Angående statligt stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap
1962-01-12 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1962:23, Angående statligt stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1962
1
Nr 23
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statligt stöd
vid skada på eller förlust av fiskredskap; given Stockholms
slott den 12 januari 1962.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Eric Holmquist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att fiskare, som vid utövning av yrkesmässigt
fiske förlorat eller fått fiskredskap skadade och till följd därav behöver
ekonomiskt bistånd för att kunna fortsätta med yrkesfiske, från och med
den 1 juli 1962 skall kunna från statens fiskredskapslånefond få lån upp
till 75 procent av de skadade eller förlorade redskapens värde. Högsta
lånebelopp skall dock utgöra 10 000 kr. Dessa bestämmelser skall ersätta
det hittillsvarande statliga stödet, vilket utgått bland annat i form av
bidrag och lån till fiskare, som genom skada på eller förlust av fiskredskap
råkat i ekonomiskt nödställd belägenhet. Även andra fiskare än de ekonomiskt
nödställda skall sålunda genom omläggningen få möjlighet att
erhålla stöd vid redskapsförluster.
Reglerna för lån från fiskredskapslånefonden föreslås bli omlagda, så
att de i huvudsak anknyter till dem, som gäller för stödlån till jordbrukare
vid skördeskador. Fiskredskapslånen skall sålunda beviljas och utbetalas
av riksbanken. För lånen, som i allmänhet skall återbetalas med
en femtedel om året, skall gäldas ränta efter den för statens utlåningsfonder
gällande normalräntan. Sedan fiskredskapslån återbetalats till 80
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 23
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 dr 1962
procent, skall riksbanken kunna befria låntagare från kvarstående betalningsskyldighet,
om han alltjämt bedriver yrkesmässigt fiske och genom
svår eller upprepad skada på eller förlust av fiskredskap fått sin ekonomi
så hårt ansträngd att han är i synnerligt behov av befrielsen.
Omläggningen väntas medföra en betydligt ökad utlåning från fiskredskapslånefonden.
I anledning härav hemställes i propositionen om ett
kapitaltillskott till fonden för budgetåret 1962/63 av 600 000 kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
3
Utdrag av protokollet över jordbruk särenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 januari 1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, fråga om statligt
stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap samt anför därvid.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under jordbruksdepartementets
del av kapitalbudgeten på min hemställan föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Statens fiskredskapslånefond
för budgetåret 1962/63 beräkna ett investeringsanslag av 600 000
kr. Jag torde nu få närmare behandla ifrågavarande spörsmål.
Genom beslut den 5 mars 1954 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet
Hjalmar R. Nilson att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa
översyn av den med statligt stöd anordnade fiskredskapsförsäkringen.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 2 april 1954 såsom
sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare nuvarande statsrådet
G. T. Skoglund, tillika ordförande, ombudsmannen K. G. Berntsson, direktören
S. O. Fryklund, disponenten F. A. Jonsson och ombudsmannen
T. J. E. Mattsson.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1954 års utredning angående
översyn av fiskredskapsförsäkringen, har avlämnat ett den 16 oktober 1958
dagtecknat betänkande med förslag angående ekonomiskt bistånd vid skada
på eller förlust av fiskredskap (stencilerat). över betänkandet har remissyttrande
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, fiskeristyrelsen,
försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Gotlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län,
Hushållningssällskapens förbund, landstinget i Göteborgs och Bohus län,
Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund,
Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Skånes fiskareförbund samt
Svenska ostkustfiskarnas centralförbund. Vidare har Svenska insjöfiskares
centralförbund beretts tillfälle att yttra sig.
I anledning av betänkandet har Kristianstads läns fiskerinämnd i skrift
den 10 december 1960 anhållit att utredningens s. k. lånealternativ måtte
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
genomföras. Vidare har fiskeristyrelsen med skrivelse den 10 mars 1961
överlämnat en ansökning av Ostkustens ålfiskareförbund angående ändrade
grunder för utlämnande av ersättning för förlust av eller skada å fiskredskap.
I det följande torde först få lämnas en kort redogörelse för gällande
bestämmelser om fiskredskapsförsäkring samt om statligt stöd i form av
bidrag och lån till fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap. Därefter
övergår jag till att redogöra för huvuddragen i nyssnämnda utrednings betänkande
samt för innehållet i däröver avgivna yttranden jämte de båda
skrifterna. Beträffande det närmare innehållet i betänkandet, yttrandena och
skrifterna torde få hänvisas till dessa.
Gällande bestämmelser
Enligt gällande bestämmelser kan statsbidrag utgå till ömsesidigt försäkringsbolag,
som blivit av Kungl. Maj:t antaget att meddela försäkring
med statsbidrag å fiskredskap. Riktlinjerna för den statsunderstödda
fiskredskapsförsäkringen uppdrogs i prop. 1948: 70. I kungörelsen
den 15 oktober 1948 (nr 678) om statsbidrag till verksamhet för
fiskredskapsförsäkring har närmare bestämmelser om försäkringsgivare
och statsbidrag till dessa intagits. Vid bestämmelsernas tillkomst räknade
man med att ett försäkringsbolag skulle bildas för västkusten och ett annat
för sydkusten. På ostkusten skulle däremot bildas flera bolag. Initiativ till
bildande av försäkringsföretag förutsattes i flertalet fall skola utgå från
befintliga fiskarorganisationer men företaget borde stå öppet för alla de
fiskare inom företagets verksamhetsområde, som önskade ansluta sig.
Försäkringspremie beräknas enligt bestämmelserna såsom viss procentsats
av värdet av delägares fångst. Premien beräknas för varje försäkringsbolag
för sig och skall medge täckning för administrationskostnader och
normala förlustrisker. Även frågor om självrisk, återbäring av avgifter och
uttaxering bör behandlas särskilt för varje bolag.
Försäkringsbolag skall göra avsättningar till en särskild för denna försälcringsverksamhet
avsedd skaderegleringsfond med 75 procent av bolagets
nettoöverskott å verksamheten under räkenskapsåret. Sedan fonden uppnått
en viss storlek får avsättningen nedsättas och efter ytterligare ökning av
fonden även upphöra.
Uppkommer visst år förlust å bolagsverksamhet, skall förlusten i första
hand täckas med ränteavkastningen för året av skaderegleringsfonden samt
därefter i mån av behov genom nedsättning av fonden intill halva dess belopp
vid årets början. Täckes ej förlusten härigenom utgår bidrag av statsmedel
till bestridande av nio tiondelar av återstående del av förlusten. Statsbidragets
storlek fastställes av försäkringsinspektionen och utanordnas av
statskontoret. Bidraget skall disponeras så, att det i form av minskad utdebitering
kommer försäkringstagarna till godo.
Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1962
5
Medel för utbetalande av statsbidrag vid förluster på grund av fiskredskapsförsäkring
samt för viss upplysnings- och rådgivningsverksamhet rörande
bål- och fiskredskapsförsäkring har anvisats under nionde huvudtiteln
å anslaget Bidrag vid fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring.
Möjligheten att sålunda bilda bolag, som meddelar försäkring med statsbidrag
å fiskredskap, har icke utnyttjats av fiskarna.
F. n. finns endast ett bolag som försäkrar fiskredskap, nämligen Gävleborgs
läns ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag, som sedan år 1942
försäkrat strömmingsskötar. Bolagets verksamhet bedrives helt utan statsstöd.
Till fiskare, som råkat i nödställd belägenhet på grund av förlust av eller
skada på fiskredskap, utgår ersättning av statsmedel dels i form av b i d r a g
utan återbetalningsskyldighet, dels i form av räntefria lån under högst
åtta år. Gällande direktiv för denna ersättning återfinnes i prop. 1935:77.
För att ersättning skall ifrågakomma gäller att den ersättningssökande
genom förlusten eller skadan befinnes ha råkat i nödställd belägenhet, att
förlusten eller skadan inte är att hänföra till försummelse eller vårdlöshet
från sökandens sida samt att förlusten eller skadan inte kan anses normalt
sammanhänga med redskapens användning. Ersättning utgår i allmänhet
inte, därest förlustens eller skadans värde understiger 50 kr. I regel utgår
ersättning vidare med högst två tredjedelar av förlustens eller skadans värde,
varvid regelmässigt högst hälften lämnas såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet
samt återstoden såsom räntefritt lån med en amorteringstid av
högst åtta år.
Fr. o. m. budgetåret 1938/39 utlämnas den del av ifrågavarande ersättningar,
som utgår i form av bidrag, ur det under nionde huvudtiteln uppförda
reservationsanslaget Bidrag till fiskare för förlust av fiskredskap m. m.,
under det att den del av ersättningarna, som lämnas såsom lån, utgår ur
den å kapitalbudgeten uppförda statens fiskredskapslånefond. Ersättningar
utgår i vissa fall endast i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet. Det
förekommer även, att ersättning helt lämnas såsom lån. Under de första
åren beviljades ersättningarna, såväl bidrag som lån, av Kungl. Maj:t. Länsstyrelserna
har emellertid bemyndigats att fr. o. m. den 1 januari 1950 —
efter hörande av fiskeristyrelsen — pröva och avgöra ansökningar om dylika
ersättningar enligt de i prop. 1935: 77 angivna riktlinjerna.
Under budgetåren 1948/49—1960/61 har i bidrag och lån beviljats följande
belopp.
Budgetår
Bidrag kr.
Lån kr.
Budgetår
Bidrag kr.
Lån kr.
1948/49
10 513
12 931
1955/56
41 165
120 803
1949/50
22 563
24 854
1956/57
78 731
85 803
1950/51
13 676
18 289
1957/58
32 985
63 544
1951/52
6 720
10 160
1958/59
9 757
—
1952/53
30 070
32 780
1959/60
84 580
66 000
1953/54
8 765
24 690
1960/61
94 000
132 000
1954/55
5 940
12 525
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
Betänkandet
1954 års utredning angående översyn av fiskredskapsförsäkringen lämnar
först en redogörelse för olika statliga åtgärder, som i utlandet vidtagits för
att stödja försäkring av fiskredskap. Utredningen framhåller att man även
i utlandet haft att brottas med stora problem. Försök med lokala ömsesidiga
föreningar för bedrivande av fristående fiskredskapsförsäkring har
företagits men med ganska nedslående resultat. I Norge, Finland och
Kanada har åtgärder vidtagits från statsmakternas sida med betydande
statliga insatser av kapitalmedel eller bidrag.
Utredningen redogör därefter för de bestämmelser som sedan år 1948
gällt för fiskredskapsförsäkring med statligt stöd i Sverige. För
att utröna orsakerna till att denna försäkringsverksamhet inte kommit igång
har utredningen företagit en översyn av de nuvarande formerna för fiskredskapsförsäkringen.
På grundval av resultaten av denna översyn och i avsikt
att vinna en tillfredsställande anslutning till fiskredskapsförsäkringen har
utredningen utarbetat ett förslag till ändringar i vissa avseenden i försäkringens
utformning (försäkringsalternativet).
I detta syfte föreslår utredningen en kollektiv och i viss mån obligatorisk
försäkringsform. Utredningen förutsätter, att lokala ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag
skall bildas på initiativ av fiskarnas organisationer på det
ekonomiska eller fackliga området och förvaltningsmässigt sammankopplas
med dessa. Försäkringsalternativet innehåller i sammandrag bl. a. följande.
Till de lokala bolagen, som endast bör omfatta ett län, skall erläggas försäkringspremier,
som bör utgå med viss procent av försäkringstagarens
fångstvärde men som bör modifieras efter den olika skadebelastningen för
olika fångstslag. Försäkringstagarna bör svara för en självrisk av en tredjedel
eller lägst 150 kr. vid varje skadetillfälle. De lokala försäkringsbolagen
skall obligatoriskt teckna återförsäkring i ett centralt återförsäkringsbolag.
Statsbidrag skall utgå endast till detta bolag och först då förlust uppkommit
för den samlade återförsäkringsverksamheten. För att statsbidrag skall utgå
kräves dock att hälften av återförsäkringsbolagets fond först tagits i anspråk.
Hela den förlust, som därefter återstår, bör täckas med statsmedel. Återförsäkringsbolaget
föreslås erhålla ett statligt garantikapital av 300 000 kr.
Statsbidrag föreslås vidare utgå för upplysnings- och rådgivningsverksamhet
vid försäkringsbolagens bildande.
Vidare har utredningen undersökt om de ekonomiska följderna av fiskredskapsförluster
kan lindras genom att bereda fiskarna utvidgade Iånemöjligheter.
Utredningen har därvid föreslagit, att den nuvarande
statliga låne- och understödsverksamheten reformeras genom ökade möjligheter
till lån från statens fiskredskapslånefond. Enligt utredningens
förslag bör vid skada på eller förlust av fiskredskap räntefria lån från
fiskredskapslånefonden kunna utgivas med sammanlagt högst 10 000 kr.
till en och samma låntagare, dock ej med högre belopp än som motsvarar
75 procent av de skadade eller förlorade redskapens värde vid förlust
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
7
tillfället. Lägsta lånebelopp skall utgöra 300 kr. Som villkor för att erhålla
lån skall som regel ställas säkerhet. Lånen skall i allmänhet återbetalas
med en femtedel för år. Låntagare, som genom svår eller upprepad
skada på eller förlust av fiskredskap är i mycket stort behov av ekonomiskt
bistånd föreslås kunna friskrivas från skyldigheten att erlägga
sista amorteringen under förutsättning av att han alltjämt bedriver yrkesmässigt
fiske. Utredningen föreslår, att låneverksamheten skall omhänderhas
av hushållningssällskapen i resp. län samt att fiskeristyrelsen skall
fungera såsom allmän tillsynsmyndighet för ifrågavarande verksamhet.
Efter att mot varandra ha vägt försäkringsalternativets resp. lånealternativets
fördelar och nackdelar har utredningen för sin del förordat lånealternativet.
Bakgrunden till utredningens ställningstagande utgör de olika
betänkligheter, som kan resas mot försäkringsformen när det gäller fiskredskap.
Sådana uppkommer enligt utredningen redan av den anledningen,
att fiskarna själva på vissa håll uttalat tveksamhet rörande sin vilja
att ingå i en försäkringsorganisation. Härtill kommer svårigheter i själva
försäkringsverksamheten. Sålunda är bl. a. gränsen mellan vanlig förslitning
och skadefall å fiskredskap ofta mycket svår att draga. Det är sålunda många
gånger vanskligt att ange, när ett skadefall inträffar. Riskerna är mycket
svårberäkneliga och premiesättningen i följd härav synnerligen besvärlig.
Effektiv kontroll erfordras men sådan kontroll kan vara svår att genomföra.
Vidare torde en relativt kostsam förvaltningsapparat erfordras.
Vid ett genomförande av det utav utredningen förordade lånealternativet
erfordras vissa avsättningar till statens fiskredskapslånefond. Utredningen
föreslår, att fonden utbygges successivt under i första hand en fem- å sexårsperiod.
Utredningen framhåller, att det är svårt att med något större mått
av säkerhet beräkna storleken av erforderliga avsättningar till fonden. Avsättningarna
synes emellertid böra vara högre de första åren än under de
följande med hänsyn till att det är nödvändigt att snabbt höja fondens
kapital, så att den skall kunna fylla avsett ändamål. För första verksamhetsåret
uppskattar utredningen kapitalbehovet till omkring 1 miljon kr., vilket
belopp år 1958 motsvarade inte fullt 1 procent av det totala fångstvärdet på
fisk. Storleken av de följande årens avsättningar finner utredningen böra bli
beroende bl. a. av de närmare erfarenheter, som vinnes den första verksamhetstiden
rörande antalet gjorda låneansökningar och beviljade lån.
Yttrandena m.m.
Av remissinstanserna har samtliga med undantag för statskontoret och
försäkringsinspektionen i princip anslutit sig till utredningens förslag till
statligt stöd i form av utvidgad låneverksamhet.
Statskontoret och försäkringsinspektionen har förordat en fiskredskapsförsäkring
enligt de i betänkandet uppdragna riktlinjerna.
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
Statskontoret ifrågasätter för sin del om — med hänsyn bl. a. till att
förhållandena inom fiskerinäringen till sin natur är mera nyckfulla än inom
de flesta andra näringsgrenar — en ökad lånegivning är rätta medlet att
bemästra de problem, vilka uppstår i samband med fiskredskapsförluster.
Enligt ämbetsverkets mening torde fiskarna kunna vinna större ekonomisk
trygghet genom en försäkringsvägen ordnad riskutjämning än medelst en
utvidgad lånegivning. Statskontoret förordar därför, att försäkringsalternativet
lägges till grund för statsmakternas beslut i ärendet. Därest emellertid
statsmakterna skulle föredraga lånealternativet framför försäkringslinjen,
synes enligt statskontoret vissa ändringar böra vidtagas i utredningens förslag.
Ämbetsverkets synpunkter härvidlag kommer att beröras i det följande.
Försäkringsinspektionen anför att, om man gör en jämförelse mellan alternativen
lån och försäkring, det kan konstateras, att försäkringen innebär en
fördelning av en förlust på ett kollektiv, medan lånealternativet innebär, att
den enskilde fiskaren själv får stå för hela eller åtminstone större delen av
förlusten. Den fördel, som han i sistnämnda fall vinner, är att han får
förlusten fördelad över vissa år utan att behöva betala ränta å lånemedlen.
Enligt inspektionens mening utgör försäkringen det bättre alternativet.
De remissinstanser, som i likhet med utredningen tillstyrkt lånealternativet,
har i en del fall anfört olika förslag till justeringar av de av utredningen
framlagda riktlinjerna för verksamheten. Vidare har som redan
nämnts statskontoret framfört synpunkter på ändringar i lånevillkoren för
den händelse statsmakterna skulle föredraga lånealternativet framför försäkringslinjen.
Beträffande den maximala storleken av de lån, som skall beviljas vid
skada på eller förlust av fiskredskap, anser statskontoret, att fiskredskapslånen
liksom hittills bör begränsas till två tredjedelar av redskapens värde
vid förlusttillfället med hänsyn till lånens speciella karaktär (exempelvis
kontrollsvårigheter vid skadevärderingen). I motsats till utredningen anser
statskontoret vidare, att lånen bör vara räntebärande. Enligt ämbetsverkets
mening bör de tilltänkta lånemöjligheterna så utformas, att varje
subventionsmoment uteslutes. Lånen bör bestämmas att löpa med en räntefot
motsvarande statens normallåneränta. Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter
sig i viss mån till tankegången om att lånen skall vara räntebärande.
Länsstyrelsen anför, att det tillämpat på det stora flertalet fiskare inom
länet visserligen finns starkt fog för att använda lån, som löper utan ränta
och som får anses till övervägande delen vara av social karaktär, men
länsstyrelsen håller dock före att man inte helt bör bortse från att en generell
räntebefrielse inte alltid är av behovet påkallad.
En del av remissinstanserna ifrågasätter om de krav på säkerhet,
som skall gälla enligt fiskredskapsförsäkringsutredningens förslag, är motiverade.
Länsstyrelsen i Stockholms län samt Svenska ostkustfiskarnas central
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
9
förbund anser, att säkerhet ej skall krävas vid lån på belopp upp till 2 000 kr.
Fiskeristyrelsen och hushållningssällskapens förbund föreslår, att gränsen
för lån, för vilka säkerhet bör vara erforderligt, skall sättas vid 3 000 kr.
Enligt fiskeristyrelsen kommer eljest särskilt småfiskare i sämre läge än
hittills. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att en höjning av maximibeloppet
för lån utan säkerhet bör företagas, men anger inte någon övre
gräns för sådana lån. Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att kravet
på säkerhet inte skall upprätthållas vid lån till fiskare, som genom förlust
av eller skada på redskap råkat i ekonomiskt nödställd belägenhet. Länsstyrelsen
i Malmöhus län ifrågasätter, om vid lån av social karaktär säkerhet
böx krävas. Enligt sistnämnda länsstyrelse finns det anledning att räkna med
att fiskare, som söker lån, kan få svårigheter att skaffa nöjaktig säkerhet.
Beträffande amorteringstidens längd anför länsstyrelsen i
Malmöhus län, att huvudregeln bör utformas så, att det överlämnas åt den
långivande myndigheten att i varje särskilt fall bestämma om amorteringstiden
med iakttagande av att tiden inte får överstiga exempelvis tio år. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län anser, att amorteringstiden bör framskjutas att
börja först två år efter det att lånet beviljats.
Flera av remissinstanserna förordar mera libex-ala bestämmelser för friskrivning
från viss del av betalningsskyldighet å beviljade
lån. Fiskeristyrelsen och Svenska ostkustfiskarnas centralförbund föreslår
att den av utredningen förordade friskrivningen med 20 procent av
lånebeloppet inte endast bör gälla fiskare, sonx genom svår eller upprepad
skada på eller förlust av fiskredskap är i synnerligt behov av dylikt ekonomiskt
bistånd, utan den bör efter ansökning lämnas generellt till samtliga
fiskare, som efter återbetalning av 80 procent av erhållet lån alltjämt
bedriver yrkesmässigt fiske.
Fiskeristyi-elsen anför som skäl för en generell avskrivning, dels att en
försämring av nu gällande lånevillkor bör undvikas, dels att man genom
ett generellt förfarande slipper den ofta vanskliga personliga prövningen av
ansökningar om friskrivning. Centralförbundet framhåller, att samtliga fiskare,
som kan beviljas lån av den föreslagna typen, därmed också måste
anses vara i sådan ekonomisk belägenhet, att friskrivning av viss del av
lånebeloppet obligatoriskt bör verkställas, såvida låntagarna yrkesmässigt
alltjämt bedriver fiske. Med kännedom om fiskets lönsamhet och allmänna
framtidsutsikter bedömer centralförbundet utsikterna till någon väsentlig
ökning av den ekonomiska standarden under fyra års lånetid som små.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att lånens sociala syftemål i högre
grad borde framhävas genom att upp till 50 procent av lånebeloppen under
vissa förutsättningar kunde få avskrivas. Om en sådan uppmjukning inte
vidtages, blir det i framtiden svårare att ge så förhållandevis låga ersättningar
för felslaget fiske, som hittills förekommit. Dessa statsbidrag har
enligt länsstyrelsens mening nämligen mera likhet med socialunderstöd än
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1962
med kompensation för ett faktiskt inkomstbortfall. Enligt länsstyrelsen i
Gävleborgs län bör friskrivning från betalningsskyldighet kunna beviljas
med 40 procent av det formellt medgivna lånebeloppet.
De föreslagna bestämmelserna för friskrivning från betalningsskyldighet
innebär enligt länsstyrelsen i Norrbottens län en försämring i förhållande till
vad som f. n. gäller, då fiskare, som genom liden skada eller förlust råkat
i nödställd belägenhet, inte kan få den direkta hjälp, som möjligheten till
bidrag hittills inneburit. Med hänsyn till den störa del av fiskarnas investeringar
som i Norrbottens län ligger i fiskredskapen synes enligt länsstyrelsens
mening den nuvarande möjligheten att lämna bidrag till den som
råkat i nödställd belägenhet böra bibehållas vid sidan av den nya lånetypen.
Även statskontoret anser, att de nödställda fiskarna enligt utredningens
förslag kommer att få sina hittillsvarande förmåner försämrade.
Till undvikande härav står enligt ämbetsverkets mening två utvägar till
buds. Antingen kan liksom f. n. de nödställda fiskarna även i fortsättningen
beviljas bidrag från ett reservationsanslag under nionde huvudtiteln eller
också kan i lånebestämmelserna inarbetas föreskrifter, som möjliggör avskrivning
av viss del av lånet för dessa fiskare genom att begagna systemet
med en amorterings- och räntefri del av lånet, som med anlitande av för
indirekt avskrivning anvisade medel må efter särskild prövning avskrivas,
sedan den övriga delen av lånet guldits.
Beträffande handhavandet av låneverksamheten anser
riksräkenskapsverket, att detta även i fortsättningen bör ombesörjas av länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter likaså, om tillräckliga
skäl föreligger att överföra handläggningen av låneärendena från länsstyrelserna
till hushållningssällskapen, och framhåller, att dessa ärenden ur
arbetssynpunkt inte innebär någon större belastning för länsstyrelserna.
Statskontoret anser, att låneverksamheten bör handhas i stort sett på samma
sätt som beträffande lån från fiskerilånefonden. Fiskeristyrelsen bör sålunda
vara lånebeviljande myndighet och hushållningssällskapen bör lämna garantier
för återbetalning av utlånat kapital.
Beträffande låneverksam hetens genomförande i övrigt
framhålls bl. a. följande.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att den tid, inom vilken den som
beviljats fiskredskapslån skall inkomma till lånemyndigheten med vederbörlig
skuldförbindelse och tillhörande säkerhetshandlingar, bör utsträckas
från av utredningen förordade 30 dagar till 60 dagar från det att låntagare
erhöll del av lånemedgivandet. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att frågan
om överprövning av hushållningssällskapens beslut i låneärendena ej
diskuterats av utredningen. Länsstyrelsen anser, att det bör övervägas, om
det inte kunde vara lämpligt att göra Ivungl. Maj:t eller fiskeristyrelsen till
högsta instans i dessa ärenden och således tillåta överklagande av de underställda
organens beslut. En del fördelar skulle enligt länsstyrelsens mening
kunna vinnas genom en sådan instansordning, bl. a. skulle den utgöra garanti
för en viss enhetlighet vid ärendenas prövning.
Kungi. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
11
Två av remissinstanserna — statskontoret och riksräkenskapsverket —
är av avvikande mening i fråga om kapitalbehovet för låneverksamheten.
Med hänsyn till storleken av det kapital, som finns disponibelt å fiskredskapslånefonden
— vid remisstillfället ca 400 000 kr. — anser statskontoret
det vara tillfyllest, om ett investeringsanslag av 200 000 kr. anvisas å kapitalbudgeten.
Enligt riksräkenskapsverket synes det vara tillräckligt att under
det första året, då den nya låneverksamheten upprätthålles, ett belopp av
250 000 kr. avsättes till fonden.
Till ytterligare stöd för fiskare, som erhållit skada på eller förlust av fiskredskap,
bör enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län mening såväl Gävleborgs
läns ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag som andra fiskredskapsförsäkringsbolag,
som kan komma att bildas, få åtnjuta statsbidrag, eftersom
deras verksamhet minskar statens utgifter i övrigt för här ifrågavarande
ändamål. Även Svenska ostkustfiskarnas centralförbund anser att Gävleborgs
läns ömsesidiga fiskredskapsförsäkringsbolag bör erhålla statsbidrag.
Förbundet förordar bidrag med 20 procent av för varje år utbetalat skadeersättningsbelopp,
eftersom statens utgifter för friskrivning av lån inom
Gävleborgs län till följd av försäkringsbolagets verksamhet kan väntas bli
obetydliga och fiskarna i länet bör komma i åtnjutande av samma förmåner
som fiskarna på andra kuststräckor.
I skrift den 10 december 1960 erinrar Kristianstads läns fiskerinåmnd om
att kustfisket i södra Sverige under senare år drabbats av upprepade förödande
skador på och förluster av fiskredskap, vilka orsakats av stormar.
Fiskerinämnden framhåller, att det erfordras ökning av medelsanvisningen
till understöd vid förlust av eller skada på fiskredskap samt ändring och
framför allt uppmjukning av reglerna för erhållande av understöden. Det
bör enligt fiskerinämnden genom dessa ändringar göras möjligt dels att lånevägen
bistå fiskeutövare som — utan att direkt ha kommit i »nödställd
belägenhet» — ändock råkat i ekonomiska svårigheter på grund av redskapsförluster,
dels också att i de fall då nödläge uppstått genom ersättning av
bidragsnatur hjälpa berörda fiskare att komma över svårigheterna. Dessa
krav torde i allt väsentligt uppfyllas, om det alternativa förslag om lån som
avgivits och förordats av 1954 års utredning angående översyn av fiskredskapsförsäkringen
antages. Främst avser detta att hjälpa fiskarna att över
flera år utjämna följderna av de förluster som kan uppstå vid katastroftillfällen.
Med skrivelse den 10 mars 1961 har fiskeristyrelsen överlämnat en till
styrelsen ställd skrift den 30 januari 1961 från Ostkustens ålfiskareförbund,
i vilken hemställes om ändrade grunder vid utlämnandet av ersättning för
förlust av eller skada å fiskredskap.
Det är enligt förbundets mening nödvändigt att lånemöjligheter beredes
även dem, som inte absolut »äro i en nödställd ekonomisk situation». För
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
bundet anser vidare, att representanter för fiskarnas egna organisationer bör
få medverka vid en sakkunnig utredning och bedömning av skadorna. Hittills
har utredningen i sista hand av länsstyrelserna överlämnats till polismyndigheten
på resp. orter, vilket förfaringssätt förbundet inte anser vara
lämpligt.
Fiskeristyrelsen erinrar i sin till nämnda skrift fogade skrivelse om att i
1954 års utredning angående översyn av fiskredskapsförsäkringen bl. a. föreslås
vissa åtgärder i den riktning, som ålfiskareförbundet i sin ansökning
uttalat sig för.
Departementschefen
Enligt beslut av 1935 års riksdag kan till fiskare, som råkat i nödställd
belägenhet på grund av skada på eller förlust av fiskredskap, utgå ersättning
av statsmedel dels i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet,
dels såsom räntefria lån. Ersättningen har i regel utgått med högst två
tredjedelar av skadans eller förlustens värde, varvid i allmänhet högst
hälften lämnats såsom bidrag och återstoden såsom räntefritt lån med en
amorteringstid av högst åtta år. Från och med den 1 januari 1950 har
länsstyrelserna, efter hörande av fiskeristyrelsen, prövat och avgjort ansökningar
om sådana ersättningar. Bidragen utgår från det under nionde
huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till bidrag till fiskare för förlust
av fiskredskap m. m. Lånen utlämnas från statens fiskredskapslånefond.
Vidare kan enligt kungörelsen den 15 oktober 1948 (nr 678) om statsbidrag
till verksamhet för fiskredskapsförsäkring statliga bidrag utgå för
att täcka förluster på grund av fiskredskapsförsäkring samt för viss upplysnings-
och rådgivningsverksamhet rörande båt- och fiskredskapsförsäkring.
Medel till dessa bidrag har anvisats att utgå ur det under nionde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag vid fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring.
Såsom närmare framgår av den föregående redogörelsen har 1954 års
utredning angående översyn av fiskredskapsförsäkringen bland annat
undersökt verkningarna av de nuvarande formerna för ekonomiskt bistånd
åt fiskare, som förlorat eller fått fiskredskap skadade. Utredningen har
därvid sökt utröna orsakerna till att det år 1948 påbörjade försöket att
med statsbidrag stimulera till verksamhet med fiskredskapsförsäkring
slagit fel. På grundval av resultatet av undersökningarna har utredningen
utarbetat förslag till vissa ändringar i gällande bestämmelser om fiskredskapsförsäkring
med statsbidrag. Utredningen har emellertid också
undersökt, om de ekonomiska följderna av fiskredskapsförluster kan
lindras genom vidgade lånemöjligheter, och på grundval härav framlagt
förslag till omläggning av utlåningen från statens fiskredskapslånefond.
Med hänsyn till att fiskarna själva på vissa håll uttalat tveksamhet att
gå in i en försäkringsorganisation samt till de svårigheter, som är för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
13
enade med själva försäkringsverksamheten i form av långtgående kontroll
och kostsam förvaltning, har utredningen förordat att den statliga stödverksamheten
på området ersättes med utlåning från fiskredskapslånefonden
i vidgad omfattning och efter nya regler. Lån föreslås sålunda
kunna utgå även till annan fiskare än den, som kommit i nödställd belägenhet,
under förutsättning att han behöver ekonomiskt bistånd för att
kunna fortsätta med yrkesfiske. Amorteringstiden avkortas till fem år
men lånebeloppet höjes till 75 procent av skade- eller förlustvärdet, dock
till högst sammanlagt 10 000 kr. Låntagare, som genom svår eller upprepad
skada på eller förlust av fiskredskap är i stort behov av ekonomiskt
bistånd, skall kunna friskrivas från skyldigheten att erlägga sista amorteringen,
om han alltjämt bedriver yrkesmässigt fiske.
Utredningens förslag till omläggning av bestämmelserna för utlåning
från statens fiskredskapslånefond har i princip tillstyrkts av samtliga
remissinstanser utom statskontoret och försäkringsinspektionen, vilka förordat
fortsatta försök med fiskredskapsförsäkring i huvudsaklig anslutning
till de av utredningen uppdragna nya riktlinjerna härför.
Med hänsyn till vad utredningen och åtskilliga remissinstanser anfört
om förutsättningarna för försäkringsverksamhet beträffande fiskredskap
anser jag, att dylik verksamhet inte längre bör understödjas med statsbidrag.
I likhet med utredningen anser jag statliga lån bättre ägnade att
undanröja de ekonomiska följderna av fiskredskapsförluster. Enligt min
mening är de gällande bestämmelserna om statliga bidrag och lån vid
skada på eller förlust av fiskredskap föga tidsenliga och i nuvarande läge
i behov av utvidgning och reformering. Jag finner mig därför i huvudsak
kunna biträda det av utredningen framlagda förslaget till nya bestämmelser
om utlåning från fiskredskapslånefonden.
Jag förordar sålunda, att den, som vid utövning av yrkesmässigt fiske
förlorat eller fått fiskredskap skadade och som till följd härav behöver
ekonomiskt bistånd för att kunna fortsätta med yrkesfiske, skall kunna
för ändamålet få lån från statens fiskredskapslånefond, s. k. fiskredskapslån.
Som villkor för att få lån bör liksom vid nuvarande stödanordningar
gälla, att lånesökanden gjort vad på honom ankommit för att motverka
skadan eller förlusten. Lån bör inte heller kunna beviljas för att ersätta
sådan skada eller förlust, som normalt sammanhänger med redskapens
användning.
Vad därefter angår villkoren i övrigt för fiskredskapslånen samt bestämmelserna
om förvaltningen av dessa torde jag få anföra följande.
Utredningen har föreslagit, att fiskredskapslån skall beviljas av hushållningssällskapet
i det område, inom vilket den lånesökande är bosatt,
och inte som nu av länsstyrelsen. Förvaltningen av lånen skall emellertid
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1962
enligt utredningen liksom hittills handhas av statskontoret. Enligt min
mening talar emellertid starka skäl för att låneverksamheten i sin helhet
övertages av riksbanken. Härigenom vinnes bland annat att antalet instanser,
som medverkar vid låneärendenas behandling, kan minskas.
Eftersom jag i det följande avser att förorda vissa bestämmelser rörande
fiskredskapslånen, som nära anknyter till motsvarande bestämmelser för
stödlån till jordbrukare, som drabbats av skördeskador, synes det med
hänsyn till riksbankens erfarenheter av tillämpningen av dylika föreskrifter
också lämpligt att förlägga låneverksamheten till riksbanken.
Genom remiss har riksbanksfullmäktige beretts tillfälle att avge yttrande
över ett inom jordbruksdepartementet upprättat utkast till kungörelse
om fiskredskapslån, såvitt angår frågan om riksbankens medverkan
vid utlämnande av lån till fiskare, som åsamkats skada på eller förlust av
fiskredskap. Fullmäktige har i sitt remissutlåtande förklarat sig beredda
att låta riksbanken taga på sig de uppgifter, som i samband med den
förevarande långivningen skulle komma att åvila densamma. Jag vill
sålunda förorda, att fiskredskapslån beviljas och utbetalas av riksbanken.
Fiskredskapslån bör, såsom utredningen föreslagit, inte beviljas till
högre belopp än vad som motsvarar 75 procent av redskapens värde, då de
skadades eller gick förlorade. En och samma låntagare bör emellertid inte
få häfta i skuld för fiskredskapslån till högre belopp än 10 000 kr. Lån
bör vidare inte utlämnas till lägre belopp än 300 kr.
Eftersom de föreslagna lånebestämmelserna medger, att relativt stora
lån kan utlämnas, bör ställas säkerhet, som är tillfredsställande ur det
allmännas synpunkt. Detta krav bör emellertid kunna efterges, om det
möter svårigheter för sökanden att ställa sådan säkerhet eller om eftergift
eljest befinnes motiverad med hänsyn till beloppets ringa storlek och
omständigheterna i övrigt. Det bör sålunda ankomma på riksbanken att
med hänsyn till samtliga i ärendet föreliggande omständigheter avgöra
vilken säkerhet som i varje särskilt fall skall anses erforderlig. En generell
förutsättning för eftergift från säkerhet bör vidare vara, att riksbanken
finner sannolikt, att sökanden kommer att fullgöra sin betalningsskyldighet.
Med hänsyn till syftet med fiskredskapslånen anser jag i likhet med
vissa av remissinstanserna, att för lånen skall gäldas ränta. För fiskredskapslån
bör liksom för lån från flertalet av statens utlåningsfonder i
övrigt tillämpas den av Kungl. Maj:t på särskilda grunder för varje budgetår
fastställda normalräntan, vilken för närvarande utgör 4,75 procent.
Fiskredskapslån bör återbetalas med en femtedel om året, varvid dock
första amorteringsbeloppet bör kunna avpassas så att amorteringen de
därpå följande åren utgår i jämna tiotal kronor. Om riksbanken emellertid
finner särskilda skäl föreligga, bör amorteringstiden likväl kunna för
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 23 dr 1962
15
längas intill åtta år från dagen för lånets beviljande. Ränta och amortering
bör inbetalas till riksbanken årsvis i efterskott.
Den sålunda förordade amorteringstiden överensstämmer med den
som i praktiken i allmänhet tillämpats för de enligt nu gällande bestämmelser
utlämnade fiskredskapslånen. Denna tid har erfarenhetsmässigt
fastställts med utgångspunkt från den normala livslängden hos sådana
fiskredskap, som hittills haft den största skade- och förlustfrekvensen.
Ansökan om fiskredskapslån synes böra inges till det hushållningssällskap,
inom vars verksamhetsområde lånesökanden är bosatt. Sådan ansökan
bör vara hushållningssällskapet tillhanda inom 15 dagar efter det
skadan eller förlusten upptäckts eller senast borde ha upptäckts. Om
särskilda skäl föreligger, såsom att den sökande på grund av utövande av
fiske hindrats att inge låneansökan inom föreskriven tid, bör hushållningssällskap
dock upptaga ansökan till behandling. Hushållningssällskapet
skall efter företagen utredning, vilken bör omfatta bland annat värdering
av skadan eller förlusten, med eget yttrande vidarebefordra inkommen
låneansökan till riksbanken.
I skuldförbindelse för lämnat fiskredskapslån bör i huvudsak i enlighet
med vad som gäller för stödlån till jordbrukare, som drabbats av skördeskador,
intas villkor att riksbanken under vissa förutsättningar äger uppsäga
lånet till omedelbar betalning. Inbetalas inte förfallet kapital- eller
räntebelopp inom föreskriven tid bör därpå från förfallodagen tills betalning
sker erläggas dröjsmålsränta enligt vad som därom är särskilt stadgat
beträffande lån från statens utlåningsfonder.
Enligt de nuvarande bestämmelserna för understöd vid skada på eller
förlust av fiskredskap kan viss del av utgående ersättning lämnas såsom
bidrag utan återbetalningsskyldighet. Storleken av bidraget är enligt
praxis beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen
har föreslagit, att detta bidrag skall ersättas med möjlighet att i vissa fall
friskriva låntagare från sista amorteringen. Mot detta förslag har jag intet
att erinra. Sedan fiskredskapslån återbetalats till 80 procent, bör sålunda
riksbanken äga befria låntagaren från kvarstående betalningsskyldighet,
om denne alltjämt bedriver yrkesmässigt fiske och genom svår eller upprepad
skada på eller förlust av fiskredskap fått sin ekonomi så hårt ansträngd
att han är i synnerligt behov av befrielsen. Såsom utredningen
framhållit bör befrielse från att erlägga den sista femtedelen av fiskredskapslån
endast ifrågakomma i verkligt ömmande fall, närmast motsvarande
de fall, som nu inrymmes under bestämmelsen om nödställd belägenhet.
Även i vissa andra fall såsom vid sjukdom eller dödsfall bör befrielse från
återbetalningsskyldighet kunna ifrågakomma. De bestämmelser härom,
som enligt min mening synes böra utfärdas, bör anknyta till vad som gäller
16
Kungl. Mapts proposition nr 23 dr 1962
för stödlån, som utlämnats till jordbrukare. Likaså bör för fiskredskapslånen
gälla i huvudsak samma bestämmelser om avskrivning som för
stödlån. Befrielse från återbetalningsskyldighet för fiskredskapslån samt
avskrivning av sådant lån bör sålunda kunna medges inte blott då sådan
åtgärd kan anses motiverad vid en rent bankmässig bedömning utan även
om den finnes påkallad för att syftet med lånegivningen inte skall förfelas.
Med hänsyn härtill bör riksbanken, då fråga uppkommer om befrielse
från återbetalningsskyldighet eller avskrivning av lånefordran, samråda
med fiskeristyrelsen. Det bör därvid ankomma på denna styrelse att göra
en så omfattande utredning, som kan anses påkallad med hänsyn till
ärendets beskaffenhet. Jag förutsätter vidare, att det även i andra ärenden,
som berör låneförvaltningen — såsom i fråga om anstånd med att erlägga
ränta eller amortering, uppsägning av lån eller vidtagande av exekutiva
åtgärder — finnes anledning för riksbanken att först inhämta fiskeristyrelsens
mening.
Liksom i fråga om stödlånen till jordbrukare torde det böra anförtros
åt bankofullmäktige att bestämma angående fördelningen av beslutanderätten
i olika frågor rörande fiskredskapslånen mellan riksbankens direktion
och de lokala kontoren. Beträffande alla ärenden rörande fiskredskapslån,
vilka avgöres av styrelsen för riksbankens vederbörande avdelningskontor,
blir, om intet annat föreskrives, riksbankens direktion
besvärsmyndighet. Vidare skall, om intet annat föreskrives, talan mot
beslut av direktionen föras hos bankofullmäktige. För egen del har jag
intet att erinra mot denna besvärsordning.
Därest riksdagen inte har något att erinra däremot, torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser angående statligt stöd
vid skada på eller förlust av fiskredskap i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i det föregående. Det torde vidare få ankomma
på riksbanken att i samråd med fiskeristyrelsen utfärda de närmare
föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna rörande
fiskredskapslån. De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den
1 juli 1962. Samtidigt torde de jämlikt den av riksdagen godkända propositionen
1935: 77 hittills tillämpade bestämmelserna om ersättning till
fiskare för förlust av eller skada på fiskredskap liksom kungörelsen
1948: 678 om statsbidrag till verksamhet för fiskredskapsförsäkring böra
upphöra att gälla. Det torde därjämte böra ankomma på Kungl. Maj:t
att vidtaga de författningsändringar, som föranledes av att lån från fiskredskapslånefonden
belägges med ränta.
För att kunna genomföra den av mig nu förordade omläggningen
erfordras visst kapitaltillskott till statens fiskredskapslånefond. Utredningen
har för sin del föreslagit, att fonden skall utbyggas successivt
under i första hand en fem- å sexårsperiod. Kapitaltillskotten under
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1962
17
de första åren skulle därvid vara högre än under de följande åren med
hänsyn till att det är nödvändigt att snabbt höja fondens kapital till
erforderlig nivå. För första verksamhetsåret har utredningen uppskattat
kapitalbehovet till omkring en miljon kr. Medelstillgången i fonden vid
ingången av budgetåret 1962/63 kan enligt vad jag under hand inhämtat
beräknas utgöra omkring 50 000 kr. I likhet med statskontoret och
riksräkenskapsverket anser jag för min del, att det är tillräckligt att
tillföra fonden ett kapitaltillskott för nästa budgetår av 600 000 kr. Frågan
om ytterligare kapitaltillskott synes böra bli beroende bland annat av de
närmare erfarenheter, som under det första verksamhetsåret vinnes
rörande antalet beviljade lån och storleken av dessa.
Täckning av eventuellt uppkommande förluster på fiskredskapslån
torde få ske i vanlig ordning över fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
a) att medge, att fiskredskapslån må utlämnas enligt
i huvudsak de grunder, som förordats i det föregående
b) att å riksstaten för budgetåret 1962/63 under kapitalbudgeten,
statens utlåningsfonder, till Statens fiskredskapslånefond
anvisa ett investeringsanslag av 600 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda
med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1962
485361
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1962:140 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående ersättning till Ester Olsson m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. t esf o + otc IltlA a1 i texten
- JoU 1962:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statligt stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten