Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)
1963-04-05 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:146, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
1
Nr 146
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26
oktober 1951 (nr 680); given Stockholms slott den
5 april 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
För närvarande gäller att den som vill utträda ur svenska kyrkan har
att göra anmälan om utträde personligen hos vederbörande pastor. I propositionen
föreslås, att dylik anmälan även skall kunna göras enskilt i egenhändigt
undertecknad och av två personer bevittnad handling.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 146
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
(nr 680)
Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor
i den församling, där han är kyrkobokförd.
§•
Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd.
Anmälan skall göras personligen eller
ock enskilt i egenhändigt undertecknad,
av två personer bevittnad handling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.
Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''i6 år 1963
3
Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad
ordning för utträde ur svenska kgrkan.
I skrivelse den 20 mars 1959 (nr 118) anhöll riksdagen, att förslag till
ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan måtte föreläggas riksdagen.
Riksdagen åberopade därvid vad som anförts i sammansatt kontitutionsoch
första lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande (nr 2). I utlåtandet
hade utskottet uttalat sig för att formerna för utträde ur svenska kyrkan
skulle ändras så att anmälan om utträde kunde ske icke endast — såsom enligt
gällande bestämmelser — vid personligt besök av den utträdesanmälande
hos vederbörande pastor utan även i annan ordning.
I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet i
januari 1960 upprättats en promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad
ordning för utträde ur svenska kyrkan.
Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, justitiekanslersämbetet,
kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, samtliga
domkapitel, kanslern för rikets universitet efter hörande av de teologiska
fakulteterna, svenska kyrkans diakonistyrelse, uppbördsorganisationskommittén,
Svenska prästförbundet, Svenska pastoratens riksförbund, Frikyrkliga
samarbetskommittén, Frälsningsarmén, Filadelfiaför samt ingen i Stockholm,
Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Förbundet för religionsfrihet.
Vid remissvaren har fogats, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av
kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet, av länsstyrelsen i Norrbottens
län yttranden av kyrkofullmäktige i Luleå domkyrkoförsamling,
Piteå landsförsamling och Gällivare församling samt av Lunds domkapitel
yttranden av stiftets tre kyrkobokföringsinspektörer.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.
4
Knngl. Maj:ts proposition nr 116 år 1963
Gällande bestämmelser
Enligt 4 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 må ej någon vara
skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse är
utan verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning
för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.
I 6_12 §§ religionsfrihetslagen meddelas regler om medlemskap i svenska
kyrkan.
Enligt 6 § kan endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning
vara medlem av svenska kyrkan. Beträffande barns medlemskap i svenska
kyrkan gäller enligt 7 och 8 §§ såsom huvudprincip, vilken dock är underkastad
flera undantag, att barn i äktenskap vid födelsen inträder i svenska
kyrkan, om någon av föräldrarna tillhör kyrkan, samt att barn utom äktenskap
vid födelsen blir medlem av svenska kyrkan, därest modern tillhör
kyrkan. Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej redan förut tillhör
svenska kyrkan, skall enligt 9 § utan särskild ansökan anses upptagen
i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. Detta gäller doek
icke, om vederbörande hos pastor i den församling där han är kyikobokförd
anmält, att han icke vill inträda i kyrkan (9 §). För övriga inträdesfall,
t. ex. återinträde av den som utträtt ur kyrkan, gäller enligt 10 §, att
vederbörande har att göra ansökan om inträde i kyrkan hos pastor i den
församling, där han är kyrkobokförd. Visar sökanden, att han är döpt i
svenska kyrkans ordning, skall han upptagas i kyrkan. Detsamma gäller,
om sökanden visserligen icke döpts i svenska kyrkans ordning men erhållit
den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga
omständigheter bör fordras, och tillika inför pastor avger muntlig försäkran,
att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl (10 §). För den
som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år, göres ansökan om inträde
av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt 15 år, må ansökan göras endast om
barnet samtyckt därtill. Kravet på muntlig försäkran gäller ej den, som
står under annans vårdnad (12 §).
I 11 § meddelas regler om formen för utträde ur svenska kyrkan. Vill medlem
av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, skall han enligt denna
paragraf göra anmälan om utträde personligen hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd. För den som står under annans vårdnad
och ej fyllt 18 år, göres sådan anmälan av vårdnadshavaren (12 §). Har
barnet fyllt 15 år, må anmälan göras endast om barnet samtyckt därtill
(12 §).
Med pastor avses i religionsfrihetslagen den som ansvarar för kyrkobokföringen
i församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som
utgör särskilt kyrkobokföringsdistrikt (16 §). Har någon uppdrag att i
kyrkobokföringsärenden biträda pastor, gäller uppdraget — bortsett från
mottagande av muntlig försäkran, där sådan erfordras för inträde i kyrkan
— även ärenden enligt religionsfrihetslagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
5
Äldre rätt
Först genom en förordning år 1860 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan
till främmande religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan
förrän han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund
fick icke mottaga någon såsom medlem, förrän denne i föreskriven ordning
anmält sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fick endast
med Kungl. Maj :ts tillstånd bilda församling, och allenast ett sålunda tillåtet
trossamfund ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde endast
för kristna trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska. För
mosaiska trosbekännare gällde i stället en år 1938 tillkommen förordning.
Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen år 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning. Denna senare
förordning skilde sig från 1860 års bestämmelser bl. a. däri, att Kungl.
Maj :ts tillstånd nu icke längre skulle vara ett nödvändigt villkor för bildande
av församling av främmande trosbekännare. Om de personer som bildade
församlingen önskade att den skulle erkännas av staten, kunde de emellertid
göra ansökan härom hos Kungl. Maj:t; en sålunda erkänd församling
var tillförsäkrad rätt till offentlig religionsövning. Medlem av svenska kyrkan,
som omfattat främmande kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan,
ägde möjlighet därtill. Han skulle vid sin anmälan om utträde uppgiva
det trossamfund, till vilket han ville övergå. Därmed avsågs icke med nödvändighet
ett erkänt trossamfund. Den utträdande ansågs skild från kyrkan,
då han gjort föreskriven anmälan; sålunda upprätthölls icke längre kravet
på att han dessutom inträtt i annat trossamfund. Ej heller bibehöll förordningen
bestämmelsen om att sådant trossamfund icke fick mottaga någon
som medlem, förrän denne anmält sitt utträde ur svenska kyrkan. I fråga
om ordningen för anmälan om utträde ur svenska kyrkan innehöll 1873 års
förordning, att den som ville utträda skulle ge sin avsikt till känna för
kyrkoherden i den församling han tillhörde. Därefter skulle han, sedan
minst två månader förflutit, vid personlig inställelse hos kyrkoherden göra
ytterligare en anmälan. Utträdet ansågs ha skett vid sistnämnda tillfälle.
Bestämmelserna i 1873 års förordning var i allt väsentligt gällande intill
den 1 januari 1952, då 1951 års religionsfrihetslag trädde i kraft.
Ur förarbetena till religionsfrihetslagen
Beträffande ordningen lör utträde ur svenska kyrkan anförde dissenlerIngskommittén
i sitt betänkande med förslag till religionsfrihetslag (SOU
1949: 20), att den personliga anmälningsskyldigheten borde bibehållas, enär
en personlig inställelse vore ägnad att motverka utträde under inflytande
av tillfälliga sinnesstämningar. Kommittén framhöll alt vad som måste belf
Iiihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Nr 146
6 Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1963
tecknas såsom missbruk av utträdesrätten — exempelvis massutträde i följd
av tillfällig agitation eller akut antikyrklig propaganda eller utträde som
föranletts av att ett personligt beroendeförhållande utnyttjats för övertalning
i sådan riktning — skulle onödigt underlättas av ett enbart skriftligt
förfarande. Kravet på en personlig inställelse markerade vikten av att noga
överväga det steg som man stod i begrepp att taga. I allmänhet plägade ock
anmälningar av långt mindre betydelse för individen göras personligen. Att
för utträdet ur kyrkan införa en annan ordning fann kommittén vara att
i det allmänna medvetandet förringa betydelsen av detta allvarliga steg. Enligt
kommitténs mening borde ansökan icke, såsom i 1873 års förordning
stadgades, nödvändigt behöva göras till kyrkoherden i den församling där
den som ville utträda var kyrkobokförd. Kommittén ansåg det vara tillräckligt,
att anmälan skulle ske till den präst som förde kyrkoböckerna i nämnda
församling. Kommittén fann icke skäl att bibehålla den dubbla anmälningsskyldigheten.
En fordran på att utträdesanmälan, för att medföra verkan,
skulle bekräftas efter viss tids förlopp skulle nämligen kunna tolkas
såsom uttryck för en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Kommittén
fann det likväl icke lämpligt att en anmälan om utträde skulle föranleda
att vederbörande ansågs omedelbart skild från svenska kyrkan. En viss kortare
tid borde förflyta, under vilken vederbörande, i den händelse att han
ändrade uppfattning, skulle ha tillfälle att återkalla sin anmälan. Med hänsyn
härtill föreslog kommittén, att utträde ur svenska kyrkan skulle anses
ha skett trettio dagar efter det anmälan om utträde gjorts, om icke anmälan
dessförinnan återkallats. Återkallande av anmälan skulle kunna ske skriftligt.
Under remissbehandlingen av förslaget framställdes från några håll invändningar
mot kravet på personlig inställelse inför pastor. Bl. a. framhölls
härvid faran för att den som ville utträda kunde komma att utsättas för
övertalningsförsök och påtryckningar vid den personliga inställelsen inför
pastor.
I proposition 1951: 100 med förslag till religionsfrihetslag m. m. uttalade
föredragande departementschefen, att formerna för utträdesanmälan å ena
sidan icke får hindra utträdet; å andra sidan bör de, såvitt möjligt, erbjuda
garantier för att de anmälningar som kommer att göras bygger på ett fritt
avgörande och är allvarligt menade. Den lämpligaste utvägen härför ansåg
departementschefen vara att föreskriva sådan ordning för utträde, att anmälan
därom skulle göras vid personligt besök. Om skriftlig anmälan gällde,
skulle nämligen den enskilde kunna bli utsatt för påtryckningar att, eventuellt
tillsammans med andra, underteckna en anmälan om utträde, även
då han själv icke kommit fram till ett bestämt personligt ställningstagande.
Dissenterlagskommitténs förslag att en utträdesanmälan icke genast, utan
först efter trettio dagar skulle medföra utträde ur kyrkan avsåg att tillgodose
sådana fall, då den som gjort anmälan ångrade sig och ville återkalla
sin anmälan. Verkan av en utträdesanmälan i olika hänseenden, t. ex.
i fråga om rösträtt eller skattskyldighet, måste emellertid av tekniska skäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963
7
inträda långt efter det anmälan gjorts. Kvar står såsom det huvudsakliga
och omedelbara resultatet av en utträdesanmälan att den som gjorde denna
därigenom befriar sig från sin personliga bundenhet vid kyrkans gemenskap.
I fråga om denna verkan av en anmälan bör något uppskov icke förekomma;
den bör inträda genast. Det syntes alltså icke föreligga tillräckliga
skäl att upprätthålla någon särskild möjlighet till återkallelse av en utträdesanmälan
vid sidan om möjligheten att återinträda i kyrkan enligt de
regler som gäller härför.
Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget framhöll särskilda utskottet i sitt
utlåtande (nr 1) bl. a. att det icke är lagens mening att utträde skall få ske
endast av vissa motiv eller i vissa begränsade situationer. Utträdet skall vara
fritt. Den som vill anmäla utträde har icke någon skyldighet att redogöra
för vad som bestämt honom därtill eller att finna sig i några försök till påverkan.
Pastor har självfallet full frihet att, liksom alla andra, verka för sin
åskådning; förkunnelse och själavård är för honom rent av ämbetsuppgifter.
Att söka övertala den som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan
och som icke själv önskar ett personligt samtal, bör icke förekomma. Utskottet
ansåg sig kunna utgå från att pastor, som handlar under ämbetsansvar,
skall handlägga dessa ärenden med grannlagenhet och takt och att
stiftscheferna skall övervaka att så sker. Med hänsyn härtill fann utskottet
att invändningen mot förslaget om personlig utträdesanmälan icke borde
tillmätas avgörande vikt. Utskottet biträdde alltså i denna del Kungl. Maj :ts
förslag. —■ I en reservation hemställdes om sådan ändring av förslaget, att
anmälan om utträde även skulle kunna ske skriftligen.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande (rskr 280).
Under ärendets behandling vid 1951 års kyrkomöte framställdes icke någon
erinran mot förslaget i denna del.
Tidigare ändringsförslag rörande 11 § religionsfrihetslagen
I likalydande motioner till 1953 års riksdag (1:86 och 11:116)
hemställdes, alt riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
:
Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde genom personligt besök eller genom av två personer bevittnad
skriftlig framställning till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.
I motionerna framhölls bl. a. de praktiska svårigheter som kravet på personlig
inställelse kunde medföra för sjuka och gamla. Därjämte gjordes
gällande, att många, som önskar utträda ur kyrkan, på grund av tröghet
eller blyghet icke kommer sig för alt personligen besöka pastor.
Första lagutskottet hänvisade i utlåtande (nr 23) över motionerna till att
frågan om formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan vid till
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 1^6 år 1963
komsten av religionsfrihetslagen var föremål för ingående överväganden.
Utskottet uttalade vidare bl. a. att, såvitt utskottet hade sig bekant, det under
den tid som förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande icke förekommit
att de som anmält sig till utträde ur kyrkan blivit utsatta för påtryckningar
eller övertalningsförsök från pastors sida. Enligt av stiftscheferna
utfärdade direktiv beträffande tillämpningen av religionsfrihetslagen
bör pastor, då den som ville utträda ur svenska kyrkan, på grund av sjukdom
eller hög ålder icke kan inställa sig personligen hos pastor, om möjligt
uppsöka vederbörande. Med hänsyn härtill syntes det utskottet att några
olägenheter i nu berörda fall icke behöver uppkomma genom föreskriften
att utträdesanmälan skall göras personligen. Den av motionärerna omförmälda
trögheten eller blygheten torde enligt utskottets mening i de flesta
fall övervinnas av en allvarlig önskan att utträda ur kyrkan. För dem som
av personliga hänsyn till vederbörande präst drar sig för att anmäla utträde
torde det i flertalet fall icke vara av avgörande betydelse, om anmälan göres
vid personligt besök eller skriftligen. Kravet på att skriftlig anmälan skulle
vara bevittnad av två personer innebar enligt utskottets mening icke någon
verklig garanti för att anmälan byggde på ett fritt avgörande och var allvarligt
menad och utgjorde ej heller något hinder mot massutträden av den
beskaffenhet, som antyddes vid tillkomsten av religionsfrihetslagen. På
grund av vad som sålunda och i övrigt anfördes samt då sa lång tid ännu
icke förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande att några mera omfattande
erfarenheter från tillämpningen av densamma kunnat vinnas, förelåg
enligt utskottets mening icke anledning att redan vidtaga ändring på
förevarande begränsade område. Utskottet hemställde att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I en reservation hemställdes, att riksdagen måtte, med viss redaktionell
jämkning, antaga motionärernas förslag till ändring av 11 § religionsfrihetslagen.
Reservanterna framhöll, att frågan vilka former som bör gälla
för anmälan om utträde ur svenska kyrkan måste avgöras med utgångspunkt
från den i 4 § religionsfrihetslagen uttalade grundsatsen, att ingen
må vara skyldig tillhöra trossamfund. När det gällde att bedöma, huruvida
gällande bestämmelse om formen för utträdesanmälan kunde anses förenlig
med denna grundsats, kunde man enligt reservanternas mening icke bortse
ifrån att gamla och sjuka personer, som önskade utträda ur kyrkan, kunde
ha svårt att infinna sig på en pastorsexpedition. Visserligen borde i sådant
fall enligt direktiv, som stiftscheferna utfärdat, pastor om möjligt uppsöka
den som önskade utträda. Enligt reservanternas mening torde emellertid
tanken på att besvära pastor i sådant ärende avhålla mången från att
begära besök av denne. Jämväl stora avstånd kunde på sina håll försvåra
inställelse hos pastor. Även om några praktiska svårigheter av denna art
icke förelåg, kunde kravet på personligt besök hos pastor utgöra ett hinder
av psykologisk art, vilket för mången kunde vara svårt att övervinna. Då den
nuvarande formen för utträdesanmälan således på olika sätt kunde försvåra
utträdet, kunde den enligt reservanternas mening icke anses stå i god över
-
Kungl. Maj.ts proposition nr låG år 1963
9
ensstämmelse med grundsatsen, att ingen är skyldig att tillhöra trossamfund.
Vad angick det i motionerna förordade kravet på att skriftlig anmälan
skulle vara bevittnad av två personer framhöll reservanterna, att denna
form var ägnad att förebygga att utträde skedde annorledes än genom individuell
anmälan.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Även vid 1958 års A -riksdag väcktes i två likalydande motioner
'' I: 39 och II: 45) förslag till sådan ändring av 11 § religionsfrihetslagen, att
anmälan om utträde ur svenska kyrkan jämväl skulle kunna ske skriftligen
med två vittnen.
Över motionerna avgavs efter remiss yttranden av några domkapitel samt
vissa sammanslutningar, bland dem Frikyrkliga samarbetskommittén. I dess
yttrande, som kom att tilldraga sig viss uppmärksamhet under sakens fortsatta
behandling, heter det:
Samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen, att en konsekvent
tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller medlemskap
i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap — icke dess motsats:
utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av en aktiv handling från medborgarnas
sida. 1 väntan på att ett underlag skall skapas för eu lagstiftning
efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är möjligt göres för att
undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande systemet medför.
Det borde enligt samarbetskommitténs uppfattning vara naturligt att därvid
bereda var och en som önskar utträda ur svenska kyrkan möjlighet att göra
detta utan hinder av andra restriktioner än dem som kan vara motiverade av
en befogad önskan att äga tillräcklig kontroll över att utträdet icke är resultatet
av ovidkommande inflytelser — t. ex. obehörig påtryckning från andra
personer.
De nuvarande bestämmelserna beträffande formen för utträde ur svenska
kyrkan synes icke kunna tillräckligt motiveras utifrån denna önskan om
kontroll. Farhågorna för obehörig påtryckning, som — vilket också motionärerna
anför —- torde ha varit ett av de tyngst vägande skälen vid riksdagens
ställningstagande i frågan om formen för utträde ur svenska kyrkan, har
under den tid den nu gällande lagen varit i bruk icke visat sig vara befogade.
Det torde icke kunna påvisas något exempel på att propaganda under
de gångna åren förekommit för massutträde ur svenska kyrkan. Också synes
antalet av dem som utträtt i sig självt utgöra ett bevis för att inga ovidkommande
intressen medverkat till utträdet.
Erfarenheterna torde alltså ge vid handen, att inga väsentliga olägenheter
ur samhällets synpunkt är att befara som resultat av eu sådan ändring av
gällande bestämmelser beträffande formen för utträde ur svenska kyrkan
som den motionärerna föreslår.
Hela frågan bör enligt samarbetskommitténs uppfattning emellertid ses
jämväl ur den utträdandcs egen synpunkt. Likaväl som samhället måste
skaffa sig garantier mot missbruk av rätten till utträde ur svenska kyrkan,
bör det vara ett samhälleligt intresse av främsta ordningen att lagen slår
vakt om den enskilde medborgarens integritet. De gångna årens erfarenheter
pekar i detta avseende i bestämd riktning. Exemplen på att frågan om
utträde av vederbörande pastor icke handlagts med den objektivitet som
borde anses självklar har varit tillräckligt många för att de olägenheter som
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
helt naturligt blivit följden därav icke skall kunna negligeras, när frågan om
ändring av gällande bestämmelser nu skall prövas. Dessa olägenheter torde
vara följden av att handläggningen av ärenden som rör utträde anförtrotts
prästerskapet inom svenska kyrkan och att denna handläggning kräver personlig
kontakt mellan pastor och den som önskar utträda. Erfarenheten visar
klart, att en i sammanhanget klart olämplig benägenhet hos enskilda
personer inom detta prästerskap att icke utan vidare vilja gå utträdande
medborgare till mötes i fråga om det som är deras självklara rättighet enligt
lagen om religionsfrihet i flera fall medfört irritation och hos icke få medborgare
kommit hela frågan att bli starkt olustpräglad. Dessa olägenheter
synes kunna elimineras därigenom att pastors handläggning av ärenden som
gäller utträde ur svenska kyrkan genom av motionärerna föreslagen ändring
av bestämmelserna beträffande formen för utträde kan inskränkas till att
bli av rent registrerande natur.
Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 13 bl. a. följande.
När utskottets majoritet år 1953 ställde sig avvisande till tanken att öppna
möjlighet till skriftlig utträdesanmälan var ett av skälen härtill att religionsfrihetslagen
då varit gällande endast ett år och att några mera omfattande
erfarenheter från tillämpningen icke kunnat vinnas. Sedan numera en längre
tid förflutit är det vid bedömningen av den nu gjorda framställningen i
första hand av intresse att erfara, huru gällande regler om formerna för utträdesanmälan
verkat i praktiken.
En väsentlig förutsättning för upprätthållandet av kravet på personlig inställelse
vid sådan anmälan måste vara att, såsom ock uttalades redan vid
lagens tillkomst, personer som anmäler utträde icke utsättes för övertalningsförsök
från pastors sida eller eljest utan egen önskan föranledes att
ingå i personligt samtal i anledning av det önskade utträdet. Det förutsattes
också att pastor skulle handlägga hithörande ärenden med grannlagenhet
och takt och att stiftscheferna skulle övervaka att så skedde. Att missförhållanden
i dessa hänseenden förekommit kunde icke konstateras vid 1953
års behandling. De erfarenheter, som därefter gjorts, är emellertid ägnade
att ställa spörsmålet i annan belysning. Att döma av vad som anförts av en
remissinstans synes stundom handläggning av utträdesärenden icke ha skett
med erforderlig takt och grannlagenhet. Det har även från andra håll anförts
exempel på missförhållanden i tillämpningen. Sålunda synes på sina
håll bl. a. praktiseras den metoden att till person, som inställer sig för att
anmäla utträde, överlämnas en tryckt skrift, innehållande bl. a. uttalanden
om de följder som ur religiös synpunkt anses vara förknippade med att
den utträdande ställer sig utanför kyrkans gemenskap. Den omständigheten
att dylika meddelanden icke framföres muntligen kan icke undanskymma att
det här rör sig mer eller mindre om övertalning eller propaganda. Under
alla förhållanden måste förfarandet för dem som anmäler utträde framkalla
obehag, och i den mån metoden blir känd av eu större allmänhet kan
detta inverka återhållande på de personer som eljest bestämt sig för att utträda
ur kyrkan.
I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att
överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som så önskar, att i annan
torm än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast till
hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skriftligt förfarande.
En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig ur
synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar och liknande
åtgärder alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära den förde
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 14-6 år 1963
len att av lokala och andra förhållanden betingade praktiska olägenheter
för vissa enskilda undanröjdes. Att anmälans underskrift skall bevittnas av
två personer måste, om tillika föreskrives att anmälan skall ske enskilt, anses
utgöra tillräcklig garanti för att anmälan tillkommit av fri vilja och är
allvarligt menad.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte antaga förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen, enligt vilket den som ville utträda
ur kyrkan skulle kunna göra anmälan härom antingen personligen eller också
enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.
I en reservation uttrycktes önskemål om utredning av möjligheterna att
utbygga den skriftliga formen för utträdesanmälan i syfte att vinna större
garanti för att anmälan grundades på ett självständigt och noga genomtänkt
personligt ställningstagande. En möjlighet skulle enligt dessa reservanters
mening vara att föreskrift — delvis i likhet med vad som gällde beträffande
testamente — meddelades om att skriftlig anmälan skulle göras enskilt med
intyg av två på en gång närvarande vittnen att anmälan gjordes av fri vilja.
I en annan reservation hemställdes, att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Däri hänvisades till den fara för oöverlagda massutträden,
som det då förestående ställningstagandet till den kontroversiella
frågan om kvinnliga präster kunde framkalla. I denna reservation framhölls
tillika, att någon avgörande vikt icke borde fästas vid det under remissbehandlingen
framförda, allmänt hållna påståendet att frågan om utträde i
många fall icke skulle av pastor ha handlagts med vederbörlig objektivitet.
Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan (rskr 171) och antog
alltså för sin del ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen,
enligt vilket anmälan om utträde skulle göras personligen eller
enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.
I proposition (nr B 25) till 1958 års B-riksdag lät Kungl.
Maj :t dels meddela riksdagen att det av samma års A-riksdag antagna förslaget
till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen förfallit, enär
kyrkomötets samtycke till lagstiftningen ej hunnit inhämtas, dels ock föreslå
riksdagen att ånyo antaga förslaget i oförändrat skick. Av propositionen
framgick att lagrådet i avgivet yttrande lämnat förslaget utan erinran. På
hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr B 2) antog riksdagen det genom
propositionen framlagda förslaget (rskr Bl).
Genom skrivelse den 28 juli 1958 (nr 3) till 1 9 5 8 års kyrkomöte
lät Kungl. Maj :t inhämta yttrande, huruvida kyrkomötet godkände det av
riksdagen antagna förslaget till lagändring. I betänkande (nr 3) i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse och eu vid kyrkomötet i ämnet väckt motion (nr
7) hemställde kyrkolagsutskottet, att kyrkomötet ville förklara sig icke kunna
godkänna lagförslaget. Denna hemställan bifölls av kyrkomötet.
Kyrkolagsutskottet anförde i betänkandet bl. a. följande.
Propositionen innehåller icke någon uppgift om att någon utredning i
ämnet skulle ha verkställts i Kungl. Maj :ts kansli. Till grund för Kungl.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1963
Maj :ts skrivelse till kyrkomötet synes sålunda ligga endast vad som förekommit
vid 1958 års A-riksdag. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen
för tillkomsten av detta ändringsförslag åberopades såsom enda skäl till
utskottsmajoritetens ställningstagande, att missförhållanden skulle ha förekommit
vid några prästers handläggning av ärenden rörande utträde. Vid
behandlingen av lagfrågan synes icke ha förelegat annan utredning än yttranden
från ett fåtal remissinstanser. Det förut återgivna uttalandet i lagutskottets
utlåtande om att handläggning av utträdesärenden stundom icke
skulle ha skett med erforderlig takt och grannlagenhet har hämtats från ett
av dessa remissyttranden, vari gjorts ett allmänt hållet, ej exemplifierat påstående
härom. Den andra av lagutskottet mot prästerskapet riktade anmärkningen,
att på några håll skulle till utträdessökande ha utdelats en
tryckt skrift av, enligt utskottets mening, mindre lämpligt innehåll, härrör
ur en icke angiven källa. Nu nämnda, till grund för utskottets lagförslag liggande
anmärkningar synes icke ha i någon mån blivit dokumenterade. Det
kan erinras om att riksdagens särskilda utskott i sitt över förslaget till religionsfrihetslag
avgivna utlåtande anförde, bl. a., att pastor självfallet hade
full frihet att, liksom alla andra, verka för sin åskådning; förkunnelse och
själavård vore för honom rentav ämbetsuppgifter. Att söka övertala den,
som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan och som icke själv önskade
ett personligt samtal, borde icke förekomma. Kyrkolagsutskottet har
ej heller kunnat vinna kännedom om alt präster vid behandlingen av hithörande
ärenden gjort sig skyldiga till otillbörliga försök till påverkan.
Den vid kyrkomötet väckta motionen ansluter sig i motiveringen till denna
synpunkt. I motionen påtalas det anmärkningsvärda i att det riksdagsbeslut,
som ligger till grund för Kungl. Maj :ts skrivelse, icke föregåtts av
någon utredning om de vid riksdagen framförda anmärkningarna mot prästerskapet.
Motionären anser det uppenbart, att kyrkomötet icke kan godkänna
ett lagförslag, som tillkommit på sådant sätt som det föreliggande
oavsett dess sakliga innehåll. Kyrkomötet hade fullt fog för alt i detta fall
hävda kravet på tillfredsställande utredning, innan en ändring av gällande
lag genomfördes. Kyrkolagsutskottet är ense med motionären om att genom
det av riksdagen redovisade materialet icke kan anses ådagalagt, att prästerskapet
misskött sina åligganden i detta hänseende. Även om del av riksdagen
anförda skälet för lagändring sålunda icke kan godtagas, finner utskottet likväl
att frågan om formen för utträdesanmälan är av sådan vikt, att den
bör upptagas till saklig diskussion.
I sitt betänkande nr 20 vid 1951 års kyrkomöte, vilket låg till grund för
kyrkomötets godkännande av religionsfrihetslagstiftningen, upphöll sig kyrkolagsutskottet
utförligt vid frågan om kyrkans samfundskaraktär och uttalade
bl. a.: »Att kyrkan är ett trossamfund eller en bekännelsekyrka innebär
att den i sin förkunnelse av evangelium, liksom i utgestaltningen av sina
samfundsordningar och sitt samfundsliv, är bestämd av en viss trosform
eller bekännelse, den evangelisk-lutherska, men icke att personlig bekännelse
är villkor för tillhörighet till kyrkan.» I enlighet härmed kunde utskottet
oförbehållsamt acceptera de nya rättsregler, som i lagen uppställts för
tillhörigheten till kyrkan beträffande såväl inträde som utträde. 1 båda fallen
syntes ha skapats rättsregler, som på en gång tillgodosåg religionsfrihetens
princip och överensstämde med kyrkans samfundskaraktär. I fråga
om utträdet ur kyrkan slår nuvarande lagbestämmelser således vakt såväl
om friheten att utträda som om den icke mindre viktiga friheten att kvarstanna.
För att detta mål skall kunna nås och garantier skapas för afl utträdesanmälan
sker fullt frivilligt och är allvarligt menad är det nödvändigt, att
anmälan göres under bestämda former. Härom synes enighet råda. Den form,
Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963
13
som nu är föreskriven — personligen framförd utträdesanmälan — synes
utskottet helt överensstämma med denna målsättning. Kravet på personlig
inställelse markerar vikten av att noga överväga det steg man ämnar ta.
Vad angår de psykologiska och praktiska olägenheter, som kan vara förenade
med personlig inställelse, såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande
präst samt svårigheten för gamla och sjuka att besöka präst, har redan 1953
års riksdag funnit dessa icke vara av avgörande betydelse. Det kan i detta
sammanhang erinras om att vid allmänt val röstning —• frånsett äkta makes
rätt att ingiva valsedel genom andre maken — utföres personligen.
Även om de påtalade psykologiska och praktiska olägenheter, som kan
vara förenade med nuvarande förfarande, ej heller enligt utskottets mening
bör tillmätas avgörande betydelse, kan givetvis övervägas om det icke finns
andra former för utträdesanmälan, som tryggar friheten i enlighet med de
förut uppdragna linjerna.
Den i det föreliggande lagförslaget anvisade anordningen att medge, att
anmälan skall kunna göras enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer
bevittnad handling, synes icke bereda den åsyftade garantien om frihet.
Ett skriftligt förfarande förhindrar ingalunda, att vederbörande oöverlagt
under inflytande av tillfälliga sinnesstämningar kan komma att begära
utträde och att utträdesanmälningar göres gruppvis. Föreskriften, att skriftlig
anmälan tillika skall vara bevittnad, torde icke åsyfta annat än en identitetskon
troll och ökar icke säkerheten för att olägenheter av berörda slag
undvikes. Denna bedömning torde icke ändras därav, att en regel införes om
att vittnena å den skriftliga utträdesanmälan — vilken kanske består av en
tryckt blankett — intygar, att anmälan göres av fri vilja. En tänkbar möjlighet
är att vid ett bibehållande av bestämmelsen om utträdesanmälan vid
personligt besök densamma ändras därhän att anmälan alternativt skall
kunna göras hos någon borgerlig myndighet eller, beträffande den som är
bosatt utom riket, hos svensk beskickning eller svenskt konsulat. Härigenom
skulle vissa av de påstådda olägenheterna kunna undanröjas. En ändring av
formerna för utträdesanmälan kräver noggrant övervägande och bör föregås
av en allsidig och omsorgsfull utredning.
Vid 1 959 års riksdag väcktes i frågan sju motioner. I två likalydande
motioner (1:6 och 11:5) hemställdes att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående formerna för
utträde ur svenska kyrkan samt om framläggande för riksdagen av det förslag
som därav föranledes. Två andra likalydande motioner (I: 7 och II: 6)
utmynnade i hemställan, alt riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om utträde ur svenska kyrkan på nytt föres inför kyrkomötet och att
proceduren vid utträde förenklas därhän att en bevittnad skriftlig anmälan,
insänd per post, skall vara till fyllest och att anmälan om äkta makars utträde
skall kunna ske i en och samma skrivelse. I ytterligare två likalydande
motioner (1:38 och 11:52) hemställdes att riksdagen ville antaga förslag
till sådan lydelse av 11 § religionsfrihetslagen som antagits av 1958 års Briksdag.
Hemställan av sist angivna innehåll upptogs också i den sjunde motionen
(II: 426).
Motionerna hänvisades till behandling av sammansatt konstitutions- och
första lagutskott, som däröver avgav utlåtande (nr 2). Utskottet uttalade,
att ordningen för utträde ur svenska kyrkan borde ändras så, att anmälan
om utträde kunde ske även i annan ordning än vid personligt besök av den
fä Mhang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 116
opaginerad Kontrollera mot PDF
H
Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963
utträdesanmälande hos vederbörande pastor. I anslutning härtill erinrade
utskottet om att vid frågans tidigare behandling såväl inom riksdagen som
vid kyrkomötet flera olika förslag till en dylik ändrad ordning har framförts.
I en av de föreliggande motionerna hade också föreslagits en viss
jämkning av det förut förordade skriftliga förfarandet. Ehuru övervägande
skäl syntes utskottet tala för att ett skriftligt förfarande i någon form infördes,
syntes det utskottet i nuvarande läge vara lämpligt att icke taga slutlig
ståndpunkt till huru utträdesformerna borde vara beskaffade för att
bäst fylla de krav som från olika synpunkter kunde ställas därpå. Enligt utskottets
uppfattning borde i stället det fortsatta arbetet på en reform bedrivas
så, att förslag i ämnet utarbetas hos Kungl. Maj :t och därefter förelägges
riksdagen och nästa kyrkomöte. Innan så skedde kunde lämpligen
framförda förslag underkastas den undersökning och bearbetning, vartill den
tidigare behandlingen av frågan gav anledning. Arbetet härmed borde enligt
utskottets mening icke behöva bli vidlyftigare än att det kunde utföras
inom vederbörande departement. Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att förslag till ändrad ordning för utträde
ur svenska kyrkan skulle föreläggas riksdagen.
Under åberopande av utskottets av riksdagen godkända utlåtande avlät
riksdagen den inledningsvis omnämnda skrivelsen den 20 mars 1959 (nr
118).
Utträdesfrekvensen
Några nyligen publicerade uppgifter rörande utträdesfrekvensen må här
återges.1
Antalei utträdda sedan den ljl 1952
Stift
Strängnäs
Göteborg..
Stockholm
Härnösand
Skara ....
Karlstad..
Luleå
Växjö
Ärkestiftet
Visby ....
Linköping
Västerås ..
Antalet
Antalet perso-
Antalet ut- %
Redovis-
invånare
ner i stiftet
trädda sedan
ningsår
som icke tillhör
den 1/1 1952
svenska kyrkan
431 812
6183
2137 0,50
1955
873 446
14 157
3 256 0,38
1956
1076 158
32 571
4 576 0,44
1956
432 202
3 390
2 148 0,50
1957
456 985
5 641
2 282 0,50
1958
397 170
4 434
1624 0,41
1958
(0,24)
1952
500 374
4 069
2 536 0,51
1958
(0,28)
1952
537 720
6 517
2 821 0,53
1958
(0,29)
1952
545 152
7 284
3 037 0,56
1959
(0,26)
1952
55 054
410
290 0,53
1959
(0,35)
1953
494 616
6187
3 263 0,66
1960
(0,34)
1953
559 570
13 965
2 803 0,51
1960
(0,34)
1954
6 360 259
104 808
30 773 0,49
1 Uppgifterna är hämtade från Ove Hassler, Ordningen för utträdet ur kyrkan s. 347 f.
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
15
Statistik från Lunds stift saknas. I antalet personer, i stiftet, som icke
tillhör svenska kyrkan ingår ett stort antal utlänningar. Antalet utlänningar
är störst i Stockholm, Västerås och Göteborgs stift.
Justitiedepartementets promemoria
Efter redogörelse för äldre rätt, nuvarande bestämmelser och tidigare reformförslag
m. m. framhålles i promemorian, att kravet på personligen framförd
anmälan om utträde ur svenska kyrkan har vid de tillfällen, då frågan
om formerna för utträdesanmälan tidigare övervägts inom riksdagen och
kyrkomötet, motiverats främst med att genom personlig anmälningsskyldighet
erhålles garanti för att anmälan bygger på ett fritt avgörande och är allvarligt
menad. Det har framförts farhågor för att, därest ett skriftligt anmälningsförfarande
tillätes, den enskilde skulle kunna bli utsatt för påtryckningar
att, eventuellt tillsammans med andra, underteckna en anmälan
om utträde, även då han själv icke kommit fram till ett bestämt personligt
ställningstagande.
Såsom skäl för att medge skriftlig form har å andra sidan anförts att kravet
på personlig inställelse är ägnat att försvåra utträdet och därför icke förenligt
med en konsekvent genomförd religionsfrihet. Det har sålunda gjorts
gällande att risk finns att utträdessökande kan bli utsatt för övertalningsförsök
och påtryckningar vid sin inställelse hos pastor. Även eljest har psykologiska
faktorer — såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande
präst — ävensom praktiska svårigheter, som i många fall till följd av lokala
förhållanden eller eljest kan uppkomma för de enskilda, antagits kunna
försvåra utträdet.
Såväl A- som B-riksdagen år 1958 godtog de skäl som anförts för att vid
sidan av den personliga anmälningsformen för utträde ur svenska kyrkan
införa skriftlig anmälningsform. Då frågan därefter togs upp vid 1958 års.
kyrkomöte anmärkte kyrkolagsutskottet bland annat, att vid riksdagsbehandlingen
icke förelegat annan utredning i ärendet än yttranden från ett
fåtal remissinstanser. Däri hade väl framförts vissa anmärkningar mot prästerskapets
handläggning av utträdesärenden, incn dessa anmärkningar hade
icke i någon mån blivit dokumenterade. Utskottet hade ej heller kunnat
vinna kännedom om att präster vid behandling av hithörande ärenden gjort
sig skyldiga till otillbörliga försök till påverkan.
Nar dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, i kyrkomötet
argumenterade för införande av skriftlig anmälningsform, underströk
han emellertid att frågan, huruvida obehöriga påtryckningar förekommit,
ej borde tillmätas avgörande betydelse i sammanhanget. Han fäste i stället
vikt vid dels den praktiska synpunkten, att spärregler som kunde innebara
olägenheter särskilt för sjuka och gamla inte i något fall borde upprätthållas
i lagstiftningen om int<j behovet vore klart och otvetydigt dokumenterat
och dels den principiella synpunkten att det vore otillfredsställande att
16
Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1963
eu person som ville utträda ur statskyrkan över huvud taget skulle vara
tvungen att inställa sig för en representant för denna kyrka.
Med hänsyn till vad departementschefen sålunda anfört har det ej ansetts
erforderligt att i ärendet närmare undersöka i vad mån det till äventyrs funnits
fog för uppgifterna om att obehöriga påtryckningar skulle ha förekommit.
De praktiska och principiella synpunkter som framförts synes enligt
promemorian innefatta tillräckligt motiv för att den som icke önskar kvarstå
i kyrkan bör ha möjlighet att göra anmälan om utträde på annat sätt än
genom personligt besök hos församlingsprästen. Av de former som under
ärendets tidigare behandling övervägts synes skriftlig bevittnad anmälan vara
att föredraga. Att bibehålla kravet på personlig inställelse men medgiva
att denna sker inför någon borgerlig myndighet anses i promemorian vara
en konstlad ordning. Såsom skett i det tidigare av riksdagen antagna förslaget
bör emellertid uttryckligen stadgas, att den skriftliga anmälan skall
ske enskilt. Något undantag för äkta makar synes icke böra ifrågakomma.
På grund härav föreslås i promemorian sådan ändring av 11 § religionsfrihetslagen
att anmälan om utträde ur kyrkan skall göras antingen personligen
eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer
bevittnad handling. Förslaget överensstämmer med det av 1958 års riksdagar
antagna förslaget.
Yttrandena
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, Uppsala domkapitel
(majoriteten), Skara, Karlstads, Luleå och Visby domkapitel, en ledamot
av Linköpings domkapitel, en minoritet inom Strängnäs domkapitel,
.en ledamot av Stockholms domkapitel, universitetskanslern, en minoritet
inom teologiska fakulteten i Lund, uppbördsorganisationskommittén, Svenska
prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén, Frälsningsarmén,
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Förbundet för religionsfrihet, kyrkofullmäktige
i Luleå domkyrkoförsamling, kyrkofullmäktige i Gällivare församling,
en minoritet inom kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet
■och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift. Diakonistyrelsen (majoriteten)
har icke heller något att erinra mot skriftlig utträdesform, därest den
på visst sätt utbygges till vinnande av större skydd för den personliga integriteten.
En liknande ståndpunkt intages av en minoritet inom Göteborgs
domkapitel samt kyrkofullmäktige i Piteå landsförsamling.
Filadelfiaförsamlingen i Stockholm förklarar, att det ur församlingens
synpunkt är ganska likgiltigt, om förslaget genomföres eller icke, men framhåller,
att nuvarande ordning icke är förenlig med en konsekvent genomförd
religionsfrihet.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr H6 ur 1963
Vissa remissorgan tillkännager en tveksam hållning till förslaget
utan att vilja motsätta sig dess genomföra nd
e. Hit hör Svea hovrätt, överståthållarämbetet, Härnösands och Västerås
domkapitel, teologiska fakulteten i Uppsala (majoriteten), en ledamot av
Lunds domkapitel och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift.
Förslaget avstyrkes av hovrätten över Skåne och Blekinge, justitiekanslersämbetet,
länsstyrelsen i Malmöhus län, Linköpings domkapitel (majoriteten),
Strängnäs domkapitel (majoriteten), Stockholms domkapitel
(majoriteten), Göteborgs domkapitel (majoriteten), Lunds domkapitel (majoriteten),
Växjö domkapitel, teologiska fakulteten i Lund (majoriteten),
en minoritet inom teologiska fakulteten i Uppsala, en minoritet inom diakonistyrelsen,
Svenska pastoratens riksförbund, kyrkofullmäktige i Malmö
kyrkliga samfällighet (majoriteten) och en kyrkobokf öringsinspektör i
Lunds stift.
De tillstyrkande remissorganen har i stor utsträckning nöjt sig
med att i korthet tillkännage sin ståndpunkt till förslaget. En del av dem
har dock närmare utvecklat sin syn på frågan om formen för utträde ur
kyrkan. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar salunda, att det är självklart
att _ även om några missförhållanden av innebörd att präster otill
börligen
sökt påverka personer som anmält utträde ur svenska kyrkan icke
kunnat direkt påvisas — det för många människor kan vara förenat med
obehag att muntligen framföra en ansökan om utträde. Den vid 1958 års
kyrkomöte av kyrkolagsutskottet åberopade jämförelsen mellan personlig
anmälan om utträde ur svenska kyrkan och det personliga förfarandet vid
röstning till allmänna val är enligt länsstyrelsens mening illa våld, eftersom
röstningen är hemlig och man alltså icke behöver deklarera sin uppfattning
muntligen. Gentemot påståendet att en skriftlig anmälningsform skulle
komma att föranleda oöverlagda anmälningar om utträde, invänder länsstyrelsen
att, om vederbörande vid ytterligare eftertanke skulle ångra sitt
handlande, möjlighet finns för honom att söka återinträde i svenska kyrkan.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att de praktiska och piincipiella
synpunkter som anförts för införande av jämväl skriftlig form för anmälan
om utträde ur svenska kyrkan innefattar tillräckliga motiv för den
föreslagna lagändringen. Att bibehålla den personliga anmälningsskyldigheten
såsom den enda möjligheten att vinna önskat utträde ur kyrkan måste
vara ägnat att försvåra utträdet och kan därför icke anses vara förenligt
med en konsekvent genomförd religionsfrihet. Kammarkollegiet uttalar,
att det med hänsyn till de principer, på vilka religionsfrihetslagen bygger,
icke synes vara något att erinra mot den föreslagna skriftliga utträdesfoimen.
Två ledamöter av teologiska fakulteten i Lund finner det självklait,
att den föreslagna ordningen för utträde ur svenska kyrkan kommer att
öka friheten och minska riskerna för psykisk ofrihet. En liknande ståndpunkt
tillkännages av en kyrkobokf öringsinspektör i Lunds stift.
Frikyrkliga samarbetskommittén erinrar om alt kommittén i yttrande till
18
Kungl. Maj.ts proposition nr U6 år 1963
första lagutskottet vid 1958 års A-riksdag haft tillfälle uttrycka sin principiella
uppfattning beträffande reglerna för tillhörighet till svenska kyrkan
och vill fördenskull, i nu förevarande sammanhang, i stort sett begränsa sig
till att hänvisa till detta yttrande. Samarbetskommittön finner emellertid
anledning att ytterligare understryka, att dess ställningstagande då var och
alltjämt är grundat på principiella överväganden. Enligt samarbetskommitténs
mening är det ur principiella synpunkter ytterst angeläget, att inga
andra svårigheter förorsakas de utträdande än sådana som kan motiveras
med en önskan att erhålla fullgoda garantier för att ovidkommande hänsyn
ej blir avgörande vid beslutet att utträda. Samarbetskommittén framhåller
vidare att de i det tidigare yttrandet redovisade bristerna som ur
praktiska synpunkter vidlåder den nuvarande bestämmelsen fortfarande
äger giltighet.
Förbundet för religionsfrihet betraktar den föreslagna lagändringen som
välmotiverad men förhållandevis betydelselös. Det synes förbundet svårt
att förstå den oro som tycks ligga bakom det från kyrkligt håll framförda
önskemålet, att »skydda friheten att kvarstå i kyrkan». Förbundet frågar
sig, om kyrkan med denna motivering verkligen vill försöka hålla kvar dem
som av en eller annan anledning inte vill eller kan besöka pastorsexpeditionen
men väl kan tänkas göra en skriftlig utträdesanmälan. Det enligt förbundets
mening i princip enda tillfredsställande systemet, vars införande
förbundet dock tror kommer att dröja många år, är att var och en som önskar
vara medlem i något trossamfund, skall anmäla eller begära sitt inträde
i detta samfund. I avvaktan därå föreslår emellertid förbundet redan i
detta sammanhang att anmälan eller ansökan om inträde i svenska kyrkan
jämväl skall få göras skriftligt. Förbundet anser ej att ett sådant förfarande
skulle vara ägnat att hota vederbörandes frihet att stå kvar utanför kyrkan.
En ledamot av Strängnäs domkapitel anser, att kravet på personlig inställelse
såsom skydd för den personliga integriteten bygger på den förutfattade
meningen, att flertalet av dem som önskar utträda ur svenska kyrkan
icke skulle vara kapabla till ett självständigt avgörande utan lätt påverkbara
för agitation om utträde ur kyrkan. Liksom man bör taga avstånd
från obefogade anklagelser mot präster för påstådda försök att påverka personer,
som vill utträda ur kyrkan, bör man icke bygga på ett antagande, att
agitation för utträde kommer att organiseras. Ledamoten tillägger att anledning
saknas att ifrågasätta den enskildes förmåga till självständigt tänkande
och handlande, varför skäl saknas att försvåra ett utträde ur kyrkan
för dem som så önskar.
Skara domkapitel erinrar om att den svenska kyrkan genom behandlingen
av den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte kan sägas ha bejakat
den religiöst motiverade folkkyrkans idé och därmed negerat uppfattningen
av svenska kyrkan såsom eu gren av statens verksamhet. Kyrkans bekännelsekaraktär
fastslogs också i ett uttalande i den proposition, varige
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1963
nom förslaget till religionsfrihetslag förelädes 1951 års riksdag. Domkapitlet
ser det föreliggande förslaget som ett led i en utveckling, som inaugurerades
vid 1929 års kyrkomöte, sanktionerades genom 1951 års religionsfrihetslag
och enligt domkapitlets förhoppning kommer att med tiden alltmer
gestalta svenska kyrkan efter bekännelsekyrkans ideal. Det synes domkapitlet
ur denna synpunkt vara riktigt att avskaffa allt som kan ge en skymt
av berättigande åt uppfattningen, att lagstiftningen avser att försvåra utträde
ur svenska kyrkan. Ehuru detta varit det huvudsakliga skälet till domkapitlets
tillstyrkan, berör domkapitlet ytterligare ett skäl. I pressen har,
enligt vad domkapitlet har sig bekant, förekommit kritik mot den objektivitet
och det tillmötesgående, varmed prästerskapet behandlat de utträdessökande.
Kritiken har utgått från den enligt domkapitlets mening riktiga
uppfattningen av prästen såsom i första hand förkunnare och försvarare
av den tro hans samfund bekänner. Utifrån denna uppfattning har kritikerna
funnit det stötande, att prästen vid handläggningen av utträdesärenden
måste avsäga sig denna uppgift. Om den föreslagna lagändringen genomföres,
torde de allra flesta utträdesärenden komma att handläggas skriftligen,
varigenom det opersonliga i handläggningen kommer att te sig mindre
stötande.
En ledamot av Strängnäs domkapitel betonar, att svenska kyrkan icke på
något sätt bör försvåra utträdet ur dess gemenskap. Av största vikt är, att
kyrkans karaktär av trossamfund på allt sätt hävdas. Endast genom förkunnelse,
gudstjänstliv och själavård kan människor inlemmas och bevaras
i kyrkans gemenskap. Kyrkan kan icke i längden vara betjänt av att
personer, som i praktiken står utanför densamma dock formellt tillhör kyrkan
och kan utöva inflytande på kyrkans angelägenheter. En ledamot av
Stockholms domkapitel uttalar, att kyrkan icke kan ha något intresse av att
som medlemmar kvarhålla personer, som önskar utträda men av skilda praktiska
orsaker har svårt att fullgöra personlig inställelse i samband med utträdesanmälan
på grund av olägliga kommunikationer, för vederbörande
olämpliga öppethållandetider eller andra liknande skäl.
Uppsala domkapitel (majoriteten) anser frågan om formen för utträde
vara helt av praktisk och psykologisk art. De enda motiv som kan anföras
för en ändring av nuvarande ordning, är att personlig inställelse hos pastor
i vissa fall kan vara förenad med praktiska olägenheter eller vålla obehag,
omständigheter som verkar försvårande för utövningen av friheten att utträda.
Det blir en bedömningsfråga, huruvida borttagandet av detta hinder
innebär en så stor fördel, att den uppväger de nackdelar som följer med införande
av en skriftlig anmälan, vilken även om den skall ske enskilt, kan
utnyttjas i en propaganda för kollektivt utträde, som gör våld på den enskildes
frihet att kvarstanna i kyrkan. Ehuru domkapitlet icke blivit övertygat
om att den föreslagna ordningen skulle bättre än den nuvarande tillgodose
religionsfrihetens krav, anser det inte heller riskerna vid en ändring
vara så stora, att kyrkan bör fasthålla vid ordningen med enbart personlig
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
inställelse, när denna för en utbredd opinion torde ha kommit att framstå
såsom onödigt försvårande för utträde. Domkapitlet tillstyrker därför förslaget.
Luleå domkapitel har sig icke bekant, att nu gällande ordning för utträde
inneburit några olägenheter och anser det därför i och för sig föga påkallat
att så snart efter religionsfrihetslagen ändra formerna för utträde.
Men då det icke kan vara svenska kyrkans önskan att som sin medlem kvarhalla
nagon, som icke själv vill tillhöra kyrkan, eller att försvåra vederbörandes
utträde ur svenska kyrkan, synes inga principiella invändningar kunna
resas mot den föreslagna förändringen. För att förstärka den enskildes
skydd mot agitation till förmån för massutträde föreslår domkapitlet, att
skriftlig anmälan icke skall antecknas i kyrkoböckerna förrän efter en viss
respittid, varigenom tillfälle skulle beredas den som utsatts för obehörig
påtryckning att återkalla sin anmälan, samt att bekräftelse på mottagen
utträdesanmälan skall tillställas avsändaren.
Karlstads domkapitel, som icke har något att erinra mot förslaget, framhåller,
att om det skulle visa sig att den föreslagna formen för utträde icke
skulle ge tillräckligt skydd för friheten att kvarstanna i kyrkan, frågan om
utträdesformerna bör upptagas till förnyat övervägande.
Svenska prästförbundet anser, att frågan om formen för utträdesanmälan
bör lösas efter principer som så långt det är möjligt skyddar den enskilde
i ett så viktigt ställningstagande som det här gäller och som har konsekvenser
beträffande kyrkans tjänster (dop, konfirmation, vigsel, jordfästning).
Vid val av fonn för utträde är det därför angeläget, att formen blir sådan
att ett verkligen fritt och på personlig övertygelse fotat avgörande ej alltför
lätt omintetgöres genom påverkan, som ej är förenlig med religionsfrihet i
djupare mening. Förbundet finner emellertid, att ingen form ger garantier
mot sådan obehörig påverkan av den enskilde. Redan den nuvarande ordningen
ger rum för sådan påverkan, och risken för påverkan torde icke bli
mindre om skriftlig utträdesanmälan blir en möjlighet. Det avgörande måste
till slut bli den enskildes mogna omdöme och förmåga av självständigt ståndpunktstagande.
Då garantier sålunda icke lagstiftningsvägen torde kunna
skapas beträffande skydd mot påverkan från obehörigt håll, då den personliga
inställelsen inför pastor på sina håll uppfattats som eu bestämmelse
ägnad att försvåra för människor att följa sin övertygelse, och då förslaget
om lagändring anses av såväl statsmakterna som en bred opinion ligga i
linje med religionsfrihetslagens intentioner, tillstyrker förbundet, att den
föreslagna lagändringen genomföres.
Diakonistyrelsen (majoriteten) erinrar om att svenska kyrkans ansvar och
förpliktelser mot envar utan inskränkningar fått sitt historiskt framvuxna
uttryck i kyrkans yttre organisation och att detta för kyrkan framstår som
ett värde, som hon icke vill uppge. Om kyrkan endast fick omfatta sådana
medlemmar som anmält sin villighet att tillhöra henne, skulle svenska kyrkan
förvandlas från en folkkyrka till en förenings- eller sektkyrka, en förvandling
som icke är en nödvändig följd av religionsfrihetsprincipen. A and
-
Kungl. Maj.ts proposition nr lb6 år 1963
21
ra sidan måste varje moment av tvång, som förbindes med kyrkotillhörigheten,
skada kyrkans möjlighet att fritt erbjuda evangelium. Då den nuvarande
ordningen, såsom framgår av riksdagens handläggning av ärendet, kan
uppfattas såsom ett hinder för den enskildes fria ställningstagande, synes
med hänsyn till de motiv, som var grundläggande för den s. k. biskopsmotionen
vid 1929 års kyrkomöte, inga principiella hinder kunna resas mot den
föreslagna förändringen i och för sig. Diakonistyrelsen kan dock icke finna,
att det andra intresse som av kyrkomötet betonats, nämligen värnandet av
den enskildes fria prövningsrätt, blivit tillfyllest tillgodosett endast genom
föreskriften att anmälan om utträde skall ske enskilt. Styrelsen vill härvid
framhålla, att man på ett annat område, där den personliga inställelsen är
regel, medgivit undantag, men då föreskrivit en viss garanti för frivilligkaraktären
av den bevittnade handlingen. I detta sammanhang hänvisar styrelsen
till 63 § lagen om val till riksdagen, vari formerna för valsedelsförsändelse
regleras. Styrelsen påpekar vidare, att då anmälan om utträde sker
vid personlig inställelse den som gör anmälan har rätt att erhålla bevis om
att anmälan blivit mottagen. Då skriftlig anmälan inges, torde därför böra
påfordras, att ett bevis om att denna inkommit tillställes avsändaren. Det
torde ankomma på närmare utredning att pröva även andra tänkbara former
för att tillgodose det intresse, som styrelsen velat framhålla. En liknande
ståndpunkt intager två ledamöter av Göteborgs domkapitel och kyrkofullmäktige
i Piteå landsförsamling.
Såsom förut framgått, intager vissa remissorgan en tveksam hållning
till förslaget utan att dock avstyrka detsamma. Svea hovrätt erinrar om att
den nuvarande lagstiftningen varit gällande en förhållandevis kort tid och
att den föregåtts av en ingående utredning. Med hänsyn härtill och till att
större olägenheter med det nuvarande systemet icke visats föreligga, finner
hovrätten det vara tveksamt huruvida man på detta sätt bör vidtaga ändringar
i lagstiftningen. Den väckta frågan synes hovrätten nämligen med fördel
kunna behandlas av den kommitté som utreder förhållandet mellan stat och
kyrka. Hovrätten finner emellertid att de under frågans tidigare behandling
i riksdagen och kyrkomötet uttalade farhågorna beträffande den skriftliga
anmälningsformen i viss mån har överskattats. Utträde ur svenska kyrkan
torde hittills icke ha förekommit i större omfattning, och någon massagitation
för utträde ur kyrkan synes ej ha förevarit. Även om hovrätten ställer
sig tveksam till lämpligheten av att frågan om formerna för utträde nu tages
upp till särbehandling, anser sig hovrätten, under hänvisning till det sist
sagda, icke böra avstyrka den föreslagna lagändringen.
överståthållarämbetet erinrar för sin del om att tidigare förslag om att
utträdesanmälan skulle få ske skriftligt har avvisats under hänvisning till
att personlig inställelse är nödvändig för att garantier skall vinnas, att
anmälan sker fullt frivilligt och är allvarligt menad. Ämbetet ifrågasätter
icke heller annat än att ett bibehållande av kravet på personlig inställelse
bäst skulle överensstämma med denna uppfattning. Icke heller synes
22
Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1963
det ämbetet omotiverat att ordningen för utträde ur kyrkan är sådan, att
medlemmens slutliga beslut att utträda skall ske vid ett personligt sammanträffande
med en representant för kyrkan. Härvid kan den som önskar anmäla
utträde bland annat få upplysning om de rättsliga verkningar ett utträde
i olika avseenden har, exempelvis beträffande skyldigheten att betala
skatt, rösträtten vid kyrkofullmäktigval, rätten att anlita präst för olika
kyrkliga förrättningar in. in. Ämbetet hyser likväl förståelse för de skäl som
föranlett framställningarna om att möjlighet skall tillskapas att anmäla
utträde i annan ordning än den nuvarande. Ämbetet ifrågasätter emellertid
om det framlagda förslaget i tillräcklig grad beaktar den förut antydda uppfattning
som var normgivande då de nuvarande reglerna tillkom.
Härnösands domkapitel anser, att gällande ordning med personlig anmälningsskyldighet
kan utgöra ett skydd för den enskildes samvete mot
obehöriga påtryckningar. Den står därför i bästa överensstämmelse med
religionsfrihetens princip. Domkapitlet har heller icke kunnat finna, att
denna ordning fungerat otillfredsställande. När krav med allt större kraft
rests på införande av en alternativ möjlighet till skriftlig anmälan, har frågans
vikt enligt domkapitlets mening överdimensionerats. En smidig tilllämpning
av gällande ordning kan utan tvivel eliminera de såsom motiv
för en lagändring ofta anförda praktiska svårigheterna för gamla och sjuka
att besöka pastor. Då den gällande ordningen emellertid i vida kretsar synes
uppfattas, icke som ett skydd för den enskildes samvete utan som en inskränkning
av den religiösa friheten och en önskan från kyrkans sida att
genom restriktiva bestämmelser motverka en utveckling mot full religionsfrihet,
vill domkapitlet icke motsätta sig att detta irritationsmoment borttages
genom införande av den föreslagna skriftliga anmälningsformen. Västerås
domkapitel, som icke anser att ändringsförslaget blivit på övertygande
sätt motiverat eller ätt riskerna med skriftlig utträdesanmälan eliminerats,
vill icke heller motsätta sig förslagets genomförande, eftersom det icke
ligger i kyrkans intresse att försvåra utträdet för de medlemmar, som önskar
lämna henne.
Teologiska fakulteten i Uppsala (majoriteten) anser, att den föreslagna
skriftliga utträdesformen icke kommer att tillgodose den enskildes integritet
bättre än det nuvarande systemet utan endast att förskjuta frågeställningen.
Under det att med gällande regel den enskilde i extrema fall kan
utsättas för otillbörlig påverkan att kvarstanna i kyrkan, kan den enskilde
med den föreslagna ordningen likaledes i extrema fall utsättas för otillbörlig
påverkan att utträda ur kyrkan.
Många avstyrkande remissinstanser menar, att nuvarande ordning
fungerat i stort sett väl och att behovet av lagändring därför är ringa.
Justitiekanslersämbetet yttrar, att enligt allmänt iakttagen uppfattning
ändring ej vidtages i bestående lag, med mindre tydligt behov därav kan
anses ådagalagt. Huruvida ett sådant behov verkligen är för handen i förevarande
fall, synes ämbetet tvivelaktigt. I saknad av närmare upplysningar
23
Knngl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
om de omständigheter som första lagutskottet vid 1958 års A-riksdag anförde
till stöd för en lagändring förefaller det ämbetet vanskligt att bedöma
betydelsen därav. De olägenheter som ur praktisk och psykologisk synpunkt
uppgivits följa av den nuvarande ordningen framträder enligt ämbetets
mening ej heller särskilt starkt. Ämbetet finner det naturligen ej
möjligt att med någon större grad av säkerhet förutse vilken verkan som
skulle inträda av en lagändring sådan som den föreslagna. Ämbetet ifrågasätter
likväl om icke det föreliggande spörsmålets betydelse överskattats
och håller för kanske mest sannolikt att — vare sig nuvarande form för
utträde bibehålies eller skriftlig anmälan tillåtes — den enskildes handlande
i fråga om kyrkotillhörigheten blir tämligen likartat. I så fall — menar
ämbetet — skulle den föreslagna ändringen kunna godtagas och det i och
för sig angelägna önskemålet att undvika fortsatt meningsskifte på denna
punkt vinnas. Även med beaktande av dessa omständigheter finner ämbetet
dock för sin del sådan tvekan föreligga om lämpligheten av den föreslagna
ändringen, att ämbetet med hänsyn härtill och på grund av det till synes
ganska ringa behovet av en lagändring närmast ställer sig avrådande till
förslaget. Om remissvaren i ärendet skulle ge en annan bild av läget, kan
emellertid en ändring för ämbetet framstå såsom mera påkallad.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de uttalanden angående
vissa missförhållanden i samband med tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen
om utträdesanmälan, vilka gjorts under ärendets tidigare behandling,
är allmänt hållna och icke innefattar något konkret exempel på
tall då sådana missförhållanden skulle ha förekommit. I den remitterade
promemorian har icke heller redovisats någon utredning på denna punkt.
Det föreligger således icke något material för en bedömning av huruvida
med hänsyn till missförhållanden i samband med tillämpningen av gällande
bestämmelse denna kan anses vara olämplig. Länsstyrelsen kan för
sin del icke finna att vad som i promemorian anförts till stöd för den däri
töreslagna lagändringen -—- utgörande endast vissa principiella och allmänt
hållna praktiska synpunkter — har sådan tyngd att det uppväger de skäl
som vid det tidigare ställningstagandet till frågan lagts till grund för bestämmelsen
att för utträde ur svenska kyrkan fordra personlig anmälan.
Liknande synpunkter framföres också i andra remissvar. Linköpings domkapitel
(majoriteten) finner det tillfredsställande, att den kritik mot prästerskapets
sätt att handlägga utträdesärenden, som i tidigare sammanhang
framförts, icke i promemorian åberopats som skäl för lagändring. Då det
förmenta missförhållandet icke ansetts sådant, att en särskild undersökning
varit erforderlig, synes detta tala för att de hittillsvarande lagreglerna fungerat
väl och varit tillräckliga. I den personliga anmälningsskyldigheten har
man hittills sett en garanti för att utträdesrätten icke missbrukas och användes
för olämplig personlig påverkan i en sak, som bör vara vars och
ens samvetsangelägenhet. Erfarenheterna av religionsfrihetslagens tillämpning
synes ha varit goda och verkat utjämnande mellan samfunden och det
skulle vara till men för detta samförstånd, om en lagändring skulle med
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
föra en annan effekt än hittills. Stockholms domkapitel (majoriteten) anser,
att de skäl för personlig inställelse, som ansågs avgörande vid religionsfrihetslagens
tillkomst, fortfarande äger giltighet. Det har ej visats, att nuvarande
ordning inneburit några allvarliga olägenheter för dem som önskat
utträda. I huvudsak samma bedömning göres av bl. a. Lunds domkapitel
(majoriteten), teologiska fakulteten i Lund (majoriteten) och en minoritet
inom teologiska fakulteten i Uppsala.
I flera avstyrkande remissvar upptages de praktiska och principiella skäl,
som i promemorian anförts till stöd för lagändring, till behandling. Växjö
domkapitel anser, att sjuka eller svaga personer eller sådana människor,
som eljest icke förmår att infinna sig personligen, bör få anmäla sitt utträde
ur kyrkan genom sådan skriftlig handling, som avses i promemorian. En
liknande ståndpunkt intager Lunds domkapitel och Linköpings domkapitel.
Teologiska fakulteten i Lund (majoriteten) anser däremot icke skriftlig
utträdesform böra öppnas ens för sjuka och gamla. Svårigheter för sjuka
och gamla att iakttaga personlig inställelse förelåg även vid religionsfrihetslagens
tillkomst utan att särskild hänsyn härtill togs. Någon klagan från
gamla och sjuka över nuvarande ordning har icke förmärkts. Utträdesanmälan
kan förutsättas vara en engångshandling, medan t. ex. riksdagsmannaval,
vid vilka personlig inställelse av gamla och sjuka i regel också
kräves, förekommer ofta.
Vad angår det principiella skäl, som åberopats till stöd för lagändring,
vitsordar Linköpings domkapitel (majoriteten), att hänsyn till vederbörande
präst kan innebära ett psykologiskt hinder för en församlingsbo att göra
ett besök på hans expedition för att anmäla utträde ur kyrkan. Domkapitlet
är emellertid icke övertygat om att detta kan vara skäl nog för en genomgripande
lagändring. Mot det principiella skälet för lagändring invänder
teologiska fakulteten i Lund (majoriteten), att detta skäl icke tillmättes
avgörande betydelse vid tillkomsten av nuvarande lag, ehuru situationen då
var densamma som nu. Fakulteten understryker dessutom, att prästerna anmodats
att icke på något sätt uttrycka någon egen mening i utträdesärenden
utan handlägga dem på ungefär samma sätt som kyrkobokföringsärenden.
Lunds domkapitel (majoriteten) bedömer den framförda principiella synpunkten
som föga hållbar. Även utanför kyrkan stående personer kommer
ofta i beröring med präster i olika sammanhang, särskilt i frågor röx-ande
kyrko- och folkbokföringen, utan att det medfört eller behövt medföra komplikationer
av något slag. På större pastorsexpeditioner behöver för övrigt ej
anmälan göras personligen till präst utan kan göras till någon som har att
i kyrkobokföringsärenden biträda pastor. Om man det oaktat anser det påtalade
förhållandet som en olägenhet, kan den undanröjas därigenom, att
den personliga inställelsen medgives alternativt kunna ske inför borgerlig
myndighet. Ändringsförslaget betecknar utan vidare motivering detta som
en konstlad ordning. Eftersom den mottagande tjänstemannen i intetdera
fallet har rätt att kommentera ställningstagandet, är det enligt domkapitlets
mening svårt att se, vari det onaturliga skulle bestå. Även Växjö
25
Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1963
domkapitel intager en liknande ståndpunkt och anser, att frågan om
rätt att anmäla utträde inför borgerlig myndighet icke i promemorian
underkastats den allvarliga prövning som den förtjänar. Kan en sådan
rätt lagfästas, bortfaller argumentet, att en person som vill utträda ur kyrkan
skall vara tvungen att inställa sig inför en representant för denna. Med
hänsyn till de tekniska svårigheter, som är förenade med skriftlig anmälan,
anser hovrätten över Skåne och Blekinge det vara bättre att införa möjlighet
till personlig anmälan hos någon borgerlig myndighet. Detta kan enligt
hovrättens mening icke anses som någon konstlad ordning. Om man vill
undvika det obehag för den utträdesanmälande som det anses innebära att
inställa sig hos pastor och även underlätta för en del sjuka och gamla att
göra anmälan, synes det ligga närmare till hands att ersätta denna personliga
inställelse med att annan myndighet mottar och bestyrker den anmälan,
som då måste skickas in till kyrkobokföraren, än att detta bestyrkande
sker med vittnen. Genom att man bibehåller kravet på inställelse hos
någon myndighet bevaras skyddet för den enskilde mot obehörig påverkan.
Närmast torde länsstyrelser och häradsskrivare kunna ta emot sådana anmälningar,
men intet hindrar att man gör kretsen vidare och däri inbegriper
föreståndare vid ålderdomshem, sysslomän vid sjukhus och andra
så att några större praktiska hinder för att göra anmälan icke kvarstår.
Även andra remissorgan hyser sympatier för alternativet att tillåta personlig
anmälan inför borgerlig myndighet och anser därför att denna utväg
bör närmare undersökas. Hit hör Linköpings domkapitel (majoriteten),
Göteborgs domkapitel (majoriteten) och Svenska pastoratens riksförbund.
Ett huvudmotiv för många avstyrkande remissorgan är, att den skriftliga
utträdesformen erbjuder ett sämre skydd för den personliga integriteten
än personlig utträdesanmälan. Linköpings domkapitel (majoriteten) väger
mot varandra den även av domkapitlet hävdade uppfattningen, att utträdet
ur kyrkan ej på något sätt skall oriktigt förhindras eller försvåras, och den
lika viktiga principen, att garantier skapas för att utträdesrätten icke missbrukas
eller användes på sådant sätt, att den påverkar det personliga ställningstagandet.
Domkapitlet framhåller att den frihet det gäller att värna
om är av tvåfaldig art: friheten att utträda och friheten att kvarstanna i
kyrkan, och att den senare icke är mindre viktig än den förra. Ingen tvekan
kan emellertid, enligt domkapitlets mening, råda därom, att största möjliga
frihet i religiöst avseende måste beredas individen. Om religionsfriheten
slagit igenom på den samhälleliga lagstiftningens område, så måste den i
ännu högre grad vara önskvärd från trossamfundets synpunkt. De religiösa
värden som kyrkan har att erbjuda den enskilde medborgaren är icke av
den arten, att de skulle vilja bygga på eller behöva räkna med någon tvångsanslutning
av något slag. Visserligen måste man från kyrkans sida alltid
förutsätta att statsmakten känner det som sin uppgift alt ta vård om kyrkan
och därför inta en positiv ställning till religionen, men å andra sidan
måste det all lid förbli ett kyrkans intresse att inget intrång sker i individens
religiösa frihet. Det ligger likaväl i kyrkans som i statens intresse
26
Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1963
att så långt som möjligt avlägsna varje anledning till irritation eller konflikt
i fråga om religionsfriheten, även om hänsyn också alltid måste tagas
till den egenartade relation som sedan äldre tid består mellan staten
och kyrkan. Domkapitlet finner emellertid icke, att garanti för ett verkligt
personligt ståndpunktstagande kan vinnas genom den skriftliga utträdesanmälan,
i den form den nu är föreslagen i promemorian. Ändringsförslaget
kan ej ge skyddet för den enskilde att hävda sin egen personliga mening, då
det ej kan förhindras, att utträdesanmälningar hopsamlas eller förmedlas,
till adressaten av ovidkommande personer, som därvid tilltvingar sig vetskap
om vederbörandes ståndpunktstagande.
Växjö domkapitel anser att den utformning som gällande lag har erhållit
är i stora drag riktig. Religionsfriheten behandlas här under två aspekter:
den gäller dels svensk medborgares rätt till fritt utträde ur svenska kyrkan
utan skyldighet för denne att tillhöra annat kristet eller religiöst samfund
och dels hans rätt att tillhöra svenska kyrkan och där bruka de nådensmedel
som kyrkan förvaltar. Domkapitlet framhåller att i intetdera fallet
bör den enskilde få utsättas för obehörig påverkan, som avser att förmå
honom till utträde ur kyrkan eller till förblivande i dess gemenskap. Den i
promemorian framlagda ordningen för utträde ur svenska kyrkan innebär
utan tvivel en viss garanti mot obehörig påtryckning. Även vid val av denna
torm kan emellertid ett sådant organiserat utträde, som varken gällande
lag eller den i promemorian föreslagna ordningen önskar underlätta, anordnas
utan större svårighet. Samma blyghet som ansetts kunna hindra en
enskild person att personligen inställa sig på pastorsexpeditionen, kan i
annat sammanhang direkt utnyttjas, nämligen på sådant sätt att den enskilde
icke vågar säga nej till obehöriga inviter.
Lunds domkapitel (majoriteten) uttalar, att de skäl som ligger till grund
för nuvarande utträdesordning icke gjorts till föremål för ny granskning,
än mindre gendrivits. Enligt domkapitlets mening är det icke heller möjligt
att frånkänna dem vikt och betydelse. Medges skriftlig anmälan om utträde,
blir det otvivelaktigt lättare för grupper eller enskilda att öva otillbörlig
påtryckning, så att vederbörandes personliga inställning tränges undan
eller ställningstagandet bestämmes av ovidkommande hänsyn. Det kan icke
bestridas, att ett sådant medgivande skulle lämna fältet fritt för vida allvarligare
risker för den personliga friheten än dem man vill undvika genom
att ändra nuvarande ordning. Visserligen kan riskerna synas tämligen obetydliga
i vårt land och under nuvarande förhållanden men det finns inga
garantier för dessa förhållandens beständighet. Kyrkan har intresse av att
utträdet verkligen är fritt och obehindrat. Det var också från kvrkligt håll
som före 1951 rätten till fritt utträde påyrkades (den s. k. biskopsmotionen
vid 1929 års kyrkomöte). Det kan alltså från kyrkans sida aldrig bli fråga
om att lägga hinder i vägen för det fria utträdet. Regeln om personlig inställelse
för utträdesanmälan är inget sådant hinder. — Att åberopa de båda
vittnesnamnen på en utträdesanmälan som en garanti för fritt ställnings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963
27
tagande är verklighetsfrämmande, eftersom det i förekommande fall ofta
skulle bli namnen just på dem som förmått den utträdande att skriva under.
Strängnäs domkapitel (majoriteten) anser utträdesformen sakna egentlig
betydelse för de självständiga medborgarnas del. Formen har däremot
betydelse för att skydda de blyga och osjälvständiga mot övertalning till
utträde. Erfarenheterna torde visa, att dessa senare har svårt att säga nej,
även om de icke är helt övertygade om att beslutet är riktigt. Den föreslagna
skriftliga utträdesformen utlämnar lättare den enskilde åt obehörig påverkan.
Göteborgs domkapitel (majoriteten) uttalar, att såväl rätten att utträda
ur kyrkan som rätten att kvarstå bör skyddas och att det icke torde saknas
erfarenheter från utlandet som visar, att en person i sitt hem eller eljest
i sin omgivning kan utsättas för allvarliga påtryckningar att lämna kyrkan.
Sådana påtryckningar leder lättare till resultat, om det endast fordras
skriftlig anmälan, undertecknad av två vittnen, vilka måhända utgöres just
av de personer som ivrigast försökt pressa en person till utträde.
Tanken att den föreslagna skriftliga utträdesformen icke bereder tillräckligt
skydd för den personliga friheten återkommer även i andra remisssvar,
t. ex. i yttrandena från Stockholms domkapitel (majoriteten), teologiska
fakulteten i Lund (majoriteten), en minoritet inom Uppsala domkapitel
och Svenska pastoratens riksförbund. Jämväl hovrätten över Skåne
och Blekinge är i sitt i det följande refererade yttrande inne på denna tanke.
Vissa avstyrkande remissorgan menar, att frågan om formerna för utträde
ur kyrkan bör göras till föremål för en grundligare och allsidigare utredning
än som skett. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om
införande av skriftlig form för utträde ur svenska kyrkan icke — såsom
göres gällande i promemorian — kan anses tillräckligt belyst enbart genom
de synpunkter som anlades av dåvarande justitieministern vid frågans behandling
i 1958 års kyrkomöte. Hovrätten påpekar, att dessa synpunkter
framfördes vid ett tillfälle, då kyrkolagsutskottet hade avstyrkt det av riksdagen
antagna lagförslaget och justitieministern därför hade anledning att
särskilt framhäva vad som talade för förslaget. Det bör emellertid beaktas,
att riksdagen sedermera har behandlat frågan ännu en gång och då icke
har velat taga slutlig ståndpunkt till huru utträdesformerna bör vara beskaffade
för att bäst fylla de krav som från olika synpunkter kan ställas
på dem. Riksdagen begärde i stället att förslag skulle utarbetas hos Kungl.
Maj:t. Med hänsyn härtill kräver frågan enligt hovrättens mening en mera
ingående belysning och bedömning än vad promemorian innehåller. Härvid
bör i första hand beaktas, vilka skäl som har legat till grund för den gällande
bestämmelsen i ämnet, och det måste undersökas, om dessa skäl alltjämt,
i ljuset av erfarenheten hittills, kan anses bärande. Hovrätten framhåller
att de i promemorian anförda synpunkterna icke är nya utan att de
bedömdes vid lagens tillkomst, ehuru andra skäl, vilka talade för personlig
utträdesanmälan, ansågs överväga. Avgörande för ställningstagandet var
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1063
icke en önskan att bibehålla några spärregler utan det var en strävan att
skapa ett skydd för den personliga integriteten. Den starka betoning av den
enskildes religiösa frihet, som sålunda och även i övrigt kom till uttryck vid
antagandet av religionsfrihetslagen, måste ses delvis mot bakgrunden av de
egenartade förhållanden som förelåg och som hade skapats av tidigare lagbestämmelser.
Hovrätten fortsätter:
Enligt 1873 års förordning och tidigare bestämmelser var det möjligt att
bilda erkända församlingar av främmande trosbekännare. Åtskilliga sådana
tillkom och erkändes. Men vid sidan därom framväxte ett stort antal frikyrkliga
församlingar som icke begärde något erkännande enligt 1873 års
förordning, såsom församlingar inom Svenska missionsförbundet, Svenska
baptistsamfundet, Frälsningsarmén och pingströrelsen. Endast eu mindre
del av de personer som anslutit sig till någon frikyrkorörelse hade utträtt
ur svenska kyrkan.
Ett av de problem som förelåg vid tillkomsten av religionsfrihetslagen var
sålunda, hur man skulle kunna medgiva frihet till utträde ur svenska kyrkan
utan att samtidigt skapa några onödiga svårigheter för frikyrkorörelsernas
medlemmar. Dissenterlagskommittén försökte att lösa detta problem
genom att uppdela de religiösa samfunden i två kategorier: särskilda trossamfund
och trossammanslutningar. Det förutsattes att medlemmar av
särskilda trossamfund icke samtidigt skulle kunna tillhöra svenska kyrkan,
medan medlemmar av trossammanslutningar skulle tillhöra kyrkan. Detta
förslag visade sig icke vara praktiskt genomförbart. Det ansågs icke böra
komma i fråga att genom lagbestämmelser nödga någon, som vill tillhöra
kyrkan, att utträda ur denna, liksom något förbud icke ansågs böra uppställas
för kyrkans medlemmar att deltaga i annan religiös verksamhet än
den av kyrkan utövade. Den enskilde borde själv få avgöra hur han i sådant
hänseende ville ställa sig.
Religionsfrihetslagens lösning av problemet med dubbeltillhörighet innebar
sålunda att det överlämnades åt den enskilde att själv bedöma, vilken
ställning han ville ta. Man hade att räkna med att, då det gällde de frikyrkliga
rörelsernas medlemmar, läget kunde komma att te sig ganska oklart
och att olika strävanden skulle uppkomma. Man kunde icke bortse från alt
det hos dessa rörelsers ledningar och anställda predikantkårer kunde finnas
en viss önskan att rörelsen skulle stärkas och samlas genom att medlemmarna
tog avstånd från kyrkan. Den enskilde medlemmen kunde komma att
utsättas för motstridiga lojalitetskrav, å ena sidan önskemålen från den
frikyrkliga rörelse han tillhör och å andra sidan hänsyn till närstående och
andra eller till traditionell kyrkotillhörighet. Det kunde icke anses säkert
att den enskilde medlemmen uppfattade frikyrkorörelsen såsom något som
helt ersatte kyrkan; han kunde betrakta den som en innerligare form av religionsutövning
som icke ställde honom i motsättning till kyrkan. Det kunde
omöjligen vara de lagstiftande organens uppgift att ta ställning till sådana
frågor. Den enskilde borde ha frihet att själv avgöra dem och lagen borde,
så långt det är möjligt, garantera honom denna frihet.
Det är av vikt att man icke vid en ändring av lagen bortser från det behov
av skydd för den personliga religiösa friheten, som har varit huvudmotiv för
lagens avfattning. Man har icke endast att räkna med de fall som justitieminister
Lindell nämnde, då någon efter moget övervägande och på grund
av inre övertygelse önskar utträda ur kyrkan. Lagen bör också skydda den
enskildes religionsfrihet i de fall då han icke har bestämt sig och icke är
säker på om han vill träda ut ur kyrkan men utsättes för påtryckningar och
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 1A6 år 1963
agitation. Härvid har man måhända icke främst att räkna med att det uppkommer
agitation från personer som är religiöst indifferenta. Det finns en
viss grupp, mest bestående av intellektuella, som betraktar ett avståndstagande
från kyrkan som en fråga om andlig redbarhet. En del av den offentliga
debatten om religion och kyrka kan väl sägas ha denna inriktning, men
någon egentlig agitation med denna innebörd synes man knappast ha att
räkna med. Risken för agitation föreligger snarare då det gäller konkurrens
om själarna. Härvid gäller det inte bara förhållandet mellan kyrkan och hittills
existerande frikyrkorörelser. Den konkurrensen kan sätta in från andra
kyrkor eller rörelser, som för närvarande icke spelar någon större roll men
i en framtid vill skapa någon form av väckelse.
Det kan alltså väl sägas att det nu har gått så lång tid att den agitation
som kunnat direkt anknytas till lagens ikradtträdande icke längre är aktuell.
Därmed är dock icke sagt att behovet skulle vara väsentligt mindre att upprätthålla
sådana regler att den enskilde kan skjuta ifrån sig en påverkan
från sin omgivning genom att underlåta personlig inställelse hos myndighet;
det är icke lika lätt att hålla ifrån sig en begäran som blott går ut på att
skriva på ett papper.
I den mån kritik mot den nuvarande bestämmelsen kommer från kretsar
som finner denna utgöra ett olägligt hinder för en av dem önskad agitation
i den ena eller andra riktningen, torde kritiken endast utgöra stöd för att
bestämmelsen är riktig och behövlig. Mera betänkligt är, om det verkligen
förekommer att den som inställer sig för att anmäla utträde ur kyrkan utsättes
för obehörig påverkan på pastorsexpeditionen. Det är viktigt att påståendena
härom undersökes. En utredning härom bör därför göras, innan
man tar slutlig ställning till ändringsförslaget.
Krav på ytterligare utredning reses även från andra håll. Lunds domkapitel
(majoriteten) anser icke någon lagändring böra vidtagas förrän den av
1958 års kyrkomöte begärda utredningen kommit till stånd. Domkapitlet anser
det otillfredsställande, att sanningshalten i anklagelserna mot prästerskapet
för bristande objektivitet vid handläggning av utträdesärenden icke
undersökts, dels därför att riksdagens ställningstagande för lagändring skett
under intryck av dessa anklagelser, dels därför att en eventuell lagändring
lätt uppfattas som ett misstroende mot prästernas sätt att handlägga hithörande
ärenden. Göteborgs domkapitel (majoriteten) uttalar att det alltjämt
finnes skäl för den allsidiga och omsorgsfulla utredning som kyrkomötet begärt.
Därvid bör bl. a. motsvarande bestämmelser i utlandet studeras, liksom
de erfarenheter man har av deras verkningar. En liknande inställning kommer
till synes i remissvaret från Växjö domkapitel, som särskilt framhåller,
att erfarenheten från tyska evangelisk-lutherska kyrkan under de senaste
fyra årtiondena skulle vara värdefull för sakens bedömande, önskemål om
ytterligare utredning framfördes även av en minoritet inom teologiska fakulteten
i Uppsala, en minoritet inom diakonistgrelscn samt Svenska pastoratens
riksförbund. Sistnämnda remissorgan framhåller önskvärdheten av
att möjligheterna till personlig utträdesanmälan inför borgerlig myndighet
undersökes.
Efter denna redogörelse för remissorganens huvudsakliga inställning må
vissa frågor, som tilldragit sig uppmärksamhet under remissbehandlingen,
30
Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1963
särskilt beröras. Såväl tillstyrkande som avstyrkande remissorgan uppehåller
sig vid frågan om det finns grund för antagande att obehörig påverkan
att kvarstanna i kyrkan förekommer. Frikyrkliga samarbetskommittén
hänvisar till sitt yttrande över 1958 års motioner och tilllägger
att de erfarenheter som där redovisats fortfarande äger giltighet. Justitiekanslersämbetet
anser det i avsaknad av närmare upplysningar om de
omständigheter, första lagutskottet vid 1958 års A-riksdag anförde till stöd
för lagändring, vara vanskligt att bedöma betydelsen därav. Länsstyrelsen i
Malmöhus län framhåller, att de uttalanden om vissa missförhållanden i
samband med nuvarande reglers tillämpning, som gjorts under ärendets tidigare
behandling, är allmänt hållna och icke innefattar något konkret exempel
på fall, då sådana missförhållanden skulle ha förekommit. Då icke heller
i promemorian redovisas någon utredning på denna punkt, föreligger
icke något material för en bedömning, huruvida med hänsyn till missförhållanden
i samband med tillämpningen av gällande bestämmelser dessa kan
anses vara olämpliga. Skara domkapitel anför, att såvitt domkapitlet har sig
bekant ingen anmälan om att präst missbrukat sin tjänsteställning vid handläggning
av utträdesärenden inkommit till något av domkapitlen i riket, att
icke heller till justitieombudsmannen någon dylik anmälan torde ha inkommit,
att justitieministern inför 1958 års kyrkomöte vitsordat, att han
icke förelagts några uppenbara konkreta fall, då en präst skulle ha missbrukat
sin ställning i förevarande hänseende samt att såvitt domkapitlet har
sig bekant ej heller i pressen offentliggjorts något fall, då sådant missbruk
skulle ha förekommit. Lunds domkapitel (majoriteten) förklarar, att domkapitlet
icke för sitt stifts vidkommande handlagt något ärende, där pastor
skulle ha brustit i takt och grannlagenhet vid behandling av utträdesfråga.
Liknande upplysning lämnas av vissa andra domkapitel. Även Svenska pastoratens
riksförbund och kyrkofullmäktige i Piteå landsförsamling förklarar,
att man icke känner till något fall, då prästs handläggning av utträdesärende
skulle ha skett utan iakttagande av tillbörlig takt och grannlagenhet.
Svenska prästförbundet beklagar, att de obestyrkta beskyllningar, som
tidigare riktats mot prästerskapet i förevarande ärende icke blivit föremål
för saklig granskning. Förbundet konstaterar, att inga bevis för sanningshalten
i dessa beskyllningar kunnat presteras. Flera andra remissorgan,
t. ex. hovrätten över Skåne och Blekinge, Lunds domkapitel (majoriteten)
och Svenska pastoratens riksförbund anser det vara en brist, att undersökning
ej gjorts, huruvida fog funnits för de framförda anmärkningarna mot
prästerskapet.
Närmare uttalanden rörande riskerna för obehörig påverkan
att utträda göres i några remissvar. Svea hovrätt menar, att farhågorna
för obehörig påverkan att utträda i viss mån överskattats. Utträde ur
svenska kyrkan torde hittills icke ha förekommit i större omfattning och
någon massagitation för utträde synes ej ha förevarit. Teologiska fakulteten
i Uppsala (majoriteten) synes anse, att otillbörlig påverkan att utträda kan
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 246 år 1963
tänkas förekomma i extrema fall. Justitiekanslersämbetet yttrar, att det icke
lärer kunna uteslutas, att om blott skriftlig anmälan erfordras vissa människor
kan påverkas att mot sin verkliga övertygelse följa den mening i
fråga om ett utträde, som föres fram som den enda riktiga inom de kretsar,
religiösa eller icke, de tillhör. Ämbetet tillägger, att det kanske likväl är
mest sannolikt, att vare sig nuvarande form för utträde bibehålies eller
skriftlig anmälan tillätes, den enskildes handlande i fråga om kyrkotillhörigheten
blir tämligen likartat. Uppsala domkapitel (majoriteten) anser icke,
att riskerna för obehörig påverkan vara så stora, att kyrkan bör fasthålla
vid kravet på personlig inställelse, när denna för en utbredd opinion torde
ha kommit att framstå som onödigt försvårande för utträde. En ledamot av
Strängnäs domkapitel anser grund icke föreligga till antagande, att agitation
för utträde ur kyrkan skulle komma att organiseras eller att den enskilde
icke skulle ha förmåga till självständigt tänkande och handlande i
utträdesfrågor. Lunds domkapitel (majoriteten) menar, att riskerna för den
personliga friheten blir vida allvarligare med skriftlig utträdesanmälan än
med personlig inställelse. Domkapitlet tillfogar, att dessa risker kan synas
tämligen obetydliga i vårt land och under nuvarande förhållanden men inga
garantier finnes för att dessa förhållanden skall bestå. Hovrätten över Skåne
och Blekinge synes anse, att det nu gått så lång tid att den agitation för utträde
som kunnat anknytas till religionsfrihetslagens ikraftträdande icke
längre är aktuell. Därmed är dock icke sagt att behovet skulle vara väsentligt
mindre att upprätthålla sådana regler, att den enskilde kan skjuta ifrån
sig en påverkan från sin omgivning genom att underlåta personlig inställelse
hos myndighet; det är icke lika lätt att hålla ifrån sig en begäran som
blott gått ut på att skriva på ett papper. I den mån kritik mot nuvarande
ordning kommer från kretsar som finner denna utgöra ett olägligt hinder
för en av dem önskad agitation i den ena eller andra riktningen, torde kritiken
endast utgöra stöd för att nuvarande ordning är riktig och behövlig.
Hovrätten nämner, att man kanske icke främst har att räkna med agitation
från personer som är religiöst indifferenta. Risken för agitation föreligger
snarare då det gäller konkurrens om själarna. Härvid gäller det icke blott
förhållandet mellan kyrkan och hittills existerade frikyrkorörelser. Den konkurrensen
kan sätta in från andra kyrkor eller rörelser, som för närvarande
icke spela någon större roll men i en framtid vill skapa någon form av
väckelse. Göteborgs domkapitel (majoriteten) yttrar, att det icke torde saknas
erfarenheter från utlandet som visar att en person i sitt hem eller eljest
i sin omgivning kan utsättas för allvarliga påtryckningar att lämna kyrkan.
Ett liknande uttalande göres av Växjö domkapitel. Teologiska fakulteten i
Lund (majoriteten) pekar på den gruppbildning inom kyrkan som ställningstagandet
till kontroversiella kyrkliga frågor medfört. Fakulteten finner det
icke otroligt, att sådan gruppbildning kan ge upphov till agitation för utträde,
ehuru sådan agitation ännu ej förekommit.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
Det i promemorian uppställda kravet, att skriftlig anmälan skall göras
enskilt diskuteras närmare i några remissvar. Hovrätten över Skåne och
Blekinge uttalar, att om man anser skäl föreligga för att införa skriftlig
utträdesanmälan, några speciella krav på den skriftliga anmälans form
icke bör uppställas. Särskilt olämpligt är att det i förslaget stadgas att anmälan
skall göras »enskilt». Denna föreskrift kan uppenbarligen bli föremål
för många olika tolkningar. Om två makar, såsom för dem kan te sig
naturligt, insänder en gemensam anmälan om utträde och eventuellt även
på denna upptar sina minderåriga barn, skulle denna kunna underkännas,
därför att anmälan icke skett »enskilt». Meningen med stadgandet synes
vara att man skall kunna förhindra anmälningar på en för flera personer
gemensam lista och sålunda motverka organiserad agitation. För sådant
ändamål är bestämmelsen dock värdelös. Det går lika lätt för agitatorn att
gå runt med en bunt lösa lappar som med en lista. Även kravet på två vittnen
kan tänkas vålla tolkningstvister och ställa till svårigheter.
Statistiska centralbyrån menar att kravet på att anmälan skall ske enskilt
bör förtydligas åtminstone genom ett uttalande i lagmotiven. Tvekan
kan eljest uppstå, huruvida en vårdnadshavare, som vill anmäla barn till
utträde, äger upptaga barnen på sin egen anmälan eller eljest tillsammans
i en handling och huruvida det i sådant fall skall göra någon skillnad,
därest barnen eller något av dem fyllt 15 år. Stadgandet om enskild utträdesanmälan
framträder vidare ej otvetydigt såsom enbart en formföreskrift.
Syftet torde vara detsamma som med den redan gällande föreskriften
om personlig anmälan, nämligen att såvitt möjligt förebygga obehöriga
påtryckningar och trygga ett personligt ställningstagande. Det föreslagna
stadgandet kan därför uppfattas så, att pastor skall pröva att anmälningen
gjorts enskilt även på andra grunder än handlingens form och ställa sig
avvisande eller företaga närmare undersökningar, därest till exempel omständigheterna
vid ett flertal samtidiga anmälningar med gemensamma
särdrag skulle föranleda misstanke om en av lagen ogillad verksamhet såsom
orsak. Därmed skulle emellertid pastorsämbetena finna sig ställda inför
en vansklig och ömtålig uppgift och väg öppnas för svårigheter och
missförhållanden av olika slag. Det synes därför angeläget att en sådan
sannolikt icke avsedd tolkning förhindras genom en ändrad formulering.
Förbundet för religionsfrihet menar, att en och samma familj bör kunna
göra gemensam utträdesanmälan.
Det uppställda vittneskravet diskuteras närmare i några remisssvar.
Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar, att en av fördelarna med
personlig anmälan är att, då någon inställt sig och anmäler sitt utträde,
det icke kan föreligga någon tvekan om att han har uppfyllt lagens krav.
Vill man införa en möjlighet till skriftligt utträde torde det vara ofrånkomligt
att en del tekniska svårigheter kan uppkomma. Dessa ökas om man
i lagen uppställer speciella formkrav. Förslaget därom bör därför i varje
fall utgå och det får överlämnas åt pastor att bedöma, om han kan godtaga
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
cn skriftlig utträdesanmälan såsom härrörande från däri uppgiven person.
Man får vidare räkna med att en del sådana anmälningar icke kommer att
kunna behandlas, därför att man inte lyckas identifiera den uppgivne avsändaren
såsom någon i församlingen kvrkoskriven person. Det kan också
väntas att en del falska anmälningar inkommer. Med hänsyn härtill kan
det ifrågasättas, om icke skriftlig utträdesanmälan alltid bör besvaras med
ett meddelande om vidtagen åtgärd, så att det därigenom skapas en viss
kontroll. Visar sig anmälan vara oriktig uppkommer en fråga om rättelse
av kyrkobokföringsåtgärden; något återinträde erfordras då icke. Man måste
därför i kyrkobokföringsbestämmelserna göra skillnad mellan det fall då
någon, som har trätt ut ur kyrkan, önskar träda in igen och det fall då det
visar sig att ett antecknat utträde rätteligen icke har skett. I anslutning
härtill ifrågasätter hovrätten, om det icke vore bättre att öppna möjlighet
till personlig anmälan inför borgerlig myndighet.
Omvänt menar överståthållarämbetet, att vittneskravet kan förstärkas.
Ämbetet, som anser utträdesanmälan inför borgerlig myndighet vara svår
att genomföra med hänsyn till därmed förenade organisatoriska problem,
finner det icke behöva möta några svårigheter, om särskilda krav på vittnena
uppställes, på samma sätt som var fallet vid iordningsställande av
valsedelsförsändelser för vissa kategorier av väljare enligt de bestämmelser,
som gällde innan poströstningen genomfördes.
Även eljest har olika förslag till komplettering av den skriftliga
utträdesanmälan diskuterats under remissbehandlingen.
överståthållarämbetet anser det angeläget, att garantier skapas för att den
som begär utträde ur kyrkan är medveten om rättsverkningarna av ett sådant
utträde. Detta önskemål skulle kunna tillgodoses, om ansökan endast
får göras på särskild blankett enligt formulär som fastställts av Kungl.
Maj :t. På blanketten borde finnas kortfattad redogörelse för de rättsverkningar
ett utträde ur kyrkan medför. Strängnäs domkapitel (majoriteten)
menar, att utträdesanmälan även vid bibehållande av kravet på personlig
inställelse bör ske på särskild blankett, som innehåller uppgift om rättsverkningarna
av utträde.
Diakonistyrelsen (majoriteten) anser att skyddet för den enskildes fria
prövningsrätt icke blivit tillfyllest tillgodosett endast genom föreskriften
att anmälan om utträde skall ske enskilt. Styrelsen erinrar om att man på
ett annat område, där personlig inställelse är regel, medgivit undantag men
då uppställt en viss garanti för frivilligkaraktären av den bevittnade handlingen.
Styrelsen hänvisar till en bestämmelse om valsedelsförsändelse i lagen
om val till riksdagen vari stadgas, att väljarna frivilligt skall inlägga
sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta detta samt i närvaro av ett ojävigt
vittne inlägga innerkuvertet i ytterkuvertet, som omedelbart tillslutes av
väljaren, samt att väljaren å ytterkuvertet egenhändigt skall underteckna
en förklaring, att så förfarits. Styrelsen tillägger, att då anmälan om utträde
sker vid personlig inställelse den som gör anmälan har rätt att få
34
Kungl. Maj.ts proposition nr i 46 år 1963
bevis om att anmälan är mottagen. Även då skriftlig anmälan inges torde
böra fordras, att bekräftelse på dess mottagande tillställes avsändaren. I
huvudsak samma ståndpunkt intager en minoritet inom Göteborgs domkapitel.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge, som dock anser vittneskravet
böra slopas, är inne på tanken om underrättelseskyldighet för pastor
gentemot den från vilken anmälan om utträde inkommit.
Luleå domkapitel (majoriteten) finner det med hänsyn till den enskildes
fria prövningsrätt befogat att föreskriva, att anmälan om utträde icke omedelbart
utan först efter viss respittid skall antecknas i kyrkoböckerna. Därmed
skulle den, som anser sig ha varit utsatt för otillbörlig påverkan eller
gjort anmälan utan tillräcklig eftertanke, få tillfälle att återkalla sin anmälan.
Domkapitlet menar, att bekräftelse på mottagen utträdesanmälan
tillika bör tillställas avsändaren med upplysning att anmälan icke föranleder
anteckning om utträdet förrän efter respittidens utgång. Två ledamöter
av domkapitlet anser icke särskild respittid böra stadgas.
Departementschefen
Spörsmålet om ändring i 11 § religionsfrihetslagen, så att anmälan om
utträde ur svenska kyrkan icke längre skall behöva göras personligen inför
pastor utan även kunna ske i annan form, är icke av principiell art. Full
enighet råder om religionsfrihetslagens princip, att det skall stå envar
medlem av svenska kyrkan fritt att lämna denna. Fråga är nu endast om
de formkrav som skall uppställas för utträde. Vid denna frågas avgörande
utgör den hos oss gällande grundsatsen om religionsfrihet den självklara
utgångspunkten. Av denna följer, att formkraven för utträde bör begränsas
till vad som är nödvändigt för att motverka förhastade eller osjälvständiga
utträdesanmälningar och för att styrka sökandens identitet.
Gällande regel om personlig inställelse inför pastor i kyrkobokföringsorten
kan otvivelaktigt medföra svårigheter för den som vill utträda ur kyrkan
att förverkliga sin önskan härom. Dessa svårigheter är av både psykologisk
och praktisk art. Även om man i sin bedömning av regelns verkningssätt
utgår ifrån att utträdesärenden av prästerskapet handlägges med den
takt och grannlagenhet saken kräver, förefaller det likväl svårt att förneka,
att det kan vara förenat med åtskilligt psykiskt obehag att göra en sådan
anmälan. För en församlingsbo kan det kännas svårt att behöva inställa
sig inför den som leder församlingens kyrkliga liv för att taga avstånd från
den troslära, som denne tagit till sin livsuppgift att förkunna. Särskilt då den
som önskar utträda tillhör en mindre församling eller eljest kan räkna med
att vara känd av pastor, låter det väl tänka sig, att det psykiska obehag,
som är förenat med utträdesanmälan i nuvarande form, stundom kan antaga
karaktären av ett faktiskt hinder för honom att taga det steg, som
hans övertygelse egentligen bjuder honom. Vidare är det uppenbart, att sådana
omständigheter som sjukdom och kroppslig svaghet ibland kan omöjliggöra
personlig inställelse. I sådana delar av vårt land, där avstånden är
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963
stora och kommunikationerna glesa, kan det också vara svårt att iakttaga
personlig inställelse inför pastor.
Om det sålunda med hänsyn till nu angivna förhållanden framstår såsom
önskvärt att något lätta på formerna för utträde ur svenska kyrkan, återstår
att pröva, huruvida det ur andra synpunkter kan vara erforderligt att bibehålla
ett så långtgående formkrav som det nuvarande. Såsom förut framgått,
har detta formkrav uppställts i syfte att säkerställa, att utträdesanmälan
grundas på ett fritt, personligt ställningstagande, tillkommet efter moget
övervägande och utan obehörig påverkan av annan. Emellertid förhåller det
sig med all sannolikhet så, alt det mera är andra faktorer än formerna för
utträdet, som verkar såsom skydd mot förhastade eller osjälvständiga utträdesanmälningar.
Även utan det nuvarande formkravet står det helt säkert
för de flesta människor klart, att frågan om tillhörigheten till visst trossamfund
icke är ett spörsmål, som man avgör på stående fot eller efter andras
anvisningar eller önskemål, utan en sak, som det ankommer på var och en
själv att efter omsorgsfull personlig prövning taga ställning till. I all synnerhet
måste det antagas höra till ovanligheten, att personer med religiös
inriktning eller eljest med intresse för livsåskådningsfrågor är beredda att
utan noggrann självrannsakan avgöra, huruvida de vill tillhöra visst trossamfund
eller icke. Jämväl andra faktorer än den utbredda insikten om sakens
vikt och högst personliga karaktär kan antagas motverka tillkomsten
av obetänksamma eller osjälvständiga utträdesanmälningar. Icke minst är
den genom seklers tradition skapade bundenheten vid svenska kyrkan en
betydelsefull motvikt till riskerna för förhastade eller genom omgivningens
tryck framdrivna utträdesanmälningar. När det gäller att bedöma hur strängt
formkrav som erfordras för anmälan om utträde ur kyrkan, bör också beaktas,
att det i allmänhet icke möter några svårigheter för den som utträtt
att ånyo inträda såsom medlem av kyrkan. Om det trots allt skulle inträffa,
att någon utträder ur kyrkan till följd av ett förhastat eller av ovidkommande
hänsyn dikterat beslut, kan sålunda den utträdde ofta vinna återinträde
i kyrkan genom en formlös ansökan jämte bevis att han är döpt i svenska
kyrkans ordning. Med hänsyn till vad här anförts förefaller det mig icke
erforderligt att driva formkravet för utträde ur kyrkan längre än att anmälan
därom, på sätt 1958 års riksdag förordat, skall kunna göras antingen
personligen inför pastor i kyrkobokföringsorten eller ock enskilt i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad handling.
Å andra sidan bör man icke, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen,
efterge fordringarna på att skriftlig anmälan skall göras enskilt och vara bevittnad
av två personer. Även om man icke kan vänta sig, att kravet på separat
utträdesanmälan — liksom ej heller nuvarande eller andra tänkbara
formkrav — ensamt för sig skall kunna städse neutralisera en till äventyrs
förekommande agitation för massutträde, har det dock i förening med andra
faktorer, som motverkar förhastade eller osjälvständiga utträdesbeslut,
sin betydelse hl. a. såsom ett uttryck för samhällets uppfattning av samfundstillhörigheten
såsom vars och ens personliga angelägenhet och för dess
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
avståndstagande från metoder, som icke respekterar individens personliga
frihet. I anledning av vad statistiska centralbyrån anfört i sitt remissvar vill
jag framhålla, att kravet på enskild utträdesanmälan icke innebär mera än
att särskild anmälan skall göras för varje person, om vars utträde är fråga.
Med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter, som eljest kan uppkomma,
bör något undantag härifrån icke stadgas. Vittneskravet åter syftar till att
garantera namnunderskriftens äkthet och är för övrigt också ägnat att för
den handlande markera rättshandlingens vikt i de låt vara tämligen sällsynta
fall, där han icke ändå är medveten härom.
Jag vill alltså, i överensstämmelse med promemorians förslag, som vunnit
stor anslutning från remissorganens sida, förorda, att anmälan om utträde ur
svenska kyrkan skall få ske antingen i samma form som nu är föreskriven
eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad
handling.
Den av några remissorgan berörda frågan om pastors underrättelseskyldighet
gentemot den från vilken utträdesanmälan inkommit torde få prövas
i administrativ ordning.
Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bifogade1
förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26
oktober 1951 (nr 680J.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963
37
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april
1963.
Närvarande:
justitieråden Digman,
Nordström,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Joachimsson.
Enligt lagrådet den 4 april 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 29 mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
lagbyråchefen Lennart Fredlund.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 29 mars 1963 remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober
1951 (nr 680).
Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen {ill antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
T. Johansson
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630437
Doktrin (1)
- Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan, SvJT 1974 s. 269, på s. 271 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av \2 § lagen den 25 oktober 1957 a1 i texten
- 1LU 1963:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1974 s. 269 Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan s. 271 i texten