Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

1962-03-02 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:87, Med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj-.ts proposition nr 87 år 1962

1

Nr 87

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december

1959 (nr 612); given Stockholms slott den

2 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag

till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr

612).

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det vid propositionen fogade författningsförslaget har till syfte dels att

något minska antalet underrättelser till markägare i samband med utställande

av förslag till tomtindelning och dels att möjliggöra att byggnadslov

för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning

inom område med stadsplan förenas med villkor rörande den tid, under

vilken skylten eller anordningen får bibehållas.

1—3144 ai Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 87

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

Förslag

till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 34 § 2 inom., 51 § 1 mom. och 58 § 2 mom. samt

70 och 72 §§ byggnadsstadgan den 30 december 1959 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

34 §.

2 mom. Förslag till tointindelning

skall genom byggnadsnämndens

försorg utställas till granskning

under viss tid, minst tre veckor;

och äger den, som ej åtnöjes

med förslaget, att under samma tid

framställa anmärkning däremot hos

nämnden. Utställande erfordras dock

icke, om samtliga ägare av mark

inom kvarteret skriftligen medgivit

att dylikt förfarande ej tillämpas.

Om utställande av förslag till

tomtindelning skola ägarna av mark

inom kvarteret underrättas på sätt

i 17 § 4 mom. första stycket sägs.

Är markägares vistelseort okänd och

finnes ej någon, som veterligen äger

att föra talan för honom, skall kungörelse

om utställandet före den

bestämda tidens början ske i den

eller de tidningar, i vilka kommunala

meddelanden för orten införas.

2 mom. Förslag till tomtindelning

skall genom byggnadsnämndens

försorg utställas till granskning

under viss tid, minst tre veckor;

och äger den, som ej åtnöjes

med förslaget, att under samma tid

framställa anmärkning däremot hos

nämnden. Utställande erfordras dock

icke, om samtliga ägare av mark

inom kvarteret eller, där förslaget

uppenbarligen berör blott vissa

markägare, dessa skriftligen medgivit

att dylikt förfarande ej tilllämpas.

Om utställande av förslag till

tomtindelning skola ägarna av mark

inom kvarteret underrättas på sätt

i 17 § 4 mom. första stycket sägs,

dock att underrättelse icke erfordras

till markägare, som uppenbarligen

ej ber öres av förslaget. Är markägares

vistelseort okänd och finnes

ej någon, som veterligen äger att

föra talan för honom, skall kungörelse

om utställandet före den bestämda

tidens början ske i den eller de

tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten införas.

Vidtages ändring---motsvarande tillämpning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

3

(Gällande lydelse)

51

1 mom. Har byggnad genom brand

eller annorledes blivit skadad i väsentlig

män och blir den ej iståndsatt

inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,

om så prövas erforderligt,

föreskriva att byggnaden skall rivas.

58

2 mom. Vid byggnadslov —--

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Har byggnad genom brand

eller annorledes blivit skadad i väsentlig

mån eller är den på grund av

vanvård att anse som förfallen och

blir den ej iståndsatt inom skälig

tid, äger byggnadsnämnden, om så

prövas erforderligt, föreskriva att

byggnaden skall rivas.

§•

— villkorets fullgörande.

Byggnadslov, som avser uppsättande

eller väsentlig ändring av

skylt eller Ijusanordning, må begränsas

att avse rätt att bibehålla

skylten eller anordningen viss tid.

Byggnadsnämnden äger på ansökan

medgiva förlängning av tiden.

70 §.

Har byggnad uppförts eller annan

anordning vidtagits utan byggnadslov,

där sådant erfordras, eller i strid

mot godkända ritningar eller av

byggnadsnämnden meddelade eller

eljest gällande föreskrifter, är byggnadens

eller anordningens ägare

skyldig att undanröja eller ändra

det utförda i den män nämnden

finner nödigt att meddela föreläggande

därom. Vid meddelande av

föreläggande må utsättas vite eller

föreskrivas det äventyr, att åtgärden

i händelse av tredska verkställes

genom nämndens försorg på den

tredskandes bekostnad. Föreläggande

må meddelas ändå att handräckning

kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.

Har byggnad uppförts eller annan

åtgärd vidtagits utan byggnadslov,

där sådant erfordras, eller i strid

mot godkända ritningar eller av

byggnadsnämnden meddelade eller

eljest gällande föreskrifter, är ägaren

av den fastighet, byggnad eller

anordning, varom fråga är, skyldig

att undanröja eller ändra det utförda

i den mån nämnden finner nödigt

att meddela föreläggande därom. Vid

meddelande av föreläggande må utsättas

vite eller föreskrivas det äventyr,

att åtgärd till vinnande av rättelse

i händelse av tredska verkställes

genom nämndens försorg på den

tredskandes bekostnad. Föreläggande

må meddelas ändå att handräckning

kan beviljas enligt 148 § byggnads
-

lagen.

Underlåter någon — -— — stycket sägs.

2—3144 61 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 87

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

(Gällande lydelse)

72

Kommunens styrelse äger på

kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande

av byggnadsnämnd antaget förslag

till ändring av stadsplan eller byggnadsplan

eller till tomtindelning

eller ändring därav, såframt ej klagan

på grund av stadgandet i 150 §

tredje stycket byggnadslagen är utesluten,

och må även eljest i sådant

ärende föra kommunens talan och

beVaka dess rätt.

(Föreslagen lydelse)

§•

Kommunens styrelse äger på

kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande

av byggnadsnämnd antaget förslag

till stadsplan, byggnadsplan eller

tomtindelning eller ändring därav,

såframt ej klagan på grund av stadgandet

i 150 § tredje stycket byggnadslagen

är utesluten, och må även

eljest i sådant ärende föra kommunens

talan och bevaka dess rätt.

Mot beslut —---denne bestämmer.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1962.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

5

Utdrag av protokollet över kommunikations ärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler

—- efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga

om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612) samt anför

därvid följande.

I en den 16 december 1960 dagtecknad skrivelse har Svenska stadsförbundet

— under åberopande av en till förbundet inkommen framställning

från byggnadsnämnden i Stockholm — hos Kungl. Maj :t hemställt om

viss ändring av bestämmelserna i 34 § 2 mom. byggnadsstadgan.

över stadsförbundets hemställan har, efter remiss, yttranden avgivits

av byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings,

Kronobergs, Malmöhus och Västmanlands län, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges

fastighetsägareförbund.

Jag hemställer att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Vidare avser jag att i detta sammanhang behandla en av överståthållarämbetet

i skrivelse den 31 december 1959 gjord hemställan rörande rätt för

byggnadsnämnd att förordna om borttagande eller ändring av skylt, över

denna framställning har yttrande avgivits av byggnadsstyrelsen. Sedan en

promemoria innefattande förslag till ändring av de i ämnet gällande bestämmelserna

upprättats inom kommunikationsdepartementet, har yttranden

över promemorian avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus samt Västerbottens län ävensom av Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Stockholms handelskammare och handelskammaren i Göteborg.

Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden av vissa andra

myndigheter.

Jag hemställer också att i anslutning till nu berörda spörsmål få behandla

vissa frågor om jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur i

51, 70 och 72 §§ byggnadsstadgan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Knngl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

Gällande författningar

Främst hänvisas till byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385; angående

ändringar se 1948:383, 1949:666, 1953: 329, 1954:198, 1955:316, 1958:430

och 1959:611; BL) samt till byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr

612; BS).

I det följande kommer även att beröras innehållet i naturskyddslagen

den 21 november 1952 (nr 688), allmänna ordningsstadgan den It december

1956 (nr 617; angående upphävande av viss bestämmelse se 1958:

663), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (ang. ändringar

se 1947:386, 1952:236 och 1960:375) samt lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar (ang. ändringar se 1947: 183 och 387, 1952: 234

och 1954:197).

Kallelser i tomtindelningsärenden

Vissa gällande bestämmelser

Enligt 28 § BL skall byggnadskvarter indelas till tomter sålunda att det

kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. I 29 §

BL är föreskrivet, att tomtindelning såvitt möjligt bör ske i ett sammanhang

för hela kvarteret och att tomtindelning, som avser endast en del av

ett kvarter, skall ske så, att återstoden kan indelas till lämpliga tomter. I

29—33 §§ BL finns ytterligare bestämmelser rörande tomtindelning, bl. a.

när tomtindelning skall verkställas, när befintlig tomtindelning skall ändras,

hur kostnaderna för tomtindelning och ändring därav skall bestridas samt

hur tomtindelning antages och fastställes. — Enligt 88 och 90 §§ BL skall

de nu omnämnda bestämmelserna, vilka i första hand gäller städerna,

äga motsvarande tillämpning i municipalsamhällen, och enligt 106 § BL

äger de tillämpning jämväl med avseende å ort på landsbygden, för vilken

stadsplan fastställts.

I anslutning till nu nämnda bestämmelser i BL har i 31—34 §§ BS givits

en del detaljföreskrifter om tomtindelning. Sålunda finns vissa närmare

bestämmelser om upprättande, utställande, antagande och fastställande av

tomtindelning eller ändring av sådan indelning meddelade i 34 § BS. Enligt

2 mom. i nämnda paragraf skall förslag till tomtindelning genom byggnadsnämndens

försorg utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor;

och äger den, som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa

anmärkning däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om

samtliga ägare av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande

ej tillämpas. Om utställande av förslag till tomtindelning skall

ägarna av mark inom kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första

stycket sägs. Är markägares vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen

äger att föra talan för honom, skall kungörelse om utställandet före

den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1962

meddelanden för orten införes. Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit

utställt för granskning, skall stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tilllämpning.

— Hänvisningen till 17 § 4 mom. innebär, att nyss oinförmälda

underrättelser till markägare skall ske skriftligen samt tillställas vederbörande

med posten under rekommendation eller eljest bevisligen, dock

med vissa lättnader för det fall att mark är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare. Hänvisningen till 17 § 5 mom. innebär att tomtindelningsförslag,

som ändras efter utställandet, skall utställas på nytt, såvida ej samtliga

de sakägare, vilka beröres av ändringen, skriftligen godkänt denna eller

ock underrättats om ändringen på sätt i 17 § 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle

att vid sammanträde eller annorledes ta del av densamma.

Svenska stadsförbundets hemställan

I sin den 16 december 1960 dagtecknade skrivelse har Svenska stadsförbundet

— på sätt förut anförts — hos Kungl. Maj :t hemställt om ändring

av bestämmelserna i 34 § 2 mom. BS i syfte att nedbringa antalet markägarunderrättelser

i tomtindelningsärenden. Till stöd för sin nämnda hemställan

har förbundet åberopat en hos förbundet gjord framställning från

byggnadsnämnden i Stockholm jämte därvid fogat tjänsteutlåtande av

stadsbyggnadskontoret i staden.

Ur innehållet i nämnda handlingar må här anföras följande.

Stadsbyggnadskontoret har i sitt utlåtande inledningsvis framhållit, att

bestämmelserna i 34 § 2 mom. BS innebär viss ändring i förhållande till

vad som gällde enligt den äldre byggnadsstadgan av år 1947. Bestämmelserna

i den äldre stadgan innebar att byggnadsnämnden, när förslag till tomtindelning

eller ändring av tomtindelning uppgjorts, hade att utställa förslaget

för granskning viss tid, minst 14 dagar, under vilken anmärkningar

mot förslaget fick göras hos nämnden. Byggnadsnämnden skulle genom

kallelsebrev, vilka skulle avsändas med posten under rekommendation

eller eljest bevisligen, före början av den för granskningen bestämda tiden

underrätta kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt berördes

av förslaget, samt drätselkammaren. Till grund för underrättelseförfarandet

brukade i praktiken läggas en av vederbörande mätningsman upprättad

markägareförteckning. 1 sådan markägareförteckning torde normalt ha

upptagits dels de fastigheter, vilka helt eller delvis ingick i det område

(kvarter eller del av kvarter), vilket föreslogs skola tomtindelas, och dels

de fastigheter, vilka direkt angränsade detta område. Om ett förslag till

tomtindelning eller ändring av lomtindelning endast omfattade en mindre

del av ett kvarter, fick således endast en mindre del av markägarna inom

kvarteret underrättelse om åtgärden. -— I 1959 års BS har - enligt vad

stadsbyggnadskontoret framhållit — minsta utställningstiden utsträckts

från 14 dagar till tre veckor. Vidare är man numera vid utställande av förslag

till tomtindelning eller ändring av tomtindelning skyldig att om ut
3—3144

61 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 87

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

ställningen underrätta samtliga ägare av mark inom kvarteret, även om

tomtindelningsförslaget endast avser en mindre del av kvarteret. Underrättelser

skall vid ändring av tomtindelning tillställas icke blott, såsom

förut, ägare av mark utan även innehavare av tomträtt.

Stadsbyggnadskontoret har framhållit, att den nya bestämmelsen om

skyldighet att underrätta alla ägare av mark inom kvarteret att döma av

vissa uttalanden motiverats med att det i vissa fall kan vara svårt att bedöma,

vilka av markägarna som beröres av en ifrågasatt tomtindelning eller

tomtindelningsändring. Denna synpunkt är emellertid enligt kontorets uppfattning

icke invändningsfri. Det kan — enligt vad som framhålles i

tjänsteutlåtandet — visserligen många gånger vara svårt att i förväg avgöra

vilken påföljd en viss tomtindelning eller tomtindelningsändring kan komma

att få eller vilka markägare, som är »berörda», så länge endast en

ansökan om tomtindelning föreligger, men sedan ett förslag till tomtindelning

eller ändring av tomtindelning upprättats, kan någon tveksamhet i

berörda avseenden icke anses förefinnas. En ändring av en fastställd tomtindelning,

där ändringen endast avser en mindre del av ett kvarter, är nämligen

till sina verkningar ofta klart begränsad till en mindre del av kvarteret

och man kan utan vidare fastslå, att ändringen icke har någon som

helst betydelse för eller kan påverka tomtindelningen i andra ändan av

ett kanske förhållandevis stort kvarter. Enligt stadsbyggnadskontoret

måste den som upprättar förslag till tomtindelning samt byggnadsnämnden,

som har att antaga detsamma, rimligtvis anses fullt kapabla att bedöma,

vilka markägare, som får anses berörda av ett upprättat tomtindelningsförslag.

I tjänsteutlåtandet från stadsbyggnadskontoret har vidare gjorts gällande,

att de nya bestämmelserna medför olägenheter, bestående i ökade

kostnader för rekommenderade postförsändelser samt väsentligt ökat arbete

med upprättande av markägareförteckningar. Vidare har framhållits,

att de markägare, som underrättas om ett utställt tomtindelningsförslag,

ofta måste ta ledigt från sitt arbete samt ådraga sig resekostnader

för att kunna ta del av det utställda förslaget, vilket ibland orsakar irritation,

särskilt då fråga är om åtgärder, mot vilka vederbörande icke rimligen

kan ha något att erinra, t. ex. i fall då ett förslag till ändring av

tomtindelning på grund av en stadsplaneändring endast avser avskärning

av ett kvartershörn å en tomt i ena ändan av ett stort kvarter och underrättelse

tillställes ägaren av en tomt i andra ändan av kvarteret. Vidare

anses i utlåtandet, att de nya bestämmelserna leder till en påtaglig ökning

av arbetet för den personal, som har att tillhandagå allmänheten med

demonstration m. in. av utställda tomtindelningsförslag.

Under åberopande av de nu återgivna synpunkterna har stadsbyggnadskontoret

betecknat det som angeläget med en sådan ändring av bestämmelserna

i 34 § 2 mom. BS, att uttrycken »samtliga ägare av mark» och

»ägarna av mark» utbytes mot uttrycket »berörda ägare av mark».

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1962

Byggnadsnämnden i Stockholm har anslutit sig till uttalandena i stadsbyggnadskontorets

utlåtande.

Svenska stadsförbundet har, med åberopande av vad byggnadsnämnden

anfört, hemställt om sådan ändring av 34 § BS att de däri upptagna bestämmelserna

får det av stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden

angivna innehållet.

Remissyttrandena

Stadsförbundets hemställan har tillstyrkts i yttrandena från länsstyrelserna

i Malmöhus och Västmanlands län med förmälan, att det framförda

förslaget innebär en förenkling och icke kan anses medföra minskning

i rättssäkerhet. — Länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållit att

den gällande författningstexten är klar och otvetydig, medan den föreslagna

ändringen innebär att man inför en diskretionär prövning av sakägarefrågan,

vilken ibland kan ge rum för olika lösningar. De bestämmelser

av motsvarande innebörd, vilka fanns i 1947 års stadga, torde emellertid

enligt länsstyrelsen i tveksamma fall regelmässigt ha tolkats så, att

man hellre medräknat sakägare såsom av åtgärden berörd än uteslutit

honom, och de äldre bestämmelserna har därför, såvitt känt är, icke föranlett

någon rättsosäkerhet. Med hänsyn härtill och då förslaget är ägnat att

förenkla förfarandet samt i icke obetydlig mån inbespara arbete och besvär

för byggnadsnämnder och enskilda, har länsstyrelsen funnit sig kunna

tillstyrka den föreslagna författningsändringen. — Framställningen har

också tillstyrkts i yttrandena från Svenska kommunal-tekniska föreningen

och Svenska landskommunernas förbund.

Större betänksamhet har kommit till uttryck i yttrandet från länsstyrelsen

i Jönköpings län, som anfört bl. a. följande:

De olägenheter vid tillämpningen av författningsbestämmelserna i fråga

som byggnadsnämnden påtalat är visserligen beaktansvärda - f. ö.

har även här i länet missnöje försports över bestämmelsernas utformning.

Med hänsyn till de rättssäkerhetssynpunkter lydelsen ger uttryck för ställer

sig länsstyrelsen emellertid tveksam till om det är lämpligt att, som förbundet

föreslagit, helt återgå till den före den 1 juli 1960 gällande ordningen

beträffande ägares medgivande respektive underrättelse till ägare,

särskilt som genom gällande stadga lättnad skett i fråga om möjligheten att

åstadkomma tomtindelningsändring.'' Med tanke på de ofta förekommande

fall då ändringen gäller endast ''avskärning av ett hörn samt därmed jämförliga

obetydliga jämkningar har länsstyrelsen dock intet att erinra mot

att en uppmjukning kommer till stånd, om så anses möjligt utan avsteg

från principen att alla ägare i kvarteret skall ha rätt att göra sin mening

hörd. Sålunda kan undantag måhända göras beträffande ägare som uppenbarligen

icke beröres, eventuellt med den ytterligare inskränkningen att

då endast skall vara fråga om ändring av tomtindelning i anledning av

sådan ändring av stadsplan som är1 av ringa betydelse. Om den antydda

uppmjukningen kommer till stånd, torde syftet med förbundets förslag i

huvudsak vara vunnet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

Lantmäteristyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de synpunkter, som

anlagts i stadsförbundets framställning. Till ytterligare utveckling av

dessa synpunkter har styrelsen framhållit, bl. a., att ett stadgande av den

innebörd, som förbundet föreslagit, uppenbarligen bör tillämpas så, att

underrättelse tillställes sådana sakägare, om vilka man icke med säkerhet

kan säga, om de är berörda av saken eller icke. Att kalla markägare i

onödan möter emellertid betänkligheter framför allt i fall, då kallelser

förekommer i större utsträckning och träffar samma person flera gånger,

något som lätt kan inträffa t. ex. vid partiella tomtindelningar i ett kvarter.

Sådana upprepade kallelser avtrubbar nämligen markägarnas uppmärksamhet

och orsakar risk för att vederbörande icke reagerar, när ett förslag

verkligen berör honom. Styrelsen har också framhållit, att man vid

avstyckning inom byggnadskvarter icke kallar andra markägare än ägaren

eller ägarna av den fastighet, som ingår i förrättningen, samt att dispens jämlikt

67 § BS icke förutsätter underrättelse till annan än granne och detta endast

om åtgärden kan inverka på hans rätt. Sammanfattningsvis har styrelsen

som sin mening anfört, att stadsförbundets framställning är starkt

motiverad. En ändring av gällande bestämmelser bör därför ske antingen

på sätt förbundet föreslagit eller också på det sättet, att från bestämmelsen

om att underrättelse i tomtindelningsärende skall tillställas alla markägare

i kvarteret göres undantag i fråga om markägare, som med visshet

ej beröres av ärendet.

En mera utpräglad kritisk inställning till framställningen har kommit

till uttryck i yttrandet från byggnadsstyrelsen. Styrelsen har framhållit,

att den nya bestämmelsen i 34 § 2 mom. BS visserligen kan leda till att

antalet underrättelser till markägare blir onödigt stort, något som är särskilt

påtagligt i fall då ett stort antal tomter, exempelvis ett kvarter för

radhusbebyggelse med en särskild tomt utlagd för varje radhusenhet, beröres

av en stadsplaneändring som endast innebär en mindre jämkning

av kvartersgränsen, t. ex. en avskärning av ett kvartershörn e. d. Denna

olägenhet bör dock enligt styrelsen i viss mån kunna minskas, om underrättelsen

till markägarna även innehåller uppgift om vad ändringen i

tomtindelningen innebär. Man bör, på sätt framhållits vid tillkomsten av

den nuvarande bestämmelsen, beakta att det sannolikt ofta finns en kategori,

om vilken man icke med säkerhet kan säga, om den är berörd av tomtindelningen

eller ej. Styrelsen har i detta hänseende hänvisat till handlingarna

i visst av Kungl. Maj:t år 1955 prövat besvärsmål. Bestämmelr

serna i BS ger — enligt vad styrelsen framhållit — full klarhet, vilka markägare

som skall underrättas i ett givet fall, och bestämmelserna innebär

i ett sådant fall ökad rättssäkerhet. Betydelsen härav bör enligt styrelsens

uppfattning icke underskattas, särskilt när det som vid tomtindelning är

fråga om det sista skedet i ett områdes planering med fördelning mellan

fastighetsägarna av mark och byggnadsrätt som för dessa kan ha betydan
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

de värden. I jämförelse med vad som är föreskrivet om skyldighet att underrätta

markägare när fråga är om antagande av stadsplan är underrättelseskyldigheten

vid tomtindelning i vissa fall mindre vidsträckt; vid

t. ex. ändring av tomtindelningen för ett helt kvarter är sålunda skyldigheten

att underrätta markägare dock begränsad till ägare av mark inom

kvarteret. Ehuru enligt styrelsen otvivelaktigt vissa skäl kan åberopas för

stadsförbundets hemställan synes dock en ändring av de gällande bestämmelserna

icke framstå som så angelägen att den — efter den korta tid bestämmelserna

varit gällande — nu bör vidtagas. Emellertid har styrelsen

ifrågasatt, om icke handlingarna i ärendet lämpligen bör överlämnas till

1954 års fastighetsbildningskommitté för att av kommittén tagas under

övervägande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.

Sveriges fastighetsägareförbund har bestämt avstyrkt bifall till stadsförbundets

hemställan. Till motivering av denna ståndpunkt har förbundet

framhållit, att kostnader och viss arbetsbelastning å tjänstemän icke

bör kunna åberopas såsom argument mot en ordning, som införts och

upprätthålles i rättssäkerhetens intresse. Enligt förbundet torde f. ö. de

kostnader och det merarbete som här är i fråga vara högst överkomliga.

Några påtagliga olägenheter för enskilda markägare eller irritation från

deras sida över erhållna underrättelser har icke kommit till förbundets eller

dess lokalföreningars kännedom. Enligt förbundets mening är nuvarande

regler nödvändiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Utvidgningen av underrättelseplikten

företogs icke som en isolerad ändring av byggnadsstadgan utan

tillkom i samband med att byggnadsnämnden erhöll väsentligt vidgade befogenheter

att företaga ändring av fastställd tomtindelning. Svårigheterna

att avgöra vilken markägare som är »berörd» av en viss tomtindelningsändring

torde vara uppenbara, även om de organ, som upprättar och antager

förslag i ämnet, skulle vara högt kvalificerade, något som enligt förbundets

uppfattning icke undantagslöst är fallet. Den skillnad, som synes föreligga

i underrättelseplikten beträffande stadsplan och tomtindelning, torde dock

endast vara skenbar av den anledningen att stadsplan regelmässigt avser

större områden, minst ett kvarter. Härtill kommer att antagande och ändring

av stadsplan är underkastade avsevärt större offentlighet än tomtindelning.

Om en markägare icke erhållit underrättelse om förslag till stadsplan

har han möjlighet att ändå erhålla kännedom om förslaget. Sådan

möjlighet föreligger icke när det gäller förslag till tomtindelning.

Borttagande och ändring av skyltar

Vissa gällande bestämmelser

Enligt 52 § BS skall skyll till form, färg och utförande i övrigt fylla

skäliga anspråk på prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall

tillses, alt skylten icke inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunql. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

eller medför brandfara eller risk för olycksfall samt att den ej skymmer

sikten längs gata eller på annat sätt verkar störande på trafiken å gata

eller annorstädes eller för närboende. Skadad eller eljest bristfällig anordning

skall, om den ej iståndsättes, snarast borttagas. Vad nu sagts

gäller även ljusanordning, som icke är hänförlig till skylt. — Jämlikt 54 §

1 mom. tredje stycket BS fordras byggnadslov för uppsättande eller väsentlig

ändring av skylt eller ljusanordning inom område med stadsplan. —

I 69 § BS finns bestämmelser om straff för bl. a. den, som vidtager någon i

stadgan omförmäld åtgärd utan att hava erhållit byggnadslov, där sådant

erfordras, eller som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i stadgan

eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd. — I 70 § BS är

bestämmelser givna om rätt för byggnadsnämnd att meddela förelägganden.

Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov,

där sådant erfordras, eller i strid mot godkända ritningar eller av byggnadsnämnden

meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens

eller anordningens ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den

mån nämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande

av föreläggande kan utsättas vite eller föreskrivas det äventyr, att

åtgärden i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på

den tredskandes bekostnad. Föreläggande kan meddelas även i fall, då det

är möjligt att bevilja handräckning enligt 148 § BL. Underlåter någon att

utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger honom jämlikt BS

eller med stöd därav meddelat beslut, äger byggnadsnämnden ock den befogenhet

att förelägga vite, som nu sagts.

Överståthållarämbetets framställning

I överståthållarämbetets förutberörda skrivelse den 31 december 1959 har

ämbetet förklarat sig till Kungl. Maj :ts prövning hänskjuta frågan, om icke

rätt bör stadgas för byggnadsnämnd att under vissa förutsättningar förordna

om borttagande eller förändring av skylt, oaktat skylten anbragts

med vederbörligt byggnadslov.

Till motivering för yrkandet har överståthållarämbetet inledningsvis

lämnat en redogörelse för vissa i Stockholm gällande bestämmelser om skyltar.

Det har framhållits, att sådana bestämmelser före den 1 september

1958 fanns meddelade i särskilda ordningsföreskrifter för staden, utfärdade

med stöd av 1868 års ordningsstadga för rikets städer. Bestämmelserna

avsåg skyltarnas storlek och beskaffenhet i övrigt samt föreskrev

skyldighet att i vissa fall söka tillstånd för anbringande av skylt. Tillståndsgivningen

var enligt vissa grunder uppdelad mellan överståthållarämbetet

— på senare år poliskammaren — och byggnadsnämnden. Oavsett om

tillstånd till uppsättande av skylt lämnats eller icke, kunde poliskammaren

i vissa fall på framställning av byggnadsnämnden eller efter dess hörande

förordna att skylten skulle inom viss tid borttagas eller ändras. Närmare

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1962

bestämt kunde så ske, om skylten inverkade menligt på intrycket av historiskt

eller konstnärligt värdefull byggnad eller eljest medförde vanprydnad,

om skylten i besvärande grad verkade skymmande för grannskapet eller

trafiken eller verkade förvillande för trafiken eller om skylten i påfallande

grad till storlek eller utsprång avvek från gällande måttbestämmelser eller

_ beträffande ljusskylt — om denna orsakade olägenhet för närboende

eller för omgivningen i övrigt. — En översyn av de i Stockholm gällande

skyltbestämmelserna företogs — enligt vad ämbetet framhållit kort efter

tillkomsten av 1956 års allmänna ordningsstadga. Huvuddelen av skyltbestämmelserna

överfördes därvid till en särskild kungörelse angående skyltar,

skyltskåp m. m. (skyltkungörelsen), utfärdad i form av byggnadsordningsbestämmelser

med stöd av byggnadsstadgan den 30 juni 1947. I en

lokal ordningsstadga intogs vissa bestämmelser om affischer, annonser och

andra sådana tillkännagivanden utomhus å allmän plats eller mot sådan

plats vettande vägg, staket o. d. Kungörelsen och den lokala ordningsstadgan

antogs av stadsfullmäktige genom beslut den 17 juni 1958 samt fastställdes

av ämbetet den 17 juli 1958 och trädde i kraft den 1 september

samma år.

Beträffande innehållet i den år 1958 tillkomna skyltkungörelsen har

ämbetet framhållit, att i kungörelsen uppställts vissa allmänna krav på

skylts utseende och beskaffenhet. För uppsättande av skylt har dessutom

uppställts krav på tillstånd av byggnadsnämnden i form av byggnadslov,

dock med vissa undantag. I kungörelsen har vidare föreskrivits att skylt

skall fästas säkert och underhållas väl samt att skadad eller eljest bristfällig

anordning skall, om den ej iståndsättes, snarast borttagas. Däremot har —

enligt vad ämbetet framhållit — i skyltkungörelsen icke intagits någon motsvarighet

till den bestämmelse i de äldre ordningsföreskrifterna, som gav

polismyndighet rätt att under vissa förutsättningar förordna om borttagande

eller förändring av skylt. Detta torde enligt ämbetets uppfattning bero

på att ämbetet under ärendets behandling framfört vissa invändningar mot

en sådan bestämmelse. Närmare bestämt gick invändningen ut på att tvekan

kunde råda om det vore tillåtet att i byggnadsordning införa föreskrift, som

i själva verket innebure att ett meddelat byggnadslov kunde återkallas utan

att skyltägaren försummat underhållet av skylten eller eljest eftersatt någon

honom åvilande skyldighet. Beträffande sådana skyltar, som anbragts utan

byggnadslov och som icke fyllde de i skyltkungörelsen angivna allmänna

kraven, hade från ämbetets sida i ärendet anförts, att ingripande för åstadkommande

av rättelse vore möjligt med stöd av föreskrifter i den då gällande

byggnadsstadgan. Emellertid har — enligt vad ämbetet uppgivit — med

stöd av 23 § ordningsstadgan införts vissa övergångsbestämmelser, som

innebär att poliskammarens tidigare befogenhet att förordna om borttagande

eller förändring av skylt överförts på byggnadsnämnden vad angår skylt,

uppsatt före kungörelsens Ikraftträdande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

Föreskrifterna i BS medger enligt ämbetets mening erforderlig förhandsprövning

av skyltar inom stadsplanelagt område, varjämte det torde vara

möjligt att med stöd av bestämmelserna i nämnda stadga utöva en tillfredsställande

kontroll över skyltarna i de övriga områden, där bestämmelserna

i 52 § sagda stadga är tillämpliga. Däremot anser ämbetet att reglerna

i BS icke ger någon omedelbar ledning för lösning av frågan om

borttagande eller ändring av skylt, som anbragts med vederbörligt byggnadslov.

Visserligen är det enligt ämbetets erfarenhet endast i undantagsfall,

som behov föreligger att förordna om borttagande av sådan skylt,

men under skyltkungörelsens behandling hos de kommunala myndigheterna

har det dock ansetts angeläget, att möjlighet därtill föreligger. Den omständigheten

att tillstånd tidigare meddelats till uppsättande av skyltanordning

på exempelvis en kulturhistoriskt eller konstnärligt värdefull

byggnad bör — enligt vad som anförts i ämbetets skrivelse — icke rimligen

ur det allmännas synpunkt utgöra hinder för förordnande om borttagande

eller ändring av skylten, därest den i samband med en omfattande

ändring av byggnadens exteriör uppenbarligen skulle inverka menligt på

denna. Det kan enligt ämbetets mening också hända, att skyltar, som vid

uppsättandet icke verkat störande på trafiken, kan komma att göra det i

samband med en omläggning av trafiklederna eller signalsystemet. Ämbetet

har dock framhållit som självklart, att en dylik befogenhet för byggnadsnämnden

icke bör få användas annat än då särskilt trängande skäl föranleder

därtill.

Enligt överståthållarämbetet synes det icke uteslutet, att frågan kan lösas

genom att byggnadsloven för skyltar göres tidsbegränsade eller förses med

villkor, som medger återkallelse eller ändring av byggnadslovet i sådana

situationer, som nyss angivits. Därest denna väg skulle anses framkomlig,

är det enligt ämbetet önskvärt, att detta kommer till uttryck i de närmare

föreskrifter rörande tillämpningen av BS, som kan komma att meddelas

med stöd av 76 § nämnda stadga. — Om den nu angivna utvägen icke

anses framkomlig, bör enligt ämbetets mening frågan, med hänsyn bl. a.

till trafikens krav, lösas lagstiftningsvägen.

Byggnadsstyrelsens yttrande

Byggnadsstyrelsen har sagt sig vara väl medveten om att skyltar i bl. a.

de av överståthållarämbetet berörda fallen med hänsyn till inträffade

ändrade förhållanden kan vara så olämpliga, att deras borttagande eller

ändring är i hög grad önskvärt. Såsom särskilt viktigt har i styrelsens

yttrande framhållits, att skyltar icke får inverka menligt på trafiksäkerheten.

Emellertid vore det enligt styrelsens uppfattning ägnat att inge vissa

betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt, om det skulle vara möjligt att

meddela förordnande om borttagande eller ändring av skyltar, som uppsatts

med vederbörligt tillstånd, endast av den anledningen att ändrade för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 dr 1962

hållanden, som skyltens ägare icke kunnat råda över eller förutse, sedermera

inträffat. Med tanke på bl. a. de kostnader, som kan ha nedlagts på

skylten, kan ett dylikt förordnande, i all synnerhet om skylten varit uppsatt

endast en kort tid, enligt styrelsens uppfattning framstå som uppenbart

obilligt. Styrelsen har vidare framhållit, att det icke endast är beträffande

skyltar som borttagande eller ändring vid ändrade förhållanden framstår

som önskvärt, utan att detsamma kan vara fallet med en hel del andra

fasta anordningar, t. ex. radioantenn, mur, bensinpump, ljusanordning och

upplag, och att även byggnader kan behöva borttagas eller ändras.

Enligt byggnadsstyrelsens mening kan de av överståthållarämbetet påtalade

olägenheterna av de nuvarande rättsreglerna på området, vilka förutsätter

att byggnadslov i princip icke får tidsbegränsas, ej sägas vara

så stora, att någon författningsändring skulle vara nödvändig. Styrelsen

anser, att man i stor utsträckning bör kunna komma till rätta med

problemen genom att byggnadsnämnden är restriktiv i sin tillståndsprövning

beträffande skyltar och således vägrar tillstånd när det kan finnas

grundade skäl att antaga att skylten i framtiden kan komma att vålla

olägenheter. I många fall kan emellertid förutsättningar finnas för ett

tidsbegränsat byggnadslov, om sökanden själv begär sådant lov. En dylik

ansökan bör lämpligen kunna kombineras med en förbindelse av sökanden

att efter utgången av den i ansökningen givna tiden på anmodan av kommunal

myndighet borttaga eller ändra skylten så att den kan godtagas.

Några särskilda föreskrifter härom torde icke vara behövliga.

Byggnadsstyrelsen har också framhållit, att i de förmodligen tämligen

få eller ur förevarande synpunkter mindre betydelsefulla fall, där det av

styrelsen skisserade systemet för tillståndsgivningen icke kan tillämpas,

givetvis alltid i sista hand återstår möjligheten att tillgipa expropriation,

därest skyltens borttagande eller ändring påkallas med hänsyn till trafiksäkerheten.

På nu anförda grunder har byggnadsstyrelsen hemställt att överståthållarämbetets

framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts

vidare åtgärd.

Departementspromemorian

Med anledning av överståtliållarämbetets hemställan och byggnadsstyrelsens

däröver avgivna yttrande har, såsom förut nämnts, inom kommunikationsdepartementet

upprättats en promemoria med förslag till ändring av

58 § byggnadsstadgan. Förslaget går ut på att till paragrafen fogas en bestämmelse

av innebörd att byggnadslov för uppsättande eller väsentlig ändring

av skylt eller ljusanordning skall kunna begränsas att avse rätt att

bibehålla skylten eller anordningen viss tid med möjlighet för byggnadsnämnden

att på ansökan medgiva förlängning av tiden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87 År 1962

Yttranden öyer promemorian

Det i departementspromemorian framlagda förslaget har tillstyrkts i yttrandena

från länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län samt från

länsarkitekten i Malmöhus län, byggnadsnämnderna i Göteborg och Hälsingborg,

stadsarkitekten i Malmö och vägförvaltningen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anlagt samma synpunkter

som byggnadsstyrelsen samt har härjämte ifrågasatt, om icke frågan bör

göras till föremål för utredning, avseende även väglagstiftningen och naturskyddslagstiftningen.

De hörda näringsorganisationerna har åberopat en promemoria, upprättad

av Näringslivets byggnadsdelegation. I promemorian har framhållits, att

större skyltar kan vara lika dyrbara som vissa byggnader och reglerna om

byggnadslov för skyltar bör grundas på samma principer som byggnadslov

för byggnader. Delegationen har rekommenderat, att man i förekommande

fall söker komma till rätta med olämpliga skyltar genom expropriation eller

frivilliga uppgörelser samt genom att man iakttar restriktivitet vid prövning

av ansökningar om byggnadslov. Farhågor har uttalats för att tidsbegränsade

byggnadslov för skyltar blir vanligare än som avsetts i promemorian.

Av dessa skäl har delegationen avstyrkt förslaget.

Departementschefen

Vad till en början angår det av stadsförbundet framförda yrkandet om

ändring av bestämmelserna i 34 § BS rörande kallelser i tomtindelning särenden

vill jag framhålla, att denna fråga var föremål för ganska ingående

behandling i samband med 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen.

Nuvarande bestämmelser i ämnet grundar sig på förslag, som framlades

av 1951 års byggnadsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande

»Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957:21). I samband med remiss

till lagrådet av ett på grundval av samma betänkande utarbetat förslag

till lag om ändring i byggnadslagen framhöll jag, att föreskrifterna

i byggnadsstadgeförslaget om att alla markägare inom kvarteret skulle

kallas till tomtindelningsförrättning kunde anses motiverade av att det

oftast var svårt att i förväg avgöra, hur en tilltänkt åtgärd kom att inverka

för övriga ägare av mark inom kvarteret (prop. 1959: 168 s. 242). I

anledning av propositionen väcktes inom riksdagen två motioner (I: 599

och II: 714), i vilka hävdades att det var opraktiskt och onödigt att under

alla förhållanden betrakta samtliga ägare av mark inom ett kvarter såsom

sakägare vid tomtindelning samt att sakägarekretsen borde begränsas på

samma sätt som i äldre rätt. Tredje lagutskottet, dit såväl propositionen

som motionerna hänvisades, framhöll (L3 U 26 s. 139), att möjligheten

att göra ändring i fastställd tomtindelning betydligt vidgades genom den

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

vid 1959 års riksdag föreslagna lagstiftningen. Utskottet ansåg det därför

vara av vikt att alla, som berördes av en sådan åtgärd, blev underrättade

därom. Situationen kunde enligt utskottet i ett givet fall tänkas vara den,

att man ganska lätt kunde ange vissa sakägare, som utan minsta tvekan

var »berörda», och likaledes vissa andra, som lika säkert ej var »berörda»,

men att det sannolikt ofta fanns också en tredje kategori, nämligen den

om vilken man icke med säkerhet kunde säga om den var berörd eller ej.

Då det dessutom kunde antagas många gånger bli svårt att i förväg avgöra

vilken påföljd en viss tomtindelningsändring kunde komma att få, syntes

det utskottet ur såväl rättssäkerhetssynpunkt som praktisk synpunkt

mest ändamålsenligt att underrättelse tillställdes alla markägare inom

kvarteret. Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran (Rskr 358).

Den uppfattning om lämpligaste utformningen av hithörande bestämmelser,

som sålunda kom till uttryck vid tillkomsten av BS, vinner stöd

vid jämförelse med de i BL förekommande grundläggande bestämmelserna

om tomtindelning. Den i 29 § BL givna regeln om att tomtindelning

såvitt möjligt skall ske i ett sammanhang för hela kvarteret är uppenbarligen

motiverad av att lagstiftaren ansett det vanskligt att i förväg bedöma,

hur en partiell tomtindelning återverkar på möjligheterna att åstadkomma

en lämplig fastighetsbildning och bebyggelse inom återstoden av

kvarteret. Möjlighet finns visserligen att låta tomtindelning avse endast

en del av ett kvarter, men för att så skall få ske har i lagen angivits

såsom uttrycklig förutsättning, att återstoden av kvarteret kan indelas

till lämpliga tomter. Huruvida denna förutsättning är för handen

låter sig icke avgöras på grundval av formella kriterier utan förutsätter

en prövning i sak av frågan om sättet för tomtindelningens utförande

med beaktande bl. a. av vad stadsplanen föreskriver rörande kvarterets

bebyggande. Från principiell synpunkt är det önskvärt, att förrättningsmannens

avgörande, i den mån det berör sakliga spörsmål av här angiven

art, icke sker utan att samtliga de markägare, på vilkas rätt avgörandet

teoretiskt kan inverka, får tillfälle att framföra sina synpunkter på frågan.

Måhända kan det rentav göras gällande, att den i BS föreskrivna begränsningen

av underrättelseskyldigheten till att avse ägare av mark inom

kvarteret är alltför snäv och bör utvidgas att avse ägare av mark i angränsande

gata samt i vissa fall även ägare av mark i annat närbeläget kvarter.

Detta synes dock vara att gå onödigt långt med hänsyn bl. a. till att intressenter

av de sist åsyftade kategorierna förut erhållit tillfälle att yttra

sig i samband med utställandet av stadsplanen för området och i vissa fall

även erhåller underrättelse om den efterföljande tomtmätningsförrättningen.

T stadsplanen avgöres grunderna för markens användning, och i

samband med tomtmätningsförrättningen kontrolleras de privaträttsliga

äganderättsförhållandena. Det mellanliggande ledet, nämligen den administrativa

tomtindelningen, synes knappast vara av sådant intresse för

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunql. Maj:ts proposition nr 87 nr 1962

ägare av gatumark och ägare av mark i närbelägna kvarter, att dessa bör

kallas även till tomtindelningsförrättningen. Mot den nuvarande begränsningen

av sakägarbegreppet till att omfatta endast ägare av mark inom

det byggnadskvarter, som tomtindelningen avser, synes därför några

vägande erinringar icke kunna göras.

Frågan kan således begränsas till huruvida det är möjligt att ytterligare

minska kretsen av dem, som skall erhålla underrättelse om tomtindelningsförrättning.

Härvid torde det vara lämpligt att skilja mellan det fall, att

mark tomtindelas för första gången, och det fall, då fråga är om ändring

av förut bestående tomtindelning.

Vid tomtindelning av mark, som icke förut undergått sådan indelning,

torde det undantagslöst vara nödvändigt att om åtgärden underrätta samtliga

ägare av icke tomtindelad mark inom kvarteret, detta med hänsyn till

åtgärdens prejudicerande inverkan på fastighetsbildningen inom återstående

delar av kvarteret. Däremot torde ägarna av sådan mark, som

redan undergått tomtindelning, i allmänhet icke ha något mera framträdande

intresse av fastighetsbildningen inom återstoden av kvarteret.

Lämpligen bör dock åtminstone de närmaste grannarna underrättas om

åtgärden, så att de får tillfälle att vid behov framställa yrkanden om jämkning

av tomtindelningen.

När fråga är om ändring av redan bestående tomtindelning, kan det

med visst fog sägas, att jämkning av gränserna för en eller ett fåtal tomter

i allmänhet icke är av större intresse för ägarna av övriga tomter i kvarteret,

eftersom åtgärden icke inverkar på gränserna för dessa. Emellertid

bör beaktas, att förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning

genom 1959 års lagstiftning blivit jämkade därhän, att tomtindelningsändring

numera kan påkallas bl. a. för att främja saneringsåtgärder.

Initiativrätt tillkommer icke blott byggnadsnämnden utan jämväl varje

markägare. Inom ett byggnadskvarter, varest bebyggelsen befinner sig i

sådant skick, att saneringsåtgärder snart kan visa sig påkallade, är förhållandena

ur de enskilda tomtägarnas synvinkel jämförbara med förhållandena

inom ett kvarter, som ännu icke undergått tomtindelning.

Varje tomtägare har ju intresse av att man icke inom någon del av kvarteret

vidtager åtgärder, vilka förhindrar eller försvårar att en blivande

tomtindelning för resten av kvarteret verkställes på det sätt, som bäst tillgodoser

hans synpunkter. Detta talar med skärpa för att man icke bör underlåta

att kalla någon tomtägare, när förhållandena är sådana, att ytterligare

tomtindelningsändringar kan förutses inom kvarteret. — Däremot

lärer det i sådana fall, då en omreglering av tomtindelningen icke framstår

som aktuell, ofta ej möta betänkligheter att något inskränka antalet

underrättelser till markägare, om ärendet blott rör mindre jämkning av

gränserna för en eller annan tomt. Såsom exempel kan nämnas, att s. k.

hörnavskärning eller annan mindre jämkning av tomts gräns mot gata

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 är 1!J62

eller mot granntomt i regel icke kan antagas rubba grunderna för den gällande

tomtindelningen inom kvarteret.

Av det anförda framgår, att bestämmelserna i 34 § BS i vissa fall leder

till att förrättningsmännens underrättelseskyldighet i förhållande till markägarna

blir mera omfattande än som påkallas av hänsyn till sakägarnas

intressen. Ett återinförande av de äldre reglerna, enligt vilka förrättningsmannen

från fall till fall hade att pröva, vilka markägare inom kvarteret

som berördes av den aktuella indelningsåtgärden, skulle emellertid medföra

andra olägenheter, bestående i en ökning av risken för misstag med

därav följande ekonomiska konsekvenser för markägarna och för förrättningsmannen,

vartill kommer att förrättningsmannen tvingas att personligen

ta befattning med utsändandet av underrättelser i en helt annan

omfattning än om åtgärden — såsom enligt nuvarande regler — har

karaktär av expeditionelit rutingöromål.

Då således de nuvarande reglerna icke kan anses fullt tillfredsställande

och en återgång till den äldre ordningen ej heller är att rekommendera,

synes den lämpligaste lösningen bestå i en kompromiss, ägnad att tillvarataga

fördelarna hos båda alternativen utan att medföra dessas nackdelar.

För att tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet synes bestämmelserna

böra bygga på nuvarande regel, enligt vilken underrättelser skall tillställas

samtliga ägare av mark inom kvarteret. För att å andra sidan

möjliggöra en förenkling av kallelseförfarandet vid tomtindelningsförrättningar

av begränsad omfattning och betydelse torde såsom ett undantag

från nämnda huvudregel böra föreskrivas, att underrättelser icke behöver

tillställas markägare, som uppenbarligen ej beröres av det aktuella tomtindelningsförslaget.

En dylik utformning av bestämmelserna synes ägnad

att i tillräcklig mån inskärpa vikten av att underrättelse tillställes alla

markägare inom kvarteret, som möjligen kan i något hänseende beröras

av den tilltänkta tomtindelningsåtgärden, samtidigt som förrättningsmannen

får möjlighet att efter prövning från fall till fall nedbringa antalet

underrättelser, där detta framstår som motiverat. — Möjligen kan mot

det nu skisserade förslaget invändas, att det till formuleringen något avviker

från de i övrigt likartade föreskrifterna i 17 § 4 mom. första stycket,

23 § och 25 § andra stycket BS. Skillnaden i uttryckssätt synes emellertid

till fullo motiverad av att kretsen av tänkbara sakägare i de fall, som

avses i sistnämnda tre paragrafer, är betydligt mera vidsträckt och obestämd

än i nu förevarande fall samt av att de personliga underrättelserna

där kompletteras med andra kallelseåtgärder.

Det hittills anförda har närmast tagit sikte på bestämmelserna i 34 §

2 mom. andra stycket om förrättningsmans skyldighet att avsända underrättelser

till markägare i samband med utställande av förslag till tomtindelning.

Därest denna bestämmelse ändras på sätt nu skisserats, bör en

liknande ändring också vidtagas med avseende å den i första stycket av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

samma moment givna bestämmelsen om att utställande icke erfordras,

när samtliga ägare av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt

förfarande ej tillämpas.

Jag förordar, att 34 § 2 mom. BS ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

Förslag till dylik författningsändring har upprättats inom kommunikationsdepartementet.

Överståthållarämbetets framställning rörande utvidgning av byggnadsnämnds

befogenhet att förordna om borttagande och ändring av

skyltar avser ett ämne, som tidigare endast i ringa mån berörts i allmänna,

för riket i dess helhet gällande bestämmelser, men som ofta varit föremål

för behandling i lokala stadgor och föreskrifter. Ämbetet har utförligt

redogjort för den reglering av frågan, som varit gällande i Stockholm.

Till den sålunda lämnade redogörelsen bör fogas den anmärkningen, att

frågan reglerats efter väsentligt olika linjer i skilda orter. Såväl de

materiella reglerna som reglerna om de befogenheter, vilka tillkommit

byggnadsnämnd och polismyndighet, har sålunda varierat avsevärt. Vanligen

har, med stöd av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868

eller äldre byggnadsstadgor, såsom villkor för rätt att uppsätta större skylt

eller liknande anordning uppställts krav på tillstånd av polismyndighet,

byggnadsnämnd eller annan myndighet. Icke sällan har dessutom bestämmelser

meddelats om skyldighet att borttaga uppsatta skyltar efter tillsägelse

eller föreläggande av myndighet.

De avvikelser, som förekommit mellan olika orter i fråga om sättet för

reglering av frågor om skyltar, torde huvudsakligen ha berott på att författningarna

icke innehållit några bestämda riktlinjer för hur frågan

skolat lösas. I 1947 års byggnadsstadga var spörsmålet icke reglerat på

annat sätt än genom en bestämmelse (76 § 2 inom.), enligt vilken i byggnadsordning

för stad, köping och municipalsamhälle kunde införas krav

på byggnadslov för bl. a. skyltning. I 1868 års ordningsstadga för rikets

städer fanns ej heller några närmare bestämmelser till ledning för utformandet

av föreskrifter om skyltar. Det var med andra ord överlämnat

åt de kommunala beslutande organen samt åt länsstyrelserna såväl att

bestämma vad som i materiellt hänseende skulle gälla rörande skyltar som

att fördela beslutanderätten i dylika frågor mellan byggnadsnämnderna,

å ena, samt magistrat, poliskammare eller annan polismyndighet, å andra

sidan.

Bestämmelserna i BS innebär ett försök att reglera frågan efter enhetliga

linjer. Enligt övergångsbestämmelserna till BS har byggnadsordningarna

med vissa obetydliga undantag upphört att äga tillämpning

fr. o. m. den 1 juli 1960, och någon möjlighet att införa nya byggnadsordningar

eller andra däremot svarande lokala föreskrifter finns icke

längre. Bestämmelserna i BS om skyltar och onf byggnadslov för sådana

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

21

är avsedda att — jämte de tillämpningsföreskrifter, råd och anvisningar,

som eventuellt utfärdas med stöd av 76 § i stadgan — innefatta en uttömmande

reglering av frågan ur de synpunkter, som byggmyndigheterna

har att beakta. Visserligen kvarstår möjligheten att reglera frågor om

skyltning genom lokala ordningsstadgor, utfärdade med stöd av allmänna

ordningsstadgan. Emellertid torde det icke vara möjligt att med stöd av

allmänna ordningsstadgan införa lokala föreskrifter, som innefattar en

från bestämmelserna i BS avvikande ordning för behandling av skyltfrågor

eller som eljest står i strid mot bestämmelserna i BS. Till undvikande

av missförstånd förtjänar dock framhållas, att hinder givetvis

icke möter att i lokal ordningsstadga reglera exempelvis frågor om affischer

och andra anordningar, vilka ej behandlas i BS, liksom ej heller att reglera

skyltfrågor ur andra synpunkter än som beaktas i BS, t. ex. med hänsyn

till allmän ordning och säkerhet.

Om man bortser från de bestämmelser om skyltar, som eventuellt finns

meddelade i lokala ordningsstadgor, kan den ordning, som för närvarande

gäller för prövning av skyltfrågor, beskrivas på följande sätt. Bestämmelserna

i 22 och 23 §§ naturskyddslagen innehåller en rekommendation till

den, som vill uppsätta skylt eller liknande anordning, att dessförinnan

samråda med vederbörande länsarkitekt samt ger länsstyrelsen möjlighet

att meddela föreläggande om borttagande eller ändring av uppenbart

vanprydande skylt eller annan anordning. Dessa bestämmelser i naturskyddslagen

gäller emellertid icke anordningar, vilkas tillåtlighet skall prövas

i särskild ordning. — Enligt 39 § lagen den 30 juni 1943 om allmänna

vägar får inom område, som ej är tättbebyggt, icke utan länsstyrelsens tillstånd

förekomma annonstavlor, reklamskyltar e. d. på mindre avstånd än

50 meter från mitten av allmän väg. Vissa tavlor och skyltar är dock tilllåtna.

I 100 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar finns bestämmelser,

vilka ger länsstyrelsen viss möjlighet förbjuda anordningar, som kan

inverka menligt på trafiksäkerheten å enskild väg. — Inom område med fastställd

generalplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är den, som

på byggnad eller annorstädes vill anbringa skylt eller annan i 52 § BS avsedd

anordning, pliktig att iakttaga de i nämnda paragraf givna föreskrifterna.

Underlåter han detta, kan byggnadsnämnden vid behov meddela föreläggande

med stöd av 70 § BS att borttaga eller ändra anordningen. Byggnadslov

erfordras icke, men vederbörande äger, om han så finner lämpligt, i

förväg påkalla byggnadsnämndens prövning av anordningen enligt 54 §

4 mom. BS. — Inom område med stadsplan är nyssnämnda bestämmelser

i 52 och 70 §§ BS också gällande, och härtill kommer, att vederbörande

enligt 54 § 1 mom. tredje stycket BS är skyldig att söka byggnadslov för

anordningens utförande samt att iakttaga de föreskrifter, som byggnadsnämnden

i samband därmed meddelar om anordningens beskaffenhet,

besiktning in. m.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

I de fall, då byggnadslov icke erfordras, torde den sålunda gällande

ordningen i stort sett fungera tillfredsställande. Visserligen föreligger ej

någon absolut garanti mot tillkomsten av anordningar, som misspryder

omgivningen, verkar störande på trafiken eller eljest är till olägenhet ur

allmän synpunkt. Länsstyrelsens resp. byggnadsnämndens befogenhet att

vid behov ingripa med föreläggande att borttaga eller ändra anordning,

som befinnes missprydande eller störande, torde emellertid i stort sett vara

tillräcklig för att hindra en olämplig utveckling, särskilt som risken för

ingripanden i efterhand innebär ett starkt återhållande moment, åtminstone

när fråga är om större och mera kostsamma reklamanordningar.

Genom möjligheten att vid behov samråda med länsarkitekten och att påkalla

byggnadsnämnds prövning enligt 54 § 4 mom. BS kan å andra

sidan företagarna gardera sig mot ingripanden från myndigheternas sida

under tiden närmast efter anordningens tillkomst och skydda sig mot

risken för ekonomisk förlust.

Annorlunda ställer sig förhållandena i de fall, då byggnadslov erfordras,

d. v. s. inom områden med stadsplan. Skyldigheten att söka byggnadslov

innebär en i stort sett effektiv förhandskontroll av skyltarnas beskaffenhet

men torde å andra sidan få den konsekvensen, att ingripanden i efterhand

mot skyltar, som befinnes olämpliga, i allmänhet icke kan förekomma.

Rättspraxis med avseende å byggnadslov för skyltar är visserligen

ännu icke så rikhaltig, att den kan sägas lämna avsevärd ledning

för frågans bedömande. Byggnadslov för utförande av byggnad innebär

emellertid enligt gängse uppfattning ett definitivt ståndpunktstagande till

byggföretaget från byggnadsnämndens sida. Meddelat byggnadslov kan sålunda

icke återkallas av byggnadsnämnden, och nämndens möjlighet att

meddela föreläggande om borttagande eller ändring av byggnad, vilken

anbragts med stöd av meddelat byggnadslov, är begränsad till vissa i BS

särskilt angivna fall. Det finns icke anledning till antagande, att praxis i

fråga om skyltar kommer att nämnvärt avvika från vad som sålunda gäller

med avseende å byggnader. Byggnadsnämndens möjligheter att i efterhand

ingripa mot skyltar och likartade anordningar, som till följd av

ändrade förhållanden blir till olägenhet för trafiken eller som eljest visar

sig olämpliga, är således mycket begränsade.

Det faktiska behovet att kunna meddela förelägganden om borttagande

av skyltar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov, är måhända i

dagens läge icke särskilt framträdande. Åtskilliga omständigheter — bl. a.

väg- och gatutrafikens utveckling samt den fortgående saneringen av centrala

partier i städer och liknande samhälle* — gör emellertid att man

vid beviljande av byggnadslov för skylt icke alltid kan med säkerhet bedöma,

huruvida anordningen är lämpad att bibehållas under längre tid.

Detta medför i sin tur att man ofta måste tillämpa större restriktivitet i

tillståndsgivningen än som vore nödvändig, om man hade möjlighet att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

23

rätta till eventuella missgrepp i efterhand. Härigenom bindes utvecklingen

på ett sätt, som säkerligen icke alltid är lyckligt. Det torde ligga i alla

intresserade parters intresse, att byggnadsnämnden får friare händer på

detta område, så att man icke av hänsyn till en oviss framtida utveckling

nödgas ställa sig avvisande till åtgärder, som ur andra synpunkter icke

möter någon erinran.

På sina håll har man prövat utvägen att utan stöd i författningen tidsbegränsa

byggnadsloven för skyltar. Det torde också på en del håll ha

förekommit att byggnadsnämnderna försökt påverka dem, som sökt byggnadslov

för skyltar, att begränsa ansökningarna att gälla endast tidsbegränsade

byggnadslov. Den omständigheten att tendenser gjort sig gällande

att uppställa begränsningar, som icke torde vara avsedda i författningen,

visar enligt min mening att här föreligger ett reformbehov, vilket i längden

icke kan åsidosättas. Det är då givetvis bättre att frågan regleras i

författningen på ett tidigt stadium, än att man anlitar metoder som ligger

vid sidan om den gällande lagstiftningen.

Jag kan ej heller finna, att införandet av möjlighet att tidsbegränsa

byggnadslov för skyltar skulle behöva vålla några avsevärda olägenheter

för därav berörda näringsintressen. Eftersom byggnadslovet är en form av

förhandsbesked rörande de villkor, som skall gälla för vidtagande av en

viss åtgärd, t. ex. uppsättande av en skylt, har ju sökanden möjlighet att

i förväg bedöma, om han vill vidtaga åtgärden på de villkor, som föreskrives

i det konkreta fallet. Anser han icke villkoren vara tillräckligt förmånliga,

står det honom fritt att avstå från åtgärden. Den omständigheten att uppsättandet

av skyltar i vissa fall innebär betydande investeringar utgör alltså

icke något skäl att avstå från att införa bestämmelser i förevarande ämne.

Snarare kan förhållandet åberopas till stöd för motsatt mening, nämligen

att skyltningstekniken numera nått sådan utveckling, att frågan om skyltlov

tarvar en mera ingående reglering än tidigare.

Med det anförda avser jag givetvis icke att förorda införandet av en

generell befogenhet för byggnadsnämnd att i efterhand förordna om borttagande

eller ändring av anordningar, som anbragts med vederbörligt byggnadslov.

Huvudregeln bör alltjämt vara, att byggnadslov är definitivt och

icke kan ryggas av byggnadsnämnden. Flertalet skyltar och liknande anordningar,

till vilka byggnadslov meddelas, är icke heller av den beskaffenhet,

att några inskränkningar är påkallade av rätten att bibehålla dem

för framtiden. F. ö. kan ju en anordning, som anbringas på byggnad, i

allt fall icke bibehållas när byggnaden rives. Vad som erfordras torde i

stort sett blott vara en möjlighet att vid behov kunna framdeles förordna om

borttagande eller ändring av större och mera iögonenfallande anordningar,

vilka tenderar att dominera stadsbilden, samt av vissa ljusskyltar och

andra ljusanordningar, vilka i framtiden blir till olägenhet för trafiken

eller ur annan synpunkt. Annonspelare och andra reklamtavlor torde

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1962

enligt terminologien i BS vara att anse som skyltar, och några särskilda

bestämmelser om sådana anordningar synes därför icke behövliga.

Det nu redovisade reformbehovet synes mig bäst kunna tillgodoses

genom införande av en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnden vid

meddelande av byggnadslov för sky^t eller ljusanordning kan vid behov

begränsa byggnadslovet att avse rätt att bibehålla skylten eller anordningen

under viss tid med rätt för nämnden att på ansökan medgiva förlängning

av tiden. En dylik bestämmelse är ägnad att i skälig mån tillgodose

behovet av ingripanden i efterhand mot icke önskvärda skyltar,

även om de tillkommit efter vederbörligt byggnadslov, samtidigt som

skyltägaren tillförsäkras att få bibehålla skylten viss minsta tid och sålunda

i förväg kan bedöma, om åtgärden innebär en ur hans synpunkt

lämplig investering. En författningsändring av denna begränsade innebörd

torde kunna genomföras utan att det fördenskull är nödvändigt att närmare

undersöka behovet av att reformera de principer, som gäller vid avgörande

av skyltfrågor enligt naturskyddslagen eller lagen om allmänna

vägar.

Det anförda innebär, att jag godtager det förslag till författningsändring,

som fogats vid förenämnda, inom kommunikationsdepartementet upprättade

promemoria. Jag föreslår i enlighet härmed, att en sådan författningsändring

nu vidtages.

Under den tid — omkring ett och ett halvt år — som BS varit gällande,

har på några punkter yppats tvekan om bestämmelsernas innebörd. Det

synes mig lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan om förtydliganden

av stadgans bestämmelser i dessa delar.

151 § 1 mom. BS är stadgat, att byggnadsnämnden, om byggnad genom brand

eller annorledes blivit skadad i väsentlig mån och ej blir iståndsatt inom skälig

tid, äger, om så prövas erforderligt, föreskriva, att byggnaden skall rivas.

Under tiden närmast efter stadgans ikraftträdande var det föremål för

delade meningar huruvida stadgandet ifråga kunde tillämpas jämväl i det

fall, att byggnad blivit bristfällig till följd av vanvård eller annan sådan

omständighet, utan att man kunde peka på att den blivit skadad genom

brand eller annan därmed jämförlig händelse. Numera torde visserligen

rättspraxis ha stannat i den enligt min mening riktiga uppfattningen av

stadgandets innebörd, att även andra allvarliga skador på byggnad än sådana,

som orsakats av naturhändelser, kan tagas i betraktande, när det

gäller att avgöra, om rivningsföreläggande skall meddelas, men att sådant

föreläggande icke bör komma i fråga, om det framstår som ett ur ekonomisk

synpunkt rimligt alternativ att i stället iståndsätta byggnaden. Till

undvikande av framtida missförstånd vill jag dock förorda en jämkning

av texten i paragrafen, så att däri tydligt utsäges, att rivningsföreläggande

kan meddelas när byggnad är att anse såsom förfallen på grund av vanvård.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1962

Ett förtydligande synes också vara önskvärt av den förut omnämnda

bestämmelse i 70 § BS, som ger byggnadsnämnd befogenhet att meddela

föreläggande vid vite eller annat äventyr, om byggnad uppförts eller annan

anordning vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid

mot godkända ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade eller eljest

gällande föreskrifter. Stadgandets formulering har nämligen ansetts ge

utrymme för tvekan, huruvida detsamma är tillämpligt i fall, då den olovligt

vidtagna åtgärden varken innebär uppförande av byggnad eller vidtagande

av annan fysisk anordning utan består t. ex. i att en byggnad

eller del därav tages i anspråk för annat ändamål än det, vartill byggnaden

förut varit använd eller som finns angivet å fastställd ritning. Jämkningen

synes lämpligen kunna ske genom att orden »annan anordning

vidtagits» utbytes mot orden »annan åtgärd vidtagits». I konsekvens

härmed och för att bereda tillfälle att, där så erfordras, rikta föreläggandet

även mot annan än byggnadens eller anordningens ägare torde jämväl

den jämkningen böra vidtagas i paragrafen, att skyldigheten att ändra

eller undanröja det utförda förklaras ankomma på »ägaren av den fastighet,

byggnad eller anordning, varom fråga är».

Vidare synes en redaktionell jämkning vara påkallad i 72 § första

stycket BS till utmärkande av att stadgandet är tillämpligt icke blott när

byggnadsnämnd antagit förslag till ändring av stadsplan eller byggnadsplan

utan jämväl då byggnadsnämnden antager sådan plan för tidigare

icke planlagt område.

De nu angivna jämkningarna i lydelsen av 51 § 1 mom. samt 70 och 72

§§ BS torde böra vidtagas samtidigt med de av mig tidigare förordade ändringarna

i nämnda stadga. Förslag till författningstext har upprättats inom

kommunikationsdepartementet.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Förslaget torde fogas såsom bilaga vid protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition anhålla om riksdagens

yttrande över förslaget.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 är 1962

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Järmark

Sthlrn 1962. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:205 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den SO december 1959 a1 i texten
  2. 3LU 1962:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 s. 1 i texten