Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och i §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap
1963-03-08 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:100, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och i §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap
Dokumentets text
Knngl. Mci j. ts proposition nr 100 år 1963
1
Nr 100
Knngl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och i §§ lagen den 17 juni
1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap; given
Stockholms slott den 8 mars 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Knngl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och
4 §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att i lagen om avbrytande av havandeskap införes
en ny indikation för legal abort, innebärande att havandeskap skall få avbrytas
av den anledningen, att det väntade barnet kan antagas komma att lida
av svårartad sjukdom eller svårt lyte som ådragits under fosterstadiet.
1 Uihang till riksdagens protokoll 1 samt. .V; 100
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1963
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap
Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande
av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:
1) när på —--------eller hälsa;
2) när med----—---om barnet;
3) när kvinnan — -—• —------ kvinnans handlingsfrihet;
4) när med skäl kan antagas att 4) när med skäl kan antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fa- kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på der genom arvsanlag kommer att på
avkomlingar överföra sinnessjukdom avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet eller ock svårartad eller sinnesslöhet eller ock svårartad
sjukdom eller svårt lyte av annat sjukdom eller svårt lyte av annat
slag. slag;
5) när med skål kan antagas att
det väntade barnet på grund av skada
under fosterstadiet kommer att lida
av svårartad sjukdom eller svårt
lyte.
Avbrytande av--------tjugufjärde veckan.
4 §•
Havandeskap må--------tillstånd därtill.
Avbrytande av havandeskap på den Avbrytande av havandeskap på nåi
1 § 4. angivna grund må ske endast gon av de i 1 § 4 och 5 angivna grunefter
prövning av medicinalstyrelsen, derna må ske endast efter prövning
Lag samma vare, där kvinnan på av medicinalstyrelsen. Lag samma vagrund
av rubbad själsverksamhet re, där kvinnan på grund av rubbad
saknar förmåga att lämna giltigt sam- själsverksamhet saknar förmåga att
tycke till åtgärden. lämna giltigt samtycke till åtgärden.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 210.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1963
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 februari 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring av lagstiftningen
om avbrytande av havandeskap samt anför därvid följande.
I skrivelse den 21 september 1962 har medicinalstyrelsen hemställt om sådan
komplettering av lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap, att legal abort kan beviljas på grund av sjukdom eller lyte,
som det väntade barnet kan antagas ha ådragits under fosterstadiet.
Över medicinalstyrelsens skrivelse har infordrade yttranden avgivits av
hovrätterna över Skåne och Blekinge och för Västra Sverige, riksåklagarämbetet,
socialstyrelsen, kanslern för rikets universitet, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Hallands län, statens institut för
folkhälsan, Uppsala och Karlstads domkapitel samt styrelsen för socialinstitutet
i Stockholm.
Universitetskanslern har vid sitt yttrande fogat yttranden av medicinska
fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, karolinska institutets lärarkollegium
samt organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå och
högskolans lärarkollegium. Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats
utlåtande av Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, som i sin tur överlämnat
yttranden av t. f. sjukvårdsdirektören Harald Andersson, professorn Axel
Ingelman-Sundberg, överläkarna Gunnar Domeij och S. V. Westberg samt
t. f. överläkaren Clarence Malmnäs. De hörda länsstyrelserna har överlämnat
yttranden av länsläkarna och länsstyrelsen i Uppsala län dessutom yttranden
av socialvårdskonsulenten i första distriktet, barnavårdskonsulenten
i länet samt Uppsala stads barnavårdsnämnd.
Tillfälle att avgiva yttrande har beretts Svenska stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Svenska socialvårdsförbundet,
Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Svenska kyrkans diakonistyrelse.
Yttranden har inkommit från samtliga. Därjämte har inkommit
skrift från De vanföras riksförbund.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.
tf llihnng till riksdagens protokoll 19611. 1 samt. ,Yr 100
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1963
Gällande rätt m. m.
Lagen om avbrytande av havandeskap upptager i sin nu gällande lydelse
fyra abortindikationer. Dessa, som brukar kallas medicinsk, socialmedicinsk,
humanitär och eugenisk indikation, anges i 1 § första stycket, enligt
vilket havandeskap må avbrytas: 1) när på grund av sjukdom, kroppsfel
eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa; 2) när med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden
och omständigheterna i övrigt kan antagas, att hennes kroppsliga
eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst och
vården om barnet; 3) när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles
i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §,
så ock då hävdandet ägt rum under omständigheter som omförmäles i 18
kap. 6 § strafflagen samt inneburit ett grovt åsidosättande av kvinnans
handlingsfrihet; 4) när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade
barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av
annat slag.
Enligt andra stycket i 1 § får avbrytande av havandeskap på annan grund
än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan ej företagas efter havandeskapets
tjugonde vecka. Medicinalstyrelsen kan dock, om synnerliga skäl föreligger,
medge att ingreppet får ske intill utgången av tjugofjärde veckan.
Om havandeskap med tillämpning av den eugeniska indikationen avbrytes
på grund av arvsanlag hos kvinnan, skall enligt 2 § tredje stycket även
företas sterilisering å henne, såvida inte sterilisering av särskilda skäl finnes
olämplig.
Enligt 4 § får havandeskap inte avbrytas utan att två läkare, av vilka den
ene skall vara den som utför ingreppet, i skriftligt utlåtande förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara för handen eller också medicinalstyrelsen
lämnat tillstånd därtill. När fråga är om tillämpning av den eugeniska indikationen,
skall prövningen alltid ske av medicinalstyrelsen; detsamma gäller
när kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att
lämna giltigt samtycke till åtgärden. I
I Danmark, Finland och Norge är lagstiftningen om avbrytande av havandeskap
av relativt sent datum.
I den danska lagen av den 23 juni 1956 upptages, bland andra indikationer
för avbrytande av havandeskap, följande (§ 1, stk. 1 p. 3): Når der er
nserliggende fare for, åt barnet på grund af arvelige anlseg eller på grund af
beskadeligelser eller sygdom, pådraget i fosterlivet, vil blive lidende af sindssygdom,
åndssvaghed, andre svsere mentale forstyrrelser, epilepsi eller alvorlig
og uhelbredelig abnormitet eller legemlig sygdom.
Såsom indikation för avbrytande av havandeskap upptages i den norska
lagen av den 11 november 1960 bl. a. (§ 1 p. 2): Når det er alvorleg fare for
åt: a) arvelyte hos nokon av foreldra, eller b) sjukdom hos kvinnan medan
5
Kungl. Ma j. ts proposition nr 100 år 1003
Ilo går med barnet, eller c) skade på fostreret i mors liv kan föra med seg
åt barnet kjem til å få ein alvorleg sjukdom eller eit stort lekamleg eller
sjeleleg lyte.
I den finska lagen av den 17 februari 1950 (1 § 3) är den eugeniska indikationen
avfattad i huvudsak såsom i den svenska lagen. Någon indikation,
som tar sikte på skador som ådragits under fosterstadiet, har icke upptagits
i lagen.
Medicinalstyrelsens framställning
Efter att ha redogjort för de nuvarande indikationerna för avbrytande av
havandeskap uttalar medicinalstyrelsen, att de tre första indikationerna
hänför sig till kvinnan eller hennes förhållanden. Endast den fjärde tar sikte
uteslutande på det väntade barnet. För tillämpningen av denna indikation
förutsättes, att det är fråga om sjukdom eller lyte som befaras genom arvsanlag
kunna överföras på barnet. Emellertid är det icke uteslutet, att barn
kan födas med sjukdom eller lyte av motsvarande slag utan att detta beror
på arvsanlag. Sjukdomen eller lytet kan ha ådragits under fosterstadiet.
Medicinalstyrelsen fortsätter härefter:
Sålunda är sedan ett 20-tal år känt, att om en kvinna haft röda hund
(rubeola) under de första 3—4 månaderna av havandeskapet barnet kan födas
med allvarliga missbildningar. Vid ogynnsam kombination av föräldrarnas
blodgrupper — Rh-immunisering — kan barnet födas med svår sjukdom.
Sedan länge vet man också, att röntgenstrålning kan vålla svåra skador
på foster. På sistone har en ny typ av i fosterstadiet ådragna skador
uppmärksammats, nämligen genom inverkan av läkemedel (neurosedyn).
Ehuru lagstiftningen icke upptager någon abortindikation som direkt tager
sikte på fosterskador, vilka icke överförts genom arvsanlag, ha i praktiken
dylika fall ansetts kunna beviljas abort på annan i lagen angiven indikation,
i främsta hand den social-medicinska. Att föda ett svårt skadat eller
missbildat barn är nämligen i allmänhet ett så allvarligt psykiskt trauma för
modern, att förutsättning för abort enligt förevarande indikation kan anses
föreligga. I vissa fall kan situationen vara så allvarlig, att kvinnan inför vetskapen
eller misstanken om att föda ett onormalt foster redan före förlossningen
drabbats av sådan sjukdom eller svaghet, att »barnets tillkomst skulle
medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa». Är så förhållandet, kan
abort beviljas på den medicinska indikationen.
Vid rubeolainfektion under graviditeten har abort beviljats i ganska stor
omfattning. Vid en vetenskaplig undersökning avseende graviditeter med
beräknad förlossning under tiden 1/7 1951—30/6 1952 konstaterades, att
abort efter vederbörligt tillstånd utförts i 276 fall. (överläkare Rolf Lundström
i »Rubella during pregnancy», gradualavhandling.) Under år 1961
har abort av samma anledning beviljats i 42 fall, varav medicinsk indikation
åberopats i 5 fall och social-medicinsk i 37.
I viss omfattning har abort även beviljats på grund av ogynnsam blodgruppskombination
hos föräldrarna. Under 1961 söktes abort på grund av
risk härför i 9 fall, varav 7 biföllos. I 4 fall medgavs abort med stöd av den
medicinska indikationen, medan i 3 fall den socialmedicinska indikationen
åberopades.
På grund av risk för strålskada har, såvitt kunnat utrönas, abort hittills
icke beviljats, ehuru ansökningar förekommit.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1963
I fråga om de på sista tiden särskilt aktuella fallen av neurosedynmedikation
under graviditeten kan nämnas, att hittills 12 ansökningar om abort på
sådan grund handlagts. I dessa har 6 medgivits abort på medicinsk indikation
och 3 på social-medicinsk indikation. Två ansökningar ha avslagits och
i ett fall har graviditeten under ärendets prövning avslutats med spontanabort.
Även om lagstiftningens avfattning i praxis icke ansetts utgöra hinder för
beviljande av abort i här avsedda fall, vill medicinalstyrelsen dock ifrågasätta,
om den hittills praktiserade ordningen kan anses till alla delar tillfredsställande.
De nu tillämpade indikationerna torde ofta kunna åberopas
även i de fall, som täckas av de humanitära och de eugeniska indikationerna,
men en sådan tillämpning är uppenbarligen icke avsedd. Mot lagens ordalydelse
kan också invändas, att en kvinna i god psykisk balans icke har
någon möjlighet att erhålla abort på grund av sådan skada hos fostx-et, som
icke föranletts genom arvsanlag. Styrelsen anser därför en sådan ändring
av lagen böra ske, att även fall, då med skäl kan antagas att barnet kommer
att lida av på dylikt sätt ådragna fosterskador, uttryckligen upptagas såsom
abortindikation.
Medicinalstyrelsen vill erinra om att i motsvarande danska lagstiftning
fosterskador av ifrågavarande natur ursprungligen icke heller upptogos såsom
indikation för abort men att detta ändrades vid lagstiftningens revision
år 1956, därvid såsom motiv åberopades dels de ogynnsamma blodgruppskombinationerna
och dels rubeola-fallen.
Medicinalstyrelsen uttalar, att för den svenska lagens del en ändring skulle
kunna genomföras antingen genom en omformulering av den fjärde indikationen
till huvudsaklig överensstämmelse med den danska lagens 1 §
stk. 1 p. 3 eller genom ett tillägg av en femte indikation, som endast omfattar
förevarande fall. Styrelsen har av dessa alternativ föredragit det senare
och föreslår att lagen om avbrytande av havandeskap kompletteras med en
indikation av följande lydelse: 5) när med skäl kan antagas, att det väntade
barnet av annan anledning än under 4) sägs kommer att lida av svårartad
sjukdom eller svårt lyte.
Yttrandena
Det övervägande antalet remissorgan tillstyrker medicinalstyrelsens förslag
om att införa en ny indikation för avbrytande av havandeskap. Avstyrkande
har uttalat sig endast Karlstads domkapitel (majoriteten), Sveriges
läkarförbund, Högerns kvinnoförbund och diakonistyrelsen samt minoriteter
inom statens institut för folkhälsan, Uppsala domkapitel och Stockholms
stads sjukvårdsstyrelse. Avstyrkande är även yttrandena av överläkarna
Westberg och Malmnäs samt av diakonistyrelsen överlämnade yttranden av
prosektorn Sven-Olof Brattgård och doktor Greta Hedenström, överläkaren
Domeij har ställt sig tveksam till förslaget.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att den omständigheten, att den
föreslagna indikationen uteslutande tar sikte på det väntade barnet och
icke på kvinnan och hennes förhållanden, icke innebär något principiellt nytt
med hänsyn till den redan förefintliga eugeniska indikationen. Då lagstif
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1903 7
taren accepterat att abort får företagas på den grund att på det väntade barnet
kan överföras svårartad sjukdom eller svårt lyte, är det svårt att göra
skillnad om sjukdomen eller lytet uppstått genom arv eller på grund av
andra förhållanden under fosterstadiet.
Överståthållarämbetet anser, enär de aktuella erfarenheterna på läkemedelsområdet
ger vid handen att nya läkemedel kan befinnas medföra allvarliga
fosterskador, att det är värdefullt att ha tillgång till utvidgade abortmöjligheter
vilka vid behov kan tillgripas. Det bör emellertid klart utsägas, att
tillämpningen skall vara restriktiv.
För den av medicinalstyrelsen föreslagna indikationen talar enligt länsstyrelsen
i Uppsala län icke blott omtanken om barnet utan även hänsyn till
föräldrarna, framför allt modern. Lagstiftning synes även vara påkallad av
att praxis vid tillämpningen av de redan förefintliga indikationerna fått en
utformning, som icke torde vara avsedd. Länsstyrelsen uttalar vidare, att
det hade varit önskvärt att den föreliggande frågan närmare belysts genom
en redogörelse för frekvensen av de fall, då sjukdom eller lyte hos barnet
av angivna orsaker ådragits under fosterstadiet, ävensom för antalet fall,
då barnet kommit att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte. Länsstyrelsen
understryker, att man i hithörande fall alltid måste göra klart för sig
hur stor risken är för sjukdom eller kroppsskada hos barnet samt bestämma
vilken riskprocent som bör indicera abort. Det är vidare önskvärt att begreppen
»svårartad sjukdom» och »svårt lyte» på något sätt kommenteras,
exempelvis i anvisningar utfärdade av medicinalstyrelsen.
Statens institut för folkhälsan (majoriteten) uttalar att, även om orsakerna
till fostermissbildning till väsentlig del är okända och även om man vid
institutet anser sig sakna tillräckligt erfarenhetsmaterial för att kunna bedöma
de rent kliniska konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen,
man dock anser det angeläget, att möjlighet till avbrytande av havandeskap
bör föreligga, då ett säkert samband är ådagalagt mellan fostermissbildning
av svårartad grad och viss yttre faktor. I tillämpningsföreskrifter bör föreskrivas,
att sambandet mellan fosterskadligt agens och missbildning skall vara
vetenskapligt styrkt och att risken för missbildning skall vara avsevärd,
för att abort skall kunna beviljas.
Majoriteten inom Uppsala domkapitel finner inga vägande invändningar
kunna resas mot det av starka humanitära skäl förestavade förslaget till
komplettering av 1938 års lag. Om fosterskadan ådragits genom arvsanlag
eller genom inverkan av medicin synes knappast vara av avgörande principiell
betydelse.
Folkpartiets kvinnoförbund, som hälsar den föreslagna lagändringen med
stor tillfredsställelse, fäster uppmärksamheten på att lagändringen kan komma
att medföra eu ökande tillströmning av abortsökande från snart sagt
hela världen. Det är enligt förbundets mening angeläget, att en liberalisering
av abortlagstiftningen åtföljes av en ökad tillgång på sakkunnig personal
och sjukvårdsresurser.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet framhåller, att det genom den me
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1963
dicinska forskningen på senare år har kunnat klarläggas att ett flertal sjukdomar
och missbildningar hos nyfödda beror på exogena skador, som ådragits
under fosterstadiet. Med den ökade kunskap om sådana sammanhang,
som härigenom erhållits, torde dylika skador för framtiden i många fall
kunna förebyggas. En fortsatt forskning på området, varvid bl. a. olika läkemedels
verkningar och risker i detta hänseende blir föremål för noggrann
undersökning och kontroll, är mycket angelägen, liksom ökad allmän upplysningsverksamhet
i syfte att sprida kännedom om risker av här ifrågavarande
slag. I den mån likväl fall inträffar, då på grund av skada under fosterstadiet
kan antagas att det väntade barnet kommer att lida av svårartad
sjukdom eller svårt lyte, anser förbundet detta böra utgöra indikation för
avbrytande av havandeskap. I flertalet sådana fall torde visserligen socialmedicinska
eller medicinska indikationer kunna åberopas för abort. I ett
mindre antal fall kan emellertid inträffa, att ingen av de nämnda indikationerna
anses tillämplig. — Förbundet säger sig med oro ha konstaterat att
det bland många, särskilt yngre kvinnor tycks finnas en uppfattning, att
samhällsorganen företräder en starkt restriktiv inställning till aborter och
att det därför inte tjänar någonting till för den som i en abort ser den enda
lösningen av sina problem att hänvända sig till dessa organ. Med hänsyn
härtill finner förbundet det önskvärt med en analys av möjligheterna till
hjälp för de kvinnor som befinner sig i ett icke önskat havandeskap.
I flera av de från medicinskt håll avgivna yttrandena beröres frågan om
riskerna för att det väntade barnet skall lida av svårartad sjukdom eller
svårt lyte.
Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet anför efter att ha refererat
medicinalstyrelsens förslag:
Som exempel på tidiga fosterskador som här kunna bli aktuella nämnes
rubeolaembryopatin samt den nu aktuella skadan genom preparat av typen
thalidomid. Detta är adekvat, däremot synes det mindre adekvat att som
skett åberopa även situationer med ogynnsam kombination av föräldrarnas
blodgrupper. Det måste vara ytterst sällan som isoimmunisering numera
utgör ett fullgott skäl för legal abort på rent medicinsk indikation och man
blir närmast överraskad att dylik under 1961 medgivits i 4 fall.
Indikation för legal abort på grund av fosterskada, vare sig den är genetiskt
betingad eller förvärvad under utvecklingen, kan icke ställas genom
direkt observation, den måste ställas på basen av empiriskt kalkylerad risk.
Denna är vid de genetiskt betingade sjukdomstillstånden stundom lätt att
definiera, ex. vid hämofili, hämoglobinopati etc., men kan andra gånger vara
mycket vansklig att ange ens tillnärmelsevis exakt.
När det gäller sjukdom som drabbar fostret under utvecklingen kan det
vara mycket vanskligt att i det enskilda fallet värdera risken för bestående
allvarlig skada.
Den är beroende av skadans natur, dess intensitet samt speciellt den exakta
tidpunkten för dess inverkan. Det sistnämnda sammanhänger med de
s. k. organogenetiska perioderna hos fostret. Vi vet att en viss skada, exempelvis
en rubeolainfektion, kan ge upphov till förändringar i ögonlinsen om
den drabbar fostret i 5:e—6:e veckan, medan den kan ge hjärtmissbildning
även vid senare attack, i 7 :e—8:e veckan. Efter de 3—4 första fostermåna
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1063
derna framkallar rubeolainfektionen ej längre någon skada av missbildningskaraktär.
I det enskilda fallet kan det vara mycket svårt att förutsäga
såväl risken för uppträdande av skada som dess sannolika natur. En möjligast
noggrann anamnes och kritisk värdering av denna kan ge väsentliga
bidrag vid bedömningen men ytterst blir man beroende av vissa allmänna
värderingar av risken sådan den noterats vid tidigare tillfällen.
I vissa situationer är risken för fosterskada så hög att det tveklöst bor
föreligga en möjlighet att tillstyrka avbrytande av havandeskapet på denna
grund. Som exempel kan anföras de nu sa aktuella thalidomid-skadorna. I
5:e_6:e graviditetsveckan innebär en förtäring av även relativt små mäng
der
av preparatet en risk för allvarlig skelettdeformitet hos fostret som avolika
författare angivits till mellan 20 och 50 %. I andra fall återigen är risken
väsentligt lägre och avgörandet därigenom mycket svårare. Det gäller
exempelvis rubeolaembryopatin. Enligt vår nuvarande kunskap torde risken
för allvarlig, bestående fosterskada vid rubeolainfektion hos^ modern i de
tre första graviditetsmånaderna icke överstiga 10 %. De under åren 1951 52
på denna grund i vid omfattning beviljade legala aborterna äro alltsa med
vår senare förvärvade kunskap icke klart motiverade. I själva verket torde
en dylik rubeolainfektion icke längre kunna anses ensam berättiga till graviditetens
avbrytande. Det nu sagda visar med vilken varsamhet man har
att gå fram även när det gäller värderingen av fosterskada som indikation
för legal abort.
Sammanfattningsvis finner fakulteten det föreslagna tillägget till nu gällande
abortlag rimligt och riktigt och tillstyrker att ändringen genomföres.
Medicinska fakulteten i Lund hälsar med tillfredsställelse förslaget att
täcka den lucka som fiuns i abortlagstiftningen. I yttrandet anföres vidare:
Fakulteten önskar framhålla, att enbart genomgången röda hundsjukdom
hos den gravida kvinnan, konsumtion av teratogent verksamt läkemedel etc.
endast ger liten sannolikhet för att ett gravt missbildat, obotligt men In sdugligt
barn kommer att födas. Riskerna för att ett missbildat barn skall
föcfas efter det att modern genomgått röda hund under kritisk del av graviditeten
uppgår till endast 10—15 %. Man kan i detta sammanhang hämisa
till den av Medicinalstyrelsen citerade undersökningen av Dr. R. Lundström
där denna förf. (sid. 83) framhåller: >>U during an epideimc equivalent
to that which prevailed in Sweden in 1951, all women with lirst trimester
rubella were to be aborted on the basis of the 10 % risk, approximately
800 abortions would be induced in order to eliminate about 80 foetuses with
a complicated fubure. Concurrently, about 700 children would be depiived
of a predictably normal existence.»" På samma sätt är riskerna efter thalidomid-konsumtion
sannolikt i storleksordningen 15 20 % (Lenz in. fl.) och
riskerna vid en del andra exogena missbildningsframkallande faktorer an
mindre.
Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, som tillstyrker medicinalstyrelsens
förslag, återger i sitt yttrande uttalanden av dr. It. Lundström
och fortsätter därefter:
Vid Rh-inkompatibilitet mellan föräldrarna förekommer det i sällsynta
fall att barnen födas med svår sjukdom. I allmänhet kan man härvid relativt
exakt beräkna storleksordningen av denna risk. Otvivelaktigt föreligger
det i dessa fall ofta starka skäl att medge att graviditeten avbrvtes.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1963
På grund av risk för strålskada har som medicinalstyrelsen framhåller
ännu icke legal abort beviljats. Dylika skador kan dock tänkas vara deletära
för fostret. Vad slutligen läkeinedelsframkallade missbildningar beträffar,
har thalidomidpreparaten utgått ur marknaden och kontrollen av nya
läkemedel har skärpts, varför risken för uppkomsten av dylika skador numera
torde vara ringa.
I flertalet av de avstyrkande yttrandena anföres, att man icke för närvarande
bör skrida till lagstiftning; i några fall hemställes om en omprövning
av hela den nuvarande lagen.
Karlstads domkapitel (majoriteten) uttalar, att i fråga om den medicinska
indikationen intet finns att erinra, enär den utgår från en situation där
av tvenne liv ett måste räddas. I fråga om den humanitära indikationen, som
berör förhållanden där liv tänts under våld och andra inhumana omständigheter,
anser domkapitlet att en kristen motivering för abort är möjlig.
Efter att ha diskuterat den socialmedicinska indikationen och framhållit,
att denna med vår samhällsutveckling torde anses mindre och mindre motiverad,
anför domkapitlet:
Den föreslagna nya abortindikationen avser sådana fall, då med skäl kan
antas, att barnet på grund av fosterskador, som icke föranletts genom arvsanlag,
kommer att lida av svårartad sjukdom eller lyte. Även en kvinna i
god psykisk balans skall enligt utredningen ha möjlighet att genom den nya
indikationen erhålla abort på grund av sannolik skada hos fostret. Man vill
i barmhärtighetens namn bespara ett missbildat barn — liksom dess omgivning
— ett framtida svårt lidande. Men om rätten att leva vilar på medmänniskors
barmhärtighet, vilar människovärdet på en mycket gungande grund.
Måttet på en demokratisk stat är, i vilken utsträckning dess minsta minoriteter
accepteras. Bortsett från osäkerheten i bedömningen av den framtida
skadan hos barnet gäller frågan principiellt, om de vanföra har någon rätt
att leva. Och var går den gräns för vanförhet, som ger dem människovärde
och rätt till livet? Respekten och vördnaden för livet måste vara ett grundvärde
i ett kultursamhälle. Människans enda skydd mot människan ligger
i en lagstiftning, som slår vakt om människolivet.
Den indikation, som i princip närmast anknyter till det nu föreslagna tilllägget
till abortlagen, är den eugeniska indikationen eftersom den också tar
sikte på det väntade barnet. Vad beträffar denna indikation har den genetiska
forskningen fortsatt att göra framsteg. Nya forskningsresultat medför
att gamla oavbrutet revideras. Endast ett litet antal sjukdomsgrupper
omfattande ett litet antal individer anses numera helt och enbart ärftlighetsbetingade.
Vidare har forskningen numera klarlagt, att fostret icke löper så stor risk
att bli skadat genom moderns rubeolainfektion, som man tidigare antagit.
Vad neurosedynet beträffar pågår de vetenskapliga undersökningarna.
Domkapitlet uttalar som sin mening, att man icke bör aktualisera frågan
om ett tillägg till abortlagen, och understryker angelägenheten av en ökad
utbyggnad av samhällets abortförebyggande verksamhet.
Högerns kvinnoförbund uttalar, att den föreslagna kompletteringen av lagen
måste anses innebära en väsentlig avvikelse från principerna i gällande
abortlagstiftning, där fostret endast i nödfall får offras. Förbundet ställer
Knngl. Maj.ts proposition nr 100 år 1063
11
sig frågande till vilka konsekvenser den föreslagna lagstiftningen kan medföra
för missbildade barns föräldrar som, trots befarade fosterskador på ett
väntat barn, ej använt sig av abortmöjligheten liksom för de människor som
kommer att födas med fosterskador. Det tycks förbundet även svårt att bedöma
i vilken utsträckning en vidgad abortlagstiftning kommer att missbrukas
genom att skadliga läkemedel intages för att få ett icke önskat havandeskap
avbrutet. Med hänsyn till att inom den nuvarande lagstiftningens ram
möjligheter finns för avbrytande av havandeskap i de fall modern kan väntas
ta skada av att föda ett missbildat barn, utan att arvsanlag föreligger,
anser förbundet en utvidgning av gällande abortlagstiftning åtminstone för
närvarande ej tillrådlig. Ytterligare överväganden bör ske, innan en lagändring
vidtages.
Sveriges läkarförbund yttrar, att ehuru det kan förstås att ett juridiskt
oantastligt stöd för de abortingrepp som medicinalstyrelsen har att taga ansvar
för kan vara önskvärt, man i styrelsens redovisning saknar en grundligare
analys av förslagets förutsättningar och konsekvenser. Läkarförbundet
anför vidare:
De invändningar som kan göras mot en lagändring sträcker sig över ett
brett register som här endast delvis skall beröras. Av väsentlig betydelse är
att det för närvarande inte finns någon säker metod att i tid förutsäga vilka
barn som kommer att födas med obotliga skador. Hittills redovisade undersökningar
bekräftar detta förhållande. Det torde vara omöjligt att på tillfredsställande
vetenskaplig grund ange den riskprocent som skulle göra den
nya indikationen giltig. Lagtillägget ger ej heller någon ledning om var gränsen
för sjukdomens eller lytets manifestation skall dragas för att indikationskravet
skall anses vara täckt.
Lagen om avbrytande av havandeskap har till syfte att genom indikationernas
anvisningar medge att abort får ske men ingen har velat bestrida
att ingreppet är en nödfallsutväg. Det bästa som kan företagas är att förebygga
eller undanröja de faktorer som indikerar ett avbrjdande av havandeskapet.
I sådant syfte verkar också med god framgång de samhällsåtgärder
som undan för undan utbyggts.
I avsaknad av medicinalstyrelsens bedömning kan dock konstateras att
goda möjligheter till ett förebyggande av läkemedelsskador föreligger. Förutsättningen
härför är en effektiv läkemedelskontroll och restriktiv receptgivning
till de gravida. Detta torde under alla förhållanden bli följden av
våra nuvarande erfarenheter. Den medicinska forskningens bidrag till förbättrad
profylax, diagnostik och terapi bör verksamt kunna minska risken
även för virusskador etc.
En utvidgning av abortindikationerna synes under dessa förhållanden ej
medicinskt motiverad. I stället borde snarare en allmän översyn av abortbestämmelserna
ske. För den händelse i enstaka fall svårare fosterskador
trots allt skulle komma att fastställas bör nu gällande indikationer tills vidare
kunna täcka behovet. Emot den föreslagna lagändringen talar vidare
att det är den gravida modern som drabbas hårdast och att hennes och faderns
belägenhet och reaktioner har en avgörande betydelse, då deras medgivande
under alla förhållanden måste vara avgörande för vilka åtgärder
som skall vidtagas. Det torde ej kunna bestridas att den nya indikationen
dessutom skapar allvarliga betänkligheter av etisk och principiell natur i
det att den trots osäkra och vaga diagnostiska förutsättningar i skenbar om
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1063
tanke om fostrets väl skapar lagliga förutsättningar för att förhindra dess
möjlighet att leva.
Diakonistyrelsen berör i sitt yttrande till en början principerna för abortlagstiftningen.
Därvid uttalas, att det finns tillfällen, då man står i den situationen
att man måste välja mellan respekten för moderns liv och respekten
för fostrets liv. Det är rimligt om man i valet mellan ett uppoffrande av
fostrets liv och moderns liv offrar fostrets liv. Men detta bör endast ske i
de fall då uppenbar fara för moderns liv eller mycket allvarlig fara för hennes
hälsa är för handen. En sådan principiell ståndpunkt innebär bl. a. att
fostrets liv aldrig får offras som lösning på ett socialt problem. Att yttre omständigheter
i och för sig kan verka nedbrytande på moderns liv och hälsa
är ett faktum. Men om dessa yttre omständigheter vore eliminerade, skulle
havandeskapet i och för sig ej verka nedbrytande på modern. I denna situation
är det samhällets oavvisliga plikt att med alla tillgängliga medel söka
råda bot på de sociala omständigheter, som hotar moderns liv och hälsa och
att icke lösa ett socialt problem genom att offra fostrets liv.
Diakonistyrelsen, som anser att hela den nuvarande lagstiftningen bör
bli föremål för omprövning, anför ytterligare:
Men man står också inför andra svårigheter. Ingen utomstående kan riktigt
sätta sig in i hur en handikappad upplever sin situation. Genom ett avbrytande
av havandeskapet enbart med utgångspunkt i bedömning av fostrets
status och barnets framtida situation kan man drivas till ståndpunkten
att en handikappad människas livssituation är så svår att hon helst inte
borde ha fått födas. Det är då förståeligt, om reaktionen härvidlag icke uteblir
från de handikappade individer som finns inom vårt samhälle och som
alltid kommer att finnas, eftersom möjligheten att bedöma ett fosters status
är begränsad. Det måste också innebära en svårighet för alla dem, som
har till uppgift att vårda handikappade individer om man i svensk lagstiftning
inför en indikation, som beviljar möjlighet till avbrytande av havandeskap
enbart med hänsyn till fostrets status. En sådan indikation kan lätt i
det allmänna medvetandet få en tolkning, som ger vid handen att vårt samhälle
egentligen skulle anse det bättre om dessa individer inte fanns. Diakonistyrelsen
måste därför avvisa varje form av avbrytande av havandeskap,
som exklusivt har sin utgångspunkt i en bedömning av enbart fostrets status,
vare sig detta sker med hänsynstagande till den redan befintliga fjärde,
eugeniska indikationen i nu gällande abortlagstiftning eller genom att införa
denna nya femte indikation.
Eu minoritet inom statens institut för folkhälsan avstyrker förslaget och
anser skäl föreligger för ytterligare överväganden. Man påpekar att kunskapen
om de faktorer som påverkar barnets normala intrauterina utveckling
ännu är relativt liten. Man vet jämförelsevis litet om graden av riskerna för
att fostermissbildningar skall uppstå. Likaså är orsakerna till flertalet fall
av fostermissbildning okända. Den föreslagna femte indikationen skulle
också innebära införandet av en ny princip i abortlagen; lagen skulle ändra
andemening. Det är ytterligt vanskligt att förutsäga konsekvenserna härav.
En minoritet inom Stockholms stads sjukvårdsstyrelse åberopar yttrande
av t. f. sjukvårdsdirektören. I detta yttrande anföres bl. a., att lagens av
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1063
fattning i praktiken icke ansetts utgöra hinder för beviljande av abort i fall
då fosterskador av icke eugenisk karaktär kan befaras. Förslaget om en
femte indikation innebär en viss utökning av möjligheterna till abort men
får väsentligen den följden, att lagen endast anpassas till rådande praxis.
Såväl humanitära som lagtekniska skäl talar för förslagets genomförande.
Införande i lagen av den föreslagna femte indikationen skulle icke innebära
någon utvidgning i principiellt avseende. Man bör dock icke helt bortse från
att den förordade lagändringen, som ju också innebär en viss utökning av
abortmotiven i förhållande till nuläget, kan få konsekvenser, vilka för närvarande
icke kan överblickas. Riskerna härvidlag har bestämt poängterats
från medicinskt sakkunnigt håll. Bl. a. med hänsyn härtill bör frågan
om ändring av lagen om avbrytande av havandeskap göras till föremål för
ytterligare ingående överväganden.
Mot den av medicinalstyrelsen föreslagna avfattningen av den nya indikationen
har i allmänhet icke riktats någon erinran. Svenska stadsförbundet
anser emellertid förslaget för vagt utformat. Hovrätten för Västra Sverige
påpekar, att i den föreslagna lagtexten icke direkt utsäges, att sjukdomen
eller lytet skall ha ådragits under fosterstadiet. Språkligt sett rymmer den
föreslagna lydelsen även fall, där sjukdomen eller lytet kan väntas uppkomma
först vid eller efter barnets födelse.
Medicinska fakulteten i Lund anser det böra diskuteras, om icke den
danska lagstiftningens formulering är bättre än den av medicinalstyrelsen
föreslagna. Det kan knappast vara skäl att offra fostrets liv, om den sjukdom
eller det lyte fostret ådrager sig i moderlivet kan botas. Ordet obotlig
bör därför enligt fakultetens mening ingå i lagtexten.
Uppsala domkapitel ifrågasätter, om icke den nya indikationen bör inarbetas
i 1 § 4 i nu gällande lag.
Ett stort antal remissmyndigheter — bland dem hovrätterna över Skåne
och Blekinge och för Västra Sverige, universitetskanslern och de av honom
hörda instanserna, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, Uppsala
domkapitel, Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund —
anser, att prövningen av fråga om avbrytande av havandeskap på grund av
den nya indikationen skall ankomma på medicinalstyrelsen. Därvid åberopas,
att det är angeläget att få ett enhetligt bedömande, så att — liksom vid
bedömningen av den eugeniska indikationen — man likformigt beaktar
den riskprocent som kan komma i fråga i varje särskilt fall.
I några yttranden beröres frågan om den tid inom vilken avbrytandet
av havandeskap enligt den nya indikationen senast bör få ske.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet, som erinrar om att medicinalstyrelsen
när synnerliga skäl föreligger för närvarande kan medgiva ingreppets
utförande intill utgången av tjugofjärde veckan, framhåller att liknande
tidsbegränsning bör gälla för den kompletterande indikation som medicinalstyrelsen
nu föreslår. Även i dessa fall talar starka skäl för att ingreppet
bör kunna få utföras intill utgången av tjugofjärde veckan. Om fostret för
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1963
modas ha ådragit sig svåra skelettmissbildningar, är det nämligen betydligt
lättare att röntgenologiskt fastställa dessa lyten mellan tjugonde och tjugofjärde
graviditetsveckan än före denna period. Undersökningar, som utförts
på kvinnor vilka under graviditetens första månader intagit neurosedvn,
har givit belägg härför. Samma mening uttalas av socialdemokratiska kvinnoförbundet
och av professor Axel Ingelman-Sundberg i hans yttrande till
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse.
Medicinska fakulteten i Lund anser, att frågan om tidsbegränsning för
att avbryta havandeskap på den nya indikationen bör närmare utredas. Fakulteten
framhåller, att flertalet av de gravt missbildade foster, som här
avses, kan diagnosticeras i någorlunda framskriden graviditet med röntgenologisk
hjälp. Man kan ifrågasätta om icke skäl föreligger att framskjuta
tidpunkten för avbrytande av havandeskap på denna indikation tills det är
möjligt att stärka eller försvaga indikationen. Liknande kan måhända komma
att gälla immuniseringsförhållandena vid blodgruppsinkompatibilitet.
Departementschefen
Avbrytande av havandeskap kan enligt vår nuvarande lagstiftning ske
på någon av fyra indikationer, s. k. medicinsk, socialmedicinsk, humanitär
och eugenisk indikation. Av dessa tar de tre första hänsyn till situationen
för det väntade barnets moder, medan den fjärde -— som har avseende på
risken för spridning av ärftliga sjukdomar eller lyten — främst hänför sig
till det väntade barnet.
Under den senaste tiden har frågan om abortindikationerna kommit att
tilldraga sig uppmärksamhet i samband med att man kunnat konstatera
att visst slag av läkemedel, som använts av havande kvinnor, förorsakat fosterskador.
Medicinalstyrelsen har nu föreslagit, att för avbrytande av havandeskap
införes ytterligare en grund. Enligt denna skall havandeskap få
avbrytas av den anledningen, att det väntade barnet kan antagas komma att
lida av sjukdom eller lyte som ådragits under fosterstadiet.
Under remissbehandlingen av förslaget har yrkanden framförts om en
mera genomgripande översyn av abortlagstiftningen. En sådan översyn är
jag icke nu beredd att föreslå. Med anledning av vad i ett remissyttrande
anförts vill jag dock framhålla, att skäl torde föreligga att undersöka den
nuvarande tillämpningen av lagen, särskilt såvitt gäller den socialmedicinska
indikationen. Detta spörsmål får emellertid upptagas i annat sammanhang.
Även om frågan fått särskild aktualitet på sistone, är problemet angående
avbrytande av havandeskap på grund av skador, som ådragits under fosterstadiet,
icke nytt. Medicinalstyrelsen har redogjort för hur man hittills i
tillämpningen löst abortfrågan, när det gällt fall av detta slag. I viss utsträckning
har omständigheterna varit sådana, att man kunnat bevilja abort under
åberopande av den medicinska eller socialmedicinska indikationen. Det förebragta
materialet ger inte vid handen, att man i fall av befarad fosterskada
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 ur 1063
13
saknat möjlighet att finna en lämplig lösning. Å andra sidan kan givetvis
fall ha förekommit, där kvinnan önskat abort men med insikt om lagstiftningens
konstruktion avstått från att ansöka härom. Av medicinalstyrelsens
framställning kan möjligen också utläsas, att vid beviljande av abort
i ärenden som nu avses lagens indikationer givits en vidare tillämpning än
som, sett från denna speciella utgångspunkt, varit avsedd.
Med hänsyn till det anförda synes motiverat att nu precisera den ståndpunkt
lagstiftningen skall intaga till frågan om abort på grund av skador under
fosterstadiet. Därvid talar enligt min mening starka humanitära skäl
för att man låter allvarlig risk för sådan skada utgöra en självständig grund
för avbrytande av havandeskap. Mot vad som anförts från några remissorgans
sida vill jag framhålla, att man härigenom icke skulle införa någon ny princip
i abortlagstiftningen. Även om den eugeniska indikationen är färgad av
tanken att utrota vissa sjukdomar inom befolkningen, är det dock tydligt
att hänsynen till det väntade barnet och även till föräldrarna spelar en väsentlig
roll. Den omständigheten, att sterilisering i regel skall företagas på
kvinnan, när abort medges på grund av arvsanlag hos henne, kan i detta
sammanhang icke tillmätas någon principiell betydelse. Det bör understrykas,
att det icke är fråga om att göra avsteg från lagens nuvarande ståndpunkt,
att havandeskap — med visst undantag — får avbrytas endast på
begäran av kvinnan. Införandet av en indikation, som tar sikte på nu ifrågaA^arande
fall torde icke heller komma att innebära någon avsevärd ökning
av antalet legala aborter.
Under remissbehandlingen har mot medicinalstyrelsens förslag även riktats
den anmärkningen, att man icke tagit hänsyn till den effekt förslagets
genomförande kan ha för de handikappade och deras ställning i samhället.
I viss mån kan jag förstå den oro som gjort sig gällande. Det bör dock
nämnas, att samma anmärkning kan göras mot den nuvarande eugeniska
indikationen. Både denna och den föreslagna indikationen har avseende på
sjukdom eller lyte, som befaras hos det väntade barnet; i det ena fallet är
fråga om risk på grund a\'' arvsanlag och i det andra risk på grund av omständigheter
som inträffat under fosterstadiet. Att man i dessa fall, under
havandeskapets tidigare del, tillåter abort betyder icke någon ned\rärdering
av dem som är handikappade, icke någon gradering av människovärdet.
Jag vill i delta sammanhang erinra om att abortlagstiftningen i Danmark
och Norge är utformad på sådant sätt, alt havandeskap kan avbrytas på den
grund av det väntade barnet ådragits sjukdom eller skada under fosterstadiet,
och denna möjlighet har veterligen icke medfört några olägenheter.
Den föreslagna indikationen är som nämnts avsedd för fall, där det föreligger
allvarlig risk för att det väntade barnet ådragit sig skador under fosterstadiet.
Såsom exempel har nämnts skador, som kan uppkomma om kvinnan
smittats av sjukdomen röda hund, om föräldrarnas blodgruppskombination
är ogynnsam, om kvinnan utsatts för röntgenstrålning eller om hon nyttjat
vissa läkemedel. Problemen har under remissbehandlingen belysts från läkarhåll.
Tydligt är, att man på detta område i viss mån saknar tillräckliga
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1963
kunskaper. Det är emellertid knappast påkallat att här göra några uttalanden
beträffande vissa bestämda situationer, där tillämpning av abortindikationen
kan komma i fråga. Uppenbarligen kan dock icke vilken obetydlig
risk som helst anses innebära skäl för antagande att en fosterskada av angiven
art har inträffat, utan risken måste vara av en viss svårighetsgrad. Riskbedömningen
måste anförtros åt den medicinska sakkunskapen, som har att
komma fram till en såvitt möjligt enhetlig bedömning av de föreliggande
riskfaktorerna. Härvid kan givetvis vidgade erfarenheter komma att medföra
förskjutning i bedömningen från en tid till en annan. Såsom ett stort antal
remissorgan förordat torde prövningen av frågan, om havandeskap skall
få avbrytas på grund av den nya indikationen, böra ankomma på medicinalstyrelsen.
Den av medicinalstyrelsen föreslagna avfattningen av den nya indikationen
synes kunna godtagas. Någon särskild bestämmelse angående den tid
inom vilken avbrytandet av havandeskapet senast får ske torde icke vara
erforderlig. Kan man i visst fall få större förutsättningar att bedöma frågan
huruvida abort skall medges eller ej, om prövningen icke sker på ett alltför
tidigt stadium av havandeskapet, torde den i 1 § andra stycket upptagna bestämmelsen
ge medicinalstyrelsen möjlighet att uppskjuta prövningen till
inemot havandeskapets tjugofjärde vecka.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938
(nr 318) om avbrytande av havandeskap.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1963
17
Bilagn
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap
Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande
av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:
1) när på----- ----eller hälsa;
2) när med-------— om barnet;
3) när kvinnan--------kvinnans handlingsfrihet;
4) när med skäl kan antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på
avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet eller ock svårartad
sjukdom eller svårt lyte av annat
slag.
Avbrytande av-------
4
Havandeskap må------
Avbrytande av havandeskap på den
i 1 § i. angivna grund må ske endast
efter prövning av medicinalstyrelsen.
Lag samma vare, där kvinnan på
grund av rubbad själsverksamhet
saknar förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden.
4) när med skäl kan antagas att
kvinnan eller det väntade barnets fader
genom arvsanlag kommer att på
avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet eller ock svårartad
sjukdom eller svårt lyte av annat
slag;
5) när med skäl kan antagas att
det väntade barnet av annan anledning
än under 4 sägs kommer att
lida av svårartad sjukdom eller svårt
lyte.
— tjugufjärde veckan.
§•
--tillstånd därtill.
Avbrytande av havandeskap på någon
av de i 1 § A och 5 angivna grunderna
må ske endast efter prövning
av medicinalstyrelsen. Lag samma vare,
där kvinnan på grund av rubbad
själsverksamhet saknar förmåga att
lämna giltigt samtycke till åtgärden.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 210.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1963
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 7 mars 1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 27 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Carl Holmberg.
Förslaget föranledde följande uttalanden inom lagrådet.
Justitieråden Romanus, Digman och Nordström:
Såväl det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget som det remitterade
avser, såsom framgår av motiveringen, det fall att det med skäl kan antagas
att det väntade barnet »på grund av skada under fosterstadiet» kommer
att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte. Därvid inbegripes under
uttrycket skada även sjukdom. Enligt vår mening bör den citerade bestämningen
komma till uttryck i lagtexten. Härigenom vinnes även bättre överensstämmelse
med de motsvarande uttryckssätten i dansk och norsk lag.
Vi förorda sålunda, att den nya abortindikationen i punkt 5 i 1 § angives
avse fall när med skäl kan antagas att det väntade barnet på grund av skada
under fosterstadiet kommer att lida av svårartad sjukdom eller svårt lyte.
Regeringsrådet Holmgren lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1963
19
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1963.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 7 mars 1963
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 15 februari 1963 remitterade förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938
(nr 318) om avbrytande av havandeskap samt anför därvid följande.
Tre av lagrådets ledamöter har förordat att i lagtexten uttryckligen anges,
att den nya indikationen för avbrytande av havandeskap är avsedd för fall
av skador under foster stadiet. Såsom framgår av vad jag anförde vid lagrådsremissen
är det fall av detta slag som man har haft i tankarna när förslaget
upprättades, och jag anser mig därför kunna tillstyrka att lagtexten
ändras på sätt lagrådets flesta ledamöter förordat.
Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet F. A. Norstedt & Söner
630301
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1963:339 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts iproposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och It §§ lagen den 17 juni 1938 a1 i texten
- 1LU 1963:36 Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn av nämnda lag den 17 juni 1938. En vid utlåtandet fogad reservation av herr Ahlkvist m. fl. innefattande i mot s. 1 i texten
- 1LU 1963:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 1 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 s. 1 i texten