Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om mjkterhetsvård, m. m

1963-01-18 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:13, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om mjkterhetsvård, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

1

Nr 13

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om

mjkterhetsvård, m. m.; given Stockholms slott den 18

januari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

och

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937

(nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade regler i syfte att vidga polismyndighets

befogenhet att tillfälligt omhänderta farliga alkoholmissbrukare. Nya och

mera preciserade bestämmelser föreslås också beträffande tiden för kvarhållande

hos polismyndigheten, innan ansökan inges om intagning på allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Nykterhetsnämndernas ansvar för eftervården av den som försökspermitterats

eller utskrivits från allmän vårdanstalt föreslås bli lagfäst. Bestämmelser

föreslås om samråd mellan anstaltsföreståndaren och vederbörande

nykterhetsnämnd rörande lämplig sysselsättning för den som skall

lämna anstalten.

Bestämmelserna om återintagning på allmän vårdanstalt föreslås ändrade,

så att sådan åtgärd inte skall få tillgripas mot en och samma person

mer än en gång utan mellankommande prövning huruvida de allmänna

förutsättningarna för tvångsintagning är för handen.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Längsta vårdtiden vid frivilligt ingående på allmän vårdanstalt föreslås

sänkt från ett år till sex månader. I anslutning härtill föreslås ändringar i

bestämmelserna rörande bortfall av vissa böter m. m. för den som frivilligt

ingår på sådan anstalt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 21, 50, 55, 57 och 58 §§ lagen den 27 juli 1954

om nykterhetsvård skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21

1 ni o m. Polismyndighet skall

ofördröjligen på lämpligt sätt tills

vidare omhändertaga den som är

hemfallen åt alkoholmissbruk,

om han är farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv och

faran är så överhängande, att länsstyrelsens

beslut om tvångsintagning

ej utan våda kan avvaktas, eller

om han utan att söka ärligen försörja

sig för ett kringflackande liv

och det kan antagas, att han kommer

att avvika från orten, innan länsstyrelsen

prövat ansökan om tvångsintagning.

Polismyndigheten må ock tills vidare

omhändertaga den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk och på

grund av oförmåga att taga vård om

sig själv är i trängande behov av

omedelbar vård.

2 mom. Varder någon omhändertagen

enligt 1 mom. innan ansökan

gjorts om tvångsintagning, skall

sådan ansökan utan uppskov göras.

1* — Bihang till riksdagens protokoll

§•

1 mom. Föreligga sannolika skäl

för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk

samt

för att han är farlig för annans

personliga säkerhet eller eget liv och

för att faran är så överhängande, att

länsstyrelsens beslut om tvångsintagning

ej utan våda kan avvaktas,

eller

för att han utan att söka ärligen

försörja sig för ett kringflackande

liv och kommer att avvika från orten,

innan länsstyrelsen prövat ansökan

om tvångsintagning,

skall polismyndigheten ofördröjligen

på lämpligt sätt tillfälligt omhändertaga

honom.

Polismyndigheten må ock tillfälligt

omhändertaga den beträffande

vilken sannolika skäl föreligga för

att han är hemfallen åt alkoholmissbruk

och på grund av oförmåga att

taga vård om sig själv är i trängande

behov av omedelbar vård.

2 m o m. Varder någon omhändertagen

enligt 1 mom., innan ansö1963.

1 samt. Nr 13

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan gjorts om tvångsintagning, skall,

därest den omhändertagne ej frigives,

sådan ansökan göras senast dagen

efter omhändertagandet. Finnes

med hänsyn till utredningen längre

uppskov erforderligt, må med ansökan

anstå, dock skall den göras så

snart ske kan och senast å femte

dagen efter dagen för omhändertagandet.

Göres ej ansökan som nu

sagts, skall den omhändertagne omedelbart

frigivas.

50 §.

Om beslutad------begiver sig.

I fall av behov har föreståndaren

att med anlitande av arbetsförmedling,

organisation, som utövar social

hjälpverksamhet, eller enskild person

söka i tid bereda den permitterade

lämplig sysselsättning samt förhjälpa

honom till ort, där sådan

erhållits, eller vidtaga andra tjänliga

åtgärder till hans bistånd.

I fall av behov har föreståndaren

att i samråd med vederbörande nykterhetsnåmnd

och med anlitande av

arbetsförmedling, organisation, som

utövar social hjälpverksamhet, eller

enskild person söka i tid bereda den

permitterade lämplig sysselsättning

samt förhjälpa honom till ort, där

sådan erhållits, eller vidtaga andra

tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Det åligger nykterhetsnåmnden i

den kommun, där den permitterade

vistas, att vid behov bistå den permitterade

med lämpliga hjälpåtgärder.

55 §.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga

drycker samt undandrager sig

övervakning eller bryter mot meddelade

lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen,

om han ej genom hjälpåtgärd

kunnat återföras till ett nyktert liv

eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös,

besluta, att han skall återintagas

å allmän vårdanstalt.

Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga

drycker samt undandrager

sig övervakning eller bryter mot

meddelade lydnadsföreskrifter, må

länsstyrelsen, om han ej genom

hjälpåtgärd kunnat återföras till ett

nyktert liv eller sådan åtgärd prövas

vara gagnlös, besluta, att han skall

återintagas å allmän vårdanstalt. Så
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Klingl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dant beslut må dock ej avse den som

tidigare återintagits, med mindre efter

föregående återintagning meddelats

beslut jämlikt 18 §.

I ansökan------eller lydnadsföreskrifter.

Bestämmelserna i------är fråga.

57 §.

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på

sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å

sådan anstalt och därvid förbundit

sig att kvarstanna å anstalten ett år,

att hava före utskrivning från anstalten

begått brott, varå enligt lag

icke kan följa högre straff än böter

eller fängelse i sex månader, och hör

brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåkl agaren att

efter hörande av anstaltens styrelse

avgöra, huruvida åtal lämpligen bör

ske. Har brottet begåtts innan den

intagne fyllt aderton år, skall frågan

om åtal prövas i nämnda ordning

ändå att högre straff än nyss sagts

kan följa å brottet.

Misstänkes den, som tvångsintagits

å allmän vårdanstalt eller, på sätt i

58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt

och därvid förbundit sig att

kvarstanna å anstalten sex månader,

att hava före utskrivning från anstalten

begått brott, varå enligt lag

icke kan följa högre straff än böter

eller fängelse i sex månader, och hör

brottet under allmänt åtal eller har

det av målsäganden angivits till åtal,

ankommer det å statsåklagaren att

efter hörande av anstaltens styrelse

avgöra, huruvida åtal lämpligen bör

ske. Har brottet begåtts innan den

intagne fyllt aderton år, skall frågan

om åtal prövas i nämnda ordning

ändå att högre straff än nyss sagts

kan följa å brottet.

58

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän

vårdanstalt, må han intagas

under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökan hos anstaltens

föreståndare eller hos socialstyrelsen

gjort framställning därom samt

skriftligen förbundit sig att kvarstanna

å allmän vårdanstalt under

viss tid, som dock ej må överskrida

§•

Vill någon, som är hemfallen åt

alkoholmissbruk, frivilligt ingå å

allmän vårdanstalt, må han intagas

under villkor, att han i egenhändigt

underskriven ansökan hos anstaltens

föreståndare eller hos socialstyrelsen

gjort framställning därom samt

skriftligen förbundit sig att kvarstanna

å allmän vårdanstalt under

viss tid, som bedömes erforderlig

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse)

ett år. Är han omyndig, erfordras

samtycke av den, som enligt lag har

att sörja för hans person.

(Föreslagen lydelse)

med hänsyn till vårdbehovet, dock

högst sex månader. Är han omyndig,

erfordras samtycke av den, som enligt

lag har att sörja för hans person.

Vid ansökningen —------— meddelade anvisningar.

Den, som —----— — utskrivas tidigare.

Vad i--—---frivilligt intagna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställig
-

het av bötesstraff9 1 skola erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

4 §

Böter, som äro förfallna till betalning

och ej erläggas, skola, där så

kan ske, uttagas genom utmätning

så ock medelst införsel enligt vad

därom särskilt stadgas. Har den bötfällde

enligt meddelat beslut intagits

å allmän alkoholistanstalt eller har

han frivilligt ingått å sådan anstalt

och därvid förbundit sig att kvarstanna

å anstalten ett år, må dock

böter icke uttagas, som avse före

intagandet begånget brott, utgörande

fylleri eller förargelseväckande beteende,

men ej tillika annat brott.

Utom egendom------m

lydelse på satt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

Böter, som äro förfallna till betalning

och ej erläggas, skola, där så

kan ske, uttagas genom utmätning

så ock medelst införsel enligt vad

därom särskilt stadgas. Har den bötfällde

enligt meddelat beslut intagits

å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller har han frivilligt

ingått å sådan anstalt och därvid

förbundit sig att kvarstanna å anstalten

sex månader, må dock böter

icke uttagas, som avse före intagandet

begånget brott, utgörande fylleri

eller förargelseväckande beteende,

men ej tillika annat brott,

ig bostad.

9

Där någon enligt meddelat beslut

intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller tvångsarbetsanstalt

eller för samhäll svård i ungdomsvårdsskola

eller där någon frivilligt

ingått å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och därvid

§•

Där någon enligt meddelat beslut

intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller tvångsarbetsanstalt

eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola

eller där någon frivilligt

ingått å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och därvid

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1952:314 och av 9 § se SFS 1960:348.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

(Gällande lydelse)

förbundit sig att kvarstanna å anstalten

ett år, vare beslut om förvandling

som dessförinnan meddelats

förfallet; och må förvandling ej ske

av böter som ådömts före intagandet.

Böter, som ådömts efter intagandet

men före utskrivningen, må

ej förvandlas med mindre anstaltens

styrelse det påkallar.

(.Föreslagen lydelse)

förbundit sig att kvarstanna å anstalten

sex månader, vare beslut om

förvandling som dessförinnan meddelats

förfallet; och må förvandling

ej ske av böter som ådömts före

intagandet. Böter, som ådömts efter

intagandet men före utskrivningen,

må ej förvandlas med mindre anstaltens

styrelse det påkallar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga rörande ändring

i lagen om nykterhetsvård, m. m. samt anför.

Nykterhetsvårdsutredningens betänkande Översyn av nykterhetsvården

(SOU 1961:58) har behandlats i årets statsverksproposition (bil. 7 p. 34).

Betänkandet innehåller bl. a. vissa förslag till ändringar i lagen om nykterhetsvård.

I de delar ändringsförslagen anknyter till utredningens förslag

om en ändrad anstaltsorganisation inom nykterhetsvården kan desamma,

med det ställningstagande i denna fråga, som gjorts i statsverkspropositionen,

inte nu leda till lagstiftning. Andra delar av utredningens förslag kan

dock prövas oberoende av frågan om en sådan ändrad organisation.

Jag anhåller att nu få upptaga vissa av nykterhetsvårdsutredningens förslag

till närmare behandling. I samband därmed bör behandlas ett av utredningen

om administrativa frihetsberövanden i dess betänkande Rättssäkerheten

vid administrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) framlagt

förslag till ändring av 21 § nykterhetsvårdslagen. Såsom närmare kommer

att framgå av det följande aktualiseras jämväl vissa ändringar i lagen om

verkställighet av bötesstraff.

Läkarrepresentation i nykterhetsnänmdema

Gällande bestämmelser

Lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1 (nr 579; ändr. 1956:225,

1957: 215 och 1958: 206) innehåller i 5 och 6 §§ bestämmelser om läkares

medverkan i nykterhetsnämnd. Dessa bestämmelser innebär, att läkare

om möjligt skall vara ledamot av nämnden samt att, om detta ej är fallet,

vederbörande tjänsteläkare skall närvara vid nämndens sammanträden i

den mån han ej hindras av andra tjänsteåligganden. 1

1 Denna lag benämnes i det följande NvL.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Nykterhets vårdsutredningen

Utredningen uttalar, att det kan råda tvekan huruvida ifrågavarande

bestämmelser tillräckligt verksamt främjar sitt syfte att såvitt möjligt tillförsäkra

varje nykterhetsnämnd fortlöpande medverkan av läkare. Vad

angår skyldigheten för tjänsteläkare att under vissa förutsättningar deltaga

i nylcterhetsnämndens sammanträden torde det med hänsyn till dessa läkares

arbetsbörda vara ofrånkomligt, anför utredningen, att läkaren, om

han kallas till sådant sammanträde, ofta har att välja mellan att deltaga i

detta eller att fullgöra ett annat tjänsteåliggande. Det torde därvid vara

naturligt att en läkare, som ej ägnat särskilt intresse åt behandlingen av

alkoholskadade eller som står relativt främmande för den samhälleliga

nykterhetsvårdens uppgifter och metoder, inte ger prioritet åt deltagande

i nämndsammanträdet. Vidare kan enligt utredningen resas principiella

invändningar mot att representanter för en viss yrkesgrupp förutsättes

skola genom ledamotskap i nämnden ställa sina kunskaper till dess förfogande.

Det synes utredningen riktigare att läkarens bistånd åt nykterhetsnämnden

grundas på ingånget avtal på i princip samma sätt som då det

gäller att anlita t. ex. en teknisk eller juridisk expert. Utredningen föreslår

därför dels att bestämmelsen i 5 § NvL om läkares ledamotskap utgår, dels

att sådan ändring vidtages i 6 § samma lag att tjänsteläkares skyldighet att

deltaga i nykterhetsnämnds sammanträde avskaffas och att i stället införes

skyldighet för nykterhetsnämnd att, där det låter sig göra och ej av särskilda

skäl befinnes obehövligt, ha överenskommelse med viss läkare om

medverkan av denne i nämndens arbete.

Remissyttranden

Utredningens förslag tillstyrkes i huvudsak av länsstyrelserna i Kopparbergs

och Gävleborgs lån samt av Svenska stadsförbundet. Riksrevisionsverket

har ingen annan erinran mot utredningens förslag än att nykterhetsnämnderna

bör ha rätt att även i fortsättningen kalla tjänsteläkare till

nämndernas sammanträden, där så befinnes erforderligt.

Socialstyrelsen ställer sig tveksam till de föreslagna ändringarna och

anser den av utredningen framförda uppfattningen om tillämpningen av

nuvarande bestämmelser alltför pessimistisk. Enligt styrelsen förhåller det

sig ingalunda så, att tjänsteläkarna visar en benägenhet att sätta deltagande

i sammanträde med nykterhetsnämnd efter andra tjänsteåligganden.

Tvärtom vittnas det om ett allt livligare intresse för nykterhetsvården från

läkarnas sida. Ledamotskap av nykterhetsnämnderna och deltagande i deras

sammanträden anses ha betydelse för denna utveckling. Inte heller delar styrelsen

utredningens principiella betänkligheter mot att en viss yrkesgrupp

förutsättes skola genom ledamotskap i nämnden ställa sina kunskaper till

förfogande. Styrelsen framhåller, att det inte kan vara meningen med nu
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 är 1963

varande bestämmelser att de berörda läkarna utan särskild ersättning skall

utföra sådant arbete för nykterhetsnämndens räkning som undersökning

av eller vård åt alkohol skadade. Regelmässigt torde ersättning utgå från

nyktenhetsnämnderna för dylika tjänster, och ej sällan har nämnderna

träffat överenskommelser med läkare om sådan medverkan. Medicinalstyrelsen

anser att nuvarande bestämmelser bör kvarstå, och länsstyrelsen

i Västerbottens län uttalar, att en plikt för tjänsteläkare att medverka i

nykterhetsnämnderna är att föredra framför överenskommelser.

Departementschefen

I likhet med nykterhetsvårdsutredningen finner jag det synnerligen angeläget

att medicinsk sakkunskap i görligaste mån står till nykterhetsnämndernas

förfogande. Jag är emellertid inte övertygad om att utredningens

förslag är ägnade att stärka läkarinflytandet i nämndernas arbete. Det

synes naturligast att, i den mån så kan ske, läkarsakkunskap tillföres

nämnden genom att läkare ingår såsom ledamot och får möjlighet att i

denna egenskap framföra sina synpunkter och deltaga i besluten. Jag finner

det också vara värdefullt med nuvarande bestämmelser, som i de fall då

läkare ej är ledamot av nämnden ålägger vederbörande tjänsteläkare att i

möjlig mån närvara vid nämndens sammanträden med rätt att deltaga i

överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet. Socialstyrelsen

har betygat, att tjänsteläkarna ingalunda har benägenhet att låta

deltagande i sammanträden med nykterhetsnämnderna komma i andra

hand utan tvärtom visar ett allt livligare intresse för nykterhetsvården. Det

bör i detta sammanhang framhållas, att den nuvarande ordningen inte

innebär något hinder mot att nykterhetsnämnd anlitar utomstående läkare

för särskilda uppgifter, när så finnes påkallat. Utredningens principiella

invändning mot att en viss yrkesgrupp förutsättes genom ledamotskap i

nämnden ställa sina kunskaper till förfogande kan jag inte finna bärande.

Det må framhållas, att liknande bestämmelser — avseende läkare och

veterinär — återfinnes i 1958 års hälsovårdsstadga och att 1960 års barnavårdslag

innehåller stadgande om att juridisk sakkunskap bör vara företrädd

i barnavårdsnämnd.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag ej skäl förorda de av utredningen

föreslagna lagändringarna i fråga om läkares medverkan i nykterhetsnämnd.

Fylleriförseelser som special indikation för tvångsingripande

Gällande bestämmelser

För att en person skall kunna bli föremål för tvångsåtgärd enligt NvL —

övervakning eller tvångsintagning på allmän vårdanstalt — fordras dels

att han är hemfallen åt alkoholmissbruk, dels att i samband med miss
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

bruket kan konstateras någon av de i 15 § NvL angivna skadeverkningarna,

s. k. specialindikationer. För tvångsintagning krävs tillika i regel att lindrigare

åtgärd — hjälpåtgärd eller övervakning — prövats med negativt

resultat. Såsom specialindikationer upptar 15 § att vederbörande befinnes

a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga

hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja,

för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter

mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till

last, eller d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller e) föra ett för

närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Såsom ytterligare specialindikationer

anges att vederbörande under de två senast förflutna åren blivit

dömd för minst tre fylleribrott —- däri inräknat rattfylleri och rattonykterhet

— eller att han utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande

liv.

N ykt er hetsvårdsut redningen

Enligt utredningens mening är den mest hållbara motiveringen för fylleriindikationen

att vederbörande genom de upprepade fylleriförseelserna visat

klar benägenhet för ett handlingssätt — nämligen att i onyktert tillstånd

vistas på allmän plats — som kan medföra större eller mindre samhällsolägenhet.

Härvid synes fylleriindikationen genom sin schematiska karaktär

skilja sig från övriga specialindikationer. Då det gäller farlighet, pliktförsummelse

etc. måste den faktiska förhandenvaron av ifrågavarande

skada eller olägenhet påvisas på sådant sätt, att graden därav kan bedömas.

Vid prövningen av fylleriindikationens tillämplighet behöver däremot graden

av skadan icke på samma sätt beaktas. Avgörande är i stället antalet

registrerade förseelser under en viss tidsperiod.

Fylleriindikationen intar en särställning bland specialindikationerna, anför

utredningen vidare, på så sätt att fylleriförseelsen redan i och för sig är

kriminaliserad. Genom bestämmelser rörande åtalseftergift och bötesverkställighet

har samhället möjliggjort att det i viss utsträckning undvikes

att en på vårdanstalt intagen person straffas för fylleri. Helt kan det dock

ej undgås att fylleriförseelser utlöser dubbla samhällsreaktioner, vilka kan

te sig orättvisa för den som blir föremål för dem.

Utredningen framhåller, att det är av väsentlig betydelse ur vårdsynpunkt

att man har möjlighet att för alkoholmissbrukaren klargöra motiveringen

för samhällets ingripande, speciellt då detta har karaktären av frihetsberövande,

och att betona åtgärdens vårdande syfte. Dessa strävanden,

vilka försvåras av den insiktslöshet som ofta är utmärkande för alkoholmissbrukaren,

innebär vidare att man under hänvisning till konstaterade

skadeverkningar söker bygga upp en motivering för vederbörande att eftersträva

en nykter livsföring. I fall där upprepat fylleri är enda åberopade,

särskilda intagningsgrund kan det enligt utredningens mening vara särskilt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

vanskligt att bemöta sådana invändningar från alkoholmissbrukarens sida

som att i hans fall ingen utomstående tillfogats större skada genom hans

livsföring och att skadan för hans egen del stannat vid de bötesstraff som

ådömts honom. Omvänt kan fylleriets framträdande roll som vårdindikation

medverka till att vårdtagare, som har ringa eller ingen fylleribelastning,

därav drager slutsatsen att deras missbruk varit mindre kvalificerat.

Erfarenheten ger enligt vad utredningen anför vid handen, att fylleriförseelser

visserligen kan vara ett tecken på allvarligt alkoholmissbruk och

därför ej på något sätt får bagatelliseras men ofta är mycket otillförlitliga

som indikator på alkoholmissbrukets art och omfattning. I den helhetsbild

av alkoholmissbrukarens situation, vilken måste ligga till grund för samhällets

åtgärder i det enskilda fallet, kan därför det officiellt registrerade

fylleriet endast ingå som en detalj bland många andra. Emellertid finnes,

anför utredningen, otvivelaktigt en viss tendens att vid överväganden i

vårdärenden tillmäta den registrerade fylleriförseelsen särskild betydelse,

eftersom denna ligger till grund för en av specialindikationerna i lagen.

Fylleriindikationen kan härigenom indirekt motverka att bedömningen blir

tillräckligt allsidig.

Slutligen uttalar utredningen, att fylleriindikationen i högre grad än

andra i lagen upptagna specialindikationer synes ge anledning till principiella

erinringar och vara förenad med praktiska olägenheter. Utredningen

påpekar, att flera nya specialindikationer, nämligen oförmåga att taga vård

om sig, störande levnadssätt samt kringflackande liv, tillkommit sedan

fylleriindikationen infördes i lagen och att den samhälleliga nykterhetsvårdens

verksamhetsområde utvidgats sedan dess. Dessa omständigheter

har, anser utredningen, i avsevärd grad försvagat de motiv, som tidigare

kunnat åberopas till förmån för fylleriindikationen. Denna bör därför enligt

utredningens mening utmönstras ur lagen. Visserligen synes det främst vara

i egenskap av tvångsintagningsgrund som fylleriindikationen ger anledning

till invändningar. De anförda kritiska synpunkterna äger dock enligt utredningen

i stort sett giltighet även i de fall där tvångsingripandet inskränker

sig till övervakning. Det torde för övrigt ej komma i fråga att införa

olika specialindikationer för övervakning och tvångsintagning. Utredningen

föreslår, att bestämmelserna i 15 § NvL om fylleri och därmed jämförliga

brott såsom grund för tvångsingripande enligt NvL utgår.

Remissyttranden

Utredningens förslag om att avskaffa fylleribrottet som specialindikation

tillstyrkes av Svenska stadsförbundet, som vänder sig mot att fylleriet

måste vara förenat med straffsanktion för att gälla som specialindikation,

medan fylleri i hemmet eller på annat enskilt område inte leder till samma

konsekvens.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kiingl. Mnj:ts proposition nr 13 år 1963

Förslaget avstyrkes av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, åtta av nio

tillfrågade länsstyrelser samt Svenska läkaresällskapet. I de avstyrkande

yttrandena framhålles, att fylleriindikationen inte erfarenhetsmässigt visat

sig otillförlitlig som symptom på vårdbehov och att indikationen har fördelen

att medge ingripanden på ett relativt tidigt stadium i motsats till exempelvis

indikationen oförmåga att ta vård om sig själv. Det påpekas vidare, att

fylleriindikationen är lätt påvisbar och inte förenad med sådana bevissvårigheter

som fallet är med flera andra specialindikationer.

Departementschefen

Förslaget alt slopa fylleribrott som specialindikation för tvångsingripanden

har vid remissbehandlingen rönt motstånd från myndigheter som handhar

tillämpningen av nykterhetsvårdslagstiftningen. Vad därvid anförts

förtjänar enligt min mening beaktande. Det förhåller sig otvivelaktigt så

att, då den ifrågavarande specialindikationen föreligger, förutsättningar

ofta är för handen för tillämpning av någon annan specialindikation, som

dock kan vara svårare att leda i bevis. För sådana fall har fylleriindikationen

sin betydelse genom att den är klar och oomtvistlig och är lätt att konstatera

utan tidsutdräkt. Härigenom har man möjlighet till ett snabbt ingripande

och till ingripande på ett relativt tidigt stadium av alkoholmissbruket,

något som är av stor betydelse för ett gynnsamt resultat av samhällets

vårdåtgärder.

Vad gäller fall, då ingen annan specialindikation än fylleriindikationen

kan åberopas, har det enligt min mening inte framkommit några omständigheter,

som berättigar till slutsatsen att nuvarande regler leder till opåkallade

ingripanden. Ej heller kan på grundval av det föreliggande materialet med

fog påstås att förefintligheten av fylleriindikationen eljest är till men vid

lagtillämpningen eller innebär risk för att denna ledes in på fel spår. Till

vad nu sagts kommer att frågan om fylleristraffets fortbestånd och frågan

i vad mån andra åtgärder bör träda i stället för straff aktualiserats av 1962

års riksdag, som begärt en utredning om formerna för samhällets åtgärder

vid omhändertagande av berusade personer på allmän plats (LXU 42; rskr

390). I avbidan på de överväganden som kan bli följden härav bör under alla

omständigheter inte nu göras någon ändring i NvL på ifrågavarande punkt.

Jag kan följaktligen inte biträda nykterhetsvårdsutredningens förslag om

ändring i 15 § NvL.

Tillfälligt omhändertagande av farliga alkoholmissbrukare m. fl.

Gällande bestämmelser

Beslut om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

meddelas enligt 18 § NvL av länsstyrelsen. Enligt 21 § skall dock polismyn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

dighet ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhändertaga farlig alkoholmissbrukare,

om faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut om

tvångsintagning ej utan våda kan avvaktas. Samma skyldighet föreligger

beträffande kringflackande alkoholmissbrukare, om det kan antagas, att

han kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen prövat ansökan om

tvångsintagning. Polismyndigheten äger också tills vidare omhändertaga

alkoholmissbrukare, som på grund av oförmåga att taga vård om sig själv

är i trängande behov av omedelbar vård. Därest någon omhändertages så

som nu sagts, innan ansökan gjorts om tvångsintagning, skall sådan ansökan

göras utan uppskov.

För att omhändertagande skall kunna ske enligt 21 § NvL fordras enligt

stadgandets ordalydelse, att de angivna förutsättningarna för omhändertagande

är styrkta. Då ingripande påkallas, torde emellertid ofta tillräcklig

bevisning saknas. I sådana fall måste därför polismyndigheten verkställa

utredning, innan den kan taga ställning till frågan, huruvida omhändertagande

bör ske. För det ingripande, som fordras för sådan utredning, torde

i regel 12 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331) utgöra

grund. Detta stadgande medger polisman rätt att, om det för att upprätthålla

allmän ordning är nödvändigt, tillfälligt omhändertaga den, vars

uppträdande innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen.

Den som sålunda omhändertagits får enligt 13 § hållas i förvar endast så

länge fara föreligger för att han kommer att fortsätta att störa ordningen.

Tvekan föreligger rörande längden av den tid, under vilken en person kan

hållas i förvar med stöd av nämnda stadgande i polisinstruktionen. Under

alla förhållanden torde man dock böra utgå från att tiden är mycket kort.

Skrivelse från justitieombudsmannen

I en skrivelse den 1 december 1959 till Konungen har justitieombudsmannen

med utgångspunkt från ett aktuellt fall funnit starka skål tala för att

bestämmelserna i 21 § NvL rörande befogenhet och skyldighet för polismyndighet

att tillfälligt omhändertaga alkoholmissbrukare blir föremål för

översyn och komplettering. I första hand behandlar justitieombudsmannen

frågan, hur lång tid polismyndigheten bör ha till sitt förfogande för utledning,

innan beslut måste fattas, att den misstänkte skall frigivas eller att

ansökan angående hans tvångsintagning skall ingivas till länsstyrelsen.

Justitieombudsmannen framhåller, att det faller sig naturligt att i detta

avseende som förebild ta rättegångsbalkens motsvarande bestämmelser

rörande omhändertagande av personer som är misstänkta för brott.

Justitieombudsmannen berör vidare frågan om graden av den bevisning,

som bör föreligga för att omhändertagande enligt 21 § NvL skall få ske,

och uttalar att det i bevisningshänseende knappast bör krävas mer än

sannolika skäl för misstanken om att de i stadgandet angivna specialindikationerna

föreligger.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

Beträffande polismans befogenheter att ingripa mot alkoholmissbrukare

ifrågasätter justitieombudsmannen slutligen, huruvida icke även dessa befogenheter

borde regleras i NvL i stället för att grundas på de vaga föreskrifterna

i allmänna polisinstruktionen. Detta skulle innebära, att i NvL

infördes uttrycklig föreskrift om befogenhet för polisman att till förhör

medtaga alkoholmissbrukare, beträffande vilken i 21 § NvL angiven specialindikation

misstankes föreligga.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden

De av justitieombudsmannen aktualiserade spörsmålen har behandlats

av utredningen om administrativa frihetsberövanden. Utredningen framhåller,

att de frågor, som uppstår vid omhändertagande enligt 21 § NvL,

ofta är vanskliga att avgöra. Därjämte är den tid, som står till polismyndighetens

förfogande för utredning och bedömning av frågorna, mycket kort.

Nämnvärd förlängning av denna tid framstår inte såsom önskvärd, eftersom

frågan om tvångsintagning så skyndsamt som möjligt bör komma under

prövning. Det synes under sådana förhållanden knappast rimligt att kräva

full bevisning om att förutsättningarna för omhändertagande föreligger.

Ett sådant krav torde ej heller upprätthållas i praxis. Dessa omständigheter

motiverar enligt utredningens mening att 21 § NvL ändras så att polismyndigheten

får tillfälligt omhänderta alkoholmissbrukare, då sannolika skäl

finnes för att de i stadgandet angivna indikationerna är för handen. Detta

bör gälla även den allmänna indikationen hemfallenhet åt alkoholmissbruk.

Utredningen anför vidare att, om tillfälligt omhändertagande kan ske

på sannolika skäl, polismyndigheten bör äga fortsätta utredningen även

efter omhändertagandet. Sådan utredning kan medföra, att skäl för omhändertagande

ej längre finnes föreligga, varför frigivning bör ske. Med

hänsyn härtill bör ej såsom för närvarande krävas obligatorisk ansökan om

tvångsintagning, så snart omhändertagande ägt ruin. Av rättssäkerhetsskäl

bör — i analogi med föreskrifterna i rättegångsbalken rörande anhållande

— i lagen uttryckligen angivas en tidsfrist, inom vilken antingen frigivning

bör ske eller ansökan om tvångsintagning göras. I allmänhet torde beslut i

nämnda hänseenden kunna meddelas dagen efter omhändertagandet. I vissa

fall torde dock utredningen kräva längre tid. Det hör dock fordras, att ansökan

om tvångsintagning göres senast å femte dagen från omhändertagandet.

Om ansökan då ej sker, bör den omhändertagne alltid frigivas. Om

polismyndigheten anser att frigivning inte kan ske, skall myndigheten därför,

även om utredningen ej hunnit slutföras, senast å femte dagen efter

omhändertagandet göra ansökan om tvångsintagning.

Beträffande den av justitieombudsmannen väckta frågan huruvida polismans

befogenhet att medtaga misstänkt alkoholmissbrukare till förhör bör

regleras i NvL anför utredningen att, med den ordning som föreslås, behovet

av en sådan reglering ej torde komma att framträda med större styrka.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

17

Remissyttranden

De av utredningen föreslagna ändringarna beträffande tillfälligt omhändertagande

har vid remissbehandlingen rönt gillande bland de remissorgan,

som yttrat sig i denna fråga. Ändringarna förordas bli genomförda, oberoende

av om utredningens förslag om inrättande av särskilda socialdomstolar

förverkligas.

Departementschefen

Det av utredningen om administrativa frihetsberövanden framlagda förslaget

om ändring i 21 § NvL har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran

under remissbehandlingen. För egen del är jag också ense med utredningen

om att lagstiftningen på denna punkt är i behov av revision. Genomföres

utredningens förslag, erhålles ökad möjlighet att snabbt och effektivt

ingripa mot farliga alkoholmissbrukare till skydd för anhöriga och

andra, som kan vara utsatta för — kanske livshotande — fara från alkoholmissbrukarens

sida. Samtidigt synes de av utredningen föreslagna reglerna

avvägda på sådant sätt att man inte eftersätter kravet på tillfyllestgörande

rättssäkerhetsgarantier för den mot vilken ingripandet riktas.

Jag förordar, att 21 § NvL ändras i enlighet med utredningens förslag.

Eftervård

Gällande bestämmelser

Enligt 50 § NvL skall vid behov föreståndare för allmän vårdanstalt, med

anlitande av arbetsförmedling, organisation som utövar social hjälpverksamhet

eller enskild person, i tid söka bereda lämplig sysselsättning åt den

som försökspermitteras eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

I 51 § stadgas, att anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda

omständigheter befinnes obehövligt, skall ställa den permitterade under övervakning

eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att besörja därom. Styrelsen må

vidare, vare sig övervakning anordnas eller ej, meddela den permitterade

lydnadsföreskrifter. Enligt 54 §, som dock ej äger tillämpning beträffande

den som ingått frivilligt på allmän vårdanstalt enligt 58 § NvL, gäller motsvarande

vid utskrivning. Stadgan den 23 november 1956 för allmänna vårdanstalter

för alkoholmissbrukare (nr 551) innehåller i 33 § föreskrift om att

anstaltsföreståndaren i regel skall inhämta yttrande från den nykterhetsnämnd,

som tagit befattning med intagningen, innan försökspermission eller

utskrivning beslutas. I praktiken tillämpas så gott som genomgående att

övervakning uppdrages åt nykterhetsnämnd och att lydnadsföreskrift om

avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker meddelas i samband med beslut

om övervakning.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Knngl. Maj. ts proposition nr 13 år 1963

Nykterhets vårdsutredningen

Utredningen framhåller, att eftervårdssynpunkter i allmänhet måste

beaktas redan på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen. Då det gäller att

bedöma den lämpliga tidpunkten för försökspermission och utskrivning är

förutsättningarna för eftervården en faktor av stor betydelse. Det måste

därför ankomma på anstalten att tillse att behövliga förberedelser träffas

samt att samordna förberedelserna. Det är emellertid viktigt att också den

nykterhetsnämnd, som föranstaltat om intagningen, känner ansvar för den

intagne och på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen är beredd till aktiva

insatser i samförstånd med anstalten för att garantera att erforderlig öppen

vård kan avlösa anstaltsvården. Enligt föreskrift i anstaltsstadgan skall

anstalten innan försökspermission eller utskrivning beslutas inhämta yttrande

från vederbörande nykterhetsnämnd. Det synes önskvärt, att denna

åtgärd i ännu större omfattning än vad nu är fallet karakteriseras av samråd

rörande eftervården eller att i annan form sådant samråd mellan anstalt

och nykterhetsnämnd kommer till stånd i god tid.

Vidare bär utredningen övervägt olika möjligheter att skänka mera stadga

åt eftervården. Att av anstalterna kräva en mera kontinuerlig och effektiv

bevakning av de individuella eftervårdsfallen utanför anstalten finner

utredningen ej lämpligt. Enligt utredningens mening bör i princip den

nykterhetsnämnd som ombesörjer övervakningen bära ansvaret för de fortlöpande

eftervårdsåtgärderna, vilka utgör ett naturligt led i den på nykterhelsnämnden

ankommande öppna vården i övrigt. När en försökspermitterad

eller utskriven lämnar anstalten bör den övervakande nykterhetsnämnden

överta ansvaret för eftervården och sköta ärendet med ledning av

informationer som lämnats av anstalten. Samma principer bör härvid gälla

för försökspermitterade och utskrivna.

Utredningen föreslår att 51 § NvL erhåller sådan lydelse, att den övervakande

nykterhetsnämndens ansvar för eftervården blir klart fastslaget.

För detta ändamål föreslår utredningen, att i nämnda paragraf tillägges ett

nytt andra stycke av innebörd att, då övervakning ombesörj es av nykterhetsnämnd,

det skall åligga nämnden att föranstalta om de hjälpåtgärder

som finnes erforderliga och lämpliga.

Remissyttranden

Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning om

fördelningen av ansvaret för eftervården. Länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs

och Gävleborgs län förordar liksom Svenska stadsförbundet, att nykterhetsnämndernas

ansvar för eftervården fastslås i lagen.

De av utredningen föreslagna ändringarna i 51 § NvL avstyrkes däremot

av socialstyrelsen, som i stället förordar, att i 50 § intages en bestämmelse,

som ålägger anstaltsföreståndare att före den intagnes avgång från anstalten

söka kontakt med vederbörande nykterhetsnämnd. Styrelsen förklarar

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

sig inte kunna dela utredningens uppfattning att anstalten skall befrias

från ansvaret för övervakningen av den permitterade. Detta kan enligt styrelsens

mening inte ske, så länge det tillkommer anstaltens ledning att fatta

beslut om sådana åtgärder beträffande den permitterade som återhämtande

eller utskrivning. För dylikt ändamål bör anstalten erhålla fortlöpande

upplysningar om den permitterade.

Departementschefen

Eftervårdens utomordentligt stora betydelse för att ett gott resultat skall

uppnås i samhällets strävanden att återföra alkoholmissbrukare till ett nyktert

leverne är allmänt erkänd. Det är särskilt under den första tiden efter

anstaltsvistelsen, som påfrestningar möter och som vederbörande ofta behöver

stöd från de nykterhetsvårdande organen, om ett återfall skall kunna

undvikas. De åtgärder som kan komma i fråga är sådana som övervakning

och läkarkontakt, bostads- och arbetsanskaffning, inackorderingshemsvård

och familjevård, åtgärder för tillgodoseende av olika materiella hjälpbehov

m. m. I en del speciella fall förekommer det att anstalten upprätthåller

direkt förbindelse med vårdtagaren. Anstalten har dock inte så goda möjligheter

att bedöma och tillgodose vårdbehov i de ofta förekommande fallen

då den vårdbehövande vistas på långt avstånd från anstalten och ej kan

stå under dess omedelbara tillsyn. Den regelmässiga ordningen är därför

att övervakningen uppdrages åt en nykterhetsnämnd, varvid det förutsättes

att den övervakades behov av bistånd skall uppmärksammas inom övervakningens

ram.

Det ligger i öppen dag att en stor del av ansvaret för eftervården måste

ankomma på nykterhetsnämnderna, som i de flesta fall har de största

möjligheterna att på nära håll följa en försökspermitterad eller utskriven

persons förhållanden efter anstaltsvistelsen. Det torde ej heller i princip

råda några delade meningar på denna punkt. Likväl synes det önskvärt med

ett lagstadgande, som mera direkt än vad nu är fallet fastslår nykterhetsnämndernas

ansvar härvidlag. Ett sådant stadgande bör dock inte ges den

avfattningen att det samtidigt befriar vederbörande anstalt från ansvar för

eftervården.

Med utgångspunkt från det anförda föreslår jag, att 50 § NvL tillföres ett

tredje stycke, vari stadgas att det skall åligga nykterhetsnämnden i den

kommun, i vilken den permitterade vistas, att vid behov bistå den permitterade

med lämpliga hjälpåtgärder. På grund av hänvisningen i 54 § NvL

kommer detsamma att gälla vid utskrivning. Då övervakning i förekommande

fall normalt brukar utövas av nykterhetsnämnden i den kommun, där den

övervakade vistas, torde det föreslagna stadgandet mera sällan leda till att

mer än en nykterhetsnämnd befattar sig med samma person. Där så sker synes

detta inte i och för sig ge anledning till betänkligheter. Det torde kunna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

förutsättas att uppkommande spörsmål kan lösas genom samarbete nämnderna

emellan.

För att betona vikten av att vid planering för permittering eller utskrivning

samråd äger rum mellan anstalten och berörda nykterhetsnämnder

föreslår jag vidare, att i 50 § andra stycket intages ett uttryckligt stadgande

om att föreståndaren för anstalten vid behov skall samråda med vederbörande

nykterhetsnämnd. Sådant samråd kan visa sig erforderligt både

med den nykterhetsnämnd, som tagit befattning med ärendet angående

intagning på anstalten, och med nämnden i den kommun, dit den permitterade

eller utskrivne skall bege sig.

Ålerintagning på allmän vårdanstalt

Gällande bestämmelser

Vid utskrivning från allmän vårdanstalt kan med stöd av 54 § NvL meddelas

beslut att den utskrivne under viss tid — längst ett år — skall stå

under övervakning eller iakttaga lydnadsföreskrift. I händelse av återfall

under denna tid äger länsstyrelsen besluta om återintagning enligt ett förenklat

förfarande, varom stadgas i 55 §. I ansökan om sådan återintagning

skall anges i vilka avseenden den utskrivne brutit mot meddelade föreskrifter

samt lämnas redogörelse för hans uppförande i övrigt under tiden efter

utskrivningen. Däremot behöver förhandenvaron av hem! allenhet åt alkoholmissbruk

eller tillämpligheten av viss specialindikation icke påvisas.

Återintagning enligt 55 § är vanlig. Sålunda låg beslut enligt denna paragraf

till grund för mellan en fjärdedel och en femtedel av de under år 1959 verkställda

tvångsintagningarna.

Nykterhetsvårdsnt redningen

Utredningen framhåller, att konsekvenserna av nu gällande bestämmelser

om återintagning stundom synes mindre tillfredsställande i fall, där

upprepade återintagningsbeslut meddelats i följd, något som icke är alldeles

ovanligt. Om vårdtagaren efter återintagningens slut, såsom i regel

sker, utskrives med sedvanliga lydnadsföreskrifter, kan han nämligen i

händelse av återfall under övervakningstiden bli föremål för förnyad återintagning

enligt 55 §. I en del fall kan återintagningsbesluten bilda en sammanhängande

kedja, som sträcker sig över tiotals år. Detta innebär att

vederbörande under denna tid fortlöpande varit underkastad frihetsinskränkningar

enligt nykterhetsvårdslagen. Rent allmänt synes det utredningen

otillfredsställande att den ursprungliga prövningen av ärendet, vilken

bör vara den självklara bakgrunden till återintagningsåtgärderna, kan

ligga långt tillbaka i tiden och i olika avseenden sakna aktualitet.

Vidare framhåller utredningen, att den specialindikation som åberopats

i det ursprungliga intagningsbeslutet får betydelse även vid återintagningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1963

Detta förhållande spelar en praktisk roll främst med avseende på farlighetsindikationen,

vilken enligt 45 § NvL under vissa förutsättningar kan medföra

att den eljest gällande vårdtiden förlänges med två år. Dylik förlängning

kan komma i fråga även vid återintagningar, som ytterst grundas på

ett intagningsbeslut vari farlighet åberopats, och detta oberoende av om

vederbörande visat sig farlig efter den första intagningen eller ej. Det bör

härvid beaktas, anför utredningen, att farlighetstendenser hos alkoholmissbrukare

ofta manifesteras endast gentemot en viss person och att dessa

tendenser kan försvinna till följd av skilsmässa, ombyte av bostadsort o. dyl.,

även om benägenheten för alkoholmissbruk kvarstår och ger upphov till

andra skadeverkningar.

De påtalade olägenheterna skulle enligt utredningen till stor del kunna

övervinnas genom sådan ändring av gällande bestämmelser, att en primär

tvångsintagning icke kan följas av mer än en återintagning enligt 55 § NvL.

För förnyad tvångsintagning skulle erfordras nytt förordnande, grundat

på prövning av hemfallenhet och viss specialindikation. Utredningen föreslår

sådan inskränkning i 54 § NvL, att utskrivning av den som återintagits

enligt 55 § ej må förenas med övervakning eller lydnadsföreskrift. Härigenom

skulle förutsättningarna för ny återintagning enligt sistnämnda lagrum

bortfalla.

Remissyttranden

Utredningens förslag tillstyrkes av socialstyrelsen, riksåklagarämbetet,

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västerbottens och Malmöhus län. Sistnämnda länsstyrelse förklarar,

att den sedan länge endast meddelat ett återintagningsbeslut beträffande

samme person. När ansökan inkommit om förnyat beslut enligt 55 §, har

länsstyrelsen krävt ny fullständig utredning för utrönande av huruvida de

allmänna förutsättningarna för tvångsintagning förelegat. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län ansluter sig i princip till förslaget men förklarar

sig inte kunna tillstyrka den av utredningen förordade lagtekniska lösningen

av problemet. Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att institutet

återintagning enligt 55 § helt utmönstras ur lagstiftningen.

Departementschefen

Utredningens uppfattning att återintagning inte bör få förekomma mer

än en gång utan att alla förutsättningar för intagning på anstalt ånyo prövas

har goda skäl för sig. En lagändring bör dock enligt min mening inte, såsom

utredningen förordat, göras i form av en ändring i 54 § NvL, innebärande

att beslut om övervakning eller lydnadsföreskrifter inte skall få meddelas

beträffande den som återintagits med stöd av 55 §. Behovet av effektiv

eftervård är inte mindre i dessa fall än i andra. Det åsyftade målet synes

lämpligare kunna nås genom att i 55 § direkt föreskrives, att återintagning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

som där sägs inte får ske av den soin tidigare blivit föremål för sådan

åtgärd, såvida inte under mellantiden beträffande honom ånyo meddelats

förordnande om tvångsintagning i vanlig ordning enligt 18 §. Med en sådan

utformning bibehålies möjligheten att vid utskrivning av den som blivit

föremål för återintagning besluta om övervakning och lydnadsföreskrifter

som ett led i eftervården. Visserligen kan härvid inte det förenklade återintagningsförfarandet

enligt 55 § utnyttjas som sanktion, om den utskrivne

undandrar sig övervakningen eller bryter mot lydnadsföreskrift, men möjligheten

att vid återfall i alkoholmissbruk frågan om ny tvångsintagning

enligt 18 § ånyo tages upp torde dock inte vara utan betydelse för den utskrivnes

inställning till de eftervårdande åtgärderna.

F rivillig vård på allmän vårdanstalt

Gällande bestämmelser

Enligt 58 § NvL kan den som är hemfallen åt alkoholmissbruk frivilligt

ingå på allmän vårdanstalt. Han får därvid förbinda sig att kvarstanna på

anstalten viss tid, som ej får överstiga ett år. Den frivilligt ingångne är i de

flesta hänseenden likställd med den tvångsintagne. Den viktigaste olikheten

hänför sig till utskrivningsförfarandet. Härvid gäller att anstaltens

styrelse icke har befogenhet att ställa en frivilligt ingången under övervakning

eller ålägga honom lydnadsföreskrifter såsom vid utskrivning av

tvångsintagen. Angående övervakning och föreskrifter vid försökspermission

samt anstalts befogenhet att besluta om återhämtande från sådan

permission gäller däremot samma bestämmelser för tvångsintagna och frivilligt

ingångna. Beträffande ansökan om försökspermission föreligger den

ur praktisk synpunkt mindre viktiga skillnaden, att en frivilligt ingången

äger få sådan ansökan prövad när som helst, under det att skyldighet ej

föreligger att upptaga sådan ansökan av tvångsintagen innan fyra månader

av vårdtiden förflutit. Medan vårdtiden vid tvångsintagning är ett eller två

år — den längre tiden gäller om vederbörande förut varit intagen på allmän

anstalt och ej fem år förflutit efter hans utskrivning — och i speciella

fall kan förlängas efter prövning i särskild ordning enligt 45 § NvL, är vårdtiden

för frivilligt ingången som nämnts högst ett år.

Den i 58 § NvL angivna vårdtiden har betydelse även i straffrättsligt

avseende. Om någon, som frivilligt ingått på allmän vårdanstalt och därvid

förbundit sig att kvarstanna ett år, misstänkes att före utskrivningen ha begått

brott, varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse sex månader,

skall det enligt 57 § NvL ankomma på statsåklagaren att efter samråd

med anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. En förutsättning

för bestämmelsens tillämpning är att brottet hör under allmänt åtal

eller av målsäganden angivits till åtal. Särskilda regler gäller om brottet begåtts

innan den intagne fyllt 18 år.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

I 4 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (nr 119)

stadgas bl. a., att hos den som frivilligt ingått på allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare och förbundit sig att kvarstanna ett år på anstalten

icke må uttagas böter som avser brott begångna före intagningen, såvida

fråga är om fylleri eller förargelseväckande beteende och böterna ej tillika

avser andra brott. Enligt 9 § samma lag skall, där någon frivilligt ingått på

anstalt som nu sagts och förbundit sig att kvarstanna där ett år, beslut om

förvandling av böter, som meddelats före intagningen, vara förfallet. Ej heller

får i sådant fall förvandling ske av böter, som ådömts före intagandet. Böter

som ådömts efter intagandet men före utskrivningen får ej förvandlas utan

att anstaltens styrelse påkallar det.

Ngkterhetsvårdsutredningen

Vägande invändningar kan enligt utredningens åsikt resas mot den

princip, på vilken den här ifrågavarande vården baseras, nämligen att en

person genom en engångsförbindelse avsäger sig rätten att under viss tid

bestämma över sig själv. Det ligger i sakens natur att den vårdbehövandes

situation ofta lämnar föga utrymme för lugnt övervägande. I varje fall för

den som saknar tidigare erfarenhet av anstaltsvård måste de reella konsekvenserna

av förbindelsen te sig ganska dunkla. Att på en under sådana

omständigheter ingången förbindelse grunda långtgående samhällsingripanden

— kvarhållande på anstalt eller överflyttning till annan anstalt

mot vederbörandes vilja, återhämtning från permission eller vid avvikande

— synes utredningen otillfredsställande.

Utredningen finner det angeläget att den på frivilligt ingående baserade

anstaltsvården befrias från de påtalade inslagen av tvång. Detta torde emellertid

ej låta sig göra så länge i enlighet med vad hittills varit brukligt de

frivilligt ingångna hänvisas till anstalter som också har att ansvara för

vården av tvångsintagna. För att en dylik klientelblandning skall kunna

bemästras torde det vara nödvändigt, att de frivilligt ingångna i stort sett

kan behandlas på samma sätt som de tvångsintagna.

Sammanblandningen av tvångsintagna och frivilliga är ogynnsam även

ur en annan synpunkt, framhåller utredningen. Sålunda har i olika sammanhang

omvittnats, att de som ingått frivilligt ofta förtiger denna omständighet

för kamraterna på anstalten för att ej framstå i ofördelaktig

dager och gärna intager en attityd som är ägnad av avvända eventuella

misstankar att vederbörande kan vara frivilligt ingången. Uppenbarligen

reduceras genom detta förhållande de psykologiska fördelarna med den

frivilliga vården.

Utredningen erinrar vidare om att nykterhetsvårdslagen, som i övrigt

förde fram de icke tvångsbetonade åtgärderna i förgrunden, lämnade förutsättningarna

för den frivilliga anstaltsvården orubbade. Det synes utredningen

konsekvent att den i nykterhetsvårdslagen manifesterade positiva

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1963

inställningen till de icke tvångsmässiga åtgärderna också kominer till uttryck

med avseende på anstaltsvården. Hur den frivilliga anstaltsvården är

konstruerad torde f. ö. vara en angelägenhet av betydelse ej blott för de

grupper som blir föremål för sådan vård utan kan inverka också vid strävandena

i stort att i ökad omfattning grunda nykterhetsvårdande åtgärder på

samverkan mellan den vårdbehövande och vårdorganet. Den omständigheten

att på omvägar — med stöd av 58 § NvL — ett tvångsmoment kan

införas i behandlingen av sådana lindrigare fall, där nykterhetsnämnden

ej lagligen kan vidtaga tvångsåtgärd, synes ej vara ägnad att skapa goda

psykologiska förutsättningar för nämndens befattning med detta klientel.

En tillfredsställande lösning kan enligt utredningens mening bäst uppnås

på det sättet, att frivilligt vårdsökande hänvisas till särskilda anstalter, på

vilka tvångsintagning ej kan ske. Därmed bortfaller den väsentliga motiveringen

för tvångsmässiga inslag i vården av frivilliga. De frivilligt ingångna

kan bilda en enhetlig och av speciella frihetsinskränkningar oberoende

kategori, vars behandling bygger på samma principer som nu gäller för

vården vid enskild anstalt. Anstalterna för alkoholmissbrukare blir härigenom

av två huvudtyper, nämligen anstalter för frivilliga och anstalter för

tvångsintagna. För den förra gruppen föreslår utredningen benämningen

vårdhem för alkoholmissbrukare.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen, att bestämmelserna

i 58 § NvL upphör att gälla samt att frivilligt vårdsökande hänvisas till

andra anstalter än dem på vilka tvångsintagning sker.

Remissyttranden

Förslaget om ändring i 58 § NvL tillstyrkes av riksåklagarämbetet och

länsstyrelsen i Örebro län. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker

förslaget ehuru med en viss tvekan. Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning

att bestämmelserna om frivilligt ingående å allmän vårdanstalt

inte är tillfredsställande men kan inte ansluta sig till förslaget att omöjliggöra

sådant ingående. Styrelsen föreslår i stället — efter mönster av bestämmelserna

i 9 kap. sinnessjuklagen om vård på sinnessjukhus utan kvarhållningsrätt

—- att de allmänna vårdanstalterna göres tillgängliga för

vårdbehövande som själva vill gå in där, varvid dock retentionsrätt, tvångsöverflyttning

m. m. inte bör få förekomma. Överståthållaråmbetet har

ingen erinran mot principen att frivilligt ingångna och tvångsintagna inte

skall behandlas tillsammans, men anser att värdet av vården på de föreslagna

vårdhemmen kan bli illusoriskt, om en frivilligt ingången avbryter

vårdhemsvistelsen långt innan den tid gått till ända, som vårdhemsledningen

eller läkare ansett erforderlig. Bestämmelser om viss minsta vårdtid

bör därför enligt ämbetets uppfattning finnas. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anser, att en betydande uppmjukning bör ske men att den

frivilliga intagningen bör kombineras med en viss obligatorisk minimitid,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

t. ex. sex veckor eller två månader. Länsstyrelsen i Älvs borgs län förklarar,

att det torde bli svårt att driva vårdhemmen, om det överlämnas åt alkoholmissbrukaren

att själv avgöra hur länge han skall vistas på hemmet. Länsstyrelsen

i Malmöhus län förordar, att bestämmelserna i 58 § bibehålies

med hänsyn till att det bland dem som intagits enligt denna paragraf finns

ett svårskött klientel, som ingalunda är lämpat för helt frivillig vård.

Departementschefen

Nykterhetsvårdsutredningens förslag om avskaffande av de nuvarande

reglerna om frivilligt ingående på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

bygger på förutsättningen att den av utredningen förordade ändrade

anstaltsorganisationen kommer till stånd. Såsom framgått av vad jag anfört

i statsverkspropositionen kan förslaget rörande anstaltsorganisationen

inte nu förverkligas. Därmed har grunden för utredningens förslag att ur

nykterhetsvårdslagen utmönstra bestämmelserna om frivilligt ingående på

allmän vårdanstalt ryckts undan. Jag finner dock att skäl talar för viss

omprövning av dessa bestämmelser.

Nuvarande system innebär inte några formella hinder mot att den förbindelse

att kvarstanna på anstalten, som avkräves vid ansökan om frivillig

intagning, får avse kortare tid än ett år. I praktiken har det dock visat sig

att den tid, som vederbörande får förbinda sig att kvarstanna på anstalten,

blir lika lång som den medgivna maximitiden ett år. Uppenbarligen

måste en så lång vårdtid i många fall te sig avskräckande för den som överväger

att frivilligt gå in på en anstalt. Därigenom kan den som i och för sig

skulle ha god nytta av anstaltsvården komma att avhållas från att söka sig

dit, även om på grund av försökspermission på ett tidigt stadium vårdtiden

på anstalten normalt är avsevärt kortare än ett år.

Enligt min mening bör lagstiftningen vara så utformad att den inte motverkar

en behandling med korta vårdtider. Det är också angeläget att vårdtiden

inte bestämmes schablonartat utan individuellt med utgångspunkt

från en bedömning av vårdbehovet i det enskilda fallet. Som en yttersta

gräns, till vilken vårdtiden kan sättas vid frivilligt ingående på anstalt,

synes lämpligen böra gälla en tid av sex månader i stället för som nu

ett år. Vad här sagts föreslås komma till uttryck genom att i 58 § stadgas

att den, som frivilligt önskar ingå på anstalt, skall förbinda sig att kvarstanna

där under viss tid, som bedömes erforderlig med hänsyn till vårdbehovet,

dock högst sex månader. Förbindelsen skall alltså avse en bestämd

tidrymd och bedömningen med hänsyn till vårdbehovet får göras på förhand

vid fastställandet av längsta vårdtiden.

Med den nu förordade ändringen i 58 § blir det inte möjligt att i åtalsprövningsreglerna

i 57 § NvL eller i 4 och 9 §§ bötesverkställighetslagen

som förutsättning för vissa rättsverkningar fordra att vederbörande förbundit

sig att kvarstanna ett år på anstalten. Jag förordar att kravet på ett

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

års anstaltsvistelse ändras till sex månader, dvs. maximala vårdtiden enligt

58 § NvL i dess föreslagna lydelse. Enligt mitt bedömande bör en sådan ändring

kunna ske utan att någon risk föreligger för att bestämmelserna skall

leda till missbruk. Däremot bör frivilligt ingående på anstalt i förening med

förbindelse att kvarstanna kortare tid än sex månader inte kunna åberopas

för tillämpning av de berörda reglerna.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen om nykterhetsvård och lag angående

ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen om verkställighet av bötesstraff.

Över förslagen, som har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, bör

lagrådets yttrande inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över följande inom socialdepartementet

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 19öb (nr 579) om nykterhetsvård

och

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr

119) om verkställighet av bötesstraff

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av detta protokoll.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Berit Sandqvist-örnberg

1 Denna bilaga, som bortsett från att vissa redaktionella ändringar gjorts är likalydande med

de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 januari

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 12 januari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

3 januari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 195i (nr 579)

om ngkterhetsvård och 2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen

den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen Gunnar Danielson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari

1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af

Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 17 januari

1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 januari 1963 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

och ;\

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr

119) om verkställighet av bötesstraff.

Föredragande departementschefen hemställer, att ifrågavarande lagförslag,

vilka av lagrådet lämnats utan erinran, måtte med vissa redaktionella

ändringar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Berit Sandqvist-örnberg

(DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 63

205421

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:79 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående godkännande av 1962 års internationella kaffeavtal. a1 i texten
  2. 2LU 1963:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 s. 1 i texten