Sök i Ratio Lex

Med förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden, (krigssjukvårdslag)

1963-03-08 · 52 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 51 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:106, Med förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden, (krigssjukvårdslag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

1

Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till grunder

för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om ändring

i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden,

(krigssjukvårdslag); given Stockholms slott

den 8 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels godkänna i statsrådsprotokollet för den 8 februari 1963 angivna

grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare;

dels jämlikt 87 § regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag angående

ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård

vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag rörande den utbildning som

avser att göra läkare skickade att tjänstgöra i krigsbefattningar inom den

militära och civila krigssjukvården.

Den nuvarande värnpliktsutbildningen om 540 dagar föreslås omlagd och

förkortad. Utbildningen föreslås skola omfatta soldat- och befälsutbildning

under ca 185 dagar, vilken fördelas på två sommaromgångar — grundläggande

befälsskola och sjukvårdsbefälsskola —- i början av de medicinska

studierna och en vinteromgång mot slutet av studietiden, fackutbildning

under ca 45 dagar, vilken fullgöres i en omgång — läkarfackskola — mot

slutet av studietiden, samt facktjänstgöring under ca 190 dagar, vilken fördelas

på omgångar under återstående värnpliktstid. Den i medicine licentiatstudierna

ingående kirurgiassistenttjänstgöringen om 90 dagar föreslås icke

vidare skola räknas som värnpliktstjänstgöring, och den sammanlagda

tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare skall icke överstiga 420 dagar.

Samtliga läkare, som avses skola tjänstgöra inom den civila krigssjukvården,

föreslås skola genomgå särskild utbildning omfattande grundkurs

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963

om ca två veckor samt efter- och vidareutbildning under ca 45 dagar. De

värnpliktiga läkare som icke erfordras för krigsbefattningar i den militära

krigsorganisationen, föreslås skola genomgå begränsad utbildning inom

krigsmakten och under resterande värnpliktstid fullgöra — utöver grundkurs

samt efter- och vidareutbildning -—• försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring

vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier.

Den civila krigssjukvårdsutbildningen, som f. n. avses skola ledas centralt

av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, föreslås skola vara obligatorisk;

författningsmässig grund härför skapas genom att bestämmelser

om utbildningsplikt i fred för läkare föreslås införda i krigssjukvårdslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

3

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård

vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)

Härigenom förordnas att i lagen den 27 november 1953 om hälso- och

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)

skall efter 9 § införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan angiven

lydelse samt att 10 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

10

Konungen meddelar föreskrifter

angående dels omfattningen av begreppet

medicinalpersonal dels registrering

av sådan personal dels för
-

(Föreslagen lydelse)

9 a §.

Den som är behörig att utöva läkaryrket

eller avlagt medicine kandidatexamen

och genomgått för medicine

licentiatexamen föreskrivna

kurser i medicin och kirurgi och

som icke före löpande kalenderårs

början fyllt sextiofem år är skyldig

att, i den utsträckning som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva, efter anvisning av myndighet

som Konungen bestämmer, under

högst sextio dagar deltaga i utbildning

och övning för tjänst som

kan åläggas med stöd av tjänsteplikt

för medicinalpersonal.

Är tjänstgöringsskyldig som avses

i första stycket tillika värnpliktig, må

han åläggas att deltaga i utbildning

och övning som i första stycket sägs

under den längre tid som han kunnat

åläggas värnpliktstjänstgöring.

§•

Konungen meddelar föreskrifter

angående dels omfattningen av begreppet

medicinalpersonal dels registrering

av sådan personal dels för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

delning av personalen till tjänstgöring

dels ersättning åt den som fullgör

i denna lag avsedd tjänsteplikt.

11

Den som underlåter att fullgöra

skyldighet, som ålagts honom med

stöd av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

delning av personalen till tjänstgöring

dels ersättning åt den som fullgör

i denna lag avsedd tjänst, utbildning

eller övning.

§•

Den som underlåter att fullgöra

skyldighet, som ålagts honom med

stöd av 8, 9 eller 9 a §, straffes med

dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med

fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

5

Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om krigssjukvårdsutbildning

av läkare m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Kanslern för rikets universitet hemställde hos Kungl. Maj:t den 11 juni

1958, att en allsidig utredning måtte komma till stånd rörande den militära

utbildningen av yngre och blivande läkare samt av övrig medicinalpersonal.

Vidare hemställde Sveriges förenade studentkårer den 28 augusti 1958, att

den militära utbildningen för värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare

måtte utredas beträffande målsättning, utformning och längd, överbefälhavaren

tillstyrkte i utlåtande den 18 oktober 1958, att den föreslagna utredningen

kom till stånd.

Jag hemställde den 28 maj 1959 om bemyndigande att tillkalla en utredningsman

för att verkställa utredning rörande utbildning av värnpliktiga

läkare m. m. och anförde till protokollet över försvarsärenden i huvudsak

följande.

Jag delar uppfattningen att utredning bör verkställas rörande utbildningen

av värnpliktig medicinalpersonal. Särskilt angeläget synes det emellertid

vara att de värnpliktiga läkarnas utbildning överses. Jag föreslår därför

att utredningen tills vidare får avse läkarna.

Till en början bör närmare klarläggas vilka behov av läkare som föreligger

i den militära krigsorganisationen och vad tillgodoseendet av dessa

behov kräver ifråga om såväl utbildningskontingentens storlek som utbildningens

innehåll och omfattning. Ställning bör vidaTe tas till frågan, i vilken

utsträckning de värnpliktiga läkarna bör tas i anspråk för att täcka krigsmaktens

fredsbehov av läkare. Fördelarna av och möjligheterna till en för

försvarsgrenarna gemensam utbildning bör undersökas.

överbefälhavaren har framhållit, att tillgången på medicine studerande

är bestämmande för utbildningskontingentens storlek och att till följd

härav vid armén sedan länge utbildas ett större antal värnpliktiga läkare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

än vad som skulle vara motiverat för tillgodoseende enbart av krigsmaktens

behov, överskottet har hittills genom krigsmaktens försorg erhållit en

grundutbildning, som kan komma att tillgodogöras vid tjänstgöring inom

civilförsvarets och det allmänt civila medicinalväsendets krigsorganisation.

Med hänsyn till överbefälhavarens uttalande bör utredas, om liksom hittills

alla värnpliktiga medicine studerande skall uttagas till specialtjänst såsom

läkare och utbildas inom krigsmakten.

Utredningen bör studera vilka utbildningskrav som bör uppställas för

läkare, som i krig skall tjänstgöra inom civilförsvaret eller det allmänt

civila medicinal väsendet, och hur utbildningen i fråga bör organiseras.

Härvidlag bör utredningen uppmärksamma även de behov av utbildning

för uppgifter inom totalförsvaret, som föreligger för de icke värnpliktiga

tjänstepliktiga läkarna, d. v. s. manliga läkare, som befunnits odugliga till

krigstjänst, samt kvinnliga läkare. Det bör utredas vilka möjligheter som

finnes att göra utbildning för ifrågavarande uppgifter obligatorisk utan

anlitande av värnpliktslagens bestämmelser samt i vad mån utbildningen

— liksom även utbildning av läkare för krigsmaktens eget behov — kan

förläggas utom krigsmakten. I dessa hänseenden bör beaktas att viss krigssjukvårdsutbildning

numera ingår som obligatoriskt led i de medicinska

studierna för såväl värnpliktiga som icke värnpliktiga studerande.

I fråga om anordnandet av läkarutbildning, som enligt utredningens bedömande

bör äga rum inom krigsmakten, vill jag slutligen ange följande

allmänna riktlinjer. Utbildningen bör, med hänsyn bl. a. till ekonomiska

synpunkter och önskvärdheten av att minska belastningen på utbildningsorganisationen,

koncentreras till vad som med hänsyn till utbildningsmålen

är väsentligt; sålunda bör det undersökas huruvida icke den nuvarande

soldat- och befälsutbildningen — framför allt vid armén — kan reduceras

utan eftersättande av utbildningsmålen. I fråga om värnpliktsutbildningens

förläggning i tiden bör vederbörlig hänsyn tagas till den civila studiegången,

så att en från olika synpunkter lämplig samordning erhålles.

Sedan Kungl. Maj:t lämnat det begärda bemyndigandet tillkallades professorn

vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet A. V. Engström att utföra

ifrågavarande uppdrag. Utredningsmannen och till hans förfogande

ställda experter (läkarutredningen) redovisade i ett den 15 december 1961

avgivet betänkande »Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961:63) sina överväganden

rörande krigssjukvårdsutbildningen av läkare inom krigsmakten

och det allmänt civila medicinalväsendet.

Över läkarutredningens betänkande har yttranden avgivits av överbefälhavaren

efter hörande av försvarsgrenscheferna och försvarets sjukvårdsstyrelse,

försvarets forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket,

medicinalstyrelsen och dess sjukvårdsberedskapsnäinnd (här benämnda

medicinalstyrelsen), universitetskanslern efter hörande av berörda universitets-

och högskolemyndigheter, skolöverstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen,

statens medicinska forskningsråd efter hörande av dess försvarsmedicinska

nämnd, flyg- och navalmedicinska nämnden, 1959 års besparingsutredning

för försvaret, 1960 års värnpliktsutredning, utredningen rörande vissa medicinska

utbildningsfrågor, försvarsmedicinska forskningsutredningen, läkarutbildningsberedningen,

civilbefälhavarna i I., III. och IV. oivilområ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963 7

dena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus,

Malmöhus och Västerbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges förenade

studentkårer och Sveriges läkarförbund.

II. Nuvarande krigssjukvårdsutbildning

Värnpli kts utbildningen

Den som idkar eller gör sannolikt att han kommer att idka medicinska

studier och som icke frikallas blir vid inskrivningsförrättningen uttagen

för utbildning i specialtjänst som värnpliktig läkare. Det övervägande antalet

värnpliktiga läkare tilldelas något av de fyra trängregementena vid

armén. Ett mindre antal tilldelas flottan. Samtliga värnpliktiga läkare fullgör

hela sin värnpliktstjänstgöring inom den försvarsgren de tilldelats och

krigsplaceras där; flygvapnets behov av läkare tillgodoses genom att erforderligt

antal värnpliktiga läkare, som fullgjort värnpliktsutbildning vid

armén, krigsplaceras vid flygvapnet.

Målet för den nuvarande värnpliktsutbildningen kan i huvudsak sägas

vara att göra de värnpliktiga läkarna kompetenta att tjänstgöra i krigsbefattning

som bataljonsläkare eller i motsvarande befattningar inom marinen

och flygvapnet. Utbildningen omfattar enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen

en obligatorisk utbildning om 394 dagar, vilken enligt av Kungl.

Maj:t utfärdade bestämmelser uppdelas i soldat- och befälsutbildning, fackutbildning

samt facktjänstgöring. Kungl. Maj :t har vidare med stöd av

värnpliktslagen föreskrivit att fortsatt tjänstgöring om 146 dagar skall

uttas av de värnpliktiga läkarna. Den sammanlagda värnpliktstjänstgöringen

omfattar således 540 dagar.

Soldat- och befälsutbildningen omfattar ca 240 dagar vid armén och ca

120 dagar vid marinen. Utbildningen fullgöres vid armén i tre omgångar,

soldatutbildning (90 dagar), förberedande befälsutbildning (85 dagar) och

plutonchefsskola (65 dagar). Omgångarna genomgås i regel under tre på

varandra följande somrar efter studentexamen. Vid marinen fullgöres soldat - och befälsutbildningen i regel under de två första somrarna efter studentexamen.

Den första sommaren genomgås period I i land (60 dagar) och

den andra sommaren genomgås period II ombord på fartyg (30 dagar) samt

period III vid kustartilleriförband (30 dagar).

Fackutbildningen omfattar fackutbildningskurs, som har en längd av

ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen. Kursen genomgås i

regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåren. En väsentlig del av

fackutbildningskursen vid armén ägnas åt utbildning i taktik och underhållstjänst

samt militärmedicin. Vid marinens fackutbildningskurs lägges

tonvikten på utbildningen i sjukvårdstjänst, marin krigsmedicin samt ubåts
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

och dykerihygien. Med fackutbildningskursen avslutas grundutbildningen

och efter denna sker krigsplacering. I grundutbildningen inräknas även den

assistenttjänstgöring vid kirurgisk avdelning om 90 dagar, vilken är ett led

i medicine licentiatstudierna. Under vissa omständigheter får värnpliktig

läkare tillgodoräkna vikariattjänstgöring som underläkare eller extra

läkare vid kirurgisk avdelning på sjukhus som militär assistenttjänstgöring.

Facktjänstgöringen och den fortsatta tjänstgöringen slutligen omfattar

ca 165 dagar vid armén och ca 270 dagar vid marinen. Tjänstgöringen fördelas

över hela värnpliktstiden i omgångar om i regel minst 30 dagar. Viss

fältmässig tjänstgöring förekommer under facktjänstgöringen och den

fortsatta tjänstgöringen. Den övervägande delen av fack tjänstgöringen och

den fortsatta tjänstgöringen fullgöres emellertid som fredsmässig tjänstgöring

och omfattar huvudsakligen uppgifter inom den dagliga sjukvården

vid förbanden, främst sjukvisitation och därmed sammanhängande göro^

mål. Jämlikt medgivande av Kungl. Maj:t kan 60 dagar av den fortsatta

tjänstgöringen ersättas med vikariattjänstgöring som provinsialläkare i

Övre Norrland.

Den civila krigssj ukvårdsutbililningen

Eu viss försvarsmedicinsk utbildning ingår i de medicinska studierna.

Redan under andra världskrigets första år tillkom vid de medicinska lärosätena

kortare obligatoriska kurser i ur beredskapssynpunkt viktiga ämnen

såsom krigskirurgi, gassjukvård och krigsepidemiologi. Den nuvarande

studieordningen innebär att vid undervisningen i olika ämnen särskild vikt

skall läggas vid frågor, som är av betydelse ur försvarsmedicinsk synpunkt.

Sådana ämnen är t. ex. bakteriologi, farmakologi, kemi, kirurgi, radiologi,

hygien, dermatologi, psykiatri och klinisk epidemiologi. Den ur försvarsmedicinsk

synpunkt mest betydelsefulla delen av den medicinska utbildningen

är emellertid den särskilda kursen i krigsmedicin. Denna kurs, som

inrättades år 1958, genomgås mot slutet av studietiden i regel under sjätte

studieåret. Kursen anordnas årligen vid varje lärosäte och ledes av arvodesanställda

lärare. Under kursen, som varar en månad på halvtid, behandlas

under föreläsningar krigssjukvårdsorganisationen, ABC-skador, krigskirurgi,

krigspsykiatri och krigshygien, varjämte olika demonstrationer

äger rum. Det må i detta sammanhang även erinras om den förut omnämnda

assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning. Tiden för denna tjänstgöring

förlängdes på förslag av 1948 års läkarutbildningskommitté från

en till tre månader, eftersom det ur beredskapssynpunkt ansågs nödvändigt

att varje läkare fick en mera ingående erfarenhet av bl. a. enklare traumatologisk

verksamhet, narkosgivning och chockbehandling.

Utöver den angivna försvarsmedicinska utbildningen erhåller de läkare

som är krigsplacerade vid det allmänt civila medicinalväsendet icke någon

obligatorisk utbildning för sina uppgifter. Det bortses här från det värde för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

tjänstgöring i krigsbefattning inom civil hälso- och sjukvård som för värnpliktiga

läkares vidkommande kan anses ligga i värnpliktsutbildningen. En

obligatorisk utbildning övervägdes visserligen i de betänkanden som låg

till grund för krigssjukvårdslagen och för den nuvarande civilförsvarsutbildningen,

men bestämmelser härom ansågs icke böra införas (prop. 1953: 222

och 1959: 114).

En begränsad frivillig utbildning förekommer emellertid inom den civila

krigssjukvården. Sålunda har medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

under budgetåret 1961/62 anordnat två s. k. centrala krigssjukvårdskurser

för cheferna för civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas sjuk vårdssektioner

och fyra kurser för chefläkare och andra läkare i ledande befattningar

vid beredskapssjukhus med särskilt avseende på strålskadeskydd

och strål skadevård. För innevarande budgetår har medel anvisats till två

centrala krigssjukvårdskurser. I syfte att utvidga kursverksamheten till

att även omfatta annan personal inom de operativa ledningsorganen än

cheferna och för att ge läkare på ledande poster inom beredskapssjukhusorganisationen

utbildning ej blott beträffande strålskadevården utan även

beträffande skador till följd av biologisk och kemisk krigföring har i statsverkspropositionen

till 1963 års riksdag (bil. 7 p. 66) medel beräknats för

fyra centrala krigssjukvårdskurser under nästkommande budgetår. Varje

krigssjukvårdskurs har varat en vecka och omfattat föreläsningar om krigssjukvårdens

verksamhet och organisation samt spel och grupparbete. Hittills

har ca 100 läkare deltagit i kurserna. Strålskyddskurserna har varat

några dagar och avsett såväl krigs- som fredsbehovet. I varje kurs har deltagit

30 chefläkare. Vissa länsstyrelser har vidare anordnat en- eller tvådagarskonferenser

med 25—30 deltagare per konferens hämtade från både

öppen och sluten vård. Vid dessa konferenser har bl. a. diskuterats planläggningen

av krigssjukvården på regional nivå. Slutligen deltar läkare

inom den civila krigssjukvården i de stabsövningar inom civilområden och

län som anordnas flera gånger årligen i olika delar av landet. Genomgående

råder dock en betydande eftersläpning. Det övervägande antalet krigstjänsteläkare,

chefläkare vid beredskapssjukhus och blodgivarcentraler

samt läkare avsedda för underordnade befattningar inom framför allt sluten

men till stor del även öppen vård har sålunda i allmänhet icke erhållit

någon krigssjukvårdsutbildning.

III. Utbildningskrav m.m.

Den militära krigssjukvården

Läkarutredningen

För att få en grund för sina ställningstaganden till frågorna om värnpliktsutbildningens

målsättning och innehåll har utredningen ingående analyserat

de värnpliktiga läkarnas uppgifter och ställning i den militära krigs
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

organisationen samt redovisat de krav som i utbildningshänseende bör

ställas på läkare i olika befattningar. Av utredningens redogörelse i ämnet

må följande intas här.

Inom armén krigsplaceras omkring hälften av de yngre värnpliktiga läkarna

vid bataljon (motsvarande). I skyttebataljon ingår en sjukvårdstross

med två förbandsplatsgrupper, vardera med en läkare som chef. Den läkare,

som är chef för första förbandsplatsgruppen, är tillika chef för sjukvårdstrossen

och dessutom bataljonsläkare. I sin egenskap av bataljonsläkare

måste den värnpliktige läkaren behärska huvuddragen av grunderna

för brigads och i än högre grad bataljons taktiska uppträdande. Han

måste vidare väl behärska principerna för sjukvårdstjänsten inom bataljonen

och vara väl orienterad om principerna för sjukvårdstjänsten inom

brigad. Det är dessutom att märka att bataljonsläkarens verksamhet alltid

i större eller mindre grad måste utövas på fältet, bl. a. för kontroll och ledning

av sjukvårdstjänsten vid bataljonens skilda underavdelningar. Batalj

onsläkar en måste följaktligen ha en militär och militärmedicinsk grundutbildning,

i vilken utbildning i sjukvårdstaktik ingår. De värnpliktiga läkarna

vid armén krigsplaceras vidare i chefsställning inom olika specialkompanier

med sjukvårdande uppgifter samt i stabsbefattning. Kraven på rent

militär utbildning för specialkompaniläkarna är icke väsentligt annorlunda

än för bataljonsläkarna, men specialkompaniläkarna bör utöver den angivna

grundutbildningen ha ytterligare sjukvårdstaktisk och militärmedicinsk

utbildning samt i vissa fall medicinsk specialutbildning. Stabsläkarna

slutligen måste utöver grundutbildningen ges en ökad militär skolning i

taktik, underhållstjänst och stabstjänst.

Inom marinen kommer det stora flertalet av de värnpliktiga läkarna att

krigsplaceras -säd kustartilleriets spärrbataljoner och batterier, på fartyg

och vid flottans baser samt som läkare vid vissa staber. De värnpliktiga läkarna

vid marinen bör ha en militär skolning med syfte att bibringa kunskap

om flottans och kustartilleriets organisation, ledning, taktik och miljö.

om de krav denna miljö ställer på den enskilde individen samt om hur

miljön kan påverkas av moderna stridsmedel. Vidare kräves en militärmedicinsk

skolning avseende dels lämpliga medicinska åtgärder inom ramen

för marinens sjukvårdsorganisation under olika taktiska, transporttekniska

och väderleksmässiga förhållanden, dels medicinska motåtgärder vid angrepp

med ABC-stridsmedel mot fartyg och i bergrum inrymda kustartilleriförsvarsanläggningar

och marina baser. Utbildning kräves även i navalmedicin

samt ubåts- och dykerimedicin. För vissa befattningar kräves utöver

grundutbildningen medicinska specialkunskaper samt ökade kunskaper i

sjukvårdstaktik, underhållstjänst och stabstjänst.

Inom flygvapnet slutligen användes det stora flertalet värnpliktiga läkare

som biträdande basläkare, vilka befattningar i stort sett kan jämställas med

befattningarna som läkare vid marinens större baser. De rent militära kra
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1063

ven på biträdande basläkare är i huvudsak desamma som motsvarande krav

på marinens värnpliktiga läkare. Den värnpliktige flygläkaren bör dessutom

vara väl förtrogen med flygstridskrafternas organisation och verksamhet i

krig samt ha god kunskap om de för flygmedicinen speciella problemställningarna.

Sammanfattningsvis uttalar läkarutredningen följande rörande utbildningskraven

för de värnpliktiga läkare som skall ingå i krigsorganisationen

vid de olika försvarsgrenarna.

Läkarens viktigaste kvalifikation ur krigsmaktens synpunkt är hans

medicinska kunnande. För att han skall kunna fullgöra sin uppgift måste

emellertid detta medicinska kunnande kompletteras med militärmedicinska

och rent militära kunskaper. Omfattningen av dessa ytterligare

kunskaper blir beroende av den krigsbefattning, som läkaren avses tilldelas.

Han måste t. ex. äga tillräcklig kunskap om den militära organisationens

sammansättning, resurser, arbetssätt och språk. Dessutom kräves

att han skall kunna leda och övervaka sina medhjälpares verksamhet, äga

kunskap om skydd och möjligheter att själv överleva i katastrofsituationer

samt ha bibringats däremot svarande personlig färdighet.

Som tjänstegrenschef måste läkaren kunna planlägga sjukvårdstjänsten

för förbandets olika underavdelningar med hänsyn till deras närmast förestående

verksamhet. Icke minst vid befarat anfall med ABC-stridsmedel

kommer läkarens förmåga till förutseende planläggning och smidig anpassning

av tillgängliga resurser till det väntade läget att ställas inför hårda

prov. Man torde utan överdrift kunna säga att framgången av en militär

operation till väsentliga delar är avhängig av effektiviteten hos sjukvårdsorganisationen.

I läkarens bedömande måste hänsyn sålunda tas till rent

militära angelägenheter, såsom förbandens gruppering, stridsuppgift,

kommunikationsläge m. m., liksom även till rent medicinska förhållanden,

såsom befälets och truppens kondition, möjligheterna att de skadade och

sjuka tål transport in. m. Läkaren måste vara orienterad även om organisationen

av och uppgifterna för de övriga sektorerna av totalförsvarets sjukvårdstjänst,

enär de bakre sjukvårdsanstalterna är gemensamma för totalförsvaret

och bygger på den fredstida civila sjukvårdsorganisationen och

eftersom de militära förbanden kan komma att insättas till stöd åt civilförsvarets

enheter.

I anslutning härtill diskuterar läkarutredningen, om de värnpliktiga läkarna

i den militära krigssjukvården bör bibringas befälsutbildning. Utredningen

har därvid övervägt, om ändring bör ske i läkarnas nuvarande ställning

som chefer för olika militära enheter. Denna fråga är av intresse

särskilt för arméns vidkommande, eftersom ett stort antal värnpliktiga läkare

krigsplaceras i befattningar som läkare vid bataljon (motsvarande).

Utredningen har undersökt möjligheten att ersätta bataljonsläkaren som

chef för sjukvårdstrossen med officer eller underofficer, vilket skulle medföra

att bataljonsläkaren mer än hittills skulle kunna ägna sig åt verksamheten

som chef för den ena förbandsplatsgruppen och som läkare vid av

denna upprättad förbandsplats. Detta skulle emellertid kräva antingen att

bataljonen tillfördes en ny befattning för värnpliktig officer eller under
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

officer som chef för sjukvårdstrossen, något som med hänsyn till befälsförhållandena

och personaltillgången i övrigt inom armén bedömes som

olägligt, eller att den nuvarande sjukvårdsunderofficeren utbyttes mot annan

befälsperson, som då skulle anförtros befälet över sj ukvårdstrossen, eller

slutligen att sjukvårdsunderofficeren själv placerades som chef för denna

tross. Utredningen kommer till den slutsatsen att bataljonslältaren alltjämt

bör vara chef för sj ukvårdstrossen och att han, trots att han bär biträde

av en sjukvårdsunderofficer i den militära ledningen av enheten, bör ha

möjligheter att själv utöva det rent militära befälet. Även specialkompaniläkarna

anser utredningen icke blott böra vara läkare vid utan även chefer

för vederbörande enheter. Enligt utredningen är det svårt att vid de små

enheter det här gäller skilja på sådana befälsuppgifter som under alla förhållanden

bör tillkomma läkaren och sådana som rent organisatoriskt kan

överlåtas på annan person. Motsvarande förhållanden gäller för vissa fartygsläkare

samt för läkarna vid kustartilleriets spärrbataljoner och batterier.

Flygvapnets värnpliktiga läkare krigsplaceras däremot i allmänhet icke

i chefsbefattningar.

Läkarutredningen konstaterar sålunda att under nuvarande krigsorganisatoriska

betingelser ändring icke bör ske i de värnpliktiga läkarnas dubbla

ställning som läkare vid och chefer för vissa smärre enheter och att

följaktligen befälsutbildning alltjämt måste inrymmas i den militära utbildningen

vid armén och marinen.

Yttranden

Läkarutredningens uppfattning att de värnpliktiga läkarna i den militära

krigsorganisationen som chefer även skall föra militärt befäl och att befälsutbildning

även i fortsättningen måste bibringas dem understrykes av chefen

för armén och chefen för marinen, överbefälhavaren uttalar att befälsutbildningen

måste tillerkännas högsta prioritet. Å andra sidan framhåller

medicinalstyrelsen det angelägna i att läkarna på allt sätt avlastas från sådan

verksamhet som kan komma att begränsa deras primära medicinska

uppgifter. Även 1959 års besparingsutredning för försvaret säger sig i princip

anse att läkarnas tjänstgöring i största möjliga utsträckning bör utnyttjas

för rent medicinska uppgifter men att utredningen å andra sidan är väl

medveten om att befälstillgången f. n. icke är sådan att det är organisatoriskt

möjligt att lösgöra läkarna från deras nuvarande militära uppgifter.

Den civila krigssj ukvården

Läkarutredningen

På samma sätt som beträffande den militära krigssj ukvården lämnar

läliar ut redningen följande redogörelse för läkarnas ställning och uppgifter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963 13

inom den civila krigssjukvården samt för de krav som i utbildningshänseende

bör ställas på läkare i olika befattningar.

Den slutna sjukvården bedrives vid beredskapssjukhus, vilka även skall

omhänderta krigsmaktens personal för slutlig vård. För att i ett katastrofläge

kunna komplettera beredskapssjukhusen och civilförsvarets sjukvårdsresurser

upprättas s. k. sjukhärbärgen utanför tätorter. Ett mycket

stort antal läkare är krigsplacerade inom den slutna vården. Denna, som

är organiserad i bl. a. kirurgiska och internmedicinska avdelningar, kräver

av sina utövare en god medicinsk grundutbildning och därutöver klinisk utbildning

av försvarsmedicinsk betydelse. Utbildningen bör om möjligt täcka

alla former av krigsskador och deras behandling.

Hälsovården och den öppna sjukvården bedrives inom krigssjukvårdsdistrikt.

Varje distrikt förestås av en krigstjänsteläkare, som till sitt förfogande

har biträdande krigstjänsteläkare. Vidare upprättas sanitetsanstalter

för skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. För bedrivande av

hälsovård organiseras även ett antal laboratorier. Läkare inom hälsovården

och den öppna sjukvården måste ha förmåga att lösa stora uppgifter med

förhållandevis små resurser. Detta kräver att alla läkare kan arbeta på

fältet i katastrof sjukvård under provisoriska och svåra förhållanden såsom

efter terroranfall mot tätorter, efter användning av kärnladdningar och

biologiska och kemiska stridsmedel samt i samband med att bistånd lämnas

åt militärförsvaret inom storstridsområde. Krav på utbildning inom hygien

och epidemiologi samt rörande olika former av förebyggande hälso- och

sjukvård måste vidare betraktas som välgrundat för de läkare, som är krigsplacerade

inom den civila hälsovården och den öppna sjukvården. För läkare

med speciella uppgifter inom laboratorier in. in. bör utöver den medicinska

grundutbildningen ges en fackligt inriktad specialutbildning med

hänsyn tagen till de fältmässiga kraven på verksamhetens bedrivande.

Läkare i olika administrativa befattningar måste ha förmåga att utföra

planläggningsarbete och leda krigssjukvårdsutbildning i fred samt att utöva

ledningen under krig. Denna förmåga förutsätter att läkaren genomgått

den utbildning, som bör ges läkare i sluten och öppen vård, samt att han

därutöver fått viss specialutbildning. En sådan chefsutbildning är särskilt

viktig med hänsyn till den civila krigssjukvårdens bristande resurser och

de höga krav, som till följd härav ställes på ledning och samordning. Under

chefsutbildningen bör särskilt beaktas behovet av utbildning i stabs- och

förvaltningstjänst samt sambandstjänst.

Beträffande civilförsvarets sjukvårdstjänst tillgodoses behovet av läkare

för uppsamlingsplatser, förbandsstationer och förbandsplatser i huvudsak

genom att läkare vid beredskapssjukhusen eller i öppen vård tas i anspråk.

Av dessa läkare kräves utöver krigssjukvårdsutbildningen för befattningar

vid det allmänt civila medicinalväsendet även eu viss miljöutbildning avseende

civilförsvarets enheter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutredningen anför sammanfattningsvis rörande utbildningskraven

för läkarna inom den civila krigssjukvården.

För att de civila läkarna på ett tillfredsställande sätt skall kunna lösa

såväl sina uppgifter i fred av betydelse för krigssjukvården som sina uppgifter

i krigsbefattningar är en god medicinsk grundutbildning av avgörande

betydelse. Men för att läkarna skall kunna fylla sina nämnda uppgifter

måste de utöver sin medicinska kunskap bibringas även andra kunskaper.

De måste ha god kännedom om krigssjukvårdens och civilförsvarets organisation

och verksamhet icke minst i sjukvårdstaktiska hänseenden. Med hänsyn

till behovet av ett i vissa lägen samordnat utnyttjande av totalförsvarets

alla sjukvårdsresurser och behovet av samverkan med andra verksamhetsgrenar

inom totalförsvaret måste läkarna även ha kännedom om totalförsvarets

uppbyggnad och verksamhet i stort. Kännedom om andra verksamhetsgrenar

måste främst avse civilförsvarets och militärförsvarets transporttjänst.

Utredningen hävdar, att det är ett oundgängligt krav för att den civila

krigssjukvården skall erhålla en tillfredsställande beredskap och funktionsförmåga,

att de läkare som skall tjänstgöra där erhåller särskild utbildning.

I anslutning härtill erinrar utredningen om att behovet av civil krigssjukvårdsutbildning

icke heller egentligen ifrågasatts. Det förhållandet att enighet

synes råda om angelägenheten av särskild utbildning för den civila krigssjukvårdens

läkare ställer utredningen mot den nästan fullständiga avsaknaden

av sådan utbildning inom den civila sektorn. Utredningen föreslår

att en särskild utbildning kommer till stånd för samtliga läkare, som i krig

avses skola tjänstgöra vid det allmänt civila medicinalväsendet, civilförsvaret

inbegripet.

Yttranden

Läkarutredningens förslag att en särskild krigssjukvårdsutbildning skall

komma till stånd för den civila sektorns läkare lämnas utan erinran av

remissmyndigheterna. Utbildningsbehovet understrykes särskilt av bl. a.

medicinalstyrelsen, universitetskanslern, civilförsvarsstyrelsen, läkarutbildningsberedningen,

civilbefälhavarna i I. och IV. civilområdena samt Sveriges

läkarförbund. Medicinalstyrelsen uttalar, att krigssjukvårdsutbildningen i

olika hänseenden måste förbättras i syfte att tillgodose det totala krigets

behov och att detta måste ske fortlöpande i samma mån som den fortskridande

krigstekniska utvecklingen ställer krigssjukvården inför ändrade

betingelser och uppgifter. Universitetskanslern anför att den snara lösningen

av ifrågavarande spörsmål är av utomordentlig betydelse för vårt

lands beredskap. På samma sätt framhåller civilförsvarsstyrelsen att behovet

av särskild civil krigssjukvårdsutbildning icke längre kan eftersättas.

Läkarutbildningsberedningen anser den nuvarande avsaknaden av krigssjukvårdsutbildning

vara ett allvarligt missförhållande. Civilbefälhavaren

i I. civilområdet framhåller vikten av att snabba och effektiva åtgärder vid
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963

tas för att råda bot på det mycket allvarliga läge som föreligger på grund av

den bristande krigssjukvårdsutbildningen av läkare inom den civila sektorn.

Civilbefälhavaren i IV. civilområdet konstaterar likaledes den allvarliga

bristen i fråga om utbildning av läkare för den civila krigssjukvården

och betonar att den civila sektorn i ett krigsläge kommer att få uppbära såväl

den militära sjukvården som praktiskt taget all civil sjukvård. Sveriges

läkarförbund slutligen hälsar med tillfredsställelse att läkarna på civilsidan

underkastas en särskild för den civila krigssjukvården avpassad utbildning.

IV. Uppdelning av värnpliktskontingenten

Läkarutredningen

Läkarutredningens förslag i denna del grundas på en i betänkandet

och i särskild skrivelse (hemlig) intagen redovisning av den militära och

civila krigssjukvårdens tillgång till och behov av läkare. Här må följande

anföras.

Beträffande den militära krigssjukvården erinrar utredningen om att

den årliga intagningen av medicine studerande utgjorde 410 år 1956 och

att årsintaget enligt beslut av 1961 års riksdag skall utgöra 560 nybörjare

per år i de teoretiska ämnena fr. o. m. år 1966 (prop. 1961:108).Utredningen,

som icke tar hänsyn till den ytterligare ökning av utbildningskapaciteten

som avses skola genomföras, beräknar med utgångspunkt härifrån, att det

årliga tillskottet legitimerade läkare växer från 379 år 1963 till 514 fr. o. in.

år 1973, varav värnpliktiga läkare utgör 294 respektive 361.1 Utredningen

finner att tillgången till värnpliktiga läkare överstiger krigsmaktens behov

av sådana läkare i krigsorganisationen och att detta förhållande med oförändrad

krigsorganisation kommer att accentueras för framtiden. Genom att

ställa krigsmaktens samlade behov av värnpliktiga läkare i relation till den

uppskattade årliga avgången under en tioårsperiod framåt kommer utredningen

fram till att en årlig utbildningskontingent av mellan 100 och 200

värnpliktiga läkare täcker krigsmaktens behov av sådana läkare för krigsbefattningarna.

Som ett riktvärde, som kan justeras uppåt eller nedåt alltefter

skiftande behov, anger utredningen talet 110, varav armén bör tilldelas

85, marinen 15 och flygvapnet 10 värnpliktiga läkare.

De läkare som avses skola tjänstgöra inom den civila krigssjukvården

indelar utredningen i tre grupper. Den första gruppen (grupp 1) omfattar

frikallade och vapenfria läkare samt kvinnliga läkare, vilka genomgått den 1 * 3

1 Läkarutredningen utgår från att av varje årsintag utgör andelen kvinnliga medicine studerande

25 % t.o.m. läsåret 1964/65 och 30 % därefter, att andelen frikallade manliga studerande utgör

3 %, att studietiden är 7 år och att avbröttsfrekvensen under studietiden utgör 5 % för män

och 15 % för kvinnor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

civila krigsmedicinska kursen. Eftersom denna kurs gavs första gången år

1958 är grupp 1 av ganska ringa omfattning och kan f. n. beräknas omfatta

ca 375 läkare; gruppen tillföres sedan varje år ett visst antal läkare.

Den andra gruppen (grupp 2 ) utgöres av de värnpliktiga läkare som icke

erfordras för krigsmaktens behov och som likaledes genomgått den krigsmedicinska

kursen; denna grupps storlek är avhängig av hur krigsmaktens

årliga behov av värnpliktiga läkare bestämmes. Den tredje gruppen

(grupp 3) slutligen omfattar samtliga läkare som icke genomgått den krigsmedicinska

kursen. Denna grupp är mycket stor och omfattar enligt uppgifter

från medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd f. n. ca 2 700

läkare under 60 år; även här sker ett visst tillskott årligen genom att läkare

utträder ur värnpliktsåldern. Utredningen tar icke hänsyn till att vissa läkare,

som ingår i grupp 3, genomgått värnpliktsutbildning, eftersom dels den

militära utbildningen för de berörda läkarna ligger långt tillbaka i tiden

och dels utbildningens kvalitet ur civilsidans synpunkt icke varit tillfredsställande.

Oaktat ett betydande antal värnpliktiga läkare efter genomgången

värnpliktsutbildning mot slutet av värnpliktstiden i etapper överförts för

krigsplacering vid det allmänt civila medicinalväsendet finner utredningen

att en avsevärd brist på läkare föreligger inom den civila krigssjukvården.

Utredningen anser emellertid, att det civila behovet genom den beslutade

ökade intagningen vid de medicinska läroanstalterna kan väntas bli mättat

efter en tio-årsperiod under förutsättning att det samtidigt växande överskottet

värnpliktiga läkare överföres från krigsmakten till civilsidan.

Med hänsyn till den rådande bristen på läkare inom den civila krigssjukvården

och kravet på särskild utbildning av alla läkare inom den civila sektorn

diskuterar läkarutredningen, om icke överskottet värnpliktiga läkare

bör krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet tidigare än nu

sker. I princip har hittills gällt att all värnpliktstjänstgöring skall fullgöras

inom krigsmakten och tjäna dess syften. För utredningen har frågan varit

om det kan finnas anledning att frångå denna princip beträffande överskottet

värnpliktiga läkare. Rörande frågan om samtliga värnpliktiga läkare

även i fortsättningen bör genomgå värnpliktsutbildning anför utredningen

följande.

Den väsentliga orsaken till att värnpliktsutbildningen bibehållits för

samtliga värnpliktiga läkare torde vara att utbildningen ansetts ha ett visst

värde även för tjänstgöring i krigsbefattning inom civil hälso- och sjukvård.

Utredningen vill visst icke förneka detta värde, men utredningen vill erinra

om att utbildningen för militär respektive civil krigssjukvård i många hänseenden

är artskild, särskilt i fråga om miljöutbildningen. Då varje läkare

bör bibringas en utbildning, som svarar mot krigsbefattningens krav, och

miljöutbildningen för den civila krigssjukvården enligt utredningens uppfattning

måste meddelas vederbörande läkare utanför krigsmakten, är det

anförda skälet för ett bibehållande av värnpliktsutbildningen för läkare

avsedda för den civila krigssjukvården icke bärande. Vid angivna förhållanden

kan det icke anses rationellt eller arbetsekonomiskt tillfredsstäl
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

lande att krigsmakten skall utbilda även de värnpliktiga läkare, som skall

tilldelas den civila sektorn. I princip bär krigsmakten endast utbilda så

många värnpliktiga, soin svarar mot dess behov. En utbildning därutöver

kan försvaras endast därest utbildningen kommer totalförsvaret i dess helhet

till godo. Detta är icke fallet med utbildningen av värnpliktiga läkare

avsedda för den civila krigssjukvården. Härtill kommer, att det ökade intaget

av medicine studerande kan, därest även i fortsättningen samtliga

värnpliktiga läkare skall genomgå fullständig värnpliktsutbildning, komma

att medföra en belastning på krigsmaktens utbildningsapparat, som denna

icke bör bära.

Ett annat skäl för att man fått nöja sig med att behålla värnpliktsutbildningen

såsom medlet att bibringa värnpliktiga läkare kunskap för krigsbefattning

även inom det allmänt civila medicinalväsendet torde vara att

söka i avsaknaden av utbildningsmöjligheter utanför krigsmakten. Icke

heller detta skäl kan längre anses vägande; utredningen har i vart fall sett

som sin uppgift att undersöka möjligheterna att avhjälpa denna brist och

kommer att föreslå åtgärder, som skapar betryggande garantier för att en

tillfredsställande krigssjukvårdsutbildning kommer till stånd för läkare

utanför krigsmakten.

Det är självfallet ur civil krigssjukvårdssynpunkt ett önskemål att få över

de värnpliktiga läkarna så tidigt som möjligt, dels för att förutsättningar

skall finnas att ge dessa läkare utbildning med hjälp av kvarstående värnpliktstjänstgöring

och dels för att nuvarande brist på läkare vid krig snarast

skall bli täckt. En uppdelning av kontingenten värnpliktiga läkare så att

överskottet på ett tidigt stadium överföres till medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

för utbildning och krigsplacering måste sålunda ur

utbildnings- och behovssynpunkt anses värdefullt.

Slutligen måste hänsyn tas till den rådande läkarbristen i landet med det

av läkarprognosutredningen aviserade ökande behovet inom civil sjukvård

av läkare intill 1970—75 med en maximibrist på ca 2 000 läkare.

Läkarutredningen anser att det anförda med synnerlig styrka talar för

att de värnpliktiga läkare som icke erfordras för den militära krigssjukvårdens

behov överföres till den civila krigssjukvården, innan vederbörande

läkare fullgjort hela den militära utbildningen och tjänstgöringen i fred.

Utredningen föreslår därför att överskottet värnpliktiga läkare på ett tidigt

stadium av värnpliktsutbildningen samlat överföres till den civila sektorn

för särskild krigssjukvårdsutbildning.

Beträffande tidpunkten för uppdelningen av den årliga utbildningskontingenten

värnpliktiga läkare uttalar utredningen att en alltför tidig uppdelning

troligen också medför krav på ett senare utbyte av en icke alltför

obetydlig procent av de värnpliktiga läkarna. Samtidigt försvårar en tidig

uppdelning ett sådant utbyte, eftersom en omfördelning från den civila sidan

till krigsmakten måste föregås av en kompletterande utbildning. Utredningen

anser det allmänt sett riktigt att en gemensam grundläggande

miljöutbildning av värnpliktiga läkare underlättar eventuella omplaceringar

inom totalförsvaret. Ur krigsmaktens synpunkt synes det utredningen

också vara ett krav att alla värnpliktiga läkare ges en sådan militär

grundutbildning att det är möjligt att med kort varsel uppåt justera stor2

— llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungi. Maj ds proposition nr 106 år 196S

leken av den grupp som efter vidare militär utbildning skall krigsplaceras

vid militära sjukvårdsenheter. Utredningen anser därför att uppdelningen

icke bör äga rum innan soldat- och befälsutbildningen genomgåtts. Enligt

utredningen kan däremot delade meningar råda om uppdelningen bör ske

före eller efter fackutbildningen. Det kan sålunda å ena sidan hävdas att

de värnpliktiga läkare, som avses för den civila krigssjukvården, bör före

avskiljandet ha fått utbildning på en sådan militär och medicinsk nivå, att

de fått tillfälle att tillämpa sina kunskaper inom den militära krigsorganisationen.

Detta skulle tala för att uppdelningen sker först efter fackutbildningen.

För en uppdelning vid sagda tidpunkt kan vidare åberopas,

att bedömningsunderlaget för urvalet till den militära krigssjukvården då

är bättre än efter soldat- och befälsutbildningen, som fullgöres på ett tidigt

stadium av de medicinska studierna. A andra sidan har fackutbildningen

enligt utredningen till så övervägande grad till ändamål att bibringa de

värnpliktiga läkarna militära och medicinska kunskaper för tjänstgöring

i den militära krigsorganisationen, att utbildningen endast har begränsat

värde för den civila krigssjukvården. Utredningen anser vidare att soldatoch

befälsutbildningen ger de militära myndigheterna tillräckliga möjligheter

att bilda sig en uppfattning om vederbörandes lämplighet för vidareutbildning

inom krigsmakten. Hänsyn måste också tas till att det är angeläget

såväl för den civila krigssjukvården som indirekt för den civila fredssjukvården

att överföringen kommer till stånd tidigt, vilket talar för en

uppdelning av utbildningskontingenten i anslutning till den tidpunkt, då

de medicine studerande kan förordnas till civil läkarverksamhet, vilket i

allmänhet sker efter tre—fyra studieår. På anförda skäl anser utredningen,

att överföringen av överskottet värnpliktiga läkare bör äga rum efter soldatoch

befälsutbildningen men före fackutbildningen. Av praktiska skäl bör

uppdelningen ske i anslutning till genomgången krigsmedicinsk kurs. Utredningen

har av skäl som redovisas i följande avsnitt funnit att efter uppdelningen

viss förbandssjukvårdstjänstgöring måste uttas även av de värnpliktiga

läkare som överförts till civilsidan.

Slutligen föreslår utredningen, att kontingenten värnpliktiga läkare, som

skall ha fortsatt utbildning inom krigsmakten, bestämmes i kommandoväg

och att uttagningen göres av vederbörande försvarsgrensöverläkare, varvid

i första hand bör ifrågakomma värnpliktiga läkare, som anmäler sig frivilligt.

Utredningen avvisar med hänsyn till dess prejudicerande verkan

ett premiesystem för den fortsatta krigsmaktsutbildningen.

Yttranden

Läkarutredningens uppgifter om krigssjukvårdens behov av läkare har

föranlett yttrande endast av några remissinyndigheter. Chefen för armén

anser beräkningarna av tillgången till läkare vara så osäker, att de anförda

siffrorna icke bör ligga till grund för fortsatta överväganden. Enligt chefen

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

för armén finns det inte heller någon grund för att ange ett fixerat behov,

innan något absolut värde framtagits, som anvisar ett optimalt antal läkare

för arméns krigsorganisation. Chefen för flygvapnet anför, att utredningen

underskattat behovet av mobiliseringsreserv. Även försvarets sjukvårdsstyrelse

uttalar, att behovssiffran för krigsmakten torde behöva justeras

uppåt åtminstone beträffande armén. 1960 års värnpliktsutredning finner

det troligt att den av utredningen angivna årliga utbildningskontingenten

för den militära krigssjukvården är för liten. Å andra sidan uppger överbefälhavaren,

att överslagsmässiga beräkningar tyder på att den årliga utbildningskontingenten

icke torde komma att överstiga av utredningen angivet

maximital, 200.

Förslaget att det antal värnpliktiga läkare, som icke erfordras för krigsmaktens

behov i krigsorganisationen inklusive erforderliga reserver, skall

efter viss värnpliktsutbildning samlat överföras till den civila sektorn för

särskild krigssjukvårdsutbildning tillstyrkes av överbefälhavaren, chefen

för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskontoret,

medicinalstyrelsen, universitetskanslern samt lärarkollegiet vid Karolinska

institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, medicinska

fakulteten vid Göteborgs universitet och lärarkollegiet vid medicinska

högskolan i Umeå, läkarutbildningsberedningen, försvarsmedicinska

forskningsutredningen, civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län,

Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Läkarutbildningsberedningen

anser det vara ett samhällsintresse icke minst med hänsyn till

den radande läkarbristen att värnpliktstiden utnyttjas på ett sätt, som svarar

mot det förväntade behovet vid ett framtida krig. Medicinalstyrelsen

erinrar om vikten av att läkarbristen inom den civila krigssjukvården snarast

täckes genom successiv överföring från krigsmakten av läkare; enligt

Svenska landstingsförbundet har bristen framstått som oroande för fredshuvudmännen.

Bland de angivna remissmyndigheterna råder emellertid delade meningar

om tidpunkten för uppdelningen av utbildningskontingenten. Utredningens

förslag att uppdelningen skall ske före fackutbildningen tillstyrkes av

chefen för marinen, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, läkarutbildningsberedningen,

försvarsmedicinska forskningsutredningen, civilbefälhavarna

i I. och IV. civilområdena, länsstyrelsen i Västerbottens län och

Svenska landstingsförbundet. Däremot anser överbefälhavaren, chefen för

flygvapnet, statskontoret, medicinska fakulteterna vid Uppsala universitet

och Göteborgs universitet samt lärarkollegiet vid medicinska högskolan i

Umeå med instämmande av universitetskanslern, länsstyrelsen i Uppsala

län och Sveriges läkarförbund, att uppdelningen bör ske först efter genomgången

fackutbildning, överbefälhavaren uttalar dock, att en tidigare uppdelning

kan övervägas om förhållandet för framtiden blir sådant att större

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

delen av de läkare, som genomgår fackutbildningen, avses för civil krigssjukvårdsbefattning.

Å andra sidan anser försvarets sjukvårdsstyrelse, att

det för de flesta värnpliktiga läkare torde vara lämpligt att de före överföringen

till civilsidan även fullgör tjänstgöringen inom förbandssjukvården.

Enligt sjukvårdsstyrelsen kan en uppdelning innan någon medicinsk

specialutbildning ägt rum medföra risk för att den civila sidan kan komma

att berövas värdefulla specialister och att svårigheter kan uppstå att tillgodose

krigsmaktens behov av vissa specialister. Sjukvårdsstyrelsen uppger

vidare, att det är ett totalförsvarsintresse att så många som möjligt genomgår

fackutbildningen och att förbandssjukvårdstjänstgöringen får utbildningsvärde

endast om den föregås av fackutbildningen. Även medicinalstyrelsen

anser av praktiska skäl att förbandssjukvårdstjänstgöringen bör

föregå överföringen men framhåller att vid tidpunkten för överföringen

minst tre—fyra månader bör återstå av den sammanlagda värnpliktstiden

för att möjliggöra erforderlig utbildning på civilsidan. Slutligen ifrågasätter

överståthållaråmbetet, om icke hithörande problem skulle kunna lösas med

utgångspunkt i en kategoriklyvning redan vid inskrivningen.

Utredningens förslag om en samlad överföring av överskottet värnpliktiga

läkare till den civila sektorn avstyrkes av chefen för armén och civilförsvarsstyrelsen.

Enligt chefen för armén bör alla unga vapenföra värnpliktiga läkare

tillföras krigsmakten för en så fullständig militär läkarutbildning att de

samtliga kan krigsplaceras under en för deras uppgifter gynnsam ålder; en

ökad tillgång till unga läkare och en successiv överflyttning av äldre läkare

till den civila sektorn skulle avsevärt förbättra krigsförbandens kvalitet.

Också grundutbildningen torde ur totalförsvarets synpunkt bäst tillgodoses

genom krigsmaktens medverkan. Chefen för armén anser, att det övervägande

flertalet värnpliktiga läkare torde kunna överföras till den civila

sektorn efter andra repetitionsövningen men att det efter hand som tillgången

ökar bör eftersträvas att förskjuta överföringen till tiden före denna

övning. Chefen för armén uppger sig vara beredd att, därest erforderliga

medel ställes till förfogande, påta sig ansvaret för utbildning av alla värnpliktiga

läkare och att ge denna utbildning hög prioritet. Civilförsvarsstyrelsen

anser likaledes, att den militära krigssjukvårdsutbildningen är av

stort värde även för krigstjänsteläkare. Vidare framhåller styrelsen, att det

torde vara förenat med betydande praktiska svårigheter att verkställa en

riktig uppdelning på det tidiga stadium utredningen föreslagit och att hänsyn

måste tas till militärläkarens mera strapatsrika tjänstgöring i krig,

vilket gör att de militära myndigheterna skulle vara mer betjänta av yngre

läkare. På dessa skäl föreslår civilförsvarsstyrelsen, att värnpliktiga läkare

krigsplaceras i civil befattning först sedan de åtnjutit full militär läkarutbildning

och fullgjort större delen av sin militärtjänstgöring.

1960 års värnplikt sutredning förklarar sig icke beredd att i sak ta ställning

till läkarutredningens förslag, vilket sammanhänger med det för värn
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

pliktsutredningen väsentliga spörsmålet om hur utbildningen bör samordnas

för totalförsvaret i stort. Värnpliktsutredningen framhåller angelägenheten

av att på detta område icke nu genomföres åtgärder som föregriper

och hindrar en lösning av utbildningsfrågan för hela totalförsvaret.

Beträffande härefter sättet för verkställande av överföringen av de värnpliktiga

läkarna framhåller lärarkollegiet vid Karolinska institutet önskvärdheten

av att den civila krigssjukvården erhåller lika kvalificerade läkare

som krigsmakten och att icke ett negativt urval kommer till stånd. Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges förenade studentkårer och

Sveriges läkarförbund anser det otillfredsställande, att utredningen icke

tillräckligt grundligt penetrerat frågan hur överföringen skall genomföras;

frågan om överföring av ett överskott från krigsmakten är enligt centralorganisationen

sannolikt aktuell även inom andra grenar av totalförsvaret

och måste lösas på ett smidigt sätt. Läkarförbundet anser, att frågan måste

bli föremål för ytterligare överväganden. Samtliga organisationer uttrycker

tvivel om att uttagning för krigsmakten kan genomföras på frivillig väg

och ifrågasätter om icke ett premiesystem kan ha berättigande.

V. Förslag rörande värnpliktsutbildningen

Läkaru t redningen

Läkarutredningen erinrar till en början om den kritik som i olika sammanhang

riktats mot den nuvarande värnpliktsutbildningen. Redan i samband

med remissbehandlingen av 1948 års värnpliktskommittés betänkande

(SOU 1949: 46) framhöll sålunda några remissmyndigheter att en förkortning

av tjänstgöringstiden för läkare borde övervägas. Enahanda tankegångar

framfördes av 1948 års läkarutbildningskommitté i dess huvudbetänkande

(SOU 1953: 7), varvid särskilt påtalades önskvärdheten av en

förkortning av soldat- och befälsutbildningen vid armén. I fråga om fackutbildningen

påtalade kommittén dubbelundervisningen mellan den civila

kursen i krigsmedicin och den militära fackutbildningskursen. Kommittén

biträdde vidare av riksdagens militieombudsman i ämbetsberättelsen till

1949 års riksdag redovisad kritik mot att fack tjänstgöringen och den fortsatta

tjänstgöringen anordnades så, att därvid i första hand tillgodosågs

det aktuella behovet av läkare vid fredsförbanden. Kommittén underströk

vikten av att åtgärder vidtogs för att på annat sätt tillgodose behovet av

läkare i fred och uttalade, att huvuddelen av nu ifrågavarande tjänstgöring

borde utnyttjas för särskilt tillrättalagd utbildning med hänsyn till de

värnpliktiga läkarnas krigsplacering samt för deltagande i krigsförbandsövningar.

Till detta lägger läkarutredningen att flera myndigheter, även

krigsmaktens egna, tidigare riktat kritik mot värnpliktsutbildningens tidvis

låga standard och bristande anpassning till klientelet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl, Maj:ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutredningen uttalar för sin del, att utbildningsbestäminelserna under

senare år reviderats, varigenom innehållsmässigt och även utbildningstekniskt

betydande förbättringar erhållits. I många fall instämmer dock

utredningen helt i de förut redovisade synpunkterna, och det framhålles att

utbildnings- och tjänstgöringsgångens uppläggning i stort, t. ex. utnyttjandet

av värnpliktiga läkare inom förbandssjukvården, förhindrar ett effektivt

undanröjande av den kritik som fortfarande förekommer. Läkarutredningen

har undersökt möjligheterna till en omläggning av utbildningen. Hänsyn

har därvid också tagits till läkarbristen inom den civila fredssjukvården,

vars betydelse vid skilda tillfällen framhållits av statsmakterna och vilken

gör en avkortning av tiden för värnpliktstjänstgöringen önskvärd. Oaktat

utredningen kommit fram till att befälsutbildningen av värnpliktiga läkare

bör bibehållas har utredningen funnit att värnpliktstiden kan förkortas.

Denna förkortning hänför sig väsentligen till soldat- och befälsutbildningen

vid armén samt facktjänstgöringen vid marinen och har kunnat ernås

genom att utbildningen systematiserats och effektiviserats. Utredningen har

vidare beaktat att man vid planläggningen av de civila studierna i viss mån

tagit hänsyn till det totala krigets fordringar. Utredningen anser att värnpliktstiden

därigenom kan förkortas utan att det militärmedicinska utbildningsmålet

förryckes. Utredningen framhåller att dess förslag rörande

värnpliktsutbildningens innehåll och omfattning bygger på detaljerade

analyser av de värnpliktiga läkarnas arbetsuppgifter i krigsorganisationen

och att den ernådda förkortningen av utbildningstiden icke vunnits på bekostnad

av målsättningen.

Målet för värnpliktsutbildningen inom armén bör enligt läkarutredningen

vara detsamma som nu, nämligen att meddela de värnpliktiga läkarna de

kunskaper inom krigssjukvården som erfordras för att bestrida främst

befattningar som bataljonsläkare. För marinens vidkommande bör målet

för utbildningen vara att göra dem kompetenta att tjänstgöra som fartygsläkare

och spärrbataljonsläkare. De flygvapnet tilldelade läkarna bör få

en utbildning som svarar mot de krav som ställes på biträdande basläkare.

I fråga om utbildningsgången innebär utredningens förslag icke några

större förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Utbildningen indelas

sålunda alltjämt i ett antal omgångar, anpassade såväl till de civila

studierna som till de militära myndigheternas möjligheter att inom en

given tidsram meddela utbildning. Utredningen föreslår, att grundläggande

miljöutbildning fullgöres i början av de medicinska studierna och tillämpad

miljöutbildning, sedan militärmedicinsk utbildning genomgåtts och medicine

licentiatexamen avlagts. Då basen för den militärmedicinska utbildningen

är den medicinska grundutbildningen bör den militärmedicinska

utbildningen genomgås först när den värnpliktige läkaren fullgjort större

delen av sina medicinska studier. Detta innebär att fackutbildningen föreslås

skola senareläggas i förhållande till vad som nu gäller.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutredningens förslag i fråga om värnpliklsutbildningen har i övrigt

följande innebörd.

Soldat- och befälsutbildningen, som skall genomgås av samtliga värnpliktiga

läkare, fullgöres i två omgångar, vilka utredningen benämner

grundläggande befälsskola och sjukvärdsbefälsskola. Målet för den grundläggande

befälsskolan är att läkaren efter genomgången utbildning i den

militära miljön skall kunna utöva chefskap över sin enhet, ha kännedom

om personligt skydd och ha förmåga till fältmässigt uppträdande. Sjukvårdsbefälsskolan

har till ändamål att bibringa fortsatt befälsutbildning

med särskild inriktning på befälsföring vid sjukvårdsenheter samt syfta till

att göra läkaren till fackligt kunnig chef vad beträffar sjukvårdstjänstens

organisation och materiel. Härjämte skall de värnpliktiga läkarna under de

bägge utbildningsomgångarna bibringas kunskap om de militära förbandens

(enheternas) organisation och uppträdande samt om totalförsvarets,

främst det militära försvarets uppbyggnad framförallt avseende sjukvårdstjänsten.

De skall slutligen ges förståelse för verksamheten under den fortsatta

värnpliktstjänstgöringen och för de uppgifter läkaren avses skola bestrida

inom krigsorganisationen. I fråga om innehållet av utbildningen vid

den grundläggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan föreslår utredningen

inga principiella ändringar i förhållande till den nuvarande soldatoch

befälsutbildningen. Utredningen har i sina detaljerade utbildningsplaner

strävat efter att samordna försvarsgrenarnas utbildning. Den grundläggande

befälsskolan omfattar 85 dagar och genomgås sommaren innan

de medicinska studierna påbörjas. Även sjukvårdsbefälsskolan, som omfattar

75 dagar, genomgås på sommaren i regel under sommaruppehållet

mellan andra och tredje studieåret. Soldat- och befälsutbildningen genomgås

försvarsgrensvis med hänsyn till det differentierade kravet på miljökunskap;

dock anses av utbildningstekniska och ekonomiska skäl utbildningen

av flygvapnets värnpliktiga läkare böra förläggas till armén.

Fackutbildningen, som avslutar grundutbildningen, fullgöres i en omgång.

Utredningen har icke funnit skäl att ändra målet för den tredje

utbildningsomgången i förhållande till den nuvarande fackutbildningskursen.

Utbildningen skall sålunda ha till allmänt mål att göra den

värnpliktige läkaren till fackligt kunnig tjänstegrenschef, och han skall

efter genomgången utbildning ha bibringats sådana kunskaper om främst

sjukvårdsorganisationen inom den militära sektorn, att han kan krigsplaceras

i befattning som läkare. På grundval av denna målsättning har

utredningen benämnt den tredje utbildningsomgången läkarfackskola. Enligt

utredningens tidigare redovisade förslag genomgås läkarfackskolan

icke av de värnpliktiga läkare som avses för den civila krigssjukvården.

1 fråga om den inilitärmedicinska utbildningen har det såsom tidigare

nämnts förekommit dubbelundervisning mellan fackutbildningskursen och

den civila krigsmedicinska kursen. Undervisning i de ämnen som ingår i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

den krigsmedicinska kursen bör enligt utredningen icke ifrågakoimna vid

läkarfackskolan annat än vad avser sjukvårdstaktiska aspekter. Med utgångspunkt

härifrån är de rent medicinska avsnitten i läkarfackskolans

vid armén kursplan i huvudsak utmönstrade, medan viss sådan utbildning

avseende speciella förhållanden vid marinen och flygvapnet upptagits i

kursplanerna för marinens och flygvapnets läkarfackskolor. 1 större omfattning

än vad nu är förhållandet avses läkarfackskolan vidare skola

genomföras enligt de utbildningsformer som gäller vid högskolor och universitet.

Utredningen, som framlagt en detaljerad utbildningsplan, föreslår

en kurslängd av 45 dagar indelad i två perioder om fyra respektive tre

veckor. Under den första perioden ges åt samtliga värnpliktiga läkare

oberoende av försvarsgrenstillhörighet en delvis likartat utformad taktiskt

inriktad utbildning. Under den andra perioden genomföres för de

olika försvarsgrenarna nödvändig militärmedicinsk utbildning. Läkarfackskolan

iörlägges till den andra avdelningen av medicine licentiatstudierna

och genomgås efter den krigsmedicinska kursen. Även läkarfackskolan

genomgås försvarsgrensvis. Utredningen diskuterar beträffande läkarfackskolan

vid armén frågan om en central utbildningsanstalt och framlägger

ett principförslag för organisationen av en sådan anstalt. Utan att ta ställning

i frågan uttalar utredningen, att det väsentliga värdet med en central

utbildningsanstalt skulle ligga i att anstalten även kunde handha utbildningen

av fast anställda läkare. Det framhålles i detta sammanhang att en

till trängregementena decentraliserad läkarfackskola vid armén nödvändiggör

viss mindre personalförstärkning hos arméöverläkaren och tränginspektören;

kostnaderna härför understiger dock vida kostnaderna för en

central utbildningsanstalt. blygvapnets värnpliktiga läkare genomgår första

perioden av läkarfackskolan vid armén eller marinen, beroende på läkarfackskolans

organisation, och andra perioden vid flygvapnet.

Den fjärde utbildningsomgången slutligen motsvarar den nuvarande facktjänstgöringen

och fortsatta tjänstgöringen samt benämnes av utredningen

facktjänstgöring. Då grundutbildningen endast kan ge minimikunskap

för krigsplacering som bataljonsläkare (motsvarande) är målet för facktjänstgöringen

att befästa de under grundutbildningen inhämtade kunskaperna

och färdigheterna samt att ge de värnpliktiga läkare som krigsplaceras

vid krigsmakten ökad förmåga att lösa förekommande uppgifter. Under

facktjänstgöringen skall inom varje försvarsgren väsentligen meddelas

tillämpad utbildning i militärmedicin och om krigets miljö samt erforderlig

specialistutbildning. I facktjänstgöringen ingår till en början tjänstgöring

inom förbandssjukvården. F. n. uttas av varje värnpliktig läkare vid armén

nästan 100 dagar för förbandssjukvård, medan varje värnpliktig läkare vid

mannen fullgör knappt 50 dagar för sådant ändamål. Vid sina överväganden

rörande längden av tjänstgöringen vid fredsförband tar utredningen

hänsyn till att tjänstgöringen bär ett visst utbildningsvärde i vart fall för

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

de läkare som är krigsplacerade vid krigsmakten. Förmågan att i krig verkställa

sjukvisitation med hänsyn till de militära kraven på utnyttjande av

personalen och att i samband med mobilisering av förband bedöma krigsanvändbarhet

m. in. kan sålunda endast inhämtas genom praktisk övning

vid fredsförband, där det under fredstid ges de enda möjligheterna till

tillämpning av sjukvård i militär miljö. Utrymme måste vidare ges för utbildning,

avseende de värnpliktiga läkarnas verksamhet i fred. Utredningen

anser emellertid, att den nuvarande tjänstgöringstiden vid armén bör

minskas avsevärt; en sådan minskning kan enligt utredningen genomföras

utan att bedrivandet av den nödvändiga förbandssjukvården försvåras, om

blott den befintliga personalen utnyttjas bättre än nu sker. Utredningen

anser, att tjänstgöringsskyldigheten vid fredsförbanden skall omfatta högst

60 dagar. Då en begränsning icke blott av tjänstgöringstiden utan även av

antalet tjänstgörande värnpliktiga läkare skulle medföra att förbandssjukvården

bringades till ett sammanbrott nödgas utredningen acceptera att

förbandssjukvårdstjänstgöring om högst 60 dagar uttas även av de värnpliktiga

läkare som enligt utredningens förslag tidigare överförts till civilsidan.

Utredningen understryker vikten av att tjänstgöringen planlägges

på sådant sätt, att den för de A’ärnpliktiga läkarna kommer att innefatta

effektiv utbildning. Den återstående delen av facktjänstgöringen fördelas

över hela värnpliktstiden och omfattar tjänstgöring vid krigsorganiserade

staber och förband högst 90 dagar samt efterutbildnings- och specialkurser

högst 40 dagar. Utredningen anser det vara ett oeftergivligt krav att tjänstgöring

i krigsbefattning kommer till stånd för de värnpliktiga läkarna. Då

de värnpliktiga läkarna normalt kommer att omkrigsplaceras efter en viss

tids fack tjänstgöring bör tid avsättas för efterutbildning för krigsplacering

i andra befattningar. Denna efterutbildning eller omskolning, som huvudsakligen

måste omfatta militära och militärmedicinska områden, kräver

särskilda efterutbildningskurser. För de värnpliktiga läkare som är krigsplacerade

i kvalificerade befattningar erfordras även viss vidareutbildning,

vilken bör meddelas i form av specialkurser. Utredningen framhåller att

fack tjänstgör ingen icke får anses som fastlåst vid den angivna indelningen

och de för varje avsnitt angivna tiderna. En viss plasticitet måste enligt

utredningen råda i syfte att facktjänstgöringen skall komma att utgöra en

effektiv fortlöpande utbildning för krigsbefattningen.

Slutligen föreslår utredningen, att den i de medicinska studierna ingående

assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90 dagar icke vidare

skall räknas som värnpliktstjänstgöring.

Utredningens förslag innebär att värnpliktsutbildningen för värnpliktiga

läkare bestämmes till 394 dagar, vilken tid är densamma som den för värnpliktiga

i allmänhet fastställda tiden. Förslagen, jämförda med nuvarande

värnpliktsutbildning, sammanfattas i följande tabell, varav även framgår

hur värnpliktsutbildningen inordnas i de civila studierna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutbildningen

Nuvarande värnplikts-

Nuvarande värnplikts-

Föreslagen

utbildning vid armén

utbildning vid marinen

vämpliktsutbildning

Studentexamen

Soldatutbildning 90

Period I 60 dagar

Grundläggande befäls-

dagar

skola 85 dagar

Första studieåret

Förberedande befäls-

Period II och III 60

utbildning 85 dagar

dagar

; 1 • ''

Andra studieåret;

med.kand. examen

Plutonchefsskola 65

Sjukvårdsbefälsskola

dagar

75 dagar

Tredje studieåret

F ackutbildningskurs

Fackutbildningskurs

45 dagar

60 dagar

Fjärde studieåret

Femte studieåret

Sjätte studieåret;

krigsmedicinsk kurs

Läkarfackskola 45

dagar

Sjunde studieåret;

Kirurgiassistenttj änst-

Kirurgiassistenttjänst-

kirurgiassistent- tjänstgörlng 90 da-

göring 90 dagar

göring 90 dagar

gar; med.lic.-examen

Facktjänstgöring och

Facktjänstgöring och

Facktjänstgöring:

fortsatt tjänstgöring

fortsatt tjänstgöring

tjänstgöring vid freds-

165 dagar

270 dagar

förband högst 60 dagar;

tjänstgöring vid krigs- organiserade staber och

förband högst 90 dagar;

efterutbildnings- och

specialkurser högst 40

dagar

Summa

540 dagar

540 dagar

394 dagar

Yttranden

Läkarutredningens förslag i fråga om värnpliktsutbildningen till styrkes

eller lämnas utan erinran av chefen för flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse,

statskontoret, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen, lärarkollegiet

vid Karolinska institutet samt medicinska fakulteterna vid Uppsala

universitet, Lunds universitet och Göteborgs universitet med instämmande

av universitetskanslern, flyg- och navalmedicinska nämnden, 1959 års besparingsutredning

för försvaret, läkarutbildningsberedningen, försvarsmedicinska

forskningsutredningen, civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena,

Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges läkarförbund. Besparingsutredningen

föreslår, att soldat- och befälsutbildningen vid marinen

förkortas med 40 dagar till nuvarande 120 dagar och att den inbesparade

tiden användes för en förstärkning av den för marinläkarna erforderliga

navalmedicinska utbildningen. ,,, , . . ,;,t

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Chefen för armén avstyrker, att soldat- och befälsutbildningen vid

-armén avkortas med en tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar. Enligt

chefen för armén visar en detaljerad granskning av utredningens timplaner,

att föreslaget timantal är otillräckligt för att uppställda utbildningsmål

skall kunna nås. Soldat- och befälsutbildningen anses böra omfatta 200

dagar, uppdelade i tre utbildningsomgångar. Läkarfackskolan föreslås

förlängd till 55 dagar och under facktjänstgöringen bör enligt chefen för

armén tid avsättas för deltagande i befälsövningar och särskilda befälsövningar,

på grund varav den sammanlagda utbildningstiden bör vara 450

dagar. Chefen för marinen tillstyrker utredningens förslag till grundutbildning

vid marinen men föreslår att facktjänstgöringen förlänges med 56

dagar så att den totala tjänstgöringstiden blir 450 dagar, vilket dels möjliggör

att chefer och övriga läkare vid sjukvårdsförbanden kan delta i befälsövningar

under minst 30 dagar, dels bättre tillgodoser krigsorganisationens

krav och skapar ökade förutsättningar för forskningsuppgifter in. m.

Överbefälhavaren anser att befälsutbildning i den omfattning som är ålagd

eller kan komma att åläggas värnpliktigt befäl bör genomgås även av läkarna

och uttalar i likhet med chefen för armén och chefen för marinen,

att utbildningstiden med frånräknad kirurgiassistenttjänstgöring icke bör

understiga 450 dagar.

1960 års värnpliktsutredning delar läkarutredningens uppfattning att

utbildningen av de värnpliktiga läkarna behöver förbättras, men då frågan

härom nära sammanhänger med de frågor, med vilka utredningen arbetar,

bör enligt utredningen en viss försiktighet iakttagas med att vidta förändringar

av principiell natur. Om den värnpliktige läkaren skall vara förbandschef

föreslår värnpliktsutredningen att han på samma sätt som värnpliktiga

officerare och underofficerare fullgör befälsövningar om sammanlagt

60 dagar. Utredningen föreslår vidare, att miljöutbildningen utvidgas

till att omfatta även 30 dagars vinterutbildning under fältmässiga förhållanden.

Vissa remissmyndigheter har särskilt berört frågan om de värnpliktiga

läkarnas tjänstgöring vid fredsförband. Chefen för armén anser, att det ej

är utbildningsmässigt motiverat att avdela mer än 30 dagar för förbandssjukvårdstjänstgöring.

Läkarutbildning sberedningen, för svar smedicinska

forskningsutredningen och Sveriges läkarförbund föreslår en minskning av

tiden för förbandssjukvårdstjänstgöringen till 45 respektive 30 dagar, eventuellt

till förmån för andra utbildningsmoment. Läkarutbildningsberedningen

framhåller, att frågan om förbandssjukvården inom eu snar framtid

måste bringas till en ur de värnpliktiga läkarnas tjänstgöringssynpunkt

rimlig lösning. Medicinalstyrelsen uttrycker den förhoppningen att förbandssjukvården

framdeles skall lösas på annat sätt efter hand som vakanserna

inom militärläkarkårerna minskar och anser, att denna tjänstgöring

då med hänsyn till sitt begränsade utbildningsvärde torde kunna reduceras

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

till 30 dagar. Även medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet och

lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå samt civilbefälhavaren i

IV. civilområdet uttrycker utan att framlägga konkreta förslag tvekan om

förbandssjukvårdstjänstgöringens utbildningsvärde.

Beträffande organisationen av värnpliktsutbildningen bär endast frågan

om läkarfackskolan vid armén berörts närmare av remissmyndigheterna.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och 1959 års besparingsutredning

för försvaret anser att utbildningen bör bedrivas decentraliserad. En

central utbildningsanstalt föreslås av chefen för armén, chefen för flygvapnet,

försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet,

lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, civilförsvar sstyrelsen,

länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges förenade studentkårer. Chefen

för armén och chefen för flygvapnet uttalar, att en central utbildningsanstalt

skulle ha en uppgift att fylla för fortbildningen av medicinalpersonal även

från andra delar av totalförsvaret. Liknande tankegångar framföres av

andra av de förut nämnda myndigheterna samt av medicinalstyrelsen, universitetskanslern

och försvarsmedicinska forskningsutredningen.

VI. Förslag rörande den civila krigssjukvårdsutbildningen

Läkarut redningen

Utredningen framlägger vissa förslag rörande innehållet i och organisationen

av den i de akademiska studierna ingående krigsmedieinska kursen.

Dessa förslag är av beskaffenhet att böra närmare övervägas inom unhcrsitetskanslersämbetet

och beröres icke vidare i detta sammanhang.

Målet för den föreslagna särskilda civila krigssjukvårdsutbildningen anger

läkarutredningen vara att göra läkarna kompetenta att tjänstgöra som

krigstjänsteläkare och läkare i underordnad ställning inom sluten vård

samt inom civilförsvaret. Då verksamheten som krigstjänsteläkare, inbegripet

den tillfälliga verksamhet som läkare inom civilförsvarets sjukvård

som kan komma i fråga, måste anses skilja sig mer från fredlig civil verksamhet

än verksamheten som läkare vid beredskapssjukhus, bör enligt utredningen

större delen av krigssjukvårdsutbildningen syfta till att tillfredsställa

kraven i förstnämnda verksamhet. Utredningen understryker, att utbildningen

skall ha till ändamål inte så mycket att meddela ökade medicinska

kunskaper utan fastmer att ge läkaren förmåga att använda sina

tidigare under fredsmässig civil utbildning och tjänstgöring förvärvade insikter

i en sjukvård, som arbetar under andra förhållanden och med en

delvis annan målsättning än fredssjukvården.

Utredningen föreslår att samtliga läkare, som är eller avses bli krigsplacerade

inom den civila krigssjukvården, får genomgå en särskild kurs. Då

utbildningen vid kursen syftar till att möjliggöra krigsplacering i självständig

befattning har det ansetts lämpligt att kalla den för grundkurs. De

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

läkare som skall genomgå grundkursen har skiftande förkunskaper om

krigssjukvård. Med hänsyn till den allmänna målsättningen för grundkursen

anser utredningen denna böra ha ett sådant innehåll att samtliga läkare

efter genomgången grundkurs är jämställda i fråga om kunskaper. Utredningen

anknyter därför grundkursens innehåll till den i avsnittet IV. redovisade

indelningen av den civila krigssjukvårdens läkare i tre grupper. För

samtliga grupper föreslås grundkursen skola omfatta undervisning om

krigssjukvårdens verksamhet och organisation samt tillämpad krigssjukvård.

Då läkarna i grupp 1 —- frikallade och vapenfria läkare samt kvinnliga

läkare, vilka genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin —- saknar ur krigssjukvårdens synpunkt viktiga kunskaper och färdigheter,

som bibringats deras kamrater under värnpliktstjänstgöringen, bl. a. befälsförmåga

samt kunskap om och färdighet i fältmässig verksamhet och

personligt skydd, särskilt mot ABC-stridsmedel, har utredningen byggt in

sådan verksamhet i grundkursen för denna grupp. Läkarna i grupp 2,

d. v. s. från krigsmakten överförda värnpliktiga läkare, som likaledes

genomgått den krigsmedicinska kursen, har genom militärtjänstgöringen

fått en del för den civila krigssjukvården värdefull utbildning, på grund varav

grundkursens innehåll för dessa läkare modifierats något i förhållande

till grundkursen för läkarna i grupp 1. För övriga läkare som avses för den

civila krigssjukvården (grupp 3) anser utredningen att avsaknaden av krigsmedicinsk

utbildning måste kompenseras särskilt avseende ABC-stridsmedel.

Grundkursen för dessa läkare föreslås därför skola inledas med en

förkortad krigsmedicinsk kurs, vilken föregås av ett kompendieskede. I

grundkursen ges vidare totalförsvarsaspekten en framträdande plats, eftersom

flertalet deltagare i grundkursen förutsättes besätta toppbefattningar

inom den civila krigssjukvården. Utredningen framlägger exempel på timplan

för grundkurs för envar av de angivna tre grupperna och uttalar att det

varit önskvärt att grundkursen, särskilt för läkarna i grupp 3, kunnat få

en längd av fyra veckor. Enligt utredningen bör emellertid för läkare inom

samtliga tre grupper en kurslängd om två veckor kunna ge tillfredsställande

utbildning för de avsedda befattningarna. Det anses lämpligt att grundkursen

genomgås på heltid. Grundkurserna för läkarna i grupperna 1 och

2, som genomgått den krigsmedicinska kursen, föreslås skola fullgöras strax

efter denna. Den krigsmedicinska kursen genomgås, såsom tidigare sagts,

i regel under sjätte studieåret. För de ca 375 läkare i grupp 1, som tidigare

fullgjort den krigsmedicinska kursen, föreslår utredningen att grundkursen

av praktiska skäl utsprides över en fem-årsperiod 1964—1968. Utredningen

anser det önskvärt att läkarna i grupp 3, som icke genomgått den krigsmedicinska

kursen, så snart som möjligt får genomgå grundkursen. Då

gruppen emellertid, såsom förut nämnts, omfattar ca 2 700 läkare under

60 år, är cn utspridning av utbildningen nödvändig. Utredningen har funnit

eu femårsperiod lämplig.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

Vidare föreslår utredningen att samtliga läkare inom den civila krigssjukvården

i likhet med krigsmaktens läkare erhåller efter- och vidareutbildning

under ca 45 dagar. Med hänsyn till den snabba krigstekniska

utvecklingen och de förändringar i krigssjukvårdens verksamhet som följer

därav samt den långa tid berörda läkare kommer att tillhöra den civila

krigssjukvården anser utredningen nödvändigt, att varje läkare erhåller

efterutbildning med regelbundna mellanrum i form av repetitionskurser.

Utredningen anser det f. n. omöjligt att avge detaljerade förslag rörande

efterutbildningens utformning, och utredningen uttalar endast, att varje

repetitionskurs bör omfatta sex dagar — för läkare i de högre åldersklasserna

tre dagar — och att ett intervall om sex år mellan varje kurs är lämpligt.

Beträffande vidareutbildningen framhåller utredningen att specialkurser är

nödvändiga för läkare i överordnade eller specialiserade befattningar inom

ledningsorgan och vid laboratorier m. m., och utredningen erinrar även om

vikten av de centrala krigssjukvårdskurser som numera anordnas några

gånger årligen som veckokurser. Tillika betonar utredningen värdet av de

konferenser och stabsöuningar som anordnas på regional nivå för läkare

krigsplacerade inom den civila hälso- och sjukvården.

De värnpliktiga läkare som icke erfordras för krigsmaktens behov och

som enligt läkarutredningens förslag överföres till den civila krigssjukvården

fullgör enligt utredningen inom krigsmakten den grundläggande befälsskolan

och sjukvårdsbefälsskolan om 160 dagar samt högst 60 dagars förbandssjukvårdstjänstgöring.

Dessa läkare föreslås vidare skola genomgå

civil krigssjukvårdsutbildning under ca 60 dagar. Utredningen anser att

resterande värnpliktstjänstgöring skall uttas av dessa läkare genom att de

som ett led i sin civila krigssjukvårdsutbildning beredes ur försvarsmedicinsk

synpunkt värdefull tjänstgöring vid civila myndigheter, institutioner,

sjukhus och laboratorier. Utredningen anser att en sådan tjänstgöring indirekt

skulle vara till gagn även för fredssjukvården, eftersom läkardagar blir

frigjorda. Tjänstgöringen benämnes av utredningen försuarsmedicinsk

assistenttjänstgöring. Utredningen har stannat för en tjänstgöringstid av

minst 60 och högst 120 dagar. Tjänstgöringen förutsättes skola fullgöras

efter grundkursen och tjänstgöringen vid fredsförband, vilken torde komma

att uttas omedelbart efter grundkursen, eller sålunda strax efter det att

medicine licenciatexamen avlagts. Enligt utredningen bör även vapenfria

läkare — utöver grundkurs samt efter- och vidareutbildning — fullgöra

försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring under resterande värnpliktstid. Då

värnpliktstjänstgöringen för dessa läkare omfattar 525 dagar innebär utredningens

förslag att de vapenfria läkarna får en försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring

om ca 460 dagar.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbildningen föreslår

läkarutredningen till en början att utbildningen särskilt med hänsyn

till det differentierade kravet på miljökunskap, bör meddelas utanför krigs
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

makten av civil ansvarig myndighet. Utredningen anser att ett centralt

ledningsorgan erfordras, vilket utöver utbildningen skall handha frågor

rörande krigsplanläggning, taktik, forskning och utveckling. Då dessa uppgifter

enligt utredningen innebär alltför vittomfamnande arbetsuppgifter

för medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som i och för sig bör

vara central utbildningsmyndighet, föreslår utredningen att ledningsorganet

anknytes till medicinalstyrelsen och utformas som en försvarsmedicinsk

avdelning inom styrelsen. Utredningen framlägger ett organisationsförslag

rörande avdelningen, vilket innebär att sjukvårdsberedskapsnämnden uppgår

i denna. Grundkurserna bör enligt utredningen förläggas till vederbörandes

studieort och bedrivas vid regionsjukhus/undervisningssjukhus för att

få en fast anknytning till praktisk sjukvård. Dessa skäl talar enligt utredningen

för att utbildningen bedrives regionalt men ändock i viss mån centraliseras.

Utredningen föreslår, att grundkurserna för grupperna 1 och 2 förlägges

till Stockholm, Göteborg, Lund—-Malmö, Uppsala och Umeå. De läkare

som icke genomgått kursen i krigsmedicin (grupp 3) föreslås skola sammanföras

från två eller flera län för att genomgå grundkursen på någon centralt

inom området belägen ort. Utredningen föreslår att länsstyrelsen inom det

län, där grundkurserna bedrives, skall ha överinseendet över och genomföra

dessa. Motivet härför är väsentligen att krigssjukvårdsutbildningen

enligt utredningens mening bör åvila den myndighet, som på det regionala

planet är operativt ansvarig för verksamhetens bedrivande i krig. Utredningen

förutsätter, att länsläkarna aktivt deltar i utbildningsarbetet. Som

kurschef föreslår utredningen länsläkaren eller lämplig sjukhusöverläkare

eller lärare i krigsmedicin. Repetitionskurserna bör enligt utredningen

genomföras regionalt av vederbörande länsstyrelse i samråd med fredshuvudmannen.

Ansvaret för den försvarsmedicinska tjänstgöringen bör

slutligen åvila den föreslagna försvarsmedicinska avdelningen i medicinalstyrelsen.

Utredningen redovisar ett flertal utbildningsplatser inom verksamhetsområdena

hälsovård och epidemibekämpning, öppen sjukvård, kirurgi,

mentalsjukvård, försvarsmedicinsk forskning, administration och

stabstjänst m. m., där t. v. försöksvis försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring

kan bedrivas. Utredningen uttalar att tjänstgöringen bör få växa fram

spontant på olika platser, där personligt initiativ, utrymme, lämpligt forskningsprogram

m. in. får bli avgörande för utbildningens anordnande och

bedrivande. Efter viss tid kan på så sätt erfarenhet vinnas om tjänstgöringens

uppläggning och dess resultat. På grund härav kan så småningom

lämpliga utbildningsplatser kartläggas och en förteckning upprättas över

verksamhetsområden och kapacitet hos vederbörande myndigheter och

institutioner in. fl.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Yttranden

Förslaget att samtliga läkare som avses för den civila kTigssjukvården

skall genomgå särskilda grundkurser tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter

som yttrat sig i frågan. Civilförsvarsstijrelsen uttalar, att grundkursen

för de 2 700 läkarna i grupp 3 är den viktigaste, då dessa läkare saknar varje

krigssjukvårdsutbildning. Enligt styrelsen måste detta utbildningsbehov

tillgodoses i första hand även om det måste ske på bekostnad av övriga

grundkurser. Medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund framhåller i

anslutning härtill, att om grundkursen för läkarna i grupp 3 skall genomföras

under av utredningen föreslagna fem år kommer detta att belasta den

civila fredssjukvården i sådan grad att nackdelarna härav icke står i rimlig

proportion till fördelarna ur beredskapssynpunkt. Medicinalstyrelsen föreslår

att kursen försöksvis begränsas till sex dagar för att det mest trängande

utbildningsbehovet skall kunna tillgodoses, och läkarförbundet anser, alt

till en början endast de läkare som varje år tillföres grupp 3 skall genomgå

kursen. Civilbefälhavaren i III. civilomrudet och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län föreslår att grundkurserna skall förenhetligas.

Vad läkarutredningen föreslagit om efter- och vidareutbildningen lämnas

i huvudsak utan erinran av remissmyndigheterna. Medicinalstyrelsen och

lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå ifrågasätter dock en minskning

av tiden för repetitionskurserna till tre—fyra dagar. Beträffande den

försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen uttalar försvarsmedicinska

forskningsutredningen att förslaget härom är synnnerligen beaktansvärt

och kan bli av den största betydelse för försvarsmedicinens fortsatta utveckling

i vårt land. Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet uppger

sig också vara övertygad om att assistenttjänstgöringen är av stort värde,

om den kan fullgöras under en tillräckligt lång sammanhängande tidsperiod.

Däremot hävdar lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå

att tjänstgöringen har diskutabelt värde, om man icke direkt tillser att

läkaren under tjänstgöringen får en utbildning som ökar hans försvarsmedicinska

kunnande. Även Svenska landstingsförbundet framhåller att

det med hänsyn till bristen på läkare inom fredssjukvården noga måste

övervakas att assistenttjänstgöringen innebär en effektiv utbildning. Försvarets

sjukvårdsstyrelse framhåller att tiden för assistenttjänstgöringen

kan förkortas, om samtliga värnpliktiga läkare genomgår läkarfackskolan.

Ä andra sidan anser civilförsvarsstijrelsen att en utökning av den knappt

tillmätta tiden för assistenttjänstgöringen bör ske på bekostnad av förbandssjukvårdstjänstgöringen.

Slutligen uttalar överbefälhavaren att den

utbildning för de värnpliktiga läkarna som förlägges till civila sjukhus,

forskningsinstitutioner m. m. måste ges en inriktning som tjänar militära

syften.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbildningen tillstyrkes

förslaget att ett centralt ledningsorgan bildas genom att medicinal
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

styrelsen omorganiseras av överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse,

lärarkollegiet vid Karolinska institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala

universitet, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, statens medicinska

forskningsråd och dess försvarsmedicinska nämnd, försvarsmedicinska

forskningsutredningen samt civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att styrelsen med tillfredsställelse

ser, att utredningen uppdragit åt medicinalstyrelsen att handha den civila

krigssjukvårdsuthildningen, eftersom civilförsvarsstyrelsen saknar möjlighet

att själv sköta denna verksamhet. Statskontoret, riksrevisionsverket,

medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län,

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet erinrar emellertid

om pågående utredningar och anser att med eu omorganisation bör

anstå i avvaktan på översynen. Landstingsförbundet uttalar dock, att provisoriska

åtgärder kan vara påkallade, exempelvis i form av förstärkning

av sjukvårdsberedskapsnämndens kansli och medelsanvisning till nämnden.

Förslaget att vederbörande länsstyrelse skall ha överinseendet över och

genomföra grundkurserna tillstyrkes endast av försvarets sjukvårdsstyrelse,

länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska landstingsförbundet. Förbundet

framhåller att utbildningsansvaret bör åvila vederbörande länsstyrelses

sjukvårdssektion och att kostnaderna för utbildningen icke till någon

del bör belasta landstingen. Förbundet uttalar vidare att en intim samverkan

med vederbörande landstings sjukvårdssektion får förutsättas, eftersom

vissa insatser — främst upplåtelse av lokaler in. m. —- blir nödvändiga

från landstingens sida men att stora svårigheter skulle uppkomma att organisera

utbildningen, om den skall bedrivas inom varje landsting. Åtskilliga

remissmyndigheter uttrycker tvekan inför förslaget främst med hänsyn till

länsstyrelsernas bristande resurser. Sålunda framhåller medicinalstyrelsen,

att stora organisatoriska problem otvivelaktigt uppkommer och att länsläkarna,

vilka utredningen föreslagit i första hand skulle vara kurschefer,

icke alltid torde hinna ägna den tid och det intresse åt utbildningen som

denna kräver. Civilbefälhavarna i I., III. och IV. civilområdena samt länsstyrelserna

i Uppsala, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län uttalar

att länsstyrelserna icke kan påta sig utbildningsansvaret utan personalförstärkningar.

Överståthållarämbetet anser det icke vara rationellt att

anförtro utbildningen åt icke fackkunniga myndigheter och erinrar om att

för Stockholms del de av utredningen föreslagna kursledarna är stadsanställda.

Civilbefälhavaren i IV. civilområdet, överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Malmöhus län ifrågasätter, om icke grundkurserna bör bedrivas

i medicinalstyrelsens regi, vilket enligt myndigheterna icke behöver utesluta

medverkan på det regionala planet. Även Svenska stadsförbundet uttalar

att en delegering från det centrala ledningsorganet kan medföra risk för

splittring. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

opaginerad Kontrollera mot PDF

.34

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

VII. Utbildningsplikt för läkare

Läkarutredningen

Utredningen erinrar om alt departementschefen i den proposition som

lag till grund för krigssjukvårdslagen (prop. 1953: 222) uttalat, att man

i varje fall till en början skulle söka att på frivillighetens väg ernå den

mycket angelägna fredsutbildning, som syftade till att göra medicinalpersonalen

mera skickad för krigsuppgifterna. Utredningen anför i anslutning

härtill, att den förutsatta frivilliga utbildningen icke givit resultat och

att utredningen fäster sådan vikt vid den civila krigssjukvårdsutbildningen

att utredningen bestämt måste hävda att den skall vara obligatorisk. Utredningen

föreslår att som komplement till bestämmelserna om tjänsteplikt

för medicinalpersonal bestämmelser införes i krigssjukvårdslagen om utbildningsplikt

i fred för läkare. Utbildningstiden föreslås i anslutning till

utredningens förslag rörande den civila krigssjukvårdsutbildningen skola

utgöra högst 60 dagar. För de läkare som kan nås med värnpliktslagen bör

dock enligt utredningen den civila krigssjukvårdsutbildningen meddelas

med stöd av värnpliktslagen.

Yttranden

Icke någon remissmyndighet gör gällande att den civila krigssjukvårdsutbildningen

skall vara frivillig; Sveriges läkarförbund framhåller dock att

det inte torde bero på bristande intresse från läkarens sida, att utbildningen

hittills icke kunnat genomföras, utan på att det inte funnits någon organisation

för utbildningen.

Förslaget att bestämmelser om utbildningsplikt i fred för läkare skall

införas i krigssjukvårdslagen tillstyrkes av överbefälhavaren, statskontoret,

medicinalstgrelsen, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, civilförsvarsstyrelsen,

civilbefälhavarna i I. och IV. civilområdena, länsstyrelsen i Västerbottens

lån, Svenska landstingsförbundet och, såvitt avser manliga läkare,

av Sveriges läkarförbund. Medicinalstyrelsen ifrågasätter dock liksom

Svenska stadsförbundet, om icke en gemensam försvarsplikt på längre sikt

skulle innebära fördelar. Även Sveriges förenade studentkårer finner det

olämpligt med en utbildningsplikt begränsad till enbart medicinalpersonal.

Läkarförbundet framhåller för sin del, att det bör undersökas om icke krigssjukvårdsutbildningen

för de kvinnliga läkarna kunde infogas i civilförsvarsplikten.

Förbundet föreslår vidare, att en organisation för den civila

krigssjukvården bygges upp, innan beslut fattas om en utbildningsplikt.

Slutligen betonar 1960 års värnpliktsutredning angelägenheten av att på

detta område icke genomföres åtgärder, som föregriper eller binder en lösning

för hela totalförsvaret.

Utredningens förslag att läkare, som kan nås med värnpliktslagen, skall

fullgöra den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av denna lag till
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

styrkes av lärarkollegiet vid Karolinska institutet men avstyrkes av överbefälhavaren,

chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen

och Sveriges förenade studentkårer. Försvarets sjukvårdsstyrelse

och medicinalstyrelsen finner det naturligare att värnpliktiga läkare fullgör

den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av den föreslagna utbildningsplikten.

VIII. Departementschefen

I ett framtida krig kan fiendens stridshandlingar komma att riktas mot

alla delar av vårt land. Våra beredskapsåtgärder måste avse ett totalt krig.

Vårt försvar måste också vara ett totalförsvar. Detta innebär att nationens

alla personella och materiella resurser skall kunna omställas och tas i anspråk

för en samlad försvarsansträngning. Dessa förhållanden får konsekvenser

även för sjukvårdstjänsten. Vår krigssjukvård är till övervägande

del uppbyggd på värnpliktiga och tjänstepliktiga läkare, vilka har sin dagliga

gärning inom civil fredssjukvård. Krigssjukvården vilar även organisatoriskt

och materiellt till stor del på den civila fredssjukvården. Den civila

fredssjukvården med dess i stort sett enhetliga huvudmannaskap har goda

organisatoriska möjligheter för en snabb omställning till krigssjukvård. Den

högtstående medicinska utbildningen i vårt land borde också ge goda förutsättningar

för en effektiv krigssjukvård. En omständighet som måste tas i

beaktande i detta sammanhang är emellertid att verksamheten inom hälsooch

sjukvården i krig i viktiga hänseenden skiljer sig från motsvarande

verksamhet i fred. Detta gäller såväl den militära som den civila krigssjukvården.

Den militära sjukvårdstjänsten har principiellt samma mål som all annan

sjukvård, nämligen att ge varje sårad, skadad eller sjuk bästa möjliga behandling.

Sjukvårdstjänsten måste emellertid även syfta till att göra personalen

stridsduglig och därigenom bidra till att de militära enheternas slagkraft

bibehålies. Dessa mål nås genom den fysiska och psykiska hälsovården

och genom att sjuka och skadade snabbt och effektivt tas om hand,

transporteras samt ges lämplig behandling och vård för att efter kortaste

möjliga tid kunna återgå i tjänst. Det är väsentligt att sjukvårdstjänsten

är effektiv, eftersom all krigserfarenhet ger vid handen att truppens stridsmoral

i väsentlig grad beror härav. Problemen för sjukvårdstjänsten är

emellertid betydande. Antalet sjuka och skadade kan sålunda väntas bli

mycket stort. Inom krigsmakten räknar man redan i fred med en viss ständig

sjukfrekvens på två—tre procent, vilket vid mobilisering innebär ett mycket

stort antal sjukdomsfall. Den i fredstid relativt höga frekvensen av trafikolycksfall

kommer att öka vid mobilisering och krig. Beträffande krigsskadorna

får man i krigets inledningsskede räkna med att krigsmakten utII*

— llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maf.ts proposition, nr 106 år 1963

sättes för svåra förluster genom vapenverkan. Använder fienden kärnladdningar

får en stark koncentration av förlusterna till tid och rum förutsättas.

Skador genom biologiska och kemiska stridsmedel kan icke heller uteslutas.

Av det anförda framgår att stora krav kommer att ställas på sjukvårdstjänsten.

Ytkrigstaktiken med dess utspridning av och rörlighet inom

förbanden nödvändiggör vidare att sjukvårdstjänsten smidigt och snabbt

kan anpassas efter den taktiska verksamheten. Detta gäller särskilt för arméns

sjukvårdsförband. Åtminstone de sjukvårdsenheter som främst skall

bistå de stridande förbanden bör ha samma grad av rörlighet som dessa.

Rörlighet behövs också för att sjukvårdsenheterna skall kunna undandra

sig verkningarna av ett hotande radiaknedfall. Detta kommer att

medföra, att förbandsplatserna vid bataljon och brigad i allmänhet icke

kan vara upprättade längre tid. Utspridningen av förbanden tenderar att

öka tidsmellanrummet mellan skadans uppkomst och dess behandling liksom

den försvårar dispositionen av sjukvårdsförhanden. Har massförluster

inträffat, måste dessutom även sjukvårdsenheterna vid de anfallna förbanden

beräknas ha fått sin arbetskapacitet nedsatt eller ha blivit helt utslagna.

Risken för att sjukvårdsförhanden skall bli förstörda kan visserligen

minskas genom utspridning och uppdelning samt genom fältarbeten, men

detta försvårar i väsentlig grad deras sjukvårdande verksamhet. Sammanfattningsvis

kan konstateras att arméstridskrafternas sjukvårdstjänst kan

behöva utföras under ytterst svårbemästrade, primitiva och för sjukvårdspersonalen

både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden med ofta

mycket begränsade personella och materiella resurser. Motsvarande gäller

ehuru i mindre mån inom marinen och flygvapnet.

Inom den civila sektorn har utrymning av en stor del av befolkningen

blivit en av de bärande principerna för att minska verkningarna av anfall

mot tätort. Den av utrymningskravet betingade omställningen av landets

fredstida sjukvårdsresurser och den samtidiga ökningen av vårdplatsbehovet

blir i hög grad normgivande för arbetsbetingelserna inom den civila

krigssjukvården. Iiefolkningsförflyttningar, trångboddhet, minskad näringstillförsel

och den därmed sammanhängande försämringen av de hygieniska

och epidemiologiska förhållandena blir sålunda bestämmande för inriktningen

av sjukvårdstjänsten. Den civila krigssjukvården har också att för

slutlig vård omhänderta huvuddelen av krigsmaktens krigsskadade, vilka

behöver sjukhusvård. Vid terroranfall mot tätorter särskilt med ABG-strktsraedel

får man vidare i än högre grad än vid anfall med kärnladdningar

mot det militära försvaret räkna med synnerligen kraftiga förluster koncentrerade

till tid och rum. Sjukvårdsuppgifterna blir då enorma. Verksamheten

måste koncentreras dels på livräddande ingrepp, dels på sådana

åtgärder som avser att göra det möjligt att transportera de skadade. För

att vård skall kunna ges på kortaste möjliga tid måste läkaren för den

första behandlingen av de krigsskadade ha förmåga att arbeta under primi
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kangl. Maj.ts proposition nr 106 åt 1963

tiva och fältmässiga förhållanden inom eller i omedelbar anslutning till

skadeområde. På grund av riskerna för svåra och koncentrerade förluster i

,ett framtida krig torde kraven på sjukvårdstjänsten vara i det närmaste

desamma inom den civila som inom den militära krigssjukvården.

Då sålunda övergången till krigsförhållanden innebär en väsentlig förändring

av läkarens arbetsuppgifter, vare sig han tjänstgör vid krigsmakten

eller är krigsplacerad vid det allmänt civila medicinalväsendet, är det

angeläget att varje läkare redan i fred får en utbildning, som syftar till att

göra honom skickad att utföra det hälso- och sjukvårdsarbete som ankommer

på honom i krig. Betydelsen av en sådan särskild krigssjukvårdsutbildning,

anpassad till det totala krigets krav och till den fortlöpande vapentekniska

utvecklingen, torde icke kunna ifrågasättas. Detta gäller inte minst

beträffande den civila krigssjukvården, vilken kommit att få en allt större

betydelse inom totalförsvaret, särskilt med hänsyn till ABC-stridsmedlen och

deras utbredda skadeverkningar. Även om den medicinska utbildningen är

den bas, på vilken läkarnas verksamhet i krig vilar, måste denna utbildning

kompletteras med en särskild försvarsmedicinsk utbildning. Jag vill också

understryka vikten av att krigsmaktens läkare lär känna den militära miljön:

och de militära kraven. Det kan i detta sammanhang erinras om att erfarenheterna

från länder, som deltagit i krig, vittnar om att det förhållandet

att läkare inte haft miljökunskap bl. a. medfört felbedömningar och felbehandlingar

av psykiskt skadade soldater, vilket orsakat betydande förlusterPå

motsvarande sätt måste civilsidans läkare genom miljöutbildning få kännedom

om de krav som i krig kommer att ställas på dem. Utbildningen:

måste vidare vara totalförsvarsinriktad, eftersom i vissa lägen en samordnad

insats fordras av krigsmaktens, det allmänt civila medicinalväsendets

och civilförsvarets sjukvårdsresurser. De militära förbanden skall vara beredda

att i den mån förhållandena det medger lämna militärt bistånd åt

främst civilförsvaret. De militära sjukvårdsresurserna kan därvid bli av betydelse.

På motsvarande sätt kan de militära sjukvårdsresurserna i vissa fall

bli otillräckliga, varför bistånd erfordras från den civila krigssjukvården.

Vid sina överväganden av utbildningskraven för olika läkarbefattningar

inom krigsmakten har läkarutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan om

de värnpliktiga läkarna skall meddelas befälsutbildning. Denna fråga, som

uppenbarligen är av avgörande betydelse för värnpliktsutbildningens omfattning

och innehåll, är av särskilt intresse för arméns vidkommande, eftersom

flertalet värnpliktiga läkare tilldelas armén och ett stort antal av dessa krigsplnceras

som bataljonsläkare eller i annan chefsställning inom skyttebataljoner

eller inom special kompanier med sjukvårdande uppgifter. Läkarutredningen

har funnit, att de värnpliktiga läkarna under nuvarande krigsorganisatoriska

betingelser bör vara chefer för berörda enheter och att

följaktligen befälsutbildning måste inrymmas i den militära utbildningen.

Denna uppfattning har understrukits av överbefälhavaren, chefen för armén

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

och chefen för marinen. Samtidigt har emellertid medicinalstyrelsen och

besparingsutredningen framhållit det angelägna i att läkarna i största möjliga

utsträckning utnyttjas för rent medicinska uppgifter. För egen del

finner jag det i princip riktigt att de värnpliktiga läkarnas uppgifter inom

krigsorganisationen har en klart medicinsk innebörd. I och för sig skulle

det därför kunna övervägas att anförtro chefskapet över de olika sjukvårdsenheterna

åt annan, för uppgiften lämpad och skolad befälspersonal. Som

besparingsutredningen framhållit är det dock med nuvarande befälstillgångar

icke organisatoriskt möjligt att lösgöra de värnpliktiga läkarna från

deras chefsuppgifter. Det måste också beaktas att det här är fi-åga om

relativt små enheter och att en del av personalen vid dessa enheter utgöres

av medicinalpersonal. Väsentligt är vidare att enheternas uppgifter är av

sjukvårdande natur; de kan i viss män likställas med sjukhusavdelningar.

Ävenså synes det i vissa lägen med hänsyn till ytkrigets krav, framför allt

vid de främsta enheterna, vara av betydelse att den som har direkt ansvar

för de sjukvårdstaktiska och för de medicinska uppgifterna är en och

samma person. Jag anser därför att bataljonsläkarna och övriga värnpliktiga

läkare i chefsställning inom skyttebataljonerna och specialkompanierna

alltjämt bör vara chefer för sina enheter och icke blott läkare vid dessa.

Härav följer att befälsutbildning måste bibringas samtliga värnpliktiga

läkare vid armén. Befälsutbildning bör även ges åt de värnpliktiga läkarna

vid marinen, vilka i vissa fall krigsplaceras i chefsbefattning.

Beträffande utbildningskraven för den civila krigssjukvården framgår

redan av vad jag anfört i det föregående att jag delar läkarutredningens

av remissmyndigheterna kraftigt understrukna uppfattning, att det är av

avgörande betydelse för funktionen av den civila krigssjukvården att de där

krigsplacerade läkarna ges erforderlig utbildning. Jag föreslår att en sådan

utbildning kommer till stånd.

Med hänsyn bl. a. till kravet på särskild civil krigssjukvårdsutbildning

samt till bristen på läkare inom såväl den civila krigs- som fredssjukvården

har läkarutredningen, som konstaterat att tillgången till värnpliktiga läkare

överstiger krigsmaktens behov av sådana läkare i krigsorganisationen och

att detta förhållande kommer att accentueras i framtiden, föreslagit att

de värnpliktiga läkare som icke erfordras för den militära krigssjukvården

skall efter soldat- och befälsutbildningen samlat överföras till den civila

sektorn. Förslaget om en uppdelning av den årliga utbildningskontingenten

värnpliktiga läkare har tillstyrkts av det övervägande antalet remissmyndigheter;

i fråga om tidpunkten för uppdelningen har dock åtskilliga remissmyndigheter

givit uttryck för uppfattningen att före denna även fackutbildningen

bör ha genomgåtts. Rörande tillgången till och behovet av läkare

för den militära och civila krigssjukvården får jag hänvisa till avsnittet

IV och till en av läkarutredningen upprättad skrivelse i ämnet, vilken torde

få överlämnas till vederbörande utskott. Jag anser i likhet med utredningen,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

att krigsmakten i princip endast bör utbilda så många läkare som svarar

mot dess behov inklusive erforderliga reserver. Värnpliktsutbildningen är

emellertid icke utan värde för den civila krigssjukvården, och samtliga värnpliktiga

läkare bör därför liksom hittills uttas för utbildning i specialtjänst

och genomgå viss utbildning inom krigsmakten. Beträffande omfattningen

av denna gemensamma utbildning måste beaktas att den skall ligga till

grund för ett urval av de läkare som skall ha fortsatt utbildning inom krigsmakten.

Det är angeläget att detta urval sker på ett sådant sätt att krigsmaktens

rekrytering av lämpliga läkare säkerställes. En alltför kort gemensam

utbildning försvårar urvalet och kan medföra talrika krav på ett senare utbyte

av de inom den militära respektive den civila krigssjukvården krigsplacerade

läkarna. Jag anser emellertid, att de värnpliktiga läkarnas lämplighet

för militär eller civil krigsbefattning med någorlunda säkerhet kan bedömas

efter soldat- och befälsutbildningen, och jag föreslår därför att den

årliga utbildningskontingenten värnpliktiga läkare uppdelas efter denna

utbildning, varvid överskottet i förhållande till krigsmaktens behov samlat

överföres till den civila sektorn. De värnpliktiga läkare som avses för krigsplacering

vid det allmänt civila medicinalväsendet skall sålunda icke genomgå

fackutbildningen. Att dessa läkare icke heller skall genomgå i soldatoch

befälsutbildningen ingående vinterutbildning men efter uppdelningen

skall fullgöra viss förbandssjukvårdstjänstgöring inom krigsmakten framgår

av det följande. Frågan om tidpunkten för uppdelningen bör emellertid

framdeles kunna upptas till förnyat övervägande, varvid även de förslag

som må komma att framläggas av 1960 års värnpliktsutredning bör tas i

beaktande. Uppdelningen bör såsom läkarutredningen föreslagit ske i så

nära anslutning till den i medicine licentiatstudierna ingående krigsmedicinska

kursen som möjligt; beslut om vilka läkare som skall överföras till

den civila sektorn måste dock ha fattats innan utbildningsomgång påbörjas

som är avsedd endast för den militära krigssjukvårdens läkare. De praktiska

frågor som sammanhänger med genomförandet av den föreslagna uppdelningen

av varje utbildningskontingent värnpliktiga läkare bör undersökas

närmare av vederbörande myndigheter, vilka har att avge av undersökningarna

betingade förslag.

Härefter övergår jag till att behandla huvudpunkterna i läkarutredningens

förslag rörande värnpliktsutbildningen och den civila krigssjukvårdsutbildningen

samt förslaget om införande av utbildningsplikt för läkare. V

V ärnpliktsutbildningen

Målet för värnpliktsutbildningen är såväl enligt nuvarande bestämmelser

som enligt läkarutredningens förslag att bibringa de värnpliktiga läkarna

de kunskaper och färdigheter som erfordras för krigsplacering i befattning

som bataljonsläkare (motsvarande). Den nuvarande soldat- och befäls
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kanyl: Maj.ts proposition nr 106 år 1963

utbildningen omfattar ca 240 dagar vid armén och ca 120 dagar vid marinen;

utbildningen uppdelås på tre respektive två omgångar och genomgås

under somrarna i början av de medicinska studierna. Fackutbildningen

genomgås i regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåret i form av

en kurs, som varar ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen.

I grundutbildningen inräknas även den förut omnämnda i medicine licentiatstudierna

ingående assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90

dagar. Facktjänstgöringen Och den fortsatta tjänstgöringen omfattar slutligen

ca 165 dagar And armén och ca 270 dagar vid marinen. Denna tjänstgöring

fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden. Läkarutredningens

förslag innebär att den nuvarande utbildningstiden om sammanlagt 540

dagar förkortas till 394 dagar eller till den tid som gäller för värnpliktiga i

allmänhet. Då kirurgiassistenttjänstgöringen föreslås icke vidare skola

räknas som värnpliktstjänstgöring har den egentliga utbildningstiden —

som alltså utgör 450 dagar — reellt beskurits med 56 dagar. Läkarutredningens

förslag jämförda med nuvarande värnpliktsutbildning har åskådliggjorts

i en förut redovisad tabell (s. 26). Här må blott erinras om att

soldat- och befälsutbildningen enligt förslaget skall omfatta 160 dagar

och uppdelas på två omgångar, den grundläggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan,

vilka fullgöres under sommaruppehåll i början av de

medicinska studierna. Fackutbildningen föreslås skola omfatta 45 dagar

och fullgöras i en omgång, läkarfackskolan, mot slutet av den civila

studietiden. Under den fjärde utbildningsomgången, vilken fördelas över

hela värnpliktstiden och som av utredningen benämnes facktjänstgöring,

fullgöres tjänstgöring vid fredsförband högst 60 dagar, tjänstgöring vid

krigsorganiserade staber och förband högst 90 dagar samt efter- och vidareutbildningskurser

högst 40 dagar. Läkarutredningen har framlagt detaljerade

utbildningsplaner för de olika omgångarna och framhåller att förkortningen

av värnpliktstiden icke vunnits genom att målsättningen eftersatts

utan genom att utbildningen inom mindre väsentliga områden begränsats,

genom att förekommande dubbelundervisning i förhållande till de

akademiska studierna utmönstrats samt genom att utbildningen systematiserats

och effektiviserats. Utredningens förslag tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter

utom överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen

och 1960 års värnpliktsutredning. Enligt de militära myndigheterna

bör värnpliktstiden med hänsyn till kravet på befälsutbildning icke understiga

450 dagar och enligt värnpliktsutredningen, som jämväl beaktat behovet

av vinterutbildning, icke 485 dagar. Åtskilliga remissmyndigheter anser

å andra sidan en ytterligare förkortning av värnpliktstiden önskvärd,

särskilt såvitt avser tjänstgöringen vid fredsförband.

Jag finner de av läkarutredningen framlagda förslagen väl ägnade att

läggas till grund för den militära krigssjukvårdsutbildningen av värnpliktiga

läkare, Förslagen synes mig ge förutsättningar för att undanröja

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungh Maj:fn proposition nr 106 år 1963 41

den enligt min mening befogade kritiken mot den nuvarande1 värnplikts»

utbildningen. En förkortning av värnpliktstiden får emellertid icke ske på

bekostnad av utbildningsmålen. De militära myndigheternas och värn»

pliktsutredningens förslag måste därför beaktas i erforderlig utsträckning.

Beträffande soldat- och befälsutbildningen anser jag, att den grundläggande

befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan, som skall genomgås av

samtliga värnpliktiga läkare, bör genomföras i huvudsak enligt läkarutredningens

förslag. Chefen för armén har emellertid motsatt sig, att soldatoch

befälsutbildningen såsom utredningen föreslagit avkortas med en

tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar och uppgivit att uppställda

utbildningsmål icke kan nås, därest utredningens förslag i denna del genomföres.

Dessa invändningar kan icke frånkännas berättigande. Befälsutbildningens

omfattning måste självfallet anpassas till de krav som i ett

framtida krig ställes på de enheter varom här är fråga. Därvid måste

beaktas att enheterna är relativt små och att läkaren i viss omfattning

har biträde av befälsutbildad militär personal. Å andra sidan medför ytkrigets

taktik, att läkaren måste kunna föra enheten under marsch och

gruppering samt ha goda insikter i skydds- och sambandstjänst. Läkaren

måste vidare som chef för enheten behärska den miljö, i vilken enheten

verkar, så att han kan överblicka läget, vilket kräver en viss taktisk utbildning.

Uppträder enheten självständigt eller omöjliggör förhållandena

samband med närmast högre chef, måste läkaren även ha förmåga att

själv bedöma situationen och att på eget ansvar fatta beslut om enhetens

verksamhet. Jag anser därför att en påbyggnad av soldat- och befälsutbildningen

bör ske i förhållande till läkarutredningens förslag. Härigenom skulle

också ett gammalt önskemål om vinterutbildning kunna tillgodoses. Det

är enligt min mening en allvarlig brist, att de värnpliktiga läkarna som

enda befälskategori inom krigsmakten icke erhåller sådan utbildning. För

att miljöutbildningen skall få ett fullgott värde bör den inrymma även de

svåraste förhållanden, under vilka ett förband skall uppträda. Det är allmänt

känt att vinlertjänst -— särskilt om den sker i Norrland —- normalt

sätter personalen på hårdare prov än någon annan tjänstgöring i fred. Jag

anser därfÖT att de värnpliktiga läkare, som skall kvarstå hos krigsmakten,

under ca en månad bör erhålla särskild utbildning i personligt uppträdande

oeh truppföring under Vinterförhållanden samt bibringas kännedom

om verksamheten vid förbandsplats m. m. vintertid. Däremot bedömer jag

icke sådan utbildning erforderlig för de värnpliktiga läkare som enligt

mitt förslag överföres till den civila krigssjukvården. Frågan om möjligheterna

att samordna vinterutbildningen med de medicinska studierna har

varit föremål för överläggningar inom försvarsdepartementet med bl. a. företrädare

för universitetskanslersämbetet. Det synes som om sådan utbildning

under vissa förutsättningar’ kan utan alltför* stort avbräck i studierna

genomföras mot slutet av studietiden, d. v. s. under det fria

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

kliniska skedet och assistenttjänstgöringarna. Jag förutsätter att vid vinterutbildningens

genomförande största möjliga hänsyn tas till den enskilde

studeranden, så att exempelvis pågående utbildningsmoment, kurs eller

tjänstgöring inte avbrytes. Då utbildningen för arméns och flygvapnets

värnpliktiga läkare lämpligen bör bedrivas vid olika förband inom II., V.

och VI. militärområdena kan också utbildningskontingenten vid varje förband

göras ganska liten, vilket ökar möjligheterna att ta hänsyn till den

enskilde studerandens önskemål i fråga om tid och plats för utbildningen.

Mitt förslag att de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården

skall genomgå vinterutbildning medför att soldat- och befälsutbildningen

måste förlängas något i förhållande till vad läkarutredningen

föreslagit. Utan att här ta ställning till de olika omgångarnas exakta längd

föreslår jag att den vid såväl armén som marinen skall omfatta ca 185 dagar.

Även läkarfackskolan, som enligt mitt förslag endast skall genomgås av

de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården, bör

genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad läkarutredningen

föreslagit. I fråga om läkarfackskolan vid armén har utredningen diskuterat,

om en central utbildningsanstalt bör inrättas. Ett flertal remissmyndigheter

har föreslagit att en sådan anstalt kommer till stånd och i åtskilliga

fall har berörts möjligheterna att i anstalten inordna även annan för

totalförsvaret betydelsefull krigssjukvårdsutbildning. Såsom läkarutredningen

framhållit skulle emellertid det väsentliga värdet med en central

utbildningsanstalt ligga i att utbildning där kunde beredas fast anställda

läkare vid krigsmakten. Då frågan om de fast anställda läkarnas utbildning

utredes av 1962 års försvarssjukvårdsutredning kan frågan om organisationen

av denna utbildning icke avgöras nu. Jag föreslår därför att läkarfackskolan

vid armén även fortsättningsvis decentraliseras till trängregementena.

Till ett av läkarutredningen i samband härmed väckt förslag

om viss personalförstärkning hos arméöverläkaren och tränginspektören

tar jag icke ställning i detta sammanhang.

Då soldat- och befälsutbildningen samt fackutbildningen, såsom läkarutredningen

uttalat, endast ger minimikunskaper för krigsplacering som

bataljonsläkare (motsvarande) vill jag särskilt understryka vikten av att

den fortsatta tjänstgöringen, facktjänstgöringen, planlägges på ett sådant

sätt att effektiv fortlöpande utbildning för krigsbefattningen kommer till

stånd under densamma. Facktjänstgöringen bör, såsom läkarutredningen

föreslagit, fullgöras genom tjänstgöring vid fredsförband, genom tjänstgöring

vid krigsorganiserade staber och förband samt i form av efter- och

vidareutbildningskurser. Tjänstgöringen bör dock icke anses låst vid denna

indelning, utan utbildningsgången bör i den utsträckning så finnes lämpligt

och möjligt anpassas efter vederbörande läkares speciella kvalifikationer.

Beträffande förbandssjukvårdstjänstgöringen har utredningen avsevärt

förkortat tiden för denna tjänstgöring i förhållande till vad som nu

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

gäller vid armén. Utredningen har emellertid samtidigt nödgats föreslå att

tjänstgöring vid fredsförbanden med upp till högst 60 dagar skall uttas

av samtliga värnpliktiga läkare, alltså även av dem som tidigare överförts

till den civila krigssjukvården; enligt utredningen skulle en begränsning

icke blott av tjänstgöringstiden utan även av antalet tjänstgörande värnpliktiga

läkare medföra att förbandssjukvården bringades till ett sammanbrott.

Jag vill för min del endast understryka vikten av att varje möjlighet

tillvaratas att förkorta tiden för tjänstgöringen vid fredsförband; en tjänstgöring

utöver 30 dagar torde såsom uttalats av läkarutredningen och ett

flertal remissmyndigheter sakna utbildningsvärde. 1962 års försvarssjukvårdsutredning

har enligt de för utredningen utfärdade direktiven i uppdrag

att undersöka förbandssjukvårdens uppgifter och att på grundval

härav avge förslag rörande organisationen av denna. Det är min förhoppning

att frågan om förbandssjukvårdstjänstgöringen därvid skall bli löst

på ett för de värnpliktiga läkarna tillfredsställande sätt. I likhet med

läkarutredningen finner jag det vidare vara ett oeftergivligt krav att de

värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården övas

i sin krigsbefattning. Jag förutsätter därvid att dessa läkare krigsplaceras

omedelbart efter genomgången grundutbildning och att anstånd med

tjänstgöringen i krigsbefattning medges endast i undantagsfall. För de

värnpliktiga läkare som är krigsplacerade i befälsställning bör, såsom

framhållits av de militära myndigheterna och värnpliktsutredningen, tid

avsättas för deltagande icke blott i repetitionsövningar utan även i befälsövningar.

Behovet av repetitions- och befälsövningstid är självfallet beroende

av krigsbefattningens natur. För åtskilliga värnpliktiga läkare torde

emellertid längre tid än läkarutredningen förutsatt behöva tas i anspråk

för tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband. Jag finner dock

icke detta motivera att facktjänstgöringen förlänges utöver ca 190 dagar.

Framdeles torde sålunda möjlighet kunna föreligga att för repetitions- och

hefälsövningar utnyttja viss del av den tid som f. n. måste uttas för förbandssjukvårdstjänstgöring.

Den av läkarutredningen föreslagna tiden för

efter- och vidareutbildningskurserna torde vidare i vissa fall icke behöva utnyttjas

helt. Vederbörande myndigheter har att närmare överväga formerna

för dessa kurser, vilka jag bedömer som värdefulla, och att avge därav betingade

förslag.

Sammanfattningsvis föreslår jag att soldat- och befälsutbildningen skall

omfatta ca 185 dagar och fullgöras med två sommaromgångar — den grundläggande

befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan — i början av de medicinska

studierna och med en vinteromgång mot slutet av studietiden. Fackutbildningen

fullgöres med en omgång — läkarfackskolan — mot slutet

av studietiden och omfattar ca 45 dagar. Facktjänstgöringen fördelas i omgångar

under den återstående värnpliktstiden och fullgöres under ca 190

dagar enligt de riktlinjer jag angivit ovan. Den till medicine licentiatstudiema

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl t Maj:ts proposition nr 106 år 1963

hörande kirurgiassistenttjänstgöringen räknas icke vidare som värnpliktstjänstgöring

och den sammanlagda tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare

skall icke överstiga 420 dagar. Detta innebär att av de värnpliktiga läkare

som avses för befattningar inom den militära krigsorganisationen kommer

utöver den i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen angivna obligatoriska tjänstgöringen

för specialtjänstuttagna om 394 dagar att uttas högst 26 dagars

fortsatt tjänstgöring. Då omfattningen av den fortsatta tjänstgöringen enligt

samma lag bestämmes av Kungl. Maj :t och 1960 års värnpliktsutredning

har att ta ställning till vissa frågor, som berör värnpliktsutbildningen

för olika specialistkategorier, anser jag att ändring ej nu bör ske i värnpliktslagen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av vederbörande

försvarsgrenschef meddela närmare bestämmelser om de olika

utbildningsomgångarnas längd, inpassning i den civila studiegången m. m.

De värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu gällande

bestämmelser synes, i den mån de icke överföres till den civila krigssjukvården

— en uppdelning av dessa utbildningskontingenter enligt mitt

i det föregående redovisade förslag torde dock knappast bli aktuell — böra

fullgöra utbildningen enligt samma bestämmelser. Jag förutsätter emellertid

att innehållet i de olika utbildningsomgångarna successivt anpassas till

läkarutredningens förslag.

Genom den föreslagna förkortningen av värnpliktstiden uppkommer

framdeles vissa besparingar inom fjärde huvudtiteln. Läkarutredningen

har angivit dessa besparingar till ca 1,1 mkr per år. Då värnpliktsutbildningen

icke föreslås skola förkortas i den utsträckning utredningen föreslagit

och hela tjänstgöringsskyldigheten icke f. n. lärer uttas av samtliga

värnpliktiga läkare torde den årliga besparingen vid ett genomförande av

mitt förslag dock icke komma att bli av den storleksordning utredningen angivit.

För budgetåret 1963/64 torde någon nämnvärd besparing icke uppkomma.

Den civila krigssjukvårdsutbildningen

Den särskilda civila krigssjukvårdsutbildning som jag i det föregående

föreslagit skola komma till stånd skall enligt läkarutredningen ha till mål

att göra läkarna kompetenta att tjänstgöra som krigstjänsteläkare och

läkare i underordnad ställning inom sluten vård samt inom civilförsvaret.

Utbildningen föreslås för samtliga läkare skola omfatta en särskild kurs,

grundkurs, om ea två veckor samt efter-. och vidareutbildning under ca

45 dagar. Grundkurserna föreslås skola omfatta undervisning om krigssjukvårdens

verksamhet och organisation samt tillämpad krigssjukvård.

Läkarutredningen har framlagt exempel på timplaner för grundkurserna,

Varav framgår att dessas innehåll differentierats för olika läkarkategorier.

Bl.-a* har för den stora grupp av läkare, som icke tidigare erhållit någon

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Ktihgl. Majits proposition nr 106 år 1963

försvarsmedicinsk utbildning, en förkortad krigsmedicmsk kurs inlagts i

grundkursen. Efter- och vidareutbildningen föreslås skola bedrivas i form

av sex dagars repetitionskurser vart sjätte år — för läkare i de högre

åldersklasserna föreslås varje kurs skola omfatta tre dagar — specialkurser,

centrala krigssjukvårdskurser, konferenser och stabsövningar.

Jag förordar att de av läkarutredningen framlagda förslagen till anordnande

av den civila krigssjukvårdsutbildningen i huvudsak följes. Förslagen

har också i stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Grundkurserna

synes med hänsyn till läkarnas skiftande förkunskaper böra

genomföras differentierade i huvudsaklig överensstämmelse med läkarutredningens

förslag. Särskild vikt bör därvid fästas vid den tillämpade

delen av kurserna. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat är det angelägnast

att utbildning kommer till stånd för de läkare inom den civila krigssjukvården,

som icke genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin

och vilkas värnpliktsutbildning, i den mån sådan genomgåtts, ofta ligger

långt tillbaka i tiden. Grundkursen för denna kategori av läkare bör därför

prioriteras. Då kategorin enligt uppgifter från medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

omfattar ca 2 700 läkare under 69 år synes, såsom

några remissmyndigheter ifrågasatt, för att utbildningen praktiskt skall

kunna genomföras inom rimlig tid en begränsning av kurstiden till ca en

vecka böra övervägas. Grundkurserna måste också planläggas och utspridas

i tiden på sådant sätt att den fredsinässiga sjukvården förorsakas minsta

möjliga olägenhet. Det kan även visa sig nödvändigt att för vissa läkare i

de högre åldersklasserna med mer specialiserade befattningar inom krigsorganisationen

eftersätta kravet på genomgång av grundkurs. Av läkarutredningen

föreslagna repetitions- och specialkurser bör komma till stånd;

det kan övervägas att begränsa varje repetitionskurs till tre—fyra dagar.

Jäg förutsätter vidare att de ur beredskapssvnpunkt värdefulla centrala

krigSsjukvårdskurserna samt konferenserna och stabsövningarna på regional

nivå kommer att anordnas även framdeles. Den sammanlagda tiden för

den angivna civila krigssjukvårdsutbildningen bör icke överstiga 60 dagar.

De värnpliktiga läkare inom varje utbildningskontingent som enligt mitt

i det föregående redovisade förslag efter viss militär utbildning överföres

till den civila krigssjukvården föreslås av läkarutredningen skola — utöver

grundkurs samt efter- och vidareutbildning — fullgöra resterande värnpliktstjänstgöring

vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier,

där ur försvarsmedicinsk synpunkt värdefull tjänstgöring kan beredas.

Denna försvarsmedicinska assistenttjänstgöring föreslås även skola

uttas av de vapenfria läkarna. Tjänstgöringen avses skola fullgöras bl. a.

inom verksamhetsområdena hälsovård och epidemibekämpning, öppen

Sjukvård, kirurgi, mentalsjukvård, försvarsmedicinsk forskning, administration

och stabstjänst. Jag finner det angeläget att den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen kommer till stånd. Anordnas tjänstgöringen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

på ett riktigt sätt kan den ge vederbörande läkare en utbildning av stor

betydelse för läkarens fortsatta verksamhet inom krigssjukvården. Tjänstgöringen

kan vidare medverka till att avhjälpa den rådande läkarbristen,

eftersom den förutsättes skola fullgöras bl. a. vid olika sjukhusavdelningar

och tjänsteläkarstationer. Ur sistnämnda synpunkt är det angeläget att

tjänstgöringen — dock med beaktande av att den skall ha försvarsmedicinskt

värde — åtminstone tills vidare relativt generöst medges kunna fullgöras

inom sådana områden av den civila sjukvården, där bristsituationen

är särskilt kännbar. Såsom försvarsmedicinska forskningsutredningen uttalat

kan assistenttjänstgöringen även bli av betydelse för försvarsmedicinens

fortsatta utveckling. Genom tjänstgöringen kan sålunda eu förstärkning

ske av de arbetsgrupper som är verksamma inom olika fält

av den försvarsmedicinska forskningen. Den försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen

bör till en början bedrivas försöksvis enligt av läkarutredningen

angivna riktlinjer. Beträffande omfattningen av assistenttjänstgöringen

har jag av rättviseskäl och för att icke försvåra krigsmaktens rekrytering

av läkare förutsatt att de värnpliktiga läkare som enligt mitt förslag

samlat överföres till den civila krigssjukvården skall ha samma sammanlagda

tjänstgöringsskyldighet som krigsmaktens värnpliktiga läkare

eller 420 dagar. Assistenttjänstgöringens längd avhänger sålunda av den

övriga utbildning som nu ifrågavarande läkare skall genomgå. Som jag

förut anfört bör uppdelningen av den årliga utbildningskontingenten värnpliktiga

läkare ske efter soldat- och befälsutbildningen, men tidpunkten för

uppdelningen skall framdeles kunna upptas till förnyat övervägande. Med

utgångspunkt i att uppdelningen sker före den i soldat- och befälsutbildningen

ingående vinterutbildningen och före läkarfackskolan fullgör de

värnpliktiga läkare, som överföres till den civila krigssjukvården, inom

krigsmakten grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola om sammanlagt

ca 160 dagar samt efter uppdelningen jämväl förbandssjukvårdstjänstgöring

om högst 60 dagar. Då de överförda läkarna jämväl skall genomgå

civil krigssjukvårdsutbildning under högst 60 dagar bör längden

av assistenttjänstgöringen icke överstiga 140 dagar. En förlängning av

tiden för assistenttjänstgöringen kan emellertid framdeles komma i fråga i

anslutning till att frågan om förbandssjukvården löses. Förslaget att de

vapenfria läkarna skall fullgöra huvuddelen av sin värnpliktstjänstgöring

om 525 dagar i form av försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring tillstyrkes

av mig. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att ställning icke nu

kan tas till frågan, om försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring skall uttas

även av de värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu

gällande bestämmelser och som överförts eller överföres till den civila

krigssjukvården med kvarstående tjänstgöringsskyldighet av sådan längd

att utrymme finnes för assistenttjänstgöringen.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbdldnLngen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

anser jag i likhet med läkarutredningen och remissmyndigheterna, att utbildningen

bör bedrivas utanför krigsmakten och att ett centralt ledningsorgan

erfordras härför. Då organisationen av och arbetsuppgifterna för

medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna organ f. n. utredes av tillkallade

sakkunniga kan ställning nu icke tas till utredningens förslag att inrätta

en försvarsmedicinsk avdelning inom medicinalstyrelsen, i vilken medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd skulle uppgå. Ledningen av utbildningen

bör därför i dagens läge utövas av sjukvårdsberedskapsnämnden

och i framtiden av det organ som kommer att ersätta nämnden, därest

den ej skall finnas med nuvarande organisation. Utredningens förslag att

grundkurserna och viss del av efter- och vidareutbildningen skall genomföras

av länsstyrelserna (överståthållarämbetet) på de akademiska studieorterna

under medverkan av länsläkarna har mött åtskilliga gensagor

av remissmyndigheterna, vilka väsentligen motiveras med de regionala

myndigheternas bristande resurser. Frågan om organisationen och genomförandet

av grundkurserna, repetitions- och specialkurserna samt den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen torde överhuvudtaget böra övervägas

närmare. Utgångspunkten bör därvid, såsom föreslagits av några

remissmyndigheter, vara att kurserna och assistenttjänstgöringen i största

möjliga utsträckning bör genomföras av det centrala ledningsorganet. Detta

utesluter icke medverkan av myndigheter m. fl. på det regionala planet.

I fråga om lärare m. m. synes vidare en viss samverkan med den krigsmedicinska

kursen vid universitet och högskolor samt med den militära

läkarfackskolan kunna komma till stånd. En samordning av den krigsmedicinska

kursen och grundkurserna kan framdeles bli aktuell. Sistnämnda

spörsmål bör i första hand övervägas av universitetskanslern och

universitetsmyndigheterna. I övrigt bör de angivna undersökningarna ankomma

på medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som har att

avge av undersökningarna betingade förslag. Sjukvårdsberedskapsnämnden

bör vid sina undersökningar samråda med 1962 års försvarssjukvårdsutredning,

vilken enligt de för utredningen utfärdade direktiven har i uppdrag

att förberedelsevis studera de praktiska organisationsfrågor, som sammanhänger

med anordnandet av en civil krigssjukvårdsutbildning. Jag förutsätter

att sjukvårdsberedskapsnämnden i sitt arbete kommer att hålla nära

kontakt även med berörda myndigheter.

De angivna arbetsuppgifterna nödvändiggör en tillfällig förstärkning av

medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Eu sådan förstärkning är

även erforderlig för att krigssjukvårdsutbildningen såsom jag förutsatt

skall kunna påbörjas hösten 1964. Utredningen för översyn av organisationen

och arbetsuppgifterna för medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna

organ samt 1962 års försvarssjukvårdsutredning har i gemensam skrivelse

den 21 januari 1963 framlagt förslag om de förstärkningar inom sjukvårdsberedskapsnämnden

som erfordras för att nämnden under budget
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

året 1963/64 skall kunna förbereda kursverksamheten. Utredningarna hemställer

om överskridanden av sjukvårdsberedskapsnämndens avlönings- och

omkostnadsanslag för nämnda budgetår för anställande av personal med

149 000 kr. och för anskaffning av undervisningsmateriel m. m. med 20 000

kr. Den berörda frågan torde framdeles få prövas av Kungl. Maj :t.

Den föreslagna krigssjukvårdsutbildningen kommer att — utöver de

kostnader som föranledes av att sjukvårdsberedskapsnämnden förstärkes

— fr. o. m. budgetåret 1964/65 medföra kostnadsökningar under femte

huvudtiteln. Såsom förut framhållits bedömer jag som angelägnast att

grundkursen för den stora kategori läkare som icke genomgått den krigsmedicinska

kursen kommer till stånd. Läkarutredningen har efter samråd

med civilförsvar sstyrelsen uppskattat rese-, traktaments- och utbildningskostnaderna

för en sådan kurs till 75 kr. per dag och läkare. Härtill kommer

ersättning till vederbörande läkare. Frågan om ersättningen till de läkare

som genomgår civil krigssjukvårdsutbildning har icke berörts närmare

av läkarutredningen. I detta sammanhang må endast framhållas att värnpliktiga

läkare under utbildning och övning vid det allmänt civila medicinalväsendet

i princip bör erhålla ersättning enligt samma normer som vid

tjänstgöring inom krigsmakten. Övriga utbildningspliktiga bör i fråga om

ersättning i princip vara likställda med civilförsvarspliktiga. De ersättningsfrågor

som är aktuella i samband med den civila krigssjukvårdsntbildningen

måste bli föremål för närmare överväganden. Beträffande den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen uppkommer särskilda problem, eftersom

man i åtskilliga fall får räkna med att denna kommer att ske hos icke

statliga huvudmän bl. a. i funktioner som medger taxebunden ersättning.

Sistnämnda spörsmål bör jämväl övervägas innan den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen genomföres. De årliga kostnaderna för utbildningsverksamheten

kan uppenbarligen icke anges närmare innan slutlig ställning

tas till utbildningens omfattning och genomförande. Jag anser emellertid

att frågan om krigssjukvårdsutbildning av det allmänt civila medicinalväsendets

läkare är av en sådan vikt att principbeslut nu bör fattas om

anordnande av sådan utbildning enligt här angivna riktlinjer.

Utbildningsplikt för läkare

Såsom framgår av det föregående föreslår jag att den civila krigssjukvårdsutbildningen

skall för samtliga läkare omfatta grundkurs samt efteroch

vidareutbildning under högst 60 dagar. De värnpliktiga läkare, som

enligt mitt förslag överföres från krigsmakten till den civila krigssjukvården,

samt vapenfria läkare föreslås därutöver under resterande vämpliktstid

skola fullgöra försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring vid civila

myndigheter och institutioner m. fl. I anslutning härtill upptar jag frågan

om den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara frivillig eller obliga
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungt. Maf. ts proposition nr 106 år 1966

torisk. Läkarutredningen har för sin del avvisat tanken på en frivillig

krigssjukvårdsutbildning. Icke någon remissmyndighet har heller gjort gällande

att utbildningen fortfarande skall vara frivillig. Detta förhållande

visar enligt min mening vilken vikt de myndigheter och organisationer som

avgivit yttrande fäster vid att en civil krigssjukvårdsutbildning kommer

till stånd och bestyrker på ett övertygande sätt att frivillighetens väg icke

är framkomlig. Jag föreslår därför i likhet med läkarutredningen och

remissmyndigheterna, att den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara

obligatorisk.

Beträffande formen för utbildningsplikten har läkarutredningen föreslagit,

att bestämmelser om högst 60 dagars utbildningsplikt skall införas i

krigssjukvårdslagen, varvid dock de läkare som kan nås med värnpliktslagen

skall fullgöra den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av

sistnämnda lag. Bland remissmyndighetema har delade meningar rått;

bl. a. har frågan om en totalförsvarsplikt väckts. Sistnämnda fråga sammanhänger

emellertid med det för 1960 års värnpliktsutredning väsentliga

spörsmålet om hur utbildningen i fred bör samordnas för totalförsvaret i

stort. Med hänsyn härtill och då en civil krigssjukvårdsutbildning av läkare

icke lämpligen kan infogas i civilförsvarsplikten bör nu ifrågavarande

bestämmelser införas i krigssjukvårdslagen som komplement till de där

intagna bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelserna

bör emellertid med hänsyn till sin i viss mån provisoriska karaktär

f. n. begränsas till läkarpersonal. Samtliga läkare och krigsplaceringsbara

medicine kandidater bör vara skyldiga att deltaga i utbildning och övning

för tjänst som kan åläggas med stöd av tjänsteplikt för medicinalpersonal.

I anslutning till vad jag föreslagit om den civila krigssjukvårdsutbildningens

omfattning bör den utbildnings- och övningstid som kan uttas med stöd

av utbildningsplikten icke överstiga 60 dagar. Även den försvarsmedicinska

assistenttjänstgöringen bör emellertid uttas med stöd av utbildningsplikten.

För att möjliggöra detta bör för de värnpliktiga läkare som krigsplaceras

vid det allmänt civila medicinalväsendet utbildnings- och övningstiden om

högst 60 dagar kunna utsträckas till att omfatta den längre tid som vederbörande

läkare kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring. I vissa fall kan överföringen

till den civila krigssjukvården medföra en utvidgning av en värnpliktig

läkares totala tjänstgöringsskyldighet, exempelvis om han överförts

när värnplikten upphör eller vid tidpunkt, då han endast haft kvar att fullgöra

en repetitionsövning. Av sådan läkare kan 60 dagar uttas med stöd av

utbildningsplikten. I dessa fall blir sålunda de värnpliktiga läkare gynnsammare

ställda som krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet

med eu kvarstående värnpliktstjänstgöringsskyldighet som överstiger

60 dagar; dessa läkare kan efter krigsplaceringen icke tas i anspråk för

utbildning och övning under längre tid än som motsvarar den resterande

tjänstgöringsskyldigheten.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Tjänstgöring som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga

läkare vid det allmänt civila medicinalväsendet skall, såsom torde ha framgått

av det anförda, träda i stället för värnpliktstjänstgöringen. Det torde

få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om samordningen

mellan bl. a. värnpliktslagens bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet

och den här förordade utbildningsplikten. Det bör vidare ankomma

på Kungl. Maj :t att utfärda närmare bestämmelser om och i vilken

omfattning utbildningsplikten vid olika tider och i avseende å olika grupper

läkare skall tas i anspråk inom den i det föregående angivna ramen.

I krigssjukvårdslagen är föreskrift införd om påföljd vid underlåtenhet

att fullgöra tjänsteplikt samt erinran om att vissa tillämpningsföreskrifter

avseende bl. a. ersättning åt personal vid fullgörande av tjänsteplikt skall utfärdas

i administrativ ordning. Dessa bestämmelser torde böra gälla även

beträffande den föreslagna utbildningsplikten.

I enlighet med vad jag här anfört har inom försvarsdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr

688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslag). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

IX. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter — med förmälan

att de grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare som angivits i det

föregående avses i proposition skola underställas riksdagen för godkännande

— att lagrådets utlåtande över det inom försvarsdepartementet upprättade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr

688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslag), vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga1, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Berndt Bodin

1 Lagförslaget, vilket överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget, har här

utelämnats.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

51

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 mars

1963.

Närvarande:

justitieråden Roman us,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 21 februari 19(53 tillhandakoininet utdrag av protokoll

över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungfen i statsrådet den

8 februari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr

688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

( krigs s jukvårdslag).

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i försvarsdepartementet Stig Marcus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 mars 1963,

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets den 1

mars 1963 avgivna utlåtande över det till lagrådet remitterade såsom bilaga

till statsrådsprotokollet för den 8 februari 1963 i ärende angående krigssjukvårdsutbildning

av läkare m. in. fogade förslaget till

lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Föredraganden anmäler, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och

hemställer

dels att i förenämnda statsrådsprotokoll angivna grunder för krigssjukvårdsutbildning

av läkare måtte genom proposition underställas riksdagen

för godkännande;

dels att lagförslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Berndt Bodin

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 63

312064

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:275 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1962 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. jämte i ämnet väc a1 i texten
  2. 2LU 1963:52 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om ändring i lagen den 27 novemb s. 1 i texten