Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken, m. m

1963-03-29 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:137, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

1

Nr 137

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,

m. mgiven Stockholms slott den 29 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

om vård av omyndigs värdehandlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Rune Hermansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att god man som förordnas enligt vissa stadganden

i giftermålsbalken och föräldrabalken skall erhålla ersättning av allmänna

medel. Vidare föreslås höjning av värdegränsen i fråga om skyldighet

att hos bank nedsätta omyndig tillhöriga värdehandlingar samt höjning

av de avgifter bank äger betinga sig för vård av sådana handlingar. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1U63. 1 samt. Nr 137

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 29 § giftermålsbalken1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 kap.

29 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god man,

varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god man,

varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.

7 fråga om arvode och ersättning

till god man, som här avses,

skall gälla vad i 20 kap. 19 § föräldrabalken

stadgas angående gottgörelse

åt rättegångsbiträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 639.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

3

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 8 § och 20 kap. 36 § föräldrabalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 kap.

8 §.

Aktier, obligationer, skuldebrev och Aktier, obligationer, skuldebrev och

andra sådana värdehandlingar skola, andra sådana värdehandlingar skola,

såframt sammanlagda värdet översti- såframt sammanlagda värdet överstiger

tvåtusen kronor, i den omyndiges ger femtusen kronor, i den omyndiges

namn nedsättas i öppet förvar hos namn nedsättas i öppet förvar hos

riksbanken eller annan bank. Vill för- riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren

uttaga nedsatt värdehand- myndaren uttaga nedsatt värdehandling,

söke han överförmyndarens till- ling, söke han överförmyndarens tillstånd.

Sådant tillstånd erfordras ej, stånd. Sådant tillstånd erfordras ej,

där värdehandlingen allenast skall ge- där värdehandlingen allenast skall genom

bankens försorg överföras till nom bankens försorg överföras till

annan bank för att där nedsättas i annan bank för att där nedsättas i

öppet förvar. De nedsatta värdehand- öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna

skola under överförmynda- lingarna skola under överförmyndarens

tillsyn vårdas i enlighet med vad rens tillsyn vårdas i enlighet med vad

om dylik vård av omyndigs värde- om dylik vård av omyndigs värdehandlingar

särskilt stadgas. handlingar särskilt stadgas.

Vad sålunda------överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka-----— stycket sägs.

Hava underåriga------värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs — -— ---- — nedsatta värdehandlingar.

20 kap.

36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god man,

varom i 18 kap. förmäles.

Vad i —

Då fråga

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god man,

varom i 18 kap. förmäles. I fråga om

arvode och ersättning till god man,

som här avses, skall gälla vad i 20

kap. 19 § stadgas angående gottgörelse

åt rättegångsbiträde.

denna balk.

-— eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, såvitt avser 20 kap. 36 §, och den

1 januari 1964, såvitt avser 15 kap. 8 §.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 36 §, so SFS 1958: 640.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs

värdehandlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

8

För den vård av omyndigs värdehandlingar,

som enligt denna lag åligger

banken, må banken betinga sig en

årlig avgift, icke överstigande i fråga

om inhemska värdehandlingar en

krona 50 öre och utländska värdehandlingar

75 öre för varje påbörjat

tusental kronor av handlingarnas värde.

Hava underåriga syskon gemensam

förmyndare, skola syskonens

värdehandlingar sammanräknas. Närmare

bestämmelser om avgiftens beräkning

må, såvitt angår andra banker

än riksbanken, meddelas av

Konungen.

Den avgift-----— — -—

För fordran------—. —

(Föreslagen lydelse)

§•

För den vård av omyndigs värdehandlingar,

som enligt denna lag åligger

banken, må banken betinga sig en

årlig avgift, icke överstigande i fråga

om inhemska värdehandlingar två

kronor och utländska värdehandlingar

en krona för varje påbörjat tusental

kronor av handlingarnas värde.

Hava underåriga syskon gemensam

förmyndare, skola syskonens värdehandlingar

sammanräknas. Närmare

bestämmelser om avgiftens beräkning

må, såvitt angår andra banker än

riksbanken, meddelas av Konungen.

avtal vidtagit.

av banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 314.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,

Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, frågor om vissa ändringar i

föräldrabalken m. m. och anför därvid följande.

I. Ersättning av allmänna medel till vissa gode män för bortovarande

I skrivelse den 27 februari 1960 har Stockholms rådhusrätt hos Kungl.

Maj :t väckt fråga om ersättning av allmänna medel åt vissa gode män, som

enligt giftermålsbalken och föräldrabalken förordnats att företräda bortovarande.

Yttranden över denna skrivelse har efter remiss avgivits av hovrätten

för Västra Sverige, statskontoret, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i

Malmö, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund och Stockholms stads rättshjälpsanstalt, vilken

såsom yttrande åberopat en av direktören vid rättshjälpsanstalten Bror

Wahlström upprättad promemoria.

Jag anhåller att nu få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser

I 15 kap. 29 § giftermålsbalken stadgas att, om talan enligt balken riktas

mot någon som vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god

man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken. För talan i mål eller ärende

enligt föräldrabalken finns en identisk bestämmelse i 20 kap. 36 § föräldrabalken.

Enligt 18 kap. 11 § föräldrabalken är god man, om han ej äger uppbära

årligt arvode, berättigad att efter uppdragets slutförande erhålla skäligt

arvode för uppdraget och ersättning för sina kostnader.

De nu återgivna reglerna i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 §

föräldrabalken trädde i kraft den 1 juli 1959 — samtidigt med ärvdabalken

— och infördes på förslag av ärvdabalkssakkunniga. Tidigare måste

lf Uihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 137

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

i här avsedda fall tillämpas s. k. kungörelsedelgivning enligt 33 kap. 12 §

rättegångsbalken med den bortovarande.

Skrivelsen från Stockholms rådhusrätt

Bestämmelsen i 18 kap. 11 § föräldrabalken reglerar enligt rådhusrättens

mening icke på ett tillfredsställande sätt spörsmålet om gottgörelse till gode

män, förordnade med stöd av de nytillkomna stadgandena i giftermålsbalken

och föräldrabalken. Förutsättningen för att dessa gode män skall kunna erhålla

gottgörelse saknas med nu gällande regler i det stora flertalet fall. Så

gott som undantagslöst finns nämligen icke någon den bortovarande tillhörig

egendom tillgänglig, som kan tagas i anspråk för att bereda den gode

mannen gottgörelse, när uppdraget slutförts. Ej heller synes enligt rådhusrätten

möjlighet föreligga att med utnyttjande av bestämmelserna om

fri rättegång bereda den gode mannen ersättning. Endast undantagsvis torde

angående den bortovarandes ekonomiska förhållanden kunna förebringas

sådan utredning, som utgör förutsättning för att fri rättegång skall kunna

beviljas denne. Härtill kommer att, även om den bortovarande skulle erhålla

förmånen av fri rättegång, hinder synes föreligga mot att den gode mannen

lörordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång och på denna väg erhåller

arvode för sitt arbete (jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1958

s. 148).

Den omständigheten att gode män, förordnade med stöd av någotdera av

de förut berörda stadgandena i giftermålsbalken och föräldrabalken, i regel

icke kan påräkna att få ut arvode för sitt arbete och ersättning för kostnader

i anledning av uppdraget har medfört, att det för rådhusrätten erbjudit

stora svårigheter att finna personer, villiga att åtaga sig uppdrag av ifrågavarande

beskaffenhet och lämpliga därför. Rådhusrätten fortsätter:

Godmanskap av nu berörd art medför skyldighet att bevaka den bortovarandes

rätt som svarande i rättegång. Därvid kan den gode mannen ställas

inför svåra överväganden bland annat när det gäller att bestämma, vilken

position han å den bortovarandes vägnar skall intaga i rättegången med utgångspunkt

från för honom kända fakta. Med hänsyn såväl till den bortovarande

som till dennes motpart och till domstolen och dess arbete framstår

det därför som angeläget att ifrågavarande uppdrag läggas i händerna på

kvalificerade personer, som kunna förväntas fullgöra dem på ett klokt, omdömesgillt

och smidigt sätt. De speciella anspråk, som i dessa fall måste

stallas på de gode männen, medföra givetvis, att den krets varibland dessa

kunna utväljas är mycket begränsad. I regel torde den som skall förordnas

bora besitta juridisk utbildning. Bland de personer, som hos rådhusrätten

anmält sig beredda att mottaga förordnande som förmyndare eller god man,

tylla för närvarande endast fem sist angivna krav. Flera tillhörande sistnämnda

grupp, vilka hittills mottagit godemansuppdrag av nu ifrågavarande

beskaffenhet, ha till rådhusrätten framfört sitt missnöje med den lösning

den nu ifrågavarande ersättningsfrågan erhållit och önskemål om att rätten

måtte vidtaga åtgärder för att söka åvägabringa en ändring därvidlag. Det

linnes anledning utgå från att nämnda personer ställt sig till förfogande

liamst för att underlätta rättens arbete i det uppkomna brydsamma läget

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

7

och i tanke att ersättningsfrågan så småningom skulle få en mer tillfredsställande

reglering. Måhända ha även utsikterna att i fortsättningen från

rätten få andra ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare uppdrag stundom påverkat

vederbörandes beslut. Det finnes emellertid starka skäl befara, att

de personer, som hittills mottagit ifrågavarande uppdrag som god man för

bortovarande, inom en snar framtid icke vidare skola vara villiga att åtaga

sig dylika, om de icke kunna påräkna ersättning för sitt arbete. Stockholms

stads rättshjälpsanstalt har på förfrågan förklarat sig icke kunna ställa

lämpliga personer till förfogande för de ifrågavarande uppgifterna.

Enligt föräldrabalken utgör det en medborgerlig plikt att i viss utsträckning

åtaga sig godmanskap, från vilken befrielse kan erhållas endast i vissa

i balken angivna fall. (Jämför 11 kap. 8 § och 18 kap. 5 § FB.) I förevarande

fall kräves emellertid för uppgiften speciella fackkunskaper. Det kan

enligt rådhusrättens förmenande icke rimligen påfordras, att personer som

besitta dylika mot sin vilja skola utan ersättning företräda andra i rättegång

och därtill måhända nödgas vidkännas kostnader i anledning av sina uppdrag.

Dessa kunna stundom uppgå till icke obetydligt belopp, då det förutsättes

att den gode mannen skall vidtaga åtgärder för att söka komma i kontakt

med sin huvudman. Såsom vid riksdagsbehandling av frågan om skyldighet

att åtaga sig uppdrag såsom förmyndare eller god man framhållits,

framstår det vidare som olämpligt, att någon mot sin vilja gives dylikt uppdrag.

—

Skulle de nuvarande ersättningsreglerna för gode män bestå oförändrade

föreligger -— såsom torde framgå av vad nu anförts — allvarlig risk för att

Stockholms rådhusrätt snart skall stå inför den situationen, att lämpliga personer

icke stå till buds för godmansförordnande i nu ifrågavarande fall.

Snara åtgärder äro alltså påkallade för undanröjande av de uppkomna svårigheterna.

Detta synes endast kunna ske lagstiftningsvägen.

Härefter anför rådhusrätten, att den närmast till hands liggande lösningen

av förevarande fråga synes vara att införa ett stadgande av innehåll, att gode

män förordnade med stöd av de tidigare berörda lagrummen i giftermålsbalken

och föräldrabalken skall vara berättigade att av allmänna medel åtnjuta

skäligt arvode för uppdraget och ersättning för utgifter i samband därmed.

Ett dylikt stadgande skulle ha sin naturliga plats såsom ett tillägg till de nuvarande

bestämmelserna i 18 kap. 11 § föräldrabalken. I detta sammanhang

bör även till övervägande upptagas frågan om gottgörelse till gode män, som

jämlikt annat lagrum i föräldrabalken än 20 kap. 36 § förordnats för bortovarande

och som icke kan få ersättning för sitt uppdrag till följd av att det

ej finnes tillgänglig någon den bortovarande tillhörig egendom, varur ersättning

kan utgå. Med den utformning reglerna om ersättning till sist berörda

kategori gode män erhållit kan exempelvis den gode mannen tänkas

bli nödsakad att å den bortovarandes vägnar föra eu rättegång, utan att

han sedan kan erhålla någon gottgörelse i anledning därav.

Vid utformningen av regler om gottgörelse av allmänna medel till gode

män kan, säger rådhusrätten vidare, möjligen tjäna som förebild stadgandet

i 20 kap. 19 § föräldrabalken om gottgörelse till rättegångsbiträde som där

avses.

Det kan dock synas tveksamt, om i överensstämmelse med vad som siadgas

i nyssnämnda lagrum föreskrift bör ges om alt den bortovarande skall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

förpliktas återgälda statsverket dess kostnader, för den händelse ej dylik

skyldighet ålägges motpart eller kostnaderna prövas skola stanna på statsverket.

Det från teoretisk synpunkt riktiga synes rådhusrätten vara att

under angiven förutsättning återbetalningsskyldighet ålägges den bortovarande.

Praktiska skäl talar emellertid mot en generell föreskrift om att den

bortovarande skall åläggas att återgälda statsverket dess kostnader. I det

stora flertalet fall torde möjligheterna att någonsin erhålla upplysning om

den bortovarandes vistelseort vara utomordentligt små och utsikterna för

statsverket att återfå någon del av kostnaderna vara än mindre. Det kan

antagas, att kostnaderna för tillvaratagande av statsverkets rätt skulle komma

att avsevärt överstiga de belopp som inflöt från de bortovarande. Möjligen

kunde ett stadgande i förevarande hänseende utformas så, att det lädes

i domstolens skön att avgöra, om återbetalningsskyldighet skulle åläggas

den bortovarande eller ej.

Rådhusrätten påpekar, att ett genomförande a\ en lagändring enligt de

nu antydda riktlinjerna kommer att medföra vissa kostnader för statsverket.

Det är svårt att på förhand göra en någorlunda säker beräkning av

dessa kostnader, såvitt angår gode män förordnade av Stockholms rådhusrätt.

Följande uppgifter kan emellertid vara ägnade att ge någon uppfattning

om kostnadernas storlek. Under det första halvåret efter det de nya

stadgandena i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken

trätt i kraft den 1 juli 1959 förordnades vid rådhusrätten 33 gode män med

stöd av dessa lagrum. Kungörelsedelgivning kom vid rådhusrätten till användning,

år 1957 i 48 mål och år 1958 i 43 mål, där i stället god man

skulle ha förordnats, om de nya stadgandena kunnat tillämpas. Storleken

av gottgörelsen till den gode mannen blir givetvis i viss mån beroende av

vilka kvalifikationer, som skall krävas av denne. Under förutsättning att

förordnande ges personer, vilka fyller kraven för att utses till biträden enligt

lagen om fri rättegång, kan kostnaderna måhända beräknas uppgå till

i medeltal 200—300 kronor för varje mål.

Kostnaderna för statsverket vid ett genomförande av den ifrågasatta lagändringen

anser rådhusrätten icke kunna bli så omfattande, att de bör bedömas

som ett allvarligt hinder för denna. Det erinras om att i de mål, om

vilka nu är fråga, den s. k. officialprincipen gäller. Det har alltså i dessa

mål ansetts vara ett offentligt intresse att ett såvitt möjligt materiellt riktigt

avgörande kommer till stånd. Utbytet av förfarandet med kungörelsedelgivning

i ifrågavarande mål mot det nu gällande med utseende av en god

man har otvivelaktigt inneburit ett framsteg från rättssäkerhetssynpunkt.

Vidare förtjänar enligt rådhusrätten påpekas, att även förfarandet med kungörelsedelgivning

var förenat med vissa kostnader för statsverket.

Remissyttrandena

Samtliga remissorgan har tillstyrkt förslaget att gode män, som förordnats

enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken eller 20 kap. 36 § föräldrabalken,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

skall åtnjuta ersättning av allmänna medel för uppdragets fullgörande. 1

yttrandena framförda synpunkter på denna fråga överensstämmer i huvudsak

med dem som utvecklats i skrivelsen från Stockholms rådhusrätt. Belysande

är det av rådhusrätten i Malmö avgivna yttrandet. Däri sägs att

ifrågavarande gode män med hänsyn till uppdragets art bör besitta särskilda

kvalifikationer och helst ha juridisk utbildning. Rådhusrätten har

beträffande svårigheterna att få lämpliga personer alt åtaga sig dylika uppdrag

samma erfarenhet som Stockholms rådhusrätt. Man har sålunda i stor

utsträckning förklarat sig förhindrad att åtaga sig godmanskap och därvid

hänvisat till den otillfredsställande regleringen av ersättningsfrågan. Det

måste för övrigt anses motbjudande att behöva vädja till advokaters och

tjänstemäns lojalitet mot domstolen för att förmå dem att åtaga sig uppdrag,

som för dem medför oavlönat arbete och stundom direkta förluster.

Från principiell synpunkt är det olämpligt, att domstolen på detta sätt kommer

i obligation till dessa personer. Det torde otvivelaktigt förhålla sig så,

att dessa åtager sig de oavlönade uppdragen i förvissning att ihågkommas

med andra ekonomiskt fördelaktigare förordnanden, över vilka domstolen

äger disponera. Konsekvensen härav blir, att domstolen känner sig bunden

på sådant sätt, att förordnandet måhända icke alltid lämnas till den för

uppdraget lämpligaste.

Göteborgs rådhusrätt framhåller, att de berörda gode männen enligt erfarenheterna

i regel icke kan påräkna något arvode för sitt arbete eller ersättning

för sina kostnader i anledning av ifrågavarande uppdrag. Svårigheter

har därför uppstått att finna personer, som är villiga och lämpliga för uppdragen.

Någon jurist har rådhusrätten över huvud taget icke kunnat förmå

att ställa sig till förfogande. Det är synnerligen angeläget att de olägenheter,

som för närvarande vidlåder systemet genom att ersättning regelmässigt icke

utgår till gode mannen, snarast undanröjes. Sveriges advokatsamfund finner

det likaså vara angeläget, att den föreslagna lagändringen så snart som

möjligt genomföres.

I den av Stockholms stads rättshjälpsanstalt åberopade promemorian behandlas

15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken särskilt

mot bakgrunden av förhållandena vid Stockholms rådhusrätt. Bl. a.

anföres följande.

Till följd av omfattningen av rältshjälpsanstaltens verksamhet är anstalten

ombud för käranden i flertalet av de mål, där rådhusrätten på grund av

dessa stadganden har att förordna god man för svaranden. Även om rättshjälpsanstålten

skulle få möjlighet att åtaga sig dylika uppdrag i större utsträckning

än som hittills kunnat ske, kvarstår likväl problemet i de fall,

där rättshjälpsanstalten företräder käranden, d. v. s. i det övervägande antalet

mål vid rådhusrätten där beslut om godmansförordnande skall meddelas.

Rådhusrättens svårigheter att finna kvalificerade personer, vilka äro villiga

att med nu gällande ersättningsbestämmelser åtaga sig dessa uppdrag,

äro väl kända för rättshjälpsanstalten. Vid ett tillfälle hade rättshjälpsanstalten

sålunda ett tjugotal till rådhusrätten ingivna stämningsansökningar,

vilka blevo liggande under flera månader till följd av dessa svårigheter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

Rättshjälpsanstalten har därför sökt och även lyckats träffa en överenskommelse

med Stockholms läns landstings rättshjälpsanstalt i Solna av innehåll,

att advokat vid en av dessa rättshjälpsanstalter skall åtaga sig godmansuppdrag

för bortovarande part i måi, där kärandens talan föres av den andra

rättshj älpsanstalten trots att verksamheten för båda rättshj älpsanstalterna

härigenom utsträckes utöver det egna verksamhetsområdet. Då emellertid

Stockholms stads rättshj älpsanstalt till följd av rörelsens omfattning

har ett betydligt större antal rättegångar, där det föreligger behov av god

man än vad som är fallet för länsanstalten, har det från länsanstaltens sida

framhållits, att överenskommelsen endast kan gälla för en kortare tid i avbidan

på att gode mannens ersättningsfråga löses genom lagändring.

Vidare framhålles i promemorian, att — enligt vad privatpraktiserande

advokater och jurister upplyst — godmansfrågan många gånger ordnas på

det sättet, att en kärande, som har ekonomisk möjlighet härtill, ställer medel

till ombudets förfogande för arvode till en av ombudet vidtalad kollega,

vilken därefter anvisas såsom villig att åtaga sig godmanskap för motparten.

Det sätt varpå godmansproblemet hittills har måst lösas betecknas i

promemorian som nödlösningar, vilka kan tillgripas under en kortare tid

men uppenbarligen icke är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Därför framstår såsom nödvändigt, att bestämmelsen om ersättning till god

man, förordnad med stöd av något utav de båda lagrummen, ändras därhän

att den gode mannen kan erhålla gottgörelse av allmänna medel för sitt arbete

och sina kostnader.

I några yttranden lämnas statistiska uppgifter av intresse. Statskontoret

säger sig ha inhämtat från Stockholms rådhusrätt, att antalet gode män förordnade

av rådhusrätten enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap.

36 § föräldrabalken år 1960 var 17 och år 1961 54. Det sistnämnda antalet

är enligt rådhusrättens mening det mest representativa. Under år 1961 kunde

nämligen rådhusrätten tillsätta erforderligt antal gode män genom att

Stockholms stads och Stockholms läns rättshj älpsanstalter tillfälligt bidrog

med personal för dylika uppdrag. Enligt yttrandet från Göteborgs rådhusrätt

var motsvarande antal för denna rådhusrätt respektive 30 och 17. Rådhusrätten

i Malmö har för sin del uppgivit siffrorna 2 och 9 samt tillagt, att

sistnämnda förhållandevis höga siffra förmodligen är en tillfällig företeelse.

Beträffande spörsmålet, vem som slutligen skall belastas med kostnaderna

för ifrågavarande gode män, yttrar hovrätten för Västra Sverige, att det synes

lämpligast att — om återbetalningsskyldighet ej ålägges den bortovarandes

motpart — kostnaden skall stanna på statsverket. Rådhusrätten i

Malmö menar, att stadgandet i 20 kap. 19 § föräldrabalken bör kunna tjäna

som förebild. Rådhusrätten delar emellertid Stockholms rådhusrätts tveksamhet

från praktiska synpunkter beträffande lämpligheten att ålägga de

bortovarande återbetalningsskyldighet. Till ytterligare stöd för dessa betänkligheter

hänvisar rådhusrätten till justitieombudsmannens uttalanden

angående återbetalningsskyldighet för dem, som erhållit fri rättegång (jfr

justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1958 s. 116 ff). Statskontoret

anser, att den bortovarande bör åläggas återbetalningsskyldighet i de fall,

opaginerad Kontrollera mot PDF

H

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

där möjlighet för honom att återgälda av statsverket utgiven ersättning icke

torde vara utesluten.

Somliga remissorgan går in på frågan, om även vissa andra i föräldrabalken

avsedda gode män än de, som förordnats enligt balkens 20 kap. 36 §,

bör få gottgörelse av allmänna medel för sina uppdrag. Rådhusrätten i

Malmö uttalar i denna fråga.

I sin framställning har Stockholms rådhusrätt även berört frågan om införande

av enahanda ersättningsregler för de gode män, som förordnas för

bortovarande med stöd av andra lagrum i föräldrabalken än 20 kap. 36 §.

Därvid åsyftas uppenbarligen bestämmelserna i 18 kap. 4 § första stycket

punkterna 1—4. Punkterna 1—3 avse enligt sin ordalydelse bortovarandes

rätt vid boutredningar. Man kan därför som regel räkna med att gode mannen

kan ersättas ur den bortovarandes lott i dödsboet. Bestämmelsen i punkt

4 avser delvis egendomsförvaltning, och gode mannen bör för sådant fall

kunna påräkna ersättning ur den förvaltade egendomen. I 18 kapitlet föräldrabalken

inrymmas emellertid även bestämmelser om godmanskap, avseende

andra än bortovarande, nämligen 2 och 3 §§ samt 4 § första stycket

punkterna 5 och 6. Även dessa bestämmelser avse i stor utsträckning godmanskap

vid boutredningar och egendomsförvaltning, varför gode mannen

även i dessa fall regelmässigt bör kunna utfå ersättning för arbete och gjorda

utlägg. För samtliga nu nämnda godmansförordnanden får som regel anses

gälla, att de grunda sig på gode mannens frivilliga åtagande gentemot

den, som hos domstolen ansöker om godmanskap. Härtill kommer, att gode

mannen oftast är en släkting eller annan närstående till sökanden eller till

den, som skall företrädas. De fall, där gode män göra anspråk på ersättning

utan att erhålla sådan, torde därför säkerligen kunna bedömas såsom högst

få. Enligt rådhusrättens egen erfarenhet och de upplysningar, som erhållits

från överförmyndarna i Malmö, har något missnöje med ersättningen till

ifrågavarande gode män icke försports. Ej heller ha yppats några svårigheter

att få personer, villiga att åtaga sig sådana förordnanden. Bortsett från

de fall, som avses med 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken,

synes alltså den nuvarande ordningen för ersättning åt övriga

enligt sistnämnda lag förordnade gode män fungera fullt tillfredsställande.

Att även för dessa fall införa regler om ersättning av allmänna medel skulle

måhända medföra, att gärdet rives för allt mer vidgade ersättningsanspråk

av allmänna medel från gode mäns sida.

Icke heller statskontoret vill på den föreliggande utredningen förorda, att

domstol erhåller befogenhet att besluta om ersättning av statsmedel åt övriga

i Stockholms rådhusrätts framställning avsedda gode män.

I några remissyttranden har berörts likartade ersättningsfrågor utanför

giftermålsbalkens och föräldrabalkens områden, nämligen ersättning åt vissa

i konkurslagen avsedda gode män samt åt likvidatorer, som förordnas enligt

aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar.

Departementschefen

Inom olika områden av vår lagstiftning finns föreskrifter om gode män

med uppgifter av skilda slag. I 18 kap. föräldrabalken ges bestämmelser om

gode män för där angivna ändamål. Dessa godmanskap är nära besläktade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

med förmynderskapen och huvudsakligen underkastade samma regler som

de. I fråga om gode mäns rätt till ersättning för sitt uppdrag gäller sålunda

enligt 18 kap. 8 §, att ersättning skall utgå efter enahanda grunder som till

förmyndare, d. v. s. med årligt arvode (jfr 15 kap. 19 § samma balk). Om

gode mannen icke äger uppbära årligt arvode, är han enligt särskilt stadgande

i 18 kap. 11 § berättigad att efter uppdragets slutförande erhålla skäligt

arvode för uppdraget liksom även ersättning för sina kostnader.

Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1959, infördes i 20 kap.

36 § första stycket föräldrabalken en processuell bestämmelse av innehåll

att, om den, mot vilken talan enligt balken riktas, vistas på okänd ort, hans

rätt i saken skall bevakas av god man som avses i 18 kap. Denna anordning

avsåg att träda i stället för det tidigare anlitade institutet kungörelsedelgivning.

Under förarbetena till den nyinförda bestämmelsen framhöll dåvarande

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att frågan om

ersättning till den gode mannen reglerades genom stadgandet i 18 kap.

11 § föräldrabalken. Samtidigt med den angivna ändringen i 20 kap. 36 § föräldrabalken

intogs ett liknande stadgande i 15 kap. 29 § giftermålsbalken

avseende talan enligt den senare balken.

Stockholms rådhusrätt har i sin skrivelse framfört den åsikten, att 18 kap.

11 § föräldrabalken icke utgör en tillfredsställande reglering av frågan om

ersättning åt gode män, som förordnats med stöd av de båda berörda bestämmelserna

i giftermålsbalken och föräldrabalken. Enligt rådhusrätten saknas

med den nu gällande ordningen i flertalet fall förutsättningar för att dessa

gode män verkligen skall kunna få någon gottgörelse. Det framhålles, att

den bortovarande nästan undantagslöst är i avsaknad av egendom, som kan

tagas i anspråk till ersättning åt den gode mannen efter uppdragets fullgörande.

Vidare anmärkes, att bestämmelserna i lagen om fri rättegång icke

är lämpade för detta sammanhang. Det rådande systemet har enligt rådhusrätten

haft till följd, att det uppstått stora svårigheter att finna personer,

som är villiga att åtaga sig godmanskapen och som dessutom är lämpliga

härför. Rådhusrätten anser, att snara lagstiftningsåtgärder är påkallade för

att undanröja dessa svårigheter. I skrivelsen förordas ett sådant tillägg till

18 kap. 11 § föräldrabalken, att de ifrågavarande gode männen blir berättigade

att av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för uppdraget och gottgörelse

för utgifter i samband därmed.

För att få en överblick över den praktiska tillämpningen av 15 kap. 29 §

giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken har justitiedepartementet

hos 17 underrätter (8 rådhusrätter — däribland ej Stockholms rådhusrätt —

och 9 häradsrätter) i olika delar av landet gjort vissa förfrågningar angående

godmansförordnanden, som under år 1960 meddelats enligt nämnda lagrum.

Därvid har framkommit följande: I sex av domstolarna meddelades över

huvud icke något förordnande. De övriga elva domstolarna förordnade sammanlagt

61 gode män. Av dessa gode män var 2 jurister vid rättshjälpsanstalt,

5 andra jurister, 8 socialvårdstjänstemän, 5 nämndemän och 41 andra

personer än nu sagts. På fråga, huruvida svårigheter förelegat att anskaffa

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

13

lämpliga gode män, har sex av de elva berörda domstolarna svarat jakande.

Beträffande antalet förordnanden, som meddelats under år 1961 av våra

tre största rådhusrätter, har upplysningar lämnats vid remissbehandlingen.

Under hand har inhämtats, att Stockholms rådhusrätt under år 1962 meddelat

14 förordnanden enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 25 förordnanden

enligt 20 kap. 36 § föräldrabalken; motsvarande antal var hos Göteborgs

rådhusrätt 12 och 10 samt hos rådhusrätten i Malmö 1 och 4.

Vad som förekommit i detta ärende visar enligt min mening behov av en

ändring i gällande regler om ersättning till gode män förordnade jämlikt 15

kap. 29 § giftermålsbalken eller 20 kap. 36 § föräldrabalken. Icke minst de

samstämmiga remissyttrandena på denna punkt talar härför. Erfarenheterna

ger vid handen, att det nuvarande stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken

icke utgör någon garanti för att den gode mannen blir vederbörligen gottgjord

för sitt uppdrag. Tvärtom synes han som regel icke kunna påräkna någon

ersättning över huvud. Enligt vad som bekräftats från flera håll har detta

medfört svårigheter att skaffa personer, vilka besitter de önskvärda kvalifikationerna

för uppdragens fullgörande. Syftet med de båda bestämmelserna

om gode mäns medverkan i vissa rättegångar har därigenom kommit att i någon

mån förfelas. Detta är så mycket mera beklagligt som det här vanligen

rör sig om mål, där det allmänna har intresse av att utredningen blir så

fullständig och tillförlitlig som möjligt; såsom exempel må nämnas mål angående

barns familjerättsliga status. För att råda bot mot de ådagalagda

missförhållandena bör enligt min åsikt snarast möjligt införas regler av sådant

innehåll att den, som förordnats till berörda godmanskap, skall efter

rättens prövning äga av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för det arbete

han nedlagt på målet för dess förberedande och utförande ävensom ersättning

för nödvändiga utgifter och tidsspillan.

En särskild fråga är, vem som i sista hand skall svara för ersättningen åt

den gode mannen. Det torde råda enighet om att domstol skall ha möjlighet

att ålägga den bortovarandes motpart skyldighet att återgälda statsverket

vad som utbetalats till den gode mannen. Mera tveksamt är, om man bör

föreskriva att den bortovarande skall förpliktas till statsverket återbetala

dess kostnader, därest sådan skyldighet ej skall åvila motparten. I skrivelsen

från Stockholms rådhusrätt har anförts en del praktiska skäl mot en generell

föreskrift om att den bortovarande i detta fall skall åläggas skyldighet till

återbetalning. Dessa har vunnit visst gehör vid remissbehandlingen, och jag

finner dem även för egen del vara bcaktansvärda. Jag anser likväl tillräcklig

anledning ej föreligga att i detta sammanhang frångå den gängse princip, som

kommit till uttryck bl. a. i 20 kap. 19 § andra stycket föräldrabalken. Detta

innebär, att den bortovarande bör förpliktas att återgälda statsverket den

gode mannens ersättning, om icke sådan skyldighet finnes böra ankomma

på motparten. Även utan särskild föreskrift härom (jfr sistnämnda lagrum)

torde vara klart, att återbetalningsskyldigheten skall bestämmas i enlighet

med kostnadsrcglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Normalt blir åtcrbetalningsskyldigheten

härigenom beroende av målets utgång. Om den borto
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1963

varande vinner, skall sålunda hans motpart i regel åläggas gottgöra statsverket

kostnaden för den gode mannen; tappar däremot den bortovarande,

skall han regelmässigt själv förpliktas betala statsverket kostnaden. Skulle

rättegångskostnaderna anses böra kvittas (jfr 18 kap. 2 § rättegångsbalken),

har likaledes den bortovarande att gentemot statsverket svara för gottgörelsen

åt den gode mannen.

Den nu föreslagna ordningen torde lagtekniskt kunna åstadkommas på

det sättet, att i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken

intages hänvisningar till 20 kap. 19 § sistnämnda balk angående arvode och

ersättning till den gode mannen. Lagändringarna torde böra träda i kraft

den 1 juli 1963.

Såsom framhållits i årets statsverksproposition (bil. 4 s. 43) bör anslaget

»Ersättning åt domare, vittnen och parter» tagas i anspråk för åsyftade ersättningar

av allmänna medel. Stockholms rådhusrätt har beräknat, att kostnaderna

för gode männen genomsnittligen icke kommer att uppgå till mer

än mellan 200 och 300 kronor för varje mål. Denna beräkning, mot vilken

några invändningar icke gjorts vid remissbehandlingen, torde kunna godtagas.

Mot bakgrunden av de förut redovisade siffrorna avseende förekomsten

av godmanskap kan man alltså antaga, att de sammanlagda utgifterna för

statsverket blir av blygsam omfattning i förhållande till den förbättring av

rättskipningen, som reformen otvivelaktigt kommer att innebära.

Rörande ordningen för själva utbetalningen av ersättning ur allmänna

medel må hänvisas till 7 och 12 §§ i 1947 års kungörelse med bestämmelser

angående vissa kostnader vid domstol.

I ärendet har väckts fråga, om icke jämväl vissa andra förordnade gode

män än de nu behandlade borde kunna tillerkännas ersättning av allmänna

medel för sitt arbete. Här avses gode män, som jämlikt annat lagrum i föräldrabalken

än 20 kap. 36 § förordnats att företräda bortovarande (jfr balkens

18 kap. 4 § första stycket 1—4.). Enligt Stockholms rådhusrätt bör de

som hör till denna kategori måhända kunna gottgöras för sina uppdrag av

allmänna medel, därest de icke kan få ersättning ur den bortovarande tillhörig

egendom. Något behov av en lagändring i nu antydd riktning har emellertid

ej försports. Tanken på en sådan lagändring har i allmänhet icke biträtts

av remissorganen, och jag kan ej heller för egen del ansluta mig därtill.

Därjämte har vid remissbehandlingen förts på tal spörsmål om ersättning

åt dels vissa i konkurslagen avsedda gode män, dels likvidatorer förordnade

enligt aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. Dessa frågor

finner jag icke skäl att i detta sammanhang upptaga till närmare behandling.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

15

II. Ändringar i gällande bestämmelser rörande vården av omyndigs

värdehandlingar

I skrivelse den 27 augusti 1962 har Svenska bankföreningen hemställt om

viss höjning av de förvaringsavgifter som utgår enligt lagen den 27 juni 1924

om vård av omyndigs värdehandlingar, över framställningen har efter remiss

yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

Stockholms stads överförmyndarnämnd, överförmyndarna i Göteborg, Malmö

och Uppsala, bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken och Svenska sparbanksföreningen.

Svea hovrätt har vid sitt yttrande fogat yttrande från

Stockholms rådhusrätt.

Jag anhåller att i detta sammanhang få upptaga även denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser m. m.

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, som

tillhör omyndig, skall enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken i den omyndiges

namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Nedsättning

behöver dock ske endast om handlingarnas sammanlagda värde överstiger

2 000 kronor. Om flera underåriga syskon har gemensam förmyndare, skall

värdehandlingarna sammanräknas. De nedsatta handlingarna skall under

överförmyndarens tillsyn vårdas i enlighet med bestämmelserna i lagen den

27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar, i fortsättningen kallad

vårdlagen.

Jämlikt 1 § vårdlagen ansvarar banken för de nedsatta värdehandlingarnas

förvaring och förvaltning på sätt i lagen närmare angives. Beträffande

utländska värdehandlingar är dock banken ansvarig endast för deras förvaring

(2 § andra stycket). För den vård av omyndigs värdehandlingar, som

enligt vårdlagen åvilar banken, äger banken betinga sig en årlig avgift, icke

överstigande för inhemska värdehandlingar en krona 50 öre och för utländska

handlingar 75 öre för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas

värde (8 § första stycket). Dessa avgifter innefattar ej ersättning för bankens

särskilda utgifter till följd av uppdraget eller för åtgärd, som banken

vidtagit enligt särskilt avtal (8 § andra stycket).

De nu gällande förvaringsavgifterna fastställdes år 1954. Avgifterna utgjorde

tidigare en krona respektive 50 öre för varje påbörjat tusental kronor

av handlingarnas värde. Dessa avgifter hade gällt alltifrån vårdlagens

tillkomst.

Under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning, vilken föregick

föräldrabalkens regler i ämnet, uttalades att syftet med föreskrifterna

om nedsättningsskyldighet var att vinna kontroll över förvaltningen av

omyndigs värdehandlingar men att nedsättningstvånget borde begränsas till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

värdebelopp av den betydenhet, att en bankmässig förvaltning var påkallad

och kunde föreskrivas utan alltför betungande kostnader. Ett avsevärt intresse

av nedsättningsåtgärden kunde i allmänhet ej anses föreligga, med

mindre en verklig värdepappersförvaltning ålåg förmyndaren. Enligt det

förslag av lagberedningen, som låg till grund för 1924 års lagstiftning, skulle

skyldighet att nedsätta värdehandlingar föreligga endast i fall då handlingarnas

värde översteg 5 000 kronor, motsvarande det värde vid vilket efter

en avgift av en krona för tusen den dåvarande minimiavgiften å fem

kronor för bankernas allmänna förvar skulle komma att utgå. Lagrådet ansåg

emellertid, att hänsyn till myndlingarnas säkerhet krävde en mindre

långt gående begränsning av nedsättningsskyldigheten än lagberedningen

föreslagit, och hemställde att värdegränsen skulle sättas vid 2 000 eller 3 000

kronor. I propositionen föreslogs värdegränsen 2 000 kronor, och en regel

med detta innehåll upptogs som 8 kap. 8 § i lagen om förmynderskap.

Bankföreningens framställning

Bankföreningens förslag innebär, att förvaringsavgifterna skall bestämmas

i fråga om inhemska värdehandlingar till högst två kronor och i fråga

om utländska värdehandlingar till högst en krona för varje påbörjat tusental

kronor av handlingarnas värde, dock med rätt för banken att alltid uttaga

en minimiavgift av 20 kronor.

Till stöd för sin framställning om höjning av förvaringsavgifterna har

bankföreningen åberopat, att penningvärdet sedan år 1954, då de nuvarande

avgifterna fastställdes, undergått en icke obetydlig försämring och att bankerna

till följd av reallönehöjningar fått vidkännas en avsevärd ytterligare

ökning av sina lönekostnader. Bankerna har därför redan för ett par år sedan

nödgats höja de avgifter som i allmänhet utgår för vård och förvaltning

av värdehandlingar nedsatta i öppet förvar. Angående dessa senare avgifter

anför föreningen.

För närvarande uttages i sådana fall, då depositionsavtalet innefattar åtaganden

endast gentemot deponenten, en grundavgift av en krona 80 öre för

varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde. Har banken åtagit

sig ansvar för att iakttaga även annat intresse än deponentens — t. ex. en

framtida arvinges rätt enligt ett testamente — utgör motsvarande grundavgift

2 kronor 70 öre. Utöver dessa grundavgifter utgår vissa tilläggsavgifter,

nämligen dels per-post-avgift med en krona för varje vid avgiftsperiodens

början i depån inneliggande handling eller post av ensartade handlingar, dels

transaktionsavgift med 3 kronor för varje inläggande eller uttag under avgiftsperioden

av handling eller post av ensartade handlingar. Vidare är att

märka, att enligt bankernas tariffer sammanlagda beloppet av grund- och

tilläggsavgifter ej i något fall må understiga 30 kronor. Reglerna om tillläggsavgifter

och om minimiavgift, vilka saknar motsvarighet vid förmyndarförvar,

medför att den sammanlagda ersättningen till banken oftast rätt

avsevärt överstiger grundavgiften.

Sett mot bakgrunden av principen, att avgiften för förvaring av omyndigas

värdehandlingar bör stå i skäligt förhållande till avgiften för andra för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

var, bör enligt bankföreningens mening redan det nyss anförda föranleda

en höjning av den nuvarande maximiavgiften för sådan förvaring. Därtill

kommer, att de skyldigheter som enligt 1924 års vårdlag åvilar bankerna är

betydligt mera omfattande och arbetskrävande än bankernas motsvarande

åtaganden när det gäller notariatförvar i allmänhet. För att omyndigförvaren

ej skall bli direkt förlustbringande, bör avgifterna höjas till förut angivna

belopp.

Den föreslagna minimiavgiften motiveras av bankföreningen med att bankernas

kostnader för besväret med förvaren ej kommer att täckas även om

avgifterna höjes till de föreslagna beloppen. Många omyndigförvar har nämligen

så ringa värde, att även en avgift efter 2 kronor per tusen kommer att

uppgå endast till ett obetydligt belopp. Detta sammanhänger i sin tur med

föreskriften i 15 kap. 8 § föräldrabalken, att nedsättning i öppet förvar måste

ske så snart sammanlagda värdet av omyndigs värdehandlingar överstiger

2 000 kronor samt att vid tillämpning av denna värdegräns i fall, då underåriga

syskon har gemensam förmyndare, syskonens värdehandlingar skall

sammanräknas.

Bankföreningen anför vidare.

Såsom bankföreningen framhållit i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16

januari 1952 kan goda skäl anföras för att nämnda värdegräns för depositionsplikt

numera borde icke oväsentligt förhöjas. Samtidigt är bankföreningen

emellertid medveten om att vissa betänkligheter kan möta mot att

alltför starkt begränsa nedsättningsskyldighetens omfattning. Bankföreningen

anser det därför under alla förhållanden nödvändigt att vårdlagens

regler om avgiftsberäkning modifieras såvitt angår depåer av mera obetydligt

värde. Det kan icke anses försvarligt att fortfarande ha kvar ett avgiftssystem

som i praktiken innebär, att de smärre omyndigförvaren subventioneras

av bankernas övriga kunder.

Remissyttrandena

Förslaget om en höjning av förvaringsavgifterna har tillstyrkts av samtliga

remissorgan. Svea hovrätt har dock — under betonande av att avgifterna

bör hållas så låga som möjligt — lämnat öppet, hur stor höjning som

kan anses motiverad. I fråga om utländska värdehandlingar anser hovrätten

tveksamt, huruvida någon höjning över huvud är motiverad.

I fråga om den föreslagna minimiavgiften av 20 kronor är meningarna

delade. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, Advokatsamfundet

och Sparbanksföreningen tillstyrker förslaget, överförmyndarna

i Malmö uttalar starka betänkligheter mot förslaget och betonar därvid,

att avgiften helt kommer att träffa sådana omyndigförvar, där värdena

understiger 10 000 kronor i inhemska värdehandlingar. Övriga remissorgan

avstyrker förslaget. Svea hovrätt framhåller därvid bl. a., att de förvar beträffande

vilka minimiavgift kan komma att uttagas måste förutsättas lämna

så ringa avkastning, att denna till alltför stor del måste tagas i anspråk

för gäldande av den föreslagna minimiavgiften. Liknande synpunkter ut
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

talas av bl. a. överförmyndarnämnden i Stockholm och överförmyndarna i

Göteborg samt av bankinspektionen, som därvid hänvisar till en undersökning

om antalet omyndigförvar och storleken av dessa vid utgången av år

1952. Enligt denna undersökning uppgick antalet förvar med eu storlek under

10 000 kronor till 2 348, motsvarande omkring 40 procent av hela antalet

förvar; antalet förvar under 5 000 kronor utgjorde 1 275 motsvarande

drygt 20 procent av hela antalet, överförmyndaren i Uppsala vill icke bestrida,

att vissa omyndigförvar kan vara förlustbringande för bankerna,

men anser, att hela konstruktionen av förmynderskapskontrollen och vad

därmed äger samband förutsätter en viss solidarisk utjämning av kostnaderna

inom helheten. I denna utjämning kan och bör även bankerna deltaga.

Vid sitt ställningstagande till förslaget om en minimiavgift upptar flera

remissorgan frågan om att höja den nuvarande värdegränsen 2 000 kronor.

Bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken föreslår, att gränsen bestämmes

till 5 000 kronor, överförmyndarna i Malmö anser tiden vara inne

att överväga en höjning till samma belopp. En motsatt hållning intages av

överförmyndaren i Uppsala, som bestämt motsätter sig en sådan reform.

b ullmäktige i riksbanken uttalar icke någon bestämd mening i frågan,

huruvida de små omyndigförvaren även efter en höjning av förvaringsavgifterna

blir alltför ofördelaktiga för bankerna, men vill ej bestrida att

bankföreningens uppgift i detta avseende är riktig. Enligt fullmäktiges mening

förefaller man emellertid ha anledning gå en annan väg. Efter att ha

erinrat om de tidigare återgivna uttalandena under förarbetena till 1924

års förmynderskapslagstiftning anför fullmäktige i fråga om den gällande

värdegränsen följande.

Denna beloppsgräns har, sedan förmynderskapslagen år 1924 antogs, förblivit

densamma. På grund av den penningvärdesförändring, som sedan

dess skett, har emellertid bestämmelsen om nedsättningsskyldighet ej kunnat

undgå att få en annan saklig innebörd. Det förefaller sålunda ej längre

rimligt att vid ett värdepappersinnehav å något över 2 000 kronor tala om

att »verklig värdepappersförvaltning» föreligger. En höjning av värdegränsen

från 2 000 kronor till 5 000 kronor, vilken rätt väl torde motsvara den

sedan år 1924 inträffade penningvärdesförändringen, skulle emellertid vara

ägnad att giva lagregeln det innehåll som ursprungligen varit avsett. Några

allvarligare betänkligheter häremot torde ur skyddssynpunkt ej behöva möta,

då en sådan beloppsgräns sakligt motsvarar vad lagstiftaren en gång

antagit och då risken för oegentligheter torde kunna bedömas snarare vara

mindre i dag än i mitten på 1920-talet.

Nyss återgivna skäl för en höjning av värdegränsen åberopas även av

bankinspektionen, som anser obestridligt, att bankerna i fråga om förvar av

smärre belopp icke erhåller täckning för sina kostnader.

Departementschefen

I syfte att skydda de omyndigas rätt har i förmynderskapslagstiftningen

stadgats skyldighet för förmyndare att hos bank nedsätta vissa värdehand
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

19

lingar. Denna skyldighet inträder enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken så snart

sammanlagda värdet av handlingarna överstiger 2 000 kronor. För den vård

av handlingarna, som åligger banken, äger denna betinga sig en årlig avgift,

som icke får överstiga 1 krona 50 öre i fråga om inhemska värdehandlingar’

och 75 öre i fråga om utländska handlingar för varje påbörjat 1 000-tal

kronor av handlingarnas värde. Avgifternas storlek fastställdes senast år

1954. Fråga har nu väckts om att höja angivna avgiftsbelopp till 2 kronor

respektive 1 krona samt att införa en minimiavgift av 20 kronor för varje

förvar.

En självklar förutsättning vid bestämmandet av förvaringsavgifternas

storlek måste vara, att dessa skall hållas så låga som möjligt. Även med

denna utgångspunkt synes dock rimligt, att en viss höjning av de nu tilllåtna

maximiavgifterna sker. En sådan åtgärd står också i överensstämmelse

med den vid tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning uttalade

förutsättningen, att avgifterna för omyndigförvar bör stå i skäligt förhållande

till de avgifter bankerna i allmänhet betingar sig vid förvar av

värdehandlingar. Dessa senare avgifter synes för närvarande i regel väsentligt

överstiga avgifterna för omyndigförvar. I fråga om avgiftshöjningens

storlek kan jag ansluta mig till bankföreningens förslag, som för övrigt icke

mött någon gensaga vid remissbehandlingen.

Förslaget om en minimiavgift av 20 kronor innebär, att avgiften för sådana

förvar vilkas värde understiger 10 000 kronor blir densamma som om

värdet uppgått till detta belopp. Om förslaget genomfördes, skulle förvar

av små belopp komma att belastas med avgifter, vilka i många fall ej

skulle stå i rimlig proportion till avkastningen av de nedsatta handlingarna.

Detta förhållande, som också uppmärksammats av flera remissorgan, är

ägnat att inge tvekan inför tanken på en minimiavgift men samtidigt torde

icke kunna bestridas, att förvaringsavgifterna — även med den nyss förordade

höjningen — åtminstone för de allra minsta förvaren blir alltför

obetydliga för att kunna täcka bankernas kostnader. Vid remissbehandlingen

har från några håll föreslagits, att man i stället för att införa en minimiavgift

skulle höja den värdegräns, 2 000 kronor, vid vilken nedsättningsskyldigheten

inträder. De båda frågorna har givetvis samband med varandra.

Varje höjning av värdegränsen minskar antalet fall, där förvaringsavgifterna

ej täcker kostnaderna, och därmed minskas även behovet

av en minimiavgift. En höjning av värdegränsen innebär emellertid samtidigt,

att kretsen av de omyndiga som för närvarande skyddas av reglerna

om nedsättningsskyldighet minskar. De remissorgan, som vill höja

värdegränsen, har varit medvetna härom men framhållit, att värdegränsen

bibehållits oförändrad sedan år 1924 och att detta på grund av penningvärdets

förändringar betyder, att nedsättningsskyldigheten nu är betydligt

mera omfattande än som då var fallet.

Vid tillkomsten av 1924 års lagstiftning åsyftades att begränsa nedsältningstvånget

till värdebelopp av den betydelse, att en bankmässig förvaltning

är påkallad och kan föreskrivas utan alltför betungande kostnader.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

Denna målsättning äger enligt min mening alltjämt fog. Det torde knappast

kunna göras gällande, att i dagens läge värdehandlingar å 2 000 kronor

är av sådan betydelse som nyss sagts. Jag anser därför tiden nu vara inne

att överväga en höjning av den värdegräns som reglerar nedsättningsskyldigheten.

Till förmån för en sådan höjning talar även den omständigheten,

att samhällets möjligheter till kontroll över förmyndarna nu torde vara

väsentligt större än år 1924. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda,

att ifrågavarande värdegräns fastställes till 5 000 kronor.

Med en sådan värdegräns befrias bankerna från en mycket stor del av de

förvar vilka den föreslagna minimiavgiften skulle drabba, och lägsta avgiften

för förvar av inhemska värdehandlingar kommer, om de nya avgifterna

genomföres, att uppgå till 10 kronor. Med hänsyn härtill synes någon regel

om minimiavgift icke erforderlig.

I 15 kap. 8 § föräldrabalken regleras frågan, när skyldighet inträder för

förmyndare att verkställa nedsättning hos bank. Möjligheterna att utfå nedsatt

värdehandling, vartill enligt nämnda lagrum erfordras överförmyndarens

tillstånd, är däremot närmare reglerad i lagen om vård av omyndigs

värdehandlingar. Den omständigheten, att den tidigare nämnda värdegränsen

i 15 kap. 8 § föräldrabalken höjes, innebär därför icke att redan nedsatta

handlingar, vilkas värde ej uppgår till den nya värdegränsen, får utan

vidare av förmyndaren uttagas från banken. Härför erfordras samtycke av

överförmyndaren, som därvid har att tillämpa vårdlagens regler.

De nu ifrågavarande lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari

1964.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 192b (nr 322) om

vård av omyndigs värdehandlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

1 Förslagen, som — bortsett från en redaktionell jämkning — är likalydande med de vid

propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

21

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 25 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 15 mars 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken och 3) lag angående ändrad

lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsassessorn Ingvar Gullnäs.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler tillförordnade

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, lagrådets

den 28 mars 1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 mars

1963 remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 192b (nr 322)

om vård av omyndigs värdehandlingar.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630416

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:257 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den SO april 19^8 a1 i texten
  2. 1LU 1963:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken, m. m. a1 i texten