Sök i Ratio Lex

Angående rennäringens främjande

1962-02-23 · 67 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 67 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:68, Angående rennäringens främjande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

1

Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rennäringens

främjande; given Stockholms slott den 23 februari 1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrunden av vissa redovisade synpunkter och förslag beträffande

åtgärder för att främja rennäringen och höja inkomststandarden för dess utövare

anges i propositionen riktlinjer för den verksamhet i detta syfte som

hänförs till det statliga lappväsendet och lantbruksstyrelsen. Rationaliseringsarbetet

anses dock i första hand böra genomföras av renägarna själva

i inbördes samverkan. Det allmännas medverkan i arbetet bör främst ske

i form av intensifierad rådgivning och upplysning, yrkesutbildning samt

forsknings- och försöksverksamhet. En ändrad organisation föreslås av sistnämnda

verksamhet inom rennäringens område. För den utvidgade rådgivningen,

som centralt skall omhänderhas av lantbruksstyrelsen, erfordras

vissa personal- och anslagsförstärkningar. Vad gäller lantbruksstyrelsen har

förslag härom framlagts redan i årets statsverksproposition. I förevarande

proposition föreslås särskild medelsanvisning för ändamålet under ett nytt

reservationsanslag benämnt Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande.

Vissa ändringar förordas beträffande lönesättningen och tjänstebenämningarna

för olika personalkategorier inom lappväsendet. Slutligen framförs

i propositionen förslag beträffande avlönings- och omkostnadsanslagen till

lappväsendet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 68

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Gf.ijerstam, Holmqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor angående

rennäringens främjande samt anför följande.

I. Inledning

Genom beslut den 31 juli 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att

verkställa utredning angående renprodukternas tillvaratagande och avsättning.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen

T. F. Thunborg, tillika ordförande, renägaren P. Baer, länsveterinären

N. G. Enequist, direktören G. A. Holmberg, renägaren P. E. M:son

Kuoljok och konsulenten L. Å. Wikman. Sedan Thunborg avlidit, förordnades

landshövdingen A. V. R. Tottie den 19 november 1957 att såsom

ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga, vilka antagit namnet renutredningen, har den 8 juni 1960

avlämnat betänkande angående renskötselns organisation och renprodukternas

marknadsförande (stencilerat). över detta betänkande har remissyttranden

avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,

statskontoret, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen

efter hörande av vederbörande hushållningssällskap och lantbruksnämnder,

skogsstyrelsen efter hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelser,

veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd efter hörande

av Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges slakteriförbund

samt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens slakteriföreningar,

övre Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län efter hörande av

vederbörande lappfogdar, länsveterinärer, förste provinsialläkare och

lappbyar samt länsstyrelsen i Norrbottens län därjämte av Kiruna stad

och Jokkmokks kommun samt Norrbottens läns hälsovårdsförbund,

Norrbottens bildningsförbund, Svenska samernas riksförbund. Sällskapet

Same-ätnam samt 1960 års lappfondsutredning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

3

Med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 30 maj 1958 landshövdingen

M. Näslund att verkställa utredning rörande forskningen på renskötselns

område och därmed sammanhängande frågor. Denna utredning,

som antagit benämningen renforskningsutredningen, har den 29 november

1960 avlämnat betänkande angående renforskningens organisation (siencilerat).

Remissyttranden över detta betänkande har avgivits av vattenfallsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen efter

hörande av vederbörande skogsvårdsstyrelser, veterinärstyrelsen, statens lönenämnd,

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

efter hörande av vederbörande lappfogdar, länsveterinärer, förste provinsialläkare

och lappbyar samt länsstyrelsen i Norrbottens län därjämte av

Kiruna stad och Gällivare kommun, lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,

jordbrukets forskningsråd, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska

anstalt, Svenska samernas riksförbund samt Sällskapet Sameätnam.

I det av länsstyrelsen i Norrbottens län den 9 september 1960 avlämnade

betänkandet med förslag till åtgärder för näringslivets utveckling i Tornedalen

(SOU 1960 : 37) har bl. a. upptagits vissa spörsmål rörande renskötseln.

Remissyttranden över betänkandet bär avgivits av ett stort antal myndigheter,

organisationer och sammanslutningar. Här ifrågavarande spörsmål

har därvid närmare behandlats av kammarkollegiet, domänstyrelsen,

lappfogdarna i Norrbottens norra distrikt och i Norrbottens skogsdistrikt,

Svenska samernas riksförbund samt Sällskapet Same-ätnam.

Slutligen har 1960 års lappfondsutredning med byråchefen T. Thorson

såsom utredningsman i en den 5 maj 1961 dagtecknad promemoria angående

finansieringen av vissa beräknade utgifter för lappväsendet (stencilerad)

redovisat resultatet av verkställd undersökning rörande finansieringen av

vissa beräknade utgifter för lappväsendet m. m. över promemorian har

remissyttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnderna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, övre Norrbygdens

vattendomstol, Nedre Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol,

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län efter

hörande av vederbörande lappfogdar, Svenska samernas riksförbund samt

Sällskapet Same-ätnam.

I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 146, 147 och 148) har Kungl. Maj:t

på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för budgetåret 1962/63 under driftbudgeten beräkna

a) till Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar ett förslagsanslag av 557 000 kr.;

b) till Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader ett förslagsanslag av 202 000

kronor; samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

c) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande ett reservationsanslag

av 50 000 kr.

Jag torde få återkomma till dessa anslagsfrågor i förevarande sammanhang.

Innan jag övergår till att redogöra för utredningarnas förslag samt för

innehållet i däröver avgivna yttranden, torde jag få lämna en sammanfattande

redogörelse för de nuvarande förhållandena inom renskötseln,

för renforskningen samt för vissa finansiella frågor.

II. Nuvarande förhållanden inom renskötseln, m. m.

Gällande bestämmelser, administration, m. m.

I de delar av Sverige, som nu utgör Norrbottens och Västerbottens län,

är renskötseln av mycket gammalt ursprung. Ordnade renflyttningar förekom

sålunda i Torne lappmark redan på 800-talet. Till de sydligare delarna

av det nuvarande renskötselområdet kom näringen långt senare; t. ex. till

mellersta Jämtland på 1500-talet och till Idre i nordligaste Dalarna för

200 år sedan.

Renskötseln är i Sverige förbehållen lapparna. Den grundläggande bestämmelsen

härom finns i 1 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige, den s. k. renbeteslagen. I nämnda lagrum

stadgas sålunda bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den som är av

lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas

föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller

ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Berättigad att utöva renskötsel

är dessutom kvinna, som är eller varit gift med man, som har eller haft

sådan rätt. Enligt huvudregeln förlorar emellertid renskötselberättigad kvinna

sin renskötselrätt om hon ingår äktenskap med man, som inte har sådan

rätt.

För renskötselns drivande skall lapparna jämlikt renbeteslagens föreskrifter

vara indelade i lappbyar. Till lappby hör — förutom de renskötande

lapparna — även lappar, som biträder i renskötseln inom byn samt

hustru och hemmavarande barn till den som tillhör lappbyn. Med renskötande

lapp jämställs också lapp, som inom lappbyn drivit renskötsel eller

på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och inte

varaktigt ägnat sig åt annat yrke, ävensom änka och omyndigt barn till

avliden renskötare. Även lapp, som efter särskilt ansökningsförfarande av

länsstyrelsen medgetts rätt att inflytta till lappby, blir att betrakta som

renskötande lapp.

Övriga lappar betecknas som icke renskötande. De hör sålunda inte till

lappby och får till följd härav bl. a. ej utöva renskötsel i vidare mån än

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

att de i likhet med ägare eller brukare av jordbruksfastigheter inom Norrbottens

läns lappmarker äger hålla visst antal renar s. k. skötesrenar

i vård hos renskötande lapp.

För varje lappby skall finnas en byordning, som utfärdas av länsstyrelsen

efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter

om sättet för renskötselns drivande inom byn och förhållandet i övrigt

mellan lapparna inbördes. I lappby skall vidare finnas en ordningsman,

som byns renskötande lappar utser inom sig. Ordningsmannen förordnas

av länsstyrelsen för en tid av sex år och har att vaka över efterlevnaden

av gällande lagar rörande renskötsel och av byordningen. Länsstyrelsen

utfärdar instruktion för ordningsmannen, som åtnjuter det skydd och är

underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträffande statens tjänsteman.

I renbeteslagen lämnas vidare föreskrifter om de områden, inom vdka

renskötsel får bedrivas, samt om de tider på året, då betning av renar mom

de särskilda områdena får äga rum. Renbeteslagen reglerar också lapparnas

flyttningsvägar samt innehåller bestämmelser om lapparnas rätt att

taga bränsle samt för renskötselns behöriga utövande erforderligt virke

till bostäder, visthus och stängsel. Dessutom ges i lagen regler om lapparnas

rätt till jakt och fiske. Härutöver innehåller renbeteslagen föreskrifter om

de renskötande lapparnas förhållanden till den bofasta befolkningen,

främst då om lapparnas skyldighet att ersätta skador, som till följd av

renskötseln uppkommer på den bofasta befolkningen tillhörig egendom.

Alltsedan äldsta tider har lapparna haft för sed att märka renarna för

att äganderätten till dessa skall stå klar. Märkningen sker genom att vissa

snitt görs i renens öron. Renmärkningen har länge varit reglerad i lag.

Gällande lag i ämnet tillkom den 5 maj 1960 och trädde i kraft den 1 juli

samma år.

En del av de svenska renskötande lapparna har av ålder under sommartid

flyttat med sina renar till Norge, liksom de norska lapparna vissa tider

flyttat till Sverige. För att lösa de problem, som uppstår i samband med

att renarna överskrider riksgränsen, finns särskild överenskommelse mellan

Sverige och Norge. Nu gällande konvention mellan de båda länderna,

som tillkom den 5 februari 1919, är numera uppsagd med giltighet fr. o. in.

den 1 januari 1963. 1 konventionen ges utförliga bestämmelser angående

lapparnas rättigheter med avseende på renbetningen i det andra riket.

Jämväl mellan Sverige och Finland föreligger eu konvention angående

renar i gränsområdena. Genom konventionen, som är av den 9 maj 1925,

bär de svenska lapparna medgetts rätt att vid de årliga flyttningarna till

beteslanden i Norge begagna sig av flyttningsvägar över finskt område.

Av övriga bestämmelser, som berör renskötseln, må nämnas 1867 och 1868

års kungl. brev till länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län

rörande odlingsgränsen. Genom bestämmelserna i dessa brev skiljes de

utpräglade lapptrakterna från jordbruksområdena. Odlingsgränsen är upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Knngl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

huggen i terrängen som en rågång från Karesuando i norr till Jämtlands

län i söder. Genom avvittringsstadgan den 30 maj 1873 fastslås, att lapparna

jämväl efter det avvittringen genomförts skall vara berättigade att för renhjordarna

begagna bete å i huvudsak all skogsmark inom lappmarkerna.

Alltefter den geografiska utsträckningen av renskötseln och därav betingade

olika levnadsförhållanden är de renskötande lapparna indelade i två

grupper fjällappar och skogslappar. Enligt renbeteslagen är lappar, som

driver fjällrenskötsel, berättigade att under varje tid av året uppehålla sig

med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

på trakter ovan odlingsgränsen, dels i Jämtlands län på renbetesfjällen.

Fjällapparna har dessutom rätt att uppehålla sig med sina renar dels hela

året på trakter nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens läns

lappmarker, dels under månaderna oktober—april på sådana trakter utom

lappmarken och renbetesfjällen, som lapparna efter gammal sedvana

besökt med sina renar.

Skogslapparna, som för ett mer stationärt liv, har rätt att hela året

driva renskötsel inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen. Vidare får skogslapparna utöva renskötsel på sådan

mark nedom odlingsgränsen, som antingen tillhör kronan eller — ehuru

upplåten till enskild — vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland

eller av ålder använts som sådant land. På de sistnämnda »sedvanetrakterna»

må de dock uppehalla sig endast under våren, sommaren och hösten. Skogslapparna

har dessutom medgivits rätt att med sina renar vistas dels på annan

än nyss angiven mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,

under forutsättning att den ifrågavarande marken av ålder nyttjats för skogsrenskötsel,

dels under månaderna oktober—april utanför lappmarkerna på

de trakter, som skogslapparna efter gammal sedvana vintertid besökt med

sina renar.

I detta sammanhang må även nämnas att den form av skogsrenskötsel,

som bedrivs i Tornedalen och Kalix älvdal, regleras genom särskilda bestämmelser

i renbeteslagen. Rätten att inom nämnda områden driva renskötsel

är beroende av länsstyrelsens tillstånd, som på vissa villkor kan

lämnas för en tid av högst tio år.

För att utöva tillsyn över renskötseln och handha andra administrativa

göromål, som har samband med rennäringen har staten inrättat en särskild

organisation, benämnd lappväsendet. Denna organisation började växa fram

i sin nuvarande form under 1800-talets två sista årtionden. Sålunda har lappfogde

funnits anställd i Jämtlands läns sedan ar 1885, i Norrbottens län sedan

år 1890 och i Västerbottens län sedan mitten av 1890-talet. År 1916 uppdelades

Norrbottens län i två lappfogdedistrikt, och på 1930-talet inrättades

i samma län ytterligare ett distrikt. Lappväsendet har utökats i olika omgångar

också genom att lappfogdeassistenter och särskilda tillsynsmän an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

ställts. F. n. är anställda två lappfogdeassistenter och sju tillsynsmän i Norrbottens

län, en lappfogdeassistent och fyra tillsynsmän i Västerbottens län i

samt en lappfogdeassistent och två tillsynsmän i Jämtlands län. Lappfogdarna

är lönegradsplacerade i Ao 23, lappfogdeassistenterna i Ae 17 och lapptillsynsmännen

i Ae 10.

Lappfogde lyder under vederbörande länsstyrelse och har att taga den

befattning med lappväsendet, som anges i Kungl. Maj:ts instruktion för

lappfogdarna den 31 augusti 1938 (nr 592; ändr. 1949:692, 1953:559 och

1960: 147) samt i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen eller eljest enligt

lag eller författning åligger honom ävensom vad honom av länsstyrelsen

i och för tjänsten anbefalls.

Lappfogden skall enligt instruktionen göra sig förtrogen med lapparnas

ekonomiska och sociala förhållanden samt bistå dem med erforderliga upplysningar

och råd. Han skall verka för ett gott förhållande mellan de bofasta

och lapparna samt för sådant ändamål göra sig förtrogen jämväl med de

bofastas förhållanden och söka bibringa båda befolkningsgrupperna kännedom

om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter samt förekomma

övergrepp härutinnan.

Med avseende å renskötseln åligger det lappfogden bl. a.

att vaka över att gällande bestämmelser rörande renskötseln och vad

som står i samband med denna efterkommes såväl av bofasta som av lappar

samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse;

att ha tillsyn över att givna föreskrifter rörande lapparnas flyttningar,

renskiljningar, samkningar och andra åtgärder för åstadkommande av en

god renskötsel blir iakttagna;

att själv eller genom annan i lämplig tid före flyttningarna verkställa

undersökning om betesförhållandena, särskilt vintertid;

att hålla sig noga underrättad om förekomsten av sjukdomar bland renarna,

om uppträdande av rovdjur samt om andra liknande, för renskötseln

skadliga företeelser; .

att skaffa sig noggrann kännedom om renbeståndet och växlingarna dari

samt för sådant ändamål bl. a. göra sig underrättad om kalvningsresultat

och hålla kontroll över renslakten ävensom att, för att åstadkomma basta

möjliga utbyte av rennäringen för lapparna, med uppmärksamhet följa

företeelserna på renmarknaden;

att i fråga om förhållandet till Norge och Finland tillse, att de i renbeteskonventionerna

med dessa länder eller eljest givna föreskrifter noggrant

följs.

Beträffande socialvård och barnavård för lappar åligger det lappfogden

bl. a. att utöva tillsyn över det sätt, varpå de kommunala myndigheterna

handhar socialvården och barnavården bland lapparna och att göra de framställningar

och erinringar, som föranleds av iakttagelser, vilka gjorts vid

tillsynen.

I fråga om nomadskolväsendet har lappfogden att avgöra vem som är att

anse som barn av nomadlapp och till följd därav skall gå i nomadskola.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj ds proposition nr 68 dr 1962

Vad angår taxering åligger det lappfogde bl. a. att närvara vid taxeringsnämndernas

behandling av lapparnas beskattningsärenden.

Lappfogden skall biträda länsstyrelsen vid handläggningen av ärenden

rörande de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade kronomarkcma.

Han skall verkställa utredning beträffande upplåtelser ovan odlingsgränsen

och å renbetesfjällen och övervaka utövningen av beviljade sådana

rättigheter samt tillse, att överträdelse av stadgade villkor eller annan

inkräktning a kronomark blir beivrad.

Tillsynsman vid lappväsendet skall fullgöra vad som enligt Kungl. Maj:ts

instruktion for tillsynsmännen vid lappväsendet den 21 december 1949 (nr

693) eller eljest enligt lag eller författning åligger honom ävensom vad som

anbefalls honom av länsstyrelsen eller lappfogden i och för tjänsten.

Under den statliga administrationen lyder de tidigare nämnda ordningsmannen

i lappbyarna.

Där svenska lappar sommartid äger rätt att föra sina renar på bete inom

renbetesdistrikt i Norge, skall för varje sådant distrikt utses en förman och

en andre förman. Om förmans åligganden stadgas särskilt i gällande renbeteskonvention.

Till lappväsendets viktigare arbetsuppgifter på renskötselns område hör

att utarbeta tillämpningsbestämmelser för de olika renskötselområdena i

anslutning till gällande lagstiftning. Åtskilligt arbete är vidare förknippat

med den administrativa rutinen, såsom registrering av renantal, sammantraden

med lappbyar samt smärre undersökningar och utredningar om

spörsmål av skiftande art. Lappväsendet ombesörjer uppförandet av byggnader,

stängsel, m. m. i den omfattning dessa bekostas av budget- och lappfondsmedel.

Även andra arbetsuppgifter, som har samband med renskötselns

driftsförhållanden, har införlivats i den löpande verksamheten, såsom

uppsikten över de särskilda renskötarföreningarna, försöksverksamheten

pa renslaktens område och renforskningen.

Utöver skyldigheten att fullgöra de i författningsväg ålagda arbetsuppgifterna

har på ordningsmännen i ökande omfattning ankommit att företräda

sina lappbyar vid allmänna sammanträden inför statliga myndigheter

och kommunala organ och därvid tillhandagå med allehanda upplysningar

om förhållandena i lappbyarna samt att biträda myndigheterna vid

exempelvis utredningar angående renskötseln och lapparnas förhållanden

i övrigt.

Antalet i renskötsel sysselsatta personer jämte familjemedlemmar har

enligt föreliggande statistik kontinuerligt minskat alltsedan slutet av 1800- talet. Förändringarna under perioden 1880—1958 framgår av följande

tabell. J

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

9

År

Egentliga

yrkesutövare

Medhjälpande

familje-

medlemmar

Summa egentlig

arbetspersonal

Övriga familje- medlemmar

Summa

1880

1 169

1 016

2 185

2 271

4 456

1900

1 074

894

1968

1961

3 929

1920

876

475

1351

1 833

3 184

1940

763

379

1 142

1 535

2 677

1945

823

273

1096

1 546

2 642

1958

8461

2391

1 085

1 500

2 585

Av antalet år 1958 i renskötsel sysselsatta personer fördelade sig 1 999

på Norrbottens, 268 på Västerbottens och 318 på Jämtlands län med Idre

kommun i Kopparbergs län.

Antalet renar växlar tid efter annan i främsta rummet beroende på betesförhållandena.

Dåliga renskötselår medför sålunda regelmässigt en minskning

av renstammen, medan goda renbetesår innebär, att renbeståndet ökar.

För att kunna erhålla en någorlunda säker uppfattning om renantalet stadgas

i renbeteslagen att renräkningar skall hållas. Sålunda gäller att allmän

renräkning skall äga rum, då Kungl. Maj:t föreskriver därom. Vidare äger

länsstyrelse vid behov förordna om tillfällig renräkning. Vid renräkningar

och i kontinuerligt förda renlängder anges nettoantalet renar mellan

slakt- och kalvningssäsong. Under sommaren och hösten tillkommer en

årskull renar motsvarande ungefär 25 procent av nettoantalet.

Växlingarna i antalet renar framgår av följande uppgifter, som framkommit

vid renräkningar.

1925 1928 1931 1934 1940 1955/56

Norrbottens län ............. 192 578 176 455 220 792 193 792 104 955 200 000

Västerbottens län............ 32 316 31 026 33 546 54 698 36 761 40 000

Jämtlands län med Idre ..... 13 361 17 161 24 712 29 465 23 450 35 000

Summa 238 255 224 642 279 050 277 955 165 166 275 000

Till jämförelse må nämnas, att antalet renar enligt 1961 års renlängder

uppgår till sammanlagt ungefär 212 000, varav i Norrbottens län i runt

tal 152 000, i Västerbottens län omkring 35 000 och i Jämtlands län med

Idre ca 25 000.

Ungefär en femtedel av den samlade renmassan ägs av skötesrenägare,

d. v. s. personer som ej tillhör de renskötande familjerna. För renarnas vård

har ägaren att årligen erlägga viss betalning, s. k. sköteslega.

1 Familjemedlemmar med större antal egna renar räknas numera såsom självständiga

företagare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Driftsförhållandena inom rennäringen

Man skiljer mellan den intensiva och den extensiva renskötseln. Den

intensiva skötseln förekom i Sverige allmänt fram till 1920-talet. Den

kännetecknas av att renarna hela året hålls i små hjordar. Förutom till

slakt nyttjas renen i denna driftsform i stor utsträckning som dragdjur

och klövjedjur. Det förekommer också allmänt att renkorna mjölkas. Renskötarens

familj åtföljer vanligtvis renhjorden vid flyttningar mellan

olika betesland.

Utmärkande för den extensiva driften, vilken numera oftast tillämpas,

är främst att renarna — särskilt under barmarkstiden — hålls i stora

hjordar, som inte är föremål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodogör sig

renen väsentligen endast som slaktdjur. Vid renhjordens flyttning mellan

skilda betesmarker medföljer regelmässigt endast särskilt avdelade vaktare.

Det är naturligt, att en renskötsel, som bedrivs under sådana förhållanden

som de nu nämnda, medför kostnader och olägenheter för såväl renägarna

själva som för andra intressenter. Behovet av tekniska anordningar, såsom

gärden för märkning, skiljning och slakt samt renstängsel, ökar allt eftersom

renhjordarna lämnas större frihet. Antalet skador som de fritt kringströvande

renhjordarna åstadkommer på de bofastas och annans egendom

blir större. Den extensiva renskötseln medför även ökade möjligheter för

rovdjuren att härja bland renhjordarna.

Renskötsel drivs antingen såsom familjeföretag eller i form av enpersonsföretag.

De enskilda företagen är oftast samlade i grupper. Vanligt är sålunda,

att skilda företagare håller samman i en s. k. sita, som är en sorts

familje- eller släktgrupp. Släktskap är dock ej nödvändig inom en sita,

eftersom sammanhållningen främst är betingad av de praktiska förhållandena.

Sitaindelningen är vanlig på vintern, då renarna måste hållas

i smärre, lätthanterliga grupper. Den sitan tillhöriga renmassan kan nämligen

utan större uppbåd av arbetsmanskap förflyttas från en betesplats

till en annan och även sammanföras för slakt utan större omgång.

Sitaindelning såsom driftsform upprätthålls ej under barmarkstiden. Under

hela sommarhalvåret, d. v. s. från vårflyttningens slut intill tiden för

höstslciljningarna, brukar renarna få beta fritt inom ett större område för

en lappby eller en storgrupp. En lappby kan bestå av en eller flera storgrupper.

I lappbyar som består blott av en storgrupp hålls renarna under

hela barmarkstiden inom det för lappbyn tilldelade betesområdet utan

någon indelning i undergrupper. I några fall har även ett par angränsande

lappbyar slagits samman till en enda storgrupp för hela barmarkstiden.

1 några av skogslappbyarna i Norrbottens län ävensom i några lappbyar i

Jämtlands län är hela byns samlade renmassa inte större än att den året

om kan hållas i en enda hjord.

Denna gruppindelning tillämpas vid bevakningen av renarna under

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

11

betesgången, vid renarnas samlande för märkning, skiljning och slakt

ävensom vid flyttning. Härvid betraktas gruppen som driftsenhet, och

arbetet fullgörs av det inom gruppen tillgängliga arbetsmanslcapet. När

det däremot är fråga om åtgärder med de enskilda djuren, träder gruppindelningen

i bakgrunden. Endast den enskilda företagaren fullgör sådana

arbetsmoment, antingen själv eller genom egna skötare. Denna ordning

tillämpas vid genomförandet av märkning och kastration av renar samt

vid skiljning.

De renskötande lapparna ombesörjer själva normalt endast sin husbehovsslakt.

Avsaluslakten omhänderhas på många håll av renuppköpare.

Dessa är oftast personer, vilka har renhandel som bisyssla vid sidan av

annan verksamhet. I vissa fall är renuppköpama ombud åt partihandlare

i renkött. Av ålder har slakten väsentligen utförts i form av s. k. buskslakt

ute i markerna, varvid särskilda anordningar för slaktens underlättande,

såsom slaktställningar m. m. sällan begagnats. Uppslaktningen har vanligtvis

verkställts av renuppköparna med biträde av tillfälligt engagerad

personal, vilken endast i undantagsfall varit yrkeskunnig. Varutransporten

från slaktplats till uppsamlingsställe, lagerlokal o. dyl. har merendels skett

på ett från hygienisk synpunkt otillfredsställande sätt. Lagerlokalerna har

ej sällan varit otjänliga för sitt ändamål. I viss utsträckning har levande

renar transporterats till vederbörande renuppköpares hemort, där uppslaktning

verkställts.

På senare år har några storföretag börjat intressera sig för renslakt.

Bland dessa företag må nämnas slakteriföreningarna i Norrland. Även

enskilda företag har upptagit renslakt som en del av sin verksamhet.

Frågan om att underkasta renköttet obligatorisk veterinärbesiktning har

under lång tid varit föremål för överväganden. I lagen den 20 mars 1959

(nr 99) om köttbesiktning m. in. är intagna bestämmelser angående kött

av ren, vilka emellertid äger tillämpning först från den dag Kungl. Maj:t

förordnar. Sådant förordnande har ännu ej meddelats.

För att underlätta driften används skilda slag av anläggningar inom

renskötseln. Till dessa är bl. a. att räkna de g ä r d e n inom vilka renarna

samlas för märkning, skiljning och slakt. Sådana gärden finns numera i

stort antal över hela renskötselområdet. Numera byggs gärdena merendels

som permanenta anläggningar och till deras uppförande och underhåll

utgår ibland bidrag från lappfonden eller av vissa vattenregleringsavgifter.

Under den extensiva renskötselns tid har särskilda ren stängsel uppförts

för att avgränsa skilda lappbyars betesområden och för att hindra att

renar strövar från eget betesområde och sammanblandas med främmande

lappbyars renhjordar. Även till renstängsel har bidrag utgått på sätt nyss

nämnts.

För renskötarnas räkning har kåtor, stugor och bodar upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

förts på lämpliga platser inom betesområdet. Under senare år har bidrag

utgått även för sådana anläggningar. Till anläggningar för renskötselns

underlättande är vidare att räkna broar över svårvadade bäckar,

båtar och båthus, röjda och utprickade färdleder samt telefonledningar.

Numera är det vanligt, alt staten svarar för praktiskt

taget alla kostnader för detta slag av anläggningar.

Slutligen har under det senaste årtiondet på några håll försöksvis

uppförts särskilda renslakterier och andra anordningar för renslakt.

Kostnaderna för dessa har i huvudsak gäldats av det allmänna.

Vid sidan om den obligatoriska lappbyindelningen förekommer frivilliga

organisationer, vilkas uppgift är att främja samverkan mellan renägarna

inbördes. Sedan gammalt finns s. k. renägarföreningar i lappbyarna nedanför

lappmarksgränsen i Norrbottens län. Till en sådan förenings uppgifter

hör att svara för anställande och avlönande av arbetsmanskap, skadors

ersättande, uppförande av slakthagar, m. m. Erforderliga medel uttaxeras

årligen från medlemmarna. För den löpande verksamheten svarar föreningens

styrelse eller en verkställande ordförande. Renskötseln inom föreningens

verksamhetsområde förestås av en lapsk renvårdare, som i egenskap av

koncessionsinnehavare är ansvarig för ordningen i renskötseln.

I skogslappbyarna i Pite lappmark i Norrbottens län finns sedan ett tiotal

år särskilda s. k. renskötarföreningar för främjande av samarbetet mellan

renskötarna inbördes. Eu sådan förening svarar för arbetsledning i renskötseln,

ombesörjer kostnadsutjämning mellan renägarna inom lappbyn och

handhar även andra för renskötseln i lappbyn gemensamma frågor. Föreningen

har en särskild kassa, som inte sammanförs med lappbyns kassa.

Den ideella föreningsrörelsen har numera stor spridning bland lapparna,

och s. k. sameföreningar finns över praktiskt taget hela renskötselområdet.

Sedan ett årtionde tillbaka har vidare den centrala organisationen Svenska

samernas riksförbund varit i verksamhet. Förbundet är en sammanslutning

av lokala sameföreningar, varjämte flertalet lappbyar ingår som medlem- - mar i detsamma. Eu annan ideell förening är Sällskapet Same-ätnam.

Det kapital, som är bundet i renhjordarna, uppgår till ca 25 milj. kr.

Av detta belopp kontrolleras ca 20 milj. kr. av de renskötande lapparna,

medan återstående belopp om 5 milj. kr. tillhör skötesrenägarna.

Skogsrenskötseln och den sydjämtländska fjällrenskötseln lämnar förhållandevis

högre avkastning än den nordligare fjällrenskötseln. Detta kan

bero på att flyttningarna sker över kortare sträckor och att miljön är gynnsammare.

Lokalt kan vidare renrasens storlekstyp vara av betydelse vad

beträffar den relativa mängden frambringade produkter. Den olika avkastningen

beror emellertid också på renstockens skiftande inre sammansättning.

Med ledning av viktuppgifter och data om renstockens inre sammansättning

har årsproduktionen av kött beräknats utgöra ca 750 kg per 100 renar i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

nettostocken inom fjällrenskötseln. Inom skogsrenskötseln synes åter 850

å 900 kg vara ett relativt vanligt värde.

Den samlade årsproduktionen av kött på en normal renstock beräknas

utgöra 2 000 ton, varav inom Norrbottens län omkring 1 400 ton, inom

Västerbottens län något över 300 ton och inom Jämtlands län inemot 300

ton. Vidare erhålls inemot 50 000 renhudar årligen. Värdet av den totala

produktionen uppgår till ca 7 milj. kr. brutto i producentledet.

Årsavkastningen per ren beräknas i genomsnitt uppgå till ungefär 30 kr.

brutto. Det ekonomiska utbytet i förhållande till arbetsinsatsens storlek växlar

dock betydligt mellan olika lappbyar. Produktionens bruttovärde i förhållande

till varje insatt dagsverke uppgår vanligast till 30 å 35 kr., medan

de högsta värdena är omkring 60 kr. och de lägsta blott omkring 15 kr.

Mellan de skilda företagen är differenserna ännu större, vilket sammanhänger

med den ojämna fördelningen av renmassan.

III. Renforskningen

Sedan november 1951 finns en organiserad renforskningsverksamhet,

benämnd lappväsendets renforskning. Till denna är knuten en jägmästarutbildad

försöksledare. I arbetsplanen ingår följande:

1. rasbiologisk undersökning med stöd av mätningar och beskrivning av

levande renar i vissa hjordar;

2. studier av renarnas betesväxter och de växtsamhällen, vari dessa företrädesvis

förekommer liksom också av möjligheterna att anordna nödutfodring;
3.

studier av renarnas skadliga parasiter och viktigaste sjukdomar;

4. undersökning av möjligheterna till rationalisering av avelsurvalet vid

slakt och kastrering;

5. forskning beträffande slakt- och kastreringsmetoder;

6. prövning av tekniska anordningar för den praktiska rennäringens utövning;
7.

forskning i fråga om renpr oduk temas tillvaratagande och försäljning.

För forskningsverksamheten finns inrättad en försöksstation inom krono
parken

Dundret i Gällivare kommun. Stationens område har en areal av

1 250 ha och den till försöken hörande renhjorden består av ca 100 djur.

Två heltids- och en deltidstjänstgörande djurvårdare är anställda.

Fr. o. in. augusti 1955 är vid statens veterinärmedicinska anstalt anställd

en veterinär såsom renkonsulent med forskningsuppgifter pa renskötselns

område. Renkonsulenten är fr. o. m. den 1 juli 1958 också chef för försöksstationen.

För att handlägga frågor rörande den veterinära forskningen inom

renskötseln finns en rennämnd, bestående av veterinärmedicinska anstaltens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

föreståndare och ytterligare tre ledamöter. Renkonsulenten är adjungerad

ledamot av nämnden.

Lappväsendets renforskning har hittills publicerat en serie meddelanden

och en serie småskrifter.

Kostnaderna för renforskningen har under de senaste budgetåren uppgått

till ca 110 000 kr. per år. Med undantag för ett årligt belopp av 15 000 kr.,

som erlagts av Kiruna och Gällivare kommuner, har utgifterna bestritts

från .statens lappfond.

I december 1958 beslöt vattenfallsstyrelsen anslå 750 000 kr. till försöksverksamhet

rörande renskötseln. Av det angivna beloppet beräknas 450 000

kr. åtgå för att bekosta uppförande av stängsel, forskningsstation och andra

fasta anläggningar. Såsom försöksobjekt har utsetts skogslappbyn Serri i

Jokkmokks kommun. Avsikten med verksamheten, som i första hand

är avsedd att pågå under fem år, är att söka utröna förutsättningarna för

att inom koncentrerade områden och med utgångspunkt från en viss storlek

på renhjorden höja avkastningen av renskötseln med tillhjälp av näringsmässigt

sett lämpliga biologiska, tekniska och andra hjälpmedel. Försöksrenhjorden

har förutsatts skola omfatta ca 900 djur.

De undersökningar, som skall bedrivas inom Serri-verksamheten, avses

ge svar på bl. a. följande frågor.

1. Vilka möjligheter finns att på förhållandevis kort tid tämja renen?

2. Vilken föda behöver renen och hur skall födan lämpligen vara sammansatt?
3.

Hur påverkar ett rationellt utnyttjande av olika betesområden den naturliga

betesproduktionen och hur påverkas de enskilda djuren härav?

4. Hur kan man genom positiva åtgärder — t. ex. genom att anordna

beteskultur — påverka betesfaktorn?

5. Vilken betydelse har ersättnings-, tillskotts- och/eller kraftfoder för

produktionen och hurudant är förhållandet mellan kostnaderna härför

och den eventuella vinst, som härigenom kan åstadkommas?

6. Vad betyder en rationell avel för produktionen av kött och hur inverkar

genomförda avelsförsök på fodertillgången?

7. Skall produktionen helt inriktas på kött, horn, hud och ben eller skall

man kombinera denna produktion med t. ex. produktion av mjölk?

8. Vilka åtgärder erfordras i övrigt för att öka näringens lönsamhet?

Vidare är avsikten att man skall undersöka förhållandet mellan renskötsel

och skogsbruk.

Ledningen för verksamheten består av en representant för Serri skogslappby

och en företrädare för vattenfallsstyrelsen samt en opartisk ordförande.

Försöksområdet är inhägnat av ett stängsel med en omkrets av

drygt sex mil. Inom området finns en forskningsstation vid byn Slakka.

I omedelbar närhet av denna skall anläggas ett slakteri och i anslutning

därtill särskilda renhagar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

IV. Finansieringen av lappväsendet samt den statliga bidragsgivningen

till rennäringens främjande

Allmänt

Kostnaderna för lappväsendet gäldas av anslag på riksstaten (Jordbruksdepartementet;

L. Lappväsendet; Lappfogdarna m. fl.: 1961/62 Avlöningar,

förslagsanslag 561000 kr.; Omkostnader, förslagsanslag 188 000 kr.). På

riksstaten finns vidare uppfört ett anslag till socialhjälp och barnavard för

lappar (Socialdepartementet; G. Mödrahjälp, socialhjälp, barnavård m. m.;

Socialhjälp och barnavård för lappar, förslagsanslag 1961/62 250 000 kr.).

Övriga utgifter, såsom bidrag till åtgärder för renskötselns främjande, renforskning

m. m., bestrids främst från statens lappfond och från sådana

medel som i samband med vattenregleringar avsatts för främjande av rennäringen.

Bidragsgivningen budgetåret 1960/61 till ifrågavarande ändamål

framgår av följande sammanställning.

Ändamål Från lappfonden Av särskilda Av reglerings- Summa

vattenavgifter avgifter

A. Direkta åtgärder för

renskötselns främ- jande i

1) Jämtlands län

2) Västerbottens län

3) Norrbottens län

153 149

19 200

115 100

63 000

287 449 106 000

169 000

4 000

55 200

59 200

153 149

86 200

276 300

515 649

B. Åtgärder till främ- jande av lapparnas

jakt och fiske

13 000

7 700

_

20 700

C. Åtgärder för under- lättande av bostads- byggen m. m. åt

lapparna

750

750

D. Renforskning m. m.

25 000

114 800

—

139 800

E. Särskilda åtgärder

för understödjande

av organisationsar- bete m. m. bland

lapparna

29 000

30 500

42 300

101 800

Summa

355 199

322 000

101 500

778 699

Statens lappfond

Statens lappfond inrättades genom beslut vid 1943 års riksdag. Den bildades

genom sammanslagning av jämtländska renbetesfjällens skogsfond,

jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder.

Enligt riksdagens beslut äger Kungl. Maj:t använda fondens medel för

åtgärder sammanhängande med förvaltningen av renbetesfjällen i Jämtlands

län och de till utvidgning av dessa inköpta fastigheterna samt för

inköp av ytterligare fastigheter för renbetesfjällens utvidgning. Fonden

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

får även disponeras för de övriga åtgärder, som befinns vara till gagn

för lapparna och deras renskötsel.

Statens lappfond förvaltas av statskontoret. Fondens inkomster utgörs av

läntemedel och avkastning pa fondkapitalet samt medel, som erläggs jämlikt

gällande författnings- och konventionsbestämmelser, exempelvis arrendeavgifter

för bete, slåtter, grustäkt, jakt eller fiske, varom talas i 56 § renbeteslagen,

och sådan gottgörelse, som enligt 5 § renbeteslagen skall lämnas, därest

från lapparnas nyttjande undantas område beläget ovan odlingsgränsen

eller på renbetesfjällen. Slutligen redovisas f. n. resultatet av renbetesfjällens

rörelse till statens lappfond, i det att nettoavkastningen av skogsdriften

tillgodoförs lappfonden. Skötseln och förvaltningen av skogarna

handhas av domänstyrelsen.

Medel ur lappfonden ställs till lappväsendets förfogande dels i de särskilda

stater som Kungl. Maj:t budgetårsvis fastställer för länsstyrelserna i

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels genom anvisningar som

av Kungl. Maj:t beviljas för olika ändamål under löpande budgetår. I stater

anvisade medel har av länsstyrelserna fått disponeras t. o. m. utgången av

det budgetår, som följer närmast efter det för vilket medlen beviljats. För

de medel, som tillställs länsstyrelserna under löpande budgetår, är dispositionstiden

begränsad till ett budgetår. Medelsanvisningar för lapparnas

behov ställs emellertid ej enbart till berörda länsstyrelsers förfogande.

Belopp exempelvis till bostäder — nyanläggning av bostadsbyggnader för

renskötande lappar samt jordbruks- och bostadslägenheter åt icke renskötande

lappar — har ställts till lantbruksstyrelsens disposition.

Variationerna i lappfondens ekonomiska ställning alltifrån fondens tillkomst

framgår av de i följande sammanställning redovisade kapitalbehållningarna

vid resp. budgetårs utgång (milj. kr.). Tillgångarna hos statskontoret

utgörs huvudsakligen av räntebärande placeringsobjekt.

Lappfondens tillgångar 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

Ilos statskontoret ..... 2.2 2.1 2.1 2.7 3.0 3.3 3.3 3.2 3.7

* domänstyrelsen ... 0.6 0.8 1.1 0.7 0.8 0.2 0.2 0.8 0.7

Summa 2.8 2.9 3.2 3.4 3.8 3.5 3.5 4.0 4.4

1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61

Hos statskontoret ..... 4.5 4.6 4.5 4.4 3.7 3.1 2.5 2.5 2.9

» domänstyrelsen ... — 0.1 0.5 — —0.2 —0.5 —1.5 —1.7 —2.0

Summa (netto) 4.5 4.7 5.0 4.4 3.5 2.6 1.0 0.8 0.9

De hos statskontoret redovisade inkomsterna för lappfonden har ej

uthålligt kunnat täcka utgiftsanspråken. Fr. o. in. budgetåret 1943/44 fram till

budgetåret 1955/56 översteg utgifterna inkomsterna med sammanlagt över

530 000 kr., alltså med i genomsnitt över 44 000 kr. per år. Under samma

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 är 1962

period översteg inkomsterna från renbetesfjällens skogar utgifterna för

dessa med närmare 2,7 milj. kr. eller med i genomsnitt över 220 000 kr.

per år. Lappfonden har således under den period, varom här är fråga, i

mycket hög grad varit beroende av skogsavkastningen. Sammanfattningsvis

kan sägas att omkring 20 procent av skogsavkastningen åtgick till att

täcka underskottet inom den i statskontoret redovisade rörelsen, medan

80 procent ökade fondens tillgångar från 2,8 till 5 milj. kr.

Perioden 1955/56—1958/59 karakteriserades dels av en stor utgiftsexpansion,

dels av ett stigande kassaunderskott för renbetesfjällens skogar.

De redovisade utgifterna för fyraårsperioden utgjorde närmare 4,2 milj. kr.

mot 3,7 milj. kr. för hela den föregående tolvårsperioden. Någon samtidig

ökning av de hos statskontoret redovisade inkomsterna förelåg däremot

ej, varför ett redovisat underskott på sammanlagt över 1,7 milj. kr. uppstod.

Underskottet för skogsdriften 1955/56—1958/59 utgjorde närmare 1,8

milj. kr. Fr. o. m. budgetåret 1958/59 har på grund av lappfondens svaga

ställning en nedskärning skett av utgifterna under fonden.

Lappfondens tillgångar hos statskontoret utgörs till övervägande delen

av inteckningslån placerade i större fastigheter. Viss del av medlen är utlämnade

som lån för inköp av livrenar m. m. Dagsvärdet av samtliga hos

statskontoret redovisade tillgångar kan uppskattas till omkring 2,6 milj. kr.

För att erhålla ett mått på fondens disponibla behållning måste dock tillgångarna

minskas med dels skulder och dels beslutade anvisningar, som

ännu ej hunnit utbetalas. Skulderna utgjorde den 30 juni 1961 sammanlagt

över 2,0 milj. kr. och anvisningarna omkring 800 000 kr. Följaktligen förelåg

en total brist på omkring 200 000 kr. I detta sammanhang bör dock påpekas

att skulderna till domänverket är speciellt höga vid varje budgetårsskifte

på grund av kreditgivning vid virkesförsäljningarna. Från den 1 juli till den

31 december 1961 nedgick sålunda ifrågavarande skulder med något mer

än 800 000 kr.

Lappfondens i statskontoret redovisade inkomster under den senaste sexårsperioden

framgår av följande sammanställning (1 000-tal kr.)

Inkomstslag

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

1960/61

Arrendemedel .

........ 204,9

259,3

314,0

342,3

393,0

487,5

Räntemedel . . .

........ 130,4

130,3

123,2

100,8

85,1

87,1

Diverse ......

........ 114,4

436,5

73,4

212,4

70,7

333,7

Summa 449,7

826,1

510,6

655,5

548,8

908,3

Arrendemedlen utgörs till övervägande del av ersättningar i samband

med fiskerätt supplåtelser. Uppskattningsvis faller i medeltal närmare 80

procent av arrendemedlen på dessa upplåtelser. Därnäst har jakträttsupplåtelserna

största betydelsen ur ekonomisk synpunkt. Räntemedlen

utgör avkastningen på fondens kapital. Diverseinkomstema består så gott 2

2 Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 68

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

som uteslutande av ersättningar för skada på renbete och fiske i samband

med vattenregleringar m. m.

Nedanstående sammanställning anger medelsanvisningen från lappfonden

specificerad på olika utgiftsändamål för perioden 1955/56—1959/60 (1 000-tal

kr.).

Ändamål 1955/56

Renskötsel

Nyanläggningar ............... 146,6

Underhåll ..................... 175,1

Forskning på renskötselns område 65,0

Slaktanordningar .............. 45,0

Renräkning ................... 21,0

Bevakning ...................... 37,6

Religiösa och kulturella ändamål .. 51,3

Diverse ......................... 130,0

Summa 671,6

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

174,6

397,7

217,0

62,3

184,6

256,5

154,2

61,5

65,0

73,0

79,5

—

92,0

80,0

39,0

14,0

12,0

3,0

35,0

4,0

26,6

31,1

22,6

22,6

15,0

64,6

7,0

15,0

111,7

179,5

70,6

90,6

681,5

1 085,4

624,9

270,0

Kostnaderna under rubrikerna Nyanläggningar och Underhåll har

betingats i huvudsak av utgifter för de olika anläggningar, som varit

nödvändiga för rennäringens bedrivande. Hit har sålunda förts kostnader

för uppförande och underhåll av rengärden, stängsel och vaktkåtor samt

kostnader för anläggande och underhåll av vägar och broar. Anvisningarna

till slaktanordningar har till största delen avsett inköp av fasta och ambulerande

renslakterier för att möjliggöra bättre organiserad renslakt. Kostnader

för renräkning har bestritts dels från statens lappfond och dels från de

särskilda avgifter, som influtit jämlikt 15 § 2 mom. renbeteslagen och

som har redovisats under särskilda titlar i resp. länsstyrelsers räkenskaper.

Utgifter under rubriken Bevakning har i huvudsak avsett arvoden åt

tillsynsmän över jakt och fiske, men posten innefattar även anvisningar för

förstärkt tillsyn av renskötseln dels inom vissa lappbyar, som har inflyttat

i Troms fylke, dels inom lappbyarna i Karesuando socken och norra delen

av Kiruna stad. För innevarande budgetår har även anvisats medel avseende

förstärkt tillsyn av de norska lapparnas renskötsel i fjällområdena inom

Arjeplogs socken. För tillsynen över jakt och fiske inom Jokkmokks och

Gällivare socknar har medel anvisats bl. a. från de i ett senare avsnitt berörda

s. k. suorvamedlen.

Till rubriken Religiösa och kulturella ändamål har hänförts utgifter

för uppförande och restaurering av lappkapell m. m., bidrag till lapparnas

föreningsliv samt bidrag för främjande av den lapska hemslöjden m. m.

Posten Diverse innefattar dels mera tillfälligt återkommande utgiftsslag,

dels utgifter för vissa ändamål, som ej kunnat inrymmas under de övriga

rubrikerna. Hit har sålunda hänförts diverseposter i staterna, utgifter för

undervisning på renskötselns område, understöd, kostnader för inköp av

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

vissa byggnader o. s. v. Bland mera permanenta ändamål under denna

post kan bl. a. nämnas inventeringar av fiskevatten, driftskostnader vid

lappväsendets fiskodlingsanstalter och förbättringar av fisket.

Vattenregleringsavgifter

Jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 14 § vattenlagen kan ägare till strömfall,

vari vattenreglering verkställs, under vissa angivna förutsättningar förpliktas

erlägga årlig avgift. Enligt 4 kap. 15 § samma lag skall influtna

avgifter efter de närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av

Kungl. Maj:t, användas dels till förebyggande eller minskande av skada

eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke

blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada

eller olägenhet, dels för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den

bygd, som berörs av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt

genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för

samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens

behov.

Från sålunda utdömda regleringsavgifter har avsevärda belopp anvisats

till ändamål, som gagnat lapparna och deras näring. Under perioden

1943/44—1960/61 anvisades i stater över 1,1 milj. kr. till dylika ändamål

inom i huvudsak Gällivare och Jokkmokks socknar. Medlen har ställts

till förfogande för länsstyrelsen i Norrbottens län att utgå i mån av tillgång

och eventuellt återstående belopp har anvisats att utgå av statens lappfond.

Anvisningarna har till i genomsnitt 90 procent avsett rennäringen. De regleringsavgifter

av här berört slag, som anvisats utgå till lapparna, härrör

framför allt från regleringarna av Suorva-sjöarna. Mindre belopp har hitintills

även utgått från avgifter från några andra regleringsföretag, däribland

de som berört sjöarna Vojmsjön, Ransaren och Borgasjön.

Särskilda avgifter jämlikt bestämmelserna i 4 kap. 13 § vattenlagen

Enligt 4 kap. 13 § vattenlagen äger Kungl. Maj:t där fråga är om reglering

av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,

Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan pröva, huruvida av militära

skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller på

grund av vad i 2 kap. 3 § andra stycket, 11 § samt 12 § första stycket

samma lag är stadgat hinder möter mot företaget eller särskilda villkor

bör föreskrivas för dess utförande. Detsamma gäller beträffande annan

vattenreglering, som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning

är av synnerlig omfattning.

Såsom särskilda villkor för medgivande till utbyggnader har Kungl.

Maj:t t. ex. föreskrivit att sökande skall vidta eller bidra till åtgärder

för att motverka skada på fiske av olika slag, utföra park- och andra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

friluftsanläggningar, leverera frikraft till lappar och andra boende samt

vidta eller bidra till åtgärder för renskötselns främjande.

Vid beslut om avgifter av ifrågavarande slag till renskötseln har Kungl.

Maj:t föreskrivit endera att dessa skall disponeras till att främja denna

näringsgren i allmänhet eller också knutit dispositionen till angivet ändamål

inom vissa socknar eller lappbyar. Avgiftsmedlen förvaltas av statskontoret

och är enligt beslut meddelade av Kungl. Maj:t placerade på kapitalräkning

i bank. Redovisning sker över särskilda titlar vid sidan av statens

lappfond. En titel är upplagd för varje älv, vari utbyggnader sker.

För nedanstående företag har Kungl. Maj:t såsom särskilt villkor föreskrivit

att sökanden skall erlägga vissa belopp till renskötselns främjande

m. m.

Kultsjön

k.br. 24/1

1958

kr.

300 000

Messaure

» 28/7

1958

»

275 000

Porsi

» 28/7

1958

»

150 000

Storuman

» 12/12

1958

»

250 000

Gardiken

» 25/9

1959

450 000

Letsi

» 14/10

1960

»

500 000

Storjuktan

» 16/12

1960

»

300 000

Summa kr. 2 225 000

Av sistnämnda belopp har 945 000 kr. bundits till lokala anordningar

för renskötseln. Totalt hade den 1 januari 1962 1 014 700 kr. anvisats,

varför en behållning på 1 210 300 kr. förelåg.

V. Renutredningens förslag

Produktionsfrågor

Enligt renutredningen måste renskötseln alltjämt i flera avseenden betraktas

som en underutvecklad näring. Moderna idéer har ännu ej i större

omfattning kunnat tillämpas. Gamla traditioner lever kvar, bl. a. i fråga om

produktionens inre organisation. För renskötseln torde därför betydande

utvecklingsmöjligheter erbjuda sig i form av en rationalisering och effektivisering

av produktionen.

Renskötseln är inriktad nästan uteslutande på att frambringa slaktprodukter

och mängden årligen utvunna sådana är därför avgörande för

intäkternas storlek. Det gäller emellertid, anför utredningen, inte blott

att frambringa ett stort antal slaktdjur och därmed en stor mängd slaktprodukter

utan jämväl att framställa produkter av god kvalitet samt att

tillvarata produkterna fullständigt. God varubehandling i distributionsledet

är vidare en förutsättning för att värdet på produkterna skall bevaras.

Utredningen understryker vidare att på längre sikt kan inte fler personer

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

bindas vid renskötseln än näringen kan bereda en tillfredsställande försörjning.

Behovet av inkonisthöjning per capita framtvingar automatiskt

viss rationalisering, varigenom överskott på arbetskraft uppstår. Utredningen

finner en fortsatt lönsamhetsförbättring vara önskvärd och behövlig.

Arbetskraften får dock inte minska så mycket, att renarna ej längre kan

ägnas nödig tillsyn.

Enligt utredningen är i princip olika vägar möjliga att beträda för att

stärka lönsamheten. Man kan exempelvis öka volymen frambringade produkter

utan att samtidigt förändra det renantal, vilket betesmarker och

arbetskraft tillåter att man håller. Man kan också förbättra produkternas

genomsnittliga kvalitet och därigenom öka deras totalvärde. Genom

att allsidigt tillvarata renprodukterna och rationalisera marknadsförandet

torde man ytterligare kunna öka produktionens värde. Viss fortsatt rationalisering

i form av förenkling av produktionsförloppet, varigenom behovet av

arbetskraft ytterligare kan minska vid oförändrat renantal synes också

alltjämt möjlig.

Vid den närmare behandlingen av frågan om det enskilda djurets

utnyttjande erinrar utredningen om att det i renskötseln

gäller att frambringa största möjliga mängd produkter inom den av

betestillgångarna bestämda ramen för renantalet. Utredningen anför.

Enär värdet av slaktprodukterna av ett djur i huvudsak torde förhålla

sig direkt proportionellt mot djurets vikt, förefaller uppenbart, att man

borde försöka frambringa stora slaktdjur. Emellertid inverkar här även

tidsfaktorn. Den tid, som åtgår för att få fram djur med viss vikt, har i

själva verket avgörande betydelse, emedan foderförbrukningen bestämmes

i huvudsak av tidsfaktorn. Målet bör därför vara att under kortast

möjliga tid erhålla bästa möjliga utbyte av det enskilda djuret. Tillväxthastigheten

är avgörande för produktionens organisation.

För att analytiskt bestämma det bästa sättet att utnyttja det enskilda

djuret skulle man behöva äga kännedom om värdet av slaktprodukterna

vid olika åldrar. Enär statistiskt material för en sådan bestämning inte

stått att erhålla under den tid utredningen varit verksam, har utredningen

företagit en granskning av spörsmålet med stöd av vissa vid renforskningsstationen

i Kuolpavare framtagna viktuppgifter för levande djur.

Utredningen konstaterar att om foderförbrukningen är lika stor för

djur av olika åldrar (den verkliga förbrukningen är ej känd), så torde det

vara fördelaktigast att utta de för slakt avsedda djuren redan första

hösten, eftersom tillväxten är störst under det första levnadsåret. Tas

hänsyn jämväl till kostnadsfaktom, framträder fördelen av slakt under

det första levnadsåret ännu starkare. I detta sammanhang finner utredningen

vidare böra uppmärksammas, att det bortfall av renar, soin förekommer

under vårtiden, särskilt hårt synes drabba ettårsrenama. Även

av sistnämnda anledning torde det därför vara lämpligt med slakt under

det första levnadsåret.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

I fråga om den samlade hjordens utnyttjande anför

utredningen följande.

För en hel hjord gäller det att finna den inre sammansättning, som

ger optimum för hjordens samlade produktion. För att bestämma denna

erfordras kännedom om huruvida det är betestillgången för bruttorenstocken

eller för nettorenstocken som bestämmer hjordens slutliga begränsning

med hänsyn till antalet individer. Flaskhalsen torde i flertalet fall

vara betestillgångarna under senvintern och våren. Detta skulle innebära,

att betestillgången för nettorenstocken är avgörande för hjordens begränsning.

I vissa fall kan dock betestillgången för bruttorenstocken ha avgörande

betydelse.

När de tidigare angivna resultaten i fråga om det enskilda djurets utnyttjande

appliceras på en hel hjord, vilkens begränsning bestämmes av

betestillgången för nettorenstocken, framträder två tendenser av väsentlig

betydelse. Den ena visar, att de för slakt avsedda handjuren totalt lämnar

större utbyte, ju lägre deras slaktålder är, vilket sammanhänger med att

vid ju lägre ålder slakten sker, desto större antal slaktdjur kan varje

årgång omfatta. Den andra visar, att produktionen totalt sett blir större, ju

större andelen kalvproducerande hondjur är i förhållande till övriga livdjur,

däribland ungdjur avsedda för omsättning av livdjursstammen. Förhållandet

innebär, att huvudparten av kalvarna borde slaktas första

hösten. Den relativa mängd av kalvar, vilken bör sparas för omsättning

av livdjursstocken, bestämmes av den omsättningstid, som man väljer.

Den rationella inre sammansättningen av en renhjord måste dock uträknas

med stöd även av sådana faktorer som fruktsamhet, avgång genom

olyckor samt behov av avelstjurar och arbetsdjur. Sådana grundfaktorer

är f. n. mycket ofullständigt kända.

Av betydelse för produktionens organisation är vidare efterfrågans

inriktning på olika styckningsdelar av renen. Utredningen anser därför, att

aveln om möjligt bör inriktas på att föra fram sådana djur, som lämnar

de värdefullaste styckningsdelarna. Härom bör en försäljningsorganisation

efter en tids verksamhet kunna lämna nödiga informationer.

Beträffande renköttets kvalitet anför utredningen, att denna

f. n. knappast har någon inverkan på prissättningen och att kött av ren

normalt hänförs till eu och samma prisklass. Stundom betalas dock olika

pris för skilda viktklasser. Emellertid torde i renaveln liksom i husdjursavel

i allmänhet kvalitetsskillnader förekomma mellan kött av yngre och av

äldre djur. Renaveln borde därför även inriktas på att frambringa sådana

slaktdjur, som lämnar kött av bästa kvalitet. Eftersom ungdjur vanligtvis

lämnar ett kvalitetsmässigt bättre kött än äldre djur, synes vidare produktionen

av ungdjur till slakt böra utökas.

Om renslakten överflyttas till slakterier och köttet underkastas veterinärbesiktning

finner utredningen erforderliga förutsättningar för kvalitetsbedömning

av renkött inträda. För att sådan bedömning skall vinna bur
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

skap inom handeln fordras emellertid att klassificeringsanvisningar utfärdas

för renkött i samma ordning som f. n. gäller beträffande kött av nötkreatur,

får, häst och svin, d. v. s. genom statens jordbruksnämnds försorg.

Renrasen i vårt land torde på många håll vara degenererad. Renskötseln

är nämligen så upplagd, att utgallring av mindervärdiga djur ej kommer

till stånd vid slakten. Följden härav blir, att livdjursstocken till stor del

kommer att bestå av renar, vilka ej lämnar bästa avkomma. Utredningen

finner därför nödvändigt, att urvalsmetoder utvecklas som möjliggör en

tillfredsställande utgallring av mindervärdiga djur.

Bland de föreliggande möjligheterna att öka det ekonomiska utbytet av

renskötseln nämner utredningen vidare olika åtgärder i syfte att nedbringa

förlusterna på grund av rovdj ursskador samt skador

till följd av järnvägs- och biltrafik.

De direkta förlusterna genom rovdjursskador ersätts av statsmedel i den

män de kan bevisas. Ersättning utges däremot ej för uppkomna kostnadsökningar

och andra förluster i samband med att rovdjur skingrar

renhjordar och oroar renar under betesgången. De totala förlusterna,

inklusive de dolda, kan uppskattas till omkring 100 000 kr. per år. De är

mycket betungande för sådana lappbyar, där rovdjursförekomsten är

riklig och det är därför ett angeläget önskemål från renskötselns sida,

att rovdjuren effektivt hålls efter. Utredningen föreslår för sin del, att

jakten på rovdjur stimuleras genom rikliga skottpengar.

Förlusterna genom järnvägstrafik ersätts i särskild ordning och under

ogynnsamma snövintrar kan ersättningsbeloppen uppgå till sammanlagt

närmare 250 000 kr. Till den uppkomna värdeförstörelsen, som beräknas

tidvis vara större än den som rovdjuren åstadkommer, kommer sekundära

förluster av betydande storleksordning. Hela spörsmålet innefattar därjämte

en djurskyddsfråga av vikt. Utredningen finner det effektivaste

skyddet mot att renar påkörs av tåg bestå i förbättrad tillsyn över djuren.

För statens järnvägar torde utgifter ej kunna undvikas, hur man än förfar

med problemet. Från allmän synpunkt ter sig emellertid kostnader för

preventiva åtgärder förnuftigare än skadeersättningar. Utredningen anser

därför motiverat, att statens järnvägar prövar bevakning på utsatta stallen,

särskilt under ogynnsamma snövintrar.

Förlusterna genom biltrafik har hitintills för renskötselns del normalt

varit av mindre storleksordning — blott ca en tiondel av motsvarande förluster

genom järnvägstrafik. Även beträffande skador genom biltrafik torde

effektivare bevakning vara den säkraste förebyggande åtgärden, men den

ställer sig betydligt kostsammare än bevakning av det ganska glesa järnvägsnätet

och torde ej vara praktiskt genomförbar. Fn aktiv kampanj

för att varna bilisterna för olycksrisken torde därför enligt utredningen

vara den lämpligaste utvägen för att nedbringa skadornas omfattning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

För en sådan kampanj, upplagd i samråd med renskötselns företrädare,

bör motororganisationerna kunna anlitas. Vidare föreslår utredningen,

att en allmän renförsäkring införs, med vars hjälp det kan bli möjligt

för renägarna att skydda sig mot stora enskilda förluster.

Även andra yttre förhållanden, såsom rationell skogsavverkning och

intensifierad skogsvård samt utnyttjandet av vattenkraften, har under

senare tid inverkat på renskötseln. Utredningen framhåller, att det för

de renskötande lapparnas del är angeläget, att nödig uppmärksamhet

ägnas åt de omställningsproblem, som följer av den alltjämt växande

ekonomiska verksamheten i inlandsområdet. Beträffande förhållandet

mellan skogsbruk och renskötsel erinrar utredningen om det samarbete,

bl. a. i fråga om upplysningsverksamhet, som bedrivs av vederbörande

organisationer och förvaltningsmyndigheter. I övrigt är dessa frågor av

den art, att de fallit utanför utredningens uppdrag.

Utredningen anger att erfarenheter från södra Norge och från Sovjetunionen,

där frågan om driftsenhetens rationella omfång

uppmärksammats, tyder på att den ändamålsenligaste enheten

omfattar ca 3 000 djur. För bevakning av en sådan hjord fordras sex—

åtta man året om. Dessa uppgifter har redan bekräftats i Sverige. En hjord

om 3 000 djur är också tillräckligt stor för att balansen i dess inre sammansättning

inte allvarligt skall rubbas av oförutsedd avgång.

Den svenska renskötseln skulle enligt utredningen från denna synpunkt

kunna uppdelas i ett 80-tal hjordar, för vilkas skötsel skulle fordras

480—640 man. Uppdelningen torde f. n. vara vintertid ett 200-tal och

sommartid ett 60-tal hjordar, vilka sköts av omkring 1 000 man. De

svenska renhjordarna är emellertid inga homogena driftsenheter, eftersom

renarna i de olika hjordarna inte tillhör en och samma ägare eller står

under tillsyn av en och samma företagare. Då renmassan i Sverige är

fördelad på ej mindre än ca 850 företagare, kan lämpliga driftsenheter

inte astadkommas utan samverkan mellan flera företagare. Vid en sådan

samverkan bör i första hand tillses, att arbetskraften utnyttjas på ett

rationellt sätt. Eventuellt kan samarbetet även omfatta hållande av avelstjurar

och vissa arbetsdjur. De enskilda renägarna bör däremot liksom

hittills själva kunna disponera såväl sina livdjur som sina slaktdjur.

Beträffande möjligheterna att uppdela de nuvarande renhjordarna i

rationella driftsenheter anför utredningen i huvudsak följande.

Renskötseln är indelad i 50 lappbyar. Flertalet av dessa är så stora,

att de medger en uppdelning i rationella driftsenheter med hänsyn till

arbetskraftens utnyttjande. Endast ett mindre antal lappbyar i Jämtlands

län och inom det norrbottniska skogsrenskötselområdet är så små, att

de uppenbarligen inte medger fullt rationell disposition av arbetskraften.

Da förutsättningarna torde vara relativt goda inom dessa mindre lappbyar

att genom bisysslor täcka en del av inkomstbehoven, synes emellertid

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962 25

nämnda förhållande ej innebära större olägenheter från försörjningssynpunkt.

Från en annan synpunkt är utgångsläget ogynnsamt för en rationalisering

av driftsenheterna. Som det nu är, växlar nämligen enheten efter

årstiden. Förhållandena torde inte numera medge, att driftsenheten är

oförändrad året om. Den kollektiva vårdmetod, som allmänt tillämpas

under sommarhalvåret, är en realitet. Det synes därför nödvändigt. att

jämväl för framtiden låta enheten växla med årstiden,^ även om vissa

nackdelar följer därav. När driftsenheten växlar efter årstiden, fordras

nämligen en extra arbetsinsats på hösten för att genomföra ändrad

indelning. Den stora enhet, som nu flerstädes förekommer under sommarhalvåret,

torde också vara förenad med vissa fördelar, särskilt i vad rör

totalt erforderlig arbetsinsats. Där det gemensamma betesområdet för

lappby är väl avgränsat av naturliga hinder eller stängsel, är fördelarna

uppenbara. Där så inte är fallet, uppstår till följd av otillräcklig och

löslig bevakning sammanblandningar, vilka senare på aret orsakar ett

betungande arbete med skiljningar. Den gemensamma bevakningsordningen

under sommarhalvåret förhindrar dock inte en rationell disposition

av renarna. Om skiljningar i erforderlig utsträckning icke hinner

genomföras före den tidpunkt, då slakt skall ske, uppstår emellertid en

förlust därigenom, att alla renar ej är i hemhjorden och sålunda ej

tillgängliga för ägaren. Denna olägenhet kan undvikas eller åtminstone

minskas genom ökat samarbete i renskötseln. En rationell lösning synes

vara, att renarna vid märkningarna registreras med hänsyn till deras

uppgift i hjorden (livdjur och slaktdjur). Slaktdjuren kunde sedan sias

ut, varhelst de påträffades i en främmande hjord. Endast livdjuren skulle

behöva utskiljas och föras till hemhjorden.

Utredningen anser, att stora möjligheter föreligger att genom effektiv

disposition av arbetskraften förbättra produktiviteten per arbetare. Härom

anför utredningen följande.

Genom utvecklat samarbete bör arbetsinsatsen kunna organiseras bättre

än f. n. Därjämte kan inbördes rättvisa uppnås genom fördelning av

uppkomna kostnader för arbetsinsatsen mellan de renägare, som har

sina renar i den för årstiden förekommande driftsenheten. Behovet av

arbetskraft bör bedömas för hela driftsenheten och uppkomna kostnader

fördelas på de enskilda renägarna efter det antal renar envar har

i sin vård. Förhållandena i den svenska renskötseln torde emellertid vara

sådana, att en rättvis fördelning av arbetsbördan inte kan åstadkommas

utan stöd av lagstiftning.

Ytterligare en metod att nedbringa produktionskostnaderna är att

höja arbetsintensiteten. Betydande möjligheter torde härvidlag stå till

buds. Som exempel må nämnas, att tiden för förflyttningar och spilltiden

i övrigt torde kunna nedbringas avsevärt genom bättre planläggning och

ökat samarbete. Sådana arbetsmoment som kalvmärkningar och skiljningar

kan också förenklas genom ökat samarbete mellan renägarna.

Nya metoder bör utexperimenteras, vilka kräver mindre arbetsinsats ån

de nu använda.

Vid märkning av renar är vanligt, att renägarna befattar sig endast

med egna renar. Fn sådan förrättning kräver därför onödigt mycket arbetsfolk.

Ett utvecklat samarbete, innebärande att den för märkning samlade

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

renhjorden, behandlas oberoende av äganderätten till renarna, skulle

medge, att märkningen kunde genomföras under kortare tid och med

mindre personal än vid nu tillämpad ordning.

Av ålder har i renskötseln använts renvallar hundar för att underlätta

arbetet vid samling och drivning av renar. Ursprungligen torde

vallarhunden ha varit av lapphundsras. Med tiden har dock beståndet av

renvallarhundar kommit att uppblandas genom korsning med andra

hundraser. Den rena lapphundsrasen är numera mycket sällsynt. För

att förädla beståndet av renvallarhundar har Svenska kennelklubben under

en följd av år ägnat uppmärksamhet åt detta spörsmål och bedrivit

avel av sådana hundar. Avelsstammen utgjordes till en början av ett

fatal hundar, vilka påträffades vid en inventering av renvallarhundarna

i landet. Avelsarbetet, vilket bedrivs vid arméns hundskola i övergård,

Sollefteå, fortskrider enligt de uppgjorda planerna.

Utredningen framhåller, att behovet av arbetskraft minskar avsevärt.

om väl dresserade hundar finns att tillgå i renskötseln. För att förbättra

hundbestandet torde avelsverksamheten böra kompletteras med systematiskt

ordnad dressyr. Dressyrcentraler kan eventuellt inrättas i vissa

lappbyar.

Frågan om i vilken utsträckning ren stängsel kan uppföras för att

underlätta bevakningen av renarna är enligt utredningens mening främst

beroende av förhållandet mellan kostnader för stängsel samt vinst i form

av ökad produktion och minskat behov av mänsklig arbetskraft. Utredningen

anför vidare följande.

F. n. är proportionen mellan kostnader och vinst ofta mycket ogynnsam.

Ett bättre läge härvidlag bör kunna uppnås genom att konstruera

mindre kostnadskrävande stängsel och rationalisera renskötseln, så att

det ekonomiska utbytet ökar i förhållande till den behövliga arbetsinsatsen.

Det är möjligt, att stängselsystem framdeles i betydligt större utsträckning

än f. n. kommer att visa sig lönsamma.

Vid planläggning av stängsel bör produktionsmässiga vinster i första

hand eftersträvas. Gränsstängsel mellan lappbyarnas betesområden torde

numera ej sällan vara lönsamma företag i trakter, där omfattande rensammanblandningar

brukar förekomma. Behovet av skiljningar minskar

nämligen avsevärt, om renströvning mellan lappbyarna kan motverkas

medelst gränsstängsel. Understundom torde lämpligt förlagda stängsel

också möjliggöra ett livligare utnyttjande av tillgängliga betesområden.

I sådana fall kan uppförande av stängsel medföra betydande produktionsmässiga

vinster. Där skadegörelse genom ren eller andra olägenheter

följer av renströvning, torde uppsättande av skyddsstängsel verksamt kunna

motverka sådan strövning och förhindra uppkomsten av skada och förluster.

Utredningen framhåller, att registreringen av renskötselns

driftsekon omi.ska förhållanden måste utvecklas att omfatta

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

alla led i produktionen. Sålunda bör uppgifter samlas om produktionens

volym och värde, arbetsinsats, omkostnader, m. m. En fullständig driftsstatistik

öppnar möjligheter till en bedömning av lämpligheten av de olika

åtgärder, som vidtas i driftsbefrämjande syfte.

Uppläggande av driftstatistik bör, finner utredningen, i första omgången

kunna begränsas till ett fåtal lappbyar, som är representativa för var sin

typ. Framdeles bör emellertid personal utbildas i lappbyarna i sådan

utsträckning, att bokföring kan ske i alla lappbyar som ett naturligt led

i det dagliga arbetet i renskötseln.

Slakt- och försaljningsfrågor

Utredningen anför, att förhållandena på renslaktens område uppmärksammades

på 1930-talet i samband med att den ekonomiska föreningsrörelsen

växte fram bland jordbrukarna i Norrland. Någon samfälld

ansträngning att bringa en bättre ordning till stand pa renslaktens område

syntes det emellertid ej ha varit fråga om. Under det andra världskriget

avbröts verksamheten. Efter kriget aktualiserades frågan på nytt och

renslakten blev bl. a. föremål för särskild utredning av 1946 års köttbesiktningskommitté.

Senare har försöksverksamhet pa renslaktens område

bedrivits och viktiga erfarenheter har härvid vunnits i fråga om

möjligheterna att rationalisera slakten. Försöken har bl. a. omfattat pro\

med flyttbara slakterier.

Utredningen erinrar vidare om att renprodukterna framförs till marknaden

under några få månader och att produktionsområdet är omfattande.

Vinterslakten börjar i november och pågår till februari. Huvudparten av

slakten sker i december och januari. Den s. k. sarvslakten har emellertid

ökat i omfång under senare år tack vare fältslakteriverksamheten och den

bör enligt utredningen ytterligare kunna öka.

Till följd av säsongbundenheten och produktionsområdets stora utsträckning

synes det inte vara ekonomiskt fördelaktigt att basera förädlingsindustri

enbart på renkött. För lönsam drift vid sådan industri

krävs dels förhållandevis stor varumängd och dels en över hela året

någorlunda jämnt fördelad tillförsel. Kommunikationsledernas sträckning

tvärs över det avlånga produktionsområdet ger en anvisning om hur

insamlande transporter lämpligen bör ordnas. Naturligt förefaller sålunda,

att produkterna från olika uppland leds in till lämpliga centra i inlandet

eller kustbygden. Den förhållandevis ringa varuvolymen synes vidare

nödvändiggöra, att renköttet i förädlingsskedet sammankopplas med

andra, volymmässigt större varugrupper, exempelvis nötkreaturs- och

svinkött.

Den totala förbrukningen av renkött i glesbygderna, inklusive de renskötande

hushållens egen förbrukning, beräknas uppgå till en fjärdedel

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

av den 2 000 ton omfattande årsproduktionen, medan tätbebyggelserna i

norr och söder torde dela ungefär lika på återstående tre fjärdedelar. Av

det överskott, som går utanför produktionsområdet och dess omedelbara

närhet, torde Jämtlands och Västerbottens län svara för ca 500 ton och

Norrbottens län för återstoden.

I fråga om prissättningen på renkött framhåller utredningen,

att denna måste anpassas till det allmänna prisläget på köttmarknaden.

Den relativa prisnivån torde bero av renköttets kondition och kvalitet.

Genom åtgärder inom ramen för den bedrivna försöksverksamheten på

renslaktens område har det varit möjligt att i vissa fall uppnå en betydande

höjning av producentpriset. Denna förändring torde främst sammanhänga

med övergången till försäljning efter slaktad vikt och kvalitet

i stället för försäljning av levande djur utan vägning. Självfallet har den

bättre behandlingen av slaktproduktema, vilken möjliggjorts vid uppslaktning

i försöksslakterier, också avsevärt bidragit till den gynnsamma

prisutvecklingen.

Ytterligare höjning av producentprisnivån bör enligt utredningen kunna

påräknas med förbättrad kvalitet på köttet. Särskilt bör uppmärksammas

de möjligheter produktionen av ungdjur för slakt erbjuder.

Enligt vad företagna undersökningar visar, torde möjligheter föreligga

i flertalet lappbyar att dels föra slaktrenar till välbelägna slaktplatser,

dels tillskapa slaktdjurshjordar av sådan storlek, att slakterier kan

begagnas. Leveransen av slaktdjur måste därvid samordnas i

lappbyarna, varvid målet bör vara samlade och samtidiga leveranser, d. v. s.

alla renägare i en och samma grupp bör avyttra sina slaktrenar vid ett

och samma tillfälle till en enda huvudman för slakten. Med ett sådant

förfaringssätt uppnås bättre ekonomiskt underlag för anläggningar till

slaktens underlättande. Det är enligt utredningen också behövligt, att

mellan de olika rengrupperna samordna slakten i tiden. Tillgången på

yrkeskunnig slaktarpersonal och på besiktningsveterinärer är nämligen

ringa. Möjligheterna att åstadkomma stora slaktdjurshjordar begränsas

emellertid i viss mån av renskötselförloppet, varför vissa förenklingar

härvidlag synes erforderliga. Exempelvis bör kunna förekomma, att alla

slaktdjur från en större rengrupp (lappby eller storgrupp) sammanförs

till en enda slaktdjurshjord redan i samband med att renmassan uppdelas

på smärre vintergrupper. Ett sådant förfarande skulle medge, att

slaktdjurshjorden under flyttningen dirigerades även till en från det

vanliga flyttningsstråket relativt avlägsen slaktplats. En utveckling av

denna art skulle vidare öppna goda möjligheter att koncentrera renslakten

till fasta slaktplatser förlagda vid bilväg eller järnväg. Det ekonomiska

underlaget vid varje slaktplats skulle då begränsas endast av den

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

totala rentillgången inom slaktplatsens uppland och ej som nu av rentillgången

i varje enskild vintergrupp.

I fråga om införande av besiktnings- eller slakteritvång

för renkött anför utredningen huvudsakligen följande.

Innan det i princip beslutade besiktningstvånget kan tillämpas för renkött,

måste betingelserna för väl utförd renslakt vara för handen. För att

uppnå goda betingelser för själva slakten måste särskilda hjälpmedel

anskaffas på slaktplatserna. Behandlingen av renköttet blir ej tillfredsställande,

om ej särskilda renslakterier ordnas eller slakten överflyttas till

andra kontrollslakterier. De särskilda anordningarna för renslakt måste

vara godkända av veterinärstyrelsen för ändamålet. Renslakterier måste

på grund av den snäva ekonomiska ramen ofta göras förhållandevis enkla.

Erfarenheterna från försöksverksamheten vid renslakt ger vid handen,

att besiktningstvång eller slakteritvång snarast möjligt bör införas för

kött av ren. Verksamheten vid försöksslakterierna har äventyrats ekonomiskt

av att tillförseln av slaktdjur ofta har blivit alldeles för ringa, då

en stor del av de för slakt hopsamlade renarna blivit buskslaktade i närheten

av sådant slakteri.

Hela den för avsättning inom tätbebyggelser ämnade avsaluslakten

måste framdeles passera genom slakterier. Endast för glesbygdsbefolkningens

förbrukning torde efter besiktningstvångets införande icke besiktigad

vara kunna avsättas. Förhållandet innebär, att omkring tre fjärdedelar

av all renslakt måste överflyttas till godkända kontrollslakterier.

Utredningen finner, att eftersom renslakten endast pågår under en kort

tid av året och i flertalet anläggningar slakt sålunda sker blott ett fåtal

gånger årligen, är förutsättningarna för anläggande av särskilda

renslakterier mycket ogynnsamma sett från ekonomisk synpunkt.

Slakterierna skulle nämligen huvuddelen av året ej alls vara i bruk. Vidare

torde slaktdjursunderlaget oftast bli mycket svagt. Utredningen anför

i frågan vidare följande.

Produktionsområdets stora utsträckning medger f. n. ej någon särskilt

långt gående koncentration, emedan slaktrenarna, såvitt hittills vunna

erfarenheter utvisar, bör drivas i hjord till slaktplatserna där så är möjligt.

Bebyggelser, vattendrag och terrängens beskaffenhet utgör spärrar i sidled

och medger ej omfattande renförflyttningar på tvären i förhållande till

flyttningsstråken, som löper ungefär parallellt med vattenlederna. När

större koncentration eftersträvas, ökar samtidigt det avstånd, över vilket

slaktrenar måste förflyttas, vilket i sin tur medför kostnadsökningar i

form av ökad arbetsinsats in. in. Det totala antalet slakterier måste dock

nedbringas till det minsta erforderliga, emedan ett större antal sådana

självfallet innebär, att kostnaden per ren samtidigt blir högre. Slakterierna

måste förläggas vid väg eller järnväg, så att slaktproduktemas

borttransport kan ske utan kvalitetsförsämrande och kostnadskrävande

omlastningar. Slakteriernas placering måste också ske under hänsynstagande

till flyttningstider m. m. Ofta torde för övrigt renskötselförloppet

vara avgörande vid valet av plats för slakteri. Slakterierna måste med

andra ord placeras så, att slaktrenarna kan framföras dit, vilket bl. a.

innebär, att det fordras tillgång till bete efter renarnas flyttväg. Eu slakt
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

plats måste vidare väljas så, att renarna inom dess uppland kan hopsamlas

före slakttiden å trakten ovanför slaktplatsen, emedan en förflyttning

i motsatt riktning, alltså uppåt land, strider mot renens naturliga

benägenhet att söka sig nedåt land just vid den tid, då slakten normalt

äger rum. Slutligen måste slakten om möjligt ske i ett så pass tidigt

skede, att renarna ej hunnit förlora sitt goda hösthull. Mycket tidig slakt

ger dock överfett kött.

Vad beträffar slakteriernas tekniska utformning har

utredningen i huvudsak uttalat sig sålunda.

Avgörande för slakteriernas tekniska utformning är de arbetsmoment, som

där skall utföras. Beträffande slakterier i allmänhet kan sägas, att där —

förutom slakt — som regel i särskilda lokaler utförs beredning till färdiga

konsumtionsvaror, såsom styckning, charkuterivarutillverkning och konservering.

Då det måste betecknas som verklighetsfrämmande att överflytta

all renslakt och hela uppslaktningsarbetet till redan befintliga fasta

slakterier och förädlingsfabriker, synes man beträffande renen på vissa

håll behöva fullgöra en del av arbetsmomenten ute på fältet. Det ekonomiska

underlaget för fältanläggningar lär ofta bli mycket svagt och dessa

måste av den anledningen ges ganska enkelt utförande. På grund härav

bör endast de arbetsmoment ske vid fältanläggningen, vilka med hänsyn

till slaktprodukternas hållbarhet från kvalitetssynpunkt måste vidtas

omedelbart efter djurets avlivande. Sålunda kan uppslaktning och avsvalning

utföras i fältanläggningar men därutöver helst intet. För den lokala

marknaden kan även styckning av mindre partier åtminstone i förstone

te sig erforderlig. Fältanläggningarna kan emellertid endast undantagsvis

utby8Sas för sådana arbetsmoment. Målet bör därför vara att transportera

slaktprodukterna till beredningsanläggning omedelbart efter avsvalningen.

Även personalfrågan torde nödvändiggöra ett dylikt förfarande. All avsaluslakt,

som ej är avsedd för glesbygderna, borde sålunda passera genom

slakteri- och beredningsanläggningar, innan produkten avyttras till konsumenten.

Emellertid kan fältanläggningar av stationär typ knappast anskaffas

i alla lappbyar. Bl. a. är flera skogslappbyar så små, att ekonomiskt underlag

saknas för sådana anläggningar. I dessa mindre lappbyar bör man

kunna använda lätt monterade slaktställningar tillsammans med en

rullande svalhall på bil. Under den kalla årstiden kan dock uppslaktningen

överflyttas till permanenta slakterier i kustbygden medelst transport av

urtagna (passade) renar hängande på bil. Denna metod har prövats och

uppges av veterinär expertis säkert användbar även över ganska stora

transportavstånd.

Utredningen har beräknat behovet av ytterligare slakterier och transportanordningar.

För Norrbottens län skulle erfordras en stationär anläggning

förlagd till Karesuando, två flyttbara anläggningar och sex för

slakt utrustade transportbilar, för Västerbottens län tre flyttbara anläggningar

och tre bilar samt för Jämtlands län två å tre bilar.

Enär renslakten delvis måste förläggas till fältanläggningar som drivs

blott en kort tid av året utgör frågan om slaktpersonal ett

svårlöst problem. För att för framtiden största möjliga slaktunderlag skall

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

31

uppnås föreslår utredningen, att renskötselområdet indelas i regioner med

var sin slaktpatrull i beredskap under pågående säsong. Räknas med

slaktenheter om 200 djur per dag under 45 effektiva slaktdagar, skulle

varje patrull i gynnsamt fall per säsong kunna avverka inemot 9 000

slaktdjur. Då slakten för avsalu till tätbebyggelser uppgår till tre fjärdedelar

av den totala renslakten, kan en patrull svara för en region omfattande

ett totalt renunderlag av omkring 60 000 djur. Renskötseln i Sverige

skulle sålunda erbjuda underlag för högst fyra regioner.

Slaktpatrull bör enligt utredningens förslag ledas av en förman, tillika

organisatör för slakten. I patrullen bör vidare ingå ett par hantlangare,

som jämväl biträder besiktningsveterinären, samt fyra till sex slaktlag

om två man.

Utredningen har beräknat behovet av slaktpatruller till fem stycken,

varav en för Jämtlands län, en för Västerbottens län, en för södra delen

av Norrbottens län och slutligen en dubbelpatrull för norra delen av

Norrbottens län. Inom de områden, där renunderlaget är för svagt för

egentliga fältslakterier, kan slaktpatrullernas verksamhet bli av mindre

omfattning, emedan slakten bör överflyttas till fasta slakterier medelst

biltransport av urtagna kroppar.

Kostnaderna för slakt, veterinärbesiktning och

övriga arbeten på slaktplatsen i samband med slaktens

utförande har vid slaktförsöken uppgått till 20 å 25 öre per

kg, d. v. s. 8—10 kr. per djur. Då den avsaluslakt, som framdeles måste

undergå besiktning av veterinär, torde komma att omfatta ca 1 500 ton,

skulle den samlade slaktkostnaden sålunda bli 300 000—375 000 kr.

Vad slutligen beträffar förädlingen av renprodukterna

erinrar utredningen om att renköttet är en liten vara på köttmarknaden.

Detta förhållande ävensom den korta säsong, varunder renköttet framförs

till marknaden, samt varans utspridning över ett stort produktionsområde

torde medföra, att lönsam drift av särskilda förädlingsfabriker för renkött

ej kan åstadkommas. Alla möjligheter som står till buds att i förädlingsskedet

sammanföra renköttet med andra produkter bör därför utnyttjas. Beredningen

torde på detta sätt kunna ordnas tillfredsställande. I den mån kötthandeln

i större omfattning övergår till djupfrysta sortiment, torde också

ökade möjligheter föreligga att sälja djupfryst renkött.

Vad gäller behandlingen av renhudarna efter slakt föreslår utredningen

att såsom konserveringsmetod prövas den för nötkreaturhudar vanliga

saltningen.

Organisationsfrågor

Utredningen framhåller, att förutsättningar måste skapas inom renskötseln

för ett framåtskridande någorlunda i takt med utvecklingen på andra om
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

råden av näringslivet. Härför erfordras bl. a. att renskötseln organiseras på

sådant sätt, att funktionsdugliga driftsenheter av lämplig storlek erhålls.

En inre utveckling i form av rationalisering måste ske. Vid sökandet efter

lämpliga medel för att främja den önskade utvecklingen har utredningen

uppmärksammat frågan om lappbyns organisation. För att öka aktiviteten

i lappbyn finner utredningen erforderligt att denna moderniseras och effektiviseras.

I enlighet härmed bör vidare den individuella förmågan bland

lappbymedlemmarna utvecklas genom yrkesutbildning och lämplig rådgivning.

Det torde enligt utredningens mening också vara nödvändigt att

bygga upp en särskild riksomfattande organisation för att ombesörja utvecklingsbefrämjande

åtgärder. En sådan erfordras jämväl för viss medverkan

i produktionen och vid produkternas marknadsförande.

Utredningen anser att som bas för rationaliseringsåtgärder måste ligga

auktoritativa informationer om driftsekonomiska förhållanden, lämpliga

avelsmetoder m. m. F. n. finns endast knapphändiga informationer tillgängliga

om produktionens väsen såsom om utvunnen produktmängd,

framställningskostnader och produktionens inre organisation. Ytterligare

informationer om sådana förhållanden måste därför införskaffas genom

särskilda undersökningar samt forsknings- och försöksverksamhet.

Utredningen framlägger i fortsättningen vissa förslag rörande

ändringar i den nuvarande lappbyorganisationen

och anför i samband därmed i huvudsak följande.

Av vad i betänkandet anförts om renskötselns nuvarande tillstånd inom

landet framgår att renskötseln befinner sig i en allvarlig krissituation, som

inte kan bedömas vara av tillfällig natur. Om en bestående förbättring skall

kunna vinnas utan omfattande statlig subventionering, torde det vara nödvändigt

att ge de renskötande lapparna möjlighet till en djupgående självsanering

av näringen, innefattande bl. a. reformering av driftsformerna. Med

hänsyn särskilt till att denna näring av ålder utövats av självägande men

mer eller mindre intimt samverkande renskötare ligger det därvid närmast

till hands att med bibehållande av den privata äganderätten till renarna försöka

åstadkomma ett effektivare samarbete i renskötseln och vid avsättningen

av dess produkter. För detta ändamål krävs en organisationsform, ägnad

att ge renägarna möjlighet att under eget ansvar utveckla sin näring. Detta

i sin tur förutsätter befogenhet för framsynta företagare att vid behov fatta

och genomföra beslut i gemensamma frågor även mot en eventuell minoritets

önskan.

Ett sätt att åstadkomma tidsenliga arbetsformer för renskötseln utan

uppgivande av den privata äganderätten till renarna vore att låta näringen

utövas genom ekonomiska föreningar av producentkooperativ typ. Härvid

skulle de samarbetande renägarna erhålla samma frihet som övriga näringsidkare

att bedriva sin verksamhet utan myndighets övervakning.

En ekonomisk förening av vanlig typ är emellertid en invecklad organisationsform,

som är föga lämpad för renskötselns speciella förhållanden.

Bl. a. till följd av att renägarna lång tid av året vistas avlägset från bebyggda

orter har de svårt att på ett tillfredsställande sätt handha en

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

33

vanlig ekonomisk förening. Då de enskilda renägarnas rättsliga skydd

hittills i stor omfattning grundats på övervakning av myndigheterna,

torde det vara lämpligt att bereda de enskilda lappbymedlemmarna ett

liknande skydd. Härigenom torde kunna undvikas, att enskilda renägares

ekonomi äventyras genom åtgärder från andra lappbymedlemmars eller

från styrelsens sida. Vidare bör eventuella motsättningar mellan medlemmarna

inbördes kunna utjämnas utan långvariga och kostnadskrävande

rättegångar, om den enskilde renägaren har möjlighet att vända sig till

administrativ myndighet. Även det förhållandet att en organisation av

nyssnämnd art på sätt och vis skulle utgöra en tvångssammanslutning,

emedan utträde från en sådan skulle innebära, att vederbörande sattes

ur stånd att fortsätta sin näring, bör beaktas i sammanhanget. De fördelar,

som följer av samverkan av det slag som förekommer inom vanliga ekonomiska

föreningar, torde kunna uppnås genom tillskapande av en enklare,

särskilt för renskötselförhållandena anpassad organisationsform.

En omorganisation av renskötseln, innebärande att denna föreskrivs

skola bedrivas genom sammanslutningar av den typ som avses i lagen

om ekonomiska föreningar, bör därför enligt utredningens mening icke

f. n. ske.

En mindre genomgripande — och därför under en övergångstid lämpligare

-— åtgärd synes vara att bibehålla de nuvarande lappbyarna men

utrusta dem med vidgade befogenheter i gemensamma frågor såväl gentemot

myndigheterna som i förhållande till sina egna medlemmar och till

tredje man. Detta kan ske genom att göra lappbyarna till självständiga

juridiska personer, där bestämmanderätten utövas av medlemmarna

själva. Rättssubjektivitet för lappbyarna torde f. ö. vara önskvärd även

ur den synpunkten, att de renskötande lapparna därigenom skulle erhålla

möjlighet att med större tyngd än nu företräda renskötselns intressen

i förhållande till utomstående, t. ex. ett vattenregleringsföretag. — Lappbyns

organ böra vara desamma som i en ekonomisk förening eller sålunda

stämma, styrelse och revisorer. Till förhindrande av maktmissbruk och

till skydd mot oöverlagt handlande av medlemmarna eller deras representanter

bör dock utrymmet för omprövning av de av lappbyns organ

fattade besluten vara väsentligt vidare än som är fallet i en ekonomisk

förening. Med hänsyn såväl till att ifrågavarande avgörande ofta måste

träffas efter utpräglat skönsmässiga grunder som till angelägenheten av

att prövningen kan ske snabbt och med minsta möjliga kostnad för parterna

synes densamma böra anförtros administrativ myndighet i stället

för domstol. Länsstyrelsen, som av ålder är tillsynsmyndighet för renskötseln

och därför är väl förtrogen med hithörande frågor, utgör då den

naturliga klagoinstansen. För tillvaratagande av tredje mans rätt bör ändring

i eu lappbys beslut kunna utverkas även av utomstående, lämpligen

genom talan av lappfogden, vilken därigenom skulle få huvudsakligen

kontrollerande och rådgivande i stället för, såsom f. n. i stor utsträckning

är fallet, beslutande uppgifter.

Genomförandet av den av utredningen skisserade omläggningen av

lappbyorganisationen förutsätter vissa ändringar i renbeteslagen samt

föranleder en mindre jämkning i nomadundervisningsstadgan av den

17 juni 1938. Därjämte har utredningen ansett lämpligt att i en särskild

författning — lag om lappbys förvaltning — intas huvuddelen av de 3

3 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 68

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 är 1962

bestämmelser som erfordras för att reglera lappbyns ställning som juridisk

person samt medlemmarnas interna förhållanden. Författningsförslag i

enlighet härmed har framlagts i betänkandet.

Utredningen framlägger vidare förslag om bildande av ett

organ över lappbyarna, benämnt lappbyarnas förbund.

Som motiv för förslaget anför utredningen bl. a. följande.

Renskötseln beslår av ett antal småföretag, som inbördes i ekonomiskt

avseende är särskilda enheter. Ansvaret för produktionens ordnande och

produkternas avsättning åvilar de enskilda renägarna. Det finns ingen

särskild organisation, som kan biträda renägarna t. ex. vid ordnande av

renprodukternas marknadsförande. De enskilda renägarnas möjligheter att

överblicka marknadsläget och den långsiktiga utvecklingen är mycket

begränsade. Bl. a. på grund härav har någon planläggning på längre sikt

knappast kunnat komma i fråga. I jämförelse med andra näringsgrenar

är renskötseln därför illa rustad för att lösa de anpassningsproblem, som

följer av den hastigt pågående samhällsomdaningen. För att komma till

rätta med hithörande problem bör renskötseln få ett särskilt organ för

framtidsplaneringen med uppgift att bl. a. bevaka och analysera skeendet

och planlägga lämpliga åtgärder för att rationalisera driften och utveckla

produktionen m. in. Endast härigenom torde det vara möjligt att bevara

och utveckla försörjningsunderlaget. Ett sådant ledande organ skulle också

kunna biträda den statliga förvaltningen vid planläggningen av stödåtgärder

för renskötseln och av annan verksamhet, ägnad att upphjälpa

den renskötande befolkningens levnadsförhållanden.

Hur ett sådant planerande organ systematiskt bör inpassas i förvaltningen,

är ett spörsmål, som tarvar särskilda överväganden. Eventuellt

kan det statliga lappväsendet vidareutvecklas till ett allsidigt planerande

organ för renskötseln. Ett annat alternativ erbjuds i den halvstatliga

organisationsform, som hushållningssällskapen för jordbruket representerar.

De speciella förhållandena i renskötseln talar emellertid för elt

tredje alternativ. Det finns nämligen behov av en gemensam renägarorganisation

över lappbyarna för att ordna produkternas marknadsförande.

Men en sådan organisation kan inte bäras upp endast av den verksamhet,

som avser renslakt m. m., emedan slaktsäsongen är mycket kort, blott

tre å fyra månader, och en utspridning av densamma inte är möjlig i den

omfattning, att därav skulle följa någon avgörande fördel. Enda sättet att

ge organisationen nödigt underlag torde vara att utöka dess verksamhet

med andra arbetsuppgifter. Genom att sammanföra all verksamhet, som

avser att främja renskötseln och dess utveckling, torde underlaget för en

överorganisation för lappbyarna, förslagsvis benämnd »Lappbyarnas förbund»,

säkerställas.

Bland det föreslagna förbundets arbetsuppgifter

nämner utredningen i första hand den långsiktiga produktionsplanläggningen,

till vilken hänförs utarbetande av rationaliseringsplaner för renskötseln

och aktivt arbete för att genomföra rationaliseringsåtgärder ute på

fältet, planläggande av investeringar i anläggningar för driftens underlättande

samt insamlande av uppgifter för driftsstatistik för att möjliggöra lönsamhetskontroll

och analys av utvecklingen. Medverkan vid forsknings- och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

35

försöksverksamhet i syfte att utveckla drifts- och avelsmetoder anges såsom

en annan betydelsefull uppgift.

För att ordna marknadsförcindet av renskötselns produkter krävs en

engångsinsats vid verksamhetens påbörjande men även en kortare tids

engagemang årligen. Erforderliga renslakterier bör enligt utredningen

kunna anskaffas och skötas av förbundet, i den mån lappbyarna inte

själva kan svara härför. Vidare bör det ankomma på förbundet att samordna

slakten och att främja produkternas avsättning. Organisationen torde

också enligt utredningen böra svara för den direkta kontakten med lappbyar

och enskilda renägare vid ordnande av tillförseln av slaktdjur ävensom

för slaktens utförande och köpens avslutande samt för produkternas

transport till beredningsanläggning, lagerplats o. d.

Den byggnadsverksamhet, som lappväsendet bedriver för renskötselns

räkning, finner utredningen med fördel kunna i betydande omfattning

överlåtas åt förbundet.

Förbundet bör vidare kunna anförtros uppgiften att bevaka renskötselns

intressen i allmänna sammanhang och att fungera som företrädare för

renskötseln i landet. Slutligen föreslår utredningen, att förbundet ges i uppdrag

att organisera erforderlig utbildning av bl. a. funktionärer i lappbyarna

och arbetsledare i renskötseln. Medverkan vid folkbildnings- och annan

upplysningsverksamhet, som ordnas för den renskötande befolkningen,

anser utredningen också vara en angelägen uppgift för lappbyarnas förbund.

Vid valet av organisationsform för för bundet har utredningen

funnit formen ekonomisk förening vara den lämpligaste. Anslutningen

till förbundet bör ske lappbyvis och för att stimulera lappbyarna till

att ansluta sig bör lappby, vilken inträder som medlem, beredas viss fördel

härav. Staten torde som villkor för driftsbidrag böra föreskriva viss minsta

anslutning, förslagsvis 80 procent av samtliga landets lappbyar.

I fråga om avgifter till förbundet samt dettas interna

organisation har utredningen föreslagit följande.

För medlemskap bör lappby erlägga viss avgift, nämligen dels en insats

vid inträdet och dels en årlig medlemsavgift. Insatsen synes böra vara

relativt låg. Årsavgiften bör bestämmas så, att den i första hand täcker

uppkommande kostnader för förbundets årsstämma, styrelsens sammanträden

och liknande ändamål. Såväl insatsen som årsavgiften torde böra

differentieras och anpassas efter lappbyarnas storlek. Insatsen kan förslagsvis

sättas till 25 kr. för varje påbörjat 1 000-tal renar enligt den för

inträdesåret gällande renlängden. Om renantalet senare ändras, bör lappbyn

vara skyldig att öka insatsen i proportion till det förändrade renantalet

eller ock återfå överskjutande insatsbelopp. Årsavgiften bör anknytas

till renantalet i gällande renlängd. Med de inkomster och utgifter

för förbundet varmed utredningen har räknat erfordras eu årsavgift om

ca 10 öre per ren.

I den mån förbundet kommer att handha renslakt, bör alla kostnader

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

för sådan verksamhet täckas av slaktavgifter. Anskaffningar och anläggningar

bör amorteras och underhållas genom att en del av inkomsterna

av slaktavgifter avsätts härtill.

Förbundets organ blir stämma, styrelse och revisorer. Varje lappby,

som är medlem, bör företrädas av ombud, som utsetts av lappbyns styrelse.

Ombudens rösträtt bör anknytas till antalet insatser.

Förbundets styrelse synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter, av

vilka fyra jämte lika många personliga suppleanter väljes av förbundsstämman.

Vid val av styrelseledamöter bör tillses, att två ledamöter väljes

från Norrbottens län, en från Västerbottens län och en från Jämtlands län.

Återstående ledamot jämte suppleant bör förordnas av Konungen och

vara självskriven ordförande. Styrelsen har att förvalta förbundets angelägenheter

i enlighet med stadgandena i lagen om ekonomiska föreningar.

Styrelsen skall sålunda organisera förbundets verksamhet, anställa erforderlig

personal och svara för verksamhetens behöriga gång.

Revisorer bör finnas två jämte lika många personliga suppleanter. Av

revisorerna bör en vara auktoriserad.

Vid beräknandet av förbundets behov av fast anställd

personal har utredningen utgått från en viss arbetsfördelning mellan

lappväsendet och förbundet. Lappväsendet skulle härvid handha uppgifter

hänförliga till kronomarkernas förvaltning, tillsynen över allmän ordning

i renskötseln samt diverse utredningar, som av kostnadsskäl eller av annan

grund inte lämpligen kan anförtros annan myndighet. Förbundet däremot

borde svara för all verksamhet som avser produktion och marknadsförande.

Med utgångspunkt från den yttre verksamhet, som berör åtgärder för

främjande av renprodukternas marknadsförande, har behovet av fältpersonal

av utredningen uppskattats till minst fyra eller fem instruktörer, stationerade

inom skilda regionala områden. Instruktörerna förutsätts skola tjänstgöra

som slaktledare och organisatörer samt som arbetsledare vid stängselbyggen

m. m. Under mellanperioder, som inte upptas av den säsongbetonade

slakt- och byggnadsverksamheten, bör instruktörerna bedriva instruktionsverksamhet.

För den yttre verksamheten torde vidare erfordras två

konsulenter, varav den ene med inriktning på avel och produktion och den

andre på slakt och försäljning.

Den centrala ledningen av förbundet och ansvaret för samordningen och

inriktningen av dess verksamhet föreslås ankomma på förbundsstyrelsen.

Emellertid avses styrelsen anförtro de löpande göromålen åt en heltidsanställd

direktör, vilken närmast under styrelsen har att svara för förbundets

verksamhet.

Utredningen utgår från att den föreslagna nya organisationen skall

träda i full funktion först efter ett visst övergångsskede, under vilket

lappbyfunktionärer skall utbildas för sina olika uppgifter. Ledningen

av nämnda utbildningsverksamhet samt informationen över huvud bör

anförtros en organisationsnämnd, bestående av fem av Kungl. Maj:t förordnade

ledamöter. Nämnden, som förutsätts skola bedriva sin verksamhet

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

i kontakt med Svenska samemas riksförbund, Sällskapet Same-ätnams bildningsutskott,

samemas folkbildningsutskott, samernas folkhögskola och

lappväsendet, bör även ta erforderliga initiativ för bildande av lappbyarnas

förbund samt på lämpligt sätt medverka vid tillkomsten av de

nya lappbyorganisationerna.

Kostnadsfrågor m. m.

Enligt utredningens mening bör de åtgärder till stöd för rennäringen

som föreslås, i princip finansieras på liknande sätt som inom andra näringsgrenar,

vilka företer motsvarande ekonomiska struktur. En sådan ordning

skulle jämlikt utredningen innebära, att staten påtar sig kostnaderna för

produktionsfrämjande verksamhet av allmän art och att näringsidkarna

själva eller genom sina organisationer står för alla kostnader, som hör till

slakten och produkternas marknadsförande.

Årskostnaderna för lappbyarnas förbund har av utredningen beräknats

till ca 333 000 kr. då förbundet trätt i full verksamhet. Beträffande finansieringen

av förbundets verksamhet anförs i utredningsbetänkandet i huvudsak

följande.

Förbundets verksamhet beräknas endast delvis finansierad genom medlemsavgifter.

Framför allt i begynnelseskedet är driftsbidrag från staten

(lappfonden) avgörande för verksamhetens bedrivande. Då förbundets

arbete till ungefär en tredjedel skall avse slakt och handel, bör motsvarande

andel av kostnaderna finansieras genom inkomster från slakt- och

försäljningsverksamhet. Kostnaderna för sammanträden (förbundsstämma

m. m.), styrelseledamöters — utom ordförandens — och revisorers arvoden

o. d. torde böra täckas av årsavgifter. Under uppbyggnadstiden är

det motiverat med ett extra bidrag från det allmänna, emedan omfattande

informations- och utbildningsverksamhet måste bedrivas under några

år efter verksamhetens igångsättande.

Utredningen föreslår att statsbidrag skall utgå under första verksamhetsåret

med 250 000 kr. och under andra året med 225 000 kr. Fr. o. in. det

tredje verksamhetsåret förutsätts bidrag med 200 000 kr. per år vara till

fyllest.

Kostnaderna för anskaffande av nya anläggningar och anordningar

för renslakt har av utredningen beräknats komma att uppgå till minst

350 000 kr. För iordningställande av uppställningsplatser och slaktplatser

torde dessutom böra beräknas minst 250 000 kr. De sammanlagda kostnaderna

blir sålunda ungefär 600 000 kr.

Som huvudman för anläggningarna föreslår utredningen lappbyarnas

förbund. De lappväsendet tillhöriga försöksanläggningarna föreslås skola

överlåtas på förbundet och de till Kiruna stad hörande anläggningarna inlösas.

I fråga om vissa befintliga försöksanläggningar, för vilka driftsunderlaget

ej synes vara säkerställt, kan driftsbidrag från staten mahända

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

inte undvaras. För att de angivna investeringarna skall kunna finansieras

lånevägen finner utredningen angeläget att statlig kreditgaranti intill ett

belopp av 600 000 kr. ställs till förfogande.

Viss ytterligare kreditgaranti finner utredningen erforderlig, nämligen för

att möjliggöra för lappbyarnas förbund att upplåna erforderligt förlagskapital.

Enligt utredningen skall förbundet vara huvudman för renslakt och

renhandel med frihet dock för förbundet att enligt avtal i varje enskilt fall

överlata det praktiska utförandet eller del därav till jordbrukarnas lokala

slakteriföretag och andra storföretag i köttbranschen. Den totalt omsatta

varumängden kan beräknas uppgå till ca 1 500 ton, motsvarande ett värde

\id nuvarande prisnivå av ca 6 milj. kr. Slaktsäsongen varar omkring fyra

manader, men försäljningssäsongen måste stundom vara betydligt längre.

Dröjsmål med likvider på i genomsnitt halvannan månad skulle innebära

behov av förlagskapital avseende ett belopp av ca 2 milj. kr. För att staten

å sin sida skall erhålla nödig säkerhet för den ifrågavarande kreditgarantin

anser utredningen att som villkor för statlig borgen bör gälla, att renägarna

förbinder sig att avyttra sina renprodukter under medverkan av lappbyarnas

förbund samt att anslutningen till förbundet har den omfattningen, att förbundet

får kontrollen över minst 80 procent av omsättningen.

Utredningen föreslår vissa åtgärder för prisutjämning. I princip anses

lappbyarnas förbund böra tillämpa enhetliga områdespriser, men i vissa

fall bör viss prisreducering ske för att driva fram rationalisering. Vidare

bör ogynnsamt belägna lappbyar kunna åtnjuta subventionering vad gäller

transportkostnaderna. Subventionerna föreslås utgå i den formen, att

förbundet utexperimenterar och anskaffar lämpliga emballage samt lastoch

transportredskap. För ändamålet skulle under uppbyggnadsperioden

erfordras ett engångsanslag av 25 000 kr.

För att bekosta den förut berörda organisationsnämndens verksamhet

erfordras enligt utredningens beräkningar ett engångsanslag av 100 000 kr.

Utredningen, som i enlighet med utredningsdirektiven utgått från att

kostnaderna för de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna inte bör

belasta statsbudgeten, föreslår att samtliga de utgifter som förutsätts falla

på det allmänna skall bestridas med medel ur statens lappfond. Anslagsbehovet

för åren 1961—1965 har utredningen antagit komma att uppgå till

nedanstående belopp.

År

1961

1963

Ändamål m. m.

Organisationsnämnden (tidigast 1/7)

Lappbyarnas förbund (första verksamhetsåret)

Särskilt anslag

Lappbyarnas förbund (andra verksamhetsåret)

Lappbyarnas förbund (tredje och följande

verksamhetsåren) årligen

100 000

250 000

25 000 275 000

225 000

Belopp kr.

1964

1965

200 000

Summa 800 000

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Slutligen föreslår utredningen att organisationsnämnden samt sedermera

lappbyarnas förbund ges befogenhet att medverka vid anslagsplaneringen

beträffande statens lappfond i syfte att om möjligt minska fondens utgifter

för mindre angelägna ändamål.

VI. Yttranden över renutredningens förslag

Renutredningens allmänna uttalanden rörande behovet av att lönsamheten

inom rennäringen förbättras har flertalet remissinstanser

funnit anledning att särskilt understryka. Svenska samernas

riksförbund ävensom Sällskapet Same-ätnam framhåller därvid, att den fortsatta

tillgången på fullgoda renbeten är av grundläggande betydelse för lönsamheten.

Kammarkollegiet har anfört, att den allmänna bild utredningen gett av

renskötselns lönsamhet blivit tämligen mörk. Ämbetsverket anser det ej heller

kunna bestridas att många av renskötarna har påfallande låga inkomster och

att den enskildes utbyte av sin arbetsinsats i många fall är litet. Å andra sidan

kan man enligt kollegiet peka på en rad moment eller faktorer inom dagens

renskötsel, som inrymmer möjligheter till avsevärda förbättringar. I första

hand synes man härvid böra — och möjligen i högre grad än utredningen

gjort _ uppmärksamma att skillnaderna i fråga om effektivitet och lönsamhet

f. n. tydligtvis är stora mellan olika lappbyar. Även om dessa skillnader

delvis kan bottna i olikartade geografiska betingelser torde detta icke alltid

vara fallet. Kollegiet åsyftar här bl. a. den gynnsamma utvecklingen inom

skogslappbyarna i Pite lappmark.

Vad utredningen anfört beträffande produktionsfrågorna har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan. Av de remissyttranden,

i vilka speciella synpunkter i ämnet framförts, torde böra återges

följande.

Över jägmästaren i Faluns distrikt framhåller, att utslagsgivande för ren

köttproduktionen är vinterbetenas möjligheter att föda nettorenstammen.

F. n. är renantalet för högt, vilket medför olägenheter för rationell drift. Om

renköttproduktionen skall kunna hållas hög, bör all slakt ske senast under

senhösten och i huvudsak omfatta årskalvar och ungdjur, varigenom sommarbetenas

stora avkastningsförutsättningar effektivt kan tillvaratas och

vinterbetena skonas.

Länsveterinären i Jämtlands län finner vissa omständigheter tyda på att

priset på renkalvkött kan bli lägre än på kött av äldre djur, eftersom det är

svårt alt finna avsättning för renkött med en slaktvikt understigande 30 kg.

Lantbruksstgrelsen betonar möjligheterna att förbättra det ekonomiska

utbytet vid renproduktionens försäljning genom att bättre tillvarata och

bereda skinnen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 är 1962

Registreringen av renskötselns driftsekonomiska förhållanden finner skolöverstyrelsen

vara en fundamental faktor i reformeringsarbetet inom renskötselnäringen.

Av största vikt är därför enligt överstyrelsen att utbildningsverksamhet

rörande driftsekonomi m. m. snarast kommer till stånd.

Järnvägsstyrelsen anser för sin del, att såsom allmän norm för uppsättande

av renstangsel genom statens järnvägars försorg bör gälla, att större

kostnader inte nedläggs på åtgärderna än som ungefär motsvarar den besparing,

som genom dem kan beräknas åstadkommas vad gäller skadeersättningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker behovet av renstängsel som

avgränsar betesområde från såväl angränsande lappbys marker som marker

tillhöriga den bofasta befolkningen.

Ej heller utredningens synpunkter rörande vikten av att

landena beträffande ren slakten förbättras

några invändningar från remissinstansernas sida.

förhål
föranleder
-

Veterinärstyrelsen anför i sammanhanget, att renkött för export under alla

förhållanden bör vara behandlat på kontrollslakteri. Vidare bör slakteritvång

galla for ren dels inom de områden, där slakten kan utföras å kontrollslakteri,

såsom i Jämtlands län, Kiruna C och Gällivare kommun, dels inom de

samhallen, där slakteritvång för bl. a. nötkreatur redan finns. Länsveterinären

i Norrbottens lan föreslår, att slakteritvång för ren skall gälla all slakt

for avsalu, eftersom det torde vara föga välbetänkt att befolkningen i glesbygderna,

vilken konsumerar en åttondel av hela renköttproduktionen, får inköpa

och förtära mindre väl behandlat kött. Liknande synpunkter framförs

av Norrbottens läns hälsovårds förbund.

Statens jordbruksnämnd uttalar, att en förutsättning för att den av utredningen

föreslagna kvalitetsklassificeringen av renkött under statlig kontroll

skall kunna åstadkommas är att renarna uppslaktas vid godtagbara slakterier.

Vissa remissorgan framför erinringar mot utredningens förslag beträffande

organisationen för slakt och försäljning samt dess beräkningar

i fråga om behovet av ytterligare renslakterier

och transportanordningar. Sålunda finner lantbruksstyrelsen,

att det är synnerligen viktigt för rennäringen att tillgodogöra sig slakteriorganisationernas

erfarenheter och stora resurser på slakteriområdet.

Länsveterinären i Västerbottens län anser, med hänsyn till att årsproduktionen

av renkött endast utgör en minimal del av landets samlade köttproduktion,

det vara verklighetsfrämmande att bygga upp eu fristående organisation

för renslakten och därmed sammanhängande problem. Svenska samernas

riksförbund understryker i detta sammanhang vikten av att undersökningar

blir utförda rörande kostnaderna för renprodukternas marknadsförande.

Under erinran om möjligheterna att med bil transportera levande renar till

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

41

kontrollslakterierna föreslår veterinärstyrelsen, att ett antal för renslakt avsedda

kontrollslakterier anläggs i Norrbottens län och Härjedalen. I övrigt

finner ämbetsverket, att utredningens förslag beträffande ytterligare renslakterier

och transportanordningar för renkött först senare bör tas under övervägande.

Sveriges slakteriförbund framhåller, att erfarenheterna är goda vad gäller

transport av avlivade renar till kontrollslakteri för uppslaktning.

Utredningens förslag om ändrad organisation för lappbyarna

och om bildande av lappbyarnas förbund avstyrkes

bl. a. av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och lantbruksnämnden i

Västerbottens län samt av flertalet lappbyar inom detta län. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har endast avstyrkt förslaget rörande lappbyarnas förbund.

Kammarkollegiet anför beträffande lappbyarnas ställning följande.

Utredningen bär ansett nödvändigt för vinnande av ökad aktivitet inom

lappbyarna att lappbyorganisationen moderniseras och effektiviseras. Vid

övervägande av olika reformvägar har utredningen utgått från antagandet

att lappby icke är juridisk person. Häri bottnande missförhållanden anser

utredningen kunna undanröjas antingen genom att renskötseln får utövas

genom ekonomiska föreningar av producentkooperativ typ eller genom att

lappbyn ombildas till en juridisk person, som är särskilt anpassad för renskötselns

förhållanden och som har en enklare organisation än den ekonomiska

föreningen. Utredningen förordar den senare utvägen. I detta sammanhang

anmärker utredningen att »rättssubjektivitet för lappbyarna torde f. ö.

vara önskvärd även ur den synpunkten, att de renskötande lapparna därigenom

skulle erhålla möjlighet att med större tyngd än nu företräda renskötselns

intressen i förhållande till utomstående, t. ex. ett vattenregleringsföretag».

Sedan utredningen avslutade sina överväganden har frågan om lappbyns

nuvarande juridiska status kommit i nytt läge genom Högsta domstolens

beslut den 3 juni 1961 i mål om ersättning för intrång i renskötsel till följd

av reglering av sjön Malmesjaure i Arvidsjaurs socken. Genom sagda beslut

har fastslagits att lappby — i motsats mot vad utredningen antagit — är

juridisk person. Sannolikt såsom följd av detta avgörande har, enligt vad

kammarkollegiet erfarit, under senare tid framkommit ökat intresse inom

lappbyarna för att genom utseende av fullmäktige, som avses i 11 § 1. h)

renbeteslagen, ordna styrelse för lappbyn.

Av det sagda framgår att utredningens övervägande av olika alternativ

i fråga om lappbyarnas framtida ställning icke kommit att omfatta prövning

av möjligheterna att utan väsentlig förändring av renskötselns rättsliga

reglering åstadkomma erforderlig ökning av effektiviteten och lönsamheten

inom denna näring. Utom nyssnämnda domstolsprejudikat föreligger

enligt kollegiets mening ytterligare två omständigheter, som gör det tveksamt

om utredningens förslag nu bör läggas till grund för lagstiftningsåtgärder.

Den ena är det av utredningen icke närmare analyserade förhållandet,

att renskötseln har inom vissa lappbyar, såsom de ovannämnda

skogslappbyarna i Pite lappmark, kunnat inom ramen av gällande lagstiftning

utveckla sig mycket väl. Det andra skälet är att utredningens lagförslag

— ehuru de avser skadestånds- och associationsrätt och i det senare

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

hänseendet inrymmer något så relativt ovanligt som konstruerandet av en

ny typ av juridisk person — flerstädes är så knapphändigt motiverade, att

man ej sällan blir tveksam om innebörden eller syftet med viss föreslagen

regel.

Enligt kollegiets mening bör i det läge som uppstått genom domen i

Malmesjaure-målet vid fortsatta överväganden av behovet av ny lagstiftning

följande tre alternativ ställas mot varandra.

1. Renskötseln bedrivs genom hittillsvarande lappbyorganisation; byordningarna

moderniseras eventuellt till understrykande av att ordningsman

och fullmäktige bör utgöra styrelse för lappbyn. Som exempel på stadganden

i byordningarna, vilka synes föga tidsenliga, kan nämnas bestämmelsen

att lappby icke äger för något ändamål anslå högre belopp än 750

kr. utan att härtill inhämta länsstyrelsens medgivande.

2. Lika med föregående alternativ med tillägget att renägarna, i den

mån de finner önskvärt och renbeteslagen eller svensk-norska renbeteskonventionen

ej lägger hinder, utnyttja lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar. Även vid detta alternativ kan behov framkomma att ändra byordningarna.

3. Helt ny lagstiftning av den typ renutredningen föreslagit.

Angående förslaget om ett lappbyarnas förbund uttalar kammarkollegiet

sig sålunda.

Kammarkollegiet har funnit att utredningens förslag om bildande av en

riksorganisation för lappbyarna med företrädesvis merkantila uppgifter -—■

lappbyarnas förbund — mottagits med åtskillig skepsis. Förslaget är enligt

kollegiets egen mening intressant och man synes kunna antaga att detsamma

liksom den diskussion det utlöst kommer att stimulera samarbete och

föreningssträvanden inom renskötseln och renprodukternas marknadsförande.

Kollegiet delar dock deras mening, som anser att anledning ej finns

för statsmakterna att pressa fram bildandet av en dylik organisation. Det

ökade statliga stöd åt renskötseln, varom statsmakterna kan antas komma

att besluta på grundval av de olika föreliggande sakkunnigutredningarna,

behöver uppenbarligen ej tillföras de renskötande lapparna genom en så pass

kostnadskrävande organisation som den utredningen föreslagit. Och för förmedlandet

till lapparna av renforskningens rön liksom för annan rådgivningsverksamhet

synes tills vidare böra utnyttjas statliga organ, vilka redan

är förtrogna med renskötselns problem, och befintliga organisationer av

lappar.

Några av de remissinstanser som i huvudsak ställt sig positiva till utredningens

ifrågavarande förslag har emellertid uttalat avvikande mening i vissa

delfrågor. Sålunda anser lantbruksstyrelsen, att förslaget att det skall uppdras

åt lappbyarna att omhänderha försäljning av slaktdjur in. m. innefattar

ett starkt ingrepp i de enskilda renägarnas rätt. Det bör därför i första

hand övervägas om inte en tillräcklig fasthet i saluföringen kan ernås genom

införande av besiktningstvång eller slakteritvång för kött av ren. Det är enligt

styrelsen angeläget, att försäljningen såvitt möjligt organiseras in i befintliga

slakteriföreningar eller eventuellt andra storföretag i köttbranschen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Likartade synpunkter framförs av veterinärstyrelsen samt lantbruksnämnden

i Norrbottens lån.

Kiruna stad finner, att skäl föreligger för en översyn av lappbyindelningen

i syfte att skapa bärkraftiga enheter för renskötseln och renprodukternas rationella

tillvaratagande.

Här ej särskilt nämnda remissinstanser har ej invänt mot utredningens

förslag.

Svenska samernas riksförbund anför för sin del följande.

Betänkandet är ägnat att väcka både glädje och tillfredsställelse. Om dess

grundsyn får bli ledande för den kommande utvecklingen inom renskötselnäringen

och dess utövare, får de renskötande samerna en mera myndig ställning

än vad som varit fallet hittills. Systemet med en långt gående statstjänstemannakontroll

av enskilda näringsidkare har varit en viktig, bidragande

orsak till att renskötarna förblivit passiva när det gällt att utveckla

tidsenliga drifts- och organisationsformer för näringen. Men vi är också

medvetna om att en stark konservatism hos näringsidkarna själva, ett envist

fasthållande vid gamla otidsenliga och olönsamma eller föga lönsamma

drifts- och arbetsformer är den andra stora komponenten i det orsakskomplex,

som utgör grunden till de nuvarande ohållbara förhållandena inom

renskötseln.

Renutredningen bildar en gränslinje. Samerna skall själva i långt högre

grad än tidigare bestämma och besluta om sin näring. Lappbyn skall bli

juridisk person med egna beslutande organ. Härigenom får lappbyn som

helhet möjlighet att själv ansvara inför samhället i stort, men den får också

en långt större möjlighet att göra sin röst hörd i detta samma samhälle och

inför dess myndigheter.

Utredarna har gjort ett gott arbete. Vi vill sammanfattningsvis uttala, att

vi i princip instämmer i de förslag som utredningen framlägger. De punkter

där vi har avvikande mening gäller arten och graden av myndigheternas

kontroll över lappbyarna, och i viss mån konstruktionen och räckvidden

av de reglerande författningarna och stadgarna samt ikraftträdande av

desamma.

Förslaget att lappbyarnas förbund bl. a. skall ordna och handha upplysningsverksamhet

och yrkesutbildning har föranlett

vissa uttalanden av remissorganen. Skolöverstyrelsen håller sålunda före, att

erforderliga utbildningskurser bör utformas av överstyrelsen för yrkesutbildning

i samråd med skolöverstyrelsen samt samordnas med den kursverksamhet

som bedrivs enligt nomadskolstadgan. Lantbruksstyrelsen anger

såsom lämpligt, att viss kursverksamhet anförtros åt hushållningssällskapen.

Vidare föreslår Norrbottens bildningsförbund, att kontakter i undervisningsarbetet

las med bl. a. det reguljära bildningsarbetet.

1 kostnadsfrågan, beträffande vilken endast ett fåtal remissinstanser

utlåtit sig, uttalar statskontoret, att de av utredningen föreslagna åtgärderna

är av den angelägenhetsgrad, att medel för kostnaderna, vilka bör

bestridas av lappfonden, bör ges företrädesrätt vid övervägande av anslags
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

tilldelning ur fonden. Länsstyrelsen i Jämtlands län ävensom domänstyrelsen

finner med hänsyn till lappfondens svaga ställning erforderligt, att anslagstilldelningen

vad gäller de av utredningen angivna önskemålen sker över

riksstaten.

Andra spörsmål, som berörts under remissbehandlingen är sådana som

avser renbeteslagen. Kammarkollegiet anför beträffande utredningens

förslag till ändringar i renbeteslagen bl. a. följande.

Utredningen synes ha eftersträvat att åstadkomma en tämligen genomgripande

förändring av lappbyarnas rättsliga struktur med minsta möjliga

ändringar i huvudförfattningen på delta lagstiftningsområde, 1928 års renbeteslag.

Kammarkollegiet finner denna strävan naturlig. Visserligen är renbeteslagen

ur lagskrivningstekniska synpunkter föga tillfredsställande. Dess

huvudsakliga innehåll — en långtgående reglering av de renskötande lapparnas

rättigheter och skyldigheter i förhållande till ägarna av den mark,

varå renskötseln bedrivs — är dock sådant, att vid en mera allmän översyn

av lagen åtskilliga spörsmål skulle kunna befinnas vara kontroversiella.

Flertalet av utredningens förslag till ändringar i renbeteslagen är konsekvenser

av förslaget till lag om lappbys förvaltning.

På en väsentlig punkt har utredningen emellertid föreslagit ändring i regleringen

av de renskötande lapparnas och markägarnas inbördes förhållanden,

nämligen i fråga om fördelningen olika lappar emellan av ersättningsskyldighet

för skada genom renar och beträffande sättet för utkrävande av

ersättningsansvar. För utredningens förslag i dessa hänseenden synes, om

förslagen ses ur allmänna skadeståndsrättsliga synpunkter, kunna åberopas

vägande skäl. Emellertid anser kollegiet, att det hade varit önskvärt att ha

haft tillgång till, såsom grundval för bedömandet av angelägenheten av lagändring,

närmare uppgifter om skadefrekvens och om det sannolika förhållandet

mellan inträffande skador och olika förekommande driftsformer inom

renskötseln.

Svenska samernas riksförbund framför önskemålet att 31 § renbeteslagen

skall ändras på det sättet, att lappby får möjlighet att till god man för skadereglering

välja jämväl renskötande lapp. Detta önskemål biträds av kammarkollegiet.

VII. Renforskningsutredningens förslag

Renforskningsutredningen framhåller, att en på lämpligt sätt upplagd renforskning

och en jämsides med forskningen bedriven försöksverksamhet

i hög grad torde kunna bidra till att utveckla renskötseln och förbättra

dess lönsamhet och produktivitet. Försöksverksamheten bör därvid ses dels

som ett hjälpmedel för själva renforskningen och dels som ett medel att

överföra och klarlägga dess resultat för tillämpning inom den praktiska

renskötseln under alla de olikartade förhållanden varunder denna arbetar.

Av skilda orsaker är det enligt utredningen särskilt angeläget, att renforskningen

i första hand ägnar sig åt sådana arbetsuppgifter, vilkas lösande kan

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

förväntas lämna resultat inom förhållandevis kort tid. Bland sådana uppgifter

nämner utredningen avelsforskningen, betesfrågorna samt renens sjukdomar

och parasiter.

I fråga om avelsforskningen framhåller utredningen, att lönsamheten inom

rennäringen i väsentlig grad kan förbättras genom avelsmässigt sett lämpliga

åtgärder. Som exempel härpa anförs urvalets och avelsmetodemas stora

betydelse för att utveckla produktionsegenskaperna hos djuren samt vikten

av en optimal ålders- och könsfördelning inom renhjordarna.

I sin motivering för forskning rörande betesfrågorna erinrar utredningen

om att de redan utförda och pågående samt planerade reglerings- och kraftverksföretagen

inom renskötselområdet tagit och tar stora arealer renbetesmark

i anspråk. Den samlade inverkan på renskötseln, som blivit och blir

följden av vattenkraftsexploateringen, har naturligen medfört och kommer

att medföra betydande olägenheter för de renskötande lapparna. Dessas

flyttningsvägar går i regel utefter älvdalarna, i vilka det är lätt att driva

fram renhjordarna och där betet ofta är rikligt längs stränderna. Trängseln

i renarnas betesmarker är f. n. stor. Möjligheter att totalt öka renantalet förekommer

inte längre. Då älvdalarna förändras, flyttningsvägarna sätts under

vatten och betesmarkerna försvinner är det fara värt, att rennäringen i stället

måste inskränkas. Jämväl vattenkraftsexploatörema bör ha stort intresse av

att hithörande spörsmål löses på ett för renskötseln godtagbart sätt.

Beträffande renens sjukdomar och parasiter uttalar utredningen, att dessa

ännu i stor utsträckning är ofullständigt kända. En förbättrad kännedom

om sjukdomarnas natur och orsaker ökar självfallet möjligheterna att förhindra

utbrott och spridning av sjukdomarna. Genom fortsatt forskning på

området torde åtskilligt vara att vinna som höjer lönsamheten inom renskötseln.

I övrigt hänvisar utredningen till de i det föregående (s. 13 och 14) redovisade

forskningsprogram, vilka utarbetats för lappväsendets renforskning

och för verksamheten i Serri. De däri upptagna arbetsuppgifterna har

jämlikt utredningen hittills kunnat angripas endast i begränsad omfattning.

Vid behandlingen av frågan om renforskningens framtida

organisation uttalar utredningen, att det av manga skäl är önskvärt,

att arbetet vid lappväsendets renforskning och Serri-verksamheten samordnas.

Ett visst samarbete har visserligen inletts mellan de två försöksstationerna,

men inte blott forskningsmässiga utan även ekonomiska skäl talar

för en direkt sammanslagning av de båda företagen.

Utredningen föreslår att lappväsendets renforskning och Serri-verksamheten

sammanförs under en gemensam ledning genom inrättande av ett särskilt

statligt organ för renforskningen, benämnt statens renforskning. Organet

bör, anser utredningen, ansvara för och organisera forskningen på ren
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungt. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

skötselns område. Ledningen av organet förordas skola anförtros en särskild

nämnd, nämnden för statens renforskning. Denna nämnd skall upprätthålla

god kontakt med lantbrukshögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt,

vetermärhögskolan och andra vetenskapliga institiutioner på närliggande områden.

Nämnden bör söka intressera forskare och forskargrupper för forskning

inom skilda områden av renskötseln. Detta bör ske såväl genom att

nämnden för att lösa speciella och aktuella arbetsuppgifter direkt anlitar

härför lämpliga forskare som genom att nämnden allmänt på olika sätt stimulerar

forskare att ägna sig åt renforskningen. Nämnden avses jämväl

verka för att för forskningsverksamheten erforderliga medel ställs till förfogande.

Den skall också upprätthålla goda förbindelser med motsvarande

organ i andra länder där försöks- och forskningsverksamhet på renskötselns

område redan utövas.

Det synes utredningen vidare angeläget, att de byggnader, övriga anläggningar

och inventarier, som redan disponeras av lappväsendets renforskning

och Serri-verksamheten eller som sedermera kan komma att uppföras inom

resp. områden, står under gemensam förvaltning. Även detta anges vara en

uppgift för den ifrågasatta nämnden.

Beträffande frågan om nämndens sammansättning anför utredningen

följande.

För arbetets behöriga gång bör nämnden bestå av så få ledamöter som

mojhgt. Utredningen anser därför, att ordförande och fyra ledamöter jämte

ersättare äi till fyllest. Nämnden bör utses av Kungl. Maj:t. Eftersom i första

hand de renskötande lapparna har intresse av en forsknings- och försöksverksamhet

på renskötselns område, bör en ledamot av nämnden företräda

lapparna. Det synes utredningen lämpligt, att företrädaren för lapparna utses

efter förslag av Svenska samernas riksförbund. Jämväl lappväsendet berörs

av ifrågavarande verksamhet. Därför bör en representant för detta ingå i

nämnden. En av anledningarna till att renskötseln f. n. kämpar med stora

svårigheter är att stora renbetesarealer tagits och tas i anspråk i samband

med exploateringen av vattenkraften inom renskötselområdet. Inom

detta område är det i huvudsak vattenfallsstyrelsen, som utbygger vattenkraften.

På grund härav och då vattenfallsstyrelsen redan anslagit medel

för försöks- och forskningsverksamhet rörande renskötseln och även i fortsättningen

bör bidra till denna verksamhet, bör en ledamot av nämnden

företräda vattenfallsstyrelsen. Denne bör förordnas efter förslag av vattenfallsstyrelsen.

Med hänsyn till renforskningens nära anknytning till forskningen

på jordbrukets område bör en representant för detta forskningsfält

ingå i nämnden. Denne bör samtidigt i nämndens verksamhet företräda det

allmänna forskningsintresset. — För varje ledamot bör i enahanda ordning

utses en suppleant.

Utredningen förordar att nämnden tillsätts för en tid av tre år.

Utredningen föreslår vidare att till det statliga organet för ren forskningen

knyts eu försöksledare med goda vetenskapliga kvalifikationer. Med hänsyn

till att det är särskilt angeläget, att forskningen i första hand vinner resultat

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

beträffande avels- och betesfrågorna bör försöksledaren företrädesvis vara

väl insatt i båda eller något av dessa ämnen. Han bör vidare ha förmåga

att kunna åvägabringa ett gott och förtroendefullt samarbete såväl med de

renskötande lapparna som med institutioner och sakkunniga, som anlitas av

nämnden eller på andra områden arbetar med likartade och för renskötseln

betydelsefulla uppgifter. Till försöksledarens arbetsuppgifter avses höra att

handha de administrativa uppgifter, som är förenade med organets och

nämndens verksamhet, samt att vara sekreterare och föredragande i nämnden.

Härjämte föreslår utredningen att statens renforsknings kansli skall bestå

— förutom av försöksledaren — av en i renskötselfrågor och administration

erfaren person jämte ett kontorsbiträde. Kansliet finner utredningen

böra förläggas till Luleå. Den ekonomiska förvaltningen kan då ombesörjas

av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Utredningen framlägger härutöver förslag om att den vid statens veterinärmedicinska

anstalt f. n. inrättade arvodestjänsten som konsulent för renskötseln

ombildas till en extra ordinarie tjänst som renkonsulent i Ae 26.

Till renkonsulentens arbetsuppgifter bör bl. a. höra att tjänstgöra som föredragande

i veterinärmedicinska frågor inför nämnden för statens renforskning.

Kostnaderna för den föreslagna verksamheten vid

statens renforskning har utredningen för det valda budgetåret

1961/62 beräknat i huvudsak enligt följande.

Nämnden för statens renforskning

Arvode till ordföranden ........

Övriga ersättningar.............

Kr.

1 200

6 000

Statens renforskning

Försöksledare Be 1 ..........................................

Reseersättningar till försöksledaren............................

Kanslitjänsteman (kostnaderna bör bestridas av vattenfallsstyrelsen)

Kontorsbiträde (kostnaderna halveras med lappväsendet) ........

Expenser ...................................................

Summa

44 376

6 000

6 044

5 000

68 620

I anslutning härtill föreslår utredningen att för att täcka de till förenämnda

utgiftsändamål hänförliga kostnaderna å riksstaten uppförs ett särskilt

anslag benämnt Statens renforskning. Kostnaderna för renkonsulenten förutsätts

emellertid skola bestridas med medel som ställs direkt till förfogande

för statens veterinärmedicinska anstalt. Kostnaderna för försöks- och

forskningsverksamheten i övrigt har av utredningen uppskattats till ca

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds proposition nr 68 år 1962

200 000 kr. per år under den närmaste femårsperioden. Enligt utredningen

bör det bli en uppgift för nämnden för statens renforskning att utverka för

forsknings- och försöksverksamheten erforderliga anslag från vattenfallsstyrelsen,

skilda forskningsråd, fonder och stiftelser samt från sådana medel,

som genom beslut av Kungl. Maj:t avsatts i samband med att tillstånd lämnats

till kraftverks- och regleringsföretag. Dessutom bör nämnden göra framställningar

hos berörda kommuner och landsting om anslag. Såvitt utredningen

kunnat bedöma torde utsikterna vara förhållandevis goda för att

nämnden skall kunna erhålla för forskningen erforderliga medel.

En förutsättning för att en forskningsverksamhet å renskötselns område

skall leda till åsyftat resultat finner utredningen vara att verksamheten får

arbeta med en renhjord, som så litet som möjligt avviker från de hjordar,

varmed renskötsel i allmänhet bedrivs. Utredningen, som inte anser det

vara realistiskt att tänka sig att en viss lappby skall ställa sin renhjord till

forskningens tjänst, anser därför erforderligt, att genom ändring av 1 §

renbeteslagen rätten att bedriva renskötsel utsträcks till att omfatta det

eller de organ, som — efter bemyndigande av Kungl. Maj:t — kommer

att arbeta med forskning å renskötselns område. Såvitt utredningen kunnat

finna är de samlade fördelar, som kan bli resultatet av en sådan

forskningsverksamhet, så betydande att de mer än väl uppväger de nackdelar,

som under en övergångstid kan åsamkas de renskötande lapparna

genom att renbetesland tas i anspråk. Därest likväl forskningsverksamheten

kommer att medföra väsentlig skada för den reguljära renskötseln,

förutsätter utredningen, att berörda renägare ersätts härför.

VIII. Yttranden över renforskningsutredningens förslag

Renforskningsutredningens uttalanden angående betydelsen av

intensifierad forskning på renskötselns område har

mötts med instämmanden från remissinstansernas sida. Kammarkollegiet

har i sitt yttrande understrukit, att man vid bedömningen på lång sikt av utgifter

för renforskning har att utgå från att utrymmet för förbättring av

renskötselns avkastning genom forskning är helt outnyttjat. I fråga om renforskningens

omfattning framhåller bl. a. överjägmästaren i Umeå distrikt,

att renforskningen även bör omfatta förhållandena mellan skogsskötseln

och renskötseln.

De av utredningen framlagda förslagen i fråga om renforskningens

framtida organisation har i princip godtagits av kammarkollegiet,

domänstgrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök, jordbrukets forskningsråd, styrelsen för veterinärhögskolan,

statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i Jämtlands

och Norrbottens län, Kiruna stad, Gällivare kommun, Svenska samer
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

nas riksförbund samt Sällskapet Same-ätnam. Utredningens förslag om att

kansliet för statens renforskning skall vara förlagt till Luleå har emellertid

avstyrkts av flera av de nyssnämnda remissorganen. Vissa av dem har i stället

för Luleå föreslagit Röbäcksdalen såsom lämplig placeringsort. Kammarkollegiet

anser vidare, att Serri-verksamheten i oförändrad ordning bör fullföljas

av vattenfallsstyrelsen.

Organisationsförslagen har avstyrkts av statskontoret, statens organisationsnämnd,

lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen samt länsstyrelsen och

skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen anser, att

renforskningsverksamheten bör handhas av lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan

och statens veterinärmedicinska anstalt. För detta ändamål vill

styrelsen inrätta en tjänst i Ae 23 vid vardera av lantbrukshögskolan och

statens veterinärmedicinska anstalt. Länsstyrelsen i Västerbottens län ävensom

skogsvårdsstyrelsen i samma län föreslår, att en samordning av renforskningen

sker med jordbruksforskningen under lantbrukshögskolans ledning

och att renforskningens huvudstation förläggs till Röbäcksdalen. Förslaget

om inrättande av en fast renkonsulentbefattning vid statens veterinärmedicinska

anstalt tillstyrks däremot av remissorganen i fråga.

Statskontoret anför likaledes, att den veterinära forskningsverksamheten

bör bedrivas på oförändrat sätt inom statens veterinärmedicinska anstalt.

Forsknings- och försöksverksamheten på avels- och betesområdena däremot

bör enligt ämbetsverket utformas i huvudsaklig överensstämmelse med renutredningens

förslag, d. v. s. ingå såsom ett led i lappbyarnas förbunds verksamhet.

Frågan om renforskningens organisation bör över huvud taget anstå

tills vidare. Liknande synpunkter framförs av statens organisationsnämnd,

som emellertid tillstyrker att nämnden för statens renforskning tillkommer

såsom ett allmänt sammanhållande organ för forsknings- och försöksverksamheten

på renskötselns område. I nämnden bör dock ingå en representant

för lappbyarnas förbund.

Även andra remissinstanser har uttalat sig beträffande nämndens för statens

renforskning sammansättning. Flertalet veterinära och skogliga instanser

har därvid förordat, att nämnden även skall innefatta representanter

för den veterinärmedicinska forskningen resp. för skogsforskningen. Vidare

har Svenska samernas riksförbund och Sällskapet Same-ätnam anfört,

att vattenfallsstyrelsen inte bör ha någon ordinarie representant i nämnden.

Statens veterinärmedicinska anstalt föreslår, att ett statligt forskningsråd

inrättas på renskötselns område och att i delta skall ingå representanter för

forskningen på jordbrukets, veterinärmedicinens och skogsskötselns områden

samt för lapparna och lappväsendet.

De av utredningen redovisade beräkningarna rörande kostnaderna

för ren for sk ningen har inte föranlett några erinringar från remissinstansernas

sida. Däremot har några av dem anlagt särskilda synpunkter 4

4 Bihang till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 66

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

på frågan om sättet för kostnadernas bestridande. Sålunda uttalar kammarkollegiet,

att renforskningen är lika motiverad som den övriga statliga husdjursforskningen

i landet. Med hänsyn härtill bör finansieringen av verksamheten

inte delvis ske över vattenfallsstyrelsen. I stället bör — för att

forskningen skall få erforderlig stadga och kunna bedrivas tillräckligt långsiktigt

— ett visst grundläggande forskningsanslag upptas på riksstaten.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån samt Svenska samernas riksförbund och

Sällskapet Same-ätnam ger uttryck åt åsikten att medelsbehovet för renforskningen

i sin helhet bör tillgodoses med medel från riksstatsanslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig hysa tvivel angående

möjligheterna för renforskningen att erhålla bidrag från landsting och kommuner.

Statens veterinärmedicinska anstalt och Sällskapet Same-ätnam antar

för sin del att renforskningen kan påräkna inte oväsentligt stöd från

de fonder som bildats av vissa av statens vinstmedel från LKAB.

Riksrevisionsverket framför som sin mening, att frågan huruvida kostnaderna

för lappväsendet, renforskningen och därmed sammanhängande ämnesområden

bör bestridas av statens lappfond eller av anslagsmedel från

riksstaten bör prövas i ett sammanhang.

Utredningens förslag om utsträckning av rätten att bedriva

renskötsel till att omfatta det eller de organ som

kommer att arbeta med renforskning har föranlett särskilda

uttalanden av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund och Sällskapet

Same-ätnam. Kammarkollegiet och länsstyrelserna tillstyrker i princip

utredningens förslag till ändring av 1 § renbeteslagen. Den förstnämnda

myndigheten uttalar därvid, att det synes föga naturligt att en med allmänna

medel bedriven verksamhet, med vilken avses att främja lapparnas renskötsel,

skall hindras eller försvåras av bestämmelser som tillkommit för att utgöra

skydd just för den lapska renskötseln.

Svenska samernas riksförbund och Sällskapet Same-ätnam avstyrker däremot

förslaget i fråga, och samma negativa inställning till förslaget har intagits

av lappbyrepresentanterna vid i länsstyrelsernas yttranden redovisade

sammanträden med lappbyar. Riksförbundet har för sin del anfört huvudsakligen

följande.

Mycket starka betänkligheter har från renskötarhåll framförts mot förslaget

om ett tillägg i 1 § renbeteslagen om rätt för vetenskaplig institution

eller organisation att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande bedriva renskötsel.

En sådan författningsändring ter sig därför såsom mycket farlig. Däremot

har förbundet ingenting emot en ändring av 15 §, som handlar om skötesrenar.

Sistnämnda ändring skulle innebära, att en vetenskaplig institution eller

organisation kan äga renar, under den förutsättningen att de lämnas i

vård hos lapp, som har renskötselrätt enligt 1 § renbeteslagen. Beträffande

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

antalet renar bör ej gälla samma rigorösa bestämmelser som för övriga skötesrenägare.

...

Kungl. Maj:ts bemyndigande i berörda avseende bör dock ske endast tor

ett begränsat renantal, för begränsad tid och begränsat område samt efter att

de berörda samerna ävensom Svenska samernas riksförbund fatt tillfälle att

inkomma med yttranden. Tillstånd till skötesrenar tillhöriga vetenskaplig

institution eller organisation, som bedriver renforskning och försöksverksamhet

kring renskötseln, bör kunna medges även i Västerbottens och Jämtlands

län.

Förbundet är övertygat om att en sådan ordning skulle lamna tull garanti

för en fritt driven forsknings- och försöksverksamhet kring renen.

IX. 1960 års lappfondsutrednings förslag jämte remissyttranden

Utredningen

Vissa undersökningar rörande vilka inkomstförhallanden för lappfonden,

som är att förvänta under de närmaste budgetåren har företagits av lappfondsutredningen.

Därvid har framkommit, att arrende- och ränteinkomsterna

torde komma att belöpa sig till sammanlagt ca 600 000 kr. och att diverseinkomsterna

kan väntas stiga högst avsevärt. Beträffande sistnämnda

inkomster, vilka huvudsakligen utgörs av skadeersättningar, har utredningen

anfört följande.

För att söka bedöma storleksordningen på de kommande ersättningarna

för skada på renbete och fiske i samband med vattenregleringar har utredningen

infordrat uppgifter över vattenregleringar, som kan tillföra lappfonden

inkomster av nyssnämnda slag under tiden fram till den 1 juli 1963.

För dessa regleringar beräknas 31 500 ha renbetesland behöva tas i anspråk

(suorvaregleringen ej inräknad). Därest man räknar med ersättning

enligt 100 kr. per ha och 50 procent förhöjning, skulle ersättningen uppgå

till 4 725 000 kr. Det är dock givet att eventuella ersättningar för ifrågavarande

regleringar ej med säkerhet inbetalas före nämnda tidpunkt. Tiden

för domstolsförfarandet spelar härvidlag naturligen en mycket stor roll.

Med utgångspunkt i den verkställda inkomstprognosen föreslår utredningen,

att även under de närmast följande budgetåren en viss försiktighet iakttas

vid anvisandet av medel från .statens lappfond och att ramen för medelsanvisningen

begränsas till att omfatta ett belopp av ungefär 550 000 kr.

Eventuellt återstående behov bör kunna fyllas genom anvisning av medel,

som avsatts genom beslut enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. Därvid bör dock

endast sådana utgiftsändamål ifrågakomma som avser nyinvesteringar i

objekt, som bedöms kunna bli räntabla, t. ex. åtgärder för rationalisering

av renslakten och forskning på renskötselns område. Vid dylika anvisningar

bör såväl lokalt bundna medel som allmänna medel kunna tas i anspråk.

Enligt utredningens mening synes vidare övervägande skäl tala för att

utgifterna för jakt- och fiskebevakning och för förstärkt tillsyn av renskötseln

skall belasta riksstaten liksom fallet är beträffande avlöningar åt lapp
-

4* Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 68

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

väsendets tillsynsmän. En dylik anordning skulle medföra en minskning av

utgifterna för lappfonden med ca 30 000 kr. inom den presumerade utgiftsramen.

Lappfondsutredningen räknar med att ett ökat medelsbehov för lappväsendet

kan komma att uppstå under de närmast följande budgetåren. Bl. a.

skulle ett genomförande av renutredningens förslag medföra ett anspråk på

sammanlagt 800 000 kr. under en femårsperiod. I sammanhanget har utredningen

anfört följande.

Av ersättningar som utgått på grundval av bestämmelserna i 4 kap. 13 §

vattenlagen föreligger en behållning på omkring 1,2 milj. kr. Utredningen

har förut uttalat som sin åsikt att till alldeles övervägande delen lappfondens

inkomster — diverseinkomsterna ej medräknade — och regleringsavgifter

bör kunna täcka utgifterna inom nuvarande utgiftsram. Mot denna bakgrund

synes ej orealistiskt anta, att de särskilda ersättningarna enligt 4 kap. 13 §

vattenlagen och lappfondens diverseinkomster skall kunna finansiera de merkostnader,

som föranleds av renutredningens förslag. Utredningen förutsätter

härvid, att de lokalt anvisade medlen inom berörda socknar och lappbyar

används till ifrågavarande ändamål.

För att bereda utrymme för eventuella ytterligare, kanske angelägna anspråk

bör enligt utredningens mening samtliga utgifter ses i ett sammanhang

och en noggrann angelägenhetsgradering mellan utgiftsändamålen ske. Under

sådana förhållanden kan vissa utgiftsslag utmönstras till förmån för

mera räntabla ändamal. Utredningen ifrågasätter i detta sammanhang, om

inte exempelvis utgifterna för underhåll av äldre anläggningar ytterligare

borde kunna nedbringas i takt med att rennäringen görs mera räntabel och

därigenom själv bättre blir i stånd att bära dessa underhållskostnader. Enligt

utredningens mening bör en sådan åtgärd igångsättas snarast.

Avgifter enligt 4 kap. 13 § vattenlagen vilka är avsedda att användas för

främjande av rennäringen redovisas vid sidan av lappfonden över särskilda

titlar medan övriga inkomster och utgifter redovisas över fonden. Utredningen

förklarar sig inte vilja ifrågasätta lämpligheten av att vissa lokala intressen

särskilt tillmötesgås vid disponerandet av de medel, varom här är fråga.

Tvärtom synes det utredningen kunna vara väl motiverat att socknar och

byar, som bedöms särskilt hårt komma att drabbas av utbyggnader, på

detta sätt får en slags prioritetsställning. Utredningen delar emellertid inte

uppfattningen att dylik prioritering bör ske i förening med redovisning av

medlen vid sidan av lappfonden. Enligt utredningens mening bör därför,

liksom nu sker med ersättningar för skador på renbete och fiske, ifrågavarande

medel tillföras statens lappfond. Erforderlig hänsyn till berättigade

krav från viss lappby bör framdeles kunna tillgodoses vid anvisningar från

fonden. En dylik enhetlig redovisning medför större klarhet och minskar

det administrativa arbetet. Utredningen ifrågasätter emellertid, om inte di
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

verseposten i lappfondens redovisade inkomster framdeles bör uppdelas på

tre skilda poster, benämnda Ersättningar för skador på renbete och fiske,

Ersättningar jämlikt särskilda beslut av Kungl. Maj:t samt Diverse.

Yttrandena

De överväganden och förslag som lappfondsutredningen framfört godtas

i huvudsak av samtliga remissinstanser.

Utredningens uttalanden i fråga om de utgiftsbehov, som regelmässigt

täcks helt eller delvis med medel ur statens lappfond, har närmast berörts av

bl. a. kammarkollegiet. Kollegiet finner för sin del utredningens förslag, att

samtliga kostnader för jakt- och fiskebevakning och för förstärkt tillsyn

över renskötseln skall överföras på statsbudgeten, inte lämpligen kunna prövas

utan att samtidigt den för renskötselns stödjande tillämpade specialdestinationen

av inkomster övervägs. Vidare betonar kollegiet vikten av att

försiktighet iakttas när det gäller att pressa ned underhållskostnaderna för

äldre anläggningar till förmån för nyinvesteringar.

Domänstyrelsen finner utredningens beräkningar av lappfondens inkomster

något för försiktiga och pekar bl. a. på möjligheterna att genom

exempelvis upplåtelser för sportstugebyggnader erhålla betydligt ökade arrendeinkomster.

I överensstämmelse med utredningens förslag att kostnaderna

för jakt- och fiskebevakning samt för förstärkt tillsyn av renskötseln skall

avlastas lappfonden anser Nedre Norrbygdens vattendomstol motiverat, att

fonden tillförs ett belopp svarande mot den sammanlagda medelsanvisning

från fonden som hittills skett för ifrågavarande ändamål. Vidare bör en ökning

av lappfondens inkomster åstadkommas genom att lapparna nu bereds

gottgörelse för markförluster i samband med Kiruna samhälles och riksgränsbanans

tillkomst samt genom exploateringen av malmfyndighetema. Gottgörelsen

föreslås utgå i den formen, att lappfonden av statsmedel tillförs ett

belopp, som i gällande penningvärde motsvarar de angivna förlusterna jämte

skälig ersättning för dröjsmålet med betalningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anger såsom en möjlighet att öka lappfondens

inkomster, att till fonden överförs arrendeavgiftsmedel, som hänför

sig till gruvområdena i Kiruna. Därjämte anser länsstyrelsen, att förutsättningarna

för att till lappfonden överföra vissa avgifter enligt gruvlagen snarast

bör utredas.

Mellanbygdens vattendomstol anför i sitt yttrande, att vad gäller domstolens

område synes förutsättningar knappast föreligga för att lappfonden

under de närmaste åren skall komma att tillföras ökade inkomster. Likartad

prognos har länsstyrelsen i Västerbottens län ställt för sitt läns vidkommande.

Utredningens förslag att belopp, som enligt 4 kap. 13 § vattenlagen skall

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

utges till främjande av rennäringen, skall tillföras statens lappfond även om

i vederbörande beslut föreskrivits att medlen skall användas inom viss del

av renskötselområdet har föranlett kammarkollegiet och riksrevisionsverket

att ifrågasätta om förslaget har några praktiska fördelar. Länsstyrelsen

i Västerbottens län föreslår, att ifrågakommande belopp skall utbetalas till

vederbörande länsstyrelse för insättning på särskild bankräkning för varje

lappby eller regleringsföretag.

X. Länsstyrelsernas i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 beträffande lappväsendet

Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar. För innevarande budgetår har under

förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 561 000 kr. Såsom

inledningsvis berörts har anslaget i årets statsverksproposition (bil. Itp. 146)

upptagits med ett beräknat belopp av 557 000 kr.

Yrkanden. I särskilda skrivelser den 18, 29 och 31 augusti 1961 har

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län framlagt förslag

till medelsanvisning för budgetåret 1962/63 till avlöningar åt lappfogdar

m. fl. Förslagen innebär en ökning av medelsbehovet med 4 559 kr. i

jämförelse med det för innevarande budgetår anvisade anslaget. 1 2 3

1. Personal förstärkningar, m. m.

a) 1 kontorsbiträde Ae 5 (halvtid) ........................

b) arvode åt tillfällig personal motsvarande löneklass A 5____

c) arvode åt fiskmästare motsvarande löneklass A 15, m. m.

2. Personalminskning

1 tillsynsman Ae 10 fr. o. m. 1/6 1963 ......................

3. Omräkningar

a) löneklassförändringar .............................

b) rörligt tillägg .................................

c) kompensation för höjda folkpensionsavgifter............

d) arvoden till ordningsmän m. fl........................

+ 4 559

Motiv. la). Länsstyrelsen i Västerbottens län hemställer, att en tjänst

som biträde för skriv- och kontorsgöromål med halvtidstjänstgöring inrättas

vid lappfogdeexpeditionen. Då lappfogdens kanslibiträde inte medhinner löpande

kontorsgöromål, har länsstyrelsen lämnat biträdeshjälp för utskrift av

Ökning

eller

minsk
ning
+

5 358

+ 2 919

— 1 320

— 4 306

+ 748

+ 1 160

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

tillståndsbevis m. in. Det föreslagna biträdet skulle få möjlighet att på nära

håll sätta sig in i de på lappfogdekontoret förekommande arbetsuppgifterna,

vilket inte är möjligt för det biträde länsstyrelsen tillhandahåller.

1 b). Länsstyrelsen i Norrbottens län har utan närmare motivering i beräkningarna

för budgetåret 1962/63 upptagit ett arvode motsvarande Ag 5

för avlönande under tre månader av ett kontorsbiträde.

1 c). Länsstyrelsen i Jämtlands län hemställde i skrivelse den 17 maj 1961

att redan innevarande budgetår medel måtte anvisas ur statens lappfond för

avlönande av en särskild fiskeritjänsteman för vården av fisket i kronans

vatten på renbetesfjäll. I yrkande för budgetåret 1962/63 hemställer länsstyrelsen

— därest nyssnämnda framställning icke skulle vinna bifall — att

medel skall anvisas att utgå från ifrågavarande riksstatsanslag. Länsstyrelsen

beräknar, att fiskeritjänstemannen skulle avlönas med arvode motsvarande

lön enligt lönegrad A 15 och att han skulle behöva anlita biträdeshjälp ute

på fältet för en kostnad av ca 3 000 kr.

I anledning av förstnämnda framställning har Kungl. Maj:t den 16 augusti

1961 funnit gott ställa ett belopp av 40 000 kr. till förfogande för Jämtlands

läns hushållningssällskap att, efter samråd med länsstyrelsen och vederbörande

fiskeriintendent, disponeras för åtgärder i syfte att främja fisket i kronans

vatten å renbetesfjällen. Kungl. Maj:t har samtidigt anbefallt fiskeristyrelsen

att utbetala beloppet från de av styrelsen förvaltade vattenavgifterna

enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.

2. Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår, att en tjänst som tillsynsman

hos lappväsendet indras fr. o. m. den 1 juni 1963, då en tillsynsman beräknas

avgå, och att i stället en fiskmästare i lönegrad Ae 15 anställs fr. o. m.

budgetåret 1963/64. Som skäl för indragningen har lappfogden anfört bl. a.

följande.

Genom ett bättre utbyggt vägnät och möjligheten att vid resor använda

motorfordon åtgår för tillsynsmännens resor mindre tid än för 20 år sedan.

En ändring av länets indelning i tillsynsmansdistrikt från fyra till tre är därför

lämplig, särskilt om dessa befattningshavare kan avlastas nuvarande

arbete med fiskevårdande åtgärder i kronans vatten inom tjänstgöringsområdena.

Enligt lappfogdens uppfattning bör Vilhelmina norra och Vilhelmina

södra tillsynsmansdistrikt sammanslås till ett distrikt. I samband därmed

synes hinder icke föreligga för att länsstyrelsen även omprövar indelningen

i tjänstgöringsområden för tillsynsmännen och därvid utfärdar föreskrift, att

befattningshavare är skyldig att för visst bestämt ändamål även tjänstgöra

inom annat distrikt.

Kostnadsminskningen genom indragningen beräknas till 18 700 kr. för

budgetår. Någon anslagssänkning på grund av indragningen har länsstyrelsen

emellertid inte räknat med för budgetåret 1962/63.

3 a)—d). Ändringarna är av automatisk karaktär.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader. För innevarande budgetår har under

förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 188 000 kr. I årets

statsverksproposition (bil. Itp. 147) har anslaget, såsom förut anförts, upptagits

med ett beräknat belopp av 202 000 kr.

Yrkanden. Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län hemställer, att anslaget höjs med 21 700 kr. enligt följande beräkning.

Utgifter

Anslag

ökning

1959/60

1960/61

1961/62

Sjukvård m. m.........

103

461

600

+ 600

Reseersättningar

a) Jämtlands län.......

35 500

32 494

36 000

+ 4 000

b) Västerbottens län . ..

33 119

32 541

36 000

_

c) Norrbottens län .....

76 308

75 832

82 900

+ 12 100

Expenser

a) Jämtlands län.......

6 849

9 624

7 500

+ 2 000

b) Västerbottens län . ..

8 999

8 882

9 000

+ 1 000

c) Norrbottens län.....

13 276

14 822

16 000

+ 2 000

+ 21 700

Motiv. 1. ökningen är inte särskilt motiverad.

2 a). Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att medelsåtgången under budgetåret

1960/61 inte är rättvisande, när det gäller att beräkna medelsbehovet

för budgetåret 1962/63. Under senare hälften av budgetåret 1960/61 har

nämligen lappfogdeassistentens tjänst uppehållits genom vikarie. Denne har

inte kunnat företa resor i normal omfattning. Till jämförelse nämner länsstyrelsen

att resekostnaderna för budgetåret 1959/60 uppgick till 37 069 kr.,

om de resekostnader inräknas, som bestreds ur lappfonden.

2 b). Länsstyrelsen i Västerbottens län beräknar, att samma belopp som

anvisats för löpande budgetår blir erforderligt. Behovet av resor synes snarare

öka än minska, bl. a. beroende på att vattenregleringsarbeten inom renbetesområden

kommer att öka i omfattning.

2 c). Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att anslagsposten för budgetåret

1960/61 å 80 000 kr. med all sannolikhet skulle varit otillräcklig, om inte

arbetsuppgifterna för två av tillsynsmännen under vinterhalvåret kommit att

åvila endast den ene av dem. — Vid av justitiekanslerämbetet företagen inspektion

av länsstyrelsen i november 1960 påtalades bl. a. förseningar vid

handläggning av ansökningar om ersättning för av rovdjur dödade renar.

I yttranden till ämbetet häröver har från såväl lappfogdarnas som länsstyrelsens

sida framförts de svårigheter som föreligger för lappväsendets tjänstemän

att inom kort tid avge yttrande i dessa ärenden med hänsyn till att

skadorna oftast inträffar långt ute i ödemarkerna och stora svårigheter föreligger

att träffa åberopade vittnen, som merendels är renskötare. Det har

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

inte ansetts försvarligt att beordra tillsynsmannen att göra särskilda resor

i dessa ärenden, då reseanslagen är begränsade och inte får överskridas,

önskvärt vore för att förkorta tiden för ärendenas handläggning och därigenom

kunna tillgodose den skadelidandes rättmätiga krav på ersättning inom

rimlig tid, att tillsynsmännen bereddes större möjligheter att företa resor i

tjänsten även enbart för denna grupp av ärenden. I jämförelse med budgetåret

1960/61 har under budgetåret 1961/62 traktamentskostnadema ökat

med genomsnittligen ca 16 procent för befattningshavarna inom lappväsendet.

Länsstyrelsen finner därför en tioprocentig höjning av anslaget motiverad.

3 a). Under budgetåret 1960/61 uppgick kostnader av icke engångsnatur

till 7 748 kr. Av beloppet utgjordes 3 998 kr. av kostnader för telefon, telegram

och annonsering. Utbyte av två skrivmaskiner å tillsynsmännens kontor

beräknas kosta 1 000 kr. Hänsyn måste även tas till verksamhetens allt

större omfattning.

3 b). Länsstyrelsen i Västerbottens län har i en sammanställning upptagit

expenskostnaderna till 9 630 kr., varav för telefon- och telegramkostnader

4 300 kr.

3 c). Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår, att anslagsposten till expenser

med hänsyn till påräknade ökade kostnader för telefon och avlöning till

städpersonal m. in. skall upptas till 18 000 kr.

XI. Departementschefen

Rennäringens samlade årsavkastning uppgår i producentledet till cirka

sju miljoner kr. Inom näringen arbetar för närvarande omkring 1 000 personer,

varav cirka 650 har full sysselsättning i yrket året om.

Av renutredningens betänkande framgår, att många av rennäringens utövare

har påfallande låga inkomster och att näringens lönsamhet över huvud

är otillfredsställande. Detta har enligt utredningen sin grund i att såväl renskötseln

som handeln med renprodukter i stor utsträckning bedrivs i otidsenliga

och ej tillräckligt effektiva former. Nedgången i antalet yrkesutövare

har varit betydande. På grund av de rådande lönsamhetsförhållandena

tenderar detta antal att minska än mer.

Goda förutsättningar synes emellertid föreligga för att effektiviteten och

därmed lönsamheten inom rennäringen skall kunna förbättras avsevärt.

Ett villkor härför är att driftsformerna ändras så, att de får en mera företagsekonomisk

inriktning. Vidare har den under senare tid bedrivna försöksverksamheten

på renskötselns område gett vid handen att väsentliga

vinster kan uppnås genom rationalisering av slakten och omorganisation

av marknadsföringen av renprodukter. Då renforskningen hittills bedrivits

endast i begränsad omfattning här i landet, torde betydande möjligheter

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

föreligga att genom utvidgad sådan forskning nå resultat som ytterligare

förbättrar lönsamheten. Att en rationalisering av driften kan höja avkastningen

ger vad som redan hunnit ske i detta avseende inom skogslappbyarna

i Pite lappmark belägg för.

På grundval av de i det föregående redovisade utredningsbetänkandena

framlägger jag här mina synpunkter och förslag till åtgärder för att främja

rennäringen och höja inkomststandarden för dess utövare samt till riktlinjer

för den verksamhet som bedrivs av lappväsendets personal.

Det är av väsentlig betydelse att en förbättrad organisation kommer till

stand saväl vad beträffar de enheter inom vilka samerna bedriver renskötseln

som i fråga om de statliga resurserna för att utveckla näringen. Utan organisationsändringar

torde det inte vara möjligt att under överskådlig tid uppnå

tillfredsställande resultat av de åtgärder för förstärkning av rennäringens

räntabilitet, som jag avser föreslå i det följande. Därför torde de organisatoriska

spörsmålen böra upptas först till behandling.

Såsom renutredningen har angett bör en grundläggande princip vara, att

renägarna själva i inbördes samverkan genomför det inom näringen erforderliga

rationaliserings- och effektiviseringsarbetet. Utan samordning i ekonomiska

frågor torde möjligheterna att åstadkomma önskvärda resultat i

detta arbete vara begränsade. Det allmänna bör lämna sin medverkan framför

allt genom rådgivning och upplysning, yrkesutbildning samt forskningsoch

försöksverksamhet. I nuvarande läge finner jag däremot inte skäl föreligga

för sådan särlagstiftning i syfte att ge lappbyarna speciella befogenheter

gentemot sina medlemmar som utredningen förordat. I stället bör de

renskötande lappbymedlemmarna på olika sätt stimuleras att — inom ramen

för gällande lagstiftning och genom samverkan i lämpligt avpassade driftsenheter

— söka åstadkomma effektivast möjliga driftsformer för renskötseln.

Sitt behov av ett särskilt organ för ekonomiska och andra frågor bör

lappbyn redan nu kunna tillgodose genom att utse fullmäktige enligt 11 §

1 mom. renbeteslagen. Sedan renutredningen avgav sitt betänkande har

högsta domstolen genom beslut den 3 juni 1961 i mål om ersättning för

intrång i renskötseln vid reglering av sjön Malmesjaure i Arvidsjaurs socken

fastslagit att lappby — i motsats till vad utredningen utgått ifrån — är juridisk

person. Bland annat såsom följd av detta avgörande har, enligt vad

kammarkollegiet upplyst, under senare tid framkommit ökat intresse inom

lappbyarna att ordna styrelse i form av fullmäktige.

Renutredningens förslag att staten skall medverka till att skapa ett lappbyarnas

förbund är jag ej heller beredd tillstyrka. Åtskilliga av de frågor,

som i enlighet med utredningsförslaget skulle ankomma på förbundet, innefattas

nu i det statliga lappväsendets betydelsefulla verksamhet. Övriga för

förbundet tänkta uppgifter kan enligt min mening lämpligen hänföras till

redan verksamma myndigheter och organisationer. Dubbelorganisation bör

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

undvikas. Vad särskilt gäller de av utredningen angivna uppgifterna för

förbundet att bevaka renskötselns intressen i allmänna sammanhang och

att fungera som företrädare för rennäringen i landet bör i första hand erinras

om vad härvidlag utförs av Svenska samernas riksförbund och Sällskapet

Same-ätnam. Den förstnämnda organisationen har numera en ombudsman

anställd. Härtill kommer att rennäringsnämnden, som enligt förslag i årets

statsverksproposition (jordbruksdepartementets driftbudget, p. 7) avses knytas

till lantbruksstyrelsen, skall företräda näringen i dess helhet i de frågor

som ankommer på nämnden.

Enligt min uppfattning bör den centrala statliga handläggningen av frågor

som rör rennäringen väsentligen falla på lantbruksstyrelsen, vilken ju handhar

ärenden som avser övriga grenar av husdjursskötseln. För att stärka

lantbruksstyrelsens resurser att effektivt medverka i arbetet på att öka lönsamheten

inom rennäringen har jag redan vid behandlingen av nyssnämnda

punkt i 1962 års statsverksproposition — med hänvisning till att jag senare

ämnade föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga särskild proposition

angående rennäringens främjande — föreslagit att speciell personal härför

anställs hos styrelsen. Sålunda har jag förordat, att en tjänst inrättas som

överinspektör i Ae 26 med placering å husdjursbyrån och med uppgift att

såsom självständig föredragande centralt leda arbetet på att främja näringen.

Till sitt förfogande avses överinspektören få särskild expertis och annan

arbetskraft. Härför har särskilda medel äskats.

Till lantbruksstyrelsens uppgifter på rennäringens område synes bland

annat böra höra att planlägga och centralt leda rådgivningen i frågor som

rör näringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling, svara för

samordningen inom renforskningen ävensom i lämplig form sammanställa

redogörelser för de rön som framkommer därigenom och genom försöksverksamheten

samt snarast förmedla dem till befattningshavarna inom lappväsendet,

till sameorganisationerna och till berörda enskilda. Vidare bör det

på ämbetsverket ankomma att verka för förbättring av renslakten och av

renprodukternas avsättning. Härvid bör nära samråd ske med statens jordbruksnämnd

och slakteriorganisationerna samt med veterinärstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen bör även framlägga förslag till sådana författningsändringar

som befinns motiverade samt utarbeta allmänna riktlinjer för erforderliga

ändringar i de av länsstyrelserna fastställda byordningarna. Slutligen

bör styrelsen sammanställa och till Kungl. Maj:t insända de av länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län årligen avgivna anslagsäskandena

m. m. liksom också upprätta förslag angående den närmare fördelningen

av de å riksstaten anvisade beloppen till lappväsendet samt rörande

dispositionen av medel från lappfonden.

Vid sin prövning av ärenden inom rennäringens område bör lantbruksstyrelsen

i erforderlig utsträckning ha samråd med, förutom jordbruksnämnden

och veterinärstyrelsen, andra berörda ämbetsverk såsom kammarkol
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj-.ts proposition nr 68 år 1962

legiet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt järnvägsstyrelsen. En representant

för kammarkollegiet bör beredas tillfälle att närvara vid lantbruksstyrelsens

behandling i plenum av ärenden angående rennäringen.

Den av mig förut föreslagna rennäringsnämnden bör fungera såsom rådgivande

organ till lantbruksstyrelsen i alla frågor rörande näringen, vilka

är av principiell natur eller eljest av större vikt. I enlighet med föreskrifter

av Kungl. Maj:t bör även vissa andra myndigheter höra nämnden i angivna

slag av ärenden. Också i andra sammanhang torde det befinnas önskvärt

att inhämta dess yttrande. Nämnden, som skall utgöras av företrädare för

samerna, bör erhålla en så allsidig sammansättning som möjligt. Nämndledamöterna

— vilkas antal torde bestämmas av Kungl. Maj:t — bör förordnas

av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år. En av ledamöterna bör av

Kungl. Maj:t utses till ordförande. Jag förutsätter, att nämnden kommer

att i stor utsträckning förlägga sina sammanträden till orter i övre Norrland.

A id sammanträdena torde sådana befattningshavare inom lappväsendet,

lantbruksstyrelsen och andra myndigheter, som berörs av de föreliggande

ärendena, böra få närvara med yttrande- men ej beslutanderätt.

När det gäller handhavandet av rennäringsfrågorna bör lappväsendet

sortera under lantbruksstyrelsen. I övrigt bör det bibehålla sin ställning

inom länsorganisationen. Det väsentligaste medlet i arbetet på att förbättra

lönsamhetsförhållandena inom rennäringen är alt lämna råd och

anvisningar beträffande bland annat de driftsekonomiska och produktionstekniska

problemen. En intensifiering av verksamheten i dessa avseenden

kommer att ställa krav på i viss mån ändrad inriktning av arbetsuppgifterna

för lappväsendets personal. Tjänstebenämningarna lappfogde, lappfogdeassistent

och lapptillsynsman bör i anslutning härtill utbytas mot benämningarna

konsulent, assistent respektive instruktör. Det bör vara en angelägen

uppgift för lantbruksstyrelsen att snarast få till stånd fortbildningskurser

i driftsekonomiska och produktionstekniska ämnen för i första

hand konsulenterna och därefter för assistenter och instruktörer. Även för

framtiden bör eftersträvas att genom dylika kurser och annan informationsverksamhet

snabbt delge lappväsendets befattningshavare framkomna

erfarenheter och rön från bland annat forsknings- och försöksverksamheten

inom renskötselns område.

När jag härefter övergår till frågan om en rationalisering av produktionen

vid Jag understryka vikten av att effektiva driftsenheter skapas genom samverkan

mellan renägarna. Enligt renutredningen bör en rationell driftsenhet

omfatta 3 000 djur från eu eller flera hjordar. För att nå upp till dylik storlek

på enheterna fordras en betydande företagsekonomisk koncentration av

renskötseln inom lappbyorganisationens ram.

En relativt stor minskning av bevakningskostnaderna torde åstadkommas

vid övergång till sådana driftsenheter som utredningen angett såsom de än
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1962

damålsenligaste. Härtill kommer att ekonomiska vinster kan göras genom att

det på grund av enheternas storlek blir möjligt att förenkla enskilda arbetsmoment,

såsom kalvmärkningar, skiljningar, uttagande av slaktdjur m. m.

Inom de väsentligt utvidgade driftsenheterna torde man också kunna ernå

bättre resultat i avseende på avel och djurkvalitet. Vidare ökas möjligheterna

till produktionsanpassning, innefattande även anpassning av djurstocken i

fråga om ålder och kön. Även i andra hänseenden skapas förutsättningar

för en ekonomiskt fördelaktigare inriktning av verksamheten inom driftsenheterna.

Såsom renutredningen anfört kan bevakningskostnaderna minskas ytterligare

genom förbättrad tillgång på väldresserade renvallarhundar. Numera

förökas genom Svenska kennelklubbens försorg den för några år sedan

starkt decimerade hundras som särskilt lämpar sig för renvallaruppgifter.

Kennelklubben har förklarat sig beredd att för renskötare anordna kurser

i hunddressyr. Då jag utgår från att rennäringens utövare är intresserade

av att lämpligt utformade kurser av detta slag kommer till stånd, vill jag

senare återkomma till frågan att stödja kurserna med medel från lappfonden.

Under vissa förutsättningar kan kostnaderna för bevakning och tillsyn

av renhjordarna bringas ned genom att renstängsel uppförs. Med medel från

sysselsättningsanslaget och lappfonden har under senare år inte obetydliga

investeringar skett i gränsstängsel mellan olika lappbyars betesområden. Utförda

undersökningar synes emellertid utvisa, att det är räntabelt att genomföra

dylika investeringar endast då stordriftens fördelar kan utnyttjas. Motsvarande

gäller beträffande de skyddsstängsel som uppförs för att förhindra

att renar påkörs av tåg eller bil. I de fall nya stängsel kan komma i fiaga är

det av vikt att investeringarna föregås av noggrann planläggning samt att

ekonomiskt mest fördelaktiga stängseltyper används. I viss utsträckning har

ett särskilt varningsmärke avseende ren börjat användas försöksvis för att

begränsa riskerna för kollisioner med renar i vägtrafiken.

I anledning av renutredningens förslag om en allmän renförsäkring vill

jag nämna, att frågan om kollektiv sådan försäkring varit föremål för undersökningar

genom försäkringsföretags försorg, men att överläggningar

med företrädare för rennäringen hittills inte gett resultat.

Jag är inte nu beredd att biträda förslaget i renutredningens betänkande

att genom höjda skottpengar stimulera till ökad avskjutning av rovdjur för

att därigenom minska renägarnas förluster till följd av att renar blir rivna. I

I arbetet på att höja inkomststandarden för dem som utövar rennäringen

bör ingå åtgärder för att förstärka deras yrkeskunskaper. Viss yrkesutbildning

äger redan rum, förlagd till folkhögskolan i Jokkmokk. Med hänsyn till

de skärpta krav som i fortsättningen ställs på insikter i skilda fackämnen är

det angeläget, att både den yrkesmässiga grundutbildningen och fortbildningen

byggs ut såvitt gäller rennäringen. Ledningen av yrkesundervisningen

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungt. Maj.ts proposition nr 68 år 1962

bör handhas av överstyrelsen för yrkesutbildning. Finansieringen bör ske

enligt samma normer som för annan yrkesundervisning under överstyrelsen.

Såsom renutredningen antytt är det i hög grad önskvärt att driftsekonomisk

bokföring för de olika driftsenheterna kommer till stånd såsom grund

för arbetet på att förbättra rennäringens lönsamhet. Det bör vara en uppgift

för det statliga lappväsendet, närmast instruktörerna, att medverka vid uppläggningen

av dylik bokföring och vid fullföljandet av den. För insamling

och sammanställning av siffermaterialet bör lämpliga personer anlitas inom

driftsenheterna. Vid lantbruksstyrelsen bör göras sådana sammanställningar

som erfordras för att en samlad ekonomisk överblick över rennäringens

ställning och utvecklingstendenser skall erhållas. Såväl de lokalt som de

centralt bearbetade ekonomiska uppgifterna bör genom instruktörerna delges

de skilda driftsenheternas medlemmar.

Den pågående försöksverksamheten i fråga om renslakt har enligt renutredningen

visat, att det är möjligt att uppnå en avsevärd höjning av producentpriset

på renkött genom övergång till uppslaktning i slakterier. Därigenom

skapas en fastare grund för att försälja renkött efter slaktad vikt och

kvalitet. Samtidigt blir det möjligt att erhålla fullt tillfredsställande livsmedelshygieniska

förhållanden vid slakten och distributionen av slaktprodukterna.

Detta torde i sin tur öka konsumenternas förtroende för och efterfrågan

på renkött med därav följande för producenterna fördelaktig inverkan

på prisbildningen.

Det bör därför vara ett vitalt intresse för dem som har sin huvudsakliga

inkomst av rennäringen att den nu ofta förekommande så kallade buskslakten

försvinner och att slakten för avsalu allmänt förläggs till slakterier.

Den vid kontrollerade slakterier bedrivna renslakten omfattar för närvarande

i Jämtlands och Västerbottens län hälften av avsaluslakten. I Norrbottens

län är andelen kontrollslaktade renar däremot låg. önskvärt är att ledningen

för driftsenheterna, samernas organisationer samt det statliga lappväsendet,

lantbruksstyrelsen och veterinärstyrelsen verkar för att allt större delar av

renslakten hänförs till kontrollslakterier, som ligger i någorlunda närhet av

lapparnas flyttningsvägar, eller till av lappväsendet och kommuner ägda

särskilda renslakterier. Enligt vad veterinärstyrelsen uppgett kan med hänsyn

till belägenheten följande under offentlig kontroll ställda slakterier komma

i fråga för renslakt, nämligen i Västernorrlands län slakterierna i Sollefteå,

Sundsvall och Örnsköldsvik, i Jämtlands län slakterierna i Strömsund,

Sveg och Östersund, i Västerbottens län slakterierna i Lycksele, Skellefteå,

Umeå, \ ebomark och Vilhelmina samt i Norrbottens län slakterierna i Boden,

Piteå och Luleå. Två stationära, särskilda renslakterier finns, varav ett i

Västerbottens län och ett i Norrbottens län. Vidare finns elva flyttbara sådana

anläggningar. Av dessa återfinns fem i Jämtlands län och sex i Norrbottens

län. Enligt vad jag under hand inhämtat bedömer Sveriges slakteri
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

förbund det såsom möjligt, att slakteriorganisationerna i övre Norrland efter

viss tid kan överta så gott som all renslakt för avsalu inom respektive områden.

I vissa delar av renskötselområdena kan frånvaron av vägar och järnvägar

försvåra övergången till avsaluslakt uteslutande vid slakterier. Därför

erfordras även i fortsättningen ett antal för renslakt särskilt avsedda, mera

provisoriska slaktanordningar. Nya sådana synes inte böra komma till stånd

utan samverkan med slakteriorganisationerna och lappväsendet.

Frågan om att underkasta renköttet obligatorisk besiktning har varit föremål

för ingående överväganden. I lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning

in. m. har bestämmelser om besiktningstvång för renkött införts, men ikraftträdandet

av ifrågavarande föreskrifter har gjorts beroende av senare beslut

av Kungl. Maj:t. Vid lagens tillkomst ansågs nämligen praktiska möjligheter

inte föreligga att tillämpa besiktningstvång beträffande renkött. Det

är min avsikt att åter ta upp spörsmålet så snart tekniska och andra förutsättningar

för att sätta nämnda föreskrifter i kraft är för handen.

Även vad gäller vidareberedningen av renkött samt marknadsförandet

av renprodukter följer väsentliga ekonomiska och livsmedelshygieniska fördelar

med att slakten förläggs till ordinära slakterier. Sålunda åstadkommes

direkt anknytning till charkuteriföretagen, varjämte distributionen och försäljningen

av renkött och charkuterivaror på dylikt kött samt av renhudar

sammankopplas med motsvarande åtgärder beträffande volymmässigt större

varugrupper. Vidare erhålls fullgoda möjligheter till lagerhållning. Förutsättningar

uppkommer också för prisklassificering. Lämpligheten av att

genomföra en sådan ankommer det på statens jordbruksnämnd att närmare

överväga.

Såsom ett led i strävandena att höja rennäringens ekonomiska avkastning

bör en intensifiering ske av renforskningen. Såsom renforskningsutredningen

angett torde denna forskning i första hand avse avels- och betesfrågor samt

frågor rörande renens sjukdomar och parasiter. I detta sammanhang vill

jag erinra om att en särskild utredning erhållit i uppdrag att inventera för

renskötseln tillgängliga betesmarker.

För att nå åsyftade resultat synes det vara av vikt att den organisatoriskt

nu splittrade renforskningen samordnas på ett ändamålsenligt sätt. Det bör

ankomma på lantbruksstyrelsen och den där placerade överinspektören för

rennäringsfrågor att svara för den organisatoriska samordningen. Till lantbruksstyrelsen

bör även knytas en särskild vetenskaplig expertgrupp som

efter samråd med styrelsens rennäringsnämnd bör — under ledning av ämbetsverkets

chef eller den befattningshavare han sätter i sitt ställe samt i

närvaro av överinspektören och företrädare för lappväsendet — dels överlägga

om den närmare uppläggningen av forskningens organisation, dels

uppdra allmänna riktlinjer för forskningen, dels kontinuerligt följa dess

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

vidareutveckling bland annat genom prövning av årliga arbetsplaner samt

dels upprätta förslag till fördelning av de medel, som varje år kan stå till

förfogande för renforskningen. Ledamöterna i expertgruppen bör förordnas

av Kungl. Maj:t och representera olika forskningsgrenar.

Den fortsatta renforskningen bör ske i nära kontakt med den praktiska

renskötseln samt företrädesvis röra aktuella problem och över huvud frågor,

som synes kunna lösas på kortare sikt.

Inom ramen för renforskningens organisation bör infogas försöksstationen

på Kuolpavare i Gällivare kommun liksom också vattenfallsverkets försök i

Serri invid Jokkmokk.

Den utbyggda forskningsverksamheten torde huvudsakligen böra anknytas

till statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolans husdjursinstitutioner

samt i viss mån till skogshögskolan. Verksamheten bör i allt

väsentligt finansieras med lappfondsmedel eller allmänna forskningsmedel.

Av tillgängliga medel bör avdelas belopp som är tillräckliga för att bland

annat extra-anställa kvalificerade forskare vid veterinärmedicinska anstalten

och lantbrukshögskolan.

I den av länsstyrelsen i Norrbottens län utförda tornedalsutredningen,

vilken redan redovisats för årets riksdag (prop. nr 31), har framlagts vissa

förslag till förbättring av rennäringens och samernas förhållanden inom

Karesuando kommun. För egen del finner jag, att förslagen i fråga bör upptas

till prövning i gängse ordning av bland annat lappväsendet och lantbruksstyrelsen.

Genomförandet bör ske i den mån resurserna medger efter

avvägning mot andra för rennäringen viktiga åtgärder.

Vid svensk renskötsel på norskt respektive finskt område skall, oavsett

vad i det föregående sagts, iakttas vad som är särskilt överenskommet och

i övrigt där gäller.

Vad härefter angår finansieringen av de angivna åtgärderna för att främja

rennäringen torde denna böra ske med medel under lappfonden till den del

kostnaderna kan anses böra falla på det allmänna och de då ej är att hänföra

till lappväsendet och dess direkta åtgöranden.

Såsom framgår av lappfondsutredningens betänkande är kapitaltillgångarna

under lappfonden begränsade liksom fondens årliga nettoinkomst. Om

riksdagen godkänner de förslag, som nyligen framlagts i särskild proposition,

nr 39, angående bland annat ändrad förvaltning av renbetesfjällen, avskrivs

emellertid den 30 juni detta år fondens skuld till domänverket, uppskattad

till cirka 1,7 miljoner kr. Samtidigt ökar fondens årliga inkomst med i nuvärde

150 000 kr. genom att domänverket inlevererar detta belopp såsom

ersättning för att renbetesfjällens skogar under en tid av 50 år ingår under

domänverket. Vidare bör på sätt lappfondsutredningen föreslagit från och

med nyssnämnda dag sådana avgiftsmedel redovisas över lappfonden, som i

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

enlighet med beslut jämlikt 4 kap. 13 § vattenlagen inbetalats till statskontoret

och för vilka användningsområdet är begränsat till ändamål som gagnar

rennäringen. För sistnämnda medel, vilka givetvis bör kunna utnyttjas

även för åtgärder av mera lokalt intresse, bör särskilt konto läggas upp.

Förvaltningen av fonden bör tills vidare alltjämt ombesörjas av statskontoret

även om lantbruksstyrelsen i enlighet med vad jag förut anfört skall avge

förslag till disposition av fondmedlen och handha utbetalningen av sådana

medel efter beslut av Kungl. Maj:t.

Genom den förordade förstärkningen av lappfonden bör resurser föreligga

att i rimlig utsträckning tillgodose ej blott ändamål som nu finansieras

över fonden utan även anspråk på den som uppkommer som följd av mina

förslag i det föregående. Liksom hittills måste en inbördes avvägning

naturligen ske med hänsyn till de olika ändamålens angelägenhetsgrad.

För att bestrida vissa kostnader i anledning av att lappväsendet i fortsättningen

får vidgade rådgivningsuppgifter bör under jordbruksdepartementets

huvudtitel upptas ett nytt reservationsanslag benämnt Rådgivningsverksamhet

för rennäringens främjande. Anslaget

bör anlitas bland annat för att täcka utgifter för tillfällig personal för ekonomisk

och teknisk information till näringens utövare i allmänhet. Vidare

bör från anslaget utgå medel för att anordna särskilda kurser för de ledande

inom driftsenheterna samt den förut föreslagna fortbildningen av lappväsendets

egna befattningshavare. Även kostnader för renskötares resor till kursorter

bör efter särskilt medgivande kunna finansieras från det nya anslaget

liksom utgifter för upplysningslitteratur m. m. För nästa budgetår har jag

räknat med att en medelsanvisning under anslaget av 50 000 kr. skall vara

till fyllest.

I det föregående har jag förordat att tjänstebenämningarna lappfogde,

lappfogdeassistent och lapptillsynsman ändras till konsulent, assistent respektive

instruktör. Vad gäller löneställningarna för befattningshavarna inom

lappväsendet föreslår jag, att den 1 juli 1962 de fem tjänsterna som konsulent

placeras i Ao 24 och de 13 instruktörstjänsterna i Ae 11 samt att en

av de två tjänsterna som kanslibiträde i Ao 7, nämligen den i Norrbottens

län, samma dag utbyts mot en tjänst som kontorist i Ao 9. Från och med den

1 januari 1963 bör de tre tjänsterna som assistent uppflyttas till Ae 19 och

instruktörstjänsterna till Ae 13. Såsom villkor för att erhålla befattning i de

båda sistnämnda lönegraderna skall gälla att vederbörande har genomgått

särskilda inom lappväsendet anordnade fortbildningskurser eller på annat

sätt förvärvat likvärdig kompetens. Slutligen föreslår jag att arvodena till

ordningsmän och vice ordningsmän i lappbyarna höjs med 200 kr. respektive

100 kr. Arvodena till de förra bör sålunda bestämmas till högst 1 000

kr. och till de senare till högst 500 kr. för år.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1962

Kostnaderna för de förordade lönegradsförändringarna och arvodeshöjningarna

har jag beräknat till sammanlagt 39 000 kr. Förslagen till ändrade

tjänstebenämningar och lönegradsplaceringar samt till villkor för placeringarna

har varit föremål för överläggningar mellan företrädare för jordbruks-

och civildepartementen samt vederbörande personalorganisationer,

som därvid godtagit desamma.

Vid bifall till vad jag här föreslagit bör under anslagsrubriken Lappväsendet:

Avlöningar1 för budgetåret 1962/63 anvisas förslagsvis

600 000 kr.

För lappväsendets kostnader för sjukvård m. m., reseersättningar och

expenser torde för nästa budgetår under rubriken Lappväsendet:

Omkostnader2 böra anvisas ett belopp av förslagsvis 202 000 kr.

Av anslagsbeloppet har jag beräknat 1 000 kr. under posten till sjukvård

in. in., 165 000 kr. under posten till reseersättningar samt 36 000 kr. under

expensposten.

På grund av vad jag sålunda anfört rörande åtgärder för att främja rennäringen

hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning

för lappväsendet i enlighet med vad i det föregående

angivits

2) fastställa följande avlöningsstat för lappväsendet, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 154 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis 60 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis 255 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 123 000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis 8 000

Summa kr. 600 000

3) å riksstaten för budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln

anvisa

a) till Lappväsendet: Avlöningar ett förslagsanslag av

600 000 kr.

1 Tidigare rubrik: Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar

* Tidigare rubrik: Lappfogdarna m. fl.: Omkostnader

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 dr 1962

b) till Lappväsendet: Omkostnader ett förslagsanslag av

202 000 kr.

c) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande

ett reservationsanslag av 50 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

G. Luzell

STATENS REPRODUKTION3ANSTAI T

514361

Doktrin (1)

  1. Christina Allard, Kristina Labba-Oskal, Samebyns interna organisation, FT 2011 nr 2 s. 197, på s. 205 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:238 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor berörande domänverket jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. JoU 1962:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående rennäringens främjande, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2011 s. 197 Christina Allard, Kristina Labba-Oskal, Samebyns interna organisation s. 205 i texten