Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m

1963-03-06 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:101, Med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1963

1

Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående upphävande av förordningen den 21

december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.; given

Stockholms slott den 8 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning angående upphävande av förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den 20 maj 1960

(nr 364) om särskilt bidrag till producent av svensk film; och

3) förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter

till stiftelsen Svenska Filminstitutet, m. m.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att nöjesskatten avvecklas fr. o. m. den 1 juli

1963 med hänsyn främst till den svenska filmbranschens försämrade ekonomiska

läge.

I detta sammanhang redovisas ett avtal mellan staten och filmbranschen,

som slutits under förutsättning av biografnöj esskattens avveckling. Genom

detta avtal bildar staten och filmbranschen en stiftelse, benämnd Svenska

Filminstitutet, med uppgift att verka för ändamål inom filmens område.

Enligt avtalet skall institutets verksamhet finansieras genom avgifter från

de biograf ägare, som nu betalar nöjesskatt. De årliga avgifterna beräknas

till ca 12 miljoner kronor. Av dessa medel skall lämnas direkta bidrag till

producenter av svensk film i allmänhet samt särskilt stöd till svensk kvalitetsfilm

i form av kvalitetsbidrag och förlustutjämningsbidrag. Vidare skall

medel kunna användas till bl. a. utbildning inom filmens område liksom till

speciellt stöd åt barnfilms- och kortfilmsproduktion.

Avtalet har ingåtts för tjugoårsperioden den 1 juli 1963—den 30 juni 1983

med viss möjlighet till omprövning efter tio år.

1 llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 101

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående upphävande av förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt

skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1963. Förordningen

skall dock fortfarande äga tillämpning i fråga om föreställning, som

tagit sin början före den 1 juli 1963.

Förslag

till

Förordning

angående upphävande av förordningen den 20 maj 1960 (nr 364)

om särskilt bidrag till producent av svensk film

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 maj 1960 om särskilt bidrag

till producent av svensk film skall upphöra att gälla med utgången av

juni månad 1963. Förordningen skall dock fortfarande äga tillämpning i fråga

om biografföreställning, som tagit sin början före den 1 juli 1963.

Förslag

till

Förordning

om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till

stiftelsen Svenska Filminstitutet, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomstskatt äger skattskyldig njuta avdrag för sådana

avgifter till stiftelsen Svenska Filminstitutet, som avses i ett den

6 mars 1963 träffat avtal mellan staten samt Sveriges biografägareförbund,

Folketshusföreningarnas riksorganisation, Föreningen Våra gårdar, Sveriges

filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen Sveriges filmproducenter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

3

2 §•

Stiftelsen är icke skyldig att erlägga skatt för inkomst eller förmögenhet

i vidare mån än vad avser kommunal inkomstskatt för inkomst av fastighet.

3 §•

Medel, vilka utbetalas från den i 1 § nämnda stiftelsen, skola hos mottagaren

upptagas som skattepliktig intäkt för det beskattningsår, då medlen

kommit honom till godo, dock att bidrag och stipendier till utbildning eller

forskning inom filmens område samt till folkbildningsorganisationer eller

organisationer med huvudsaklig uppgift att studera filmens konstnärliga

och sociala betydelse eller organisationer med uteslutande syfte att tillgodose

behovet av filmförevisningar, lämpade för barn, icke skola utgöra skattepliktig

intäkt.

4 §•

Kungl. Maj :t äger utfärda de föreskrifter, som fordras för tillämpning av

denna förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om avskaffande av

nöjesskatten och utformningen av stödet till den svenska filmen, m. m., samt

anför därvid följande.

I. Inledning

För biografföreställningar och vissa andra slag av nöjestillställningar utgår

nöjesskatt enligt förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

En del av biografnöjesskatten återgår dock till producenterna av svensk

film i form av generella bidrag enligt förordningen den 20 maj 1960 (nr 364)

om särskilt bidrag till producent av svensk film. Vidare utgår av allmänna

medel särskilda kvalitetspremier och bidrag till producenter av kvalitativt

högtstående svensk film. Närmare bestämmelser härom finns i instruktionen

för statens filmpremienämnd.

I en den 20 november 1962 till finansdepartementet inkommen skrift har

Filmbranschens samarb et skommitté — som utgör samarbetsorgan för Sveriges

biografägareförbund, Folketshusföreningarnas riksorganisation, Föreningen

Våra gårdar, Sveriges filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen

Sveriges filmproducenter — anfört, att en ohållbar ekonomisk situation uppkommit

för filmbranschen till följd av televisionens utveckling och nöjesskattens

storlek. I sin framställning har samarbetskommittén förklarat, att

filmbranschen är villig garantera full kompensation för inkomstbortfall, som

ett slopande av nöjesskatten kan innebära, och lämna bidrag till kulturella

ändamål på filmens område. Under åberopande härav har kommittén

hemställt, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande att framlägga förslag

om biografnöj esskattens avskaffande.

Med anledning av samarbetskommitténs framställning har jag, sedan närmare

uppgifter om filmbranschens ekonomiska ställning inhämtats, med

stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 mars 1963 tillkallat en delega
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 101 år 1063

5

tion1 med uppdrag att å statens vägnar uppta förhandlingar med representanter

för filmbranschen.

Förhandlingar har härefter förts mellan den statliga förhandlingsdelegationen

och en förhandlingsdelegation från filmbranschen med representanter

för de fem organisationer som bildat Filmbranschens samarbetskommitté.

Sedan förhandlingarna slutförts, har delegationerna den 6 mars 1963 överlämnat

ett å ömse sidor godkänt avtal, vilket jämte bilagor torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende såsom Bihang. Detta träder i kraft under

förutsättning bl. a. att Kung!. Maj:t godkänner avtalet och att nöjesskatten

för biografföreställningar upphör senast fr. o. m. den 1 juli 1963. Enligt avtalet

inrättas en särskild stiftelse, benämnd Svenska Filminstitutet, med uppgift

att verka för ändamål inom filmens område. Stiftelsens verksamhet skall

finansieras genom avgifter från anordnare av biografföreställningar.

Flera framställningar har under senare tid gjorts om befrielse från eller

lindring av nöjesskatten även i andra hänseenden.

Sveriges riksidrottsförbund har i skrivelse den 30 mars 1960 gjort framställning

om sådan författningsändring, att alla till förbundet anslutna föreningar

berättigas till skattelindring enligt 15 § nöjesskatteförordningen.

Svenska travsportens centralförbund och Svenska galoppsportens centralförbund

har i gemensam framställning den 1 september 1961 hemställt, att

organisationer, som är anslutna till de båda förbunden, skall likställas med

sådana organisationer som åtnjuter skattefrihet enligt 3 § nöjesskatteförordningen.

Folkets parkers centralorganisation har i skrivelse den 9 mars 1962 hemställt,

att folketshusförening eller folkparksförening liksom annan liknande

organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal skall medgivas

skattefrihet enligt 3 § nöjesskatteförordningen.

Folketshusföreningarnas riksorganisation har i en den 22 november 1962

inkommen skrift anhållit, att skattelindringen om 300 kronor jämlikt 15 §

nöjesskatteförordningen skall utvidgas att gälla även biografföreställningar.

Cirkus Scott, Cirkus Scbumann, Trolle Rhodins cirkus och Cirkus Scala

har i en den 13 december 1962 inkommen gemensam framställning hemställt,

att cirkusföreställningar måtte undantagas från nöjesskatt.

Jag anhåller nu — efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet

såvitt avser frågan om filmstöd — att till behandling få upptaga frågorna

om avskaffande av nöjesskatten och utformningen av stödet till den

svenska filmen. Därvid ämnar jag först behandla frågorna om biografnöjesskatt

och filmstöd samt därefter frågan om nöjesskatt för andra tillställningar

än biografföreställningar. Nöjesskattebcstämmelser av mer allmän

innebörd redovisas i det senare avsnittet.

1 Statssekreteraren i finansdepartementet Krister Wickman, ordförande, samt chefen för finansdepartementets

rättsavdelning Erik Åqvist och avdelningschefen i ecklesiastikdepartementet Roland

Pålsson med direktören Harry Schein som expert.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

II. Biografnöjesskatt och filmstöd

Inledning

Nöjesskatt infördes i vårt land år 1919. Skatten var då enbart kommunal.

År 1939 infördes även en statlig nöjesskatt. Nu gällande förordning om

nöjesskatt tillkom den 21 december 1945 (nr 823). Nöjesskatten har ända sedan

tillkomsten utgått på bl. a. biografföreställningar. Hälften av skatten för

biografföreställningar tillföll enligt de ursprungliga bestämmelserna i 1945 års

förordning staten och hälften kommunen. Genom beslut av 1948 års riksdag

skärptes biograf nöj esskatten, och den nådde därigenom sin hittills högsta

nivå. Skatten bestämdes då till 30 (förut 15) procent av den del av biljettpriset,

som inte översteg en krona, och till 45 (förut 30) procent av återstoden.

Av skatten skulle en större andel, tre fjärdedelar, tillfalla staten och

resten kommunen.

Alltsedan början av 1950-talet har olika åtgärder vidtagits från statsmakternas

sida i syfte att förbättra de ekonomiska villkoren för den svenska

filmproduktionen och biografnäringen. Detta har genomförts på två olika

vägar. Å ena sidan har vidtagits en successiv sänkning av nöjesskatten på

biograftöreställningar. Å andra sidan har införts särskilda, successivt höjda

bidrag till producenter av svensk film.

Sänkningarna av biograf nöjesskatten

Sedan år 1952 äger statens biografbyrå medge skattebefrielse för film, vars

visning anses ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-

eller uppfostringssyfte.

Vid 1957 års riksdag vidtogs den första generella skattesänkningen. Därvid

ersattes den progressiva skatteskalan, som medförde ett genomsnittligt

skatteuttag av drygt 39 procent, med en proportionell skattesats av 38 procent.

Samtidigt infördes en särskild skattelindring för mindre biografer.

Dessa befriades nämligen från skyldighet att erlägga skatt till den del skatten

inte översteg 75 kronor per visningsställe och vecka. Villkor för befrielsen

var att på visningsstället — utöver barnmatinéer — högst tre skattepliktiga

föreställningar ägt rum under veckan. Skattefrihet infördes för godkända

barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller av barnfilmklubbar. Vidare infördes

skattefrihet för filmförevisningar, som i studiesyfte anordnas uteslutande

för medlemmar i organisation med huvudsaklig uppgift att studera

filmens konstnärliga och sociala betydelse.

Vid 1959 års riksdag vidtogs provisoriska lättnader i avbidan på den slutliga

prövningen av 1957 års filmstödutrednings förslag. Skatten sänktes från

38 till 33 procent. Den särskilda skattelindringen för mindre biografer utvidgades

till att omfatta även visningsställen med högst fyra föreställningar

i veckan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kangl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Filmstödutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1959: 2) skattesänkning

genom en höjning av bottenavdraget från 75 till 100 kronor per

vecka och tillämpning av detta avdrag på alla biografer oavsett antalet föreställningar.

För ambulerande företag förordade utredningen i stället en sänkning

av skatteprocenten med tre enheter.

Vid 1960 års riksdag skedde den slutliga prövningen av filmstödutredningens

betänkande. Därvid konstaterades, att film- och biografnäringens

ekonomiska svårigheter till väsentlig del berodde på det bortfall av biografpublik

som televisionens genombrott orsakat. Särskilt framhölls, att televisionens

frammarsch skett betydligt snabbare än man något år tidigare haft

anledning räkna med. Det ansågs därför ofrånkomligt att ge större skattelättnader

än utredningen föreslagit. Skatten föreslogs i prop. 1960: 79 sänkt

med 6 procent, från 33 till 27 procent, men på förslag av bevillningsutskottet

(BevU 1960: 49) sänktes skatten ytterligare till nuvarande 25 procent. Bevillningsutskottet

framhöll därvid, att man kunde räkna med att besökarantalet

i förhållande till tiden före televisionens införande kunde komma att nedgå

med cirka 40 procent då televisionsnätet var fullt utbyggt. Den särskilda

skattelindringen för mindre biografer föreslogs i propositionen höjd från 75

till 100 kronor i veckan, men riksdagen höjde det skattefria beloppet ytterligare

till 125 kronor. För att kommunerna inte skulle bli lidande på förslaget

ändrades fördelningen av skatten så, att den kommunala andelen höjdes

från 25 till nuvarande 30 procent.

Senast har lättnader i biograf beskattningen skett genom beslut av 1961 års

riksdag (BevU 1961: 36). I motioner hade yrkats, att skattesatsen skulle sänkas

från 25 till 15 procent och att samtliga biografer skulle erhålla ett skattefritt

avdrag av 125 kronor i veckan. Bevillningsutskottet erinrade om att

besökarantalet ännu inte nedgått med så mycket som 40 procent jämfört

med tiden före televisionens införande. Utskottet fann därför ej anledning

att då vidtaga en generell sänkning av skattesatsen. Emellertid föreslog utskottet,

med hänsyn till det särskilt prekära ekonomiska läget för de mindre

och medelstora biograferna, att det skattefria beloppet skulle höjas från

125 till 150 kronor i veckan och att detta skulle gälla även biografer med

högst fem föreställningar i veckan.

Bevillningsutskottet uttalade vidare, att Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang

borde närmare undersöka i vad mån det av filmstödutredningen framlagda

förslaget att utsträcka skattebefrielsen för barnmatiné med svensk film

även till kvällsföreställningar kunde vara ändamålsenligt. Enligt utskottet

kunde man måhända liberalisera villkoren för produktionsstöd åt barnfilm.

Däremot ville utskottet inte gå med på att inrätta en särskild lånefond för

barnfilmsproducenter. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag

(Rskr 1961: 145).

Vid innevarande års riksdag har i de likalydande motionerna I: 253 och

11:301 yrkats, att nöjesskatten för biografföreställningar helt skall slopas

från och med den 1 juli 1963. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna,

att film- och biografbranschen befinner sig i ett katastrofartat ekonomiskt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

läge. Ett uppskov med beslut om biografnöjesskattens slopande skulle enligt

motionärerna innebära ytterligare biografdöd, framför allt på glesorter med

bl. a. flykt från landsbygden som följd.

Filmstödet

Bestämmelser om särskilt bidrag till svensk filmproduktion infördes vid

1951 års riksdag i anledning av de försämrade ekonomiska villkoren för

den svenska filmindustrin (SFS 1951:457). De svenska filmproducenterna

erhöll enligt dessa bestämmelser bidrag av statsmedel för av dem producerade

långfilmer. Bidraget utgick med 20 procent av statens andel i nöjesskatten

för biografföreställning, vid vilken sådan film visats. Det skulle betalas

av biografägaren direkt till filmproducenten, varvid biografägaren fick

göra motsvarande avdrag i sin nöjesskattedeklaration.

Bidragsprocenten höjdes 1955 till 35 för färgfilm (SFS 1955:169). År

1959 skedde en provisorisk höjning till 30 för svartvit film och 45 för färgfiiin

(SFS 1959: 209).

1954 års nöjesskatteutredning föreslog i sitt år 1956 avgivna betänkande

(SOU 1956: 23) bl. a. en omläggning och höjning av stödet till de svenska

filmproducenterna. Förslaget innebar, att 10 öre för varje såld biobiljett —

vilket belopp skulle vara skattefritt — skulle redovisas till ett gemensamt

organ för fördelning mellan de svenska filmproducenterna. Härvid skulle

endast en fjärdedel användas till premiering av kvalitetsfilm m. m. Riksdagen

(BevU 1957:34) framhöll emellertid, att stödåtgärderna borde inriktas

på att främja konstnärligt mera högtstående filmer. I anledning härav

tillkallades 1957 års filmstödutredning.

Filmstödutredningen föreslog i sitt år 1959 avgivna betänkande, alt av

den totala statliga andelen i skatten — således även skatten på utländsk

film — 11 procent skulle utgå i filmstöd. Därigenom skulle detta stöd höjas

med cirka 60 procent i förhållande till det stöd, som då utgick. Av stödbeloppet

skulle tre fjärdedelar utdelas som generellt stöd åt svensk långfilmsproduktion

och den återstående fjärdedelen användas för kvalitetspremiering

av såväl långfilm som kortfilm.

Filmstödutredningens förslag följdes inte, utan Aid 1960 års riksdag

1 prop. 1960: 79) beslöts i stället att i princip hela den statliga andelen av

nöjesskatten på svensk film skulle tillföras den svenska filmproduktionen

som direkt bidrag. För det generella bidraget fastställdes den nuvarande

enhetliga procentsatsen om 80 procent. Skulle det statliga stödet senare visa

sig otillräckligt för bibehållande av en svensk filmproduktion, borde enligt

riksdagen i första hand övervägas i vad mån den kommunala delen av

skatlen kunde tas i anspråk för ytterligare stöd.

Den återstående delen — beräknad till 1 miljon kronor — av denna statliga

filmskatt skulle helt utgå i form av premier till producenter av svenska kvalitetsfilmer.

För detta ändamål anvisade 1960 års riksdag (SU 1960:88) ett

särskilt reservationsanslag, benämnt »Kvalitetsstöd till svensk filmproduk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

tion». Anslaget, som numera uppförs på åttonde huvudtiteln, bestämdes först

till 1 miljon kronor men höjdes 1962 (prop. 1962:62; SU 145; Rskr 323)

till 1,5 miljon kronor.

Enligt instruktionen för statens filmpremienämnd (SFS 1960:366) får

premier utdelas till producenter av kvalitativt högtstående svensk film för

i regel högst fem filmer varje spelår, kortfilmer oräknade. Dessa premier

utdelas i efterhand. Fr. o. m. den 1 augusti 1962 (SFS 1962: 438) får nämnden

dessutom försöksvis, enligt närmare föreskrifter av Kungl. Maj :t, bevilja

bidrag till ännu icke färdigställda filmer. Dessa bidrag avser att möjliggöra

väsentliga kvalitetsförbättringar och skall kunna utgå även till ickekommersiell

filmproduktion. Bidrag inverkar ej på möjligheten att senare erhålla

premie för den färdigproducerade filmen.

Filinpremienämnden består av sju ledamöter, som förordnas av Kungl.

Maj:t för högst fyra år i sänder. En av nämndens ledamöter förordnas av

Kungl. Maj :t till ordförande. För ordföranden och envar av de övriga ledamöterna

skall utses en personlig suppleant. Fem av nämndens ledamöter

och suppleanter för dem skall utses efter förslag av respektive Sveriges förlatlaretörening,

Publicistklubben, Föreningen Sveriges filmproducenter,

Sveriges biografägareförbund och Samverkande bildningsförbunden.

Premieåret omfattar tiden den 1 april—den 31 mars. För det senaste premieåret

(1961/62) utdelades 905 000 kronor. Därvid premierades fyra långfilmer

med sammanlagt 700 000 kronor (300 000 + 200 000 + 100 000 +

100 000 kr), en barnfilm med 100 000 kronor och fyra kortfilmer med sammanlagt

105 000 kronor.

Framställningarna

Filmbranschens samarbetskommitté uttalar| i sin framställning inledningsvis,

att nöjesskatten under de senaste tio åren kommit att utgöra en

allt hårdare belastning på film- och biografbranschen. Sedan skatten totalt

avskaffats för teater- och vanliga revyföreställningar m. fl. underhållningsformer,

kvarstår den, fortsätter kommittén — med vissa undantag av mindre

betydelse — praktiskt taget endast som en biografskatt med 25 procent.

Kommittén anför härom.

Ursprungligen var nöjesskatten endast kommunal. När den statliga skatten

infördes för drygt 20 år sedan, var den motiverad av de ekonomiska

påfrestningar, som det andra världskriget medförde för det allmänna. Samma

skäl förelåg, då skatten 1948 höjdes från 20 % till omkring 39 %; det

inträffade i ett skede, då den svenska ekonomin var utsatt för en av de

kraftigaste påfrestningar, som någonsin inträffat under fredstid. Del framhölls

emellertid då, att denna skattehöjning var tillfällig. Ifrågavarande höjning

fick mycket hårda verkningar på film- och biografbranschen och hade

några år senare så när helt lamslagit den svenska filmproduktionen. Vad

som då i någon mån hjälpte den inhemska filmproduktionen i denna svåra

situation var att år 1951 infördes en viss återbäring av den nöjesskatt, som

hänförde sig till visning av svensk film.

Framför allt de mindre biografer, som redan tidigare arbetat under svåra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 101 år 1963

förhållanden, råkade i ett katastrofläge. Då det ansågs önskvärt och angeläget,

att dessa biografer — i allmänhet belägna i mindre samhällen —

gåves möjlighet att överleva, erhöllo de viss nöjesskattelättnad.

Sedan dess har i ett par repriser nöjesskatten sänkts, och återbäringen

till svensk film höjts, varjämte skattelättnaden för mindre biografer ytterligare

utsträckts. För närvarande utgör biografskatten 25 % och återbäringen

till svensk film 56 % (vilket är 80 % av den statliga delen av skatten,

som utgör 70 % av den totala) av den från visningen av svensk film

härrörande totala skatten.

Samarbetskommittén uttalar vidare, att genom alltjämt sjunkande besöksfrekvens

på biograferna — förorsakad huvudsakligen av televisionen

och samtidigt stigande kostnader, påvisbara bl. a. genom kollektivavtal, generella

hyrestillägg och höjda annonspriser — även större biografer kommit i

ett sådant läge att de inte längre kan bära nöjesskatten. En fortsatt punktbeskattning

av biograferna strider därför enligt kommitténs uppfattning

helt mot den ekonomiskt riktiga principen, att skatt skall uttagas efter förmåga.

Film- och biografbranschen har, fortsätter kommittén, i och för sig inte

något att erinra mot att konkurrera med televisionen — inte ens mot bakgrund

av att televisionen genom statlig försorg för sin utbyggnad försetts

med synnerligen stora resurser. Genom den ytterligare belastning, som

punktskatten på 25 procent därtill utgör, har emellertid, hävdar kommittén,

branschens möjligheter till en sund utveckling efter hand omintetgjorts

och en för branschen ohållbar ekonomisk situation uppkommit. Kommittén

framhåller att, med den utveckling filmen fått, denna nu betraktas även

som en viktig faktor i kulturlivet. Kommittén anser därför, att filmen med

all rätt bör åtnjuta skattefrihet i likhet med övriga jämförbara redan nöjesskattebefriade

underhållningsformer.

Ett slopande av nöjesskatten kommer, framhåller kommittén, att medföra

bortfall av nu utgående skattelättnader, t. ex. nöjesslcatteåterbäringen till

svensk film. Film- och biografbranschen är emellertid, förklarar kommittén,

villig garantera, att full kompensation lämnas för sådana bortfall av inkomster,

som ett slopande av nöjesskatten förorsakar, ävensom att medel

ställs till förfogande för ändamål, som från filmbranschens synpunkt bör

stödjas av kulturella eller andra skäl. Tillvägagångssättet för att möjliggöra

denna bidragsverksamhet har enligt kommittén diskuterats och i princip

lösts samt kommer att framläggas i samband med ärendets vidare behandling.

Under åberopande av det anförda hemställer samarbetskommittén, alt

Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande att framlägga förslag om biografnöjesskattens

avskaffande.

Folketshusföreningarnas riksorganisation framhåller i sin skrivelse inledningsvis,

att de lokalägande föreningarna under senare år haft betydande

ekonomiska svårigheter. Omfattningen av dessa svårigheter och orsakerna

till dem har redovisats av bl. a. 1959 års samlingslokalsutredning. Riksorganisationen

anför vidare.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1063

Enligt 16 § nöjesskatteförordningen har de lokalägande föreningarna kunnat

erhålla befrielse från skyldigheten att erlägga nöjesskatt om såväl behållningen

av tillställningarna som nöjesskatten skolat användas för uppförandet

av allmänna samlingslokaler. I syfte att underlätta för föreningarna

att klara sin lånebörda har vi under senare år sökt att även få amortering

av lån som upptagits till byggandet av allmänna samlingslokaler accepterat

som ett befrielsegrundande ändamål. Såväl dåvarande riksräkenskapsverket

som vissa länsstyrelser godtog till en början amortering som ett befrielsegrundande

ändamål men har sedermera intagit en restriktivare inställning

till frågan. °

Under senare tid har tillämpningen av 16 § nöjesskatteförordningen försetts

med så många inskränkningar och villkor att nöjesskattebefrielse enligt

16 § nöjesskatteförordningen i stor utsträckning omöjliggjorts. Detta

förhållande har utförligt redovisats i bifogade promemoria. Självfallet har

denna restriktiva tillämpning av 16 § nöjesskatteförordningen ytterligare

skärpt de lokalägande föreningarnas svårigheter.

I den av riksorganisationen åberopade promemorian uttalas, att en generell

befrielse för de lokalägande föreningarna från nöjesskatt synes vara försvarbar

med hänsyn till föreningarnas tidigare påtalade ekonomiska situation

och till de svårigheter som föreligger att på ett godtagbart sätt tillämpa

de nuvarande nöjesskattebestämmelserna. Det ringa belopp det här rör sig

om för statsverket skulle, heter det vidare i promemorian, till stor del kompenseras

genom att ett mycket stort antal besvärliga ärenden avfördes från

länsstyrelsernas, riksrevisionsverkets och kammarrättens behandling.

Slutligen konstateras i riksorganisationens promemoria att reglerna i 15 §

nöjesskatteförordningen, som medger samlingslokalägande föreningar befrielse

från nöjesskatt till den del skatten ej överstiger 300 kronor, tyvärr inte

gäller för biografföreställningar, som anordnas av sådana föreningar. I promemorian

uttalas den uppfattningen att, om stadgandet i 15 § utvidgades

till att omfatta även biografföreställningar, huvudparten av nuvarande olägenheter

skulle elimineras. En sådan ändring av 15 § skulle enligt promemorian

vara till stort gagn för de lokalägande föreningarna och verksamt öka

deras möjligheter att ställa samlingslokaler till föreningslivets förfogande.

Riksorganisationen anhåller därför om lättnad i nöjesbeskattningen i enlighet

med det anförda.

Nuliiget för svensk film

Filmstödutredningen räknade med en årsproduktion av 30 svenska långfilmer,

vilket var 1957 års produktionsresultat. I prop. 1960: 79 utgick man

från alt årsproduktionen skulle bli något lägre, även om skatten sänktes och

filmstödet höjdes. Till grund för detta antagande låg det förhållandet, att

under åren 1958 och 1959 produktionen sjönk successivt till 26 respektive

17 långfilmer. Under åren 1961 och 1962 har produktionen omfattat 15 respektive

16 filmer.

Utvecklingen tydde under senare hälften av 1950-talet på att färgfilmen

skulle öka på den svartvita filmens bekostnad. År 1959 utgjordes nästan hal
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

va produktionen av färgfilm. Därefter har antalet färgfilmer emellertid

minskat kraftigt. Under de båda senaste åren har producerats endast tre

färgfilmer vartdera året, d. v. s. en femtedel av antalet långfilmer.

Distributionen av film från producenter till biografägare sker genom s. k.

filmuthyrare, f. n. 22 aktiebolag som ingår i intresseföreningen Sveriges

filmuthyrareförening u. p. a. För kontroll av att biografägare erlägger filmhyra

med rätt belopp bär filmuthyrarna bildat ett särskilt kontrollorgan,

Filmägarnas kontrollbyrå aktiebolag. I kontrollsystemet ingår, att biografägarna

inte får använda andra biljetter än dem som tillhandahålls av kontrollbyrån.

Några generella regler om filmhyrans storlek finns inte. Filmhyran

utgör, när det gäller de biografer som inte är befriade från nöjesskatt,

i genomsnitt för utländsk film 40 procent och för svensk film 45 procent av

biografintäkterna. Den svenska filmens andel av den totala filmhyran, som år

1957 utgjorde över en fjärdedel, hade år 1962 sjunkit till 17 procent.

Inom filmbranschen ansåg man år 1959, att besöksfrekvensen på biograferna

skulle komma att till följd av televisionen sjunka med över 40 procent

jämfört med förhållandena före televisionens tillkomst. Filmstödutredningen

räknade med en nedgång i besöksfrekvensen om endast 15 procent. Fram till

årsskiftet 1959/60 skedde en minskning, för Stockholm med något mer än

35 procent samt för Göteborg och Malmö med cirka 30 procent. Sedan dess

bar minskningen i Stockholm avstannat under år 1961 men åter kraftigt ökat

under år 1962. Den är nu 53 procent i jämförelse med tiden före televisionens

tillkomst, varav 10 procent faller på år 1962. Även i Malmö är minskningen

53 procent, under det att den i Göteborg är 44 procent. I de städer i Norrland,

där man fått möjlighet att se television, har besöksfrekvensen sjunkit betydligt

snabbare till cirka 50 procent.

Antalet TV-licenser har hela tiden ökat. När 1960 års proposition lades

fram, var antalet 700 000. Den 1 juli 1962 hade antalet licenser stigit till 1,5

miljoner. Vid årsskiftet 1962/63 hade man nått talet 1,6 miljoner.

Även i England har såväl biografbesökens antal som biografintäkterna

fortsatt att minska, samtidigt som antalet TV-licenser ökat. Under 5-årsperioden

1957—1961 minskade biografbesöken sålunda där med 58 procent

och biografintäkterna med 42 procent, under det att antalet TV-licenser ökade

med 44 procent.

De senaste årens nedgång i besöksfrekvensen på biograferna har självfallet

medfört en fortlöpande försämring av lönsamheten för film- och biografbranschen,

vilket tagit sig uttryck bl. a. i en minskning av antalet biografer

i landet. Deras antal var den 1 januari 1963 2 189. Sedan 1957 har biografantalet

minskat med 266, varav 86 lagts ned under det senaste året. Det anses,

att därutöver åtskilliga biografer lagts ned utan att anmälan därom ännu

hunnit ingivas. Halva antalet av de nedlagda biograferna utgörs av småbiografer,

som gett endast 1—3 föreställningar per vecka. En femtedel av de

nedlagda utgörs dock av sådana, som haft minst 14 föreställningar per vecka.

Även antalet biograf ägare har kraftigt minskat. Sedan 1959 har antalet

sålunda gått ned från 973 till 835.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

13

Departementschefen

Alltsedan början av 1950-talet har olika åtgärder vidtagits från statsmakternas

sida i syfte att förbättra de ekonomiska villkoren för den svenska

filmproduktionen och för biografnäringen. Detta syfte har man sökt att

förverkliga på två olika vägar. Från och med år 1951 har sålunda utgått särskilda

bidrag till producenter av svensk film genom viss återbäring av den

staten tillkommande andelen av nöjesskatten vid visning av sådan film.

Detta stöd tillkom i en för filmproduktionen kritisk situation och var avsett

endast som en tillfällig hjälp. Producentbidragen har dock inte bara

bibehållits utan efter hand höjts. Med början år 1957 har vidare nöjesskatten

på biografföreställningar successivt sänkts. Samma år infördes därjämte

en särskild skattelindring för mindre biografer. Även denna har sedermera

utvidgats.

I prop. 1957: 66 lämnade jag bl. a. en redogörelse för ett förslag till stöd åt

den svenska filmproduktionen. Förslaget, som hade lagts fram av 1954 års

nöjesskatteutredning, utgick från att den då gällande progressiva skatteskalan

skulle ersättas med en enhetlig, lägre skattesats. Det temporära stödet

till filmproduktionen skulle ersättas med ett mera varaktigt sådant. Enligt

utredningsförslaget skulle en viss del av biografbiljettpriset såsom producentandel

i sin helhet tillfalla den svenska filmproduktionen. Biografägarna

skulle av den biobesökande allmänheten uttaga och till ett för filmproducenterna

gemensamt organ redovisa tio öre för varje försåld biljett. Producentandelen

av biljettintäkterna skulle inte belastas med vare sig nöjesskatt

eller filmhyra. Av de inflytande medlen skulle huvudparten fördelas i förhållande

till filmernas spelintäkter under året, under det att återstoden skulle

användas för att premiera kvalitetsfilmer m. m. Utredningens olika förslag

tillstyrktes av det övervägande antalet remissorgan. Så var även fallet

med förslaget att ersätta det statliga filmstödet med det s. k. produeentandelssystemet.

I 1957 års proposition uttalade jag, att utredningens förslag syntes intresseväckande

och att jag fann förslaget innebära beaktansvärda fördelar.

Emellertid ingav förslaget samtidigt vissa betänkligheter. Bland annat förutsatte

det, att en överenskommelse träffades mellan de enskilda intressen

som var berörda. Från utredningens sida hade bedrivits ett omfattande förhandlingsarbete

utan att likväl enighet kunnat uppnås. Bland annat på

grund härav fann jag mig inte kunna förorda, att utredningens förslag om

producentstöd då lades till grund för beslut av statsmakterna.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (BevU 1957:34) instämde bevillningsutskottet

i att utredningsförslaget syntes innebära beaktansvärda

fördelar. Utskottet framhöll dock, att stödåtgärder till förmån för den svenska

filmproduktionen framför allt borde inriktas på att främja tillkomsten

av konstnärligt mera högtstående filmer. Enligt utskottets mening borde

förslaget snarast möjligt bli föremål för förnyat övervägande. Till grund här
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

för borde en ny utredning göras angående fortsatt stöd åt svensk filmproduktion.

I anledning av vad sålunda förekommit tillkallades 1957 års filmstödutredning.

Denna framlade år 1959 efter ingående undersökningar av den

svenska filmproduktionens och biografbranschens ekonomiska förhållanden

förslag till omläggning och höjning av det utgående stödet till svensk filmproduktion

samt om sänkning av biografnöjesskatten. Utredningens förslag

behandlades vid 1959 och 1960 års riksdagar. Åtgärderna vid 1959 års riksdag

var provisoriska i avbidan på den slutliga prövning av utredningens betänkande

som vidtogs av 1960 års riksdag.

De förslag filmstödutredningen lade fram syftade till att möjliggöra en anpassning

av stödåtgärderna för den svenska filmproduktionen och biografnäringen

till det försämrade läge, som inträtt vid denna tid. Till väsentlig

del var filmbranschens ekonomiska svårigheter att tillskriva det publikbortfall,

som orsakats av televisionens utbredning. Utredningens förslag liksom

1959 års riksdagsbeslut fattades mot bakgrunden av förhållandena under

åren 1958—59 samt den då antagliga utvecklingen. Redan i prop. 1960:

79 hade jag emellertid anledning konstatera, att situationen snabbt hade

ändrats. De åtgärder, som föreslagits av filmstödutredningen, framstod inte

längre som tillräckliga.

Vid 1960 års riksdag vidtogs med hänsyn till det ändrade läget längre gående

lättnader i nöjesbeskattningen på biografföreställningar än filmstödutredningen

föreslagit. Nöjesskatten sänktes sålunda från 33 till 25 procent,

varjämte den särskilda skattelindringen för mindre biografer höjdes

från 75 till 125 kronor i veckan. Vid påföljande års riksdag höjdes detta

s. k. bottenavdrag ytterligare till 150 kronor i veckan. Det direkta stödet till

svensk filmproduktion utsträcktes år 1960 väsentligt mot bakgrund av det läge,

vari filmbranschen befann sig. Enligt beslutet har filmstödet utformats så,

att i princip hela den statliga andelen av nöjesskatten på svensk film skall

återgå till producenterna. Återbäringen sker dels i form av ett generellt bidrag

direkt till vederbörande filmproducent med 80 procent av skattebeloppet,

dels genom speciella premier till producenter av svenska kvalitetsfilmer.

För det sistnämnda ändamålet tillkom ett särskilt riksstatsanslag.

Innevarande budgetår har detta uppförts med 1,5 miljon kronor.

Vid behandlingen år 1960 av frågan om filmstöd och biografnöj esskatt anförde

bevillningsutskottet, att man borde eftersträva en sådan lösning av

filmbranschens beskattningsfråga som kunde väntas bli bestående för framtiden.

Utskottet underströk dock, att ändrade förhållanden självfallet skulle

kunna föranleda en omprövning. Om det statliga stödet senare skulle visa

sig vara otillräckligt för bibehållande av en svensk filmproduktion i den utsträckning

som fick anses önskvärd, ansåg utskottet, att i första hand borde

övervägas i vad mån den kommunala delen av nöjesskatten kunde tas i

anspråk för ytterligare stöd. Detta uttalande föranledde ingen erinran från

riksdagens sida.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

15

Nöjesskatten på biografföreställningar uppgick under budgetåret 1961/62

till 29,4 miljoner kronor. Härav utgjorde den statliga andelen 20,4 miljoner

kronor och den kommunala 9 miljoner kronor. Av den statliga nöjesskatt,

som hänförde sig till visning av svensk film, återgick 80 procent eller 2,7

miljoner kronor som producentbidrag direkt till de svenska filmproducenterna.

Anslaget till kvalitetsstöd åt svensk filmproduktion uppgick samma

budgetår till 1 miljon kronor. Netto uppgick sålunda den statliga nöjesskatteinkomsten

från biografföreställningar till 16,7 miljoner kronor.

De statliga stödåtgärder, som vidtagits för filmbranschen under senare år,

har varit motiverade av den fortgående nedgången i publikfrekvensen på

biograferna. Såsom tidigare antytts, synes denna nedgång framför allt ha

varit en följd av televisionens starka utveckling. Filmstödutredningen räknade

i sitt betänkande med en nedgång i besöksfrekvensen med 15 procent

jämfört med förhållandena före televisionens tillkomst. Bevillningsutskottet

grundade år 1960 sina bedömningar på antagandet, att besökarantalet kunde

komma att nedgå med omkring 40 procent, då televisionsnätet var fullt

utbyggt.

Televisionen har under en jämförelsevis kort tid vunnit en avsevärd utbredning

i Sverige. Dess framträngande har kanske varit snabbare i vårt

land än på något annat håll i världen. Enligt planerna kommer sändarstationerna

vid utgången av innevarande budgetår att täcka områden med en

befolkning av över 7 miljoner invånare. Vid samma tidpunkt beräknas antalet

licenser komma att överstiga 1,7 miljoner, vilket innebär att nära två

tredjedelar av landets hushåll kommer att inneha televisionsmottagare. De

erfarenheter som vunnits visar klart, att televisionen fått ett stort inflytande

på människornas användning av fritiden, och denna tendens torde snarare

komma att förstärkas än försvagas.

Den nu skildrade utvecklingen har medfört, att en del andra områden av

samhällslivet kommit att utsättas för allvarlig konkurrens från televisionen.

Detta torde med särskild styrka gälla filmen. Enligt de uppgifter som nu föreligger

har besöksfrekvensen på biograferna i Stockholm minskat med över

50 procent jämfört med förhållandena före televisionens tillkomst. Liknande

siffror redovisas också för Göteborg och Malmö. I Norrland har, i de städer

dit televisionen nått, besöksfrekvensen sjunkit mycket snabbt med cirka 50

procent. Det totala antalet biografbesök, som år 1957 uppgick till 76 miljoner,

hade 1961 sjunkit till 54 miljoner. De preliminära siffror, som föreligger

för år 1962, visar en fortsatt nedgång. Antalet biografer i riket har

sedan år 1957 minskat med 266, varav 86 under det senaste året. Den årliga

produktionen av svenska långfilmer, som år 1957 uppgick till 30 filmer, har

under de senaste åren nedgått till omkring 15 filmer.

I den till Kungl. Maj:t i november 1962 av filmbranschens samarbetskommitté

ingivna framställningen påpekas, att den sjunkande besöksfrekvensen

på biograferna förorsakats främst av televisionen. Genom den ytterligare

belastning nöjesskatten utgör, har enligt framställningen branschens möj
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

ligheter till en sund utveckling efter hand omintetgjorts och en för branschen

ohållbar ekonomisk situation uppkommit. I framställningen understryks

att, med den utveckling filmen fått, den nu betraktas jämväl som en

viktig faktor i kulturlivet. Liksom andra jämförbara, redan nöjesskattebefriade

underhållningsformer bör filmen enligt kommittén åtnjuta skattefrihet.

Syftet med de statliga stödåtgärder, som vidtagits för den svenska filmen,

har varit att bidraga till upprätthållandet av en svensk filmproduktion och

särskilt att stimulera och främja produktionen av kvalitativt högtstående

film. Av den redogörelse jag lämnat framgår, att de vidtagna åtgärderna

inte varit tillräckliga i detta avseende. Filmbranschens förutsättningar har

successivt försämrats, och dess ekonomiska läge synes nu vara ytterst ansträngt.

Jag har kommit till den uppfattningen, att radikala åtgärder nu

fordras för att den svenska filmproduktionens fortsatta existens inte skall

äventyras. En omprövning bör därför komma till stånd i fråga om biografnöjesskatten

och det nu utgående filmstödet. Efter viss beredning av dessa

frågor inom finansdepartementet tillkallade jag enligt bemyndigande av

Kungl. Maj :t den 1 mars 1963 en särskild statlig förhandlingsdelegation för

att med företrädare för filmbranschen uppta förhandlingar om hithörande

frågor. Förhandlingarna har resulterat i ett av båda parter undertecknat

avtal.

Avtalet, som förutsätter bl. a. att nöjesskatten för biografföreställningar

avskaffas, innebär i huvudsak följande. Staten och filmbranschens organisationer

bildar gemensamt en stiftelse, benämnd Svenska Filminstitutet.

Till denna stiftelse skall anordnare av biografföreställning betala en avgift,

uppgående till tio procent av biljettintäkterna. De medel, som inflyter genom

avgifterna, skall av stiftelsen användas för skilda ändamål inom filmens område.

Trettio procent av avgifterna skall fördelas mellan samtliga producenter

av svenska långfilmer i förhållande till spelintäkterna under året. Denna

andel är beräknad så, att ett automatiskt stöd skall utgå även i fortsättningen,

motsvarande den förlust, som uppkommer genom bortfall av den

nuvarande nöjesskatteåterbäringen. Trettiofem procent av avgifterna skall

användas för särskilt kvalitetsstöd till svensk film. Återstående del av avgifterna

skall främst utgå som stöd åt utbildning, forskning och bildningsverksamhet

inom filmens område. Ur denna del av avgifterna skall också

kostnaderna för stiftelsens verksamhet bestridas, varjämte i viss omfattning

stöd skall kunna utgå till ändamål, som är gemensamma för filmbranschen.

Stiftelsens verksamhet skall handhavas av en styrelse, bestående av åtta

ledamöter. Kungl. Maj :t och filmbranschen utser vardera hälften av ledamöterna.

Bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna skall en tillika vara

styrelsens ordförande. Styrelsen skall förvalta de inflytande avgifterna och

i övrigt handha de uppgifter och främja de ändamål, som avtalet omfattar.

Häribiand märks att stödja utbildning och forskning inom filmens område,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

17

på olika vägar sprida kunskap om filmen samt medverka till bevarandet av

filmer av filmhistoriskt intresse. Uppgiften att fördela premier till kvalitetsfilmer

skall enligt avtalet åvila en av styrelsen utsedd jury. Avtalet gäller i

tjugo år, dock med viss rätt till omprövning efter tio år under förutsättningar,

som anges i avtalet.

Ett avskaffande av filmnöjesskatten kommer att innebära ett betydande

skattebortfall för statsverket men även visst inkomstbortfall för enskilda

kommuner. I det senare hänseendet vill jag erinra om riksdagens uttalande

år 1960 angående möjligheten att ta den kommunala andelen av nöjesskatten

i anspråk för ett ökat filmstöd. Biografnöjesskatten uppgår endast

i de största kommunerna till nämnvärda belopp, och för dessa kommuner

torde skatten inte vara av egentlig betydelse. Däremot får det anses vara

även ett kommunalt intresse att biografnäringen kan bli lönsam. Som jag

tidigare redovisat, synes läget för filmbranschen nu ha blivit sådant, att ett

bibehållande av nöjesskatten på biografföreställningar måste starkt ifrågasättas.

Det nuvarande filmstödet är emellertid så uppbyggt, att ett avskaffande

av filmnöjesskatten, om några kompenserande åtgärder inte vidtages,

allvarligt skulle försämra de ekonomiska villkoren för svensk filmproduktion.

Samma svaghet visar sig redan vid en sänkning av nöjesskatten. Det

avtal, som framlagts av förhandlingsdelegationerna, erbjuder från denna

synpunkt stora fördelar.

I ett land med så litet språkområde som vårt är de ekonomiska förutsättningarna

för uppätthållandet av den inhemska filmpoduktionen alltid

i motsvarande mån begränsade. Från allmänkulturell synpunkt är det emellertid

angeläget, att en inhemsk filmproduktion av viss omfattning upprätthålls

och bibehålls vid en tillfredsställande kvalitet. Genom avtalet skapas

förutsättningar härför. Av särskild betydelse är därvid, att tonvikten i avtalet

läggs på stödåtgärder för att stimulera produktion av konstnärligt och

kulturellt högtstående filmer. Förutsättningar för en kvalitativ förbättring av

filmproduktionen skapas även genom det stöd åt utbildning och forskning

inom filmens område, som kommer att lämnas enligt avtalet.

För en framgångsrik svensk filmindustri och för en effektiv distribution

av dess produkter fordras ett välutvecklat nät av biografer. Å andra sidan

är upprätthållandet av den svenska filmproduktionen av särskild betydelse

för biografnäringen på grund av den svenska filmens speciella attraktivitet

för biografpubliken. En livskraftig biografnäring är emellertid av betydelse

inte bara för visningen av svensk film utan även — och i minst samma

utsträckning — för distributionen av utländsk film, vilken utgör merparten

av den film som visas på de svenska biograferna. Avtalet innebär i

förening med ett samtidigt avskaffande av nöjesskatten en väsentlig förbättring

av biografnäringens ställning. Inom avtalets ram har behovet av

speciellt stöd åt de särskilt för landsbygden betydelsefulla mindre biograferna

beaktats.

Eu viktig princip för samhällets politik inom filmens område måste vi2

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 101

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1063

dare självfallet vara att vidtagna åtgärder inte innebär något obehörigt ingripande

i filmens utveckling utan överlämnar åt de skapande krafterna

inom filmen att föra utvecklingen vidare och ger dem möjligheter att tillgodose

det allmänna intresset av kvalitativt högtstående produkter.

Det är således flera skilda intressen som bör beaktas, när det gäller en förbättring

av filmbranschens förhållanden. Därför är det av synnerligt värde,

att representanter för alla dessa intressen kunnat förena sig om det förslag

till ny utformning av filmstödet, som innefattas i det träffade avtalet. Detta

måste således betraktas som ett uttryck för den samlade filmbranschens uppfattning

om den lämpligaste formen för filmstöd. Då avtalet samtidigt väl

beaktar de kulturpolitiska och andra allmänna intressen, som gör sig gällande

i detta sammanhang, bör avtalet enligt min mening läggas till grund

för den framtida utformningen av det svenska filmstödet. Detta innebär,

att samhället fortfarande bär sitt kulturpolitiska ansvar för filmen samtidigt

som filmbranschen erkänner sitt ansvar.

Det redovisade avtalet förutsätter för sin tillämplighet, att nöjesskatten på

biografföreställningar upphör. Mot bakgrunden av vad jag förut sagt om

filmbranschens läge och med hänsyn till vad jag nu anfört om avtalet vill

jag därför föreslå, att nöjesskatten i denna del avskaffas. I konsekvens härmed

kommer de nuvarande bidragen till producent av svensk film automatiskt

att upphöra.

Jag övergår härefter till att närmare kommentera avtalet och dess bestämmelser.

Avtalet har slutits mellan staten och filmbranschens organisationer. Dessa

är Sveriges biografägareförbund, Folketshusföreningarnas riksorganisation,

Föreningen Våra gårdar, Sveriges filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen

Sveriges filmproducenter. Avtalet har vidare undertecknats av Filmägarnas

kontrollbyrå aktiebolag. Enligt avtalet förbinder sig såväl filmbranschen

som dess olika organisationer att verka för att medlemmarna följer

avtalets bestämmelser. Inlevererandet av avgifterna skall åvila biografägarna.

Befrielse från avgiftsplikt skall gälla för biograf, som utöver barnmatinéer

ger högst fem föreställningar per vecka. Bestämmelsen motsvarar i viss

mån 13 § nöjesskatteförordningen. Till skillnad från sistnämnda bestämmelse

innehåller stadgandet i avtalet ingen beloppsmässig begränsning. Härigenom

erhålles även en väsentlig förenkling av avgiftsuppbörden. Av de totalt

över 2 000 biograferna i landet ger endast drygt 600 biografer sex eller

fler föreställningar i veckan utöver barnmatinéer. Avgiftsuppbörden förenklas

ytterligare till följd av att dessa 600 biografer organisatoriskt är sammanförda

till 185 redovisningsenheter.

Avgiftsbefrielse föreligger även beträffande de filmer, som nu är befriade

från nöjesskatt på grund av att de tjänar vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,

undervisnings- eller uppfostringssyfte. Vidare skall stiftelsen för

föreställning, vars behållning går till välgörande eller allmännyttigt ändamål,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

19

återbetala avgiften i den mån kompensation inte på annat sätt lämnas för

bortfallet av den nuvarande förmånen av nöjesskattefrihet för sådan föreställning.

För kontroll att anordnad av biografföreställning i vederbörlig ordning

erlägger filmhyra har sedan länge inom filmbranschen funnits ett särskilt

organ, Filmägarnas kontrollbyrå aktiebolag. Enligt de av detta fastställda

s. k. allmänna bestämmelserna vid filmleveranser kan underlåtenhet att betala

filmhyra medföra avstängning från filmleverans. De erforderliga garantibestämmelserna

för att anordnare av biografföreställning även kommer

att inbetala avgift till stiftelsen har i avtalet anknutits till detta befintliga

kontrollsystem. Enligt avtalet skall sålunda i kontrollbyråns bestämmelser

införas ett stadgande, att underlåtenhet att betala avgift till stiftelsen

likställes med underlåtenhet att betala filmhyra. Detta stadgande får

enligt avtalet inte ändras utan stiftelsens godkännande. Eftersom biografägarorganisationerna

är ideella föreningar och såsom sådana saknar befogenhet

att binda sina medlemmar vid en utdebitering av detta slag, skall

varje avgiftspliktig biografägare underteckna en förbindelse av lydelse, som

framgår av bilaga 1 till avtalet. Dessa förbindelser skall införskaffas genom

kontrollbyråns försorg. Biografägare, som underlåter att avlämna förbindelse,

skall avstängas från filmleverans. Om detta inte sker efter begäran

av stiftelsen, blir vederbörande filmuthyrare ansvarig för avgiftsbetalningen.

Genom de här återgivna, i avtalet fixerade åtagandena från filmbranschens

sida har enligt min mening ett smidigt och fullt betryggande

garantisystem skapats.

Avgiften skall, som jag tidigare angivit, utgöra tio procent av biljettintäkterna.

Under budgetåret 1961/62 uppgick filmens skattepliktiga bruttoomsättning

till 117,6 miljoner kronor. Räknat på denna omsättning skulle

den årliga inbetalningen av avgifter till stiftelsen uppgå till 11,8 miljoner

kronor. 65 procent härav eller 7,7 miljoner kronor återgår direkt till den

svenska filmproduktionen på två olika sätt. Sålunda utbetalas 3,5 miljoner

kronor, motsvarande 30 procent av avgifterna, utan prövning till producenterna

av svenska långfilmer i direkt proportion till biljettintäkterna av respektive

filmer, under det att 35 procent av avgifterna eller 4,2 miljoner

kronor utgår som kvalitetsstöd åt svensk film.

Det är givetvis väsentligt, att kvalitetsstödet lämnas i överensstämmelse

med stiftelsens ändamål alt främja värdefull svensk filmproduktion. För att

förverkliga detta syfte har kvalitetsstödet differentierats genom att 20 procent

av avgifterna avdelats som rena kvalitetsbidrag till färdiga filmer utan

hänsyn till deras ekonomiska resultat, under det att 15 procent av avgifterna

disponerats till utjämning av förlusterna på sådana svenska långfilmer

som i och för sig är berättigade till kvalitetsbidrag. Såsom uttryckligen uttalas

i avtalet, är stödsystemets syftemål inte att dirigera filmkvaliteten i

någon bestämd riktning, utan det är tvärtom angeläget att undvika eu likriktning

av smak. För att en fri utveckling av den svenska filmkonsten skall

möjliggöras måste kvalitetsbegreppet fattas i dess vidaste bemärkelse. I av
2|

lliliang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 101

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

talet har angivits en rad faktorer, som vid en tillämpning av nu angivna

principer blir avgörande för kvalitetsbedömningen, såsom förnyelse av filmens

uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgrad i filmens ärende och

intensitet eller fräschör i filmens verklighetsuppfattning eller samhällskritik,

psykologisk insikt och andlig nivå, episka, dramatiska eller lyriska värden,

teknisk skicklighet och andra artistiska komponenter. Det framhålles

även, att ingen genre skall äga företräde framför en annan, utan komedier,

tecknade filmer, barnfilmer och dokumentärfilmer skall bedömas efter sina

förutsättningar på samma sätt som dramatiska spelfilmer. Viss hänsyn skall

även kunna tagas till ambitionerna bakom tillkomsten av en film, även om

denna i färdigt skick av olika skäl inte motsvarar ambitionerna.

Bedömningen av vilka filmer som skall anses förtjänta av kvalitetsstöd

skall åvila en från stiftelsens styrelse fristående jury, i vilken jämte stiftelsens

verkställande direktör skall ingå sex väl kvalificerade, av filmbranschen

helt oberoende filmbedömare. Juryn skall förnyas med en tredjedel varje

år. För beräkningen av kvalitetsbidragen har uppställts ett särskilt poängsystem,

och resultatet vid tillämpningen av detta system inverkar även på

de förlustutjämningsbidrag som kan utgå.

Som jag tidigare redovisat, skall av återstående 35 procent av avgifterna

kunna utgå medel bl. a. till utbildning inom filmens område. Chefen för

ecklesiastikdepartementet har enligt bemyndigande den 1 mars 1963 tillkallat

en utredning rörande utbildning inom teaterns, filmens, radions och televisionens

område. Stiftelsens närmare användning av medel för olika utbildningsändamål

blir beroende bl. a. av de resultat, vartill denna utredning

kan föranleda.

I stiftelsens verksamhet skall kunna ingå viss filmproduktion. Till den del

produktionen sker i samband med utbildning skall stiftelsen enligt avtalet

särskilt vinnlägga sig om barn- och kortfilm. Även i övrigt får stiftelsen

inom ramen för tillgängliga medel genom direkta bidrag stödja produktion

av sådan film. De rena kvalitetsbidragen till färdiga filmer skall också kunna

avse såväl barnfilmer som kortfilmer. I anknytning till avtalet har stadgats,

att två procent av avgifterna skall användas för kvalitetsbidrag till

kortfilm. Förlustutjämningsbidrag skall kunna utgå till alla svenska långfilmer

inklusive barnfilmer. Genom de olika möjligheter till stimulans av

barnfilms- och kortfilmsproduktion, som avtalet sålunda ger, har dessa produktionsområden

blivit väl tillgodosedda.

Även film som tillkommit i samverkan med utländska intressen, s. k. samproducerad

film, skall kunna under vissa angivna förutsättningar likställas

med svensk film. I detta sammanhang får jag erinra om att stiftelsen enligt

uttryckligt stadgande skall ha till ändamål att verka för nordiskt samarbete

inom filmens område.

Avtalet, för vilket eu giltighetstid av tjugo år bestämts, föreslås träda i

kraft den 1 juli 1963. Mot den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet har

jag inte någon erinran. Såsom jag tidigare nämnt, förutsätter avtalets ikraftträdande,

att nöjesskatten på biografföreställningar upphör senast fr. o. m.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1063

21

den 1 juli 1963, och jag har även föreslagit avskaffande av nöjesskatten i

denna del. Detta bör ske med verkan fr. o. m. nämnda dag. Samtidigt bör de

nuvarande författningsbestämmelserna om bidrag till producent av svensk

film upphöra att gälla. Därmed upphör således statens filmpremienämnds

verksamhet. Enär de filmer, som i år skall bedömas av filmpremienämnden,

inte får ha haft premiär senare än den 31 mars, torde något hinder

inte föreligga för stiftelsen och dess jury att till bedömning upptaga även de

filmer, som har premiär under tiden den 1 april—den 30 juni 1963.

Uppenbart är att ett avtal av nu förevarande slag måste gälla under förhållandevis

lång tid. Tjugo år synes mig vara en väl avvägd period. Eftersom

avtalet träder i stället för bestämmelserna om nöjesskatt för biografföreställningar,

bör filmbranschen kunna uppsäga avtalet, om nöjesskatt

på biografföreställningar återinförs eller om annan skatt av väsentligen

samma karaktär och effekt införs. En bestämmelse härom har intagits i

avtalet. Skulle de ekonomiska förhållandena för filmbranschen väsentligt

försämras, är det likaså skäligt, att avtalet kan omprövas efter viss tid. I avtalet

har därför bestämts att filmbranschen äger påkalla omprövning av avtalet,

om antalet biografbesök genomsnittligt under tioårsperioden 1963—

1972 eller under enbart år 1972 minskat med 15 procent jämfört med år

1962. För statens del föreligger rätt till uppsägning, om filmbranschen bryter

mot avtalet. Om uppsägning inte sker senast två år före utgången av den

nu bestämda avtalstiden, förlänges avtalet automatiskt för fem år i sänder.

Såsom chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt vad jag erfarit, ämnar

anmäla senare denna dag, kommer det nu utgående riksstatsanslaget Kvalitetsstöd

till svensk filmproduktion att upphöra vid bifall till förslaget om

avskaffande av biografnöjesskatten.

Genom avtalet aktualiseras vissa frågor på den allmänna beskattningens

område.

Såsom förutsatts i avtalet, bör vederbörande anordnare av biografföreställning

vid sin inkomsttaxering få åtnjuta avdrag för sina avgifter till stiftelsen.

Bestämmelse om avdragsrätt för dessa avgifter bör sålunda meddelas.

De bidrag, som stiftelsen betalar, synes i regel böra betraktas som skattepliktig

intäkt för mottagaren. Dock bör uttryckligen stadgas, att skatteplikt

inte föreligger för bidrag och stipendier till utbildning eller forskning inom

filmens område samt till folkbildningsorganisationer eller filmstudios.

Vad gäller stiftelsens inkomst- och förmögenhetsbeskattning får jag erinra

om att stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att — utan begränsning

till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer — lämna understöd

för beredande av undervisning eller utbildning eller främja vetenskaplig

forskning, enligt 53 § 1 mom. e) kommunalskatlelagen och 7 § f) förordningen

om statlig inkomstskatt, är skattskyldig endast i begränsad utsträckning.

Sådan stiftelse är nämligen skattskyldig till kommunal inkomstskatt endast

för inkomst av fastighet och av rörelse samt till statlig inkomstskatt endast

för inkomst av rörelse. Vissa andra stiftelser, t. ex. Nobelstiftelsen, liksom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

akademier och allmänna undervisningsverk är på grund av uttryckligt stadgande

i 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen skattskyldiga till kommunal

inkomstskatt endast för inkomst av fastighet samt enligt 7 § e) förordningen

om statlig inkomstskatt helt befriade från statlig inkomstskatt och i följd

härav från förmögenhetsskatt.

I fråga om nu förevarande stiftelse synes en särskild författningsmässig

reglering av hithörande frågor böra ske. Jag vill erinra om att speciella bestämmelser

ansetts nödvändiga i fråga om den skattemässiga behandlingen

av de stiftelser för konjunkturutjämning och prisreglering, som bildats enligt

1947—1952 års överenskommelser mellan staten samt branschföreningar

och företag inom skogsindustrien.

Med hänsyn till filminstitutets avsedda utbildningsverksamhet och övriga

uppgifter på filmens område synes det mig motiverat att i beskattningshänseende

jämställa institutet med akademier och allmänna undervisningsverk.

Detta innebär, att institutet blir frikallat från skattskyldighet för inkomst

och förmögenhet med undantag av kommunal inkomstskatt för inkomst

av fastighet. Eftersom det här gäller en skatteregel av speciell natur,

som berör endast en begränsad krets skattskyldiga, torde de erforderliga författningsbestämmelserna

böra sammanföras i en särskild förordning och således

inte nu leda till någon ändring i kommunalskattelagen eller statsskatteförordningen.

Den blivande författningen i ämnet bör direkt anknyta till avtalet

med filmbranschen.

I punkten 9 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen nämnes nöjesskatt

som en sådan speciell för rörelse utgående skatt, för vilken avdragsrätt

föreligger. Någon ändring i denna punkt torde inte för närvarande vara

påkallad.

III. Annan nöjesskatt än biografnöjesskatt

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § förordningen om nöjesskatt skall sådan skatt erläggas för nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Skatten utgår

vid de nöjestillställningar, om vilka nu är fråga, med 15 procent på summan

av erlagda inträdesavgifter, skatten inberäknad. Skatten fördelas med

hälften till staten och hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställningen

äger rum.

Med nöjestillställning avses enligt 3 §, såvitt nu är i fråga, revyföreställning

i samband med utskänkning av rusdrycker samt kabaret- och varietéföreställning,

uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik liksom

eljest skicklighet av visst slag, dans, cirkus, förevisning av människor, djur

eller föremål, marknads- och tivolinöjen samt annan tillställning, som till sin

art och sitt syfte är jämförlig med tillställning av sådant slag som nu nämnts.

Följande slag av tillställningar är enligt uttryckliga stadganden i 3 och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr Wt år 1963

23

14 §§ inte att anse som nöjestillställningar i förordningens mening, nämligen

uppvisning eller tävling i skicklighet, som främst syftar till förkovran i visst

yrke, uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik anordnad av organisation,

som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad

inom Sveriges olympiska kommitté, eller av annan sammanslutning,

som enligt Kungl. Maj :ts medgivande må vara likställd med sådan organisation

i nu förevarande avseende, schacktävlan och bridgetävlan, visning av

museum eller annan liknande inrättning, utställning av djur eller av konstverk

eller andra föremål samt tillställning, som med hänsyn till sitt innehåll

är ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-

eller uppfostringssyfte.

Förordningen innehåller härutöver bestämmelser, som gör det möjligt för

anordnare av nöjestillställning att under vissa förutsättningar erhålla skattelindring

respektive befrielse från skyldighet att betala skatt. Enligt 15 §

åtnjuter organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja religiösa,

välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed

jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål, befrielse från skatt

till den del skatten för varje tillställning inte överstiger 300 kronor. Såsom

sådan organisation som nu nämnts anses också folketshusförening, folkparksförening

och annan liknande organisation med uppgift att tillhandahålla

samlingslokal, även om organisationens huvudsakliga syfte inte är att

främja ett sådant allmännyttigt ändamål som nyss angivits. För skattelindring

fordras, att organisationen under de senast förflutna fem åren inte

lämnat utdelning åt sina medlemmar.

Skall behållning av nöjestillställning användas för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, såsom för beredande av hjälp åt behövande eller sjuka,

för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning eller för

stödjande av rikets försvar, får länsstyrelsen enligt 16 §, efter hörande av

vederbörande kommun, medge befrielse helt eller delvis från skatten. Mot

kommunens avstyrkande kan befrielse dock ej medges från kommunen tillkommande

andel av skatten. Medger länsstyrelsen ej befrielse eller är fråga

om nöjestillställning av annat slag än nyss sagts, äger kommunen enligt 17 §

medge befrielse från den kommunala delen av nöjesskatten.

För nöjestillställning, som anordnas av skolungdom, kan enligt 16 § andra

stycket befrielse från skatt medges, även om behållningen inte är avsedd för

välgörande eller allmännyttigt ändamål, under förutsättning att behållningen

är avsedd till främjande av skolans bästa eller eljest av elevers gemensamma

intresse.

Frågornas tidigare behandling

Sceniska och musikaliska framträdanden. Från början var i 1945 års förordning

alla sceniska och musikaliska framträdanden belagda med skatt.

Undantag gällde endast för operans och dramatiska teaterns föreställningar

inom deras ordinarie lokaler i Stockholm.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj. ts proposition nr lOi är 1963

Genom beslut av 1957 års riksdag undantogs från skatteplikt teater, musikunderhållning,

litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig dans.

Denna åtgärd motiverades främst med det kulturella värde, som i allmänhet

ligger i teater- och konsertverksamhet. Vidare uttalades, att det är genom

föreställningens art som en skiljelinje kan uppdragas mot den utpräglat

kommersiella nöjesverksamhet vilken i första hand borde drabbas av nöjesskatt.

Emellertid förutsågs från såväl Kungi. Maj :ts som riksdagens sida,

att vissa gränsdragningssvårigheter skulle uppkomma. Det ansågs därför

nödvändigt att uppställa schablonmässiga regler och att godtaga de därmed

följande konsekvenserna, exempelvis att en från konstnärlig synpunkt

tämligen likgiltig operett fritogs från skatt medan en högtstående revy drabbades

därav. Som grund för en fortsatt beskattning av revyer, kabareter och

varietéer angavs att, även om sådana nöjestillställningar kanske till betydande

del innehåller uppträdanden som är jämförbara med teater och musikunderhållning,

deras allmänna inriktning är klart nöjesbetonad och mera

kommersiell. Generellt sett träder, menade man, de konstnärliga inslagen

mera i bakgrunden.

Erfarenheterna från tillämpningen av 1957 års regler gav emellertid snart

vid handen, att gränsdragningssvårigheterna blev större än man räknat med.

Dessa svårigheter hade inte minst samband med uppkomsten av en ny form

av lättare underhållning, vilken formellt framträdde som teaterpjäs men

från andra synpunkter skulle kunna betecknas som revy. Bevillningsutskottet

framhöll vid 1959 års riksdag, att farhågorna för tolkningssvårigheter

hade besannats och att bestämmelserna gav utrymme för subjektiva bedömanden

vilket var ägnat att försvåra en likformig rättstillämpning. I proposition

till 1959 års riksdag föreslogs därför skattefrihet för revyer. Därvid

påpekades, liksom år 1957, att ett undantagande av så typiska nöjestillställningar

som revyer från skatteplikt innebar ett rätt betydande avsteg

från vad som från principiell synpunkt framstod som motiverat. Vidare

underströks, att vissa gränsdragningssvårigheter kom att kvarstå även om

revyerna fritogs från skatt. För att motverka att på restaurangerna skulle

uppstå nya, av nöjesskattebestämmelserna betingade underhållningsformer

inom gränsområdet till kabaret och varieté behölls skatteplikten för sådana

revyer, som ges i samband med utskänkning av rusdrycker. Skatteplikt

skulle sålunda föreligga för revyer, som i samband med sådan utskänkning

ges i lokal där utskänkningen äger rum eller i omedelbart angränsande lokal

med öppen förbindelse till utskänkningslokalen.

Sport, idrott och gymnastik. För uppvisning eller tävling i sport, idrott

eller gymnastik samt eljest i skicklighet i visst slag har i princip utgått nöjesskatt.

Organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja idrottsliga

och jämförliga ändamål, har alltid åtnjutit skattebefrielse för varje tävling

med visst belopp. Detta höjdes år 1954 från 75 till 150 kronor.

1954 års nöjesskatteutredning föreslog i sitt betänkande, att uppvisningar

och tävlingar i icke professionell sport, idrott och gymnastik helt skulle

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

25

fritagas från skatt. Statsmakterna ansåg sig emellertid inte kunna godtaga en

fullständig skattebefrielse. I stället föreslogs i prop. 1957: 66 en fördubbling

till 300 kronor av idrottsorganisationernas skattefria belopp, vilket innebar

att de mindre idrottsföreningarnas tävlingar i regel skulle bli helt skattefria.

På förslag av bevillningsutskottet (BevU 35) höjde riksdagen emellertid

detta belopp till 700 kronor. I motioner hade yrkats, att amatöridrottstävlingar

skulle helt undantagas från beskattning. Därvid framhölls, att kommunerna

i stor utsträckning avstår nöjesskattemedel till förmån för den lokala

idrottsverksamheten såväl anslagsvägen som genom investeringar i

idrottsanläggningar.

Vid riksdagarna under åren 1959—1961 framställdes i motioner ånyo yrkanden

om skattelindring för idrottstävlingar. Sistnämnda år beslöt riksdagen

att helt befria amatöridrottstävlingar från skatt. Denna skattefrihet fick

dock en viss begränsning genom kravet på anordnarens ställning. Denne skall

nämligen vara ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad

inom Sveriges olympiska kommitté eller vara annan sammanslutning, vilken

enligt Kungl. Maj :ts medgivande i detta hänseende likställes med sådan organisation

som nu nämnts. Samtidigt sänkte riksdagen utan närmare motivering

det skattefria beloppet för uppvisning och tävling i sport, idrott och

gymnastik från 700 till 300 kronor.

Dans. Restaurangdans, vid vilken inte krävs särskild avgift för tillträde,

blev föremål för beskattning så sent som år 1943. Skatten uträknades på en

fiktiv avgift. Denna särskilda restaurangdansbeskattning blev en källa till

ständig irritation för restaurangägare, personal och gäster. Särskilt berodde

detta på att dansskatt uttogs även av restauranggäster som inte dansade.

Med hänsyn härtill och till denna beskattnings ringa ekonomiska betydelse

(1,2 miljoner kronor) samt till den bristande enhetligheten i tillämpningen

avskaffades beskattning av restaurangdans, på förslag av 1954 års nöjesskatteutredning,

genom beslut av 1957 års riksdag. Restaurang, som avfordrar

gästerna särskild inträdesavgift, kuvertavgift e. d. under dansaftnar,

måste dock alltjämt erlägga nöjesskatt såsom för vanlig danstillställning.

Skoldans kan av länsstyrelse medges skattebefrielse.

Övriga nöjen. Även beträffande övriga nöjen har sedan år 1945 skett en viss

inskränkning av det skattepliktiga området genom att bridgetävlingar år

1957 gjorts skattefria. Detta skedde med hänvisning till att schacktävlingar

sedan länge varit fria från nöjesskatt.

Ideella organisationer. Vid tillkomsten av 1945 års förordning åtnjöt ideell

organisation befrielse från den del av skatten, som belöpte på ett sammanlagt

avgiftsbelopp om 500 kronor. Befrielsen gällde dock ej tillställning, i vilken

till huvudsaklig del ingick dans eller biografföreställning, med undantag

för sådan tillställning som direkt främjade organisationens syfte. Med

ideell organisation jämställdes organisation med uppgift att tillhandahålla

allmän samlingslokal.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Är 1950 ändrades bestämningen av begreppet ideell organisation till att

överensstämma med vad som gällde beträffande gåvoskattebefriade stiftelser.

Befrielsen från skatt bestämdes till ett skattebelopp av 75 kronor men skulle

ej gälla marknads- och tivolinöjen.

Sedermera har de ideella organisationerna successivt beretts ökad skattelindring.

Det skattefria beloppet höjdes år 1954 till 150 kronor och 1957 till

nuvarande 300 kronor. Sistnämnda år infördes, såsom tidigare nämnts, ett

särskilt högre skattefritt belopp å 700 kronor för uppvisning eller tävling i

sport, idrott och gymnastik. Vidare skulle befrielse få åtnjutas även för

danstillställningar samt marknads- och tivolinöjen. 700-kronorsavdraget

sänktes till 300 kronor, då 1961 års riksdag befriade amatöridrottstävlingarna

från skatt.

Framställningarna

Sveriges riksidrottsförbund har, såsom förut nämnts, hemställt om författningsändring,

innebärande att alla till förbundet anslutna föreningar

skall anses ha sådant syfte som berättigar till skattelindring enligt 15 § nöjesskatteförordningen.

Denna framställning torde numera sakna aktualitet, sedan 1961 års riksdag

i 3 § infört fullständig frihet från nöjesskatt för ifrågavarande föreningar.

Svenska travsportens centralförbund och Svenska galoppsportens centralförbund

har i sin framställning anhållit, att de till förbunden anslutna organisationerna

måtte jämställas med de sportorganisationer som enligt 3 §

blivit befriade från nöjesskatt. Förbunden framhåller särskilt, att hästsporten

under de senaste 20 åren varit jämställd med den icke-professionella

idrotten (BevU 1945:66). Den 1 juli 1961 skedde en tvär omkastning, anför

förbunden vidare, genom att idrotten helt befriades från nöjesskatt, under

det att hästsporten de facto fick höjd nöjesskatt genom att 700-kronorsavdraget

enligt 15 § sänktes till 300 kronor för varje tillställning. I andra

hand anhåller därför förbunden om ett återställande av den förlorade skattelindringen

med 700 kronor.

Folkets parkers centralorganisation finner det vara från rättvisesynpunkt

angeläget, att samlingslokalägande förening helt skall få åtnjuta den skattebefrielse

som nu beviljas idrottsorganisationerna enligt 3 §. Till utveckling

av sin ståndpunkt åberopar centralorganisationen ett vid dess kongress

i oktober 1961 enhälligt bifallet uttalande av följande lydelse.

De arbetstidsförkortningar som har genomförts och kommer att genomföras

i vårt land kan icke fortsätta om man inte ställer vissa medel till förfogande

som gör den längre fritiden mera uthärdlig. Hittills har samhället

överlåtit åt folkparkerna att svara för en viktig del av fritidsinnehållet. Erkänsla

härför har givits genom statliga och kommunala anslag, men oss synes

det förfelat att samhället ger med ena handen och tager tillbaka väsentliga

summor med den andra. Onekligen står samhället i tacksamhetsskuld

till folkparkerna och deras ledningar för vad de under kännbara, personliga

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

27

uppoffringar uträttat. De har beflitat sig om att hålla hög standard på sin

kulturella verksamhet, som haft ett välgörande inflytande på andra som

äro verksamma i branschen. Skulle vår verksamhet av någon anledning dömas

att försvinna, kommer antagligen snart att spira en rad mindre trevliga

förlustelseställen, där profiten och inte idealiteten och omtanken om medmänniskorna

är drivkraften. Vill man tjäna ungdomen och andra medborgare

som vill ha en stunds stimulerande avkoppling, då skall man se till

att folkparkerna kan fortsätta sin verksamhet efter samma riktlinjer som

nu. Även nöjesskattefrågan har härvid stor betydelse, alla pålagor som kan

minskas till fromma för ytterligare upprustning av verksamheten kommer

sålunda samhällsmedborgarna till del.

Centralorganisationen framhåller därefter de tillämpningssvårigheter, som

uppstått genom nuvarande lagstiftning och praxis rörande skatteplikten för

kabaret- och varietéföreställningar. Organisationen anför härom.

Utöver detta har sedermera genom utslag den 31 okt. 1961 av Kungl. Kammarrätten

tolkningsfrågan om nöjesskatteplikt eller icke fått en sådan bedömning,

att betydande svårigheter torde föreligga för de lokala myndigheterna

vid fastställande om nöjesskatt skall utgå eller icke. Vid berörda kammarrättsutslag

fastslås att artisttruppen »Swe-Danes» (Alice Babs, Svend

Asmussen och Ulrik Neumann) icke utförde kabaré- eller varieténummer

eller därmed jämförligt, och sålunda var deras framträdande helt befriat

från nöjesskatt. Då denna artisttrupp allmänt betecknas såsom vårt lands

förnämsta shownummer, lämpligt för förstklassiga varietéer och sceniska

framträdanden av likartat slag, torde bedömningsfrågan på nytt komma i

ett svårt läge, som kan föranleda otaliga anmälningar, överklaganden, remisser

och ålägganden i dylika sammanhang. Ett sådant förhållande torde

icke vara önskvärt vare sig av de myndigheter som ha att övervaka eller de

arrangörer som ha att handlägga och anordna dylika arrangemang, och synes

det därför vara av mycket stort intresse att en förenkling kommer till stånd

som stöder bedömningen i detta avseende.

Cirkus Scott, Cirkus Schumann, Trolle Rhodins cirkus och Cirkus Scala,

som säger sig utgöra samtliga svenska cirkusföretag, anför, att cirkuskonsten

av ålder ansetts fullt likvärdig med teater, balett m. m. och således kulturellt

och konstnärligt intar samma ställning som sådan underhållning. Särskilt

orättvist finner cirkusföretagen det vara, att dessa företag men inte

tältrevyerna skall behöva erlägga nöjesskatt. Om inte skatten avskaffas, anser

sig cirkusföretagen inte längre kunna hålla den ekonomiska och konstnärliga

standard, som alltid varit deras mål. Slutligen framhåller de berörda

företagen, att cirkusföretag i olika utländska stater i skilda avseenden

gynnas av myndigheterna där.

Departementschefen

När 1945 års nöjesskatteförordning antogs, konstruerades skatten efter

samma metod som i de tidigare förordningarna i ämnet. Det var sålunda nöjestillställningens

beskaffenhet, som i första hand skulle vara avgörande för

frågan om skatteplikt. Alla tillställningar, i vilka nöjes- eller förströelsemo
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

mentet var det huvudsakliga, blev i princip föremål för beskattning i den

mån allmänheten ägde tillträde mot avgift.

Redan år 1945 medgavs dock i begränsad omfattning befrielse helt eller

delvis från skyldigheten att erlägga nöjesskatt. Vissa slag av tillställningar

undantogs sålunda. Vidare åtnjöt bl. a. ideella och samlingslokalägande organisationer

skattebefrielse i större eller mindre utsträckning. Slutligen kunde

skattebefrielse medges, när behållningen skulle gå till välgörande eller liknande

ändamål.

Under årens lopp har stark kritik riktats mot skattens utformning. Med

anledning härav har, såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen,

det skattepliktiga området efter hand minskats genom ändringar i förordningen.

Samtidigt har möjligheterna till skattelindring ökats. Därigenom har

skattens konstruktion successivt undergrävts och betydande tillämpningssvårigheter

uppkommit.

Den kritik, som under senare tid riktats mot beskattningsreglerna, avser

främst skatteplikten för vissa revyer samt kabaret- och varietéföreställningar.

Redan då skatteplikt år 1957 avskaffades för teaterföreställningar men

behölls för revyer förutsågs, att gränsdragningssvårigheter skulle uppstå, och

på grund av dessa svårigheter slopades i princip skatteplikten för revyer endast

två år senare.

Avsevärda tillämpningssvårigheter kvarstår emellertid vid debitering i

första instans. Stor tveksamhet och osäkerhet om innebörden av gällande

regler har där gjort sig gällande. Problemen rör nu närmast gränsdragningen

mellan å ena sidan revy och å andra sidan varieté och kabaret. Någon definition

på de olika begreppen finns inte i förordningen, och gränserna mellan

dessa tre nöjesformer har kommit att bli allt mera diffusa. En bidragande

orsak härtill är den liberala praxis, som kommit att utbilda sig under de senaste

åren och vilken i sin tur kan förklaras med osäkerheten om gränserna

för det skattepliktiga området. Därvid har tillställningar, som från allmänhetens

synpunkt måste te sig i högsta grad nöjesbetonade, kommit att av

den högsta instansen i nöjesskattemål befrias från nöjesskatt. Å andra sidan

har skatt uttagits för mer allvarligt syftande föreställningar såsom gymnastikuppvisningar.

För det allmänna medvetandet torde därför nöjesbeskattningen

av sceniska framträdanden i dag framstå som orättvis och inkonsekvent.

Detta är för övrigt ett förhållande, som torde svårligen kunna undvikas

vid en beskattning vilken i så hög grad som den nuvarande nöjesbeskattningen

byger på rent subjektiva värderingar av den konstnärliga kvaliteten

hos en föreställning. Härtill kommer att länsstyrelsernas kontroll över att

skatt uttages, med hänsyn till arbetsbelastningen, inte kan genomföras effektivt,

d. v. s. på platsen för föreställningen.

Även i andra hänseenden har de vid olika tillfällen vidtagna ändringarna

av nöjesbeskattningen lett till inkonsekvenser vid jämförelse mellan olika

skattskyldiga och olika slag av tillställningar. Vissa sådana inkonsekvenser

har berörts i de tidigare omnämnda framställningarna från skilda organisationer,

som begärt undanröjande av de olikformigheter organisationerna

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition, nr 101 år 1963

ansett föreligga. Sålunda har Folkets parkers centralorganisation samt Svenska

travsportens centralförbund och Svenska galoppsportens centralförbund

hemställt, att dessa organisationer måtte beviljas samma skattefrihet som

numera tillkommer de till Sveriges riksidrottsförbund anslutna idrottsorganisationerna.

I detta sammanhang har från hästsportorganisationernas sida

påpekats, att denna sport år 1961 drabbades av en skatteskärpning. Denna

skärpning synes ha träffat även andra organisationer, som inte är anslutna

till riksidrottsförbundet. Slutligen må framhållas, att samtliga svenska cirkusföretag

hemställt om avskaffande av nöjesskatten för cirkusföreställningar

under jämförelse med andra icke nöjesskattepliktiga föreställningar.

Den skildrade utvecklingen och de konsekvenser den inneburit bör enligt

min mening i och för sig föranleda ett allvarligt övervägande, om tillräckliga

skäl att bibehålla skatten för de återstående nöjesskattebelagda slagen av nöjestillställningar

fortfarande föreligger. Härtill kommer att biografnöjesskatten,

vilken enligt vad jag tidigare föreslagit skall avskaffas fr. o. m. den

1 juli 1963, utgör den helt övervägande delen av den nuvarande nöjesskatten.

Skatten på övriga nöjen uppgår till endast ett relativt litet belopp. Under

budgetåret 1961/62 utgjorde sålunda inkomsten av nöjesskatten från andra

nöjen än film för staten endast 5,5 miljoner kronor och för kommunerna 6,8

miljoner kronor. För de enskilda kommuner, som erhåller nämnvärda nöjesskatteinkomster,

har dessa ringa ekonomisk betydelse. Några starkare statsfinansiella

eller andra samhällsekonomiska skäl för skattens bibehållande

kan således inte anses föreligga. Att behålla den omfattande administrativa

apparaten för uttagande av den återstående delen av nöjesskatten, sedan biogralnöjesskatten

bortfallit, synes föga rationellt. Då skatten dessutom, såsom

jag tidigare påvisat, numera inte fyller tillräckliga krav på rättvisa och likformighet,

vill jag därför föreslå, att nöjesskatten i övrigt avskaffas samtidigt

med biografnöjesskatten.

Nöjesskatteförordningen bör således i sin helhet upphöra att gälla med utgången

av juni månad 1963. Förordningen bör dock fortfarande äga tillämpning,

där skattskyldighet enligt förordningen inträtt före sistnämnda dag.

IV. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) förordning angående upphävande av förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den 20 maj 1960 (nr

364) om särskilt bidrag till producent av svensk film; och

3) förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter

till stiftelsen Svenska Filminstitutet, m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 101

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1963

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Lars Wettergren

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1963

31

Bihang

Avtal

Mellan svenska staten samt Sveriges Biografägareförbund, Folketshusföreningarnas

Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening

u. p. a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter (organisationerna

nedan gemensamt kallade filmbranschen) har denna dag träffats

följande avtal.

1 §•

Staten och filmbranschen bilda genom detta avtal en stiftelse, benämnd

Svenska Filminstitutet.

2 §.

Stiftelsen skall ha till ändamål

att främja värdefull svensk filmproduktion,

att stödja artistisk och teknisk utbildning liksom undervisning och forskning

inom filmens område,

att direkt eller i samarbete med folkbildningsorganisationer och filmstudios

sprida kunskap om filmen,

att medverka till bevarandet av filmer och material av filmhistoriskt intresse,

att verka för nordiskt samarbete i här berörda avseenden

samt att i övrigt verka för ändamål inom filmens område.

Stiftelsen skall förvalta de avgifter, som inflyta till följd av detta avtal,

samt de medel, som tillfalla stiftelsen genom dess verksamhet eller eljest,

allt för de ändamål som i denna paragraf sägs.

3 §•

Stiftelsens verksamhet skall handhavas av en styrelse, bestående av åtta

ledamöter med samma antal suppleanter. Kungl. Maj:t utser fyra ledamöter,

av vilka en tillika förordnas att vara styrelsens ordförande, samt fyra suppleanter.

Filmbranschen utser fyra ledamöter, av vilka två skola representera

filmproducenterna, en biografägarna och en filmuthyrarna, samt med

enahanda fördelning fyra personliga suppleanter, allt i den ordning varom

filmbranschens organisationer överenskommit.

Styrelsens ledamöter och suppleanter skola utses för en tid av högst tre

år i sänder.

Vid förfall för ordföranden inträda de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna

som ordförande i den ordning de utsetts.

Därest styrelseledamot eller suppleant avlider eller entledigas under den

tid för vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden i hans ställe

ny ledamot eller suppleant utses i den ordning ovan sägs.

4 §•

Stiftelsens styrelse skall ha sitt säte i Stockholm.

5 §■

Styrelsen utser en verkställande direktör och äger anställa erforderlig personal

i övrigt. Verkställande direktören må vara ledamot av styrelsen, dock

ej dess ordförande. Styrelsen äger bestämma löner och övriga villkor för de

anställda.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

6 §•

Styrelsen skall sammanträda minst fyra gånger om året. Det åligger ordföranden

att tillse, att sammanträde hålles då så erfordras. Framställer

verkställande direktören eller minst två andra styrelseledamöter begäran

om sammankallande av styrelsen, skall denna begäran efterkommas. Kallelse

till sammanträde skall, där ej hinder möter, utsändas senast två veckor

före sammanträdet.

7 §•

Styrelsen är beslutför, då minst fyra ledamöter eller deras suppleanter

äro närvarande. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom de flesta

röstande, dock minst fyra, förena sig. Vid lika röstetal i fulltalig styrelse

gäller den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

8 §•

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. Protokoll justeras av

den eller dem som styrelsen därtill utser.

9 §•

Styrelsen äger handla å stiftelsens vägnar i förhållande till tredje man

samt att företräda stiftelsen inför domstolar och andra myndigheter. Styrelsen

äger ock förordna en eller flera personer inom eller utom styrelsen att

med samma behörighet företräda stiftelsen. Sådant förordnande må när som

helst av styrelsen återkallas.

10 §.

Stiftelsens räkenskapsår skall vara den 1 juli—den 30 juni. För granskning

av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och räkenskaper

utser Kungl. Maj:t årligen två revisorer jämte suppleanter, av vilka en

revisor och en suppleant utses inom förslag av Föreningen Sveriges Filmproducenter.

En av revisorerna, liksom suppleanten för denne, skall vara

auktoriserad revisor. Senast den 1 november skall berättelse över nästföregående

räkenskapsårs förvaltning jämte räkenskaper överlämnas till revisorerna,

vilka ha att senast den 1 december till styrelsen avgiva revisionsberättelse.

11 §•

Styrelsens och revisorernas berättelser skola senast den 15 januari överlämnas

till Kungl. Maj :t och filmbranschen. Kungl. Maj :t beslutar huruvida

ansvarsfrihet skall beviljas.

12 §.

Stiftelsen är undantagen från tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929 om tillsyn

över stiftelser.

13 §.

Kungl. Maj :t fastställer ersättning till styrelsens ordförande samt övriga

ledamöter och suppleanter ävensom till revisorer och suppleanter för dessa.

14 §.

Filmbranschen förbinder sig att verka för efterlevnaden av detta avtal.

Organisation, som är bunden av avtalet, är pliktig att söka förmå sina medlemmar

att följa avtalets bestämmelser.

15 §.

Anordnare av biografföreställning skall till stiftelsen erlägga en avgift,

motsvarande tio procent av bruttobiljettintäkten vid föreställningen. Med så
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

33

dan intäkt avses bruttoinkomst enligt »Allmänna bestämmelser vid filmleveranser»,

fastställda av Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag. Filmhyra

skall icke utgå på den del av intäkten som motsvarar avgiften.

16 §.

Avgift skall icke utgå för biografföreställning på fast visningsställe, där

enligt det av Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag förda registret utöver

barnmatinéer ges högst fem föreställningar per vecka.

Med barnmatiné avses föreställning, som tager sin början senast klockan

17 och vid vilken tillämpas väsentligt nedsatta biljettpriser för barn.

Ha biografföreställningar anordnats på sådant sätt, att rätt till avgiftsbefrielse

enligt vad nu sagts skulle föreligga, och har detta skett i syfte att

kringgå avtalets bestämmelser, må stiftelsen, efter hörande av biografägaren

och dennes organisation, besluta, att avgiftsbefrielse icke skall äga rum.

För visning av film, som på sätt nu gäller före den 1 juli 1963 förklarats

vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-

eller uppfostringssyfte, skall avgift icke utgå.

17 §.

Avgifterna skola av vederbörande anordnare av biografföreställning direkt

redovisas och inbetalas till stiftelsen för redovisningsperioder av lämpligt

antal och lämplig längd, dock minst sex perioder per år, enligt regler, som

fastställas av stiftelsen efter samråd med filmbranschen. Redovisningen skall

ske på formulär, som fastställes av Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag.

För redovisning och inbetalning av avgiftsmedlen skola i övrigt tillämpas de

av Kontrollbyrån fastställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser.

I dessa bestämmelser skall införas stadgande, att underlåtenhet att betala

avgift likställes med underlåtenhet att betala filmhyra. Detta stadgande får

icke under avtalstiden ändras utan stiftelsens godkännande.

Från berörda biografägare skall snarast genom Kontrollbyråns försorg införskaffas

och till stiftelsen överlämnas förbindelse att betala avgift enligt

detta avtal och att låta stiftelsen genom auktoriserad revisor granska hans

räkenskaper såvitt gäller avgiftsredovisningen. Förbindelsen skall ha den

lydelse som framgår av Bilaga 1. Biografägare, som underlåter att avge sådan

förbindelse, skall avstängas från 1''ilmleverans. Sker detta ej sedan begäran

därom framställts av stiftelsen, är vederbörande filmuthyrare skyldig

att gentemot stiftelsen svara för de avgifter, som därefter belöpa på föreställning

vid vilken av honom uthyrd film förevisas.

Till anordnare av biografföreställning, som under år 1962 med tillämpning

av gällande regler helt eller delvis erhållit befrielse från nöjesskatt med

hänsyn till behållningens användande för välgörande eller allmännyttigt ändamål,

skall stiftelsen, i den mån anordnaren icke eljest erhåller kompensation

för bortfall av denna förmån, återbetala den erlagda avgiften för föreställningen.

Talan må icke föras mot stiftelsens beslut i detta hänseende.

Stiftelsen äger genom auktoriserad revisor granska Kontrollbyråns räkenskaper

såvitt avser redovisningen av avgifterna.

18 §.

Stiftelsen skall fördela de för varje år redovisade avgifterna på följande

sätt:

A. 30 procent av avgifterna utbetalas till producenterna av de svenska

långfilmer, som under redovisningsåret visats i Sverige, med fördelning dem

emellan i direkt proportion till de bruttobiljettintäkter som därvid uppkom
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

mit för dessa deras filmer. Närmare bestämmelser om ordningen härför fastställas

av stiftelsen i samråd med Föreningen Sveriges Filmproducenter.

B. 20 procent av avgifterna användes för kvalitetsbidrag till svensk film

enligt de riktlinjer, som anges i en till detta avtal fogad Bilaga 2.

C. 15 procent av avgifterna användes för utjämning av förluster på sådana

svenska långfilmer, som berättiga till kvalitetsbidrag, enligt samma Bilaga 2.

D. 5 procent av avgifterna användes för vissa för branschen gemensamma

ändamål, såsom gemensam public-relationverksamhet inom och utom Sverige,

filmfestivaler och andra representativa arrangemang. Härav skall hälften

ställas till filmbranschens förfogande att efter branschens eget beprövande

användas för ändamål som nu sagts.

E. 30 procent av avgifterna användes, sedan kostnaderna för stiftelsens

förvaltning bestritts, huvudsakligen för artistisk och teknisk yrkesutbildning,

undervisning och forskning inom filmens område, utbildning av filmpedagoger,

verksamhet inom folkbildningsorganisationer och filmstudios, bevarandet

av filmer och material av filmhistoriskt intresse samt främjande av

verksamhet, som sammanhänger med nu angivna ändamål. Vid den produktion,

som kommer att ske i samband med yrkesutbildning, har stiftelsen att

vinnlägga sig särskilt om produktion av kortfilm och barnfilm. Stiftelsen må

även genom direkta bidrag till utomstående producenter stödja produktion

av sådan film. Stiftelsens verksamhet för utbildning bör avpassas efter de

riktlinjer, som av statsmakterna uppdragits eller kunna komma att uppdragas

för utbildning inom filmens område och angränsande områden såsom

teater, television och radio. Därvid förutsättes dock att de belopp, som avses

i förevarande punkt E, odelat komma filmen till godo.

I den mån de för visst år redovisade avgifterna icke tagits i anspråk enligt

vad nu sagts skola kvarstående medel tillika med de intäkter, som må uppkomma

genom stiftelsens verksamhet enligt 18 eller 19 §, liksom annan stiftelsens

inkomst användas inom ramen för stiftelsens ändamål på sätt stiftelsen

beslutar. Därvid må, om så befinnes påkallat, medel användas även för

utökning av bidragsverksamheten enligt punkt A.

Film anses som svensk under förutsättning

a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt

bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution;

b) att filmens produktion finansierats uteslutande med svenskt kapital;

samt

c) att den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse.

Såsom långfilm anses film med en längd av minst 2 000 meter.

19 §.

Stiftelsen må finansiera produktion av kortfilm och långfilm såväl inom

som utom ramen för stiftelsens yrkesutbildande verksamhet.

För total- eller delfinansiering av långfilmer, som produceras utanför den

yrkesutbildande verksamheten, få dock endast tagas i anspråk medel, som

enligt 18 § andra stycket inom ramen för stiftelsens ändamål stå till dess

fria förfogande.

Förutsättning för stiftelsens finansiering av filmproduktion utanför den

yrkesutbildande verksamheten är dels att produktionen har en klart konstnärlig

inriktning, dels att stiftelsens åtagande sker på fullt affärsmässiga

grunder och efter prövning av de ekonomiska, tekniska och personella resurserna

för produktionens genomförande.

Den omständigheten, att en film finansierats på sätt som i denna paragraf

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1963 35

sägs, skall icke utgöra hinder för bidrag till filmen enligt 18 § första stycket

A, B och C.

20 §.

Film, som tillkommit i samverkan mellan svenska och utländska intressen,

s. k. samproducerad film, skall i enlighet med vad nedan stadgas likställas

med svensk film vid tillämpningen av 18 § första stycket A, B och C

under förutsättning dels att den svenska kapitalinsatsen uppgår till minst

25 procent av produktionskostnaden för filmen dels att den svenska insatsen

av artistiska medarbetare på sätt i andra eller tredje stycket sägs funnits

vara av påtaglig betydelse.

Producent äger av stiftelsen erhålla förhandsbesked, huruvida den tillämnade

svenska insatsen av artistiska medarbetare i viss planerad film motsvarar

vad enligt första stycket förutsättes för att filmen skall kunna likställas

med svensk film. Förhandsbesked, enligt vilket en planerad samproducerad

film i detta hänseende uppfyller kraven för likställighet med svensk film,

är bindande under förutsättning att de villkor, som stiftelsen anger i sitt

beslut, uppfyllas.

Har förhandsbesked icke begärts eller är producent icke nöjd med erhållet

förhandsbesked, må producenten, sedan filmen färdigställts, senast en månad

före premiären i Sverige underställa filmen den jury, som enligt Bilaga 2

har att fördela i 18 § första stycket B avsedda medel. Förklarar denna jury

den svenska insatsen av artistiska medarbetare vara av påtaglig betydelse,

skall filmen, under förutsättning tillika att den svenska kapitalinsatsen av

stiftelsen prövas motsvara vad i första stycket stadgas, vid tillämpningen av

18 § första stycket A, B och C likställas med svensk film.

Stiftelsen har att efter den utredning genom auktoriserad revisor eller på

annat sätt, som stiftelsen finner erforderlig, fastställa den svenska kapitalinsatsen

och den totala produktionskostnaden.

Bidrag till samproducefad film beräknas som om denna vore svensk. Vid

utbetalningen reduceras dock bidraget med den andel av det framräknade

beloppet, som belöper på den utländska kapitalinsatsen.

Mot stiftelsens eller juryns beslut enligt denna paragraf må talan icke

föras.

21 §.

Detta avtal träder i kraft den 1 juli 1963 under förutsättning

att Kungl. Maj :t godkänner avtalet,

att nöjesskatten för biografföreställningar upphör senast från och med

den 1 juli 1963,

att anordnare av biografföreställning vid taxering till inkomstskatt medges

avdrag för avgift till stiftelsen,

att avtalet undertecknas av samtliga fem branschorganisationer och av

Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag samt

att de av Kontrollbyrån fastställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser

före den 15 mars 1963 ändrats i enlighet med vad som föreskrivits i

17 §.

I och med avtalets ikraftträdande inträder stiftelsen i de rättigheter och

skyldigheter som enligt avtalet tillkommer stiftelsen, såsom om denna varit

avtalsslutande part.

22 §.

Avtalet skall gälla till och med den 30 juni 1983.

Staten må före avtalstidens utgång uppsäga avtalet till omedelbart upphörande,

om filmbranschen bryter mot avtalet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Filmbranschen må till omedelbart upphörande uppsäga avtalet, om nöjesskatt

för biografföreställningar återinföres eller om annan skatt av väsentligen

samma karaktär och effekt införes.

Därest antalet årliga besök vid avgiftspliktiga biografföreställningar, antingen

genomsnittligt under perioden 1963—1972 eller under 1972, minskat

med 15 procent jämfört med år 1962, äger filmbranschen påkalla, att avtalets

bestämmelser rörande såväl avgiftens storlek (15 §) som avgifternas användning

(18—-20 §§) och avtalstidens längd omprövas i den mån detta med

hänsyn till filmbranschens försämrade ekonomiska läge må anses motiverat.

Uppsäges icke avtalet senast två år före utgången av avtalstiden, förlänges

avtalet automatiskt med fem år för varje gång.

Begäran att ompröva avtalet på sätt i fjärde stycket sägs skall ha kommit

stiftelsen till handa senast den 28 februari 1973.

Uppsägning eller begäran om omprövning från filmbranschens sida vare ej

gällande med mindre den undertecknats av minst tre av de fem branschorganisationerna.

23 §.

Uppsäges avtalet till upphörande vid avtalstidens utgång, skola de avgifter,

som redovisas för de två sista åren av avtalstiden, användas enligt bestämmelserna

i avtalet.

Har avtalet upphört att gälla, må Kungl. Maj :t förordna, att stiftelsen skall

träda i likvidation. I sådant fall har Kungl. Maj:t tillika att utse en likvidator.

Stiftelsens tillgångar, med undantag av de för de två sista avtalsåren

redovisade avgifterna, tillskiftas staten att användas för stiftelsens allmänna

ändamål.

Förordnas ej om likvidation, skall stiftelsen bestå, till dess Kungl. Maj :t

annorlunda förordnar. Stiftelsens tillgångar, med undantag som i föregående

stycke sägs, skola i sådant fall alltjämt förvaltas av stiftelsen för dennas

allmänna ändamål. Därvid är dock stiftelsen ej längre bunden av avtalets

regler rörande fördelningsprinciper eller staten bunden av bestämmelserna

om styrelsens sammansättning.

24 §.

Stiftelsens styrelse må besluta om ändring av bestämmelserna i 18—20 §§

och i Bilaga 2. För giltighet av sådant beslut kräves godkännande av Kungl.

Maj :t och av Föreningen Sveriges Filmproducenter.

Beslut om annan ändring av bestämmelserna i detta avtal fattas av stiftelsens

styrelse. För giltigheten av sådant beslut kräves att styrelsen därvid varit

fulltalig och att de i sammanträdet deltagande tillika varit om beslutet

ense. Beslutet skall för att bliva gällande fastställas av Kungl. Maj:t.

25 §.

Tvist angående tolkningen eller tillämpningen av detta avtal eller därur

härflytande rättsförhållanden skall avgöras genom skiljedom enligt nu gällande

svensk lag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963 37

Detta avtal har upprättats i sju likalydande exemplar, av vilka staten

tagit ett och filmbranschen sex.

Stockholm den 6 mars 1963.

För DEN STATLIGA FÖRHANDLINGSDELEGATIONEN
Krister

Wiclcman

N. Erik Åqvist

Roland Pålsson

SVERIGES BIOGRAFÄGAREFÖRBUND
Sven

Håkansson Eric A. Pettersson

FOLKETSHUSFÖRENINGARNAS

RIKSORGANISATION

Arne Elmgren

FÖRENINGEN VÅRA GÅRDAR

Sigurd Hagström

SVERIGES FILMUTHYRAREFÖRENING

u. p. a.

Sven Nygren William Bendtz

FÖRENINGEN SVERIGES FILMPRODUCENTER
G.

Scheutz B. Juberg

FILMÄGARNAS KONTROLLBYRÅ

AKTIEBOLAG

William Bendtz

Sven Nygren

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Bilaga 1

Förbindelse

Enligt avtal mellan staten samt Sveriges Biograf ägareförbund, Folketshusföreningarnas

Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening

u. p. a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter, vilket

avtal träder i kraft under förutsättning att nöjesskatten för biografföreställningar

avskaffas, skall anordnare av biografföreställningar på fast visningsställe,

där förutom barnmatinéer ges mer än fem föreställningar per vecka,

till stiftelsen Svenska Filminstitutet erlägga en avgift motsvarande tio procent

av bruttobiljettintäkten vid föreställningen. Stiftelsen må genom auktoriserad

revisor granska räkenskaperna såvitt gäller avgiftsredovisningen.

Filmhyra skall ej utgå på denna avgift. Avgiften skall alltså vara avdragsgill

vid filmhyresberäkningen på samma sätt som den hittillsvarande nöjesskatten.

Vidare skall avgiften enligt avtalet vara avdragsgill vid taxering till inkomstskatt.

Underlåtenhet att redovisa och/eller betala avgift likställes med

underlåtenhet att betala filmhyra. Undertecknad åtager sig härigenom gentemot

stiftelsen att under den tid avtalet är i kraft inbetala avgift enligt avtalet

och i övrigt följa avtalets bestämmelser.

Bilaga 2

1. Enligt det avtal, till vilket denna bilaga är fogad, har stiftelsen Svenska

Filminstitutet bildats för att främja den svenska filmens konstnärliga utveckling.

2. Enligt avtalet tillföres stiftelsen vissa avgifter.

3. Av dessa avgifter skall 20 % användas för kvalitetsbidrag till svensk

film och 15 % för utjämning av förluster på svenska långfilmer, som berättiga

till kvalitetsbidrag.

4. Bedömning av vilka filmer som kvalificeras för bidrag åligger en jury

av filmsakkunniga, bestående av stiftelsens verkställande direktör såsom

ordförande samt sex väl kvalificerade, av filmbranschen helt oberoende filmbedömare.

5. De sex sakkunniga väljas av stiftelsens styrelse för en period av tre år.

Första gången utses emellertid två sakkunniga för en period av ett år, två

för en period av två år och två för en period av tre år. Nyval av två sakkunniga

sker således varje år. Omedelbart omval får icke förekomma, men

styrelsen äger att utse samma person till sakkunnig två eller flera gånger

förutsatt att minst fyra år förflutit sedan denne sakkunnige senast avgick

ur juryn.

6. Vid val av sakkunnig skall varje styrelseledamot i omvänd nummerföljd

namnge samma antal kandidater som valet avser. För varje kandidat

summeras de ordningsnummer han erhållit, och de kandidater, för vilka

därvid de högsta summorna fastställts, förklaras valda. Mellan kandidater

med samma summa avgör lotten.

7. Därest sakkunnig avlider eller blir oförmögen att fullgöra sitt uppdrag,

skall för hans återstående mandattid en ny sakkunnig väljas i hans

ställe.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

39

8. Juryn sammanträder på kallelse av ordföranden. Vid sammanträdet

skall föras protokoll över juryns beslut. Protokoll skall justeras av samtliga

närvarande sakkunniga.

9. Juryn är beslutför när fem sakkunniga äro närvarande.

10. Sakkunnig må ej deltaga i bedömningen av en film, därest minst fyra

av de övriga sakkunniga prövar omständighet föreligga som är ägnad att

rubba förtroendet till hans opartiskhet.

11. Juryn skall bedöma kvaliteten av filmer utan att fästa avseende vid

filmernas produktionskostnad eller ekonomiska resultat.

12. Stödsystemets syftemål är icke att dirigera filmkvaliteten i någon

bestämd riktning. Det är tvärtom angeläget att undvika likriktning avsmak.

Kvalitetsbegreppet måste fattas i dess vidaste bemärkelse för att

möjliggöra en fri utveckling av den svenska filmkonsten.

13. Avgörande för kvalitetsbedömningen kan således bli en rad av varandra

tämligen oberoende faktorer, såsom förnyelse av filmens uttrycksmedel

och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten eller

fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik, graden av psykologisk

insikt och andlig nivå, lekfull fantasi eller visionär styrka, episka,

dramatiska eller lyriska värden, den tekniska skickligheten i manus, regi

och spel samt övriga artistiska komponenter hos film. Ingen genre skall i och

för sig äga företräde framför någon annan. Sålunda skola t. ex. komedier,

tecknade filmer, barnfilmer och dokumentärfilmer bedömas efter sina förutsättningar

på samma sätt som dramatiska spelfilmer.

14. Ehuru kvalitetsbedömningen i första hand skall baseras på det färdiga

resultatet, skall viss hänsyn tagas även till ambitionerna bakom filmens

tillkomst i den mån de påtagligt svara mot de intentioner som skola

ligga till grund för bedömningen, även om resultatet av olika skäl icke svarar

mot ambitionerna.

15. Juryn skall bedöma filmer i enlighet med bestämmelserna i avtalets

§§ 18—20.

16. Vid bedömandet huruvida den svenska insatsen av artistiska medarbetare

i samproducerad film är av påtaglig betydelse skall såsom juryns

beslut gälla den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal

den som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

17. I fråga om kortfilm har juryn att såsom kvalitetsbidrag, efter fri

prövning inom ramen för av stiftelsen fastställda riktlinjer, fördela 2 % av

de avgifter som avses i punkt 2 av denna bilaga. I fråga om långfilmer fördelar

juryn 18 % av avgifterna i enlighet med bestämmelserna i nedanstående

punkter 18—24.

18. Varje sakkunnig har att åsätta varje till bedömning föreliggande film

ett poängvärde. Därvid åsättes film ej värd särskilt bidrag 0 poäng, film

av värde från några av de i punkterna 12—14 angivna synpunkterna 1 poäng,

mycket god film 2 poäng och film av utomordentlig betydelse 3 poäng.

19. För varje film skall bestämmas ett genomsnittligt poängvärde. Härvid

skall bortses från ett av de lägsta och ett av de högsta av de av de sakkunniga

åsatta poängvärdena. Kvalitetsbidrag kan endast utgå till film, som

efter en sådan beräkning uppnått 0,6 eller högre genomsnittspoäng.

20. Producent bör senast den 30 juni anmäla av honom framställd film

för kvalitetsbedömning. Del står emellertid juryn fritt att även utan sådan

anmälan verkställa kvalitetsbedömning.

21. Juryns arbete skall slutföras i september månad för de under föregående

spelår (1 juli—30 juni) premiärvisade filmerna. Nyval av sakkunniga

äger rum i oktober.

22. Det för kvalitetsbidrag disponibla beloppet fördelas av stiftelsen så,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

att varje bidragsberättigande film erhåller bidrag i förhållande till sin genomsnittspoäng.

23. Vid beräkningen av kvalitetsbidraget till varje film gäller dock den

spärregeln, att ingen film får erhålla mera än 20 % av det disponibla beloppet.

I fall, där bidrag till en film reduceras genom spärregeln, reduceras

bidragen till de övriga bidragsberättigande filmerna i samma proportion.

24. Om spärregeln enligt punkt 23 träder i tillämpning, medför detta att

icke hela det belopp, som står till förfogande för kvalitetsbidrag, förbrukas

för detta ändamål. Med kvarstående medel förfares på sätt föreskrives i

18 § andra stycket av avtalet.

25. Vid sidan av kvalitetsbidrag, för vilkas beräkning riktlinjer angivits

här ovan, skall stöd även lämnas med hänsyn till filmernas ekonomiska utfall

i form av förlustutjämningsbidrag.

26. Stiftelsen skall fastställa förlusten på en film med ledning av, å ena

sidan, en genom auktoriserad revisor kontrollerad beräkning av produktionskostnaderna

för filmen samt, å andra sidan, intäkterna av filmen vid

visning i Sverige under premiärmånaden och de 12 närmast därefter följande

månaderna. Närmare bestämmelser för beräkningen av kostnader

och intäkter fastställas av stiftelsen i samråd med Föreningen Sveriges Filmproducenter.

27. Vid fastställandet av en films förlust skall kvalitetsbidrag till filmen

räknas som intäkt av denna.

28. I den mån en till kvalitetsbidrag berättigande film finnes ha för producenten

medfört förlust multipliceras denna med den genomsnittspoäng

som åsatts samma film enligt punkt 19. Det enligt punkt 3 för förlustutjämning

disponibla beloppet fördelas så, att varje film erhåller bidrag i förhållande

till sin produkt av förlust och genomsnittspoäng.

29. Förlustutjämningsbidrag skall icke utgå till någon film med högre

belopp än som svarar mot förlusten på filmen såsom den beräknats enligt

de i punkt 26 angivna reglerna. Ej heller får förlustutjämningsbidrag utgå

till en film med mera än 20 % av det belopp, som vid samma tillfälle står

till förfogande för detta ändamål.

30. Om på grund av spärreglerna i punkt 29 icke hela det belopp förbrukas,

som står till förfogande för förlustutjämningsbidrag, förfares med det

icke förbrukade beloppet på sätt föreskrives i 18 § andra stycket av avtalet.

31. Mot juryns eller stiftelsens beslut enligt bestämmelserna i denna bilaga

må talan icke föras.

32. Kvalitetsbidrag och förlustutjämningsbidrag utbetalas till producenten

senast två veckor efter det att de blivit fastställda.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1963

41

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 2

1. Inledning ............................................ 4

11. Biografnöjesskatt och filmstöd .......................... 6

Inledning .......................................... 6

Sänkningarna av biografnöjesskatten .................. 6

Filmstödet .......................................... 8

Framställningarna .................................... 9

Nuläget för svensk film .............................. 11

Departementschefen .................................. 13

III. Annan nöjesskatt än biograf nöj esskatt.................... 22

Gällande bestämmelser................................ 22

Frågornas tidigare behandling ........................ 23

Framställningarna .................................... 26

Departementschefen ................................ 27

IV. Departementschefens hemställan ........................ 29

Bihang. Avtalet mellan staten och filmbranschen .......... 31

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630390

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 39, med förslag till lag om allmänt kriminalregister m. m., såvitt propositionen hänvisats s. 4 i texten
  2. Rskr. 1963:217 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 21 december 191f5 a1 i texten
  3. SU 1963:91 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 21 december 19b5 a1 i texten
  4. BevU 1963:35 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 21 december 1945 s. 1 i texten