Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m

1963-04-05 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:147, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr t i-7 år 1963

1

Nr 147

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872)

om verkställighet av frihetsstraff m. m.; given Stockholms

slott den 5 april 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro;

BERTIL

Herman Kting

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att regeringsrätten skall befrias från handläggningen

av mål om uppskov med verkställighet av frihetsstraff och att klagan

över länsstyrelses beslut i sådan fråga i stället skall föras hos fångvårdsstyrelsen

som sista instans. Vidare föreslås, att styresman för fångvårdsanstalt

skall få befogenhet att omhändertaga alkoholhaltiga drycker och

andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till den som är

intagen i anstalten eller medföres av den som skall intagas eller som påträffas

inom anstalten utan att känd ägare finnes. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 147

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii7 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 83 och 84 §§ lagen den 21 december 1945

om verkställighet av frihetsstraff m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives; dels ock att i sagda lag skall införas en ny paragraf, betecknad

85 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

83 §.

Styresman vid —----— —.—---26 § tredje stycket.

Beslut av----------stycket sägs.

över fångvårdsstyrelsens beslut en- I länsstyrelses beslut i fråga om

ligt denna lag, så ock över länsstyrel- uppskov med verkställighet må åndses

beslut i fråga om uppskov med ring sökas genom besvär hos fångverkställighet

må klagan hos Konung- vårdsstyrelsen. Besvären skola ingien

föras genom besvär, som skola in- vas till länsstyrelsen, som har att med

givas till justitiedepartementet. eget yttrande skyndsamt insända

handlingarna i ärendet till fångvårdsstyrelsen.

Mot fångvårdsstyrelsens beslut

må klagan ej föras.

över annat fångvårdsstyrelsens beslut

enligt denna lag än som i tredje

stycket sägs må klagan hos Konungen

föras genom besvär, som skola ingivas

till justitiedepartementet.

84 8.

Vid handläggning av ärende som

avses i 28 § fjärde stycket, 36 § andra

stycket, 38 g andra stycket eller

76 § skall fångvårdsstyrelsen bestå av

överdirektören eller ställföreträdare

för honom och tjänsteman i styrelsen

som Konungen bestämmer jämte två

av Konungen utsedda sakkunniga, av

vilka den ene skall vara eller hava

varit innehavare av domarämbete.

Såsom styrelsens beslut skall, vid

lika röstetal för olika meningar, gälla

den mening som är lindrigast för den

intagne. 1

Vid handläggning av ärende som

avses i 28 § fjärde stycket, 36 § andra

stycket, 38 § andra stycket, 76 §

eller 83 § tredje stycket skall fångvårdsstyrelsen

bestå av chefen för

styrelsen eller ställföreträdare för honom

och tjänsteman i styrelsen som

Konungen bestämmer jämte två av

Konungen utsedda sakkunniga, av

vilka den ene skall vara eller hava

varit innehavare av domarämbete.

Såsom styrelsens beslut skall, vid lika

röstetal för olika meningar, gälla den

mening som är lindrigast.

1 Senaste lydelse av 83 §, se SFS 1956: 323.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1963

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 a §.

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel, som påträffas hos

eller ankomma till intagen eller medföras

av den som skall intagas i fångvårdsanstalt,

må omhändertagas av

styresmannen. Med omhändertagen

egendom skall förfaras på sätt föreskrives

i 3 § lagen den 9 maj 1958 om

förverkande av alkoholhaltiga drycker

m. m.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar

gälla jämväl alkoholhaltiga drycker

eller andra berusningsmedel, som

utan att känd ägare därtill finnes påträffas

inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försäljning

av omhändertagen egendom, tillfaller

kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut, som meddelats före ikraftträdandet,

skola äldre bestämmelser gälla; dock skola besvär över beslut

som nu sagts efter den 30 juni 1963 prövas av fångvårdsstyrelsen.

It Biliang till riksdagens protokoll 1063.1 samt. Nr 147

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden) hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, fråga om ändring

i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. samt anför därvid följande.

Fångvårdsstyrelsen har i skrivelse den 23 januari 1962 hemställt om lagstiftningsåtgärd

i syfte att reglera befogenheten för styresman vid fångvårdsanstalt

att omhändertaga alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel,

som medföres till anstalten eller eljest påträffas där. Bestämmelser

härom föreslås skola intagas i lagen den 21 december 1945 (nr 872)

om verkställighet av frihetsstraff m. m.

I skrivelse den 31 januari 1963 har förvaltningsdomstolskommittén, som

har till uppgift att utreda frågan om den administrativa rättskipningens

omfattning och organisation, hemställt om sådan ändring i nyssnämnda

lag, att klagan över länsstyrelses beslut i fråga om uppskov med verkställighet

framdeles skall föras hos fångvårdsstyrelsen som sista instans i stället

för, såsom för närvarande gäller, hos regeringsrätten.

Över fångvårdsstyrelsens framställning har efter remiss yttranden avgivits

av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Sveriges advokatsamfund.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåldagaren

i Stockholm, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler, överståthållarämbetet

yttrande av polismästaren i Stockholm samt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län yttrande av Göteborgs stads nykterhetsnämnd.

över framställningen av förvaltningsdomstolskommittén har efter remiss

yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,

fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län och Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län har överlämnat yttrande av poliskammaren i Göteborg.

Jag anhåller att nu få upptaga dessa frågor till behandling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1963

5

Fångvårdsstyrelsens framställning och yttrandena däröver

Fångvårdsstyrelsen. Såsom bakgrund till sin hemställan om reglering i lag

av den befogenhet styresman vid fångvårdsanstalt skall äga med avseende

å alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos

intagen person, anför fångvårdsstyrelsen följande.

Enligt vad fångvårdsstyrelsen erfarit är det ganska vanligt att personer

som skall intagas i fångvårdsanstalt medför spritdrycker vid ankomsten till

anstalten. 1 somliga fall har den nykomne inte klart för sig att spritförtäring

inte kan få förekomma på anstalten. Någon enstaka gång, det kan

t. ex. gälla en utlänning som under tillfälligt uppehåll här i riket blivit

dömd till frihetsstraff för trafikbrott, förhåller det sig så att den nykomne

inte haft möjlighet att ordna med annan förvaring av dryckerna under sin

anstaltsvistelse. I allmänhet torde emellertid syftet vara att spritdryckerna

skall användas för att fira den kommande frigivningen. Det förekommer

också att spritdrycker påträffas hos en intagen under anstaltsvistelsen.

Dryckerna kan t. ex. vara undanstuckna i den intagnes bostadsrum eller

omhändertagas vid visitation i samband med att han återvänder från permission

eller annan vistelse utanför anstalten. I dessa fall föreligger ett klart

brott mot de ordningsregler som gäller för anstalterna. Slutligen anträffas

tid efter annan spritdrycker i en anstalt eller inom dess område under sådana

omständigheter att det uppenbarligen rör sig om smuggling, ehuru

det inte kan klarläggas vem gärningsmannen är eller vem som är att anse

som ägare till dryckerna. Vad nu sagts om spritdrycker gäller i viss mån

även i fråga om andra berusningsmedel. I synnerhet har under senare år

hos de intagna kunnat iakttagas ett tilltagande missbruk av sådana läkemedel

som innehåller narkotiska ämnen.

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om hur det skall förfaras

med spritdrycker och andra berusningsmedel, som på ovan angivet sätt ankommer

till fångvårdsanstalterna. Detta måste enligt fångvårdsstyrelsens

mening betecknas som en brist. De regler som införts genom 1958 års lagstiftning

om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. tar sikte på andra

situationer och kan endast undantagsvis utnyttjas i de fall som här avses.

Enligt ett av fångvårdsstyrelsen den 8 juni 1962 utfärdat cirkulär får

alkoholhaltiga drycker icke mottagas till förvaring i fångvårdsanstalt. Cirkuläret

innehåller vidare föreskrift att av intagen medförda läkemedel eller

andra medicinska preparat skall överlämnas till anstaltsläkaren. Fångvårdsstyrelsen

uttalar i sin framställning, att problemet med avseende å

spritdrycker, som medföres av nykomlingar eller som eljest ankommer till

anstalterna, inte är löst på ett tillfredsställande sätt. Det har nämligen visat

sig, alt förbudet att mottaga spritdrycker i praktiken inte kan strikt upprätthållas.

Fångvårdsstyrelsen fortsätter:

När någon vid ankomsten till en fångvårdsanstalt medför spritdrycker,

kan han stundom förmås att översända dryckerna till en anhörig eller annan

person. I andra fall lyckas man utverka hans tillstånd att förstöra

dryckerna eller att, om de är i försäljningsbart skick, hembjuda dem till

systembolag, varvid inflytande likvid insättes på hans konto vid anstalten.

På motsvarande sätt brukar man förfara, när spritdrycker påträffas hos

en intagen under anstaltsvistelsen. Går det inte att klarlägga vem som är

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1903

ägare till sådana spritdrycker, som omhändertagits inom en anstalts område,

avyttras dryckerna till systembolag, om så kan ske, och förstöres i

andra fall. Inköpes dryckerna, tillfaller köpeskillingen kronan (inkomsttiteln

Inkomster till fångvården delposten Övriga uppbördsmedel). Av det

nu anförda framgår, att det i vissa fall kan bli nödvändigt att på fångvårdsanstalterna

förvara spritdrycker för de intagnas räkning. Vill en intagen

inte gå med på att man förfar med hans spritdrycker på något av de sätt

som nyss angivits, synes det nämligen inte finnas någon möjlighet för anstalten

att göra sig av med spriten, bortsett från de få fall där denna kan

översändas till hans hem. Åtminstone vid de större fångvårdsanstalterna

finns därför ständigt ett lager av spritdrycker, som förvaras åt de intagna.

Man kan då också bli ställd inför den situationen att man måste utlämna

sådana drycker till en intagen i samband med dennes frigivning eller utskrivning

från anstalten. Med tanke på att det nästan alltid här rör sig om

personer, som har visat sig ha stora alkoholproblem och vilkas brottslighet

kan antagas äga samband med denna svaghet hos dem, är det naturligtvis

högst otillfredsställande att man kan nödgas förse dem med spritdrycker vid

den kritiska tidpunkt, då de skall återgå till livet utanför anstalten. Detsamma

gäller i stort sett om sådana läkemedel av narkotikatyp, som under

den intagnes anstaltsvistelse omhänderhafts av läkaren. Även dessa kan det

nämligen i vissa fall bli ofrånkomligt att utlämna till den intagne, när han

lämnar anstalten, trots vetskap om att de sannolikt kommer att missbrukas

av honom. Särskilt olämplig ter sig den nuvarande ordningen, då det är

fråga om spritdrycker eller andra berusningsmedel, som en intagen har

smugglat eller försökt smuggla in i anstalten i direkt strid mot gällande

ordningsregler.

Det sagda anser fångvårdsstyrelsen innefatta tillräckliga skäl för att en

lagreglering, avseende såväl alkoholhaltiga drycker som andra berusningsmedel,

bör komma till stånd på det ifrågavarande området. Beträffande lagstiftningens

utformning anför styrelsen följande.

Vad angår berusningsmedel, som någon medför när han ankommer till

en fångvårdsanstalt för att intagas där, bör styresmannen vid anstalten

erhålla befogenhet att förstöra varan eller, om den är i försäljningsbart

skick, avyttra den för den nykomnes räkning, under förutsättning att denne

inte på anmaning uppger vart varan kan försändas på hans bekostnad.

I fråga om berusningsmedel, som påträffas hos en intagen under anstaltsvistelsen,

bör styresmannen berättigas att förfara som om de vore förverkade.

De bör alltså antingen förstöras eller, om så kan ske, försäljas, varvid

likviden skall tillfalla kronan. Lagligt stöd bör även ges åt det tillvägagångssätt

som redan tillämpas beträffande berusningsmedel som omhändertages

inom en anstalts område och till vilka någon känd ägare inte finns.

Vid utformningen av de antydda lagbestämmelserna kan stadgandet i

63 § lagen om nykterhetsvård i viss utsträckning tjäna som förebild. Bestämmelserna

skulle dock i olika avseenden komma att gå längre än vad

som är fallet med nämnda stadgande. Detta behöver enligt fångvårdsstyrelsens

uppfattning inte väcka några betänkligheter, eftersom förslaget knappast

kan anses innebära att man åsidosätter berättigade anspråk från de

enskildas sida. Bestämmelserna i ämnet synes lämpligen kunna intagas i

straffverkställighetslagstiftningen.

Yttrandena. Samtliga remissorgan tillstyrker, att en lagstiftning på det

ifrågavarande området kommer till stånd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr itf år 1963 7

Beträffande omfattningen av de befogenheter att omhändertaga alkoholhaltiga

drycker eller andra berusningsmedel som föreslås skola tillkomma

styresman vid fångvårdsanstalt framkommer meningsskiljaktigheter i remissyttrandena.

Den av fångvårdsstyrelsen föreslagna bestämmelsen, att

berusningsmedel som anträffas hos någon i samband med hans intagande

i anstalt må — under förutsättning att den nykomne inte lämnar anvisning

rörande egendomens bortsändande —- omhändertagas för att förstöras

eller, om egendomens skick så medger, avyttras, finner riksåklagarämbetet

i vissa fall kunna medföra mindre tillfredsställande resultat. Situationer

kan förekomma, där det — utifrån de synpunkter som den föreslagna lagstiftningen

främst avser att tillgodose —- inte framstår såsom i någon mån

stötande eller betänkligt, att spritdrycker som påträffas hos någon i samband

med hans intagande i fångvårdsanstalt och därvid tas i förvar återställes

till honom när han friges. Ämbetet fortsätter:

Såsom exempel å sådana fall kan tjäna den situation, som berör en utländsk

medborgare, som intages för avtjänande av straff för brott vid vars

förövande alkoholmissbruk icke i något hänseende inverkat och som har

för avsikt att efter frigivningen lämna riket. Lagstiftningen synes därför

böra ges en sådan utformning, att bestämmelserna lämna möjlighet till undantag

för fall, där något nykterhetsvårdande syfte icke direkt läderas.

Här anförda synpunkter synas böra anläggas även beträffande omhändertagande

av narkotika.

Även statsåklagaren i Stockholm anser, att den ifrågavarande regeln om

omhändertagande av spritdrycker m. m. i vissa fall kan komma att verka

obillig och förordar, att undantag skall kunna ske när synnerliga skäl föreligger

härför.

En motsatt hållning intar Göta hovrätt, som ställer sig kritisk mot den

föreslagna rätten för den som vid intagandet i anstalt medför spritdrycker

eller andra berusningsmedel att anvisa plats, dit varan på hans bekostnad

kan försändas. Det framhålles, att en sådan rätt inte har någon motsvarighet

i 63 § lagen om nykterhetsvård och att den skulle vara mycket olämplig

i fråga om fångvårdsanstalterna. Hovrätten anser det nödvändigt, att

lagstiftningen konstrueras så, att styresmannen får en prövningsrätt, som

åtminstone utesluter att den intagne förses med sprit i samband med utskrivningen

eller att omhändertagna spritdrycker genom anstaltens försorg

sändes till någon som enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen må

förvägras utminutering.

Av samma mening i principfrågan är överståthållarämbetet, som anser

sig böra ifrågasätta, huruvida det behöver föreligga några allvarligare betänkligheter

mot alt likställa förfaringssättet beträffande alkoholhaltiga

drycker, som påträffas inom fångvårdsanstalter och inom vårdanstalter för

alkoholmissbrukare. Ämbetet utgår därvid från eu sådan tolkning av 63 §

lagen om nykterhetsvård, alt alkoholhaltiga drycker som någon medför vid

intagning i vårdanstalt för alkoholmissbrukare får omhändertagas.

Polismästaren i Stockholm uttalar viss tvekan, huruvida inte det före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

slagna omhändertagandet av egendom från den som skall intas i fångvårdsanstalt

utgör en form av konfiskation som innebär avkall på grundläggande

rättsliga principer.

Den föreslagna regeln, att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel

som påträffas hos intagen under anstaltsvistelsen får omhändertagas

av anstaltens styresman -— varvid den intagne inte tillerkänns någon rätt

att få egendomen försänd till anvisad plats — har ej väckt någon gensaga

i remissyttrandena. Även bestämmelsen angående omhändertagande av spritdrycker

m. m., som påträffas inom en fångvårdsanstalt och till vilka någon

känd ägare inte finns, tillstyrks av remissorganen.

Frågan om förfarandet med sådana omhändertagna spritdrycker och andra

berusningsmedel, som inte bortsändes från fångvårdsanstalten, berörs av

justitiekansler sämbetet. Ämbetet anför:

Fångvårdsstyrelsen har avsett att då försäljning sker av spritdrycker likviden

skall tillfalla den intagne om omhändertagandet skett vid ankomsten

till anstalten, och kronan om omhändertagandet avser spritdrycker som

påträffats å anstalten hos intagen. Det kan enligt ämbetets mening ifrågasättas

om icke även i sist åsyftade fall försälj ningslikviden bör tillfalla den

intagne. I den mån intagen brutit mot gällande ordningsregler genom att

inneha spritdrycker bör naturligen vanliga disciplinära åtgärder komma i

fråga.

Vad angår narkotika uttalar över ståt hållar ämbetet, att enligt dess mening

skäl talar för att i förevarande fall likställa sådana medel med alkoholhaltiga

drycker. Ämbetet framhåller dock, att vid tillämpningen bör

undantagas narkotiska medel, som från medicinsk synpunkt är erforderliga

för vården av intagen person.

Förvaltningsdomstolskommitténs framställning och yttrandena däröver

Förvaltningsdomstolskommittén. I sin framställning om överflyttande av

mål om uppskov med verkställande av straff från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen

som sista instans lämnar förvaltningsdomstolskommittén

följande redogörelse för gällande bestämmelser.

I lagen den 21 dec. 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. har öppnats

möjlighet till uppskov med avtjänande av straff. Sålunda stadgas i

15 § andra stycket, att den som icke är häktad må på ansökan erhålla uppskov

med verkställigheten av straffarbete eller fängelse under viss tid, högst

sex månader från den dag då domen får verkställas mot honom, om med

hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden

synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga. För kvinna som är

havande eller ammar barn gäller, att uppskov må beviljas under tid som

prövas skälig.

Enligt det nämnda lagrummet ingives ansökan till polismyndigheten i den

ort där den dömde vistas. Polismyndigheten har att med eget yttrande

skyndsamt översända ansökningen till länsstyrelsen, som meddelar beslut

i ärendet. Med stöd av 83 § straffverkställighetslagen förd klagan över läns
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

9

styrelsens beslut med anledning av sökt straffuppskov tillhör jämlikt 2 §

17 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt denna domstols

upptagande och avgörande.

Kommittén redogör för tidigare förslag om avskiljande av bl. a.

målen om straffuppskov från regeringsrätten i syfte att avlasta domstolens

arbetsbörda. Sålunda återges ett uttalande av regeringsrättens flesta ledamöter

i samband med yttrande den 7 maj 1957 över det av utredningen om

fullföljdsrätt i skattemål avgivna förslaget om fullföljdsbegränsning i sådana

mål (SOU 1957:3). Ifrågavarande ledamöter, som fann anledning bringa

i erinran att en önskvärd avlastning av regeringsrättens arbetsbörda kunde

böra eftersträvas även genom åtgärder beträffande andra målgrupper än

taxeringsmålen, anförde om straffuppskovsmålen följande.

Överklaganden med stöd av 83 § lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. m. av länsstyrelses beslut rörande straffuppskov utgöra den största delen

av de från justitiedepartementets område härrörande målen. Ifrågavarande

mål äro i allmänhet av ytterst enkel beskaffenhet och i ett betydande

antal fall framstår överklagandet som helt utsiktslöst. Under 1956

åtgingo för målen i fråga 4—5 hela föredragningsdagar. Det synes knappast

möta betänklighet att befria regeringsrätten från behandlingen av desamma.

Därest det överhuvud anses erforderligt att vidmakthålla möjligheten

till klagan över länsstyrelses beslut i dessa fall, synes en utväg vara att låta

klagan föras till fångvårdsstyrelsen i den särskilda sammansättning, som

angives i 84 § verkställighetslagen (sakkunnig med domareerfarenhet deltager

i beslutet). Styrelsen borde självfallet bliva sista instans i dylika mål.

Under hänvisning till det anförda få regeringsrättens ledamöter hemställa

om skyndsam utredning i syfte att ifrågavarande mål ej längre skola

kunna fullföljas till regeringsrätten.

I kommitténs framställning hänvisas vidare till det av en särskilt tillkallad

sakkunnig avgivna betänkandet angående kompetensfördelningen av administrativa

besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten

(SOU 1959: 4), vari framhålles att några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt

inte möter mot att regeringsrätten befrias från behandlingen

av straffuppskovsmål. Vid avgivandet av yttrande den 20 oktober

1959 över detta betänkande fann regeringsrättens flesta ledamöter mot bakgrunden

av regeringsrättens dåvarande arbetsläge skäl att förnya den år

1957 gjorda framställningen om bortflyttning av bl. a. straffuppskovsmålen

från domstolen.

Rörande regeringsrättens arbetsläge och den utveckling

som härutinnan ägt rum under de senast förflutna tio åren lämnar kommittén

följande uppgifter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

År

Inkomna mål

Behandlade

mål

Balans den

31/12

1950............

3 221

2 668

4 589

1951............

3 022

2 708

4 905

1952............

3 380

2 643

5 646

1953............

3 912

3 466

6 092

1954............

3 658

3 744

6 005

1955............

3 865

3 768

6102

1956............

4 382

3 862

6 622

1957............

4 622

4 754

6 490

1958............

4 909

5 000

6 400

1959............

4 731

4 613

6 518

1960............

4 890

5104

6 304

1961............

4 583

4 315

6 571

1962............

4 615

4 350

6 836

Den markanta stegringen av regeringsrättens målavverkning från år 1952

till år 1953 och från år 1956 till år 1957 beror enligt kommittén på ökning av

regeringsrådens antal. Sålunda ökades domstolens numerär den 1 oktober

1952 från tio till tretton ledamöter och den 1 oktober 1956 från tretton till

sexton ledamöter. Efter den sistnämnda utökningen arbetar regeringsrätten

på tre avdelningar.

Kommittén uttalar, att regeringsrättens arbetssituation ter sig oroväckande,

i synnerhet mot bakgrunden av den starka tendens till ökning av antalet

balanserade oavgjorda mål som kan utläsas av siffrorna för de tre senaste

åren.

Beträffande målen om straffuppskov konstaterar kommittén,

att de i allmänhet är av mycket enkel beskaffenhet och att ändringsfrekvensen

i regeringsrätten är låg. Härefter fortsätter kommittén:

Emellertid är antalet anförda besvär tämligen högt, och målen upptaga på

grund härav en icke helt oväsentlig del av regeringsrättens sammanträdestid.

Under åren 1960 och 1961 avgjordes i regeringsrätten 1% respektive 194

mål om straffuppskov. Då för föredragning torde åtgå i genomsnitt 12 minuter

per mål, medhinnas ungefär 20 mål per sammanträdesdag om fyra timmar.

Cirka 9—10 sammanträdesdagar kunna följaktligen beräknas ha tagits

i anspråk för behandling av straffuppskovsmål under ett vart av åren 1960

och 1961. Enär regeringsrättens tre avdelningar sammanträda ungefär 380

dagar om året, disponeras tydligen så mycket som i runt tal två och en halv

procent av sammanträdestiden för behandling av de individuellt sett enkla

straff uppskovsmålen.

Kommittén, som enligt sina direktiv skall söka åvägabringa en sådan förändring

av regeringsrättens ställning att prejudikatbildning blir domstolens

huvudsakliga uppgift, framhåller att det av naturliga skäl måste dröja, innan

kommittén kan framlägga mera generella förslag rörande de problemkomplex,

vilkas utredning anförtrotts densamma. I betraktande av regeringsrättens

ogynnsamma arbetsläge har kommittén funnit sig böra undersöka,

om man inte kunde genomföra någon partiell reform, ägnad att om ej i väsentlig

mån nedbringa regeringsrättens arbetsbalans så dock om möjligt

hindra en ytterligare ökning därav. Uppmärksamheten har riktats mot den

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1963

grupp av mål som rör uppskov med verkställighet av straff, i vilka mål talan

mot länsstyrelses beslut för närvarande fullföljs till regeringsrätten. Det

synes knappast möta betänkligheter att befria regeringsrätten från behandlingen

av dessa mål. Kommittén uttalar, att en bortflyttning av straffuppskovsmålen

från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen näppeligen på ett

ogynnsamt sätt föregriper kommitténs kommande arbetsresultat och därför

synes ulan tidsutdräkt böra genomföras. Det förutsättes, att fångvårdsstyrelsen

vid handläggningen av nu ifrågavarande ärenden skall ha den kvalificerade

sammansättning, varom förmäles i 84 § straffverkställighetslagen.

Yttrandena. Flertalet remissorgan tillstyrker att instansordningen i mål

om straffuppskov ändras i enlighet med kommitténs förslag. Inte i något

yttrande framkommer betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot att

bortflytta dessa mål från regeringsrätten.

Några remissorgan avstyrker den föreslagna ordningen under motivering,

att fångvårdsstyrelsen inte bör ha ställning som besvärsmyndighet i förhållande

till länsstyrelserna. Sålunda anför överståthållarämbetet följande.

Prövningen i första instans av ifrågavarande ärenden sker i länsstyrelserna.

Enär länsstyrelserna lyda direkt under Eders Kungl. Maj :t, finner överståthållarämbetet

det föga förenligt med länsstyrelsernas ställning att göra

fångvårdsstyrelsen till besvärsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna.

Därtill kommer, att fångvårdsstyrelsen ej torde äga större förutsättningar

än länsstyrelserna att handlägga ärendena i fråga. Länsstyrelserna besitta

nämligen genom sin mångsidiga verksamhet god kännedom om de faktorer

av social och liknande natur, som framför allt äro av betydelse vid avgörandet

av dessa ärenden, överståthållarämbetet avstyrker alltså att besvärsprövningen

överflyttas från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen.

Liknande synpunkter kommer till synes i yttrandet av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

Även justitiekanslersämbetet och fångvårdsstyrelsen framhåller i sina yttranden,

att en ordning, varigenom beslut av länsstyrelse kan prövas av ett

centralt ämbetsverk, är mindre vanlig, men finner detta förhållande inte böra

hindra ett genomförande av kommitténs förslag.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anvisar

en annan lösning i syfte att befria regeringsrätten från behandlingen av

straffuppskovsmålen, nämligen att vägra fullföljd mot länsstyrelses beslut.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att målen om stratfuppskov

är av enkel beskaffenhet, och anför vidare.

Länsstyrelsens beslut i straffuppskovsärenden överklagas visserligen i ett

icke ringa antal fall — med all sannolikhet ofta i syftet att vinna den tidsfrist

som prövningen av besvären ger — men besvären föranleda i allmänhet

icke till någon ändring i länsstyrelsens beslut. Med hänsyn till vad ovan

anförts och då vidkommande dessa ärenden länsstyrelsen -— med sin vid

handläggningen av andra sociala ärenden vunna erfarenhet — synes väl så

skickad som Kungl. fångvårdsstyrelsen alt bedöma frågan om uppskov, vill

länsstyrelsen ifrågasätta, om icke den åsyftade minskningen av regeringsrättens

arbetsbelastning bör kunna åvägabringas på det sättet, att fullföljd

mot länsstyrelsens beslut i straffuppskovsärenden icke tillätes.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

Överståthållarämbetet anser, att besvärsrätten i straffuppskovsmål inte

tyller någon mera väsentlig funktion, då besvärsfrekvensen är låg och även

antalet ändringar är lågt i förhållande till antalet besvär.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om inte den lämpligaste ordningen

vore att låta fångvårdsstyrelsen som enda instans pröva ansökningar om

uppskov med verkställighet av straff. Advokatsamfundet yttrar att det från

rättssäkerhetssynpunkt inte finns något att invända mot en sådan reform.

För en ändring av denna innebörd talar den omständigheten, att fångvårdsstyrelsen

har fortlöpande kännedom om beläggningen på anstalterna, och det

förhållandet, att ärendenas hänskjutande till en enda myndighet måste vara

ägnat att främja enhetlighet i bedömningen.

Utan att taga ställning till spörsmålet, om klagorätten i mål om straffuppskov

bör bibehållas eller ej, anser justitiekanslersämbetet det närmast

komma i fråga att låta målen stanna hos länsstyrelsen, om man väljer att

lämna det slutliga avgörandet i eu myndighets hand. Ämbetet finner det

emellertid också tänkbart att lägga avgörandet hos fångvårdsstyrelsen som

första och sista instans.

Fångvårdsstgrelsen tar i sitt yttrande upp frågan om ordningen för anförande

av besvär och anför därvid följande.

Besvär över länsstyrelsens beslut i fråga om uppskov med verkställighet

skall enligt gällande bestämmelser inges till justitiedepartementet. Huruvida

kommittén avsett att sådana besvär i fortsättningen skall inges till

fångvårdsstyrelsen eller till länsstyrelsen, framgår inte av de remitterade

handlingarna. Som huvudregel för det administrativa besvärsförfarandet

torde numera, efter förebild från rättegångsbalken, få anses gälla att fullföljdsinlaga

skall inges till den instans som meddelat det överklagade beslutet.

Tillräckliga skäl att frångå denna princip torde inte finnas i förevarande

fall. Om besvärsinlagan inges till länsstyrelsen och denna med eget

yttrande vidarebefordrar inlagan till fångvårdsstyrelsen, bör särskild remiss

till länsstyrelsen som regel kunna undvikas. Härigenom kan visst arbete

inbesparas. Någon gång kan måhända den här förordade ordningen

medföra onödig tidsutdräkt men i flertalet fall torde man i stället göra en

viss tidsvinst.

Departementschefen

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om hur man på fångvårdsanstalterna

skall förfara med berusningsmedel av olika slag, som medföres

till eller påträffas i anstalterna. Avsaknaden av sådana bestämmelser medför

i vissa situationer påtaglig olägenhet, såsom när omhändertagna spritdrycker

måste återlämnas till en frigiven, vars brottslighet kan antagas äga

samband med alkoholproblem. Mot bakgrunden av det rådande läget har

fångvårdsstyrelsen hemställt om lagstiftning i syfte att reglera fångvårdsmyndigheternas

befogenhet att omhänderta spritdrycker och andra berusningsmedel.

Jag delar uppfattningen, att bestämmelser i ämnet är påkallade, och vill

förorda, att frågan regleras i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1963

13

Starka praktiska skäl talar för en sådan utformning av lagstiftningen, att

man inte i något fall skall vara skyldig att på fångvårdsanstalterna hålla

berusningsmedel i förvar för de intagnas räkning. Vad i ärendet förekommit

synes mig inte ge anledning att stadga något undantag från denna princip.

Regleringen torde såsom fångvårdsstyrelsen föreslagit böra avse berusningsmedel,

som någon medför när han inställer sig för att intagas i fångvårdsanstalt,

och berusningsmedel, som påträffas hos intagen. Sådana berusningsmedel

bör styresmannen för anstalten äga rätt att omhändertaga.

1 överensstämmelse med vad som stadgas i 63 § lagen om nykterhetsvård

torde även berusningsmedel, som ankommer till en i anstalt intagen person,

böra få omhändertas.

Fångvårdsstyrelsen har tänkt sig, att den som medför spritdrycker eller

andra berusningsmedel, när han anländer till fångvårdsanstalt för att intagas

där, skulle tillerkännas rätt att på egen bekostnad få sådana tillhörigheter

försända till någon plats, som han anvisar. En sådan rätt har inte

någon motsvarighet i 63 § lagen om nykterhetsvård, och någon bestämmelse

därom torde inte heller böra meddelas i förevarande sammanhang. Hinder

bör dock inte föreligga för fångvårdsmyndigheten att, om särskilda omständigheter

ger anledning därtill och det kan ske utan olägenhet, bereda

den nykomne möjlighet att få egendomen försänd från anstalten.

Reglerna om förfarandet med omhändertagna berusningsmedel torde böra

överensstämma med motsvarande regler i lagen om nykterhetsvård. I proposition

nr 82 till årets riksdag föreslås sådan ändring av 63 § nämnda lag

att beträffande förfarandet med omhändertagna berusningsmedel hänvisas

till lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker

m. m. Denna senare lag föreslås i samma proposition i vissa avseenden ändrad

och kompletterad i fråga om förfarandet med beslagtagen och förverkad

egendom, bl. a. rusdrycker och Öl. Bestämmelserna om förfarandet innebär,

att den omhändertagna egendomen skall förstöras, om dess värde är ringa

eller dess förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall skall egendomen

försäljas.

I straffverkställighetslagen torde böra uttryckligen angivas, att bestämmelserna

angående omhändertagande av berusningsmedel från inlagen person

och vidare förfarande med egendomen även gäller sådana inom fångvårdsanstalt

påträffade berusningsmedel, till vilka någon känd ägare inte

finns. Självfallet bör befogenheten avse inte endast berusningsmedel, som

påträffas i själva anstaltslokalerna, utan också egendom av ifrågavarande

slag, som anträffas på anstaltens område.

Fångvårdsstyrelsen har föreslagit, att likvid vid försäljning av omhändertagna

berusningsmedel skall tillfalla den intagne, om omhändertagandet

skett vid ankomsten till anstalten, och eljest kronan. Enligt min mening

saknas anledning att i förevarande fall tillämpa annan ordning än som

gäller enligt nyktcrhetsvårdslagen. Det belopp) som inflyter vid försäljning

torde därför alltid böra tillfalla kronan. 1 det alldeles övervägande antalet

fall lärer det bli fråga om förstöring av egendomen, och i de fall, där för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

säljning sker, torde försäljningen endast kunna inbringa obetydliga belopp.

I anslutning till ett påpekande av en remissmyndighet vill jag i fråga om

läkemedel av narkotikatyp framhålla, att de föreslagna bestämmelserna

icke avser medel som från medicinsk synpunkt bedöms erforderliga för en

intagen persons vård. Detta torde även utan uttrycklig föreskrift komma att

iakttagas vid tillämpningen.

De av mig förordade bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1963.

Visserligen föreslås de i den tidigare berörda propositionen 1963:82 förordade

ändringarna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. in. skola träda i kraft först den 1 oktober 1963. Den omständigheten

att man beträffande förfarandet med omhändertagna rusdrycker -—

till följd av hänvisning i 3 § nyssnämnda lag i dess fram till den 1 oktober

1963 gällande lydelse —- under ett kvartal får tillämpa 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

saknar emellertid praktisk betydelse.

Under de två sistförflutna åren har regeringsrättens målbalans ökat oroväckande.

Antalet inkomna mål, som inte behandlats, uppgick den 31 december

1962 till ej mindre än 6 836. Med hänsyn till utvecklingen av regeringsrättens

arbetsläge har förvaltningsdomstolskommittén såsom en partiell

reform i syfte att begränsa regeringsrättens arbetsbörda föreslagit, att

målen om uppskov med straffverkställighet, vilka enligt gällande ordning i

sista instans prövas av regeringsrätten, överflyttas till fångvårdsstyrelsen.

Vid prövning av straffuppskovsmål förutsättes fångvårdsstyrelsen ha sådan

kvalificerad sammansättning, som anges i 84 § straffverkställighetslagen.

Styrelsen skall sålunda bestå av generaldirektören eller dennes ställföreträdare,

en tjänsteman i styrelsen som Kungl. Maj:t bestämmer samt två av

Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller ha varit

innehavare av domarämbete.

Den nuvarande arbetsanhopningen inom regeringsrätten är från skilda

synpunkter mycket besvärande. Dels uppkommer betydande försening med

vissa måls avgörande och dels minskas domstolens möjligheter att genom

prejudikatbildning vägleda rättstillämpningen och sörja för enhetlighet och

fasthet i lagtolkningen. I avvaktan på att en mera genomgripande förändring

av regeringsrättens ställning kan äga rum bör man enligt min mening

eftersträva arbetslättnad för domstolen genom att från dess prövning undantaga

mindre betydelsefulla mål. På denna princip bygger den vid 1958

års riksdag genomförda fullföljdsbegränsningen i taxeringsmål och den vid

1960 års riksdag beslutade överflyttningen av nöjesskattemål från regeringsrätten

till kammarrätten. Mot att avskilja målen om uppskov med verkställighet

av straff från regeringsrätten har inte något av de hörda remissorganen

uttalat betänkligheter, och även jag vill förorda, att regeringsrätten

befrias från handläggningen av dessa mål.

I några remissyttranden ifrågasättes, om klagorätten i straffuppskovsmål

bör bibehållas. Målen skulle antingen kunna stanna hos länsstyrelserna eller

upptagas och avgöras av fångvårdsstyrelsen som första och sista instans.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

Enligt min mening talar emellertid övervägande skäl för att bibehålla en ordning,

som möjliggör överprövning av beslut, varigenom uppskov med verkställighet

vägrats. Den av kommittén föreslagna instansordningen tillgodoser

alla de krav som med hänsyn till straffuppskovsmålens beskaffenhet rimligen

kan ställas från rättsskyddssynpunkt. Visserligen finner jag lika med

några av remissinstanserna, att vissa skäl av principiell art kan åberopas

mot den av kommittén föreslagna ordningen enligt vilken besvär över länsstyrelses

beslut skall föras hos ett centralt ämbetsverk. Dessa principiella

skäl torde dock icke kunna åberopas mot att besvären prövas av den kriminalvårdsnämnd

som skall inrättas vid brottsbalkens ikraftträdande, vilket

beräknas ske den 1 januari 1965. Härtill kommer att det, med hänsyn

till att länsstyrelsernas befattning med verkställighet av frihetsstraff numera

upphört, synes böra övervägas att befria dem jämväl från ansökningar om

uppskov med sådan verkställighet. Då sålunda anordningen med besvär

från länsstyrelserna till fångvårdsstyrelsen kan betraktas som ett kortvarigt

provisorium, finner jag mig, för att tillgodose det trängande behovet

av lättnad i arbetsbördan för regeringsrätten, böra tillstyrka kommitténs

förslag om överflyttning av besvärsmålen till fångvårdsstyrelsen.

Då det numera får anses gälla såsom en huvudregel för det administrativa

besvärsförfarandet, att besvär skall ingivas till den myndighet vars beslut

överklagas, torde bestämmelse böra meddelas härom. Utan uttrycklig

föreskrift lärer enligt allmänt tillämpad grundsats gälla, att besvärstiden

skall anses iakttagen även om besvären inom den gällande fristen ingivits

direkt till fångvårdsstyrelsen.

Bestämmelserna om ändrad instansordning för straffuppskovsmålen torde

böra träda i kraft den 1 juli 1963. Då det är angeläget att den ändrade instansordningen

så snabbt som möjligt medför en avlastning av regeringsrättens

arbetsbörda, förordar jag att besvär över sådana beslut av länsstyrelse,

som regeringsrätten före nämnda dag inte hunnit behandla, skall överlämnas

till fångvårdsstyrelsen för att prövas av denna.

Fångvårdsstyrelsens befattning med straffuppskovsmålen torde komma

att föranleda visst behov av arbetskraftsförstärkning.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

bilagda förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. in.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

■ Bilagan, som bortsett från ett par redaktionella jämkningar är likalydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts laqråd den 5 april

1963.

Närvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 3 april 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 29 mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

länsassessorn Waldemar Hermanson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1963

IT

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 5 april 1963

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 mars 1963 remitterade förslaget

till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet r

T. Johansson

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 030470

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:285 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, dels ock i ämn a1 i texten
  2. 1LU 1963:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 19bö s. 1 i texten