Sök i Ratio Lex

Angående reseersättning åt församlingspräster m. m

1963-03-29 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:130, Angående reseersättning åt församlingspräster m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

1

Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reseersättning åt

församlingspräster m. m.; given Stockholms slott den 29

mars 1963.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1951

(nr 570) angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas

avlöning (prästlönekostnadslag),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut

BERTIL

Sven af Geijerstam

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändrade grunder för ersättning åt präster

och icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster för resor i tjänsten. Förslaget

grundar sig på en uppdelning av dessa resor i två huvudgrupper. För den ena,

som avser det stora antalet kortare rutinresor inom ett pastorat, föreslås införandet

av beteckningen åkning i tjänsten. Ersättning för sådana resor föreslås

utgå efter ett förenklat system på grundval av åkningsjournal, som föres av

befattningshavaren. Den andra gruppen resor utgör tjänsteresor i egentlig mening

och föreslås ersättas i huvudsak enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet.

Enligt förslaget skall pastorat svara för kostnaderna för åkning i tjänsten

och tjänsteresor inom pastoratet såsom en prästlönekostnad, medan kostnaderna

för övriga resor skall bestridas ur kyrkofonden. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 sand. Nr 130

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts -proposition nr ISO år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 juni 1951 (nr 570) angående pastorats deltagande

i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag).

Härigenom förordnas, att dels rubriken till lagen den 29 juni 1951 angående

pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag),

dels 3 § 1 och 2 mom. samt 4 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Lag angående pastorats deltagande

i kostnaderna för församlingsprästernas

avlöning (prästlönekostnadslag).

3 §•

1 mom. Pastoratet skall bestrida

kostnaderna för följande församlingspräst

enligt prästlönereglementet tillkommande

avlöningsförmåner, nämligen
1)

lön, reseersättning, kallortstilllägg,

provisoriskt extra tillägg och

språktillägg, samt

2) vikariatsersättning, tjänstedubbleringsarvode,

tjänstgöring straktamente

samt tjänstebostad jämte

bränslekostnadsgottgörelse och ersättning

för skatt eller allmänna avgifter,

som innehavare av prästgård

erlagt.

2 mom. Pastoratets utgifter under

visst år för avlöningsförmåner som

avses i 1 mom. 1) skola ligga till

grund för beräkningen av pasto- 1

(Föreslagen lydelse)

Lag angående pastorats deltagande

i kostnaderna för församlingsprästernas

avlöning m. m.

( prästlönekostnadslag ).

3 §•

1 mom. Pastoratet skall bestrida

kostnaderna för följande avlöningsförmåner,

nämligen

1) församlingspräst enligt prästlönereglementet

tillkommande lön, kallortstillägg

och språktillägg,

2) församlingspräst, vikarie för sådan

präst, pastoratsadjunkt och ickeprästvigt

tjänstebiträde åt församlingspräst

tillkommande ersättning

för åkning i tjänsten och tjänsteresa

inom pastoratet, samt

3) församlingspräst enligt prästlönereglementet

tillkommande vikariatser

sättning och tjänstedubbleringsarvode.

2 mom. Pastoratets utgifter under

visst år för avlöningsförmåner, som

avses i 1 mom. 1) och 2) skola ligga

till grund för beräkningen av pas
-

1 Senaste lydelse av 3 § 1 och 2 mom. se 1960: 631.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

(Nuvarande lydelse)

råtets p r ä s 11 ö n e k o s t n a d

för året. Närmare bestämmelser om

hur kostnaden skall beräknas meddelar

Konungen.

Kostnaderna för avlöningsförmåner

som avses i 1 mom. 2) skola stanna å

pastoratet.

4 §.

Ersättning, som församlingspräst

har att erlägga för av pastorat tillhandahållen

tjänstebostad eller ombesörjd

uppvärmning eller belysning

därav, tillkommer pastoratet.

(Föreslagen lydelse)

toratets p r ä s 11 ö n e k o s tn

a d för året. Närmare bestämmelser

om hur kostnaden skall beräknas

meddelar Konungen.

Kostnaderna för avlöningsförmåner

som avses i 1 mom. 3) skola stanna å

pastoratet.

4 §.

Kostnad för tjänstebostad, som

pastoratet enligt prästlönereglementet

tillhandahåller församlingspräst,

så ock för bränslekostnadsgottgörelse,

som prästen äger erhålla, skall bestridas

av pastoratet.

Tjänstebostadshyra, som församlingspräst

har att erlägga för av pastorat

tillhandahållen tjänstebostad,

tillkommer pastoratet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 130

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

ZJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med cheferna för

finans- och civildepartementen fråga om reseersättning åt församlingspräster

m. m.

1. Inledning

För statsförvaltningen i allmänhet är grundläggande föreskrifter angående

resekostnadsersättning och traktamente vid förrättningar i tjänsten meddelade

i allmänna resereglementet (Arr) den 21 november 1952, nr 735, med däri sedermera

vidtagna ändringar. Däremot gäller ett avvikande ersättningssystem för

huvudparten av de prästerliga befattningshavare på vilka prästlönereglementet

(Pr) äger tillämpning. I 29 § 2 mom. Pr anges såsom avlöningsförmån åt präst,

som avses i reglementet, ersättning vid förrättning och tjänsteresa enligt vad

därom stadgas i Arr eller i särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter.

Sådana har meddelats främst i Kungl. Maj:ts cirkulär den 12 februari 1960.

Detta cirkulär har kompletterats den 2 november 1961 med vissa bestämmelser,

vilka föranletts av den nya pastoratsindelningen.

Till kyrkoherde och komminister i territoriella pastorat samt vissa kyrkoadjunkter

utgår ersättning i första hand med ett schablonmässigt beräknat

fast reseanslag, maximerat till 500 kr. om året, som prästen äger fritt disponera.

Under vissa förutsättningar kan härutöver utgå tillfälligt reseanslag,

motsvarande skillnaden mellan den sammanlagda ersättning, som skulle ha utgått

vid tillämpning av 1929 års allmänna resereglemente, och det fasta reseanslaget.

Berättigad till fast reseanslag är innehavare av sådan i pastorat inrättad

tjänst, vid vilken omedelbart före ikraftträdandet av Pr den 1 januari 1952 fast

reseanslag utgick. Anslaget utgår med samma belopp, som skulle ha tillkommit

tjänstinnehavaren, om nämnda bestämmelser alltjämt ägt tillämpning. Från

sådant reseanslag skall också i vissa fall bestridas resekostnader för pastoratsoch

kyrkoadjunkter samt icke-prästvigda tjänstebiträden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

5

För vissa slag av resor, främst resa för tillträdande av prästs första tjänst eller

förordnande efter prästvigningen samt för tillträdande av tjänst eller förordnande

på annan ort än den eljest gällande stationeringsorten, utgår reseersättning

med tillämpning av 1929 års allmänna resereglementc. Likaledes äger kontraktsprost

vid resor, som han i sådan egenskap företager för förrättning i annat

pastorat än det, i vilket han innehar eller uppehåller i Pr avsedd tjänst och för

vilken ersättning inte utgår enligt särskilt stadgande, åtnjuta resekostnadsersättning

och traktamente enligt sistnämnda resereglemente.

Slutligen må nämnas, att bestämmelser om ersättning till stifts- och kontraktsadjunkter

för i tjänsten företagna resor är upptagna i cirkulär den 7 september

1961.

Genom beslut den 17 mars 1961 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilt tillkallad

sakkunnig1 att verkställa översyn av bestämmelserna angående resekostnadsersättning

och traktamente m. m. åt präster och icke-prästvigda tjänstebiträden

åt församlingspräster.

Den sakkunnige, som för sin utredning antog benämningen 1961 års prästreseutredning,

har den 18 januari 1962 framlagt betänkande (stencilerat) angående

reseersättning åt präster och icke-prästvigda tjänstebiträden åt församlingspräster

m. m.

I betänkandet framlägger prästreseutredningen bl. a. förslag till nytt reseersättningssystem

för präster m. fl. ävensom till härav betingade ändringar i

prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 och kungörelsen den 25 november 1960

om beräkning av pastorats präst- och kyrkomusikerlönekostnad. Utredningen

redovisar i betänkandet vissa från domkapitlen inhämtade uppgifter rörande dels

storleken av de anslag, som på grundval av nuvarande system utgått till prästerna

till täckande av deras resekostnader under åren 1958—1960, dels prästernas

innehav av egen bil och bilens utnyttjande vid förrättningsresorna.

Över betänkandet har yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret,

riksrevisionsverket, statens lönenämnd, samtliga domkapitel, Svenska pastoratens

riksförbund (Pastoratsförbundet) och Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO).

I ärendet har förekommit överläggningar mellan representanter för ecklesiastik-

och civildepartementen samt SACO. Överläggningarna har såvitt gäller i

reseersättningssystemet ingående förmånsfrågor lett till överenskommelse den

20 mars 1963, under förbehåll för Kungl. Maj:ts och — i de avseenden detta

erfordras — riksdagens godkännande av förslag till reviderat reseersättningssystem.

Jag torde nu få anmäla prästreseutredningens förslag i de delar detsamma är

av beskaffenhet att böra underställas riksdagens prövning och faller inom ecklesiastikdepartementets

område. Frågan om vidtagande av vissa ändringar i Pr

anmäles denna dag av chefen för civildepartementet.

1 Kanslirådet R. E. Norberg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

2. Frågans tidigare behandling

Spörsmålet om regleringen av prästernas resekostnader har tidigare behandlats

i olika utredningar.

Sålunda föreslog 19Jf6 års prästlönekommitté i sitt första betänkande (SOU

1948: 44) en kombination av systemen med reseanslag och reseräkning på så sätt,

att resor vid förrättningar, som regleras genom föreskrifter i arbetsordning eller

eljest, skulle ersättas genom ett årligt reseanslag, vilket skulle beräknas enligt

grunderna i Arr, medan förrättningsresor tillkomna på enskilt initiativ, såsom

för vigsel, dop, begravning m. m., eller ingående i prästens fria församlingsvårdande

verksamhet skulle ersättas efter räkning, som befattningshavaren avgav.

Vid remissbehandlingen riktades erinringar mot detta förslag — främst att det

inte alltid gick att på förhand tillförlitligt beräkna de sammanlagda kostnader,

som borde täckas ur reseanslaget — och detta föranledde prästlönekommittén

att i sitt slutbetänkande (SOU 1950: 43) föreslå, att reseersättning åt församlingsprästerna

skulle, med vissa smärre jämkningar, i samtliga fall utgå efter

reseräkning jämlikt föreskrifterna i Arr.

Sedan 1949 års reseersättningskommitté fått i uppdrag att utreda frågan ytterligare,

avgav denna kommitté den 13 oktober 1953 ett betänkande (stencilerat),

i vilket den ingående behandlade skälen för och emot de olika ersättningssystemen

och därvid fann övervägande skäl tala för att systemet med reseanslag

borde upphöra och i stället Arr i princip tillämpas beträffande samtliga i Pr

avsedda präster samt icke-prästvigda tjänstebiträden åt församlingspräster.

Kommittén föreslog emellertid vissa avvikelser från bestämmelserna i Arr, vilka

betingades av prästernas särpräglade verksamhet, bl. a. begränsningar i fråga om

rätten till traktamente.

Aven vid remissbehandlingen av detta förslag gjordes vissa erinringar. Främst

påtalades det avsevärda administrativa besvär, som skulle vara förenat med

reseräkningar för samtliga ifrågakommande prästerliga förrättningsresor. Reseräkningsgranskningen

ansågs nödvändiggöra förstärkning av biträdespersonalen

vid domkapitlen. I allmänhet ansågs gällande system vara att föredraga, varvid

dock förutsattes att grundbeloppen för fasta reseanslag skulle uppräknas, så att

full kompensation erhölls för inträdd penningvärdesminskning.

Stiftskansliutredningen, som i utlåtande över reseersättningskommitténs förslag

avstyrkt detsamma, förordade i sitt den 12 december 1958 avgivna betänkande

»Stiftskansliernas organisation m. m.» (stencilerat), att frågan om prästerskapets

reseersättning borde ordnas på liknande sätt som skett för kyrkomusikerna.

För dessa fastställer domkapitlet årligen reseanslag efter förslag av

vederbörande kyrkoråd.

Stiftskansliutredningens förslag mötte emellertid vid remissbehandlingen gensägelser

från nästan samtliga remissinstanser. Som huvudinvändning anfördes,

att till skillnad från kyrkomusikernas resor är prästernas resor svåra att på

förhand beräkna. Det ansågs också olämpligt att tillägga kyrkoråden den före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963 7

slagna befogenheten i fråga om prästernas resor. I remissyttrandena förordades

i stället antingen att hittillsvarande system bibehölls eller att övergång skedde

till ett system med reseräkningar.

3. Prästreseutred n in gens förslag

Efter en återblick på den tidigare diskussionen konstaterar utredningen, att

opinionen hittills varit starkt splittrad i frågan om prästernas reseersättning. I

diskussionen har man i huvudsak utgått ifrån att valet måste stå mellan två

inbördes helt olikartade system, nämligen att i en eller annan form behålla nuvarande

ordning med schablonmässigt beräknade fasta reseanslag — kompletterade

i mån av behov med tillfälliga reseanslag, som beräknas i nära anslutning

till de faktiska merkostnaderna — eller också att övergå till det för statsförvaltningen

i allmänhet gällande systemet med individuella reseräkningar enligt huvudgrunderna

i Arr. Vid sin översyn av ersättningsbestämmelserna har utredningen

funnit sig böra upptaga frågan till ny och förutsättningslös prövning.

Systemet med fasta reseanslag har av sina förespråkare ansetts främja en

önskvärd frihet och elasticitet i församlingsarbetet. Vidare har understrukits,

att systemet på ett rimligt sätt begränsar myndigheternas kontrollarbete och är

det från administrativ synpunkt minst omständliga. Med den omfattning de

tillfälliga reseanslagen numera erhållit — de utgjorde år 1960 omkring 55 % av

de totala reseanslagen — ifrågasätter dock utredningen om domkapitlens arbete

med att granska ansökningar om sådant anslag blir stort mindre betungande än

om granskningen skulle avse reseräkningar i vanlig bemärkelse.

De som föredrar det nuvarande systemet har förordat, att de fasta reseanslagen

uppräknas för att nå en bättre anpassning till dagens penningvärde. Därigenom

skulle, har man antagit, behovet av tillfälliga reseanslag avsevärt nedbringas.

Ett närmare studium av detalj uppgifter som inhämtats rörande anslagens

storlek för de olika pastoraten visar enligt utredningen bl. a., att enbart en

uppräkning av de fasta reseanslagen inte löser problemet. Sålunda skulle en

schablonmässig höjning av de fasta reseanslagen med 100% för Lunds stifts

vidkommande ge till sannolikt resultat överkompensation i mer än halva antalet

fall, medan återstoden alltjämt skulle bli underkompenserad.

Utredningen har vidare undersökt, i vilken omfattning prästerna numera vid

fullgörandet av sina förrättningar begagnar egen bil, och i vad mån det kan

sägas ligga i det allmännas intresse att underlätta detta genom att vid reseersättningens

bestämmande inte kräva kostnadsjämförelse med annat färdmedel

vid varje särskild resa, något som hittills vållat betydande extra besvär vid prövning

av framställningar om ersättning, som inte täckes av de fasta reseanslagen.

De av utredningen inhämtade uppgifterna avseende åren 1958—1960 visar

en fortgående starkt markerad ökning av bilinnehavet. Enligt utredningen

torde bilen otvivelaktigt vara det lämpligaste färdmedlet för flertalet kortare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

resor, särskilt i betraktande av de möjligheter den erbjuder till tidsbesparing och

smidigare anpassning av resorna. Att denna uppfattning delas av prästerna

själva visar inte minst den omständigheten, att drygt tre fjärdedelar av församlingsprästerna

begagnar egen bil vid förrättningar.

Utredningen erinrar om att församlingsprästernas avlöningsförmåner numera

regleras i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit tillämpning

inom statsförvaltningen, varför ett system med särskilda reseanslag enligt

hittillsvarande beräkningsgrunder inte längre bör tillämpas. Å andra sidan föranleder

de prästerliga förrättningarna ett stort antal rutinresor inom tjänstgöringsområdet,

vilka i många avseenden skiljer sig från tjänsteresor i vedertagen

bemärkelse, t. ex. resor mellan bostaden och gudstjänstlokal eller pastorsexpedition

och kortare resor, som sammanhänger med prästens församlingsvårdande

verksamhet. Med hänsyn till att de korta rutinresorna utgör huvudparten av de

prästerliga förrättningsresorna bör, enligt utredningens uppfattning, likformighetskravet

inte drivas längre än som kan ske utan att kravet på administrativ

enkelhet åsidosättes. Ett system med reseräkningar för samtliga resor skulle

vålla ett inte oväsentligt merarbete och nödvändiggöra personalförstärkning vid

domkapitlen.

Vid utarbetandet av nya ersättningsregler finner utredningen det i stället

lämpligt att ta fasta på att prästernas förrättningsresor är av två huvudslag:

korta rutinresor inom tjänstgöringsområdet och tjänsteresor i egentlig mening.

En godtagbar indelningsgrund med hänsyn till prästernas tjänstgöringsförhållanden

skulle då vara att skilja mellan, å ena sidan, på visst sätt tids- och

avståndsmässigt begränsade resor inom eget pastorat samt, å andra sidan, längre

resor inom pastoratet och resor utom pastoratet. Utredningen föreslår, att förstnämnda

slag av resor ersättes enligt särskilda administrativt enkla regler, medan

ersättning för de längre resorna skulle utgå enligt huvudgrunderna i Arr och

sålunda kräva ingivande av reseräkning i vanlig ordning. Efter förebild av ett

inom utrikesförvaltningen tillämpat system förordar utredningen att ett institut,

åkning i tjänsten, kommer till användning vid reglerandet av reseersättningen

för församlingsprästerna och deras icke-prästvigda tjänstebiträden vid förstnämnda

slag av resor.

Ur ett för pastoratet bestämt åkningsanslag skulle församlingsprästerna, dvs.

domprostar, kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter, ävensom pastoratsadjunkter

och icke-prästvigda tjänstebiträden åt församlingspräster äga utfå

ersättning för styrkta, av kyrkoherden attesterade resekostnader för åkning

mellan tjänstestället och förrättningsstället. Utredningen uppställer såsom förutsättning

härför, att fråga är om förrättning under en dag inom tjänstgöringsområdet,

att resan begränsas av en omkrets med 3 mils radie, räknat från tjänstestället,

samt att avståndet mellan tjänstestället och förrättningsstället överstiger

2 kilometer. Kortare resor bör inte minst av kostnadsskäl undantagas från

åkningsersättning. Vid åkning i tjänsten skall förrättningsmannen inte vara berättigad

uppbära traktamente.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

Befattningshavare, som är berättigad till åkningsersättning, skall vara skyldig

föra åknings journal enligt fastställt formulär. Någon kostnadsjämförelse med

annat färdmedel skall ej förekomma såvitt gäller resor med egen bil och skall i

allmänhet ej heller krävas vid andra resor. Genom kyrkoherdens attest vitsordas,

att åkningen skett i tjänsten samt att resan anordnats på lämpligt sätt.

Utredningen har övervägt, huruvida särskild attest borde fordras även för kyrkoherdens

resor, t. ex. av kontraktsprosten. Av praktiska skäl finner utredningen

en sådan omgång böra undvikas; kontraktsprostens attestering måste förutsättas

bli till övervägande grad rent formell. Genom att i stället föreskriva, att kopior

av åkningsjournalerna skall insändas till domkapitlet, öppnas enligt utredningen

möjlighet att genom stickprovskontroll konstatera, hur kyrkoherden disponerat

åkningsanslaget.

Utredningen föreslår, att det skall ankomma på domkapitlet att i egenskap av

överordnad förvaltningsmyndighet öva tillsyn över reseverksamheten. Därvid

skulle inte krävas någon ingående detaljgranskning av samtliga åkningsjoumaler,

utan det skulle vara tillfyllest med närmare granskning i sådana fall, då t. ex.

pastoratets åkningskostnader företer kraftiga avvikelser i jämförelse med tidigare

år eller utgifterna mera avsevärt överstiger kostnaderna inom jämförbara pastorat.

Skall man nå den administrativa förenkling, som är ett av huvudsyftena

med det föreslagna systemet, får man enligt utredningen vara beredd att på

rimligt sätt begränsa kontrollapparaten. Enligt utredningens mening erbjuder

för övrigt den nuvarande ordningen med fasta reseanslag långt mindre möjligheter

att kontrollera hur reseverksamheten bedrives.

Uppstår i samband med kyrkoherdens attestering delade meningar om det

befogade i en förrättning, bör enligt utredningen frågan få hänskjutas till domkapitlet

för prövning och beslut.

De föreslagna normerna beträffande åkning i tjänsten avses skola gälla för

präster och icke-prästvigda tjänstebiträden inom territoriella församlingar. För

stifts- och kontraktsadjunkter samt kyrkoherden för samer, vilkas tjänstgöringsområden

inte begränsas till pastoratet, föreslås i stället gälla vad i det följande

sägs om tjänsteresor. Detsamma gäller kontraktsprostar vid resor i denna deras

egenskap mellan olika pastorat.

De införskaffade uppgifterna rörande fasta och tillfälliga reseanslag ger enligt

utredningens uppfattning vid handen, att inom åtskilliga stadsförsamlingar,

bl. a. de större städernas innerstadsförsamlingar, prästernas reseersättning huvudsakligen

utgått i form av fasta reseanslag, medan tillfälliga reseanslag endast

undantagsvis förekommit. Utredningen anser det praktiskt, att man för kortare

stadsresor beviljar en summariskt beräknad, årlig engångsersättning utan att

kräva specificerad redovisning för varje särskild resa. Utredningen föreslår därför,

att domkapitlet i fråga om kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter

i vissa stadsförsamlingar skall kunna bestämma, att ersättning för åkning i

tjänsten får utgå med ett fast årligt anslag, som prästen får disponera utan

redovisning för varje särskild resa. Därmed bortfaller samtidigt rätten till er
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

sättning för åkning i tjänsten enligt nyssnämnda huvudgrunder. Utredningen

finner ett belopp av 360 kr. vara en lämpligt avvägd ersättning.

De förrättningsresor, vilka inte faller under begreppet åkning i tjänsten, benämnes

i utredningens förslag tjänsteresor. För dessa resor bör huvudgrunderna

i Arr tillämpas med viss begränsning av rätten till traktamente vid endagsförrättning.

Enligt gällande bestämmelser har pastoratet att bestrida kostnaderna för de

fasta och tillfälliga reseanslag, som tillerkänts församlingsprästerna inom pastoratet.

Däremot utgår som regel ersättning ur kyrkofonden för resor, som präst i

anledning av tjänstgöring utom hemortspastoratet har att företaga till annat

pastorat. Detsamma gäller beträffande stifts- och kontraktsadjunkter samt kyrkoherden

för samer. Principen är alltså, att varje pastorat skall svara för kostnader

för resor inom pastoratet, medan ur kyrkofonden bestrides resekostnader,

som hänför sig till olika pastorat eller större kyrklig förvaltningsenhet än pastorat.

Denna uppdelning har emellertid visat sig medföra administrativa svårigheter,

bl. a. emedan resekostnader för pastoratsadjunkt, kyrkoadjunkt eller ickeprästvigt

tjänstebiträde i vissa fall skall bestridas ur ordinarie församlingsprästs

reseanslag. Präst kan sålunda vara berättigad till tillfälligt reseanslag av skilda

pastorat och har då att inge särskild ansökning beträffande varje sådant anslag.

I syfte att åstadkomma administrativa förenklingar föreslår utredningen, med

utgångspunkt i sin uppdelning av de kyrkliga förrättningsresorna, att kostnader

för åkning i tjänsten skall bestridas av pastoratet, medan tjänsteresor i egentlig

mening skall ersättas ur kyrkofonden. Därigenom skulle en klar gräns dragas.

En sådan ordning kan sägas gynna glesbygdspastorat, där de långa avstånden

föranleder ett förhållandevis stort antal tjänsteresor även inom pastoratet. Om

pastoratet skulle svara för kostnaderna för sådana resor, lär dock enligt utredningen

den slutliga kostnaden i alla fall komma att belasta kyrkofonden, då här

ifrågakommande pastorat praktiskt taget utan undantag torde uppbära tillskott

ur fonden. Utredningen är emellertid medveten om att vissa svårigheter

kan uppkomma för de nämnda pastoraten att beräkna medelsbehovet för åkning

i tjänsten, om de resor som sträcker sig utanför 3-milsgränsen skall bekostas

i annan ordning.

Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t skall fastställa det belopp, vartill åkningskostnadema

högst får uppgå för varje särskilt stift, en stiftsram. Inom den

sålunda fastställda kostnadsramen skulle det sedan ankomma på domkapitlet att

besluta om beloppets fördelning mellan pastoraten, varvid det bör reservera

visst belopp för oförutsedda merkostnader. Stiftsramarna föreslås grunda sig på

summariska beräkningar av medelsbehovet för varje pastorat, vilka verkställes

av kyrkoherdarna i samråd med övriga församlingspräster och därefter granskas

och sammanställes av domkapitlen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1963

Utredningen framhåller, att man vid övergången till det nya systemet har att

räkna med åtskilliga osäkra faktorer, vilka till en början försvårar uppgörandet

av tillförlitliga kostnadskalkyler. Sedan någon tids erfarenhet vunnits torde

dock dessa svårigheter successivt minska och kostnadsberäkningarna bli säkrare.

Den nya ordningen medför enligt utredningen den fördelen, att man fortlöpande

kan följa kostnadsutvecklingen och vidtaga de dispositioner, som denna kan

föranleda. Utredningen understryker emellertid, att den bättre överblick och de

ökade kontrollmöjligheter över reseverksamheten, som förslaget bedömes erbjuda,

givetvis inte får medföra inskränkningar i sådana resor, som fordras för

prästtjänstens behöriga utövande.

Uppskattningsvis räknar utredningen med en ökning av nuvarande kostnader

för resor med omkring 10 %.

4. Remissyttranden

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagets huvudgrunder. Domkapitlen i

TJppsala och Skara förordar dock, att nuvarande ersättningssystem behålles, medan

domkapitlet i Västerås, Pastoratsförbundet och Sd. CO förordar, att Arr tilllämpas.

Statens lönenämnd anser, att bestämmelserna bör utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med det förslag, som framlades av 1949 års reseersättningskommitté.

Kammarkollegiet finner det framlagda förslaget innebära en avsevärd förenkling

i jämförelse med en tillämpning av Arr och samtidigt eliminera möjligheten

för prästerna att göra besparingar på det belopp, som är avsett för deras resor.

Statskontoret anser det vara av synnerlig vikt, att det system, som skall tilllämpas,

är administrativt enkelt och medger ersättning till förrättningsmännen

efter likformiga grunder. Från dessa synpunkter finner ämbetsverket utredningsförslaget

innebära beaktansvärda fördelar. Riksrevisionsverket har intet att erinra

mot utredningens förslag.

I fråga om förslagets särskilda detaljer har erinringar i olika hänseenden framförts

av remissinstanserna. Sålunda har domkapitlen i Härnösand och Luleå

funnit den föreslagna 3-milsgränsen för åkning i tjänsten väl snäv. För Luleå

stifts vidkommande skulle resultatet bli, att för mer än hälften av pastoraten

större eller mindre delar kom att ligga utanför 3-milsgränsen. Även statskontoret

har funnit 3-milsgränsen inge viss tvekan och föreslår, att åkning i tjänsten skall

omfatta alla resor inom pastoratet, varvid dock traktamente skall utgå, då resan

företages utanför 3-milsgränsen och förrättningen varar mer än 6 timmar.

Kammarkollegiet anser, att även kostnader för sådana resor inom pastoratet,

som inte är att hänföra till åkning i tjänsten bör gäldas av pastoratet.

Kritik har även riktats mot införandet av särskilda kostnadsramar för prästernas

åkning i tjänsten. Domkapitlet i Uppsala finner en sådan ordning principiellt

oriktig, då den kan verka hämmande på prästens initiativ och ytterst

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

inverka menligt på församlingsvården. Liknande synpunkter framföres av domkapitlen

i Skara, Strängnäs och Lund samt Pastorats) örbundet. Andra domkapitel

motsätter sig visserligen inte förslaget om särskilda stiftsramar, men understryker

vikten av att kostnadsramarna inte tillmätes snävt (Växjö, Göteborg,

Härnösand, Luleå och Visby), en synpunkt som också delas av kammarkollegiet.

Frågan om kyrkoherdes skyldighet att öva uppsikt över x-eseverksamheten har

berörts i flera remissyttranden. Domkapitlet i Härnösand understryker, att det

faktum, att kyrkoherden är chef för prästerna i pastoratet, mer än nu är fallet

bör ingå i det allmänna medvetandet hos prästerna, och att detta främjas bl. a.

genom kyrkoherdens medverkan vid de prästerliga förrättningarnas planering,

vari attesteringsskyldigheten ingår som ett led. Domkapitlet i Linköping anser,

att kontrollen över församlingsprästernas resor med fördel och utan olägenhet

kan uppdi-agas åt kyrkoherden, som har de bästa förutsättningarna att i varje

särskilt fall bedöma, om resan varit befogad. Domkapitlet i Växjö finner det

värdefullt, att kyrkoherdarna, som väl känner sina pastorat, anförtros bestyret

med prästresorna, en omständighet som visserligen måste medföra extra besvär

för dem, men framför allt bör kunna verka i stimulerande riktning, eftersom de

enligt det nya systemet själva kan på ett aktivt sätt bidraga till att skapa så

goda resebetingelser som möjligt för församlingsprästerna. Domkapitlen i TJppsala,

Skara, Västerås och Göteborg uttalar däremot farhågor för att kyrkoherdens

attesteringsskyldighet kan medföra personliga konflikter och irritation.

Sistnämnda domkapitel anser det vara ett viktigt kyrkligt önskemål, att de

prästerliga befattningarna av olika kategorier med hänsyn till prästkallets särskilda

karaktär betraktas som likställda, där inte en ställning som överoi-dnad

och underoi''dnad av särskilda skäl är sakligt ofrånkomlig. Prästen bör därför

insända räkningarna direkt till domkapitlet. Domkapitlet i Lund föreslår å sin

sida, att kyrkorådet efter granskning utbetalar ersättningarna för åkning i tjänsten.

I de tjänstgöringsföreskrifter för prästerna, som domkapitlet har att utfärda

för varje pastorat, är prästernas arbetsuppgifter angivna. Det torde därför

knappast vara att befara, att osäkerhet kan uppstå vilka resor, som räknas såsom

åkning i tjänsten och som sålunda skall ersättas. Kammarkollegiet finner väl,

att kyrkoherden bör ha ansvar för en sådan allmän planläggning av prästernas

resor, att det för resorna avsedda beloppet kommer att i’äcka och att beloppet

blir rättvist fördelat mellan prästerna. För att inte denna kyrkoherdens

kontrollverksamhet skall leda till irritation och konflikter mellan prästerna, synes

det dock bättre att för varje församlingspräst bestämmes visst belopp för

åkning i tjänsten. Kyrkoherdens uppgift blir endast att lämna attest på varje

särskild resa. Statens lönenämnd, som vill göra reseräkningssystemet tillämpligt

på samtliga prästerliga föri-ättningsresor, föreslår att gi*anskningen av reseräkningarna

anförtros pastoratet, sedan kyrkoherden bedömt och attesterat att

förrättningarna ägt rum i behörig ordning. SACO förklai-ar sig inte kunna godtaga

kyrkoherdens attesteringsskyldighet och föreslår i stället, att kontraktsprosten

skall attestera församlingsprästs reseräkningar och domkapitlet kon
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

13

traktsprostens reseräkningar. Utredningens förslag skulle på denna punkt äventyra

den självständighet i verksamheten för komministrar och adjunkter som

enligt organisationens mening icke endast är hävdvunnen utan också sakligt

ofrånkomlig.

Vissa erinringar har gjorts i fråga om utredningens förslag till ändrad lydelse

av prästlönekostnadslagen. Enligt domkapitlet i Lund bör pastoratet också

bestrida kostnaderna för vikaries för församlingspräst och pastoratsadjunkt åkning

i tjänsten. Då lagen i visst hänseende skall tillämpas även beträffande

pastoratsadjunkt och icke-prästvigt tjänstebiträde, finner kammarkollegiet lagens

rubrik böra ändras.

5. Föredraganden

Frågan om prästernas reseersättningar har under de senaste årtiondena behandlats

i ett flertal utredningar. Genom dessa har frågan blivit utförligt belyst

och den förda diskussionen synes nu ge tillräckligt underlag för ett ställningstagande.

Redan i propositionen 1951:156 angående löne- och pensionsreglering för präster

m. m. uttalade föredragande statsrådet, att nuvarande system med särskilda

reseanslag åt församlingsprästerna var behäftat med påtagliga brister både av

teknisk art och från rättvisesynpunkt. Med den fortskridande förändring av

kostnadsfördelningen mellan de fasta och tillfälliga anslagen, som kunnat iakttagas

sedan dess, kan systemet med årliga reseanslag inte längre anses fungera

tillfredsställande. Prästreseutredningen visar också, att enbart en höjning av de

fasta reseanslagen inte löser problemet.

Å andra sidan har förslag om en generell tillämpning av Arr på de prästerliga

förrättningsresorna väckt en enligt min mening berättigad kritik med hänsyn

till ökat administrativt besvär bl. a. med granskning av reseräkningar för ett

mycket stort antal kortare resor inom pastoratet.

Det av prästreseutredningen föreslagna systemet kan sägas i princip utgå ifrån

att Arr borde vara tillämpligt för prästerna liksom för andra befattningshavare,

för vilka statliga avlöningsreglementen gäller. Men det tar samtidigt hänsyn

till de i församlingarna tjänstgörande prästernas speciella arbetsförhållanden

med dagliga korta rutinresor inom stationeringsorten eller dess närmaste omgivningar.

För att förenkla kontrollen och utbetalningen av ersättning för denna

senare grupp av resor föreslår utredningen, att ett nytt begrepp, kallat åkning i

tjänsten, införes. Detta innebär att över sådana, på visst sätt begränsade resor

föres eu åkningsjournal, vilken kan läggas till grund för utbetalningsbeslut.

Övriga resor skulle betecknas som tjänsteresor och ersättas i huvudsak enligt

bestämmelserna i Arr.

Prästreseutredningens förslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande

hos flertalet hörda myndigheter, däribland kammarkollegiet, statskontoret och

tio domkapitel. Utredningsförslaget synes mig erbjuda en praktisk lösning av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1963

förevarande problem. När domkapitlens befattning med tillfälliga reseanslag

upphör, kan vidare deras arbetsbörda väntas minska på ett sätt som svarar mot

grundtanken i 1960 års reform av stiftskansliernas organisation. Till följd av det

anförda anser jag mig kunna i allt väsentligt ansluta mig till utredningsförslaget.

Jag förordar således, att prästernas resekostnader ersättes i huvudsak enligt de

av prästreseutredningen föreslagna grunderna. Till vissa avvikelser från utredningens

förslag återkommer jag i det följande.

När det gäller avgränsningen av de resor, som skall hänföras till åkning i

tjänsten, har utredningen föreslagit, att resorna inte får vara längre än 3 mil

från tjänstestället, vilket som regel är prästens bostad. Denna gränsdragning

har kritiserats vid remissbehandlingen. Särskilt för de vidsträckta norrlandspastoraten

har den angivna gränsen ansetts för snäv. Eftersom pastoratet i princip

utgör församlingsprästs verksamhetsområde, finner jag inte anledning föreligga

att begreppet åkning i tjänsten begränsas på annat sätt än att resan skal! avse

en inom pastoratet gjord förrättning, vilken varat högst 8 timmar, restiden inräknad.

I enlighet med utredningens förslag bör vidare — efter domkapitlets

medgivande — med sådan resa kunna likställas resor till och från ålderdomshem,

krematorium och begravningsplats utom pastoratet, dit en del av församlingsprästens

normala arbete är förlagt. Som exempel kan jag nämna det fall

att begravningsplatsen i en större stad ligger inom annat pastorat i staden. För

resa, som inte överstiger 2 kilometer, bör ersättning inte utgå.

Jag anser mig böra tillstyrka utredningens förslag, att präst vid åkning i

tjänsten skall äga att utan kostnadsjämförelse begagna sig av egen bil. Särskilt

för prästerna på landsbygden utgör bilen ett värdefullt hjälpmedel i församlingsvården.

Befrielsen från kostnadsjämförelse fritar givetvis inte prästen från skyldighet

att pröva, om bilen i det aktuella fallet är det lämpligaste färdmedlet

med hänsyn till tidsvinst och andra omständigheter. I vissa fall kan det av

praktiska skäl vara lämpligare att för korta resor begagna buss eller annat allmänt

trafikmedel.

Såsom en ytterligare förenkling av systemet har utredningen tänkt sig möjligheten

att åkningsersättning till församlingsprästerna i vissa stadspastorat

skall, enligt domkapitlets bestämmande, kunna utgå med ett fast årligt anslag,

som får disponeras utan redovisningsskyldighet för varje enskild resa. En sådan

ersättningsform synes lämplig i synnerhet på orter med allmänna lokala trafikmedel.

Anslagsbeloppet torde kunna fastställas bl. a. med hänsyn till tillämpliga

taxor i sådan trafik. Möjligheten att lämna årligt anslag bör emellertid enligt

min mening ges en vidare användning än utredningen föreslagit och kunna tilllämpas

på församlingspräst eller pastoratsadjunkt i stad eller annan tätort. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att med beaktande av det allmänna kostnadsläget

fastställa belopp med vilket sådant åkningsanslag högst får utgå.

Prästreseutredningen har vidare föreslagit att, för att hålla kostnaderna för

åkning i tjänsten inom behöriga gränser, Kungl. Maj:t skulle fastställa ett belopp

för varje särskilt stift, vartill ifrågavarande kostnader högst får uppgå. Inom

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

denna kostnadsram skulle domkapitlet fördela beloppet på de olika pastoraten,

sedan visst belopp reserverats för oförutsedda merkostnader. Mot detta förslag

har allvarliga invändningar gjorts i yttranden från vissa domkapitel, som uttryckt

farhågor för att en sådan ordning kunde inverka menligt på församlingsvården.

Andra domkapitel, vilka ansett sig kunna godtaga principen, har understrukit

vikten av att ramarna inte göres snäva.

Jag vill erinra om att någon motsvarande begränsning av församlingsprästernas

rätt att genom tillfälliga reseanslag få ersättning för resor i pastoratet inte

föreligger vid nuvarande system. Införandet av dylika ramar skulle således

innebära en principiell nyhet. Det torde vidare medföra ganska omfattande

arbete att på förhand någorlunda tillförlitligt beräkna de belopp som i de enskilda

pastoraten — och på grundval därav i stiften i deras helhet — kan åtgå för

hithörande resor. Den lättnad i domkapitlens arbetsåligganden, som skulle vinnas

genom bortfallet av bestyren med de tillfälliga reseanslagen, skulle motverkas

av de nya uppgifter som beräknandet av »stiftsramarnas» storlek samt

fördelningen av rambeloppen och justeringar därav under löpande år skulle

innebära. I pastorat med flera präster kan det också visa sig svårt att överblicka

reseverksamheten och planlägga den så att anslagsbeloppet räcker och

kan fördelas rättvist mellan prästerna. Denna svårighet har föranlett kammarkollegiet

att föreslå, att ett särskilt belopp bestämmes för varje församlingspräst.

Därmed skulle man emellertid i det närmaste vara tillbaka till ett system

med fasta reseanslag, som liknar det nuvarande och knappast leder till den önskvärda

förenklingen. Då slutligen de föreslagna ramarna måste göras så vida, att

man inte löper risk att begränsa församlingsprästernas själavårdande verksamhet,

synes de inte fylla en så väsentlig uppgift, att värdet därav uppväger det

administrativa merarbete som de kommer att förorsaka. Med hänsyn till det

sagda anser jag mig inte böra förorda utredningens förslag i fråga om särskilda

rambelopp för åkning i tjänsten.

I detta sammanhang vill jag understryka, att prästernas resor i tjänsten begränsas

av de för tjänsten gällande föreskrifterna eller särskilt meddelade beslut.

Vid den granskning av åkningsjournalen som, enligt vad jag i det följande kommer

att föreslå, skall ligga till grund för utbetalningsbeslut, kommer att prövas,

huruvida resa skett i överensstämmelse därmed. Man torde vidare kunna räkna

med, att pastoratens kyrkoråd vid uppgörande av utgiftsstat har sin uppmärksamhet

riktad på resekostnadernas utveckling och påtalar, om i något fall reseanslagen

synes bli missbrukade.

Resor, som inte kan hänföras till åkning i tjänsten, skall enligt utredningens

förslag utgöra tjänsteresor i egentlig mening och föreslås i princip ersättas enligt

bestämmelserna i Arr.

När det gäller frågan, vilka förrättningar utanför pastoratet som skall anses

höra till tjänsten, kan viss tveksamhet råda, eftersom en närmare precisering

saknas av prästs tjänsteåligganden i sådant avseende. Det synes mig inte heller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr ISO år 1963

lämpligt att i bestämmelser, som avser resekostnadsersättning, närmare reglera

denna fråga. Vissa allmänna riktlinjer torde emellertid kunna anges till ledning

för domkapitlens prövning av ersättningsanspråk för tjänsteresa. Jag vill erinra

om att riksdagen med bifall till propositionen 1952:102 godkänt, att kostnader

för tjänsteresor i vissa speciella fall får bestridas ur kyrkofonden, exempelvis då

församlingspräst på anmodan inställt sig hos biskopen eller domkapitlet för dryftande

av angelägenhet, som inte direkt rör det egna pastoratet, eller då präst

kallats att hålla gudstjänst vid häradsrätt eller hovrätt. Sådana resor bör givetvis

betraktas som tjänsteresor. Såväl 1946 års prästlönekommitté (SOU 1950: 43,

s. 149) som 1949 års reseersättningskommitté har försökt att kartlägga de resor

utanför pastoratet, som är att betrakta som tjänsteresor. Såsom sådana bör

anses resor som präst företar till mantalsskrivningsförrättning, för val av biskop,

kyrkomötesombud eller prästerlig ledamot i domkapitel och vid kallelse till

sammanträde med biskop eller domkapitel för handläggning av visst ärende.

Jag är, med hänsyn till grunderna för den fastställda pastoratsregleringen, mera

tveksam, om präst skall äga utan vidare företaga tjänsteresa för att meddela

själavård åt församlingsbo, som intagits på sjukhus eller ålderdomshem, fångvårdsanstalt

eller motsvarande inrättning inom annat pastorat. Om situationen

inte är sådan, att åkning i tjänsten enligt vad jag tidigare anfört är medgiven

för ändamålet, bör tjänsteresa kunna förekomma endast efter särskilt medgivande

av domkapitlet. Resor till sammankomster med kontraktets präster eller

organisationer av olika slag bör inte anses såsom tjänsteresor. Likaså torde

deltagande i prästmöte för andra än de därför utsedda funktionärerna eller i

konferenser och studiedagar endast efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t

böra berättiga till ersättning för tjänsteresa. I anslutning härtill torde vidare en

något strängare bedömning vara motiverad, när det gäller ersättningsanspråk

för resor för att assistera vid prästvigning, kyrkoherdeinstallation och invigningsförrättningar

av olika slag, där vederbörandes medverkan stundom grundar

sig mera på personliga förhållanden än på hans tjänstinnehav.

Beträffande stifts- och kontraktsadjunkterna samt kyrkoherden för samer

utgår reseersättning ur kyrkofonden enligt vissa närmare bestämmelser inom

ramen för ett av Kungl. Maj:t för varje domkapitel fastställt årligt belopp. Vid

en övergång enligt prästreseutredningens förslag till tillämpning av Arr på dessa

befattningshavare bör denna begränsning av möjligheten att företaga resor

i tjänsten bortfalla. Det ankommer på domkapitlet att vaka över att dessa prästers

reseverksamhet även framgent planlägges på ändamålsenligt sätt.

Jag övergår härefter till frågan om fördelningen mellan pastoraten och kyrkofonden

av kostnaderna för prästernas resor och erinrar därvid om att kostnaderna

för församlingsprästernas fasta och tillfälliga reseanslag nu bestrides av

pastoratet. Kostnaderna ingår emellertid i pastoratets prästlönekostnader vid

den avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden, som ligger till grund för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

17

bedömningen av pastoratens rätt till tillskott ur fonden. Prästreseutredningen

har föreslagit en sådan fördelning av resekostnaderna, att ersättning för åkning

i tjänsten — med den avgränsning utredningen givit åt detta begrepp — skulle

utbetalas av pastoratet med bibehållen rätt till avräkning mellan pastoratet

och kyrkofonden, medan alla tjänsteresor skulle ersättas ur kyrkofonden. Att

utredningens förslag skulle komma att gynna de vidsträcktare norrlandspastoraten

anses i detta sammanhang sakna betydelse, eftersom dessa enligt utredningen

praktiskt taget utan undantag torde vara berättigade till tillskott ur kyrkofonden

och denna således under alla förhållanden får bära kostnaden.

Uppdelningen av prästernas resor i tjänsten i två huvudgrupper — åkning i

tjänsten och tjänsteresor i egentlig mening — syftar till att skapa ett enkelt

redovisningsförfarande beträffande förstnämnda mera omfattande grupp av resor.

Jag tvekar emellertid om lämpligheten att lägga denna uppdelning till

grund för ett avgörande av frågan vem som skall bestrida kostnaderna för

resorna. Liksom hittills bör pastoratet svara för sina prästlönekostnader, och

hit torde då få räknas alla kostnader för prästernas resor i tjänsten inom pastoratet.

Att dessa resekostnader redovisas på olika sätt — dels i åkningsjournal,

dels i enstaka fall genom reseräkningar — bör inte hindra, att utbetalningen av

den i vederbörlig ordning fastställda reseersättningen skall göras av pastoratet.

Enligt den kostnadsfördelning, som jag således vill förorda, skall kyrkofonden

i fråga om församlingspräster och pastoratsadjunkter svara endast för resa som

sträcker sig utanför pastoratet och inte får räknas som åkning i tjänsten. Emellertid

bör i sådant fall för enkelhetens skull kostnaderna för resan i dess helhet

falla på fonden, även om i samband med resan förekommit förrättning inom

pastoratet.

Ett särskilt problem uppställer sig i detta sammanhang beträffande pastoratsadjunkterna

och andra, som av domkapitlet kan förordnas till vikarier på församlingsprästtjänst

— lärare eller pensionerade präster. I enlighet med riksdagens

beslut i anledning av propositionen 1960:101 avlönas dessa direkt från

kyrkofonden. Deras resekostnader inom pastoratet ersättes emellertid från den

ordinarie församlingsprästens reseanslag. Samma principer gäller beträffande

arvoden och reseersättningar åt icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster.

Prästreseutredningen har förutsatt, att sådana präster och tjänstebiträden skall

få ersättning enligt huvudgrunderna i utredningens förslag, dvs. av pastoratet

vid åkning i tjänsten och eljest ur kyrkofonden. Mot utredningens förslag i denna

del har ingen erinran gjorts. Att kyrkofonden svarar för avlöningen åt denna

personal är motiverat av praktiska skäl, eftersom deras tjänstgöring ofta omfattar

mera än ett pastorat. Löneuträkningen förenklas därför med nuvarande

förfarande. Detta förhållande bör emellertid enligt min uppfattning inte föranleda,

att resekostnaderna vid förrättning inom ett pastorat inte — i likhet med

vad som för närvarande gäller och utredningen föreslagit — skall bestridas av

pastoratet. Resekostnaderna för denna personal bör få upptagas bland de

pastoratets prästlönekostnader som är avräkningsbara med kyrkofonden.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1963

Ersättning för åkning i tjänsten skall enligt utredningens förslag utanordnas

efter attest av kyrkoherden, som således har att granska åkningsjournalerna

för övriga i pastoratet anställda präster. Vid tvist rörande ersättning för viss resa

skall frågan hänskjutas till domkapitlet. Genom föreskrift att kopior av åkningsjournalema

skall insändas till domkapitlet vill utredningen bereda detta en

möjlighet att genom stickprov granska kyrkoherdens åkning i tjänsten. Räkning

å tjänsteresa föreslås skola efter attest av kyrkoherden insändas till domkapitlet

för granskning.

Förslaget om kyrkoherdens attesteringsskyldighet har fått ett blandat mottagande

hos remissinstanserna. Domkapitlen i Linköping och Växjö anser, att

kyrkoherden har de bästa förutsättningarna att bedöma ifrågavarande resor.

Kammarkollegiet och flera domkapitel befarar emellertid, att kyrkoherdens attesteringsskyldighet

kan medföra personliga konflikter och irritation. Enligt min

uppfattning minskar dock risken för sådana irritationsmoment i och med att

tanken på särskilda anslagsramar för prästernas åkning i tjänsten inte upptagits

och därmed frågan om en avvägning mellan de olika befattningshavarnas behov

att resa förfaller. I princip bör här som i andra sammanhang varje befattningshavares

resekostnader vara underkastade granskning. Jag får därför förorda en

sådan ordning, att beslut om ersättning för åkning i tjänsten meddelas av domkapitlet

såvitt gäller domprost och kontraktsprost, av vederbörande kontraktsprost

såvitt gäller kyrkoherde, samt av kyrkoherden i övriga fall. Vad gäller

kyrkoherdens attesteringsskyldighet vill jag framhålla, att granskningen helst

bör grunda sig på en kännedom om de lokala förhållandena och att kyrkoherden

är den som är bäst skickad att utöva sådan kontroll. Den förmansställning för

pastoratets präster, som kyrkolagen tillerkänner honom, gör det enligt min

mening fullt naturligt att ålägga honom en granskningsuppgift, som inom andra

förvaltningsområden åvilar befattningshavare i motsvarande ställning.

De nuvarande bestämmelserna rörande reseersättning åt präster är intagna i

cirkulär, som Kungl. Maj:t utfärdat med stöd av 29 § 2 mom. Pr. Jag erinrar

om den tidigare omnämnda överenskommelsen, som den 20 mars 1963 träffats

mellan företrädare för ecklesiastik- och civildepartementen samt SACO beträffande

de förmånsfrågor, som ingår i det här föreslagna reseersättningssystemet.

Chefen för civildepartementet anmäler denna dag erforderliga ändringar i Pr,

vilka med visst undantag torde innefatta upphävande av vissa föreskrifter i

reglementet. De särskilda föreskrifter, som vid bifall till det framlagda förslaget

erfordras för att reglera prästreseförmånerna, ankommer det på Kungl. Maj :t att

utfärda. Frågan kommer att anmälas av chefen för civildepartementet.

Bestämmelserna om kostnadsfördelningen mellan pastoraten och kyrkofonden

för här ifrågavarande avlöningsförmåner för präster regleras för närvarande i

6 § andra stycket 1) lagen om kyrkofond samt i lagen den 29 juni 1951 (nr 570)

angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlö
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

ning (prästlönekostnadslag). Vid ett genomförande av den föreslagna reformen

fordras vissa ändringar i rubriken och 3 § av sistnämnda lag. I samband härmed

bör vissa smärre ändringar av lagtexten göras, vilka föranleds av den

fr. o. m. den 1 januari 1962 genomförda tjänstebostadsreformen. Från sagda

datum utgör nämligen innehavet av tjänstebostad inte längre en löneförmån.

I lagen bör därför angivas, att pastoratet har att, å ena sidan, svara för kostnaderna

för tillhandahållandet av bostaden enligt Pr samt, å andra sidan, uppbära

den för tjänstebostaden utgående tjänstebostadshyran. Förslag till lagtext

har utarbetats inom ecklesiastikdepartementet. På Kungl. Maj:t ankommer att

besluta om ändring i härtill anknytande författningar. Jag avser att senare

anmäla förslag härom.

Omläggningen bör lämpligen ske fr. o. m. den 1 januari 1964. De nya bestämmelserna

kan sålunda beaktas, då pastoraten uppgör förslag till stat för år 1964.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

1) godkänna av mig förordad övergång till nytt system för

ersättning åt präster m. fl. för resor i tjänsten samt för fördelningen

av kostnaderna härför mellan pastoraten och kyrkofonden;
2)

antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättat förslag

till lag om ändring i lagen den 29 juni 1951 (nr 570) angående

pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas

avlöning (prästlönekostnadslag); samt

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att i övrigt utfärda bestämmelser

i enlighet med vad jag i det föregående förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Samuelsson

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 130 år 1963

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1951 (nr 570) angående pastorats

deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning

(prästlönekostnadslag) ............................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1963 ....................... 4»

1. Inledning...........—....................................... 4

2. Frågans tidigare behandling.................................... 6

3. Prästreseutredningens förslag.............. 7

4. Remissyttranden ........ 11

5. Föredraganden ................... 13

Ivar Hsoggströms Tryckeri AB • Stockholm 19C3

630712

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ;proposition angående reseersättning åt församlingspräster m. m. a1 i texten
  2. SU 1963:122 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående reseersättning åt församlingspräster m. m. jämte en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten