Angående fackrepresentationen i skolstyrelserna
1963-03-22 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:119, Angående fackrepresentationen i skolstyrelserna
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
1
Nr 119
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fackrepresentationen
i skolstyrelserna; given Stockholms slott den 22 mars
1963.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, med anledning av önskemål som framförts av 1962
års riksdag, sådan ändring beträffande fackrepresentationen i skolstyrelserna,
att rätt att närvara och yttra sig vid skolstyrelsens eller dess avdelningars
sammanträden skall för det fall att två eller flera fackrepresentanter finnes för
skolledarna och för lärarna endast tillkomma en representant för vardera gruppen.
Samtidigt föreslås slopad den nuvarande rätten för fackrepresentanternas
suppleanter att även om de inte inträder i stället för representanterna närvara
vid sammanträden.
1 — Bilutvg till riksdagens protokoll 1963.
1 sa ml.
AV 119
2
Kungl. Maj;ts proposition nr 119 år 1963
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
mars 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga angående fackrepresentationen
i skolstyrelserna och anför därvid följande.
Inledning
I anslutning till sina beslut i fråga om skolreformen gav 1962 års rikedag
genom skrivelse (nr 334) Kungl. Maj:t till känna vissa synpunkter beträffande
fackrepresentationen i de kommunala skolstyrelserna. Riksdagen anhöll att
Kungl. Maj:t till övervägande upptog frågan om en begränsning av antalet
fackrepresentationen i de kommunala skolstyrelserna. Riksdagen anhöll, att
denna riktning. Därjämte ifrågasatte riksdagen om inte senare till förnyat
övervägande borde upptagas formerna för samarbetet mellan styrelserna och
skolornas befattningshavare.
Den av riksdagen väckta frågan har beretts inom ecklesiastikdepartementet.
Överläggningar i saken har ägt rum mellan företrädare för departementet, å ena
sidan, samt berörda kommunförbund och personalorganisationer, å andra sidan.
Gällande bestämmelser
I 16 § första stycket skollagen den 6 juni 1962 (nr 319) föreskrives, att skolchefen
skall närvara vid sammanträde med skolstyrelsen eller avdelning av
denna och äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få
sin särskilda mening antecknad till protokollet. Beträffande rätt för andra än
skolchefen att på detta sätt deltaga i sådana sammanträden äger enligt andra
stycket av nämnda paragraf Konungen förordna.
Bestämmelserna om fackrepresentationen har meddelats i 2 kap. 5—12 §§
skolstadgan den 6 juni 1962 (nr lj39) och dessa bestämmelser innehåller i korthet
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
följande. Rätt att på samma sätt som skolchefen närvara vid skolstyrelsens och
dess avdelningars sammanträden tillkommer högst tre rektorer vid skolor under
skolstyrelsen, dock endast en för var och en av tre särskilt angivna grupper av
skolor, samt dessutom, allt efter skolväsendets omfattning, minst en och högst
tre lärare. Därjämte må utses suppleanter, dock högst till samma antal som
representanterna. Suppleant har rätt att närvara, även om han ej kallats att
inträda, doek ej vid avdelningssammanträde. Vid handläggning av ärende
rörande skolhälsovård eller skolhygieniska förhållanden i övrigt skall skolläkaren
vara fackrepresentant.
Av intresse i förevarande sammanhang är även föreskriften i 2 kap. 13 § skolstadgan,
enligt vilken viktigare ärende rörande viss skolenhet ej må avgöras av
skolstyrelsen utan att rektor beretts tillfälle att yttra sig.
De nuvarande reglerna om fackrepresentationen motsvarar med smärre jämkningar
de bestämmelser, som före den 1 juli 1962 återfunnits i 1956 års skolstyrelselag
(nr 6H) och 1958 års folkskolestadga (nr 399) och vilka grundades
på beslut av 1956 års riksdag i samband med dess antagande av skolstyrelsereformen
(Prop. nr 182, sammansatt konstitutions- och statsutskotts utlåtande
nr 1, rskr nr 420).
Frågans behandling vid 1956 års riksdag
De av 1956 års riksdag antagna principerna för regleringen av fackrepresentationen
i skolstyrelsen överensstämde i sina huvuddrag med de förslag, som
härutinnan framlagts av 1951 års skolstyrelseutredning. Som motivering till
sina förslag framhöll utredningen, att fackmännen sedan gammalt haft en stark
ställning i skolstyrelserna, där skolledarna antingen varit självskrivna ledamöter
eller fungerat som föredragande och sekreterare. Det påpekades, att den fackliga
skolledarens deltagande i skolstyrelsearbetet inte betingades endast av behovet
av att ha en sekreterare och föredragande utan också av nödvändigheten
att vid frågornas behandling ha tillgång till den särskilda sakkunskap han besatt.
Lärarrepresentationen innebar en förstärkning av denna sakkunskap men tjänade
också till att ge skolstyrelsen kontakt med skolans dagliga verksamhet,
samtidigt som kåren genom sin representation kunde bli informerad om den
beslutande myndighetens motivering och inställning till olika frågor rörande
skolan. Fackrepresentationens omfattning ansåg utredningen kunna diskuteras,
men att den bibehölls ansåg den vara ofrånkomligt, inte minst med tanke på de
förutsättningar för ett verkligt samarbete, betydelsefullt för alla berörda parter,
som därigenom skapades.
I propositionen (nr 182/1956) anförde föredragande departementschefen:
Min uppfattning på denna punkt är närmast, att fackmännen i styrelsen,
vilka enligt utredningens förslag i större kommuner skall kunna uppgå till sju
stycken, kan bli mera dominerande än som egentligen är önskvärt, om man ser
saken från den sidan att skolstyrelserna är förtroendevalda lekmannaorgan och
4
Kangl. Maj:ts proposition nr 119 år 19G3
bör fungera som sådana. Om man vill överväga att minska fackmannainslaget
i förhållande till vad utredningen föreslagit, synes man emellertid endast kunna
diskutera en reduktion av antalet representanter för lärarkåren. Beträffande
dessa förhåller det sig otvivelaktigt på det sättet, som Landskommunernas förbund
påpekar, att de ursprungliga motiven för lärarrepresentationen i skolstyrelsen
icke längre gäller, sedan skolledarinstitutionen utbyggts att omfatta i
det närmaste alla kommuner. Klart är också, att lärarrepresentationen icke kan
ha till syfte att ge skolstyrelsen karaktär av samarbetsnämnd. Att helt borttaga
lärarrepresentationen tror jag emellertid skulle innebära en förlust för skolan.
På detta område har inom det obligatoriska skolväsendet utbildats en tradition,
som det finns all anledning att föra vidare. Även vid läroverken och de högre
kommunala skolorna samt, sedan 1955, också vid yrkesskolorna, är lärarkåren i
viss utsträckning representerad i skolstyrelserna. Det tänkbara alternativet till
utredningens förslag skulle således vara, att låta en lärare inom varje kommun
företräda lärarsynpunkterna i skolstyrelsen. Även om en sådan anordning skulle
vara praktisk från vissa synpunkter, är jag dock icke nu beredd att förorda en
dylik lösning, då det skulle vara verklighetsfrämmande att bortse från att förhållandena
för närvarande icke är sådana, att lärarna inom en kommun med
flera skolformer eller stadier betraktar sig som en enhetlig kår med sammanfallande
intressen och önskemål i så stor utsträckning, att de med bortseende
från kategoritillhörighet skulle anse sig på tillfredsställande sätt företrädda av
eu enda representant i skolstyrelsen. Jag anser, att denna omständighet bör
tillmätas betydelse, när man bedömer frågan om lärarrepresentationen, och finner
att hänsyn härtill har tagits i utredningens förslag på ett sätt som för lärarnas
del får anses vara fullt tillfredsställande.
Man kan kanske anse, att en ökning av representationen från en till två lärare
icke skulle behövas i de fall, där endast folkskolan i sin nuvarande utformning
tills vidare kommer att finnas. Med hänsyn dels till att det för närvarande inom
folkskolan är vanligt att en folkskollärare och en småskollärare är ordinarie
representant respektive suppleant och att båda är närvarande vid styrelsesammanträdena,
dels ock till att lärarrepresentationen i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt
eljest skulle kunna bli väsentligt olika, bör emellertid utredningens
förslag, som bl. a. innebär att suppleant för kårrepresentant icke skall äga rätt
att deltaga i sammanträde samtidigt med ordinarie representant, vinna tillämpning
även i detta avseende om det förverkligas.
Ehuru jag funnit förslagen om fackmannadeltagande i skolstyrelsen i vissa
fall kunna leda till en väl vidlyftig representation, synes utredningen med hänsyn
till de därmed förenade svårigheterna ha löst problemet på ett sätt, som tills
vidare bör i huvudsak godtagas. Kraven på en utöver utredningens förslag vidgad
rätt för lärare och skolledare att deltaga i skolstyrelsens eller dess avdelningars
sammanträden anser jag däremot icke böra tillmötesgås. Det är visserligen
riktigt, som bl. a. skolöverstyrelsen framhållit, att viktigare ärenden rörande
viss skola eller skolform icke bör avgöras utan att vederbörande skolledare och
lärare haft tillfälle att inför styrelsen framföra sina synpunkter. Likaså kan det
anses vara lämpligt, att normalt mer än en lärarrepresentant deltager i exempelvis
undervisningsavdelningens sammanträden. Jag delar emellertid utredningens
mening, att det bör ankomma på skolstyrelsen själv eller dess avdelningar att
bedöma, i vilken utsträckning det för styrelsearbetet är lämpligt att söka vidare
kontakter med företrädarna för olika facksynpunkter än dem, som enligt det av
mig biträdda utredningsförslaget skall sökas. Jag erinrar om att styrelsens och
avdelningarnas frihet på denna punkt givetvis är obegränsad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963 5
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1), i vilket jämväl behandlades
vissa motionsvis framförda yrkanden, bl. a. om att ärende rörande viss skola icke
borde få avgöras utan hörande av den skolans rektor och representant för dess
lärarkår, anförde sammansatta konstitutions- och statsutskottet följande:
Vissa skäl talar för de av motionärerna framförda synpunkterna. Fackrepresentationen
utgör ett värdefullt inslag i styrelsearbetet och är, inte minst med
tanke på de förutsättningar för ett verkligt samarbete som därigenom skapas,
betydelsefullt för alla parter. Därtill kommer att enligt 1952 års provisoriska
skolstyrelselagstiftning den ordningen gäller, att vederbörande skolledare äger
närvara vid sammanträde. Emellertid kan, som departementschefen framhållit,
fackmannadeltagandet, särskilt i större kommuner, medföra en alltför vidlyftig
representation. Icke sällan torde det vara till fyllest, att facksynpunkterna
framföres av skolchefen eller ordinarie representanter för skolledare och lärare.
Det torde dock kunna förutsättas, att då viktigare ärende berörande viss skola
kommer upp till behandling, vederbörande skolchef ser till, att i den mån så
påkallas berörd rektor eller någon av lärarna kallas. Det synes utskottet sålunda,
som om motionärerna överbetonat farhågorna beträffande fackrepresentationens
möjligheter att göra sig gällande. Utskottet, som finner de av motionärerna
framförda synpunkterna i och för sig beaktansvärda, anser dock, att
tillräckliga skäl icke föreligger att på sätt motionärerna yrkat binda skolstyrelserna
med fasta regler i förevarande hänseende. Ett i motionen II: 808 framfört
yrkande om rätt för suppleant för lärarrepresentant att deltaga i sammanträde
samtidigt med ordinarie representant kan utskottet tillstyrka på så sätt, att
härvidlag bör tillämpas samma regler som enligt kommunallagen gäller i fråga
om suppleants rätt att närvara vid sammanträde med kommunens styrelse.
Utskottet utgår från att den ordinarie fackrepresentationen även avser skolstyrelsens
avdelningar.
Frågans behandling vid 1962 års riksdag
I proposition (nr 136/1962) med förslag till skollag in. in. föreslogs ingen
ändring av de tidigare antagna principerna för fackrepresentationen i skolstyrelsen.
Vid riksdagsbehandlingen väcktes emellertid på denna punkt ett flertal
motionsyrkanden. I några motioner påyrkades beslut om avskaffande av rektors-
och lärarrepresentationen samt, vad gäller en motion, jämväl skolläkarens
representation. I samband därmed föreslogs anvisande av möjlighet för skolstyrelsen
att vid behandlingen av särskild fråga adjungera rektor, lärare eller
annan person med speciell kännedom om frågan. Andra motioner upptog yrkande
om att riksdagen skulle anhålla om skyndsam omprövning av fackrepresentationen,
syftande till en begränsning härav till skolchefen och en representant
för lärarkåren i dess helhet, varjämte efter mönster av företagsnämnderna
fackmannamässiga synpunkter skulle kunna tillgodoföras styrelserna genom kollegierna
eller, i större kommuner, genom ett för kollegierna gemensamt organ, benämnt
kollegienämnd. Slutligen fanns också motionsyrkanden av innebörd, att
riksdagen skulle uttala sig för ett oförändrat bibehållande av fackrcpresentalionen.
6
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 119 år 19GL
I sitt utlåtande (nr 2) anförde särskilda utskottet:
Till stöd för yrkandena om fackrepresentationens avskaffande anföres i motionerna
såväl principiella som praktiska skäl. I det förra hänseendet göres gällande
att den fackrepresentation, som förekommer i skolstyrelsen och som saknar motsvarighet
inom den primärkommunala förvaltningen i övrigt, strider mot principen
om kommunal självstyrelse och är oförenlig med uppfattningen att skolan
i första hand är en samhällsangelägenhet. Vidare säges fackrepresentationen
medföra praktiska olägenheter såtillvida, att sammanträdena tynges genom det
stora antalet närvarande personer, en omständighet som orsakat att systemet
med arbete på avdelningar delvis inte motsvarat förväntningarna. Det behov
av fackkunskap som erfordras och som är så värdefull för skolstyrelsen att tillgodogöra
sig kan enligt motionärernas mening, i den mån den inte tillföres styrelsen
genom skolchefen, inhämtas genom att styrelsen vid behov tillkallar
rektorer eller lärare eller inhämtar yttrande från kollegiet.
Fackrepresentationen i dess nuvarande form trädde i funktion 1958 i samband
med att en genomgripande omdaning av skolväsendets yttre organisation
ägde rum bl. a. genom att förvaltningen av flertalet skolformer såsom en förberedelse
för det kommande reformarbetet på skolans område samlades under
en gemensam kommunal skolstyrelse. Den tämligen stora omfattning som
representationen erhöll förestavades av önskemålet att med fullföljande av äldre
tradition bibehålla kontakt mellan förvaltningen och den inom de olika skolorna
under skolstyrelsen förefintliga pedagogiska erfarenheten, som inte återfanns
samlad hos en enhetlig personalkår. Dessa skäl torde i väsentliga delar alltfort
äga sin giltighet och kan i viss mån sägas erhålla förnyad aktualitet genom att i
samband med den nu pågående reformen ytterligare skolformer inordnas under
skolstyrelsen. Med hänsyn härtill och till att systemet med fackrepresentation i
den nuvarande formen varit i tillämpning endast en förhållandevis kort tid är
utskottet inte berett föreslå, att fackrepresentationen nu upptages till förnyat
övervägande.
En vid utskottets utlåtande fogad reservation utmynnade i hemställan av
innebörd att fackrepresentationen avskaffades. I motiveringen för denna hemställan
anfördes följande:
Enligt utskottets mening kan från skilda synpunkter tungt vägande invändningar
göras mot det nuvarande systemet med fackrepresentation i skolstyrelsen.
I främsta rummet gör sig härvidlag gällande de betänkligheter, som med hänsyn
till principen om kommunal självstyrelse i och för sig kan anföras mot att företrädare
för en stor grupp anställda under styrelsen skall vara tillförsäkrade rätt
att närvara och yttra sig vid styrelsens eller dess avdelningars sammanträden
utan annan begränsning än som sammanhänger med vissa ärendens speciella
natur. Denna anordning saknar för närvarande motstycke inom övriga sektorer
av den kommunala förvaltningen, där man som regel tillför kommunala nämnder
och styrelser erforderlig fackinsikt på andra vägar, såsom genom föredragning
av sakkunnig personal eller inhämtande av yttranden. För ledamöternas i
skolstyrelsen del är närvaron av fackrepresentanter, i synnerhet till det stora
antal som den gällande ordningen medger, ägnad att begränsa möjligheterna till
en fri och otvungen handläggning av ärendena, vilket innebär risk för att viktiga
frågor om skolan och medborgarnas utbildning blir avgjorda utan fullt
beaktande av att skolan i första hand är en samhällsangelägenhet.
Med den uppläggning systemet fått blir det ytterst beroende på fackrepresen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963 7
tanterna själva att avgöra i vilken omfattning de skall begagna sig av sin rätt
att närvara och därmed bereda styrelsen möjlighet att tillgodogöra sig sakkunskap
på det pedagogiska området. Någon skyldighet för rektor eller lärare att i
egenskap av fackrepresentant infinna sig vid skolstyrelsens sammanträden har
nämligen inte föreskrivits. Sannolikt har detta medverkat till att på sina håll
tendensen gått i den riktningen, att lärarrepresentanterna uppfattats och uppfattat
sig själva som partsrepresentanter; härmed har man avlägsnat sig ganska
långt från den grundtanke, på vilken fackrepresentationen bygger. Lärarnas
intresse av att inför styrelsen få framföra speciella önskemål och synpunkter i
egenskap av anställda torde i dagens läge långt effektivare och bättre kunna tillvaratagas
av fackliga organisationer och företagsnämnder.
I sammanhanget bör även erinras om att skolstyrelsens behov av fackinsikt
på andra områden än det pedagogiska, såsom när det gäller den psykologiska
och kurativa verksamheten, inte ansetts böra tillgodoses i en motsvarande
ordning, vilket kan sägas vara ett uttryck för bristande konsekvens. Systemets
orimlighet visar sig också just i den avsevärda omfattning en efter dessa principer
fullt genomförd fackrepresentation skulle få.
Även åtskilliga praktiska olägenheter har påvisats vara förenade med den
nuvarande fackrepresentationen. Det stora antalet fackrepresentanter, i kommuner
där skolväsendet omfattar flera skolformer är representanterna ofta flera
än ledamöterna, gör skolstyrelsen till ett oproportionerligt stort organ till men
för effektiviteten i arbetet. Den tungroddhet i handläggningsformerna, som fackrepresentationen
medfört, är oförenlig med vad man rörande skolstyrelsens organisation
i övrigt anfört i fråga om önskemålet att hålla antalet ledamöter på en
förhållandevis låg nivå, syftande till att erhålla smidiga former för arbetet. Det
i detta syfte tillskapade systemet med avdelningar har också på grund av fackrepresentationens
storlek inte visat sig uppfylla de förväntningar som ställts.
Bland de motiv som anförts till stöd för fackrepresentationen har särskilt
framhållits önskemålet att underlätta en smidig övergång till det år 1958 genomförda
nya systemet för skolans lokala ledning med olikartade skolor sammanförda
under en gemensam skolstyrelse. Denna synpunkt måste i dagens läge
anses ha spelat ut sin roll i och med att förhållandena stabiliserats och skolväsendet
av allt flera kommit att betraktas som en enhet i stort.
Enligt utskottets uppfattning är det en självfallen angelägenhet att skolstyrelsen
liksom alla andra kommunala styrelser och nämnder inom skilda verksamhetsgrenar
tillföres den sakkunskap som erfordras för fullgörandet av arbetsuppgifterna.
Ett lämpligt avvägt samspel mellan lekmannastyre och fackkunskap
är av stor betydelse inom kommunalförvaltningen i allmänhet och bör
även ges möjlighet att komma till sin rätt inom skolförvaltningen. I överensstämmelse
med strävandena att vinna enhetliga former för kommunal förvaltning
bör detta önskemål i fortsättningen tillgodoses på ett sätt som inte avviker
från vad i allmänhet gäller. För skolans del kan nämligen inte längre anses
föreligga sådana speciella omständigheter, som i förevarande avseende motiverar
en särreglering. Skolstyrelsens behov av sakkunnig hjälp bör därför tillgodoses,
utom genom den uppgift skolchefen redan nu har att fullgöra härvidlag eller
genom åliggandet för styrelsen att i viktigare ärende rörande viss skola bereda
rektor tillfälle att yttra sig, i den ordningen, att styrelsen i den mån det är påkallat
skall kunna kalla rektorer, lärare och annan personal för att tillhandagå
med upplysningar eller inhämta yttranden från kollegier. Pedagogisk sakkunskap
torde även kunna komma skolstyrelsen till godo genom olika slags framställningar,
som lärarkårerna kan göra.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det att första
kammaren godkände utskottets utlåtande, medan andra kammaren biföll reservationen.
Första kammarens beslut fattades med 69 röster mot 62 (10 ledamöter
avstod och 10 var frånvarande) och andra kammarens beslut med 134 röster
mot 80 (12 avstod och 6 var frånvarande).
I ett i anledning av de skiljaktiga besluten avgivet, av riksdagen godkänt
memorial (nr 8) hemställde särskilda utskottet att kamrarna måtte, samtidigt
som de biföll propositionen, i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna följande
synpunkter:
Vid övervägande av möjligheterna till en sammanjämkning av kamrarnas meningar
har utskottet haft att söka åstadkomma en lösning som i rimlig grad
tillgodoser de syften varpå vardera kammarens ställningstagande bygger. Utskottet
har därför funnit sig böra föreslå att den i lagförslaget upptagna bestämmelsen
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om fackrepresentation
nu bibehålies. Därjämte vill utskottet förorda, att en begränsning av antalet
fackrepresentanter överväges. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att,
sedan erforderliga undersökningar och överväganden gjorts, så snart ske kan för
riksdagen framlägga förslag i denna riktning.
Utskottet vill understryka betydelsen av att ett förtroendefullt samarbete
ii ger rum mellan skolstyrelsen och skolans befattningshavare. Formerna för
detta samarbete synes senare ånyo böra övervägas under beaktande av principerna
för den kommunala förvaltningen, behovet av pedagogisk sakkunskap i
skolstyrelsen samt befattningshavarnas tjänsteställning.
Departementschefen
Det system för fackrepresentation i skolstyrelserna, som tillskapades genom
1956 års riksdagsbeslut och som i huvudsak alltjämt gäller, innebar fullföljande
av en inom det obligatoriska skolväsendet och även vissa andra skolformer utbildad
tradition, syftande till att främja ett värdefullt samarbete mellan den
administrativa ledningen och de pedagogiska fackmännen. Genom att skolstyrelsen
blev gemensam för flera olika skolformer med skilda inriktningar och
olikartade personalkårer kom fackrepresentationen, för att kunna tillgodose
önskemålet om att tillföra skolstyrelsen en allsidig pedagogisk sakkunskap, att
bli tämligen omfattande. Då vidare utom de ordinarie representanterna även
dessas suppleanter fick rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden, kunde
fackrepresentationen i kommuner med välutvecklat skolväsen till numerären
t. o. m. bli större än styrelsen själv. Om dessa konsekvenser var man vid 1956 års
behandling väl medveten men fann sig trots detta böra i huvudsak tills vidare
godtaga det nya systemet, som hade föreslagits av 1951 års skolstyrelseutredning.
Ett av skälen härför torde ha varit angelägenheten av att särskilt vid övergången
till en ny ordning för skolväsendets lokala ledning ha garantier för att
effektiva kontaktmöjligheter skapades mellan denna ledning och de olika slagen
av pedagogisk fackkunskap.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
I samband med riksdagsbehandlingen år 1962 av skolreformen har, såsom
framgått av den föregående redogörelsen, invändningar av såväl principiell som
praktisk natur framförts mot det nuvarande systemet för fackrepresentationen.
Särskilt framhölls därvid att det numera, sedan förhållandena vad gäller den
nya ordningen för skolväsendets lokala ledning stabiliserats och skolväsendet av
allt flera kommit att betraktas som en enhet, saknas skäl att på detta område
ha andra former för samarbete mellan det förtroendevalda organet och de anställda
än som tillämpas inom kommunalförvaltningen i övrigt, och detta så
mycket mera som vissa betänkligheter med hänsyn till principen om kommunal
självstyrelse inställde sig beträffande det nuvarande systemet. Det påpekades,
att närvaron av ett stort antal fackrepresentanter var ägnad att verka hindrande
för eu fri och otvungen handläggning av ärendena och att detta innebar risk
för att viktiga frågor om skolan och om medborgarnas utbildning blev avgjorda
utan fullt beaktande av att skolan i första hand var en samhällsangelägenhet.
Härtill kom, anfördes det, att lära rrepresen tanter na alltmera kommit att betraktas
och betrakta sig själva som partsrepresentanter, varigenom man kommit
att avlägsna sig ganska långt från de grundtankar, varpå systemet byggde.
Bland de praktiska skäl som åberopades gentemot fackrepresentationen märkes
bl. a. den synpunkten, att det stora antalet representanter, särskilt i kommuner
med flera skolformer, gjorde skolstyrelsen till ett oproportionerligt stort
organ, vilket medförde en tungroddhet i handläggningsformerna som menligt
inverkade på effektiviteten i arbetet.
Riksdagens ställningstagande till förevarande fråga, sådant det slutligen kom
till uttryck, innebar ett önskemål om en snar begränsning av fackrepresentationens
omfång, varjämte riksdagen, med understrykande av betydelsen av att
ett förtroendefullt samarbete ägde rum mellan skolstyrelsen och skolans befattningshavare,
ansåg formerna för detta samarbete därefter böra upptagas till
förnyat övervägande under beaktande av principerna för den kommunala förvaltningen,
behovet av pedagogisk sakkunskap i skolstyrelsen samt befattningshavarnas
tjänsteställning.
Med anledning av riksdagens uttalanden bär de aktualiserade spörsmålen
rörande fackrepresentationen närmare övervägts inom ecklesiastikdepartementet.
Dessa överväganden har lett fram till ett förslag till lösning som
avser att tillgodose det av riksdagen i första hand framförda önskemålet om en
begränsning av fackrepresentationens omfattning. Förslaget innebär i korthet
att nuvarande antal rektors- och lärarx-epresentanter i princip bibehålies — alltså
högst tre från vardera personalkategorien jämte suppleanter för dem. Den åsyftade
begränsningen ei-hålles därigenom att rätt att närvax-a vid sammanträde
med skolstyrelsen eller avdelning av denna skall tillkomma endast en i-epresentant
för rektorerna och eu representant för lärarna, varvid det skall ankomma
på representanterna själva att utvälja vem av dem som skall inställa sig.
För att kunna ta ställning till denna fråga skall fackrepresentanterna i förväg
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
erhålla uppgift om de ärenden som beräknas förekomma vid sammanträdet, och
de bör också få de upplysningar i övrigt, som lämpligen kan lämnas. Samtidigt
föreslås borttagande av den hittillsvarande rätten för fackrepresentanternas
suppleanter att närvara vid sammanträden även i sådana fall då de inte inträder
såsom representanter. Resultatet av förslaget blir således att, frånsett de ärenden
i vilka skolläkaren skall deltaga, regelmässigt högst två fackrepresentanter
får rätt att närvara vid sammanträde.
Beträffande detta förslag har överläggningar hållits mellan företrädare för
ecklesiastikdepartementet samt representanter för Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation. De båda kommunförbunden har därvid
förklarat sig inte vilja motsätta sig att förslaget genomföres i nuvarande läge,
men samtidigt har förbunden med instämmande i de principiella invändningar
som framförts mot fackrepresentationen velat understryka, att den företagna
ändringen endast får betraktas som en övergångsanordning i avvaktan på en
slutgiltig lösning av frågan om formerna för samarbetet mellan skolstyrelsen och
den pedagogiska fackkunskapen. Från personalorganisationernas sida har till förslaget
intagits en negativ ståndpunkt, byggande på uppfattningen att mot fackrepresentationen
framförda invändningar inte kan anses utgöra skäl för en ändring
i enlighet med förslaget. Samtidigt framhålles det utomordentliga värde för
skolan som ligger i den av närvarorätten garanterade möjligheten till kontinuerlig
personlig kontakt mellan lekmännen och fackkunskapen. Personalorganisationerna
har emellertid förklarat sig beredda att, i det läge som uppstått genom
riksdagens uttalade önskemål om en begränsning av fackrepresentationen, föreslå
ett slopande av suppleanternas närvarorätt.
Innan jag för egen del går att närmare behandla de nu aktualiserade frågorna
vill jag erinra om det självklara förhållandet, att det är hänsynen till skolans
eget bästa som skall bilda utgångspunkten vid bedömningen av vilka lösningar
av dessa frågor på kortare och längre sikt som skall kunna uppnås. Denna omständighet
sedd i belysning av de ifrågavarande spörsmålens starkt kontroversiella
natur gör bedömningen vansklig, och detta synes mig motivera att man
inte omedelbart söker nå en mera slutgiltig lösning utan söker sig fram i etapper.
Detta torde också vara riksdagens mening. Av riksdagens ställningstagande
synes nämligen den slutsatsen kunna dragas, att en förutsättningslös omprövning
av fackrepresentationen i dess helhet, i syfte att eventuellt ersätta den med
andra former för samarbetet mellan lekmännen och pedagogerna, enligt riksdagens
mening inte är omedelbart påkallad. Det finns också några andra omständigheter
som talar mot att i nuvarande läge överväga mera vittsyftande
förändringar. Det bör erinras om att systemet med representationen, sådant det
utformades år 195C och trädde i tillämpning år 1958, hittills inte varit i funktion
ens under en hel mandatperiod för ledamotskap i skolstyrelsen. Skolstyrelsen
kommer under tiden för grundskolans genomförande i kommunerna att få bära
Kungl. May.ts ''proposition nr 119 år 1963 11
-en stor del av ansvaret för denna verksamhet, och det är därför av största vikt
att samarbetet mellan skolans ledning och dess personal utvecklas och fördjupas
under ömsesidigt förtroende. Åtgärder som innebär större förändringar berörande
styrelsens organisation och verksamhetsformer kan befaras motverka en gynnsam
ordning härvidlag, särskilt om de vidtages under det inledande skedet av
uppbyggnadstiden. Innan mera genomgripande förändringar överväges, anser
jag det därför vara befogat att ännu någon tid avvakta ytterligare erfarenheter.
De hittillsvarande erfarenheterna av fackrepresentationen visar emellertid, att
denna, som man också befarade redan år 1956, i många fall blivit alltför vidlyftig.
Härpå har effektiviteten i skolstyrelsernas arbete blivit lidande, framför
allt genom tungroddheten i arbetsformerna men delvis kanske också genom att
överbalanseringen på fackmannasidan på sina håll givit upphov till irritation
och konflikter. Av stor betydelse särskilt med tanke på behandlingen av grundskolefrågorna
under uppbyggnadstiden finner jag vara att det tillkommer sådana
samarbetsformer, som inte endast eliminerar olägenheterna med det hittillsvarande
systemet utan också främjar goda samarbetsförhållanden. Vad som
behövs är ett effektivt och ömsesidigt verkande instrument för utbyte av
information och synpunkter mellan skolstyrelserna och fackkunskapens företrädare.
Uppnåendet av detta mål är inte beroende främst av hur samarbetet
författningsregleras utan fastmera av de berörda organens och befattningshavarnas
samarbetsvilja och deras beredvillighet att, med bortseende från egna eller
gruppens intressen, samverka till främjande av sådana arbetsresultat, som från
skolans och undervisningens synpunkt är de bästa möjliga.
I nuvarande läge synes det mest angeläget att för undanröjande av vissa
olägenheter med gällande system i enlighet med riksdagens önskemål överväga
en begränsning av fackrepresentationen under iakttagande samtidigt av att de
fördelar denna har inte går förlorade. Det förut omnämnda förslaget synes mig
innebära en möjlig lösning av detta problem, eftersom det i sig tillgodoser båda
dessa önskemål. Jag vill därför förorda att det lägges till grund för en ändring av
bestämmelserna om fackrepresentationen. Fackrepresentationens omfattning är,
såsom förut antytts, betingad av önskvärdheten att få en allsidig representation,
helst så att samtliga skolformer under skolstyrelsen blir representerade. Härav
synes följa att man inte bör begränsa fackrepresentationen genom minskning av
det antal representanter som skall utses. Det bör sålunda liksom hittills kunna
finnas en grupp fackrepresentanter för vardera av kategorierna rektorer och
lärare, utsedda i den nuvarande ordningen och alltså med beaktande av vilka
skolformer som i det enskilda fallet sorterar under skolstyrelsen. Förslaget tillgodoser
i stället syftemålet med riksdagens beslut genom att vissa jämkningar
göres i fråga om hur samarbetet mellan skolstyrelsen och fackrepresentanterna
organiseras. Förslaget innebär nämligen att endast en representant för vardera
av rektors- och lärarkåren skall ha rätt att närvara vid sammanträde med skolstyrelsen
eller avdelning av denna. Härigenom blir de för varje kategori utsedda
representanterna att betrakta mera som ett organ för samarbete med skolstyrel
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
sen än som ett antal enskilda representanter. Med hänsyn till syftet med fackrepresentationen
kan det enligt min mening inte heller anses nödvändigt att
samtliga utsedda representanter alltid är närvarande vid sammanträdena. Den
stora fördelen med detta förslag är att de olägenheter som varit förknippade med
representationens stora omfång i huvudsak nndanröjes. En sådan effekt torde
inte kunna erhållas enbart genom slopandet av närvarorätten för suppleanterna.
För att tillgodose det av begränsningen av närvarorätten föranledda större
behovet av informativ verksamhet från skolstyrelsens sida föreslås, att fackrepresentanterna
skall erhålla, utom underrättelse om tiden för skolstyrelsens
och dess avdelningars sammanträden, uppgifter om vilka ärenden som beräknas
skola förekomma till handläggning. Dessutom böra de informeras om ärendena i
ungefär samma omfattning som tillämpas beträffande skolstyrelsens egna
ledamöter. På grundval av de informationer som sålunda erhållits och efter
övervägande sinsemellan bör fackrepresentanterna därefter bestämma hur de
skall låta företräda sig vid sammanträdet. Jag kan för egen del acceptera
att en sådan ordning införes, särskilt som den synes mig kunna inte bara kompensera
bortfallet av de kontaktmöjligheter som begränsningen av närvarorätten
innebär utan även visa vägen till etablerande av andra former för samarbete
mellan skolstyrelsen och dess fackrepresentanter än som består i kontakten på
sammanträdena.
För att undvika de olägenheter som är förenade med att representantskapet
växlar under ett sammanträde är det självfallet lämpligast att en och samma
representant är närvarande under hela sammanträdet, och en sådan ordning får
förutsättas bli den vanligaste. Å andra sidan bör ett absolut hinder inte uppställas
för utbyten under pågående sammanträde, ty sådana kan ibland vara
motiverade av särskilda omständigheter.
Jag vill i anslutning till den nu föreslagna ändrade ordningen påpeka att
denna inte inverkar på skolstyrelsens eller dess avdelningars möjligheter att,
utöver vad som enligt förslaget skall ske, i enlighet med vad i allmänhet gäller
söka kontakt med företrädare för olika facksynpunkter.
Till sist vill jag uttala den förhoppningen, att det av mig förordade förslagets
genomförande skall verksamt bidraga till att bättre samarbetsförhållanden blir
rådande till båtnad för det viktiga arbete för skolans omdanande som nu pågår.
De erfarenheter som kan vinnas av den nya ordningen torde också kunna förväntas
bli av betydelse, när det gäller att framdeles till förnyat övervägande
upptaga frågan om vilka samarbetsformer av hithörande slag som på längre sikt
kan vara bäst lämpade inom skolväsendet.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna av mig förordade ändrade grunder för fackrepresentationen
i skolstyrelserna.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Kai-Inge Hillerud
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1963
INNEHÅLL
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1
Inledning .......................................................... 2
Gällande bestämmelser .............................................. 2
Frågans behandling vid 1956 års riksdag............................... 3
Frågans behandling vid 1962 års riksdag............................... 5
Departementschefen ................................................. 8
Ivar Hseggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963
630595
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:259 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. a1 i texten
- KU 1963:10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1963 a1 i texten