Sök i Ratio Lex

Angående bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m.m

1962-02-16 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:82, Angående bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1962

1

Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bidrag till ortopediska

hjälpmedel och hörapparater m.m.; given

Stockholms slott den 16 februari 1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

o*.^ f f i; rf {•* Jv it ii tv?

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

i • , ) . , , , ,1, . - .It ! * ’.!■> (ii;

Propositionens huvudsakliga innehåll

Bidrag till ortopediska hjälpmedel utgår för närvarande med 3U av kostnaderna.

I propositionen föreslås att dessa hjälpmedel med undantag för

vanliga hålfotsinlägg kostnadsfritt tillhandahålles de handikappade. Som

en nyhet i bidragsgivningen föreslås vidare, att bidrag utgår till colostomioch

ileostomiförband samt till s. k. pacemakers (elektrisk hjärtstimulator).

Beträffande hörapparater förordas att nuvarande ekonomiska behovsprövning

för bidrag till vuxna hörselskadade slopas samt att bidraget höjes

från 150 till 400 kr. per apparat, dock med möjlighet till högre bidrag för

särskilt dyrbara specialapparater.

Merkostnaderna för nu angivna reformer, som avses träda i kraft den

1 januari 1963, beräknas för ortopediska hjälpmedel m. m. till cirka 2,5

milj. kr. och för hörapparater till omkring 3,5 milj. kr.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 82

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari

1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under

elfte huvudtiteln, punkterna 86 och 87, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1962/63 beräkna dels till Bidrag

till stödjebandage och proteser vid ortopediska lasarettsavdelningar in. in. ett

förslagsanslag av 5 200 000 kr., dels ock till Bidrag till anskaffande av hörapparater

ett förslagsanslag av 1 450 000 kr.

Inom inrikesdepartementet har, sedan medicinalstyrelsen inkommit med

sina i det följande redovisade anslagsäskanden, upprättats en promemoria,

vari förordas ändrade grunder för den statliga bidragsgivningen på hithörande

områden.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa anslagsfrågor till fortsatt behandling.

I. Departementspromemorian

A. Ortopediska hjälpmedel

1. Gällande regler

Bidragsberättigade ortopediska hjälpmedel utgöres av stödjebandage,

proteser, rullstolar, invalidvagnar, anordningar för motordrift av rullstolar

och invalidvagnar samt sparkcyklar och liknande transportmedel för personer

med gångsvårigheter. Statsbidrag för hjälpmedlen utgår till vanföreanstalterna

i Stockholm, Hälsingborg och Härnösand, Eugeniahemmet, kustsanatorier

samt lasarett med ortopedisk avdelning med */4 av de totala kostnaderna

för erforderliga ortopediska hjälpmedel, som tillhandahålles patienter

vid dessa sjukvårdsinrättningar, under förutsättning att patienterna

beredes motsvarande förmån, dock att patienterna själva skall svara för ett

belopp av lägst tre kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

3

2. Historik

Sedan år 1915 lämnade landstingen och storstäderna behovsprövade bidrag

med 2/a av kostnaderna för erforderliga stödjebandage och proteser.

Genom beslut av 1936 års riksdag medgavs att statsbidrag för dessa hjälpmedel

enligt samma grund finge utgå till patienter vid vanföreanstalter,

kustsanatorier och Eugeniahemmet fr. o. m. den 1 juli 1937. Riksdagsbeslutet

innebar vidare att någon skillnad i bidragshänseende ej skulle göras mellan

bemedlade och obemedlade, då kostnaderna ansågs ställa sig relativt

höga och därför vara mycket betungande för den enskilde. Återstående kostnadsandel

förutsattes bli täckt av vederbörande försörjningsskyldigc eller

primärkommun.

Ortoped- och vanförevårdssakkunniga (SOU 1948: 41) och 1951 års vanförevårdsutredning

(SOU 1954: 28) föreslog att statsbidraget skulle höjas

från dåvarande 2/3 till 4/» av kostnaderna för hjälpmedlen. Vanförevårdsutredningen

fann att det ur flera synpunkter kunde vara skäligt att det allmänna

påtog sig hela kostnaden men ansåg sig böra avstå från ett förslag

i sådan riktning med hänsyn till den ansvarskänsla och aktsamhet i fråga

om hjälpmedlet, som bäst torde säkras genom att en del av kostnaden fick

stanna på den enskilde.

Den av utredningarna föreslagna höjningen av statsbidraget till 4/j av

hjälpmedelskostnaderna biträddes av flertalet remissmyndigheter. Några

ansåg dock, att staten borde ikläda sig hela kostnaden. Från ett håll förordades,

att hela kostnaden borde ersättas i de fall, då sökande vore beroende

av hjälpmedel för sitt förvärvsarbete, och från ett annat, att större och

dyrbarare proteser skulle göras kostnadsfria, medan en begränsning till 4/s

vore riinlig för enklare proteser.

I prop. 1955: 135 fann departementschefen de av vanförevårdsutredningen

anförda skälen för att staten ej borde påtaga sig hela kostnadsansvaret bärande.

Departementschefen förordade för egen del, att statsbidraget begränsades

till 3/i av totalkostnaden, varvid dock den enskilde alltid borde svara

för ett belopp av 3 kr. Härigenom skulle vinnas en naturlig anknytning till

det bidragssystem, som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen.

Vad departementschefen förordat lämnades utan erinran av riksdagen.

I en promemoria med förslag till utvidgad rätt till statsbidrag för ortopediska

hjälpmedel och därmed sammanhängande frågor, vilken år 1959 avgavs

av en inom medicinalstyrelsen tillkallad delegation, rekommenderades

att minimibeloppet för den enskilde höjdes från tre till fem kr. När det

gäller finansieringen av kostnaderna för hjälpmedlen diskuterade delegationen

möjligheterna att överflytta desamma på sjukvårdshuvudmännen.

Delegationen stannade dock för att staten fortfarande borde bestrida vissa

delar av ifrågavarande kostnader. Tillräcklig anledning att för det dåvarande

frångå •Vi-regeln syntes enligt delegationens mening icke föreligga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

I ett till promemorian fogat särskilt yttrande av De vanföras riksförbund

föreslogs, att bandage, proteser m. in. efter läkarordination skulle lämnas

kostnadsfritt. För hålfotsinlägg, lättare korsetter såsom tygkorsetter borde

däremot statsbidrag alltjämt utgå med s/4 av kostnaderna. Som motiv härför

anförde förbundet bl. a., att de ortopediska hjälpmedlen borde jämställas

med sådana läkemedel som genom sjukförsäkringen tillhandahålles helt

kostnadsfritt. Den andel av kostnaderna för bandage och proteser in. in.,

som påföres den enskilde, uppgår trots statsbidraget till kännbara belopp

och sänker utan tvekan påtagligt den invalidiserades standard. Utöver anskaffningskostnaden

belastas den vanföre även med kostnader i form av

förlorad arbetsförtjänst vid klinikbesök, extra klädslitage etc. Förbundet

framhöll vidare, att det inom yrkesskadeförsäkringen och i militärersättningsförordningen

fastställes rätt till full ersättning för kostnaden för

ortopediska hjälpmedel. Motiv saknas för att i ersättningshänseende skilja

på i yrket skadade och dem som invalidiseras vid födseln, genom sjukdomar

eller i olycksfall utom arbetet.

I samband med att medicinalstyrelsen överlämnade delegationens promemoria

till statsmakternas prövning uttalade styrelsen, att tillräcklig anledning

ej förelåg för att statsbidrag skulle utgå för hålfotsinlägg, enär dessa

i stor utsträckning brukas utan ordination av läkare, är billiga samt har

karaktär av förbrukningsartikel. Statsbidrag borde dock bibehållas för inlägg

av Langes typ.

Av de över förslaget hörda remissmyndigheterna tillstyrkte Svenska

landstingsförbundets och Svenska stadsförbundets styrelser en bibehållen

begränsning av statsbidraget till 3/\ av inköpspriset, om överförandet av administrationen

till sjukförsäkringen härigenom kunde underlättas. I annat

fall ansåg landstingsförbundets styrelse liksom Jönköpings och Västmanlands

läns landstings förvaltningsutskott, att en högre bidragsandel

vore motiverad, ej minst med hänsyn till att vissa landsting funnit påkallat

att påtaga sig på den enskilde överskjutande kostnader. Svenska vanförevårdens

centralkommitté var ej främmande för synpunkten att samhället

i princip borde påtaga sig hela kostnaden för tekniska hjälpmedel åt invalider

men ansåg sig böra godtaga att utvecklingen skedde i etapper. Malmöhus

läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, styrelsen för föreningen

för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm, De vanföras riksförbund och

De blindas förening menade, att det allmänna helt borde svara för hithörande

kostnader. De blindas förening anförde därvid följande: Bl. a. genom

utformningen av lagen om allmän sjukförsäkring synes statsmakterna

ha accepterat principen, att kostnader för att återställa en persons hälsa inte

skall åvila den enskilde utan täckas genom kollektiv försäkring eller genom

insatser från samhället. Enligt föreningens mening bör konsekvenserna av

detta principiella ställningstagande vara, att den enskilde befrias från kostnaderna

för samtliga åtgärder, som syftar till att undanröja följderna av eu

skada eller sjukdom. Till dessa åtgärder måste ovillkorligen räknas anskaffandet

av sådana proteser och andra hjälpmedel, som är nödvändiga

för att den sjuke skall kunna återföras till ett så normalt liv som möjligt.

Medicinalstyrelsens förslag att slopa bidragsgivningen för hålfotsinlägg

tillstyrktes av Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott och vanförevårdsföreningen

i Göteborg, medan vanförevårdsföreningen i Härnösand

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

och Stockholms stads sjukhusdirektion åter menade att skäl saknades för

att genomföra detta förslag. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

ifrågasatte om inte hjälpmedel inom en kostnadsram av 10—15 kr. skulle

undantagas från bidragsgivningen.

Den föreslagna höjningen av den enskildes minimiandel från 3 till 5 kr.

biträddes av statskontoret och — under förutsättning att statsbidraget höjdes

utöver 3/i av kostnaderna — av Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott,

medan Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott förordade,

att regeln om den enskildes minimiandel borde slopas, om — som

förvaltningsutskottet uttalat sig för — de billigaste hjälpmedlen undantoges

från bidragsgivningen.

Kristianstads läns landstings sjukvårdsstyrelse gjorde slutligen följande

uttalande:

På längre sikt är det önskvärt att man försökte åstadkomma en standardisering

av de olika sortimenten av ortopediska hjälpmedel. Det kan också

ifrågasättas, om icke statsbidrag till dyrare hjälpmedel såsom rullstolar

o. dyl. endast borde utgå intill en viss kostnadsklass, under det att vederbörande

i fråga om mer lyxbetonade saker själv finge bekosta mellanskillnaden.

Som det är f. n. torde det emellanåt vara svårt för läkaren att vid ordination

av t. ex. en rullstol förmå patienten att inse att det ur medicinsk synpunkt

icke erfordras en stol av viss hög standard.

Vid anmälan i statsverkspropositionen till 1960 års riksdag av medicinalstyrelsens

förslag (XI ht, p. 90) ansåg sig departementschefen — även om

han fann det kunna ifrågasättas om icke statens bidrag borde ytterligare

utvidgas — dock böra förorda, att kostnadsfördelningen bibehölls oförändrad.

I motioner till 1960 och 1961 års riksdagar (I: 275 och II: 330 resp. I: 340

och 11:405) hemställdes, att riksdagen måtte besluta att staten påtog sig

hela kostnaden för ortopediska hjälpmedel. I motionerna anfördes bl. a.,

att de hjälpmedel, som flertalet vanföra behöver för att klara sin dagliga

livsföring, naturligtvis måste utbytas och med jämna mellanrum repareras.

Trots att kostnaderna för anskaffning och reparationer betalas med tre

fjärdedelar av staten blir den enskildes utgifter ganska betungande.

Vid en av De vanföras riksförbund företagen undersökning bland personer

med benamputationer framgick att den enskildes kostnader för helbensproteser

årligen uppgick till mellan 180 och 300 kr. Härtill kommer

icke täckta kostnader för resor och förlorad arbetsförtjänst vid provtagning

och kontroll. Under sin uppväxttid måste vanföra barn och ungdomar

mycket ofta hyta sina hjälpmedel, vilket självfallet medför kännbara kostnader

för barnens föräldrar.

Ett tiotal landsting har beslutat att i avvaktan på höjt statligt bidrag

helt eller delvis täcka den på patienten belöpande kostnadsandelen. Den

vanföres möjligheter att få kompletteringsbidrag från landsting är sålunda

beroende av inom vilket landstingsområde vederbörande är bosalt.

Då många vanföra just på grund av sin vanförhet tillhör de ekonomiskt

sämst ställda i samhället, måste kommunerna ofta träda emellan för att vederbörande

skall få ett behövligt hjälpmedel. Det kan inte anses riktigt, att

de vanföra först efter behovsprövning skall erhålla den resterande fjärdedelen

av kostnaden. Det förekommer vidare relativt ofta att invalidiserade pen
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

sionärer och motsvarande inkomsttagare själva får svara för kostnaderna i

fråga, vilket medfört att vanföra på många håll saknar erforderliga hjälpmedel

såsom t. ex. rullstolar.

I en skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet påpekar

De vanföras riksförbund slutligen bl. a., att då hjälpmedlen endast utlämnas

mot kontant ersättning patienten kan få vänta alltför lång tid på sitt

hjälpmedel i avvaktan på beslut och ansvarsförbindelse från hemkommunen.

3. Priser å ortopediska hjälpmedel

(Vid Norrbackainstitutet i Stockholm fr. o. in. den 1 januari 1962 gällande

priser.) Se vidstående tabell.

4. Förslag

Sedan 25 år bestrider staten större delen av kostnaderna för erforderliga

ortopediska hjälpmedel åt patienter vid de ortopediska sjukvårdsinrättningarna.

Kostnadsfördelningen — från början 2/s och numera 3/i — har

länge ansetts mindre tillfredsställande. Ett uttryck härför är att vissa landsting

efter skiftande normer utger fyllnadsbidrag, vilket innebär att de

handikappades bidragsmöjligheter blir beroende av inom vilken landstingskommun

de är bosatta. Den som blir i behov av ett hjälpmedel till följd

av skada under yrkesarbete eller under militärtjänstgöring har vidare möjligheter

att få fyllnadsbidrag genom yrkesskadeförsäkringen eller enligt

militärersättningsförordningen.

Gång efter annan har förslag också väckts om att förbättra bidragsförmånerna.

Förslagen har gått ut på antingen att den statliga bidragsandelen

höjes till */s eller att staten helt övertar kostnaderna för hjälpmedlen.

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för prissättningen på

olika hjälpmedel vid Norrbackainstitutet i Stockholm varierar priserna på

stödjebandage och proteser synnerligen kraftigt, från 10 till närmare

1 800 kr. Priserna på rullstolar och invalidvagnar ligger mellan 500 och

2 500 kr. Att märka är emellertid att de angivna priserna icke innefattar

kompletterande anordningar eller specialutföranden. Ett par handgjorda

ortopediska kängor kostar exempelvis 400 kr. Behövs därutöver kängbandage

eller känghylsbandage tillkommer omkring 75 resp. 250 kr. En s. k.

båldel för benprotes kan kosta upp till 300 kr. För dubbelsidigt förlamade

eller dubbelamputerade fördubblas givetvis bandage- resp. proteskostnaderna.

En rullstolsinvalid kan behöva två eller t. o. m. tre rullstolar. En

patient kan förutom stödjebandage behöva en invalidvagn etc. över huvud

taget måste konstateras, att de drygaste kostnaderna faller på de svårast

handikappade men därmed också på de i regel ekonomiskt svagaste.

Mot bakgrunden härav framstår det som angeläget att förbättra bidrags
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

7

Antal tillver- kade bandage

Pris

m. m. vid

institutet

(kr.)

under

budgetåret

1960/61

24—104

130

10—16

71

36—44

866

1 432—

1 760

4

352-1 164

85

736

1

480—940

208

204—604

1

308—512

54

604—756

9

392—508

16

604

1

260—404

75

212

244

} 15

Korrektions- och fixa
lionsbandage.

.......

Nattskenor.........

Städje-och korrektionsbandage.

.......

Halskragar.......

Korsetter (läder)

Korsetter (tyg).....

Höft- och knähylsor

Creutzskenor.

Underbensbandage ..

Hclbensbandage...

Bandage för oled

fot...............

D:o + ledat knä...

Känghylsbandage

(exkl. kängor)....

Bandage för ha

och underarm....

(tillverkade å Institutet).

.........

»Köpkängor»

Käugbandagc

kängor)......

I.anges inlägg.

Hålfotsinlägg .

(exkl.

Pris

(kr.)

Antal tillver- kade bandage

m.m. vid

institutet

under

budgetåret

1960/61

32—84

612

160—372

119

244—292

49

96—236

3 865

148—368

92

76

129

178—264

28

412—448

195

192—308

107

448—488

14

236—284

14

96—148

43

424—432

919 % par

Detalj-

handels-

pris +

institu-

tets änd-

rings-

kostna-

der

786 y2 par

72—80

281

52—72

1 482

22—37

4 866

44—52

1 870

Proteser för

Axelledsamputt

överarms »

Armbågs »

Underarms »

Handproteser:

Arbetsprotes ..

Söndagsprotes ,

Läderinlägg....... 44

Till angivna kostnader kommer pristillägg för förstärkningar, specialutföranden, lås, båldel

för benproteser och ansatsdelar för arm- och handproteser etc,

Kullstolar......

SVCK:s s. k. husmodersstol

(Höj- och

sänkbar sits).....

El.driven rullstol

(SVCK, under tillverkning)

..........

520-1 000

Invalidvagnar

Handdrivna........

450—475

Trehjulig moped:

1 350

standardutförandc...

1 400

med fotplatta och

snörstart...........

2 000

c:a 3 000

Mopedbilar.........

1 945—

2 400

Till angivna priser kommer tillägg för erforderlig extrautrustning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

villkoren. Vill man påtagligt underlätta de handikappades villkor, bör, såsom

föreslagits från skilda håll, hjälpmedlen tillhandahållas kostnadsfritt,

d. v. s. statsbidrag bör i princip utgå med 100 procent.

Då det främst är angeläget att hjälpa personer med svåra handikapp, ligger

det nära till hands att i första hand göra de dyra hjälpmedlen kostnadsfria.

Om man i det syftet fastställer en värdegräns, kompliceras handläggningen

av bidragsärendena och vidare möter man svårigheter med växlande

prissättning de olika ortopedverkstäderna emellan. En värdegräns skulle

sålunda kunna leda till att vissa hjälpmedel skulle komma att tillhandahållas

kostnadsfritt vid en del sjukvårdsinrättningar men ej vid andra. En

annan utväg är att föreskriva att vissa dyrare typer av hjälpmedel skall vara

kostnadsfria. Att göra ett urval av sådana hjälpmedel synes dock i och för

sig vara en vansklig uppgift och en förteckning över ifrågavarande hjälpmedel

skulle dessutom tid efter annan behöva anpassas efter utvecklingen

på det bandage- och protestekniska området. A andra sidan kan ifrågasättas

om det föreligger skäl för att över huvud taget bibehålla statsbidragsgivningen

för de billigaste hjälpmedlen. Ett undantagande av dessa hjälpmedel

skulle dock utgöra en försämring i förhållande till nuvarande bidragsvillkor.

Det nu anförda leder närmast till att i princip alla ortopediska hjälpmedel

bör tillhandahållas kostnadsfritt. Det bör övervägas om denna princip

bör modifieras i vissa avseenden. Vanliga hålfotsinlägg bör i enlighet

med praxis vid vissa sjukvårdsinrättningar helt undantagas från bidragsgivningen.

Eventuellt kan ifrågasättas att också undantaga ytterligare enstaka

hjälpmedel. Slutligen kan övervägas om en viss fix avgift — exempelvis

10 kr. — bör uttagas vid nyanskaffning av hjälpmedel.

En förbättrad bidragsgivning på förevarande område innebär inte endast

en förändring av kostnadsfördelningen mellan staten och den enskilde. Enligt

vad som anförts i det föregående om utfyllnadsbidrag från vissa sjukvårdshuvudmäns

sida skulle reformen medföra en kostnadsbesparing för

dessa. I vissa fall täckes också restkostnaden genom försäkring, främst yrkesskadeförsäkringen,

då invaliditeten härrör från skada i arbetet. Nu antydda

konsekvenser torde givetvis böra beaktas i detta sammanhang.

Den nu gällande ordningen för bidragsgivningen lägger ej hinder i vägen

för den enskilde att vända sig till olika sjukvårdsinrättningar och vid var

och en av dessa skaffa sig hjälpmedel. Någon registrering av utlämnade

hjälpmedel sker ej. Då hjälpmedlen i regel är individuellt avpassade, föreligger

dock knappast möjligheter att avyttra desamma. Ett korrektiv ligger

vidare i att den enskilde ju har att betala en del av kostnaderna. Även om

missbruk av bidragsrätten sålunda måste vara sällsynt, bör dock, om hjälpmedlen

kommer att tillhandahållas helt kostnadsfritt, i någon form förhindras

att patienten har möjlighet att skaffa sig ett nytt hjälpmedel, innan

ett tidigare innehaft hjälpmedel av medicinska eller tekniska skäl be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

höver utbytas. Efter mönster från bestämmelserna rörande statsbidrag till

anskaffande av hörapparater bör med hänsyn härtill patienten i samband

med ordination av ett hjälpmedel lämna en skriftlig uppgift på heder och

samvete huruvida han tidigare erhållit hjälpmedel och, därest så är förhållandet,

uppgift om när och var hjälpmedlet erhållits.

Det kan ifrågasättas om denna kontroll även bör gälla de billigaste hjälpmedlen,

exempelvis upp till ett värde av 50 kronor. Om, som i det föregående

förordats, hålfotsinläggen ej blir statsbidragsberättigade, torde undantag

från uppgiftsplikten av praktiska skäl knappast vara erforderligt.

Om staten övertar hela kostnaden för de ortopediska hjälpmedlen, ökar

det statsfinansiella intresset av att dessa med beaktande av kravet på ändamålsenlighet

tillhandahålles till så låga priser som möjligt. Tidigare utredningar

har, som förut berörts, påvisat anmärkningsvärt stora prisvariationer

och har därför föreslagit att det statliga bidraget beräknas på grundval

av särskilda riktpriser. Dessa förslag har emellertid ej vunnit statsmakternas

bifall. Med hänsyn härtill får förutsättas att huvudmännen för de

ortopediska verkstäderna tillser att tillverkningen bedrives så rationellt och

ekonomiskt som möjligt samt att hjälpmedlen tillhandahålles till självkostnadspris.

I ett remissyttrande över medicinalstyrelsens förslag till utvidgad rätt till

ortopediska hjälpmedel togs upp frågan om man vid bidragsgivningen bör

tillgodose den enskildes önskemål om hjälpmedel i »lyxutförande». Frågan

gäller i första hand vissa specialutföranden av rullstolar och invalidvagnar.

Utgångspunkten är härvidlag givetvis att det är det ortopediskt betingade

behovet som skall tillgodoses, men det kan inte bortses från att denna princip

i det enskilda fallet kan medföra ömtåliga avvägningsproblem.

Vid en reform av bidragsgivningen bör vidtagas ett par ändringar av närmast

redaktionell art i nuvarande bidragsbestämmelser. För närvarande

finns föreskrifter ej meddelade om bidrag till kostnaderna för reparationer

av ortopediska hjälpmedel. I praxis beviljas emellertid bidrag för ändamålet.

En förtydligande föreskrift härom bör meddelas. Bestämmelsen om att

bidrag medgivcs till »anordningar för motordrift av invalidvagnar och rullstolar»

bör omformuleras att gälla motordrivna rullstolar samt invalidvagnar,

å vilka bestämmelserna i förordningen den 5 maj 1960 om mopeder

(SFS nr 134) är tillämpliga. Vad gäller invalidvagnar torde nämligen i praktiken

bidrag utgå enbart till trehjuliga mopeder.

Under budgetåret 1960/61 har till statsbidrag till ortopediska hjälpmedel

utbetalats sammanlagt i runt tal 7,8 milj. kr. Med utgångspunkt härifrån

kan den årliga merkostnaden för statsverket för fria ortopediska hjälpmedel

f. n. beräknas till cirka 2,5 milj. kr. I det föregående ifrågasatta begränsningar

i bidragsrätten — undantagande av hålfotsinlägg från bidragsgivningen

och införande av en fix avgift för varje hjälpmedel — torde endast

i mindre mån påverka belastningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

B. Hörapparater

1. Gällande regler

Bidrag till anskaffande av hörapparat utgår med hela inköpskostnaden

till barn under 16 år.

När det gäller vuxna hörselskadade utgår bidrag med */* av inköpskostnaden,

dock högst 150 kr. Härvid förutsättes att den hörselskadades taxerade

inkomst icke överstiger 7 000 kr. för ensamstående eller 10 000 kr. för

gift, som sammanlever med maken, samt att vederbörande icke påförts

statlig förmögenhetsskatt.

2. Historik

Fr. o. m. budgetåret 1947/48 till utgången av år 1955 utgick bidrag till

såväl anskaffande som drift av hörapparater. Enligt under denna tid gällande

bidragsgrunder medgavs bidrag till person, som av öronläkare förklarats

för sitt arbete vara i behov av hörapparat och vilken med hänsyn till

sin ekonomiska ställning kunde antagas icke vara i stånd att utan bidrag

förskaffa sig sådan apparat. Bidrag lämnades i enlighet härmed icke till

personer över pensionsåldern och mera sällan till personer över 60 år. Ej

heller lämnades bidrag till hörselskadade barn och ungdomar från anslaget.

Deras bidragsbehov tillgodosågs i stället genom anslag från allmänna

arvsfonden. När det gäller den ekonomiska behovsprövningen tillämpades

som övre inkomstgräns för ensam person 5 500 kr. och för makar 7 000 kr.

taxerad inkomst. Därutöver tillädes för vart tillkommande barn respektive

600, 500, 400 och 300 kr.

Bidraget fick i regel utgå med högst 2/3 av kostnaderna för anskaffande

av hörapparat, varvid bidraget skulle beräknas efter kostnaden för prisbilligaste

apparat, som vid utprovning prövats vara ur förstärkningssynpunkt

tillfredsställande. Något maximibelopp för bidragets storlek fanns sålunda

ej angivet men endast i sällsynta fall kunde bidrag utgå med 2/3 av apparatkostnaden.

Som regel måste en begränsning till halva kostnaden eller

lägre belopp ske.

Enligt bidragsbestämmelserna kunde vidare bidrag utgå för drift av

hörapparat med högst 100 kr. för år, men denna bestämmelse kunde icke

tillämpas, då anslagna medel icke ansågs tåla den belastning, som utanordning

av driftbidrag skulle innebära.

Kommittén för dövhetens bekämpande (SOU 1954: 14) föreslog att varje

svensk medborgare, som på grund av allvarlig hörselnedsättning behövde

hörapparat, skulle kunna erhålla statsbidrag till anskaffande av apparat

utan ekonomisk behovsprövning. När det gällde bidragets storlek fann

kommittén övervägande skäl tala för att den hörselskadade skulle bidraga

med viss del av kostnaden. Denna kostnad borde fastställas till omkring »/*

av kostnaden och utgöras av en fast avgift lika för alla, av kommittén beräknad

till 50 kr. oberoende av apparat.

Hörapparater för barn och ungdom borde helt bekostas av statsmedel.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag förordade statskontoret,

att kravet på att vederbörande skulle vara för sitt arbete i behov av hörapparat

skulle bibehållas med undantag för barn och ungdom. Socialstyrelsen

åter fann väl motiverat att även gamla människor erhöll bidrag till inköp

av hörapparat. När det gäller den ekonomiska behovsprövningen anförde

statskontoret att det icke kunde ligga något stötande i att en hörselskadad

får på egen bekostnad anskaffa hörapparat, om han har erforderliga ekonomiska

resurser härför. Slopandet av behovsprövningen avstyrktes vidare

av lärarkollegiet vid karolinska institutet och av två landstings förvaltningsutskott.

I fråga om bidragets storlek förordade statskontoret, att bidrag

skulle utgå med 2,/s av anskaffningskostnaden, dock högst 100 kr., vilken

regel borde gälla generellt för alla bidragsberättigade kategorier. Sorrbottens

läns landstings förvaltningsutskott ansåg det ur flera synpunkter skäligt,

att det allmänna påtog sig hela kostnaden men avstod från att framlägga

förslag därom med hänsyn till att kravet på ansvarskänsla och aktsamhet

hos "den enskilde i fråga om apparaten torde säkras genom att eu

del av kostnaden får stanna hos den enskilde. Med hänsyn till att statsmakterna

i samband med den allmänna sjukförsäkringen befriat sjuka från

hela kostnaden för vissa läkemedel ifrågasatte utskottet, om icke statens

bidrag kunde höjas från 2/3 till Vs av totalkostnaden. Stockholms stads sjukhusdirektion

ifrågasatte lämpligheten av att oavsett apparattypen fastställa

eu fast avgift för den hörselskadade, vilken anordning kunde motverka en

önskvärd konkurrens på hörapparatmarknaden. Hörselfrämjandet tillstyrkte

förslaget om en fast avgift för de hörselskadade men föreslog att avgiften

skulle sättas till 30 kr. Sveriges hörapparatleverantörers förening

förordade att bidraget skulle utgå med ett fixerat belopp för alla hörapparattyper.

Helt medellösa borde dock kunna få hela apparatkostnaden ersatt

av allmänna medel.

Departementschefen (prop. 1955:96) ansåg i likhet med kommittén och

flertalet remissinstanser i princip, att varje person med allvarlig hörselskada,

som av öronläkare konstaterats vara i behov av hörapparat borde

vara berättigad till bidrag för anskaffande av en sådan apparat. Departementschefen

anförde vidare: »Härmed är dock icke sagt, att även den ekonomiska

behovsprövningen bör avskaffas. Olika omständigheter har bidragit

till att icke oväsentliga prissänkningar på hörapparater inträffat under

senare tid. Det synes icke osannolikt, att den tekniska utvecklingen liksom

tillkomsten av fler hörcentraler och en vidgad bidragsgivning för anskaffande

av dylika apparater skall möjliggöra ytterligare prissänkningar. Härtill

kommer, att den av mig förordade utvidgningen av den bidragsberättigade

personkretsen till barn, åldringar och andra, som icke i och för sig behöver

apparater för sitt arbete, sannolikt kommer att medföra så stora krav

på bidrag, att en begränsning blir nödvändig. Av dessa skäl är jag i likhet

med statskontoret och förvaltningsutskotten i två landsting icke beredd att

förorda, att den ekonomiska behovsprövningen för ifrågavarande bidrag

slopas.»

Departementschefen föreslog härefter att som inkomstgränser vid eu hehovsprövning

skulle gälla cn taxerad inkomst av 5 500 kr. för ensam person

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962

och 8 000 kr. för gift (oavsett antalet barn) samt att vederbörande ej påförts

statlig förmögenhetsskatt.

När det gäller bidragets storlek förordade departementschefen i likhet

med statskontoret, att bidrag skulle utgå med 2/a av apparatkostnaden, dock

högst 100 kr.

I fråga om hörselskadade barn i åldern upp till 16 år föreslog departementschefen

slutligen att hörapparatkostnaden helt skulle bekostas av

statsmedel utan ekonomisk behovsprövning.

I motioner till 1955 års riksdag (I: 419 och II: 523) anfördes att transistorapparater

vid inköp från landstingens inköpscentral kostade 250—300

kr. Även om man kunde räkna med att apparaterna i framtiden skulle

komma att bli billigare, torde det dröja flera år, innan priset hunnit sjunka

till 150 kr. Med hänsyn härtill borde inköpsbidraget höjas och bestämmas

till2/3 av inköpspriset dock högst 200 kr.

Motionärerna föreslog vidare, att inkomstberäkningarna vid den ekonomiska

behovsprövningen borde baseras på den beskattningsbara inkomsten,

som gav bättre anvisning om den sökandes ekonomiska bärkraft och verkade

utjämnande med hänsyn till dyrortsgrupperingen. Systemet med avdrag

för vart tillkommande barn med 600, 500, 400 resp. 300 kr., borde vidare

bibehållas.

I utlåtande över propositionen och motionerna (nr 104) anförde statsutskottet

beträffande motionsyrkandet om höjning av maximibeloppet för

statsbidraget till 200 kr., att utskottet inhämtat att priset på de av landstingens

inköpscentral tillhandahållna hörapparaterna med transistorer för

det dåvarande låg mellan 180 och 300 kr., samt att priserna alltjämt visade

en sjunkande tendens. Med hänsyn härtill var utskottet inte berett att tillstyrka

yrkandet. Beträffande motionsyrkandet att den ekonomiska behovsprövningen

skulle baseras på den beskattningsbara inkomsten och ej på den

taxerade samt att dåvarande tilläggsavdrag för barn skulle bibehållas erinrade

utskottet om att ett flertal statsbidragsförfattningar på hälso- och

sjukvårdsområdet byggde på kungörelsen angående statsbidrag till lindring

i läkarvårdskostnaderna för mindre bemedlade å landsbygden samt alt

i denna kungörelse den övre gränsen för beviljande av statsbidrag bestämts

till en taxerad inkomst av 5 400 kr. Då enhetliga principer för statsbidragsgivningen

på förevarande område enligt utskottets mening finge anses

vara av värde ej minst ur administrativ synpunkt och tillräckliga skäl

knappast anförts för en uppräkning av de av departementschefen föreslagna

beloppen, kunde utskottet icke heller tillstyrka detta yrkande i motionerna.

Utskottet hemställde sålunda, att riksdagen måtte godkänna de av departementschefen

förordade grunderna för beviljande av statsbidrag till anskaffande

av hörapparater.

Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962 13

I en år 1959 avgiven framställning anförde hörselfrämjandets riksförbund

bl. a.:

Under de år landets hörcentraler varit i funktion har deras klientel mest

bestått av barn och åldringar. En viktig orsak till att så är förhållandet tror

förbundet vara gällande snäva gräns för bidragsgivning till hörapparater.

Personer i de produktiva åldrarna med förvärvsarbete har i regel för hög

inkomst för att kunna åtnjuta statligt bidrag, vilket medför att den hörselskadade

köper en apparat i affär eller av hotellförsäljare. Detta medför i

sin tur, att den hörselskadade för dyra pengar får en för honom mindre eller

helt olämplig hörapparat. Den hörselskadade går även miste om öronspecialistens,

pedagogens, teknikerns och socialarbetarens samverkande åtgärder,

som skulle kunna göra honom bättre rustad för berikande samliv i den

normalt hörandes miljö och ökade arbetsinsatser i samhällets gemensamma

produktion. Riksförbundet är förvissat om att ökad bidragsgivning till inköp

av hörapparater kommer att öka antalet besökande i arbetsför ålder vid

hörcentralerna. — Riksförbundet hemställde att bidragsrätten för inköp

av hörapparater, som obestridligen är ett hjälpmedel i likhet med de vanföras,

måtte jämställas med den bidragsform som gäller för inköp av proteser

till vanföra.

I yttrande häröver anförde hörselvårdsnämnden:

Nämnden anser det synnerligen angeläget, att i möjligaste mån alla hörselskadade

vuxna förmås vända sig till hörcentral vid anskaffande av hörapparat,

vilket för närvarande endast sker i mindre omfattning. Det förhållandet

att statsbidrag icke beviljas de vuxna generellt, synes vara en

mycket starkt bidragande orsak till att de icke allmänt vänder sig till hörcentral.

Bland annat därför är det enligt nämndens mening synnerligen angeläget,

att statsbidrag utgår för inköp av hörapparat åt vuxen oavsett dennes

inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Jämväl beträffande statsbidragets storlek anser nämnden en höjning

böra ske. Detta torde vara motiverat med hänsyn till icke blott penningvärdets

försämring sedan ifrågavarande statsbidrag infördes år 1950 utan även

de högre priser, som de alltmer brukade hörglasögonen och även övriga moderna

hörapparater nu betingar. Nämnden finner sig dock icke böra biträda

det åsyftade statsbidragsbeloppet om i huvudsak 3U av kostnaden för hörapparat

utan förordar att bidraget utgår med av kostnaden, dock högst

200 kr.

Även medicinalstyrelsen fann önskvärt att den ekonomiska behovsprövningen

helt slopades. Styrelsen fann vidare väl motiverat att statsbidraget

höjdes till -Va av inköpskostnaden, dock högst 200 kr.

Det kan vidare erinras om att Stockholms stadskollegium år 1959 föreslog

att gällande bidragskungörelse beträffande hörapparater upphävdes i

vad den avser bidrag till hörapparater för vuxna samt att bidrag för ändamålet

i stället skulle utgå i enlighet med bestämmelserna om bidrag till

ortopediska hjälpmedel.

Med anledning av de framlagda förslagen om slopande av den ekonomiska

behovsprövningen och höjningen av det maximerade apparatbidraget

till 200 kr. uttalade föredragande departementschefen i 1961 års statsverksproposition

(XI ht, p. 96), att han bl. a. i avbidan på ytterligare erfaren
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

heter ej kunde biträda så vittgående ändringar av nuvarande bidragssystem.

Departementschefen förordade i stället, att inkomstgränserna höjdes

från 5 000 resp. 8 000 kr. till 7 000 resp. 10 000 kr. samt att bidrag finge

utgå med högst 150 kr. för apparat. Förslaget bifölls av riksdagen.

I en den 21 juli 1961 till inrikesdepartementet inkommen skrivelse har

hörselfrämjandets riksförbund ånyo hemställt att bidrag till inköp av hörapparater

för vuxna hörselskadade må utgå efter samma normer, som gäller

för inköp av proteser till rörelsehindrade personer. Förbundet anför

bl. a.:

Hörapparaten är en protes och protesens placering på den handikappade

bör icke vara normgivande för om bidrag skall utgå och hur stort bidraget

bör vara. En bidragsgivning enligt förslaget skulle på enkelt sätt sanera och

rationalisera handeln med hörapparater samt med säkerhet även föra med

sig en sänkning av bruttopriset per apparat.

I yttrande häröver förklarar sig hörselvårdsnämnden vidhålla sin principiella

inställning att statsbidrag bör utgå till inköp av hörapparat åt

vuxen, oavsett dennes inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Härför talar

även att yrkesverksamma hörselskadade vid beskattningen icke medgives

avdrag för kostnad för hörapparat. Då föredragande departementschefen

emellertid i årets statsverksproposition förklarat sig icke kunna biträda

av hörselvårdsnämnden och medicinalstyrelsen framlagda förslag om slopande

av behovsprövningen anser sig nämnden för närvarande icke böra

biträda den föreliggande framställningen i denna del.

Vad angår statsbidragets storlek anför nämnden, att uppgifter om genomsnittspriset

per apparat åt vuxen, för vilken statsbidrag utgått, saknas, men

att priset kan beräknas till cirka 400 kr. Med utgångspunkt från ett statsbidrag

motsvarande 2/s av hörapparatkostnaden finner nämnden därför att

statsbidraget bör höjas till högst 250 kr. per apparat. Under år 1959 utgick

statsbidrag med 283 600 kr. för inköp av 2 836 hörapparater åt vuxna. Med

hänsyn härtill och till den numera höjda inkomstgränsen för statsbidrags

utgående beräknar nämnden merkostnaden för den föreslagna ökningen av

statsbidragsbeloppet till cirka 500 000 kr.

Även medicinalstyrelsen förklarar sig vidhålla sin principiella inställning

till frågan om den ekonomiska behovsprövningen men anser sig med samma

motivering som hörselvårdsnämnden för närvarande icke böra påkalla någon

ändring i denna del.

Styrelsen anser däremot att en höjning av statsbidragets storlek bör

komma till stånd. Av hörselvårdsnämndens yttrande framgår bl. a., att

medelpriset per apparat kan beräknas till cirka 400 kr. Med hänsyn härtill

och då man vid statsbidragets införande avsåg att ersätta den hörselskadade

med -/3 av apparatkostnaden, synes skäl tala för den av hörselvårdsnämnden

föreslagna höjningen av statsbidragsbeloppet till 250 kr.

motsvarande 2/3 av ett apparatpris om 375 kr„ vilket skulle medföra eu

merkostnad för statsverket om cirka 500 000 kr. 3

3. Vissa distributionsförhållanden m.m. beträffande hörapparater

år 1959

I den av statens pris- och kartellnämnd utgivna tidskriften Pris- och

kartellfrågor (1960, häfte 8) redovisas en utredning rörande vissa pris- och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962 15

distributionsfrågor 1959 beträffande hörapparater. Därur inhämtas följande:
Hörapparaterna

förekommer i tre olika typer: kroppsburna apparater,

hörglasögon och andra huvudburna apparater.

Under år 1959 såldes i landet 13 800 apparater. 31 % av dessa försåldes

av importören direkt till konsumenten, 22 % av återförsäljare och 47 %

av hörcentralerna och landstingens inköpscentral.

Av hörglasögon såldes 4 700 par eller 34 % av totala antalet apparater.

I fråga om hörglasögon utgjorde hörcentralernas andel av försäljningen endast

9 % (deras andel av övriga apparattyper var däremot 61 %). Genomsnittspriset

på hörglasögon var 545 kr., vilket var 29 kr. lägre än 1958.

Den totala kostnaden för konsumenterna för inköp av hörapparater år

1959 beräknas till mellan 5 och 6 milj. kr., varav knappt halva beloppet

avser hörglasögon.

Under åren 1956—1959 har hörcentralerna sålt cirka 21 000 apparater,

varav hälften med statsbidrag. Antalet hörcentraler uppgick i slutet av

1959 till 43. Landstingens inköpscentral fungerade som grossist vid 93 %

av hörcentralernas försäljning. Hörcentralernas priser är betydligt lägre

än de av importörerna rekommenderade riktpriserna. På andra apparater

än hörglasögon underskreds sålunda riktpriserna med ungefär en tredjedel.

Enligt landstingens inköpscentrals prislista, gällande fr. o. m. 1/1 1962,

över för statsbidrag godkända hörapparater utgör priserna för

kroppsburna apparater: ................................ 207—250 kr.

Specialapparater med stor förstärkning inklusive s. k. benledning:

............................................ 547—611 kr.

hörglasögon: .......................................... 425—478 kr.

Stereoutförande: .................................... 771—899 kr.

andra huvudburna apparater:............................ 383—436 kr.

Angivna priser inkluderar omsättningsskatt.

4. Förslag

Sedan den 1 januari 1956 omfattar kretsen av bidragsberättigade i princip

varje person med allvarlig hörselskada och sålunda ej blott, som tidigare var

fallet, dem som för sitt arbete är i behov av hörapparat. Utvidgningen skedde

emellertid till priset av eu försämring av tidigare bidragsvillkor. Bidraget,

som tidigare utgick med i princip högst 2/s av lägsta apparatpris, maximerades

nämligen till 100 (numera 150) kr. Som skäl för denna begränsning liksom

för den bibehållna ekonomiska behovsprövningen åberopades, alt priserna

på hörapparater kunde väntas sjunka. Kommittén för dövhetens bekämpande

beräknade att goda rörförstärkta apparater skulle komma att

tillhandahållas till ett pris av omkring 150 kr. Betydande prissänkningar har

också inträffat beträffande de transistorförstärkta apparaterna, vilka numera

helt slagit ut de tidigare använda rörförstärkta apparaterna, men lägsta

pris på hörapparat är fortfarande omkring 200 kr. Härtill kommer att den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962

tekniska utvecklingen medfört nya och förbättrade apparattyper, vilka ligger

i en högre prisklass. Hörglasögon och andra huvudburna apparater kostar

mellan 300 och 500 kr. och för stereofoniska apparater får man räkna

med nästan en fördubbling av sistnämnda priser. Den tekniska utvecklingen

har sålunda inte medfört de förväntade prissänkningarna — däremot

har transistortekniken medfört ett avsevärt förbilligande av hörapparaternas

driftkostnader.

De uteblivna prissänkningarna innebär att ett skäl för nuvarande begränsningar

i statsbidragsgivningen beträffande vuxna hörselskadade bortfallit;

i själva verket utgör de ett motiv för en utvidgad statsbidragsgivning.

Ett annat motiv härför är att man därigenom kan hoppas att förmå de hörselskadade

att i högre grad än som skett vända sig till hörcentralerna. Trots

de jämförelsevis låga priser å hörapparater, som tillämpas vid hörcentralerna

och trots möjligheterna till statsbidrag utgjorde, som framgått av det

föregående, hörapparatförsäljningen år 1959 vid hörcentralerna knappt

hälften av den totala försäljningen. Enligt vad hörselfrämjandets riksförbund

uppgivit, utgöres hörcentralernas klientel i huvudsak av barn och

äldre personer. Personer i de yrkesverksamma åldrarna, som minst lika

väl skulle behöva dra nytta av den medicinska, pedagogiska och tekniska

expertisen vid hörcentralerna, finner det sålunda inte lönt att vända sig dit.

Det förtjänar i sammanhanget erinras om att hörapparatkostnaderna i

stort sett motsvarar kostnaderna för de dyrare — om också inte de dyraste

— ortopediska hjälpmedlen, till vilka statsbidrag utgår utan ekonomisk

behovsprövning. Statsbidraget för sistnämnda hjälpmedel utgår f. n.

med 3/4 av totalkostnaderna, d. v. s. efter betydligt förmånligare normer än

för hörapparater.

Med hänsyn till vad nu anförts och då en förbättring av statsbidragsgivningen

för ortopediska hjälpmedel överväges, synes även frågan om att

förbättra bidragsgrunderna för hörapparater böra upptagas till prövning.

En förbättring därvidlag kan göras enligt olika alternativ: I. II.

I. Den ekonomiska behovs prövningen slopas.

a) Bidraget utgår med oförändrat maximibelopp (150 kr.).

b) Bidraget utgår med förhöjt maximibelopp (exempelvis 250 kr. = hörselvårdsnämndens

och medicinalstyrelsens förslag).

c) Bidraget utgår med 3D av apparatkostnaden (hörselfrämjandets riksförbunds

förslag).

d) Bidraget utgår med hela apparatkostnaden (samma norm som nu gäller

för hörapparater för barn under 16 år).

II. Den ekonomiska behovsprövningen bibehålies.

a) Oförändrade inkomstgränser, höjt maximibelopp (upp till täckning för

hela apparatkostnaden).

b) Höjda inkomstgränser, oförändrat maximibidrag av 150 kr.

c) Höjda inkomstgränser, höjda maximibelopp.

d) Olika maximibelopp inom olika inkomstskikt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 ur 1902

Skulle de oriopediska hjälpmedlen komina att tillhandahållas kostnadsfritt

saknas hållbara skäl för att ej vidtaga motsvarande reform beträffande

hörapparater. Det kan emellertid ej hortses Iran att en sadan reform skulle

hl i kostnadskrävande. Anslagsbehovet är dock svårt att beräkna, då uppgifter

om antalet personer i behov av hörapparat icke föreligger. Kommittén

för dövhetens bekämpande uppskattade de hörselskadades antal till 100 000.

Hur många av dessa som behövde hörapparat kan ej bedömas. Antalet hörapparatinnehavare

beräknades av kommittén till 25 000. Det totala antalet

försålda hörapparater uppgick år 1949 till 3 500, år 1953 till 7 000, år 1955

till 10 000, år 1957 till 11 600, år 1958 till 12 400 och år 1959 till 13 800. Omkring

47 procent av sistnämnda antal apparater såldes genom hörcentralerna.

Om man med ledning härav utgår från en årlig försäljning av 15 000

apparater till det av hörselvårdsuämndcn angivna medelpriset av 400 kr.

per apparat skulle, om statsbidrag med 100 procent utginge för samtliga

apparater, statsbidragskostnadema komma att ligga i storleksordningen

6 milj. kr. Under budgetåret 1960/61 uppgick belastningen på det statliga

bidragsanslaget till cirka 425 000 kr. En total bidragsgivning skulle sålunda

leda till en mer än tiodubbling av statsverkets utgifter för ändamålet. Angivna

kostnadsberäkning har dock närmast karaktär av räkneexempel, då

eu vidgad bidragsgivning kan utlösa ett latent behov av hörapparater, vilket

åtminstone under en övergångsperiod skulle föranleda en ytterligare

stegring av medclsbehovet. En faktor, som verkar i motsatt riktning, är en

förekommande obenägenhet hos hörselskadade att erkänna sitt handikapp.

Ett ytterligare osäkerhetsmoment är om hörcentralernas kapacitet räcker

för en fördubbling av patienttillströmningen. Det kan i sammanhanget erinras

om att medelsbehovet för budgetåret 1956/57 — det första budgetår

då de år 1955 beslutade bidragsreglerna skulle börja verka fullt ut — beräknades

till 600 000 kr. Anslagsbelastningen blev i själva verket knappt

450 000 kr. och sjönk under det följande budgetåret till 388 000 kr. Med hänsyn

härtill är det måhända mer realistiskt att uppskatta kostnaden för en

reform innefattande slopande av den ekonomiska behovsprövningen och

full kostnadstäckning för hörapparatinköpen till högst 5 milj. kr.

För att ge en föreställning om kostnaderna för de i det föregående redovisade

alternativen för en förbättring av statsbidragsgivningen synes emellertid

lämpligt att utgå från en försäljning av 15 000 apparater till ett medelpris

av 400 kr. Kostnaderna enligt huvudalternativ I, slopande av den

ekonomiska behovsprövningen, skulle då bli följande:

1. a) oförändrat maximibelopp:

b) maximibelopp av 250 kr.:

c) »/« av apparatkostnaden:

d) hela apparatkostnaden: 1 2

2 300 000 kr.1

3 750 000 kr.

4 500 000 kr.

6 000 000 kr.

1 Inkl. merkostnad för hörapparater för barn, som ju erhåller bidrag motsvarande hela apparatkostnaden.

2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1962. I samt. Nr 82

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 ur 1902

Om inkomstprövningen bibehålies med eller utan höjda inkomstgränser

(huvudalternativ II), skulle statsbidragskostnaderna med ledning av inkomsterna

i landet enligt 1960 års taxering grovt uppskattat kunna beräknas

enligt följande:

Bidrag per apparat

Mcdelsbehov vid en taxerad inkomst av

7 000—10 000

10 000—15 000

eller ungelär

7 000—10 000

beskattningsbar

inkomst

15 000—20 000

150 kr..............................

1 300 000

2 100 000

3 300 000

1 850 000

3 000 000

4 700 000

2 100 000

3 450 000

5 450 000

250 kr..............................

Hela apparatkostnaden................

Vid en begränsning av statsbidragsgivningen synes det ligga närmast till

hands att låta bidragsbeloppet utgå efter samma normer som för ortopediska

hjälpmedel men endast till hörselskadade med begränsade inkomster.

Härigenom vidgas emellertid klyftan mellan bidragsberättigade och icke

bidragsberättigade ännu mer än nu är fallet, vilket i de ofrånkomliga gränsinkomstskikten

måste te sig stötande. Nämnda svårighet kommer man ifrån

genom att bibehålla ett begränsat bidrag men utvidga kretsen av bidragsberättigade.

Slopar man helt behovsprövningen, underlättar man handläggningen

av bidragsärendena. Systemet medför dock nackdelen att hörselskadade

med låga inkomster inte får tillräcklig lättnad vid anskaffningen

av ett nödvändigt hjälpmedel.

Till slut skall beröras en formell fråga. Kommittén för dövhetens bekämpande

menade, att sortimentet av bidragsberättigade hörapparater borde

hållas inom en mycket begränsad ram. Ur administrativ och ekonomisk

synpunkt vore enligt kommittén en apparat den bästa lösningen, ur medicinsk

och akustisk synpunkt kunde antalet utan olägenheter inskränkas

till 2 å 3. Endast från psykologisk synpunkt kvarstår önskemålet om fler

apparattyper. Även departementschefen framhöll i prop. 1955: 96 angelägenheten

av att antalet apparater hålles inom en mycket begränsad ram i

syfte att nedbringa kostnaderna för såväl den enskilde som statsverket. Ekonomiska

synpunkter borde emellertid icke få vara helt avgörande, då ett

visst ehuru starkt begränsat sortiment kunde vara motiverat av bl. a. psykologiska

skäl. Dessa riktlinjer har i praxis inte kunnat följas. Landstingens

inköpscentrals prislista över godkända hörapparater upptar 17 olika

apparater, varav 7 kroppsburna apparater, 3 hörglasögon (samtliga även i

stereoutförande) samt 7 andra huvudburna apparater. Vid mitten av 1950- talet förekom väl bara en typ av hörapparater, nämligen kroppsburna apparater.

Nu har man tre olika huvudtyper och var och en av dessa bör kunna

tillhandahållas i olika utföranden. De givna direktiven bör sålunda modifieras

med hänsyn till den utveckling som skett.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

II. Remissyttranden

Yttranden över departementspromemorian har avgivits av statskontoret,

medicinalstyrelsen, hörselvårdsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen, socialpolitiska

kommittén, svenska landstingsförbundets styrelse, svenska stadsförbundets

styrelse, styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm,

föreningen för bistånd åt vanföra i södra Sverige, svenska vanförevårdens

centralkommitté (SVCK) — som bifogat yttranden av bl. a. föreningen

för bistånd åt vanföra i Norrland, riksföreningen mot reumatism, svenska

multipel-sklerosföreningarnas riksförbund och svensk ortopedisk förening

— riksföreningen mot polio, de vanföras riksförbund, hörselfrämjandets

riksförbund, hörselfrämjandet i Stockholm, Sveriges läkarförbund och

svenska läkaresällskapet.

A. Ortopediska hjälpmedel

Den i departementspromemorian förordade principiella kostnadsfriheten

tillstyrkes av alla remissmyndigheter med undantag av medicinalstyrelsen,

som föreslår bidrag med förslagsvis 90 procent av kostnaderna,

varvid förutsättes att fast avgift ej uttages.

Riksförsäkringsverket anför bl. a.:

Anskaffande av ortopediska hjälpmedel ingår som ett väsentligt led i

den rehabiliteringsverksamhet, som har till uppgift att återanpassa de handikappade

till ett så långt möjligt normalt liv. Riksförsäkringsverket (pensionsstyrelsen)

har tidigare i olika sammanhang haft anledning framhålla

det nära sambandet mellan rehabiliteringen i dess olika former och invaliditetsprövningen

i pensionsärenden där rätten till den sökta förmånen är

beroende av sökandens hälsotillstånd och arbetsförmåga. Ur de synpunkter

verket har att företräda anser verket det därför vara en angelägenhet av vikt

att man i möjligaste mån underlättar för de handikappade att förskaffa sig

det för var och en lämpliga ortopediska hjälpmedlet. Då dessa hjälpmedel

är en elementär utrustning i rehabiliteringsavseende, tillstyrker riksförsäkringsverket

att dessa hjälpmedel i princip skall göras kostnadsfria för den

enskilde.

Socialpolitiska kommittén, som har att över hela det socialpolitiska fältet

granska ändamålsenligheten och lämpligheten av reglerna för olika förmåner,

finner att de ortopediska hjälpmedlen bör jämställas med sådana läkeoch

hjälpmedel, som tillhandahålles patienterna på sjukvårdsinrättningarna.

Vårdens ändamål är att såvitt möjligt återställa patientens hälsa, rörelse-

och arbetsförmåga. I den mån särskilda anordningar härför är nödvändiga,

utgör de inslag i själva vården. Att på patienterna lägga vissa

smärre kostnader eller kostnadsandelar synes från denna utgångspunkt endast

kunna motiveras av önskan att hålla statsverkets kostnad nere. Kommittén

finner, att vårdkostnaderna för den patientkategori det här gäller

bör täckas solidariskt av befolkningen i minst samma utsträckning, som

gäller för sjukhusvården i övrigt, och tillstyrker därför att patienterna befrias

från kostnaderna för hjälpmedlen.

‘2* —Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. AV 82

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962

Medicinalstyrelsen är medveten om att anskaffande av erforderliga ortopediska

hjälpmedel med nuvarande bidragssystem många gånger blir betungande

för den enskilde och tvingar vederbörande primär- eller sekundärkommun

att lämna särskilda bidrag. Jämfört med kostnaderna för motsvarande

hjälpmedel enligt riktprislistan i styrelsens år 1959 avgivna P.M. med

förslag till utvidgad rätt till statsbidrag för ortopediska hjälpmedel och

därmed sammanhängande frågor innebär de i departementspromemorian

redovisade priserna, att en avsevärd prisförhöjning ägt rum. Prisförhöjningen

är genomgående för hela sortimentet.

Ur de synpunkter styrelsen har att företräda finns intet att erinra mot

att den enskilde erhåller hjälpmedlen kostnadsfritt. Det synes dock styrelsen

föga realistiskt att från de lokala huvudmännens sida räkna med något

större intresse att hålla priserna på området nere, därest de själva icke belastas

med några kostnader. Konsekvenserna torde sannolikt bli, att de

ortopediska verkstäderna kommer att tillämpa än mer varierande och högre

priser. Om patienten har att själv betala 10 kronor för varje nyanskaffat

hjälpmedel, torde detta komma att motverka eventuella missbruk endast i

fråga om mindre kostnadskrävande hjälpmedel. Enligt styrelsens mening

torde därför, om bidragsrätten utsträckes till inemot 100 procent, statens

kostnader komma att öka i avsevärd mån utöver vad som beräknas i promemorian.

Styrelsen föreslår för sin del, att patienten själv får stå för 10

procent av kostnaden. Endast i ett fåtal fall torde därvid den patienten

åvilande kostnadsandelen komma att bli betungande för honom samtidigt

som man på ett smidigare sätt motverkar missbruk. Kostnaderna för statsverket

skulle härigenom — med medelsåtgången budgetåret 1960/61 som

beräkningsgrund — komma att uppgå till cirka 9 400 000 kr.

Undantagande av hålfotsinlägg och eventuellt andra enklare hjälpmedel

från bidragsgivningen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av statskontoret,

medicinalstyrelsen, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, svenska

stadsförbundets och svenska landstingsförbundets styrelser, Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet, svensk ortopedisk förening, riksföreningen

mot polio samt riksföreningen mot reumatism, vilken menar att

även tygkorsetter bör undantagas. Försäkringsinspektionen ifrågasätter

däremot om ej hålfotsinlägg bör vara bidragsberättigade. Vanförevårdsföreningen

i Härnösand framhåller, att även vanliga hålfotsinlägg är ortopediska

hjälpmedel, om de ordineras av sakkunnig läkare för att avhjälpa

vissa sjukdomsbesvär. Vanförevårdsföreningen i Hälsingborg gör gällande,

att individuellt framställda, bidragsberättigade inlägg skulle kunna medverka

till en önskvärd sanering av den privata handeln med inlägg, som

ofta föranleder fotinsufficienser av avsevärt allvarligare karaktär än om

patienten icke använt desamma.

I departementspromemorian ifrågasatt fix avgift av 10 kr. för hjälpmedlen

tillstyrkes av statskontoret, försäkringsinspektionen, svenska stadsförbundets

och svenska landstingsförbundets styrelser, vanförevårdsföreningen

i Hälsingborg, svenska läkaresällskapet och svensk ortopedisk förening.

Riksförsäkringsverket vill ej motsätta sig att en viss mindre avgift

uttages. Riksföreningen mot polio anser att nuvarande minimiavgift bör

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

bibehållas. SVCK och de vanföras riksförbund pekar på att behov ofta

föreligger av en rad olika hjälpmedel och finner den föreslagna avgiften

tveksam. Enligt de vanföras riksförbund kan avgiften medföra orättvisor,

administrativa besvärligheter och kostnader. Det föreslagna intyget på heder

och samvete rörande tidigare erhållna hjälpmedel finner förbundet

tillräckligt för att tillgodose önskemålet om kontroll av bidragsverksamheten.

Riksföreningen mot reumatism anser att det i promemorian föreslagna

intygsförfarandet angående eventuellt tidigare förvärv av hjälpmedel

ej är tillräckligt utan förordar registrering. Enligt Sveriges läkarförbund

vore lämpligt att stickprovskontroll infördes för att uppdaga huruvida

och om möjligt förhindra att patienterna reser från det ena stället till

det andra och erhåller olika bandage. Läkarförbundet framhåller liksom

svenska läkaresällskapet och svensk ortopedisk förening, att fullvärdig

bandageverkstadsservice måste finnas på alla de platser, där bandage tillverkas,

eftersom verkstäder med högre standard i annat fall kommer att

överbelastas. Vanförevårdsföreningarna i Stockholm och Hälsingborg finner

intygsförfarandet föga tilltalande. Enligt Hälsingborgsföreningen är risken

för bandageförsörjning från olika håll minimal. Stockholmsföreningen förordar

ytterligare överväganden. SVCK, som anser intygsförfarandet utgöra

en besvärande anordning, tillstyrker endast att förfarandet användes beträffande

rullstolar och invalidvagnar.

Vad beträffar promemorians uttalanden om prissättningen å

ortopedhjälpmedlen, nämligen att tillverkningen bör bedrivas så rationellt

och ekonomiskt som möjligt och att hjälpmedlen bör tillhandahållas till

självkostnadspris utgår svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets

styrelser från att dessa önskemål beaktas av de huvudmän, som

driver verkstäder. Landstingsförbundets styrelse pekar på att landstingens

inköpscentral bl. a. ordnat fabriksmässig tillverkning av hel- och halvfabrikat

i syfte att nedbringa kostnaderna. Den aktuella allmänna rationaliseringsverksamheten

på sjukhusväsendets område torde ej heller förbigå de

ortopediska verkstäderna. Socialstyrelsen anser att prissättningen vid verkstäderna

bör standardiseras så att patienterna får hjälpmedlen pa samma

villkor vid alla anstalter. Riksföreningen mot reumatism hävdar att priset

bör fastställas centralt av medicinalstyrelsen. I prissättningen bör, enligt

SVCK och De vanföras riksförbund, kunna inräknas skäliga kostnader för

experiment- och förbättringsarbeten. De vanföras riksförbund beräknar

erforderligt pålägg till 2 procent. SVCK framhåller vidare vikten av att staten

ökar sina möjligheter att få objektiva informationer om kvalitets-, produktions-

och prisfrågor på området. Det är ytterst angeläget att centralt

kunna lämna huvudmännen för verkstäderna råd och anvisningar vid icke

önskvärda varianter i kvalitets-, produktions- och prishänseende. Man bör

pröva först korrektiv av rådgivande karaktär, innan mer rigorösa åtgärder

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

aktualiseras. Det organ, som skall få denna konsultativa uppgift, bör få

tillgång till erforderlig expertis. För verksamheten bör så litet som 0,5 procent

av de totala statliga kostnaderna för hjälpmedlen kunna ge tillräckligt

ekonomiskt underlag, vilket belopp kan beräknas vara mycket ringa i

förhållande till de besparingar, som bör bli resultatet av verksamheten.

Med anledning av i promemorian berörda spörsmål om hjälpmedel i

lyxutförande förutsätter socialpolitiska kommittén, att vederbörande

myndigheter vid den närmare utformningen av bestämmelserna rörande

tillhandahållande av hjälpmedlen uppmärksammar möjligheterna att hålla

kostnaderna nere. Att hjälpmedlen skall vara ändamålsenliga, lätthanterliga,

diskreta och behagliga utesluter inte, alt extrakostnader för lyxutförande

bör bäras av den enskilde. Av samma mening är socialstyrelsen.

S] CK framhåller att när det gäller exempelvis korsetter är gränsen mellan

ortopediskt och estetiskt eller modebetingade anordningar flytande. Fn

annan praktisk svårighet erbjuder ortopediska skodon. Medan ingen tvekan

kan rada om att lägga hela kostnaden pa staten för specialtillverkade skodon

för verkligt invalidiserade personer eller personer, som uppenbart löper

risk att bli invalidiserade utan dessa hjälpmedel, finnes en rad gränsfall,

som otvivelaktigt kommer att öka i antal och utgöres dels av sådana fall,

som får utfört smärre ändringar av skodon köpta i öppna handeln och dels

av sådana som hittills kunnat nöja sig med sådana köpta skodon och där

ingen ändring genomförts men väl kunnat diskuteras. SVCIv framhåller vidare

liksom de vanföras riksförbund, att man inte kan bortse från det psykologiska

värdet av estetiskt tilltalande hjälpmedel. För åtskilliga invalider

framstår det som ett ytterligare handikapp att använda för omvärlden synliga

hjälpmedel, varför de hellre avstår från att använda hjälpmedlet. Riksförbundet

understryker vidare, att hjälpmedlen bör vara så tekniskt fulländade

som möjligt. Ett dyrare hjälpmedel är i regel mer tekniskt utvecklat.

I remissyttrandena tas vidare upp vissa speciella frågor.

De vanföras riksförbund förordar en förnyad prövning av det i medicinalstyrelsens

promemoria år 1959 om utvidgad rätt till statsbidrag till ortopediska

hjälpmedel framlagda förslaget om rätt att få använda beviljat bidrag

till invalidvagn till anskaffning av bil, varigenom skulle uppnås en ur

medicinsk synpunkt bättre lösning av transportproblemen för rörelsehindrade.

Det öppna fordonet förvärrar i längden vederbörandes invaliditet

genom reumatiska skador, köldskador in. in.

Riksföreningen mot reumatism anser att om de ortopediska hjälpmedlen

blir helt kostnadsfria, bör även hel ersättning utgå för invalidbil till den

som behöver sådan för sitt förvärvsarbete.

Såväl SV C K som riksföreningen mot reumatism antar att kostnaderna för

nu förordad reform blir högre än i promemorian beräknats. SVCK anser eu

kostnad av 12 milj. kr. sannolik.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

B. Hörapparater

Hörselvårdsnämnden, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, försäkringsinspektionen,

socialpolitiska kommittén, svenska stadsförbundets styrelse,

svenska läkaresällskapet, hörselfrämjandets riksförbund och hörselfrämjandet

i Stockholm förordar, att bidraget utgår utan behovsprövning

och med full kostnadstäckning. Svenska landstingsförbundets styrelse finner

en total statsbidragsfinansiering mest önskvärd med förbehåll att apparatmottagaren

själv erlägger ett belopp av 10 kr. Även stadsförbundets styrelse

och försäkringsinspektionen anser att ett fixt avgiftsbelopp av 10 kr.

kan ifrågakomma. Övriga remissmyndigheter — med undantag av statskontoret

— tillstyrker att behovsprövningen slopas generellt och att statsbidraget

höjes.

Socialpolitiska kommittén utgår från att behovet av hörapparat är medicinskt

betingat och således helt oberoende av patientens betalningsförmåga.

Hörapparater bör därför tillhandahållas de hörselskadade på samma

villkor som övriga läke- och hjälpmedel. Behovsprövningen bör avse öronen

och inte plånboken. En inkomstgräns kan i detta fall inte längre försvaras.

En maximering av statsbidraget, som tvingar patienten att erlägga en del

av kostnaden själv, innebär för de betalningssvaga att de kan välja mellan

att avstå från annan konsumtion eller ansöka om kompletterande bidrag

hos myndighet eller organisation.

Svenska stadsförbundets styrelse kan ej finna någon nämnvärd principiell

skillnad mellan ortopediska hjälpmedel och hjälpmedel avsedda att kompensera

hörselskador och förordar med hänsyn härtill bestämt att den ekonomiska

behovsprövningen slopas och att full kostnadstäckning för hörapparater

införes. De för detta alternativ beräknade kostnaderna a runt

5 milj. kr. synes icke vara av sådan storleksordning att de bör utgöra hinder

för en reform, vilken måste anses vara förenad med betydande fördelar i

jämförelse med alternativen att bibehålla någon form av maximerade bidrag

och inkomstprövning. Icke minst bör fördelarna att slippa det administrativa

merarbetet vid ansökningsförfarandet och inkomstprövning beaktas.

Hörselfrämjandets riksförbund påpekar att tekniska förbättringar av hörapparater

samt de moderna hörapparaternas kortare livslängd ofta nödvändiggör

hörapparatbyte efter en kortare period än åtta år, varvid den hörselskadade

under alla förhållanden själv får svara för hela apparatkostnaden.

Hörselfrämjandet i Stockholm understryker att det ej kan förefalla rimligt

att den som sedan barnaåren är nödsakad att använda hörapparat

efter fyllda 16 år tvingas att själv bekosta denna helt eller delvis.

Riksförsäkringsverket framhåller att enbart dövhet eller hörselnedsättning

enligt verkets praxis vid invaliditetsbedömningar i regel icke anses

medföra invaliditet i folkpensioneringslagens mening. Däremot kan dövhet

eller hörselnedsättning i förening med annat lyte eller sjukdom medföra en

så höggradig nedsättning av arbetsförmågan att invalidpension eller sjukpension

kan utgå. Hörseldefekter kan alltså få betydelse som bidragande

invaliditetsorsak vid bedömningen av ett fall, som eljest icke skulle varit att

anse som ett pensionsfall. Förutom de humanitära och sociala aspekterna

torde det sålunda vara av avsevärd betydelse ur pensionssynpunkt att de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

hörselskadade återinpassas i produktionen och den sociala gemenskapen

med andra människor. Då dövhet eller allvarlig hörselnedsättning är ett

handikapp som är jämförbart med många av de defekter, för vilka de ortopediska

hjälpmedlen avser att råda bot, är det enligt riksförsäkringsverkets

uppfattning önskvärt att den ekonomiska behovsprövningen slopas.

Av samma skäl bör bidragsmaximum höjas avsevärt. Kan erforderliga hörapparater

ej med en gång tillhandahållas kostnadsfritt, synes en kombination

av höjning av bidragsmaximum och av inkomstgränsen lämpligast för

en första etapp.

Svenska landstingsförbundets styrelse anser liksom socialstyrelsen att

merkostnad för lyxutförande bör stanna på den enskilde. Om inkomstgränser

väljes, bör dessa enligt förbundsstyrelsens mening anknyta till den

beskattningsbara inkomsten. För att undvika »tröskelproblem» är man

därvid nödsakad att tillämpa en glidande skala med full bidragsgivning i

vissa inkomstlägen och därefter en med inkomstens ökning sjunkande bidragsandel.

Ett dylikt system innebär visserligen betydande svårigheter

men torde enligt förbundsstyrelsens mening ge mer tillfredsställande resultat

än ett system med maximibelopp för statsbidraget eller en för alla

inkomstlägen fixerad statsbidragsandel om 3/i.

Sveriges läkarförbund förordar, att bidraget höjes till tre fjärdedelar av

anskaffningskostnaden, varigenom ernås full överensstämmelse med ersättningen

för läkarvård från sjukkassan.

Medicinalstyrelsen anför.

En hörapparat får i likhet med ett ortopediskt hjälpmedel ur medicinsk

synpunkt anses utgöra en protes, som förbättrar möjligheterna för den

hörselskadade att föra ett normalt liv, både vad avser yrkesverksamhet

och övrig livsföring. Med hänsyn härtill och då hörapparater numera kostar

i stort sett lika mycket som dyrare oidopediska hjälpmedel, bör den

skillnad i fråga om statsbidrag, som maximeringen utgör, icke längre upprätthållas.

Styrelsen förordar sålunda i överensstämmelse med vad styrelsen

anfört beträffande statsbidrag till ortopediska hjälpmedel, att statsbidrag

till anskaffande av hörapparat må utgå med 90 procent av kostnaden

utan maximering av statsbidragsbeloppet. Vid bifall härtill bör anslaget

uppräknas till 5 400 000 kr.

Statskontoret förordar återgång till tidigare princip att person som förklarats

för sitt arbete vara i behov av hörapparat bör härför erhålla full

kostnadstäckning. Därmed torde de mest angelägna behoven av ökade bidrag

bli tillgodosedda. I övrigt bör bidragsgrunderna ej justeras för närvarande.

Maximibelopp och inkomstgränser förutsättes därvid framdeles

bli justerade med hänsyn till inträdande förändringar i priser och lönenivå.

I anslutning till den i departementspromemorian berörda frågan om

sortimentet av bidragsberättigade hörapparater vill hörselfrämjandets

riksförbund starkt poängtera de psykologiska synpunkter, som bör

beaktas vid utprovningen. Det är heller inte medicinskt eller tekniskt utrett,

att det stora antalet olikartade hörselnedsättningar kan kompenseras

med endast två eller tre typer av apparater. För dem, som på nära håll

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

sett de svårigheter, som starkt hörselskadade har att kämpa med i dagens

samhälle, vilket i allt högre grad ställer krav pa god horsel, toretaller ett

litet antal bidragsberättigade hörapparater orealistiskt. Vid omskolmnö

och yrkesutbildning måste i många fall hörapparaten anpassas till den

hörselskadades kommande yrke, vilket ofta medför specialutföranden

Medicinalstyrelsen framhåller, att en så stark begränsning av antalet godkända

hörapparater, som åsyftades vid införandet av gallande statsbidragssystem,

icke längre synes ändamålsenlig. Utvecklingen pa horapparatområdet

ävensom andra faktorer gör det önskvärt att direktiven rörande antalet

godkända hörapparattyper modifieras. Med hansyn tdl administrativa

och ekonomiska synpunkter torde dock en begränsning av antalet

fortfarande böra eftersträvas. Det torde lämpligen fa ankomma pa styrelsen

att efter hörande av hörselvårdsnämnden och under beaktande av

nu anförda synpunkter besluta härom.

Svenska stadsförbundets styrelse ger uttryck for uppfattningen att sortimentet

bör kunna begränsas för att nedbringa kostnaderna för statsverket.

Socialstyrelsen föreslår att bidrag till driften av horappaiat medaives

Årskostnaden för de driftbilligaste apparaterna kan vid tullt utnyttjande

beräknas till 70-80 kr. om året. Kostnaden ar icke sa obetydlig

att man kan bortse från den. Under alla omständigheter bor driftbidrag

utgå till barn och ungdom under 17 år. , . ,

Även socialpolitiska kommittén framhåller, att fragan om kostnaderna

för hjälpmedlens och apparaternas drift kan komma att fa betydelse Ba - terier och andra drivmedel samt smärre justeringar torde i flertalet tall

kunna bekostas av den enskilde. . * llt

Hörselvårdsnämnden erinrar slutligen om att för anskaffnin^ o

byte av hörapparat för barn under 16 år gäller förmånligare regler an fo

de vuxna. Då de hörselskadade barnen vanligen erhaller skolundervisning

till ungefär 18 års ålder, föreslår nämnden, att åldersgränsen hojes

.—- för skolungdom — till 18 år.

C. Andra medicinskt-tekniska hjälpmedel

Medicinalstyrelsen tar upp frågan om bidrag till kostnaderna för c o lost

o m i- och ileostom iförband. Styrelsen anför.

I anledning av ett av Kungl. Maj :t meddelat uppdrag har styrelsen verkställt

viss utredning angående kostnaderna ar 1961 för dylika förband va

av framgår att engångskostnaden för colostomipatient beräknades utgöra

75 kr. för bandage (inklusive 100 påsar) och för ileostomipatient 100 kr

medan kostnaden för i övrigt erforderliga påsar 11 regel uppskattades till

100_300 kr. per patient och år. Totalkostnaden for bandage pei ar ka

beräknas till 50 000 kr., varav för ileostomierna 3 000 kr., medan kostnaden

per år för påsar är svåruppskattbar, men torde ligga mellan 300 000

Frågan har behandlats vid sammanträde med styrelsens liuvudmannaråd,

varvid styrelsen anmälde, att styrelsen — med hansyn till ett i proportion

till eventuella bidragskostnader alltför stort administrativt merarbete

— funnit övervägande skäl tala för att bidrag for andamalet lämnades

genom vederbörande huvudmans försorg. Ledamöterna i huvudmannarådet

uttalade, att det icke vore huvudmännens uppgift att In
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

draga till kostnaderna för ifrågavarande bandage. Antingen borde staten

påtaga sig dessa kostnader eller också, vilket ansågs lämpligast, borde

ersättning för ändamålet utgå genom den allmänna sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen erinrar vidare om en av direktionen för karolinska

sjukhuset gjord framställning angående bestridande av kostnaderna för

inköp av s. k. pacemaker m. in. Patient, som genomgått »pacemakeroperation»,

måste som regel bära apparaten under sin återstående livstid,

varför den närmast bör betraktas som protes. Kostnaden för en dylik apparat

uppgår till omkring 1 000 kr. per operation. Vid karolinska sjukhuset

beräknas antalet erforderliga apparater till cirka 25 per år. Den enskildes

kostnad är sålunda ofta betungande.

Enligt styrelsens mening utgör ifrågavarande medicinskt-tekniska anordningar

hjälpmedel, som i medicinskt hänseende kan jämställas med

ortopediska hjälpmedel eller hörapparater. Med hänsyn härtill och till de

därmed förenade kostnaderna för den enskilde föreslår styrelsen att såväl

colostomi- och ileostomiförband jämte påsar som s. k. pacemakers och

andra hjälpmedel, vilka i jämförliga syften till följd av den medicinskttekniska

utvecklingens fortskridande kan framkomma, blir statsbidragsberättigande

med 90 procent. För ändamålet bör beräknas ett belopp av

förslagsvis 400 000 kr.

Styrelsen erinrar om, att Kungl. Maj :t med stöd av förordningen den

4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel

äger föreskriva, att läkemedel, som erfordras vid långvarig och allvarlig

sjukdom, skall tillhandahållas kostnadsfritt. Detta utgör ett ytterligare stöd

för att statsbidrag bör utgå för alla medicinskt-tekniska hjälpmedel av betydelse

för höjande av arbetsförmågan hos invalidiserade. Förenämnda bestämmelser

bör även tjäna till vägledning vid utformningen av statsbidragsbestämmelser

för medicinskt-tekniska hjälpmedel bl. a. såtillvida, att Kungl.

Maj :t bör bemyndigas att utan riksdagens hörande besluta om vilka hjälpmedel,

som skall vara bidragsberättigande. Administrationen av bidragen

till de medicinskt-tekniska hjälpmedlen bör — i likhet med vad som gäller

beträffande nyss nämnda läkemedel — enligt styrelsens mening handhavas

av riksförsäkringsverket, då det under alla omständigheter är fråga om en

komplettering till sjukförsäkringen.

D. Finansieringsfrågor

Medicinalstyrelsen föreslår, att ett särskilt förslagsanslag benämnt Bidrag

till medicinskt-tekniska hjälpmedel (innefattande såväl ortopediska hjälpmedel

som hörapparater och övriga medicinskt-tekniska hjälpmedel) av i

runt tal 15 000 000 kr. anvisas.

Därest av statsfinansiella skäl angivna statsbidragslinje icke anses framkomlig,

bör enligt styrelsens mening övervägas, huruvida man beträffande

finansieringen kan vinna anknytning till sjukförsäkringen, i vart fall för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

den kostnadsandel, som hittills åvilat patienten. Sammanlagda kostnaden

för statsverket (inklusive bidrag till sjukkassorna) beräknas härvid komma

att uppgå till högst 13 000 000 kr. Frågan har tidigare varit aktuell

när det gällde ortopediska hjälpmedel men avvisades, då tidpunkten

icke ansågs vara inne att föreslå en sådan ordning. Styrelsen har så mycket

större anledning att föreslå att spörsmålet ånyo prövas som utredning

för närvarande pågår dels om vidgad samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen,

vilken senare försäkringsgren hittills delvis bestritt kostnader

för medicinskt-tekniska hjälpmedel, dels ock om utvidgning av rätt

till ersättning från sjukförsäkringen för annan sjukvård än läkarvård och

sjukhusvård, i samband varmed även frågan om ersättning från sjukförsäkringen

för vård vid rehabiliteringsavdelningar av icke inneliggande patienter

avses skola undersökas.

Därest här föreslagna väg beträdes, kan man även tänka sig, att statens

hittillsvarande bidrag på området medräknas vid den generella omläggning

av statsbidragen till kroppssjukvården, varom utredning för närvarande

pågår. Härigenom skulle en förenkling av statsbidragsadministrationen

kunna vinnas, samtidigt som man vunne en mera naturlig och användbar

form för det allmännas bidrag till andra medicinskt-tekniska

hjälpmedel, som är för kostnadskrävande för den enskilde.

Sveriges läkarförbund anser att kostnaderna för fria ortopediska hjälpmedel

bör falla på de allmänna sjukkassorna, som svarar för kostnaderna

för kostnadsfria och rabatterade läkemedel, bortsett från en förhållandevis

obetydlig del. Det måste i princip vara riktigt, att sjukkassorna belastas

med alla av sjukdomar och olycksfall orsakade kostnader, som icke

faller under annan obligatorisk försäkring.

Även socialpolitiska kommittén menar att det finns skäl, som talar för

att införliva kostnaden för ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.

med socialförsäkringen. För en övergångstid bör proinemorieförslaget om

ett särskilt statsbidrag förverkligas. Kommittén har för avsikt att i denna

fråga och andra närliggande spörsmål beträffande hjälpmedel för handikappade

söka samråd med den nyligen tillkallade utredningen angående

sjukvårdsförsäkringen. Ett införlivande med socialförsäkringen synes kunna

ha den fördelen, att man lättare kan ordna den registrering av utlämnade

apparater på enskilda patienter, som är angelägen med hänsyn till önskemålet

att förmånen icke utnyttjas i större omfattning än som avsetts.

Försäkringsinspektionen ifrågasätter om det i längden är tillfredsställande

att förevarande statsbidrag utbetalas av staten på det sätt som promemorian

förutsätter. Det torde vara ett allmänt önskemål om att floran

av statsbidrag för sjukvården begränsas och ersättes av klumpbidrag till

sjukvårdshuvudmännen. Därigenom torde avsevärda administrativa förenklingar

kunna uppnås samtidigt som huvudmännens intresse för bekämpande

av eventuella missbruk kan bli större än f. n. Denna reform av statsbidragen

till sjukvårdens huvudmän torde emellertid icke kunna lösas omgående,

varför inspektionen icke vill resa några invändningar mot att speciella

statsbidrag för ändamålet utgår under en övergångstid. Om — alternativt

— de allmänna sjukkassorna övertoge bidragsgivningen, torde

eventuella villkor för motverkande av missbruk bli mer schablonmässiga

än om det finansiella ansvaret efter en övergångstid lägges direkt på sjukvårdshuvudmännen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

111. Medicinalstyrelsens anslagsäskanden

Medicinalstyrelsen (skr. 31/8 1961) föreslår dels att anslaget till Bidrag

till stödjebandage och proteser vid ortopediska lasarettsavdelningar m. m.

(med utgångspunkt från oförändrade bidragsgrunder) uppföres med

6 000 000 kr., dels ock — under förutsättning att statsbidraget till hörapparater

för vuxna hörselskadade höjes från 150 till 250 kr. per apparat — att

anslaget till Bidrag till anskaffande av hörapparater uppföres med 1 950 000

kronor.

IV. Departementschefen

Statsbidrag till ortopediska hjälpmedel utgår med 3Jt av kostnaderna. Den

enskilde patienten skall sålunda i princip själv svara för resterande fjärdedel.

När det gäller hörapparater utgår till vuxna hörselskadade statsbidrag

efter ekonomisk behovsprövning med högst 150 kr., vilket i genomsnitt

motsvarar ungefär V3 av kostnaderna. Till barn utgår dock bidraget med

hela kostnaden för apparatinköp.

Även om staten alltså tagit på sig större delen av kostnaderna för ortopediska

hjälpmedel, kommer dock med hänsyn till bidragets konstruktion

och de starkt varierande kostnaderna för hjälpmedlen den enskildes andel

av kostnaderna ofta att bli betungande. Priserna på stödjebandage och

proteser ligger mellan 10 och närmare 1 800 kr. och på rullstolar och

invalidvagnar mellan 500 och 2 500 kr. Härtill kommer tilläggskostnader

för kompletterande anordningar eller specialutföranden. En patient kan

vidare behöva flera hjälpmedel. En patient, som endast behöver ett billigt

hjälpmedel, slipper sålunda undan med några kronor, medan en annan patient,

som behöver komplicerade eller flera hjälpmedel, själv måste skjuta

till avsevärda belopp. Dessa olikheter skärpes än mer av att det blir de

svårast handikappade och därmed som regel de ekonomiskt svagaste som

drabbas av de drygaste kostnaderna. I fråga om hörapparater måste den

hörselskadade under alla förhållanden själv svara för betydande belopp.

Erfarenheterna måste sägas ha givit vid handen att gällande bidragsnormer

inte är tillfredsställande. I vissa fall minskas svårigheterna för den

enskilde bl. a. därigenom att en del landsting ansett sig böra lämna fyllnadsbidrag

efter skiftande grunder. Fyllnadsbidrag utdelas vidare av privata

fonder och understödsföreningar. I sista hand får patienterna lita till socialhjälpsbidrag

från hemortskommunen. På motsvarande sätt lämnas fyllnadsbidrag

till hörapparater av några sjukvårdshuvudmän eller i vissa

fall av hörselfrämjandets riksförbund och dess lokalföreningar.

Anskaffning av ortopediska hjälpmedel och hörapparater ingår som en

elementär del av en rehabiliteringsverksamhet, som avser att så långt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

möjligt återanpassa den handikappade till en normal livsföring. Att patientens

allmänna funktionsförmåga kan höjas är en grundläggande förutsättning

för åtgärder i syfte att återföra den handikappade till arbetslivet.

Det är därför angeläget att undanröja de ekonomiska hinder, som nu kan

ligga i vägen för de handikappades möjligheter att skaffa sig erforderliga

hjälpmedel.

Som socialpolitiska kommittén framhållit är sjukvårdens ändamål att

såvitt möjligt förbättra och återställa patientens hälsa, arbets- och rörelseförmåga.

I den mån särskilda anordningar är erforderliga härför, bör de

sålunda ses som ett led i den sjukvårdande verksamheten. Härav följer att

kostnaderna för dessa anordningar antingen bör utgöra en del av kostnaderna

för sjukhusvården eller bestridas via den allmänna sjukförsäkringen.

Att ålägga den enskilde patienten en del av kostnaderna i en för patienten i

flertalet fall kännbar utsträckning utgör ett avsteg från de i vårt land godtagna

principerna för sjukvårdens finansiering.

I vårt land har man iakttagit en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen

till de ortopediska hjälpmedlen och valt vägen att på grundval av vunna erfarenheter

av bidragssystemets verkningar successivt förbättra villkoren.

Med hänsyn till de tungt vägande skäl, som jag här redovisat, måste tiden nu

anses vara inne att vid bidragsgivningen taga steget fullt ut. Jag vill därvid

framhålla, att allt större uppmärksamhet måste av samhället ägnas

de psykiskt och fysiskt handikappade grupperna. Såväl den allmänt medicinska

som den arbetsvårdsmässiga rehabiliteringen måste i detta syfte

utbyggas. Samhällsekonomiskt är de handikappades medverkan i produktionen

av stort värde. I samverkan mellan stat, kommun och näringsliv

bör därför allt göras för att underlätta de handikappades situation. Det är

vidare ur humanitär synpunkt angeläget att så långt möjligt mildra de

ekonomiska följderna av handikappen. Att så sker är även principiellt följdriktigt

med hänsyn till den utformning, som getts åt sjukvårdspolitiken

inklusive sjukförsäkringen. Den oavvisliga slutsatsen härav blir att alla

bör ges lika möjlighet att erhålla nödvändiga hjälpmedel. Jag förordar sålunda

i princip, att de handikappade befrias från kostnaderna för ortopediska

hjälpmedel och hörapparater.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att statsutskottet i anledning av

en i andra kammaren väckt motion om bidrag till colostomi- och ileostomipatienter

i sitt utlåtande 1961: 11 (p. 82), uttalade att utskottet förutsatte

att Kungl. Maj:t närmare undersökte utvecklingen på området och för riksdagen

framlade de förslag om stöd åt dessa patienter, som efter närmare utredning

eventuellt kunde befinnas erforderliga. Sedan riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t givit till känna vad utskottet anfört, uppdrog Kungl.

Maj :t genom beslut den 12 maj 1961 åt medicinalstyrelsen att utreda frågan

huruvida bidrag borde utgå till kostnaderna för colostomi- och ileostomiförband

samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag vartill utredningen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

kunde föranleda. I sitt i det föregående återgivna yttrande över departementspromemorian

har styrelsen redovisat kostnaderna för ifrågavarande

förband. Styrelsen uttalar därjämte, att styrelsen funnit övervägande skäl

tala för att bidrag för ändamålet lämnas genom sjukvårdshuvudmännens

försorg. Vid överläggning med styrelsens huvudmannaråd har emellertid

rådets ledamöter invänt, att det icke vore huvudmännens utan statens

eller den allmänna sjukförsäkringens uppgift att svara för bidrag till förbanden.

Med hänsyn härtill föreslår styrelsen att statsbidrag bör utgå till

förband jämte påsar.

Vid min prövning av frågan har jag funnit mig såtillvida böra biträda

styrelsens förslag, att jag föreslår att bidrag må utgå till de med anskaffningen

av colostomi- och ileostomiförbanden förenade engångskostnaderna.

Däremot anser jag mig bl. a. av administrativa skäl ej kunna förorda bidrag

till löpande kostnader för anskaffande av förbrukningsmateriel.

Medicinalstyrelsen har vidare väckt frågan om bidrag till kostnaderna för

s. k. pacemakers1, vilken fråga f. n. ej är reglerad. Då apparaterna är dyrbara

bör det ej ifrågakomma att den enskilde patienten skall bestrida kostnaden

härför. Som ett provisorium i avbidan på principiellt ställningstagande

till frågan om finansieringen av kostnaderna för likartade medicinskttekniska

hjälpmedel förordar jag att även kostnaderna för detta hjälpmedel

bestrides från anslaget till ortopediska hjälpmedel.

Beträffande ortopediska hjälpmedel bör sålunda nuvarande 3/4-regel upphävas

och ersättas med full kostnadstäckning. I departementspromemorian

har ifrågasatts, att vanliga hålfotsinlägg undantages från bidragsgivningen.

I likhet med flertalet remissmyndigheter, som yttrat sig på denna punkt,

däribland medicinalstyrelsen och samtliga tre läkarorganisationer, föreslår

jag att sådant undantag göres. I övrigt anser jag, att några inskränkningar

i bidragsrätten tills vidare ej bör göras.

I departementspromemorian har vidare ifrågasatts att uttaga en fast

avgift av förslagsvis 10 kr. vid nyanskaffning av hjälpmedel. Förslaget

har lämnats utan erinran av flera remissmyndigheter. En avgift av denna

storleksordning torde emellertid knappast minska eventuella missbruk av

bidragsrätten. Den bidrar ej heller i nämnvärd mån till att minska statsverkets

kostnader men kan särskilt för svårt handikappade, som ofta har

behov av ett flertal olika hjälpmedel, bli betungande. Då avgiften därtill

snarast kommer att komplicera bidragsgivningen, bör de bidragsberättigade

hjälpmedlen enligt min mening tillhandahållas helt kostnadsfritt. Även nuvarande

föreskrift om att den enskilde alltid skall svara för ett belopp av

3 kr. bör därmed slopas.

I departementspromemorian framhålles att en patient är oförhindrad

att vända sig till olika sjukvårdsinrättningar och vid var och en av dessa

skaffa sig hjälpmedel. Möjligheterna till missbruk av bidragsrätten torde 1

1 Elektrisk hjärtstimulator.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962

emellertid redan nu vara begränsade och de torde ej bli större vid en utvidgning

av bidragsrätten. I princip skall ju en patient vända sig till ortopedisk

lasarettsklinik inom sitt sjukvårdsområde och först om sådan klinik

saknas anlita vanföreanstalt eller annan ortopedisk inrättning. Patient,

som redan innehar ett av läkare ordinerat hjälpmedel för vilket bidrag

utgått, bör givetvis icke äga att kostnadsfritt utbyta hjälpmedlet, såvida

utbytet icke är motiverat av medicinska eller tekniska skäl. I likhet

med vad som föreslagits i promemorian förordar jag sålunda, att patienten

skall avlämna en försäkran på heder och samvete, huruvida han tidigare

erhållit hjälpmedel. Det kan därjämte övervägas att göra journalanteckning

om utlämnade hjälpmedel.

Såsom framhålles i departementspromemorian föreligger stora variationer

i prissättningen på ortopediska hjälpmedel vid olika verkstäder.

Som SVCK framhållit blir det med en total statsbidragsfinansiering av ortopedhjälpmedlen

angeläget att fortlöpande följa pris- och kvalitetsfrågor

på detta område, vilket bör ankomma på den statliga myndighet, som skall

handha bidragsgivningen, med anlitande av erforderlig expertis.

När det gäller frågan om bidrag till hjälpmedel i »lyxutförande» vill jag

framhålla, att det av naturliga skäl inte är möjligt att beträffande de ortopediska

hjälpmedlen i motsats till hörapparater fastställa vissa bidragsberättigade

typer. Patienten bör självfallet kunna ställa berättigade krav på

att hjälpmedlen ges ett adekvat utförande. Estetiska synpunkter bör beaktas

i tillbörlig utsträckning.

De vanföras riksförbund har föreslagit att handikappade, som ordineras

en invalidvagn, under vissa förutsättningar alternativt bör kunna utfå ett

mot kostnaden för invalidvagnen svarande kontantbidrag till inköp av bil.

Under hänvisning till att den som för sitt arbete behöver bil redan nu äger

möjlighet att få bidrag härlill i annan ordning är jag icke beredd att tillstyrka

detta förslag. Ej heller anser jag mig i detta sammanhang böra taga ställning

till det av riksföreningen mot reumatism framförda förslaget att höja

sistnämnda bidrag till alt avse hela anskaffningskostnaden.

Vad så beträffar hörapparater har jag i likhet med så gott som samtliga

remissmyndigheter funnit övervägande skäl tala för att den ekonomiska

behovsprövningen slopas. I anslutning till det av hörselvårdsnämnden beräknade

genomsnittspriset per hörapparat föreslår jag att bidrag må utgå

med belopp som svarar mot anskaffningskostnaden, dock högst 400 kr. Den

nu förordade begränsningen bör emellertid ej vara absolut. När det i undantagsfall

föreligger klara medicinska indikationer för anskaffande av specialapparat

för svårare hörselnedsättning, bör bidrag till en dyrare apparat

kunna medgivas med högre belopp.

Ett par remissmyndigheter har tagit upp frågan om merkostnader för

hörapparater i »lyxutförande». Man torde emellertid här ha förbisett att bidrag

endast utgår till av medicinalstyrelsen för statsbidrag godkända hör
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1962

apparater. Vad gäller det i departementspromemorian berörda spörsmålet

om omfattningen av sortimentet av godkända apparater framstår som

uppenbart att en tidigare till 2 å 3 apparater tänkt begränsning ej längre är

möjlig att vidhålla till följd av den tekniska utvecklingen. Det bör dock som

hittills ankomma på medicinalstyrelsen att vid urvalet av hörapparater,

som skall godkännas för statsbidrag, eftersträva en begränsning.

När det gäller reparationer av hjälpmedel har i praxis bidrag härtill medgivits

för ortopediska hjälpmedel. Som förordats i departementspromemorian

bör en uttrycklig föreskrift härom intagas i statsbidragsbestämmelserna.

Det kan ifrågasättas om inte statsbidrag i analogi härmed även bör

utgå till reparationer av hörapparater. Då utredning ej föreligger om storleken

av dessa kostnader eller om det genomsnittliga behovet av reparationer,

anser jag mig för närvarande ej kunna taga ställning till frågan. Ej

heller anser jag mig kunna tillstyrka det av socialstyrelsen framförda förslaget

om driftbidrag till hörapparater. Jag vill i anslutning härtill framhålla,

att jag som målsättning vid framläggande av nu behandlade förslag

till förbättring av bidragsgivningen till olika hjälpmedel avsett att avlyfta

den enskilde i varje fall huvudparten av de direkta anskaffningskostnaderna

för hjälpmedlen, medan jag av olika skäl ej funnit mig kunna förorda

bidrag till löpande kostnader.

Statsbidrag till hörapparater förskotteras av vederbörande sjukvårdsinrättningar

och gottgöres sedan av medicinalstyrelsen kvartalsvis i efterskott.

Jag föreslår att gottgörelsen i likhet med vad som gäller för ortopediska

hjälpmedel i fortsättningen utgår halvårsvis.

Av mig förordade ändrade grunder för bidragen bör gälla fr. o. in. den

1 januari 1963. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att med utgångspunkt

från nu förordade principer utfärda närmare bestämmelser för bidragsgivningen.

Den årliga merkostnaden för av mig föreslagen förbättring av bidragsgivningen

för ortopediska hjälpmedel beräknar jag i nuvarande läge till

cirka 2,5 milj. kr. För bidrag till colostomi- och ileostomiförband samt till

pacemakers uppskattar jag i likhet med medicinalstyrelsen det årliga medelsbehovet

till 50 000 resp. 25 000 kr. För hörapparater beräknar jag medelsbehovet

till 5 milj. kr., vilket innebär en merkostnad i förhållande till

för innevarande budgetår anvisade medel av cirka 3,5 milj. kr. Med hänsyn

till tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bidragsgrunderna samt föreslagna

utbetalningsregler påverkas emellertid icke medelsbehovet för nästa

budgetår.

Anslaget till Bidrag till stödjebandage och proteser vid ortopediska lasarettsavdelningar

m. m. bör sålunda i enlighet med medicinalstyrelsens förslag

för nästa budgetår uppföras med 6 000 000 kr. Anslaget bör ges den

ändrade rubriceringen Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m. Förutom

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1962

från detta anslag bestrides kostnaderna för hjälpmedlen från anslagen

till Bidrag till driften av tuberkulossjukvårdsanstalter (avseende hjälpmedel

till patienter lidande av kirurgisk tuberkulos), Bidrag till vanföreanstalter

m. m. och Bidrag till Eugeniahemmet. Bidragskostnaderna torde

under nästa budgetår, då utbetalningarna kommer att ske enligt oförändrade

bidragsgrunder, övergångsvis böra bestridas från de skilda anslagen

men torde fr. o. m. budgetåret 1963/64 sammanföras till anslaget till Bidrag

till ortopediska hjälpmedel m. in. Även bidrag till colostomi- och ileostomiförband

samt till pacemaker bör, som jag tidigare föreslagit, utgå från

detta anslag.

Anslaget till Bidrag till anskaffande av hörapparater bör ges den ändrade

rubriceringen Bidrag till hörapparater. Anslaget torde för nästa budgetår

kunna uppföras med avrundat 1 400 000 kr.

Kostnaderna för bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater har

hittills bestridits från särskilda riksstatsanslag. Det synes emellertid föga

rationellt att ha ett särskilt bidragssystem vid sidan av gängse former för

sjukvårdens finansiering. Detta bidragssystem bör därför endast bibehållas

under en övergångstid. Jag har i det föregående framhållit, att tillhandahållandet

av hjälpmedlen bör ses som ett led i den sjukvårdande verksamheten.

En tänkbar lösning vore därför att anse kostnaderna för hjälpmedlen

som en del av sjukhusens direkta driftkostnader. Den merbelastning, som

härigenom skulle uppstå för sjukvårdshuvudmännen, skulle därvid kunna

täckas av det enhetliga statsbidrag på kroppssjukvårdens område, varom

förslag kan väntas från kroppssjukvårdens statsbidragsutredning under

innevarande år. Alternativt kan övervägas möjligheterna att överföra bidragen

till den allmänna försäkringen. Denna fråga torde komma att prövas

av den nyligen tillkallade utredningen för översyn av sjukvårdsförsäkringen

i samråd med socialpolitiska kommittén. I avbidan på nu nämnda ytterligare

överväganden bör administreringen av bidragen alltjämt ankomma på

medicinalstyrelsen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade ändrade grunder för statsbidrag

till ortopediska hjälpmedel m. m. och till hörapparater;
b)

till Bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m. för budgetåret

1962/63 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 6 000 000 kr.;

c) till Bidrag till hörapparater för budgetåret 1962/63

under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

1 400 000 kr.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1962

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Börje Alpsten

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

201498

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:271 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m. jämte i ämnet väckta motione a1 i texten
  2. SU 1962:109 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 9 i texten
  3. 2LU 1962:21 Andra lagutskottets memorial nr 21 år 1962 s. 1 i texten
  4. BevU 1962:37 Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt. s. 14 i texten