansiering
som kommer att åvila de lagringsskyldiga. I den mån legala och
kapitalmarknadsmässiga hinder föreligger måste de alltså undanröjas.
Som motiv för finansieringsförslaget rörande den skyddade lagringen anför
reservanterna att fråga är om en ren krigsberedskap. I motsats till den
under nuvarande period i princip fria lokaliseringen föreslår nämligen kommittén
att den skyddade lagringen i fortsättningen skall förläggas till vissa,
av militära hänsyn bestämda områden. Detta medför att lagren till helt övervägande
del icke kan direkt anknytas till de lagringsskyldigas nuvarande
oljedepåer och distributionssystem och sålunda helt faller utanför den kommersiella
verksamheten.
I sin fortsatta argumentering anför reservanterna att oklarhet råder om
innebörden av begreppet automatisk lagerökning. I den av riksnämnden
gjorda utredningen, som legat till grund för kommitténs arbete, har begreppet
givits en annan innebörd än som redovisas i betänkandet. I detta har
nämligen även medräknats de varukvantiteter som ingår i den skyddade
lagerhållningen vilket enligt reservanternas mening är felaktigt. Omfattningen
av dessa kvantiteter bestämmes av rent militära behov och står alltså
icke i någon »automatisk» relation till konsumtionsutvecklingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 19i år 1962
27
Reservanterna anför vidare, att oberoende av vilken av dessa båda innebörder
man ger den automatiska lagerökningen, så medför denna mycket
betydande kostnader. Skall de lagerskyldiga under alla förhållanden bära de
kostnader, som hänför sig till bibehållandet av en i förhållande till konsumtionen
oförändrad beredskap, leder detta till en fullständig omfördelning
av det ekonomiska ansvaret för beredskapslagringen av olja. Ålägges de
lagringspliktiga jämväl att bekosta viss del av en förstärkt beredskap stiger
deras kostnadsandel ytterligare. Därest de lagringspliktigas ansvar i enlighet
med kommittéförslaget fastställes till ett årligt belopp av 60 milj. kronor
medför detta en ansvarsfördelning för ifrågavarande beredskapsåtgärd, som
enligt reservanterna helt avviker från vad som för närvarande gäller på
området. Bärande skäl saknas enligt dessa för en sådan avvikelse som för
övrigt skulle öppna betänkliga perspektiv med avseende på beredskapslagringen
av andra för försvaret eller folkförsörjningen nödvändiga varor.
Remissyttrandena
Över oljelagringskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits
av överbefälhavaren, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, statens jordbruksnämnd,
kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, oljelagringsrådet, centrala driftledningen,
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, Hushållningssällskapens
förbund, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens folk,
Svenska gasverksföreningen, Svenska lantmännens riksförbund, Svenska
petroleum institutet, Svenska stadsförbundet, Svenska stenkolsimportörers
förening, Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges industriförbund — som
bifogat yttrande från Sveriges kemiska industrikontor — och Sveriges lantbruksförbund.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden
från Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund.
Kommitténs uppfattning om behovet av ökad beredskapslagring
av olja vinner anslutning hos remissinstanserna.
Överbefälhavaren framhåller att möjligheterna att genomföra militära
operationer till stor del beror på om drivmedelsförsörjningen fungerar på
ett tillfredsställande sätt.
Överstgrelsen för ekonomisk försvarsberedskap erinrar om att i underdånig
skrivelse den 22 november 1960 — vilken skrivelse tjänat som underlag
för kommitténs överväganden — dåvarande riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap påvisat hurusom det även framgent blir nödvändigt med
cn omfattande beredskapslagring av importdrivmedel och bränslen. De i
skrivelsen framförda synpunkterna på behovet av en sådan lagring har enligt
överstyrelsen beaktats av kommittén. Vid överväganden rörande den
framtida beredskapslagringen bör man särskilt beakta att konsumtionsprognosens
siffror är att betrakta som minimisiffror.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 19b år 1962
Från sina utgångspunkter betonar statens jordbruksnämnd likaså angelägenheten
av att en ökad beredskapslagring av drivmedel kommer till
stånd.
Statskontoret anför att av betänkandet framgår den allt större roll för landets
energiförsörjning som oljan kommit att spela såväl vad beträffar konsumtionen
i absoluta tal som vad angår den relativa andelen i den totala
energiförbrukningen. Med hänsyn till den väntade konsumtionsutvecklingen
och omställningssvårigheterna från importerade till inhemska drivmedel
och bränslen kan störningar i oljetillförseln antagas få snabbt verkande och
oförmånliga konsekvenser för samhällslivet i alla dess förgreningar. Mot
bakgrunden härav framstår det såsom angeläget att vår oljeberedskap icke
blott uppehälles i nuvarande omfattning utan även såvitt möjligt relativt
förstärkes.
Riksförbundet landsbygdens folk erinrar om att vårt land genom den tekniska
utvecklingen blivit alltmer beroende av fortlöpande import av flytande
drivmedel och bränslen, varför en omfattande beredskapslagring av dessa
är nödvändig om vi med framgång skall kunna vidhålla vår neutralitetspolitik.
Sveriges industriförbund, till vars yttrande Svenska vattenkraftföreningen
ansluter sig, delar kommitténs uppfattning, att en tillfredsställande beredskapslagring
av petroleumprodukter är en oeftergivlig förutsättning för folkhushållets
förmåga att i fall av avspärrning tillfredsställa vårt lands försörjnings-
och försvarsbehov. I sammanhanget understryker förbundet, att
konsumtionsprognosen naturligen innehåller felmöjligheter och att utvecklingen
kan bli en annan än den av kommittén förutsatta. Kooperativa förbundet
ansluter sig helt till såväl majoritetsbetänkandets som reservationens
uttalanden beträffande den för vår beredskap såväl under eventuella
avspärrnings- som krigsförhållanden så utomordentligt betydelsefulla lagringen
av oljor.
Utan att för egen del taga ståndpunkt till storleken av lagringsbehovet,
vilket ståndpunktstagande uppenbarligen bör ske med beaktande av alla
kända civila och militära faktorer, framhåller Svenska petroleum institutet
till ledning för statsmakternas bedömande av behovet av ökad lagring, att
det ur svensk försörjningssynpunkt självfallet är av värde att kunna lita på
en hög beredskapslagring av petroleumprodukter. Avgörande för tidigare
uppställda lagringsmål torde bl. a. ha varit de långa transportvägarna och
importens sårbarhet. Under femårsperioden 1958—1962 har emellertid raffinaderikapaciteten
i Västeuropa ökat och beräknas stiga ytterligare. Detta
innebär, att Sverige numera får en betydande del av sina petroleumprodukter
från raffinaderier i Västeuropa. Transportvägarna till Västeuropa har
förkortats avsevärt genom bl. a. de nytillkommande produktionsområdena i
Libyen, Sahara och Nigeria och de utbygges för närvarande med råoljeledningar,
vilket kommer att minska sårbarheten av transporterna dit. Överskottet
av tankfartyg beräknas fortvara under ett antal år. Vidare demonstrerade
Suez-krisens lösning på kortare tid än ett halvår värdet av våra
goda kontakter med de stora internationella oljeföretagen.
Kungl. Maj.ts proposition, nr 19i år 1962
29
Kommerskollegium framhåller, att vid bestämmande av 1 a g r i n g s in å 1
bör beaktas i vad mån risken för avspärrning kan bedömas bli större eller
mindre under nästa lagringsperiod än under den nu löpande, då lagringsmålet
torde ha bestämts under intryck av Suez-krisen 1956. Sedermera har
emellertid de svenska raffinaderiernas kapacitet ökat liksom möjligheten
att få olja från olika leverantörer. Nuvarande leverantörer kan vidare, exempelvis
då ishinder hotar, snabbt öka sina leveranser på grund av att de
under senare år kraftigt byggt ut både tanktonnage och raffinaderier. Kollegiet
understryker vidare angelägenheten av att, så långt det är görligt, begränsa
lagringskostnaderna, vilka fördyrar varan och under alla förhållanden
i sista hand drabbar konsumenterna och därmed måhända också delar
av vår exportindustri, där varje kostnadsökning kan menligt påverka konkurrenskraften.
Det »döda kapitalet» bör vara så litet som möjligt.
Beredskapslagren bör icke vara större än att under krig och avspärrning
de från allmän synpunkt angelägna behoven kan tillgodoses under en på
förhand bestämd, lämpligt avpassad tidrymd. Uppenbart är nämligen att, om
oljetillförseln till vårt land kan förutses bli avskuren under längre tid, konsumtionen
måste kraftigt beskäras och då i första hand den mera umbärliga
och lyxbetonade förbrukningen. I sammanhanget bör beaktas att —
frånsett de direkta kostnaderna — en alltför omfattande beredskapslagring
måste vara förknippad med betydande nackdelar. Svårigheten att på ett
ändamålsenligt sätt kunna omsätta lagren blir påtaglig, och hela systemet
kommer att bli tungrott och krångligt. Det bör då uppmärksammas att
branschen vid sidan av beredskapslagren måste upplägga ej obetydliga kommersiella
lager för den växande löpande konsumtionen.
Frågan om lagringsmål under den kommande perioden har behandlats
även av andra remissinstanser. Sålunda förordar överbefälhavaren under
hänvisning till de nuvarande lagrens placering ett genomförande av alternativ
III och enligt överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap bör lagringsmålet
icke sättas lägre än detta alternativ. Kooperativa förbandet förordar
likaså det högsta alternativet. Sveriges industriförbund har med tillfredsställelse
noterat den föreslagna förstärkningen av beredskapen.
Såvitt statens jordbruksnämnd kan finna synes det högsta lagringsalternativet
icke tillgodose den målsättning för jordbrukets drivmedelsförsörjning
som nämnden anser principiellt riktig. Av finansiella skäl torde en mer
omfattande lagring icke kunna förverkligas redan under den kommande perioden.
Alternativ III tillgodoser dock en rimlig beredskap även för jordbruket.
Skulle ett lägre alternativ väljas måste det emellertid enligt nämnden
kompletteras med en särskild lagring för jordbrukets traktorer upp till det
högsta alternativet.
Sveriges lantbruksförbnnd och Svenska lantmännens riksförbund noterar
i sill gemensamma yttrande med tillfredsställelse kommitténs uttalande,
att vid utformningen av de framlagda alternativa lagringsmålen jordbrukets
behov beaktats i full utsträckning enligt jordbruksnämndens bedömningar
avseende månadsbelioven vid olika krisfall.
Svenska stenkolsimportörers förening ifrågasätter, under framhållande av
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 19b år 1962
vissa fördelar med kol- och kokslagring, om icke den föreslagna beredskapslagringen
av koks bör utökas avsevärt.
Beträffande lokalisering, skyddad lagring och inlagring
finner överbefälhavaren det väsentligt att lagren genom lämpliga
1''ortifikatoriska anordningar eller spridning ges erforderligt skydd och lokaliseras
på ett sätt som tillgodoser totalförsvarets behov, överbefälhavaren
understryker också betydelsen av att lagringsbestämmelserna utformas så att
tillsynsmyndigheten får möjlighet verka för att spridning av oskyddade anläggningar
till inlandet och mindre kustorter kommer till stånd, liksom att
de enskilda objekten ges en mot kravet på skydd mot vapenverkan lämplig
storlek.
Av beredskapsskäl och med beaktande av hittills vunna erfarenheter av
oljelagringen anser statskontoret i likhet med kommittén det nödvändigt
att bindande regler införes beträffande lokaliseringen av de för krigsreserven
av drivmedel avsedda skyddade utrymmena samt att inlagringen av olja
hos annan lagerhållare begränsas. Kommerskollegium biträder uppfattningen,
att de ansvariga myndigheterna och icke branschen bör bestämma platsen
för den i skyddade lagerrum inrymda krigsreserven.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap ansluter sig till kommittéförslaget
rörande lokaliseringen av den skyddade lagringen och att myndigheterna
skall uppmuntra och underlätta genomförandet av lagringspliktigas
eventuella planer att fullgöra lagringsskyldigheten av eldningsoljor i
skyddade utrymmen. Beträffande lokaliseringen av den oskyddade lagringen
finner överstyrelsen det otillfredsställande att frågan icke kunnat lösas efter
de av dåvarande riksnämnden i den tidigare omnämnda utredningen angivna
riktlinjerna, d. v. s. genom föreskrifter, som meddelats i administrativ
väg, om en fördelning av denna lagring mellan vissa större geografiska
områden. En viss ökad spridning bör visserligen kunna påräknas genom den
av kommittén förordade begränsningen i inlagringsrätten men detta kan
icke anses tillräckligt.
Centrala driftledningen anser att dispens från skyldigheten att lagra i
egna eller förhyrda cisternutrymmen bör kunna beviljas kraftföretagen med
hänsyn till deras möjlighet att genom det hopmaskade kraftledningsnätet
producera kraft för varandras räkning. Denna möjlighet kommer att utnyttjas
på så sätt, att landets värmekraftanläggningar i största möjliga utsträckning
köres i turordning efter produktionsekonomin oberoende av vilket
kraftföretag, som har behovet. Det kan under vissa förhållanden vara
lämpligt att låta lagringsskyldigheten i princip falla på det kraftköpande
företaget i stället för på det som producerat kraften. Därigenom erhålles
en ökad spridning av beredskapslagren samtidigt som en komplicerad avräkning
av lagringskostnader undvikes. Förhållandet kan enkelt regleras
genom att ifrågavarande kraftköpare åtager sig inlagring.
Sveriges industriförbund framhåller att den lagringsskyldige — om än
efter att ha tagit del av tillsynsmyndighetens eventuella synpunkter — själv
skall bestämma platsen för de oskyddade lagrens placering. Industriför
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 194- år 1962
bundet påpekar också att förslaget att beredskapslagren skall förvaras i egna
eller förhyrda utrymmen givits en alltför kategorisk utformning. Det synes
angeläget, att de föreslagna bestämmelserna icke gives en vidsträcktare tilllämpning
än som betingas av motivet att främja en från beredskapssynpunkt
önskvärd spridning av lagren. Även framgent bör två eller flera lagringsskyldiga
ha möjlighet inrätta ett gemensamt lager, något som väl i och
för sig är förenligt med paragrafens lydelse. I förekommande fall bör också
inlagring kunna ske hos annan lagringsskyldig konsument.
Svenska petroleum institutet anför att samtliga oljeföretag är beredda att
framlägga sina utbyggnadsplaner för tillsynsmyndigheten och taga del av
dennas synpunkter. Institutet betonar dock, att beslut om lokalisering av
oskyddade lagringsutrymmen måste fattas av den lagringsskyldige. Dessutom
har institutet beträffande den skyddade lagringen förordat att etappmålet
framskjutes ett år till 1967. Som skäl härför anföres organisatoriska
förhållanden samt önskemål att avvakta resultatet av vissa tekniska undersökningar
ävensom möjligheten att beakta driftserfarenheter från tidigare
färdigställda anläggningar.
Kooperativa förbundet förordar, att lokaliseringen av oskyddade lagringsutrymmen
såvitt möjligt bibehålies fri och att i motsatt fall hänsyn tages till
de lagerhållande företagens därigenom åsamkade särskilda kostnader. Förbundet
påpekar vidare att därest rätten att inlagra olja hos annan lager - hållare begränsas, så synes de oljeförbrukande industriföretagen därigenom
kunna komma att påläggas extra investerings- eller hyreskostnader. För större
företag eller företagskoncerner kan dessa bli av betydande storleksordning.
Kommitténs förslag till beräkning av investeringskostnaderna
för att genomföra de tre alternativa lagringsmålen har rönt vissa
erinringar medan förslaget om indexreglering av de statliga lånen
lämnats utan erinran.
Statskontoret finner det sistnämnda förslaget välgrundat med hänsyn till
lagringsperiodens längd och ovissheten om den framtida prisutvecklingen.
I sammanhanget anför ämbetsverket även att särskild uppmärksamhet bör
ägnas frågan om storleken av merkostnaderna för skyddade anläggningar
i förhållande till oskyddade. I den mån kostnaderna mer väsentligt skulle
komma att överstiga normvärdet torde skäl tala för att efter prövning i varje
särskilt fall låta lån utgå helt eller delvis även för överskjutande kostnad.
Med hänsyn till den bundna lokaliseringen torde vidare driftskostnaderna
olika skyddade anläggningar emellan komma att visa större variationer än
tidigare. Statskontoret förutsätter att skälig hänsyn tages härtill vid fördelning
av de nya projekten.
Även överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap uttalar sin anslutning
till förslaget om indexreglering. Överstyrelsen finner mot bakgrunden
av sina erfarenheter i fråga om kostnaderna för uppförande av bcrgrumsanläggningar
för beredskapslagring heller icke skäl till erinran mot kommitténs
kostnadsberäkningar.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr Idb år 1962
Ehuru de föreslagna enhetspriserna för oljeprodukterna icke framstår
som idealiska för sitt ändamål, understryker statens pris- och kartellnämnd,
att den för närvarande icke ser sig i stånd att förorda någon annan mer
exakt beräkningsmetod.
Kommitténs kostnadsberäkningar förutsätter enligt Svenska petroleum institutet,
att de skyddade lagringsutrymmena skall utföras som oinklädda
cisterner. Kostnader för automatiska pumpar och hissar har emellertid icke
medtagits i beräkningarna. Institutet anser sistnämnda anordningar erforderliga,
om lagren skall kunna placeras och skötas betryggande under
grundvattennivån samt produktvandring och gasbildning skall kunna undvikas.
Sveriges industriförbund erinrar om att kommittén vid sina beräkningar
av lagringskostnaderna för eldningsoljor med hänsyn till möjligheten att
utnyttja vinterdispensen reducerat anskaffningskostnaden för olja med
15 procent. Denna beräkningsgrund är, som kommittén redovisat, resultatet
av en kompromiss. Det är emellertid enligt industriförbundets bestämda
uppfattning oriktigt att vid beräkningarna av de totala kostnaderna för programmets
genomförande göra en dylik kostnadsreduktion. Rätten att utnyttja
vinterdispensen bör naturligen beaktas vid fördelningen mellan staten
och de enskilda av det ekonomiska ansvaret för lagerutbyggnaden, men den
reducerar på intet sätt totalkostnaden för utbyggnaden av lagren till »toppkvantitet».
De angivna totalbeloppen blir genom kommitténs beräkningsgrund
vilseledande, eftersom kostnaderna i verkligheten kommer att ligga
högre än som angivits. Beräkningsgrunden medför i själva verket en »dold»,
extra övervältring av ekonomiskt ansvar på de för eldningsolja lagringsskyldiga.
Förbundet förutsätter att vid den fortsatta behandlingen av ärendet
kostnaderna räknas om så att de verkliga totalbeloppen kommer fram.
Vad beträffar finansieringen av investeringskostnaderna har kommitténs
förslag till kostnadsfördelning icke berörts av flertalet statliga remissinstanser.
Företrädarna för näringslivet har allmänt uttalat sin anslutning
till reservanternas uppfattning i frågan.
Vattenfallsstyrelsen, som ansluter sig till kommittéförslaget, efterlyser
möjlighet för styrelsen att liksom de icke statliga kraftföretagen erhålla
bidrag till finansieringen.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser sig icke ha anledning
att närmare ingå på finansieringsfrågan men understryker angelägenheten
av att finansieringssynpunkter icke får verka hindrande för genomförande
av en ökad lagring upp till det av kommittén som alternativ III
föreslagna målet. Överstyrelsen framhåller vidare, att om den av kommittén
föreslagna utökade lagringen av fasta bränslen kommer till stånd, kan
en utökning av den hos riksgäldskontoret upplagda rörliga krediten för överstyrelsens
inköpsverksamhet komma att erfordras, eftersom finansieringen
av denna lagring avses skola bestridas av statsmedel.
Statskontoret, som erinrar om att meningsmotsättningarna inom kommittén
rörande kostnadsfördelningen är av principiell art, är väl medvetet om
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
33
alt olika uppfattningar i denna ytterligt intrikata avvägningsfråga kan göra
sig gällande. Vid en förstärkning av beredskapen synes rimligt att de lagringsskyldiga
deltar i finansieringen av denna i viss omfattning. Ett belopp
av 0,4 öre för liter konsumerad olja torde härvidlag få anses skäligt. För
egen del kan ämbetsverket sålunda ansluta sig till kommittéförslaget.
Av de stora ansträngningar, som i kommittén lagts ned för att nå fram
till en kompromisslösning, drar fullmäktige i riksgäldskontoret den slutsatsen
att även de statliga representanterna i kommittén i själva verket
ansett rimligt att staten påtager sig ett något vidare engagemang i fråga
om finansieringen än vad kommittén slutligen föreslagit. För egen del har
fullmäktige vid sin bedömning av föreliggande spörsmål funnit skäl tala
härför, detta främst med hänsyn till att uppehållandet av en hög beredskap
på förevarande område måste i rådande läge anses vara en statlig angelägenhet
av utomordentlig vikt. De under senare år väsentligt ökade intäkterna av
energiskattemedel liksom de föreslagna skärpningarna i fråga om lokaliserings-
och inlagringsbestämmelserna synes fullmäktige jämväl böra leda till
en från oljehandelns synpunkt något generösare bedömning av finansieringsfrågan.
Fullmäktige finner det dock vanskligt att utan en ingående penetrering
av hela det hithörande problemkomplexet ange efter vilka linjer
en lösning bör sökas, som bättre än det av kommittén framlagda förslaget
tillgodoser föreliggande skilda synpunkter och uppfattningar.
Kommer skollegium hyser beträffande kostnadsansvaret för lagring av oljeprodukter
den principiella inställningen, att staten i allt väsentligt bör stå
för sådan lagring vilken sträcker sig över den för normala förhållanden
avpassade, av näringslivet ombesörjda lagerhållningen, d. v. s. den kommersiellt
betingade. I fråga om krigsreserven framhåller kollegiet att staten
ensam bör betala de med lagringen av denna förknippade utgifterna.
I de fall skyddade lagringsutrymmen är så belägna, att de på vanligt sätt
kan utnyttjas av de lagringspliktiga, skall dock staten betala merkostnaden
och de lagringsskyldiga grundkostnaden, i den mån denna rymmes inom
den totala kostnadsram som bestämmes för dem. Kollegium delar kommittéminoritetens
uppfattning att ersättning för kostnad för skyddad lagring
skall utgå med belopp motsvarande den lagringsskyldiges faktiska kostnad
och icke som majoriteten föreslagit med ett standardbelopp för kubikmeter
lagerutrymme.
När det gäller avspärrningsreserven menar kollegium att kostnaderna för
sådan lagring, som har ren beredskapskaraktär, bör bestridas av statsmedel.
I detta fall är det emellertid betydligt svårare att bestämma gränsen
mellan lagring av huvudsakligen kommersiella skäl och statliga beredskapsskäl.
Kommitténs ståndpunkt, att det skulle vara skäligt om de lagringspliktiga
för den blivande tvångslagringen finge betala ett belopp, motsvarande
0,4 öre per liter förbrukad olja, kan icke godtagas av kollegium
under annan förutsättning än att beloppet motsvarar kostnaden för den del
av lagringen som rimligen bör åläggas dem. I annat fall kan med fog hävdas
att fråga är om eu — utöver den utgående energiskatten — mer eller mindre
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
långt gående förtäckt beskattning. Frågan måste bedömas med hänsyn till
vad som ter sig rimligt och riktigt med hänsyn till de lagringspliktigas förhållanden.
Såtillvida torde det allmännas och de lagringspliktigas intressen
sammanfalla som det kan antagas att en om sina kunder mån företagare
rimligen måste hålla ett lager, vilket icke endast är tillräckligt för den löpande
förbrukningen utan också kan tillgripas för att under någon tid tillgodose
kunderna, om oljetillförseln till Sverige av någon oförutsedd anledning
skulle skäras av. Vidare bör uppmärksammas att vårt land i åtskilliga
för hela samhället ytterst viktiga hänseenden blivit alltmer beroende av oljeprodukter,
samt att staten — ehuru detta kan vara ägnat att väcka betänkligheter
från beredskapssynpunkt — låtit importen och användningen
av dessa produkter utvecklas fullt fritt och sålunda icke genom reglerande
åtgärder sökt minska nämnda beroende. Det ligger dock i sakens natur,
att åtgärder av detta slag icke är önskvärda, allraminst från oljehandelns
och storkonsumenternas synpunkt, och att uppläggande av beredskapslager
därför är att föredraga. Med hänsyn härtill kan med visst fog hävdas att
både importörerna och de större förbrukarna bör taga på sig ett visst ansvar
för att oljeprodukter under någon tid finnes att tillgå också under avspärrning.
Enligt kollegiets åsikt kan icke skäligen krävas mer av de lagringsskyldiga
än att de skall hålla ett reservlager som är tillfyllest för att i
händelse av avspärrning täcka en normal förbrukning under ett kvartal.
Detta innebär, att ett avspärrningslager bör uppgå till omkring 25 procent
av årsförbrukningen.
Kollegium framlägger ett förslag till kostnadsfördelning där kollegiet
tar konsumtionsökningen under perioden 1963—1969 till utgångspunkt.
Med bortseende från hittillsvarande utbyggnad av reservlagren och kostnadsfördelningen
beträffande denna har kollegiet beräknat att de lagringspliktigas
kostnadsansvar för nämnda sjuårsperiod skall omfatta drygt 1
milj. m3 eller ett belopp av omkring 240 milj. kronor, d. v. s. i genomsnitt
cirka 34 milj. kronor årligen.
Instämmanden i den av reservanterna uttalade uppfattningen att beredskapslagringen
av olja väsentligen är en statens angelägenhet och att motiv
saknas för att under den kommande perioden frångå principen om statens
ekonomiska huvudansvar har gjorts av Hushållningssällskapens förbund,
Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska gasverksföreningen,
Svenska lantmännens riksförbund, Svenska petroleum institutet,
Svenska stadsförbundet, Svenska stenkolsimportörers förening, Sveriges industriförbund
och Sveriges lantbruksförbund.
Svenska petroleum institutet anser det vara en självklar konsekvens av den
av kommittén uttalade uppfattningen om totalförsvarets beroende av oljelagringen,
att staten och alltså samtliga medborgare får bära en sådan typisk
försvarskostnad. Begreppet »den automatiska lagerökningen» finner
institutet missvisande och betonar att den av den automatiska lagerökningen
föranledda investeringskostnaden praktiskt taget helt faller utanför investeringsbehovet
för den kommersiella verksamheten. Detta har beaktats av
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 19i år 1962
1955 års oljelagringskommitté och bestyrkes av att staten lämnar stora bidrag
till den nuvarande utbyggnaden. Det finns därför inga skäl att lägga
kostnaden för den automatiska ökningen på de lagringsskyldiga.
Institutet understryker, att det icke kan vara riktigt att uttaga ett lika
belopp per kubikmeter konsumerad vara för att täcka investeringskostnaden.
Visserligen har de lagringsskyldigas representanter i 1955 års oljelagringskommitté
om än med stor tvekan gått med på att de lagringsskyldiga
under innevarande period skall svara för ett belopp motsvarande 4 å 5 kronor/m3.
Deras andel i en fortsatt ökning av lagerhållningen bör emellertid
icke göras beroende endast av den beräknade konsumtionsökningen, eftersom
även andra faktorer påverkar behovet av lagerhållning i landet.
Uppfattningen att en kostnad av 4 kronor/m3 icke kan spela någon avgörande
roll med hänsyn till skillnaden mellan maximi- och minimipriser under
senare år är missvisande, då prisvariationen framförallt beror på ändringar
i priset på importvaran och på ändringar i frakten för den försålda
varan. Vidare måste frånräknas de rabatter, som regelmässigt lämnats i
tider av varuöverskott. Institutet vitsordar, att en kostnad av 4 kronor/m3
utgör en mycket väsentlig del av oljeföretagens nuvarande marginal vid försäljning
av eldningsoljor.
Sveriges industriförbund anför sammanfattningsvis att lagringsskyldiga
konsumenter under inga omständigheter bör åläggas större andel av kapitalfinansieringen
än den av reservanterna föreslagna eller 40 procent av totalkostnaderna
och att, om industrin ålägges deltaga i finansieringen, dess
möjligheter härtill bör underlättas. Redan de löpande kostnaderna — vilka
icke gjorts till föremål för utredning och otvivelaktigt kan uppgå till avsevärda
belopp — innebär en belastning som dock alltfort synes kunna bäras
av industrin.
I sina motiveringar framhåller industriförbundet att om man betraktar
enbart den del av lagringen som berör storkonsumenterna, nämligen den
oskyddade, så blir kostnadsfördelningen ännu ogynnsammare för de lagringspliktiga
än enligt lagringsprogrammet i dess helhet.
Liksom reservanterna finner industriförbundet det anmärkningsvärt att
den enskilda delen av kapitalanskaffningen fixerats till ett bestämt belopp
innan lagringsmålet för perioden bestämts. Hyser man — såsom även kommittémajoriteten
— den uppfattningen, att det allmänna skall deltaga i finansieringen,
bör det allmännas ansvar bestämmas till viss procent av kostnaderna
och icke enbart bli beroende av det lagringsmål som må komma
att fastställas och, om detta sättes tillräckligt lågt, t. o. m. kunna bestämmas
till 0. Härtill kommer, att om konsumtionstillväxten blir mindre än beräknat
så ökar exempelvis kostnadsbelastningen per kubikmeter försåld vara
i motsvarande mån.
Industriförbundet anser vidare alt kommitténs utgångspunkt beträffande
de lagringspliktiga storkonsumenternas fortsatta bidrag till finansieringen
är felaktig. Det understryker att huvudförutsättningen för konsumenternas
hittillsvarande deltagande i kapitalfinansieringen icke uppfyllts. Konkur
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
rensförhållandena inom oljebranschen har nämligen enligt förbundet varit
sådana att storkonsumenterna icke torde ha erhållit någon prisreduktion,
svarande mot den kostnadsbesparing som oljedistributörerna förväntades
göra genom att lagringsskyldigheten för viss kvantitet överflyttades på dem.
Någon ändring i detta förhållande väntar sig icke förbundet och heller icke
att konsumenterna kommer att få någon nämnvärd kommersiell nytta av
den föreslagna lagerökningen. Möjligheterna att övervältra kostnaderna på
konsumenterna bedömer förbundet som synnerligen begränsade, särskilt då
för exportindustrin.
Vidare framhåller industriförbundet det oriktiga i att lagringspliktiga
konsumenter tvingas bidraga till lageruppbyggnaden med såväl energiskatt
som direkta utgifter för sin andel i lagringsplikten. Samma eller
liknande uppfattning redovisas också av Kooperativa förbundet, Riksförbundet
landsbygdens folk, Svenska stenkolsimportörers förening, Svenska
petroleum institutet och Sveriges tantbruksförbund. Institutet påpekar att
skatten vid dess införande beräknades komma att ge årliga intäkter på omkring
375 milj. kronor varav omkring en femtedel skulle disponeras för oljelagring.
Enär energiskatten för budgetåret 1962/63 beräknas till 620 milj.
kronor skulle en femtedel av densamma täcka kostnaderna även för det dyraste
lagringsmålet i kommittébetänkandet.
Kommerskollegium erinrar om att i samband med genomförandet av 1957
års lagstiftning beslöts såsom stöd för beredskapslagring av olja viss befrielse
från beskattning avseende den vid denna tid utgående investeringsavgiften.
Skäl av liknande slag och styrka kan nu anföras för eu befrielse från
allmän varuskatt för materiel som förvärvas för att fullgöra beredskapslagringen.
Sådan befrielse förordas jämväl av Svenska petroleum institutet
och Sveriges industriförbund.
Reservanternas förslag, att staten bör garantera anskaffningen av
kapital biträdes av Kooperativa förbundet, Svenska petroleum institutet
och Sveriges industriförbund under hänvisning till befarad kapitalknapphet.
Fullmäktige i riksbanken anser sig icke kunna göra några utfästelser beträffande
möjliga emissionstillstånd i framtiden. Sådana tillstånd måste bli
beroende på hur läget på kapitalmarknaden kan utveckla sig från tid till
annan under inflytande av såväl utbud som efterfrågan. Även om utbudet
av långfristigt kapital för närvarande synes vara i stigande, kan man icke
bortse från att även efterfrågan från såväl statens och bostadsbyggandets
som näringslivets sida sannolikt kommer att växa. Om det relativt balanserade
läge som i dag råder på marknaden skulle komma att bestå, torde
man emellertid kunna förutse, att utrymme kommer alt finnas för den
långfristiga finansiering som kan visa sig erforderlig för lagringsprogrammets
genomförande.
Kommittéförslaget om beredskapslagringen för värmek raftve r k
biträdes av vattenfallsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
centrala driftledningen och Svenska vattenkraftföreningen. De två
sistnämnda instanserna föreslår dessutom att tillsynsmyndigheten får rätt
att på särskild begäran medgiva kraftindustrin att under torrår tillfälligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1902
37
utnyttja beredskapslagren utöver vad den 30-procentiga vinterdispensen
medger. Medgivande härtill kan nu lämnas av Kungl. Maj:t exempelvis vid
onormalt lång isavspärrning som följd av ogynnsamma väderleksförhållanden.
Sådana förhållanden i form av onormal torka eller kyla kan innebära
att värmekraftverken måste utnyttjas mer än normalt. Detta mindre sannolika
behov bör då få täckas genom att beredskapslagren tillfälligt utnyttjas.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap har icke något att erinra
mot kommitténs förslag i fråga om beredskapslagring för stadsgasv
e r k, medan kommerskollegium anser att tillräckliga skäl saknas för att
utsträcka regleringen till stadsgasverken.
Svenska gasverksföreningen och Svenska stadsförbundet hemställer att
lagförslaget beträffande lagringsregler och lagringsmål för stadsgasindustrin
icke genomföres, utan att beredskapen på området upprätthålles genom
ett intimt samarbete mellan berörda myndigheter, stadsgasindustrin och gasverksföreningen.
Som stöd för denna uppfattning hänvisar de båda remissinstanserna
till dels att industrin under sin mer än 100-åriga existens varit
skyldig upprätthålla en så god beredskap att konsumenterna icke utsätts för
avbrott i leveranserna, dels att de enskilda stadsgasverken är offentliga verk
och därigenom intar en särställning i förhållande till andra lagringsskyldiga.
Lagren av råvaror för framställning av stadsgas har därför regelmässigt
överstigit vad som är kommersiellt motiverat. Gasverksföreningen pekar
i sin argumentering vidare på likheten mellan ett stadsgasverk som levererar
energi för uppvärmning och varmvattenberedning samt ett ävenledes
kommunalägt kraftvärmeverk som för samma ändamål levererar varmvatten
eller ånga. Endast för stadsgasverket föreslår kommittén andra lagringsregler
och -mål än för övriga lagringsskyldiga.
Därest den föreslagna lagringsskyldigheten för stadsgasindustrin införes,
hemställer Svenska petroleum institutet, Svenska gasverksföreningen och
Svenska stadsförbundet att samma ekonomiska principer tillämpas för denna
som för övriga lagringsskyldiga. Enligt stadsförbundet föreligger inget
sakligt motiv att i finansieringshänseende placera stadsgasindustrin i särställning
i förhållande till näringslivet i övrigt. Man bör icke vidtaga åtgärder
som försämrar konkurrenskraften för stadsgasen gentemot övriga bränsleslag.
Gasverksföreningen framhåller, att även om skillnaden mellan vad
stadsgasverken hittills haft i lager och de av kommittén föreslagna lagringsmålen
är relativt begränsad, kan detta förhållande icke i och för sig
utgöra ett motiv till att lagringsskyldighet skall åläggas stadsgasindustrin
utan statsbidrag.
I fråga om de råvaror för stadsgasframställning, som enligt kommitténs
förslag skall omfattas av lagringsskyldighet, erinrar Svenska gasverksföreningen
om den strukturförändring stadsgasindustrin för närvarande genomgår
genom övergång från kol till petroleumprodukter. Även om de av kommittén
föreslagna speciella reglerna för denna industris beredskapslagring
- vilka accepterats av föreningens styrelse under vissa förutsättningar —
kan tillämpas för såväl kol som petroleumprodukter, så har det efter ytterDihang
till riksdagens protokoll 1i)62. I samt. Nr 1!)4
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 194 år 1962
ligare överväganden inom föreningen visat sig olämpligt att i övrigt jämställa
de två råvarutyperna.
För oljegasverk, som helt eller delvis använder olja, varvid med olja avses
samtliga för framställning av stadsgas till avsalu använda petroleumprodukter,
föreslår gasverksföreningen att samma regler och lagringsmål
tillämpas som för andra lagringsskyldiga. I fråga om kolgasverken anser
föreningen att kommittén icke beaktat, att en viss del av stadsgasförbrukningen
vid ett skärpt beredskapsläge kan ersättas med koks som dessa verk
själva producerar och har i lager. Den apparatur för värme- och varmvattenberedning,
som finns hos abonnenterna, kan vidare enligt föreningen i stor
utsträckning relativt lätt och med begränsade kostnader ställas om från gastill
kokseldning. Det för en sådan omställning erforderliga materialet, de
personella resurserna och transportorganisationen finns tillgängliga inom
stadsgasindustrin.
Vid bestämmandet av lagringsmålen för stadsgasindustrin är det enligt
gasverksföreningen nödvändigt att erforderlig hänsyn tages till att kommittén
dels utgått från att kol och koks utom för stadsgasindustrin helt
kommer att beredskapslagras av staten, dels vid bestämmandet av den totala
energibalansen medräknat de lager av koks, som finns vid stadsgasverken.
Om vidare kolgasverken icke behöver upprätthålla koksproduktion
i full omfattning vid ett skärpt beredskapsläge, är dessa ej längre hänvisade
till de av kommittén som specialbränslen betecknade gas- och kokskolen.
Möjligheter föreligger då för dessa verk att producera den ökade
kvantitet stadsgas, som kommittén föreslår, ur de av staten utan direkt kostnad
för enskilda företag lagrade kolen. Även om det skulle anses önskvärt
att stadsgasverken kan upprätthålla viss koksproduktion i en försörjningskris
kan det dock enligt gasverksföreningen icke anses skäligt, att stadsgasindustrin
belastas med de ökade lagringskostnaderna härför.
Gasverksföreningen hävdar att de av kommittén föreslagna procentsatserna
i fråga om beredskapslagringens omfattning kan sänkas utan att
stadsgasindustrins uthållighet minskas i förhållande till vad som beräknats
för andra bränslen. Därvid hänvisar föreningen till den ransoneringsnivå
som bedömts möjlig genomföra beträffande bränslen för uppvärmningsändamål
och till att en ransonering av stadsgas kan införas relativt lätt
och på kortare tid än kommittén förutsatt.
Kommittéförslaget att lagringen av drivmedel för jordbrukets
traktorer inordnas i den allmänna beredskapslagringen biträdes av
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och Svenska petroleum institutet
liksom av statens jordbruksnämnd, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund och Svenska lantmännens riksförbund. Sistnämnda
instanser understryker nödvändigheten av en god spridning av lagren
till viktigare jordbruksbygder.
Mot bakgrunden av den fortgående koncentreringen av den oskyddade
drivmedelslagringen anser sålunda statens jordbruksnämnd att betydelsen
av en till smärre enheter spridd lagring av drivmedel är uppenbar. En ökad
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 19k år 1962
lagring i farmaggregat är därför i hög grad önskvärd från bcredskapssynpunkt.
Enär antalet sådana cisterner ökat kraftigt utan statliga stödåtgärder
och skäl saknas att antaga en försämring i detta hänseende finns det
enligt nämndens mening ingen anledning att yrka på återinförande av sådana
åtgärder. Nämnden betonar emellertid önskvärdheten av att sådana
beredskapsåtgärder vidtages som i ett krisläge underlättar en snabb och
fullständig uppfyllning av disponibelt utrymme i aggregaten.
Nämnden är vidare av den meningen att fotogentraktorerna under den
tidsperiod som lagringsprogrammet avser kommer att vara av väsentlig betydelse
för jordbruksdriften i händelse av avspärrning och krig. Det är därför
särskilt angeläget att beredskapsbehovet av motorfotogen blir betryggande
säkerställt.
Kommittéförslaget ger dock enligt nämndens uppfattning icke en tillfredsställande
försörjningssäkerhet i detta avseende. Som tidigare framhållits
anser nämnden att redan lagringsalternativ III innebär en begränsning
av önskvärd lagring för jordbruksdriften och mot bakgrund härav kan
nämnden icke biträda den ytterligare försvagning som utredningsförslaget i
denna del innebär. Nämnden finner det nödvändigt att hela den för lagringsmålet
beräknade kvantiteten motorfotogen täckes genom beredskapslagring
av detta drivmedelsslag och icke till någon del ersätts med annat
drivmedel vars användbarhet för drift av fotogentraktorer är ovisst eller
förenat med betydande omställning av motorerna. Skulle en sådan fullständig
lagring av motorfotogen i enlighet med det lagringsmål, som kan komma
att fastställas för lagringsperioden 1963—1969, icke lämpligen kunna
åläggas de lagringsskyldiga så förordar nämnden att återstående del täckes
genom särskild statlig beredskapslagring.
Riksförbundet landsbygdens folk anför att i betänkandet icke angivits
den tidsperiod som man avser att täcka. Tidigare har man räknat med att
jordbrukets traktorer skall kunna omställas till gengasdrift inom aderton
månader. Numera torde krävas en längre tidrymd med hänsyn till den utökade
traktorparken. Vid bedömande av lagringsbehovet måste man också
beakta att tekniska lösningar ännu icke finnes för en omställning till gengasdrift
av vissa typer av dieselmotorer och att för övriga en kombination
måste ske av gengas och oljegas.
Hushållningssällskapens förbund anser att lagring i farmaggregat från
beredskapssynpunkt är så överlägsen lagring i större enheter att den väl
uppväger den något högre kostnaden. Härför talar icke bara säkerhetsoch
trygghetsskäl utan också svårigheterna att i ett krisläge hålla i gång
distributionen av traktorbränsle till jordbruket. Förbundet vidhåller därför
sin tidigare uttalade uppfattning om lämpligheten för livsmedelsproduktionens
del av en beredskapslagring av traktorbränsle i särskilda farmaggregat
och i huvudsak ordnad efter tidigare tillämpade riktlinjer. Styrelsen
menar vidare, att om denna lagring finge samma stöd som oljelagringen
i övrigt så skulle den få en sådan omfattning, att vår beredskap på
detta område blev väsentligt förbättrad. Med hänsyn till frågans betydelse
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
och till att den löses på bästa sätt torde jordbrukarna i mycket stor utsträckning
vara villiga att påtaga sig den merkostnad, som följer med elt
sådant något dyrare system. Vidare torde hushållningssällskapen alltjämt
vara villiga att medverka i administrationen av detta.
överbefälhavaren och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap betonar
i sina remissvar vikten av att lagringsberedskapen vad gäller flygdrivmedel
för civilt bruk kommer i paritet med beredskapen i övrigt
på drivmedelsområdet.
Uppbyggnaden av lagren av eldningsolja sker enligt Svenska petroleum
institutet under hela sista halvåret och torde vara avslutad i början av december.
Med anledning härav föreslår institutet att vinterdispens
lämnas redan från och med den 1 januari. Sveriges industriförbund framhåller
att för företag, som till följd av sin geografiska belägenhet har långa
isvintrar, skulle det innebära en avsevärd ekonomisk lättnad därest dispens
— om hinder av utrikespolitisk natur ej möter — att taga i anspråk beredskapslagren
kunde lämnas så snart isavspärrningen överskred den normala
tiden, sådan den kan beräknas exempelvis i anslutning till sjöfartsstyrelsens
statistik över isförhållandena. Förbundet understryker också vikten
av att de lagringspliktiga kan erhålla dispens att på i övrigt lika
villkor i stället för olja lagra kol och koks.
Svenska petroleum institutet och Svenska stenkolsimportörers förening föreslår
att överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap bemyndigas att i
fall av force majeure lämna befrielse från olj eavgift.
Motiv för en omorganisation av oljelagringsrådet föreligger icke
enligt kommerskollegium, Svenska petroleum institutet och Sveriges industriförbund.
Denna uppfattning delas också av oljelagringsrådet som finner
det uppenbart, att även det nu föreslagna lagringsprogrammet särskilt i
början av lagringsperioden för sitt genomförande kräver ingående och regelbunden
kontakt mellan tillsynsmyndigheten och de lagringsskyldiga. Detta
torde liksom för närvarande lämpligen ske genom överläggningar i ett
råd. Att oljelagringsrådet under de senaste åren haft tämligen få ärenden
utgör därför icke i och för sig något skäl att ändra rådets organisation. Härtill
kommer att de lagringsskyldigas representanter i rådet hävdat, att detta
också i fortsättningen bör ha en från tillsynsmyndigheten fristående ställning
och ledas av en opartisk ordförande. Denna uppfattning har de statliga representanterna
i rådet funnit befogad. Rådet anför även att från kostnadssynpunkt
torde frågan vara skäligen betydelselös.
Av det från Sveriges kemiska industrikontor överlämnade yttrandet framgår
att tvekan kan råda om viss olja, förbrukad som råvara i den
petrokemiska industrin omfattas av lagringsplikten. Eftersom
syftet med oljelagringsförordningen är att säkra energiförsörjningen understryker
Sveriges industriförbund att anledning saknas att föreskriva tvångslagring
när olja används som råvara. För undvikande av tvekan är ett
uttryckligt undantag i oljelagringsförordningens 2 § motiverat.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap framhåller att administre
-
41
Kungl. Maj:Is proposition nr 19b år 1962
ring av beredskapslagringen i den omfattning varom nu är fråga, icke torde
kunna ske utan personalförstärkning inom överstyrelsen från
och med den 1 januari 1963. Enligt överstyrelsen erfordras dels på bränslebyrån
1 förste byråsekreterare i lönegraden A 21 och 1 kontorist i A 9
samt 1 amanuens i reglerad befordringsgång i stället för en assistent i A 15,
dels på cisternsektionen 1 förste byråingenjör i A 23 därvid delposten Avlöningar
till icke-ordinarie personal m. in. kan minskas med 15 000 kronor,
vilka är avsedda som arvode till teknisk personal. Årskostnaden av
förstärkningen beräknar överstyrelsen till 65 000 kronor.
Departementschefen
Bränsle- och energiförbrukningen i Sverige har under den nu pågående
lagringsperioden fortlöpande stigit. Från 1955 till 1960 steg den med icke
mindre än 20 procent. Genom en omfattande utbyggnad av vattenfallen har
vattenkraftens relativa betydelse därvid kunnat upprätthållas. Konsumtionen
av inhemska bränslen har däremot successivt minskat. Ökningen av
den totala bränsle- och energiförbrukningen har i förening med förskjutningen
från fasta till flytande bränslen medfört en utomordentligt stark
uppgång i oljekonsumtionen. Denna steg mellan 1956 och 1961 från omkring
9 milj. m3 till drygt 12 milj. m3. Denna utveckling kan förväntas fortsätta.
Enligt utförda prognoser beräknas konsumtionen av flytande bränslen
vid innevarande årtiondes slut ha stigit till åtminstone omkring 19 milj.
in3. Genom den ökade intensiteten i oljeförbrukningen och de flytande
bränslenas allt flera användningsområden kan allt större sektorer av samhället
förväntas bli beroende av en jämn tillförsel av dessa bränslen.
Importens stora betydelse för vår bränsleförsörjning har framtvingat omfattande
beredskapsåtgärder. Under snart tjugofem år har sålunda enligt
särskilda bestämmelser olja beredskapslagrats hos näringslivet. Den ökade
konsumtionen av importbränslen har därvid ansetts kräva allt större lagerhållning.
En omställning till inhemskt bränsle i den mån den är möjlig vid
en avspärrningssituation har härigenom blivit allt svårare att genomföra
och kommer att kräva allt längre tid. Denna utveckling ökar i bränsle- och
energiförsörjningshänseende det moderna svenska samhällets sårbarhet.
En god beredskapslagring av importerade bränslen framstår därför som ytterst
angelägen.
Det nuvarande lagringsprogrammet, som antogs år 1957, syftade till att
under en femårsperiod öka lagringen av mineraloljor. De i programmet uppställda,
till kvantiteten bestämda lagringsmålen för olika oljeslag kommer
i stort sett att ha uppnåtts vid periodens slut i och med utgången av detta
kalenderår. För den fortsatta lagringen under återstoden av 1960-talet har
1961 års oljelagringskommitté lagt fram alternativa förslag. Kommittén har
därvid dels beräknat den lageruppbyggnad som en enbart i förhållande till
konsumtionen oförändrad beredskap skulle kräva, dels utarbetat tre aller
-
42
Kiingl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
nativa lagringsmål för att förstärka beredskapen. I samtliga tre alternativ
ingår en lika stor ökning av krigsreserven. Alternativ I ger därjämte en begränsad
ökning av avspärrningsreserven medan alternativ II och III innebär
ytterligare påbyggnader av denna reserv. De alternativa målen återspeglar
en strävan att få till stånd en större uthållighet när det gäller försörjningen
på bränsleområdet. Beredskapen på detta område skulle på så sätt närmas
till vad som gäller på andra beredskapsområden. Vidare utjämnas inom
respektive alternativ uthållighetsgraden för de olika oljeslagen. En sådan
utjämning uppnås icke genom enbart en automatisk lagerökning. Närmare
uppgifter om de oljekvantiteter, som ingår i de olika alternativa lagringsmålen,
och deras fördelning på oljeslag torde få lämnas vederbörande utskott.
Då det gäller att taga ställning till lagringens omfattning under en kommande
period, som bör avse åren 1963—1969, vill jag erinra om att det nuvarande
lagringsmålet fastställdes jämväl under hänsynstagande till att
tillgängliga resurser icke gjorde det möjligt att sikta till en kraftigare ökning
av lagrens omfattning. Den lageruppbyggnad, som inleddes 1958, avsågs
sålunda medföra en successiv förstärkning av beredskapen utan att
denna ändå nådde en helt tillfredsställande omfattning. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till vårt lands alltmer ökade beroende av importbränslen
bör lageruppbyggnaden därför enligt min mening fortsätta.
Vid remissbehandlingen har framhållits att bedömningen av lagringsbehovet
bör påverkas av de förbättrade leveransmöjligheterna av olja från Västeuropa
till Sverige. Denna omständighet synes mig främst ha betydelse för
oljehandeln under normala försörjningsförhållanden. Vid sådana förbättrade
leveransmöjligheter är det naturligt att de kommersiella lagren kan hållas
vid en lägre nivå. Detta skärper givetvis å andra sidan kraven på beredskapslagring.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och med hänvisning
till den ståndpunkt remissinstanserna intagit finner jag mig böra förorda
kommitténs alternativ III. Då lagringsperioden avses skola omfatta en så
lång tidrymd som sju år kan emellertid lagringsprogrammet komma att behöva
revideras.
Beträffande riktlinjerna för den fortsatta beredskapslagringen av olja är
jag beredd förorda kommitténs förslag i den mån ej annat framgår av det
följ ande.
Vad gäller jordbrukets traktorer finner jag det ändamålsenligt att drivmedelslagringen
för dessa inordnas i den allmänna beredskapslagringen.
Jordbruksnämnden har ifrågasatt att viss del av bensinlagringen för jordbrukets
behov skall ersättas med motorfotogen. Detta skulle emellertid
kunna medföra vissa omsättningssvårigheter. För närvarande är jag därför
icke beredd förorda en sådan lösning. Jag förutsätter emellertid att överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap följer utvecklingen av lagringssituationen.
Ett område där den erforderliga beredskapslagringen hittills helt ankom
mit på staten är flygdrivmedlen. Enligt gällande bestämmelser är dessa
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 19h år 1962
drivmedel undantagna från lagringsskyldighet. För militära behov beredskapslagras
flygdrivmedel inom krigsmakten. Någon motsvarande lagring
för den civila luftfartens behov under avspärrning och krig förekommer däremot
icke utan man är hänvisad till de kommersiella lagren inom oljehandeln.
Andra lagutskottet har i sitt utlåtande (1957: 34 s. 37) över oljelagringsprogrammet
1958—1962 understrukit vikten av att utvecklingen på
flygdrivmedelsområdet noga följes och att behörig hänsyn tas till de ökade
krav på beredskapslagring, som kan komma att ställas till följd av den
sannolika kraftiga utvidgningen av den civila inrikes luftfarten. Under
hänvisning härtill har dåvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
med skrivelse den 8 februari 1960 lagt fram en plan för beredskapslagring
av flygdrivmedel för civil luftfart. Då jag finner det rimligt att
en beredskapslagring av sådana drivmedel kommer till stånd genom statens
försorg, avser jag att anmäla denna fråga i annan ordning.
I fråga om lagringsskyldigheten vid värmekraftverk anser jag att lagringsskyldighetens
omfattning bör bestämmas efter speciella regler. Bränsleförbrukningen
vid dessa verk kan nämligen i betydande grad växla från
år till år beroende på vattentillgången vid vattenkraftverken. Jag återkommer
till denna fråga vid behandlingen av erforderliga författningsändringar.
Lagringen vid stadsgasverken av de speciella bränslekvaliteter som utnyttjas
för produktionen av stadsgas har hittills i allmänhet varit större än som
påkallats av rent kommersiella hänsyn. Stadsgasens betydelse för energiförsörjningen
inom berörda samhällen bör enligt min mening leda till att
gasverkens försörjning med förgasningsbränslen säkerställes för motsvarande
tidrymd som bränsleförsörjningen i övrigt under en avspärrningssituation.
Från stadsgasverkens sida har vid remissbehandlingen vitsordats villigheten
att frivilligt sörja för en betryggande lagring av råvaror för stadsgas.
Med hänsyn härtill föreslår jag icke nu någon särskild lagringsskyldighet
för stadsgasindustrin. Jag förutsätter därvid, att överenskommelse träffas
mellan denna och tillsynsmyndigheten om en frivillig lagring av förgasningsbränslen
utöver den lagring som enligt oljelagringsförordningen kan
komma att åläggas stadsgasverken upp till det av kommittén framlagda alternativet
III. Tillsynsmyndigheten bör därvid tillförsäkras rätt att kontrollera
stadsgasverkens uppgifter om såväl lagerhållning som försäljning. Skulle
den av mig förordade lagerhållningen icke uppnås eller skulle den nedgå
under vad som åsyftats torde frågan om lagringsplikt beträffande råvara för
stadsgas få omprövas.
Avsikten med den nuvarande beredskapslagringen av olja har varit att
tillgodose vår beredskap på bränsleförsörjningens område. Så bör alltjämt
vara fallet. Jag är därför enig med Sveriges industriförbund och Sveriges
kemiska industrikontor i deras uppfattning att olja, som förbrukas såsom
råvara vid industriella processer, icke bör omfattas av den nu ifrågavarande
lagringsplikten. Hänsyn härtill har tagits i förslaget till ändrad lydelse av
oljelagringsförordningen. Jag förutsätter att överstyrelsen i annat sammanhang
beaktar behovet av beredskapslagring för förevarande ändamål.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
För att underlätta genomförandet av nu löpande lagringsprogram har
möjlighet funnits för de lagringsskyldiga att i olika avseenden erhålla dispens
från gällande bestämmelser. Jag anser att samma möjligheter bör stå
till buds under den kommande perioden. Det av Sveriges industriförbund
framförda önskemålet att lagringsskyldig får möjlighet att vid onormalt lång
isavspärrning tillgripa beredskapslagren utöver vad den s. k. vinterdispensen
medger bör sålunda kunna tillgodoses genom tillämpning av 11 § i oljelagringsförordningen.
Detsamma gäller centrala driftledningens och Svenska
vattenkraftföreningens förslag beträffande kraftindustrins rätt att utnyttja
beredskapslagren vid ogynnsamma väderleksförhållanden för vattenkraftproduktionen.
Inom kommittén har enighet icke kunnat uppnås i två avseenden, nämligen
dels beträffande beräkningen av kostnaderna för Iagringsprogrammets
genomförande i vad dessa avser enhetspriset på skyddade anläggningar,
dels i fråga om finaniseringen av de alternativa lagringsprogrammen.
För egen del ansluter jag mig till kommittémajoritetens förslag om ett i
förhållande till det nuvarande programmet oförändrat genomsnittspris vid
beräkningen av kostnaderna för skyddade utrymmen inom det kommande
programmet. Härvid har hänsyn tagits till utvecklingen beträffande de
nytillkommande cisternernas byggnadstekniska utförande. Anordningar
som icke erfordras för den avsedda beredskapslagringen bör enligt min mening
icke beaktas i detta sammanhang. Vid mitt ställningstagande har jag
även tagit hänsyn till det förslag om indexreglering av enhetspriset, som
framlägges i det följande.
När det gäller finansieringen har majoriteten inom kommittén föreslagit
att de lagringsskyldiga under alla förhållanden skall deltaga i denna med
ett belopp av 60 milj. kronor. I denna fråga har meningarna varit delade
bland remissinstanserna. Näringslivets organisationer har därvid anslutit
sig till kommittéreservanternas uppfattning att staten borde svara för dels
hela kostnaden för den skyddade lagringen, dels 60 procent av kostnaderna
för den oskyddade lagringen.
Reservanterna har motiverat sitt ställningstagande med bl. a. den nuvarande
fördelningen av de totala kostnaderna mellan staten och de lagringsskyldiga.
I anslutning härtill vill jag erinra om att oljehandeln vid
den nu löpande lagringsperiodens början åtog sig att svara för dels den
automatiska kostnadsökning som en fortsatt tillämpning av 1938 års lagringsbestämmelser
skulle innebära, uppgående till 25 milj. kronor per år,
dels ytterligare 15 milj. kronor per år till en förstärkning av beredskapen,
eller tillsammans 40 milj. kronor per år. Detta belopp skulle uttagas genom
prissättningen på olja. Det genomsnittliga pristillägg, som ett belopp
av 40 milj. kronor för år skulle föranleda beräknades av 1955 års oljelagringskommittc
bli obetydligt, 0,5 å 0,6 öre per liter vid periodens början
och 0,4 å 0,5 öre vid dess slut.
Oljehandelns av beredskapslagringen föranledda pristillägg avsågs ej belasta
leveranser till de lagringsskyldiga storkonsumenterna. Dessa förvän
-
Kungi. Maj. ts proposition nr 194 år 1962
45
tades sålunda genom ett lägre inköpspris på olja få finansieringsunderlag
för sin beredskapslagring. Den lagringspliktiga industrins prissättning på
sina produkter skulle sålunda ej vare sig på export- eller hemmamarknaden
påverkas av kostnaderna för den beredskapslagring, som denna har att själv
ombesörja. Såvitt kan bedömas har i allmänhet så ej heller skett.
Mot denna bakgrund finner jag det liksom kommittémajoriteten väl motiverat
att utgå från en finansiering via priserna på 0,4 öre per liter. Det genomsnittliga
årliga belopp på 60 milj. kronor, som skulle bli resultatet härav,
skulle innefatta dels kostnaderna för en i förhållande till konsumtionen
oförändrad beredskap, den automatiska lagerökningen, som beräknats till
47,3 milj. kronor per år, dels ett mindre bidrag till kostnaderna för viss ökning
av beredskapen. Enligt kostnadsberäkningarna för alternativ III skulle
på staten falla 52 milj. kronor per år.
I och för sig är det, såsom redan 1955 års oljelagringskommitté hävdade,
rimligt förutsätta att oljehandeln svarar för hela finansieringen av oljelagringen
eftersom fullgörandet av lagringsskyldighet är en av de förutsättningar
som ansetts böra uppställas för handeln med olja i riket. Fram
till och med 1957 låg också — bortsett från vissa bidrag till byggandet av
ett antal lagerutrymmen, främst skyddade sådana, — hela det ekonomiska
ansvaret för beredskapslagringen på de lagringsskyldiga. Att staten i ökad
omlattning bidragit till finansieringen av det nu löpande lagringsprogrammet
får ses mot bakgrund av att detta innebar en snabb uppbyggnad och förstärkning
under ett begränsat antal år. Jag anser det i och för sig motiverat
att sedan denna uppbyggnad slutförts det ekonomiska huvudansvaret för
en oförändrad eller måttligt ökad beredskap liksom tidigare bärs av de lagringsskyldiga.
En prisbclastning på i genomsnitt 0,4 öre per liter förefaller
ej heller orimlig för den kommande lagringsperioden eftersom redan under
den löpande perioden investeringskostnader för beredskapslagringen varit
inberäknade i företagens finansieringsplaner med lägst detta belopp.
Jag finner det angeläget att under den kommande lagringsperioden större
hänsyn än tidigare tas till att de skyddade utrymmena erhåller en från beredskapssynpunkt
lämplig lokalisering. Genom kommitténs förslag att fördela
den skyddade lagringen på de olika zoner i vilka landet från oljedistributionssynpunkt
indelats, finner jag att såväl beredskapssynpunkter som
anläggningarnas lämpliga belägenhet i kommersiellt hänseende i rimlig grad
bör kunna beaktas. Helt idealisk blir givetvis inte anläggningarnas belägenhet
vare sig från kommersiell eller beredskapssynpunkt. Jag finner det liksom
kommittémajoriteten skäligt att de eventuella extrakostnader för varuinlagring
och omsättning av lagren, som kan uppstå om vissa av de skyddade
lagerutrymmena icke erhåller en från kommersiell synpunkt helt lämplig
belägenhet, tas ut prisvägen.
Med hänsyn till de skärpta lokaliseringskraven för de skyddade utrymmena
anser jag att bidrag av statsmedel bör lämnas till merkostnaden för
dessa. Denna merkostnad har beräknats till 51,1 milj. kronor eller 7,3 milj.
kronor per år. 1 motsats till vad kommittéinajoriteten föreslagit finner jag
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 19b år 1962
det emellertid rimligt att detta statens bidrag utgår till de lagringsskyldiga
utöver de statliga lån som majoriteten föreslagit.
Mot denna bakgrund är jag beredd förorda att av den totala genomsnittliga
årskostnaden på 112 milj. kronor för den föreslagna beredskapslagringen
under perioden 1963—1969 bidrag från staten i form av ränte- och
amorteringsfria lån utgår till de lagringsskyldiga med 59 milj. kronor per
år. Finansieringen prisvägen skulle sålunda uppgå till 53 milj. kronor per år.
Vissa remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund, har gjort gällande,
att de lagringspliktiga konsumenterna med hänsyn till utgående energiskatt
icke borde belastas med direkta utgifter för sin andel i lagringsplikten.
Bortsett från att denna ståndpunkt strider mot de principer, som redan
tillämpats, vill jag understryka, att en specialdestination av energiskattemedlen
i den mening, som förordas av en del remissinstanser, aldrig åsyftats
av statsmakterna. Detta framgår av de uttalanden som gjordes när
energiskatten infördes 1957. Sålunda framhöll chefen för finansdepartementet
bl. a. att energibeskattningen utgjorde ett led i strävandena att bryta
de inflationistiska tendenserna i samhällsekonomien. Ett syfte var med
andra ord att öka förutsättningarna för samhället att utan inflationsstörningar
fullgöra de uppgifter, som för sin lösning kräver kollektiva
insatser. Till dessa hör de för energiförsörjningen nödvändiga och på
lång sikt växande basinvesteringarna. Efter införandet av den allmänna
varuskatten framstår energiskatten ännu klarare än tidigare som en integrerad
del av systemet av indirekta skatter.
Den ökade sårbarhet under krig och avspärrning, som den starkt stigande
oljeförbrukningen medför, är baksidan av de betydande produktivitetsvinster,
som denna energikälla möjliggör. Kostnaden för beredskapslagring
bör därför ses som en del av kostnaderna för denna produktivitetsvinst. Någon
principiellt hållbar invändning mot att låta denna kostnad även belasta
oljeförbrlikarna har icke framförts.
På förslag från de lagringsskyldigas sida har kommittén förordat att
de lånebelopp som kan komma att fastställas för genomförandet av 1963—
1969 års lagringsprogram fortlöpande räknas om under hänsynstagande till
pris- och kostnadsutvecklingen för olja och cisterner. Med hänsyn till den
kommande lagringsperiodens längd och svårigheten att med utgångspunkt
från nu rådande prisläge bedöma den framtida prisutvecklingen vill jag
inte motsätta mig att de lagringsskyldigas önskemål tillmötesgås och den
statliga långivningen indexregleras på sätt kommittén föreslagit.
Kommitténs förslag att oljelagringsrådet omorganiseras och knytes till
tillsynsmyndigheten skulle enligt min mening medföra ett förenklat förfarande
och även innebära att viss likformighet vinnes i förhållande till andra
rådgivande organ, som tillskapats på senare tid. Förslaget anknyter till den
av 1955 års oljelagringskommitté förordade organisationen. Vid remissbehandlingen
har emellertid från näringslivets sida uttalats tillfredsställelse
med rådets nuvarande organisation. Med hänsyn härtill är jag icke nu beredd
föreslå någon ändring på denna punkt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 19i år 1962 47
Överstyrelsens för ekonomisk försvarsberedskap förslag om utökning av
personalen fr. o. m. den 1 januari 1963 är jag icke beredd att nu taga ställning
till, utan frågan om inrättande av nya tjänster bör tas upp först i
samband med anmälan av överstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret
1963/64. I den män personalförstärkningar skulle visa sig erforderliga under
tiden 1 januari—30 juni 1963 synes det ökade personalbehovet kunna
tillgodoses genom anställande av extra arbetskraft med anlitande av den i
styrelsens avlöningsstat förslagsvis upptagna anslagsposten Avlöningar till
icke-ordinarie personal in. m.
De föreslagna riktlinjerna för lagringsskyldigheten — innefattande lagringsprogrammet
och finansieringsformen — torde böra underställas riksdagen.
Därest riksdagen godkänner nämnda förslag, torde erforderliga medel
i sedvanlig ordning få äskas på riksstaten för nästa budgetår.
F örfattningsförslagen
Kommittén har som nämnts utarbetat förslag till ändringar i gällande
författningar rörande oljelagringen. De föreslagna bestämmelserna har överarbetats
inom departementet och därvid underkastats vissa jämkningar av
huvudsakligen redaktionell art. Vid upprättandet av förslagen har utgångspunkten
varit att den nuvarande uppbyggnaden av reglerna för oljelagring
i stort sett kan bibehållas för den kommande lagringsperioden. Erfarenheter
från den senaste oljelagringsperioden har emellertid motiverat vissa ändringar
och tillägg till förordningen om oljelagring m. m. och förordningen
om oljeavgift m. m. Förordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m. bör vidare ändras så att den blir tillämplig även under
den föreslagna lagringsperioden.
Förslaget till ändringar i förordningen om oljelagring m. m.
1 §•
Syftet med oljelagringen har varit att säkra vår energiförsörjning. Under
innevarande lagringsperiod har inom den petrokemiska industrin framkommit
projekt, som innebär att oljan utnyttjas såsom råvara. Vid remissbehandlingen
har hemställts att det skall klarläggas att olja använd såsom
råvara icke omfattas av lagringsplikten. Då målsättningen för vår oljelagring
alltjämt är att trygga landets energibehov, har genom en jämkning i
författningens inledande bestämmelse utmärkts att lagringsskyldigheten avser
mineralolja för energiförsörjning och sålunda icke omfattar olja, som
förbrukas såsom råvara.
2 §•
I denna paragraf anges i första stycket de olika slag av petroleumprodukter,
som omfattas av lagringsskyldigheten. Föreliggande förslag innebär, alt
den gällande gruppindelningen bibehålls utom i ett avseende. Redan under
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 19b år 1962
perioden 1958—1962 har det med hänsyn till användningsområdet befunnits
lämpligt att i en grupp sammanföra eldningsoljorna 1 och 2. Författningstexten
har ändrats i överensstämmelse härmed. Gruppen övriga slag
av eldningsolja omfattar därför enligt förslaget alla övriga kvaliteter av sådan
olja. Beträffande bensingruppen föreslås i sak ingen ändring. Liksom
hittills skall bensin för tekniskt bruk såsom industri-, extraktions- eller laboratoriebensin
icke inrymmas under denna grupp. Detta framgår emellertid
tydligare om uttrycket motorbensin införes i författningstexten. Detta
uttryck ansluter också till varuslagsbenämningen i gällande tulltaxa.
Enligt bestämmelserna i denna paragraf skall oljor, tillhörande en och
samma grupp, anses likvärdiga. Inom gruppen fotogen ingår motorfotogen
samt eldnings- och lysfotogen. Förbrukningen av motorfotogen minskar
år från år under det att tendensen beträffande eldningsfotogen är den motsatta.
Det är önskvärt att kunna få särskilt lagringen av olika fotogenkvaliteter
i görligaste mån anpassad till beredskapsbehoven. Kommittén har i
sådant syfte föreslagit att Kungl. Maj:t skulle ges möjlighet föreskriva en
procentuell fördelning av lagren på olika kvaliteter inom grupperna. Det av
kommittén åsyftade resultatet kan emellertid uppnås genom det i paragrafen
upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj :t att förordna om annan gruppindelning,
då så finnes erforderligt.
4 §•
Tillsynsmyndigheten bestämmer årligen före den 1 juli lagringsmängden
för envar lagringsskyldig. För närvarande kan, om den lagringsskyldige
ett år ej alls eller ej i tid lämnat vederbörliga uppgifter till tillsynsmyndigheten
för lagringsskyldighetens bestämmande, icke efter den 1 juli beslutas
att han skall hålla lager under det nästkommande året. Då någon lagerkvantitet
ej blivit bestämd för den lagringsskyldige, kan ej heller oljeavgift
uttas av honom. Enda påföljd, som kan drabba den försumlige, är
böter. Såsom kommittén funnit är de nuvarande reglerna otillfredsställande.
Till paragrafen torde därför böra fogas ett nytt stycke av innebörd,
att tillsynsmyndigheten även efter den 1 juli skall kunna bestämma lagerhållningen
för den, som försummat sin uppgiftsplikt. Det torde vara tillfyllest,
därest tillsynsmyndighetens befogenhet i detta hänseende får utövas
intill utgången av det år, varunder lagringsskyldigheten skall fullgöras. Beräkningen
av lagringsmängden bör ske jämlikt den allmänna regeln i 7 §
och tillämpade fördelningsgrunder. En konsekvens av regeln blir emellertid
att det av Kungl. Maj :t enligt paragrafens första stycke uppställda lagringsmålet
kommer att överskridas. Av praktiska skäl låter det sig nämligen
knappast göra att i efterhand ändra övriga lagringsskyldigas åligganden.
Det kan med utgångspunkt från hittillsvarande erfarenheter dock antas,
att de beslut tillsynsmyndigheten får att fatta efter den 1 juli varje år,
icke kommer att avse några större bränslekvantiteter. För den lagringsskyldiges
vidkommande blir följden att han icke kan komma i åtnjutande
av eventuellt statligt lån för det kalenderår tillsynsmyndighetens beslut
avser samt att han blir skyldig erlägga oljeavgift.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 19k år 1962
7 § 2 mom.
Genom ett tillägg till paragrafens andra moment ges Kungl. Maj :t rätt
att föreskriva andra grunder för beräkning av basmängd för kraftindustriens
värmekraftverk (kondens- och gasturbinverk). Härigenom erhålles
möjlighet att dämpa inverkan på lagringsskyldigheten av årssvängningarna i
förbrukningen. Dessa kraftverk är lagringsskyldiga i den mån de är storförbrukare
av olja. Anläggningarnas karaktär av reservkraftverk för mötande
av främst tillfälliga toppbelastningar samt vattenbrist vid vattenkraftverken,
gör det önskvärt att medelsförbrukningen av bränsle under
basperioden korrigeras med hänsyn till värmekraftverkens andel i landets
totala kraftproduktion under en 1 O-årsperiod.
8—9 §§.
Olja, för vilken lagringsplikt föreligger, bör lämpligen förvaras av den
lagringsskyldige i utrymmen, som han förfogar över, på sätt som är godtagbart
ur kontrollsynpunkt. Förslaget innebär en skärpning av nuvarande
bestämmelser, som ger den enskilde lagerhållaren möjlighet att uppdra åt
annan att för hans räkning fullgöra lagringsskyldigheten. Jag har emellertid
funnit det vara ur beredskapssynpunkt angeläget att den rådande friheten
att inlagra olja hos annan begränsas. Avsikten är således att under kommande
lagringsperiod den lagringsskyldige skall begagna sig av egna eller
av honom eljest disponerade lagerutrymmen. Tillsynsmyndigheten skal!
dock, när särskilda skäl föreligger, på ansökan kunna medge en lagringsskyldig
rätt till inlagring. Detta framgår av föreslagen ändring i 9 § första
stycket. Sådana skäl torde exempelvis föreligga, när en nytillkommen lagringsskyldig
icke har möjlighet att inom rimlig tid färdigställa egna lagerutrymmen.
Vidare synes kraftproducent böra få möjlighet att inlagra hos
annan sådan producent i enlighet med centrala driftledningens förslag. Jag
förutsätter även, att i vissa fall generell dispens skall kunna meddelas. Sådan
dispens synes närmast böra ifrågakomma för oljehandelsföretag, som samtidigt
är reguljär importör av olja. I de fall dispens meddelas från inlagringsförbudet
skall dock oljeavgift icke utgå. Detta kan utläsas av 9 § andra
stycket oljelagringsförordningen jämfört med 2 § förordningen om oljeavgift
m. m.
Förläggningen av nytillkommande skyddade lagerutrymmen bör ske på
sätt tillsynsmyndigheten under beaktande av beredskapskraven föreskriver.
En regel av detta innehåll har därför upptagits i 8 §.
14 §.
Enligt denna paragraf äger tillsynsmyndigheten för kontroll inhämta erforderliga
uppgifter om försäljning, förbrukning och införsel av olja; däremot
ej i fråga om lager. Delta har av kommittén ansetts vara en brist i
den nuvarande förordningen, eftersom möjlighet ej föreligger att i förekommande
fall erhålla lageruppgift vid andra tidpunkter än i 18 § sägs. Jag
delar kommitténs uppfattning och föreslår därför att författningstexten
ändras så att lageruppgift kan infordras, när så anses erforderligt.
50
Kiingl. Maj.ts proposition nr 19b år 1962
Övergångsbestämmelser
Den nya lagringsperioden avser tiden 1963—1969. Författningsändringarna
bör därför träda i kraft den 1 januari 1963. De som redan nu är lagringsskyldiga
får sin lagringskvantitet för år 1963 bestämd under innevarande
år. I 4 § föreslagen ändring torde därför icke böra äga tillämpning
på lagringen under år 1963. Under sistnämnda år skall lagringsmål och
lagringsmängder för år 1964 fastställas. De nya reglerna i 8 §, som begränsar
möjligheterna för lagringsskyldig att genom inlagring hos annan låta
denne fullgöra lagringsskyldigheten, torde icke böra tillämpas under år 1963.
Förslaget till ändringar i förordningen om oljeavgift m. m.
2 §•
Enligt gällande bestämmelser skall oljeavgift erläggas av den som erhållit
dispens från lagringsskyldigheten liksom av den som utan dispens försummar
att hålla lager. I båda dessa fäll har tillsynsmyndigheten bestämt den
kvantitet vederbörande skall lagra. Såsom framgått av motiveringen till 4 §
förordningen om oljelagring m. m. anser jag, att oljeavgift skall uttas även
av den, som genom underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter icke fått
lagringsskyldighet bestämd i vanlig ordning. För sådan lagringsskyldig
skall tillsynsmyndigheten även under lagringsåret kunna fastställa vad han
skall hålla i lager. Dessa fall inrymmes under paragrafens första stycke b).
Till samma stycke har fogats en bestämmelse, som möjliggör uttagande av
oljeavgift av den, som inlagrar olja hos annan utan att ha erhållit vederbörlig
dispens härför. Av första stycket a) kan motsättningsvis utläsas, att oljeavgift
ej skall utgå, därest den lagringsskyldige fått dispens från inlagringsförbudet.
3 §•
Oljeavgifterna har i förslaget reviderats med hänsyn till rådande oljepriser
och kostnader för byggande av lagringsutrymmen.
Oljeavgift torde böra utgå med 35 kronor för motorbensin, 31 kronor för
fotogen, 26 kronor för motorbrännolja, 24 kronor för eldningsolja 1 och 2
samt 25 kronor för övriga slag av eldningsolja, allt beräknat efter kubikmeter
och år. Då fråga är om skyddad lagring, skall enligt förslaget avgiften
liksom för närvarande förhöjas med sex kronor.
5 §■
Enligt gällande förordning beräknas oljeavgift för brist i oljelager efter
en schematisk metod. Har brist yppats vid granskning av den lagringsskyldiges
uppgift om lagerställning en viss dag, skall bristen anses ha uppkommit
vid ingången av den kalendermånad, då uppgiften enligt förordningen
om oljelagring m. m. skulle ha inkommit. Upptäcks däremot brist vid inspektion
av oljelager eller vid granskning av den lagringsskyldiges handelsböcker
eller affärshandlingar, anses bristen ha inträtt med den kalender
-
51
Kungl. Maj.ts proposition, nr 194 år 1962
månad då kontrollen skett. Bristen anses vidare bestå i oförändrad omfattning
från nämnda tidpunkter till dess efter meddelat föreläggande rättelse
skall ha skett.
Granskningen av att den lagringsskyldige håller föreskriven mängd olja i
lager sker med ledning av de uppgifter över lagren, som han varje månad
skall tillställa tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten företar vidare genom
särskild revisor fortlöpande stickprovskontroll av lageruppgifterna genom
avstämning av desamma mot den lagringsskyldiges bokföring. Härutöver
må erinras om att tillsynsmyndigheten enligt förordningen har möjlighet
att vid sidan om den rutinmässiga kontrollen föranstalta om särskild
undersökning av lagerhållningen genom inventering och besiktning. I det
fall kontroll av lager uppgifterna sker jämväl genom särskild avstämning
mot den lagringsskyldiges bokföring, kan det hinna förflyta en månad innan
brist blivit konstaterad. Det kan också tänkas att en i uppgiften konstaterad
brist vid avstämningen visar sig vara större. Enligt gällande bestämmelser
är det tveksamt, om oljeavgift i sådana fall kan tas ut redan från den
månad, då uppgiften skolat lämnas. Kommittén, som hyst den uppfattningen
att i dylika fall oljeavgift bör utgå för sagda månad, enär kontrollen
skett i direkt samband med uppgiftsgranskningen, har föreslagit sådan
ändring av paragrafen att den nuvarande oklarheten i förordningen undanröjs.
.lag tillstyrker vad kommittén i detta hänseende föreslagit.
Övergångsbestämmelser
Förordningen torde böra träda i kraft samtidigt med förordningen om ändring
i förordningen om oljelagring m. m. För år 1963 bör dock oljeavgift
uttas med nu gällande belopp. Stadgande härom har intagits i övergångsbestämmelserna.
Förslaget till ändringar i förordningen om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.
I syfte att underlätta genomförandet av nuvarande lagringsprogram har i
förordningen den 5 december 1958 (nr 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m. föreskrivits vissa förmånligare avskrivningsoch
värderingsregler i beskattningshänseende beträffande skyddade lagringsanläggningar
och beredskapslager. Dessa bestämmelser föreslås skola
gälla även för den nu föreslagna lagringsperioden och avse skyddade anläggningar,
som färdigställes till och med det beskattningsår för vilket taxering
sker år 1973.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att
dels godkänna de riktlinjer rörande beredskapslagring av
olja, som jag förordat i det föregående;
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 19A år 1962
dels ock antaga förslag till
1) förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957
(nr 343) om oljelagring m. in.;
2) förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957
(nr 344) om oljeavgift m. m.; samt
3) förordning om ändring i förordningen den 5 december
1958 (nr 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Christina Gartz
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621145
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1962:420 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja. a1 i texten
- 2LU 1962:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i s. 1 i texten
- BevU 1962:68 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jäm s. 1 i texten
- SU 1962:177 Memorial angående överlämnande till lagutskott av två till statsutskottet hänvisade motioner, som äga samband med frågan om beredskapslagring av olja. s. 1 i texten