Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

1963-04-05 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:146, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

1

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26

oktober 1951 (nr 680); given Stockholms slott den

5 april 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen

den 26 oktober 1951 (nr 680).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

För närvarande gäller att den som vill utträda ur svenska kyrkan har

att göra anmälan om utträde personligen hos vederbörande pastor. I propositionen

föreslås, att dylik anmälan även skall kunna göras enskilt i egenhändigt

undertecknad och av två personer bevittnad handling.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 146

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951

(nr 680)

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

Vill medlem av svenska kyrkan icke

längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde personligen hos pastor

i den församling, där han är kyrkobokförd.

§•

Vill medlem av svenska kyrkan icke

längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde hos pastor i den församling,

där han är kyrkobokförd.

Anmälan skall göras personligen eller

ock enskilt i egenhändigt undertecknad,

av två personer bevittnad handling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''i6 år 1963

3

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad

ordning för utträde ur svenska kgrkan.

I skrivelse den 20 mars 1959 (nr 118) anhöll riksdagen, att förslag till

ändrad ordning för utträde ur svenska kyrkan måtte föreläggas riksdagen.

Riksdagen åberopade därvid vad som anförts i sammansatt kontitutionsoch

första lagutskotts av riksdagen godkända utlåtande (nr 2). I utlåtandet

hade utskottet uttalat sig för att formerna för utträde ur svenska kyrkan

skulle ändras så att anmälan om utträde kunde ske icke endast — såsom enligt

gällande bestämmelser — vid personligt besök av den utträdesanmälande

hos vederbörande pastor utan även i annan ordning.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet i

januari 1960 upprättats en promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad

ordning för utträde ur svenska kyrkan.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, justitiekanslersämbetet,

kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, samtliga

domkapitel, kanslern för rikets universitet efter hörande av de teologiska

fakulteterna, svenska kyrkans diakonistyrelse, uppbördsorganisationskommittén,

Svenska prästförbundet, Svenska pastoratens riksförbund, Frikyrkliga

samarbetskommittén, Frälsningsarmén, Filadelfiaför samt ingen i Stockholm,

Evangeliska fosterlandsstiftelsen och Förbundet för religionsfrihet.

Vid remissvaren har fogats, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av

kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet, av länsstyrelsen i Norrbottens

län yttranden av kyrkofullmäktige i Luleå domkyrkoförsamling,

Piteå landsförsamling och Gällivare församling samt av Lunds domkapitel

yttranden av stiftets tre kyrkobokföringsinspektörer.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knngl. Maj:ts proposition nr 116 år 1963

Gällande bestämmelser

Enligt 4 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 må ej någon vara

skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse är

utan verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning

för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.

I 6_12 §§ religionsfrihetslagen meddelas regler om medlemskap i svenska

kyrkan.

Enligt 6 § kan endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning

vara medlem av svenska kyrkan. Beträffande barns medlemskap i svenska

kyrkan gäller enligt 7 och 8 §§ såsom huvudprincip, vilken dock är underkastad

flera undantag, att barn i äktenskap vid födelsen inträder i svenska

kyrkan, om någon av föräldrarna tillhör kyrkan, samt att barn utom äktenskap

vid födelsen blir medlem av svenska kyrkan, därest modern tillhör

kyrkan. Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej redan förut tillhör

svenska kyrkan, skall enligt 9 § utan särskild ansökan anses upptagen

i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. Detta gäller doek

icke, om vederbörande hos pastor i den församling där han är kyikobokförd

anmält, att han icke vill inträda i kyrkan (9 §). För övriga inträdesfall,

t. ex. återinträde av den som utträtt ur kyrkan, gäller enligt 10 §, att

vederbörande har att göra ansökan om inträde i kyrkan hos pastor i den

församling, där han är kyrkobokförd. Visar sökanden, att han är döpt i

svenska kyrkans ordning, skall han upptagas i kyrkan. Detsamma gäller,

om sökanden visserligen icke döpts i svenska kyrkans ordning men erhållit

den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga

omständigheter bör fordras, och tillika inför pastor avger muntlig försäkran,

att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl (10 §). För den

som står under annans vårdnad och ej fyllt 18 år, göres ansökan om inträde

av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt 15 år, må ansökan göras endast om

barnet samtyckt därtill. Kravet på muntlig försäkran gäller ej den, som

står under annans vårdnad (12 §).

I 11 § meddelas regler om formen för utträde ur svenska kyrkan. Vill medlem

av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, skall han enligt denna

paragraf göra anmälan om utträde personligen hos pastor i den församling,

där han är kyrkobokförd. För den som står under annans vårdnad

och ej fyllt 18 år, göres sådan anmälan av vårdnadshavaren (12 §). Har

barnet fyllt 15 år, må anmälan göras endast om barnet samtyckt därtill

(12 §).

Med pastor avses i religionsfrihetslagen den som ansvarar för kyrkobokföringen

i församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som

utgör särskilt kyrkobokföringsdistrikt (16 §). Har någon uppdrag att i

kyrkobokföringsärenden biträda pastor, gäller uppdraget — bortsett från

mottagande av muntlig försäkran, där sådan erfordras för inträde i kyrkan

— även ärenden enligt religionsfrihetslagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

5

Äldre rätt

Först genom en förordning år 1860 angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan

till främmande religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan

förrän han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund

fick icke mottaga någon såsom medlem, förrän denne i föreskriven ordning

anmält sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fick endast

med Kungl. Maj :ts tillstånd bilda församling, och allenast ett sålunda tillåtet

trossamfund ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde endast

för kristna trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska. För

mosaiska trosbekännare gällde i stället en år 1938 tillkommen förordning.

Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen år 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsövning. Denna senare

förordning skilde sig från 1860 års bestämmelser bl. a. däri, att Kungl.

Maj :ts tillstånd nu icke längre skulle vara ett nödvändigt villkor för bildande

av församling av främmande trosbekännare. Om de personer som bildade

församlingen önskade att den skulle erkännas av staten, kunde de emellertid

göra ansökan härom hos Kungl. Maj:t; en sålunda erkänd församling

var tillförsäkrad rätt till offentlig religionsövning. Medlem av svenska kyrkan,

som omfattat främmande kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan,

ägde möjlighet därtill. Han skulle vid sin anmälan om utträde uppgiva

det trossamfund, till vilket han ville övergå. Därmed avsågs icke med nödvändighet

ett erkänt trossamfund. Den utträdande ansågs skild från kyrkan,

då han gjort föreskriven anmälan; sålunda upprätthölls icke längre kravet

på att han dessutom inträtt i annat trossamfund. Ej heller bibehöll förordningen

bestämmelsen om att sådant trossamfund icke fick mottaga någon

som medlem, förrän denne anmält sitt utträde ur svenska kyrkan. I fråga

om ordningen för anmälan om utträde ur svenska kyrkan innehöll 1873 års

förordning, att den som ville utträda skulle ge sin avsikt till känna för

kyrkoherden i den församling han tillhörde. Därefter skulle han, sedan

minst två månader förflutit, vid personlig inställelse hos kyrkoherden göra

ytterligare en anmälan. Utträdet ansågs ha skett vid sistnämnda tillfälle.

Bestämmelserna i 1873 års förordning var i allt väsentligt gällande intill

den 1 januari 1952, då 1951 års religionsfrihetslag trädde i kraft.

Ur förarbetena till religionsfrihetslagen

Beträffande ordningen lör utträde ur svenska kyrkan anförde dissenlerIngskommittén

i sitt betänkande med förslag till religionsfrihetslag (SOU

1949: 20), att den personliga anmälningsskyldigheten borde bibehållas, enär

en personlig inställelse vore ägnad att motverka utträde under inflytande

av tillfälliga sinnesstämningar. Kommittén framhöll alt vad som måste belf

Iiihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Nr 146

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1963

tecknas såsom missbruk av utträdesrätten — exempelvis massutträde i följd

av tillfällig agitation eller akut antikyrklig propaganda eller utträde som

föranletts av att ett personligt beroendeförhållande utnyttjats för övertalning

i sådan riktning — skulle onödigt underlättas av ett enbart skriftligt

förfarande. Kravet på en personlig inställelse markerade vikten av att noga

överväga det steg som man stod i begrepp att taga. I allmänhet plägade ock

anmälningar av långt mindre betydelse för individen göras personligen. Att

för utträdet ur kyrkan införa en annan ordning fann kommittén vara att

i det allmänna medvetandet förringa betydelsen av detta allvarliga steg. Enligt

kommitténs mening borde ansökan icke, såsom i 1873 års förordning

stadgades, nödvändigt behöva göras till kyrkoherden i den församling där

den som ville utträda var kyrkobokförd. Kommittén ansåg det vara tillräckligt,

att anmälan skulle ske till den präst som förde kyrkoböckerna i nämnda

församling. Kommittén fann icke skäl att bibehålla den dubbla anmälningsskyldigheten.

En fordran på att utträdesanmälan, för att medföra verkan,

skulle bekräftas efter viss tids förlopp skulle nämligen kunna tolkas

såsom uttryck för en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Kommittén

fann det likväl icke lämpligt att en anmälan om utträde skulle föranleda

att vederbörande ansågs omedelbart skild från svenska kyrkan. En viss kortare

tid borde förflyta, under vilken vederbörande, i den händelse att han

ändrade uppfattning, skulle ha tillfälle att återkalla sin anmälan. Med hänsyn

härtill föreslog kommittén, att utträde ur svenska kyrkan skulle anses

ha skett trettio dagar efter det anmälan om utträde gjorts, om icke anmälan

dessförinnan återkallats. Återkallande av anmälan skulle kunna ske skriftligt.

Under remissbehandlingen av förslaget framställdes från några håll invändningar

mot kravet på personlig inställelse inför pastor. Bl. a. framhölls

härvid faran för att den som ville utträda kunde komma att utsättas för

övertalningsförsök och påtryckningar vid den personliga inställelsen inför

pastor.

I proposition 1951: 100 med förslag till religionsfrihetslag m. m. uttalade

föredragande departementschefen, att formerna för utträdesanmälan å ena

sidan icke får hindra utträdet; å andra sidan bör de, såvitt möjligt, erbjuda

garantier för att de anmälningar som kommer att göras bygger på ett fritt

avgörande och är allvarligt menade. Den lämpligaste utvägen härför ansåg

departementschefen vara att föreskriva sådan ordning för utträde, att anmälan

därom skulle göras vid personligt besök. Om skriftlig anmälan gällde,

skulle nämligen den enskilde kunna bli utsatt för påtryckningar att, eventuellt

tillsammans med andra, underteckna en anmälan om utträde, även

då han själv icke kommit fram till ett bestämt personligt ställningstagande.

Dissenterlagskommitténs förslag att en utträdesanmälan icke genast, utan

först efter trettio dagar skulle medföra utträde ur kyrkan avsåg att tillgodose

sådana fall, då den som gjort anmälan ångrade sig och ville återkalla

sin anmälan. Verkan av en utträdesanmälan i olika hänseenden, t. ex.

i fråga om rösträtt eller skattskyldighet, måste emellertid av tekniska skäl

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963

7

inträda långt efter det anmälan gjorts. Kvar står såsom det huvudsakliga

och omedelbara resultatet av en utträdesanmälan att den som gjorde denna

därigenom befriar sig från sin personliga bundenhet vid kyrkans gemenskap.

I fråga om denna verkan av en anmälan bör något uppskov icke förekomma;

den bör inträda genast. Det syntes alltså icke föreligga tillräckliga

skäl att upprätthålla någon särskild möjlighet till återkallelse av en utträdesanmälan

vid sidan om möjligheten att återinträda i kyrkan enligt de

regler som gäller härför.

Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget framhöll särskilda utskottet i sitt

utlåtande (nr 1) bl. a. att det icke är lagens mening att utträde skall få ske

endast av vissa motiv eller i vissa begränsade situationer. Utträdet skall vara

fritt. Den som vill anmäla utträde har icke någon skyldighet att redogöra

för vad som bestämt honom därtill eller att finna sig i några försök till påverkan.

Pastor har självfallet full frihet att, liksom alla andra, verka för sin

åskådning; förkunnelse och själavård är för honom rent av ämbetsuppgifter.

Att söka övertala den som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan

och som icke själv önskar ett personligt samtal, bör icke förekomma. Utskottet

ansåg sig kunna utgå från att pastor, som handlar under ämbetsansvar,

skall handlägga dessa ärenden med grannlagenhet och takt och att

stiftscheferna skall övervaka att så sker. Med hänsyn härtill fann utskottet

att invändningen mot förslaget om personlig utträdesanmälan icke borde

tillmätas avgörande vikt. Utskottet biträdde alltså i denna del Kungl. Maj :ts

förslag. —■ I en reservation hemställdes om sådan ändring av förslaget, att

anmälan om utträde även skulle kunna ske skriftligen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande (rskr 280).

Under ärendets behandling vid 1951 års kyrkomöte framställdes icke någon

erinran mot förslaget i denna del.

Tidigare ändringsförslag rörande 11 § religionsfrihetslagen

I likalydande motioner till 1953 års riksdag (1:86 och 11:116)

hemställdes, alt riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 11 § religionsfrihetslagen

:

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan

om utträde genom personligt besök eller genom av två personer bevittnad

skriftlig framställning till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

I motionerna framhölls bl. a. de praktiska svårigheter som kravet på personlig

inställelse kunde medföra för sjuka och gamla. Därjämte gjordes

gällande, att många, som önskar utträda ur kyrkan, på grund av tröghet

eller blyghet icke kommer sig för alt personligen besöka pastor.

Första lagutskottet hänvisade i utlåtande (nr 23) över motionerna till att

frågan om formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan vid till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^6 år 1963

komsten av religionsfrihetslagen var föremål för ingående överväganden.

Utskottet uttalade vidare bl. a. att, såvitt utskottet hade sig bekant, det under

den tid som förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande icke förekommit

att de som anmält sig till utträde ur kyrkan blivit utsatta för påtryckningar

eller övertalningsförsök från pastors sida. Enligt av stiftscheferna

utfärdade direktiv beträffande tillämpningen av religionsfrihetslagen

bör pastor, då den som ville utträda ur svenska kyrkan, på grund av sjukdom

eller hög ålder icke kan inställa sig personligen hos pastor, om möjligt

uppsöka vederbörande. Med hänsyn härtill syntes det utskottet att några

olägenheter i nu berörda fall icke behöver uppkomma genom föreskriften

att utträdesanmälan skall göras personligen. Den av motionärerna omförmälda

trögheten eller blygheten torde enligt utskottets mening i de flesta

fall övervinnas av en allvarlig önskan att utträda ur kyrkan. För dem som

av personliga hänsyn till vederbörande präst drar sig för att anmäla utträde

torde det i flertalet fall icke vara av avgörande betydelse, om anmälan göres

vid personligt besök eller skriftligen. Kravet på att skriftlig anmälan skulle

vara bevittnad av två personer innebar enligt utskottets mening icke någon

verklig garanti för att anmälan byggde på ett fritt avgörande och var allvarligt

menad och utgjorde ej heller något hinder mot massutträden av den

beskaffenhet, som antyddes vid tillkomsten av religionsfrihetslagen. På

grund av vad som sålunda och i övrigt anfördes samt då sa lång tid ännu

icke förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande att några mera omfattande

erfarenheter från tillämpningen av densamma kunnat vinnas, förelåg

enligt utskottets mening icke anledning att redan vidtaga ändring på

förevarande begränsade område. Utskottet hemställde att motionerna icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en reservation hemställdes, att riksdagen måtte, med viss redaktionell

jämkning, antaga motionärernas förslag till ändring av 11 § religionsfrihetslagen.

Reservanterna framhöll, att frågan vilka former som bör gälla

för anmälan om utträde ur svenska kyrkan måste avgöras med utgångspunkt

från den i 4 § religionsfrihetslagen uttalade grundsatsen, att ingen

må vara skyldig tillhöra trossamfund. När det gällde att bedöma, huruvida

gällande bestämmelse om formen för utträdesanmälan kunde anses förenlig

med denna grundsats, kunde man enligt reservanternas mening icke bortse

ifrån att gamla och sjuka personer, som önskade utträda ur kyrkan, kunde

ha svårt att infinna sig på en pastorsexpedition. Visserligen borde i sådant

fall enligt direktiv, som stiftscheferna utfärdat, pastor om möjligt uppsöka

den som önskade utträda. Enligt reservanternas mening torde emellertid

tanken på att besvära pastor i sådant ärende avhålla mången från att

begära besök av denne. Jämväl stora avstånd kunde på sina håll försvåra

inställelse hos pastor. Även om några praktiska svårigheter av denna art

icke förelåg, kunde kravet på personligt besök hos pastor utgöra ett hinder

av psykologisk art, vilket för mången kunde vara svårt att övervinna. Då den

nuvarande formen för utträdesanmälan således på olika sätt kunde försvåra

utträdet, kunde den enligt reservanternas mening icke anses stå i god över
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr låG år 1963

9

ensstämmelse med grundsatsen, att ingen är skyldig att tillhöra trossamfund.

Vad angick det i motionerna förordade kravet på att skriftlig anmälan

skulle vara bevittnad av två personer framhöll reservanterna, att denna

form var ägnad att förebygga att utträde skedde annorledes än genom individuell

anmälan.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även vid 1958 års A -riksdag väcktes i två likalydande motioner

'' I: 39 och II: 45) förslag till sådan ändring av 11 § religionsfrihetslagen, att

anmälan om utträde ur svenska kyrkan jämväl skulle kunna ske skriftligen

med två vittnen.

Över motionerna avgavs efter remiss yttranden av några domkapitel samt

vissa sammanslutningar, bland dem Frikyrkliga samarbetskommittén. I dess

yttrande, som kom att tilldraga sig viss uppmärksamhet under sakens fortsatta

behandling, heter det:

Samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen, att en konsekvent

tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller medlemskap

i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap — icke dess motsats:

utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av en aktiv handling från medborgarnas

sida. 1 väntan på att ett underlag skall skapas för eu lagstiftning

efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är möjligt göres för att

undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande systemet medför.

Det borde enligt samarbetskommitténs uppfattning vara naturligt att därvid

bereda var och en som önskar utträda ur svenska kyrkan möjlighet att göra

detta utan hinder av andra restriktioner än dem som kan vara motiverade av

en befogad önskan att äga tillräcklig kontroll över att utträdet icke är resultatet

av ovidkommande inflytelser — t. ex. obehörig påtryckning från andra

personer.

De nuvarande bestämmelserna beträffande formen för utträde ur svenska

kyrkan synes icke kunna tillräckligt motiveras utifrån denna önskan om

kontroll. Farhågorna för obehörig påtryckning, som — vilket också motionärerna

anför —- torde ha varit ett av de tyngst vägande skälen vid riksdagens

ställningstagande i frågan om formen för utträde ur svenska kyrkan, har

under den tid den nu gällande lagen varit i bruk icke visat sig vara befogade.

Det torde icke kunna påvisas något exempel på att propaganda under

de gångna åren förekommit för massutträde ur svenska kyrkan. Också synes

antalet av dem som utträtt i sig självt utgöra ett bevis för att inga ovidkommande

intressen medverkat till utträdet.

Erfarenheterna torde alltså ge vid handen, att inga väsentliga olägenheter

ur samhällets synpunkt är att befara som resultat av eu sådan ändring av

gällande bestämmelser beträffande formen för utträde ur svenska kyrkan

som den motionärerna föreslår.

Hela frågan bör enligt samarbetskommitténs uppfattning emellertid ses

jämväl ur den utträdandcs egen synpunkt. Likaväl som samhället måste

skaffa sig garantier mot missbruk av rätten till utträde ur svenska kyrkan,

bör det vara ett samhälleligt intresse av främsta ordningen att lagen slår

vakt om den enskilde medborgarens integritet. De gångna årens erfarenheter

pekar i detta avseende i bestämd riktning. Exemplen på att frågan om

utträde av vederbörande pastor icke handlagts med den objektivitet som

borde anses självklar har varit tillräckligt många för att de olägenheter som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

helt naturligt blivit följden därav icke skall kunna negligeras, när frågan om

ändring av gällande bestämmelser nu skall prövas. Dessa olägenheter torde

vara följden av att handläggningen av ärenden som rör utträde anförtrotts

prästerskapet inom svenska kyrkan och att denna handläggning kräver personlig

kontakt mellan pastor och den som önskar utträda. Erfarenheten visar

klart, att en i sammanhanget klart olämplig benägenhet hos enskilda

personer inom detta prästerskap att icke utan vidare vilja gå utträdande

medborgare till mötes i fråga om det som är deras självklara rättighet enligt

lagen om religionsfrihet i flera fall medfört irritation och hos icke få medborgare

kommit hela frågan att bli starkt olustpräglad. Dessa olägenheter

synes kunna elimineras därigenom att pastors handläggning av ärenden som

gäller utträde ur svenska kyrkan genom av motionärerna föreslagen ändring

av bestämmelserna beträffande formen för utträde kan inskränkas till att

bli av rent registrerande natur.

Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 13 bl. a. följande.

När utskottets majoritet år 1953 ställde sig avvisande till tanken att öppna

möjlighet till skriftlig utträdesanmälan var ett av skälen härtill att religionsfrihetslagen

då varit gällande endast ett år och att några mera omfattande

erfarenheter från tillämpningen icke kunnat vinnas. Sedan numera en längre

tid förflutit är det vid bedömningen av den nu gjorda framställningen i

första hand av intresse att erfara, huru gällande regler om formerna för utträdesanmälan

verkat i praktiken.

En väsentlig förutsättning för upprätthållandet av kravet på personlig inställelse

vid sådan anmälan måste vara att, såsom ock uttalades redan vid

lagens tillkomst, personer som anmäler utträde icke utsättes för övertalningsförsök

från pastors sida eller eljest utan egen önskan föranledes att

ingå i personligt samtal i anledning av det önskade utträdet. Det förutsattes

också att pastor skulle handlägga hithörande ärenden med grannlagenhet

och takt och att stiftscheferna skulle övervaka att så skedde. Att missförhållanden

i dessa hänseenden förekommit kunde icke konstateras vid 1953

års behandling. De erfarenheter, som därefter gjorts, är emellertid ägnade

att ställa spörsmålet i annan belysning. Att döma av vad som anförts av en

remissinstans synes stundom handläggning av utträdesärenden icke ha skett

med erforderlig takt och grannlagenhet. Det har även från andra håll anförts

exempel på missförhållanden i tillämpningen. Sålunda synes på sina

håll bl. a. praktiseras den metoden att till person, som inställer sig för att

anmäla utträde, överlämnas en tryckt skrift, innehållande bl. a. uttalanden

om de följder som ur religiös synpunkt anses vara förknippade med att

den utträdande ställer sig utanför kyrkans gemenskap. Den omständigheten

att dylika meddelanden icke framföres muntligen kan icke undanskymma att

det här rör sig mer eller mindre om övertalning eller propaganda. Under

alla förhållanden måste förfarandet för dem som anmäler utträde framkalla

obehag, och i den mån metoden blir känd av eu större allmänhet kan

detta inverka återhållande på de personer som eljest bestämt sig för att utträda

ur kyrkan.

I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att

överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som så önskar, att i annan

torm än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast till

hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skriftligt förfarande.

En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig ur

synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar och liknande

åtgärder alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära den förde
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-6 år 1963

len att av lokala och andra förhållanden betingade praktiska olägenheter

för vissa enskilda undanröjdes. Att anmälans underskrift skall bevittnas av

två personer måste, om tillika föreskrives att anmälan skall ske enskilt, anses

utgöra tillräcklig garanti för att anmälan tillkommit av fri vilja och är

allvarligt menad.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte antaga förslag till lag om ändrad

lydelse av 11 § religionsfrihetslagen, enligt vilket den som ville utträda

ur kyrkan skulle kunna göra anmälan härom antingen personligen eller också

enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.

I en reservation uttrycktes önskemål om utredning av möjligheterna att

utbygga den skriftliga formen för utträdesanmälan i syfte att vinna större

garanti för att anmälan grundades på ett självständigt och noga genomtänkt

personligt ställningstagande. En möjlighet skulle enligt dessa reservanters

mening vara att föreskrift — delvis i likhet med vad som gällde beträffande

testamente — meddelades om att skriftlig anmälan skulle göras enskilt med

intyg av två på en gång närvarande vittnen att anmälan gjordes av fri vilja.

I en annan reservation hemställdes, att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Däri hänvisades till den fara för oöverlagda massutträden,

som det då förestående ställningstagandet till den kontroversiella

frågan om kvinnliga präster kunde framkalla. I denna reservation framhölls

tillika, att någon avgörande vikt icke borde fästas vid det under remissbehandlingen

framförda, allmänt hållna påståendet att frågan om utträde i

många fall icke skulle av pastor ha handlagts med vederbörlig objektivitet.

Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan (rskr 171) och antog

alltså för sin del ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen,

enligt vilket anmälan om utträde skulle göras personligen eller

enskilt i egenhändigt undertecknad av två personer bevittnad handling.

I proposition (nr B 25) till 1958 års B-riksdag lät Kungl.

Maj :t dels meddela riksdagen att det av samma års A-riksdag antagna förslaget

till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen förfallit, enär

kyrkomötets samtycke till lagstiftningen ej hunnit inhämtas, dels ock föreslå

riksdagen att ånyo antaga förslaget i oförändrat skick. Av propositionen

framgick att lagrådet i avgivet yttrande lämnat förslaget utan erinran. På

hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr B 2) antog riksdagen det genom

propositionen framlagda förslaget (rskr Bl).

Genom skrivelse den 28 juli 1958 (nr 3) till 1 9 5 8 års kyrkomöte

lät Kungl. Maj :t inhämta yttrande, huruvida kyrkomötet godkände det av

riksdagen antagna förslaget till lagändring. I betänkande (nr 3) i anledning

av Kungl. Maj :ts skrivelse och eu vid kyrkomötet i ämnet väckt motion (nr

7) hemställde kyrkolagsutskottet, att kyrkomötet ville förklara sig icke kunna

godkänna lagförslaget. Denna hemställan bifölls av kyrkomötet.

Kyrkolagsutskottet anförde i betänkandet bl. a. följande.

Propositionen innehåller icke någon uppgift om att någon utredning i

ämnet skulle ha verkställts i Kungl. Maj :ts kansli. Till grund för Kungl.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1963

Maj :ts skrivelse till kyrkomötet synes sålunda ligga endast vad som förekommit

vid 1958 års A-riksdag. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen

för tillkomsten av detta ändringsförslag åberopades såsom enda skäl till

utskottsmajoritetens ställningstagande, att missförhållanden skulle ha förekommit

vid några prästers handläggning av ärenden rörande utträde. Vid

behandlingen av lagfrågan synes icke ha förelegat annan utredning än yttranden

från ett fåtal remissinstanser. Det förut återgivna uttalandet i lagutskottets

utlåtande om att handläggning av utträdesärenden stundom icke

skulle ha skett med erforderlig takt och grannlagenhet har hämtats från ett

av dessa remissyttranden, vari gjorts ett allmänt hållet, ej exemplifierat påstående

härom. Den andra av lagutskottet mot prästerskapet riktade anmärkningen,

att på några håll skulle till utträdessökande ha utdelats en

tryckt skrift av, enligt utskottets mening, mindre lämpligt innehåll, härrör

ur en icke angiven källa. Nu nämnda, till grund för utskottets lagförslag liggande

anmärkningar synes icke ha i någon mån blivit dokumenterade. Det

kan erinras om att riksdagens särskilda utskott i sitt över förslaget till religionsfrihetslag

avgivna utlåtande anförde, bl. a., att pastor självfallet hade

full frihet att, liksom alla andra, verka för sin åskådning; förkunnelse och

själavård vore för honom rentav ämbetsuppgifter. Att söka övertala den,

som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan och som icke själv önskade

ett personligt samtal, borde icke förekomma. Kyrkolagsutskottet har

ej heller kunnat vinna kännedom om alt präster vid behandlingen av hithörande

ärenden gjort sig skyldiga till otillbörliga försök till påverkan.

Den vid kyrkomötet väckta motionen ansluter sig i motiveringen till denna

synpunkt. I motionen påtalas det anmärkningsvärda i att det riksdagsbeslut,

som ligger till grund för Kungl. Maj :ts skrivelse, icke föregåtts av

någon utredning om de vid riksdagen framförda anmärkningarna mot prästerskapet.

Motionären anser det uppenbart, att kyrkomötet icke kan godkänna

ett lagförslag, som tillkommit på sådant sätt som det föreliggande

oavsett dess sakliga innehåll. Kyrkomötet hade fullt fog för alt i detta fall

hävda kravet på tillfredsställande utredning, innan en ändring av gällande

lag genomfördes. Kyrkolagsutskottet är ense med motionären om att genom

det av riksdagen redovisade materialet icke kan anses ådagalagt, att prästerskapet

misskött sina åligganden i detta hänseende. Även om del av riksdagen

anförda skälet för lagändring sålunda icke kan godtagas, finner utskottet likväl

att frågan om formen för utträdesanmälan är av sådan vikt, att den

bör upptagas till saklig diskussion.

I sitt betänkande nr 20 vid 1951 års kyrkomöte, vilket låg till grund för

kyrkomötets godkännande av religionsfrihetslagstiftningen, upphöll sig kyrkolagsutskottet

utförligt vid frågan om kyrkans samfundskaraktär och uttalade

bl. a.: »Att kyrkan är ett trossamfund eller en bekännelsekyrka innebär

att den i sin förkunnelse av evangelium, liksom i utgestaltningen av sina

samfundsordningar och sitt samfundsliv, är bestämd av en viss trosform

eller bekännelse, den evangelisk-lutherska, men icke att personlig bekännelse

är villkor för tillhörighet till kyrkan.» I enlighet härmed kunde utskottet

oförbehållsamt acceptera de nya rättsregler, som i lagen uppställts för

tillhörigheten till kyrkan beträffande såväl inträde som utträde. 1 båda fallen

syntes ha skapats rättsregler, som på en gång tillgodosåg religionsfrihetens

princip och överensstämde med kyrkans samfundskaraktär. I fråga

om utträdet ur kyrkan slår nuvarande lagbestämmelser således vakt såväl

om friheten att utträda som om den icke mindre viktiga friheten att kvarstanna.

För att detta mål skall kunna nås och garantier skapas för afl utträdesanmälan

sker fullt frivilligt och är allvarligt menad är det nödvändigt, att

anmälan göres under bestämda former. Härom synes enighet råda. Den form,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963

13

som nu är föreskriven — personligen framförd utträdesanmälan — synes

utskottet helt överensstämma med denna målsättning. Kravet på personlig

inställelse markerar vikten av att noga överväga det steg man ämnar ta.

Vad angår de psykologiska och praktiska olägenheter, som kan vara förenade

med personlig inställelse, såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande

präst samt svårigheten för gamla och sjuka att besöka präst, har redan 1953

års riksdag funnit dessa icke vara av avgörande betydelse. Det kan i detta

sammanhang erinras om att vid allmänt val röstning —• frånsett äkta makes

rätt att ingiva valsedel genom andre maken — utföres personligen.

Även om de påtalade psykologiska och praktiska olägenheter, som kan

vara förenade med nuvarande förfarande, ej heller enligt utskottets mening

bör tillmätas avgörande betydelse, kan givetvis övervägas om det icke finns

andra former för utträdesanmälan, som tryggar friheten i enlighet med de

förut uppdragna linjerna.

Den i det föreliggande lagförslaget anvisade anordningen att medge, att

anmälan skall kunna göras enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer

bevittnad handling, synes icke bereda den åsyftade garantien om frihet.

Ett skriftligt förfarande förhindrar ingalunda, att vederbörande oöverlagt

under inflytande av tillfälliga sinnesstämningar kan komma att begära

utträde och att utträdesanmälningar göres gruppvis. Föreskriften, att skriftlig

anmälan tillika skall vara bevittnad, torde icke åsyfta annat än en identitetskon

troll och ökar icke säkerheten för att olägenheter av berörda slag

undvikes. Denna bedömning torde icke ändras därav, att en regel införes om

att vittnena å den skriftliga utträdesanmälan — vilken kanske består av en

tryckt blankett — intygar, att anmälan göres av fri vilja. En tänkbar möjlighet

är att vid ett bibehållande av bestämmelsen om utträdesanmälan vid

personligt besök densamma ändras därhän att anmälan alternativt skall

kunna göras hos någon borgerlig myndighet eller, beträffande den som är

bosatt utom riket, hos svensk beskickning eller svenskt konsulat. Härigenom

skulle vissa av de påstådda olägenheterna kunna undanröjas. En ändring av

formerna för utträdesanmälan kräver noggrant övervägande och bör föregås

av en allsidig och omsorgsfull utredning.

Vid 1 959 års riksdag väcktes i frågan sju motioner. I två likalydande

motioner (1:6 och 11:5) hemställdes att riksdagen skulle i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående formerna för

utträde ur svenska kyrkan samt om framläggande för riksdagen av det förslag

som därav föranledes. Två andra likalydande motioner (I: 7 och II: 6)

utmynnade i hemställan, alt riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla att

frågan om utträde ur svenska kyrkan på nytt föres inför kyrkomötet och att

proceduren vid utträde förenklas därhän att en bevittnad skriftlig anmälan,

insänd per post, skall vara till fyllest och att anmälan om äkta makars utträde

skall kunna ske i en och samma skrivelse. I ytterligare två likalydande

motioner (1:38 och 11:52) hemställdes att riksdagen ville antaga förslag

till sådan lydelse av 11 § religionsfrihetslagen som antagits av 1958 års Briksdag.

Hemställan av sist angivna innehåll upptogs också i den sjunde motionen

(II: 426).

Motionerna hänvisades till behandling av sammansatt konstitutions- och

första lagutskott, som däröver avgav utlåtande (nr 2). Utskottet uttalade,

att ordningen för utträde ur svenska kyrkan borde ändras så, att anmälan

om utträde kunde ske även i annan ordning än vid personligt besök av den

fä Mhang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 116

opaginerad Kontrollera mot PDF

H

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963

utträdesanmälande hos vederbörande pastor. I anslutning härtill erinrade

utskottet om att vid frågans tidigare behandling såväl inom riksdagen som

vid kyrkomötet flera olika förslag till en dylik ändrad ordning har framförts.

I en av de föreliggande motionerna hade också föreslagits en viss

jämkning av det förut förordade skriftliga förfarandet. Ehuru övervägande

skäl syntes utskottet tala för att ett skriftligt förfarande i någon form infördes,

syntes det utskottet i nuvarande läge vara lämpligt att icke taga slutlig

ståndpunkt till huru utträdesformerna borde vara beskaffade för att

bäst fylla de krav som från olika synpunkter kunde ställas därpå. Enligt utskottets

uppfattning borde i stället det fortsatta arbetet på en reform bedrivas

så, att förslag i ämnet utarbetas hos Kungl. Maj :t och därefter förelägges

riksdagen och nästa kyrkomöte. Innan så skedde kunde lämpligen

framförda förslag underkastas den undersökning och bearbetning, vartill den

tidigare behandlingen av frågan gav anledning. Arbetet härmed borde enligt

utskottets mening icke behöva bli vidlyftigare än att det kunde utföras

inom vederbörande departement. Utskottet hemställde, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att förslag till ändrad ordning för utträde

ur svenska kyrkan skulle föreläggas riksdagen.

Under åberopande av utskottets av riksdagen godkända utlåtande avlät

riksdagen den inledningsvis omnämnda skrivelsen den 20 mars 1959 (nr

118).

Utträdesfrekvensen

Några nyligen publicerade uppgifter rörande utträdesfrekvensen må här

återges.1

Antalei utträdda sedan den ljl 1952

Stift

Strängnäs

Göteborg..

Stockholm

Härnösand

Skara ....

Karlstad..

Luleå

Växjö

Ärkestiftet

Visby ....

Linköping

Västerås ..

Antalet

Antalet perso-

Antalet ut- %

Redovis-

invånare

ner i stiftet

trädda sedan

ningsår

som icke tillhör

den 1/1 1952

svenska kyrkan

431 812

6183

2137 0,50

1955

873 446

14 157

3 256 0,38

1956

1076 158

32 571

4 576 0,44

1956

432 202

3 390

2 148 0,50

1957

456 985

5 641

2 282 0,50

1958

397 170

4 434

1624 0,41

1958

(0,24)

1952

500 374

4 069

2 536 0,51

1958

(0,28)

1952

537 720

6 517

2 821 0,53

1958

(0,29)

1952

545 152

7 284

3 037 0,56

1959

(0,26)

1952

55 054

410

290 0,53

1959

(0,35)

1953

494 616

6187

3 263 0,66

1960

(0,34)

1953

559 570

13 965

2 803 0,51

1960

(0,34)

1954

6 360 259

104 808

30 773 0,49

1 Uppgifterna är hämtade från Ove Hassler, Ordningen för utträdet ur kyrkan s. 347 f.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

15

Statistik från Lunds stift saknas. I antalet personer, i stiftet, som icke

tillhör svenska kyrkan ingår ett stort antal utlänningar. Antalet utlänningar

är störst i Stockholm, Västerås och Göteborgs stift.

Justitiedepartementets promemoria

Efter redogörelse för äldre rätt, nuvarande bestämmelser och tidigare reformförslag

m. m. framhålles i promemorian, att kravet på personligen framförd

anmälan om utträde ur svenska kyrkan har vid de tillfällen, då frågan

om formerna för utträdesanmälan tidigare övervägts inom riksdagen och

kyrkomötet, motiverats främst med att genom personlig anmälningsskyldighet

erhålles garanti för att anmälan bygger på ett fritt avgörande och är allvarligt

menad. Det har framförts farhågor för att, därest ett skriftligt anmälningsförfarande

tillätes, den enskilde skulle kunna bli utsatt för påtryckningar

att, eventuellt tillsammans med andra, underteckna en anmälan

om utträde, även då han själv icke kommit fram till ett bestämt personligt

ställningstagande.

Såsom skäl för att medge skriftlig form har å andra sidan anförts att kravet

på personlig inställelse är ägnat att försvåra utträdet och därför icke förenligt

med en konsekvent genomförd religionsfrihet. Det har sålunda gjorts

gällande att risk finns att utträdessökande kan bli utsatt för övertalningsförsök

och påtryckningar vid sin inställelse hos pastor. Även eljest har psykologiska

faktorer — såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande

präst — ävensom praktiska svårigheter, som i många fall till följd av lokala

förhållanden eller eljest kan uppkomma för de enskilda, antagits kunna

försvåra utträdet.

Såväl A- som B-riksdagen år 1958 godtog de skäl som anförts för att vid

sidan av den personliga anmälningsformen för utträde ur svenska kyrkan

införa skriftlig anmälningsform. Då frågan därefter togs upp vid 1958 års.

kyrkomöte anmärkte kyrkolagsutskottet bland annat, att vid riksdagsbehandlingen

icke förelegat annan utredning i ärendet än yttranden från ett

fåtal remissinstanser. Däri hade väl framförts vissa anmärkningar mot prästerskapets

handläggning av utträdesärenden, incn dessa anmärkningar hade

icke i någon mån blivit dokumenterade. Utskottet hade ej heller kunnat

vinna kännedom om att präster vid behandling av hithörande ärenden gjort

sig skyldiga till otillbörliga försök till påverkan.

Nar dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, i kyrkomötet

argumenterade för införande av skriftlig anmälningsform, underströk

han emellertid att frågan, huruvida obehöriga påtryckningar förekommit,

ej borde tillmätas avgörande betydelse i sammanhanget. Han fäste i stället

vikt vid dels den praktiska synpunkten, att spärregler som kunde innebara

olägenheter särskilt för sjuka och gamla inte i något fall borde upprätthållas

i lagstiftningen om int<j behovet vore klart och otvetydigt dokumenterat

och dels den principiella synpunkten att det vore otillfredsställande att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1963

eu person som ville utträda ur statskyrkan över huvud taget skulle vara

tvungen att inställa sig för en representant för denna kyrka.

Med hänsyn till vad departementschefen sålunda anfört har det ej ansetts

erforderligt att i ärendet närmare undersöka i vad mån det till äventyrs funnits

fog för uppgifterna om att obehöriga påtryckningar skulle ha förekommit.

De praktiska och principiella synpunkter som framförts synes enligt

promemorian innefatta tillräckligt motiv för att den som icke önskar kvarstå

i kyrkan bör ha möjlighet att göra anmälan om utträde på annat sätt än

genom personligt besök hos församlingsprästen. Av de former som under

ärendets tidigare behandling övervägts synes skriftlig bevittnad anmälan vara

att föredraga. Att bibehålla kravet på personlig inställelse men medgiva

att denna sker inför någon borgerlig myndighet anses i promemorian vara

en konstlad ordning. Såsom skett i det tidigare av riksdagen antagna förslaget

bör emellertid uttryckligen stadgas, att den skriftliga anmälan skall

ske enskilt. Något undantag för äkta makar synes icke böra ifrågakomma.

På grund härav föreslås i promemorian sådan ändring av 11 § religionsfrihetslagen

att anmälan om utträde ur kyrkan skall göras antingen personligen

eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer

bevittnad handling. Förslaget överensstämmer med det av 1958 års riksdagar

antagna förslaget.

Yttrandena

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län, Uppsala domkapitel

(majoriteten), Skara, Karlstads, Luleå och Visby domkapitel, en ledamot

av Linköpings domkapitel, en minoritet inom Strängnäs domkapitel,

.en ledamot av Stockholms domkapitel, universitetskanslern, en minoritet

inom teologiska fakulteten i Lund, uppbördsorganisationskommittén, Svenska

prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén, Frälsningsarmén,

Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Förbundet för religionsfrihet, kyrkofullmäktige

i Luleå domkyrkoförsamling, kyrkofullmäktige i Gällivare församling,

en minoritet inom kyrkofullmäktige i Malmö kyrkliga samfällighet

■och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift. Diakonistyrelsen (majoriteten)

har icke heller något att erinra mot skriftlig utträdesform, därest den

på visst sätt utbygges till vinnande av större skydd för den personliga integriteten.

En liknande ståndpunkt intages av en minoritet inom Göteborgs

domkapitel samt kyrkofullmäktige i Piteå landsförsamling.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm förklarar, att det ur församlingens

synpunkt är ganska likgiltigt, om förslaget genomföres eller icke, men framhåller,

att nuvarande ordning icke är förenlig med en konsekvent genomförd

religionsfrihet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 ur 1963

Vissa remissorgan tillkännager en tveksam hållning till förslaget

utan att vilja motsätta sig dess genomföra nd

e. Hit hör Svea hovrätt, överståthållarämbetet, Härnösands och Västerås

domkapitel, teologiska fakulteten i Uppsala (majoriteten), en ledamot av

Lunds domkapitel och en kyrkobokföringsinspektör i Lunds stift.

Förslaget avstyrkes av hovrätten över Skåne och Blekinge, justitiekanslersämbetet,

länsstyrelsen i Malmöhus län, Linköpings domkapitel (majoriteten),

Strängnäs domkapitel (majoriteten), Stockholms domkapitel

(majoriteten), Göteborgs domkapitel (majoriteten), Lunds domkapitel (majoriteten),

Växjö domkapitel, teologiska fakulteten i Lund (majoriteten),

en minoritet inom teologiska fakulteten i Uppsala, en minoritet inom diakonistyrelsen,

Svenska pastoratens riksförbund, kyrkofullmäktige i Malmö

kyrkliga samfällighet (majoriteten) och en kyrkobokf öringsinspektör i

Lunds stift.

De tillstyrkande remissorganen har i stor utsträckning nöjt sig

med att i korthet tillkännage sin ståndpunkt till förslaget. En del av dem

har dock närmare utvecklat sin syn på frågan om formen för utträde ur

kyrkan. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar salunda, att det är självklart

att _ även om några missförhållanden av innebörd att präster otill
börligen

sökt påverka personer som anmält utträde ur svenska kyrkan icke

kunnat direkt påvisas — det för många människor kan vara förenat med

obehag att muntligen framföra en ansökan om utträde. Den vid 1958 års

kyrkomöte av kyrkolagsutskottet åberopade jämförelsen mellan personlig

anmälan om utträde ur svenska kyrkan och det personliga förfarandet vid

röstning till allmänna val är enligt länsstyrelsens mening illa våld, eftersom

röstningen är hemlig och man alltså icke behöver deklarera sin uppfattning

muntligen. Gentemot påståendet att en skriftlig anmälningsform skulle

komma att föranleda oöverlagda anmälningar om utträde, invänder länsstyrelsen

att, om vederbörande vid ytterligare eftertanke skulle ångra sitt

handlande, möjlighet finns för honom att söka återinträde i svenska kyrkan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att de praktiska och piincipiella

synpunkter som anförts för införande av jämväl skriftlig form för anmälan

om utträde ur svenska kyrkan innefattar tillräckliga motiv för den

föreslagna lagändringen. Att bibehålla den personliga anmälningsskyldigheten

såsom den enda möjligheten att vinna önskat utträde ur kyrkan måste

vara ägnat att försvåra utträdet och kan därför icke anses vara förenligt

med en konsekvent genomförd religionsfrihet. Kammarkollegiet uttalar,

att det med hänsyn till de principer, på vilka religionsfrihetslagen bygger,

icke synes vara något att erinra mot den föreslagna skriftliga utträdesfoimen.

Två ledamöter av teologiska fakulteten i Lund finner det självklait,

att den föreslagna ordningen för utträde ur svenska kyrkan kommer att

öka friheten och minska riskerna för psykisk ofrihet. En liknande ståndpunkt

tillkännages av en kyrkobokf öringsinspektör i Lunds stift.

Frikyrkliga samarbetskommittén erinrar om alt kommittén i yttrande till

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr U6 år 1963

första lagutskottet vid 1958 års A-riksdag haft tillfälle uttrycka sin principiella

uppfattning beträffande reglerna för tillhörighet till svenska kyrkan

och vill fördenskull, i nu förevarande sammanhang, i stort sett begränsa sig

till att hänvisa till detta yttrande. Samarbetskommittön finner emellertid

anledning att ytterligare understryka, att dess ställningstagande då var och

alltjämt är grundat på principiella överväganden. Enligt samarbetskommitténs

mening är det ur principiella synpunkter ytterst angeläget, att inga

andra svårigheter förorsakas de utträdande än sådana som kan motiveras

med en önskan att erhålla fullgoda garantier för att ovidkommande hänsyn

ej blir avgörande vid beslutet att utträda. Samarbetskommittén framhåller

vidare att de i det tidigare yttrandet redovisade bristerna som ur

praktiska synpunkter vidlåder den nuvarande bestämmelsen fortfarande

äger giltighet.

Förbundet för religionsfrihet betraktar den föreslagna lagändringen som

välmotiverad men förhållandevis betydelselös. Det synes förbundet svårt

att förstå den oro som tycks ligga bakom det från kyrkligt håll framförda

önskemålet, att »skydda friheten att kvarstå i kyrkan». Förbundet frågar

sig, om kyrkan med denna motivering verkligen vill försöka hålla kvar dem

som av en eller annan anledning inte vill eller kan besöka pastorsexpeditionen

men väl kan tänkas göra en skriftlig utträdesanmälan. Det enligt förbundets

mening i princip enda tillfredsställande systemet, vars införande

förbundet dock tror kommer att dröja många år, är att var och en som önskar

vara medlem i något trossamfund, skall anmäla eller begära sitt inträde

i detta samfund. I avvaktan därå föreslår emellertid förbundet redan i

detta sammanhang att anmälan eller ansökan om inträde i svenska kyrkan

jämväl skall få göras skriftligt. Förbundet anser ej att ett sådant förfarande

skulle vara ägnat att hota vederbörandes frihet att stå kvar utanför kyrkan.

En ledamot av Strängnäs domkapitel anser, att kravet på personlig inställelse

såsom skydd för den personliga integriteten bygger på den förutfattade

meningen, att flertalet av dem som önskar utträda ur svenska kyrkan

icke skulle vara kapabla till ett självständigt avgörande utan lätt påverkbara

för agitation om utträde ur kyrkan. Liksom man bör taga avstånd

från obefogade anklagelser mot präster för påstådda försök att påverka personer,

som vill utträda ur kyrkan, bör man icke bygga på ett antagande, att

agitation för utträde kommer att organiseras. Ledamoten tillägger att anledning

saknas att ifrågasätta den enskildes förmåga till självständigt tänkande

och handlande, varför skäl saknas att försvåra ett utträde ur kyrkan

för dem som så önskar.

Skara domkapitel erinrar om att den svenska kyrkan genom behandlingen

av den s. k. biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte kan sägas ha bejakat

den religiöst motiverade folkkyrkans idé och därmed negerat uppfattningen

av svenska kyrkan såsom eu gren av statens verksamhet. Kyrkans bekännelsekaraktär

fastslogs också i ett uttalande i den proposition, varige
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1963

nom förslaget till religionsfrihetslag förelädes 1951 års riksdag. Domkapitlet

ser det föreliggande förslaget som ett led i en utveckling, som inaugurerades

vid 1929 års kyrkomöte, sanktionerades genom 1951 års religionsfrihetslag

och enligt domkapitlets förhoppning kommer att med tiden alltmer

gestalta svenska kyrkan efter bekännelsekyrkans ideal. Det synes domkapitlet

ur denna synpunkt vara riktigt att avskaffa allt som kan ge en skymt

av berättigande åt uppfattningen, att lagstiftningen avser att försvåra utträde

ur svenska kyrkan. Ehuru detta varit det huvudsakliga skälet till domkapitlets

tillstyrkan, berör domkapitlet ytterligare ett skäl. I pressen har,

enligt vad domkapitlet har sig bekant, förekommit kritik mot den objektivitet

och det tillmötesgående, varmed prästerskapet behandlat de utträdessökande.

Kritiken har utgått från den enligt domkapitlets mening riktiga

uppfattningen av prästen såsom i första hand förkunnare och försvarare

av den tro hans samfund bekänner. Utifrån denna uppfattning har kritikerna

funnit det stötande, att prästen vid handläggningen av utträdesärenden

måste avsäga sig denna uppgift. Om den föreslagna lagändringen genomföres,

torde de allra flesta utträdesärenden komma att handläggas skriftligen,

varigenom det opersonliga i handläggningen kommer att te sig mindre

stötande.

En ledamot av Strängnäs domkapitel betonar, att svenska kyrkan icke på

något sätt bör försvåra utträdet ur dess gemenskap. Av största vikt är, att

kyrkans karaktär av trossamfund på allt sätt hävdas. Endast genom förkunnelse,

gudstjänstliv och själavård kan människor inlemmas och bevaras

i kyrkans gemenskap. Kyrkan kan icke i längden vara betjänt av att

personer, som i praktiken står utanför densamma dock formellt tillhör kyrkan

och kan utöva inflytande på kyrkans angelägenheter. En ledamot av

Stockholms domkapitel uttalar, att kyrkan icke kan ha något intresse av att

som medlemmar kvarhålla personer, som önskar utträda men av skilda praktiska

orsaker har svårt att fullgöra personlig inställelse i samband med utträdesanmälan

på grund av olägliga kommunikationer, för vederbörande

olämpliga öppethållandetider eller andra liknande skäl.

Uppsala domkapitel (majoriteten) anser frågan om formen för utträde

vara helt av praktisk och psykologisk art. De enda motiv som kan anföras

för en ändring av nuvarande ordning, är att personlig inställelse hos pastor

i vissa fall kan vara förenad med praktiska olägenheter eller vålla obehag,

omständigheter som verkar försvårande för utövningen av friheten att utträda.

Det blir en bedömningsfråga, huruvida borttagandet av detta hinder

innebär en så stor fördel, att den uppväger de nackdelar som följer med införande

av en skriftlig anmälan, vilken även om den skall ske enskilt, kan

utnyttjas i en propaganda för kollektivt utträde, som gör våld på den enskildes

frihet att kvarstanna i kyrkan. Ehuru domkapitlet icke blivit övertygat

om att den föreslagna ordningen skulle bättre än den nuvarande tillgodose

religionsfrihetens krav, anser det inte heller riskerna vid en ändring

vara så stora, att kyrkan bör fasthålla vid ordningen med enbart personlig

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

inställelse, när denna för en utbredd opinion torde ha kommit att framstå

såsom onödigt försvårande för utträde. Domkapitlet tillstyrker därför förslaget.

Luleå domkapitel har sig icke bekant, att nu gällande ordning för utträde

inneburit några olägenheter och anser det därför i och för sig föga påkallat

att så snart efter religionsfrihetslagen ändra formerna för utträde.

Men då det icke kan vara svenska kyrkans önskan att som sin medlem kvarhalla

nagon, som icke själv vill tillhöra kyrkan, eller att försvåra vederbörandes

utträde ur svenska kyrkan, synes inga principiella invändningar kunna

resas mot den föreslagna förändringen. För att förstärka den enskildes

skydd mot agitation till förmån för massutträde föreslår domkapitlet, att

skriftlig anmälan icke skall antecknas i kyrkoböckerna förrän efter en viss

respittid, varigenom tillfälle skulle beredas den som utsatts för obehörig

påtryckning att återkalla sin anmälan, samt att bekräftelse på mottagen

utträdesanmälan skall tillställas avsändaren.

Karlstads domkapitel, som icke har något att erinra mot förslaget, framhåller,

att om det skulle visa sig att den föreslagna formen för utträde icke

skulle ge tillräckligt skydd för friheten att kvarstanna i kyrkan, frågan om

utträdesformerna bör upptagas till förnyat övervägande.

Svenska prästförbundet anser, att frågan om formen för utträdesanmälan

bör lösas efter principer som så långt det är möjligt skyddar den enskilde

i ett så viktigt ställningstagande som det här gäller och som har konsekvenser

beträffande kyrkans tjänster (dop, konfirmation, vigsel, jordfästning).

Vid val av fonn för utträde är det därför angeläget, att formen blir sådan

att ett verkligen fritt och på personlig övertygelse fotat avgörande ej alltför

lätt omintetgöres genom påverkan, som ej är förenlig med religionsfrihet i

djupare mening. Förbundet finner emellertid, att ingen form ger garantier

mot sådan obehörig påverkan av den enskilde. Redan den nuvarande ordningen

ger rum för sådan påverkan, och risken för påverkan torde icke bli

mindre om skriftlig utträdesanmälan blir en möjlighet. Det avgörande måste

till slut bli den enskildes mogna omdöme och förmåga av självständigt ståndpunktstagande.

Då garantier sålunda icke lagstiftningsvägen torde kunna

skapas beträffande skydd mot påverkan från obehörigt håll, då den personliga

inställelsen inför pastor på sina håll uppfattats som eu bestämmelse

ägnad att försvåra för människor att följa sin övertygelse, och då förslaget

om lagändring anses av såväl statsmakterna som en bred opinion ligga i

linje med religionsfrihetslagens intentioner, tillstyrker förbundet, att den

föreslagna lagändringen genomföres.

Diakonistyrelsen (majoriteten) erinrar om att svenska kyrkans ansvar och

förpliktelser mot envar utan inskränkningar fått sitt historiskt framvuxna

uttryck i kyrkans yttre organisation och att detta för kyrkan framstår som

ett värde, som hon icke vill uppge. Om kyrkan endast fick omfatta sådana

medlemmar som anmält sin villighet att tillhöra henne, skulle svenska kyrkan

förvandlas från en folkkyrka till en förenings- eller sektkyrka, en förvandling

som icke är en nödvändig följd av religionsfrihetsprincipen. A and
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lb6 år 1963

21

ra sidan måste varje moment av tvång, som förbindes med kyrkotillhörigheten,

skada kyrkans möjlighet att fritt erbjuda evangelium. Då den nuvarande

ordningen, såsom framgår av riksdagens handläggning av ärendet, kan

uppfattas såsom ett hinder för den enskildes fria ställningstagande, synes

med hänsyn till de motiv, som var grundläggande för den s. k. biskopsmotionen

vid 1929 års kyrkomöte, inga principiella hinder kunna resas mot den

föreslagna förändringen i och för sig. Diakonistyrelsen kan dock icke finna,

att det andra intresse som av kyrkomötet betonats, nämligen värnandet av

den enskildes fria prövningsrätt, blivit tillfyllest tillgodosett endast genom

föreskriften att anmälan om utträde skall ske enskilt. Styrelsen vill härvid

framhålla, att man på ett annat område, där den personliga inställelsen är

regel, medgivit undantag, men då föreskrivit en viss garanti för frivilligkaraktären

av den bevittnade handlingen. I detta sammanhang hänvisar styrelsen

till 63 § lagen om val till riksdagen, vari formerna för valsedelsförsändelse

regleras. Styrelsen påpekar vidare, att då anmälan om utträde sker

vid personlig inställelse den som gör anmälan har rätt att erhålla bevis om

att anmälan blivit mottagen. Då skriftlig anmälan inges, torde därför böra

påfordras, att ett bevis om att denna inkommit tillställes avsändaren. Det

torde ankomma på närmare utredning att pröva även andra tänkbara former

för att tillgodose det intresse, som styrelsen velat framhålla. En liknande

ståndpunkt intager två ledamöter av Göteborgs domkapitel och kyrkofullmäktige

i Piteå landsförsamling.

Såsom förut framgått, intager vissa remissorgan en tveksam hållning

till förslaget utan att dock avstyrka detsamma. Svea hovrätt erinrar om att

den nuvarande lagstiftningen varit gällande en förhållandevis kort tid och

att den föregåtts av en ingående utredning. Med hänsyn härtill och till att

större olägenheter med det nuvarande systemet icke visats föreligga, finner

hovrätten det vara tveksamt huruvida man på detta sätt bör vidtaga ändringar

i lagstiftningen. Den väckta frågan synes hovrätten nämligen med fördel

kunna behandlas av den kommitté som utreder förhållandet mellan stat och

kyrka. Hovrätten finner emellertid att de under frågans tidigare behandling

i riksdagen och kyrkomötet uttalade farhågorna beträffande den skriftliga

anmälningsformen i viss mån har överskattats. Utträde ur svenska kyrkan

torde hittills icke ha förekommit i större omfattning, och någon massagitation

för utträde ur kyrkan synes ej ha förevarit. Även om hovrätten ställer

sig tveksam till lämpligheten av att frågan om formerna för utträde nu tages

upp till särbehandling, anser sig hovrätten, under hänvisning till det sist

sagda, icke böra avstyrka den föreslagna lagändringen.

överståthållarämbetet erinrar för sin del om att tidigare förslag om att

utträdesanmälan skulle få ske skriftligt har avvisats under hänvisning till

att personlig inställelse är nödvändig för att garantier skall vinnas, att

anmälan sker fullt frivilligt och är allvarligt menad. Ämbetet ifrågasätter

icke heller annat än att ett bibehållande av kravet på personlig inställelse

bäst skulle överensstämma med denna uppfattning. Icke heller synes

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1963

det ämbetet omotiverat att ordningen för utträde ur kyrkan är sådan, att

medlemmens slutliga beslut att utträda skall ske vid ett personligt sammanträffande

med en representant för kyrkan. Härvid kan den som önskar anmäla

utträde bland annat få upplysning om de rättsliga verkningar ett utträde

i olika avseenden har, exempelvis beträffande skyldigheten att betala

skatt, rösträtten vid kyrkofullmäktigval, rätten att anlita präst för olika

kyrkliga förrättningar in. in. Ämbetet hyser likväl förståelse för de skäl som

föranlett framställningarna om att möjlighet skall tillskapas att anmäla

utträde i annan ordning än den nuvarande. Ämbetet ifrågasätter emellertid

om det framlagda förslaget i tillräcklig grad beaktar den förut antydda uppfattning

som var normgivande då de nuvarande reglerna tillkom.

Härnösands domkapitel anser, att gällande ordning med personlig anmälningsskyldighet

kan utgöra ett skydd för den enskildes samvete mot

obehöriga påtryckningar. Den står därför i bästa överensstämmelse med

religionsfrihetens princip. Domkapitlet har heller icke kunnat finna, att

denna ordning fungerat otillfredsställande. När krav med allt större kraft

rests på införande av en alternativ möjlighet till skriftlig anmälan, har frågans

vikt enligt domkapitlets mening överdimensionerats. En smidig tilllämpning

av gällande ordning kan utan tvivel eliminera de såsom motiv

för en lagändring ofta anförda praktiska svårigheterna för gamla och sjuka

att besöka pastor. Då den gällande ordningen emellertid i vida kretsar synes

uppfattas, icke som ett skydd för den enskildes samvete utan som en inskränkning

av den religiösa friheten och en önskan från kyrkans sida att

genom restriktiva bestämmelser motverka en utveckling mot full religionsfrihet,

vill domkapitlet icke motsätta sig att detta irritationsmoment borttages

genom införande av den föreslagna skriftliga anmälningsformen. Västerås

domkapitel, som icke anser att ändringsförslaget blivit på övertygande

sätt motiverat eller ätt riskerna med skriftlig utträdesanmälan eliminerats,

vill icke heller motsätta sig förslagets genomförande, eftersom det icke

ligger i kyrkans intresse att försvåra utträdet för de medlemmar, som önskar

lämna henne.

Teologiska fakulteten i Uppsala (majoriteten) anser, att den föreslagna

skriftliga utträdesformen icke kommer att tillgodose den enskildes integritet

bättre än det nuvarande systemet utan endast att förskjuta frågeställningen.

Under det att med gällande regel den enskilde i extrema fall kan

utsättas för otillbörlig påverkan att kvarstanna i kyrkan, kan den enskilde

med den föreslagna ordningen likaledes i extrema fall utsättas för otillbörlig

påverkan att utträda ur kyrkan.

Många avstyrkande remissinstanser menar, att nuvarande ordning

fungerat i stort sett väl och att behovet av lagändring därför är ringa.

Justitiekanslersämbetet yttrar, att enligt allmänt iakttagen uppfattning

ändring ej vidtages i bestående lag, med mindre tydligt behov därav kan

anses ådagalagt. Huruvida ett sådant behov verkligen är för handen i förevarande

fall, synes ämbetet tvivelaktigt. I saknad av närmare upplysningar

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Knngl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

om de omständigheter som första lagutskottet vid 1958 års A-riksdag anförde

till stöd för en lagändring förefaller det ämbetet vanskligt att bedöma

betydelsen därav. De olägenheter som ur praktisk och psykologisk synpunkt

uppgivits följa av den nuvarande ordningen framträder enligt ämbetets

mening ej heller särskilt starkt. Ämbetet finner det naturligen ej

möjligt att med någon större grad av säkerhet förutse vilken verkan som

skulle inträda av en lagändring sådan som den föreslagna. Ämbetet ifrågasätter

likväl om icke det föreliggande spörsmålets betydelse överskattats

och håller för kanske mest sannolikt att — vare sig nuvarande form för

utträde bibehålies eller skriftlig anmälan tillåtes — den enskildes handlande

i fråga om kyrkotillhörigheten blir tämligen likartat. I så fall — menar

ämbetet — skulle den föreslagna ändringen kunna godtagas och det i och

för sig angelägna önskemålet att undvika fortsatt meningsskifte på denna

punkt vinnas. Även med beaktande av dessa omständigheter finner ämbetet

dock för sin del sådan tvekan föreligga om lämpligheten av den föreslagna

ändringen, att ämbetet med hänsyn härtill och på grund av det till synes

ganska ringa behovet av en lagändring närmast ställer sig avrådande till

förslaget. Om remissvaren i ärendet skulle ge en annan bild av läget, kan

emellertid en ändring för ämbetet framstå såsom mera påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att de uttalanden angående

vissa missförhållanden i samband med tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen

om utträdesanmälan, vilka gjorts under ärendets tidigare behandling,

är allmänt hållna och icke innefattar något konkret exempel på

tall då sådana missförhållanden skulle ha förekommit. I den remitterade

promemorian har icke heller redovisats någon utredning på denna punkt.

Det föreligger således icke något material för en bedömning av huruvida

med hänsyn till missförhållanden i samband med tillämpningen av gällande

bestämmelse denna kan anses vara olämplig. Länsstyrelsen kan för

sin del icke finna att vad som i promemorian anförts till stöd för den däri

töreslagna lagändringen -—- utgörande endast vissa principiella och allmänt

hållna praktiska synpunkter — har sådan tyngd att det uppväger de skäl

som vid det tidigare ställningstagandet till frågan lagts till grund för bestämmelsen

att för utträde ur svenska kyrkan fordra personlig anmälan.

Liknande synpunkter framföres också i andra remissvar. Linköpings domkapitel

(majoriteten) finner det tillfredsställande, att den kritik mot prästerskapets

sätt att handlägga utträdesärenden, som i tidigare sammanhang

framförts, icke i promemorian åberopats som skäl för lagändring. Då det

förmenta missförhållandet icke ansetts sådant, att en särskild undersökning

varit erforderlig, synes detta tala för att de hittillsvarande lagreglerna fungerat

väl och varit tillräckliga. I den personliga anmälningsskyldigheten har

man hittills sett en garanti för att utträdesrätten icke missbrukas och användes

för olämplig personlig påverkan i en sak, som bör vara vars och

ens samvetsangelägenhet. Erfarenheterna av religionsfrihetslagens tillämpning

synes ha varit goda och verkat utjämnande mellan samfunden och det

skulle vara till men för detta samförstånd, om en lagändring skulle med
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

föra en annan effekt än hittills. Stockholms domkapitel (majoriteten) anser,

att de skäl för personlig inställelse, som ansågs avgörande vid religionsfrihetslagens

tillkomst, fortfarande äger giltighet. Det har ej visats, att nuvarande

ordning inneburit några allvarliga olägenheter för dem som önskat

utträda. I huvudsak samma bedömning göres av bl. a. Lunds domkapitel

(majoriteten), teologiska fakulteten i Lund (majoriteten) och en minoritet

inom teologiska fakulteten i Uppsala.

I flera avstyrkande remissvar upptages de praktiska och principiella skäl,

som i promemorian anförts till stöd för lagändring, till behandling. Växjö

domkapitel anser, att sjuka eller svaga personer eller sådana människor,

som eljest icke förmår att infinna sig personligen, bör få anmäla sitt utträde

ur kyrkan genom sådan skriftlig handling, som avses i promemorian. En

liknande ståndpunkt intager Lunds domkapitel och Linköpings domkapitel.

Teologiska fakulteten i Lund (majoriteten) anser däremot icke skriftlig

utträdesform böra öppnas ens för sjuka och gamla. Svårigheter för sjuka

och gamla att iakttaga personlig inställelse förelåg även vid religionsfrihetslagens

tillkomst utan att särskild hänsyn härtill togs. Någon klagan från

gamla och sjuka över nuvarande ordning har icke förmärkts. Utträdesanmälan

kan förutsättas vara en engångshandling, medan t. ex. riksdagsmannaval,

vid vilka personlig inställelse av gamla och sjuka i regel också

kräves, förekommer ofta.

Vad angår det principiella skäl, som åberopats till stöd för lagändring,

vitsordar Linköpings domkapitel (majoriteten), att hänsyn till vederbörande

präst kan innebära ett psykologiskt hinder för en församlingsbo att göra

ett besök på hans expedition för att anmäla utträde ur kyrkan. Domkapitlet

är emellertid icke övertygat om att detta kan vara skäl nog för en genomgripande

lagändring. Mot det principiella skälet för lagändring invänder

teologiska fakulteten i Lund (majoriteten), att detta skäl icke tillmättes

avgörande betydelse vid tillkomsten av nuvarande lag, ehuru situationen då

var densamma som nu. Fakulteten understryker dessutom, att prästerna anmodats

att icke på något sätt uttrycka någon egen mening i utträdesärenden

utan handlägga dem på ungefär samma sätt som kyrkobokföringsärenden.

Lunds domkapitel (majoriteten) bedömer den framförda principiella synpunkten

som föga hållbar. Även utanför kyrkan stående personer kommer

ofta i beröring med präster i olika sammanhang, särskilt i frågor röx-ande

kyrko- och folkbokföringen, utan att det medfört eller behövt medföra komplikationer

av något slag. På större pastorsexpeditioner behöver för övrigt ej

anmälan göras personligen till präst utan kan göras till någon som har att

i kyrkobokföringsärenden biträda pastor. Om man det oaktat anser det påtalade

förhållandet som en olägenhet, kan den undanröjas därigenom, att

den personliga inställelsen medgives alternativt kunna ske inför borgerlig

myndighet. Ändringsförslaget betecknar utan vidare motivering detta som

en konstlad ordning. Eftersom den mottagande tjänstemannen i intetdera

fallet har rätt att kommentera ställningstagandet, är det enligt domkapitlets

mening svårt att se, vari det onaturliga skulle bestå. Även Växjö

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1963

domkapitel intager en liknande ståndpunkt och anser, att frågan om

rätt att anmäla utträde inför borgerlig myndighet icke i promemorian

underkastats den allvarliga prövning som den förtjänar. Kan en sådan

rätt lagfästas, bortfaller argumentet, att en person som vill utträda ur kyrkan

skall vara tvungen att inställa sig inför en representant för denna. Med

hänsyn till de tekniska svårigheter, som är förenade med skriftlig anmälan,

anser hovrätten över Skåne och Blekinge det vara bättre att införa möjlighet

till personlig anmälan hos någon borgerlig myndighet. Detta kan enligt

hovrättens mening icke anses som någon konstlad ordning. Om man vill

undvika det obehag för den utträdesanmälande som det anses innebära att

inställa sig hos pastor och även underlätta för en del sjuka och gamla att

göra anmälan, synes det ligga närmare till hands att ersätta denna personliga

inställelse med att annan myndighet mottar och bestyrker den anmälan,

som då måste skickas in till kyrkobokföraren, än att detta bestyrkande

sker med vittnen. Genom att man bibehåller kravet på inställelse hos

någon myndighet bevaras skyddet för den enskilde mot obehörig påverkan.

Närmast torde länsstyrelser och häradsskrivare kunna ta emot sådana anmälningar,

men intet hindrar att man gör kretsen vidare och däri inbegriper

föreståndare vid ålderdomshem, sysslomän vid sjukhus och andra

så att några större praktiska hinder för att göra anmälan icke kvarstår.

Även andra remissorgan hyser sympatier för alternativet att tillåta personlig

anmälan inför borgerlig myndighet och anser därför att denna utväg

bör närmare undersökas. Hit hör Linköpings domkapitel (majoriteten),

Göteborgs domkapitel (majoriteten) och Svenska pastoratens riksförbund.

Ett huvudmotiv för många avstyrkande remissorgan är, att den skriftliga

utträdesformen erbjuder ett sämre skydd för den personliga integriteten

än personlig utträdesanmälan. Linköpings domkapitel (majoriteten) väger

mot varandra den även av domkapitlet hävdade uppfattningen, att utträdet

ur kyrkan ej på något sätt skall oriktigt förhindras eller försvåras, och den

lika viktiga principen, att garantier skapas för att utträdesrätten icke missbrukas

eller användes på sådant sätt, att den påverkar det personliga ställningstagandet.

Domkapitlet framhåller att den frihet det gäller att värna

om är av tvåfaldig art: friheten att utträda och friheten att kvarstanna i

kyrkan, och att den senare icke är mindre viktig än den förra. Ingen tvekan

kan emellertid, enligt domkapitlets mening, råda därom, att största möjliga

frihet i religiöst avseende måste beredas individen. Om religionsfriheten

slagit igenom på den samhälleliga lagstiftningens område, så måste den i

ännu högre grad vara önskvärd från trossamfundets synpunkt. De religiösa

värden som kyrkan har att erbjuda den enskilde medborgaren är icke av

den arten, att de skulle vilja bygga på eller behöva räkna med någon tvångsanslutning

av något slag. Visserligen måste man från kyrkans sida alltid

förutsätta att statsmakten känner det som sin uppgift alt ta vård om kyrkan

och därför inta en positiv ställning till religionen, men å andra sidan

måste det all lid förbli ett kyrkans intresse att inget intrång sker i individens

religiösa frihet. Det ligger likaväl i kyrkans som i statens intresse

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1963

att så långt som möjligt avlägsna varje anledning till irritation eller konflikt

i fråga om religionsfriheten, även om hänsyn också alltid måste tagas

till den egenartade relation som sedan äldre tid består mellan staten

och kyrkan. Domkapitlet finner emellertid icke, att garanti för ett verkligt

personligt ståndpunktstagande kan vinnas genom den skriftliga utträdesanmälan,

i den form den nu är föreslagen i promemorian. Ändringsförslaget

kan ej ge skyddet för den enskilde att hävda sin egen personliga mening, då

det ej kan förhindras, att utträdesanmälningar hopsamlas eller förmedlas,

till adressaten av ovidkommande personer, som därvid tilltvingar sig vetskap

om vederbörandes ståndpunktstagande.

Växjö domkapitel anser att den utformning som gällande lag har erhållit

är i stora drag riktig. Religionsfriheten behandlas här under två aspekter:

den gäller dels svensk medborgares rätt till fritt utträde ur svenska kyrkan

utan skyldighet för denne att tillhöra annat kristet eller religiöst samfund

och dels hans rätt att tillhöra svenska kyrkan och där bruka de nådensmedel

som kyrkan förvaltar. Domkapitlet framhåller att i intetdera fallet

bör den enskilde få utsättas för obehörig påverkan, som avser att förmå

honom till utträde ur kyrkan eller till förblivande i dess gemenskap. Den i

promemorian framlagda ordningen för utträde ur svenska kyrkan innebär

utan tvivel en viss garanti mot obehörig påtryckning. Även vid val av denna

torm kan emellertid ett sådant organiserat utträde, som varken gällande

lag eller den i promemorian föreslagna ordningen önskar underlätta, anordnas

utan större svårighet. Samma blyghet som ansetts kunna hindra en

enskild person att personligen inställa sig på pastorsexpeditionen, kan i

annat sammanhang direkt utnyttjas, nämligen på sådant sätt att den enskilde

icke vågar säga nej till obehöriga inviter.

Lunds domkapitel (majoriteten) uttalar, att de skäl som ligger till grund

för nuvarande utträdesordning icke gjorts till föremål för ny granskning,

än mindre gendrivits. Enligt domkapitlets mening är det icke heller möjligt

att frånkänna dem vikt och betydelse. Medges skriftlig anmälan om utträde,

blir det otvivelaktigt lättare för grupper eller enskilda att öva otillbörlig

påtryckning, så att vederbörandes personliga inställning tränges undan

eller ställningstagandet bestämmes av ovidkommande hänsyn. Det kan icke

bestridas, att ett sådant medgivande skulle lämna fältet fritt för vida allvarligare

risker för den personliga friheten än dem man vill undvika genom

att ändra nuvarande ordning. Visserligen kan riskerna synas tämligen obetydliga

i vårt land och under nuvarande förhållanden men det finns inga

garantier för dessa förhållandens beständighet. Kyrkan har intresse av att

utträdet verkligen är fritt och obehindrat. Det var också från kvrkligt håll

som före 1951 rätten till fritt utträde påyrkades (den s. k. biskopsmotionen

vid 1929 års kyrkomöte). Det kan alltså från kyrkans sida aldrig bli fråga

om att lägga hinder i vägen för det fria utträdet. Regeln om personlig inställelse

för utträdesanmälan är inget sådant hinder. — Att åberopa de båda

vittnesnamnen på en utträdesanmälan som en garanti för fritt ställnings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963

27

tagande är verklighetsfrämmande, eftersom det i förekommande fall ofta

skulle bli namnen just på dem som förmått den utträdande att skriva under.

Strängnäs domkapitel (majoriteten) anser utträdesformen sakna egentlig

betydelse för de självständiga medborgarnas del. Formen har däremot

betydelse för att skydda de blyga och osjälvständiga mot övertalning till

utträde. Erfarenheterna torde visa, att dessa senare har svårt att säga nej,

även om de icke är helt övertygade om att beslutet är riktigt. Den föreslagna

skriftliga utträdesformen utlämnar lättare den enskilde åt obehörig påverkan.

Göteborgs domkapitel (majoriteten) uttalar, att såväl rätten att utträda

ur kyrkan som rätten att kvarstå bör skyddas och att det icke torde saknas

erfarenheter från utlandet som visar, att en person i sitt hem eller eljest

i sin omgivning kan utsättas för allvarliga påtryckningar att lämna kyrkan.

Sådana påtryckningar leder lättare till resultat, om det endast fordras

skriftlig anmälan, undertecknad av två vittnen, vilka måhända utgöres just

av de personer som ivrigast försökt pressa en person till utträde.

Tanken att den föreslagna skriftliga utträdesformen icke bereder tillräckligt

skydd för den personliga friheten återkommer även i andra remisssvar,

t. ex. i yttrandena från Stockholms domkapitel (majoriteten), teologiska

fakulteten i Lund (majoriteten), en minoritet inom Uppsala domkapitel

och Svenska pastoratens riksförbund. Jämväl hovrätten över Skåne

och Blekinge är i sitt i det följande refererade yttrande inne på denna tanke.

Vissa avstyrkande remissorgan menar, att frågan om formerna för utträde

ur kyrkan bör göras till föremål för en grundligare och allsidigare utredning

än som skett. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om

införande av skriftlig form för utträde ur svenska kyrkan icke — såsom

göres gällande i promemorian — kan anses tillräckligt belyst enbart genom

de synpunkter som anlades av dåvarande justitieministern vid frågans behandling

i 1958 års kyrkomöte. Hovrätten påpekar, att dessa synpunkter

framfördes vid ett tillfälle, då kyrkolagsutskottet hade avstyrkt det av riksdagen

antagna lagförslaget och justitieministern därför hade anledning att

särskilt framhäva vad som talade för förslaget. Det bör emellertid beaktas,

att riksdagen sedermera har behandlat frågan ännu en gång och då icke

har velat taga slutlig ståndpunkt till huru utträdesformerna bör vara beskaffade

för att bäst fylla de krav som från olika synpunkter kan ställas

på dem. Riksdagen begärde i stället att förslag skulle utarbetas hos Kungl.

Maj:t. Med hänsyn härtill kräver frågan enligt hovrättens mening en mera

ingående belysning och bedömning än vad promemorian innehåller. Härvid

bör i första hand beaktas, vilka skäl som har legat till grund för den gällande

bestämmelsen i ämnet, och det måste undersökas, om dessa skäl alltjämt,

i ljuset av erfarenheten hittills, kan anses bärande. Hovrätten framhåller

att de i promemorian anförda synpunkterna icke är nya utan att de

bedömdes vid lagens tillkomst, ehuru andra skäl, vilka talade för personlig

utträdesanmälan, ansågs överväga. Avgörande för ställningstagandet var

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1063

icke en önskan att bibehålla några spärregler utan det var en strävan att

skapa ett skydd för den personliga integriteten. Den starka betoning av den

enskildes religiösa frihet, som sålunda och även i övrigt kom till uttryck vid

antagandet av religionsfrihetslagen, måste ses delvis mot bakgrunden av de

egenartade förhållanden som förelåg och som hade skapats av tidigare lagbestämmelser.

Hovrätten fortsätter:

Enligt 1873 års förordning och tidigare bestämmelser var det möjligt att

bilda erkända församlingar av främmande trosbekännare. Åtskilliga sådana

tillkom och erkändes. Men vid sidan därom framväxte ett stort antal frikyrkliga

församlingar som icke begärde något erkännande enligt 1873 års

förordning, såsom församlingar inom Svenska missionsförbundet, Svenska

baptistsamfundet, Frälsningsarmén och pingströrelsen. Endast eu mindre

del av de personer som anslutit sig till någon frikyrkorörelse hade utträtt

ur svenska kyrkan.

Ett av de problem som förelåg vid tillkomsten av religionsfrihetslagen var

sålunda, hur man skulle kunna medgiva frihet till utträde ur svenska kyrkan

utan att samtidigt skapa några onödiga svårigheter för frikyrkorörelsernas

medlemmar. Dissenterlagskommittén försökte att lösa detta problem

genom att uppdela de religiösa samfunden i två kategorier: särskilda trossamfund

och trossammanslutningar. Det förutsattes att medlemmar av

särskilda trossamfund icke samtidigt skulle kunna tillhöra svenska kyrkan,

medan medlemmar av trossammanslutningar skulle tillhöra kyrkan. Detta

förslag visade sig icke vara praktiskt genomförbart. Det ansågs icke böra

komma i fråga att genom lagbestämmelser nödga någon, som vill tillhöra

kyrkan, att utträda ur denna, liksom något förbud icke ansågs böra uppställas

för kyrkans medlemmar att deltaga i annan religiös verksamhet än

den av kyrkan utövade. Den enskilde borde själv få avgöra hur han i sådant

hänseende ville ställa sig.

Religionsfrihetslagens lösning av problemet med dubbeltillhörighet innebar

sålunda att det överlämnades åt den enskilde att själv bedöma, vilken

ställning han ville ta. Man hade att räkna med att, då det gällde de frikyrkliga

rörelsernas medlemmar, läget kunde komma att te sig ganska oklart

och att olika strävanden skulle uppkomma. Man kunde icke bortse från alt

det hos dessa rörelsers ledningar och anställda predikantkårer kunde finnas

en viss önskan att rörelsen skulle stärkas och samlas genom att medlemmarna

tog avstånd från kyrkan. Den enskilde medlemmen kunde komma att

utsättas för motstridiga lojalitetskrav, å ena sidan önskemålen från den

frikyrkliga rörelse han tillhör och å andra sidan hänsyn till närstående och

andra eller till traditionell kyrkotillhörighet. Det kunde icke anses säkert

att den enskilde medlemmen uppfattade frikyrkorörelsen såsom något som

helt ersatte kyrkan; han kunde betrakta den som en innerligare form av religionsutövning

som icke ställde honom i motsättning till kyrkan. Det kunde

omöjligen vara de lagstiftande organens uppgift att ta ställning till sådana

frågor. Den enskilde borde ha frihet att själv avgöra dem och lagen borde,

så långt det är möjligt, garantera honom denna frihet.

Det är av vikt att man icke vid en ändring av lagen bortser från det behov

av skydd för den personliga religiösa friheten, som har varit huvudmotiv för

lagens avfattning. Man har icke endast att räkna med de fall som justitieminister

Lindell nämnde, då någon efter moget övervägande och på grund

av inre övertygelse önskar utträda ur kyrkan. Lagen bör också skydda den

enskildes religionsfrihet i de fall då han icke har bestämt sig och icke är

säker på om han vill träda ut ur kyrkan men utsättes för påtryckningar och

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A6 år 1963

agitation. Härvid har man måhända icke främst att räkna med att det uppkommer

agitation från personer som är religiöst indifferenta. Det finns en

viss grupp, mest bestående av intellektuella, som betraktar ett avståndstagande

från kyrkan som en fråga om andlig redbarhet. En del av den offentliga

debatten om religion och kyrka kan väl sägas ha denna inriktning, men

någon egentlig agitation med denna innebörd synes man knappast ha att

räkna med. Risken för agitation föreligger snarare då det gäller konkurrens

om själarna. Härvid gäller det inte bara förhållandet mellan kyrkan och hittills

existerande frikyrkorörelser. Den konkurrensen kan sätta in från andra

kyrkor eller rörelser, som för närvarande icke spelar någon större roll men

i en framtid vill skapa någon form av väckelse.

Det kan alltså väl sägas att det nu har gått så lång tid att den agitation

som kunnat direkt anknytas till lagens ikradtträdande icke längre är aktuell.

Därmed är dock icke sagt att behovet skulle vara väsentligt mindre att upprätthålla

sådana regler att den enskilde kan skjuta ifrån sig en påverkan

från sin omgivning genom att underlåta personlig inställelse hos myndighet;

det är icke lika lätt att hålla ifrån sig en begäran som blott går ut på att

skriva på ett papper.

I den mån kritik mot den nuvarande bestämmelsen kommer från kretsar

som finner denna utgöra ett olägligt hinder för en av dem önskad agitation

i den ena eller andra riktningen, torde kritiken endast utgöra stöd för att

bestämmelsen är riktig och behövlig. Mera betänkligt är, om det verkligen

förekommer att den som inställer sig för att anmäla utträde ur kyrkan utsättes

för obehörig påverkan på pastorsexpeditionen. Det är viktigt att påståendena

härom undersökes. En utredning härom bör därför göras, innan

man tar slutlig ställning till ändringsförslaget.

Krav på ytterligare utredning reses även från andra håll. Lunds domkapitel

(majoriteten) anser icke någon lagändring böra vidtagas förrän den av

1958 års kyrkomöte begärda utredningen kommit till stånd. Domkapitlet anser

det otillfredsställande, att sanningshalten i anklagelserna mot prästerskapet

för bristande objektivitet vid handläggning av utträdesärenden icke

undersökts, dels därför att riksdagens ställningstagande för lagändring skett

under intryck av dessa anklagelser, dels därför att en eventuell lagändring

lätt uppfattas som ett misstroende mot prästernas sätt att handlägga hithörande

ärenden. Göteborgs domkapitel (majoriteten) uttalar att det alltjämt

finnes skäl för den allsidiga och omsorgsfulla utredning som kyrkomötet begärt.

Därvid bör bl. a. motsvarande bestämmelser i utlandet studeras, liksom

de erfarenheter man har av deras verkningar. En liknande inställning kommer

till synes i remissvaret från Växjö domkapitel, som särskilt framhåller,

att erfarenheten från tyska evangelisk-lutherska kyrkan under de senaste

fyra årtiondena skulle vara värdefull för sakens bedömande, önskemål om

ytterligare utredning framfördes även av en minoritet inom teologiska fakulteten

i Uppsala, en minoritet inom diakonistgrelscn samt Svenska pastoratens

riksförbund. Sistnämnda remissorgan framhåller önskvärdheten av

att möjligheterna till personlig utträdesanmälan inför borgerlig myndighet

undersökes.

Efter denna redogörelse för remissorganens huvudsakliga inställning må

vissa frågor, som tilldragit sig uppmärksamhet under remissbehandlingen,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1963

särskilt beröras. Såväl tillstyrkande som avstyrkande remissorgan uppehåller

sig vid frågan om det finns grund för antagande att obehörig påverkan

att kvarstanna i kyrkan förekommer. Frikyrkliga samarbetskommittén

hänvisar till sitt yttrande över 1958 års motioner och tilllägger

att de erfarenheter som där redovisats fortfarande äger giltighet. Justitiekanslersämbetet

anser det i avsaknad av närmare upplysningar om de

omständigheter, första lagutskottet vid 1958 års A-riksdag anförde till stöd

för lagändring, vara vanskligt att bedöma betydelsen därav. Länsstyrelsen i

Malmöhus län framhåller, att de uttalanden om vissa missförhållanden i

samband med nuvarande reglers tillämpning, som gjorts under ärendets tidigare

behandling, är allmänt hållna och icke innefattar något konkret exempel

på fall, då sådana missförhållanden skulle ha förekommit. Då icke heller

i promemorian redovisas någon utredning på denna punkt, föreligger

icke något material för en bedömning, huruvida med hänsyn till missförhållanden

i samband med tillämpningen av gällande bestämmelser dessa kan

anses vara olämpliga. Skara domkapitel anför, att såvitt domkapitlet har sig

bekant ingen anmälan om att präst missbrukat sin tjänsteställning vid handläggning

av utträdesärenden inkommit till något av domkapitlen i riket, att

icke heller till justitieombudsmannen någon dylik anmälan torde ha inkommit,

att justitieministern inför 1958 års kyrkomöte vitsordat, att han

icke förelagts några uppenbara konkreta fall, då en präst skulle ha missbrukat

sin ställning i förevarande hänseende samt att såvitt domkapitlet har

sig bekant ej heller i pressen offentliggjorts något fall, då sådant missbruk

skulle ha förekommit. Lunds domkapitel (majoriteten) förklarar, att domkapitlet

icke för sitt stifts vidkommande handlagt något ärende, där pastor

skulle ha brustit i takt och grannlagenhet vid behandling av utträdesfråga.

Liknande upplysning lämnas av vissa andra domkapitel. Även Svenska pastoratens

riksförbund och kyrkofullmäktige i Piteå landsförsamling förklarar,

att man icke känner till något fall, då prästs handläggning av utträdesärende

skulle ha skett utan iakttagande av tillbörlig takt och grannlagenhet.

Svenska prästförbundet beklagar, att de obestyrkta beskyllningar, som

tidigare riktats mot prästerskapet i förevarande ärende icke blivit föremål

för saklig granskning. Förbundet konstaterar, att inga bevis för sanningshalten

i dessa beskyllningar kunnat presteras. Flera andra remissorgan,

t. ex. hovrätten över Skåne och Blekinge, Lunds domkapitel (majoriteten)

och Svenska pastoratens riksförbund anser det vara en brist, att undersökning

ej gjorts, huruvida fog funnits för de framförda anmärkningarna mot

prästerskapet.

Närmare uttalanden rörande riskerna för obehörig påverkan

att utträda göres i några remissvar. Svea hovrätt menar, att farhågorna

för obehörig påverkan att utträda i viss mån överskattats. Utträde ur

svenska kyrkan torde hittills icke ha förekommit i större omfattning och

någon massagitation för utträde synes ej ha förevarit. Teologiska fakulteten

i Uppsala (majoriteten) synes anse, att otillbörlig påverkan att utträda kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 246 år 1963

tänkas förekomma i extrema fall. Justitiekanslersämbetet yttrar, att det icke

lärer kunna uteslutas, att om blott skriftlig anmälan erfordras vissa människor

kan påverkas att mot sin verkliga övertygelse följa den mening i

fråga om ett utträde, som föres fram som den enda riktiga inom de kretsar,

religiösa eller icke, de tillhör. Ämbetet tillägger, att det kanske likväl är

mest sannolikt, att vare sig nuvarande form för utträde bibehålies eller

skriftlig anmälan tillätes, den enskildes handlande i fråga om kyrkotillhörigheten

blir tämligen likartat. Uppsala domkapitel (majoriteten) anser icke,

att riskerna för obehörig påverkan vara så stora, att kyrkan bör fasthålla

vid kravet på personlig inställelse, när denna för en utbredd opinion torde

ha kommit att framstå som onödigt försvårande för utträde. En ledamot av

Strängnäs domkapitel anser grund icke föreligga till antagande, att agitation

för utträde ur kyrkan skulle komma att organiseras eller att den enskilde

icke skulle ha förmåga till självständigt tänkande och handlande i

utträdesfrågor. Lunds domkapitel (majoriteten) menar, att riskerna för den

personliga friheten blir vida allvarligare med skriftlig utträdesanmälan än

med personlig inställelse. Domkapitlet tillfogar, att dessa risker kan synas

tämligen obetydliga i vårt land och under nuvarande förhållanden men inga

garantier finnes för att dessa förhållanden skall bestå. Hovrätten över Skåne

och Blekinge synes anse, att det nu gått så lång tid att den agitation för utträde

som kunnat anknytas till religionsfrihetslagens ikraftträdande icke

längre är aktuell. Därmed är dock icke sagt att behovet skulle vara väsentligt

mindre att upprätthålla sådana regler, att den enskilde kan skjuta ifrån

sig en påverkan från sin omgivning genom att underlåta personlig inställelse

hos myndighet; det är icke lika lätt att hålla ifrån sig en begäran som

blott gått ut på att skriva på ett papper. I den mån kritik mot nuvarande

ordning kommer från kretsar som finner denna utgöra ett olägligt hinder

för en av dem önskad agitation i den ena eller andra riktningen, torde kritiken

endast utgöra stöd för att nuvarande ordning är riktig och behövlig.

Hovrätten nämner, att man kanske icke främst har att räkna med agitation

från personer som är religiöst indifferenta. Risken för agitation föreligger

snarare då det gäller konkurrens om själarna. Härvid gäller det icke blott

förhållandet mellan kyrkan och hittills existerade frikyrkorörelser. Den konkurrensen

kan sätta in från andra kyrkor eller rörelser, som för närvarande

icke spela någon större roll men i en framtid vill skapa någon form av

väckelse. Göteborgs domkapitel (majoriteten) yttrar, att det icke torde saknas

erfarenheter från utlandet som visar att en person i sitt hem eller eljest

i sin omgivning kan utsättas för allvarliga påtryckningar att lämna kyrkan.

Ett liknande uttalande göres av Växjö domkapitel. Teologiska fakulteten i

Lund (majoriteten) pekar på den gruppbildning inom kyrkan som ställningstagandet

till kontroversiella kyrkliga frågor medfört. Fakulteten finner det

icke otroligt, att sådan gruppbildning kan ge upphov till agitation för utträde,

ehuru sådan agitation ännu ej förekommit.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

Det i promemorian uppställda kravet, att skriftlig anmälan skall göras

enskilt diskuteras närmare i några remissvar. Hovrätten över Skåne och

Blekinge uttalar, att om man anser skäl föreligga för att införa skriftlig

utträdesanmälan, några speciella krav på den skriftliga anmälans form

icke bör uppställas. Särskilt olämpligt är att det i förslaget stadgas att anmälan

skall göras »enskilt». Denna föreskrift kan uppenbarligen bli föremål

för många olika tolkningar. Om två makar, såsom för dem kan te sig

naturligt, insänder en gemensam anmälan om utträde och eventuellt även

på denna upptar sina minderåriga barn, skulle denna kunna underkännas,

därför att anmälan icke skett »enskilt». Meningen med stadgandet synes

vara att man skall kunna förhindra anmälningar på en för flera personer

gemensam lista och sålunda motverka organiserad agitation. För sådant

ändamål är bestämmelsen dock värdelös. Det går lika lätt för agitatorn att

gå runt med en bunt lösa lappar som med en lista. Även kravet på två vittnen

kan tänkas vålla tolkningstvister och ställa till svårigheter.

Statistiska centralbyrån menar att kravet på att anmälan skall ske enskilt

bör förtydligas åtminstone genom ett uttalande i lagmotiven. Tvekan

kan eljest uppstå, huruvida en vårdnadshavare, som vill anmäla barn till

utträde, äger upptaga barnen på sin egen anmälan eller eljest tillsammans

i en handling och huruvida det i sådant fall skall göra någon skillnad,

därest barnen eller något av dem fyllt 15 år. Stadgandet om enskild utträdesanmälan

framträder vidare ej otvetydigt såsom enbart en formföreskrift.

Syftet torde vara detsamma som med den redan gällande föreskriften

om personlig anmälan, nämligen att såvitt möjligt förebygga obehöriga

påtryckningar och trygga ett personligt ställningstagande. Det föreslagna

stadgandet kan därför uppfattas så, att pastor skall pröva att anmälningen

gjorts enskilt även på andra grunder än handlingens form och ställa sig

avvisande eller företaga närmare undersökningar, därest till exempel omständigheterna

vid ett flertal samtidiga anmälningar med gemensamma

särdrag skulle föranleda misstanke om en av lagen ogillad verksamhet såsom

orsak. Därmed skulle emellertid pastorsämbetena finna sig ställda inför

en vansklig och ömtålig uppgift och väg öppnas för svårigheter och

missförhållanden av olika slag. Det synes därför angeläget att en sådan

sannolikt icke avsedd tolkning förhindras genom en ändrad formulering.

Förbundet för religionsfrihet menar, att en och samma familj bör kunna

göra gemensam utträdesanmälan.

Det uppställda vittneskravet diskuteras närmare i några remisssvar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar, att en av fördelarna med

personlig anmälan är att, då någon inställt sig och anmäler sitt utträde,

det icke kan föreligga någon tvekan om att han har uppfyllt lagens krav.

Vill man införa en möjlighet till skriftligt utträde torde det vara ofrånkomligt

att en del tekniska svårigheter kan uppkomma. Dessa ökas om man

i lagen uppställer speciella formkrav. Förslaget därom bör därför i varje

fall utgå och det får överlämnas åt pastor att bedöma, om han kan godtaga

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

cn skriftlig utträdesanmälan såsom härrörande från däri uppgiven person.

Man får vidare räkna med att en del sådana anmälningar icke kommer att

kunna behandlas, därför att man inte lyckas identifiera den uppgivne avsändaren

såsom någon i församlingen kvrkoskriven person. Det kan också

väntas att en del falska anmälningar inkommer. Med hänsyn härtill kan

det ifrågasättas, om icke skriftlig utträdesanmälan alltid bör besvaras med

ett meddelande om vidtagen åtgärd, så att det därigenom skapas en viss

kontroll. Visar sig anmälan vara oriktig uppkommer en fråga om rättelse

av kyrkobokföringsåtgärden; något återinträde erfordras då icke. Man måste

därför i kyrkobokföringsbestämmelserna göra skillnad mellan det fall då

någon, som har trätt ut ur kyrkan, önskar träda in igen och det fall då det

visar sig att ett antecknat utträde rätteligen icke har skett. I anslutning

härtill ifrågasätter hovrätten, om det icke vore bättre att öppna möjlighet

till personlig anmälan inför borgerlig myndighet.

Omvänt menar överståthållarämbetet, att vittneskravet kan förstärkas.

Ämbetet, som anser utträdesanmälan inför borgerlig myndighet vara svår

att genomföra med hänsyn till därmed förenade organisatoriska problem,

finner det icke behöva möta några svårigheter, om särskilda krav på vittnena

uppställes, på samma sätt som var fallet vid iordningsställande av

valsedelsförsändelser för vissa kategorier av väljare enligt de bestämmelser,

som gällde innan poströstningen genomfördes.

Även eljest har olika förslag till komplettering av den skriftliga

utträdesanmälan diskuterats under remissbehandlingen.

överståthållarämbetet anser det angeläget, att garantier skapas för att den

som begär utträde ur kyrkan är medveten om rättsverkningarna av ett sådant

utträde. Detta önskemål skulle kunna tillgodoses, om ansökan endast

får göras på särskild blankett enligt formulär som fastställts av Kungl.

Maj :t. På blanketten borde finnas kortfattad redogörelse för de rättsverkningar

ett utträde ur kyrkan medför. Strängnäs domkapitel (majoriteten)

menar, att utträdesanmälan även vid bibehållande av kravet på personlig

inställelse bör ske på särskild blankett, som innehåller uppgift om rättsverkningarna

av utträde.

Diakonistyrelsen (majoriteten) anser att skyddet för den enskildes fria

prövningsrätt icke blivit tillfyllest tillgodosett endast genom föreskriften

att anmälan om utträde skall ske enskilt. Styrelsen erinrar om att man på

ett annat område, där personlig inställelse är regel, medgivit undantag men

då uppställt en viss garanti för frivilligkaraktären av den bevittnade handlingen.

Styrelsen hänvisar till en bestämmelse om valsedelsförsändelse i lagen

om val till riksdagen vari stadgas, att väljarna frivilligt skall inlägga

sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta detta samt i närvaro av ett ojävigt

vittne inlägga innerkuvertet i ytterkuvertet, som omedelbart tillslutes av

väljaren, samt att väljaren å ytterkuvertet egenhändigt skall underteckna

en förklaring, att så förfarits. Styrelsen tillägger, att då anmälan om utträde

sker vid personlig inställelse den som gör anmälan har rätt att få

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr i 46 år 1963

bevis om att anmälan är mottagen. Även då skriftlig anmälan inges torde

böra fordras, att bekräftelse på dess mottagande tillställes avsändaren. I

huvudsak samma ståndpunkt intager en minoritet inom Göteborgs domkapitel.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, som dock anser vittneskravet

böra slopas, är inne på tanken om underrättelseskyldighet för pastor

gentemot den från vilken anmälan om utträde inkommit.

Luleå domkapitel (majoriteten) finner det med hänsyn till den enskildes

fria prövningsrätt befogat att föreskriva, att anmälan om utträde icke omedelbart

utan först efter viss respittid skall antecknas i kyrkoböckerna. Därmed

skulle den, som anser sig ha varit utsatt för otillbörlig påverkan eller

gjort anmälan utan tillräcklig eftertanke, få tillfälle att återkalla sin anmälan.

Domkapitlet menar, att bekräftelse på mottagen utträdesanmälan

tillika bör tillställas avsändaren med upplysning att anmälan icke föranleder

anteckning om utträdet förrän efter respittidens utgång. Två ledamöter

av domkapitlet anser icke särskild respittid böra stadgas.

Departementschefen

Spörsmålet om ändring i 11 § religionsfrihetslagen, så att anmälan om

utträde ur svenska kyrkan icke längre skall behöva göras personligen inför

pastor utan även kunna ske i annan form, är icke av principiell art. Full

enighet råder om religionsfrihetslagens princip, att det skall stå envar

medlem av svenska kyrkan fritt att lämna denna. Fråga är nu endast om

de formkrav som skall uppställas för utträde. Vid denna frågas avgörande

utgör den hos oss gällande grundsatsen om religionsfrihet den självklara

utgångspunkten. Av denna följer, att formkraven för utträde bör begränsas

till vad som är nödvändigt för att motverka förhastade eller osjälvständiga

utträdesanmälningar och för att styrka sökandens identitet.

Gällande regel om personlig inställelse inför pastor i kyrkobokföringsorten

kan otvivelaktigt medföra svårigheter för den som vill utträda ur kyrkan

att förverkliga sin önskan härom. Dessa svårigheter är av både psykologisk

och praktisk art. Även om man i sin bedömning av regelns verkningssätt

utgår ifrån att utträdesärenden av prästerskapet handlägges med den

takt och grannlagenhet saken kräver, förefaller det likväl svårt att förneka,

att det kan vara förenat med åtskilligt psykiskt obehag att göra en sådan

anmälan. För en församlingsbo kan det kännas svårt att behöva inställa

sig inför den som leder församlingens kyrkliga liv för att taga avstånd från

den troslära, som denne tagit till sin livsuppgift att förkunna. Särskilt då den

som önskar utträda tillhör en mindre församling eller eljest kan räkna med

att vara känd av pastor, låter det väl tänka sig, att det psykiska obehag,

som är förenat med utträdesanmälan i nuvarande form, stundom kan antaga

karaktären av ett faktiskt hinder för honom att taga det steg, som

hans övertygelse egentligen bjuder honom. Vidare är det uppenbart, att sådana

omständigheter som sjukdom och kroppslig svaghet ibland kan omöjliggöra

personlig inställelse. I sådana delar av vårt land, där avstånden är

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963

stora och kommunikationerna glesa, kan det också vara svårt att iakttaga

personlig inställelse inför pastor.

Om det sålunda med hänsyn till nu angivna förhållanden framstår såsom

önskvärt att något lätta på formerna för utträde ur svenska kyrkan, återstår

att pröva, huruvida det ur andra synpunkter kan vara erforderligt att bibehålla

ett så långtgående formkrav som det nuvarande. Såsom förut framgått,

har detta formkrav uppställts i syfte att säkerställa, att utträdesanmälan

grundas på ett fritt, personligt ställningstagande, tillkommet efter moget

övervägande och utan obehörig påverkan av annan. Emellertid förhåller det

sig med all sannolikhet så, alt det mera är andra faktorer än formerna för

utträdet, som verkar såsom skydd mot förhastade eller osjälvständiga utträdesanmälningar.

Även utan det nuvarande formkravet står det helt säkert

för de flesta människor klart, att frågan om tillhörigheten till visst trossamfund

icke är ett spörsmål, som man avgör på stående fot eller efter andras

anvisningar eller önskemål, utan en sak, som det ankommer på var och en

själv att efter omsorgsfull personlig prövning taga ställning till. I all synnerhet

måste det antagas höra till ovanligheten, att personer med religiös

inriktning eller eljest med intresse för livsåskådningsfrågor är beredda att

utan noggrann självrannsakan avgöra, huruvida de vill tillhöra visst trossamfund

eller icke. Jämväl andra faktorer än den utbredda insikten om sakens

vikt och högst personliga karaktär kan antagas motverka tillkomsten

av obetänksamma eller osjälvständiga utträdesanmälningar. Icke minst är

den genom seklers tradition skapade bundenheten vid svenska kyrkan en

betydelsefull motvikt till riskerna för förhastade eller genom omgivningens

tryck framdrivna utträdesanmälningar. När det gäller att bedöma hur strängt

formkrav som erfordras för anmälan om utträde ur kyrkan, bör också beaktas,

att det i allmänhet icke möter några svårigheter för den som utträtt

att ånyo inträda såsom medlem av kyrkan. Om det trots allt skulle inträffa,

att någon utträder ur kyrkan till följd av ett förhastat eller av ovidkommande

hänsyn dikterat beslut, kan sålunda den utträdde ofta vinna återinträde

i kyrkan genom en formlös ansökan jämte bevis att han är döpt i svenska

kyrkans ordning. Med hänsyn till vad här anförts förefaller det mig icke

erforderligt att driva formkravet för utträde ur kyrkan längre än att anmälan

därom, på sätt 1958 års riksdag förordat, skall kunna göras antingen

personligen inför pastor i kyrkobokföringsorten eller ock enskilt i egenhändigt

undertecknad, av två personer bevittnad handling.

Å andra sidan bör man icke, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen,

efterge fordringarna på att skriftlig anmälan skall göras enskilt och vara bevittnad

av två personer. Även om man icke kan vänta sig, att kravet på separat

utträdesanmälan — liksom ej heller nuvarande eller andra tänkbara

formkrav — ensamt för sig skall kunna städse neutralisera en till äventyrs

förekommande agitation för massutträde, har det dock i förening med andra

faktorer, som motverkar förhastade eller osjälvständiga utträdesbeslut,

sin betydelse hl. a. såsom ett uttryck för samhällets uppfattning av samfundstillhörigheten

såsom vars och ens personliga angelägenhet och för dess

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

avståndstagande från metoder, som icke respekterar individens personliga

frihet. I anledning av vad statistiska centralbyrån anfört i sitt remissvar vill

jag framhålla, att kravet på enskild utträdesanmälan icke innebär mera än

att särskild anmälan skall göras för varje person, om vars utträde är fråga.

Med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter, som eljest kan uppkomma,

bör något undantag härifrån icke stadgas. Vittneskravet åter syftar till att

garantera namnunderskriftens äkthet och är för övrigt också ägnat att för

den handlande markera rättshandlingens vikt i de låt vara tämligen sällsynta

fall, där han icke ändå är medveten härom.

Jag vill alltså, i överensstämmelse med promemorians förslag, som vunnit

stor anslutning från remissorganens sida, förorda, att anmälan om utträde ur

svenska kyrkan skall få ske antingen i samma form som nu är föreskriven

eller också enskilt i egenhändigt undertecknad, av två personer bevittnad

handling.

Den av några remissorgan berörda frågan om pastors underrättelseskyldighet

gentemot den från vilken utträdesanmälan inkommit torde få prövas

i administrativ ordning.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bifogade1

förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26

oktober 1951 (nr 680J.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1963

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april

1963.

Närvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 4 april 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 29 mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen

den 26 oktober 1951 (nr 680).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

lagbyråchefen Lennart Fredlund.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets denna dag avgivna

utlåtande över det till lagrådet den 29 mars 1963 remitterade förslaget

till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober

1951 (nr 680).

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen {ill antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630437

Doktrin (1)

  1. Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan, SvJT 1974 s. 269, på s. 271 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:305 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av \2 § lagen den 25 oktober 1957 a1 i texten
  2. 1LU 1963:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1974 s. 269 Fredrik Sterzel, Staten och kyrkan s. 271 i texten