Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

1963-05-17 · 62 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 61 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:136, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

l

Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om

rätt till jakt; given Stockholms slott den 17 maj 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att jämlikt § 87 regerinsformen antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I fråga om bildande av jaktvårdsområde föreslås lättnader beträffande

kraven på områdets omfattning och på kvalificerad majoritet bland fastighetsägarna.

Ett enklare förfarande tillskapas för ändringar av jaktvårdsområdes

omfattning och av grunderna för jaktvården. Länsstyrelserna får befogenhet

att ur jaktvårdsområde utesluta fastigheter som väsentligen saknar

betydelse för jaktvården på området.

Den s. k. förföljningsrätten, d. v. s. en rätt att i vissa fall tillägna sig

villebråd på annans jaktområde, avskaffas. Däremot kvarstår skyldigheten

för den, som sårat villebråd, att av djurskyddsskäl vidta erforderliga åtgärder

för djurets uppspårande och dödande oavsett jakträtten till marken.

Jakträttsinnehavares rätt att i vissa fall döda annans katt görs beroende

av polisens tillstånd, såvitt rör områden med stadsplan eller byggnadsplan.

För att söka utrota vildkaninen skall länsstyrelse kunna förordna om

jakt genom särskilt utsedda jägare. Kungl. Maj:t föreslås få befogenhet att

beträffande visst område tillåta envar att fånga vildkanin.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1964.

Härjämte berörs frågor rörande ansvarighetsförsäkring för jägare eller

annat jaktskadeskydd samt rörande utplantering av vilt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 136

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas dels att 7 §, 10 § 1, 3, 4 och 5 mom., 11 §, 12 §

1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16, 18 och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 §

2 mom., 29 § 1 mom., 30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ lagen den

3 juni 1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives dels ock att till 10 § samma lag skall fogas ett sjätte moment och

till 24 § ett tredje moment av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Boställshavare, kronohemmans — ■

Är eljest----—-----

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastigheten i frågor

rörande bildande av jaktvårdsområde

eller förlängning av den för

jaktvårdsområdes bestånd bestämda

tiden.

--- — —- -—- -— efter älg.

— -—• — till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet

varom är fråga i denna paragraf

må icke utan särskilt bemyndigande

av ägaren tala för fastigheten i frågor

som avses i 10 § och 11 § 2 mom.

10

1 mom. Ägare av särskilda fastigheter,

vilkas ägor bilda ett sammanhängande

område, må i ändamål att

befrämja jaktvården å området besluta,

att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde.

För beslutets giltighet

fordras fastställelse av länsstyrelsen.

Jaktvårdsområde skall —--—

3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde

vare ej giltigt med

mindre de vilka biträda beslutet utgöra

minst fyra femtedelar av antalet

fastighetsägare och tillika äga

minst fyra femtedelar av den mark

varom fråga är. Härvid må ägare av

mark, som i avseende å läge, form

och övrig beskaffenhet finnes lämp- 1 2

§•

/ mom. Ägare av särskilda fastigheter

må, i ändamål att befrämja

jaktvården på fastigheterna, besluta

att dessa helt eller delvis skola tillsammans

utgöra jaktvårdsområde.

— jaktvårdens tillgodoseende.

3 mom. Beslut om bildande av

jaktvårdsområde vare ej giltigt med

mindre de vilka biträda beslutet utgöra

minst tre fjärdedelar av antalet

fastighetsägare och tillika äga

minst tre fjärdedelar av den mark

varom fråga är. Mark, som i avseende

å läge, form och övrig beskaffenhet

finnes lämpligen böra beslå så
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 7 §, 10 § 4 och 5 mom., 11 § 1 mom., 12 § 1 mom., 26 §

2 mom. och 34 § SFS 1951:290 samt beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955:43.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

3

(Gällande lydelse)

ligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,

icke mot sitt bestridande

kunna tvingas ansluta sig till

jaktvårdsområde varom nu är fråga.

4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde

bildas utan hinder av att det

icke kommer att bestå av särskilda

fastigheter eller utgöra ett sammanhängande

område.

Beslut om bildande av jaktvårdsområde,

som består av allenast en

fastighet, vare ej giltigt med mindre

de vilka biträda beslutet utgöra minst

fyra femtedelar av antalet delägare

i fastigheten och tillika äga minst

fyra femtedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga före

utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde

bildats, vid sammanträde

besluta, att området skall fortbestå

under ytterligare visst antal

år, lägst tio år och högst tjugufem.

Sådant beslut vare dock ej giltigt om

nej röster avgivits av mera än en femtedel

av antalet fastighetsägare eller

av fastighetsägare som äga mer än

en femtedel av den i området ingående

marken eller, i fall som avses i

4 mom. andra stycket, en femtedel av

vederbörande fastighet. För beslutets

giltighet fordras dessutom fastställelse

av länsstyrelsen.

(Jfr 11 § 3 mom.)

(Föreslagen lydelse)

som eget jaktvårdsområde, må icke

mot ägarens bestridande anslutas till

jaktvårdsområde.

4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde

bildas även av allenast en

fastighet. Beslut om bildande av sådant

jaktvårdsområde vare ej giltigt

med mindre de vilka biträda beslutet

utgöra minst tre fjärdedelar av antalet

delägare i fastigheten och tillika

äga minst tre fjärdedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga inom

ett år före utgången av den tid, för

vilken jaktvårdsområde bildats, vid

sammanträde besluta, att området

skall fortbestå under ytterligare visst

antal år, lägst tio år och högst tjugufem.

För beslutets giltighet fordras

att det biträtts av flertalet bland de

röstande samt vidare, att icke nejröster

avgivits av mer än en fjärdedel

av hela antalet fastighetsägare eller

av fastighetsägare som äga mer

än en fjärdedel av den i området ingående

marken eller, i fall som avses

i 4 mom., en fjärdedel av fastigheten.

Föreskrifter om kallelse till

sammanträde som här avses utfärdas

av Konungen.

6 mom. För beslut om ändring av

jaktvårdsområdes omfattning eller i

fråga, beträffande vilken jämlikt

1 mom. andra stycket bestämmelser

skola meddelas i beslutet om områdets

bildande, skall vad ovan stadgats

om bildande av jaktvårdsområde

äga motsvarande tillämpning. Fattas

sådant beslut i samband med beslut

som avses i 5 mom., skall dock

i stället tillämpas vad där är stadgat.

Innebär i dylikt fall beslutet att

mark skall uteslutas ur eller anslutas

till jaktvårdsområdet, erfordras

samtycke av ägaren till den marken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde

eller om förlängning av

tiden för sådant områdes bestånd

skall underställas länsstyrelsen, som

har att tillse huruvida beslutet tillkommit

i laga ordning. Avser beslutet

bildande av jaktvårdsområde, skall

länsstyrelsen därjämte tillse, att beslutet

överensstämmer med lag och

författning, så ock att det är tjänligt

för jaktvårdens främjande och icke

kränker enskild rätt.

Beslutet skall 2 3

2 mom. Beslut som länsstyrelsen

meddelar jämlikt denna paragraf

skall införas i länskungörelserna och

tidning inom orten samt uppläsas i

kyrkan i den eller de socknar, där

jaktvårdsområdet är beläget.

Mot länsstyrelsens beslut må talan

föras hos Konungen genom besvär,

som skola ingivas till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å sextionde

dagen från den dag då beslutet

upplästes i kyrkan eller, där beslutet

upplästs å olika dagar i särskilda

socknars kyrkor, från den dag

då det sist blev uppläst.

3 mom. För beslut om ändring av

jaktvårdsområdes omfattning eller i

annan fråga, beträffande vilken jämlikt

10 § 1 mom. andra stycket bestämmelser

skola meddelas i beslutet

om områdets bildande, skall vad ovan

stadgats om bildande av jaktvårdsområde

samt om länsstyrelsens prövning

av dylikt beslut äga motsvarande

tillämpning.

§•

1 mom. För giltigheten av beslut

enligt 10 § fordras fastställelse av

länsstyrelsen, vilken skall tillse, att

beslutet tillkommit i laga ordning

samt överensstämmer med lag och

författning, så ock att det är tjänligt

för jaktvårdens främjande och

icke kränker enskild rätt.

därför uppgivas.

2 mom. Ingår i jaktvårdsområde

fastighet som huvudsakligen utgör

gård eller trädgård eller eljest väsentligen

saknar betydelse för jaktvården

på området, äger länsstyrelsen förordna

att fastigheten ej längre skall

tillhöra jaktvårdsområdet. Ansökan

om sådant förordnande må göras av

envar som äger del i området. De

övriga delägarna skola erhålla tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

3 mom. Meddelande om beslut, som

länsstyrelse fattar enligt denna paragraf,

skall införas i tidning inom orten.

Mot beslutet må talan föras hos

Konungen genom besvär, vilka skola

hava inkommit till jordbruksdepartementet

inom två månader från den

dag då meddelandet infördes i tidningen.

(Jfr 10 § 6 mom.)

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12

1 mom. Sedan beslut om bildande

av jaktvårdsområde eller om förlängning

av tiden för sådant områdes bestånd

blivit fastställt, gälle det mot

ny fastighetsägare.

14

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis

säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda

rätt ha ve ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter,

nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

hasselmöss, sorkdjur (sorkor

och lämlar), råttor och möss.

15

1 mom. Inkommer räv, grävling,

iller, mink, mård, hermelin, vessla,

ekorre, vildkanin, igelkott, berguv,

duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka,

kaja, skata, nötskrika, pilfink eller

gråsparv i gård eller trädgård,

have den som där bor eller innehar

trädgården så ock dennes folk rätt

att döda och behålla djuret, ändock

att jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må-------

1 mom. Beslut enligt 10 § skall

gälla även mot ny fastighetsägare.

§•

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis

säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda

rätt have ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter,

nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

sorkdjur (sorkar och lämlar),

råttor, skog smöss och husmöss.

§•

1 mom. Inkommer räv, grävling,

iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,

vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,

kråka, råka, kaja, skata, björktrast

(snöskata), nötskrika, pilfink

eller gråsparv i gård eller trädgård,

have den som där bor eller innehar

trädgården så ock dennes folk rätt

att döda och behålla djuret, ändock

att jakträtten där tillkommer annan.

--personer dödas.

16 §.

1 mom. Den som under idkande

av lovlig jakt sårar villebråd så, att

det faller å annans jaktområde inom

ett hundra meter från gränsen av

den jagandes jaktområde, må tillvarataga

och behålla villebrådet. Är det

älg, hjort eller rådjur, må den jagande

dock ej från stället bortföra djuret

utan i närvaro av två o jäviga vittnen

och vare han dessutom pliktig

att sist å andra dagen, sedan djuret

fälldes, om förhållandet underrätta

jakträttsinnehavaren eller den som

innehar marken eller någon av deras

folk. Försummar den jagande något

härav, varde ansedd såsom den där

olovligt jagat å annans jaktområde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

(Gällande lydelse)

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom.

avses älg, hjort eller rådjur, som sårats

vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt

till annans jaktområde, vare den jagande

pliktig att därom skyndsamt

underrätta jakträttsinnehavaren eller

den som innehar marken eller någon

av deras folk.

18

1 mom. Dödar eller fångar man

björn, lo eller örn, eller anträffar man

sådant djur såsom fallvilt, tillfälle

djuret kronan, oberoende av vem

jakträtten tillkommer, där ej Konungen

annorledes förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt

av annat djur än björn, lo och

örn gälle följande:

Älg, hjort--------

I övrigt------ — — —-__

23

Katt som anträffas utanför gård

eller trädgård må av jakträttsinnehavaren

eller hans folk saklöst dödas.

24

2 mom. Orsakas å gröda avsevärd

skada av vildkaniner, må markinnehavaren,

ändå att jakträtten å marken

tillkommer annan, så ock hans

folk där anställa fångst av vildkanin.

Vid sådan fångst må icke medföras

skjutvapen eller hund. Fångad vildkanin

tillfälle markinnehavaren.

(Föreslagen lydelse)

Har någon vid lovlig jakt sårat älg,

hjort eller rådjur och har djuret tagit

sin tillflykt till annans jaktområde,

vare den jagande pliktig att därom

skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar

marken eller någon av deras folk.

§•

1 mom. Dödar eller fångar man

björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,

pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv

eller anträffar man sådant djur

såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,

oberoende av vem jakträtten tillkommer,

där ej Konungen annorledes

förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt

av annat djur än i 1 mom. sågs

gälle följande:

---tillfälle kronan.

—- fallvilt jakträttsinnehavaren.

§•

Katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård där den hör hemma,

må av jakträttsinnehavaren eller hans

folk saklöst dödas. Inom område med

stadsplan eller byggnadsplan erfordras

dock tillstånd av polismyndigheten.

$.

2 mom. Markinnehavare äger, ändå

att jakträtten å marken tillkommer

annan, låta där anställa fångst av

vildkanin. Vid sådan fångst må icke

medföras skjutvapen eller hund.

Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.

Orsakas avsevärd skada av vildkaniner,

må Konungen beträffande visst

område förordna att det står envar

fritt att dår fånga vildkanin och behålla

fångat djur. Vad i 17 och 25 §§

är stadgat om jakträttsinnehavare

skall i tillämpliga delar gälla den som

idkar sådan fångst.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 ar 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26

2 mom. Från skyldighet----

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur.

29

1 mom. Såsom olovlig---- —

Har någon å annans jaktområde

eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt

eller, där björn, lo eller örn dödats

eller fångats, olovligt tillägnat

sig djuret, straffes såsom för olovlig

jakt enligt vad i 28 § första stycket

sägs.

3 mom. Beträffande område, där

stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen

förordna att jakt efter vildkanin

skall genom därtill av länsstyrelsen

särskilt utsedda jägare bedrivas

för att söka utrota stammen. Förordnas

om dylik jakt, äger länsstyrelsen

tillika föreskriva de undantag

från bestämmelserna i denna lag som

kunna finnas nödiga för jaktens ändamålsenliga

bedrivande. Länsstyrelsen

bestämmer ock huru skall förfaras

med djur som dödas eller fångas

vid jakten.

§•

------av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter, som

angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda

i nämnda lagrum omförmälda djur

och ej heller i fråga om fångst av

vildkanin enligt 24 § 2 mom.

§•

-----i 7 §.

Har någon å annans jaktområde

eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt

eller, där djur som avses i 18 § 1

mom. dödats eller fångats, olovligt

tillägnat sig djuret, straffes såsom

för olovlig jakt enligt vad i 28 § första

stycket sägs.

30 §.

Fälles någon-------

Var det annat villebråd än björn,

lo eller örn och skedde jakten å annat

område än i 5 § 2 mom. sägs

samt med användande av tillåtet jakteller

fångstredskap och under tid,

då jakt efter sådant villebråd är tilllåten,

eller var fallviltet sådant som

enligt bestämmelserna i 18 § tillkomkommer

jakträttsinnehavaren, tillfälle

det förverkade denne eller, i fall

varom förmäles i 29 § 2 mom. första

stycket, övriga delägare i allmänningen

eller samfälligheten och, i fall

--- — värde förverkat.

Var det annat villebråd än som

avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten

å annat område än i 5 § 2 mom.

sägs samt med användande av tilllåtet

jakt- eller fångstredskap och

under tid, då jakt efter sådant villebråd

är tillåten, eller var fallviltet

sådant som enligt bestämmelserna i

18 § 2 mom. tillkommer jakträttsinnehavaren,

tillfälle det förverkade

denne eller, i fall varom förmäles i

29 § 2 mom. första stycket, övriga

delägare i allmänningen eller sam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

(Gällande lydelse)

varom sägs i samma moments andra

stycke, övriga å jaktvårdsområdet

jaktberättigade personer.

Med björn, lo eller örn, som är förverkad,

så ock med annat förverkat

villebråd, som dödats eller fångats

medelst annat jakt- eller fångstredskap

eller under annan tid än i andra

stycket sägs, ävensom med annat

än där omförmält förverkat fallvilt

förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag

samma vare beträffande förverkat

villebråd, som dödats eller fångats å

område som sägs i 5 § 2 mom.

(Föreslagen lydelse)

fälligheten och, i fall varom sägs i

samma moments andra stycke, övriga

å jaktvårdsområdet jaktberättigade

personer.

Med förverkat villebråd, som avses

1 18 § 1 mom. eller som dödats eller

fångats medelst annat jakt- eller

fångstredskap eller under annan tid

än i andra stycket sägs, ävensom

med annat än där omförmält förverkat

fallvilt förfares på sätt stadgas i

36 §. Lag samma vare beträffande

förverkat villebråd, som dödats eller

fångats å område som sägs i 5 §

2 mom.

1 mom. Anträffas å

Å område

Har den

Vad i detta moment är stadgat om

den som olovligt jagar å annans jaktområde

gälle ock i fråga om den som

å bar gärning beträdes med sådant

jagande, tillvaratagande, bortförande

eller tillägnande, som enligt 16 § 1

mom. eller 29 § i mom. första stycket

är att anse såsom olovlig jakt

eller för vilket åtgörande han enligt

29 § 1 mom. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola,

där fråga är om olovligt tillvaratagande

av sådant fallvilt som jämlikt

bestämmelserna i 18 § tillkommer

kronan eller olovligt tillägnande av

björn, lo eller örn, de i andra stycket

här ovan omförmälda personerna äga

att utöva där avsedd rätt jämväl å

område, där jakträtten tillkommer

annan än kronan.

- —--för sig.

vid lappväsendet.

i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om

den som olovligt jagar å annans jaktområde

gälle ock i fråga om den

som å bar gärning beträdes med jakt,

som enligt 29 § 1 mom. första stycket

är att anse såsom olovlig, eller

med sådant tillvaratagande eller tillägnande,

för vilket han enligt 29 §

1 mom. andra stycket skall straffas

såsom för olovlig jakt; och skola, där

fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna

i 18 § tillkommer kronan,

de i andra stycket här ovan

omförmälda personerna äga att utöva

där avsedd rätt jämväl å område,

där jakträtten tillkommer annan

än kronan.

31 §.

33

Uraktlåter någon i fall som avses

i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad

underrättelseplikt, straffes med

dagsböter, där ej å förseelsen följer

straff enligt allmänna strafflagen.

Bryter någon--------

överträder någon-----—

§•

Uraktlåter någon i fall som avses

i 16 § att fullgöra där stadgad underrättelseplikt,

dömes till dagsböter.

tre hundra kronor.

— femtio kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

9

(Gällande lydelse)

34

Allmän åklagare äge föra talan i

fråga om olovlig jakt å område som

avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser

om vilka förmäles i 31 § 2

mom. samt 33 § första stycket denna

lag.

Sker intrång--—-----

I övrigt--- — ----—---

Såsom målsägande------

Innefatta föreskrifter —---

37

Vad enligt bestämmelserna i 18, 29,

30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall

i tillämpliga delar avse jämväl olovlig

tillägnelse eller förstörelse av örns

ägg eller bo.

(Föreslagen lydelse)

Bryter någon mot föreskrift som

meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,

dömes till böter från och med tio till

och med trehundra kronor.

§•

Allmän åklagare äge föra talan i

fråga om olovlig jakt å område som

avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser

om vilka förmäles i 31 § 2 mom.

samt 33 § fjärde stycket denna lag.

---detta verk.

- —----sådant åtal.

--jaktberättigad person.

--bestämmelse gällande.

s
Vad

enligt bestämmelserna i 18,

29, 30, 31 och 36 §§ gäller om fågel

som sägs i 18 § 1 mom. skall i tilllämpliga

delar avse jämväl olovlig

tillägnelse eller förstörelse av sådan

fågels ägg eller bo.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Bestämmelserna i 7 § tredje

stycket, 10 § 5 och 6 mom., 11 § samt 12 § 1 mom. skola gälla jämväl i fråga

om jaktvårdsområde som bildats dessförinnan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler, efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändringar i

jaktlagstiftningen och anför följande.

Vår nuvarande jaktlagstiftning tillkom år 1938. Efter bemyndigande av

Kungl. Maj :t lät år 1949 dåvarande chefen för jordbruksdepartementet tillkalla

en utredningsman jämte sakkunniga för utredning rörande särskilt

angivna jaktlagstiftningsfrågor, däribland vissa frågor angående jaktvårdsområden.

Utredningen skulle även äga uppta andra spörsmål rörande jakträtt

och jaktvård, som kunde uppkomma under utredningsarbetet och som

inte berörde grunderna för jaktlagstiftningen.

Sedan 1957 har till fullgörande av utredningsuppdraget varit kallade, såsom

utredningsman överdirektören G. A. Bouveng samt såsom sakkunniga

ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren N. A. Andersson,

godsägaren, friherre O. Bennet, ledamoten av riksdagens andra kammare,

skogsinspektoren H. Larsson, häradsdomaren P. J. Näslund, ledamoten av

riksdagens andra kammare, förbundsordföranden P. A. Sköldin, byråchefen

J. T. D. Wennmark och direktören C. Wikström.

Efter förslag av utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktutredning,

vidtogs 1951 vissa ändringar i jaktlagstiftningen. Utredningen har

därefter fortsatt sitt arbete samt under årens lopp avgivit flera utlåtanden

och förslag, som resulterat i olika författningsändringar. Till behandling

föreligger nu följande av utredningen avgivna betänkanden, nämligen ett av

den 30 september 1960 med förslag till bestämmelser rörande planmässigt

bekämpande av vildkaninen på Gotland (stencilerat), ett av den 30 september

1961 med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961: 67), ett

av den 10 juli 1962 med förslag till bestämmelser om jaktskadeskydd m. m.

(stenc. 1962: 7), samt ett av den 25 oktober 1962 med förslag till ändring

av 23 § lagen om rätt till jakt m. m. (stenc. 1962: 9). Vid betänkandet om

jaktskadeskydd är fogat särskilt yttrande av herrar Sköldin och Wennmark. I

övriga betänkanden framlagda förslag har biträtts av samtliga sakkunniga i

utredningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Efter remiss har utlåtanden över betänkandet med förslag rörande ändringar

i jaktlagstiftningen avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för övre Norrland, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen,

veterinärstyrelsen, flygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,

vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, kommerskollegium, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande

länsjaktvårdsorgan, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund,

Sveriges skogsägareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,

Sveriges pomologiska förening, Föreningen Sveriges landsfiskaler samt

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Yttranden har vidare inkommit

från Föreningarna Djurens vänners riksorganisation samt Stockholms läns

och stads jägargille. Vissa remissinstanser har till sina yttranden fogat utlåtanden

från andra håll.

För remissbehandlingen av de övriga betänkandena torde jag få redogöra i

det följande.

De förslag jaktutredningen framlagt i sina betänkanden berör från varandra

vitt skilda delar av jaktlagstiftningen. Det torde därför vara lämpligt

att behandla de olika frågorna var för sig. Därvid inleder jag med redogörelser

för de ur jaktsynpunkt mest centrala förslagen, nämligen de som

framlagts i 1961 års betänkande. Häri föreslås, med hänsyn särskilt till förhållandena

inom jaktvårdsområdena, dels inskränkande bestämmelser rörande

rätten till jaktutövning på vissa fastigheter, dels lättnader i vissa procedurregler

för dylika områden. Vidare föreslås upphävande av den s. k.

förföljningsrätten samt skärpta bestämmelser rörande jakt efter vissa sällsynta

djurarter. Jag avser nu att uppta dessa förslag i nämnd ordning. Det

till betänkandet fogade förslaget till lag angående ändring i lagen om rätt

till jakt torde som bilaga (Bilaga A) få läggas till statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Jakträtt och jaktvårdsområden

Gällande bestämmelser

Huvudregeln om rätt till jakt återfinns i 2 § jaktlagen. Enligt denna paragraf

tillkommer jakträtt envar jordägare å honom tillhörigt område, om

ej annat stadgas i jaktlagen. I 5 § 1 mom. stadgas att den som äger väg inte

har jakträtt på vägen med mindre han äger mark därintill. Den som äger

marken på bägge sidor om väg har jakträtt på vägen fastän han inte äger

vägmärken.

På det område, som sålunda omfattas av jakträtten, äger enligt 1 § jaktlagen

jakträttsinnehavaren jaga utan intrång av annan. Från denna regel

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

stadgas dock undantag i jaktlagen och andra författningar, främst jaktstadgan.

Sålunda ger t. ex. 14 § jaktlagen envar rätt att i särskilda fall jaga eller

döda djur av vissa arter. Enligt 16 § får en jagande i vissa fall ta villebråd

på annans jaktområde, den s. k. förföljningsrätten. Jaktstadgan innehåller

förbud mot vissa fångstsätt eller påbud om viss fridlysning. Dessa undantagsbestämmelser

har tillkommit bl. a. av djurskydds- eller naturvårdsskäl

eller i annat skyddssyfte eller med tanke på vilttillgången. De är i allmänhet

utformade utan särskild hänsyn till beskaffenheten av de marker där jakten

utövas. Andra inskränkande bestämmelser åter tar direkt hänsyn härtill.

Så stadgas i 5 § 2 mom. jaktlagen att på område tillhörande järnväg, spårväg

eller kanal verk inte får idkas annan jakt än som fordras för att skydda trafikanläggningen

mot skada av villebråd. Jakten där må dock upplåtas till

den som har jakträtt på angränsande mark. Ett annat stadgande som rör jaktutövningsrätten

på visst slag av mark är 15 § jaktlagen. Enligt detta lagrum

får djur tillhörande vissa arter, s. k. skadevilt, som inkommer i gård

eller trädgård dödas av den som där bor eller innehar trädgården, även om

jakträtten tillkommer annan. I gård eller trädgård får vidare jakträttsinnehavaren

enligt 17 § inte söka efter vilt eller eljest idka jakt, om marken

innehas av annan och denne inte givit särskilt tillstånd till jakten. Motsvarande

gäller under vissa villkor för åker som är besådd med säd eller gräs.

Den rätt att jaga, som tillkommer fastighetsägare på honom tillhörig

mark, kan få annat innehåll om fastigheten ingår i jaktvårdsområde. Enligt

10 § jaktlagen kan ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor utgör ett sammanhängande

område, i syfte att befrämja jaktvården på området besluta

att ägorna skall utgöra jaktvårdsområde. Fattar de enhälligt sådant beslut

och får länsstyrelsens fastställelse därå, blir beslutet bindande för fastigheternas

ägare under den tid, lägst 10 högst 25 år, som bestämts för jaktvårdsområdets

bestånd. Beslutet om områdets bildande skall innehålla de huvudsakliga

grunderna för såväl hur jakten inom området får utövas som hur

viltvården där skall skötas, inbegripet fastighetsägarens skyldighet att på

sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för tillgodoseende av jaktvården.

Dessa huvudgrunder för jakt och viltvård inom området fastställs

av länsstyrelsen och intas regelmässigt i stadgarna för den särskilda förening

som fastighetsägarna brukar bilda samtidigt med områdets tillkomst.

I grunderna kan föreskrivas att för jaktutövning inom området fordras innehav

av särskilt jakträttsbevis, att all jakt eller jakt efter djur av vissa

arter, t. ex. älg, skall vara gemensam, d. v. s. att varje fastighetsägare får

jaga inom hela jaktvårdsområdet. Även under den löpande beståndstiden

kan åtgärder för viltvården föranleda ändringar i jaktutövningsrätten. Sålunda

kan fastighetsägarna vid sammanträde inom föreningen, s. k. jaktstämma,

ålägga sig inskränkningar i jaktutövningsrätten, t. ex. avstå från

viss jakt eller besluta att inom någon del av området inte jaga viss villebrådsart.

Jaktvårdsområde kan komma till stånd också i fall där en minoritet vägrar

medverka därtill. Härför krävs att frågan handläggs vid förrättning på

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

13

stället under ledning av förrättningsman som utses av länsstyrelsen. Till

förrättningen skall samtliga berörda fastighetsägare kallas genom förrättningsmannens

försorg. Förrättningsmannen skall före sammanträdet uppgöra

förslag beträffande jaktvårdsområdets gränser samt grunderna för

jaktutövningen och viltvården inom området. Detta förslag skall vid sammanträdet

framläggas för omröstning. För att förslaget skall anses antaget

fordras att vid sammanträdet ja-röster avgetts av minst fyra femtedelar av

— oavsett närvaro — hela antalet fastighetsägare och att de ja-röstande

äger minst fyra femtedelar av den mark varom är fråga. Uppnås denna majoritet,

har förrättningsmannen att insända beslutet till länsstyrelsen för

fastställelse.

Vare sig jaktvårdsområde bildats genom enhälligt beslut eller vid förrättning,

skall enligt 11 § länsstyrelsen vid sin fastställelseprövning tillse att

beslutet tillkommit i laga ordning och överensstämmer med lag och författning

samt att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker

enskild rätt. Sedan beslutet blivit fastställt, gäller det enligt 12 § även mot

ny ägare av mark som ingår i området.

Före utgången av jaktvårdsområdes beståndstid äger enligt 10 § 5 mom.

fastighetsägarna vid sammanträde besluta om förlängning av beståndstiden

med lägst 10 och högst 25 år. Dylikt beslut må fattas med enkel majoritet

bland de röstande men är ogiltigt, om nej-röster avgetts av mer än 1/5 av

hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som äger mer än 1/5 av

den i området ingående marken.

För ändringar i jaktvårdsområdes omfattning eller i grunderna för jakten

och viltvården inom området ställs enligt 11 § 3 mom. jaktlagen samma krav

som på förfarandet vid områdets bildande. Föreligger inte enhälligt beslut,

måste således förrättning hållas.

Ersättning till förrättningsman vid förrättning för bildande av jaktvårdsområde

eller för ändringar av nyssnämnt slag samt kostnader för föreskrivna

kungörelser gäldas ur jaktvårdsfonden.

Fastighetsbildningens inverkan

Utredningens förslag

Jaktutredningen erinrar till en början om att de undersökningar, som föregick

1951 års ändringar i jaktlagstiftningen, utvisade att jaktvårdsområdena

i stort sett väl fyllt sin uppgift. Under de mer än tio år, som därefter förflutit,

har enligt utredningens uppfattning inte förekommit något väsentligt,

som motsäger jaktvårdsområdenas stora betydelse för uppbyggandet av ett

artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd och för skapandet av god jaktkultur.

De förhållanden på den egentliga landsbygden, efter vilka det gällde att

anpassa jaktlagstiftningen vid dess tillkomst 1938, erbjöd inte på långt när

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

problem av samma komplicerade natur som nu är fallet, framhåller utredningen

vidare. Vad det då främst gällde att komma till rätta med var de

ogynnsamma verkningar, som en långt driven parcellering av den i jord- och

skogsbruket hävdade marken för med sig i fråga om villebrådets livsbetingelser

överhuvudtaget och beträffande möjligheterna för dem, som hade jakträtt

på dessa parceller, att erhålla något utbyte av sin jakträtt utan att komma

i konflikt med rågrannarnas jakträtt. Genom lagstiftningen om jaktvårdsområden

sökte man finna lösningen på dessa problem.

Under det senaste kvartsseklet har emellertid, fortsätter utredningen, stora

förändringar skett i de marker som bildar det biologiska underlaget för

jakträtten och viltvården. Av särskilt genomgripande natur, när det gäller

följdverkningarna för jaktvårdsarbetel som helhet betraktat, är den förändring

av den egentliga landsbygdens struktur, som kännetecknas av starkt

ökad samhällesbildning och tomtavstyckning för fritidsändamål eller industriella

och därmed jämförliga ändamål. Belysande exempel på de svårigheter

för jaktvården som lätt uppstår genom den ökade tillkomsten av små

fastigheter, oftast för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, har lämnats

utredningen från jaktvårdshåll. Svårigheterna kan bestå i att få ägare

av villatomter och dylika fastigheter att intressera sig för bildande av jaktvårdsområde

i fall då deras medverkan skulle bidraga till att ge området en

inte alltför sönderstyckad struktur. Följden blir lätt att det dyrbarare alternativet

med förrättning måste tillgripas för att få jaktvårdsområdet till stånd.

Uteblir då alltför många av de positivt inställda från förrättningssammanträdet,

uppnås ej den erforderliga majoriteten, och frågan förfaller. Andra

gånger yppar sig problemen sedan ett jaktvårdsområde bildats. Om från fastigheter,

som ingår i området, avstyckas ett större antal sportstugetomter,

blir varje ägare av dylik tomt delägare i området, och han kan t. ex. fordra

att få delta i jakt som enligt grunderna för jaktutövningen inom området

skall vara gemensam. Tillåts alla tomtägare detta, kan de för jaktvården

verksamma ägarna av jaktbara marker tappa intresset för områdets fortsatta

bestånd. Då man sökt vägra tomtägare delaktighet, har åter inträffat

att tomtägaren på sin mark fällt villebråd tillhörande art som av jaktstämma

förklarats fridlyst inom området. En onormal ökning av antalet delägare

i ett jaktvårdsområde medför även att det oftast är omöjligt att vinna

enhällighet för att t. ex. genom ändring i områdets omfattning utesluta småfastigheter

och annan för jaktvården intresselös mark. Endast förrättningsvägen

står då till buds. Detsamma gäller när det ändrade läget kräver modifiering

av grunderna för jaktutövningen eller viltvården.

Utifrån grundsatsen, att jakträtten är en beståndsdel i jordäganderätten

och att jakträtt därför tillkommer varje jordägare på honom tillhörig mark,

undersöker så utredningen om gällande inskränkningar i jakträtten måhända

uppbärs av motiv vilka i dagens läge bör föranleda ytterligare inskränkningar.

Utredningen erinrar därvid om bestämmelserna rörande jakträtten

beträffande vägmark och om inskränkningarna i jaktutövningsrätten på

område som hör till järnväg, spårväg eller kanalverk. I båda fallen finner

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

15

utredningen bestämmelserna bygga på åsikten att mark för väg och järnväg

etc. är föga värd som ensamt jaktområde samt att förbud mot jakt därstädes

alltså inte behöver betraktas som märkbart intrång i markägarens jordäganderätt.

Utredningen uttalar därefter den uppfattningen att det i stort

sett allenast är den av jordbruket och skogsbruket omfattade marken —■

åker, äng, skog och vattendrag — som bildar lämpliga biotoper för det specifikt

jaktbara villebrådet och som regel även för den övervägande delen av

övriga vilda däggdjurs- och fågelarter. Nämnda uppfattning ligger enligt utredningen

även bakom lagstiftningen om jaktvård och jaktvårdsområden,

men vid dennas tillkomst drog man inte ut konsekvenserna därav. 1 praktiken

har man sedan nödgats införa ett begrepp »fastighet som saknar jaktlig

betydelse» och tillåta, att sådana fastigheter undantas vid bildande av jaktvårdsområde

även om de därigenom kommer att ligga som enklaver inne i

området. Mot bakgrunden av det anförda tar utredningen upp frågan om vilken

rätt till jakt som principiellt bör tillhöra tomter och liknande fastigheter

inom jaktvårdsområden. Utredningen finner därvid att innehavarna av

dylika fastigheter inte kan göra anspråk på någon i sakens natur liggande

rätt att tillgodogöra sig villebråd som — merendels tillfälligt — passerar över

eller uppehåller sig på deras mark. Lika litet som vid förvärv av mark, avsedd

för järnväg, spårväg eller kanalverk, lärer man nämligen vid förvärv av

mark, avsedd för exempelvis bostad, sportstuga, grustag, industriell eller

kommersiell anläggning eller tillgodogörande av vatten, i allmänhet fästa

vikt vid den omständigheten att med markinnehavet följer jakträtt. Med ett

eller annat undantag av speciell natur torde det tvärtom förhålla sig så, att

varken köpare eller säljare räknar med att jakträtt skall utövas på marken.

Detta finner utredningen närmast peka hän mot att jakträtt i princip bör

frånkännas innehavare av mark som används för annat ändamål än jordbruk

eller skogsbruk. Med hänvisning till behovet av rätt att döda vissa skadedjur

och till utformningen av denna rätt i 14 och 15 §§ jaktlagen finner dock utredningen

att sådan skyddsjakt bör tillåtas även på mark som eljest inte

lämpar sig för jakt. I stället för att frånkänna ifrågavarande fastighetsägare

själva jakträtten bör man därför enligt utredningen, i likhet med vad som

skett beträffande järnvägs- m. fl. anläggningar, inskränka jaktutövningsrätten

till att avse allenast jakt som erfordras till skydd mot skada eller olägenhet

av däggdjur eller fåglar. Härtill föreslår utredningen ett kompletterande

stadgande av innehåll att, om det inom ett jaktvårdsområde finns

mark beträffande vilken jaktutövningen är begränsad på föreslaget sätt,

denna mark inte skall anses ingå i området och ej heller beaktas vid omröstning

rörande området.

De skäl, som funnits motivera den förordade begränsningen av jaktutövningsrätten,

är enligt utredningen lika bärande i fråga om mark som inte direkt

berörs av något befintligt eller planerat jaktvårdsområde. Utredningen

erinrar om att enligt 10 § 3 mom. jaktlagen mark, vars läge, form och övriga

beskaffenhet medför att marken kan bestå såsom eget jaktvårdsområde,

inte kan mot ägarens bestridande intvingas i jaktvårdsområde. Vidare finns

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

jaktvårds sammanslutningar som utan att formligen bilda jaktvårdsområde

bedriver jakt och viltvård efter i huvudsak samma linjer som jaktvårdsområdena.

Vare sig det gäller ett vanligt jaktvårdsområde, ett eget jaktvårdsområde

eller en sammanslutning av förenämnt slag kan f. n. frukterna av jakträttsinnehavarnas

jaktvårdsarbete otillbörligt utnyttjas av dem som innehar

i jaktvårdshänseende impedimentartad mark. Villebrådets rörlighet skapar

goda möjligheter för en rågranne att, utan motprestation till villebrådsstammarnas

förkovran, tillgodogöra sig resultaten av det jaktvårdsarbete som

bedrivs på en eller flera angränsande fastigheter. Utredningen finner därför

att jaktutövningsrätten bör inskränkas inte bara för sådana fastigheter av

ifrågavarande slag, som bildats innanför gränserna av ett jaktvårdsområde.

utan överhuvudtaget för mark som nyttjas för annat ändamål än jordbruk

eller skogsbruk. Till närmare belysning av sitt förslag härutinnan ger utredningen

följande redogörelse för de typer av fastigheter där jaktutövningsrätten

skulle inskränkas.

Som en första kategori har utredningen åsyftat mark som används för

bostadsändamål. Under samma kategori förs även all mark för fritidsbebyggelse

samt mark som utnyttjas för anläggningar i annat syfte än ett

omedelbart ekonomiskt, såsom olika slag av skolor, sjukhus och andra

vårdanstalter, vilo- och semesterhem, fångvårdsanstalter, militära etablissement,

idrottsplatser etc., m. a. o. över huvud inrättningar som tillgodoser

intressen av mer eller mindre samhällelig natur.

Till en andra kategori hänför utredningen mark varå nyttiggöres annan

där befintlig naturtillgång än den som skogen eller jorden regelmässigt

utgör. Här rör det sig alltså om mark för ler-, grus- eller stentäkt ävensom

mark, upptagen av anläggning för gruvdrift eller för tillgodogörande av

vatten i kraft- eller vattenförsörjningssyfte. Däremot åsyftas inte mark för

torvtäkt, enär sådan mark ofta omsluter betydande arealer och kan vara

allt annat än improduktiv ur jaktlig synpunkt.

Den tredje kategorin omfattar mark som används för kommersiella och

industriella anläggningar i övrigt. Dit kan alltså hänföras — förutom mark

med byggnader för handelsrörelse, för varulager eller för hantverksmässig

eller industriell tillverkning med allt vad därtill hör — även obebyggd mark

vilken utnyttjas exempelvis som upplagsplats för råvaror eller hel- och

halvfabrikat.

För att vinna eu enkel och lättfattlig indelningsgrund föreslår utredningen

att förbudet mot att idka annan jakt än viss skyddsjakt skall förklaras

gälla beträffande mark som enligt reglerna i kommunalskattelagen

är taxerad såsom annan fastighet än jordbruksfastighet. En dylik gränsdragning

anses bli av värde även vid övervakning av att förbudet iakttas.

För att undvika obilliga resultat i enskilda fall förordar dock utredningen

att Kungl. Maj:t skall äga beträffande visst slag av mark eller villebråd

medge undantag från förbudet. Härvid åsyftas dels fall där viss kronomark

överhuvudtaget inte är taxerad eller där såsom »annan fastighet»

taxerad mark undantagsvis lämpar sig för jakt, t. ex. torvmosse, dels sjöfågeljakten.

Vidare föreslår utredningen generellt undantag för bl. a. det fallet

att varandra angränsande fastigheter är i samma ägares hand men taxerats

olika. I dylika fall behöver man enligt utredningen inte räkna med att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 17

utövande av jakträtten på den ena fastigheten är till förfång för jaktvården

på den andra.

Yttrandena

Den positiva syn på jaktvårdsområdenas betydelse för

landets jaktkultur, som kommer till uttryck i betänkandet, delas av flertalet

remissinstanser. Sålunda uttalar lantmäteristyrelsen att det numera

står klart att bildande av jaktvårdsområden är till gagn sett såväl från

enskild som allmän synpunkt. Utredningens strävanden att skapa gynnsamma

förutsättningar för bildande av nya och bibehållande av befintliga

jaktvårdsområden kan styrelsen därför i princip understödja. Sveriges skogsägareförbund

finner det glädjande att man kunnat i den omfattning som

skett sammanföra jakträttsinnehavarna till gemensamma aktioner för viltvård

och jaktutövning. Liknande uppfattningar uttalas av länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs,

Västernorrlands och Jämtlands län samt av Svenska jägareförbundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att betänkandet bygger på en

principiellt riktig och tilltalande inställning till lagstiftningens syfte, nämligen

att befordra ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd samt främja

dettas tillgodogörande genom en biologiskt riktig och av humanitära hänsyn

präglad jakt. Omdaningen av samhället har emellertid, fortsätter hovrätten,

medfört att jakt inte har den betydelse för folkförsörjningen som

den haft i gångna tider. Härav följer att, då det gäller att ta ställning till

jakträttens utformning de ideella och naturvårdande synpunkterna bör träda

i förgrunden framför de ekonomiska. Det finns således inte längre några

skäl att ängsligt bevaka jakträtten såsom ett privaträttsligt tillbehör till

fast egendom utan det framstår som fullt berättigat att göra alla de inskränkningar

däri som kan vara betingade av en allmän viltvård och naturvård.

Hovrätten anser därför att man skulle kunna gå betydligt längre

än utredningen föreslagit, då det gäller att främja tillkomsten och vidmakthållandet

av lämpliga jaktvårdsområden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län är kritisk mot jaktvårdsområdena. På få

områden har länsstyrelsen nämligen kunnat iakttaga sådant split och kiv,

som när det gäller dessa områden och arbetet inom dem. Under tiden omkring

älgjakten inkommer ständiga klagomål och förfrågningar från missbelåtna

jägare och markägare. Länsstyrelsen har därför inte kunnat arkivlägga

handlingarna i ärenden rörande jaktvårdsområden på sedvanligt sätt

utan måste ha dem till hands i expeditionslokalerna. Detta ger, slutar länsstyrelsen,

en god bild av hur oron kring jaktvårdsområdena verkar för

länsstyrelsens del. Även Riksförbundet Landsbygdens folk är betänksamt

och framhåller att det praktiska behovet av jaktvårdsområden är olika inom

olika delar av landet. Utredningen borde även ha redovisat alla misslyckade

försök alt bilda jaktvårdsområde och anledningarna härtill. Det kan

enligt förbundets mening inte vara en tillfällighet att förutsättningar för

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13G

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

bildande av jaktvårdsområde i stor utsträckning tycks saknas inom landets

viltrikaste delar. Jägarnas riksförbund vill underkänna såväl de nu gällande

som de av utredningen föreslagna reglerna beträffande jaktvårdsområde.

Utredningens förslag om inskränkt jaktutövningsrätt

på alla fastigheter, som taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet,

lämnas utan erinran av bl. a. fortifikationsförvaltningen, vattenfallsstyrelsen,

kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar,

Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens

län liksom Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt Föreningen Sveriges

landsfiskaler. Flertalet remissinstanser vänder sig dock helt eller delvis

emot förslaget. Från flera håll uttalas starka betänkligheter mot att låta

en i jordäganderätten av ålder ingående rätt påverkas av det ändamål för

vilket fastigheten bildats eller nyttjas. Sådana betänkligheter anförs främst

av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Kronobergs,

Gotlands, Hallands och Jämtlands län samt av Jägarnas riksförbund.

Kammarkollegiet anmärker att de föreställningar varifrån utredningen

utgått är oklara och främmande för svensk fastighetsrätt. Länsstyrelsen i

Gotlands län efterlyser en undersökning av bl. a. vilket avbräck för jaktvården,

som faktiskt vållas av att ägare till »annan fastighet» bedriver jakt

på sin fastighet, och vilka värdeöverflyttningar som förslaget om jaktprivilegium

för ägare av jordbruksfastighet innebär. Länsstyrelsen framhåller

också att ställningstagandet kan komma att återverka på bedömandet av

rätten till fiske såsom utflöde av jordäganderätten.

De av utredningen redovisade svårigheter för jaktvårdsområdena, som

ansetts följa av den ökade tillkomsten av tätorter och småfastigheter, utgör

enligt flera remissyttranden inte tillräckliga skäl för en så genomgripande

inskränkningsregel som den utredningen föreslagit. Denna ståndpunkt intar

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Södermanlands, Västernorrlands och

Västerbottens län. Lantmäteristyrelsen finner inskränkningen desto mera betänklig

som ett genomförande av utredningsförslaget i en annan del, nämligen

i fråga om den s. k. förföljningsrättens avskaffande, torde leda till att

man på mindre enklaver svårligen kan utöva jakt i syfte att tillgodogöra sig

villebrådet. Styrelsen ifrågasätter därför om man inte bör pröva det korrektiv

mot »rovjakt» på enklaver som ligger i förfölj ningsrättens avskaffande,

innan ställning tas till frågan om begränsning av jaktutövningsrätten på

vissa slag av fastigheter.

Några remissinstanser har ställt frågan, om ersättning bör tillkomma

ägare av »annan fastighet» som genom den föreslagna lagändringen skulle

berövas jaktutövningsrätt. Kammarkollegiet anser, att utredningen bör

kompletteras på denna punkt, och understryker att dylika ersättningar inte

får belasta samhället i dess helhet utan bör läggas endast på de jagande eller

jakträttshavare. Riksskattenämnden framhåller att, om rätt till ersättning

inte införs, detta förhållande bör påverka de principer efter vilka dispens

skall ges. Bedöms vid bildande av jaktvårdsområde mindre markområ
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963

den sakna jaktlig betydelse och måste någon avstå sin jakträtt, bör han enligt

Jägarnas riksförbund erhålla ersättning av jaktvårdsmedel för den tid

jaktvårdsområdet består.

Valet av fastighetstaxeringen som indelningsgrund

för jaktbegränsningen har mött starka gensagor. Även remissinstanser,

som förklarat sig i princip dela utredningens åsikt att endast viss

skyddsjakt bör få bedrivas på fastigheter vilka används för ändamål som

gör marken olämplig för jakt och viltvård, har ansett det inte kunna komma

i fråga att grunda en sådan inskränkning i den enskilda äganderätten på utfallet

av fastighetstaxeringen, vilken verkställs från helt andra utgångspunkter.

Hit hör bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för

Övre Norrland. Kammarkollegiet ifrågasätter om inte förslagets genomförande

skulle tillföra fastighetstaxeringsarbetet ett tämligen störande moment.

Även länsstgrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län finner det

oriktigt att låta fastighetstaxeringen vara avgörande för den jaktutövning

som må äga rum på olika slag av fastigheter. Svenska jägareförbundet anser

det olämpligt att förutom jordabalkens även kommunalskattelagens fastighetsbegrepp

införes i jaktlagstiftningen.

En inte helt avvisande inställning hyser dock riksskattenämnden, som

säger sig sakna anledning anta att förslaget i någon nämnvärd omfattning

skulle medföra ogynnsamma verkningar ur fastighetstaxeringssynpunkt.

Om förslaget i denna del ur jaktlig synpunkt anses böra genomföras, vill

nämnden därför inte av taxeringsmässiga skäl motsätta sig att så sker.

Det stora flertalet av invändningarna mot förslaget avser inte bara valet

av indelningsgrund utan även verkningarna av begränsningsregelns

tillämpning i praktiken. I åtskilliga yttranden har därvid

den till förslaget knutna dispensmöjligheten för Kungl. Maj:t anförts som

skäl för att förslaget ändock inte avstyrkts. Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser däremot att svagheten i utredningens förslag belyses av att utredningen

nödgats föreslå denna dispensmöjlighet, och hovrätten för Övre

Norrland finner det otillfredställande att en jordägare skall nödgas utverka

dispens för att få åtnjuta en i jordäganderätten av ålder liggande befogenhet.

Kammarkollegiet finner utredningens uttalanden om viss mark eller vissa

fastigheter såsom jaktligt impediment tämligen godtyckliga och anför.

Utredningen synes under denna beteckning föra in åtskillig mark som i

förhållande till sin areal torde föda flera djur av vissa djurslag — såsom räv,

hare, grävling och fasaner — än genomsnittlig skogsmark. I fråga om sjöfåglar

som söker sin föda i vatten torde utredningens impedimentresonemang

vara särskilt ofruktbara. I motsats till vad utredningen synes förutsätta

lär få ägare av bostadsfastigheter inom eller intill jaktvårdsområde

finna naturligt »att profitera av det inom området bedrivna jaktvårdsarbetet».

Ägare av dylika fastigheter torde vanligen uppskatta inom fastigheten

förekommande djurliv ur helt andra synpunkter än som föremål för jakt.

Förslaget att lägga fastighetstaxeringen till grund för indelningen av fas
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

tigheter i sådana med normal jakträtt och sådana, varå jakt skall vara praktiskt

taget förbjuden, synes inte ha föregåtts av någon undersökning av tilllämpningen

vid fastighetstaxeringsarbetet av distinktionen jordbruksfastighet

— annan fastighet. Eljest skulle utredningen ha uppmärksammat att

det finns sommarnöjesfastigheter eller andra bostadsfastigheter, taxerade

såsom »annan fastighet», med så stor areal som tjugu hektar och att utskärgårdarna

i Stockholms län eller åtminstone vissa av dem likaså är taxerade

som »annan fastighet». Berörda brist i utredningen täckes enligt kollegiets

mening inte av dispensregeln i det föreslagna stadgandet.

Liknande synpunkter anförs av lantmäteristyrelsen, som även påpekar att

en och samma fastighet kan vid skilda taxeringstillfällen taxeras olika. Vidare

skall fastighet ibland taxeras delvis som jordbruksfastighet och delvis

som »annan fastighet». Gräns på marken mellan sådana delar torde enligt

lantmäteristyrelsen i regel saknas. Anknytningen till fastighetstaxeringen

vållar tveksamhet även hos länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Västmanlands

och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig

endast under förutsättning, att dispensrätten tillämpas mera vidhjärtat än

utredningen antytt, kunna tillstyrka begränsningsregelns anknytning till

mark som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet. Beträffande

de följder, som eljest skulle uppstå inom länet, hänvisar länsstyrelsen

till ett yttrande från Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms

stad och län, som anför.

I Stockholms skärgård finns ett flertal fastigheter, vilka till sin storlek är

fullt acceptabla ur jaktsynpunkt ■— naturligtvis i första hand vad beträffar

sjöfågeljakt — och är taxerade som annan fastighet. Som exempel kan nämnas

öar inom Djurö kommun på upp till 150 tunnland med en fast och av

jakträttsinnehavaren väl vårdad harstam. Vidare är bl. a. Fredlarna samt

Kallskär, Björkskär och Gillöga skärgårdar taxerade som »annan fastighet».

Att medelst lagändring fråntaga den bofasta skärgårdsbefolkningen jaktutövningsrätten

inom sådana områden synes avdelningen orimligt.

Liknande erinringar beträffande skärgården göres av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

Farhågor av annat slag gäller speciella fastighetstyper som berörs av förslaget.

Sålunda anför flygförvaltningen.

Under ämbetsverkets förvaltning står ett femtiotal flottilj- och övningsflygfält

om 100—500 ha, ytterligare ett antal krigsflygfält samt ett trettiotal

bombfällnings- och skjutplatser, däribland ett i Halland beläget kärrmarksområde

om cirka 1 500 ha. I flygfälten ingå skogsbestånd, som bl. a.

har till uppgift att försvåra upptäckt av fälten från luften. Nyplantering av

skog äger i betydande utsträckning rum i dylikt syfte. De unga skogsplantorna

utsätts ofta, särskilt i landets södra delar, för angrepp av vildkaniner.

Vidare måste ur flygsäkerhetssynpunkt flygfälten ofta rensas från måsfåglar

och änder, som i stora flockar belägrar startbanor och andra delar av

fälten. Då nämnda djurarter enligt förslaget inte är föremål för oinskränkt

jakt, skulle ett strikt genomförande av förslaget försvåra nödvändig avskjutning

av de för fältunderhåll och flygsäkerhet skadliga djuren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

21

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund vänder sig mot att utredningens

förslag blivit så utformat, att det berövar de flesta trädgårdsodlare möjlighet

att i hittillsvarande ordning jaga vissa djur som gör skada på odlingarna.

Förbundet gör gällande att taxering såsom »annan fastighet» sker

i ökad utsträckning. I en del fall har t. ex. fastigheter, som används för

fältmässig grönsaksodling och tidigare varit taxerade som jordbruksfastighet,

genom den ändrade odlingsinriktningen fått beteckningen »annan

fastighet». Förbundet erinrar om att trädgårds- och fruktodlare enligt 19 §

jaktstadgan har rätt att även under fridlysningstid döda skadehare. Det

finns emellertid flera djur än harar som kan vålla skada på trädgårdsodlingar.

Enligt förbundet kommer därför skaderisken att ytterligare öka, om

inte jakträtt i vanlig ordning får utövas på trädgårds- och fruktodlingar.

Invändningar mot förslagets följder för fastigheter avsedda för fruktodling

och trädgårdsnäring görs också av överståthållarämbctet, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Svenska jägareförbundet.

Rättvisesynpunkter anförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Med den ägosplittring,

som råder på många håll i vårt land, förekommer även bland

jordbruksfastigheter ägolotter vilka med hänsyn till ringa omfattning och

övrig beskaffenhet inte utgör lämplig biotop för jaktbart villebråd. Det finns,

enligt länsstyrelsen förmenande, lika litet anledning, att tillåta full jaktutövning

på dessa ägolotter som beträffande många av de fastigheter vilka

taxerats såsom »annan fastighet». Synpunkter av liknande slag anförs av

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Skaraborgs län samt av Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Bland de remissinstanser, som gillar utredningens tanke att begränsa

rätten till jaktutövning på fastigheter av visst slag men inte godtar en uppdelning

enbart efter taxeringen, har flera föreslagit komplettering med en

arealbestämmelse, som skulle eliminera olägenheterna av taxeringsregeln.

Emellertid går meningarna starkt i sär beträffande lämplig

arealgräns. Några förordar att begränsningsregeln skall gälla fastigheter under

fem ha, nämligen domänstyrelsen, skogsstyrelsen samt vetenskapsakademiens

naturskyddkommitté och Svenska naturskyddsföreningen. Riksförbundet

Landsbygdens folk föreslår att arealgränsen sättes vid två ha, varigenom

skulle undantas tomtområden avsedda för enbart bebyggelse. Även

i remissvar, där fastighetstaxeringen som skiljelinje ogillas, förekommer

varierande förslag om minsta areal för full jaktutövningsrätt. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län föreslår fem ha och länsstyrelsen i Gävleborgs

län endast e n ha.

På andra håll åter tas uttryckligt avstånd från tanken på en arealbestämmelse.

Så gör t. ex. lantmäteristyrelsen, Svenska jägareförbundet samt Sveriges

handelsträdgårdsmästareförbund.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter såsom ett alternativ till utredningens

förslag att begränsningen av jaktutövningsrätten får gälla fastigheter

som används för eller är avsedda för bebyggelse för annat

än jordbruks- eller skogsbruksändamål.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Svenska jägareförbundet, som anser en begränsningsregel nödvändig, föreslår

att åt denna ges sådant innehåll, att på avstyckning för bostadsändamål

eller uppförande av industriell byggnad må idkas allenast

skyddsjakt. Förbundet påpekar emellertid att även en sådan regel är förenad

med olägenheter. Dels kommer regeln inte att gälla fastigheter, som

bildats på annat sätt än genom avstyckning, dels avstyckas även för de

i regeln angivna ändamålen fastigheter som är lämpliga för jakt, t. ex. i

skärgårdarna.

Av de remissinstanser, vilka riktat kritik mot utredningens förslag om

begränsad jaktutövningsrätt på mark som taxerats såsom annan fastighet

än jordbruksfastighet, har några länsstyrelser dock förklarat att de inte

vill motsätta sig förslaget, nämligen länsstgrelserna i Kronobergs, Malmöhus,

Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens

län.

Ett genomgående önskemål i remissyttrandena är att den av utredningen

löreslagna dispensbefogenheten överflyttas till länsstyrelsen.

Flera remissinstanser — bland dem några som helt avstyrker utredningens

förslag om begränsad jaktutövningsrätt — vitsordar behovet av e n f ö r

jaktvårdsområdena verkande regel med motsvarande syfte.

Sålunda ställer sig kammarkollegiet förstående till önskemålet om ökade

möjligheter att från jaktvårdsområde avskilja nybildade smärre fastigheter,

vilka genom sin mängd kan snedvrida de personliga delaktighetsförhållandena

i området. Kollegiet kritiserar emellertid utredningens mening att även

åtskilliga större fastigheter, såsom undervisnings-, sjukvårds- och fångvårdsanläggningar,

militära anläggningar, idrottsplatser samt kommersiella

och industriella anläggningar, utgör störande företeelser. Det är inte sannolikt

att ägarna av dylika fastigheter — i stor utsträckning publika rättssubjekt

— där bedriver eller tillåter jakt i den utsträckning och på sådant

sätt, att därmed uppstår jaktvårds- eller viltvårdsproblem. Kollegiet menar

att övergång från en fastighets nyttjande för skogsbruk till något av nyssnämnda

användningssätt regelmässigt inte får sådan inverkan på verksamheten

inom jaktvårdsområdet, att fastigheten måste kunna uteslutas ur den

jaktliga samfälligheten redan under löpande heståndstid för jaktvårdsområdet.

Liknande uppfattning har lantmäteristgrelsen, som framhåller att

fastigheter, hänförliga till de av utredningen beskrivna andra och tredje

kategorierna, väl kan utgöra normal uppehållsplats för villebråd. Dylika

fastigheter torde vidare mera sällan förekomma i något större antal inom

ett begränsat område. Det avsedda syftet kan därför enligt lanlmäteristyrelsens

mening i huvudsak uppnås genom en regel att fastighet, som huvudsakligen

utgör tomt till bostadshus eller likartad anläggning, inte skall ingå

i jaktvårdsområde. — Behovet av möjlighet att ur jaktvårdsområde utmönstra

fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, vitsordas även av länsstyrelserna

i Södermanlands län och Jämtlands län.

Riksförbundet Landsbygdens folk finner det naturligt och riktigt att hindra

annan fastighet än jordbruksfastighet att ingå i jaktvårdsområde. Detta

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

23

syfte med utredningsförslaget godkänns principiellt även av vissa andra remissinstanser

som avstyrkt förslaget i dess helhet, nämligen hovrätten för

Övre Norrland, domänstijrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms län och

Älvsborgs län.

Jaktvårdsområdena

Utredningens förslag

En fråga, som enligt utredningen vid olika tillfällen varit föremål för

uppmärksamhet, är hur man i praktiken bör tillämpa bestämmelsen i 10 §

1 mom. jaktlagen att jaktvårdsområde skall bestå av särskilda fastigheter

vilkas ägor bildar ett sammanhängande område.

Kravet att jaktvårdsområdet skall utgöras av fastigheter har ansetts

vara uppfyllt även om man underlåtit att i området ta med samtliga till

en fastighet hörande ägoområden. Det har sålunda inte mött hinder att

bilda jaktvårdsområde enbart av de till flera fastigheter hörande lotterna

i en fäbodskog eller utskog. Även i många andra fall har, när det varit lämpligt

med hänsyn till områdets form, fastighet intagits blott till en del. Stöd

för denna praxis har ansetts kunna hämtas ur en bestämmelse i 39 § 3 mom.

jaktstadgan enligt vilken förrättningsman för bildande av jaktvårdsområde

har att föreslå vilka fastigheter eller delar av sådana som lämpligen bör

ingå i området.

Om kravet att ägorna skall bilda ett sammanhängande område säger utredningen

att praktiska skäl ofta hindrar att det bokstavligen uppfylls. En

följd härav har blivit att man stundom underlåtit att i jaktvårdsområde

medtaga vissa mindre, inom områdets gränser belägna fastigheter. Det har

då gällt fastigheter utan jaktlig betydelse, vilkas intagande inte ansetts erforderligt

för främjande av jaktvården på områdena.

Även i ett annat avseende har man enligt utredningen i praxis gjort avsteg

från bestämmelsen om sammanhängande område. Det gäller sådana

fall då man t. ex. fått bilda ett jaktvårdsområde av ett helt skifteslag oaktat

detta har sina ägoområden utlagda på skilda platser. Utredningen finner

en sådan praxis välgrundad men tillägger, att de skilda delarna av dylikt

jaktvårdsområde dock i princip bör var för sig vara av den storlek och

form att de kan utgöra underlag för jaktvårdsområde.

För att bringa lagtexten i bättre överensstämmelse med nu angivna praxis

föreslår utredningen att i 10 § 1 mom. första stycket jaktlagen orden »ett

sammanhängande område» utbyts mot orden »ett eller flera sammanhängande

områden».

I betänkandet tar utredningen även upp frågan om majoritetsbes

tämmelserna för bildande av jaktvårdsområde och för förlängning

av sådant områdes beståndstid. Utredningen erinrar inledningsvis om tillkomsten

år 1938 av den nu gällande regeln om bildande av jaktvårdsområde,

enligt vilken fordras att ja-röster avgetts av minst 4/5 av antalet fas
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

tighetsägare och att de ja-röstande äger minst 4/5 av marken ifråga. Vid

riksdagsbehandlingen betonades inte bara att möjligheten att bilda jaktvårdsområde

mot vissa jordägares vilja borde tillgripas endast i ytterlighetsfall.

Som skäl för att sätta majoritetstalet till 4/5, i stället för 2/3 eller

3/4 vilket föreslagits från olika håll, anfördes även att det finge anses välbetänkt

att framgå med viss försiktighet tills erfarenhet vunnits rörande

verkningarna av de nya reglerna.

Jaktutredningen ansluter sig till uppfattningen att ett jaktvårdsområde

bör komma till stånd endast då det uppbärs av en övervägande majoritet

bland de berörda jordägarna. Erfarenheterna visar, säger utredningen vidare,

att regeln om majoritetsbeslut tillämpats mer än man vid stadgandets

tillkomst föreställde sig. Av hela antalet intill den 1 juli 1961 fastställda

jaktvårdsområden har nämligen 737 bildats frivilligt genom enhälliga

beslut och inte mindre än 651 vid förrättning genom majoritetsbeslut

Utredningen anser att majoritetstalet 4/5 i praktiken inte är nödvändigt

som ett minoritetsskydd. Det förhåller sig enligt utredningen nämligen så,

att antalet verkliga motståndare till bildande av ett jaktvårdsområde merendels

inte överstiger fem procent av antalet delägare och troligen ett ännu

lägre procenttal beträffande arealen samt att de delägare, som kan bli

tungan på vågen, är sådana som saknar intresse för jakt och viltvård. Antingen

dessa delägare uteblir från förrättningssammanträdet, med påföljd

att de automatiskt hänförs till motståndarna, eller låter sig påverkas av de

aktiva motståndarna att göra gemensam sak med dessa, kan resultatet bli

att en från början betryggande majoritet kommer att vid förrättningen underskrida

det kritiska strecket. Utredningen gör även jämförelser med lagen

om fiskevårdsområden, där det för bildande av sådant område räcker med

en på visst sätt förstärkt enkel majoritet. När man kan åtnöjas med dvlik

majoritet för fiskevårdsomradena, vilka i flera fall berör ekonomiska intressen

i betydligt högre grad än jaktvårdsområdena, bör det enligt utredningen

inte väcka betänkligheter att modifiera den kvalificerade majoritet som

fordras för bildande av jaktvårdsområde. En dylik modifiering finner utredningen

även kunna avhjälpa en del av de särskilda svårigheter att bilda jaktvårdsområde,

som yppat sig i landsdelar med svår ägosplittring, t. ex. den

s. k. storskiftesbygden i Dalarna.

På nu anförda skäl föreslår utredningen att gällande majoritetstal om

4/5 ändras till 2/3. Som följd härav bör den för förlängning av jaktvårdsområdes

beståndstid gällande regeln ändras i motsvarande mån. Den minoritet

- mer än 1/5 av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som

äger mer än 1/5 av den i området ingående marken — som nu kan hindra

förlängning, föreslås sålunda skola överstiga 1/3 i ettdera avseendet.

Jaktutredningen granskar också de särskilda bestämmelser som reglerar

möjligheterna att ändra jakt vårdsområdes omfattning eller

de för jakten och viltvården inom området fastställda huvudsakliga

grunderna. Som redan nämnts krävs för dylik ändring detsamma som

för nybildning, d. v. s. antingen enhälligt beslut eller beslut vid särskild för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

25

förrättning, fattat med 4/5 majoritet. Ett genomförande av utredningens

förslag om ändring av majoritetstalet från 4/5 till 2/3 skulle visserligen

medföra motsvarande lättnad i nu angivna fall. Dock kvarstår kravet på

hållande av förrättning då enhälligt beslut inte kan åstadkommas, något

som enligt utredningen ofta beror på att delägare, som inte intresserar sig

för frågan, ej låter sig avhöra. Utredningen föreslår nu att, där beslut av

ifrågavarande slag fattas i samband med beslut om förlängning av beståndstiden

för jaktvårdsområdet, beslutet skall anses giltigt om det fattas i samma

ordning som förlängningsbeslutet. Ändringsbeslutet bör följaktligen enligt

utredningens förslag kunna fattas med enkel majoritet, om inte nejröster

avgetts av mer än 1/3 av antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare

som äger mer än 1/3 av marken.

Till utveckling av förslaget anför utredningen vidare. När det gäller sådana

ändringar i ett jaktvårdsområdes status, som avgörs samtidigt med frågan

om förlängning av områdets beståndstid, har området arbetat åtminstone

nära tio år. Förhållandena har stabiliserats, samarbetet har funnit sina

former och erfarenheter har samlats. I de flesta fallen torde en kanske i

början förefintlig opposition ha ebbat ut. I betraktande av det omvittnade

stora intresse, som delägarna i ett jaktvårdsområde lägger i dagen när det

gäller områdets angelägenheter, finner utredningen det osannolikt, att ett

förslag om ändring i grunderna inte skulle uppkalla dem, som har en avvikande

mening, till aktivitet vid det sammanträde som skall besluta i ärendet.

Detta torde gälla även då fråga uppkommer om ändring av jaktvårdsområdes

omfattning.

I likhet med förlängningsbeslut skall enligt förslaget även samtidigt fattat

ändringsbeslut fastställas av länsstyrelsen. Härvid bör prövas inte bara, att

beslutet överensstämmer med lag och författning och är tjänligt för jaktvården,

utan även att det ej kränker enskild rätt. Ägare till fastighet, som man

vill ansluta till eller utbryta ur ett jaktvårdsområde, skall alltså samtycka

till åtgärden. Vägras samtycke, måste förrättning ske, varvid den vid bildande

av jaktvårdsområde gällande majoritetsregeln blir tillämplig.

Den i 11 § 3 mom. jaktlagen intagna huvudregeln, att för beslut om ändring

i jaktvårdsområdes omfattning eller grunder bestämmelserna om bildande

av jaktvårdsområde äger motsvarande tillämpning, skall enligt utredningens

förslag alltjämt gälla då beslutet fattas annorledes än i samband

med förlängningsbeslut. En modifiering häri föreslås dock beträffande utvidgning

av området. Det uppges inte sällan inträffa att ägare av fastighet,

vars ägor gränsar till ett jaktvårdsområde, söker få fastigheten ansluten till

området. Med avseende å sådana fall plägar i stadgarna för de föreningar,

som brukar bildas i anslutning till jaktvårdsområde, intas bemyndigande för

föreningens styrelse att å delägarnas vägnar dels träffa överenskommelse

med ägare av intill området belägen mark om att denna skall intas i jaktvårdsområdet,

dels söka länsstyrelsens fastställelse å överenskommelsen. Utredningen

föreslår nu att till 11 § 3 mom. jaktlagen fogas en uttrycklig förklaring

att dylikt bemyndigande må intas i stadgarna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Yttrandena

Utredningens strävanden att genom lättnader i vissa bestämmelser främja

nybildning av jaktvårdsområden och underlätta en anpassning av redan bildade

områden till ändrade förhållanden har överlag mötts av förståelse hos

remissinstanserna. Förslaget att jaktvårdsområde skall få bildas av såväl ett

som flera sammanhängande ägoområden avstyrks endast av

Jägarnas riksförbund. Lantmäteristgrelsen uttalar att det väsentliga torde vara

att ett jaktvårdsområde får lämplig omfattning och klar avgränsning, vilket

givetvis kan ske jämväl i fall då endast viss del av fastighet ingår i området.

Om ett jaktvårdsområde skall omfatta flera från varandra skilda områden,

bör vart och ett av dessa avgränsas så att det för sig och med hänsyn

tagen även till angränsande marker utgör lämpligt objekt för jaktens bedrivande.

Samtliga inom ett jaktvårdsområde belägna fastigheter behöver inte

alltid ingå i området. Fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, torde sålunda

böra lämnas utanför, framhåller styrelsen.

Svenska jägareförbundet delar utredningens uppfattning att, eftersom man

i praxis i viss mån uppgivit kraven att jaktvårdsområde skall beslå av särskilda

fastigheter och utgöra sammanhängande område, 10 § 1 mom. första

stycket jaktlagen bör omredigeras. Genom att länsstyrelsen skall pröva, att

beslut om bildande av jaktvårdsområde är tjänligt för jaktvårdens främjande,

är det sörjt för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas bl. a. områdets storlek,

arrondering och markbestånd. Begreppet »sammanhängande område»

kan därför utmönstras ur bestämmelsen i nämnda lagrum. Förbundet föreslår

att genom den nya avfattningen utsägs att ägare av särskilda fastigheter

må i ändamål att befrämja jaktvården besluta, att till fastigheterna hörande

ägor skola utgöra jaktvårdsområde. Även kammarkollegiet, som anser

att praxis är ändamålsenlig och bör legaliseras, finner kravet på sammanhängande

område böra ersättas med fordran på att ägorna gemensamt kan

utgöra lämpligt område för jaktvård. Sveriges skogsägareförbund anser den

föreslagna möjligheten att bilda jaktvårdsområde av flera sammanhängande

områden böra öppnas endast för undantagsfall.

Förslaget att ändra majoritetstalet för bildande av jaktvårdsområde

från 4/5 till 2/3 och minoritetskvoten för hindrande av tidsförlängning

från 1/5 till 1/3 tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet,

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna

i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar. Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län samt Svenska

jägareförbundet. Lantmäteristyrelsen betonar dock vikten av att markägarna

i gemen inom ett jaktvårdsområde intar en positiv hållning till dess verksamhet.

Ehuru fastighetsägare, som saknar intresse för jakt och viltvård, genom

stränga krav på anslutning vid bildande av jaktvårdsområde kan få ett

avgörande inflytande, finner styrelsen det riktigt att kräva att en betryggande

majoritet av samtliga berörda fastighetsägare tillkännager en klar inställning

för bildande av jaktvårdsområdet. Jaktutredningens förslag om sänk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

ning av majoritetstalet äventyrar dock inte den nödvändiga förankringen hos

fastighetsägarna. För förslaget talar enligt styrelsen även de svårigheter,

som nn uppkommer vid bildande av jaktvårdsområde i trakter där dödsboägda

fastigheter förekommer i större antal, speciellt i Kopparbergs län. Svårigheterna

i Kopparbergs län berörs även av länsstyrelsen i länet, som uttalar

att de nuvarande majoritetsbestämmelserna i själva verket förhindrar

bildande av jaktvårdsområde inom vissa delar av länet. Då utredningens förslag

är ägnat att underlätta tillkomsten av jaktvårdsområden i Dalarna, har

länsstyrelsen i och för sig intet att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen anser

det emellertid tveksamt om förslaget går tillräckligt långt för att innebära

några påtagliga fördelar såvitt gäller de delar av länet som är särskilt besvärade

av invecklade fastighetsförhållanden. Framförallt den inom vissa

områden stora förekomsten av oskiftade dödsbon liksom den långt drivna

sämjedelningen kan enligt länsstyrelsens mening motivera en ytterligare

uppmjukning av nu gällande majoritetsregler.

Med hänsyn till risken av alltför stora intressemotsättningar inom jaktvårdsområdena

uttalar länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus,

Jämtlands samt Västernorrlands län tveksamhet inför förslaget om ändring

i majoritetsreglerna. De tre sista länsstyrelserna anser det tillräckligt med

en ändring till 3/4 majoritet för bildande och 1/4 minoritet mot förlängning.

Förslaget avstyrks av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Gotlands,

Älvsborgs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Föreningen Sveriges

landsfiskaler samt Jägarnas riksförbund. Till belysning av de skäl, som åberopats

mot förslaget, må återges följande yttrande från Västerbottens läns

jaktvårdsförening.

En tvångsanslutning till jaktvårdsområde innebär för markägaren ofta ett

avsevärt ingrepp i den personliga friheten. Till en viss gräns är dylika ingrepp

såväl berättigade som nödvändiga, ty det är ej så ovanligt att en markägare

så till den grad sätter egennyttan eller ogrundade fördomar i förgrunden,

att allmännyttan alls inte blir beaktad. Man måste dock utgå från att,

därest inom ett tillämnat jaktvårdsområde upp till 33 % av markägarna motsätter

sig anslutning, andra och mera berättigade skäl än de nämnda kan

åberopas. Under alla förhållanden kan med fog sägas alt den idé, som ligger

bakom bildandet av ett jaktvårdsområde, bör omfattas av en mycket stor

majoritet av markägarna för alt praktiskt tillämpad kunna fungera utan

större motsättningar. Det är nödvändigt att detta system för jakt och jaktvård

bärs upp av en väl dokumenterad tilltro till systemets riktighet. En lagstiftning

i frågan, grundad på en annan uppfattning, kan lätt leda till att

bildandet och bibehållandet av jaktvårdsområden impopulariseras i sådan

grad att den goda tanke, som ligger bakom de aktuella åtgärderna, inte kan

förverkligas i önskvärd omfattning. Man kan kanske till och med nå ett resultat

helt motsatt det man strävar efter. Och det vore en ren chimär att tro

att de, som en gång motsatt sig bildande av jaktvårdsområde, snabbt skulle

ändra inställning. Ett långt gående tvång föder lätt ett varaktigt missnöje.

Den hittills tillämpade gränsen för tvångsanslutning bör av dessa skäl inte

överskridas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 är 1963

Förslaget om ett förenklat förfarande vid ändring i jaktvårdsområdes

omfattning eller grunder, om ändringen sker i

samband med förlängningsbeslut, tillstyrks av bl. a. kammarkollegiet, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, de flesta länsstyrelserna samt Svenska jägareförbundet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar därvid att syftet med ett

jaktvårdsområde lätt kan förfelas, om inte området förvaltas på sådant sätt

och ges en sådan omfattning, som svarar mot rådande yttre förhållanden.

Inga onödiga hinder bör få motverka en sådan anpassning. Samtidigt är det

angeläget att jaktvårdsarbetet bedrivs med kontinuitet och stabilitet. Länsstyrelsen

anser att utredningens förslag är en rimlig avvägning mellan dessa

intressen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att såsom förutsättning för det förenklade

förfarandet bör gälla att samtliga fastighetsägare skriftligen kallats till

det sammanträde, som skall besluta om jaktvårdsområdets fortbestånd och

de ändrade grunderna, samt att kallelsen innehåller uppgift om de ärenden

som skall förekomma vid sammanträdet. Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker

reformen under förutsättning att majoritetsreglerna blir oförändrade

och att den minoritet, som kan hindra ändring av jaktvårdsområdets

omfattning eller grunder, sålunda blir densamma som f. n. kan hindra förlängning

av beståndstiden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till de synpunkter, som

motiverat utredningens förslag, men ställer sig kritisk till den tänkta räckvidden

av bestämmelserna. I den mån dessa endast skulle äga tillämpning på

anslutandet av mindre områden till jaktvårdsområde eller på smärre jämkningar

i jaktvårdsområdets omfattning eller i grunderna för jaktvården, vore

ej något att invända mot förslaget. Detta innehåller emellertid inte någon

sådan begränsning. Vidare bygger förslaget på antagandet att, sedan ett jaktvårdsområde

tillkommit i laga ordning, endast de, som aktivt motsätter sig

dess fortbestånd, behöver tas i beräkning som motståndare. Ett sådant antagande

kan enligt hovrätten inte göras beträffande ändringar av större betydelse.

Jägarnas riksförbund befarar, att lättnaderna skall ge möjlighet att tillskapa

olämpligt stora jaktvårdsområden, och avstyrker förslaget.

En särskild situation har uppmärksammats av Sveriges skogsägareförbund,

som anför.

Vid ett jaktvårdsområdes bildande kan i många fall en större jordägares

fastigheter ha varit så splittrade, att de inte kunnat bilda ett särskilt jaktvårdsområde,

trots att den sammanlagda arealen varit tillräcklig härför. Efter

verkställd omarrondering kan emellertid fastigheterna ifråga ha sammanförts

till en eller ett par enheter av sådan storlek och form, att de fyller

villkoren för bildande av eget jaktvårdsområde. I dylika fall bör ägaren medges

ovillkorlig rätt till utbrytning av ifrågavarande marker ur jaktvårdsområdet,

antingen omedelbart efter det omarronderingen ägt rum eller senast

i samband med att frågan om förlängning av giltighetstiden för jaktvårdsområdet

blir aktuell. Frågan bör därför inte avgöras enligt nuvarande bestämmelser

om förlängning av giltighetstiden utan den måste omprövas

såsom vid nybildning av jaktvårdsområde.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

29

Förslaget om bemyndigande för jaktvårdsområdesförenings styrelse att

genom avtal till området ansluta intilliggande mark tillstyrks i ett flertal

yttranden. Mot förslaget vänder sig emellertid bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs

län som anför.

Den föreslagna bestämmelsen står i strid mot nuvarande stadganden i 10 §

1 mom. och 11 § 3 mom. första stycket jaktlagen och deras motiv. Dessa bestämmelser

måste anses ha tillkommit såsom ett skydd för enskild rätt i

syfte att i görligaste mån förhindra, att jakträttsinnehavare mot sin vilja

berövas rätten att med andras uteslutande tillgodogöra sig å hans markområde

befintligt villebråd. Fastställelsen av ett jaktvårdsområde medför vittgående

rättsverkningar för markägarna — även framtida sådana — under

avsevärd tid. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning uppenbart, att tillkomsten

och fastställelsen av beslut om bildande eller ändring av jaktvårdsområde

måste ske under strikt beaktande av jaktlagens nämnda grundläggande

bestämmelser. Ett bemyndigande för jaktvårdsområdes styrelse att

såsom ombud för fastighetsägarna bevilja anslutning av nya fastigheter till

jaktvårdsområdet innebär ett klart kringgående av föreskrifterna i 10 § jaktlagen,

enligt vilken enighet eller kvalificerad majoritet skall föreligga bland

fastighetsägarna beträffande jaktvårdsområdets omfattning. Genom ett sådant

bemyndigande kan berörda fastighetsägare sättas helt ur spel, och styrelsen

har möjlighet att utan fastighetsägarnas hörande och kanske t. o. m.

stick i stäv mot deras önskningar fatta beslut med bindande verkan för fastighetsägarna

under lång tid. En enskild markägares möjlighet att gardera

sig mot överraskningar av detta slag är mycket begränsad. Även om jaktvårdsföreningens

stadgar vid tiden för områdets tillkomst inte innehåller

ifrågavarande bemyndigande för styrelsen, kan denna, enligt vad utredningen

i övrigt föreslagit, när som helst erhålla bemyndigande genom stadgeändring

som kan beslutas av jaktstämma till och med om endast en minoritet

av medlemmarna skulle vara representerad. En fullmakt, vilken är

bindande inte bara för de jakträttsinnehavare, som lämnat bemyndigande

genom att godkänna stadgarna, utan jämväl för framtida fastighetsägare och

vilken tillika är oåterkallelig, har hittills varit främmande för vår rätt.

Tanken på en oåterkallelig fullmakt i stadgarna betecknas även av hovrätten

över Skåne och Blekinge såsom principiellt oriktig. Ej heller länsstyrelsen

i Gävleborgs län finner det framlagda förslaget lämpligt. Möjligheten

att under ett jaktvårdsområdes beståndstid genom förenklat förfarande till

området ansluta ytterligare mark bör inte vara beroende av om stadgarna

innehåller något bemyndigande. Möjlighet till sådan anslutning bör stå öppen

direkt på grund av stadgande i lag, och befogenhet att träffa överenskommelse

hör enligt länsstyrelsen endast tillkomma delägarna på jaktstämma.

Departementschefen

Sedan mer än ett halvt sekel har i vårt land lagen erbjudit särskild möjlighet

för ägare av olika fastigheter att genom samverkan åstadkomma bindande

regler för jaktutövning och viltvård på fastigheterna. Föreskrifter rörande

sådan samverkan upptogs i 1912 års jaktlag och utvecklades vidare

genom bestämmelserna om jaktvårdsområde i 1938 års lag. Det är framför
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

allt genom de senare bestämmelserna som jaktvårdsområdena fått den betydelse

de idag har för jakt- och viltvården i landet. Den realsammanslutning,

som ett jaktvårdsområde ntgör, medför stärkta möjligheter att överblicka

viltbeståndets storlek och sammansättning, ökad kontroll över avjagningen

samt vidgade förutsättningar för aktiv viltvård. Denna form för

utövning av jakt och jaktvård har också alltmer vunnit jordägarnas och jägarnas

förtroende. Drygt en femtedel av landets hela areal av skog, åker och

äng ingår f. n. i jaktvårdsområden. Den hushållning med landets vilttillgångar,

som sker inom dessa områden, är av stor betydelse från såväl allmän

som enskild synpunkt.

Den på sina håll allt intensivare fastighetsbildningen har med

tiden visat sig innebära vissa olägenheter för jaktvårdsområdena. Ägare av

fastigheter, som nybildas inom jaktvårdsområde, har nämligen samma ömsesidiga

plikter och rättigheter som de ursprungliga ägarna. I fall, då sådan

fastighet bildats huvudsakligen för bostadsbebyggelse eller för annat med

jaktvård oförenligt ändamål, har det väckt anstöt att ägaren kunnat göra

anspråk på likställdhet med övriga delägare i fråga om rätt till jakt på annans

fastighet inom området. Ibland har nybildningen av fastigheter medfört

att hundratals, för jaktvårdsområdets verksamhet ointresserade delägare

tillkommit. Enär för avgörande av vissa frågor krävs kvalificerad majoritet

bland delägarna, händer i dylika fall att till följd av de ointresserades utevaro

sådan fråga faller, ehuru alla aktivt jaktvårdsintresserade är närvarande

och röstar för positivt beslut. Likartade olägenheter möter stundom

redan vid jaktvårdsområdes bildande. I syfte att avhjälpa nu antydda svårigheter

har jaktutredningen föreslagit att på fastigheter, som till följd av

användningssättet kan antas sakna värde i jaktavseende, skall -—- oavsett

om jaktvårdsområde har bildats — få bedrivas endast jakt efter skadevilt

av vissa angivna arter, s. k. skyddsjakt. För att vinna en enkel regel har

utredningen föreslagit att inskränkningen skall gälla alla fastigheter som

taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet. Dylika fastigheter skall

enligt förslaget ej heller anses ingå i jaktvårdsområde.

Såsom remissbehandlingen visat är utredningens förslag i denna del inte

invändningsfritt. Den föreslagna inskränkningen i jaktutövningsrätten kan

knappast anses tillräckligt underbyggd, och ej heller ges godtagbara hållpunkter

för bedömande av reformens verkningar i olika hänseenden. I likhet

med flera remissinstanser finner jag ifrågavarande olägenheter för jaktvårdsområdena

kunna i huvudsak bemästras med betydligt mindre långtgående

åtgärder. I överensstämmelse med de uppgifter i övrigt, som anförtrott»

länsstyrelserna med avseende å jaktvårdsområdena, bör enligt min mening

länsstyrelserna få befogenhet att ur befintligt jaktvårdsområde utesluta fastighet

som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området. Härvid

avses främst nybildade fastigheter vilka huvudsakligen utgör vad som på

olika håll i jaktlagen benämns gård eller trädgård. Men även äldre sådana

fastigheter åsyftas, liksom fastigheter som nyttjas till upplagsplats e. d.

Ansökan om uteslutning bör få göras såväl av ägaren till fastigheten i fråga

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

31

som av annan delägare i jaktvårdsområdet. Samtliga delägare bör få tillfälle

att yttra sig i ärendet. Det får ankomma på länsstyrelsen att med hänsyn

till omständigheterna bedöma om delägarna skall underrättas personligen

eller på annat sätt. Har delägarna, såsom är regel, sammanslutit sig

till en förening, kan yttrande lämpligen avges genom föreningens styrelse.

Vid prövningen av ärendet har länsstyrelsen givetvis att, liksom vid bildande

av jaktvårdsområde, handla efter vad som finns tjänligt för jaktvårdens

främjande.

De nya regler, som jag sålunda föreslår, torde få upptas i 11 § 2 mom.

jaktlagen, sedan — på sätt jag i det följande kommer att förorda — det

nuvarande innehållet i detta moment flyttats till annat lagrum. Samtidigt

bör 7 § tredje stycket undergå en följdändring.

Det i 10 § 1 mom. jaktlagen stadgade kravet att jaktvårdsområde skall

bestå av fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande

område, har inte kunnat helt efterlevas i praktiken. I enskilda

fall har man för att kunna få jaktvårdsområde till stånd nödgats låta i

området ingå delar av fastighet. Behov har också uppstått att kunna skapa

ett jaktvårdsområde av två eller flera från varandra friliggande större revir.

Liksom utredningen och remissorganen anser jag att lagtexten bör anpassas

till de yppade behoven. Detta kan enligt min mening lämpligen ske därigenom,

att åt 10 § 1 mom. ges det innehållet, att ägare av särskilda fastigheter

må, i ändamål att befrämja jaktvården på fastigheterna, besluta att dessa

helt eller delvis skall tillsammans utgöra jaktvårdsområde. Vid sin fastställelseprövning

av sådant beslut skall länsstyrelsen alltjämt tillse att beslutet

är tjänligt för jaktvårdens främjande. Detta torde innebära att man i

flertalet fall även i fortsättningen upprätthåller kravet på att jaktvårdsområde,

så långt det är möjligt och lämpligt, utgör ett sammanhängande område.

Tillåts någon gång ett jaktvårdsområde bestå av skilda delar, torde i

regel böra tillses att varje del utgör tillräckligt underlag för rationell

jaktvård.

Den majoritet om fyra femtedelar, som enligt 10 § 3 och 4 mom.

jaktlagen krävs för att bilda jaktvårdsområde, kan ha varit motiverad så

länge områdesinstitutet var jämförelsevis oprövat. Liksom flertalet remissinstanser

biträder jag utredningens uppfattning att tiden nu är mogen att

mildra majoritetskravet. Såsom från några håll anförts skulle dock en ändring

enligt utredningens förslag till två tredjedels majoritet innebära ett

alltför långt avsteg från grundtanken att en ldart övervägande majoritet bör

vara positivt inställd. Enligt min mening bör majoritetstalet i stället sättas

till tre fjärdedelar, såsom också föreslogs av utskottet vid lagens tillkomst.

1 konsekvens härmed bör den i 10 § 5 mom. stadgade minoritet, mot vars

nejröster jaktvårdsområdes beståndstid ej må förlängas, höjas från en

femtedel till en fjärdedel. Samtidigt med nu föreslagna ändringar bör i 10 §

3 mom. andra punkten göras en mindre jämkning i förtydligande syfte.

Då jaktvårdsområde bildas, bestäms inte bara områdets omfattn

i n g på marken och tiden för dess bestånd utan även de huvudsak
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

liga grunderna i fråga om jaktutövningen och viltvården inom området

samt fastighetsägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla

inrättning för jaktvårdens tillgodoseende. I vad sålunda bestämts får

enligt 11 § 3 mom. jaktlagen inte göras ändring i annan ordning än som gäller

för bildande av jaktvårdsområde. Enda lättnaden häri utgör den nyss

berörda möjligheten att enligt 10 § 5 mom. förlänga tiden för områdets bestånd.

Beslut härom må fastighetsägarna på sammanträde fatta med enkel

majoritet under förutsättning att inte nej röster avges av vare sig mera än

en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än

en femtedel av marken. Dessa kvoter har nyss av mig föreslagits höjda till

en fjärdedel.

För att trygga fasthet och reda inom jaktvårdsarbetet är det, som även utredningen

betonat, angeläget att behålla den nuvarande ordningen beträffande

ändringar som fastighetsägarna önskar genomföra under den löpande beståndstiden.

Det kan emellertid antas att man mot slutet av beståndstiden,

vilken skall utgöra minst tio år, uppnått sådan stabilitet i verksamheten och

vunnit sådana erfarenheter, att ändringar i områdets status bör kunna ske

med mindre omgång. Jag biträder därför utredningens förslag att dylik ändring,

om den vidtas på sammanträde för förlängning av beståndstiden, skall

få beslutas i den förenklade ordning som är medgiven för förlängningsbeslutet.

Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur eller anslutas

till jaktvårdsområdet, bör dock krävas samtycke av ägaren till den marken.

Dessa nya bestämmelser torde jämte den nuvarande bestämmelsen i

11 § 3 mom. lämpligen böra sammanföras till ett nytt 6 mom. i 10 § jaktlagen.

I anslutning härtill bör 7 § tredje stycket och 12 § 1 mom. undergå

redaktionella jämkningar.

Med hänsyn till den vidgade betydelse, som beslutsförfarandet enligt 10 §

5 mom. får genom vad jag nu förordat, synes bestämmelserna i detta moment

böra preciseras och kompletteras i vissa avseenden. För att förebygga missbruk

bör till en början stadgas att förfarandet står till buds endast under

det sista året av jaktvårdsområdets beståndstid. Vidare bör i lagtexten inskrivas

att för giltigheten av beslut erfordras — förutom att inte nejröster

avgetts av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare

som äger mer än en fjärdedel av marken — att beslutet biträtts

av flertalet bland de röstande. Slutligen bör, såsom en länsstyrelse framhållit,

utfärdas föreskrifter om kallelse till sammanträde av ifrågavarande slag.

Detta synes kunna få ankomma på Kungl. Maj :t.

Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall enligt 10 § 1 mom. första

stycket jaktlagen för att bli giltigt fastställas av länsstyrelsen. Härvid skall

länsstyrelsen enligt 11 § 1 mom. första stycket tillse att beslutet tillkommit

i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning ävensom att

det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Vad

nu sagts gäller enligt 11 § 3 mom. också beträffande beslut om ändring av

jaktvårdsområdes status. Även för giltigheten av beslut om förlängning av

beståndstiden fordras, enligt 10 § 5 mom. jaktlagen, fastställelse av läns
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963

33

styrelsen. Vid prövning av sådant beslut skall dock enligt It § 1 mom.

första stycket endast tillses att beslutet tillkommit i laga ordning. Denna

åtskillnad synes böra upphävas i och med att förlängningsbesluten skall

kunna förknippas med beslut om statusändring. Genom att underkasta även

förlängningsbesluten den mera omfattande granskningen tillgodoser man

också i viss mån önskemålet att delägare, vars markinnehav tidigare varit

splittrat men sammanförts genom fastighetsreglering under jaktvårdsområdets

beståndstid, skall kunna få sin mark utbruten till sådant eget jaktvårdsområde

som avses i 10 § 3 mom., ifall detta finns tjänligare för jaktvården.

—- Vad jag nu anfört föranleder ändring i 11 § 1 mom. första stycket

jaktlagen. Till detta lagrum bör samtidigt av redaktionella skäl flyttas

vad i 10 § 1 mom. första stycket och 5 mom. är stadgat om krav på länsstyrelsens

fastställelse.

Utöver den nu behandlade möjligheten till utvidgning av jaktvårdsområde

har utredningen föreslagit en regel för utvidgning via generell fullmakt

i stadgarna för jaktvårdsområdesförening. Med hänsyn till de principiella

erinringar, som i flera remissyttranden riktats mot att tillämpa

en sådan metod, kan jag inte biträda förslaget i denna del.

I 11 § 2 mom. jaktlagen ges bestämmelser om kungörande av beslut,

som länsstyrelse meddelar enligt 11 §, samt om besvär över sådant beslut.

BI. a. föreskrivs att dylikt beslut skall införas i länskungörelserna och i tidning

inom orten samt kungöras i kyrka. Enligt min mening bör det i fortsättningen

räcka med att införa meddelande i ortstidning. Jämte det lagrummet

ändras i överensstämmelse härmed bör bestämmelserna av redaktionella

skäl flyttas till 3 mom., sedan — på sätt jag tidigare förordat —

det nuvarande innehållet däri överförts till 10 §.

Förföljningsrätten

Gällande rätt

Den ensamrätt till jakt på eget område, som följer äganderätten, är inskränkt

genom bl. a. den s. k. förföljningsrätten, som regleras i 16 § 1 mom.

jaktlagen. Enligt detta lagrum är den, som under lovlig jakt sårar villebråd

så att det faller på annans jaktområde, berättigad att tillvarata och

behålla villebrådet under förutsättning att det fallit inom 100 meter från

gränsen av den jagandes eget jaktområde. Om det fallna djuret är älg,

hjort eller rådjur, gäller vidare dels att den jagande inte får föra bort djuret

annat än i närvaro av två ojäviga vittnen, dels att han är pliktig att senast

på andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar marken eller någon av deras folk.

Försummar den jagande att iakttaga något av detta, anses det som om han

gjort sig skyldig till olovlig jakt.

3 liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 136

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

I 16 § 2 mom. behandlas det fall att älg, hjort eller rådjur, som sårats

vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde utan att den jagande

får tillägna sig villebrådet. Djuret har då antingen gått bortom 100-metersgränsen

eller stannat inom denna utan att falla. I detta fall måste den

jagande skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar

marken eller någon av deras folk. Uraktlåtenhet härutinnan bestraffas jämlikt

33 § första stycket med dagsböter, såvida inte å förseelsen följer straff

enligt allmänna strafflagen.

Med nu nämnda föreskrifter om underrättelseplikt korresponderar de för

jagande i allmänhet gällande reglerna i 1 § jaktstadgan. Första stycket i

sagda paragraf föreskriver att jakt ej må bedrivas så, att villebrådet tillfogas

onödigt lidande. I andra stycket åläggs den, som sårat villebråd,

skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och döda djuret.

Bryter någon häremot, straffas han enligt 29 § 1 mom. med dagsböter, där

inte å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.

Utredningens förslag

Jaktutredningen föreslår i sitt betänkande att den enligt 16 § 1 mom. jaktlagen

medgivna rätten att tillägna sig villebråd på annans jaktområde skall

helt upphävas. Beträffande motiveringen hänvisas i huvudsak till ett yttrande

som utredningen den 30 november 1954 avgett över ett förslag från

Svenska jägareförbundet om upphävande av förföljningsrätten. I yttrandet

återgavs bl. a. följande synpunkter som kommit till uttryck från jaktvårdshåll.

Ehuru syftemålet med berörda lagrum måste anses behjärtansvärt, är

det alltmer uppenbart att de praktiska verkningarna av bestämmelsen blivit

olyckliga för jakt och jaktvård. Det förhållandet, att respekten för andras

jakträtt under senare år påtagligt förbättrats, hindrar inte att vissa jägare

med förkärlek opererar längs jaktgränserna och därvid ofta själva överskrider

rågången om detta synes dem lägligt. Ertappas de undantagsvis,

hänvisar de alltid till ifrågavarande paragraf och säger sig söka efter fallet

villebråd. Att det under älgjaktsdagarna råder särskilt stor aktivitet kring

jaktgränserna är allmänt känt, så ock att lagens bestämmelser om ojäviga

vittnen grovt missbrukas. Uppenbara risker är för närvarande förenade med

älgjakten därigenom att olika jaktlag på många håll intar pass i de uppkvistade

rågångarna, längs vilka skotten sedan lossas. Konkurrerande jaktlag

söker ofta att till varje pris få in skott i förbipasserande älgar, innan

dessa definitivt överskridit gränsen. Det är vanligt att ägare av små ägoskiften,

där någon fast villebrådsstam inte finns, på ett otillbörligt sätt utnyttjat

100-metersregeln för att åtkomma vilt från angränsande marker.

Utredningen tilläde i yttrandet för egen del bl. a. följande.

Skäl kan åberopas såväl för som mot stadgandet i 16 § 1 mom. Till en

början må framhållas, att upphävandet av 100-metersregeln otvivelaktigt

skulle medföra, att ägarna av fastigheter med smala skiften i stor utsträckning

inte skulle kunna dra nytta av jakträtten på sin mark. Med rätt till

jaktutövning följer emellertid skyldighet att utöva jaktvård. Det är uppenbart

att någon egentlig jaktvård inte kan bedrivas på de små områden varom

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963

35

här är fråga, medan å andra sidan ägarna av dessa kan utnyttja det förhållandet,

att tillgången på vilt blivit god på angränsande marker tack vare åtgärder

av dessas ägare. Det är helt i linje med moderna jaktpolitiska tankegångar

att förhindra en dylik jaktutövning. Det bör dock framhållas, att

ägarna till här avsedda små områden ingalunda behöver gå miste om möjligheten

att utöva sin jakträtt genom att förföljningsrätten avskaffas. Möjlighet

föreligger nämligen för dem att ansluta sig till jaktvårdsområden,

varigenom jaktutövningen blir tryggad under iakttagande av jaktvårdens

behöriga intressen. — Otvivelaktigt innebär ett borttagande av rätten att förtÖlja

och tillvarata villebråd att risken ökas för att skadskjutet djur, som

passerar rågången, lämnas åt sitt öde. Härigenom kan villebråd komma att

tillfogas större lidande än nödvändigt och även komma att förfaras i större

utsträckning än för närvarande.

I sitt nu aktuella betänkande förklarar jaktutredningen att efter avgivandet

av 1954 års yttrande intet inträffat som föranleder utredningen till ett

annat betraktelsesätt. Med avseende å djurskyddssynpunkterna

förklarar sig utredningen erkänna en ur allmänna rättsgrundsatser härledd

rättighet att i vissa fall döda sårat villebråd på annans jaktområde. Beträffande

förpliktelsen enligt 1 § andra stycket jaktstadgan att vidta erforderliga

åtgärder för att uppspåra och döda sårat djur utgår emellertid utredningen

från föreställningen att denna gäller allenast på mark där den jagande har

jakträtt. Mot bakgrund härav tillmäter utredningen ökad betydelse åt underrättelseskyldigheten

enligt 16 § 2 mom. jaktlagen. Beträffande

denna föreslår utredningen att en jagande, som inte lyckas anträffa

någon av dem till vilka underrättelse regelmässigt skall lämnas, skall vara

skyldig att i stället underrätta polisman i orten eller närmaste befattningshavare

vid domänverket. En sådan lösning skulle enligt utredningen ligga

väl i linje med den skyldighet som enligt särskilda bestämmelser1 åvilar dessa

tjänstemän att i vissa fall för kronans räkning omhänderta djur som under

fridlysningstid anträffas sårat eller skadat.

Utgående från sin uppfattning om innebörden av gällande rätt efter avskaffande

av förföljningsrätten, uppställer utredningen följande normer

för en jagandes handlande i skilda praktiska lägen.

Är djuret så svårt sårat, att det utan svårighet kan upphinnas, lärer den

jagande vara pliktig att avliva det och detta oavsett att djuret tillhör art som

faller under underrättelseplikten. Endast i det fall att förhållandena på platsen

är sådana, att någon nämnvärd förlängning av djurets lidande inte vållas

av att den jagande om saken tillsäger jakträttsinnehavaren eller någon

av de övriga personer till vilka underrättelse må lämnas, bör han välja det

sistnämnda. Avlivar han djuret, bör han i eget intresse laga att småvilt blir

överlämnat till någon av de nyss nämnda eller, om det gäller högvilt, underrätta

dem om det inträffade. — Om det skadskjutna djuret inte är så svårt

sårat som nyss antogs, träder den i fråga om älg, hjort och rådjur stadgade

underrättelseplikten i tillämpning. När ett till synes endast lätt sårat mindre

villebråd försvinner in på annans mark, har den jagande inte rätt att fortsätta

sökandet på andra sidan rågången. En motsatt tolkning skulle medföra

eu allvarlig uppluckring av det jakträttsliga systemet. Om så är praktiskt

möjligt, bör han däremot hos jakträtts- eller markinnehavaren utverka med
1

SFS 1938:2.81, ändr. 1947:837.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

givande att få söka efter villebrådet. Påträffar han därvid detsamma och fäller

det, skall han genast lämna det ifrån sig. Bryr han sig inte om att utverka

medgivande och alltså lämnar villebrådet åt sitt öde, drabbas han inte av

någon rättslig påföljd lika litet som den jakträtts- eller markinnehavare,

som vägrar lämna begärt medgivande.

Utredningen finner det inte erforderligt eller möjligt att i vidare mån än

som skett förankra dessa normer i lagstiftningen. Emellertid anser utredningen

att en jagande, som lämnat föreskriven underrättelse och därvid fått

tillåtelse att på det främmande jaktområdet söka spåra och avliva det sårade

villebrådet, också bör vara skyldig härtill. För den, som utan giltigt skäl undandrar

sig denna skyldighet, föreslår utredningen därför en särskild

straffbestämmelse.

Beträffande underrättelseplikten föreslår utredningen slutligen att björn

skall likställas med älg, hjort och rådjur. Härför talar enligt utredningen inte

blott djurskyddsskäl utan även den fara för människor som en sårad björn

kan utgöra.

Yttrandena

Förslaget att slopa förföljningsrätten tillstyrks eller lämnas utan erinran

av nära nog samtliga remissinstanser, däribland domänstyrelsen, vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges

djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska jägareförbundet. Länsstyrelserna

i Uppsala, Hallands och Örebro län uttalar dock viss tveksamhet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Jägarnas riksförbund avstyrker förslaget,

vilket enligt länsstyrelsen skjuter djurskyddssynpunkterna alltför mycket i

bakgrunden.

Även i andra remissyttranden uttalas att utredningen eftersatt djurskyddssynpunkten

till förmån för speciella jägarintressen. Veterinärstyrelsen

in. fl. beklagar vad utredningen anfört beträffande sin uppfattning

om räckvidden av 1 § andra stycket jaktstadgan. Hovrätten över Skåne

och Blekinge anför följande.

Hovrätten kan inte ansluta sig till utredningens ställningstagande i fråga

om den i 1 § jaktstadgan angivna skyldigheten att uppspåra och döda sårat

villebråd. Bestämmelsen i jaktstadgan kan visserligen inte inskränka lagstadgad

ensamrätt till jakt som tillkommer jordägare, men det är önskvärt

att den i jaktstadgan angivna skyldigheten att förfölja ett sårat villebråd

även på annat jaktområde såsom ett nödvändigt komplement närmare regleras

i jaktlagen. Att en sådan skyldighet kan ha praktiska begränsningar

ligger i sakens natur. Det är också uppenbart att intresset att förhindra att

bestämmelsen utnyttjas på ett otillbörligt sätt för att bedriva jakt på annans

område kan föranleda modifikationer i stadgandet. Det är likväl enligt

hovrättens mening angeläget att det kommer till uttryck i lag.

Även lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om

inte en dylik lagregel behövs. Kammarkollegiet yttrar följande.

Intet får underlåtas som kan göras för att förhindra att reformen medför

ökat lidande för skadskjutet högvilt. Vid prövning av berörda djur
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 ur 1963

37

skyddsspörsmål synes det kollegiet önskvärt med en klarare utgångspunkt

än utredningens. I stället för utredningens överslätande betraktelsesätt bör

man enligt kollegiets mening vid bestämmandet av den jagandes skyldigheter

utgå från att skadskj litande av högvilt undantagslöst beror av oskicklighet

hos den jagande — oskicklighet vid val av vapen eller ammunition

eller vid avlossande av skott. Det av utredningen föreslagna åliggandet för

den, som skadskjutit hjortdjur eller björn, bör därför skärpas. Kollegiet anser

en i princip ovillkorlig skyldighet höra föreligga för den jagande att efter

bestämmande av jakträttsinnehavaren eller den myndighetsperson, hos vilken

skadskjutandet anmälts, antingen ensam spåra djuret eller åtfölja

markägaren eller tjänstemannen, därest denne föredrager att själv gå ut.

Att tjänsteman, som mottagit anmälan om att sårat villebråd flytt till

annans jaktområde, bör kunna ålägga den, som orsakat skadskjutningen,

att spåra och avliva djuret, föreslås även av Föreningen Sveriges landsfiskaler

och Västerbottens läns jaktvårdsförening.

Omfattningen av den särskilda underrättelseplikten anses av

flera remissinstanser otillräcklig såvitt avser de angivna djurarterna. Sålunda

yrkar veterinärstgrelsen att med älg, hjort, rådjur och björn likställs

lo, grävling och räv. Att lodjuret medtas, förordas även av länsstyrelserna

i Stockholms och Kopparbergs län, Västerbottens läns jaktvårdsförening,

Svenska jägareförbundet och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Enligt Föreningarna

Djurens vänners riksorganisation bör underrättelseplikten omfatta

alla slag av villebråd.

Förslaget om skyldighet att, då det inte låter sig göra att underrätta jakträtts-

eller markinnehavaren eller deras folk, i stället underrätta polisman

i orten eller befattningshavare vid domänverket tillstyrks av nära nog samtliga

remissinstanser, bl.a. domänstyrelsen och länsstyrelserna. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län ifrågasätter dock om man inte bör få underrätta

nämnda befattningshavare direkt och ej blott i andra hand. Föreningarna

Djurens vänners riksorganisation anser att ifrågavarande tjänstemän skall

underrättas även då den jagande av någon anledning ser sig ur stånd att

spåra och döda djuret eller jakträtts- eller markinnehavaren icke ger den

jagande tillstånd därtill.

Att de av utredningen angivna n o r m e r n a fö r jägarnas ha n d1

an de tillämpas är enligt länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands

län samt Svenska jägareförbundet en förutsättning för att förföljningsrätten

skall kunna slopas. Veterinärstyrelsen finner däremot normerna inte

godtagbara som skydd för småviltarterna. Liknande uppfattning har Riksförbundet

Landsbygdens folk, som föreslår att förföljningsrätten bibehålls

beträffande de inte särskilt uppräknade arterna.

Förslaget om en .särskild straffbestämmelse för jagande,

som undandrar sig att enligt givet tillstånd spåra och döda ett sårat villebråd,

tillstyrks i de flesta remissvaren. Veterinärstyrelsen anser att bestämmelserna

bör kompletteras med föreskrift om skyldighet för underrättad

jakträttshavare att ge besked huruvida den jagande tillåts spåra och döda

viltet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Några remissinstanser — bland dem flera som tillstyrkt att förföljningsrätten

slopas — har emellertid avstyrkt förslaget om den särskilda straffbestämmelsen

eller ifrågasatt lämpligheten av denna. Sålunda finner hovrätten

för Nedre Norrland bärande skäl saknas för bestämmelsen, och länsstyrelserna

i Kristianstads, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands

län anför likaledes betänkligheter. Särskilt framhålls svårigheten att av bestämmelsen

eller dess bakgrund utläsa, när giltigt skäl för overksamhet från

den jagandes sida skall anses föreligga. Även Svenska jägareförbundet invänder

att det torde möta svårigheter att i praktiken tillämpa straffbestämmelsen.

Departementschefen

Den s. k. förföljningsrätten, vilken regleras i 16 § 1 mom. jaktlagen, innebär

att den som på eget jaktområde sårat villebråd så, att det faller på

annans jaktområde inom 100 meter från gränsen av det förra området, får

tillvarata och behålla villebrådet. Är det fråga om älg, hjort eller rådjur,

gäller dock att den jagande inte får bortföra djuret utan ojäviga vittnen

och att han inom viss tid måste underrätta jakträtts- eller markinnehavaren

eller någon av deras folk.

Förföljningsrätten har under årens lopp befunnits medföra olägenheter

i olika hänseenden. Den har visat sig uppamma s. k. rågångsskytte, en jaktform

som innebär stora risker för såväl vådaskott mot människor som

skadskjutning av villebråd. Svårigheter att uppfylla de föreskrivna formaliteterna

har vidare givit upphov till onödiga stridigheter rågrannar emellan.

I skydd av förföljningsrätten torde även ha idkats eu hel del i realiteten

olovlig jakt. Förföljningsrätten är också ägnad att uppmuntra till jakt på

fastighet som till följd av ringa areal är olämplig som jaktområde. På grund

av de yppade olägenheterna har jaktutredningen föreslagit att förföljningsrätten

avskaffas. Med få undantag har remissorganen tillstyrkt förslaget.

Även jag anser mig böra biträda detta; jag förordar således att 16 § 1 mom.

jaktlagen upphävs. Detta påkallar en redaktionell jämkning i 31 § 1 mom.

samma lag.

Det har ifrågasatts huruvida rättsordningen efter slopande av förföljningsrätten

ger tillräckligt skydd mot att skadskjutet vilt åsamkas lidande.

Härvidlag må först erinras om att förföljningsrätten är en rätt att tillägna

sig villebråd i vissa fall. Oberoende av denna rätt torde av allmänna rättsgrundsatser

följa att envar, som råkat skada vilt djur, har rätt att uppspåra

och döda djuret, om så erfordras för att bespara detta oskäligt lidande. Den,

som sårat djur vid jakt, har enligt 1 § andra stycket jaktstadgan t. o. m.

skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för djurets uppspårande och dödande.

Jaktutredningen hävdar att denna i jaktstadgan föreskrivna skyldighet

inte skulle sträcka sig utöver vederbörandes eget jaktområde. Enligt

min mening finns dock inte anledning anta annat än att skyldigheten gäl
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

ler oberoende av jakträtten till marken. En annan sak är att det dödade villebrådet

givetvis tillfaller jakträttsinnehavaren. Till stöd för min mening må

även få åberopas ett uttalande i prop. 1950: 216 angående ändrad lydelse av

2 § jaktlagen. Som motiv för sitt ställningstagande i viss del av den lagstiftningsfrågan

yttrade föredragande statsrådet att av föreskrifterna i 1 § jaktstadgan

framgår att den, som skadskjutit ett djur, har både rätt och plikt

att följa och döda djuret även längre bort från jaktområdets gräns än 100

meter. Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Eftersom

bestämmelsen i jaktstadgan är straffsanktionerad, är det överflödigt att,

på sätt jaktutredningen förordat, i jaktlagen införa en bestämmelse om straff

för jagande som undandrar sig att begagna medgivande att spåra och döda av

honom sårat djur på annans jaktområde.

I 16 § jaktlagen behandlas också det fall att älg, hjort eller rådjur, som

sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt utanför den jagandes jaktområde

men inte fallit inom 100 meter från gränsen. Den jagande har då inte förföljningsrätt,

men enligt 2 mom. är han likväl pliktig att skyndsamt underrätta

jakträtts- eller markinnehavaren eller någon av deras folk om det

inträffade. Med hänsyn till räckvidden av 1 § jaktstadgan torde man inte behöva

av djurskyddsskäl bibehålla och än mindre, såsom utredningen föreslagit,

utbygga detta stadgande. Däremot finns andra skäl för att bibehålla bestämmelsen.

För jakträttsinnehavaren är det nämligen ett påtagligt intresse

att bli varskodd om att värdefullt högvilt fallit eller efter skadskjutning avlivats

på hans jaktområde eller där löper omkring skadskjutet. Han får på

så sätt tillfälle att nyttiggöra villebrådet, vilket kanske eljest skulle gå till

spillo. Hans folk samt markinnehavaren och dennes folk kan antas vara

beredda att i detta hänseende tillvarata jakträttsinnehavarens intresse. Jag

anser därför att underrättelseplikten enligt 16 § 2 mom. bör bibehållas och

att bestämmelsen bör undergå endast redaktionella jämkningar. För att

fylla sitt ändamål bör underrättelsen givetvis komma skyndsamt och även

innefatta så noggrann upplysning som möjligt om var villebrådet är att

finna.

Uraktlåtenhet att fullgöra underrättelseplikt enligt 16 § 2 mom. jaktlagen

bestraffas jämlikt 33 § med dagsböter där ej å förseelsen följer straff

enligt allmänna strafflagen. Med hänvisningen till strafflagen åsyftas enligt

lagmotiven straffbestämmelsen för djurplågeri. Det vill därför synas som

om hänvisningen inte är väl förenlig med de skäl som, enligt vad jag nyss

anfört, motiverar underrättelsepliktens bibehållande. Jag förordar därför att

hänvisningen får utgå ur lagtexten. Av enahanda orsak bör förseelsen inte

längre ligga under allmänt åtal på sätt stadgas i 34 § första stycket jaktlagen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Särskilda bestämmelser för vissa djurarter

Gällande rätt

Som tidigare antytts är jordägarens ensamrätt till jakt och fallvilt underkastad

särskilda inskränkningar beträffande vissa djurarter. Sålunda stadgas

i 14 och 15 §§ jaktlagen om rätt även för den som inte är jakträttsinnehavare

att i vissa fall döda s. k. skadevilt, och i 18 § ges regler om att visst

villebråd alltid skall tillfalla kronan. Bestämmelserna beträffande skadevilt

innebär, såvitt nu är av intresse, följande.

Enligt 14 § 2 mom. har envar rätt att var som helst döda och behålla

säl som han tillfälligtvis påträffar, liksom också påträffade mullvadar, näbbmöss,

fladdermöss, hasselmöss, sorkar, lämlar, råttor och möss.

Om en räv kommer in i gård eller trädgård, har enligt 15 § 1 mom. första

stycket den som bor där eller innehar trädgården och hans folk rätt att döda

och behålla djuret även om jakträtten tillhör någon annan. Detsamma gäller

beträffande grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,

igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika,

pilfink och gråsparv.

Bestämmelserna om kronans rätt till vissa djur har tillkommit

i syfte bl. a. att avhålla från onödigt dödande av sällsynta eller värdetulla

djur. Därför stadgas i 18 § 1 mom. jaktlagen att björn, lo eller örn,

som fångas eller dödas eller anträffas som fallvilt, skall tillfalla kronan,

oavsett vem som har jakträtten. Från denna regel äger dock Kungl. Maj :t

lörordna om undantag. Bestämmelser om straff, förverkande och fråntagningsrätt

finns i 29, 30, 31 och 36 §§. Vad enligt nu nämnda bestämmelser

gäller om örn skall enligt 37 § i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse

eller förstörelse av örns ägg eller bo.

Utredningens förslag

Jaktutredningens förslag bygger på en framställning till Kungl. Maj :t av

Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening rörande

fridlysningsbestämmelser och jakttider. I framställningen, som Kungl. Maj :t

överlämnat till utredningen, anförde föreningarna beträffande visst skadevilt

bl. a. följande.

Det har befunnits synnerligen angeläget att snarast möjligt söka få till

stånd ändringar i jaktlagstiftningen i syfte att åstadkomma ökat skydd åt

vissa inhemska fåglar och däggdjur. Föreningarna hemställer därför att den

i 15 § 1 mom. jaktlagen medgivna rätten att döda och behålla djur av vissa

arter, som inkommer i gård eller trädgård, upphävs beträffande berguv,

korp och mård. Berguven är till följd av sin stora sällsynthet numera fridlyst

under hela året. Då en berguv kommer in i gård eller trädgård, sker

detta praktiskt taget uteslutande nattetid i syfte att jaga bruna råttor och

han gör på så sätt stor nytta. Det allvarliga ur naturskyddssynpunkt är, att

stadgandet lämnar utrymme för vem som helst att döda eller fånga berguv

under påstående, att den inkommit i gård eller i trädgård. Svårigheterna att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

41

bevisa motsatsen är uppenbara. Härigenom kommer den för berguven gällande

totalfridlysningen att i många fall förfela sin verkan. Det synes vidare

önskvärt att korpen undantas från att kunna dödas och behållas på sätt lagrummet

förutsätter. Denna fågel är i södra och mellersta Sverige numera

ytterst sällsynt. En dylik lagändring medför, att korpen kommer att åtnjuta

fullständigt skydd under den tid den är fridlyst. I Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län är jakt efter korp tillåten hela året, och där är

för övrigt tillämpning av stadgandet i fråga knappast aktuellt.

Likaså synes det önskvärt att mården utgår ur förevarande lagrum. Den

inkommer endast i undantagsfall i trädgårdar, och det är angeläget att den

svaga mårdstainmen heredes allt tänkbart skydd under den tid då jakt ej är

tillåten.

Jaktutredningen biträder föreningarnas önskemål om utmönstring ur 15 §

1 mom. jaktlagen av berguv, korp och mård. Under hänvisning till den

starkt ökade förekomsten av björktrast (snöskata) i det syd- och mellansvenska

odlingslandskapet under senare år och till därav följande skadegörelse

i bär- och fruktodlingar föreslår utredningen å andra sidan att denna

fågelart tas upp i förevarande lagrum. Beträffande 14 § 2 mom. föreslår

utredningen vidare att den ytterligt sällsynta och helt harmlösa hasselmusen

inte längre inbegrips bland de djur som får dödas av envar.

I förutnämnda framställning till Kungl. Maj:t erinrade föreningarna att

grunden till stadgandet i 18 § 1 mom. jaktlagen, om kronans rätt till

vissa djur bl. a. är en önskan att ytterligare befästa det skydd, som man

genom fridlysning velat bereda några av våra sällsyntaste djurarter. I och

för sig ansågs det önskvärt att bestämmelsen gjordes tillämplig på, bland

andra, samtliga sällsynta rovfåglar. Enär detta av olika skäl inte syntes

möjligt, måste man begränsa sig till i huvudsak sådana större, mycket sällsynta

fåglar, som de flesta människor har lätt att känna igen. Föreningarna

hemställde därför att under stadgandet skulle hänföras glada, berguv, jaktfalk,

pilgrimsfalk och stork.

Jaktutredningen ansluter sig även i denna del till föreningarnas förslag,

samt förordar dessutom att även 37 § ändras så att ifrågavarande fåglars

ägg och bon blir skyddade i likhet med örnens.

Yttrandena

Jaktutredningens förslag i förevarande hänseenden tillstyrks eller lämnas

utan erinran av samtliga remissorgan. Några av dessa har ifrågasatt ytterligare

justeringar i de uppräkningar av djurslag, som förekommer i berörda

paragrafer.

Departementschefen

I likhet med remissinstanserna biträder jag jaktutredningens förslag om

ändringar i 14 § 2 inom., 15 § 1 inom., 18 § 1 mom. och 37 § jaktlagen.

Såsom anmärkts av bl. a. vetenskapsakademiens naturskyddskommitté bör

härjämte i 14 § 2 inom. ordet »möss» utbytas mot »husmöss och skogsmöss».

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Den sällsynta djurarten buskmus får härigenom ökat skydd. Till de i 18 §

1 mom. uppräknade djurslagen torde även böra fogas brun glada. De ytterligare

justeringar, som ifrågasatts först under remissbehandlingen, är jag

inte beredd att tillstyrka.

Ändringen i 18 § 1 mom. påkallar följdändringar i 18 § 2 inom., 29 § 1

inom., 30 § och 31 § 1 mom.

Rätten att döda annans katt

Inledning

Rätten till jakt avser enligt 1 § jaktlagen endast vilda djur. Till skydd

för viltet har emellertid jakträttsinnehavaren fått rätt att under vissa betingelser

döda även hund och katt. Beträffande rätten att ingripa mot annans

katt är i 23 § jaktlagen föreskrivet att katt, som anträffas utanför gård

eller trädgård, må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas.

Med uttrycket gård eller trädgård torde förstås endast kattinnehavarens gård

eller trädgård. I rättspraxis har nämligen jakträttsinnehavaren ansetts oförhindrad

att på sin egen gård eller trädgård döda annans katt som anträffas

där (Svensk juristtidning 1958 rf s. 85).

Vid 1961 års riksdag föreslogs i motion (11:21) att den i 23 § jaktlagen

medgivna rätten att döda katt skulle väsentligt inskränkas. I utlåtande

(L3U 1961: 9) häröver anförde tredje lagutskottet bl. a. följande.

Ett utnyttjande av den rätt stadgandet i 23 § jaktlagen medger kan säkerligen

många gånger förefalla opåkallat ur jaktvårdssynpunkt och upprörande

för den enskilde kattägaren. Det förfarande som i viss utsträckning

synes förekomma att allenast för ekonomisk vinning locka tamkatter i fälla

för försäljning till vetenskapliga institutioner eller eljest vill utskottet allvarligt

fördöma. Det kan här anmärkas att numera relativt talrikt förekommer

innehav av s. k. raskatter, vilka ej sällan betingar avsevärda priser. En

viss garanti mot ett handlingssätt sådant som det angivna ligger givetvis i

att rätten att döda katt tillkommer endast jakträttsinnehavaren och hans

folk. Av stor betydelse ur kattägarens synpunkt är emellertid härvid, huruvida

uttrycket »utanför gård eller trädgård» avser gård eller trädgård över

huvud eller om därmed menas endast kattägarens gård eller trädgård. Det

kan enligt utskottets mening med visst fog hävdas att dödande av annan

katt än egen borde i princip vara otillåtet inom bebodda områden. De viltvårdssynpunkter,

som ligger till grund för stadgandet, har här inte samma

berättigande som eljest och kan svårligen motivera ett sådant angrepp på

enskilda intressen som ett avlivande av katt kan innebära.

Utskottet fann att man borde närmare utreda frågan huruvida det är möjligt

att genom en lagändring undanröja föreliggande oklarhet samt huruvida

— utan att nödig hänsyn till viltvården eftersättes — den enskilde kattägarens

intressen skulle kunna tillgodoses i ökad utsträckning.

På hemställan av riksdagen (rskr. 136) överlämnades frågan sedermera

till jaktutredningen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

43

Utredningens förslag

Jaktutredningen erinrar att man genom 23 § jaktlagen velat skapa ett

medel att skydda i första hand det jaktbara fältviltet. Enligt jaktlagen omfattar

emellertid jakträtten i princip alla vilda däggdjurs- och fågelarter.

Härav följer i sin tur bl. a. att det med paragrafen åsyftade skyddet inte

är inskränkt till det specifikt jaktbara vilda. Paragrafen äger således enligt

utredningen numera betydelse även ur allmän naturvårdssynpunkt.

Utredningen framhåller vidare att katten visserligen är ett tamdjur men att

den lämnad åt sig själv snabbt övergår att bli ett skadegörande rovdjur. Även

en katt, som står under sin ägares vård och tillsyn, innebär för det smärre

viltet — det må vara jaktbart eller ej — en fara som endast till graden är

skild från den som en förvildad katt utgör.

Utredningen finner att man varken från jaktvårds- eller allmän naturvårdssynpunkt

kan avvara den rättighet att ingripa mot katter som paragrafen

medger. Svårigheten att i praktiken avgöra, huruvida en anträffad

katt är förvildad eller är en kringströvande tamkatt, medför vidare, att paragrafen

inte kan begränsas till att avse förvildade katter. Utredningen

påvisar även de menliga konsekvenser för jaktvården och naturskyddet,

som skulle följa om uttrycket »gård eller trädgård» skulle anses åsyfta gård

eller trädgård i allmänhet. Utredningen vitsordar de olägenheter, som tredje

lagutskottet framhållit, men finner det nödvändigt att stadgandet i sin hittillsvarande

tolkning får gälla även inom tätorter. I sak bör således enligt

utredningen 23 § jaktlagen i princip bibehållas oförändrad. Utredningen anför

vidare.

Enligt utredningens åsikt måste en person, som begagnar sig av 23 § jaktlagen,

anses idka jakt. Katten är därvid att betrakta som villebråd i jaktlagens

mening. Härav följer — förutom att vederbörande är skyldig att ha

erlagt jaktvårdsavgift — bland annat att förbudet i 19 § samma lag mot att

locka villebråd från annans jaktområde blir principiellt tillämpligt vid

fångst av katt med fälla, överträdelse av detta förbud kan medföra att den

skyldige blir dömd för olovlig jakt. Lagändring för att man skall kunna ingripa

mot dylikt missbruk är således i och för sig inte erforderlig. För att

man emellertid skall undgå vissa inte önskvärda konsekvenser av nu nämnda

tolkning av 23 §, föreslår utredningen viss precisering av förutsättningarna

för att en jakträttsinnehavare skall få använda lockmedel då han utnyttjar

rätten att döda kringströvande katt.

På grund av det anförda föreslår utredningen att nyssnämnda förbud i

19 § jaktlagen kompletteras med ett stadgande att förbudet ej utgör binder

för jakträttsinnehavaren eller dennes folk att locka katt i den mån så

krävs för att förebygga skada på det vilda djurlivet. Å andra sidan bör enligt

utredningen kattägaren hålla tillsyn över sin katt. Utredningen föreslår

därför att i 23 § jaktlagen även stadgas, att katt skall ägnas den vård och

tillsyn som krävs för att i möjlig mån förebygga att den gör skada på det

vilda djurlivet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963

Yttrandena

Över jaktutredningens betänkande i kattfrågan har efter remiss avgetts

yttranden av Svea hovrätt, domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska jägareförbundet,

Jägarnas riksförbund, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges

djurskyddsföreningars riksförbund samt Föreningarna Djurens vänners riksorganisation.

Remissinstanserna är överlag ense med utredningen om att jakträttsinnehavare

även i fortsättningen måste ha rätt att döda katt utanför kattinnehavarens

gård eller trädgård. Föreningarna Djurens vänners riksorganisation

anser dock att rätten bör gälla endast förvildade katter. Utredningens

förslag till lagändringar tillstyrks av Riksförbundet Landsbygdens folk,

Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

I de flesta övriga remissvaren avstyrks lagstiftning av det innehåll utredningen

föreslagit. Svea hovrätt, domänstyrelsen och Svenska jägareförbundet

förordar ytterligare utredning. Hovrätten framhåller särskilt att den

inte kan ansluta sig till utredningens ståndpunkt att det i 23 § jaktlagen

medgivna dödandet av katt är att anse som jakt i jaktlagens mening. Med

hänsyn härtill finner hovrätten det av utredningen föreslagna tillägget till

19 § jaktlagen inte vara påkallat. Vidare anser hovrätten det mindre lämpligt

att i jaktlagen inta bestämmelser om tillsyn av katt. Mot uppfattningen

att dödande av katt enligt 23 § är att anse som jakt vänder sig även domänstyrelsen,

Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Föreningarna

Djurens vänners riksorganisation.

Samtidigt understryks i remissvaren behovet av särskilda åtgärder mot illojal

kattfångst i t. ex. förvärvssyfte. I en till hovrättens yttrande fogad föredragningspromemoria

påpekas att, eftersom dylik kattfångst torde vara vanligast

inom tätbebyggda områden, nödiga bestämmelser bör utformas med

hänsyn härtill. Domänstyrelsen framhåller vikten av att mera allmänt ge

den enskilde kattägaren ett bättre och av tidsutvecklingen motiverat skydd

Iräinst inom tätbebyggda samhällen. Styrelsen anser att lokala problem bör

kunna lösas genom att bevilja särskilda tillstånd för kattfångst. Veterinärstyrelsen

anser att utredningen alltför ensidigt betraktat föreliggande förhållanden

ur den jaktintresserades synvinkel, medan kattägarintresset ytterligare

åsidosatts. Styrelsen anser att man bör överväga en inskränkning i

rätten att saklöst döda katt inom tätort.

Departementschefen

Enligt äldre jaktlagstiftning hade var och en, som i skog eller hage anträffade

katt, rätt att döda djuret. För att hindra förföljelse av okynne inskränkte

1912 års jaktlag rätten att döda katt så att den tillkom endast

jakträttsinnehavaren och hans folk. Samtidigt blev av viltvårdsskäl rättig
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963

heten territoriellt utvidgad till att gälla så snart katt anträffas utanför gård

eller trädgård. Bestämmelsen har utan ändring upptagits i nu gällande

jaktlag i 23 §, den s. k. kattparagrafen.

Såsom kattparagrafen tolkas av rättspraxis har jakträttsinnehavaren rätt

att på sin egen gård eller trädgård fånga och sedermera låta avliva annans

katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. I skydd

av denna rätt har man på sina håll i förvärvssyfte systematiskt lockat till

sig andras katter för avyttring. Detta är ett uppenbart missbruk som givetvis

bör stävjas.

Jaktutredningen har ansett sig kunna komma till rätta med problemet

genom att betrakta dödande av katt enligt 23 § såsom jakt i jaktlagens bemärkelse.

Härigenom skulle enligt utredningen bl. a. vinnas att det i 19 §

stadgade förbudet mot att locka villebråd från annans jaktområde bleve

tillämpligt beträffande katt. Emellertid står remissorganen i stor utsträckning

främmande för ett sådant betraktelsesätt. Ej heller jag finner det naturligt

att i katten se ett villebråd. Problemet måste därför lösas på annan

väg.

Olägenheterna av kattparagrafen tycks i huvudsak vara begränsade till

tätbebyggda områden. Det kunde därför övervägas att upphäva paragrafen

såvitt rör tomter inom dylika områden. Ett så radikalt steg skulle emellertid

kunna alltför mycket inkräkta på tomtägarnas möjligheter att värna

fågellivet. Jag förordar i stället att till paragrafen fogas ett tillägg varigenom

rätten att döda annan tillhörig katt inom områden med stadsplan eller

byggnadsplan görs beroende av tillstånd av polismyndigheten. En sådan

lösning medger hänsynstagande till skiftande förhållanden och behov. I en

del fall torde polisen finna att tillstånd kan utan olägenhet medges generellt.

I andra fall åter kan det finnas påkallat att fordra individuella tillstånd.

Tillstånden kan också begränsas till viss årstid eller på annat sätt.

Om kattparagrafen förses med det nu förordade tillägget, torde samtidigt

dess nuvarande innehåll böra anpassas till praxis så, att bestämmelsen uttryckligen

kommer att avse katt som anträffas utanför gård eller trädgård

där den hör hemma. V

V ildkaninfr ågan

Inledning

I början av seklet infördes till Sverige den för rikets fauna främmande

vildkaninen. Avsikten var att berika markerna med ett jaktbart villebråd.

Inplanteringen skedde i Skåne och på Gotland. Till följd av de gynnsamma

livsbetingelserna i dessa trakter och djurartens stora fortplantningsförmåga

har vildkaninerna snabbt ökat i antal. Vildkaninen bildar sedan länge

fasta villebrådsstammar på Gotland, där ingen socken med undantag av

Fårö är helt fri från kaniner, samt i södra Sverige, där kaninerna förekommer

främst i Kristianstads och Malmöhus län men även i Blekinge län

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

samt södra delarna av Kalmar, Kronobergs och Hallands län. Att antalet

vildkaniner i landet måste vara synnerligen stort framgår av att på Gotland

under det senaste årtiondet skjutits mellan 125 000 och 200 000 vildkaniner

årligen. Inom nyssnämnda områden på fastlandet har på senare

tid årligen avlivats mellan 40 000 och 60 000 kaniner. Vildkaninerna åstadkommer

svåra skador på gröda och skog. Enligt en nyligen företagen beräkning

åsamkas det gotländska näringslivet av vildkaninens skadegörelse

en årlig förlust på fem å sex milj. kr., varav hälften faller på skogsbruket.

Lagbestämmelser och andra vidtagna åtgärder

Redan i 1912 års jaktlag räknades vildkaninen till de s. k. skadliga djuren.

Genom lagen den 15 juni 1935 (nr 324) om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin

erhöll Kungl. Maj :t bemyndigande att förordna om rätt för envar

som ägde eller brukade jord att på vissa villkor med iller och nät fånga

vildkanin inom annans jaktområde. Lagen upphävdes redan 1938 i samband

med att den nu gällande jaktlagen trädde i kraft. Jaktlagen innehåller

följande regler av intresse i förevarande sammanhang.

Om avsevärd skada på gröda, skog eller plantering orsakas till följd av

viss villebrådsarts utveckling och skadan inte kan förebyggas genom rimliga

åtgärder från markinnehavarens sida, skall länsstyrelsen enligt 24 §

1 mom. förelägga jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder som kan befinnas

erforderliga i sådant avseende. Dylikt föreläggande får dock inte

meddelas, om det finns anledning anta att skadan kommer att i huvudsak

gottgöras markinnehavaren. Om inte jakträttsinnehavaren åtlyder meddelat

föreläggande, skall länsstyrelsen förordna att jakt på området skall genom

därtill särskilt utsedd jägare äga rum i syfte att åstadkomma erforderlig

minskning av villebrådsstammen.

Orsakas på gröda avsevärd skada av vildkaniner, får enligt 24 § 2 mom.

markinnehavaren — även om jakträtten på marken tillkommer annan —

så ock hans folk där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst får inte

skjutvapen eller hund medföras. Fångad vildkanin tillfaller markinnehavaren.

Om vildkanin inkommer i gård eller trädgård, har, enligt 15 § 1 inom.,

den som bor där eller innehar trädgården liksom hans folk rätt att döda

och behålla djuret även om jakträtten där tillkommer annan. I 26 § 1 mom.

stadgas skyldighet för den som vill utöva jakt att erlägga jaktvårdsavgift,

men enligt 2 mom. gäller detta inte den som dödar vildkanin med stöd av

15 § 1 mom.

Under senare år har statsmakterna vidtagit olika åtgärder i avsikt främja

bekämpandet av vildkanin på Gotland. Sålunda har beviljats anslag till uppsättning

av särskilda stängsel. Undantag har meddelats från eljest gällande

bestämmelser om jakt med gift m. m. Vissa rovfåglar har fridlysts. Ur jaktvårdsfonden

har anslagits medel till särskild forskning beträffande vildkaninen.

Vidare har kommuner och landsting bidragit med stora penning
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963

47

belopp till skottpengar för vildkanin och till andra bekämpningsåtgärder.

Några på längre sikt verkande resultat av de olika ingripandena från stat,

kommuner och enskilda har dock inte kunnat uppnås.

Genom beslut den 27 november 1959 överlämnade Kungl. Maj:t frågan

om vildkaninernas bekämpande till 1949 års jaktutredning för att övervägas

vid utredningsuppdragets fullgörande.

Utredningens förslag

Jaktutredningen — som begränsar sina förslag till att avse Gotland

— uttalar till en början, att hittills vunna erfarenheter från såväl Sverige

som utlandet tyder på att total utrotning av en vildkaninstam inte är genomförbar.

Målet måste därför bli regler som gör det möjligt att hålla stammen

på tolerabel nivå. Utredningen framhåller vidare att ingen av de hittills

praktiserade bekämpningsmetoderna ensam kan ge resultat som nämnvärt

påverkar kaninstammens storlek. Detta gäller såväl de konventionella jaktmetoderna,

d. v. s. drevjakt, jakt med hund och gevär samt jakt med iller

och nät eller gevär, som de mera speciella formerna av jakt med sax, fälla

eller gift. En samverkan mellan olika metoder är därför erforderlig. Utredningen

finner att en hittills försöksvis använd stridsgas — klorpikrin

—- visat sig synnerligen effektiv. Vid kaninbekämpningen bör därför enligt

utredningen användning av klorpikrin bli huvudmetoden. För att kunna

effektivt utnyttja denna bör kampanjen mot vildkaninen organiseras på

annat sätt än tidigare varit möjligt till följd av bl. a. vissa markägares motstånd

mot försök att utrota detta av dem uppskattade objekt för sport- och

nöjesjakt. Utredningen föreslår sålunda att man inom ramen för ett nödvändigt

intrång i den enskilda jakträtten och med åsidosättande av principerna

i jaktstadgan om eljest tillåtna jakt- och fångstmedel skall med klorpikringas

kunna förgöra kaninerna i deras gryt. Arbetet föreslås utfört områdesus

av särskilda patruller, utsedda av länsstyrelsen och utbildade i gasbekämpning

av länsjaktvårdaren i Gotlands län. För att så stora arealer som

möjligt skall kunna befrias från kaniner föreslår utredningen vidare att länsstyrelsen

skall få bestämma områden inom vilka patrullerna skall äga bekämpa

kaninerna på all mark, oavsett vem marken tillhör och utan tillstånd

av jakträttsinnehavare. Under bekämpningstiden skall, efter länsstyrelsens

bestämmande, all annan jakt efter vildkanin på området vara förbjuden.

Utanför området skall viss jakt efter vildkanin vara tillåten för envar som

länsstyrelsen ger tillstånd därtill. För sådan jakt föreslås jaktvårdsavgiften

slopad. Enligt särskilda bestämmelser, som föreslås gälla för markägare och

jakträttsinnehavare, åläggs dessa skyldighet att bestå med handräckning

vid bekämpandet samt att själva verka för att utrota efter bekämpningen

eventuellt kvarvarande kaniner. Underlåtenhet skall medföra straffansvar.

Beträffande organisationen av kaninbekämpningen anser utredningen att

länsstyrelsen skall kunna överlämna den direkta ledningen och övervakningen

av bekämpandet till eu särskild kanin skadenämnd med fö
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

reträdare för bl. a. hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och länsjaktvårdsföreningen

samt — om länsstyrelsen anser det önskvärt — även för

jordägarintressena.

I fråga om övriga delar av riket anser utredningen att de redan

befintliga möjligheterna bör i full utsträckning prövas, innan man tillgriper

lagstiftningsåtgärder som rubbar gällande ordning på jakträttens område.

Utredningen anmärker särskilt att förhållandevis få markinnehavare utnyttjat

sin rätt enligt stadgandet i 24 § 2 mom. att idka vildkaninjakt med iller

och nät.

Yttrandena

över jaktutredningens förslag rörande bekämpande av vildkaninen på Gotland

har, efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, viltforskningsrådet, länsstyrelsen i Gotlands

län, Gotlands läns hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelsen i Gotlands

län, länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, Svenska

jägareförbundet, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk. Yttrande har även inkommit från Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund. Vidare har statens veterinärmedicinska anstalt och försvarets

forskningsanstalt avgivit utlåtande om den av utredningen förordade gasbekämpningsmetoden.

Om behovet av särskilda åtgärder mot vildkaninplågan på Gotland

råder allmän enighet bland remissinstanserna. Enligt skogsstyrelsen finns

risk för omfattande skador också inom trakter som tidigare ansetts relativt

skyddade. Eftersom återväxtåtgärder efter avverkning i många fall omöjliggörs

genom kaninernas skadegörelse, måste skogsvårdslagens krav på

markägaren i form av reproduktionsskyldighet ofta eftersättas. Sker detta

i större omfattning, kan, framhåller styrelsen, de framtida verkningarna bli

katastrofala för Gotlands skogsbruk. Länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Gotlands län bekräftar att även för jordbruket i egentlig mening och

alldeles särskilt för de ekonomiskt värdefulla specialodlingarna vildkaninens

talrika förekomst är en hård belastning. Detsamma gäller trädgårdsodlingen,

där särskilt de unga fruktträden är utsatta för svåra kaninskador.

De av utredningen föreslagna åtgärderna tillstyrks — i ett par fall

med reservationer på vissa punkter — av bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen,

viltforskningsrådet, länsstyrelsen i Gotlands län, Svenska jägareförbundet,

Sveriges lantbruksförbund och Gotlands länsförbund av Riksförbundet

Landsbygdens folk. Från några håll uttalas att förslaget gärna kunnat

gå något längre i fråga om inskränkningar i den enskilda jakträtten. Skogsstyrelsen

framhåller härutinnan att man med hänsyn till kaninernas förödande

skadegörelse på skogskulturer och till skogsbrukets betydelse för det

gotländska näringslivet inte bör tillmäta de jaktliga synpunkterna på frågan

någon avgörande betydelse. Vägledande för lagstiftningen på området och

för ianspråktagande av de fullmakter, som kan tilldelas skilda myndighe
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

ter, bör enligt skogsstyrelsens åsikt vara, att behövliga åtgärder vidtas utan

alltför ängsligt aktgivande på reaktionerna hos vissa jakträttsinnehavare.

Samma inställning har Gotlands länsförbund au Riksförbundet Landsbygdens

folk.

Rörande de föreslagna förpliktelserna för enskilda anser domänstyrelsen

och viltforskningsrådet att de bör åvila markinnehavarna, medan nyssnämnda

länsförbund förklarar sig inte kunna dela förslagets stränga syn på markägarnas

skyldigheter. Så bör t. ex. den föreslagna förpliktelsen att bistå med

viss handräckning enligt förbundet inte vara ovillkorlig utan bedömas från

fall till fall. Förslaget om straffansvar för markägare eller jakträttsinnehavare,

som underlåter att vidta egna bekämpningsåtgärder eller att bistå

med handräckning, avstyrks från flera håll, bl. a. av Svenska jägareförbundet.

Veterinärstyrelsen och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har

gjort allvarliga erinringar mot att klorpikrin metoden skulle komma

till användning utan föregående vetenskaplig undersökning. Med anledning

härav har statens veterinärmedicinska anstalt och försvarets forskningsanstalt

efter medelsanslag från viltforskningsrådet utfört särskilda prov

för att utröna verkan av klorpikrin på vildkanin. Proven har ägt rum vid

varierande gaskoncentrationer i gaskammare samt i konstgryt. Gaskoncentrationsmätningar

har även utförts i naturgryt på Gotland. Några kaniner

fanns då inte i gryten. I en särskild rapport i oktober 1962 över dessa undersökningar

uttalas sammanfattningsvis följande.

I utlandet används klorpikrin i viss utsträckning för kaninbekämpning

utan betänkligheter ur djur skyddssynpunkt. När det gäller att bedöma klorpikrinmetoden,

torde man dock ej kunna bortse från att djuren tillfogas

ett visst mått av lidande och att metoden som sådan knappast kan betecknas

som särskilt tilltalande. Vid höga eller medelhöga gaskoncentrationer

inträffar emellertid döden snabbt efter ett kortvarigt initialt irritationsstadium.

Gasen nedsätter också djurens sensorium. Med hänsyn till gasens bedövande

och snabba effekt vid höga eller medelhöga koncentrationer torde

man ur djurskyddssynpunkt kunna acceptera klorpikrinets användning vid

dessa koncentrationer. Vid lägre gaskoncentrationer inträffar dödsfall först

efter längre tid, och inandning av mycket låga gaskoncentrationer kan resultera

i sjukdomstillstånd som leder till döden först efter åtskilliga dagar. Detta

kan inte bedömas som acceptabelt ur djurskyddssynpunkt.

De i natur- och konstgryten företagna mätningarna av gaskoncentrationerna

efter gasning med nuvarande metodik har inte givit sådana värden i

grytens inre att gaskoncentrationerna där kan anses helt tillfredsställande.

Resultaten av det praktiska gasningsarbetet antyder emellertid att effekten

på kaninerna är större än som kunde vara att vänta vid de uppmätta gaskoncentrationerna.

Förklaringarna härtill är flera och innebär att gasens

spridning inom gryten otvivelaktigt är starkt beroende av där befintliga kaniners

rörelser.

Efter detta uttalande konstateras i rapporten att den kanske väsentligaste

spridningsfaktorn för gasen, nämligen kaninerna, sålunda har saknats

vid försöken i naturgryt.

4 llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 136

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

Den av jaktutredningen föreslagna organisationen av kampen mot vildkaninplågan

på Gotland tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Vid sammansättningen av kaninskadenämnden

bör man dock enligt veterinärstyrelsen inte förbigå länsveterinären. Gotlands

länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk anser att en representant

för jordbruket bör ingå i nämnden.

Oaktat behovet av särskilda åtgärder mot vildkanin inte är lika påtagligt

i övriga delar av riket framgår av remissyttrandena från länsstyrelserna

i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län att man där har intresse

av att få möjlighet till åtgärder av liknande art. Samtidigt vitsordas emellertid

att alltför få ingripanden görs med stöd av de möjligheter som redan

gällande bestämmelser erbjuder.

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

I skrivelse (rskr. 363) till Kungl. Maj :t har 1962 års riksdag såsom sin mening

givit tillkänna vad tredje lagutskottet i avgivet utlåtande (L3U 1962:

41) anfört i anledning av två motioner rörande vildkanin. I den ena motionen

(II: 59) begärdes sådan ändring i jaktlagen att på område, där Kungl. Maj:t

så beslutar, fångst av vildkanin med iller och nät under viss tid av året skall

vara fri för envar. För dylik fångst borde enligt motionen jaktkort inte erfordras.

I den andra motionen (II: 613) begärdes åtgärder i syfte att befordra

ett intensifierat bekämpande av vildkaninen jämväl i Skåne och angränsande

landskap.

I sitt utlåtande understryker lagutskottet att kaninplågan är omfattande

inte bara på Gotland utan även i de södra delarna av landet. Enligt utskottets

mening bör de bestämmelser, som kan föranledas av jaktutredningens

förslag om särskilda åtgärder på Gotland, få sådan utformning att de i tilllämpliga

delar kan utsträckas att gälla även i andra delar av riket. Utskottet

ifrågasätter emellertid samtidigt om inte förslagets syfte skulle kunna

nås med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel.

Härjämte ifrågasätter utskottet om inte det i 24 § 1 mom. jaktlagen reglerade

institutet skulle kunna förenklas. I utlåtandet anförs vidare följande.

Utskottet anser att vildkaninen kan betecknas som ett skadedjur, vilket

enligt utskottets mening såvitt möjligt borde utrotas. Från den synpunkten

synes det naturligt att innehav av jaktkort inte skall erfordras vid fångst av

vildkanin. En utrotning lär emellertid inte vara möjlig. Däremot torde det

ligga inom möjligheternas gräns att hålla vildkaninstammen på en tolerabel

nivå.

Förslag har väckts att återinföra bestämmelser motsvarande 1935 års vildkaninlag.

Härigenom skulle enligt utskottets mening möjligheterna för jordägare

och markinnehavare att skydda sig mot kaninplågan otvivelaktigt

ökas i avsevärd mån.

Motionen II: 59 anvisar en mera radikal utväg än ett återinförande av vildkaninlagen

erbjuder. Mot förslaget har dock invändningar gjorts på flera

håll. Härvid har bl. a. åberopats att respekten för jakträtten skulle äventyras.

Vidare har anförts att annan jakt skulle försvåras och att viltet i mar
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

kerna skulle störas. Det har även framhållits att risk förefunnes för att

kaninjägarna skulle tillägna sig också annat villebråd.

Utskottet erinrar i denna del till en början om att det enligt motionen skall

ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut om att jakt, varom här är

fråga, skall få förekomma inom visst område. Ett beslut av förevarande art

skall självfallet förutsätta att ett verkligt behov av jakten i fråga förefinns.

Kaninstammen skall alltså ha blivit otillbörligt stor, något som i sin tur torde

förutsätta att jaktvården någonstädes eftersatts. Det skulle alltså i avsevärd

mån bli beroende av jakträttshavarna själva, om bestämmelserna skulle

komma att sättas i kraft eller ej. Ett stadgande i enlighet med vad som

föreslagits i motionen torde över huvud taget få sin största effekt just genom

den preventiva verkan. Risken av att förordnande om fri jakt på vildkanin

med iller och nät annars kunde komma att meddelas, torde nämligen

ofta få den, som eljest skulle vara benägen att bevara kaninstammen på sitt

område, att i erforderlig mån hålla nere beståndet.

Vad angår risken för att annan jakt kunde störas och övrigt vilt oroas i

alltför stor utsträckning, därest vildkaninjakt med iller och nät släpptes fri

för envar, synes dessa olägenheter i väsentlig mån bli undanröjda, om jakten

i fråga inskränktes till förslagsvis månaderna januari och februari. Den

tiden torde för övrigt i allmänhet också vara den lämpligaste för dylik jakt.

Det bör självfallet åligga också utövarna av kaninfångsten att bedriva denna

under hänsyn till annan jakt och med aktgivande på att viltet i markerna

inte störs i vidare mån än vad som är oundgängligen nödvändigt. Därest

vid jakt, varom nu är fråga, varken skjutvapen eller hund får medföras, underlättas

i avsevärd mån kontrollen av att inte olovlig jakt samtidigt förekommer.

För utövarna av jakt av här förevarande art bör vidare gälla de

inskränkningar i fråga om rätten att beträda annans mark liksom den skadeståndsskyldighet

som jakträttsinnehavare är underkastade enligt jaktlagen.

Utskottet har även uppmärksammat förslaget att med klor pikringas

förgöra kaninerna i deras gryt. Den förut nämnda rapporten om de vetenskapliga

försök, som företagits med gasen, synes emellertid utskottet ägnad

att inge avsevärda betänkligheter från djurskyddssynpunkt mot en allmän

användning därav. Mot bakgrunden av vad som i rapporten framhållits om

klorpikrinets verkningar i lägre koncentrationer, förutsätter utskottet att,

innan vidare användning av gasen beslutas, frågan ytterligare övervägs från

dj ur skyddssynpunkt.

Departementschefen

De i 24 § jaktlagen givna bestämmelserna till skydd mot viltskador på

gröda, skog och plantering har visat sig otillräckliga såvitt rör vildkaninens

härjningar. Jaktutredningen har föreslagit aktiva åtgärder reglerade genom

en särskild lag om bekämpande av vildkaninen inom Gotlands län. Förslaget

har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Tredje lagutskottet, som

med anledning av motioner sedermera behandlat vildkaninfrågan, har i sitt

av riksdagen godkända utlåtande ifrågasatt om inte syftet skulle kunna nås

med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel än utredningen

avsett. Å andra sidan har utskottet förordat i visst hänseende

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

mera radikala åtgärder samt hemställt att de nya bestämmelserna görs tilllämpbara

även annorstädes än på Gotland. Vad i ärendet förekommit föranleder

mig till följande ställningstagande.

Bestämmelserna i 24 § 1 mom. jaktlagen, vilka avser skador av allt slags

vilt, är, som också lagutskottet framhållit, tämligen omständliga och mindre

väl lämpade för kaninbekämpandet. Enligt min mening bör dock inte nu

övervägas att reformera dessa bestämmelser. Bekämpandet av vildkaninen

bör i stället huvudsakligen baseras på regler som är direkt inriktade på detta

skadedjur. Sådana regler finns redan nu i 24 § 2 mom., som ger markinnehavare

och hans folk rätt att fånga vildkanin även om jakträtten tillkommer

annan. Denna rätt gäller dock endast om kaninerna skadar gröda och skadan

är avsevärd. Enligt min mening bör även annan växtlighet, t. ex. skogsplanteringar,

få samma skydd, och markinnehavaren bör få rätt att i förebyggande

syfte ingripa redan innan skada ens kan påvisas. Jag förordar således

att nämnda begränsningar får utgå ur lagtexten. Denna bör samtidigt

på förekommen anledning jämkas så, att därav tydligare framgår att markinnehavaren

får för fångsten anlita även medhjälpare som eljest inte tillhör

hans folk.

De nuvarande bestämmelserna i 24 § jaktlagen reglerar endast förhållandet

mellan innehavare av mark och innehavare av rätten till jakt på samma

område. För det fall att inom större område avsevärd skada orsakas av vildkaniner

bör, i anslutning till vad som föreslagits i en av förenämnda riksdagsmotioner,

i lagen öppnas möjlighet för Kungl. Maj :t att ge fritt för envar

att där fånga vildkaniner och behålla fångade djur. Såsom utskottet

antytt torde redan förefintligheten av en dylik möjlighet vara ägnad att uppfordra

jakträttsinnehavare att beflita sig om att avjaga kaninbeståndet. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i förekommande fall meddela närmare

föreskrifter rörande villkoren för fångsten. I allmänhet lärer därvid

inte böra tillåtas att andra hjälpmedel medförs än iller och nät. Vad i 17 och

25 §§ jaktlagen är stadgat om förbud i vissa fall för jakträttsinnehavare att

jaga på gård, trädgård eller åker samt om skadeståndsskyldighet för jakträttsinnehavare

bör i lagen förklaras skola i tillämpliga delar gälla för den

som idkar fångst av förevarande slag. De nu föreslagna lagbestämmelserna

kan lämpligen upptas som ett nytt stycke i 24 § 2 mom. jaktlagen.

Såsom lagutskottet anmärkt bör inte krävas jaktvårdsavgift för fångst

som bedrivs enligt de nu avhandlade särskilda reglerna rörande vildkaniner.

Bestämmelse härom bör inflyta i 26 § jaktlagen.

Utöver de lagändringar, som jag hittills förordat, erfordras emellertid

regler som möjliggör ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av vildkaniner.

På sätt jaktutredningen föreslagit bör därför länsstyrelsen kunna

beträffande visst område förordna om planmässig jakt på vildkanin genom

därtill särskilt utsedda jägare. Ändamålet med sådan jakt bör vara att så

långt möjligt utrota kaninstammen inom området. För att trygga jaktens

ostörda gång kan det finnas behövligt att förbjuda annan än de särskilda

jägarna att jaga, döda eller fånga vildkaniner inom området, oaktat jakt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

lagen ger honom rätt därtill. Även en del mera speciella bestämmelser i

jaktlagen kan visa sig hinderliga för ett effektivt kaninbekämpande. Länsstyrelsen

bör därför äga föreskriva de undantag från bestämmelserna i jaktlagen,

som kan finnas nödiga för den särskilda jaktens ändamålsenliga bedrivande.

Det bör också få ankomma på länsstyrelsen att bestämma hur det

skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten, varvid även livsmedelshygieniska

synpunkter skall beaktas. Förseelser mot länsstyrelsens

föreskrifter bör i 33 § beläggas med bötesstraff och i 34 § läggas under allmänt

åtal.

För fall, då länsstyrelse förordnar om jakt på vildkanin genom särskilt utsedda

jägare, bör länsstyrelsen få befogenhet att medge erforderliga undantag

också från bestämmelserna i jaktstadgan. Vad beträffar det i 3 § jaktstadgan

upptagna förbudet mot jaktutövning med gift bör det därvid åligga

länsstyrelsen att handla i samråd med veterinärstyrelsen. Den för kaninbekämpandet

rekommenderade giftgasen klorpikrin har visserligen vid

företagna prov visat sig kunna i lägre koncentrationer vara mindre lämplig

från djurskyddssynpunkt. Såsom gasen används i praktiken riskeras emellertid

knappast olägenheter av detta slag. Givetvis bör dock gasen främst

nyttjas där kaningrytens beskaffenhet och förhållandena i övrigt är ägnade

att befordra en snabb effekt.

I fråga om behovet och sammansättningen av särskilda kaninskadenämnder

samt övriga organisatoriska spörsmål torde länsstyrelserna böra

få fria händer att laga efter lägligheten.

Beträffande finansieringen av kaninbekämpandet torde jag senare få återkomma

till Kungl. Maj :t.

Frågan om jaktskadeskydd

Inledning

Den 28 februari 1953 avgav 1949 års jaktutredning betänkande med förslag

angående ansvarighetsförsäkring för jägare (stencilerat). Betänkandet

remissbehandlades men föranledde därefter inte någon åtgärd. Den 30 juni

1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt jaktutredningen att verkställa översyn av betänkandet.

Med anledning härav utarbetades inom utredningen en den 19

april 1962 dagtecknad promemoria med förslag beträffande det allmännas

medverkan för tillkomsten av ett allmänt skadeskydd vid jakt (stenc. 1962:

7), vilken promemoria med skrivelse den 10 juli 1962 av utredningen överlämnades

till Kungl. Maj:t. Även det senare förslaget har remissbehandlats.

Departementschefen

De förenämnda förslagen avser båda ett obligatorium, ehuru utformat på

olika sätt. Redan i 1953 års betänkande uttalades att frekvensen av skador

i samband med jakt är jämförelsevis ringa och att det därför kunde ifråga
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

sättas om någon obligatorisk ansvarighetsförsäkring behövde införas. Den

sedermei-a verkställda utredningen ger närmast vid handen att skadefrekvensen

på de senare åren snarast sjunkit något.

I promemorian framhålls att ersättning för jaktskada kan utgå även på

grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och den

allmänna tilläggspensionsförsäkringen. Den kraftiga utbyggnad av socialförsäkringarna,

som nyligen ägt rum, har uppenbarligen i motsvarande mån

minskat behovet av ett speciellt skydd för jaktskadornas offer. Dessutom

blir enskilda och kollektiva liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar allt vanligare.

Här må även erinras om det efterlevandeskydd som praktiskt taget

alla anställda erhållit genom de avtalsenliga grupplivförsäkringarna.

Utredningen framhåller vidare att jägarna utan svårighet och på goda villkor

kan få kollektiva ansvarighetsförsäkringar samt att de gängse hemförsäkringarna

inbegriper ansvarighetsförsäkring för bl. a. skador i samband

med jakt. Sistnämnda förhållande — som har sin motsvarighet i fråga om

lantbruksförsäkringarna — utgör en väsentlig nyhet i jämförelse med läget

år 1953. Med hänsyn till hem- och lantbruksförsäkringarnas snabba utbredning

skulle en obligatorisk jägar för säkring komma att leda till omfattande

dubbelförsäkring med därav följande onödiga premieutgifter för den

enskilde jägaren.

De nu ur promemorian och vissa remissyttranden återgivna synpunkterna

har kommit det övervägande antalet remissorgan att ställa sig mer eller

mindre avvisande till obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare. Även

jag finner att tanken på att i en eller annan form åstadkomma ett speciellt

jaktskadeskydd nu kan avföras från dagordningen.

Utplantering av vilt in. m.

Med skrivelse den 17 maj 1960 har 1949 års jaktutredning avgett förslag

till kungörelse angående förbud mot utplantering av vissa djurarter, m. m.

Förslaget har remissbehandlats och därefter i viss del omarbetats av utredningen.

Huvudbestämmelsen i förslaget avser att hindra okontrollerad utplantering

av vissa djur, som kan skada vildnad eller växtlighet eller är

främmande för vår fauna. Förslaget innehåller också en kompletterande bestämmelse

om skyldighet för den, som innehar djur av ifrågavarande slag,

att hålla djuret instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret

inte kan vinna frihet.

En med den senare bestämmelsen likartad bestämmelse finns i 22 kap. 8 §

byggningabalken, där straff är stadgat för den som innehar vilda djur »och

ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada». Här

må också erinras om strafflagens bestämmelser i 19 kap. 7—11 §§ rörande

förgöring, vilka stadgar straff för bl. a. den som framkallar allmän fara för

djur eller växter genom att sprida skadedjur. Byggningabalkens ålderdomliga

bestämmelser avser emellertid blott att skydda hemdjur, och ej heller

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

strafflagens bestämmelser är tillräckligt omfattande för att tillgodose det

med förslaget avsedda ändamålet.

Det torde, om riksdagen inte uttalar annan mening i samband med behandlingen

av de i det föregående framlagda lagförslagen, ankomma på

Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i nu berörda fråga.

Ikraftträdandet m. m.

På grund av vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt, vilket förslag torde få såsom Bilaga B1 fogas till

detta protokoll. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1964

samt i vad de gäller jaktvårdsområde äga tillämpning jämväl å jaktvårdsområde

som bildats före ikraftträdandet.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den

lydelse Bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.

Höghet Regenten.

Ur protokollet:

G. Luzell

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande mod det vid propositionen

fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Bilaga A

(Utredningens förslag)

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt

Härigenom förordnas, dels att till vardera av 5 och 11 §§ lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt skall fogas ett nytt moment, betecknat i förra fallet

3 mom. och i det senare 4 mom. samt av följande lydelse, dels att 16 §

I mom. i lagen skall upphöra att gälla, dels att 10 § 1, 3, 4 och 5 mom.,

II § 3 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16 § i övrigt, 18 §, 29 § 1 mom.,

30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

5 §.

3 mom. Å mark, som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet,

må allenast idkas sådan jakt, som jämlikt 14 § samt 15 § 1 mom.

och 2 mom. första stycket är medgiven under i dessa lagrum angivna omständigheter,

såframt ej annat följer av bestämmelserna i 7 § första stycket

eller marken tillhör den, vilken äger angränsande såsom jordbruksfastighet

taxerad mark och därå innehar jakträtten, eller Konungen i fråga

om visst slag av mark eller villebråd annorlunda förordnat.

10 §.

1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett eller flera

sammanhängande områden, må i ändamål att befrämja jaktvården å områdena

besluta, att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet

fordras fastställelse av länsstyrelsen.

Finnes inom gränserna för fastighet som nyss sagts mark, beträffande

vilken jaktutövningen är begränsad på sätt stadgas i 5 § 3 mom., skall

denna mark ej anses ingå i jaktvårdsområdet och förty ej heller tagas i

betraktande vid prövning, huruvida ägorna till de fastigheter varav detta

skall bestå bilda sammanhängande områden, eller vid tillämpning av omröstningsbestämmelserna

i 3, 4 och 5 mom.

Jaktvårdsområde skall —--jaktvårdens tillgodoseende.

3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med

mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst två tredjedelar av antalet

fastighetsägare och tillika äga minst två tredjedelar av den mark varom

fråga är. Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig

beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke

mot sitt bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom

nu är fråga.

4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde bildas utan hinder av att det

icke kommer att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra sammanhängande

områden.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Beslut om bildande av jaktvårdsområde, som består av allenast en fastighet,

vare ej giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst två

tredjedelar av antalet delägare i fastigheten och tillika äga minst två tredjedelar

av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga före utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde

bildats, vid sammanträde besluta, att området skall fortbestå

under ytterligare visst antal år, lägst tio år och högst tjugufem. Sådant beslut

vare dock ej giltigt, om nejröster avgivits av mera än en tredjedel av

antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare, som äga mer än eu tredjedel

av den i området ingående marken, eller, i fall som avses i 4 mom. andra

stycket, en tredjedel av vederbörande fastighet. För beslutets giltighet fordras

dessutom fastställelse av länsstyrelsen.

11 §•

3 mom. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i

annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. tredje stycket bestämmelser

skola meddelas i beslutet om områdets bildande, skall, där ej annat

följer av vad nedan eller i 4 mom. i denna paragraf sägs, vad ovan stadgats

om bildande av jaktvårdsområde samt om länsstyrelsens prövning av dylikt

beslut äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket må i stadgarna för jaktvårdsområde

intagas bemyndigande för områdets styrelse att såsom ombud

för fastighetsägarna träffa sådan överenskommelse som i 10 § 1 mom.

första stycket sägs med ägare av intill belägen mark, vilken lämpligen bör

anslutas till området, samt att söka länsstyrelsens fastställelse å överenskommelsen.

4 mom. 1 samband med beslut om förlängning av tiden för jaktvårdsområdes

bestånd och i den ordning, som jämlikt 10 § 5 mom. tillämpas vid

fattande av dylikt beslut, må fastighetsägarna jämväl besluta rörande fråga,

som avses i 3 mom. första stycket denna paragraf. Vid länsstyrelsens prövning

av sist omförmält beslut skall åven vad i 1 mom. första stycket andra

punkten denna paragraf är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

14 §.

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda rätt have ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss.

15 §.

1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,

vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika,

björktrast (snöskata), pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, have den

som där bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och

behålla djuret, ändock att jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må---personer dödas.

16 §.

Ilar älg, hjort, rådjur eller björn, som sårats vid lovlig jakt, tagit sin

tillflykt till annans jaktområde, åligger det den jagande att därom underrätta

jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av

deras folk eller, där detta ej låter sig göra, polisman i orten eller närmaste

befattningshavare vid domänverket.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

18 §.

1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo, berguv, glada, jaktfalk, pilgrimsfalk,

svart stork, vit stork eller örn, eller anträffar man sådant djur

såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer,

där ej Konungen annorledes förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och

i 1 mom. avsedd fågel gälle följande:

Älg, hjort---fallvilt jakträttsinnehavaren.

29 §.

1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om någon

överträder i 5 § 2 eller 3 mom. stadgat förbud, så ock om någon olovligt

utövar jakt efter älg, varom sägs i 7 §.

Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt

eller, där björn, lo eller i 18 § 1 mom. avsedd fågel dödats eller fångats,

olovligt tillägnat sig djuret, straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 §

första stycket sägs.

30 S
Fälles

någon--- — värde förverkat.

Förverkat villebråd eller fallvilt varom nyss sagts tillkommer, där ej

annat bestämmes i nästa stycke, jakträttsinnehavaren eller i de fall, varom

förmälas i 29 § 2 mom., övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten

eller, beträffande jaktvårdsområde, övriga där jaktberättigade personer.

Med förverkad björn, lo eller i 18 § 1 mom. avsedd fågel, så ock med

annat förverkat villebråd, vilket dödats eller fångats med otillåtet jakt- eller

fångstredskap eller under f ridlysning stid eller å område, varom sägs i 5 §

2 mom., eller å mark, som avses i 5 § 3 mom., förfares på sätt stadgas i

36 §. Lag samma vare beträffande förverkat fallvilt, som enligt 18 § icke

tillkommer jakträttsinnehavaren.

31 §.

1 mom. Anträffas å---i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jaktområde

gälle ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant

jagande, tillvaratagande eller tillägnande som enligt 29 § 1 mom. första

stycket är att anse såsom olovlig jakt eller för vilket åtgörande han enligt

29 § 1 mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt. Är därvid

fråga om olovligt tillvaratagande av sådant fallvilt, som jämlikt bestämmelserna

i 18 § tillkommer kronan, eller olovligt tillägnande av björn, lo

eller i 1 mom. sistnämnda paragraf avsedd fågel, skola de i andra stycket

här ovan omförmälda personerna äga att utöva där berörd rätt jämväl å

område, där jakträtten tillkommer annan än kronan.

33 §.

Uraktlåter i fall som avses i 16 § den jagande att fullgöra där stadgad

underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff

enligt allmänna strafflagen. Lag samma vare beträffande jagande, som i

nämnt fall utan giltigt skäl undandrar sig att begagna medgivande av jakträttsinnehavaren

eller den som innehar marken att där söka spåra och

avliva det sårade djuret.

Bryter någon---femtio kronor.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963

59

34 §.

Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område, varom

sägs i 5 § 2 mom., samt mark, som avses i 5 § 3 mom., så ock å förbrytelser,

om vilka förmäles i 31 § 2 mom. samt 33 § första stycket.

Sker intrång----bestämmelse gällande.

37 §.

Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om berguv,

glada, jaktfalk, pilgrimsfalk, svart stork, vit stork och örn skall i tillämpliga

delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av sådan fågels

ägg eller bo.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 maj

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 6 maj 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet den 5 april 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

(nr 274-) om rätt till jakt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Per Hildebrand.

Lagrådet uttalade:

Enligt förslaget skall den nu i 16 § 1 mom. jaktlagen stadgade förföljningsrätten

upphävas. Departementschefen har i detta sammanhang anfört,

att av allmänna rättsgrundsatser torde följa att envar, som råkat skada vilt

djur, har rätt att uppspåra och döda djuret, om så erfordras för att bespara

detta oskäligt lidande.

Det är uppenbart att den som påträffar sårat villebråd äger döda djuret,

om detta erfordras för att bespara djuret oskäligt lidande. Det måste också

anses föreligga en befogenhet att i sådant syfte förfölja eller uppspåra ett

sårat djur. Befogenheten i dessa hänseenden vilar på allmänna rättsgrundsatser.

Hur långt befogenheten i det särskilda fallet sträcker sig blir beroende

av en avvägning av de skilda intressen -—- djurskyddsintresset och

andra — som kunna föreligga. Det hade givetvis varit önskvärt, om den nu

åsyftade, på allmänna rättsgrundsatser byggda befogenheten — vilken kommer

att aktualiseras vid förföljningsrättens upphävande — kunnat närmare

regleras i jaktlagen. Med hänsyn till den avgörande betydelse som måste

tillmätas omständigheterna i det enskilda fallet får dock frågan överlämnas

till rättstillämpningen. I sakens natur ligger att därvid särskilt avseende

kommer att fästas vid en sådan omständighet som att vederbörande anmält

förhållandet till markägaren eller myndighet, även om någon skyldighet

att göra sådan anmälan i och för sig icke förelegat.

Ej heller i övrigt föranleder lagförslaget någon erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

61

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 maj 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler, efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 9 maj

1963 avgivna utlåtande över det den 5 april 1963 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt

till jakt.

Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande hemställer föredraganden

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, efter vissa redaktionella

jämkningar måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande. Föredraganden förmäler att intet

är att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under

innevarande vårsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta prokoll

utvisar.

Ur protokollet:

G. Liizell

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963

Innehållsförteckning

Propositionen .............................................. 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.......................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963.................. 10

I. Jakträtt och jaktvårdsområden ........................ 11

1. Gällande bestämmelser............................ 11

2. Fastighetsbildningens inverkan .................... 13

Utredningens förslag............................ 13

Yttrandena.................................... 17

3. Jaktvårdsområdeua .............................. 23

Utredningens förslag............................ 23

Yttrandena.................................... 26

4. Departementschefen .............................. 29

II. Förföljningsrätten .................................... 33

Gällande rätt ...................................... 33

Utredningens förslag ................................ 34

Yttrandena ........................................ 36

Departementschefen ................................ 38

III. Särskilda bestämmelser för vissa djurarter .............. 40

Gällande rätt ...................................... 40

Utredningens förslag................................ 40

Yttrandena ........................................ 41

Departementschefen ................................ 41

IV. Rätten att döda annans katt.......................... 42

Inledning.......................................... 42

Utredningens förslag................................ 43

Yttrandena ........................................ 44

Departementschefen ................................ 44

V. Vildkaninfrågan ...................................... 45

Inledning.......................................... 45

Lagbestämmelser och andra vidtagna åtgärder.......... 46

Utredningens förslag................................ 47

Yttrandena ........................................ 48

Frågans behandling vid 1962 års riksdag.............. 50

Departementschefen ................................ 51

VI. Frågan om jaktskadeskydd............................ 53

VII. Utplantering av vilt m. m............................. 54

VIII. Ikraftträdandet m. m................................. 55

Jaktutredningens lagförslag, Bilaga A ........................ 56

Lagrådets yttrande .......................................... 60

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 maj 1963.................. 61

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630466

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:387 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 a1 i texten
  2. 3LU 1963:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2025/26 s. 278 s. 283 i texten · dokumentnivå