Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, m. m

1963-03-29 · 52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:135, Med förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

1

Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring

i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd

till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt, m. m.; given Stockholms

slott den 29 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927

(nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt;

dels bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

statsrådet hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Sven af Geijerstam

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att göra förfarandet vid avhändelse av kyrklig jord enklare och snabbare

samt att anpassa reglerna härom efter gällande målsättning i fråga om

bostadspolitiken och jordbrukspolitiken framlägges förslag om ändringar i 1927

års lag om försäljning av kyrklig jord m. m. Förslaget innebär att beslutanderätten

i hithörande ärenden decentraliseras ytterligare samt att reglerna om

försäljningsskäl och prissättning revideras.

Sålunda föreslås att stiftsnämnden får befogenhet att avgöra ärenden beträffande

fast egendom med ett värde av högst 25 000 kr. I fråga om tomt- och

exploateringsmark skall den dock vara skyldig inhämta yttrande från länsbostadsnämnden.

Värdegränsen för kammarkollegiets beslutanderätt föreslås

1 — Dihang till riksdagens ''protokoll 1963. 1 samt Nr 135

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

höjd till 100 000 kr. med åläggande beträffande mark av nyss angivet slag att

höra bostadsstyrelsen.

I förslaget har reglerna om försäljningsskäl och prissättning moderniserats.

Vad gäller särskilt prissättningen föreslås att expropriationslagens värderingsnorm

införes; priset skall således motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt

till ortens pris och fastighetens avkastning.

Förslag framlägges slutligen om att till stiftsnämnden överföra den befogenhet,

som för närvarande tillkommer domkapitlet att i rättsligt avseende bevaka

den kyrkliga jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

3

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till

försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan

jord under tomträtt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten

av egna hem eller mindre

jordbruk, därav främjas, må medgivande

lämnas till utbyte eller försäljning

av kyrklig jord, som nedan

sägs, nämligen av:

a) till tomter tjänliga områden;

b) bebyggda jordbrukslägenheter, såsom

torpställen eller nyodlingar;

c) ut jordar och utmarks skiften, som

äro avskilt belägna; samt

d) andra ägor, som utan kännbar

olägenhet kunna avskiljas från

den fastighet, till vilken de höra.

Utbyte eller försäljning av kyrklig

jord må ock medgivas:

då sådan jord erfordras för ändamål,

som avses i 1 § lagen den 12 maj

1917 om expropriation;

eller då å prästboställe förlagd

tjänstebostad för kyrkoherde eller

komminister med hänsyn till dennes

tjänsteverksamhet är olämpligt belägen

och i anledning därav förflytt
1

Senaste lydelse av 2, 4 och 5 §§, se 1938: 733.

Medgivande till utbyte eller försäljning

av kyrklig jord må lämnas,

då samhällelig nytta, såsom tillgodoseende

av bostadsbehovet i orten

eller bildande av lämpliga jordbruk,

därav främjas;

då kyrklig jord eljest erfordras för

ändamål, som avses i 1 § lagen den

12 maj 1917 om expropriation;

eller då sådan jord på grund av särskilda

omständigheter befinnes icke

lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål.

Vid utbyte eller försäljning, som i

denna paragraf sägs, skall iakttagas,

att avhändelsen icke är till olägenhet

för det allmänna samt att vederlaget

motsvarar fastighetens värde med

hänsyn särskilt till ortens pris och

fastighetens avkastning.

Vid bestämmande av vederlaget

skall hänsyn icke tagas till värdet av

förbättring, vilken jorden vunnit genom

arbete eller kostnad, som den,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ning av bostaden till plats utom bostället

påkallas;

eller då kyrklig jord eljest på grund

av särskilda omständigheter befinnes

icke lämpligen böra bibehållas för sitt

ändamål.

Vid utbyte eller försäljning, som i

denna paragraf sägs, skall iakttagas,

att avhändelsen icke är till olägenhet

för det allmänna samt att vederlaget

motsvarar jordens värde enligt i orten

gängse skäligt pris, därvid hänsyn

icke skall tagas till värdet av förbättring,

vilken jorden vunnit genom

arbete eller kostnad, som den, till

vilken jorden överlåtes, eller någon,

vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till jorden

därå nedlagt utöver vad honom

ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt.

Där för särskilt fall omständigheterna

därtill föranleda, må medgivande

lämnas till upplåtelse under

tomträtt av tomt å till kyrklig jord

hörande område, som i stadgad ordning

blivit planlagt för bebyggande. 5

(Föreslagen lydelse)

till vilken jorden överlåtes, eller någon,

vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till

jorden därå nedlagt utöver vad honom

ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit

förutsatt.

Där för särskilt fall omständigheterna

därtill föranleda, må medgivande

lämnas till upplåtelse av kyrklig

jord under tomträtt.

5 §•

Fråga om medgivande av utbyte

eller försäljning av kyrklig jord, varom

i 2 § sägs, eller till upplåtelse under

tomträtt av tomt å sådan jord

så ock om tillstånd till friköp av område,

som i 3 § avses, prövas och avgöres

av kammarkollegiet, såvitt ej

på grund av stadgande i annan lag

eller enligt Konungens bestämmande

Fråga om medgivande av utbyte

eller försäljning av kyrklig jord, varom

i 2 § sägs, eller till upplåtelse under

tomträtt av sådan jord så ock

om tillstånd till friköp av område,

som i 3 § avses, prövas och avgöres

av stiftsnämnden, såvitt ej på

grund av stadgande i annan lag eller

enligt Konungens bestämmande ären
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ärendets avgörande skall ankomma å

Konungens omedelbara prövning.

Över kammarkollegiets beslut i fråga,

som enligt vad här stadgats skall

av kollegiet avgöras, må klagan föras

hos Konungen genom besvär, som

skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet

före klockan tolv å

sextionde dagen från det beslutet

gavs.

(Föreslagen lydelse)

det skall avgöras av kammarkollegiet

eller ankomma på Konungens prövning.

Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets

beslut i fråga, som avses

i denna lag, föres genom besvär

hos Konungen. Besvären skola ingivas

till den myndighet, som meddelat beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Beträffande överklagande av

beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, skola äldre bestämmelser

gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1

mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i bestämmelserna om försäljning av

kyrklig jord m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

I skilda sammanhang har under de senaste årtiondena kritik riktats mot den

gällande ordningen för försäljning av kyrklig jord. Sålunda begärde riksdagen

år 1946 en utredning i ämnet i syfte att anpassa reglerna om försäljning efter

kraven på tillgång till jord för bostadsändamål samt för att bättre tillgodose

jordbruksekonomiska synpunkter. Uppdraget att verkställa en översyn av lagstiftningen

lämnades samma år åt kammarkollegiet.

För uppdragets fullgörande utarbetades inom kollegiet först en promemoria

(i fortsättningen kallad den preliminära promemorian) med förslag till de ändringar

i gällande författningar som ansågs kunna komma under övervägande

eller diskussion. Genom remisser anmodades stiftsnämnderna att till kollegiet

inkomma med yttrande över promemorian.

Kammarkollegiet framlade därefter den 19 maj 1951 ett betänkande med förslag

till vissa ändringar i lagstiftningen om försäljning av kyrklig jord (stencilerat).

Dessutom föreslogs bl. a. viss ändring i jordförvärvslagen.

De föreslagna författningsändringarna innebär i huvudsak att nuvarande ordning

för försäljning av kyrklig jord behålls men att förfarandet görs enklare

och snabbare. Vidare ges försäljningsskälen en ny formulering liksom reglerna

för prissättningen.

Över kammarkollegiets betänkande har efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, lantbruksstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, besvärssakkunniga,

samtliga stiftsnämnder, domkyrkorådet i Lund, samtliga länsstyrelser

och lantbruksnämnder, Svenska pastoratens riksförbund samt Sveriges lantmätareförening.

Stiftsnämnderna har i allmänhet vid sina yttranden fogat ytt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963 7

randen av boställsnämndsordförande. Vid lantmäteristyrelsens yttrande har

fogats yttranden från ett antal överlantmätare. Yttrande av överlantmätare har

jämväl införskaffats av vissa länsstyrelser.

Vid remissbehandlingen har i vissa avseenden uttalats starkt delade meningar

om kammarkollegiets förslag.

År 1952 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda organisationen av

stiftsstyrelsernas kanslier och därmed sammanhängande frågor. Denna utredning,

stiftskansliutredningen1, avgav som ett led i sitt arbete den 31 oktober 1956

ett betänkande angående förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig

jord (stencilerat). I betänkandet föreslås främst att beslutanderätten i det stora

flertalet försäljningsärenden — mera än 80 % — överflyttas från kammarkollegiet

till stiftsnämnden.

Över stiftskansliutredningens betänkande har efter remiss yttranden avgivits

av kammarkollegiet, som hört samtliga stiftsnämnder, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, statens organisationsnämnd,

statens sakrevision, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs,

Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län, domkyrkorådet i Lund,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska pastoratens

riksförbund. Stiftsnämnderna har infordrat yttranden från samtliga

boställsnämndsordförande.

Stiftskansliutredningen avgav 1957 och 1958 ytterligare två betänkanden. På

grundval av det sistnämnda, som rör stiftskansliernas organisation (stencilerat),

framlade Kungl. Maj:t genom proposition 1960:101 förslag till förenkling av

stiftsmyndigheternas arbetsformer och handläggningen av arbetet på stiftskanslierna.

På hemställan av statsutskottet (SU 1960:118) biföll riksdagen propositionen

(rskr 294).

I ärendet framhöll föredragande departementschefen, att de föreslagna förenklingarna

förutsatte ändring i gällande bestämmelser rörande stiftsmyndigheternas

organisation, vilket i några fall inte kunde ske utan kyrkomötets medverkan.

Så var fallet beträffande beslutsordningen i domkapitlet, vilken regleras i

lagen om domkapitel, och domkapitlets processuella representantskap, om vilket

stadgas i kyrkolagen. Under hänvisning till att kyrkomöte inte avsågs bli inkallat

1960 uttalade departementschefen, att frågan i berörda fall fick anstå

någon tid.

Beträffande utredningens förslag angående förfarandet vid försäljning av

kyrklig jord förklarade departementschefen i nämnda proposition, att han inte

var övertygad om att det medförde någon mera påtaglig vinst ur arbetsbesparingssynpunkt.

Ilan uttalade vidare att det av utredningen väckta spörsmålet

inte torde kunna upptagas till behandling utan att man samtidigt löste vissa

1 Nuvarande generaldirektören It. Magnusson, ordförande, nuvarande avdelningschefen G. Bruno

och stiftssekreterare» O. A. Morén.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

andra frågor angående försälj ningsförfarandet. Under framhållande av att frågan

om ändrade grunder för försäljning av kyrklig jord var föremål för överväganden

inom ecklesiastikdepartementet och att innan förslag härom framlades inte heller

reglerna för själva förfarandet borde ändras, förklarade han sig inte vara

beredd att då tillstyrka utredningens förslag i denna del.

Sedan frågan om ändrade regler för försäljning av kyrklig jord samt därmed

förknippade spörsmål färdigberetts inom ecklesiastikdepartementet, anhåller jag

att nu få upptaga ärendet till närmare behandling.

2. Nuvarande lagbestämmelsers tillkomst

Med den tidigare härskande uppfattningen att den kyrkliga jorden till övervägande

del tillhörde kronan ansågs det på grund av bestämmelserna i 77 §

regeringsformen erforderligt med riksdagens medgivande till avhändelse av

kyrklig jord. Efter kyrkomötets tillkomst ansågs även dess samtycke i dessa

ärenden böra inhämtas. Härigenom blev försäljning av kyrklig jord en omständlig

sak som krävde lång tid.

Under det att försäljningar av boställen tidigare var sällsynta, blev mot slutet

av 1800-talet försäljningsfrågor allt vanligare. För främjande av planerings- och

byggnadsverksamheten i framväxande samhällen var det ofta önskvärt, att

kyrklig jord avyttrades. Olägenheterna av det tungrodda försäljningssystemet

framträdde härigenom tydligare.

En viss förenkling i försäljningsfrågornas behandling infördes genom 1910 års

ecklesiastika boställsordning. Enligt 62 § i denna gavs åt Kungl. Maj:t befogenhet

att i vissa fall förordna om försäljning av jord tillhörande ecklesiastikt

boställe. Efter 1910 fanns således två former för försäljning av kyrklig jord,

dels enligt 62 § boställsordningen och dels — vid försäljningar vid sidan av de

i detta lagrum stadgade förutsättningarna — efter särskilt medgivande av

Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte. 1910 års bestämmelser i ämnet ersattes

1927 av den alltjämt gällande lagen angående tillstånd till försäljning av kyrklig

jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (i fortsättningen

benämnd försäljningslagen). Genom denna lag vidgades möjligheterna att

få avyttra boställsjord. Förutom att de dittills gällande bestämmelserna i 62 §

boställsordningen i reviderad form upptogs i försäljningslagen, infördes i lagen

bestämmelser om friköp av lägenhet på kyrklig jord. Frågor om försäljning prövades

av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av kammarkollegiet. Genom en ändring

1932 i lagen vidgades möjligheterna till försäljning av kyrklig jord ytterligare,

och 1938 utökades området för kammarkollegiets beslutanderätt i försäljningsfrågorna.

Vid tillkomsten av försäljningslagen angav lagrådet dess innebörd vara den,

att genom lagen gavs ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t eller kam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

markollegiet att såsom legal representant för det kyrkliga intresset under vissa

förutsättningar lämna medgivande till försäljning av kyrklig jord eller till dess

upplåtande under tomträtt. Efter lagens ikraftträdande torde den äldre ordningen

för handläggning av försäljningsfrågor — medgivande i varje särskilt

fall av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte — inte vidare ha tillämpats.

I kungörelsen den 20 januari 1939 med föreskrifter rörande tillämpningen av

försäljningslagen, vilken kungörelse utfärdades i samband med 1938 års lagändring

och alltjämt gäller, ges regler om det närmare förfarandet vid handläggning

av försäljningsärenden.

3. Försäljningsskälen och prissättningen

Gällande rätt

Enligt 2 § försäljningslagen får medgivande till utbyte eller försäljning

av vissa i lagrummet angivna slag av kyrklig jord — tomtmark, mindre jordbrukslägenheter,

avskilt belägna skiften samt andra ägor, som utan kännbar

olägenhet kan avskiljas från den fastighet till vilken de hör — lämnas då samhällelig

nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk, därav

främjas. Utbyte eller försäljning får därutöver medges, då kyrklig jord erfordras

för något i 1 § expropriationslagen angivet ändamål, då på prästboställe förlagd

tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister med hänsyn till dennes

tjänsteverksamhet är olämpligt belägen eller då kyrklig jord eljest på grund av

särskilda omständigheter finnes inte lämpligen böra behållas för sitt ändamål.

Vid utbyte eller försäljning skall iakttagas, att avhändelsen inte är till olägenhet

för det allmänna samt att vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten

gängse skäligt pris.

Frågans tidigare behandling

Då i fråga om förutsättningarna för avyttring 2 § försäljningslagen genom

lagändringen 1932 erhöll sin nuvarande utformning, uttalade departementschefen

i proposition nr 187 — utan någon riksdagens erinran — bl. a. följande.

I detta sammanhang vill jag vidare betona, att i hittillsvarande administrativa

praxis det icke — åtminstone icke avsiktligt — förekommit, att tillstånd till

försäljning givits utan att köpeskillingen motsvarat det försåldas fulla värde,

därvid jag naturligtvis bortser från värdet å anläggningar, som bekostats av

köparen i egenskap av nyttjanderättshavare. Från intet håll torde heller, såvitt

jag vet, yrkats att ecklesiastik jord skulle tagas i anspråk för sociala ändamål

annat än mot full ersättning. Det sociala intresse, som skulle tillgodoses genom

de ifrågasatta försäljningarna, är icke i första hand intresset att bereda jord för

underpris åt personer, som icke med egna eller av det allmänna tillhandahållna

medel kan betala jordens verkliga värde, utan intresset att i trakter, där utbud

av jord, lämplig för egnahemsbildning, är för litet i förhållande till efterfrågan,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

bereda ökad tillgång till sådan jord. Församlingarnas intresse av att ernå största

möjliga avkastning å sitt i boställena nedlagda kapital kommer givetvis att bliva

en drivfjäder för församlingarna att taga initiativ till försäljning av sådan jord,

varå arrendeavkastningen är för låg i förhållande till kapitalvärdet. En sådan

drivfjäder har i stor utsträckning hittills saknats.

De grunder efter vilka försäljning enligt 2 § försäljningslagen sker har efter

bestämmelsernas tillkomst i skilda sammanhang uppmärksammats i riksdagen,

varvid viss kritik riktats mot de kyrkliga myndigheternas försäljningspolitik.

Diskussionen har särskilt rört sig om prissättningen på kyrklig jord och har

upptagits i nära samband med frågan huruvida prispolitiken vid försäljning över

huvud taget av jord i allmän ägo står i överensstämmelse med de av statsmakterna

uppdragna linjerna för bostadspolitiken.

Vid 1944 års riksdag väcktes en motion (II: 29) med yrkande om dels utredning

rörande ett mera rationellt förfarande för värdering av ecklesiastika jordar,

exempelvis genom tillsättande av en statens värderingsnämnd, och i samband

därmed en revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord,

dels en översyn av de ecklesiastika organens försäljningspolitik i syfte att skapa

en bättre överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna

riktlinjerna för bostadspolitiken. Första lagutskottet anförde i utlåtande häröver

(IdU 1944: 55) bl. a., att de kyrkliga försäljningsorganen inte bör föra en sådan

tomtpolitik att de bidrager till att skruva upp bostadspriserna, men att å andra

sidan ej torde kunna krävas en så låg prissättning att den skulle innebära en

subvention åt andra intressen. Det påpekades i utlåtandet att det för kyrkan

är av stort intresse att de tillgångar, som anvisats eller eljest står till buds för

tillgodoseende av de kyrkliga ändamålen, för framtiden bibehålies. Någon principiell

ändring i gällande grunder för prissättningen kunde utskottet inte förorda.

Riksdagen beslöt på förslag av utskottet att avslå motionen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1945 rörande den av statliga m. fl.

myndigheter bedrivna markförsäljningspolitiken anmärkte byggnadslånebyrån

på att vissa myndigheter, som förvaltar bl. a. kronan och kyrkan tillhörig jord,

vid försäljning och värdering av mark tillämpade principer som inte stod i överensstämmelse

med statsmakternas intresse av att underlätta bostadsproduktionen

och förhindra fortsatt stegring av hyresnivån. Denna försäljningspolitik hade

föranlett förhållanden ägnade att skapa irritation mellan byggnadslånebyrån

samt kommuner och enskilda, vilka av myndigheterna i fråga förvärvat mark till

högre pris än byggnadslånebyrån kunnat godtaga. Byggnadslånebyrån hemställde

därför om utredning rörande dels frågan om en översyn av statliga myndigheters

försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mellan

denna och riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken, dels frågan om tillämpning

av rationellare grunder vid värdering av jord, som förvaltas av statliga

myndigheter.

Genom beslut av 1946 års riksdag vidgades möjligheterna att göra avsteg från

den allmänna regeln att priserna skall ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

11

staten som möjligt (prop. 1946:198, JoU 22, rskr 151). Kungl. Maj:t erhöll då

befogenhet att tills vidare vid försäljning av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål

göra sådant avsteg, där så var påkallat och garantier fanns för att det

lägre försäljningspriset inte föranledde enskild spekulationsvinst. Sådana försäljningar

skulle inte omfattas av den till förvaltningsmyndighet delegerade

försäljningsrätten utan alla ärenden, som avsåg försäljning till lägre pris än

marknadsvärdet, skulle prövas av Kungl. Maj:t.

Vid samma riksdag väcktes ånyo motioner i frågan om försäljning av kyrklig

jord (II: 270 och 351). I sitt utlåtande 1946: 50 över motionerna uttalade första

lagutskottet bl. a., att det med hänsyn till bostadsfrågans stora sociala betydelse

självfallet måste fordras att statliga och andra allmänna organ, som förvaltar

jord, vid försäljningar för bostadsändamål inte motarbetar eller försvårar den

av statsmakterna förda politiken. Utskottet underströk vikten av att prissättningen

vid försäljning av kyrklig jord följde samma principer som angivits i proposition

1946:198. Utskottet fann det vidare motiverat med en uppmjukning av

gällande bestämmelser i syfte att bättre tillgodose aktuella jordbruksekonomiska

synpunkter. Beträffande den närmare motiveringen för utskottets ställningstagande

torde få hänvisas till utlåtandet.

Under åberopande av detta utlåtande begärde riksdagen att Kungl. Maj.t

skulle verkställa översyn av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig

jord (rskr 378). Såsom inledningsvis berörts lämnades uppdraget att verkställa

denna översyn åt kammarkollegiet.

Frågan om samordning av offentliga myndigheters prispolitik vid fastighetsförsäljningar

och den sociala bostadsbyggnadsverksamheten har därefter vid

olika tillfällen berörts i de årliga propositionerna till riksdagen om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att sälja kronojord.

I proposition 1947: 52 anfördes således, att en i propositionen 1946:198 aviserad

utredning i samordningsfrågan inte kunnat igångsättas, då frågan ansetts ha ett

visst samband med de spörsmål rörande utformningen av en rationell markpolitik

som markutredningen hade att utreda. Vidare angavs, att som en provisorisk

lösning den anordningen utbildats att försäljningsärenden, där en hög

prissättning kunde befaras komma i strid med bostadspolitiken, skulle underställas

Kungl. Maj:t, varvid byggnadslånebyråns utlåtande inhämtades i en eller

annan form. Uttalandet mötte ej erinran i riksdagen.

Enligt beslut av 1948 och 1952 års riksdagar (prop. 1948: 241, JoU 61, rskr

424; prop. 1952:157, JoU 16, rskr 186) skall markförvaltande myndighet med

rätt att besluta om försäljning höra bostadsstyrelsen vid försäljning av mark

för bebyggelseändamål, där det gäller nybyggnad för permanent bosättning och

det föreslagna priset överstiger 3 000 kr. Om förvaltningsmyndigheten inte

kan godtaga styrelsens uppfattning i prisfrågan, skall ärendet hänskjutas till

Kungl. Maj:t för avgörande.

Rörande prissättningen på kyrklig jord anfördes i proposition 1948:241,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

att dåvarande förfarande alltjämt borde gälla med hänsyn till att den kammarkollegiet

anbefallda utredningen även torde komma att behandla frågan att

anpassa bestämmelserna om försäljning av sådan jord efter de socialt motiverade

kraven på tillgång till jord för bostadsändamål. Även i motsvarande propositioner

till följande riksdagar har vanligen anmärkts att frågan inte slutligt behandlats,

varför gällande allmänna riktlinjer och villkor för försäljningsförfarandet

alltjämt bör tillämpas.1

Kammarkollegiets betänkande

Beträffande försälj ningsskälen enligt 2 § försäljningslagen föreslås

i betänkandet endast ett par jämkningar av närmast formell art. Dessutom

diskuteras en i den preliminära promemorian föreslagen lagändring med

jordpolitiskt syfte. I anslutning till promemorian — som i denna del biträtts av

stiftsnämnderna — förordas således till en början att den i lagrummet givna

exemplifieringen av »samhällelig nytta» skall erhålla en modernare formulering

med tanke på behovet av mark för tätbebyggelse och på att uppkomsten av

»mindre jordbruk» inte längre anses vara eftersträvansvärt. Det föreslås att

stadgandet i fråga skall inledas med orden: »Då samhällelig nytta, såsom tillgodoseende

av bostadsbehovet i orten eller bildande av för denna lämpliga jordbruk,

därav främjas, må ...».

Uttrycket »då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister

med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen och i

anledning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas»

anser kollegiet vidare på anförda skäl böra ersättas med formuleringen »då prästgård

är olämpligt belägen eller blivit obehövlig».

Det i promemorian upptagna jordpolitiska spörsmålet rör frågan, huruvida

i lagrummet uttryckligen bör anges att försäljning av kyrklig jord får medgivas

då så erfordras ur jordbrukssynpunkt för att underlätta bildande av bärkraftiga

brukningsdelar. I yttrandena över promemorian har ett sådant tillägg till lagtexten

förordats av stiftsnämnderna i Uppsala och Lund, medan övriga stiftsnämnder

ifrågasatt dess behövlighet eller lämplighet eller också bestämt avstyrkt

detsamma.

Kammarkollegiet anför i sitt betänkande, att lantbruksnämndens yttrande

inhämtas i ärenden rörande försäljning av kyrklig jord för jordbruksändamål,

när någon tvekan kan föreligga om den tilltänkta försäljningens lämplighet ur

arronderingssynpunkt. Med anmärkande att kollegiet i annat sammanhang föreslagit

att lantbruksnämndens hörande skall göras obligatoriskt vid försäljningav

jordbruk eller skogsbruk, finner kollegiet att de intressen lantbruksnämnderna

har att företräda torde vinna tillbörligt beaktande vid de försäljningar som

1 Se bl. a. prop. 1952:157, 1954: 89, 1956: 67.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

kommer till stånd. Kollegiet erinrar härjämte — dock med påpekande om den

begränsade praktiska betydelsen härav — om lantbruksnämnds möjlighet att

väcka fråga om expropriation av kyrklig jord för stärkande av ofullständigt

jordbruk eller att vid försäljning av sådan jord lösa till sig fastigheten för att

underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Däremot är, sägs det i betänkandet,

lantbruksnämndernas möjligheter att förvärva kyrklig jord, när

detta skulle vara ur arronderingssynpunkt lämpligt eller önskvärt, begränsade

av bestämmelserna i 2 § försäljningslagen att försäljningen får avse, förutom

vissa särskilt angivna områden, endast ägor som utan kännbar olägenhet kan

avskiljas från fastigheten till vilken de hör, och att avhändelsen inte får vara

till olägenhet för det allmänna. Kollegiet anför vidare.

Det i promemorian föreslagna, nya momentet skulle härvidlag icke medföra

någon ändring utan endast medföra, att motiveringen för försäljningen icke

behöver vara så stark, samt formellt möjliggöra försäljning även till annan än

vederbörande lantbruksnämnd. Det sistnämnda torde dock sakna praktisk betydelse,

då hinder naturligtvis icke möter att sälja direkt till den av lantbruksnämnden

utpekade köparen utan att använda omvägen över lantbruksnämnden.

Det bör dock icke krävas, att den kyrkliga jorden skall i större omfattning än

enskild eller kronojord ställas till förfogande för ifrågavarande jordpolitiska strävanden.

Såsom från stiftsnämndernas sida framhållits, skulle det nya momentet

sannolikt leda till ett avsevärt ökat antal ansökningar om förvärv av kyrklig

jord för jordbruksändamål av beskaffenhet att icke kunna vinna avseende, vilket

skulle tynga förvaltningen till ingen nytta. Det nya momentet kan ej betraktas

som oumbärligt för lösandet av lantbruksnämndens uppgifter. Ej heller

synas de därmed förknippade fördelarna så stora vid jämförelse med de olägenheter,

det skulle draga med sig för den kyrkliga jorden och dess förvaltning, att

dess intagande i den kyrkliga försäljningslagen ändock kan anses motiverat.

Detta föreslås fördenskull icke.

Beträffande prissättningen vid försäljning av kyrklig jord finner kollegiet

sig inte kunna tillstyrka en regel som helt skulle tillgodose den uppfattning

bostadsstyrelsen enligt kollegiets mening företräder, nämligen att priset vid försäljning

av kyrklig jord bör överensstämma inte med prisnivån i orten utan med

en prisnivå, som styrelsen prövar för orten lämplig. Däremot finner kollegiet —

med anmärkning att detta står i överensstämmelse med praxis — befogat att 2 §

försäljningslagen i fråga om vederlagets storlek erhåller en formulering som gör

det möjligt att jämka priset med hänsyn till bostadssociala önskemål. Dessutom

bör författningstexten jämkas även med hänsyn till fall då något »i orten gängse

skäligt pris» inte finns. Lagrummet bör således enligt kollegiets mening ha följande

lydelse:

Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att avhändelsen

icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget för jorden

skall vara skäligt i förhållande till jordens beskaffenhet och läge samt prisnivån

i orten; dock att priset å tomt- eller exploateringsmark för bostadsändamål må

jämkas under denna prisnivå för att tillgodose bostadssociala önskemål.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

Kollegiets uppfattning om hur en sådan bestämmelse bör tillämpas framgår

av följande uttalanden i betänkandet.

Den i den kyrkliga försäljningslagen givna regeln för prissättningen bör jämföras

med grunderna för expropriationsersättningens bestämmande enligt 1950

års formulering av expropriationslagen. Löseskillingen skall motsvara fastighetens

värde »med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning».

Enligt motiven innebär uttrycket, att vederlaget skall bestämmas så, att överlåtarens

ekonomiska ställning icke försämras, dock utan att något överpris behöver

erläggas. Tankegången skiljer sig icke i något väsentligt från den, som ligger

bakom bestämmelserna i den kyrkliga försäljningslagen även om där tonvikten

något mera ligger på ortens prisnivå.

Att principiellt tillämpa en snävare prissättning vid försäljning av kyrklig jord

än vid expropriation skulle vara att använda den kyrkliga jorden för att subventionera

densamma ovidkommande intressen. Önskan att erhålla ett högt vederlag

är minst lika naturlig och berättigad vid en frivillig försäljning enligt den

kyrkliga försäljningslagen som när mark avstås genom expropriation. I båda fallen

gäller det att uppnå en lämplig avvägning, så att inga berättigade intressen

eftersättas. Det ligger emellertid i sakens natur, att vid en försäljning mera hänsyn

kan tagas till särskilda och vid ett strängare bedömande relativt oväsentliga

omständigheter, som kan verka såväl i prishöjande som prissänkande riktning,

än vid en expropriationsvärdering. Omständigheter av det senare slaget torde i

försäljningspraxis ha beaktats väl så ofta som omständigheter av det förra.

Remissyttranden

Några erinringar har i stort sett inte framställts mot kammarkollegiets omformulering

av försäljningsskälen.

Lantbruksstyrelsen och ett jlerlal lantbruk nämnd er (i Kronobergs län, Kalmar

läns södra område, Gotlands län, Malmöhus län, Älvsborgs läns norra och

södra område, Jämtlands län samt Norrbottens län) har emellertid ansett motiverat

att införa det av kammarkollegiet ifrågasatta nya momentet i 2 §, nämligen

att byte eller försäljning av kyrklig jord får medgivas då så erfordras för att

underlätta bildandet av bärkraftiga jordbruk. Lantbruksstyrelsen har härom i

sitt utlåtande andragit bl. a.

Den omständigheten att den kyrkliga förvaltningen skulle komma att tyngas

genom ett ökat antal ansökningar om köp eller byte av ecklesiastik jord synes

enligt lantbruksstyrelsens mening ej utgöra tillräckligt skäl mot att avvisa ett

sådant tillägg till den kyrkliga försäljningslagen. Lantbruksstyrelsen vill erinra

om att enligt 1947 års riksdagsbeslut bör verksamheten för jordbrukets rationalisering

i möjligaste mån vara en jordbrukarnas egen angelägenhet. Initiativ från

jordbrukarna själva till rationaliseringsåtgärder bör därför främjas även om de

skulle medföra ett visst ökat förvaltningsarbete.

Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område framhåller, att stor vikt bör

läggas vid lantbruksnämndernas möjligheter att genom den s. k. aktiva inköpspoiitiken,

dvs. genom inköp av jord i fria marknaden och överlåtelser av sådan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

15

jord enskilda jordbrukare emellan, underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsenheter.

Nämnden anför vidare.

På samma grund som det tidigare framstod som en betydelsefull social angelägenhet,

att åtgärder för försäljning av kyrklig jord inriktades på föryttring av

torp och andra bebyggda mindre lägenheter för egnahemsbildning, bör det enligt

lantbruksnämndens mening numera vara angeläget, att kyrklig jord, där försäljning

utan olägenhet kan ske, tillhandahålles för att tillgodose statens och de

enskildas strävanden att genom yttre rationaliseringsåtgärder tillskapa bärkraftiga

brukningsenheter.

Kammarkollegiets betänkligheter att det nya momentet skall medföra en

ökning av antalet ansökningar kan enligt lantbruksnämnden i Gotlands län elimineras

genom en bestämmelse att den jordsökande skall träda i kontakt med

lantbruksnämnden, innan han inlämnar ansökan om köp av kyrklig jord, för

att efterhöra nämndens inställning till hans förslag om utökning av sitt jordbruk.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län åter har föreslagit att s. k. rationaliseringsförsäljningar

får äga rum endast då lantbruksnämnd gör framställning om förvärv

av kyrklig jord för rationaliseringsändamål.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län har anfört att en uppräkning av olika

försälj ningsskäl är otidsenlig och obehövlig. För de fall då utbyte eller försäljning

förutsätter ändring i fastighetsindelningen, torde det enligt nämnden vara

tillräckligt att stadga, att medgivande må lämnas om ändringen prövas vara ur

allmän synpunkt lämplig. Kommun bör inte, sägs det i yttrandet, utan särskilda

skäl vägras tillstånd att för exploateringsändamål förvärva kyrklig jord, som

är belägen inom område, för vilket finns fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

och motsvarande förmånsställning torde direkt i lagtexten böra givas

beträffande kompletteringsförvärv i jordbruksrationaliserande syfte. I

I prissättningsfrågan har den av kollegiet föreslagna jämkningen

för tillgodoseende av bostadssociala önskemål bemötts övervägande negativt i

remissyttrandena.

Samtliga stiftsnämnder har uttalat sig emot en sådan jämkning, varvid särskilt

framhållits att den kyrkliga jorden inte genom försäljning till underpris

får användas för subventionering av denna ovidkommande intressen. Stiftsnämnden

i TJppsala har dock inte helt motsatt sig bestämmelsen men föreslagit

att den erhåller formuleringen: »dock att priset å tomt eller exploateringsmark

för bostadsändamål må jämkas under denna prisnivå med hänsyn till

den oförtjänta värdestegring, som marken möjligen kan anses hava undergått».

Stiftsnämnden menar, att man härigenom mera oklanderligt skulle kunna nå

samma syfte som med den i förslaget föreslagna formuleringen utan att någon

subventionering uppkommer. Stiftsnämnden har dock med skärpa betonat att

det medgivande till jämkning av prisnivån, som sålunda föreslagits, inte får utsträckas

i vidare mån än som gäller för annan, icke kyrklig fast egendom.

Statskontoret har uttryckt samma uppfattning i vad gäller jämkning som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

stiftsnämnderna. Argumenteringen överensstämmer i stort sett med vad stiftsnämnderna

härutinnan anfört. I yttrandet erinras om första lagutskottets uttalande

i utlåtandet 1944: 55 samt anföres ytterligare.

Såvitt statskontoret kan finna låter berörda uttalande icke väl förena sig med

det av kollegiet nu föreslagna tillägget. En jämkning av priset under »prisnivån

i orten» synes icke möjlig utan subvention av andra intressen. En omformulering

av bestämmelsen i syfte att uppnå en mera otvetydig lokution under beaktande

av de av riksdagen gjorda uttalandena torde vara ofrånkomlig. Vid bestämmelsens

avfattande synes böra uppmärksammas, att prissättningen bör kunna ske

under hänsynstagande till överlåtarens möjligheter att placera köpeskillingen i

andra realvärdebetonade tillgångar, som på längre sikt kan bedömas lämna en

avkastning motsvarande den till försäljning ifrågasatta markens. Avkastningen

av de kyrkliga tillgångarna kommer nämligen den kyrkliga samfälligheten tillgodo.

En försämrad avkastning å dessa tillgångar påverkar därför direkt utdebiteringen

för kyrkliga ändamål. Kyrkojordens ägare eller förvaltare torde fördenskull

ha att tillse, att kyrkans tillgångar såvitt möjligt skyddas mot förluster till

följd av fallande penningvärde. Dessa omständigheter bör icke förbises vid försäljning

av välbelägen kyrklig jord och bör kunna tillåtas påverka köpeskillingen,

även om priset härigenom skulle komma att närma sig eller uppnå prisnivån i

orten å tomtmark.

Av lantbruksnämnderna har endast nämnderna i Östergötlands län och Älvsborgs

läns södra område uttalat sig beträffande jämkningsklausulen. Ingen av

dem anser sig kunna tillstyrka införandet av en sådan klausul.

Länsstyrelserna har visat sig vara av olika uppfattning i denna fråga. Länsstyrelserna

i Uppsala län, Västemorrlands län och Norrbottens län har sålunda

funnit jämkningsklausulen otillräckligt motiverad. Länsstyrelsen i Uppsala län

har därvid anfört, att styrelsen inte kan finna att det ankommer på ägaren av

den kyrkliga jorden att tillgodose de bostadssociala önskemålen. I den mån ett

eljest skäligt pris anses böra jämkas bör det enligt länsstyrelsen ske genom att

motsvarande statsbidrag utbetalas till köparen, varigenom säljaren får ersättning

för fulla värdet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat att, om ändringen

genomföres, man i köpeavtalen bör intaga bestämmelser, som för köparen hindrar

spekulation eller möjlighet att tillgodogöra sig prisreduktionen. Enligt länsstyrelsen

i Skaraborgs län bör klausulen undvikas medan länsstyrelserna i Stockholms

län och Blekinge län funnit det tveksamt, om den bör införas, varvid dock

framhållits att den kan vara motiverad från synpunkten av att i vissa fall prisnivån

på orten kan antagas bli påverkad av utbud av kyrklig jord. Länsstyrelserna

i Gävleborgs län, Jönköpings län, Kalmar län, Göteborgs och Bohus län,

Kronobergs län och Värmlands län har tillstyrkt införandet av klausulen såsom

överensstämmande med praxis. Länsstyrelsen i Värmlands län går härvid längst

och anser att jämkning bör utsträckas till att avse även betydelsefulla institutioner

för bygden eller riket i dess helhet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har yttrat att den kyrkliga jorden, som genom sitt läge ofta är synnerligen

väl lämpad för bostadsbebyggelse, inte kan lämnas utanför statsmakternas bostadspolitiska

strävanden; eftersom i allmänhet inga rättsliga hinder för kronans

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

förfogande i försäljningsväg över den kyrkliga jorden föreligger, bör denna då

så synes befogat kunna säljas till skäligen jämkat pris för tillgodoseende av bostadssociala

önskemål.

Bostadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen har förordat, att värderingsgrunderna

i 2 § försäljningslagen angives med uttrycklig hänvisning till expropriationslagen.

Bostadsstyrelsen har härvid anfört.

Från olika kyrkliga myndigheters sida har vid olika tillfällen framhållits, att

man av kyrkan icke skall kräva en så låg prissättning på mark, att densamma

innebär subventioner till bostadsbyggandet. Detta är en synpunkt som bostadsstyrelsen

helt kan ansluta sig till. Från styrelsens sida har heller aldrig ifrågasatts,

att kyrklig mark skulle försäljas till »underpris». Styrelsen har endast i konsekvens

med den av statsmakterna omfattade bostadspolitiska inriktningen sökt

medverka till att prisstegringen på mark för bebyggelseändamål hålles tillbaka.

Ur bostadspolitisk synpunkt torde härvid icke behöva uppställas längre gående

önskemål än att kyrkans mark prissättes efter samma grunder som gäller för

mark som exproprieras för tätbebyggelse. Det torde icke med fog kunna göras

gällande, att det pris som vid expropriation åsättes ett område skulle innebära

en subventionering till förmån för den exproprierande parten. Att hänföra värdering

av kyrklig mark till expropriationslagens bestämmelser torde vara naturligt

även ur den synpunkten att huvudparten av de kyrkliga jordar som här avses

är utsatta för ett latent expropriationshot.

Ändringen av expropriationslagen vidtogs bl. a. i syfte att tillgodose bostadspolitiska

intressen. En annan värderingsgrund för kyrkans mark än expropriationslagens

skulle kunna vidmakthålla spänningen mellan de kyrkliga och de

bostadspolitiska intressena.

Stiftskansliutredningen

Stiftskansliutredningen har ansett förevarande frågor falla utanför dess uppdrag.

Med anledning av att utredningen föreslår att beslutanderätten i flertalet

kyrkliga försäljningsärenden överflyttas till stiftsnämnderna, har utredningen

dock funnit sig böra framhålla, att bostadspolitiska synpunkter bör beaktas av

stiftsnämnderna vid handläggning av ifrågavarande ärenden, exempelvis genom

överläggningar om tomtvärden mellan stiftsnämnd och vederbörande organ på

det bostadspolitiska området.

Nyssnämnda uttalande har föranlett kommentarer i några av de yttranden,

som avgivits över utredningens betänkande, varvid man i allmänhet ställt sig

positiv till utredningens rekommendation.

Föredraganden

Kyrklig jord, varå försäljningslagen är tillämplig, upptar omfattande arealer

och representerar betydande värden. Sålunda finns för närvarande omkring

2 000 prästgårdar med tillhörande prästgårdsområde. Huvudparten av fastigheterna

utgörs av omkring 3 000 löneboställen med en sammanlagd areal av närmare

400 000 hektar, varav omkring 110 000 hektar inägojord och 275 000 hektar

2 —■ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 136

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1963

produktiv skogsmark. Därjämte finns omkring 150 av stiftsnämnd förvaltade

ecklesiastika arrendegårdar med en areal av drygt 4 000 hektar inägojord och

omkring 8 000 hektar produktiv skogsmark. Slutligen omfattar den till lokalkyrkorna

knutna jorden omkring 1 300 fastigheter med 3 000 hektar inägojord,

vartill kommer de likaledes till kyrkorna hörande kyrkskogarna, uppgående till

drygt 6 000 hektar produktiv mark.

Den kyrkliga jorden är inte sällan centralt belägen i eller invid städer och

tätorter eller annan tätbebyggelse. På sina håll är kyrkans egendom så gott

som den enda mark som med avseende på läge och andra förhållanden kan

komma i fråga för bebyggelseändamål. Det sammanlagda taxeringsvärdet av

den egendom, varom här är fråga, uppgår i dag till omkring 420 milj. kr.

Med tanke inte minst på jordens fördelaktiga belägenhet torde detta värde motsvara

en försiktig uppskattning; det verkliga värdet torde mångenstädes vara

betydligt högre.

I och med tillkomsten av den nya byggnadslagstiftningen har kravet på planmässighet

i samhällenas utbyggnad skärpts väsentligt. En viktig förutsättning

för en orts ändamålsenliga utveckling utgör tillgången på lämplig exploateringsmark.

Även vid genomförandet av rationaliseringsverksamheten inom jordbruket

fordras att jord, som bedöms lämpligen böra ingå i en strukturförändring,

utan alltför stor omgång och tidsutdräkt kan ställas till förfogande.

Mot bakgrund av vad jag bär anfört torde klart framstå, att det ur samhällelig

synpunkt är ett betydelsefullt önskemål, att kyrklig jord i samma utsträckning

som annan publik mark är tillgänglig för bostadsbyggande liksom andra allmännyttiga

ändamål, samt att avhändelse kan ske på skäliga villkor och utan

lång tidsutdräkt.

Gällande ordning för behandling av ifrågavarande ärenden tillgodoser inte i

tillräcklig grad nämnda önskemål. Förfarandet är alltjämt både omständligt och

tidsödande. Kritik, främst från städer och samhällen samt från våra bostadsmyndigheter,

har också under lång tid och i skilda sammanhang riktats såväl

mot handläggningen — varvid framförallt krävts en längre gående decentralisering

av beslutanderätten i ärendena — som mot den tillämpade prissättningen,

vilken ansetts stå i motsättning till det av statsmakterna uppställda målet

att hålla tomtpriserna nere. I viss mån har även den återhållsamhet i fråga om

markavhändelser, som åtminstone tidigare varit utmärkande för de kyrkliga

myndigheternas förvaltning, kritiserats.

Sålunda anhöll 1940 års riksdag om en översyn av bestämmelserna. Till grund

för riksdagens beslut låg första lagutskottets utlåtande 1946:50, i vilket utskottet

ansåg det nödvändigt att reglerna anpassades efter de socialt motiverade kraven

på tillgång till jord för bostadsändamål och för jordbrukets rationalisering samt

att förfarandet gjordes enklare och smidigare.

Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, avgav 1951 förslag

till förenkling av försälj ningsförfarandet samt till ändrade regler för prissättning

på jorden. Vid förslagets remissbehandling uttalades i vissa avseenden

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

19

starkt delade meningar om detta, särskilt beträffande den del av förslaget, som

gick ut på att priset skall kunna jämkas i syfte att tillgodose bostadssociala

önskemål.

Den 1952 tillkallade stiftskansliutredningen avgav som ett led i sitt arbete

1956 förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. Den

viktigaste nyheten i detta förslag är en decentralisering till stiftsnämnd av beslutanderätten

i huvudparten av försäljningsärendena. Denna tanke har vid

remissbehandlingen nästan genomgående fått ett gott mottagande. Ett flertal

myndigheter har förordat, att beslutanderätten överflyttas i större omfattning

än den föreslagna.

Det material som lagts fram genom de båda utredningarna ger otvivelaktigt

vid handen, att försäljningslagen behöver revideras i syfte att anpassa bestämmelserna

efter de av riksdagen uttalade önskemålen. En decentralisering

av beslutanderätten i ärendena synes därvidlag vara det mest angelägna, men

också reglerna om försäljningsskäl och prissättning tarvar en översyn i syfte att

anpassa dem till dagens läge inom det bostadspolitiska och det jordbrukspolitiska

området.

Innan jag går närmare in på problemen härvidlag vill jag nämna, att försäljningslagen

reglerar inte bara försäljning utan även utbyte av kyrklig jord. Med

utbyte avses här enligt fast praxis endast byte såsom fång, s. k. avtalsbyte.

Däremot faller ägoutbyte inte in under lagens reglering; för detta institut gäller

bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad.

Ägoutbytesinstitutet synes i viss utsträckning ha kommit att användas inte

endast för att få till stånd bättre fastighetsbildning utan även i syfte att överföra

för visst ändamål lämplig jord från en ägare till en annan. Anledning att

i samband med nu aktuella ändringar i försäljningslagen närmare taga upp

berörda fråga torde dock inte föreligga, bl. a. med hänsyn till att spörsmålet

om ändrade regler för ägoutbyte prövas av fastighetsbildningskommittén, vars

betänkande är att förvänta under innevarande år.

Den av 1946 års riksdag begärda anpassningen av försäljningslagen efter nutida

förhållanden föranleder i första hand en undersökning, i vilken utsträckning

de i lagen upptagna försälj ningsskälen behöver överarbetas eller kompletteras.

Kammarkollegiet har i detta hänseende ansett, att den i 2 § försäljningslagen

givna exemplifieringen av samhällelig nytta — uppkomsten av egna hem

eller mindre jordbruk — numera är otidsenlig och bör få en modernare utformning.

Jag delar denna uppfattning och kan i huvudsak ansluta mig till den av

kollegiet föreslagna omformuleringen av stadgandet i förevarande hänseende.

För närvarande gäller att försäljning för främjande av samhällelig nytta får

ske endast av vissa i lagen angivna ägoslag av kyrklig jord. Anledning att bibehålla

denna begränsning synes inte föreligga; den torde för övrigt numera sakna

praktisk betydelse.

Enligt 2 § andra stycket försäljningslagcn får kyrklig jord säljas för tillgodo2*

— Bihang till riksdagens ''protokoll 1963. 1 samt. Nr 135

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

seende av andra ändamål än de i lagen särskilt angivna, i den mån ändamålet

kan tillgodoses genom expropriation. Genom ändringar i expropriationslagen

1947 och 1949 har möjligheterna till expropriation vidgats med sikte på jordbrukets

yttre rationalisering och bostadsförsörjningens behov. Sålunda kan

efter dessa ändringar expropriation ske såväl för stärkande av ofullständigt jordbruk

som för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns

ägo överföra icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Redan enligt

gällande lag får alltså kyrklig jord tagas i anspråk för jordpolitiska och bostadssociala

syften. Någon utvidgning av försäljningsskälen i den förevarande lagstiftningen

för att ytterligare tillgodose dessa ändamål synes inte behövlig.

Då det gäller vissa detaljer i det nu aktuella stadgandet har kammarkollegiet

föreslagit omformulering av den del därav som talar om försäljning av prästgård.

Sådan försäljning förekommer sällan — inte ens den genomgripande pastoratsregleringen

har medfört avhändelser i större utsträckning. Till följd härav finner

jag — i likhet med vad som påpekats i ett remissyttrande — över huvud taget

behov inte föreligga att uttryckligen nämna detta försäljningsskäl. Behöver

prästgård till följd av ändrade förhållanden säljas, torde det moment i stadgandet

kunna tillämpas, som talar om försäljning »då kyrklig jord eljest på grund av

särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål».

Vad härefter angår spörsmålet om prissättningen får jag till en början erinra

om att vid 1949 års ändringar i expropriationslagen formulerades ersättningsregeln

så, att för fastighet som exproprieras skall erläggas lösenskilling motsvarande

fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens

avkastning. Av motiven till bestämmelsen framgår, att avsikten inte varit att

frångå den tidigare gällande principen om full ersättning för det ingrepp, expropriationen

utgör, utan att man endast velat genom den nya formuleringen

bryta en tendens att fastställa ersättningen i överkant.

I kritiken mot nuvarande ordning för försäljning av kyrklig jord har gjorts

gällande, att priserna på tomt- och exploateringsmark hållits för höga och att

därigenom försäljningsmyndigheternas praxis kommit att stå i mindre god överensstämmelse

med den statliga bostadspolitiken.

Bostadsstyrelsen, som närmast har ansvaret för genomförandet av den av

statsmakterna fastställda bostadspolitiken, tillämpar sedan länge vid värdering

i samband med bostadslångivningen de genom 1949 års lagändring antagna grunderna

för bestämmande av expropriationsersättning. Även vid försäljning av

kyrklig jord för bostadsändamål torde i stort sett dessa grunder användas.

Det måste anses angeläget att en enhetlig värderingsnorm tillämpas vid all

avhändelse av publik jord samt att denna — för att främja den önskvärda samordningen

med bostadspolitiken -— uttryckligen anpassas till expropriations
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

lagens regler. Enligt min mening bör sålunda expropriationslagens värderingsnorm

införas i försäljningslagen. Av det anförda följer att något behov numera

inte kan anses föreligga att tillskapa en jämkningsregel av den innebörd kammarkollegiet

föreslagit.

Till undvikande av missförstånd vill jag slutligen understryka — såsom också

framgått av uttalandena i motiven till 1949 års ändring i expropriationslagen —

att med den föreslagna nya formuleringen inte åsyftas någon försäljning till

underpris av kyrklig jord utan endast en prissättning efter samma regler som i

övrigt gäller för mark, vilken tages i anspråk för allmännyttigt ändamål. Jag

avser att i det följande närmare utveckla vilka myndigheter och andra, som

bör medverka vid bedömningen av frågor om prissättning.

4. Beslutanderätten och besvärsförfarandet

Gällande rätt m. m.

Frågor om förfogande över kyrklig jord skall enligt 5 § första stycket försäljningslagen

prövas och avgöras av kammarkollegiet, där ej på grund av

stadgande i annan lag eller enligt Kungl. Maj:ts bestämmande ärendets avgörande

skall ankomma på Kungl. Maj:ts omedelbara prövning. Enligt 9 § tillämpningskungörelsen

skall då fråga är om jord med större inägoareal än tio hektar

eller större sammanlagd areal än tjugo hektar eller med högre värde än 20 000

kr. kammarkollegiet med eget utlåtande hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts

avgörande.

Enligt 5 § andra stycket försäljningslagen får klagan över kammarkollegiets

beslut i försäljningsärende föras hos Konungen genom besvär, som skall ha inkommit

till ecklesiastikdepartementet på sextionde dagen från det beslutet gavs.

De i tillämpningskungörelsen upptagna reglerna om det närmare förfarandet

vid försäljning m. m. innehåller i huvudsak följande: Ansökan i försäljningsärende

skall inges till stiftsnämnden, som liar att, efter viss förberedande handläggning,

utfärda förordnande för boställsnämnd eller dess ordförande att företaga

ärendet till förrättning. Sedan förrättningen avslutats och ärendet under

viss tid varit utställt för yttrande av sökanden eller annan, vars rätt kan beröras,

skall det återgå till stiftsnämnd för viss remissbehandling. Sedan i sin tur

denna avslutats har stiftsnämnden att med eget utlåtande översända ärendet

till kammarkollegiet. I kollegiet beredes ärendet ytterligare, varefter kollegiet

fattar beslut, eller, i fall då avgörandet inte ankommer på kollegiet, med eget

utlåtande hänskjuter det till Kungl. Maj:t.

Som jag inledningsvis nämnde tillkom nuvarande bestämmelser i 5 § försäljningslagen

genom lagändring 1938. Under 1930-talet ägde också i praxis rum

en decentralisering på området, i det s. k. generella försäljningsmedgivanden utfärdades.

Detta innebar att Kungl. Maj:t bemyndigade länsstyrelse och seder
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

mera även stiftsnämnd att sälja ett större antal tomter eller lägenheter på

kyrklig jord, vanligen belägna inom samma planlagda område. I Kungl. Maj:ts

beslut bestämdes vilka områden som skulle få säljas samt lägsta pris för varje

tomt eller annan försäljningsenhet. I övrigt ägde länsstyrelsen respektive stiftsnämnden

att bestämma pris och försäljningsvillkor. Denna praxis upphörde

sedermera.

Decentralisering vid försäljning av kronojord

I fråga om försäljning av statlig jord tillämpas alltsedan 1942 den ordningen,

att Kungl. Maj:t årligen utverkar riksdagens bemyndigande att under kommande

budgetår, utan inhämtande i varje särskilt fall av riksdagens medgivande,

få sälja kronan tillhörig fast egendom med ett värde, vars maximigräns

riksdagen för varje år fastställer. Bemyndigandena har också innefattat

rätt för Kungl. Maj:t att överlämna åt central förvaltningsmyndighet att besluta

om försäljning av egendom, vars värde likaledes för varje år angivits till visst

högsta belopp. Allmänt har härvid gällt att medgivandet inte skall tillämpas vid

sådan försäljning av kronoegendom som regleras i författningsväg. Till följd

härav har avyttring av kronan tillhörig ecklesiastik jord inte omfattats av bemyndigandena.

De berörda värdegränserna fastställdes av 1942 års riksdag till 40 000 kr.

respektive 20 000 kr. och gällde därefter oförändrade t. o. m. budgetåret 1946/47.

I en promemoria den 29 november 1947 föreslog decentraliseringsutredningen,

att värdegränserna skulle höjas till 100 000 kr. respektive 50 000 kr. samt att

Kungl. Maj:t skulle äga delegera till länsstyrelse att sälja allmänna arvsfonden

tillhörig fast egendom med ett värde av högst 50 000 kr. Vidare framhöll utredningen,

att kammarkollegiet beträffande kyrklig jord torde intaga samma centrala

ställning som de affärsdrivande verken beträffande fast egendom under

deras förvaltning. Utredningen föreslog därför att värdegränsen för kammarkollegiets

rätt att självständigt sälja kyrklig jord skulle höjas till 50 000 kr.

Enligt senast givna bemyndigande äger Kungl. Maj:t rätt att utan riksdagens

hörande i varje särskilt fall sälja kronojord med ett värde av högst 200 000 kr.,

då egendomen förvaltas av generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen eller

domänstyrelsen, samt eljest av högst 70 000 kr. Kungl. Maj:t äger överlämna

beslutanderätten till nämnda styrelser i fråga om egendom, vars värde inte överstiger

100 000 kr., till annan central förvaltningsmyndighet, då värdet inte överstiger

30 000 kr., samt till länsstyrelse såvitt angår allmänna arvsfonden tillhörig

egendom med ett högsta värde av 15 000 kr. Värdegränserna har höjts 1952 och

1958, i båda fallen med hänsyn till fastighetstaxeringsvärdenas höjning, samt

1961, varvid som skäl åberopades att dröjsmål med försäljningarna borde undvikas

och den administrativa omgången i ärendena förenklas. I proposition

nr 69 till årets riksdag föreslås höjning av beloppen 70 000 kr., 30 000 kr. och

15 000 kr. till respektive 100 000 kr., 50 000 kr. och 25 000 kr.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

Kammarkollegiets betänkande

I betänkandet upptages frågan om en ytterligare decentralisering till

kammarkollegiet av beslutanderätten i kyrkliga försäljningsärenden. Förslag i

denna del bygger på decentraliseringsutredningens uppfattning att kollegiet bör

få medgiva försäljning av jord med ett värde av högst 50 000 kr. Kollegiet finner

en delegation till kammarkollegiet i denna omfattning inte kunna medföra

några nackdelar men väl åtskilliga fördelar, särskilt snabbare beslut.

Såsom förutsättning för utvidgad delegation av beslutanderätten till kammarkollegiet

har angivits, att bostadsstyrelsen skall höx-as i fråga om prissättning på

tomt- eller exploateringsmark och att, om oenighet beträffande priset uppstår,

ärendet skall hänskjutas till Kungl. Maj:t. Kollegiet finner att bostadsstyrelsen

bör höras endast i fråga om tomt- eller exploateringsmark av mera betydande

värde. Gränsen bör enligt kollegiets mening lämpligen dragas så, att utlåtande

inhämtas då arealen är större än tjugo hektar eller marken har ett högre värde

än 20 000 kr., kollegiet givetvis obetaget att även i andra fall höra bostadsstyrelsen.

I betänkandet omnämnes vidare ett förslag av Svenska pastoratens riksförbund,

att beslutanderätten skall överlämnas till pastoraten eller lokala myndigheter,

och återges följande uttalande i denna del i den preliminära promemorian.

Försäljningarnas överlämnande till pastoraten synes på sina håll vara eftersträvad.

Det väsentliga motivet torde vara en önskan att stärka pastoratens

ställning och öka deras inflytande i förhållande till statsmakterna, oberoende av

lämplighetssynpunkter. Det måste emellertid beaktas, att ett pastorat endast i

undantagsfall har tillgång till erforderlig juridisk sakkunskap eller personer med

nödig förvaltningsrutin. Resultatet synes följaktligen komma att bli, att advokat

eller annat ombud måste anlitas för försäljningarnas handhavande. Omkostnaderna

kan antagas bli betydligt större än för närvarande, då staten gratis ombestyr

försäljningen. Erfarenheten hittills i försäljningsärendena antyder vidare, att

det inte kan uteslutas, att pastoraten kan komma att taga lokala (eller personliga)

hänsyn, som inte alltid är förenliga med den kyrkliga jordens uppgift att

tjäna allmänna intressen. Ett överlämnande av försäljningsrätten till pastoraten

synes därför inte tillrådlig.

Kollegiet upplyser, att stiftsnämnderna inte haft någon erinran mot den i promemorian

uttalade uppfattningen, att skäl till ändring i instansordningen inte

syntes föreligga, samt anför för egen del bl. a. följande.

Försälj ningsärendenas överlämnande till stiftsnämnderna skulle mera vara i

linje med de för närvarande så aktuella decentraliseringssträvandena. Stiftsnämnderna

är formellt statsinstitutioner men genom sin sammansättning framstår

de till sin allmänna karaktär som kyrkliga organ med inslag av expertis

ifråga om jordbruk och skogsbruk. Det kan förutsättas, att stiftsnämnderna i

allmänhet väl skulle tillvarataga kyrkofondens intressen. Såvitt kan bedömas

från kammarkollegiets blickpunkt, är uppfattningarna hos stiftsnämnderna ifråga

om den försäljningspolitik, som bör följas, rätt skiftande.

Efter att ha redogjort för vissa drag i stiftsnämndernas försäljningspolitik uttalar

kollegie t, sammanfattningsvis, att det enligt kollegiets uppfattning kan be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

faras att ett genomförande av den statliga politiken i fråga om bostadsförsörjningen

skulle försvåras samt enhetligheten i försäljningspraxis äventyras, om

försäljningen av kyrklig jord överlämnades till stiftsnämnderna. Härefter fortsätter

kollegiet.

Det kan icke heller gärna komma i fråga att överlämna försäljningsärendena

till det centrala bostadssociala organet, bostadsstyrelsen, eller till något organ för

statlig affärsverksamhet. Förutom att det måste befaras, att resultatet skulle

bli en alltför ensidig bedömning av frågorna, är det tydligt, att försök i dessa

riktningar skulle väcka en stark opposition på kyrkligt och kyrkligt-kommunalt

håll, där statliga åtgärder eller anspråk beträffande kyrklig jord ses med misstro.

De fördelar, som skulle uppnås genom i ena eller andra riktningen ändrad

instansordning, synes följaktligen vara alltför obetydliga i förhållande till därmed

förenade risker och andra olägenheter för att en sådan ändring skulle kunna komma

i fråga.

I betänkandet påpekas emellertid att kammarkollegiet på grund av bestämmelserna

i tillämpningskungörelsen äger befogenhet att lämna generella

försäljningsmedgivanden; det rekommenderas att man återupptager

tidigare förekommande praxis att lämna sådana medgivanden.

I fråga om besvär sförfarandet föreslår kollegiet en avkortning av

tiden för besvär över kollegiets beslut till trettio dagar från det beslutet gavs.

Också detta förslag grundar sig på en av stiftsnämnderna tillstyrkt rekommendation

i den preliminära promemorian. Till motivering av förslaget i denna del

anföres i betänkandet bl. a. följande.

Sökanden i ett försäljningsärende är inte i högre grad beroende av besvärstidens

längd, då han alltid har möjlighet att vägra att träffa avtal på villkor,

med vilka han är missbelåten.---Besvärstiden har sin största betydelse för

pastorat och domkapitel, som önskar klaga för att skydda egna eller allmänna

intressen. En viss betydelse kan den också ha vid konkurrens mellan flera, som

önskar köpa samma område. Beträffande både pastorat och domkapitel gäller,

att de har möjlighet att på kort tid få en besvärsslcrift avfattad. I särskilt brådskande

fall kan för pastoratens del besvären anföras av kyrkorådet och stämmans

eller fullmäktiges bekräftelse inhämtas efteråt. I domkapitlet kan förfarande enligt

bestämmelserna i 15 § 1 mom. domkapitelslagen användas, när tiden är

knapp. De fall, då skäl för besvär föreligger för andra enskilda personer än sökanden,

är tämligen sällsynta och de svårigheter, som kan uppstå för sådan person

att inom besvärstiden medhinna att anskaffa erforderligt biträde för besvärsskrifts

uppsättande, bör inte överdrivas. I

I anledning av att i den preliminära promemorian diskuterats, om inte en avkortning

av besvärstiden bör kompletteras med regler för beslutets expediering

från kammarkollegiet, uttalar kollegiet att någon svårighet inte föreligger för

kollegiet att expediera besluten inom de närmaste dagarna efter deras datering.

Någon föreskrift i allmän författning, såsom i promemorian ifrågasatts, att beslut

i försäljningsärende skall expedieras senast på femte dagen efter det beslutet

dagtecknats, torde följaktligen inte erfordras, slutar kollegiet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963 25

Remissyttranden

Förslaget om utökad prövningsrätt för kammarkollegiet

har tillstyrkts av det fåtal remissinstanser som särskilt yttrat sig på denna punkt.

Bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands

län och ett flertal lantbruksnämnder har förordat att beslutanderätten i försäljningsärenden

upp till eu viss storleksordning överflyttas på stift snämnderna.

Genomgående har därvid betonats att en snabbare handläggning

av ärendena förutsätter en förenkling av förfarandet samt att en sådan

förenkling inte synes vara möjlig utan en decentralisering som går längre än vad

i betänkandet föreslagits.

Bostadsstyrelsen har uttalat sig mest uttömmande i denna del och därvid

anfört.

Ur bostadspolitisk synpunkt torde en ändrad instansordning inte i och för sig

vara en primärfråga. (Det viktigaste spörsmålet är såsom tidigare framhållits en

ordning för värdering, som garanterar enhetlighet och skälighet i prissättningen

på kyrklig jord.) Men även en decentralisering av försäljningsrätten, som har till

följd att efterfrågad kyrklig mark snabbt kan ställas till den byggande allmänhetens

disposition, är av största betydelse för den statliga bostadspolitiken.

Om man, såsom bostadsstyrelsen här föreslagit, klart utsäger att expropriationslagens

värderingsgrunder skall utgöra norm vid värdering av kyrklig jord,

som är avsedd att tagas i anspråk för bebyggelseändamål, och förutsätter att

värderingen som regel verkställes av särskilda experter, torde betryggande säkerhet

ha ernåtts för att priserna skall bli skäliga och enhetliga. Därigenom torde

ett av huvudskälen till tveksamhet inför decentraliseringslinjen ha undanröjts.

Det förefaller vid en sådan ordning knappast troligt, att en central instans annat

än i undantagsfall skulle kunna tillföra värdefrågan ytterligare synpunkter av

avgörande betydelse.

Frågan gäller då, vilken annan instans än kammarkollegiet som kan anses

skickad att besluta i försäljningsärenden.

Bostadsstyrelsen förordar för sin del, att beslutanderätten i försäljningsärenden

upp till en viss storleksordning överflyttas på stiftsnämnderna. Stiftsnämndens

avgörande av försäljningsärenden torde enligt styrelsens åsikt tills vidare

böra begränsas till att gälla försäljningsobjekt upp till ett värde av 20 000 kr.

Bostadsstyrelsen förklarar sig inte kunna tillstyrka kammarkollegiets förslag

att styrelsens yttrande i fråga om mark för bebyggelseändamål skall inhämtas

endast när det gäller mark vars värde kan antagas överstiga 20 000 kr. Styrelsen

anför härom.

Allmänt kan sägas, att det är angeläget att de bostadspolitiska organen får

tillfälle att avgiva sitt omdöme om en ifrågasatt försäljning oavsett storleksordningen.

En försäljning om 5 000 kr. kan nämligen ur de synpunkter varom här

är fråga ha lika stor principiell eller prejudicerande betydelse som en försäljning

om 50 000 kr. Styrelsen förordar, att i första hand det regionala bostadspolitiska

organet, länsbostadsnämnden, höres i dylika ärenden. Detta torde lämpligen böra

ske redan i samband med värderingen och i regel genom samråd under hand.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

Ett sådant samråd finner styrelsen i princip erforderligt, om man vill undvika

att låneorganet sedermera på grund av för hög tomtkostnad tvingas avslå ansökning

om lån på en från kyrklig mark upplåten tomt.--—

Under förutsättning att värderingen sker under medverkan av vederbörlig

expertis och köpare och pastorat är eniga i prisfrågan, torde den myndighet —

stiftsnämnden eller kammarkollegiet — som beviljar försäljningstillstånd i regel

sakna anledning att frångå värderingsmännens förslag. I dylika fall torde inte

finnas anledning för bostadsstyrelsen att yttra sig i prisfrågan. Om däremot antingen

värderingsmännen sinsemellan haft olika uppfattningar om markvärdet

eller försäljningsmyndigheten har en från värderingsmännen avvikande mening

om priset eller ock någon av parterna (köpare eller pastorat) besvärar sig över

den åsatta köpeskillingen, synes bostadsstyrelsens yttrande obligatoriskt böra

inhämtas innan ärendet avgöres. Någon undre gräns i fråga om objektets värde

bör, såsom ovan framhållits, inte förutsättas för de ärenden som på detta sätt

skulle komma under bostadsstyrelsens prövning.

Förslaget att återupptaga praxis att meddela generella försäljningstillstånd

har inte föranlett erinran i remissyttrandena. Av de omkring tio

remissorgan, som särskilt uttalat sig i frågan, har några — bland dem statskontoret

— emellertid funnit förslagets genomförande kräva ändring i den nu gällande

författningstexten.

Beträffande besvärsförfarandet har vid betänkandets remissbehandling

ingen erinran framställts mot kammarkollegiets förslag om förkortning av

besvärstiden från sextio till trettio dagar. Besvär ssakkunniga har emellertid förordat

en annan utformning av besvärsregeln än den av kollegiet förordade. De

sakkunniga anför.

Utgångspunkt för besvärstiden bör enligt de sakkunnigas mening av hänsyn

till rättssäkerhetens krav i allmänhet vara dagen för delgivning av det beslut,

om vars överklagande är fråga — inte dagen för beslutets meddelande — om

inte mycket starka skäl kan anföras mot en sådan anordning. Någon särskild

anledning att på förevarande område bibehålla ordningen att besvärstiden räknas

från beslutets dag har inte påvisats. Visserligen kan det anses ur vissa synpunkter

fördelaktigt att ett beslut vinner laga kraft gentemot alla klagoberättigade

samtidigt, men enbart denna omständighet torde inte få tillmätas avgörande

betydelse.

Besvärssakkunniga påpekar vidare angelägenheten av att kretsen av besvärsberättigade

klart angives. I denna fråga anför de sakkunniga följande.

Skall t. ex. domkapitel äga rätt att överklaga kammarkollegiets beslut hos

Kungl. Maj:t, bör författningsregler därom utfärdas, likaså om — såsom antydes

— bostadsstyrelsen tänkes skola få besvärsrätt. Allmänna organs besvärsrätt

bör nämligen regleras i författning. Av utredningen att döma förutsattes

även medsökande till den, vars ansökan om tillstånd avgöres genom beslutet,

skola äga rätt att överklaga detta. I denna del torde ett klargörande ställningstagande

från lagstiftaren vara behövligt. Vid tillämpningen av lagen om kronans

förköpsrätt och annan social jordlagstiftning har uppkommit likartade spörsmål

rörande enskilda medintressenters besvärsrätt. Om de sakkunnigas förslag att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

besvärstiden skall räknas från delgivningsdagen godtages, är särskilt angeläget

att kretsen av klagoberättigade klart avgränsas, så att beslutet kan delgivas med

samtliga dessa och vinna laga kraft.

Stiftskansliutredningens betänkande

I betänkandet angående försäljning av kyrklig jord framlägges förslag om att

beslutanderätten överflyttas på stiftsnämnd vid försäljning och friköp då värdet

av det till förvärv ifrågasatta området bedömes inte överstiga 5 000 kr., under

förutsättning tillika att området inte har större inägoareal än tio hektar eller

större sammanlagd areal än tjugo hektar.

Genom den föreslagna överföringen skulle, påpekar utredningen, stiftsnämnderna

i första hand befrias från nuvarande åligganden att avfatta utlåtanden i

försäljningsärenden och även i vissa andra hänseenden stiftsnämndernas handläggning

av ärendena förenklas. Vidare skulle kraven på förkortning av den tid

som åtgår för slutförande av ett försäljningsärende tillgodoses. Till stöd för ändringsförslaget

åberopar utredningen dessutom, att detta står i nära överensstämmelse

med strävandena att decentralisera beslutanderätten från centrala till

regionala organ, samt att viss lättnad i kammarkollegiets arbetsbörda skulle uppnås.

Invändningen att man genom en decentralisering inte skulle få samma garanti

för en i stort sett enhetlig värdering av kyrklig jord inom de olika stiften

tillmäter utredningen inte större betydelse; den anser sig emellertid ha beaktat

invändningen därigenom att förslaget om överflyttning av beslutanderätten begränsats

på sätt som skett. Härigenom kommer nämligen, sägs det i betänkandet,

kammarkollegiet alltjämt att få handlägga åtskilliga försäljningsärenden som

måste anses lämpade som vägledning för en enhetlig prissättning på tomtmark.

I fråga om stiftsnämndernas kompetens att pröva och avgöra ärendena anför

utredningen till en början, att vid avhändelse av kyrklig jord frågan om köpeskillingens

storlek i de flesta fall torde vara ett av de viktigaste spörsmålen. För

att söka bilda sig en uppfattning om hur stiftsnämnderna förfarit härvidlag, har

utredningen införskaffat material, som avser att belysa omfattningen av kammarkollegiets

ändringar i stiftsnämndernas förslag till köpeskilling. Uppgifterna

omfattar av kammarkollegiet under åren 1953—1955 lämnade medgivanden till

försäljning av kyrklig jord men berör ej utbytes- eller friköpsfrågor. Resultatet

av den gjorda undersökningen visar enligt utredningen, att kammarkollegiets

ändringar i stiftsnämndernas förslag varken beträffande antalet ärenden eller

från ekonomisk synpunkt är av den omfattning, att de kan anses utgöra något

avgörande skäl mot att överflytta beslutanderätten till stiftsnämnd, i varje fall

inte om överflyttningen begränsas till ärenden där köpeskillingen inte överstiger

5 006 kr.

Utöver resultatet av de statistiska undersökningarna åberopar utredningen

bl. a. att i stiftsnämnden ingår tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, som skall

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

äga erforderlig insikt i lantbruk och skogsbruk och därmed sammanhängande

affärsförhållanden, samt att stiftsjägmästarens sakkunskap beträffande värdering

av skog och jord kan anlitas.

Som skäl för överflyttning av beslutanderätten i friköpsärenden, där

köpeskillingen inte överstiger 5 000 kr., anför utredningen, att stiftsnämndernas

ställningstagande inte torde vara mera komplicerat när det gäller att pröva förutsättningarna

för friköp och uppskatta storleken av köpeskillingen i sådant

ärende än att göra motsvarande bedömning vid annan försäljning av kyrklig

jord. Däremot anser utredningen att nuvarande ordning bör behållas för handläggning

av ärenden angående utbyte av kyrklig jord samt angående upplåtelse

av sådan jord under tomträtt. Som skäl härför anföres att bedömningsgrunderna

i sådana fall kan vara väsentligt olika dem som tillämpas vid

handläggning av ärenden angående avhändelse av kyrklig jord.

I syfte att skapa ytterligare garanti — utöver rätten att kunna överklaga

stiftsnämnds beslut — mot en prissättning på kyrklig jord, som inte överensstämmer

med vedertagen praxis, föreslår utredningen en föreskrift att, där vid fattande

av beslut i försäljningsärende flera än en av de i beslutet deltagande ledamöterna

anmäler avvikande mening angående jordens värde, ärendet skall hänskjutas

till kammarkollegiet för prövning och avgörande.

Angående besvärsförfarandet innebär utredningens förslag, att besvär

över stiftsnämnds beslut i kyrkligt försäljningsärende skall föras hos kammarkollegiet

och ingivas till stiftsnämnden, att kammarkollegiets beslut i sådant

besvärsärende inte får överklagas samt att besvär över stiftsnämnds och kammarkollegiets

beslut i försäljningsärende skall anföras inom tre veckor från det

klagande erhållit del av beslutet, dock att besvärstiden för menighet skall vara

fem veckor.

Remissyttranden

I princip har stiftskansliutredningens decentraliseringsförslag

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom kammarkollegiet

samt domkapitlet och stiftsnämnden i Lund.

Såvitt avser förslagets rationaliseringsvärde har Svenska

pastoratens riksförbund uttalat att den arbetsbesparing för myndigheterna och

den tidsvinst för pastorat, församlingar och köpare, som kan vinnas om förslaget

genomföres, är ganska små i förhållande till de vinster som skulle uppnås genom

ett förverkligande av förbundets mera radikala förslag till decentralisering och

förenkling. Förbundet betecknar emellertid det av utredningen framlagda förslaget

som ett steg i rätt riktning.

I övrigt understrykes i ett stort antal yttranden att vinsten med förslaget

huvudsakligen ligger däri att en förkortning blir möjlig av den regelmässigt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

långa tid, som för närvarande åtgår för handläggning av kyrkliga försäljningsärenden.

Denna förkortning, har man menat, kommer särskilt köpare av kyrklig

jord till godo.

Kammarkollegiet synes i sitt avstyrkande yttrande anse att värdet ur rationaliseringssynpunkt

av det framlagda förslaget till decentralisering är obefintligt

eller i allt fall obetydligt. Kollegiet anför bl. a. följande.

Utredningen har ansett den föreslagna ändringen medföra en önskvärd tidsvinst

för sökandena i försäljningsärenden. Något mått på denna tidsvinst har

dock inte angivits. Kollegiet har låtit undersöka tidsåtgången för de 385 försäljningsärenden,

som under 1956 avgjorts av kollegiet utan föregående remiss.

Dessa ärenden har inkommit till kollegiet i medeltal 15 månader efter det de

anhängiggjorts hos vederbörande stiftsnämnd. Handläggningen hos kollegiet har

krävt i medeltal 32 dagar från inkomstdagen till dagen för beslutets expediering.

Härtill kommer besvärstiden 60 dagar och den tid av 30 dagar som sökanden

har för att avgöra om han vill acceptera köpevillkoren. Sammanlagt har ärendenas

handläggning alltså tagit 18 ä 19 månader, varav hos kollegiet ca en månad.

Bortfallet av kollegiets befattning med ärendena skulle i och för sig kunna medföra

en viss ehuru inte alltför betydande förkortning av väntetiden för sökandena.

Det är emellertid inte utan vidare givet, att resultatet totalt sett innebär

cn tidsvinst.--— Enligt kollegiets uppfattning är det sannolikt att den tids
vinst,

som skulle uppkomma genom att kollegiets befattning i första instans med

ifrågavarande försäljningsärenden slopades, om inte helt så dock till väsentlig

del komme att motvägas av att ärendenas handläggning hos stiftsnämnderna i

genomsnitt komme att kräva längre tid än nu. Därmed förfaller eller reduceras

värdet från allmänhetens synpunkt av den föreslagna reformen.

Även domkapitlet och stiftsnämnden i Lund har sagt sig betvivla att förslagets

genomförande skulle innebära att tiden för ärendenas handläggning förkortas.

Frågan huruvida stiftsnämnderna besitter tillräcklig kompetens att självständigt

handlägga ärendena synes bland övervägande antalet remissorgan, som

biträtt förslaget, inte ha givit anledning till tveksamhet. Endast ett fåtal yttranden

berör särskilt detta spörsmål. Domkapitlet i Skara har med hänsyn till den

sammansättning stiftsnämnden har och till dess kännedom om stiftets förhållanden

i skilda avseenden ansett, att det inte finns anledning befara att dess beslutanderätt

skulle medföra några olägenheter. Beträffande enhetligheten i bedömandet

för landet i dess helhet finns enligt domkapitlets yttrande ingen grund

för antagande att densamma, i den mån den är eftersträvansvärd, skulle åsidosättas

eller att stiftsnämnderna skulle grunda sina bedömanden på ovidkommande

synpunkter. Stiftsnämnden i Skara har framhållit att, då kammarkollegiet

även i fortsättningen kommer att handlägga och avgöra de viktigaste ärendena,

dessa bör bli vägledande för stiftsnämnds beslut och således även i fortsättningen

ha betydelse för en enhetlig försäljningspraxis. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har anfört att den medverkan länsstyrelserna lämnat i hithörande ärenden för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

åstadkommande av så enhetlig prissättning som möjligt även i fortsättningen

torde ha visst värde. Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby har emellertid understrukit

att det från organisatorisk synpunkt utgjort en styrka att kammarkollegiet

avgjort även sådana försäljningsärenden i fråga om vilka decentralisering

nu är aktuell, och domkapitlet i Strängnäs har funnit enhetligheten i värderingarna

i viss mån löpa risk att försvinna då alla ärenden inte handlägges

centralt.

Kammarkollegiet har även i förevarande hänseende intagit en negativ inställning

till decentraliseringsförslaget och anfört, att det inte är riktigt att såsom

stiftskansliutredningen lägga huvudvikten vid den sida av försäljningsärendena

som rör prissättningen. Fastmera är det till väsentlig del från andra synpunkter

som ärendena behöver granskas. Sålunda måste, framhåller kollegiet, i första

hand prövas, om försälj ningsskäl enligt lagen föreligger, men även ägnas uppmärksamhet

åt frågor som sammanhänger med den egenartade ställning, som

den kyrkliga jorden intager i rättsligt hänseende, och de rättigheter av olika slag

som kan vara knutna till densamma. Om en försäljning avser område, som inte

utgör särskild fastighet, bör vidare tillses att hinder mot den avsedda nya fastighetsbildningen

inte möter.

Kravet på enhetlig prövning av kyrkliga försäljningsärenden torde, fortsätter

kollegiet, syfta inte minst på den här avsedda bedömningen. Särskilt när det gäller

fråga om försäljning skall medgivas eller inte, torde det vara lämpligt med

den garanti för enhetlig prövning, som ligger i att alla ärenden avgöres centralt.

Förefintligheten av en sådan central prövning är i och för sig ägnad att befordra

en önskvärd enhetlig bedömning av ärendena redan från början av deras handläggning.

Detta gäller såväl själva tillståndsfrågan som prissättningen.

Till utredningens uttalande, att kollegiets avgörande i sådana försäljningsärenden

som alltjämt skall prövas centralt vore lämpade som vägledning för en enhetlig

prissättning, anmärker kollegiet slutligen, att prissättningen i vissa fall är

beroende av så många olika faktorer, att någon vägledning vid senare försäljning

av enstaka tomter i regel inte kan erhållas utan genomgång av de handlingar

som ligger till grund för försäljningsbeslutet.

Även domkapitlet och stiftsnämnden i Lund har betonat att vid handläggningen

av ett försäljningsärende huvudsaken inte är försäljningsprisets storlek

— denna fråga kan i de flesta fall bedömas utan vidare omgång tack vare den

sakkunskap och ortskännedom som finns inom boställsnämndema och stiftsnämnden

— utan ärendets formella handläggning och då främst om fastigheten

kan säljas enligt försäljningslagen, om rätta parter är hörda o. s. v. Härvid har

framhållits olikheterna i den kyrkliga jordens rättsliga natur och de svårigheter

som i anledning härav kan uppstå. Domkapitlet och stiftsnämnden har med

hänsyn till det anförda kommit till den slutsatsen att kammarkollegiets granskning

av försäljningsärenden rörande kyrklig jord inte kan avvaras ur rättssäkerhetssynpunkt.

De har vidare påpekat att fastigheternas rättsliga natur slutgil
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

31

tigt knappast kan fastställas utan tillgång till det arkiv som förvaras i kammarkollegiet.

För åstadkommande av tidsvinst utan någon olägenhet rekommenderas

i yttrandena, att i stället för utredningens förslag tidigare praxis att meddela

generella försäljningstillstånd återupptages.

Av utredningen föreslagen värdegräns, inom vilken stiftsnämnd skulle

äga lämna medgivande till avhändelse av kyrklig jord, har lämnats utan erinran

i omkring halva antalet av de yttranden, vari principförslaget tillstyrkes. Den

andra hälften av remissinstanserna har ansett att värdegränsen satts för lågt.

Flertalet av dessa, nämligen lantbruksstyrelsen, statens sakrevision, statens

organisationsnamnet, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Växjö och Härnösand,

domkyrkorådet i Lund, stiftsnämnderna i Västerås, Växjö, Härnösand och

Göteborg, länsstyrelsen i Kronobergs län och ett tjugotal boställsnämndsordjörande

har förordat en övre värdegräns av 10 000 kr. Som skäl härför har

främst åberopats att gränsen bör sättas så högt att normala tomtförsäljningar

regelmässigt kommer att prövas av stiftsnämnden, att gränsen bör bestämmas

med hänsyn tagen till penningvärdets fortgående fall och stegringen av fastighetsvärdena,

att den i betänkandet redovisade statistiska undersökningen utvisar

att de av kammarkollegiet vidtagna ändringarna i stiftsnämndernas värderingsförslag

totalt sett är obetydliga även i fråga om fastigheter med ett värde mellan

5 000 och 10 000 kr. samt att ytterligare lättnad i kammarkollegiets arbetsbörda

skulle vinnas. Det har även i sammanhanget erinrats om den rättssäkerhetsgaranti

som ligger i att förslaget innefattar rätt till bevär över stiftsnämnds

beslut. Också länsstyrelsen i Skaraborgs län har i första hand förordat en

maximigräns av 10 000 kr. men har ifrågasatt, om inte beslutanderätten även

vid försäljningar av jord med högre värde än 10 000 kr. skulle kunna överföras

till stiftsnämnd. Lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, stiftsnämnden i

Strängnäs, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och

Svenska pastoratens riksförbund har på olika skäl, huvudsakligen motsvarande

de nyss nämnda, ansett en 20 000-kronorsgräns lämplig. Från ett par håll har

härvid framhållits, att överensstämmelse skulle uppnås med den gräns som

gäller i fråga om stiftsnämnds rätt att inköpa fastighet för prästlönefondsmedel.

Domkapitlet i Skara har funnit att värdegränsen bör sättas högre än utredningen

föreslagit men inte angivit något högsta belopp härför. I

I frågan huruvida ärenden angående utbyte av kyrklig jord och upplåtelse

av sådan jord under tomträtt bör slutligt avgöras av stiftsnämnd uttalar

domkapitlet och stiftsnämnden i Visby, att tillräckliga skäl inte redvisats mot

att överlåta avgörandet i utbytesärenden till stiftsnämnd i samma omfattning

som föreslagits beträffande försäljningsärenden; domkapitlet i Strängnäs anser

att tomträttsupplåtelserna lämpligen synes kunna överföras till stiftsnämnds avgörande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

Utredningens förslag om ärendes hänskj utande till kammarkollegiet,

då flera än en ledamot i stiftsnämnd anmäler avvikande mening i prisfrågan, har

avstyrkts av flertalet remissinstanser som yttrat sig på denna punkt. Härigenom

skulle, har man menat, förfarandet kompliceras utan att detta praktiskt är motiverat.

Uttalanden i denna riktning göres i yttrandena av statskontoret, domkapitlen

i Västerås, Härnösand och Luleå, stiftsnämndema i Västerås, Göteborg,

Härnösand och Luleå samt länsstyrelserna i Kronobergs län och Norrbottens län.

Domkapitlet i Skara har däremot ansett en bestämmelse av föreslaget innehåll

försvara sin plats, även om den synnerligen sällan skulle komma i tillämpning.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Växjö har gått ännu längre och hållit före att

hänskjutande bör ske, då fler än en av stiftsnämndens ledamöter anmäler avvikande

mening, oavsett grunden för meningsskiljaktigheten.

Om utredningens förslag i fråga om besvärsförfarandet har endast

ett fåtal remissorgan särskilt uttalat sig.

Domkapitlet i Skara har inte funnit anledning till annat fullföljdsförfarande

än i fråga om stiftsnämnds beslut i övrigt, och Svenska pastoratens riksförbund

har bestämt motsatt sig att kammarkollegiet blir högsta instans beträffande

besvär över stiftsnämnds beslut i försäljningsärende, som rör prästboställe eller

församlingskyrkors jord. Domkapitlet och stiftsnämnden i Västerås har uttalat

att — under förutsättning att stiftsnämnd ges rätt att sälja kyrklig jord intill

ett värde av 10 000 kr. — konsekvensen bjuder att besvär över stiftsnämnds

beslut i sådana ärenden bör anföras inte hos kammarkollegiet utan hos Kungl.

Maj:t. Den rättssökande bör nämligen ha rätt att, då det gäller värden av den

storleksordning, varom här kan vara fråga, få saken omprövad i högsta instans.

Myndigheterna har erinrat om att Kungl. Maj:t med förslaget kommer att utgöra

besvärsinstans i sådana försäljningsärenden som alltjämt kommer att ligga

under kollegiets direkta befogenhet. Om besvär även mot stiftsnämnds beslut

skall anföras hos Kungl. Maj:t skulle, menar man i dessa yttranden, även med

det nya decentraliserade förfarandet garantier skapas för att i möjligaste mån

enhetliga principer upprätthålles, särskilt i fråga om prissättning och vad därmed

äger samband.

Domkapitlet i Stockholm har uttryckt stor tveksamhet inför förslaget att

talan mot kammarkollegiets utslag på besvär över stiftsnämnds beslut i ifrågavarande

ärenden inte skall få föras och framhållit att även i de ärenden stiftsnämnderna

får att avgöra förvisso kan uppstå tvistefrågor av sådan art att de

slutligt bör avgöras av Kungl. Maj:t. Stiftsnämnden i Göteborg har funnit det

önskvärt att Kungl. Maj:t får möjlighet att slutligen bedöma ett kyrkligt försäljningsärende,

varom meningsbrytningar förelegat antingen mellan den beslutande

instansen och sökanden eller mellan stiftsnämnd och kammarkollegium.

Däremot har lantmäteiistyrelsen uttalat att, under förutsättning att särskild

expertis — expropriationstekniker — kommer att anlitas för värdering i fall där

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

33

försäljningsobjektets värde är mer avsevärt eller där svårigheter föreligger att

rätt uppskatta dess värde, betänkligheter inte synes möta mot utredningens förslag

att klagan inte får föras över kammarkollegiets beslut i försäljningsärenden

som fullföljts från stiftsnämnd.

I fråga om besvärstiden, slutligen, har kammarkollegiet, som avstyrkt utredningens

förslag även på denna punkt, anfört att det förutsätter att kretsen av

besvärsberättigade — med vilka alltså delgivning skall ske — bestämmes. Kollegiet

har funnit detta i fråga om kyrkliga försäljningsärenden möta vissa svårigheter

och anser det därför vara att föredraga, att besvärstiden liksom nu skall

löpa med utgångspunkt från beslutets dag. Domkapitlet i Strängnäs och stiftsnämnden

i Göteborg har däremot betecknat utredningens förslag i denna del

som välgrundat. Domkapitlet och stijtsnämnden i Lund har — utan att förorda

någon speciell besvärsregel — uttalat att besvärstidens längd vid fullföljd av

talan mot kammarkollegiets beslut i försäljningsärenden utan olägenhet kan

minskas.

Föredraganden

Beslutanderätten

Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden som avses i försäljningslagen

genomfördes efter beslut vid 1938 års riksdag. I den proposition, genom

vilken förslag i ärendet förelädes riksdagen, framhöll föredragande departementschefen

att en önskvärd och verksam förenkling i ordningen för behandling

av ärendena kunde åstadkommas främst genom en vidgad decentralisering av

prövningsrätten till kammarkollegiet. För kollegiets beslutanderätt kom en övre

värdegräns av 20 000 kr. att gälla samt därjämte en arealgräns av högst tjugo

hektar jord, varav i sin tur högst tio hektar fick utgöras av inägojord. Decentraliseringsfrågan

kom dock inte att anses slutgiltigt löst med 1938 års reform.

Den har därefter från skilda utgångspunkter varit föremål för utredning, och olika

förslag i ämnet har framlagts. Samtliga utredande instanser har varit ense om

behovet och lämpligheten av en ytterligare decentralisering. Utgångspunkt för

ställningstagandena har därvid varit ett starkt och allmänt omfattat önskemål

att förfarandet vid ärendenas handläggning måste bli enklare och framförallt

mindre tidsödande. Olika uppfattningar har emellertid gjort sig gällande hur

långt decentraliseringen skall sträckas, främst då det gäller vilken eller vilka

myndigheter, som skall anförtros det slutliga avgörandet i ärendena. Två huvudståndpunkter

har därvid framträtt, den ena representerad av kammarkollegiet,

som vill stanna vid utvidgat försäljningsbemyndigande för kollegiet, den andra

av stiftskansliutredningen, vilken föreslår delegation i viss utsträckning också till

stiftsnämnderna. Härjämte har ytterligare en mening framförts, nämligen att

pastoraten skulle få handha försälj ningsfrågorna. Vid remissbehandlingen av

förslagen har flertalet instanser förordat att huvudparten av ärendena —

vilka i allmänhet är av enklare beskaffenhet och inte omfattar högre värden —

skall få slutligt handläggas på regional nivå hos stiftsnämnden.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

Det från skilda håll framkomna önskemålet om ett snabbare förfarande vid

handläggningen av försälj ningsärendena, vilket vitsordats av såväl företagna

utredningar som häröver hörda remissinstanser, finner jag böra i möjligaste mån

tillgodoses. Tidsvinsten synes kunna nås främst på två vägar, nämligen

genom en decentralisering av beslutanderätten av förhållandevis genomgripande

karaktär samt genom en förenkling av själva handläggningsordningen.

En decentralisering bör ske såväl genom att den övre värdegränsen för kammarkollegiets

beslutanderätt höjes som genom att beslutanderätt tillägges stiftsnämnderna.

En delegation till stiftsnämnd förutsätter dock självfallet, att tillräckliga

garantier finns för en fullgod rättslig prövning av ärendena i denna

instans.

Jag kan alltså inte dela den av bl. a. kammarkollegiet uttalade uppfattningen

att erforderlig tidsvinst kunde uppnås — utan de olägenheter som skulle vara

förenade med en mera vittgående decentralisering —■ genom att man återupptog

tidigare praxis att meddela generella försäljningstillstånd. Inte heller anser jag

ett överflyttande av beslutanderätten till pastoraten böra ifrågakomma.

Vad beträffar den övre värdegräns, som bör fastställas för stiftsnämndernas

befogenhet i förevarande hänseende, kan jag instämma i den av flertalet remissinstanser

uttalade meningen, att gränsen bör sättas till ett högre belopp än

5 000 kr. som stiftskansliutredningen föreslagit. Sålunda bör, såsom framhållits

från flera håll, gränsen sättas så högt, att normala försäljningar av enstaka

tomter för bostadsändamål regelmässigt kommer att prövas av stiftsnämnd;

hänsyn måste också tagas till förändringar i penningvärde och fastighetsvärden.

Vid remissbehandlingen har i denna fråga huvudsakligen två alternativ framlagts,

dels en höjning till 10 000 kr. och dels en större sådan till 20 000 kr. Denna

högre gräns har förordats av bl. a. bostadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

Vid mitt bedömande av frågan har jag inte funnit några betänkligheter mot

den av dessa båda myndigheter förordade värdegränsen. Det är emellertid att

märka, att remissyttrandena avgivits för flera år sedan samt att sedan dess

penningvärdet förändrats och fastighetsvärdena ökat. Jag har tidigare omnämnt,

att i proposition till årets riksdag föreslås, att värdegränsen vid försäljning

genom länsstyrelses försorg av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom

ändras från nuvarande 15 000 kr. till 25 000 kr. Såsom i det följande kommer

att beröras, ämnar jag föreslå att värdegränserna vid försäljning av kyrklig

jord automatiskt skall följa de ändringar, som kan komma att ske beträffande

Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom. På nu anförda skäl finner jag

mig böra förorda att värdegränsen för stiftsnämndernas befogenhet att besluta

i ärendena bestämmes till 25 000 kr.

Vad gäller kammarkollegiets befogenheter att försälja kyrklig jord synes det

utan vidare stå klart, att rätt avsevärd utvidgning bör ske av myndighetens

kompetensområde inte bara till följd av att en mängd rutinärenden bortfaller

utan främst för att avlasta Kungl. Maj:ts kansli en del av arbetsbördan vid

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

handläggningen av kyrkoärenden av förevarande slag. Såsom decentraliseringsutredningen

framhållit intager kammarkollegiet beträffande kyrklig jord samma

centrala ställning som de affärsdrivande verken beträffande fast egendom under

deras förvaltning. Det synes därför naturligt att sätta värdegränsen för kammarkollegiets

behörighet till samma belopp, som enligt senaste bemyndigande gäller

som övre gräns för de affärsdrivande verkens rätt att självständigt besluta om

försäljningar, eller 100 000 kr. Härigenom vinnes att området för Kungl. Maj:ts

omedelbara prövning begränsas till att avse endast försäljningsfrågor av den

storleksordning, att de som regel är av väsentlig betydelse för den allmänna

jordpolitiken.

Vid sidan av de sålunda föreslagna värdegränserna torde numera begränsningar

med avseende på markens areal sakna betydelse och därför kunna undvaras.

Arealgränser har inte heller förekommit, då det gällt bemyndiganden för Kungl.

Maj:t och statliga förvaltningsmyndigheter att sälja kronojord.

Enligt vad som inhämtats avgjordes 1960—1962 årligen i medeltal omkring

400 försäljningsärenden med en köpeskilling ej överstigande 25 000 kr., omkring

50 ärenden med en köpeskilling mellan 25 000 kr. och 100 000 kr. samt omkring

15 ärenden, där köpeskillingen översteg 100 000 kr. Av försäljningarna avsåg

70—75 % fastigheter med ett värde av högst 5 000 kr., omkring 10 % fastigheter

värda 5 000—25 000 kr. och återstoden fastigheter med högre värde än 25 000 kr.

Mot bakgrund av detta siffermaterial torde den av mig förordade kompetensfördelningen

mellan kammarkollegiet och stiftsnämnderna medföx-a, att stiftsnämnderna

kommer att handha huvuddelen av försäljningarna av enstaka tomter

för bostadsändamål, under det att kammarkollegiet kommer att avgöra försäljningsfrågor

beträffande exploateringsområden och andra större objekt. Härmed

kan en förenklad handläggningsordning åstadkommas för de förstnämnda,

som regel rutinmässiga ärendena, samtidigt som kollegiets sakkunskap kan utnyttjas,

då det gäller de stundom mera svårbedömda spörsmål, som kan vara

förknippade med försäljning av mark för exploateringsändamål. Genom koncentrationen

av dessa ärenden till kollegiet torde även beträffande dem en

tidsvinst kunna uppnås.

Enligt praxis som utbildats inom Kungl. Maj:ts kansli inhämtas bostadsstyrelsens

yttrande över kyrkliga försäljningar av exploateringsmark som underställes

Kungl. Maj:ts prövning. Inom kammarkollegiet tillämpas — i anslutning

till stadgandet i 8 § tillämpningskungörelsen till försäljningslagcn — den ordningen

att, så snart meningsskiljaktighet som inte är oväsentlig föreligger

mellan pastorat eller stiftsnämnd och köpare beträffande priset, hör kollegiet

länsstyrelsen, som i sin tur vid behov inhämtar yttrande från länsbostadsnämnden;

om markens värde överstiger 20 000 kr. eller eljest särskild anledning finns

därtill hör kollegiet bostadsstyrelsen. I fråga om försäljningar av kronan tillhörig

jord gäller, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, att markförval tan
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

de myndighet skall höra bostadsstyrelsen vid försäljning av mark för bebyggelseändamål,

där det gäller nybyggnad för permanent bosättning och det föreslagna

priset överstiger 3 000 kr. Om förvaltningsmyndigheten inte kan godtaga styrelsens

uppfattning i prisfrågan, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t för

avgörande.

Det är otvivelaktigt av största vikt att man vid den nu avsedda lagändringen

beaktar intresset av samordning mellan de villkor, som gäller vid avhändelse av

statlig och kyrklig jord samt principerna för den statliga bostadspolitiken. Samordningen

bör i möjligaste mån tillgodoses på sådant sätt, att inte fördelarna av

decentraliseringen minskas mer än nödvändigt.

Det anförda leder för mitt vidkommande till följande slutsatser. I ärenden

angående tomt- och exploateringsmark för bostadsändamål bör stiftsnämnden

inhämta yttrande av länsbostadsnämnden och kammarkollegiet yttrande av

bostadsstyrelsen. För att inte onödigtvis fördröja ärendenas avgörande synes

emellertid lämpligt att från skyldigheten att höra bostadsmyndighet undantaga

fall, där ett sådant hörande uppenbart skulle sakna betydelse. I överensstämmelse

med nyssnämnda principer för den statliga försäljningsverksamheten bör

i händelse av oenighet i prisfrågan mellan stiftsnämnd och länsbostadsnämnd

ärendet underställas kammarkollegiet; kollegiet bör därvid i sin tur höra bostadsstyrelsen.

Om kammarkollegiet och bostadsstyrelsen inte kan enas i en prisfråga,

bör ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det torde kunna förutsättas

att sammanjämkning av ståndpunkterna kommer till stånd, där oenigheten gäller

smärre belopp, samt att i fall, där formellt skyldighet att höra bostadsmyndighet

inte kommer att föreligga, stiftsnämnderna och kammarkollegiet ändock

beaktar möjligheten av att under hand samråda med bostadsmyndigheten.

Jag kan inte biträda stiftskansliutredningens uppfattning att hänskjutande till

kammarkollegiet skall ske redan vid oenighet inom stiftsnämnden; en sådan

regel skulle kunna medföra, att decentraliseringen inte fick den avsedda effekten.

De farhågor, som bl. a. kammarkollegiet uttalat för att en decentralisering av

beslutanderätten till stiftsnämnderna skulle försvåra genomförandet av den statliga

bostadspolitiken och äventyra enhetligheten i försäljningspraxis, anser jag

vara överdrivna. Jag delar inte heller kollegiets betänkligheter i övrigt beträffande

stiftsnämndernas kompetens att självständigt handha försäljningsverksamheten.

Att döma av det av stiftskansliutredningen åberopade materialet synes till en

början klart, att prissättningen som regel inte vållar stiftsnämnderna några svårigheter.

De nu föreslagna riktlinjerna om hörande av bostadsmyndighet vid

avhändelse av tomt- och exploateringsmark torde utgöra garanti för att sociala

synpunkter kommer att i tillräcklig grad beaktas vid prövning av de från allmän

synpunkt viktiga ärendena. På grund härav och med tanke på stiftsnämndens

kännedom om lokala förhållanden i skilda avseenden anser jag således att

stiftsnämnderna har förutsättningar att självständigt avgöra ärenden inom

den ram som jag föreslagit. Jag vill också erinra om att inom stiftsnämnden

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

finns sakkunskap att tillgå på såväl det juridiska som det fastighetsekonomiska

området som följd av bestämmelserna i boställsordningen om stiftsnämndernas

sammansättning. Så snart rättsliga frågor förekommer av så kvalificerad art,

att stiftsnämnden inte anser sig kompetent att ensam göra den erforderliga bedömningen,

kan nämnden självfallet införskaffa utredning, i första hand genom

att anlita den lokala sakkunskap som kan finnas, och eljest genom att förfråga

sig hos kammarkollegiet eller annan central myndighet. Redan nu förekommer

att kammarkollegiet på begäran av stiftsnämnd utför arkivutredningar beträffande

viss fastighet eller visst markområde samt avger utlåtanden i juridiska

frågor, t. ex. om de rättsliga förutsättningarna för en försäljning. Det kan vidare

övervägas, att för speciellt invecklade fall göra det möjligt för stiftsnämnden att

underställa ärendet kammarkollegiets prövning.

Jag kan således inte finna, att en delegering av beslutanderätten till stiftsnämnderna

i föreslagen omfattning skulle medföra några olägenheter av betydelse

från allmän synpunkt. Fastmera torde fördelar vinnas inte bara genom

att förfarandet blir enklare och snabbare — vilket ju är det väsentliga syftet

med decentraliseringen •— utan även i andra avseenden, såsom bättre personlig

kontakt mellan beslutsmyndigheten och köparen samt mellan nämnda myndighet

och de länsorgan, vilka beröres av ärendena.

Den av mig förordade beslutsordningen bör gälla samtliga slag av ärenden,

som avses i försäljningslagen. Jag biträder således inte stiftskansliutredningens

uppfattning att ärenden om utbyte och upplåtelse under tomträtt skulle behöva

handläggas i annan ordning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de bestämmelser, som fordras

för den föreslagna handläggningsordningen i enlighet med de grunder som

nu angivits. Bestämmelserna bör, liksom nu är fallet, intagas i tillämpningskungörelsen

till lagen.

Kungl. Maj:t torde vidare böra bemyndigas att, i den mån gränserna för

Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom eller att till statlig förvaltningsmyndighet

delegera denna rätt skulle komma att genom riksdagsbeslut

förändras, företaga däremot svarande förändring av värdegränserna beträffande

försäljning av kyrklig jord.

Besvärsrätten

Vad gäller instansordningen vid anförande av besvär över beslut angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord har stiftskansliutredningen föreslagit, att

kammarkollegiet bör bli sista instans beträffande besvär över stiftsnämnds beslut.

Så till vida biträder jag denna tanke, att besvärsprövning i två instanser

av stiftsnämnds beslut inte rimmar väl med strävandena att få ett snabbare

förfarande. En sådan prövning synes inte heller ur rättssäkerhetsynpunkt nödvändig.

Emellertid innebär den av mig förordade kompetensfördelningen mellan

stiftsnämnd och kammarkollegiet, att försäljningsobjekt av inte obetydliga vär3

— Bihang till riksdagens ''protokoll 1963. 1 saml. Nr 135

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

den kan få självständigt handläggas av stiftsnämnderna. Bland annat med hänsyn

härtill bör rätten att besvära sig hos Kungl. Maj:t i ärenden, där beslut

fattats av stiftsnämnd, inte avskäras. Besvären över stiftsnämnds beslut bör

därför få anföras direkt hos Kungl. Maj:t. Denna ordning, som är den normalt

förekommande vid besvär över beslut av stiftsnämnd, har också förordats av de

remissorgan, som yttrat sig i frågan.

Vad angår besvärsrättens utformning i övrigt, så är både stiftsnämnd och

kammarkollegiet otvivelaktigt sådana förvaltande myndigheter som åsyftas i

1954 års besvärstidslag. I likhet med stiftskansliutredningen finner jag att den

föreslagna nya besvärsbestämmelsen bör utformas med tanke härpå. Besvärstiden

blir således tre veckor, för menighet fem veckor, från det klaganden fick

del av beslutet.

Regeln förutsätter naturligen, att beslut förses med besvärshänvisning samt

att den beslutande myndigheten efter sedvanliga förvaltningsrättsliga grunder

delger beslutet envar som detta rör. I fråga om kretsen av besvärsberättigade

sker ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller och något uttryckligt

angivande av dem som får anföra besvär synes inte erforderligt.

För att undvika onödigt remitterande då besvär anförts synes lämpligt, att

besvärsinlagan skall inges inte till besvärsmyndigheten utan till den myndighet,

som fattat det överklagade beslutet. Denna ordning överensstämmer också med

senare tids lagstiftning på andra områden och kommer enligt uppgift att upptagas

i besvärssakkunnigas förslag till ny allmän lag om förvaltningsförfarandet.

Beträffande ingivandet gäller i övrigt lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål

och ärenden som tillhör stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända

handlingar med posten m. m., och den föreslagna regeln är avfattad med beaktande

härav.

5. Övriga frågor

Jordförvärvslagens tillämplighet på kyrklig jord

Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(jordförvärvslagen) är tillämplig, såvitt nu är i fråga, på förvärv av sådan

kyrklig jord som inte civilrättsligt tillhör kronan. Lagen trädde ikraft den 1 juli

1955 och ersatte därvid en tidigare förvärvslag av den 17 juni 1948. Riksdagen

har nyligen i enlighet med propositionen 1963:10 beslutat förlänga giltighetstiden

för 1955 års lag till och med den 30 juni 1965.

Kammarkollegiet har i sitt betänkande förordat, att försäljning enligt försäljningslagen

inte skall behöva godkännas av lantbruksnämnden, när det gäller försäljning

av jordbruks- eller skogsfastighet; enligt förslaget skall i stället lantbruksnämnden

höras på ett tidigt stadium i försäljningsärendet och få möjlighet

att överklaga kollegiets försäljningsbeslut.

Vid remissbehandlingen av kammarkollegiets betänkande har delade meningar

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

gjort sig gällande beträffande lämpligheten av den föreslagna lagändringen.

Flertalet remissinstanser har mer eller mindre bestämt avstyrkt förslaget medan

ett mindre antal tillstyrkt ändringen och andra återigen förordat, att frågan

skulle hänskjutas till utredning.

I propositionen 1960:122, i vilken föreslogs bl. a. att fastighetsförvärv från

kronan skulle undantagas från tillståndstvånget, framhöll föredragande departementschefen,

att undantaget borde omfatta även sådan kyrklig jord, som civilrättsligt

tillhör kronan, men att det borde ytterligare övervägas om även annan

kyrklig jord lämpligen kunde inbegripas.

Vidare må framhållas, att 1958 års jordlagsutredning i sitt betänkande med

förslag till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49) i förevarande hänseende anfört,

att enligt dess mening tillräckliga skäl inte föreligger att göra undantag från

tillämpning av lagen för sådana kyrkliga förvärv eller försäljningar av egendom,

på vilka de för kronan och kommunal samhällighet förordade undantagsbestämmelserna

inte blir tillämpliga. I varje fall bör, sägs det i betänkandet, resultatet

av bl. a. 1960 års ecklesiastika boställsutredning avvaktas innan nu gällande

förvärvsprövning ur jordpolitisk synpunkt slopas.

Jag vill slutligen erinra om att chefen för jordbruksdepartementet i propositionen

1963:10, under hänvisning till bl. a. skilda pågående utredningar, ansett

övervägande skäl tala för ett anstånd med reformering av jordförvärvslagstiftningen.

För egen del finner jag, under hänvisning till nyssnämnda uttalande, det

lämpligt att man såvitt möjligt söker nå en samtidig lösning av hithörande

problem. Med hänsyn härtill torde den av kammarkollegiet väckta frågan för

närvarande inte böra föranleda någon åtgärd. Jag vill emellertid i anslutning

till kammarkollegiets förslag framhålla vikten av att, då fråga om försäljning till

jordbruksändamål uppkommit, lantbruksnämndens åsikt inhämtas i ett tidigt

skede av handläggningen.

Upplåtande av kyrklig jord under tomträtt

Enligt 4 § försäljningslagen kan, när för särskilt fall omständigheterna föranleda

därtill, medgivande lämnas till upplåtelse under tomträtt av tomt på

område som hör till kyrklig jord, om området planlagts för bebyggande.

Bestämmelserna om tomträtt i 4 kap. nyttjanderättslagen har fått sin nuvarande

utformning genom lag den 5 juni 1953, vilken trädde i kraft den 1

januari 1954. Den nya lagstiftningen innebar en genomgripande omvandling av

äldre bestämmelser, vilka begränsade institutets tillämplighet till fastighet som

utgjorde tomt i teknisk bemärkelse. Numera kan tomträttsupplåtelse ske i

fastighet oavsett om den utgör tomt eller inte. Tomträttsreglerna av 1953 har,

i huvudsak utan ändringar, upptagits i lagberedningens 1960 framlagda förslag

till jordabalk.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

Tomträttsinstitutet har kommit till ringa användning beträffande kyrklig jord.

Det oaktat synes det dock lämpligt att i samband med den nu föreslagna revisionen

av reglerna om försäljning av kyrklig jord bringa stadgandet i 4 § försäljningslagen

i överensstämmelse med bestämmelserna i nyttjanderättslagen inom

rättsområdet. Jag får därför förorda, att nämnda lagrum i försäljningslagen ges

en generellt avfattad lydelse av innebörd, att upplåtelse under tomträtt får ske

av kyrklig jord oavsett dess karaktär, om omständigheterna i det enskilda fallet

föranleder därtill.

Försäljningslagens konstitutionella natur

Kyrkomötets medverkan i lagstiftningen rörande kyrkofrågor grundar sig på

föreskrifterna i § 87 mom. 2:o och § 114 regeringsformen. Enligt det förstnämnda

lagrummet fordras samtycke av allmänt kyrkomöte för stiftande, ändring och

upphävande av kyrkolag och enligt det senare kan ändring och upphävande av

prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter ske endast efter

bifall av kyrkomöte. Alltifrån lagrummens tillkomst har osäkerhet rått om de

befogenheter som kyrkomötet tillförsäkrats genom dem. Lagstiftningen om den

kyrkliga jorden är ett av de rättsområden, i fråga om vilket befogenheterna varit

omstridda. Detta förhållande framgår inte minst av den praxis som följts beträffande

kyrkomötets medverkan i lagstiftningen.

Av nu gällande författningar rörande kyrklig jord intager ecklesiastik boställsordning

en framskjuten plats. I likhet med andra med 1910 års prästlönereform

sammanhängande lagar underställdes den första boställsordningen kyrkomötet

för godkännande utan att det angavs enligt vilket grundlagsrum hänvändelsen

skedde. Lagrådet hördes även. Enligt promulgationsingressen tillkom lagen med

kyrkomötets samtycke.

Den ordning i vilken 1910 års boställsordning tillkom användes sedermera vid

varje ändring i lagen; ändringsförslagen hänsköts till kyrkomötet för godkännande,

lagrådets utlåtande inhämtades och promulgationsingresserna innehöll,

att kyrkomötet samtyckt till ändringarna. På samma sätt förfors, då lagen 1932

ersattes av den alltjämt gällande boställsordningen.

Till en början iakttogs samma ordning även vid ändringar i 1932 års boställsordning.

Mot slutet av 1930-talet skedde emellertid en omsvängning i praxis, i

det att såväl kyrkomötets som lagrådets befattning med denna lagstiftning inskränktes.

Sålunda tillkom under åren 1938—1942 fyra lagändringar utan att

kyrkomötets samtycke inhämtades. Visserligen har i dessa fall kyrkomötet beretts

tillfälle att avge »yttrande», och i två av fallen har yttrande begärts sedan

riksdagen oförändrat bifallit Kungl. Maj:ts lagförslag. Men lagändringarna har

med ett undantag inte varit remitterade till lagrådet. Vid ändring i boställsordningen

1950, innebärande bl. a. att arrendebestämmelserna i lagen anslöts till

den sociala arrendelagstiftningen, medverkade kyrkomötet inte i någon form,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

41

och lagrådets yttrande inhämtades endast över en civilrättslig fråga. Vid riksdagsbehandlingen

av ändringsförslaget påkallades konstitutionsutskottets uppmärksamhet,

huruvida kyrkomötet bort medverka. Enligt vad som uppgivits

i kammarkollegiets remissyttrande över kyrkomöteskommitténs betänkande —

till vilket jag strax skall komma — behandlade konstitutionsutskottet frågan

våren 1951 men något anmärkningsyrkande framställdes inte. Beträffande slutligen

den senaste ändringen i boställsordningen, som vidtogs i samband med

1951 års prästlönereform, avgav kyrkomötet yttrande över grunderna till lönereformen;

lagrådets utlåtande inhämtades inte.

Även lagstiftningen om förutsättningarna och ordningen för försäljning av

kyrklig jord visar hur i praxis kyrkomötets lagstiftningsbefogenheter under de

senaste 25 åren förändrats. Vid tillkomsten av försäljningslagen 1927 — varvid

som tidigare framgått bl. a. bestämmelserna om försäljning i boställsordningen

flyttades över till denna lag — begärde Kungl. Maj:t utan åberopande av grundlagsrum

kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkände lagförslaget, och

lagrådets utlåtande inhämtades. I lagens promulgationsingress angavs att lagen

tillkommit med kyrkomötets samtycke. Samma ordning iakttogs vid ändringar

i lagen 1932 och 1936. Därefter vidtagna ändringar har emellertid varit underställda

kyrkomötet endast för »yttrande», och i promulgationsingresserna har

angivits att ändringarna skett efter kyrkomötets »hörande». Detta förfaringssätt

tillämpades således vid lagändringen 1938, avseende decentralisering av försälj

ningsärendenas handläggning, och vid ändring 1942, föranledd av 1942 års

prästlönefondslagstiftning. Lagrådets utlåtande inhämtades över sistnämnda

ändring men däremot inte över ändringen 1938.

Den lämnade redogörelsen medger som synes inte några säkra slutsatser i

fråga om författningarnas konstitutionella natur. Såsom framgått har praxis inte

varit enhetlig, och det saknas i regel uttalanden från lagstiftarens sida om de skäl

som fått avgöra valet av lagstiftningsform.

När det gäller att bedöma försäljningslagens konstitutionella natur uppkommer

till en början frågan, huruvida bestämmelser angående ordningen och förutsättningarna

för försäljning av kyrklig jord har privilegiekaraktär. Kyrkomöteskommittén1

hävdar i sitt betänkande angående kyrkomötets grundlagsenliga

befogenheter in. m. (SOU 1955: 47) att så inte torde vara fallet. Tillkomsten

av 1927 års lag och det vidgade tillämpningsområde, som lagen fått genom de

efter 1927 vidtagna ändringarna däri, får nämligen enligt kommitténs uppfattning

anses ha medfört, att det i privilegiebestämmelserna artiklarna 5 och 6 stadgade

principiella förbudet mot avyttring av kyrklig jord kommit att sakna praktisk

betydelse. Vid betänkandets remissbehandling har bl. a. justitiekanslersämbetet

och kammarkollegiet ansett, att genom 1910 års prästlönelagstiftning

privilegieskyddet för prästlönejorden helt upphävts.

1 Landshövdingen T. Bergquist, ordförande, kanslirådet N.-E. Brolin, professorn N. Herlitz,

dåvarande biskopen G. ITultgren, redaktören I. Andersson.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

Vad sedan angår frågan om lagstiftningen är att betrakta som kyrkolag, har

kyrkomöteskommittén (majoriteten) för sin del funnit att begreppet kyrkolag

bör fastställas materiellt, d. v. s. att varje ämnes innehåll blir avgörande för bedömningen.

I enlighet härmed anser kommittén, att kyrkolag kan avse endast för

kyrkans väsen, organisation och verksamhet grundläggande bestämmelser. Kommittén

konstaterar att som regel får anses gälla, att en genom samfällt beslut av

Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte tillkommen lag, varöver lagrådet hörts, av

lagstiftaren ansetts som kyrkolag. Vid bedömandet av en lags konstitutionella

natur bör vidare regeln om den s. k. formella lagkraften uppmärksammas. Såvitt

avser den borgerliga lagstiftningen innebär regeln att lag, som stiftats av Kungl.

Maj:t och riksdag samfällt, endast genom samfällt beslut kan ändras eller upphävas.

Det finns enligt kommitténs mening inte något skäl för att regeln inte

skulle gälla även inom tillämpningsområdet för § 87 mom. 2:o regeringsformen

med verkan att lagar, vilka stiftats såsom kyrkolag, inte kan ändras eller upphävas

utan kyrkomötets samtycke. Kommittén gör dock samtidigt den reservationen,

att det ibland kan vara försvarligt att inte iakttaga den omständliga

proceduren enligt nämnda författningsrum, nämligen då fråga uppkommer om

ändring eller upphävande av bestämmelser vilka efter sitt innehåll uppenbart

inte är av kyrkolags natur. Mot detta förbehåll har två av kommitténs ledamöter

reserverat sig.1

I fråga om försäljningslagens konstitutionella karaktär blir kommitténs slutsats,

att lagen — med hänsyn till att den enligt kommitténs uppfattning tillkommit

i den för kyrkolag föreskrivna ordningen och att kyrkans intresse kräver,

att den fasta egendomen inte förbytes i mindre värdebeständiga tillgångar

— är att hänföra till kyrkolagsområdet. En ledamot av kommittén har anmält

motsatt mening2 och ytterligare en ledamot har ej funnit anledning att i denna

del ändra på den praxis som införts i slutet av 1930-talet.3

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har flertalet kyrkliga

remissinstanser anslutit sig till uppfattningen att bestämmelserna i försäljningslagen

är av kyrkolags karaktär. Denna mening delas också av bl. a. justitiekanslersämbetet,

som emellertid understryker osäkerheten i bedömandet av hithörande

frågor. Ämbetet har funnit sig böra godtaga även vad kommitténs

majoritet anfört om avvikelse från regeln om den formella lagkraften men framhåller,

att en sådan avvikelse inte är tilltalande. Kammarkollegiet samt hovrätten

över Skåne och Blekinge hävdar däremot, att försäljningslagen inte är att

anse som kyrkolag, och samma ståndpunkt synes statskontoret och Svenska

stadsförbundet intaga. Kammarkollegiet anför härom bl. a. följande.

Före tillkomsten av 1910 års boställsordning hänsköt Kungl. Maj:t varje särskild

försäljningsfråga såväl till riksdagen som till kyrkomötet, varvid vanligen

åberopades regeringsformen § 114 samt 1723 års privilegier. Försäljningsfrågorna

torde närmast ha varit att hänföra till privilegieområdet. Med hänsyn härtill och

1 Herlitz och Hultgren.

2 Brolin. 3 Andersson.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

till övriga förekommande omständigheter anser kollegiet för sin del tillräcklig

anledning knappast föreligga att underkänna den mening, som kommit till uttryck

i senare årtiondens praxis, nämligen att den kyrkliga försäljningslagen

inte är att anse som kyrkolag.

Föredraganden. Vid prövning av vad sålunda förekommit finner jag visserligen

övervägande skäl tala för att kyrkliga försäljningslagen varken åtnjuter

privilegieskydd eller i och för sig bör behandlas som kyrkolag. Särskilt har

jag härvid beaktat statsmakternas ställningstaganden vid de senaste ändringarna

i lagen, därvid Kungl. Maj:ts beslut inte föranlett några uttalanden av konstitutionsutskottet,

samt vad kammarkollegiet anfört i sitt yttrande över kyrkomöteskommitténs

betänkande. Frågan är emellertid otvivelaktigt oklar och

majoriteten inom nämnda utredning liksom flertalet remissinstanser har ansett

att lagen, som tillkommit efter lagrådets hörande och med kyrkomötets samtycke,

har kyrkolags karaktär. De nu aktuella ändringarna i lagen innebär vidare

bl. a. en ändring av dess i 2 § upptagna grundläggande bestämmelse. På grund

härav anser jag att, därest behandlingen i lagråd och riksdag inte föranleder

till annat, detsamma även bör underställas årets kyrkomöte för godkännande.

Jag vill emellertid redan nu framhålla, att detta förfaringssätt inte bör föranleda,

att varje ändring av ifrågavarande lag, som eventuellt senare kan bli aktuell,

behöver behandlas i sådan ordning. I denna del må endast hänvisas till vad

majoriteten inom kyrkomöteskommittén anfört om betydelsen för innebörden av

kyrkolagsbegreppet av den s. k. formella lagkraften samt vad justitiekanslersämbetet

i denna del uttalat i sitt yttrande över nämnda kommittéförslag.

Processuellt representantskap för kyrklig jord

Nuvarande ordning. Av ålder har det processuella representantskapet för den

kyrkliga jorden tillkommit Kungl. Maj:t; det har utövats genom kammarkollegiet,

länsstyrelserna och domkapitlen. Sålunda skall kammarkollegiet enligt sin

instruktion tillse, att egendomen inte disponeras mot givna föreskrifter, och därvid

i frågor som inte avser uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning,

bevaka rätten till egendomen samt utföra talan för denna, särskilt i sak av större

betydelse såsom äganderätts- eller ägotvist. Domkapitlens befogenheter härvidlag

stöder sig på 26 kap. 5 § kyrkolagen, där det talas om att sysslomannen och

»andra vederbörande» skall vårda sig om domkyrkors och andra kyrkors fasta

egendom »att den rätt skött, vid makt hållen, och mot allt kval försvarad bliver»,

och artikel 5 i prästerskapets privilegier, vilken förutom bestämmelse om försäljning

av kyrklig jord också upptar ett stadgande om domkapitels rättegångsfullmäktig

i mål rörande kyrkoägor.

Till följd av dessa bestämmelser har domkapitlet bevakat den ecklesiastika

jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter, exempelvis i rättegångar

om ägo- och gränstvister, åverkan, grannelagsförhållanden samt vid lantmäteriförrättningar.

Domkapitlet brukar härvid förordna s. k. konsistox-ieombud vid

rättegångar och förrättningar av nämnda slag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

För stiftsnämndens del saknas däremot uttryckligt stadgande om sådan behörighet.

I stiftsnämndsinstruktionen den 25 november 1960 anföres endast helt

allmänt, att stiftsnämnden har vård om och inseende över ecklesiastik fast egendom.

Härvid åligger det nämnden särskilt att tillse att egendomen användes för

sitt ändamål och verka för att den utnyttjas rationellt, att förvalta egendomen

eller, om förvaltningen därav tillkommer annan, ha uppsikt över förvaltningen

samt att handlägga försäljningsärenden.

Vidare må nämnas, att pastoratet anses i viss utsträckning kunna föra talan

för boställsjorden.

Stiftskansliutredningen. I sitt betänkande rörande stiftskansliernas organisation

m. m. finner utredningen det vara mindre ändamålsenligt att stiftsnämnden

saknar uttrycklig processuell behörighet att företräda den kyrkliga jorden, ehuru

det i viktiga avseenden just är stiftsnämnden, som har inseende och vård över

jorden. Utredningen påpekar vidare, att stiftsnämndernas skogliga personal genom

sitt arbete har en ingående kännedom om den ecklesiastika jorden och därmed

sammanhängande frågor. Det torde därför som regel vara genom stiftsnämndens

förmedling som domkapitlet får sitt material, när det utövar sitt processuella

representantskap. Utredningen finner det därför innebära en förenkling

av handläggningsordningen, om representantskapet överföres till stiftsnämnden.

Remissyttranden. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget att överflytta

det processuella representantskapet för den kyrkliga jorden från domkapitlet

till stiftsnämnden. Sålunda godkännes förslaget av bl. a. kammarkollegiet, statskontoret,

domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Lund, Göteborg, Härnösand, Visby

och Stockholm, flertalet stiftsnämnder samt Svenska pastoratens riksförbund.

I yttrandena betonas främst att stiftsnämnden har större förutsättningar än

domkapitlet att handlägga även de rättsliga frågorna rörande jorden. Fn del

av nämnda instanser hyser vissa principiella betänkligheter mot förslaget men

finner dock, att vägande praktiska skäl talar för det.

Vissa kyrkliga remissinstanser intager en mera negativ hållning mot förslaget.

Bland dessa märkes domkapitlen i XJppsala, Linköping, Skara och Karlstad samt

några stiftsnämnder. Domkapitlet i Uppsala erinrar om att domkapitlen som

regel sammanträder betydligt oftare än stiftsnämnderna och att det i övrigt är

lättare att snabbt ordna ett domkapitelsbeslut än ett stiftsnämndsbeslut. Domkapitlet

och stiftsnämnden i Västerås ifrågasätter, om inte stiftsnämnden kunde

vid sidan av domkapitlet erhålla processuell behörighet, och stiftsnämnden i

Skara föreslår att domkapitlet ges möjlighet att delegera sina befogenheter till

stiftsnämnden.

Föredraganden. Ansvaret för den rättsliga vården av den ecklesiastika jorden

är, såsom framgått av det sagda, fördelat på flera händer.

Redan genom 1932 års boställsreform överfördes domkapitlens och länsstyrelsernas

uppsikt över den ekonomiska förvaltningen av prästboställena på de ny
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

inrättade stiftsnämnderna. Godkännes det tidigare behandlade förslaget att

decentralisera beslutanderätten vid försäljning av kyrklig jord, kommer också

det stora flertalet försäljningsärenden att slutligt handläggas av stiftsnämnden.

Genom sina åligganden att själv förvalta eller ha tillsyn över annans förvaltning

av den kyrkliga jorden samt genom sin sammansättning av sakkunskap på hithörande

frågor synes stiftsnämnden, såsom också framhållits av ett flertal remissinstanser,

vara bättre skickad än domkapitlet att handlägga även övriga

frågor av rättslig natur rörande den kyrkliga jorden. Vid sidan av försäljningsärendena

utgör dessa endast en ringa del. Härtill kommer att den föreslagna överflyttningen

synes i sin mån bidraga till förenkling av arbetet på stiftskanslierna.

Då frågan om ändringar i stiftsmyndigheternas inbördes kompetens ur denna

synvinkel behandlades i propositionen 1960:101, uttalade sig också föredragande

departementschefen för att en överflyttning kom till stånd. På grund av det nu

anförda får jag förorda, att stiftskansliutredningens förslag om överflyttning av

representantskapet genomföres, vilket lämpligen bör ske samtidigt som den

ändrade ordningen för handläggning av försäljningsärenden blir tillämplig.

Vad slutligen gäller det formella förfarandet för åtgärdens genomförande har

kyrkomöteskommittén ansett, att även om gränserna för de olika organens åligganden

i hithörande frågor är flytande, torde dock domkapitel och länsstyrelse

— vid sidan av kammarkollegiet — vara de myndigheter som i främsta

hand har att tillvarata det allmännas intressen rörande den kyrkliga egendomen

samt att i så måtto artikel 5 av privilegierna fortfarande gäller.

Kammarkollegiet har å sin sida — som tidigare anförts — hävdat att någon

privilegierad rätt till jorden inte längre finns samt att inte heller bestämmelsen

om talan för jorden lär kunna betraktas som ett privilegium.

Jag har tidigare uttalat som min mening, att övervägande skäl talar för att

den kyrkliga försäljningslagen inte åtnjuter privilegieskydd. I vad mån den

rättsliga representation, varom nu är fråga, alltjämt innefattas i artikel 5 av

privilegierna finner jag vara ett spörsmål som är något mera tveksamt. Oavsett

hur härmed förhåller sig kan enligt min åsikt den nu förordade överflyttningen

inte anses innebära förändring av innehållet i det privilegieskydd, som till äventyrs

kan kvarstå; överflyttningen från den ena myndigheten till den andra inom

stiftsstyrelsen får fastmera ses som ett naturligt led i en strävan att få en klar

kompetensfördelning inom styrelsen i fråga med beaktande av den olika sakkunskap

de två myndigheterna representerar.

Med hänsyn till lagrummets nuvarande avfattning finner jag vidare någon

ändring i 26 kap. 5 § kyrkolagen inte erforderlig. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om stiftsnämnds behörighet i

förevarandc avseende, vilka lämpligen bör inflyta i instruktionen för stiftsnämnderna.

I samband härmed torde även böra uppmärksammas i vad mån det inbördes

förhållandet mellan kammarkollegiets och stiftsnämnds kompetens i hithörande

frågor behöver göras till föremål för översyn.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

6. Hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom ecklesiastikdepartementet

utarbetats förslag till

lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning

av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin

1 Bilagan, som bortsett från redaktionella ändringar är likalydande med det vid propositionen

fogade lagförslaget, har här utelämnats.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars 1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 23 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över

ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 mars

1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändring i lagen den b januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning

av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gunnar Ekman.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet:

5 §•

Enligt den nu gällande lydelsen av paragrafens första stycke ankommer prövningen

av frågor om tillstånd till försäljning av kyrklig jord å kammarkollegiet

eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Bestämmelser om den närmare handläggningen av

försäljningsärendena givas i lagens tillämpningskungörelse, utfärdad den 20

januari 1939. Där stadgas att ansökan om förvärv av kyrklig jord skall ställas

till kammarkollegiet och ingivas till stiftsnämnden. Denna skall låta verkställa

utredning i ärendet och höra vederbörande rättsägare samt därefter med eget

utlåtande överlämna handlingarna i ärendet till kammarkollegiet. När lagakraftvunnet

beslut om tillstånd föreligger, skall stiftsnämnden med sökanden avsluta

vederbörligt avtal samt utfärda köpe- eller bytesbrev.

Enligt den föreslagna nya lydelsen av 5 § första stycket skall det för ett avsevärt

antal fall ankomma på stiftsnämnden att pröva och avgöra tillståndsfrågan.

Avsikten torde vara att stiftsnämnden skall bibehållas vid sin funktion i fråga

om avslutandet av vederbörande köpeavtal. Stiftsnämnden skulle sålunda kunna

komma att meddela tillstånd till en försäljning som nämnden själv sedan ombesörjer.

Om man skulle försöka undvika denna oegentliga konstruktion — t. ex.

genom att tillägga stiftsnämnden rätt att, under vissa i lagen angivna förutsättningar,

försälja kyrklig jord och behålla det egentliga tillståndsförfarandet

endast för de fall, som enligt förslaget skulle förbehållas kammarkollegiets eller

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

Kungl. Maj:ts avgörande — skulle emellertid en genomgripande ändring av lagens

huvudgrunder erfordras. Med hänsyn härtill och med beaktande av det praktiska

behov, som föranlett det nu föreliggande ändringsförslaget, vill lagrådet ej

motsätta sig förslagets utformning. Lagrådet vill emellertid därvid understryka

angelägenheten av att i de nya tillämpningsföreskrifterna till lagen noga angives

vilka beslut i det enskilda ärendet som skola ankomma på stiftsnämnden

och framför allt att det klargöres, till vilket beslut av stiftsnämnden besvärsförfarandet

i själva frågan om försäljning eller ej skall anknytas.

Med den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke avses, att den besvärstid

skall gälla som angives i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan

mot förvaltande myndighets beslut, d. v. s. tre veckor — för menighet fem veckor

— från det klaganden erhöll del av beslutet. Enligt 1954 års lag skola emellertid

dessa besvärstider gälla allenast om ej annat följer av lag eller författning.

I ecklesiastika boställsordningen, som upptar de grundläggande bestämmelserna

om stiftsnämnd, föreskrives i 58 § första stycket, att klagan över stiftsnämnds

beslut må föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ha inkommit

till vederbörande statsdepartement senast å trettionde dagen från den dag, klaganden

erhöll del av beslutet; denna föreskrift lärer visserligen avse allenast

ärenden enligt ecklesiastika boställsordningen men har ej uttryckligen begränsats

till sådana ärenden. Med hänsyn härtill hade det varit önskvärt, att detta

lagrum nu ändrades till överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande

ärenden angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord. På grund av det samband

som råder mellan föreskriften i nämnda lagrum och vissa andra besvärsregler

— såsom 57 § ecklesiastika boställsordningen, 26 § ecklesiastika arrendestadgan

den 29 juni 1945 och 13 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond —

synes det emellertid erforderligt, att besvärsbestämmelserna på förevarande område

göras till föremål för en allmän översyn. För lagrådet har upplysts, att så

snarast kommer att ske. Vid sådant förhållande kan lagrådet godtaga, att 58 §

ecklesiastika boställsordningen nu lämnas oförändrad. Lagrådet förutsätter emellertid

härvid, att i tillämpningsföreskrifterna till försäljningslagen angives att

besvärstiden är den i 1954 års lag föreskrivna och att det åligger stiftsnämnden

att meddela besvärshänvisning.

Lagens konstitutionella natur.

Föredragande statsrådet har på anförda skäl funnit ändringarna i lagen böra

underställas kyrkomötet för godkännande men framhållit, att detta förfaringssätt

inte bör leda till att varje ändring av lagen, som eventuellt senare kan bliva

aktuell, behöver behandlas i sådan ordning. Föredraganden har därvid hänvisat

till uttalanden av majoriteten inom kyrkomöteskommittén och synes ha

åsyftat vad kommittémajoriteten anfört därom att vid ändring av sådana bestämmelser

i kyrkolag, vilka efter sitt innehåll uppenbarligen icke äro av kyrko
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

lags natur, av praktiska skäl kunde vara försvarligt att ej iakttaga proceduren

enligt § 87 mom. 2:o regeringsformen. I anledning av det sagda må framhållas,

att ett frångående på lämplighetsskäl av den i grundlagen föreskrivna proceduren

för lagändring icke ansetts kunna förekomma vid ändring av civil- och kriminallag;

att intaga en annan ståndpunkt med avseende å ändringar i lag, som

tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordningen, möter uppenbara betänkligheter.

Förfarandet att i lag, som tillkommit i sådan ordning, genomföra ändringar

utan kyrkomötets hörande bör tillämpas med stor varsamhet och kunna

ifrågakomma blott vid bestämmelser av ringa vikt, rörande vilka det kan sägas,

att de egentligen höra hemma i annan författning än sådan av kyrkolags natur.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963

TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter lagrådets den 28 mars 1963 avgivna utlåtande över det till

lagrådet den 1 mars 1963 remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den

1 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa

fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför vidare.

Vad lagrådet anfört i fråga om den närmare utformningen av stiftsnämndernas

beslutanderätt i ärenden, som avses i försäljningslagen, torde böra beaktas

vid utarbetandet av nya tillämpningsföreskrifter till lagen.

På grund av vad lagrådet påpekat i anslutning till den föreslagna nya

besvärsbestämmelsen i 5 § andra stycket försäljningslagen vill jag framhålla, att

jag har för avsikt att snarast låta inom ecklesiastikdepartementet göra en översyn

av besvärsbestämmelserna på förevarande område. Jag delar lagrådets uppfattning

att i tillämpningsföreskrifterna till lagen bör anges, att det åligger stiftsnämnd

att meddela besvärshänvisning. I besvärshänvisningen skall självfallet

besvärstiden anges.

I lagförslaget bör några mindre redaktionella jämkningar vidtagas.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå

riksdagen att

1. antaga förslaget till lag om ändring i lagen den 4 januari

1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i

vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt;

2. godkänna i statsrådsprotokollet för den 1 mars 1963 förordade

grunder för handläggningsordningen;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den mån värdegränserna

för Kungl. Maj:ts befogenhet att till statlig förvaltningsmyndighet

delegera rätten att försälja kronoegendom skulle komma

att genom riksdagens beslut ändras, företaga däremot sva
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

rande ändring av värdegränserna beträffande försäljning av

kyrklig jord; samt

4. godkänna i förenämnda statsrådsprotokoll angivet förslag

att på stiftsnämnd överflytta det processuella representantskap

för den kyrkliga jorden, som enligt nuvarande ordning må

tillkomma domkapitel.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Samuelsson

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Författningsförslag .................................................. 3

Statsrådsprotokoll den 1 mars 1963 .................................... 6

1. Inledning............ 6

2. Nuvarande lagbestämmelsers tillkomst .......................... 8

3. Försäljningsskälen och prissättningen............................ 9

4. Beslutanderätten och besvärsförfarandet......................... 21

5. Övriga frågor ................................................. 38

6. Hemställan ................................................... 46

Lagrådets utlåtande den 28 mars 1963 ................................. 47

Statsrådsprotokoll den 29 mars 1963 ................................... 50

Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963

630521

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:297 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den lf januari 1927 s. 6 i texten
  2. 3LU 1963:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 s. 1 i texten