Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m.m

103 sidor, varav 101 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 101 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:139, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

1

Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939

(nr 350), m.m.; given Stockholms slott den 5 april

1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet hållna protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

och

2) lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker;

dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock

om fortsatt giltighet av samma förordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt

valutareglering för tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964. Samtidigt framlägges

förslag till ändringar i valutaförfattningarna. På grundval av valutakommitténs

utredning föreslås sålunda ändringar i valutaförordningen motsvarande

den liberalisering av valutaregleringen som skett i praxis. S. k.

löpande betalningar blir därmed i allmänhet uttryckligen undantagna från

reglering. Viss omredigering av valutaförordningens förverkandebestämmelser

föreslås även. Förslaget innebär vidare att behörighet såsom valutabank

skall kunna ges inte bara, som nu, affärsbank utan även postbanken och

sparbank.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 2 § valuts

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Konungen äger i förordnande, som

av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och

bankaktiebolag, som riksbanken därtill

bemyndigar (valutabank), må driva

handel med utländska sedlar och

skiljemynt, med växlar, checkar, andra

penninganvisningar och fordringar,

som innefatta rätt till betalning i

utländskt mynt (utländska betalningsmedel

och utländska fordringar),

ävensom med aktier, obligationer

och likartade värdepapper, vilka

äro utfärdade av någon, som är bosatt

i utlandet (utländska värdepapper);
2)

att utländska---till valu
tabank.

Genom förordnande,--— till
kommande

befogenheter.

den 22 juni 19391 skall erhålla

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Konungen äger i förordnande, som

av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och annan

bank, som riksbanken därtill bemyndigar

(valutabank), må driva

handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra

penninganvisningar och fordringar,

som innefatta rätt till betalning i utländskt

mynt (utländska betalningsmedel

och utländska fordringar),

ävensom med aktier, obligationer och

likartade värdepapper, vilka äro utfärdade

av någon, som är bosatt i utlandet

(utländska värdepapper);

2) att utländska---till valu
tabank.

Genom förordnande,---till
kommande

befogenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik och 2 § se 1959: 262.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

32 §.

Sparbank må---tillsynsmyn
dighetens

stadfästelse.

Vid tillämpning---å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt

ej förvärva annat än penningar,

obligationer, av rörelsen betingade

fordringar samt sådana inventarier,

som anskaffas för rörelsen eller till

fastighet, som sparbanken äger, eller

till lokaler, som sparbanken i övrigt

innehar. Dock må sparbank använda

ett belopp, motsvarande högst en tiondel

av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk

förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande

skall vara verksamt såsom

en sammanslutning av svenska sparbanker

för tillgodoseende av gemensamma

intressen, eller av förlagsbevis,

som utgives av föreningen eller

aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen

eller aktiebolaget.

(Föreslagen lydelse)

32 §.

Sparbank må---tillsynsmyn
dighetens

stadfästelse.

Vid tillämpning ----å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt

ej förvärva annat än in- och utländskt

mynt, å in- eller utländsk penninginrättning

dragna checkar, obligationer,

av rörelsen betingade fordringar

samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till fastighet,

som sparbanken äger, eller till

lokaler, som sparbanken i övrigt innehar.

Dock må sparbank använda ett

belopp, motsvarande högst en tiondel

av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk

förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande

skall vara verksamt såsom

en sammanslutning av svenska sparbanker

för tillgodoseende av gemensamma

intressen, eller av förlagsbevis,

som utgives av föreningen eller

aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till

föreningen eller aktiebolaget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av 32 § se 1962: 234.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt

giltighet av samma förordning

Härigenom lörordnas, dels att 1—6, 9 och 17 §§ valutaförordningen den

5 juni 19591 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i

förordningen närmast efter 10 § skola införas, av den lydelse som nedan

angives, en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 10 a §, dels att till 3

och 10 a §§ valutaförordningen skall fogas en anvisning av nedan angiven

lydelse, dels ock att nämnda förordning, vilken jämlikt förordning den 18

maj 1962 (nr 153) gäller till och med den 30 juni 1963, i sålunda ändrat

skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1964.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

I denna —--svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt

denna förordning, i vad angår fysisk

person, svensk medborgare med

fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige

sedan den 1 januari 1959. Juridisk

person skall anses vara bosatt i det

land, där styrelsen har sitt säte eller,

om styrelse icke finnes, där huvudkontoret

är beläget. Filial för utländskt

bolag eller för utländsk ekonomisk

förening, som med stöd av

särskilt tillstånd driver näring här i

riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

2 §•

Utländska betalningsmedel ----

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för

egen eller riksbankens räkning, driva

handel med utländska betalningsmedel

och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva

den handel med utländska betal
1

Senaste lydelse av 1 § se 1961:147 samt av 6

(Föreslagen lydelse)

1 §•

I denna----svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt

denna förordning den som har

fast bostad i Sverige, därest han är utlänning

dock endast om han innehaft

sådan bostad de tre senast förflutna

kalenderåren. Juridisk person

skall anses vara bosatt i det land, där

styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse

icke finnes, där huvudkontoret

är beläget. Filial för utländskt bolag

eller för utländsk ekonomisk förening,

som med stöd av särskilt tillstånd

driver näring här i riket, skall

anses vara bosatt i Sverige.

2 §•

Utländska betalningsmedel----—

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och

postbanken tillstånd att, för egen eller

riksbankens räkning, driva handel

med utländska betalningsmedel

och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva

den handel med utländska betalnings
och

17 §§ se 1960: 262.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

5

(Nuvarande lydelse)

ningsmedel, som erfordras för verkets

rörelse med postamvisningar och

postgiro; samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd

att driva den rörelse med utländska

betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden, som riksbanken

prövar erforderlig för allmänhetens

tillhandagående med medel för

reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd

varom under a) sägs, benämnes

i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger---eller för
yttras.

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper

så ock fordringsbevis, vilkas företeende

utgör villkor för rätt att kräva

betalning, må ej utan riksbankens

tillstånd utföras ur riket.

5 §.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest

1) tillgodohavande här — ---i

utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,

skall överlåta tillgång, som i i § sågs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som — —--bosatt person.

6 §•

Betalningsmedel så ock fordringsbevis,

vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom

(Föreslagen lydelse)

medel, som erfordras för verkets rörelse

med postanvisningar; samt

c) bank eller annan tillstånd att

driva den rörelse med utländska betalningsmedel

och utländska banktillgodohavanden,

som riksbanken prövar

erforderlig för allmänhetens tillhandagående

med medel för reseändamål.

Bank, som erhållit tillstånd varom

under a) sägs, benämnes i denna förordning

valutabank.

3 §•

Riksbanken äger —--— eller för
yttras.

Begränsning må ej ske i omfattningen

av valutabanks förvärv från

eller föryttring till allmänheten av

utländska betalningsmedel eller utländska

fordringar, som härröra från

eller fordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

4 §•

Värdepapper och andra betalningsmedel

än växlar må ej utan riksbankens

tillstånd utföras ur riket, dock

att resande till utlandet må utföra

resevaluta till belopp som riksbanken

medgiver.

5 §.

/ den mån ej annat följer av 10 a §

fordras riksbankens tillstånd, därest

1) tillgodohavande här---i

utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,

skall å den som är bosatt i utlandet

överlåta betalningsmedel eller värdepapper

eller ock fordringsbevis, vilkas

företeende utgör villkor för rätt att

kräva betalning; eller

3) den, som---bosatt per
son.

fi §•

Andra betalningsmedel än växlar

må ej utan riksbankens tillstånd införas

till riket, dock att resande från

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

(Nuvarande lydelse)

talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller---jämförliga

åtgärder.

9 §.

över utländska betalningsmedel

och utländska banktillgodohavanden,

som tillhöra någon här i riket bosatt,

må ej utan riksbankens tillstånd

så förfogas, att ägarens innehav

av utländska betalningsmedel

och utländska banktillgodohavanden

därigenom förminskas; dock att sådant

tillstånd ej erfordras för föryttring

till riksbanken eller till valutabank

eller till den, som erhållit tillstånd,

varom i 2 § andra stycket under

c) sägs.

Vad sålunda--—- riket bosatt.

(Föreslagen lydelse)

utlandet må införa resevaluta till belopp

som riksbanken medgiver.

I den mån ej annat följer av 10 a §

fordras riksbankens tillstånd, därest

den som är bosatt här i riket skall

1) direkt eller---jämförliga

åtgärder.

9 §.

Över utländska betalningsmedel

och utländska banktillgodohavanden,

som tillhöra någon här i riket bosatt,

må ej, i den mån icke annat följer av

10 a §, utan riksbankens tillstånd så

förfogas, att ägarens innehav av utländska

betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom

förminskas; dock att sådant tillstånd

ej erfordras för föryttring till riksbanken

eller till valutabank eller till

den, som erhållit tillstånd, varom i

2 § andra stycket under c) sägs

Vad sålunda---riket bosatt.

Om löpande betalningar

10 a §.

Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra

stycket och 9 § första stycket stadgas

äger den som är bosatt här i riket

1) genom valutabank och på betalningsväg,

som anvisats av riksbanken,

verkställa löpande betalning till

eller till förmån för i utlandet bosatt

person;

2) i Sverige verkställa betalning

till eller till förmån för i utlandet bosatt

person för arbetsprestation, som

denne utfört i Sverige;

3) i Sverige verkställa betalning

till eller till förmån för i utlandet bosatt

person såsom gåva eller understöd

till denne;

i) under vistelse utomlands verkställa

betalning till i utlandet bosatt

person för uppehållskostnader utomlands

och för inköp för personligt

bruk;

5) genom valutabank och på betalningsväg,

som anvisats av riksban
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat

gärning, som enligt 15 eller 16 § är

belagd med straff, må betalningsmedel,

fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag därför

förklaras helt eller delvis förverkade

till kronan. Utgjordes egendomen

av annat än penningar i svenskt

mynt och finnes den ej i behåll, må i

stället värdet förklaras helt eller delvis

förverkat.

Vad i---rätt därtill.

(Föreslagen lydelse)

ken, mottaga löpande betalning från

i utlandet bosatt person;

6) under vistelse utomlands mottaga

betalning från i utlandet bosatt

person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren

utfört utomlands;

samt

7) i Sverige mottaga betalning från

i utlandet bosatt person för uppehållskostnader

här i riket och för inköp,

som kunna antagas vara avsedda för

köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank

skall vid tillämpning av denna paragraf

jämställas

dels betalning genom avräkning i

kontokurantförhållande, under förutsättning

att den här i riket bosatte

betalaren eller betalningsmottagaren

är skyldig föra handelsböcker och att

riksbankens föreskrifter beträffande

betalningsväg iakttagas

dels betalning medelst postanvisning.

(Se vidare anvisning)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning,

som enligt 15 § första stycket

1)—3) eller 16 § är belagd med

straff, må betalningsmedel, fordran

eller värdepapper, som brottet avser,

eller vederlag därför eller ock

värdet av sådan egendom förklaras

helt eller delvis förverkat till kronan.

Vad i---rätt därtill.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. Äldre bestämmelser skola

dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till

tiden före ikraftträdandet.

Anvisning till 3 och 10 a §§

Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande slag

ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen

1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalningsvillkor vid

import och export av varor och i transitohandel;

2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsre
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 139 år 1963

sor och representation, provision, lagrings- och speditionskostnad, transiteringskostnad,

tull och avgift vid förtullning av varor samt differens-, marginal-

och depositionsbetalning vid sådan terminsaffär på varubörs, som

överensstämmer med normal kommersiell praxis;

3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet

avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning av

varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av licensavgift

och royalty samt förvärv av patent och överföring till hemlandet

av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning mellan moderbolag,

å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende bidrag

till gemensamma omkostnader;

i) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersättning för

gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transportmedel

samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering) och motsvarande

kostnad vid flyg- och landtransport;

5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av socialförsäkring

eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av socialförsäkring

och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av återförsäkrings- och

retrocessionsavtal;

6) betalning avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion;

7 ) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse,

ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom arrende

och hyra;

8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och studieresa;
9)

betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension,

av myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning, ersättning

för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egendom,

prenumerationsavgift samt sportpris;

10) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad

för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation,

avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och kommunikationsområdet

samt konsulatsintäkt;

11) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad, skadeståndsbetalning,

böter, medlemsavgift, honorar, återbetalning vid kontraktsannullering

samt registreringsavgift för patent och varumärke.

Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses

överföring av mindre belopp.

Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt investering,

värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan

kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som fordras

för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15

mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förlängning av

valutaregleringen och ändringar i denna samt anför därvid följande.

I. Inledning

Enligt 1939 års valutalag kan Kungl. Maj:t under vissa betingelser förordna

om valutareglering i enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I

allmänhet får sådant förordnande meddelas för högst ett år i sänder och endast

efter riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter,

som Kungl. Maj :t avser att utfärda, föreläggas riksdagen. Dessa

föreskrifter är nu intagna i valutaförordningen av år 1959.

Senast har förordnande om valutareglering meddelats för tiden den 1 juli

1962—den 30 juni 1963. Därvid har valutaförordningen förlängts att gälla

för samma tid.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 31 januari 1963 hemställt

om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964.

över denna framställning har, efter remiss, yttranden avgivits av bankinspektionen,

fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska bankföreningen. De

båda förstnämnda remissinstanserna har lämnat framställningen utan erinran,

under det att bankföreningen avstyrkt förordnande om fortsatt valutareglering.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 oktober 1960 tillkallade jag

bruksdisponenten Nils Danielsen, byråchefen Ivan Eckersten, vice riksbankschefen

Sven Joge, direktören, f. d. regeringsrådet Sven Strömberg och

regeringsrådet Carl Äbjörnsson som utredningsmän med uppdrag att verkställa

utredning rörande valutaregleringen. Samtidigt gav jag Äbjörnsson

uppdrag att som ordförande leda utredningsmännens arbete. Den 1 februari

1961 uppdrog jag åt numera rättsavdelningschefen Bertil Holmquist och

den 30 juni samma år åt numera professorn Börje Ivragh att biträda utred
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

ningsmännen som experter. Utredningen antog benämningen valutakommittén.

Enligt direktiven innefattade valutakommitténs utredningsuppdrag två

skilda huvuduppgifter, nämligen dels en författningsöversyn dels en analys

av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligt uppmjukas.

Valutakommittén har den 23 oktober 1962 avgivit en promemoria (stencilerad)

med förslag till vissa ändringar i valutalagen och valutaförordningen.

Dessa förslag innebär i huvudsak, att valutaförfattningarna såvitt

angår s. k. löpande betalningar utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med gällande praxis. Löpande betalningar kommer därmed att i allmänhet

bli undantagna från reglering. Däremot bibehålies regleringen av kapitalbetalningar

i princip. Vidare föreslås, att behörighet som valutabank skall

kunna ges inte bara, såsom nu, affärsbank utan även postbanken. Mot detta

förslag har en kommittéledamot anmält reservation. Slutligen föreslås viss

omredigering av förverkandereglerna i valutaförordningen. Utom i nyss

angivna del är kommitténs förslag enhälligt.

Med hänsyn till osäkerheten beträffande resultatet av de europeiska integrationssträvandena

har valutakommittén ansett sig i nuvarande läge inte

böra fullfölja uppdraget att verkställa en analys av verkningarna av att

valutaregleringen avskaffas eller väsentligen uppmjukas. I denna del har

kommittén tills vidare nöjt sig med att utan egen meningsyttring framlägga

en av professorn Börje Kragh på uppdrag av kommittén utarbetad promemoria,

»Valutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken», vilken är

fogad som bilaga vid kommitténs promemoria och torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som Bihang A.

De till promemorian hörande författningsförslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som Bihang B.

över kommitténs förslag har efter remiss gttranden inkommit från bankinspektionen,

generalpoststyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret samt Svenska bankföreningen,

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund

och Stockholms handelskammare — från de fem sistnämnda

remissinstanserna gemensamt — ävensom från Kooperativa förbundet, Svenska

sparbanksföreningen samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Vid kommerskollegiums yttrande har fogats utlåtanden av Östergötlands

och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Västergötlands

och norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Karlstad,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i

Gävle samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Valutakommitténs förslag till författningsmässig reglering av de löpande

betalningarna har av det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. I det av bankföreningen m. fl. organisationer gemensamt

avgivna yttrandet har dock framställts yrkanden om längre gående li
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

11

beraliseringar av de löpande betalningarna. Beträffande förslaget, att postbanken

skall kunna erhålla behörighet som valutabank, råder delade meningar

bland remissinstanserna. De flesta av dem har tillstyrkt de föreslagna

ändringarna i förverkandebestämmelserna eller lämnat dessa ändringar

utan erinran. Några remissinstanser har riktat anmärkningar mot

att valutakommittén inte fullföljt undersökningen av vad ett avskaffande

eller en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen skulle innebära och

mot att kommittén ej heller föreslagit någon liberalisering av kapitalrörelserna.

Jag anhåller nu att få taga upp frågan om ett bibehållande av valutaregleringen

och eventuella ändringar i denna. Jag ämnar därvid till en början

redogöra för gällande bestämmelser och praxis på valutaregleringens område.

II. Gällande ordning m. m.

Valutaförfattningarna

Den författningsmässiga grundvalen för valutaregleringen utgörs av v alutalagen

den 22 juni 1939 (nr 350). Denna lag, som tidigare hade

blott tillfällig giltighet och förlängdes genom årliga beslut, gäller sedan den

1 juli 1959 (SFS nr 262) tills vidare.

Valutalagen är en fullmaktslag. Den ger sålunda Kungl. Maj :t rätt att,

under de betingelser som anges i lagen, utfärda i denna likaledes angivna

valutareglerande föreskrifter.

Fullmakten att genomföra valutareglering träder automatiskt i kraft, om

riket kommer i krig (1 § första stycket). Befinner sig riket i krigsfara, äger

Kungl. Maj :t efter hörande av fullmäktige i riksbanken förordna, att lagens

valutareglerande föreskrifter skall träda i kraft (1 § andra stycket). Sådant

förordnande skall dock inom viss tid underställas riksdagen för godkännande.

Även i annat fall än då krig eller krigsfara föreligger kan Kungl. Maj :t,

helt eller delvis, förordna om tillämpning av de valutareglerande bestämmelserna

(1 § tredje stycket). Förutsättning härför är dock att förordnandet

bedömes vara erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts

för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till

rikets betalningsförhållanden med utlandet. För förordnande om valutareglering

förutsätts vidare i sådant fall framställning av fullmäktige i riksbanken

och riksdagens samtycke. Ett förordnande, som meddelas i annat fall

än vid krig eller krigsfara, får avse endast viss tid, högst ett år varje gång.

Om riksdagens samtycke inte kan avvaktas utan synnerlig olägenhet, får

Kungl. Maj :t även utan riksdagens samtycke sätta flertalet av lagens bestämmelser

i kraft. I sådant fall skall dock Kungl. Maj :ts förordnande inom

viss tid underställas riksdagen för godkännande.

Då Kungl. Maj :t begär riksdagens samtycke till att sätta valutalagens be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

stämmelser i kraft eller i efterhand underställer riksdagen ett meddelat förordnande

om valutareglering, skall även de valutareglerande förskrifter, som

Kungl. Maj :t avser att utfärda med stöd av den begärda fullmakten eller som

redan ulfärdats enligt det underställda förordnandet, föreläggas riksdagen

(1 § femte stycket).

I förordnande, som Kungl. Maj :t meddelar med stöd av valutalagen, kan

enligt olika punkter i 2 § första stycket samma lag ges en rad skilda valutareglerande

föreskrifter.

Enligt punkten 1 kan Kungl. Maj :t sålunda föreskriva, att endast riksbanken

och av riksbanken bemyndigat bankaktiebolag (valutabank) får driva

handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra

penninganvisningar och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt

mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), liksom

med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av

någon som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper).

Vidare kan enligt punkten 2 föreskrivas, att utländska betalningsmedel,

utländska fordringar och utländska värdepapper endast i den omfattning

och på de villkor Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken

bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt.

Enligt punkten 3 kan Kungl. Maj :t bestämma, att utländska betalningsmedel,

utländska fordringar och utländska värdepapper skall erbjudas riksbanken

eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt.

Vidare kan förordnande meddelas enligt punkten 4, att svenska och utländska

betalningsmedel, fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd

får utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller

överlåtas på den som är bosatt i utlandet, samt enligt punkten 5, att sådana

tillgångar inte får utan tillstånd av riksbanken införas till riket.

Härjämte kan enligt punkten 6 föreskrivas, att förfogande inte får ske

över värdepapper, som införs till riket eller här förvaras för utomlands bosatt

person, eller över köpeskilling för sådana värdepapper i vidare mån än

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer.

Helt allmänt, slutligen, kan enligt punkten 7 förordnas, att förfogande över

utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper

inte får ske utan tillstånd av riksbanken annorledes än genom föryttring till

denna eller till valutabank.

Utan hinder av att Kungl. Maj :t meddelat valutareglerande förordnande

enligt de nu återgivna bestämmelserna äger riksbanken enligt 3 § valutalagen

meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att, på de villkor riksbanken

bestämmer, driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden, som riksbanken finner erforderlig för allmänhetens

tillhandagående med medel för reseändamål.

Då det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av valutareglerande

förordnande, kan Kungl. Maj :t enligt 5 § valutalagen föreskriva skyldighet

att förete handelsböcker, medge rätt att öppna och granska brev liksom and
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 19C>3

13

ra försändelser till eller från utlandet samt i övrigt meddela erforderliga

föreskrifter för förordnandets genomförande och till förhindrande av åtgärder,

som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet

avsedda ändamålet.

Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. in. den 1 juli 1959 gällande

bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. in. samma dag t. o. m.

den 30 juni 1960. Förnyade förordnanden har därefter givits, såsom jag inledningsvis

nämnt, senast för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Sålunda

har Kungl. Maj :t genom förordning den 18 maj 1962 (nr 152) om tilllämpning

av valutalagen — med riksdagens samtycke — förordnat, att stadgandena

i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom

9 § samma lag skall äga tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna

om hembudsskyldighet (2 § första stycket 3) och om brevkontroll

( 5 § 2) omfattas däremot inte av förordnandet.

De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelat med stöd av

valutalagen återfinns i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr

264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats efter

riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden

t. o. in. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande, tilllagts

fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni

1963 genom förordning den 18 maj 1962 (nr 153).

1959 års valutaförordning är innehållsmässigt i stort sett densamma som

tidigare gällande valutaförordning från år 1940. Även den formella redigeringen

av stadgandena i förordningen har bibehållits i det närmaste oförändrad.

Efter ett inledande stadgande i 1 §, vari ges vissa grundläggande definitioner,

innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket en föreskrift, som under

riksbankens kontroll lägger all växling mellan utländsk och svensk valuta.

Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag

i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar får ske endast från respektive

till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift

medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sålunda

meddela affärsbanker tillstånd att för egen eller riksbankens räkning driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar. Riksbanken

får även ge postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,

som fordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro.

Vidare kan riksbanken bevilja affärsbank eller annan tillstånd att driva

den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,

som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens tillhandagående

med medel för reseändamål. Bank, som enligt den först återgivna undantagsbestämmelsen

erhållit det vidsträcktare tillståndet att driva valutahandel,

kallas i förordningen liksom i valutalagen, valutabank.

Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i

valutaförordningen tre olika avsnitt, innehållande skilda förbud mot alt

utan riksbankens tillstånd vidtaga valutadisponcrande åtgärder.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

I det första av de tre avsnitten ges ramen av förbud beträffande utströmningen

ur landet av de värden, som berörs av valutaregleringen (4 och 5 §§),

under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande förbud i fråga om

den ingående strömmen (6—8 §§). Dessa förbud beträffande utgående respektive

ingående betalningsströmmar svarar i stor utsträckning mot varandra.

Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens tillstånd ut- eller införa

betalningsmedel eller fordringsbevis, vars företeende utgör villkor för

rätt att kräva betalning. Utförselförbudet gäller utan inskränkning även värdepapper,

under det att införselförbud beträffande värdepapper gäller endast

i den mån de ej införs genom översändande till riksbanken eller till valutabank.

Därjämte har stadgats ett särskilt förbud mot att utan riksbankens tillstånd

införa talonger till värdepapper.

I avsnittet rörande utgående betalningsströmmar ges, utöver förbudet mot

konkret utförsel, ett allmänt stadgande om förbud för den som är bosatt här

i riket (s. k. valutainlänning) att verkställa betalning till eller till förmån

för den som är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning). På motsvarande sätt

stadgas i avsnittet rörande ingående betalningsströmmar principiellt förbud

för valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling mottaga

betalning från valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som

avses med betalning ges ej. I stadgandet om förbud mot att verkställa betalning

till valutautlänning anges emellertid vissa konkreta betalningsåtgärder,

som är förbjudna, nämligen överförande av tillgodohavande här i riket

till konto eller räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel,

värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär till valutautlänning

och inbetalning eller överföring till konto som förs i Sverige

till förmån för valutautlänning. I avsnittet rörande ingående betalningar ingår

vidare ett förbud för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning

i annat fall än där det är fråga om ingående av köpeavtal på inom

branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande av därmed

jämförliga åtgärder.

I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9

och 10 §§) förbjudes valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga

över innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden

på sådant sätt, att hans innehav av dylika tillgångar minskas. Tillstånd

fordras dock inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller

till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud gäller

även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska fordringar

än banktillgodohavanden liksom hans innehav av utländska värdepapper.

För att hindra kringgående av valutaförordningens bestämmelser har

vidare stadgats, att valutainlänning, som gentemot utlandet äger rätt att

kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet,

inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa

avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt inte

annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heller, i syfte att

kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning, med vilken

han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

15

varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i sådant syfte vidta

andra liknande åtgärder.

Till dessa centrala bestämmelser har fogats ett stadgande (13 §) om

möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller sig i Sverige,

att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel, fordringar och

värdepapper samt sina tillgångar och skulder i utlandet. I ett sista avsnitt

finns regler om ansvar för överträdelse av valutaförordningens bestämmelser

(15—21 §§).

Riksbankens dispensgivning

Såsom framgår av den redogörelse för valutalagen och valutaförordningen,

som jag nu lämnat, ger dessa författningar endast yttergränser för det

område, där valutareglerande ingripanden över huvud taget får sättas in.

De närmare bestämmelserna om vad valutaregleringen konkret innebär med

distinktioner mellan tillståndskrävande och generellt tillåtna typer av transaktioner

ges genom riksbankens generella dispenser. En redogörelse för

valutaregleringens gällande normer måste därför uppta en redovisning av

i vart fält huvudlinjerna i denna dispensgivning.

Riksbankens generella dispenser från valutaförordningens bestämmelser

meddelas dels i form av dispenser för allmänheten, vilka publiceras i en

av riksbanken utgiven skrift »Valutaregleringen», dels i form av bemyndiganden

för valutabankerna att utföra vissa transaktioner, vilka lämnas

i cirkulär till valutabankerna. Vid sidan av dessa i egentlig mening generella

dispenser finns andra tillstånd, vilka är riktade till en så vidsträckt

och obestämd personkrets att även de kan sägas vara generella. Som exempel

på detta kan nämnas dispens i brev till Tornedalskommunernas förbund

angående rätt för gränsbefolkningen att handla med finsk valuta i

den utsträckning, som gränshandeln kräver.

En sammanfattning av de materiella regler, som sålunda upptas i riksbankens

generella dispenser, torde lämpligen börja med den grundläggande

regeln om betalningsvägar. Härvidlag skiljer man mellan betalningar

i bilateral och betalningar i konvertibel valuta.

Med ett flertal länder (östblocksstater) upprätthåller Sverige bilaterala

betalningsförbindelser. Då så är förhållandet, finns i allmänhet ett grundläggande

avtal mellan Sverige och det främmande landet med bestämmelser

om sättet för betalningarnas fullgörande. Den svenska valutaregleringens

uppgift i fråga om dessa betalningsarrangemang blir sedan att anpassa tillståndsgivningen

så, att betalningarna till och från det främmande landet

inte verkställs på annat sätt än som förutsatts i betalningsavtalet. I överensstämmelse

härmed har i riksbankens cirkulär till valutabankerna beträffande

betalningsvägar föreskrivits att, om vid betalning till Sverige den

betalningsskyldige är bosatt i land inom det konvertibla området, betalning

måste ske i konvertibel valuta och att vid betalning från Sverige till betalningsmottagare

i bilateralt land betalning skall ske enligt de särskilda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

bestämmelser som gäller för betalning med sådant land, d. v. s. i kronor till

s. k. bilateralt konto.

Enligt generellt medgivande av riksbanken får valutabank fritt utföra alla

löpande betalningar mellan Sverige och utlandet under förutsättning

att nu återgivna regler om betalningsvägar iakttas. Beträffande betalningar

till utlandet har dock riksbanken samtidigt understrukit, att de löpande

betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till ändamålet.

Valutabankerna skall vidare förvissa sig om att betalningarna inte i realiteten

är kapitalbetalningar. Begreppet löpande betalning har ej definierats

i något av riksbankens cirkulär. I cirkuläret om »Betalningar till Sverige»

bestämmes det emellertid genom viss exemplifiering. Till löpande betalningar

skall sålunda hänföras »betalningar för export av varor och tjänster, gåvor,

understöd, pensioner samt räntor och annan avkastning». Ärenden

rörande gåvor och understöd brukar emellertid handläggas som kapitalöverföringar,

när det gäller betalningar till utlandet. Detsamma är förhållandet

med pensioner till nyblivna emigranter.

Vid sidan om dessa allmänna bemyndiganden för valutabankerna att utföra

löpande betalningar till och från Sverige har i särskilda cirkulär getts

ytterligare bemyndiganden i fråga om löpande betalningar som hänför sig

till varuimport, fartygsfrakter, transitoaffärer, försäkrings- och återförsäkringsavtal

samt resevaluta.

Riksbanken har även gett valutabankerna vissa generella bemyndiganden

i fråga om betalningar av kapitalnatur. Till utlandet får sålunda

utföras arvslott i Sverige under förutsättning att arvlåtaren vid sin

död var bosatt i Sverige och att arvtagaren är valutautlänning, dock ej

svensk medborgare som emigrerat efter den 1 januari 1959. Vidare får utlännings

besparingar av arbetsinkomster i Sverige utföras. Likvider för kontraktsenligt

uppsagda eller utlottade svenska eller på svenska kronor lydande

utländska obligationer och förlagsbevis får utföras utan förhandsprövning.

Detsamma gäller likvider intill 5 000 kronor vid köp av svenska

värdepapper lydande på svenska kronor. Till Sverige får kapitalbetalningar

till valutainlänning utföras av valutabank utan särskild förhandsprövning,

då fråga är om arv, konlraktsenliga amorteringar samt likvider vid försäljning

av fast egendom i utlandet och utomlands befintligt lösöre. Detsamma

gäller även likvider vid försäljning av utländska värdepapper, om

riksbanken och värdepappersinnehavaren inte träffat särskilt avtal att försäljning

av dessa värdepapper ej skall ske.

Bland de i riksbankens skrift »Valutaregleringen» lämnade dispenserna

för allmänheten förtjänar särskilt nämnas dispenserna från förbudet mot

ut- och införsel av betalningsmedel. Härvidlag har från förbudet

undantagits dels vissa typer av betalningsmedel (växlar och vissa

checkar samt fordringsbevis), dels sådan ut- eller införsel som håller sig

inom vissa beloppslimiter. Vidare finns dispenser, som möjliggör värdepappershandel

i viss utsträckning utan särskilda tillstånd i de individuella

fallen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

17

Slutligen vill jag något närmare redogöra för de dispenser, som lämnats

i fråga om betalningar inom Sverige mellan v a 1 u t a i n länni

n g a r och valutautlänningar.

Till följd av att valutaförordningen utan inskränkning förbjuder alla betalningar

mellan valutainlänning och valutautlänning har det blivit nödvändigt

att genom generella dispenser möjliggöra inte bara betalningar över

gränserna utan även de småbetalningar i det dagliga livet, som äger rum i

Sverige mellan svenskar och utlänningar under uppehåll här i landet. De

viktigaste betalningarna av detta slag har därför undantagits från betalningsförbudet

genom dispens av riksbanken. Betalning i Sverige i svenskt

mynt eller till förmån för valutautlänning är sålunda tillåten, om betalningen

utgör ersättning för arbetsprestation som valutautlänningen efter sin

ankomst till Sverige utfört åt den betalningsskyldige. Detsamma gäller om

betalningen avser inköp av valutautlänningen tillhörigt personligt lösöre

eller av varor, vilka tillhandahålls här i Sverige i rörelse som bedrivs av valutautlänning

med vederbörligt tillstånd. Riksbankens dispens gäller vidare

betalning, som avser åtagande om gåva eller understöd, dock endast om

gåvan eller understödet inte förpliktar till återbetalningsskyldighet eller annan

motprestation från mottagaren eller annan. Från förbudet att verkställa

betalning till eller till förmån för valutautlänningar undantas även

helt allmänt betalningar, oavsett för vad de utgör ersättning, om de avser

att bereda en valutautlänning medel för bestridande av hans uppehållskostnader

i Sverige inklusive kostnad för fast bostad.

Beträffande betalningar från valutautlänning gäller, att valutainlänning

får ta mot betalning i svenskt mynt från valutautlänning som vistas i Sverige

då fråga är om kostnader för uppehälle eller om betalning av här i riket

tillhandahållna varor eller tjänster och dylikt. För samma ändamål får betalning

mottas i utländska betalningsmedel. Mottagna utländska betalningsmedel

får emellertid inte disponeras på annat sätt än genom försäljning till

valutabank. Detta generella tillstånd att ta mot betalning för här tillhandahållna

varor gäller dock inte vid direkt export till utlandet.

Internationella överenskommelser

I väsentliga delar anknyter riksbankens dispenser till de olika internationella

överenskommelser på valutaområdet, som Sverige biträtt. Riksbankens

dispensgivning innebär sålunda i mycket stor utsträckning ett effektuerande

av för Sverige gällande åtaganden. Som redan nämnts, är detta förhållandet

i fråga om de dispenser, som styr den numera obetydliga del av utlandsbetalningarna

vilken sker bilateralt. Även den grundläggande distinktionen mellan

löpande betalningar och kapitalbetalningar liksom den i dispenserna stadgade

friheten för löpande betalningar är emellertid givna genom internationella

förpliktelser. Genom sitt medlemskap i Internationella valutafondan och

OECD har Sverige sålunda förbundit sig att tillåta löpande betalningar.

Enligt artikel VIII i stadgan för Internationella valutafon2

llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

den får ingen medlem av fonden utan dess samtycke införa restriktioner

i fråga om betalningar och överföringar som avser löpande internationella

transaktioner.

Betalningar för löpande transaktioner definieras i fondstadgan som betalningar,

vilka inte avser kapitaltransaktioner. I begreppet löpande transaktioner

innefattas enligt stadgan utan begränsning följande betalningar:

1) alla betalningar i samband med utrikeshandel och andra löpande transaktioner

inklusive tjänster samt normala kortfristiga bank- och kredittransaktioner;
2)

räntor på lån och neltoavkastning av andra investeringar;

3) skäliga amorteringar på lån eller belopp för skäliga avskrivningar på

direkta investeringar; samt

4) skäliga penningförsändelser för familjeunderhåll.

Det kan här inskjutas, att fondstadgan ger medlemsstat rätt att under eu

övergångstid efter kriget undandra sig de fulla förpliktelserna enligt artikel

VIII genom att upprätthålla vissa regleringar av löpande betalningar. Sverige

har dock numera avstått från att åberopa detta undantagsstadgande och har

sålunda fullt ut åtagit sig förpliktelserna enligt artikel VIII. Åtskilliga medlemsstater,

bland dem Norge och Danmark, åberopar däremot fortfarande

undantagsstadgandet.

De förpliktelser Sverige åtagit sig genom sitt medlemskap i OECD avser

i motsats till förpliktelserna i valutafonden såväl löpande betalningar som

vissa kapitalbetalningar.

Åtagandena i fråga om löpande betalningar är fastslagna i stadgan för frigörelse

av löpande osynliga transaktioner och betalningar (»Code of Liberalisation

of Current Invisible Operations»). Där stadgas i huvudsak, att

transaktioner och betalningar avseende ett 60-tal i en förteckning särskilt

angivna huvudkategorier skall vara medgivna, i vissa fall enligt förklarande

och/eller inskränkande regler. Förteckningen är avsedd att täcka alla förekommande

typer av löpande osynliga transaktioner och betalningar. Stadgans

bestämmelser inskränker inte rätten att kontrollera överföringarnas

verkliga syfte. Då ett land får allvarliga svårigheter med sin betalningsbalans,

kan landet temporärt åberopa vissa undantagsbestämmelser. Dessutom balett

medlemsland rätt att reservera sig mot sådana särskilda åtaganden i stadgan,

som landet inte funnit sig kunna acceptera. Sverige upprätthåller inte

någon reservation mot de i stadgan föreskrivna skyldigheterna att medge

betalningar.

Enligt den särskilda stadgan för frigörelse av kapitalrörelser (»Code of

Liberalisation of Capital Movements») skall medlemsländerna successivt avskaffa

restriktioner för kapitalrörelser i den utsträckning, som är nödvändig

för effektivt ekonomiskt samarbete. För närvarande har endast ett mera

begränsat antal transaktionstyper och därmed sammanhängande överföringar

liberaliserats. En av de mest betydelsefulla av dessa transaktionstyper är

långfristiga direkta investeringar i båda riktningarna och avveckling av så
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

19

dana investeringar. Bland övriga kategorier märks kommersiella krediter och

återbetalning av sådana krediter, på olika sätt begränsade personliga kapitalöverföringar

(tilldelning av emigrationsvaluta, överföringar av arv, utbetalningar

på grund av livförsäkring etc.), samt vissa värdepapperstransaktioner.

Beträffande kontrollrätt och undantagsmöjligheter gäller i stort sett

samma bestämmelser som för löpande betalningar. Sverige har avgivit särskilda

reservationer i fråga om kommersiella krediter, som lämnas av kreditinstitut,

och några typer av transaktioner, som avser portföljinvesteringar.

Båda de nu nämnda stadgorna gäller i förhållande till medlemsländerna i

OECD, d. v. s. medlemsländerna i det tidigare OEEC samt Canada och Förenta

staterna. Stadgan för frigörelse av kapitalrörelser gäller dock inte i

förhållande till Canada. Båda stadgorna innehåller vidare en bestämmelse

om att medlemsländerna skall söka utsträcka liberaliseringen till alla medlemsländerna

i valutafonden.

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen

Riksbanksfullmäktiges framställning

Såsom jag inledningsvis nämnt, hemställer riksbanksfullmäktige i sin skrivelse,

att Kungl. Maj :t måtte — med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen —

begära riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli

1963—den 30 juni 1964. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse saiuma

lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket

1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

Som skäl för sin framställning anför fullmäktige att den situation, i vilken

1962 års förordnande om fortsatt valutareglering gavs, i stort sett är oförändrad.

Vidare erinrar fullmäktige om valutakommitténs under år 1962 avgivna

förslag till vissa ändringar i valutaförfattningarna, vilka förslag fullmäktige

delvis tillstyrkt och delvis lämnat utan erinran. Oavsett vilken ställning

man intar till dessa förslag, synes emellertid enligt fullmäktiges mening

— särskilt med hänsyn till det ovissa förhandlingsläget i Västeuropa

rörande hl. a. fortsatt ekonomisk integration — nu gällande fullmakter i valutalagen

böra las i anspråk för ytterligare ett år. Samtidigt bör valutaförordningen

ges fortsatt giltighet.

Remissyttrandena

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar sig inte ha något att invända

mot framställningen.

Inte heller bankinspektionen har någon erinran mot bankofullmäktiges

förslag.

Svenska bankföreningen avstyrker däremot, att förordnande om fortsatt

valulareglering meddelas för tid efter den 30 juni 1963. Bankföreningen

åberopar härvid till en början i huvudsak vad föreningen anfört i sitt i ett

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

följande avsnitt återgivna yttrande över valutakommitténs betänkande, nämligen

att valutapolitiken bör liberaliseras vare sig vårt land associeras till

EEC eller ej. Enligt föreningens mening skulle Sverige i annat fall bli isolerat

från det intima ekonomiska samarbete mellan nationerna i den västliga

världen som säkerligen, med eller utan integrationsavtal, kommer att

växa fram. Bankföreningen anför härom vidare.

Resultatet av en sådan isolering måste i längden bli, att förutsättningarna

för svensk företagsamhet allvarligt försämras och att möjligheterna till fortsatt

välståndsökning högst avsevärt begränsas.

Farhågorna för en sådan utveckling föranledde bankföreningen att redan

för ett år sedan framföra önskemål om ett snabbt och fullständigt upphävande

av valutaregleringen. Därvid anförde bankföreningen, att även om

en total avveckling måhända ej kunde ske genast och i ett slag, så borde

dock åtgärder omedelbart vidtagas för att successivt genomföra den under

en kort tilltagen övergångstid. Bankföreningen vidhåller alltjämt denna uppfattning

och vill tillägga, att awecklingstidens slutpunkt enligt bankföreningens

mening numera ej bör sättas senare än till utgången av nu löpande

regleringsperiod.

IV. Valutakommittén

Utredningsuppdraget

Frågan om en allmän utredning rörande valutaregleringen togs vid 1960

års riksdag upp av bankoutskottet (B:oU 22). Detta skedde i anledning av

dels prop. 1960: 127 med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande

angående fortsatt valutareglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner

(I: 641 och II: 789), dels motioner om ökad frihet för kapitalrörelser från

och till Sverige m. m. (I: 432 och II: 538). I de båda förstnämnda motionerna

uttalades, att en författningsmässig översyn av valutaregleringen snarast

borde ske och att en sådan utredning borde ha till uppgift att klarlägga förutsättningarna

för en skyndsam avveckling av bestående reglering i fråga

om såväl löpande betalningar som kapitalrörelser. Bankoutskottet framhöll

att, såvitt utskottet kunnat finna, såväl departementschefen som berörda

myndigheter och organisationer var ense om att en utredning rörande valutaregleringen

var påkallad. Utskottet förordade därför, att en sådan utredning

snarast möjligt genomfördes. I

I direktiven för valutakommitténs arbete framhöll jag, att riksbanken genom

valutaregleringens möjligheter att påverka kapitalrörelserna fått ytterligare

ett hjälpmedel — vid sidan av de traditionella penningpolitiska medlen

— för valutavården liksom för regleringen av penning- och kapitalmarknaderna.

I denna fråga framhöll jag vidare.

Å ena sidan har nämligen strävan att förverkliga efterkrigstidens mål för

den ekonomiska politiken fordrat att kraftigt verkande monetära hjälpmedel

stått till buds. Å andra sidan har möjligheten att utnyttja växelkursförändringar,

som utgjorde ett av förkrigstidens viktigaste monetära hjälpmedel,

blivit i praktiken begränsad genom nytillkomna internationella bindningar

till fasta växelkurser och genom ett flertal länders inlemmande i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

21

större, intimt sammanhållna marknader. För att emellertid valutaregleringen

skall kunna fullgöra sin uppgift att genom reglering av kapitalrörelserna

vara ett verksamt hjälpmedel för riksbanken måste den — såvitt rör kapitalbetalningarna

— kunna smidigt och snabbt anpassas efter skiftande lägen.

Till belysning härav må endast erinras om att förändringar i den interna

kreditpolitiken, föranledda av ett hastigt växlande konjunkturläge,

kan behöva kompletteras med en omställning även i fråga om regleringen

av svensk upplåning i utlandet. Vidare måste handhavandet av regleringen

av kapitalbetalningarna ständigt ske med hänsynstagande till den internationella

utvecklingen på området och med beaktande av de ställningstaganden

och diskussioner som fortlöpande äger rum i de internationella samarbetsorganen.

Det förefaller därför mest ändamålsenligt, att de överväganden beträffande

valutaregleringens utformning som bör ske från sådana utgångspunkter

kommer till stånd inom riksbankens valutastyrelse, som genom sin

sammansättning är avsedd att vid regleringens handhavande åstadkomma

ett samarbete mellan olika intressen, i sista hand under bankofullmäktiges

ansvar.

I enlighet med det anförda borde de med stöd av valutalagen utfärdade

författningsbestämmelserna i fråga om kapitalbetalningar vara tillräckligt

vidsträckta för att medge de valutareglerande organen erforderlig handlingsfrihet

under skiftande förhållanden. Man fick därför räkna med att bestämmelserna

i detta hänseende även framdeles måste vara tämligen generellt

utformade. Utredningen saknade därmed anledning att ta ställning till frågan,

hur i ett aktuellt läge regleringen av kapitalrörelser synes böra tillämpas.

Vad därefter gäller de löpande betalningarna, framhöll jag, att friheten i

detta hänseende måste vara förenad med en möjlighet till kontroll av att

förbjudna kapitalbetalningar inte skedde under sken av löpande betalningar.

Valutaförfattningarna måste därför möjliggöra kontroll även av sådana betalningar,

som i och för sig inte är underkastade saklig reglering. Utredningen

borde därför överväga i vilken mån valutaförordningens bestämmelser,

såvitt angår löpande betalningar, kunde bättre anpassas efter den i praktiken

liberala valutaregleringen. I detta sammanhang borde utredningen pröva

möjligheten till förenkling av bestämmelserna om betalningar i Sverige

mellan valutainlänningar och sådana valutautlänningar som uppehåller sig

här i landet. Även valutaförordningens regler om förverkande borde granskas.

Såsom jag vidare framhöll, hade utredningen att vid sin översyn av valutaförordningen

utgå från ett behov av fortsatt reglering av kapitalbetalningar.

Utredningen borde emellertid vara oförhindrad att även analysera verkningarna,

under olika förutsättningar, av ett totalt avskaffande av valntaregleringen

eller en väsentlig uppmjukning av denna. Vid en sådan undersökning

var del naturligt att söka närmare belysa möjligheterna att förverkliga

målen för den ekonomiska politiken och de alternativ i form av ytterligare

skärpning i penning- och finanspolitikens utformning, som i samband

därmed skulle kunna väntas bli aktuella.

Utredningen borde enligt direktiven visserligen inte direkt sikta på änd
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. M(ij:ts proposition nr 139 år 1963

ringar i valutalagen. I den mån den författningsmässiga översynen av valutaförordningen

gav anledning därtill, borde utredningen dock vara oförhindrad

att överväga ändringar även i valutalagen.

Valutakommittén har i fråga om sitt utredningsuppdrag uppgett, att kommittén

till en början arbetat parallellt på sina båda uppgifter, nämligen att

företa en författningsrevision och att verkställa en analys av verkningarna

av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligt uppmjukas. Utredningen

fortsätter emellertid.

Under kommitténs fortsatta arbete har det emellertid kommit att stå alltmer

klart, att det blivande resultatet i den ena eller andra riktningen av de

förestående överläggningarna mellan Sverige och EEC angående svensk associering

till den gemensamma marknaden måste bliva av så väsentlig betydelse,

då det gäller att analysera och taga ställning till valutaregleringens

betydelse för den svenska ekonomin, att det ter sig skäligen meningslöst att

så länge frågan om associering alltjämt är öppen söka göra ett sådant ställningstagande.

Kommittén har därför icke ansett sig i nuvarande läge böra

fullfölja det ursprungliga utredningsuppdraget utan nöjer sig i denna del

med att utan egen menings3''ttring såsom bilaga framlägga nyssnämnda på

kommitténs uppdrag upprättade promemoria.

Bortsett från den nämnda bilagan är sålunda valutakommitténs promemoria

helt ägnad kommitténs uppgift att i vissa hänseenden revidera valutaförfattningarna.

Allmänna synpunkter

I samband med sin redogörelse för valutaförfattningarnas innehåll framför

kommittén vissa mera allmänna synpunkter på valutaregleringens formella

utformning.

Valutaförordningens tekniska uppbyggnad är enligt valutakominitténs

mening i vissa hänseenden särartad. Det är sålunda påfallande, anför kommittén,

hur förbudsbestämmelserna ligger i olika skikt över varandra så

att en och samma transaktion kan komma att på olika stadier kollidera

med skilda förbud i förordningen. Om man som exempel väljer en otillåten

överlåtelse av värdepapper från en valutainlänning till en valutautlänning,

visar det sig, att normalt följande bestämmelser åsidosättas, nämligen

för det första förbudet att utföra värdepapper ur landet, för det andra förbudet

att överlåta värdepapper till valutautlänning och för det tredje förbudet

att mottaga betalning från valutautlänning. Detta kan enligt kommittén

synas anmärkningsvärt med hänsyn till att åtminstone förbuden mot

utförsel och mot överlåtelse av värdepapper i detta sammanhang syftar till

samma sak, nämligen att hindra utlänningars förvärv7 av svenska värdepapper.

I syfte att åstadkomma effektivast möjliga kontroll har sålunda

såväl den presumerade fara för överlåtelse, som kan anses ligga i att värdepapperen

utförs, som även den direkta värdepappersöverlåtelsen i och för

sig lagts under kontroll.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Vidare är det slående, fortsätter kommittén, hur allmänna valutaförordningens

förbud gjorts. Detta framträder mest markerat i de generella betalningsförbuden.

Fastän utrikeshandeln förutsätter att betalningar ständigt

sker mellan Sverige och utlandet, saknas i valutaförordningen varje

antydan om att betalningar mellan in- och utland i själva verket är omistliga

transaktioner. I förordningen stadgas endast ett naket förbud mot alla

betalningstransaktioner mellan in- och utlänningar, låt vara med det viktiga

undantaget att riksbanken kan medge tillstånd till dylika betalningar.

Valutaförordningen innehåller sålunda en serie förbud, vilka är riktade inte

bara mot transaktioner som man mera allmänt önskar hindra utan till

större delen även mot transaktioner som med nödvändighet måste ständigt

utföras, utan att någon annan antydan om den fria sektorn görs än att riksbanken

sägs kunna medge undantag från förbudet.

Med hänsyn till konstruktionen av valutaförordningens generella förbud

måste de dispenser från dessa förbud, som riksbanken meddelar, i stor utsträckning

ges karaktären av allmänna normer, där vissa typer av transaktioner

generellt undantas från regleringen. Situationen är således den, att

valutalagen och valutaförordningen endast ger yttergränserna för det område

där valutareglerande ingripanden får sättas in under det att valutaregleringens

konkreta innehåll, såsom framgår av den föregående redogörelsen,

bestämmes genom riksbankens dispenser.

Valutakommittén framhåller, att det sålunda inte blir statsmakterna utan

den beslutande instansen i valutafrågor inom riksbanken — riksbankens

valutastyrelse — som inom valutaförfattningarnas mycket vida gränser skapar

valutaregleringarnas materiella normer. De tillstånd, som riksbanken

meddelar, är emellertid, påpekar kommittén vidare, inte enbart uttryck för

valutastyrelsens — och i sista hand bankofullmäktiges — diskretionära

valutapolitiska överväganden. Till sina väsentliga delar är nämligen innehållet

i riksbankens dispenser, som framgår av det föregående, givet genom

att Sverige biträtt skilda internationella överenskommelser på valutaområdet.

Till förklaring av de redovisade förhållandena anför kommittén, att valutaförordningens

speciella struktur delvis är historiskt betingad. Förordningen

har nämligen tillkommit och vidareutbyggts i lägen, då det funnits

behov av en mycket omfattande reglering. En fortgående liberalisering har

därefter kunnat genomföras. Denna har då skett genom att valutamyndigheten

begagnat sig av sin möjlighet att släppa efter i form av mer eller mindre

generella dispenser. Valutaregleringen måste nämligen, fortsätter kommittén,

för att kunna vara ett verksamt medel för riksbanken, snabbt kunna

anpassas efter skiftande lägen. Kommittén påpekar dock, att många av

de friheter som getts i generella dispenser knappast skulle kunna inskränkas

även om man av någon anledning — utan alt vara i en katastrofsituation —

skulle vilja strama åt valutaregleringen. Kommittén pekar här särskilt på

Sveriges internationella åtaganden på detta område.

Kommittén finner med hänsyn till det senast anförda naturligt att ge de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

grundläggande friheterna i fråga om ullandsbetalningar en fastare form

genom att de skrivs in i valutaförordningen, även om härigenom ingen saklig

ändring sker. Kommittén erinrar emellertid i detta sammanhang om

att enligt utredningsdirektiven endast valutaförordningens regler angående

de löpande betalningarna skall anpassas efter den liberalare valutareglering,

som upprätthålls i praktiken, under det att de friheter, som riksbanken

medgett i fråga om kapitalbetalningarna, inte skall arbetas in i valutaförordningen.

Riksbanken anses nämligen här, påpekar kommittén, behöva

manövreringsfrihet för att kunna vid behov både släppa efter och

strama åt regleringen inom en viss sektor.

Betalningsvägar och löpande betalningar

Uppgiften att i fråga om de löpande betalningarna anpassa valutaförordningen

efter rådande reglering, vilken närmast kan förefalla innebära fullständig

frihet för sådana betalningar, kompliceras, enligt vad valutakommittén

funnit, i två skilda hänseenden. Härmed avser kommittén dels behovet

av kontroll att en viss transaktion verkligen är en löpande betalning

och inte en kapitalbetalning, dels hänsynen till det bilaterala betalningssystemet.

Kommittén anför härom.

För det törsta måste valutaförordningen även efter eu dylik reform alltjämt

giva möjlighet till övervakning av de betalningar, som utföras såsom

löpande. Tydligt är nämligen, att en till kapitalbetalningar inskränkt reglering

förutsätter en kontroll av att kapitalbetalningar ej undandragas föreskriven

prövning, genom att de utföras under sken av att vara löpande.

För det andra kan icke en fullständig frihet för alla löpande betalningar

medgivas, så länge valutaregleringen, såsom för närvarande är fallet, måste

tjäna även syftet att vara den författningsmässiga grundvalen för framtvingande

av bilateralt betalningsutbyte med utlandet. Ett fullständigt frigörande

av de löpande betalningarna skulle nämligen medföra, att det icke

vidare bleve möjligt att dekretera, att löpande betalningar till och från ett

visst bilateralt land skola ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige förpliktat

sig att iakttaga. Det bilaterala betalningsutbytet är för övrigt ägnat

att komplicera läget, även då det gäller mottagande av betalningar från

andra än bilaterala länder. Såsom nämnts gäller nämligen härvidlag, att betalningar

från betalningsskyldig i konvertibelt land ej må verkställas i bilateral

valuta. Icke ens för det konvertibla området är sålunda en full frihet

under kontroll möjlig för löpande betalningar, då härigenom icke vidare

skulle kunna förhindras, att Sverige för export till konvertibla länder finge

mottaga betalningar i bilateral valuta.

Kommittén diskuterar härefter frågan, hur man allmänt sett skall låta en

generell frihet för löpande betalningar komma till uttryck i valutaförordningen.

Tre olika lösningar är här enligt kommittén möjliga. Närmast till

hands ligger, fortsätter kommittén, att ta fasta på vad man vill ha kvar som

tullt reglerat, d. v. s. kapitalbetalningarna, samt i förordningen ange och

reglera detta område. Motsatsvis finge då framgå, att vad som inte sålunda

särskilt angetts tillhöra kapitalområdet skulle vara fritt från reglering. Där
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

25

eller skulle dock enligt kommittén vissa särregler bli erforderliga med hänsyn

till de tidigare antydda speciella komplikationer, som föranleds av nödvändigheten

att övervaka de löpande betalningarna och att med vissa länder

framtvinga bilateralt betalningsutbyte. Kommittén har emellertid ansett

sig böra avvisa en sådan lösning av följande skäl.

Å ena sidan kan konstateras, att om en valutaförordning av nu diskuterad

typ skall någorlunda kunna fullgöra sin uppgift att möjliggöra reglering

av kapitalbetalningssektorn, ett sådant schema över reglerade transaktioner

måste göras avsevärt omfattande och — på grund av svårigheterna

att generellt angiva just de transaktioner man vill ha under reglering — i

vissa fall även mera vidsträckt än den reglering av kapitalbetalningar som

ytterst åsyftas. För att möjliggöra kontroll av investeringar i utlandet skulle

det t. ex. i en valutaförordning av denna typ kunna bli erforderligt med

ett allmänt stadgande om att rörelse i utlandet ej finge startas eller drivas

utan särskilt tillstånd från riksbanken. En omläggning efter här angivna

linjer av valutaförordningens konstruktion skulle sålunda medföra, att förordningen

komme att såsom förbjudna angiva nya typer av transaktioner,

trots att förordningens tillämpningsområde totalt sett skulle högst avsevärt

krympas. En dylik ordning skulle, i all synnerhet som revisionen av valutaförordningen

avser att däri inskriva den liberala valutareglering som i

praxis utvecklat sig, icke kunna undgå att verka förbryllande och stötande.

A andra sidan lär det ej kunna bestridas, att varje försök att sålunda genom

enumeration angiva de särskilda transaktionstyper som skola regleras, för

att därefter låta vad ej särskilt angivits vara fritt, måste, även om uppräkningen

gåves en ur nyss anlagda synpunkter besvärande omfattning, medföra

betydande risker för att vissa transaktioner, som sakligt knnna förefalla

böra omfattas av regleringen, skulle falla emellan de beskrivna kategorierna.

Härigenom skulle uppstå stora möjligheter till kringgående av förordningen.

Kommittén har därför ej ansett sig kunna föreslå en reform av

valutaförordningen på nu angivet sätt.

Enligt kommittén förefaller det som om man skulle kunna undgå de mest

betydande olägenheterna av det diskuterade systemet, om man väljer att

med ett generellt uttryck fånga in hela den sektor man vill ha under reglering

i stället för att precisera de särskilda transaktioner som innefattas under

denna. Någon annan möjlighet till en sådan lösning torde ej stå till buds

än alt tala om »kapitalbetalmingar» som underkastade kontroll. Kommittén

avvisar emellertid även denna lösning. Uttrycket kapitalbetalningar har

visserligen ansetts kunna begagnas i promemorian utan föregående särskild

definition av uttryckets innebörd. Det synes emellertid kommittén alltför

vagt för alt lämpligen kunna användas i författningstext i all synnerhet om,

såsom här skulle bli fallet, termen begagnas för att dra gränsen kring det

område som skall vara underkastat valutareglering.

Kommittén har efter dessa överväganden kommit fram till att valutaförordningens

anpassning till nuvarande liberalare valutaregleringspraxis bör

ske, inte genom att förbuden i valutaförordningen begränsas till kapitalbetalningar

utan genom att förbud får bestå för i princip alla betalningar och

undantag från förbudet görs för löpande betalningar. Med eu sådan uppläggning

blir det enligt kommittén även enklare alt, samtidigt som de lö
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

pande betalningarna friställs, dock låta valutaförordningen ge täckning för

övervakning av samtliga betalningar och för framtvingande av bilateral betalningsreglering.

Med en vid regleringsram i botten och de löpande betalningarna

som undantag härifrån kan nämligen, anför kommittén, detta undantag

begränsas på så sätt, att förordningen alltjämt kan fullgöra dessa

funktioner.

Kommittén diiskuterar även frågan, om man i samband med utformningen

av ett undantag för de löpande betalningarna bör göra en allmän författningsteknisk

översyn av valutaförordningens förbudsbestämmelser. Kommittén

pekar här på att, såsom tidigare nämnts, de olika förbuden i vissa

fall ligger i skikt över varandra så att en och samma transaktion på olika

stadier kan komma att talla under olika förbud ii förordningen. En sådan

ordning kan enligt kommittén i vissa situationer förefalla systematiskt mindre

lämplig men torde å andra sidan vara nödvändig för att valutaregleringen

skall fungera. På några punkter synes dock, fortsätter kommittén, valutaförordningens

strävan efter en så fullständig täckning som möjligt ha lett

till vissa redigeringsoformligheter. I dessa och andra fall torde det enligt

kommittén vara möjligt att göra författningstekniska förenklingar. Kommittén

anför vidare.

Kommittén har under utredningsarbetets bedrivande utarbetat och diskuterat

skisser till en sådan revision av valutaförordningen. En dylik omläggning

av valutaförordningen skulle emellertid kräva motsvarande ändringar

på väsentliga punkter i valutalagen. Kommittén är visserligen enligt direktiven

oförhindrad att föreslå de ändringar i valutalagen, som betingas av

kommitténs förslag till ändringar i valutaförordningen. Men det är likväl

oundvikligt, att en sådan mera allmän revision av valutaförfattningarna

skulle giva kommitténs förslag en annan valör, än om detta begränsas till

den närmast ålagda uppgiften att anpassa valutaförordningen efter valutaregleringspraxis

beträffande löpande betalningar.

Med hänsyn till det anförda samt då en utförligare diskussion av mera

allmänna författningstekniska frågor och fortsatt arbete härmed skulle te

sig skäligen meningslöst i ett läge, där man så föga vet om valutaregleringens

framtid, har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå vidare ändringar

i valutaförordningen än som betingas av uppgiften att friställa de löpande

betalningarna. Det förslag, som kommittén framlägger i denna del, är

sålunda enligt kommittén tänkt att inpassas i en valutaförordning, där de

grundläggande förbudsbestämmelserna förblir ungefärligen desamma som

för närvarande.

Utformningen av undantaget för de löpande betalningarna

bör enligt kommitténs mening ske så, att undantaget i görligaste

mån anknytes till de internationella förpliktelser som Sverige åtagit

sig i fråga om sådana betalningars frihet från restriktioner. Som riktpunkt

kan man, fortsätter kommittén, ta önskemålet att den interna författningens

definition så nära ansluter till internationellt avtal, att den genom valutaför
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 19(13

ordningen interni medgivna friheten för löpande betalningar blir spegelbilden

av den internationellt påtagna skyldigheten att tillåta sådana betalningar.

Med hänsyn till det sagda har kommittén i första hand funnit det naturligt

att söka anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betalningarna

till den definition härav, som getts i stadgan för internationella valutafonden.

Svårigheterna att begagna sig av fondstadgans definition är

emellertid enligt kommitténs åsikt omedelbart uppenbara. Kommittén anför

härom.

I första hand faller i ögonen, att fondstadgans inledande allmänna definition

av löpande betalningar ter sig som en cirkeldefinition, ii det att betalningar

för löpande transaktioner sägas vara betalningar som icke avse kapitaltransaktioner.

Något annat skiljemärke för bestämmande av kapitaltransaktioner

gives ju nämligen ej, än att dessa icke äro löpande transaktioner.

Även om man avstår från att använda denna inledande allmänna bestämning

av de löpande betalningarna, och till valutaförordningen blott överför

den därefter följande exemplifieringen av transaktioner, som utan begränsning

sägas vara löpande, skulle författningstexten bli svårhanterlig genom

vagheten i de i fondstadgan använda uttrycken. Härmed avses ej i första

hand, att stadgan använder sådana uttryck som normala (normal) och skäliga

(moderate), vilka i inhemska tillämpningsföreskrifter borde kunna givas

praktisk användbarhet genom siffermässiga preciseringar i riksbankens

tillämpningsföreskrifter, men hela uttryck som »normala kortfristiga bankoch

kredittransaktioner» liksom »skäliga avskrivningar på direkta investeringar»

äro svårgripbara. Det är givet, att även dessa oklarheter skulle kunna

förtydligas, genom att riksbanken i tillämpningsföreskrifter gåve utförliga

anvisningar angående vad som skulle anses innefattat under de olika begreppen.

Därvid kunde i avsaknad av upplysningar på denna punkt i fondstadgans

förarbeten ledning hämtas från den praxis, som utvecklat sig vid

fondens konsultationer med medlemmar. Det är emellertid ofrånkomligt, att

med en sådan uppläggning de väsentliga valutaregleringsnormerna alltjämt

skulle komma att ligga i "riksbankens tillämpningsföreskrifter och icke —

såsom åsyftas med kommitténs ändringsförslag — i valutaförordningen.

Fondstadgan ter sig sålunda enligt kommitténs mening inte lämplig som

underlag för en intern författning.

Kommittén har i stället ansett lämpligt alt med vissa modifikationer och

tillägg anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betalningarna

till den förteckning över de löpande betalningarna, som finns i OEGD:s

stadga för frigörelse av löpande osynliga transaktioner och betalningar. Fn

utförlig och i princip fullständig uppräkning av de typer av transaktioner,

som skall anses hänförtiga till löpande betalningar, synes kommittén lämplig

även i detta sammanhang, särskilt med hänsyn till svårigheterna att ge

eu tillfredsställande allmän definition av begreppet löpande betalningar. Efter

en i mera allmänna ordalag hållen beskrivning av vad som menas med

löpande betalningar bör sålunda, fortsätter kommittén, ges eu relativt utförlig

exemplifiering av de betalningar, som innefattas under detta begrepp.

En så omfattande beskrivning kan emellertid enligt kommitténs mening inte

lämpligen infogas i själva valutaförordningens text. Kommittén föreslår

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

därför, att uttrycket löpande betalning används utan särskild förklaring i

författningens huvudtext men att till det lagrum, där begreppet införs, fogas

eu anvisningspunkt, där på angivet sätt närmare utvecklas vad som skall

förstås med löpande betalning. Kommittén fortsätter.

Även med ett sådant förfarande är det dock uteslutet att göra exemplifieringen

så utförlig som skett i OECD:s liberaliseringsstadga. Samtidigt därmed

är det med hänsyn till att denna stadga utgör en fullständig genomgång

av de typer betalningar som härvidlag komma ifråga angeläget att i

görligaste mån begagna sig av denna. Kommittén har därför förfarit på så

sätt, att kommittén sammanfattat stadgans utförliga uppräkning till några

punkter, vilka dock tillhopa avses innehålla detsamma som stadgans mera

utförliga beskrivningar. Därmed har sålunda området för de löpande osynliga

betalningarna blivit täckt. Härtill skola emellertid läggas de värdemässigt

niest väsentliga av de löpande betalningarna, nämligen direkta exportoch

importbetalningar.

Med eif sådant starkt komprimerat schema över vad som hänförs till

löpande betalningar synes emellertid, menar kommittén, även om tekniken

med en särskild anvisningspunkt användes, bli nödvändigt att på några

punkter komplettera anvisningarna med sådana allmänna tillämpningsföreskrifter,

som riksbanken jämlikt 6 § valutalagen äger utfärda. Det kan visserligen

sägas, fortsätter kommittén, att den förelagda uppgiften att skriva

in friheten för de löpande betalningarna i valutaförordningen härigenom

endast ofullständigt löses. Kommittén anför härom.

Kommittén har emellertid sett som det väsentliga, att de centrala friheterna

för löpande betalningar bli inskrivna i vaiutaförordningen och att

detta sker på ett sådant sätt, att förordningen kan giva ett någorlunda upplysande

besked om vad som faktiskt gäller. Det synes vara en mindre olägenhet,

om man för att tillgodose dessa önskemål tvingas till en viss ofullstandighet

beträffande några speciella typer av betalningar, än om man för

att vinna fullständighet nödgas belamra författningstexten med en sådan

mängd specialregler, att förordningens läsbarhet allvarligt äventyras. Det

k un tilläggas, alt också med den av kommittén förordade lösningen önskemålet

om att valutaförordningen skall innehålla bindande bestämmelser om

de löpande betalningarna i vart fall blir på så sätt tillgodosett, att riksbanken

givetvis har att iakttaga, att de tillämpningsföreskrifter, som banken

utfärdar, komma alt överensstämma med författningens mera allmänt hållna

bestämmelser.

Kommittén framhåller, att enligt direktiven övervakning av de

löpande betalningarna måste ske så att otillåtna betalningar

inte kan utföras under sken av att vara löpande. Den självfallna slutsatsen

härav synes enligt kommitténs mening bli, att löpande betalningar friställs

endast om de går genom banksystemet. Kommittén föreslår därför,

att löpande betalningar som verkställs genom valutabank skall kunna ske

ulan hinder av eljest i valutaförordningen stadgade inskränkningar. Eu

sådan ordning överensstämmer enligt kommittén i sak med vad som redan

nu gäller, då valutabank utför löpande betalningar. Skillnaden skulle bli

den att, medan valutabankerna för närvarande grundar sin befogenhet bär
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

vidlag på ett generellt bemyndigande från riksbanken, de enligt kommitténs

förslag skulle kunna fullgöra samma uppgifter med direkt stöd i valutaförordningens

bestämmelser. Härav blir följden, anför kommittén vidare,

att det i princip ankommer på valutabankerna själva att, när eu betalning

begäres utförd, inhämta erforderliga upplysningar för att banken skall kunna

bedöma om betalningen är löpande eller ej. Kommittén fortsätter.

Det är emellertid att märka, att den anmälningsskyldighet som åligger

allmänheten beträffande utlandsbetalningar är schabloniserad genom blankettek

niska arrangemang och genom att den större delen av ingående betalningar,

nämligen betalningar för export, överhuvud taget ej föranleda anmälan.

Det förutsättes, att riksbanken även fortsättningsvis skall såsom tilllämpningsföreskrifter

utfärda anvisningar rörande sådant förenklat anmälningsförfarande.

I den mån riksbanken kommer att medgiva dylika

förenklingar i allmänhetens anmälningar till valutabankerna, äga tydligen

dessa att i motsvarande mån inskränka sin prövning. Men på grundval av

det, låt vara sålunda i allmänhet starkt begränsade anmälningsmaterial som

står till valutabankernas förfogande, ha dessa att göra sin egen bedömning,

huruvida en begärd betalning faller inom valutaförordningens beskrivning

av de löpande betalningarna eller ej. Vid denna bedömning komma valutabankerna

såsom redan nämnts att kunna på vissa punkter falla tillbaka på

särskilda tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

Kommittén påpekar att, om riksbanken finner valutabankernas praxis

vid tillåtande av löpande betalningar tendera att på grund av tolkningssvårigheter

eller andra omständigheter bli oenhetlig eller om riksbanken eljest

finner att valutaförordningens bestämmelser behöver förtydligas, riksbanken

även har möjlighet att genom tillämpningsföreskrifter leda utvecklingen

i förenhetligande riktning. Det förtjänar emellertid samtidigt understrykas,

fortsätter kommittén, att valutabankerna har att göra en självständig

prövning på grundval av valutaförordningen med tillämpningsföreskrifter.

Uppkommer mellan riksbanken och den valutabank, som handlägger

visst ärende, meningsskiljaktighet i frågan huruvida en betalning är

löpande eller ej, är det valutabanken, som har avgörandet, och någon överprövning

från riksbankens sida kan inte ske.

Kommittén behandlar härefter vissa problem i samband med bilaterala

betalningsarrangemang. Kommittén påpekar att, så länge

bilaterala betalningsavtal gäller och sådana avtal inte kan baseras på clearinglagen

eller annan lagstiftning, förbuden i valutaförordningen måste

vara så vidsträckta att i generella dispenser kan föreskrivas att betalningar

till och från visst land skall verkställas på visst sätt. Även beträffande löpande

betalningar måste sådana bestämmelser kunna utfärdas. Kommittén

framhåller emellertid att, då en sådan ordning för betalningsutbytet skall

förenas med en principiell frihet för de löpande betalningarna, det inte synes

lämpligt att i valutaförordningen bygga in hela det bilaterala betalningssystemet

med de skilda regler, som gäller för betalningsutbytet med olika

länder. Eu sådan konstruktion skulle nämligen enligt kommitténs mening

göra valutaförordningen onödigt omfattande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Enligt kommittén synes det i stället möjligt att utforma valutaförordningens

generella undantag för de löpande betalningarna på så sätt, att löpande

betalningar triställs — förutom under den förut angivna förutsättningen

att de går genom valutabank — under den ytterligare förutsättningen,

att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken. Med en

sådan ordning skulle för övrigt, anför kommittén vidare, vinnas den fördelen,

att det inte blev nödvändigt att i valutaförordningen upprätthålla

någon skillnad mellan vårt betalningsutbyte med bilaterala och med konvertibla

länder. Denna skillnad kommer enligt kommittén att framträda

endast i de anslutande bestämmelser om godkända betalningsvägar, som

riksbanken har att utfärda. I dessa bestämmelser får ges erforderliga regler

för att leda betalningsutbytet med de bilaterala länderna i de vägar, som

förutsatts i avtalen med dessa länder, liksom de mera generella reglerna

om betalningsvägar i förhållande till de konvertibla länderna. För det fall

att i framtiden betalningsutbytet med något för närvarande bilateralt land

skulle komma att multilateraliseras, blir det enligt kommitténs uppfattning

enklare att göra härav föranledda ändringar i gällande föreskrifter, om de

tekniska reglerna för det bilaterala betalningsutbytet återfinns i riksbankens

tillämpningsföreskrifter, än om de är intagna i valutaförordningens

text.

Sammanfattningsvis anför kommittén, att dess framställning sålunda lelt

till att valutaförordningens förbud bör bibehållas i stort sett oförändrade.

En fri sektor bör emellertid skapas genom att löpande betalningar, bestämda

genom en allmän beskrivning och exemplifiering, friställs från förordningens

förbud under förutsättning, dels att betalningarna går genom

valutabank dels att riksbankens föreskrifter om betalningsväg iakttas.

Det erforderliga undantagsstadgandet härom torde, fortsätter kommittén,

för att föranleda minsta möjliga ingrepp i den sedan valutaregleringens tillkomst

till sin uppställning i stort sett oförändrade valutaförordningen böra

inpassas som en ny paragraf mellan 10 och 11 §§. I överensstämmelse med

indelningen av valutaförordningen bör det nya stadgandet ges en särskild

rubrik, lämpligen »Om löpande betalningar». Ett sådant stadgande kommer

enligt kommittén att innebära undantag i första hand från de allmänna

betalningsförbuden i 5 § och 6 § andra stycket valutaförordningen.

Då betalningar i utländsk valuta medför en minskning i innehavet av utländska

betalningsmedel eller utländska banktillgodohavanden, kommer

emellertid, som kommittén påpekar, även 9 § första stycket att beröras. Regeln

om frihet för de löpande betalningarna bör sålunda, anför kommittén

slutligen, ges den utformningen, att under angivna förutsättningar löpande

betalningar tillåts utan hinder av vad som stadgas i 5 g, 6 § andra stycket

och 9 g första stycket.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

31

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Kommittén erinrar till en början om att den i det föregående föreslagil

att löpande betalningar, som verkställs på av riksbanken anvisad betalningsväg,

skall friställas, dock endast under förutsättning alt de går genom

valutabank. Till följd av denna begränsning, fortsätter kommittén, kommer

den föreslagna friheten inte att omfatta de betalningar, som enligt sakens

natur måste utan bankförmedling gå direkt mellan den betalande och

betalningsmottagaren. För att valutaförordningen i enlighet med vad som

förutsatts i direktiven skall kunna ge tillbörlig frihet för löpande betalningar

fordras därför, påpekar kommittén, även efter införande av det

föreslagna generella undantaget för löpande betalningar genom valutabank

ytterligare undantag från de generella betalningsförbuden.

Kommittén erinrar om att den i direktiven erhållit uppdrag att pröva,

huruvida reglerna för betalningar i Sverige mellan valutainlänning och

valutautlänning som vistas här kan förenklas. Med sin allmänna utgångspunkt

— att mera centrala principer i valutaregleringen bör införas i valutaförordningen

— har kommittén funnit det naturligt att, vid sidan av de

generella undantagen för löpande betalning genom valutabank, även vissa

avgränsade undantag för sådana löpande betalningar som i enlighet med

sin natur verkställs direkt ur hand i hand skrivs in i valutaförordningen.

Undantagen måste enligt kommitténs mening erhålla en mycket generell

utformning. Därvid uppstår dock svårigheter med gränsdragningen vid

vissa typer av betalningar liksom risk för att en del betalningar kommer att

hamna på den sida av gränsen, där de sakligt inte kan anses höra hemma.

Kommittén anför härom.

Beträffande risken för att gränsen för det friställda området ej erhåller

tillbörlig precisering kan emellertid sägas, att olägenheten härav motverkas

av att tolkningen av vad som är fritt göres generös och extensiv. Detta synes

i förevarande sammanhang kunna ske utan men för valutaregleringens effektiva

fullföljande. Det väsentliga är nämligen blott, att placeringar av finansiell

karaktär icke skola med stöd av ifrågavarande bestämmelser kunna undandragas

valutakontroll. Man torde vidare få tänka sig, att om de generellt

avfattade undantagen i valutaförordningen ej komma att omfatta allt vad

som sakligt bör vara fritt, sådana författningsbestämmelser alltfort böra

kompletteras med riksbanksdispenser i ämnet, omfattande mindre väsentliga

grupper av här ifrågakommande betalningar.

Kommittén diskuterar härefter lämpliga regler i ämnet och behandlar därvid

först valutainlännings mottagande av betalningar

från v a 1 u t a it t 1 ä n n i n g i Sverige. Kommittén erinrar om att enligt

nuvarande riksbanksdispenser betalning får mottas, då fråga är om

kostnader för uppehälle och om betalning av här i riket tillhandahållna varor

eller tjänster o. dyl. Tillståndet gäller dock inte vid direkt export till utlandet.

Kommittén föreslår, alt denna riksbanksdispens ersätts av ett

motsvarande stadgande i valutaförordningen. I delta synes enligt kommittén

böra föreskrivas, att betalning får mottas för uppehållskostnader och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

för sådana inköp av valutautlänning som kan antas ske för dennes personliga

bruk. Kommittén anför vidare härom.

Under nppehållskostnader komma tydligen att innefattas betalningar för

kost och logi, för inköp av smärre artiklar liksom i allmänhet även för ianspråktagna

tjänster. Även om begreppet »uppehållskostnader» såsom avsett

är tolkas extensivt, sa att däri vid längre vistelser i landet inräknas även inköp

av varaktiga konsumtionsvaror och t. ex. betalning av insatslägenheter,

torde möjligheten att taga betalt för uppehållskostnader böra kompletteras

med ett uttryck, som mera allmänt gör det möjligt för valutainlänningar att

direkt mottaga betalning för valutautlänningars inköp härstädes. Det förefaller

nämligen rimligt, att en i landet tillfälligt vistande utlänning skall kunna

bär göra de inköp för egen del han finner fördelaktiga, utan att detta skall

beröras av valutaregleringen. Detta bör gälla, även om inköpen på grund av

sin dyrbarhet eller eljest ej kunna hänföras till uppehållskostnader. Samtidigt

bör tydligen en avgränsning göras dels mot egentliga exportbetalningar,

vilka böra gå genom banksystemet, dels mot finansiella placeringar. Att såsom

i den nu gällande riksbanksdispensen medgiva mottagande av betalning

av alla här i riket tillhandahållna varor, dock icke vid direkt export, synes

emellertid mindre lämpligt, då med export skulle kunna avses varje försäljning

av vara, som av köparen är avsedd att omgående utföras ur landet. Den

avsedda begränsningen synes snarare böra bestämmas, genom att till det

fria området hänföras inköp, som kunna antagas ske för köparens personliga

bruk. Med inköp för personligt bruk avses därvid även inköp av gåvor till

släkt- och vänkrets för personligt bruk.

Det väsentliga är enligt kommitténs mening, att inköp i uppenbart kommersiellt

syfte liksom finansiella placeringar utesluts.

Kommittén behandlar vidare frågan om betalningar till valutautlänning

inom Sverige. Kommittén föreslår här att, med hänsyn

till storleken av utländsk arbetskraft i Sverige, den dispens, som för närvarande

möjliggöra utbetalning av arbetslöner till här arbetande utlänningar,

införs i valutaförordningen.

I fråga om betalningar av varor, som tillhandahålls här i rörelse bedriven

av valutautlänning med vederbörligt tillstånd, påpekar kommittén, att vissa

skäl talar för att den dispens som nu gäller för sådana betalningar skrivs in

i valutaförordningen. Emellertid torde, fortsätter kommittén, valutautlänning,

som bedriver sådan rörelse, ändock i allmänhet ha behov av att rörelsens

finansiella förvaltning även i andra hänseenden erhåller valutainlännings

status, såsom enligt särskilt stadgande i valutaförordningen är förhållandet

med utländska bolags filialer. I samband med att valutautlänningen

erhåller sådant mera allmänt tillstånd kan enligt kommittén även erforderliga

tillstånd för betalningar vid försäljning lämnas.

Övriga dispenser på denna punkt, vilka avser gåvor, understöd och betalningar

syftande till att bereda en valutautlänning medel för uppehållskostnader,

bör enligt kommitténs uppfattning lämpligen inte föras in i valutaförordningens

text. Såsom redan antytts, skall riksbanken emellertid, även

om de viktigare betalningarna undantas genom stadgande i valutaförordningen,

kunna komplettera dessa undantag med egna dispenser.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

33

Kommittén tar i detta sammanhang upp även frågan om b e t a 1 n;i n g a,r

utomlands mellan valutainlänning och valuta utlänning.

Kommittén konstaterar i denna del till en början att valutaförordningens

allmänna betalningsförbud, eftersom de getts utan antydan om att deras giltighet

är begränsad till svenskt territorium, får anses ha tillämplighet även

utomlands i den mån förbuden berör svenska förhållanden. Riksbanken har

emellertid, såsom kommittén påpekar, inte gett någon särskild dispens beträffande

utomlands verkställda betalningar vid sidan av den valutabankerna

allmänt medgivna friheten att utföra löpande betalningar. Såvitt gäller de betalningar,

som resenärer från Sverige verkställer utomlands ur härifrån medförd

resevaluta, kan dock enligt kommittén sägas, att den omständigheten

att den medförda valutan tilldelats för reseändamål ger vid handen att resenärerna

skall få utan hinder av valutaförordningens betalningsförbud verkställa

sådana betalningar som resans karaktär förutsätter. Hit hör i vart

fall betalningar för kost och logi, souvenirer in. m. Kommittén föreslår här

en regel motsvarande den, som kommittén föreslagit i fråga om mottagande

av betalningar från valutautlänning i Sverige för uppehållskostnader, nämligen

att valutainlänning utomlands äger verkställa betalning för uppehållskostnad

och för inköp för personligt bruk. Vad tidigare sagts om innebörden

av uttrycket inköp för personligt bruk skall mutatis inutandis gälla även

dessa fall.

Slutligen föreslår kommittén en regel, som ger valutainlänning rätt att

utanför Sverige ta mot betalning från valutautlänning för arbetsprestation

utomlands. Kommittén påpekar, att motsvarande dispens visserligen saknas

för närvarande men att riksbanken enligt fast praxis inte kräver redovisning

eller över huvud taget gör några valutareglerande ingripanden i fråga

om arbetslöner som valutainlänningar intjänat och uppburit utomlands. Genom

den sålunda föreslagna regeln, fortsätter kommittén, får förslaget om

rätt att inom Sverige verkställa betalning till valutautlänning för arbetsprestation

här i landet sin motsvarighet, när det gäller förhållandena utomlands.

Till valutahandel berättigade institutioner

Kommittén upplyser, att riksbanken med stöd av 2 § andra stycket valutaförordningen

till valutabank antagit samtliga affärsbanker med undantag

av Jordbrukets Bank vilken inte ansökt härom. Antagande av valutabank

sker genom särskilt kontrakt mellan riksbanken och vederbörande bank.

Riksbanken har. även, fortsätter kommittén, enligt samma lagrum gett postverket

rätt till handel med utländska betalningsmedel i den omfattning, som

valutaförordningen förutsätter, samt som särskilda försäljningsställen för

resevaluta antagit ett flertal resebyråer och några andra institutioner. Kommittén

anför vidare.

Valutaregleringen kan sålunda sägas innebära ett valutahandelsmonopol

för affärsbankerna kompletterat med vissa specialrättigheter för postverket

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Xr 139

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

och försäljare av resevaluta. Det förefaller också naturligt, att om en reglering

skall kunna upprätthållas, en centralisering av utiandsbetalningarna

och därmed valutahandeln är oundgängligen nödvändig. Att en sådan centralisering

måste anknytas till bankväsendet förefaller likaledes klart. Men

tänkbart är givetvis att i olika hänseenden uppluckra det nu tämligen utpräglade

bankmonopolet.

Enligt kommitténs mening kan sålunda förtjäna övervägas att t. ex. låta

handeln med utländska sedlar gå fri liksom att vidga kretsen av de till valutahandel

berättigade.

Kommittén har emellertid inte ansett sig böra gå närmare in på tanken att

friställa sedelhandeln helt eller delvis utan vill med det sagda endast visa på

en möjlighet till liberalisering. Vad åter angår kretsen av valutahandelsberättigade

institut, fortsätter kommittén, har under senare år särskilt diskuterats

möjligheten att vidga postens möjligheter till deltagande i valutahandeln

och att släppa in sparbankerna bland valutahandlandena.

Kommittén omtalar, att generalpoststyrelsen år 1960 utarbetade en redogörelse

i frågan om postbankens deltagande i valutahandeln. Denna redogörelse,

som ställts till kommitténs förfogande, innehåller enligt kommittén

i huvudsak följande.

Med stöd av 1924 års internationella postgiroavtal har generalpoststyrelsen

träffat avtal om postgiroutväxling med ett flertal länder. Dessa avtal

innebär, att innehavare av postgirokonto i Sverige kan genom s. k. girering

överföra medel från sitt konto till annan kontoinnehavare i fördragsslutande

land. överföring kan även ske i omvänd riktning. För att ge innehavare

av postgirokonto i Sverige möjlighet att verkställa likvider till utlandet

över postgiro även då betalningsmottagaren inte innehar postgirokonto

har postgirokontoret låtit öppna postgirokonto i vissa länder, varifrån utbetalning

till mottagaren av det remitterade beloppet sker med utbetalningskort.

I samarbete med Sveriges Kreditbank verkställer postgirokontoret dessutom

i vissa fall utlandslikvider med bankcheck eller genom s. k. överföring

via bank. Detta betalningssätt används huvudsakligen beträffande betalningsmottagare

i länder, där postgirorörelse ännu ej införts, såsom Storbritannien,

Förenta Staterna och Canada.

Postgirots utländska betalningsrörelse har utvecklats starkt. Antalet transaktioner

har sålunda stigit från 5 516 år 1945 till 221 887 år 1959. Samtidigt

har det transfererade beloppet stigit från 4,5 miljoner till 272,7 miljoner

kronor, ökningen kan med säkerhet beräknas fortsätta och torde av vissa

skäl komma att ske i ännu snabbare takt än hittills. Förslag har nämligen

framlagts om vidgning av det internationella postgiroavtalet till att omfatta

även inbetalningar till postgirokonton i andra länder, och vidare har träffats

ett internationellt postsparbanksavtal, varigenom möjlighet öppnats för

internationellt utbyte även på postsparbanksrörelsens område. Med utgångspunkt

från detta avtal har bilaterala postsparbanksavtal träffats mellan

de nordiska länderna. Därigenom möjliggörs för motboksägare i ett av dessa

länder att i viss utsträckning verkställa uttag på postsparbanksbok under

vistelse i annat nordiskt land. Båda dessa utvidgningar av det internationella

samarbetet kommer utan tvivel att medföra en kraftig ökning av

postbankens utlandsverksamhet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

35

Efter valutaregleringens införande har, heter det vidare i generalpoststyrelsens

redogörelse, postgirokontoret beträffande utlandslikvider över postgiro

kommit att fungera som valutabank, så att postgirobetalningar till och

från utlandet handlagts enligt de bestämmelser som meddelats i riksbankens

cirkulär till valutabankerna. I Sverige öppnade postgirokonton för

valutautlänningar har i enlighet härmed behandlats enligt riksbankens direktiv

till valutabankerna beträffande allmänt konto, spärrat konto etc. Inoch

utbetalningar beträffande dessa konton har betraktats som likvider till

och från det land, där kontoinnehavaren varit bosatt.

I samma redogörelse framhålles vidare följande.

Genom den utveckling av postgirots och postsparbankens utlandsverksamhet,

som under senare år ägt rum, har emellertid, på grund av att postverket

i gällande valutaförfattningar inte i likhet med affärsbankerna upptagits

som valutabank, vissa svårigheter uppstått för postbanken att med

de begränsade befogenheterna driva sin utlandsverksamhet på ett så rationellt

och ekonomiskt fördelaktigt sätt som vore önskvärt. För postbanken

skulle det sålunda bl. a. vara av väsentlig betydelse i ekonomiskt hänseende

att erhålla större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer. Detta

gäller t. ex. i fråga om utjämning av skulder och tillgångar med utländska

postgirokontor och postsparbanker samt deponering av fordringar hos utländska

förvaltningar. För att på ett rationellare sätt kunna förmedla likvider

till länder, som inte har postgirorörelse, vore det vidare förmånligt

för postbanken att kunna inleda direkt samarbete med lämpliga banker i

dessa länder. Vid postbankens förhandlingar med utländska postgirokontor

rörande internationella betalningar har stundom uppstått olägenheter till

följd av att postbanken inte är officiellt auktoriserad som valutabank. I detta

sammanhang nämns, att bl. a. de finska, österrikiska och västtyska postgirokontoren

av sina resp. nationalbanker antagits som valutabanker.

Av det anförda framgår enligt generalpoststyrelsens mening, att de nuvarande

begränsningarna i fråga om postbankens befogenheter att driva

handel med utländska valutor visat sig utgöra en hämmande faktor för ett

rationellt och ekonomiskt fördelaktigt bedrivande av postbankens utlandsrörelse.

På grund härav och särskilt med hänsyn till den kraftiga ökning av

utlandsverksamheten, som är att vänta och som kommer att accentuera behovet

av större handlingsfrihet för postbanken i nyssnämnda hänseende,

framstår det enligt generalpoststyrelsens uppfattning som nödvändigt, att

postbankens befogenheter ökas genom att postbanken — i likhet med vad

som gäller beträffande affärsbank — kan av riksbanken meddelas tillstånd

alt i egenskap av valutabank driva handel med utländska betalningsmedel

och utländska fordringar. Vad beträffar postverket i övrigt synes någon

ändring av gällande bestämmelser på detta område inte vara erforderlig.

Samma fråga upptogs enligt kommittén av riksbanksfullmäktige i skrivelse

till Kungl. Maj :t den 4 februari 1960. Samtidigt med att fullmäktige

i denna skrivelse begärde förordnande om fortsatt valutareglering anförde

de nämligen beträffande möjligheterna att vidga kretsen av de till valutahandel

berättigade.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Under senare tid ha i olika sammanhang upptagits frågan om utvidgning

>av möjligheterna att driva valutahandel. Sålunda har från generalpoststyrelsens

sida framställts önskemål om att postgirokontoret måtte jämställas

med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet och genomföra

vissa för poströrelsen erforderliga valutaaffärer. Denna framställning

har med hänsyn till valutaförfattningarnas nuvarande avfattning måst

avvisas, ehuru sakliga skäl härför ej kunna anses föreligga. Då riksbanken

vidare haft att taga ställning till en begäran från Sparbankernas banks

sida om att få utnyttja sparbanker i valutahandeln genom att för försäljning

deponera av Sparbankernas bank in blanco-utställda checkar hos sparbanker,

har riksbankens valutastyrelse icke ansett det avsedda förfarandet

förenligt med den ensamrätt att handla med valutor som i valutaförfattningarna

tillerkänts riksbanken och bankaktiebolag. Om det av allmänna

skäl anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbetalningar,

borde det emellertid ej ur valutaregleringssynpunkt möta hinder mot att

låta sådana sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad personal

finnes tillgänglig, deltaga i valutahandeln. Med åberopande av vad sålunda

anförts vilja fullmäktige uttala uppfattningen, att ehuru någon allmän

översyn av valutaförfattningarna nu ej synes böra komma till stånd,

det likväl bör övervägas att genom ändringar av om så anses erforderligt

2 § 1) valutalagen och av 2 § andra stycket valutaförordningen vidga kretsen

av de personer, som äga driva handel med utländska valutor.

Vid remissbehandling av fullmäktiges skrivelse föranledde förslaget i nu

förevarande del yttranden från flera remissinstanser, vilka yttranden redovisas

av kommittén. Sålunda hade dåvarande bank- och fondinspektionen

ingen invändning mot att vidga kretsen av valutahandelsberättigade till postgirokontoret

och sparbankerna. När det gäller sparbankerna, förutsatte inspektionen

dock, att en sparbank för att engageras i valutahandeln skulle

ha en för ändamålet lämpad organisation och driva verksamheten i betryggande

ordning. Inte heller Svenska bankföreningen hyste några principiella

betänkligheter mot en utvidgning, men föreningen motsatte sig att postgirokontoret

utan vidare utredning skulle erhålla tillstånd att i obegränsad

utsträckning driva handel med valutor, eftersom detta skulle innebära en

väsentlig omläggning av de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för

postgirorörelsen.

Såsom kommittén framhåller, uttalades i prop. 1960: 127 med hemställan

om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

m. in., att förslag till vidgning av kretsen valutahandelsberättigade institutioner

inte borde läggas fram utan ytterligare beredning och förnyade överväganden.

Mot bakgrund av de tidigare förslagen i ärendet har kommittén diskuterat

lämpligheten av att vidga kretsen av de till valutahandel berättigade.

Inom kommittén har därvid bl. a. framförts förslaget att möjligheten till

auktorisation som valutabank skulle knytas till rätten att driva bankrörelse.

Detta skulle visserligen från viss synpunkt vara fördelaktigt. Åtskilliga

institut som driver bankrörelse, t. ex. mindre sparbanker, skulle enligt kommitténs

mening emellertid varken ha behov av eller resurser för att verka

som valutabanker. Någon olägenhet av alt formell möjlighet härtill funnes

s. 37 Kontrollera mot PDF

liungl. Maj.ts proposition nr 13!) år 1063

37

behövde dock inte föreligga, fortsätter kommittén, eftersom det givetvis

fick ankomma på riksbanken att vid prövning av ansökningar om auktorisation

göra erforderlig bedömning av sökandens organisatoriska förutsättningar

för verksamhet som valutabank.

Med hänsyn till att i nuvarande läge förslagen til! ändringar i valutaförfattningarna

synes böra begränsas till endast de mest angelägna har kommittén

funnit sig böra avstå från att vidare utföra tanken på en mera allmän

utvidgning av kretsen valutahandelsberättigade. Enligt kommitténs

mening har dock skälen för att låta postbanken få den formella ställningen

av valutabank särskild tyngd. Därtill kommer även, fortsätter kommittén,

att det inte kan finnas någon tvekan beträffande postbankens resurser

och allmänna lämplighet för uppgifterna som valutabank. Kommittén

har på grund härav funnit sig böra föreslå, att 2 § valutalagen och 2 § valutaförordningen

ändras på sådant sätt att riksbanken skall kunna meddela

även postbanken tillstånd att driva den valutahandel som enligt valutaförfattningarna

nu är — förutom riksbanken — förbehållen affärsbank.

Kommittén har i denna fråga inte varit enig. Ledamoten Strömberg har

nämligen inte ansett sig kunna biträda majoritetens förslag om vidgade befogenheter

för postbanken att driva valutahandel. Till stöd för sin avvikande

mening anför han, att postbanken redan nu har full frihet att driva den

handel med utländska valutor som fordras för postgirorörelsen. Enligt hans

mening bör frågan, huruvida den av generalpoststyrelsen önskade utvidgningen

av postbankens utlandsverksamhet lämpligen skall komma till stånd,

inte avgöras enbart på valutapolitiska grunder, utan frågan måste prövas

även från andra synpunkter. Härom heter det vidare i reservationen.

Postbanken har uppkommit genom en sammanslagning av postsparbanksoch

postgirorörelserna. Postsparbanksverksamhetens ändamål har i 1922

års ännu gällande förordning angående postsparbanken angivits vara »att

befordra sparsamhet». I fråga om postgirot stadgas i 1924 års förordning

angående postgirorörelsen, att denna rörelse skall bedrivas i ändamål att

underlätta betalningsrörelsen och befrämja sådana betalningsmetoder som

är ägnade att minska användandet av kontanta penningar. Dessutom innehåller

förordningen en paragraf enligt vilken det ankommer på Kungl. Maj :t

att meddela bestämmelser angående postverkets deltagande i »postgiro- eller

annan motsvarande rörelse med främmande länder».

Vidare framhålles i reservationen, att en utlandsrörelse av det slag varom

postbanken nu framfört önskemål innebär en högst väsentlig nyhet i jämförelse

med de riktlinjer som sålunda uppdragits i vederbörande författningar.

Postbankens önskemål aktualiserar därför hela det viktiga principiella

problemet om målsättningen för postbankens verksamhet och dess

plats i systemet av olika penninginrättningar. Härvid erinras om att frågan

om postbankens ställning och uppgifter på senaste tiden varit föremål för

uppmärksamhet i flera olika sammanhang. Därefter heter det.

Numera har det också uppdragits åt eu särskild kommitté för utredning

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden

m. in. att b), a. söka fastställa målsättningen för postbanken i stort och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

pröva behovet av ändringar i dess verksamhetsformer. Att i ett sådant läge

vidtaga en ändring i valutalagen enbart för att vidga postbankens valutahandelsrätt

kan jag varken finna påkallat eller lämpligt.

Reservanten föreslår i denna del, att såväl valutalagen som 2 § valutaförordningen

lämnas oförändrade men att samtidigt sista stycket i den föreslagna

10 a § samma förordning ges den jämkade lydelsen att med betalning

genom valutabank skall vid tillämpning av paragrafen jämställas betalning

med postanvisning eller postgiro.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

Enligt 15 § valutaförordningen straffas den, som uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet bryter mot bl. a. förordningens valutareglerande föreskrifter.

Enligt 16 § är försök till olovlig utförsel eller olovlig införsel i vissa fall

jämställt med fullbordat brott.

Har någon uppsåtligen förövat gärning, som är straffbelagd enligt 15 eller

16 §, kan enligt 17 § betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som

brottet avser, eller vederlag därför förklaras helt eller delvis förverkat till

kronan. Utgjordes egendomen av annat än pengar i svenskt mynt och finns

den inte i behåll, kan i stället värdet förklaras helt eller delvis förverkat. Förverkandeförklaring

kan dock inte meddelas, då någon i god tro förvärvat

egendomen eller rätt därtill.

Kommittén erinrar till en början om att förverkandebestämmelsen i 17 §

valutatörordningen omredigerades år 1960 i samband med att riksdagens

samtycke inhämtades till fortsatt valutareglering och om att förverkande

enligt stadgandets nuvarande lydelse endast kan ske vid uppsåtliga valutabrott.

Med det centrala stadgandet om förverkande i 2 kap. 16 § strafflagen

som förebild har stadgats att, om egendom som skall förverkas utgjordes av

annat än pengar i svenskt mynt och den ej finns i behåll, i stället värdet kan

förverkas. Med att egendomen ej finns i behåll får enligt kommittén anses

vara avsett, att den inte kan vidare åtkommas med förverkande d. v. s. att

den inte vidare innehas av den brottslige eller av förvärvare i ond tro.

Kommittén påpekar, att den utformning som förverkanderegeln sålunda

lick år 1960 kritiserades vid riksdagsbehandlingen av förslaget. Kommittén

anför härom.

I två likalydande motioner (1:641 och II: 789) framhölls, att då frågan

om förverkandebestämmelsernas utformning inom hela specialstraffrätten

vore under utredning av en särskilt tillkallad sakkunnig, dennes förslag i

ämnet borde avvaktas, innan härvidlag någon författningsändring vidtoges.

Därutöver gjordes gällande, att den föreslagna förverkanderegeln syntes få

vissa materiellt sett egendomliga konsekvenser. I motionerna hävdades, att

enligt den föreslagna lydelsen av förverkandestadgandet förverkande icke

skulle kunna ske — vare sig i form av sak- eller värdeförverkande — om

svenska sedlar som smugglats in i Sverige icke längre vore i behåll hos gärningsmannen.

Vidare uttalades, alt om egendom av annat slag, t. ex. en större

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

post värdepapper, alltjämt vore i behåll hos gärningsmannen, den föreslagna

författningstexten medförde, att förverkandet icke kunde avse en del av

egendomens värde. Ytterligare kritiserades, att den föreslagna regeln i lörverkandestadgandets

andra stycke syntes kunna medföra, att den som förvärvade

egendom, som varit föremål för valutabrott, kunde bli föl satt i

sämre ställning än gärningsmannen. Ehuru den senare icke kunde drabbas

av förverkandepåföljd annat än vid uppsåtligt brott, kunde nämligen, framhölls

i motionerna, den som förvärvade egendomen i fråga drabbas av förverkande,

även om han icke haft vetskap om brottet. Över huvud taget

ifrågasattes i motionerna det rimliga i att egendom, som varit föremål för

valutabrott, skulle kunna förverkas hos en senare förvärvare.

Beträffande motionärernas påpekande, att enligt den föreslagna lydelsen

förverkande i vissa fall inte skulle kunna ske av svenska sedlar, framhåller

kommittén, att värdeförverkande i dessa fall likväl torde kunna ske. Enligt

kommitténs mening torde emellertid avfattningen av stadgandet i valutaförordningen

kunna framkalla missförstånd. Med hänsyn härtill har kommittén

ansett sig böra föreslå en omredigering av stadgandet på sådant sätt, att

sakförverkande och värdeförverkande ställs bredvid varandra, utan att författningstexten

särskilt ger företräde åt någotdera alternativet. Härigenom

blir otvetydigt, framhåller kommittén, att värdeförverkande och därmed partiellt

förverkande alltid kan ske. Kommittén betonar emellertid att, ehuru

författningstexten sålunda kommer att formellt parallellställa sakförverkande

och värdeförverkande, sakförverkande skall användas om delta kan

ske och inte särskilda omständigheter tala däremot. Kommittén framhåller

också att här, liksom enligt lagen om straff för varusmuggling (prop. 1960:

115 s. 122), dubbel förverkandepåföljd inte bör ifrågakomma.

Kommittén tar också upp motionärernas påpekande att förverkande kan

komma att ske hos en senare förvärvare, även om denne ej haft vetskap om

brottet, trots att förverkande mot gärningsmannen kan ske allenast vid

uppsåtliga brott. Det bör enligt kommittén understrykas, att enligt 17 § andra

stycket valutaförordningen förverkande ej kan genomföras mot den som i

god tro förvärvat egendomen i fråga. Den omständigheten, att sålunda förverkande

kan ske hos en senare förvärvare som blott bort ha vetskap om

brottet ehuru uppsåt förutsättes hos gärningsmannen, lär enligt kommitténs

mening inte kunna föranleda någon befogad erinran från rättssystematisk

synpunkt. Tvärtom överensstämmer enligt kommitténs mening en

sådan ordning med strafflagens tidigare omnämnda huvudstadgande i ämnet.

Kommittén anför vidare.

Om såsom kommittén föreslår värdeförverkande alltid blir ett alternativ

till sakförverkande, skulle snarare kunna ifrågasättas, om det överhuvudtaget

finnes skäl att vidare uppställa den begränsningen, att förverkande ej

må ske mot godtrosförvärv»!^. Förslaget medför nämligen, att det icke vidare

blir nödvändigt att rikta ett förverkandeyrkande mot den, som har den med

brottet avsedda egendomen i sin besittning, utan yrkande om sak- eller värdeförverkande

kommer att kunna riktas mot vem som helst i kretsen av

brottsdelaktiga. Den naturliga konsekvensen måste bli — såsom framhålles

i avgivet betänkande rörande förverkande vid brott — att förverkandet

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kuiigl. Mtij. ts proposition nr 139 år 1963

kommer att drabba den som handlat ur socialetisk synpunkt mest klandervärt

(SOU 1926: 28 s. 99 mitten). Härav skulle följden bli, att alldeles oavsett

om någon regel om skydd för godtrosförvärvare finnes eller ej, en i förhållande

till den brottsliga gärningen utanförstående person icke skulle

komma att drabbas av förverkande. I avbidan på att man i den allmänna

stratträtten tar definitiv ställning till frågan om förverkandepåföljdens utformning,

vilket även i förslaget till brottsbalk ställes på framtiden (prop.

1962: 10 Del C s. 361), och då ett borttagande av berörda skydd för godtrosförvärvare

skulle kunna uppfattas som en utvidgning av möjligheterna

till förverkande, synes det emellertid ej vara anledning att nu föreslå någon

ändring härvidlag.

Kommittén har emellertid funnit anledning att i ett annat hänseende föreslå

ändring av valutaförordningens förverkandestadgande. Enligt 17 § valutalörordningen

uppställs som förutsättning för förverkande att »någon uppsåtligen

förövat gärning, som enligt 15 eller 16 § är belagd med straff». Bland

de straffbud i 15 § valutaförordningen, till vilka förverkande sålunda anslutes

som en kompletterande påföljd, finns stadganden om straff för uraktlåtenhet

att, om riksbanken så påfordrar, lämna uppgift angående utländska

tillgångar och skulder m. in. och för lämnande av oriktig uppgift vid fullgörande

av sådan deklarationsskyldighet. Kommittén fortsätter.

Att sålunda förverkande stadgats såsom möjlig påföljd för deklarationstallen,

torde sammanhänga med att äldre valutaförordningen upptog bestämmelser

om möjlighet för riksbanken att föreskriva hembudsskyldighet,

d- v. s. skyldighet för enskild att för inlösen hembjuda utländska valutor till

riksbanken. I den mån sådan hembudsskyldighet gällde, kunde tydligen underlåtenhet

att deklarera innehav av utländska valutor medföra, att en person

undgick inlösen och därigenom beredde sig en valutavinst, som vid

beivrande av den underlåtna deklarationen kunde synas böra åtkommas genom

förverkande. Vill man begränsa förverkandets uppgift till att utgöra ett

medel för åtkommande av den vinst, som kan uppstå genom valutabrott och

som eljest skulle stanna kvar hos den brottslige, ter det sig emellertid efter

hembudsskyldighetens avskaffande icke längre motiverat att bibehålla förverkande

som en möjlig påföljd vid deklarationsfallen.

Kommittén föreslår på grund av det anförda en sådan jämkning av 17 §,

att möjligheten att ådöma förverkande inte vidare anknytes till de punkter

i 15 § som stadgar straff för underlåtenhet att fullgöra valutadeklaration och

för lämnande av felaktig sådan deklaration.

V. Remissyttrandena över valutakommitténs förslag

Betalningsvägar, löpande betalningar samt direkta betalningar mellan

valutainlänningar och valutautlänningar

Kommitténs förslag i denna del har av flertalet remissinstanser i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Två remissinstanser, kommerskollegium

samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare, ifrågasätter

dock—med hänsyn till att frågan om ytterligare liberalisering uppskjutits —

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1063

41

angelägenheten av att nu genomföra de föreslagna ändringarna. Fullmäktige

i riksbanken ifrågasätter även behovet av en reform. I det yttrande, som

avgivits av Svenska bankföreningen in. fl. organisationer gemensamt och till

vilket handelskammaren i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industriorganisation

anslutit sig, föreslås en omarbetning av förslaget, varvid enligt

organisationernas mening särskilt vissa i yttrandet angivna frågor borde beaktas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lämnar förslagen utan erinran.

Svenska sparbanksföreningen tillstyrker förslagen i denna del.

Generalpoststyrelsen anser förslagen ändamålsenliga och ägnade att förtydliga

de regler, som gäller för betalningar till och från utlandet.

Bankinspektionen anser att kommittén, såvitt inspektionen kan bedöma,

löst sin uppgift på ett tekniskt sett tillfredsställande sätt och att, från de synpunkter

inspektionen har att företräda, någon erinran mot förslaget inte

finns.

Skånes handelskammare finner det från näringslivets synpunkt värdefullt

att en kodifiering av praxis på området kommer till stånd. Enligt handelskammarens

mening utgör den därvid använda metodiken med exemplifiering

av de betalningar, som är att hänföra till kategorien löpande betalningar,

en lämplig lösning av frågan. Liknande synpunkter framförs av

Smålands och Blekinge handelskammare, vilken också påpekar att de nya

bestämmelserna synes leda till ett förenklat förfarande, något som handelskammaren

vill beteckna som en högst välkommen åtgärd. Handelskammaren

i Karlstad tillstyrker förslaget under erinran om att Sverige genom sitt medlemskap

i Internationella valutafonden och sin anslutning till OECD:s stadga

för löpande betalningar redan bundit sig för att utforma den interna valutaregleringen

så, att dessa internationella åtaganden uppfylls. Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare anser, att ändringarna är ägnade att

underlätta handhavandet av valutaregleringen.

Kooperativa förbundet anser för sin del ett behov föreligga av att omarbeta

valutalagstiftningen för att nå bättre överensstämmelse med gällande praxis.

Det nu gällande dispensförfarandet lägger i praktiken ansvaret för utförandet

av regleringen på valutabankerna. Deras tolkning av riksbankens dispensföreskrifter

kan, ehuru i avsedd liberaliserande anda, i vissa fall leda till

komplikationer för företagens berättigade transaktioner genom formell

oöverensstämmelse med valutaförordningen. Förbundet uttalar därför sin

anslutning till syftet i valutakommitténs förslag att göra en klarare avgränsning

av vad som innefattas i begreppet löpande betalning. Därigenom

synes valutabankernas befattning med ärendena, menar förbundet, kunna

förenklas till en rutinmässig kontroll av transaktionernas karaktär i enlighet

med bestämmelserna i den föreslagna 10 a § och riksbankens anvisningar.

Den egentliga innebörden av valutakommitténs förslag i detta hänseende

syns enligt förbundets uppfattning vara, att valutaregleringen inte

skall onödigtvis komplicera utan i stället underlätta berättigade transaktioner

med åtföljande gagn för vårt ekonomiska umgänge med utlandet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förbundet framhåller vidare att, så som förslaget till valutaförordning nu

blivit utformat med särskilt sikte på de löpande betalningarna, synes det

kunna komma att i väsentlig grad tillgodose utredningens syfte att åstadkomma

ökad klarhet och förenkling av förfarandet beträffande dessa betalningar.

Den löpande utvidgning av exemplifieringen, som ingår i förslaget,

är starkt erforderlig för att vidmakthålla de generellt angivna kategoridefinitionerna

i tilläggsparagrafen. Förslaget torde enligt förbundets mening

i denna del vara ägnat att undanröja en del av de olägenheter, som nu är

förknippade med valutaregleringen.

Förbundet erinrar vidare om att kommittén framhållit omöjligheten av

att i författningstext och anvisningar täcka alla förekommande betalningsändamål,

som kan bli aktuella i detta sammanhang. Förbundet anför vidare.

Även den föreslagna utformningen medför att tolkningssvårigheter kan

komma att uppstå. Valutabankerna skall enligt förslaget pröva behörigheten

av inkomna framställningar av löpande betalningar med utgångspunkt

direkt från lagtexten. Självfallet kan därigenom ytterligare detalj föreskrifter

bli nödvändiga. Det framstår dock som önskvärt att dylika kompletteringar

i görligaste mån inskränkas och att tillämpningen av bestämmelserna i deras

helhet sker med största möjliga smidighet. I den mån sakliga skäl föreligger

för en positiv bedömning av speciella fall syns heller inte formella

hinder böra onödigtvis markeras till förfång för ett förtroendefullt samarbete

mellan valutamyndigheterna och företagen. Syftet med revideringen

av valutaförordningen inom ramen av de allmänna liberaliseringssträvandena

är främst att friställa löpande betalningar med sikte på att göra vårt

handelsumgänge med utlandet mera friktionsfritt och befria hithörande

transaktioner från onödig omgång.

Det anförda synes förbundet vara av inte oväsentlig betydelse, särskilt

för vår export i nuvarande konkurrensläge vilket allmänt bedöms komma

att ytterligt hårdna.

Kommerskollegium framhåller, att kommitténs förslag har förtjänster

från rättssystematisk synpunkt. Förslaget föranleder inte heller i och för

sig några erinringar från de synpunkter kollegium har att beakta. Med hänsyn

till att frågan om en fortsatt liberalisering av valutaregleringen inte

utretts av kommittén ifrågasätter kollegium emellertid angelägenheten av

att nu genomföra de föreslagna författningstekniska ändringarna.

Liknande synpunkter framförs av Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Fullmäktige i riksbanken påpekar inledningsvis, att behovet av den föreslagna

reformen i någon mån förefaller att kunna ifrågasättas. Fullmäktige

anför härom.

Sakligt lär det väl nämligen ha föga betydelse, om den frihet som de löpande

betalningarna faktiskt åtnjuter, bestämmes i den ena eller den andra

urkunden. Därtill kommer även, att den nuvarande valutaförordningens utformning,

vilken må ha vissa författningstekniska brister, dock visat sig

förtjänstfull genom sin användbarhet i skilda valutasituationer med skiftande

målsättningar. Det kan därför ej vara alldeles utan betänkligheter att

rubba denna valutaregleringens författningsmässiga grundval. Den tekniska

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

43

granskning, som det remitterade förslaget underkastats på riksbankens valutaavdelning,

synes emellertid ge stöd för antagande, att valutaförordningen

även efter sådana ändringar som nu föreslås skall kunna utgöra ett tillräckligt

författningsstöd för den valutareglering som nu finns och som i

överblickbar framtid kan förutses.

På grund av det anförda och då den formellt fastare bestämning av de

löpande betalningarnas frihet, som skulle ges genom inskrivandet härav

i valutaförordningen, ansetts vara av värde, förklarar sig fullmäktige inte

ha någon erinran mot att de löpande betalningarna, på sätt som föreslagits

av kommittén, undantas från de allmänna förbuden i valutaförordningen.

Handelskammaren i Gävle uttalar sin tillfredsställelse över att liberaliseringen

av de löpande betalningarna inskrivits i författningarna. Handelskammaren

påpekar emellertid, att av valutakommitténs uppräkning av de

löpande betalningarna inte med önskvärd tydlighet framgår huruvida normala

kortfristiga kredittransaktioner i samband med utrikeshandeln i sin

helhet omfattas av tillståndsfriheten. Den föreslagna texten ger enligt handelskammarens

mening ej heller klart besked, huruvida betalningar med

växlar skall anses utgöra sådana löpande transaktioner som får verkställas

utan hinder av eljest i valutaförordningen gällande förbud. Enligt handelskammarens

mening borde ett uttalande härom ha gjorts, då begreppet löpande

betalningar bestämdes.

Handelskammaren kommer härefter in på kommitténs förslag, att betalningarna

skall verkställas genom valutabank och på betalningsväg som

riksbanken anvisar. Enligt handelskammarens mening bör tiden nu vara

mogen för att ge valutaförfattningarna en sådan utformning, att de inte

hindrar företagen från att som betalningsinstrument för finansiering av

såväl import som export utnyttja checkar dragna på egna bankkonton antingen

inom eller utom landet eller från att som betalning sända växlar

utan anlitande av valutabank. Likaså bör enligt handelskammarens mening

avräkning å kontokurant av löpande betalningar kunna betraktas som en

tillåten betalningsväg. De föreslagna förenklade reglerna för betalningar

direkt mellan valutainlänningar och valutautlänningar uppfyller, uttalar

handelskammaren vidare, i hög grad näringslivets önskemål. I motsats till

valutakommittén vill dock handelskammaren föreslå upphävande av förbudet

för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning.

1 det yttrande, som Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms

handelskammare avgett gemensamt och till vilket handelskammaren

i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industriorganisation anslutit sig,

uttalas till en början, att kommitténs förslag inte innebär ett uppfyllande

av organisationernas önskemål om en utredning med uppgift att underlätta

och påskynda valularegleringens avveckling och med uppmärksamheten

särskilt fäst vid vissa bestämmelser i valutaförordningen vilkas avskaffande

eller omarbetning var speciellt önskvärd. Vidare erinras om de önske
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Ktiitgl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

mål beträffande frigörelse av kapitalrörelserna, som framförts av organisationerna.

Organisationerna avstyrker, att kommitténs promemoria läggs till

grund för ändringar i valutaförordningen, och hemställer, att de framlagda

förslagen blir föremål för överarbetning och komplettering inom departementet.

I yttrandet heter det vidare.

Kommittén har, enligt organisationernas mening, fattat sin uppgift alltför

snävt och låtit sina ståndpunktstaganden bindas av alltför restriktiva förutsättningar.

Den har sålunda bl a anfört, att dess förslag till ändringar i

valutaförfattningarna i nuvarande läge borde begränsas till endast de mest

angelägna. Vad angår författningsöversynen inskränker sig kommitténs förslag

till en formell omredigering av valutaförfattningarna, innebärande att i

valutaförordningen delvis inarbetas de dispenser från valutaförordningens

förbud, vilka f n återfinns i Riksbankens tryckta meddelanden angående

valutaförordningens tillämpning och i Riksbankens stencilerade cirkulär

til! affärsbankerna rörande valutaregleringen.

Kommitténs förslag innebär däremot icke på någon punkt eu verklig lättnad

i själva regleringen eller förenklingar i kontrollförfarandet, ej heller

något friliggande av sådana betalningsvägar, som f n är stängda eller, till

följd av att dispens lämnas endast på särskild ansökan, alltför otillgängliga

för att vara praktikabla.

1 yttrandet framförs kritik mot en råd särskilda punkter i kommitténs

promemoria. Sålunda heter det beträffande de löpande betalningarnas frihet,

att den av kommittén föreslagna gränsdragningen i fråga om de nuvarande

dispenser som bör inarbetas i valutaförordningen synes godtycklig.

Samtidigt anförs att, ehuru kommittén eftersträvat att valutaförordningens

text skall ge fullt uttryck åt de löpande betalningarnas frihet, så inte blivit

fallet. Härom anförs vidare.

a) Det framgår exempelvis icke av författningstexten, att in- och utförsel

av växlar — vilka är att anse som betalningsmedel — i den löpande

betalningstrafiken är tillåten, medan däremot fordringsbevisen i in- och

utförselhänseende blivit föremål för kommitténs särskilda uppmärksamhet,

ehuru de praktiskt taget saknar betydelse för de löpande betalningarnas del.

1)1 Den föreslagna definitionen av begreppet löpande betalningar är alltför

ofullständig. Den bör i vart fall omfatta normala kortfristiga bank- och

kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.

I fråga om betalningsvägarna påpekas i yttrandet, att huvudparten av

ullandstransaktionerna även utan föreskrift om betalningsväg skulle komma

att förmedlas av valutabank. Valutaregleringen bör emellertid, enligt

organisationernas mening, inte hindra enskilda företag från att verkställa

löpande betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller

utomlands, eller från att ta emot betalning på motsvarande sätt. Vidare bör

alltjämt föreliggande hinder mot att, på samma differentierande sätt som

före valutaregleringens införande, utnyttja växlar såsom instrument för

finansiering av import och export avskaffas. Slutligen bör, likaledes enligt

remissinstansernas mening, klargöras, att beräkning av löpande betalningar

i kontokurantförhållanden är en tillåten betalningsväg.

Beträffande kontrollen över de löpande betalningarna anför organisatio
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963 45

nerna, att kommittén inte i något hänseende tagit upp till prövning i vilken

omfattning den nuvarande kontrollen över betalningstrafiken är erforderlig

och om inte andra för näringslivet och allmänheten mindre besvärande

kontrollformer kunde tänkas.

Även i fråga om betalningar direkt mellan valutainlänning och valutautlänning

gör organisationerna vissa erinringar mot kommitténs förslag.

a) De undantag från de generella förbuden att verkställa resp mottaga

betalning, som kommittén föreslår beträffande betalningar i Sverige mellan

valutainlänning och valutautlänning, motsvarar i huvudsak innehållet i nu

gällande av Riksbanken meddelade generella dispenser. Valutaförordningen

bör emellertid på denna punkt mera fullständigt än kommittén föreslagit

återspegla den frihet, som i detta hänseende gäller enligt av Riksbanken

meddelade generella dispenser. En avsevärd förenkling av författningstextens

utformning synes också möjlig.

b) Det är tveksamt, huruvida något uttryckligt undantag avseende sådana

betalningar utomlands, som avses i den föreslagna 10 a § 3 och 5, bör

meddelas, eftersom det ändock måste vara självklart, att dessa liksom hittills

kan företagas. Ett uttryckligt undantag i valutaförordningen i detta

hänseende kunde uppfattas som ett belägg för att de grundläggande betalningsförbuden

i princip skulle äga en sakligt omotiverad alltomfattande innebörd.

c) Det generella förbudet att mottaga betalning — vilket kommittén givit

en mycket vidsträckt, ej invändningsfri tolkning — bör helt kunna avskaffas.

I yttrandet framhålles slutligen, att förbudet för valutainlänning att

ikläda sig skuld till valutautlänning bör kunna upphävas samt att bestämmelserna

i 10 § valutaförordningen om förbud mot betalningsförskjutningar

och viss prissättning bör upphävas eller i varje fall omarbetas.

Till valutahandel berättigade institutioner

Kommitténs förslag i denna del har av flertalet remissinstanser tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I en rad yttranden har förslaget emellertid avstyrkts.

Några remissinstanser har ansett, att den här berörda frågan bör behandlas

i samband med cn avvägning av de olika kreditinstitutens arbetsuppgifter

eller att resultatet av den i detta syfte tillsatta kreditinstitututredningen

bör avvaktas. En remissinstans har avstyrkt med motiveringen att

det finns en statlig affärsbank. Kritik har även riktats mot förslaget under

hänvisning till sparbankernas intresse i sammanhanget.

Genernlpoststyrelscn framhåller, att ett förverkligande av förslaget enligt

styrelsens uppfattning skulle i flera avseenden innebära en rationalisering av

postgirots utlandsrörelse. Styrelsen fortsätter.

I egenskap av valutabank kommer postbanken sålunda att kunna inleda

ett direkt samarbete med lämpliga banker i andra länder. Därigenom erhåller

det svenska postgirot möjlighet att exempelvis för betalningar i resp.

land disponera postverkets fordringar hos utländska postförvaltningar. Vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

4G Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 196c

nu rådande förhållanden måste utländska tillgodohavanden tagas hem och

säljas till svensk affärsbank, varifrån de vid behov återköpes, ofta praktiskt

taget omedelbart. Postbankens formella ställning som valutabank skulle

även undanröja vissa svårigheter som yppat sig i betalningstrafiken och vid

förhandlingar med utländska postförvaltningar genom att postbanken inte

varit upptagen på den förteckning över godkända valutabanker, som Sveriges

Riksbank publicerat och tillställt utländska centralbanker.

Styrelsen uttalar slutligen, att postbankens förordnande såsom valutabank

inte kan betraktas som en utvidgning av bankens verksamhetsområde

utan som en förutsättning för att en redan sedan gammalt existerande verksamhetsgren,

nämligen postgirots utlandsrörelse, skall kunna bedrivas på

ett rationellare sätt än hittills. Postgirots utlandsrörelse kommer därigenom,

enligt styrelsens mening, att bli ett effektivare led i den internationella postgirorörelsen.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker, att postbanken får möjlighet att i

egenskap av valutabank driva fullständig valutahandel.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret finner fullgoda skäl tala för att vidga

postverkets möjligheter att delta i valutahandeln.

Kommerskollegium finner i likhet med kommittén, att det från valutamässiga

synpunkter inte kan möta några betänkligheter mot att vidga riksbankens

möjligheter att lämna tillstånd till drivande av valutahandel. Frågan

om postbankens målsättning i stort samt om dess ställning och uppgifter i

relation till övriga kreditinstitut skall emellertid, fortsätter kollegium, enligt

direktiven för 1962 års kreditinstitututredning prövas av denna utredning.

Från synpunkten av valutaregleringens handhavande kan det knappast göras

gällande, att det vore olägligt att avvakta resultatet av kreditinstitututredningens

arbete. Enligt kollegiets mening föreligger därför skäl att så sker,

innan man tar slutlig ställning till frågan om postbankens ställning som

valutabank.

I det av Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges

grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare

gemensamt avgivna yttrandet, till vilket handelskammaren i Göteborg

samt Sveriges hantverks- och industriorganisation såsom redan nämnts anslutit

sig, framhålles, att en utvidgning av riksbankens möjligheter att lämna

tillstånd till drivande av valutahandel visserligen inte behöver möta några

betänkligheter från rent valutamässiga synpunkter men att frågan härom

bör behandlas i samband med en diskussion rörande kreditinstitutens arbetsuppgifter

i allmänhet. Då frågan om kreditinstitutens verksamhetsfält för

närvarande är föremål för utredning i 1962 års kreditinstitututredning, avstyrker

organisationerna, att någon ändring av 2 § valutalagen och 2 § valutaförordningen

nu sker.

Skånes handelskammare ansluter sig till den mening, som framförts av

ledamoten Strömberg. Handelskammaren anser också, att ett ställningstagande

till denna speciella fråga i detta sammanhang skulle föregripa utredningen

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhets
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

områden. Handelskammaren hemställer därför, att frågans avgörande uppskjuts

tills resultatet av denna utredning föreligger.

Liknande synpunkter framför handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län liksom handelskammaren i Gävle. Sistnämnda handelskammare

framhåller dock, att den inle har några principiella invändningar mot

förslaget.

Handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län kan inie finna, att

postbanken framfört vägande skäl för att erhålla bemyndigande som valutabank.

Enligt handelskammarens mening talar också förefintligheten av en

statlig affärsbank mot att postbanken skulle antas som valutabank.

Svenska sparbanksföreningen slutligen anser att allvarliga erinringar

måste göras mot det förhållandet, att kommittémajoriteten föreslår rätt för

riksbanken att lämna postbanken bemyndigande som valutabank, medan

man däremot inte i sammanhanget diskuterat förutsättningarna för att ge

sparbankerna — eller åtminstone de större av dem — ökade möjligheter

att genomföra begränsade valutaaffärer i samarbete med sparbankernas

egen affärsbank, Sparbankernas bank. Föreningen anför vidare.

Sparbankerna har för närvarande inte tillräckliga möjligheter att tillgodose

sina kunders berättigade krav på en god utlandsservice, trots att det

här är fråga om enklare valutaaffärer. Sålunda kan sparbankerna t. ex.

inte ens i begränsad utsträckning utställa utländska bankcheckar. Sparbankernas

Bank har tidigare under hand till riksbanken framfört förslag,

att sparbankerna under vissa förutsättningar skulle få dylik rätt, men dessa

förslag har avvisats under hänvisning till att gällande valutaförordning inte

medgåve deras genomförande. Det kan vidare nämnas, att sparbankerna

inte annat än som ombud för Sparbankernas Bank kan handla med utländska

sedlar.

De hinder som sålunda föreligger för sparbankerna innebär avsevärda

praktiska problem, eftersom sparbankernas verksamhet på detta område

har en betydande och starkt växande omfattning. Under år 1961 köpte 56 000

personer resevaluta i sparbankerna till ett sammanlagt belopp av 18 miljoner

kronor. Motsvarande siffror för 1962 kan beräknas till 75 000 personer

och 25 miljoner kronor.

Enligt föreningens mening har övertygande skäl inte framlagts för att en

utvidgning av postbankens utlandsrörelse är av sådan angelägenhetsgrad,

att valulalagen därför måste ändras utan att sparbankernas ställning i detta

sammanhang diskuteras. Förslaget att inrangera postbanken bland valutabankerna

måste, framhåller föreningen vidare, även ses mot bakgrund av

andra aspekter än valutapolitiska. Frågan sammanhänger enligt föreningens

uppfattning med det vidare spörsmålet om postbankens ställning och

uppgifter i relation till övriga kreditinstitut, ett spörsmål som den nyligen

tillsatta kommittén för utredning rörande gränsdragningen mellan de olika

kreditinstituten har att behandla. Skulle det ändå anses erforderligt att ta

ställning till förslaget att göra postbanken till valutabank, innan resultatet

av denna utredning föreligger, synes det dock föreningen uppenbart, all

detta — med hänsyn till att det är eu fråga som berör konkurrensförhållan
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

dena mellan instituten — inte bör ske utan att spörsmålet om sparbankernas

rättigheter på valutaområdet först förutsättningslöst utretts. Föreningen

hemställer på grund av det anförda, att en sådan utredning kommer till

stånd innan proposition om ny valutaförordning och ändring av valutalagen

avges.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

I den mån förslaget i denna del berörts av remissinstanserna har det i

allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I det gemensamma yttrandet

från Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges

grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare,

i vilket som nämnts handelskammaren i Göteborg samt Sveriges

hantverks- och industriorganisation instämt, uttalas dock att förslaget, ehuru

det innebär vissa förbättringar i jämförelse med nuvarande regler, inte

synes tillräckligt beakta speeialstraffrättsutredningens rekommendationer i

SOU 1960: 28, s. 162. Vidare bör straff- och förverkandepåföljden enligt organisationernas

mening modifieras med hänsyn till att överträdelse av valutaförordningen

i samband med löpande betalning numera blir att anse

som endast en ordningsförseelse.

Frågan om en analys av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas

eller väsentligen uppmjukas

Såsom inledningsvis nämnts, har kommittén —under hänvisning till att

frågan måste bli beroende av resultatet av de europeiska integrationssträvandena

— tills vidare inte fullföljt sitt uppdrag i denna del. Kommitténs

ståndpunkt i denna fråga har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser. I några fall har emellertid kritik riktats mot kommitténs

ståndpunkt.

Kommerskollegium menar sålunda, att de anförda skälen mot en utredning

i denna del inte är övertygande. Enligt kollegiets uppfattning är det

både möjligt och önskvärt att konsekvenserna i olika hänseenden — under

antagande av skilda förutsättningar i marknadsfrågan — av ytterligare lättnader

i regleringen utredes utan att man väntar till dess förhandlingsresultat

kan skönjas.

Handelskammaren i Göteborg anser, att en viss liberalisering av kapitalrörelserna

borde kunna ske oavsett utgången av förhandlingarna om vårt

lands anslutning till europamarknaden. Liknande synpunkter har framförts

av Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare.

Handelskammaren i Gävle anser, att kommittén borde ha prövat frågan om

en åtminstone partiell uppmjukning av förbudet mot kapitalbetalningar.

I det av Svenska bankföreningen m. fl. organisationer gemensamt avgivna

yttrandet slutligen framhålles, att en associering • till EEC i-den av Sverige

eftersträvade omfattningen visserligen skulle innebära krav på en anpass
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

49

ning av våra regler till dem som gäller inom EEC-länderna. Det skulle

emellertid enligt organisationernas mening inte därför kunna göras gällande,

att åtgärder för en vidgad liberalisering ej skulle vara påkallade om

vårt lands associering till EEC endast blev av ringa omfattning eller om

förhandlingarna helt skulle misslyckas. Organisationerna menar vidare att

det, oavsett hur förhandlingarna med EEC utfaller, för vårt land synes

vara motiverat att som riktpunkt för kapitalrörelsernas liberalisering välja

förhållandena inom EEC. Enligt vad dessa remissinstanser vidare anför

får frågan om en liberalisering av kapitalrörelserna inte begränsas till spörsmålet

om vårt lands förhandlingar med EEC. Frågan har, anser organisationerna,

en annan och större räckvidd. Organisationerna finner det därför angeläget,

att en verklig omprövning av den svenska valutapolitiken snarast

kommer till stånd.

VI. Departementschefen

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om dess förlängning

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för valutaregleringen,

utgörs dess författningsmässiga grundval av 1939 års valutalag,

vilken gäller tills vidare. Valutalagen är emellertid endast en fullmaktslag,

som ger Kungl. Maj :t befogenhet att under vissa i lagen angivna betingelser

utfärda valutareglerande bestämmelser inom ramen för vissa likaledes

i lagen angivna gränser. Under fredsförhållanden får sådant förordnande

om valutareglering i huvudsak ges endast med riksdagens samtycke

och för en tid av högst ett år i sänder. När riksdagens samtycke till valutareglering

inhämtas, skall endigt valutalagen samtidigt de valutareglerande

bestämmelser, som Kungl. Maj :t ämnar utfärda med stöd av den begärda

fullmakten, föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns dessa bestämmelser

i den gällande valutaförordningen. Dess giltighetstid har förlängts med ett

år i sänder samtidigt med att riksdagens samtycke till valutareglering lämnats

för motsvarande tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast

meddelats för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Valutaförordningen

äger för närvarande likaledes giltighet för denna tid. Fortsatt valutareglering

för tiden till och med den 30 juni 1964 har nu föreslagits av riksbanksfullmäktige.

Genom förslag av den år 1960 tillsatta valutakommittén, som

haft i uppgift att överse valutaregleringens formella utformning, har samtidigt

åtskilliga frågor i detta hänseende aktualiserats.

I andra fall än vid krig eller krigsfara förutsätter förordnande om valutareglering

enligt § 1 valutalagen, att sådana regler finnes erforderliga för

uppnående av det mål som uppställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet

eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet.

Valutaregleringen får således ses som ett ekonomisk-politiskt instru
4

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

ment i den uppsättning av sådana medel, som står samhället till buds för

uppnående av de allmänt omfattade målsättningarna för den ekonomiska

politiken. Frågan om behovet av en fortsatt valutareglering måste därför bedömas

utifrån möjligheterna att med avstående av detta medel föra en effektiv

och ändamålsenlig politik.

Innan jag behandlar den svenska valutaregleringens roll i den ekonomiska

politiken, vill jag betona, att för väsentliga delar av det stora fält som de

löpande betalningarna och kapitalrörelserna utgör praxis rörande regleringens

tillämpning är mycket liberal. Sålunda är de löpande betalningarna i

princip helt fria. I fråga om kapitalrörelserna gäller, att ansökningar om

direkta investeringar i utlandet beviljats nästan undantagslöst under de senaste

åren. Förhållandet har varit praktiskt taget detsamma beträffande

utländska ansökningar om direkta investeringar i Sverige. Tillstånd till omfattande

upplåning i utlandet har vidare beviljats för fartygsbyggen och för

finansiering av svenska investeringar i utlandet liksom utländska dotterbolag

i Sverige m. m.

Jag saknar anledning att här närmare diskutera den konjunkturpolitik,

som under senare år bedrivits i vårt land. Det kan i detta sammanhang räcka

med att påminna om att en viktig förutsättning för de jämförelsevis gynnsamma

resultaten av denna politik varit förekomsten och användningen av

en bred skala av ekonomisk-politiska medel. Detta förhållande har också i

internationella sammanhang framhållits som en väsentlig förklaring till att

de konjunkturutjämnande åtgärderna varit så framgångsrika i Sverige.

Möjligheterna att föra en aktiv politik, som syftar till jämnt och snabbt

framåtskridande och full sysselsättning, har i hög grad förbättrats av att vi

sedan 1950-talets början undgått störningar i betalningsbalansen. Detta förhållande

är emellertid självfallet inte oberoende av det sätt, på vilket den

ekonomiska politiken i vidaste mening handhafts. Den förda finans- och

penningpolitiken i förening med en aktiv arbetsmarknadspolitik har starkt

medverkat till sådana betingelser för vårt näringsliv, att en stadigt stegrad

export kunnat finansiera en genomsnittlig årlig ökning av tillförseln av varor

och tjänster från andra länder om mer än 8 procent sedan början av

1950-talet. I fråga om kapitalrörelserna har förändringarna under denna

period varit måttliga. Det faktum att man inte i fråga om dessa transaktioner

såsom i ett flertal andra länder tvingats registrera stora, jämviktsstörande

förskjutningar får åtminstone delvis tillskrivas användningen av valutaregleringen.

I den undersökning av valutaregleringen och målen för den ekonomiska

politiken, som är fogad till valutakommitténs promemoria, diskuteras konsekvenserna

av ett upphävande av valutaregleringen i fråga om kapitalrörelserna.

Det framhålls däri, att vid givna målsättningar för den ekonomiska

politiken väsentliga svårigheter skulle kunna bli följden av en sådan åtgärd.

Sålunda skulle möjligheterna att föra en effektiv penningpolitik —

och därmed en ändamålsenligt utformad allmän stabiliseringspolitik — begränsas

genom kapitalrörelsernas effekt på den interna likviditeten. Vidare

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

skulle kapitalrörelserna kunna få sådan omfattning och karaktär, att valutatillgångarna

sjönk under den nivå som betraktades som ett oundgängligt

minimum. Den politik, som i ett sådant läge krävdes för att stärka valutatillgångarna,

skulle då kunna komma i konflikt med den, som fordrades

för att uppnå t. ex. målsättningen full sysselsättning.

Utvecklingen på det internationella betalningsområdet har under de senaste

åren givit exempel på de svårigheter för uppnåendet av ett lands ekonomisk-politiska

målsättningar, som kan uppkomma till följd av frihet för

.— i första hand de korta — kapitalrörelserna. I Västtyskland inriktades

den ekonomiska politiken 1959—1961 på att moderera den kraftiga efterfrågeexpansionen.

Den åtstramning av kreditmarknaden, som utgjorde ett

viktigt led i denna politik, motverkades emellertid samtidigt till inte oväsentlig

del av det likviditetstillskott, som erhölls genom det av — relativt

sett — höga räntesatser stimulerade kapitalflödet till \ ästtyskland. Denna

kapitalström fick därtill en markerat ogynnsam effekt på betalningsrelationerna

mellan de större industristaterna genom att den skärpte ojämnheten

i fördelningen av den internationella likviditeten. De rådande förhållandena

i Förenta staterna, som karakteriseras av outnyttjad kapacitet och

svårigheter att utan balansrubbande kapitalutflöde driva en expansionistisk

ekonomisk politik i syfte att nedbringa arbetslösheten, utgör ett annat exempel

på att de fria kapitalströmmarna kan begränsa den interna ekonomiskpolitiska

rörelsefriheten.

I frånvaro av valutaregleringen skulle enligt min uppfattning en inte obetydlig

kapitalimport till Sverige ha kunnat äga rum under den senaste högkonjunkturen,

då den svenska räntenivån liksom avkastningen av aktier

och realinvesteringar låg på en relativt hög nivå. En sådan utveckling skulle

ha påtagligt försvårat stabiliseringssträvandena. Det kan här också namnas

att under perioder, då de internationella valutamarknaderna präglats av stor

oro, t. ex. efter apprecieringen av de tyska och nederländska valutorna våren

1961, motsvarande utveckling i Sverige var lugn, vilket till stor del torde

kunna tillskrivas valutaregleringens inverkan. Detsamma gäller börsutvecklingen

i vårt land, som knappast påverkades av de kraftiga kursfallen

på de viktigaste utländska fondbörserna i maj förra året.

Det är i belysning av dessa förhållanden man får se den svenska valutaregleringen.

Den är således inget utslag av eu onödig regleringsiver utan

utgör ett viktigt instrument för en ekonomisk politik, om vars målsättningar

det i stort sett råder allmän enighet. Vissa organisationer inom näringslivet

har i sitt yttrande över valutakommitténs betänkande anfört, att

en vidgad liberalisering av kapitalrörelserna är nödvändig om inte förutsättningarna

för svensk företagsamhet skall allvarligt försämras. Jag betraktar

denna ståndpunkt som väsentligt överdriven. Det kan här åter erinras om att

för stora avsnitt av kapitalöverföringarna praxis numera är mycket liberal.

Detta gäller, som jag tidigare nämnt, främst de direkta investeringarna, vilka

ju vanligen är av långsiktig och stabil natur och direkt påverkar de svenska

företagens ställning på exportmarknaden. Ansökningar om tillstånd till

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

sådana investeringar i utlandet beviljades under år 1962 till ett belopp av

430 miljoner kronor. Tillstånden till direkta investeringar i Sverige uppgick

samtidigt till 322 miljoner kronor. Svenska företag gavs under 1962 möjlighet

att ta upp lån utomlands till ett belopp av 616 miljoner kronor. I fråga

om värdepappershandeln är emellertid förhållandena annorlunda. Den har

åtminstone delvis en klart kortfristig och spekulativ karaktär. Dess frigörande

skulle därför enligt min mening — och i anslutning till vad som nu

anförts — kunna menligt påverka möjligheterna att bedriva en rationell ekonomisk

politik. Det bör också framhållas, att en vidare liberalisering av kapitalrörelserna

— vid oförändrad ambitionsnivå i fråga om målsättningarna

för den ekonomiska politiken — skulle kunna medföra en ökad belastning

av andra ekonomisk-politiska instrument, kanske främst de finanspolitiska.

En bibehållen valutareglering, som i tillämpningen anpassas till utvecklingens

krav, är inte uttryck för någon negativ attityd till det internationella

samarbetet på valutaområdet. Detta framgår också tydligt av den aktiva roll,

som Sverige spelar i hithörande frågor inom såväl OECD som valutafonden.

De argument, som jag här anfört för valutaregleringens bibehållande, gäller

i första hand i eu situation, som i huvudsak karakteriseras av dagens förhållanden

i fråga om ekonomisk integration länderna emellan. I den mån

påtagliga förändringar skulle komma till stånd i dessa avseenden kan det

bli nödvändigt att ånyo pröva denna fråga. Det aktuella läget beträffande

den ekonomiska integrationen i Europa är emellertid inte sådant, att det föreligger

tillräckligt starka skäl för att avstå från valutaregleringen som ett

bidragande medel för att realisera den ekonomiska politikens målsättningar.

Giltighetstiden för det nu löpande förordnandet om valutareglering utgår,

såsom jag redan nämnt, den 30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu

anfört bör enligt min mening riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt

valutareglering inhämtas. Liksom hittills bör förordnandet gälla för ett

år. Såsom riksbanksfullmäktige föreslagit, bör det avse samma stadganden i

valutalagen som för närvarande.

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m.

De valutareglerande föreskrifter, som enligt valutalagen förelagts riksdagen

i samband med att dess samtycke till förordnande om valutareglering

inhämtats, finns, såsom jag redan nämnt, i 1959 års valutaförordning, vilken

senast förlängts att gälla för samma tid som det nuvarande förordnandet

om valutareglering avser, d. v. s. till och med den 30 juni detta år. Valutaförordningen

synes böra ges fortsatt giltighet för samma tid som den, för vilken

nytt förordnande om valutareglering nu förordats, alltså tiden den 1 juli 1963

—den 30 juni 1964.

Under år 1962 har emellertid valutakommittén lagt fram förslag till väsentliga

ändringar i valutaförordningen och även till en mindre ändring i

valutalagen. Dessa förslag har därefter varit föremål för remissbehandling.

1 samband med att förlängd valutareglering nu föreslås vill jag behandla

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

53

frågan om de ändringar i den författningsmässiga utformningen av denna

reglering, som föranleds av valutakommitténs förslag.

Valutaförordningen är uppbyggd med en serie allmänt hållna förbud mot

olika valutadispositioner. Såsom framgår av det föregående, är detta emellertid

endast den yttre, formella ramen för valutaregleringen. Inom denna ram

bar riksbanken, såsom förutsätts i förordningen, genom sin dispensgivning

medgett långt gående friheter till valutadispositioner — exempelvis löpande

betalningar — så att inskränkningarna i rätten att förfoga över valutor numera

reellt i huvudsak tar sikte endast på vissa kapitaltransaktioner.

Valutaförordningen föreskriver till en början, att all växling mellan utländsk

och svensk valuta skall ske under riksbankens kontroll. Riksbanken

äger emellertid enligt förordningen meddela affärsbank tillstånd att för egen

eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel och

utländska fordringar. Sådan bank kallas i förordningen liksom i valutalagens

motsvarande grundregel valutabank. Bemyndigande som valutabank ges

genom särskilda kontrakt mellan riksbanken och de särskilda bankerna.

Samtliga affärsbanker har antagits till valutabanker med undantag av Jordbrukets

Bank, som inte ansökt därom. Riksbanken kan vidare bemyndiga

postverket att driva den handel med utländska betalningsmedel, som fordras

för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen kan särskilda

tillstånd beviljas bank eller annan att driva handel med resevaluta.

Valutaförordningen upptar därefter en rad förbud mot att utan riksbankens

tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder.

Till en början meddelas principiella förbud mot ut- och införsel av betalningsmedel

och andra värden, som berörs av valutaregleringen. Sålunda råder

förbud mot att utan riksbankens tillstånd ut- eller införa betalningsmedel

eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Vidare råder förbud

mot såväl ut- som införsel av värdepapper utan riksbankens tillstånd, i fråga

om införsel dock endast i den mån värdepapperen inte införs genom översändande

till riksbanken eller valutabank. I detta sammanhang stadgas också

förbud mot betalningar mellan den som är bosatt i Sverige (valutainlänning)

och den som är bosatt utomlands (valutautlänning). Förbud gäller

också för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning, såvida det

inte är fråga om ingående av köpeavtal på villkor som allmänt tillämpas

inom branschen eller om därmed jämförliga åtgärder.

Vidare stadgas i valutaförordningen förbud för här i riket bosatt innehavare

av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden att

utan riksbankens tillstånd förfoga över sitt innehav av sådana tillgångar, så

att detta innehav minskas. Undantag från förbudet gäller dock vid avyttring

till riksbanken, valutabank eller försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande

förfogandeförbud gäller också i fråga om andra utländska fordringar

än banktillgodohavanden liksom beträffande utländska värdepapper. Slutligen

stadgas förbud för valutainlänning att utan stöd av handelsbruk ge anstånd

med betalning till eller från utlandet, att uppskjuta sådan betalning

eller att avtala om ovanliga betalningsmedel. Inte heller får valutainlänning

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Knngl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

och valutautlänning med gemensamt ekonomiskt intresse kringgå valutaregleringens

bestämmelser genom att köpa eller sälja till varandra till annat

pris än det, som i allmänhet gäller, eller genom att vidta andra liknande åtgärder.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att valutaförordningens förbud

är synnerligen långtgående. Formellt gäller de även alla sådana för förbindelserna

mellan Sverige och utlandet nödvändiga transaktioner, som dagligen

måste i stort antal ske inom såväl affärslivet som andra områden. För att

möjliggöra dessa betalningar mellan Sverige och utlandet har därför riksbanken

fått, med stöd av valutaförordningens bestämmelser, medge omfattande

undantag från de olika förbuden. Dessa undantag har i regel medgetts i form

av generella dispenser, dels för allmänheten, varvid dispenserna publiceras i

en av riksbanken utgiven skrift »Valutaregleringen», dels till valutabankerna

i form av cirkulär, vari ges bemyndigande att utföra vissa transaktioner. 1

sistnämnda hänseende har riksbanken framför allt generellt medgivit, att

valutabank får fritt utföra alla löpande betalningar mellan Sverige och utlandet

under förutsättning att reglerna om betalningsvägar iakttas. Detta

villkor betyder t. ex. att betalning till Sverige från betalmngsskyldig inom det

konvertibla valutaområdet skall ske i konvertibel valuta, liksom betalning

från Sverige till mottagare i land, med vilket Sverige har bilaterala betalningsförbindelser,

skall ske enligt de särskilda bestämmelser som gäller för

betalningar med sådant land eller, med andra ord, i kronor till ett s. k. bilateralt

konto. I fråga om betalningar till utlandet har riksbanken särskilt

framhållit vikten av att betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till

ändamålet.

Valutabankerna skall enligt riksbankens direktiv även se till, att betalningarna

inte i realiteten är kapitalbetalningar. Vissa generella dispenser har

dock lämnats i fråga om kapitalbetalningar. Sålunda får till utlandet utföras

bland annat arvslott i Sverige under vissa förutsättningar samt utlännings

besparingar av arbetsinkomster i Sverige. Till Sverige får genom valutabank

införas bland annat arv. Jag vill i detta sammanhang än en gång erinra om

att riksbanken utöver de generella dispenserna i praxis nästan undantagslöst

medger s. k. direkta investeringar såväl från Sverige i utlandet som i

motsatt riktning och likaledes medger svensk upplåning i utlandet.

Bland de dispenser, som i skriften »Valutaregleringen» lämnats allmänheten,

kan nämnas vissa undantag från förbudet att ut- och införa betalningsmedel.

Det gäller här dels växlar samt vissa checkar och fordringsbevis,

dels vissa maximibelopp. Andra betydelsefulla dispenser är de, som

lämnats i fråga om betalningar inom Sverige mellan valutainlänningar och

valutautlänningar. De viktigaste betalningarna av detta slag har undantagits

från betalningsförbudet. Sålunda får t. ex. betalning i svenskt mynt ske till

valutautlänning eller till förmån för sådan person såsom ersättning för arbetsprestation,

som valutautlänningen efter ankomsten till Sverige utfört åt

den betalningsskyldige. Från valutautlänning, som vistas i Sverige, får vaiutainlänning

ta emot betalning för t. ex. kostnader för uppehälle.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

55

Eu viktig del av riksbankens dispenser är sådana, som lämnats på grund

av att Sverige biträtt olika internationella överenskommelser på valutaområdet.

Sålunda har Sverige genom sitt medlemskap i valutafonden och

OECD förbundit sig att tillåta löpande betalningar. I förhållande till OECD

har Sverige dessutom åtagit sig att tillåta kapitalbetalningar i vissa fall.

Sedan frågan om en allmän utredning rörande valutaregleringen tagits upp

av bankoutskottet vid 1960 års riksdag, tillsatte jag samma år den redan

omnämnda utredning, som antog namnet valutakommittén. I utredningsdirektiven

framhöll jag bland annat, att utredningen borde överväga i vad mån

valutaförordningens bestämmelser om löpande betalningar kunde bättre anpassas

efter den liberala valutareglering som numera upprätthålls. Utredningen

borde också pröva, om reglerna för betalningar i Sverige mellan

valutainlänningar och valutautlänningar som vistas här kunde förenklas.

Vidare borde utredningen granska valutaförordningens förverkanderegler.

Jag förutsatte i direktiven, att behov förelåg av en fortsatt reglering i fråga

om kapitalbetalningar men att utredningen borde vara oförhindrad att även

analysera verkningarna, under olika förutsättningar, av att valutaregleringen

helt avskaffades eller väsentligen uppmjukades.

Uppdraget att genomföra en författningsrevision har kommittén slutfört

genom att framlägga förslag till vissa ändringar i och tillägg till valutalagen

och valutaförordningen. Den av kommittén påbörjade analysen av verkningarna

av ett avskaffande eller en uppmjukning av valutaregleringen har kommittén

däremot inte ansett sig kunna fullgöra. Kommittén har nämligen under

arbetets gång funnit, att det blivande resultatet — i den ena eller den

andra riktningen — av överläggningar mellan Sverige och EEC om svensk

associering till den gemensamma marknaden måste bli av så väsentlig betydelse,

då det gäller att analysera och ta ställning till valutaregleringens betydelse

för den svenska ekonomin, att det ter sig skäligen meningslöst att

göra ett sådant ställningstagande, så länge frågan om associering står öppen.

Kommittén har därför i denna del inskränkt sig till att framlägga en på

uppdrag av kommittén upprättad promemoria om valutaregleringen och målen

för den ekonomiska politiken.

I det läge, som för närvarande råder i fråga om den ekonomiska integrationen

i Europa, synes en vidare analys av verkningarna av ett avskaffande

eller en uppmjukning av valutaregleringen kunna anstå tills vidare. Däremot

bör den författningsöversyn, som valutakommittén förordat och flertalet

remissinstanser tillstyrkt, ske nu. Jag vill samtidigt erinra om att kommitténs

uppdrag inte innefattat att pröva den närmare utformning av valutaregleringen,

som ankommer på riksbanken, och i huvudsak inte heller att

ompröva reglerna för kapitalrörelserna. Dessa frågor torde således i stort

sett lämnas å sido i detta sammanhang.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Betalningsvägar och löpande betalningar

En anpassning av valutaförordningen efter rådande praxis i fråga om löpande

betalningar kompliceras, såsom valutakommittén funnit, i två hänseenden.

För det första måste möjlighet ges att övervaka de betalningar,

som utförs såsom löpande, så att inte kapitalbetalningar, vilka skall vara

reglerade, utförs under sken av att vara löpande. För det andra måste viss

kontroll upprätthållas med hänsyn till de bilaterala betalningsförbindelserna.

Utan sådan kontroll kan man inte föreskriva att löpande betalningar

till och från visst land, med vilket Sverige upprätthåller dylika betalningsförbindelser,

skall ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige ingått med

detta land.

Valutakommittén har stannat för en lösning, som innebär att det principiella

förbudet mot alla betalningar bibehålls men att undantag görs för

löpande betalningar. Detta undantag bör enligt kommitténs mening så nära

som möjligt anknyta till de internationella förpliktelser Sverige åtagit sig i

fråga om liberalisering av löpande betalningar. Kommittén har därvid ansett

lämpligast att anknyta till den i princip fullständiga uppräkning av olika

till löpande betalningar hänförliga transaktioner, som finns i OECD:s stadga

för frigörelse av löpande osynliga betalningar. Bestämmelser om vad som

enligt valutaförordningen skall anses som löpande betalningar bör enligt

kommittén med hänsyn till sin omfattning inte tas in i själva förordningen

utan i en till denna hörande särskild anvisning. Vid utformningen av denna

anvisning har kommittén sökt göra en sammanfattning av den uppräkning,

som finns i OECD-stadgan, med tillägg av direkta export- och importbetalningar.

Närmare föreskrifter om vad som är att hänföra till löpande

betalningar skall utfärdas av riksbanken.

För att otillåtna kapitalbetalningar inte skall ske under sken av att vara

löpande har kommittén föreslagit, att endast löpande betalningar genom

valutabank skall kunna göras utan hinder av valutaförordningens principiella

förbud. Med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen skall som eu

ytterligare förutsättning för friställande av de löpande betalningarna gälla,

att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken.

Kommitténs förslag i denna del innebär, såsom förutsatts i direktiven, i

stort sett en anpassning av valutaförordningens regler till riksbankens nuvarande

praxis i fråga om de löpande betalningarna. Dessa är nämligen, såsom

nämnts i det föregående, genom dispenser i princip undantagna från

förbuden i valutaförordningen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser

men har även väckt kritik, främst från vissa organisationer inom

näringslivet. Kritiken vänder sig närmast mot att kommitténs förslag endast

innebär en kodifiering av gällande praxis men inte några sakliga ändringar

i liberaliserande riktning. Sålunda bör enligt organisationerna inoch

utförsel av växlar i den löpande betalningstrafiken vara tillåten. Vidare

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

57

bör, framhålles det, begreppet löpande betalning omfatta även normala

kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.

Även i övrigt bör enligt organisationernas mening den av kommittén föreslagna

exemplifieringen av löpande betalningar utökas på flera punkter. Organisationerna

menar också att det bör vara tillåtet att verkställa löpande

betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller i utlandet,

och att mottaga betalning på motsvarande sätt samt att utnyttja växlar

för finansiering av import och export. Vidare bör klargöras, heter det, att

avräkning av löpande betalningar i kontokurantförhållande får göras. Därjämte

bör skuldsättningsförbudet liksom förbuden mot betalningsförskjutningar

och viss snedvriden prissättning upphävas eller omarbetas. Slutligen

har organisationerna ifrågasatt, om kontrollen över betalningstrafiken

är erforderlig i den omfattning den för närvarande förekommer samt

om inte för näringslivet och allmänheten mindre besvärande kontrollformer

kunde tänkas.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén framhållit, bör de löpande betalningarna i princip

vara undantagna från förbuden i valutaförordningen. Det står dock alldeles

klart att, så länge den del av valutahandeln som utgörs av kapitalbetalningar

är reglerad, ett visst mått av kontroll över de löpande betalningarna

måste utövas, så alt inte kapitalbetalningar verkställs under sken av att

vara löpande. Givetvis kan uppstå tveksamhet i vilken omfattning och på

vilka områden en sådan kontroll bör upprätthållas. Måhända går kommitténs

förslag här i vissa hänseenden för långt. För egen del är jag beredd

att på vissa punkter tillmötesgå de önskemål, som framförts av näringslivets

organisationer.

Genom dispenser av riksbanken är bland annat växlar för närvarande

undantagna från ut- och införselförbuden. Även om det från vissa synpunkter

kan anses försvarligt att principiellt kontrollbelägga all ut- och

införsel av betalningsmedel, anser jag övervägande skäl tala för att de nuvarande

generella dispenserna på detta område inskrivs i valutaförordningen.

I fråga om utnyttjandet av växlar för finansiering av import och

export torde särskilda bestämmelser inte vara erforderliga, eftersom betalning

inte sker i samband med växelns utställande utan då den inlöses.

Ett frisläppande av löpande betalningar i kontokurantförhållanden innebär

bland annat, att man beträffande sådana betalningar avstår från kravet

på betalning genom valutabank. Enligt min mening torde det emellertid

knappast kunna väcka betänkligheter att här göra avkall på detta krav.

Kravet att betalning skall ske på betalningsväg, som riksbanken föreskrivit,

torde däremot med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen inte kunna

släppas. Vidare torde den förutsättningen böra uppställas, all den valutainlänning

som är den ena parten i kontokurantförhållandet är skyldig alt

föra handelsböcker.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Däremot är jag, med hänsyn till behovet av att kontrollera betalningarnas

karaktär av löpande, inte beredd att tillmötesgå framställningen om ett generellt

frisläppande av checkbetalningar. En annan sak är att enskilda företag,

som har särskilt behov därav, bör efter ansökan kunna av riksbanken

medges lättnader i fråga om sådana betalningar. Inte heller är jag beredd

att acceptera ett upphävande av förbudet mot att ikläda sig skuld till valutautlänning.

Vill man genom valutaregleringen ha möjlighet att inverka på

svensk upplåning i utlandet, torde man nämligen inte kunna avstå från detta

förbud. Förbuden mot obehöriga betalningsförskjutningar och mot snedvriden

prissättning kan visserligen sägas sakna större praktisk betydelse.

Man bör emellertid inte bortse från att förbuden har viss preventiv verkan.

Jag är därför, i varje fall för närvarande, inte beredd att föreslå ett upphävande

eller en omarbetning av dessa bestämmelser.

De av organisationerna föreslagna utvidgningarna av begreppet löpande

betalningar är jag beredd att delvis godtaga. Härtill ämnar jag återkomma

senare i samband med specialmotiveringen till de föreslagna ändringarna i

valutaförordningen.

I författningarna anges inte vilken valutakontroll som skall upprätthållas.

Bedömningen av denna fråga faller inom området för valutastyrelsens administrering

av valutaregleringen, och det torde inte heller vara lämpligt att

ta upp dessa frågor i detta sammanhang.

Bortsett från de delar, där jag enligt det nyss anförda ansett mig kunna

acceptera de av berörda organisationer framlagda förslagen, är jag beredd

att tillstyrka de ändringar i valutaförordningen, som valutakommittén föreslagit.

Beträffande de särskilda författningsrummen vill jag hänvisa till

den specialmotivering, som jag ämnar lämna senare.

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Valutakommittén har, såsom framgår av föregående avsnitt, föreslagit ett

frisläppande av de löpande betalningar, som äger rum på av riksbanken anvisad

betalningsväg och som sker genom valutabank. Kommittén påpekar

emellertid att den sålunda föreslagna liberaliseringen därigenom inte kommer

att omfatta det dagliga livets ständiga småbetalningar, som av naturliga

skäl måste göras utan förmedling av bank men för närvarande inte kan ske

utan riksbankens tillstånd.

Kommittén finner det naturligt att de generella dispenser, som riksbanken

meddelat i fråga om direkta betalningar mellan valutainlänningar och

valutautlänningar, skrivs in i valutaförordningen. Kommittén föreslår sålunda,

att valutainlänning skall genom bestämmelse i valutaförordningen

berättigas ta mot betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppehållskostnader

och för inköp som kan antas ske för valutautlänningens personliga

bruk. Beträffande betalningar till valutautlänning inom riket föreslår

kommittén att den dispens, som nu gäller för utbetalning av arbetslöner

till här arbetande valutautlänningar, likaledes skrivs in i valutaförordningen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Däremot bör den dispens, som för närvarande gäller för betalningar av varor

vilka tillhandahålls här i riket i rörelse som valutautlänning bedriver med

vederbörligt tillstånd, enligt kommitténs mening inte skrivas in i förordningen.

Kommittén anser nämligen lämpligast, att erforderligt tillstånd för

betalningar vid försäljning i dessa fall lämnas i samband med att den finansiella

förvaltningen av valutautlänningens rörelse även i andra hänseenden

erhåller valutainlännings status. Inte heller bör man enligt kommitténs mening

i valutaförordningen införa de nuvarande dispenserna i fråga om gåvor,

understöd och betalningar, som syftar till att bereda en valutautlänning medel

för uppehållskostnader.

I fråga om betalningar utomlands mellan valutainlänning och valutautlänning

föreslår kommittén regler motsvarande dem som föreslagits för sådana

betalningar i Sverige. Betalning bör således få verkställas för uppeliållskostnad

och för inköp för personligt bruk. Slutligen föreslås valutainlänning

få rätt att ta mot betalning från valutautlänning utomlands för där

utfört arbete.

Även i fråga om de här aktuella direkta betalningarna mellan valutainlänning

och valutautlänning innebär förslaget, att nuvarande praxis i huvudsak

kodifieras. Förslaget har godtagits av flertalet remissinstanser. Vissa

erinringar har dock gjorts främst från samma organisationer som kritiserat

kommitténs förslag i den förut berörda delen.

De kritiska organisationerna har sålunda menat, att valutaförordningen

bör mera fullständigt än som föreslagits av kommittén avspegla den frihet

att verkställa betalning direkt mellan valutainlänning och valutautlänning,

som för närvarande råder enligt riksbankens generella dispensei. En föienkling

av författningstexten är även möjlig enligt organisationernas mening.

Vidare finner organisationerna tveksamt, om uttryckligt undantag

bör°göras beträffande vissa betalningar utomlands (10 a § 3 och 5 i förslaget),

då detta kunde uppfattas som ett belägg för att de grundläggande betalningsförbuden

i princip skulle äga en sakligt omotiverad alltomfattande

innebörd. Slutligen bör enligt organisationernas mening förbudet att mottaga

betalning kunna helt avskaffas.

I dessa frågor vill jag för egen del anföra följande.

Jag är ense med de kritiska organisationerna om att det i och för sig vore

önskvärt att i valutaförordningen fullständigt skriva in gällande riksbanksdispenscr.

Härigenom skulle ju gällande frihet komma till bättre uttryck.

Det är emellertid enligt min mening av stor vikt, att förordningens bestämmelser

om undantag från betalningsförbuden blir enkla och lättöverskådliga.

Detta torde knappast vara möjligt, om man fullständigt skrev in alla

de nu gällande dispenserna i författningstexten, önskemålen om fullständi°het

och om enkelhet synes således svåra att förena. Valutakommitténs

avvägning i detta hänseende förefaller mig vara väl gjord, och jag finnei

därför inte anledning att frångå den annat än i ett hänseende. Sålunda bör

valutainlännings rätt att här i landet verkställa betalning till valutautlanning

såsom gåva eller understöd till denne fastslås i valutaförordningen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

Det har i något sammanhang bestritts, att betalningsförbuden skulle ha giltighet

för betalningar utomlands. Inom kommittén har man dock utgått från

att förbuden gäller även utanför Sverige. Denna kommitténs uppfattningbör

accepteras som riktig. Den synes för övrigt vara nödvändig med hänsyn

till valutaförordningens konstruktion och valutaregleringens nuvarande

målsättning. Om förbudet att ta emot betalning ej gällde utomlands, skulle

exempelvis en svensk exportör kunna ta betalt genom att låta sin utländske

köpare betala till ett exportörens konto i utländsk bank eller på annat sätt

utomlands. Betalningsmottagaren skulle därmed ha möjlighet till finansiella

placeringar utomlands. Med utgångspunkt från att betalningsförbuden gäller

även betalningar utomlands bör de av kommittén föreslagna undantagen

från förbuden tas in i förordningen.

Förbudet mot att utan riksbankens tillstånd ta mot betalning är särskilt

i två hänseenden av betydelse för upprätthållande av den nuvarande valutaregleringen.

För det första fordras i regel ett sådant förbud för att framtvinga,

att av Sverige ingångna bilaterala handelsavtal följes, och för att

kontrollera, att betalning från ett icke bilateralt land inte sker i bilateral

valuta. Vidare åstadkommes genom detta förbud, att exportintäkter och andra

från utlandet intjänade betalningar tas hem till Sverige och inte samlas

i utlandet t. ex. på konton i utländsk bank. Sker betalning till ett sådant

konto, torde nämligen betalning få anses ha blivit mottagen.

Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag inte godtaga de ändringsförslag,

som framkommit under remissbehandlingen. Jag ansluter mig i stället helt

till det förslag, som i denna del framlagts av valutakommittén. I fråga om

författningsförslagen vill jag hänvisa till den följande specialmotiveringen.

Till valutahandel berättigade institutioner

Enligt gällande regler är, såsom jag tidigare nämnt, rätten till handel med

utländska betalningsmedel och utländska fordringar begränsad till riksbanken

och affärsbanker, som av riksbanken bemyndigats att driva valutahandel,

s. k. valutabanker. Riksbanken har dessutom, i enlighet med bemyndigande

i valutaförordningen, medgett postverket rätt att driva handel med

utländska betalningsmedel i den omfattning, som är erforderlig för verkets

rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen har riksbanken som särskilda

försäljningsställen för resevaluta antagit ett flertal resebyråer och

några andra institutioner. Valutaregleringen innebär sålunda ett valutahandelsmonopol

för affärsbankerna, kompletterat med vissa speciella rättigheter

för postverket och försäljare av resevaluta.

Under senare år har frågorna om en vidgning av postens möjligheter att

delta i valutahandeln och om ett införande av möjlighet för sparbankerna

att handla med utländska valutor diskuterats i olika sammanhang.

För postbankens del har från generalpoststyrelsens sida framhållits, att

postbanken mot bakgrunden av postgirots och postsparbankens alltmer omfattande

utlandsverksamhet behöver tillstånd att i egenskap av valutabank

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

61

driva handel med utländska valutor. Särskilt har därvid betonats vikten av

större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer och önskvärdheten av att på

ett rationellare sätt kunna förmedla likvider till länder som inte har postgirorörelse,

främst Storbritannien, USA och Canada.

Samma fråga togs också upp av riksbanksfullmäktige i skrivelse till Kungl.

Maj:t år 1960 i samband med begäran om fortsatt valutareglering. Enligt

fullmäktiges mening fanns inte sakliga skäl att avvisa generalpoststyrelsens

önskemål om att postgirokontoret skulle jämställas med valutabank för att

kunna hålla bankkonton i utlandet och genomföra vissa för poströrelsen

erforderliga valutaaffärer. Vidare uttalade fullmäktige att, om det av allmänna

skäl kunde anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbetalningar,

från valutaregleringssynpunkt hinder inte borde möta mot

att låta sådana sparbanker, som har tillgång till för ändamålet kvalificerad

personal, deltaga i valutahandeln. Fullmäktige ansåg det sålunda böra övervägas

att vidga kretsen av de personer, som äger driva handel med utländska

valutor.

I det läge som rådde år 1960, då den översyn av valutaförfattningarna

som valutakommittén nu utfört ännu inte skett, ansåg jag mig inte kunna

utan ytterligare beredning och förnyade överväganden ta ställning till frågan

om en utvidgning av de valutahandelsberättigade institutionernas krets. Kommittén

har visserligen inte ansett hinder möta mot att ge riksbanken befogenhet

meddela valutahandelstillstånd till såväl postbanken som sparbankerna.

Kommittén har emellertid begränsat sitt förslag till vad den ansett

vara mest angeläget, nämligen att låta postbanken få den formella ställningen

av valutabank.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet inte haft någon principiell

erinran att göra mot förslaget. Från flera håll har dock riktats den anmärkningen,

att man genom ett genomförande av förslaget kan komma att föregripa

resultatet av kreditinstitututredningens arbete vilket syftar till att göra

en avvägning av de olika kreditinstitutens verksamhetsområden och att i

detta sammanhang fastställa postbankens ställning inom kreditväsendet.

Slutligen har sparbanksföreningen vänt sig mot att postbanken skulle få

bemyndigande som valutabank utan att spörsmålet om sparbankernas rättigheter

på valutaområdet först förutsättningslöst utretts. Därvid har föreningen

framhållit sparbankernas otillräckliga möjligheter att tillgodose sina

kunders berättigade krav på god utlandsservice.

Valutaregleringens uppgift i det här aktuella avseendet är att tillgodose

behovet av kontroll över handeln med betalningsmedel, värdepapper o. dyl.

Vid bedömandet av frågan, om rätt att idka valutahandel skall medges visst

kreditinstitut, bör därför enligt min mening avgörande enbart vara, huruvida

detta institut med hänsyn till sina personella och övriga resurser kan

antagas komma att på betryggande sätt bedriva valutahandel. Utöver vad

överväganden av denna art föranleder kan det därför knappast anses riktigt

att genom valutaförfattningarna dra en annan gräns för de olika kreditinstitutens

verksamhet inom utlandsrörelsen än som följer av de all
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition, nr 139 år 1963

männa reglerna för vederbörande instituts verksamhet. Frågan om avgränsningen

av kretsen valutahandelsberättigade institut synes följaktligen böra

avgöras utan hänsyn till den aktuella utredningen om kreditinstitutens verksamhetsområden.

Såsom kommittén framhållit, kan det i fråga om postbanken inte finnas

någon tvekan beträffande bankens resurser och allmänna lämplighet för

uppgiften som valutabank. Detsamma gäller dock uppenbarligen även de

större sparbankerna. I fråga om mindre sparbanker kan däremot göras gällande,

att de inte har förutsättningar för att fungera som valutabank. Detta

bör emellertid enligt min mening inte hindra, att man nu skapar en möjlighet

att bemyndiga även sparbank att driva valutahandel. Givetvis åligger

det riksbanken att, innan den lämnar sparbank bemyndigande som valutabank,

pröva huruvida sparbanken — med hänsyn till organisatoriska, personella

och övriga förhållanden — har de kvalifikationer som bör krävas

av en valutabank.

Jag vill således föreslå en sådan ändring av valutaförfattningarna, att

inte endast affärsbank utan även sparbank och postbanken kan ges bemyndigande

som valutabank.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

I likhet med vad som gäller på åtskilliga håll inom specialstraffrätten

finns även bland valutaförordningens ansvarsbestämmelser regler om förverkande.

Sålunda stadgas i 17 § att, om någon uppsåtligen förövat gärning

som är belagd med straff enligt 15 eller 16 §, betalningsmedel, fordringar

eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför kan förklaras

helt eller delvis förverkade till kronan. Om egendomen utgjordes av annan

egendom än pengar i svenskt mynt och den inte finns i behåll, kan i stället

värdet förklaras helt eller delvis förverkat. Dessa regler gäller dock inte

den, som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

Kommittén erinrar om att den nuvarande förverkanderegeln vid tillkomsten

år 1960 utsattes för kritik inom riksdagen. Bland annat hävdades

därvid att med den föreslagna lydelsen förverkande inte i någon form skulle

kunna ske, om svenska sedlar som smugglats in i Sverige inte fanns i behåll

hos gärningsmannen. Vidare uttalades att den föreslagna författningstexten

inte medgav förverkande av en del av egendomens värde, om egendomen

utgjordes av exempelvis en större post värdepapper. Slutligen anmärktes

också att en konsekvens av stadgandet syntes kunna bli, att den

som förvärvade egendom vilken varit föremål för valutabrott kunde bli

försatt i sämre läge än gärningsmannen. För den sistnämnde krävs nämligen

uppsåt, under det att beträffande senare förvärvare endast fordras att

han inte varit i god tro. Det ifrågasattes också, om det över huvud taget är

rimligt att egendom, som varit föremål för valutabrott, skall kunna förverkas

hos en senare förvärvare.

Kommittén har tagit upp kritiken till bemötande och därvid bland annat

framhållit, att den nuvarande lydelsen av förverkandebestämmelserna torde

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

medge förverkande av svenska sedlar som smugglats in i landet, även om

sedlarna inte finns i behåll hos gärningsmannen. Kommittén har föreslagit

en omredigering av stadgandet på sådant sätt, att sakförverkande och värdeförverkande

ställs bredvid varandra utan att författningstexten ger företräde

åt någotdera alternativet vilket medför att värdeförverkande alltid

kan ske. Härigenom blir det också, såsom kommittén framhåller, klart att

förordnande om partiellt förverkande kan meddelas.

Den omständigheten, att förverkande kan ske hos en senare förvärvare

som blott bort ha vetskap om brottet ehuru uppsåt krävs för förverkande

hos gärningsmannen, torde enligt kommitténs mening inte kunna föranleda

erinran från rättssystematisk synpunkt. Om — såsom kommittén föreslagit

— värdeförverkande alltid blir ett alternativ till sakförverkande, kan

0

det i stället, anför kommittén, ifrågasättas, om det över huvud taget finns

skäl att behålla bestämmelsen att förverkande inte får ske hos godtrosförvärvare.

Kommittén föreslår dock inte någon ändring härvidlag, bl. a. med

tanke på att ett borttagande av skyddet för godtrosförvärvare skulle kunna

uppfattas som en utvidgning av möjligheterna till förverkande.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser. Vissa erinringar har dock gjorts av de tidigare omnämnda

organisationerna. Dessa har sålunda ansett, att kommittén inte tillräckligt

beaktat de rekommendationer, som utredningen rörande specialstraffrätten

avgett. I dessa rekommendationer framhålls, bland annat, att användningen

av såväl fareavvärjande som förmögenhetsreducerande förverkanden bör

väsentligen inskränkas samt att vid oaktsamhetsbrott särskild restriktivitet

1 fråga om förverkandepåföljden bör iakttas. Vidare har organisationerna

menat att, eftersom överträdelse av valutaförordningen i samband med löpande

betalning numera blir att anse som endast en ordningsförseelse, straffoch

förverkandepåföljden bör modifieras med hänsyn härtill.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén påpekat, kan den nuvarande avfattningen av förverkandebestämmelserna

ge anledning till tveksamhet, huruvida i vissa fall

värdeförverkande kan ske av egendom som utgörs av pengar i svenskt mynt

och huruvida förverkande kan avse del av egendomens värde. Även om förverkande

i nu angivna fall skulle kunna ske enligt gällande regler, är det

dock, som kommittén framhållit, till förekommande av missförstånd önskvärt

att i författningstexten klargöra, att värdeförverkande alltid kan ske

och att därmed också en del av egendomens värde kan förklaras förverkad.

Jag tillstyrker därför en sådan ändring i författningstexten, att sakförverkande

och värdeförverkande likställs. Såsom kommittén vidare uttalat, får

det dock anses ligga i förverkandets natur att i de fall, där gärningsmannen

saknar meddelaktiga och den med brottet avsedda egendomen finns i behåll

hos honom, denna konkreta egendom och inte dess motsvarande värde

skall förverkas. Sakförverkande har även den förtjänsten, att man undviker

svårigheten med värdering av den med brottet avsedda egendomen. Det är

med hänsyn till det nu anförda naturligt att, i den mån sakförverkande kan

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

användas och inte särskilda omständigheter talar däremot, sådant förverkande

och inte värdeförverkande sker.

Vad därefter angår de av vissa organisationer framförda anmärkningarna,

vill jag framhålla, att man vid utformningen av den nya brottsbalken

(se prop. 1962: 10; del C s. 361) inte tagit ställning till den slutgiltiga utformningen

av de centrala förverkandereglerna. Denna bedömning svnes inte

böra föregripas i valutaförordningen. Dess bestämmelser blir emellertid att

betrakta som provisoriska i avvaktan på resultatet av det fortsatta arbetet

med straffrättens centrala förverkanderegler. I sak bör framhållas, att just

vid valutabrott förverkandepåföljden ofta fyller en verkligt väsentlig och

naturlig uppgift. Vid sådana brott ter sig nämligen själva gärningen ofta

inte så straffvärd, att det finns anledning gå särskilt högt i straffskalan,

fastän gärningsmannen genom överträdelsen berett sig en betydande förtjänst.

Denna måste i sådant fall kunna åtkommas på annat sätt, vilket

synes möjligt endast genom förverkande.

Den åtskillnad, som med hänsyn till valutaregleringens inriktning måste

i övrigt göras mellan löpande betalning och kapitalbetalning, är knappast

motiverad i förverkandebestämmelserna. Här liksom i andra fall bör domstolen

ta ställning till förverkandefrågan efter prövning av samtliga föreliggande

omständigheter och efter allmänna grunder. För övrigt kan en s. k.

ordningsförseelse lika väl ske And en kapitalbetalning som vid en löpande

betalning, och såtillvida finns alltså inte någon skillnad mellan de båda

slagen av betalningar. I de fall, då en ordningsförseelse föranleder åtal,

synes skäl att ådöma förverkande rimligen inte föreligga. Det kan i detta

sammanhang upplysas, att riksbanken i vissa fall vid angivelse till åtal

direkt utsäger att förverkande enligt riksbankens mening inte bör komma

i fråga.

Jag tillstyrker sålunda den av kommittén föreslagna ändringen av 17 §.

Såsom jag nyss anfört, förutsätter förverkande enligt 17 § valutaförordningen,

att någon uppsåtligen förövat gärning som är belagd med straff

enligt 15 eller 16 § förordningen. Bland straffbuden i 15 § finns, bland andra,

stadganden om straff för uraktlåtenhet att lämna av riksbanken begärd

uppgift angående utländska tillgångar och skulder m. in. samt om straff

för lämnande av oriktig uppgift vid fullgörande av sådan deklarationsskyldighet.

Kommittén framhåller, att förverkandepåföljden för deklarationsfallen

troligen sammanhänger med att den äldre valutaförordningen innehöll bestämmelser

om möjlighet för riksbanken att föreskriva hembudsskvldighet.

Eftersom denna hembudsskvldighet numera avskaffats, ter det sig enligt

kommitténs mening numera inte längre motiverat att behålla förverkande

som en möjlig påföljd i deklarationsfallen. Kommittén föreslår därför, att

möjligheterna att ådöma förverkande i dessa fall utgår.

Kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Även för egen del anser jag det omotiverat att efter

hembudsskyldighetens avskaffande behålla möjlighet till förverkande i

deklarationsfallen, och jag tillstyrker därför ändringsförslaget.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

65

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer, som jag dragit upp i det föregående,

har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändrad lydelse

av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt förordning om ändring i

valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt giltighet av

samma förordning. Dessa författningsförslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende såsom Bilaga.1

De upprättade författningsförslagen grundar sig i huvudsak på motsvarande

av valutakommittén framlagda förslag. Vad kommittén anfört som

specialmotivering för dessa förslag har inte särskilt berörts av remissinstanserna.

Jag kan i det väsentliga ansluta mig till kommitténs uttalanden i denna

del. Kommitténs förslag har ändrats i enlighet med vad jag uttalat i det

föregående. Även i andra hänseenden har emellertid mindre avvikelser skett.

Utöver vad jag tidigare anfört torde följande böra nämnas om de nu redovisade

författningsförslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen

Såsom framgår av den allmänna motiveringen, har jag föreslagit, att inte

endast bankaktiebolag utan även sparbank och postbanken skall kunna få

bemyndigande som valutabank. Första stycket 1) av denna paragraf har

ändrats i enlighet härmed. Såsom beteckning för de institut, som riksbanken

skall kunna ge ifrågavarande bemyndigande, har därvid använts ordet bank.

Denna beteckning får enligt 2 § banklagen — utöver riksbanken -— av kreditinstitutionerna

endast bankaktiebolag, postbanken, sparbank och Sveriges

allmänna hypoteksbank använda för sin verksamhet. Sistnämnda institution

kommer givetvis inte i fråga i detta sammanhang. Kretsen av institutioner,

som kan ges ställning av valutabank, preciseras ytterligare i 2 §

valutaförordningen.

Förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen etc.

1 §•

Enligt 1 § andra stycket valutaförordningen anses som bosatt här i riket

dels svensk medborgare med fast bostad i Sverige dels utlänning som haft

fast bostad här sedan den 1 januari 1959.

Enligt 1940 års valutaförordning i dess lydelse, då den år 1959 ersattes

av nu gällande valutaförordning, ansågs utlänning bosatt här i riket, om

han haft fast bostad här sedan den 1 januari 1953. I gällande valutaförordning

i dess ursprungliga lydelse bestämdes motsvarande tidpunkt till den

1 januari 1957. I samband med sin framställning om förlängning av valutaregleringen

för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962 påpekade bankofullmäktige

att, om valutaförordningen gavs förlängd giltighet till och med

sistnämnda dag, slutligen skulle komma att fordras fast bosättning i Sverige

1 Författningsförslagen, vilka är likalydande med de vid propositionen fogade, har utelämnats

här.

5 liihung till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13''J

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

under fem och ett halvt år för att en valutautlänning skulle kunna vinna

status av valutainlänning. En sådan kvalifikationstid syntes enligt fullmäktiges

mening alltför lång, varför tidpunkten föreslogs framflyttad till den

nu gällande, d. v. s. den 1 januari 1959.

Om valutaförordningen förlängs för tiden till och med den 30 juni 1964,

skulle kvalifikationstiden åter komma att uppgå till fem och ett halvt år.

Med utgångspunkt från vad som nyss anförts borde alltså den avgörande

tidpunkten åter flyttas fram två år. Det skulle emellertid enligt min meningvara

mera ändamålsenligt, om i valutaförordningen intogs en bestämmelse

som medför en automatisk framflyttning av den för valutastatus avgörande

tidpunkten. En sådan bestämmelse skulle medföra en större jämnhet i tilllämpningen

och göra det möjligt att i fortsättningen undvika återkommande

författningsändringar.

Den kortaste kvalifikationstid, som hittills tillämpats, är således två och

ett halvt år, under det att den längsta kvalifikationstiden enligt gällande

valutaförordning varit fyra och ett halvt år. Med utgångspunkt härifrån vill

jag föreslå, att kvalifikationstiden bestämmes till tre år efter utgången av

det kalenderår, varunder vederbörande erhållit fast bostad i Sverige. Den

genomsnittliga kvalifikationstiden kommer härigenom att uppgå till tre och

ett halvt år.

2 §•

Ändringarna i denna paragraf sammanhänger med förslaget att sparbank

och postbanken skall kunna erhålla bemyndigande som valutabank. Om detta

förslag antas, fordras ej längre något särskilt stadgande om rätt för riksbanken

att lämna postverket tillstånd till handel med utländska betalningsmedel

för postgirorörelsens behov.

3 §•

Enligt 3 § i dess nuvarande lydelse äger riksbanken närmare bestämma,

i vilken omfattning och på vilka villkor valutahandel får bedrivas. Ändrades

inte detta stadgande, skulle riksbanken ha formell möjlighet att ransonera

de utländska valutorna genom kvantitativa restriktioner även vid

löpande betalningar, trots att dessa betalningar enligt annat stadgande fritas

från betalningsförbuden. För att klargöra, att valutaförordningen inte

tillåter riksbanken att begränsa omfattningen av valutabanks förvärv från

eller avyttring till allmänheten av utländska valutor som härrör från respektive

fordras för löpande betalning, har ett andra stycke fogats till 3 §.

Det sålunda föreslagna, nya stadgandet innebär endast en inskränkning

i riksbankens allmänna direktivrätt. Däremot ger det inte uttryck åt en

skyldighet för riksbanken att ställa valutor till förfogande eller att köpa upp

valutor i samband med de löpande betalningarna, över huvud taget berörs

inte den sida av valutabankernas valutahandel, som ej vänder sig mot allmänheten.

Vad som skall gälla i detta hänseende förutsättes bli föremål för

särskild överenskommelse mellan riksbanken och valutabankerna.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

67

4 §•

Enligt detta författningsrums nuvarande lydelse gäller utförselförbud för

tre olika typer av värdebärare, nämligen betalningsmedel, värdepapper och

fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Såsom nämnts i redogörelsen

för riksbankens generella dispenser, har riksbanken från utförselförbudet

undantagit växlarna och fordringsbevisen. Valutaförordningen bör på

denna punkt anpassas efter vad som faktiskt gäller genom att växlar och

fordringsbevis undantas från de kontrollbelagda utförselobjekten. Däremot

finns inte anledning att föreslå en så detaljerad utformning av stadgandet,

som skulle fordras för att skriva in riksbankens övriga generella dispenser

från utförselförbudet.

i fråga om resandes utförsel av resevaluta föreslås emellertid en erinran

om den av riksbanken meddelade generella dispensen. Beträffande anledningen

härtill har valutakommittén anfört i huvudsak följande.

En riktpunkt för ändringsförslaget har varit, att friheten för löpande betalningar

skall så fullständigt inskrivas i valutaförordningen att inskränkningar

beträffande sådana betalningar inte vidare kan stödas på förordningen.

Såsom närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, föreslås sålunda

en allmän regel om att löpande betalningar kan utföras, under förutsättning

att de går genom valutabank och på av riksbanken anvisad betalningsväg.

Som en särskild grupp löpande betalningar upptas i anvisningen

härom betalningar, som avser normala utgifter för turist-, rekreations- och

studieresor. För turistbetalningarnas del torde huvudregeln om frihet för

löpande betalningar genom valutabank få praktisk betydelse framför allt genom

att resebyråernas banköverföringar av betalningar för sällskapsresor

blir friställda. Trots att enligt den föreslagna huvudregeln frihet för banköverföringar

kommer att föreligga även beträffande normala turistbetalningar,

skulle de betalningsmedel, som den enskilde resenären själv medför

vid sin utresa för att därmed betala sina reseutgifter, bli underkastade utförselförbudet

i 4 §. För att undvika detta skulle man behöva i valutaförordningen

införa ett medgivande för utlandsresenären att medföra resevaluta

till belopp, som skäligen kunde fordras för den avsedda resan.

Gällande generella dispenser från utförselföi-budet är också otvivelaktigt

tillräckligt omfattande för att alla rimliga utgifter i samband med resor skall

kunna täckas av medförd resevaluta. Generellt gäller nämligen, att en resande

till utlandet får — oavsett hur kort tid som förflutit sedan föregående

utresa -— utföra resevaluta till ett värde av högst 6 000 kronor. Tillräcklig

garanti mot uppenbart missbruk av denna utförselmöjlighet har ansetts

ligga i att utförd valuta skall vara avsedd för reseändamål. Om sålunda utförda

valutor används för investeringsverksamhet i utlandet, bör därför

även utförseln av valutorna kunna beivras.

I vissa fall kan emellertid en resenär behöva medföra högre belopp än

6 000 kronor för att möta reseutgifter. Dessa behov har tillgodosetts på två

sätt. Dels får resevaluta utan förhandsprövning säljas till person, som skall

företa en utrikes resa på uppdrag av offentlig myndighet eller som ämnar

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

företa en utrikes affärsresa, dels liar riksbanken förklarat sig beredd att för

andra fall pröva en ansökan om högre tilldelning än 6 000 kronor med särskild

hänsyn till resans ändamål, såsom studier, hälsans vårdande eller dylikt.

Vid utförsel av belopp över 6 000 kronor skall befogenheten av utförseln

styrkas genom inköpsanmälan.

Skäl kan anses tala för att i valutaförordningen skriva in de nu berörda

dispenserna för resandes utförsel av resevaluta. Med hänsyn till frågans

begränsade betydelse anser jag emellertid i likhet med kommittén, att dessa

skäl ej har sådan tyngd att man i valutaförordningen, vars bestämmelser i

övrigt getts en mera generell utformning, bör föra in regler med en definition

av begreppet resevaluta och med en beloppsgräns härför. Denna bedömning

gör jag i all synnerhet som beloppsgränsen inte är definitiv utan

blott anger vad som får medföras utan inköpsanmälan. I 4 § torde likväl

böra göras en erinran om att utförselförbudet är och skall vara inskränkt

av hänsyn till resandes rätt att utföra resevaluta. Till paragrafen har fogats

en sats av denna innebörd.

5 §•

Enligt denna paragraf krävs riksbankens tillstånd för betalning från

valutainlänning till valutautlänning liksom för vissa olika konkreta åtgärder

som innefattar värdeöverlåtelse. I den mån av paragrafen berörda transaktioner

utgör löpande betalningar, som sker med stöd av den föreslagna

nya bestämmelsen i 10 a § om frihet för löpande betalningar, skall tydligen

inte vidare fordras tillstånd från riksbanken. Detta synes böra komma till

uttryck genom att i försatsen till de tre i paragrafen berörda fallen utsägs,

att riksbankens tillstånd fordras endast i den mån ej annat följer av vad i

10 a § sägs.

Med hänsyn till den ändring, som föreslås i 4 § beträffande utförselförbjudna

objekt, fordras en omformulering av 5 § 2) för att detta stadgande

skall bibehållas vid oförändrat sakinnehåll.

6 §•

Såsom utvecklats under 4 §, innebär det generella undantaget för löpande

betalningar för turistbetalningarnas del endast att banköverföringar för sådant

ändamål möjliggörs. Skäl motsvarande dem som anförts för tillägget

till 4 § i fråga om utförselförbudet föranleder, att till det i 6 § första stycket

stadgade införselförbudet fogas en erinran om att resenärer från utlandet får

införa resevaluta till av riksbanken medgivet belopp. Denna erinran ger sålunda

uttryck åt att sådan löpande betalning till Sverige, som utgörs av utländska

resenärers direkta betalningar här skall kunna verkställas genom

att resenärer till Sverige vid sin inresa medför resevaluta för att sedan göra

kontantbetalningar med denna. Den i 4 § föreslagna erinran om rätt för

resenär att utföra resevaluta gör en motsvarande ändring av införselförbudet

i 6 § nödvändig redan av den anledningen, att en ur landet utresande

måste ha möjlighet att — om ändrade dispositioner föranleder honom att

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

omedelbart återvända hem — återinföra lika mycket valuta som han haft

rätt att utföra.

De närmare bestämmelserna om resenärers rätt att införa valutor kommer

sålunda, liksom vid motsvarande utförsel, att återfinnas i riksbankens

föreskrifter och inte i valutaförordningen. Av riksbankens allmänna förpliktelse

att medge löpande betalningar följer emellertid en skyldighet att medge

resenär sådan införsel som vanligen fordras för dennes löpande betalningar.

Gällande dispenser sträcker sig för övrigt ännu längre. Enligt riksbankens

föreskrifter får sålunda resande från utlandet införa sedlar och

skiljemynt till ett värde av 6 000 kronor i svensk valuta och till obegränsat

belopp i utländsk valuta.

Enligt 6 § andra stycket krävs riksbankens tillstånd för mottagande av

betalning från valutautlänning. Tillstånd skall enligt förslaget inte längre

fordras, då fråga är om mottagande av löpande betalning som utförs med

stöd av det föreslagna nya stadgandet härom i 10 a §. Försatsen till 6 § andra

stycket bör ändras i enlighet härmed.

9 §

Enligt 9 § första stycket fordras riksbankens tillstånd för sådant förfogande

över valutainlänning tillhöriga utländska betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden, varigenom ägarens innehav av sådana tillgångar

minskas. Till utländska banktillgodohavanden hänförs, jämte annat,

fordringar vilka innefattar rätt till betalning i utländskt mynt och vilka innestår

på räkning hos den som inom riket driver bankrörelse. I den mån

en exportör begagnar sig av möjligheten att inte växla om utländsk valuta,

som han fått genom export, utan i stället håller den på s. k. valutakonto

hos valutabank, är denna fordran mot valutabanken sålunda ett utländskt

banktillgodohavande. Kontoinnehavaren bör, i enlighet med de allmänna

riktlinjerna för förslaget, ha rätt att utan restriktioner verkställa löpande

betalning från medel på valutakonto. Riksbankens tillstånd bör alltså inte

längre krävas för sådan minskning av utländska banktillgodohavanden, som

föranleds av en löpande betalning enligt den föreslagna 10 a §. Vad i 9 §

första stycket stadgas bör därför begränsas att gälla endast i den mån annat

ej följer av vad i 10 a § sägs.

10 a §.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för de undantag från de

generella betalningsförbuden, som jag funnit anledning föreslå. Dessa undantag

har sammanförts i denna nya paragraf, som sålunda innehåller såväl den

allmänna bestämmelsen om löpande betalningar genom banksystemet som

de särskilda reglerna beträffande direkta betalningar mellan valutainlänningar

och valutautlänningar. I paragrafen har först upptagits de fall, där

en valutainlänning äger verkställa betalning, och därefter de fall, där han

har rätt att ta mot betalning.

Enligt vad tidigare sagts betingas de här medgivna undantagen från betal
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

ningsförbuden av att fråga är om löpande betalning, vilket uttryck bestämmes

i en anvisningspunkt, samt av att betalningen förmedlas av valutabank

och att den sker på betalningsväg, som anvisats av riksbanken. Innebörden

av uttrycket betalningsväg har ej ansetts kräva precisering i författningstext

eller anvisning. Det avser enligt sin ordalydelse tydligen vägen-sättet för penningprestationens

förande från den betalande fram till betalningsmottagaren.

Genom att riksbanken sålunda har möjlighet att lämna bindande anvisning

beträffande betalningsväg kan föreskrifter lämnas om de utländska valutor,

i vilka betalning skall ingå, och om de tekniska modaliteterna för de

konton, över vilka betalningarna leds. För de fall, då en valutainlänning låter

en mottagen utlandsbetalning stanna på s. k. valutakonto, kan riksbanken

likaledes lämna föreskrifter angående villkoren för hållande av medel på

sådant konto. Punkterna 1) och 5), som innefattar det generella undantaget

för löpande betalningar, ger sålunda å ena sidan allmänheten rätt att alltid

få sådana betalningar utförda och å andra sidan riksbanken möjlighet

att bestämma, hur betalningarna skall utföras.

Punkterna 2), 3), 4), 6) och 7) innefattar, såsom jag understrukit i den

allmänna motiveringen, de undantag för direkta betalningar mellan valutainlänningar

och valutautlänningar, som ansetts så centrala att de bör anges

i valutaförordningen. Även om dessa bestämmelser kan ges en tämligen extensiv

tolkning, förutsattes riksbanken fortfarande kunna lämna allmänna

dispenser för mindre betydande grupper av betalningar, som bör ha möjlighet

att gå vid sidan av banksystemet.

I andra stycket av paragrafen har till en början föreskrivits, att vissa

kontokurantbetalningar skall jämställas med betalningar genom valutabank.

Av praktiska skäl har jag ansett det lämpligt att friställa detta betalningssätt,

som i viss utsträckning torde praktiseras redan nu. Behovet av kontroll

med hänsyn till Sveriges bilaterala betalningsavtal har tillgodosetts genom

kravet att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg skall iakttas.

Av kontrollskäl har även uppställts krav på att den här i landet bosatte

kontrahenten skall vara en bokföringsskyldig person.

I paragrafens andra stycke har vidare föreskrivits, att postanvisningsbetalningar

skall jämställas med betalningar genom valutabank. Anledningen

härtill är följande. I annat sammanhang föreslås, att postbanken skall kunna

få bemyndigande som valutabank. Om detta förslag antas och postbanken —

såsom i sådant fall torde kunna förutsättas — blir valutabank, kommer

betalningar via postgiro att bli betalningar via valutabank och med stöd

härav undantagna från valutaförordningens betalningsförbud, under förutsättning

att de är löpande och sker på anvisad betalningsväg. Betalning med

postanvisning går däremot på grund av den interna postala organisationen

inte genom postbanken. Det förefaller emellertid inte att finnas någon anledning

att i detta hänseende upprätthålla en skillnad mellan postgiro- och

postanvisningsbetalningar. Jag föreslår därför, att betalningar med postanvisning

skall vid tillämpningen av 10 a § jämställas med betalningar genom

valutabank.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

17 §.

Beträffande denna paragraf vilt jag hänvisa till vad jag tidigare anfört

under rubriken »Valutaförordningens förverkandebestämmelser».

Anvisning till 3 och 10 a §§.

I denna anvisning, som ansluter till de paragrafer i valutaförordningen

där uttrycket löpande betalning används, ges en bestämning av detta begrepp.

Såsom jag tidigare närmare utvecklat, bar bestämningen ansetts böra

ske, inte genom någon generell definition av begreppet utan genom en uppräkning

av olika exempel på sådana betalningar som skall inordnas under

begreppet. Denna exemplifiering ansluter, såsom även framgår av det allmänna

avsnittet, i huvudsak till den förteckning över löpande s. k. osynliga

transaktioner och betalningar, som lämnats i OECD:s liberaliseringsstadga

härom (Code of Liberalisation of Current Invisible Operations). Den

mest betydande skillnaden blir att, medan stadgan upptager endast s. k.

osynliga betalningar, denna anvisning — naturligt nog — även nämner varulikvider.

Vidare har liberaliseringsstadgans på vissa punkter mycket utförliga

och detaljerade bestämmelser sammanfattats och förenklats.

Gränserna mellan de olika transaktionstyper, som uppräknas såsom exempel

på löpande betalningar, är flytande. Beträffande en individuell betalningstransaktion

lär sålunda tvekan stundom kunna råda, huruvida den

skall föras till den ena eller den andra gruppen, fastän det är tydligt att den

hör hemma under någon av de som löpande betecknade betalningskategorierna.

Att dessa sålunda delvis går över i varandra utan mera bestämda

gränser lär ej kunna föranleda någon olägenhet. Någon verkan knyts nämligen

inte till svaret på frågan huruvida en betalning skall inordnas under

den ena eller den andra punkten. Däremot kan tydligen vissa svårigheter

uppstå på grund av att uppräkningen delvis måst ges i mycket allmänna

termer. I viss utsträckning kan emellertid erforderlig bestämning ges i tilllämpningsföreskrifter

från riksbanken. Särskilt i de fall, då — såsom under

punkterna 1), 2) och 8) — en betalnings karaktär av löpande görs beroende

av att den i visst hänseende är »normal», lär närmare ledning fordras

för att bestämma vad som avses. I åtskilliga fall torde dock anvisningen

få tolkas med utgångspunkt i de där begagnade allmänna uttrycken.

Man bör då lägga märke till att uppräkningen av olika kategorier löpande

betalningar endast är en exemplifiering. Till följd härav behöver de använda

begreppen inte vara exakt avgränsade. Om det blir tveksamt huruvida

en viss transaktion faller under någon av de uppräknade kategorierna

eller ej men det sakligt rimliga är att den betalningsmässigt behandlas

lika med betalningstransaktioner av viss angiven typ, kan och bör sådant

likställande ske utan närmare prövning, huruvida transaktionen kan formellt

inordnas under en särskilt angiven grupp betalningar eller ej.

Det förhållandet, att anvisningens uppräkning av olika kategorier löpande

betalningar endast är eu exemplifiering, möjliggör alltså eu sådan tilllämpning

av anvisningen, alt utan behov av formella distinktioner till var
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

je kategori kan föras vad som sakligt synes höra hemma där. Å andra sidan

bör emellertid betonas, att exemplifieringen dock — i likhet med den

bakomliggande OECD-stadgan — torde böra anses som uttömmande i det

hänseendet att den fullständigt anger alla de fält där löpande betalningar kan

tänkas. Den praktiska handlingsregeln blir sålunda att, om en viss betalningstransaktion

varken direkt faller under en uppräknad kategori löpande

betalningar eller är sakligt jämförlig med en sådan kategori, transaktionen

bör bedömas som en kapitalbetalning.

Beträffande de olika kategorierna löpande betalningar vill jag särskilt

nämna följande.

Under 1) upptas som löpande betalning likvid för varor i utrikeshandeln,

d. v. s. köpeskilling för varor som importeras, exporteras eller är föremål för

s. k. transitoaffär. Med sådan affär avses enligt föreskrift av riksbanken, att

en valutainlänning köper en vara från någon i utlandet och i samband med

köpet säljer den vidare till någon i utlandet, oavsett huruvida varan vid

transporten berör svenskt område eller ej. Varulikvider, inbegripet förskottslikvider,

vid import, export och transitohandel förklaras som löpande, om

likviden sker på normala betalningsvillkor. Härmed avses främst att dra

gränsen mot förskottsbetalningar, som inte är kutymenliga. Sådana betalningar

skall således hänföras till kapitalbetalningar. En närmare precisering

av vad som anses vara »normala» betalningsvillkor torde emellertid behövas

och kan lämnas i tillämpningsföreskrifter från riksbanken. De nuvarande

föreskrifterna, vilka av Internationella valutafonden ansetts överensstämma

med Sveriges stadgeenliga förpliktelser att tillåta löpande betalningar, innebär,

att förskottsbetalning alltid är tillåten då varans totalvärde inte överstiger

50 000 kronor och att vid maskinköp för högre belopp kontraktsenliga

betalningar får erläggas i förskott med upp till en tredjedel av beställningssumman.

Oavsett beloppet får vidare förskottsbetalning erläggas för omedelbart

förestående leverans av varuparti. Riksbanken har ytterligare förklarat

sig beredd att efter prövning godkänna kutymenliga delbetalningar för fartyg

under byggnad. Beträffande mottagande av förskottsbetalningar för export

upprätthålls för närvarande inte några restriktioner av riksbanken.

Även beträffande transitoaffärer har riksbanken lämnat motsvarande anvisningar

i fråga om tidpunkten för utväxlande av betalningar. Däremot bär

kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel inte

ansetts generellt böra anges som löpande betalningar. Uttrycket är alltför

vagt och svårgripbart för att kunna lämnas som exempel på löpande betalning.

Under 2) upptas vissa med utrikeshandeln sammanhängande betalningar.

Häribiand har från liberaliseringsstadgan medtagits differens-, marginaloch

depositionsbetalningar vid terminsaffärer på varubörs, vilka i överensstämmelse

med liberaliseringsstadgans regel härom förklaras vara löpande

under förutsättning att ifrågavarande affär överensstämmer med normal

kommersiell praxis. Även härvidlag kan, om en närmare bestämning av ut
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

73

trycket normal kommersiell praxis anses erforderlig, närmare bestämmelser

ges i tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

De beloppsmässigt mycket betydande grupper betalningar, som förts under

3), är en sammanfattning av vad som i liberaliseringsstadgan upptagits

under rubriken »Business and Industry».

Punkten 4) upptar betalningar för transporttjänster. Härtill har i enlighet

med liberaliseringsstadgans uppställning fogats vissa betalningar, som

nära sammanhänger med utförandet av transporter, exempelvis utgifter för

reparation av transportmedel och hamnutgifter. Med det senare uttrycket

avses inte bara egentliga hamnumgälder utan alla normala utgifter för ett

fartygs uppehåll i hamn och fartygets beredande för fortsatt färd. Bunkring

och proviant har särskilt nämnts som exempel på sådana utgifter.

Försäkringsbetalningar, som upptas under 5), har i OECD:s liberaliseringsstadga

för löpande betalningar getts ett betydande utrymme. En förenkling

har skett av dessa detaljerade bestämmelser. Detta har kunnat ske

i första hand genom en vidgning av det fria området, så att som löpande

betalningar förklaras normala premiebetalningar av icke-engångsnatur under

socialförsäkring eller försäkringsavtal. Hit torde i Sverige få hänföras

alla normala premiebetalningar enligt lagen om allmän försäkring, under

skadeförsäkring, livförsäkring och annan personförsäkring samt under återförsäkrings-

och retrocessionsavtal. Anvisningen förutsätter på denna punkt,

att i riksbanksföreskrifter skall ges erforderliga närmare bestämmelser. Nu

gällande regler härom, som även de medger en mera vidsträckt frihet än

liberaliseringsstadgan, innebär, att valutabank äger att med iakttagande av

gällande föreskrifter om betalningsvägar utföra

a) svenska försäkringsbolags betalningar till valutautlänning på grund

av direktförsäkringsavtal (d. v. s. andra avtal än återförsäkrings- och retrocessionsavtal)

under förutsättning att betalningsmottagaren är utländsk

medborgare med fast bostad i utlandet eller i utlandet domicilierad juridisk

person eller svensk medborgare, som inte efter den 1 januari 1959 haft fast

bostad i Sverige, varvid betalning får avse även lånevalutan för försäkring

som försäkringstagaren belånar; samt

b) allmänhetens premiebetalningar till utländska försäkringsföretag, i vad

avser premiebetalning för sådan liv-, livränte- eller pensionsförsäkring som

tecknats efter den 1 januari 1959 dock endast om premien för år räknat uppgår

till ett värde av högst 1 000 kronor.

Beträffande betalningar till Sverige saknas andra inskränkningar än i fråga

om betalningsväg. Härvidlag gäller sålunda att, om vid direktförsäkring

försäkringsförpliktelsen är bestämd i konvertibel valuta, försäkringsbetalning

alltid skall ske i sådan valuta eller i kronor från s. k. konvertibelt

konto.

Då i OECD:s liberaliseringsstadga filmbetalningar upptagits i ett särskilt

avsnitt med därtill hörande bilaga, har detta föranlett eu motsvarande särbe
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

handling även i anvisningen. Betalningar avseende filmuthyrning och ersättning

för filmproduktion har sålunda grupperats för sig och under 6)

angivits såsom löpande.

Punkten 7) avseende avkastning av kapitaltillgång omfattar de fall, där

den som utnyttjar en kapitaltillgång skall verkställa betalning härför till kapitalägaren,

eller omvänt, där en kapitalägare skall mottaga sådan betalning.

Exempel härpå är en låntagares räntebetalningar och en nyttjanderättshavares

betalningar av ersättning för nyttjande av fast egendom, såsom arrende

eller hyra. Även ett aktiebolags betalning av utdelning på bolagets aktier

blir tydligen betalning av avkastning. När det åter gäller vinst på rörelse,

som i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan nämns såsom exempel

på betalning av kapitalavkastning, ligger det närmast till hands att tänka

på de fall, där en rörelse drivs utan att härför bildats en särskild juridisk

person. I dylika fall blir tydligen rörelseidkarens hemtagande av vinsten inte

en betalning i den meningen, att vinstens överförande tillika innebär en äganderättsöverföring

från en person till en annan. Det torde emellertid omedelbart

framgå, att i detta sammanhang även sådana överföringar avses omfattade

och sålunda friställda som löpande betalningar. Någon särskild omformulering

av det i övrigt genomgående använda uttrycket »betalning» har

därför inte ansetts erforderlig för att ge uttryck häråt.

Då under 7) avkastning av kapitaltillgång tas med bland exemplen på löpande

betalningar och därigenom kommer att kunna fritt utföras av valutabank,

är syftet härmed, att en kapitalägare skall kunna tillgodoföras avkastning

av sitt kapital utan hinder av att han är domicilierad i annat land än

det där kapitaltillgången finns. Regeln kan ej vinna tillämpning i vidare mån

än som betingas av detta syfte. Härav följer att, oaktat t. ex. betalning av

hyra upptagits som exempel på kapitalavkastning och sålunda löpande betalning,

en valutainlänning inte med åberopande härav kan få betalning utförd

av hyra till en valutautlänning för förhyrande av en bostad utomlands.

1 ett sådant fall är det nämligen inte fråga om att föra avkastning från en

kapitaltillgång i Sverige över det svenska valutaområdets gränser för att

komma kapitalägaren tillgodo.

Att under 8), i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan, resebetalningar

medtagits bland de löpande betalningarna får i första hand betydelse

för de resebetalningar, som kan ske genom banköverföring. Enligt den föreslagna

10 a § begränsas nämligen friheten för löpande betalningar till betalningar,

som går genom valutabank. Det bör emellertid vidare märkas, att

det föreslagna nya stycket till 3 § valutaförordningen innebär att begränsning

inte skall kunna göras av allmänhetens förvärv från valutabank av sådana

valutor, som fordras för löpande betalning. I den utsträckning resebetalningar

förklaras vara löpande betalning innebär sålunda förslaget en rätt

för den enskilde att förvärva utländska valutor härför. Att möjlighet till utförsel

av sålunda förvärvade valutor skall finnas framgår vidare av tillägget

till 4 § valutaförordningen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

75

Då under 8) betalningar avseende utgifter för turist-, rekreations- och

studieresor anges som löpande under förutsättning att fråga är om normala

utgifter för sådana ändamål, är bakgrunden härtill enligt valutakommittén

följande. Den frihet för resebetalningar, som medges genom liberaliseringsstadgan,

är begränsad genom beloppslimiter. Riksbankens cirkulär i ämnet

sträcker friheten avsevärt längre. Valutabanker och andra försäljningsställen

för resevalutor har sålunda, såsom i annat sammanhang berörts, medgivits

att till envar som avser att resa utrikes sälja 6 000 kronor i valfri valuta att

användas för reseändamål, vilket svarar mot den likaledes förut omnämnda

friheten för resenär till utlandet att ur riket utföra 6 000 kronor. Härutöver

medges högre tilldelning av resevaluta åt person, som har att på uppdrag

och bekostnad av statlig myndighet företa utrikes resa eller som avser att

företa utrikes af färsresa, varjämte riksbanken förklarat sig beredd att även

i andra fall pröva ansökningar om högre resevalutatilldelning med särskild

hänsyn till resans ändamål. Sådana ansökningar om högre resevalutatilldelning

har för övrigt, så länge nuvarande bestämmelse gällt, alltid bifallits.

Av det sagda framgår att, då en begränsning nu föreslås till »normala utgifter»

för resor, detta inte föranleds av ett behov att ge stöd för en begränsad

praxis på resevalutaområdet. Med gällande praxis skulle ju närmast

överensstämma att utan varje inskränkande formulering betrakta alla resebetalningar

som löpande och därmed fria. Men med den innebörd, som i övrigt

getts förslaget, skulle detta medföra, att var och en som — utan att detta

uppenbart motsades av omständigheterna — angav sig ämna företa en utrikes

resa skulle få oinskränkt rätt att förvärva utländska betalningsmedel.

Om en valutareglering över huvud taget skall upprätthållas, torde man inte

kunna ta en sådan konsekvens. Det har därför, på motsvarande sätt som under

1) och 2) i anvisningen, ansetts lämpligt att som löpande beteckna blott

Nåd som kan betecknas som normalt. Erforderlig precisering av detta uttryck

kan lämnas av riksbanken i tillämpningsföreskrifter. Hinder bör därvid inte

möta att, såsom för närvarande, fixera en viss beloppsgräns, så att resevalutatilldelning

därutöver inte automatiskt blir löpande utan görs till föremål för

riksbankens prövning. I

I överensstämmelse med liberaliseringsstadgan har i tre särskilda grupper

under 9)—It) sammanförts dels vissa betalningar av personligt slag, dels

vissa samhälleliga betalningar dels ock under rubriken diverse vissa speciella

betalningar av sinsemellan olikartat slag. Närmare angivande av vad som

innefattas under dessa olika kategorier synes ej erforderligt.

I gruppen personliga betalningar upptar liberaliseringsstadgan även överföringar

av mindre belopp. Någon motsvarighet härtill har tydligen inte kunnat

upptas i anvisningens uppräkning, som avser att lämna olika sakexempel

på löpande betalningar. I stället uttalas i anvisningens andra stycke, att

som löpande betalning skall utan prövning av ändamålet anses överföring av

mindre belopp. Detta gäller redan för närvarande, i det att valutabankerna

av riksbanken bemyndigats att utan avseende å ändamålet därined över
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

föra betalningar ej överstigande 500 kronor. Det förutsattes, att även framdeles

en sådan beloppsmässig precisering av vad som skall anses för mindre

belopp skall lämnas av riksbanken.

I anvisningens sista stycke erinras om att riksbanken med stöd av sin i

valutalagen tillerkända befogenhet att utfärda tillämpningsföreskrifter till

valutaförordningen äger lämna närmare föreskrifter för tolkningen av det

sålunda genom anvisningen i första hand bestämda begreppet löpande betalning.

Departementschefens hemställan

Efter denna redogörelse för de inom finansdepartementet upprättade förslagen1

till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

och

2) förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 26))

så ock om fortsatt giltighet av samma förordning

hemställer föredragande departementschefen, att lagrådets utlåtande över

det under 1) omnämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Eskilsson 1

1 Jfr sid. 65.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

77

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april

1963.

N ärvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 29 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15

mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Att en sparbank efter ett genomförande av den föreslagna ändringen i

valutalagen får bemyndigande som valutabank innebär endast att sparbanken

medgives rätt till handel med främmande valuta, såvitt denna rätt är

beroende av de vålutareglerande bestämmelserna. I 32 § sparbankslagen angives

vilka slag av egendom sparbank äger förvärva. Enligt vad som upplysts

för lagrådet är för sparbanks behov av valutahandel närmast fråga

om förvärv av utländskt mynt och av checkar dragna å utländsk penninginrättning.

I tydlighetens intresse torde i nämnda paragraf böra angivas,

att sparbank äger förvärva såväl in- som utländskt mynt samt checkar

dragna å in- eller utländsk penninginrättning.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna

utlåtande över det till lagrådet den 15 mars 1963 remitterade förslaget

till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr

350).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför vidare.

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 §

valutalagen har av lagrådet lämnats utan erinran. Mot införande i 32 §

sparbankslagen av en bestämmelse av det innehåll lagrådet förordat har

jag ingen erinran. I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955

(nr 516) om sparbanker.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
dels

föreslå riksdagen att antaga nämnda lagförslag,

dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med stöd av 1 §

tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i 2 § första stycket 1), 2)

och 4>—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag stadgas skall äga

fortsatt tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1963 till och med

den 30 juni 1964,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det inom finansdepartementet

upprättade förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen

den 5 juni 1959 (nr 265) så ock om fortsatt giltighet av samma förordning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Hummerhielm

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

79

Bihang .1

Yalutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken

Av Börje Kragb

1. Allmänna synpunkter

Som namnet anger syftar en valutareglering till viss kontroll över den

finansiella sidan av transaktionerna med utlandet. Kontrollen kan göras mer

eller mindre omfattande med hänsyn till arten av dessa transaktioner. Diskussionen

kommer emellertid här att begränsas till det slags transaktioner,

som f. n. i praktiken omfattas av den svenska valutaregleringen. Analysen

avser innebörden av denna valutareglering och syftar till att belysa förutsättningarna

för och konsekvenserna av dess upphävande.

Det ligger nära till hands att vid en sådan bedömning starta med en jämförelse

mellan nuläget och ett läge utan valutareglering men med i övrigt

oförändrad ekonomisk politik. Man måste emellertid från början beakta, att

valutaregleringen är ett av många ekonomiskt politiska medel — och att det

är med en kombination av medel man realiserar en kombination av mål. De

flesta medel påverkar i regel på något sätt, direkt eller indirekt, samtliga

målsättningar. I princip måste därför medlen koordineras i syfte att med

minsta möjliga belastning på den ekonomiskt-politiska apparaturen nå önskad

effekt med häns3m till de uppställda målen. Ju fler medel, som står till

förfogande för att realisera ett givet antal mål, dess större rörelsefrihet får

den ekonomiska politiken. Om ett (eller flera) av medlen uteslutes från användning

eller deras användningslatitud begränsas, ökar belastningen på de

kvarstående medlen. Den ökar särskilt kraftigt på de medel, som representerar

de närmaste substituten för det uteslutna. Det är bl. a. ur synpunkten

av möjligheterna till en dylik substitution, som man får se frågan om valutaregleringens

innebörd. Dess eventuella avveckling får bedömas med hänsyn

till den omfattning, riktning och tidslokaliseräng, som frisläppta kapitalrörelser

kan tänkas få, och det sätt på vilket härigenom de uppställda

målsättningarnas förverkligande kan tänkas bli påverkat. Fördelarna med

en avveckling får så vägas mot nackdelarna och mot möjligheterna att komma

till rätta med dessa genom en belastning på disponibla ekonomiskt politiska

medel.

Emellertid kan inte heller den ekonomiska politikens målsättningar betraktas

som utan vidare givna. Alldeles oavsett vad man tror om de för- och

nackdelar, som fria kapitalrörelser i och för sig må ha, kan valutaregleringens

hävande t. ex. framstå som ett »politiskt pris» för ett ur olika synpunkter

önskvärt internationellt samarbete. Dettas förverkligande framstår

då som en särskild, ny målsättning. Man bör då diskutera valutaregleringens

avveckling inte endast mot bakgrunden av möjligheterna till substitution

med andra medel utan även av lämpligheten att revidera de mål, som uppställts

under förutsättning av en mer autonom och isolerad ekonomisk politik.

Man har emellertid att göra med svårvägbara faktorer, som delvis undandrager

sig en rent ekonomisk bedömning.

Man kan nu till en början skilja mellan de kapitalrörelser, som är av

spekulativ och kortfristig natur och i första hand påverkar likviditeten och

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 ur 1963

de som är mera långsiktiga och närmast aktualiserar problem, som avser

en överföring av produktionsresurser till eller från utlandet.

Man kan tala om både en extern och en intern aspekt av kapitalrörelsernas

likviditetseffekt. Den externa effekten avser förändringen i valutareserven

och den interna effekten avser allmänhetens och banksystemets likviditet.

I bägge fallen kan effekten vara sådan att den försvårar förverkligandet

av den fulla sysselsättningen. Kontrollen över den privata sektorns likviditet

representerar en viktig ingrediens i den ekonomiska politiken. Utländsk kapitalimport

och kapitalexport kan emellertid — i frånvaro av en valutareglering

— i betydande omfattning och på mycket kort sikt påverka den interna

likviditeten. De kan komma att representera eu avsevärd belastning

för penningpolitiken, om de går i »fel riktning» med hänsyn till dennas åsyftade

effekt på konjunkturutvecklingen. Det är ett välbekant faktum, att de

korta kapitalrörelserna faktiskt tenderar att i denna mening felriktas och

att effektiviteten av politiken för den fulla sysselsättningen härigenom kan

komma att avsevärt begränsas. Härvid aktualiseras frågan om möjligheterna

att öka belastningen på de ekonomiskt-politiska medel, som representerar

de närmaste substituten för valutaregleringen.

Ovan berörda problematik avser den effekt kapitalrörelserna har på den

interna likviditeten via förändringarna i valutareserven, oavsett dennas absoluta

nivå. Speciella svårigheter uppkommer emellertid i det fall att eu

kapitalexport hotar att minska valutareserven — den externa likviditeten

— under den nivå, som motsvarar det oundgängliga »internationella utrymmet»

för sysselsättningspolitiken. Till stor del får denna politik inriktas på

att neutralisera störningar, som hänger samman med förändringar i utrikeshandeln.

När dessa ger upphov till sysselsättningsstörningar och samtidigt

till en minskning i valutareserven, kan den senare åtminstone temporärt

negligeras så länge dess absoluta nivå ej blir oroväckande låg. Ceteris paribus

inträffar detta desto fortare i den mån effekten på valutareserven av en försämring

av bytesbalansen förstärkes av utgående korta kapitalrörelser. Även

i detta fall kan det föreligga en tendens till att kapitalrörelserna systematiskt

går i »fel riktning» och alltså medför en merbelastning för sysselsättningspolitiken.

Vid en i utgångsläget låg valutareserv får man en för kort

respittid för att tillgodose sysselsättningsmålet och kan tvingas till motåtgärder

på valutafronten, som kan komma att försvaga eller t. o. m. direkt

strida mot den inhemska politiken.

Både när det gäller kapitalrörelsernas effekt på den interna och på den

externa likviditeten kan det alltså uppkomma svårigheter, som i första hand

avser möjligheterna att realisera den fulla sysselsättningen. Vid en avveckling

av valutaregleringen aktualiseras då frågan om merbelastningen på övriga

ekonomiska medel och eventuellt ianvändningstagande av nya. Om dessa

möjligheter framstår som otillräckliga, får man bl. a. ta ställning till behovet

att systematiskt öka valutareserven för att bibehålla det internationella

svängrum för sysselsättningspolitiken, som förelegat före valutaregleringens

hävande. Detta kommer då att representera en målsättning på längre sikt,

som kan komma att konkurrera med andra målsättningar rörande t. ex. investeringskvotens

storlek eller hjälpen till u-länderna. Även målsättningen

för sysselsättningspolitiken kan i ett sådant sammanhang få tas under omprövning.

Denna målsättning har inte varit oförändrad — ambitionsgraden

har stigit undan för undan. Om utan valutareglering ett tillräckligt internationellt

svängrum inte kan skapas för en ambitiös sysselsättningspolitik,

måste man tydligen pruta av på målsättningen för utjämningen av konjunkturfluktuationerna.

Detta behöver inte betyda en lägre takt för utvecklingen

av realinkomsten, eftersom den internationella arbetsdelningen — i vars

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

81

namn valutaregleringen skall hävas — förutsättes i och för sig leda till en

produktivitetsstegring, som kan kompensera eventuella effektivitetsförluster

i form av korttidsarketslöshet.

Resonemanget ovan avser närmast sådana kapitalrörelser, som till sin

natur är kortfristiga och motiveras av internationella räntedifferenser och förväntningar

om växelkurs- och ränteförändringar. De påverkar likviditeten i

banksystemet och valutareservens storlek och därmed också möjligheterna

för den ekonomiska politiken att realisera sina målsättningar. Det finns en

annan problematik, som i första hand avser de långa kapitalrörelserna. Det

är här fråga om transaktioner, som sammanhänger med investeringar, som

motiveras av en bedömning av realkapitalets avkastning och kan visa tendenser

att på längre sikt utvecklas ensidigt i viss riktning. Det rör sig vidare

oftast om placeringar på en marknad som ej kan direkt påverkas av

penningpolitiken. Ifrågavarande kapitalrörelser kan på kort sikt beröra både

likviditetsläge och sysselsättning men skapar kanske i första hand problem,

som sammanhänger med sparandets inriktning och form och därmed med

målsättningen för takten i den ekonomiska tillväxten på längre sikt.

Det samhällsekonomiska sparandet består av en intern komponent —

realkapitalbildningen — och en extern komponent — överskottet på bytesbalansen.

I avsaknad av kapitalrörelser tar den senare komponenten formen

av en ökning av valutareserven. Eu lång kapitalexport innebär nu vid givet

sparande (och full sysselsättning) att den inhemska realkapitalbildningen

och/eller en annars möjlig uppbyggnad av valutareserven måste begränsas.

I förra fallet beröres alltså den målsättning, som avser takten i den inhemska

ekonomins tillväxt, i senare fallet den som hänför sig till det »internationella

utrymmet» för konjunkturpolitiken. Frisläppandet av de korta kapitalrörelserna

kan som nämnts aktualisera nödvändigheten av att på längre

sikt bygga upp valutareserven, vilket då i sin tur kan försvåras av en ensidig

utströmning av långt kapital. Denna konkurrerar också om det utrymme

i form av en disponibel valutareserv på vilket anspråk kan ställas

av biståndsgivningen till u-länderna.

Å andra sidan representerar eu långsiktig kapitalimport eu komplettering

av det inhemska sparandet och kan alltså, liksom detta, ta formen av

realkapitalbildning eller ökning av den externa likviditeten. Förutom bl. a.

de sysselsättningspolitiska aspekter, som kan läggas även på dessa kapitalrörelser,

kan man resa frågan i vad mån av vårt land ianspråktaget utländskt

sparande annars skulle ha kommit till användning i mer behövande länder.

1 den utsträckning kapitalimporten blott leder till eu ökning av valutareserven,

kan den dock bidraga till ökningen av det »internationella utrymmet»

och frigöra resurser t. ex. för internationellt bistånd. Relativt stora^in- ocli

utgående kapitalströmmar skulle med andra ord kunna balanseras av ett

relativt obetydligt saldo.

Hänsyn till kapitalrörelserna ger upphov till ett långsiktigt problem för

den ekonomiska politiken framförallt i det fall att kravet på ett »internationellt

utrymme» som skydd för de korta kapitalrörelserna och utvecklingen

av de långa kapitalrörelserna netto räknat motiverar ett ökat samhällsekonomiskt

sparande i form av ett överskott på bytesbalansen. Härvid kommer

som nämnts överväganden med hänsyn både till sysselsättningen och tillväxttakten

in i bilden. Vidare aktualiseras även målsättningen för prisutvecklingen,

eftersom möjligheten att realisera ett visst överskott i bytesbalansen

i hög grad är en fråga om prisrelationen till utlandet. Därmed har

man också vid bedömningen av kapitalrörelsernas problematik hamnat i eu

diskussion av alla de viktigaste målsättningarna och följaktligen också av

hela uppsättningen av den ekonomiska politikens medel. Nödvändigheten av

6 liihang till riksdagens protokoll liltkl. 1 samt. Xr 139

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 ur 1963

eu dylik total analys beror emellertid i förslå band på den praktiska bedömningen

av de frisläppta kapitalrörelsernas omfattning och riktning.

Det finns vid denna bedömning också anledning att skilja mellan utvecklingen

på kort och på lång sikt. Det kan tänkas föreligga en undertryckt efterfrågan

på värdepapper — på svenska från utlandet och på utländska från

Sverige —- som aktualiseras vid ett hävande av valutaregleringen och ger

upphov till en betydande kapitalström i endera riktningen. Denna initialeffekt

kan bl. a. komma att bero av det vid tillfället rådande konjunkturläget.

På längre sikt kan sedan kapitalströmmens storlek och riktning komma att

bli eu annan.

Det är vidare klart att både kortsikts- och långsiktseffekten måste komma

att bero på det aktuella läget beträffande vår medverkan i EEC och förväntningarna

om utvecklingen härav. Det är i praktiken meningslöst att resonera

om valutaregleringen utan att precisera förutsättningarna på denna

punkt. Detta gäller speciellt bedömningen av de långa kapitalrörelserna. Incitamenten

för svenska företag att realinvestera i utlandet (EEC-området)

såväl som för utländska företag att realinvestera i Sverige måste ju ställa

sig helt olika i de fall att vi inlemmas i EEC resp. kommer att stanna utanför.

Detsamma bör gälla handeln med aktier, vars attraktionskraft måste

komma att influeras av förväntningarna om expansionskraften inom olika

näringsgrenar och branscher, vilka i sin tur uppenbarligen hänger samman

med marknadsfigurationerna.

De närmaste avsnitten skall ägnas åt problematiken kring de korta kapitalrörelserna.

För dessas omfattning och riktning är integrationsutvecklingen

förmodligen av mindre betydelse än för de långa kapitalrörelserna. Den kan

emellertid påverka möjligheterna att använda olika medel och dessas effektivitet,

när det gäller att neutralisera de korta kapitalrörelsernas inverkan

på likviditetsutvecklingen och därmed på sysselsättningen. Det finns här anledning

att granska vapnen i den penningpolitiska arsenalen och även att

beröra frågan om valutareservens roll som buffert för kortsiktiga förändringar

i det »internationella utrymmet» för den ekonomiska politiken.

Därefter beröras de frågor, som sammanhänger med ett frisläppande av

de långa kapitalrörelserna — även om nu gränsdragningen mellan de korta

och långa kapitalrörelserna med hänseende till deras form och effekt inte

alltid är alldeles klar. I princip kan emellertid de förra sägas påverka samhällsekonomin

via förändringar i den interna och externa likviditeten och

aktualisera motåtgärder på detta område. I senare fallet är det däremot fråga

om det s. k. »transferproblemet» d. v. s. det (de) problem, som uppkommer,

när produktionsresurser skall ställas till utlandets förfogande vid kapitalexport

resp. ställs till det egna landets förfogande vid kapitalimport.

Det kan, som nämnts, här bli nödvändigt att beakta hela sammanvägningen

av den ekonomiska politikens målsättningar, likaväl som hela uppsättningen

av den ekonomiska politikens medel.

2. De korta kapitalrörelserna

Det är här i princip fråga om kapitalrörelser, som motiveras av räntedifferenser

och spekulation i ränte- och växelkursändringar och som därför

kan antagas vara av övervägande kortfristig karaktär. Ifrågavarande placeringar

kan tänkas ta formen av banktillgodohavanden, skattkammarväxlar,

obligationer samt av kortfristiga lån i och utanför den organiserade kreditmarknaden.

På längre sikt kan man tänka sig att eu stock av sådana tillgångar

och skulder byggs upp i form av valutatillgångar i banksystemen,

transaktionskassor för företagen och normala handelskrediter allt i takt med

en successivt stigande internationell handelsvolym. Mera betydande varia
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 13!) år 1063

tioner kring en dylik trend skulle emellertid kunna förväntas härröra från

sådana kapitalrörelser, som betingas av utsikterna till vinst på kortfristiga

transaktioner. De problem, som härigenom kan skapas för den ekonomiska

politiken, sammanhänger med det sätt på vilket kapitalrörelsernas omfattning

och riktning påverkar dels den interna likviditeten i banksystemet och

näringslivet, dels den externa likviditeten i form av förändringar i valutareserven.

önskvärdheten av en given kapitalrörelse kommer i förra fallet att

bedömas med hänsyn till dess betydelse för den ekonomiska politikens (och

speciellt penningpolitikens) effektivitet i det aktuella konjunkturläget. I senare

fallet är det fråga om det sätt på vilket kapitalrörelsen påverkar valutareserven

i riktning mot eller från den som önskvärd betraktade storleken. De

två bedömningsgrunderna skiljer sig i princip från varandra. En given kapitalrörelse

kan — alltefter konjunkturläget och valutareservens aktuella

storlek — ur bägge synpunkterna framstå som gynnsam eller som ogynnsam

eller — vilket kanske är vanligast — framstå som gynnsam ur ena synpunkten

och ogynnsam ur andra, (sic!)

De korta kapitalrörelsernas riktning bestäms av konstellationen av räntedifferensen

mellan två länder och av de aktuella och förväntade växelkurserna.

Spekulation i växelkursändringar förekommer rimligen endast i

undantagsfall. Korta kapitalrörelser skulle i första hand kunna induceras i

lägen, då man av någon anledning låtit räntan avvika från en »normal» internationell

nivå. Om ränteändringen är konjunkturpolitiskt motiverad kommer

då de korta kapitalrörelserna att gå i »fel» riktning ur synpunkten av

den interna likviditeten. En räntehöjning har då vidtagits — förmodligen i

kombination med andra penningpolitiska åtgärder — för att åstadkomma

en kreditåtstramning och därigenom bryta en inhemsk överkonjunktur.

Denna åtstramning kommer emellertid att motverkas av en ingående kort

kapitalrörelse. Det omvända fallet av »räntedilemmat» aktualiseras i en lågkonjunktur.

Önskvärdheten av effekten på den externa likviditeten beror både på utvecklingen

av bytesbalansen och valutareservens storlek i utgångsläget. Om

överhettningen i ekonomin har karaktär av kostnadsinflation går den sannolikt

hand i hand med en försämring av bytesbalansen och en valutaavtappning.

År då valutareserven redan i utgångsläget »för liten» kan tydligen

valutaförstärkningen vara eu hjälp för upprätthållandet av den externa likviditeten.

Är det återigen fråga om en väsentligen av exportutvecklingen betingad

överkonjunktur med överskott på bytesbalansen, ter sig det korta

kapitalinflödet kanske inte heller särskilt gynnsamt ur synpunkten av valutareservens

utveckling. En direkt ogynnsam effekt skulle uppkomma i det,

för Sveriges del f. n. teoretiska fall, att valutareserven i utgångsläget av

olika anledningar ansågs vara för stor. Ett analogt resonemang kan föras

beträffande räntepolitiken i en lågkonjunktur och de olika kombinationerna

av förändringar i bytesbalansen och valutareservens storlek i utgångsläget.

Maximalt ogynnsamma ter sig de korta kapitalrörelserna i en överkonjunktur

med överskott på bytesbalansen och »för hög» valutareserv resp. i lågkonjunktur

med underskott i bytesbalansen och »för låg» valutareserv.

Storleken av valutareserven och riktningen av dess förändringar har också

stor betydelse för de korta kapitalrörelser som kan uppkomma på grund av

förväntningar om växelkursförändringar. Eu kombination av låg valutareserv

och valutaulflöde kan ge upphov till spekulation i depreciering och

kraftigt kort kapitalutflöde. Eu dylik situation kan aktualiseras i vilket som

helst konjunkturläge och kan beroende på storleken av den förväntade

deprecieringen vara omöjlig att påverka med räntepolitik. I ett sådant

liige kan omsorgen om den externa likviditeten antagas komma att få eu

avgörande betydelse för den ekonomiska politiken.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

3. Den interna likviditeten

De problem, som fria kapitalrörelser kan skapa för den interna likviditetspolitiken

betingas inte bara av differenser mellan de inhemska och utländska

räntenivåerna utan till hela den mera svårpreciserade graden av

»stramhet» på kreditmarknaden. Den åtstramning, som man med olika kreditpolitiska

medel söker åstadkomma i en överkonjunktur försvagas i den

man banker och företag har tillgång till kortfristiga utländska krediter.

Möjligheter föreligger då att upptaga lån till lägre räntor än på hemmamarknaden.

Företag, som på grund av olika former av kreditransonering överhuvud

taget ej kan få banklån, kan vara villiga att t. o. m. betala eu ränta, som

ligger ännu högre än hemmaräntan. Därtill kommer också den kapitalimport,

som direkt tar formen av utländsk inlåning i bankerna. Av flera anledningar

kommer härigenom likviditeten i banksystemet att öka och den

åsyftade stramheten att uppluckras.

I princip kan ökningen av banklikviditeten motverkas genom open märket

operations och/eller en åtstramning via likviditetskvoterna. Effektiviteten

av en dylik penningpolitik bör i och för sig vara oberoende av det sätt på

vilket överskottslikviditeten kommit till stånd: den må ha orsakats av statlig

underskottsfinansiering eller av någon eller några av de faktorer — inklusive

kapitalimporten — som kan ligga bakom en ökning av valutareserven.

Det bör emellertid bemärkas, att kravet på neutraliserande restriktivitet

bör vara särskilt stort i det fall att en ökning i valutareserven betingas av

kort kapitalimport.

Kapitalimporten kan också vara ett uttryck för att företagen sökt sig utanför

den organiserade kreditmarknaden och i ökad utsträckning finansierat

sina investeringar med kort upplåning utanför denna marknad. En dylik

tendens uppkommer alltid när bankkrediterna stramas åt. Så länge den inhemska

marknaden är avskärmad från kapitalimport finns det emellertid

vissa möjligheter till »dränering». Genom investeringsfonder kan man t. ex.

absorbera överskottsmedel från företag, vilka annars skulle uppträtt som

långivare till företag med likviditetssvårigheter. I avsaknad av valutareglering

skulle eu dylik politik få minskad effektivitet och kunde t. o. in. i och

för sig ge upphov till en extra kapitalimport, som på olika vägar sökte sig

till investeringsfonderna.

Ett försök att dämpa den inhemska aktiviteten med restriktiv kreditpolitik

skulle alltså kunna komma att motverkas av en till finansiering av inhemsk

investeringsverksamhet syftande kapitalimport. En dylik utveckling

kunde framtvinga en hårdare begränsning av bankkrediterna än vad som

annars skulle behövt vara nödvändigt. Därigenom uppkommer emellertid

eu tendens till snedvridning i kreditstrukturen, som på ett ofördelaktigt sätt

kan påverka den ekonomiska utvecklingen även på längre sikt. Företag med

utländska bank- och handelsförbindelser skulle få relativt lättare att skaffa

kredit, och detta på bekostnad av dem, som vore hänvisade endast till den

inhemska marknaden. Den inhemska investerings- och produktionsutvecklingen

skulle härigenom kunna få en i olika avseenden ogynnsam inriktning.

I detta sammanhang synes den långsiktiga balansen på olika sektorer av

den inhemska kreditmarknaden kunna bli av viss betydelse. Frågan om

valutaregleringens hävande sammanhänger bl. a. med den nuvarande kontrollen

över de inhemska obligationsemissionerna. Denna kontroll motiveras

både av konjunkturpolitiska skäl och av hänsyn till investeringsverksamhetens

inriktning. En dylik reglering skulle emellertid förlora mycket av

sin mening i det ögonblick den på hemmamarknaden tillbakahållna låneefterfrågan

fritt kunde tillfredsställas utomlands.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1963

Nuvarande tendenser på kapitalmarknaden pekar dock mot eu förbättring

av balansen mellan utbud och efterfrågan. I denna riktning verkar dels ett

åtminstone i jämförelse med 50-talet dämpat statligt upplåningsbehov, dels

ett ökat utbud både från ATP och från ett stigande hushållssparande. Företagen

skulle då i ökad omfattning kunna släppas fram på obligationsmarknaden

för att tillfredsställa ett föreliggande, förmodligen ackumulerat behov

av upplåning med obligationer. I den mån detta behov hänför sig till

önskemål om finansiering av (nya) realinvesteringar vore det fördelaktigt,

om valutaregleringen kunde släppas i ett läge av relativt lugn i konjunkturutvecklingen.

I den mån behovet avser eu konsolidering av olika former

för äldre krediter, skulle en föregående period av tillgång till inhemska

obligationsmarknaden begränsa risken för den kapitalimport av engångskaraktär

som annars skulle kunna komma till stånd.

i. Den externa likviditeten

Den externa likviditeten hänför sig till behovet av att hålla en valutareserv.

Behovet härav växlar bl. a. med ambitionsgraden i den ekonomiska

politikens målsättningar. Även vid en sådan konjunkturpolitik, som i stort

sett låter hemmaekonomin anpassa sig till utlandskonjunkturen, föreligger

behov av en valutareserv, som kan tjäna som buffert för säsongmässiga och

andra kortsiktiga förändringar i bytesbalansen. Vid en högre ambitionsgrad

beträffande självständigheten i hemmakonjunkturen kan i vissa lägen ökade

krav komma att resas på storleken av valutareserven — på det »internationella

utrymmet» för konjunkturpolitiken.

Målsättningen beträffande växelkursernas stabilitet kommer in som en

särskild faktor vid bedömningen av valutareservens storlek och användning.

Helt fria växelkurser skulle i och för sig kunna tänkas göra hållandet

av valutareserv överflödig. Spikas växelkurserna fullständigt måste valutareserven

göras desto större — man avhänder sig ett medel för att nå

balans i utlandsbetalningarna och förvandlar detta till mål. Man ökar därigenom

belastningen på övriga medel och ökar anspråken på den buffert,

som måste fånga upp externa störningar tills den ekonomiska politikens

övriga medel hunnit verka. Det mest realistiska fallet är emellertid att man

förbehåller sig en viss möjlighet att vid långvariga störningar och »fundamentala

balansrubbningar» kunna genomföra begränsade växelkursjusteringar

(jämför här Stabiliseringsutredningens betänkande t. ex. sid. 27—-29). Då

har man emellertid också öppnat dörren på glänt till spekulativa förväntningar

om depreciering och appreciering, vilka kan ge upphov till ensidiga,

destabiliserande kapitalrörelser. En politik som i princip arbetar med fasta

växelkurser men som ej utesluter möjligheten av växelkursändringar, synes

i själva verket ställa de största kraven på en valutareserv.

Det har här redan påpekats hur — vid eu given växelkurs- och konjunkturpolitik

— de korta kapitalrörelserna i vissa typfall tenderar att tränga

ihop det internationella utrymmet för en dylik politik. Detta reser inget

problem om tillgängliga valutareserver kan anses representera tillräckligt

utrymme med hänsyn både till de krav som kan ställas i nuvarande läge

och till de som tillkommer vid upphävandet av valutaregleringen. I annat

fall kan det bli nödvändigt att, under bibehållet valutaskydd, på längre sikt

söka bygga upp eu betryggande valutareserv. Övergången kan förkortas i

det fall man kan finna verksamma medel att speciellt påverka de korta

kapitalrörelsernas riktning och/eller omfattning. I sista hand kan man —

om nu frigörandet av kapitalrörelserna framstår som eu högt prioriterad

målsättning — slä av på de ambitioner som hänför sig till självständig

konjunkturpolitik.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Den ovan förda principdiskussionen av kapitalrörelsernas innebörd och

förutsättningarna för en avveckling av valutaregleringen kan knappast i

det konkreta fallet preciseras i en sådan utsträckning att man får entydiga

svar på de ställda frågorna. Man får nöja sig med vissa hållpunkter. Det

kan t. ex. noteras att det svenska konjunkturmönstret i viss mån synes

avvika från typfallen för sambandet mellan konjunkturfasen och utvecklingen

av saldot på bytesbalansen. Valutareserven har sålunda tenderat att öka

under lågkonjunktur och minska i högkonjunktur — eu utveckling som

bl. a. synes sammanhänga med lagervariationerna. Hittills har också ut1

andskonjunkturen i regel varit starkt splittrad med markerade kontraster i

fråga om konjunkturfasningen inte bara mellan USA och Västeuropa utan

även mellan länderna inom Västeuropa och mellan industri- och råvaruländerna.

Man har alltså knappast kunnat tala om en svensk mot »utlandet»

kontrasterande konjunkturutveckling. Det är likväl av en sådan differens,

som saldot på bytesbalansen företrädesvis kan tänkas bli influerat.

De mycket små svängningarna i vår valutareserv kan kanske tvärtom sägas

indicera frånvaron av sådana diskrepanser. Utlandskonjunkturen kan emellertid

genom intensifierade integrationssträvanden och på andra sätt komma

att i framtiden bli mer homogen. Svenska ambitioner med hänsyn till

en relativt sett hög aktivitetsnivå eller till en relativ dämpning av svängningarna

kring en gemensam trend skulle kunna leda oss in i en period av

starkare rörelser i bytesbalansens saldo och då med parallella korta kapitalrörelser.

Härigenom skulle behovet av internationellt utrymme också öka.

I utgångsläget för en frigörelse av kapitalrörelserna bör dock det i Sverige

lokaliserade utländska korta kapital, som ej är rena transaktionskassor,

kunna förutsättas vara relativt obetydligt. Möjligen skulle det också dröja

en viss tid innan svensk kapitalexport av här diskuterat slag skulle komma

igång eller man i utlandet börjat varsebli resp. tillvarataga möjligheterna

därtill. Redan risken för kortsiktiga och kraftiga kastningar i kapitalrörelserna

skulle emellertid motivera en förstärkning av valutareserven. Dessutom

kan ju de kapitalrörelser, som sammanhänger med spekulation i svenska

kronans depreciering förväntas direkt bero just av valutareservens absoluta

storlek.

En icke helt orealistisk bedömning skulle alltså ge vid handen att behovet

av valutareserv skulle kunna komma att öka både av konjunkturpolitiska

skäl och (vid valutaregleringens hävande) som skydd mot korta

kapitalrörelser — dessa två behov är närmast additiva eftersom de kan

aktualiseras på samma gång. Frågan är nu om vår faktiska valutareserv

kan sägas korrespondera inte bara mot dagslägets behov utan även därutöver

inrymma den förmodligen betydande marginal, som kan visa sig nödvändig

längre fram.

Ultimo juni 1962 uppgick vår totala valutareserv till ca 4,2 miljarder kr.

eller drygt tre månaders import. Under 1961 inträffade en icke obetydlig

stegring, som emellertid helt faller inom ramen för den s. k. förskjutningsposten.

Såvitt nu kan bedömas, kommer denna utveckling i stort sett att

upprepas under 1962. Det är otillfredsställande, att man i så stor utsträckning

svävar i okunnighet om den egentliga innebörden av förändringarna i

valutareserven och i motsvarande grad måste sväva på målet i fråga om eu

även kortsiktig framtidsbedömning.

Vilka relationstal man än väljer för att mäta valutareservens »funktionella»

storlek, synes både en intertemporal och en internationell jämförelse ge

vid handen att den f. n. ligger ganska lågt. Vår nuvarande reserv är låg

jämförd med de flesta industriländers. Dess nivå är också alltsedan 1947

låg jämfört med den som uppnåtts under tidigare perioder. Dessa fakta

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

behöver inLe i och för sig ha någon avgörande betydelse vid bedömningen

av reservens tillräcklighet, eftersom behovet av en valutareserv av olika anledningar

successivt kan ha minskat och dessutom för en sådan ekonomi

som den svenska kanske kunde tänkas vara särskilt lågt (våra nordiska

grannländer har också i regel hållit internationellt sett låga reserver). Men

dessa mekaniska jämförelser antyder i alla fall snarast att vår nuvarande

valutareserv är hållen i underkant än motsatsen.

De krav, som kan ställas på storleken av vår valutareserv beror på en

rad faktorer, som dels är till sin natur ovägbara dels skiftar i betydelse från

tid till annan. Här beror mycket på den institutionella ram man förutsätter

som given för bedömningen. Stabiliseringsutredningen sammanfattar sin

diskussion av denna fråga på följande sätt:

»Eu valutautströmning genom importöverskott på 2—3 miljarder kronor

synes ändå vara det mesta man har anledning att räkna med även vid mycket

allvarliga påfrestningar. Därtill kommer den minskning av reserverna,

som kan uppkomma genom större frihet för de internationella kapitalöverföringarna.

En vidgad exportkreditgivning kan också komma att ställa ökade

krav på landets likviditet. Men valutareserven får inte vara helt tömd

efter en dylik påfrestning. En viss reserv måste alltid föreligga för att hindra

att desperata åtgärder framtvingas. Man kommer på dessa grunder fram

till att valutaresurserna i form av valutareserv och lånemöjligheter i de

internationella organisationerna skulle behöva vara väsentligt större än de

f. n. normalt är.» (sid. 122)

Stabiliseringsutredningens gissning på variabiliteten i bytesbalansens saldo

kan vara lika god som någon annan. Den är förmodligen bättre än de

flesta, eftersom ett visst stöd för den antydda storleksordningen av 2—3

miljarder kan fås genom ett studium av de svängningar, som valutareserverna

i andra länder utsatts för. Man finner att i industriländerna ett kontinuerligt

valutautflöde maximalt begränsats till några procent av bruttonationalprodukten.

Högt på listan ligger emellertid länder som i likhet med

Sverige är relativt små och har en relativt stor utrikeshandel. Högst ligger

sålunda Nederländerna med en valutaavtappning jan.—sept. 1957 på 3,2

procent av BNP. Norge och Danmark redovisar förluster på 1,8 procent av

BNP för perioderna jan. 1953—mars 1955 resp. april 1954—juni 1955. Eftersom

den svenska valutareserven f. n. uppgår till närmare 6 procent av

BNP, skulle man med hänsyn till de här berörda variationstalen kunna anse

den vara fullt tillfredsställande. Det bör emellertid vidare bemärkas, att

här endast varit tal om variabiliteten (neråt) i valutareserven, men att

variabiliteten i bytesbalansens saldo kan vara betydligt större. För Norge var

den t. ex. vardera åren 1954 och 1955 av storleksordningen 5—6 procent.

Men eftersom nedgången startade från ett läge med stort överskott kunde

valutaminskningen begränsas till det nyss angivna, betydligt lägre procenttalet.

För Sveriges del synes man emellertid redan under en följd av år haft

eu med hänsyn till olika faktorer gynnsam utveckling av bytesbalansen och

likväl inte kunnat uppnå någon mera betydande förstärkning av valutareserven.

Det kan erinras om alt vi under senare år inte endast haft eu kumulerad

förskjutningspost av nästan samma storleksordning som hela vår valutareserv.

Vi har också haft eu gynnsam utveckling av våra terms of trade,

som för åren 1958—60 i och för sig kan uppskattas ha betytt eu samhällsekonomisk

vinst av storleksordningen 2 miljarder kronor. I nationalbudgeten

för 1962 förutses emellertid en försämring av terms of trade på 3

procent motsvarande en förlust på 500 milj. kr. Det är tydligt att vi bär har

att göra med en faktor, som kan kraftigt påverka valutareservens utveckling.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Eftersom reserven — bl. a. med hänsyn till spekulationen i växelkursändringar

— inte kan tillåtas gå i botten, synes därför dess nuvarande storlek

snarast representera ett minimum med hänsyn till det internationella utrymme,

som vi behöver för svängningarna i bytesbalansen. Detta omdöme

torde stå sig även om hänsyn tages till våra aktuella lånemöjligheter och

dragningsrätter av olika slag. Man synes alltså kunna hävda, att om risken

för utåtriktade korta kapitalrörelser aktualiseras, så rymmes ett valutaskydd

för dessa ej inom ramen för vår aktuella reserv. En ökning av denna

finge då uppställas som särskild långsiktig målsättning för den ekonomiska

politiken. I avsnittet om de långa kapitalrörelserna diskuteras närmare på

vad sätt denna målsättning kan realiseras.

5. Likviditetsreglcrande. åtgärder

Fixeringen av växelkurserna, åtminstone på kort sikt, innebär a;: den

ekonomiska politiken avhändes ett viktigt medel att direkt påverka utvecklingen

av bytesbalansen. Vidare har, redan vid den begränsade grad av liberalisering

som f. n. råder internationellt sett, ränteutvecklingen i olika länder

alltmer tenderat att synkroniseras. Denna tendens kan förväntas ytterligare

förstärkas i framtiden. Detta betyder att det blir svårare för ett enstaka

land även att använda instrumentet för inhemsk konjunkturpolitik. Vid fria

kapitalrörelser skulle man då i vissa lägen riskera att på grund av hänsyn

till den externa likviditeten få sänka ambitionsgraden för sysselsättningspolitiken

resp. få se denna politik justerad av en ineffektivitet i den interna

likviditelspolitiken. Som här redan antytts kan likväl önskemål beträffande

den externa likviditeten vid behov tillgodoses genom en planmässig uppbyggnad

av valutareserven, under det att den interna likviditeten i någon

män kan påverkas med andra medel än räntan. Man kan också diskutera

möjligheterna av att använda vissa »små medel» som komplement till en

dylik politik — komplement som skulle syfta till att minska behovet avett

extra valutaskydd och/eller ge större svängrum för en intern räntepolitik.

Framställningen skall här begränsas till uppräknandet av några

av dessa medel. Deras användbarhet sammanhänger nämligen i hög grad

med administrativa och tekniska frågor, som vid behov torde få bli föremål

för särskild utredning.

Det finns i princip vissa möjligheter att använda valutakonton (i riksbanken)

i syfte att systematiskt dirigera kapitalrörelsernas effekt både på

den externa och den interna likviditeten. Förutsättningen är att man kan

hålla räntan på dessa konton skild från övriga räntor. Denna ränta kunde

då varieras med hänsyn till den åsyftade effekten på den externa likviditeten.

I första hand aktualiseras här det fall att räntan på valutakonton

hålles över hemmaräntan i en situation av depressiva tendenser och låg

och fallande valutareserv. Man kunde i eu högkonjunktur tänka sig möjligheten

även av en gynnsam effekt på den interna likviditeten, om nämligen

räntan på valutakonton sättes så högt att det utländska kapital, som

annars skulle tagit vägen utanför den organiserade kreditmarknaden och

försvårat likviditetspolitiken, i stället steriliseras i riksbanken.

Det ovan antydda arrangemanget kan visa sig svårt att realisera i praktiken.

Detsamma gäller det slags politik, som syftar till att möjliggöra en

självständig inhemsk räntepolitik genom en målmedveten differentiering

mellan den långa och den korta räntan. Den förra styres då med hänsyn

till den inhemska investeringsutvecklingen under det att den senare fixeras

med hänsyn till de korta kapitalrörelsernas riktning och omfattning. En

dylik politik har försökts t. ex. i USA och Västtyskland. Den rekommenderas

i princip av Stabiliseringsutredningen, som emellertid också påpekar de

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

89

praktiska svårigheter, som föreligger i form av bindningar mellan de långa

och korta räntorna. De institutionella hindren för en rörlighet dem emellan

synes just i Sverige vara särskilt betydande (Stabiliseringsutredningen

sid. 162).

Nyssnämnda politik har den nackdelen att differentieringseffekten inte

renodlat avser de korta kapitalrörelserna å ena sidan och å andra sidan

de kapitalrörelser, som direkt har att göra med den inhemska aktiviteten.

Ur den synpunkten mer effektiv är den i princip eleganta metoden med

en systematisk växelkurspolitik för »forward rates», som fixeras med hänsyn

till den effektiva avkastningen på räntearbitrage vid en given differens

mellan den inhemska och den utländska räntenivån. För att politiken skall

kunna fungera i praktiken måste en rad institutionella och psykologiska

förutsättningar vara uppfyllda, vilket gör att realismen i förslaget är svår att

bedöma på förhand. (För en utförlig beskrivning av hela problemkomplexet

hänvisas till Bent Hansens artiklar i Skandinaviska Bankens kvartalsskrift

1958:4 och 1959:1.)

En speciell möjlighet att utnyttja i princip långa kapitalrörelser för att

påverka likviditeten ligger i att låta utlandet emittera värdepapper på den

inhemska marknaden i »dräne ringssyfte». Effekten av ingående korta kapitalrörelser

på både den externa och interna likviditeten skulle kunna

neutraliseras genom en sådan politik. Det skulle då närmast vara fråga

om ett högkonjunkturläge med redan tillräcklig valutareserv och en potentiell

efterfrågan på utländska värdepapper, som förut hållits tillbaka av

emissionskontroll. Det kan i detta sammanhang erinras om att nyemissioner

hör till den kategori kapitalrörelser, för vilka någon liberaliseringsskyldighet

ännu icke föreligger inom EEC. Och trots vad som ovan sagts om vår

valutautveckling kan det ju hända, att vi en gång kommer att befinna oss

i ett läge med »för stor valutareserv». Den här antydda politiken har under

senare år aktualiserats i Holland, som icke desto mindre under 50-talet vid

två särskilda tillfällen råkade in i långvariga och mycket besvärande valutakriser.

En politik som syftar till att öka vårt »internationella utrymme» motiverar

slutligen också från svensk sida fullt stöd åt förslag till ökning av

den internationella likviditeten genom IMF eller på annat sätt. Varje" förbättring

i det internationella samarbetet på valutaområdet ökar förtroendet

till enskilda valutor och minskar risken för spekulativa kapitalrörelser.

Ökad kapacitet hos ifrågavarande organ och även olika slags internationella

arrangemang kan vidare neutralisera de icke önskvärda effekterna på betalningsbalansen

av de kapitalrörelser, som ändå förekommer. Vid en svensk

associering till EEC skulle t. ex. begränsningen av svängrummet för vår penningpolitik

få vägas mot det samarbete och poolning av de finansiella resurserna,

som eventuellt kan växa fram på längre sikt. Ännu viktigare i det här

diskuterade sammanhanget är kanske de möjligheter Sverige kan ha att

unilateralt försäkra sig om dragningsrätter och stand-by-krediter av olika

slag. Av speciell betydelse kunde detta visa sig vara under den övergångsperiod,

som skulle följa på ett hävande av valutaregleringen. Man finge då

gardera sig mot de kapitalrörelser, som sammanhänga med att efterfrågan

och etl utbud kan ha ackumulerats i eu bestämd riktning under en lån"

följd av år. ö

(>■ De långa kapitalrörelserna

De långa kapitalrörelserna avser främst handeln med aktier samt direkta

(rea!-) investeringar. Dessa kapitalrörelser skiljer sig från de korta därigenom

att de förra men ej de senare aktualiserar ett transferproblem och i

7 llilumij lill riksdagens protokoll 11163. 1 samt. Nr 13!)

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Mnj:ts proposition nr 139 år 19t>3

stort sett undandrar sig penningpolitiska påverkningar. I de korta kapitalrörelsernas

natur ligger att de utjämnas på längre sikt, och att de problem

de skapar hänför sig till svängningarna under en övergångsperiod i den inhemska

aktiviteten och i valutareserven. Motiven bakom de bägge slagen av

kapitalrörelser kan mestadels förutsättas vara helt olika. De långa kapitalrörelserna

sammanhänger med överväganden, som hänför sig till värderingen

av en realinvestering — av dess säkerhet och av dess avkastning på

längre sikt i förhållande till dess aktuella pris. Bedömningarna kan mycket

väl gå i en sådan riktning att det, netto räknat uppkommer betydande ensidiga

kapitalrörelser över en följd av år. Härigenom aktualiseras för det

långivande landet ett transferproblem, som i första hand kommer till uttryck

i eu av den långa kapitalexporten betingad belastning på valutareserven.

Inför ett frisläppande för svensk del av den internationella handeln med

aktier möts man återigen av svårigheten att kunna bedöma ens riktningen

och än mindre omfattningen av den resulterande kapitalrörelsen. Kursbildningen

på svenska aktier i utlandet resp. på utländska aktier i Sverige i

samband med den begränsade värdepappershandel, som nu förekommer,

antyder emellertid att man, netto räknat, snarare borde kunna förvänta en

svensk kapitalimport än kapitalexport. Under senare år har nämligen en

tendens förelegat till överkurs på svenska aktier utomlands. Denna differens

mellan kurserna i Sverige och utlandet har på senare tid avsevärt minskat

men en mindre utländsk överkurs kan fortfarande registreras. Å andra

sidan har kurserna för de utländska värdepapper, som kunnat utbjudas på

Stockholmsbörsen ej nämnvärt avvikit från noteringarna utomlands.

Även om jämförelser med andra länder är vanskliga, torde det vara av ett

visst intresse att notera utvecklingen under senare år på aktiemarknaden

i Holland. (Genomsnittsavkastningen på aktier i Holland har varit något

lägre än i Sverige.) Nettoexporten av värdepapper (kapitalimporten) har

där under senare år tagit en betydande omfattning. Aren 1959 och 1960 uppgick

den till 520 resp. 600 miljoner guilders d. v. s. till omkring 3 procent

av importen och 1,5 procent av bruttonationalprodukten. Bruttot av köp och

försäljningar var betydligt större bl. a. beroende på det erfarenhetsmässigt

konstaterade sambandet mellan försäljning av inhemska aktier utomlands

och de därpå — med någon »lag» — följande köpen av utländska värdepapper.

1

I Sverige föreligger restriktioner för köp av svenska aktier i form av 1916

års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag. På grund härav förblir den del av aktiestocken,

som kan försäljas till utlandet relativt begränsad, även i det fall

att valutaregleringen avskaffas. Av en genomgång av utlänningsförbehållen

i börsnoterade svenska aktiebolag (bank- och försäkringsaktiebolag undantagna)

med nominellt aktiekapital överstigande 100 milj. kr. framgår, att

av ett totalt börsvärde vid årsskiftet 1961/62 på i runt tal 9 miljarder kronor

omkring 2,5 ä 3 miljarder representerade fria aktier. Vidare kan en

betydande del av dessa aktier förmodas redan befinna sig i utländsk ägo resp.

ligga Pa fasta händer i Sverige. Å andra sidan kan vid nuvarande praxis

vissa svenska aktiebolag — beroende på egendomsinnehavets karaktär —

räkna med att få tillstånd av Kungl. Maj :t att ändra sin bolagsordning på

sådant sätt, att utlänningar kunna förvärva samtliga aktier i bolaget. Och

1 Jfr Central Economic Plan 1961. De redovisade korta kapitalrörelserna (utanför bankerna) var

1959 av samma storleksordning som de långa men i motsatt riktning. De upphörde 1960, enligt

uppgift på grund av en minskning i den räntemarginal, som kunde erhållas utomlands (a. a. sid.

44—45).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j. ts proposition nr 139 år 1963

Öl

slutligen torde — därest vi inte tillförsäkras någon undantagsställning —

en full associering till EEC i varje fall på längre sikt innebära att gentemot

EEC-länderna utlänningsförbehållen enligt 1916 års lag finge avskaffas.

Svenska köp av utländska värdepapper är för kreditinstitutionerna i regel

begränsade på grund av särskild lagstiftning. I övrigt skulle dylika köp

även i någon mån kunna påverkas av likviditetspolitiken. Eu åtstramning av

det slag som vid olika tillfällen under senare år åstadkommits på kreditmarknaden

kan förväntas överhuvud taget verka återhållande på den här

diskuterade typen av kapitalexport. Effektiva avkastningen på flertalet utländska

aktier i förhållande till hemmamarknadens synes inte heller gc särskilda

motiv till utlandsköp. Det bör dock här uppmärksammas, att det sedan

ett par år tillbaka förelegat en markerad tendens till att företag och

enskilda personer i ökad utsträckning placerar sitt sparande direkt i värdepapper.

Särskilt vid den successiva stegring av hushållssparandet, som är

att förvänta och med den diversifiering av sparandet, som kan iakttagas

även t. ex. i USA, skulle man på längre sikt kunna räkna med en ökad

efterfrågan även på utländska värdepapper. Därigenom förbipasseras s. a. s.

kapitalmarknadsinstituten — med dess institutionella hinder för utländska

investeringar — och ökar risken för lång kapitalexport.

Av här diskuterade förhållanden och tendenser skulle man närmast kunna

draga den slutsatsen, att ett hävande av valutaregleringen åtminstone till en

början inte skulle komma att ge upphov till någon nämnvärd import av utländska

aktier. Däremot skulle man kanske få räkna med en — till sin

omtattning svårförutsebar — export av svenska aktier och detta speciellt

under den på frisläppandet omedelbart följande övergångsperioden, innan

kurserna på svenska papper hunnit justeras till de utländska. Det är dock

möjligt att denna justering kan gå snabbt i den mån föreliggande kursdifferenser

— på grund av det lilla materialet — ger en överdriven uppfattning

av den potentiella efterfrågan. I alla fall skulle det bli fråga om en

kapitalimport mer eller mindre av engångsnatur.

Situationen ter sig något annorlunda vid direkta investeringar i realkapital.

Svenska investeringar i utlandet kan vara direkt knutna till en svensk

export — i vid bemärkelse äger en sådan realinvestering också rum vid

bunden u-hjälp — varvid transferproblemet lösts i och med att de reala

resurserna avdelats för ändamålet. Men den direkta investeringen kan också

komma att övervägande bestå av utgifter i utlandet. Privatekonomiskt — för

företaget — finansieras transaktionen genom förbrukning av egna medel

eller upptagande av lån i Sverige (ev. i utlandet) och ett motvärde erhålles

i form av en kredit till ett dotterbolag eller förvärv av nyemitterade aktier.

Ur samhällsekonomisk synpunkt uppkommer på samma sätt som vid andra

utgående kapitalrörelser en belastning på vår valutareserv, med undantag

av det fall att företaget lånar i utlandet.

Det kan föreligga ett intimt samband mellan den direkta investeringen

och den inhemska ekonomiska aktiviteten. Den direkta investeringen utomlands

kan representera en sådan utgift, som, vid utebliven valutatilldelning,

skulle ha gjorts inom landet. I så fall har i och för sig hemmaefterfrågan

på reala resurser reducerats motsvarande, önskvärdheten av en dylik "utveckling

kommer bl. a. att bero på rådande konjunkturläge. Detsamma gäller

de utländska direktinvesteringarna i Sverige, som t.'' ex. i en högkonjunktur

kan komma att konkurrera med hemmaefterfrågan i ett redan

ansträngt resursläge. Den ökade möjligheten till import löser inte i och för

sig det uppkomna balansproblemet, som kan avse arbetskrafts- och materialtillgången

på speciella delmarknader. På kort sikt kan härigenom uppkomma

vissa problem för sysselsättningspolitiken och på längre sikt kan pro
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

duktionsinriktningen och tillväxttakten i produktionsutvecklingen komma

att påverkas. Vår egen ekonomiska tillväxt kan öka i den mån kapitalimporten

medför ett utnyttjande av lediga resurser inom landet eller vid fullt

utnyttjade resurser kompletterar den inhemska kapitalbildningen. En ökad

kapitalimport skulle också i och för sig kunna möjliggöra eu ökad kapitalexport

t. ex. till u-länderna. Vi skulle då komma att verka som förmedlare

och omformare av kapitalströmmarna.

Omfattningen och riktningen av de direkta investeringarna måste i mycket

hög grad komma att bero på vår framtida ställning i förhållande till

EEC. Om vi ej vinner anslutning eller om full jämställdhet ej nås för alla

varugrupper, kan man — vid möjligheter till etablering inom EEC — från

svenska näringslivets sida räkna med strävanden till betydande utländska

direkta investeringar i syfte att komma inom tullmuren. Storleksordningen

av en dylik kapitalexport är emellertid omöjlig att bedöma på förhand. Eu

full associering skulle å andra sidan kunna tänkas ge incitament till direkta

investeringar i Sverige från länder utanför marknaden d. v. s. i första hand

från USA.

I förhållande till industriländerna balanserar f. n. våra in- och utgående

direkta investeringar ungefär varandra. Bäggedera var både år 1960 och

1961 av storleksordningen 150 milj. kr. Därtill kom emellertid en kapitalexport

i form av direkta investeringar i u-länderna under dessa år som likaledes

var av storleksordningen 150 milj. kr.

Det rör sig alltså hittills om relativt små belopp. Eftersom ansökningar

om direkta investeringar utomlands i regel också beviljas, behöver man i

detta fall inte räkna med några fördämningar, som plötsligt brister vid ett

hävande av valutaregleringen.

7. Valutareserven och den ekonomiska politiken

Både den långsiktiga kapitalexporten och den långsiktiga kapitalimporten

bjuder på speciella problem för den ekonomiska politiken. Vad kapitalimporten

beträffar kan dessa problem dock i stort sett betraktas som marginella.

I vissa lägen kan visserligen utländska investeringar konkurrera med

den inhemska efterfrågan om knappa resurser och därigenom försvåra eu

ekonomisk politik, som syftar till prioriterad användning av produktionsresurserna.

Särskilt byggnadsverksamhetens omfattning och inriktning kunde

komma att beröras av direkta utländska investeringar i Sverige. Men

det bör dock vara fråga om små belopp i jämförelse med den totala byggnadsverksamheten

och ännu mindre i jämförelse med den totala inhemska

efterfrågan och sysselsättningen. Nackdelarna med en kapitalexport

återigen avser långtidseffekten på valutareserven som, jämfört med

aktuella valutareserver och bytesbalansens normala saldo, kan vara nog så

betydande.

Problemen vid kapitalexport och kapitalimport blir dess mindre ju mer

man kan räkna med full substitution mellan resurserna på olika produktionsområden.

Direkta utländska investeringar i Sverige skulle då kunna

tillgodoses genom ökad, av kapitalinflödet finansierad import. För svensk

kapitalexport skulle å andra sidan endast motsvarande, marginella resurser

behöva avdelas på den inhemska marknaden. Nu föreligger i regel inte sådana

direkta samband, och då blir särskilt kapitalexporten problemfylld,

eftersom bristen på substitution tar sig uttryck i en belastning på valutareserven.

Den långa kapitalexporten konkurrerar med andra krav på valutareserven.

Som förut påpekats kan sådana krav bero på behovet av ökat »internationellt

utrymme» för konjunkturpolitiken och av en ökad buffert för de

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

korta kapitalrörelserna. Vi står också inför en period av kraftigt vidgad

hjälp åt n-länderna. Dessa krav kan realiseras endast i lakt med en ökning

av överskottet i bytesbalansen, eftersom vår nuvarande valutareserv

knappast inrymmer några marginaler för ovannämnda ändamål. Om man

inte kan räkna med eu »spontan» ökning av bytesöverskottet, måste antingen

den ekonomiska politiken stramas åt eller någon eller några av de

angivna målsättningarna revideras. 1 första hand får man alltså här söka

göra en framtidsbedömning speciellt för utrikeshandeln.

Tendenserna i den ekonomiska utvecklingen fram till 1%5 har ur olika

synpunkter belysts av Långtidsutredningen. Exporten förväntas stiga med

ungefär 6 ä 7 procent årligen, och prognoser (resp. planer) föreligger också

för de privata investeringarna och för den offentliga sektorns utgifter. Vidare

föreligger en prognos för den totala produktionen, som beräknas stiga

med omkring 4 procent per år. För importutvecklingen har i första hand

insatts en plansiffra, som anpassats efter önskemålet om ett överskott på

bytesbalansen på omkring en halv miljard. Rimligheten av denna målsättning

kan sedan testas dels med en analys av innebörden härav för balansen

mellan efterfrågan på och utbudet av resurser lör inhemskt bruk,

dels med eu jämförelse mellan plansiffran för importen och den import som

kan förutsättas bli nödvändig med hänsyn till den förväntade produktionsutvecklingen.

Det kan vara onödigt att här närmare ingå på kalkylens alla

förutsättningar och konstruktion — den har f. ö. närmast karaktären av

räkneexempel. Det skall blott konstateras att man, med hjälp av en förskjutningspost

på ett par hundra miljoner kronor, icke anser ett valutatillskott

av ovannämnd storleksordning osannolikt vid oförändrad ekonomisk

politik och bibehållen samhällsekonomisk balans. Denna bedömning

vars hypotetiska karaktär återigen understrykes — skall här få bli utgångspunkt

för det fortsatta resonemanget (för närmare beskrivning av

kalkylen hänvisas til! Långtidsutredningens betänkande).

Det planerade överskottet i bytesbalansen på omkring en halv miljard är

av den storlek, som ungefär motsvarar den diskuterade nivån för den fullt

utbyggda u-hjälpen. Antag därför, för resonemangets skull, att det utan en

ändring av den ekonomiska politiken ej skulle bli utrymme för någon ökning

av valutareserven. Man kan då diskutera två fall. Antingen tar man

risken för den minskning av valutareserven, som kan uppkomma bl. a. genom

(frisläppta) kapitalrörelser och tar därmed också risken att vid behov

få bekämpa en dylik utveckling med en ekonomisk politik på relativt kort

sikt. Eller kan man söka systematiskt bygga upp valutareserven i syfte att

undvika eu dylik risk. Dessa två politikalternativ skall här diskuteras var för

sig- '' ... „ ,

Om valutareserven bibehålies ungefär vid nuvarande nivå, kommer den,

som tidigare nämnts, att te sig relativt otillräcklig i jämförelse med de

svängningar, som den på kort sikt kan komma att utsättas för. Enbart för

förändringarna i bytesbalansens saldo synes det föreligga i alla fall en risI:

för en nedgång på flera procent av BNP d. v. s. för en avtappning av större

delen av vår valutareserv. Ovanpå en dylik förändring skulle vidare, i ett

ogynnsamt fall, kunna lagras en kapitalexport av kanske samma omfattning.

Totalt sett skulle det därför i princip kunna röra sig om ett utflöde

av hela vår valutareserv. Återuppbyggandet av valutareserven kom i ett sådant

läge att framstå som en mycket högt prioriterad målsättning för den

ekonomiska politiken. Det kunde, särskilt i det fall att man av olika anledningar

ej kunde eller ville påverka de korta kapitalrörelserna, bli fråga

om att på relativt kort sikt åstadkomma en förbättring av bytesbalansens

saldo av storleksordningen 4 ä procent av BNP.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

De angivna procenttalen har — trots sin karaktär av ren arbetshypotes

ett visst intresse ur synpunkten av det mått på den belastning, som den

ekonomiska politiken i det diskuterade fallet skulle komma att utsättas för.

■i—5 procent av BNP representerar nämligen också den årliga totala produktionsökning

man maximalt skulle kunna ha att räkna med. Innebörden

av den ekonomiska politiken skulle alltså vara att — på ungefär ett års

sikt — hålla tillbaka hemmaefterfrågan vid oförändrad nivå och taga ut

produktionsstegringen i form av exportökning och/eller importminskning.

Det är tydligt att en sådan målsättning nödvändiggör eu betydande restriktivitet

i den ekonomiska politiken, som dessutom förmodligen skulle visa

sig otillräcklig om den inte kombinerades med återhållsamhet i lönerörelserna.

Därtill kommer emellertid att procenttalen för den åsyftade förbättringen

i bytesbalansen blott kan sägas representera ett minimum för den i

själva verket nödvändiga inhemska restriktiviteten. Det förutsättes nämligen

tullständig substitution både på import- och exportsidan: de lediga resurserna

skall antingen kunna utan vidare öka försäljningen på utlandet

eller tränga undan en del av den föreliggande importen. Det kan hända att

man i vissa situationer kommer relativt nära detta idealläge. I en överhettad

konjunktur kan den ursprungliga försämringen av bytesbalansen just

ha förorsakats av att eu högt uppdriven efterfrågan på hemmamarknaden

dels attraherat varor och tjänster från exportsidan dels spillt över i en ökad

varuimport — ifrågavarande samband torde i själva verket vara mycket påtagliga

på en del varuområden. Rimligen bör då en åtstramningspolitik

kunna komma att i törsta hand tendera att få eu korrigerande effekt på

bytesbalansen.

I andra lägen kan det behövas en mer långtgående restriktivitet för att

erhålla samma korrigeringseffekt. Detta gäller speciellt, när försämringen

i bytesbalansen i första hand beror på ett exportbortfall t. ex. av en (relativ)

utländsk konjunkturnedgång eller försämrade konkurrensförhållanden. Korrigeringen

av bytesbalansen kan då på kort sikt behöva koncentreras på

importutvecklingen, och i så fall räcker det knappast med att hålla den

inhemska efterfrågan konstant. Det kan visa sig nödvändigt att dämpa

totala efterfrågan (inklusive exporten) och t. o. m. att låta BNP sjunka

tillbaka från en tidigare uppnådd nivå. Vid en sådan politik måste följaktligen

den fulla sysselsättningen åtminstone temporärt uppgivas. Det sätt på

vilket man i Holland och Danmark korrigerade sina i ett tidigare avsnitt

diskuterade underskott på bytesbalansen kan tjäna som illustration till vad

som ovan sagts om den i vissa ogynnsamma fall nödvändiga graden av

restriktivitet. Ett första exempel avser utvecklingen i de bägge" länderna

aren 1950 51. År 1950 uppgick underskottet i Danmarks bytesbalans till

3 procent av BNP och i Holland till hela 5 procent. Mot slutet av 1950 och

början av 1951 introducerades i bägge länderna en långtgående åtstramning

av penning- och finanspolitiken. Resp. bytesbalanser förbättrades också avsevärt

och fördes i själva verket över på plussidan. I Danmark var detta

emellertid uteslutande och i Holland till en mycket stor del en följd av en

importminskning. Och i bägge fallen förutsatte denna importminskning eu

betydande absolut minskning av BNP (med omkring 1 procent) ackompanjerad

av drastiska ökningar i arbetslösheten. Detta händelseförlopp upprepades

i stort sett i Danmark år 1955, då en förbättring i bytesbalansen (efter

ett deficit 1954) på 2,6 procent »köptes» till kostnaden av 2,9 procents

nedskärning av hemmaefterfrågan och (följaktligen) en absolut nedgång

på några tiondels procent i BNP. I Holland var förbättringen i bytesbalansen

1958 hela 6,7 procent (efter ett deficit 1957), som »köptes» med en inhemsk

efterfrågebeskärning på 5,2 procent. I detta fall kunde BNP alltså

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1063

öka med 1,5 procent, vilket emellertid är en stegringstakt långt under den

för Holland normala.

De här anförda exemplen kan flerfaldigas. Man kan visserligen inte säga

att Sverige har befunnit sig i liknande situationer eller nödvändigtvis kommer

att i framtiden utsättas för samma besvärligheter. Vi har, som nämnts,

hittills varit lyckosamma med hänsyn till vår utrikeshandel, och det är ju

möjligt att vi förblir det i fortsättningen också. Men man bör å andra sidan

i dagens läge inte blunda för de risker för försämrad avsättning, som föreligger

för våra stapelvaror (malm, skogsprodukter) allteftersom världskapaciteten

på dessa områden utbygges och för våra verkstadsprodukter, om

vi hamnar på fel sida om marknadsbarriären. Tillkommer så ovissheten om

kapitalrörelsernas riktning och omfattning just vid en sådan utveckling.

Exemplen från Danmark och Holland visar vilket dilemma för den ekonomiska

politiken, som i dylika fall kan aktualiseras. Man kan med en tillräckligt

restriktiv politik''på relativt kort sikt åstadkomma betydande förbättringar

i bytesbalansen. Men är man också villig att ta risken för att

samtidigt målsättningen för sysselsättningspolitiken allvarligt kommer att

hotas?

Alternativet till att man riskerar placera sig i ett dylikt dilemma är, som

nämnts, att man bygger upp en valutareserv, som på kort sikt kan anses

vara ett tillräckligt skydd både för variationer i bytesbalansens saldo och

för kapitalrörelserna. Frisläppandet av de senare skulle i så fall göras beroende

av realiserandet av den målsättning, som uppbyggandet av valutaskyddet

kan anses representera.

Syftet med valutaskyddet är att den ekonomiska politiken får tillräckligt

svängrum och respittid för att kunna påverka bytesbalansen, utan att

därför kraftiga hack i produktionsutvecklingen skall behöva befaras. Fördenskull

behövs då också en långsiktig politik för vårt sparande gentemot

utlandet, som inte skulle behöva nämnvärt modifieras på grund av tillfälliga

störningar. Detta sparande skall inkludera både u-hjälpen och ökningen

av valutareserven. Detta förutsätter att man undviker överhettningen i hemmakonjunkturen

och därmed sammankrympningen av utrymmet för det

externa sparandet. Men problemet att hålla uppe och öka exporten i förhållande

till importen är, som nämnts, inte bara en fråga om utrymme utan

även om den svenska kostnads- och prisnivån i förhållande till utlandets.

Dämpar man hemmakonjunkturen, bortfaller i och för sig en av de viktigaste

anledningarna till en i förhållande till utlandet ogynnsam kostnadsutveckling.

Men om man av sysselsättningspolitiska skäl inte vill driva

dämpningen av överhettningen så långt, som det ur valutapolitiska synpunkter

vore önskvärt, så finge desto större uppmärksamhet riktas mot

möjligheterna att på andra vägar komma till rätta med de kontinuerliga

löne- och prislyft, som karakteriserat hela efterkrigsperioden. En likvärdig

ställning intar de ansträngningar, som går ut på att främja produktivitetsutvecklingen.

En dynamisk arbetsmarknadspolitik kan i dessa olika sammanhang

komma att spela eu strategisk och avgörande roll.

Inledningsvis antyddes att växelkursändringar i vissa lägen kunde anses

vara ett lämpligt medel att rätta till eu »fundamental disequilibrium».

Nu är det svårt att precisera en sådan situation, och de avgöranden som

träffats härom har grundats på tämligen vaga bedömningar. Det är emellertid

knappast troligt, att man i clt balansläge skulle kunna vinna internationellt

gehör för en växelkursändring, som skulle syfta till att åstadi

hög grad beroende av institutionella bindningar. Dessa bindningar kan dessatt

med hjälp av växelkursändringar korrigera eu negativ bytesbalans, är

i hög grad beroende av institutionella bindningar. Dessa bindningar kan dess
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

utom i framtiden komma att förändras i olika avseenden. Man stöter här

äter på frågan om vår framtida ställning till EEC och den ovisshet, som i

samband härmed föreligger för bedömningen på olika områden.

Man har härmed hamnat i den diskussion av institutionella förutsättningar

och i den totala analysen av den ekonomiska politikens mål och medel,

som i princip är nödvändig även när huvudintresset egentligen bara avser

ett visst medel och ett visst eller vissa mål. När diskussionen gäller valutaregleringen

aktualiseras också en dylik analys, så fort de förväntade kapitalrörelserna

ej kan betraktas som blott marginella i förhållande till de övriga

storheter man arbetar med i en totalanalys. I denna PM har emellertid

blott vissa frågeställningar kunnat belysas, såsom dessa ter sig ur den speciella

synvinkeln av det här diskuterade problemet. Dessa får sedan infogas

i de större sammanhang, där samtidigt man kan träffa de ekonomiskt-politiska

värderingar och avgöranden, som är nödvändiga för en fullständig bedömning

av valutaregleringen.

Stockholm den 15 september 1962

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

97

Bihang B

Valutakommitténs förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § valutalagen

Härigenom förordnas, att 2 § valutalagen1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2 §.

Konungen äger i förordnande, som

av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag,

som riksbanken därtill bemyndigar

(valutabank), må driva

handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra

penninganvisningar och fordringar,

som innefatta rätt till betalning i utländskt

mynt (utländska betalningsmedel

och utländska fordringar),

ävensom med aktier, obligationer och

likartade värdepapper, vilka äro utfärdade

av någon, som är bosatt i utlandet

(utländska värdepapper);

2) att utländska---riksban
ken

bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt

mynt ;

4) att svenska — — —i utlandet;

5) att dylika--— till riket;

6) att över — — — bestämmer;

och

7) att i---till valutabank.

Genom förordnande,---till
kommande

befogenheter.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Konungen äger i förordnande, som

av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken samt —

om riksbanken därtill bemyndigar

bankaktiebolag eller postbanken — sålunda

bemyndigad bank (valutabank)

må driva handel med utländska sedlar

och skiljemynt, med växlar, checkar,

andra penninganvisningar och

fordringar, som innefatta rätt till betalning

i utländskt mynt (utländska

betalningsmedel och utländska fordringar),

ävensom med aktier, obligationer

och likartade värdepapper, vilka

äro utfärdade av någon, som är bosatt

i utlandet (utländska värdepapper)

;

2) att utländska —--- riksban
ken

bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt

mynt;

4) att svenska---i utlandet;

5) att dylika---till riket;

6) att över — — — bestämmer;

och

7) att i---till valutabank.

Genom förordnande, — — — tillkommande

befogenheter.

Denna lag träder i kraft den---■.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik samt 2 § se 1959: 2G2.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Valutakommitténs förslag

till

Förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Härigenom förordnas, dels att 2—6, 9 och 17 §§ valutaförordningen den 5

juni 19591 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels att i förordningen

närmast efter 10 § skall införas, av den lydelse som nedan angives,

en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 10 a §, dels ock att till 3

och 10 a §§ valutaförordningen skall fogas en anvisning av nedan angiven

lydelse.

(Gällande lydelse)

2 §•

Utländska betalningsmedel---

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för

egen eller riksbankens räkning, driva

handel med utländska betalningsmedel

och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva

den handel med utländska betalningsmedel,

som erfordras för verkets rörelse

med postanvisningar och postgiro;

samt

c) bankaktiebolag eller--— för

reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd

varom under a) sägs, benämnes

i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger---eller för
yttras.

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper

så ock fordring sbevis, vilkas företeende

utgör villkor för rätt att kräva

1 Senaste lydelse av 6 och 17 §§ se 1960: 262.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Utländska betalningsmedel —--

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag och postbanken

tillstånd att, för egen eller riksbankens

räkning, driva handel med utländska

betalningsmedel och utländska

fordringar;

b) postverket tillstånd att driva

den handel med utländska betalningsmedel,

som erfordras för verkets rörelse

med postanvisningar; samt

c) bankaktiebolag eller---— för

reseändamål.

Bank, som erhållit tillstånd varom

under a) sägs, benämnes i denna förordning

valutabank.

3 §•

Riksbanken äger —■ --eller för
yttras.

Begränsning må dock ej göras av

omfattningen av valutabanks förvärv

från eller föryttring till allmänheten

av utländska betalningsmedel eller utländska

fordringar, vilka härröra från

eller erfordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper

må ej utan riksbankens tillstånd utföras

ur riket, dock att resande till

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

99

(Gällande lydelse)

betalning, må ej utan riksbankens tillstånd

utföras ur riket.

5 §•

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest

1) tillgodohavandet här —--

i utlandet;

2) den, som är bosatt bär i riket,

skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som —---bosatt per
son.

6 §•

Betalningsmedel så ock fordringsbevis,

vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom

talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller ----utlandet;

eller

2) ikläda sig--- — jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden, som

tillhöra någon här i riket bosatt, må

ej utan riksbankens tillstånd så förfogas,

att ägarens innehav av utländska

betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom förminskas;

dock att sådant tillstånd

ej erfordras för föryttring till riksbanken

eller till valutabank eller till

den, som erhållit tillstånd, varom i

2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda —--riket bosatt.

(Föreslagen lydelse)

utlandet må utföra resevaluta till av

riksbanken medgivet belopp.

5 §•

I den mån ej annat följer av vad

i 10 a § sägs, erfordras riksbankens

tillstånd, därest

1) tillgodohavande här —- •— —

i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,

skall överlåta betalningsmedel, värdepapper

eller fordring sbevis, vilkas

företeende utgör villkor för rätt att

kräva betalning, å den som är bosatt i

utlandet; eller

3) den, som---- bosatt per
son.

6 §•

Betalningsmedel må ej utan riksbankens

tillstånd införas till riket,

dock att resande från utlandet må

införa resevaluta till av riksbanken

medgivet belopp.

1 den mån ej annat följer av vad i

10 a § sägs, erfordras riksbankens

tillstånd, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller---utlandet;

eller

2) ikläda sig---jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden, som

tillhöra någon här i riket bosatt, må

ej, i den mån ej annat följer av vad

i 10 a § sägs, utan riksbankens tillstånd

så förfogas, att ägarens innehav

av utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden därigenom

förminskas; dock att sådant

tillstånd ej erfordras för föryttring

till riksbanken eller till valutabank

eller till den, som erhållit tillstånd,

varom i 2 § andra stycket under c)

sägs.

Vad sålunda — —- — riket bosatt.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om löpande betalningar

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning,

som enligt 15 eller 16 § är belagd

med straff, må betalningsmedel,

fordringar eller värdepapper, som

brottet avser, eller vederlag därför förklaras

helt eller delvis förverkade till

kronan. Utgjordes egendomen av annat

än penningar i svenskt mynt och

10 a §.

Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra

stycket och 9 § första stycket stadgas

äger den, som är bosatt här i

riket,

1) att genom valutabank och på betalningsväg,

som anvisats av riksbanken,

verkställa löpande betalning till

eller till förmån för i utlandet bosatt

person;

2) att i Sverige verkställa betalning

till eller till förmån för i utlandet

bosatt person för arbetsprestation,

som denne utfört i Sverige;

3) att under vistelse utomlands

verkställa betalning till i utlandet bosatt

person för uppehållskostnader

utomlands och för inköp för personligt

bruk;

4) att genom valutabank och på betalningsväg,

som anvisats av riksbanken,

mottaga löpande betalning från

i utlandet bosatt person;

5) att under vistelse utomlands

mottaga betalning från i utlandet bosatt

person för arbetsprestation, som

betalningsmottagaren utfört utomlands;

samt

6) att i Sverige mottaga betalning

från i utlandet bosatt person för uppehållskostnader

här i riket och för inköp,

som kunna antagas avsedda för

köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank

skall vid tillämpning av denna paragraf

jämställas betalning medelst

postanvisning.

(Se vidare anvisning)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning,

som enligt 15 § första stycket

1)—3) eller 16 § är belagd med straff,

må betalningsmedel, fordringar eller

värdepapper, som brottet avser, eller

vederlag därför eller ock värdet av

sådan egendom förklaras helt eller

delvis förverkade till kronan.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

101

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

finnes den ej i behåll, må i stället

värdet förklaras helt eller delvis förverkat.

Vad i ----rätt därtill.

Vad i —--rätt därtill.

Denna förordning träder i kraft den--

Anvisning till 3 och 10 a §§

Begreppet löpande betalning användes såsom motsats till kapitalbetalning,

varmed avses betalning i samband med s. k. direkta investeringar,

värdepappersöverlåtelser, personliga kapitalöverföringar o. dyl.

Såsom exempel å löpande betalningar må angivas:

1) varulikvider å normala betalningsvillkor vid varuimport, varuexport

och transitohandel;

2) betalningar i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsresor

och representation, provisioner, lagrings- och speditionskostnader,

transiteringskostnader, tullar och avgifter vid förtullning av varor samt differens-,

marginal- och depositionsbetalningar vid sådana terminsaffärer på

varubörs, som överensstämma med normal kommersiell praxis;

3) betalningar i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet

avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning

av varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbeten, erläggande

av licensavgifter och royalties samt förvärv av patent och överföring

till hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalningar

mellan moderbolag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan,

avseende bidrag till gemensamma omkostnader;

4) betalningar i samband med transportverksamhet avseende ersättning

för gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transportmedel

samt hamnkostnader (inkl. bunkring och proviantering) och

motsvarande kostnader vid flyg- och landtransport;

5) premier och ersättningar under socialförsäkring och skadeförsäkring,

överföringar under återförsäkrings- och retrocessionsavtal samt vissa premiebetalningar

under livförsäkring och annan personförsäkring;

(i) betalningar avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion;

7) betalningar avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse,

räntor och utdelningar samt avkastning från fast egendom, såsom

arrende och hyra;

8) betalningar avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och

studieresor;

9) betalningar av sådana personliga inkomster och utgifter som pensioner,

av myndighet fastställda underhållsbidrag och därmed likartade betalningar,

ersättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egendom,

prenumerationsavgifter samt sportpriser;

10) betalningar av sådana samhälleliga inkomster och utgifter som skatter,

kostnader för diplomatisk representation, bidrag till internationella organisationer,

avräkningsbelopp i samband med tjänster på trafik- och kommunikationsområdet

samt konsulatsintäkter;

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

11) diverse betalningar avseende reklam, rättegångskostnader, skade

ståndsbetalningar, böter, medlemsavgifter, honorar, återbetalningar vid kon

traktsannulleringar samt registreringsavgifter för patent och varumärken.

Såsom löpande betalning skall utan prövning av ändamålet anses överföring

av mindre belopp.

Det ankommer på riksbanken att i enlighet med vad i 6 § valutalagen

stadgas giva de närmare föreskrifter, som erfordras för bestämningen av

vad som skall hänföras till löpande betalningar.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963 103

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 2

Statsrådsprotokoll den 15 mars 1963 .......................... 9

I. Inledning .............................................. 9

II. Gällande ordning m. m................................... 11

Valutaförfattningarna .................................. 11

Riksbankens dispensgivning ............................ 15

Internationella överenskommelser ...................... 17

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen ................ 19

Riksbanksfullmäktiges framställning .................... 19

Remissyttrandena ...................................... 19

IV. Valutakommittén ........................................ 20

Utredningsuppdraget .................................. 20

Allmänna synpunkter .................................. 22

Betalningsvägar och löpande betalningar ................ 24

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

.......................................... 31

Till valutahandel berättigade institutioner ................ 33

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ............ 38

V. Remissyttrandena över valutakommitténs förslag .......... 40

Betalningsvägar, löpande betalningar samt direkta betalningar

mellan valutainlänningar och valutautlänningar .... 40

Till valutahandel berättigade institutioner................ 45

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ............ 48

Frågan om en analys av verkningarna av att valutaregleringen

avskaffas eller väsentligen uppmjukas .............. 48

VI. Departementschefen ...................................... 49

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om

dess förlängning .................................... 49

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m. . . 52

Betalningsvägar och löpande betalningar ................ 56

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

.......................................... 58

Till valutahandel berättigade institutioner ................ 60

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ............ 62

Specialmotivering ...................................... 65

Departementschefens hemställan ........................ 76

Lagrådets utlåtande den 5 april 1963 .......................... 77

Statsrådsprotokoll den 5 april 1963 ............................ 78

Bihang

Valutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken. Av

Börje Kragh ............................................ 79

Valutakommitténs författningsförslag ........................ 97

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630433

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1963:20 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 s. 1 i texten