Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m

1962-10-26 · 52 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 49 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:200, Med förslag till lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

1

Nr 200

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig

m. m.; given Stockholms slott den 26 oktober 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft

vid krig m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att 1939 års lag angående tillfällig vattenreglering

skall ersättas med en ny lag, som bättre tillgodoser de fordringar, vilka nu

maste ställas på en beredskapslag på vattenkraftutbyggnadens område. Den

nya lagen blir enligt förslaget tillämplig i fråga om såväl tillfälliga vattenregleringar

som vattenbyggnadsåtgärder m. m. Vidare innebär förslaget, att

rättsliga mojligheter skall tillskapas alt, om riket är i krig, mycket snabbt

vidtaga vattenbyggnads- och regleringsåtgärder, som oundgängligen erfordras

med hänsyn till kraftförsörjningsläget. Samtidigt åsyftas att förbättra

skyddet för de kraftföretagen motstående intressena av allmän och enskild

natur.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 200

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Förslag

till

Lag

om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

1 §•

Härigenom förordnas som följer.

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i denna lag om meddelande

av tillstånd till vissa företag i vatten träda i som

förordnar Konungen senast fore avslutandet av den riKsdagssession

böriar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas-

dock skall vad nu sagts icke gälla i den mån de alltjamt skola aga

lämDnina Då grund av förordnande enligt andra stycket. ...

V?d krigsfara vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av\rigk föranledda förhållanden äger Konungen forordna att namnda bestämmllseJ

skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad understallas riksdagen för dess provning

lrägan huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnande ej

månader från det underställningen skett gillat av riksdagen ar det förfallet.

UDDhör krigsfaran eller de utomordentliga, av krig föranledda forhalla

na,^upphäver Konungen meddelat förordnande senast före nästkommande

riksdagssessions avslutande.

2 §•

För bättre utnyttjande av vattenkraft må, efter ansökan hos vattendomstolen

enligt It kap vattenlagen, tillstånd jämlikt

lämnas till åtgärd, som avses i 2 kap. 1 § vattenlagen eller till »mallig

lering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag,

eller §ock ändrade bestämmelser meddelas för hushållning med eller framslippåSde

av vatten, därest ätgärden prövas ur allmän synpunkt medföra

fördel, som väsentligt överväger darmed förenade olagenheter.

3 §

Beträffande företag enligt denna lag skall vad i ™«enla|™ „är s^gat

äga tillämpning, där ej annat följer av bestämmelserna i 4—20 §§ nedan.

4 §.

Tillstånd till företag enligt denna lag skall meddelas for viss tid, högst

trSedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, t^n därför

gatt till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras!för ater
ställa

förhållandena i lämpligt skick. Vattendomstolen har att i samban

med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser harom.

5 §•

Vad i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen är stadgat om hinder mot byggande

i vatten skall icke äga tillämpning i fråga om foretag enligt denna lag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

3

6 §•

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet

skall ej äga tillämpning å reglering, som avses i denna lag. Finnes

uppenbart, att regleringen är till nytta för annan, som tillgodogör vattenkraft,

är denne dock pliktig att i den mån så kan anses skäligt bidraga till

kostnaden för regleringen. Med avseende å talan om sådant bidrag gäller

vad som är stadgat om talan enligt 3 kap. 9 § vattenlagen.

Hava flera än två förenat sig om regleringen, må förordnas, att företagets

angelägenheter skola handhavas av, i stället för styrelse, någon av

deltagarna. I sådant fall erfordras icke stadgar för företaget.

7 §•

Bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 §§ vattenlagen skola ej äga tillämpning

i fråga om företag enligt denna lag.

8 §•

För vattenkraft, som går förlorad för strömfallsägare till följd av sådan

enligt denna lag medgiven åtgärd, med vilken ej åsyftas att tillgodogöra

samma vattenkraft, skall ersättning utgå allenast såvitt fråga är om tillgodogjord

vattenkraft eller om vattenkraft, som uppenbarligen är avsedd att

tillgodogöras under den tid tillståndet skall gälla.

Tages för åtgärd enligt denna lag byggnad i anspråk med stöd av 2 kap.

15 § vattenlagen, skall i stället för vad där föreskrives om skyldighet att

gottgöra ägaren andel av byggnadens värde gälla, att skälig ersättning skall

givas för begagnandet av byggnaden.

9 §.

Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äger vattendomstolen,

där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget, uppskjuta

frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller

annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra, tredje och fjärde styckena

vattenlagen skola därvid äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller

del av år, så länge företaget äger bestånd. Har tillstånd till företaget tagits

i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken

tillståndet meddelats, om ej vattendomstolen förordnar annorlunda.

När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka ersättning, som

fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser

om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende

av allmän eller enskild rätt.

11 §■

Vattendomstols beslut, varigenom meddelats bestämmelser om skyldighet

att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av företag enligt

denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till

företaget tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft,

där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen

eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §.

Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som icke förutsetts

av vattendomstolen skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos

vattenrättsdomaren inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

vattendomstolen må hava föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet

eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag

enligt denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen,

må anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid,

som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk

skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i två exemplar.

Vattendomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att

iakttaga.

13 §.

Bestämmelserna om uppsägning i 9 kap. 58—63 §§ vattenlagen skola ej

äga tillämpning i fråga om åtgärd enligt denna lag.

14 §.

Befinner sig riket i krig, skall vad i 11 kap. 27 § 6 mom. vattenlagen är

stadgat icke äga tillämpning i mål, som avses i denna lag.

15 §.

Bestämmelsen i 11 kap. 30 § första stycket vattenlagen skall ej utgöra

hinder mot upptagande av ansökan om tillstånd till åtgärd enligt denna lag.

16 §.

Bestämmelserna ill kap. 33 och 47 §§ vattenlagen att brev eller brevkort

med underrättelse till sakägare skall vara betalt, äger ej tillämpning i mål,

som avses i denna lag.

I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas länsstyrelsen

i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i It kap.

38 §, 39 § andra stycket, 45 § 1 mom. andra stycket sista punkten, 47 §, 50 §

andra stycket och 61 § första stycket vattenlagen må i brådskande fall frister,

som avses i nämnda stadganden, begränsas med iakttagande likväl av

att skäligt rådrum beredes.

17 §.

Befogenhet, som i 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren

för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i mål

enligt denna lag. År fråga om åtgärd, som omfattar vidlyftigare arbete, eller

är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att befara därav, må förordnande

av vattenrättsdomaren lämnas endast om riket befinner sig i krig.

När synnerliga skäl äro därtill, må vattenrättsdomaren i mål enligt denna

lag medgiva sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 20 § 2 mom.

vattenlagen påbörja arbete, som där avses.

18 §.

Befinner sig riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen

erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtages utan dröjsmål,

äger Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, förordna att åtgärden

må, ändå att den är av beskaffenhet att vattendomstolens medgivande

därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående prövning av vattendomstolen.

Vidtager någon åtgärd med stöd av vad nu sagts, skall han ofördröjligen

efter dess verkställande göra ansökan hos vattendomstolen om godkännande

av åtgärden.

I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet

att göra sådan ansökan skall vad i vattenlagen stadgas för fall, som

avses i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket samma lag, äga motsvarande tilllämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

5

19 §.

Säkerhet, som avses ill kap. 66 eller 67 § vattenlagen, skall i mål, varom

är fråga i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat

tillstånd tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som vattendomstolen

må hava föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket.

20 §.

Avgift, varom förmäles i 11 kap. 95 § vattenlagen, skall ej utgå i mål, som

avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering

upphör att gälla. Har dessförinnan meddelats beslut, som innefattar tillstånd

till tillfällig vattenreglering enligt lagen den 20 oktober 1939, skola

dock sistnämnda lags bestämmelser alltjämt äga tillämpning å sådan reglering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 28 september

1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ny lagstiftning

rörande tillstånd till vattenkraftutbyggnader under krigsförhållanden m. m.

samt anför därvid följande.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av andra världskrigets

utbrott vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Denna lag är i sina huvuddrag alltjämt gällande. Såsom ett led

i pågående översyn av vår beredskapslagstiftning har emellertid inom justitiedepartementet

upprättats en i april 1962 dagtecknad promemoria angående

tillstånd till vattenkraftutbyggnader i krig m. m. Promemorian bilagda

förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vissa företag

i vatten m. fl. lagförslag torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta

ärende (Bilaga C).

Över promemorian med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna,

överbefälhavaren, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen,

fiskeristyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från

handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare), överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Kronobergs

län, Blekinge län (med överlämnande av yttranden från lantbruksnämnden

och Svenska naturskyddsföreningens ombud i länet samt fiskeriintendenten

i nedre södra distriktet), Värmlands län (med överlämnande av yttranden

från lantbruksnämnden i länet och chefen för Värmlandsblocket inom centrala

driftledningen), Kopparbergs län (med överlämnande av yttrande från

länsarkitekten i länet), Jämtlands län (med överlämnande av yttranden

från lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet), Västerbottens

län och Norrbottens län (med överlämnande av yttranden från fiskeriintendenten

i övre norra distriktet och Norrbottens länsorgan för vat
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

tenkraftfrågor), Svenska vattenkraftföreningen, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Sveriges industriförbund, Svenska naturskyddsföreningen och

Samfundet för hembygdsvård.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering, i det följande kallad »1939 års lag», äger

Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden för viss tid eller

tills vidare förordna, att vad i lagen är stadgat om meddelande av tillstånd

till tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Under tid då riksdagen

är samlad, må förordnande dock ej meddelas utan riksdagens samtycke.

Meddelas förordnande, då riksdagen ej är samlad, kräves för att det fortfarande

skall gälla, att det godkännes av nästföljande riksdag. I samband

med lagens utfärdande meddelade Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke

genom särskild kungörelse dylikt förordnande att gälla tills vidare. Detta

förordnande har sedermera genom kungörelse den 5 december 1952 (nr

733) upphört att gälla.

Syftet med 1939 års lag var att snabbt bereda möjlighet att i ökad omfattning

tillgodogöra vattenkraft och därigenom uppnå besparingar i förbrukningen

av kol och annat bränsle. Lagen innefattar av denna anledning

betydande lättnader i förhållande till vattenlagens regler om förutsättningarna

och villkoren för sådan vattenreglering, som avses med lagen,

ävensom rörande förfarandet.

Vid lagens tillkomst förutsattes, att åtgärder, som skulle medföra varaktiga

olägenheter eller som skulle vara förenade med större kostnader,

icke komme att vidtagas, eftersom syftet med lagen var att vinna endast

en tillfällig ökning av vattenkraften. Lagen fick emellertid en vidare tilllämpning

än sålunda förutsatts, i det att med stöd av lagen företogs betydande

regleringsåtgärder beträffande mycket stora vattenmagasin. Med

bänsyn härtill skedde genom lag den 17 juni 1943 vissa ändringar i 1939

års lag för att bättre tillgodose de allmänna och enskilda intressen, som

kunde bli lidande genom dylika större regleringsföretag. Även senare har

lagen ändrats, bl. a. i fråga om skyldigheten att erlägga vattenregleringsavgifter.

Bestämmelserna i 1939 års lag utgör undantag från vattenlagens regler.

I den mån ej annat följer av dessa undantagsbestämmelser, är vattenlagens

regler alltså tillämpliga. I sin nuvarande lydelse har bestämmelserna i

1939 års lag i huvudsak följande innebörd.

Enligt 2 § är syftet med lagen att skapa förutsättningar för ett bättre utnyttjande

av vattenkraft. För sådant ändamål må tillstånd meddelas till tillfällig

reglering av vattenavrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller

i vattendrag, om åtgärden prövas från allmän eller enskild synpunkt med
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

föra fördel, som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter. Bestämmelserna

i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen om den ekonomiska

tillåtlighetsprövningen skall därvid ej utgöra hinder. Däremot innehåller

lagen icke några föreskrifter, som medger ett åsidosättande av de regler

till skydd för vissa viktigare allmänna intressen, som återfinnes i 2 kap.

3 § andra stycket, samt 11 och 12 §§ vattenlagen.

Tillståndet till tillfällig vattenreglering ges av vattendomstolen och skall

enligt 3 § meddelas för viss tid, högst tre år. I fråga om tillfällig reglering,

som berör någon av de största sjöarna i landet eller eljest är av synnerlig

omfattning, skall emellertid frågan om företagets tillåtlighet underställas

Kungl. Maj :ts prövning under samma förutsättningar, som eljest gäller enligt

4 kap. 13 § vattenlagen.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § att,

om vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men för fisket, fiskeavgift

skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs. Avgiften skall

erläggas för tiden från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd, som

beröres av företaget, eller är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse,

skall enligt 7 § regleringsavgift utgå för företaget med skäligt belopp,

minst 2 000 och högst 30 000 kronor för år, från och med det halvår, då

tillståndet först tages i anspråk. Avgiften skall utgå för tillgodoseende

av sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses i 4 kap. 15 §

vattenlagen.

För skada och intrång genom vattenregleringen skall ersättning utgå enligt

9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft, som tages i anspråk

på grund av tillstånd enligt 1939 års lag, behöver dock ersättning

Jämnas endast om vattenkraften uppenbarligen är avsedd att tillgodogöras

under den tid tillståndet skall gälla. Även i fråga om ianspråktagande av

annan tillhörig byggnad med stöd av 2 kap. 15 § vattenlagen gäller en särbestämmelse.

Vad i sistnämnda lagrum föreskrives om skyldighet att gottgöra

ägaren av byggnaden andel av dennas värde skall sålunda ej äga

tillämpning.

I 8 § stadgas att vattendomstolen, där det kräves för undvikande av

dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande av tillstånd därtill

uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt.

Även fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift får uppskjutas

till lämplig tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att

lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin

utkomst eller fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning

till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således bestämmas

preliminärt. Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen även

eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn

till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd,

som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse, att er
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

9

sättning bestämmes så snart ske kan. Ersättning, som bestämmes i penningar,

må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge regleringen

varar, med rätt för vattendomstolen att höja eller sänka ersättningen, om

skäl är därtill. Vattendomstolens beslut i ersättningsfråga skall omedelbart

gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, därest sökande begagnat

sig av tillståndet till vattenreglering. Vattendomstolen och överinstans må

förordna, att verkställighet tills vidare ej skall äga rum. Vad som i enlighet

med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan

ordning får ej återkrävas.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång, som icke förutsetts av

vattendomstolen, skall för att kunna upptagas till prövning anmälas hos.

vattenrättsdomaren eller av denne utsett särskilt biträde inom fem år

från det tiden för tillståndet gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av

definitiv reglering, må anspråk med anledning av den förra regleringen

framställas inom den tid, som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

I övrigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket i 1939 års lag, att befogenhet

att meddela interimistiska beslut, som ill kap. 46 § vattenlagen tillerkänts

vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom också

i fråga om tillfällig vattenreglering.

Enligt lag den 12 april 1946 har till slutstadgandet i 1939 års lag fogats

ett tillägg, avsett att reglera vissa övergångsförhållanden i samband med

att förordnandet om lagens tillämpning skulle upphöra att gälla. I sin

nuvarande lydelse — enligt lag den 9 maj 1952 — innebär dessa bestämmelser

bl. a., att när ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen

inkommit innan tiden för meddelat tillstånd enligt 1939 års lag gått till

ända, tillstånd till fortsatt tillfällig reglering får meddelas att gälla i avbidan

på prövning av frågan om reglering enligt vattenlagen, dock högst den

i 1939 års lag stadgade tiden tre år. Om målet angående reglering enligt

vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga regleringen är

av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, får dock förlängt tillstånd

meddelas för en tid av högst tre år i sänder. På grund av denna bestämmelse

kan fortfarande — fastän reglerna i 1939 års lag om meddelande av

tillstånd är satta ur tillämpning — äldre tillstånd enligt lagen förlängas.

Några få sådana tillstånd löper också ännu, men de ersättes, i den mån

företagen skall bestå för framtiden, successivt av tillstånd enligt vattenlagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är lagen den 3 juni 1960 om beredskapstillstånd.

Enligt denna lag må Kungl. Maj :t för stärkande av rikets

försvarsberedskap förordna om beredskapstillstånd, om riket befinner sig i

krigsfara. Är riket i omedelbar krigsfara, kan Kungl. Maj:t besluta, att förordnande

om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd

skall tillkännagivas genom beredskapslarm. Inledes stridshandlingar

mot svenskt territorium och kan förbindelserna med riksstyrelsen

icke upprätthållas, må under förutsättningar i övrigt, som Kungl. Maj :t

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

bestämmer, civilbefälhavare eller länsstyrelse förordna om beredskapstillstånd

eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd. Sådant

förordnande skall tillkännages genom beredskapslarm. Rörande innebörden

av beredskapslarm må här erinras om bestämmelserna i 9 § beredskapskungörelsen

den 3 juni 1960. Däri föreskrives bl. a. att, i den mån Kungl. Maj :t

icke bestämmer annat beträffande viss eller vissa författningar, beredskapslarm

innebär förordnande om tillämpning av särskilt uppräknade författningar,

exempelvis lagen den 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse

eller upplåtelse av fartyg m. m., lagen den 21 mars 1940 med vissa

bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, allmänna förfogandelagen

den 26 maj 1954, allmänna ransoneringslagen samma dag, allmänna prisregleringslagen

den 1 juni 1956, lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser

angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

m. m. samt lagen den 20 december 1957 om betalningsväsendet under krigsförhållanden.

Departementspromemorian

I departementspromemorian erinras inledningsvis om att Kungl. Maj :t

under tid, då riksdagen är samlad, allenast med riksdagens samtycke kan

förordna, att vad i 1939 års lag är stadgat om meddelande av tillstånd till

tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Under hänvisning till särskilda

utskottets utlåtande 1948: 1 s. 24 och 27 framhålles tillika, att riksdagen

ju numera anses samlad hela året. Om session icke pågår, då bestämmelserna

skall sättas i tillämpning, måste man således avvakta, att riksdaken

inkallats till extrasession. En dylik tidsutdräkt kan uppenbarligen icke

vara lämplig, om landet skulle komma i krig eller krigsfara. Även under andra

utomordentliga förhållanden kan de nuvarande reglerna visa sig olämpliga.

Enligt vad i promemorian anförs kommer härtill att sådana förändringar

inträffat sedan andra världskriget, att en modernisering av förevaiande

beredskapslagstiftning är påkallad också i andra hänseenden. Vattenkraften

är sålunda i dag utbyggd i en helt annan omfattning än den var 1939

och vattenlagen har ändrats på flera punkter under senare år, exempelvis

genom 1952 års lagstiftning om deldom i vattenmål m. m. och lagar 1955

och 1959 avseende vattenregleringsavgifterna. I anslutning härtill erinras

i promemorian om att frågan om en reformering av förevarande lagstiftning

varit aktuell redan tidigare. I proposition 1952: 53, vari frågan om fortsatt

tillämpning av bestämmelserna om tillfällig vattenreglering behandlades, uttalade

sålunda föredragande departementschefen, att — om 1939 års lag såsom

i propositionen förordades komme att tills vidare bibehållas som en

beredskapslag — det kunde ifrågasättas, huruvida icke lagen vore i behov

av översyn på vissa punkter men att denna fråga ej torde behöva upptagas

i då förevarande sammanhang.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att 1939 års

lag skall ersättas med en ny vattenrättslig beredskapslag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Rörande förordnande om tillämpning av den nya lagen förordas,

att denna —- i överensstämmelse med vad som numera gäller enligt

andra beredskapslagar — skall inledas med ett stadgande, enligt vilket lagens

bestämmelser om meddelande av tillstånd till vissa företag i vatten

skall äga tillämpning, om riket kommer i krig (jfr bl. a. SFS 1957: 288—290

samt 1959: 73, 74 och 83). Då kriget upphört, bör Kungl. Maj :t senast före

avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, förordna

att bestämmelserna icke vidare skall tillämpas. Vid krigsfara, vari

riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden

bör det tillkomma Kungl. Maj :t att utfärda förordnande om att

nämnda bestämmelser skall tillämpas. Förordnandet bör dock inom en månad

underställas riksdagens prövning. Blir det ej inom två månader från

underställningen gillat av riksdagen, bör det vara förfallet. Upphör krigsfaran

eller de utomordentliga förhållanden, som föranlett förordnandet, bör

detta upphävas av Kungl. Maj :t senast före nästkommande riksdagssessions

avslutande.

Någon tvekan kan enligt promemorian icke råda om att bland de företag

varå lagen skall vara tillämplig skall ingå vattenregleringar

för kraftändamål. Det ifrågasättes emellertid, om icke förutsättningarna

för meddelande av regleringstillstånd nu bör skärpas i jämförelse med

vad som gäller enligt 1939 års lag till förhindrande av att med stöd av lagen

åtgärder vidtages som, utan att vara från strängt ekonomiska synpunkter

motiverade, medför varaktiga olägenheter för allmänna eller enskilda intressen.

Härom anföres följande.

För en sådan skärpning talar — förutom att den överensstämmer med intentionerna

hos 1939 års lagstiftare — att man bör undvika att till uppnående

av fördelar i ett krisläge underlätta tillkomsten av vattenregleringar,

som sannolikt icke skulle ha kommit i fråga under normala förhållanden.

Dessa betänkligheter är självfallet särskilt stora, om det gäller företag, som

kommer att vålla svåra, för framtiden bestående skador. Under kriget utgick

man sannolikt från, att alla de större tillfälliga vattenregleringar, som genomfördes

då, utgjorde investeringar, som under alla förhållanden var ekonomiskt

riktiga. Särskilt om man beaktar den nuvarande tendensen till ökad

värmekraftproduktion och till viss restriktivitet vid planläggningen av den

fortsatta vattenkraftutbyggnaden, måste man konstatera, att förhållandena

i dag gestaltar sig annorlunda, och alt det ingalunda är säkert att alla stora

regleringar skall bedömas som, fredsmässigt sett, riktiga åtgärder. Emellertid

framstår det som betänkligt från beredskapssynpunkt, om man skulle

betaga sig möjligheterna att under krig eller vid krigsfara snabbt utnyttja

tillgängliga produktionsresurser på ett för landet så viktigt område som

kraftförsörjningsområdet. Åtminstone intill dess vattenkraftens utbyggnad

om kanske tjugo år i huvudsak nått sitt slutstadium, torde därför sådan begränsning

av möjligheterna alt tillstädja större tillfälliga regleringar, varom

nu talats^ icke böra genomföras. Man får dock förutsätta att regleringar, som

förorsakar stora för framtiden bestående skador, icke kommer till stånd

med stöd av den nya lagen, med mindre de är ekonomiskt motiverade på

lång sikt. I sammanhanget måste också beaktas, att vattendomstolen skall

ha alt pröva ansökan om tillstånd till tillfällig vattenreglering från de syn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

punkter, som anges i 2 kap. 3 § andra stycket samt 11 och 12 §§ vattenlagen,

ävensom att frågan om tillåtligheten av sådan reglering, som berör någon av

de största sjöarna eller eljest är av synnerlig omfattning, i överensstämmelse

med vad som numera gäller enligt 1939 års lag skall underställas Kungl.

Maj :ts prövning under samma förutsättningar, som eljest gäller enligt 4 kap.

13 § vattenlagen.

De ändrade förutsättningarna för vattenkraftens utbyggnad nu jämfört

med 1939 gör att en modern beredskapslag på vattenrättens område bör

skänka möjligheter att snabbt genomföra även andra åtgärder än vattenregleringar.

Dessa ågärder kan vara av olika slag. Några exempel härpå

nämnes i departementspromemorian:

I samband med att tillstånd till kraftverksföretag lämnats, torde i vissa

fall ha föreskrivits, att vattentillsläppningen genom verkets turbiner icke

får överskrida en viss angiven nominell utbyggnadsvattenmängd. I syfte att

nyttja överskottsvatten och öka korttidsregleringsmöjligheterna bör ägare

till sådant kraftverk kunna få tillstånd enligt den nya lagen att för kraftproduktion

använda så mycket vatten, som svarar mot turbinernas verkliga

konsumtionsförmåga. Tänkbart bör också vara att medgiva minskning i den

vattenframsläppning i naturlig älvfåra, som må ha föreskrivits med hänsyn

exempelvis till fiske eller naturskydd. I enlighet med vad nyss sagts måste

dock därvid — liksom i övriga fall — självfallet den förutsättningen gälla,

att åtgärden kan tillstädjas utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 3 § andra

stycket vattenlagen eller att Kungl. Maj:t lämnat dispens enligt tredje stycket

i samma lagrum. Vidare bör genom lagen förutsättningar skapas för

snabba ingripanden i form av tillstånd till tillfälliga åtgärder i sådana fall,

då kraftverk står färdiga utan att igångsättningstillstånd kunnat meddelas

enligt vattenlagen på grund av att ersättningsfrågorna ej hunnit avgöras. I

samband därmed bör observeras, att det i vissa lägen kan vara möjligt att

forcera byggnadsarbetena, så att ett planerat kraftverk blir färdigt tidigare

än ursprungligen avsetts. Har skadeutredningen icke kunnat fullbordas i

samma snabba takt, uppkommer i krisfall likaledes behov av tillstånd att

sätta kraftverket i drift utan hinder av att permanent tillstånd enligt vattenlagen

icke kan lämnas på någon tid. Slutligen må erinras om, att 1939 års

lag i praxis ej ansetts vara tillämplig på företag för bortledande av vatten

ur ett vattendrag till annat vattenområde (NJA I 1942 s. 202). Att i förevarande

sammanhang behandla sådana åtgärder på annat sätt än vattenreglering

synes icke motiverat. Den nya lagen torde med hänsyn härtill böra avfattas

sa, att tillstånd även till dylikt vattenbortledande skall kunna lämnas

enligt lagen.

De närmare bestämmelserna om förutsättningarna för meddelande av

tillstånd, varom nu är fråga, föreslås i promemorian skola upptagas under

2 § i den nya lagen och, i vad de avser tillstånd till tillfällig vattenreglering,

avfattas i överensstämmelse med stadgandena i 2 § i 1939 års lag. Bestämmelserna

om de övriga åtgärder till bättre utnyttjande av vattenkraft, som

ovan berörts, bör enligt promemorian upptagas i en andra punkt av paragrafen.

I anslutning delvis till bestämmelserna i 2 kap. 1 § vattenlagen om vad

som är att hänföra till byggande i vatten torde där böra stadgas, att samma

regler som gäller för tillfällig vattenreglering skall gälla i fråga om änd
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

ringsarbete å befintlig vattenkraftanläggning samt om bortledande av vatten

ur och grävning och sprängning i vattendrag, sjö eller annan vattensamling

eller havet och om andra åtgärder till förändring av vattnets djup och

läge i sådant vattenområde ävensom beträffande nya eller ändrade regler

för vattenhushållning eller vattenframsläppning.

Samma längsta tid för giltighet av tillstånd som stadgas i

1939 års lag, eller tre år, bör enligt departementspromemorian fastställas

i den tillämnade lagen. Efter utgången av den tid, för vilken tillståndet enligt

vattendomstolens beslut skall gälla, ankommer det på företagaren att,

om förlängning av tillståndet ej sker, i görlig mån återställa förhållandena

i deras skick innan tillståndet togs i anspråk. Om anledning därtill föreligger,

bör vattendomstolen redan i samband med tillståndet lämna föreskrifter

härutinnan (jfr 11 kap. 62 § 1 mom. vattenlagen).

För regleringsavgifter vid tillfälliga vattenregleringar gäller enligt

1939 års lag en latitud, vars undre gräns är 2 000 kronor och vars övre

gräns efter lagändring 1952 ligger vid 30 000 kronor. Enligt vad som anföres

i departementspromemorian ligger det nämnda minimibeloppet något högt,

medan däremot maximibeloppet torde vara för lågt i förhållande till övre

gränsen för regleringsavgift enligt 4 kap. 14 § vattenlagen, i synnerhet efter

den reformering av bestämmelserna i sistnämnda paragraf, som genomfördes

1959 (prop. 1959: 31, tredje lagutskottets utlåtande nr 5). I fråga om

tillfälliga regleringar skulle en ändring endast av avgiftsgränserna göra

att vattendomstolarna komme att stå praktiskt taget utan ledning i fråga

om avgiftsbeloppets bestämmande i det särskilda fallet. En särreglering i

beredskapslagen av frågan om regleringsavgifterna liksom av frågan om

fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen förklaras emellertid

kunna undvaras, eftersom de normer, som för motsvarande fall gäller

enligt vattenlagen, lärer gå att tillämpa även i fråga om tillfälliga vattenregleringar

och — såvitt gäller fiskeavgift — övriga företag enligt den föreslagna

lagen. Det kan enligt promemorian således ej anses erforderligt att

i denna lag upptaga bestämmelser motsvarande dem, som finnes införda i

4 § första stycket och 7 § första stycket i 1939 års lag. Att bestämmelserna

i 2 kap. 10 § 2 mom. och 4 kap. 14 § femte stycket vattenlagen om giltighetstid

för avgiftsbeslut icke kan äga tillämpning beträffande företag enligt den

nya lagen ligger i sakens natur. Någon erinran därom i lagen har ej ansetts

erforderlig. Liksom 1939 års lag föreslås den nya lagen innehålla en bestämmelse,

som gör det möjligt för vattendomstolen att till lämplig tidpunkt

uppskjuta fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift.

En departementspromemorian bilagd sammanställning över avgiftslatituden

i fråga om regleringsavgifter enligt vattenlagen och 1939 års lag torde

få fogas som bilaga till protokollet i detta ärende (Bilaga D).

Även i fråga om ersättningsreglerna är vissa jämkningar påkallade.

Till fromma för sakägare med intressen motsatta kraftintressenternas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

bör sålunda enligt promemorian fastställas i viss mån andra regler än dem

som gäller enligt 1939 års lag angående ersättning för vattenkraft, som kommer

att tillgodogöras genom företaget, och om gottgörelse för begagnande av

byggnad i vatten, som tages i anspråk med stöd av 2 kap. 15 § vattenlagen.

Vidare föreslås, att genom den nya lagen bättre garantier skapas för att det

uppskov med reglering av ersättningsfrågorna, som bör kunna förekomma

även i fortsättningen, icke skall lända till förfång för vederbörande sakägare.

Såsom tidigare framhållits åligger det enligt gällande rätt vattendomstolen

att fastställa ersättning till sakägare på förhand endast i det fall det kan antagas,

att sakägaren kommer att lida skada eller intrång, som medför svårighet

för honom att vinna sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande

förpliktelser. Denna regel har ansetts väl restriktiv. En förbättring för sakägarsidan

förklaras enklast kunna åvägabringas genom en hänvisning till

de genom lagen den 9 maj 1952 i vattenlagen under 11 kap. 66 § 2 mom.

andra och tredje styckena intagna föreskrifterna. Enligt dessa skall vattendomstolen

i samband med beslut om uppskov, såvitt avser skada, förlust

eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet, meddela

erforderliga provisoriska bestämmelser angående ersättning eller om vidtagande

av åtgärder till skydd för den skadelidande. Avgörande av målet i

den uppskjutna delen skall enligt samma föreskrifter äga rum så snart ske

kan, varvid ersättning ej må bestämmas till lägre belopp än som utgått eller

skolat utgå på grund av provisoriska bestämmelser.

En viss avvikelse från vattenlagens stadganden, som medgives enligt 1939

års lag, innefattas i bestämmelsen i 13 § första stycket, vari vattenrättsdomaren

tillerkänts befogenhet att i mål om tillfällig vattenreglering förordna om

provisoriska åtgärder. Denna möjlighet har i praxis kommit till

vidsträckt användning. I ett mycket stort antal av de fall, då vattendomstol

meddelat tillstånd till tillfällig vattenreglering, har tillståndet föregåtts av

ett provisoriskt medgivande av vattenrättsdomaren. Att en sådan vattenrättsdomaren

tillerkänd befogenhet i ett skärpt läge kan vara av stor betydelse

är ovedersägligt. Enligt promemorian synes det å andra sidan mindre

tilltalande att åtgärder, som kan innebära djupt ingripande verkningar för

bygden, skall kunna medgivas av vattendomstolens ordförande, låt vara att

domstolen sedermera ej är formellt bunden av ordförandens beslut (jfr prop.

1952: 52 s. 64). Dessa betänkligheter anses motivera en begränsning av vattenrättsdomarens

befogenhet i vad den avser rätt att provisoriskt förordna

om åtgärder, som avses i 2 § i den föreslagna lagen och som innebär vidlyftigare

arbete eller kan befaras medföra avsevärt intrång på allmän eller enskild

rätt (jfr 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen). Det torde enligt vad

i promemorian anföres innebära en lämplig avvägning att tillåta provisoriska

förordnanden av vattenrättsdomaren angående dylika åtgärder endast

i de fall, då synnerliga skäl till förordnande föreligger. I fråga om åtgärder

till förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet föreslås vattenrättsdomaren

skola ha samma befogenhet i förevarande hänseende som till
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

kommer honom enligt andra stycket i 11 kap. 46 § vattenlagen. — Berörda

särbestämmelser om vattenrättsdomarens befogenhet att förordna om provisoriska

åtgärder föreslås skola upptagas i den tillämnade lagen under

17 §•

I departementspromemorian ägnas i förevarande sammanhang uppmärksamhet

åt frågan vilken rätt som under krig skall tillkomma en kraftverksägare

att utan tillstånd av vattendomstol eller valtenrättsdomare vidtaga de

åtgärder, som i särskilda lägen kan behövas för att säkerställa kraftförsörjningen

i riket eller del därav. Såsom exempel nämnes det fallet att en del

av den svenska kraftproduktionsapparaten slagits ut. Det förklaras då från

totalförsvarets synpunkt framstå som ett oeftergivligt krav, att snabba åtgärder

kan vidtagas till kompenserande av det energibortfall som uppkommer.

Några särskilda bestämmelser i sådant syfte har icke meddelats genom 1939

års lag men anses böra intagas i den nya lagen. De föreslås skola vara tilllämpliga

endast om landet befinner sig i krig och avse vattenreglerings- och

vattenbyggnadsåtgärder o. dyl., som är oundgängligen erforderliga med hänsyn

till kraftförsörjningen. Enligt vad i promemorian uttalas får därvid förutsättas,

att åtgärder av mera ingripande natur undvikes. De nya reglerna

anses kunna avfattas efter mönster av stadgandet i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje

stycket vattenlagen, enligt vilket sökandet av tillstånd till brådskande ändrings-

eller reparationsarbete, som är underkastat obligatorisk förprövning

enligt vattenlagen, kan uppskjutas, om arbetet måste utföras utan dröjsmål

och skall företagas till följd av inträffad skada eller till förekommande av

skada. Även dessa särbestämmelser skall enligt förslaget upptagas under

17 § i den nya lagen. Den ifrågasatta rättsliga regleringen av förevarande

spörsmål förutsätter jämväl en mindre ändring i 11 kap. 18 § vattenlagen

i syfte att möjliggöra handläggning såsom vattenmål av ansökan om godkännande

av företagen åtgärd (11 kap. 17 § 3. vattenlagen).

Även på vissa andra punkter än dem, för vilka nu redogjorts, anses

nva regler böra införas i den tillämnade lagen, bl. a. i fråga om sätt och

tid för anmälande av anspråk på ersättning för skada och intrång, som icke

förutsetts av vattendomstolen (12 §), samt beträffande reglerna i 11 kap.

27 § 6 mom. vattenlagen om förberedelse av företag av betydande omfattning

eller ingripande beskaffenhet m. m., vilka regler föreslås icke skola tillämpas

när fråga är om företag enligt den nya lagen (14 §).

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963. Samtidigt

bör 1939 års lag upphöra att gälla, med det undantaget dock att sistnämnda

lags bestämmelser alltjämt bör äga tillämpning å tillfällig vattenreglering,

till vilken tillstånd före den nya lagens ikraftträdande meddelats genom

beslut enligt den äldre lagen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Yttrandena

Förslaget att ersätta 1939 års lag med en modernare vattenrättslig beredskapslag

har vunnit anslutning bland remissorganen eller av dem lämnats

utan erinran.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap finner det sålunda angeläget

att 1939 års lag omarbetas. Svenska vattenkraf tföreningen förklarar sig

icke närmare ha undersökt omfattningen av de vinster för landets kraftförsörjning,

som en beredskapslagstiftning av nu ifrågavarande slag skulle kunna

medföra vid krig, krigsfara eller andra liknande förhållanden. Det synes

emellertid föreningen uppenbart, att lagstiftningen i vissa situationer kan

bli av mycket stor betydelse och att alltså all anledning finnes att av beredskapsskäl

ägna denna lagstiftningsfråga uppmärksamhet. Föreningen framhåller

tillika, att 1939 års lag på ett utmärkt sätt fyllt sin uppgift att underlätta

kraftproduktionen. Med hänsyn till de något ändrade förutsättningarna

för vattenkraftens utbyggnad nu jämfört med 1939 och till att vattenlagen

ändrats på ett flertal punkter under senare år finner föreningen det emellertid

välbetänkt att ersätta gällande bestämmelser med en ny lag, som bättre

är anpassad efter nuvarande förhållanden.

Lantbruks styr elsen finner det angeläget att erforderliga beredskapsåtgärder

vidtages för att snabbt kunna förbättra kraftförsörjningen i händelse av

krig, krigsfara eller av krig eljest föranledda utomordentliga förhållanden.

Den nu föreslagna lagstiftningen synes styrelsen väl genomtänkt och ägnad

att främja det angivna syftet. Emellertid vill styrelsen tillfoga att det praktiska

resultatet måste bli beroende av hur ett krigsfall utvecklar sig. Den

nutida förstörelsetekniken inom krigsväsendet måste tyvärr bedömas vara

så förödande att möjligheterna att genomföra utbyggnad av vattenkraften

torde bli mycket begränsade eller rent av uteslutna för den händelse riket

kommer i krig. Tillämpningen torde sålunda närmast hänföra sig till krigsfara

eller av krig eljest föranledda utomordentliga förhållanden, i vilka fall

den föreslagna beredskapslagstiftningen kan bli av värde såsom ägnad att

underlätta och påskynda vattenkraftanläggningar såsom en inhemsk tillgång

av största vikt.

Beredskapslagens betydelse för de södra delarna av landet understrykes

av länsstyrelsen i Kronobergs län, som framhåller, att energiförsörjningen

spelar en fundamental roll i det nutida samhället. En förutsättning för en

krigsproduktion i större skala eller för en forcerad upprustning är bl. a. att

kraftförsörjningen är tryggad. Vattenkraften svarar för den ojämförligt

största delen av de inhemska energitillgångarna. Genom kraftnätets utbyggnad

och de långa distributionslinjerna från kraftverken i Norrland ner till

mellersta och södra Sverige blir kraftförsörjningen i krig mycket sårbar.

Desto viktigare är det att den tillgängliga vattenkraften vid krig eller krigsfara

kan utnyttjas på ett effektivt sätt. En fortsatt beredskapslagstiftning på

vattenkraftens område är därför enligt länsstyrelsens mening nödvändig.

Även vattenrättsdomarna i Söderbygdens vattendomstol pekar på risken att

rikets södra delar, vilka för överskådlig tid representerar den övervägande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition in• 200 år 1962

17

delen av kraftkonsumtionen, vid krig kan bli ställda mer eller mindre utan

norrlandskraft. Det kan då bli nödvändigt att snabbt kunna tillgodogöra de

vattenkraftreserver, som ännu finnes i Sydsverige.

Frågan, huruvida på vattenkraftexploateringens område behov av beredskapslag

numera kan anses över huvud taget föreligga, synes kammarkollegiet

icke ha något självklart svar. Härom anför kollegiet:

Såsom åtskilliga gånger påpekats i samband med genomförandet av ändringar

i 1939 års lag fick lagen långt större tillämpning än man förutsett.

Men såvitt nu i efterhand kan bedömas skedde i tillämpningen jämväl en

avvikelse från lagtext och lagmotiv i avseende å den krets av intressen, från

vilka man med stöd av lagen skulle få mer eller mindre bortse. Kammarkollegiets

erfarenheter från handläggningen under senare delen av 1940-talet

och under 1950-talet av sjöregleringsmål, vari fråga varit om förlängning

av tillstånd enligt 1939 års lag eller om sådant tillstånds omvandling till tillstånd

enligt vattenlagen, ger vid handen att domstolarnas befogenhet att dispensera

från 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen haft underordnad betydelse.

Viktigare torde vara att det finnes anledning antaga att tillåtlighetsprövningen

av tillfälliga sjöregleringar under de första giltighetsåren av beredskapslagen

stundom skett under tämligen ringa beaktande av spärreglerna

i 2 kap. 2 §, 3 § andra stycket och 12 § vattenlagen.

Såvitt med en ny beredskapslag avses att underlätta tillkomsten av nya

omfattande vattenregleringar, kan uppenbarligen starka skäl anföras mot

dylikt lagstiftande. Åtskilligt av hittills icke tillgodogjord vattenkraft är att

anse som eller kan väntas under de närmaste åren bli fredad från exploatering.

Tillämpningen av ny beredskapslag får därför antagas komma att avvika

väsentligt från tillämpningen av 1939 års lag. I den mån rikets allmänna

förhållanden under krigs- eller beredskapstid kommer att medgiva sakprövning

av tillåtligheten av visst företag, torde samma motstånd mot naturförstörelse

komma att framträda som präglar dagens sjöregleringsprocesser.

Slutligen är det behov av smidig handläggning av vattenmål, som år 1939

ansågs behöva tillgodoses genom krislagstiftning, numera i hög grad fyllt

genom ändringar i vattenlagen.

Det hittills sagda har avsett första punkten i den föreslagna lagens 2 §

— alltså underlättandet av nya vattenregleringar. I andra punkten av samma

paragraf föreslås en regel, varmed lagen skall »skänka möjligheter att snabbt

genomföra även andra åtgärder än vattenregleringar». Denna nya punkt är

enligt kollegiets mening sakligt sett huvudstadgandet i lagförslaget. De skäl,

som kan anföras för att för krigsförhållanden tillskapa möjligheter att snabbt

jämka lagakraftvunna avgöranden rörande vattenhushållning med mera,

synes kollegiet utgöra den starkaste motiveringen för beredskapslag inom

vattenrätten. Då kollegiet gör detta uttalande bortser kollegiet icke från att

dylika jämkningar ofta — nämligen då gällande domstolsmedgivanden redan

ligger vid gränsen av vad som befunnits tillåtligt med hänsyn till motstående

intressen — kan komma att möta hårt motstånd. Icke heller bortses

från att deldomsinstitutet självfallet kan även för nu ifrågavarande ändringsföretag

tillgodose åtskilligt av behovet av snabbhet.

Därest antagandet av ny beredskapslag anses utgöra oavvislig förutsättning

för upphävande av 1939 års lag, är detta för kollegiet fullt skäl att tillstyrka

att ny lag antages.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att tillgången på elektrisk

kraft inom landet nu är eu helt annan än vid utbrottet av det senaste kri
2

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 200

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200 år 1962

get och även lång tid därefter. Från den synpunkten kan man enligt förbundets

mening naturligtvis fråga sig, huruvida behov av eu beredskapslag

verkligen föreligger. Då emellertid lagen skall tillämpas endast under krig

och av krig föranledda utomordentliga förhållanden och då — såvitt förbundet

kan bedöma — fråga knappast kan vara om ett utnyttjande av lagen

i samma omfattning som under det senaste kriget, finner förbundet icke

skäl föreligga att i princip motsätta sig den föreslagna lagen, såvitt den avser

nytillkommande vattenregleringar. Däremot ställer sig förbundet mera

tveksamt till andra företag, som skulle möjliggöras enligt förslaget men

som icke är tillåtna enligt 1939 års lag.

Svenska naturskyddsföreningen förklarar sig vara ytterligt angelägen om

att man icke i onödan kastar bort vad man nu efter långvariga mödor vunnit

i fråga om en mera allsidig planering av vattenkraftens utbyggnad. Det

får icke inträffa, att de objekt, som man redan beslutat bevara i orört skick

åt kommande generationer, eller som man med skäl hoppas därutöver kunna

bevara, går huvudstupa till spillo, t. ex. på grund av temporära importsvårigheter.

Erfarenheterna från tillämpningen av 1939 års lag ger enligt

vad föreningen anför grund för farhågan, att statliga och enskilda intressenter

omedelbart pressar på för att få fram nya projekt. En allsidig prövning

är emellertid angelägen även under extraordinära förhållanden. Det gäller

både stora nya företag och ändringar i villkoren för redan genomförda. Med

nuvarande utbyggnad av kraftverk kan det enligt föreningens mening icke

vara behövligt att utan någon mera ingående prövning ändra hushållningsbestämmelser,

bygga nya dammar eller förbereda nya kraftverk på samma

sätt som man ansåg det angeläget 1939. Föreningen är därför av den bestämda

meningen, att man måste skapa garantier för att även under beredskapstillstånd

och därmed jämförliga krigstillstånd en allsidig bedömning

sker av vattenkraftfrågor, ehuru naturligtvis med beaktande av det läge som

inträtt och vad det nödvändigt kräver.

Vad departementspromemorian innehåller rörande förordnande om

tillämpning av den nya lagens tillståndsregler lämnas utan erinran i

remissyttrandena.

Överbefälhavaren framhåller, att den föreslagna lagen är av sådan art,

att den bör ingå i förteckningen över de författningar, som enligt 9 § beredskapskungörelsen

skall träda i tillämpning i samband med beredskapslarm.

Vattenöverdomstolen föreslår, att till förslaget fogas en bestämmelse om

vad som skall iakttagas, om förordnande om lagens tillämpning förfallit eller

lagens tillämplighet upphävts.

I fråga om de företag va rå lagen skall vara tillämplig

har den föreslagna utvidgningen till vissa andra åtgärder än vattenreglering

tillstyrkts av vattenfallsstyrelsen, som uttalar, att kompletteringarna synes

välbetänkta och lämpliga. Svenska vattenkraftföreningen anser förslaget i

denna del väl ägnat att motsvara behovet att för bättre utnyttjande av vat
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

19

tenkraft vid en krissituation snabbt kunna genomföra erforderliga åtgärder.

Rörande den av kammarkollegiet uttalade meningen må hänvisas till vad

som anförts tidigare.

Modifikationer i förslaget förordas i vissa yttranden. Sålunda förklarar vattenrättsdomarna

i Västerbygdens vattendomstol, som anser förslaget vara

i huvudsak väl grundat, att lagen icke bör göras tillämplig på sådana åtgärder,

som har varaktig karaktär. Vattenrättsdomarna i Söderbygdens vattendomstol

ifrågasätter, om åtgärder bör få komma till stånd med stöd av lagen

med mindre de befinnes vara erforderliga från beredskapssynpunkt. Med

hänsyn till det stora intresset av största möjliga handlingsfrihet, om riket

skulle komma i krig anser sig fiskeristyrelsen böra tillstyrka, att man genom

nu föreslagen beredskapslagstiftning ökar möjligheterna till vattenregleringar

under krig. Under andra förhållanden än krig anser styrelsen

det befogat att skärpa förutsättningarna för meddelande av tillstånd till vattenregleringar

till i huvudsaklig överensstämmelse med vad som ursprungligen

åsyftades vid tillkomsten av 1939 års lag. Den föreslagna bestämmelsen,

att även andra åtgärder än vattenregleringar skall kunna komma till

stånd enligt lagen, synes enligt vad styrelsen anför också vara motiverad

för det fall att riket skulle komma i krig. Men att för andra situationer införa

eu dylik möjlighet till utvidgad vattenkraftproduktion kan styrelsen

icke tillstyrka med hänsyn till de stora skador, som därigenom kan komma

att förorsakas fiskeintresset. Den marginal, som i vattenmål lämnats kvar,

sedan kraftintresset fått sitt, torde enligt styrelsens uppfattning merendels

vara av relativt ringa värde för sistnämnda intresse men är oftast oerhört

värdefull för fiskeintresset. Mycket ofta har sålunda endast en ringa del av

den naturliga lågvattenmängden lämnats kvar för fiskets tillgodoseende. Under

dylika förhållanden skulle ökade korttidsregleringsmöjligheter o. s. v.,

även om de komme att utnyttjas endast under en mycket kort tid, komma

att verka förödande på många värdefulla fiskbestånd. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län anser, att ändring i bestående företag endast bör kunna komma

till stånd, om det med hänsyn till kraftförsörjningen är oundgängligen

nödvändigt, att åtgärden vidtages utan dröjsmål. Länsstyrelsen i Jämtlands

län uttalar i fråga om dylika företag, att de icke bör kunna ändras genom

förfarande enligt den föreslagna lagen med mindre sådana förhållanden föreligger,

som omnämnes i 17 § andra stycket av lagförslaget, d. v. s. att riket

befinner sig i krig och det med hänsyn till kraftförsörjningen är oundgängligen

erforderligt att åtgärden vidtas. Länsstyrelsen framhåller tillika, att

lagstiftningen icke bör användas så att den för tillgodoseende av kraftverksintressenters

eller regleringsintressenters enskilda intressen möjliggör genomförandet

av företag, som icke skulle kunna komina till stånd enligt vattenlagen.

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter, huruvida icke i den

föreslagna lagen borde intagas den regeln, att beträffande ändringar av redan

enligt vattenlagen genomförda företag skall gälla, att behovet därav är

av utomordentlig betydelse från allmän eller enskild synpunkt eller i varje

fall icke strider mot bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen.

Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 200

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Svenska naturskyddsföreningen ställer sig kritisk till att lagen skall gälla

även bortledande av vatten. Erfarenheten visar att överföring av vatten från

ett vattendrag till ett annat kräver omfattande ingrepp och medför djupgående

förändringar. Föreningen avstyrker därför, att det får ske som en »tillfälligt

åtgärd. Vidare framhåller föreningen, att för tillämpningen av lagen

bör ges centrala anvisningar, så att ansökningarna kan sättas in i större

sammanhang och lagen ej missbrukas för privatekonomiska syften. Även

om det icke kan bli fråga om bindande direktiv för domstolarna, kan dylika

anvisningar ge dem material för bedömning av kraftförsörjningssituationen.

Uttalandet i departementspromemorian att vattenregleringar, som förorsakar

stora, för framtiden bestående skador, får förutsättas icke komma till

stånd med stöd av den nya lagen med mindre de är ekonomiskt motiverade

på lång sikt understrykes av några remissorgan. Sålunda förklarar länsstyrelsen

i Blekinge län att uttalandet bör bli vägledande vid tillståndsprövningen.

Samma önskemål framför länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen

i Jämtlands län föreslår, att detta villkor skall komma till direkt uttryck

i lagtexten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ävensom några vattenrättsdomare i

Nedre Norrbygdens vattendomstol förordar, att även åtgärder för industriers

och samhällens vattenförsörjning och avlopp skall omfattas av den

nya lagen. Oaktat detta i viss mån kan sägas gå utöver lagens syfte att tillgodose

samhällsekonomiska intressen i avspärrningslägen, anses det från

allmän synpunkt motiverat att få åtgärder för vattenförsörjning och avlopp

provisoriskt genomförda utan att den vanliga prövningen skall behöva avvaktas.

Med anledning av detta förslag påpekar vattenöverdomstolen, att

möjligheterna till ett snabbt interimsavgörande av sådana företags tillåtlighet

föreligger redan med stöd av 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen.

Vattenöverdomstolen framhåller i anslutning till uttalanden av några vattenrättsdomare,

att den föreslagna lagtexten icke synes inrymma möjlighet

till de enligt motiven åsyftade ingripandena i syfte att skapa förutsättningar

för igångsättning av helt eller delvis färdigställda kraftverk. Vattenöverdomstolen

finner det vidare från beredskapssynpunkt vara angeläget, att

jämväl de i 2 kap. 1 § första stycket vattenlagen omnämnda arbetena för

byggande i vatten skall kunna medges med stöd av den föreslagna lagen.

Vattenöverdomstolen föreslår därför en omarbetning av andra punkten i

förslagets 2 §.

Frågan om tid för giltighet av tills tå n d har berörts av en

vattenrättsdomare i Nedre Norrbygdens vattendomstol, som förklarat sig

anse det mest rationella vara att tillstånd får gälla tills vidare till dess vattendomstolen

annorlunda bestämmer eller eventuellt upphäver tillståndet.

Vattenöverdomstolen delar den i departementspromemorian uttryckta uppfattningen

om lämpligheten av att tillstånd meddelas endast på viss tid. Vad

som i promemorian uttalas därom, att det ankommer på företagaren att, när

ett tillfälligt tillstånd utlöper och ej förlänges, i görlig mån återställa de na
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

21

turliga förhållandena samt att vattendomstolen bör lämna eventuellt erforderliga

föreskrifter härom redan i samband med tillståndet, framstår för

vattenöverdomstolen såsom betydelsefullt. Domstolen ifrågasätter om ej en

uttrycklig erinran om denna vattendomstolens möjlighet borde intagas i

lagen såsom en värdefull påminnelse. I sammanhanget torde enligt vattenöverdomstolens

mening även böra övervägas att införa en regel — lämpligen

i förslagets 19 § -— om att vattendomstolen skall kunna föreskriva, att ställd

säkerhet också skall avse kostnaderna för sådant återställande, som nu

sagts. Även kammarkollegiet ifrågasätter om icke i lagen bör upptagas ett

stadgande om företagares skyldighet att efter utgången av ej förlängt tillstånd

återställa tidigare förhållanden. Det synes nämligen kollegiet ovisst, om

domstolarna kommer att anse 11 kap. 62 § 1 mom. vattenlagen, vartill hänvisas

i promemorian, utgöra stöd för att ålägga företagare att exempelvis

återställa ett förstört fiskbestånd.

Vad i departementspromemorian anförts rörande reglerings- och

fiskeavgifterna föranleder i allmänhet ingen erinran i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig med tillfredsställelse se vad

förslaget i denna del innehåller. En särreglering i beredskapslagen av regleringsavgifterna

är enligt länsstyrelsens mening helt omotiverad. Detsamma

gäller fiskeavgifterna. Vattendomstolen bör med stöd av vattenlagens bestämmelser

fastställa dessa avgifter med hänsyn till aktuella förhållanden. Även

kammarkollegiet biträder ståndpunkten i det remitterade förslaget.

Endast vattenöverdomstolen framför kritik mot förslaget i denna del. Därvid

anföres följande:

Genom att 2 kap. 10 § vattenlagen göres direkt tillämplig beträffande fiskeavgifter

för företag enligt beredskapslagen, bortfaller det i 4 § av 1939 års

lag inryckta stadgandet att sådana avgifter skall erläggas för tiden från och

med det halvår tillståndet först tages i anspråk. Detta innebär en lindring i

sökandepartens skyldigheter. Enligt vattenöverdomstolens mening saknas

skäl för en sådan lindring, varför det föreslås att ett stadgande av motsvarande

innehåll som den tidigare bestämmelsen fogas till förslaget. Om så ej

sker, blir resultatet vid ianspråktagande av tillstånd avseende allenast ett år,

att fiskeavgift över huvud taget ej kommer att utgå, även om det medgivna

företaget har starkt menlig inverkan på det allmänna fisket.

Frågan huruvida ränta skall utgå på avgiftsbelopp, som fastställes i efterhand,

är enligt vattenöverdomstolens mening förtjänt att övervägas.

Några av vattenrättsdomarna i Nedre Norrbygdens vattendomstol anmärker,

att den i förslagets 6 § intagna bestämmelsen om rätt att uppskjuta

fastställandet av fiske- och regleringsavgifter torde vara överflödig. I samma

riktning uttalar sig kammarkollegiet, som förordar att en komplettering

intages i förslagets 8 §.

De föreslagna ersättningsreglerna har i allmänhet godtagits av

remissorganen, varvid dock från några håll understrukits betydelsen av att

skaderegleringen icke onödigt fördröjes. Länsstyrelsen i Norrbottens län be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

tonar sålunda, att säkrare garantier än dem 1939 års lag innehöll nu måste

skapas för en snabbare handläggning. Det synes nämligen länsstyrelsen uppebart,

att lika viktigt som det är att i ett krisläge snabbt kunna taga i anspråk

tillgängliga vattenkraftsresurser, lika självklart måste det vara, att

de skadelidande intressena så skyndsamt som möjligt kompenseras härför

på ett tillfredsställande sätt. Även vattenöverdomstolen delar uppfattningen

om det angelägna i att skaderegleringen göres med minsta möjliga omgång.

Enligt domstolens mening torde dock den föreslagna beredskapslagen, tilllämpad

jämte de i It kap. 66 § vattenlagen lämnade föreskrifterna, ge tillräckliga

möjligheter härtill.

På några särskilda punkter har erinringar framställts mot de föreslagna

ersättningsreglerna. Vattenöverdomstolen framhåller med anledning av påpekande

frän vattenrättsdomarna i Övre Norrbygdens vattendomstol, att

ersättning enligt 9 kap. vattenlagen i princip skall utgå ej endast såsom i

förslagets 7 § angivits för skada och intrång genom medgivet företag utan

även för tillgodogörande av annan tillhörigt vatten. En komplettering av

nämnda paragraf liksom av 12 och 13 §§ i förslaget förordas därför. Med

anledning av föreskriften i förslagets 9 § att ersättning, som bestämmes i

pengar, må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge företaget äger

bestånd, uttalar vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol och vattenöverdomstolen

farhågor för att, om ett tillstånd till ett företag icke tages

i anspråk under hela den tid tillståndet avser, sakägare kan tillskyndas

rättsförluster, exempelvis genom att han vid tiden för sådd är ovetande

om att en medgiven vattenuppdämning ej kommer att äga rum vid vårflod.

Vattenöverdomstolen förordar därför eu komplettering av stadgandet,

innebärande att sådan periodisk ersättning, som där sägs, skall, där ej

vattendomstolen förordnar annorlunda, utgå under hela den tid, för vilken

tillstånd meddelats.

Några vattenrättsdomare och kammarkollegiet förordar, att bestämmelsen

i förslagets 10 § om befogenhet för vattendomstolen att jämka fastställda

ersättningar, för att oklarhet skall undvikas, omredigeras så att därav

klart framgår att sagda befogenhet endast avser periodiska ersättningar.

Tanken på en begränsning i förhållande till 1939 års lag av vattenrättsdomarens

befogenhet att förordna om provisoriska åtgärder har

genomgående accepterats vid remissbehandlingen. Utredningens förslag i

detta hänseende har också i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran

av remissorganen. Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen

har förklarat förslaget godtagbart med hänsyn till den snabbare behandling,

som den numera utbyggda vattendomstolsorganisationen tillåter. Några av

vattenrättsdomarna i Nedre Norrbygdens vattendomstol framhåller, att en

av de främsta anmärkningarna mot 1939 års lag varit, att denna alltför liberalt

möjliggjort tillstånd genom beslut av vattenrättsdomaren ensam. Att

begränsa detta förfarande anser nämnda vattenrättsdomare välgrundat.

Utan att motsätta sig en begränsning ställer sig kammarkollegiet tveksamt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

till den föreslagna bestämmelsen. Mot bakgrunden av den radikala uttunning,

som lokutionen »synnerlig» fått vid tillämpning av 2 kap. 3 § tredje

stycket och 11 kap. 66 § 1 mom. vattenlagen, förklarar kollegiet sig ha ringa

tilltro till verkan inom denna lagstiftning av en anvisning om försiktig lagtillämpning,

som ligger i bestämmelsen att regeln endast får tillämpas om

synnerliga skäl föreligger.

Några remissinstanser motsätter sig att ifrågavarande befogenhet tillerkännes

vattenrättsdomaren ens i den omfattning, som föreslagits i departementspromemorian.

Till dem hör vattenråttsdomarna i Västerbygdens vattendomstol,

som åberopar de mindre goda erfarenheter man tidigare fått vid

domstolen av sådana provisoriska förordnanden. Det anmärkes salunda, att

ansökningarna enligt 1939 års lag ofta åtföljdes av hastigt verkställda utredningar,

vilket förde med sig att de provisoriska tillstånden ibland kom att

grundas på ofullständiga eller eljest otillförlitliga uppgifter. Även Svenska

naturskyddsföreningen ställer sig kritisk till förslaget i denna del. Det är enligt

föreningen nödvändigt, att man tänker sig för i målen; det finnes intet

som garanterar, att vattenrättsdomaren känner till vilka intrång som hotar

eller att just han sitter inne med förmågan att med omedelbar verkan ensam

rätt bedöma, hur man bör handla. Större garantier ernås, om vattendomstolen

i dess helhet inkopplas. Dessutom måste vederbörande intressenter,

däribland det allmännas representanter, ha fått tillfälle att göra sig hörda.

Vad nu sagts gäller naturligtvis främst beredskapstillstånd. Huruvida det

under krig, som berör oss nära, kan bli tal om att sätta i gång mera betydelsefulla

byggnadsarbeten i vattendrag, förefaller tveksamt. Föreningen vill

emellertid ej motsätta sig, att man då får göra vad nöden kräver. Föreningen

yrkar därför, att bestämmelsen, om den ej får utgå, inskränks till de fall,

då riket befinner sig i krig och den äskade åtgärden är oundgängligen erforderlig

med hänsyn till kraftförsörjningen.

I likhet med några vattenrättsdomare förordar vattenövcrdomstolen, att

den ifrågavarande bestämmelsen i förslagets 17 § första stycket omformuleras.

Eftersom vattenlagens bestämmelser i tillämpliga delar skall avse även

förfaranden enligt förslaget, torde 11 kap. 46 § vattenlagen utan särskild

hänvisning vara tillämplig i fråga om åtgärder, som där avses. Lagrummets

första stycke bör därför enligt vattenöverdomstolens mening utformas så,

att vattenrättsdomaren, om ärendet finnes brådskande, må i avbidan på vattendomstolens

prövning medge tillstånd till företag eller åtgärd enligt 2 §,

dock med föreslagen begränsning beträffande tillstånd omfattande vidlyftigare

arbete o. s. v. Vattenöverdomstolen anser därutöver det vara ytterst

angeläget, alt vattenrättsdomaren får befogenhet att interimistiskt tillstädja

också byggande på land eller annat arbete, som åsyftas i 2 kap. 20 § 2 mom.

vattenlagen, enär sådana arbeten i ett kritiskt läge kan vara mycket biådskande.

Såsom departementspromemorians kanske viktigaste förslag betecknas i

några remissyttranden de i 17 § intagna bestämmelserna om rätt för kraft
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

verksägare att under krig utan tillstånd av vattendomstol eller vattenrättsdomare

vidtaga åtgärder för att säkerställa kraftförsörjningen i riket eller

del därav. Om lämpligheten av dessa bestämmelser är emellertid meningarna

delade bland remissorganen.

Av dem, som uttalat sig i frågan, är sålunda några positivt inställda. Länsstyrelsen

i Kronobergs län betecknar förslaget i denna del som en från beredskapssynpunkt

särskilt viktig nyhet. Chefen för Värmlandsblocket inom

centrala driftledningen anser förslaget vara tillfredsställande. Det torde visserligen

för alla stå klart, anföres det, att det vid krig ofta kan bli svårt för

att icke säga ogörligt att avgöra vad som är »synnerliga skäl» eller »oundgängligen

erforderligt», men bestämmelserna anses likväl ha sitt givna värde

för att hindra uppenbara missbruk. Kammarkollegiet förklarar sig anse bestämmelsernas

innehåll i sak naturligt. Kollegiet anmärker dock att motivuttalandet,

att det självfallet får förutsättas att åtgärder av mera ingripande

natur undvikes, knappast är helt realistiskt. Uttalandet synes enligt kollegiets

mening även från formella synpunkter diskutabelt, då denna i författningsmotiv

ofta förekommande form för anvisning till myndigheter knappast

bör brukas gentemot enskild företagare. Några av vattenrättsdomarna

i Nedre Norrbygdens vattendomstol anför, att det föreslagna stadgandet visserligen

kan väcka vissa principiella betänkligheter. Det praktiska behovet

av att, om landet befinner sig i krig, kunna vidtaga reparationer av kraftanläggningar

och dammar eller andra åtgärder för kraftförsörjningen utan

att avvakta domstols eller myndighets prövning anser nämnda vattenrättsdomare

dock så framträdande, att den föreslagna undantagsbestämmelsen

bör kunna godtagas.

Kritik mot förslaget i förevarande hänseende har riktats av vattenrättsdomarna

i Mellanbygdens vattendomstol, vattenöverdomstolen och Svenska

vattenkraft föreningen.

Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol invänder mot förslaget,

att en befogenhet för den enskilde kraftverksägaren av ifrågavarande

slag kan bli till skada just i ett kritiskt läge. Risken för att en åtgärd, som

av en kraftverksägare bedömes vara till gagn, skall minska den totala kraftproduktionen

i älven eller på annat sätt skada landets krigsansträngning är

mycket stor. Någon form av objektiv bedömning av åtgärdens lämplighet

från allmän synpunkt synes därför vara nödvändig. Lämpligast anser bemälda

vattenrättsdomare vara, att det i beredskapslagen uppdrages åt Kungl.

Maj :t att, när riket befinner sig i krig och hithörande frågor till följd därav

icke kan handläggas av vattendomstolen eller vattenrättsdomaren, bemyndiga

annan myndighet — civil eller militär — att utöva de befogenheter

som enligt 17 § första stycket i förslaget tillkommer vattenrättsdomaren.

Vattenöverdomstolen anför:

Vattenöverdomstolen finner förslaget ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.

Utöver vad från Mellanbygdens vattendomstol framhållits därom att

företagaren kan sakna nödig överblick av verkningarna på den samlade

kraftproduktionen av ifrågasatta byggnadsåtgärder, må påpekas att sådana

åtgärder också kan få de mest vittgående skadeverkningar på andra, för to
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

talförsvaret vitala områden, till exempel genom att allvarligt hindra flottning

eller genom att förstöra vintervägar av militär och ekonomisk betydelse

o. s. v. Vad som i motiven uttalas om att det självfallet får förutsättas att

åtgärder av mera ingripande natur undvikes återspeglas ej i föreslagen lagtext;

och vattenöverdomstolen finner mot detta uttalande att just i en extremt

kritisk situation behovet av omfattande åtgärder framstår som storst.

I all synnerhet om förslaget till utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde

till allt slags byggande i vatten upphöjes till lag, anser vatlenoyerdomstolen

det oundgängligen erforderligt med någon form av objektiv förhandsbedömning

av byggnadsåtgärderna och biträder forslaget från Mellanbygdens

vattendomstol att andra stycket av 17 § utformas sa att vattenrattsdomarens

befogenheter enligt första stycket må, när riket befinner sig i krig

och prövning till följd härav ej kan göras av vattendomstol eller vattenrattsdomare,

utövas av myndighet, som Konungen bestämmer.

Svenska vattenkraftföreningen finner icke den föreslagna ordningen tillfredsställande.

Om man icke vill tillåta vederbörande anläggningsägare att

utan efterföljande prövning besluta i frågan, bör beslutanderätten enligt föreningens

mening anförtros åt någon myndighet, som finnes lätt tillgänglig

och kan fatta ett snabbt beslut, t. ex. vederbörande blockchef, som i krig har

befogenhet att träffa andra vittgående avgöranden beträffande kraftforsörjningen.

Om förslagets detaljutformning anför kammarkollegiet och vattenrättsdomarna

i Mellanbygdens vattendomstol, att andra och tredje styckena i 17 §

bör upptagas i särskild paragraf. Vattenöverdomstolen förordar, att tredje

stycket under alla omständigheter skall utgå, då enligt allmänt vedertagna

grundsatser ett rättsenligt handlande icke medför där avsedda påföljder.

Mot förslaget till ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen har vattenöverdomstolen

ej annan erinran än att densamma ej är nödvändig, om den av

vattenöverdomstolen förordade lydelsen av 17 § andra stycket i förslaget

godtages. Vattenrättsdomare i Nedre Norrbygdens vattendomstol, som likaledes

anser att tredje stycket i sistnämnda paragraf bör utgå, förordar att

underlåtenhet att söka vattendomstolens godkännande skall straffbeläggas

i likhet med vad som föreskrives i 13 kap. 11 § vattenlagen för fall, som avses

i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket samma lag.

Förslaget att bestämmelserna i vattenlagen om förberedelse av

vissa större företag icke skall vara tillämpliga i mål enligt beredskapslagen

har lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Några remissorgan

har emellertid ställt sig avvisande. Sålunda avstyrker kammarkollegiet

förslaget, såvitt det gäller vattenregleringsföretag, och framhåller

därvid, att planeringen av företag med sådan storlek, att dessa faller under

1953 års förberedelsekungörelse, lärer kräva så lång tid, att den informationsverksamhet

och det samråd, som avses med förberedelseförfarandet,

utan svårighet kan medhinnas därunder. Länsstyrelsen i Västerbottens län

framhåller, att beredskapslagen kan komma att tillämpas även om landet

icke befinner sig i krig, exempelvis om konflikter utanför landets giansei

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kiingl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

medför brist på bränslen. Vid sådant förhållande synes det länsstyrelsen

knappast motiverat att helt utesluta bestämmelserna om särskild förberedelse.

Det bör enligt länsstyrelsens mening ankomma på sökanden att göra

anmälan om företaget till länsstyrelsen, som i sådant fall får bedöma, huruvida

och på vad sätt förberedelsesammanträde bör komma till stånd.

Härvid bör behovet av eventuell sekretess angående företaget beaktas. Länsstyrelsen

bör ju bl. a. med hänsyn till arbetsmarknadsläget och andra länsintressen,

exempelvis vägbyggen, under alla förhållanden få kännedom om

företaget i god tid. I samma riktning uttalar sig en vattenrättsdomare i

Nedre Norrbygdens vattendomstol. En kraftig gensaga mot förslaget i denna

del inlägges av Svenska naturskyddsföreningen. Föreningen framhåller att

bestämmelsen om förberedelse är inkörsporten till en mera öppen, förtroendefull

och allsidig diskussion av vattenkraftsfrågor än som tidigare

ägt rum. Det är enligt föreningens mening ytterst angeläget att man ej genom

att eliminera detta institut tar ett stort steg tillbaka och t. ex. åsidosätter

länsstyrelsens, bygdens och centrala instansers inflytande.

Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol uttalar i anledning av

bestämmelsen i förslagets 16 § andra stycke om att ansökningshandlingarna

städse skall tillställas länsstyrelsen, att ett sådant översändande icke synes

påkallat bortsett från de fall, då annars särskild förberedelse skulle ha ägt

rum.

Processuella bestämmelser i övrigt har berörts i några remissyttranden.

En vattenrättsdomare i Nedre Norrbygdens vattendomstol föreslår att proceduren

vid tillståndens förlängning avsevärt förenklas. Det är enligt samma

vattenrättsdomares mening onödigt att hålla särskild partsförhandling eller

att samla hela vattendomstolen för överläggning, om det blott är fråga om

förlängning av ett redan meddelat tillstånd på oförändrade villkor. Skyldigheten

att utfärda ny kungörelse ävensom nya underrättelser till kanske

tusentals sakägare framstår likaledes som meningslös. Vattenöverdomstolen

förklarar sig anse dessa påpekanden beaktansvärda. Därest vid kungörandet

av den första ansökningen om tillfälligt tillstånd angives, att tillståndet

framdeles kan komma att förlängas, torde förfarandet enligt vattenöverdomstolens

mening kunna förenklas genom en föreskrift, att i sådant fall underrättelser

till berörda sakägare ej behöver utsändas. Däremot finner vattenöverdomstolen

det lämpligt att kungörelse om förlängningsansökan utfärdas

och meddelas sakägarna på samma sätt som kallelser och meddelanden

till parterna i det första ansökningsmålet.

Några vattenrättsdomare föreslår, att bestämmelsen i 16 § första stycket

i förslaget, innebärande befrielse från skyldighet att i vissa fall avsända underrättelser

till sakägare, skall utgå såsom obehövlig.

Något som, enligt vad vattenöverdomstolen anser, särskilt vid en av krig

eller beredskapstillstånd framkallad personalbrist skulle kunna innebära en

betydande lättnad vore befrielse från skyldigheten att frankera de under
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

rättelser, som enligt 11 kap. 33 § vattenlagen skall avsändas till sakägare.

Eftersom det här gäller företag av allmän betydelse, torde ett utnyttjande av

domstolarnas tjänstebrevsrätt ej behöva inge betänkligheter. Vattenöverdomstolen

föreslår därför, att förslaget kompletteras med en föreskrift härom.

Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol uttalar, med instämmande

av vattenöverdomstolen, att skäl synes saknas för de i tredje stycket

av förslagets 16 § upptagna inskränkningarna i delgivningsskyldigheten.

Samma vattenrättsdomare förordar vidare, att särbestämmelser meddelas

om förkortad erinringstid enligt 11 kap. 38 § vattenlagen. Vattenöverdomstolen

tillstyrker även detta förslag, men framhåller att detsamma bör gälla

även andra skriftväxlingsfrister i 11 kap. vattenlagen såsom påminnelsetid

enligt 39 § andra stycket och tid för svaromål jämlikt 77 § ävensom vissa

andra tidsfrister, exempelvis 11 kap. 47 § första och andra styckena vattenlagen.

Vattenöverdomstolen anmärker vidare, att vad som stadgas i 11 kap. 25 §

vattenlagen om forum för sakägares rättegångskostnadsyrkande, när sökande

m. fl. återkallat sin talan eller denna förfallit — vilken paragraf innehåller

en enligt vattenöverdomstolens mening även under normala förhållanden

olämplig föreskrift — icke bör vara tillämpligt i mål, upptaget enligt

den föreslagna lagen. Där bör i stället föreskrivas, alt dylikt kostnadsyrkande

får anhängiggöras vid vederbörande vattendomstol inom viss kortare tid.

Slutligen må anmärkas, att från vattenrättsdomare framställts ett flertal

förslag, bl. a. om införande av särskild bevisbörderegel och om möjlighet

att slutligt pröva ersättningsfrågor, som ej behörigen utretts.

I några remissyttranden har berörts frågan om den nya lagens rubrik

och vissa redaktionella spörsmål.

Sålunda har mot den föreslagna rubriken »lag med särskilda bestämmelser

angående vissa företag i vatten» invänts, att den utsäger mycket litet om

lagens innehåll. Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol föreslår

att orden »vid krig m. m.» tillfogas. Kammarkollegiet förordar rubriken »lag

om vattenreglering m. in. under krigsförhållanden».

Några vattenrättsdomare framhåller, med tillstyrkan av vattenöverdomstolen,

att lagen i tydlighetens intresse bör innehålla ett stadgande om att

vattenlagen är tillämplig på företag enligt nya lagen, där ej annat särskilt

stadgas. I samma riktning uttalar sig kammarkollegiet. Kollegiet hemställer

vidare, att lagtexten utformas så att från varandra särhålles följande tre

spörsmål: angivandet av företag, som lagen har avseende på, redovisning av

dispenssyfte eller allmän dispensförutsättning samt genomgången av de bestämmelser

i vattenlagen, från vilka dispenseras genom beredskapslagen.

Att på sätt skett både i 1939 års lag och i det remitterade förslaget i 2 § upptaga

eu av dispensreglerna, nämligen den om bortseende från ekonomisk tilllållighet,

anser kollegiet vara ägnat att göra lagen mindre klar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Vad beträffar övergångsf örhållandena framhåller vattenråttsdomarna

i Mellanbygdens vattendomstol, att det av förslaget icke otvetydigt

framgår, huruvida avsikten är att efter den nya lagens ikraftträdande en

förlängning av ett dessförinnan meddelat tillstånd enligt 1939 års lag till

tillfällig vattenreglering skall kunna ske med tillämpning av slutstadgandet

till sistnämnda lag. Möjlighet till sådan förlängning synes dock böra förefinnas

även efter den 1 januari 1963. Denna uppfattning delas av vattenöverdomstolen,

som under framhållande av att förslaget synes vara otydligt i

detta hänseende föreslår, att det kompletteras med en uttrycklig erinran

härom.

Departementschefen

Omvittnat är att 1939 års lag, som alltsedan sin tillkomst tjänat som en

vattenrättslig krislag, varit till utomordentlig nytta för landets kraftförsörjning

under det senaste världskriget och de år, som följde närmast därefter.

Den framstår dock numera som i viktiga hänseenden föråldrad. Detta

sammanhänger bl. a. med att vattenkraften i dag är utbyggd i en helt annan

omfattning än den var vid krigsutbrottet. Denna utbyggnad under de sistlidna

decennierna innebär emellertid icke — lika litet som tillkomsten av nya

energikällor — att behovet av en beredskapslag på kraftutbyggnadens område

har bortfallit. Det må räcka med att till stöd för denna uppfattning erinra om

riskerna för att de södra och mellersta delarna av landet, där kraftbehovet

är störst, blir ställda utan Norrlandskraft på grund av krigsskador på de

långa överföringsledningarna. Att det i sådana situationer, då tillgången på

fossilt bränsle lärer vara knapp, föreligger behov av en lagstiftning, som

möjliggör ett effektivt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft, synes icke

kunna bestridas. Däremot innebär utbyggnaden av produktionsapparaten

uppenbarligen, att i en krissituation nu eller framdeles behovet av snabba

åtgärder på kraftförsörjningens område delvis kan få en annan inriktning

än det hade tidigare. Det är mot denna bakgrund man får se de önskemål

som framkommit om en översyn av den vattenrättsliga krislagstiftningen.

Synpunkter i ämnet har framlagts i den nu förevarande departementspromemorian,

vari föreslagits att 1939 års lag skall ersättas med en ny lag,

vars bestämmelser bättre motsvarar de krav man nu måste ställa på en

beredskapslag. Några invändningar mot en lagreform på området har icke

framkommit vid remissbehandlingen av promemorian. Jag vill även för

egen del uttala min anslutning till tanken på en sådan.

Det vid promemorian fogade förslaget till ny beredskapslag har med ledning

av de inkomna remissyttrandena överarbetats inom justitiedepartementet.

Redan av den nya lagens rubrik torde böra framgå, att fråga är om en

beredskapslag. Lagen bör, i likhet med 1939 års lag, inledas med en föreskrift

om hur dess bestämmelser skall sättas i tillämpning. I 2 § bör intagas

bestämmelserna om de företag och åtgärder, i fråga om vilka lagens

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

29

regler skall gälla, och i 3 § bör sedan i överensstämmelse med vad som

förordats i vissa yttranden uttryckligen fastslås, att vattenlagens regler

skall tillämpas, om ej annat framgår av den nya lagen. Därpå följande

paragrafer i lagen bör innehålla sådana särbestämmelser.

Jag vill i det följande närmare uppehålla mig vid den nya lagens särskilda

bestämmelser. Därvid förbigår jag dock i allmänhet de bestämmelser,

som i oförändrat eller huvudsakligen oförändrat skick bör överflyttas från

1939 års lag ävensom vissa smärre, främst redaktionella frågor rörande bestämmelsernas

utformning.

Liksom 1939 års lag bör den nya lagen till sin natur vara permanent

men så konstruerad, att — samtidigt som exempelvis dess ersättningsregler

ständigt är tillämpbara — dess bestämmelser bl. a. i 2 § om meddelande

av tillstånd till företag, varå lagen är tillämplig, skall gälla endast

vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden. Av stor betydelse i detta hänseende är frågan om det

sätt, på vilket lagen skall bringas i tillämpning, och riksdagens medverkan

därvid ävensom ordningen för tillämplighetens upphörande. I dessa delar

är bestämmelserna i 1939 års lag mindre lämpligt utformade och, efter den

i slutet av 1940-talet genomförda revisionen av riksdagens arbetsformer,

delvis föråldrade. I departementspromemorian har på grund härav föreslagits

nya regler, vilka väl ansluter till motsvarande stadganden i andra beredskapslagar.

I enlighet med förslaget, som i denna del lämnats utan erinran

av remissorganen, synes bestämmelserna i 1 § böra innehålla följande.

Om riket kommer i krig, skall lagens bestämmelser om meddelande av tillstånd

till vissa företag automatiskt träda i tillämpning. När kriget sedan

upphört, skall det åligga Kungl. Maj :t att senast före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, förordna att bestämmelserna

icke vidare skall tillämpas. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller

eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skall det tillkomma

Kungl. Maj :t att utfärda förordnande om att nämnda bestämmelser

skall tillämpas. Förordnandet skall dock inom en månad underställas

riksdagens prövning. Blir det ej inom två månader från underställningen

gillat av riksdagen, skall det vara förfallet. Upphör krigsfaran eller de utomordentliga

förhållanden, som föranlett förordnandet, skall detta upphävas

av Kungl. Maj :t senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Viss tvekan kan måhända råda i frågan, huruvida — efter fullföljd av

talan — överinstans bör kunna tillämpa beredskapslagens regler om meddelande

av tillstånd, därest dessa regler satts ur tillämpning efter det underrättens

avgörande i tillståndsfrågan fallit. Enligt min mening bör emellertid

tillstånd enligt beredskapslagen principiellt icke meddelas under andra

förhållanden än sådana, som kan motivera ett extraordinärt förfarande

av det slag beredskapslagen föreskriver. Jag är därför icke beredd förorda,

att i lagen upptages bestämmelse, varigenom befogenhet som nyss sagts tillliigges

överinstansen. Om talan icke har förts mot underrättsbeslut, varige
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

nom tillstånd lämnats enligt beredskapslagen, men lagens regler om meddelande

av tillstånd sättes ur tillämpning innan tiden för fullföljd av talan

har utlöpt, faller frågan om tillstånd enligt beredskapslagen; i sådant fall

får tillstånd i stället utverkas enligt vattenlagen. Några föreskrifter om vad

som i övrigt skall iakttagas, när lagens regler om meddelande av tillstånd

satts ur tillämpning, torde icke behöva meddelas. I enlighet med vad som

förut framhållits gäller ju övriga bestämmelser i lagen i tillämpliga delar.

Den nya lagen är såsom överbefälhavaren anmärkt av sådant slag, att

den bör upptagas i förteckningen över de författningar, som enligt 9 § beredskapskungörelsen

skall träda i tillämpning i samband med beredskapslarm.

Föreskrift härom torde få meddelas i administrativ ordning.

Som jag redan nämnt är 1939 års lag tillämplig endast i fråga om vattenregleringar

för kraftändamål. Ehuru enligt min mening något mera framträdande

behov av en beredskapslag för att möjliggöra större vattenregleringar

knappast föreligger numera, bör dock såsom uttalas i departementspromemorian

även den nya lagen ha avseende på sådana företag.

Den förändrade inriktning, varmed man enligt vad jag nyss påpekat

numera i en krissituation har att räkna, när det gäller behovet av åtgärder

på kraftförsörjningens område, har emellertid föranlett förslag i departementspromemorian

av innebörd att även vissa andra åtgärder för bättre

utnyttjande av vattenkraft än vattenregleringar skall kunna komma i

fråga enligt den nya lagen. Sålunda har förordats, att denna bör avse jämväl

vissa angivna arbeten och åtgärder, som enligt vattenlagen skall anses

som byggande i vatten eller behandlas som sådant, ävensom ändringar i

förut meddelade vattenhushållningsbestämmelser m. m. Detta förslag har

i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har

dock yppat farhågor för, att de nya bestämmelserna kan leda till olägenheter

för allmänna intressen och för bygden i en omfattning, som ett krisläge

kanske icke motiverar.

De skäl, som anförts för en utvidgning av de ändamål för vilka den nya

lagen skall kunna vinna tillämpning, finner jag bärande. Med beaktande

av vad vattenöverdomstolen anfört om önskemålet från beredskapssynpunkt

av en något vidare formulering än den, som föreslagits i promemorian,

vill jag emellertid tillstyrka en regel, som gör det möjligt att för

bättre utnyttjande av vattenkraft tillämpa beredskapslagen beträffande -—- jämte annat — alla arbeten för byggande i vatten ävensom i fråga om andra

åtgärder, som enligt vattenlagen skall behandlas som dylika, nämligen bortledande

av vatten, grävning och sprängning i vattenområde och annan åtgärd

till förändring av vattnets djup och läge i vattenområde. I 2 § bör sålunda

stadgas att tillstånd enligt lagen må lämnas till åtgärd, som avses

i 2 kap. 1 § vattenlagen, eller till tillfällig vattenreglering samt att ändrade

bestämmelser med stöd av lagen må meddelas för hushållning med eller

framsläppande av vatten.

Bland de lösningar lagen skall erbjuda beträffande kraftförsörjningsfrå
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

gor, som uppkommer i en krissituation, bör i överensstämmelse med vad

som anges i promemorian inrymmas möjlighet att ingripa för att påskynda

igångsättandet av ett helt eller delvis färdigbyggt kraftverk, beträffande vilket

exempelvis skaderegleringen enligt vattenlagen icke hunnit fullbordas.

Jag vill i anslutning därtill betona, att det enligt min åsikt icke är erforderligt

att i lagtexten särskilt beskriva detta fall, eftersom det — även om

något kompletterande tillstånd till byggande i vatten i egentlig mening icke

skulle erfordras — knappast är tänkbart att taga en dylik anläggning i

drift utan att vattnets djup eller läge påverkas eller ändrade vattenhushållningsbestämmelser

erfordras, allt åtgärder beträffande vilka lagen enligt

vad nyss nämnts bör gå att tillämpa.

Såsom vattenöverdomstolen framhållit föreligger möjligheter till ett snabbt

interimsavgörande av frågor om vattenförsörjning och avlopp redan med

stöd av 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen. Jag är med hänsyn härtill

icke beredd förorda det från några håll framförda förslaget att även åtgärder

för industriers och samhällens vattenförsörjning och avlopp skall omfattas

av den nya lagen. Denna bör sålunda enbart gälla i fråga om åtgärder

på vattenkraftutbyggnadens område.

Otvivelaktigt är att en lagstiftning av den innebörd, varom här är fråga,

under vissa betingelser kan komma att få ingripande verkningar i de trakter,

där företagen utföres. Detta är givetvis ägnat att mana till försiktighet.

Jag vill också understryka uttalandet i promemorian om att företag,

som kan leda till stora och för framtiden bestående skador, icke bör genomföras

med stöd av lagen, om de icke är ekonomiskt motiverade på lång sikt.

Tillika måste med skärpa framhållas, att lagens syftemål ytterst är att i krissituationer

tillgodose folkförsörjningens eller totalförsvarets intressen och att

de lättnader i olika hänseenden lagen erbjuder i jämförelse med vattenlagen

icke får användas i avsikt att tillgodose privatekonomiska intressen. Såsom

förutsättning för lagens tillämplighet bör med hänsyn härtill krävas, att

den äskade åtgärden från allmän synpunkt prövas medföra fördel, som väsentligt

överväger därmed förenade olägenheter. Någon anledning att — såsom

skall ske enligt 1939 års lag —- i sammanhanget beakta företagets fördelar

från enskild synpunkt synes mig icke föreligga.

Att såsom i ett remissyttrande ifrågasatts bereda Kungl. Maj:t möjlighet

att utfärda centrala anvisningar för lagens tillämpning anser jag mindre

lämpligt. Jag vill emellertid betona i sammanhanget, att frågan om tillåtligheten

av vissa företag, som är av mera ingripande natur eller berör någon

av de största sjöarna i landet, på grund av bestämmelserna i 2 kap. 3 §

tredje stycket och 4 kap. 13 § vattenlagen kan komma att bli föremål för

Kungl. Maj :ts direkta prövning.

Såsom i det föregående framhållits bör efter en under 3 § intagen hänvisning

till vattenlagen de olika särbestämmelserna följa. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i departementspromemorian torde bland

dessa bestämmelser icke behöva ingå några särskilda föreskrifter om regle
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

ringsavgift vid tillfällig reglering, utan härvidlag bör vattenlagens regler i

4 kap. 14 och 15 §§ vara tillämpliga. Enligt promemorian är några särbestämmelser

icke heller erforderliga beträffande fiskeavgift. Vattenöverdomstolen

har emellertid i detta hänseende framhållit, att en särregel om fiskeavgift

motsvarande den, som nu finnes i 1939 års lag, är önskvärd. Blir vattenlagens

vanliga regler i 2 kap. 10 § tillämpliga uppkommer nämligen en

enligt vattenöverdomstolens uppfattning opåkallad lindring i företagarens

skyldigheter, för det fall att tillstånd icke tages i anspråk annat än under

viss kortare tid. Enligt min mening utgör emellertid denna omständighet icke

tillräcklig anledning att införa en särskild bestämmelse i den nya lagen. Jag

vill i sammanhanget betona, att det gäller avgifter för allenast kortare perioder,

samt att det uteslutande är fråga om företag, som ansetts påkallade

från allmän synpunkt.

En av vattenöverdomstolen väckt fråga om ränta på avgiftsbelopp, som

fastställes i efterhand, är jag ej beredd upptaga i detta begränsade sammanhang.

Först bland särbestämmelserna torde böra intagas stadgande angående

den tid, för vilken tillstånd må meddelas. I detta hänseende ansluter jag mig

till vad som uttalats i departementspromemorian och tillstyrker följaktligen,

att längsta lillståndstiden fastställes till samma tid, som gäller enligt 1939 års

lag, eller tre år. Jag kan alltså icke biträda ett vid remissbehandlingen framlört

förslag att tillstånden skall få gälla tills vidare.

I promemorian har vidare i anslutning till förevarande stadgande framhållits,

att det bör ankomma på företagaren att, om förlängning av ett tillstånd

ej sker, i görlig mån återställa förhållandena till deras skick innan

tillståndet togs i anspråk samt att vattendomstolen hör lämna eventuellt erforderliga

föreskrifter härom redan i samband med tillståndet. Denna princip,

som synes mig viktig, torde såsom i några remissyttranden förordats

böra uttryckligen fastslås i själva lagen. Jag vill för min del förorda den

lydelsen av bestämmelsen, att sökanden — sedan tiden för tillståndet eller,

om nytt tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända — skall vidtaga de

åtgärder, som erfordras för att återställa förhållandena i lämpligt skick. Säkerhet

enligt 11 kap. 67 § vattenlagen bör i mål av förevarande slag gälla

utom annat kostnader för sådana åtgärder, som vattendomstolen kan

ha föreskrivit i fråga om förhållandenas återställande.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt 1939 års lag bör enligt

den nya lagen tillstånd kunna meddelas, utan att vattendomstolen behöver

göra den detaljerade skadeuppskattning, som krävs för ekonomisk tillåtlighetsprovning

enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen. Däremot bör,

likaledes i enlighet med principerna i 1939 års lag, de i andra stycket i

samma paragraf meddelade bestämmelserna till skydd för vissa viktigare

allmänna intressen vara tillämpliga även beträffande företag enligt beredskapslagen.

I fråga om ansökningar om revision av äldre vattendomstols
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

tillstånd, i synnerhet sådana som redan ligger på gränsen till vad som är

tillåtligt enligt vattenlagen, innebär uppenbarligen vattendomstolens skyldighet

att vid sin prövning av ansökan enligt beredskapslagen beakta nyssnämnda

bestämmelser en betydande garanti mot i hast lämnade medgivanden,

som dispenserar från villkor, föreskrivna vid den första vattendomstolsbehandlingen.

Regeln att bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen icke skall

vara tillämplig i fråga om företag enligt beredskapslagen har såväl i 1939

års lag som i det vid departementspromemorian fogade lagförslaget upptagits

i samma paragraf som den, vari reglerats frågan om vilka företag lagen

skall avse. Såsom kammarkollegiet påpekat i sitt remissyttrande är detta

förhållande ägnat att göra lagen mindre klar. Regeln bör med anledning

härav upptagas för sig under 5 §.

De ersättningsregler, som förordats i departementspromemorian, leder till

en i flera hänseenden förbättrad ställning för de skadelidande sakägarna i

jämförelse med motsvarande bestämmelser i 1939 års lag. Jag vill i denna

fråga hänvisa bl. a. till vad förslaget innehåller beträffande ersättning för

vattenkraft, om gottgörelse för begagnande av byggnad i vatten, som tages

1 anspråk med stöd av 2 kap. 15 § vattenlagen, och om tid för anmälan av

anspråk på ersättning för s. k. oförutsedd skada. Förslaget har i dessa delar

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening genomföras.

Betydelsefullt är att vattendomstolen får möjligheter att till undvikande

av dröjsmål med företaget uppskjuta behandlingen av ersättningsfrågorna

till en senare tidpunkt. Den nya lagen bör följaktligen liksom 1939 års lag

innehålla bestämmelser härom. Regeln får emellertid icke leda till att sakägarnas

berättigade anspråk på hänsyn blir eftersatt. För att denna synpunkt

skall bli bättre tillgodosedd i den nya lagen än i 1939 års lag förordas

i promemorian, att i lagen skall föreskrivas, att vad ill kap. 66 §

2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i nu behandlade fall. Denna lösning, som enligt min mening

är lämplig, skulle innebära, att vattendomstolen blir skyldig att meddela

provisoriska ersättningsbestämmelser så snart skada, förlust eller intrång

kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet och att sedan slutligt

avgöra målet i den uppskjutna delen så snart ske kan, varvid ersättning

ej får bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå på grund

av provisoriska bestämmelser.

I likhet med vad som gäller enligt 1939 års lag bör vattendomstolen jämlikt

den nya lagen få fastställa periodiska ersättningar att utgå så länge

företaget äger bestånd samt, när skäl är därtill, höja eller sänka sådana ersättningar.

Stadgandet om de periodiska ersättningarna bör vidare — såsom

föreslagits från vattendomstolshåll — kompletteras till undvikande av

att sakägare tillskyndas förluster, om tillstånd — i motsats till vad sakägaren

haft anledning utgå ifrån — ej utnyttjas under hela den tid, för vilken

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

det lämnats. Det torde sålunda böra i lagen föreskrivas att, om tillstånd till

företaget tagits i anspråk, ersättning som fastställts att utgå för år eller del

av år skall utgå för hela den tid efter ianspråktagandet, för vilken tillståndet

meddelats, om icke vattendomstolen förordnar annorlunda.

Spörsmålet om bevisbördan i ersättningsfrågor har berörts i några remissyttranden.

Jag vill med anledning därav hänvisa till bestämmelsen i 2 kap.

26 § vattenlagen. Om byggnad i vatten verkställts utan föregående prövning

av domstol, är byggnadens ägare enligt bestämmelsen bevisningsskyldig i

avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena i vattnet.

Bestämmelsen är även tillämplig på vattenreglering. Har ett företag genomförts

med stöd av den nya lagen utan att ersättningsfrågorna prövats på förhand,

föreligger en sadan situation, som maste innefattas under nyssnämnda

lagrum. Det blir följaktligen även i dessa fall sökanden och icke den skadelidande

sakägaren, som får sta den risk, vilken följer av svårigheten att

efteråt visa, hurudana förhållandena tidigare varit i vattendraget (jfr prop.

1943: 253 s. 45 f). Någon uttrycklig lagregel härom finnes icke i 1939 års lag

och torde icke heller böra införas i den tillämnade lagen.

Vad härefter angår de processuella föreskrifterna i den nya lagen vill jag

törst stanna vid frågan om provisoriska åtgärder. Enligt 1939 års lag gäller

i detta hänseende, att den befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts

vattenrättsdomaren för där angivna fall, tillkommer honom jämväl

i fråga om tillfälliga vattenregleringsföretag. Såsom i departementspromemorian

förordats bör eu motsvarande befogenhet tilläggas vattenrättsdomaren

även i den nya lagen och därvid gälla icke blott beträffande vattenreglering

utan också i fråga om de övriga företag, varå lagen skall vara

tillämplig. Härvid må framhållas, att ett av vattenrättsdomaren lämnat

medgivande till provisoriska åtgärder enligt beredskapslagen är att hänföra

till sådana tillstånd, som icke må lämnas med mindre de i 1 § angivna

förutsättningarna är uppfyllda.

I promemorian har anförts, att den vattenrättsdomaren enligt 1939 års lag

tillkommande befogenheten att medgiva provisoriska åtgärder bör begränsas.

Det har nämligen ansetts mindre tilltalande att åtgärder, som kan medföra

djupt ingripande verkningar för bygden, skall kunna medges av vattendomstolens

ordförande ensam. Förslaget innebär, att man, om företaget

omfattar vidlyftigare arbete eller om avsevärt intrång på allmän eller enskild

rätt kan befaras därav, skall tillåta dylika vattenrättsdomareförordnanden

endast, då synnerliga skäl föreligger. Vid remissbehandlingen har

lämpligheten av en begränsning av befogenheten icke satts i fråga. Några

remissinstanser anser emellertid, att en längre gående begränsning än som

föreslagits i promemorian är påkallad, och till denna uppfattning ansluter

aven jag mig. Vattenrättsdomarens befogenhet bör dock lämnas obeskuren

såvitt avser det fallet, att landet befinner sig i krig. Annars bör vattenrattsdomaren

kunna lämna medgivanden endast till sådana provisoriska

åtgärder, som icke omfattar vidlyftigare arbete eller av vilka avsevärt in
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

35

trång icke är att befara. Vad nu sagts bör dock självfallet icke gälla i fråga

om vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder till

förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet. Vad vattenlagen

stadgar därom ill kap. 46 § andra stycket bör således vara tillämpligt i mål,

som handlägges enligt beredskapslagen. Ifrågavarande bestämmelser i denna

lag bör givas sådan lydelse, att någon tvekan icke kan råda på denna

punkt.

År 1961 infördes i vattenlagen bestämmelser med förbud mot igångsättande

av vissa större arbeten på land, innan vattendomstolen prövat frågan om

tillstånd att bygga i vatten. Såsom vattenöverdomstolen framhållit får det

anses angeläget, att vattenrättsdomaren får befogenhet att i mål enligt beredskapslagen

lämna dispens från förbudet. Föreskrifter härom torde

lämpligen böra meddelas i anslutning till nyssberörda stadganden om vattenrättsdomarens

befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder. För dispens,

som här avses, torde böra krävas att synnerliga skäl föreligger, vilket får anses

vara förhållandet exempelvis när påbörjandet av arbetet på land prövas

vara utomordentligt angeläget från allmän synpunkt och någon tvekan icke

kan råda om vattenbyggnadsföretagets tillåtlighet.

En från totalförsvarssynpunkt viktig nyhet i departementspromemorian

utgör förslaget till bestämmelser om rätt för kraftverksägare att under krig

utan på förhand i laga ordning erhållet medgivande vidtaga åtgärder, som

med hänsyn till kraftförsörjningsläget oundgängligen måste vidtagas utan

dröjsmål. Såsom exempel på situationer, då en tillämpning av bestämmelserna

skulle vara påkallad, anföres i promemorian det fallet, att en del av

vår kraftproduktionsapparat satts ur funktion, så att snabba åtgärder kräves

för att kompensera därigenom uppkommet energibortfall. I allmänhet

har förslaget i denna del tillstyrkts av remissmyndigheterna eller av dem

lämnats utan erinran, varvid dock i något fall vissa principiella betänkligheter

mot förslaget yppats. Vattenöverdomstolen, några vattenrättsdomare

och Svenska vattenkraftföreningen har motsatt sig införande av de föreslagna

bestämmelserna och i stället förordat regler, som ger civil eller

militär myndighet, vilken må befinnas lämplig, befogenhet att på förhand

träffa avgörande i tillståndsfrågan. I sammanhanget pekar man bl. a. på

risken för att åtgärder, som en kraftverksägare kanske anser gagneliga,

skall minska den totala kraftproduktionen i älven eller på annat sätt skada

krigsansträngningarna, t. ex. genom att hindra flottning eller genom att förstöra

vintervägar av militär och ekonomisk betydelse.

Enligt min mening är det otvivelaktigt påkallat, att i den tillämnade lagen

införes bestämmelser, som skapar förutsättningar för mycket snabba ingripanden

på kraftförsörjningens område under tid, då riket befinner sig i

krig. Man kan räkna med att initiativet till sådana åtgärder kommer att tagas

från riksstyrelsens sida eller av annan myndighet med god överblick

över kraftförsörjningsläget i landet eller den del därav, varom fråga är. Med

tanke härpå synes det naturligt att tillägga sådan myndighet befogenhet att

— samtidigt som den hos vederbörande kraftverksägare eller regleringsföre
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

tag förordar dylik åtgärd — sanktionera dess vidtagande. Under förutsättningar,

som angivits i departementspromemorian, bör alltså Kungl. Maj :t

eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, få befogenhet förordna att

åtgärden må, ändå att den är av sådan beskaffenhet att vattendomstolens

medgivande därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående vattendomstolsprövning.

— Såsom förordats i promemorian bör det åligga företagaren att

sedermera ansöka hos vattendomstolen om godkännande av åtgärden, varigenom

bl. a. ersättningsfrågorna bringas under domstolens prövning. I detta

hänseende liksom beträffande påföljd för underlåtenhet att söka vattendomstolens

godkännande bör bestämmelserna i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje

stycket och 13 kap. 11 § vattenlagen äga motsvarande tillämpning.

Nu berörda regler har i det vid departementspromemorian fogade lagförslaget

intagits under samma paragraf som den vari föreskrift lämnats om

vattenrättsdomarens befogenhet att förordna om provisoriska åtgärder, eller

17 §. Såsom några remissmyndigheter anfört torde bestämmelserna i stället

lämpligen kunna upptagas under en särskild paragraf. Jämsides med införandet

i beredskapslagen av dessa bestämmelser bör i enlighet med vad

som förordats i departementspromemorian jämkning ske i 11 kap. 18 § vattenlagen,

så att ansökan om vattendomstolens godkännande av vidtagna åtgärder

blir att hänföra till vattenmål.

I promemorian har vidare föreslagits, att vattenlagens bestämmelser om

förberedelse av vissa större företag icke skall gälla i mål enligt beredskapslagen.

Med anledning av den kritik, som vid remissbehandlingen riktats häremot,

vill jag förorda, att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen blir

gällande endast för det fall att riket befinner sig i krig.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har även i

övrigt kritik och förslag i anledning av de i promemorians lagförslag intagna

processuella reglerna framförts vid remissbehandlingen. I viss utsträckning

bör också de sålunda framförda synpunkterna föranleda jämkningar.

För att underlätta förfarandet vid vattendomstolen och påskynda processen

anser jag mig bl. a. böra tillstyrka, att underrättelser till sakägare enligt

11 kap. 33 och 47 §§ vattenlagen skall kunna befordras med posten såsom

tjänsteförsändelser ävensom att vissa i vattenlagen föreskrivna frister skall

kunna begränsas.

Den nya lagen torde få träda i kraft den 1 januari 1963. I samband därmed

bör 1939 års lag upphöra att gälla. Såsom i departementspromemorian

förordats bör dock bestämmelserna i 1939 års lag — vilken omfattar jämväl

de regler, som upptagits i det till lagen fogade slutstadgandet — alltjämt

vara tillämpliga i fråga om tillfälliga vattenregleringar, till vilka tillstånd

meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Härigenom blir det möjligt

att i den omfattning, som sägs i slutstadgandet, även efter den 1 januari

1963 medgiva förlängning av äldre tillstånd till tillfällig vattenreglering.

En översikt över 1939 års lags motsvarigheter i det av mig förordade förslaget

torde få fogas såsom bilaga till protokollet i detta ärende (Bilaga B).

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

37

Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.; samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet

Regenten.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

8 Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 200

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i denna lag om meddelande

av tillstånd till vissa företag i vatten äga tillämpning. Då kriget upphört, förordnar

Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar

näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas,

dock att vad nu sagts icke skall gälla i den män de alltjämt skola äga tilllämpning

på grund av förordnande enligt andra stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser

skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Bliver förordnandet ej inom två

månader från det underställningen skett gillat av riksdagen, är det förfallet.

Upphör krigsfaran eller de utomordentliga, av krig föranledda förhållandena,

skall meddelat förordnande upphävas av Konungen senast före nästkommande

riksdagssessions avslutande.

2 §.

För bättre utnyttjande av vattenkraft må efter ansökan hos vattendomstolen

enligt 11 kap. vattenlagen tillstånd jämlikt bestämmelserna i denna lag

lämnas till åtgärd, som avses i 2 kap. 1 § vattenlagen, eller till tillfällig reglering

av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag

eller ock ändrade bestämmelser meddelas för hushållning med eller framsläppande

av vatten, därest åtgärden prövas ur allmän synpunkt medföra

fördel, som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

3 §•

Beträffande företag enligt denna lag skall vad i vattenlagen är stadgat

äga tillämpning, där ej annat följer av bestämmelserna i 4—20 §§ nedan.

4 §.

Tillstånd till företag enligt denna lag skall meddelas för viss tid, högst

tre år.

Sedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför

gått till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras för att återställa

förhållandena i lämpligt skick. Vattendomstolen har att i samband

med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser härom.

5 §.

Vad i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen är stadgat om hinder mot byggande

i vatten skall icke äga tillämpning i fråga om företag enligt denna

lag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

39

6 §.

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet

skall ej äga tillämpning å reglering, som avses i denna lag. Finnes

uppenbart, att regleringen är till nytta för annan, som tillgodogör vattenkraft,

är denne dock pliktig att i den mån så kan anses skäligt bidraga till

kostnaden för regleringen. Med avseende å talan om sådant bidrag gäller

vad som är stadgat om talan enligt 3 kap. 9 § vattenlagen.

Hava två eller flera förenat sig om regleringen, må förordnas, att företagets

angelägenheter skola i stället för av styrelse handhavas av någon av

deltagarna. I sådant fall erfordras icke stadgar för företaget.

7 §•

Bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 §§ vattenlagen skola ej äga tillämpning

i fråga om företag enligt denna lag.

8 §•

För vattenkraft, som går förlorad för strömfallsägare till följd av sådan

enligt denna lag medgiven åtgärd, med vilken ej åsyftas att tillgodogöra

samma vattenkraft, skall ersättning utgå allenast såvitt fråga är om tillgodogjord

vattenkraft eller om vattenkraft, som uppenbarligen är avsedd att

tillgodogöras under den tid tillståndet skall gälla.

Tages för åtgärd enligt denna lag byggnad i anspråk med stöd av 2 kap.

15 § vattenlagen, skall i stället för vad där föreskrives om skyldighet att

gottgöra ägaren andel av byggnadens värde gälla, att skälig ersättning skall

givas för begagnandet av byggnaden.

9 §.

Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äger vattendomstolen,

där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget, uppskjuta

frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller

annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen

skola därvid äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller

del av år, så länge företaget äger bestånd. Har tillstånd till företaget tagits

i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken

tillståndet meddelats, om ej vattendomstolen förordnar annorlunda.

När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka ersättning, som

fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser

om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende

av allmän eller enskild rätt.

11 §•

Vattendomstols beslut, varigenom meddelats bestämmelser om skyldighet

att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av företag enligt

denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till

företaget tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft,

där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen

eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §.

Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som icke förutsetts

av vattendomstolen skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos

vattcnrätlsdomarcn inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

vattendomstolen må hava föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet

eller om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag

enligt denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen,

må anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid,

som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk

skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i två exemplar.

Vattendomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att

iakttaga.

13 §.

Bestämmelserna om uppsägning i 9 kap. 58—63 §§ vattenlagen skola ej

äga tillämpning i fråga om åtgärd enligt denna lag.

14 §.

Befinner sig riket i krig, skall vad i 11 kap. 27 § 6 mom. vattenlagen är

stadgat om förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen icke äga tillämpning

i mål, som avses i denna lag.

15 §.

Bestämmelsen i 11 kap. 30 § första stycket vattenlagen skall ej utgöra

hinder mot upptagande av ansökan om tillstånd till åtgärd enligt denna lag.

16 §.

Underrättelse till sakägare enligt 11 kap. 33 och 47 § § vattenlagen må, när

fråga är om mål, som avses i denna lag, befordras såsom tjänsteförsändelse.

I fråga om företag enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas

länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall

verkställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i 11 kap.

38 §, 39 § andra stycket, 45 § 1 mom. andra stycket sista punkten, 47 §, 50 §

andra stycket och 61 § första stycket vattenlagen må tider, som där sägs,

med beaktande av stadgandet i 32 kap. 1 § rättegångsbalken begränsas, om

ärendet finnes brådskande.

17 §.

Befogenhet, som i 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren

för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga

om företag eller åtgärd enligt denna lag. Omfattar företaget eller åtgärden

vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt

att befara därav, må förordnande av vattenrättsdomaren lämnas endast om

riket befinner sig i krig.

När synnerliga skäl äro därtill, må vattenrättsdomaren i mål enligt denna

lag medgiva sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 20 §

2 mom. vattenlagen påbörja arbete, som där avses.

18 §.

Befinner sig riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen

erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtages utan dröjsmål,

äger Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, förordna att åtgärden

må, ändå att den är av beskaffenhet att vattendomstolens medgivande

därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående prövning av vattendomstolen.

Vad i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket och 13 kap. 11 § vattenlagen

är stadgat angående ansökan om godkännande hos vattendomstolen och på
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

följd för underlåtenhet att söka sådant godkännande skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om åtgärd, vilken vidtagits med stöd av förordnande,

som nyss nämnts.

19 §.

Säkerhet, som avses ill kap. 67 § vattenlagen, skall i mål, varom är fråga

i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat tillstånd

tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som vattendomstolen

må hava föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket.

20 §.

Avgift, varom förmäles ill kap. 95 § vattenlagen, skall ej utgå i mål, som

avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering

upphör att gälla. Har dessförinnan meddelats beslut, som innefattar tillstånd

till tillfällig vattenreglering enligt lagen den 20 oktober 1939, skola

dock sistnämnda lags bestämmelser alltjämt äga tillämpning å sådan reglering.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 18 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523 )x skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

18

Där i denna lag finnes föreskrivet,

att vad i något av de i 17 § åberopade

lagrum stadgas skall äga tillämpning

å annat fall än som avses i samma

lagrum, skall ock talan, som rör

sådan tillämpning, hänföras till vattenmål.

§•

Där i denna eller annan lag finnes

föreskrivet, att vad i något av de i

17 § åberopade lagrum stadgas skall

äga tillämpning å annat fall än som

avses i samma lagrum, skall ock talan,

som rör sådan tillämpning, hänföras

till vattenmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 459.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Bilaga B

översikt

över 1939 års lags motsvarigheter i departementsförslaget

1939 års lag Departementsförslaget1

1

§

1

§

2

§

2

och

5

3

§

st

1

4

§

st

1

st

2

10

§

st

2

4

§

st

1

—

st

2

8

§

st

2

5

coo

st

1

—

st

2

8

§

st

1

6

§

6

§

7

§

st

1

—

st

2

7

§

OO

§

st

1

9

§

st

2

10

§

st

3

11

§

st

4

12

§

st

5

9

§

9

§

—

10

§

13

§

11

§

15

§

12

§

st

1

—

st

2

—

st

3

16

§

st

2

13

§

st

1

17

§

st

1

st

2

16

§

st

3

st

3

19

§

st

4

20

§

st

5

—

Vid slutstadgandet fogade bestämmelser.

1 3 §, 4 § st 2, 14 §, 16 § st 1, 17 § st 2 och 18 § i departementsförslaget saknar motsvarigheter

i 1939 års lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

Bilaga C

Vid departementspromemorian fogade förslag till

1) Lag med särskilda bestämmelser angående vissa företag i vatten

Härigenom förordnas som följer.

1 §-

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i denna lag om meddelande

av tillstånd till vissa företag i vatten äga tillämpning. Då kriget upphört, forordnar

Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar

näst efter krigets slut, att sagda bestämmelser icke vidare skola tillämpas,

dock att vad nu sagts icke skall gälla i den mån bestämmelserna alltjämt

skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser

skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det

eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av

frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Bliver förordnandet ej inom tva

månader från det underställningen skett gillat av riksdagen, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran eller de utomordentliga, av krig föranledda förhållandena,

skall meddelat förordnande upphävas av Konungen senast fore

nästkommande riksdagssessions avslutande.

2 §•

För bättre utnyttjande av vattenkraft må efter ansökan till vattendomstolen

enligt 11 kap. vattenlagen, utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket

samma lag stadgas, tillstånd meddelas till tillfällig reglering av avrinningen

ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag, därest sådan åtgärd

prövas från allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt

överväger därmed förenade olägenheter. Detsamma skall gälla i fråga

om ändringsarbete å befintlig vattenkraftanläggning samt om bortledande

av vatten ur och grävning och sprängning i vattendrag, sjö eller annan vattensamling

eller havet och om andra åtgärder till förändring av vattnets djup

och läge i sådant vattenområde ävensom beträffande nya eller ändrade regler

för hushållning med eller framsläppande av vatten.

3 §•

Tillstånd, som avses i 2 §, skall meddelas för viss tid, högst tre år.

4 §•

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet

skall ej äga tillämpning å reglering, som avses i denna lag. Finnes

uppenbart, att regleringen är till nytta för annan, som tillgodogor vattenkraft,

är denne dock pliktig att i den mån så kan anses skäligt bidraga till

kostnaden för regleringen. Med avseende å talan om sådant bidrag galler

vad som är stadgat om talan enligt 3 kap. 9 § vattenlagen.

Hava två eller flera förenat sig om regleringen, må förordnas, att företa
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1962

gets angelägenheter skola i stället för av styrelse handhavas av någon av

deltagarna. I sådant fall erfordras icke stadgar för företaget.

5 §.

Bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 §§ vattenlagen skola ej äga tilllämpning

i fråga om företag enligt denna lag.

6 §•

Vattendomstolen äger till lämplig tidpunkt uppskjuta fastställandet av

avgifter, som avses i 2 kap. 10 § och 4 kap. 14 § vattenlagen.

7 §■

För skada och intrång genom företaget skall utgå ersättning enligt 9 kap.

vattenlagen. För vattenkraft, som går förlorad för strömfallsägare till följd

av sådan enligt denna lag medgiven åtgärd, varmed ej åsyftas att tillgodogöra

samma vattenkraft, skall ersättning dock utgå allenast såvitt fråga är om

tillgodogjord vattenkraft eller om vattenkraft, som uppenbarligen är avsedd

att tillgodogöras under den tid tillståndet skall gälla.

Tages för åtgärd enligt denna lag byggnad i anspråk med stöd av 2 kap.

15 § vattenlagen, skall i stället för vad där föreskrives om skyldighet att

gottgöra ägaren andel av byggnadens värde gälla, att skälig ersättning skall

givas för begagnandet av byggnaden.

8 §•

Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äger vattendomstolen,

där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget, uppskjuta

frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning eller annat.

Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen

skola därvid äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år

eller del av år, så länge företaget äger bestånd.

10 §.

När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka fastställda ersättningar

eller meddela nya eller ändrade bestämmelser om vidtagande av

åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende av allmän eller enskild

rätt.

n §.

Har, sedan tillstånd till företag enligt denna lag tagits i anspråk, sökanden

ålagts att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utgiva

ersättning därför, skall vattendomstolens beslut därom gå i verkställighet

som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen

eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång som icke förutsetts av vattendomstolen

skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos vattendomstolen

inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen

må hava föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet eller, om

nytt tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag enligt

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen, må anspråk

med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som

bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk

skall göras skriftligen och i två exemplar. Vattendomstolen skall i domen

erinra om vad skadelidande har att iakttaga.

13 §.

Vad i 9 kap. 54 § vattenlagen är stadgat om skyldighet att hos länsstyrelsen

nedsätta ersättningsbelopp skall i fråga om ersättning, som sägs ovan,

ej äga tillämpning, såframt skadan eller intrånget finnes vara väsentligen

utan betydelse för fordringsägare, som avses i andra stycket av nämnda paragraf.

Bestämmelserna om uppsägning i 9 kap. 58—63 §§ vattenlagen skola ej

äga tillämpning i fråga om åtgärd enligt denna lag.

14 §.

Vad i 11 kap. 27 § 6 mom. vattenlagen är stadgat om förberedelse av vissa

företag enligt vattenlagen skall icke äga tillämpning i mål, som avses i denna

lag.

15 §>

Bestämmelsen i 11 kap. 30 § första stycket vattenlagen skall ej utgöra

hinder mot upptagande av ansökan om tillstånd till åtgärd enligt denna lag.

16 §.

Vad i 11 kap. 33, 34 och 47 §§ vattenlagen är stadgat om avsändande av

underrättelser till sakägare skall i mål, som avses i denna lag, ej äga tilllämpning,

om vattenrättsdomaren finner uppenbart, att sakägaren ej lider

skada.

I fråga om företag enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas

länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall

verkställas.

Bestämmelserna ill kap. 37 § vattenlagen om delgivning av kungörelse

skola ej äga tillämpning i mål, varom nu är fråga, med mindre vattenrättsdomaren

finner erforderligt att delgivning sker.

17 §.

Befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren

för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i fråga om åtgärd enligt

denna lag. År fråga om åtgärd, som avses i 2 §, och omfattar åtgärden

vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att

befara därav, må förordnande av vattenrättsdomaren dock icke lämnas med

mindre synnerliga skäl äro därtill.

Befinner sig riket i krig, och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen

erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtages utan dröjsmål, må

åtgärden, ändå att densamma är av sådan beskaffenhet, att vattendomstolens

medgivande därtill skall inhämtas, utföras utan föregående prövning

av vattendomstolen. Vad i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket vattenlagen

stadgas om ansökan hos vattendomstolen skall därvid äga motsvarande tilllämpning.

I fråga om åtgärd, som utförts med stöd av stadgandet i andra stycket,

skola bestämmelserna i 13 kap. 8—13 §§ vattenlagen ej äga tillämpning, om

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

och i den män åtgärden, efter ansökan inom vederbörlig tid, godkännes av

vattendomstolen.

18 §.

Vid tillämpning i mål, som avses i denna lag, av vad ill kap. 50 och 61 §§

vattenlagen är stadgat om utsättande av sammanträde med vattendomstolen

må tid, som där sägs, begränsas till en vecka.

19 §.

Säkerhet, som avses i 11 kap. 67 § vattenlagen, skall i mål, varom nu är

fråga, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat tillstånd

tages i anspråk.

20 §.

Avgift, varom förmäles ill kap. 95 § vattenlagen, skall ej utgå i mål, som

avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering upphör

att gälla. Har före nya lagens ikraftträdande meddelats beslut, som innefattar

tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt lagen den 20 oktober

1939, skola dock sistnämnda lags bestämmelser alltjämt äga tillämpning å

sådan reglering.

2) Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 18 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

18

Där i denna lag finnes föreskrivet,

att vad i något av de i 17 § åberopade

lagrum stadgas skall äga tillämpning

å annat fall än som avses i samma

lagrum, skall ock talan, som rör

sådan tillämpning, hänföras till vattenmål.

§•

Där i denna eller annan lag finnes

föreskrivet, att vad i något av de i

17 § åberopade lagrum stadgas skall

äga tillämpning å annat fall än som

avses i samma lagrum, skall ock talan,

som rör sådan tillämpning, hänföras

till vattenmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1963.

Senaste lydelse se SFS 1920:459.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

47

Bilaga D

Vid departementspromemorian fogad sammanställning över

Avgiftslatituden i fråga om regleringsavgifter enligt vattenlagen

och 1939 års lag

1. Vattenlagen

Vattenlagen 28/6 1918

Lag 3/6 1955

Lag 24/4 1959

2. 1939 års lag

Lag 17/6 1943

Lag 9/5 1952

Latitud

0,10—3,00 kr/thk

0,20—6,00 kr/thk

3.00 (om särskilda skäl lägst 0,50) —

8.00 kr/thk

2 000—15 000 kr

2 000—30 000 kr

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 oktober

1962.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 18 oktober 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 28 september 1962, hade Kungl. Maj :t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om vissa åtgärder

i vatten vid krig m. m. samt 2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 §

vattenlagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gösta Dyrssen.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.

Lagrådet föreslår att lagen erhåller rubriken Lag om vissa åtgärder för

utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

6 §.

Med hänsyn till att bestämmelserna i 3 kap. vattenlagen om vattenreglering

utan tvångsdelaktighet icke innefatta skyldighet att antaga stadgar och

utse styrelse i annat fall än då deltagarna äro flera än två, förordar lagrådet

att bestämmelsen i paragrafens andra stycke begränsas till sådant fall.

9 §.

I denna paragraf föreskrives att vattendomstolen skall äga att, till undvikande

av dröjsmål med företaget, uppskjuta behandlingen av ersättningsfrågorna

till en senare tidpunkt. Enligt förslaget skall därvid vad i 11 kap.

66 § 2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen stadgas äga motsvarande

tillämpning. Enligt lagrådets mening böra emellertid även göras tillämpliga

bestämmelserna i nämnda moments fjärde stycke, där för det fall, att målet

i viss del uppskjutits, föreskrives att, innan tillståndet till företaget må

tagas i anspråk, hos Konungens befallningshavande skall ställas pant eller

borgen för den ersättning, som sökanden i nämnda del kan förpliktas ut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

giva, så ock för ersättning, som i samband med uppskovsbeslutet bestämts

att utgå i avbidan på den slutliga prövningen och som ej skall gäldas innan

tillståndet tages i anspråk. Enligt 13 § tredje stycket i 1939 års lag föreligger

skyldighet att ställa säkerhet i fall som nu sagts. Lagrådet förordar således

att i 9 § andra punkten remissförslaget hänvisas jämväl till 11 kap.

66 § 2 mom. fjärde stycket vattenlagen. I anslutning härtill bör 19 § remissförslaget

angivas omfatta även säkerhet som avses i nämnda lagrum.

18 §.

Genom en redaktionell jämkning av denna paragraf torde kunna ernås

att särskild lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen blir onödig.

Lagrådet förordar att lydelsen av 18 § i beredskapslagen utformas sålunda

att i andra punkten stadgas, att om någon vidtager åtgärd med stöd av vad

tidigare i paragrafen sagts, han skall ofördröjligen efter dess verkställande

göra ansökan hos vattendomstolen om godkännande av åtgärden, samt att

därefter, förslagsvis i ett andra stycke, föreskrives att i fråga om ansökan,

som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet att göra sådan ansökan

vad i vattenlagen stadgas för fall, som avses i 2 kap. 20 § 1 mom.

tredje stycket samma lag, skall äga motsvarande tillämpning.

19 §.

I enlighet med vad ovan anförts bör i paragrafen angivas att den omfattar

även säkerhet som avses i 11 kap. 66 § vattenlagen.

I remissprotokollet har diskuterats frågan huruvida — efter fullföljd av

talan — överinstans bör kunna tillämpa beredskapslagens regler om meddelande

av tillstånd, därest dessa regler satts ur tillämpning efter det underrättens

avgörande i tillståndsfrågan fallit. Föredragande departementschefen

har förklarat sig icke vara beredd förorda att i lagen upptages bestämmelse,

varigenom befogenhet som nyss sagts tillägges överinstansen. I

anslutning härtill har departementschefen uttalat, att om talan icke förts

mot underrättsbeslut, varigenom tillstånd lämnats enligt beredskapslagen,

men lagens regler om meddelande av tillstånd sattes ur tillämpning innan

tiden för fullföljd av talan utlöpt, frågan om tillstånd enligt beredskapslagen

fölle; i sådant fall finge tillstånd i stället utverkas enligt vattenlagen.

Enligt lagrådets mening kan emellertid en dylik verkan av att tillämpligheten

av nämnda regler upphör ej anses följa av allmänna rättsgrundsatser.

Om icke i lagen annat uttryckligen föreskrives, lärer i angivna fall underrättens

tillståndsbeslut såsom icke överklagat äga full giltighet. Därest det

skulle ifrågasättas att nu i lagen reglera de spörsmål som kunna uppkomma

i samband med att lagens tillståndsbestämmelser upphöra att gälla, må

framhållas att svårigheter möta att i förväg bedöma huru olika fall lämpligen

böra behandlas. Sedan det visat sig i vilken utsträckning lagens tillståndsbestämmelser

blivit utnyttjade, vilket bl. a. kommer att bero på läng
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1962

den av den tid under vilken de ägt tillämpning, torde det vara lättare att

överblicka huruvida några särskilda bestämmelser erfordras i förevarande

hänseende. Enligt lagrådets mening bör alltså för närvarande icke någon särskild

lagreglering av hithörande frågor ske utan dessa få avgöras enligt allmänna

rättsgrundsatser.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen.

Därest vad lagrådet förordat under 18 § förslaget till beredskapslag iakttages,

erfordras icke någon ändring i nu ifrågavarande stadgande i vattenlagen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

51

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 26 oktober

1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,

Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets denna dag avgivna

utlåtande över de till lagrådet den 28 september 1962 remitterade förslagen

till

1) lag om vissa åtgärder i vatten vid krig m. m.; samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därefter följande.

Lagrådets förslag att den nya beredskapslagen skall erhålla rubriken Lag

om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m. kan jag

biträda. Jag tillstyrker även att 6, 9, 18 och 19 §§ i nämnda lag ändras i

överensstämmelse med vad lagrådet förordat. Såvitt avser 18 § ernås, såsom

lagrådet anmärkt, härigenom att den av mig förordade ändringen i 11 kap.

18 § vattenlagen kan undvaras. Vidare torde förslaget till beredskapslag fä

jämkas i redaktionellt avseende på några punkter.

Lagrådet har förklarat sig icke kunna dela den uppfattning jag uttalat om

verkan i visst hänseende av att beredskapslagens tillståndsbestämmelser

träder ur tillämpning. Som lagrådet framhållit torde det emellertid vara lättare

att överblicka om några särskilda bestämmelser erfordras i förevarande

hänseende, sedan det visat sig i vilken utsträckning lagens tillståndsbestämmelser

blivit utnyttjade. Jag delar därför lagrådets mening, att ståndpunkt

till spörsmålet om behovet av och innehållet i särskilda lagregler

i hithörande fråga icke för närvarande bör tagas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga förslag till

lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1962

Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621007

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om bekämpande av höns tyfus. a1 i texten
  2. 3LU 1962:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag till lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m., dels ock i ämnet vä s. 1 i texten