Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar (likviditetsoch kassakvotslag), m. m

1962-01-19 · 78 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 68 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:52, Med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar (likviditetsoch kassakvotslag), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

1

Nr 52

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag), m. m.; given

Stockholms slott den 19 januari 1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar (likviditets-

och kassakvotslag); samt

2) lag om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning och modernisering av den kreditpolitiska

beredskapslagstiftningen mot bakgrund av på området gjorda erfarenheter.

Enligt förslaget skall sålunda den nuvarande kassareservlagen

ersättas av en lag om likviditets- och kassakvoter och en särskild lag om

placeringskvoter införas. Liksom kassareservlagen är de förordade nya lagarna

av beredskapskaraktär, och avsikten är att man, liksom hittills, i

första hand skall söka åstadkomma frivilliga uppgörelser om den restriktivitet

som är erforderlig på det kreditpolitiska området.

Den reglering av kreditmarknaden, vartill de föreslagna lagarna ger möjlighet,

överensstämmer i allt väsentligt med riksbankens under senare år i

kreditpolitiskt syfte givna rekommendationer till affärsbankerna, sparbankerna,

centralkassorna för jordbrukskredit och försäkringsbolagen. Lagstiftningen

avses emellertid bli tillämplig även på postbanken och placeringskvotslagen

därjämte på pensionsfondsstyrelserna. Straffbestämmelser förekommer

inte i lagarna. Däremot föreskrives skyldighet att erlägga ränta pa

belopp, med vilket fastställd kvot underskridits. För lagarna föreslås en

giltighetstid av tre år.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Förslag

till

lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på

framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan

stadgas förordna om likviditetskvot eller kassakvot. Förordnande skall avse

viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för

tillämpning av förordnandet.

2 §.

Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbankerna,

centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörelsen.

Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolagen, postsparbanken

eller postgirorörelsen.

Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må förordnande

begränsas att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning

uppgår till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar.

När särskilda omständigheter föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.

3 §•

Med likviditetskvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan

nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, och

inrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.

4 §•

Till grund för bestämmandet av nettobeloppet av likvida medel lägges

summan av följande tillgångar:

a) inneliggande kassa jämte medel, som innestå i riksbanken eller riksgäldskontoret,

b) inhemska checkar och postremissväxlar,

c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande

om likviditetskvot,

d) av staten utfärdade skattkammarväxlar, obligationer och andra skuldförbindelser,

allt till marknadsvärdet,

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för

möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt

f) kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksbanken

rediskonterbara utrikes växlar i den mån de ej rediskonterats eller försålts.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962 3

Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket

minskad med:

a) skuld till riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskonterats

i riksbanken, dock ej utrikes växel,

b) skuld till annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande

om likviditetskvot, dock med iakttagande i fråga om kreditinrättning, vars

förbindelser huvudsakligen utgöras av inlåning från en särskild grupp av

kreditinrättningar, att sådan inlåning avdrages allenast i den mån tillgodohavande

hos inrättning inom gruppen upptagits såsom tillgång enligt första

stycket c), samt

c) kortfristig skuld till utländsk bank eller bankir.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva dels att

även andra tillgångar må inräknas i bruttosumman, dels att i nämnda summa

icke må inräknas tillgångar i utländsk valuta, efter avdrag för skulder

i sådan valuta, med mer än som svarar mot viss del av kreditinrättningens

samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen, dels att viss eller

vissa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämmandet

av nettobeloppet.

5 §•

Vid beräknandet av likviditetskvoten skola från förbindelserna undantagas:
a)

skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade krediter,

c) förlagsbevis, beträffande vilka Konungen jämlikt särskilt stadgande

medgivit, att de icke skola anses såsom inlåning, samt

d) lån, som i samband med återlån och till ett däremot svarande belopp

upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmänna

pensionsfonden.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att

jämväl viss eller vissa andra förbindelser undantagas.

6 §•

Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.

Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit

ej sättas högre än till tjugofem och i fråga om andra kreditinrättningar

ej högre än till femtio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,

av riksbanken indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal.

Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga

förbindelser med de i 5 § angivna undantagen eller efter rörelsens art.

7 §•

Med kassakvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättningens

i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga

förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.

Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksbanken.

Talet må ej sättas högre än till femton. Vid dess fastställande må tilllämpas

vad i 6 § andra stycket stadgas.

8 §■

Oavsett förordnande enligt denna lag skola bankaktiebolag, sparbank och

centralkassa för jordbrukskredit iakttaga bestämmelserna om kassareserv i

lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

9 §.

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt

denna lag, är skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter,

vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande

erfordras samt för kvoternas fastställande och beräknande.

Föreskrift om beräkningstidpunkter samt närmare anvisningar om uppgiftsskyldigheten

meddelas av riksbanken.

10 §.

Har kreditinrättning avvikit från fastställd likviditetskvot eller kassakvot,

skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken till statsverket utgiva

ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden

från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt

rum, från förordnandets ikraftträdande till det beräkningstillfälle, då underskottet

förelåg. Räntesatsen fastställes av riksbanken, i fråga om likviditetskvot

till högst fyra procent för år samt i fråga om kassakvot till högst

tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av första stycket utjämning

må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod).

Räntan skall därvid beräknas å det genomsnittliga underskottet vid

beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna period.

Har centralkassa för jordbrukskredit avvikit från fastställd likviditetskvot,

må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest samtliga centralkassor sammantagna

uppfyllt likviditetskraven. Vad nu sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot

som kassakvot, äga motsvarande tillämpning med avseende på postsparbanken

och postgirorörelsen. Då särskilda skäl föranleda därtill, må

riksbanken även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet

som nyss sagts.

11 §•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för

lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder

som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse beträffande

förhållanden, som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

5

Förslag

till

lag om placeringskyot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt

för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggande

må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet

med vad här nedan stadgas förordna om placeringskvot. Förordnande skall

avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras tor

tillämpning av förordnandet.

2 §•

Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbankerna,

postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för förvaltning

av medel, vilka ingå till allmänna pensionsfonden.

Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnande begränsas

att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgår

till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar, eller sådana

inrättningar, vilkas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda omständigheter

föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.

3 §•

Med placeringskvot avses förhållandet mellan storleksförändringen under

viss i förväg bestämd tidsperiod (beräkningsperiod) av kreditinrättningens

placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringar) och storleksförändringen

under samma tid av inrättningens samtliga placeringar med de -i 5 g an"

givna undantagen. _ . .

Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillampmngstoreskrifterna,

fastställas efter kontantvärden eller nominella värden eller, dar

sådana ej kunna användas, andra värden.

4 §-

Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:

a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag for bankskulder
b)

av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,

c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer

för möjliggörande av bostadskreditgivning,

d) lån''mot inteckning i fastighet med bebyggelse overvagande for bostader

eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock skola under tiden

för förordnandet utlämnade lån betraktas som prioriterade allenast i

den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet slag,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfällighet

är ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse övervägande för bostäder,

dock skola under tiden för förordnandet utlämnade "lån betraktas

som prioriterade allenast i den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet

slag, samt

f) kreditinrättningen tillhörig fastighet med bebyggelse övervägande för

bostäder samt tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, efter avdrag för

lån mot inteckning i egendomen, dock skall under tiden för förordnandet

förvärvad egendom betraktas som prioriterad allenast i den mån bebyggelsen

är ny eller förvärvet i värde svarar mot avyttring av fastighet med bebyggeJse

övervägande för bostäder eller av tomträtt till fastighet med dylik

bebyggelse.

Lika med lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad

kredit, motsvarande det jämlikt 4 kap. 11 § andra punkten lagen om nyttjanderätt

till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen upplåtit

med tomträtt för ny bebyggelse övervägande för bostäder.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att

även andra placeringar må räknas som prioriterade, under förutsättning att

de avse ny bebyggelse övervägande för bostäder.

5 §.

Vid beräknandet av placeringskvoten skola från kreditinrättningens samtliga

placeringar undantagas:

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) lån, som utlämnats av livförsäkringsbolag mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev

inom återköpsvärdet,

c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till däremot svarande

belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt

d) återlån, som utlämnats av kreditinrättningen.

När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva att jämväl

viss annan placering undantages.

6 §•

Det procenttal, vartill placeringskvot minst skall uppgå, fastställes av Konungen.

Talet må ej sättas högre än till åttio.

Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,

av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal.

Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga

placeringar eller efter rörelsens art.

Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars

summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för den fastställda placeringskvoten

gälla, att de prioriterade placeringarnas andel av samtliga placeringar,

med de i 5 § angivna undantagen, ej får nedgå.

7 §.

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad placeringskvot, är

skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riksbanken

anser nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras samt

för kvotens fastställande och beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldigheten

meddelas av riksbanken.

8 §•

Har kreditinrättning avvikit från fastställd placeringskvot eller från vad

i 6 § tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

banken till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet

för den beräkningsperiod, då det uppstått. För följande beräkningsperioder

räknas räntan å vad av underskottet alltjamt kvarstår efter avdrag

för överskott, som uppkommit under dessa perioder. Ränta raknas dock icke

för mer än fem år efter ingången av den beräkningsperiod, för viiken underskottet

redovisades, ej heller för tid efter det förordnandet utlöpt utan att

efterföljas av nytt förordnande. Räntesatsen skall utgöra två procent för år

Riksbanken äger medgiva att vid tillämpning av första stycket utjämning

må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjamningsperiod).

Har sådant medgivande lämnats, skall utjämmngspenod ersatta beräkningsperiod

vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen avvikit från fastställd placeringskvot,

må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna uppfyllt

placeringskraven. Då särskilda skäl föranleda därtill må riksbanken

även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet som nyss

sagts.

9 §.

över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och

med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan fore ikrattträdandet

med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen dar
efter.

• .. .. ••

2. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre ån

lagen äger giltighet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 20 oktober 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning

angående likviditets- och kassakvoter, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 september 1957 tillkallades

tio sakkunniga med uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder

för att utvidga den långa kapitalmarknaden. De sakkunniga, som antog

namnet kreditmarknadsutredningen, bestod av ledamoten av riksdagens andra

kammare, förutvarande statsrådet P. E. Sköld, ordförande, direktören

K. A. S. Apelqvist, direktören S. A. Aronson, f. d. professorn, direktören

T. V. E. Björkman, bankdirektören T. Browaldh, landshövdingen M. H.

Lemne, bankdirektören N. O. A. Norbeck, numera landshövdingen E. A.

Westerlind, f. d. statssekreteraren, direktören T. G. Wärn samt riksbankschefen

P. V. Åsbrink.

I utredningens direktiv pekas på den besvärande knappheten på långfristigt

kapital och de därav följande svårigheterna att finansiera från samhällets

synpunkt viktiga investeringar. Mot denna bakgrund gällde det att undersöka

förutsättningarna för en förskjutning av kreditgivningskapaciteten från den

korta till den långa marknaden liksom frågan om prioritering av vissa långa

krediter. Med hänsyn till betydelsen för den långsiktiga bostadsfinansieringen

av den takt i vilken upptagna bostadslån amorteras borde frågan om

bindande regler i detta hänseende undersökas. Vidare konstateras att den

för affärsbankerna gällande lagstiftningen om kassareserver behövde överses.

Undersökningen borde emellertid självfallet inte begränsas till affärsbankerna

utan avse kreditväsendet i dess helhet; inte minst syntes en översyn

av placeringsreglerna för försäkringsbolagens tillgångar befogad.

Den i direktiven berörda frågan om amortering av bostadslån behandlades

i en av utredningen den 9 april 1959 avlämnad promemoria angående amorte
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 19G2

ring av lån jämte därvid fogade lagförslag (stencilerad). Promemorian har

behandlats i propositionen nr ICO till innevarande års riksdag.

Sedan utredningsarbetet i återstående delar slutförts avlämnade utredningen

den 22 mars 1960 sitt betänkande, benämnt Banklikviditet och kreditprioritering

(SOU 1960: 16). Betänkandet innehåller först bl. a. en diskussion

av det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden, en översikt

över kreditpolitikens medel och en redogörelse för de placeringsregler för

kreditinrättningarna som finnes i lagstiftning och i riksbankens rekommendationer.

Därefter redovisar utredningen sin syn på kreditpolitiken i nuvarande

läge och framlägger förslag till för det första vissa speciella åtgärder

mot bristen på långfristigt kapital, för det andra en lag om likviditetsoch

kassakvoter och för det tredje en lag om placeringskvoter. Till betänkandet

har avgivits en reservation av herr Norbeck, en reservation av herr

Wärn med instämmande av herr Browaldh, ett särskilt yttrande av herr

Björkman och ett särskilt yttrande av herr Browaldh med instämmande av

herr Wärn.

över kreditmarknadsutredningens betänkande har efter remiss yttranden

avgivits av bostadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, konjunkturinstitutet,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen,

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Örebro län, länsstyrelsen i Kopparbergs län med bifogande av yttranden av

Kopparbergs läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund och

styrelsen för Kopparbergs läns sparbank, länsstyrelsen i Västerbottens län,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfondens

första, andra och tredje fondstyrelser, Sveriges allmänna hypoteksbank,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan,

Sveriges jordbrukskasseförbund, ekonomisk förening, Svenska

bankföreningen, Sparbankernas bank aktiebolag, Jordbrukets bank, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Livförsäkringsanstalten

Folket och Försäkringsanstalten Samarbete (Folksam), Aktiebolaget

Stockholms tomträttskassa, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Landsorganisationen i Sverige, Kooperativa

förbundet, Sveriges industriförbund med bifogande av yttrande av Näringslivets

byggnadsdelegation, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening,

Sveriges lantbruksförbund, förening u. p. a., Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Yttranden har därjämte

inkommit från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö

gemensamt samt från Sveriges fastighetsägareförbund.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

II. Kreditmarknadsutredningen

A. Kreditpolitikens medel. Prioriteringsfrågan

Utredningen

I sin diskussion av kreditpolitiken i nuvarande läge understryker utredningen

främst följande synpunkter.

Kreditpolitiken får inte ses i isolering från övriga element i den ekonomiska

politiken. I första hand måste finanspolitiken ge sitt bidrag — det

väsentligaste — till samhällsekonomisk balans och därmed också till begränsningen

av kreditefterfrågan. Endast under förutsättning av en tillräckligt

aktiv finanspolitik kan de problem kreditpolitiken har att lösa reduceras

till rimliga proportioner.

Även så är det nödvändigt att kreditpolitiken har ett flertal olika medel

till sitt förfogande om den skall kunna uppnå den önskvärda graden av kreditåtstramning.

De kreditpolitiska medlen verkar härvid icke blott genom

räntekostnadernas återhållande effekt på efterfrågan på kredit, utan även

via kreditinstitutens förmåga att lämna kredit och genom variationer i den

stränghet med vilken instituten sållar lånesökande. Räntenivån kan icke på

längre sikt avvika från den nivå som är förenlig med en rimlig jämvikt mellan

tillgång och efterfrågan på kredit. Riksbankens köp och försäljningar av

värdepapper och statens upplåning måste handhas med tanke på effekten

på bankernas likviditet och kreditgivningsförmåga. Erfarenheterna tyder

även på att dessa traditionella kreditpolitiska medel behöver kompletteras

med någon form av kassa- eller likviditetskvoter, som direkt påverkar banksystemets

utlåningskapacitet.

I prioriteringsfrågan konstateras att statens och bostadsproduktionens

kreditbehov genom de överenskommelser och rekommendationer, som tillkommit

under 1950-talet på riksbankens initiativ, erhållit en prioriterad

ställning. Utredningen anser det erforderligt att tillsvidare bibehålla möjligheterna

att genom placeringsregler bidraga till att tillgodose de prioriterade

kreditbehoven samtidigt som en önskad grad av stramhet uppnås på kreditmarknaden

i stort. Statens och bostadsproduktionens särställning betingas

av att deras kreditbehov är resultatet av statsmakternas beslut vid fastställandet

av statsbudgeten och bostadsbyggnadsprogrammet.

Utredningen ser emellertid inte användandet av placeringsregler i prioriteringssyfte

som ett normalt inslag i en ändamålsenlig kreditpolitik. Med

denna utgångspunkt avvisas en utvidgning av prioriteringen till att omfatta

andra låntagargrupper. Det förutsättes dock att sådana jordbrukets

kreditbehov, som sammanhänger med jordbrukspolitiken, beaktas vid emissionskontrollen

och vid tillämpningen av placeringsregler för de grupper

av kreditinstitut, som är av särskild betydelse för jordbruket.

Vidare avvisas tanken att utnyttja placeringsregler i prioriteringssyfte

opaginerad Kontrollera mot PDF

1]

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

för att systematiskt eller permanent hålla nere de räntor staten och bostadssektorn

betalar på marknaden. Utredningen ställer sig tvivlande till

möjligheterna att i praktiken genomföra en mera väsentlig räntedifferentiering

till de prioriterade ändamålens förmån utan starkt negativa effekter

på deras kreditförsörjning.

Remissorganen

Det stora flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uttalanden

om en aktiv finanspolitik som en huvudförutsättning för den ekonomiska

balansen. Beträffande användningen av kreditpolitiska medel förekommer

däremot en del nyanseringar. Sveriges jordbrukskasseförbund uttalar således,

alt kreditpolitiska medel bör användas med stor återhållsamhet med

hänsyn till deras negativa verkningar bl. a. i fråga om jordbrukets rationalisering.

I fråga om valet mellan olika kreditpolitiska instrument kan olika grupper

av remissinstanser särskiljas. Utredningens ställningstagande, som närmast

innebär att räntepolitik, marknadsoperationer och placeringsregler alla

kan ingå bland medlen och att det tjänar föga till att göra några principiella

uttalanden om viktfördelningen dem emellan, stödes av fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret. Ett kraftigare understrykande

av räntepolitikens och marknadsoperationernas roll återfinnes i yttrandena

av länsstyrelsen i Västerbottens län, Svenska bankföreningen, Kooperativa

förbundet och Sveriges industriförbund. En tredje grupp remissinstanser

ger uttryck för betänkligheter mot de senare årens rörligare räntepolitik. Till

denna grupp hör Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska riksbyggen och

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Landsorganisationen rekommenderar en rörlig räntepolitik men påpekar

att denna bör kompletteras med placeringsregler för att undvika alltför höga

räntenivåer i ansträngda situationer. Bostadssektorn bör emellertid avskärmas

från snabba räntesvängningar, ett problem som är fristående från frågan

om en subventionering av bostadssektorn genom permanent lägre räntor.

Behovet av särskilda åtgärder för att säkerställa finansieringen av samhällsviktiga

investeringar, särskilt bostadsbyggandet, framhålles bl. a. av

bostads styrelsen, allmänna pensionsfondens första fondstyrelse, Folksam,

Svenka stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, HSB, Svenska

riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Flera remissorgan rekommenderar utvidgningar i olika riktningar av prioriteringsområdet.

Bostadsstyrelsen pekar på sådana investeringar som är en

förutsättning för eller konsekvens av bostadsbyggandet och första fondstyrelsen

nämner de kommunala investeringar som är en följd av urbaniseringsprocessen.

Även Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund anför kommunernas investeringar. Sveriges jordbrukskasseförbnnd,

Jordbrukets bank, Sveriges lantbruksförbund och RLF hävdar att,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

om lagstiftning i prioriteringssyfte genomföres, jordbrukets kreditbehov bör

tillgodoses inom ramen för de prioriterade krediterna.

Landsorganisationen ifrågasätter lämpligheten av att använda placeringsregler

i syfte att generellt prioritera statslån och hålla räntenivån nere på

längre sikt. Ur produktivitetssynpunkter bör konkurrensen om det tillgängliga

kapitalet vara så stor som möjligt på en så stor del av marknaden som

möjligt. Helt avvisande till en särställning för vissa kreditbehov ställer sig

bl. a. Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks-

och industriorganisation.

En särställning intar konjunkturinstitutets yttrande, som nästan helt inskränker

sig till en principiell diskussion och därför i sin helhet lämpligen

torde böra redovisas i härvarande sammanhang. Institutet efterlyser en mera

fullständig diskussion av den ekonomiska politikens mål och medel. Det

underkänner utredningens analys av kapitalbristproblemet och kreditmarknadens

funktionssätt med motivering att räntan glömts bort som ett jämviktsskapande

element. Utredningen borde som ett alternativ ha diskuterat

en ren räntepolitik, vid vilken bostads- och allmänt inkomstfördelningspolitiska

mål skulle ha tillgodosetts genom finanspolitiska åtgärder. Ett sådant

alternativ skulle, enligt institutets uppfattning, åtminstone ur vissa aspekter,

som beaktas vid ekonomisk-politisk målsättning, vara att förorda framför

utredningens förslag.

B. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital

Utredningen

Kreditinarknadsutredningen hade enligt direktiven att pröva möjligheterna

att åstadkomma en förskjutning av utbudet på kredit från den korta

till den långa marknaden och i samband härmed undersöka den roll som spelats

av förskjutningen av affärsbankernas inlåning i riktning mot långfristiga

räkningar.

Utredningen konstaterar, att de mera långfristiga och högre förräntade räkningarna

hos affärsbankerna under 1950-talet ökat i relativ betydelse, men

att affärsbankernas andel av den totala inlåningen hos kreditinstituten icke

stigit jämfört med förkrigstiden. Det vore vanskligt att avgöra om detta inneburit

att affärsbankerna erövrat en större del av allmänhetens reellt långfristiga

placeringar. Inte heller förefaller det klart att den ökade andelen

inlåning med fyra eller sex månaders uppsägningstid i och för sig borde föranleda

att bankernas placeringar fick en mera långfristig inriktning, önskvärdheten

av att förstärka den svenska kapitalmarknaden motiveras emellertid,

alldeles oberoende av förskjutningarna mellan olika inlåningsräkningar,

av det rådande läget på kapitalmarknaden, som kännetecknats av en

brist på långfristigt kapital även under perioder då tillgången på bankkredit

kan anses ha svarat mot efterfrågan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

När del gäller att öka tillgången på långfristigt kapital i förhållande till

kortfristigt kan man söka sig fram efter två huvudlinjer. Den ena skulle innebära,

att allmänheten placerade en större del av sina medel direkt i obligationer

eller hos kapitalmarknadsinstituten (närmast sparbanker och försäkringsbolag).

Den andra skulle bestå i att affärsbankernas resurser fick en

mera långfristig placering. Utredningen har icke för att åstadkomma dylika

resultat velat föreslå några principiella förändringar i den grundläggande

banklagstiftningen.

För alt underlätta affärsbankernas förvän'' av obligationer föreslås dock en

mindre förändring i banklagens inlåningsrättsbestämmelser. I dessa göres

för närvarande eu skillnad i fråga om obligationer utfärdade av svenska staten,

hypoteksbanken och stadshypotekskassan beroende på om den återstående

löptiden överstiger fem år eller icke. Vid beräkning av de s. k. täckningsfria

tillgångarna ingår sådana obligationer med en återstående löptid

icke överstigande fem år med 100 procent av marknadsvärdet (dock högst

nominella värdet); i annat fall ingår de med 75 procent av samma värde. Utredningen

föreslår, att ifrågavarande tidsgräns höjes från fem till tio år.

De betänkligheter, som en sådan förändring av andra skäl kan föranleda,

anses mer än väl uppvägas av det bidrag, som därigenom skulle ges till utbudet

av långfristigt kapital.

Utredningen förordar även i detta sammanhang, att riksgäldskontoret av

statsmakterna formligen rekommenderas, att i största möjliga omfattning

erbjuda affärsbankerna möjlighet till placeringar i lämpliga fleråriga obligationer

för att härigenom minska volymen av kortfristig upplåning.

Ett tredje förslag, som berör affärsbankerna, gäller tillvaratagandet av det

från bankhåll framträdande intresset för förvärv av delaktighet i hypoteksinstitut.

Denna tendens bör enligt utredningen främjas genom att Kungl.

Maj :t ger banker som ansöker härom, erforderligt tillstånd till förvärv av

aktier i dylika institut. Det understrykes emellertid att i den mån hypoteksinstitutens

upplåning sker i kapitalmarknadsinrättningar som försäkringsbolag

och allmänna pensionsfonden, något tillskott till utbudet av långfristigt

kapital inte åstadkommes. Det är därför önskvärt att instituten inriktas

på att mobilisera medel, som annars inte skulle ha kommit kapitalmarknaden

tillgodo.

Avslutningsvis pekar utredningen på den betydelse som räntestrukturen

måste tillmätas i detta sammanhang och framhåller härvid bl. a.

Det är, slutligen, uppenbart att en höjning av avkastningen på långfristiga

placeringar i relation till avkastningen på kortfristiga skulle påverka såväl

efterfrågan som utbudet av långfristigt kapital på ett sätt, som skulle bidraga

till att förbättra balansen på kapitalmarknaden. Inverkan på utbudet

kan därvid följa båda de inledningsvis angivna huvudlinjerna: å ena sidan

en omfördelning av allmänhetens placeringar från insättningar i affärsbankerna

till direkta placeringar i obligationer och å den andra en omfördelning

inom varje grupp av kreditinstitut i riktning mot mera långfristiga placeringar.

Även om någon mera precis uppfattning om sambandet mellan efter
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

fråge- och placeringsinriktningen å ena sidan och räntedifferenserna mellan

långa och korta placeringar å den andra av naturliga skäl inte kan erhållas

och någon mera exakt bedömning av räntepolitikens möjligheter i

detta avseende därför inte kan göras, är det av största vikt att den framtida

räntepolitiken utformas under hänsynstagande till räntedifferensernas inverkan

på utbudet av och efterfrågan på långfristigt kapital.

Reservationer och särskilda yttranden

I sin reservation pekar herr Norbeck först på möjligheterna att i trängda

lägen låta byggnadskrediterna tills vidare ligga kvar i affärsbankerna med

vanliga inteckningslånevillkor. Ett annat sätt att bredda basen för den långa

kreditmarknaden vore att förstärka kreditkapaciteten hos de institut som

verkar på kapitalmarknaden, närmast då sparbankerna. Härtill skulle bidraga

att insättningsmaximum på sparbanksräkning, nu 100 000 kronor, borttages,

liksom att reglerna för inlåningsrätten och fondreglerna, den s. k. 50-gångerregeln

och 12 1/2-gångerregeln, modifieras. Man kunde exempelvis överväga

att ändra multiplikatortalen, 50 respektive 12 1/2, och likaså att låta en

undre del av inteckningslån i bostadsfastigheter, exempelvis 30 procent av

taxeringsvärdet, vara helt fri från fondtäckning.

Remissorganen

En allmän anmärkning rörande en mera långfristig inriktning av affärsbankernas

placeringar göres av bank- och fondinspektionen, som framhåller

att det fortfarande ligger någon visdom i rådet, att man bör vara försiktig

med att placera medel, som upplånats på kort tid och mot variabel ränta, i

lång utlåning mot fast ränta. Inspektionen avråder i konsekvens härmed

från den föreslagna jämkningen i affärsbankernas inlåningsrättsregler, som

skulle utvidga den gynnade särställning som i inlåningsrättsavseende ges åt

vissa tillgångar till de medellånga obligationer som under senare tid föranlett

de största nedskrivningsbehoven och förlustriskerna hos affärsbankerna.

Denna tillstyrkes däremot av länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges allmänna

hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund.

En positiv inställning till bankernas engagemang i hypoteksinstitut redovisas

av bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen i Västerbottens län och

Sveriges jordbrukskasseförbund; inspektionen tillägger dock att den icke

hyser några större förväntningar om att utbudet av långfristigt kapital härigenom

skulle komma att öka. Sparbanksinspektionen finner däremot inga

skäl att frångå de bankpolitiska överväganden, som tidigare föranlett en

restriktiv attityd i fråga om bankernas rätt att förvärva aktier.

Utredningens uttalanden om räntestrukturens betydelse för utbudet avlångfristigt

kapital understrykes av bank- och fondinspektionen, Sveriges

jordbrukskasseförbund, Folksam och Sveriges industriförbund.

De i herr Norbecks reservation framförda förslagen i syfte att bredda sparbankernas

resurser tillstyrkes av Svenska sparbanksföreningen; HSB framhåller

att de är värda att beakta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

16

C. Likviditets- och kassakvoter

1. Gällande förhållanden

Reservkvoter, d. v. s. krav på att bankerna skall hålla kassa eller en vidare

krets av likvida tillgångar i en viss proportion till inlåning eller skulder,

infördes i Sverige som ett kreditpolitiskt medel år 1937. Banklagen av

år 1911 innehöll visserligen, liksom numera 1955 års lag om bankrörelse,

vissa likviditetsregler, men dessa hade vad som brukar kallas ett bankpolitiskt

syfte, nämligen att skydda bankens förmåga att fullgöra sina förbindelser,

och var föga lämpade att utnyttjas i kreditpolitiskt syfte.

För närvarande gäller lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,

med däri år 1954, 1956 och 1960 gjorda ändringar (SFS 1949:314,

1954: 328, 1956: 150, 1960: 382). Liksom sina föregångare av 1937, 1939 och

1948 är den en tidsbegränsad lag, som hittills förlängts ett år i sänder, senast

genom lag den 2 juni 1961 (nr 286). Rätten att utfärda bestämmelser

med stöd av lagen tillkommer Kungl. Maj :t på framställning av fullmäktige

i riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektionen.

Förordnande enligt lagen kan innefatta tre olika placeringsregler

a) att de likvida tillgångarna skall uppgå till en viss kvotdel, högst 45 procent,

av bankens förbindelser exklusive garantiförbindelser och inlåning på

sparkasseräkning,

b) att en viss kvotdel av den summa likvida tillgångar som kräves enligt

a) skall bestå av inneliggande kassa, medel innestående å riksbanken och,

om så medgives, likvida avista tillgodohavanden hos utländsk bank eller

bankir samt

c) alt en viss kvotdel av den summa likvida tillgångar som kräves enligt

b) skall bestå av medel innestående i riksbanken.

Den särskilda kassareservlagen anger de likvida tillgångarna såsom »kassareserv

tillsammans med inneliggande kassa» men vad härmed avses framgår

icke av lagen. I stället hänvisas till 63 § banklagen, som i sin tur talar

om »kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med lätthet förvandlas

i penningar». Bestämningen av begreppet likvida tillgångar blir därför beroende

av bankinspektionens praxis vid tillämpningen av banklagens likviditetsbeslämmelser.

Inspektionen inräknar kassa, avista och vissa andra

kortfristiga fordringar på inhemska och utländska banker, statspapper och

övriga obligationer.

Med användande av kreditmarknadsulredningens terminologi kan kravet

under a) kallas en likviditetskvot och kravet under c) en kassakvot. Det

förtjänar observeras att kraven under b) och c) kan bestämmas helt oberoende

av hur de likvida tillgångarna avgränsas, eftersom kvotdelarna kan

uttryckas i förhållande till bankens förbindelser likaväl som till den under

a) krävda summan likvida tillgångar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Sanktionsbestämmelser finnes endast i fråga om kassakvotskrav enligt c).

Eu bank som icke uppfyller detta krav skall betala ränta på underskottet till

riksbanken, efter en räntesats som fastställes av denna. Räntesatsen får dock

ligga högst en procentenhet över riksbankens officiella diskonto.

Förordnande får meddelas beträffande alla bankaktiebolag eller begränsas

till sådana, vilkas egna fonder uppgår till ett visst i förordnandet angivet

belopp. Bankerna kan också, efter de egna fondernas storlek, uppdelas i

grupper för vilka olika kvoter fastställes. Kungl. Maj :t kan slutligen, efter

hörande av fullmäktige i riksbanken och bank- och fondinspektionen, beträffande

viss bank medgiva avvikelser från förordnandet, då sådant prövas

erforderligt med hänsyn till för banken föreliggande särskilda omständigheter.

Den särskilda kassareservlagen har tillämpats endast under perioden 1 oktober

1950—7 februari 1952.

Orsaken till att förordnandet upphävdes i februari 1952 var, att en överenskommelse

hade nåtts mellan riksbanken och affärsbankerna, varigenom

dessa förbundit sig att iakttaga vissa likviditetskvoter. Denna överenskommelse

förvandlades 1954 till en rekommendation från riksbankens sida, men

kvotsystemet var i övrigt oförändrat fram till juli 1959, då kvoternas höjd

och indelningen av bankerna i grupper modifierades. Beräkningsreglerna för

likviditetskvoten är fortfarande desamma som de år 1952 fastställda.

Kvoterna beräknas i förhållande till bankernas skulder på inlåningsräkningar,

inklusive postremissväxlar men exklusive inlåningen på sparkasseräkning.

Skuldsumman skall till den del som anges av kvottalet motsvaras

av en nettosumma likvida tillgångar. Den senare innefattar, i stort sett,

kassa, nettofordringar på svenska banker, avista nettofordringar på utländska

banker jämte utländska växlar, statspapper samt obligationer utfärdade

av hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskreditkassan. Obligationerna

inräknas till sitt nominella värde. Vid kvotsättningen indelades

bankerna 1952 i fem storleksgrupper, och minimikvoterna fixerades till 33,

29, 25, 20 respektive 15 procent. De i juli 1959 gjorda modifikationerna i

rekommendationen skedde i avsikt att anpassa kvotsystemet till den sedan

1952 starkt förändrade likviditetssituationen. Bankerna indelades nu i tre

storleksgrupper med kvoterna 40, 30 respektive 20 procent. I januari 1960

höjdes de rekommenderade kvoterna till 45, 35 respektive 25 procent att

gälla till utgången av februari 1960, varefter de tills vidare skulle vara 43,

33 respektive 23 procent.

Riksbankens rekommendationer till sparbankerna och försäkringsbolagen

är av en annan typ och kan lämpligen omnämnas i samband med redogörelsen

för utredningens förslag rörande placeringskvoter i det följande. För

centralkassorna för jordbrukskredit gäller för närvarande en rekommendation,

att de som helhet betraktade skall placera minst en tredjedel av inlåningsökningen

i likvida tillgångar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

17

2. Motiven för likviditets- och kassakvoter. Lagstiftning eller

överenskommelser

Utredningen

Utredningen anser, att ett system av rörliga kassa- och likviditetskvoter

för överskådlig tid får betraktas som ett normalt medel i kreditpolitiken. En

kreditpolitik som utöver de traditionella medlen — diskontoförändringar och

marknadsoperationer — har instrument av ifrågavarande slag till sitt förfogande,

får avgjort större möjligheter att då så erfordras relativt snabbt och

precist åstadkomma en begränsning av banksystemets kreditgivning.

Ett stöd för utredningens ställningstagande utgör dess analys av funktionssättet

hos olika kreditpolitiska medel. Kreditpolitiken verkar på ett

flertal vägar: genom räntekostnadernas inverkan på efterfrågan på kredit,

genom räntelägets inverkan på kreditinstitutens och allmänhetens lust att

avveckla finansiella tillgångar, genom marknadsoperationernas och statsupplåningens

verkan på allmänhetens likviditet och på bankernas likviditet

och kreditexpansionsförmåga samt genom placeringsreglers, d. v. s. kassakvoters

och likviditetskvoters, inverkan på bankernas förmåga att ge kredit.

Det utnyttjande av de traditionella kreditpolitiska medlen som utredningen

är förespråkare för kan icke beräknas vara tillräckligt för att nå önskat resultat.

Speciellt under en uppsvingsperiod är många investeringsprojekt

okänsliga även för mycket höga räntesatser. En hög likviditet hos bankerna

och relativt begränsade placeringsmöjligheter på marknaden gör det svårt

att med försäljning av värdepapper från riksbankens eller riksgäldskontorets

sida åstadkomma en tillräcklig begränsning av bankernas likviditet och

kreditkapacitet.

Utredningens översikt över förhållanden i andra länder visar även att kassa-

eller likviditetskvoter i det alldeles övervägande antalet fall ingår i uppsättningen

av kreditpolitiska instrument. Det framgår av översikten, att valet

mellan likviditetskvoter och kassakvoter har avgjorts med hänsyn till bankernas

behållningar av likvida tillgångar och myndigheternas möjligheter att

genom operationer på marknaden motverka bankernas försök att skydda sin

kassaställning genom att realisera dessa tillgångar. Där bankernas innehav

av t. ex. skattkammarväxlar och obligationer varit stora har det framstått

som lämpligt att använda likviditetskvoter, som hindrat en alltför långt

driven avveckling av de likvida tillgångarna. Där bankernas möjligheter att

skydda sin kassaställning varit mindre har kassakvoten kommit till användning.

Utredningen anser det för sin del önskvärt med en utveckling mot en

kreditmarknad där man enbart med tillhjälp av kassakvoter skulle kunna tillgodose

de allmänna kreditpolitiska syftena. Men den anser sig icke kunna

räkna med någon snabb eller radikal förändring av den nuvarande likvidi

tetssituationen på den svenska kreditmarknaden. Den kommer därför

till slutsatsen att likviditetskvoter av den typ, som för närvarande tilläm
2

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 52

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

pas genom riksbankens rekommendationer till affärsbankerna tills vidare

måste förbli den viktigaste formen av placeringsregler för dessa bankers del.

Utredningen framhåller emellertid, att möjligheter bör finnas att, liksom

genom den nu gällande särskilda kassareservlagen, tillämpa en kassakvot.

Ett skäl härför är att utvecklingen kan gå mot ett läge på kreditmarknaden

som gör det möjligt att i högre grad påverka bankernas dispositioner via deras

kassaslällning. Vidare är det önskvärt att kunna begagna ett instrument

vars effekter på kreditvolymen inte kan motverkas av obligationsköp från

affärsbankernas sida; sådana köp skulle i vissa situationer kunna reducera

effekten av likviditetskvoterna. Även i andra fall skulle det finnas goda skäl

att utnyttja kassakvoter, t. ex. vid en valutainströmning av det slag som

förekom 1951.

I fråga om valet mellan överenskommelser och lagstiftning anför utredningen,

att iakttagandet av kvoter i första hand bör eftersträvas genom överenskommelser

mellan riksbanken och kreditinstituten. Redan en enda bank

kan emellertid spoliera möjligheterna att nå tillfredsställande resultat på

denna väg. Om en bank vägrar att ansluta sig till en överenskommelse kan

således de övriga av konkurrensskäl se sig tvingade att behålla sin handlingsfrihet.

Det finns därför behov av en lagstiftning, som kan tillgripas om

överenskommelsevägen icke visar sig framkomlig.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Browaldh anför att likviditets- eller kassakvotsbestämmelser icke bör

komma till användning som ett »normalt» penningpolitiskt vapen. Som ett

medel att överbrygga de aktuella svårigheterna på kapitalförsörjningens område

kan emellertid under en övergångstid en lagstiftning om likviditetskvoter

accepteras. Däremot kan någon motivering icke anföras för att riksbanken

jämsides med likviditetskvoterna under den period kreditmarknadsutredningen

har att överblicka behöver utnyttja även kassakvoter.

Remissorganen

Bland de remissorgan som redovisat ett allmänt ställningstagande till användandet

av likviditets- och kassakvoter kan först nämnas dem som i ifrågavarande

del i allt väsentligt delar utredningsmajoritetens syn och ansluter

sig till dess förslag. Här märkes länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs

län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Folksam,

Svenska stadsförbundet, Kooperativa förbundet, HSB, Svenska riksbyggen

och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

En annan grupp tillstyrker eller accepterar kassa- och likviditetskvoter

åtminstone för affärsbankernas del men hyser betänkligheter mot eller avstyrker

bestämt kvoternas tillämpning på, i första hand, sparbankerna. Hit

hör länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län.

Flera remissorgan rekommenderar eller accepterar kvoter som allmänt

penningpolitiskt medel, men uttalar sig med växlande grad av skärpa mot

att de användes i prioriteringssyfte, t. ex. i samband med inflationsdrivande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

statliga utgiftsöverskott. Till denna grupp hör länsstyrelsen i Västerbottens

län, Svenska bankföreningen, Landsorganisationen och Sveriges industriförbund.

Kassa- och likviditetskvoternas karaktär av extraordinära medel framhäves

mer eller mindre starkt av länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, Sveriges industriförbund och Sverige grossistförbund.

Det måste därutöver nämnas att flera av de ovannämnda remissorganen

liksom för övrigt bank- och fondinspektionen kombinerar sitt accepterande

av behovet av kassa- och likviditetskvoter med stark kritik mot olika

punkter i utredningens förslag.

Lagstiftning om kassa- och likviditetskvoter avstyrkes av Sveriges jordbrukskasseförbund,

Jordbrukets bank, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges lantbruksförbund

och RLF samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö. Jordbrukskasseförbundet och Sveriges hantverks- och industriorganisation

hänvisar i samband härmed till möjligheten för riksbanken att nå

överenskommelse med bankerna.

De remissorgan, som accepterar användandet av kassa- och likviditetskvoter,

synes i allmänhet förutsätta, att metoden med överenskommelser

skall användas i första hand, men någon diskussion härom förekommer inte.

Ett undantag härvidlag utgör Svenska bankföreningen. Bankföreningen vill

inte bestrida att överenskommelsevägen har vissa fördelar, främst möjligheten

till smidig anpassning till lägets krav. Om emellertid en överenskommelse

framtvingas av riksbanken mot bakgrunden av lagbestämmelser, som

kan sättas i tillämpning för den händelse riksbanken icke skulle lyckas få gehör

för sina önskemål, skulle inslaget av frivillighet i överenskommelsen bli

en ren fiktion, överenskommelseformen måste hos allmänheten väcka föreställningen

att bankerna har ett medansvar för de ifrågavarande åtgärderna,

vilket i vissa situationer kan bli besvärande. Av dessa skäl anser bankföreningen,

att om likviditets- och kassakvoter skall tillämpas, detta bör ske

genom att förordnande meddelas i laga ordning.

3. Sammanfattning av skillnaderna mellan utredningens förslag och den

nuvarande särskilda kassareservlagen

Meningsskiljaktigheterna rörande utformningen av lagstiftningen om

kassa- och likviditetskvoter är i hög grad koncentrerade till de punkter på

vilka utredningens lagförslag skiljer sig från den nuvarande särskilda kassareservlagen.

Jämfört med kassareservlagen innebär lagförslaget följande mera väsentliga

förändringar.

1. Rätten att utfärda föreskrifter om kvoter ges åt riksbanken.

2. Lagstiftningens giltighetstid utsträckes från ett till fem år.

3. Den nya lagen skall gälla icke blott affärsbanker utan avse jämväl

sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och postbanken.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

4. Bankernas möjlighet att inräkna valutatillgodohavanden i likviditetsreserven

begränsas.

5. Maximitalet för den likviditetskvot som kan föreskrivas, höjes; å andra

sidan sänkes motsvarande maximum för kassakvoten.

6. Straffränta skall kunna utgå icke blott vid underskott med avseende

på kassakvoten, utan även vid underskridande av likviditetskvoten.

För övrigt förekommer avvikelser av mera teknisk art i fråga om avgränsningen

av de likvida tillgångarna och bestämningen av den summa förbindelser,

på vilka kvoterna skall appliceras.

4. Förordnande myndighet; giltighetstid

Utredningen

Utredningen föreslår, att rätten att utfärda föreskrifter enligt lagen ges åt

fullmäktige i riksbanken, icke såsom nu åt Kungl. Maj :t på framställning

av fullmäktige och efter hörande av bank- och fondinspektionen. Motivet

härför är, att användandet av kassa- eller likviditetskvoter i kreditpolitiskt

syfte bör nära samordnas med övriga, av riksbanken disponerade kreditpolitiska

medel.

Den nuvarande snäva tidsbegränsningen är olämplig, vilket bl. a. framgår

av att 1949 års lag prolongerats från år till år. Valet står därför mellan

en lag utan tidsbegränsning å ena sidan och en lag med avsevärt längre

giltighetstid än den nu gällande särskilda kassareservlagen å den andra.

Utredningen stannar för att föreslå, att giltighetstiden begränsas till fem år

efter ikraftträdandet.

Remissorganen

Mot riksbankens föreslagna rätt att utfärda föreskrifter enligt lagen uttalar

sig bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska bankföreningen. Som skäl

anför de tre förstnämnda remissinstanserna att, om en lösning i första hand

bör eftersträvas genom överenskommelser, det icke kan vara principiellt

riktigt, att den myndighet som sköter förhandlingarna med kreditinstituten

också skall disponera tvångsåtgärder. Bankföreningen ansluter sig till nuvarande

ordning, enligt vilken förordnande kan meddelas av Kungl. Maj :t

och samtidigt göres beroende av framställning från fullmäktige i riksbanken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret synes förutsätta, att även Kungl. Maj :t

skall kunna ta initiativet till tillämpning av kvoterna. Utredningens uppfattning

slödjes av fullmäktige i riksbanken och Sveriges jordbrukskasseförbund.

Fullmäktige i riksbanken finner inga skäl för en begränsad giltighetstid,

medan Sveriges jordbrukskasseförbund föreslår en tid av högst tre år. Fullmäktige

i riksgäldskontoret och Svenska bankföreningen anser det knappast

vara någon olägenhet att tills vidare bibehålla en ettårig tidsbegränsning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

21

5. Av lagen omfattade kreditinrättningar

Utredningen

Enligt utredningsförslaget skall likviditetskvoter kunna tillämpas icke

blott för affärsbanker utan även på sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit,

postsparbanken och postgirorörelsen. En sådan utvidgning

skulle bidraga till kvotsystemets effektivitet som medel att kontrollera kreditvolymen.

Om vissa slag av banker är undantagna från kvotkraven medger

nämligen den del av inlåningsökningen som faller på dessa institut en

ökning av kreditvolymen utan att likvida tillgångar tages i anspråk som

täckning. Även om affärsbankernas centrala roll på den svenska kreditmarknaden

innebär att en kreditexpansion, i vilken affärsbankerna ej deltar

inte kan drivas utanför relativt snäva gränser, finner utredningen det

omotiverat att en lagstiftning om likviditetskvoter skulle begränsas till dem.

Däremot finner utredningen icke tillräckligt starka skäl tala för att, med de

svårigheter av formell natur som härvid skulle uppstå, låta lagstiftningen

avse även den inlåningsrörelse som bedrives av Kooperativa förbundet och

HSB. Om sådana system för kreditgivning vinner större spridning, bör dock

frågan om deras inlemmande i likviditetskvotslagen upptagas till förnyat

övervägande.

Förordnande om likviditetskvoter skall kunna men behöver icke omfatta

samtliga ovan angivna grupper av banker. Skäl till att ej medtaga en viss

grupp kan vara, att en ur kreditpolitisk synpunkt tillfredsställande likviditet

föreligger utan ingrepp eller som resultat av överenskommelser. I den

mån prioriteringssynpunkter står i förgrunden torde också andra placeringsregler

än likviditetskvoter böra väljas för att påverka sparbankernas och

postinstilutens placeringsinriktning.

Vad beträffar de institut för vilka kassakvoter skall kunna föreskrivas

föreslår utredningen en snävare begränsning så att sparbanker och centralkassor

uleslutes. Dessa bankinrättningar håller traditionellt kassa icke i

form av tillgodohavanden i riksbanken, utan i Sparbankernas bank respektive

Jordbrukets bank, vilka som bankaktiebolag kan inbegripas i förordnande

om kassakvoter.

I analogi med reglerna i den nu gällande beredskapslagen skall institut

under eu viss angiven storlek kunna undantagas; utredningen anger att bestämmelsen

tillkommit främst med tanke på de mindre sparbankerna. Vidare

föreslås, att viss kreditinrättning skall kunna undantagas från förordnandet

om särskilda omständigheter gör detta önskvärt.

I detta sammanhang kan också nämnas, att utredningens lagförslag även

innehåller en möjlighet till avvikelse från meddelat förordnande i fråga om

viss kreditinrättning, då så prövas erforderligt. I motsats till det nyssnämnda,

fullständiga undantagandet är det här fråga om en modifikation

av förordnandets innebörd, avsett att utnyttjas då så är oundgängligen nödvändigt

för alt undvika orimliga verkningar för en viss kreditinrättning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

Reservationer och särskilda yttranden

I reservationen av herr Norbeck framhålles att lagen om kassa- och likviditetskvoter

ej bör omfatta sparbankerna. Dessas rörelse förlöper i stort sett

jämnt och oberört av tidernas skiftningar och skiljer sig i grunden från

affärsbankernas. Någon självmatande ökning av kreditvolymen kan ej sättas

i gång av sparbankerna. Spridningen mellan olika sparbankers likviditetslägen

är också så stor att en kvotsättning enligt någorlunda enhetliga

principer lätt blir ineffektiv för vissa sparbanker och oerhört hård för andra.

Herr Norbeck hänvisar även till att 1949 års lag, som ju icke omfattar sparbankerna,

ur vissa synpunkter torde vara effektivare än den föreslagna nya

lagen, eftersom den ger större möjligheter att föreskriva rena kassakvoter.

Herr Björkman påpekar i sitt särskilda yttrande, att det finns starka motiv

för att man inte genom kreditpolitiska åtgärder rubbar de naturliga förutsättningarna

i fråga om jordbrukskasserörelsens och sparbankernas inbördes

konkurrensförmåga. Härav följer, att likviditetskvoter icke får tilllämpas

för jordbrukskassor samtidigt som endast placeringskvoter gäller

för sparbankerna och att, om jordbrukskasserörelsen träffas av bestämmelser

om likviditetskvot, sådana bestämmelser måste tillämpas på alla sparbanker

och inte blott på de större av dem.

Herr Browaldh uttalar i sitt särskilda yttrande att lagen bör omfatta

alla kreditinstitut som arbetar med inlåningsräkningar. Annars löper man

risken icke blott att lagen småningom blir mer eller mindre verkningslös ur

penningpolitisk synpunkt utan även att den leder till en icke önskvärd och

icke åsyftad förskjutning i kreditmarknadens struktur. Med hänsyn härtill

anser herr Browaldh, att bestämmelserna om kassakvot bör gälla även för

sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Jämväl i övrigt bör lagen

ges en utformning som i möjligaste mån garanterar lika behandling av samtliga

i lagen avsedda kreditinstitut och som således begränsar de möjligheter

till missbruk som majoritetsförslaget åtminstone teoretiskt erbjuder.

Dessa missbruksmöjligheter avser här, förutom undantagande av viss kategori,

viss storleksgrupp eller visst enskilt institut, jämväl differentieringen

av kvoternas böjd och individuella modifikationer av förordnandets innebörd.

Remissorganen

Generalpoststyrelsen vill icke motsätta sig att, om förordnande om likviditetskvot

utfärdas för affärsbankerna, delta gäller även för postgirot. Däremot

bör likviditetskvotslagen ej vara tillämplig på postsparbanken, vars

verksamhet ligger helt inom kapitalmarknaden. Sveriges jordbrukskasseförbund

hävdar, att om likviditetskvoter införes för centralkassor, sådana

bör tillämpas för samtliga sparbanker, utan undantag för sparbanker under

viss storlek och även om andra placeringsregler (t. ex. placeringskvoter)

samtidigt tillämpas på sparbankerna. Det är också omotiverat att undantaga

Kooperativa förbundets och HSB:s sparkassor. Svenska bankföreningen

hälsar med tillfredsställelse förslaget, att även sparbanker, centralkassor

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

och postinstituten skall kunna omfattas av förordnande om likviditetskvoter

Bankföreningen kan icke ansluta sig till förslaget att kassakvoter icke skall

tillämpas för sparbanker och centralkassor.

Sparbankernas bank anför, att de skäl som utredningen givit för att utsträcka

lagens tillämpningsområde till sparbanker och postsparbanken synes

föga övertygande. Svenska sparbanksföreningen drar slutsatsen att det

inte finnes anledning att stifta en kassa- eller likviditetskvotslag för sparbankerna.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus lan tvivlar på

nödvändigheten av att utsträcka lagens tillämpningsområde längre an den

nu gällande lagstiftningens. Sparbanksinspektionen avstyrker att sparbankerna

innefattas.

6. Omfattningen av begreppet likvida tillgångar (likviditetskvotens taljare)

Utredningen

Likviditetskvotens tälj are föreslås omfatta

1) inneliggande kassa och medel som innestår i riksbanken minus sku

till riksbanken och i riksbanken rediskonterade växlar,

2) inhemska checkar och postremissväxlar,

3) tillgodohavanden hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor, postsparbanken

och postgirot minus skulder till sådana kreditinrättningar; en

specialregel medför härvid att för Sparbankernas bank och Jordbrukets

bank endast ett positivt nettolillgodohavande hos sparbankerna respektive

centralkassorna inräknas,

4) skattkammarväxlar, obligationer och andra skuldförbindelser uttardade

av staten, upptagna till marknadsvärdet, samt

5) hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och hypoteksaktiebolags

obligationer, allt till marknadsvärdet; hypoteksaktiebolags

obligationer skall dock inräknas endast om de utfärdats 1959 eller senare

och avser bostadskreditgivning.

När så bedömes vara lämpligt kan det medges att vissa angivna tillgångar

utöver de nämnda får inräknas och likaså att vissa angivna skulder ej behöver

upptagas som minusposter vid beräkningen. Utredningen anger två

fall dä rätten att mildra reglerna aktualiseras, nämligen i fråga om bankernas

utländska valutor och den upplåning från centralkassornas sida i Jordbrukets

bank, som kan sägas ingå i ett system för regional utjämning av

jordbrukskasserörelsens resurser.

Som eu allmän regel för avgränsningen anför utredningen att de likvida

tillgångarna bör bestämmas dels så, att en bank icke genom egna dispositioner

skall kunna förändra sin likviditetskvot på ett sådant sätt att den

från kreditpolitisk synpunkt avsedda effekten på upplåningen icke uppnås,

och dels så, att banken inom likviditetskvotens ram skall kunna disponera

sina likvida tillgångar affärsmässigt rationellt. Detta är ett skäl för alt låta

de likvida tillgångarna omfatta en relativt vid krets obligationer. Ett annat

skäl är att kvoterna skall kunna tillämpas på kreditinstitut vilkas likviditctsreserv

i hög grad består av långfristiga statsobligationer. Det finns också

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

starka skäl att, även oberoende av alla prioriteringshänsyn, med statsobligationer

likställa hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer;

så har hittills skett i praxis och i lagregler. Inkluderandet av bosladskreditkassans

och, med vissa förbehåll, hypoteksaktiebolagens obligationer

får ses mot bakgrund av vad utredningen anfört om önskvärdheten att stimulera

affärsbankernas köp av mera långfristiga obligationer och engagemang

i hypoteksbolag. Dessa önskemål får vägas mot nackdelen att utvidgningar

av de slag av tillgångar som får ingå i tälj aren gör kvotsystemet

mindre effektivt som en regulator av bankernas kreditgivningsförmåga;

utredningens förslag får ses som resultatet av en avvägning mellan olika

önskemål.

Utredningen framhåller, att dess förslag i fråga om täljarens bestämning

för affärsbankernas del kan sägas förete endast mindre väsentliga, tekniskt

motiverade avvikelser från vad som gäller i 1949 års särskilda kassareservlag

och i de likviditetskvoter som tillämpas enligt riksbankens rekommendation.

Ett undantag måste dock göras för utredningens förslag i fråga om

behandlingen av utländska tillgångar och skulder.

Vid en tillämpning av den särskilda beredskapslagen skulle i enlighet med

bankinspektionens praxis avista tillgodohavanden hos utländska banker och

bankirer komma att inräknas bland de likvida tillgångarna. Vid de av riksbanken

rekommenderade kvoterna sker däremot en nettoberäkning av bankernas

valutaställning. Utredningens uppfattning är, att likviditetskvoter, införda

i stabiliseringspolitiskt syfte, inte bör konstrueras så att de ger samma

gynnade ställning åt utländska kortfristiga placeringar som åt inhemska

likvida tillgångar. I internationell praxis, tillämpad bl. a. av Internationella

valutafonden, inräknas i ett lands valutareserv endast centralbankens behållning

av guld och valutor. En minskning av riksbankens valutareserv

kommer därför att tydas som en försvagning av Sveriges valutaställning

även om en motsvarande ökning skett i affärsbankernas utländska tillgodohavanden.

Vidare är endast den av riksbanken förvaltade valutareserven omedelbart

tillgänglig för att möta påfrestningen vid en valutautströmning utan

uppseendeväckande åtgärder, som riskerar utlösa en spekulation mot den

svenska kronan. Av dessa skäl finner utredningen att bankernas valutabehållningar

icke bör favoriseras genom att automatiskt inräknas i kvotens

täljare. I stället föreslås att riksbanken utnyttjar sin rätt att mildra beräkningsreglerna

till att medgiva att bankerna får inräkna valutabehållningar

i den utsträckning, som motiveras av deras normala utrikesrörelse.

Ett annat fall för vilket utredningen uttalar, att möjligheten att modifiera

beräkningsreglerna kan komma att behöva utnyttjas, avser den mera

långsiktiga utlåning till vissa centralkassor från Jordbrukets bank, som i

sjal va verket är ett led i en regional utjämning av jordbrukskasserörelsens

resurser men som medför att kassorna i fråga icke kan uppfylla likviditetskraven

enligt lagen. Den naturliga lösningen är, enligt utredningen, att

likviditetskraven grundas på en överenskommelse och avser centralkassorna

sammantagna. Om man tvingas tillämpa likviditetskvotslagen på central
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

kassorna skulle emellertid problemet få lösas genom att vissa av centralkassornas

skulder till Jordbrukets bank undantages från de skulder som skall

utgöra en minuspost vid beräkningen av likviditetskvotens tälj are.

Reservationer och särskilda yttranden

Vägande skäl talar enligt herr Björkman för att hittillsvarande praxis behålles

i fråga om valutornas behandling vid beräkning av likviditetskvoten.

Utredningens förslag riskerar att framkalla intressemotsättningar som skulle

försvåra samarbetet mellan bankerna och riksbanken och det kan ifrågasättas

om det skulle effektivt bidraga till det avsedda syftet. Om särskilda åtgärder

erfordras för alt öka riksbankens andel av valutareserven bör detta

ske i annan ordning, t. ex. via valutalagstiftningen.

Herr Browaldh underkänner utredningsmajoritetens motivering för valutornas

uteslutande ur likviditetsreserven. Om i en viss situation en överflyttning

av valutor från affärsbankerna till riksbanken befinnes påkallad,

kan den lätt åstadkommas genom att riksbanken uppträder som aktiv köpare

på valutamarknaden eller alternativt erbjuder bankerna tillräckligt

attraktiva placeringsmöjligheter inom landet.

Remissorganen

I fråga om utlandstillgångarnas behandling kommer bank- och fondinspektionen

och Sveriges jordbrukskasseförbund till samma slutsatser som herr

Björkman. Även Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg och Skåne finner det omotiverat att

utesluta dessa tillgångar.

Fullmäktige i riksbanken ansluter sig i princip till utredningens ståndpunkt.

Till de skäl som utredningen anfört fogar fullmäktige, att utländska

tillgodohavanden utöver vad som behöves för den normala rörelsen snabbt

kan disponeras för att förstärka en banks kassaställning och att de sålunda

ger ett nära till hands liggande medel att motverka riksbankens intentioner

i fråga om regleringen av penningmarknaden. Fullmäktige finner emellertid

detaljerna i utredningens förslag mindre lämpliga och föreslår i stället,

att vid beräkningen av likviditetskvotens täljare enligt huvudregeln kortfristiga

fordringar på utländska banker och bankirer samt utländska växlar

upptages som en pluspost, medan motsvarande skulder upptages som en

minuspost. Härutöver skulle emellertid riksbanken erhålla rätt att fastställa

en övre gräns för det belopp till vilket en banks kortfristiga fordringar

i utländsk valuta får inräknas bland de likvida tillgångarna. Gränsen

i fråga finge bestämmas efter utrikesrörelsens karaktär med hänsyn

tagen till bl. a. valutakonton och terminsaffärer.

Stockholms tomträttskassa vänder sig mot det förbehåll som gjorts i fråga

om hypoteksaktiebolagens obligationer. Tomträttskassan hävdar även att av

hypoteksaktiebolag utfärdade reverser bör kunna inräknas i täljaren likaväl

som obligationer.

I fråga om centralkassornas skulder till Jordbrukets bank framhåller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Sveriges jordbrukskasseförbund att vid en tillämpning av lagen man inte

ens på den av utredningen anvisade vägen skulle nå syftet att inte lägga

hinder i vägen för den regionala utjämningen. Samtidigt framhåller förbundet

att en intern fördelning centralkassorna emellan av de kostnader, som

ett påtalbart överskridande av en för kassorna gemensam likviditetskvot

kan medföra, är lätt att genomföra på grund av den inbördes solidariteten

inom jordbrukskasserörelsen.

7. Avgränsningen av de täckningspliktiga förbindelserna (likviditetskvotens

nämnare)

Utredningen

I den nu gällande särskilda kassareservlagen appliceras likviditetskvoten

— och därmed även kassakvoten — på samtliga förbindelser med undantag

av garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning. Likviditetskvoterna

i riksbankens rekommendation har som nämnare bankens s. k. skulder,

ett begrepp som inte omfattar garantiförbindelser och sparkasseräkning

och som även utesluter förlagslån och beviljade men ej disponerade

krediter.

Kvotsystemets uppgift är att begränsa bankernas utlåning genom att kräva

att likvida tillgångar eller kassa hålles i viss proportion till bankens tillgångar

eller skulder. I och för sig kan det därvid synas mest logiskt att låta

hela det av banken förvaltade kapitalet ingå i nämnaren. Utredningen anser

sig emellertid, utan att kvotsystemets effektivitet därigenom väsentligt reduceras,

kunna tillstyrka att från nämnaren undantages det egna kapitalet,

förlagslån i den mån dessa enligt 62 § banklagen erhållit likställighet med

eget kapital och beviljade men ej disponerade krediter. Beträffande garantiförbindelserna

är utredningen tveksam men stannar för att undantaga även

dessa. Lagbestämmelserna får dock omprövas om garantiförbindelserna användes

för att kringgå en avsedd åtstramningseffekt. Slutligen bör undantag

göras för lån som i samband med utlämnandet av återlån upptagits hos

allmänna pensionsfonden.

Det i hittillsvarande lagar och överenskommelser gjorda undantaget för

sparkasseräkning förklaras av att kvotkraven riktades endast mot affärsbankerna

och att det av rättviseskäl var rimligt att utesluta den räkning

genom vilken affärsbankerna kunde sägas konkurrera med sparbankerna.

Vid en lag som den föreslagna, som skall kunna gälla även för sparbanker

och postsparbanken, bortfaller motivet för detta undantag.

Remissorganen

Bank- och fondinspektionen konstaterar, att undersökningar i bankerna

visat, att garantiförbindelserna ökat i uppenbart samband med de av riksbanken

anbefallda kreditrestriktionerna och att det icke kan råda någon

tvekan om att de i många fall varit ett direkt surrogat för krediter. Inspektionen

tillråder därför att sådana garantier, som avser krediter upptagna

hos annan än bank, får ingå i nämnaren. Länsstyrelsen i Malmöhus län

kommer till en liknande slutsats.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

27

8. Kvotsättningen vid likviditetskvoter

Utredningen

Likviditetskvoterna får varieras med hänsyn till likviditetsläget hos bankerna

och den önskade effekten på kreditgivningen. Utredningen anför vidare,

alt det är uppenbart att de föreskrivna kvoterna måste differentieras.

Utredningens förslag lämnar möjligheter för fastställande av olika kvoter,

dels för de olika kategorierna av kreditinrättningar, dels inom varje kategori

för olika storleksgrupper, dels ock inom bankaktiebolagen för de speciella

centralinstituten Sparbankernas bank och Jordbrukets bank. Utredningen

anför vidare följande.

Vid föreskrift om likviditetskvoter bör givetvis en differentiering ske mellan

olika grupper av kreditinstitut. De högsta föreskrivna kvoterna kommer

naturligen att avse de största affärsbankerna och postgirorörelsen, medan

lägre kvoter får fastställas för mindre affärsbanker. Vad angår centralkassor

och sparbanker har utredningen redan antytt, att det i vissa lägen inte

är erforderligt att föreskriva likviditetskvoter för deras del. I övrigt må anmärkas,

att en tillämpning av likviditetskvotsystemet på sparbanker och

centralkassor måste få en annan karaktär än i fråga om affärsbankerna. De

jämförelsevis kraftiga variationer i kvotsättningen, som förändringar i banksystemets

likviditet kan göra nödvändiga, måste sålunda i första hand träffa

affärsbankerna, under det att kvotsättningen för sparbanker och centralkassor

får ett avsevärt mindre och över en längre tid fördelat utslag.

Utredningen finner det önskvärt att liksom i den särskilda kassareservlagen

ange en övre gräns för de likviditetskvoter som kan komma att föreskrivas.

Detta maximum får fastställas med tanke på de största affärsbankerna.

Utgående från ökningar i affärsbankernas genomsnittliga likviditetskvot

på 4,5, 1,7 och 3,7 procentenheter under åren 1957—1959 finner utredningen

en ökning från 37,4 procent vid slutet av 1958 till 50 procent vid

slutet av 1964 icke osannolik. Härvid har kvoterna räknats enligt utredningens

förslag. Utländska nettotillgodohavanden har emellertid inräknats

bland de likvida tillgångarna, vilket dock utredningen av skäl, som anföres,

anser vara motiverat i detta sammanhang. En tillräcklig rörelsefrihet och

beredskap bör därför uppnås om maximum sättes vid 60 procent, vilket

blir utredningens förslag.

Utredningen framhåller att en likviditetskvot beräknad enligt dess förslag

i genomsnitt för affärsbankerna nära överensstämmer med en som beräknas

enligt 1949 års särskilda kassareservlag.

Det maximum, som föreslås av utredningen innebär alltså en höjning med

10 enheter jämfört med kassareservlagens vid förslagstillfället rådande

maximum på 50 procent.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Norbeck hävdar att det i fråga om sparbankerna knappast går att

göra någon förnuftig differentiering efter storlek.

Enligt herr Browaldh är den i lagförslaget medgivna maximikvoten, 60

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

procenl, alldeles för hög. Skulle förhållandena under den tid den föreslagna

lagstiftningen gäller utvecklas därhän, att det kan bli aktuellt att tillgripa

de föreslagna maximikvoterna, måste detta betyda att man befinner sig i

ett krisläge, som under alla omständigheter kräver en allmän omprövning

av den ekonomiska politiken i dess helhet.

Remissorganen

I fråga om kvoternas differentiering mellan olika kreditinrättningar framhåller

Sveriges jordbrukskasseförbund att det faktum, att den genomsnittliga

faktiska likviditetskvoten är något lägre för sparbankerna än för centralkassorna,

icke bör utgöra anledning att vid kvotsättningen göra åtskillnad

mellan de båda slagen av kreditinstitut. Jordbrukets bank anser det

knappast skäligt, om banken inplacerades i den grupp av bankaktiebolag,

för vilken den högsta likviditetskvoten föreskrives.

Beträffande maximum för likviditetskvoterna föreslår jordbrukskasseförbundet

att det redan i lagen fixeras en övre gräns för centralkassornas likviditetskvot,

som på ett rimligt sätt anknyter till rådande likviditetsförhållanden.

Flera remissinstanser finner det maximum som utredningen föreslagit alltför

högt; hit hör länsstyrelsen i Västerbottens län, fullmäktige i riksgäldskontoret,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges

industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation. Bankföreningen

anger ett maximum på 35 procent som tills vidare lämpligt, medan

fullmäktige i riksgäldskontoret föreslår 50 procent.

9. Kassakvotens konstruktion

Utredningen

I den särskilda kassareservlagen har kassakvoten fått en speciell, historiskt

förklarlig utformning. Utredningen finner emellertid ingen anledning

att anknyta till denna, utan föreslår, att kassakvoten helt enkelt mätes som

förhållandet mellan medel innestående i riksbanken, å ena sidan, och samma

summa förbindelser, som ingår i likviditetskvotens nämnare, å den

andra. Alternativt skulle man kunna låta kassakvotens tälj are innefatta

även inneliggande kassa. Ur principiell synpunkt skulle en sådan förändring

vara föga väsentlig. Vid en tillämpning av kassakvoter skulle den endast

innebära att man för att nå samma effekt måste sätta de föreskrivna

minimikvoterna högre. Ett avgörande skäl för att låta endast tillgodohavanden

i riksbanken inräknas blir då, att härvid inga svårigheter uppstår att

fastställa täljarens storlek för varje dag, något som är önskvärt med tanke

på kassakvotens funktion att sätta ett minimum för kassahållningen.

Utredningen påpekar också att riksbanken, om den så finner lämpligt, har

möjlighet att betala ränta å innestående medel.

Kassakvotskraven skall kunna differentieras mellan olika kreditinrättningar

enligt samma regler som likviditetskvoten. Som ett maximum före
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

slår utredningen 15 procent, vilket innebär en radikal sänkning jämfört

med gällande kassareservlag.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Björkman hävdar i sitt särskilda yttrande att, eftersom utlåningen

till utomstående är mycket ringa, Jordbrukets bank i likhet med jordbrukskasserörelsen

bör undantagas från bestämmelser om kassakvot eller, i varje

fall, att centralkassornas medelsplaceringar i banken bör undantagas vid

fastställandet av de förbindelser, som skall läggas till grund för beräkning

av kassakvot.

Herr Browaldh avstyrker, såsom förut nämnts, kassakvoter överhuvudtaget

och hävdar, att de i vårt land skulle sakna aktualitet som ett medel att

påverka kreditvolymen och att deras enda effekt skulle vara att reducera

affärsbankernas räntabilitet.

Remissorganen

Begränsningen av tälj aren till medel innestående i riksbanken kritiseras

av generalpoststyrelsen, som kräver att de kontanta medlen skall inräknas.

Sveriges jordbrukskasseförbund och Jordbrukets bank instämmer i herr

Björkmans förslag, att Jordbrukets banks skulder till centralkassor ej skall

ingå i nämnaren vid beräkning av kassakvoten. Ett analogt krav framföres

av Sparbankernas bank rörande bankens skulder till sparbanker.

Ett lägre maximum för kassakvotskraven yrkas av bank- och fondinspektionen

och Svenska bankföreningen; bankföreningen anger 10 procent som

ett rimligt maximum och kräver, i likhet med generalpoststyrelsen, att räntegottgörelse

skall utgå på de i riksbanken innestående medlen.

10. Sanktionsbestämmelser, utjämning av över- och underskott över en

längre period m. m.

Utredningen

Straffränta, som enligt nu gällande kassareservlag skall utgå vid underskridande

av kravet på medelsbehållning i riksbanken, skall enligt utredningsförslaget

kunna tillämpas vid såväl kassa- som likviditetskvoter. Sanktionsbestämmelsen

föreslås utformad så att riksbanken vid varje fall av underskridande

äger föreskriva att ränta skall gäldas å underskottet.

Utredningen uttalar att vid tillämpningen av likviditetskvoter straffränta

icke bör utgå vid tillfälliga underskott, beroende på oförutsedda och

okontrollerbara minskningar av de likvida tillgångarna eller på en skärpning

av likviditetskraven. Vid underskott i avseende å kassakvoten finns

däremot inte samma skäl att i vissa fall avstå från att föreskriva straffränta.

Straffräntesatserna skall anges i förordnande om kassa- och/eller likviditetskvoter.

Vid likviditetskvoter skall räntesatsen uppgå till högst fyra

procent. Vid kassakvoter är maximum bestämt i förhållande till riksbankens

officiella diskonto och ligger tre procentenheter över detta.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Med hänsyn till säsongsvängningar och tillfälliga rubbningar kan det visa

sig önskvärt att låta över- och underskott i förhållande till den krävda summan

likvida tillgångar utjämnas över en längre period, naturligast tolv månader.

Utredningen uttalar, att riksbanken skall utnyttja en i lagen given

möjlighet härtill, om det övervägande antalet av de berörda kreditinrättningarna

så önskar eller om kvoterna härigenom skulle fungera bättre ur

kreditpolitisk synpunkt. I fråga om kassakvoter synes det mera diskutabelt

om utjämning över tiden kan fylla någon lämplig funktion.

Lagförslaget innehåller slutligen några för kassa- och likviditetskvoter

gemensamma supplementära bestämmelser. Dessa ger möjlighet att i förordnandet

beträffande viss kreditinrättning medgiva avvikelser med hänsyn

till särskilda omständigheter — en bestämmelse som även finnes i den

särskilda kassareservlagen. Det föreskrives också, att berörda kreditinrättningar

är skyldiga lämna riksbanken de uppgifter som riksbanken anser

nödvändiga för kvoternas beräknande. Uppgiftsskyldighet skall föreligga

även om förordnande om kvoter inte utfärdats, eftersom uppgifterna kan

vara nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras.

Remissorganen

Sveriges jordbrukskasseförbund och Sparbankernas bank uttalar sig för

att likviditetskvoten beräknas som löpande tolvmånadersmedeltal.

D. Placeringshvoter

1. Riksbankens rekommendationer till sparbanker och försäkringsbolag

I samband med införandet av de frivilliga likviditetskvoterna för affärsbankerna

1952 slöt riksbanken också överenskommelser med sparbankerna,

jordbrukskasserörelsen, försäkringsbolagen, hypoteksbanken, stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan om en mera restriktiv utlåningpolitik.

Dessa överenskommelser innehöll inga bestämda placeringsregler. Senare

under 1950-talet har dessa överenskommelser upphört i vissa fall, medan de

i andra specificerats och förvandlats till rekommendationer.

För närvarande gäller rekommendationer, utöver de tidigare nämnda till

affärsbankerna och centralkassorna, i fråga om sparbanker och försäkringsbolag.

Den nuvarande rekommendationen till försäkringsbolagen — som gällt sedan

skärpningen av kreditpoliliken i januari 1960 — innebär att livförsäkringsbolagen

skall investera 75 procent och sakförsäkringsbolagen 50 procent

av ökningen av sina placeringar i vissa prioriterade tillgångar. Dessa

tillgångar omfattar — förutom kassa, checkar och banktillgodohavanden — - lån genom obligationsförvärv eller i annan form till staten, hypoteksbanken

och bostadssektorn. Bostadslån är prioriterat endast om det avser ny bebyggelse

som till minst hälften består av bostäder.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

Rekommendationen till sparbankerna är, av tekniska skäl, konstruerad

på ett något annorlunda sätt. Den innebär att nyutlåningen (bruttoutlåningen)

till andra ändamål än finansieringen av nya bostäder skall begränsas

till 50 procent av summan av amorteringar och slutbetalningar på lån. Den

nuvarande kvoten fastställdes i januari 1960.

2. Motiven för placeringskvoter. Lagstiftning eller överenskommelser

Utredningen

Staten och bostadsbyggandet behöver, påpekar utredningen, taga i anspråk

en mycket stor del av kapitalmarknadsinstitutens placeringar. Det

skulle vara olämpligt att lita till möjligheterna att täcka stora delar av statens

och bostadsbyggandets kreditbehov hos affärsbankerna och söka hålla

tillbaka effekten på bankernas kreditgivningsförmåga genom höjda likviditetskvoter.

Sett från ett annat håll måste man räkna med att en åtstramning

av affärsbankernas utlåning till oprioriterade ändamål skulle

framkalla tendenser till en omfördelning av kapitalmarknadsinstitutens

placeringar från prioriterade till oprioriterade. Utredningen föreslår däiför,

att i nuvarande läge, kännetecknat av en utpräglad brist på balans mellan

utbud av och efterfrågan på långfristigt kapital, placeringsregler i prioriteringssyfte

tillämpas på kapitalmarknadsinslituten. Utredningen understryker

emellertid starkt att överenskommelser härom, och i än högre grad tillämpningen

av en lagstiftning, bör ses som en extraordinär kreditpolitisk åtgärd.

Skälen att i första hand rekommendera vägen med överenskommelser är

i själva verket ännu mycket starkare i detta fall än då det gäller kassaoch

likviditetskvoter, eftersom placeringsregler av det slag det här är frågan

om både från myndigheternas och de berörda kreditinrättningarnas synpunkt

synes besvärligare att tillämpa. Det är t. ex. komplicerat att utforma

och tillämpa den relativt strikta bestämning av de prioriterade placeringarna

som erfordras vid lagstadgade placeringsregler. Pensionsreformen kan

också ha verkningar på försäkringsbolagens rörelse som gör det svårt att

tillämpa en lagstiftning på dessa. De smidiga former som kan åstadkommas

genom samråd mellan riksbanken och kreditinrättningar har därför

mycket stora fördelar. En lagstiftning är emellertid enligt utredningen nödvändig

som eu yttersta resurs. Utredningen föreslår därför en lag om placeringskvoter,

omfattande försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken och

postgirorörelsen samt allmänna pensionsfonden.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Norbeck reserverar sig mot förslaget om särskild lagstiftning om placeringskvoter.

Han hänvisar till att, såvitt honom är bekant, riksbanken

icke mött några svårigheter att få till stånd verksamma överenskommelser

med sparbanksföreningen i kredilprioriterings- och kreditbegränsningsfrågor.

En överenskommelse kan varieras till konstruktionen efter skiftande

förhållanden. En lagstiftning i ämnet är både opåkallad och opraktisk.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Heir Wärn biträder icke förslaget till lag om placeringskvoter. I hans allmänna

motivering härför anföres, att kapitalmarknadsinstituten i eget intresse

visat stor benägenhet att söka följa sådana placeringsönskemål från

det allmännas sida som bedömts syfta till att göra kapitalmarknaden mera

funktionsduglig och bidraga till upprätthållandet av penningvärdet. Riksbanken

har, med andra ord, även utan en ransoneringslag som den föreslagna

verksamma medel att på naturliga vägar påverka kapitalmarknadens

inriktning, i varje fall om icke prioriteringsintresset kombineras med

en alltför markerad räntedifferentiering.

Herr Browaldh kan icke godtaga placeringskvotslagen och instämmer i

herr Wärns reservation.

Remissorganen

Förslaget om placeringskvoter tillstyrkes eller lämnas utan erinran av

länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Kopparbergs län, fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Folksam, Svenska stadsförbundet,

Landsorganisationen, Kooperativa förbundet, HSB, Svenska riksbyggen

och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Landsorganisationen hyser emellertid

starka betänkligheter mot lagstiftningen och anser det väsentligt att

den inte utnyttjas normalt, vare sig under de angivna närmaste åren eller

längre fram.

Lagstiftning om placeringskvoter avstyrkes av sparbanksinspektionen,

länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets

bank, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Svenska

bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Svensk industriförening, Sveriges lantbruksförbund och RLF samt handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg och Skåne.

I den förstnämnda gruppen av remissorgan understryker länsstyrelsen i

Kopparbergs län, fullmäktige i riksbanken och Kooperativa förbundet starkt

att överenskommelser eller rekommendationer om placeringsinriktningen i

första hand bör prövas. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om inte

möjligheten att sluta överenskommelser gör lagstiftning rörande placeringskvoter

överflödig. Bland de avstyrkande remissinstanserna hänvisar

sparbanksinspektionen, sparbanksföreningen, Sparbankernas bank och Sveriges

hantverks- och industriorganisation till överenskommelser. En avvikande

uppfattning om överenskommelsernas lämplighet redovisas av Folksam,

som hänvisar till att det satts i fråga om överenskommelserna verkligen varit

i överensstämmelse med försäkringslagens anda och mening. Med hänsyn

härtill är en lagstiftning av beredskapskaraktär att föredraga.

3. Giltighetstid och förordnande myndighet

Utredningen

Utredningens syn på lagens motivering och förutsättningarna för dess tilllämpning

leder den till att föreslå, att rätten att utfärda förordnande ges åt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

Kungl. Maj :t och icke, som vid kassa- och likviditetskvoter, åt riksbanken.

Tillämpningsföreskrifterna bör dock av praktiska skäl få utfärdas av riksbanken.

Härvid bör gälla, att Kungl. Maj:t skall kunna utfärda förordnande

antingen på framställning av fullmäktige i riksbanken eller på eget initiativ

efter hörande av fullmäktige. De krävda placeringskvoternas höjd avses bestämda

i tillämpningsföreskrifterna.

Utredningen anser det även motiverat att ge lagen en snävt begränsad giltighetstid,

och föreslår tre år, en tid för vilken det kan förutses att de förhållanden

som utgjort skäl för lagens tillkomst kommer att vara bestående.

Remissorganen

Försäkringsinspektionen framhåller att riksbanken får stort inflytande

på det av Kungl. Maj :t meddelade förordnandet, men ifrågasätter om det

häri skulle ligga någon förvaltningsmässig oformlighet av mera reell innebörd.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker, att förordnande om placeringskvoter

skall kunna utfärdas av Kungl. Maj :t på framställning av fullmäktige

eller efter deras hörande, och tillägger att man i detta fall icke med

samma rätt som vid kassa- eller likviditetskvoter kan hävda, att kvoterna

kan komma att behöva varieras relativt tätt och i nära samordning med riksbankens

övriga åtgärder. Fullmäktige i riksgäldskontoret föreslår, liksom beträffande

kassa- och likviditetskvoter, en ettårig giltighetstid.

4. Av lagen omfattade kreditinrättningar

Utredningen

Föreskrift om placeringskvoter skall enligt förslaget kunna utfärdas för

försäkringsbolag, sparbank, postsparbanken, postgirorörelsen och fondstyrelse

inom allmänna pensionsfonden. Vid en lagstiftning, som motiveras av

behovet att prioritera vissa krediter, är det i princip önskvärt att kretsen av

de kreditinrättningar som omfattas av lagen göres så vid som möjligt. Det

ligger annars nära till hands att, då lagen måste utnyttjas, placeringsinriktningen

hos icke berörda grupper av kreditinstitut törskjutes så att syftet

motverkas och reglerna måste drabba de omfattade instituten desto hårdare.

I fråga om sparbankerna kan visserligen anföras, att deras placeringsinriktning

är relativt stabil och kännetecknas av en koncentration på bostadsfinansiering.

Enligt utredningens mening kan dock dessa skäl icke motivera,

att sparbankerna under alla förhållanden skulle undantagas från tilllämpningen

av placeringskvoter. Beaktansvärda variationer i sparbankernas

placeringsinriktning har förekommit. Sparbankernas traditionellt starka inriktning

på bostadsfinansiering medför emellertid, att det i allmänhet bör

vara lätt att uppnå tillfredsställande överenskommelser.

Försäkringsbolagens rörelse omfattar i högre grad än övriga kapitalmarknadsinstituts

kredilgivning till oprioriterade ändamål. Det är därför ur kreditpolitisk

synpunkt nödvändigt, att en lagstiftning om placeringskvoter, om

den överhuvudtaget skall genomföras, även omfattar försäkringsbolagen.

3 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 62

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

I detta sammanhang har emellertid rests spörsmålet, huruvida innehållet i

utredningens lagförslag vore oförenligt med föreskrifterna i lagen om försäkringsrörelse.

Enligt utredningen skulle härvid — såsom fallet var när under år 1952

ett förslag till jämförbara lagregler var föremål för granskning i lagrådet —

väl närmast avses försäkringslagens i 274 § intagna placeringsnormer. Utredningen

gör härvid en analogi med den nuvarande särskilda kassareservlagens

förhållande till banklagen. Lika litet som kassareservlagen motiverade

någon ändring i de ordinära kassareservreglerna synes placeringskvotslagens

giltighet å försäkringsbolagen ge anledning till ändring i försäkringslagen.

Inom utredningen har också framförts åsikten, att förslaget till sina verkningar

komme att strida mot den i 263 § försäkringslagen uttryckta principen

om försäkringsbolagens skyldighet att »bereda försäkring till en med

hänsyn till försäkringens art skälig kostnad». Denna, den s. k. skälighetsprincipen,

är emellertid icke uppställd som ett hinder mot samhällets av allmännyttans

intresse motiverade ingripanden genom lagstiftningsåtgärder,

utan syflar till att gentemot bolaget värna den enskilda försäkringstagarens

ställning.

Inkluderandet av postsparbanken får ses som en logisk följd av att sparbankerna

inbegripits, och postgirot bör med hänsyn till sin placeringsstruktur

i detta avseende likställas med postsparbanken.

Beträffande allmänna pensionsfonden framhålles, att det för att undvika

svåra rubbningar på kapitalmarknaden i samband med pensionsreformen är

önskvärt att fondens medel användes för prioriterade ändamål i minst samma

utsträckning som varit fallet med SPP och andra försäkringsbolag. De i

reglementet för pensionsfonden givna placeringsreglerna medger i princip

vilken fördelning som helst mellan prioriterade och oprioriterade ändamål.

Förordnande kan, men behöver ej, omfatta alla de nämnda slagen av kreditinrättningar.

De föreslagna bestämmelserna ger även i fråga om sparbanker

och försäkringsbolag möjlighet att undantaga institut under en viss storlek

eller sådana vars rörelse är av »speciell beskaffenhet» — utredningen

förutser alt det kan bli lämpligt att undantaga mindre sparbanker och de

minsta försäkringsbolagen, de s. k. sockenbolagen. Möjlighet finns också att

undantaga viss kreditinrättning om särskilda skäl talar härför.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Aorbeck argumenterar i sin reservation utförligt mot placeringskvotslagens

tillämpning på sparbankerna. Bostadsinvesteringarna utgör redan

traditionsenligt sparbankernas dominerande placering, varför lagen är

onödig. I genomsnittssiffrorna döljer sig emellertid stora olikheter, betingade

av sparbankernas lokala karaktär, varför en placeringslag skulle vara mycket

betänklig. Det nämnes, att sparbankerna är den största kreditgivaren

till jordbruket. Ett särskilt problem skulle skapas för sparbankerna i områden

med ringa eller ingen bostadsproduktion. Slutligen vore det, inte minst

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

ur social synpunkt, bekymmersamt om möjligheterna beskärdes att tillgodose

de kreditbehov, som sparbankernas oprioriterade kreditgivning till andra

ändamål än jordbruket tillgodoser.

Herr Wärn anför, vid sidan av sitt allmänna ställningstagande mot placeringskvotslagen,

särskilda skäl mot att den skulle omfatta försäkringsbolagen.

Försäkringsbolagen har icke, i varje fall icke primärt, att tillgodose

några kreditpolitiska syften, utan deras uppgift är att i försäkringstagarnas

intresse så billigt och effektivt som möjligt tillhandahålla försäkringsskydd.

En lagstiftning som skulle medföra, att vissa låntagargruppers intressen ''sid

placeringen av bolagens fondmedel skulle tillgodoses på försäkringstagarnas

bekostnad, skulle innebära ett avsteg från en av försäkringslagstiftningens

grundprinciper. Herr Wärn hävdar vidare att bestämmelserna i förslaget

till placeringskvotslag för försäkringsbolagens del står i strid med

den genom 1948 års lagstiftning införda och sedermera ytterligare utvecklade

principen om skälighet gentemot försäkringstagarna.

Remissorganen

Generalpoststgrelsen framhåller att postsparbanken och postgirot ansett

sig i tillämplig mån böra anpassa sin placeringspolitik efter de prioriteringsregler

som kommit att gälla för andra kreditinstitut. Det synes därför ej erforderligt

att inordna postsparbanken och postgirot under reglerna om placeringskvot.

Fondstyrelserna inom allmänna pensionsfonden hävdar att

fondreglementets krav på placering i obligationer i förening med riksbankens

emissionskontroll i hög grad inskränker placeringsmöjligheterna. Ett

utsträckande av lagstiftningen till att omfatta även allmänna pensionsfonden

skulle knappast ha något syfte att fylla. Av dessa skäl avstyrker andra och

tredje fondstyrelsen, liksom även länsstyrelsen i Östergötlands län, att pensionsfonden

inordnas under placeringskvotslagen.

De av herr Norbeck framförda synpunkterna stödes av sparbanksinspektionen.

Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank.

De i reservationen av herr Wärn framförda synpunkterna får anslutning

av bl. a. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen.

Försäkringsinspektionen understryker, att en reglering som kan leda till

en begränsning av de ränteinkomster vilka försäkringsbolagen kan erhålla

med iakttagande av kravet på säker placering står i strid med försäkringstagarnas

intressen. Regleringar riktade mot försäkringsbolagen bör därlör

icke göras mera omfattande än nödvändigt och avvecklas så snart omständigheterna

det medger.

Folksam hyser betänkligheter mot de föreslagna möjligheterna att undantaga

vissa kreditinrättningar från tillämpningen av placeringskvotslagen. Sådana

åtgärder bör företagas endast i yttersta undantagsfall och efter omsorgsfull

prövning inte bara ur kreditpolitisk synpunkt utan också med tanke

på konkurrens på lika villkor.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

5. Placeringskvotens konstruktion

Utredningen

Förslaget påminner i hög grad om reglerna i riksbankens nu gällande rekommendation

till försäkringsbolagen. Placeringskvoten föreslås bestämd

som förhållandet under en period mellan ökningen i vissa angivna prioriterade

tillgångar (täljaren) och ökningen i kreditinrättningens samtliga placeringar

med vissa angivna undantag (nämnaren).

Den viktigaste frågan gäller avgränsningen av de prioriterade tillgångarna.

Denna har utformats mot bakgrund av utredningens allmänna ställningstagande

i prioriteringsfrågan. De prioriterade tillgångarna skall alltså avse utlåning

till staten eller finansieringen av nyproducerade bostäder och omfattar

enligt förslaget

1) kassa, checkar och banktillgodohavanden minus bankskuld

2) statspapper

3) hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och liypoteksaktiebolags

obligationer, allt till marknadsvärdet; hypoteksaktiebolags

obligationer dock endast om de utfärdats 1959 eller senare och avser

bostadskreditgivning, d. v. s. samma förbehåll som föreslagits i fråga om

likviditetskvoter

samt, med förbehåll avsedda att garantera att prioriteringen avser nybyggda

bostadsfastigheter:

4) lån mot inteckning i fastighet

5) lån till kommun eller med kommunal garanti

6) egna fastigheter.

Förbehållen får utformas i tillämpningsföreskrifterna och innebär för det

första att placeringarna skall avse bostadsfastigheter, vilket kräver en viss

schablonmässig bestämning. Reglerna torde kunna anknytas till dem som

tillämpas vid den statliga bostadslångivningen. För det andra skall de utlämnade

lån som — minskade med amorteringar och slutbetalningar — utgör

nettoförändringen i den prioriterade tillgångsposten avse nyproducerade

fastigheter, vilket kan tillgodoses genom att krav ställes på att fastigheten

färdigställts efter visst datum.

Tomträttsinstitutet skapar vissa problem, som i princip löses så att prioriterade

lån skall kunna utgå till tomträttsinnehavaren och kommunen sammanlagt

motsvarande vad som kunnat erhållas mot inteckning i fastighet.

Placeringskvotens nämnare utgöres, som nyss nämnts, av förändringen

av kreditinrättningens samtliga placeringar med vissa undantag. Redan av

beteckningen placeringar får anses följa att sådana poster som upplupna

räntor, balanserad förlust och värdet av återförsäkrares ansvarighet ej skall

inräknas. För övrigt finner utredningen det rimligt att undantaga krediter,

som enligt gällande författningar måste beviljas utan prövning, d. v. s. försäkringsbolagens

s. k. livlån och lån som fondstyrelse inom allmänna pen
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

sionsfonden har att bevilja kreditinrättning som utlämnat återlån. Av kreditinrättning

beviljat återlån skall även undantagas.

En viss flexibilitet i beräkningsreglerna uppnås genom att det kan medges

i tillämpningsföreskrifterna att vissa tillgångar utöver de i lagen angivna

får ingå bland de prioriterade och att vissa tillgångar får undantagas fiån

nämnaren. Utredningen ger exempel på fall där sådana medgivanden vore

rimliga.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Norbeck konstaterar, att det föreslagna prioriteringssystemet, liksom

det nuvarande, innebär att varje nyproduktion, även en tämligen tvivelaktig

sådan, har en principiell preferens att få åtnjuta en kredit framlör

varje lån till äldre bostadshus, även för nödvändiga eller behövliga åtgärder.

Systemet innebär en i och för sig för de boende oekonomisk misshandel av

det befintliga bostadskapitalet.

Remissorganen

En inskränkning av de prioriterade krediterna till att avse endast statslån

rekommenderas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken därvid

tänker sig lagstiftningen tillämpad endast i utpräglade krissituationer. Övriga

remissinstanser som yttrat sig på ifrågavarande punkt, tillstyrker i allmänhet

att prioriteringsområdet utvidgas i olika riktningar. En sådan äi

ombyggnad och sanering av äldre bostadsfastigheter samt reparationer och

underhåll av sådana fastigheter. Förespråkare härför är Svenska sparbanksföreningen,

Folksam, Kooperativa förbundet, Näringslivets byggnadsdelegation,

Svenska byggnadsentreprenadföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.

En annan utvidgning skulle gälla med bostadsbyggandet sammanhängande

kommunala investeringar, varvid nämnes iordningställandet av mark,

vatten och avlopp, gator och, i vissa fall, serviceanläggningar, skolor, kraftverk

o. s. v. Förslag i denna riktning framföres av Svenska sparbanksföreningen,

Folksam, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Sveriges köpmannaförbund och Svenska riksbyggen. Stadsförbundet,

Landskommunernas förbund och Svenska riksbyggen rekommenderar även,

såsom nämnts, en allmän prioritering av kommunernas kreditbehov.

Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets bank, Sveriges lantbruksförbund

och RLF hävdar, som förut nämnts, att jordbrukets kreditbehov

bör tillgodoses vid utformningen av prioriteringsreglerna.

Kooperativa förbundet anser att alla förvärv av egna fastigheter bör ingå

i täljaren. Folksam påpekar att en viss uppluckring av prioriteringsgränsen

för bostadsfastigheter, som innebär att minst 50 procent av lägenhetsytan

utgöres av bostäder, skulle vara till fördel för saneringen av centrumbebyggelse

i tätorter. Av sina olika invändningar drar Folksam slutsatsen,

att man inte skall begränsa prioriteringen helt till staten och bostadspro
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

duktionen, och förordar en mera flexibel utformning av lagen. De prioriterade

placeringarna skulle icke anges i lagen, utan vid ett eventuellt utnyttjande

av denna specificeras i tillämpningsföreskrifterna.

6. Placeringskvotens maximum och kvotsättningen

Utredningen

Sparbanker, försäkringsbolag och postinstituten har under senare tid placerat

en mycket stor del av ökningen i det förvaltade kapitalet i obligationer

och lån, som enligt den föreslagna placeringskvotslagens regler skulle vara

prioriterade. Placeringsreglernas syfte skulle i första hand vara att garantera

att denna placeringsfördelning upprätthålles. Av hänsyn till andra kreditbehov

kan det inte vara rimligt att kräva högre andel prioriterade placeringar

än som nåddes under 1957. Hänsyn bör också tagas till olikheterna i

kreditinstitutens rörelse. För sparbankernas del bör högre kvoter än 80 procent

inte föreskrivas. Det får dessutom prövas om kvotsättningen bör differentieras

så, att sparbanker som i högre grad är engagerade i jordbrukskreditgivning

bör åsättas en lägre kvot än övriga. För försäkringsbolagens del

bör 75 procent utgöra ett i praxis tillämpat maximum för livbolagen och 50

procent ett motsvarande maximum för sakbolagen.

Lagförslaget innehåller därför ett maximum för placeringskvoten på 80

procent. Kreditinrättningarna får också indelas i grupper, för vilka kvoten

fastställes till olika tal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas

samtliga placeringar eller efter arten av den bedrivna rörelsen.

Om en kreditinrättnings samtliga placeringar minskar annat än rent tillfälligt

eller säsongmässigt kan de allmänna reglerna för placeringskvot inte

tillämpas. Lagförslaget ger riksbanken rätt att i detta fall utfärda särskilda

bestämmelser. Utredningen förutsätter att de härvid ställda kraven inte bör

vara hårdare än att de medger en proportionellt lika minskning av prioriterade

och oprioriterade placeringar.

Remissorganen

Fullmäktige i riksgäldskontoret föreslår att den övre gränsen för den föreskrivna

placeringskvotens storlek sättes till 75 procent med tanke på kommunernas

behov av att tillgodose samhällsviktiga investeringar. Folksam

yrkar, att de maxima på 75 och 50 procent för livförsäkrings- respektive

sakförsäkringsbolag som utredningen förutsätter skola tillämpas i praktiken

också fastställes i lagtexten.

7. Sanktionsbestämmelser, beräkningsperiod m. m.

Utredningen

Liksom i fråga om kassa- och likviditetskvoter föreslås, att möjlighet

skall ges till sanktioner i form av straffränta mot kreditinrättning som icke

uppfyllt kraven på viss nettoökning av de prioriterade tillgångarna. Före
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

skrift om straffränta skall få lämnas av Kungl. Maj :t efter framställning av

fullmäktige i riksbanken. Regeln för beräkning av straffränta blir med

hänsyn till placeringskvotens karaktär ganska komplicerad. Ett underskott

i de prioriterade placeringarna under en period medför straffränta

under denna period och under följande perioder så länge underskottet icke

kompenserats genom överskott under senare period. Straffrantesatsen föreslås

till två procent.

I tillämpningsföreskrifterna får regler ges om uppgiftslamnande och beräkningsperiod.

Med hänsyn till det statistiska materialets karaktär tänker

sig utredningen att rapportering sker varannan eller var tredje månad och

att den primära beräkningsperioden får en motsvarande längd. Säsongväxlingar

och tillfälligheter skulle emellertid leda till svårigheter därest bedömningen

av om under- eller överskott föreligger inskränktes till sådana beräkningsperioder.

Det synes därför lämpligt att flera beräkningsperioder

sammanslås till en längre utjämningsperiod av ett års längd och att resultatet

under denna fick avgöra om placeringskravet uppfyllts eller mte. En

särskild bestämmelse ger möjlighet härtill.

Remissorganen

Svenska sparbanksföreningen anser, att sanktionsbestämmelser inte har

plats i en placeringskvotslag. Sanktioner bör inte komma i fråga, och i varje

fall inte utan föregående prövning av domstol. Sparbanksföreningen understryker

också, liksom Folksam, att utjämning av under- och överskott måste

tillåtas över en längre period.

8. Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter

Utredningen

Utredningen har diskuterat, om man i extraordinära fall, då bostadsfinansieringen

möter stora svårigheter, skulle kunna tillämpa placeringsrcgler

som direkt gynnade även affärsbankernas bostadsbyggnadskrediter och

bostadslån. Dess slutsats blir emellertid, att det extra bidrag som affärsbankerna

kan behöva ge i en krissituation bör ske i form av förvärv av obligationer

utgivna av de i bostadsfinansieringen engagerade hypoteksinrättningarna.

Med tanke härpå föreslår utredningen, att Kungl. Maj :t som ett komplement

till förordnande om placeringskvoter ges möjlighet att höja den av

riksbanken föreskrivna likviditetskvoten. Den tillåtna höjningen skulle få

utgöra högst 10 procentenheter och skulle icke få föra den krävda likviditetskvoten

över 65 procent.

Reservationer och särskilda yttranden

Herr Björkman ifrågasätter, om de föreslagna bestämmelserna i denna

del är erforderliga eller lämpliga. Det i likviditetskvotslagen föreslagna maximum

ligger så högt att det knappast är motiverat att ytterligare höja det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

genom särbestämmelser. För övrigt synes de föreslagna bestämmelserna

opraktiska och onödigt komplicerade.

Herr Browaldh hävdar att det inte finns något bärande motiv för ifrågavarande

bestämmelser, och att de under alla förhållanden måste utgå. Det

är också svårt att se, hur man med det föreslagna dualistiska systemet för

förordnande skall kunna undvika konflikter vid tillämpningen.

Remissorganen

HSB och Svenska riksbyggen förordar att regler av placeringskvotstyp

skall kunna tillämpas även för affärsbanker.

Utredningens förslag om höjning av likviditetskvot i prioriteringssyfte

bör kunna utgå enligt fullmäktige i riksgäldskontoret. Bank- och fondinspektionen

anser det olämpligt att kvoternas höjd på föreslaget sätt blir beroende

av två instanser. Svenska bankföreningen tar bestämt avstånd från förslaget.

III. Departementschefen

1. Kreditpolitikens mål och medel

Då kreditmarknadsutredningen tillsattes år 1957 stod frågan om bristen

på långfristigt kapital i förgrunden. Svårigheten att täcka en tillräckligt stor

del av statens, bostadsbyggandets, kommunernas och näringslivets kapitalbehov

genom lån i försäkringsbolag och sparbanker eller genom obligationsemissioner

framtvingade bl. a. en stor upplåning för statens och bostadssektorns

räkning hos affärsbankerna, vilken tog sig uttryck i en tillväxt av bankernas

likvida tillgångar. Banksystemets stora innehav av tillgångar som

omedelbart eller på kort sikt kunde avvecklas och förvandlas till kassa gjorde

det vanskligt att genom kreditpolitiska åtgärder av traditionellt slag

åstadkomma den nödvändiga begränsningen av bankernas kreditgivning.

Det rådande läget aktualiserade de frågor som utredningen fick i uppdrag

att pröva. En ökning av kapitalmarknadens kapacitet var i högsta grad

önskvärd, och möjliga åtgärder för att stimulera utbudet på långfristigt

kapital skulle undersökas. Kapitalbristen väckte också frågan om särskilda

åtgärder för att prioritera ur samhällets synpunkt särskilt viktiga kreditbehov.

Utredningen skulle därjämte verkställa en översyn av den gällande lagstiftningen

om kassareserver. Denna översyn skulle omfatta kreditväsendet

i dess helhet.

Inledningsvis torde erfarenheterna av kreditpolitiken under senare år något

böra beröras. Sedan mitten av 1959 har kreditpolitiken varit inriktad på att

genom en begränsning av kreditexpansionen bidraga till att dämpa efterfrågan

på varor och tjänster. Förutsättningarna härför har i flera avseenden

varit gynnsammare än under närmast föregående kreditåtstramningsperioder.

Statens utgiftsöverskott har successivt reducerats. Läget i detta

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

avseende har starkt skilt sig från det som utgjorde bakgrunden för kreditmarknadsutredningens

diskussion. De särskilda fördelar som givits vid insättning

på investeringskonto i riksbanken under 1960 bidrog i hög grad

till reduktionen i banksystemets och allmänhetens likvida tillgångar. Allmänna

pensionsfondens uppbyggnad tog sin början vid ingången av 1960

och kompenserade mer än väl nedgången i SPP:s placeringsbehov. Ett

mindre gynnsamt inslag i bilden utgjorde allmänhetens och bankernas höga

likviditet vid kreditåtstramningsperiodens början, en följd av statsupplåningen

i banksystemet under föregående år.

Fördelningen mellan olika kreditpolitiska instrument har kännetecknats

därav att tyngdpunkten i jämförelse med tidigare kreditåtstramningsperioder

lagts i högre grad på räntepolitiken, marknadsoperationer och den statliga

upplåningspolitiken och i lägre grad på direkta krav på kreditinstitutens

likviditet och placeringar. Detta sammanhänger givetvis med de bättre

förutsättningar som funnits för att utnyttja de traditionella kreditpolitiska

instrumenten.

Vid början av 1960 höjdes riksbankens diskonto med en halv procentenhet.

Den räntestruktur som därefter etablerades innebar en höjning av avkastningen

på nyemitterade guldkantade obligationer med likaledes en halv

procentenhet, medan räntegottgörelsen på de viktigaste inlåningsräkningarna

höjdes med en kvarts procentenhet. I det nya ränteläget blev det möjligt

att under våren 1960 emittera ett stort långfristigt statslån. Under sommaren

1960 upptogs även försök att sälja skattkammarväxlar och korta statsobligationer

till andra placerare än banker. Försäljningarna har hittills inte

varit kvantitativt betydande men har fortsatts. Mot slutet av 1960 emitterades

ett sparobligationslån, vilket innebar en ytterligare utvidgning av de

statliga upplåningsformerna. Riksgäldskontorets upptagande av kortfristiga

lån hos bankerna har också i den nya likviditetssituationen kommit att spela

en större kreditpolitisk roll.

De likviditetskvoter som riksbanken rekommenderat affärsbankerna att

icke underskrida höjdes på sommaren 1959 och ytterligare i samband med

räntehöjningen i januari 1960. Vid det senare tillfället skärptes även placeringsrekommendationerna

till sparbanker och försäkringsbolag. Däremot kan

det icke sägas att riksbankens handhavande av kontrollen över obligationsoch

förlagslån skärpts. Snarare har det förbättrade kapitalmarknadsläget

utnyttjats till att i högre grad tillåta emissioner för städer och industriföretag.

Tidigare har emissionstitlstånden under långa perioder i stort sett

förbehållits statens, hypoteksinstitutens, de två största städernas och kraftverkens

upplåning. Slutligen kan nämnas att omfattningen av riksbankens

ränterekommendalioner, som tidigare avsett ränta och bindningstid för

bundna lån mot säkerhet av inteckning i bostadsfastigheter och jordbruksfastigheter

samt kommunlån, ändrats såtillvida att räntebildningen för kommunlån

lämnats fri.

Den förda politiken var såtillvida framgångsrik att banksystemets likviditet

undergick en reduktion, som icke blott innebar sjunkande faktiska lik
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

viditetskvoter för affärsbankerna utan även tvingade dessa till en större och

mera långvarig upplåning i riksbanken än tidigare. Likviditetsbegränsningen

är emellertid inget självändamål utan syftar till att minska efterfrågan

på varor och tjänster i första hand genom att bromsa ökningen av bankernas

utlåning. I detta avseende är resultaten svårare att bedöma eftersom

jämförelsen i princip borde utgå från den utlåningsökning som skulle kommit

till stånd om de kreditåtstramande åtgärderna icke vidtagits. Det är

emellertid signifikativt, att affärsbankernas utlåning ännu i november 1960

låg 1 650 miljoner kronor och i maj 1961 1 100 miljoner kronor över nivån

ett år tidigare. Den långsamma reaktionen kan förklaras på många sätt -—

den höga likviditeten i utgångsläget, svårigheten att komma ifrån givna utfästelser,

företagens utnyttjande av redan beviljade kreditlimiter — men

erfarenheterna reser frågan om likviditetsindragningens plats i en snabbt

verkande stabiliseringspolitik.

Utvecklingen medförde även att flera banker relativt snabbt föll under

de av riksbanken rekommenderade likviditetskvoterna. Avvikelsen blev småningom

så stor, att den rekommenderade likviditetsnivån i många fall inte

torde ha uppfattats som en aktuell målsättning för bankernas dispositioner.

Liknande tendenser torde ha gjort sig gällande i fråga om bankernas

attityd till upplåning i riksbanken under längre perioder. Effekten på bankutlåningen

av åtgärder som framtvingar upplåning i riksbanken skulle

emellertid gå förlorad om bankerna kom att betrakta riksbankslån som en

normal finansieringskälla. För att motverka sådana tendenser började riksbanken

i maj 1961 att tillämpa en högre räntesats för den del av en banks

upplåning som översteg hälften av dess egna kapital. I detta sammanhang

kan också nämnas, att riksbankens piaceringsrekommendationer till försäkringsbolagen

icke i alla fall haft åsyftat resultat.

Den nu lämnade redogörelsen har kommit att uppehålla sig vid vissa

svagheter hos den förda kreditpolitiken. Detta får emellertid inte tolkas så

att denna politik icke skulle ha lämnat ett effektivt bidrag till stabiliseringssträvandena

under de båda senaste årens högkonjunktur. Men det har tett

sig naturligt att som en bakgrund till det följande peka på vissa mindre

tillfredsställande erfarenheter av de medel som stått till förfogande.

Kreditpolitiken är en del av stabiliseringspolitiken, det system av åtgärder

som syttar till att åstadkomma balans mellan efterfrågan och tillgång

på varor och tjänster. För att nå detta mål kräves i första hand en fast

finanspolitik, som icke blott undviker att statsbudgeten orsakar rubbningar

i den samhällsekonomiska balansen utan även aktivt medverkar till att neutralisera

från andra håll uppträdande störningar. Finanspolitikens uppgift

skulle emellertid försvåras på ett ofta avgörande sätt om den icke kompletterades

av en målmedveten kreditpolitik, som påverkar företagens och hushållens

möjligheter och benägenhet att finansiera utgifter genom upptagande

av lån eller avveckling av finansiella tillgångar.

Den samhällsekonomiska balansen i total mening är emellertid icke det

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

enda målet för kreditpolitiken, och de kreditpolitiska medlen kan inte bedömas

enbart efter deras effektivitet då det gäller att påverka den totala

efterfrågan på varor och tjänster. Vid sidan härav måste man ta hänsyn till

deras verkan på kreditmarknadens förmåga att fördela de finansiella resurserna

så att de ur samhällsekonomisk synpunkt mest angelägna kreditbehoven

tillgodoses. En förutsättning för en rationell fördelning är att en

stor del av det totala sparandet kommer fram på den organiserade kreditmarkriaden

och att efterfrågan och utbud på denna marknad är någorlunda

i balans. En annan förutsättning är, att de kreditbehov som är en direkt

följd av statsmakternas beslut tillgodoses.

De kreditpolitiska instrument som traditionellt stått till riksbankens

förfogande är diskontoförändringar och marknadsoperationer. Deras verkningsmöjligheter

kan ur en synpunkt ses så, att de påverkar räntesatserna

på marknaden och att räntekostnaderna i sin tur influerar låntagarnas utgifter,

främst för investeringsändamål. I en situation då förväntningarna är

inställda på stigande försäljningsvolym och stigande priser har emellertid

räntekostnaderna sannolikt en begränsad inverkan på stora delar av efterfrågan

på kredit. En kreditpolitik som litade på enbart sambandet mellan

räntekostnader och efterfrågan för att hålla den senare inom den ram som

är förenlig med samhällsekonomisk balans skulle med all sannolikhet medföra

tillfälliga, mycket kraftiga räntestegringsprocesser, som skulle ytterligare

förstärkas genom spekulativa inslag.

Även vid en kreditpolitik som arbetar med de nämnda traditionella medlen

är en annan reaktionsmöjlighet av betydelse. Marknadsoperationer, som

möjliggöres genom att man accepterar en någorlunda rörlig räntestruktur,

kan utnyttjas för att påverka bankernas likvida tillgångar och kassaställning

och därmed deras vilja och förmåga att ge krediter. Centralbanken kan genom

kontroll av likviditetssituationen hålla tillbaka en kreditexpansion utan

att en alltför stark stegring i räntesatserna åstadkommes. I stället skärpes

kreditinstitutens sovring bland de lånesökande. Stelheten i räntebildningen

på kreditmarknaden gör en kreditåtstramning på denna väg icke blott möjlig

utan även naturlig. Att en stel prisbildning kan förekomma utan att alltid

leda till en påtaglig brist på balans mellan tillgång och efterfrågan på

kredit sammanhänger med att kreditinstituten måste arbeta med vissa krav

på låntagarna i fråga om säkerhet, lånets ändamål o. s. v. Vid en kreditåtstramning

skärpes dessa krav, och hårdheten i institutens sovring, som ofta

katlas kreditransonering, kan varieras inom relativt vida gränser utan att

man kan säga att marknaden är ur jämvikt.

Flera förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda för att det skall

vara möjligt att på denna väg erhålla ett tillräckligt starkt grepp över utlåningens

utveckling. Statsskuldens storlek och statens tidvis stora upplåningsbehov

gör att statsupplåningens växlingar och fördelning på olika

former ofta blir av avgörande betydelse för likviditetssituationen. Eu växande

statlig upplåning i banksystemet är givetvis inte förenlig med en likviditetsåtstramning.

Riksgäldskontorets statsskuldförvaltning måste därför

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

handhas med sikte på de kreditpolitiska målsättningarna. För att en likviditetsreduktion

skall kunna påverka bankernas utlåningsförmåga relativt

snabbt fordras ytterligare att deras likviditet i utgångsläget är så begränsad

att deras förmåga att mobilisera medel för utlåning kan hotas på kort sikt.

En sista förutsättning är att bankerna tillräckligt snabbt reagerar på ett

försämrat likviditetsläge genom energiska åtgärder för att hålla tillbaka sin

utlåning.

Uet skulle enligt min mening vara alltför djärvt att sätta sin lit till att

dessa förutsättningar skall vara uppfyllda i så hög grad att man enbart kan

förlita sig på de traditionella kreditpolitiska medlen. Utvecklingen under

åren 1960—1961 är instruktiv i detta avseende. Genom flera samverkande

faktorer var det möjligt att åstadkomma en mycket stark reduktion av bankernas

likvida tillgångar, som också nödvändiggjorde upplåning i riksbanken

under långa perioder. Effekten på bankernas utlåning blev emellertid

osäker och långsam. Visserligen är det riktigt, att den höga likviditeten vid

ingången till 1960 fördröjde effekten av de vidtagna åtgärderna, men å

andra sidan får beaktas att likviditetsindragningen genom en serie sammanträdande

omständigheter kunde göras starkare än man normalt kan

påräkna.

Jag tinner det därför nödvändigt, att bland de kreditpolitiska instrumenten

ingår möjligheten att ställa krav på bankernas likviditet och kassahållning,

och att det finns garantier för att uppställda krav respekteras.

Sådana kreditpolitiska medel är ingen nyhet för vårt land. Alltsedan 1937

har en särskild beredskapslagstiftning härom varit i kraft. Den tillämpades

åren 1950—1952 och därefter har riksbanken genom överenskommelser och

rekommendationer sökt förmå affärsbankerna att iakttaga vissa likviditetskvoter.

I de allra flesta länder förekommer för övrigt numera krav på bankernas

kassahållning och likviditet som ett led i kreditpolitiken.

Det under stora delar av femtiotalet helt otillräckliga utbudet av långfristigt

kapital har medfört tendenser hos de på kapitalmarknaden uppträdande

kreditinstituten till en placeringsinriktning som har avvikit från den

fördelning av kreditbehoven som följt av bl. a. den ekonomiska politiken.

I detta läge har riksbanken genom överenskommelser med och rekommendationer

till försäkringsbolag och sparbanker sökt tillförsäkra staten

och bostadsbyggandet en relativt hög andel av kapitalmarknadens resurser.

Under år 1960 inträffade en, visserligen delvis på tillfälliga orsaker beroende

förbättring i balansen på kapitalmarknaden. Det är min förhoppning att,

främst genom en smidigare räntebildning och allmänna pensionsfondens

tillväxt, en mera tillfredsställande balans skall bli rådande under sextiotalet

och att placeringsreglerande ingrepp som sträcker sig över längre

perioder icke skall bli nödvändiga.

Läget på kapitalmarknaden har emellerlid enligt min mening icke undergått

en så radikal förändring att särskilda åtgärder för att skydda statens

och bostadsbyggandets kreditbehov ännu kan undvaras. Härvid måste hänsyn

också tagas till att den under senare år realiserade placeringsinriktningen

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

skapat vissa övergångsproblem. Å ena sidan har en del kreditinstituts behållning

av statspapper samt krediter i olika former till bostäder kommit

att utgöra en större del av deras totala placeringar än de anser lämpligt.

Ä andra sidan finns från de icke gynnade låntagargruppernas sida en viss

ackumulerad otillfredsställd efterfrågan på långfristigt kapital. Även om

utvecklingen på kapitalmarknaden går mot ett läge där balans kan uppnås

mellan löpande efterfrågan och utbud, kan därför under en övergångsperiod

behövas vissa placeringsregler liksom garantier för att reglerna efterföljes.

Visserligen anför reservanterna i utredningen, liksom flera av remissinstanserna,

att kapitalmarknadsinstituten visat stor benägenhet att

följa riksbankens rekommendationer rörande placeringsinriktningen och att

möjligheten att sluta överenskommelser skulle göra en lagstiftning rörande

placeringskvoter överflödig. Häremot måste emellertid vägas det faktum,

som understrykes av utredningens majoritet, att redan ett enda kreditinstitut

genom att vägra ansluta sig till en överenskommelse kan förhindra att

en lösning åstadkommes på frivillig väg. Erfarenheterna från de senaste

åren pekar även på att överenskommelser icke alltid ger ett tillfredsställande

resultat.

I nära samband med placeringsreglerna för de på kapitalmarknaden uppträdande

kreditinstituten står kontrollen över utgivandet av obligationer

och förlagsbevis i den mån denna kontroll betraktas som en ransonering av

tillgången till obligationsmarknaden. Den ger anledning till betänkligheter

främst i sin egenskap av detaljreglering som kräver ställningstaganden till

enskilda fall. Även i detta avseende är det emellertid min förhoppning att

en bättre balans på kapitalmarknaden skall göra det möjligt att fortsätta

övergången från den tidigare, utpräglade prioriteringen av vissa kreditbehov

till en friare ordning. Möjligheten att utöva emissionskontroll bör dock

kvarstå.

Bestämmelserna om emissionskontroll är intagna i ränteregleringslagen.

Denna lagstiftning har ej behandlats av kreditmarknadsutredningen men

bör överarbetas i anslutning till den nu verkställda översynen av beredskapslagstiftningen

på det penningpolitiska området. Jag har för avsikt att i annat

sammanhang återkomma härtill.

Mina ställningstaganden i det föregående innebär alltså, att jag såvitt nu

är i fråga funnit mig böra förorda en på kreditmarknadsutredningens förslag

byggd beredskapslagstiftning, omfattande dels en lag om likviditetskvoter

och kassakvoter och dels en lag om placeringskvoter.

Jag vill understryka, att mina förslag får ses som en modernisering och

kodifiering av förefintliga kreditpolitiska medel, motiverad av de större krav

vi i dag ställer på den ekonomiska politikens verkningsförmåga och att de

inte innebär ett avvisande av de senaste årens utveckling mot en rörligare

räntestruktur och ett ökat användande av marknadsoperationer. Jag kan

därför också ansluta mig till vad stabiliseringsutredningen i dess nyligen

avlämnade betänkande — vilket nu remissbehandlas — uttalat om önskvärdheten

av en politik som syftar till en ökning av kapitalmarknadens

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kiingl. Maj.ts proposition nr 52 år li)G2

funktionsduglighet. Detta har emellertid icke kommit mig att ändra ståndpunkt

beträffande behovet av de av mig nu förordade åtgärderna under den

period förslagen avser.

2. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital

Utredningen ville för sin del icke rekommendera några principiella förändringar

i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att stimulera utbudet

av långfristigt kapital, och jag är icke heller beredd att nu taga ställning

härtill. Utredningen föreslog emellertid en ändring av banklagens inlåningsrättsbestämmelser

i avsikt att underlätta affärsbankernas förvärv

av mera långfristiga obligationer, en rekommendation till riksgäldskontoret

att emittera för affärsbankerna lämpade fleråriga obligationer och åtgärder

för att främja bankernas engagemang i hypoteksinstitut samt pekade på

räntestrukturens betydelse för utbud av och efterfrågan på långfristigt kapital.

Med den syn på kreditpolitiken som nyss angivits är det naturligt för

mig alt först framhålla de möjligheter som skapas genom den rörligare

räntestruktur, med relativt högre räntesatser vid långfristiga placeringar,

som utredningen rekommenderar och vars betydelse understrukits i flera

remissyttranden. Ett steg i denna riktning togs redan under våren 1960, då

räntesatserna vid obligationsemissionerna steg starkare än avkastningen

vid placeringar på kortfristiga inlåningsräkningar. Det skulle visserligen

vara överdrivet att hävda att denna måttliga anpassning i räntestrukturen

skulle ensamt förklara de stora förvärven av obligationer från andra än

kreditinrättningar. Till dessa har säkerligen främst bidragit att emissionsräntorna

ansågs ligga på en toppnivå och i den mån detta övervägande

spelade in kan köpen ha varit en engångsomplacering, som konjunkturpolitiskt

var mycket lämpligt lokaliserad men som inte kommer att upprepas

omedelbart. Icke desto mindre finns det anledning att starkt betona

utredningens slutsats att den framtida räntepolitiken bör utformas med

hänsynstagande till räntedifferensernas inverkan på utbudet av och efterfrågan

på långfristigt kapital.

I detta sammanhang bör även något sägas om den statliga upplåningspolitiken.

Utredningen berör denna fråga i samband med diskussionen av

affärsbankernas intresse för mera långfristiga stats- och hypoteksobligationer

och föreslår härvid att riksgäldskontoret av statsmakterna formligen

rekommenderas att erbjuda affärsbankerna möjlighet att placera i lämpliga

obligationer. För mig synes det naturligt, att ge en sådan rekommendation

en mera allmän innebörd och fastslå, att den statliga upplåningspolitiken

är ett led i den allmänna ekonomiska politiken och att den bör

anpassas med hänsyn härtill. Upplåningens fördelning mellan långa och

korta lån och mellan banksystemet och marknaden utanför detta får bestämmas

med utgångspunkt från den rådande stabiliseringspolitiska målsättningen.

I detta syfte bör riksgäldskontoret erbjuda en serie upplånings
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

former med konstruktioner avpassade till olika långivargruppers behov och

med avkastningsvillkor som smidigt kan anpassas efter lägets växlingar.

Med hänsyn till det här diskuterade problemet — bristen på långfristigt

kapital — bör speciellt intresse riktas mot långfristiga upplåningsformei

som kan nå nya långivargrupper; ett försök i denna riktning var t. ex. spar

obligationslånet 1960. I den mån kortfristig upplåning måste utnyttjas äi

det önskvärt att möjligheterna till placering utanför banksystemet vidgas

genom att de 1960 påbörjade försöken med försäljning till företag av skattkammarväxlar

och korta obligationer drives vidare.

Den av utredningen diskuterade möjligheten att vidga utbudet på långfristig

kredit genom ökade långfristiga placeringar från affärsbankernas

sida har mött viss kritik från tillsynsmyndigheterna. Allmänt synes dock

kunna sägas att de icke obetydliga placeringar i medellånga obligationer och

lån med i realiteten lång löptid som företagits och kan komma att företagas

av affärsbankerna mot bakgrunden av bankernas jämfört med förhållandena

under tidigare perioder goda likviditet knappast ger anledning till

farhågor. Ändringar i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att

medverka till en mera långfristig inriktning av affärsbankernas kreditgivning

förutsätter däremot en prövning även utifrån andra synpunkter än

utredningen anlagt. Utredningen är medveten härom och inskränker sig till

att föreslå en mindre ändring i de i 62 § banklagen intagna inlåningsrättsbestämmelserna

och till att rekommendera en positiv inställning till bankernas

engagemang i hgpoteksinstitut.

Gemensamt för dessa båda förslag är att de visserligen bör innebära en

viss stimulans åt långfristigare affärsbanksplaceringar, men att verkningarna

sannolikt blir av mindre storleksordning. Ett ställningstagande till

dem måste därför i hög grad bli beroende av hur de skall bedömas från

andra utgångspunkter. Vad gäller bankernas engagemang i hypoteksinstitut,

har detta visat sig vara en värdefull form för tillfredsställande av särskilda

kreditbehov, t. ex. i fall då det varit fråga om särskilda risktyper (AB

Industrikredit, Svensk fartygskredit AB) och finansieringsproblem inom

en region (Stockholms intecknings garanti AB:s egnahemslånerörelse i

Norrland). Allmänt kan det hävdas att en utökning inom rimliga gränser

av antalet på kapitalmarknaden arbetande institutioner kan bidraga till

en för låntagarna fördelaktig konkurrens. Kravet på Kungl. Maj:ts tillstånd

för bankernas förvärv av delaktighet i hypoteksinrättningar utgör en tillräcklig

garanti för att sådana engagemang, som ju ingalunda kan jämföras

med aktieinnehav i industriföretag, även om de får större omfattning än

hittills varit fallet, icke tar i anspråk en olämpligt stor del av bankens resurser.

Den föreslagna förändringen i inlåningsrättsbestämmelserna skulle leda

till att vissa medellånga obligationer hänfördes till de placeringar, som

inte alls ställer krav på viss täckning med eget kapital. Som bank- och

fondinspektionen påpekat i sitt yttrande kan emellertid placering i sådana

obligationer medföra risker för beaktansvärda förluster eller avskrivnings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

behov. Härav kan man, enligt min mening, dra slutsatsen, att bankernas

förvärv av sådana obligationer knappast bör stimuleras just genom att

dessa ytterligare gynnas i inlåningsrättsreglerna. Jag kan därför inte ansluta

mig till utredningens förslag till ändring av 62 § banklagen.

3. Likviditets- och kassakvoter

Inledning

Innan jag övergår till att närmare redogöra för förslaget till lag om

likviditets- och kassakvoter, vill jag något uppehålla mig vid mina skäl för

att förorda att båda slagen av kvoter skall kunna förekomma samt vid frågan

om valet mellan överenskommelser eller rekommendationer å ena sidan

och tillämpning av den föreslagna lagen å den andra.

Utredningen lägger huvudvikten vid ett system av likviditetskvoter, d. v. s.

krav på en behållning av kassa, skattkammarväxlar, vissa obligationer och

andra likvida tillgångar i viss relation till förbindelserna. Denna form av

placeringsregler synes också bäst ägnad att påverka kreditgivningsförmågan

hos ett banksystem kännetecknat av en hög eller stigande likviditet.

Utredningen anför emellertid, att kassakvoter, d. v. s. krav på en viss minsta

behållning på räkning i riksbanken, kan komma att spela en viktigare

roll som kreditpolitiskt medel på en bättre balanserad kreditmarknad med

lägre likviditet hos banksystemet. Den rekommenderar därför att liksom i

den nu gällande kassareservlagen såväl likviditets- som kassakvoter bör

stå till förfogande.

Utvecklingen sedan utredningens arbete avslutats har stärkt argumentationen

för möjligheten att använda kassakvoter. Bankernas likviditet har

reducerats och inledande försök som gjorts att placera skattkammarväxlar

och korta obligationer utanför banksystemet pekar på möjligheter att i

framtiden i ökad grad påverka bankernas kassaställning. Banklikviditeten

är dock fortfarande hög och penningmarknaden utanför bankerna så obetydlig

att utredningens slutsats om likviditetskvoternas roll som den tills

vidare viktigaste formen av kvotregler kvarstår. Jag kommer därför även

för min del till slutsatsen, att kreditpolitiken alltefter lägets krav bör kunna

utnyttja likviditetskvoter eller kassakvoter eller en kombination av bådadera.

Utredningen har rekommenderat, att likviditets- och kassakvoter i första

hand baseras på överenskommelser mellan riksbanken och de berörda kreditinrättningarna.

Den föreslagna lagen om likviditets- och kassakvoter

skulle därmed få karaktären av en beredskapslag, att utnyttjas endast om

en tillfredsställande ordning icke kan åstadkommas på annat sätt. Även jag

kan ansluta mig till utredningens ståndpunkt att en lag i detta fall bör få karaktären

av en beredskapslag. Enligt min mening får emellertid distinktionen

mellan beredskapslag och en permanent tillämpad lag sin betydelse främst

genom att lagstiftningen föreslås omfatta även andra slag av banker än

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

bankaktiebolag. För bankaktiebolagens del pekar erfarenheterna på ett permanent

behov av i lag föreskrivna likviditetskvoter eller på överenskommelse

grundade kvoter av i allt väsentligt samma konstruktion.

De regler, som återfinnes i den nu gällande särskilda kassareservlagen

behöver ändras och kompletteras för alt tylla de krav som kan ställas på

en lagstiftning med det tidigare angivna syftet. Det förslag till lag om likviditets-

och kassakvoter som utredningen framlagt har till sina huvuddrag

godtagits av flertalet remissorgan. Jag finner också att en lagstiftning bör

genomföras i stort sett efter de av utredningen uppdragna linjerna. Det är

alltså frågan om en tidsbegränsad lag som ger möjlighet att föreskriva dels

likviditetskvoter för de kreditinrättningar som bedriver bankrörelse, och dels

kassakvoter för bankaktiebolag och postens bankrörelse. Bland annat med

hänsyn till synpunkter som framkommit under remissbehandlingen och till

erfarenheterna av utvecklingen på kreditmarknaden sedan utredningens arbete

avslutats har jag funnit det motiverat att på vissa punkter modifiera

det av utredningen framlagda lagförslaget. Detta gäller reglerna om förordnande

myndighet och lagens giltighetstid, behandlingen av utländska tillgångar

i likviditetskvotens tälj are och garantiförbindelser i kvoternas nämnare

samt det i lagen fastställda maximum för den krävda likviditetskvotens

storlek. Jag har även funnit den kritik beaktansvärd, som riktats mot

möjligheterna till godtycklig tillämpning i vissa fall, närmast med avseende

på sanktionsbestämmelserna och stadgandet om individuell dispens från

förordnandets föreskrifter.

Förordnande myndighet och giltighetstid

Förordnande enligt den nu gällande kassareservlagen skall utfärdas av

Kungl. Maj:t på framställning av fullmäktige i riksbanken. Mot en sådan

anordning invänder utredningen, att handhavandet av likviditets- och kassakvoterna

måste kunna snabbi och smidigt samordnas med övriga av riksbanken

disponerade kreditpolitiska medel. Den föreslår därför, att riksbanken

ensamt skall kunna lämna föreskrift om iakttagande av sådana kvoter.

Några remissinstanser har pekat på en viss motsägelse i att en lösning i

första hand skall sökas genom överenskommelser och att riksbanken, den

ena parten i en eventuell överenskommelse, disponerar tvångsåtgärderna.

Enligt min mening kan denna motsättning lösas genom alt man tillgriper

en konstruktion motsvarande den som för närvarande förekommer i t. ex.

ränteregleringslagen. Jag vill alltså förorda, att förordnande om tillämpning

av likviditets- eller kassakvoter skall kunna utfärdas av Kungl. Maj :t på

framställning av fullmäktige i riksbanken. Förordnandet skall ange vilka

grupper av kreditinrättningar som avses och, för varje grupp, om kraven

gäller likviditetskvoter, kassakvoter eller bådadera. Fixerandet av kvoternas

faktiska höjd inom det maximum som anges i lagen får sedan ske i av riksbanken

utfärdade tillämpningsföreskrifter. Det förutsältes alt dessa kan

förändras under förordnandets löptid för att anpassa kvotsättningen efter

det skiftande läget på kreditmarknaden. Tillämpningsföreskrifterna får

4 llihang till riksdagens protokoll l''J62. 1 samt. Nr 52

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

även omfatta de preciseringar av kvotkravens innebörd som är nödvändiga

samt regler för uppgiftslämnande och beräkningsmetoder.

I fråga om giltighetstiden för lagen om likviditets- och kassakvoter har jag

i och för sig ingenting att invända mot den femårsperiod som utredningen

föreslagit. Som kommer att framgå av vad jag anför i det följande, har jag

emellertid funnit det lämpligt att föreslå att en lag om placeringskvoler

ges en giltighetstid av tre år, fr. o. m. den 1 juli 1982 t. o. m. den 30 juni

1965. Ett nytt ställningstagande till den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

blir sålunda nödvändigt senast 1965. övervägande skäl talar därför

för att även lagen om likviditets- och kassakvoter göres giltig intill utgången

av juni 1965.

Av lagen omfattade kreditinrättningar

Utredningen har föreslagit, att likviditetskvoter skall kunna föreskrivas

för bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit, postsparbanken

och postgirokontoret. Under remissbehandlingen har motstridande

åsikter framkommit i fråga om den utvidgning av tillämpningsområdet som

förslaget innebär jämfört med den nu gällande särskilda kassareservlagen.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning, främst med tanke på det

bidrag till lagstiftningens effektivitet i vissa situationer som utvidgningen

innebär men också med tanke på den konkurrens som råder mellan de

olika slagen av bankinrättningar. Det skulle vara ägnat att väcka betänkligheter

om skärpta krav ställdes på affärsbankernas likviditet samtidigt

som övriga bankinrättningar kunde realisera likvida tillgångar. Jag är emellertid

angelägen att understryka, att tillämpningen av likviditetskvoter för

sparbanker och centralkassor måste få en i vissa avseenden annan karaktär

än beträffande affärsbankerna.

Det är, för det första, klart att det är affärsbankernas möjligheter till kreditexpansion

som i första hand behöver behärskas genom kreditpolitiska ingrepp.

Det är därför sannolikt, att likviditetskvotsförordnande ofta icke behöver

utfärdas för sparbanker och centralkassor. Så är också fallet om tillfredsställande

överenskommelser med likviditetsåtaganden eller andra placeringsregler

kunnat uppnås med dessa slag av bankinstitut liksom givetvis

om den lagstiftning om placeringskvoter, som jag skall behandla i det följande,

tillämpas på sparbankerna.

För det andra bör det fastslås, att kvotsättningen måste utformas annorlunda

för sparbanker och centralkassor än för affärsbanker. Jag kan härvid

instämma i utredningens uttalande att, medan kraftiga variationer i de

krävda likviditetskvoterna kan komma i fråga för affärsbankernas del, så

måste förändringar i de för sparbanker och centralkassor föreskrivna kvoterna

vara relativt små och fördelas över en längre period. Det kan givetvis

heller icke tänkas, att kvotkraven på sparbanker och centralkassor sättes

lika högt som för de större eller medelstora affärsbankerna. Det synes lämpligt

att detta kommer till uttryck redan i det maximum för likviditetskvotens

storlek som anges i lagen. Jag återkommer senare härtill.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Jag finner heller inga skäl att frångå utredningens förslag, att förordnande

om kassakvoter skall kunna omfatta endast bankaktiebolag och postens

bankrörelse men icke sparbanker och centralkassor. Kravet är riktat

mot tillgodohavanden i riksbanken. Sådana har hittills icke ägts av de sistnämnda

kreditinrättningarna, vilkas kassabehov i stället reglerats genom

insättningar i Sparbankernas bank respektive Jordbrukets bank. Dessa båda

centralinstitut kan givetvis i sin egenskap av bankaktiebolag underkastas

föreskrift om kassakvoter.

Jag vill härefter beröra vissa svårigheter som kan uppkomma vid en lilllämpning

av likviditetskvoter för centralkassornas del, och som sammanhänger

med den regionala utjämningen av jordbrukskasserörelsens resurser.

Några centralkassor redovisar således normalt en skuldsättning till Jordbrukets

bank medan andra har motsvarande fordringar på banken. Vid en

tillämpning av de regler för likviditetskvoternas beräkning som ur andra

synpunkter är lämpliga skulle de förstnämnda kassornas kvoter bli mycket

låga eller negativa. Då det från det allmännas synpunkt icke finns några

skäl att motarbeta eller omöjliggöra den regionala utjämningen, reser denna

vid användande av likviditetskvoter ett problem som måste lösas. Utredningen

har anfört, att den naturliga lösningen är, att likviditetskvotskraven

grundas på en överenskommelse och avser centralkassorna sammantagna.

Om man tvingas tillämpa likviditetskvotslagen på centralkassorna skulle

emellertid problemet, enligt utredningen, få lösas genom att vissa av centralkassornas

skulder till Jordbrukets bank undantages från de skulder som

skall utgöra en minuspost vid beräkningen av likviditetskvotens tälj are.

Jordbrukskasseförbundet har i sitt remissvar anfört, att man inte ens

på den av utredningen anvisade vägen skulle nå syftet att icke lägga hinder

i vägen för den regionala utjämningen. Förbundet understryker samtidigt

starkt den inbördes solidariteten inom jordbrukskasserörelsen, och framhåller

att en intern fördelning cenlralkassorna emellan av de eventuella kostnader,

som ett påtalbart överskridande av en för kassorna gemensam likviditetskvot

kan medföra, är lätt att åstadkomma men borde vara rörelsens

ensak. Med hänsyn härtill har jag övervägt möjligheten att centralkassorna

i själva lagen skulle behandlas som en enhet. Detta skulle emellertid icke

stå i god överensstämmelse med den syn på jordbrukskasserörelsens organisation

som kännetecknar den grundläggande lagstiftningen på detta område,

och jag vill därför föreslå en annan utväg. Enligt sanktionsbestämmelserna

i det av mig framlagda lagförslaget skall ett belopp motsvarande ränta

på underskottet erläggas vid underskridande av likviditetskvot. Vid av

centralkassa redovisat underskott bör riksbanken emellertid — under förutsättning

att cenlralkassorna sammantagna uppfyller likviditetskraven —- medge befrielse från sådan betalningsskyldighet.

I sammanhanget vill jag även beröra det problem —av samma art som det

nyss behandlade — som uppkommer genom det nära samband, vilket råder

mellan postsparbanken och postgirorörelsen, och som gör det naturligt att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

betrakta postens bankrörelse som en enda kreditinrättning. Även här bör

av formella skäl gälla att separata likviditetskvoter föreskrives för postsparbanken

och postgirot, men att man i praktiken ser till det sammanlagda resultatet

och att en eventuell tillämpning av sanktionsbestämmelserna sker

på samma sätt som ovan angivits i fråga om centralkassorna. Detta bör för

övrigt gälla även vid en eventuell tillämpning av kassakvoter.

Utredningens förslag innehåller vidare, i analogi med den nu gällande

kassareservlagen, bestämmelser som gör det möjligt att låta banker under

en viss storlek ej omfattas av förordnandet och även att undantaga viss

bankinrättning om särskilda skäl talar härför.

I reservationerna till betänkandet och i remissyttranden har dessa regler

kritiserats från två utgångspunkter. Om såsom utredningen förutser

den stora mängden mindre sparbanker undantages från förordnande om

likviditetskvoter, skulle dessa banker kunna erhålla en fördel i konkurrensen

med de små, lokala jordbrukskassorna. Härtill vill jag framhålla, att

som utredningen uttalar, ett undantagande av de mindre sparbankerna bör

kombineras med en rapportering över utvecklingen av deras likviditetsställning,

och att undantagandet närmast innebär att inga legala likviditetskrav

riktas mot varje mindre sparbank, lika litet som mot varje jordbrukskassa.

I kritiken av de föreslagna bestämmelserna har för det andra anförts,

att reglerna om undantagande allmänt skulle medge godtycklighet vid tilllämpningen

av lagen. Givetvis måste en avvägning göras mellan alltför stela

lagbestämmelser som kan göra tillämpningen orimligt hård för vissa kreditinstitut

och alltför elastiska bestämmelser som vid tillämpningen nödvändiggör

en serie diskretionära beslut och risk för godtycklighet. I föreliggande

fall anser jag emellertid de föreslagna reglerna lämpliga. Jag vill

peka på att bestämmelserna om undantagande måste meddelas av Kungl.

Maj :t och på att möjligheten till individuella undantaganden givetvis skall

användas endast då särskilda skäl talar härför.

Likviditetskvotens täljare

Likviditetskvoten beräknas som förhållandet mellan vissa angivna tillgångar

och samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. De tillgångar

som enligt utredningen skall inräknas i likviditetskvotens täljare består

av inneliggande kassa, inhemska checkar och postremissväxlar, nettofordringar

på riksbanken och andra inhemska bankinrättningar, statspapper och

obligationer utgivna av vissa hypoteksinstitut. Inräknandet av dessa tillgångar

har i stort sett icke mött några invändningar från remissorganens

sida och även jag kan ansluta mig till utredningens förslag i detta avseende.

Däremot har utredningens förslag till behandling av utländska tillgångar

och skulder mött gensagor från reservanter och i remissyttranden. Enligt

utredningen skulle utländska tillgångar icke ingå i de i lagtexten angivna

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

likvida tillgångarna. Bankerna skulle emellertid på en annan väg få möjlighet

att i tälj aren inräkna sådana tillgångar i en omfattning, som motiveras

av deras normala utrikesrörelse. Riksbanken skulle nämligen enligt

förslaget ha rätt att mildra beräkningsreglerna och bl. a. medge, att tillgångar

utöver de i lagtexten nämnda finge inräknas. Utredningens avsikt

var att ge ett bidrag till att valutareserven i så hög grad som möjligt koncentrerades

till riksbanken, något som vore önskvärt med hänsyn till att i

internationell praxis endast centralbankens behållning av guld och valutor

inräknas i ett lands valutareserv och att endast den av riksbanken förvaltade

delen av valutareserven är omedelbart tillgänglig för att möta påfrestningen

vid en valutautströmning. Den föreslagna rät Len för riksbanken att

mildra beräkningsreglerna skulle enligt utredningen utnyttjas för att nå det

sålunda avsedda resultatet i fråga om valutabehållningarna.

Reservanter i kommittén liksom flera remissinstanser har kritiserat utredningens

ställningstagande i denna fråga och hävdat att bankernas utländska

tillgodohavanden bör ingå i likviditetskvotens tälj are. Fullmäktige

i riksbanken ansluter sig i princip till utredningens resonemang, men föreslår

att bankernas kortfristiga nettotillgodohavanden i lagtexten explicit

anges som ingående i tälj aren samtidigt som riksbanken enligt en särskild

bestämmelse skulle erhålla rätt att fastställa en övre gräns för det belopp

till vilket en banks kortfristiga tillgodohavanden i utländsk valuta får inräknas.

Jag finner de framförda skälen mot att affärsbankerna förvaltar en mycket

väsentlig del av vår valutareserv värda stort beaktande. Trots vad vissa

remissinstanser anfört torde det kunna hävdas, att man vid seriösa internationella

jämförelser är hänvisad till att utnyttja siffror för de av centralbankerna

eller speciella valutafonder förvaltade valutareserverna och

att ett lands valutaställning bedömes utifrån dessa reservers storlek och

förändringar. Det är också uppenbart, att bankerna kan utnyttja möjligheterna

till kortfristiga placeringar i utlandet så, att riksbankens och riksgäldskontorets

operationer på den svenska penningmarknaden motverkas

och räntebildningen på t. ex. skattkammarväxlar i hög grad påverkas på

ett med hänsyn till våra målsättningar irrationellt sätt.

Jag drar härav den slutsatsen, att en viss begränsning bör kunna ske av

den omfattning i vilken bankernas, d. v. s. i detta sammanhang affärsbankernas,

behållningar av utländsk valuta inräknas bland de likvida tillgångarna.

Riksbankens förslag till bestämmelser synes här utgöra en god utgångspunkt.

Det måste emellertid ur allmänna synpunkter anses olämpligt,

om de föreslagna maximibeloppen skulle fastställas individuellt för

varje bank. Trots den växlande karaktären av bankernas utrikesrörelse synes

det därför mera tillfredsställande, att i tillämpningsföreskrifterna anges

er. viss del av den krävda nettosumman likvida tillgångar, till vilken

tillgodohavanden i utländsk valuta får inräknas. I tillämpningsföreskrifterna

får också lämnas närmare regler om vad som i delta sammanhang avses

med termen kortfristig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Jag vill följaktligen föreslå att kortfristiga tillgodohavanden hos utländska

banker och bankirer jämte i riksbanken rediskonterbara utländska växlar

får ingå i likviditetskvotens täljare samtidigt som kortfristiga skulder

och rediskonterade växlar av samma slag behandlas som en avdragspost

vid beräkningen av täljaren. Därtill intages en särskild bestämmelse enligt

vilken det i tillämpningsföreskrifterna kan föreskrivas, att nettotillgångar

i utländsk valuta icke får inräknas i den mån de överstiger eu viss andel av

likviditetskvotens nämnare.

Enligt utredningsförslaget skulle vissa modifikationer kunna medges vid

beräkningen av tälj aren innebärande, att denna kunde bli större än vid

en tillämpning av huvudreglerna. Avsikten var bl. a. att medge, att utländska

tillgångar inräknades till visst belopp och att undantaga vissa av cenlralkassornas

skulder för att skydda den regionala utjämningen inom jordbrukskasserörelsen.

Med de lösningar av dessa problem som jag nu föreslagit

skulle behovet av modifikationer med dessa syften bortfalla. Kvar står

då de ytterligare föreskrifter som kan erfordras med tanke på den statistiska

klassifikationen av tillgångar och skulder och vid gränsfall som ej kan

förutses. Regleringen av sådana spörsmål torde naturligt falla under tilllämpningsföreskrifterna,

som enligt vad jag nyss föreslagit skall utfärdas

av riksbanken. Med den nämnda begränsningen av det avsedda användningsområdet

bör stadgandet sålunda kvarstå med angivande av att ifrågavarande

medgivanden kan göras i tillämpningsföreskrifterna.

Likviditetskvotens nämnare

Utredningens förslag om beräkningen av likviditetskvotens nämnare har

endast på en punkt diskuterats av remissorganen, nämligen i vad avser frågan

huruvida av bankerna utfärdade garantiförbindelser skall ingå eller

icke. Bank- och fondinspektionen har understrukit det redan av utredningen

diskuterade förhållandet, att utfärdande av garantier ofta utgör ett direkt

surrogat för krediter och en av de närmast till hands liggande metoderna

att kringgå en kreditåtstramning. Siffrorna över förändringarna i utestående

garantiförbindelser visar också markanta ökningar under kreditåtstramningsperioderna

1955—1956 och 1960 och en nedgång däremellan. Garantiförbindelserna

bör därför ingå bland de skulder i förhållande till vilka

likviditetskvotskravet ställes.

För övrigt bör två mindre förändringar göras i de av utredningen föreslagna

reglerna för beräkningen av likviditetskvotens nämnare. Bland de förbindelser

som icke skulle ingå i denna finnes angivet förlagslån, beträffande

vilka Konungen medgivit, att de må erhålla viss likställighet med eget kapital.

Det synes lämpligare att som villkor för undantagandet av förlagslån

ställes, att det genom medgivande jämlikt 62 § banklagen och motsvarande

stadganden i sparbankslagen och lagen om jordbrukskasserörelsen icke

skall anses som inlåning. Vidare bör de modifikationer i nämnarens omfattning

som enligt förslaget skulle kunna göras i förordnandet i stället hänföras

till tillämpningsföreskrifterna, varvid det förstås att de endast skall tjä
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 52 år 1962

na de begränsade syften som enligt vad som nyss sagts gäller för möjligheterna

till modifikation av tälj aren.

Kvotsättningen vid likviditetskvoter

Enligt utredningen skall olika kvoter kunna fastställas dels för de olika

typerna av kreditinstitut och dels inom varje typ för olika storleksgrupper.

Vidare skall särskild kvot kunna fastställas för inrättning vars rörelse är av

speciell karaktär. Den sistnämnda differentieringsmöjligheten förutses i

praktiken komma i fråga endast för bankaktiebolag. Utredningen föreslår

vidare, att en högsta gräns på 60 procent fastställes för de likviditetskvoter

som kan föreskrivas. Det förutsättes dock att detta maximum kan bli aktuellt

endast för de större affärsbankerna och postgirot, medan betydligt lägre

kvotkrav i förekommande fall skulle ställas på centralkassor och sparbanker.

Likviditetsutvecklingen sedan utredningens arbete avslutades och den kritik

som vissa remissorgan framfört har föranlett mig att avvika från utredningens

förslag i vad gäller kvotsättningen. Utredningens ställningstagande

till det maximum, som borde anges för den krävda likviditetskvotens stoilek

grundades på likviditetsläget vid utgången av 1958 — vilket motsvarade

en genomsnittlig kvot för bankaktiebolagen på 38,1 procent och de tendenser

till en snabb ökning av bankernas likvida tillgångar som syntes komma

att prägla utvecklingen under 1960. Sedan dess har, som jag inledningsvis

påpekade, en stark reduktion skett i affärsbankernas likviditet såväl

absolut som relativt. Vid slutet av 1960 uppgick den genomsnittliga likviditetskvoten

för affärsbankerna beräknad enligt utredningens metod till

34,8 procent och enligt de av mig nyss föreslagna reglerna med garantiförbindelserna

inräknade i nämnaren till ungefär 32,5 procent. Det torde visserligen

vara för tidigt att av utvecklingen under 1960 dra den slutsatsen, att

möjligheten till en stark ökning av affärsbankernas likviditet kan uteslutas

under den förra hälften av 1960-talet. Men det kvarstår, att utgangssitualionen

visar lägre likviditetssiffror än utredningen räknade med. Även med

hänsyn tagen till att de genomsnittliga likviditetssiffrorna för storbankerna

ligger några procentenheter högre än genomsnittet för samtliga affärsbanker

ocli till behovet av en viss marginal synes maximum kunna sättas lägre än

utredningen föreslagit. Jag har därför stannat för att löreslå ett maximum

av 50 procent i stället för av utredningen föreslagna 60 procent. EU maximum

av 50 procent motsvarar för övrigt mycket nära det som gällde enligt den

särskilda kassareservlagen före sänkningen med fem procentenheter 1960.

Som jag tidigare framhållit, anser jag det lämpligt att i lagtexten ett särskilt

lägre maximum anges för de likviditetskvoter som kan krävas av sparbanker

och centralkassor. Härvid bör följande beaktas. Centralkassornas genomsnittliga

likviditetskvot — mot vilken kraven enligt vad som tidigare

sagts i praktiken skulle ställas — utgjorde vid utgången av 1958 15,1 procent

och vid utgången av 1960 17,9 procent. Sparbankernas genomsnittliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

5G

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

likviditetskvot var vid utgången av 1958 12,0 procent och vid utgången av

1960 12,5 procent. Det synes även som om en tendens till minskning av olikheterna

mellan de olika sparbankerna gjort sig gällande. Mot bakgrunden av

dessa siffror och vad som ovan sagts om tillämpningen av likviditetskvoter

för centralkassor och sparbanker har jag beslutat föreslå att maximum i

detta fall fastställes till 25 procent.

Kassakvotens konstruktion

Såsom skäl för att möjligheten att föreskriva kassakvoter skall ingå i den

föreslagna lagstiftningen har utredningen anfört bl. a., att en press mot bankernas

kassaställning i framtiden kan tänkas komma att spela en större roll

som ett led i kreditpolitiken än som varit fallet dittills under efterkrigstiden.

Operationer syftande till att påverka bankernas kreditgivning på denna väg

kunde väntas vinna i effektivitet på ett ofta avgörande sätt, om de kunde

utföras mot bakgrunden av ett bestämt krav på att bankerna skall iakttaga

en viss kassakvot. Detta resonemang — som ännu vid början av 1960 kunde

anses föga tillämpligt under en förutsebar framtid — har vunnit i styrka

genom erfarenheterna från 1960, då bankerna för första gången på länge

mötte svårigheter att mobilisera kassamedel.

Av de remissorgan som godtagit lagen i vad avser likviditetskvoter har

inget riktat sig mot att kassakvoter skall ingå i lagen. Däremot har i olika

yttranden hävdats, förutom att även sparbanker och centralkassor skall

kunna underkastas kassakvoter, dels att ett lägre maximital än av utredningen

föreslagna 15 procent skall fastställas, dels att räntegottgörelse skall

lämnas på de i riksbanken innestående kassamedlen, dels att sedelinnehavet

skall få inräknas i kassakvotens tälj are och dels att i fråga om Sparbankernas

bank och Jordbrukets bank skulder till sparbanker respektive centralkassor

icke skall inräknas i kassakvotens nämnare. Härom vill jag anföra

följande.

Ett maximum av 15 procent innebär en radikal sänkning från det som

gäller enligt den nuvarande särskilda kassareservlagen, för närvarande 45

procent. Att även 15 procent kan förefalla högt torde huvudsakligen bero

pa att vår penningmarknad — och utlandet — numera erbjuder bankerna

så goda kortfristiga placeringsmöjligheter, att de pressat ner sin faktiska

kassahållning i riksbanken till, ofta, några tiotals miljoner kronor. En sådan

siffra kan dock inte läggas till grund för en bedömning av rimligheten i

det föreslagna maximitalet.

I det närmaste alla kreditpolitiska åtgärder påverkar mer eller mindre

direkt bankernas vinster och det är i själva verket meningslöst att tala ora

bankernas räntabilitet under förutsättning av en neutral räntepolitik. Att

just i ett fall vid användningen av kassakvoter, ge affärsbankerna kompensation

genom en i lagen bestämd räntegottgörelse på i riksbanken inneMå •

ende medel bör icke komma i fråga. Visserligen kan situationer återigen inträda

då bankernas räntabilitet är relativt låg. Mer aktuellt är emellertid,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

att affärsbankernas höga vinster utgör ett incitament till en räntenivåuppdrivande

konkurrens om inlåningsmedlen med andra slag av bankinrättningar.

Vad gäller sedelinnehavet skulle ett inräknande av detta i kassakvoten

icke medföra någon fördel för bankerna i allmänhet. Det enda resultatet

skulle vara att riksbanken, för att nå samma kreditpolitiska effekt, skulle

få sätta minimitalet för kassakvoten högre under hänsynstagande till bankernas

relativt stabila sedelinnehav. Däremot skulle ett inräknande av sedelbehållningen,

som utredningen framhåller, medföra stora svårigheter att

fastställa kassakvotens tälj are varje dag. Av erfarenheterna från den särskilda

kassareservlagens tillämpning åren 1950—52 framgår att möjlighet

till en sådan daglig beräkning bör finnas.

Vad gäller fastställandet av kassakvotens nämnare för Sparbankernas

bank och Jordbrukets bank vill jag erinra om att undantagandet av sparbanker

och centralkassor från kassakvotbestämmelser bl. a. motiverats av

att de båda centralinstituten i sin egenskap av bankaktiebolag kan beröras

av förordnande om kassakvot. Med tanke härpå förefaller det inte rimligt

att undantaga skulder till sparbanker respektive centralkassor vid bestämningen

av kassakraven.

Med hänsyn till det nu anförda finner jag således att kritiken mot utredningens

förslag med avseende på kassakvotens konstruktion icke bör föranleda

någon ändring av förslaget i denna del.

Sanktionsbestämmelserna

Sanktionsreglerna i utredningens lagförslag innebär, att en bank som

icke fyllt uppställda likviditets- eller kassakvotskrav av riksbanken skulle

kunna åläggas att till denna gälda ränta å underskottet. Räntan skulle beräknas

efter i lagen intagna regler och i förordnandet angiven räntesats,

vars maximum dock skulle anges i lagen. Detta maximum skulle vid likviditetskvoter

utgöra fyra procent och vid kassakvoter vara tre procentenheter

över riksbankens officiella diskonto. Utredningen har också förutsatt,

att det vid likviditetskvoter och — ehuru mindre sannolikt — vid

kassakvoter kan visa sig lämpligt att låta över- och underskott i förhållande

till de ställda kvotkraven utjämnas över en längre period.

Jag har ingenting att invända mot de föreslagna beräkningsreglerna eller

bestämningen av maxima för räntesatserna. Det förhållandet att förordnande

enligt vad jag nyss föreslagit skall utfärdas av Kungl. Maj :t gör det

emellertid rimligare, att beloppet utgives till statsverket. Nyssnämnda förhållande

bör också föranleda, att bestämmandet av räntans höjd inom i lagen

angivet maximum liksom föreskrift om utjämning över flera perioder av

över- och underskott får lämnas i av riksbanken utfärdade tillämpningsföreskrifter.

En mera väsentlig förändring, som jag ansett böra göras i utredningens

förslag, är att utgivande av ett belopp som motsvarar ränta blir en automatisk

påföljd av underskott i likviditets- eller kassakvot. Den av utredningen

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

föreslagna konstruktionen innebär, att riksbanken i varje fall av bristande

uppfyllelse av kvotkraven skulle pröva huruvida erläggande av ränta vore

motiverad eller ej. Även enligt mitt förslag bör dock möjlighet finnas för

fullmäktige i riksbanken att medgiva, att påföljden ej skall inträda.

Sådan dispens bör enligt vad förut sagts regelmässigt ges åt centralkassa

för jordbrukskredit under förutsättning att centralkassorna sammantagna

uppfyller likviditetskraven. Så bör även ske vid av postsparbanken eller

postgirot redovisat underskott, under förutsättning att den andra institutionen

uppvisar ett lika stort eller större överskott. Dispensmöjligheten

bör för övrigt i undantagsfall utnyttjas vid oförutsedda händelser som påverkat

en kreditinrättnings likviditet och vid individuella övergångssvårigheter

under tiden närmast efter utfärdandet av ett förordnande. Den

bör enligt min mening även kunna ersätta den av utredningen föreslagna

möjligheten att i individuella fall med hänsyn till särskilda omständigheter

medgiva avvikelser från meddelat förordnande. Härigenom och genom den

av mig föreslagna utformningen av sanktionsbestämmelserna synes de risker

för en godtycklig tillämpning som förut berörts kunna reduceras, medan

möjligheterna kvarstår att taga hänsyn till särskilda svårigheter som

kan föreligga för ett kreditinstitut.

4. Placeringskvoter

Inledning

Någon lagstiftning om kreditpolitiska placeringsregler för andra kreditinrättningar

än bankaktiebolagen existerar för närvarande icke. De placeringsregler

av detta slag som tillämpas för försäkringsbolag och sparbanker

har tillkommit på riksbankens initiativ som ett led i strävandena

att tillgodose bostadsproduktionens anspråk på långsiktigt kapital och att

i möjligaste mån begränsa statens likviditetsskapande upplåning hos affärsbanker

och riksbanken. Det kan icke sägas, att målsättningen härvid

varit att bereda staten och bostadsproduktionen generellt lägre räntekostnader

än vad som varit marknadsmässigt rimligt i förhållande till de räntor

som betalats av övriga låntagare. Däremot är det givetvis riktigt att placeringsreglernas

existens i vissa lägen gjort det möjligt att undvika en snabb

räntestegringsprocess, vars resultat vid rådande knapphet på kapital kunnat

vara mycket besvärande.

Av skäl som jag redovisat i det föregående anser jag det nödvändigt, att

vissa placeringsregler med samma syfte som riksbankens nyssnämnda rekommendationer

tills vidare iakttages av kapitalmarknadsinstituten. Detta

innebär icke att i lag fastställda placeringsregler nödvändigtvis behöver

tillämpas. De skäl som utredningen anfört för att man i första hand bör

utnyttja möjligheterna till att genom samråd och överenskommelser mellan

riksbanken och kreditinstituten säkerställa en tillfredsställande placeringsfördelning

synes mycket starka. Medan det i fråga om likviditets- och kassa
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

kvoter inte föreligger några större svårigheter att klart bestämma beräkningsregler

och att strikt tillämpa de krav som uppställs, är det vid placeringsregler

av här diskuterat slag däremot avgjort lämpligare med ett kontinuerligt

samråd om den faktiska placeringsutvecklingen i förhållande till

den rekommenderade eller överenskomna och med ett smidigt ställningstagande

till avgränsningen i detalj av de prioriterade tillgångarna. Jag kan

därför ansluta mig till utredningens uppfattning, att utnyttjandet av en

lagstiftning om placeringskvoter bör ses som en yttersta resurs, avsedd att

tillgripas endast då andra möjligheter uttömts.

I den närmare utformningen av förslaget till placeringsregler har jag

funnit mig i allt väsentligt kunna ansluta mig till utredningens förslag om

placeringskvoter gällande försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken,

postgirot och allmänna pensionsfonden. Placeringskvoten utgör ett minimikrav

på den del av nettoökningen av tillgångarna som består av krediter till

staten och bostadsbyggandet. Utredningsförslaget innehåller därutöver ett

stadgande som under vissa förutsättningar skulle göra det möjligt för Kungl.

Maj :t att skärpa för affärsbankerna gällande likviditetskvoter. Denna bestämmelse

är enligt min mening överflödig med den utformning likviditetskvotslagen

erhållit i mitt förslag.

Giltighetstid och förordnande myndighet

Den av utredningen föreslagna giltighetstiden för en beredskapslag om

placeringskvoter — tre år — förefaller väl avvägd. Under denna tid synes

tillräckliga erfarenheter kunna vinnas rörande de faktorer, som påverkar

behovet av en lagstiftning av ifrågavarande slag, nämligen effekterna av en

ränte- och upplåningspolitik, som syftar till att stimulera tillgången på långfristigt

kapital, utvecklingen av försäkringssparande! efter pensionsreformen

och placeringspreferenserna hos allmänna pensionsfondens fondstyrelser.

Jag förordar således, att lagen får en giltighetstid omfattande perioden

den 1 juli 1962—den 30 juni 1965.

Utredningen har föreslagit, att förordnande om placeringskvoter skall utfärdas

av Kungl. Maj:t på framställning av fullmäktige i riksbanken eller

efter deras hörande. Förordnandet skulle angiva för vilka slag av kreditinstitut,

bland de av lagen omfattade, placeringskvoter skall tillämpas. De

krävda placeringskvoterna skulle däremot, inom det i lagen bestämda maximitalet,

fastställas i av riksbanken utfärdade tillämpningsföreskrifter. I

dessa föreskrifter skulle även ges mera detaljerade regler om rapportering,

beräkningsmetoder o. s. v.

För min del finner jag det lämpligare, att fastställandet av de krävda

kvoternas storlek sker i det av Kungl. Maj:t utfärdade förordnandet. Det

torde nämligen vid placeringskvoter inte föreligga samma behov som vid

likviditets- eller kassakvoter alt relativt ofta och i nära samordning med

andra kreditpolitiska åtgärder kunna anpassa kvotsättningen till det växlande

läget på kreditmarknaden.

Några övertygande skäl att frångå den tidigare principen, att tillämpning
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

en av en kreditpolitisk beredskapslag göres beroende av en prövning hos både

Kungl. Maj :t och riksbanken, föreligger enligt min mening icke. Förordnande

om placeringskvoter skall alltså enligt mitt förslag kunna utfärdas

av Kungl. Maj:t efter framställning från fullmäktige i riksbanken. Tillämpningsföreskrifterna,

som icke kommer att innehålla de viktiga bestämmelserna

om de krävda kvoternas höjd, får utfärdas av riksbanken, vilken

även får omhänderha den löpande tillsynen över tillämpningen.

Av lagen omfattade kreditinrättningar

Det är uppenbart att man bör undvika att relativt hårda krav ställes på

placeringsinriktningen hos vissa av de på kapitalmarknaden arbetande institutionerna,

medan andra institutioner icke ger ett rimligt bidrag till finansieringen

av de prioriterade kreditbehoven. Detta innebär icke nödvändigtvis,

att placeringskvotslagen behöver tillämpas på alla typer av kapitalmarknadsinstitut

eller att det ens är nödvändigt att i alla fall arbeta med

överenskommelser eller rekommendationer. Postbanken har t. ex. i allmänhet

koncentrerat sin långivning på prioriterade ändamål i en omfattning

som under 1950-talet gjort det inaktuellt att låta den omfattas av

någon rekommendation. Ett annat exempel utgör de mindre sparbankerna,

för vilka någon löpande statistik icke förelegat. De har visserligen

omfattats av de rekommendationer som riktats till sparbankerna,

men det har ansetts tillräckligt att inskränka sig till att relativt långt i efterhand

se på placeringsinriktningen hos gruppen som helhet.

Lagen bör emellertid, i enlighet med utredningens förslag, ge möjlighet

att föreskriva piaceringskvoter för alla väsentliga grupper av kapitalmarknadsinstitutioner:

försäkringsbolagen, sparbankerna, postsparbanken, postgirot

och allmänna pensionsfonden. De invändningar mot medtagandet av

olika slag av institut som framförts av reservanter inom utredningen och

av vissa remissinstanser är enligt min mening ofta av intresse vid bedömningen

av lagens tillämpning i olika fall, men motiverar icke att någon

institutsgrupp undantages från möjligheten att genom förordnande underkastas

skyldigheten att iakttaga placeringskvoter. Jag vill härom närmare

anföra följande.

En särställning intar den i herr Wärns reservation ingående argumentationen,

att försäkringsbolagens inbegripande skulle strida mot en av försäkringslagstiftningens

grundprinciper, den s. k. skälighetsprincipen. Vissa

remissinstanser bär t. o. m. härur dragit slutsatsen att mellan placeringskvotslagen

och lagen om försäkringsrörelse föreligger en konflikt av sådan

art att ett accepterande av den förra skulle kräva förändringar i den senare.

Jag kan inte finna, att föreskrifterna i den föreslagna placeringskvotslagen

i nagot avseende skulle vara oförenliga med den i 263 § lagen om försäklingsiörelse

uttryckta skälighetsprincipen, vilken, som utredningens majoritet

understryker, syftar att gentemot försäkringsbolaget värna försäkringstagarens

ställning. Det är en annan sak, att skälighetsprincipen liksom bl. a.

flera bestämmelser inom skattelagstiftningen ger uttryck för det allmännas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Cl

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

intresse att underlätta för medborgarna att bygga upp ett tillfredsställande

försäkringsskydd och att stimulera försäkringssparande!. Från denna synpunkt

skulle kreditpolitiska åtgärder som på ett diskriminerande sätt riktade

sig mot just försäkringsbolagens placeringsmöjligheter kunna te sig

särskilt betänkliga. Detta kan dock inte berättiga till slutsatsen att just försäkringsbolagen

icke kan omfattas av en allmän beredskapslag om placeringskvoter.

Beträffande sparbankerna har hävdats, att deras placeringar traditionsenligt

är inriktade på bostadsfinansiering i så hög grad att ett inbegripande

av dem under en placeringskvotslag vore överflödigt. Som utredningen påpekat

har emellertid variationerna i sparbankernas placeringsinriktning

ingalunda varit oväsentliga ur kreditpolitisk synpunkt. Den traditionella

dominansen för bostadsfinansieringen ger emellertid anledning förmoda, att

del normalt skall visa sig möjligt att uppnå en tillfredsställande lösning genom

överenskommelser. Om den inbördes solidariteten inom sparbanksrörelsen

tillåter, att man därvid i stort sett tar sikte på resultaten för sparbankerna

som helhet, synes knappast någonting finnas att invända häremot.

Mot tillämpningen av en placeringskvotslag på sparbankerna har även

invänts, att vissa sparbanker visar en placeringsinriktning med en högre

andel jordbrukskrediter än som är vanligt inom sparbanksväsendet. Utredningens

analys av de enskilda sparbankernas placeringsstruktur visar emellertid

att detta icke gäller de större bland dem. Beträffande de mindre sparbankerna

kan det vidare enligt min mening hävdas, att en tillämpning av

placeringskvotslagen bör undvikas redan pa grund av att de kreditpolitiska

fördelar som står att vinna synes alltför små i förhållande till de administrativa

svårigheter som skulle uppstå. Med tanke härpå har även i placeringskvotslagen

intagits en regel som möjliggör, att sparbanker under en viss

storlek undantages från förordnande om placeringskvoter. Vid en begränsning

till de större sparbankerna, t. ex. de vilkas omslutning överstiger 20

miljoner kronor, synes de särskilda problemen till följd av de naturliga olikheterna

mellan olika sparbankers placeringsstruktur icke utgöra något avgörande

hinder mot tillämpningen av placeringskvoter. Ett liknande undantag

bör för övrigt av samma skäl göras för de mindre försäkringsbolagen.

Det torde få lämnas Öppet om man härvid bör göra avgränsningen efter

storlek eller så att tillämpningen inskränkes till s. k. riksbolag.

Postsparbankens och postgirots innefattande under lagen, finner jag befogade

framför allt av principiella skäl. Jag vill tillägga, att de båda institutionerna

även i delta sammanhang bör ses som en enhet och att vad som

i det föregående sagts härom i samband med likviditetskvotslagen bör äga

tillämpning.

Allmänna pensionsfonden bar redan inträtt i rollen som den största placeraren

på den svenska kapitalmarknaden. Varje arrangemang med andra

institut syftande till alt bereda en särställning åt vissa låntagare kunde lätt

göras ineffektivt genom variationer i fondens placeringar. Alt fonden måste

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

beaktas i sådana fall har icke heller bestritts. De remissinstanser som avstyrkt,

att fonden inordnas under placeringskvotslagen har emellertid hänvisat

till att fondreglementets krav på placering i obligationer i förening

med riksbankens emissionskontroll inskränker placeringsmöjligheterna i så

hög grad att eventuella placeringskvoter knappast skulle fylla något syfte.

För min del finner jag det angeläget att fastslå, att allmänna pensionsfondens

placeringsregler icke har något kreditpolitiskt syfte. De avser i

stället att hindra, att fonden får en olämplig organisation genom att uppträda

direkt som långivare till en stor mängd företag. Fondens långivning får därför

ske på ett indirekt sätt genom förvärv av obligationer och lån till hypoteksinstitut.

Detta förutsätter givetvis, att obligationsmarknaden direkt eller

indirekt öppnas för nya låntagargrupper, och att mellanhandsinstitutioner

av typen AB Industrikredit aktiviseras och utbygges. En utveckling i denna

riktning sker uppenbarligen redan, och jag förutser att den kommer att fortsätta.

Den enligt min mening väl grundade avgränsningen av allmänna pensionsfondens

placeringsobjekt kan emellertid inte få motivera, att fonden ej inbegripes

under placeringskvotslagen. Först kan anmärkas, att det inte är

helt riktigt att fondens placeringar måste utgöras av obligationslån. Kommunlån

och vissa andra reverslån är t. ex. också en tillåten och utnyttjad

placeringsmöjlighet. Vidare kan hänvisas till att placeringskvoter inte nödvändigtvis

behöver vara kombinerade med emissionskontroll i fråga om

obligations- och förlagslån. Även om dessa förutsättningar vore uppfyllda,

skulle emissionskontrollen dock icke ge möjlighet att i tillräcklig grad påverka

allmänna pensionsfondens placeringsinriktning. Fondstyrelserna är icke

hänvisade till att placera i nyemitterade obligationer, ehuru den stora mängden

av kapitalmarknadsinstitutens obligalionsköp traditionellt består av

sådana. Fondstyrelserna är inte heller de enda köparna av nyemitterade

obligationer och det vore olämpligt om emissionskontrollen alltför mycket

fick inriktas på att påverka pensionsfondens placeringar. Andra placerares

efterfrågan på oprioriterade obligationer måste tillgodoses i rimlig grad för

att inte en aktiv marknad för industriobligationer skall motverkas och näringslivets

långfristiga upplåning tvingas över till ur alla synpunkter mindre

lämpliga former.

Avgränsningen av de prioriterade tillgångarna

Utredningens prioriteringsprincip är klar och logiskt motiverad: prioriteringen

skall gälla statens upplåning och finansieringen av nyproduktionen

av bostäder. Storleken av statens och bostadsproduktionens kreditbehov

är bestämd genom statsmakternas beslut om statens utgifter och inkomster

och om bostadsbyggandets omfattning. Kreditpolitikens uppgift är att bidraga

till att hålla efterfrågan på varor och tjänster på den nivå som svarar

mot ett fullt utnyttjande, men icke mer, av våra ekonomiska resurser.

Den samhällsekonomiska avvägningen när det gäller statens utgifter och

bostadsbyggandets volym bör ske i samband med statsmakternas beslut här
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962 6»

om. Ur kreditpolitik synpunkt kan de motsvarande kreditbehoven betraktas

som givna storheter. Genom en prioritering avgränsad på föreslaget sätt

får kreditpolitiken bättre möjligheter att via finansieringen verka på den

efterfrågan som inte hänför sig till staten eller bostadsbyggandet.

En huvudlinje i remisskritiken mot utredningens avgränsning av prioriteringsområdet

har varit, att andra investeringsändamål är lika viktiga ur

samhällets synpunkt som statens investeringar och bostadsbyggandet. Olika

remissinstanser pekar på olika slag av krediter som bör beredas plats inom

det prioriterade området, t. ex. jordbrukskrediter, krediter för med bostadsbyggandet

sammanhängande kommunala investeringar, lån för ombyggnad,

sanering och reparation av äldre bostadsfastigheter, kommunala investeringar

överhuvudtaget o. s. v. Landsorganisationen å sin sida accepterar visserligen

utredningens förslag som en tillfällig lösning men avstyrker, att

statens upplåning i princip ges en prioriterad ställning. För bostadsfinansieringens

del rekommenderas en utredning om möjligheterna att stabilisera

bostädernas räntekostnader.

Vad här anförts ur remisskritiken visar enligt min mening, att man inte

kan hävda, att de kreditbehov som enligt utredningen skulle prioriteras

motsvaras av investeringar som allmänt sett skulle vara mera samhällsviktiga

än många andra. Avsikten med utredningens förslag är emellertid

icke att skapa ett permanent prioriteringssystem på kapitalmarknaden, gynnande

ett kanske med tiden växlande urval kvalificerat samhällsviktiga ändamål.

En ambitiös selektiv målsättning av'' detta slag skulle rimma illa med

huvudlinjerna i dagens ekonomiska politik. Placeringskvotslagen avses i

stället tjäna ett stabiliseringspolitiskt syfte genom att möjliggöra att finansieringen

av i andra former reglerade investeringar tillgodoses, medan begränsningen

av krediterna till övriga ändamal kan utnyttjas som ett medel

i den politik som syftar till samhällsekonomisk balans. Utgående från denna

syn på placeringskvotslagens uppgift synes den av utredningen föreslagna

gränsdragningen för de prioriterade krediterna lämplig.

En förutsättning för mitt ställningstagande är därvid att lagstiftningen

om placeringskvoter är begränsad i tiden på sätt som tidigare angivits och

alt ett nytt ställningstagande till placeringsreglerande ingrepp på kapitalmarknaden

och prioriteringsarrangemang sålunda kommer att ske inom en

icke alltför avlägsen framtid. Del är min förhoppning, att utvecklingen på

kreditmarknaden kommer att gå mot en successivt bättre balans, som innebär

ett försvinnande av de olägenheter som följer av alt odiskutabelt samhällsviktiga

investeringar hos t. ex. kommunerna, jordbruket och industrin

lämnas utanför den prioriterade sfären. Det förefaller mig från denna synpunkt

avgjort vara att föredraga, att prioriteringen successivt avvecklas

i stället för att en allt vidare krets av kreditbehov inrangeras i den prioriterade

sektorn.

Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla att vad som ovan sagts

givetvis icke innefattar något ställningstagande till det statliga kreditstödet

till bostadsförsörjningen, den statliga tertiärlångivningen och räntegaran
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

tierna för underliggande lån. Om en omläggning av bostadspolitiken i dessa

avseenden aktualiseras blir det ett särskilt problem hur det statliga stödet

skall samordnas med en väl fungerande kreditmarknad.

Placeringskvoternas konstruktion i övrigt

Placeringskvoten får, med den konstruktion utredningen givit den och

till vilken jag kan ansluta mig, karaktären av ett förhållande mellan de under

en viss period inträffade storleksförändringarna i vissa bestämda prioriterade

tillgångsposter och ökningen av samtliga placeringar med vissa angivna

undantag.

När det gäller den mera tekniska bestämningen av de prioriterade tillgångarna

kan man välja mellan två huvudalternativ, det ena innebärande

att en detaljerad uppräkning av de prioriterade placeringarna införes i lagtexten

och det andra innebärande att i lagen endast anges den allmänna

principen för avgränsningen av prioriteringsområdet. Utredningen har valt

den förra metoden. Fördelarna härav är uppenbara. Man undviker risker

för en godtycklig tillämpning och får en fastare grund för diskussionen av

kvoternas rimliga höjd för olika grupper av kreditinstitut. De får anses uppväga

nackdelarna av att det redan vid utformningen av lagen blir nödvändigt

att lösa vissa avgränsningsproblem.

Till de prioriterade tillgångarna skall således till en början räknas kassa

och närstående tillgångar, av staten utfärdade skuldförbindelser och av hypoteksbanken,

stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och, med visst förbehåll,

hypoteksaktiebolag utfärdade obligationer. Kassatillgodohavanden

och hypoteksbanksobligationer utgör det enda undantaget från principen att

de prioriterade placeringarna skall avse krediter till staten eller nyproducerade

bostäder. Jag kan emellertid acceptera detta avsteg på grund av den

nära likheten mellan kassatillgångarna och vissa korta fordringar på staten

respektive mellan hypoteksbankens obligationer och av staten eller stadshypotekskassan

emitterade obligationer. Inräknandet utan förbehåll av stadshypotekskassans

och bostadskreditkassans obligationer grundar jag på den

rimliga förutsättningen, att dessa institutioner i de perioder då placeringsreglerande

åtgärder tillgripes inskränker sin kreditgivning till att omfatta objekt

inom det prioriterade området. För övrigt skall bland de prioriterade

placeringarna ingå inteckningslån, kommunlån och förvärv av fast egendom

i den mån de avser bostäder, med förbehåll syftande till att begränsa prioriteringen

till nyproduktion.

I tillämpningsföreskrifterna får ges närmare regler om innebörden av kravet

att placeringen skall avse bostäder respektive nyproduktion av bostäder

under hänsynstagande till vad utredningen anfört härom. I föreskrifterna

bör även vissa statistiskt eller eljest från praktisk synpunkt motiverade modifikationer

kunna ske.

Beträffande nämnaren vill jag hänvisa till vad utredningen anfört om att

redan i begreppet placeringar får anses ligga, att vissa bokföringsposter så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

som upplupna räntor och balanserad förlust liksom värdet av återförsäkrares

ansvarighet icke ingår. Jag vill även tillstyrka, att skulder som avdragits

vid beräkningen av täljaren, liksom försäkringsbolagens s. k. livlån, lån

som fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden enligt vad därom är stadgat

utlämnat till kreditinrättning vilken utlämnat återlån samt av kreditinrättning

utlämnat återlån skall undantagas från placeringskvotens nämnare.

Dessa regler innebär, tillsammans med motsvarande stadganden i den

föreslagna lagen om likviditetskvoter, dels att placeringskraven på allmänna

pensionsfonden riktas mot de medel, som står till fondstyrelsernas förfogande

sedan återlånesystemet utnyttjats, och dels att av kreditinrättning utlämnat

återlån lämnar dess placeringskvot eller likviditetskvot opåverkad. Slutligen

kan jag godtaga, att försäkringsbolags fordran på annat försäkringsbolag,

om ej särskilda skäl talar häremot, också undantages genom bestämmelse

i tillämpningsföreskrifterna.

Kvotsättningen

Utredningens förslag upptar ett maximum på 80 procent för de placeringskvoter

som skall föreskrivas. Detta maximum förefaller lämpligt med tanke

på den placeringsinriktning som faktiskt varit rådande under senare år, och

jag förordar således utredningens förslag i denna del.

Olika procentsatser skall i förordnandet kunna fastställas för de skilda

slagen av kreditinstitut. En differentiering skall även kunna ske med hänsyn

till olikheter mellan kreditinrättningar av samma slag, dels efter storleken

av inrättningarnas placeringar och dels efter arten av deras rörelser. En av

storleksskäl betingad olika kvotsättning kan framför allt bli aktuell i fråga

om sparbanker medan för försäkringsbolagens del i första hand en skillnad

synes ifrågakomma mellan livförsäkrings- och sakförsäkringsbolag. Jag kan

instämma i utredningens uttalande att kvoten icke bör överstiga för livförsäkringsbolagen

75 procent och för sakförsäkringsbolagen 50 procent.

Som utredningen påpekat kan de allmänna placeringskvotskraven inte

tillämpas på en kreditinrättning som redovisar en minskning av den summa

placeringar, vars förändring utgör placeringskvotens nämnare. I detta fall

bör en lösning sökas genom en överenskommelse som tar hänsyn till de

särskilda omständigheterna. Om detta lyckas kan kreditinrättningen undantagas

från tillämpningen av placeringskvotslagen. Lagen bör dock innehålla

en regel som får användas då överenskommelse ej uppnås. Denna har utformats

enligt utredningens uttalande och innebär att minskningen icke får

gå ut över prioriterade tillgångsposter i större omfattning än att prioriterade

och oprioriterade placeringar minskas i samma proportion.

Sanktionsbeståmmelser

På motsvarande sätt som föreslagits i fråga om likviditets- och kassakvoter

bör kreditinrättning vid underskridande av placeringskvot vara skyldig

att utgiva ett belopp som motsvarar ränta på underskottet. Jag har icke

något att invända mot utredningens förslag till beräkningsregler, beträffan
5

llihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 52

opaginerad Kontrollera mot PDF

6G

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

de vilka jag får hänvisa till lagtexten. Med samma motivering som vid likviditets-

och kassakvoter har jag i mitt förslag för övrigt avvikit från utredningens

därigenom, att skyldigheten att erlägga ett ränta motsvarande belopp

blir en automatisk påföljd av ett underskridande av placeringskvot,

dock med möjlighet för riksbanken att då särskilda skäl talar härför medge

att beloppet ej behöver utges. Jag finner även, att liksom i fråga om lagen

om likviditets- och kassakvoter möjligheten att ge dispens från skyldigheten

att erlägga belopp som nyss sagts kan ersätta den av utredningen föreslagna

möjligheten att beträffande viss kreditinrättning medge avvikelser

från meddelat förordnande.

Det står klart, alt en utjämning av underskott och överskott under en

längre period, rimligen tolv månader, är nödvändig vid avgörande av om

placeringskvotskraven uppfyllts eller inte. En bestämmelse som möjliggör

detta har intagits i anslutning till sanktionsbestämmelserna, och jag förutsätter

att den kominer att utnyttjas. En utjämning kan uppenbarligen ske

även om bestämningen av placeringskvoternas tälj are och nämnare ändrats

under perioden eller kvotens storlek ändrats. Det bör också observeras, att

den nyssnämnda särskilda regeln för det fall att kvotens nämnare är negativ

inte bör tillämpas på en enstaka beräkningsperiod under en längre utjämningsperiod

utan endast om summan av samtliga placeringar minskat

över utjämningsperioden som helhet.

Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter

Del stadgande i utredningens förslag till lag om placeringskvoter som ger

Kungl. Maj :t rätt att höja de av riksbanken föreskrivna likviditetskvoterna

i syfte att möjliggöra finansieringen av det av Kungl. Maj:t och riksdagen

fastställda bostadsbyggnadsprogrammet är enligt min mening icke erforderligt.

Två grundläggande motiv för detta förslag har nämligen bortfallit.

Genom att enligt mitt förslag rätten att utfärda förordnande om likviditetskvoter

lagts i Kungl. Maj :ts händer har Kungl. Maj :t beretts ett inflytande

på tillämpningen av likviditetskvotslagen som i praktiken torde fullt motsvaia

det som skulle ha kunnat nas pa den av utredningen föreslagna vägen.

Den möjlighet att höja maximum för likviditetskvotens storlek som stadgandet

inneslöt, kan icke heller längre utgöra något vägande skäl för att det

skulle bibehållas. Med hänsyn till bankernas nuvarande likviditetsläge och

den förordade kortare giltighetstiden för lagen, tre i stället för fem år, synes

det av mig föreslagna maximitalet för likviditetskvoternas storlek, 50

procent, tillräckligt betryggande.

Utöver den motivering jag i det föregående lämnat torde i fråga om de

särskilda stadgandena i likviditets- och kassakvotslagen och i placeringskvotslagen

vara tillfyllest att hänvisa till vad kreditmarknadsutredningen

anfört i sitt betänkande. För tydlighetens skull må dock påpekas att vad som

stadgas om påföljd vid underlåtenhet att iakttaga fastställd kvot enligt allmänna

regler äger tillämpning även efter det lagen upphört att gälla.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

67

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag); samt

2) lag om placeringskvoter för vissa kreditinrättningar (placeringskvots
lag)-
Föredragande

departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga torde få fogas

vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Bo Jonas Sjönander

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

Bilaga

Förslag

till

Lag

om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på

framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan

stadgas förordna om iakttagande av likviditetskvot eller kassakvot. Förordnande

skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av meddelat förordnande.

2 §.

Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbankerna,

centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörelsen.

Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolag, postsparbanken eller

postgirorörelsen.

Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må förordnande

avse allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning

uppgå till visst belopp, särskilt angivet för ettvart slag av inrättningar. När

särskilda omständigheter därtill föranleda, må viss kreditinrättning undantagas

från förordnandet.

3 §•

Med likviditetskvot förstås den andel, som nettobeloppet av kreditinrättningens

likvida medel, bestämt enligt 4 §, utgör av inrättningens samtliga

förbindelser med de i 5 § avsedda undantagen.

4 §•

Till grund för bestämningen av nettobeloppet av likvida medel lägges summan

av följande tillgångar:

a) inneliggande kassa och medel, som innestå i riksbanken eller riksgäldskontoret,

b) inhemska checkar och postremissväxlar,

c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande

om likviditetskvot,

d) av staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer ävensom andra

skuldförbindelser utfärdade av staten, allt till marknadsvärdet,

e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till

möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

n kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksbanken

rediskonterbara utrikes växlar i den mån dessa ej rediskonterats eller

f° Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket

“ÄSi riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskon
tefiÄÄÄ».

1-n -derkastas förordnande om

likviditetskvot dock att vid bestämmandet av nettobeloppet beträffande in

rättning, vars förbindelser företrädesvis utgöras av inlåning från en särskild

grupp av andra kreditinrättningar, denna inlåning skall aYdr^as J

den mån tillgodohavande lios inrättningar inom gruppen i fråga har enligt

första stycket c) inräknats i där avsedd bruttosumma, samt

c) kortfristig skuld till utländsk bank eller bankir. . . ,,

När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva dels att

även andra tillgångar än de i första stycket upptagna ma inraknas i bruttosumman,

dels att i nämnda summa tillgångar i utländsk valuta icke må in

räknas med belopp överskridande skulder i sadan valuta med mer an ''ad

som motsvarar viss del av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de

i 5 § angivna undantagen, och dels att viss eller vissa skuldgrupper enligt

andra stycket icke skola avdragas vid bestamningen av nettobeloppet.

5 §.

Från förbindelserna skall vid beräkning av likviditetskvot undantagas:

a) skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) beviljade men icke disponerade krediter, ,

c) förlagsbevis beträffande vilka Konungen jämlikt särskilt stadgande

medeivit. att de icke skola anses såsom inlåning, samt

d) §lån, som i samband med återlån och till ett däremot sva^d®

upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka mgå till allmänna

PeNä? oms t än digheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att utöver

de i första8 stycket nämnda förbindelserna viss eller vissa andra for

bindelser skola undantagas vid likviditetskvotens beräknande.

6 §•

Riksbanken skall fastställa det procenttal, vartill likviditetskvot minst

skall uppgå. Detta tal må i fråga om sparbankerna eller centralkassorna för

jordbrukskredit ej sättas högre än till tjugofem procent och i fråga om andra

kreditinrättningar ej högre än till femtio procent.

Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar SOI? fo^dnandet galler

av riksbanken indelas i grupper, for vilka kvoten faststalles till olika

procenttal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas

samtliga förbindelser med de i 5 § avsedda undantagen eller efter arten av

den bedrivna rörelsen.

7 §•

Med kassakvot förstås den andel, som i rik sbanken ^^stående medel utföra

av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § avsedda un

^Riksbanken skall fastställa det procenttal, vartill kassakvot minst skall

uppgå. Detta tal må ej sättas högre än till femton procent. Vid procentsatsens8

fastställande må tillämpas vad i 6 § andra stycket stadgas

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

8 §•

Oavsett vad som följer av förordnande enligt denna lag skola bankaktiebolag,

sparbank och centralkassa för jordbrukskredit uppfylla de krav på

kassareserv, som för kreditinrättningen innefattas i lagen om bankrörelse,

lagen om sparbanker eller lagen om jordbrukskasserörelsen.

9 §.

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt

denna lag, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de

uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande

erfordras eller för kvoternas beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningstidpunkter och om uppgiftsskyldighet

enligt första stycket meddelas av riksbanken.

10 §.

Har kreditinrättning icke iakttagit fastställd likviditetskvot eller kassakvot,

skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken till statsverket utgiva

ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden

från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt

rum, från förordnandets ikraftträdande fram till det beräkningstillfälle, då

underskottet visades föreligga. Räntesatsen fastställes av riksbanken, i fråga

om likviditetskvot till högst fyra procent samt beträffande kassakvot till

högst tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering

av växlar på högst tre månader.

Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av vad i första stycket sägs

utjämning må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod).

Räntan skall därvid beräknas å det genomsnittliga underskottet

vid beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna

period.

Har centralkassa för jordbrukskredit icke iakttagit fastställd likviditetskvot,

må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest samtliga centralkassor sammantagna

uppfylla likviditetskraven. Vad nu sagts skall, i fråga om såväl likviditetskvot

som kassakvot, äga motsvarande tillämpning med avseende på postsparbanken

och postgirorörelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda, må

riksbanken även eljest medgiva befrielse från skvldighet att utgiva belopp

som nyss nämnts. ‘

11 §■

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då lagen den 3 juni 1949 (nr

314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv upphör att gälla.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder

som erfordras för tillämpningen därefter.

, ?’..£enJäIdre laBens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse

betraftande förhållanden, som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre

än lagen äger giltighet

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

71

Förslag

till

Lag

om placeringskv oter för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån så prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständigheter

må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet

med vad här nedan stadgas förordna om iakttagande av placeringskvot.

Förordnande skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.

På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras tor

tillämpningen av meddelat förordnande.

2 §•

Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbankerna,

postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för forva tning

av penningmedel, vilka enligt 31 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension

skola ingå till allmänna pensionsfonden.

Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnandet avse

allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgå till visst

belopp, särskilt angivet för vartdera slaget av inrättningar, eller sadana, vilkas

rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda omständigheter därtill

föranleda, må viss kreditinrättning undantagas från förordnandet.

3 §•

Med placeringskvot förstås den andel, som den under viss i forvag bestämd

tidsperiod (beräkningsperiod) inträdda storleksförändringen av kieditinrättningens

placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringai) utgör av

storleksförändringen under samma tid av inrättningens totala placeringar

med de i 5 g avsedda undantagen. .

Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillampmngsloreskrifterna,

fastställas med begagnande av kontantvärden eller av nominella

värden eller, där sådana ej kunna användas, av andra värden.

4 §•

Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:

a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag för bankskuld,

b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,

c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo
tekskassa

och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom

av bypoteksaktiebolag ef ler den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till

möjliggörande av bostadskreditgivning, .... ,..

d) lån mot inteckning i fast egendom med bebyggelse företrädesvis for

bostadsändamål eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betraktas som prioriterade

allenast i den mån de avsetts för nyuppförd bebyggelse av nyss angivet

slag,

e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfällighet

ar ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål,

dock att under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betraktas

som prioriterade allenast i den mån de avsetts för ny bebvggelse av nvss

angivet slag, samt

f) kreditinrättningen tillhörig fast egendom med bebyggelse företrädesvis

för bostadsändamål samt tomträtter till fastigheter med dylik bebyggelse,

efter avdrag för lån mot inteckning i egendomen, dock att under tiden för

förordnandet förvärvad egendom skall betraktas som prioriterad allenast i

den mån bebyggelsen är nyuppförd eller förvärvet beloppsmässigt motsvaras

utav avyttring av fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bostadsändamål

eller av tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse.

Såsom lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad kredit,

motsvarande det jämlikt 4 kap. It § andra punkten lagen om nyttjanderätt

till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen under tiden

för förordnandet upplåtit med tomträtt för uppförande av bebyggelse företrädesvis

för bostadsändamål.

När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att

även andra placeringar än förut i denna paragraf angivits må inräknas bland

de prioriterade, under förutsättning att de avse i första stycket angivet

ändamål.

5 §•

Vid beräknandet av placeringskvoten skola från de totala placeringarna

undantagas:

a) belopp motsvarande skuld, som avdragits enligt 4 §,

b) av livförsäkringsbolag utlämnat lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev

inom återköpsvärdet,

c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till ett däremot svarande

belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt

d) av kreditinrättningen utlämnat återlån.

När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att

jämväl viss annan placering undantages från de totala placeringarna.

6 §•

Meddelas förordnande om placeringskvot skall Konungen fastställa det

procenttal, vartill nämnda kvot minst skall uppgå. Detta tal må ej sättas

högre än till åttio procent.

Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,

av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procenttal.

Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga

placeringar eller efter arten av den bedrivna rörelsen.

Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars

summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för det i förordnandet

angivna kravet på placeringskvotens storlek gälla, att de prioriterade placeringarnas

andel av de totala placeringarna, med i 5 § avsedda undantag ej

får nedgå.

7 §•

Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande om placeringskvot,

skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962

de uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande

erfordras eller för kvotens beräknande.

Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldighet

enligt första stycket meddelas av riksbanken.

8 §•

Har kreditinrättning icke iakttagit fastställd placeringskvot eller vad i 6 §

tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken

till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan

skall avse den beräkningsperiod, för vilken underskott föreligger, och följande

beräkningsperioder i den män underskottet därvid alltjämt kvarstår

efter avdrag för överskott, som må hava uppkommit under dessa perioder.

Ränta skall dock icke utgå för mer än fem år efter ingången av den beräkningsperiod,

för vilken underskottet redovisades, ej heller för tid efter det

att förordnandet utlöpt utan att efterföljas av nytt förordnande enligt denna

lag. Räntesatsen skall utgöra två procent för år.

Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av vad i första stycket sägs

utjämning må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämningsperiod).

Har sådant medgivande lämnats, skall utjämningsperiod

ersätta beräkningsperiod vid bestämmande av räntan.

Har postsparbanken eller postgirorörelsen icke iakttagit fastställd placeringskvot,

må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,

som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna uppfylla

placeringskraven. Då särskilda skäl därtill föranleda, må riksbanken

även eljest medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp som nyss

nämnts.

9 §.

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och

med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet

med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen därefter.

2. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än

lagen äger giltighet.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 december

1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 7 november 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 20 oktober 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om likviditetskvoter

och kassakvoter för vissa kreditinrättningar (likviditets- och kassakvotslag)

samt lag om placeringskvoter för vissa kreditinrättningar (placering

skvotslag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen B. G. Holmquist.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till likviditets- och kassakvotslag

Lagrådet:

Av 9 och 10 §§ framgår, att beräkning av kvoterna skall ske vid vissa tidpunkter

som bestämmas av riksbanken samt att stadgad påföljd är beroende

av kvotläget vid dessa beräkningstillfällen. Det synes önskvärt att redan

i de paragrafer, som innehålla definitioner av kvotbegreppen, angives

att iakttagandet av kvotföreskrifterna är knutet till viss beräkningstidpunkt.

Lagrådet hemställer, att 3 och 7 §§ jämkas i enlighet härmed.

Enligt den föreslagna lagen skola bank och annan kreditinrättning icke

blott vara skyldiga att tillhandahålla riksbanken allmänna uppgifter om sin

rörelse utan kunna också bliva nödsakade att lämna riksbanken upplysningar

t. ex. angående viss av inrättningen utfärdad garantiförbindelse. Sådana

mera detaljerade upplysningar kunna bliva erforderliga när kreditinrättningen

vill utverka, att riksbanken med stöd av 5 § andra stycket

undantager bestämd förbindelse vid beräknandet av likviditetskvot. Det torde

böra övervägas att införa visst sekretesskydd i fråga om uppgifter som

kreditinrättningarna lämna riksbanken, i vart fall i vad uppgifterna röra

enskildas förhållanden. Sådan bestämmelse bör upptagas i lagen för Sveriges

riksbank (jfr 31 § sekretesslagen).

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

75

Förslaget till placeringskvotslag

Regeringsrådet Jarnerup:

Den föreslagna placeringskvotslagen avser att bereda statens och bostadsbyggandets

kreditbehov företräde på kapitalmarknaden. En lagstiftning av

dylik karaktär kan icke undgå att väcka betänkligheter med hänsyn till

de ofördelaktiga verkningar, som kunna uppstå för övriga kreditbehov av

sådan art, att de böra tillgodoses. Lagstiftningen kan även få andra menliga

påföljder. Vad särskilt försäkringsbolagen angår kan den — såsom kreditmarknadsutredningen

påpekat — medföra att deras placeringar måste ske

till en mera ofördelaktig ränta; detta kan på längre sikt föranleda, att försäkringstagarnas

intresse att erhålla försäkringar till så lågt pris som möjligt

åsidosättes.

Å andra sidan synes, för att behovet av långfristigt kapital åt staten eller

bostadsbyggandet skall kunna tillgodoses i ett läge av brist på dylikt kapital,

visst företräde behöva givas åt kapitalanskaffningen för dessa ändamål.

Dylikt företräde har hitintills kunnat erhållas genom överenskommelser

med vissa grupper av kreditinstitut. Enligt motiveringen till det remitterade

förslaget bör utnyttjandet av en lagstiftning om placeringskvot ses som en

yttersta resurs, avsedd att tillämpas endast då andra möjligheter uttömts

— d. v. s. att genom överenskommelser med kreditinstituten säkerställa en

för det allmänna tillfredsställande placeringsfördelning. I förslaget till placeringskvotslag

angives som förutsättning för att förordnande om placeringskvot

skall få meddelas, att det prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga

omständigheter.

Jag vill understryka att, om en lagstiftning av ifrågavarande slag skall

kunna godtagas, den bör, såsom en extraordinär kreditpolitisk åtgärd, få sättas

i tillämpning endast i ett läge av så utpräglad brist på långfristigt kapital,

att det oundgängligen erforderliga behovet därav för staten och bostadsbyggandet

icke kan tillgodoses på annat sätt. Lagen bör därvid icke få tilllämpas

längre än som är nödvändigt med hänsyn till det avsedda syftet. Därjämte

bör tillses, att de menliga verkningar för andra intressen än de gynnade,

som kunna följa av tillämpningen, bliva så ringa som möjligt. Därest

lagstiftningen får en dylik synnerligen begränsad tillämpning, vill jag, om

än med tvekan, icke avstyrka förslaget.

Lagrådet:

Vad i 1 § upptages såsom förutsättning för meddelande av förordnande

om placeringskvot synes böra fullständigas genom att där jämväl angives,

att sådant förordnande skall vara nödigt för att — såsom framgår av lagens

innehåll i övrigt — tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för

bostadsbyggande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

Innebörden av slutorden i 4 § »i första stycket angivet ändamål» är oklar.

Närmast synes vara att antaga, att därmed åsyftas kredit för ny bebyggelse

övervägande för bostäder. Om så är fallet, bör ändamålet utan hänvisning

direkt angivas i lagtexten.

Lydelsen av första och andra punkterna i första stycket av 8 § synes i

fråga om ränteberälmingen giva vid handen, att den förra åsyftar det belopp,

varå ränta skall räknas, och att den senare avser tiden. Av förarbetena

(betänkandet s. 145—147) framgår emellertid, att i andra punkten med

orden »i den mån» etc. avses icke blott tiden utan även beloppet. Ett förtydligande

synes vara erforderligt. Detta kan ske så, att i första punkten

angives att ränta räknas å underskottet för den beräkningsperiod, då det uppstått,

och att andra punkten får innehålla, att för följande beräkningsperioder

räknas räntan å vad av underskottet alltjämt kvarstår efter avdrag för

överskott, som uppkommit under dessa perioder.

Även beträffande uppgifter, som enligt placeringskvotslagen komma att

av kreditinrättning lämnas riksbanken, kan visst sekretesskydd vara påkallat;

bestämmelse härom som må finnas erforderlig bör upptagas i lagen för

Sveriges riksbank.

Ur protokollet;

Birgitta Liljefors

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962

77

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari

1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 11 december

1961 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 20 oktober 1961 remitterade

förslagen till lag om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar

(likviditets- och kassakvotslag) samt lag om placeringskvoter för

vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag) och anför därvid följande.

Lagrådet har i sitt utlåtande funnit önskvärt att vissa förtydliganden göres

i de föreslagna lagtexterna. Därjämte anser lagrådet att man bör överväga

att införa sekretesskydd i fråga om uppgifter, som kreditinrättningar

med stöd av de föreslagna båda lagarna lämnar riksbanken. Sådant skydd

finner lagrådet framför allt påkallat i vad uppgifterna rör enskildas förhållanden.

Bestämmelse i ämnet bör enligt lagrådets mening upptagas i lagen

för Sveriges riksbank.

De av lagrådet förordade förtydligandena i lagtexterna innebär i sak inte

någon avvikelse från förslagen och jag har ingen erinran mot vad lagrådet

sålunda förordat. Frågan om sekretesskydd i av lagrådet angivet hänseende

torde få anmälas i annat sammanhang.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslagen — med av lagrådet

förordade ändringar jämte vissa redaktionella jämkningar i övrigt — måtte

genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Sundström

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 2

Statsrådsprotokoll den 20 oktober 1961 ........................ 8

I. Inledning .............................................. 8

II. Kreditmarknadsutredningen .............................. 10

A. Kreditpolitikens medel. Prioriteringsfrågan.............. 10

B. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital .... 12

C. Likviditets- och kassakvoter............................ 15

1. Gällande förhållanden.............................. 15

2. Motiven för likviditets- och kassakvoter. Lagstiftning

eller överenskommelser ............................ 17

3. Sammanfattning av skillnaderna mellan utredningens

förslag och den nuvarande särskilda kassareservlagen 19

4. Förordnande myndighet; giltighetstid .............. 20

5. Av lagen omfattade kreditinrättningar .............. 21

6. Omfattningen av begreppet likvida tillgångar (likvidi
tetskvottens

täljare) .............................. 23

7. Avgränsningen av de täckningspliktiga förbindelserna

(likviditetskvotens nämnare) ...................... 26

8. Kvotsättningen vid likviditetskvoter ................ 27

9. Kassakvotens konstruktion ........................ 28

10. Sanktionsbestämmelser, utjämning av över- och underskott

över en längre period m. m................... 29

D. Placeringskvoter ................................... 30

1. Riksbankens rekommendationer till sparbanker och

försäkringsbolag .................................. 30

2. Motiven för placeringskvoter. Lagstiftning eller överenskommelser

.................................... 31

3. Giltighetstid och förordnande myndighet .......... 32

4. Av lagen omfattade kreditinrättningar .............. 33

5. Placeringskvotens konstruktion .................... 36

6. Placeringskvotens maximum och kvotsättningen...... 38

7. Sanktionsbestämmelser, beräkningsperiod m. m....... 38

8. Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter

.......................................... 39

III. Departementschefen ...................................... 40

1. Kreditpolitikens mål och medel ...................... 40

2. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital .. 46

3. Likviditets- och kassakvoter.......................... 48

4. Placeringskvoter ..... 58

IV. Departementschefens hemställan .......................... 67

Vid statsrådsprotokollet den 20 oktober 1961 fogade författningsförslag

.................................................. 68

Lagrådets utlåtande den 11 december 1961 .................... 74

Statsrådsprotokoll den 19 januari 1962 ........................ 77

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610925

Doktrin (2)

  1. Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (II): Kapitalet, FT 2011 nr 2 s. 281, på s. 343 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet, FT 2005 nr 3 s. 251, på s. 259, 261 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:233 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar a1 i texten
  2. BU 1962:17 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar s. 1 i texten
  3. BU 1962:19 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående den ekonomiska politiken. s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. FT 2005 s. 251 Dan Hanqvist, Staten som gäldenär i och garant för penningväsendet s. 259 · s. 261 i texten
  2. FT 2011 s. 281 Dan Hanqvist, Den offentligrättsliga reaktionen på finanskrisen (II): Kapitalet s. 343 i texten