Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket m. m

1963-03-15 · 47 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:127, Med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 196,1

1

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

behörighet att utöva tandläkaryrket m. m.; given Stockholms

slott den 15 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

408) om behörighet att utöva läkaryrket.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1951 års lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten

ersättes med en ny lag om behörighet att utöva tandläkaryrket.

I förslaget har bestämmelserna för tandläkaryrket så långt det varit

möjligt utformats i överensstämmelse med vad som gäller för läkaryrket.

Därjämte tar förslaget sikte på att från svensk sida underlätta genomförandet

av en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 januari

1964.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 127

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mnj. ts proposition nr 127 år 1963

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva tandläkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 3 §;

b) den som enligt 9 § är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal

tandläkartjänst; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt

10 § innehar begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket.

2 §•

Den som genomgått av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning

må biträda behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av

tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation såsom tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt tandläkarexamen, så ock den som utom riket

avlagt tandläkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven

efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom tandläkare,

om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs

kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad tandläkare framstående skicklighet och särskild

erfarenhet inom tandläkaryrket, må Konungen medgiva, att legitimation

såsom tandläkare meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning,

som avses i andra stycket.

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som

tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat brott,

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket, för hälsofarligt

kvacksalveri eller för brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall

mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för medverkan

till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet

visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

5 §•

Har legitimerad tandläkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av

tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom tandläkare

utan att det föreligger sådant fall som avses i 4 §, äger medicinalstyrelsen

återkalla hans legitimation.

Har tandläkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation

i annat nordiskt land och fråntages tandläkaren denna auktorisation,

skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen.

6 §•

Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkaryrket,

skall medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej

särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitimation

bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen

förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som

erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i

nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för

tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas

att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran

lämna erforderlig handräckning.

7 §•

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av

tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten;

dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd suspension

icke är i tjänst, så ock för tid, då han av anledning som i 6 §

första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

8 §■

Har tandläkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans

begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Ma j. ts proposition nr 127 år 1963

9 §•

Förordnande att uppehålla tjänst, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket,

meddelas av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande,

av annan myndighet.

10 §.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

11 §•

Tandläkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss

gren av tandläkaryrket, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är

specialist inom den grenen av tandläkaryrket eller eljest äger särskild kunnighet

däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer

villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

12 §.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot

ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse.

Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §

omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare mån

än behörigheten gäller.

Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till

dagsböter.

13 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall

lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

14 §.

Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan

verksamhet inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och omständigheterna

kräva.

15 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av denna

lag.

Örergångabestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 18 maj 1951

(nr 233) om behörighet att utöva tandläkarkonsten skall upphöra att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen

gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad tandläkare skall anses

som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande generell behörighet jämlikt 1 §

första stycket 2) i den äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad tandläkare

enligt denna lag; och skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda

legitimationsbevis för honom. Detsamma skall gälla den som innehar Konungens

eller medicinalstyrelsens särskilda tillstånd att utan begränsning

utöva tandläkarkonsten och som till följd därav äger generell behörighet

enligt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens

ikraftträdande är behörig jämlikt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen

skall vara bibehållen And sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses

såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd

tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas

enligt 8 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats

för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts

vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad

enligt den nya lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Förslag

till

Lag

''-''i ......• • ■ ; •••.-''* • • .> •.■■ • ■

angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig

het att utöva läkaryrket skola erhålla

(Nuvarande lydelse)

3

Har legitimerad läkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst

som läkare eller tandläkare för brott,

som han förövat under utövning av

läkaryrket eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller tandläkarkonsten eller för medverkan

till hälsofarligt kvacksalveri

eller för medverkan till brott, som

avses i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva läkaryrket.

6

Legitimation för läkare, som Konungen

eller medicinalstyrelsen för
-

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst som

läkare för brott, som han förövat

under utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller för medverkan till hälsofarligt

kvacksalveri eller för medverkan till

brott, som avses i 10 § lagen om förbud

i vissa fall mot verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område, eller

ock för obehörig utövning av

tandläkaryrket eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva läkaryrket.

§•

Legitimation för läkare, som Konungen

eller medicinalstyrelsen för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ordnat till innehavare av läkar- eller

tandläkartjänst, må icke återkallas

så länge läkaren innehar tjänsten;

dock må legitimationen återkallas

för tid, då han på grund av

ådömd suspension icke är i tjänst,

så ock för tid, då han av anledning

som i 5 § första stycket sägs icke

uppehåller sin befattning.

(Föreslagen lydelse)

ordnat till innehavare av läkart jänst,

må icke återkallas så länge läkaren

innehar tjänsten; dock må legitimationen

återkallas för tid, då han på

grund av ådömd suspension icke är

i tjänst, så ock för tid, då han av

anledning som i 5 § första stycket

sägs icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr i Ti år 1963

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny lagstiftning

angående behörighet att utöva tandläkaryrket in. m. samt anför.

1. Inledning

Gällande lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten är utfärdad den

18 maj 1951. Lagen ansluter sig nära till den vid dess tillkomst gällande

1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Sistnämnda lag har numera

ersatts av bl. a. lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva Iäkaryrket,

vilken skiljer sig från den äldre lagstiftningen i såväl sakligt som

formellt hänseende.

Under framhållande att det är önskvärt att regleringen av tandläkaryrket

även i fortsättningen så långt det är sakligt möjligt överensstämmer med

motsvarande reglering för läkaryrket framlade medicinalstyrelsen den 20

oktober 1962 förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket.

År 1957 antog Nordiska rådet en rekommendation (nr 7) till regeringarna

om att vidtaga åtgärder för att skapa en gemensam arbetsmarknad för läkare

och tandläkare. Den svenska regeringen utsågs att vara koordinerande

och initiativtagande vid det fortsatta arbetet med rådets rekommendation.

För ändamålet tillsattes en internordisk kommitté, benämnd Nordiska kommittén

för utredning av frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad för

läkare och tandläkare* 1, vilken den 7 maj 1962 avgav betänkande med förslag

till överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om

gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare (NU 1962:6). Förslaget

bygger på uppfattningen att förutsättningar föreligger för införandet av en

1 Från svensk sida har såvitt avser den gemensamma arbetsmarknaden för tandläkare deltagit

såsom ledamöter av kommittén statssekreteraren C. G. Persson, medicinalrådet O. Osvald och

byråchefen H. Rahm samt såsom experter landstingsdirektören H. O. F. Gröndal och direktören

i Sveriges tandläkarförbund I. Oldmark.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1903

för dessa länder gemensam sådan marknad. Den kan emellertid icke förverkligas

utan ändringar i ländernas lagstiftning.

Över båda förslagen har efter remiss yttranden avgivits av följande myndigheter

och organisationer: kanslern för rikets universitet med bifogande

av yttranden från lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm

och Malmö, farmaceutiska institutet, försvarets sjukvårdsstyrelse, riksförsäkringsverket,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens nämnd för

utländska läkare, statens utlänningskommission, statens pensionsanstalt,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län med bifogande av

yttrande från landstingets förvaltningsutskott, länsstyrelsen i Kristianstads

län med bifogande av yttranden från tandvårdsinspektören och länsläkaren,

länsstyrelsen i Västernorrlands län med bifogande av yttranden från landstingets

förvaltningsutskott och länsläkaren, länsstyrelsen i Jämtlands län,

länsstyrelsen i Norrbottens län med bifogande av yttrande från landstingets

förvaltningsutskott, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket

(ÖHS-kommittén), utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28

regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande

av statstjänst, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveriges

tandläkarförbund och svenska tandläkaresällskapet, apotekarsocietetens

direktion samt svenska sjukkasseförbundet.

Remissyttranden över nordiska kommitténs förslag har därjämte avgivits

av medicinalstyrelsen, länsarbetsnämnden i Norrbottens län, folktandvårdsstyrelsen

i Stockholm och tandvårdsinspektören i Norrköping.

Remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag har ytterligare avgivits

av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, lärarkollegierna

vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå,

tandvårdsdirektören i Stockholm samt Sveriges läkarförbund. 2

2. Allmänna synpunkter på lagstiftningen om behörighet

att utöva tandläkaryrket

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Lagen den 18 maj 1951 om behörighet att utöva tandläkarkonsten innehåller

ingen definition på denna »konst». Av allmänna tandläkarinstruktionen

den 18 maj 1951 (nr 234) framgår helt allmänt att utövande av tandläkarkonsten

innebär att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad

erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som

patientens tillstånd fordrar. Förutom legitimerad läkare äger endast den,

som i särskild ordning vunnit behörighet därtill, mot ersättning utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten, som kan vara generell eller också tillfällig eller

begränsad, kan vinnas endast av den som erhållit särskild utbildning. Del

föreligger således ett tandläkarmonopol.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Till reglerna om förvärv av behörighet ansluter sig stadganden om förlust

av behörighet på grund av straffdom eller sinnessjukdom. Vidare stadgas

straff för obehörig utövning av tandläkarkonsten.

Den som efter vederbörlig utbildning legitimerats såsom tandläkare i utlandet

kan icke med stöd härav vinna legitimation i Sverige. Härför fordras

svenskt medborgarskap och svensk tandläkarexamen. Svenska myndigheter

kan dock i särskild ordning meddela tandläkare med utländsk examen behörighet

att helt eller i begränsad omfattning här utöva tandläkarkonsten.

Tandläkare från de övriga nordiska länderna tjänstgör för närvarande i betydande

omfattning i Sverige. Det är därvid främst fråga om begränsade

förordnanden att tjänstgöra inom folktandvården.

I alla de nordiska länderna står tandvården och de inom denna verksamma

yrkesutövarna under tillsyn av statliga medicinalmyndigheter.

.Nordiska kommitténs förslag och yttrandena däröver

Kommittén

Nordiska kommittén erinrar om att ett nära samarbete mellan de nordiska

länderna sedan lång tid tillbaka pågår på hälso- och sjukvårdens område.

Vid nordiska rådets femte session i Helsingfors år 1957 antogs enhälligt

en rekommendation (nr 7) till regeringarna att vidtaga åtgärder, varigenom

i ett vart av de nordiska länderna en sådan ordning införes, som möjliggör

för tandläkare, vilka i annat nordiskt land har avlagt vederbörlig examen

för utövande av tandläkaryrket, att mot företeende av bevis om sin

behörighet i hemlandet och om erforderliga kunskaper i lagregler och andra

bestämmelser angående utövande av tandläkaryrket i det ifrågavarande landet

erhålla sådan behörighet även i detta land, samt att utreda möjligheterna

att undanröja de svårigheter av arbetsmarknadspolitisk natur, som

härvid kan möta.

Nordiska kommittén konstaterar att den medicinska arbetskraftens möjlighet

till fri rörlighet mellan de nordiska staterna är av stor betydelse inte

minst från utbildnings- och forskningssynpunkt. Kommittén har undersökt

om förutsättningar föreligger för införande av en för Danmark, Finland,

Norge och Sverige gemensam arbetsmarknad för tandläkare. Dessa undersökningar

hänför sig främst till utbildningsförhållandena i de olika länderna

och kommittén finner, såsom närmare utvecklas i det följande, att

sådana förutsättningar föreligger när det gäller utbildningen. Likaså framgår

av betänkandet att den offentliga tillsyn och kontroll, som erfordras på

detta område, är organiserad i alla de nämnda nordiska länderna.

Vidare har kommittén sökt klarlägga huruvida arbetsmarknadspolitiska

hinder möter mot att låta tandläkarna fritt verka i alla de nordiska länderna.

Härvid träder i förgrunden farhågorna för en ensidig tillströmning

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1903

av tandläkare till det land eller de länder, som erbjuder de förmånligaste

anställnings- och avlöningsvillkoren. Detta skulle kunna medföra svårigheter

för de länder som i sådant hänseende har mindre gynnsamma förutsättningar

och där knappheten på tandläkare är framträdande. Särskilt

bör i detta sammanhang beaktas, att sistnämnda länder har att bära samma

höga utbildningskostnader både för dem, som stannar i landet, och för dem,

som föredrager att utöva tandläkarvrket i ett annat land, som kan erbjuda

bättre ekonomiska villkor. Ju mer intensifierat det nordiska samarbetet

blir, desto naturligare blir det emellertid enligt kommitténs mening att betrakta

även utbildningsplatserna som gemensamma för de nordiska länderna.

Kommittén hänför sig härefter till ett uttalande av nordiska rådets

medicinska kommitté av i huvudsak följande innehåll.

I de nordiska länderna är tandläkaryrket i allmänhet ett fritt yrke så

tillvida, som det övervägande antalet tandläkare bedriver privatpraktik.

Man har knappast anledning att räkna med att tandläkare, som avser att

bedriva privatpraktik, i större utsträckning kommer att slå sig ner i annat

nordiskt land än sitt hemland. Annorlunda är situationen för sådana tandläkare,

som ämnar ta anställning i offentlig tjänst, främst inom folktandvården

i Sverige och Norge. Intresset för att ta sådan anställning i annat

nordiskt land är också redan nu stort. Då det emellertid för denna grupp

alltid fordras ett anställningsbeslut från myndighet i det land, dit tandläkaren

söker sig, finns fullt tillfredsställande möjligheter att hålla överflyttning

av dessa tandläkare från ett land till ett annat under tillbörlig

kontroll. Skulle antalet tillsättningar av tjänster med tandäkare från annat

nordiskt land få en sådan omfattning i ett land att överflyttningen av

tandläkare blir ensidig och hotar att medföra svårigheter för ett annat nordiskt

land, bör situationen kunna lösas så att överenskommelse träffas

med myndigheterna i det land, som drar till sig tandläkare, att tills vidare

avstå från att ta arbetskraft från det andra landet i anspråk.

Nordiska kommittén finner att dessa synpunkter förtjänar avseende och

uttalar att alltför stora förskjutningar åt ett visst land i fråga om tandläkararbctskraft

måste förhindras. Redan nu är det emellertid enligt kommittén

mycket lätt för nordiska tandläkare att få anställning i den norska

och svenska offentliga tandvården. På grund härav och med hänsyn till övriga

omständigheter torde utbytet av tandläkare mellan länderna knappast

öka i någon större grad även om en fri arbetsmarknad införes. Om likväl

allvarligare störningar skulle uppstå inom ett lands tandvård på grund av

att fri arbetsmarknad införts bör det ankomma på det enligt överenskommelsen

den 22 maj 1954 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige tillsatta

Nordiska arbetsmarknadsutskottet att föreslå de åtgärder som må

vara påkallade. Kommittén erinrar vidare om att det ingår i de centrala medicinalmyndigheternas

arbetsuppgifter att ingripa om störningar skulle

uppstå inom hälso- och sjukvården samt att störningar på arbetsmarkna
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

den kan undvikas genom att intagningen till de odontologiska högskolorna

regleras.

Förutsättningar föreligger således enligt kommittén för införande av en

för Danmark, Finland, Norge och Sverige gemensam arbetsmarknad för

tandläkare. En sådan kan emellertid inte förverkligas utan ändringar av

olika slag i ländernas lagstiftning, och den bör genomföras efter enhetliga

principer. För detta ändamål föreslår kommittén att en överenskommelse

träffas mellan de berörda länderna. Denna bör ange vilka villkor de fördragsslutande

staterna får uppställa för att en tandläkare skall vinna legitimation

i annat land än det där han ursprungligen legitimerats. För att

den fria marknaden skall förverkligas bör staterna i överenskommelsen

förbinda sig att vidtaga åtgärder för att undanröja förefintliga hinder mot en

gemensam arbetsmarknad.

Yttrandena

Förslaget att införa en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare

genom överenskommelse mellan de nordiska länderna lämnas utan erinran

eller tillstyrkes i väsentliga delar av samtliga remissinstanser.

De arbetsmarknadspolitiska frågorna uppmärksammas

av flera remissinstanser. Bedömningen av riskerna för ensidig tillströmning

av tandläkare till ett visst land varierar i yttrandena. Arbetsmarknadsstyrelsen

anför att man, med hittills föreliggande erfarenhet från andra yrkesområden

med likartade förhållanden och rörlig arbetskraft, kan räkna

med att omflyttningen av tandläkare mellan de nordiska länderna inte kommer

att få någon större omfattning. Eventuellt uppträdande störningar bör

enligt styrelsen därför kunna elimineras genom Nordiska arbetsmarknadsutskottets

försorg. Folktandvårdsstyrelsen i Stockholm bedömer riskerna

små och anser fortlöpande övervakning genom Nordiska arbetsmarknadsutskottet

jämte reglering av intagningen av studerande vid de nordiska

tandläkarhögskolorna utgöra tillräckliga garantier mot störningar. Att störningar

på arbetsmarknaden kan uppstå framhåller även överståthållarämbetct,

som emellertid tillfogar att de inte bör motverkas genom konkurrensbegränsande

föreskrifter utan genom aktiv nordisk arbetsmarknadspolitik.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner angeläget att utvecklingen noga

löljs och att de vägledande åtgärder vidtages som kan bli nödvändiga, och

Norrbottens läns lamlstinys förvaltningsutskott förutsätter att någon form

av ingripande kan ske på detta område.

Tandvårdsinspektören i Norrköping uttalar att eu strömning på kort sikt

helt efter konjunkturförändringarna i de berörda länderna inte är önskvärd

och att därför bör övervägas om inte en viss reglerande verksamhet, åtminstone

till en början, bör finnas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1 963

13

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver

Medicinalstyrelsen

Såsom inledningsvis anförts föreslår medicinalstyrelsen, att en ny lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket anpassas efter 1960 års lag om behörighet

att utöva läkaryrket samt att hänsyn tages till nordiska kommitténs

förslag om överenskommelse om internordisk arbetsmarknad för tandläkare.

Så har i allt väsentligt skett i styrelsens lagförslag. Den föreslagna

lagen är liksom den gällande en behörighetslag och behandlar endast förvärv

och förlust av behörighet att utöva tandläkaryrket. Det förutsättes att

Kungl. Maj :t i administrativ ordning skall utfärda vissa tillämpningsföreskrifter

till lagen och att allmänna tandläkarinstruktionen i samband därmed

överses.

I medicinalstyrelsens förslag är den gamla beteckningen tandläkarkonsten

i analogi med motsvarande ändring i fråga om läkarna ändrad till tandläkaryrket.

Endast den som i föreskriven ordning vunnit behörighet skall

liksom hittills äga utöva detta yrke. Straff är enligt förslaget stadgat för

obehörig utövning.

Förslaget innehåller inte någon definition av begreppet tandläkaryrket,

och medicinalstyrelsen berör inte denna fråga i annan mån än som äger

samband med att läkare föreslås inte längre bli generellt behörig att utöva

tandläkaryrket. Sistnämnda förslag motiverar styrelsen dels med att det

sakligt sett är mindre tillfredsställande att tillerkänna läkare generell behörighet

att utöva ett yrke inom vilket han i väsentliga delar inte förvärvat

någon utbildning, dels med att förslaget underlättar nordisk likställighet.

I denna fråga anför medicinalstyrelsen vidare.

Att läkarna icke vidare bli behöriga att utöva tandläkaryrket får emellertid

uppenbarligen icke innebära, att läkare icke skulle äga utföra någon

som helst behandling som är att hänföra till detta yrke. Det finnes ett

gränsområde mellan läkaryrket och tandläkaryrket, för vilket båda slagen

av behörighet måste gälla. Sålunda bör läkare på grund av sin behörighet att

utöva läkaryrket även i fortsättningen få utföra behandling av akuta fall,

som exempelvis kräva tanduttagning eller annat kirurgiskt ingrepp. Detta

föreslås reglerat i 14 § i förslaget, vari stadgas, att läkare utan hinder av

bestämmelserna i lagen äger utöva verksamhet, som tillkommer honom. Att

närmare reglera vilken till tandläkaryrket hänförlig verksamhet som även

tillkommer läkare torde icke vara påkallat utan synes kunna överlåtas åt

praxis. Som en allmän regel torde kunna uppställas, att läkare, frånsett nödfall,

ej bör äga meddela sådan behandling, varför endast tandläkare erhållit

erforderlig utbildning, såsom till exempel konserverande eller restaurerande

behandling av skadade tänder eller ersättning av förlorade tänder.

Yttrandena

Behovet av ny lagstiftning på de av medicinalstyrelsen anförda

skälen vitsordas av samtliga remissinstanser, vilka också lämnar stv
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

relsens förslag utan erinran eller, stundom med reservationer på särskilda

punkter, tillstyrker att det lägges till grund för lagstiftning. Svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkarförbund framhåller dock att förslagets

verkliga innebörd väsentligen blir beroende av hur tillämpningsföreskrifterna

utformas.

Klara behörighetsbestämmelser som gör det lättare än hittills att beivra

obehörig utövning av tandläkaryrket efterlyses av Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, som föreslår att detta sker genom tilllämpningsföreskrifter.

Avgränsningen gentemot läkaryrket behandlas av flera

remissinstanser vilka alla tillstyrker förslaget att läkares generella behörighet

att utöva tandläkaryrket skall upphävas. Överståthållarämbetet åberopar

till stöd härför den högt drivna specialiseringen och det rent tekniska

förfarandets framträdande roll. Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar att

verksamheten inom gränsområdet av läkaryrket och tandläkaryrket svårligen

låter sig reglera i detalj utan synes kunna överlåtas åt praxis. Karolinska

institutets lärarkollegium understryker att förslaget inte innebär förbud

för läkare att behandla vissa sjukdomar och skador också i munnen

och dess omgivningar. Samma uppfattning har Sveriges läkarförbund, som

förutsätter alt förslaget tolkas så att någon konfliktsituation eller tveksamhet

inte uppstår beträffande läkarnas behöriga verksamhet på detta

gränsområde mellan medicin och odontologi.

Någon klar definition av det gränsområde, för vilket både läkar- och

tandläkarbehörigliet gäller, finnes inte i förslaget, uttalar länsstyrelsen i

Jämtlands län, som förutskickar att viss oklarhet kommer att råda i detta

avseende men likväl anser det kunna överlåtas åt praxis att reglera vilken

till tandläkaryrket hörande verksamhet, som även tillkommer läkare. Tolkningssvårigheterna

i samband med nämnda gränsdragning understryks av

medicinska fakulteten i Lund, som inte vill överlämna denna fråga åt praxis

utan i stället förordar att en samarbetsgrupp av läkare och tandläkare anförtros

att utarbeta förslag till riktlinjer för gränsdragningen.

Upphävandet av läkares generella rätt att utöva tandläkaryrket får enligt

riksförsäkringsverkets mening inte medföra rätt eller skyldighet för

sjukkassorna att vid prövning av försäkrads rätt till läkarvårdsersättning

bedöma huruvida läkare, som vidtagit viss inom tandläkaryrket fallande

åtgärd, härigenom överskridit sin befogenhet.

Depa rtemen t schefen

En ny lagstiftning om behörighet att utöva tandläkaryrket har under de

senaste åren aktualiserats av den nya lagen om behörighet att utöva läkaryrket

och av framlagda förslag om en gemensam nordisk arbetsmarknad

för tandläkare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

15

Den gällande lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten bygger väsentligen

på 1915 års numera upphävda läkarlag. Såsom medicinalstyrelsen

anfört är det önskvärt att tandläkarlagen såvitt möjligt anpassas

till de nya bestämmelserna för läkare. Härigenom blir det framför allt möjligt

att skapa tidsenligare regler om förvärv och förlust av legitimation och

av speciell behörighet.

En gemensam nordisk arbetsmarknad grundar sig på principen om den

nordiska gemenskapen och önskvärdheten av att stärka banden mellan

de nordiska länderna. Fördelar står uppenbarligen att vinna vid en mera

planmässigt utbyggd samverkan på nu ifrågavarande område. Det större

underlag som Norden bildar ger möjlighet till ökad specialisering på särskilda

områden och till utjämning av resurser i lägen, då ett land är särskilt

ansträngt. Kommer den av nordiska kommittén rekommenderade

överenskommelsen till stånd undanröjs en del av hindren för en nordisk

arbetsmarknad. Även om jag i detta sammanhang inte har anledning att

taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget

att en ny lag om tandläkares behörighet från början utformas så att den

inte hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad

för tandläkare. Vid detta ställningstagande har jag beaktat att

enligt vad kommitténs förslag och yttrandena däröver ger vid handen möjligheter

finns att undvika sådana störningar på arbetsmarknaden, som kan

bli en följd av nordiskt utbyte av tandläkare.

På de anförda skälen anser jag att en ny lag om behörighet att utöva

tandläkaryrket bör utfärdas. Lagens huvudsyfte bör alltjämt vara att så

långt möjligt förhindra osakkunniga personers verksamhet på tandvårdens

område. Detta sker genom att lagen ger bestämmelser om förvärv och förlust

av behörighet samt stadgar straff för den som obehörigen utövar tandläkaryrket.

Medicinalstyrelsens lagförslag innehåller ingen definition av begreppet

tandläkaryrket utöver vad som följer av att verksamheten, i analogi med

läkarlagen, betecknas som yrke. En definition fanns i 1861 års ordning för

tandläkarkonstens utövning, men under förarbetena till 1951 års tandläkarlag

konstaterades att det erbjöd stora svårigheter att lämna en exakt

definition. Såsom framgår av medicinalstyrelsens förslag och såsom förordats

i flertalet yttranden bör gränsdragningen mellan läkares och tandläkares

behörighet kunna överlåtas åt praxis. Jag biträder den av styrelsen

uppställda allmänna regeln alt läkare, frånsett nödfall, inte bör få meddela

behandling för vilken endast tandläkare erhållit erforderlig utbildning. Utbildningsbestämmelserna

för tandläkare synes därför kunna tjäna till ledning

vid liehörighetsbedömningen. I tveksamma fall föreligger möjligheten

att inhämta medicinalstyrelsens yttrande. I fall där allmänhetens rätt till

ersättning för viss behandling är beroende av om denna utgör läkar- eller

tandläkarvård synes det faktiska förhållandet huruvida behandlingen läm
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1963

nats av läkare eller tandläkare få bli avgörande och särskild prövning av

behörigheten inte behöva ske annat än i uppenbara fall av behörighetsöverskridanden.

I fråga om avgränsningen i övrigt av tandläkaryrket föreligger numera

en fast praxis, som väsentligen innebär att arbete i patientens mun eller på

patienten är förbjudet för lekmän. Denna praxis i förening med möjligheten

att i tveksamma fall inhämta medicinalstyrelsens yttrande anser jag

tillfyllest.

3. Förvärv av behörighet att utöva tandläkaryrket

Gällande bestämmelser

För rätt att verka som tandläkare inom svensk tandvård fordras behörighet

att utöva tandläkarkonsten. Bestämmelserna härom i 1951 års tandläkarlag

innebär att sådan behörighet tillkommer, förutom den som vunnit

svensk legitimation som läkare, följande fyra kategorier:

1) den som vunnit svensk legitimation som tandläkare,

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,

vartill han blivit utnämnd av Kungl. Maj :t,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är förordnad av medicinalstyrelsen

att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,

samt

4) den som av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av

medicinalstyrelsen erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten kan i vissa fall begränsas antingen

till omfattningen — nyssnämnda kategori 2) -— eller till såväl omfattning

som tid och ort — kategori 4).

Vidare äger Kungl. Maj :t förordna, att den som genomgått erforderlig

utbildning får biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med att utföra

tand- och munhygienisk behandling.

Legitimation, som på ansökan meddelas av medicinalstyrelsen, kan enligt

behörighetslagen endast vinnas av svensk medborgare, som avlagt svensk

tandläkarexamen. Uppfyller sökanden dessa krav, skall styrelsen meddela

bevis om legitimation, om omständigheterna inte är sådana, att sökandens

legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad.

Särskilt tillstånd att med generell behörighet utöva tandläkarkonsten har

i ett antal fall beviljats utländska tandläkare, som under lång tid tjänstgjort

inom svensk folktandvård.

Begränsad behörighet har i praxis beviljats i stor omfattning. I Kungl.

brev den 4 december 1953 har nämligen medicinalstyrelsen bemyndigats att

under vissa förutsättningar meddela utländska tandläkare tillstånd att utöva

tandläkarkonsten inom folktandvården, och dylikt tillstånd har för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1963

närvarande inemot 200 tandläkare med utländsk examen. Begränsningen

hänför sig här sålunda till verksamhetsområdet. För närvarande fordras

enligt Kungl. brev den 23 november 1962 för sådant tillstånd att den utländske

tandläkaren under minst tre år med goda vitsord uppehållit tandläkartjänst

inom folktandvården. Genom detta system, som icke innebär

behörighet att utöva privatpraktik, har utländska tandläkare beretts möjlighet

att erhålla fasta tjänster inom den offentliga tandvården. Ett annat

slag av begränsad behörighet är det som medicinalstyrelsen meddelar med

stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 28 december 1956, nämligen rätt att under

förordnande såsom assistent eller amanuens vid tandläkarhögskola utöva

tandläkarkonsten vid högskolan.

Nordiska kommitténs förslag och yttrandena däröver

Kommittén

Av nordiska kommitténs betänkande framgår, att den utbildningstid,

som fordras för att vinna obegränsad behörighet att utöva tandläkaryrket, är

i Danmark sju år, vari ingår två års tjänstgöring som klinisk assistent hos

auktoriserad tandläkare, i Finland fem år, i Norge fyra år samt i Sverige

1 regel fem år. Inom kommittén råder enighet om att den grundläggande tandläkarutbildningen

i stort sett är likvärdig i dessa länder. För att eu tandläkare

från ett nordiskt land skall kunna tillåtas att fritt utöva sitt yrke i

annat nordiskt land, är det enligt kommittén nödvändigt att han visar sig

ha inhämtat erforderliga kunskaper angående där gällande författningar av

betydelse för tandläkares verksamhet. Härmed åsyftas närmast vad som

motsvarar det i svensk tandläkarexamen ingående ämnet social odontologi

samt reglerna om sjuk- och tandvårdsorganisationen ävensom tandläkares

rätt att förskriva och använda läkemedel. Denna efterutbildning bör enligt

kommittén vara ovillkorlig.

Ett från danskt håll framställt krav på praktisk tjänstgöring, motiverad

av att den egentliga tandläkarutbildningen inte ger tillräcklig praktisk erfarenhet,

avvisar kommittén på följande grunder.

Den planerade gemensamma odontologiska arbetsmarknaden bygger på

att den grundläggande odontologiska utbildningen är likartad. Sedan det

konstaterats, att så är fallet, torde kravet på viss tjänstgöring i det nya

landet icke motiveras ur rent odontologisk synpunkt. Tandläkaryrket utövas

på ungefär samma sätt i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Läroböckerna

skrives många gånger gemensamt, vilket bidrager till en likartad

uppfattning och syn på tandvården i stort.

En praktisk tjänstgöring kan emellertid avse icke blott de rent odontologiska

förhållandena utan även eu acklimatisering i vad gäller förhållandet

till den sociala administrationen, till patienterna och över huvud taget

till hela det sätt — i alla dess detaljer — på vilket tandläkaren utövar sitt

yrke. Kommittén anser emellertid, att ej heller acklimatiseringsskälen motiverar

krav på praktisk tjänstgöring. Eu annan sak är, att en tids föregående

tjänstgöring — antingen i offentlig tandvård eller såsom assistent hos eu

2 — B ihan g till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. AV 12 7

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

privatpraktiserande tandläkare — ur den enskilde tandläkarens synpunkt är

synnerligen värdefull. I realiteten torde frågan om den praktiska tjänstgöringen

vara av mera teoretisk art. Med hänsyn bl. a. till de stora kostnader,

som är förknippade med öppnandet av egen verksamhet, lärer knappast någon

tandläkare vara beredd att utan en tids föregående anställning där

öppna egen praktik i ett grannland. Även om kommittén sålunda ej anser

krav på praktisk tjänstgöring böra uppställas vill kommittén likväl mot

bakgrunden av det sagda såsom en rekommendation uttala, att en tids sådan

tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå

sig ned i ett grannland.

Rätten att utöva tandläkaryrket i annat land bör enligt kommittén grundas

på den i hemlandet avlagda examen samt på där sedermera vunnen

och bibehållen obegränsad ius practicandi innefattande bland annat, att

för tandläkaren inte gäller några inskränkningar i rätten att från apotek

förskriva läkemedel. Vidare bör fordras, att han är medborgare i någon av

de fördragsslutande staterna samt genomgått av kommittén förordad tillläggsutbildning

i författningskunskap. Kommittén har med hänsyn härtill

funnit, att det är nödvändigt att kräva nationell legitimation för tandläkare,

varom här är fråga. I anslutning härtill har kommittén övervägt frågan

huruvida legitimationen skall meddelas automatiskt, när tandläkaren visar

sig uppfylla de villkor i fråga om legitimation i hemlandet och genomgången

efterutbildning i vistelselandet, som kan vara föreskrivna, eller om meddelandet

av legitimation därjämte skall göras beroende av lämplighetsprövning.

Kommittén ifrågasätter vid sitt ställningstagande starkt det berättigade

i en sådan prövning och framhåller att alltför stor makt därigenom koimne

att läggas i administrativa myndigheters hand. Det måste här hågkommas,

anför kommittén, att det är fråga om rätt till allmän praktik. Då det gäller

tillträde till tjänster, finns givetvis alltid möjligheter att anställa en prövning

av vederbörandes duglighet. I princip bör det enligt kommitténs mening

inte heller komma ifråga, att andra eller större krav ställs på grannländernas

tandläkare än på de egna. Kommittén anser med hänsyn härtill,

att registreringsmyndighetens prövning skall vara begränsad till samma

förhållanden, som prövas beträffande inhemska tandläkare. Härav följer

vidare, att legitimationen inte bör vara inskränkt till tiden.

Kommittén föreslår för realiserandet av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden

för tandläkare, att en överenskommelse träffas mellan de

berörda regeringarna. I det förslag till överenskommelse, som kommittén utarbetat,

behandlas frågorna om vinnande av behörighet i artiklarna 1—3,

vilka har följande lydelse:

Artikel 1

Medborgare i fördragsslutande stat, som avlagt

dansk »tandlaegeeksamen» och fullgjort föreskriven assistenttjänstgöring

eller

finsk odontologie licentiatexamen eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

19

norsk »odontologisk embetseksamen» (»tannlegeeksamen») eller

svensk tandläkarexamen

och som i följd därav vunnit och fortfarande äger obegränsad legitimation

såsom tandläkare i den stat, där examen avlagts, skall äga rätt att under

de i denna överenskommelse angivna förutsättningarna vinna legitimation

såsom tandläkare i övriga fördragsslutande stater.

Samma rätt skall ock tillkomma medborgare i fördragsslutande stat, som

avlagt tandläkarexamen i icke-nordiskt land och som efter prövning vunnit

obegränsad legitimation i den nordiska stat, där han är medborgare.

Artikel 2

Såsom villkor för meddelande av legitimation enligt artikel 1 må fördragsslutande

stat kräva, att tandläkaren visar sig hava inhämtat erforderliga

kunskaper angående där gällande författningar av betydelse för

tandläkares verksamhet.

Artikel 3

Medborgare i fördragsslutande stat, som önskar utöva tandläkaryrket i annan

fördragsslutande stat, har att till den centrala medicinalmyndigheten

i sistnämnda stat ingiva bevis om att han uppfyller villkoren i artiklarna

1 och 2.

Sökande, som uppfyller nyssnämnda villkor, skall meddelas legitimation

såsom tandläkare, därest icke sådana förhållanden föreligga, att om sökanden

varit legitimerad tandläkare legitimationen kunnat återkallas.

Underrättelse om sålunda meddelad legitimation skall tillställas den centrala

medicinalmyndigheten i den eller de stater, där tandläkaren tidigare

vunnit legitimation. De centrala medicinalmyndigheterna skola lämna varandra

de ytterligare upplysningar, som i anledning av en sökt legitimation

befinnas erforderliga.

Yttrandena

Kommitténs uttalande att den grundläggande tandläkarutbildningen

i stort sett är likvärdig i Danmark, Finland, Norge och

Sverige godtages av medicinalstyrelsen, universitetskanslern och Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott, som med hänvisning till sin kontakt

med en hel del tandläkare från andra nordiska länder förklarar att

belägg saknas för tron att svenska tandläkares utbildning skulle vara överlägsen

andra nordiska odontologers. Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges

tandläkarförbund har inget att erinra mot att utbildningen i respektive

stater trots föreliggande olikheter i kursplanerna av praktiska skäl betraktas

som likvärdig.

En avvikande uppfattning tillkännager lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan

i Stockholm, som anför.

Lärarkollegiet, som i förevarande sammanhang sett sin uppgift allenast

vara att granska dansk, finsk och norsk tandläkarutbildning till vinnande

av klarhet, huruvida denna utbildning i något av dessa länder är mindre

tillfredsställande anordnad än i Sverige, har härvid funnit, att kunskapsfordringarna

såväl i röntgendiagnostik som (beträffande Finland) i barn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1063

tandvård äro väsentligt mindre än i Sverige, och likvärdighet på dessa områden

kan därför ej för närvarande anses föreligga. Härtill kommer de särskilda

svårigheter vid bedömningen, som äro förenade med att den norska

tandläkarutbildningen är fyraårig.

Genom försorg av de nordiska tandläkarhögskolornas rektorskonvent

verkställes för närvarande en utredning om olikheterna i examenskraven

inom tandläkarutbildningen i de länder, det här är fråga om, i syfte att vinna

en utjämning av de skillnader, som äro väsentliga. Intill dess denna utredning

slutförts och klarhet vunnits om förekommande olikheters betydelse,

synas nordiska tandläkare böra medgivas utöva sitt yrke i annat nordiskt

land först efter individuell dispens.

Då väl en sådan utjämning, som kan komma att bedömas som väsentlig

i sammanhanget, kommit till stånd, synes överenskommelse mellan de fyra

berörda länderna, i huvudsak överensstämmande med det uppgjorda förslaget,

böra ingås.

I fråga om tilläggsutbildningen godtages förslaget av medicinalstyrelsens

nämnd för utländska läkare, medan däremot Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott vill tänka sig en något mera omfattande

sådan utbildning i form av eu obligatorisk kurs. Svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkarförbund anser att kunskaper angående författningar

av betydelse för tandläkarverksamheten skall dokumenteras vid

särskild prövning.

I kommitténs uppfattning att praktisk tjänstgöring inte bör

krävas för legitimation instämmer medicinalstyrelsen och länsarbetsnämnden

i Norrbottens län, som, oavsett de danska bestämmelserna härom, anser

sådant krav utgöra hinder mot förverkligandet av en fri arbetsmarknad.

Praktisk tjänstgöring bör fordras anser länsstyrelsen i Jämtland län, som

anför.

Flera skäl tala för att åtminstone något års tjänstgöring lämpligen inom

statlig eller kommunal tandvård bör uppställas som krav, innan fullständig

legitimation i vistelselandet meddelas. Det kan bl. a. befaras, att den grupp

tandläkare, som söker sig till annat land, till stor del kommer att bestå

av sådana, som inte riktigt funnit sig till rätta i hemlandet. Drivkraften kan

då till väsentlig del antas ligga i en önskan att alltefter de ekonomiska konjunkturerna

söka sig till de bästa inkomstmöjligheterna. Eu viss prövotid

synes i sådana fall vara välmotiverad. Föreskrift om något års tjänstgöring

inom av det allmänna driven tandvård skulle även kunna bidraga till att i

sin mån häva bristen på tandläkare inom denna sektor av tandvården. Inte

minst den svenska folktandvården kämpar med stora svårigheter, när det

gäller att få tandläkartjänsterna besatta. Inom Jämtlands län var medelvakanstalet

under femårsperioden 1957—1961 sju, vilket inte minst för de

perifera delarna av länet medförde mycket betydande svårigheter. Den förbättring,

som inträtt det senaste året till stor del på grund av landstingets

stipendiegivning till studerande vid tandläkarhögskolorna, förefaller vara

av tillfällig art. Tendenserna pekar nu åter mot högre vakanstal. Kravet på

provtjänstgöring skulle sålunda tjäna det dubbla syftet att dels ge möjlighet

till acklimatisering, som även kunde innebära viss allmän lämplighetsprövning,

och dels tillföra den allmänna sektorn i de olika länderna

välbehövlig arbetskraft.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Liknande synpunkter har länsläkarcn i Västernorrlands län. Svenska

tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund anser att viss praktisk

tjänstgöring inom offentlig tandvård med begränsad legitimation bör

krävas innan fullständig legitimation meddelas.

En förutsättning för att nordiska medborgare med examen från

i c k e-n ordiskt land skall omfattas av förslaget är enligt medicinalstyrelsens

nämnd för utländska läkare, att enhetliga regler finns för den

särskilda prövning som här föreslås äga rum. En överenskommelse i detta

ämne måste därför träffas mellan de nordiska länderna innan dessa tandläkare

kan omfattas av reglerna för en gemensam nordisk marknad för

tandläkare.

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver

Medicinalstyrelsen

Förslaget innebär, att behörighetsformerna begränsas till tre: legitimation,

förordnandebehörighet och begränsad behörighet. Följaktligen utgår

nu gällande bestämmelse om att behörighet tillkommer den, som utan

att vara legitimerad tandläkare innehar tandläkarbefattning, vartill han

utnämnts av Kungl. Maj :t. Detta stadgande har endast i sällsynta fall haft

praktisk betydelse, och dylika fall bör i fortsättningen kunna tillgodoses genom

legitimation med stöd av en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t alt

medgiva utomlands examinerad tandläkare legitimation i vissa fall genom

dispens. Vidare upphör möjligheten för Kungl. Maj :t att meddela särskilt

tillstånd innebärande generell rätt att utöva tandläkaryrket. Förslaget bygger

nämligen liksom läkarlagen på principen att legitimation skall vara den

enda formen för generell behörighet att utöva tandläkaryrket.

Kravet på svenskt medborgarskap som villkor för legitimation har utgått

i förslaget. Medicinalstyrelsen åberopar som skäl härför vad som anfördes

till stöd för motsvarande ordning beträffande läkarna, nämligen dels

att svenskt medborgarskap inte kan sägas innebära några garantier för

vederhörandes kunnighet och skicklighet eller moraliska kvalifikationer

för yrket, dels att denna reform möjliggör en önskvärd förenkling av auktorisationssystemet

och dels att därigenom undanröjs ett av hindren för

en gemensam nordisk arbetsmarknad på detta område.

För att tandläkare med utländsk examen skall erhålla legitimation här

i riket krävs enligt förslaget att han genomgått av Kungl. Maj :t föreskriven

cfterutbildning. Om han undantagsvis äger framstående skicklighet och

särskild erfarenhet inom yrket, bör dock Kungl. Maj :t äga medgiva att han

vinner legitimation utan att genomgå eflerutbildning. Omfattningen av erforderlig

cfterutbildning får enligt förslaget anges i tillämpningsföreskrifterna.

Någon fordran på praktisk tjänstgöring som villkor för legitimation av

tandläkare med utländsk examen uppställes inte i styrelsens förslag.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Legitimation som tandläkare kan enligt förslaget meddelas endast av medicinalstyrelsen,

under det att förordnande att uppehålla statlig eller kommunal

tandläkartjänst kan meddelas både av styrelsen och, efter dess bemyndigande,

av hälsovårdsstyrelse eller annan myndighet. I sistnämnda

hänseende innefattar förslaget en nyhet. Delegering bör enligt styrelsens

uppfattning förbindas med erforderliga krav beträffande kompetens m. m.

för dem, som må förordnas, t. ex. tandläkarstuderande på visst stadium

av studierna.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas enligt förslaget

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

Detta innebär ingen ändring i vad nu gäller. Härutöver upptager

förslaget en särskild bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger förordna

att den som genomgått för ändamålet erforderlig utbildning må biträda behörig

utövare av tandläkaryrket med att utföra tand- och munhygienisk

behandling. I gällande lag återfinns samma bestämmelse. Med stöd av denna

har Kungl. Maj :t genom beslut den 26 maj 1961 bemyndigat medicinalstyrelsen

att — försöksvis under en tidsperiod av längst tre år — meddela

individuella tillstånd åt tandsköterskor att efter erforderlig utbildning utföra

lokal kariesförebyggande behandling av tänder med utnyttjande företrädesvis

av fluorföreningar. De skall därvid iaktta de föreskrifter, som

styrelsen kan finna erforderligt meddela, och behandlingen sker inom skoloch

ungdomstandvården efter tandläkares anvisningar.

Yttrandena

I remissyttrandena görs inga invändningar mot principen att legitimation

skall vara den enda formen för generell behörighet att utöva tandläkaryrket

eller mot förslaget att i enlighet härmed förenkla auktorisationsbestämmelserna.

Remissinstanserna uppehåller sig huvudsakligen vid frågorna om utländsk

tandläkares behörighet. Medicinalstyrelsens förslag att svenskt

medborgarskap inte vidare skall utgöra förutsättning för legitimation

möter ingen erinran. Förslaget tillstyrks av statens utlänningskommission,

som dock framhåller att anställande av utlänning i ordinarie eller

extra ordinarie tandläkarbefattning kan medföra olägenheter för planläggningen

av det totala försvaret, samt av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan

i Stockholm och utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28 regeringsformen

om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av

statstjänst.

I fråga om den utbildning som skall krävas för utlännings

legitimation såsom tandläkare i Sverige förutsätter lärarkollegiet vid

tandläkarhögskolan i Malmö att den tandläkarexamen han avlagt utom riket

skall vara ungefär likvärdig med svensk tandläkarexamen. Utländsk

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1063

tandläkarexamen, som inte står i nivå med denna, bör enligt lärarkollegiet

endast få tillgodoräknas vid avläggande av svensk tandläkarexamen enligt

vad som särskilt stadgas därom.

Stadsförbundet anför under hänvisning till nordiska kommitténs förslag

att för utländska tandläkares legitimation i Sverige bör krävas inte bara

att han avlagt tandläkarexamen utomlands och genomgått föreskriven efterutbildning

här utan även att han fullgjort den praktiska tjänstgöring som i

hemlandet fordras för legitimation.

Principerna för efter utbildning av tandläkare med utländsk

examen bör enligt medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare vara

desamma som för efterutbildningen av utländska läkare. Efterutbildningens

art och omfattning bör således bestämmas efter individuell prövning av

kvalifikationer med ledning av förebragta bevis om examen och fullgjorda

tjänstgöringar. Karolinska institutets lärarkollegium anser, att vederbörande

svenska myndigheter i varje enskilt fall bör pröva om den utländske

tandläkaren besitter erforderlig och med svensk tandläkare jämbördig yrkesskicklighet.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm föreslår

att inom medicinalstyrelsen inrättas en nämnd för utländska tandläkare.

Med hänsyn till nordiska kommitténs förslag anser överståthållarämbetet

att det i medicinalstyrelsens förslag uppställda kravet på efterutbildning bör

begränsas att avse författningskunskap av betydelse för tandläkares verksamhet.

Att de båda förslagen i nämnda hänseende inte står i överensstämmelse

med varandra menar även tandvårdsdirektören i Stockholm och

stadsförbundet.

Den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att dispensera från

kravet på efterutbildning möter ingen erinran. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller att det för tillämpningen blir nödvändigt med

klara föreskrifter om hur framstående skicklighet och särskild erfarenhet

skall kunna fastslås och vilken grad av skicklighet och erfarenhet som

skall krävas. Det torde enligt länsstyrelsen få ankomma på medicinalstyrelsen

att i särskild nämnd eller på annat sätt svara för att största möjliga

enhetlighet skapas vid de helt säkert många gånger svåra bedömningar

som måste ske.

Enligt lagen om behörighet att utöva läkaryrket fordras för motsvarande

dispens förutom framstående skicklighet även särskild klinisk erfarenhet,

framhåller svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Eftersom legitimationen både för läkare och tandläkare utgör grunden för

den rent praktiskt-kliniska yrkesutövningen, talar enligt organisationerna

goda skäl för att särskild klinisk erfarenhet stadgas även för tandläkare.

Förslaget att, såsom hittills, icke legitimerade personer skall kunna ges

förordnandebehörighet godtages av remissinstanserna. Möjligheten

för medicinalstyrelsen att till annan myndighet delegera rätten att

meddela sådant förordnande hälsas med tillfredsställelse av tandvurdsdirek
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

tören i Stockholm och länsstyrelsen i Jämtlands län, vilken tillägger att

medicinalstyrelsen måste fastställa vilka kompetenskrav som skall gälla för

dem som må förordnas. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott

framhåller vikten av att landsting får tillfälle att yttra sig i de fall förordnanderätt

föreslås bli delegerad till annat organ än hälsovårdsstyrelse.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm utgår från att sådant

förordnande, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket, skall få meddelas

även av myndighet (lärarkollegium, kollegienämnd) vid tandläkarhögskola,

dels då tandläkarstuderande på senare stadium av studierna under

viss tid önskar uppehålla eljest vakant assistent- eller amanuenstjänst, dels

då utländsk odontolog, som för viss tid vistas för vidareutbildning vid högskolan,

behöver utföra patientbehandling och av högskolemyndigheten bedömes

kapabel härtill.

Mot medicinalstyrelsens delegationsrätt hyser svenska tandläkaresällskapct

och Sveriges landläkarförbund starka betänkligheter och anför.

Utbildningsförhållandena i andra länder varierar ---— fortfarande

så starkt, att det många gånger är svårt att bedöma det sakliga värdet av eu

utländsk sökandes meriter. Förutom tandläkarhögskolorna torde för närvarande

endast medicinalstyrelsen besitta den kännedom om studieförhållandena

utomlands, som krävs för en reell bedömning. Därtill kommer att

den enskilde huvudmannen i valet mellan att ha en tjänst obesatt eller

besatt med en okvalificerad befattningshavare ställs inför ett svårt avgörande,

där kraven på befattningshavarens kompetens lätt kommer i andra

hand. —- — — Ur patientvårdande synpunkt är ett avkall på kvalitetskraven

högst olyckligt, och organisationerna kan därför icke tillstyrka, att

förordnanderätten skall kunna delegeras till mindre sakkunnig instans än

medicinalstyrelsen.

Utförande av tand- och munhygienis k behandling innebär

enligt universitetskanslern utövning av tandläkaryrket och behörigheten

kan därför regleras enligt den bestämmelse, som gäller begränsad behörighet.

Samma uppfattning har karolinska institutets lärarkollegium och

lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. I sistnämnda yttrande

anförs härom.

Det ligger i sakens natur, att den biträdande medicinalpersonalen, i detta

fall examinerade och behöriga tandsköterskor, skall såsom assistans åt

tandläkaren (tandvårdsinspektören m. fl.) kunna få utföra vad den blir

anvisad av sin chef under dennes ledning och ansvar. Enligt lärarkollegiets

åsikt är eu i lag given särskild föreskrift icke nödvändig för att exempelvis

åstadkomma, att en tandsköterska med erforderlig utbildning och med iakttagande

av utfärdade anvisningar under ansvarig ledning får med utnyttjande

företrädesvis av fluorföreningar utföra lokal kariesförebyggande

behandling av tänder inom skol- och ungdomstandvården. Införes en utbildning

av tandhygienister och introduceras därmed en sådan yrkeskår på

arbetsmarknaden, synas dess arbetsuppgifter böra närmare beskrivas och

begränsas, på samma sätt som behörigheten för vissa sjuksköterskor, i

särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen och sålunda

icke i behörighetslagen för tandläkare.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

25

Departementschefen

De av medicinalstyrelsen föreslagna formerna för behörighet

att utöva tandläkaryrket överensstämmer med behörighetsgrunderna för

läkaryrket. Remissinstanserna har på denna punkt inte gjort någon erinran

mot förslaget och jag kan för egen del tillstyrka det. Innebörden av

det sålunda förenklade auktorisationsförfarandet är att legitimation blir

den enda formen för generell behörighet och omfattar förutom svenskar

med svensk tandläkarexamen såväl utlänningar med svensk tandläkarexamen

som personer — svenskar eller utlänningar — med utländsk tandläkarexamen.

Legitimationen ersätter för de båda sistnämnda kategorierna

det nuvarande systemet med Kungl. Maj :ts eller medicinalstyrelsens tillstånd

att i obegränsad utsträckning utöva tandläkarkonsten och utnämning

av Kungl. Maj :t till tandläkarbefattning.

Beträffande förutsättningarna för legitimation innebär

den föreslagna ordningen att kravet på svenskt medborgarskap måste

slopas. Medicinalstyrelsen föreslår också att så sker, och på de skäl styrelsen

redovisar biträder jag delta förslag.

Avgörande för frågan om legitimation skall beviljas blir sålunda endast

sökandens förutsättningar i fråga om utbildning och färdighet inom tandläkaryrket.

Att svensk tandläkarexamen bör vara tillräcklig för legitimation råder

inga delade meningar om. Anledning saknas därför att i detta hänseende

överväga någon ändring i vad som gäller för närvarande.

Vad beträffar personer som avlagt utländsk tandläkarexamen instämmer

remissinstanserna i medicinalstyrelsens uppfattning att efterutbildning

krävs. Angående arten och omfattningen av denna efterutbildning yppas

däremot skilda meningar. Såsom uttalats från något håll kan utländska

tandläkarexamina i vissa fall antagas inte vara likvärdiga med svensk examen.

Jag anser att den kunskapsnivå, som krävs för svensk landläkarexamen,

i stort sett måste vara normerande för vad som skall krävas av de i

vårt land praktiserande tandläkarna, oavsett var de examinerats. Detta

medför, att den efterutbildning som tandläkare med utländsk examen

måste undergå i Sverige, får anpassas efter olika utländska examinas kvalitet.

Härav följer att lagens bestämmelse om efterutbildning ingalunda

kan begränsas till att avse enbart författningskunskap för tandläkare. Såsom

skett beträffande läkarna blir det nödvändigt att sammanföra de utländska

tandläkarexamina i skilda grupper med olika efterutbildningskrav.

Av de framlagda förslagen och yttrandena däröver anser jag dock

kunna konstateras, att den grundläggande tandläkarutbildningen i de nordiska

länderna utom Island är så likartad att den teoretiska efterutbildningcn

för tandläkare med sådan utbildning i huvudsak kan begränsas

till att avse författningar av betydelse för tandläkares verksamhet i Sverige.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Beträffande frågan om praktisk tjänstgöring såsom villkor för legitimation

framkommer olika uppfattningar i förslagen och remissyttrandena.

Nordiska kommittén uppställer inte krav på praktisk tjänstgöring men

föreslår inte heller att enbart examen i hemlandet skall vara tillfyllest utan

anser att därjämte skall fordras vunnen obegränsad legitimation i hemlandet.

Eftersom för dansk tandläkares obegränsade behörighet fordras två

års assistenttjänstgöring, innebär detta att praktisk tjänstgöring fordras

endast av tandläkare med dansk examen, trots att studietiden för denna

är lika lång som för finsk och svensk examen och längre än för norsk. Å

andra sidan uttalar kommittén den rekommendationen att en tids praktisk

tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå sig

ned i ett grannland. Medicinalstyrelsen, som i sitt förslag inte närmare berör

denna fråga, uttalar i sitt utlåtande över nordiska kommitténs förslag,

att praktisk tjänstgöring inte bör krävas för legitimation. I andra remissyttranden

förordas praktisk tjänstgöring, varvid som skäl åberopas dels

önskemålet att tandläkaren i fråga får mer utbildning och tillfälle att acklimatisera

sig, dels intresset att tillgodose folktandvårdens behov av tandläkare.

Det skiftande innehållet i olika utländska tandläkarexamina och de växlande

utländska villkoren för obegränsad legitimation medför att inte heller

frågan om praktisk tjänstgöring skall fordras kan besvaras så generellt

att föreskrift härom kan införas i lag. Huvudprincipen bör självfallet

vara att legitimation inte beviljas annan än den som nått den kunskapsnivå,

som svensk tandläkarexamen representerar. Härför kan i vissa fall behövas

praktisk tjänstgöring såsom ett led i den kompletterande utbildningen. Kravet

på likvärdighet med svensk tandläkarexamen torde i huvudsak uppfyllas

av dem som avlagt tandläkarexamen i Danmark, Finland och Norge. När

det gäller danska tandläkare blir frågan om praktisk tjänstgöring skall

fordras för svensk legitimation avhängig av den överenskommelse som kan

komma att träffas mellan de båda länderna rörande gemensam arbetsmarknad

för tandläkare. I fråga om dem som avlagt tandläkarexamen i våra

nordiska grannländer skulle alltså för legitimation i Sverige inte krävas praktisk

tjänstgöring, försåvitt sådan inte fordras med hänsyn till internordiska

överenskommelser. Tandläkare med annan utländsk examen bör i allmänhet

genomgå den kompletterande tandläkarutbildning och fullgöra den

tandläkartjänstgöring som i varje särskilt fall finnes erforderlig med hänsyn

till hans examen samt utbildning och tjänstgöring i övrigt. Riktlinjerna

för all efterutbildning — vari således kan ingå praktisk tjänstgöring — bör

vara att tandläkarens kunnighet och skicklighet bringas att motsvara vad

den svenska utbildningen för tandläkare syftar till.

En närmare reglering av efterutbildningskraven för olika grupper tandläkare

med utländsk examen torde, såsom skett beträffande läkarna, höra

äga rum i administrativ ordning. På en särskild, till medicinalstyrelsen

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1063

27

knuten prövningsnämnd för utländska tandläkare bör i avbidan på resultatet

av den pågående översynen av medicinalstyrelsens organisation lämpligen

ankomma, förutom tillämpningen av fastställda generella utbildningsbestämmelser,

att ge de kompletterande föreskrifter rörande efterutbildning,

som kan befinnas erforderliga i de individuella fallen.

Genom den sålunda skisserade ordningen kan tillgodoses det i vissa yttranden

framförda önskemålet om särskild eller individuell prövning av

de utländska tandläkarnas kunskaper. Inom ramen för efterutbildningen

blir det nämligen möjligt att genom tentamina eller på annat lämpligt sätt

kontrollera att vederbörande tillgodogjort sig de för hans grupp stadgade

kunskapsfordringarna och praktiska erfarenheterna.

Såsom medicinalstyrelsen föreslagit och såsom gäller för läkare bör Kungl.

Maj :t ha möjlighet att dispensera från kravet på efterutbildning. Dispensmöjligheten

bör emellertid vara inskränkt till sådana fall, då vederbörande

besitter framstående skicklighet och särskild erfarenhet såsom tandläkare.

Att på förhand fastställa grunderna för bedömningen av dessa sannolikt

sällsynta fall torde inte vara erforderligt.

Legitimation bör kunna vägras, om sådana omständigheter föreligger som

bör föranleda att legitimation återkallas. Någon annan prövning av legitimationssökandes

allmänna lämplighet anser jag inte erforderlig. Svenska

medborgare och utlänningar bör i detta avseende behandlas på samma sätt

och någon särskild lämplighetsprövning av den som söker svensk legitimation

på grund av tandläkarutbildning i annat nordiskt land bör alltså inte

ske.

Liksom hittills bör möjlighet föreligga att förordna därtill skickade

personer utan legitimation att utöva tandläkaryrket

i statlig eller kommunal tandläkartjänst. Det gäller här studerande, som

ännu inte avslutat sin utbildning men kommit så långt i denna att deras

tjänster kan tagas i anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom tandvården,

samt personer med utländsk examen som ännu inte erhållit svensk

legitimation eller som mera tillfälligt tjänstgör här i landet. Kompetensvillkoren

för dessa förordnanden bör framgå av de bestämmelser, som gäller

för de olika tjänsterna och för vikariat på dessa.

Förordnande som här avses bör liksom hittills kunna meddelas av medicinalstyrelsen.

Angående den föreslagna möjligheten för styrelsen att

delegera rätten att meddela förordnande råder delade meningar. Tandläkarorganisationerna

avstyrker under motivering att endast medicinalstyrelsen

är kompetent att bedöma kvalifikationerna hos personer med utländsk tandläkarutbildning.

Enligt min mening är delegationsmöjligheten önskvärd.

Att delegering skall kunna ske till vederbörande myndighet vid tandiäkarhögskola

att meddela förordnanden på tjänster inom läroanstalten anser jag

uppenbart. Om, såsom medicinalstyrelsen förutsätter och länsstyrelsen i

Jämtlands län anser nödvändigt, delegeringen förbindes med uppgift bo
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

träffande de kompetenskrav, som måste hävdas, synes hinder inte heller

böra möta mot delegering till hälsovårdsstyrelse och motsvarande kommunala

myndigheter. Jag tillstyrker alltså medicinalstyrelsens förslag i denna

del.

Vad slutligen gäller begränsad behörighet att utöva tandlä

k a r y r k e t innebär medicinalstyrelsens förslag att sådan skall kunna

meddelas av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen i den utsträckning, som

anges för varje särskilt fall. Förslaget utgör ingen ändring av vad som hittills

gällt och jag anser att denna behörighetsform alltjämt bör finnas. Behörigheten

kan begränsas till omfattning, tid och rum.

I detta sammanhang har några remissinstanser ansett att inom ramen

för befogenheten att meddela begränsad behörighet även kan rymmas förordnande

för tandsköterskor att biträda med tand- och munhygienisk behandling,

varför någon särskild lagbestämmelse för detta ändamål inte

skulle erfordras. Uppenbart är att denna behandling — som utgör arbete

i patientens mun och på patienten — är att anse såsom utövning av tandläkaryrket.

En behörighetsbestämmelse är således erforderlig för att inte

obehörig yrkesutövning här skall anses föreligga. Behörigheten bör i motsats

till annan begränsad behörighet inte vara beroende av individuella förordnanden

utan anknytas till godkänd genomgång av viss utbildning. Det

synes lämpligen kunna överlämnas åt medicinalstyrelsen att bestämma om

denna utbildning. Med hänsyn härtill bör behörigheten liksom hittills regleras

i eu särskild lagbestämmelse.

4. Tandläkares specialistbehörighet

Rådande ordning

Några av staten utfärdade eller godkända regler för tandläkares specialistutbildning

eller rätt att annonsera specialitet finns inte. I kungörelsen

den 26 maj 1961 angående statsbidrag till folktandvården stadgas att polikliniker

för tandreglering (bettortopedi) eller annan odontologisk specialvård

må inrättas inom folktandvården. Kompetensbestämmelserna i samma

kungörelse för övertandläkare vid centraltandpoliklinik fordrar förutom

behörighet att utöva tandläkarkonsten även särskild utbildning i tandkirurgi

och käkprotetik med käkskadebehandling. I övrigt förekommer i de

författningar som angår tandvård och kostnader därför inte några särskilda

bestämmelser om specialistvård. Emellertid har Sveriges tandläkarförbund

för sina medlemmar fastställt bestämmelser angående odontologisk specialitet.

De bestämmelser som sålunda f. n. gäller är antagna den 2 december

1961 och innehåller i huvudsak följande.

Medlem av förbundet som önskar tillkännage specialitet skall göra ansökan

därom hos förbundsstyrelsen, som beslutar om tillstånd skall medges.

Sådan ansökan skall vara åtföljd av bestyrkt meritförteckning, vari samt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963 29

liga tjänstgöringar och förordnanden skall upptagas i kronologisk ordning,

samt av tjänstgöringsbetyg och andra handlingar som sökanden önskar

åberopa.

Rätt att tillkännage specialitet kan sökas inom fyra ämnesområden, nämligen

odontologisk ortopedi (tandreglering), pedodonti (barnaålderns tandsjukdomar),

tandkirurgi och endodonti. All meritering skall fullgöras efter

erhållen legitimation och omfatta minst tre års verksamhet inom allmäntandvård,

minst tre, beträffande tandkirurgi fyra, års specialutbildning vid

specialistinstitution eller hos erkänd specialist samt minst två års specialtjänstgöring

i form av självständigt utfört praktiskt arbete inom specialområdet.

Specialutbildningen kan till viss del ersättas av vetenskapligt författarskap

inom ämnesområdet. Ordinarie professor eller laborator vid

svensk tandläkarhögskola må utan företeende av särskilda merithandlingar

beviljas rätt att tillkännage specialitet i den del av tandläkarkonsten, som

är hans undervisningsområde under förutsättning att detta ämnesområde

av förbundsstyrelsen godkänts som odontologisk specialitet.

Tillkännagivande kan ske antingen så att specialiteten anges eller så att

praktiken kungöres såsom begränsad till specialområdet. För tillkännagivandet

gäller mindre restriktiva bestämmelser för ämnena tandreglering

och barnaålderns tandsjukdomar än för de båda andra ämnena. De förstnämnda

må tillkännages i telefonkatalog, i av lokal tandläkarförening utgiven

medlemsförteckning samt under särskild rubrik i den av Svenska

tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund gemensamt utgivna

förteckningen över svenska tandläkare; därjämte får tillkännagivandet ske

på praktikdörr och brevpapper. Ämnesområdena tandkirurgi och endodonti

får tillkännages endast i den gemensamma tandläkarförteckningen.

Någon författningsmässig reglering av specialistbehörigheten har inte heller

skett i Danmark, Finland eller Norge. Liksom i Sverige har dock en

reglering därav kommit till stånd genom tandläkarorganisationernas försorg

efter i stort sett samma linjer som i Sverige.

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver

Medicinalstyrelsen

Styrelsen föreslår att tandläkares rätt att för allmänheten tillkännage

sig såsom specialist skall regleras i behörighetslagen. Som skäl härför anför

styrelsen endast att samma ordning bör gälla för tandläkare som för läkare.

Den föreslagna bestämmelsen har också samma lydelse som motsvarande

stadgande i läkarlagen och innehåller, att tandläkare, som inte äger

särskild skicklighet och erfarenhet inom viss gren av tandläkaryrket, inte

må för allmänheten tillkännage att han är specialist inom den grenen av

tandläkaryrket eller eljest äger särskild kunnighet däri.

För prövning av tandläkares specialistkompetens bör enligt förslaget gälla

i huvudsak samma ordning som för läkare. Detta innebär att Kungl. Maj :t i

tillämpningsföreskrifter bör fastställa villkoren för tandläkares rätt alt tillkännage

specialitet, att medicinalstyrelsen bör erhålla uppdrag att utfärda

bevis om specialistkompetens för tandläkare som uppfyller nämnda villkor

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1903

samt att styrelsens beslutanderätt i dessa ärenden bör utövas av en särskild

nämnd för specialistbehörighet.

Yttrandeno

I remissyttrandena görs ingen erinran mot förslaget att tandläkarnas specialistbehörighet

regleras i lag.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm betonar vikten av att

odontologisk expertis får medverka vid utformningen och tillämpningen av

specialistbehörighetsbestämmelserna. Kollegiet anför sålunda härom.

Frågan om tandläkarens, liksom läkarens, rätt att för allmänheten tillkännagiva,

att han är specialist inom visst ämnesområde må vara ett i första

hand fackligt spörsmål och intresse, men angivandet av vad som inom tandläkarverksamheten

bör vara att anse såsom en avgränsad specialitet måste

utan tvivel huvudsakligen bygga på vetenskapliga och utbildningsmässiga

erfarenheter och rön inom odontologin och vara underkastade offentlighetens

kontroll. Lärarkollegiet finner det därför synnerligen angeläget, att

representanter för de odontologiska läroanstalterna beredas möjlighet att

redan på det förberedande stadiet samråda med medicinalstyrelsen, när det

gäller att utforma särskilt de tillämpningsföreskrifter som måste komplettera

lagbestämmelsen och som i själva verket komma att lämna de närmare

föreskrifterna om formen, förutsättningarna och områdena för specialistbehörigheten.

Det är vidare lärarkollegiets åsikt, att den särskilda

nämnd inom medicinalstyrelsen som bör få beslutanderätten om hand i

fråga om ärenden rörande specialisttillhörigheten, i all synnerhet på initialstadiet,

bör tillförsäkras erforderlig odontologisk expertis. Detta kan åstadkommas

exempelvis genom anlitande av medlem av vetenskapligt råd som

representant för odontologiskt ämne, genom samarbete med tandläkarhögskolorna

och genom adjunktion av den expert Svenska Tandläkare-Sällskapet

i varje särskilt fall utser.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund kan i och

för sig inte anse det av nöden att rätten att fastställa villkoren för specialistbehörighet

överflyttas från förbundet till annan instans, men vill med

hänsyn till att motsvarande gäller för läkare inte motsätta sig förslaget

under förutsättningar som redovisas på följande sätt.

Sålunda bör obetingat kraven på kompetens för erhållande av specialitet

sättas minst lika högt som enligt förbundets nuvarande bestämmelser. Vidare

förutsättes, att en nämnd för specialistbehörighet tillskapas, analog

med motsvarande nämnd för läkares specialistbehörighet, med uppgift dels

att pröva tandläkares specialistkompetens, dels att framlägga förslag till

kompetenskrav för nya specialiteter. I nämnden bör finnas representation

för dels fackorganisationen, Sveriges tandläkarförbund, dels odontologisk vetenskap.

I instruktionen för nämnden bör föreskrivas att Sveriges tandläkarförbund

skall beredas tillfälle att yttra sig över varje ansökan om specialistbehörighet.

Att tandläkarorganisationerna ges största möjliga inflytande i nämnden

finner länsstyrelsen i Jämtlands län rimligt, och medicinska fakulteten i

Uppsala anser angeläget att Sveriges läkarförbund där blir representerat.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

31

Departementschefen

Som skäl för att tandläkares rätt att beteckna sig som specialist bör regleras

i lag anför medicinalstyrelsen att motsvarande ordning gäller för läkare.

Orsakerna till att dessas specialistbehörighet blivit föremål för lagstiftning

är flera. Sålunda ansågs det från ren ordningssynpunkt som ett

angeläget intresse att specialistbeteckningen motsvarades av en verklig

sakkunskap, och detta intresse ansågs kunna tillgodoses endast genom att

den som inte förvärvat de erforderliga kvalifikationerna hindrades från att

annonsera sig som specialist. Detta skäl anser jag vara tillämpligt även på

tandvårdens område. Patienterna har uppenbarligen ett intresse av att verkligen

erhålla sakkunnig behandling när de direkt vänder sig till tandläkare,

som betecknar sig som sakkunnig på visst område. Eftersom allmänhetens

förmåga att bedöma behovet av specialistvård enligt sakens natur är väsentligt

ringare på tandvårdens än på läkarvårdens område, ligger dock det

främsta intresset för allmänheten däri att tandläkarna inbördes kan remittera

fall till kolleger, vilkas specialistkompetens är auktoritativt fastslagen.

I fråga om läkarna ansågs vidare behovet av lagreglerad specialistbehörighet

framträdande vid bestämmande av taxor för läkarvård och i samband

med föreskrifter om ersättning — på grund av försäkring eller såsom anställningsförmån

— till den som anlitat specialistvård. Detta skäl gör sig f. n.

inte med samma styrka gällande inom tandvården. I detta sammanhang må

emellertid erinras om att 1961 års sjukförsäkringsutredning enligt sina direktiv

har att undersöka möjligheterna att låta den allmänna försäkringen

omfatta även ersättning för tandvård i större utsträckning än som nu är

fallet.

Av vad sålunda anförts och av det förhållandet att tandläkarnas fackliga

organisation, Sveriges tandläkarförbund, antagit och tillämpar bestämmelser

om specialistbehörighet framgår enligt min mening att behov föreligger

av en reglering på detta område. Den ordning som kommit till stånd

genom tandläkarförbundets bestämmelser tillgodoser i väsentlig utsträckning

behovet av en reglering av specialistfrågorna och den har inte, såvitt

känt, blivit föremål för anmärkningar. Jag kan emellertid för min del inte

biträda uppfattningen att specialistfrågan är ett i första hand fackligt ämne

utan anser tvärtom liksom i fråga om läkarna principiellt oriktigt att tillgodoseendet

av ett för det allmänna så betydelsefullt intresse som specialiteter

och specialistkompetens omhänderhaves av en enskild, facklig organisation,

till vilken inte alla tandläkare är anknutna. Det allmänna har här

vidare intressen som sammanhänger med att staten svarar för tandläkarutbildningen.

Även för den enskilde tandläkaren, som kvalificerat sig särskilt

inom viss gren av odontologin, synes det vara angeläget att hans rätt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

att annonsera sig som specialist prövas av en myndighet som är underkastad

offentlighetens kontroll.

Jag finner därför att frågorna om olika specialiteter samt specialistkompetens

och därmed sammanhängande rätt för tandläkare att annonsera sig

som specialist bör regleras av det allmänna i samband med den nu aktuella

nya behörighetslagen. Någon erinran häremot har inte heller gjorts vid

remissbehandlingen. Bestämmelserna bör såsom medicinalstyrelsen föreslagit

utformas i överensstämmelse med vad som gäller för läkarna. Detta

innebär i huvudsak, att lagen bör förbjuda tandläkare att för allmänheten

tillkännage att han är specialist inom viss gren av tandläkaryrket eller

eljest äger särskild kunnighet däri, med mindre han — på sätt som Kungl.

Maj :t närmare föreskriver — förvärvat särskild skicklighet och erfarenhet

på området. I tillämpningsföreskrifterna bör bestämmas kompetenskraven

för olika angivna specialiteter. Då särskilda skäl föranleder det, bör specialistkompetens

kunna meddelas tandläkare, som inte uppfyller de stadgade

kompetenskraven men äger likvärdiga kvalifikationer. Ärenden om specialistbehörighet

bör inom medicinalstyrelsen handläggas av en särskild

nämnd med organisation och arbetssätt efter grunder motsvarande dem som

gäller styrelsens nämnd för läkares specialistbehörighet.

5. Specialmotivering till författningsförslagen

I enlighet med det anförda har på grundval av medicinalstyrelsens förslag

och med beaktande av nordiska kommitténs förslag till överenskommelse

om gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare inom inrikesdepartementet

utarbetats förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket

samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni

1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket. Jag övergår nu till att

behandla de särskilda bestämmelserna i departementsförslagen, vilka såsom

bilaga torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket

Lagens rubrik

Den verksamhet, som enligt vad jag i det föregående anfört bör få utövas

endast av därtill utbildade och i särskild ordning behörigförklarade tandläkare,

bör betecknas som tandläkaryrket. Då som jag tidigare nämnt lagen

främst handlar om behörighet, bör lagen betecknas lag om behörighet att

utöva tandläkaryrket.

1 §•

I denna paragraf redovisas de olika former, i vilka behörigheten att utöva

tandläkaryrket kan meddelas, nämligen såsom legitimation, förordnande
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

33

behörighet och begränsad behörighet. Närmare bestämmelser om legitimation

återfinnes i 3 §, om förordnandebehörighet i 9 § och om begränsad behörighet

i 10 §. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

Såsom jag närmare utvecklat i det föregående anser jag det inte möjligt

och inte heller erforderligt att utforma och i lagen intaga någon definition

av vad som skall anses utgöra utövning av tandläkaryrket. Ledning kan här

hämtas från bestämmelserna om odontologisk undervisning vid tandläkarhögskolorna,

allmänna tandläkarinstruktionen och andra föreskrifter på

tandvårdens område samt från den praxis som numera utbildat sig och vari

lagen inte medför någon ändring.

2 §■

Paragrafen, vars innehåll behandlats i den allmänna motiveringen, skiljer

sig såtillvida från motsvarande paragraf i gällande lag att något särskilt

förordnande inte längre skall erfordras för att behörighet skall kunna vinnas

att utföra tand- och munhygienisk behandling samt att det överlämnats

åt medicinalstyrelsen att bestämma den härför erforderliga utbildningen.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i 1951 års lag, från vilken den emellertid skiljer

sig bl. a. däri att den medger legitimation av tandläkare i väsentligt större

utsträckning än som nu är fallet. Detta sker genom att kravet på svenskt

medborgarskap slopas och genom att utländsk tandläkarexamen jämte

kompletterande utbildning enligt av Kungl. Maj :t meddelade närmare föreskrifter

jämställes med svensk tandläkarexamen. Liksom hittills skall medicinalstyrelsen

på ansökan bevilja legitimation om sökanden uppfyller

de villkor som uppställts i fråga om utbildning. Endast om sådana omständigheter

föreligger att sökanden skulle ha deslegitimerats, om han varit legitimerad

tandläkare, får legitimation vägras honom. Eftersom en ny deslegitimeringsgrund

föreslås införd enligt 5 §, nämligen grov oskicklighet

vid utövning av tandläkaryrket eller uppenbar olämplighet såsom tandläkare,

vidgas emellertid möjligheterna att vägra legitimation i förhållande

till vad som nu gäller.

4 §•

I denna paragraf regleras de deslegitimeringsgrunder, som återfinns i

4 § i 1951 års lag och 3 § läkarlagen, nämligen brottslig gärning av olika

slag.

Deslegitimering innebär att medicinalstyrelsen återkallar den beviljade

legitimationen, varefter den deslegitimerades utövning av tandläkaryrket

blir obehörig och kan bestraffas. Återkallelse!! sker på obestämd tid med

undantag för de fall då den enligt 7 § sker i samband med suspension eller

3 — Iiilumg till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. A''r 127

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

sinnessjukdom. Deslegitimering är enligt paragrafen liksom enligt nuvarande

lag aldrig obligatorisk i samband med brott. En förutsättning för

deslegitimering är alltid att tandläkaren genom brottet visat sig inte vara

skickad att utöva tandläkaryrket. Brotten är efter mönster av läkarlagen

uppdelade i tre grupper. Den första omfattar brott, som förövats under utövning

av tandläkaryrket. Här kan deslegitimering ske när frihetsstraff, avsättning

eller suspension följt på brottet. Deslegitimering i anledning av

brott som inte äger samband med yrkesutövningen kan ske endast om straffarbete

ådömts. Den tredje gruppen omfattar vissa brott där deslegitimering

kan ske oberoende av den ådömda påföljdens art. Det gäller här åsidosättande

av bestämmelser som givits till allmänhetens skydd mot osakkunnig

läkar- och tandläkarbehandling.

I administrativ ordning bör föreskrivas skyldighet för domstol att underrätta

medicinalstyrelsen, när legitimerad tandläkare dömts till ansvar och

deslegitimering kan följa på domen.

5 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag, vilken medger deslegitimering

endast vid brott och psykisk sjukdom. I paragrafen föreslås, att

deslegitimering även skall kunna ske om tandläkaren ådagalagt grov oskicklighet

vid utövning av tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig

som tandläkare. Dessa deslegitimeringsgrunder infördes för läkare i

1960 års läkarlag och bör uppenbarligen även kunna komma ifråga för

tandläkare. Såsom exempel på situationer, i vilka dessa grunder är tillämpliga,

framhölls vid läkarlagens tillkomst upprepade svåra misstag vid behandling

av patienter, uppenbart charlataneri i yrkesutövningen, allvarligt

missbruk av receptskrivningsrätten och svår hemfallenhet åt sprit- eller

narkotikamissbruk, allt omständigheter som medför betydande risker för

patienterna. Det underströks emellertid, att deslegitimering enligt paragrafen

regelmässigt inte bör komma i fråga med mindre skärpt kontroll och

disciplinära åtgärder av olika slag från medicinalstyrelsens sida försökts

men visat sig resultatlösa.

Sista stycket i paragrafen — vilket motsvarar 4 § sista stycket läkarlagen

— korresponderar med det av nordiska kommittén framlagda förslaget till

överenskommelse mellan de nordiska länderna om gemensam arbetsmarknad

för tandläkare. I artikel 4 i förslaget stadgas att, om legitimation såsom

tandläkare meddelats för tandläkare, vilken ursprungligen legitimerats

i annan fördragsslutande stat, legitimationen skall återkallas, därest den

ursprungliga legitimationen återkallas eller upphör att gälla. Kommittén

har motiverat denna ordning med dels att legitimation i hemlandet skall

vara en förutsättning för förvärv av legitimation i vistelselandet, dels att

det skulle innebära en illojalitet mot det land, där den ursprungliga legiti
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

mationen meddelats men sedermera återkallats, att låta legitimationen kvarstå

i annat nordiskt land.

6 §•

Paragrafen, som behandlar återkallelse av legitimation på grund av psykisk

sjukdom, innebär ej någon ändring i vad som nu gäller och motsvarar

5 § läkarlagen. Deslegitimering är inte heller i dessa fall obligatorisk

men skall regelmässigt ske.

7 §•

Enligt denna paragraf får deslegitimering ej ske av tandläkare, som förordnats

av Kungl. Maj :t till innehavare av tandläkartjänst, så länge han

innehar tjänsten och ej är suspenderad eller på grund av sjukdom, som

kan grunda deslegitimering, ledig från tjänsten. Paragrafen överensstämmer

till sitt innehåll i huvudsak med bestämmelser som f. n. finns i 4 och

5 §§ gällande lag.

I princip gäller att deslegitimering skall ske på obestämd tid, och legitimationen

kan återges enligt 8 § när förhållandena medger det. Eftersom

suspensionstid alltid är till längden bestämd, innebär förevarande paragraf

ett undantag från nämnda princip såtillvida som deslegitimering i följd

av suspension blott kan bestämmas för längst suspensionstiden. Liksom i

fråga om läkarna bör anmärkas, att deslegitimeringen i dessa fall inte får

betraktas som ett straff vid sidan av suspension; den får motiveras endast

av intresset att skydda allmänheten och att upprätthålla förtroendet för

tandläkarna. Vid kortvarig suspension torde dessa intressen mera sällan

kräva att tandläkaren deslegitimeras.

Begränsningarna i möjligheten att deslegitimera tandläkare, som är förordnad

— varmed avses alla former av tjänstetillsättning — att inneha

tjänst, gäller endast den som tillsatts av Kungl. Maj :t. Den som förordnats

av annat organ, exempelvis medicinalstyrelsen eller hälsovårdsstyrelse, kan

av medicinalstyrelsen deslegitimeras även för tid, då han innehar befattningen

och inte heller är avstängd eller ledig från tjänsten.

8 §.

Till denna paragraf finns motsvarighet i 5 § första stycket sista punkten

1951 års lag såvitt gäller den som deslegitimerats på grund av sinnessjukdom

eller annan rubbning av själsvcrksamheten. Att paragrafen nu gäller

generellt vid deslegitimering följer av att deslegitimeringen skall ske för

obestämd tid, med det undantag som stadgas i 7 §.

9 §•

Motsvarighet till paragrafen finns nu i 1 § 3) i 1951 års lag. Beträffanda

dess innehåll hänvisas till den allmänna motiveringen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

10 §.

Under denna paragraf har upptagits en bestämmelse, till vilken motsvarighet

finns i 1 § andra stycket 1951 års lag. I övrigt hänvisas beträffande

denna paragraf till den allmänna motiveringen.

11 §•

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag,

hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

I samband med att kompetensvillkoren för rätt att annonsera specialitet

bestäms i administrativ ordning torde, såsom skett beträffande läkarna,

bestämmelser böra utfärdas i syfte att förhindra att den, som hittills med

fog annonserat sig som specialist men som till äventyrs inte skulle uppfylla

de stadgade villkoren, skulle göra sig skyldig till straffbar gärning genom

att fortsätta med att beteckna sig som specialist.

12 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i gällande lag. Tillägg har dock gjorts om att

tandläkare, som obehörigen annonserar specialitet, dömes till dagsböter.

Vidare har straffskalan för övriga brott, i anslutning till motsvarande stadgande

i läkarlagen, generellt bestämts till dagsböter eller fängelse. Yrkesmässighet

i utövningen är självfallet att anse som försvårande, även om

detta inte såsom för närvarande uttryckligen stadgas i författningstexten,

men även ett enstaka brott kan med hänsyn till omständigheterna vara så

allvarligt, att fängelsestraff bör kunna komma ifråga. Straffbestämmelsen

i första stycket omfattar såväl lekmän som läkare, vilka överskrider sin

behörighet enligt 14 §, och deslegitimerade tandläkare.

13 §.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 12 § läkarlagen, innebär ingen

ändring i gällande rätt.

14 §.

Denna bestämmelse, som är ny, föranleds av att legitimation såsom läkare

inte längre skall automatiskt medföra rätt att utöva tandläkaryrket.

Angående paragrafen hänvisas till den allmänna motiveringen. Där framgår

att gränsen för vad som på detta område tillkommer läkare kan vara

svår att draga. Läkare, som uppenbarligen överskrider gränsen, är förfallen

till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.

15 §.

Förutom de bemyndiganden att utfärda tillämpnings- och följdförfattningar,

som intagits i särskilda paragrafer i lagen, upptages under förevarande

paragraf ett generellt stadgande att Kungl. Maj :t äger meddela

närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition nr 127 dr 1903

37

Övergångsbestämmelserna

övergångsbestämmelserna är utformade efter mönster av läkarlagen.

Vad först gäller de tandläkare, som är legitimerade enligt äldre lag, stadgas

att de skall anses legitimerade enligt den nya lagen. Detta innebär att dennas

deslegitimerings- och specialistbestämmelser blir tillämpliga. Den som enligt

1 § 2) i 1951 års lag av Kungl. Maj :t utnämnts å tandläkarbefattning

och alltjämt innehar denna skall anses såsom legitimerad enligt nya lagen.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skall vidare den som innehar särskilt

tillstånd att utan begränsning utöva tandläkarkonsten och som till följd

därav äger generell behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen anses såsom legitimerad

och erhålla legitimationsbevis enligt nya lagen. Svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkarförbund biträder inte detta förslag

utan anser sådan legitimation böra meddelas först efter prövning i varje

särskilt fall. För egen del vill jag anmärka, att skillnaden mellan dessa tandläkare,

vilka ju har oinskränkt behörighet, och legitimerade tandläkare i

huvudsak endast är formell. Som jag förut anfört är ett syfte med de föreslagna

nya auktorisationsbestämmelserna att all generell behörighet skall

meddelas i form av legitimation. Jag förordar därför att alla tandläkare med

generell behörighet enligt 1951 års lag genom en övergångsbestämmelse

tillägges legitimation. Härigenom blir också för dem deslegitimerings- och

specialistbestämmelserna tillämpliga.

Medicinalstyrelsen anför att särskilda övergångsbestämmelser inte erfordras

i anledning av att läkare inte vidare tillerkänns generell behörighet

att utöva tandläkaryrket. Jag har inhämtat, att det f. n. inte finns någon

läkare som, utan att därjämte vara legitimerad tandläkare, huvudsakligen

ägnar sig åt tandläkaryrket eller innehar tandläkartjänst. Särskilda övergångsbestämmelser

torde därför inte behövas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Enligt den föreslagna nya lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

skall, till skillnad mot vad som hittills gällt, legitimation såsom läkare inte

medföra behörighet att utöva tandläkaryrket. I 4 § i den föreslagna tandläkarlagen

upptages såsom deslegitiineringsgrund för tandläkare bl. a., att

han fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket eller medverkan

därtill. Den häremot svarande 3 § i lagen om behörighet att utöva läkaryrkel

innehåller bestämmelser, som är grundade på att läkarlegitimation

automatiskt medför tandläkarbehörighet. Sålunda kan legitimerad läkare

deslegitimeras om han dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats

från tjänst som läkare eller tandläkare för brott som han förövat bl. a.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

under utövning av tandläkarkonsten, vartill han i och för sig alltså varit

behörig.

Om genom den föreslagna lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

legitimerad läkares generella behörighet att utöva tandläkaryrket avskaffas,

fordras ändring av 3 § läkarlagen. Eftersom legitimerad läkare i denna sin

egenskap enligt 14 § tandläkarlagen i fortsättningen endast äger utöva tandläkaryrket

i tillfälliga nödsituationer, finns knappast anledning att i läkarlagen

ha en föreskrift som tar sikte på legitimerad läkares brott under behörig

utövning av tandläkaryrket. I stället får en deslegitimeringsgrund anknytas

till att läkare fällts till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.

Utformningen av hithörande bestämmelser i läkarlagen och tandläkarlagen

kommer härigenom att helt motsvara och komplettera varandra.

Av vad som anförts under övergångsbestämmelserna till förslaget till lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket framgår att det inte finns några

legitimerade läkare som, privat eller såsom innehavare av tandläkartjänst,

har sin försörjning av tandläkaryrket utan att samtidigt vara legitimerade

tandläkare. Någon övergångsbestämmelse som ger möjlighet att deslegitimera

läkare, som dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats

för brott, som han förövat under behörig utövning av tandläkaryrket, erfordras

därför inte.

De ändringar, för vilka nu redogjorts, medför vidare att tandläkartjänst

inte bör behandlas i 6 §.

6. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande, inom inrikesdepartementet upprättade förslag

till

1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr

b08) om behörighet att utöva läkaryrket, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Lindcberg

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

39

Bilaga

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkarvrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva tandläkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 3 §;

b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal tandläkartjänst;

samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt

10 § innehar begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket.

2 §•

Den som genomgått av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning

må biträda behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av

tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation såsom tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt tandläkarexamen, så ock den som utom riket

avlagt tandläkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven

efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom tandläkare,

om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs

kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad tandläkare framstående skicklighet och särskild

erfarenhet inom tandläkaryrket, må Konungen medgiva, att legitimation

såsom tandläkare meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning,

som avses i andra stycket.

4 §.

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som

tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat brott eller

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller ock för obehörig utövning av läkaryrket eller för hälsofarligt kvacksalveri

eller för brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för medverkan till sådant

brott

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet

visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

5 §•

Har legitimerad tandläkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av

tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom tandläkare

utan att det föreligger sådant fall som avses i 4 §, äger medicinalstyrelsen

återkalla hans legitimation.

Har tandläkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation

i annat nordiskt land och fråntages tandläkaren denna auktorisation,

skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen.

6 §•

Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkaryrket,

skall medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej

särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitimation

bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen

förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som

erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i

nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för

tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas

att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran

lämna erforderlig handräckning.

7 §•

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av

tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten;

dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd suspension

icke är i tjänst, så ock för tid, då han av anledning som i 6 § första

stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

8 §•

Har tandläkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans

begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kitngl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963 41

9 §•

Förordnande, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket, meddelas

av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av annan myndighet.

10 §.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

11 §•

Tandläkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss

gren av tandläkaryrket, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är

specialist inom den grenen av tandläkaryrket eller eljest äger särskild kunnighet

däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer

villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

12 §.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot

ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse.

Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §

omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare

mån än behörigheten gäller.

Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till

dagsböter.

13 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall

iända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

14 §.

Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan verksamhet

inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och omständigheterna

kräva.

15 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av

denna lag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 18 maj 1951

(nr 233) om behörighet att utöva tandläkarkonsten skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen

gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad tandläkare skall anses

som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande generell behörighet jämlikt 1 § 2) i

den äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad tandläkare enligt denna

lag; och skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda legitimationsbevis för

honom. Detsamma skall gälla den som innehar Konungens eller medicinalstyrelsens

särskilda tillstånd att utan begränsning utöva tandläkarkonsten

och som till följd därav äger generell behörighet enligt 1 § 4) i den äldre

lagen. Den som eljest vid lagens ikraftträdande är behörig jämlikt 1 § 4)

i den äldre lagen skall vara bibehållen vid sin behörighet. Behörigheten skall

härvid anses såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd

tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas

enligt 8 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats

för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts vid

återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad enligt den

nya lagen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

43

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig
-

het att utöva läkaryrket skola erhålla

(Nuvarande lydelse)

3

Har legitimerad läkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst som

läkare eller tandläkare för brott, som

han förövat under utövning av läkaryrket

eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan till

obehörig utövning av läkaryrket eller

tandläkarkonsten eller för medverkan

till hälsofarligt kvacksalveri eller

för medverkan till brott, som avses i

10 § lagen om förbud i vissa fall mot

verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva läkaryrket.

6

Legitimation för läkare, som Konungen

eller medicinalstyrelsen förordnat

till innehavare av läkar- eller

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom dom,

som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst som

läkare för brott, som han förövat

under utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller för medverkan till hälsofarligt

kvacksalveri eller för medverkan till

brott, som avses i 10 § lagen om förbud

i vissa fall mot verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område, eller

ock för obehörig utövning av tandläkaryrket

eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva läkaryrket.

§•

Legitimation för läkare, som Konungen

eller medicinalstyrelsen förordnat

till innehavare av läkartjänst,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1963

(Nuvarande lydelse)

tundlukartjunst, må icke återkallas

så länge läkaren innehar tjänsten;

dock må legitimationen återkallas för

tid, då han på grund av ådömd suspension

icke är i tjänst, så ock för

tid, då han av anledning som i 5 §

första stycket sägs icke uppehåller

sin befattning.

(Föreslagen lydelse)

må icke återkallas så länge läkaren

innehar tjänsten; dock må legitimationen

återkallas för tid, då han på

grund av ådömd suspension icke är

i tjänst, så ock för tid, då han av anledning

som i 5 § första stycket sägs

icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1964.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

45

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den Ib mars

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 26 februari 1963 tillhandakoinmet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 8

februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och 2)

lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr b08)

om behörighet att utöva läkaryrket.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen Claes-Göran Källner.

Förslagen föranledde följande uttalande av lagrådet.

I 5 § andra stycket av förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket

upptages ett stadgande, att om tandläkare vunnit legitimation i Sverige

på grundval av auktorisation i annat nordiskt land och denna auktorisation

fråntages honom, medicinalstyrelsen skall återkalla legitimationen. Detta

stadgande går mindre väl tillsammans med lydelsen av bestämmelserna i

3 § om villkoren för meddelande av legitimation; där angives icke något

fall då legitimation meddelas på grund av auktorisation i annat land utan

uppställes för hithörande fall krav på — förutom avlagd utländsk tandläkarexamen

—- att sökanden härstädes genomgått av Konungen föreskriven

efterutbildning.

Av den i remissprotokollet lämnade motiveringen framgår, att 5 § andra

stycket tillkommit med hänsyn till förhandlingarna om en överenskommelse

mellan de nordiska länderna rörande gemensam arbetsmarknad för tandläkare.

Enligt vad för lagrådet upplysts avses att, därest så skulle föranledas

av innehållet i en dylik överenskommelse, i de tillämpningsföreskrifter till

lagen, som Kungl. Maj :t kommer att utfärda, föreskriva att för den som

åberopar auktorisation i annat nordiskt land skall uppställas lägre krav på

efterutbildning här i landet än eljest. Bestämmelsen i 5 § andra stycket

är avsedd att för dessa fall möjliggöra tillämpning av en i det av nordiska

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

kommittén framlagda förslaget till överenskommelse upptagen föreskrift

om obligatoriskt återkallande av legitimation.

Något hinder kan ej anses föreligga mot att Kungl. Maj :t i tillämpningsföreskrifterna

differentierar kravet på efterutbildning på sätt nu angivits.

På grund härav och med hänsyn jämväl till de särskilda förhållanden, som

föranlett de nu ifrågavarande bestämmelserna i lagförslaget, synes lagtextens

avfattning på förevarande punkt kunna godtagas.

Jämväl i övrigt lämnas de remitterade lagförslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

47

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars

1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 14

mars 1963 avgivna utlåtande över de den 8 februari 1963 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket.

Med förmälan att lagrådet — med visst uttalande angående 5 § andra

stycket i förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket — lämnat

förslagen utan erinran hemställer föredraganden, att lagförslagen måtte

efter vissa redaktionella ändringar, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Lindeberg

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:277 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 191f9 a1 i texten
  2. 2LU 1963:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket m. m. s. 1 i texten