Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

1962-01-12 · 99 sidor, varav 98 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 98 av 99 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:56, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

1

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370); given Stockholms slott den 12 januari

1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av ett av skattelagssakkunndga avgivet

betänkande förslag till bestämmelser om rätt till avdrag för värdeminskning

å täckdikningsanläggningar och skogsvägar vid beräkning av inkomst

av jordbruksfastighet. I fråga om täckdikningsanläggningar föreslås

att hela kostnaden och i fråga om skogsvägar en tredjedel av kostnaden får

avskrivas med tio procent per år.

De nya bestämmelserna är avsedda att tillämpas första gången vid 1963

års taxering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr SO

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt punkt 2 och punkt 7 av anvisningarna

till samma paragraf kommunalskattelagen den 28 september 19281

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten

---såsom för:

allt, som----- mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket

eller dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

däri inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner,

--— tillhörande fördelningsled
ningar.

Har skog--— tidigare medgi
vits.

Har växande---av upplåtel
sen.

Hemmavarande barn,---till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —

nämnda gottgörelse.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten

— — — såsom för:

allt, som---mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket

eller dess binäringar eller till

skogsbruket hörande driftbyggnader,

däri inbegripna för driften nödiga

bostadsbyggnader, äro underkastade,

ävensom värdeminskning å täckdikningsanläggningar

och skogsvägar;

undantagsförmåner, pensioner,

---tillhörande fördelningsled
ningar.

Har skog---tidigare medgi
vits.

Har växande---av upplåtel
sen.

Hemmavarande barn, —--till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening —• -— —

nämnda gottgörelse.

Anvisningar

till 22 §.

2. Avdrag medgives--—- anvis
ningarna

till 29 §).

Såsom för---nödig bostads
byggnad.

Fasta maskiner — — — första

stycket.

Därest inkomst--— om jord
bruksfastighet.

1

Anvisningar

till 22 §.

2 a. Avdrag medgives---an
visningarna

till 29 §).

Såsom för---nödig bostads
byggnad.

Fasta maskiner — — — första

stycket.

Därest inkomst--—- om jord
bruksfastighet.

b. Avdrag medgives i form av årliga

värdeminskningsavdrag för sådan

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1959:127 samt av punkt 2 av anvisningarna till 22 §

se 1951:790.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7. Till avdragsgill underhållskostnad

räknas, bland annat, även kostnad

för iståndsättande eller omläggning

av förut anlagd täckdikning,

varemot avdrag icke får ske för nyanläggning

av täckdikning. Därest

omläggning av täckdikning på grund

av användande av dyrbarare material

än det förut befintliga är till viss del

kostnad för täckdikningsanlåggmng

som bestritts av den skattskyldige

och avser arbete, vilket utförts under

tid han ägt fastigheten och vilket

icke utgjort reparation eller underhåll.

Avdraget skall beräknas enligt

avskrivningsplan och för år räknat

utgöra tio procent av kostnaden, ändå

att anläggningens varaktighetstid

är längre eller kortare än tio år. Motsvarande

skall gälla i fråga om kostnad

för skogsväg, dock att endast

en tredjedel av sådan kostnad må utgöra

underlag vid beräknandet av de

årliga värdeminskning savdragen.

Har fastighet övergått till ny ägare

annorledes ån genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång, får den nye

ägaren åtnjuta de värdeminskningsavdrag

för tåckdikningsanlåggningar

och skogsvägar å fastigheten som

skulle hava tillkommit förre ägaren

om denne fortfarande ägt fastigheten.

I övriga fall då fastighet övergått till

ny ägare, får överlåtaren göra avdrag

för vad som i beskattningsavseende

kvarstår oavskrivet av den kostnad

för täckdikningsanläggningar och

skogsvägar, vilken må avdragas genom

årliga värdeminskningsavdrag.

1 täckdikningsanläggning inbegripas

även täckta avlopp i direkt anslutning

till täckdikning, dock ej huvudavlopp.

Med skogsväg förstås sådan våg av

mera varaktig beskaffenhet, som huvudsakligen

är avsedd för skogsbrukets

personal- och materieltransporter

samt för utforsling av skogsprodukter

från skog, ävensom till dylik

väg direkt ansluten bro eller annan

transportanläggning, som icke hänföres

till byggnad.

7. Kostnad för iståndsättande eller

omläggning av förut anlagd täckdikning

är icke till någon del att hänföra

till avdragsgill underhållskostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att hänföra till grundförbättring, får

avdrag ej ske för mer ån vad en omläggning

med enahanda material som

det gamla skulle kostat.

Skyddsdikning å---skogs- Skyddsdikning å--— skogsmarkens

försumpning m. m. markens försumpning m. m.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning i fråga om 1962 års taxering

samt i fråga om eftertaxering för år 1962 och tidigare år.

I samband med lagens ikraftträdande skall beträffande skattskyldig, som

äger jordbruksfastighet vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering

i första instans verkställes år 1963 eller — om den skattskyldige på

grund av omläggning av räkenskapsår icke taxerats för inkomst av fastigheten

nämnda år — år 1964, följande iakttagas.

Om den skattskyldige under de beskattningsår, för vilka taxering i första

instans verkställts åren 1961 och 1962, haft kostnader för nyanläggning och

förbättring av täckdikning och om han visar, att arbetena utförts under den

tid han ägt fastigheten samt att kostnaderna bestritts av honom själv och

att avdrag för desamma icke till någon del åtnjutits vid taxeringen, må vid

1963 års taxering eller, vid omläggning av räkenskapsår, 1964 års taxering

kostnaderna med följande andel upptagas såsom oavskriven anläggningskostnad,

nämligen såvitt angår det beskattningsår, för vilket taxering i första

instans verkställts år 1961, en tredjedel och såvitt angår det beskattningsår,

för vilket taxering i första instans verkställts år 1962, två tredjedelar. Avdrag

för sådan oavskriven anläggningskostnad må åtnjutas i form av årliga

värdeminskningsavdrag med tio procent för år räknat av kostnaden. Om

fastighet sedan oavskriven anläggningskostnad beräknats övergår till ny

ägare, skola bestämmelserna i punkt 2 b andra stycket anvisningarna till

22 § äga motsvarande tillämpning i fråga om värdeminskningsavdrag varom

nu är fråga.

Vad nu sagts skall gälla även beträffande kostnad för nyanläggning och

förbättring av skogsvägar; dock att den andel, som får upptagas som oavskriven

anläggningskostnad, skall beräknas å en tredjedel av kostnaden under

nämnda beskattningsår.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari

1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om rätt till avdrag

för värdeminskning å täckdikning sanläggningar och skogsvägar vid beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet och anför därvid följande.

I. Inledning

I fråga om avdragsrätten för omkostnader vid inkomstberäkningen bygger

vår skattelagstiftning på den i 20 § kommunalskattelagen angivna regeln

att från bruttointäkterna av särskild förvärvskälla får avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Däremot får avdrag icke ske för förvärvskällans förvärvande och

icke heller för dess utvidgning eller förbättring. Sistnämnda regel, som

betingas av att vinster i samband med kapitalomsättning principiellt icke

tages till beskattning, innebär sålunda, att kostnad för exempelvis förvärv

av en fastighet eller för förbättring av densamma icke är avdragsgill. I enlighet

härmed stadgas med avseende å jordbruksfastighet i 22 § 2 mom.

kommunalskattelagen att avdrag icke får göras för ny-, till- eller ombyggnad

å fastigheten eller för grundförbättring därå. Beträffande annan fastighet

återfinnes motsvarande bestämmelse men med något annorlunda

formulering i 25 § 2 mom. kommunalskattelagen, som stadgar förbud mot

avdrag för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring å

fastigheten. I fråga om inkomst av rörelse har bestämmelsen utformats på

i huvudsak samma sätt som beträffande jordbruksfastighet. Enligt 29 § 4

mom. kommunalskattelagen får sålunda vid rörelseinkomstens beräkning

avdrag icke ske för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av rörelseidkaren

tillhörig, i rörelsen använd fastighet eller annan anläggning eller för grundförbättring

därå.

Frågan om avdragsrätt för kostnader för olika åtgärder av grundförbättrings

natur har under det senaste årtiondet vid flera tillfällen behandlats i

riksdagen i anledning av yrkanden i motioner. Främst har yrkandena där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

vid avsett grundförbättringar inom inkomstslaget jordbruksfastighet. Riksdagen

har avslagit de i motionerna framförda yrkandena under hänvisning

bl. a. till pågående utredningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog jag den 14 mars 1958

åt landskamreraren C. A. Norgren, ordförande, och numera taxeringsintendenten

G. Lindholm att såsom en särskild sektion inom skattelagssakkunniga

utreda vissa spörsmål rörande inkomstberäkningen i förvärvskällan

jordbruksfastighet, därvid även frågan om avdrag för kostnader för olika

åtgärder av grundförbättrings natur skulle bli föremål för utredning. Den

18 september 1958 förordnade jag extra ordinarie byråchefen hos lantbruksstyrelsen

F. L. Ericson att såsom expert biträda sektionen. Den 28 december

1960 har de sakkunniga avgivit en promemoria med förslag till bestämmelser

om värdeminskningsavdrag a täckdikningsanläggningar och skogsvägar vid

beräkning av inkomst av jordbruksfastighet (stencilerad).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen

(med bifogande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser

utom de i Gotlands, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs län), domänstyrelsen,

skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut,

lantbrukshögskolan samt statens lantbruksförsök (med överlämnande av

inhamtat yttrande i ärendet från professorn i lantbrukets driftsekonomi

L. Hjelm, professorn i agronomisk hydroteknik G. Hallgren och t. f. laboratorn

B. Hylvander), överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län (samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Södermanlands,

Blekinge, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län

med bifogande av yttranden från vederbörande skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskap

samt länsstyrelsen i Norrbottens län med bifogande av

yttranden från skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden), Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksforbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges yrkesfruktodlares

liksförbund, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund, Kooperativa

förbundet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges jordägareförbund.

Sveriges industriförbund har åberopat ett yttrande, som avgivits av delegerade

for förbundet, Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen

och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Detta yttrande betecknas i

fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skattedelegation. Sveriges lantbruksforbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk har hänfört sig till ett

av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande.

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hant
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

verks- och industriorganisation har förklarat sig sakna anledning avgiva

yttranden i ärendet.

Till promemorian fogat författningsförslag torde såsom Bihang fa fogas

vid statsrådsprotokollet för denna dag.

II. Huvudlinjer i förslaget

Promemorian

Bristerna i nuvarande ordning

De sakkunniga konstaterar att förbudet mot avdrag för kostnader för

förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller förbättring betingas av att var

skattelagstiftning principiellt endast beskattar inkomstförvärv och icke kapitalförvärv.

Att med hänsyn till inkomstbegreppet den ursprungliga kostnaden

för förvärv av vissa tillgångar icke är avdragsgill innebär emellertid

icke att avdrag överhuvud ej kan ifrågakomma. Till en början föreligger,

framliålles i promemorian, alltid avdragsrätt för underhållskostnader. I den

mån tillgången under användning i den skattskyldiges förvärvsverksamhet

trots underhåll förbrukas genom slitning, förtäring eller dylikt föreligger

emellertid en avdragsrätt därutöver. I fråga om tillgångar med relativt lång

varaktighet tillgodoser skattelagstiftningen denna avdragsrätt på det sättet,

att antingen tillgångens anskaffningsvärde avskrives genom avdrag för

värdeminskning eller att avdrag medgives för ersättningsanskaffning, då

den förbrukade tillgången ersättes med en ny.

Beträffande egendom som normalt icke är utsatt för slitning eller förtäring

— såsom själva marken till en fastighet — föreligger, framhåller de

sakkunniga, icke en dylik avdragsrätt. Skulle egendom av sistnämnda art

bli förstörd genom jordras, översvämning eller dylikt eller minska i värde

genom försämrade utnyttjningsmöjligheter eller genom ändrade konjunkturer

anses förlusten utgöra kapitalförlust, som icke får avdragas vid inkomstberäkningen.

Detsamma gäller i regel också egendom som är underkastad

förslitning, om denna förstöres eller försämras på annat sätt än genom

slitning, t. ex. genom händelse av nyss angiven art eller annan händelse

som icke kan anses normalt påräknelig i förvärvskällan. Därefter anför

de sakkunniga.

Vad ovan i korthet anförts torde kunna sägas utgöra grundprinciper, på

vilka vår skattelagstiftning uppbyggts. Då lagstiftaren sedermera av olika

skäl ansett sig böra göra avsteg från dessa grundprinciper, har detta i regel

möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet och undantagen

är därför icke ägnade att rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt

för intäkternas förvärvande och bibehållande. Då sålunda anskaffningskostnad

för firmanamn eller andra rättigheter av goodwills natur i rörelse — oaktat

rättigheterna icke kan förutses vara underkastade värdeminskning -— får

avskrivas genom lika stora årliga värdeminskningsavdrag inom en period

av tio år, har detta möjliggjorts genom en samtidigt genomförd utvidgning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

av inkomstbegreppet. På samma sätt förklaras rätten till räkenskapsenlig

avskrivning beträffande inventarier i rörelse och jordbruk med bokföringsmässig

redovisning, vilken avskrivningsmetod tillåter att en tillgångs anskaffningsvärde

avskrives på kortare tid än som normalt kan antagas motsvara

tillgångens varaktighetstid. Den numera av konjunkturpolitiska skäl

avskaffade rätten för aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. till fri avskrivning

å inventarier var särskilt ägnad att belysa det samband som föreligger

mellan avdragsregler och inkomstbegrepp.

I promemorian lämnas en redogörelse, till vilken torde få hänvisas, avsedd

att belysa vad som civilrättsligt och skatterättslig! utgör fastighet och vad

som är att anse såsom byggnad och tillbehör till byggnad. Genom avgränsningen

av begreppen byggnad och tillbehör till byggnad underlättas, framhåller

de sakkunniga, gränsdragningen mellan dylika tillgångar och vad

som skatterättsligt brukar betecknas såsom tillgångar av grundförbättrings

natur. En dylik avgränsning blir emellertid med nödvändighet svävande.

Orsaken härtill förklaras, enligt promemorian, främst därav, att gränsdragningen

civilrättsligt saknar intresse. Genom bestämmelserna i 1895 års lag

angående vad till fast egendom är att hänföra, har lagstiftaren endast haft

till syfte att draga en gräns mellan fast egendom och övriga slag av förmögenhetstillgångar,

vilka betecknas såsom lös egendom. Civilrättsligt har det sålunda

varit utan betydelse om ett föremål hör direkt till jorden eller på grund

av sitt samband med en byggnad hänföres till denna och sålunda indirekt

till jorden. De sakkunniga tillägger.

När det gäller att avgöra vad som skall betraktas såsom eu grundförbättringsåtgärd

ger emellertid också kommunalskattelagen ledning. Sålunda

namns i 22 § 2 mom. som exempel på dylika åtgärder nyodling, vattenavledning

och sjösänkning och av punkt 7 av anvisningarna till 22 § framgår

att som en grundförbättringsåtgärd skall betraktas nyanläggning av täckdikning.

Med grundförbättring torde på grund av det anförda helt enkelt

kunna betecknas åtgärder som syftar till att varaktigt förbättra »grunden»;

uttrycket »grunden» då använt i betydelsen mark, jordmån, tomt.

De sakkunniga erinrar därefter om att under det senaste årtiondet i ett

flertal motioner i riksdagen yrkanden framförts om rätt till avdrag vid beskattningen

för kostnader för olika åtgärder av grundförbättrings natur.

Här torde få hänvisas till den i promemorian lämnade redogörelsen. Då gällande

skatteregler, som redan nämnts, tillåter avdrag för ersättningsanskaffning

av försliten tillgång av grundförbättrings natur, får de framförda

yrkandena om rätt till värdeminskningsavdrag för dylika tillgångar, enligt

de sakkunnigas mening, i första hand så förstås, att ersättningsanskaffningsreglerna

icke anses tillgodose nutida krav på ändamålsenliga avdragsregler.

I det hänseendet anför de sakkunniga följande.

Det kan till en början konstateras, att den omständigheten att den under

ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning skall till

hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad leder till ojämnhet

i beskattningen. Då enligt skattelagstiftningen i princip varje års resultat

skall tagas till beskattning för sig, måste det ur principiell synpunkt anses

stridande mot ett rationellt berakningssätt i fråga om årsavkastning att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

uppskjuta avdragsrätten för tillgångar med flerårig varaktighet till den tidpunkt,

då tillgången ersättes med en ny.

Givetvis blir, framhålles i promemorian, denna olägenhet med avdragsmetoden

särskilt framträdande när fråga är om mera dyrbara tillgångar. De

sakkunniga erinrar om, att beträffande byggnader just storleken av de kostnader,

som kan ifrågakomma, varit avgörande vid valet av avdragsmetod.

Sålunda anfördes i proposition nr 88 till 1910 års riksdag (s. (»6—67) beträffande

avdragsrätten för byggnader följande.

Skulle man här använda samma metod som i avseende å inventarierna,

torde svårighet uppstå för jordbrukaren att erhålla fullt avdrag. Avdragen

kunna nämligen ej göras å andra inkomster än dem, som influtit

under samma år, då utgifterna gjorts. En husbyggnad torde emellertid

i allmänhet, åtminstone på de mindre egendomarna, taga under den

tid, densamma pågår, i anspråk belopp, som överstiga årsinkomsten från

egendomen. Härigenom bleve i regel också jordbrukaren urståndsatt att göra

fullt avdrag för sina omkostnader. Av dessa samt andra praktiska ävensom

fiskaliska skäl, som även äga sin tillämpning å annan rörelse än jordbruksrörelse,

har nämnda metod kommit till användning i avseende å alla i rörelse

använda byggnader.

Med hänsyn till de betydande belopp som numera investeras i olika anläggningar

av grundförbättrings natur, i synnerhet å jordbruksfastighet,

synes, enligt de sakkunnigas mening, med fog kunna göras gällande, att

samma skäl som föranlett införandet av regler om rätt till värdeminskningsavdrag

för byggnader talar för ett avskrivningssystem för vissa tillgångar

av grundförbättrings natur. De sakkunniga tillägger.

En omständighet som gör ersättningsanskaffningsreglerna särskilt olämpliga

för tillgångar av grundförbättrings natur är tillgångarnas regelmässigt

långa varaktighetstid. Såsom i ett följande avsnitt om täckdikningsanläggningar

närmare skall utvecklas, leder ersättningsanskaffningsreglerna just

av denna anledning till stor ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga

emellan. Härigenom överlåtes i en utsträckning som knappast kan anses

lämplig på säljare och köpare av fastigheten att vid köpeskillingens bestämmande

taga hänsyn till skattereglernas verkningar.

Mot ersättningsanskaffningsreglerna kan, framhåller de sakkunniga, även

riktas den anmärkningen, att stora svårigheter är förknippade med reglernas

tillämpning. Det ligger i sakens natur att så måste vara förhållandet. I

allmänhet har den förbrukade tillgången anskaffats för så lång tid sedan

att dess ersättande med en ny av samma slag och utförande med hänsyn

till teknikens utveckling, ändrade metoder in. in. regelmässigt icke kommer

i fråga. Att vid sådant förhållande avgöra huruvida kostnaden för den nya

tillgången får i sin helhet avdragas eller om viss del skall hänföras till ej avdragsgill

grundförbättring är självfallet förenat med svårigheter. Även om

numera en rikhaltig praxis utbildats på förevarande område är det, framhålles

i promemorian, uppenbart, att i flertalet avgöranden fråga är om ett

bedömande av omständigheterna i det enskilda fallet och att utrymme där
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

för finns för skilda meningar icke blott mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna

utan också olika taxeringsinstanser emellan.

Möjligheterna till ändring

Från teoretisk synpunkt möter, enligt de sakkunnigas mening, i och för

sig inte hinder mot att utbyta ett system med avdragsrätt för slitning i

efterskott (ersättningsanskaffningsavdrag) mot ett system med successiv avdragsrätt

för värdeminskning. När det gäller tillgångar av grundförbättrings

natur uppkommer emellertid speciella svårigheter för genomförandet av en

dylik reform. De sakkunniga fortsätter.

Till en början må erinras om att i fråga om anläggningstillgångar av fast

egendoms natur vår skattelagstiftning alltjämt bygger på den huvudprincipen,

att vad som inflyter vid realisation av dylik egendom principiellt

utgör icke skattepliktig intäkt. Det inkomstbegrepp som sålunda gäller i fråga

om dylika tillgångar begränsar i hög grad möjligheterna att utbyta ersättningsanskaffmngsreglerna

mot ett system med värdeminskningsavdrag. Särskilt

i fråga om tillgångar av grundförbättrings natur är svårigheterna härvid

påtagliga. Av det tidigare anförda har framgått att dylika tillgångar i frå«a

om värdebeständigheten företer stora olikheter. Förutom att vissa tillgångar,

såsom exempelvis själva marken, »grunden», över huvud taget icke kan anses

underkastade någon förslitning förekommer sålunda anläggningar såsom

exempelvis brunnar, där förslitning, som berättigar till avdrag visserligen

kan förekomma men beträffande vilka det likväl är ovisst om och när

denna förslitning inträffar. Såvitt angår sistnämnda typ av tillgångar synes

bibehållande av nuvarande princip om avdragsrätt för kostnader

tor intakternas förvärvande och bibehållande, icke möjligt att utbyta ersättningsanskaffningsreglerna

mot ett system med värdeminskningsavdrag utan

att samtidigt utvidga inkomstbegreppet beträffande fast egendom. I

I och for sig kan,^ framhåller de sakkunniga, flera skäl anses tala för en

dylik utvidgning. Såsom vår skattelagstiftning numera är utformad upprätthålles

icke den ursprungligen tämligen klart uppdragna skillnaden mellan

vinst å omsättningstillgångar och vinst å anläggningstillgångar. Enligt

gallande ratt beskattas sålunda vid bokföringsmässig inkomstredovisning

aven genom värdeökning uppkommen vinst å sådana anläggningstillgångar

som inventarier. Vidare kan allmänt sägas, att ur företagsekonomisk synpunkt

praktiskt taget all vinst, som uppstår i exempelvis en rörelse, är att

anse såsom ett led i rörelsen och att någon klar åtskillnad mellan inkomst

i egentlig mening och kapitalförvärv där knappast föreligger. Från teoretisk

synpunkt synes därför numera kunna göras gällande, att den särställning

tast egendom intager i det fall densamma användes i näringsverksamhet

knappast är motiverad.

Uppenbarligen uppkommer emellertid, konstateras i promemorian, vid en

provning av möjligheterna att utvidga inkomstbegreppet beträffande fast

egendom en mängd svårlösta problem. Icke minst måste detta gälla om

ett vidgat inkomstbegrepp skall omfatta även själva marken och anläggningar

darå av grundförbättrings natur. Givetvis kan i och för sig över
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

11

vägas att begränsa utvidgningen av inkomstbegreppet till sistnämnda anläggningar.

En dylik ordning skulle då förutsätta, att en särskild värdering

av dessa tillgångar skedde i samband med överlåtelse av fastigheten.

Svårigheterna att göra en sådan särskild värdering medför emellertid att

tanken på en dylik lösning av spörsmålet, enligt de sakkunnigas mening,

måste övergivas. Med hänsyn härtill och då den större frågan om ett vidgat

inkomstbegrepp för den fasta egendomen i dess helhet uppenbarligen faller

utanför utredningsuppdraget, måste det föreliggande problemet, enligt de

sakkunniga, angripas med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp.

Härigenom kommer emellertid, betonas i promemorian, med nödvändighet

de sakkunnigas rörelsefrihet att vara begränsad och utredningsuppdraget i

huvudsak att inriktas på att söka förbättra avdragsreglerna. Därefter anföres.

Vad nu sagts om sambandet mellan avdragsregler och inkomstbegrepp

torde särskilt böra understrykas, eftersom sambandet ofta synes ha förbisetts,

bl. a. i de framställningar om rätt till värdeminskningsavdrag för tillgångar

av grundförbättrings natur, för vilka tidigare redogjorts. Enligt de

sakkunnigas mening sammanhänger lösningen av alla de frågor om förmånligare

avdragsregler beträffande grundförbättringar och byggnader samt om

vidgade möjligheter till resultatsutjämning m. in., som i olika sammanhang

framförts, med spörsmålet om ett vidgat inkomstbegrepp beträffande fast

egendom. Genom en utvidgning av inkomstbegreppet skulle från teoretisk

synpunkt hinder ej föreligga att väsentligt vidga avdragsinöjliglieterna, varigenom

önskemålen från de skattskyldigas sida i stor utsträckning skulle

kunna tillgodoses.

Om sålunda på grund av det anförda möjligheterna att införa rätt till värdeminskningsavdrag

för tillgångar av grundförbättrings natur måste prövas

med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp beträffande fast

egendom, kan, enligt promemorian, till en början konstateras, att ersättningsanskaffningsreglerna

icke kan utbytas mot ett system med värdeminskningsavdrag

för sådana tillgångar av grundförbättrings natur, vilka

icke på förhand kan förutses vara underkastade värdeminskning. Detta

gäller exempelvis brunnar, där förslitning, som berättigar till avdrag, visserligen

kan förekomma, men där det i förväg icke kan avgöras om eller när en

sådan förslitning inträffar.

Självfallet kan, framliålles i promemorian, det nu sagda vara ägnat att

inge betänkligheter mot att införa regler om värdeminskningsavdrag, eftersom

därigenom två skilda avdragssystem för tillgångar av grundförbättrings

natur kommer alt tillämpas.

Emellertid är det enligt de sakkunnigas mening möjligt att väsentligt

minska nackdelarna med en sådan ordning, om rätten till värdeminskningsavdrag

förbehålles vissa speciella anläggningar å jordbruksfastighet, där nuvarande

regler visat sig vara särskilt olämpliga. Härigenom kan den fördelen

vinnas, att en reform icke behöver omfatta tillgångar av grundförbättrings

natur i annan förvärvskälla eller tillgångar av sådant slag, som före
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

kommer såväl å jordbruksfastighet som å annan fastighet och fastighet i

rörelse. Enligt de sakkunnigas mening förhåller det sig också otvivelaktigt

så, att behovet av förbättringar på förevarande område är särskilt framträdande

i förvärvskällan jordbruksfastighet. Riktigheten av denna uppfattning

synes, framhåller de sakkunniga, bekräftas av att de framställningar

om rätt till värdeminskningsavdrag som gjorts i regel avsett grundförbättring

å dylik fastighet.

Med utgångspunkt från nu angiven målsättning framlägger de sakkunniga

förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag beträffande täckdikningsanläggningar

och skogsvägar i förvärvskällan jordbruksfastighet.

De sakkunnigas förslag i huvuddrag

I följande avsnitt skall mera utförliga redogörelser lämnas för de sakkunnigas

förslag till nya skatteregler i fråga om täckdikningsanläggningar

och skogsvägar, därvid även de sakkunnigas motivering till förslagen skall

redovisas. Här torde endast huvudprinciperna i förslagen få angivas.

De sakkunniga redovisar utförligt täckdikningsanläggningarnas betydelse

för jordbruket samt beräknar med ledning av material från 1951 års jordbruksräkning

och lantbruksnämndernas avslutade täckdikningsförrättningar

under åren 1952—1959 täckdikningarnas sammanlagda värde till omkring

800 miljoner kronor, varvid dock framhålles, att den totala ursprungliga

anskaffningskostnaden ligger betydligt lägre.

I fråga om varaktigheten av en täckdikning hänvisas till ett uttalande av

lantbruksstyrelsen år 1943, enligt vilket en täckdikning, som utfördes under

iakttagande av i yttrandet återgivna bestämmelser, kunde beräknas

äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år. Det framhålles emellertid

i promemorian att den tekniska expertisen i allmänhet numera anser, att

man som ett genomsnitt — om än osäkert — bör räkna med en cirka 50-årig

varaktighetstid.

Då en täckdikningsanläggning i likhet med en byggnad även med normalt

underhåll är underkastad slitning, har de sakkunniga ansett att hinder

icke föreligger att med bibehållet inkomstbegrepp utbyta en avdragsrätt för

ersättningsanskaffning för sådan anläggning mot ett system med värdeminskningsavdrag.

Vid övervägandet av olika möjligheter att utforma avskrivningssystemet

har de sakkunniga funnit, att ett system med kort avskrivningstid och med

i lag bunden avskrivningsprocent med utgångspunkt från gällande inkomstbegrepp

och avdragsregler för tillgångar av grundförbättrings natur har väsentliga

fördelar. I promemorian föreslås därför, att kostnad för anläggning

a\ täckdikning skall få avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag, varvid

avdraget skall bestämmas enligt avskrivningsplan och anläggningskostnaden

fördelas såsom omkostnad med lika stora belopp på tio beskattningsår

i följd. Genom en dylik ordning blir, framhåller de sakkunniga, övergången

från systemet med ersättningsanskaffningsavdrag smidig och bortfaller

alla tvister om avskrivningsprocentens storlek. Vidare vinnes, enligt promemorian,

den fördelen att taxeringskontrollen underlättas. Då avdragsrätt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

medgives för första anläggningskostnaden, är systemet, enligt de sakkunnigas

mening, ägnat att stimulera till nyinvesteringar för att höja jordbrukets

lönsamhet.

Rätten till värdeminskningsavdrag har enligt förslaget i princip förbehållits

den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Därest täckdikningsanläggning

övergår till ny ägare innan anläggningskostnaden avskrivits,

må dock nye ägaren övertaga vad som i beskattningshänseende

kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden. Därvid skall avskrivning för

nye ägaren ske i den ordning som gällt för företrädaren. Skulle undantagsvis

inträffa att täckdikningsanläggning på grund av slitning eller därmed

jämförlig orsak förlorat sitt värde innan anläggningskostnaden avskrivits,

skall detta enligt förslaget ej utgöra hinder för en fortsatt avskrivning

av anläggningskostnaden enligt avskrivningsplanen.

De sakkunniga behandlar härefter i ett särskilt avsnitt skogsvägarna. Efter

en ingående redogörelse för olika vägtyper, skogsvägbyggandets omfattning

och kostnader samt utgående statsbidrag m. m., konstaterar de sakkunniga,

att gällande ordning, enligt vilken kostnad för anläggning av skogsbilväg

i sin helhet anses utgöra grundförbättringskostnad, icke möjliggör ett

hänsynstagande till de förändringar med avseende å teknikens utveckling,

vägnätets rörlighet, nedlagda biflottleder in. m., som förtjänar beaktande.

Ehuru allvarliga erinringar också kan riktas mot ett system med värdeminskningsavdrag,

bl. a. med hänsyn till svårigheten att fastställa avskrivningsunderlaget

och att bedöma den framtida utvecklingen, har de sakkunniga

funnit dessa svårigheter icke böra föranleda till, att de skattskyldiga

går miste om en avdragsrätt, som enligt allmän uppfattning är befogad. I

promemorian föreslås därför, att bestämmelser om rätt till värdeminskningsavdrag

införes och att reglerna utformas i överensstämmelse med vad som

föreslagits beträffande täckdikningsanläggning, dock att allenast en tredjedel

av kostnaden för anläggning av skogsvägar skall få bli föremål för avskrivning.

De föreslagna reglerna om värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggning

och skogsvägar föreslås träda i kraft den 1 januari 1962 och tillämpas

första gången vid 1963 års taxering.

I syfte att tillgodose de skattskyldiga, som kort tid före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande haft kostnad för nyanläggning av täckdikning

respektive skogsvägar och i överensstämmelse med gällande regler icke fått

avdrag för dessa kostnader, föreslår de sakkunniga, att vissa ingångsvärden

skall fastställas och att dessa värden skall få upptagas såsom oavskriven anläggningskostnad

vid taxering för inkomst av fastigheten, som verkställes

första gången efter utgången av år 1962. Därvid skall dock endast beaktas

kostnader, som nedlagts under beskattningsår beträffande vilka taxering

verkställts åren 1958—1962 eller sålunda inom fem år före ikraftträdandet av

de nya bestämmelserna.

Vad vidare kostnaderna för den föreslagna reformen angår, har de sakkunniga

med avseende å täckdikningsanläggningar framhållit, alt en över
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

gång från ersättningsanskaffningsavdrag till ett system med värdeminskningsavdrag

principiellt icke bör medföra några bestående förändringar i

skatteunderlaget. Genom att avskrivningsreglerna framflyttar avdragsrätten

kan dock, framhålles i promemorian, vissa förskjutningar i skatteunderlaget

inträffa, vilka kan vara av intresse vid bedömandet av förutsättningarna

för förslagets genomförande. När det gäller skogsvägar erinras om, att förslaget

innebär en vidgad avdragsrätt i förhållande till gällande rätt. Förslaget

i denna del bör därför, framhålles det vidare, i princip vara ägnat att

föranleda ett bestående skattebortfall för stat och kommun. Med hänsyn till

att vissa beskattningsnämnder i tillämpningen medgivit avdrag, som nära

ansluter till förslaget, har dock de sakkunniga gjort viss reducering i de verkställda

beräkningarna över inkomst- och skattebortfallet. Enligt dessa beräkningar

utgör det totala inkomstbortfallet för tioårsperioden 1962—1971 cirka

112 miljoner kronor och skattebortfallet för samma period cirka 32 miljoner

kronor, varav stat och kommun får vidkännas ungefär hälften vardera.

De skattemässiga inkomstförändringar, som kan väntas bli en följd av

att förslaget genomföres, har i promemorian sammanställts sålunda.

Beskattningsår

1962

1963

1964

1965

1966

1967

1968

1969

1970

1971

Summa

Skattemässig inkomständring, milj. kr.

Täckdikningar Skogsvägar

På ingångs

värden

i- I övrigt

På ingångs- värden

I övrigt

Summa

- 4,0

+ 10,0

— 5,6

- 1,3

- 0,9

- 3,7

+ 8,0

- 5,2

- 2,6

— 3,5

- 3,2

+ 6,0

- 4,8

— 3,9

— 5,9

— 2,7

+ 4,0

- 4,1

— 5,2

— 8,0

- 2,4

+ 2,0

— 3,8

- 6,5

— 10,7

- 1,6

± 0,0

- 2,7

— 7,8

— 12,1

- 1,3

- 2,0

- 2,3

- 9,1

- 14,7

— 0,8

- 4,0

- 1,3

- 10,4

— 16,5

- 0,3

- 6,0

- 0,4

— 11,7

— 18,4

—

— 8,0

—

- 13,0

- 21,0

— 20,0

+ 10,0

— 30,2

— 71,5

— 111,7

De sakkunniga understryker, att de skattemässiga inkomständringarna

blir osäkrare ju längre fram i tiden beräkningarna utsträckes. I den mån

nyanläggningarna får mindre omfattning blir också inkomständringarna

mindre. Efter den första tioårsperiodens slut försvinner den stegring av inkomstbortfallet,

som uppkommer under den tid avskrivningssystemet uppbygges.

På grundval av de angivna skattemässiga inkomständringarna har de sakkunniga

beräknat skattebortfallet för stat och kommun. Beräkningarna byggei

pa att den totala marginalskatten utgör en tredjedel av inkomsten, varvid

beträffande kommunalskatten räknats med en utdebitering av 14: 89,

vilket utgör den genomsnittliga kommunalskatten i landskommunerna år

1959 enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1960. För kronoskogarnas skogsbilvägar

har endast räknats med kommunalskatt. Resultaten sammanfattas

sålunda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

15

Beskattningsår

Skattebortfall,

milj. kr

Statsskatt

Kommunal-

skatt

Summa

1962 .........

......... - 0,2

0,1

- 0,1

1963 .........

......... 0,2

0,5

0,7

1964 .........

......... 0,6

0,9

1,5

1965 .........

......... 1,0

1,2

2,2

1966 .........

......... 1,5

1,6

3,1

1967 .........

......... 1,8

1,8

3,6

1968 .........

......... 2,2

2,2

4,4

1969 .........

......... 2,5

2,5

5,0

1970 .........

......... 2,8

2,8

5,6

1971 .........

......... 3,3

3,1

6,4

Summa 15,7

16,7

32,4

Skattebortfallet har, framhålles i promemorian, beräknats under förutsättning

att vissa beskattningsnämnders praxis beträffande avdrag för kostnader

för skogsvägar bibehålies. En ändring i skärpande riktning ökar det

skattebortfall, som ett genomförande av förslaget beräknats föranleda. För

kommunalskatten kan det dock, enligt de sakkunniga, under de närmaste

åren endast bli fråga om obetydliga belopp. Statsskatten skulle maximalt

kunna minska med någon tiondels miljon kronor under det första året. De

sakkunniga tillägger.

Det angivna skattebortfallet bygger i vad gäller kommunalskatten på förutsättningen,

att inkomständringen medför motsvarande skatteändring. I

den mån de skattskyldiga endast beskattas för garantibelopp, blir skattebortfallet

mindre än beräkningarna ovan visar. Framhållas må även, att det

angivna kommunala skattebortfallet utgör ett genomsnitt. För en del kommuner

kommer förslaget att leda till ökningar och för andra till minskningar

i skatteunderlaget. I

I promemorian har de sakkunniga vidare behandlat f ruktodlingsanläggningar.

Efter redogörelse för fruktodlingens nuvarande omfattning, betingelser

och framtida inriktning konstateras, att även för dylika anläggningar

ersättningsanskaffningsreglerna är mindre lämpliga. De sakkunniga har diskuterat

olika möjligheter att genom värdeminskningsavdrag tillgodose yrkesfruktodlingens

intresse av ändamålsenliga avdragsregler men funnit, att för

praktiskt taxeringsbruk lämpliga regler svårligen kan tillskapas med mindre

en utvidgning av inkomstbegreppet sker för dylika anläggningar. Då en sådan

lösning icke ansetts böra väljas och avdragsrätten för anläggningskostnad

för fruktodling får anses utgöra ett delproblem av den större frågan om

vidgade möjligheter till resultatutjämning för denna näringsgren, har de

sakkunniga funnit, att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag för

dylika anläggningar tills vidare bör bibehållas.

Beträffande de två alternativ till värdeminskningsavdrag å fruktodlingsanläggningar,

som utredningen diskuterar, må följande redogörelse här lämnas.

De sakkunniga konstaterar till att börja med, att ersättningsanskaffningsavdragets

innebörd att i efterskott ersätta en tillgångs förslitning för frukt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1962

odlingarnas vidkommande ofta leder till mindre tillfredsställande resultat. I

motsats till egentlig jordbruksdrift är fruktodling i stor utsträckning en

engångsföreteelse och icke blott den enskilde näringsidkaren utan också näringen

som sådan går därför ofta miste om en befogad avdragsrätt. I fråga

om fruktodlingar är det, framhålles i promemorian, ur odlingssynpunkt

lämpligast att ersätta en föråldrad odling med nyplantering på annan mark.

Då avdragsrätt för ersättningsanskaffning emellertid förutsätter, att fruktträd

tidigare funnits på området, erhåller odlaren i dylikt fall enligt gällande

rätt icke något avdrag. Ersättningsanskaffningsreglerna har därför även i

fråga om fruktodlingar påtagliga brister. Emellertid möter, enligt de sakkunniga,

beträffande fruktodlingar speciella svårigheter mot att övergå till

ett system med värdeminskningsavdrag. Dessa svårigheter hänger bl. a.

samman med att fruktträden genom tillväxt under en längre tidsperiod stiger

i värde.

I fråga om kostnaderna i samband med nyplantering anför utredningen.

Enligt Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund kan kostnaderna i samband

med nyplantering i genomsnitt uppskattas enligt följande. Själva trädkostnaden

utgör cirka 4 kronor per träd eller 4 000 kronor per hektar. Härtill

kommer arbetskostnad för plantering, som beräknas till 1 500 kronor per

hektar under förutsättning, att planteringen sker på ny mark och således

någon röjning av gamla träd ej behöver ske. Kostnaden för röjning av gammal

odling beräknas till cirka 1 000 kronor per hektar, vartill kommer utgifter

för desinfektion av jorden eller ett delvis utbyte av densamma, vilka

kostnader skattas till cirka 500 kronor per hektar. Härutöver måste man

räkna med kostnader för att inhägna det nyplanterade området till skydd

mot kaniner och harar och ofta måste därjämte en viss läplantering ske för

att förhindra stormskador. Kostnaderna för dessa anläggningar uppgår till

cirka 1 000 kronor per hektar. Vid plantering på röjda fruktodlingsarealer

tinns i allmänhet redan läplantering och mestadels även stängsel, varför

denna kostnad ofta bortfaller.

Totala kostnaden för plantering å ny mark skulle således uppgå till

Trädkostnad ............................ 4 000

Arbetskostnad för plantering .............. 1 500

Kostnad för stängsel och läplantering ...... 1 000

Kostnad per hektar 6 500

Totala kostnaden för plantering i fruktodling, som måste röjas, skulle utgöra
-

Röjning av befintliga träd.................. 1 000

Desinfektion av jord ...................... 500

Trädkostnad ............................ 4 000

Arbetskostnad för plantering .............. 1 500

Kostnad per hektar 7 000

Vad angår kostnaden för omympning av äldre odling beräknas denna till

cirka 5 000 kronor per hektar, varvid man får räkna med samma skördeförlust

som vid röjning, eftersom träden måste skäras ned så kraftigt att de ej

lämnar någon skörd under de 3—4 år, som ympkvistarna behöver för att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

växa ut och bära frukt. Härtill kominer att risken för ett misslyckande är

ganska stor vid en total omympning.

Om man utgår från att livslängden i en fruktodling av den typ som sålunda

kostnadsberäknats är cirka 20 år, skulle, framhåller de sakkunniga,

investeringen behöva avskrivas med fem procent per år. Med hänsyn till

ojämnheten i avkastningen räknar de sakkunniga dock med, att avskrivning

borde ske efter tio procent eller med samma procent som föreslagits

för täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Beträffande fruktodlingar

skulle, enligt de sakkunniga, emellertid därjämte erfordras regler om rätt att

förskjuta avdraget, vilka borde utformas på så sätt, att avskrivningen skulle

få utnyttjas när som helst under odlingens livslängd; dock att årliga avdraget

i intet fall fick överstiga tio procent av anläggningskostnaden.

Den sålunda skisserade metoden skulle enligt de sakkunnigas mening ge

yrkesfruktodlingen möjlighet att under odlingens livslängd utnyttja samtliga

värdeminskningsavdrag. Om en avskrivning med tio procent skulle genomföras

för fruktodling å jordbruksfastighet borde emellertid, enligt promemorian,

därjämte den begränsningen införas, att avdraget fick utnyttjas

endast i den mån det ej översteg viss procent av den deklarerade bruttofruktintäkten,

enär enligt de sakkunnigas mening det även för jordbruksfastighet

vore rimligt att kräva en viss minimiintäkt av frukt för att värdeminskningsavdrag

skulle få utnyttjas. Därest regler om rätt till värdeminskningsavdrag

skulle genomföras borde salunda enligt de sakkunnigas mening

den årliga avskrivningen begränsas till tio procent att valfritt utnyttjas under

odlingens livslängd de år avskrivningen ej översteg fem procent av det

deklarerade bruttofruktvärdet.

1 den nu diskuterade metoden har rätten till avskrivning gjorts beroende

av bruttofruktvärdets storlek, medan avskrivningsunderlaget bestämts till

anläggningskostnaden. De sammanlagda avdragen kan således aldrig överstiga

anläggningskostnaden. Om man vill ge avkall på detta senare krav,

kan, framhåller de sakkunniga, värdeminskningsavdraget bestämmas schablonmässigt.

I anslutning till vad nyss sagts om att avdragsrätten bör förutsätta

redovisad inkomst, ligger det, enligt de sakkunnigas mening, nära

till hands att pröva ett schablonavdrag knutet till bruttofruktvärdet.

Ett schablonmässigt värdeminskningsavdrag bestämt till viss procent av

redovisat bruttofruktvärde blir, konstateras i promemorian, synnerligen

enkelt att tillämpa för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.

Visserligen förutsätter metoden, att inkomsten av frukt särredovisas, men

detta gäller även för den tidigare behandlade metoden. Däremot uppkommer

här svårigheter vid fastställandet av den procent, efter vilken avdraget

skall beräknas. Om det överlämnades åt praxis att bestämma procentsatsen

skulle, framhålles i promemorian, antalet besvärsärenden sannolikt icke

oväsentligt öka. Avskrivningsprocenten synes emellertid, enligt de sakkunnigas

mening, ej heller kunna fastställas i lag, eftersom procenten måste

variera från fall till fall, beroende bland annat på om frukten levereras till

2 Itihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. .Yr 56

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

packeri eller om den försäljes i förpackat skick. Därefter anföres i promemorian.

Enligt Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund kan priset per kilo vid

leverans till packeri ej beräknas högre än 50 öre. Med en avkastning av 30—

40 kg per träd och år i tät plantering och en produktionstid av 20 år innebär

detta ett totalt bruttofruktvärde av 300—400 kronor. I dylikt fall skulle

en avskrivning med en procent av det årliga bruttofruktvärdet vara i lägsta

laget. Problemets svårighetsgrad belyses emellertid vidare av, att om man

kan räkna med en livslängd på 40 år, vilket ej torde vara ovanligt i äldre

yrkesfruktodlingar liksom i all husbehovsodling, stiger bruttofruktvärdet

vid oförändrad avkastning och prissituation till 600—800 kronor. I detta

fall synes en avskrivning med en procent av det årliga bruttofruktvärdet

vara mer än tillräcklig. Enligt de sakkunnigas mening borde därför, om ej

särskilda skäl kunde åberopas, värdeminskningsavdraget enligt denna metod

sättas till en halv procent av redovisat bruttofruktvärde.

De två alternativ till värdeminskningsavdrag, för vilka nu redogjorts, har

enbart haft avseende å fruktodlingar. Därest reglerna skulle tillämpas även

på bärodlingar borde, enligt promemorian, en avskrivning å anläggningskostnaden

för bärbuskar ske efter 15 procent och begränsningsregeln utformas

på det sättet, att avskrivning fick ske endast i de fall avskrivningsbeloppet

ej översteg fem procent av bruttobärvärdet.

Om avskrivning på bärbuskar skulle ske efter den tidigare diskuterade

schablonmetoden, skulle enligt de sakkunniga en schablonmässig avskrivning

med två till tre procent av redovisad inkomst vara fullt tillräcklig i normalfallet.

Enligt de sakkunnigas mening utgör avdragsrätten för anläggningskostnad

för fruktodling ett delproblem av den större frågan om vidgade möjligheter

till resultatutjämning för denna näringsgren. De sakkunniga fortsätter.

Såväl detta spörsmål som frågan om ett vidgat inkomstbegrepp faller

emellertid utanför det föreliggande uppdraget. Med hänsyn härtill och då

de ovan inom ramen för gällande inkomstbegrepp diskuterade metoderna för

värdeminskningsavdrag å fruktodlingsanläggningar icke kan anses tillgodose

de krav på ändamålsenliga avdragsregler, som måste uppställas för praktiskt

taxeringsbruk, har de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda någon

av metoderna till genomförande utan funnit, att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag

för fruktodlingsanläggningar bör bibehållas.

Det må slutligen framhållas, att det här föreliggande spörsmålet totalt sett

icke kan betraktas såsom ett större problem, eftersom dels trädkostnaden i

yrkestruktodlingen under de närmaste åren kan förväntas uppgå till cirka

400 000 kronor per år för att på längre sikt nedgå till cirka 320 000 kronor

per år och dels en betydande del av denna kostnad enligt gällande rätt kan

avdragas enligt reglerna om ersättningsanskaffningsavdrag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

19

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt alt avskrivningsregler

för täckdikningsanläggningar och skogsvägar införes i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Det framhålles allmänt

att nuvarande avdragsregler måste anses föråldrade och att de leder

till resultat, som mången gång framstår som otillfredsställande. Även om

man i flera yttranden uttrycker betänkligheter mot att i skattelagarna införa

en rätt till avskrivning å grundförbättringskostnader, har man i regel

funnit att en bättre lösning än den av utredningen förordade inte står till

buds. Behovet av ökade investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar

har från många remissinstansers sida åberopats som ett avgörande

skäl för införandet av avskrivningsregler. Sådana regler har ansetts böra

verka i hög grad investeringsstimulerande.

Till de remissinstanser som sålunda i princip tillstyrkt förslagen hör lantbruksstyrelsen,

statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, domänstyrelsen,

skogshögskolans lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, lantbrukshögskolan

samt statens lantbruksförsök, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus och Västerbottens län, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges industriförbund,

Kooperativa förbundet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges

jordägareförbund ävensom samtliga hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser

som avgivit yttranden. Även kammarrätten, riksskattenämnden,

länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Hallands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Våsternorrlands och Jämtlands län ställer sig i huvudsak positiva

till förslagen. Beträffande förslagens detaljer har dock flera erinringar

gjorts, vilka skall behandlas i ett följande avsnitt.

Vad i promemorian anförts angående nackdelarna med nuvarande

system med avdrag för ersättningsanskaffning av försliten tillgång

av grundförbättrings natur har i regel bekräftats av remissinstanserna.

Några remissinstanser betecknar dock uttalandena — främst såvitt avser

täckdikningsanläggningar — som alltför kategoriska. Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Kalmar län, att väl kan i vissa fall tvekan uppkomma, huruvida

kostnaden för en anläggning skall i sin helhet 1''å avdragas eller om

en viss del är att hänföra till icke avdragsgill grundförbättring, men att

dessa svårigheter enligt länsstyrelsens erfarenhet inte varit större än att de

något så när tillfredsställande kunnat bemästras. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län erinrar om att, i den mån avdrag för kostnader för omläggning av

täckdikning inte kunnat utnyttjas från inkomst under samma år, skillnaden

numera får utnyttjas som förlustavdrag. Införandet av värdeininskningsavdrag

å dylika kostnader framstår därför enligt länsstyrelsens mening

inte såsom särskilt angeläget. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen

i Värmlands län. I det särskilda utlåtandet, som bifogats yttrandet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

från lantbruks högs kolan och statens lantbruks försök, framhålles, att de

sakkunnigas uttalande, att den omständigheten att den under ett beskattningsår

erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning till hela sitt belopp

skall avdragas på en gång leder till ojämnhet i beskattningen, synes vara ett

alltför kategoriskt påstående. Därefter anföres.

Det bör observeras, att till följd av varierande väderleks- och andra växtbetingelser,

väsentliga växlingar föreligger i jordbrukets årsresultat. På

samma sätt kan i skogsbruket till följd av skogens ålderssammansättning

högsl varierande årsresultat på enskilda fastigheter föreligga. Varierande

marknadsförhållanden kan likaledes medföra mera allmänna förskjutningar

i inkomstnivån. Det kan sålunda framkomma önskemål om möjligheter till

resultatutjämning. Många gånger sker sådan utjämning därigenom att till

goda år förlägges stora reparationer eller ersättningsanskaffningar av inventarier

liksom ersättningsanskaffningar av grundförbättrings natur. Nu

åsyftade ersättningsanskaffningar torde så gott som regelmässigt ej ske i

större omfattning än att härför medgivna avdrag kan skattemässigt utnyttjas.

Med det anförda har endast velat framhållas, att de gällande reglerna ej enbart

varit till nackdel för de skattskyldiga. Ett efter bestämda principer fastställt

årligt värdeminskningsavdrag, som ej kan jämkas, kan i vissa lägen

framstå som ogynnsammare.

Det måste däremot, som de sakkunniga framhållit, för de skattskyldiga

vara otillfredsställande, om avdragsrätten för värdeminskning på en anläggning

uppskjutes till den tidpunkt, då tillgången ersättes med en ny. Tyvärr

innehåller den framlagda utredningen inga uppgifter eller diskussioner, som

kan tjäna som ledning för en bedömning av hur de nuvarande reglerna i

praktiken hittills verkat och framdeles kommer att verka.

Om ifrågavarande grundförbättrande åtgärder kan utföras av brukaren

själv, blir givetvis nackdelarna med det tillämpade systemet mindre än om

särskilda specialister anlitas. Något värde på den egna arbetsinsatsen fastställs

inte. Utvecklingen går emellertid mot specialisering och mekanisering.

Upptagande av brunnar, anläggande av täckdiken och vägar anförtros alltmer

åt särskilda specialister. De väsentliga tvisterna kommer därvid att avse

frågan, huruvida eu ersättningsanskaffning föreligger eller om företaget

helt eller delvis måste betraktas som en nyanläggning.

I flera yttranden framhålles att då det gäller skogsvägar nuvarande praxis

för medgivande av avdrag fått icke önskvärda verkningar. Sålunda erinrar

tantbruksstgrelsen om att enligt regeringsrättens praxis avdrag inte medgives

för kostnad för anläggning av permanent skogsväg; däremot betraktas

kostnad för rent tillfälliga vägar som avdragsgill driftkostnad och även kostnad

för vägunderhåll får avdragas. Vid planering av väg kan man, konstaterar

lantbruksslyrelsen — under i övrigt lika förutsättningar — kalkylera med en

hög anläggningskostnad med lågt underhåll eller en låg anläggningskostnad

med högre underhåll. De nuvarande avdragsreglerna premierar det senare

alternativet. Mot nuvarande skattesystem har därför, framhåller styrelsen,

anmärkts att det leder till en förskjutning i vägbyggandet i riktning mot

enklare och billigare vägar, varigenom risk finnes för att hela vägnätet blir

inoptimall utbyggt. Därefter anför lantbruksstyrelsen.

Även i ett annat hänseende kan anmärkning riktas mot detta system, då

det föranleder till viss ojämnhet i beskattningen såtillvida att väg som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

hveues som tillfällig väg vid en större avverkning, därefter påkostas underhå“i

s& Sor utsträckning, att den så småningom blir av mera permanent

karaktär När en sådan väg föreligger färdig, har den emelleitid kostat åt

sldlligt mer än om den brutits på en gång Ur samhallsekononnsk synpunkl

och av andra skäl måste detta förfaringssätt underkannas; " et

för övrigt ha mycket svårt att komma tillratta med sadana fall, da |>ra

förbättring av väg faktiskt åstadkommes genom val tilltaget undei håll..Det

må nämnas, att statsbidragen visserligen verkar i motsa * " åt
minstone

för närvarande bidrag torde lamnas endast till vagar av tiog

klass, men bidragsmöjligheterna är begränsade och stora grupper av skoös

vägar är i praktiken uteslutna från bidrag.

Liknande synpunkter anföres av skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna uttalar

allmänt, att gällande skatteregler lockar till vidmakthållande av aven

olämpligt förlagda äldre vägar framför nyanläggning av andamalsenhga s - dana. Skattesystemet är enligt styrelsernas mening ägnat att direkt motverka

en rationell utbyggnad av skogsvägnätet.

Flera remissinstanser betonar den allmännytta som skogsbilvägarna me

för inom vårt samhälle. Enligt skogsnårdsstyrelsen i Västmanlands lan kan

allmännyttan ofta beräknas ha samma storleksordning som den rent skogliga

nyttan. Styrelsen anför.

Skogsindustrierna, en hörnsten i vårt ekonomiska liv, genomgå f. n. en

kraftig utbyggnad, som under 1960-talet väntas kräva ett fullt utnyttjande

av våra skogstillgångar samtidigt som tillgången på skoglig arbetskraft synes

minska och vara svår att rekrytera. Skogsbilvagen far härigenom en allt

större samhällelig betydelse för att effektivt genomfora för samhallet nödvändiga

avverkningar med utnyttjande av den knappa tillgången på manuell

arbetskraft och hästar. Ökad mekanisering minskar på intet satt tyngden av

detta argument. . ,__

Sociala krav på ökad bekvämlighet och standard for skogsarbetarna kan

knappast tillgodoses utan skogsbilvägar. Ur beredskapssynpunkt måste

skogsbilvägen tillmätas största betydelse i samband med bränsleanskaffning

vid en avspärrning. Även ur militär synpunkt torde de vara betydelsefulla

icke endast i gränstrakter och förmodade invasionsområden. Luftlandsatta

trupper måste nu kunna bekämpas nästan var som helst i vårt land. Våra

motoriserade förband kräver vägar även i skogsbygderna.

Skogsbrandbekämpning som nu bedrives av motoriserade brandkårer kraver

också vägar. Man måste hålla i minnet att snabba åtgärder äro av största

vikt vid bekämpande av brand i skogen.

Slutligen må nämnas skogsbilvägarnas stora betydelse för Sveriges tolk

som medel att idka friluftsliv, naturstudier, bär- och svampplockning, för

många viktig ur försörjningssynpunkt, och inte minst som ett medel att ute

i naturen få välbehövlig rekreation.

Det anförda må vara tillräckligt för att påvisa skogsbilvägarnas nödvändighet

ur samhällsekonomisk och social synpunkt. I

I några yttranden anföres betänkligheter mot förslaget att

införa värdeminskningsavdrag för tillgångar av grundförbättrings natur endast

i inkomstslaget jordbruksfastighet ävensom mot att begränsa avskrivningsreglerna

till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar.

På grund av dylika betänkligheter avstyrker några remissinstanser att för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slaget helt eller delvis nu lägges till grund för lagstiftning. Sålunda anför

lansstyrelsen i Värmlands län.

Enligt gällande skattelagstiftning är fastighetsägare ej berättigad till avdrag

för kostnad för grundförbättring. Kommunalskattelagen innehåller bestämmelser

om forbud mot dylika avdrag i fråga om såväl jordbruksfastighet

som annan fastighet och rörelse. Genom det av de sakkunniga framlagd^

forslaget gores beträffande förstnämnda förvärvskälla avsteg8 från denna

SSKfS" ‘T''5 rf" sä“ I»**!! i allmänna rättsneavetandet.

Ett genomforande av forslaget kommer för jordbrukarna att

n edfora sa vasent ga fördelar, alt det för Övriga skattskyldiga måste f a2

stå såsom godtyckligt och orättvist, att reformen begränsas till endast o "d

morian ? ej ÖVerty§ad att de av de sakkunniga l prJome
!

d!i?a,e skalen verkligen är tillräckligt starka för att motivera

hr,!rf 0c''l01; av en sa Vlkti§ reforni endast i fråga om taxering av jordbruksfast^het

utan att berörda problem ens synes ha diskuterats beträffan

de forvarvskallorna annan fastighet och rörelse. fietraltan
-

Det torde visserligen, medger länsstyrelsen, med fog kunna göras gällande,

att för jordbruket gällande regler om avdrag för tillgångar av grundförbältrings

natur icke är tillfredsställande. Det synes därför utan tvivel

önskvärt, att nya bestämmelser skapas, som på ett godtagbart sätt tillgodoser

både taxeringsmyndigheternas och de skattskyldigas berättigade anspråk.

Länsstyrelsen fortsätter.

Det kan dock ifrågasättas, om de avdragsregler, som föreslagits skola ersätta

nu gällande, verkligen uppfyller rimliga krav i detta hänseende. Införes

regler om avskrivning enligt förslaget, kommer beträffande tillgångar av

grundförbättrings natur två skilda avdragssystem att tillämpas vid sidan av

varandra, då för andra tillgångar än täckdikningsanläggningar och skogsvägar

gällande bestämmelser om avdrag för ersättningsanskaffning fortfarande

ar avsedda att tillämpas. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan en sådan

reform icke anses som en lycklig lösning av hithörande problem. Att inom

en och samma förvärvskälla skapa två olika avdragsmetoder för tillgångar

av grundförbättrings natur måste medföra en komplicering av taxeringsmyndigheternas

arbete samt öka riskerna för felaktiga avgöranden. Även för

därav berörda skattskyldiga kommer reformen att medföra praktiska olägenheter.

Vidare måste det för dessa framstå som inkonsekvent, att förslaget

begränsats till att avse endast täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I

fråga om exempelvis invallningsföretag torde föreligga minst lika stort behov

av nya regler som beträffande täckdikningsanläggningar, då de förra som

regel är mycket kostnadskrävande.

De lrågor, som beröres i förslaget, är enligt länsstyrelsens förmenande av

sådan natur att de bör lösas i ett sammanhang för förvärvskällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet och rörelse. Samtidigt härmed bör inkomstbegreppet

för fastighet upptagas till omprövning. Länsstyrelsen hemställer

därför i första hand att dessa problem göres till föremål för ny utredning.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner de sakkunnigas förslag

från rent skattetekniska synpunkter vara ägnat att ingiva betänkligheter

och anser, att förslaget bör göras till föremål för ytterligare utredning

innan övervägande sker, huruvida detsamma skall läggas till grund för lag
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

stiftning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan inte finna att kostnader för

täckdikning och skogsvägar intager en sådan särställning, som motiverar

att kostnaderna skulle få avskrivas vid inkomstberäkningen. Länsstyrelsen

fortsätter.

Täckdikningar torde merendels medföra en mot de nedlagda kostnaderna

svarande, bestående förbättring av marken även sedan täckdikningen som

sådan gått till spillo, och av denna anledning synas sakliga skäl för allmän

avskrivning av kostnaderna knappast föreligga. På enahanda sätt torde kostnader

för skogsvägar vara att bedöma. Om avskrivning medges i enlighet

med förslaget, synas även andra kostnader, t. ex. för stenröjning, anläggning

av öppna avlopps- och skogsdiken samt annan förbättring av skogsmark,

på lika goda grunder kunna ifrågasättas bli avdragsberättigade. Länsstyrelsen

erinrar i sammanhanget även om att avdragsrätt för amortering å

studieskulder icke ansetts böra införas; likväl utgöra sådana skulder

liksom kostnader för täckdikning och skogsvägar — intei annat än kostnader

för ökade inkomster i framtiden.

Förslaget framstår enligt länsstyrelsen närmast som en ny form av speciella

bidrag från det allmännas sida till fromma för jordbruksnäringen.

Vill man med bibehållet inkomstbegrepp na sadant resultat, framstar enligt

länsstyrelsens mening ett statsbidragssystem som den följdriktiga lösningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att, då det inte torde råda någon

större skillnad mellan en rörelseidkare och en jordbrukare, förslaget lämpligen

borde genomföras först i ett större sammanhang, därvid skattelagarna

borde så ändras, att inkomsten av dessa förvärvskällor beskattas efter

enhetliga grunder, bl. a. innebärande att inkomsterna beräknas efter bokföringsmässiga

grunder. Länsstyrelsen anser dock att förslaget i vad detsamma

avser skogsvägar bör läggas till grund för lagstiftning. Frågan om

avdrag för avskrivning å kostnader för täckdikning finner länsstyrelsen

däremot böra lösas först i samband med att andra för jordbruket aktuella

frågor erhåller sin lösning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att med det föreslagna systemet

om rätt till avskrivning å täckdikningsanläggningar skulle man komma

ifrån tvister om storleken av, å ena sidan, den avdragsgilla kostnaden

för alt ersätta en utrangerad anläggning med en likvärdig och, å andra

sidan, vad som utgör icke avdragsgill kostnad för förbättring. Vidare skulle

nytäckdikning uppmuntras genom del föreslagna nya avdragssystemet.

Länsstyrelsen tillägger.

Det föreslagna systemet synes i viss mån bryta mot de principer, som

ligga till grund för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet. Det kan

således inte helt gå fritt från invändningar. Emellertid torde någon lösning,

som bättre kan anpassas til! de nuvarande reglerna om inkomstberäkning

i förvärvskällan jordbruksfastighet, icke kunna åstadkommas. Med hänsyn

härtill och till de fördelar, som det föreslagna systemet beräknas kunna

medföra, anser sig länsstyrelsen kunna tillstyrka alt den av de sakkunniga

föreslagna lagstiftningen i denna del genomföres.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Däremot anser sig länsstyrelsen inte kunna förorda att förslaget om värdeminskningsavdrag

å skogsvägar genomföres. Länsstyrelsen anför härom.

Till skillnad från förslaget angående täckdikningsanläggningar, vilket

i stort sett kan anses innebära endast en ändring av reglerna för när ett avdrag

skall få åtnjutas vid taxeringen, så innebär förslaget beträffande skogsvägarna,

att man för en viss grupp inför regler, som medför en förmånligare

inkomstbeskattning än vad som är normalt för förvärvskällan. Enligt

länsstyrelsens mening inger det betänkligheter, att för en begränsad grupp

skattskyldiga sålunda införa förmånligare beskattningsregler.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser sig böra avstyrka förslaget

i vad det avser värdeminskningsavdrag i fråga om skogsvägar. Trots att

länsstyrelsen på de av de sakkunniga anförda grunderna finner starka skäl

föreligga för att anläggningskostnader för skogsvägar till viss del må kunna

hänföras till i taxeringshänseende avdragsgill kostnad, anser dock länsstyrelsen

förslaget icke vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund

för lagstiftning.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök säger sig visserligen i

princip kunna tillstyrka utredningens förslag men ifrågasätter dock om

inte formerna för medgivande av värdeminskningsavdrag på skogsvägar

bör göras till föremål för ytterligare utredning. De sakkunnigas förslag

synes inte vara tillräckligt underbyggt för att läggas till grund för en lagstiftning.

Flera remissinstanser uttalar betänkligheter av principiell art men anser

sig dock böra tillstyrka att avskrivningsregler införes i enlighet med förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker att ett införande av den

nya avdragsmöjligheten innebär ett betydelsefullt avsteg från i skattelagstiftningen

gällande principer. Det torde enligt länsstyrelsen kunna ifrågasättas

om inte den föreslagna reformen borde få anstå och upptagas till

övervägande av den år 1960 tillsatta allmänna skatteberedningen. Länsstyrelsen

anser sig dock kunna tillstyrka den avsedda genombrytningen av

gällande grundsatser på hithörande område i vad avser täckdikningsanläggningar,

då dylika anläggningar har en begränsad varaktighetstid. Beträffande

skogsvägar gör länsstyrelsen följande uttalande.

När det gäller länsstyrelsens eget ställningstagande till förslaget komma

de näringspolitiska synpunkterna i främsta rummet. Ett väl utbyggt

skogsbilvägnät är av vital betydelse för skogsbruket i länet. Därigenom skulle

ernås bättre rotvärde och gynnsammare betingelser för skogsbruket i dess

helhet. Behovet av skogsbilvägar har visat sig vara synnerligen stort. Alla

åtgärder, som kunna vara ägnade att främja skogsbruket, böra enligt länsstyrelsens

mening vidtagas. Med utgångspunkt därifrån anser sig länsstyrelscn

böra tillstyrka införandet av rätt till värdeminskningsavdrag för

skogsbilvägar i den omfattning de sakkunniga föreslagit.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län kan de av de sakkunniga framlagda förslagen,

liksom andra punktvis insatta förändringar i skattelagstiftningen,

väcka principiella betänkligheter och leda till vissa icke tillfredsställande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

olikformigheter men länsstyrelsen anser dock övervägande skäl tala för

genomförandet av de föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att det icke torde kunna

förnekas, att nu gällande regler i fråga om avdrag för kostnader för anläggningar

av grundförbättrings natur är otillfredsställande. Sålunda medför

desamma icke blott ojämnhet vid taxeringen mellan olika år utan även

olägenheter vid tillämpningen. Det får därför, enligt länsstyrelsen, anses

angeläget med nya regler av beskaffenhet att tillgodose såväl de enskilda

skattskyldigas som beskattningsmyndigheternas befogade krav. Det av de

sakkunniga framlagda förslaget torde, enligt länsstyrelsens mening, i stort

sett få anses ägnat att undanröja dessa olägenheter, såvitt avser täckdikningsanläggningar

och skogsvägar. Länsstyrelsen fortsätter.

Å andra sidan synes en på föreslaget sätt begränsad reform icke kunna

undgå att samtidigt väcka vissa betänkligheter. Bortsett från de praktiska

olägenheter, som skulle följa med två olika avdragssystem för tillgångar

av grundförbättrings natur, skulle bl. a. den hitintills rådande principiella

likställigheten i förevarande avseende mellan jordbruksfastighet och annan

fastighet härigenom komma att rubbas. Vidare skulle det för den skattskyldige

i gemen komma att framstå som svårbegripligt, att åtskillnad i fråga

om rätten till avdrag skall göras mellan till exempel täckdikningsanläggningar

och inval lningar, ehuru behovet av nya regler ofta kan vara större

i det senare fallet med hänsyn till att invallningsföretag som regel äro mera

kostnadskrävande. Det synes därför kunna ifrågasättas, om icke reformen

bör utsträckas även till annan fastighet ävensom till en del andra anläggningar,

som likaledes äro underkastade värdeminskning. En förutsättning

härför är emellertid -— såsom av de sakkunniga jämväl framhållits — att

inkomstbegreppet utvidgas i fråga om fastighet.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län säger sig icke helt kunna värja sig

från känslan, att de synpunkter, som anförts till stöd för införande av värdeminskningsavdrag

å täckdikningsanläggningar och skogsvägar, med samma

styrka kan göras gällande beträffande åtskilliga andra grundförbättringsåtgärder,

såsom öppna diken för vattenavledning, invallningar, sjösänkning

samt enskilda utfartsvägar och inägovägar. Länsstyrelsen anför

därefter.

Det är visserligen riktigt, att avdragsrälten för läckdikningar och skogsvägar

för dagen framstår som det angelägnaste önskemålet. Länsstyrelsen

hyser likväl viss tvekan inför förslaget att utbryta dessa — låt vara viktiga

— detaljer ur ett stort problemkomplex utan att de framtida konsekvenserna

för frågan i sin helhet kan överblickas. Det synes nämligen uppenbart,

att ett genomförande av förslaget kommer att tillskapa åtskilliga svårlösta

gränsdragningsproblem. Sålunda kommer det måhända att framstå som

oegentligt att''kostnaden för iordningställande av öppna diken till vattenavledning

från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten. Vidare lärer skattetvister

icke kunna undvikas, när det gäller att bedöma, huruvida en väg,

som betjänar flera ändamål, huvudsakligen skall anses avsedd för utforsling

av skogsprodukter från skog. Det synes höra till vanligheten, att en

skogsväg i sin sista del går över inägojord och ansluter till utfartsväg från

gård. Det hade varit av värde, om dylika gränsdragningsfrågor något närmare

hade diskuterats i promemorian.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ur 1962

Länsstyrelsen anser sig dock med viss tvekan kunna tillstyrka att avskrivningsregler

införes endast för täckdikningsanläggningar och skogsvägar.

I regel anser sig remissinstanserna kunna godtaga att avskrivningsregler

av nu ifrågasatt slag begränsas till inkomstslaget jordbruksfastighet. Sålunda

anför t. ex. riksskattenämnden i denna fråga följande.

De sakkunnigas förslag minskar ojämnheten i beskattningen mellan

olika skattskyldiga inom förvärvskällan jordbruksfastighet. Å andra sidan

åstadkommer förslaget enligt riksskattenämndens mening olikhet i beskattningsreglerna

olika förvärvskällor emellan. En sådan olikhet synes emellertid

kunna försvaras med att i förvärvskällan jordbruksfastighet markanläggningar

hava särskilt stor betydelse, varför ekonomiskt sett en avdragsrätt

för dylika anläggningar enbart i denna förvärvskälla kan vara

motiverad.

I några yttranden framhålles att frågan om avdragsrätt vid taxeringen för

täckdikning och skogsvägar äger ett nära samband med omfattningen

av statsbidrag till dylika anläggningar. Sålunda uttalar länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att utredningens förslag torde få anses

innebära, att markägarna i det långa loppet blir gynnsammare ställda än

hittills i fråga om avdragsmöjligheter. Det torde då enligt länsstyrelsens

mening böra övervägas, om inte frågorna om statsbidragens storlek bör

upptagas till omprövning och bedömas i ett vidare sammanhang innan en

lagändring, som endast tar sikte på beskattningsreglerna, genomföres.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det väsentliga skälet för

genomförande av de föreslagna reglerna torde vara alt stimulera investeringar

i täckdikningsanläggningar och härigenom öka jordbrukets lönsamhet.

Med beaktande härav kan man enligt länsstyrelsens mening knappast

undgå att beröra andra åtgärder, som har samma syfte. Beträffande den

statliga bidragsgivningen för skogsvägar framhåller länsstyrelsen.

Den statliga bidragsgivningen för skogsvägar är — som framgår av de

sakkunnigas redogörelse — relativt stor för såväl »stamväg» som »annan

skogsväg». Då det förstnämnda slaget av vägar ger största allmänna nytta,

synes det motiverat att höja bidragen till anläggande av sådana vägar. Vid

taxeringen skulle då avdrag icke behöva medgivas för anläggande av »stamväg».

Beträffande »annan skogsväg» torde bidragsgivningen kunna helt

slopas. I stället bör vid taxeringen avdrag kunna påräknas för anläggningskostnaderna

med den motiveringen, alt dylik väg presumeras avse

tillgodogörandet av skogsprodukter inom ett begränsat område.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att det måhända kan ifrågasättas

om icke i stället för införande av avdragsrätt vid taxering för kostnader

för skogsvägar en ökning av bidragen för vägbyggnader av denna

art bör komma till stånd. Därigenom skulle enligt länsstyrelsen uppenbarligen

en mer ingående prövning av vägbehovet, vägens byggnad och kostnaden

åstadkommas, en prövning som icke kan ske på samma sätt vid taxeringen.

Emellertid skulle man icke genom höjning av statsbidragen och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

uppmjukning av villkoren härför inom rimlig tid kunna få den lättnad för

skogsägarna, som eftersträvas. Länsstyrelsen har därför funnit övervägande

skäl tala för en lösning enligt det framlagda förslaget.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Jämtlands län, som anför.

I fråga om skogsvägar får, såsom de sakkunniga framhållit, anses gälla

alt anläggningen med normalt underhåll icke är underkastad förslitning.

Om det dock kan anses föreligga ett aktuellt behov att understödja skogsbruket,

kunde detta ske i den ordningen att grunderna för statsbidragsgivningen

till anläggande av skogsbilvägar ändrades. Därvid kan dock icke

bortses ifrån att ett medelst skattepolitiska åtgärder genomfört stod åt

skogsbruket är till sin natur smidigare, eftersom detsamma kan komma

till slånd utan egentligt administrativt merarbete.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök framhåller, att behovet

av värdeminskningsavdrag på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasättas.

I den mån statsbidrag utgår torde, framhålles i yttrandet, än mindre

något värdeminskningsavdrag vara motiverat.

Lantbruks styr elsen framhåller vikten av att det allmänna beträffande det

kombinerade jord- och skogsbruket — den vanligaste brukningsformen i de

flesta bygder — så avväger sina åtgärder beträffande bidrag, lån, beskattningsregler,

m. m. avseende jordbruket respektive skogsbruket, att en ur

samhällets synpunkt önskvärd balans uppstår mellan markägarens investeringar

i respektive näringsgrenar.

Några remissinstanser ifrågasätter om inte de föreslagna avskrivningsreglerna

bör förbehållas sådant jordbruk där inkomstredovisningen sker

enligt bokför ingsmässiga grunder. Riksskattenämnden anför

följande.

Såsom redan framhållits i andra sammanhang då det gällt detaljändringar

i reglerna om beskattningen av inkomst av jordbruk är kontantmetoden

en otidsenlig och materiellt ytterst otillfredsställande redovisningsform för

sådan inkomst. Att för dem som tillämpa denna primitiva metod införa särskilda

anordningar för alt ernå mera tillfredsställande avdrag för de allmänt

förekommande täckdikningskostnaderna synes icke böra ifrågakomma.

Riksskattenämnden kan därför icke tillstyrka förslaget i denna del.

Däremot har nämnden i princip intet att erinra mot att avdrag för täckdikning

skall kunna medgivas jordbrukare, som redovisa inkomsterna enligt

bokföringsmässiga grunder.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som på sätt förut angivits i första hand

förordar att nu ifrågavarande problem göres till föremål för ny utredning,

föreslår att — om förslaget anses böra läggas till grund för lagstiftning —

detta ej sker separat utan blott tillsammans med två tidigare i fråga om

taxering av jordbruksfastighet framlagda skatteförslag. Länsstyrelsen åsyftar

härvid det av skattelagssakkunniga den 26 augusti 1959 avlämnade förslaget

till bestämmelser om värdeminskningsavdrag å maskiner och andra

dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig redovisning samt en av

skatteflyktskommittén den 19 oktober 1959 avgiven promemoria med för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

slag till lagstiftning rörande beskattning av djur vid beräkning av inkomst

av jordbruksfastighet enligt den s. k. kontantprincipen. Länsstyrelsen tilllägger.

Enligt länsstyrelsens förmenande utgör skatteflyktskommitténs förslag

ett nödvändigt komplement till skattelagssakkunnigas båda förslag. Länsstyrelsen

anser därför, alt det nu framlagda förslaget om värdeminskningsavdrag

å täckdikningsanläggning och skogsvägar — liksom också förslaget

om värdeminskningsavdrag å döda inventarier — icke bör läggas till grund

för lagstiftning, om icke också skatteflyktskommitténs förslag lagfästes.

Enligt förslagen kommer i förvärvskällan jordbruksfastighet kontantinässig

och bokföringsmässig redovisning att för en och samma skattskyldig

tillämpas vid sidan av varandra. Även om vissa skäl kan åberopas häremot,

synes förslagen dock kunna förordas som ett steg i riktning mot en obligatorisk

övergång för alla jordbrukare till bokföringsmässig inkomstredovisning,

vilket för länsstyrelsen framstår som det naturliga slutmålet. För

jordbrukarnas del underlättas denna övergång därav, att den skyldighet att

föra räkenskaper såsom underlag för taxeringen, som är en förutsättning

för den bokföringsmässiga redovisningsmetoden, i praktiken ej synes innebära

någon mera påtaglig utvidgning av skyldigheten alt föra räkenskaper

eller anteckningar vid kontanlinässig redovisning enligt bestämmelserna i

20 § taxeringsförordningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som tillstyrker utredningens förslag

i vad det avser täckdikningsanläggningar, anför.

Därest de sakkunnigas nu avgivna förslag liksom ett under år 1959 av de

sakkunniga avgivet förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag

å maskiner och andra dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig

redovisning bli föremål för lagstiftning kommer den s. k. kontantprincipen,

efter vilken flertalet jordbrukare taxeras, att brytas i väsentliga hänseenden,

vilket enligt länsstyrelsens mening får anses mindre tillfredsställande

ur rent principiell synpunkt. Med hänsyn härtill och då kontantprincipen

över huvud taget icke kan anses fylla moderna krav på resultatredovisning,

synes frågan om grunderna för jordbrukets taxering böra i sin

helhet snarast tagas under omprövning.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller

att det kan ifrågasättas om inte rätten till värdeminskningsavdrag å täckdikningsanläggningar

borde förbehållas jordbrukare, som beräknar inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grnnder. Allmänna

ombudet anför.

Det skulle inte vara rimligt, om vissa jordbrukare finge favörer på avdragssidan

bl. a. genom för höga avskrivningsprocenter på täckdikningsanläggningar

samtidigt som de finge behålla ett inkomstbegrepp, som ger

dem materiellt obefogad skattefrihet vid realisation av levande och döda

inventarier. Enligt uppgift i promemorian redovisar emellertid endast omkring

en procent av jordbrukarna sin skattemässiga inkomst enligt bokföringsmässiga

grunder. Det torde inte vara rationellt att genomföra en tämligen

omfattande ändring i skattelagstiftningen, om den kan utnyttjas

allenast av en så obetydlig del av jordbrukarna. Jag tillstyrker därför att

de sakkunnigas förslag får omfatta alla jordbrukare, men att lagstiftningen

genomföres först sedan inkomstbegreppet för jordbrukare utvidgats till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962 29

att omfatta även belopp, som inflyter vid realisation av levande och döda

inventarier.

Vad utredningen uttalat angående sambandet mellan avskrivningsregler

och inkomstbegreppet vid försäljning av tillgångarna har berörts

i några yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län konstaterar att

förslaget står i strid mot gällande principer på skattelagstiftningens område,

vilka innebär att tillgång, där vinst vid försäljning icke kan beskattas annat

än enligt bestämmelserna om realisationsvinst, icke ansetts böra få avskrivas

i snabbare takt än som betingas av tillgångens fysiska eller ekonomiska

livslängd. Länsstyrelsen fortsätter.

De sakkunniga ha emellertid framhållit, att deras förslag icke borde ingiva

betänkligheter," enär täckdikningsanläggning icke kunde separat överlåtas.

De sakkunniga synes emellertid härvid icke beaktat, att skattskyldig enligt

deras förslag skulle kunna inköpa jordbruksfastighet och nedlägga väsentliga

kostnader för nyanläggning av täckdikning med ty åtföljande avdragsrätt

vid inkomsttaxeringen samt efter tio år efter förvärvet försälja den

sålunda förbättrade fastigheten utan beskattningskonsekvenser. Detta synes

icke helt tillfredsställande. De sakkunnigas förslag synes också godtyckligt

såtillvida att det endast tar sikte på vissa slag av anläggningsarbeten. Om

förslaget skulle godtagas, måste det befaras att samma anspråk på snabb

avskrivning utan hänsyn till varaktighetstiden kommer att framställas beträffande

andra anläggningar, såsom byggnader m. m.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som

tillägger att — därest icke avskrivningsprocenten begränsas i förhållande till

anläggningarnas beräknade varaktighetstid — ytterligare skäl torde få anses

förefinnas för en omprövning av hela inkomstbegreppet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som enligt vad redan framhållits ej

anser sig kunna tillstyrka förslaget om avdrag för avskrivning å kostnader

för skogsvägar, framhåller, att förslaget innebär att avdrag skulle medgivas

för kostnader, som medför en direkt och bestående höjning av en fastighets

värde utan att man, utom i undantagsfall, kan beskatta ägaren för de avdragna

kostnaderna när han återfår dem vid eventuell försäljning av fastigheten.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför följande exempel.

Två personer inköpa samtidigt två likvärdiga jordbruksfastigheter. Den

ene täckdikar för en kostnad av 10 000 kronor medan den andre tillbygger

t. ex. mangårdsbyggnaden för 10 000 kronor. I övrigt brukas fastigheterna på

liknande sätt. Båda sälja sina fastigheter efter 15 år, därvid köparna värdera

de företagna åtgärderna såsom ekonomiskt likvärdiga. Säljarna erhålla

20 000 kronor mer än de själva erlagt, men den som täckdikat tjänar väsentligt

mer än den andre, då han vid tidigare års taxeringar erhållit mycket

större värdeminskningsavdrag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar de sakkunnigas uttalande, att en

utvidgning av inkomstbegreppet enbart för tillgångar av grundförbättrings

natur skulle medföra så avsevärda svårigheter, att vägen över en ändring

av inkomstbegreppet åtminstone för närvarande ej bör följas. Länsstyrelsen

fortsätter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 56 år 1662

Möjligen kan inom en ej allt för avlägsen framtid en mera vittgående utredning

befinnas påkallad i syfte att söka undanröja svårigheterna för en

omgestaltning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom. Självfallet

kan en sådan omgestaltning komma att innebära betydande ingrepp i gällande

rätt och även förutsätta, att avsevärda hinder övervinnas. Kanske kan

eu etappvis genomförd reformering visa sig bli den lämpligaste metoden. De

även i andra sammanhang vitsordade olägenheter, som är förknippade med

nuvarande regler om ersättningsanskaffning, är dock så betydande, att de

kan anses rättfärdiggöra även tämligen genomgripande åtgärder. Såsom de

sakkunniga framhåller, har de avsteg, som redan skett från eljest gällande

grundprinciper, möjliggjorts genom en utvidgning av inkomstbegreppet. I

sammanhanget kan även erinras om de vid 1960 års riksdag motionsvis

framställda yrkandena om ändrade avskrivningsregler för byggnad i rörelse

av sådan innebörd, att den avsedda ändringen torde förutsätta en utvidgning

av gällande inkomstbegrepp. Ehuru riksdagen ej vid detta tillfälle var

beredd att följa motionärerna, rådde inom bevillningsutskottet enighet därom

att vid en eventuell utredning borde beaktas, om och i vad mån de nuvarande

reglerna om beskattning vid försäljning av fastighet och om utrangeringsavdrag

kunde behöva ändras.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det torde vara en allmänt accepterad

princip, att en utvidgning av avdragsrätten bör åtföljas av en motsvarande

utvidgning av inkomstbegreppet. De sakkunnigas förslag innebär

elt avsteg från denna princip. Även om härför anförda motiv, sedda ur taxeringssynpunkt,

enligt länsstyrelsens mening knappast kan anses bärande

finnes dock, framhåller länsstyrelsen, synnerligen starka jordbruksekonomiska

skäl att frångå sagda grundprincip. Man kan till och med enligt länsstyrelsen

ifrågasätta, om dessa skäl ej bort föranleda än mer långtgående

förslag från de sakkunnigas sida, syftande till vidgad avdragsrätt vid taxeringen

jämväl för kostnader för ny-, till- och ombyggnad av jordbrukets

ekonomibyggnader.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar, att det är föråldringen

d. v. s. grundförbättringens allt mindre lämplighet under de med

tiden ändrade förhållandena, som ger upphov till den största värdeminskningen.

Föråldrandet drabbar alla grundförbättringar och borde därför berättiga

till värdeminskningsavdrag. Det förhållandet, att man vill förhindra

all någon enstaka person får en skattefri realisationsvinst på grundförbättringar

vid en fastighets försäljning, kan, enligt hushållningssällskapet, inte

vara ett tillräckligt motiv för att man skall undandraga den stora massan

av jordbrukare och fruktodlare ett avdrag som de rättvisligen bör ha. Det är

ej heller bara en fråga om skatterättvisa, det gäller också att stimulera

fram de medel, som kan överföras från konsumtionssidan till riktigare investeringar

på produktionssidan.

Skogsstyrelsen uttalar att vintervägar och andra tillfälliga vägar byggda

för engångsavverkningar, exempelvis av rotposter, sedermera sällan har något

värde. Anläggning av permanenta vägar kan givetvis medföra höjning

av fastigheternas kapitalvärde men det torde enligt skogsstyrelsens mening

höra till undantagen, att den höjning väganläggningen föranlett motsvarar

mera än en mindre del av anläggningskostnaden. Förhållandet kan, enligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

styrelsen, delvis förklaras därmed, att en skogsväg ofta bygges, när hopsparade

virkesförråd står inför avverkning. Sedan det avverkningsmogna förrådet

uttagits, får vägen minskad betydelse nnder längre eller kortare tid

beroende på skogens ålderssammansättning m. in. Liknande synpunkter

framföres av ett flertal skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsslyrelsen i Kalmar

län tillägger att ännu en omständighet, som är ägnad att undanröja principiella

betänkligheter emot en regelmässig avdragsrätt beträffande kostnader

för skogsvägar, bör framhållas, nämligen det förhållandet att den växande

skogen, för vars tillgodogörande en skogsväg anlägges, inte har samma konstanta

omfång som andra ting av fast egendoms karaktär. Stora variationer

i virkesförrådets storlek kan förekomma tidsmässigt på samma egendom,

vilket gör att den varaktiga kapitalvärdestegringen praktiskt taget aldrig

korresponderar med anläggningskostnaden, vilken därför enligt styrelsens

mening alltid måste uppdelas på en driftkostnadsandel och en grundförbättringsandel.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att en avdragsrätt för

kostnader för skogsvägar skulle medföra en rättvisare beskattning vid försäljning

av fastighet. Styrelsen anför.

Vid försäljning av fastigheter, som ej beröras av realisationsvinst, beskattas

som inkomst försäljningssumman för den eventuella ökning av virkesförrådet,

som har ägt rum under ägandetiden. På grund av nuvarande ålderklassfördelning

i skogarna är en dylik ökning regel. Om investering gjorts

genom byggandet av skogsbilvägar höjes värdet av virkesförrådets ökning.

Härigenom beskattas en inkomst som uppkommit genom investering av ej

avdragsgill natur med dubbelbeskattning som följd.

Skogsvårdsstgrelsernas förbund anser, att de sakkunniga förbisett att

kostnaden för vägs byggande ej alltid betyder ökning av kapitaltillgångarnas

värde med motsvarande belopp, utan att en del av nämnda kostnad är förutsättningen

för ökning av den omedelbara inkomsten. Förbundet fortsätter.

Ett exempel kan belysa resonemanget. Ett skogsskifte består till betydande

del av awerkningsmogen skog. Det beröres ej av bilväg, men en sådan

kan byggas till och genom skiftet för 50 000 kronor. Därigenom skulle utdrivningskostnaderna

för den gamla skogen under de två närmaste åren

minskas med 30 000 kronor. Båtnaden för vägens långsiktiga användning

beräknas till 20 000. Då utgör 30 000 kronor, eller 60 %, utgifter för inkomstens

förvärvande och återstående belopp, 20 000 kronor, är ägnat att öka

kapitaltillgångens värde. Exemplet är intet undantagsfall. Det förhåller sig

snarare så, att skogsägaren helt naturligt planerar vägarnas utbyggnad med

hänsyn till skogsbeståndens tillstånd i så måtto att han får utgiftsminskning

som följd av nybyggda vägar snarast möjligt efter deras anläggande.

Några remissinstanser bl. a. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök

samt länsstyrelsen i Örebro län bär framhållit att frågan om avdragsrätt

även rörande övriga åtgärder för vattnets avledning från jordbruksfastighet

bör upptagas till utredning. Enligt Småbrukarnas riksförbund borde

även frågan om avdrag för kostnader för stenröjning ha utretts.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kangl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Vad utredningen anfört angående fruktodlingsanläggningar

har i regel inte föranlett särskilda uttalanden från remissinstansernas sida.

Av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har riksskattenämnden samt

länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Västernorrlands län förklarat sig

inte ha något att erinra emot utredningens ståndpunkt. Även statens jordbruksnämnd

säger sig dela de sakkunnigas uppfattning att detta problem bör

behandlas i samband med den större frågan om vidgade möjligheter till resultatutjämning

för denna näringsgren.

Lantbruksstyrelsen däremot uttalar en annan mening. Styrelsen anser

att gällande regler om ersättningsanskaffningsavdrag icke löser avskrivningsproblemet

för brukare av rationellt drivna fruktodlingar, där uttjänta

fruktträd oftast ersättes genom nyplantering på ny jord. Fruktodlaren torde

i sådana fall icke ha rätt att göra ersättningsanskaffningsavdrag och

även om sådan rätt förelåge, skulle den icke kunna utnyttjas, eftersom odlingen

under de närmaste åren efter planteringen icke lämnar någon avkastning.

Fruktodlaren går därför helt miste om avdragsrätt för investeringen.

Enligt styrelsens mening bör därför bestämmelser om värdeminskningsavdrag

införas för nyanläggning av fruktodlingar för yrkesmässig fruktproduktion.

Därefter anföres.

Den av de sakkunniga behandlade schablonmässiga metoden med avdrag

med viss procent av bruttofruktvärdet synes mindre lämplig, då man vid

denna metod frångår principen att lägga den verkliga investeringskostnaden

till grund för avskrivningarna. Metoden torde icke heller bli möjlig att tilllämpa

i sådana fall, då fruktodling utarrenderas. Däremot torde den förstnämnda

metoden med avskrivning med viss procent av anläggningskostnaden

kunna tillämpas. Denna metod skulle innebära, att yrkesfruktodlaren

skulle få rätt att valfria år under odlingens livslängd få avskriva anläggningskostnaderna

med högst 10 procent om året förutsatt att avskrivningen

icke överstiger fem procent av deklarerat bruttofruktvärde.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök anser att en förändrad

form av den av de sakkunniga relaterade schablonmetoden skulle kunna utgöra

en framkomlig väg. I yttrandet framhålles att — då i den föreliggande

utredningen ej finns underlag för en bedömning av schablonmetodeiys

verkningar i olika avseenden — frågan snarast borde upptagas till ytterligare

utredning.

Lantbrukets skattedelegation säger sig dela de sakkunnigas uppfattning i

så måtto att ett införande av värdeminskningsavdrag för anläggningskostnad

å fruktodling endast löser en del av de speciella problemen för fruktodlingsanläggningar.

Delegationen fortsätter.

Det är nämligen inte endast den ursprungliga anläggningskostnaden utan

också de första årens direkta driftkostnader, som i princip borde få avdragas

under de år, då fruktodlingen ger avkastning. Ett sätt att lösa problemet

med dessa driftkostnader vore att aktivera kostnaderna som en del av anläggningskostnaden

och införa avdragsrätt genom ett avskrivningsförfarande

under produktionsperioden. Ur teknisk synpunkt är emellertid en sådan

metod förhållandevis komplicerad. Problemet är samtidigt närmast en fråga

om resultatutjämning och som sådant får det sägas ligga utanför den fram
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

33

lagda utredningen. Denna fråga torde därför få lösas i ett annat sammanhang.

I fråga om den direkta anläggningskostnaden för fruktodling har delegationen

den uppfattningen att de sakkunniga förebragt sådan utredning att

ett införande av värdeminskningsavdrag å anläggningskostnaden är möjlig.

Delegationen anser därför att alternativet med avskrivning av anläggningskostnaderna

med 10 procent om året med begränsningsregeln att avdrag

skall få utnyttjas endast i den mån det inte överstiger viss procent av den

deklarerade bruttofruktintäkten bör tillämpas. Vid övergång till ett sådant

system bör i princip som ingångsvärde få upptagas de kostnader, som tidigare

inte avdragits.

Av de hushållningssällskap som avgivit yttranden har Stockholms läns

och stads hushållningssällskap förklarat, att fruktodlarna bör vara berättigade

att få göra skäliga värdeminskningsavdrag på sina fruktodlingar. Kalmar

läns södra hushållningssällskap, Hallands läns hushållningssällskap,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, Kopparbergs läns hushållningssällskap

och Västernorrlands läns hushållningssällskap understryker angelägenheten

av att frågan om avskrivning å fruktodlingsanläggningar göres

till föremål för ytterligare utredning.

Sveriges yrkes fruktodlares riksförbund säger sig tacksamt notera den av

kommittén redovisade möjligheten till en planmässig avskrivning med tio

procent samt med rätt att förskjuta avdraget under odlingens livslängd.

Förbundet anser det dock önskvärt att även de första årens driftkostnad får

medräknas vid beräkning av värdeminskningsavdraget. Förbundet säger

sig föredraga en avskrivning å anläggningskostnaden framför den av de

sakkunniga redovisade metoden med schablonavdrag bestämt till viss procent

av bruttofruktvärdet. Förbundet anför därefter.

De sakkunniga har emellertid inte velat framlägga redovisade möjlighet

till värdeminskningsavdrag som ett förslag, under motivering att frågan barn

utgör ett delproblem vad gäller vidgade möjligheter till resultatutjämning

för näringsgrenen i fråga. Till detta vill förbundet anföra, att även om resultatutjämningen

som sådan är en fråga av betydligt större omfång och värde

för yrkesfruktodlingen, bör den framförda möjligheten till planmässig avskrivning

inte undanröjas. Gentemot tveksamheten från de sakkunnigas sida

att en ändrad lagstiftning skulle underlätta för fruktodlingen alt erhålla

skattefria realisationsvinster vid ev. försäljning anser förbundet att de sakkunniga

i sitt ställningstagande inte tillräckligt beaktat att en uppdelning

av frågan härvid hör göras. Dels bör själva anläggningskostnaden som sådan

ses för sig, dels den värdestegring som sker till följd av odlingens omsorgsfulla

skötsel. Anläggningskostnaden undergår ingen värdestegring som kan

tänkas bli skattefri vid eu ev. försäljning, och av en fastighets värde utgör

denna en mycket ringa del. Värdestegringen, som sker, är i form av odlingens

tillväxt på grund av omsorgsfull skötsel. Denna del är emellertid redan med

de nu gällande skattereglerna fri från beskattning. Dessutom kan anföras

att någon värdestegring av en modern fruktodling knappast kan anses ske

efter tio år beroende på ändrad odlingsinetodik, som gör att odlingen snabbare

bringas i full bärighet. Om nyplanteringen härvid sammanfaller med

fastighetens förvärvande, gäller under denna tidsperiod lagstiftningen angående

realisationsvinst vid fastighetsförsäljning. Härtill kan anföras all det

är sällan som köparen vid eu fastighets förvärvande betraktar det som eu

tillgång att egendomen är planterad med fruktträd i stor omfattning. F)ver
•»

Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 56

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

huvudtaget är omsättningen av fruktodling mycket ringa beroende på näringsgrenens

hårda konkurrensläge. —---

Slutligen vill förbundet anföra att om möjligheter inte beredes den förvärvsmässiga

fruktodlingen att göra värdemässiga avskrivningar, lagstiftningen

i varje fall ändras såtillvida att plantering av fruktträd på ny mark

jämställes med plantering på förut för fruktodling använd mark vad gäller

rätt till ersättningsanskaffningsavdrag.

Riksskattenämnden gör följande uttalande angående praxis i beskattningshänseende

i fråga om fruktodlingsanläggningar.

I delta sammanhang vill riksskattenämnden framhålla att nämnden — i

motsats till den praxis för vilken de sakkunniga redogjort — finner nu gällande

bestämmelser om ersättningsanskaffningsavdrag icke lägga hinder i

vägen för att medge avdrag för kostnad för nyplantering av fruktträd i ersättning

för utrangerad anläggning, även för det fall att nyplanteringen sker

å annan jord å samma brukningsenhet än den, där den äldre anläggningen

varit belägen.

De beräkningar, som de sakkunniga gjort av det skattebortfall som

ett genomförande av förslaget kan föranleda, har i några remissyttranden

bedömts såsom alltför optimistiska. Sålunda anför länsstyrelsen i Älvsborgs

län att — om avdragsrätten för omtäckdikning minskas och rätt till avskrivningar

för nyanläggningar införes — det med fog kan antagas att av nettokostnaderna

för täckdikning inom landet en större del än för närvarande

kommer att vara hänförlig till nyanläggningar. Det synes enligt länsstyrelsen

realistiskt att räkna med en ökning av nyanläggningskostnaden med åtminstone

5 miljoner kronor per år under en relativt lång period. Det skattemässiga

inkomstbortfallet kommer under denna förutsättning att för åren

1962—1971 sammanlagt uppgå till 37,5 miljoner kronor mot av de sakkunniga

beräknade 10,0 miljoner kronor. Även beträffande skogsvägarna synes

det länsstyrelsen motiverat att räkna med en ökning för kommande år.

Om den årliga ökningen uppskattas till ett så blygsamt belopp som 3 miljoner

kronor — den faktiska ökningen 1959—1960 uppgick till 7,3 miljoner

kronor — kommer, framhåller länsstyrelsen, avdragen för värdeminskning

för de tio första åren att medföra ett inkomstbortfall av 22 miljoner kronor

utöver det av de sakkunniga framräknade.

Svenska landskommunernas förband framhåller att — även om genomförandet

av de sakkunnigas förslag inte synes medföra något mera betydande

skattebortfall — detta skattebortfall dock kommer att i huvudsak

drabba de mera jord- och skogsbruksbetonade och redan skattesvaga kommunerna.

Förbundet anser därför att man vid införande av värdeminskningsavdrag

bör överväga olika möjligheter att övergångsvis mildra verkningarna.

Svenska landstingsförbundet konstaterar att enligt de beräkningar som

gjorts skulle reformen förorsaka landsting och primärkommuner eu sammanlagd

skatteförlust om cirka 16 miljoner kronor under perioden 1962__

1971 och tillägger.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Ehuru detta belopp är relativt obetydligt i och för sig, kan styrelsen dock

icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att föreliggande förslag endast

är ett i en rad reformer, som under senare år genomförts eller komina att

genomföras och som varit ägnade att medföra en reduktion av landstingens

skatteunderlag. Detta måste anses särskilt bekymmersamt i tider, dä en

kontinuerlig överflyttning av uppgifter och kostnader från staten till landstingen

sker, eu utveckling som av allt att döma ej ar avslutad Redan nu

är landstingens skatteunderlag otillräckligt för den okade verksamheten,

vilket tagit sig uttryck i de ej oväsentliga höjningar av landstingsskatten

som under senare år skett. Det är därför angeläget, att landstingen pa ett

eller annat sätt, t. ex. via de enhetliga statsbidragen till kroppssjukvarden,

varom utredning nu pågår, erhåller kompensation för den minskning av inkomsterna

som föranledes av reformerna på skattelagstiftningens område.

I flera remissyttranden betonas att ökade investeringar i täckdikningsanläggningar

och skogsvägar leder till inkomststegringar, vilka medför en

ökad skatteinkomst för det allmänna, som kan förväntas överstiga det av de

sakkunniga påvisade skattebortfallet. Sålunda anser lantbruksstyrelsen att,

även vid mera vidgade avdragsregler i fråga om skogsbruk än de sakkunniga

föreslagit, något inkomstbortfall sannolikt inte behöver befaras. Skogsvårdsstyrelsernas

förbund, som yrkar en fördubbling av det avskrivningsunderlag

i fråga om skogsvägar som föreslagits i promemorian, anser att en

stimulans genom skatteavdrag kan antagas medföra avsevärt ökade skatteintäkter

från skogsbruket och skogsindustrien av en storleksordning, som

betydligt överstiger de minskningar i skatteunderlaget som de sakkunniga

beräknat. Sveriges skogsägareförbund gör följande uttalande.

Förbundet betvivlar att den nödvändiga intensifieringen av vägbyggandet

går att uppnå annat än genom full avskrivningsrätt för nybyggnadskostnaderna

En sådan skattereform skulle i enlighet med de sakkunnigas kalkyler

innebära ett skattebortfall av ca 9 å 10 miljoner i genomsnitt per år under

perioden 1962—1971. Då emellertid enbart skogsägarna for varje miljon

skogskubikmeter som merawerkas torde erlägga inkomstskatt till stat och

kommun med lågt räknat fem miljoner kronor skulle redan vid en merkvantitet

om två miljoner skogskubikmeter det befarade skattebortfallet övergå

till en ökning av skatteintäkterna. Ändock gäller detta enbart skogsägarnas

beskattning. Därtill kommer givetvis vid en utökad avverkning mera skattepengar

från icke blott skogsbrukets arbetstagare utan även från skogsindustrien,

som förädlar det avverkade virket. Det måste in. a. o. vara en god

affär för de statliga och kommunala myndigheterna att i nuvarande läge

främja skogsvägbyggandet genom en mera långtgående skattereform.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall avdrag medgivas vid inkomsttaxeringen

för värdeminskning å täckdikningsanläggningar och skogsvägar. I

fråga om täckdikningsanläggningar skall hela kostnaden och beträffande

skogsvägar eu tredjedel av kostnaden kunna avskrivas. Avskrivningen får

enligt förslaget ske med en tiondedel per år under tio år i följd.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt en lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Nyanläggning av såväl täckdikning som skogsväg är enligt gällande skatteregler

att anse som grundförbättringsåtgärd, för vilken kostnaden icke är

avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Avdrag medgives däremot för underhåll

av tillgång av grundförbättrings natur. Om sådan tillgång trots underhåll

förbrukas genom slitning eller dylikt medgives avdrag för ersättningsanskaffning,

då den förbrukade tillgången ersättes med en ny. De sakkunnigas

förslag beträffande täckdikningsanläggningar och skogsvägar innebär således

att avsteg göres från en genomgående princip i vår skattelagstiftning,

nämligen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar.

Förslaget kan sägas utgöra en skatterättslig nykonstruktion även såtillvida

att man vid bestämmande av avdrag icke tillämpar eljest gällande

grunder för fördelning av anläggningskostnad å anläggningens varaktighetstid

och att värdeminskningsavdrag skall kunna ifrågakomma även beträffande

tillgångar, för vilka det stundom kan ifrågasättas om de alls är underkastade

värdeminskning.

I den mån avsteg hittills gjorts i skattelagstiftningen från den angivna

principen att anskaffningskostnaden fördelas till avdrag under anläggningens

varaktighetstid har detta skett genom en utvidgning av inkomstbegreppet,

och dessa undantag är därför, som de sakkunniga framhåller, icke ägnade

alt rubba grundtanken i lagstiftningen om avdragsrätt för intäkternas

förvärvande och bibehållande. De sakkunniga har emellertid icke i detta

sammanhang föreslagit något ändrat inkomstbegrepp.

Jag vill först ta upp frågan om inkomstbegreppet. Vinst vid försäljning

av fastighet, som inte utgör varulager, beskattas enligt reglerna

för skattepliktig realisationsvinst, dvs. vinsten är helt skattefri efter tio år.

Det torde, som de sakkunniga framhållit, vara uteslutet att införa speciella

regler för beskattning av vinst vid försäljning av tillgångar av grundförbättrings

natur. Dylika tillgångar ingår i den fastighet, varå arbetena är utförda,

och det kan i regel icke konstateras i vad mån och med vilket belopp

köpeskillingen för en fastighet påverkats av olika vidtagna grundförbättringsåtgärder.

En eventuell utvidgning av inkomstbegreppet måste därför

avse försäljning av fastighet. En sådan utvidgning av inkomstbegreppet är

emellertid en fråga av stor räckvidd och måste föregås av en mycket ingående

utredning. Det får antagas att allmänna skatteberedningen kommer att

behandla detta spörsmål.

Vill man redan nu införa avskrivningsregler för tillgångar av grundförbättrings

natur, måste det ske med bibehållande av nuvarande inkomstbegrepp

vid försäljning av fastighet. Detta förhållande gör det nödvändigt att

begränsa eventuella avskrivningsregler till sådana tillgångar, beträffande

vilka det kan anses föreligga ett omedelbart behov av ändrade skatteregler.

Jag kan därför i likhet med de sakkunniga icke förorda att avskrivningsregler

nu införes beträffande fruktodlingar och icke heller för kostna
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

der för stenröjning och dylikt. Frågan om behov av ändrade regler i inkomstskattehänseende

för dylika tillgångar kan anses föreligga torde få prövas sedan

allmänna skatteberedningen framlagt sina förslag.

Då det gäller täckdikningar och skogsvägar är det från såväl

allmän som enskild synpunkt i hög grad önskvärt att dylika investeringar

ökar och att investeringarna verkställes på sådant sätt att den

största ekonomiska nyttan vinnes. Det kan, som de sakkunniga och även

flera remissinstanser framhållit, med visst fog göras gällande att nuvarande

skatteregler motverkar detta önskemål. Ett omedelbart behov av ändrade

skatteregler i fråga om dessa tillgångar torde därför få anses föreligga. .lag

kan därför i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrka

att avskrivningsregler införes för täckdikningsanläggningar och

skogsvägar. Därvid måste dock hänsyn tagas till att vinst vid försäljning

av den fastighet, varå arbetena utförts, beskattas enligt reglerna för skattepliktig

realisationsvinst dvs. att vinsten är helt skattefri efter tio år. Betiäffande

den närmare utformningen av avskrivningsreglerna återkommer jag i

det följande.

Då investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar även ur det

allmännas synpunkt framstår såsom angelägna har statligt stod i

olika former lämnats för dylika arbeten. En ökning av investeringarna skulle

givetvis kunna uppnås genom större bidrag från det allmänna. Men bidrag

bör inte lämnas i syfte att övervinna vissa icke önskvärda verkningar av

skattebestämmelserna. I första hand måste dessa bestämmelser överses. Å

andra sidan får behovet av stöd från det allmänna bedömas med utgångspunkt

från gällande beskattningsregler.

Flera remissinstanser har framhållit att en skattereform, som begränsas

till vissa investeringar inom jordbruk och skogsbruk, kan framstå som godtycklig

och orättvis. Å andra sidan synes emellertid, som bl. a. riksskattenämnden

framhållit, en sådan olikhet kunna försvaras med att i inkomstslaget

jordbruksfastighet markanläggningar har särskilt stor betydelse, varför ekonomiskt

sett en avdragsrätt för dylika anläggningar, begränsad till jordbruk

och skogsbruk, kan vara motiverad. Av markanläggningar inom jordbruk

och skogsbruk är vidare täckdikningsanläggningar och skogsvägar helt dominerande

och det kan därför vara försvarligt att införa speciella regler för

dylika tillgångar. Framhållas må att de regler som föreslås får anses i viss

mån provisoriska i avvaktan på de förslag, som allmänna skatteberedningen

kan komma att framlägga, och jag vill särskilt understryka, att det förhållandet

att i fråga om täckdikningar och skogsvägar ett avsteg göres från gällande

beskattningsprinciper icke kan åberopas som skäl för liknande åtgärder

ifråga om andra markanläggningar.

Några remissinstanser har ansett att rätten till avskrivning å täckdikningsanläggningar

och skogsvägar bör förbehållas de skattskyldiga, som deklarerar

inkomst av jordbruksfastighet enligt bokförings mäss i
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

ga grunder. Däremot skulle nuvarande regler alltfort gälla för de skattskyldiga,

som tillämpar den s. k. kontantprincipen. Det är också, som bl. a.

riksskattenämnden framhållit, i viss mån otillfredsställande att i en redovisningsform,

som har sitt berättigande främst på grund av att den är jämförelsevis

enkel att tillämpa, införa avskrivningsregler som måste komplicera

deklarationsförfarandet. Det kunde därför synas önskvärt att i detta

sammanhang först överse reglerna för inkomstredovisningen inom inkomstslaget

jordbruksfastighet med beaktande av de förslag, som skattelagssakkunniga

tidigare framlagt angående värdeminskningsavdrag å maskiner i jordbruk

med kontantmässig redovisning och skatteflyktskommitténs förslag

rörande beskattning av djur i dylikt jordbruk. En sådan översyn torde emellertid

böra föregås av en ingående ny utredning av beskattningsmetoderna

för jordbruket. Ställningstagandet till frågan om en dylik utredning bör enligt

min mening anstå till dess allmänna skatteberedningen framlagt sina

förslag.

Då för närvarande endast cirka en procent av jordbrukarna torde redovisa

inkomsten av jordbruksfastigheten enligt bokföringsmässiga grunder,

skulle en begränsning av rätten till avskrivning å täckdikningsanläggningar

och skogsvägar till dylika skattskyldiga innebära att lagstiftningsåtgärden

fick väsentligt minskad räckvidd. En sådan begränsning synes därför inte

höra förordas. Jag anser mig sålunda kunna tillstyrka att avskrivningsreglerna

blir tillämpliga även när inkomsten av jordbruksfastigheten beräknas

enligt kontantprincipen.

Det skattebortfall som kan bli en följd av att avskrivningsregler

införes å täckdikningsanläggningar och skogsvägar är i första hand beroende

av hur avskrivningsreglerna utformas. Under alla förhållanden torde

dock vara svårt att beräkna den minskning i beskattningsunderlaget för stat

och kommuner som dylika avskrivningsregler kan medföra, ökade investeringar

i täckdikningar och skogsvägar bör rimligtvis, som flera remissinstanser

framhållit, medföra ökade intäkter. Avskrivningsreglernas utformning

får emellertid avvägas så att det inte kan befaras att skattebortfallet särskilt

i övergångsskedet blir betungande för berörda kommuner och landsting.

III. Täckdikningsanläggningar

Gällande rätt

Från bruttointäkt av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

avdrag göras för bl. a. kostnader för reparation och underhåll

av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och underhåll,

såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill

underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till 22 §

bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd

lackdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdik
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kanyl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

ning. Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare

material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till

grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda

material som det gamla skulle kostat. Av andra stycket ifiåga\ arande

anvisningspunkt framgår, att med skyddsdikning å skogsmark, därför avdrag

får ske, avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla

skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning

m. in. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

avdrag icke göras för bl. a. kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom

nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

Nu återgivna bestämmelser äger tillämpning vid redovisning av inkomst

av jordbruksfastighet såväl enligt den s. k. kontantprincipen som enligt bokföringsmässiga

grunder. Av vad inledningsvis anförts i fråga om allmänna

regler om avdrag har framgått, att förbudet mot avdrag för grundförbättringskostnader

gäller även i förvärvskällorna annan fastighet och rörelse.

Beträffande tillgångar av grundförbättrings natur medger vår skattelagstiftning

alltså icke avdrag för värdeminskning. Såsom tidigare nämnts räknas

emellertid till avdragsgill underhållskostnad jämlikt punkt 7 av anvisningarna

till 22 § bl. a. även kostnad för omläggning av förut anlagd täckdikning.

I motsats till vad som gäller i fråga om exempelvis byggnader medges

sålunda avdrag såsom för reparation även för det fall hela den förutvarande

anläggningen ersättes med en ny.

Av vad i annat sammanhang anförts har framgått, att avdrag för vidmakthållande

av en tillgång, som trots underhåll förbrukas, kan ifrågakomma

antingen i form av värdeminskningsavdrag eller genom avdrag för ersättningsanskaffning.

Enär underhållsavdraget beträffande täckdikningar utformats

såsom ett ersättningsauskaffningsavdrag följer härav, att avdrag

för värdeminskning icke samtidigt kan ifrågakomma. Såsom av den följande

redogörelsen för praxis torde framgå, äger avdragsregeln beträffande täckdikningar

generell tillämpning beträffande alla sådana tillgångar av grundförbättrings

natur, vilka anses kunna vara underkastade förslitning, och

regeln gäller icke blott i fråga om jordbruksfastighet utan även beträffande

annan fastighet och rörelse.

Att med ledning av skattedomstolarnas avgöranden bilda sig en uppfattning

om rättspraxis inom ett visst taxeringsområde är ofta vanskligt. Det

ligger också i sakens natur att så måste vara fallet. I allmänhet är ju i målen

fråga om en bedömning av olika omständigheter och att utan tillgång

till handlingarna i målet draga bestämda slutsatser om rättsläget är regelmässigt

icke möjligt. Särskilt i fråga om avdragsrätten för tillgångar av

grundförbättrings natur torde svårigheter härvidlag vara förhanden. Detta

heror icke bara på att gränsdragningen mellan vad som skall anses som byggnad

eller tillbehör till byggnad och anläggningar av grundförbättrings natur

understundom kan vara vansklig utan förklaras också därav, att tillgångar

av grundförbättrings natur sinsemellan företer stora olikheter. Självfallet

är ej heller på förevarande område rättsläget eu gång för alla fixerat utan

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

linnes här som eljest utrymme för av utvecklingen betingade ändrade uppfattningar.

Den följande redogörelsen för praxis har därför endast till uppgift

att redovisa vissa avgöranden som kan vara ägnade att belysa rättslilllämpningen

och gör icke några anspråk på fullständighet.

När det gäller omläggning av förut anlagd täckdikning ligger såsom vid all

ersättningsanskaffning svårigheten i alt bedöma huruvida hela kostnaden

skall anses avdragsgill eller om viss del skall hänföras till ej avdragsgill nyanläggning.

I regeringsrättens årsbok (RÅ) år 1946 not Fi 572 har redovisats

ett rättsfall rörande omläggning av en täckdikning, vid vilken gärdsel

och trätrummor ersatts med tegelrör. Den skattskyldige erhöll avdrag för

denna omläggning med yrkat belopp, 2 210 kronor, varvid synes ha beaktats

att den högre kostnaden för tegelrören motsvarades av något lägre arbetskostnad.

I RÅ 1952 not 1087 hade 2,2 hektar åker täckdikats, som förut haft

oppna diken. Täckdikenas längd var 1 100 meter, varav 250 meter lagts i

gamla oppna diken. Av totalkostnaden, som uppgick till 1 237 kronor, varav

737 kronor arbetskostnad, yrkades avdrag med 600 kronor, motsvarande vad

det skulle kostat att rensa de öppna dikena. Avdraget medgavs. Däremot har

skattskyldig, som inköpt rör för 15 048 kronor för omläggning av öppna

diken till tackdiken icke erhållit avdrag för någon del av denna kostnad

trots åberopande av att upprensning av de gamla dikena skulle dragit minst

samma kostnad som omläggningen. Såvitt av utredningen framgick hade

nämligen dikenas förseende med rör utgjort sådan förbättring, att kostnaden

för anskaffningen av rören jämlikt 2 § förordningen om statlig inkomstskatt

och 22 § kommunalskattelagen med därtill hörande anvisningar

icke fick till någon del avdragas (RÅ 1956 not 351).

Det i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgade förbudet mot avdrag

tor ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå

galler emellertid endast förbättringskostnader nedlagda å egen fastighet För

kostnader av ifrågavarande art, vilka exempelvis nedlägges av arrendator å

jordägaren tillhörig fastighet under sådana omständigheter att äganderätten

till det utförda tillkommer jordägaren föreligger däremot avdragsrätt. I

Iråga om rörelse har år 1930 sistnämnda regel kommit till uttryck i lagtexts

genom att stadgandet i 29 § 4 mom. erhållit sådan lvdelse, att däri med
f

uu - f°rrUd lu0t aVdr3g uttryckli8en angivits gälla endast rörelseidkaren

tillhörig fastighet eller annan anläggning eller för grundförbättring därå.

Ehuru motsvarande ändring icke skett i 22 och 25 §§, gäller enligt stadgad

praxis samma regel i fråga om jordbruksfastighet och annan fastighet.

V:ad nyss sagts innebär emellertid icke något avsteg från principen om

toibud mot avdrag for förvärvskällans förvärvande, utvidgning eller föra

tring. Av arrendator nedlagda kostnader för ny-, till- eller ombyggnad

eller grundforbattnng å jordägaren tillhörig fastighet är nämligen att beträkta

sasom driftkostnader vid beräkningen av arrendatorns inkomst av

jordbruksfastighet och fråga är således om en kostnad för intäkternas förvarvande,

vilken enligt huvudregeln i 20 § berättigar till avdrag. Den ome
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

41

delbara avdragsrätt arrendator åtnjuter för kostnader av ifrågavarande slag

kompletteras emellertid med regler om skatteplikt. Sålunda utgör den ersättning

arrendator vid arrendets upphörande kan komma att uppbära av

jordägaren för verkställda förbättringsarbeten skattepliktig intäkt av jordbruksfastighet.

Täckdikningarnas omfattning, värde och varaktighet

I promemorian framhålles, att den täckdikade arealens omfattning

undersöktes senast i samband med 1951 års jordbruksräkning. I undersökningen

redovisades täckdikad åkerjord med uppdelning efter materialslag

på dels tegelrör, dels annat material. Enligt den till grund för undersökningen

liggande uppgiftsblanketten skulle den täckdikade arealen avse

åkerjord med täckdikning i dugligt skick. I de fall dikningen ej skett efter

fackmannamässig plan synes, enligt de sakkunnigas mening, de lämnade anvisningarna

emellertid ha gett utrymme för ganska varierande bedömningsgrunder.

I dylika fall torde vidare jorden ej ens vid tegelrörsdikning vara

lika fullständigt dränerad som de marker, för vilka täckdikningsplaner uppgjorts.

Mycket talar därför, enligt de sakkunniga, för att 1951 års arealuppgifter

ej ger en rätt bild av täckdikningens dåvarande omfattning. För

att kunna bedöma utvecklingen efter år 1951 har de sakkunniga i en tablå

sammanställt dels den täckdikade arealen enligt 1951 års jordbruksräkning

och dels den totala planlagda arealen under åren 1952—1959 enligt lantbruksstyrelsens

statistik över lantbruksnämndernas avslutade täckdikningsförrättningar.

Tablån torde som Bilaga 1 få fogas vid statsrådsprotokollet för

denna dag. I tablån har genomsnittet per år av den sistnämnda arealen uttryckts

i procent av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersökning

och 1959 års planlagda areal uppdelats procentuellt på dels nytäckning,

dels omtäckning av planenlig täckdikning och dels omtäckning av övrig

täckdikning. I promemorian anföres därefter.

Enligt 1956 års jordbruksräkning uppgick den totala åkerarealen i riket

till 3 597 939 hektar. Om åkerarealen antages vara densamma år 1959 skulle

på grundval av uppgifterna i tablån (bilaga 1) endast cirka 28 procent av

åkerarealen för närvarande vara täckdikad. Förhållandena skiftar emellertid

väsentligt mellan olika områden. Sålunda är exempelvis i Malmöhus län

icke mindre än omkring 52 procent av åkerarealen täckdikad medan motsvarande

tal för Norrbottens län är allenast cirka 6 procent.

Den procentuella fördelningen av 1959 års planlagda areal enligt tablån

bygger på uppgifter inhämtade i efterhand från lantbruksnämnderna. Talen

får därför endast betraktas som ungefärliga. Då de bara avser ett år, kan

de ej heller av denna anledning tillmätas generell giltighet för hela perioden

1952—1959. Sedda tillsammans med procenttalen för den genomsnittliga

årliga täckdikningen i förhållande till den tegelrörsdikade arealen enligt

1951 års jordbruksräkning ger de dock klart belägg för att en omfattande

nytäckdikning skett i många län.

Med utgångspunkt från det sålunda redovisade materialet har de sakkunniga

verkställt eu uppskattning av nytäckdikningcn under följande förut
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

sättningar. Omtäckdikningen har i varje län ansetts omfatta minst 20 procent

av den under perioden planlagda arealen och högst 2 procent per år

av den tegelrörsdikade arealen enligt 1951 års undersökning. Inom dessa

gränser har 1959 års procenttal för omtäckdikning godtagits som gällande

för hela perioden. Med dessa förutsättningar blir enligt promemorian den

nytäckdikade arealen under perioden 1952—1959 cirka 80 000 hektar och

den sammanlagda tegelrörsdikade arealen vid utgången av år 1959 cirka

900 000 hektar.

En beräkning av ursprungliga anskaffningsvärden respektive

återanskaffningsvärden på grundval av 1951 års arealuppgifter och hektarkostnaderna

enligt uppgjorda planer måste, påpekar de sakkunniga, på

grund av vad nu anförts rörande 1951 års undersökning leda till en överskattning

av investeringarna i tegelrörsdiken. Täckdiken med annat material

kan på grund av den heterogena sammansättningen ej värdeberäknas.

Mot en beräkning av återanskaffningsvärden kan för övrigt invändas att

ändringar i dikesavstånd liksom i rördimensioner gör, att de erhållna resultaten

blir synnerligen osäkra. Hektarkostnaderna påverkas icke bara av

prisutvecklingen utan även av effektivitetsförbättrande åtgärder.

Tegelrörsdikenas återanskaffningsvärde skulle, enligt promemorian, på

grundval av vissa beräknade indextal bli cirka 1 300 miljoner kronor, men

det framhålles, att detta tal innebär en icke oväsentlig överskattning. Om

täckdikningen på den i 1951 års jordbruksräkning redovisade tegelrörsdikade

arealen värderas efter 1949 års priser och den därefter följande nytäckdikningen

till ursprungligt anskaffningsvärde, erhålles ett sammanlagt

värde av omkring 800 miljoner kronor. Den totala ursprungliga anskaffningskostnaden

ligger dock, enligt de sakkunnigas mening, betydligt lägre.

I promemorian framhålles, att en täckdiknings varaktighet starkt varierar

från fall till fall. Exempel torde sålunda finnas på inemot 100-åriga

anläggningar, vilka alltjämt är funktionsdugliga, men det lär också ha inträffat,

att en täckdikning fått omläggas redan efter tio år. Givetvis beror

hållbarheten i stor utsträckning på det material, som använts vid täckdikningens

utförande. Numera utföres täckdikning regelmässigt med tegelrör.

Annat material, som användes, är cementrör och, i fråga om mossjordar,

rör eller trummor av trä, vilka visat sig ändamålsenliga för täckdikning av

sådan mark.

De sakkunniga erinrar om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga

hänvisat till ett av lantbruksstyrelsen gjort uttalande att en täckdikning

kan beräknas äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Enligt vad de sakkunniga erfarit, har emellertid olika meningar gjort sig

gällande beträffande genomsnittliga varaktighetstiden för täckdikningsanläggningar.

Den tekniska expertisen synes dock, enligt de sakkunniga, numera

i allmänhet anse, att man som ett om än ganska osäkert genomsnitt

bör räkna med en cirka 50-årig varaktighetstid.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

43

De sakkunnigas förslag

Ehuru vissa svårigheter föreligger att mera exakt beräkna värdet av befintliga

täckdikningsanläggningar torde det i promemorian redovisade materialet,

enligt de sakkunnigas mening, dock klart utvisa, att inom svenskt

jordbruk ett betydande kapital finnes investerat i dylika anläggningar. Med

hänsyn härtill och då i kommunalskattelagen meddelats särskilda bestämmelser

beträffande avdragsrätten för täckdikningskostnader, ligger det, enligt

promemorian, i sakens natur att, vid en prövning av beskattningsreglerna

i fråga om grundförbättringsåtgärder å jordbruksfastighet, ändamålsenligheten

av nu gällande regler beträffande täckdikningsanläggningar särskilt

prövas.

De sakkunniga erinrar om att bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen, att till avdragsgill underhållskostnad räknas

bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd

täckdikning, erhöll sin utformning efter förslag av första särskilda utskottet

vid 1927 års riksdag. I motion liade, under framhållande av att omläggning

av täckdikning i många fall måste betraktas såsom till sina kostnader

och verkningar jämställd med nyanläggning, yrkats att avdrag för sådan

omläggning icke måtte medgivas. I anledning härav anförde utskottet bl. a.

följande.

Utskottet finner vad i motionen sålunda anförts icke böra föranleda bifall

till det av motionärerna framställda yrkandet. Då avdrag icke är medgivet

för nyanläggning av täckdikning, är det riktigt att då denna täckdikning

repareras eller oinlägges medgiva avdrag för kostnaden härför. Sker däremot

omläggningen med annat och dyrbarare material än det förut använda, föreligger

en partiell nyanläggning, för vars kostnad avdrag icke bör medgivas.

Enär även kostnad för omläggning av täckdikning får avdragas såsom

underhållskostnad och rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av hela

anläggningen sålunda föreligger, i den mån densamma på grund av förslitning

utbytes mot en likvärdig ny, kan, konstaterar de sakkunniga, avdrag

icke dessutom medges för anläggningens förslitning i form av värdeminskningsavdrag.

Emellertid föreligger, enligt de sakkunnigas mening, starka skäl alt för

dylika anläggningar utbyta ersättningsanskaffningsreglerna mot ett system

med värdeminskningsavdrag. De tidigare påtalade bristerna i nuvarande

ordning är nämligen, framhålles det i promemorian, på grund av storleken

av förekommande kostnader och anläggningarnas långa varaktighetstid särskilt

framträdande i fråga om täckdikningsanläggningar. Att skattskyldig,

som nyanlägger en täckdikning, icke erhåller något som helst avdrag för

den förslitning anläggningen undergår under hans verksamhetstid, medan

den, som omlägger en förut anlagd täckdikning, får avdrag med hela kostnaden

för en likvärdig ny, oaktat allenast en mindre del av den gamla an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

läggningens förslitning belöper på hans innehavstid, är, enligt de sakkunniga,

uppenbarligen otillfredsställande. Vidare framhålles alt förbudet mot

avdrag för nyanläggningskostnad självfallet måste verka hämmande på

nyinvesteringsverksamheten, vilket får anses särskilt olyckligt i en tid, då

varje möjlighet att förbättra jordbrukets lönsamhet synes böra tillvaratagas.

De sakkunniga tillägger.

Till nu nämnda olägenheter kommer emellertid också, att avsevärda svårigheter

för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna är förenade

med avdragsreglernas tillämpning. Reglernas syfte att medge avdrag allenast

för återställande av anläggningen i ursprungligt skick medför i praktiken

svåra avyägningsproblem. En mera noggrann uppdelning av kostnaderna för

en täckdikning på arbeten för undanröjande av försämring i förut vunnen

torrläggning och arbeten, som medför grundförbättring, torde sålunda, även

om alla inverkande omständigheter så långt möjligt beaktas, icke alltid vara

möjlig ens för expertis på området.

Om med hänsyn till det anförda nuvarande regler om avdragsrätt för ersättningsanskaffning

av täckdikning bör utbytas mot ett system med avdragsrätt

för värdeminskning, uppkommer emellertid, framhåller de sakkunniga,

frågan, hur detta system skall utformas.

Vid övervägande av olika möjligheter ligger det därvid, enligt de sakkunniga,

uppenbarligen nära till hands att — med hänsyn till gällande inkomstbegrepp

beträffande fastighet — anknyta till de regler, som nu gäller för

värdeminskning av hyggnad. Därefter anföres i promemorian.

Emellertid skulle enligt de sakkunnigas mening en dylik ordning av flera

skäl vara olämplig. Till en början kan sålunda konstateras, alt gällande avskrivningsregler

för byggnad sedan länge varit föremål för kritik. Senast vid

1960 års riksdag yrkades sålunda i motioner under hänvisning till bl. a. gällande

avskrivningsbestämmelser i våra grannländer samt de ökade krav på

enskilda företags konkurrensförmåga, som det inledda handelssamarbetet

ställde, att avskrivningsreglerna för byggnad i rörelse måtte utformas så,

att en högre avskrivningsprocent kunde tillämpas under de första åren av

byggnadens livslängd. Ehuru såsom tidigare anmärkts riksdagen avvisade

kraven på utredning i syfte att ändra beskattningsreglerna i denna riktning,

a isar vad som förekommit likväl, att missnöje råder med gällande regler för

\ardeminskningsavdrag

mng knappast vara lämpligt att för täckdikningsanläggningar tillskapa nya

bestämmelser, som utformas på i huvudsak samma sätt som avskrivningsreglerna

för byggnad.

t™*!*!^**? ta^ar också andra skäl mot att värdeminskningsavdraget för

fn tackdikningsanläggning avpassas efter anläggningens varaktighetstid. Såunda

skulle en sadan ordning medföra väsentligt försämrade avdragsmöilgheler

for det stora antal skattskyldiga, som på grund av nu gällande regler

har omedelbar avdragsrätt vid omläggning av täckdikning. Detta skulle

uppenbarligen vara olämpligt och säkerligen föranleda krav från dessa skattskyldiga

på kompensation i samband med övergången. Med hänsvn till avs

nvmngsmetodens innebörd att avpassa värdeminskningsavdragen efter

yggnadens beräknade varaktighetstid, skulle avskrivningsprocentens storlek

med säkerhet också bli föremål för tvist och systemet därför vara ägnat att

ioran eda skatteprocesser. Slutligen må framhållas, att med ett dvlikt system

sa gott som varje deklaration framdeles skulle vara försedd med en eller

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

flera avskrivningsplaner, vilket skulle tynga taxeringsarbetet och försvåra

taxeringskontrollen i samband med överlåtelser.

De nu nämnda nackdelarna har övertygat de sakkunniga om, att lösningen

av spörsmålet om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar

måste sökas efter andra linjer.

Det synes då enligt de sakkunniga till en början böra framhållas, att ett

bibehållet inkomstbegrepp beträffande tillgångar av grundförbättrings natur

icke utifrån fiskaliska synpunkter nödvändiggör att värdeminskningsavdragen

avpassas efter tillgångarnas livslängd. Då en täckdikningsanläggning följer

fastigheten och icke kan överlåtas separat eller uttagas för privat bruk,

kan från teoretisk synpunkt hinder icke föreligga att tillåta kortare avskrivningstider,

förutsatt att avskrivningsreglerna utformas på sådant sätt, att

avdrag sammanlagt aldrig medgives med högre belopp än som svarar mot

den ursprungliga anläggningskostnaden.

I promemorian framhålles, att bestämmelser med sådan innebörd självfallet

leder till ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emellan. I den

mån en skattskyldig innan fastigheten övergår till ny ägare kunnat avskriva

anläggningskostnaden för täckdikningen kommer någon avskrivning icke att

medgivas nya ägaren, såvida denne icke själv under sin verksamhetstid anlägger

täckdikning.

I fråga om byggnader skulle med hänsyn till bl. a. de betydande belopp,

som finnes investerade i dylika anläggningar, regler av antydd art, enligt

de sakkunnigas mening, säkerligen inge betänkligheter, i synnerhet om en

väsentlig minskning av avskrivningstiden möjliggjordes. De närmare orsakerna

härtill anser de sakkunniga icke behöva särskilt utvecklas. De

framhåller dock att av väsentlig betydelse torde vara att en sådan ordning

skulle rubba den med nuvarande värdeminskningsregler i och för sig godtagbara

likställigheten olika skattskyldiga emellan. De sakkunniga fortsätter.

I fråga om täckdikningsanläggningar är enligt de sakkunnigas mening

läget i väsentliga avseenden annorlunda. På sätt ovan närmare utvecklats

medför gällande regler om rätt till ersättningsanskaffningsavdrag för dylika

anläggningar stor ojämnhet i beskattningen olika skattskyldiga emellan

och varje form för värdeminskningsavdrag måste därför innebära ett

framsteg. Härtill kommer de speciella krav på enkelhet i regler och tilllämpning

som måste uppställas beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet.

Ehuru dessa krav främst dikteras av hänsynen till alla de skattskyldiga,

vilka redovisar inkomsten av fastigheten enligt den s. k. kontantprincipen

(99 procent), är det också av icke oväsentlig betydelse för taxeringskontrollen

att enkla och lättillämpade regler såvitt möjligt tillskapas. Enligt

de sakkunnigas mening är granskningen av den mängd intäkts- och

utgiftsposter, som förekommer på en jordbruksbilaga upprättad enligt kontanlprincipen,

för närvarande så tidsödande och krävande att alla skäl talar

för att söka förenkla granskningsförfarandet, när det gäller spörsmål av här

föreliggande art. Genom en dylik målsättning vinnes också på sikt ökat utrymme

för intäktskontroll, vilket får anses vara den mest angelägna uppgiften

vid all deklarationsgranskning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1962

Enligt de sakkunnigas mening tillgodoser ett avskrivningssystem med

relativt kort avskrivningstid rimliga krav på förbättringar på förevarande

område. De sakkunniga föreslår därför, att kostnad för anläggning av täckdikning

skall få avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag enligt avskrivningsplan

och anläggningskostnaden fördelas som omkostnad med lika

stora belopp på tio beskattningsår i följd.

Rätten till värdeminskningsavdrag skall, enligt förslaget, i princip förbehållas

den, som själv haft kostnad för anläggning av täckdikning. Har

täckdikningsanläggning genom köp, hy te eller därmed jämförligt fång eller

har anläggningen annorledes, t. ex. genom arv, övergått till ny ägare innan

anläggningskostnaden avskrivits föreslås, att nye ägaren skall få övertaga

vad som i beskattningshänseende kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden.

Därvid föreslås, att avskrivning för nye ägaren skall ske i den ordning,

som gällt för fångesmannen, d. v. s. nye ägaren skall »övertaga» företrädarens

avskrivningsplan. Därefter anföres i promemorian.

På sätt framgår av avskrivningsregeln kan värdeminskningsavdraget icke

förskjutas, därest skattskyldig icke kunnat utnyttja det på beskattningsåret

enligt avskrivningsplanen belöpande avdraget. Ehuru som skäl för

en dylik ordning icke torde kunna åberopas vad i det hänseendet gäller

för bl. a. byggnader och s. k. fasta inventarier å jordbruksfastighet, måste

enligt de sakkunnigas mening praktiska skäl utesluta en förskjutningsrätt.

Bestämmelser om förskjutningsrätt, vilka lämpligen borde utformas på

samma sätt som skett beträffande förefintligt stadgande beträffande inventarier

i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, skulle avsevärt

försvåra tillämpningen och komplicera avskrivningsplanerna. Enligt de

sakkunnigas mening skulle en sådan ordning omöjliggöra, att avskrivningsreglerna

tillämpades vid kontantmässig inkomslredovisning av jordbruk,

varigenom en reform på förevarande område blev utan praktisk betydelse.

Möjligheterna till förlustutjämning och den omständigheten, att skattskyldig

normalt under alla förhållanden under sin verksamhetstid kommer att

tillgodoföras högre avdrag än som motsvarar anläggningens förslitning,

torde också kunna anföras som skäl mot en dylik förskjutningsrätt.

Med hänsyn till den korta avskrivningstid som föreslås, har de sakkunniga

ansett, att anledning saknas att medge rätt till utrangeringsavdrag i

egentlig mening. Skulle undantagsvis inträffa, alt täckdikningsanläggning

på grund av slitning eller därmed jämförlig orsak förlorat sitt värde innan

anläggningskostnaden avskrivits, skall detta dock, enligt de sakkunniga,

ej utgöra hinder för en fortsatt avskrivning av anläggningskostnaden enligt

planen. De sakkunniga tillägger.

Införandet av bestämmelser om värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar

nödvändiggör en omarbetning av gällande punkt 7 av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen. Det må anmärkas, att med den

föreslagna nya lydelsen icke avsetts att utvidga avdragsrätten för ersättningsanskaffning

enligt gällande rätt. I förfaftningsförslaget har de sakkunniga

dock ersatt ordet »omläggning» med »utbyte», vilket bättre torde

återspegla gällande praxis i fråga om exempelvis brunnar. Det må också

anmärkas, att ehuru principiellt rätten till värdeminskningsavdrag bundits

till jordbruksfastighet hinder enligt de sakkunnigas mening likväl ej bör

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

föreligga att medge sådant avdrag för täckningsanläggning å annan fastighet,

i den mån där förekommer sådan anläggning. Däremot skall av skäl

som tidigare anförts rätt till värdeminskningsavdrag ej föreligga för täckta

avlopp eller annan vattenavledning. Slutligen må framhållas, att därest

skattskyldig erhållit statsbidrag eller annat bidrag för anläggning av täckdikning,

avskrivningsunderlaget skall reduceras med bidraget och avskrivning

sålunda ske å nettokostnaden.

Enligt de sakkunnigas mening innebär ett värdeminskningssystem i enlighet

med vad nu föreslagits väsentliga fördelar för såväl de skattskyldiga

som taxeringsmyndigheterna. Sålunda är regeln om en tioårig avskrivningstid,

enligt promemorian, ägnad att stimulera till nyinvesteringar för att

öka jordbrukets lönsamhet. Vidare vinnes genom den korta avskrivningstiden

den fördelen, att övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till

avdrag för värdeminskning göres smidig och att »ärvda» avskrivningsunderlag

blir undantag, varigenom utredningssvårigheter i samband med

ägarskiften undvikes. Den i lag bundna avskrivningstiden utesluter, enligt

de sakkunnigas mening, också varje tvist vid taxeringen rörande avskrivningsprocentens

storlek. Genom att reglerna är enkla att tillämpa undeilättas

taxeringskontrollen och avskrivningssystemets utformning möjliggör

ett hänsynstagande till gällande regler för kontantmässig inkomstredovisning

av jordbruk.

Remissyttrandena

Såsom redan av tidigare återgivna remissyttranden framgår har några

remissinstanser ifrågasatt om inte avskrivningsreglerna borde omfatta även

andra former av vattenavledning än täckdikning. Sålunda anser bl. a.

länsstyrelsen i Örebro län, Stockholms läns och stads hushållningssällskap,

Örebro läns hushållningssällskap samt lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök

att förslaget borde ha omfattat all vattenavledning, dikning och

invallning och inte enbart täckdikning. Det framhålles att åtgärder för förhindrande

av översvämning och skördeskador skulle vidtagas i större utsträckning

om avskrivningsrätt förelåge för kostnader för all vattenavledning.

I flera remissyttranden framhålles, att begreppet täckdikning

s a n 1 ä g g n i n g måste närmare definieras. Lantbrukets

legation uttalar i detta hänseende.

I författningstexten har avskrivningsunderlaget definierats som kostnad

för anläggning av täckdikning. Denna definition torde kunna vålla vissa svårigheter

vid den praktiska tillämpningen, eftersom någon närmare avgränsning

av vad som är att hänföra till täckdikningsanläggning inte gjorts i författningstexten.

Inte heller i promemorian har de sakkunniga närmare berört

detta problem. I promemorian har emellertid uttalats, alt rätt till värdeminskningsavdrag

inte skall föreligga för täckta avlopp eller annan vattenavledning.

Detta uttalande i förening med formuleringen av författnings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

texten torde i många fall leda till svårigheter vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget.

Enligt delegationens mening bör därför täckdikningsanläggning

även innefatta täckt avlopp, som är direkt anslutet till läckdikningen.

En komplettering av författningstexten av denna innebörd är önskvärd.

Liknande uttalande göres av lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i anläggningskostnaden

för täckdikningsanläggning ofta ingår jämväl kostnader för avloppstrummor

o. d. Det torde bli svårt att i praktiken verkställa gränsdragning

mellan själva täckdikningsanläggningen och dylika avlopp. Länsstyrelsen

anser därför, att även avlopp från täckdikningsanläggning bör inräknas

i avskrivningsunderlaget för densamma. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands

län kommer förslaget att tillskapa åtskilliga svårlösta gränsdragningsproblem.

Sålunda kommer det, enligt länsstyrelsen, måhända att framstå

såsom oegentligt att kostnaden för iordningställandet av öppna diken till

vattenavledning från täckdiken icke omfattas av avdragsrätten.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök understryker behovet av

en detinition av begreppet täckdikningsanläggning och anför.

I moment 3 av anvisningarna till 22 § i utredningens förslag talas om

kostnad för anläggning av täckdikning samt om täckdikningsanläggning. I

utredningen finns dock icke klart definierat vad som skall menas med täckdikningsanläggning

eller vad som skall hänföras till kostnad härför och utgöra

avskrivningsgrund. Det kan först konstateras att i den rad av anläggningar

för vattnets avledande från jordbruksfastighet som är erforderliga

är det mycket svart att draga gränser mellan olika kategorier. Alla sådana,

från den lilla rännilen i skogen, skogsdiket, backdiket, vägdiket, vattenintaget

(stensil, brunn), grendiket, stamdiket, täckta avloppet, öppna avloppet

etc. utgör integrerande delar av systemet. Täckdikningsanläggningen kan på

grund härav inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension eller en

bestämd dikessektion. Icke heller kan man räkna med att ett avlopp bär

obegränsad varaktighet.

I konsekvens härav synes det riktigaste vara att i täckdikningsanläggning

inkluderas för täckdikningen erforderliga avlopp och att mom. 3 första

meningen av anvisningarna till 22 § omformades sålunda: Kostnad för anläggning

av täckdikning och för denna erforderliga avlopp må jämväl avdragas

genom årliga värdeminskningsavdrag. En dylik utformning av anvisningarna

skulle samtidigt eliminera riskerna för tvister rörande täckdikningsbegreppets

innebörd.

Sveriges jordägareförbund anser, att alla rörsystem inom den odlade arealen

bör omfattas av avskrivningsreglerna. Länsstyrelsen i Västernorrlands

lön påpekar, att de sakkunniga ej berört frågan, huruvida rätten till avskrivning

är avsedd att omfatta jämväl å nyodling anlagd täckdikning, och

att tveksamhet därför kan uppkomma härutinnan vid den praktiska tillämpningen

av de föreslagna reglerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att det enligt promemorian inte är

avsett att rätten tdl värdeminskningsavdrag skall omfatta även täckta avlopp

eller annan vattenavledning. Enligt länsstyrelsens mening torde ej

heller skäl föreligga för en sådan utvidgning. Länsstyrelsen anför.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Begreppet täckdikning i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

i dess nuvarande lydelse torde enligt allmänt språkbruk och

gängse uppfattning inom såväl doktrin som rättstillämpning icke hittills ha

ansetts inbegripa jämväl täckta avlopp eller vattenavledningsföretag. Såvitt

kan ulläsas ur de motioner eller uttalanden av bevillningsutskottet, där kritik

framförts mot gällande bestämmelser och förbättrade regler efterlysts,

har man ej avsett en sådan utsträckning av täckdikningsbegreppet. En dylik

tolkning torde även få anses falla utanför det egentliga och av förslagsställarna

utförligt redovisade syftet med förslaget. Skulle med den givna begreppsbestämningen

gränsdragningssvårigheter uppkomma, torde dessa få

lösas i praxis. Det vill emellertid förefalla länsstyrelsen som en välbetänkt

åtgärd, om, därest förslag till lagstiftning i enlighet med promemorian kommer

att föreläggas riksdagen, frågan om innebörden av begreppet täckdikning

i det sammanhanget kunde göras till föremål för ett särskilt uttalande.

Någon ändring av lagtexten synes knappast erforderlig eller ens lämplig.

Frågan om avdragsrätt för reparation och underhåll av diken

beröres i det av riksskattenämnden avgivna yttrandet. Nämnden konstaterar

att enligt huvudstadgandet i 22 § kommunalskattelagen, som enligt de sakkunnigas

förslag skulle kvarstå oförändrat, må avdrag göras för reparation

och underhåll av diken. Nämnden fortsätter.

Såsom objektet för värdeminskningsavdrag angiva de sakkunniga täckdikningsanläggning.

Med anläggning torde de sakkunniga ha avsett såväl nyanläggning

som omläggning. Av promemorian framgår ej, huruvida de sakkunniga

avsett att göra åtskillnad mellan reparation och omläggning av täckdike.

De föreslagna bestämmelserna kunna i dessa avseenden komma att

medföra tillämpningssvårigheter. Om t. ex. öppna diken omläggas til! täckdiken

skulle kunna göras gällande, att kostnad motsvarande reparation av

de öppna dikena vore att anse såsom en på en gång avdragsgill reparationskostnad,

medan återstoden av anläggningskostnaden utgjorde underlag för

värdeminskningsavdrag. Gränsen mellan omläggning av redan befintligt

täckdike och reparation av dylikt dike är även svårbedömbar. Därest värdeminskningsavdrag

skall medgivas i fråga om täckdikningsanläggning, bör

enligt riksskattenämndens mening — för att icke tillämpningen av beskattningsreglerna

skall kompliceras — i den anläggningskostnad, som skall utgöra

underlag för värdeminskningsavdraget, inräknas jämväl reparationsoch

underhållskostnad. Härigenom skulle också i möjligaste mån risken för

dubbelavdrag elimineras. En regel med nu angivet innehåll bör inflyta i lagtexten.

Flera remissinstanser ifrågasätter om inte avdrag borde medgivas på en

gång, då fråga är om mindre kostnader för täckdikningsanläggningar

och skogsvägar. Sålunda framhåller riksskattenämnden, att de sakkunniga

ansett motiverat att medgiva avdrag för kostnad för täckdikningsanläggning

i form av värdeminskningsavdrag i stället för i form av ersättningsanskaffning

främst med hänsyn till investeringskostnadernas storlek.

Emellertid torde det, fortsätter nämnden, icke vara ovanligt alt kostnaderna

i det enskilda fallet allenast uppgår till tämligen obetydliga belopp. Så kan

ofta vara fallet när eu täckdikningsanläggning berör ett flertal fastigheter

eller blott en mindre del av en fastighet. Det synes nämnden uppenbart, att

för dylika fall ett obligatoriskt system med värdeminskningsavdrag är ägnat

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Yr 56

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

att komplicera såväl deklarations- som taxeringsförfarandet utan att avsedda

fördelar i beskattningshänseende åstadkommes för de skattskyldiga. Med utgångspunkt

från de sakkunnigas lagstiftningsförslag synes problemet, enligt

nämndens mening, enklast kunna lösas på så sätt, att värdeminskningsavdrag

endast medgives därest anläggningskostnaden i det enskilda fallet —

varmed här avses brukningsenheten — överstiger visst belopp, under det att

kostnad understigande detta belopp blir avdragsgill på en gång. Länsstyrelsen

i Hallands län förordar att, om kostnaden understiger 2 000 kronor,

densamma får avdragas på en gång. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs lån

bör gränsen sättas vid 500 kronor. Även Stockholms läns och stads hushållningssällskap

anser att småbelopp bör få avdragas på eu gång. Länsstyrelsen

i Örebro län ifrågasätter, om inte anläggningskostnaderna bör uppgå till ett

visst minimibelopp för att desamma skall få avdragas i form av värdeminskningsavdrag.

Vad de sakkunniga uttalat därom att — om statsbidrag utgått —

avskrivningsunderlaget skall beräknas med utgångspunkt från den skattskyldiges

nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet bidrag har i

regel inte mött någon erinran från remissinstansernas sida. Kammarrätten,

riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Västmanlands

län anser, att principen bör komma till uttryck i lagtexten. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län påpekar, att kontrolluppgifter inte lämnas för utgående

bidrag och att det därför ur taxeringssynpunkt vore lyckligast, om

samhandet mellan avdragens storlek och bidragen kunde undvikas.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har med hänsyn till praktiska

skäl tillstyrkt den av de sakkunniga föreslagna avskrivning sprocenten

och avskrivningstiden. Det framhålles doek att den

föreslagna avskrivningsprocenten innebär en favör för innehavare av jordbruksfastighet.

Några remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län uttalar

farhågor för att den korta avskrivningstiden kan föranleda att bestämmelserna

i vissa fall utnyttjas för att erhålla icke skattepliktiga realisationsvinster

vid försäljning av jordbruksfastighet.

Lantbruksstyrelsen anser att — då investeringarna i täckdikningsanläggningar

ofta är av betydande storlek — det vore önskvärt med hänsyn till

inkomstvariationerna inom jordbruket att avskrivning får ske efter en mera

anpassningsbar plan så att avdraget — 1/10 av kostnaden per år _ skall

kunna göras av den skattskyldige under tio valfria år av en period av högst

femton år i följd. Stockholms läns och stads hushållningssällskap framhåller,

alt en avskrivningstid av tio år i de flesta fall torde vara lämplig. Ibland

kan det dock vara bättre om, såsom nu är fallet vid ersättningsavdragen,

hela avskrivningen finge göras under ett år. Enligt hushållningssällskapet

borde därför den skattskyldige få välja mellan omedelbar avskrivning eller

avskrivning under tio år.

Några remissinstanser anser den föreslagna avskrivningsprocenten alltför

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

generös. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att avdraget i princip

bör bestämmas med hänsyn till den genomsnittliga varaktighetstiden.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Kalmar län förordar att

avskrivningstiden bestämmes till tjugu år. Länsstyrelsen i Stockholms län

tillägger, att en avskrivningstid på tjugu år även skulle ge större möjligheter

för de skattskyldiga att effektivt utnyttja avdragen i sådana fall, då förordningen

om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst icke kan tilllämpas

på grund av att förlusten ej uppgår till 1 000 kronor eller då orlsavdrag

icke kan helt utnyttjas. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län skulle

elt årligt värdeminskningsavdrag av fem procent vara bättre motiverat. En

sådan avskrivning torde däremot, framhåller länsstyrelsen, måhända inte

utgöra en tillräcklig stimulans till täckdikningar.

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar, att man vid övervägande av förslaget

icke kan bortse från att å jordbruksfastighet nedlagda täckdikningskostnader,

vilka ofta uppgår till avsevärda belopp, skall beaktas vid fastighetstaxeringen

som en värdeökande faktor vid bestämmande av taxerade

jordbruksvärdet. Vid inkomsttaxeringen beräknas i övervägande antalet fall

avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i denna förvärvskälla till en

procent av nämnda värde, varigenom de skattskyldiga på denna väg i realiteten

erhåller avdrag för värdeminskning även å kostnader för täckdikningsanläggningar.

Om de därutöver tillerkännes värdeminskningsavdrag

enligt de sakkunnigas förslag, kommer, framhåller länsstyrelsen, dubbelavskrivning

att ske å dylika anläggningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det naturligen kan vara föremål

för delade meningar, vilken tidrymd man bör välja vid en schablonmässig

avskrivning. Länsstyrelsen fortsätter.

Med viss rätt synes kunna göras gällande att en tioårig avskrivning är

välvilligare än man från de skattskyldigas sida räknat med. I de motioner

till 1955 års riksdag, vari framställdes yrkanden om rätt till avskrivning av

täckdikningar och andra grundförbättringar, föreslogs en 20-årig avskrivningstid.

För den kortare perioden talar en större enkelhet i tillämpningen

och framför allt hänsynstagandet till den betydande grupp skattskyldiga,

som enligt gällande rätt har omedelbar avdragsrätt vid omläggning av täckdikning.

I

I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök ifrågasättes, om inte avskrivningssystemet i fråga

om täckdikningsanläggningar borde utformas efter delvis andra linjer

än utredningen föreslagit. I utlåtandet anföres.

Av utredningen framgår ej vad som skall förstås med anläggningskostnad,

men torde väl därtill räknas direkta utgifter för material och löner.

Har särskild entreprenör anlitats torde hela denna kostnad vara alt betrakta

som anläggningskostnad. Har anläggningen utförts med egen lejd arbetskraft,

skall givetvis lönekostnad medräknas till de delar, den belöper på

täckdikningen. Däremot torde brukarens egen eller andre makens arbetskraft

ej böra medtagas och ej heller hemmavarande barns, som ej anses

tillhöra arbetspersonalen. I den mån produkter eller råämnen från den egna

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

fastigheten använts torde även dessa belopp, vilka skall redovisas som intäkt

i deklarationen, vara att anse som anläggningskostnader. Rätteligen

skulle väl även andel i indirekta kostnader (traktorer, specialmaskiner o. d.)

medräknas, och härvidlag bleve beräkningarna olika för de fall att kontantprincip

eller bokföringsmässig inkomstberäkning komme till användning.

Systemet medför sålunda krav på arbets- och maskintidsredovisning.

För att åstadkomma förenklingar för de skattskyldiga vid upprättande av

deklarationerna, speciellt för det stora flertalet som tillämpar kontantprincipen,

och för att underlätta skattemyndigheternas kontroll, ifrågasättes

i utlåtandet, huruvida icke anläggningskostnader som icke utgöres av

materialkostnader, borde få med eu gång avdragas såsom omkostnad, medan

materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-års period med fyra procent

per år. Detta skulle, uttalas vidare, innebära att cirka 60 procent av den

totala anläggningskostnaden omedelbart bleve avskriven. Om, såsom föreslagits,

förvärvare av fastighet inte kan få annat ingångsvärde på anläggningen

än företrädarens oavskrivna restvärde, kan även vid mycket snabb

avskrivning stat och kommun ej undandragas skatteinkomster härigenom.

För systemet talar, framhålles i utlåtandet, även den omständigheten, att

olika skattskyldiga därigenom komme att få en mera likartad behandling.

Den som utför arbetet genom egen arbetsinsats och med egna maskiner

kommer inte att ur skattesynpunkt erhålla någon gynnsammare behandling

än den som lejer arbetare och maskiner för anläggningens utförande. Därefter

anföres.

... Soxn fi amgar av de rättsfall som de sakkunniga refererat synes avdrag

för arbetskostnader tämligen allmänt medges vid omläggning från öppna till

täckta diken, då de öppna dikena varit i behov av upprensning. Vid omläggning

av tidigare befintliga täckdikningssystem har förutom arbetskostnaden

aven materialkostnaden till största delen varit avdragsgill. För att animera

till eu rationell organisation av täckdikningsverksamhetens bedrivande bör

de ovan angivna reglerna kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att

om den skattskyldige så önskar, kan de kostnader som enligt huvudregeln

är omedelbart avdragsgilla i stället uppföras på en avskrivningstablå att fördelas

under högst fem år med för varje år valfri andel. Det kan också ifrågasättas,

huruvida man skulle behöva tillämpa 25-åriga avskrivningsplaner på

materialkostnader av ringa storlek. För att uppnå smidighet vid taxeringsarbetet

kunde i så fall materialkostnader ej överstigande förslagsvis 1 000 kr

ta behandlas på samma sätt som arbetskostnaderna. I den mån statsbidrag

erhållits skulle detta i första hand avräknas på det belopp som finge omedelbart

avdragas.

De sakkunnigas förslag att värdeminskningsavdrag icke skall få förskjutas

har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns södra hushållningssällskap

anser dock att en förskjutning av icke utnyttjade värdeminskningsavdrag

bör tillåtas. Sveriges skogsägareförbund framhåller, att förskjutningsrätt

bör medgivas jordbrukare med bokföringsmässig inkomstredovisning.

Icke heller har i regel från remissinstansernas sida några erinringar gjorts

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

mot förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig mening ej skall

medgivas. Enligt kammarrätten synes det dock, då utrangering verkligen

konstaterats — exempelvis om anläggningen upprivits och totalt omlagts —

vara riktigare att medgiva ett utrangeringsavdrag omedelbart.

De sakkunnigas förslag, att — då jordbruksfastighet byter

ägare — den nye ägaren skall få övertaga vad i beskattningshänseende

kvarstår oavskrivet av anläggningskostnaden, har även i regel godtagits eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Sålunda anser t. ex. kammarrätten

att det föreslagna systemet har betydande fördelar och säger sig i huvudsak

inte ha något att erinra mot detsamma. Länsstyrelsen i Örebro län säger

sig däremot hysa viss tvekan inför förslaget i denna del, enär en av de

främsta anledningarna till att införa värdeminskningsavdrag varit att åstadkomma

en jämnare beskattning för den, som fått vidkännas anläggningskostnaden

i fråga, och detta skäl oftast inte föreligger beträffande ny ägare.

Då det emellertid ej heller bör ifrågakomma att avdragsrätten skall helt

eller delvis bortfalla vid överlåtelse av fastigheten och då det inte alltid

torde vara möjligt för den tidigare ägaren att utnyttja avdraget under det

sista beskattningsår han innehar fastigheten, säger sig länsstyrelsen dock

inte vilja motsätta sig den föreslagna bestämmelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands

län påpekar, att det kan tänkas uppkomma sådana fall att den nye

ägaren inte äger kännedom om att oavskrivet värde å täckdikningsanläggning

förelegat för den tidigare ägaren av fastigheten. Enligt länsstyrelsens

mening bör därför beskattningsmyndigheterna ex officio tillerkänna den nye

ägaren värdeminskningsavdrag enligt företrädarens avskrivningsplan.

Några remissinstanser anför dock kritiska synpunkter mot förslaget att

avskrivningsunderlaget skall få övertagas, då fastighet byter ägare. Sålunda

anför riksskattenämnden.

Frågan huruvida ett värdeminskningsavdrag skall anses knutet till subjektet

eller till objektet torde icke vara helt klarlagd vare sig i lagstiftning

eller praxis. De sakkunniga föreslå reservationslöst, att värdeminskningsavdrag

för täckdikningsanläggning må kunna övergå till ny ägare vid överlåtelse

av fastighet. Rent principiellt synes det riksskattenämnden betänkligt

att på de av de sakkunniga åberopade grunderna lagfästa en dylik ordning

i dessa speciella fall. Även ur praktiska synpunkter synas de föreslagna bestämmelserna

om övergång av skattemässiga restvärden å ny ägare av fastighet

icke önskvärda. Svårbemästrade tillämpningsproblem kunna exempelvis

uppkomma för det fall att en fastighet en eller flera gånger övergår till

ny ägare under pågående skatteprocess angående storleken av tidigare ägares

anläggningskostnad för täckdikning. Av beskattningsnämnd för visst beskattningsår

godkänt avskrivningsunderlag är vidare icke res judicata för

senare beskattningsår. De praktiska problem, som kunna uppkomma vid

tillämpningen av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om övertagande

av restvärden, finner riksskattenämnden vara av den storleksordningen

att nämnden icke kan biträda lagstiftningsförslaget i denna del.

Möjligen skulle ett övertagande av ett restvärde kunna accepteras, då fastig
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

het byter ägare på annat sätt än genom köp, byte eller därmed jämförligt

fång. Vid köp, byte eller därmed jämförligt fång synes någon form av utrangeringsavdrag

för överlåtaren i stället kunna övervägas.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands

län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att den främsta anledningen till det

Iramlagda förslaget om införande av ett avskrivningssystem för vissa anläggningar

i jordbruk är att åstadkomma en jämnare beskattning för den,

som fått vidkännas kostnaderna i fråga. Denna synpunkt är emellertid ej

längre aktuell, sedan fastigheten övergått å ny ägare. Enligt länsstyrelsens

mening synes det ligga närmare till hands att i ett dylikt fall låta överlåtaren

avräkna det skattemässiga restvärdet från till exempel köpeskillingen

för fastigheten vid beräkning av uppkommen realisationsvinst. Härför talar

saväl rättviseskäl som önskemålet att icke onödigtvis komplicera taxeringsförfarandet

med nya specialregler.

Frågan om beräkningen av eventuell skattepliktig realisationsvinst

vid försäljning av jordbruksfastighet har berörts i ett par yttranden.

Sålunda anför kammarrätten.

Enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen får vid beräkning av

realisationsvinst avdrag för omkostnad ske för bl. a. förbättring av egendom.

Hittills har jämlikt anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen punkt

/ aven total omläggning av täckdikningsanläggning icke ansetts såsom förbättring

utan såsom underhåll i motsats till vad som gäller för byggnad, i

vdket fall nybyggnad anses föreligga då byggnad rives och ersättes med n’v.

Enligt de sakkunnigas förslag skall för täckdikningsanläggning tillämpas

samma system som nu gäller för byggnad. Ordet »förbättring» i anvisningarna

till 36 § kommunalskattelagen får då annan innebörd beträffande täck~~J^ingsanläggning

än tidigare. Å andra sidan skall omkostnadsbeloppet för

torbattringar minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag. Då saken icke

berörts av de sakkunniga kan den möjligen misstolkas i det praktiska taxeringsarbetet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Riksskattenämnden framhåller, att en fråga, som de sakkunniga överhuvud

icke synes ha berört, är huru avdragsrätten för kostnaderna för täckdikning

skall regleras, därest arren dator bekostat anläggningen. Såsom

de sakkunniga utformat lagtexten, torde såväl arrendator som jordägare

samtidigt kunna erhålla avdrag för hela anläggningskostnaden, arrendatorn

i form av engångsavdrag och jordägaren i form av värdeminskningsavdrag.

Sveriges jordägareförbund anser, att en samordning med arrendelagens

bestämmelser bör äga rum.

De sakkunnigas uttalande att — ehuru rätten till värdeminskningsavdrag

principiellt bundits till jordbruksfastighet — hinder likväl ej bör föreligga

att medge sådant avdrag för täckdikningsanläggning å annan fastighet

i den mån där förekommer sådan anläggning, har i regel godtagits eller

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kurigl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten, som säger sig

dela de sakkunnigas uppfattning, ifrågasätter om saken inte bör förtydligas

genom lämpligt tillägg i de bestämmelser i kommunalskattelagen, som reglerar

beskattningen av dylik fastighet.

Departementschefen

Enligt de sakkunnigas förslag skall kostnaden för nyanläggning och omläggning

av täckdikning få avskrivas med tio procent per år under tio pa

varandra följande år. Någon rätt att förskjuta ett inte utnyttjat avdrag till

ett senare år skall enligt förslaget inte föreligga. Ett avdrag som icke kunnat

utnyttjas vid taxeringen ett år kan dock få atnjutas ett senare åi i foim

av förlustavdrag. Vidare innebär förslaget att utrangeringsavdrag i egentlig

mening icke skall få åtnjutas. Om en anläggning utrangeras innan den är

tillfullo avskriven, får avdrag för avskrivning å anläggningen även efter utrangeringen

åtnjutas i enlighet med den ursprungliga avskrivningsplanen.

Har den skattskyldige erhållit statsbidrag eller annat bidrag för täckdikning

får avdrag för avskrivning åtnjutas endast å den del av anläggningskostnaden,

som bestritts av den skattskyldige själv. Om fastighet byter ägare,

skall den nye ägaren enligt förslaget få övertaga den tidigare ägarens avskrivningsplan.

Såsom jag redan i den allmänna motiveringen framhållit kan jag, främst

med hänsyn till önskvärdheten av att stimulera till ökad täckdikningsverksamhct,

tillstyrka, att rätt till avskrivning å dylika anläggningar införes

i skattelagstiftningen. Självfallet kan, som några remissinstanser påpekat,

samma skäl med visst fog åberopas för att medgiva avskrivningsrätt även å

kostnader för andra åtgärder avseende vattenavledning in. in. Den större

frågan om avskrivningsrätt å andra anläggningar av grundförbättrings natur

än täckdikningar och skogsvägar kan emellertid, som jag redan framhållit,

icke prövas på grundval av nu föreliggande utredning.

Om avskrivningsregler, på sätt nu förordats, införes för en speciell form

av vattenavledning, nämligen täckdikning, är det nödvändigt att i möjligaste

mån definiera begreppet täckdikningsanläggning. Såsom

några remissinstanser framhållit kan vid den praktiska tillämpningen uppkomma

vissa svårigheter att avgöra vad som är att hänföra till täckdikning.

De sakkunniga har i begreppet täckdikningsanläggning endast inbegripit

de arbeten som utföres på åkern men däremot inte de för denna täckdikning

erforderliga avloppen. Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat torde

en sådan definition av begreppet täckdikningsanläggning överensstämma

med allmänt språkbruk och gängse uppfattning. Eu täckdikningsanläggning

kan emellertid, såsom framhålles i yttrandet från lantbrukshögskolan och

statens lantbruksförsök, inte anses sluta vid en viss bestämd rördimension

eller en bestämd dikessektion. Det torde därför ofta vara svårt att avgöra

var eu täckdikning slutar och var täckta avlopp tar vid.

Möjligt är att svårigheterna att bestämma avskrivningsunderlaget skulle

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

bli mindre om man, som lantbruksstyrelsen och lantbrukets skattedelegalion

förordar, låter täckdikningsanläggning även innefatta täckt avlopp, som

är direkt anslutet till täckdikningen. Med hänsyn härtill och då det i viss

män kan synas naturligt att dylika täckta avlopp betraktas som en del av

täckdikningsanläggningen vill jag inte motsätta mig alt avskrivningsreglerna

även får omfatta kostnader för täckta avlopp i direkt anslutning till

täckdikning fram till huvudavlopp. Detta innebär att i den kostnad, som får

avskrivas, skall inräknas kostnader för såväl sugdiken som stamdiken men

däremot icke huvudavlopp även om detta är täckt. Den täckdikningsanläggning

som här avses slutar således vid huvudavloppet men kan ändock i vissa

fall avse täckta avlopp utanför den egna fastigheten. Det ligger i sakens

natur att i täckdikningsanläggning inte skall inräknas öppna diken.

Även med den av mig nu förordade bestämningen av begreppet täckdikningsanläggning

kan i vissa fall svårigheter antagas uppkomma, då det gäller

att avgöra var täckdikningsanläggning slutar. I dylika fall synes det lämpligt

att beskattningsmyndigheterna inhämtar yttrande i frågan från vederbörande

lantbruksnämnd. Gränsdragningsproblemen torde inte vara större än att

de i regel utan svårighet kan bemästras.

Den kostnad, som skall kunna avskrivas, avser kostnaden för såväl nyanläggning

som iståndsättande och omläggning av täckdikning. Här inbegripes

även täckdikning som göres å nyodling. Däremot kan jag inte finna

att anledning föreligger att föreslå ändring i fråga om rätten till direkt avdrag

för reparations- och underhållsarbeten å täckningsanläggning

och låta även dylika kostnader omfattas av avskrivningsreglerna.

Beträffande täckdikningar torde reparations- och underhållskostnaderna

i regel vara mycket obetydliga t. ex. rensning och byte av enstaka rör.

Detta arbete utföres normalt av den egna arbetskraften å gården och kostnaderna

härför synes av såväl praktiska som principiella skäl böra få omedelbart

avdragas. Några gränsdragningssvårigheter torde regelmässigt icke

behöva uppkomma. Med hänsyn till vad riksskattenämnden anfört därom,

att det vid omläggning av öppna diken till täckdiken skulle kunna göras

gällande, att en del av kostnaden — nämligen motsvarande vad det skulle

ha kostat att iordningställa de öppna dikena — vore att anse som på en

gång avdragsgill reparationskostnad, vill jag framhålla, att hela kostnaden

givetvis är att hänföra till nyanläggning av täckdikning. Kostnaden skall

därför i sin helhet aktiveras och avskrivas.

Några remissinstanser har ansett att mindre kostnader för anläggning

av täckdikning och skogsvägar bör få avdragas på en gång. Detta

förslag kan jag inte biträda. Man bör för nu ifrågavarande anläggningar inte

införa en annan metod än man har beträffande andra slag av tillgångar, som

göies till föremål för avskrivning. Beträffande exempelvis inventarier är del

inte anskaffningskostnadens storlek utan varaktighetstiden som är avgörande

för om kostnaden skall aktiveras och avskrivas eller få på en gång

avdragas som omkostnad. Då det gäller täckdikningsanläggningar och skogs''ägar

är det fråga om tillgångar med lång varaktighetstid.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

57

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande avskriv ningsprocen t

och avskrivningstid har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Det inger

dock, såsom framhållits i några remissyttranden, allvarliga betänkligheter

att medgiva avskrivning på tio år, då tillgångens varaktighet i regel

överstiger femtio år. Emellertid är en betydande del av åkerarealen i vårt

land redan täckdikad och de kostnader, som kommer att avskrivas enligt

de föreslagna reglerna, utgöres följaktligen till icke oväsentligt del av kostnader

för omläggning av täckdikning. Dylika kostnader är enligt nuvarande

beskattningsregler avdragsgilla på en gång. Med hänsyn härtill och då det

bl. a. av praktiska skäl inte bör ifrågakomma att föreskriva olika avskrivningsregler

för kostnader för nyanläggning och för omläggning av täckdikning

vill jag inte motsätta mig att avskrivningstiden bestämmes till tio år.

I regel torde en avskrivning med tio procent kunna utnyttjas vid inkomsttaxeringen.

Skulle så undantagsvis inte bli fallet, kan avdraget åtnjutas ett

senare år i form av förlustavdrag. Sedan rätt till förlustutjämning införts i

skattelagstiftningen bör avskrivningsregler inte kompliceras med rätt att

förskjuta icke utnyttjade avdrag. Med hänsyn härtill kan jag ej helter

tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag att avskrivning skall få göras under

tio valfria år av en period av högst femton år i följd. Det förhållandet

att värdet av täckdikningsanläggningen kan påverka det taxerade jordbruksvärdet

och därigenom öka avskrivningsunderlaget för byggnader torde

få accepteras. I

I den kostnad för nyanläggning och omläggning av täckdikning, som skall

göras till föremål för avskrivning, bör i princip inräknas såväl direkta

som indirekta kostnader. Till direkta kostnader hör t. ex. material, arbetslöner,

maskinhyror, kostnader för lejda transporter och till indirekta t. ex. andel

i kostnader för egna maskiner, som använts i arbetet, inklusive — då inkomsten

beräknas enligt bokföringsmässiga grunder — även andel i avskrivning

å dessa maskiner. Det torde emellertid av praktiska skäl ofta böra

godtagas att i avskrivningsunderlaget endast inräknas de direkta kostnaderna

och att de indirekta kostnaderna, som i regel är obetydliga, avdrages som

omkostnad. Om arbetet med täckdikningen helt eller delvis utförts av arbetspersonalen

på gården, kan det stundom vara svårt att beräkna hur stor del

av lönekostnaderna, som belöper på arbetet med täckdikningen. Eu ungefärlig

uppskattning torde här ofta få godtagas. I anläggningskostnaden skall

självfallet inte inräknas något värde av den skattskyldiges egen eller andre

makens arbetsinsats och ej heller hemmavarande barns, som ej anses tillhöra

arbetspersonalen. Har arbetet helt eller delvis utlämnats på entreprenad,

skall givetvis hela ersättningen till entreprenören göras till föremål

för avskrivning.

I det särskilda utlåtande, som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, har ifrågasatts om inte anläggningskostnad,

som ej utgöres av materialkostnad, borde få avdragas som omkostnad, medan

materialkostnaden skulle avskrivas under en 25-årsperiod med fyra

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

procent per år. Detta förslag kan jag inte biträda. Täckdikningsanläggningar

utföres numera ofta som entreprenadarbeten och det finnes ingen anledning

att i dylika fall göra en uppdelning av entreprenadkostnaden. Inte heller

bör det ifrågakomma att ha en olika behandling i beskattningshänseende

av de skattskyldiga som utfört arbetet i egen regi och de som utlämnat arbetet

på entreprenad.

En annan fråga, som de sakkunniga inte berört, är när en kostnad för

täckdikningsanläggning skall upptagas på avskrivningsbilagan och göras till

föremål för avskrivning. När det gäller jordbruk med bokföringsmässig redovisning

synes den för beskattningsåret bokförda kostnaden böra göras till

föremål för avskrivning. I och för sig skulle det vara naturligt att avskrivning

sker första gången det år anläggningen är färdig. En täckdikningsanläggning

torde emellertid ofta utföras i etapper och färdigställandet av anläggningen

kan därför i vissa fall taga flera år. Man torde i regel kunna undvika

tillämpningssvårigheter om man låter den på varje år belöpande anläggningskostnaden

bilda avskrivningsunderlag.

Om inkomsten av jordbruket redovisas enligt kontantprincipen, bör det

vara den under året betalade kostnaden för täckdikningsanläggningen, som

skall upptagas på avskrivningsbilagan. Detta innebär att även kostnader för

arbeten, som utförts före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, omfattas

av avskrivningsreglerna, om betalningen sker under beskattningsår, då

dessa regler tillämpas. Risken för dubbelavdrag torde emellertid lättast kunna

undvikas, om man även här konsekvent tillämpar kontantprincipen. Vad

nu sagts synes inte behöva komma till uttryck i lagtexten. Det får ankomma

på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar som t. ex. återges

å avskrivningsbilagan.

Avdrag medgives med tio procent från och med det år, då kostnaden uppföres

å avskrivningsbilagan. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre

tid än tolv månader skall avdraget i motsvarande mån jämkas.

Avskrivningsunderlaget bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, i förekommande

fall minskas med statsbidrag och andra bidrag, som den

skattskyldige erhållit för utförande av anläggningen i fråga. Endast kostnad,

som den skattskyldige själv bestritt, får avskrivas. Då kostnad för

täckdikningsanläggning uppföres på avskrivningsbilaga och avdrag yrkas för

avskrivning, synes det lämpligt att beskattningsmyndigheterna tar kontakt

med vederbörande lantbruksnämnd för kontroll av att avskrivningsunderlaget

blir riktigt beräknat bl. a. med hänsyn till eventuella statsbidrag.

Då en fastighet byter ägare, skall enligt de sakkunnigas förslag den

nye ägaren få överlaga den avskrivningsplan för täckdikningsanläggningar,

som gäller för den tidigare ägaren. Ett sådant övertagande av avskrivningsplan

synes kunna godtagas, när förvärvet av fastigheten sker annorledes än

genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. Liknande bestämmelser gäller,

då inventarier i samband med förvärv av den rörelse, vari de nyttjas, er
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

hålles på dylikt sätt. Däremot kan jag av såväl principiella som praktiska

skäl inte tillstyrka, att en motsvarande ordning lagfästes för de fall, då fastigheten

förvärvas genom köp, byte eller därmed jämförligt fång. I dylika fall

bör i stället den tidigare ägaren det år fastigheten försäljes få åtnjuta avdrag

på en gång för vad som återstår oavskrivet i beskattningsavseende av anläggningskostnaden.

För den jordbrukare, som tillämpar bokföringsmässiga

grunder, uppkommer i regel sådan skattepliktig vinst vid försäljning av joidbruksfastighet

med levande och döda inventarier att avdraget kan utnyttjas.

Har inkomsten av fastigheten redovisats enligt kontantprincipen och

vinsten vid försäljning av levande och döda inventarier på grund härav inte

är skattepliktig, kan däremot eventuellt inträffa att avdraget överstiger skattepliktiga

intäkter. Bestämmelserna om förlustutjämning ger dock vissa möjligheter

att utnyttja avdraget ett senare år.

Då de kostnader, som nedlagts å täckdikningsanläggningar, kan verka

höjande på köpeskillingen för fastigheten, kunde övervägas att, som länsstyrelsen

i Kopparbergs län föreslagit, låta det skattemässiga restvärdet föi

dylika anläggningar få avräknas endast från eventuell skattepliktig realisationsvinst

vid försäljningen. Emellertid kommer i avskrivningsunderlaget

även att ingå kostnader för omläggning av täckdikning, vilka kostnader enligt

nu gällande beskattningsregler är avdragsgilla på en gång vid inkomsttaxeringen.

Med hänsyn härtill anser jag mig kunna tillstyrka att det vid

försäljningen kvarstående skattemässiga restvärdet får avdragas vid beräkningen

av inkomsten av fastigheten.

Den förordade övergången från ersättningsanskaffningsavdrag till värdeminskningsavdrag

i fråga om täckdikningsanläggningar påverkar inte arren

d a t o r s avdragsrätt för av honom utförda täckdikningsarbelen å arrenderad

fastighet. Arrendatorn har liksom hittills omedelbar avdragsrätt för

kostnaden för dylika arbeten oavsett om fråga är om reparation och underhåll

eller nyanläggning eller omläggning av täckdikning. Arrendatorn beskattas

för eventuell ersättning från jordägaren för täckdikningsarbetet vid arrendets

frånträdande. Utgiven ersättning är för jordägaren självfallet att

betrakta som sådan kostnad för täckdikningsanläggning, som får avskrivas

med tio procent per år.

Om en avskrivningsrätt för täckdikningsanläggningar införes på sätt jag

nu förordat, kommer, som bl. a. kammarrätten framhållit, ordet »förbättring»

i anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen att få en annan innebörd

beträffande täckdikningsanläggning än tidigare. Vid beräkning av

realisationsvinst får således avdrag göras för kostnader för såväl

nyanläggning som omläggning av täckdikning, dock att omkostnadsbeloppct

skall minskas med åtnjutna värdeminskningsavdrag inklusive avdrag för

vid försäljningen kvarstående restvärde.

De sakkunnigas uttalande, att rätt till avdrag för avskrivning bör föreligga

även då täckningsanläggning utföres av ägare av annan fastighet

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

än jordbruksfastighet, har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Att

avskrivningsrätt införes för täckdikningsanläggningar inom jordbruket är

emellertid betingat av att dylika anläggningar där är av stor omfattning

och kostnadskrävande. Om en täckdikningsanläggning i något undantagsfall

utföres på en fastighet, som inte är taxerad som jordbruksfastighet,

torde kostnaden i regel vara relativt obetydlig. Avskrivningsreglerna skulle

därför få mycken liten betydelse för ägare av annan fastighet. På grund

härav anser jag mig i vart fall icke för närvarande kunna tillstyrka att

man i skattelagarna uttryckligen reglerar avskrivningsrätt i fråga om täckdikning

å annan fastighet. Gränsdragningen mellan täckdikning och annan

vattenavledning å annan fastighet torde för övrigt ofta vara svår att göra.

I punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen stadgas för

närvarande att till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även

kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdikning,

varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning. Vidare stadgas

att — därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare

material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring

— avdrag ej får ske för mer än vad en omläggning med enahanda

material som det gamla skulle kostat. Dessa bestämmelser synes böra

utbytas mot ett stadgande av innebörd, att kostnad för iståndsättande och

omläggning av täckdikning inte till någon del är att hänföra till avdragsgill

underhållskostnad.

Det bör understrykas att, beträffande andra markanläggningar än täckdikning,

gränsdragningen emellan avdragsgill underhållskostnad och icke

avdragsgill kostnad för grundförbättring givetvis skall ske efter samma

principer som hittills tillämpats av beskattningsdomstolarna. IV.

IV. Skogsvägar

Gällande rätt

I det föregående har redogörelse lämnats för kommunalskattelagens bestämmelser

angående rätt till avdrag bl. a. för kostnader för skogs vård och

underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Därvid har

framhållits att kostnad för skyddsdikning å skogsmark är avdragsgill. Beträffande

praxis på detta område må nämnas regeringsrättens avgörande

1956 ref 33, enligt vilket avdrag medgavs för hela kostnaden för skogsdikning,

enär det finge antagas att skogsdikningen delvis utgjort iståndsättande

av ett förut befintligt dikningssystem »och även i övrigt väsentligen tjänat

till skydd mot hotande försumpning av skogsmarken».

Kostnad för omläggning av väg har enligt hittillsvarande praxis icke ansetts

avdragsgill. I RÅ 1947 not 894 vägrades sålunda avdrag för omläggning

av infartsväg, oaktat det yrkade avdraget motsvarade det belopp som det enligt

intyg av sakkunnig skulle kostat att reparera den gamla vägen. Vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

skogsvägar angår synes praxis entydig. Avdrag för anläggande av skogsvägar

har sålunda vägrats i RÅ 1953 not 47. I regeringsrättens avgörande 1954

not 574 vägrades bolag avdrag för kostnader för anläggande av skogsvägar

trots bolagets argumentering, att dels vägarna måst byggas för endast tillfällig

användning vid framforsling av brännved under kriget och att vägarna

givits sådan sträckning att de icke gagnade bolagets anskaffning av

industrivirke och dels att åtminstone en tredjedel av kostnaden utgjort överpris

på grund av kriget. Vidare må nämnas RA 1956 not 1610, enligt vilket

avdrag vägrades med 14 090 kronor för del i kostnad för nyanläggning av

skogsbilväg, trots att enligt den skattskyldiges uppgift kostnaden varit nödvändig

för skogsintäkternas förvärvande samt att i vägarbetet ingått iståndsättande

av cirka sju kilometer gammal basväg till transportdugligt skick.

Slutligen må antecknas regeringsrättens utslag den 30 augusti 1960 i anledning

av besvär över av riksskattenämnden den 20 maj 1960 meddelat förhandsbesked.

I ärendet upplystes bl. a., att sökanden ägde vissa jordbruksfastigheter,

vilka omfattade en total areal av 1 815 hektar, därav 979 hektar

produktiv skogsmark. Enligt en år 1957 upprättad skogsvårdsplan för fastigheterna

hade föreslagits ett virkesuttag under en tioårsperiod av cirka

43 000 kubikmeter. Enligt skogsvårdsplanen hade 35 procent av skogen en

ålder av 100—119 år, 46 procent 120—140 år och 8 procent över 140 år. Sökanden,

som planerade att anlägga en cirka 12 kilometer lång skogsbilväg å

fastigheterna, beräknade att en enkel dylik väg skulle kunna bliva grovbruten,

dränerad och nöjaktigt grusad för ett pris av 7 å 8 kronor per sträckmeter.

Vägen skulle bliva fullt användbar för virkestransporter vintertid och

personbilstrafik sommartid, då den vore upptorkad. Vägen beräknades kosta

90 000 ä 100 000 kronor. Sökanden anhöll om förhandsbesked, huruvida

kostnaden för vägen utgjorde för honom avdragsgill omkostnad. Riksskattenämnden

fann i meddelade förhandsbeskedet ifrågakomna väganläggning

vara att anse såsom grundförbättring. På grund härav förklarade riksskattenämnden

kostnaden för anläggande av vägen icke utgöra för sökanden vid

inkomsttaxeringen avdragsgill utgift. Regeringsrätten fann ej skäl att göra

ändring i förhandsbeskedet.

För grundförbättringsåtgärder å arrenderad mark föreligger, som förut

framhållits, avdragsrätt. Av senare regeringsrättsavgöranden må här endast

nämnas RÅ 1959 not 1871, enligt vilket skattskyldig vid beräkning av inkomst

av jordbruksfastigheter, som han arrenderade av sin son, erhöll avdrag

med yrkade 3 308 kronor för nyanläggning av en skogsväg för virkestransporter.

Skogsvägbyggandets omfattning, kostnader m. m.

I promemorian framhålles, att enligt Skogsstatistisk årsbok utgjorde år

1957 den totala längden permanenta enskilda bilvägar, som framgår genom

skogsmark eller så nära (200 in) dylik mark, alt virke kan släpköras fram

till och uppläggas vid dessa vägar:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Norrland och Kopparbergs län ............................ 43 000 km

Övriga Sverige .......................................... 79 000 km

Riket 122 000 km

År 1943 angavs det mest angelägna behovet av skogsvägar, såsom det bedömdes

av skogsvårdsstyrelserna, till sammanlagt omkring 16 500 kilometer

med en beräknad byggnadskostnad av 75 miljoner kronor. Under den därpå

följande tidsperioden fram till år 1956 byggdes emellertid omkring 25 000

kilometer skogsvägar. Trots detta utvisade då en av skogsvårdsstyrelserna

på begäran av 1955 års skogsvårdsutredning gjord beräkning ett ytterligare

behov av omkring 40 000 kilometer stamvägar med en byggnadskostnad av

900 miljoner kronor.

I fråga om omfattningen av skogsvägbyggandet under senare tid hänvisar

de sakkunniga till en sammanställning av vissa uppgifter hämtade ur

förenämnda årsbok. Denna sammanställning torde som Bilaga 2 få fogas vid

statsrådsprotokollet för denna dag.

Om man vill erhålla ett mått på skogsbrukets nettokostnader för anläggandet

av skogsbilvägar, måste man, påpekar de sakkunniga, minska bruttokostnaderna

med erhållna statsbidrag. Sedan flera år utgår nämligen statligt

stöd till anläggning av skogsväg. Härom anföres i promemorian.

År 1933 inrättades för att lindra rådande arbetslöshet ett anslag för statsbidrag

till väg- och flottledsbyggnader i skogar i enskild ägo, det s. k. skogsvägsanslaget.

Denna bidragsverksamhet hade dock under flera år en relativt

blygsam omfattning. Sedermera borttogs det med bidraget förenade villkoret,

att vägbyggandet skulle medverka till att minska arbetslösheten och på

framställning av 1936 års skogsvårdsutredning ökades skogsvägsanslaget

från och med budgetåret 1941/42 huvudsakligen för att underlätta landets

bränsleförsörjning.

År 1943 avgav samma utredning förslag till ändrade bestämmelser för

statsbidrag till skogsbilvägar. Som följd härav genomfördes en differentiering

av vägarna i stamvägar och övriga skogsvägar och infördes viss underhållsskyldighet

på statsunderstödda skogsvägar. I huvudsaklig överensstämmelse

med detta förslag utfärdades den kungörelse (1943: 530), som sedan

dess i huvudsak legat till grund för bidragsgivningen. Även från norrländska

skogsproduktionsanslaget liksom från kommuner och landsting har bidrag

till vägbyggnader utgått. I det följande behandlas dock endast bidrag från

skogsvägsanslaget.

Bidrag kan, framhåller de sakkunniga, utgå till tre kategorier.

Kategori A innefattar enskilda personer, som äger fastighet eller fastigheter

med ett sammanlagt taxeringsvärde av högst omkring 100 000 kronor.

Har ägaren väsentliga inkomster, som ej härflyter från lians fastighet, t. ex.

av särskilt yrke, hänföres han dock till kategori B.

Kategori B innefattar under A nämnda undantag samt övriga enskilda

personer.

Kategori C innefattar juridiska personer såsom kommuner, bolag, allmänningar

m. fl. utom vissa allmänningar i Västerbottens och Norrbottens läns

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

63

lappmarker, vilka är särskilt nämnda i 1947 års kungörelse (nr 287) och

som skall hänföras till A.

De sakkunniga återger i detta sammanhang ett utdrag ur skogsstyrelsens

tillämpningsföreskrifter beträffande skogsvägsanslaget. Därav framgår

bl. a. följande.

Följande procentsatser tillämpas vid bidragsgivning:

Kat. A Kat. B Kat. C

Stamväg .......... 50 % 50 % 25 %

Annan skogsväg .... 40 % 25 % 25 %

I fråga om sådan stamväg, som genom att den i båda ändar ansluter till

genomfartsvägar eller på annat sätt medför stor allmännytta, liksom om andra

särskilda skäl föreligger, må dock även för kategori C bidrag utgå med

50 %.

Bidrag till markägare av kategori C beviljas huvudsakligen endast i sådana

fall där denne ingår som delägare i företag, vilket med hänsyn till övriga

delägares insats bör stödjas.

Högre bidrag än 50 % för stamväg och 40 % för annan skogsväg kan beviljas

först efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall.

De sakkunnigas förslag

I promemorian konstateras, att i regeringsrättens praxis avdrag icke medgivits

ägare av jordbruksfastighet för kostnad för anläggande av skogsväg å

fastigheten. Icke heller har rätt till avdrag för ersättningsanskaffning av sådan

väg ansetts föreligga. Den i punkt 7 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen

meddelade bestämmelsen, att till avdragsgill underhållskostnad

skall räknas bl. a. även kostnad för iståndsättande eller omläggning av

förut anlagd täckdikning, vilken bestämmelse i praxis icke begränsats till

läckdikningsanläggningar, har sålunda, framhåller de sakkunniga, enligt hittillsvarande

praxis icke ansetts kunna tillämpas i fråga om skogsväg eller

annan väg. De sakkunniga fortsätter.

Emellertid synes i tillämpningen en del beskattningsnämnder ha intagit

en välvilligare ståndpunkt. Från 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande

angående skogsbrukets vägfrågor (s. 56) må sålunda antecknas, att enligt

vad utredningen erfarit hade avdrag medgivits med upp till 30 procent av

anläggningskostnaden för större skogsbilvägföretag i södra Norrland, som

delvis ersatt och följt äldre, dock ej bilfarbara fäbodvägar. Vidare hade för

vägar anlagda i samband med bränslekrisen under andra världskriget viss

avskrivning medgivits med motivering att vägarna tillkommit för ett tillfälligt

vedultag.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat genom allmänna ombudet hos Mellankommunala

prövningsnämnden medger även denna nämnd visst avdrag

för kostnad för skogsbilväg. På grundval av en år 1956 inom nämndens

kansli verkställd undersökning rörande vissa bolags kostnader för permanenta

skogsbilvägar, som färdigställts under åren 1951—1955, samt våglängden

för de olika vägsträckorna godtager sålunda nämnden, att anläggningskostnaden

för permanenta skogsbilvägar avdrages intill ett belopp av

8 kronor per längdmeter. I den män statsbidrag erhålles för anläggande av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

skogsvägar medgives dock icke avdrag för skogsägarens egen del av anläggningskostnaden.

Det avdragsgilla beloppet synes ha bestämts med beaktande

av att kostnaderna för anläggande av s. k. tunga skogsbilvägar enligt undersökningen

varierade mellan 15 och 25 kronor per längdmeter och att 8 kronor

per meter motsvarande maximal anläggningskostnad för enklare vägar.

Beträffande kostnad för vintervägar samt andra vägar, som är av så enkel

beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverkning

av visst område, torde det, konstaterar de sakkunniga, vara eu allmän uppfattning

att sådan kostnad utgör avdragsgill driftkostnad.

I promemorian erinras om, att vår skattelagstiftning bygger på den huvudprincipen,

att man beskattar »inkomst» men ej »kapitalförvärv» och

medger avdrag för »driftförluster» men ej för »kapitalförluster». Då överlåtelse

av fast egendom i princip betraktas såsom en skattefri kapitalomsättning

följer härav, att varken den ursprungliga anskaffningskostnaden för

egendomen eller kostnaden för dess förbättring kan medgivas till avdrag. Endast

i den mån egendomen på grund av förslitning förlorar i värde medges

som regel avdrag för förvärvskällans återställande i sitt ursprungliga skick.

Även kostnader för åtgärder, som har till syfte att förebygga eller förhindra

dylik värdeminskning, kan berättiga till avdrag. Sålunda tillätes, påpekar

de sakkunniga, på sätt framgår av punkt 7 andra stycket av anvisningarna

till 22 § kommunalskattelagen avdrag för skyddsdikning å skogsmark, där■\id

med skyddsdikning avses sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är

att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och hindra skogsmarkens försumpning

in. in. De sakkunniga anför därefter.

Då i regeringsrättens praxis avdrag icke medgivits för kostnad för anlägfanaf,

av skogsvägar synes mot bakgrunden av det nyss sagda förklaringen

t.1...1.1,1 vara’ att va»ar med normalt underhåll icke anses underkastade

or sotning oc" a*t därför varje kostnad för anläggande eller omläggning

av vag bör betraktas såsom en kostnad för förbättring av den fasta egendomen

och som sådan enligt kommunalskattelagens ovan angivna huvudprincip

icke avdragsgill. 1

Av innehållet i de motioner angående rätt till avdrag för skogsbilväg som

i det föregående omnämnts, framgår emellertid, att motionärerna funnit gälaaae,

.re^erI otillfredsställande och att till stöd för denna uppfattning åberopats

flera skäl. Sålunda har bl. a. anförts, att anläggandet av skogsbilvägar

vore agnat att öka den skattskyldiges intäkter och att avdrag av denna anledning

borde medgivas. En dylik grund för avdragsrätt svnes emellertid

icke häHbur. I den mån intäktsökningen möjliggjorts genom åtgärder, som

medfört en ökning av »kapitaltillgångens» värde, kan avdragsrätt för kostnaden

för åtgärderna icke föreligga. En dylik avdragsrätt måste förutsätta

en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande fast egendom och kan icke

motiveras med utgångspunkt från nu gällande inkomstbegrepp.

Som skäl för avdragsrätt har, framhåller de sakkunniga, vidare åberopats,

att anläggandet av skogsvägar för skogsägaren hade ungefär samma betydelse

som anskaffandet av en maskin för en rörelseidkare. Då den senare

enligt gällande lagstiftning äger rätt att göra avdrag för maskinen i form av

årliga avskrivningar, borde detsamma få ske för skogsägaren.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

65

Icke heller denna grund för avdragsrätt synes, enligt de sakkunnigas mening,

tillräckligt motiverad. Att värdeminskningsavdrag medgives för maskiner

beror på att dessa genom användning i förvärvskällan trots normalt underhåll

förslites och så småningom förlorar sitt värde. Eu jämförelse med

maskiner synes därför förutsätta, att även skogsvägarna anses underkastade

förslitning. Att så skulle vara förhållandet har, framhåller de sakkunniga,

emellertid icke gjorts gällande i motionerna.

Även om de anförda skälen för avdragsrätt sålunda, enligt de sakkunnigas

mening, kan föranleda erinringar torde dock, framhålles i promemorian, såsom

riksdagens bevillningsutskott vid skilda tillfällen uttalat, anledning föreligga

att ställa den frågan, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill

driftkostnad och icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser

skett på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. I det hänseendet

anför de sakkunniga följande.

Det synes till en början böra anmärkas, att under de mer än trettio år som

gått sedan gällande kommunalskattelag tillkom stora förändringar skett

ifråga om driftförhållandena inom skogsbruket. Såsom av det inledningsvis

anförda framgått hade under 1920-talet byggandet av särskilda skogsbilvägar

knappast mer än försöksvis påbörjats. Anläggandet av skogsvägar avsedda

för lastbilstransporter innebar då, såsom 1955 års skogsvårdsutredning framhållit,

en genomgripande förändring av driftformen, som resulterade i en

höjning av skogens värde. Eftersom man då antog, att vägarna skulle ha

obegränsad varaktighet, om de blott underhölls, fick skogsväganläggningen

karaktär av grundförbättring av liknande slag som förbättring av produktionsbetingelserna

genom torrläggning. Det var emellertid fortfarande ett val

mellan två driftformer. Den rikliga tillgången på skoglig arbetskraft och

hästar gjorde det möjligt att driva skogsbruket på hävdvunnet sätt med

långa transporter fram till avsättningsort, bilfarbar väg eller flottled. Nu är

läget helt annorlunda. Något val står egentligen ej längre öppet. Bristen på

arbetskraft och hästar samt arbetspersonalens fullt legitima krav på andra

boendeförhållanden än förut framtvingar en utbyggnad av skogsbilvägnätet.

Härmed får kostnaden för denna åtgärd mer och mer karaktären av driftkostnad,

nödvändig för inkomstens förvärvande och bibehållande. Utan denna

utbyggnad riskerar nämligen skogsägaren att skogens värde försämras.

Det torde vidare, framhålles i promemorian, kunna konstateras, att i de

norra delarna av landet en fortlöpande övergång skett från flottning i biflottleder

till virkestransport å skogsbilvägar. Förklaringen härtill är, enligt

de sakkunniga, icke endast att vägtransporterna bl. a. på grund av möjligheterna

till direktkörning ofta är mer lönande än flottningen och ger helt

andra förutsättningar för kontinuerlig virkestillförsel till fabrikerna utan

är också att söka i flottledernas betydelse för el-kraftutvinningen. Att vattnet

icke särskilt behöver avtappas under flottningsperioden utan kan magasineras

och tappas vid senare behov, är sålunda av väsentlig betydelse för

denna produktion.

Även andra omständigheter är emellertid, enligt de sakkunnigas mening,

ägnade alt ge skogsvägarna karaktär av mer eller mindre obeständiga anläggningar.

Många vägar i skogsbygden tillkommer sålunda för exploatering

5 Ili haag till riksdagens protokoll 1i)G2. I sowl. Xr 56

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

av ett befintligt virkeskapital och icke för ett långsiktigt behov. Även om en

väg efter en femårsperiod av skogsexploatering och skogsreproduktion icke

blir erforderlig för virkesutdrivning på årtionden, kräver de moderna transportmedlen

dock ofta att vägen utföres i hög klass. Då det emellertid kan

förutsättas att nästa gång virkestransporter blir aktuella en väsentlig del

av vägvärdet i dylika fall gått förlorat, synes det, enligt de sakkunniga, rimligt,

att ett visst hänsynstagande till denna värdeminskning sker vid beskattningen.

Att detta i än högre grad gäller beträffande sådana vägar, som bygges

för kalhyggen eller i anledning av stormfällen och där nästa avverkning

kan beräknas ligga inemot 100 år framåt i liden, synes de sakkunniga uppenbart.

Det ligger vidare i sakens natur, att i ett rikt förgrenat skogsbilvägnät några

vägar av olika anledningar måste nedläggas eller givas en annan sträckning.

Då anläggandet av en ny väg till ersättning för en utrangerad icke berättigar

till avdrag, måste detta ofta, enligt de sakkunnigas mening, framstå

såsom obilligt. Därefter anföres i promemorian.

När det gäller rätten till avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier

vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruksfastighet har rättstilllämpningen

intagit den ståndpunkten, att avdrag medgives för utbyteskostnad

även då densamma föranletts av ändrade driftmetoder och förändringar

med hänsyn till teknikens utveckling. Sålunda må erinras om, att avdrag sedan

länge tillåtits för byte av hästar mot traktor, att skördetröska delvis ansetts

ersätta självbindare och tröskverk samt att avdrag medgivits för inköp

av arbetsvagn med gummihjul, som anskaffats för att ersätta äldre arbetsvagn

med järnhjul, enär det numera kunde anses vara inom jordbruket normalt

att gummihjulsvagn anskaffades såsom ersättning för en eller flera

äldre järnhjulsvagnar och i förekommande fall andra körredskap av äldre

typ samt vid detta förhållande sådant ersättningsköp varom i målet var fråga,

ändå att det förutsatt viss kostnadsökning, icke till någon del kunde anses

hänförligt till nyuppsättning.

Med hänsyn till vad sålunda gäller beträffande avdragsrätten för ersättningsanskaffning

av döda inventarier i jordbruk med kontantmässig inkomstredovisning,

synes, enligt de sakkunnigas mening, med fog kunna göras

gällande, att vid beskattningen viss hänsyn borde kunna tagas till sådana

vägbyggnadskostnader, som föranletts av den ekonomiska utvecklingen

inom skogsbruket.

Ehuru sålunda flera skäl kan sägas tala för en uppmjukning av gällande

regler i förevarande hänseende, möter enligt de sakkunniga — när det gäller

skogsvägar och andra tillgångar av grundförbättrings natur — speciella

svårigheter att inom ersättningsanskaffningsreglernas ram tillgodose dylika

önskemål.

Den främsta anledningen härtill torde, framhålles i promemorian, vara att

ersättningsanskaffningsavdraget för dylika tillgångar i motsats till vad gäller

döda inventarier vid kontantmässig inkomstredovisning av jordbruk är

bundet till fastigheten och icke gjorts beroende av vad ägaren haft på egendomen.

Den omständigheten att en ny ägare av fastigheten kan göra gällan
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1662

de avdragsrätt för kostnad för ersättningsanskaffning av tidigare å fastigheten

befintlig tillgång, begränsar i hög grad möjligheterna till en uppmjukning

av gällande regler och leder principiellt till att endast fysisk förslitning

kan beaktas. Att fastställa tidpunkten för utrangering av skogsvägar eller

att taxeringstekniskt kontrollera riktigheten av en påstådd ersättningsanskaffning

av sådan väg måste också anses helt uteslutet. Därefter anför de

sakkunniga.

Uppenbarligen kan emellertid mot ett system med värdeminskningsavdrag

resas allvarliga erinringar. Ett dylikt system förutsätter normalt möjlighet

till en någorlunda tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen. Att

svårigheterna för en sådan bedömning på förevarande område är påtagliga,

torde icke kunna bestridas. Även om det sålunda för närvarande icke är

ovanligt att vägar, som byggts under efterkrigstiden, är oekonomiska, exempelvis

därför att de är för kurviga, för kuperade eller för dåligt grundade,

och även om fog kan finnas för antagande att utvecklingen i framtiden

kommer att leda till ändrade krav på vägtyper och vägutförande eller har

andra ting att hänvisa till, synes det uppenbart, att en mera tillförlitlig bedömning

av denna utveckling icke är möjlig. Det kan därför givetvis ifrågasättas,

huruvida det kan anses förenligt med gällande inkomstbegrepp för

fast egendom att beakta omständigheter av tidigare angivet ålag.

Emellertid bör enligt de sakkunnigas mening svårigheterna att lösa inkomstbegreppet

för fast egendom icke leda till att de skattskyldiga går miste

om en avdragsrätt som enligt allmän uppfattning är befogad. Med hänsyn

härtill och då millimeterrättvisa på detta område olika skattskyldiga emellan

icke torde kunna åstadkommas, har de sakkunniga ansett sig böra föreslå ett

system med värdeminskningsavdrag även för skogsbilvägar. De sakkunniga

fortsätter.

Emellertid möter också vid bestämmandet av avskrivningsunderlaget stora

svårigheter. Ehuru vissa skogsbilvägar av skäl som ovan anförts kan förlora

eller minska i värde och avdragsrätt för återställande av ursprungliga

värdet sålunda bör föreligga, synes det icke med fog kunna påstås, att värdeminskning

sker å alla skogsbilvägar. Uppenbarligen kan avskrivningsunderlaget

därför icke bestämmas till belopp motsvarande den faktiska anläggningskostnaden

för alla sådana vägar. I avsaknad av annan tillförlitlig

grund för en fördelning av anläggningskostnaden på avdragsgill och icke

avdragsgill del har de sakkunniga stannat för den av vissa beskattningsnämnder

redan tillämpade metoden, att schablonmässigt bestämma avskrivningsunderlaget

till en tredjedel av anläggningskostnaden under beskattningsåret

för skogsbilvägar. De sakkunniga föreslår, att det sålunda framräknade

beloppet skall avskrivas inom en tidrymd av 10 år i enlighet med

reglerna för avskrivning å täckdikningsanläggningar. Beträffande den närmare

innebörden av dessa regler får de sakkunniga hänvisa till vad ovan anförts

under avsnittet om täckdikningsanläggningar.

Med hänsyn till att avskrivningsunderlaget skall fastställas till en tredjedel

av anläggningskostnaden, uppkommer frågan hur i tillämpningen skall

förfaras, då skattskyldig uppburit statsbidrag eller annat bidrag för byggande

av skogsvägar. Då enligt de sakkunnigas mening övervägande skäl talar

för att i dylikt fall avskrivningsunderlaget beräknas med utgångspunkt

Bihang till riksdagens protokoll 11)62. 1 samt. Nr 56

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

från den skattskyldiges nettokostnad och sålunda efter avdrag för uppburet

bidrag, har de sakkunniga stannat för att föreslå en sådan ordning, oaktat

de principer som legat till grund för statsmakternas bidragsgivning härigenom

i viss mån rubbas.

Jämlikt 1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning

må under vissa förutsättningar investeringsfond för skogsbruk tagas i

anspråk för bl. a. kostnader för anläggande av skogsvägar. Införandet av

regler om rätt till värdeminskningsavdrag för skogsvägar synes, enligt de

sakkunnigas mening, icke erfordra någon ändring av bestämmelserna i denna

förordning. Emellertid framhåller de sakkunniga, att den omständigheten

att sådan fond tagits i anspråk för anläggande av skogsvägar icke bör inverka

på rätten att beräkna avskrivningsunderlaget till en tredjedel av anläggningskostnaden;

dock att avskrivningsunderlaget aldrig får överstiga den

del av kostnaden som återstår efter avdrag för i anspråk tagen investeringsfond.

Remissyttrandena

Det helt övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat

utan erinran utredningens förslag att en del av anläggningskostnaden för

skogsvägar skall få avskrivas vid inkomsttaxeringen.

Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som

tillämpats av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen ett visst avdragsbelopp

per längd in eter anlagd skogsväg. Sålunda ifrågasätter

riksskattenämnden om icke vid val av schablonmetod för bestämmande

av avdrag för skogsvägar den av mellankommunala prövningsnämnden

tillämpade metoden, sådan den återgivits i promemorian, såväl ur materiella

som praktiska synpunkter vore att föredraga framför den av de sakkunniga

föreslagna. Ur materiell synpunkt synes denna metod, enligt nämndens

mening, tillfredsställande därigenom att den skulle medföra helt avdrag för

de billigare vägarna, som kan antagas ha ringa varaktighet, och förhållandevis

mindre avdrag för de dyrare, mera permanenta vägarna. Storleken av den

avdragsgilla kostnaden torde, framhålles vidare, lämpligen kunna fastställas

genom anvisningar av nämnden. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen

i Hallands län, som tillägger, att för närvarande ett avdragsbelopp

av 4—5 kronor per längdmeter synes skäligt. Kammarrätten anför i denna

fråga följande.

Invändningar kunna förvisso resas ur såväl principiell som taxeringstekmsk

synpunkt mot införande av en avdragsrätt i fråga om kostnader för anläggande

av skogsvägar. Med hänsyn till den av de sakkunniga berörda

utvecklingen på skogsbrukets område under de senaste årtiondena anser

dock kammarrätten i likhet med de sakkunniga önskvärt, att en sådan avdragsrätt

genomföres. Då emellertid kostnaden för anläggande av skogsvägar,

såsom de sakkunniga även framhållit, alltmera kommit att få karaktären

av driftkostnad, synes det kammarrätten vara att föredraga, att den

schablonmässigt bestämda avdragsrätten utformas såsom en rätt till avdrag

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

för viss del av anläggningskostnaden såsom löpande omkostnad. Den praxis,

som enligt uppgift i den remitterade promemorian tillämpats av vissa beskattningsnämnder,

torde därvid kunna tjäna såsom ledning. Kammarrätten

hemställer därför, att förslaget i denna del omarbetas i enlighet härmed.

Enligt skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut måste det betecknas

som riktigare att värdeminskningsavdrag får göras på sätt som tilllämpats

av mellankommunala prövningsnämnden, d. v. s. med ett i absoluta

tal fixerat belopp per längdmeter väg. Därefter anföres.

Detta belopp bör avse den normala utbyggningskostnaden för en permanent

skogsbilväg, utbyggd till den för driftsformen inom ifrågavarande område

lägsta standarden. Denna kostnad kan variera regionalt liksom för

olika vägprojekt och torde f. n. ligga mellan 10 och 20 kronor per meter väg.

Såsom de sakkunniga emellertid framhålla, kan någon millimeterrättvisa

av praktiska skäl ej uppnås, varför man gått in för ett schablonavdrag. Detta

schablonavdrag kan anpassas till förhållndena inom olika regioner och bör

kunna bli föremål för justering med vissa tidsintervall på grund av inträffade

tekniska och ekonomiska förändringar. En lämplig anordning synes

vara, att schablonavdraget bestämmes av riksskattenämnden.

I det särskilda utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan

och statens lantbrnksförsök framhålles, att behovet av värdeminskningsavdrag

på s. k. stamvägar naturligtvis kan ifrågasättas. Med erforderligt underhåll

torde icke någon värdeminskning på dessa kunna förutbestämmas.

Givetvis kan, framhålles vidare, genom fastighetsregleringar och ändrad

transportteknik anlagda vägar lielt eller delvis förlora sitt värde, men att i

förväg fixera ett belopp härför torde icke vara möjligt. I den mån statsbidrag

utgår för anläggandet av sådana vägar torde än mindre något värdeminskningsavdrag

vara motiverat. Därefter anföres.

I fråga om andra skogsbilvägar däremot, i synnerhet sådana som tillkommit

för speciella drivningar framstår det motiverat att betrakta anläggningskostnaden

såsom driftkostnad. Den av taxeringsorganen i praktiken i allmänhet

godkända principen, att vintervägar samt andra vägar som är av

så enkel beskaffenhet att de får växa igen sedan de utnyttjats vid avverkning

av visst område synes fullt riktig. På samma sätt synes det vara motiverat

att för vissa andra enklare vägar medge avdrag för anläggningskostnaden

dock med ett maximerat belopp per sträckmeter väg. (Sådant maximibelopp

kunde årligen fastställas av riksskattenämnden.)

För att undvika tvister till vilken grupp av vägar en viss anläggning skall

hänföras kan det måhända vara lämpligt att, såsom mellankommunala

prövningsnämnden f. n. tillämpar, medge avdrag på alla slags permanenta

skogshilvägar med ett belopp motsvarande det maximala avdraget för enklare

vägar. (I den mån statsbidrag erhålles för anläggningen medgives dock

icke avdrag för skogsägarnas egen del av anläggningskostnaden.) Härigenom

animerar man också till en fortsatt rationalisering inom skogsbruket vilket

för landet i dess helhet är av synnerlig betydelse. Vanligtvis är det större

bolag som får sina skatteärenden handlagda av den mellankommunala

prövningsnämnden och får väl ifrågavarande praxis anses avpassad efter

deras behov. Huruvida reglerna kan sägas vara direkt tillämpliga även på

det mindre skogsbruket där kanske vägbyggnader till viss del utföres av

brukaren själv med hjälp av egna maskinella hjälpmedel kan ej utan vidare

avgöras. Därjämte kan det för bondeskogsbruket vara önskvärt med möjlig
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

het till fördelning av den avdragsgilla kostnaden på flera år, t. ex. en femårsperiod.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län förordar dels att anläggningskostnader

upp till åtta kronor per längdmeter godtages som omedelbart avdragsgilla,

dels att hälften av resterande kostnader får avskrivas under en tidrymd

av tio år. Genom ett sådant förfarande vinner man, framhåller styrelsen,

att hela kostnaden för de mera tillfälliga vägarna förblir avdragsgill

och att den skattemässiga behandlingen av de permanenta vägarna blir rättvisare.

Domänstyrelsen däremot framhåller, att det av mellankommunala prövningsnämnden

tillämpade schablonavdraget för vissa bolag av 8 kr./m i

praktisk tillämpning kan medföra icke önskvärda konsekvenser. Det synes,

enligt styrelsen, som om skattetänkandet vid planläggning och byggande av

skogsvägar haft till följd, att man sökt om möjligt bygga vägarna för en

kostnad som så litet som möjligt överstiger 8 kr./m. Dessa vägar har därefter

efterhand genom »förstärkt underhåll» successivt förbättrats till för

transporten nöjaktig standard.

Kooperativa förbundet anser att de sakkunnigas förslag i visst hänseende

är en sämre lösning av problemet än den praxis som tillämpas av mellankommunala

prövningsnämnden. Förbundet fortsätter.

Om avdraget nämligen såsom i hittillsvarande praxis fastställes till ett bestämt

belopp per vägmeter, innebär detta, att en relativt större andel av kostnaden

blir avdragsgill för enklare och därmed i regel mindre varaktiga vägar

än för dyrbarare projekt. Variationerna ifråga om anläggningskostnaden

för skogsvägar och vägarnas varaktighet torde emellertid vara mycket

stora och beroende av olika faktorer, varför det måhända icke är praktiskt

eller lagtekniskt möjligt att genomföra en lagstiftning av samma innebörd

som den här berörda praxis. Det torde därför vara nödvändigt med en schablon

enligt lagförslaget.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden anser för

sin del, att de sakkunnigas förslag att medgiva avdrag med viss bråkdel av

anläggningskostnaden i regel torde leda till ett ekonomiskt riktigare resultal

än att medgiva avdrag för ett fast bottenbelopp. Därefter anföres.

Vägbyggnad skostnaderna växlar starkt, bl. a. på grund av varierande

markförhållanden. Kostnaden för skogsvägar kan även påverkas av det allmänna

vägnätets täthet. I de delar av vårt land, där det allmänna vägnätet

är glest, är skogsbilvägarna ofta mycket längre än i andra delar med tätare

vägnät. I landsdelar med glest allmänt vägnät ställes därför större krav på

vägarnas snabbhet, vilket torde vara en bidragande orsak till att vägkostnaden

pr meter är högre där än i trakter med tätare allmänt vägnät. Ett system

med avdrag för viss bråkdel av vägkostnaden torde därför leda till rättvisare

resultat än ett system med fast bottenavdrag.

Bottenavdragssystemet har emellertid den fördelen, att gränsdragningen

mellan tillfälliga vägar för vilka kostnaden får omkostnadsföras och bestående

vägar förenklas och att ett tröskelproblem försvinner. Tröskelproblemet

framgår av följande exempel. Anläggningskostnaden för en skogsväg

kan antagas uppgå till 5 kr. pr meter. Det kan vara tveksamt, om den är en

tillfällig eller permanent väg. Betraktas den såsom tillfällig väg, får hela an
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

läggningskostnaden avdragas; anses den vara permanent får allenast en

tredjedel avskrivas.

Även om det helt övervägande antalet remissinstanser, som redan nämnts,

tillstyrkt de sakkunnigas förslag om avdrag vid inkomsttaxeringen för avskrivning

å kostnader för skogsvägar är meningarna om hur stor del

av anläggningskostnaden, som bör få avskrivas, mycket delade.

De sakkunnigas förslag att en tredjedel av anläggningskostnaden

skall göras till föremål för avskrivning, tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge,

Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och

Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,

Svenska landstingsförbundet, Kalmar läns norra hushållningssällskap,

Malmöhus läns hushållningssällskap och Älvsborgs läns norra och södra

hushållningssällskap samt hushållningssällskapen i Örebro och Kopparbergs

län. Även kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelsen i Hallands

län samt lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, vilka — som redan

nämnts — i första hand förordar en annan lösning av frågan om avdragsrätt

för kostnader för skogsvägar, lämnar i princip förslaget att en

tredjedel av kostnaden skall få avdragas utan erinran. Länsstyrelserna i Östergötlands,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs

län, som antingen avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad avser avskrivning å

skogsvägar eller yrkat ytterligare utredning, har icke ifrågasatt att en större

del av kostnaden än en tredjedel skulle få avskrivas.

Några remissinstanser anser att rätten till avskrivning bör avse en större

andel av anläggningskostnaden än de sakkunniga föreslagit utan att närmare

ange hur stor del av kostnaden som bör få avskrivas. Hit hör lantbruksstyrelsen,

småbrukarnas riksförbund, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala samt

Göteborgs och Bohus län. Inom Östergötlands läns hushållningssällskap har

olika meningar uttalats om storleken av den andel som bör få avskrivas.

Följande remissinstanser anser att hälften av anläggningskostnaden

bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens

län, skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Värmlands

län samt Västerbottens läns hushållningssällskap. Skogsvårdsstyrelsen

i Blekinge län anser, som redan framhållits, att hälften av den kostnad

som överstiger åtta kronor per längdmeter bör få avskrivas. Enligt Kooperativa

förbundet bör två tredjedelar eller i vart fall hälften av anläggningskostnaden

få avskrivas.

Följande remissinstanser anser att två tredjedelar av anläggningskostnaden

bör få avskrivas, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och

Örebro län, lantbrukets skattedelegation, Sveriges industriförbund, Skogsvårdsstyrelsernas

förbund, skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs

och Jämtlands län samt hushållningssällskapen i Kristianstads, Hallands

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1062

och Göteborgs och Bohus län. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anser att hela

eller i vart fall två tredjedelar av kostnaden bör få avskrivas.

Skogsvårds styrelsen i Hallands län och lantbruksnämnden i Norrbottens

län uttalar sig för att tre fjärdedelar av kostnaden bör få avskrivas.

Följande remissinstanser slutligen anser att hela anläggningskostnaden

bör få avskrivas, nämligen skogsstyrelsen, domänstyrelsen, skogshögskolans

lärarråd samt statens skogsforskningsinstitut, Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges jordägareförbund,

skogs vårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län, Stockholms läns och stads hushållningssällskap,

Kalmar läns södra hushållningssällskap och Västmanlands läns hushållningssällskap.

De skäl, som åberopas för att en större del av anläggningskostnaden än

de sakkunniga föreslagit skall få avskrivas, är i huvudsak desamma som

de sakkunniga andragit som skäl för införande av avskrivningsrätt. Det anföres

sålunda alt skogsvägarna på grund av den tekniska utvecklingen, som

synes fortgå i ett alltmer accelererat tempo, är underkastade värdeminskning

och att kostnaderna för anläggande av skogsvägar numera får anses

som driftkostnader. Anläggning av skogsvägar fyller samma funktion som

skyddsdikning. Det betonas att bristen på manuell arbetskraft efter hand

föranlett ändrade metoder för virkesutdrivningen och nödvändiggjort nya

transportsystem. Arbetskraftens obenägenhet att åtaga sig dåligt belägna

huggningar utom rimligt avstånd från bilvägar gör att allt större arealer

blir ekonomiskt oåtkomliga om ej vägar bygges. Byggandet av vägar utgör

därför en förutsättning för skogsprodukternas tillvaratagande och för tryggande

av råvarutillförseln till skogsindustrierna. Det svenska skogsbruket

arbetar i hård internationell konkurrens.

Det betonas vidare att allmännyttan av skogsvägarna är betydande och

att det torde höra till undantagen att den höjning av fastighetens kapitalvärde,

som väganläggningarna föranlett, motsvarat mer än en mindre del

av anläggningskostnaden. En skogsväg bygges ofta när hopsparade virkesförråd

står inför avverkning; sedan det avverkningsmogna förrådet uttagits

får vägen minskad betydelse under längre eller kortare tid på grund av

skogens ålderssammansättning. Det framhålles även att för enskilda skogsvägar,

vilka på grund av begränsade bidragsanslag ej kommer i åtnjutande

av statsbidrag för skogsvägar, måste det anses stötande att avdrag vid

beskattningen ej får göras ens till den del av kostnaden som motsvarar bidrag,

vilka skulle utgått om tillräckliga anslag funnits.

Från remissyttrandena må här följande återgivas.

Skogsstyrelsen framhåller att skogsbilvägarnas varaktighetstid givetvis

är svår att bedöma men att den, under förutsättning att de underhålles i

oförändrad standard, inte torde variera mer än vad de sakkunniga angivit

i fråga om täckdikningsanläggningar, d. v. s. mellan 10 och 100 år. Den

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

genomsnittliga varaktighetstiden för skogsvägar torde enligt styrelsen vara

kortare än som angivits för täckdikning, 50 år. Enligt domänstyrelsen visar

erfarenheten att det vid kalkylering av skogsvägar är felaktigt alt räkna

med längre amorteringstid än för huvudvägar 40 år och för sekundärvägar

på fastmark 20 år. Styrelsen erinrar om att avdrag medgives vid taxeringen

för skyddsdikning å skogsmark, därvid med skyddsdikning avses sådan

dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga

och hindra skogsmarkens försumpning m. m. Styrelsen fortsätter.

Enligt styrelsens uppfattning måste anläggning av skogsvägar till mycket

stor del anses fylla exakt samma funktion. Skogsvägnätens utbyggnad moiiveras

nämligen i hög grad av de ökade krav på förbättrade arbetsförhållanden

för skogsarbetarna som den sociala utvecklingen medfört. Om man

försummar att bygga ut skogsvägar så att rimliga gångvägsavstand erhållas,

kan man ej få arbetskraft för vård och avverkning av skogen och dess varde

försämras. Vidare ingår anläggning av skogsvägar som ett led i den rationalisering

av skogsdriften, som tar sig uttryck i mekanisering av transporterna.

Denna fortgående rationalisering är i sin tur en nödvändig förutsättning

för att skogsnäringen, som arbetar i en hård internationell konkurrens, skall

kunna bibehålla sin lönsamhet i en tid, då den mänskliga arbetskraften blir

allt dyrare. Man är alltså genom den fortgående sociala utvecklingen nödgad

att anlägga skogsvägar för att vidmakthålla skogens värde.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges skogsägareförbund som tillägger

att det inte finnes anledning att i avskrivningshänseende ställa skogsvägarna

i ett mindre gynnsamt skatteläge än täckdikning. Följden kan

bland annat bli att i de kombinerade jord- och skogsbruken, d. v. s. den i

särklass vanligaste brukningsformen, investeringarna i högre grad än vad

nu är fallet inriktas på det mindre räntabla jordbruket till förfång for

skogsbruket, en utveckling, som förbundet finner föga ändamålsenlig eller

förenlig med den allmänt accepterade jordpolitiken.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalar, att mot full avskrivning

av kostnaderna för skogsbilvägar givetvis kan erinras att djlika

vägar — även om deras egenskap av driftkostnader kan anses väsentligt

därjämte har ett visst kvarstående nyttovärde vid skogens skötsel. Förbundet

fortsätter.

Vid diskussion härom bör uppmärksammas, att något nyttovärde för det

stora antal vägar, som på grund av ändrat vägsystem icke kommer att underhållas

eller användas för transporter, torde vara svart alt fastslå. Dai till

kommer att trafikabla skogsbilvägar även utnyttjas for turism, brandskydd

och för militärt bruk, i vilka fall det allmänna utan motprestation far anses

ha fördel av sådana enskilda vägar. ........

Vid bedömningen av föreliggande beskattmngsfraga torde aven tortjana

beaktas, att för biltransporterna på enskilda vägar principiellt icke borde uttagas

drivmedel sskatt. Då i praktiken detta icke låter sig genomfora och inte

heller ett restitutionsförfarande anses möjligt, bör denna uppenbara merbeskattning

på drivmedel för skogsbrukets transporter i förevarande sammanhang

räknas skogsbruket tillgodo.

Näringslivets skattedelegation framhåller att de i Norge från och med år

1953 gällande avskrivningsreglerna beträffande skogsvägar utgör exempel

på alt eu fullständig avskrivningsrätt icke ansetts oförenlig med ett inkomst
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

begrepp likartat med det i vårt land tillämpade. Delegationen anför därefter.

• ™edges avdrag enligt Riksskattestyrets anvisningar, vilka bär föl
jande

lydelse (enligt J. E. Thomle, Skattelov for landet, Öslo 1957).

»Skogsbilveier anlagt efter 1. januar 1953 og farbare med lastebil hele året,

unntatt eventuelt i fprefallet .... 1—4 %,

Traktorveier av mer varig karakter samt enklere lettbygde skogsveier som

?nCobare med Iastebl1 bare en kortere tid av året, anlagt efter 1. ianuar

1953 ............ 4—6 %. J

Med skogsbilvei forstås en vei som er bygget för transport av skogsvirke

med lastebil og som er farbar med lastebil hele året, unntatt eventuelt i fpre
-

Utgifter til anlegg av enklere traktorveier samt vinterbilveier som anlegges

för engangs- eller noen få års drift, forulsettes å kunne f0res direkte til utgitt.

Av praktiske grunner bpr også utgifter ved anlegg av lettbygde sko*sveier

av mer varig karakter tillätes utgiftsfprt når den del av anleggsomkostningene

som lkke dekkes av investeringsmedler eller statsbidrag, utgipr et

torholdsvis beskjedent bel0p sett i relasjon til de samlede omkostninger.»

Flera remissinstanser betecknar de sakkunnigas förslag såsom mycket

förmånligt för skogsägarna. Såsom exempel kan anföras följande uttalande

av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för permanent skogsväg — i

de sakkunnigas diskussion betecknat skogsbilväg — föreligger uppenbarligen

vissa svårigheter att finna en hållbar norm. Det förhåller sig otvivelakngt

så, att långt ifrån alla skogsvägar av permanent karaktär är underkastade

någon värdeminskning. Det torde, som tidigare framhållits, snarare

kunna ifragasattas, om vid normalt underhåll någon förslitning i egentlig

In??1 n°r<lk°,nlmCr'' Betraffande den ekonomiska varaktigheten är vidare en

tillförlitlig bedömning av den framtida utvecklingen knappast möjlig. Med

lansyn till de osäkra faktorer, som sålunda måste läggas till grund för ett

overvagande, och då osäkerheten i ej obetydlig grad torde gälla frågan i vilken

män värdeminskning över huvud sker, torde knappast kunna anföras

barande skal för avskrivning å mer an en tredjedel av anläggningskostnad

ToiV,,an / de,tta sammanbang erinras om, att beträffande vägar av

mera tillfällig karaktär eller eljest av enklare beskaffenhet, exempelvis vinkostnaden

enligt allmän uppfattning torde betraktas såsom avdrags^

driftkostnad. Såvitt länsstyrelsen kan finna, bör de sakkunnigas

awagnmg betecknas såsom välvillig. ö

I detta sammanhang vill länsstyrelsen ifrågasätta, om de sakkunniga avsett

att avskrivningsrätt skall föreligga i sådana fall, då skattskyldig är

ägare till en enstaka eller ett par mindre skogsvägar, som är av förstklassig

beskaffenhet. Tillräckliga skäl förefaller, enligt länsstyrelsens mening,

knappast finnas att medge avskrivning i dylika situationer. Ett visst utrymme

för prövning av omständigheterna i det enskilda fallet förefaller därför

amphgen bora tillskapas genom ändring av författningstexten. Detta synes

enligt länsstyrelsen, kunna ske genom att för avskrivningsrätt förutsattes,

att särskilda omständigheter icke till annat föranleda.

Några remissinstanser t. ex. länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

kunna instämma i de sakkunnigas förslag i medvetande om att detsamma

innebär en kompromiss mellan flera motstridiga önskemål och betraktelsesätt.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län anser att som

villkor för avdragsrätt bör gälla att vägens sträckning godkänts av skogsvårdsstyrelsen.

Utredningens förslag angående avskrivningsprocent och a vskrivningstid

har i regel godtagits eller lämnats utan erinran. Lantbrnksstgrelsen

förordar dock att avskrivning bör få ske med en tiondedel av

kostnaden per år under tio valfria år under en period av högst femton år i

följd. Skogshögskolans lärarråd och statens skogsforskningsinstitut anför.

De sakkunniga föreslå vidare, att värdeminskningsavdraget skall avskrivas

med lika stora belopp på tio beskattningsår i följd. Förslaget överensstämmer

med de regler, som utformats för värdeminskningsavdrag å täekdikningsanläggning.

De sakkunniga synas härvid ej ha observerat den skillnad,

som föreligger mellan jordbruk och skogsbruk. I jordbruket komma

med naturnödvändighet intäkterna från en fastighet att inflyta varje år.

Så är emellertid icke fallet inom skogsbruket, speciellt beträffande mindre

skogsfastigheter. Intäkterna komma här periodiskt. Det är vidare ur kostnadssynpunkt

angeläget att engångsuttag göras på större arealer i ett sammanhang

i stället för upprepade årliga avverkningar på mindre arealer. Av

denna anledning föreslås, att värdeminskningsavdrag för skogsvägar får göras

inom 10 år, men att skogsägaren själv får välja, på vilket sätt avdraget

skall fördelas på de olika åren. Sålunda bör rätt föreligga att draga av hela

beloppet under ett år.

Liknande uttalanden göres av skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och

Örebro län.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att avskrivningtiden bestämmes

till tjugu år. Länsstyrelsen i Kalmar län däremot anser att — då motiveringen

för avdraget är att anläggningskostnaden får anses som en direkt

driftkostnad — avdragsprocenten bör sättas högre än för täckdikningen,

som normalt är underkastad förslitning -— eller förslagsvis 10—15 procent.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anser att en väsentligt större del av

kostnaden än en tredjedel bör få avskrivas eventuellt med en motsvarande

förlängning av avskrivningstiden. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands

län bör en avskrivning å hela kostnaden kombineras med en något

längre avskrivningstid än 10 år. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län gör följande

uttalande.

Skogsvårdsstyrelsen föreslår att avskrivning må göras med 65 % av nettokostnaden

för skogsvägar på så sätt att:

Vägar av basvägsnatur, alltså ej hårdgjorda vägar, med en anläggningskostnad

av 4:-— — 12:—/lm väg, successivt avskrevs med 65 % under

en 5-årsperiod i samband med skogsdrivning.

Vägar av permanent typ, alltså hårdgjorda vägar, med en anläggningskostnad

av 15: — kr. och uppåt (medelpriset kanske rör sig om 25: — å 30: —

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

kr. efter 1961 års prisnivå) successivt avskrevs med 65 % under en 15-årsperiod.

Härvid skulle eftertraktas en så långt möjligt jämn avskrivning. Dock

torde det vara orealistiskt att räkna med jämna avskrivningar om 1/5, resp.

1/15 då det av många olika orsaker kan vara omöjligt att göra uttag ur skogen

varje år. Det kan vara fråga om ett samgående mellan markägare, för att

få ned de fasta kostnaderna. Vissa år finns ej köpare på produkten etc. En

viss jämkning skulle därför erfordras på så sätt att avskrivning, som p. g. a.

ej verkställd avverkning, icke kunnat utnyttjas vid en kommande avverkning,

dock senast bör ske inom 15 år från vägens byggande. Ex. en permanent

väg = avskrivningstid 15 år sker uttag 1, 3, 7, 9, 12, 15 året. I detta

fält borde avskrivningen vara: l:a drivningen 1/15, 2:a drivningen 2/15, 3:e

drivningen 4/15, 4:e drivningen 2/15, 5:e drivningen 3/15 och 6:e drivningen

3/15 = 15/15.

Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ligger en viss risk i att avskrivningsdelen

av vägkostnaden sättes alltför låg. Framför allt inverkar detta på

att i ett sammanhang få vägen utbyggd till önskad standard. Risken är att

vägen gives ett alltför enkelt utförande vid anläggningstillfället, medan underhållet,

som räknas som avdragsgillt, i stället blir onormalt stort. Att det

sedan totalt sett ställer sig ekonomiskt ogynnsammare att utbygga standarden

successivt, är en sak, som, enligt styrelsens mening, förbises i sammanhanget.

Även är det, enligt styrelsen, i många fall ogörligt att erhålla en

lika god väg enligt detta förfaringssätt, som om vägen i ett tempo utfördes

i önskad standard. Härtill kommer en massa dolda fördyringar i samband

med transporter på dessa vägar, såsom mindre lass, lägre hastigheter, dyrare

drivmedel.

Flera remissinstanser framhåller att det är nödvändigt att begreppet

skogsväg definieras så klart som möjligt för undvikande av missförstånd.

Sålunda anför riksskattenämnden.

Riksskattenämnden finner begreppsbestämningen i vad avser värdeminskI^!I1?sol,

jektet °klar. I sina överväganden tala de sakkunniga endast om skogsbilvägar.

I lagförslaget användes däremot det vidsträcktare begreppet skogsvägar.

Det synes oklart huruvida denna utvidgning av värdeminskningsobjektet

varit avsiktlig. Ur praktiska synpunkter synes riksskattenämnden det

vidsträcktare begreppet ändamålsenligast. Åtskilliga svårigheter vid gränsdragning

mellan skogsbilvägar och icke skogsbilvägar eller tillfälliga och

permanenta vägar skulle kunna undvikas med en dylik begreppsbestämning.

Den innebär emellertid att även kostnaden för rent tillfälliga vägar, som nu

ar helt avdragsgill, blir avdragen endast med en tredjedel. Vill man undvika

denna konsekvens måste en gränsdragning ske mellan tillfälliga och mera

varaktiga vägar. Utformningen av en sådan gränsdragning torde i så fall

bora narmare övervägas, varvid de norska beskattningsreglerna på området

synas vara av intresse.

Skogsstyrelsen anser att eventuella skattebestämmelser rörande skogsväg

även bör få gälla annan enskild väg, som av den skattskyldige användes för

virkestransport. Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Utredningen har icke tagit upp frågan om avskrivning av kostnader för

anläggning av ägovägar i jordbruket. Enligt lantbruksnämndens bestämda

uppfattning gäller för lantbrukets ägovägar i många avseenden samma förhållande

som för skogsbilvägarna. Jordbrukstekniken utvecklas, maskinerna

kräver större och bärkraftigare vägar, fastigheternas storlekar ändras

snabbt, varför vägar, som anlagts för relativt kort tid sedan, idag inte längre

erfordras. Därtill kommer att somliga vägar ha karaktären av både skogsbilväg

och ägoväg. En uppdelning av kostnaderna för den ena eller andra

transporten måste bli mycket svår. Det synes ej heller tillfredsställande att

två vägtyper av tämligen likartad karaktär ur avdragssynpunkt skall behandlas

olika. Nämnden får därför föreslå att för jordbrukets ägovägar värdeminskningsavdrag

får göras efter samma grunder som föreslagits för

skogsbilvägar.

Näringslivets skattedclegation betonar, att bestämningen av begreppet

skogsväg bör, för att svårigheter icke skall uppstå vid tillämpningen av de

föreslagna punkterna 4 och 9 i anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen,

vara entydig. Vägens karaktär och ändamål bör därför, enligt delegationen,

i punkt 4 så exakt som möjligt komma till uttryck i ordvalet. Därefter

anföres.

Den svenska uppdelningen av vägtyperna överensstämmer väsentligen

med vad det norska Riksskattestyret uttalat i sin ovan citerade anvisning.

Den grupp, som i Sverige omfattar bästbasvägar, traktorbasvägar och bilbasvägar,

faller sålunda utanför den norska definitionen av skogsbilväg, vilken

senare överensstämmer med vad som här i landet brukar kallas 9-månaders

skogsväg. Vi föreslår i enlighet härmed, att uttrycket »permanent

skogsväg» införes i punkt 4 andra stycket. Härigenom klargöres vid tilllämpningen

av punkt 9 att ersättningsanskaffningsprincipen icke skall tilllämpas

beträffande vägar av sådan typ. Ett omedelbart omkostnadsförande

av basvägarna skulle, såsom nu också sker, jämväl äga rum framdeles. Vägens

ändamål, i förslaget uttryckt genom orden »för utforsling av skogsprodukter

från skog» är något för snävt angivet. Ett tillägg förslagsvis formulerat

»för personal- och materialtransport för skogsbruk samt för utforsling

----» skulle innebära en adekvatare bestämning.

En definition av detta innehåll torde, enligt delegationens mening, endast

i enstaka fall föranleda gränsdragningssvårigheter. I det övervägande

antalet fall kommer några svårigheter icke att uppstå. Redovisningstekniskt

låter sig nämligen, framhålles vidare, denna fördelning på olika vägtyper

väl genomföra. I sammanhanget understrykes, att den förordade definitionen

av skogsväg är klart begränsad gentemot andra vägtyper såsom bygdevägar,

varför något tolkningsproblem ej uppkommer i detta hänseende.

Sveriges skogsägareföreningars- riksförbund säger sig förutsätta att, såsom

hittills varit fallet, kostnaderna för enklare vägar, som erfordras för

virkets utdrivning med häst eller traktor, är helt avdragsgilla då de uppkommer,

medan avskrivningsförfarande tillämpas för de mera kostsamma

och varaktigare skogsbilvägarna. Ett klarläggande uttalande vid ärendets

slutliga avgörande i detta avseende bör enligt förbundet vara av värde för de

skattskyldiga och taxeringsmännen. Allmänna ombudet hos mellankommnnala

prövningsnämnden gör följande uttalande.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Enligt utbildad praxis får kostnader för vintervägar och vägar som är av

så enkel beskaffenhet att de sannolikt får växa igen sedan de använts för

en hyggesavverkning avdragas som driftkostnad. S. k. stickspår av några

hundra meters längd, som iordningställes från stamvägar för lastbilskörning,

varigenom lunningen förkortas, är ofta sådana enklare vägar. De sakkunniga

torde inte ha avsett att skärpa avdragsbestämmelserna för sådana vägar,

men definitionen på skogsvägar i lagtexten har blivit sådan, att kostnaden

för byggandet av även enklare vägar skulle bliva avdragsgill med allenast

en tredjedel. Lagtexten torde därför böra ändras.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det kan diskuteras om

icke begreppet skogsväg bör begränsas till vägar av någon kvalitet. För iordningställande

av provisoriska vägar för rent tillfälliga behov bör, enligt

länsstyrelsen, avdrag medgivas såsom för löpande driftkostnad.

Vad som under avsnittet täckdikningsanläggningar återgivits från remissyttrandena

i frågor som gäller avdragsrätt på en gång för mindre kostnader

och behandlingen av statsbidrag liksom frågor rörande förskjutning

av värdemin skningsavdra g, övertagande av avskrivningsplan

vid byte av fastighet ävensom utrangeringsavdrag

har avseende även å de sakkunnigas förslag angående skogsvägar.

Vissa uttalanden i dessa frågor har dock direkt anknytning till skogsvägar.

Således framhåller riksskattenämnden att en mindre kostnad för skogsvägar

bör till en tredjedel vara avdragsgill på en gång.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter — med hänsyn till att

en fastighetsägares andel i ett större skogsföretag med många delägare stundom

kan vara mycket liten, kanske mindre än 100 kronor — om ej ett visst

lägsta belopp bör fastställas för avdragsrätt. En tioårig uppdelning av små

belopp ter sig, enligt styrelsens mening, alltför tungrodd. Även skogsvårdsstyrelsen

i Kopparbergs lån anser att en undre gräns bör sättas för uppdelning

av värdeminskningsavdraget, t. ex. 200 kronor. Styrelsen fortsätter.

Innnebörden härav skulle då bli att en avdragsgill kostnad på 200 kr och

därunder får dragas på en gång, en kostnad på 200—400 kr på 2 år, en

kostnad på 400 600 kr på 3 år o. s. v. Först om kostnaden överstiger 2 000

kr träder uppdelning på tiondelar i kraft. Härigenom förenklas kontrollen

avsevärt, då det stora flertalet avdragsyrkanden skulle bortfalla redan efter

några få år.

Riksskattenämnden framhåller, att beträffande gränsdragningen mellan

underhåll och anläggning av skogsvägar kan uppkomma samma tillämpningsproblem,

som riksskattenämnden framhållit i fråga om täckdikningsanläggningar.

Härjämte måste, framhåller nämnden, beaktas att — eftersom

blott en tredjedel av anläggningskostnaden för skogsväg skulle vara

avdragsgill men däremot givetvis hela kostnaden för underhållsarbeten —

varje felaktigt överförande av underhållskostnad till anläggningskostnad

medför avdragsförlust för den skattskyldige.

Lantbrukets skattedelegation anser, att avskrivningsförfarandet bör kompletteras

med en rätt till utrangeringsavdrag för kvarstående anläggning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Enligt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden skulle

bestämmelser om rätt till utrangeringsavdrag för skogsvägar få obetydligt

praktiskt värde, bl. a. på grund av svårigheterna att förebringa utredning

om avdragets storlek.

Frågan om statsbidrag för byggande av skogsvägar bär berörts i

några yttranden. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län att

de sakkunniga synes ha avsett att uppburet statsbidrag eller annat bidrag

för byggande av skogsvägar skall avdragas från den totala anläggningskostnaden

och en tredjedel av nettot därefter bilda avskrivningsunderlag. Vissa

omständigheter kan emellertid, enligt länsstyrelsens mening, tala för att avskrivningsunderlaget

i stället bestämmes till belopp, som återstår, sedan

en tredjedel av anläggningskostnaden minskats med hela bidraget. Ett ständigt

återkommande argument i skattetvister är nämligen, att den som utfört

en skogsväg utan anlitande av statliga bidrag har starkare skäl till avdrag

vid beskattningen än den som erhållit statliga bidrag. Även om ett sådant

resonemang kan förefalla bestickande, torde det, framhåller länsstyrelsen,

icke äga skatterättslig relevans. Bidragen får anses proportionellt belöpa

på »avdragsgill» och »icke avdragsgill» anläggningskostnad.

Lantbrukets skattedelegation påpekar att statsbidrag till skogsvägar i vissa

fall torde utgå från anslag för jordbruksväg. För det fall att vägen har huvudsaklig

användning för transporter av skogsprodukter bör, enligt delegationen,

den skattemässiga behandlingen inte påverkas av anslagsrubriceringen.

Även i detta avseende synes, framhålles i yttrandet, ett klarläggande

uttalande vara önskvärt.

Riksskattenämnden framhåller att regler också synes böra ges för det

fall att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogsväg.

Skogsägaren torde, enligt nämnden, då bli skattskyldig för den ökning

som fastighetens värde därigenom kan hava undergått, vilket icke behöver

motsvara hela kostnaden för vägen. Han synes böra få värdeminskningsavdrag

endast för en tredjedel av det belopp för vilket han blivit beskattad.

Departementschefen

De avskrivningsregler, som de sakkunniga föreslagit för skogsvägar,

överensstämmer i stort sett med avskrivningsreglerna för täckdikningsanläggningar.

Enda skillnaden är att allenast en tredjedel av kostnaderna för

anläggning och förbättring av skogsväg skall kunna avskrivas.

Nuvarande skatteregler innebär i princip att avdrag inte får göras för nyanläggning

och förbättring av skogsväg. Endast kostnader för reparation och underhåll

är avdragsgilla. Om en skogsväg är av så enkel bekaffenhet att den

får växa igen mellan avverkningsperioderna, medgives dock avdrag för

kostnaderna på en gång såsom driftkostnad. Av den av de sakkunniga lämnade

redogörelsen för den praxis i fråga om skogsvägar, som tillämpas av taxe
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år i962

ringsnämnder och prövningsnämnder, framgår emellertid att man på sina

håll tillämpat betydligt liberalare avdragsregler. Denna uppmjukning av

praxis torde få ses som ett uttryck för att man funnit avdragsreglerna alltför

restriktiva.

Till grund för nuvarande avdragsregler i fråga om skogsvägar ligger den

uppfattningen att permanenta skogsvägar, som underhålles i normal omfattning,

inte förlorar i värde. Utvecklingen har, på sätt de sakkunniga och

remissinstanserna framhållit, visat att så inte alltid är fallet. Med hänsyn

härtill och med hänsyn till önskemålet att stimulera till ökade investeringar

i skogsvägar kan jag tillstyrka, att liberalare avdragsregler införes i skattelagarna

i fråga om dylika vägar. Vid utformningen av bestämmelserna

måste emellertid hänsyn tagas till dels att skogsvägarnas varaktighet är

svår att bedöma och att många skogsvägar, även med hänsyn tagen till den

snabba utvecklingen på transportväsendets område, får anses ha ett bestående

värde dels att nuvarande skattemässiga vinstbegrepp vid försäljning

av fastighet bibehålies oförändrat. På grundval av nu föreliggande utredning

kan jag inte tillstyrka att avskrivningsreglerna får omfatta även andra

vägar inom jordbruket än skogsvägar.

Flertalet remissinstanser har godtagit de sakkunnigas förslag om införande

av ett avskrivningsförfarande i fråga om kostnaderna för skogsvägar.

Några remissinstanser förordar dock en lösning efter den metod, som tilllämpats

av mellankommunala prövningsnämnden, nämligen att avdrag medgives

för visst belopp per längd meter anlagd skogsväg. Såsom

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhållit

torde emellertid ett avskrivningsförfarande enligt de sakkunnigas förslag i

regel leda till ett ekonomiskt riktigare resultat än den av nämnden tillämpade

metoden. Sistnämnda metod torde för övrigt vara svår att tillämpa,

då det gäller jordbrukare med kontantmässig redovisning. Jag kan således

tillstyrka att avdragsreglerna utformas enligt de sakkunnigas förslag.

Av den lämnade redogörelsen för remissyttrandena framgår, att meningarna

om hur stor andel av anläggningskostnaden som bör få avskrivas

varit mycket delade. Såsom jag redan framhållit måste emellertid vid

utformningen av avdragsreglerna hänsyn tagas till att varaktigheten av

skogsvägar är mycket svår att bedöma samt att nuvarande skattemässiga

vinstbegrepp vid försäljning av fastighet än så länge skall bibehållas. Med

hänsyn härtill talar enligt min mening övervägande skäl för att, i enlighet

med de sakkunnigas förslag, låta endast en tredjedel av kostnaden bli föremål

för avskrivning. Detta så mycket mer som de sakkunniga icke avsett

att inskränka den nu gällande rätten till omedelbart avdrag för kostnaderna

för tillfälliga vägar av mycket enkel beskaffenhet. Jag anser mig sålunda i

likhet med ett mycket stort antal remissinstanser inte kunna på grundval

av nu föreliggande utredning tillstyrka, att en större andel av kostnaden

än en tredjedel får avskrivas. Avskrivningsreglerna, som främst torde få betydelse

för de stora skogsägande företagen, får i viss mån ses som ett provisorium

i avvaktan på allmänna skatteberedningens slutliga förslag.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

81

Ett par av skogsvårdsstyrelserna har ifrågasatt, om man inte som villkor

för avskrivningsrätt skulle kräva att vägens sträckning godkänts av skogsvårdsstyrelsen.

Även om en dylik prövning av väginvesteringarna skulle

vara önskvärd, anser jag mig dock inte kunna förorda att ett sådant villkor

för avskrivningsrätt införes i skattelagarna.

Vilken avskrivningsprocent och avskrivningstid, som

skall gälla, måste i viss mån bli beroende av hur stor andel av anläggningskostnaden,

som skall få avskrivas. Den av utredningen föreslagna avskrivningstiden,

tio år, är mycket kort om man tar hänsyn till skogsvägarnas

varaktighet. Även om den andel av kostnaden, som får avskrivas, begränsas

till en tredjedel är det synnerligen tveksamt om en så kort avskrivningstid

kan godtagas. Det synes emellertid önskvärt att de avskrivningsregler, som

nu föreslås skola införas för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, utformas

efter så långt möjligt enahanda grunder. Vid den praktiska tillämpningen

är det också en fördel om avskrivningstiden är relativt kort. Jag

anser mig därför kunna tillstyrka att avskrivningsreglerna utformas enligt

de sakkunnigas förslag men jag vill samtidigt understryka, att den korta avskrivningstiden

för täckdikningar och skogsvägar motiveras av helt speciella

skäl och kan inte åberopas som stöd för liberalare avskrivningsregler i fråga

om andra tillgångar. Med hänsyn till att rätt till förlustutjämning numera

föreligger synes man inte behöva befara, att avskrivningarna med en tioårig

avskrivningstid blir så stora att avdragen ej kan utnyttjas.

Såsom jag redan nämnt får kostnaden för tillfälliga vägar av enkel beskaffenhet

enligt utbildad praxis avdragas som driftkostnad. I denna praxis

har de sakkunniga icke avsett att göra ändring. De föreslagna avskrivningsreglerna

har avseende endast å de permanenta skogsvägarna. Även enligt

min mening bör avdragsrätten i fråga om tillfälliga skogsvägar bibehållas

men det bör understrykas att det här endast gäller vägar av så enkel beskaffenhet

att de knappast kan kallas vägar i egentlig mening. Såsom allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden i sitt yttrande

framhållit avses här vintervägar och vägar, som är av så enkel beskaffenhet

att de sannolikt får växa igen sedan de använts för en hyggesavverkning.

S. k. stickspår av några hundra meters längd, som iordningställes

från stamvägar för lastbilskörning, varigenom lunningen förkortas, är ofta

sådana enklare vägar.

De av mig förordade avskrivningsreglerna gäller sålunda skogsvägar av

mera varaktig beskaffenhet, d. v. s. de skogsvägar som inte kan betecknas

som sådana tillfälliga vägar, för vilka kostnaderna, enligt vad jag nyss

framhållit, är omedelbart avdragsgilla. Samma avskrivningsregler måste

av praktiska skäl gälla alla varaktiga skogsvägar oberoende av deras beskaffenhet.

Begreppet skogsvägar synes i och för sig knappast

behöva närmare definieras. Det framgår redan av namnet att fråga är om

vägar som i huvudsak tillkommit för att tillgodose skogsbrukets behov.

.lag har dock inte något att erinra emot att vägens ändamål angives på sätt

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

föreslagits i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet, d. v. s.

att även personal- och materieltransport för skogsbruket innefattas i ändamålsbeskrivningen.

I de fall då skogsväg i sin sista del sammanfaller med

inägoväg och med utfartsväg från gård, torde vägen till denna del i regel

inte vara att anse som skogsväg.

Det belopp, som skall läggas till grund för avskrivning, skall, enligt vad

jag nyss förordat, motsvara en tredjedel av hela anläggningskostnaden,

d. v. s. kostnaden för nyanläggning och förbättring. I anläggningskostnaden

skall givetvis i princip ingå såväl direkta som indirekta kostnader. Då det

gäller enskilda fastighetsägare, torde man i regel bl. a. av praktiska skäl få

godtaga att endast de direkta kostnaderna medräknas. Detta gäller framför

allt när inkomsten av fastigheten beräknas efter kontantprincipen. Beträffande

tidpunkten när en kostnad skall uppföras på avskrivningsbilagan

torde få hänvisas till vad jag anfört i denna fråga beträffande täckdikningsanläggning.

Motsvarande gäller beträffande skogsvägar, dock att endast

en tredjedel av kostnaden får avskrivas.

Beträffande frågor som gäller förskjutning av värdemins kningsavdrag,

omedelbar avdragsrätt för underhålls- och reparationskostnader

och för mindre kostnader, utrangeringsavdrag

m. m. då fastighet byter ägare ävensom reducering

av avskrivningsunderlaget för erhållna statsbidrag och

andra bidrag torde få hänvisas till vad jag anfört beträffande dessa spörsmål

i avsnittet om täckdikningsanläggningar. Vad där uttalats har avseende

jämväl å skogsvägar. Tilläggas må att någon rätt till utrangeringsavdrag,

då en permanent skogsväg utrangeras, bl. a. av praktiska skäl inte

kan ifrågakomma. Då statsbidrag utgått för viss skogsväg skall bidraget

först avräknas från kostnaden varefter en tredjedel av det överskjutande

beloppet får göras till föremål för avskrivning. Det förhållandet att bidrag

utgått från anslag för jordbruksväg skall givetvis inte hindra att avskrivningsreglerna

blir tillämpliga, därest vägen uppfyller de angivna kraven

för skogsväg.

Enligt riksskattenämndens mening borde man även reglera det fall att en

skogsägare blir skattskyldig för den ökning av fastighetens värde som föranledes

av att innehavare av avverkningsrätt eller arrendator bygger skogsväg.

Det torde vara mycket sällsynt att innehavare av avverkningsrätt eller

arrendator bygger en skogsväg av sådan beskaffenhet att ägaren blir beskattad

för värdeökningen. Skulle det fallet inträffa bör givetvis det belopp

som beskattas anses som skogsägarens anskaffningskostnad för skogsvägen,

av vilken kostnad enligt de nu förordade avskrivningsreglerna en tredjedel

får avskrivas. Den beskattade värdeökningen är att likställa med en

arrendeinkomst, som fastighetsägaren använt för bestridande av kostnaderna

för vägen. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagtexten synes inte erforderlig.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

83

V. Ikraftträdande bestämmelser

De sakkunniga

De sakkunniga föreslår, att bestämmelserna om rätt till värdeminskningsavdrag

å täckdikningsanläggning och skogsvägar skall träda i kraft den 1

januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering.

I samband med övergången till de föreslagna bestämmelserna uppkommer,

framhåller de sakkunniga, spörsmålet huruvida anledning föreligger att

fastställa ingångsvärden å redan befintliga täckdikningsanläggningar och

skogsvägar. I det hänseendet anför de sakkunniga följande.

Spörsmålet om ingångsvärden kan sägas ha direkt samband med frågan

huruvida materiella skattelagar bör ha retroaktiv tillämpning. Sistnämnda

fråga diskuterades i proposition nr 79 till 1952 års riksdag med förslag till

förordning om konjunkturskatt för år 1952 in. m. Däri uttalade vederbörande

departementschef bl. a., att retroaktivitet ingalunda, var en ovanlig

företeelse inom svensk skattelagstiftning och att man i varje situation fick

ställa emot varandra å ena sidan de syften, som man avsåg att nå med en

tilltänkt retroaktiv lagstiftning, och de fördelar ett fullföljande av dessa syften

kunde förväntas medföra samt å andra sidan de olägenheter i skilda avseenden,

vilka onekligen i många fall kunde följa med en ny skattelag som

träffade redan intjänade inkomster. Problemet blev med andra ord en avvägningsfråga.

1952 års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkanda betänkande

nr 22 till detta uttalande och tillstyrkte propositionen men yttrade

därvid bl. a., att utskottet på det kraftigaste ville understryka, att utskottet

i princip var av den uppfattningen, att retroaktivitet icke utan alldeles^ särskilda

skäl borde tillgripas. Med hänsyn till sistnämnda uttalande får såsom

allmän regel anses gälla, att skattelag icke bör ges retroaktiv tillämpning.

Med retroaktiv tillämpning av en författning avses, framhålles i promemorian,

en tillämpning som ligger i tiden efter författningens ikraftträdande,

det retroaktiva momentet ligger alltså däri, att vid bedömande av förutsättningarna

för författningens tillämplighet under denna fortsatta tid hänsyn

får tagas även till förhållanden, liggande i tiden före ikraftträdandet.

Det ligger i sakens natur att motviljan mot retroaktivitet är särskilt stor,

därest en skatteförfattning, utfärdad ett visst år och innefattande ändringar

till de skattskyldigas nackdel i fråga om inkomstberäkningen, göres tillämplig

i fråga om tidigare års taxeringar. Vad som här anses stötande är, framhåller

de sakkunniga, givetvis, att det i detta fall är fråga om ändring av

1’örvaltningsrättsliga beslut, vilka redan vunnit rättskraft.

Ehuru spörsmålet om retroaktiv tillämpning av skattelag närmast tar

sikte på det förhållandet, att reglerna i ny skattelag är strängare än dittillsvarande

regler, torde frågan, enligt de sakkunnigas mening, kunna bli aktuell

även i ett läge, då ändringar i skattelag sker till de skattskyldigas fördel.

Om nya skatteregler till de skattskyldigas nackdel icke bör ges tillbakaverkande

kraft bör nämligen, fortsätter de sakkunniga, detsamma principiellt

gälla beträffande skatteregler till de skattskyldigas fördel.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

Det är bl. a. mot bakgrunden av det nu sagda de sakkunniga bedömt frågan

om behovet av ingångsvärden å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

vid en övergång till de föreslagna bestämmelserna om värdeminskningsavdrag

för dylika anläggningar.

I promemorian erinras om att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga beträffande

täckdikningsanläggningar föreslog, att nuvarande system med avdrag

för ersättningsanskaffning skulle utbytas mot regler om avdrag för

värdeminskning å ett beräknat anläggnings- och underhållskapital. Vidare

återges i promemorian följande uttalande av nämnda sakkunniga i fråga om

reglerna vid övergången till av dem föreslaget system.

, Vad beträffar frågan om beräkning av anläggnings- och underhållskapitaiet

vid övergången till har föreslagna bestämmelser hava de sakkunniga

övervägt möjligheten att fastställa ett ingångsvärde å befintliga täckdikningsanlaggmngar.

Därvid ha de sakkunniga emellertid funnit att en indiprovning

torde vara omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn

4 st01’a anta fastigheter, varom här är fråga. Att schablonmässigt fast8

aIla „ett. ingångsvärde torde ej heller låta sig göra med hänsyn till de

olika förhållanden i fråga om täckdikning, som råda beträffande skilda

fastigheter. De sakkunniga hava därför funnit, att hänsyn icke kan tagas till

de kostnader för täckdikning, vilka före övergången nedlagts å en jordbruksfastighet.

Detta torde icke innebära något ogynnsamt i förhållande till nuvarande

regler, enligt vilka icke något avdrag får ske för sådana kostnader.

i aV- j ^kunniga föreslagna bestämmelserna om avdrag för underhåll

och värdeminskning av täckdikningsanläggning skola följaktligen endast tilldnrdeS

& Sadan anla8Sning» som utföres efter bestämmelsernas ikraftträ
-

Ulider remissbehandlingen framhölls emellertid i vissa yttranden, att ingångsvärde

borde få räknas även för äldre täckdikningsanläggningar. Så

skedde, framhålles i promemorian, exempelvis i yttranden, avgivna av

Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap. Länsstyrelsen i Kronobergs

län fann starka skäl tala för en uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde, att det icke var

mer än skäligt, att någon kompensation bereddes jordbruket för de kostnader,

som faktiskt nedlagts på jordbrukets fastigheter i grundförbättringar

i syfte att ernå lägre driftkostnader och bättre produktion; därest ingångsvärde

icke erhölles skulle detta säkerligen åstadkomma stor irritation bland

jordbrukarna och även skogsägarna. Länsstyrelsen i Uppsala län samt Jönköpings,

Västmanlands och Jämtlands läns hushållningssällskap ävensom

Sveriges lantbruksförbund framhöll, att efter därom framlagd utredning

skäligt ingångsvärde borde medgivas.

Lantbi uksstyrelsen framhöll, att värdet av anläggning utförd med rör efter

år 1938 borde beaktas. Hallands läns hushållningssällskap ansåg, att

hänsyn borde tagas till anläggning som kunde styrkas vara utförd under

förslagsvis de tio senaste åren. Kronobergs läns hushållningssällskap fann

skäligt, att avskrivning medgavs för efter förslagsvis år 1935 nedlagda och

av deklaranten styrkta täckdikningskostnader, i den mån dessa ej vid övergången

fick anses amorterade enligt den procentsats, som därefter skulle

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 är 1662

85

gälla. Skaraborgs läns hushållningssällskap yttrade, att ingångsvärde borde

upptagas för anläggning utförd efter år 1938 enligt vederbörligen upprättad

plan. I de fall kostnaderna för sådana anläggningar icke kunde styrkas,

borde som ingångsvärde kunna fastställas ett visst värde per hektar. Östergötlands

och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap föreslog, att ingångsvärde

skulle beräknas för anläggning utförd enligt plan under de tio

senaste åren. Sistnämnda hushållningssällskap framhöll jämväl, att för de

år dräneringen vid bestämmelsernas ikraftträdande redan utnyttjats en

amortering av 2 procent för år möjligen syntes böra avräknas å anläggningskapitalet.

Stiftsnämnden i Skara gav uttryck åt i huvudsak samma

uppfattning. I promemorian anföres därefter.

Ehuru sålunda jordbrukstaxeringssakkunniga övervägt att fastställa ingångsvärde

å befintliga täckdikningsanläggningar och vissa remissinstanser

föreslagit ingångsvärde å äldre anläggningar har såsom ovan framgått skälen

härför icke närmare redovisats. Enligt de sakkunnigas mening kan

emellertid ett skäl antagas ha varit, att enligt det av jordbrukstaxeringssakkunniga

föreslagna systemet avskrivningen skulle anpassas efter anläggningens

beräknade varaktighetstid och att förslaget därför innebar en

väsentlig försämring av avdragsmöjligheterna för de skattskyldiga, vilka enligt

gällande regler hade omedelbar avdragsrätt för omtäckdikningskostnader.

Den omständigheten, att även underhållskostnaderna skulle bli föremål

för avskrivning, verkade självfallet i samma riktning.

Enligt de sakkunnigas mening är emellertid förhållandet när det gäller

det nu framlagda förslaget väsentligt annorlunda. Rätten att avskriva anläggningskostnaden

på tio år innebär enligt de sakkunnigas mening icke

någon försämring av avdragsmöjligheterna för nu nämnda skattskyldiga

i förhållande till gällande regler. Genom att anläggningskostnaden får fördelas

på flera år undanröjes väsentliga nackdelar med det nuvarande avdragssystemet.

Den föreslagna korta avskrivningstiden ger också normalt

möjligheter för den som utfört anläggningen att draga av kostnaden för

densamma under sin verksamhetstid. Med hänsyn härtill och då rätten till

omedelbart avdrag för underhållskostnader bibehålies samt någon utvidgning

av inkomstbegreppet icke föreslås, kan, framhålles i promemorian,

berättigade krav på kompensation från de skattskyldiga, som enligt gällande

regler har omedelbar avdragsrätt för kostnader för omläggning av

täckdikning, knappast föreligga. Därefter anföres.

Om sålunda de sakkunnigas förslag får anses på ett smidigt sätt ansluta

till gällande ersättningsanskaffningsregler vid omläggning av täckdikning,

kan motsatsen sägas gälla beträffande behandlingen i avdragshänseende av

nyanläggningskostnader. Medan enligt gällande rätt sådana kostnader icke

är avdragsgilla skall ju enligt förslaget även nyanläggningskostnad få avskrivas

inom en tidrymd av tio år. Även om, såsom inledningsvis anförts,

ändrade regler till de skattskyldigas förmån principiellt icke bär ges til 1- bakaverkande kraft, synes det uppenbart, att därest så förmånliga avdragsrcgler

införes att gälla från en viss bestämd dag, en alltför skarp gräns

dragés mot förutvarande regler.

För att förhindra detta och göra övergången smidigare föreslår de sakkunniga,

att viss hänsyn skall tagas till kostnader för nyanläggning av

(i Uiliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 56

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

täckdikning, som nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna. Sålunda föreslås, att skattskyldig ägare till fastigheten

i dylikt fall skall ha rätt att, vid taxering för inkomst av fastigheten

som verkställes första gången efter utgången av år 1962, såsom oavskriven

anläggningskostnad upptaga följande andel av nyssnämnda nyanläggningskostnad,

nämligen om kostnader nedlagts under beskattningsår,

för vilket taxering i första instans verkställts år 1958, en sjättedel av nyanläggningskostnaden;

år 1959, två sjättedelar; år 1960, tre sjättedelar; år

1961, fyra sjättedelar och år 1962 fem sjättedelar av nyanläggningskostnaden.

Enligt de sakkunnigas mening åstadkommes genom en dylik ordning en

rimlig avvägning mellan de skattskyldigas intressen och de krav på kontrollmöjligheter,

som från taxeringsmyndigheternas sida måste uppställas.

I sistnämnda hänseende anmärkes i promemorian, att den valda tidsperioden

möjliggör att ingångsvärdena kan kontrolleras mot de uppgifter om

nyanläggningskostnader, som skattskyldig lämnat i tidigare deklarationer,

eftersom dessa alltjämt finns i behåll hos taxeringsmyndigheterna.

Vad nu sagts om ingångsvärden å täckdikningsanläggningar föreslås få

motsvarande tillämpning i fråga om skogsvägar. Med hänsyn till sättet för

avskrivningsunderlagets bestämmande för dylika anläggningar föreslås

dock, att allenast en tredjedel av anläggningskostnaden under femårsperioden

skall få betraktas såsom nyanläggningskostnad.

När det gäller skogsvägarna understrykes särskilt av de sakkunniga, att

ingångsvärden självfallet skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa

beskattningsnämnder tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvägar

efter grunder som i huvudsak överensstämmer med de sakkunnigas

förslag. Det torde få ankomma på vederbörande taxeringsintendenter att

bevaka, att dylika skattskyldiga icke ånyo erhåller avdrag i form av ingångsvärden.

Vad slutligen beträffar det merarbete förslaget om ingångsvärden kan

föranleda för taxeringsmyndigheterna framhålles i promemorian, att omfattningen

av nytäckdikningen och skogsvägbyggandet visserligen varierar

starkt olika län emellan men att antalet värderingsfall ändå får bedömas bli

så ringa i varje taxeringsnämnd, att några mera betydande olägenheter för

nämnderna icke torde behöva uppkomma. Det anmärkes vidare, att kontrollen

av ingångsvärdena mot tidigare redovisade nyanläggningskostnader

lämpligen kan ske i form av eftergranskning under taxeringsintendentens

ledning och att taxeringsnämndernas arbete därför i huvudsak kan inriktas

på en formell granskning av avskrivningsplanerna. Exempel på avskrivningsplaner

har fogats vid promemorian.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har i princip tillstyrkt eller lämnat utan erinran

de sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser. De remissinstanser

som förordat, att en större andel av anläggningskostnaden för skogs
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

vägar än de sakkunniga föreslagit skall läggas till grund för avskrivning,

har i regel förutsatt att den större andelen även skall gälla i fråga om övergångsbestämmelserna.

Några remissinstanser uttalar dock allvarliga betänkligheter mot de föreslagna

övergångsbestämmelserna. Sålunda ifrågasätter riksskattenämnden

huruvida tillräckligt starka skäl kan anses föreligga för övergångsbestämmelser,

innebärande retroaktiv tillämpning i enlighet med förslaget.

Nämnden fortsätter.

Praktiska svårigheter vid tillämpningen av föreslagna övergångsbestämmelser

skulle uppkomma i de fall fastighet bytt ägare något av overgångsåren

I dylika fall skulle tillkomma komplikationer utöver dem riksskattenämnden

ovan framhållit i samband med sin kritik över föreslagna bestämmelser

om överföring av värdeminsknmgsavdrag å ny agare av fastighet.

Beträffande en retroaktiv tillämpning av lagstiftningen galler i an

home grad vad ovan anförts att bestämmelserna allenast bora avse fall dar

den nye ägaren förvärvat fastigheten på annat sätt än genom op, y e e

ler därmed jämförligt fång. Även i övrigt torde en retroaktiv tillämpning

i enlighet med de sakkunnigas förslag medföra svårigheter vid den prakt

ka tillämpningen. Det torde nämligen i betydande utsträckning förekomma

att ofullständiga uppgifter om kostnad för nyanläggning lamnas i deklarationerna.

, , ,

De sakkunniga framhålla att vid bestämmande av ingångsvärdena å

skogsvägar avdrag skall vägras sådana skattskyldiga, som av vissa beskattningsnämnder

tidigare erhållit avdrag vid anläggande av skogsvägar efter

grunder som i huvudsak överensstämma med de sakkunnigas förslag, hhu

ru materiellt sett en dylik justering av ingångsvärdena liggen sakens natur,

torde densamma icke kunna ske utan uttryckligt stadgande darom. L

iustering av ingångsvärdena synes å andra sidan bora omfatta aven skattskyldiga,

som må ha erhållit avdrag enligt andra grunder an de, som

överensstämma med de sakkunnigas förslag, övergångsbestämmelserna ha

vidare utformats så att vid bestämmande av avskrivningsunderlaget för

täckdikningsanläggning hänsyn icke tages till det avdrag, *}e
räknad

kostnad för reparation av befintliga oppna diken, som den skatt

skyldige redan må ha erhållit.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig inte kunna finna att de sakkunniga

anfört bärande skäl för de föreslagna retroaktiva övergångsbestämmelserna

beträffande anläggningskostnaderna. Skulle desamma accepteras

synes de böra kompletteras med föreskrifter om hur och under vilket antal

år beräknad oavskriven anläggningskostnad skall få avskrivas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att som allmän regel får anses

gälla, att skattelag icke utan alldeles särskilda skäl bor ges retroaktiv tilllämpning.

Sådana skäl synes, enligt länsstyrelsens mening, ej vara för handen

i förevarande fall. Därefter anföres.

De föreslagna avdragsreglerna är i och för sig så förmånliga för de skattskyldiga,

att redan detta talar mot att de ges retroaktiv verkan. Under alla

förhållanden bör denna begränsas till kostnader, som nedlagts av agaren

själv I de föreslagna bestämmelserna stadgas ej en sådan begränsning utan

rätt synes enligt dem föreligga för skattskyldig att medrakna aven kostnader,

som nedlagts av t. ex. arrendator eller tidigare agare till fastigheten.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

Länsstyrelsen anser sig vidare böra påpeka, att i de säkerligen talrika fall,

då de skattskyldiga underlåtit lämna uppgifter i tidigare deklarationer om

före bestämmelsernas ikraftträdande verkställda nyanläggningskostnader,

det icke blir möjligt eller i vart fall mycket svårt för taxeringsmyndigheterna

att effektivt kontrollera av de skattskyldiga uppgivna ingångsvärden å

anläggningarna.

Även länsstyrelsen i Koppurbergs län ifrågasätter lämpligheten av att bestämmelserna

ges retroaktiv verkan. Bl. a. måste hänsyn tagas till det merarbete,

som härigenom skulle uppkomma för taxeringsnämnderna vid övergången.

Därest det likväl anses önskvärt med övergångsbestämmelser av

angiven innebörd, synes dessa enligt länsstyrelsens mening böra utformas

så, att som avskrivningsunderlag icke må medräknas kostnader, som inom

den angivna tidrymden nedlagts av till exempel en arrendator eller tidigare

ägare till fastigheten.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om inte övergångsbestämmelsen

bör begränsas till att avse de fall, då anläggning under övergångstiden

varit i samma ägares hand eller övergått till ny ägare genom arv.

Lantbrukets skattedelegation anser att ytterligare ett års anläggningskostnad

borde kunna beaktas. Vid övergångstillfället finns nämligen tillgängliga

sex års deklarationer utöver den aktuella deklarationen. Delegationen

anser därför att ingångsvärdet bör fastställas med beaktande av de

sex sista beskattningsårens anläggningskostnad. Delegationen tillägger.

Den av de sakkunniga föreslagna avtrappningsregeln synes vara onödigt

restriktiv. Enligt delegationens uppfattning vore det skäligt att med utgångspunkt

från den föreslagna avskrivningstiden beräkna ingångsvärdet

för det första året till 40 procent av anläggningskostnaden, för det andra

året till 50 procent o. s. v. Tröskeln blir visserligen mera markerad med ett

dylikt förfaringssätt. Det torde emellertid sakna större betydelse, eftersom

en anläggningskostnad, verkställd året före det första av"de nu aktuella

åren, över huvud inte beaktas oavsett avtrappningsregelns utformning.

Liknande synpunkter anföres av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Malmöhus län däremot understryker vad de sakkunniga

anfört om den betydelse den valda tidsperioden av fem år har för

taxeringskontrollen och tillägger.

Vid övergångstillfället finns visserligen tillgängliga ytterligare ett års

deklarationer. Vid taxeringsmyndighetens granskning av begärda ingångsvärden

kan denna emellertid ej rätt gärna underlåta att jämväl undersöka,

om i deklarationen för det år då anläggningskostnaden uppgives ha betalats,

kostnaden redovisas och uppgivna intäkter lämnar rimligt överskott

till den skattskyldiges levnadskostnader, sedan hänsyn tagits även till

nämnda utgift. Skulle så ej vara fallet och skäl ej yppas till underkännande

av det begärda ingångsvärdet, torde det få ankomma på vederbörande

taxeringsintendent att yrka eftertaxering för det tidigare året.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att en retroaktiv tillämpning

efter fallande skala i vad avser kostnader för nyanläggning torde bli mycket

svår att bemästra ur kontrollsynpunkt. Fastän arbetet förutsättes bli

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 dr 0)62

överlämnat till taxeringsintendenten i länet eller till av denne delegerad

personal, måste, enligt länsstyrelsen, ifrågasättas, om personalresurserna

räcker till. Därefter anföres.

Ehuru antalet utredningsfall måhända ej blir så stort, kommer varje särskilt

fall att bli betungande. Det torde nämligen vara mycket vanligt, att de

skattskyldiga underlåtit eller förbisett att å jordbruksbilagan angiva nyanläggningskostnader

för täckdikning på därför avsedd plats. Erfarenheten

har vidare visat, att arbetskostnaderna i vissa fall avdragits bland lönekostnaderna.

Även om utgifter för nyanläggningar angivits, kan av deklarationen

som regel icke utläsas, huruvida beloppet avser brunnar, diken,

stängsel eller skogsvägar. I beloppen kan vidare ingå utgifter, vilka helt eller

delvis bestritts med statsmedel.

I det utlåtande som bifogats yttrandet från lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök göres följande uttalande.

Frågan huruvida ingångsvärden skall fastställas för täckdikningsanläggningar

sammanhänger till viss del med avskrivningsunderlagets bestämning.

Den metod som permanent avses bli tillämpad vid avskrivningsberäkningen

innebär, att innehavaren av en fastighet övertager sin företrädares oavskrivna

restvärde å anläggningen vartill skall läggas det belopp, han under

sin egen innehavartid nedlagt på sådan anläggning. Vid övergången finns

intet sådant restvärde fastställt. Ej heller finns vid övertagandet av fastigheten

något värde åsatt på förefintlig täckdikningsanläggning. Det torde sålunda

bli nödvändigt att begränsa ingångsvärdena till de kostnader som

nedlagts av fastighetsinnehavaren på den vid övergången innehavda fastigheten.

Självfallet kan ingångsvärdet ej avse annat än under denna tid utförda

nytäckdikningar. Det bör sålunda åligga den skattskyldige att tillfredsställande

visa omfattningen av sådan nytäckdikning. Kan den skattskyldige ej

visa det belopp, varför avdrag ej medgivits vid inkomsttaxeringen, skall

såsom ingångsvärde betraktas den beräknade materialkostnaden. Att endast

materialkostnaden i sådant fall kan beaktas, motiveras av, att i flertalet

fall även vid nytäckdikning avdrag medgivits för vissa arbetskostnader, liksom

att i de fall, då arbetet utförts av brukaren själv, något lönebelopp för

eget arbete ej upptagits som intäkt i deklarationen.

Bestämmes ingångsvärdet på sätt nyss sagts, synes ej anledning föreligga

att endast beakta kostnader nedlagda under de av de sakkunniga angivna

åren före övergången. Att, såsom de sakkunniga föreslagit, därjämte begränsa

ingångsvärdet till viss del av de under dessa år som grundförbättring

redovisade beloppen, synes än mindre motiverat. Bl. a. skulle detta leda till,

att all nytäckdikning inställdes, till dess att de nya reglerna kommit i tilllämpning.

Departementschefen

De sakkunniga bär föreslagit, att de nya bestämmelserna skall träda i kraft

den 1 januari 1962 och tillämpas första gången vid 1963 års taxering. Då

av förslaget föranledd författning inte kan utfärdas förrän ett gott stycke

in på år 1962 — d. v. s. vid en tidpunkt då redan en del av det beskattningsår

gått till ända, för vilket taxering skall ske år 1963 — kan med visst fog göras

gällande, att de nya reglerna icke bör träda i kraft förrän den 1 januari

1963 och sålunda första gången tillämpas vid 1964 års taxering. För ett upp
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

skjutande av ikraftträdandet till den 1 januari 1963 talar även det förhållandet,

att en jordbrukare, som under innevarande år redan påbörjat en omläggning

av en gammal täckdikning, får sin avdragsrätt i viss mån begränsad

om bestämmelserna skall tillämpas redan vid 1963 års taxering. Enligt

äldre bestämmelser är kostnaden avdragsgill på en gång men enligt

de nya endast med tio procent per år under en tioårsperiod. Skillnaden mellan

en omedelbar avdragsrätt och en avskrivning på tio år synes dock inte

vara större än att man kan bortse från denna konsekvens av de nya bestämmelserna.

Då det torde vara ett önskemål att den förordade lagstiftningen

träder i kraft snarast möjligt, anser jag mig kunna tillstyrka att den får

träda i kraft dagen efter den då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling

och tillämpas första gången vid 1963 års taxering.

De sakkunniga har ansett att — om man inför så förmånliga avdragsregler,

som nu förordats, att gälla från en viss bestämd dag — en alltför

skarp gräns dragés mot förutvarande regler. För att förhindra detta och

göra övergången smidigare föreslår de sakkunniga, att viss hänsyn skall

tagas till kostnader för nyanläggning av täckdikning och skogsvägar, som

nedlagts å fastigheten inom fem år före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

För detaljutformningen av dessa övergångsbestämmelser har redogörelse

nyss lämnats.

De förordade nya avskrivningsreglerna innebär att man för inkomstslaget

jordbruksfastighet gör ett avsteg från den i skattelagstiftningen gällande

principen att avdrag icke medgives för avskrivning å markanläggningar.

Detta avsteg från gällande beskattningsprinciper för en viss grupp av skattskyldiga

motiveras främst av en önskan att stimulera till ökade framtida

investeringar i täckdikningsanläggningar och skogsvägar. Det föreligger

därför, såsom de sakkunniga och vissa remissinstanser konstaterat, inte något

annat skäl för en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna än att övergången

till det nya systemet annars kan framstå som alltför markerad. Jag

vill emellertid inte motsätta mig att vissa övergångsbestämmelser utfärdas

för att göra övergången mjukare. Dessa bestämmelser får dock inte medföra

ett skattebortfall, som kan bli betungande för kommuner och landsting. Med

hänsyn härtill och då det berättigade i övergångsbestämmelserna med visst

fog kan ifrågasättas, bör hänsyn icke tagas till kostnader, som ligger längre

tillbaka i tiden än två år före ikraftträdandet. Jag tillstyrker således att viss

andel av kostnaderna för täckdikning och skogsvägar under beskattningsåren

1960 och 1961 får avskrivas. Denna andel synes för beskattningsåret

1960 kunna bestämmas till en tredjedel och för beskattningsåret 1961 till

två tredjedelar. I fråga om skogsvägar skall motsvarande andel beräknas å

en tredjedel av kostnaden under respektive beskattningsår.

En förutsättning för att avskrivningsrätt skall medgivas även för investeringar,

som verkställts innan de nya avskrivningsreglerna blir tillämpliga,

måste dock vara att den skattskyldige företer tillfredsställande utredning

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 ur 1962

som visar, att han under de år, vilka omfattas av övergångsbestämmelserna,

haft kostnader för nyanläggning och förbättring av täckdikning och skogsvägar,

att kostnaderna inte bestritts av erhållna bidrag samt att avdrag för

kostnaderna inte till någon del åtnjutits vid taxeringen, övergångsbestämmelserna

innebär en speciell förmån för de berörda skattskyldiga och det

synes därför rimligt att bevisbördan helt lägges hos dessa, vilka har tillgång

till utredningsmaterialet. Framhållas må att den som erhållit avdrag

för kostnad för nyanläggning av skogsvägar enligt av bl. a. mellankommunala

prövningsnämnden tillämpad praxis, d. v. s. med visst belopp per

längdmeter, inte får någon avskrivningsrätt för dessa vägar enligt övergångsbestämmelserna.

Det kan emellertid inte förutsättas att den skattskyldige har tillgång till

erforderligt utredningsmaterial annat än för den tid han själv ägt fastigheten.

Då det för övrigt, som några remissinstanser framhållit, synes naturligt

att endast kostnader, som den skattskyldige själv bestritt, bör omfattas

av övergångsbestämmelserna, anser jag mig böra förorda att dessa

bestämmelser endast skall avse sådana kostnader för anläggning av täckdikning

och skogsvägar, som den skattskyldige själv bestritt under den

tid han ägt fastigheten. Bedömandet bör vara detsamma oberoende av om

fastigheten förvärvats genom arv eller pa annat sätt. Sasom ytterligare förutsättning

skall, som redan nämnts, gälla, att han kan styrka att avdrag

för kostnaderna inte till någon del medgivits vid tidigare års taxeringar.

Det är här fråga endast om kostnader, som i princip icke varit avdragsgilla

vid taxeringen. I kostnad för förbättring av täckdikning inbegripes således

inte sådan kostnad för omläggning av täckdikning, som enligt nu gällande

regler hänföres till avdragsgill underhållskostnad. Har a"\drag helt eller delvis

åtnjutits för kostnad, som i princip icke varit avdragsgill, får icke någon

del av kostnaden avskrivas enligt övergångsbestämmelserna. Dessa bestämmelser

bör vidare bli tillämpliga endast för den, som äger fastigheten vid utgången

av det beskattningsår, för vilket taxering sker år 1963.

Det avskrivningsunderlag, som sålunda beräknas för beskattningsåren

1960 och 1961, uppföres på avskrivningsbilagan vid 1963 års taxering och

får avskrivas med tio procent för år på samma sätt som gäller för de investeringar,

som göres under beskattningsåret 1962. Om den skattskyldige

på grund av omläggning av räkenskapsår ej beskattas för inkomst av fastigheten

vid 1963 års taxering, skall avskrivningsunderlaget enligt övergångsbestämmelserna

upptagas på avskrivningsbilagan första gången vid

1964 års taxering och avskrivas enligt samma grunder som de investeringar,

vilka verkställes under beskattningsåret 1963. En förutsättning för alt

övergångsbestämmelserna skall bli tillämpliga i detta fall är dock att den

skattskyldige äger fastigheten vid utgången av beskattningsåret 1963.

Det belopp, som skall inräknas i avskrivningsunderlaget enligt övergångsbestämmelserna,

kommer att beräknas efter olika grunder beroende

på om inkomsten av fastigheten under beskattningsåren 1961 och 1962 be
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1962

räknats enligt kontantprincipen eller enligt bokföringsmässiga grunder.

Jag torde här få hänvisa till vad jag under avsnittet täckdikningsanläggningar

uttalat angående de principer, som bör gälla vid uppförande av belopp

på avskrivningsbilagan.

VI. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Smith

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

93

Bihang

De sakkunnigas förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28

september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att

till anvisningarna till 22 § samma lag skall fogas två nya punkter, betecknade

punkt 3 och punkt 4 av nedan angiven lydelse, att hittillsvarande

punkterna 3—8 i nämnda anvisningar skola erhålla nummerbeteckningarna

5—10 på sätt nedan angives samt att nya punkten 9 i samma anvisningar

skall erhålla ändrad lydelse på sätt jämväl nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §

22 §

1 mom. Från bruttointäkten

—---såsom för:

allt, som — — — mera sådant;

värdeminskning, som---äro

underkastade;

undantagsförmåner, pensioner,

---å fastigheten;

arrende, som---av fastig
heten;
ränta

å---använt kapital;

speciella skatter---det all
männa;
anskaffning

och — — — tillhörande

fördelningsledningar.

Har skog —--tidigare med
givits.

Har växande---av upplåtel
sen.

Hemmavarande barn,---till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — — —

nämnda gottgörelse.

1 mom. Från bruttointäkten

—- — — såsom för:

allt, som---mera sådant;

värdeminskning, som---äro

underkastade;

värdeminskning genom slitning

och därmed jämförlig orsak, som

täckdikningsanläggning är underkastad;
värdeminskning

å skogsvägar;

undantagsförmåner, pensioner,

---å fastigheten;

arrende, som — — — av fastigheten;
ränta

å--— använt kapital;

speciella skatter---det all
männa;
anskaffning

och —- — — tillhörande

fördelningsledningar.

Har skog---tidigare med
givits.

Har växande---av upplåtel
sen.

Hemmavarande barn,---till
höra

arbetspersonalen.

Har sambruksförening — —• —

nämnda gottgörelse.

1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. samt av anvisningarna till 22 § se 1959:127.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse)

Anvisningar

till 22 §

1. Såsom driftkostnad--

intäkt.

2. Avdrag medgives -— —

jordbruksfastighet.

3. Såsom speciell — — — (se

20 §).

4. Har skog---det ursprung
liga.

5. Har växande---skogens

försäljning.

6. Hemmavarande barn, ---—

---för barnet.

7. Till avdragsgill underhållsko st
-

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 22 §

som 1. Såsom driftkostnad---som

intäkt.

om 2. Avdrag medgives —--om

jordbruksfastighet.

3. Kostnad för anläggning av täckdikning

må jämväl avdragas genom

årliga värdeminskningsavdrag. Avdraget

skall bestämmas enligt avskrivningsplan

och anläggningskostnaden

fördelas såsom omkostnad med

lika stora belopp på tio beskattningsår

i följd.

ö ver går täckdikn ing san läggning

till ny ägare, skall vid beräkning av

värdeminskningsavdrag och av vad

som i beskattningshänseende återstår

oavskrivet av anläggningskostnaden

så anses som om fångesman och förvärvare

utgjort en skattskyldig.

Den omständigheten att anläggning,

varom här är fråga, genom slitning

eller därmed jämförlig orsak

förlorat sitt värde, utgör ej hinder för

skattskyldig att avskriva anläggningskostnaden

i enlighet med bestämmelserna

i första stycket.

i. Avdrag medgives ock för värdeminskning

å skogsvägar; dock att allenast

en tredjedel av kostnaden för

anläggning av sådana vägar må bli

föremål för avskrivning. Beträffande

värdeminskningsavdrag å skogsvägar

skola föreskrifterna i punkt 3

äga motsvarande tillämpning.

Med skogsväg förstås i denna lag

sådan väg, som huvudsakligen är avsedd

för utforsling av skogsprodukter

från skog, ävensom till skogsväg

direkt ansluten bro eller annan transportanläggning,

som icke hänföres

till byggnad.

5. Såsom speciell — — — (se

20 §).

6. Har skog---det ursprung
liga.

7. Har växande---skogens

försäljning.

8. Hemmavarande barn,--- —

---för barnet.

9. Avdrag må icke, i vidare mån

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 ar 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nåd räknas, bland annat, även kostnad

för iståndsättande eller omläggning

av förut anlagd täckdikning,

varemot avdrag icke får ske för nyanläggning

av täckdikning. Därest

omläggning av täckdikning på grund

av användande av dyrbarare material

än det förut befintliga är till viss del

att hänföra till grundförbättring, får

avdrag ej ske för mer än vad en omläggning

med enahanda material som

det gamla skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför

avdrag får ske, avser sådan dikning,

vars syfte huvudsakligen är att

vidmakthålla skogens avkastningsförmåga

och hindra skogsmarkens

försumpning m. m.

8. Därest inkomst---om jord
bruksfastigheten.

än ovan i punkterna 3 och 4 sags,

göras för värdeminskning å markanläggning,

men skall å andra sidan

kostnad för iståndsättande eller utbyte

av försliten annan sådan anläggning

än i nämnda punkter avses

räknas till avdragsgill underhållskostnad.

Därest utbyte på grund av

användande av dyrbarare material än

det förut befintliga är till viss del att

hänföra till grundförbättring, får avdrag

ej ske för mer än vad ett utbyte

med enahanda material som det gamla

skulle kostat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför

avdrag får ske, avser sådan dikning,

vars syfte huvudsakligen är att

vidmakthålla skogens avkastningsförmåga

och hindra skogsmarkens

försumpning m. m.

10. Därest inkomst---om

jordbruksfastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1962. I samband med lagens

ikraftträdande skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tilllämpas

vid 1962 års taxering, så ock

vid eftertaxering för år 1962 eller tidigare

år.

2. Har under beskattningsår beträffande

vilka taxering verkställts

åren 1958—1962 å skattskyldig tillhörig

fastighet nedlagts kostnad för

nyanläggning av täckdikning, må den

skattskyldige, vid taxering för inkomst

av fastigheten, som verkställes

första gången efter utgången av

år 1962, såsom oavskriven anläggningskostnad

upptaga i det följande

angiven andel av nyssnämnda nyanläggningskostnad,

nämligen såvitt

angår det beskattningsår, för vilket

taxering i första instans verkställts

år 1958, en sjättedel av nyanläggningskostnaden;
år

1959, två sjättedelar av nyanläggningskostnaden

;

år 1960, tre sjättedelar av nyanläggningskostnaden

;

år 1961, fyra sjättedelar av nyanläggningskostnaden;

samt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

år 1962, fem sjättedelar av nyanläggningskostnaden.

Vad nu sagts skall gälla även beträffande

å fastigheten nedlagd kostnad

för nyanläggning av skogsvägar;

dock att i dylikt fall allenast en tredjedel

av sådan kostnad skall anses

såsom nyanläggningskostnad.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1962

97

Bilaga 1

Statistiska uppgifter i fråga om täckdikning

Län

Täckdikad åkerjord en-

Lantbruksnämndernas

Procentuell fördelning av den

ligt 1951 års jordbruks-

avslutade täckdiknings-

planlagda arealen år 1959

räkning, ha

förrättningar åren

1952—1959

med tegel-

med annat

total-

hektar per år

i procent av

nytäck-

dikning

omtäckdikning av

rör

material

areal, ha

planenlig

övrig

arealen tegel-

rörsdikad år

täckdik-

täck-

1951

ning

dikning

A, B

*

29 157

6 752

3 753

1,6

92

_

8

C

34971

7 911

3 654

1,3

97

3

—

D

43 776

9 978

5193

1,5

43

—

57

El

112 697

18 297

‘11800

‘1,3

20

31

49

f‘

5 610

3 779

1464

3,3

89

—

11

G’

3 837

4 592

1316

4,3

93

4

3

Hn

6 894

2 718

1149

2,1

72

—

28

Hs

13 374

5 404

1065

1,0

82

—

18

I

20 963

12 551

3 822

2,3

46

1

53

K

11778

1278

369

0,4

90

10

—

L

62 900

7 474

2 059

0,4

45

11

44

M

163 112

5 581

11241

0,9

3

94

3

N

45 650

9 304

3 229

0,9

24

16

60

O1

15 929

4561

6 664

5,2

90

—

10

Pn

21180

4 732

9 799

5,8

100

—

—

Ps

6 615

4 914

1075

2,4

92

—

8

R

73 828

1993

32 495

5,5

92

—

8

S

15 795

2 591

9 269

7,3

96

—

4

T

32 351

7 839

3 592

1,4

66

14

20

U

80 657

11921

6 088

0,9

36

14

50

W

4 537

3 254

1330

3,7

100

—

—

X

8 819

10 932

2 426

3,4

50

—

50

Y

3124

3 929

1590

6,4

60

10

30

Z

2172

5 539

2 198

12,7

38

6

57

AC

3284

5167

5129

19,5

91

3

6

BD

2 784

2 357

1150

5,2

100

—

—

Hela

riket

824 794

165 348

132 919

2,0

68

13

19

1 Inklusive 3 288 hektar planlagda av hushållningssällskapet.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år i962

Bilaga 2

Statistiska uppgifter i fråga om skogsvägar

Färdigbyggda skogsbilvägar åren 1951—1958

År

Km

Därav i procent

Krono-

Övriga

Aktie-

Övriga

skogar

allmänna

bolags-

enskilda

skogar

skogar

skogar

1958 .............

........... 2 402

20

15

34

31

1957 .............

........... 2 868

17

15

41

27

1956 .............

........... 2 700

18

15

39

28

1955 .............

........... 2 462

14

16

41

29

1954 .............

........... 2 552

15

19

40

26

1953 .............

........... 2 351

14

17

40

29

1952 .............

........... 2157

12

14

46

28

1951 .............

........... 1946

18

10

44

28

Den procentuella fördelningen på de i skogsstatistisk årsbok redovisade

fem områdena framgår nedan.

Procentuell fördelning av färdigbyggda skogsbilvägar åren 1951—1958

År

övre

Mellersta

Nedre

Mellan-

Södra

Norrland

Norrland

Norrland

sverige

och

och

och

västra

Dalarna

Småland

kust-

länen

1958 ............

.............. 19

19

18

36

8

1957 ............

.............. 20

20

15

38

7

1956 ............

.............. 14

18

16

45

7

1955 ............

.............. 14

16

15

49

6

1954 .............

.............. 16

15

21

42

6

1953 .............

.............. 17

15

20

41

7

1952 .............

.............. 9

16

23

43

9

1951 .............

.............. 15

10

24

44

7

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1962

99

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................ 1

Författning storslag .......................................... 2

I. Inledning .............................................. 5

II. Huvudlinjer i förslaget .................................. 7

Promemorian .......................................... 7

Bristerna i nuvarande ordning.......................... 7

Möjligheterna till ändring .............................. 10

De sakkunnigas förslag i huvuddrag .................... 12

Remissyttrandena ...................................... 19

Departementschefen .................................... 35

III. Täckdikningsanläggningar ................................ 38

Gällande rätt ............................................ 38

Täckdikningarnas omfattning, värde och varaktighet........ 41

De sakkunnigas förslag .................................. 43

Remissyttrandena ...................................... 47

Departementschefen .................................... 55

IV. Skogsvägar .............................................. 60

Gällande rätt ............................................ 60

Skogsvägbyggandets omfattning, kostnader m. m............. 61

De sakkunnigas förslag .................................. 63

Remissyttrandena ........................................ 68

Departementschefen .................................... 79

V. Ikraftträdandebeståmmelser .............................. 83

De sakkunniga .......................................... 83

Remissyttrandena ...................................... 86

Departementschefen .................................... 89

VI. Departementschefens hemställan .......................... 92

Bihang. Av de sakkunniga utarbetat författningsförslag.......... 93

Bilaga 1. Statistiska uppgifter i fråga om täckdikning .......... 97

Bilaga 2. Statistiska uppgifter i fråga om skogsvägar .......... 98

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620037

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1962:40 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:Is proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten