Med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)
1963-04-05 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:145, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1963
l
Nr 145
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den
29 april 1960 (nr 97); given Stockholms slott den 5
april 1963. .
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§
barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett tillägg till barnavårdslagen, innebärande att
polisen får möjlighet att under vissa omständigheter ta barn och ungdom i
förvar tills deras identitet kunnat utrönas.
1 — II i him g till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Sr 145
2
Kungi. Maj.ts proposition nr 145 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslageu den 29 april 1960 (nr 97)
Härigenom förordnas, att 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april
1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
33 §.
--barnavårdsnämnds beslut.
annan fostrare.
Föreligga, utan att fara som avses
i första stycket är för handen, sannolika
skäl för ingripande med stöd
av 25 § och kan den underåriges
namn, ålder eller bostad icke utrönas,
må han tills utredning i nämnda
hänseende vunnits tagas i förvar
av polismyndighet eller i avbidan på
dess beslut av polisman. Har underårig
tagits i förvar av polisman, skall
anmälan skyndsamt göras hos polismyndigheten.
87 §.
1 beslut-------till socialdepartementet.
Av socialstyrelsen enligt 58 eller Av socialstyrelsen enligt 58, 62 el62
§ meddelat beslut länder till efter- ler 64 § meddelat beslut länder till
rättelse utan hinder av förd klagan, efterrättelse utan hinder av förd klagan.
(Gällande lydelse)
Innebär underårigs---
Då underårig-----
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1963
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1963.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga om ändring i barnavårdslagen samt anför.
I framställning den 5 oktober 1962 har socialstyrelsen hemställt om sådant
tillägg till barnavårdslagen, att polismyndighet erhåller befogenhet
att under vissa angivna omständigheter omhänderta och till föräldrar eller
annan fostrare överantvarda underårig, som ej fyllt 18 år. Framställningen
har remissbehandlats i vanlig ordning.
Jag anhåller nu att få upptaga ärendet till närmare prövning. I samband
därmed avser jag att behandla fråga om ändring i barnavårdslagen i ytterligare
ett avseende.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) har polismyndighet vissa
uppgifter, när det gäller att bistå barnavårdsnämnderna i deras verksamhet.
Sålunda äger polismyndighet, om underårigs uppträdande eller levnadssätt
innebär fara för allmän ordning eller säkerhet och sannolika skäl föreligger
för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat mot den underårige, att på
lämpligt sätt ta honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut. Då
underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan ofördröjligen göras hos
barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han skall omhändertagas
eller frigivas. I sistnämnda fall kan den underårige enligt nämndens
bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller
annan fostrare (33 §).
I 25 § stadgas, att barnavårdsnämnd har att vidta förebyggande åtgärder
eller besluta om omhändertagande för samhällsvård dels om någon, som
ej fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant
sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes för fara, eller om hans
utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet
som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom, dels om någon,
som ej fyllt 21 år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 1''i5
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1963
eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.
Enligt 93 § har myndigheter, vilkas verksamhet berör barnavården, att
ofördröj ligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant, som de i sin verksamhet
erhållit kännedom om och som är av beskaffenhet all föranleda nämndens
ingripande. Stadgandet avser bl. a. polismyndighet.
Bestämmelserna i 33 och 93 §§ förutsätter att polismyndigheten ingriper
utan att någon åtgärd dessförinnan vidtagits av barnavårdsnämnden. I övriga
fall, där enligt barnavårdslagen biträde kan erhållas av polismyndighet
— exempelvis när det gäller handräckning, delgivning, tillfälligt förvar av
omhändertagen — erfordras framställning av barnavårdsnämnden eller
dess ordförande.
Enligt 9 § andra stycket bör barnavårdsnämnden samarbeta med myndigheter,
vilkas verksamhet berör barnavården. Även här avses med myndighet
bl. a. polismyndighet.
Enligt allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331; ändr.
1959: 473) åligger det polisen att fortlöpande uppehålla samarbete med socialvårdens
organ och då polisen erhåller kännedom om förhållande, som
bör föranleda ingripande av sådant organ, ofördröj ligen underrätta organet
därom (1 § tredje stycket).
Den ytterligare bestämmelse i polisinstruktionen som är av intresse i detta
sammanhang är 12 §, enligt vilken polisman, om det är nödvändigt för att
upprätthålla allmän ordning, har att tillfälligt omhändertaga den vars uppträdande
innefattar ett störande av eller en omedelbar fara för ordningen.
Omhändertagande skall även ske, där det eljest erfordras för att avvärja
straffbelagd gärning, mot vilken polisman är pliktig att ingripa.
I Kungl. Maj.ts cirkulär den 30 september 1959 till samtliga länsstyrelser
och lokala polismyndigheter angående polisens brottsförebyggande verksamhet
(nr 474) påpekas, att i vissa polisdistrikt särskild polispersonal avdelats
för att vidta olika brottsförebyggande åtgärder och att tyngdpunkten
i denna verksamhet ligger på intensiv patrullering i bil och till fots, framför
allt på nätterna. Vid denna patrullering, i vilken ofta någon befattningshavare
inom socialvården deltar, ägnas särskild uppmärksamhet åt barn och
ungdom, som sent på kvällarna och nätterna driver omkring på gatorna
eller håller till på platser och i lokaler, vilka är kända såsom tillhåll för
misskötsamma personer. I cirkuläret framhålles det som angeläget att en
motsvarande verksamhet upptages även i andra polisdistrikt med omfattande
kriminalitet och asocialitet.
Av stor betydelse för den brottsförebyggande verksamheten är, heter det
vidare i cirkuläret, att ett fortlöpande samarbete äger rum mellan polisen och
de övriga myndigheter, som har brottsförebyggande uppgifter. Synnerligen
lämpligt synes exempelvis vara, att någon befattningshavare hos barnavårdsnämnden
deltar i patrulleringen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1963
5
Kungl. Maj.ts cirkulär den 13 november 1959 till bl. a. samtliga barnavårdsnämnder
angående samarbete med polisen i brottsförebyggande syfte
(nr 492) hänvisar till det nyssnämnda cirkuläret och uppmanar barnavårdsnämnderna
att å sin sida medverka till att ett gott samarbete med polisen
kommer till stånd i den brottsförebyggande verksamheten.
Socialstyrelsens framställning
Socialstyrelsen framhåller inledningsvis, att polis och barnavårdsmyndigheter
i skilda sammanhang påtalat, att sprit- och narkotikamissbruk, sedeslöshet
och jämförliga företeelser synes vinna allt större utbredning bland
ungdom. Ett av allmänheten uppmärksammat exempel på denna utveckling
är de s. k. raggargängen, som på flera håll blivit ett såväl ordnings- som ungdomsproblem
av betydande omfattning. 1 synnerhet gäller detta större städer
samt orter som av en eller annan anledning utövar dragningskraft på
denna kategori ungdom.
Inom polisen råder, anför styrelsen i fortsättningen, stor osäkerhet om
vilka ingripanden som lagligen kan göras mot ungdomar, som inte gjort sig
skyldiga till brott och som inte heller i övrigt utgör en omedelbar fara för
ordning och säkerhet men som uppenbarligen befinner sig i sådana situationer
att de löper risk att komma på glid eller som redan kommit på glid.
Från polishåll har bl. a. ställts följande frågor: Äger en polisman eller representant
för barnavårdsnämnd rätt att påfordra att en 16-års flicka, som
luktar sprit, följer med till polisstationen? Kan ungdomar i åldern 15—20 år,
som anträffats drivande på gatorna kväll efter kväll och på förfrågan vägrar
uppgiva sina namn, anmodas medfölja till polisstationen för kontroll av
identitet? Kan ungdomar i raggarbilar, som i timtal kör runt gatorna i
centrum av staden, anmodas medfölja till polisstation, sedan de vägrat legitimera
sig?
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser på området i polisinstruktionen
och barnavårdslagen anför styrelsen, att 12 § polisinstruktionen ger
polisen ganska vidsträckta möjligheter att ingripa mot olika yttringar av
bl. a. raggarnas umgängesformer, som är ordningsstörande.
Huvudfrågan i förevarande sammanhang är emellertid, fortsätter styrelsen,
om ingripanden i andra fall än då ordningen störes kan ske bl. a. för att
hindra unga flickor att följa med raggare på bilfärder, vid vilka enligt vad
erfarenheterna synes visa ofta förekommer spritförtäring och sedeslöst leverne.
Vad först angår flickor under 15 år erinrar styrelsen om strafflagens
ansvarsbestämmelser för otukt med barn som ej fyllt 15 år. Det har ifrågasatts
om inte polisen — på grund av den erfarenhetsmässigt stora sannolikheten
för att flickor, som följer med raggare i deras bilar, förmås till eller
utsättes för försök till samlag — skulle äga att, med stöd av 12 § polisinstruktionen,
till förhindrande av straffbar otukt eller försök till sådan
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1963
otukt kräva legitimation av unga flickor, som medföljer i raggarbilar, och
tillfälligt omhänderta dem som befinnes eller antages vara under 15 år.
Det synes emellertid tveksamt, framhåller styrelsen, om man, för att skydda
den som antages kunna bli föremål för en brottslig handling, kan ingripa
med tvång mot denne. Så som 12 § polisinstruktionen är utformad torde
den främst syfta på omhändertagande av den som stör ordningen eller ämnar
begå brott. Ytterligare talar härför bestämmelsen i 13 § polisinstruktionen
om omhändertagandets varaktighet. Där sägs att den omhändertagne
må hållas i förvar endast så länge fara föreligger för att han kommer
att fortsätta att störa ordningen. Bestämmelsen synes innefatta även omhändertaganden
för att avvärja straffbelagd handling; någon annan regel
som begränsar tvångets varaktighet i detta fall finnes nämligen inte.
Det anförda torde enligt styrelsens uppfattning närmast leda till att ingripande
enligt polisinstruktionen kan ske endast mot den som själv stör
ordningen eller för att hindra den som ämnar begå ett brott att fullfölja sina
intentioner. Det vore därför teoretiskt tänkbart att omhänderta manlig raggarungdom,
som tagit med flickor under 15 år i sina bilar. Sannolikheten
för brott måste emellertid vara påtaglig för att ett omhändertagande skall
vara motiverat. I vad mån så är fallet i den nyss antydda situationen är svårt
att besvara generellt. I allmänhet synes dock omhändertagande på denna
grund knappast framstå som befogat.
De i 33 § barnavårdslagen angivna förutsättningarna för omhändertagande
av ungdomar genom polismyndighets försorg — sannolika skäl för ingripande
av barnavårdsnämnd samt beteende, som utgör fara för allmän ordning
eller säkerhet — torde enligt styrelsen i regel inte medge att polisen ingriper
mot unga flickor, som hämtas upp i raggarbilar. Flickornas förfarande synes
nämligen oftast inte kunna anses innebära fara för allmän ordning och säkerhet.
Däremot torde i allmänhet föreligga sannolikhet för att ingripande
av barnavårdsnämnd är påkallat.
Gällande bestämmelser synes sålunda, anför styrelsen sammanfattningsvis,
otillräckliga för att på ett tidigt stadium ta hand om ungdomar som löper
risk att komma på glid. Problemet gäller inte bara raggarflickorna utan
överhuvud ungdomar som uppträder i miljöer, vilka utgör grogrund för
vanart, t. ex. ungdomar som nattetid driver omkring i de större städerna.
Polisen bör här rimligen inte stå utan möjligheter att ingripa till de ungas
bästa.
Det framstår enligt styrelsen från flera synpunkter som mindre lämpligt
att polisen får möjlighet till här berörda ingripanden enligt de författningar
som reglerar polisens primäruppgift, att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet samt förebygga brott. När det gäller vilsekommen ungdom är
det inte i första hand en fråga härom utan om åtgärder, som utgör ett naturligt
utflöde av den barnavårdande verksamheten i övrigt. Styrelsen föreslår,
att polisens ingripanden för att avlägsna ungdom från olämpliga miljö
-
7
Kungi. Maj.ts proposition nr H5 år 1963
er får ske med stöd av ett tillägg till 33 § barnavårdslagen. Detta bör utformas
i anslutning till den praxis, som på vissa håll redan utbildats i fråga
om polisens brottsförebyggande verksamhet. Förutsättning för ingripande
bör vara att den underårige anträffas under sådana förhållanden, att risk
kan antagas föreligga för hans hälsa eller utveckling eller för brottslig eller
annan skadlig verksamhet från hans sida. Sådana risker får enligt styrelsen
anses föreligga t. ex. beträffande ungdomar, som sent på kvällarna eller på
nätterna driver omkring i städerna, särskilt på platser som erfarenhetsmässigt
är tillhåll för mindre skötsamma personer. Detsamma gäller ungdomar,
som i bil driver omkring i städerna. Uppenbarligen är riskerna också stora
i fråga om den förut berörda kategorin ungdomar, särskilt under 15 år, som
ansluter sig till de s. k. raggargängen.
Styrelsen finner det tveksamt om ingripanden av här avsett slag bör begränsas
till underåriga i de lägre åldrarna. Gränsen bör i så fall under inga
förhållanden sättas lägre än 15 år. En lämpligare åldersgräns synes vara 18
år. Ingripandet bör inte ha formen av ett omhändertagande i egentlig mening.
Syftet bör endast vara att för stunden avlägsna den unge från den
miljö han sökt sig till. Anträffas den unge under förhållanden som motiverar
ett ingripande, bör han alltså genom polisens försorg föras till sitt
hem eller till något ungdomshem, sedan hans identitet och ålder fastställts.
Anmälan till barnavårdsnämnden bör ske i fråga om alla ingripanden av här
ifrågavarande slag.
Det av styrelsen föreslagna tillägget till 33 § barnavårdslagen har följande
lydelse.
Anträffas underårig, som ej fyllt aderton år, under förhållanden, vilka
måste antagas innebära risk för den underåriges hälsa eller utveckling eller
för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida, må han genom
polismyndighetens försorg tagas om hand och på lämpligt sätt överantvardas
till föräldrarna eller annan fostrare. Anmälan om åtgärd som nu sagts
skall göras till barnavårdsnämnden.
I en reservation förordar t. f. byråchefen Höjer, att polisens rätt att ingripa
i de av styrelsen angivna hänseendena regleras genom en bestämmelse
i allmänna polisinstruktionen och begränsas till att avse personer under
16 år.
Yttranden
över socialstyrelsens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands län, polisberedningen,
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges polismästare,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska lands
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i5 år 1963
kommunernas förbund samt Svenska barnpsykiatriska föreningen. Yttranden
har därjämte inkommit från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
och Folkpartiets ungdomsförbund.
Vid överståthållarämbetets och länsstyrelsernas remissyttranden har fogats
utlåtanden från barnavårdsnämnder och andra organ. Riksåklagarämbetet
har bifogat yttranden från statsåklagarna i de tre största städerna.
Under remissbehandlingen har enhälligt vitsordats, att ytterligare åtgärder
från samhällets sida är erforderliga för att komma till rätta med den
ungdomsasocialitet, som socialstyrelsen beskrivit.
Flertalet remissorgan finner att en bestämmelse av i huvudsak den innebörd
socialstyrelsen föreslagit skulle kunna vara till hjälp när det gäller att
försöka hindra ungdom att komma in i en asocial livsföring. Sålunda t i 11- styrkes förslaget i princip av bl. a. riksåklagarämbetet, statsåklagarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs
och Bohus samt Västernorrlands län, barnavårdsnämnderna i Göteborg och
Malmö samt i ytterligare 13 kommuner, socialvårdskonsulenterna i andra,
fjärde, sjätte och tolfte distrikten, barnavårdskonsulenten i Västernorrlands
län, polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg
och Västerås, polisberedningen, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen
Sveriges polismästare och Svenska landskommunernas förbund (majoriteten).
Av dessa remissorgan har några hellre velat se bestämmelsen placerad
i polisinstruktionen, och i vissa yttranden har också anförts att åldersgränsen
bör sättas vid 16 år i stället för vid 18 år.
Flera av de remissorgan, som tillstyrkt förslaget, har påtalat att överlämnande
till föräldrarna eller annan fostrare många gånger kan visa sig
olämpligt och att fråga då uppstår hur polisen bör förfara. Därvid har påpekats
de svårigheter som är förknippade med att överlämna den minderårige
till ungdomshem.
Enligt riksåklagarämbetet är en tänkbar lösning att förslaget kompletteras
så att, om överlämnande till föräldrarna ej kan äga rum men sannolika skäl
finns att den minderårige bör omhändertagas för utredning enligt barnavårdslagen,
polismyndigheten skall kunna ta den underårige i förvar i avbidan
på barnavårdsnämndens beslut. Statsåklagaren i Stockholm finner det
tveksamt om det är lämpligt att föra de minderåriga till ungdomshem, vilka
ofta hyser svårt belastade kriminella ungdomar. En möjlighet vore att barnavårdsnämnderna
hade jourtjänst, så att polisen kunde överlämna ungdomarna
direkt till en barnavårdsassistent. Även statsåklagaren i Malmö anser
att det bör finnas möjlighet att lämna den unge till barnavårdsnämnden.
Om detta nattetid är omöjligt av praktiska skäl, bör han kunna förvaras på
polisstationen. Barnavårdsnämnden i Härnösand förordar också möjlighet
till polisförvaring i avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Polisberedningen
ifrågasätter om det inte är lämpligare att föräldrarna hämtar den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 145 är Itlfill
underårige på polisstationen än att polisen för honom till föräldrahemmet.
Enligt beredningens uppfattning bör som allmän förutsättning för det nya
stadgandets tillämpning gälla att den unge inte endast vid enstaka tillfällen
anträffas i ungdomsfarlig miljö. Sistnämnda uppfattning delas av polismästaren
i Stockholm. Denne anser vidare att, om det inte går att placera
den minderårige på ungdomshem, polisen bör begränsa sig till att uppmana
honom att bege sig hem efter att ha antecknat hans namn och adress. Kvarhållande
på polisstationen någon längre tid bör enligt polismästaren under
inga omständigheter få förekomma i sådana fall.
Barnavårdsnämnden i Malmö ställer frågan, vad som händer i de fall,
då hemmen är olämpliga eller ligger för långt bort. Vissa av barna- och ungdomsvårdens
institutioner kan i enstaka fall vara lämpliga för tillfällig förvaring,
men då skall självklart fordras medgivande från institutionens huvudman.
Ungdomshemmen i Malmö, de s. k. inackorderingshemmen, är inte
lämpliga och inte heller upptagningshemmen. Nämnden kan således inte
tillstyrka att polismyndigheten får rätt att utan vidare placera dessa ungdomar
på exempelvis ungdomshemmen. Frågan om placeringsmöjligheterna
kvarstår då fortfarande olösta. Enligt socialvårdskonsulenten i sjätte distriktet
bör det föreslagna stadgandet kompletteras med möjlighet för polisen
att omhänderta de ungdomar, som inte har något hem i orten. Det är enligt
konsulenten meningslöst att först omhänderta den unge och sedan lämna
honom nödställd på gatan. Barnavårdsnämnden i Göteborg säger, att ett
genomförande av förslaget fordrar ökade resurser både när det gäller personal
och inkvarteringsmöjligheter. Det tjänar inte mycket till att avlägsna
ungdomarna från en skadlig miljö, om man sedan inte kan hjälpa dem. Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län är det nödvändigt att polisen får
möjlighet att överlämna en minderårig, som inte har några föräldrar, till en
annan person. Länsstyrelsen finner en utbyggnad av ungdomshem eller liknande
inrättningar påkallad.
överståthållaråmbetet understryker att det vore värdefullt om polisen
kunde ingripa på ett tidigare stadium än nu. I vanliga fall torde, säger ämbetet,
en enkel anmaning till den underårige att bege sig hem vara tillräcklig.
Går inte det, bör man i första hand skaffa uppgifter om den unges identitet.
Då det ofta inte är möjligt eller lämpligt att göra detta på platsen, bör polisen
enligt ämbetets uppfattning ha befogenhet att ta de unga med till polisstationen.
Därifrån kan föräldrarna eventuellt underrättas. Eu sådan utvidgning
av polisens befogenheter är inte så genomgripande att den bör avvisas.
Annat blir förhållandet om det gäller tvångsförpassning till hemmet eller
ett ungdomshem. Tvångsförpassning till hemmet är, säger ämbetet, säkerligen
många gånger olämplig. Huvudsyftet är ju också bara att vederbörande
temporärt skall skiljas från den farliga miljön och att barnavårdsnämnden
skall kunna fortsätta utredningen. Ännu mindre synes tvångsförpassning till
ungdomshem kunna ifrågakomma. Där kan den unge inte utan vidare tvångs
-
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1963
vis kvarhåll as. Klientelet där är i allmänhet också olämpligt för ungdomar,
om vilkas bakgrund knappast någon utredning finns. Polisen kommer tydligen
att nödgas släppa den unge, innan frågan om nattlogi blivit ordnad. Möjligen
skulle någon form av natthärbärge kunna tjänstgöra. Barnavårdsnämnden
i Malmö tar fasta på att socialstyrelsens förslag inte syftar till omhändertagande
i egentlig mening utan bara till att för stunden skilja den
unge från den olämpliga miljön. Om det är nödvändigt att för fastställande
av identitet ta honom med till polisstationen, blir det dock fråga om omhändertagande.
Det kan i dylika situationer lätt uppkomma olustiga och
svårlösta situationer, särskilt när det gäller mer vuxen ungdom. Enligt den
äldre barnavårdslagen fanns en möjlighet för polisen att tillfälligt omhänderta
vissa unga personer, vilkas namn, ålder och bostad inte kunde utrönas.
Det har visat sig att det många gånger skulle varit av stort värde att ha den
bestämmelsen kvar. Nämnden understryker behovet av ett tillägg med denna
innebörd.
Enligt länsstyrelsen i Malmöhus lön bör frågan om ett införande av den
föreslagna bestämmelsen ytterligare övervägas.
Förslaget avst yrkes helt av länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska
socialvårds förbundet (majoriteten), Svenska stadsförbundet (majoriteten),
Sveriges barnpsykiatriska förening samt Stockholms stads barnavårdsnämnd
(majoriteten) och barnavårdsnämnden i Hälsingborg. Även
dessa remissorgan framhåller som sin uppfattning, att nuvarande situation
fordrar åtgärder från myndigheternas sida, men förordar i stället för ökade
möjligheter till tvångsingripanden en förstärkning av barnavårdsnämndernas
resurser. Härigenom skulle nämnderna få möjlighet att utöka den s. k.
uppsökande verksamhet, som redan förekommer på flera håll i landet och
som innebär att representanter för barnavårdsnämnden nattetid söker kontakt
med de ungdomar det här är fråga om. De avstyrkande remissorganen
anser, att en förtroendefull inställning till myndigheterna från ungdomens
sida är en oundgänglig lörutsättning för att denna verksamhet skall lyckas,
och befarar, att ett ingripande från polisens sida skulle skapa svårigheter
härvidlag.
Enligt länsstyrelsen i Västmanlands lön bör uppsikten över de kringdrivande
ungdomarna främst åvila socialvårdsmyndigheterna, varvid polisen
givetvis har skyldighet att samarbeta. Att goda resultat kan nås den vägen
visar erfarenheterna från Västerås. Länsstyrelsen betvivlar också det praktiska
värdet av den föreslagna bestämmelsen. I många hem skulle, säger
länsstyrelsen, åtgärderna möta ringa förståelse. Svenska socialvårds förbundet
framhåller, att bestämmelsen medger ingripande mot personer som kommit
ut i förvärvslivet och inordnats i samhället. Det kan inte heller, anser
förbundet, vara lyckligt att inleda ett förebyggande arbete med en tvångsåtgärd
från polisens sida. Polisingripandena torde inte heller få avsedd effekt.
11
Kungi. Maj.ts proposition nr 145 år 1963
Svenska stadsförbundet anser det inte vara rimligt att man för att komma
i tidig kontakt med en klart vanartshotad grupp tillgriper en lagstiftning,
som med stor sannolikhet kan komma att gå ut över personer, vilka befinner
sig i sällskap med dem som lagstiftningen vänder sig mot. Det kan ej
bestridas, säger förbundet, att ett tillfälligt omhändertagande genom polisens
försorg kan vara tillräckligt för att avskräcka en ung person från att i
fortsättningen söka sig till tvivelaktiga miljöer och även i viss utsträckning
kan väcka föräldrarnas insikt eller ge dem ett auktoritativt stöd. Det är dock
olämpligt att införa ingripanden av denna drastiska natur i samhällets förebyggande
verksamhet. Förslaget förutsätter också att polisen i de enskilda
fallen omgående skall kunna bedöma om det är lämpligt att överlämna den
unge till föräldrarna. Det samarbete mellan polis och barnavårdsnämnd,
som bedrives i de större städerna, visar att nämnderna är inriktade på att
inom nuvarande lagstiftnings ram lösa problemen. Enligt Svenska barnpsykiatriska
föreningen kan förslaget ytligt sett te sig bestickande. En mycket
viktig fråga är emellertid om inte redan befintliga anordningar räcker till,
om de upprustas och får en ärlig chans att göra ett fullgott arbete. Det kan
allvarligt betvivlas, säger föreningen, om det skulle finnas några raggarproblem,
därest polis och barnavårdsnämnder var väl utrustade. Bättre personalutbildning,
införande av kvarterspolis, en utökning av den uppsökande
verksamheten erfordras bl. a. Sådana åtgärder bör prövas först. Det är mycket
viktigt, framhålles det, att ungdomarna upplever fasthet och konsekvens
nen också oerhört viktigt för deras utveckling till mogna och ansvarsmedvetna
människor att deras personliga integritet och självständighet respekteras
och uppmuntras. Det är risk för att relationen till polisen försämras
om förslaget genomföres.
Stockholms stads barnavårdsnämnd anser att befintliga bestämmelser i
barnavårdslagen ger nämnden möjlighet att få kännedom om problemen
i de enskilda fallen och att ingripa relativt snabbt. All erfarenhet talar också
för att de ungdomar det här är fråga om har hemförhållanden av sådan
karaktär att effekten av en hemforsling snarast skulle bli motsatt mot den
önskade. Dessutom skulle de kanske redan samma kväll återvända till den
farliga miljön. Härtill kommer att den nya barnavårdslagen tillmätt rättssäkerheten
avgörande betydelse. Förslaget strider mot andan i denna lag.
Vidare skulle dessa ungdomars negativa attityd till samhället skärpas, särskilt
i förhållande till ordningsmakten. Det gäller att bygga upp en »goodwill»
gentemot ungdomarna och kärnpunkten är enligt all erfarenhet att få
kontakt med dem genom informella åtgärder utan tvångskaraktär. Varje år
kommer barnavårdsnämndens nattpatruller i förbindelse med 100-tals ungdomar.
Det är nödvändigt med en utökning av denna verksamhet. Förbättrad
fritidsmiljö har vidare stor betydelse. Likaså måste det enligt nämndens
uppfattning finnas möjligheter att ta hand om, tillfälligt eller på längre sikt,
särskilt de unga flickorna och att skaffa dem bostad. En utveckling eller
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1963
dessa linjer är enligt nämndens mening den riktiga vägen då det gäller att
möta de problem socialstyrelsen tagit upp. Liknande synpunkter anföres av
barnavårdsnämnden i Hälsingborg.
Föredragande statsrådet
Samhällsutvecklingen har i en del avseenden visat sig inrymma faror
för vissa grupper av ungdom. Bosättningens koncentration till städer och
andra tätorter, de förhållandevis stora belopp, som unga förvärvsarbetande
personer utan egen familj kan disponera för egen del, och den rikliga förekomsten
av motorfordon har gynnat uppkomsten av vissa avarter i uppträdande
och livsföring. Ehuru antalet ungdomar mot vilka anmärkningar
i detta hänseende kan riktas totalt sett inte är betydande, har det påträngande
draget i det beteende som karakteriserar dessa ungdomar och den lockelse
som deras livsföring kan utöva på yngre och oerfarna kamrater skapat
problem.
Samhällets åtgärder för att hindra unga människor att gå en asocial utveckling
till mötes vilar på den grund som barnavårdslagen utgör. Huvudansvaret
för samhällets barna- och ungdomsvårdande verksamhet ligger hos
de kommunala barnavårdsnämnderna. Lagen ställer olika former för ingripande
till nämndernas förfogande. För att samhällets ungdomsvård skall
kunna bidra till förebyggande av asocialt levnadssätt hos ungdom erfordras
att samhällsorganen är aktivt verksamma för att uppsöka unga människor,
vilkas livsföring och vanor ger anledning till farhågor för deras utveckling.
En sådan uppsökande verksamhet bedrives av flera barnavårdsnämnder,
främst i de större städerna. Verksamheten organiseras så att företrädare
för barnavårdsnämnderna under kvälls- eller nattpatrullering söker kontakt
med ungdomar, som driver omkring på gatorna eller uppehåller sig på
olämpliga platser. På flera orter sker denna patrullering i samverkan med
polismakten, så att polispersonal och barnavårdspersonal patrullerar tillsammans.
Ett nära samarbete mellan barnavårdsnämnder och polis förutsättes
både i barnavårdslagen och i allmänna polisinstruktionen. Vikten av
ett sådant samarbete har ytterligare inskärpts av Kungl. Maj :t i cirkulär
till barnavårdsnämnder och polismyndigheter.
Syftet med den uppsökande verksamhet, som bedrives från barnavårdsnämndernas
sida, är att göra det möjligt för nämnden att snabbt ingripa med
åtgärder där detta visar sig behövligt. All beslutanderätt i sådana frågor ligger
hos barnavårdsnämnden. Snabba avgöranden kan komma till stånd genom
att barnavårdsnämndens ordförande fattar beslut i avvaktan på nämndens
prövning. Vid sidan av den rapportering som sker genom nämndens
egen personal har polisens iakttagelser angående barns och ungdoms uppträdande
på gator och offentliga platser stor betydelse som impuls för barnavårdsnämnden
till undersökning och eventuellt ingripande. Är uppträdan
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1963
det eller levnadssättet hos en person under 21 år sådant, att det utgör en fara
för allmän ordning eller säkerhet, och är det sannolika skäl för att barnavårdsnämndens
ingripande påkallas, kan polismyndigheten självständigt
ta den underårige i förvar i avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Nämnden
skall ofördröj ligen underrättas och den skall skyndsamt besluta om den
underårige skall omhändertagas eller friges. I det senare fallet kan nämnden
besluta att han skall hållas kvar så länge att föräldrarna eller annan
fostrare kan hämta honom.
De företeelser som i nuvarande situation är ägnade att inge särskild oro
är att mycket unga personer vid vistelse på gator och i en del andra miljöer
löper stor risk att genom bekantskap med mera avancerade ungdomar tillägna
sig alkoholvanor och bli utsatta för förförelse av annat slag. Inte minst
för flickorna kan sådana erfarenheter få allvarliga följder för hela deras
framtid. Flickornas eget uppträdande på gator och allmänna platser är
sällan sådant att polisen med hänvisning till fara för allmän ordning och
säkerhet kan omhänderta dem för att förhindra att de kommer i dåligt sällskap.
Angelägenheten av att så tidigt som möjligt skilja unga människor från
en olämplig miljö har föranlett socialstyrelsen att föreslå en utvidgning av
polisens möjligheter att tillfälligt ta om hand barn och ungdomar under 18
år, som påträffas under förhållanden vilka innebär risk för deras hälsa eller
utveckling. Den unge skall enligt förslaget överlämnas till föräldrarna eller
annan fostrare och anmälan skall göras till barnavårdsnämnden. Enligt socialstyrelsens
motivering är syftet med förslaget inte att skapa en ny form
för omhändertagande i egentlig mening utan i stället att bereda möjlighet
att för stunden avlägsna unga personer från en olämplig miljö.
Under remissbehandlingen av socialstyrelsens förslag har allmänt framhållits
att ytterligare insatser från samhällets sida erfordras för att råda bot
på de missförhållanden inom ungdomsvärlden som berörts i det föregående.
I flertalet remissyttranden har den av socialstyrelsen föreslagna möjligheten
till ingripande från polisens sida godtagits som ett lämpligt instrument
bland dem som bör stå till samhällsorganens förfogande i arbetet för
att leda unga människor bort från en fördärvbringande utveckling. Kritik
har emellertid också från vissa synpunkter riktats mot förslaget, och ett
antal remissorgan ställer sig helt avvisande till detsamma. Det har anmärkts,
att ansvaret för ingripanden till skydd för barns och ungdoms hälsa och utveckling
bör ligga hos barnavårdsorganen och inte hos polisen. Vidare har
påpekats, att de barn och unga som det här gäller ofta har så dåliga hemförhållanden,
att ett återförande till föräldrarna inte är till något som helst
gagn. Ett uttalande i socialstyrelsens motivering om att ett överförande till
ungdomshem skall kunna ske med stöd av den föreslagna bestämmelsen har
också väckt kritik.
Jag vill för min del understryka vad som är grundtanken i barnavårds
-
14
Iiungl. Maj:ts proposition nr ?45 år W63
lagen, nämligen att ansvaret för samhällets vård av barn och ungdom ligger
hos kommunerna och deras barnavårdsnämnder. Den av socialstyrelsen
föreslagna bestämmelsen skulle i viss mån skapa oklarhet om ansvarsfördelningen
mellan barnavårdsnämnderna och polisen. Förslaget avser att åt
polismyndigheten överlämna en bedömning i rena barnavårdsfrågor. I likhet
med förslagets kritiker anser jag att de ökade insatser på den förebyggande
ungdomsvårdens område, som utan tvivel är påkallade, bör ankomma
på barnavårdens organ. Vad som under remissbehandlingen anförts från
företrädare för den kommunala barna- och ungdomsvården borgar för att
man är beredd till sådana insatser. Härvid bör barnavårdsnämnderna kunna
påräkna att större resurser i olika avseenden ställs till deras förfogande från
kommunernas sida.
Med det anförda vill jag inte ha sagt att arbetet på att skydda barn och
ungdom mot olämplig miljöpåverkan är en angelägenhet som endast barnavårdsnämnderna
har att befatta sig med. Det grundläggande ansvaret för
barnens och ungdomens fostran vilar på föräldrarna och hemmen och häri
ligger självfallet också ett ansvar av denna förebyggande art. Också skolan
har här en viktig funktion, som bör fullgöras i nära samverkan med hemmen.
Problemen och svårigheterna gäller särskilt fritidsmiljön. Föreningarnas
och det frivilliga ungdomsarbetets betydelse då det gäller att möta
dessa svårigheter kan inte nog understrykas. Barnavårdsnämnderna bör
samarbeta med och stödja alla dem som är verksamma i arbetet för ungdomens
fostran, både myndigheter, organisationer och enskilda. Inte minst är
ett gott samarbete mellan barnavårdsnämnder och polis av största betydelse.
Barnavårdsnämnderna kan inte undvara den hjälp, som polisens iakttagelser
erbjuder när det gäller att få kännedom om de ungdomar, som nämnderna
kan ha anledning att uppmärksamma.
Polisens roll i detta sammanhang har i viss mån undanskymts av att nuvarande
bestämmelser om polisens verksamhet tar sikte på inskridande
mot beteenden som innebär en fara för allmän ordning eller säkerhet. Detta
har medfört att ungdomar, som uppehåller sig i för dem farlig miljö men som
inte kan sägas uppträda ordningsstörande, ibland gör svårigheter när polisen
vill göra sig närmare underrättad om deras förhållanden. För att barnavårdsnämnden
skall kunna handla måste polisen ha möjlighet att tillhandahålla
vissa data om de personer, beträffande vilka ett ingripande av
nämnden kan antagas vara påkallat. En bestämmelse, som inskärper polisens
befogenhet att inhämta sådana uppgifter, synes vara på sin plats. Den
bör lämpligen innebära att, om sannolika skäl föreligger för att barnavårdsnämnden
bör ingripa med förebyggande åtgärder eller samhällsvård beträffande
en person under 21 år och hans namn, ålder eller bostad inte kan utrönas,
han skall kunna tagas i förvar av polismyndigheten tills erforderliga
uppgifter i dessa hänseenden kunnat erhållas. För att bestämmelsen skall få
15
Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1963
någon praktisk betydelse fordras att en patrullerande polisman kan ta den
underårige i förvar utan föregående beslut av polismyndigheten. I sådant
fall skall anmälan om åtgärden skyndsamt göras till polismyndigheten.
Den föreslagna bestämmelsen, som bör få sin plats i 33 § barnavårdslagen,
blir tillämplig både då den underårige vägrar att lämna uppgift och då det
kan förmodas att hans uppgift är oriktig. Vidare bör ordalagen i stadgandet
väljas så att polisen får skyldighet att även på annat sätt än genom förhör
med den underårige söka inhämta de önskade uppgifterna. Då det torde
vara möjligt att snabbt utröna identiteten hos den som tagits i förvar, bör
endast en kortvarig förvaring komma i fråga. Sedan uppgifter om namn,
ålder och bostad inhämtats, skall den underårige omedelbart friges utan att
någon prövning av polismyndigheten avvaktas.
Att anmälan om åtgärd, som avses med den nya bestämmelsen, ofördröj ligen
skall göras till barnavårdsnämnden framgår av 93 § barnavårdslagen.
Det blir sedan nämndens sak att ta ställning till om den underårige skall bli
föremål för något ingripande från dess sida.
Genomföres den nu förordade ordningen torde syftet med socialstyrelsens
förslag i väsentliga delar tillgodoses. Om den nya bestämmelsen utnyttjas på
ett omdömesgillt och varsamt sätt, vilket jag förutsätter, undvikes samtidigt
de olägenheter och risker, som ansetts förknippade med socialstyrelsens
förslag och som förut antytts.
Enligt gällande regler ankommer det på socialstyrelsen att besluta om
intagning i ungdomsvårdsskola. I styrelsens beslut kan ändring sökas hos
Kungl. Maj :t. Med hänsyn till att barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande
för utredning enligt lagen går i omedelbar verkställighet och att
beslut om omhändertagande för samliällsvård enligt nämndens bestämmande
kan få verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft, torde
även socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårdsskola kunna verkställas
omedelbart. Värdet av ett snabbt ingripande från barnavårdsnämndernas
sida skulle eljest i många fall omintetgöras. För undanröjande av
tvekan bör stadgandet i 87 § andra stycket barnavårdslagen angående omedelbar
verkställighet av vissa beslut av socialstyrelsen kompletteras på denna
punkt.
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april
1960 (nr 97).
Föredragande statsrådet hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förenämnda lagförslag, som har den lydelse bilaga1 till detta protokoll
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1963
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ingemar Lindberg
Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1963
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 mars
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 26 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 8
mars 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Ingrid Hilding.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
18
Kungl. Maj:ts proposition nr l''i5 år 1963
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å
Stockholms slott den 5 april 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström lagrådets den 29 mars 1963 avgivna utlåtande över
det till lagrådet den 8 i samma månad remitterade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).
Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag, vilket av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingemar Lindberg
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 63
312341
Doktrin (1)
- Den s. k. raggarlagen. Några spörsmål om legalitet och effektivitet, SvJT 1966 s. 132, på s. 133, 136 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:329 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960 a1 i texten
- 2LU 1963:58 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen den 29 april 1960 s. 1 i texten
Doktrin (3)
3 kopplingar i 1 dokument.
- SvJT 1966 s. 132 Den s. k. raggarlagen. Några spörsmål om legalitet och effektivitet s. 132 · s. 133 · s. 136 i texten