Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
1963-05-17 · 62 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 61 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:136, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
l
Nr 136
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt; given Stockholms slott den 17 maj 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att jämlikt § 87 regerinsformen antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt.
GUSTAF ADOLF
Eric Holmquist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I fråga om bildande av jaktvårdsområde föreslås lättnader beträffande
kraven på områdets omfattning och på kvalificerad majoritet bland fastighetsägarna.
Ett enklare förfarande tillskapas för ändringar av jaktvårdsområdes
omfattning och av grunderna för jaktvården. Länsstyrelserna får befogenhet
att ur jaktvårdsområde utesluta fastigheter som väsentligen saknar
betydelse för jaktvården på området.
Den s. k. förföljningsrätten, d. v. s. en rätt att i vissa fall tillägna sig
villebråd på annans jaktområde, avskaffas. Däremot kvarstår skyldigheten
för den, som sårat villebråd, att av djurskyddsskäl vidta erforderliga åtgärder
för djurets uppspårande och dödande oavsett jakträtten till marken.
Jakträttsinnehavares rätt att i vissa fall döda annans katt görs beroende
av polisens tillstånd, såvitt rör områden med stadsplan eller byggnadsplan.
För att söka utrota vildkaninen skall länsstyrelse kunna förordna om
jakt genom särskilt utsedda jägare. Kungl. Maj:t föreslås få befogenhet att
beträffande visst område tillåta envar att fånga vildkanin.
De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1964.
Härjämte berörs frågor rörande ansvarighetsförsäkring för jägare eller
annat jaktskadeskydd samt rörande utplantering av vilt. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 136
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas dels att 7 §, 10 § 1, 3, 4 och 5 mom., 11 §, 12 §
1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16, 18 och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 §
2 mom., 29 § 1 mom., 30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ lagen den
3 juni 1938 om rätt till jakt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives dels ock att till 10 § samma lag skall fogas ett sjätte moment och
till 24 § ett tredje moment av nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 §•
Boställshavare, kronohemmans — ■
Är eljest----—-----
Innehavare eller brukare av fastighet
varom är fråga i denna paragraf
må icke utan särskilt bemyndigande
av ägaren tala för fastigheten i frågor
rörande bildande av jaktvårdsområde
eller förlängning av den för
jaktvårdsområdes bestånd bestämda
tiden.
--- — —- -—- -— efter älg.
— -—• — till marken.
Innehavare eller brukare av fastighet
varom är fråga i denna paragraf
må icke utan särskilt bemyndigande
av ägaren tala för fastigheten i frågor
som avses i 10 § och 11 § 2 mom.
10
1 mom. Ägare av särskilda fastigheter,
vilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, må i ändamål att
befrämja jaktvården å området besluta,
att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde.
För beslutets giltighet
fordras fastställelse av länsstyrelsen.
Jaktvårdsområde skall —--—
3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde
vare ej giltigt med
mindre de vilka biträda beslutet utgöra
minst fyra femtedelar av antalet
fastighetsägare och tillika äga
minst fyra femtedelar av den mark
varom fråga är. Härvid må ägare av
mark, som i avseende å läge, form
och övrig beskaffenhet finnes lämp- 1 2
§•
/ mom. Ägare av särskilda fastigheter
må, i ändamål att befrämja
jaktvården på fastigheterna, besluta
att dessa helt eller delvis skola tillsammans
utgöra jaktvårdsområde.
— jaktvårdens tillgodoseende.
3 mom. Beslut om bildande av
jaktvårdsområde vare ej giltigt med
mindre de vilka biträda beslutet utgöra
minst tre fjärdedelar av antalet
fastighetsägare och tillika äga
minst tre fjärdedelar av den mark
varom fråga är. Mark, som i avseende
å läge, form och övrig beskaffenhet
finnes lämpligen böra beslå så
-
1 Senaste lydelse, se beträffande 7 §, 10 § 4 och 5 mom., 11 § 1 mom., 12 § 1 mom., 26 §
2 mom. och 34 § SFS 1951:290 samt beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955:43.
Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
3
(Gällande lydelse)
ligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,
icke mot sitt bestridande
kunna tvingas ansluta sig till
jaktvårdsområde varom nu är fråga.
4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde
bildas utan hinder av att det
icke kommer att bestå av särskilda
fastigheter eller utgöra ett sammanhängande
område.
Beslut om bildande av jaktvårdsområde,
som består av allenast en
fastighet, vare ej giltigt med mindre
de vilka biträda beslutet utgöra minst
fyra femtedelar av antalet delägare
i fastigheten och tillika äga minst
fyra femtedelar av densamma.
5 mom. Fastighetsägarna äga före
utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde
bildats, vid sammanträde
besluta, att området skall fortbestå
under ytterligare visst antal
år, lägst tio år och högst tjugufem.
Sådant beslut vare dock ej giltigt om
nej röster avgivits av mera än en femtedel
av antalet fastighetsägare eller
av fastighetsägare som äga mer än
en femtedel av den i området ingående
marken eller, i fall som avses i
4 mom. andra stycket, en femtedel av
vederbörande fastighet. För beslutets
giltighet fordras dessutom fastställelse
av länsstyrelsen.
(Jfr 11 § 3 mom.)
(Föreslagen lydelse)
som eget jaktvårdsområde, må icke
mot ägarens bestridande anslutas till
jaktvårdsområde.
4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde
bildas även av allenast en
fastighet. Beslut om bildande av sådant
jaktvårdsområde vare ej giltigt
med mindre de vilka biträda beslutet
utgöra minst tre fjärdedelar av antalet
delägare i fastigheten och tillika
äga minst tre fjärdedelar av densamma.
5 mom. Fastighetsägarna äga inom
ett år före utgången av den tid, för
vilken jaktvårdsområde bildats, vid
sammanträde besluta, att området
skall fortbestå under ytterligare visst
antal år, lägst tio år och högst tjugufem.
För beslutets giltighet fordras
att det biträtts av flertalet bland de
röstande samt vidare, att icke nejröster
avgivits av mer än en fjärdedel
av hela antalet fastighetsägare eller
av fastighetsägare som äga mer
än en fjärdedel av den i området ingående
marken eller, i fall som avses
i 4 mom., en fjärdedel av fastigheten.
Föreskrifter om kallelse till
sammanträde som här avses utfärdas
av Konungen.
6 mom. För beslut om ändring av
jaktvårdsområdes omfattning eller i
fråga, beträffande vilken jämlikt
1 mom. andra stycket bestämmelser
skola meddelas i beslutet om områdets
bildande, skall vad ovan stadgats
om bildande av jaktvårdsområde
äga motsvarande tillämpning. Fattas
sådant beslut i samband med beslut
som avses i 5 mom., skall dock
i stället tillämpas vad där är stadgat.
Innebär i dylikt fall beslutet att
mark skall uteslutas ur eller anslutas
till jaktvårdsområdet, erfordras
samtycke av ägaren till den marken.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde
eller om förlängning av
tiden för sådant områdes bestånd
skall underställas länsstyrelsen, som
har att tillse huruvida beslutet tillkommit
i laga ordning. Avser beslutet
bildande av jaktvårdsområde, skall
länsstyrelsen därjämte tillse, att beslutet
överensstämmer med lag och
författning, så ock att det är tjänligt
för jaktvårdens främjande och icke
kränker enskild rätt.
Beslutet skall 2 3
2 mom. Beslut som länsstyrelsen
meddelar jämlikt denna paragraf
skall införas i länskungörelserna och
tidning inom orten samt uppläsas i
kyrkan i den eller de socknar, där
jaktvårdsområdet är beläget.
Mot länsstyrelsens beslut må talan
föras hos Konungen genom besvär,
som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å sextionde
dagen från den dag då beslutet
upplästes i kyrkan eller, där beslutet
upplästs å olika dagar i särskilda
socknars kyrkor, från den dag
då det sist blev uppläst.
3 mom. För beslut om ändring av
jaktvårdsområdes omfattning eller i
annan fråga, beträffande vilken jämlikt
10 § 1 mom. andra stycket bestämmelser
skola meddelas i beslutet
om områdets bildande, skall vad ovan
stadgats om bildande av jaktvårdsområde
samt om länsstyrelsens prövning
av dylikt beslut äga motsvarande
tillämpning.
§•
1 mom. För giltigheten av beslut
enligt 10 § fordras fastställelse av
länsstyrelsen, vilken skall tillse, att
beslutet tillkommit i laga ordning
samt överensstämmer med lag och
författning, så ock att det är tjänligt
för jaktvårdens främjande och
icke kränker enskild rätt.
därför uppgivas.
2 mom. Ingår i jaktvårdsområde
fastighet som huvudsakligen utgör
gård eller trädgård eller eljest väsentligen
saknar betydelse för jaktvården
på området, äger länsstyrelsen förordna
att fastigheten ej längre skall
tillhöra jaktvårdsområdet. Ansökan
om sådant förordnande må göras av
envar som äger del i området. De
övriga delägarna skola erhålla tillfälle
att yttra sig över ansökningen.
3 mom. Meddelande om beslut, som
länsstyrelse fattar enligt denna paragraf,
skall införas i tidning inom orten.
Mot beslutet må talan föras hos
Konungen genom besvär, vilka skola
hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom två månader från den
dag då meddelandet infördes i tidningen.
(Jfr 10 § 6 mom.)
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
1 mom. Sedan beslut om bildande
av jaktvårdsområde eller om förlängning
av tiden för sådant områdes bestånd
blivit fastställt, gälle det mot
ny fastighetsägare.
14
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis
säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda
rätt ha ve ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter,
nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
hasselmöss, sorkdjur (sorkor
och lämlar), råttor och möss.
15
1 mom. Inkommer räv, grävling,
iller, mink, mård, hermelin, vessla,
ekorre, vildkanin, igelkott, berguv,
duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka,
kaja, skata, nötskrika, pilfink eller
gråsparv i gård eller trädgård,
have den som där bor eller innehar
trädgården så ock dennes folk rätt
att döda och behålla djuret, ändock
att jakträtten där tillkommer annan.
Likaledes må-------
1 mom. Beslut enligt 10 § skall
gälla även mot ny fastighetsägare.
§•
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis
säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda
rätt have ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter,
nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
sorkdjur (sorkar och lämlar),
råttor, skog smöss och husmöss.
§•
1 mom. Inkommer räv, grävling,
iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,
kråka, råka, kaja, skata, björktrast
(snöskata), nötskrika, pilfink
eller gråsparv i gård eller trädgård,
have den som där bor eller innehar
trädgården så ock dennes folk rätt
att döda och behålla djuret, ändock
att jakträtten där tillkommer annan.
--personer dödas.
16 §.
1 mom. Den som under idkande
av lovlig jakt sårar villebråd så, att
det faller å annans jaktområde inom
ett hundra meter från gränsen av
den jagandes jaktområde, må tillvarataga
och behålla villebrådet. Är det
älg, hjort eller rådjur, må den jagande
dock ej från stället bortföra djuret
utan i närvaro av två o jäviga vittnen
och vare han dessutom pliktig
att sist å andra dagen, sedan djuret
fälldes, om förhållandet underrätta
jakträttsinnehavaren eller den som
innehar marken eller någon av deras
folk. Försummar den jagande något
härav, varde ansedd såsom den där
olovligt jagat å annans jaktområde.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
(Gällande lydelse)
2 mom. Har i annat fall än i 1 mom.
avses älg, hjort eller rådjur, som sårats
vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt
till annans jaktområde, vare den jagande
pliktig att därom skyndsamt
underrätta jakträttsinnehavaren eller
den som innehar marken eller någon
av deras folk.
18
1 mom. Dödar eller fångar man
björn, lo eller örn, eller anträffar man
sådant djur såsom fallvilt, tillfälle
djuret kronan, oberoende av vem
jakträtten tillkommer, där ej Konungen
annorledes förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt
av annat djur än björn, lo och
örn gälle följande:
Älg, hjort--------
I övrigt------ — — —-__
23
Katt som anträffas utanför gård
eller trädgård må av jakträttsinnehavaren
eller hans folk saklöst dödas.
24
2 mom. Orsakas å gröda avsevärd
skada av vildkaniner, må markinnehavaren,
ändå att jakträtten å marken
tillkommer annan, så ock hans
folk där anställa fångst av vildkanin.
Vid sådan fångst må icke medföras
skjutvapen eller hund. Fångad vildkanin
tillfälle markinnehavaren.
(Föreslagen lydelse)
Har någon vid lovlig jakt sårat älg,
hjort eller rådjur och har djuret tagit
sin tillflykt till annans jaktområde,
vare den jagande pliktig att därom
skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar
marken eller någon av deras folk.
§•
1 mom. Dödar eller fångar man
björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,
pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv
eller anträffar man sådant djur
såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,
oberoende av vem jakträtten tillkommer,
där ej Konungen annorledes
förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt
av annat djur än i 1 mom. sågs
gälle följande:
---tillfälle kronan.
—- fallvilt jakträttsinnehavaren.
§•
Katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård där den hör hemma,
må av jakträttsinnehavaren eller hans
folk saklöst dödas. Inom område med
stadsplan eller byggnadsplan erfordras
dock tillstånd av polismyndigheten.
$.
2 mom. Markinnehavare äger, ändå
att jakträtten å marken tillkommer
annan, låta där anställa fångst av
vildkanin. Vid sådan fångst må icke
medföras skjutvapen eller hund.
Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.
Orsakas avsevärd skada av vildkaniner,
må Konungen beträffande visst
område förordna att det står envar
fritt att dår fånga vildkanin och behålla
fångat djur. Vad i 17 och 25 §§
är stadgat om jakträttsinnehavare
skall i tillämpliga delar gälla den som
idkar sådan fångst.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 ar 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26
2 mom. Från skyldighet----
Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur.
29
1 mom. Såsom olovlig---- —
Har någon å annans jaktområde
eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där björn, lo eller örn dödats
eller fångats, olovligt tillägnat
sig djuret, straffes såsom för olovlig
jakt enligt vad i 28 § första stycket
sägs.
3 mom. Beträffande område, där
stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen
förordna att jakt efter vildkanin
skall genom därtill av länsstyrelsen
särskilt utsedda jägare bedrivas
för att söka utrota stammen. Förordnas
om dylik jakt, äger länsstyrelsen
tillika föreskriva de undantag
från bestämmelserna i denna lag som
kunna finnas nödiga för jaktens ändamålsenliga
bedrivande. Länsstyrelsen
bestämmer ock huru skall förfaras
med djur som dödas eller fångas
vid jakten.
§•
------av riket.
Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur
och ej heller i fråga om fångst av
vildkanin enligt 24 § 2 mom.
§•
-----i 7 §.
Har någon å annans jaktområde
eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där djur som avses i 18 § 1
mom. dödats eller fångats, olovligt
tillägnat sig djuret, straffes såsom
för olovlig jakt enligt vad i 28 § första
stycket sägs.
30 §.
Fälles någon-------
Var det annat villebråd än björn,
lo eller örn och skedde jakten å annat
område än i 5 § 2 mom. sägs
samt med användande av tillåtet jakteller
fångstredskap och under tid,
då jakt efter sådant villebråd är tilllåten,
eller var fallviltet sådant som
enligt bestämmelserna i 18 § tillkomkommer
jakträttsinnehavaren, tillfälle
det förverkade denne eller, i fall
varom förmäles i 29 § 2 mom. första
stycket, övriga delägare i allmänningen
eller samfälligheten och, i fall
--- — värde förverkat.
Var det annat villebråd än som
avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten
å annat område än i 5 § 2 mom.
sägs samt med användande av tilllåtet
jakt- eller fångstredskap och
under tid, då jakt efter sådant villebråd
är tillåten, eller var fallviltet
sådant som enligt bestämmelserna i
18 § 2 mom. tillkommer jakträttsinnehavaren,
tillfälle det förverkade
denne eller, i fall varom förmäles i
29 § 2 mom. första stycket, övriga
delägare i allmänningen eller sam
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
(Gällande lydelse)
varom sägs i samma moments andra
stycke, övriga å jaktvårdsområdet
jaktberättigade personer.
Med björn, lo eller örn, som är förverkad,
så ock med annat förverkat
villebråd, som dödats eller fångats
medelst annat jakt- eller fångstredskap
eller under annan tid än i andra
stycket sägs, ävensom med annat
än där omförmält förverkat fallvilt
förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag
samma vare beträffande förverkat
villebråd, som dödats eller fångats å
område som sägs i 5 § 2 mom.
(Föreslagen lydelse)
fälligheten och, i fall varom sägs i
samma moments andra stycke, övriga
å jaktvårdsområdet jaktberättigade
personer.
Med förverkat villebråd, som avses
1 18 § 1 mom. eller som dödats eller
fångats medelst annat jakt- eller
fångstredskap eller under annan tid
än i andra stycket sägs, ävensom
med annat än där omförmält förverkat
fallvilt förfares på sätt stadgas i
36 §. Lag samma vare beträffande
förverkat villebråd, som dödats eller
fångats å område som sägs i 5 §
2 mom.
1 mom. Anträffas å
Å område
Har den
Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den som
å bar gärning beträdes med sådant
jagande, tillvaratagande, bortförande
eller tillägnande, som enligt 16 § 1
mom. eller 29 § i mom. första stycket
är att anse såsom olovlig jakt
eller för vilket åtgörande han enligt
29 § 1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola,
där fråga är om olovligt tillvaratagande
av sådant fallvilt som jämlikt
bestämmelserna i 18 § tillkommer
kronan eller olovligt tillägnande av
björn, lo eller örn, de i andra stycket
här ovan omförmälda personerna äga
att utöva där avsedd rätt jämväl å
område, där jakträtten tillkommer
annan än kronan.
- —--för sig.
vid lappväsendet.
i 36 §.
Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den
som å bar gärning beträdes med jakt,
som enligt 29 § 1 mom. första stycket
är att anse såsom olovlig, eller
med sådant tillvaratagande eller tillägnande,
för vilket han enligt 29 §
1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola, där
fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan,
de i andra stycket här ovan
omförmälda personerna äga att utöva
där avsedd rätt jämväl å område,
där jakträtten tillkommer annan
än kronan.
31 §.
33
Uraktlåter någon i fall som avses
i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad
underrättelseplikt, straffes med
dagsböter, där ej å förseelsen följer
straff enligt allmänna strafflagen.
Bryter någon--------
överträder någon-----—
§•
Uraktlåter någon i fall som avses
i 16 § att fullgöra där stadgad underrättelseplikt,
dömes till dagsböter.
tre hundra kronor.
— femtio kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
9
(Gällande lydelse)
34
Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser
om vilka förmäles i 31 § 2
mom. samt 33 § första stycket denna
lag.
Sker intrång--—-----
I övrigt--- — ----—---
Såsom målsägande------
Innefatta föreskrifter —---
37
Vad enligt bestämmelserna i 18, 29,
30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall
i tillämpliga delar avse jämväl olovlig
tillägnelse eller förstörelse av örns
ägg eller bo.
(Föreslagen lydelse)
Bryter någon mot föreskrift som
meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,
dömes till böter från och med tio till
och med trehundra kronor.
§•
Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser
om vilka förmäles i 31 § 2 mom.
samt 33 § fjärde stycket denna lag.
---detta verk.
- —----sådant åtal.
--jaktberättigad person.
--bestämmelse gällande.
s
Vad
enligt bestämmelserna i 18,
29, 30, 31 och 36 §§ gäller om fågel
som sägs i 18 § 1 mom. skall i tilllämpliga
delar avse jämväl olovlig
tillägnelse eller förstörelse av sådan
fågels ägg eller bo.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Bestämmelserna i 7 § tredje
stycket, 10 § 5 och 6 mom., 11 § samt 12 § 1 mom. skola gälla jämväl i fråga
om jaktvårdsområde som bildats dessförinnan.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 5 april 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler, efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändringar i
jaktlagstiftningen och anför följande.
Vår nuvarande jaktlagstiftning tillkom år 1938. Efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t lät år 1949 dåvarande chefen för jordbruksdepartementet tillkalla
en utredningsman jämte sakkunniga för utredning rörande särskilt
angivna jaktlagstiftningsfrågor, däribland vissa frågor angående jaktvårdsområden.
Utredningen skulle även äga uppta andra spörsmål rörande jakträtt
och jaktvård, som kunde uppkomma under utredningsarbetet och som
inte berörde grunderna för jaktlagstiftningen.
Sedan 1957 har till fullgörande av utredningsuppdraget varit kallade, såsom
utredningsman överdirektören G. A. Bouveng samt såsom sakkunniga
ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren N. A. Andersson,
godsägaren, friherre O. Bennet, ledamoten av riksdagens andra kammare,
skogsinspektoren H. Larsson, häradsdomaren P. J. Näslund, ledamoten av
riksdagens andra kammare, förbundsordföranden P. A. Sköldin, byråchefen
J. T. D. Wennmark och direktören C. Wikström.
Efter förslag av utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktutredning,
vidtogs 1951 vissa ändringar i jaktlagstiftningen. Utredningen har
därefter fortsatt sitt arbete samt under årens lopp avgivit flera utlåtanden
och förslag, som resulterat i olika författningsändringar. Till behandling
föreligger nu följande av utredningen avgivna betänkanden, nämligen ett av
den 30 september 1960 med förslag till bestämmelser rörande planmässigt
bekämpande av vildkaninen på Gotland (stencilerat), ett av den 30 september
1961 med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961: 67), ett
av den 10 juli 1962 med förslag till bestämmelser om jaktskadeskydd m. m.
(stenc. 1962: 7), samt ett av den 25 oktober 1962 med förslag till ändring
av 23 § lagen om rätt till jakt m. m. (stenc. 1962: 9). Vid betänkandet om
jaktskadeskydd är fogat särskilt yttrande av herrar Sköldin och Wennmark. I
övriga betänkanden framlagda förslag har biträtts av samtliga sakkunniga i
utredningen.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Efter remiss har utlåtanden över betänkandet med förslag rörande ändringar
i jaktlagstiftningen avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för övre Norrland, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, flygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,
vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, kommerskollegium, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande
länsjaktvårdsorgan, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund,
Sveriges skogsägareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
Sveriges pomologiska förening, Föreningen Sveriges landsfiskaler samt
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Yttranden har vidare inkommit
från Föreningarna Djurens vänners riksorganisation samt Stockholms läns
och stads jägargille. Vissa remissinstanser har till sina yttranden fogat utlåtanden
från andra håll.
För remissbehandlingen av de övriga betänkandena torde jag få redogöra i
det följande.
De förslag jaktutredningen framlagt i sina betänkanden berör från varandra
vitt skilda delar av jaktlagstiftningen. Det torde därför vara lämpligt
att behandla de olika frågorna var för sig. Därvid inleder jag med redogörelser
för de ur jaktsynpunkt mest centrala förslagen, nämligen de som
framlagts i 1961 års betänkande. Häri föreslås, med hänsyn särskilt till förhållandena
inom jaktvårdsområdena, dels inskränkande bestämmelser rörande
rätten till jaktutövning på vissa fastigheter, dels lättnader i vissa procedurregler
för dylika områden. Vidare föreslås upphävande av den s. k.
förföljningsrätten samt skärpta bestämmelser rörande jakt efter vissa sällsynta
djurarter. Jag avser nu att uppta dessa förslag i nämnd ordning. Det
till betänkandet fogade förslaget till lag angående ändring i lagen om rätt
till jakt torde som bilaga (Bilaga A) få läggas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.
Jakträtt och jaktvårdsområden
Gällande bestämmelser
Huvudregeln om rätt till jakt återfinns i 2 § jaktlagen. Enligt denna paragraf
tillkommer jakträtt envar jordägare å honom tillhörigt område, om
ej annat stadgas i jaktlagen. I 5 § 1 mom. stadgas att den som äger väg inte
har jakträtt på vägen med mindre han äger mark därintill. Den som äger
marken på bägge sidor om väg har jakträtt på vägen fastän han inte äger
vägmärken.
På det område, som sålunda omfattas av jakträtten, äger enligt 1 § jaktlagen
jakträttsinnehavaren jaga utan intrång av annan. Från denna regel
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
stadgas dock undantag i jaktlagen och andra författningar, främst jaktstadgan.
Sålunda ger t. ex. 14 § jaktlagen envar rätt att i särskilda fall jaga eller
döda djur av vissa arter. Enligt 16 § får en jagande i vissa fall ta villebråd
på annans jaktområde, den s. k. förföljningsrätten. Jaktstadgan innehåller
förbud mot vissa fångstsätt eller påbud om viss fridlysning. Dessa undantagsbestämmelser
har tillkommit bl. a. av djurskydds- eller naturvårdsskäl
eller i annat skyddssyfte eller med tanke på vilttillgången. De är i allmänhet
utformade utan särskild hänsyn till beskaffenheten av de marker där jakten
utövas. Andra inskränkande bestämmelser åter tar direkt hänsyn härtill.
Så stadgas i 5 § 2 mom. jaktlagen att på område tillhörande järnväg, spårväg
eller kanal verk inte får idkas annan jakt än som fordras för att skydda trafikanläggningen
mot skada av villebråd. Jakten där må dock upplåtas till
den som har jakträtt på angränsande mark. Ett annat stadgande som rör jaktutövningsrätten
på visst slag av mark är 15 § jaktlagen. Enligt detta lagrum
får djur tillhörande vissa arter, s. k. skadevilt, som inkommer i gård
eller trädgård dödas av den som där bor eller innehar trädgården, även om
jakträtten tillkommer annan. I gård eller trädgård får vidare jakträttsinnehavaren
enligt 17 § inte söka efter vilt eller eljest idka jakt, om marken
innehas av annan och denne inte givit särskilt tillstånd till jakten. Motsvarande
gäller under vissa villkor för åker som är besådd med säd eller gräs.
Den rätt att jaga, som tillkommer fastighetsägare på honom tillhörig
mark, kan få annat innehåll om fastigheten ingår i jaktvårdsområde. Enligt
10 § jaktlagen kan ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor utgör ett sammanhängande
område, i syfte att befrämja jaktvården på området besluta
att ägorna skall utgöra jaktvårdsområde. Fattar de enhälligt sådant beslut
och får länsstyrelsens fastställelse därå, blir beslutet bindande för fastigheternas
ägare under den tid, lägst 10 högst 25 år, som bestämts för jaktvårdsområdets
bestånd. Beslutet om områdets bildande skall innehålla de huvudsakliga
grunderna för såväl hur jakten inom området får utövas som hur
viltvården där skall skötas, inbegripet fastighetsägarens skyldighet att på
sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för tillgodoseende av jaktvården.
Dessa huvudgrunder för jakt och viltvård inom området fastställs
av länsstyrelsen och intas regelmässigt i stadgarna för den särskilda förening
som fastighetsägarna brukar bilda samtidigt med områdets tillkomst.
I grunderna kan föreskrivas att för jaktutövning inom området fordras innehav
av särskilt jakträttsbevis, att all jakt eller jakt efter djur av vissa
arter, t. ex. älg, skall vara gemensam, d. v. s. att varje fastighetsägare får
jaga inom hela jaktvårdsområdet. Även under den löpande beståndstiden
kan åtgärder för viltvården föranleda ändringar i jaktutövningsrätten. Sålunda
kan fastighetsägarna vid sammanträde inom föreningen, s. k. jaktstämma,
ålägga sig inskränkningar i jaktutövningsrätten, t. ex. avstå från
viss jakt eller besluta att inom någon del av området inte jaga viss villebrådsart.
Jaktvårdsområde kan komma till stånd också i fall där en minoritet vägrar
medverka därtill. Härför krävs att frågan handläggs vid förrättning på
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
13
stället under ledning av förrättningsman som utses av länsstyrelsen. Till
förrättningen skall samtliga berörda fastighetsägare kallas genom förrättningsmannens
försorg. Förrättningsmannen skall före sammanträdet uppgöra
förslag beträffande jaktvårdsområdets gränser samt grunderna för
jaktutövningen och viltvården inom området. Detta förslag skall vid sammanträdet
framläggas för omröstning. För att förslaget skall anses antaget
fordras att vid sammanträdet ja-röster avgetts av minst fyra femtedelar av
— oavsett närvaro — hela antalet fastighetsägare och att de ja-röstande
äger minst fyra femtedelar av den mark varom är fråga. Uppnås denna majoritet,
har förrättningsmannen att insända beslutet till länsstyrelsen för
fastställelse.
Vare sig jaktvårdsområde bildats genom enhälligt beslut eller vid förrättning,
skall enligt 11 § länsstyrelsen vid sin fastställelseprövning tillse att
beslutet tillkommit i laga ordning och överensstämmer med lag och författning
samt att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker
enskild rätt. Sedan beslutet blivit fastställt, gäller det enligt 12 § även mot
ny ägare av mark som ingår i området.
Före utgången av jaktvårdsområdes beståndstid äger enligt 10 § 5 mom.
fastighetsägarna vid sammanträde besluta om förlängning av beståndstiden
med lägst 10 och högst 25 år. Dylikt beslut må fattas med enkel majoritet
bland de röstande men är ogiltigt, om nej-röster avgetts av mer än 1/5 av
hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som äger mer än 1/5 av
den i området ingående marken.
För ändringar i jaktvårdsområdes omfattning eller i grunderna för jakten
och viltvården inom området ställs enligt 11 § 3 mom. jaktlagen samma krav
som på förfarandet vid områdets bildande. Föreligger inte enhälligt beslut,
måste således förrättning hållas.
Ersättning till förrättningsman vid förrättning för bildande av jaktvårdsområde
eller för ändringar av nyssnämnt slag samt kostnader för föreskrivna
kungörelser gäldas ur jaktvårdsfonden.
Fastighetsbildningens inverkan
Utredningens förslag
Jaktutredningen erinrar till en början om att de undersökningar, som föregick
1951 års ändringar i jaktlagstiftningen, utvisade att jaktvårdsområdena
i stort sett väl fyllt sin uppgift. Under de mer än tio år, som därefter förflutit,
har enligt utredningens uppfattning inte förekommit något väsentligt,
som motsäger jaktvårdsområdenas stora betydelse för uppbyggandet av ett
artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd och för skapandet av god jaktkultur.
De förhållanden på den egentliga landsbygden, efter vilka det gällde att
anpassa jaktlagstiftningen vid dess tillkomst 1938, erbjöd inte på långt när
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
problem av samma komplicerade natur som nu är fallet, framhåller utredningen
vidare. Vad det då främst gällde att komma till rätta med var de
ogynnsamma verkningar, som en långt driven parcellering av den i jord- och
skogsbruket hävdade marken för med sig i fråga om villebrådets livsbetingelser
överhuvudtaget och beträffande möjligheterna för dem, som hade jakträtt
på dessa parceller, att erhålla något utbyte av sin jakträtt utan att komma
i konflikt med rågrannarnas jakträtt. Genom lagstiftningen om jaktvårdsområden
sökte man finna lösningen på dessa problem.
Under det senaste kvartsseklet har emellertid, fortsätter utredningen, stora
förändringar skett i de marker som bildar det biologiska underlaget för
jakträtten och viltvården. Av särskilt genomgripande natur, när det gäller
följdverkningarna för jaktvårdsarbetel som helhet betraktat, är den förändring
av den egentliga landsbygdens struktur, som kännetecknas av starkt
ökad samhällesbildning och tomtavstyckning för fritidsändamål eller industriella
och därmed jämförliga ändamål. Belysande exempel på de svårigheter
för jaktvården som lätt uppstår genom den ökade tillkomsten av små
fastigheter, oftast för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, har lämnats
utredningen från jaktvårdshåll. Svårigheterna kan bestå i att få ägare
av villatomter och dylika fastigheter att intressera sig för bildande av jaktvårdsområde
i fall då deras medverkan skulle bidraga till att ge området en
inte alltför sönderstyckad struktur. Följden blir lätt att det dyrbarare alternativet
med förrättning måste tillgripas för att få jaktvårdsområdet till stånd.
Uteblir då alltför många av de positivt inställda från förrättningssammanträdet,
uppnås ej den erforderliga majoriteten, och frågan förfaller. Andra
gånger yppar sig problemen sedan ett jaktvårdsområde bildats. Om från fastigheter,
som ingår i området, avstyckas ett större antal sportstugetomter,
blir varje ägare av dylik tomt delägare i området, och han kan t. ex. fordra
att få delta i jakt som enligt grunderna för jaktutövningen inom området
skall vara gemensam. Tillåts alla tomtägare detta, kan de för jaktvården
verksamma ägarna av jaktbara marker tappa intresset för områdets fortsatta
bestånd. Då man sökt vägra tomtägare delaktighet, har åter inträffat
att tomtägaren på sin mark fällt villebråd tillhörande art som av jaktstämma
förklarats fridlyst inom området. En onormal ökning av antalet delägare
i ett jaktvårdsområde medför även att det oftast är omöjligt att vinna
enhällighet för att t. ex. genom ändring i områdets omfattning utesluta småfastigheter
och annan för jaktvården intresselös mark. Endast förrättningsvägen
står då till buds. Detsamma gäller när det ändrade läget kräver modifiering
av grunderna för jaktutövningen eller viltvården.
Utifrån grundsatsen, att jakträtten är en beståndsdel i jordäganderätten
och att jakträtt därför tillkommer varje jordägare på honom tillhörig mark,
undersöker så utredningen om gällande inskränkningar i jakträtten måhända
uppbärs av motiv vilka i dagens läge bör föranleda ytterligare inskränkningar.
Utredningen erinrar därvid om bestämmelserna rörande jakträtten
beträffande vägmark och om inskränkningarna i jaktutövningsrätten på
område som hör till järnväg, spårväg eller kanalverk. I båda fallen finner
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
15
utredningen bestämmelserna bygga på åsikten att mark för väg och järnväg
etc. är föga värd som ensamt jaktområde samt att förbud mot jakt därstädes
alltså inte behöver betraktas som märkbart intrång i markägarens jordäganderätt.
Utredningen uttalar därefter den uppfattningen att det i stort
sett allenast är den av jordbruket och skogsbruket omfattade marken —■
åker, äng, skog och vattendrag — som bildar lämpliga biotoper för det specifikt
jaktbara villebrådet och som regel även för den övervägande delen av
övriga vilda däggdjurs- och fågelarter. Nämnda uppfattning ligger enligt utredningen
även bakom lagstiftningen om jaktvård och jaktvårdsområden,
men vid dennas tillkomst drog man inte ut konsekvenserna därav. 1 praktiken
har man sedan nödgats införa ett begrepp »fastighet som saknar jaktlig
betydelse» och tillåta, att sådana fastigheter undantas vid bildande av jaktvårdsområde
även om de därigenom kommer att ligga som enklaver inne i
området. Mot bakgrunden av det anförda tar utredningen upp frågan om vilken
rätt till jakt som principiellt bör tillhöra tomter och liknande fastigheter
inom jaktvårdsområden. Utredningen finner därvid att innehavarna av
dylika fastigheter inte kan göra anspråk på någon i sakens natur liggande
rätt att tillgodogöra sig villebråd som — merendels tillfälligt — passerar över
eller uppehåller sig på deras mark. Lika litet som vid förvärv av mark, avsedd
för järnväg, spårväg eller kanalverk, lärer man nämligen vid förvärv av
mark, avsedd för exempelvis bostad, sportstuga, grustag, industriell eller
kommersiell anläggning eller tillgodogörande av vatten, i allmänhet fästa
vikt vid den omständigheten att med markinnehavet följer jakträtt. Med ett
eller annat undantag av speciell natur torde det tvärtom förhålla sig så, att
varken köpare eller säljare räknar med att jakträtt skall utövas på marken.
Detta finner utredningen närmast peka hän mot att jakträtt i princip bör
frånkännas innehavare av mark som används för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk. Med hänvisning till behovet av rätt att döda vissa skadedjur
och till utformningen av denna rätt i 14 och 15 §§ jaktlagen finner dock utredningen
att sådan skyddsjakt bör tillåtas även på mark som eljest inte
lämpar sig för jakt. I stället för att frånkänna ifrågavarande fastighetsägare
själva jakträtten bör man därför enligt utredningen, i likhet med vad som
skett beträffande järnvägs- m. fl. anläggningar, inskränka jaktutövningsrätten
till att avse allenast jakt som erfordras till skydd mot skada eller olägenhet
av däggdjur eller fåglar. Härtill föreslår utredningen ett kompletterande
stadgande av innehåll att, om det inom ett jaktvårdsområde finns
mark beträffande vilken jaktutövningen är begränsad på föreslaget sätt,
denna mark inte skall anses ingå i området och ej heller beaktas vid omröstning
rörande området.
De skäl, som funnits motivera den förordade begränsningen av jaktutövningsrätten,
är enligt utredningen lika bärande i fråga om mark som inte direkt
berörs av något befintligt eller planerat jaktvårdsområde. Utredningen
erinrar om att enligt 10 § 3 mom. jaktlagen mark, vars läge, form och övriga
beskaffenhet medför att marken kan bestå såsom eget jaktvårdsområde,
inte kan mot ägarens bestridande intvingas i jaktvårdsområde. Vidare finns
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
jaktvårds sammanslutningar som utan att formligen bilda jaktvårdsområde
bedriver jakt och viltvård efter i huvudsak samma linjer som jaktvårdsområdena.
Vare sig det gäller ett vanligt jaktvårdsområde, ett eget jaktvårdsområde
eller en sammanslutning av förenämnt slag kan f. n. frukterna av jakträttsinnehavarnas
jaktvårdsarbete otillbörligt utnyttjas av dem som innehar
i jaktvårdshänseende impedimentartad mark. Villebrådets rörlighet skapar
goda möjligheter för en rågranne att, utan motprestation till villebrådsstammarnas
förkovran, tillgodogöra sig resultaten av det jaktvårdsarbete som
bedrivs på en eller flera angränsande fastigheter. Utredningen finner därför
att jaktutövningsrätten bör inskränkas inte bara för sådana fastigheter av
ifrågavarande slag, som bildats innanför gränserna av ett jaktvårdsområde.
utan överhuvudtaget för mark som nyttjas för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk. Till närmare belysning av sitt förslag härutinnan ger utredningen
följande redogörelse för de typer av fastigheter där jaktutövningsrätten
skulle inskränkas.
Som en första kategori har utredningen åsyftat mark som används för
bostadsändamål. Under samma kategori förs även all mark för fritidsbebyggelse
samt mark som utnyttjas för anläggningar i annat syfte än ett
omedelbart ekonomiskt, såsom olika slag av skolor, sjukhus och andra
vårdanstalter, vilo- och semesterhem, fångvårdsanstalter, militära etablissement,
idrottsplatser etc., m. a. o. över huvud inrättningar som tillgodoser
intressen av mer eller mindre samhällelig natur.
Till en andra kategori hänför utredningen mark varå nyttiggöres annan
där befintlig naturtillgång än den som skogen eller jorden regelmässigt
utgör. Här rör det sig alltså om mark för ler-, grus- eller stentäkt ävensom
mark, upptagen av anläggning för gruvdrift eller för tillgodogörande av
vatten i kraft- eller vattenförsörjningssyfte. Däremot åsyftas inte mark för
torvtäkt, enär sådan mark ofta omsluter betydande arealer och kan vara
allt annat än improduktiv ur jaktlig synpunkt.
Den tredje kategorin omfattar mark som används för kommersiella och
industriella anläggningar i övrigt. Dit kan alltså hänföras — förutom mark
med byggnader för handelsrörelse, för varulager eller för hantverksmässig
eller industriell tillverkning med allt vad därtill hör — även obebyggd mark
vilken utnyttjas exempelvis som upplagsplats för råvaror eller hel- och
halvfabrikat.
För att vinna eu enkel och lättfattlig indelningsgrund föreslår utredningen
att förbudet mot att idka annan jakt än viss skyddsjakt skall förklaras
gälla beträffande mark som enligt reglerna i kommunalskattelagen
är taxerad såsom annan fastighet än jordbruksfastighet. En dylik gränsdragning
anses bli av värde även vid övervakning av att förbudet iakttas.
För att undvika obilliga resultat i enskilda fall förordar dock utredningen
att Kungl. Maj:t skall äga beträffande visst slag av mark eller villebråd
medge undantag från förbudet. Härvid åsyftas dels fall där viss kronomark
överhuvudtaget inte är taxerad eller där såsom »annan fastighet»
taxerad mark undantagsvis lämpar sig för jakt, t. ex. torvmosse, dels sjöfågeljakten.
Vidare föreslår utredningen generellt undantag för bl. a. det fallet
att varandra angränsande fastigheter är i samma ägares hand men taxerats
olika. I dylika fall behöver man enligt utredningen inte räkna med att
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963 17
utövande av jakträtten på den ena fastigheten är till förfång för jaktvården
på den andra.
Yttrandena
Den positiva syn på jaktvårdsområdenas betydelse för
landets jaktkultur, som kommer till uttryck i betänkandet, delas av flertalet
remissinstanser. Sålunda uttalar lantmäteristyrelsen att det numera
står klart att bildande av jaktvårdsområden är till gagn sett såväl från
enskild som allmän synpunkt. Utredningens strävanden att skapa gynnsamma
förutsättningar för bildande av nya och bibehållande av befintliga
jaktvårdsområden kan styrelsen därför i princip understödja. Sveriges skogsägareförbund
finner det glädjande att man kunnat i den omfattning som
skett sammanföra jakträttsinnehavarna till gemensamma aktioner för viltvård
och jaktutövning. Liknande uppfattningar uttalas av länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt av Svenska jägareförbundet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att betänkandet bygger på en
principiellt riktig och tilltalande inställning till lagstiftningens syfte, nämligen
att befordra ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd samt främja
dettas tillgodogörande genom en biologiskt riktig och av humanitära hänsyn
präglad jakt. Omdaningen av samhället har emellertid, fortsätter hovrätten,
medfört att jakt inte har den betydelse för folkförsörjningen som
den haft i gångna tider. Härav följer att, då det gäller att ta ställning till
jakträttens utformning de ideella och naturvårdande synpunkterna bör träda
i förgrunden framför de ekonomiska. Det finns således inte längre några
skäl att ängsligt bevaka jakträtten såsom ett privaträttsligt tillbehör till
fast egendom utan det framstår som fullt berättigat att göra alla de inskränkningar
däri som kan vara betingade av en allmän viltvård och naturvård.
Hovrätten anser därför att man skulle kunna gå betydligt längre
än utredningen föreslagit, då det gäller att främja tillkomsten och vidmakthållandet
av lämpliga jaktvårdsområden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län är kritisk mot jaktvårdsområdena. På få
områden har länsstyrelsen nämligen kunnat iakttaga sådant split och kiv,
som när det gäller dessa områden och arbetet inom dem. Under tiden omkring
älgjakten inkommer ständiga klagomål och förfrågningar från missbelåtna
jägare och markägare. Länsstyrelsen har därför inte kunnat arkivlägga
handlingarna i ärenden rörande jaktvårdsområden på sedvanligt sätt
utan måste ha dem till hands i expeditionslokalerna. Detta ger, slutar länsstyrelsen,
en god bild av hur oron kring jaktvårdsområdena verkar för
länsstyrelsens del. Även Riksförbundet Landsbygdens folk är betänksamt
och framhåller att det praktiska behovet av jaktvårdsområden är olika inom
olika delar av landet. Utredningen borde även ha redovisat alla misslyckade
försök alt bilda jaktvårdsområde och anledningarna härtill. Det kan
enligt förbundets mening inte vara en tillfällighet att förutsättningar för
2 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13G
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
bildande av jaktvårdsområde i stor utsträckning tycks saknas inom landets
viltrikaste delar. Jägarnas riksförbund vill underkänna såväl de nu gällande
som de av utredningen föreslagna reglerna beträffande jaktvårdsområde.
Utredningens förslag om inskränkt jaktutövningsrätt
på alla fastigheter, som taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet,
lämnas utan erinran av bl. a. fortifikationsförvaltningen, vattenfallsstyrelsen,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar,
Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens
län liksom Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt Föreningen Sveriges
landsfiskaler. Flertalet remissinstanser vänder sig dock helt eller delvis
emot förslaget. Från flera håll uttalas starka betänkligheter mot att låta
en i jordäganderätten av ålder ingående rätt påverkas av det ändamål för
vilket fastigheten bildats eller nyttjas. Sådana betänkligheter anförs främst
av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Kronobergs,
Gotlands, Hallands och Jämtlands län samt av Jägarnas riksförbund.
Kammarkollegiet anmärker att de föreställningar varifrån utredningen
utgått är oklara och främmande för svensk fastighetsrätt. Länsstyrelsen i
Gotlands län efterlyser en undersökning av bl. a. vilket avbräck för jaktvården,
som faktiskt vållas av att ägare till »annan fastighet» bedriver jakt
på sin fastighet, och vilka värdeöverflyttningar som förslaget om jaktprivilegium
för ägare av jordbruksfastighet innebär. Länsstyrelsen framhåller
också att ställningstagandet kan komma att återverka på bedömandet av
rätten till fiske såsom utflöde av jordäganderätten.
De av utredningen redovisade svårigheter för jaktvårdsområdena, som
ansetts följa av den ökade tillkomsten av tätorter och småfastigheter, utgör
enligt flera remissyttranden inte tillräckliga skäl för en så genomgripande
inskränkningsregel som den utredningen föreslagit. Denna ståndpunkt intar
kammarkollegiet, länsstyrelserna i Södermanlands, Västernorrlands och
Västerbottens län. Lantmäteristyrelsen finner inskränkningen desto mera betänklig
som ett genomförande av utredningsförslaget i en annan del, nämligen
i fråga om den s. k. förföljningsrättens avskaffande, torde leda till att
man på mindre enklaver svårligen kan utöva jakt i syfte att tillgodogöra sig
villebrådet. Styrelsen ifrågasätter därför om man inte bör pröva det korrektiv
mot »rovjakt» på enklaver som ligger i förfölj ningsrättens avskaffande,
innan ställning tas till frågan om begränsning av jaktutövningsrätten på
vissa slag av fastigheter.
Några remissinstanser har ställt frågan, om ersättning bör tillkomma
ägare av »annan fastighet» som genom den föreslagna lagändringen skulle
berövas jaktutövningsrätt. Kammarkollegiet anser, att utredningen bör
kompletteras på denna punkt, och understryker att dylika ersättningar inte
får belasta samhället i dess helhet utan bör läggas endast på de jagande eller
jakträttshavare. Riksskattenämnden framhåller att, om rätt till ersättning
inte införs, detta förhållande bör påverka de principer efter vilka dispens
skall ges. Bedöms vid bildande av jaktvårdsområde mindre markområ
-
19
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963
den sakna jaktlig betydelse och måste någon avstå sin jakträtt, bör han enligt
Jägarnas riksförbund erhålla ersättning av jaktvårdsmedel för den tid
jaktvårdsområdet består.
Valet av fastighetstaxeringen som indelningsgrund
för jaktbegränsningen har mött starka gensagor. Även remissinstanser,
som förklarat sig i princip dela utredningens åsikt att endast viss
skyddsjakt bör få bedrivas på fastigheter vilka används för ändamål som
gör marken olämplig för jakt och viltvård, har ansett det inte kunna komma
i fråga att grunda en sådan inskränkning i den enskilda äganderätten på utfallet
av fastighetstaxeringen, vilken verkställs från helt andra utgångspunkter.
Hit hör bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för
Övre Norrland. Kammarkollegiet ifrågasätter om inte förslagets genomförande
skulle tillföra fastighetstaxeringsarbetet ett tämligen störande moment.
Även länsstgrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län finner det
oriktigt att låta fastighetstaxeringen vara avgörande för den jaktutövning
som må äga rum på olika slag av fastigheter. Svenska jägareförbundet anser
det olämpligt att förutom jordabalkens även kommunalskattelagens fastighetsbegrepp
införes i jaktlagstiftningen.
En inte helt avvisande inställning hyser dock riksskattenämnden, som
säger sig sakna anledning anta att förslaget i någon nämnvärd omfattning
skulle medföra ogynnsamma verkningar ur fastighetstaxeringssynpunkt.
Om förslaget i denna del ur jaktlig synpunkt anses böra genomföras, vill
nämnden därför inte av taxeringsmässiga skäl motsätta sig att så sker.
Det stora flertalet av invändningarna mot förslaget avser inte bara valet
av indelningsgrund utan även verkningarna av begränsningsregelns
tillämpning i praktiken. I åtskilliga yttranden har därvid
den till förslaget knutna dispensmöjligheten för Kungl. Maj:t anförts som
skäl för att förslaget ändock inte avstyrkts. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser däremot att svagheten i utredningens förslag belyses av att utredningen
nödgats föreslå denna dispensmöjlighet, och hovrätten för Övre
Norrland finner det otillfredställande att en jordägare skall nödgas utverka
dispens för att få åtnjuta en i jordäganderätten av ålder liggande befogenhet.
Kammarkollegiet finner utredningens uttalanden om viss mark eller vissa
fastigheter såsom jaktligt impediment tämligen godtyckliga och anför.
Utredningen synes under denna beteckning föra in åtskillig mark som i
förhållande till sin areal torde föda flera djur av vissa djurslag — såsom räv,
hare, grävling och fasaner — än genomsnittlig skogsmark. I fråga om sjöfåglar
som söker sin föda i vatten torde utredningens impedimentresonemang
vara särskilt ofruktbara. I motsats till vad utredningen synes förutsätta
lär få ägare av bostadsfastigheter inom eller intill jaktvårdsområde
finna naturligt »att profitera av det inom området bedrivna jaktvårdsarbetet».
Ägare av dylika fastigheter torde vanligen uppskatta inom fastigheten
förekommande djurliv ur helt andra synpunkter än som föremål för jakt.
Förslaget att lägga fastighetstaxeringen till grund för indelningen av fas
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
tigheter i sådana med normal jakträtt och sådana, varå jakt skall vara praktiskt
taget förbjuden, synes inte ha föregåtts av någon undersökning av tilllämpningen
vid fastighetstaxeringsarbetet av distinktionen jordbruksfastighet
— annan fastighet. Eljest skulle utredningen ha uppmärksammat att
det finns sommarnöjesfastigheter eller andra bostadsfastigheter, taxerade
såsom »annan fastighet», med så stor areal som tjugu hektar och att utskärgårdarna
i Stockholms län eller åtminstone vissa av dem likaså är taxerade
som »annan fastighet». Berörda brist i utredningen täckes enligt kollegiets
mening inte av dispensregeln i det föreslagna stadgandet.
Liknande synpunkter anförs av lantmäteristyrelsen, som även påpekar att
en och samma fastighet kan vid skilda taxeringstillfällen taxeras olika. Vidare
skall fastighet ibland taxeras delvis som jordbruksfastighet och delvis
som »annan fastighet». Gräns på marken mellan sådana delar torde enligt
lantmäteristyrelsen i regel saknas. Anknytningen till fastighetstaxeringen
vållar tveksamhet även hos länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Västmanlands
och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig
endast under förutsättning, att dispensrätten tillämpas mera vidhjärtat än
utredningen antytt, kunna tillstyrka begränsningsregelns anknytning till
mark som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet. Beträffande
de följder, som eljest skulle uppstå inom länet, hänvisar länsstyrelsen
till ett yttrande från Svenska jägareförbundets avdelning för Stockholms
stad och län, som anför.
I Stockholms skärgård finns ett flertal fastigheter, vilka till sin storlek är
fullt acceptabla ur jaktsynpunkt ■— naturligtvis i första hand vad beträffar
sjöfågeljakt — och är taxerade som annan fastighet. Som exempel kan nämnas
öar inom Djurö kommun på upp till 150 tunnland med en fast och av
jakträttsinnehavaren väl vårdad harstam. Vidare är bl. a. Fredlarna samt
Kallskär, Björkskär och Gillöga skärgårdar taxerade som »annan fastighet».
Att medelst lagändring fråntaga den bofasta skärgårdsbefolkningen jaktutövningsrätten
inom sådana områden synes avdelningen orimligt.
Liknande erinringar beträffande skärgården göres av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.
Farhågor av annat slag gäller speciella fastighetstyper som berörs av förslaget.
Sålunda anför flygförvaltningen.
Under ämbetsverkets förvaltning står ett femtiotal flottilj- och övningsflygfält
om 100—500 ha, ytterligare ett antal krigsflygfält samt ett trettiotal
bombfällnings- och skjutplatser, däribland ett i Halland beläget kärrmarksområde
om cirka 1 500 ha. I flygfälten ingå skogsbestånd, som bl. a.
har till uppgift att försvåra upptäckt av fälten från luften. Nyplantering av
skog äger i betydande utsträckning rum i dylikt syfte. De unga skogsplantorna
utsätts ofta, särskilt i landets södra delar, för angrepp av vildkaniner.
Vidare måste ur flygsäkerhetssynpunkt flygfälten ofta rensas från måsfåglar
och änder, som i stora flockar belägrar startbanor och andra delar av
fälten. Då nämnda djurarter enligt förslaget inte är föremål för oinskränkt
jakt, skulle ett strikt genomförande av förslaget försvåra nödvändig avskjutning
av de för fältunderhåll och flygsäkerhet skadliga djuren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
21
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund vänder sig mot att utredningens
förslag blivit så utformat, att det berövar de flesta trädgårdsodlare möjlighet
att i hittillsvarande ordning jaga vissa djur som gör skada på odlingarna.
Förbundet gör gällande att taxering såsom »annan fastighet» sker
i ökad utsträckning. I en del fall har t. ex. fastigheter, som används för
fältmässig grönsaksodling och tidigare varit taxerade som jordbruksfastighet,
genom den ändrade odlingsinriktningen fått beteckningen »annan
fastighet». Förbundet erinrar om att trädgårds- och fruktodlare enligt 19 §
jaktstadgan har rätt att även under fridlysningstid döda skadehare. Det
finns emellertid flera djur än harar som kan vålla skada på trädgårdsodlingar.
Enligt förbundet kommer därför skaderisken att ytterligare öka, om
inte jakträtt i vanlig ordning får utövas på trädgårds- och fruktodlingar.
Invändningar mot förslagets följder för fastigheter avsedda för fruktodling
och trädgårdsnäring görs också av överståthållarämbctet, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Svenska jägareförbundet.
Rättvisesynpunkter anförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Med den ägosplittring,
som råder på många håll i vårt land, förekommer även bland
jordbruksfastigheter ägolotter vilka med hänsyn till ringa omfattning och
övrig beskaffenhet inte utgör lämplig biotop för jaktbart villebråd. Det finns,
enligt länsstyrelsen förmenande, lika litet anledning, att tillåta full jaktutövning
på dessa ägolotter som beträffande många av de fastigheter vilka
taxerats såsom »annan fastighet». Synpunkter av liknande slag anförs av
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Skaraborgs län samt av Riksförbundet
Landsbygdens folk.
Bland de remissinstanser, som gillar utredningens tanke att begränsa
rätten till jaktutövning på fastigheter av visst slag men inte godtar en uppdelning
enbart efter taxeringen, har flera föreslagit komplettering med en
arealbestämmelse, som skulle eliminera olägenheterna av taxeringsregeln.
Emellertid går meningarna starkt i sär beträffande lämplig
arealgräns. Några förordar att begränsningsregeln skall gälla fastigheter under
fem ha, nämligen domänstyrelsen, skogsstyrelsen samt vetenskapsakademiens
naturskyddkommitté och Svenska naturskyddsföreningen. Riksförbundet
Landsbygdens folk föreslår att arealgränsen sättes vid två ha, varigenom
skulle undantas tomtområden avsedda för enbart bebyggelse. Även
i remissvar, där fastighetstaxeringen som skiljelinje ogillas, förekommer
varierande förslag om minsta areal för full jaktutövningsrätt. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län föreslår fem ha och länsstyrelsen i Gävleborgs
län endast e n ha.
På andra håll åter tas uttryckligt avstånd från tanken på en arealbestämmelse.
Så gör t. ex. lantmäteristyrelsen, Svenska jägareförbundet samt Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter såsom ett alternativ till utredningens
förslag att begränsningen av jaktutövningsrätten får gälla fastigheter
som används för eller är avsedda för bebyggelse för annat
än jordbruks- eller skogsbruksändamål.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Svenska jägareförbundet, som anser en begränsningsregel nödvändig, föreslår
att åt denna ges sådant innehåll, att på avstyckning för bostadsändamål
eller uppförande av industriell byggnad må idkas allenast
skyddsjakt. Förbundet påpekar emellertid att även en sådan regel är förenad
med olägenheter. Dels kommer regeln inte att gälla fastigheter, som
bildats på annat sätt än genom avstyckning, dels avstyckas även för de
i regeln angivna ändamålen fastigheter som är lämpliga för jakt, t. ex. i
skärgårdarna.
Av de remissinstanser, vilka riktat kritik mot utredningens förslag om
begränsad jaktutövningsrätt på mark som taxerats såsom annan fastighet
än jordbruksfastighet, har några länsstyrelser dock förklarat att de inte
vill motsätta sig förslaget, nämligen länsstgrelserna i Kronobergs, Malmöhus,
Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens
län.
Ett genomgående önskemål i remissyttrandena är att den av utredningen
löreslagna dispensbefogenheten överflyttas till länsstyrelsen.
Flera remissinstanser — bland dem några som helt avstyrker utredningens
förslag om begränsad jaktutövningsrätt — vitsordar behovet av e n f ö r
jaktvårdsområdena verkande regel med motsvarande syfte.
Sålunda ställer sig kammarkollegiet förstående till önskemålet om ökade
möjligheter att från jaktvårdsområde avskilja nybildade smärre fastigheter,
vilka genom sin mängd kan snedvrida de personliga delaktighetsförhållandena
i området. Kollegiet kritiserar emellertid utredningens mening att även
åtskilliga större fastigheter, såsom undervisnings-, sjukvårds- och fångvårdsanläggningar,
militära anläggningar, idrottsplatser samt kommersiella
och industriella anläggningar, utgör störande företeelser. Det är inte sannolikt
att ägarna av dylika fastigheter — i stor utsträckning publika rättssubjekt
— där bedriver eller tillåter jakt i den utsträckning och på sådant
sätt, att därmed uppstår jaktvårds- eller viltvårdsproblem. Kollegiet menar
att övergång från en fastighets nyttjande för skogsbruk till något av nyssnämnda
användningssätt regelmässigt inte får sådan inverkan på verksamheten
inom jaktvårdsområdet, att fastigheten måste kunna uteslutas ur den
jaktliga samfälligheten redan under löpande heståndstid för jaktvårdsområdet.
Liknande uppfattning har lantmäteristgrelsen, som framhåller att
fastigheter, hänförliga till de av utredningen beskrivna andra och tredje
kategorierna, väl kan utgöra normal uppehållsplats för villebråd. Dylika
fastigheter torde vidare mera sällan förekomma i något större antal inom
ett begränsat område. Det avsedda syftet kan därför enligt lanlmäteristyrelsens
mening i huvudsak uppnås genom en regel att fastighet, som huvudsakligen
utgör tomt till bostadshus eller likartad anläggning, inte skall ingå
i jaktvårdsområde. — Behovet av möjlighet att ur jaktvårdsområde utmönstra
fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, vitsordas även av länsstyrelserna
i Södermanlands län och Jämtlands län.
Riksförbundet Landsbygdens folk finner det naturligt och riktigt att hindra
annan fastighet än jordbruksfastighet att ingå i jaktvårdsområde. Detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
23
syfte med utredningsförslaget godkänns principiellt även av vissa andra remissinstanser
som avstyrkt förslaget i dess helhet, nämligen hovrätten för
Övre Norrland, domänstijrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms län och
Älvsborgs län.
Jaktvårdsområdena
Utredningens förslag
En fråga, som enligt utredningen vid olika tillfällen varit föremål för
uppmärksamhet, är hur man i praktiken bör tillämpa bestämmelsen i 10 §
1 mom. jaktlagen att jaktvårdsområde skall bestå av särskilda fastigheter
vilkas ägor bildar ett sammanhängande område.
Kravet att jaktvårdsområdet skall utgöras av fastigheter har ansetts
vara uppfyllt även om man underlåtit att i området ta med samtliga till
en fastighet hörande ägoområden. Det har sålunda inte mött hinder att
bilda jaktvårdsområde enbart av de till flera fastigheter hörande lotterna
i en fäbodskog eller utskog. Även i många andra fall har, när det varit lämpligt
med hänsyn till områdets form, fastighet intagits blott till en del. Stöd
för denna praxis har ansetts kunna hämtas ur en bestämmelse i 39 § 3 mom.
jaktstadgan enligt vilken förrättningsman för bildande av jaktvårdsområde
har att föreslå vilka fastigheter eller delar av sådana som lämpligen bör
ingå i området.
Om kravet att ägorna skall bilda ett sammanhängande område säger utredningen
att praktiska skäl ofta hindrar att det bokstavligen uppfylls. En
följd härav har blivit att man stundom underlåtit att i jaktvårdsområde
medtaga vissa mindre, inom områdets gränser belägna fastigheter. Det har
då gällt fastigheter utan jaktlig betydelse, vilkas intagande inte ansetts erforderligt
för främjande av jaktvården på områdena.
Även i ett annat avseende har man enligt utredningen i praxis gjort avsteg
från bestämmelsen om sammanhängande område. Det gäller sådana
fall då man t. ex. fått bilda ett jaktvårdsområde av ett helt skifteslag oaktat
detta har sina ägoområden utlagda på skilda platser. Utredningen finner
en sådan praxis välgrundad men tillägger, att de skilda delarna av dylikt
jaktvårdsområde dock i princip bör var för sig vara av den storlek och
form att de kan utgöra underlag för jaktvårdsområde.
För att bringa lagtexten i bättre överensstämmelse med nu angivna praxis
föreslår utredningen att i 10 § 1 mom. första stycket jaktlagen orden »ett
sammanhängande område» utbyts mot orden »ett eller flera sammanhängande
områden».
I betänkandet tar utredningen även upp frågan om majoritetsbes
tämmelserna för bildande av jaktvårdsområde och för förlängning
av sådant områdes beståndstid. Utredningen erinrar inledningsvis om tillkomsten
år 1938 av den nu gällande regeln om bildande av jaktvårdsområde,
enligt vilken fordras att ja-röster avgetts av minst 4/5 av antalet fas
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
tighetsägare och att de ja-röstande äger minst 4/5 av marken ifråga. Vid
riksdagsbehandlingen betonades inte bara att möjligheten att bilda jaktvårdsområde
mot vissa jordägares vilja borde tillgripas endast i ytterlighetsfall.
Som skäl för att sätta majoritetstalet till 4/5, i stället för 2/3 eller
3/4 vilket föreslagits från olika håll, anfördes även att det finge anses välbetänkt
att framgå med viss försiktighet tills erfarenhet vunnits rörande
verkningarna av de nya reglerna.
Jaktutredningen ansluter sig till uppfattningen att ett jaktvårdsområde
bör komma till stånd endast då det uppbärs av en övervägande majoritet
bland de berörda jordägarna. Erfarenheterna visar, säger utredningen vidare,
att regeln om majoritetsbeslut tillämpats mer än man vid stadgandets
tillkomst föreställde sig. Av hela antalet intill den 1 juli 1961 fastställda
jaktvårdsområden har nämligen 737 bildats frivilligt genom enhälliga
beslut och inte mindre än 651 vid förrättning genom majoritetsbeslut
Utredningen anser att majoritetstalet 4/5 i praktiken inte är nödvändigt
som ett minoritetsskydd. Det förhåller sig enligt utredningen nämligen så,
att antalet verkliga motståndare till bildande av ett jaktvårdsområde merendels
inte överstiger fem procent av antalet delägare och troligen ett ännu
lägre procenttal beträffande arealen samt att de delägare, som kan bli
tungan på vågen, är sådana som saknar intresse för jakt och viltvård. Antingen
dessa delägare uteblir från förrättningssammanträdet, med påföljd
att de automatiskt hänförs till motståndarna, eller låter sig påverkas av de
aktiva motståndarna att göra gemensam sak med dessa, kan resultatet bli
att en från början betryggande majoritet kommer att vid förrättningen underskrida
det kritiska strecket. Utredningen gör även jämförelser med lagen
om fiskevårdsområden, där det för bildande av sådant område räcker med
en på visst sätt förstärkt enkel majoritet. När man kan åtnöjas med dvlik
majoritet för fiskevårdsomradena, vilka i flera fall berör ekonomiska intressen
i betydligt högre grad än jaktvårdsområdena, bör det enligt utredningen
inte väcka betänkligheter att modifiera den kvalificerade majoritet som
fordras för bildande av jaktvårdsområde. En dylik modifiering finner utredningen
även kunna avhjälpa en del av de särskilda svårigheter att bilda jaktvårdsområde,
som yppat sig i landsdelar med svår ägosplittring, t. ex. den
s. k. storskiftesbygden i Dalarna.
På nu anförda skäl föreslår utredningen att gällande majoritetstal om
4/5 ändras till 2/3. Som följd härav bör den för förlängning av jaktvårdsområdes
beståndstid gällande regeln ändras i motsvarande mån. Den minoritet
- mer än 1/5 av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som
äger mer än 1/5 av den i området ingående marken — som nu kan hindra
förlängning, föreslås sålunda skola överstiga 1/3 i ettdera avseendet.
Jaktutredningen granskar också de särskilda bestämmelser som reglerar
möjligheterna att ändra jakt vårdsområdes omfattning eller
de för jakten och viltvården inom området fastställda huvudsakliga
grunderna. Som redan nämnts krävs för dylik ändring detsamma som
för nybildning, d. v. s. antingen enhälligt beslut eller beslut vid särskild för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
25
förrättning, fattat med 4/5 majoritet. Ett genomförande av utredningens
förslag om ändring av majoritetstalet från 4/5 till 2/3 skulle visserligen
medföra motsvarande lättnad i nu angivna fall. Dock kvarstår kravet på
hållande av förrättning då enhälligt beslut inte kan åstadkommas, något
som enligt utredningen ofta beror på att delägare, som inte intresserar sig
för frågan, ej låter sig avhöra. Utredningen föreslår nu att, där beslut av
ifrågavarande slag fattas i samband med beslut om förlängning av beståndstiden
för jaktvårdsområdet, beslutet skall anses giltigt om det fattas i samma
ordning som förlängningsbeslutet. Ändringsbeslutet bör följaktligen enligt
utredningens förslag kunna fattas med enkel majoritet, om inte nejröster
avgetts av mer än 1/3 av antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare
som äger mer än 1/3 av marken.
Till utveckling av förslaget anför utredningen vidare. När det gäller sådana
ändringar i ett jaktvårdsområdes status, som avgörs samtidigt med frågan
om förlängning av områdets beståndstid, har området arbetat åtminstone
nära tio år. Förhållandena har stabiliserats, samarbetet har funnit sina
former och erfarenheter har samlats. I de flesta fallen torde en kanske i
början förefintlig opposition ha ebbat ut. I betraktande av det omvittnade
stora intresse, som delägarna i ett jaktvårdsområde lägger i dagen när det
gäller områdets angelägenheter, finner utredningen det osannolikt, att ett
förslag om ändring i grunderna inte skulle uppkalla dem, som har en avvikande
mening, till aktivitet vid det sammanträde som skall besluta i ärendet.
Detta torde gälla även då fråga uppkommer om ändring av jaktvårdsområdes
omfattning.
I likhet med förlängningsbeslut skall enligt förslaget även samtidigt fattat
ändringsbeslut fastställas av länsstyrelsen. Härvid bör prövas inte bara, att
beslutet överensstämmer med lag och författning och är tjänligt för jaktvården,
utan även att det ej kränker enskild rätt. Ägare till fastighet, som man
vill ansluta till eller utbryta ur ett jaktvårdsområde, skall alltså samtycka
till åtgärden. Vägras samtycke, måste förrättning ske, varvid den vid bildande
av jaktvårdsområde gällande majoritetsregeln blir tillämplig.
Den i 11 § 3 mom. jaktlagen intagna huvudregeln, att för beslut om ändring
i jaktvårdsområdes omfattning eller grunder bestämmelserna om bildande
av jaktvårdsområde äger motsvarande tillämpning, skall enligt utredningens
förslag alltjämt gälla då beslutet fattas annorledes än i samband
med förlängningsbeslut. En modifiering häri föreslås dock beträffande utvidgning
av området. Det uppges inte sällan inträffa att ägare av fastighet,
vars ägor gränsar till ett jaktvårdsområde, söker få fastigheten ansluten till
området. Med avseende å sådana fall plägar i stadgarna för de föreningar,
som brukar bildas i anslutning till jaktvårdsområde, intas bemyndigande för
föreningens styrelse att å delägarnas vägnar dels träffa överenskommelse
med ägare av intill området belägen mark om att denna skall intas i jaktvårdsområdet,
dels söka länsstyrelsens fastställelse å överenskommelsen. Utredningen
föreslår nu att till 11 § 3 mom. jaktlagen fogas en uttrycklig förklaring
att dylikt bemyndigande må intas i stadgarna.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
Yttrandena
Utredningens strävanden att genom lättnader i vissa bestämmelser främja
nybildning av jaktvårdsområden och underlätta en anpassning av redan bildade
områden till ändrade förhållanden har överlag mötts av förståelse hos
remissinstanserna. Förslaget att jaktvårdsområde skall få bildas av såväl ett
som flera sammanhängande ägoområden avstyrks endast av
Jägarnas riksförbund. Lantmäteristgrelsen uttalar att det väsentliga torde vara
att ett jaktvårdsområde får lämplig omfattning och klar avgränsning, vilket
givetvis kan ske jämväl i fall då endast viss del av fastighet ingår i området.
Om ett jaktvårdsområde skall omfatta flera från varandra skilda områden,
bör vart och ett av dessa avgränsas så att det för sig och med hänsyn
tagen även till angränsande marker utgör lämpligt objekt för jaktens bedrivande.
Samtliga inom ett jaktvårdsområde belägna fastigheter behöver inte
alltid ingå i området. Fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, torde sålunda
böra lämnas utanför, framhåller styrelsen.
Svenska jägareförbundet delar utredningens uppfattning att, eftersom man
i praxis i viss mån uppgivit kraven att jaktvårdsområde skall beslå av särskilda
fastigheter och utgöra sammanhängande område, 10 § 1 mom. första
stycket jaktlagen bör omredigeras. Genom att länsstyrelsen skall pröva, att
beslut om bildande av jaktvårdsområde är tjänligt för jaktvårdens främjande,
är det sörjt för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas bl. a. områdets storlek,
arrondering och markbestånd. Begreppet »sammanhängande område»
kan därför utmönstras ur bestämmelsen i nämnda lagrum. Förbundet föreslår
att genom den nya avfattningen utsägs att ägare av särskilda fastigheter
må i ändamål att befrämja jaktvården besluta, att till fastigheterna hörande
ägor skola utgöra jaktvårdsområde. Även kammarkollegiet, som anser
att praxis är ändamålsenlig och bör legaliseras, finner kravet på sammanhängande
område böra ersättas med fordran på att ägorna gemensamt kan
utgöra lämpligt område för jaktvård. Sveriges skogsägareförbund anser den
föreslagna möjligheten att bilda jaktvårdsområde av flera sammanhängande
områden böra öppnas endast för undantagsfall.
Förslaget att ändra majoritetstalet för bildande av jaktvårdsområde
från 4/5 till 2/3 och minoritetskvoten för hindrande av tidsförlängning
från 1/5 till 1/3 tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet,
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna
i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar. Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län samt Svenska
jägareförbundet. Lantmäteristyrelsen betonar dock vikten av att markägarna
i gemen inom ett jaktvårdsområde intar en positiv hållning till dess verksamhet.
Ehuru fastighetsägare, som saknar intresse för jakt och viltvård, genom
stränga krav på anslutning vid bildande av jaktvårdsområde kan få ett
avgörande inflytande, finner styrelsen det riktigt att kräva att en betryggande
majoritet av samtliga berörda fastighetsägare tillkännager en klar inställning
för bildande av jaktvårdsområdet. Jaktutredningens förslag om sänk
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
ning av majoritetstalet äventyrar dock inte den nödvändiga förankringen hos
fastighetsägarna. För förslaget talar enligt styrelsen även de svårigheter,
som nn uppkommer vid bildande av jaktvårdsområde i trakter där dödsboägda
fastigheter förekommer i större antal, speciellt i Kopparbergs län. Svårigheterna
i Kopparbergs län berörs även av länsstyrelsen i länet, som uttalar
att de nuvarande majoritetsbestämmelserna i själva verket förhindrar
bildande av jaktvårdsområde inom vissa delar av länet. Då utredningens förslag
är ägnat att underlätta tillkomsten av jaktvårdsområden i Dalarna, har
länsstyrelsen i och för sig intet att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen anser
det emellertid tveksamt om förslaget går tillräckligt långt för att innebära
några påtagliga fördelar såvitt gäller de delar av länet som är särskilt besvärade
av invecklade fastighetsförhållanden. Framförallt den inom vissa
områden stora förekomsten av oskiftade dödsbon liksom den långt drivna
sämjedelningen kan enligt länsstyrelsens mening motivera en ytterligare
uppmjukning av nu gällande majoritetsregler.
Med hänsyn till risken av alltför stora intressemotsättningar inom jaktvårdsområdena
uttalar länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus,
Jämtlands samt Västernorrlands län tveksamhet inför förslaget om ändring
i majoritetsreglerna. De tre sista länsstyrelserna anser det tillräckligt med
en ändring till 3/4 majoritet för bildande och 1/4 minoritet mot förlängning.
Förslaget avstyrks av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Gotlands,
Älvsborgs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Föreningen Sveriges
landsfiskaler samt Jägarnas riksförbund. Till belysning av de skäl, som åberopats
mot förslaget, må återges följande yttrande från Västerbottens läns
jaktvårdsförening.
En tvångsanslutning till jaktvårdsområde innebär för markägaren ofta ett
avsevärt ingrepp i den personliga friheten. Till en viss gräns är dylika ingrepp
såväl berättigade som nödvändiga, ty det är ej så ovanligt att en markägare
så till den grad sätter egennyttan eller ogrundade fördomar i förgrunden,
att allmännyttan alls inte blir beaktad. Man måste dock utgå från att,
därest inom ett tillämnat jaktvårdsområde upp till 33 % av markägarna motsätter
sig anslutning, andra och mera berättigade skäl än de nämnda kan
åberopas. Under alla förhållanden kan med fog sägas alt den idé, som ligger
bakom bildandet av ett jaktvårdsområde, bör omfattas av en mycket stor
majoritet av markägarna för alt praktiskt tillämpad kunna fungera utan
större motsättningar. Det är nödvändigt att detta system för jakt och jaktvård
bärs upp av en väl dokumenterad tilltro till systemets riktighet. En lagstiftning
i frågan, grundad på en annan uppfattning, kan lätt leda till att
bildandet och bibehållandet av jaktvårdsområden impopulariseras i sådan
grad att den goda tanke, som ligger bakom de aktuella åtgärderna, inte kan
förverkligas i önskvärd omfattning. Man kan kanske till och med nå ett resultat
helt motsatt det man strävar efter. Och det vore en ren chimär att tro
att de, som en gång motsatt sig bildande av jaktvårdsområde, snabbt skulle
ändra inställning. Ett långt gående tvång föder lätt ett varaktigt missnöje.
Den hittills tillämpade gränsen för tvångsanslutning bör av dessa skäl inte
överskridas.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 är 1963
Förslaget om ett förenklat förfarande vid ändring i jaktvårdsområdes
omfattning eller grunder, om ändringen sker i
samband med förlängningsbeslut, tillstyrks av bl. a. kammarkollegiet, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, de flesta länsstyrelserna samt Svenska jägareförbundet.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar därvid att syftet med ett
jaktvårdsområde lätt kan förfelas, om inte området förvaltas på sådant sätt
och ges en sådan omfattning, som svarar mot rådande yttre förhållanden.
Inga onödiga hinder bör få motverka en sådan anpassning. Samtidigt är det
angeläget att jaktvårdsarbetet bedrivs med kontinuitet och stabilitet. Länsstyrelsen
anser att utredningens förslag är en rimlig avvägning mellan dessa
intressen.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att såsom förutsättning för det förenklade
förfarandet bör gälla att samtliga fastighetsägare skriftligen kallats till
det sammanträde, som skall besluta om jaktvårdsområdets fortbestånd och
de ändrade grunderna, samt att kallelsen innehåller uppgift om de ärenden
som skall förekomma vid sammanträdet. Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker
reformen under förutsättning att majoritetsreglerna blir oförändrade
och att den minoritet, som kan hindra ändring av jaktvårdsområdets
omfattning eller grunder, sålunda blir densamma som f. n. kan hindra förlängning
av beståndstiden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig till de synpunkter, som
motiverat utredningens förslag, men ställer sig kritisk till den tänkta räckvidden
av bestämmelserna. I den mån dessa endast skulle äga tillämpning på
anslutandet av mindre områden till jaktvårdsområde eller på smärre jämkningar
i jaktvårdsområdets omfattning eller i grunderna för jaktvården, vore
ej något att invända mot förslaget. Detta innehåller emellertid inte någon
sådan begränsning. Vidare bygger förslaget på antagandet att, sedan ett jaktvårdsområde
tillkommit i laga ordning, endast de, som aktivt motsätter sig
dess fortbestånd, behöver tas i beräkning som motståndare. Ett sådant antagande
kan enligt hovrätten inte göras beträffande ändringar av större betydelse.
Jägarnas riksförbund befarar, att lättnaderna skall ge möjlighet att tillskapa
olämpligt stora jaktvårdsområden, och avstyrker förslaget.
En särskild situation har uppmärksammats av Sveriges skogsägareförbund,
som anför.
Vid ett jaktvårdsområdes bildande kan i många fall en större jordägares
fastigheter ha varit så splittrade, att de inte kunnat bilda ett särskilt jaktvårdsområde,
trots att den sammanlagda arealen varit tillräcklig härför. Efter
verkställd omarrondering kan emellertid fastigheterna ifråga ha sammanförts
till en eller ett par enheter av sådan storlek och form, att de fyller
villkoren för bildande av eget jaktvårdsområde. I dylika fall bör ägaren medges
ovillkorlig rätt till utbrytning av ifrågavarande marker ur jaktvårdsområdet,
antingen omedelbart efter det omarronderingen ägt rum eller senast
i samband med att frågan om förlängning av giltighetstiden för jaktvårdsområdet
blir aktuell. Frågan bör därför inte avgöras enligt nuvarande bestämmelser
om förlängning av giltighetstiden utan den måste omprövas
såsom vid nybildning av jaktvårdsområde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
29
Förslaget om bemyndigande för jaktvårdsområdesförenings styrelse att
genom avtal till området ansluta intilliggande mark tillstyrks i ett flertal
yttranden. Mot förslaget vänder sig emellertid bl. a. länsstyrelsen i Älvsborgs
län som anför.
Den föreslagna bestämmelsen står i strid mot nuvarande stadganden i 10 §
1 mom. och 11 § 3 mom. första stycket jaktlagen och deras motiv. Dessa bestämmelser
måste anses ha tillkommit såsom ett skydd för enskild rätt i
syfte att i görligaste mån förhindra, att jakträttsinnehavare mot sin vilja
berövas rätten att med andras uteslutande tillgodogöra sig å hans markområde
befintligt villebråd. Fastställelsen av ett jaktvårdsområde medför vittgående
rättsverkningar för markägarna — även framtida sådana — under
avsevärd tid. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning uppenbart, att tillkomsten
och fastställelsen av beslut om bildande eller ändring av jaktvårdsområde
måste ske under strikt beaktande av jaktlagens nämnda grundläggande
bestämmelser. Ett bemyndigande för jaktvårdsområdes styrelse att
såsom ombud för fastighetsägarna bevilja anslutning av nya fastigheter till
jaktvårdsområdet innebär ett klart kringgående av föreskrifterna i 10 § jaktlagen,
enligt vilken enighet eller kvalificerad majoritet skall föreligga bland
fastighetsägarna beträffande jaktvårdsområdets omfattning. Genom ett sådant
bemyndigande kan berörda fastighetsägare sättas helt ur spel, och styrelsen
har möjlighet att utan fastighetsägarnas hörande och kanske t. o. m.
stick i stäv mot deras önskningar fatta beslut med bindande verkan för fastighetsägarna
under lång tid. En enskild markägares möjlighet att gardera
sig mot överraskningar av detta slag är mycket begränsad. Även om jaktvårdsföreningens
stadgar vid tiden för områdets tillkomst inte innehåller
ifrågavarande bemyndigande för styrelsen, kan denna, enligt vad utredningen
i övrigt föreslagit, när som helst erhålla bemyndigande genom stadgeändring
som kan beslutas av jaktstämma till och med om endast en minoritet
av medlemmarna skulle vara representerad. En fullmakt, vilken är
bindande inte bara för de jakträttsinnehavare, som lämnat bemyndigande
genom att godkänna stadgarna, utan jämväl för framtida fastighetsägare och
vilken tillika är oåterkallelig, har hittills varit främmande för vår rätt.
Tanken på en oåterkallelig fullmakt i stadgarna betecknas även av hovrätten
över Skåne och Blekinge såsom principiellt oriktig. Ej heller länsstyrelsen
i Gävleborgs län finner det framlagda förslaget lämpligt. Möjligheten
att under ett jaktvårdsområdes beståndstid genom förenklat förfarande till
området ansluta ytterligare mark bör inte vara beroende av om stadgarna
innehåller något bemyndigande. Möjlighet till sådan anslutning bör stå öppen
direkt på grund av stadgande i lag, och befogenhet att träffa överenskommelse
hör enligt länsstyrelsen endast tillkomma delägarna på jaktstämma.
Departementschefen
Sedan mer än ett halvt sekel har i vårt land lagen erbjudit särskild möjlighet
för ägare av olika fastigheter att genom samverkan åstadkomma bindande
regler för jaktutövning och viltvård på fastigheterna. Föreskrifter rörande
sådan samverkan upptogs i 1912 års jaktlag och utvecklades vidare
genom bestämmelserna om jaktvårdsområde i 1938 års lag. Det är framför
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
allt genom de senare bestämmelserna som jaktvårdsområdena fått den betydelse
de idag har för jakt- och viltvården i landet. Den realsammanslutning,
som ett jaktvårdsområde ntgör, medför stärkta möjligheter att överblicka
viltbeståndets storlek och sammansättning, ökad kontroll över avjagningen
samt vidgade förutsättningar för aktiv viltvård. Denna form för
utövning av jakt och jaktvård har också alltmer vunnit jordägarnas och jägarnas
förtroende. Drygt en femtedel av landets hela areal av skog, åker och
äng ingår f. n. i jaktvårdsområden. Den hushållning med landets vilttillgångar,
som sker inom dessa områden, är av stor betydelse från såväl allmän
som enskild synpunkt.
Den på sina håll allt intensivare fastighetsbildningen har med
tiden visat sig innebära vissa olägenheter för jaktvårdsområdena. Ägare av
fastigheter, som nybildas inom jaktvårdsområde, har nämligen samma ömsesidiga
plikter och rättigheter som de ursprungliga ägarna. I fall, då sådan
fastighet bildats huvudsakligen för bostadsbebyggelse eller för annat med
jaktvård oförenligt ändamål, har det väckt anstöt att ägaren kunnat göra
anspråk på likställdhet med övriga delägare i fråga om rätt till jakt på annans
fastighet inom området. Ibland har nybildningen av fastigheter medfört
att hundratals, för jaktvårdsområdets verksamhet ointresserade delägare
tillkommit. Enär för avgörande av vissa frågor krävs kvalificerad majoritet
bland delägarna, händer i dylika fall att till följd av de ointresserades utevaro
sådan fråga faller, ehuru alla aktivt jaktvårdsintresserade är närvarande
och röstar för positivt beslut. Likartade olägenheter möter stundom
redan vid jaktvårdsområdes bildande. I syfte att avhjälpa nu antydda svårigheter
har jaktutredningen föreslagit att på fastigheter, som till följd av
användningssättet kan antas sakna värde i jaktavseende, skall -—- oavsett
om jaktvårdsområde har bildats — få bedrivas endast jakt efter skadevilt
av vissa angivna arter, s. k. skyddsjakt. För att vinna en enkel regel har
utredningen föreslagit att inskränkningen skall gälla alla fastigheter som
taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet. Dylika fastigheter skall
enligt förslaget ej heller anses ingå i jaktvårdsområde.
Såsom remissbehandlingen visat är utredningens förslag i denna del inte
invändningsfritt. Den föreslagna inskränkningen i jaktutövningsrätten kan
knappast anses tillräckligt underbyggd, och ej heller ges godtagbara hållpunkter
för bedömande av reformens verkningar i olika hänseenden. I likhet
med flera remissinstanser finner jag ifrågavarande olägenheter för jaktvårdsområdena
kunna i huvudsak bemästras med betydligt mindre långtgående
åtgärder. I överensstämmelse med de uppgifter i övrigt, som anförtrott»
länsstyrelserna med avseende å jaktvårdsområdena, bör enligt min mening
länsstyrelserna få befogenhet att ur befintligt jaktvårdsområde utesluta fastighet
som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området. Härvid
avses främst nybildade fastigheter vilka huvudsakligen utgör vad som på
olika håll i jaktlagen benämns gård eller trädgård. Men även äldre sådana
fastigheter åsyftas, liksom fastigheter som nyttjas till upplagsplats e. d.
Ansökan om uteslutning bör få göras såväl av ägaren till fastigheten i fråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
31
som av annan delägare i jaktvårdsområdet. Samtliga delägare bör få tillfälle
att yttra sig i ärendet. Det får ankomma på länsstyrelsen att med hänsyn
till omständigheterna bedöma om delägarna skall underrättas personligen
eller på annat sätt. Har delägarna, såsom är regel, sammanslutit sig
till en förening, kan yttrande lämpligen avges genom föreningens styrelse.
Vid prövningen av ärendet har länsstyrelsen givetvis att, liksom vid bildande
av jaktvårdsområde, handla efter vad som finns tjänligt för jaktvårdens
främjande.
De nya regler, som jag sålunda föreslår, torde få upptas i 11 § 2 mom.
jaktlagen, sedan — på sätt jag i det följande kommer att förorda — det
nuvarande innehållet i detta moment flyttats till annat lagrum. Samtidigt
bör 7 § tredje stycket undergå en följdändring.
Det i 10 § 1 mom. jaktlagen stadgade kravet att jaktvårdsområde skall
bestå av fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande
område, har inte kunnat helt efterlevas i praktiken. I enskilda
fall har man för att kunna få jaktvårdsområde till stånd nödgats låta i
området ingå delar av fastighet. Behov har också uppstått att kunna skapa
ett jaktvårdsområde av två eller flera från varandra friliggande större revir.
Liksom utredningen och remissorganen anser jag att lagtexten bör anpassas
till de yppade behoven. Detta kan enligt min mening lämpligen ske därigenom,
att åt 10 § 1 mom. ges det innehållet, att ägare av särskilda fastigheter
må, i ändamål att befrämja jaktvården på fastigheterna, besluta att dessa
helt eller delvis skall tillsammans utgöra jaktvårdsområde. Vid sin fastställelseprövning
av sådant beslut skall länsstyrelsen alltjämt tillse att beslutet
är tjänligt för jaktvårdens främjande. Detta torde innebära att man i
flertalet fall även i fortsättningen upprätthåller kravet på att jaktvårdsområde,
så långt det är möjligt och lämpligt, utgör ett sammanhängande område.
Tillåts någon gång ett jaktvårdsområde bestå av skilda delar, torde i
regel böra tillses att varje del utgör tillräckligt underlag för rationell
jaktvård.
Den majoritet om fyra femtedelar, som enligt 10 § 3 och 4 mom.
jaktlagen krävs för att bilda jaktvårdsområde, kan ha varit motiverad så
länge områdesinstitutet var jämförelsevis oprövat. Liksom flertalet remissinstanser
biträder jag utredningens uppfattning att tiden nu är mogen att
mildra majoritetskravet. Såsom från några håll anförts skulle dock en ändring
enligt utredningens förslag till två tredjedels majoritet innebära ett
alltför långt avsteg från grundtanken att en ldart övervägande majoritet bör
vara positivt inställd. Enligt min mening bör majoritetstalet i stället sättas
till tre fjärdedelar, såsom också föreslogs av utskottet vid lagens tillkomst.
1 konsekvens härmed bör den i 10 § 5 mom. stadgade minoritet, mot vars
nejröster jaktvårdsområdes beståndstid ej må förlängas, höjas från en
femtedel till en fjärdedel. Samtidigt med nu föreslagna ändringar bör i 10 §
3 mom. andra punkten göras en mindre jämkning i förtydligande syfte.
Då jaktvårdsområde bildas, bestäms inte bara områdets omfattn
i n g på marken och tiden för dess bestånd utan även de huvudsak
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
liga grunderna i fråga om jaktutövningen och viltvården inom området
samt fastighetsägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla
inrättning för jaktvårdens tillgodoseende. I vad sålunda bestämts får
enligt 11 § 3 mom. jaktlagen inte göras ändring i annan ordning än som gäller
för bildande av jaktvårdsområde. Enda lättnaden häri utgör den nyss
berörda möjligheten att enligt 10 § 5 mom. förlänga tiden för områdets bestånd.
Beslut härom må fastighetsägarna på sammanträde fatta med enkel
majoritet under förutsättning att inte nej röster avges av vare sig mera än
en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än
en femtedel av marken. Dessa kvoter har nyss av mig föreslagits höjda till
en fjärdedel.
För att trygga fasthet och reda inom jaktvårdsarbetet är det, som även utredningen
betonat, angeläget att behålla den nuvarande ordningen beträffande
ändringar som fastighetsägarna önskar genomföra under den löpande beståndstiden.
Det kan emellertid antas att man mot slutet av beståndstiden,
vilken skall utgöra minst tio år, uppnått sådan stabilitet i verksamheten och
vunnit sådana erfarenheter, att ändringar i områdets status bör kunna ske
med mindre omgång. Jag biträder därför utredningens förslag att dylik ändring,
om den vidtas på sammanträde för förlängning av beståndstiden, skall
få beslutas i den förenklade ordning som är medgiven för förlängningsbeslutet.
Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur eller anslutas
till jaktvårdsområdet, bör dock krävas samtycke av ägaren till den marken.
Dessa nya bestämmelser torde jämte den nuvarande bestämmelsen i
11 § 3 mom. lämpligen böra sammanföras till ett nytt 6 mom. i 10 § jaktlagen.
I anslutning härtill bör 7 § tredje stycket och 12 § 1 mom. undergå
redaktionella jämkningar.
Med hänsyn till den vidgade betydelse, som beslutsförfarandet enligt 10 §
5 mom. får genom vad jag nu förordat, synes bestämmelserna i detta moment
böra preciseras och kompletteras i vissa avseenden. För att förebygga missbruk
bör till en början stadgas att förfarandet står till buds endast under
det sista året av jaktvårdsområdets beståndstid. Vidare bör i lagtexten inskrivas
att för giltigheten av beslut erfordras — förutom att inte nejröster
avgetts av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare
som äger mer än en fjärdedel av marken — att beslutet biträtts
av flertalet bland de röstande. Slutligen bör, såsom en länsstyrelse framhållit,
utfärdas föreskrifter om kallelse till sammanträde av ifrågavarande slag.
Detta synes kunna få ankomma på Kungl. Maj :t.
Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall enligt 10 § 1 mom. första
stycket jaktlagen för att bli giltigt fastställas av länsstyrelsen. Härvid skall
länsstyrelsen enligt 11 § 1 mom. första stycket tillse att beslutet tillkommit
i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning ävensom att
det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Vad
nu sagts gäller enligt 11 § 3 mom. också beträffande beslut om ändring av
jaktvårdsområdes status. Även för giltigheten av beslut om förlängning av
beståndstiden fordras, enligt 10 § 5 mom. jaktlagen, fastställelse av läns
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963
33
styrelsen. Vid prövning av sådant beslut skall dock enligt It § 1 mom.
första stycket endast tillses att beslutet tillkommit i laga ordning. Denna
åtskillnad synes böra upphävas i och med att förlängningsbesluten skall
kunna förknippas med beslut om statusändring. Genom att underkasta även
förlängningsbesluten den mera omfattande granskningen tillgodoser man
också i viss mån önskemålet att delägare, vars markinnehav tidigare varit
splittrat men sammanförts genom fastighetsreglering under jaktvårdsområdets
beståndstid, skall kunna få sin mark utbruten till sådant eget jaktvårdsområde
som avses i 10 § 3 mom., ifall detta finns tjänligare för jaktvården.
—- Vad jag nu anfört föranleder ändring i 11 § 1 mom. första stycket
jaktlagen. Till detta lagrum bör samtidigt av redaktionella skäl flyttas
vad i 10 § 1 mom. första stycket och 5 mom. är stadgat om krav på länsstyrelsens
fastställelse.
Utöver den nu behandlade möjligheten till utvidgning av jaktvårdsområde
har utredningen föreslagit en regel för utvidgning via generell fullmakt
i stadgarna för jaktvårdsområdesförening. Med hänsyn till de principiella
erinringar, som i flera remissyttranden riktats mot att tillämpa
en sådan metod, kan jag inte biträda förslaget i denna del.
I 11 § 2 mom. jaktlagen ges bestämmelser om kungörande av beslut,
som länsstyrelse meddelar enligt 11 §, samt om besvär över sådant beslut.
BI. a. föreskrivs att dylikt beslut skall införas i länskungörelserna och i tidning
inom orten samt kungöras i kyrka. Enligt min mening bör det i fortsättningen
räcka med att införa meddelande i ortstidning. Jämte det lagrummet
ändras i överensstämmelse härmed bör bestämmelserna av redaktionella
skäl flyttas till 3 mom., sedan — på sätt jag tidigare förordat —
det nuvarande innehållet däri överförts till 10 §.
Förföljningsrätten
Gällande rätt
Den ensamrätt till jakt på eget område, som följer äganderätten, är inskränkt
genom bl. a. den s. k. förföljningsrätten, som regleras i 16 § 1 mom.
jaktlagen. Enligt detta lagrum är den, som under lovlig jakt sårar villebråd
så att det faller på annans jaktområde, berättigad att tillvarata och
behålla villebrådet under förutsättning att det fallit inom 100 meter från
gränsen av den jagandes eget jaktområde. Om det fallna djuret är älg,
hjort eller rådjur, gäller vidare dels att den jagande inte får föra bort djuret
annat än i närvaro av två ojäviga vittnen, dels att han är pliktig att senast
på andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken eller någon av deras folk.
Försummar den jagande att iakttaga något av detta, anses det som om han
gjort sig skyldig till olovlig jakt.
3 liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 136
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
I 16 § 2 mom. behandlas det fall att älg, hjort eller rådjur, som sårats
vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde utan att den jagande
får tillägna sig villebrådet. Djuret har då antingen gått bortom 100-metersgränsen
eller stannat inom denna utan att falla. I detta fall måste den
jagande skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar
marken eller någon av deras folk. Uraktlåtenhet härutinnan bestraffas jämlikt
33 § första stycket med dagsböter, såvida inte å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen.
Med nu nämnda föreskrifter om underrättelseplikt korresponderar de för
jagande i allmänhet gällande reglerna i 1 § jaktstadgan. Första stycket i
sagda paragraf föreskriver att jakt ej må bedrivas så, att villebrådet tillfogas
onödigt lidande. I andra stycket åläggs den, som sårat villebråd,
skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och döda djuret.
Bryter någon häremot, straffas han enligt 29 § 1 mom. med dagsböter, där
inte å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.
Utredningens förslag
Jaktutredningen föreslår i sitt betänkande att den enligt 16 § 1 mom. jaktlagen
medgivna rätten att tillägna sig villebråd på annans jaktområde skall
helt upphävas. Beträffande motiveringen hänvisas i huvudsak till ett yttrande
som utredningen den 30 november 1954 avgett över ett förslag från
Svenska jägareförbundet om upphävande av förföljningsrätten. I yttrandet
återgavs bl. a. följande synpunkter som kommit till uttryck från jaktvårdshåll.
Ehuru syftemålet med berörda lagrum måste anses behjärtansvärt, är
det alltmer uppenbart att de praktiska verkningarna av bestämmelsen blivit
olyckliga för jakt och jaktvård. Det förhållandet, att respekten för andras
jakträtt under senare år påtagligt förbättrats, hindrar inte att vissa jägare
med förkärlek opererar längs jaktgränserna och därvid ofta själva överskrider
rågången om detta synes dem lägligt. Ertappas de undantagsvis,
hänvisar de alltid till ifrågavarande paragraf och säger sig söka efter fallet
villebråd. Att det under älgjaktsdagarna råder särskilt stor aktivitet kring
jaktgränserna är allmänt känt, så ock att lagens bestämmelser om ojäviga
vittnen grovt missbrukas. Uppenbara risker är för närvarande förenade med
älgjakten därigenom att olika jaktlag på många håll intar pass i de uppkvistade
rågångarna, längs vilka skotten sedan lossas. Konkurrerande jaktlag
söker ofta att till varje pris få in skott i förbipasserande älgar, innan
dessa definitivt överskridit gränsen. Det är vanligt att ägare av små ägoskiften,
där någon fast villebrådsstam inte finns, på ett otillbörligt sätt utnyttjat
100-metersregeln för att åtkomma vilt från angränsande marker.
Utredningen tilläde i yttrandet för egen del bl. a. följande.
Skäl kan åberopas såväl för som mot stadgandet i 16 § 1 mom. Till en
början må framhållas, att upphävandet av 100-metersregeln otvivelaktigt
skulle medföra, att ägarna av fastigheter med smala skiften i stor utsträckning
inte skulle kunna dra nytta av jakträtten på sin mark. Med rätt till
jaktutövning följer emellertid skyldighet att utöva jaktvård. Det är uppenbart
att någon egentlig jaktvård inte kan bedrivas på de små områden varom
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963
35
här är fråga, medan å andra sidan ägarna av dessa kan utnyttja det förhållandet,
att tillgången på vilt blivit god på angränsande marker tack vare åtgärder
av dessas ägare. Det är helt i linje med moderna jaktpolitiska tankegångar
att förhindra en dylik jaktutövning. Det bör dock framhållas, att
ägarna till här avsedda små områden ingalunda behöver gå miste om möjligheten
att utöva sin jakträtt genom att förföljningsrätten avskaffas. Möjlighet
föreligger nämligen för dem att ansluta sig till jaktvårdsområden,
varigenom jaktutövningen blir tryggad under iakttagande av jaktvårdens
behöriga intressen. — Otvivelaktigt innebär ett borttagande av rätten att förtÖlja
och tillvarata villebråd att risken ökas för att skadskjutet djur, som
passerar rågången, lämnas åt sitt öde. Härigenom kan villebråd komma att
tillfogas större lidande än nödvändigt och även komma att förfaras i större
utsträckning än för närvarande.
I sitt nu aktuella betänkande förklarar jaktutredningen att efter avgivandet
av 1954 års yttrande intet inträffat som föranleder utredningen till ett
annat betraktelsesätt. Med avseende å djurskyddssynpunkterna
förklarar sig utredningen erkänna en ur allmänna rättsgrundsatser härledd
rättighet att i vissa fall döda sårat villebråd på annans jaktområde. Beträffande
förpliktelsen enligt 1 § andra stycket jaktstadgan att vidta erforderliga
åtgärder för att uppspåra och döda sårat djur utgår emellertid utredningen
från föreställningen att denna gäller allenast på mark där den jagande har
jakträtt. Mot bakgrund härav tillmäter utredningen ökad betydelse åt underrättelseskyldigheten
enligt 16 § 2 mom. jaktlagen. Beträffande
denna föreslår utredningen att en jagande, som inte lyckas anträffa
någon av dem till vilka underrättelse regelmässigt skall lämnas, skall vara
skyldig att i stället underrätta polisman i orten eller närmaste befattningshavare
vid domänverket. En sådan lösning skulle enligt utredningen ligga
väl i linje med den skyldighet som enligt särskilda bestämmelser1 åvilar dessa
tjänstemän att i vissa fall för kronans räkning omhänderta djur som under
fridlysningstid anträffas sårat eller skadat.
Utgående från sin uppfattning om innebörden av gällande rätt efter avskaffande
av förföljningsrätten, uppställer utredningen följande normer
för en jagandes handlande i skilda praktiska lägen.
Är djuret så svårt sårat, att det utan svårighet kan upphinnas, lärer den
jagande vara pliktig att avliva det och detta oavsett att djuret tillhör art som
faller under underrättelseplikten. Endast i det fall att förhållandena på platsen
är sådana, att någon nämnvärd förlängning av djurets lidande inte vållas
av att den jagande om saken tillsäger jakträttsinnehavaren eller någon
av de övriga personer till vilka underrättelse må lämnas, bör han välja det
sistnämnda. Avlivar han djuret, bör han i eget intresse laga att småvilt blir
överlämnat till någon av de nyss nämnda eller, om det gäller högvilt, underrätta
dem om det inträffade. — Om det skadskjutna djuret inte är så svårt
sårat som nyss antogs, träder den i fråga om älg, hjort och rådjur stadgade
underrättelseplikten i tillämpning. När ett till synes endast lätt sårat mindre
villebråd försvinner in på annans mark, har den jagande inte rätt att fortsätta
sökandet på andra sidan rågången. En motsatt tolkning skulle medföra
eu allvarlig uppluckring av det jakträttsliga systemet. Om så är praktiskt
möjligt, bör han däremot hos jakträtts- eller markinnehavaren utverka med
1
SFS 1938:2.81, ändr. 1947:837.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
givande att få söka efter villebrådet. Påträffar han därvid detsamma och fäller
det, skall han genast lämna det ifrån sig. Bryr han sig inte om att utverka
medgivande och alltså lämnar villebrådet åt sitt öde, drabbas han inte av
någon rättslig påföljd lika litet som den jakträtts- eller markinnehavare,
som vägrar lämna begärt medgivande.
Utredningen finner det inte erforderligt eller möjligt att i vidare mån än
som skett förankra dessa normer i lagstiftningen. Emellertid anser utredningen
att en jagande, som lämnat föreskriven underrättelse och därvid fått
tillåtelse att på det främmande jaktområdet söka spåra och avliva det sårade
villebrådet, också bör vara skyldig härtill. För den, som utan giltigt skäl undandrar
sig denna skyldighet, föreslår utredningen därför en särskild
straffbestämmelse.
Beträffande underrättelseplikten föreslår utredningen slutligen att björn
skall likställas med älg, hjort och rådjur. Härför talar enligt utredningen inte
blott djurskyddsskäl utan även den fara för människor som en sårad björn
kan utgöra.
Yttrandena
Förslaget att slopa förföljningsrätten tillstyrks eller lämnas utan erinran
av nära nog samtliga remissinstanser, däribland domänstyrelsen, vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska jägareförbundet. Länsstyrelserna
i Uppsala, Hallands och Örebro län uttalar dock viss tveksamhet.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Jägarnas riksförbund avstyrker förslaget,
vilket enligt länsstyrelsen skjuter djurskyddssynpunkterna alltför mycket i
bakgrunden.
Även i andra remissyttranden uttalas att utredningen eftersatt djurskyddssynpunkten
till förmån för speciella jägarintressen. Veterinärstyrelsen
in. fl. beklagar vad utredningen anfört beträffande sin uppfattning
om räckvidden av 1 § andra stycket jaktstadgan. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anför följande.
Hovrätten kan inte ansluta sig till utredningens ställningstagande i fråga
om den i 1 § jaktstadgan angivna skyldigheten att uppspåra och döda sårat
villebråd. Bestämmelsen i jaktstadgan kan visserligen inte inskränka lagstadgad
ensamrätt till jakt som tillkommer jordägare, men det är önskvärt
att den i jaktstadgan angivna skyldigheten att förfölja ett sårat villebråd
även på annat jaktområde såsom ett nödvändigt komplement närmare regleras
i jaktlagen. Att en sådan skyldighet kan ha praktiska begränsningar
ligger i sakens natur. Det är också uppenbart att intresset att förhindra att
bestämmelsen utnyttjas på ett otillbörligt sätt för att bedriva jakt på annans
område kan föranleda modifikationer i stadgandet. Det är likväl enligt
hovrättens mening angeläget att det kommer till uttryck i lag.
Även lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om
inte en dylik lagregel behövs. Kammarkollegiet yttrar följande.
Intet får underlåtas som kan göras för att förhindra att reformen medför
ökat lidande för skadskjutet högvilt. Vid prövning av berörda djur
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 ur 1963
37
skyddsspörsmål synes det kollegiet önskvärt med en klarare utgångspunkt
än utredningens. I stället för utredningens överslätande betraktelsesätt bör
man enligt kollegiets mening vid bestämmandet av den jagandes skyldigheter
utgå från att skadskj litande av högvilt undantagslöst beror av oskicklighet
hos den jagande — oskicklighet vid val av vapen eller ammunition
eller vid avlossande av skott. Det av utredningen föreslagna åliggandet för
den, som skadskjutit hjortdjur eller björn, bör därför skärpas. Kollegiet anser
en i princip ovillkorlig skyldighet höra föreligga för den jagande att efter
bestämmande av jakträttsinnehavaren eller den myndighetsperson, hos vilken
skadskjutandet anmälts, antingen ensam spåra djuret eller åtfölja
markägaren eller tjänstemannen, därest denne föredrager att själv gå ut.
Att tjänsteman, som mottagit anmälan om att sårat villebråd flytt till
annans jaktområde, bör kunna ålägga den, som orsakat skadskjutningen,
att spåra och avliva djuret, föreslås även av Föreningen Sveriges landsfiskaler
och Västerbottens läns jaktvårdsförening.
Omfattningen av den särskilda underrättelseplikten anses av
flera remissinstanser otillräcklig såvitt avser de angivna djurarterna. Sålunda
yrkar veterinärstgrelsen att med älg, hjort, rådjur och björn likställs
lo, grävling och räv. Att lodjuret medtas, förordas även av länsstyrelserna
i Stockholms och Kopparbergs län, Västerbottens läns jaktvårdsförening,
Svenska jägareförbundet och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Enligt Föreningarna
Djurens vänners riksorganisation bör underrättelseplikten omfatta
alla slag av villebråd.
Förslaget om skyldighet att, då det inte låter sig göra att underrätta jakträtts-
eller markinnehavaren eller deras folk, i stället underrätta polisman
i orten eller befattningshavare vid domänverket tillstyrks av nära nog samtliga
remissinstanser, bl.a. domänstyrelsen och länsstyrelserna. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län ifrågasätter dock om man inte bör få underrätta
nämnda befattningshavare direkt och ej blott i andra hand. Föreningarna
Djurens vänners riksorganisation anser att ifrågavarande tjänstemän skall
underrättas även då den jagande av någon anledning ser sig ur stånd att
spåra och döda djuret eller jakträtts- eller markinnehavaren icke ger den
jagande tillstånd därtill.
Att de av utredningen angivna n o r m e r n a fö r jägarnas ha n d1
an de tillämpas är enligt länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands
län samt Svenska jägareförbundet en förutsättning för att förföljningsrätten
skall kunna slopas. Veterinärstyrelsen finner däremot normerna inte
godtagbara som skydd för småviltarterna. Liknande uppfattning har Riksförbundet
Landsbygdens folk, som föreslår att förföljningsrätten bibehålls
beträffande de inte särskilt uppräknade arterna.
Förslaget om en .särskild straffbestämmelse för jagande,
som undandrar sig att enligt givet tillstånd spåra och döda ett sårat villebråd,
tillstyrks i de flesta remissvaren. Veterinärstyrelsen anser att bestämmelserna
bör kompletteras med föreskrift om skyldighet för underrättad
jakträttshavare att ge besked huruvida den jagande tillåts spåra och döda
viltet.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
Några remissinstanser — bland dem flera som tillstyrkt att förföljningsrätten
slopas — har emellertid avstyrkt förslaget om den särskilda straffbestämmelsen
eller ifrågasatt lämpligheten av denna. Sålunda finner hovrätten
för Nedre Norrland bärande skäl saknas för bestämmelsen, och länsstyrelserna
i Kristianstads, Västmanlands, Västernorrlands och Jämtlands
län anför likaledes betänkligheter. Särskilt framhålls svårigheten att av bestämmelsen
eller dess bakgrund utläsa, när giltigt skäl för overksamhet från
den jagandes sida skall anses föreligga. Även Svenska jägareförbundet invänder
att det torde möta svårigheter att i praktiken tillämpa straffbestämmelsen.
Departementschefen
Den s. k. förföljningsrätten, vilken regleras i 16 § 1 mom. jaktlagen, innebär
att den som på eget jaktområde sårat villebråd så, att det faller på
annans jaktområde inom 100 meter från gränsen av det förra området, får
tillvarata och behålla villebrådet. Är det fråga om älg, hjort eller rådjur,
gäller dock att den jagande inte får bortföra djuret utan ojäviga vittnen
och att han inom viss tid måste underrätta jakträtts- eller markinnehavaren
eller någon av deras folk.
Förföljningsrätten har under årens lopp befunnits medföra olägenheter
i olika hänseenden. Den har visat sig uppamma s. k. rågångsskytte, en jaktform
som innebär stora risker för såväl vådaskott mot människor som
skadskjutning av villebråd. Svårigheter att uppfylla de föreskrivna formaliteterna
har vidare givit upphov till onödiga stridigheter rågrannar emellan.
I skydd av förföljningsrätten torde även ha idkats eu hel del i realiteten
olovlig jakt. Förföljningsrätten är också ägnad att uppmuntra till jakt på
fastighet som till följd av ringa areal är olämplig som jaktområde. På grund
av de yppade olägenheterna har jaktutredningen föreslagit att förföljningsrätten
avskaffas. Med få undantag har remissorganen tillstyrkt förslaget.
Även jag anser mig böra biträda detta; jag förordar således att 16 § 1 mom.
jaktlagen upphävs. Detta påkallar en redaktionell jämkning i 31 § 1 mom.
samma lag.
Det har ifrågasatts huruvida rättsordningen efter slopande av förföljningsrätten
ger tillräckligt skydd mot att skadskjutet vilt åsamkas lidande.
Härvidlag må först erinras om att förföljningsrätten är en rätt att tillägna
sig villebråd i vissa fall. Oberoende av denna rätt torde av allmänna rättsgrundsatser
följa att envar, som råkat skada vilt djur, har rätt att uppspåra
och döda djuret, om så erfordras för att bespara detta oskäligt lidande. Den,
som sårat djur vid jakt, har enligt 1 § andra stycket jaktstadgan t. o. m.
skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för djurets uppspårande och dödande.
Jaktutredningen hävdar att denna i jaktstadgan föreskrivna skyldighet
inte skulle sträcka sig utöver vederbörandes eget jaktområde. Enligt
min mening finns dock inte anledning anta annat än att skyldigheten gäl
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
ler oberoende av jakträtten till marken. En annan sak är att det dödade villebrådet
givetvis tillfaller jakträttsinnehavaren. Till stöd för min mening må
även få åberopas ett uttalande i prop. 1950: 216 angående ändrad lydelse av
2 § jaktlagen. Som motiv för sitt ställningstagande i viss del av den lagstiftningsfrågan
yttrade föredragande statsrådet att av föreskrifterna i 1 § jaktstadgan
framgår att den, som skadskjutit ett djur, har både rätt och plikt
att följa och döda djuret även längre bort från jaktområdets gräns än 100
meter. Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Eftersom
bestämmelsen i jaktstadgan är straffsanktionerad, är det överflödigt att,
på sätt jaktutredningen förordat, i jaktlagen införa en bestämmelse om straff
för jagande som undandrar sig att begagna medgivande att spåra och döda av
honom sårat djur på annans jaktområde.
I 16 § jaktlagen behandlas också det fall att älg, hjort eller rådjur, som
sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt utanför den jagandes jaktområde
men inte fallit inom 100 meter från gränsen. Den jagande har då inte förföljningsrätt,
men enligt 2 mom. är han likväl pliktig att skyndsamt underrätta
jakträtts- eller markinnehavaren eller någon av deras folk om det
inträffade. Med hänsyn till räckvidden av 1 § jaktstadgan torde man inte behöva
av djurskyddsskäl bibehålla och än mindre, såsom utredningen föreslagit,
utbygga detta stadgande. Däremot finns andra skäl för att bibehålla bestämmelsen.
För jakträttsinnehavaren är det nämligen ett påtagligt intresse
att bli varskodd om att värdefullt högvilt fallit eller efter skadskjutning avlivats
på hans jaktområde eller där löper omkring skadskjutet. Han får på
så sätt tillfälle att nyttiggöra villebrådet, vilket kanske eljest skulle gå till
spillo. Hans folk samt markinnehavaren och dennes folk kan antas vara
beredda att i detta hänseende tillvarata jakträttsinnehavarens intresse. Jag
anser därför att underrättelseplikten enligt 16 § 2 mom. bör bibehållas och
att bestämmelsen bör undergå endast redaktionella jämkningar. För att
fylla sitt ändamål bör underrättelsen givetvis komma skyndsamt och även
innefatta så noggrann upplysning som möjligt om var villebrådet är att
finna.
Uraktlåtenhet att fullgöra underrättelseplikt enligt 16 § 2 mom. jaktlagen
bestraffas jämlikt 33 § med dagsböter där ej å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen. Med hänvisningen till strafflagen åsyftas enligt
lagmotiven straffbestämmelsen för djurplågeri. Det vill därför synas som
om hänvisningen inte är väl förenlig med de skäl som, enligt vad jag nyss
anfört, motiverar underrättelsepliktens bibehållande. Jag förordar därför att
hänvisningen får utgå ur lagtexten. Av enahanda orsak bör förseelsen inte
längre ligga under allmänt åtal på sätt stadgas i 34 § första stycket jaktlagen.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
Särskilda bestämmelser för vissa djurarter
Gällande rätt
Som tidigare antytts är jordägarens ensamrätt till jakt och fallvilt underkastad
särskilda inskränkningar beträffande vissa djurarter. Sålunda stadgas
i 14 och 15 §§ jaktlagen om rätt även för den som inte är jakträttsinnehavare
att i vissa fall döda s. k. skadevilt, och i 18 § ges regler om att visst
villebråd alltid skall tillfalla kronan. Bestämmelserna beträffande skadevilt
innebär, såvitt nu är av intresse, följande.
Enligt 14 § 2 mom. har envar rätt att var som helst döda och behålla
säl som han tillfälligtvis påträffar, liksom också påträffade mullvadar, näbbmöss,
fladdermöss, hasselmöss, sorkar, lämlar, råttor och möss.
Om en räv kommer in i gård eller trädgård, har enligt 15 § 1 mom. första
stycket den som bor där eller innehar trädgården och hans folk rätt att döda
och behålla djuret även om jakträtten tillhör någon annan. Detsamma gäller
beträffande grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,
igelkott, berguv, duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika,
pilfink och gråsparv.
Bestämmelserna om kronans rätt till vissa djur har tillkommit
i syfte bl. a. att avhålla från onödigt dödande av sällsynta eller värdetulla
djur. Därför stadgas i 18 § 1 mom. jaktlagen att björn, lo eller örn,
som fångas eller dödas eller anträffas som fallvilt, skall tillfalla kronan,
oavsett vem som har jakträtten. Från denna regel äger dock Kungl. Maj :t
lörordna om undantag. Bestämmelser om straff, förverkande och fråntagningsrätt
finns i 29, 30, 31 och 36 §§. Vad enligt nu nämnda bestämmelser
gäller om örn skall enligt 37 § i tillämpliga delar avse jämväl olovlig tillägnelse
eller förstörelse av örns ägg eller bo.
Utredningens förslag
Jaktutredningens förslag bygger på en framställning till Kungl. Maj :t av
Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening rörande
fridlysningsbestämmelser och jakttider. I framställningen, som Kungl. Maj :t
överlämnat till utredningen, anförde föreningarna beträffande visst skadevilt
bl. a. följande.
Det har befunnits synnerligen angeläget att snarast möjligt söka få till
stånd ändringar i jaktlagstiftningen i syfte att åstadkomma ökat skydd åt
vissa inhemska fåglar och däggdjur. Föreningarna hemställer därför att den
i 15 § 1 mom. jaktlagen medgivna rätten att döda och behålla djur av vissa
arter, som inkommer i gård eller trädgård, upphävs beträffande berguv,
korp och mård. Berguven är till följd av sin stora sällsynthet numera fridlyst
under hela året. Då en berguv kommer in i gård eller trädgård, sker
detta praktiskt taget uteslutande nattetid i syfte att jaga bruna råttor och
han gör på så sätt stor nytta. Det allvarliga ur naturskyddssynpunkt är, att
stadgandet lämnar utrymme för vem som helst att döda eller fånga berguv
under påstående, att den inkommit i gård eller i trädgård. Svårigheterna att
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
41
bevisa motsatsen är uppenbara. Härigenom kommer den för berguven gällande
totalfridlysningen att i många fall förfela sin verkan. Det synes vidare
önskvärt att korpen undantas från att kunna dödas och behållas på sätt lagrummet
förutsätter. Denna fågel är i södra och mellersta Sverige numera
ytterst sällsynt. En dylik lagändring medför, att korpen kommer att åtnjuta
fullständigt skydd under den tid den är fridlyst. I Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län är jakt efter korp tillåten hela året, och där är
för övrigt tillämpning av stadgandet i fråga knappast aktuellt.
Likaså synes det önskvärt att mården utgår ur förevarande lagrum. Den
inkommer endast i undantagsfall i trädgårdar, och det är angeläget att den
svaga mårdstainmen heredes allt tänkbart skydd under den tid då jakt ej är
tillåten.
Jaktutredningen biträder föreningarnas önskemål om utmönstring ur 15 §
1 mom. jaktlagen av berguv, korp och mård. Under hänvisning till den
starkt ökade förekomsten av björktrast (snöskata) i det syd- och mellansvenska
odlingslandskapet under senare år och till därav följande skadegörelse
i bär- och fruktodlingar föreslår utredningen å andra sidan att denna
fågelart tas upp i förevarande lagrum. Beträffande 14 § 2 mom. föreslår
utredningen vidare att den ytterligt sällsynta och helt harmlösa hasselmusen
inte längre inbegrips bland de djur som får dödas av envar.
I förutnämnda framställning till Kungl. Maj:t erinrade föreningarna att
grunden till stadgandet i 18 § 1 mom. jaktlagen, om kronans rätt till
vissa djur bl. a. är en önskan att ytterligare befästa det skydd, som man
genom fridlysning velat bereda några av våra sällsyntaste djurarter. I och
för sig ansågs det önskvärt att bestämmelsen gjordes tillämplig på, bland
andra, samtliga sällsynta rovfåglar. Enär detta av olika skäl inte syntes
möjligt, måste man begränsa sig till i huvudsak sådana större, mycket sällsynta
fåglar, som de flesta människor har lätt att känna igen. Föreningarna
hemställde därför att under stadgandet skulle hänföras glada, berguv, jaktfalk,
pilgrimsfalk och stork.
Jaktutredningen ansluter sig även i denna del till föreningarnas förslag,
samt förordar dessutom att även 37 § ändras så att ifrågavarande fåglars
ägg och bon blir skyddade i likhet med örnens.
Yttrandena
Jaktutredningens förslag i förevarande hänseenden tillstyrks eller lämnas
utan erinran av samtliga remissorgan. Några av dessa har ifrågasatt ytterligare
justeringar i de uppräkningar av djurslag, som förekommer i berörda
paragrafer.
Departementschefen
I likhet med remissinstanserna biträder jag jaktutredningens förslag om
ändringar i 14 § 2 inom., 15 § 1 inom., 18 § 1 mom. och 37 § jaktlagen.
Såsom anmärkts av bl. a. vetenskapsakademiens naturskyddskommitté bör
härjämte i 14 § 2 inom. ordet »möss» utbytas mot »husmöss och skogsmöss».
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Den sällsynta djurarten buskmus får härigenom ökat skydd. Till de i 18 §
1 mom. uppräknade djurslagen torde även böra fogas brun glada. De ytterligare
justeringar, som ifrågasatts först under remissbehandlingen, är jag
inte beredd att tillstyrka.
Ändringen i 18 § 1 mom. påkallar följdändringar i 18 § 2 inom., 29 § 1
inom., 30 § och 31 § 1 mom.
Rätten att döda annans katt
Inledning
Rätten till jakt avser enligt 1 § jaktlagen endast vilda djur. Till skydd
för viltet har emellertid jakträttsinnehavaren fått rätt att under vissa betingelser
döda även hund och katt. Beträffande rätten att ingripa mot annans
katt är i 23 § jaktlagen föreskrivet att katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård, må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas.
Med uttrycket gård eller trädgård torde förstås endast kattinnehavarens gård
eller trädgård. I rättspraxis har nämligen jakträttsinnehavaren ansetts oförhindrad
att på sin egen gård eller trädgård döda annans katt som anträffas
där (Svensk juristtidning 1958 rf s. 85).
Vid 1961 års riksdag föreslogs i motion (11:21) att den i 23 § jaktlagen
medgivna rätten att döda katt skulle väsentligt inskränkas. I utlåtande
(L3U 1961: 9) häröver anförde tredje lagutskottet bl. a. följande.
Ett utnyttjande av den rätt stadgandet i 23 § jaktlagen medger kan säkerligen
många gånger förefalla opåkallat ur jaktvårdssynpunkt och upprörande
för den enskilde kattägaren. Det förfarande som i viss utsträckning
synes förekomma att allenast för ekonomisk vinning locka tamkatter i fälla
för försäljning till vetenskapliga institutioner eller eljest vill utskottet allvarligt
fördöma. Det kan här anmärkas att numera relativt talrikt förekommer
innehav av s. k. raskatter, vilka ej sällan betingar avsevärda priser. En
viss garanti mot ett handlingssätt sådant som det angivna ligger givetvis i
att rätten att döda katt tillkommer endast jakträttsinnehavaren och hans
folk. Av stor betydelse ur kattägarens synpunkt är emellertid härvid, huruvida
uttrycket »utanför gård eller trädgård» avser gård eller trädgård över
huvud eller om därmed menas endast kattägarens gård eller trädgård. Det
kan enligt utskottets mening med visst fog hävdas att dödande av annan
katt än egen borde i princip vara otillåtet inom bebodda områden. De viltvårdssynpunkter,
som ligger till grund för stadgandet, har här inte samma
berättigande som eljest och kan svårligen motivera ett sådant angrepp på
enskilda intressen som ett avlivande av katt kan innebära.
Utskottet fann att man borde närmare utreda frågan huruvida det är möjligt
att genom en lagändring undanröja föreliggande oklarhet samt huruvida
— utan att nödig hänsyn till viltvården eftersättes — den enskilde kattägarens
intressen skulle kunna tillgodoses i ökad utsträckning.
På hemställan av riksdagen (rskr. 136) överlämnades frågan sedermera
till jaktutredningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
43
Utredningens förslag
Jaktutredningen erinrar att man genom 23 § jaktlagen velat skapa ett
medel att skydda i första hand det jaktbara fältviltet. Enligt jaktlagen omfattar
emellertid jakträtten i princip alla vilda däggdjurs- och fågelarter.
Härav följer i sin tur bl. a. att det med paragrafen åsyftade skyddet inte
är inskränkt till det specifikt jaktbara vilda. Paragrafen äger således enligt
utredningen numera betydelse även ur allmän naturvårdssynpunkt.
Utredningen framhåller vidare att katten visserligen är ett tamdjur men att
den lämnad åt sig själv snabbt övergår att bli ett skadegörande rovdjur. Även
en katt, som står under sin ägares vård och tillsyn, innebär för det smärre
viltet — det må vara jaktbart eller ej — en fara som endast till graden är
skild från den som en förvildad katt utgör.
Utredningen finner att man varken från jaktvårds- eller allmän naturvårdssynpunkt
kan avvara den rättighet att ingripa mot katter som paragrafen
medger. Svårigheten att i praktiken avgöra, huruvida en anträffad
katt är förvildad eller är en kringströvande tamkatt, medför vidare, att paragrafen
inte kan begränsas till att avse förvildade katter. Utredningen
påvisar även de menliga konsekvenser för jaktvården och naturskyddet,
som skulle följa om uttrycket »gård eller trädgård» skulle anses åsyfta gård
eller trädgård i allmänhet. Utredningen vitsordar de olägenheter, som tredje
lagutskottet framhållit, men finner det nödvändigt att stadgandet i sin hittillsvarande
tolkning får gälla även inom tätorter. I sak bör således enligt
utredningen 23 § jaktlagen i princip bibehållas oförändrad. Utredningen anför
vidare.
Enligt utredningens åsikt måste en person, som begagnar sig av 23 § jaktlagen,
anses idka jakt. Katten är därvid att betrakta som villebråd i jaktlagens
mening. Härav följer — förutom att vederbörande är skyldig att ha
erlagt jaktvårdsavgift — bland annat att förbudet i 19 § samma lag mot att
locka villebråd från annans jaktområde blir principiellt tillämpligt vid
fångst av katt med fälla, överträdelse av detta förbud kan medföra att den
skyldige blir dömd för olovlig jakt. Lagändring för att man skall kunna ingripa
mot dylikt missbruk är således i och för sig inte erforderlig. För att
man emellertid skall undgå vissa inte önskvärda konsekvenser av nu nämnda
tolkning av 23 §, föreslår utredningen viss precisering av förutsättningarna
för att en jakträttsinnehavare skall få använda lockmedel då han utnyttjar
rätten att döda kringströvande katt.
På grund av det anförda föreslår utredningen att nyssnämnda förbud i
19 § jaktlagen kompletteras med ett stadgande att förbudet ej utgör binder
för jakträttsinnehavaren eller dennes folk att locka katt i den mån så
krävs för att förebygga skada på det vilda djurlivet. Å andra sidan bör enligt
utredningen kattägaren hålla tillsyn över sin katt. Utredningen föreslår
därför att i 23 § jaktlagen även stadgas, att katt skall ägnas den vård och
tillsyn som krävs för att i möjlig mån förebygga att den gör skada på det
vilda djurlivet.
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963
Yttrandena
Över jaktutredningens betänkande i kattfrågan har efter remiss avgetts
yttranden av Svea hovrätt, domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska jägareförbundet,
Jägarnas riksförbund, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund samt Föreningarna Djurens vänners riksorganisation.
Remissinstanserna är överlag ense med utredningen om att jakträttsinnehavare
även i fortsättningen måste ha rätt att döda katt utanför kattinnehavarens
gård eller trädgård. Föreningarna Djurens vänners riksorganisation
anser dock att rätten bör gälla endast förvildade katter. Utredningens
förslag till lagändringar tillstyrks av Riksförbundet Landsbygdens folk,
Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.
I de flesta övriga remissvaren avstyrks lagstiftning av det innehåll utredningen
föreslagit. Svea hovrätt, domänstyrelsen och Svenska jägareförbundet
förordar ytterligare utredning. Hovrätten framhåller särskilt att den
inte kan ansluta sig till utredningens ståndpunkt att det i 23 § jaktlagen
medgivna dödandet av katt är att anse som jakt i jaktlagens mening. Med
hänsyn härtill finner hovrätten det av utredningen föreslagna tillägget till
19 § jaktlagen inte vara påkallat. Vidare anser hovrätten det mindre lämpligt
att i jaktlagen inta bestämmelser om tillsyn av katt. Mot uppfattningen
att dödande av katt enligt 23 § är att anse som jakt vänder sig även domänstyrelsen,
Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund och Föreningarna
Djurens vänners riksorganisation.
Samtidigt understryks i remissvaren behovet av särskilda åtgärder mot illojal
kattfångst i t. ex. förvärvssyfte. I en till hovrättens yttrande fogad föredragningspromemoria
påpekas att, eftersom dylik kattfångst torde vara vanligast
inom tätbebyggda områden, nödiga bestämmelser bör utformas med
hänsyn härtill. Domänstyrelsen framhåller vikten av att mera allmänt ge
den enskilde kattägaren ett bättre och av tidsutvecklingen motiverat skydd
Iräinst inom tätbebyggda samhällen. Styrelsen anser att lokala problem bör
kunna lösas genom att bevilja särskilda tillstånd för kattfångst. Veterinärstyrelsen
anser att utredningen alltför ensidigt betraktat föreliggande förhållanden
ur den jaktintresserades synvinkel, medan kattägarintresset ytterligare
åsidosatts. Styrelsen anser att man bör överväga en inskränkning i
rätten att saklöst döda katt inom tätort.
Departementschefen
Enligt äldre jaktlagstiftning hade var och en, som i skog eller hage anträffade
katt, rätt att döda djuret. För att hindra förföljelse av okynne inskränkte
1912 års jaktlag rätten att döda katt så att den tillkom endast
jakträttsinnehavaren och hans folk. Samtidigt blev av viltvårdsskäl rättig
-
45
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963
heten territoriellt utvidgad till att gälla så snart katt anträffas utanför gård
eller trädgård. Bestämmelsen har utan ändring upptagits i nu gällande
jaktlag i 23 §, den s. k. kattparagrafen.
Såsom kattparagrafen tolkas av rättspraxis har jakträttsinnehavaren rätt
att på sin egen gård eller trädgård fånga och sedermera låta avliva annans
katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. I skydd
av denna rätt har man på sina håll i förvärvssyfte systematiskt lockat till
sig andras katter för avyttring. Detta är ett uppenbart missbruk som givetvis
bör stävjas.
Jaktutredningen har ansett sig kunna komma till rätta med problemet
genom att betrakta dödande av katt enligt 23 § såsom jakt i jaktlagens bemärkelse.
Härigenom skulle enligt utredningen bl. a. vinnas att det i 19 §
stadgade förbudet mot att locka villebråd från annans jaktområde bleve
tillämpligt beträffande katt. Emellertid står remissorganen i stor utsträckning
främmande för ett sådant betraktelsesätt. Ej heller jag finner det naturligt
att i katten se ett villebråd. Problemet måste därför lösas på annan
väg.
Olägenheterna av kattparagrafen tycks i huvudsak vara begränsade till
tätbebyggda områden. Det kunde därför övervägas att upphäva paragrafen
såvitt rör tomter inom dylika områden. Ett så radikalt steg skulle emellertid
kunna alltför mycket inkräkta på tomtägarnas möjligheter att värna
fågellivet. Jag förordar i stället att till paragrafen fogas ett tillägg varigenom
rätten att döda annan tillhörig katt inom områden med stadsplan eller
byggnadsplan görs beroende av tillstånd av polismyndigheten. En sådan
lösning medger hänsynstagande till skiftande förhållanden och behov. I en
del fall torde polisen finna att tillstånd kan utan olägenhet medges generellt.
I andra fall åter kan det finnas påkallat att fordra individuella tillstånd.
Tillstånden kan också begränsas till viss årstid eller på annat sätt.
Om kattparagrafen förses med det nu förordade tillägget, torde samtidigt
dess nuvarande innehåll böra anpassas till praxis så, att bestämmelsen uttryckligen
kommer att avse katt som anträffas utanför gård eller trädgård
där den hör hemma. V
V ildkaninfr ågan
Inledning
I början av seklet infördes till Sverige den för rikets fauna främmande
vildkaninen. Avsikten var att berika markerna med ett jaktbart villebråd.
Inplanteringen skedde i Skåne och på Gotland. Till följd av de gynnsamma
livsbetingelserna i dessa trakter och djurartens stora fortplantningsförmåga
har vildkaninerna snabbt ökat i antal. Vildkaninen bildar sedan länge
fasta villebrådsstammar på Gotland, där ingen socken med undantag av
Fårö är helt fri från kaniner, samt i södra Sverige, där kaninerna förekommer
främst i Kristianstads och Malmöhus län men även i Blekinge län
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
samt södra delarna av Kalmar, Kronobergs och Hallands län. Att antalet
vildkaniner i landet måste vara synnerligen stort framgår av att på Gotland
under det senaste årtiondet skjutits mellan 125 000 och 200 000 vildkaniner
årligen. Inom nyssnämnda områden på fastlandet har på senare
tid årligen avlivats mellan 40 000 och 60 000 kaniner. Vildkaninerna åstadkommer
svåra skador på gröda och skog. Enligt en nyligen företagen beräkning
åsamkas det gotländska näringslivet av vildkaninens skadegörelse
en årlig förlust på fem å sex milj. kr., varav hälften faller på skogsbruket.
Lagbestämmelser och andra vidtagna åtgärder
Redan i 1912 års jaktlag räknades vildkaninen till de s. k. skadliga djuren.
Genom lagen den 15 juni 1935 (nr 324) om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin
erhöll Kungl. Maj :t bemyndigande att förordna om rätt för envar
som ägde eller brukade jord att på vissa villkor med iller och nät fånga
vildkanin inom annans jaktområde. Lagen upphävdes redan 1938 i samband
med att den nu gällande jaktlagen trädde i kraft. Jaktlagen innehåller
följande regler av intresse i förevarande sammanhang.
Om avsevärd skada på gröda, skog eller plantering orsakas till följd av
viss villebrådsarts utveckling och skadan inte kan förebyggas genom rimliga
åtgärder från markinnehavarens sida, skall länsstyrelsen enligt 24 §
1 mom. förelägga jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder som kan befinnas
erforderliga i sådant avseende. Dylikt föreläggande får dock inte
meddelas, om det finns anledning anta att skadan kommer att i huvudsak
gottgöras markinnehavaren. Om inte jakträttsinnehavaren åtlyder meddelat
föreläggande, skall länsstyrelsen förordna att jakt på området skall genom
därtill särskilt utsedd jägare äga rum i syfte att åstadkomma erforderlig
minskning av villebrådsstammen.
Orsakas på gröda avsevärd skada av vildkaniner, får enligt 24 § 2 mom.
markinnehavaren — även om jakträtten på marken tillkommer annan —
så ock hans folk där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst får inte
skjutvapen eller hund medföras. Fångad vildkanin tillfaller markinnehavaren.
Om vildkanin inkommer i gård eller trädgård, har, enligt 15 § 1 inom.,
den som bor där eller innehar trädgården liksom hans folk rätt att döda
och behålla djuret även om jakträtten där tillkommer annan. I 26 § 1 mom.
stadgas skyldighet för den som vill utöva jakt att erlägga jaktvårdsavgift,
men enligt 2 mom. gäller detta inte den som dödar vildkanin med stöd av
15 § 1 mom.
Under senare år har statsmakterna vidtagit olika åtgärder i avsikt främja
bekämpandet av vildkanin på Gotland. Sålunda har beviljats anslag till uppsättning
av särskilda stängsel. Undantag har meddelats från eljest gällande
bestämmelser om jakt med gift m. m. Vissa rovfåglar har fridlysts. Ur jaktvårdsfonden
har anslagits medel till särskild forskning beträffande vildkaninen.
Vidare har kommuner och landsting bidragit med stora penning
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1963
47
belopp till skottpengar för vildkanin och till andra bekämpningsåtgärder.
Några på längre sikt verkande resultat av de olika ingripandena från stat,
kommuner och enskilda har dock inte kunnat uppnås.
Genom beslut den 27 november 1959 överlämnade Kungl. Maj:t frågan
om vildkaninernas bekämpande till 1949 års jaktutredning för att övervägas
vid utredningsuppdragets fullgörande.
Utredningens förslag
Jaktutredningen — som begränsar sina förslag till att avse Gotland
— uttalar till en början, att hittills vunna erfarenheter från såväl Sverige
som utlandet tyder på att total utrotning av en vildkaninstam inte är genomförbar.
Målet måste därför bli regler som gör det möjligt att hålla stammen
på tolerabel nivå. Utredningen framhåller vidare att ingen av de hittills
praktiserade bekämpningsmetoderna ensam kan ge resultat som nämnvärt
påverkar kaninstammens storlek. Detta gäller såväl de konventionella jaktmetoderna,
d. v. s. drevjakt, jakt med hund och gevär samt jakt med iller
och nät eller gevär, som de mera speciella formerna av jakt med sax, fälla
eller gift. En samverkan mellan olika metoder är därför erforderlig. Utredningen
finner att en hittills försöksvis använd stridsgas — klorpikrin
—- visat sig synnerligen effektiv. Vid kaninbekämpningen bör därför enligt
utredningen användning av klorpikrin bli huvudmetoden. För att kunna
effektivt utnyttja denna bör kampanjen mot vildkaninen organiseras på
annat sätt än tidigare varit möjligt till följd av bl. a. vissa markägares motstånd
mot försök att utrota detta av dem uppskattade objekt för sport- och
nöjesjakt. Utredningen föreslår sålunda att man inom ramen för ett nödvändigt
intrång i den enskilda jakträtten och med åsidosättande av principerna
i jaktstadgan om eljest tillåtna jakt- och fångstmedel skall med klorpikringas
kunna förgöra kaninerna i deras gryt. Arbetet föreslås utfört områdesus
av särskilda patruller, utsedda av länsstyrelsen och utbildade i gasbekämpning
av länsjaktvårdaren i Gotlands län. För att så stora arealer som
möjligt skall kunna befrias från kaniner föreslår utredningen vidare att länsstyrelsen
skall få bestämma områden inom vilka patrullerna skall äga bekämpa
kaninerna på all mark, oavsett vem marken tillhör och utan tillstånd
av jakträttsinnehavare. Under bekämpningstiden skall, efter länsstyrelsens
bestämmande, all annan jakt efter vildkanin på området vara förbjuden.
Utanför området skall viss jakt efter vildkanin vara tillåten för envar som
länsstyrelsen ger tillstånd därtill. För sådan jakt föreslås jaktvårdsavgiften
slopad. Enligt särskilda bestämmelser, som föreslås gälla för markägare och
jakträttsinnehavare, åläggs dessa skyldighet att bestå med handräckning
vid bekämpandet samt att själva verka för att utrota efter bekämpningen
eventuellt kvarvarande kaniner. Underlåtenhet skall medföra straffansvar.
Beträffande organisationen av kaninbekämpningen anser utredningen att
länsstyrelsen skall kunna överlämna den direkta ledningen och övervakningen
av bekämpandet till eu särskild kanin skadenämnd med fö
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
reträdare för bl. a. hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och länsjaktvårdsföreningen
samt — om länsstyrelsen anser det önskvärt — även för
jordägarintressena.
I fråga om övriga delar av riket anser utredningen att de redan
befintliga möjligheterna bör i full utsträckning prövas, innan man tillgriper
lagstiftningsåtgärder som rubbar gällande ordning på jakträttens område.
Utredningen anmärker särskilt att förhållandevis få markinnehavare utnyttjat
sin rätt enligt stadgandet i 24 § 2 mom. att idka vildkaninjakt med iller
och nät.
Yttrandena
över jaktutredningens förslag rörande bekämpande av vildkaninen på Gotland
har, efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, viltforskningsrådet, länsstyrelsen i Gotlands
län, Gotlands läns hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelsen i Gotlands
län, länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, Svenska
jägareförbundet, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk. Yttrande har även inkommit från Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund. Vidare har statens veterinärmedicinska anstalt och försvarets
forskningsanstalt avgivit utlåtande om den av utredningen förordade gasbekämpningsmetoden.
Om behovet av särskilda åtgärder mot vildkaninplågan på Gotland
råder allmän enighet bland remissinstanserna. Enligt skogsstyrelsen finns
risk för omfattande skador också inom trakter som tidigare ansetts relativt
skyddade. Eftersom återväxtåtgärder efter avverkning i många fall omöjliggörs
genom kaninernas skadegörelse, måste skogsvårdslagens krav på
markägaren i form av reproduktionsskyldighet ofta eftersättas. Sker detta
i större omfattning, kan, framhåller styrelsen, de framtida verkningarna bli
katastrofala för Gotlands skogsbruk. Länsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Gotlands län bekräftar att även för jordbruket i egentlig mening och
alldeles särskilt för de ekonomiskt värdefulla specialodlingarna vildkaninens
talrika förekomst är en hård belastning. Detsamma gäller trädgårdsodlingen,
där särskilt de unga fruktträden är utsatta för svåra kaninskador.
De av utredningen föreslagna åtgärderna tillstyrks — i ett par fall
med reservationer på vissa punkter — av bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
viltforskningsrådet, länsstyrelsen i Gotlands län, Svenska jägareförbundet,
Sveriges lantbruksförbund och Gotlands länsförbund av Riksförbundet
Landsbygdens folk. Från några håll uttalas att förslaget gärna kunnat
gå något längre i fråga om inskränkningar i den enskilda jakträtten. Skogsstyrelsen
framhåller härutinnan att man med hänsyn till kaninernas förödande
skadegörelse på skogskulturer och till skogsbrukets betydelse för det
gotländska näringslivet inte bör tillmäta de jaktliga synpunkterna på frågan
någon avgörande betydelse. Vägledande för lagstiftningen på området och
för ianspråktagande av de fullmakter, som kan tilldelas skilda myndighe
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
ter, bör enligt skogsstyrelsens åsikt vara, att behövliga åtgärder vidtas utan
alltför ängsligt aktgivande på reaktionerna hos vissa jakträttsinnehavare.
Samma inställning har Gotlands länsförbund au Riksförbundet Landsbygdens
folk.
Rörande de föreslagna förpliktelserna för enskilda anser domänstyrelsen
och viltforskningsrådet att de bör åvila markinnehavarna, medan nyssnämnda
länsförbund förklarar sig inte kunna dela förslagets stränga syn på markägarnas
skyldigheter. Så bör t. ex. den föreslagna förpliktelsen att bistå med
viss handräckning enligt förbundet inte vara ovillkorlig utan bedömas från
fall till fall. Förslaget om straffansvar för markägare eller jakträttsinnehavare,
som underlåter att vidta egna bekämpningsåtgärder eller att bistå
med handräckning, avstyrks från flera håll, bl. a. av Svenska jägareförbundet.
Veterinärstyrelsen och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har
gjort allvarliga erinringar mot att klorpikrin metoden skulle komma
till användning utan föregående vetenskaplig undersökning. Med anledning
härav har statens veterinärmedicinska anstalt och försvarets forskningsanstalt
efter medelsanslag från viltforskningsrådet utfört särskilda prov
för att utröna verkan av klorpikrin på vildkanin. Proven har ägt rum vid
varierande gaskoncentrationer i gaskammare samt i konstgryt. Gaskoncentrationsmätningar
har även utförts i naturgryt på Gotland. Några kaniner
fanns då inte i gryten. I en särskild rapport i oktober 1962 över dessa undersökningar
uttalas sammanfattningsvis följande.
I utlandet används klorpikrin i viss utsträckning för kaninbekämpning
utan betänkligheter ur djur skyddssynpunkt. När det gäller att bedöma klorpikrinmetoden,
torde man dock ej kunna bortse från att djuren tillfogas
ett visst mått av lidande och att metoden som sådan knappast kan betecknas
som särskilt tilltalande. Vid höga eller medelhöga gaskoncentrationer
inträffar emellertid döden snabbt efter ett kortvarigt initialt irritationsstadium.
Gasen nedsätter också djurens sensorium. Med hänsyn till gasens bedövande
och snabba effekt vid höga eller medelhöga koncentrationer torde
man ur djurskyddssynpunkt kunna acceptera klorpikrinets användning vid
dessa koncentrationer. Vid lägre gaskoncentrationer inträffar dödsfall först
efter längre tid, och inandning av mycket låga gaskoncentrationer kan resultera
i sjukdomstillstånd som leder till döden först efter åtskilliga dagar. Detta
kan inte bedömas som acceptabelt ur djurskyddssynpunkt.
De i natur- och konstgryten företagna mätningarna av gaskoncentrationerna
efter gasning med nuvarande metodik har inte givit sådana värden i
grytens inre att gaskoncentrationerna där kan anses helt tillfredsställande.
Resultaten av det praktiska gasningsarbetet antyder emellertid att effekten
på kaninerna är större än som kunde vara att vänta vid de uppmätta gaskoncentrationerna.
Förklaringarna härtill är flera och innebär att gasens
spridning inom gryten otvivelaktigt är starkt beroende av där befintliga kaniners
rörelser.
Efter detta uttalande konstateras i rapporten att den kanske väsentligaste
spridningsfaktorn för gasen, nämligen kaninerna, sålunda har saknats
vid försöken i naturgryt.
4 llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 136
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
Den av jaktutredningen föreslagna organisationen av kampen mot vildkaninplågan
på Gotland tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Vid sammansättningen av kaninskadenämnden
bör man dock enligt veterinärstyrelsen inte förbigå länsveterinären. Gotlands
länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk anser att en representant
för jordbruket bör ingå i nämnden.
Oaktat behovet av särskilda åtgärder mot vildkanin inte är lika påtagligt
i övriga delar av riket framgår av remissyttrandena från länsstyrelserna
i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län att man där har intresse
av att få möjlighet till åtgärder av liknande art. Samtidigt vitsordas emellertid
att alltför få ingripanden görs med stöd av de möjligheter som redan
gällande bestämmelser erbjuder.
Frågans behandling vid 1962 års riksdag
I skrivelse (rskr. 363) till Kungl. Maj :t har 1962 års riksdag såsom sin mening
givit tillkänna vad tredje lagutskottet i avgivet utlåtande (L3U 1962:
41) anfört i anledning av två motioner rörande vildkanin. I den ena motionen
(II: 59) begärdes sådan ändring i jaktlagen att på område, där Kungl. Maj:t
så beslutar, fångst av vildkanin med iller och nät under viss tid av året skall
vara fri för envar. För dylik fångst borde enligt motionen jaktkort inte erfordras.
I den andra motionen (II: 613) begärdes åtgärder i syfte att befordra
ett intensifierat bekämpande av vildkaninen jämväl i Skåne och angränsande
landskap.
I sitt utlåtande understryker lagutskottet att kaninplågan är omfattande
inte bara på Gotland utan även i de södra delarna av landet. Enligt utskottets
mening bör de bestämmelser, som kan föranledas av jaktutredningens
förslag om särskilda åtgärder på Gotland, få sådan utformning att de i tilllämpliga
delar kan utsträckas att gälla även i andra delar av riket. Utskottet
ifrågasätter emellertid samtidigt om inte förslagets syfte skulle kunna
nås med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel.
Härjämte ifrågasätter utskottet om inte det i 24 § 1 mom. jaktlagen reglerade
institutet skulle kunna förenklas. I utlåtandet anförs vidare följande.
Utskottet anser att vildkaninen kan betecknas som ett skadedjur, vilket
enligt utskottets mening såvitt möjligt borde utrotas. Från den synpunkten
synes det naturligt att innehav av jaktkort inte skall erfordras vid fångst av
vildkanin. En utrotning lär emellertid inte vara möjlig. Däremot torde det
ligga inom möjligheternas gräns att hålla vildkaninstammen på en tolerabel
nivå.
Förslag har väckts att återinföra bestämmelser motsvarande 1935 års vildkaninlag.
Härigenom skulle enligt utskottets mening möjligheterna för jordägare
och markinnehavare att skydda sig mot kaninplågan otvivelaktigt
ökas i avsevärd mån.
Motionen II: 59 anvisar en mera radikal utväg än ett återinförande av vildkaninlagen
erbjuder. Mot förslaget har dock invändningar gjorts på flera
håll. Härvid har bl. a. åberopats att respekten för jakträtten skulle äventyras.
Vidare har anförts att annan jakt skulle försvåras och att viltet i mar
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
kerna skulle störas. Det har även framhållits att risk förefunnes för att
kaninjägarna skulle tillägna sig också annat villebråd.
Utskottet erinrar i denna del till en början om att det enligt motionen skall
ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut om att jakt, varom här är
fråga, skall få förekomma inom visst område. Ett beslut av förevarande art
skall självfallet förutsätta att ett verkligt behov av jakten i fråga förefinns.
Kaninstammen skall alltså ha blivit otillbörligt stor, något som i sin tur torde
förutsätta att jaktvården någonstädes eftersatts. Det skulle alltså i avsevärd
mån bli beroende av jakträttshavarna själva, om bestämmelserna skulle
komma att sättas i kraft eller ej. Ett stadgande i enlighet med vad som
föreslagits i motionen torde över huvud taget få sin största effekt just genom
den preventiva verkan. Risken av att förordnande om fri jakt på vildkanin
med iller och nät annars kunde komma att meddelas, torde nämligen
ofta få den, som eljest skulle vara benägen att bevara kaninstammen på sitt
område, att i erforderlig mån hålla nere beståndet.
Vad angår risken för att annan jakt kunde störas och övrigt vilt oroas i
alltför stor utsträckning, därest vildkaninjakt med iller och nät släpptes fri
för envar, synes dessa olägenheter i väsentlig mån bli undanröjda, om jakten
i fråga inskränktes till förslagsvis månaderna januari och februari. Den
tiden torde för övrigt i allmänhet också vara den lämpligaste för dylik jakt.
Det bör självfallet åligga också utövarna av kaninfångsten att bedriva denna
under hänsyn till annan jakt och med aktgivande på att viltet i markerna
inte störs i vidare mån än vad som är oundgängligen nödvändigt. Därest
vid jakt, varom nu är fråga, varken skjutvapen eller hund får medföras, underlättas
i avsevärd mån kontrollen av att inte olovlig jakt samtidigt förekommer.
För utövarna av jakt av här förevarande art bör vidare gälla de
inskränkningar i fråga om rätten att beträda annans mark liksom den skadeståndsskyldighet
som jakträttsinnehavare är underkastade enligt jaktlagen.
Utskottet har även uppmärksammat förslaget att med klor pikringas
förgöra kaninerna i deras gryt. Den förut nämnda rapporten om de vetenskapliga
försök, som företagits med gasen, synes emellertid utskottet ägnad
att inge avsevärda betänkligheter från djurskyddssynpunkt mot en allmän
användning därav. Mot bakgrunden av vad som i rapporten framhållits om
klorpikrinets verkningar i lägre koncentrationer, förutsätter utskottet att,
innan vidare användning av gasen beslutas, frågan ytterligare övervägs från
dj ur skyddssynpunkt.
Departementschefen
De i 24 § jaktlagen givna bestämmelserna till skydd mot viltskador på
gröda, skog och plantering har visat sig otillräckliga såvitt rör vildkaninens
härjningar. Jaktutredningen har föreslagit aktiva åtgärder reglerade genom
en särskild lag om bekämpande av vildkaninen inom Gotlands län. Förslaget
har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Tredje lagutskottet, som
med anledning av motioner sedermera behandlat vildkaninfrågan, har i sitt
av riksdagen godkända utlåtande ifrågasatt om inte syftet skulle kunna nås
med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel än utredningen
avsett. Å andra sidan har utskottet förordat i visst hänseende
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
mera radikala åtgärder samt hemställt att de nya bestämmelserna görs tilllämpbara
även annorstädes än på Gotland. Vad i ärendet förekommit föranleder
mig till följande ställningstagande.
Bestämmelserna i 24 § 1 mom. jaktlagen, vilka avser skador av allt slags
vilt, är, som också lagutskottet framhållit, tämligen omständliga och mindre
väl lämpade för kaninbekämpandet. Enligt min mening bör dock inte nu
övervägas att reformera dessa bestämmelser. Bekämpandet av vildkaninen
bör i stället huvudsakligen baseras på regler som är direkt inriktade på detta
skadedjur. Sådana regler finns redan nu i 24 § 2 mom., som ger markinnehavare
och hans folk rätt att fånga vildkanin även om jakträtten tillkommer
annan. Denna rätt gäller dock endast om kaninerna skadar gröda och skadan
är avsevärd. Enligt min mening bör även annan växtlighet, t. ex. skogsplanteringar,
få samma skydd, och markinnehavaren bör få rätt att i förebyggande
syfte ingripa redan innan skada ens kan påvisas. Jag förordar således
att nämnda begränsningar får utgå ur lagtexten. Denna bör samtidigt
på förekommen anledning jämkas så, att därav tydligare framgår att markinnehavaren
får för fångsten anlita även medhjälpare som eljest inte tillhör
hans folk.
De nuvarande bestämmelserna i 24 § jaktlagen reglerar endast förhållandet
mellan innehavare av mark och innehavare av rätten till jakt på samma
område. För det fall att inom större område avsevärd skada orsakas av vildkaniner
bör, i anslutning till vad som föreslagits i en av förenämnda riksdagsmotioner,
i lagen öppnas möjlighet för Kungl. Maj :t att ge fritt för envar
att där fånga vildkaniner och behålla fångade djur. Såsom utskottet
antytt torde redan förefintligheten av en dylik möjlighet vara ägnad att uppfordra
jakträttsinnehavare att beflita sig om att avjaga kaninbeståndet. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i förekommande fall meddela närmare
föreskrifter rörande villkoren för fångsten. I allmänhet lärer därvid
inte böra tillåtas att andra hjälpmedel medförs än iller och nät. Vad i 17 och
25 §§ jaktlagen är stadgat om förbud i vissa fall för jakträttsinnehavare att
jaga på gård, trädgård eller åker samt om skadeståndsskyldighet för jakträttsinnehavare
bör i lagen förklaras skola i tillämpliga delar gälla för den
som idkar fångst av förevarande slag. De nu föreslagna lagbestämmelserna
kan lämpligen upptas som ett nytt stycke i 24 § 2 mom. jaktlagen.
Såsom lagutskottet anmärkt bör inte krävas jaktvårdsavgift för fångst
som bedrivs enligt de nu avhandlade särskilda reglerna rörande vildkaniner.
Bestämmelse härom bör inflyta i 26 § jaktlagen.
Utöver de lagändringar, som jag hittills förordat, erfordras emellertid
regler som möjliggör ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av vildkaniner.
På sätt jaktutredningen föreslagit bör därför länsstyrelsen kunna
beträffande visst område förordna om planmässig jakt på vildkanin genom
därtill särskilt utsedda jägare. Ändamålet med sådan jakt bör vara att så
långt möjligt utrota kaninstammen inom området. För att trygga jaktens
ostörda gång kan det finnas behövligt att förbjuda annan än de särskilda
jägarna att jaga, döda eller fånga vildkaniner inom området, oaktat jakt
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
lagen ger honom rätt därtill. Även en del mera speciella bestämmelser i
jaktlagen kan visa sig hinderliga för ett effektivt kaninbekämpande. Länsstyrelsen
bör därför äga föreskriva de undantag från bestämmelserna i jaktlagen,
som kan finnas nödiga för den särskilda jaktens ändamålsenliga bedrivande.
Det bör också få ankomma på länsstyrelsen att bestämma hur det
skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten, varvid även livsmedelshygieniska
synpunkter skall beaktas. Förseelser mot länsstyrelsens
föreskrifter bör i 33 § beläggas med bötesstraff och i 34 § läggas under allmänt
åtal.
För fall, då länsstyrelse förordnar om jakt på vildkanin genom särskilt utsedda
jägare, bör länsstyrelsen få befogenhet att medge erforderliga undantag
också från bestämmelserna i jaktstadgan. Vad beträffar det i 3 § jaktstadgan
upptagna förbudet mot jaktutövning med gift bör det därvid åligga
länsstyrelsen att handla i samråd med veterinärstyrelsen. Den för kaninbekämpandet
rekommenderade giftgasen klorpikrin har visserligen vid
företagna prov visat sig kunna i lägre koncentrationer vara mindre lämplig
från djurskyddssynpunkt. Såsom gasen används i praktiken riskeras emellertid
knappast olägenheter av detta slag. Givetvis bör dock gasen främst
nyttjas där kaningrytens beskaffenhet och förhållandena i övrigt är ägnade
att befordra en snabb effekt.
I fråga om behovet och sammansättningen av särskilda kaninskadenämnder
samt övriga organisatoriska spörsmål torde länsstyrelserna böra
få fria händer att laga efter lägligheten.
Beträffande finansieringen av kaninbekämpandet torde jag senare få återkomma
till Kungl. Maj :t.
Frågan om jaktskadeskydd
Inledning
Den 28 februari 1953 avgav 1949 års jaktutredning betänkande med förslag
angående ansvarighetsförsäkring för jägare (stencilerat). Betänkandet
remissbehandlades men föranledde därefter inte någon åtgärd. Den 30 juni
1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt jaktutredningen att verkställa översyn av betänkandet.
Med anledning härav utarbetades inom utredningen en den 19
april 1962 dagtecknad promemoria med förslag beträffande det allmännas
medverkan för tillkomsten av ett allmänt skadeskydd vid jakt (stenc. 1962:
7), vilken promemoria med skrivelse den 10 juli 1962 av utredningen överlämnades
till Kungl. Maj:t. Även det senare förslaget har remissbehandlats.
Departementschefen
De förenämnda förslagen avser båda ett obligatorium, ehuru utformat på
olika sätt. Redan i 1953 års betänkande uttalades att frekvensen av skador
i samband med jakt är jämförelsevis ringa och att det därför kunde ifråga
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
sättas om någon obligatorisk ansvarighetsförsäkring behövde införas. Den
sedermei-a verkställda utredningen ger närmast vid handen att skadefrekvensen
på de senare åren snarast sjunkit något.
I promemorian framhålls att ersättning för jaktskada kan utgå även på
grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och den
allmänna tilläggspensionsförsäkringen. Den kraftiga utbyggnad av socialförsäkringarna,
som nyligen ägt rum, har uppenbarligen i motsvarande mån
minskat behovet av ett speciellt skydd för jaktskadornas offer. Dessutom
blir enskilda och kollektiva liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar allt vanligare.
Här må även erinras om det efterlevandeskydd som praktiskt taget
alla anställda erhållit genom de avtalsenliga grupplivförsäkringarna.
Utredningen framhåller vidare att jägarna utan svårighet och på goda villkor
kan få kollektiva ansvarighetsförsäkringar samt att de gängse hemförsäkringarna
inbegriper ansvarighetsförsäkring för bl. a. skador i samband
med jakt. Sistnämnda förhållande — som har sin motsvarighet i fråga om
lantbruksförsäkringarna — utgör en väsentlig nyhet i jämförelse med läget
år 1953. Med hänsyn till hem- och lantbruksförsäkringarnas snabba utbredning
skulle en obligatorisk jägar för säkring komma att leda till omfattande
dubbelförsäkring med därav följande onödiga premieutgifter för den
enskilde jägaren.
De nu ur promemorian och vissa remissyttranden återgivna synpunkterna
har kommit det övervägande antalet remissorgan att ställa sig mer eller
mindre avvisande till obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare. Även
jag finner att tanken på att i en eller annan form åstadkomma ett speciellt
jaktskadeskydd nu kan avföras från dagordningen.
Utplantering av vilt in. m.
Med skrivelse den 17 maj 1960 har 1949 års jaktutredning avgett förslag
till kungörelse angående förbud mot utplantering av vissa djurarter, m. m.
Förslaget har remissbehandlats och därefter i viss del omarbetats av utredningen.
Huvudbestämmelsen i förslaget avser att hindra okontrollerad utplantering
av vissa djur, som kan skada vildnad eller växtlighet eller är
främmande för vår fauna. Förslaget innehåller också en kompletterande bestämmelse
om skyldighet för den, som innehar djur av ifrågavarande slag,
att hålla djuret instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret
inte kan vinna frihet.
En med den senare bestämmelsen likartad bestämmelse finns i 22 kap. 8 §
byggningabalken, där straff är stadgat för den som innehar vilda djur »och
ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada». Här
må också erinras om strafflagens bestämmelser i 19 kap. 7—11 §§ rörande
förgöring, vilka stadgar straff för bl. a. den som framkallar allmän fara för
djur eller växter genom att sprida skadedjur. Byggningabalkens ålderdomliga
bestämmelser avser emellertid blott att skydda hemdjur, och ej heller
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
strafflagens bestämmelser är tillräckligt omfattande för att tillgodose det
med förslaget avsedda ändamålet.
Det torde, om riksdagen inte uttalar annan mening i samband med behandlingen
av de i det föregående framlagda lagförslagen, ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i nu berörda fråga.
Ikraftträdandet m. m.
På grund av vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt, vilket förslag torde få såsom Bilaga B1 fogas till
detta protokoll. De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 januari 1964
samt i vad de gäller jaktvårdsområde äga tillämpning jämväl å jaktvårdsområde
som bildats före ikraftträdandet.
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse Bilaga B till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.
Ur protokollet:
G. Luzell
1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande mod det vid propositionen
fogade lagförslaget, har här uteslutits.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Bilaga A
(Utredningens förslag)
Förslag
till
Lag angående ändring i lagen den den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt
Härigenom förordnas, dels att till vardera av 5 och 11 §§ lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt skall fogas ett nytt moment, betecknat i förra fallet
3 mom. och i det senare 4 mom. samt av följande lydelse, dels att 16 §
I mom. i lagen skall upphöra att gälla, dels att 10 § 1, 3, 4 och 5 mom.,
II § 3 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16 § i övrigt, 18 §, 29 § 1 mom.,
30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
5 §.
3 mom. Å mark, som taxerats såsom annan fastighet än jordbruksfastighet,
må allenast idkas sådan jakt, som jämlikt 14 § samt 15 § 1 mom.
och 2 mom. första stycket är medgiven under i dessa lagrum angivna omständigheter,
såframt ej annat följer av bestämmelserna i 7 § första stycket
eller marken tillhör den, vilken äger angränsande såsom jordbruksfastighet
taxerad mark och därå innehar jakträtten, eller Konungen i fråga
om visst slag av mark eller villebråd annorlunda förordnat.
10 §.
1 mom. Ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett eller flera
sammanhängande områden, må i ändamål att befrämja jaktvården å områdena
besluta, att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet
fordras fastställelse av länsstyrelsen.
Finnes inom gränserna för fastighet som nyss sagts mark, beträffande
vilken jaktutövningen är begränsad på sätt stadgas i 5 § 3 mom., skall
denna mark ej anses ingå i jaktvårdsområdet och förty ej heller tagas i
betraktande vid prövning, huruvida ägorna till de fastigheter varav detta
skall bestå bilda sammanhängande områden, eller vid tillämpning av omröstningsbestämmelserna
i 3, 4 och 5 mom.
Jaktvårdsområde skall —--jaktvårdens tillgodoseende.
3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med
mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst två tredjedelar av antalet
fastighetsägare och tillika äga minst två tredjedelar av den mark varom
fråga är. Härvid må ägare av mark, som i avseende å läge, form och övrig
beskaffenhet finnes lämpligen böra bestå såsom eget jaktvårdsområde, icke
mot sitt bestridande kunna tvingas ansluta sig till jaktvårdsområde varom
nu är fråga.
4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde bildas utan hinder av att det
icke kommer att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra sammanhängande
områden.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Beslut om bildande av jaktvårdsområde, som består av allenast en fastighet,
vare ej giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst två
tredjedelar av antalet delägare i fastigheten och tillika äga minst två tredjedelar
av densamma.
5 mom. Fastighetsägarna äga före utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde
bildats, vid sammanträde besluta, att området skall fortbestå
under ytterligare visst antal år, lägst tio år och högst tjugufem. Sådant beslut
vare dock ej giltigt, om nejröster avgivits av mera än en tredjedel av
antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare, som äga mer än eu tredjedel
av den i området ingående marken, eller, i fall som avses i 4 mom. andra
stycket, en tredjedel av vederbörande fastighet. För beslutets giltighet fordras
dessutom fastställelse av länsstyrelsen.
11 §•
3 mom. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i
annan fråga, beträffande vilken jämlikt 10 § 1 mom. tredje stycket bestämmelser
skola meddelas i beslutet om områdets bildande, skall, där ej annat
följer av vad nedan eller i 4 mom. i denna paragraf sägs, vad ovan stadgats
om bildande av jaktvårdsområde samt om länsstyrelsens prövning av dylikt
beslut äga motsvarande tillämpning.
Utan hinder av bestämmelserna i första stycket må i stadgarna för jaktvårdsområde
intagas bemyndigande för områdets styrelse att såsom ombud
för fastighetsägarna träffa sådan överenskommelse som i 10 § 1 mom.
första stycket sägs med ägare av intill belägen mark, vilken lämpligen bör
anslutas till området, samt att söka länsstyrelsens fastställelse å överenskommelsen.
4 mom. 1 samband med beslut om förlängning av tiden för jaktvårdsområdes
bestånd och i den ordning, som jämlikt 10 § 5 mom. tillämpas vid
fattande av dylikt beslut, må fastighetsägarna jämväl besluta rörande fråga,
som avses i 3 mom. första stycket denna paragraf. Vid länsstyrelsens prövning
av sist omförmält beslut skall åven vad i 1 mom. första stycket andra
punkten denna paragraf är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.
14 §.
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda rätt have ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och möss.
15 §.
1 mom. Inkommer räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, nötskrika,
björktrast (snöskata), pilfink eller gråsparv i gård eller trädgård, have den
som där bor eller innehar trädgården så ock dennes folk rätt att döda och
behålla djuret, ändock att jakträtten där tillkommer annan.
Likaledes må---personer dödas.
16 §.
Ilar älg, hjort, rådjur eller björn, som sårats vid lovlig jakt, tagit sin
tillflykt till annans jaktområde, åligger det den jagande att därom underrätta
jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av
deras folk eller, där detta ej låter sig göra, polisman i orten eller närmaste
befattningshavare vid domänverket.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
18 §.
1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo, berguv, glada, jaktfalk, pilgrimsfalk,
svart stork, vit stork eller örn, eller anträffar man sådant djur
såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer,
där ej Konungen annorledes förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt av annat djur än björn, lo och
i 1 mom. avsedd fågel gälle följande:
Älg, hjort---fallvilt jakträttsinnehavaren.
29 §.
1 mom. Såsom olovlig jakt å annans jaktområde skall anses om någon
överträder i 5 § 2 eller 3 mom. stadgat förbud, så ock om någon olovligt
utövar jakt efter älg, varom sägs i 7 §.
Har någon å annans jaktområde eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där björn, lo eller i 18 § 1 mom. avsedd fågel dödats eller fångats,
olovligt tillägnat sig djuret, straffes såsom för olovlig jakt enligt vad i 28 §
första stycket sägs.
30 S
Fälles
någon--- — värde förverkat.
Förverkat villebråd eller fallvilt varom nyss sagts tillkommer, där ej
annat bestämmes i nästa stycke, jakträttsinnehavaren eller i de fall, varom
förmälas i 29 § 2 mom., övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten
eller, beträffande jaktvårdsområde, övriga där jaktberättigade personer.
Med förverkad björn, lo eller i 18 § 1 mom. avsedd fågel, så ock med
annat förverkat villebråd, vilket dödats eller fångats med otillåtet jakt- eller
fångstredskap eller under f ridlysning stid eller å område, varom sägs i 5 §
2 mom., eller å mark, som avses i 5 § 3 mom., förfares på sätt stadgas i
36 §. Lag samma vare beträffande förverkat fallvilt, som enligt 18 § icke
tillkommer jakträttsinnehavaren.
31 §.
1 mom. Anträffas å---i 36 §.
Vad i detta moment är stadgat om den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med sådant
jagande, tillvaratagande eller tillägnande som enligt 29 § 1 mom. första
stycket är att anse såsom olovlig jakt eller för vilket åtgörande han enligt
29 § 1 mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt. Är därvid
fråga om olovligt tillvaratagande av sådant fallvilt, som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan, eller olovligt tillägnande av björn, lo
eller i 1 mom. sistnämnda paragraf avsedd fågel, skola de i andra stycket
här ovan omförmälda personerna äga att utöva där berörd rätt jämväl å
område, där jakträtten tillkommer annan än kronan.
33 §.
Uraktlåter i fall som avses i 16 § den jagande att fullgöra där stadgad
underrättelseplikt, straffes med dagsböter, där ej å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen. Lag samma vare beträffande jagande, som i
nämnt fall utan giltigt skäl undandrar sig att begagna medgivande av jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken att där söka spåra och
avliva det sårade djuret.
Bryter någon---femtio kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1963
59
34 §.
Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område, varom
sägs i 5 § 2 mom., samt mark, som avses i 5 § 3 mom., så ock å förbrytelser,
om vilka förmäles i 31 § 2 mom. samt 33 § första stycket.
Sker intrång----bestämmelse gällande.
37 §.
Vad enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om berguv,
glada, jaktfalk, pilgrimsfalk, svart stork, vit stork och örn skall i tillämpliga
delar avse jämväl olovlig tillägnelse eller förstörelse av sådan fågels
ägg eller bo.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 maj
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 6 maj 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet den 5 april 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 274-) om rätt till jakt.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Per Hildebrand.
Lagrådet uttalade:
Enligt förslaget skall den nu i 16 § 1 mom. jaktlagen stadgade förföljningsrätten
upphävas. Departementschefen har i detta sammanhang anfört,
att av allmänna rättsgrundsatser torde följa att envar, som råkat skada vilt
djur, har rätt att uppspåra och döda djuret, om så erfordras för att bespara
detta oskäligt lidande.
Det är uppenbart att den som påträffar sårat villebråd äger döda djuret,
om detta erfordras för att bespara djuret oskäligt lidande. Det måste också
anses föreligga en befogenhet att i sådant syfte förfölja eller uppspåra ett
sårat djur. Befogenheten i dessa hänseenden vilar på allmänna rättsgrundsatser.
Hur långt befogenheten i det särskilda fallet sträcker sig blir beroende
av en avvägning av de skilda intressen -—- djurskyddsintresset och
andra — som kunna föreligga. Det hade givetvis varit önskvärt, om den nu
åsyftade, på allmänna rättsgrundsatser byggda befogenheten — vilken kommer
att aktualiseras vid förföljningsrättens upphävande — kunnat närmare
regleras i jaktlagen. Med hänsyn till den avgörande betydelse som måste
tillmätas omständigheterna i det enskilda fallet får dock frågan överlämnas
till rättstillämpningen. I sakens natur ligger att därvid särskilt avseende
kommer att fästas vid en sådan omständighet som att vederbörande anmält
förhållandet till markägaren eller myndighet, även om någon skyldighet
att göra sådan anmälan i och för sig icke förelegat.
Ej heller i övrigt föranleder lagförslaget någon erinran från lagrådets sida.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
61
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 maj 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler, efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 9 maj
1963 avgivna utlåtande över det den 5 april 1963 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27b) om rätt
till jakt.
Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande hemställer föredraganden
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, efter vissa redaktionella
jämkningar måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande. Föredraganden förmäler att intet
är att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under
innevarande vårsession.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta prokoll
utvisar.
Ur protokollet:
G. Liizell
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1963
Innehållsförteckning
Propositionen .............................................. 1
Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.......................................... 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963.................. 10
I. Jakträtt och jaktvårdsområden ........................ 11
1. Gällande bestämmelser............................ 11
2. Fastighetsbildningens inverkan .................... 13
Utredningens förslag............................ 13
Yttrandena.................................... 17
3. Jaktvårdsområdeua .............................. 23
Utredningens förslag............................ 23
Yttrandena.................................... 26
4. Departementschefen .............................. 29
II. Förföljningsrätten .................................... 33
Gällande rätt ...................................... 33
Utredningens förslag ................................ 34
Yttrandena ........................................ 36
Departementschefen ................................ 38
III. Särskilda bestämmelser för vissa djurarter .............. 40
Gällande rätt ...................................... 40
Utredningens förslag................................ 40
Yttrandena ........................................ 41
Departementschefen ................................ 41
IV. Rätten att döda annans katt.......................... 42
Inledning.......................................... 42
Utredningens förslag................................ 43
Yttrandena ........................................ 44
Departementschefen ................................ 44
V. Vildkaninfrågan ...................................... 45
Inledning.......................................... 45
Lagbestämmelser och andra vidtagna åtgärder.......... 46
Utredningens förslag................................ 47
Yttrandena ........................................ 48
Frågans behandling vid 1962 års riksdag.............. 50
Departementschefen ................................ 51
VI. Frågan om jaktskadeskydd............................ 53
VII. Utplantering av vilt m. m............................. 54
VIII. Ikraftträdandet m. m................................. 55
Jaktutredningens lagförslag, Bilaga A ........................ 56
Lagrådets yttrande .......................................... 60
Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 maj 1963.................. 61
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630466
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:387 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 a1 i texten
- 3LU 1963:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- JT 2025/26 s. 278 s. 283 i texten · dokumentnivå