Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om gravrätt m. m

1963-03-29 · 77 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 77 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:141, Med förslag till lag om gravrätt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1963

1

Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

gravrätt m. m.; given Stockholms slott den 29 mars

1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om gravrätt in. m;

2) lag angående ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning

m. m.; samt

3) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Rune Hermansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lagstiftning om begravningsplatser

och om upplåtelse av gravplats. Enligt förslaget, varigenom 1916 års lag om

nyttjanderätt till gravplats upphäves, skall alla upplåtelser av gravplats på

allmän begravningsplats ske med s. k. gravrätt. Detta innebär att den nuvarande

kategoriklyvningen mellan gravplatser, som upplåtes med nyttjanderätt,

och andra gravplatser, ofta kallade allmängravar, upphör.

1 Bihang tilt riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 141

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1963

Förslag

till

Lag om gravrätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begravningsplats

1 §•

Begravningsplats är antingen

allmän begravningsplats, varmed förstås av församling eller annan kommun

eller eljest av det allmänna anordnad, behörigen invigd kyrkogård,

annan begravningsplats, urngård, urnhall, urnlund, urnmur, kolumbarium,

minneslund eller annan sådan anläggning, eller

enskild begravningsplats, varmed avses plats, som tillhör annat trossamfund

än svenska kyrkan eller ock annan enskild och som behörigen anordnats

för förvaring av avlidnas stoft eller aska eller för utströende av avlidnas

aska.

2 §.

Det åligger församling eller, om Konungen för särskilt fall så förordnat,

borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal

gravplatser av vedertagen typ.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild

begravningsplats må anordnas.

Om anläggning, utvidgning eller väsentlig förändring av begravningsplats

gäller vad Konungen förordnar.

3 §.

Ej må begravningsplats intecknas eller utmätas eller utan länsstyrelsens

tillstånd överlåtas eller användas för annat ändamål.

Begravningsplats må ej heller helt eller delvis nedläggas utan att länsstyrelsen

förordnat därom. I samband med sådant förordnande må föreskrivas

villkor för nedläggandet och för områdets framtida användande.

Vad här stadgas om begravningsplats skall i tillämpliga delar gälla även

gravkor.

4 §•

Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick, och den helgd

skall städse iakttagas som tillkommer de dödas vilorum. Den skall så underhållas

och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

3

5 §.

Innehavare av begravningsplats skall låta upprätta gravkarta och föra

gravbok i enlighet med vad Konungen förordnar.

Om gravrätt.

6 §•

Gravrätt uppkommer, då visst område på allmän begravningsplats upplåtes

för jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska.

Till bevis om upplåtelse av gravrätt skall, om det ej av särskilda skäl

finnes kunna underlåtas, utfärdas gravbrev.

Avgift för gravrätt skall, om ej annat överenskommes, utgå på en gång.

7 §•

Upplåtelse av gravrätt må ske för viss tid, minst femton och högst femtio

år, eller för alltid. Upplåtelse för alltid skall dock ej avse längre tid än den,

under vilken gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Har upplåtelsetid

ej bestämts, skall upplåtelsen anses hava skett för tjugofem år.

När för viss tid upplåten gravrätt utlöper, äger gravrättsinnehavaren,

om gravplatsen är väl vårdad, erhålla förnyad upplåtelse, såframt han anmält

sig därtill före upplåtelsetidens utgång och den förnyade upplåtelsen

icke medför synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande

och skötsel.

8 §.

Såsom innehavare av gravrätt anses den, till vilken sådan rätt upplåtits.

När gravrättsinnehavaren avlider, övergår rätten i enlighet med vad som må

hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare skriftligt förordnande.

Föreligger ej sådant förordnande, övergår gravrätten till den avlidnes

efterlevande make och arvingar eller den av dem som dessa anmäla såsom

gravrättsinnehavare.

Gravrätt må ej överlåtas till annan än närstående eller upplåtaren. I fall då

någon ej finnes, till vilken enligt bestämmelserna i första stycket gravrätten

övergått, kan överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren.

9 §•

Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas inom

gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det är uppenbart

att framställning därom icke överensstämmer med tidigare gravrättsinnehavares

önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera gravrättsinnehavare,

och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående gravsättningen.

Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas, företräde

givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av att barn

har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon före syskons

barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsamman. Vid

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr t 4 1 år 1963

lika rätt enligl vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må

beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts

inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i annat

fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava

företräde.

Gravöppning må äga rum endast genom upplåtarens försorg.

10 §.

Gravplats skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt skick.

Råder å gravplats uppenbar vanvård och avhjälpes den ej inom ett år

efter det upplåtaren förelagt gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i

stånd, äger upplåtaren förklara gravrätten förverkad. Föreläggande som

nu sagts skall innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. Är

gravrättsinnehavaren ej känd eller vet man ej var han finnes, skall föreläggandet

införas en gång i allmänna tidningarna och i tidning inom orten;

angivna tid av ett år skall i sådant fall räknas från kungörandet.

Gravrätt må ej förklaras förverkad, om myndighet är ansvarig för gravplatsens

vård och underhåll.

11 §•

Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrättens

bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga

ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant fall ej

är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i 10 § är stadgat,

törordna att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller, om det ej

kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare,

att rätten skall upphöra.

12 §.

Gravrätt medför även rätt att förse grav med gravvård, därest det ej strider

mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen varom

är fråga. Beträffande gravvårds utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar

på gravplatsen skall iakttagas, vad upplåtaren föreskriver. Upplåtaren

må dock icke meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden än som

påkallas för att tillgodose en god gravkultur.

Sedan gravvård blivit uppsatt, får den ej utan medgivande av upplåtaren

bortföras. Sådant medgivande må ej lämnas, med mindre säkerhet vunnits

för att icke med gravvården förfares på ovärdigt sätt.

Har gravrätt upphört, skall om bortförande av gravvård eller annan gravöverbyggnad

gälla vad i andra stycket är stadgat. Vad som ej är bortfört

inom sex. månader efter gravrättens upphörande eller, om tvist uppkommit

om anordningens bortförande, inom samma tid efter tvistens slutliga avgörande

tillfaller upplåtaren. Vill denne från gravplatsen bortföra anordning

av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller eljest av beskaffenhet att

böra för framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen

eller eljest å lämplig därtill avsedd plats; och skall beträffande så
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1!)63

dant föremål jämväl iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Bortföres eljest

gravvård eller annan gravöverbyggnad, skall tillses att med densamma

icke förfares på ovärdigt sätt.

13 §.

Gravrätt må ej pantsättas eller utmätas. Detsamma skall gälla beträffande

gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän eller enskild begravningsplats,

så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits inom enskild begravningsplats.

14 §.

Konungen äger för särskilt fall förordna, att bestämmelserna i 6—12 §§

skola helt eller delvis vara tillämpliga å gravplatser inom enskild begravningsplats.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Underlåter innehavare av begravningsplats att fullgöra sina åligganden enligt

denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser, äger länsstyrelsen

vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

Har gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan anordning

i strid med vad upplåtaren föreskrivit, äger länsstyrelsen, om skäl äro därtill,

vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att borttaga anordningen. Sådant

föreläggande må även eljest meddelas, när synnerliga skäl äro därtill.

Efterkommes ej vitesföreläggande, må överexekutor meddela handräckning

för anordningens borttagande.

16 §.

I beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats, må den som

beslutet rör söka ändring, om myndigheten

vägrat att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 7 §,

meddelat beslut i fråga om övergång eller överlåtelse av rätt enligt 8 § eller

angående gravsättning enligt 9 §,

förklarat gravrätt förverkad enligt 10 §,

meddelat beslut angående gravvård eller annan anordning å grav enligt

12 § eller

eljest meddelat beslut om användning av gravplats.

Ändring i myndighetens beslut sökes genom besvär hos länsstyrelsen.

17 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade

bestämmelser föres genom besvär hos Konungen.

18 §.

Angående krematorimn och eldbegängelse samt förfarandet med aska efter

eldbegängelse gäller vad Konungen förordnar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1963

19 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 24 mars 1916

(nr 94) om nyttjanderätt till gravplats upphör att gälla.

Den nya lagen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande

befintliga begravningsplatser och de upplåtelser av gravplatser som

skett före lagens ikraftträdande, dock skall den nya lagen icke medföra inskränkning

i den rätt, som vid lagens ikraftträdande jämlikt äldre författningar

må tillkomma innehavare av gravplats i kyrka.

Har före lagens ikraftträdande myndighet mot viss, en gång för alla erlagd

gottgörelse åtagit sig vård och underhåll av gravplats för alltid eller så länge

gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats, skola de medel som för

sådant ändamål erlagts, om ej annat föranledes av villkor som må hava uppställts

av den som lämnat gottgörelsen, förvaltas såsom en särskild fond,

vars avkastning skall användas endast för gravplatsens vård och underhåll;

dock äger myndighet, som iklätt sig skyldighet att ombesörja vård och underhåll

av flera gravplatser, rätt att, om ej villkor som nyss sagts utgör hinder

härför, sammanföra till en gemensam fond de medel, som myndigheten

mottagit för gravplatsernas vård och underhåll, såframt därvid iakttages att

en noggrann och fullständig förteckning föres över gravplatserna.

angående ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585)

om jordfästning m. in.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning

in. m. skall upphöra att gälla samt att 5 § samma lag skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

Förslag

till

Lag

5 §•

(Gällande lydelse)

Vid jordfästning---

allvarliga innebörd.

(Föreslagen lydelse)

Begravningsplats skall hållas i ordnat

och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § och 2 kap. 70 § lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

8

Vad i----------—

Ej heller äger vad i 1 § stadgas tilllämpning

å upplåtelse av nyttjanderätt

till gravplats på kyrkogård eller

annan allmän begravningsplats.

Om upplåtelse av mark med vågrätt

stadgas i lagen om allmänna vägar.

§•

---från kronan.

Om upplåtelse av gravrätt stadgas

i lagen om gravrätt m. m. och om

upplåtelse av mark med vågrätt i lagen

om allmänna vägar.

2 KAP.

70 §.

Avtal, varigenom----— annorlunda åsämjas.

Ä sådan —---— —----- kan nöjas.

Är ej —--------—---— sidan skett.

Sker överlåtelse-------- — honom gällande.

Ej må ----------------utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt

till gravplats å kyrkogård eller

annan allmän begravningsplats är

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

1 Senaste lydelse av 1 kap. 8 §, se 1943: 433, jfr 1916: 95, och av 2 kap. 70 §, se 1943: 883.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr Ht år 1963

Utdrag ao protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ny lagstiftning angående

begravningsplatser och gravar och anför därvid följande.

Inledning

Kyrkomötet har vid flera tillfällen i skrivelser till Kungl. Maj :t givit uttryck

åt den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna rörande gravrätten

och därmed sammanhängande frågor är både otillfredsställande och

otillräckliga. Sålunda anhöll 1941 års kyrkomöte, att Kungl. Maj:t ville

föranstalta om utfärdande av föreskrifter, innefattande dels skyldighet för

gravupplåtare att föra gravbok och gravkarta, dels ock skyldighet för innehavare

av gravplats att, innan gravvård uppsättes eller annan gravanläggning

utföres, inhämta kyrkogårdsmyndighetens godkännande av anläggningen.

Det ar 1946 hallna kyrkomötet anhöll om en allmän översyn av gällande

lagstiftning på gravrättens område. Kyrkolagsutskottet vid sistnämnda

kyrkomöte påtalade bl. a., att de stadganden som fanns på detta område var

spridda på ett flertal författningar, som tillkommit vid skilda tider och icke

vilade på gemensam grund, att det i många fall helt saknades rättsregler

samt att brister på gravväsendets område kom till synes i fråga om överlåtelse

av belagda gravplatser, vanvård av gravar, förverkande av nyttjanderätt

till gravplats och exekutiva åtgärder beträffande gravöverbvggnad. Även

vid kyrkomötena åren 1951, 1957 och 1958 behandlades de rådande förhållandena

på gravrättens område.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 januari 1959 tillkallades justitierådet

Hugo Digman att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet utreda

frågan om rätt till gravplats och därmed sammanhängande spörsmål.

Att såsom experter biträda utredningsmannen blev sedermera förordnade

medicinalrådet Rolf Bergman, domkyrkosysslomannen Ove Hassler, numera

preceptom Fritz Kaijser, ledamoten av riksdagens andra kammare Elsa Lindskog,

f. d. kontraktsprosten Arvid Lund och numera avdelningsdirektören

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i 1 ur 10(i3

9

i byggnadsstyrelsen Sven Söderholm. Utredningsmannen avgav den 30 december

1960 ett betänkande med förslag till begravningslag och begravningskungörelse

(SOU 1961:5). Förslaget till begravningslag torde såsom bilaga

(Bilaga B) få fogas till protokollet i detta ärende.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av hovrätten för

Övre Norrland, kammarkollegiet, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, samtliga domkapitel,

riksantikvarieämbetet, överbefälhavaren, Stockholms stads kyrkogårdsnämnd,

Göteborgs kyrkogårdsstyrelse, Frikyrkliga samarbetskommittén,

Svenska eldbegängelseföreningen, Stiftelsen Hälsingborgs krematorium, Föreningen

Sveriges kyrkogårdsföreståndare, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet, Sveriges begravningsentreprenörers förbund,

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare och Svenska pastoratens riksförbund.

Därjämte har kyrkorådet i Huddinge församling för kännedom överlämnat

en av kyrkokamreraren i församlingen upprättad promemoria innehållande

synpunkter, vilka tidigare under hand delgivits utredningsmannen.

Av medicinalstyrelsen har överlämnats yttranden från medlemmen av

styrelsens vetenskapliga råd professorn L. Friberg, statens bakteriologiska

laboratorium, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska stadsläkarföreningen

och Svenska provinsialläkarföreningen, förste provinsialläkarna i

Uppsala, Linköping, Jönköping, Växjö, Göteborg, Falun, Karlskrona och

Luleå, hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Malmö, Klippan och Haparanda

samt två hälsovårdskonsulenter, av länsstyrelsen i Uppsala län yttranden

Irån förste provinsialläkaren, länsarkitekten och landsantikvarien i länet, poliskammaren

i Uppsala, hälsovårdsnämnderna i Uppsala och Enköping samt

Älvkarleby kommun ävensom distriktsingenjören för vatten och avlopp i

länet, av länsstyrelsen i Östergötlands län yttranden från förste provinsialläkaren

i länet och Norrköpings kyrkliga samfällighets kyrkogårdsstyrelse,

av länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden från kyrkoråden i Jönköpings

kyrkliga samfällighet och Vetlanda församling, av länsstyrelsen i Gotlands

län yttranden från förste provinsialläkaren och länsarkitekten i länet, av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden från förste provinsialläkaren

i länet ävensom från kyrkofullmäktige i Göteborg, Uddevalla, Skee

och Tanum, av länsstyrelsen i Kopparbergs län från förste provinsialläkaren,

länsarkitekten och landsantikvarien i länet, av länsstyrelsen i Norrbottens

län yttranden från förste provinsialläkaren och länsarkitekten i länet ävensom

hälsovårdsnämnderna i Luleå och Kiruna samt Piteå landskommun, av

domkapitlet i Uppsala ärkestift yttrande från kyrkogårdsnämnden i Uppsala

domkyrkoförsamling, av Lunds domkapitel yttranden från samfällda kyrkoråden

i Malmö och Hälsingborg samt från kyrkobokföringsinspektören i

stiftets södra inspektionsområde samt av domkapitlet i Göteborgs stift yttranden

från prosten Herder Block, kyrkoherden Arne Lindholm och kyrkorådet

i Falkenbergs församling.

Sedan utredningsmannens förslag på grundval av vad som framkommit

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 är 11)63

vid remissbehandlingen bearbetats inom justitiedepartementet, anhåller jag

att nu få upptaga till behandling frågan om ny lagstiftning angående begravningsplatser

och gravar.

Historik

Vid bedömandet av rätten till begravningsplatser och gravar är det naturligt,

att historiska betraktelsesätt tillmätes viss betydelse. Det synes därför

vara anledning att här i korthet antyda några stadier i rättsutvecklingen.

Enligt den romerska rätten räknades begravningsplatserna till res religiosae,

d. v. s. åt de dödas andar helgade föremål. Begravningsplatserna var

extra commercium privatorum och alltså ej föremål för exempelvis köp och

pantsättning. Invigning erfordrades ej utan platsen fick sin egenskap av begravningsplats

i och med att där nedlades en död kropp. De mera förmögna

romarna ordnade sina gravställen utmed vägar, t. ex. via Appia i Rom, och

gravarna försågs ofta med monument. Slavar, främlingar och medellösa

begravdes utanför städerna i stora gemensamhetsgravar. Dessa gravar var ej

res religiosae. Romarna skilde också mellan gravar för endast eu person

och gravar för flera personer, vilka senare kunde vara familjegravar eller

släktgravar. Noggranna bestämmelser fanns om succession, turordning mellan

de gravberättigade etc.

införandet av den kristna läran ändrade uppfattningen om gravväsendet.

Både kyrkorna, vilka började användas som begravningsplatser, och andra

begravningsplatser helgades genom en särskild ceremoni och blev därigenom

res sacrae. överlåtelse av grav var — liksom enligt den romerska rätten —

i regel förbjuden. Familjegraven behölls som ett centralt begrepp.

Den svenska kyrkorätten bygger ytterst på de rättsregler som utbildades

under medeltiden, efter det att landet kristnats och blivit en katolsk kyrkoprovins.

De äldsta reglerna fanns i landskapslagarnas kyrkobalkar, av vilka

Upplandslagens ansågs som den främsta. I denna balk fanns bl. a. en bestämmelse

om att biskop skulle inviga kyrkogård. En bestämmelse i samma

ämne fanns även i kyrkobalken i Kristoffers landslag. Efter reformationen

upprätthölls kravet på invigning av begravningsplats däremot mindre

strängt.

I 1686 års kyrkolag — som ersatte kyrkobalken i Kristoffers landslag —

gavs detaljerade bestämmelser om jordfästning inen också vissa föreskrifter

om gravar i kyrkor och om kyrkogårdar.

Den 12 september 1788 utfärdades ett Kungl. förbud »åt til salu utbiuda

och föryttra någon Graf, i Kyrkan eller Kyrkogården, som en gång tillförene

blifvit såld, eller Grafvar på vissa år til någon uplåta: utan blifva the tlierom

en gång afslutne köp, hädanefter för altid gällande». Under detta förbud —

som egentligen endast innebar ett inskärpande av redan befintliga förbud —

föll icke »the almänne Grafvar uti Kyrkor och Kyrkogårdar, hvaruti Liken

för en viss lindrig afgift nedsättas och hvarmed en lika rättighet til et beständigt

lägerställe icke förvärfvas». Vissa anvisningar gavs även om flytt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

11

ning av lik och om förfarandet, då enskilda gravar icke underhölls.

Av de nyss återgivna ordalagen i 1783 års förbud — som enligt övergångsbestämmelser

till lagen den 24 mars 1916 (nr 94) om nyttjanderätt till gravplats

fortfarande gäller, såvitt angår gravar i kyrkor — framgår, att gravar

enligt dåtida uppfattning innehades med en rätt som, åtminstone enligt den

tidens uppfattning, var att rubricera som äganderätt.

Bestämmelserna om jordfästning i 1686 års kyrkolag ersattes av lagen

den 25 maj 1894 angående jordfästning. Denna lag innehöll bestämmelser

bl. a. om tacksägelse, tid inom vilken jordfästning skulle äga rum, olika former

av jordfästning, var begravning fick ske samt om att kyrkogårdar och

andra begravningsplatser städse skulle hållas i ordnat och värdigt skick.

Gällande bestämmelser

De gällande bestämmelserna om jordfästning och gravsättning finns i

lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. Lagen är uppdelad

i två avdelningar av vilka den ena, 1—5 §§, innehåller allmänna bestämmelser

och den andra, 6—It §§, bestämmelser om jordfästning inom

svenska kyrkan m. m.

De allmänna bestämmelserna i 1957 års lag innehåller i huvudsak, att

avlidens önskan rörande jordfästning och gravsättning såvitt möjligt bör

iakttagas, att avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän

begravningsplats, som blivit för sådant ändamål behörigen anordnad och

invigd, eller på enskild begravningsplats, att efter eldbegängelse dock må

med askan förfaras på sätt Kungl. Maj :t bestämmer, att det ankommer på

Kungl. Maj :ts prövning, huruvida och på vilka villkor enskild begravningsplats

må anläggas, att rätt till gravsättning på allmän begravningsplats ej

skall vara beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund eller att

jordfästning ägt rum eller förrättats i viss ordning, att vid jordfästning och

gravsättning intet må förekomma som strider mot förrättningens helgd och

allvarliga innebörd samt att begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt

skick.

Den avdelning i 1957 års lag som handlar om jordfästning inom svenska

kyrkan m. m. innehåller bl. a. bestämmelser om tillkännagivande av dödsfall

(tacksägelse), om ordning och plats för jordfästning och om klockringning.

Begravningsplats och gravkapell, som är avsett att tjäna som rum för

jordfästning, skall enligt 10 kap. kyrkohandboken invigas av biskopen eller

av präst, som han förordnar därtill.

Om rätt till gravplats är stadgat i 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats.

Enligt denna lag gäller bl. a. följande.

Å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats må gravplats endast

upplåtas med nyttjanderätt. Sådan upplåtelse må ske för alltid eller för

viss tid, högst 50 år. Avtal om upplåtelse skall träffas skriftligen. Avgift

skall, där ej annat avtalats, utgå på en gång.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och värdigt

skick. Råder grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år efter föreläggande,

är nytt j anderätten förverkad. Sådan påföljd skall dock icke inträda,

om myndighet är ansvarig för gravplatsens vård och underhåll.

När upplåtelse skett för viss tid, äger nyttjanderättshavaren, om gravplatsen

är väl vårdad, mot skälig avgift erhålla förnyad upplåtelse. Anmälan

härom måste dock göras före nyttjanderättstidens utgång, och eu ytterligare

förutsättning är att den förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men

för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande.

Har nyttjanderätt till gravplats upphört, må därå anbragt gravvård eller

annan gravöverbyggnad av dess ägare bortföras inom sex månader därefter.

Vad som ej är bortfört inom nämnda tid tillfaller upplåtaren. Vill denne

från graven föra gravvård eller annan överbyggnad av konstnärligt eller

historiskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för framtiden bibehållas,

skall den åter uppställas inom begravningsplatsen å lämplig därtill

avsedd plats.

Slutligen finns i 1916 års lag bestämmelser om bildande av fonder för

vård och underhåll av gravplats. Innebörden av dessa bestämmelser kommer

att redovisas i det följande vid behandlingen av utredningsmannens

förslag i fråga om vård och underhåll av gravplats.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1916 års lag skall denna i tillämpliga

delar lända till efterrättelse även beträffande de upplåtelser av gravplatser å

kyrkogård eller annan allmän begravningsplats som skett före lagens ikraftträdande.

Nyttjanderättsavtal enligt 1916 års lag är ej den enda formen för förvärv

av gravplats. Gravplats kan även upplåtas genom ensidig åtgärd utav innehavaren

av begravningsplats. Detta innebär, att man för närvarande har att

röra sig med två olika huvudtyper av gravar. Upplåtelser enligt 1916 års lag

sker, som tidigare nämnts, skriftligen och i regel mot avgift samt avser

vanligen ett område, varom överenskommelse träffas mellan upplåtaren och

förvärvaren. När upplåtelse av gravplats sker genom ensidig åtgärd uttages

däremot i regel icke någon avgift, och upplåtelsen hänför sig då oftast till ett

område, där platserna tages i anspråk i tur och ordning. En viktig skillnad

mellan de båda typerna av gravar är att, medan upplåtelser enligt 1916 års

lag, såsom förut nämnts, gäller för alltid eller för viss tid, dock högst 50 år,

den andra typen av gravar, ofta benämnda allmängravar, endast upplåtes för

den i hälsovårdslagstiftningen stadgade vilotiden, d. v. s. minst 15 år efter

gravsättningen. Upplåtelser enligt 1916 års lag avser i regel gravplats för

flera personer (familjegrav), varemot i andra fall gravplats oftast upplåtes

endast för en person.

I kungörelsen den 11 november 1960 (nr 6W) om begravningsplatser

samt gravsättning och eldbegungelse m. m. har meddelats vissa från hälsovårdssynpunkt

erforderliga bestämmelser. Dessa innebär bl. a. följande.

Begravningsplats skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej

uppstår.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

13

I grav å allmän begravningsplats må ej lik ånyo nedsättas, innan så lång

tid förflutit från det lik senast nedsatts där, att de mjuka delarna kan antagas

ha fullständigt förmultnat, och i intet fall tidigare än efter 15 år. I

grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt, må

dock lik nedsättas efter kortare tid med iakttagande av de försiktighetsmått,

som hälsovårdsnämnden må föreskriva.

Nedsättning av lik i kyrka, där gudstjänst brukar hållas, eller i gravkor,

som står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, må ske allenast efter

Kungl. Maj :ts medgivande.

Jämlikt 2 § 1 mom. lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse

utgör anskaffande av och vård om begravningsplats en församlingens angelägenhet.

Enligt 2 mom. i samma paragraf skall dock, om Kungl. Maj :t för

särskilt fall så förordnar, begravningsplats anskaffas eller vårdas av borgerlig

kommun.

Allmän motivering

Utredningsmannens förslag

Förslaget omfattar en lag och en kungörelse, benämnda begravningslag

och begravningskungörelse, vilka innehåller i stort sett parallella bestämmelser

om jordfästning och gravsättning, allmänna och enskilda begravningsplatser

samt gravar. Även bestämmelser om krematorium och eldbegängelse

har fått sin plats i sammanhanget. Vissa delar av de föreslagna

författningarna innefattar text, som i stort sett endast överflyttas från författningar,

vilka det ej ingått i utredningsmannens uppdrag att överse. Genom

en på detta sätt utformad lagstiftning tillgodoses enligt utredningsmannens

mening ett gammalt önskemål om en författningsmässig samordning

av gällande bestämmelser på förevarande område. Bestämmelserna blir därigenom

mera överskådliga och sålunda mera lättillgängliga, varjämte större

garanti erhålles för deras enhetlighet.

För att belysa de rådande förhållandena och den syn man i församlingarna

har på olika spörsmål, som uppkommer i förevarande sammanhang,

har utredningsmannen upprättat ett frågeformulär, vilket tillställts 120 församlingar,

20 kyrkliga samfälligheter och Stockholms stads kyrkogårdsnämnd.

I samband med besvarandet av de framställda frågorna har från

många håll framförts önskemål om ändringar i den gällande lagstiftningen

eller om ny lagstiftning. Vad som framkommit vid denna undersökning har

i stor utsträckning påverkat utredningsmannens ställningstaganden i olika

vid utredningen uppkomna frågor.

I utredningsmannens betänkande lämnas även en redogörelse för dansk

och norsk rätt på förevarande område. Härom må hänvisas till betänkandet

s. 46 60.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 11)63

Om jordfästning och gravsättning

Såsom 1 kap. i den föreslagna begravningslagen upptages vissa bestämmelser

om jordfästning. Bestämmelserna har i stort sett oförändrade överförts

från den nuvarande jordfästningslagen. I några fall föreslås dock

smärre ändringar, delvis av formell natur. Under rubriken »Gravsättning»

har i 2 kap. av förslaget upptagits främst de bestämmelser om gravsättning

som för närvarande finnes i jordfästningslagen. Bestämmelserna har undergått

vissa redaktionella omarbetningar men är till sitt innehåll i stort

sett oförändrade.

Om begravningsplatser

I de författningar som är av intresse i förevarande sammanhang finns

ingenstädes någon definition av vad som avses med begravningsplatser avolika

slag. Likaså saknas bestämmelser om begravningsplatsers rättsliga natur

i olika hänseenden. Utredningsmannen, som sökt råda bot för de nu

angivna bristerna, har samlat de viktigaste bestämmelserna om begravningsplatser

i 3 kap. av den föreslagna begravningslagen.

Inledningsvis erinrar utredningsmannen om att i gällande lagstiftning talas

ibland om kyrkogård och ibland om begravningsplats.

Från historisk synpunkt är det motiverat att med kyrkogård förstå gravområde,

som är beläget kring eller omedelbart invid kyrkobyggnad, och

med begravningsplats ett från kyrkobyggnad skilt gravområde. I förslaget

användes uttrycket begravningsplats såsom sammanfattande benämning på

alla gravområden.

Bruket med eldbegängelse har skapat sådana begrepp som urngård, urnlund,

urnmur, kolumbarium och minneslund. Även dessa begrepp bör enligt

utredningsmannens mening inordnas under begreppet begravningsplats.

Gällande lagstiftning skiljer i vissa fall mellan allmänna och e nskilda

begravningsplatser. Den avgörande skillnaden är härvid

vem som handhar begravningsplatsen. Sådan begravningsplats, som det

åligger församling eller kommun att hålla, betecknas i förslaget såsom

allmän. Till denna kategori hänföres även eljest av det allmänna anordnad

begravningsplats. Med enskild begravningsplats avses annat trossamfund än

svenska kyrkan eller ock annan enskild tillhörig plats, som enligt Kungl.

Maj :ts förordnande behörigen anordnats för förvaring av avlidnas stoft

eller för förvaring eller utströende av avlidnas aska. Denna gränsdragning

innebär icke någon nyhet i förhållande till gällande rätt. I

I fråga om skyldighet att hålla begravningsplats anmärker

utredningsmannen, att jordfästningslagen förutsätter att begravningsplats

motsvarande församlingens behov skall finnas. Församlingsstyrelsekommittén

har också uttalat (SOU 1957: 15 s. 128) att, oaktat någon

skyldighet för församling att anordna begravningsplats icke finns föreskri
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år li)63

15

ven, länsstyrelsen torde äga förelägga församling att vid vite anskaffa sådan.

Såsom framgått av redogörelsen för gällande rätt innehåller lagen om

församlingsstyrelse numera en bestämmelse, enligt vilken anskaffande av och

vård om begravningsplats utgör eu församlingens angelägenhet. Enligt samma

bestämmelse kan emellertid Kungl. Maj :t för särskilda fall förordna,

att begravningsplats skall anskaffas eller vårdas av den borgerliga kommunen.

Utredningsmannen föreslår en bestämmelse, enligt vilken församling är

skyldig, där ej annat är för visst fall föreskrivet, att anlägga och underhålla

allmän begravningsplats med erforderligt antal gravplatser av vedertagen

typ. Försummar församling sådant åliggande, skall länsstyrelsen kunna vid

vite ålägga församlingen att fullgöra sin skyldighet. I de fall där Kungl.

Maj:t förordnat, att anskaffandet eller vården av allmän begravningsplats

skall åligga den borgerliga kommunen, förutsättes att skyldigheten övergår

till denna.

Angående in v i g n i n g a v beg r avningsplats anför utredningsmannen

följande.

Sedan allmän begravningsplats blivit iordningställd, skall den före begagnandet

invigas. Något uttryckligt stadgande härom finns ej, men det förutsättes

i 2 § jordfästningslagen. Invigningen förrättas i enlighet med kyrkohandbokens

föreskrifter i kap. 10 av biskopen eller den präst han därtill

förordnar. Ur kyrklig synpunkt får begravningsplatsen genom invigningen

karaktär av fridlyst och helgat rum; från juridisk synpunkt innebär invigningen

att platsen rättsligen iordningställts för sitt ändamål.

Beträffande enskild begravningsplats erinrar utredningsmannen om att

Kungl. resol. den 28 januari 1802 föreskrev invigning och att Kungl. Maj:t

brukar såsom villkor föreskriva, att platsen behörigen inviges. Enligt ett i

doktrinen gjort uttalande måste dock undantag göras för de mosaiska griftegårdama,

vilka plägar upplåtas utan invigningsceremoni i vanlig bemärkelse.

Utredningsmannen anser naturligt, att alltjämt som regel bör gälla

att Kungl. Maj :t vid meddelandet av tillstånd till anordnande av enskild

begravningsplats såsom villkor föreskriver, att platsen inviges. Att denna

regel ej alltid kan upprätthållas framgår emellertid av det i doktrinen anförda

exemplet. För sådana fall, då invigning ej konstituerar eu förändring

av det ifrågavarande områdets rättsliga natur, torde förändringen få

anses inträda i och med ett i behörig ordning verkställt nedläggande av avlidens

kropp eller på motsvarande sätt verkställt överantvardande av stoftet

eller askan efter avliden åt området. I

I gällande rätt saknas helt bestämmelser om begravningsplatsers

rättsliga natur. Allmänt anses dock, att marken är av publik natur

och att den är extra commercium privatorum. Härmed är oförenligt, att

marken utan myndighets tillstånd överlåtes eller att den intecknas eller

göres till föremål för exekutivt förfarande. Utredningsmannen anser, alt detta

betraktelsesätt alltjämt bör anläggas, och anför härom.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr lkl år 1963

Hållandet av begravningsplats är en uppgift för det allmänna och det kan

ej tillåtas, att — även i de fall då enskild får tillstånd att anordna begravningsplats

— denna är föremål för civilrättsliga förfoganden utan myndighets

tillstånd.

Med hänsyn härtill bör marken, om den ej redan förut utgör del av publik

mark, före invigningen (eller motsvarande) vara i laga ordning avskild

och befriad från inteckningar. Under sådana förhållanden kunde övervägas

att meddela föreskrifter om ett förfarande som skapade garantier för eu sådan

ordning. När expropriation sker för allmän begravningsplats blir dessa

synpunkter tillgodosedda. Om förvärv av området sker genom avtal eller annat

civilrättsligt fång eller området redan äges av den som skall anordna

begravningsplatsen, är så ej förhållandet.

Såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget fordras Kungl. Maj :ts tillstånd

för anläggande av enskild begravningsplats samt i vissa fall för anläggande

av allmän begravningsplats (dock endast undantagsvis). Konungen

bör vid sådan prövning tillse att före meddelande av tillstånd vederbörligt

fång föreligger, att området är i laga ordning avskilt, där så är erforderligt,

och att det ej besväras av inteckningar eller andra rättigheter (exempelvis

gruvrätt). Vederbörliga handlingar härom bör företes och yttrande

av domaren i orten eventuellt inhämtas. I de fall då Kungl. Maj :ts tillstånd

ej erfordras för anläggning av allmän begravningsplats, bör dessa uppgifter

ankomma på länsstyrelsen, som alltid är remissmyndighet. Det vill synas

som om med hänsyn till begravningsplatsernas särställning en sådan prövning

är tillräcklig för att nu ifrågavarande synpunkter skall bli tillgodosedda.

På nu anförda skäl föreslås en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken begravningsplats

ej må intecknas eller utmätas eller utan Kungl. Maj :ts tillstånd

överlåtas.

I likhet med vad som redan nu gäller beträffande kyrka, kapell, gravkor

etc. föreslås dessutom en bestämmelse om att gravplats ej må utan Kungl.

Maj :ts medgivande användas för annat ändamål än det avsedda.

Av 1916 års lag framgår, att ett område kan upphöra att vara begravningsplats.

Direkta bestämmelser om nedläggande av begravningsplats

saknas dock. Utredningsmannen ger exempel på fall, då begravningsplatser

nedlagts enligt därom utfärdade Kungl. brev, genom beslut om

avlysning fattade å kyrkostämma eller motsvarande eller genom att marken

helt enkelt avstyckats för bebyggelse eller framdragande av trafikleder. Så

länge begravningsplats i ett eller annat avseende brukas som sådan, t. ex. genom

fortsatt vård, torde den rättsligen vara att betrakta såsom begravningsplats

och detta oberoende av huruvida begravningar fortfarande äger rum å

platsen. Vid nedläggandet av begravningsplats måste givetvis beaktas både

befintliga nyttjanderätter till gravplats och vilotiden för allmängrav. Begravningsplats

är ej undantagen i expropriationslagen och kan alltså tagas i anspråk

enligt denna lag.

Utredningsmannen anför vidare.

Det synes uppenbart att möjlighet bör finnas att taga i anspråk ett område,

som fått karaktär av begravningsplats, för annat allmänt ändamål av

stor vikt. Mera diskutabelt kan det vara huruvida nedläggande skall få ske

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år li)63

17

på grund av att begravningsplatsen ej vidare användes för sitt ändamål.

Ståndpunktstagandet är härvid beroende av pietetshänsyn gentemot de hädangångna

och deras efterlevande och ättlingar samt till minnet av framfarna

släktled. Ett uttryck för pietet utgör emellertid även god kyrkogårdskultur.

Det framstår som stötande, när en gammal ej längre använd begravningsplats

bibehålies i förfallet skick. När enskilda ej längre finns, som har

intresse av att vårda gravarna, kan det ej vara rimligt att det allmänna alltid

skall träda emellan för platsens bibehållande och vårdande. Det kan vara

ett led i god kyrkogårdskultur att ett sådant område iordningställes för annat

ändamål, såsom park eller plantering. Därest så befinnes önskvärt och

lämpligt kan de avlidnas minne helgas genom uppsättande av en minnestavla

eller på annat sätt; en sådan åtgärd kan för framtiden medföra en

erinran om att viss hänsyn bör tagas till platsens ursprungliga natur.

Frågor om nedläggande helt eller delvis av begravningsplats — såväl allmän

som enskild — skall enligt förslaget handläggas av Kungl. Maj :t, som

därvid skall äga föreskriva villkor för nedläggandet och meddela föreskrifter

beträffande områdets användande för framtiden. Med denna ordning erhålles

erforderlig garanti för att prövningen sker med den hänsyn som frågans

natur kräver, och man behöver ej heller riskera att lokala intressen

kommer att spela en helt avgörande roll. Det torde för övrigt, uttalar utredningsmannen,

kunna ligga i den lokala myndighetens intresse att få överlåta

åt central myndighet att besluta i en fråga, som på det lokala planet

kan vara av mycket känslig natur.

Vidare anföres.

När den särskilda rätten till begravningsplats upphör, träder den tidigare

äganderätten åter i tillämpning i full utsträckning. Även andra rättsverkningar

inträder. Begravningsplats är skyddad mot inmutning enligt gruvlagen;

detta skydd upphör också. Med hänsyn till den ändring i den rättsliga

naturen som sålunda inträder är det också ur juridisk synpunkt och allmän

ordningssynpunkt av vikt att regler finns om hur det skall ske och att

den inträdda förändringen kommer till klart uttryck. För andra slag av

publik mark finns också bestämmelser beträffande upphörandet av den särskilda

rätten (indragning av allmän väg, ändringar eller nedläggande av gata,

avlysning av allmän farled eller allmän flottled etc.). Ur kyrklig synpunkt

sett torde det också vara önskvärt att man har klara regler om områdets

upphörande såsom helgad mark.

Utredningsmannen berör även gravkorens rättsliga ställning.

Efter en kortfattad historisk redogörelse och redovisning av bl. a.

visst material, som ställts till förfogande av riksantikvarieämbetet, anföres

följande.

Det torde knappast vara möjligt att i lagstiftningen om begravningsplatser

och gravar närmare reglera rättsförhållandena rörande gravkor. Här är

fråga om äldre förhållanden och rättigheter, som ofta måste bedömas med

hänsyn till gamla urkunder från fall till fall och med beaktande av den

praxis som utbildats. Vidare bör viss skillnad göras mellan gravkor i kyrka

och gravkor på begravningsplats. De förra har sådan anknytning till kyrkobyggnaden,

att de bör behandlas med iakttagande av de principer som gäller

för denna. Gravkor på begravningsplats är däremot i princip närmast att

likställa med överbyggnad på grav enligt 6 § i 1910 års lag.

2 llihang till riksdagens protokoll 1''Jfiit. 1 samt. Nr 141

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1963

I begravningslagen torde emellertid gravkor principiellt kunna likställas

med begravningsplats. Nedläggande bör ej kunna ske utan att Konungen

förordnat därom och vid meddelande av sådant förordnande bör villkor kunna

föreskrivas för nedläggandet och gravkorets användande för framtiden.

Vidare bör gravkor ej kunna utmätas eller intecknas eller utan Konungens

tillstånd överlåtas eller användas för annat än begravningsändamål. Med

hänsyn till att gravkor ofta har värde ur historisk och kulturell synpunkt,

kan det vara motiverat att låta dessa regler gälla även för gravkor på begravningsplats.

Om begravningsplatsernas skick finns nu bestämmelser

dels i 1960 års förut berörda kungörelse, dels i jordfästningslagen. Enligt

dessa bestämmelser skall begravningsplats hållas i ordnat och värdigt

skick samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår. Vården

av begravningsplatsen åligger givetvis innehavaren av densamma, d. v. s.

i regel församlingen.

I förslaget till begravningslag har utredningsmannen upptagit en paragraf

av innehåll, att begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick

och den helgd städse iakttagas som tillkommer de dödas vilorum samt att

begravningsplats skall så underhållas och skötas att sanitär olägenhet ej

uppstår.

För de flesta begravningsplatser finns gravkarta och gravbok

eller däremot svarande förteckning. I gällande rätt saknas emellertid föreskrift

om skyldighet att föra urkunder av detta slag. Utredningsmannen,

som anser detta otillfredsställande, föreslår en bestämmelse, enligt vilken

Kungl. Maj :t skall förordna om gravkarta och gravbok. Bestämmelser i dessa

hänseenden har upptagits i förslaget till begravningskungörelse.

Om gravar

Tyngdpunkten i utredningsmannens förslag i denna del ligger på frågan

om den juridiska konstruktionen av rätten till gravplats. Såsom bakgrund

till denna fråga redovisas visst av utredningsmannen insamlat material angående

gravbeståndets nuvarande gestaltning.

Såsom redan omtalats finns för närvarande två olika huvudtyper

av gravar, nämligen dels de som är upplåtna med nyttjanderätt enligt

1916 års lag eller dessförinnan genom liknande upplåtelser och dels de som

är upplåtna utan sådan rätt (allmängravar); upplåtelserna med nyttjanderätt

sker i regel mot avgift, medan allmängravarna vanligen är avgiftsfria.

Med en annan indelningsgrund kan man skilja mellan gravar avsedda för

kistor (kistgravar) och gravar avsedda för urnor (urngravar).

Den av utredningsmannen verkställda undersökningen av hithörande förhållanden

i olika församlingar visar, att förhållandena är mycket skiftande.

På vissa orter, t. ex. Stockholm, är allmängravar den dominerande upplåtelseformen

och antalet i urngrav j ordade överstiger antalet i kistgrav

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

19

jordade. I Göteborg är däremot upplåtelser med nyttjanderätt den vanligaste

formen. I landsbygdsförsamlingar synes upplåtelser av allmängravar

förekomma mycket sparsamt och i en del fall ej alls.

Beträffande terminologien råder stor förbistring. De dominerande begreppen

är dock familjegrav och allmängrav. Såsom varianter till familjegrav

förekommer benämningarna enskild gravplats, enskild grav, egengrav, köpgrav

eller köpt grav. I stället för allmängrav förekommer bl. a. uttrycken frigrav,

ensamgrav, friplats, grav i allmänna linjen (eller allmänna varvet),

varvgrav, linjegrav, enmansgrav och enkelgrav.

Andra typer av gravar är t. ex. korporationsgravar, gemensamhetsgravar,

nationsgravar, regementsgravar, gårdsgravar och prästgravar.

Med grav förstås ibland det för en kista beräknade utrymmet och ibland

hela det med upplåtelsen avsedda området. Detta område benämnes ofta

även gravplats.

Utredningsmannen anser det angeläget att komma ifrån kategoriklyvningen

mellan gravar upplåtna mot avgift och gravar upplåtna utan avgift. Undersökningen

av praxis i skilda församlingar visar också, att det föreligger

en allmän strävan i denna riktning. Efter avskaffandet av nämnda kategoriklyvning

kunde det vara naturligt att tala om ensamgravar och familjegravar,

men utredningsmannen har föredragit benämningarna allmängrav

och egen gravplats. Kistgrav och urngrav är enligt utredningsmannens mening

lämpliga benämningar. Med grav synes naturligt att avse det för kista

eller urna beräknade utrymmet och med gravplats det område som upplåtits.

Någon konsekvent genomförd skillnad anses dock ej erforderlig.

Även i fråga om upplåtelseavgifter visar utredningsmannens

undersökningar, att förhållandena är mycket skiftande i olika församlingar

m. m. Beträffande egna gravplatser förekommer avgifter överstigande 1 000

kronor men också så låga avgifter som 5 kronor. Allmängravarna är nästan

undantagslöst fria från avgift.

Enligt utredningsmannens mening kan de förekommande avgifterna å ena

sidan ofta ej spela någon roll för församlingarnas finansiering av begravningsplatserna

men å andra sidan ej heller verka särskilt betungande för

den enskilde vid förvärv av egen gravplats. Vidare anföres.

Under sådana förhållanden är det naturligt att skillnaden mellan egna

gravplatser och allmängravar alltmer försvinner, och det kan på många orter

knappast sägas vara ett ekonomiskt problem alt leda utvecklingen dithän.

Såsom belysande i detta avseende kan anföras det beslut som fattades

av kyrkofullmäktige för Borås och Brämhults kyrkliga samfällighet d. 23

okt. 1952. Fullmäktige beslöt, att alla gravplatser skulle — med de undantag

som kyrkorådet i särskilt reglemente bestämde — upplåtas med nyttjanderätt,

att upplåtelsen skulle avse 50 år med rätt till förlängning och

förnyelse på sätt kyrkorådet i reglementet bestämde, att upplåtelsen skulle

vara fri från avgift, att iordningställande av gravplats efter begravning

skulle, i den omfattning i reglementet bestämdes, utföras av kyrkogårdsförvaltningen

utan avgift, att upplåtelse med nyttjanderätt och befrielse från

avgifter skulle gälla endast inom samfälligheten kyrkobokförd person samt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

att kyrkorådet finge åtaga sig underhåll av gravplats för begränsad tid på

villkor som kyrkorådet närmare angåve i reglementet. I samband med reformens

genomförande beräknades att för de cirka 718 kvm gravmark, som

årligen förbrukades, inkomstbortfallet genom införandet av avgiftsfri upplåtelse

blev 17 000 kr. årligen. Kostnadsfriheten för iordningställande av

graven efter begravning beräknades medföra ett inkomstbortfall av 6 000

kr. om året.

I fråga om upplåtelse tid är att märka, att upplåtelse av nyttjanderätt

enligt 1 § i 1916 års lag må ske för alltid eller för viss tid, högst 50

år. Det tillkommer upplåtaren att bestämma härom i de villkor för begravningsplatsens

användning, vilka han inom lagens gränser ensam äger fastställa.

Någon rättighet för nyttjanderättshavaren att få nyttjanderätt upplåten

för en av honom särskilt önskad tidrymd, t. ex. för alltid, föreligger ej.

På grundval av verkställda undersökningar uttalar utredningsmannen, att

utvecklingen synes gå mot att ej längre meddela upplåtelser för alltid men

att upplåtelsetiderna i övrigt varierar betydligt.

Såsom redan framgått ger 1916 års lag ny ttj anderättsha varen möjlighet

att erhålla förlängning av nyttjanderättstiden. Med hänsyn till att upplåtelser

tidigare i stor utsträckning skett för alltid, har frågor om förlängning

ofta ännu icke aktualiserats. Av utredningsmannen inhämtade upplysningar

ger vid handen, att frekvensen av fall där förlängning förekommit

är mycket varierande.

Vad beträffar gra v rättens juridiska konstruktion är,

såsom förut nämnts, enligt 1916 års lag rätten till egen gravplats konstruerad

såsom nyttjanderätt och rätten till gravöverbyggnad (gravvård in. m.)

såsom äganderätt. Rätten till allmängrav är däremot av offentligrättslig natur;

upplåtelse sker genom ensidigt beslut av myndighet och varaktigheten^

regleras genom administrativa bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller

motsvarande författningar.

Gravrättens konstruktion har kritiserats från två olika utgångspunkter,

den ena att den civilrättsliga konstruktionen av rätten till egen gravplats

och gravvård därå har vissa icke önskvärda konsekvenser och den andra att

den markerade kategoriklyvningen mellan egna gravplatser och allmängravar

är mindre tilltalande.

Den nuvarande civilrättsliga konstruktionen av rätten till egen gravplats

och till gravvård har vissa konsekvenser, som är föga förenliga med de pietetssynpunkter

som bör vara grundläggande för rätten till grav. En gravplats,

särskilt sedan stoft jordats i densamma, bör ej få gå i handel såsom

annan mark. Rätten till gravplatsen eller till gravvården bör ej få utmätas

för gäld. Det är stötande, när tvist mellan olika pretendenter till rätten till

gravplatsen eller rätten att där bli jordad dragés inför domstol. Belysande

för svagheten i den civilrättsliga konstruktionen är det i litteraturen anförda

fallet, att en gravvård tillkommit genom insamling; givarna har då uppenbarligen

avsett att hedra den avlidnes minne och ej att giva arvingarna en

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

gåva. Konsekvenserna av den civilrättsliga konstruktionen är stundom sådana,

att stor osäkerhet föreligger om hur man bör bedöma den rättsliga situationen.

Olägenheterna av den civilrättsliga konstruktionen skulle, anser utredningsmannen,

till stor del kunna elimineras, om man kunde betrakta rätten

till gravplats med vad därtill hör såsom en självständig förmögenhetsmassa,

en stiftelse. Med användande av stiftelsekonstruktionen skulle man

kunna tillfredsställa vissa önskemål i fråga om rätten till gravplats. Gravplatsen

skulle bli frigjord från rättsinnehavarnas förmögenhet, och dessa

skulle ej få befogenhet att förfoga över gravplatsen genom köp, pantsättning

o. s. v. Ej heller skulle gravplatsen med vad därtill hör kunna göras

till föremål för utmätning för rättsinnehavarnas personliga gäld. Användande

av stiftelsekonstruktionen torde emellertid stranda på kravet på representation

för stiftelsen. Om den kommunala myndigheten får en sådan

representationsrätt eller representationsskyldighet, mister den enskilde rättsinnehavaren

allt inflytande beträffande gravplatsen. Den stelhet som utmärker

stiftelsen skulle kunna bli besvärande. Att å andra sidan ordna rätten

till gravplats såsom stiftelse med den avlidnes anhöriga eller någon av dem

såsom styrelse skulle leda till svårigheter, som måste betecknas såsom knappast

möjliga att bemästra.

Om man sålunda måste såsom allmän regel avvisa stiftelsekonstruktionen,

bör man, innan man tar ett mera avgörande steg över till en offentligrättslig

konstruktion av rätten till gravplats ställa frågan, vilket rättsskydd

man i första hand vill uppnå med reglerna om rätt till gravplats. Svaret torde

kunna uttryckas så, att det är skydd för pieteten mot de avlidna samt efterlevande

släktingars och vänners känslor för de avlidnas minne. Däremot

träder de efterlevandes förmögenhetsrättsliga intresse helt i bakgrunden.

I fråga om pieteten mot de avlidna anser utredningsmannen det kunna

diskuteras, huruvida det allmänna eller de efterlevande skänker den bästa

garantien. Erfarenheten säger, att de efterlevande ofta till enviss tid tar hand

om sina gravar och tillser att de blir vårdade men att detta förhållande småningom

upphör. Det har från något håll sagts, att barnen ofta vårdar föräldrarnas

gravar men att detta intresse i regel ej sträcker sig till följande

generationer. Det är naturligt att så är förhållandet, när efterkommande

flyttar från orten och sålunda ej har möjlighet att utöva i vart fall kontinuerlig

vård. I en församling med kyrkogårdskultur torde därför församlingens

insatser i regel utgöra ett bättre skydd för de avlidnas minne, i den

män det tar sig uttryck i vård av de avlidnas vilorum, än man kan räkna

med från de efterlevandes sida. Den som önskar, att hans gravplats skall

hållas vårdad under lång tid torde också få den bästa garantien genom att

till församlingen inbetala en summa för framtida vård av gravplatsen.

När det gäller pieteten mot de efterlevandes och vännernas känslor för

en avliden, kan det väl i särskilda fall tänkas att det allmänna kan träda

sådana känslor för nära, exempelvis då en gravplats ånyo tages i anspråk.

De största riskerna föreligger här i fråga om allmängravar, som efter rela
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

tivt kort tid kan nedläggas även om de vårdas. Detta sammanhänger emellertid

ej med rättens konstruktion utan med att vilotiden är relativt kort.

Om vilotiden är längre — så som den ofta tillämpas i praktiken — uppstår

knappast några konflikter, och man skulle uppnå fullt tillfredsställande

trygghet för allmängravarnas del, om man kunde införa en regel att vårdad

grav ej får tagas i anspråk ånyo. Det är i själva verket här som den väsentliga

skillnaden mellan egna gravplatser och allmängravar framträder. För

de egna gravplatserna föreligger risk för förverkande, men det beror i så

fall på att graven grovt vanvårdas. Numera tillämpas allmänt tidsbestämda

upplåtelsetider för de egna gravplatserna och rätten upphör alltså vid nyttjanderättstidens

utgång. Rätt föreligger dock att dessförinnan begära förlängning

av nyttj anderättstiden.

En annan sida av det civilrättsliga skyddet är att uppkommande tvistefrågor

faller under domstols prövning. Med tillfredsställande administrativa

rättsregler torde dock en prövning efter klagan hos länsstyrelse eller domkapitel

och i sista hand hos regeringsrätten bereda fullt tillfredsställande

rättsskydd. Med hänsyn till rättens natur kan det ej anses erforderligt med

ett domstolsförfarande i dessa fall; det synes ej innebära några olägenheter

med det skriftliga förfarande som utmärker den administrativa processen.

Utredningsmannen anför vidare, att den synpunkten stundom framföres

i samband med frågan om rätten till grav, att det är otillfredsställande med

den olikhet inför lagen som kommer till uttryck i den kategoriklyvning vi

har inom gravrätten. Denna synpunkt talar för att man har ett enhetligt

system och ej i grunden olika betraktelsesätt på de egna gravarna och allmängravarna.

Man behöver därför ej gå så långt att alla gravar skall behandlas

lika. Pieteten mot de avlidnas minne är ett kulturvärde av stor betydelse.

Det är ett allmänt intresse att detta kulturvärde vårdas, men om det

allmänna bereder grunden för denna kulturvård genom att begravningsplatserna

hålles i vårdat skick, så bör man ej utan vidare avvisa de enskildas insatser

för vården och bevarandet av gravplatserna. Individuella intressen

och önskemål bör därför med aktsamhet tillvaratagas och skyddas. En nivellering

som går ut över enskildas intresse och insatser är icke av godo.

Den som med omtanke och ekonomiska uppoffringar önskar få en gravplats

reserverad för sig och sina närmaste bör ha möjlighet därtill.

Mot bakgrund av vad nu anförts har utredningsmannen framlagt förslag

till nya bestämmelser om gravrätt, avsedda att ingå som 4 kap. i den föreslagna

begravningslagen. Som grund för utformningen av dessa bestämmelser

ligger reglerna i 1916 års lag. De principiella avvikelserna ligger i stort

sett däri, att den civilrättsliga konstruktionen övergivits och att bestämmelserna

avses skola gälla för alla gravar, såväl de egna gravplatserna som allmängravarna

enligt nuvarande terminologi.

Den grundläggande bestämmelsen om rätt till gravplats, kallad gravrätt.

innehåller att sådan rätt uppkommer, då för jordande av avlidens stoft eller

förvaring av avlidens aska visst område å allmän begravningsplats upp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1963

låtes. Sådan upplåtelse skall ske skriftligen i form av gravbrev. Skall

avgift för gravrätten utgå, skall den, om ej annat överenskommits, utgå på

en gång. Nyt t j anderätten ersättes sålunda med gravrätt, en förändring som

är ett uttryck för den delvis ändrade gestaltningen av rätten.

I gällande lagstiftning finns ej någon bestämmelse om vem som är inn eh

ava re av rätten till gravplats. I1916årslagtalasomnyttj

ander ättshavaren utan att därvid anges vem som avses. Vid lagens tillkomst

uttalade emellertid lagrådet, att det var självklart att nyttjanderätten vid

innehavarens död övergick på hans arvingar. Med anledning av ett föreslaget

stadgande, att rätten skulle äga bestånd även om ny innehavare av nyttj

anderätten ej fanns efter den avlidne, uttalade lagrådet, att detta \ ar en

oegentlighet, åt vilken ej borde givas uttryck i lagen.

Enligt utredningsmannens mening får rätten till gravplats anses gå i arv

efter vanliga privaträttsliga regler, såvitt ej annat bestämts i gravbrevet.

Att det civilrättsliga betraktelsesättet emellertid ej kan tillämpas i full utsträckning

på rätten till gravplats framgår av rättspraxis (NJA 1958 s. 728).

I regel torde någon tanke ej ägnas åt rätten till gravplats vid ingåendet av

olika förmögenhetsrättsliga avtal eller vid upprättandet av testamente eller

ansökan om boskillnad.

Den av utredningsmannen verkställda undersökningen om praxis i olika

församlingar m. m. beträffande gravfrågor av olika slag har omfattat även

frågor angående kretsen av de personer som skall ha rätt att bli jordade

inom viss gravplats, vem som har bestämmanderätten i fråga om öppnande

av familjegrav, huruvida och i vilka fall samt på vilka villkor nyttjanderättshavaren

kan överlåta sin rätt, m. m. Av de inkomna svaren framgår,

att uppfattningarna är mycket delade och att praxis är starkt varierande.

I förslaget till begravningslag har upptagits bestämmelser dels om gravrättsinnehavare

och dels om vem som äger träffa avgörandet i fråga om jordande

inom gravplats. Förslaget innebär, att såsom innehavare av gravrätt

skall i första hand anses den till vilken innehavaren av begravningsplatsen

upplåtit sådan rätt. När gravrättsinnehavaren avlider, skall rätten övergå

i enlighet med vad som blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare

skriftligt förordnande. Förordnande i testamentes form skall sålunda ej erfordras.

Om i testamente angående kvarlåtenskapen ej sägs något om gravplats,

torde det få anses att testamentet ej avser denna, såvida icke särskilda

skäl talar för att testators vilja varit att gravplatsen skulle övergå till

testamentstagare. Föreligger ej något förordnande, skall gravrätten övergå

till den avlidnes närmaste efterlevande, make och arvingar, eller den som

dessa till innehavaren av begravningsplatsen anmäler såsom gravrättsinnehavare;

har sådan anmälan skett, skall anteckning därom göras i gravboken.

Bestämmelsen att rätten övergår till den avlidnes närmaste efterlevande, make

och arvingar, innebär att rätten övergår till dessa — därest annat ej liestämts

genom skriftligt förordnande — även om exempelvis maken ej har

giftorätt eller arvingarna genom testamente uteslutits från arv. Allmänna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1963

arvsfonden och universella testamentstagare blir med denna regel ej gravrättsinnehavare.

Det kan ligga i förhållandenas natur, att en »moralisk» förpliktelse

kan åligga allmänna arvsfonden eller universella testamentstagare

att bekosta gravens underhåll, men den personliga anknytning saknas som

synes böra vara en förutsättning för innehav av rätt till gravplatsen. Om

exempelvis en institution är universell testamentstagare, bör denna ej ha

bestämmanderätt angående gravplatsen, där kanske åtskilliga andra än testator

är jordade.

Beträffande överlåtelse av gra v rätt torde gällande rätt innebära,

att nyttjanderättshavare ej äger överlåta sin rätt utan upplåtarens

medgivande. Frågan om innehavarens rätt i detta hänseende bör enligt utredningsmannens

mening bedömas på grundval av pietetssynpunkter. Från

sådana synpunkter torde generellt kunna föreskrivas, att överlåtelse får ske

till närstående. Kan gravrättsinnehavarna enas om vem som skall vara innehavare

av rätten, bör en sådan överenskommelse respekteras. Likaså bör

man respektera, om överlåtelse sker till annan närstående som ej är gravrättsinnehavare.

I övrigt torde gravrättsinnehavarnas intressen bli tillräckligt

tillgodosedda genom en föreskrift, att överlåtelse får ske till upplåtaren

(innehavaren av begravningsplatsen), överlåtelser till utomstående kan lätt

komma i strid med pietetens krav. Kan överlåtelse till utomstående ordnas

via innehavaren av begravningsplatsen, får möjligheterna för speciella fall

till sådan överlåtelse anses tillräckliga. Genom en särskild bestämmelse i

förslaget föreskrives, att i fall då gravrättsinnehavare enligt förut angivna

regler ej finns överlåtelse kan ske genom förordnande av upplåtaren. Därvid

skall pietetskravet beaktas. I

I fråga om rätt till jordande inom viss gravplats anför

utredningsmannen, att gravrättsinnehavaren bör äga bestämma vilka

som skall jordas inom gravplatsen, givetvis i den utsträckning och den ordning

som är förenlig med upplåtelsen. För särskilda fall bör dock möjligheten

stå öppen för upplåtaren att vägra att ombesörja gravöppning, nämligen

när det är uppenbart att framställning därom icke överensstämmer med tidigare

gravrättsinnehavares önskan eller gravöppning står i strid med pietetens

krav. En sådan bestämmelse bör ej hindra upplåtaren att medgiva

nedsättande av urnor i gravplatsen, även om den ursprunglige gravrättsinnehavaren

bestämt plats för visst antal kistor och detta antal uppnåtts. Allmänt

torde kunna sägas att ett ursprungligen angivet antal ej får anses som

ett uttryck för en önskan, att antalet gravsättningar skall vara begränsat.

I fall då flera gravrättsinnehavare finns och de icke kan enas, bör innehavaren

av begravningsplatsen bestämma angående gravsättningen med klagorätt

i vanlig administrativ ordning. Det är önskvärt, att en sådan tvistefråga

kan avgöras innan gravsättning är aktuell. I första hand bör myndigheten

sträva efter att sammanjämka de olika meningarna. Lyckas ej detta,

föreslås vissa regler för frågans avgörande. Arvsrättsreglerna bör i första

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1963

band tillämpas med beaktande av att barn bör ha företräde framför barnbarn,

föräldrar före syskon och syskon före syskonbarn samt att plats i regel

bör beredas för äkta makar tillsamman. Regeln om företräde för efterlevande

make bör gälla såväl gravrättsinnehavarens make framför barnen som

då släktingar skall jordas inom gravplatsen. Vidare föreslås ytterligare vägledande

regler för fall av lika rätt enligt vad nu sagts. När särskilda skäl

föranleder därtill, må hänsyn tagas till såväl närmare personlig anknytning

till senast inom gravplatsen jordade eller till orten som ock andra speciella

förhållanden. Om någon inom en syskonkrets vistas på orten och kanske

sammanbott med föräldrarna eller vårdat gravplatsen, bör denne ha företräde

framför syskon som ej kan åberopa sådana omständigheter. Föreligger

ej sådana speciella förhållanden som nu nämnts, skall plats beredas för

den som först avlider. Som allmän regel bör gälla att vid en tvist av förevarande

slag hänsyn ej behöver tagas till andra gravrättsinnehavare än sådana

som är kända och tillgängliga. Tidsödande utredning för att höra andra

torde få underlåtas. Frågan är av sådan natur, att man i regel ej kan tala

om risk för rättsförlust i vanlig mening för den som har exempelvis en arvsrätt

men i övrigt saknar personlig anknytning till den avlidne och den krets,

som i egentlig mening stod honom nära.

Som tidigare nämnts innehåller 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats

en regel om förverkande av nyttjanderätten. Råder å gravplats

grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år efter det upplåtaren förelagt

nyttjanderättshavaren att sätta gravplatsen i stånd, skall nyttjanderätten

vara förverkad. Är nyttjanderättshavaren ej känd eller vet man ej var han

finns, skall föreläggandet kungöras i viss ordning. Sedan föreläggande givits

och den bestämda tiden förflutit utan att gravplatsen blivit satt i vederbörligt

skick, tillkommer det den myndighet som har gravplatsen om

hand att i anledning härav fatta beslnt, varigenom såvitt av denna myndighet

beror fastslås, att nyttjanderätten förverkats. Detta beslut behöver ej

innefatta en egentlig återkallelse, d. v. s. en förklaring som måste delgivas

nyttjanderättshavaren. I händelse av tvist skall frågan om förverkande prövas

av domstol.

Den i 1916 års lag stadgade metoden för nyttjanderättens förverkande

torde enligt utredningsmannen fungera tillfredsställande; några uppgifter

i motsatt riktning har ej framkommit. Metoden synes därför kunna i stort

sett bibehållas. Fråga är närmast, om det från rättssäkerhetssynpunkt är

nödvändigt att bibehålla möjligheten att draga en tvistefråga om förverkande

under domstols prövning. I enlighet med vad förut anförts anser utredningsmannen

tillräckligt, att överklagande även i detta fall kan ske i administrativ

ordning med regeringsrätten såsom sista instans. Förverkande

tår givetvis ej förekomma i det fall, att myndighet är ansvarig för gravplatsens

vård och underhåll.

Förslaget innebär den ändringen i förhållande till gällande rätt, att »grov

vanvård» ändrats till »uppenbar vanvård». Ändringen är ett uttryck för att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Knngl. Maj:ts proposition nr til år 1963

kraven på vård bör ställas något högre än enligt 1916 års lag. Är vanvården

uppenbar, bör ej därutöver krävas att den är grov. Utredningsmannen avvisar

tanken på att använda annan påföljd än förverkande, exempelvis vite,

för lindrigare försummelse eller ålägga gravrättsinnehavaren att ersätta

upplåtarens kostnader för iordningställande av gravplatsen.

Vidare anföres.

Förverkandet kommer i praktiken alltjämt att rikta sig huvudsakligen

mot gravplatser av den typ som nu kan kallas de egna gravplatserna. Det

torde nämligen ingå i upplåtarens skyldighet att hålla begravningsplatsen i

ordnat och värdigt skick----att även hålla allmängravarna i sådant

skick. Gravar som ej vårdas, får ej av upplåtaren lämnas vind för våg utan

de får exempelvis läggas i gräsmatta, som vårdas på samma sätt som andra

gräsmattor på begravningsplatsen. Förverkas gravrätten, får upplåtaren sålunda

träda till med det förenklade underhåll, eventuellt efter utjämnande,

som ingår såsom ett lämpligt led i underhållet av begravningsplatsen i dess

helhet. Upplåtaren får ej låta den förverkade graven ligga ovårdad.

För närvarande torde rätt till gravplats bestå även om allmän begravningsplats

nedlägges. Utredningsmannen anser rimligt, att

myndighet i sådant fall skall kunna förordna om upphörande av gravrätt.

Befogenhet att pröva frågor härom skall enligt förslaget tillkomma länsstyrelsen.

I första hand skall gravrätten överflyttas till annan plats, men om

det ej kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare,

bör beslut kunna fattas om dess upphörande. Genom en sådan mera

lokal och individuell prövning torde gravrättsinnehavarens intressen bättre

tillgodoses i fall, där skäl talar för att avvecklingen av gravrätten sker på

visst sätt eller på vissa villkor. Överklagande bör ske i vanlig ordning hos

regeringsrätten.

Samma förfarande föreslås för det fall, att gravrättens bibehållande skulle

medföra synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande

och skötsel. Utredningsmannen anser uppenbart, att den föreslagna bestämmelsen

— som även innefattar befogenhet att begränsa tiden för gravrättens

bestånd — skall tillämpas mycket restriktivt. Gravrätten måste respekteras

så långt det är möjligt och anordningar vidtagas, som tillgodoser

främst gravrättsinnehavarens berättigade anspråk på pietet. Möjligheten till

klagan hos regeringsrätten får utgöra en ytterligare garanti för att pietetshänsyn

vederbörligen iakttages. När ärendets natur motiverar det, bör domkapitlet

höras. Angående gravöverbyggnad föreslås särskilda regler.

Skyldigheten att svara för vård och underhåll av gravplats

åvilar givetvis i första hand gravrättsinnehavaren. Såsom förut framgått är

det dock i lagstiftningen förutsatt att myndighet — i regel upplåtaren av

gravplatsen —- skall kunna övertaga denna skyldighet. Därvid utgår regelmässigt

avgift, som kan erläggas en gång för alla eller med årliga belopp.

Om avgiften erlägges som ett engångsbelopp och åtagandet avser all framtid

eller så länge gravplatsen utgör del av kyrkogård eller annan allmän begrav
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ulaj.ts proposition nr IM år 1963

27

ningsplats, skall beloppet — bortsett från fall där vid inbetalningen uppställda

villkor föranleder annat — fonderas enligt 7 § i 1916 års lag. Gemensam

fond kan bildas för alla sådana belopp. Beträffande medel, som avser

vård och underhåll under bestämd tid, saknas regler i 1916 års lag.

Utmärkande för gravunderhållsfond enligt 1916 års lag är alltså, att den

avser underhåll av grav för alltid eller så länge gravplatsen ingår i kyrkogård

eller annan allmän begravningsplats. Avkastningen tillfaller vederbörande

myndighet — oftast församlingen — såsom ersättning för vård och

underhåll av gravplats. Fonden är en s. k. förvaltad fond.

Av liknande natur är donationsfonder, som helt eller delvis har till ändamål

att lämna avkastning för framtida underhåll av gravplats. Donationsfonden

kan emellertid även ha andra ändamål, och för densamma gäller de

i varje särskilt fall stipulerade och av mottagaren godtagna villkoren vid donationens

överlämnande. Även sådan donationsfond är förvaltad fond.

Vad som på senare år fått en alltmer dominerande betydelse är emellertid,

påtalar utredningsmannen, de belopp som inbetalats för vård och underhåll

under bestämd tid. Sådana medel har församlingarna stundom frivilligt

fonderat, ibland tillsammans med medel som influtit vid upplåtelse

av gravplats. Tidigare har dessa inkomster varit likställda med andra inkomster.

Nuvarande fondbildningsregler i kommunallagen och lagen om församlingsstyrelse

medger emellertid ej, att man fastställer fondavsättning att

ske i den mån en viss församlingens inkomst kommer att inflyta. Beslut om

fondavsättning skall avse ett visst belopp, och därvid kan endast någon av

de fondtyper som angivits i fondbildningsreglerna komma i fråga. Avgifter

för nyttjanderätt till gravplats kan tillföras allmän investeringsfond, och

detsamma gäller avgifter för vård och underhåll av gravplats, därest de avser

vård och underhåll under viss begränsad tid. Avser avgifterna däremot

vård för alltid, måste de fonderas enligt 1916 års lag. För att gravfond skall

få bildas av avgifter avseende vård under begränsad tid erfordras Kungl.

Maj :ts medgivande. Före år 1955 befintliga frivilliga gravfonder, till vilkas

bildande Kungl. Maj:t ej lämnat medgivande, har enligt 5 § övergångsbestämmelserna

till kommunallagen kunnat överföras till allmän investeringsfond

före den 1 januari 1958. Fonder som då kvarstod får ej tagas i anspråk

utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t.

Den i annat sammanhang påtalade tendensen att göra upplåtelser av gravplats

i allt större utsträckning tidsbegränsade måste, påpekar utredningsmannen,

medföra att åtaganden för all framtid av vård och underhåll blir

alltmer sällsynta. I den mån upplåtelser alltjämt kommer att ske för alltid,

bör man dock räkna med att åtagande av vård också kan få ske för alltid.

Vårdade äldre gravar fyller i sin mån en kyrkogårds uppgift att vara ett

föreningsband med framfarna släktled. Att helt förbjuda gravupplåtare att

åtaga sig vård av gravplats för all framtid, d. v. s. så länge gravplatsen utgör

del av begravningsplats, skulle på sina håll troligen uppfattas såsom stötande

och det skulle också kunna äventyra traditionsvärden. Det synes emellertid

vara fullt i sin ordning, att församlingarna även i fall, då upplåtelsen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 h i år 1.967;

avser all framtid, intar den ståndpunkten, att åtagande av vård endast sker

för begränsad tid. Lagstiftningen torde dock ej böra i nu berörda hänseende

binda församlingarna.

Under alla förhållanden kvarstår ett stort antal gravunderhållsfonder,

som tillkommit genom att församlingarna tidigare åtagit sig vård för all

framtid. Att genom lagstiftning avveckla sådana åtaganden anses ej böra

komma i fråga. Den principen har hittills varit genomgående i lagstiftningen

även på detta område, att gjorda åtaganden skall infrias.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan, huruvida de i 7 § 191(5 års

lag upptagna bestämmelserna om myndighets åtagande av gravunderhåll för

alltid och om bildande av gravunderhållsfond hör överflyttas till ny lag, och

anför därvid följande.

Det---sammanbragta materialet visar att åtskilliga olägenheter är

förenade med nuvarande förhållanden. Penningvärdesförändring medför ofta

att gravunderhållsfondernas avkastning blir helt otillräcklig för sitt ändamål.

Upplåtaren försättes därvid i en svår situation. Han saknar befogenhet

att använda fondkapitalet och nödgas passivt bevittna hur detta urholkas till

sitt värde. Någon anpassning av gravunderhållet till avkastningens sjunkande

realvärde kan ofta ej ske; beträffande vissa äldre fonder kan avkastningen

utgöra endast några kronor. Den bristande överensstämmelsen mellan

fondavkastning och underhållskostnad skapar lätt irritation mellan kyrkogårdsmyndigheter

och innehavare av rätt till gravplats.

När det särskilda gravunderhållsfondinstitutet infördes 1921 fanns, med

vissa speciella undantag, inga kommunala fonder. Förarbetena visar att institutet

av lagstiftaren uppfattats såsom ett särskilt slag av stiftelsebildning.

Uppenbart är att även i framtiden kan komma att stiftas donationer avseende

antingen flera ändamål, däribland gravunderhåll, eller också enbart

gravunderhåll. Gravmarksupplåtaren lär i dylika fall ofta känna sig moraliskt

skyldig att mottaga donationen och ställa sig dess villkor till efterrättelse.

Erfarenheten lär visa att redan dylika stiftelser, i de kommunala räkenskaperna

betraktade som förvaltade fonder, ur redovisningssynpunkt

kan erbjuda svårigheter. Parallellt redovisas för närvarande i dessa räkenskaper

dels kapital och avkastning från dylik donation, dels kapital och avkastning

av fonder av den typ som anges i 1916 års lag, dels slutligen avgifter

som influtit vid kortfristiga åtaganden av gravunderhåll. Influtna medel

av sistnämnt slag kan församling, om den så önskar, avsätta till allmän

investeringsfond. Redan på grund av vad nu anförts kan det ifrågasättas,

om den typ av gravunderhållsfond som avses i 1916 års lag har någon uppgift

att fylla. Att märka är även att, därest dylik fond bibehålies till kapitalet

men kyrkogården nedlägges, oklarhet råder om hur återstående kapital

bör disponeras.

Härtill kommer att församlingarnas drätsel numera regelmässigt handliaves

på ett mera betryggande sätt än som var fallet då bestämmelserna i 7 §

1916 års lag tillkom. Församlingsräkenskaperna föres numera på ett mera

tillfredsställande sätt än förr, ofta av kameralt skolad personal. Någon anledning

att befara att upplåtaren av allmän begravningsplats av ekonomiska

skäl icke skulle vara i stånd att fullgöra sina åtaganden föreligger knappast.

Under åberopande av det sålunda anförda anser utredningsmannen ej motiverat

att i en ny lagstiftning upptaga regler motsvarande 7 § i 1916 års lag.

Den normala finansieringsmetoden bör vara avgifter ej endast som nu vid

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 1t1 år 1963

29

tidsbegränsade vårdåtaganden utan även, i form av engångsbetalning, vid

vårdåtaganden för all framtid. Det bör vara upplåtaren obetaget att i utgiftsoch

inkomststatens driftsbudget upptaga beräknade avgifter av detta slag

och nyttiggöra dem allteftersom de inflyter. I övergångsbestämmelserna föreslås

emellertid, att äldre fondbestämmelser fortfarande skall gälla beträffande

redan bildade fonder.

Med hänsyn till att en myndighets åtagande av vård av gravplats står nära

ett vanligt avtal, anser utredningsmannen, att frågor om giltigheten och innebörden

av sådana åtaganden ej bör vara undandragna domstols prövning.

Enligt allmänt rådande uppfattning har innehavare av gravplats rätt

att uppsätta gravvård, men upplåtaren anses ha befogenhet att

meddela föreskrifter om gestaltningen av gravvårdar och andra anordningar

på gravplatsen. Sådana föreskrifter meddelas i regel i kvrkogårdsreglemente

eller, där sådant ej finnes, i gravbrev som upprättas vid upplåtandet

av nyttjanderätt. Beträffande allmängravarna föreligger icke någon rättslig

förpliktelse för upplåtaren att över huvud markera gravplatsen. Det ankommer

på förvaltningsmyndigheten i fråga att avgöra, hur härmed skall förfaras,

och att t. ex. tillåta de efterlevande att uppföra gravvård.

Av utredningsmannen verkställda undersökningar visar, att bestämmelser

om storleken på och beskaffenheten av gravvårdar in. m. finns i många

församlingar och att förhandsgranskning förekommer i mycket stor utsträckning.

I fråga om lämpligheten av regler på området har till utredningsmannen

uttalats delade meningar.

Utredningsmannen har begränsat sitt förslag till att avse kyrkogårdsmyndigheternas

befogenheter i dessa avseenden och vissa principer för tillämpningen

av dessa befogenheter. I förslaget behandlas alltså icke hela frågan

om ordningen på kyrkogårdar eller andra begravningsplatser samt anordningarna

på gravplatserna.

Såsom grundläggande bestämmelse föreslås, att gravrätt —- som enligt förslaget

avser såväl egna gravplatser som allmängravar enligt nuvarande terminologi

— medför rätt att, där det ej strider mot ordnandet av den del av

begravningsplatsen varom är fråga, förse grav med gravvård. Har ett visst

område ordnats enligt den principen, att gravvårdar icke skall finnas, kan

den enskilde, som förvärvar gravplats inom det området, ej göra anspråk på

att få sätta upp gravvård. Vidare skall gravrättsinnehavaren iaktta de föreskrifter

upplåtaren meddelar om gravvårds utseende och beskaffenhet samt

om övriga anordningar på gravplatsen. Häri ligger, att upplåtaren kan kräva

förhandsgranskning och att han kan motsätta sig såväl viss typ av gravvård

eller gravvård av viss storlek som anordningar av visst slag, t. ex. stenramar

och järnstaket eller plantering av träd på gravplatsen. Föreskrifter som nu

sagts må dock ej på ett otillbörligt sätt inkräkta på den enskildes berättigade

önskemål.

Klagan över kyrkogårdsmyndighetens beslut bör enligt utredningsmannens

mening föras i vanlig administrativ ordning. Därjämte föreslås eu be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

stämmelse att, om gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan

anordning i strid med vad upplåtaren föreskrivit, länsstyrelsen äger,

om skäl därtill föreligger, vid vite ålägga gravrättsinnehavaren att borttaga

anordningen. Beslut om borttagande av gravvård eller inskription på gravvård

kan fattas av kyrkogårdsmyndighet även då fråga är om anordning som

strider mot föreskriften, att begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt

skick och att den helgd städse skall iakttagas som tillkommer de dödas

vilorum. I sådant fall behöver ej såsom grund för beslutet kunna åberopas

av myndigheten meddelad särskild föreskrift, som blivit åsidosatt. I anslutning

härtill föreslås, att länsstyrelsen även eljest skall kunna vid vite ålägga

gravrättsinnehavare att borttaga anordning av ifrågavarande slag, när synnerliga

skäl föreligger. Härmed åsyftas fall, då begravningsplatsens helgd

kräver det och kyrkogårdsmyndigheten ej åstadkommit rättelse eller då anordning,

såsom i något fall lär ha förekommit, varit av sådan beskaffenhet

att den inneburit fara för skada, särskilt för barn. Fullgöres ej meddelat vitesföreläggande,

bör handräckning kunna ges för anordningens borttagande.

I förslaget har vidare upptagits en bestämmelse att, sedan gravvård blivit

uppsatt, den ej får utan medgivande av upplåtaren av gravrätten bortföras.

Avsikten med denna bestämmelse, som i viss mån bryter mot den nuvarande

synen på gravvården såsom tillhörande nyttjanderättshavaren med

äganderätt, är att bortförande av gravvård kan innebära en pietetslöshet,

som bör kunna förhindras. Om en gravvård skall bortföras, är det vidare

ett allmänt intresse att gravvården ej »kastas på sophögen» eller eljest användes

på ett otillbörligt sätt. Kan den ej tillvaratagas pietetsfullt, bör den

förstöras och i vart fall ej användas i den form den har med inskriptioner

och eventuell utsmyckning. Detta har i den föreslagna lagtexten uttryckts

så, att medgivande till bortförande ej må lämnas, med mindre säkerhet vunnits

för att gravvården icke pietetslöst kommer på avvägar. Vad nu sagts

synes ej behöva tillämpas på anordningar av annat slag på gravplats, t. ex.

stenramar och staket.

Förslagets bestämmelser om förfarandet med gravvård, sedan gravrätt

upphört, anknyter till motsvarande bestämmelser i 1916 års lag med de modifikationer

som betingas av vad förut sagts om bortförande av gravvård under

tiden för gravrättens bestånd.

I förslaget till begravningslag har upptagits en uttrycklig bestämmelse

med förbud mot pantsättning eller utmätning av gravrätt

och gravvård eller annan gravöverbyggnad. Bestämmelsen, som ligger

helt i linje med den föreslagna konstruktionen av gravrätten, innebär ändring

i förhållande till gällande rätt.

De föreslagna bestämmelserna om gravrätt och därmed sammanhängande

förhållanden (4 kap. i förslaget till begravningslag) gäller i första hand endast

allmänna begravningsplatser. Enligt utredningsmannens mening kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1963

31

det i vissa fall te sig naturligt att tillämpa de föreslagna bestämmelserna om

gravrätt helt eller delvis även på gravplats inom enskild begravningsplats.

I förslaget har därför upptagits en bestämmelse, att

Kungl. Maj :t äger för särskilt fall förordna att bestämmelserna i 4 kap. helt

eller delvis skall vara tillämpliga å gravplats inom enskild begravningsplats.

Vissa av dessa bestämmelser torde utan sådant förordnande kunna analogivis

tillämpas på enskild begravningsplats med hänsyn till begravningsplatsens

natur. Bestämmelsen om förbud mot pantsättning och utmätning gäller

även beträffande grav på enskild begravningsplats.

Remissy ttra nde na

Allmänt

Utredningsmannens förslag har i stort sett vunnit gillande hos de flesta

remissorganen. Särskilt gäller detta den genom förslaget åstadkomna författningsmässiga

samordningen av de f. n. mycket splittrade bestämmelserna

på gravrättens område. Även i fråga om den nya juridiska konstruktionen

av gravrätten har förslaget vunnit allmän anslutning. I flera remissyttranden

förekommer mycket uppskattande omdömen angående de av utredningsmannen

i flera sammanhang gjorda avvägningarna mellan å ena sidan

pietetshänsyn och å andra sidan ekonomiska eller andra hänsyn.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift behandlar frågan om den föreslagna begravningslagens

legislativa natur. Beträffande 1 och 2 kap., vilka i stort sett

motsvarar den nu gällande jordfästningslagen, påpekar domkapitlet att genom

sättet för stiftandet av sistnämnda lag avgjorts vilka av dess bestämmelser

som äger kyrkolags natur; den del av jordfästningslagen som innehåller

bestämmelser om jordfästning inom svenska kyrkan m. m. har tillkommit

i den ordning som är stadgad för kyrkolag. Det samband som på

så sätt markerats mellan olika bestämmelser i jordfästningslagen bör enligt

domkapitlets mening icke äventyras genom en sådan omredigering som förslaget

innebär. Domkapitlet anför vidare.

Ännu viktigare torde vara, att den legislativa naturen av avsnitten om begravningsplats

och gravrätt i utkastet till begravningslag fastställes. Beträffande

den bl. a. till grund för dessa bestämmelser liggande 1916 års lag om

nyttjanderätt till gravplats, har av kyrkomöteskommittén konstaterats, att

den tillkommit i kyrkolags ordning och även i fortsättningen behandlats såsom

sådan. Men delade meningar har gjorts gällande om huruvida den materiellt

är att anse som kyrkolag. Medan kommitténs majoritet ifrågasatt

detta med hänvisning till den administrativa och civilrättsliga karaktären av

de i lagen meddelade stadgandena, har i eu reservation hävdats, att sambandet

mellan kyrka och kyrkogård pekade i annan riktning. Frågan synes så

mycket mera kräva en omprövning, som en offenlligrättslig betraktelse gentemot

en civilrättslig sådan på ett enligt domkapitlets mening riktigt sätt lagts

till grund för förslaget till ny lagstiftning på detta område.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

Om jordfästning och gravsättning

De i dessa hänseenden föreslagna bestämmelserna — vilka motsvaras av

den nuvarande jordfästningslagen — har vid remissbehandlingen endast föranlett

några detaljanmärkningar.

Om begravningsplatser

Kammarkollegiet erinrar om att i den män kyrkogårdarna är att hänföra

till den ursprungliga, egentliga kyrkotomten, den civilrättsliga äganderätten

i regel torde — liksom rätten till själva kyrkobyggnaden — tillkomma

lokalkyrkan såsom stiftelse. Marken är därför av ecklesiastik natur. Då församling

köper mark för utvidgning av kyrkogården, något som förekommer

i betydande utsträckning, blir församlingen ägare av den tillköpta marken,

som får församlingskommunal natur. Det är därför vanligt att den

kyrkogård, som omger en kyrka, till skilda delar har olika karaktär, något

som bland annat utgör hinder mot sammanläggning till en fastighet. De från

kyrkobyggnaden avskilt belägna begravningsplatserna är i regel av församlingskommunal

karaktär.

Den föreslagna skyldigheten för territoriell församling att hålla allmän

begravningsplats med erforderligt antal gravplatser har föranlett länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län att diskutera frågan, vad som menas med »erforderligt

antal». Detta antal är beroende av frågan, vilka som äger rätt att

bli j ordade i församlingen. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde församlingarna

intaga en liberal ståndpunkt i denna fråga, men den i förslaget

stadgade sanktionen i form av vitesföreläggande för sådan församling som

försummar sin skyldighet gör det angeläget, att i lagen utsäges vilka som

har rätt att bli jordade i församlingen.

Några vid remissbehandlingen upptagna speciella frågor om invigning av

begravningsplats, begravningsplats rättsliga natur och nedläggande av begravningsplats

behandlas i det följande i anslutning till specialmotiveringen

till den föreslagna lagen.

Vad utredningsmannen anfört om gravkorens rättsliga ställning har ej

mött någon gensaga vid remissbehandlingen. Även de föreslagna bestämmelserna

om gravkarta och gravbok har i allt väsentligt vunnit remissorganens

gillande.

Om gravar

Den föreslagna juridiska konstruktionen av gravrätten

har, som redan nämnts, vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen. I

I fråga om den föreslagna upplåtelsetiden och rätten till förnyad

upplåtelse förekommer vissa kritiska uttalanden.

Domkapitlet i Göteborg anser, att upplåtelser »för alltid» bör kunna undvaras,

särskilt med hänsyn till möjligheterna att erhålla förlängning av upplåtelsetiden.

Samma mening uttalas av flera andra remissorgan.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

33

Domkapitlet i Linköpings stift uttalar, att en enhetlig minsta upplåtelsetid

å 25 år skulle vara att föredraga i fall, då särskild upplåtelsetid ej är bestämd,

och att minsta vilotiden bör bestämmas till 20 år.

Lunds domkapitel uttalar sig för en 25-årig upplåtelsetid. Gravrätten bör,

anser domkapitlet, av pietetsskäl ej begränsas till den tid som är nödvändig

av sanitära skäl. Beträffande urngravplatser bör en längre tidsbegränsad

upplåtelse än femtio år kunna äga rum.

Frågan om upplåtelsetiden, då det gäller urngravplats, upptages även av

kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde, som

påpekar, att urnor ofta är av så beständigt material och så placerade — i

nischer, i mur eller i betongkammare — att de icke förstöres.

Norrköpings kyrkliga samfällighets kyrkogårdsstyrelse uttalar, att gravrätt

icke alltid medför rätt för gravrättsinnehavaren att taga gravplatsen

i anspråk för gravsättning under hela den tid, som gravrätten omfattar. Endast

för fall av upplåtelse för alltid föreligger sådan rätt. Vid temporär upplåtelse

däremot är i fråga om kistgravar rätten inskränkt på grund av gällande

bestämmelser i hälsovårdsstadgan om s. k. vilotid under minst 15 år.

I Norrköping har vilotiden i fråga om kistgravar satts till 20 år, och på vissa

orter har tiden bestämts till ända upp till 30 eller 40 år. I fråga om urngravar

med tidsbegränsad upplåtelse har i Norrköping vilotiden bestämts till

10 år, en för urnans förvittring beräknad tid, som utmätts med hänsyn till

det i denna stad föreskrivna urnmaterialet. Innehavet av gravrätt till en kistgravplats

för exempelvis 50 år medför således icke rätt till gravsättning å

platsen under i varje fall de sista 15 åren av upplåtelsetiden, såvida icke förlängning

av upplåtelsetiden mot vederbörlig avgift sker. Gravrätt är sålunda

icke liktydigt med begravningsrätt. Detta är något, som en gravrättsinnehavare

i allmänhet har svårt att förstå, enär han under åberopande av sitt

gravbrev anser sig ha rätt att nyttja gravplatsen för begravningsändamål

utan inskränkning under hela upplåtelsetiden, önskvärt vore därför, att begreppsbestämningen

gravrätt—begravningsrätt erhölle ett klarare uttryck

i lagen. För övrigt kan ifrågasättas, huruvida icke i lagen borde införas en

enhetlig bestämmelse om vilotidens längd, detta med hänsyn till de högst

olika tider härför, som tillämpas på olika orter. För det fall att vilotiden är

bestämd till exempelvis 30 år, skulle gravsättning å en på 25 års tid upplåten

gravplats icke kunna ske mer än en gång d. v. s. i samband med själva

upplåtelsen. Skulle ytterligare gravsättningar tillåtas under upplåtelseperioden,

måste detta nämligen medföra, att kyrkogårdsinyndigheten självmant,

utan att erhålla någon avgift, förlänger tiden för gravplatsens bestånd allt

efter vilotidens erforderliga längd. En maximering av vilotiden får därför

anses vara väl motiverad och då lämpligen till 20 år.

Sistnämnda fråga behandlas även av hälsovårdsnämnden i Malmö, som

ifrågasätter, huruvida icke i lagen bör upptagas generellt gällande bestämmelser

om när rätten att nyttja gravplats upphör.

3 llihang till riksdagens protokoll l''J63. 1 samt. Nr 141

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1063

De föreslagna reglerna om innehavare av rätten till gravplats

har i allt väsentligt godtagits av remissorganen.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen, att överlåtelse av

gravrätt ej må ske till annan än närstående eller upplåtaren, föreslår

kammarkollegiet, att beträffande obelagd grav stadgas skyldighet för npplåtaren

att, om gravrättsinnehavaren så påfordrar, återtaga gravplatsen och

därvid, om avgift utgått för gravrätten, återbetala avgiften till innehavaren.

De föreslagna bestämmelserna om förverkande av gravrätt har

mött erinran från kyrkokamreraren i Huddinge församling, som anser att

tillsynsmyndigheten bör ha rätt att ingripa på ett tidigare stadium än det då

»uppenbar» vanvård föreligger. Härom anföres.

Det torde få anses tillräckligt att kräva att vården konstateras vara bristfällig

för att upplåtaren skall äga rätt att själv tills vidare övertaga densamma.

Samtidigt bör gravrättsinnehavaren kunna åläggas att tillfredsställande

återupptaga vården inom viss tid, förslagsvis ett år, vid äventyr att gravrätten

förklaras förverkad. Då gravrätten enligt betänkandet anses ha offentligrättslig

karaktär synes gällande regler om besvär över kommunalmyndighets

beslut bli tillämpliga i dylika fall. Detta torde innebära tillräckliga

garantier för att missbruk av bestämmelserna om myndighetens ingripande

icke sker från upplåtarens sida.

Utredningsmannnens förslag i fråga om myndighets åtagande

av vård av gravplats har föranlett uttalanden från flera håll. Den

remissinstans som mest ingående uppehållit sig vid ämnet är Föreningen

Sveriges kyrkokamrerare. Föreningen vänder sig mot utredningsmannens

uttalande, att det efter den föreslagna lagens ikraftträdande bör vara upplåtaren

obetaget att i utgifts- och inkomststatens driftbudget upptaga beräknade

avgifter och nyttiggöra dem allt efter som de inflyter. Ett sådant

förfaringssätt skulle innebära en förtäckt skuldsättning och strider sålunda

mot sunda kommunalekonomiska principer. Skulden måste årligen — kanske

under hundratals år — avbetalas i form av kostnader för gravunderhåll.

Om kommunen lånar medel, bör detta komma till synes å dess balansräkning.

Hänsyn härtill bör tagas vid bestämning av kommunens underställningsfria

lånerätt. Det riktiga förfaringssättet torde vara att fondera engångsersättningarna.

Detta har kyrkokommunerna även gjort i mycket stor

utsträckning. För de större och medelstora städerna uppgår fonderna till

miljonbelopp. Det är emellertid numera icke möjligt att utan Kungl. Maj :ts

medgivande avsätta medel till andra fonder än vissa i lagstiftningen särskilt

angivna. Då dessutom nu gällande fondbildningsregler ej medgiver fondering

av medel efter hand som de inflyter, måste avsättning ske i efterhand med

i staten angivna belopp. Föreningen fortsätter härefter:

De fonder, som härvid närmast kan komma ifråga, är allmän eller särskild

investeringsfond. Om mot engångsersättningarna svarande belopp konsekvent

tillföres investeringsfonden, kommer kommunens ekonomi att konsolideras

i samma mån som kommunen ikläder sig framtida förpliktelser

(under förutsättning att engångsersättningarna avvägas rätt). Emellertid

erbjuder systemet icke samma klarhet från redovisningssynpunkt som det

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

av kommunerna allmänt praktiserade systemet med särskild fond. Vårdkostnaderna

höra ju hemma i driftbudgeten, där de — för alt ej belasta skattebetalarna

—- böra uppvägas av medel ur den särskilda fonden, gravfonden,

vilken sålunda har driftfonds karaktär. Man får då också en viss möjlighet

att år från år konstatera vårdnadsåtagandenas ekonomiska konsekvenser,

vilket kan vara av värde vid framtida beräkningar av engångsersättningar.

Om konsolideringen i stället sker till investeringsfond, som ju har kapitalfonds

karaktär, förlorar man, allt efter som medlen komma till användning

för kapitalutgifter och sålunda försvinna ur räkenskaperna, denna kontrollmöjlighet.

Vidare uppkommer en förväxling av ändamålet för skatteutdebiteringen.

Om engångsersättningarna via investeringsfond användas för exempelvis

byggande av församlingshem, komma kostnaderna härför — allt efter

som vårdnadsåtagandena skola fullgöras — att drabba skattebetalarna i form

av utdebitering för gravunderhåll. Detta är från redovisningssynpunkt icke

tillfredsställande.

Åberopande nu angivna förhållanden föreslår föreningen införande av en

bestämmelse, som ger de kyrkliga kommunerna rätt att utan Kungl. Maj:ts

särskilda medgivande avsätta engångsersättningarna till en särskild fond,

driftfond, efter hand som de inflyter och att taga medlen i anspråk efter

hand som de erfordras för underhåll av de gravplatser inbetalningarna avser.

I fråga om den lagtekniska lösningen av frågan anför föreningen.

Ett tillägg av nämnt innehåll torde böra infogas i begravningslagen eller

i församlingsstyrelselagen. Den bristande kongruens mellan borgerliga och

kyrkliga fondbildningsregler, som härigenom skulle uppkomma, motiveras

av det säregna institut inom kyrklig förvaltning, som engångsinbetalningarna

utgöra.

Om härvid alternativet att infoga tillägget i begravningslagen väljes, synas

övergångsbestämmelserna angående ersättningar för alltid kunna utgå och

ersättas med en bestämmelse om generell rätt att fondera alla slag av engångsersättning

(även för bestämt antal år) enligt förslaget härovan. Härigenom

skulle även en annan fråga få sin lösning, nämligen den, hur man

skall förfara med engångsersättningar för alltid enligt 1916 års lag, om en

kyrkogård nedlägges. Detta problem löses icke i lagförslaget. Även kapitalmedlen

bör kommunen få förfoga över, om blott vårdnadsåtagandet fullgöres,

vilket ju är ofrånkomligt. Behov av bestämmelser med syfte att skapa

säkerhet i detta avseende föreligger numera icke.

Enahanda uttalanden göres av samfällda kyrkorådet i Hälsingborg, till

vars mening även domkapitlet i Lund ansluter sig.

Landskommunernas förbund är mera välvilligt inställt till förslaget och

hälsar med tillfredsställelse, att det hittillsvarande tvånget att avsätta medel

till gravunderhållsfond vid åtagande av vård för all framtid avskaffas

och att det i fortsättningen blir församlingarnas ensak att avgöra, huruvida

ifrågavarande avgifter skall avsättas till allmän investeringsfond eller användas

för alt täcka driftutgifter.

Även Stadsförbundet är tillfredsställt med förslaget. Gravunderhållsfonderna

har enligt förbundets mening numera ej någon större uppgift att fylla,

men de ger ofla upphov till motsättningar mellan kyrkogårdsmyndigheter

och innehavare av rätt till gravplats på grund av att fondernas avkastning

ej tillnärmelsevis brukar kunna täcka kostnaderna för gravunderhållet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

Kammarkollegiet anser, att fondering icke kan undvikas i vissa fall, och

anför.

Givetvis möter icke hinder att, då en person vill inbetala visst belopp för

vård av en gravplats, med honom träffa överenskommelse av innebörd, att

kyrkogårdsmyndigheten åtager sig att mot denna ersättning för framtiden

vårda graven. Någon fondering lärer då ej vara erforderlig. Men annorlunda

torde det ställa sig, därest beloppet donerats i ett testamente med föreskrift

om att avkastningen av beloppet skall disponeras för gravunderhållet, eventuellt

med direkt föreskrift om att beloppet skall fonderas. I en dylik situation

anser kollegiet — även för det fall att legatet utgått efter ikraftträdandet

av den nya lagen — att beloppets disponerande för löpande utgifter icke

bör komma ifråga.

Enligt länsstgrelsen i Kronobergs län bör det knappast möta några betänkligheter

att gå ännu ett steg längre än utredningsmannen föreslagit, nämligen

att avskaffa även redan befintliga fonder. Motsatt uppfattning uttalas av

domkapitlet i Uppsala ärkestift, som anser att en bestämmelse motsvarande

7 § i 1916 års lag är erforderlig för att motverka åtaganden av vård för all

framtid. Även kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde

anser, att en motsvarighet till nämnda paragraf bör ingå också i den

föreslagna nya lagen bl. a. därför att ändringar kan ske i fråga om det för

vårdåtagandena ansvariga subjektet.

Domkapitlet i Göteborg finner det med hänsyn till förändringar i penningvärdet

önskvärt, att myndighets åtagande av vård alltid begränsas till tiden.

Bestämmelserna om rätt att uppsätta gravvård fyller ett länge

känt behov, anser Lunds domkapitel, som även ifrågasätter, om icke församlingarna

när det gäller gravvårdarnas utformning och begravningsplatsernas

utsmyckning över huvud taget bör beredas tillfälle att konsultera ett

av domkapitlet för varje stift tillsatt rådgivande organ.

Den föreslagna regeln, att föreskrifter angående gravvård m. m. ej må på

ett otillbörligt sätt inkräkta på den enskildes berättigade önskemål, har

vid remissbehandlingen fått ett mycket blandat mottagande. Samfällda kyrkorådet

i Hälsingborg uttalar, att regeln på ett korrekt sätt ger uttryck för

vad som bör gälla. Motsatt uppfattning uttalas av landsantikvarien i Uppsala

län, som anser det vara »en säkerhetsåtgärd för kyrkogårdens estetiska

allmänhållning, att upplåtaren äger rätt att förhindra mindre tilltalande

gravvårdars utseende», och därför anser uttrycket »otillbörligt sätt» vara

väl starkt. Av samma mening är Norrköpings kyrkliga samfållighets kyrkogårdsstyrelse,

som anför bl. a. följande beträffande den föreslagna regelns

utformning:

Här talas om den enskildes berättigade önskemål. Därest detta icke är berättigat,

kan det sålunda avvisas av kyrkogårdsmyndigheten. Ehuru den

enskilde anser sitt önskemål vara berättigat, torde det bli kyrkogårdsmyndigheten,

som avgör denna fråga. Även om kyrkogårdsmyndigheten finner

önskemålet vara berättigat, kan den likväl gå emot detta, vilket ju måste innebära,

att karaktären av berättigande blir illusorisk från den enskildes

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr läl år 1963

37

sida. Endast för det fall att kyrkogårdsmyndighetens vägran att villfara det

såsom berättigat ansedda önskemålet på ett otillbörligt sätt inkräktar på den

enskildes intresse, kommer detta att bli utslagsgivande. Att ett otillbörligt

tillvägagångssätt vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål skulle komma

kyrkogårdsmyndigheten till last, får väl i regel anses vara otänkbart. Under

sådana förhållanden skulle ett avvisande från kyrkogårdsmyndighetens sida

av ett önskemål, som den i och för sig anser vara berättigat, alltid kunna

ske. Ett överklagande av ett sådant beslut skulle näppeligen leda till någon

framgång, alldenstund motbevisningen från kyrkogårdsmyndighetens sida

allenast skulle behöva ådagalägga, att beslutet icke vore otillbörligt, även om

den enskildes önskemål i och för sig vore berättigat.

Föreningen Sveriges kyrkogårdsföreståndare ställer sig tveksam till den

valda formuleringen, som enligt föreningens mening kan komma att på ett

otillbörligt sätt utnyttjas till förfång för en god grawårdskultur.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser, att bestämmelsen i fråga kan

ha sitt värde som norm för upplåtarens bedömning, men vill ändock starkt

ifrågasätta om den icke bör utgå. Enligt föreningens mening kan regeln inspirera

till obefogade besvär över upplåtarens beslut, särskilt om oansvariga

försälj arintressen spårar en möjlighet att så småningom luckra upp myndigheternas

omsorg om gravvårdarnas kvalitativa och kvantitativa egenskaper.

: i

Kyrkogårdsnämnden i Uppsala framhåller, att estetiska och praktiska synpunkter

ofta framtvingar olika föreskrifter för olika områden av en och

samma kyrkogård. Med den föreslagna regeln skulle därav följa, att gravrättsinnehavarnas

önskemål blir olika tillgodosedda inom olika områden.

Det kan därför ifrågasättas, om en bestämmelse av detta slag bör intagas i

lagtexten.

I frågan huru bör förfaras med gamla gravvårdar uttalar landsantikvarien

i Uppsala län, att gravvårdar från äldre århundraden bör förvaras förslagsvis

i kyrkans vapenhus och att nyare gravvårdar av helt vanlig typ bör kunna

nedgrävas inom kyrkogårdens område, varvid anteckning bör ske om det

exakta läget av platsen. Beträffande gravstenar och gravmonument av särskilt

kulturhistoriskt värde bör samråd ske med den lokala representanten

för kulturminnesvårdsmyndigheten.

Ett stort antal remissorgan har kritiserat den föreslagna ovillkorliga bestämmelsen

om att upplåtelse av gravrätt skall ske skriftligen i form av

gravbrev. Göteborgs kyrkogårdsstyrelse anför härom.

Innehavare av gravrätten är den till vilken sådan rätt upplåtits. Frågan

om till vem upplåtelsen skall ske — en fråga som är av synnerlig vikt för

de kyrkogårdsförvaltande myndigheterna — har icke i betänkandet upptagits

till närmare skärskådande. I många fall löser sig frågan utan några

komplikationer. Så är fallet, när en person under sin livstid ordnat med

gravplats; han har själv förvärvat gravrätten, som efter hans död övergår

till efterlevande enligt förslagets bestämmelser. I allmänhet blir emellertid

frågan om gravplats aktuell först vid dödsfallet. Man frågar sig då till vem

gravrätten skall upplåtas. Arvingarna — om några närmare sådana finnas

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1963

— äro måhända ej omedelbart beredda att taga ståndpunkt härtill. Såvitt

ur betänkandet kan utläsas är det meningen, att upplåtelsen skall ske till

viss fysisk person. Det torde således ej ifrågakomma att utfärda gravbrevet

till dödsboet. Detta kan nämligen utgöras av personer eller inrättningar, som

icke enligt bestämmelserna må övertaga gravrätten. Så kan exempelvis bliva

fallet när allmänna arvsfonden är arvinge. Det föreliggande spörsmålet torde

bli aktuellt särskilt då fråga är om upplåtelse av allmän grav för en person

utan närmare anhöriga och utan efterlämnade tillgångar. I sådant fall

ombesörjes här i staden begravningen enligt överenskommelse mellan socialvårdsmyndigheten

och begravningsentreprenör. Denne gör anmälan hos

kyrkogårdsförvaltningen, som reserverar gravplats och tid för jordfästningen,

om vilken därefter göres anteckning i gravboken. Kostnaden för kista, svepning

och dylikt betalas liksom arvodet till entreprenören av socialvårdsmyndigheten;

i övrigt utgår ingen avgift. Jämväl i ett sådant fall skall emellertid

enligt förslaget en gravrätt upplåtas och gravbrev utfärdas. Enligt---—

i begravningslagen kan, om motsvarande förhållande föreligger beträffande

en redan tidigare upplåten gravrätt, som övergått till sedermera avliden

person, överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren. Med hänsyn härtill

kunde det ifrågasättas, om i det först antagna fallet redan själva upplåtelsen

skulle ske till upplåtaren, ett förfarande som förefaller oegentligt.

Och att i ett sådant fall ett gravbrev skulle utfärdas framstår närmast som

meningslöst.

Även kammarkollegiet anmärker, att det i vissa fall är tveksamt för vem

gravbrev skall utfärdas. Som exempel nämnes, att en person avlider utan

att efterlämna några närstående för vilka gravbrev kan utfärdas eller att

fråga är om en helt okänd person. Enligt kollegiets mening bör något gravbrev

icke utfärdas i dylika fall. Gravrättsinnehavare kommer då ej att finnas,

och kyrkogårdsmyndigheten bör tillsvidare vårda gravplatsen. Därest

en anhörig till den avlidne sedermera anmäler sig, bör hinder ej möta att i

efterhand utfärda gravbrev. Domkapitlet i Luleå stift, samfällda kyrkorådet

i Malmö, Föreningen Sveriges kyrkokamrer are, Svenska pastoratens riksförbund

och kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde

berör samma fråga och uttalar liknande meningar.

Departementschefen

I direktiven för den utredning som ligger till grund för de nu framlagda

författningsförslagen framhölls vissa brister i gällande bestämmelser på förevarande

rättsområde. Bl. a. påtalades, att 1916 års lag om nyttjanderätt

till gravplats avsåg endast en kategori av gravar. Anmärkningar riktades

även mot den juridiska konstruktionen av upplåtelsen av rätt till gravplats.

Vidare anmärktes, att föreskrifter om registrering av gravplatser saknades.

Den författningsmässiga regleringen av det rättsområde som innefattar

reglerna om begravningsplatser och gravar är splittrad. Gällande bestämmelser

har tillkommit vid skilda tidpunkter och i skiftande sammanhang,

något som givetvis icke varit ägnat att befrämja enhetlighet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

Nyssnämnda förhållande jämte de i direktiven angivna omständigheterna

har vid flera tillfällen föranlett kyrkomötet att uttala sig för en översyn av

lagstiftningen på gravrättens område. Kyrkomötet har därvid även påtalat

bristen på positiva lagbud i flera väsentliga hänseenden.

Lagstiftning på ett område av den beskaffenhet varom här är fråga är

förenad med särskilda svårigheter. Hänsyn måste nämligen tagas till, förutom

annat, pietetssynpunkter av skilda slag. Detta har stått klart för utredningsmannen

och i flera hänseenden påverkat utformningen av de framlagda

förslagen. De avvägningar mellan skilda intressen som därvid förekommit

synes mig i allt väsentligt väl motiverade. Åtskilliga remissorgan

har också uttalat sin tillfredsställelse över det förtjänstfulla sätt varpå dessa

avvägningar skett.

I syfte att realisera det av kyrkomötet uttalade önskemålet om en f ö rfattningsmässig

samordning av de olika rättsreglerna på förevarande

område har utredningsmannen sammanfört de föreslagna reglerna

om begravningsplatser och gravar samt till desamma fogat gällande bestämmelser

om jordfästning och gravsättning. De grundläggande bestämmelserna

i samtliga dessa hänseenden har samlats i en lag, som i förslaget benämnts

begravningslag.

En samordning av det slag utredningsmannen förordat, innebärande att

olika lagregler, vilka äger ett visst samband, sammanföres i en gemensam lag,

kan många gånger medföra väsentliga fördelar. Då i förevarande sammanhang

talats om den splittrade lagstiftningen torde emellertid främst ha avsetts

reglerna om begravningsplatser och gravar. I den mån samma kritik

riktats mot lagstiftningen om jordfästning och gravsättning, torde bristerna

få anses avhjälpta genom tillkomsten av 1957 års jordfästningslag. Att några

allvarligare anmärkningar ej anses kunna riktas mot denna lag framgår

därav, att remissbehandlingen av förslaget till begravningslag, såvitt angår

de från jordfästningslagen överförda bestämmelserna, föranlett endast några

detaljanmärkningar.

Nyssnämnda omständigheter talar för att ett sammanförande i en enda

författning av reglerna i jordfästningslagen samt de föreslagna nya reglerna

om begravningsplatser och gravar — vilka båda regelkomplex för ö\rigt avser

från varandra tämligen fristående områden — ej är nödvändigt. Härtill

kommer en av utredningsmannen icke närmare behandlad fråga, nämligen

den om den föreslagna lagens lcgislativa natur. Beträffande jordfästningslagen

löstes denna fråga på det sättet, att de bestämmelser som ansågs vara

av kyrkolags natur upptogs i en särskild avdelning av lagen. Utredningsmannens

förslag, vari jordfästningslagens bestämmelser genomgripande omdisponerats,

innebär att denna klara gränsdragning frånfalles. Vad beträffar

de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser

och gravar synes dessa — såsom jag senare skall närmare utveckla icke

vara av kyrkolags natur.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^1 år 1963

Med hänsyn till det nn anförda anser jag icke lämpligt att sammanföra

jordfästningslagen samt de nya bestämmelserna om begravningsplatser och

gravar till en gemensam lag. Jordfästningslagen bör i stället bibehållas såsom

särskild lag. Från jordfästningslagen torde emellertid till den nya lagen

böra överföras regeln, att det skall ankomma på Kungl. Maj:ts prövning huruvida

och på vilka villkor enskild begravningsplats skall få anläggas (3 §),

ävensom bestämmelsen, att begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt

skick (5 § andra stycket).

Tyngdpunkten i den föreslagna nya lagstiftningen kommer att ligga på

bestämmelserna om gravrätt. Med hänsyn härtill synes lämpligt att lagen

benämnes lag om gravrätt m. m.

En viktig del av regelsystemet på förevarande område är den som innehåller

regler om begravningsplatser. Utredningsmannens förslag i

detta hänseende innehåller få nyheter. Reglerna innebär delvis en kodifiering

av vad som redan nu anses gälla och delvis endast ett sammanförande

av bestämmelser, vilka nu är spridda på flera olika författningar.

Enligt förslaget skall, om ej annat är för visst fall föreskrivet, församling

vara skyldig att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal gravplatser

av vedertagen typ. Såsom utredningsmannen framhållit torde detta

ej innebära någon ändring i förhållande till vad som redan nu gäller; att

frågor om anskaffande av och vård om begravningsplats i allmänhet är en

församlingens angelägenhet framgår av 2 § lagen om församlingsstyrelse.

Ej heller den föreslagna vitessanktionen torde innefatta någon nyhet. Den

har emellertid vid remissbehandlingen tagits till intäkt för ett krav på klarläggande

av frågan vad som avses med »erforderligt antal». Det naturliga

betraktelsesättet torde vara att se detta antal i relation till det på grund av

föreliggande efterfrågan framkallade behovet av gravplatser. Behovet behöver

ej nödvändigtvis vara avhängigt av antalet inom församlingen kyrkobokförda

personer men givetvis kommer detta antal att i regel bli normerande.

I sakens natur ligger att tillgripande av vitessanktionen måste bli en

mycket sällsynt företeelse.

Den viktigaste nyheten i utredningsmannens förslag är den juridiska

konstruktionen av rätten till gravplats. Rätten kallas ej

såsom i 1916 års lag nyttjanderätt utan gravrätt och anknytningen till nyttjanderättslagen

slopas. Gravrätt blir en ny typ av rättighet, närmast besläktad

med nyttjanderätt men med vissa särpräglade drag. Medan nyttjanderätt

enligt 1916 års lag har privaträttslig karaktär, har gravrätten fått en offentligrättslig

prägel. Gravrätten grundas ej på avtal utan på ensidig upplåtelse,

verkställd av offentlig myndighet. Enligt förslaget skall alla gravar upplåtas

med samma rätt. Detta innebär, att den nuvarande kategoriklyvningen mellan

gravar upplåtna med nyttjanderätt enligt 1916 års lag, ofta kallade egna

gravplatser, och andra gravar, s. k. allmängravar, försvinner.

Mot förslaget i denna del har vid remissbehandlingen icke förekommit nå
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1963

41

gon kritik. Tvärtom har i flera yttranden uttalats uppskattande omdömen

om förslaget. Därvid har särskilt framhållits det principiellt tilltalande i att

kategoriklyvningen mellan olika gravar avskaffas. Jag kan helt ansluta mig

till förslaget härutinnan. Den föreslagna konstruktionen är otvivelaktigt förenad

med stora fördelar; samtidigt som de olägenheter, vilka följer av gällande

regler, i stor utsträckning undanröjes, erhålles en god grund för de

ytterligare bestämmelser som erfordras i olika hänseenden.

Ett genomförande av utredningsmannens förslag, såvitt avser gravrättens

konstruktion, föranleder vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom.

Upplåtelsetiden för gravrätt utgör enligt förslaget minst 15

och högst 50 år, men upplåtelse kan även ske för alltid, varmed förstås så

länge gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Om upplåtelsetid ej

bestämts, skall upplåtelsen anses ha skett för 25 år. Vidare föreslås viss rätt

att erhålla förnyad upplåtelse.

Vid remissbehandlingen har från ett par håll påyrkats, att möjligheten att

upplåta gravplats »för alltid» slopas. I övrigt har bl. a. framkommit förslag

om en enhetlig upplåtelsetid av 25 år.

Även om skäl kan anföras för en enhetlig upplåtelsetid, anser jag att det

med hänsyn till varierande lokala förhållanden och traditioner ej bör komma

i fråga att införa en regel därom. I likhet med utredningsmannen finner

jag vissa omständigheter tala för ett förbud mot upplåtelse »för alltid». Med

hänsyn till att det dock i vissa fall kan vara försvarligt med sådana upplåtelser

och till att det står innehavaren av begravningsplatsen fritt att tidsbegränsa

upplåtelserna, synes anledning ej föreligga att i lagen utesluta upplåtelser

av angivet slag.

Ett par remissorgan har upptagit frågan, när rätten att nyttja gravplats

upphör. Att sådan rätt — stundom kallad begravningsrätt — ej föreligger

efter utgången av upplåtelsetiden är uppenbart, men vid remissbehandlingen

har gjorts gällande att gravsättning ej må ske senare under upplåtelsetiden

än att därav återstår åtminstone tid motsvarande minsta vilotiden, d. v. s.

minst 15 år när fråga är om kistgrav. Om upplåtelsetiden är exempelvis 50

år, blir spörsmålet alltså, huruvida gravsättning må ske under hela tiden

eller endast under de 35 första åren.

Med hänsyn till möjligheterna att erhålla förnyad upplåtelse är hela denna

fråga givetvis av mera teoretisk än praktisk betydelse, men ett ställningstagande

är erforderligt för att skapa klarhet om och när en begäran om förnyad

upplåtelse är nödvändig. Enligt förslaget uppkommer gravrätt, då för

jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska visst område på

begravningsplats upplåtes. Med utgångspunkt från denna regel är det naturligt

att i princip uppfatta gravrätten såsom en rätt att under hela upplåtelsetiden

använda gravplatsen för avsett ändamål. Ett sådant betraktelsesätt torde

också vara det som lättast kan vinna förståelse hos allmänheten.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

Två betydelsefulla frågor är, vem som skall anses vara innehavare

av gravrätt och under vilka omständigheter överlåtelse av gravrätt

må äga rum. I de av utredningsmannen i dessa hänseenden gjorda

övervägandena kan jag i allt väsentligt instämma. De föreslagna reglerna

— som också godtagits av remissorganen — lämnar visserligen icke svar på

alla de frågor som kan uppkomma, då det gäller att avgöra vem som skall

anses vara innehavare av gravrätt, men de ger god ledning och är på så

sätt ägnade att motverka uppkomsten av tvister på detta område.

Bestämmelsen om att överlåtelse ej må äga rum till annan än närstående

eller till upplåtaren bör enligt kammarkollegiets mening kompletteras med en

föreskrift om att upplåtaren är skyldig att återtaga obelagd gravplats och

återbetala eventuellt erlagd avgift.

Med hänsyn till de uppställda inskränkningarna i gravrättsinnehavares

rätt att överlåta gravrätten skulle det måhända i och för sig finnas skäl att

stadga skyldighet för upplåtaren att på begäran återtaga obelagd gravplats.

I vissa fall skulle det emellertid vara ett uttryck för pietetslöshet att upplåta

platsen till annan person, och det bör då ej heller åligga upplåtaren att

återtaga gravplatsen. Ett yrkande därom kan i en sådan situation vara föranlett

enbart av en strävan att tillgodogöra sig det förmögenhetsvärde gravrätten

representerar. Givetvis kan det i andra fall föreligga fullt legitima

skäl för en gravrättsinnehavares önskan att upplåtaren skall återtaga gravplatsen.

I sådana fall torde det ej heller vara något hinder för innehavaren

av begravningsplatsen att upplåta gravplatsen till annan person. Med hänsyn

till den fullt naturliga strävan att begränsa begravningsplatsernas omfång

kan också förväntas, att upplåtaren i det allt övervägande antalet fall kommer

att vara villig återtaga gravplatsen. På grund av det anförda anser jag,

att någon föreskrift i det av kammarkollegiet angivna hänseendet icke bör

upptagas i lagen.

Beträffande förverkande av gravrätt på grund av vanvård av

gravplatsen finns enligt min mening ej anledning att gå längre än utredningsmannen

föreslagit, d. v. s. att tillåta förverkande på ett tidigare stadium

än det då vanvården blivit uppenbar eller att införa på visst sätt sanktionerade

förelägganden att avhjälpa bristerna i vården.

En vid remissbehandlingen mycket uppmärksammad fråga är f o n d eringsreglerna

beträffande avgifter i samband med åtagande av vård

av gravplats.

Enligt 7 § i 1916 års lag åligger det myndighet, som mottagit medel avsedda

för vård och underhåll under all framtid av gravplats, att fondera

dessa medel. Syftet härmed är att bereda trygghet för ett behörigt fullgörande

av underhållsskyldigheten. Vid sidan av fonder, som tillkommit i enlighet

med den nu angivna bestämmelsen, finns ofta donationsfonder, vilka

helt eller delvis har till ändamål att lämna avkastning för framtida vård av

gravplats. Dessutom finns av församlingarna eller vederbörande kommuner

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963 43

frivilligt fonderade medel, vilka erlagts för vård av gravplats under viss begränsad

tid.

Utredningsmannens förslag innebär, att den i lag föreskrivna fonderingsskyldigheten

upphäves. För ifrågavarande ändamål mottagna medel förutsättes

alltså ingå i den allmänna driftbudgeten och få förbrukas för löpande

utgifter. Mot förslaget har vid remissbehandlingen riktats främst den anmärkningen,

att det icke ger samma klarhet från redovisningssynpunkt som

ett system med fondering. En annan anmärkning bygger på den tanken, att

en fonderingsregel är nödvändig för att motverka åtaganden av vård för all

framtid.

Vid bedömningen av utredningsmannens förslag i denna del måste enligt

min mening stor betydelse tillmätas de förändringar i den kommunala förvaltningen

vilka ägt rum sedan år 1921, då regeln i 7 § av 1916 års lag tillkom.

Från trygghetssynpunkt torde det numera vara betydelselöst, huruvida

fondering sker eller om medlen förbrukas för löpande utgifter. För övrigt

är att märka, att åtaganden av vård för all framtid tenderar att bli alltmer

ovanliga. Beträffande sådana åtaganden, som avser begränsad tid, finns ej

heller nu någon fonderingsskyldighet. Redovisningsmässigt medför fonderingen

vissa fördelar, men dessa — som med lämplig bokföring torde stå

att vinna även utan fondering —- uppväger knappast de redovisnings- och

bokföringstekniska nackdelar, som är förenade med kravet på fondering.

Synpunkten på fonderingsregeln såsom ett medel att motverka åtaganden av

vård för all framtid är belysande för regelns nackdelar. Även om regeln skulle

vara ägnad att motverka sådana åtaganden, synes dock andra utvägar få

anlitas för att nå detta mål. På grundval av dessa överväganden ansluter jag

mig till utredningsmannens förslag och föreslår alltså, att någon regel ej

upptages om skyldighet för innehavare av begravningsplats att fondera medel,

som mottagits för vård under all framtid av gravplats.

Jag vill emellertid erinra om att kommunallagen och lagen om församlingsstyrelse

öppnar möjlighet för borgerlig kommun eller församling att

efter medgivande av Kungl. Maj :t inrätta särskild fond för medel av angivet

slag. Om någon kommun av speciella skäl skulle finna önskvärt med en fondering

av medel för gravunderhåll, står alltså denna möjlighet öppen. Tillläggas

bör måhända, att i fortsättningen liksom hittills fonderingsskyldighet

kan föreligga, emedan fråga är om donationsmedel.

Beträffande redan bestående fonder enligt 7 § i 1916 års lag har utredningsmannen

föreslagit en övergångsbestämmelse, enligt vilken nu gällande

regler fortfarande skall gälla. Vid remissbehandlingen har en länsstyrelse

föreslagit, att även fonder av detta slag skulle få överföras till driftbudgeten

och alltså avvecklas. Även om vissa skäl talar för en sådan lösning, finner

jag dock, att frågan om avveckling av dessa fonder — vilka stundom avser

betydande värden och kan vara förknippade med speciella villkorshestämmelser

— icke kan lösas i förevarande sammanhang.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

De av utredningsmannen föreslagna reglerna om rätt att uppsätta

gravvård och vad därvid skall iakttagas har, som framgått, föranlett

skiftande omdömen vid remissbehandlingen. Bestämmelsen om att av upplåtaren

utfärdade föreskrifter ej må på ett otillbörligt sätt inkräkta på den

enskildes berättigade önskemål anses i vissa remissyttranden ej vara tillräcklig

för att hindra uppsättandet av olämpliga gravvårdar; i andra yttranden

uttalas bl. a. farhågor för att bestämmelsen kan uppmuntra till besvär

över upplåtarens beslut.

I likhet med några remissorgan anser jag det värdefullt, att i den föreslagna

lagen upptagits bestämmelser även i nu förevarande hänseende. Svårigheterna

att finna ett tillfredsställande uttryck för upplåtarens befogenheter

vid granskningen av gravvårdar är emellertid uppenbara. Vid den avvägning

mellan olika intressen som här måste ske synes mig utredningsmannen

dock ha funnit en framkomlig väg. Utgångspunkten bör vara att gravrättsinnehavaren

äger frihet att bestämma gravvårdens utseende. Denna frihet

måste visserligen kunna begränsas genom föreskrifter av upplåtaren,

men sådana föreskrifter bör ej få gå längre än som kan anses motiverat från

de synpunkter upplåtaren såsom värnare om gravplatskulturen har att

anlägga. Föreskrifter, vilka ej erfordras för att tillgodose detta syfte, bör

icke få förekomma.

De föreslagna bestämmelserna med förbud mot pantsättning eller

utmätning av gravrätt och gravvård eller annan gravöverbyggnad kan

synas onödiga, men rättspraxis visar, att frågan ej är utan betydelse. De intressen

som föranlett förslaget om förbud mot utmätning av gravvård m. m.

torde i och för sig kunna åberopas även för ett förbud mot handräckning enligt

lagen om avbetalningsköp. Något behov av en uttrycklig regel i detta

hänseende torde emellertid icke föreligga.

Önskemålet om att för varje begravningsplats skall föras g ra v karta

och gravbok var, som jag förut framhållit, en av anledningarna till

att förevarande utredning kom till stånd. De av utredningsmannen föreslagna

bestämmelserna har också mottagits med gillande av remissorganen,

som däremot kritiserat den ovillkorliga bestämmelsen om upprättande av

gravbrev.

Gravbrevet är enligt utredningsmannens förslag ej bärare av gravrätten,

utan dess uppgift är närmast att tjäna som bevis om upplåtelsen. Under sådana

omständigheter torde det vara av mindre betydelse till vem gravbrevet

utfärdas. Då upplåtelsen sker utan samband med ett redan inträffat dödsfall,

föreligger icke några svårigheter att avgöra vem som är innehavare av

gravrätten; dennes namn bör då anges i gravbrevet. I andra fall kan det vara

ovisst vem som är innehavare. Upplåtelsen bör då avse gravrätt för jordande

av stoftet efter den avlidne jämte eventuella andra personer, t. ex. make,

men vem som är innehavare av gravrätten synes ej ovillkorligen behöva anges

i gravbrevet, som även utan en sådan uppgift kan tjäna som bevis om

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1963

45

upplåtelsen. Huruvida den som har gravbrevet i sin hand eller någon annan

skall anses vara innehavare av gravrätten, får — om fråga härom uppkommer

— avgöras med ledning av de i lagen upptagna reglerna.

Med nyss angivna betraktelsesätt möter ej svårigheter att utfärda gravbrev

även i de fall, då en avliden saknar anhöriga eller då upplåtelsen sker

för gravsättning av stoftet eller askan efter en helt okänd person. Gravbrevet

skulle emellertid i dessa fall icke fylla någon praktisk funktion och bör

därför kunna undvaras. I lagen bör detta komma till uttryck genom en föreskrift

om att gravbrev skall utfärdas, såframt det icke av särskilda skäl finnes

kunna underlåtas.

Utredningsmannen har, som jag redan nämnt, icke närmare behandlat

frågan om den föreslagna lagstiftningens legislativa natur.

Med den av mig förordade lösningen att icke upptaga reglerna om jordfästning

och gravsättning i den nu ifrågavarande lagen, begränsar sig denna fråga

till de föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser och gravar.

Stiftandet av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den för

kyrkolag föreskrivna ordningen. Denna ordning iakttogs även, när år 1921

i lagen infördes vissa bestämmelser om fondering av medel, vilka inbetalats

för vård av gravar.

Frågan huruvida 1916 års lag är av kyrkolags natur behandlades av kyrkomöteskommittén

i dess år 1955 avgivna betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga

befogenheter m. m. (SOU 1955: 47). Kommittén — som ansåg

tveksamt om lagen till någon del var av sådan natur — uttalade, att kyrkan

visserligen hade anspråk på att särskilt kyrkogårdarna hölls i värdigt skick

men att frågorna om villkoren och ordningen för upplåtande av enskild grav

å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats icke i första hand var

kyrkliga angelägenheter utan frågor av allmänt medborgerligt intresse. I det

utkast till ny kyrkolag, som kommittén framlade, upptogs icke heller några

bestämmelser som motsvarade 1916 års lag. Kommittén var dock icke enig

i sin uppfattning, i det att en av dess ledamöter, numera ärkebiskopen Hultgren,

ansåg att kommittén icke tillräckligt beaktat det nära samband som

består mellan kyrka och kyrkogård.

Historiskt sett må det ha varit naturligt att — med hänsyn till det nära

sambandet mellan kyrka och kyrkogård samt de former, under vilka jordfästning

tidigare skulle ske — anse lagstiftningen om begravningsplatser och

gravar böra tillkomma i den ordning som är stadgad för stiftande av kyrkolag.

Olika omständigheter har emellertid medfört, att ett annat betraktelsesätt

nu torde få anläggas. Kyrkogård eller annan begravningsplats användes

numera även för begravning i annan ordning än svenska kyrkans och

i ökad utsträckning för begravning av personer, som ej tillhör svenska kyrkan.

Härtill kommer att begravningsplatserna oftare än förr är geografiskt

skilda från kyrkobyggnaderna. Särskilt markant är förändringen i fall, då

den borgerliga kommunen har ansvaret för allmän begravningsplats. Dessa

förändringar kan självfallet icke sägas ha medfört, att lagstiftningen om

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1963

begravningsplatser och vad därmed äger samband får anses sakna intresse

för kyrkan, men med hänsyn till lagstiftningens betydelse även för andra

än kyrkans medlemmar kan lagstiftningens innehåll ej bestämmas enbart

efter kyrkans värderingar. Det torde för övrigt förhålla sig så, att det på

förevarande rättsområde i allmänhet ej råder några mer markerade åsiktsskillnader.

I kravet på lämpliga, välordnade och värdiga begravningsplatser

kan såväl kyrkliga som andra intressen förena sig, och detsamma gäller

kravet på ändamålsenliga former för upplåtelse av och förfogande över

gravplats.

Det anförda innebär enligt min mening, att lagstiftningen om begravningsplatser

och gravar ej kan anses vara av kyrkolags natur. Ett genomförande

av den nu föreslagna lagstiftningen kräver därför icke kyrkomötets medverkan,

i vidare mån än att dess samtycke förutsättes för att upphäva 1916

års lag, som tillkommit under medverkan av kyrkomötet.

På grundval av de allmänna överväganden som jag nu har redovisat har

inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om gravrätt m. m.;

2) lag angående ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning

m. m.;

3) lag angående ändring i lagen den 74 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom.

De sålunda upprättade lagförslagen torde få såsom bilaga1 (Bilaga A) fogas

till protokollet i detta ärende.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål i anslutning

till de skilda lagförslagen.

Specialmotivering

Förslaget till lag om gravrätt m. m.

Om begravningsplats

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningsmannens förslag, innehåller

definitionerna av begreppen allmän och enskild begravningsplats.

Remissyttrandena. Byggnadsstyrelsen föreslår, att ordet »urnlund» skall

utgå ur definitionen på allmän begravningsplats och ersättas av »urnhall».

Som skäl anföres att begreppet urnlund har föga motsvarighet i verkligheten,

att det lätt förväxlas med minneslund och att det väl täckes av begreppet

urngård. Med hänsyn till de urngravsanläggningar i form av hallbyggnader,

1 De under 2) och 3) angivna lagförslagen, vilka är likalydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, har här utelämnats.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

47

som efter utländska förebilder börjat bli vanliga även i Sverige, anser styrelsen,

att begreppet urnhall kommer att få större betydelse.

Linköpings domkapitel föreslår, att i lagen anges vem som äger förrätta

invigning av begravningsplats, d. v. s. biskop eller den han förordnar. Utredningsmannens

uttalande, att begravningsplats i de fall invigning ej äger

rum får sin speciella natur i och med att marken tages i anspråk för begravningsändamål,

måste enligt kammarkollegiets mening så förstås, att hela

området får karaktär av begravningsplats första gången stoftet efter en avliden

nedlägges i en grav inom området.

Departementschefen. Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört vill

jag förorda den jämkningen av lagtexten, att däri upptages även begreppet

urnhall.

Bestämmelser om vem som äger förrätta invigning av begravningsplats

återfinnes för närvarande i 10 kap. kyrkohandboken. Med den utformning

dessa bestämmelser nu har är denna placering naturlig, och jag kan icke

förorda, att bestämmelserna överföres till den nu föreslagna lagen.

I fall, då någon invigning ej sker av begravningsplats, anses ianspråktagandet

av marken för begravningsändamål konstituera den rättsliga förändringen

i markens natur. Denna verkan måste uppenbarligen anses inträda,

då mark inom begravningsplatsen första gången användes för begravningsändamål.

2 §•

Till denna paragraf, som motsvarar 15 § i utredningsmannens förslag, har

såsom andra stycke överförts 3 § jordfästningslagen; första och tredje styckena

saknar motsvarighet i gällande rätt. Enligt 2 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse

skall, om Kungl. Maj:t för särskilt fall så förordnar, begravningsplats

avskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

Utredningsmannen. Enligt förevarande lagrum skall det åligga territoriell

församling att, om ej annat är för visst fall föreskrivet, hålla allmän begravningsplats.

I fall, där Kungl. Maj :t förordnat att anskaffande och vård av

allmän begravningsplats skall åligga den borgerliga kommunen, ankommer

på denna att fullgöra den skyldighet som eljest åligger församlingen.

Remissgttrandena. Kammarkollegiet anser, att i lagtexten bör anges att den

borgerliga kommunen i vissa fall har de skyldigheter som normalt åvilar

församlingen. Kollegiet utgår också från att, om två församlingar har gemensam

kyrkogård, båda församlingarna därigenom skall anses ha fullgjort

sina skyldigheter. I fråga om icke territoriell församling bör enligt kollegiets

mening gälla att, om sådan församling ej har egen begravningsplats, den

territoriella församling inom vilken den icke territoriella församlingens medlemmar

är mantalsskrivna skall ha att sörja för att den allmänna begravningsplatsen

får sådan omfattning att även den icke territoriella församling
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1963

ens medlemmar kan beredas lägerstad där. Motsvarande bör gälla, när skyldigheten

att hålla begravningsplats lagts på den borgerliga kommunen.

Departementschefen. Såsom kammarkollegiet framhållit bör skyldigheten

för borgerlig kommun att i vissa fall hålla allmän begravningsplats komma

till uttryck i lagtexten. Även i övrigt kan jag ansluta mig till de av kollegiet

anförda synpunkterna. Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, att

med församling i förevarande paragraf avses endast territoriell församling.

Bestämningen territoriell har därför icke upptagits i lagtexten.

3 §•

Paragrafen, som svarar mot 16 § i utredningsmannens förslag, har icke

någon direkt motsvarighet i gällande rätt.

Utredningsmannen. Om en oanvänd del av en begravningsplats, som kanske

från början tilltagits väl med tanke på framtida behov, skulle behöva

utnyttjas för annat än begravningsändamål under vass tid, bör detta i undantagsfall

kunna ske. Myndighets medgivande bör dock krävas, och med

hänsyn till att möjligheten bör få utnyttjas mycket restriktivt föreslås att

medgivandet skall lämnas av Kungl. Maj :t.

I samband med tillstånd till nedläggande av begravningsplats bör Kungl.

Maj :t genom villkor och föreskrifter kunna skapa garanti för att pietetens

krav blir tillgodosedda. Härom uttalar utredningsmannen följande.

Någon föreskrift i lag om fredningstid torde ej erfordras, men Konungen

bör genom villkor och föreskrifter kunna skapa garanti för att pietetens

krav blir tillgodosedda. Rimligtvis bör en nedlagd begravningsplats ej få

användas för vilket ändamål som helst, t. ex. som nöjesplats. Vidare bör

beaktas, att pietetens krav i minst lika hög grad är inriktade på hur en sådan

åtgärd som nedläggande av en begravningsplats genomföres som att en

sådan åtgärd kommer till stånd. Garantier måste exempelvis skapas för att

kvarlevorna efter de avlidna ej blir utsatta för vandalisering eller vårdslös

behandling.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet påtalar, att det torde finnas enskilda

begravningsplatser, som icke är rättsligen avskilda från den fastighet inom

vars gränser de är belägna och som därför belastas av inteckningar i denna

fastighet. Konsekvensen av förslaget — som saknar övergångsbestämmelser

för detta fall — torde därför bli att, ehuru begravningsplatsen är intecknad,

utmätning ej må ske såvitt inteckningen besvärar begravningsplatsen.

Någon praktisk olägenhet härav anser kollegiet ej vara att befara, men kollegiet

framhåller, att Kungl. Maj :t vid tillstånd till eventuell försäljning av

fastigheten bör föreskriva att begravningsplatsen avskiljes. Sådant villkor

bör givetvis alltid uppställas för anläggande framdeles av enskild begravningsplats.

Om del av en begravningsplats någon tid använts för annat ändamål,

uppkommer frågan huruvida ny invigning är erforderlig innan marken tages

i anspråk för begravningsändamål. Denna fråga bör besvaras i lagtexten

anser domkapitlet i Linköping, som också önskar att i lagen anges viss tid

under vilken begravningsplats skall vara fredad.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1063 49

Domkapitlet i Visby anför i fråga om nedläggande av begravningsplats

följande.

Enligt förslaget skall fråga om nedläggande av begravningsplats alltid

vara beroende av Kungl. Maj:ts prövning, och det torde" alltså för framtiden

bliva väl sörjt för att ingen av nu använda begravningsplatser kommer att

överlämnas till förfall. Åtskilliga tidigare använda begravningsplatser hava

emellertid upphört att vårdas såsom sådana. De äro på grund härav att anse

såsom redan nedlagda, och vanvård där kan förekomma. Även å sådana

begravningsplatser kunna pietetshänsyn med styrka göra sig gällande; och

domkapitlet får då ifrågasätta, om även i fortsättningen bör beträffande

dessa begravningsplatser godtagas förut vedertagen uppfattning, enligt vilken

församling ensam kunnat avgöra, huruvida och på vilket sätt en sådan

begravningsplats skall vidmakthållas. En reglering med avseende å dessa

begravningsplatser, innebärande skyldighet för församling att underställa

myndighet förslag beträffande vård om sådan redan nedlagd begravningsplats,

bör enligt domkapitlets mening kunna övervägas. Ytterligare undersökning

av förhållandena i de enskilda fallen bör måhända först verkställas.

Departementschefen. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till

den nya lagen skall denna i tillämpliga delar lända till efterrättelse även i

fråga om befintliga begravningsplatser. Vad beträffar det i förevarande

paragraf föreslagna förbudet mot utmätning torde detta icke kunna upprätthållas

gentemot borgenär, som till säkerhet för sin fordran har fått inteckning

i den fastighet, vari begravningsplatsen ingår. Spörsmålet torde

emellertid vara av ringa praktisk betydelse. Självfallet bör vid anläggande

av nya begravningsplatser eller utvidgning av befintliga tillses, att marken

icke besväras av inteckningar.

Med de förordade övergångsbestämmelserna kommer förevarande bestämmelser

om nedläggande av begravningsplats ej att bli tillämpliga beträffande

begravningsplatser, som nedlagts före lagens ikraftträdande. Även om

vissa skäl kunde tala för en annan ordning, skulle en sådan svårligen kunna

genomföras.

Frågan om fredningstid för nedlagd begravningsplats bör bedömas mot

bakgrund av främst lokala förhållanden. På grund av dessa förhållandens

skiftande karaktär anser jag icke lämpligt, att i lagen anges viss fredningstid.

Frågan, huruvida ny invigning skall ske i fall då del av en begravningsplats

under någon tid använts för annat ändamål, torde få bedömas från fall

till fall. Avgörande bör därvid vara, huruvida området trots allt utåt framstått

såsom eu del av begravningsplatsen.

Bedömandet, huruvida begravningsplats skall få överlåtas eller helt eller

delvis nedläggas eller användas för annat än begravningsändamål, torde

kunna anförtros vederbörande länsstyrelse.

4 §•

Denna paragraf, som delvis är hämtad från 5 § andra stycket jordfästningslagen,

överensstämmer med 17 § i utredningsmannens förslag.

4 lliliang till riksdagens protokoll 1363. I samt. Nr 141

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1963

5 §•

Bestämmelsen, som svarar mot 18 § i utredningsmannens förslag, har

icke någon motsvarighet i gällande lagstiftning.

Departementschefen. Vid utfärdande av bestämmelser i administrativ väg

om skyldighet att upprätta gravkarta och att föra gravbok torde få övervägas

bl. a., huruvida sådan skyldighet bör stadgas även i fråga om gravplatser,

som tagits i bruk före den nya lagens ikraftträdande. Även frågan,

om och i vilken utsträckning denna skyldighet skall gälla innehavare av

enskild begravningsplats, får därvid närmare undersökas.

Om gravrätt

6 §.

Av paragrafen, som motsvarar 19 § i utredningsmannens förslag, har i

gällande rätt tredje stycket motsvarighet i 3 § 1916 års lag om nyttjanderätt

till gravplats.

Remissyttrandena. Luleå domkapitel anmärker, att förslaget saknar bestämmelse

om när rätt till förvärv av gravrätt skall anses föreligga. Upplåtelse

av gravrätt sker vanligen i samband med dödsfall eller begravning,

men förekommer ganska ofta utan samband härmed. Vid tillfällen, då brist

på gravplatser föreligger, och erfarenheten visar att så ofta kan bli fallet,

bör — anser domkapitlet — innehavare av begravningsplats äga lagstadgad

rätt att införa begränsning av de enskildas rätt till förvärv av gravplats.

Departementschefen. Även om det ej är ovanligt att rätt till gravplats

förvärvas redan under vederbörandes livstid, finns enligt min mening icke

anledning att i lagen inskriva någon skyldighet för innehavare av allmän

begravningsplats att upplåta gravrätt i en sådan situation. Av regeln om

skyldighet för församling att hålla begravningsplats med erforderligt antal

gravplatser följer däremot, att församling är skyldig upplåta gravrätt, då så

erfordras för att bereda avliden församlingsbo en sista lägerstad. Motsvarande

gäller, då borgerlig kommun ålagts skyldighet att anlägga begravningsplats.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § andra stycket och 5 § i 1916 års lag samt

20 § i utredningsmannens förslag. I fråga om allmängravar föreligger för

närvarande icke någon rätt att erhålla förnyad upplåtelse.

Utredningsmannen. Enligt 1916 års lag har innehavare av egen gravplats

i princip rätt att få upplåtelsetiden förlängd. Någon sådan rätt föreligger däremot

ej i fråga om allmängravarna. Det kan från väsentliga synpunkter,

pietetssynpunkter, framstå såsom ett önskemål att rätt till förlängning av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

51

upplåtelsetiden stadgas för alla gravar eller att vårdad grav alltid skall bibehållas.

Det har emellertid från många håll, särskilt från vissa av de större

städerna, framhållits såsom närmast ofrånkomligt för en rationell ordning

att kvarter med allmängravar kan läggas om och användas på nytt. Från

andra håll har häremot invänts att en vårdad grav aldrig bör mot vårdarens

vilja borttagas och att hinder ej kan föreligga att vid en omläggning bibehålla

enstaka gravar som vårdas. Sådana invändningar kan väl synas bärande,

men man torde få respektera den erfarenhet som ligger bakom kraven

på möjlighet att vägra förlängning i dessa fall. Om man i lagstiftningen tillmötesgår

detta krav genom att från rätten till förlängning av upplåtelsetiden

undantaga de gravar, som upplåtits avgiftsfritt, bör det uttalandet likväl i

anslutning därtill göras, att det bör vara angeläget att i största möjliga utsträckning

bevara de vårdade gravarna även av denna typ och att upplåtaren

under alla förhållanden bör söka tillmötesgå gravrättsinnehavarens önskemål

genom upplåtelse av ett eventuellt mindre område på samma ställe eller

i så nära anslutning som möjligt till den tidigare gravplatsen. Redan enligt

1916 års lag gäller för nyttjanderättsgravarnas del att rätt till förlängning

ej föreligger, om den förnyade upplåtelsen medför synnerligt men för begravningsplatsens

ändamålsenliga ordnande. Innebörden av detta stadgande

är dock för närvarande så begränsad, att det ej torde kunna tilllämpas

på utjämnande av gravkvarter på sätt stundom sker för allmängravarnas

del. Språkligt synes dock hinder ej föreligga mot en vidare

tolkning och enligt förslaget avses att stadgandet skall medgiva en tillämpning

för de avgiftsfria gravarnas (allmängravarnas) del motsvarande vad

nyss anförts. Utredningen ger nämligen vid handen att på vissa orter förnyad

upplåtelse i fråga om dessa gravar kan medföra synnerligt men för

begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel.

Beträffande rätt till förnyad upplåtelse har från vissa håll anmärkts, att

sådan rätt ej bör vara beroende av att anmälan göres före upplåtelsetidens

utgång. Fall kan väl tänkas förekomma, då bestämmelsen kan tillämpas på

ett sätt som kan vara obilligt mot den enskilde. Det bör vara myndigheterna

angeläget att undvika en sådan tillämpning av bestämmelsen. En uppmjukning

av stadgandet synes dock ej böra ske.

En förutsättning för förnyad upplåtelse är att gravplatsen är väl vårdad.

Om en gravplats under lång tid varit ovårdad och iordningställes just vid

upplåtelsetidens slut för att förlängning skall kunna ske, torde gravplatsen

ej utan vidare kunna anses väl vårdad, i vart fall ej om anledning finnes

till antagande, att vården varit rent tillfällig. För förlängning bör dock ej

kunna krävas, att gravplatsen städse varit väl vårdad.

Rätten till förnyad gravrättsupplåtelse är icke begränsad till förnyelse

efter upplåtelsetidens utgång utan kan därefter ske varje gång den förlängda

tiden gått till ända. Gravrättsinnehavaren kan dock ej påfordra

förlängning med längre tid varje gång än som motsvarar den senaste förlängningen.

Utredningsmannen framhåller slutligen att, när i den föreslagna lagtex
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

len liksom i 1916 års lag talas om rätt att mot skälig avgift erhålla förnyad

upplåtelse, detta icke betyder att församling är skyldig att taga ut avgift.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om i lagtexten

uttrycket »för alltid» bör användas ens i förening med satsen »varmed

förstås etc.---». Risk föreligger, att uttrycket »för alltid» kan

komma att användas utan denna högst nödvändiga förklaring.

Flera remissorgan har upptagit frågan om tillvägagångssättet vid förlängning

av upplåtelsetiden. Kyrkorådet i Malmö anser, att framställning

om förlängning bör få göras endast under en begränsad tidrymd före den

löpande upplåtelsetidens utgång. Endast om så sker kan rätt bedömas, huruvida

bifall till framställningen medför synnerligt men vid begravningsplatsens

nyttjande. Samma uppfattning uttalas av Föreningen Sveriges

kyrkokamrerare och av Luleå domkapitel. Svenska pastoratens riksförbund

anser, att tvekan ibland kan uppstå beträffande den tidpunkt vid vilken förnyad

upplåtelse kan påfordras.

Norrköpings kyrkliga samfällighets kyrkogårdsstyrelse vänder sig mot utredningsmannens

uttalande om den tid ny upplåtelse kan avse och framhåller,

att uttalandet ej står i överensstämmelse med den föreslagna lagtexten,

vilken saknar motsvarande inskränkning. Enligt kyrkogårdsstyrelsens

mening kan det i vissa fall finnas skäl, som motiverar att förlängning

sker för längre tid än som motsvarar den senast gällande upplåtelsetiden.

Styrelsen hemställer därför, att i lagtexten infogas ett tillägg av innebörd

att förnyad upplåtelse kan avse tid som anges i paragrafens första stycke.

Svenska pastoratens riksförbund anser, att det är tillräckligt, om gravrättsinnehavaren

tillerkännes rätt till förnyelse för tio eller kanske 15 år i

sänder men att det i övrigt bör stå församling fritt att avgöra, vilken tid

den nya upplåtelsen skall avse.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare föreslår, att orden »mot skälig avgift»

utgår med hänsyn till att på åtskilliga håll någon avgift för upplåtelserna

ej uttages.

Departementschefen. Några olägenheter av att i den nu föreslagna lagen

liksom i 1916 års lag tala om upplåtelser »för alltid» synes knappast behöva

befaras. Till undvikande av missförstånd beträffande innebörden av ifrågavarande

uttryck kan det emellertid vara lämpligt att i gravbreven återge, vad

som enligt lagen avses med upplåtelser för alltid.

Avgörande för frågan, huruvida förnyad upplåtelse skall medgivas, är att

gravplatsen är väl vårdad och att den förnyade upplåtelsen ej medför synnerligt

men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel.

Huruvida dessa förutsättningar är för handen, bör om möjligt bedömas med

utgångspunkt från läget vid den löpande upplåtelsetidens utgång. Detta skulle

kunna motivera en regel om att ansökan om förnyad upplåtelse skall ske

under t. ex. de sista tre månaderna av löpande upplåtelsetid. Med hänsyn till

att förhållandena varierar starkt mellan skilda begravningsplatser och att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1063

53

det stundom kan finnas möjligheter att ganska lång tid före upplåtelsetidens

utgång bedöma förutsättningarna för ny upplåtelse, anser jag emellertid icke

lämpligt att i lagen närmare reglera denna fråga. I vissa fall kan det för

övrigt vara önskvärt att en längre tid före den löpande upplåtelsetidens utgång

kunna få frågan om förnyad upplåtelse upptagen till behandling, exempelvis

då ny gravsättning blir aktuell.

Beträffande den tid förnyad upplåtelse må avse synes anledning icke föreligga

att meddela särskilda föreskrifter. Upplåtelse bör kunna ske enligt samma

regler som vid förstagångsupplåtelse. Även i övrigt skall givetvis i fråga

om förnyad upplåtelse gälla detsamma som vid förstagångsupplåtelse. Någon

uttrycklig bestämmelse, att upplåtaren — vare sig den första upplåtelsen varit

avgiftsfri eller icke — äger betinga sig skälig avgift för den nya upplåtelsen,

synes ej heller erfordras.

8 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer med

21 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Med uttrycket närstående i paragrafens andra stycke

avses givetvis i första hand de närmaste efterlevande. Men kretsen bör vara

något vidare, eftersom här är fråga om personlig anknytning. Liknande synpunkter

bör vara vägledande som de vilka ligger till grund för bestämmelsen

i 3 kap. 6 § strafflagen (23 kap. 6 § brottsbalken), där det stadgas straff

för underlåtenhet att hindra brott i vissa fall, då det kan ske utan fara för

vederbörande själv eller deras närmaste. Ett par samboende oskylda damer

kan under vissa förhållanden vara att anse som varandras närmaste. Att i

förevarande sammanhang uttrycket närstående valts i stället för närmaste

är ett uttryck för att kretsen bör bestämmas med större generositet, särskilt

när fråga är om släktingar.

Det skulle vara önskvärt, att gravboken lämnade besked om vem som vid

varje tid är gravrättsinnehavare eller att övergång av rätten infördes i boken.

Någon obligatorisk föreskrift därom föreslås dock ej. Frågan är ofta

oklar och det skulle i vissa fall möjligen kunna i onödan framkalla tvister,

om man vid gravrättsinnehavarens frånfälle krävde besked av de efterlevande

vem som i fortsättningen är innehavare. I förslaget till begravningskungörelse

har emellertid intagits en bestämmelse, att anteckning om senare

gravrättsinnehavare skall göras i fall där det kan ske.

Remissyttrandena. Förordnande om överlåtelse av gravrätt bör enligt samfällda

kyrkorådets i Hälsingborg mening delgivas upplåtaren för anteckning

i gravbok. Samma mening uttalas av Föreningen Sveriges kyrkokamrerare,

som tillägger att upplåtaren bör ha att bekräfta underrättelse av detta slag

genom erkännande tecknat å gravbrevet.

Departementschefen. Såsom jag framhållit i samband med den allmänna

motiveringen är det även vid den ursprungliga upplåtelsen många gånger

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

ovisst, vem som är att betrakta såsom gravrättsinnehavare. Det kan därför

vara svart att i gravbrevet ange innehavaren. I princip måste emellertid såsom

innehavare anses den till vilken rätten upplåtes. Detta har utsagts i

förevarande paragraf. I fall, då upplåtelsen avser stoftet eller askan efter

en person, som avlidit utan arvingar eller andra närstående, eller efter en

okänd person, är det oegentligt att tala om någon såsom innehavare av

gravrätten, men detta i praktiken sällsynta fall torde ej behöva särskilt

beaktas i lagtexten.

Även om det vid upplåtelsen är klart, vem som är innehavare av gravrätten,

uppkommer vid hans död frågan, vem som då inträder såsom innehavare.

Utredningsmannens förslag ger, som jag förut framhållit, god ledning

vid avgörandet av denna fråga, men det torde ingalunda alltid vara

möjligt att direkt utpeka någon såsom innehavare; efterlämnar avliden

gravrättsinnehavare make och arvingar blir dessa i regel gemensamt innehavare

av gravrätten. Mot denna bakgrund har utredningsmannen ej funnit

anledning föreslå någon obligatorisk skyldighet för gravrättsinnehavarens

efterlevande eller andra närstående att till upplåtaren lämna besked

om vem som är den nye innehavaren. Detta ställningstagande synes vara

välgrundat. Även om det således ej bör stadgas vare sig skyldighet för gravrättsinnehavarens

efterlevande att meddela upplåtaren, vem som är ny innehavare,

eller rätt för upplåtaren att erhålla besked i samma fråga, är det

givetvis önskvärt att anmälan om övergång av gravrätt sker i största möjliga

utsträckning. Uppmaning att göra sådan anmälan synes lämpligen kunna

intagas i gravbrevet. Självfallet bör anmälan om ny innehavare av gravrätt

antecknas i gravboken, och det kan även vara lämpligt att göra anteckning

härom i gravbrevet.

9 §■

Denna paragraf, som icke har någon motsvarighet i gällande rätt, svarar

mot 22 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Införande av äktamakegrav är ett starkt önskemål.

Innehavare av begravningsplats bör därför ej ställa sig avvisande, när framställning

göres om reserverande av plats för efterlevande make i omedelbar

anslutning till den först avlidnes grav.

Utredningsmannen anför vidare.

I danska lagens § 24 stadgas, att där på grund av lagstiftningens regler

gravplats tillhandahålles utan vederlag skall, om den döde var gift, om så

önskas samtidigt omedelbart vid sidan av den anvisade gravplatsen utläggas

en gravplats för den efterlevande maken, och denne behåller rätten

därtill, oavsett om han eller hon dör i eller utom församlingen. Om den

efterlevande avlider först efter utloppet av fredningstiden, skall betalning

dock erläggas för förnyelse av rätten till gravplatsen enligt de regler som

fastställts i reglemente---.

I förslaget har ej upptagits någon liknande bestämmelse. De skäl som

anförts mot att alltid medgiva förlängning av upplåtelsetiden för vårdad

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1963

grav, som upplåtits utan avgift, synes här gälla med större styrka. Man kan

ej heller bortse från att i fall, där intresset icke är tillräckligt stort för att

förvärva egen gravplats, det ofta skulle visa sig att den reserverade platsen

av en eller annan anledning ej kommer att tagas i anspråk. Frågan om vilorum

för äkta makar tillsammans torde i stor utsträckning kunna losas genom

eldbegängelse eller djupgrävning. I allmänhet torde också marken pa

begravningsplatsen kunna disponeras så att äktamakegravar kan ordnas i

den utsträckning som är erforderlig.

Remissyttrandena. Den av utredningsmannen föreslagna regeln, att gravrättsinnehavaren

skall äga bestämmanderätt i fråga om rätten till jordande

å viss gravplats, är olämplig anser kyrkogårdsnämnden i Uppsala domkyrkoförsamling.

Nämnden utgår därvid från att den föreslagna lydelsen

ger gravrättsinnehavaren rätt att, om upplåtaren vägrar ombesörja gravöppning,

själv verkställa sådan. Enligt nämndens mening bör endast upplåtaren

äga rätt att öppna grav, men om innehavaren av gravrätten ej är tillfreds

med upplåtarens beslut, bör han äga att hos länsstyrelsen anföra besvär mot

detsamma. Domkapitlet i Västerås stift anser, att förevarande paragraf bör

inledas med en bestämmelse om rätt för upplåtaren att inom begravningsplatsen

fastställa gravplats och att orden »vägra ombesörja gravöppning»

i förslaget bör utbytas mot »vägra gravsättning». Därigenom betonas, att

det tillkommer upplåtaren att lämna medgivande till gravsättning. Samma

ändring yrkas av Föreningen Sveriges kyrkokamrerare. I ett särskilt stadgande

bör enligt samma domkapitels mening utsägas, att det tillkommer

gravrättsupplåtaren att ombesörja gravöppning.

Domkapitlet i Växjö stift och Föreningen Sveriges kyrkogårdsföreståndare

behandlar frågan om äkta makars rätt. Enligt domkapitlets mening

bör efterlevande make alltid ha rätt att få gravplats vid den först avlidnes

sida. I detta syfte bör, anser nyssnämnda förening, om önskemål därom

framställes i samband med upplåtelsen, plats för efterlevande make reserveras

i grav invid den först avlidne eller, genom djupgrävning, i samma grav.

Departementschefen. Frågan vem som är innehavare av gravrätten har

sin största betydelse därigenom, att bestämmanderätten rörande vilka som

skall jordas inom gravplatsen tillkommer gravrättsinnehavaren. De anmärkningar,

som framkommit i anslutning till utredningsmannens förslag i

detta hänseende, angår samtliga bestämmelsen om att upplåtaren i vissa

fall äger vägra att ombesörja gravöppning. Gemensamt för anmärkningarna

är, alt de utgår från att endast upplåtaren bör äga verkställa gravöppning.

Den kritiserade bestämmelsen behöver enligt min mening icke uppfattas

så, att gravrättsinnehavaren skulle äga att själv ombesörja gravöppning. Någon

sådan möjlighet bör uppenbarligen icke stå honom till buds. Är han

missnöjd med beslut, varigenom upplåtaren vägrar gravöppning, bör han

i stället ha att klaga över beslutet. Ett sådant tillvägagångssätt torde också

vara förutsatt av utredningsmannen. Mot bakgrund av den anförda kritiken

har emellertid i paragrafens första stycke ordet gravöppning ersatts av

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj:ts proposition nr lbl år 1963

ordet gravsättning. Till undvikande av varje missförstånd har dessutom såsom

ett andra stycke tillfogats en uttrycklig bestämmelse om att endast upplåtaren

äger ombesörja gravöppning.

Enligt utredningsmannens förslag skall efterlevande make icke ha ovillkorlig

rätt att få gravplats reserverad i omedelbar anslutning till den först

avlidne makens grav. Från många synpunkter skulle det givetvis vara tilltalande

om sådan plats alltid kunde reserveras. Detta har också kommit till

uttryck i ett par remissyttranden. Ett system av detta slag skulle emellertid

på ett för upplåtaren olämpligt sätt binda handlingsfriheten vid utnyttjandet

av begravningsplatsen, och denna omständighet har av utredningsmannen

ansetts väga så tungt, att något förslag om rätt till äktamakegrav

i de åsyftade fallen icke framlagts.

Det kan enligt min mening ej anses uteslutet, att en regel om rätt till

äktamakegrav i vissa fall skulle kunna skapa stora svårigheter för upplåtaren.

Beträffande sådana gravplatser, som regelmässigt upplåtes mot avfamiljegravar

och liknande gravplatser — är förhållandena annorlunda,

och de betänkligheter som nyss angivits gör sig där ej gällande. Med hänsyn

till de skäl utredningsmannen anfört är jag beredd att ansluta mig till

hans ståndpunkt. Jag utgår emellertid från att upplåtare av gravplats i möjligaste

mån kommer att ställa sig positiva till önskemål om reserverande av

gravplats för äkta make.

10 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i 1916 års lag och 23 § i utredningsmannens

förslag.

11 §•

Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer

med 24 § i förslaget.

12 §.

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i 6 § av 1916 års lag, motsvarar

25 § i utredningsmannens förslag.

Remissyttrandena. Om uppsättande av gravvård skulle vara helt förbjudet

på viss plats bör det enligt domkapitlet i Växjö vara tillåtet att på annat

sätt markera, vem som jordats på viss gravplats.

Departementschefen. Det torde få ankomma på upplåtaren av gravrätten

att — med beaktande av vad som påkallas för att tillgodose en god gravplatskultur

på begravningsplatsen — avgöra, huruvida och på vilket sätt

annan markering på gravplatserna bör tillåtas inom område, där gravvårdar

enligt upplåtarens föreskrifter icke får uppsättas.

Närmare bestämmelser om anordningar på gravplats, bl. a. i fråga om förhandsgranskning

av gravvårdar, torde få meddelas i administrativ ordning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1963

13 och 14 §§.

Dessa paragrafer, som saknar motsvarighet i gällande rätt, svarar mot 26

och 27 §§ i förslaget.

Departementschefen. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen

för utredningsmannens förslag avses bestämmelsen om förbud mot pantsättning

och utmätning av gravvård eller annan gravöverbyggnad skola gälla

även beträffande grav på enskild begravningsplats. För att någon tvekan

icke skall råda i detta hänseende, har en uttrycklig regel härom upptagits i

14 §.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Första stycket i paragrafen, vilken ej har någon motsvarighet i gällande

lagstiftning, svarar mot 28 § 1 mom. i utredningsmannens förslag och andra

stycket mot 28 § 2 mom. i förslaget.

Utredningsmannen. Ärenden som avses i 1 mom. bör kunna upptagas av

länsstyrelse ex officio. Beträffande 2 mom. erinras om att tillsyn över församlings

vård av begravningsplats närmast tillkommer vederbörande prost,

biskop och domkapitel samt, från profan synpunkt, hälsovårdsnämnd och

länsstyrelse. Den kyrkliga tillsynen utövas i allmänhet genom visitationer.

Om sådana finnes närmare föreskrifter i 24 kap. kyrkolagen. I den mån rättelse

ej vinnes i sådan ordning, torde anmälan böra ske till länsstyrelsen,

som då med stöd av förevarande bestämmelse kan meddela vitesföreläggande.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att 2 mom. bör

kompletteras med föreskrift om vem som skall lämna handräckning. Enligt

länsstyrelsens mening bör det ankomma på överexekutor att lämna handräckningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att det i liknande

fall brukar vara länsstyrelsen eller överexekutor, som har att lämna

handräckning, och anser erforderligt, att i den föreslagna paragrafen utsäges

vad som avses gälla i förevarande fall. Samfällda kyrkorådet i Malmö

utgår från att handräckning skall sökas hos överexekutor och handläggas i

enlighet med 191 § utsökningslagen men anför vidare.

Då emellertid länsstyrelsen är överexekutor endast å landet och sålunda

icke i stad, som icke jämlikt utsökningslagen hänföres till landet, kan —

därest vitesföreläggande alltid skall meddelas av länsstyrelsen — den situationen

uppkomma, att handräckningsfrågan kan komma att behandlas av

annan överexekutor än den länsstyrelse, som meddelat vitesföreläggandet.

En sådan ordning torde vara mindre tillfredsställande. Till följd härav och

då lagtexten —--bör ge klart besked i den icke oviktiga frågan om hand
räckningsförfarandet,

synes utformningen av 28 § i denna del böra upptagas

till förnyat övervägande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr Ht år 1963

Departementschefen. Den vid remissbehandlingen upptagna frågan om

vem som skall äga meddela handräckning har föranlett en uttrycklig bestämmelse

enligt vilken uppgiften skall ankomma på överexekutor. Detta

medför visserligen, att det icke alltid blir länsstyrelse som blir behörig myndighet,

men några väsentliga olägenheter synes icke vara förenade därmed.

Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, att för handräckning i dessa fall

skall gälla enahanda bestämmelser, som är stadgade för det i 191 § utsökningslagen

avsedda fallet.

16 och 17 §§.

Paragrafen motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Då i förevarande paragraf talas om besvär avses förvaltningsbesvär,

vilket innebär att lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid

talan mot förvaltande myndighets beslut är tillämplig. Besvär skall alltså ha

inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet. Rätten att anföra besvär är ej beroende av att klaganden

är församlings- eller kommunmedlem.

Det skall alltjämt tillkomma allmän domstol att pröva avtal om gravunderhåll.

Även frågor om lagligheten av vitesbeslut och om handräckning kan

bringas under domstols prövning.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmärker, att

i utredningsmannens förslag föreskrift saknas hur klagan skall föras över

länsstyrelses beslut.

Domkapitlet i Växjö anser, att domkapitel bör vara besvärsinstans i mål

om förverkande av gravrätt och i mål om gravvård eller annan anordning å

grav. Förslaget motiveras med den uppsikt biskop och kontraktsprost vid

visitation utövar över bl. a. kyrkogårdarna.

Samfällda kyrkorådet i Malmö ifrågasätter, om icke av praktiska skäl bör

införas en bestämmelse om delgivning med sökanden av beslut som avses i

förevarande paragraf. Samma mening uttalas av Svenska pastoratens riksförbund.

Samfällda kyrkorådet i Hälsingborg samt Föreningen Sveriges

kyrkogårdsföreståndare anser, att i paragrafen bör angivas den tid inom vilken

besvär skall anföras hos länsstyrelsen.

I flera vid remissbehandlingen gjorde uttalanden upptages frågan, vilka

kommunala eller församlingskommunala organ det bör tillkomma att fatta

beslut i olika frågor på förevarande område. Luleå domkapitel påtalar, att

ovisshet lätt kan uppkomma angående vilket församlingens organ (kyrkoråd,

kyrkogårdsnämnd, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige) som skall äga

beslutanderätt i ärenden angående begravningsplats. Motsvarande problem

kan uppstå även i fall, då borgerlig kommun är ansvarig för begravningsplats.

Domkapitlet önskar därför ett förtydligande av lagtexten. Om borgerlig

kommun handhar begravningsplats, bör det enligt Stockholms domkapitel

finnas en särskild av kommunen utsedd styrelse som har det närmaste ansvaret.

Bestämmelse därom bör utfärdas.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

Svenska pastoratens riksförbund anför i förevarande fråga följande.

Endast på en punkt vill styrelsen påyrka en komplettering. Det gäller fördelningen

av befogenheter och arbetsuppgifter mellan kyrkorådet, å ena,

samt kyrkostämma och kyrkofullmäktige, å andra sidan. Den föreslagna författningstexten

innehåller icke några regler härom, meningen torde vara, alt

denna kompetensfördelning skall följa av föreskrifterna iförsamlingsstyrelselagen.

---

Fråga är väl, huruvida icke mera uttryckliga föreskrifter i ämnet erfordras.

Kyrkorådet har redan nu en dubbelställning. Det är dels en kyrklig myndighet.

I sådan egenskap har det befattning med vissa kvarstående ärenden

angående kyrkotukt samt förvaltar församlingskyrkans ekonomi. Men dels

är kyrkorådet också församlingens beredande, verkställande och förvaltande

organ, d. v. s. en kyrkokommunal myndighet.

De i 4 kapitlet begravningslagen omförmälda befogenheterna — t. ex. att

avgöra vem som skall få gravsättas i viss grav eller till vem gravrätt skall

överlåtas — innebär icke några kommunala förvaltningsbestyr utan äro att

hänföra till den s. k. självförvaltningen. Befogenheterna kunna jämföras

med exempelvis byggnadsnämnds beslut i en tomtindelnings- eller byggnad

slovsfråga. Det synes därför vara riktigast, att det i lagtexten direkt utsågs,

att befogenheterna skola tillkomma kyrkorådet. Termen »innehavare

av begravningsplats» för väl närmast tanken till församlingen såsom ägare

av begravningsplatsen, och det ligger då nära till hands att sluta, att avgörandena

skola träffas av församlingen-innehavarens beslutande organ, fullmäktige

eller stämma.

Det kan ifrågasättas, huruvida man ej borde använda samma konstruktion

som i byggnads-, hälsovårds- m. fl. lagstiftningar, nämligen att föreskriva,

att det i varje församling skall finnas en begravningsplatsnämnd

(griftegårdsnämnd), som skall ha de ifrågavarande befogenheterna, samt

att om särskild sådan nämnd ej tillsätts, kyrkorådet skall vara begravningsplatsnämnd.

Departementschefen. Allmänna begravningsplatser innehaves i regel av

församlingar eller borgerliga primärkommuner. Därav följer att beslut i

ärenden rörande begravningsplatser och gravar i regel kommer att meddelas

av kommunala organ. Beträffande beslut av sådana organ gäller enligt

allmänna kommunalrättsliga regler att de, om ej annat är särskilt föreskrivet,

kan överklagas genom kommunalbesvär. Vad i 16 § föreslås om besvär

utgör emellertid sådana särskilda föreskrifter som sätter de allmänna

reglerna om kommunalbesvär ur kraft. Med besvär avses i nämnda paragraf

sådana besvär som utgör det ordinära rättsmedlet inom statsförvaltningen,

s. k. förvaltningsbesvär. Rätt att anföra förvaltningsbesvär är icke

begränsad till kommunmedlem, och besvärsmyndigheten har här en vidare

prövningsbefogenhct än vid kommunalbesvär.

Av allmänna regler om den kommunala kompetensfördelningen följer, all

beslut i ärenden av den art som avses i 16 § skall meddelas av ett förvaltande

organ i kommunen, d. v. s. i regel av drätselkammare, kommunalnämnd

eller kyrkoråd eller av en för ändamålet särskilt inrättad nämnd.

För att detta skall komma till uttryck i paragrafen, torde däri böra anges,

att besvärsrätten avser beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll uttryckts önskemål om eu ut
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr lhl år 1963

trycklig regel angående kompetensfördelningen mellan olika kommunala

organ i fråga om skilda ärenden rörande begravningsplatser och gravar. Den

gränsdragning varom här är fråga gäller fördelningen av ärendena mellan

beslutande och förvaltande organ. Denna gränsdragning synes emellertid

i allmänhet ej behöva föranleda några svårigheter. Jag finner därför ej erforderligt,

att här intaga någon regel i ämnet. Ej heller anser jag nödvändigt

eller lämpligt med en föreskrift om att förvaltningen av begravningsplats

skall — i fall då kommun är innehavare — ankomma på en särskild kommunal

nämnd. De lokala förhållandena är så skiftande att varje kommun,

d. v. s. i regel församling, själv bör få avgöra huruvida sådan nämnd skall

inrättas.

Såsom utredningsmannen framhållit blir lagen om besvärstid vid talan

mot förvaltande myndighets beslut tillämplig på besvär, som anföres enligt

16 §. Någon regel om besvärstid torde vid sådant förhållande icke böra upptagas

i paragrafen. Av nyssnämnda lag framgår även att besvärstiden räknas

från det klaganden fick del av beslutet. Det torde icke vara erforderligt

att i detta sammanhang binda delgivningen vid någon viss form. I allmänhet

lärer emellertid delgivning lämpligen kunna ske på det sättet, att beslutet

tillställes vederbörande i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis.

Besvär i frågor, som avses i 16 §, torde — vare sig begravningsplatsen innehaves

av församling eller av borgerlig kommun eller eljest av det allmänna

— böra prövas av länsstyrelsen.

I 17 § har intagits en uttrycklig bestämmelse om att talan mot beslut av

länsstyrelsen skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Mål av det slag

som avses i 16 § bör prövas av regeringsrätten. Detsamma gäller mål enligt

11 § och mål om vitesföreläggande enligt 15 §, dock ej i den mån föreläggandet

riktas mot kommun. Härav påkallade ändringar i regeringsrättslagen

torde få anmälas i annat sammanhang.

18 och 19 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 30 och 31 §§ i utredningsmannens förslag.

Vissa bestämmelser i de hänseenden som avses i paragraferna finns nu meddelade

i kungörelsen den 11 november 1960 om begravningsplatser samt

gravsättning och eldbegängelse m. m.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964, varvid samtidigt

1916 års lag föreslås upphävd. I enlighet med utredningsmannens förslag

torde den nya lagen böra i tillämpliga delar gälla även beträffande befintliga

begravningsplatser liksom också beträffande upplåtelser av gravplatser,

som skett före lagens ikraftträdande. I sistnämnda hänseende bör dock giltigheten

inskränkas till upplåtelser, på vilka 1916 års lag ägt tillämpning.

Departementsförslaget överensstämmer härutinnan i sak med utredningsmannens

förslag, vari motsvarande regel emellertid erhållit en annan formulering.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

I övergångsbestämmelserna till lagen har även upptagits den tidigare omtalade

mot 7 § i 1916 års lag svarande bestämmelsen om viss fonderingsskyldighet.

Det må anmärkas att, när i denna bestämmelse användes uttrycket

särskild fond därmed ej avses någon i kommunens redovisning ingående

fond (egen fond) utan en s. k. förvaltad fond.

Förslaget till lag om ändring i jordfästningslagen

3 §.

Denna paragraf har, som jag redan nämnt, oförändrad överförts till lagen

om gravrätt in. m., där den upptagits såsom andra stycke i 2 §. Paragrafen

bör därför utgå ur jordfästningslagen.

5 §•

Andra stycket i denna paragraf föreskriver, att begravningsplats skall hållas

i ordnat och värdigt skick. En bestämmelse av motsvarande innehåll ingår

i 4 § av förslaget till lag om gravrätt m. m. Ifrågavarande stycke bör därför

utgå ur jordfästningslagen.

Förslaget till lag om ändring i nyttjanderättslagen

Enligt 1 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen skall 1 § i samma

kapitel ej äga tillämpning på upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats på

kyrkogård eller annan allmän begravningsplats. I 2 kap. 70 § — som inleder

den avdelning av lagen, vilken handlar om arrende för annat ändamål än

jordbruk — återfinnes som sista stycke en erinran om att angående upplåtelse

av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats

är särskilt stadgat.

Utredningsmannen föreslår, att 1 kap. 8 § andra stycket och 2 kap. 70 §

sista stycket upphäves.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser, att i 1 kap. 8 § bör införas en

hänvisning till den nya lagstiftningen.

Departementschefen. Med den nuvarande konstruktionen av rätten till

gravplats är det naturligt, att i nyttjanderättslagen ingår vissa hänvisningar

till 1916 års lag. Även med den nu föreslagna konstruktionen av rätten till

gravplats synes emellertid motiverat att i 1 kap. 8 § — i likhet med vad som

skett beträffande vägrätt — införa en hänvisning till den nya lagen. Sista

stycket i 2 kap. 70 § bör därvid upphävas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse Bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1963

63

Bilaga A

Förslag

till

Lag om gravrätt m. in.

Härigenom förordnas som följer.

Om begravningsplats

1 §•

Begravningsplats är antingen

a) allmän begravningsplats, varmed förstås av församling eller, efter

Konungens förordnande, av annan kommun eller eljest av det allmänna

anordnad, behörigen invigd kyrkogård eller annan begravningsplats, urngård,

urnlund, urnhall, urnmur, kolumbarium eller minneslund, eller

b) enskild begravningsplats, varmed förstås annat trossamfund än svenska

kyrkan eller ock annan enskild tillhörig plats, som enligt Konungens

förordnande behörigen anordnats för förvaring av avlidnas stoft eller för

förvaring eller utströende av avlidnas aska.

2 §.

Det åligger församling eller, där så för visst fall förordnats, borgerlig

kommun att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal gravplatser

av vedertagen typ.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild

begravningsplats må anordnas.

Om anläggning, utvidgning eller väsentlig förändring av begravningsplats

gäller vad Konungen därom förordnar.

3 §.

Ej må begravningsplats intecknas eller utmätas eller utan länsstyrelsens

tillstånd överlåtas eller användas för annat än begravningsändamål.

Begravningsplats må ej heller helt eller delvis nedläggas utan att länsstyrelsen

förordnat därom. I samband med sådant förordnande må föreskrivas

villkor för nedläggandet och för områdets framtida användande.

Vad här stadgas om begravningsplats skall i tillämpliga delar gälla även

gravkor.

4 §.

Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick och den helgd

skall städse iakttagas som tillkommer de dödas vilorum. Den skall så underhållas

och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1963

5 §.

Innehavare av begravningsplats skall låta upprätta gravkarta och föra

gravbok i enlighet med vad Konungen därom förordnar.

Om gravrätt

6 §•

Gravrätt uppkommer, då visst område på allmän begravningsplats upplåtes

för jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska.

Till bevis om upplåtelse av gravrätt skall, om det ej av särskilda skäl

finnes kunna underlåtas, utfärdas gravbrev.

Avgift för gravrätt skall, om ej annat överenskommes, utgå på en gång.

7 §•

Upplåtelse av gravrätt må ske för viss tid, minst femton och högst

femtio år, eller för alltid. Har upplåtelsetid ej bestämts, skall upplåtelsen anses

hava skett för tjugofem år. Upplåtelse för alltid avser tid, under vilken

gravplats utgör del av allmän begravningsplats.

När för viss tid upplåten gravrätt upphör på grund av tidens utlöpande,

äger gravrättsinnehavaren, om gravplatsen är väl vårdad, erhålla förnyad

upplåtelse, såframt han anmält sig därtill före upplåtelsetidens utgång och

den förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men för begravningsplatsens

ändamålsenliga ordnande och skötsel.

8 §.

Såsom innehavare av gravrätt anses den, till vilken sådan rätt upplåtits.

När gravrättsinnehavaren avlider, övergår rätten i enlighet med vad som må

hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare skriftligt förordnande.

Föreligger ej sådant förordnande, övergår gravrätten till den avlidnes

närmaste efterlevande, make och arvingar, eller den som dessa anmäla

såsom gravrättsinnehavare.

Gravrätt må ej överlåtas till annan än närstående eller upplåtaren. I fall då

någon ej finnes, till vilken enligt bestämmelserna i första stycket gravrätten

övergått, kan överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren.

9 §•

Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas inom

gravplatsen; dock äger upplåtaren vägra gravsättning när det är uppenbart

att framställning därom icke överensstämmer med tidigare gravrättsinnehavares

önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera gravrättsinnehavare,

och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående gravsättningen.

Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas, i

första hand arvsrättsreglerna tillämpas, med beaktande dock av att barn

har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon före sys
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

65

konbarn samt att plats i regel bör beredas för äkta makar tillsamman. Vid

lika rätt enligt vad nu sagts må, när särskilda skäl äro därtill, hänsyn tagas

såväl till närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts

inom gravplatsen eller till orten som ock till andra särskilda förhållanden;

föreligga ej sådana förhållanden, skall den som först avlider hava företräde.

Gravöppning må äga rum endast genom upplåtarens försorg.

10 §.

Gravplats skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt skick.

Råder å gravplats uppenbar vanvård och avhjälpes den ej inom ett år

efter det upplåtaren förelagt gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i

stånd, äger upplåtaren förklara gravrätten förverkad. Föreläggande som

nu sagts skall innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. Är

gravrättsinnehavaren ej känd eller vet man ej var han finnes, skall föreläggandet

införas en gång i allmänna tidningarna och i tidning inom orten;

tiden för beslut om påföljdens inträdande skall i sådant fall räknas från

kungörandet.

Gravrätt må ej förklaras förverkad, om myndighet är ansvarig för gravplatsens

vård och underhåll.

11 §•

Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrättens

bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga

ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant fall ej

är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i 10 § är stadgat,

förordna att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller, om det ej

kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare,

att rätten skall upphöra.

12 §.

Gravrätt medför även rätt att förse grav med gravvård, därest det ej strider

mot ordnandet av den del av begravningsplatsen varom är fråga. Beträffande

gravvårds utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar på

gravplatsen skall iakttagas, vad upplåtaren därom föreskriver. Upplåtaren

må dock icke meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden än som påkallas

för att tillgodose en god gravplatskultur.

Sedan gravvård blivit uppsatt, får den ej utan medgivande av upplåtaren

bortföras. Sådant medgivande må ej lämnas, med mindre säkerhet vunnits

för att icke med gravvården förfares på ovärdigt sätt.

Har gravrätt upphört, skall om bortförande av gravvård eller annan gravöverbyggnad

gälla vad i andra stycket är stadgat. Vad som ej är bortfört

inom sex månader efter gravrättens upphörande eller, om tvist uppkommit

om anordningens bortförande, inom samma tid efter tvistens slutliga avgörande

tillfaller upplåtaren. Vill denne från gravplatsen bortföra anordning

av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller eljest av beskaffenhet att

It Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 141

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1963

böra för framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen

eller eljest å lämplig därtill avsedd plats; och skall beträffande sådant

föremål jämväl iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Bortföres eljest

gravvård eller annan gravöverbyggnad, skall tillses att med densamma

icke förfares på ovärdigt sätt.

13 §.

Gravrätt eller rätt till gravvård eller annan gravöverbyggnad må ej pantsättas

eller utmätas för gäld.

14 §.

Vad i 13 § stadgas om pantsättning och utmätning gäller även gravvård

eller annan gravöverbyggnad å enskild begravningsplats.

Konungen äger för särskilt fall förordna, att bestämmelserna i övrigt i detta

kapitel skola helt eller delvis vara tillämpliga å gravplatser inom sådan

begravningsplats.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Länsstyrelsen har att, om innehavare av begravningsplats ej fullgör sina

åligganden enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser,

vid vite förelägga denne att vidtaga erforderlig rättelse.

Har gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan anordning

i strid med vad upplåtaren föreskrivit, äger länsstyrelsen, om skäl äro därtill,

vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att borttaga anordningen. Sådant

föreläggande må även eljest meddelas, när synnerliga skäl äro därtill.

Fullgöres ej meddelat vitesföreläggande, må överexekutor meddela

handräckning för anordningens borttagande.

16 §.

I beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats, må den

som beslutet rör söka ändring, om myndigheten

vägrat att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 7 §,

meddelat beslut om övergång eller överlåtelse av rätt enligt 8 § eller angående

gravsättning enligt 9 §,

förklarat gravrätt förverkad enligt 10 §,

meddelat beslut angående gravvård eller annan anordning å grav enligt

12 §, eller

eljest meddelat beslut om användning av gravplats.

Ändring i myndighetens beslut sökes genom besvär hos länsstyrelsen.

17 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade

bestämmelser föres genom besvär hos Konungen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

18 §.

Angående krematorium och eldbegängelse samt förfarandet med aska efter

eldbegängelse gäller vad Konungen därom förordnar.

19 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 24 mars 1916

(nr 94) om nyttjanderätt till gravplats upphör att gälla.

Den nya lagen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande

befintliga begravningsplatser och sådana före lagens ikraftträdande

gjorda upplåtelser av gravplatser, å vilka lagen den 24 mars 1916 ägt tilllämpning.

Har före lagens ikraftträdande myndighet mot viss, en gång för alla erlagd

gottgörelse åtagit sig vård och underhåll av gravplats för alltid eller så

länge gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats, skola de medel som

för sådant ändamål erlagts, om ej annat föranledes av villkor som må hava

uppställts av den som lämnat gottgörelsen, förvaltas såsom en särskild fond,

vars avkastning skall användas endast för gravplatsens vård och underhåll;

dock äger myndighet, som iklätt sig skyldighet att ombesörja vård och underhåll

av flera gravplatser, rätt att, om ej villkor som nyss sagts utgör hinder

härför, sammanföra till en gemensam fond de medel, som myndigheten

mottagit för gravplatsernas vård och underhåll, såframt därvid iakttages att

en noggrann och fullständig förteckning föres över gravplatserna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1963

Bilaga B

Förslag

till

Begravningslag

Inledande bestämmelse

1 §. Om avlidnas stoft och vilorum skall gälla vad i denna lag stadgas.

1 kap. Om jordfästning

2 §. Avlidens i livstiden uttryckta önskan rörande jordfästning bör, såvitt

det är möjligt, iakttagas av den som i egenskap av anhörig eller närstående

eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt beaktas, om den

avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande eller om denna

framgår av hans anslutning till visst trossamfund.

3 §. Var den avlidne medlem av svenska kyrkan, ombesörjer pastor i den

församling där den avlidne var kyrkobokförd att dödsfallet i den ordning

kyrkohandboken föreskriver tillkännagives vid högmässogudstjänst, så snart

det lämpligen kan ske.

Ändå att den avlidne icke tillhörde kyrkan, skall sådant tillkännagivande

ske, om det begäres av den som ombesörjer begravningen.

4 ''§. Avliden som var medlem av svenska kyrkan skall jordfästas i svenska

kyrkans ordning, om ej annat följer av 2 §. I fråga om barn, som avlidit

före femton års ålder, tillkommer dock vårdnadshavaren att avgöra,

huruvida sådan jordfästning skall förrättas. Om sådan jordfästning av dödfött

barn bestämma föräldrarna.

Hur jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske, föreskrives i kyrkohandboken.

Jordfästningen skall äga rum i den församling, där den avlidne

var kyrkobokförd eller dödsfallet timade; dock må, om det åstundas, jordfästningen

förrättas i annan församling.

5 §. Ändå att den avlidne icke tillhörde svenska kyrkan, må på framställning

av den som ombesörjer begravningen jordfästning förrättas i svenska

kyrkans ordning, därest den avlidne önskat sådan jordfästning eller det

eljest föreligger skäl därtill.

6 §. Jordfästning i svenska kyrkans ordning förrättas i kyrkorum som

invigts för svenska kyrkans gudstjänst eller ock på begravningsplats eller

i begravningskapell, krematorium eller annat rum, som inrättats för sådant

ändamål.

7 §. För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må kyrkorum

som invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas, om särskilda skäl äro

därtill.

8 §. Klockringning vid jordfästning skall, då det begäres av den som ombesörjer

begravningen, äga rum på vanligt sätt, även om jordfästning icke

förrättas i svenska kyrkans ordning.

9 §. Vid jordfästning må intet förekomma som strider mot förrättningens

helgd och allvarliga innebörd.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ht år 1963 69

2 kap. Om gravsättning

10 §. Vad i 2 och 9 §§ är stadgat rörande jordfästning skall iakttagas

jämväl i fråga om gravsättning.

11 §. Gravsättning må ske endast på begravningsplats. Efter eldbegängelse

må dock med askan förfaras på sätt Konungen bestämmer.

Om gravsättning i kyrka, där gudstjänst brukar hållas, eller i gravkor,

som står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, förordnar Konungen.

12 §. Rätt till gravsättning på allmän begravningsplats skall ej vara beroende

av att den avlidne tillhörde visst trossamfund eller att jordfästning

ägt rum eller förrättats i viss ordning.

13 §. Klockringning vid gravsättning skall, då det begäres av den som

ombesörjer begravningen, äga rum på vanligt sätt, även om jordfästning

icke ägt rum eller förrättats i annan än svenska kyrkans ordning.

3 kap. Om begravningsplats

14 §. Begravningsplats är antingen

a) allmän begravningsplats, varmed förstås av församling eller, efter

Konungens förordnande, av kommun eller eljest av det allmänna anordnad,

behörigen invigd kyrkogård eller annan begravningsplats, urngård, urnlund,

urnmur, kolumbarium eller minneslund eller

b) enskild begravningsplats, varmed förstås annat trossamfund än svenska

kyrkan eller ock annan enskild tillhörig plats, som enligt Konungens

förordnande behörigen anordnats för förvaring av avlidnas stoft eller för

förvaring eller utströende av avlidnas aska.

15 §. 1 mom. Det åligger territoriell församling att, där ej annat är för

visst fall föreskrivet, hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal

gravplatser av vedertagen typ.

2 mom. På Konungens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor

enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Om anläggning, utvidgning eller väsentlig förändring av begravningsplats

gäller vad Konungen därom förordnar.

16 §. Ej må begravningsplats intecknas eller utmätas eller utan Konungens

tillstånd överlåtas eller användas för annat än begravningsändamål.

Begravningsplats må ej heller helt eller delvis nedläggas utan att Konungen

förordnat därom. Konungen äger därvid föreskriva villkor för nedläggande

och om områdets användande för framtiden.

Vad i första och andra styckena är stadgat om begravningsplats skall i

tillämpliga delar gälla om gravkor.

17 §. Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick och den

helgd skall städse iakttagas som tillkommer de dödas vilorum. Den skall

så underhållas och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

18 §. Om gravkarta och gravbok förordnar Konungen.

4 kap. Om gravrätt

19 §. Gravrätt uppkommer då för jordande av avlidens stoft eller förvaring

av avlidens aska visst område på allmän begravningsplats upplåtes.

Sådan upplåtelse skall ske skriftligen i form av gravbrev.

Skall avgift för gravrätten utgå, skall den, där ej annat överenskommits,

utgå på en gång.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1003

20 §. Upplåtelse av gravrätt må ske för viss tid, minst femton och högst

femtio år, eller för alltid, varmed förstås så länge gravplatsen utgör del avallmän

begravningsplats. Har upplåtelsetid ej bestämts, skall upplåtelsen

anses hava skett för tjugufem år.

Då för viss tid upplåten gravrätt upphör på grund av tidens utlöpande,

äger, om gravplatsen är väl vårdad, gravrättsinnehavaren rätt att mot skälig

avgift erhålla förnyad upplåtelse, såframt han anmält sig därtill före

upplåtelsctidens utgång och den förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt

men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel.

21 §. Såsom innehavare av gravrätt skall anses den, till vilken sådan rätt

upplåtits. När gravrättsinnehavaren avlider, skall rätten övergå i enlighet

med vad som må hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare

skriftligt förordnande. Föreligger ej sådant förordnande, övergår gravrätten

till den avlidnes närmaste efterlevande, make och arvingar, eller den som

dessa anmäla såsom gravrättsinnehavare.

Överlåtelse av gravrätt må ej äga rum till annan än närstående eller upplåtaren.

I fall då någon ej finnes, till vilken enligt bestämmelserna i första

stycket gravrätten övergått, kan överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren.

22 §. Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola jordas inom

gravplatsen; dock äger upplåtaren vägra att ombesörja gravöppning, när

det är uppenbart att framställning därom icke överensstämmer med tidigare

gravrättsinnehavares önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera

gravrättsinnehavare, och kunna de ej enas, skall upplåtaren bestämma angående

gravsättningen. Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna

sammanjämkas, i första hand arvsrättsreglerna tillämpas, med beaktande

dock av alt barn har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och

syskon före syskonbarn samt att plats i regel bör beredas för äkta makar

tillsamman. Vid lika rätt enligt vad nu sagts må, när särskilda skäl föranleda

därtill, hänsyn tagas såväl till närmare personlig anknytning till senast

inom gravplatsen jordade eller till orten som ock till andra speciella

förhållanden; föreligga ej sådana omständigheter, skall plats beredas den

som först avlider.

23 §. Gravplats skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt

skick.

Råder å gravplats uppenbar vanvård och avhjälpes den ej inom ett år

efter det upplåtaren förelagt gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i

stånd, äger upplåtaren förklara gravrätten förverkad. Föreläggande som nu

sagts skall innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. Är gravrättsinnehavaren

ej känd eller vet man ej var han finnes, skall föreläggandet

införas en gång i allmänna tidningarna och i tidning inom orten; tiden

för beslut om påföljdens inträdande skall i sådant fall räknas från kungörandet.

Förverkande kan ej ifrågakomma då myndighet är ansvarig för gravplatsens

vård och underhåll.

24 §. Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrättens

bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplatsens

ändamålsenliga ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant

fall ej är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i 23 § är

stadgat, förordna om gravrättens överflyttande till annan plats eller, om

det ej kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare,

om dess upphörande.

25 §. Gravrätt medför även rätt, där det ej strider mot ordnandet av den

de] av begravningsplatsen varom är fråga, att förse grav med gravvård.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

Beträffande gravvårds utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar

å gravplatsen skall iakttagas vad upplåtaren därom föreskriver. Dylika föreskrifter

må dock ej på ett otillbörligt sätt inkräkta på den enskildes berättigade

önskemål. Sedan gravvård blivit uppsatt, får den ej utan medgivande

av upplåtaren bortföras. Sådant medgivande må ej lämnas med

mindre säkerhet vunnits för att gravvården ej pietetslöst kommer på avvägar.

Har gravrätt upphört, skall om bortförande av gravvård eller annan gravöverbyggnad

gälla vad i första stycket är stadgat. Vad som ej är bortfört

inom sex månader efter gravrättens upphörande eller, om tvist uppkommit

om anordningens bortförande, inom samma tid efter tvistens slutliga avgörande,

tillfaller upplåtaren. Vill denne från gravplatsen bortföra anordning

av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller eljest av beskaffenhet att

böra för framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen

eller eljest å lämplig därtill avsedd plats; och skall beträffande sådant

föremål jämväl iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Bortföres eljest

gravvård eller annan gravöverbyggnad, skall med densamma omedelbart

så förfaras att den ej pietetslöst kommer på avvägar.

26 §. Gravrätt eller rätt till gravvård eller annan gravöverbyggnad må ej

pantsättas eller utmätas för gäld.

27 §. Konungen äger för särskilt fall förordna att bestämmelserna i detta

kapitel helt eller delvis skola vara tillämpliga å gravplatser inom enskild

begravningsplats.

5 kap. Särskilda bestämmelser

28 §. 1 mom. Länsstyrelsen har att, om innehavare av begravningsplats

ej fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller med stöd därav meddelade

bestämmelser, vid vite ålägga denne att vidtaga erforderlig rättelse.

2 mom. Har gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan

anordning i strid med vad upplåtaren föreskrivit, äger länsstyrelsen, om

skäl därtill föreligger, vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att borttaga

anordningen. Sådant föreläggande må även eljest meddelas, när synnerliga

skäl äro därtill.

Fullgöres ej meddelat vitesföreläggande, må handräckning meddelas för

anordningarnas borttagande.

29 §. I beslut av innehavare av begravningsplats må den som beslutet

rör genom besvär söka ändring hos länsstyrelsen, om innehavaren av begravningsplatsen
vägrat

att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 20 §,

meddelat beslut om övergång eller överlåtelse av gravrätt enligt 21 §

eller angående gravsättning enligt 22 §,

förklarat gravrätt förverkad enligt 23 §,

meddelat beslut angående gravvård eller annan anordning å grav enligt

25 § eller

eljest enligt vad därom är stadgat meddelat beslut om användning av

gravplats.

30 §. Angående krematorium och eldbegängelse samt förfarandet med

avlidens aska skall gälla vad Konungen därom förordnar.

Öl §. Konungen äger meddela bestämmelser om tillämpningen av vad i

denna lag är stadgat.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

Denna lag träder i kraft den---.

Genom den nya lagen upphävas:

1) lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning;

2) lagen den 24 mars 1916 om nyttjanderätt till gravplats;

3) 1 kap. 8 § andra stycket och 2 kap. 70 § sista stycket lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Lagen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande

befintliga begravningsplatser och de upplåtelser av gravplatser som skett

före lagens ikraftträdande, dock med den inskränkning, som må ligga i

övergångsbestämmelserna till nämnda lag den 24 mars 1916 beträffande

nådiga förbudet den 12 september 1783 emot ytterligare försäljande av de

en gång till privata försålda gravar i kyrkor och kyrkogårdar.

Har före lagens ikraftträdande myndighet mot viss, en gång för alla eriagd

gottgörelse åtagit sig vård och underhåll av gravplats för alltid eller

så lange gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats, skola de medel

som för sådant ändamål erlagts, där ej annat föranledes av villkor som må

hava uppställts av den som lämnat gottgörelsen, förvaltas såsom eu särskild

fond, vars avkastning skall användas endast för gravplatsens vård och

underhåll; dock äger myndighet, som iklätt sig skyldighet att ombesörja

vård och underhåll av flera gravplatser, rätt att, där ej villkor som nyss

sagts utgör hinder härför, sammanföra till en gemensam fond de medel,

som myndigheten mottagit för gravplatsernas vård och underhåll, allenast

därvid iakttages att en noggrann och fullständig förteckning föres över

gravplatserna.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1963

73

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 mars

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 20 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 15 februari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om gravrätt m. m., 2) lag angående

ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. och 3)

lag angående ändring i lagen den H juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Ingvar Gullnäs.

Förslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet.

Förslaget till lag om gravrätt m. m.

Lagrådet:

9 §•

I detta lagrum stadgas bl. a., att om flera gravrättsinnehavare finnas och

de ej kunna enas, upplåtaren bestämmer angående gravsättningen samt att

därvid, såframt meningarna ej kunna sammanjämkas, i första hand arvsrättsreglerna,

dock med vissa modifikationer, skola tillämpas. Vidare föreskrives,

att vid lika rätt enligt det sagda må, när särskilda skäl äro därtill,

hänsyn tagas såväl till närmare personlig anknytning till senast gravsatta

eller till orten som ock till andra särskilda förhållanden; föreligga ej sådana

förhållanden, skall den som först avlider ha företräde.

Emellertid synes möjlighet böra föreligga att beakta särskilda förhållanden

av angiven art icke blott vid val mellan dem, som enligt de tidigare i lagrummet

upptagna reglerna ha lika rätt, utan även, när skäl äro därtill, i situationer

där nämnda regler giva någon företräde. Lagrådet förordar därför

att paragrafens första stycke, med också redaktionella j ämkningar, erhåller

följande lydelse: Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas

inom gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det

är uppenbart att framställning därom icke överensstämmer med tidigare

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

gravrättsinnehavares önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera

gravrättsinnehavare och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående

gravsättningen. Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sarnmanjämkas,

företräde givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av

att barn har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon

före syskons barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsamman. Vid

lika rätt enligt vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må

beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts

inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i annat

fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava

företräde.

12 §.

I denna paragraf upptagas bl. a. regler om gravvårds utseende och beskaffenhet

samt om andra anordningar på gravplats. I detta hänseende skall enligt

första stycket iakttagas vad upplåtaren därom föreskriver; han må dock

icke meddela andra föreskrifter än som påkallas för att tillgodose en god

gravplatskultur.

I motiveringen till dessa stadganden har departementschefen uttalat, att

utgångspunkten bör vara att gravrättsinnehavaren äger frihet att bestämma

gravvårdens utseende men att denna frihet skall kunna begränsas genom

föreskrifter av upplåtaren. I anslutning härtill vill lagrådet framhålla att —

såsom utredningsmannen anfört — bland de föreskrifter som upplåtaren

äger meddela bör kunna innefattas krav på förhandsgranskning och att upplåtaren

skall kunna motsätta sig såväl viss typ av gravvård eller gravvård av

viss storlek som anordningar av visst slag, t. ex. stenmurar och järnstaket

eller plantering av träd på gravplatsen. I fråga om alla sådana föreskrifter

skall emellertid gälla, att de ej få gå längre än som kan anses motiverat.

För att uttrycka det allmänna intresse, som här avses skola tillgodoses, synes

ordet »gravkultur» vara att föredraga framför »gravplatskultur».

13 och 14 §§.

Utredningsmannen har i betänkandet uttalat, att bestämmelsen om förbud

mot pantsättning och utmätning gäller även beträffande grav på enskild begravningsplats.

Därvid torde ha avsetts att vad som sägs om gravrätt skall

tillämpas å upplåten rätt till gravplats inom enskild begravningsplats. Det i

14 § första stycket av remissförslaget upptagna stadgandet i ämnet avser enligt

ordalagen endast gravvård och gravöverbyggnad. Förbudet mot pantsättning

och utmätning bör emellertid omfatta även själva rätten till den

upplåtna gravplatsen. Till förebyggande av missuppfattning bör detta uttryckligen

angivas i lagtexten. I samband härmed kan lämpligen regeln i

14 § första stycket överflyttas till 13 §. Lagrådet föreslår, att 13 § får det innehållet,

att gravrätt ej må pantsättas eller utmätas och att detsamma skall

gälla beträffande gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän eller en
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

75

skild begravningsplats, så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits

inom enskild begravningsplats. Vidare torde i 14 § andra stycket av remissförslaget

uttrycket »i övrigt i detta kapitel» böra utbytas mot »i 6—12 §§».

Övergångsbestämmelserna.

Enligt remissförslaget har den nya lagens tillämplighet beträffande gravplatser,

som upplåtits före lagens ikraftträdande, inskränkts till upplåtelser,

på vilka 1916 års lag ägt tillämpning. Nya lagen skall alltså icke gälla —

förutom beträffande gravar i kyrka, för vilka 1783 års författning fortfarande

är tillämplig — i fråga om sådana äldre gravar, som hava karaktären av

allmängravar eller som upplåtits inom enskild begravningsplats. Enligt lagrådets

mening är det önskvärt, att den nuvarande kategoriklyvningen, så

långt sig göra låter, upphäves även beträffande befintliga gravplatser. Något

hinder mot att den nya lagen i tillämpliga delar utsträckes att omfatta allmängravar

kan ej anses föreligga. Vad angår äldre upplåtelser inom enskilda

begravningsplatser bör uppenbarligen förbudet mot pantsättning och utmätning

gälla även beträffande dessa. Att låta Kungl. Maj :ts befogenhet enligt

14 § andra stycket i remissförslaget utvidgas till att avse jämväl äldre

upplåtelser synes icke vara förenat med några principiella betänkligheter.

Av anförda skäl föreslår lagrådet, att ifrågavarande övergångsbestämmelse

— i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag -—■ erhåller

följande lydelse: Den nya lagen skall i tillämpliga delar lända till

efterrättelse även beträffande befintliga begravningsplatser och de upplåtelser

av gravplatser som skett före lagens ikraftträdande, dock skall den

nya lagen icke medföra inskränkning i den rätt, som vid lagens ikraftträdande

jämlikt äldre författningar må tillkomma innehavare av gravplats i

kyrka.

Lagens legislativa natur.

Regeringsrådet Holmgren:

1 frågan huruvida den föreslagna lagstiftningen skall vara av kyrkolags

natur har departementschefen erinrat, att stiftandet av 1916 års lag om

nyttjanderätt till gravplats skedde i den för kyrkolag stadgade ordningen och

att denna ordning jämväl iakttogs vid en ändring i lagen år 1921 (efter vilken

tidpunkt lagen ej ytterligare ändrats). Departementschefen har emellertid

kommit till den slutsatsen att remissförslaget icke kan anses vara av

kyrkolags natur och till stöd härför åberopat — förutom ett uttalande av

kyrkomöteskommittén, vars betänkande, på denna punkt ej enhälligt, icke

föranlett lagstiftning — bl. a. på senare år skedda förändringar i hithörande

samhällsförhållanden, sålunda att begravningsplatser numera användas även

för begravning i annan ordning än svenska kyrkans samt att dessa platser

oftare än förr äro geografiskt skilda från kyrkobyggnaderna och i vissa fall

höra under den borgerliga kommunens ansvar.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

Frågan huruvida föreslagna lagbestämmelser äro av kyrkolags natur eller

ej är som bekant ofta mycket svårbedömd. Både kyrkomöteskommitténs betänkande

och yttrandena häröver bära vittnesbörd därom. I fall där olika meningar

råda vill det emellertid synas ändamålsenligt att, då under senare

tid spörsmålet kyrkolag eller icke kyrkolag av regering och riksdag otvetydigt

bedömts i viss riktning, den sålunda intagna ståndpunkten icke utan

starka skäl övergives. Enligt min mening kan det ifrågasättas, om de för en

ändrad bedömning åberopade omständigheterna i det föreliggande läget äro

tillräckligt vägande. Att begravningsplats kan användas för begravning i annan

ordning än svenska kyrkans synes sålunda, vid det förhållande att sådan

begravning är mycket sällsynt, ej böra tillmätas större vikt, och begravningsplatsernas

förläggande utan närhet till kyrkobyggnad torde i ej

ringa utsträckning ha förekommit redan före 1916 års lags tillkomst. Mera

betydelse synes däremot kunna tillmätas det förhållande att till den föreslagna

lagens första avdelning — närmare bestämt till 2 och 4 §§ — avses

skola överföras stadganden i 1957 års lag om jordfästning, vilken i berörd

del ej behandlats som kyrkolag. Härav kunde väl med visst fog den slutsatsen

dragas, att ej blott ifrågavarande båda stadganden om inrättande av enskild

gravplats och om värdigt skick för begravningsplats — vilka enligt

departementschefens uttalande i 1957 års proposition besitta »en allmännare

giltighet» och därför ej höra kyrkolagstiftningen till — utan över huvud

samtliga bestämmelser om begravningsplats (1—5 §§ i remissförslaget)

numera få anses sakna kyrkolags natur.

Oavsett hur därmed må förhålla sig må emellertid som ett skäl mot att i

ett ovisst läge lämna den 1916 och 1921 intagna ståndpunkten i förevarande

ämne framhållas att man inom de närmaste åren kan vänta lagstiftningsförslag

som kunna erhålla inflytande på hithörande område, nämligen

från utredningen kyrka—stat. Härtill kommer att, eftersom i den till grund

för remissförslaget liggande utredningen ej närmare berörts frågan om lagförslagets

egenskap av kyrkolag, detta spörsmål ej kunnat belysas under

remissbehandlingen.

På grund av det anförda finner jag för min del övervägande skäl tala för

att den föreslagna lagen och i varje fall de efter 5 § följande stadgandena

böra underställas kyrkomötet för godkännande.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1963

77

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1963.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler tillförordnade

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, lagrådets

den 25 mars 1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 februari

1963 remitterade förslagen till

1) lag om gravrätt m. m.;

2) lag angående ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning

m. m.; samt

3) lag angående ändring i lagen den 74 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande samt anför vidare: De av

lagrådet förordade ändringarna i det remitterade förslaget till lag om gravrätt

m. m. synes böra godtagas. Vidare bör lagtexten redaktionellt jämkas

i vissa avseenden. Vad lagrådet anfört beträffande tolkningen av 12 § nämnda

lag kan jag biträda.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

030332

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:283 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 15 i texten
  2. 3LU 1963:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om gravrätt m. m. s. 1 i texten