Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor

1963-03-29 · 54 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 53 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:148, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

1

Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 10 juni

1949 (nr 341) om explosiva varor; given Stockholms

slott den 29 mars 1963.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t inhämta riksdagens yttrande över

härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen den

10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i explosiwaruförordningen, betingade

av den tekniska utvecklingen och erfarenheterna från tillämpningen

av förordningen. I fråga om tillverkning av explosiva varor införes bestämmelser

om rätt att framställa sprängämne på förbrukningsställe. Vidare vidgas

rätten att på arbetsplats inneha större mängder explosiva varor för

omedelbar förbrukning. Ytterligare upptar förslaget regler som möjliggör

tillfälligt omhändertagande av explosiv vara vid fara för missbruk. I fråga

om handeln med explosiva varor föreslås, att nuvarande stadgande om behovsprövning

slopas.

I förslaget har vidare reviderats gällande bestämmelser om säkerhetsavstånd

och om begränsning av kvantiteten explosiva varor, som får förvaras

i magasin. Slutligen föreslås, att föreskrifter om transport till sjöss och

med järnväg, vilka det hittills ålegat kommerskollegium att utfärda, framdeles

skall meddelas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1964. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 148

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)

om explosiva varor

Härigenom förordnas, att 3 § 1 och 2 mom., 10, 13, 22, 32, 35 och 38 §§,

40 § 2 mom., 41, 44 och 46 §§, 50 § 1 mom., 51—53, 55 och 56 §§ samt 61 §

1, 3 och 4 mom. förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor1 ävensom

rubriken närmast före 41 § nämnda förordning skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3

1 mom. Explosiva varor indelas i

denna förordning i följande huvudslag,

nämligen

sprängämnen, såsom dynamit, nitrocellulosa,

nitroglycerin och trotyl,

krut, såsom kanonkrut, gevärskrut

och svartkrut,

ammunition, såsom hagel- och kulpatroner,

patroner för slaktmasker

samt laddade patron- och laddningshylsor,

granater, bomber och minor,

tändmedel, såsom sprängkapslar,

tändhattar och stubin, samt

pgrotekniska varor, såsom fyrverkeripjäser,

icke explosiva brand- och

rökbomber samt explosiva leksaker.

2 mom. Med hänsyn till den olika

farligheten vid transport hänföras de

explosiva varorna till transportklasserna

A, B, C, D och E. De olika transportklasserna

omfatta följande varuslag,

nämligen

transportklass A knallkvicksilver,

nitroglycerin och andra högkänsliga

explosivämnen samt ammunition och

tändmedel, som icke kunna anses

transport säkra,

transportklass B sprängkraftiga

tändmedel i allmänhet, såsom sprängkapslar

och detonerande stubin,

transportklass C dynamit, svartkrut

samt därmed i avseende å transport- 1

§•

1 mom. Explosiva varor indelas i

denna förordning i följande huvudslag,

nämligen

sprängämnen, såsom dynamit, nitrocellulosa,

nitroglycerin och trotyl,

krut, såsom nitrocellulosakrut och

svartkrut,

ammunition, såsom hagel- och kulpatroner,

patroner för slaktmasker

samt laddade patron- och laddningshylsor,

granater, bomber och minor,

tändmedel, såsom sprängkapslar,

tändhattar och stubin, samt

pgrotekniska varor, såsom fyrverkeripjäser

och knallpjäser samt pjäser

för rökalstring.

2 mom. Med hänsyn till den olika

farligheten vid transport hänföras de

explosiva varorna till transportklasserna

A, B, C, D och E. De olika transportklasserna

omfatta följande varuslag,

nämligen

transportklass A blyazid, nitroglycerin

och andra högkänsliga explosivämnen

samt ammunition och tändmedel,

som icke kunna anses transportsäkra,

transportklass B sprängkapslar och

andra sprängkraftiga tändmedel med

undantag av detonerande stubin,

transportklass C dynamit, svartkrut

samt därmed i avseende å transport
-

1 Senaste lydelse av 61 § 4 mom. se SFS 1960: 451.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1963

3

(Nuvarande lydelse)

säkerhet jämförliga sprängämnen och

krut,

transportklass D mindre känsliga

sprängämnen, röksvagt krut, militär

ammunition i allmänhet samt därmed

i avseende å transportsäkerhet jämförliga

pyrotekniska varor, samt

transportklass E annan ammunition

än ovan nämnts, icke sprängkraftiga

tändmedel i allmänhet, såsom

tändhattar och snabbstubin, samt

därmed i avseende å transportsäkerhet

jämförliga pyrotekniska varor.

(Föreslagen lydelse)

säkerhet jämförliga sprängämnen och

krutslag,

transportklass D mindre känsliga

sprängämnen och krutslag, detonerande

stubin och militära ammunitionseffekter

i allmänhet, samt

transportklass E annan ammunition

än ovan nämnts, icke sprängkraftiga

tändmedel i allmänhet, såsom

tändhattar och snabbstubin, samt

pyrotekniska varor.

Tillstånd att

Där ej

Länsstyrelsens tillstånd

Tillstånd att tillverka explosiva varor

annorledes än fabriksmässigt må

blott avse laddning av handvapenammunition

och tillverkning av pyrotekniska

varor.

13

Tillverkning av------—

Tillverkningsställe må ej vara beläget

inom tätbebyggt område. Tillverkning

av sprängämnen, krut,

sprängladdad ammunition eller

sprängkraftiga tändmedel må ej bedrivas

på mindre avstånd än 5 000

meter från område som nyss sagts, 500

meter från offentlig byggnad, station

å till allmän trafik upplåten järnväg

eller annans hus, vari människor bo

eller eljest varaktigt uppehålla sig,

eller 200 meter från allmän väg eller

från järnväg eller farled, som är upplåten

till allmän trafik, eller från

gränsen till annans fasta egendom,

såvida ej ägaren till egendomen annat

medgivit.

Där tillverkningen

--krigsmateriel m. m.

i kungörelsen.

för tillverkningen.

Tillstånd att tillverka explosiva varor

annorledes än fabriksmässigt må

blott avse laddning av handvapenammunition,

tillverkning av pyrotekniska

varor samt tillverkning av sprängämne

vid förbrukningsstålle för användning

därstädes. Tillstånd till tillverkning

som sist nämnts må meddelas

endast under förutsättning att

sprängämnet för ändamålet godkänts

av kommerskollegium. Sålunda tillverkat

sprängämne må icke utan särskilt

tillstånd transporteras utanför

förbruknings stället eller överlåtas.

---- —---för omgivningen.

Tillverkningsställe må ej vara beläget

inom tätbebyggt område. Tillverkning

av sprängämnen, krut, sprängladdad

ammunition eller sprängkraftiga

tändmedel må ej bedrivas på

mindre avstånd än 500 meter från

offentlig byggnad, station å till allmän

trafik upplåten järnväg eller annans

hus, vari människor bo eller eljest

varaktigt uppehålla sig, eller 200

meter från allmän väg eller från järnväg

eller farled, som är upplåten till

allmän trafik, eller från gränsen till

annans fasta egendom, såvida ej ägaren

till egendomen annat medgivit.

— andra stycket.

10 §.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22

Tillstånd till handel med explosiva

varor må meddelas allenast där behov

av rörelsen föreligger. Utan behovsprövning

må dock behörig vapenhandlare

beviljas tillstånd att idka

handel med ammunition till vapen,

som han äqer sälja.

Ej må-------- — —---

§•

Tillstånd till handel med explosiva

varor må ej meddelas, därest rörelsen

prövas kunna medföra olägenhet av

betydenhet med hänsyn till allmän

ordning eller säkerhet.

föreskrivna villkoren.

32

Under iakttagande av vad nedan i

detta kapitel stadgas om olika slag av

förråd, nämligen förbrukningsförråd

(mindre och större), kringföringsförråd,

handförråd å arbetsplats, handelsförråd

samt förråd i fabriks- och

upplagsmagasin, har kommerskollegium

att utfärda ordningsföreskrifter

beträffande förvaringen av explosiva

varor samt närmare bestämmelser om

hur förvaringsrum för förråden skola

vara belägna och beskaffade.

Innan bestämmelser —----

§•

Under iakttagande av vad nedan i

detta kapitel stadgas om olika slag av

förråd, nämligen förbrukningsförråd

(mindre och större), kringföringsförråd,

handelsförråd samt förråd i fabriks-

och upplagsmagasin, har kommerskollegium

att utfärda ordningsföreskrifter

beträffande förvaringen

av explosiva varor samt närmare bestämmelser

om hur förvaringsrum

för förråden skola vara belägna och

beskaffade.

----Kungl. Maj :ts avgörande.

35

Vill förbrukare samtidigt på samma

ställe innehava högst 5 kilogram

sprängämnen och krut samt 100

sprängkapslar (mindre förbrukningsförråd

av sådana varor), har han att

ansöka om tillstånd därtill hos polismyndigheten

i den ort, där varan

skall förvaras. Polismyndighet äger

förordna polisman att mottaga sådan

ansökan och utlämna tillståndsbevis.

Använder sökande---—--

§•

Vill förbrukare samtidigt på samma

ställe innehava högst 5 kilogram

sprängämnen och krut, 100 sprängkapslar

samt 100 meter detonerande

stubin (mindre förbrukningsförråd av

sådana varor), har han att ansöka om

tillstånd därtill hos polismyndigheten

i den ort, där varan skall förvaras.

Polismyndighet äger förordna polisman

att mottaga sådan ansökan och

utlämna tillståndsbevis.

------ —- äga tillämpning.

38 §.

Större förbrukningsförråd av

sprängämnen, krut och sprängkraftiga

tändmedel må omfatta högst 60

kilogram sprängämnen och krut samt

3 kilogram sprängkraftiga tändmedel,

därav högst 1 200 sprängkapslar.

Har förbrukare -------

Beträffande belägenheten---

Större förbrukningsförråd av

sprängämnen, krut- och sprängkraftiga

tändmedel må omfatta högst 60

kilogram sprängämnen och krut,

1 200 sprängkapslar samt 500 meter

detonerande stubin. Större förbrukningsförråd,

vari förvaras enbart

sprängkapslar, må innehålla högst

10 000 sådana kapslar.

------angivna myckenheterna.

-----motsvarande tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

5

(Nuvarande lydelse)

40

2 mom. Vill någon, som har att utföra

sprängningsarbete i farled eller

liknande arbete, ombord å fartyg

medföra för ändamålet erforderliga

explosiva varor, skall vad i 1 mom.

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Handförråd å arbetsplats av

sprängämnen, krut och sprängkraftiga

tåndmedel.

41

Under arbetsuppehåll på arbetsplats

må handförråd om högst 5 kilogram

sprängämnen och krut samt 100

sprängkapslar tillfälligt förvaras annorstädes

än i det förvaringsrum, varifrån

det uttagits, om det på grund av

arbetsplatsens avlägsna belägenhet

skulle vara förenat med avsevärda

olägenheter att återställa handförrådet.

Härvid skall dock iakttagas att

förvaringsplatsen ligger på betryggande

avstånd från byggnader, ställen

och kommunikationsleder, som i 37 §

avses.

Då synnerliga skäl äro därtill, äger

polismyndigheten i orten medgiva, att

även större handförråd än i första

stycket avses må förvaras på sätt där

angives. Sådant medgivande skall förbindas

med de villkor och föreskrifter,

som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 mom. Kringföringsförråd må förvaras

på fordon eller fartyg. Närmare

bestämmelser om dylik förvaring

av kringföringsförråd utfärdas

av kommerskollegium såvitt avser

fordon för transport landvågen annorledes

än på järnväg samt, i samråd

med kommerskollegium, av sjöfartsstyrelsen

såvitt avser fartyg och

vederbörande centrala förvaltningsmyndighet

såvitt avser järnvägsfordon.

Kan vid samråd i någon fråga

enighet icke uppnås, skall frågan

hänskjutas till Kungl. Maj.ts avgörande.

Innehav och tillfällig förvaring

av sprängämnen, krut och

sprängkraftiga tåndmedel på arbetsplats.

§•

1 mom. Skall någon utföra sprängningsarbete,

för vilket åtgår större

myckenhet sprängämnen, krut och

sprängkraftiga tåndmedel än som må

förvaras i förbruknings förråd eller

kringföringsförråd, äger polismyndigheten

meddela honom tillstånd att på

arbetsplatsen, utöver förråd, innehava

för omedelbar förbrukning erforderliga

sådana varor. I tillståndsbeslutet

skall polismyndigheten angiva

största myckenhet av varje varuslag

ävensom meddela de föreskrifter i övrigt,

som finnas erforderliga.

2 mom. Under kortare uppehåll i

pågående sprängningsarbete må högst

5 kilogram sprängämnen och krut,

100 sprängkapslar samt 100 meter detonerande

stubin tillfälligt förvaras

på arbetsplatsen, om det skulle medföra

olägenhet av betydenhet att under

uppehållet förvara varorna på eljest

föreskrivet sätt. Vid sådan tillfällig

förvaring skola varorna stå under

betryggande uppsikt.

1 fråga om arbete i gruva samt arbete

på annan arbetsplats, där faran

för tillgrepp under uppehåll i ar
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

44

Beträffande magasin beläget i anslutning

till tillverkningsställe som i

2 kapitlet avses (fabriksmagasin)

skola bestämmelserna i 2 kapitlet i

tillämpliga delar gälla. Där ej synnerliga

skäl föranleda till annat, må länsstyrelsen

icke medgiva, att större

myckenhet explosiva varor än 50 000

kilogram inrymmes i sådant magasin.

I fråga om ammunition skall härvid

inräknas endast vikten av explosiva

och pyrotekniska ämnen.

46

Då tillstånd att anordna upplagsmagasin

beviljas, skall länsstyrelsen

meddela de villkor och föreskrifter,

som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Endast om synnerliga skäl

äro därtill, äger länsstyrelsen medgiva,

att större myckenhet explosiva varor

än 25 000 kilogram inrymmes i

samma magasin. I fråga om ammunition

skall härvid inräknas endast vikten

av explosiva och pyrotekniska

ämnen.

Beträffande upplagsmagasin---

(Föreslagen lydelse)

betet är att anse såsom ringa, äger polismyndigheten

meddela tillstånd till

tillfällig förvaring på arbetsplats av

sprängämnen, krut, sprängkapslar

och detonerande stubin i större myckenhet

än i första stycket sägs. I tillståndsbeslutet

skall polismyndigheten

angiva största myckenhet av varje varuslag

samt meddela de villkor och

föreskrifter i övrigt som finnas erforderliga.

§•

Beträffande magasin beläget i anslutning

till tillverkningsställe som i

2 kapitlet avses (fabriksmagasin)

skola bestämmelserna i 2 kapitlet i

tillämpliga delar gälla. Länsstyrelsen

må icke medgiva, att i fabriksmagasin

inrymmes större myckenhet

explosiva varor än som följer av bestämmelser

som kommerskollegium

u t färdar.

§•

Då tillstånd att anordna upplagsmagasin

beviljas, skall länsstyrelsen

meddela de villkor och föreskrifter,

som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Länsstyrelsen må icke medgiva,

att i upplagsmagasin inrymmes

större myckenhet explosiva varor än

som följer av bestämmelser som

kommerskollegium utfärdar.

---15—17 §§ stadgas.

50

1 mom. Explosiv vara, som tillhör

transportklass B, C eller D, skall

transporteras under tillsyn av behörig

person, som har att svara för att

gällande transportbestämmelser iakttagas

och att varan å bestämmelseorten

eller å etappställe överlämnas till

adressaten eller annan behörig mottagare.

Varan skall åtföljas av följesedel,

till vilken formulär fastställes

av kommerskollegium.

§•

1 mom. Explosiv vara, som tillhör

transportklass B, C eller D, skall

transporteras under tillsyn av behörig

person, som har att svara för att

gällande transportbestämmelser iakttagas

och att varan å bestämmelseorten

eller å etappställe överlämnas till

adressaten eller annan behörig mottagare.

Varan skall åtföljas av följesedel

enligt fastställt formulär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1963 t

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51

Det ankommer på kommerskollegium

att utfärda föreskrifter om de

myckenheter explosiva varor av transportklasserna

B, C och D, som må försändas

med olika slag av transportmedel.

Kollegium har därjämte att föreskriva

vad som skall iakttagas vid

och i anslutning till transport av

nyssnämnda varor. Innan föreskrifter

utfärdas rörande transport till

lands, skall kollegium samråda med

järnvägsstyrelsen och, i ärenden som

beröra den yrkesmässiga automobiltrafiken

för godsbefordran, jämväl

statens biltrafiknämnd. Kan i någon

fråga enighet icke uppnås, skall frågan

hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

52

Då synnerliga skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen i det län, varifrån transport

utgår, att för särskilt fall medgiva

undantag från bestämmelserna i

48 § första stycket första punkten och

50 § 1 mom. samt från de transportföreskrifter,

som meddelats av kommerskollegium.

Sådant medgivande

må förbindas med de villkor och föreskrifter,

som finnas erforderliga.

Bestämmelserna ovan----- —

§•

Det ankommer på kommerskollegium

att utfärda föreskrifter om de

myckenheter explosiva varor av transportklasserna

B, C och D, som må

försändas med transportmedel landvägen

annorledes än på järnväg, samt

att föreskriva vad som skall iakttagas

vid och i anslutning till dylik transport.

Detsamma skall gälla beträffande

sjöfartsstyrelsen såvitt avser transport

ombord å fartyg och vederbörande

centrala förvaltningsmyndighet såvitt

avser transport å järnväg.

Innan kommerskollegium utfärdar

föreskrift rörande transport, skall

kollegium, om föreskriften berör den

yrkesmässiga automobiltrafiken för

godsbefordran, samråda med statens

biltrafiknämnd. Annan central förvaltningsmyndighet

skall samråda

med kollegium, innan föreskrift utfärdas.

Kan vid samråd mellan myndigheter

i någon fråga enighet icke

uppnås, skall frågan hänskjutas till

Kungl. Maj :ts avgörande.

§•

Då synnerliga skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen i det län, varifrån transport

utgår, att för särskilt fall medgiva

undantag från bestämmelserna i

48 § första stycket första punkten och

50 § 1 mom. samt från transportföreskrifter,

som meddelats enligt 51 §.

Sådant medgivande må förbindas med

de villkor och föreskrifter, som finnas

erforderliga.

---—----— dylik vara.

53 §.

Utöver bestämmelserna i denna förordning

och med stöd därav meddelade

föreskrifter skall beträffande järnvägstransport

av explosiva varor gälla

vad därom stadgas i gällande järnvägstrafikstadga

och vederbörande

taxa.

I trafik-------------------------- --------till efterrättelse.

I fråga-------------------särskilt stadgat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

55

Den allmänna-------

Sprängämnesinspektionen skall

lämna dessa myndigheter erforderligt

tekniskt biträde vid tillämpningen av

bestämmelserna. Därjämte åligger det

inspektionen att medverka i tillsynen

över bestämmelsernas efterlevnad,

särskilt i vad avser tillverkning av explosiva

varor, samt att öva kontroll

över tillverkningen av dels flyttbara

förvaringspersedlar för sprängämnen,

krut och sprängkraftiga tändmedel

och dels dörrar till magasin och liknande

förvaringsrum för sådana varor.

När helst det av tillsynsmyndighet

som avses i första eller andra stycket

påfordras äger myndigheten vinna

tillträde till lokal, där explosiv vara

tillverkas, förvaras eller hålles till

salu, samt till ställe, där sådan vara

förbrukas. Tillsynsmyndighet är vidare

berättigad att erhålla de upplysningar

och de prov å varor och materialier,

vilka myndigheten anser sig

behöva för sin tillsyn, samt att taga

del av böcker och anteckningar, som

föras på grund av föreskrift i denna

förordning.

Sprängämnesinspektionen äger--

(Föreslagen lydelse)

§•

— underlydande polismyndigheter.

Sprängämnesinspektionen skall

lämna dessa myndigheter erforderligt

tekniskt biträde vid tillämpningen av

bestämmelserna. Därjämte må inspektionen

tillhandagå allmänheten

med råd och anvisningar i fall där så

begäres.

På inspektionen ankommer jämväl

att medverka i tillsynen över efterlevnaden

av gällande bestämmelser, särskilt

i vad avser tillverkning av explosiva

varor, samt att, där mot bestämmelserna

stridande förhållande finnes

föreligga, föranstalta om rättelse genom

anvisning till den felande. Vinnes

icke rättelse, skall inspektionen

anmäla förhållandet för tillståndsmyndigheten

eller, om tillstånd icke

meddelats, till vederbörande polismyndighet.

Inspektionen åligger vidare att öva

kontroll över tillverkningen av dels

flyttbara förvaringspersedlar för

sprängämnen, krut och sprängkraftiga

tändmedel, dels dörrar till magasin

och liknande förvaringsrum för sådana

varor.

När helst det av tillsynsmyndighet

som avses i denna paragraf påfordras

äger myndigheten vinna tillträde

till lokal, där explosiv vara tillverkas,

förvaras eller hålles till salu,

samt till ställe, där sådan vara förbrukas.

Tillsynsmyndighet är vidare

berättigad att erhålla de upplysningar

och de prov å varor och materialier,

vilka myndigheten anser sig behöva

för sin tillsyn, samt att taga del av

böcker och anteckningar, som föras

på grund av föreskrift i denna förordning.

------dörrar tillverkas.

56

Inträffar explosion — — — på

explosionsplat sen.

Polismyndigheten skall----ut
redning

översändas.

Har explosiv —--• i orten.

§•

1 mom. Inträffar explosion--

— på explosionsplatsen.

Polismyndigheten skall — — —

utredning översändas.

Har explosiv---i orten.

2 mom. Kan innehav av explosiv

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr lb8 år 1963

9

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vara antagas vålla fara för missbruk,

äger polismyndighet besluta, att varan

skall omhändertagas. Är faran för

missbruk så överhängande, att polismyndighetens

beslut ej hinner avvaktas,

äger jämväl polisman omhändertaga

varan. Har sådan åtgärd vidtagits,

åligger det polismannen att därom

skyndsamt göra anmälan till polismyndigheten,

som har att pröva

huruvida åtgärden skall bestå.

Omhändertagandet må även avse

innehavarens tillståndsbevis.

Omhändertagen vara skall, i avbidan

på beslut om hur med varan

skall förfaras, genom polismyndighetens

försorg förvaras på sätt som

föreskrives i 31 §.

Har vara enligt detta moment omhändertagits

från tillståndshavare,

skall utan dröjsmål prövas huruvida

skäl föreligger att återkalla meddelat

tillstånd till innehav. Är länsstyrelse

tillståndsmyndighet, åligger det polismyndigheten

att skyndsamt underrätta

länsstyrelsen om omhändertagandet.

Finner tillståndsmyndigheten

icke skäl att återkalla tillståndet,

skall vara och tillståndsbevis som omhändertagits

genast återställas till

tillståndshavaren. Återkallas tillståndet,

skall tillfälle beredas honom att

överlåta varan till någon som är berättigad

att förvärva varan från honom;

dock må för sådant ändamål

varan icke utlämnas till annan än

den som är berättigad att inneha densamma.

Kommer sådan överlåtelse

icke till stånd inom skälig tid, skall

varan genom polismyndighetens försorg

oskadliggöras.

61 §.

1 mom. Tillverkar någon----

överlåtes explosiv vara i strid mot

bestämmelse i 24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Vara, som---------

3 mom. Bryter tillverkare---

-----medgivet, eller

överlåtes explosiv vara i strid mot

bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller

24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse.

--förklaras förverkat.

----—-8 §, eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

transporterar någon explosiv vara,

hänförlig till transportklass A, utanför

tillverknings- eller förbrukningsställe

utan vederbörligt tillstånd eller

utan att iakttaga de för transporten

meddelade villkoren eller föreskrifterna,

straffes med dagsböter.

Beträffande varor,

4 mom. Underlåter innehavare--

bryter någon mot bestämmelse i

50 § 1 eller 3 mom. eller mot vad i

48 § eller med stöd därav eller av 51 §

eller 52 § första stycket föreskrivits

eller mot föreskrift, som avses i 53 §

andra stycket, eller

söker någon

underlåter någon att göra anmälan

som i 56 § sägs,

straffes med dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

transporterar någon explosiv vara,

hänförlig till transportklass A, eller

sprängämne, som jämlikt 10 § fjärde

stycket tillverkats vid förbrukningsställe

för användning därstädes, utanför

tillverknings- eller förbrukningsställe

utan vederbörligt tillstånd eller

utan att iakttaga de för transporten

meddelade villkoren eller föreskrifterna,

straffes med dagsböter.

motsvarande tillämpning.

--42 § föreskrivits, eller

bryter någon mot bestämmelse i

50 § 1 eller 3 mom. eller mot vad

i 48 § eller med stöd därav eller av

51 § eller 52 § första stycket föreskrivits

eller mot föreskrift, som avses i

53 § första stycket, eller

införseltillstånd, eller

underlåter någon göra anmälan

som i 56 § / mom. sägs,

straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964; dock att tillämpningsföreskrift,

som enligt tidigare bestämmelse utfärdats av kommerskollegium

men enligt ny bestämmelse skall utfärdas av annan central förvaltningsmyndighet,

skall äga tillämpning intill dess den ersatts med föreskrift, som

utfärdats av sistnämnda myndighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

11

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vissa ändringar i

förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor och anför därvid

följande.

I. Inledning

Nu gällande förordning om explosiva varor trädde i kraft den 1 januari

1950. Förordningen innehåller blott i mindre utsträckning bestämmelser av

teknisk eller eljest mera speciell natur. I stället har kommerskollegium tillerkänts

befogenhet att fastställa de föreskrifter och anvisningar, som påkallas

beträffande tillämpningen av förordningen. Sådana bestämmelser meddelade

kollegium i en den 17 november 1949 utfärdad kungörelse med tillläggsbestämmelser

till förordningen om explosiva varor. Vid tillämpningskungörelsen,

som utkom såsom nummer 8 år 1949 i kollegiets författningssamling

Ser. A, är fogade ett antal bilagor, däribland som nummer 1 »Förteckning

över explosiva varor som av kollegium godkänts (grupperna I—-V)

eller förklarats i vissa hänseenden icke skola vara underkastade förordningens

bestämmelser (grupp VI)» och som nummer 2 »Föreskrifter angående

sammansättning, förpackning, innehav utan särskilt tillstånd m. m. av explosiva

varor».

Det har visat sig, att förordningen och tillämpningskungörelsen i stort sett

erhållit en ändamålsenlig utformning. Olika krav på revision av föreskrifterna

har emellertid efter hand framförts. I vissa fall har reformkraven

kunnat tillgodoses genom ändringar i och tillägg till kungörelsen och dess

bilagor. Med tiden har dock behov uppkommit av en närmare översyn av lagstiftningen

om explosiva varor. Inom kommerskollegium har med anledning

härav verkställts utredning och upprättats ett i augusti 1962 daterat

förslag dels till vissa ändringar i förordningen, dels till en ny tillämpningskungörelse.

över utredningen har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbe
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

tet, överbefälhavaren, försvarets fabriksstyrelse, försvarets forskningsanstalt,

arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, krigsmaterielinspektionen,

statens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,

telestyrelsen, statspolisintendenten, statens provninganstalt, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens

och Hallands län, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,

Handelskammaren i Göteborg, Sveriges köpmannaförbund, Aktiebolaget Bofors

Nobelkrut, Nitroglycerin aktiebolaget, Hammargren & Co aktiebolag,

Hanssons pyrotekniska aktiebolag, Aktiebolaget Norma projektilfabrik, Aktiebolaget

Svenska metallverken, Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget

Nora tändrörsfabrik, Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska

brandbefälets riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen, Föreningen Sveriges

landsfiskaler samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Vid åtskilliga yttranden

har fogats utlåtanden från sammanslutningar och underordnade

myndigheter.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till förordning om ändring i förordningen om explosiva

varor.

II. Utredningens omfattning

Utredningen. Inom kommerskollegium har sedan flera år pågått arbete

med en revision av lagstiftningen om explosiva varor. Under hösten år 1958

färdigställdes promemorior med förslag till vissa ändringar i förordningen

och till ny tillämpningskungörelse jämte bilagor 1 och 2. Promemoriorna remitterades

till olika myndigheter och företag. Sedan remissyttranden inkommit,

bearbetades materialet, och under hösten 1959 upprättades nya promemorior.

Sedermera har, från och med november 1961, en avslutande överarbetning

ägt rum. Den har i första hand kommit att gälla frågan om ändringar

i förordningen om explosiva varor. Även de tidigare förslagen till ny

tillämpningskungörelse jämte bilagor har emellertid ånyo blivit genomgångna

och omarbetade.

Vid den avslutande överarbetningen har beaktats, att ny lagstiftning genomförts

på ett näraliggande område genom förordningen den 1 december

1961 (nr 568) om brandfarliga varor. Särskilt har övervägts i vad mån ändringar

av organisationen kan ha aktualiserats av nämnda lagstiftning. Enligt

kollegium har det visat sig, att lagstiftningen om brandfarliga varor

och lagstiftningen om explosiva varor tillgodoser samhällsintressen av så

jämförelsevis olika slag, att den nya förordningen om brandfarliga varor

icke synes böra leda till genomgripande ändringar i lagstiftningen om explosiva

varor; med hänsyn till den väsentliga skillnaden mellan de båda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1963

13

lagstiftningarnas syften och räckvidd är det ej anmärkningsvärt, om också

betydande olikheter i organisationen föreligger.

Såvitt gäller förslaget till ändringar i förordningen om explosiva varor

redovisar kommerskollegium först vissa grundläggande frågor; de avser

klassificering av vissa varor, godkännande av militära explosiva varor, organisationen,

pyrotekniska varor samt behovsprövning i ärenden om tillstånd

till handel. Därefter upptages vissa andra frågor, bl. a. hemladdning av fickvapen,

tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe, innehav och förvaring

på arbetsplats, skyddsbestämmelser samt provisoriskt omhändertagande.

Remissyttranden. Kommerskollegiets förslag till ändringar i förordningen

om explosiva varor har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

flertalet remissinstanser. Arbetarskyddsstyrelsen har sålunda funnit det

framlagda förslaget till ändringar av förordningen innebära betydande förbättringar

av gällande bestämmelser. Överståthållarämbetet anser, att de

föreslagna ändringarna i stort sett synes vara väl motiverade, och ämbetet

finner sig — i likhet med de av ämbetet hörda myndigheterna — i huvudsak

kunna skänka sin anslutning till desamma. De ändrade eller nytillkomna

författningstexterna finner ämbetet förtjänta av högt vitsord. Länsstyrelsen

i Malmöhus län delar kommerskollegiets uppfattning, att under de år, som

gått efter tillkomsten av gällande lagstiftning, behov otvivelaktigt uppstått

av en närmare översyn av ifrågavarande lagstiftning. Det framlagda förslaget

till ändringar i förordningen finner länsstyrelsen vara i stort sett väl anpassat

efter de erfarenheter, som vunnits under den nuvarande lagstiftningens

tillämpningstid. Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter

sig i allt väsentligt till utredningens förslag, som länsstyrelsen finner välgrundat,

och länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att det framlagda förslaget i

allt väsentligt är väl ägnat att läggas till grund för författningsbestämmelser

i ämnet. Enligt ett av Sveriges industriförbund åberopat utlåtande från

Svenska gruvföreningen är det allmänna intrycket av utredningen, att kollegium

på ett värdefullt sätt sökt anpassa lagstiftningen på området till vad

som numera och inför framtiden kan te sig rimligt. Handelskammaren i Göteborg

anser, att kollegium genomfört sin utredning på ett förtjänstfullt sätt

och att de framlagda ändringsförslagen är väl genomtänkta. Ett genomförande

av dessa skulle i olika avseenden komma att innebära en väsentlig

uppmjukning av de nuvarande föreskrifterna på området. Då dessa föreskrifter

ofta visat sig vara till hinders för en ändamålsenlig hantering och

användning av sprängämnen för civila arbeten, måste förslaget hälsas med

tillfredsställelse. I gemensamt yttrande från Aktiebolaget Express-Dynamit

och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik understrykes, att förslaget på åtskilliga

punkter synes innebära väsentliga förbättringar och att kollegium beaktat

och anpassat sitt förslag till den tekniska utvecklingen på förevarande

område.

De kritiska synpunkter, som har framförts mot förslaget, har gällt vissa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

särskilda föreskrifter. Vad beträffar godkännande av militära explosiva

varor framhåller sålunda överbefälhavaren, att militära myndigheter

inte längre får möjlighet att bestämma vilka fordringar som från sekretess-

och säkerhetssynpunkt bör gälla vid användning, transport och förvaring

av vissa explosiva varor för militärt bruk; förslaget bör därför ändras

i denna del. Kritik har även framförts mot kommerskollegiets förslag i fråga

om hemladdning av ammunition till fickvapen samt

tillverkning av sprängämne på förbruk ningsställe. Vidare

har kommerskollegiets förslag beträffande den lämpliga utformningen

av organisationen rönt gensagor från olika håll. Därvid har särskild

uppmärksamhet ägnats frågan om samråd med brandmyndigheter

i ärenden rörande explosiva varor.

Under remissförfarandet har därjämte framkommit ett antal önskemål

om den närmare utformningen av tillämpningskungörelsen.

Departementschefen. Gällande förordning om explosiva varor utfärdades år

1949. Under den tid, som förflutit efter förordningens tillkomst har en fortskridande

teknisk utveckling ägt rum inom de explosiva varornas område.

Delta har föranlett olika reformkrav beträffande hithörande lagstiftning.

Delvis har dessa önskemål kunnat tillmötesgås genom att den av kommerskollegium

utfärdade tillämpningskungörelsen kompletterats. I de fall så icke

kunnat ske, har behandlingen av reformkraven fått anstå. Under de senaste

åren har emellertid inom kommerskollegium arbetats med en översyn

av hithörande frågor. Resultatet härav har redovisats i en av kommerskollegium

under 1962 framlagd utredning. Den företagna översynen har givit

vid handen, att någon mera genomgripande omarbetning av gällande förordning

icke är behövlig för att giva lagstiftningen en tidsenlig utformning.

Däremot erfordras ändringar av större omfattning beträffande tillämpningskungörelsen.

Kommerskollegiets utredning utmynnar också i förslag till

ändringar i 1949 års förordning samt en ny tillämpningskungörelse.

Vid remissbehandlingen har den vex*kställda utredningen i allt väsentligt

fått ett positivt mottagande. Några krav på en mera omfattande ändring avförordningen

har sålunda icke framställts. Även jag anser den verkställda

utredningen väl ägnad att läggas till grund för den erforderliga moderniseringen

av hithörande lagstiftning. Den nuvarande förordningen om explosiva

varor är utfärdad efter riksdagens hörande. Med hänsyn härtill bör

riksdagen jämväl nu beredas tillfälle att yttra sig över de föreslagna ändringarna

i förordningen. Vad beträffar förslaget till ny tillämpningskungörelse

torde det få ankomma på kommerskollegium att med beaktande avvad

remissinstanserna anfört i denna del meddela erforderliga bestämmelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 748 år 1963

15

III. Klassificering av vissa varor

Gällande bestämmelser. I 3 § 1 inom. förordningen om explosiva varor indelas

de explosiva varorna i fem huvudslag, nämligen sprängämnen,

såsom dynamit, nitrocellulosa, nitroglycerin och trotyl, krut, såsom

kanonkrut, gevärskrut och svartkrut, ammunition, såsom hagel- och kulpatroner,

patroner för slaktmasker samt laddade patron- och laddningshylsor,

granater, bomber och minor, tändmedel, såsom sprängkapslar, tändhattar

och stubin, samt pgrotekniska varor, såsom fyrverkeripjäser, icke

explosiva brand- och rökbomber samt explosiva leksaker. Då behov föreligger

av skilda transportföreskrifter för varor, som tillhör samma huvudslag,

göres i 3 § 2 mom. en uppdelning av de explosiva varorna i fem

transport k lasser, betecknade A, B, C, D och E. De olika transportklasserna

omfattar följande varuslag, nämligen transportklass A knallkvicksilver,

nitroglycerin och andra högkänsliga explosivämnen samt ammunition

och tändmedel, som icke kan anses transportsäkra, transportklass B

sprängkraftiga tändmedel i allmänhet, såsom sprängkapslar och detonerande

stubin, transportklass C dynamit, svartkrut samt därmed i avseende

å transportsäkerhet jämförliga sprängämnen och krut, transportklass D

mindre känsliga sprängämnen, röksvagt krut, militär ammunition i allmänhet

samt därmed i avseende å transportsäkerhet jämförliga pyrotekniska

varor, samt transportklass E annan ammunition än ovan nämnts, icke

sprängkraftiga tändmedel i allmänhet, såsom tändhattar och snabbstubin,

samt därmed i avseende å transportsäkerhet jämförliga pyrotekniska varor.

Enligt 4 § 3 mom. skall kommerskollegium med tillämpning av förordningens

bestämmelser avgöra till vilket huvudslag och till vilken transportklass

explosiv vara är att hänföra.

Utredningen. Med stöd av bestämmelsen i 4 § 3 mom. har kommerskollegium

genom olika beslut funnit anledning ändra transportklassen för vissa varor,

bland dem sådana vilka anförts i exemplifieringen till 3 § 2 mom. De sålunda

genomförda jämkningarna bör enligt kollegium föranleda ändring

i 3 § 2 mom. explosivvaruförordningen, så att den där anförda exemplifieringen

bringas i överensstämmelse med de sedan stadgandets tillkomst ändrade

förhållandena. Därjämte föreslås vissa formella jämkningar.

Kommerskollegium anför vidare i fråga om 3 § 1 inom., att enligt kollegiets

kungörelse den 6 juli 1959 (nr 4/1959) beteckningen explosiva leksaker icke

längre skall användas. Kommerskollegium erinrar om att nämnda beteckning

är upptagen i förordningens exemplifiering till huvudslaget pyrotekniska

varor och föreslår, att denna omarbetas. Samtidigt föreslås beträffande

huvudslaget krut, att i exemplifieringen kanonkrut och gevärskrut utbytes

mot nitrocellulosakrut.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

Remissyttrandena. Kommerskollegiets förslag till ändring beträffande förordningens

bestämmelser om huvudslag och transportklasser för explosiva

varor har i allmänhet icke föranlett särskilda erinringar. Med undantag för

de militära myndigheterna har de remissinstanser, som yttrat sig i förevarande

sammanhang, framställt endast smärre påpekanden. Sålunda yttrar Aktiebolaget

Bofors Nobelkrut, att ingenting är att invända mot indelningen av

explosiva varor i huvudslag. Dock ifrågasättes, om de valda benämningarna

för lmvudslagen är täckande. Bolaget vill föreslå, att ordet krut utbytes mot

ordet drivmedel på grund av förekomsten av helt andra kompositioner (använda

som drivmedel) än de som tidigare traditionellt hänförts till huvudslaget

krut och som sammankopplas med denna benämning. I fråga om

exemplifieringen till transportklasserna anser bolaget, att vid transportklass

A knallkvicksilver bör utgå och ersättas med blyazid och/eller tricinat.

Knallkvicksilver användes nämligen numera utomordentligt sällan, medan

blyazid och tricinat är de vanligen använda tändämnena. Vidare föreslås

beträffande transportklass D, att ordet krutslag utbytes mot drivmedel.

Aktiebolaget Norma projektilfabrik föreslår, att under huvudslaget krut

upptages nitroglycerinkrut samt att under huvudslaget ammunition medtages

även komponenter i särskilda förpackningar för hemladdning. En mera

långtgående omarbetning påyrkas i ett vid överbefälhavarens yttrande fogat

uttalande av ett inom försvarets förvaltningsdirektion befintligt samarbetsorgan

med representanter för de tre försvarsgrensförvaltningarna, den s. k.

ammunitionsdelegationen. Denna anför, att exemplifieringen under de olika

huvudslagen bör modifieras, så att den bättre följer de på senare år framkomna

explosiva varorna. Försvarets fabriksstyrelse anför, att indelningen

av explosiva varor i transportklasser med olika grader av transportfarlighet

är av grundläggande betydelse. Den föreslagna indelningen liksom den

gällande är emellertid föga systematisk. Styrelsen förklarar sig väl inse svårigheterna

att åstadkomma en från alla synpunkter godtagbar indelning och

ifrågasätter därför, om inte i förordningen enbart borde hänvisas till en

fullständig och detaljerad förteckning av det slag, som omnämnes i 5 § explosivvaruförordningen.

Departementschefen. Den nuvarande indelningen av explosiva varor i fem

huvudslag och fem transportklasser har tillkommit i enlighet med det förslag

härom, som framlades av 1942 års sakkunniga för revision av 1928

års förordning angående explosiva varor (SOU 1948: 8). Huvudlinjerna för

denna indelning ändras icke enligt kommerskollegiets utredning, som innebär,

att endast exemplifieringen till indelningen skall jämkas i vissa avseenden.

I likhet med vad som uttalats av kollegium anser jag, att de ändrade förhållandena

efter tillkomsten av 1949 års förordning nu påkallar en ändring

av där upptagen exemplifiering. Det förslag, som framlagts i utredningen,

är enligt min mening i huvudsak väl avvägt. Med anledning av vad som

framkommit under remissbehandlingen av utredningsförslaget torde dock

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

17

den ändringen böra vidtagas i kollegiets förslag, att i exemplifieringen till

transportklass A angives blyazid i stället för knallkvicksilver. Att i större

omfattning omarbeta nuvarande klassificering finner jag icke påkallat för

närvarande.

Jag torde här få anmärka, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utan

riksdagens hörande vidtaga sådana ändringar beträffande exemplifieringen

till huvudslag och transportklasser, som framdeles kan visa sig påkallade av

tekniska skäl eller eljest av utvecklingen.

IV. Tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe

Gällande bestämmelser. I fråga om tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe

har kommerskollegium den 27 april 1954 utfärdat kungörelse

om beredning av vissa slag av lcloratsprängämnen vid förbrukningsstället

m. m. (Ser. A nr 3/1954). Genom kungörelsen har kollegium godkänt

sådant sprängämne, som beredes genom att ett halvfabrikat, bestående av

poröst kaliumklorat av viss beskaffenhet, impregneras med fotogen eller

annan olja, samt förklarat, att vissa bestämmelser i explosivvaruförordningen

tills vidare icke skall äga tillämpning på avsedda sprängämne i den mån

beredningen därav sker vid förbrukningsstället för användning därstädes.

Tillstånd att bereda sprängämnet skall meddelas av länsstyrelsen. Denna kan

dock förordna, att polismyndigheten i den ort, där beredningen skall ske,

skall vara tillståndsmyndighet. Ansökan om tillstånd skall göras på formulär,

som godkänts av kollegium, och ingivas till polismyndigheten. Om länsstyrelsen

är tillståndsmyndighet, skall polismyndigheten översända ansökningen

dit. Tillståndshavare skall iakttaga såväl tillståndsmyndighetens villkor

och föreskrifter som sprängämnesinspektionens föreskrifter rörande

förvaring och handhavande av sprängämnet och halvfabrikatet, överlåtelse

av sprängämnet får ej äga rum. Transport utom förbrukningsstället får ej

ske utan tillståndsmyndighetens medgivande.

Utredningen. Det föreligger ett betydande behov av sprängämnen, som tillverkas

på förbrukningsplatsen. Sådan tillverkning ställer sig billig. Processen

med tillverkning och användning på stället är ändamålsenlig. Den synes

icke vara förenad med särskilda vådor från säkerhetssynpunkt. Genom

kungörelsen år 1954 bär ifrågavarande tillverkning av sprängämnen undantagits

från den gängse regleringen enligt förordningen om explosiva varor.

En sådan åtgärd kunde motiveras, så länge det rörde sig om en verksamhet

av speciell art och av begränsad räckvidd. Förutom det i 1954 års kungörelse

avsedda sprängämnet, som brukar benämnas imatrex, har hittills

slutligt utexperimenterats ett sprängämne framställt av ammoniumnitrat

och olja (AN-olja). Verksamheten har fått en sådan omfattning, att det

både från säkerhetssynpunkt och av hänsyn till intresset att verksamheten

skall kunna utvecklas vidare under gängse betingelser synes angeläget att upp2

Ilihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 14S

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

häva specialregleringen och göra explosivvaruförordningen direkt tillämplig.

Därvid bör beaktas, att tillverkningen av sprängämne på förbrukningsstället

för användning därstädes i allmänhet sysselsätter högst tre personer. Antalet

sysselsatta personer är avgörande för frågan, huruvida viss tillverkning

skall betraktas såsom fabriksmässig eller icke. Enligt 7 § andra stycket explosivvaruförordningen

betecknas nämligen tillverkning, som sysselsätter

mer än tre personer, såsom fabriksmässig. Nu ifrågavarande tillverkning är

följaktligen i regel icke fabriksmässig. Tillstånd att tillverka explosiva varor

annorledes än fabriksmässigt får enligt 10 § fjärde stycket explosivvaruförordningen

meddelas blott för två slag av tillverkning, nämligen laddning

av handvapenammunition och tillverkning av pyrotekniska varor. Kollegiets

förslag är, att sistberörda bestämmelse ändras därhän, att tillstånd

att tillverka explosiva varor annorledes än fabriksmässigt skall kunna meddelas

även för tillverkning av sprängämne vid förbrukningsställe för användning

därstädes. Enligt kollegium bör beslut om tillstånd förbindas med

villkor, att sprängämnet ej får transporteras utanför förbrukningsstället,

där det framställts, eller överlåtas.

Enligt 1954 års kungörelse kan länsstyrelse delegera sin befogenhet att

meddela tillstånd till vederbörande polismyndighet. Denna förenklade ordning

för tillståndsgivning har tillämpats med gott resultat, och kommerskollegium

anser, att den bör bibehållas. Mot ordningen talar, att explosivvaruförordningen

bygger på principen, att tillverkning av explosiva varor skall få

ske endast med länsstyrelses tillstånd. Delegeringen innebär emellertid

icke något formellt avsteg från denna princip. Den kan sakligt motiveras,

och den överensstämmer med rådande uppfattning om önskvärdheten av

decentralisering. För att delegering skall kunna ske synes särskilt stadgande

i förordningen erfordras. Detta kan icke lämpligen upptagas i något

befintligt författningsrum utan bör inrymmas i ett nytt, av kollegiet betecknat

18 a §. Vid avfattningen av denna paragraf har kollegium övervägt

i vad mån länsstyrelsens befogenhet att delegera sin beslutanderätt skulle

kunna utsträckas att gälla även annan icke fabriksmässig tillverkning.

Övervägandena har givit vid handen, att delegering bör kunna förekomma

i fråga om laddning av handvapenammunition. Sådan tillverkning representerar

en verksamhet med begränsade riskmoment. Däremot är tillverkning

av pyrotekniska varor med hänsyn till föreliggande risker en verksamhet

av sådan art, att tillståndsgivning bör omhänderhavas av länsstyrelsen,

även när tillverkningen icke är fabriksmässig. Kollegiets förslag är således,

att den nya 18 a § skall berättiga länsstyrelsen alt delegera sin beslutanderätt

i tillståndsärenden, såvitt gäller icke fabriksmässig tillverkning i form

av laddning av handvapenammunition och av tillverkning utav sprängämne

på förbrukningsställe för användning därstädes. Med delegeringen

bör enligt kollegium följa rätt för polismyndighet att godkänna föreståndare

och vikarie jämlikt 11 §, verkställa avsyning enligt 15 § samt att från

tillståndshavaren mottaga vissa anmälningar, som eljest skulle ha tillställts

länsstyrelsen såsom tillståndsmyndighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 718 år 1963

19

Den omständigheten att annan myndighet än länsstyrelse i vissa fall skall

kunna vara tillståndsmyndighet bör enligt kollegium medföra en formell

ändring av 9 § första stycket, där nu som tillståndsmyndighet omnämnes

endast länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Kommerskollegiets förslag tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av länsstyrelsen i Västerbottens län, poliskamrarna i Stockholm och

Hälsingborg, åklagarmyndigheten i Stockholm och brandchefen i Göteborg

samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Jämväl i andra remissyttranden intages en positiv ståndpunkt till kollegiets

förslag, varvid dock förordas olika jämkningar däri. Från bl. a. Landsorganisationen

framhålles vikten av att ifrågavarande tillverkning sker på ett

från säkerhetssynpunkt betryggande sätt.

Vad angår den av kommerskollegium föreslagna utvidgningen av

möjligheten att meddela tillstånd till icke fabriksmässig

tillverkning förklarar sålunda Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget

Nora tändrörsfabrik, att förslaget mot bakgrunden av den utveckling

som ägt rum under senare år, synes från tekniska och ekonomiska synpunkter

sunt och riktigt. Med hänsyn till de uppenbara risker, som föreligger

från säkerhetssynpunkt vid tillverkning av sprängämne, vari ingår

explosiva varor och metaller, bör det emellertid komma till klart uttryck

i förordningen och icke blott i tillämpningskungörelsen, att tillverkning

av sprängämne på förbrukningsställe icke får avse sprängämnen, vid vars

framställning som komponenter ingår explosiva varor och metaller. Härutöver

bör tillverkningen kvantitativt begränsas med hänsyn till de risker,

som onekligen föreligger att tillåta dylik tillverkning med personal, som

saknar kännedom om de ingående råvarornas och de färdiga sprängämnenas

egenskaper. En liknande uppfattning framföres av Sveriges kemiska industrikontor

och Nitroglycerin aktiebolaget, vilket bolag vidare omnämner, att man

av utredningen skulle kunna tro, att användningen av AN-olja-sprängämnen

fått stor omfattning; för närvarande är det emellertid endast ett fåtal företag,

som använder sådana sprängämnen. Förbrukningen av dem är något

under sju procent av den totala åtgången av civila sprängämnen.

En skyndsam överarbetning av kollegiets ändringsförslag beträffande

10 § påyrkas av Landsorganisationen, som anför:

Som motiv för en dylik uppmjukning av gällande bestämmelser har kollegiet

anfört, dels att det föreligger ett betydande behov av sprängämnen,

som tillverkas på förbrukningsplatsen, dels även att en dylik tillverkning

ställer sig billig och är ändamålsenlig. LO har självfallet intet att erinra

mot nämnda motiv för en liberalare lagstiftning. Vidare konstateras det i

utredningen, att en dylik tillverkning på förbrukningsstället »synes icke

vara förenad med särskilda vådor ur säkerhetssynpunkt». Konstaterandet

sker utan att kommerskollegium redovisar några grunder för sitt påstående.

Konstaterandet lämnar enligt LO:s mening icke någon tillräcklig garanti

för att arbetet med ifrågavarande tillverkning kan komma att ske under

sådana betryggande former för arbetstagarnas säkerhet, som numera utgör

eu förutsättning för ett fullgott arbetarskydd. Detta gäller desto mer

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. DIaj:ts proposition nr 148 år 1963

som utredningen överhuvud taget inte redovisar vilka säkerhetsåtgärder,

som kommer att fordras, för att tillstånd till tillverkning på förbrukningsstället

må beviljas. LO anser det nämligen vara nödvändigt med hänsyn

till verksamhetens särskilda farlighet alt redan innan verksamheten påbörjas

garantier skapas för att erforderliga skyddsåtgärder blir vidtagna.

Beträffande den i 18 a § föreslagna delegationsrätten anser länsstyrelserna

i Kronobergs och Värmlands län, att de av kollegium i paragrafen

angivna ärendena bör kunna avgöras av polismyndigheten utan att särskilt

förordnande meddelas. Länsstyrelserna föreslår därför, att polismyndigheterna

genom direkt föreskrift i författningen blir tillståndsmyndighet

för dessa ärenden. Samma förslag ställes av statsåklagaren i Malmö, som

framhåller, att de i utredningen förordade bestämmelserna leder till att samma

befogenhet kan komma att i skilda län utövas av olika myndigheter, vilket

förhållande från allmän synpunkt måste anses otillfredsställande. Liknande

åsikt framföres av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler, som anser det otillfredsställande, om ej inom ett län ifrågavarande

tillstånd skulle kunna meddelas av alla polismyndigheter. Även

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att i författningsrummet bör

entydigt angivas vilken myndighet som skall vara tillståndsmyndighet. Nitroglycerin

aktiebolaget yttrar, att kollegiets förslag torde kunna godtagas

utan större risker för att vederbörliga säkerhetskrav blir eftersatta. Bolaget

förordar dock bestämt ett stadgande, enligt vilket polismyndighet alltid skall

höra sprängämnesinspektionen i ärendet. Att tillståndsärenden av denna

art icke bör avgöras utan att sprängämnesinspektionen yttrat sig understrykes

även av överståthållarämbetet, som för sin del vidare ifrågasätter,

om icke delegationsrätten utan risk bör kunna för enhetlighetens skull omfatta

även den icke fabriksmässiga tillverkningen av pyrotekniska varor.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det lämpligt att i förordningen föreskrives,

att polismyndigheten skall tillställa länsstyrelsen en avskrift av beslutet.

Härigenom skulle länsstyrelsen få ökade möjligheter att utöva tillsyn

samt att pröva lämpligheten av förordnandet.

En kritisk inställning till kommerskollegiets förslag rörande delegationsrätten

framkommer i det yttrande, som avgivits av landsfogden i Malmöhus

län, vilken rent preliminärt vill ifrågasätta, om en delegering kan anses lämplig

på nuvarande stadium. Omständigheterna synes tala för att tillståndsgivningen

åtminstone under en övergångstid bör stanna hos länsstyrelsen.

Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik vill

starkt ifrågasätta, om skäl föreligger för den föreslagna delegeringen. Med

hänsyn till de risker, som onekligen föreligger från säkerhetssynpunkt vid

all slags tillverkning av sprängämnen är det av största vikt, att tillståndsärendena

handlägges av en myndighet, som har erforderliga möjligheter till

samordning, översikt och enhetligt bedömande. Bolagen kan därför ej tillstyrka

kollegiets förslag om delegering. Skulle detta ändock komma att godtagas,

bör stadgas, att polismyndighet alltid skall vara skyldig att höra

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

21

sprängämnesinspektionen i ärenden av ifrågavarande slag. Landsorganisationen

finner förslaget direkt olämpligt och anför:

Verksamhetens speciella farlighet, arbetsplatsernas skiftande natur och

den omständigheten att särskilt omsorgsfulla arbetarskyddsåtgärder i varje

särskilt fall måste företagas för att arbetstagarna skall kunna garanteras

största möjliga säkerhet, förutsätter enligt LO:s uppfattning, att tillsynsorganens

befattningshavare äger särskilda skyddstekniska kunskaper för att

rätt kunna handha sin uppgift. Sådan kunskap har inte polismyndighetens

befattningshavare, varför — även om yttrande inhämtas från sprängämnesinspektionen

i alla de fall, där inspektionens mening inte är känd — särskilt

vid avsyning de många gånger svåra arbetarskyddstekniska synpunkterna ej

torde kunna vinna erforderligt beaktande. Det måste enligt LO:s mening

vara lämpligare att länsstyrelsernas och polismyndigheternas befogenheter

i denna del övertoges av yrkesinspektionen, vars befattningshavare med hänsyn

till utbildning och erfarenhet otvivelaktigt torde vara bäst skickade att

handha tillsynen av tillverkningen av explosiva varor och inte enbart användningen

av dylika varor. Självfallet vill LO inte motsätta sig, att i de delar

förordningen om explosiva varor har till uppgift att garantera, att dylika

varor icke används på ett för den allmänna säkerheten vådligt sätt, dessa

uppgifter handhas av nuvarande tillsynsorgan. LO vill således ävenledes i

detta fall förorda ett bibehållande av den nuvarande ordningen till dess det

avgjorts, huruvida av LO föreslagen omorganisation hör komma till stånd.

I förevarande sammanhang upptas i remissyttrandena även vissa andra

spörsmål. Sålunda ifrågasätter Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget

Nora tändrörsfabrik, om förordningens definition av fabriksmässig

tillverkning är realistiskt utformad. Från säkerhetssynpunkt

borde fabriksmässigheten snarare knytas till en viss per tidsenhet tillverkad

kvantitet sprängämne än till ett visst antal personer, som är sysselsatta

i tillverkningen. Samma uppfattning kommer till uttryck i det utlåtande,

som avgivits av Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet,

Svenska gruvindustriarbetareförbundet, Svenska

kommunalarbetareförbundet och Svenska vägarbetareförbundet samt Försvarsverkens

civila personals förbund. Sveriges kemiska industrikontor anför

i denna fråga:

En förutsättning för att t. ex. »AN:olja» skall få beredas på förbrukningsstället

är enligt utredningen att tillverkningen sker med högst tre arbetare,

eftersom medgivandet endast berör icke-fabriksmässig tillverkning. Om någon

begränsning av tillverkningen anses nödvändig, borde enligt Kemikontorets

åsikt en sådan ske genom bestämmelser om t. ex. den maximikvantitet

sprängämne, som finge tillverkas å ett förbrukningsställe per dag, och

icke genom en begränsning av antalet med tillverkningen sysselsatta arbetare.

Det vore en egendomlig konsekvens om ökningen av antalet med sprängämnestillverkningen

sysselsatta personer från 3 till 4 -— t. ex. genom tillsättandet

av en särskild kontrollförman — skulle medföra förbud mot

sprängämnets beredning på förbrukningsstället. Om lagstiftningen skall

ändras i riktning mot en relativt fri användning av vissa sprängämnen å förbrukningsstället,

bör man kunna utgå från att säkerhetskravet bäst tillgodoses

å sådana förbrukningsställen som berör större företag. För sådana

torde i särskilt hög grad gälla den i utredningen anförda grundsatsen, att

tillverkarna bör ha en ganska långtgående skyldighet att själva vara verksamma

för att hindra explosionsolycka.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr M8 år 1963

Svenska gruvföreningen anser det angeläget att klargöra begreppet förbruk

ni ngsställe och frågar, om detta innebär enskild sprängplats,

arbetsområde, malmområde, enskild gruva, gruvförvaltning eller annan organisatorisk

enhet.

Departementschefen. 1949 års förordning om explosiva varor innehåller

inga särskilda bestämmelser om beredning av sprängämne på förbrukningsställe.

Sedan behov uppstått av föreskrifter för sådan tillverkning, har

kommerskollegium meddelat vissa regler i kungörelse den 27 april 1954.

Kungörelsen gäller ett sprängämne, som brukar betecknas imatrex, vilket

kommit till användning i gruvor samt vid tunnelbyggen och liknande arbeten.

I utredningen omnämnes, att tillverkning av sprängämnen på förbrukningsställe

nu nått ganska stor omfattning och att verksamheten visar tendenser

att tillväxa ytterligare. Utvecklingen har redan medfört, att det framkommit

andra lämpliga sprängämnen. Kollegium har med hänsyn till antydda

förhållanden funnit det angeläget att föra in verksamheten under explosivvaruförordningen

och att slopa särregleringen.

Kommerskollegiets principiella ställningstagande har under remissförfarandet

ej föranlett särskilda erinringar. Även enligt min mening bör med

hänsyn till omfattningen av förevarande sprängämnestillverkning särregleringen

slopas och erforderliga föreskrifter upptagas i förordningen.

Vad angår den närmare utformningen av dessa föreskrifter har många

remissinstanser godtagit kommerskollegiets förslag, medan andra framfört

krav om skärpning i olika avseenden. I sistnämnda fall har som skäl anförts

de olika risker, som kan vara förenade med ifrågavarande tillverkning. Riskerna

för dem, som deltar i arbetsprocessen, får enligt min mening icke

undervärderas. Denna handlingslinje torde lättast kunna följas, därest tillståndsgivningen

ej anförtros ett stort antal myndigheter utan i enlighet

med förslag av landsfogden i Malmöhus län under en övergångstid anförtros

länsstyrelse. Mot en sådan lösning skulle kunna anföras, att redan

1954 års kungörelse medger delegationsrätt. Ä andra sidan måste emellertid

beaktas, att denna kungörelse endast avser tillverkning av ett enda

sprängämne. Vidare kan nämnas, att delegationsmöjligheten enligt vad jag

inhämtat icke torde ha utnyttjats annat än i undantagsfall. På grund av angivna

skäl är jag icke nu beredd att tillstyrka den av kollegium förordade

regeln att länsstyrelse skall vara berättigad att delegera sin beslutanderätt

i tillståndsärenden av förevarande slag. Frågan om delegering av tillståndsgivningen

torde få bero av erfarenheterna av den nya lagstiftningen.

Under remissförfarandet har yrkande framställts, att innebörden av begreppet

förbrukningsställe skulle närmare klargöras. Någon sådan definition

torde emellertid icke böra givas i lagtexten. Förhållandena på olika arbetsområden

skiftar alltför mycket för att en sådan bestämning skulle

komma att äga något värde. Det måste därför få ankomma på de rättstilllämpande

myndigheterna att närmare bestämma förbrukningsställets om
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

23

fattning. Vägledande torde därvid få vara, att under begreppet förbruknimgsställe

ingår enskild sprängplats och enskild gruva; däremot kan icke

gruvförvaltning eller annan organisatorisk enhet anses omfattade av nämnda

begrepp.

Enligt kommerskollegium skulle länsstyrelses delegationsrätt enligt den föreslagna

18 a § avse även icke fabriksmässig tillverkning i form av laddning

av handvapenammunition. Olika meningar har framkommit rörande den

lämpliga utsträckningen av denna delegation. Säkert underlag för bedömande

av denna frågeställning torde vinnas först sedan det i samband med

polisväsendets förstatligande närmare bestämts, hur polismyndigheterna

skall organiseras. Då härtill kommer, att den av kollegium föreslagna delegationsrätten

icke synes äga den angelägenhetsgrad, att den påkallar behandling

i förevarande sammanhang, finner jag mig icke nu böra upptaga förslaget

till närmare prövning.

V. Skyddsavstånd till tätbebyggelse

Gällande bestämmelser. Enligt 13 § första stycket explosivvaruförordningen

får tillverkning av explosiv vara icke äga rum å plats, där tillverkningen

kan medföra särskild fara för omgivningen. I 13 § andra stycket

stadgas, att tillverkningsställe ej får vara beläget inom tätbebyggt område

samt att tillverkning av sprängämnen, krut, sprängladdad ammunition eller

sprängkraftiga tändmedel ej får bedrivas på mindre avstånd än 5 000 meter

från sådant område, 500 meter från offentlig byggnad, station på till allmän

trafik upplåten järnväg eller annans hus, vari människor bor eller eljest

varaktigt uppehåller sig, eller 200 meter från allmän väg eller från järnväg

eller farled, som är upplåten till allmän trafik, eller från gränsen till

annans fasta egendom, såvida ej ägaren till egendomen annat medgivit. Om

tillverkningen är av mindre farlig beskaffenhet eller av ringa omfattning,

kan dock länsstyrelsen enligt 13 § tredje stycket meddela undantag från

bestämmelserna om minsta avstånd.

Enligt 44 § skall de angivna skyddsavstånden tillämpas även för fabriksmagasin.

I fråga om upplagsmagasin gäller enligt 45 § vissa allmänna bestämmelser,

vilka kompletteras av föreskrifter i tillämpningskungörelsen.

Utredningen. Från företagarhåll har framhållits, att bestämmelsen om 5 000

meters avstånd till tätbebyggelse icke kunnat upprätthållas i praktiken.

Vid planering enligt byggnadslagen hade hänsyn icke tagits till ifrågavarande

bestämmelse. Följden är, enligt uppgift, att tätbebyggelse numera

uppkommit inom det stadgade minimiavståndet 5 000 meter i fråga om

samtliga större fabriker för tillverkning av sprängämnen och likställda varor.

Angivna förhållande synes emellertid icke annat än undantagsvis och

beträffande mindre anordningar ha framkallat krav på förflyttning av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

sprängämnesföretagens anläggningar. Några intressekonflikter av allvarligare

slag synes således icke ha uppkommit.

Kommerskollegium finner utvecklingen ge vid handen, att bestämmelsen

om 5 000 meters skyddsavstånd till tätbebyggelse under numera rådande förhållanden

icke upprätthålles och icke kan upprätthållas annat än i undantagsfall.

Under sådana förhållanden bör stadgandet utgå ur förordningen

om explosiva varor.

Så synes enligt kollegium kunna ske utan större vådor. Enligt den allmänna

regeln i 13 § första stycket får anläggning för tillverkning av explosiva

varor icke förläggas till plats där tillverkningen kan medföra särskild fara

för omgivningen. Tillståndsmyndighet enligt explosivvaruförordningen samt

planeringsmyndighet enligt byggnadslagstiftningen har att med tillämpning

av denna allmänna bestämmelse vederbörligen beakta behovet av tillräckligt

skyddsavstånd mellan anläggning och tätbebyggelse. Att låsa fast skyddsavståndet

vid en sträcka av 5 000 meter har synts osmidigt. Tillståndsmyndigheten

bör, i dagens läge, ha möjlighet att, med beaktande av vidtagna

skyddsanordningar och övriga särskilda omständigheter, godtaga kortare

skyddsavstånd.

Sökande torde genom föregående förfrågan hos sprängämnesinspeklionen

och andra sakkunniga kunna få ledning för bedömningen av vilka

skyddsavstånd som kan komma att krävas i fråga om anläggning, som han

ämnar uppföra.

I förordningen om brandfarliga varor angives icke några fixerade skyddsavstånd.

Sådana frågor har hänvisats till tillämpningskungörelsen. På liknande

sätt är lagstiftningen om explosiva varor och kollegiets förslag till

revision därav uppbyggt i fråga om skyddsavstånd från upplagsmagasin till

kringliggande bebyggelse av olika slag.

Kommerskollegium har övervägt att ersätta även övriga i 13 § andra stycket

upptagna skyddsavstånd med smidigare, i tillämpningskungörelsen intagna

bestämmelser om efter omständigheterna varierande avstånd. Kollegium

har emellertid stannat för att låta dessa bestämmelser om skyddsavstånd

stå kvar i förordningen. De blir att betrakta såsom minimiavstånd.

Av bestämmelser i tillämpningskungörelsen rörande upplagsmagasin framgår

att större skyddsavstånd skall tillämpas i fråga om vissa sådana anläggningar.

Dessa bestämmelser bör, när skyddsavstånden enligt dem är

större än de i förordningen angivna, tillämpas även på fabriksmagasin.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att avgränsningen

av det område kring en sprängämnesfabrik, inom vilket bebyggelse ej

får ske, bör göras med beaktande av de förhållanden, som råder på platsen,

topografi m. m. En generell regel blir därför av ringa värde. Den synes

kunna utgå ur förordningen. Å andra sidan visar erfarenheten, att det ofta

kan vara svårt för redan etablerade sprängämnesfabriker att värja sig mot

påträngande bebyggelse. Särskilt gäller detta industrier i närheten av större

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1963

25

tätorter. Länsstyrelsen finner det angeläget, att icke slopandet av skyddsavståndet

kommer att medföra krav på oskäligt stora, kostnadskrävande

säkerhetsanordningar inom fabriksområdena på grund av att bebyggelsen

vill tvinga sig allt närmare. Även länsstyrelsen i Örebro län vill biträda kollegiets

förslag och uppger, att det inom länet finnes tre större anläggningar

för tillverkning av explosiv vara, vilka samtliga är belägna i eller i närheten

av stad. I alla tre fallen ligger stadens tätbebyggda del inom det stadgade

minimiavståndet av 5 000 meter från tillverkningsstället. Länsstyrelsen understryker

dock den synnerliga vikten av att vid meddelande av tillstånd till

fabriksanläggningar hänsyn tages till kringliggande bebyggelse. Poli.^kammaren

i Hälsingborg finner det riktigt, att stadgandet om 5 000 meters

skyddsavstånd utgår ur förordningen, då det synbarligen icke kan upprätthållas;

ett mera smidigt och tänjbart skyddsavstånd bör kunna godtagas.

Även brandchefen i Göteborg delar uppfattningen, att en realprövning från

fall till fall bjuder sådan säkerhet, att skyddsavståndet 5 000 meter kan

utgå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner den föreslagna ändringen

välmotiverad men anser, att den bör komma till klarare uttryck i författningstexten,

samt fortsätter:

Prövningen av skyddsavstånd till tätbebyggelse avser endast befintlig bebyggelse.

Planerad eller eljest framtida bebyggelse beröres ej. Enligt 5 §

andra stycket byggnadslagen förutsättes för att mark skall få användas till

tätbebyggelse, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från

allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Därunder torde ej innefattas prövning

av skyddsavstånd av förevarande slag. Någon möjlighet för markägare

att genom expropriation tvinga bort närbelägen anläggning för explosiva

varor torde i allmänhet ej finnas. Det synes emellertid icke rimligt att en

markägare — särskilt då denne i regel ej ens hörts i ärendet angående tillstånd

till anläggning för explosiva varor — skall vara förhindrad att sälja

eller upplåta mark för bebyggelse inom visst avstånd från anläggning för

explosiva varor. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta om icke i ärenden

om tillstånd till anläggning för explosiva varor markägare och andra berörda

sakägare inom en i samråd med sprängämnesinspektionen av tillständsmyndighelen

bestämd skyddszon kring den planerade anläggningen

alltid skola höras genom tillståndsmyndighetens försorg. Om därvid bärande

invändningar, t. ex. med hänsyn till planerad framtida bebyggelse, göres

av markägare eller annan sakägare, t. ex. innehavare av servitut eller annan

rättighet, bör tillstånd kunna vägras till anläggningen.

Kollegiets förslag att slopa gällande skyddsavstånd till tätbebyggelse finner

Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik

vara riktigt och realistiskt med hänsyn till utvecklingen. Bolagen beklagar

dock, att kollegiets överväganden att ersätta även förordningens nuvarande

bestämmelser om visst avstånd till byggnader, farleder och annat med

smidigare, i kungörelsen intagna bestämmelser icke föranlett något förslag.

Sistnämnda spörsmål diskuteras av Aktiebolaget Norma projektilfabrik,

som tillverkar ammunition för handvapen och automatvapen. Bolaget

omnämner, att det disponerar över ett ansenligt fabriksområde i Åmot
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

fors samhälle, vilket delvis vuxit upp som resultat av bolagets verksamhet,

och att i enlighet med gällande bestämmelser ett avsevärt skyddsområde

lagts ut för fabriken, samt fortsätter:

Skulle man strikt följa förordningens bestämmelser om 500 meters avstånd

skulle detta omöjliggöra fabrikens drift. Vi kunna icke tänka oss att

det är avsikten att förhindra för bolaget att använda för ammunitionstillverkndng

sina anläggningar, som hava ett brandförsäkringsvärde av c:a 5

miljoner kronor för byggnader och av c:a 10 miljoner kronor för maskiner.

Vi äro på det klara med att en strikt tillämpning av ett sådant förbud icke

kan tänkas vara aktuellt, enär laddning i den form den bedrives medför

praktiskt taget ingen explosionsrisk utan endast en viss brandfara, som

dock i föreliggande fall är utan betydelse för SJ:s anläggningar och vägtrafiken.

Det måste emellertid påpekas, att en kategorisk avståndsangivelse

icke lämpligen kan användas i ett sådant fall som detta utan bör ersättas

med smidigare bestämmelser, så att förordningen blir i överensstämmelse

med de faktiska förhållandena, som säkert gäller flera företag inom aminunit

ion stiliver kningen.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen synes den av kollegium föreslagna ändringen

av 13 § andra stycket motivera, att till tredje stycket göres ett tillägg,

varigenom skapas möjlighet att i särskilt fall, när så finnes påkallat, föreskriva

större avstånd än som sägs i andra stycket.

Departementschefen. Jag vill för min del tillstyrka kommerskollegiets förslag

att bestämmelsen om skyddsavstånd av 5 000 meter från tillverkningsställe

till tätbebyggelse skall utgå ur 13 § andra stycket.

Med anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen vill jag framhålla,

att bestämmelserna i 13 § andra stycket icke innebär, att tillståndsmyndigheten

är förhindrad att fastställa större skyddsavstånd än de i lagrummet

angivna. Någon särskild bestämmelse med erinran härom synes

knappast vara erforderlig. Ej heller bör vad Aktiebolaget Norma projektilfabrik

anfört föranleda ändrade bestämmelser. Bolagets omnämnda fabrikation

synes utgöra sådan mindre farlig tillverkning, beträffande vilken

länsstyrelse jämlikt 13 § tredje stycket äger meddela erforderliga undantagsbestämmelser.

Vad slutligen angår förslaget, att sakägare alltid skall

höras i ärenden om tillstånd till anläggning för explosiva varor, vill jag

erinra om att ansökningar om tillstånd till fabriksmässig tillverkning jämlikt

10 § andra stycket i regel skall kungöras. Såvitt av det tillgängliga

materialet framgår har behov av ett närmare reglerat förfarande icke visat

sig föreligga. Ej heller sistnämnda förslag bör därför föranleda någon särskild

åtgärd.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1963

27

VI. Maxiinikvantiteter i magasin

Gällande bestämmelser. Föreskrifter om den största myckenhet explosiva

varor, som må inrymmas i fabriksmagasin och upplagsmagasin meddelas i

44 och 46 §§ explosivvaruförordningen. Maximikvantiteten är för fabriksmagasin

50 000 kilo och för upplagsmagasin 25 000 kilo. Länsstyrelsen kan

dock medgiva större mängd, om synnerliga skäl föreligger därtill. I fråga

om ammunition gäller, att endast vikten av explosiva och pyroteknislca ämnen

skall inräknas.

Utredningen. Till kollegium hade meddelats, att dispenser från maximibestämmelsen

rörande fabriksmagasin beviljats företag, som eljest skulle

ha haft betydande svårigheter att finna utrymme för erforderligt antal magasin.

I anslutning härtill har för kollegium framhållits, att gällande bestämmelser

vore föråldrade. Om större mängder än de i förordningen angivna

finge förvaras i varje magasin, kunde antalet magasin och det område, där

magasinen vore förlagda, begränsas. Fördelarna härav kunde, även från risksynpunkt,

anses väga över de nackdelar, som det innebure att förvara en mycket

stor kvantitet i samma magasin. Gällande bestämmelser om maximikvantiteter

borde, i varje fall såvitt gäller fabriksmagasin, jämkas så, att det bleve

tillåtet att utan särskild dispens förvara åtminstone 200 000 kilo i sådant magasin.

Intill denna kvantitet meddelades redan dispenser.

Kollegium förklarar sig dela de anförda åsikterna. Enligt kollegiets mening

kan de fastställda maximikvantiteterna hindra en rationell lagring av

ifrågavarande explosiva varor. Anspråket på skydd för omgivningen kan tillgodoses

genom att skyddsavstånden mellan magasinen och omgivande bebyggelse

m. in. anpassas efter mängden i magasinet förvarade varor. Det kan

vara till fördel även från säkerhetssynpunkt med en viss koncentration av

området för förvaring av explosiva varor. Lagring av större mängder explosiva

varor i magasin än de nu tillåtna torde ej medföra sådana faror att det

från säkerhetssynpunkt finnes skäl att hålla fast vid bestämmelserna. Med

hänsyn härtill föreslår kollegium, att bestämmelserna i 44 och 46 §§ om

maximikvantitet skall utgå.

Emellertid anser kollegium, att fältet ej bör lämnas alldeles fritt. De praktiska

erfarenheterna här i landet inskränker sig till magasin av storleksordningen

200 000 kilogram. Det synes därför lämpligt att såsom regel hålla

fabrikernas magasin inom ramen därför, i varje fall till dess vidare erfarenhet

vunnits. Kollegium framhåller, att det i särskilda fall med hänsyn till

omständigheterna kan finnas anledning för tillståndsmyndigheten att sätta

gränsen för vad som får förvaras i visst magasin betydligt lägre. Så måste

givetvis ske, om magasinet är så beläget, att bestämmelserna om skyddsavstånd

eljest icke kan iakttagas. Även andra omständigheter kan emellertid

föranleda därtill, t. ex. särskild farlighet hos den förvarade varan eller sär
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

skilda risker för skadegörelse på grund av den omgivande terrängens beskaffenhet.

Det bör därför finnas vissa allmänna föreskrifter om generella begränsningar,

och i varje särskilt fall måste det åligga tillståndsmyndigheten

att avväga vilken mängd som högst skall få förvaras, så att tillräcklig säkerhet

mot skadegörelse kan anses föreligga, samt att utfärda erforderliga

villkor och föreskrifter. De allmänna föreskrifterna bör i detta fall ha sin

plats i kollegiets tillämpningskungörelse.

I utredningen föreslås, att i 44 och 46 §§ intages likalydande bestämmelser,

enligt vilka kollegium skall äga meddela allmän föreskrift att i fabriksmagasin

och upplagsmagasin ej skall få förekomma mer än viss största

myckenhet explosiva varor.

I den föreslagna nya tillämpningskungörelsen har denna myckenhet satts

till 200 000 kilogram för fabriksmagasin och till 100 000 kilogram för upplagsmagasin.

För särskilda slag av upplagsmagasin skall dock lägre maximikvantiteter

gälla. Kommerskollegium skall kunna meddela dispens även från

de i tillämpningskungörelsen sålunda angivna bestämmelserna om maximikvantitet.

Remissyttrandena. Kollegiets förslag har föranlett endast ett fåtal uttalanden

från remissinstansernas sida. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län anför, alt den i likhet med brandchefen i Göteborg hyser viss tvekan

angående förslaget. Länsstyrelsen, som förutsätter att förslaget kan motiveras

med tillräcklig erfarenhet om att betryggande säkerhet i alla fall kan

uppnås, finner det angeläget, att i hithörande ärenden sprängämnesinspektionen

i remissvar lämnar tillståndsmyndigheten utförliga förslag angående

de föreskrifter, som bör uppställas i tillståndsärendet. Nitroglycerin aktiebolaget

anser det befogat, att maximikvantiteten explosiv vara i fabriksmagasin

genom de föreslagna tillämpningsföreskrifterna höjes till 200 000 kilo.

Beträffande upplagsmagasin ifrågasätter bolaget, om icke den nuvarande

maximikvantiteten kan vara tillfyllest.

Departementschefen. I 44 och 46 §§ explosivvaruförordningen meddelas

vissa regler om den största myckenhet explosiva varor, som får förvaras i

fabriksmagasin och upplagsmagasin. Kommerskollegiets förslag är, att dessa

regler ersättes med bestämmelse att kollegium i tillämpningskungörelsen

skall äga meddela allmän föreskrift att i fabriksmagasin och upplagsmagasin

ej skall få förekomma mer än viss största myckenhet explosiva varor.

Förslaget är enligt min mening rimligt och välbefogat. Samtidigt som de föreslagna

reglerna möjliggör, att rationella lagringsmetoder kan komma till

användning, ger de också utrymme för alt säkerhetssynpunkter får vederbörligt

beaktande vid avgörande av hithörande tillståndsfrågor. Såsom framhållits

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län får det nämligen förutsättas,

att sprängämnesinspektionen i tillståndsärendena kommer att föreslå

erforderliga anvisningar i detta avseende.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1903

29

VII. Innehav och förråd på arbetsplats

Gällande bestämmelser. I 41 § explosivvaruförordningen ges bestämmelser

om handförråd å arbetsplats av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel.

Där stadgas, att handförråd om högst 5 kilogram sprängämnen och

krut samt 100 sprängkapslar under arbetsuppehåll på arbetsplats får tillfälligt

förvaras annorstädes än i det förvaringsrum, varifrån det uttagits. Förutsättning

är, att det på grund av arbetsplatsens avlägsna belägenhet skulle

vara förenat med avsevärda svårigheter att återställa handförrådet.

Då synnerliga skäl föreligger, kan polismyndigheten medgiva, att även

större handförråd får förvaras på samma sätt. Erforderliga villkor och föreskrifter

skall fastställas av polismyndigheten.

Utredningen. På arbetsplatser kan behov föreligga att, utöver förråd, för

•omedelbar förbrukning inneha betydande kvantiteter sprängämne för större

arbeten. Särskilt är detta fallet, när arbetet avser att iordningställa ett större

antal laddningar för samtidig sprängning med kortintervalltändning. För

att anpassa bestämmelserna till rådande förhållanden och behov har kollegium

omarbetat 41 §. Omarbetningen innebär till en början, att ordet »handförråd»

slopats.

Paragrafen föreslås uppdelad i två moment. I det första behandlas det

spörsmål om innehav, som nyss berördes. Enligt förslaget skall polismyndigheten

kunna ge tillstånd till innehav på arbetsplatsen, utöver förråd, av

sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel för omedelbar förbrukning.

I tillståndsbeslutet skall angivas hur mycket som skall få innehavas

av varje varuslag. Därjämte skall de föreskrifter i övrigt meddelas, som

finnes erforderliga. Genom stadgandet torde klarläggas, att hinder icke skall

föreligga att medgiva förvärv och innehav av sprängämnen m. m. för löpande

förbrukning på arbetsplats i all den utsträckning som behov därav

föreligger, förutsatt blott att det kan påräknas att varorna kommer att

handhavas på sådant sält att fara icke uppkommer från säkerhetssynpunkt.

Kollegium omnämner, att tekniken med lcortintervallsprängning medför,

att laddning av en viss sprängplats ibland utföres under flera dagar innan

sprängplatsen iordningställts och sprängning kan ske; laddningar jämte vid

dem anbringade tändmedel blir stående någon tid i laddningshålen. De

föreskrifter, polismyndigheten skall meddela i samband med tillståndsbeslutet,

avses skola tillgodose säkerhetssynpunkterna. Viss vägledning vid utformningen

av föreskrifterna kan möjligen erhållas av arbetarskyddsstyrelsens

anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete.

En allmän hänvisning till dessa har intagits i kollegiets förslag till ny tilllämpningskungörelse.

I denna återfinnes därjämte en föreskrift, som avser

framför allt läget i samband med förberedelser till kortintervallsprängning,

då sprängplats börjat iordningställas för sprängning. Enligt nämnda föreskrift

skall genom bevakning eller på annat betryggande sätt tillses, att obe
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

höriga icke kan komina åt de för sprängningen anbringade explosiva varorna

vare sig under pågående arbete eller under uppehåll däri. Såsom alternativ

till bevakning har kollegium menat, att effektiva avspärrningsåtgärder

genom stängsel skall kunna godtagas.

Det andra momentet kan sägas ersätta bestämmelserna i nuvarande 41 §.

Reglerna avser förvaring under kortare uppehåll i pågående sprängningsarhete.

De medger tillfällig förvaring på arbetsplatsen av högst 5 kilogram

sprängämnen och krut, 100 meter detonerande stubin samt 100 sprängkapslar.

Förutsättning är att det -— t. ex. på grund av arbetsplatsens avlägsna

belägenhet — skulle medföra olägenhet av betydenhet att återställa varorna

till det förvaringsrum, varifrån de uttagits. Vid förvaringen skall iakttagas,

att varorna skall stå under uppsikt. Bestämmelserna avser tillfällen, då

sprängare under kortare uppehåll i arbetet, t. ex. för måltid, icke har varorna

i omedelbar besittning.

Ett särskilt stadgande skall enligt förslaget gälla i fråga om tillfällig förvaring

i gruvor och på andra arbetsplatser, där fara för tillgrepp under uppehåll

i arbetet är att anse såsom ringa. För sådant fall skall polismyndigheten

kunna ge tillstånd till tillfällig förvaring av större kvantiteter än de

eljest tillämpade. I tillståndsbeslutet skall den största myckenhet angivas,

som får innehavas av varje varuslag. Därjämte skall de föreskrifter i övrigt

meddelas, som finnes erforderliga. Bestämmelsen avser att möjliggöra de

lättnader i fråga om uppsikt och andra åtgärder för att hindra tillgrepp,

vilka framstår såsom befogade på grund av förhållandena. Stadgandet bör

enligt kollegium kunna tillämpas t. ex. på en arbetsplats, som väl ligger i bebodda

trakter eller vid trafikled och alltså i och för sig kan nås av obehöriga

men som är så väl inhägnad eller på annat sätt avspärrad från omgivningen,

att den i praktiken är skyddad från tillträde av obehöriga.

Bestämmelserna om tillfällig förvaring gäller icke för uppehåll i arbetet

från en arbetsdag till en annan. Den förvaring, som äger rum under dylikt

uppehåll, är enligt kommerskollegiets mening icke att anse såsom tillfällig.

För sådan förvaring bör därför bestämmelserna för förvaring i förråd gälla.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Örebro län finner de föreslagna bestämmelserna

av behovet påkallade och lämpligt utformade. Värmlands

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler uppger, att nya sprängämnesslukande

metoder vid skogsdikning medfört svårigheter vid tillståndsgivningen

enligt nuvarande regler och betecknar ändringen som direkt behövlig.

Även Sveriges köpmannaförbund tillstyrker förslaget såsom innebärande

en förenkling för både återförsäljare och förbrukare. Den föreslagna

uppmjukningen av nuvarande bestämmelse möter ej heller någon erinran

av poliskammaren i Hälsingborg samt länsstyrelsen i Värmlands län, som

dock anser det önskvärt, att de nya reglerna närmare exemplifieras i tilllämpningsföreskrif

terna.

Åklagarmyndigheten i Stockholm anför, att det i samband med polisutredningar

rörande förövade inbrott medelst sprängning ofta uppgives, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

31

gärningsmannen stulit sprängämnet på någon arbetsplats. Genom ändringen

av 41 § synes bestämmelserna ha fått en från säkerhetssynpunkt stabilare

utformning. Även i det utlåtande, som avgivits av poliskammaren i

Stockholm framhålles betydelsen av att noggrann uppsikt hålles över sprängämnen,

som förvaras på arbetsplatser. Behovet av bevakning eller annat

skydd framhålles vidare av brandchefen i Göteborg, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Den senare föreningen

ifrågasätter, om det från säkerhetssynpunkt kan vara försvarligt att såsom

alternativ till bevakning godtaga avspärrning; enligt erfarenhet utgör stängsel

ett föga effektivt skydd mot tillgrepp.

I några yttranden framföres yrkanden om ändringar i kollegiets förslag.

Sålunda föreslår väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i syfte att förenkla ansökningsförfarandet,

att möjlighet skapas att söka tillstånd hos länsstyrelse

att inneha större kvantiteter på skilda orter i likhet med vad som finns

angivet beträffande s. k. kringföringsförråd i 40 §. I motiveringen anför

styrelsen:

Såsom angivits i kommentarerna till förordningen föreligger vid kortintervallsprängning

numera ofta behov av att inneha större kvantiteter sprängämne

än vad som finnes i förråd. Vid sådana sprängningar tillgår det i regel

så, att erforderlig kvantitet sprängämnen levereras genom säljarens försorg

med bil till arbetsplatsen på morgonen, varefter laddningen omedelbart påbörjas

och sprängningen fullföljes samma dag. Inom anläggningsarbete

förekommer sådana sprängningar i stor utsträckning och utföres ofta av

arbetsgivare, som har verksamhet inom flera polisdistrikt.

Enligt Svenska byggnadsentreprenörföreningen kan den av kollegium föreslagna

utformningen av paragrafen föranleda tveksamhet hos vederbörande

polismyndighet. Stadgandet bör därför givas annan lydelse. Föreningen anför

härom:

Stundom kan förhållandena på en större arbetsplats vara sådana, att man

vid ett och samma sprängningstillfälle behöver nyttja kanske 1 000-tals

kg sprängämne för att nå avsett arbetsresultat. En så omfattande laddning

kan ta åtskillig tid i anspråk. Under denna tid måste en ganska avsevärd

sprängämnesmängd »förvaras» på arbetsplatsen. Någon förvaring i författningens

mening är det dock icke fråga om, eftersom åtgärderna i samband

med laddningen utgör en direkt förberedelse för sprängämnenas slutliga

förbrukning.

I syfte att klart ange att tillstånd för sådan »förvaring» skall lämnas, om

icke särskilda säkerhetsskäl i det enskilda fallet föranleder till annat, torde

utformningen av ifrågavarande bestämmelse behöva något revideras. Större

klarhet skulle måhända vinnas genom att orden »för omedelbar förbrukning»

ersättes med uttrycket »för löpande förbrukning».

Arbetarskyddsstyrclsen anser, att i 41 § bör behandlas, förutom det speciella

innehav som åsyftas i 1 mom. av kollegiets förslag, endast frågan om

explosiva varors oåtkomlighet för obehörig. Det kan därvid bli fråga om

dels kortare uppehåll i pågående sprängningsarbete på en och samma arbetsdag,

dels uppehåll i sprängningsarbete från en arbetsdag till nästföljande.

I sistnämnda fall bör polismyndighetens tillstånd krävas. Det bör dock i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr i''r8 år 1963

båda fallen överlåtas på kommerskollegium att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen

föreskriva om allmänna villkor för förvaringen.

Departementschefen. Utvecklingen av sprängämnestekniken har medfört,

att behov kan föreligga att för omedelbar förbrukning inneha betydande

kvantiteter sprängämnen till större sprängningsarbeten. Explosiwaruförordningen

upptar för närvarande inga bestämmelser härom. I utredningen föreslås,

att polismyndighet skall vara behörig att meddela tillstånd till dylikt

innehav. Stadgandet härom har i kommerskollegiets förslag upptagits i

41 §, som nu ger regler om handförråd å arbetsplats. Nämnda regler har i

samband härmed föreslagits få en något ändrad avfattning, som skulle ange

deras innebörd och syfte bättre än vad för närvarande är fallet.

Kommerskollegiets förslag har i huvudsak icke föranlett några erinringar

vid remissbehandlingen, och det står klart, att den föreslagna kompletteringen

är påkallad av praktiska behov. Med anledning av vad remissinstanserna

anfört vill jag dock understryka angelägenheten av att lämpliga åtgärder vidtages

i varje särskilt fall för att förhindra tillgrepp av sprängämnena. Tillståndsbeslut

torde därför i regel böra förbindas med föreskrift om bevakning.

Det har beträffande det nya stadgandet ifrågasatts, att tillstånd för

större sprängningsarbeten skulle gälla innehav för löpande förbrukning och

icke såsom kollegium föreslagit för omedelbar förbrukning. En sådan avfattning

av stadgandet synes dock kunna medföra risk för en alltför utsträckt

tillämpning av den föreslagna bestämmelsen. Då betingelserna för medgivande

av tillstånd i här föreliggande fall torde skifta för olika arbetsplatser,

får det förutsättas, att en individuell behandling av varje särskilt tillståndsfall

kommer att krävas. Det torde därför vara lämpligt att tillståndsfrågan

såsom kollegium föreslagit får avgöras av polismyndighet.

VIII. Provisoriskt omhändertagande

Gällande bestämmelser. Enligt explosivvaruförordningens bestämmelser

krävs tillstånd för innehav av explosiv vara. Tillstånd meddelas av länsstyrelse

eller polismyndighet. Tillstånd att inneha explosiv vara får enligt 27 §''

icke meddelas annan än den, som kan antagas komma att handha varan med

nödig alctsamhet och icke missbruka densamma. Enligt 6 § kan tillståndsmyndigheten

återkalla meddelat tillstånd bl. a. om förutsättningarna för

meddelandet av tillstånd rubbats eller icke längre är för handen eller om

det påkallas av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet eller andra förhållanden

av synnerlig vikt. Ändras eller återkallas tillstånd, skall utfärdat tillståndsbevis

efter anmaning ofördröj ligen avlämnas till den återkallande

myndigheten. Bestämmelsen härom kompletteras av föreskrift i 30 § första

stycket om skyldighet för den, som behörigen kommit i besittning av explosiv

vara men ej längre är berättigad inneha densamma, att ofördröj ligen

oskadliggöra varan eller överlåta densamma till någon, som är berättigad

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

33

förvärva varan från honom, eller överlämna den till polismyndigheten i orten

för oskadliggörande, överträdelse av de angivna stadgandena straffas

med dagsböter. —- Någon föreskrift om omhändertagande av explosiv vara

vid fara för missbruk finnes icke i förordningen.

Utredningen. I utredningen erinras om att riksdagens justitieombudsman i

skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 december 1959 behandlat frågan om behovet

av föreskrifter rörande provisoriskt omhändertagande av explosiva

varor vid fara för missbruk. I skrivelsen har justitieombudsmannen framhållit,

att regleringen rörande explosiva varor i väsentliga delar påminner

om vad som gäller för innehav och förvärv av skjutvapen och ammunition

enligt vapenförordningen men att en betydelsefull skillnad föreligger i fråga

om möjligheten att vid fara för missbruk provisoriskt omhändertaga egendom.

Sådan möjlighet föreligger nämligen enligt vapenförordningen men ej

enligt explosivvaruförordningen. I skrivelsen anför justitieombudsmannen

vidare:

Om sådan fara för missbruk av explosiv vara anses föreligga, har polismyndigheten

alltså icke annan möjlighet att ingripa än att skyndsamt upptaga

fråga om återkallelse av meddelat tillstånd till innehav av sådan vara.

Beslut härom bör dock enligt vedertagna förvaltningsrättsliga principer icke

meddelas utan att tillfälle först beretts innehavaren att yttra sig i saken.

Det dröjsmål som föranledes härav kan innefatta risker. Även om polismyndigheten

i de flesta fall kan efter ett förhör med innehavaren skyndsamt

meddela beslut om återkallelse av licens och beslut enligt 60 § sista

stycket länder till efterrättelse utan hinder av besvär, medför beslutet likväl

icke befogenhet för polismyndigheten att omhändertaga varan. Sådan

befogenhet föreligger icke ens för det fall, att innehavaren eftersätter den i

30 § första stycket stadgade skyldigheten att ofördröj ligen göra sig av med

varan och härigenom gör sig förfallen till ansvar enligt 61 § 4 mom.

Det är emellertid uppenbart, att omständigheterna ej sällan kunna vara

sådana, att ett snabbt omhändertagande av explosiv vara framstår såsom

påkallat för att förekomma befarat missbruk. Så kan exempelvis vara fallet,

då innehavaren av varan med fog kan antagas vara farlig alkoholmissbrukare

eller lida av sinnessjukdom. I vilken utsträckning missbruk i nu avsedda

fall faktiskt förekommit, är visserligen icke för mig känt. Det är emellertid

självfallet, att införande av möjlighet till snabbt inskridande icke bör

göras beroende av frekvensen av redan skedda våldshandlingar.

Det förtjänar vidare framhållas, att avsaknaden av befogenhet för polismyndighet

att provisoriskt omhändertaga explosiv vara kan leda till — och

härpå har jag sett exempel i min inspektionsverksamhet — att polismyndigheten,

för att tillgodose behovet av skyndsamhet, meddelar beslut om återkallelse

av licens, innan frågan härom blivit på ett betryggande sätt utredd.

Det är i varje fall uppenbart att risken för felbedömningar är större, om polisen

tvingas handla under tidsnöd.

Av anförda skäl bör förordningen om explosiva varor kompletteras med

föreskrifter, motsvarande dem som beträffande skjutvapen och ammunition

meddelats i 18 § 2 mom. vapenförordningen. Polismyndighet bör sålunda

enligt min mening få befogenhet att besluta om omhändertagande av explosiv

vara, om innehav därav kan antagas vålla fara för missbruk. Är faran

för missbruk så överhängande, att polismyndighetens beslut ej hinner avvaktas,

bör även polisman äga omhändertaga explosiv vara.

!5 llihang till riksdagens protokoll l''J63. 1 samt. .Yr 148

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

I utredningen ansluter sig kommerskollegium till justitieombudsmannens

uppfattning och föreslår, att under 56 § inrymmes en föreskrift av ifrågavarande

art, varvid de i paragrafen nu meddelade stadgandena skulle upptagas

såsom ett inledande moment och föreskriften rörande omhändertagande

skulle tilläggas såsom ett särskilt andra moment. Då det rör sig om

ett provisoriskt omhändertagande, bör författningsrummet även innehålla

bestämmelser, som ger polismyndigheten vägledning, hur den i fortsättningen

skall förfara med omhändertagen vara. Kollegium fortsätter:

Det ligger i sakens natur, att ett provisoriskt omhändertagande icke i och

för sig innebär att ägaren förlorar sin rätt till den omhändertagna varan. I

den mån det ej av säkerhetsskäl blir nödvändigt oskadliggöra varan, kvarstår

alltså för ägaren en rätt att få tillbaka varan eller vad som influtit för

den vid försäljning. Om polismyndigheten behåller varan, måste den givetvis

förvaras med iakttagande av vanliga regler. I så fall bör polismyndigheten,

därest omständigheterna icke ändras och medgiver att varan utlämnas

till vederbörande innehavare, anmäla omhändertagandet för vederbörande

tillståndsmyndighet för prövning av frågan om återkallelse av tillstånd. Är

den omhändertagande polismyndigheten tillika tillståndsmyndighet, bör den

själv pröva frågan om återkallelse.

Polismyndigheten måste kunna, med beaktande av de anförda synpunkterna,

förfara med omhändertagna varor efter omständigheterna. Kollegium

föreslår, att i den nya föreskriften om omhändertagande inrymmes stadgande,

enligt vilket omhändertagen vara, efter omständigheterna, skall oskadliggöras,

försäljas eller i avbidan på beslut om hur med varan skall förfaras,

förvaras på sätt i 31 § föreskrives.

Remissyttrandena. Kollegiets förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Sålunda finner riksåklagarämbetet

det tillfredsställande, att det av justitieombudsmannen påvisade behovet

beaktats. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslaget är välmotiverat

och undanröjer den oklarhet, som för närvarande råder rörande möjligheten

till ingripande på ett tidigt stadium. Även överståthållarämbetet ansluter

sig till förslaget under Damhållande av att det otvivelaktigt torde

fylla ett behov. Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Östergötlands,

Örebro, Hallands och Västerbottens län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler

och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

I några yttranden anmärkes, att det icke framgår av kollegiets författningstext,

hur polismyndigheten skall förfara i samband med omhändertagandet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar, att frågan om provisoriskt

omhändertagande för den enskilde tillståndshavaren utgör ett betydande

ingrepp i en honom meddelad rätt. Författningstexten bör därför

kompletteras med klara och entydiga regler om förfaringssättet i dess helhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att stadgandet kompletteras

så, att därav klart framgår, vilken myndighet som äger besluta om

att omhändertagen vara skall oskadliggöras eller försäljas. Frågan beröres

även av överståthållarämbetet, som anser behov föreligga av en föreskrift

om att polismyndighet skall anmäla omhändertagande till överordnad tillståndsmyndighet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

35

Statspolisintendente.il

teras med regler för omhändertagande av tillståndsbevis. Omhändertagandet

kan knappast anses få önskvärd effekt i de fall tillståndsbevis föreligger

men tillståndshavaren, visserligen straffbart, icke efter anmodan överlämnar

detta.

Departementschefen. Vid den översyn av explosivvaruförordningen, som

kollegium företagit, har också beaktats en av justitieombudsmannen i skrivelse

till Kungl. Maj:t behandlad fråga om behovet av föreskrifter rörande

provisoriskt omhändertagande av explosiva varor vid fara för missbruk.

Kommerskollegium har i likhet med justitieombudsmannen funnit det erforderligt,

att explosivvaruförordningen kompletteras med sådana föreskrifter.

Under remissbehandlingen har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Även jag anser i likhet med kollegium, att i explosivvaruförordningen

bör ingå bestämmelse om provisoriskt omhändertagande av explosiv

vara vid fara för missbruk. Även om det hittills icke uppkommit några påtagliga

svårigheter genom avsaknaden av bestämmelser, synes det icke tillfredsställande,

att förevarande fråga lämnas oreglerad.

Vad angår utformningen av det nya stadgandet, som i huvudsak överensstämmer

med motsvarande bestämmelser i vapenförordningen, vill jag i

enlighet med förslag av statspolisintendenten förorda, att omhändertagande

också skall få avse eventuella tillståndsbevis. Av betydelse är, att omhändertagande

av vara och bevis följes av snar prövning av frågan huruvida

meddelat tillstånd till innehav skall återkallas. I de fall där polismyndighet

icke själv är tillståndsmyndighet bör det åligga polismyndighet att

skyndsamt underrätta länsstyrelsen om omhändertagandet.

Om tillståndsmyndigheten icke finner skäl att återkalla tillståndet, skall

den omhändertagna varan och tillståndsbeviset snarast återställas. Återkallas

det meddelade tillståndet, föreligger i princip samma situation som

är avsedd i 30 § första stycket. Enligt detta lagrum gäller, att den som

behörigen kommit i besittning av explosiv vara men ej längre är berättigad

alt inneha densamma ofördröjligen skall oskadliggöra varan eller överlåta

densamma till behörig person; i annat fall skall varan överlämnas till polismyndigheten

för oskadliggörande. Även efter sådan återkallelse av tillstånd,

som avses i nu förevarande paragraf, bör möjlighet föreligga för den tidigare

innehavaren att överlåta varan. En sådan överlåtelse torde emellertid

få komma till stånd endast om den kan genomföras utan att den tidigare

innehavaren ånyo kommer i omedelbar besittning av den explosiva varan.

Kan försäljning icke ske inom skälig tid, ankommer det på polismyndigheten

att oskadliggöra varan.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr lk8 år 1963

IX. Behovsprövning i ärenden om tillstånd till handel

Gällande bestämmelser. Handel med explosiva varor får icke bedrivas av

annan än den, som erhållit tillstånd därtill av länsstyrelsen. Enligt 22 §

första stycket explosivvaruförordningen må tillstånd meddelas allenast där

behov av rörelsen föreligger. Utan behovsprövning må dock behörig vapenhandlare

beviljas tillstånd att idka handel med ammunition till vapen, som

han äger sälja. Tillstånd får ej meddelas annan än den, som är behörig att

idka handel i allmänhet och prövas lämplig att driva rörelsen. Tillåten handelsrörelse

får icke påbörjas, förrän vid avsyning befunnits, att handels- och

förvaringslokaler är belägna och inrättade i överensstämmelse med gällande

föreskrifter (23 §).

I tillämpningskungörelsen har stadgats, att vid bedömande av huruvida

verkligt behov av ny försäljningsrättighet för explosiva varor föreligger,

hänsyn skall tagas icke endast till allmänhetens behov av bekväm tillgång

till de explosiva varorna utan jämväl till de ökade risker och försvårade

kontrollmöjligheter, som en utökning av antalet försäljningsrättigheter för

dylika varor medför.

Utredningen. Efter en redogörelse för tillkomsten av gällande bestämmelser

anför kollegium, att tillverkare av pyrotekniska varor uppfattar vissa tillståndsmyndigheters

tillämpning av 22 § explosivvaruförordningen så, att

dessa myndigheter vägrar tillstånd till handel med pyrotekniska varor på

grund av att de anser behov av dylika varor över huvud taget icke föreligga.

Detta skulle betyda, fortsätter kollegium, att en tillämpning, som avvisades i

det till grund för förordningen liggande betänkandet, alltjämt praktiseras.

Enligt kollegiets mening får det —• med hänsyn till den numera allmänt

vedertagna principen om friaste möjliga konkurrens inom näringslivet —

anses otillfredsställande, att förordningen om explosiva varor kan tillämpas

på sådant sätt. Inga andra ingrepp i handeln med explosiva varor bör kunna

göras än sådana som kan motiveras med hänsynen till intresset av allmän

ordning och säkerhet. Det bör icke förekomma, att tillståndsmyndighets

mening om viss varas ändamålsenlighet eller lämplighet ur andra synpunkter

inverkar vid myndighetens prövning av frågan om tillstånd till handel.

Ej heller bör tillståndsmyndighet, såsom i motiven förutsatts, bedöma tilltänkt

rörelses lönsamhet och meddela tillstånd endast om denna kan antagas

bli tillräckligt stor för att kostnaderna för föreskrivna säkerhetsanordningar

skall kunna bäras. Tillståndsmyndigheten skall ju genom avsyning

konstatera att handels- och förvaringslokalerna är godtagbara. Dessförinnan

får rörelsen icke utövas. Sedan denna påbörjats, ankommer på tillståndsmyndigheten

att utöva tillsyn. Skulle därvid brister och felaktigheter

upptäckas i fråga om föreskrivna säkerhetsanordningar, finnes möjlighet

att vinna rättelse genom indragning av meddelat tillstånd och genom anmälan

till åtal.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

37

Den bedömning som skall göras bör således inriktas direkt på frågan i vad

mån den handel med explosiva varor, som avses med ansökan, låter sig förena

med kravet på allmän ordning och säkerhet. Tillståndsmyndigheten

bör beakta var de lokaler är belägna, där handeln skall bedrivas och där varulagret

skall förvaras, hur lokalerna är beskaffade, vilka varor som skall

saluföras och i vilka mängder de skall hållas i lager. Ansökan om tillstånd

till handel med sådana varor bör avslås för den händelse etablerandet av en

ny rörelse skulle utsätta orten för explosions- eller brandfara som icke kan

godtagas med hänsyn till den allmänna säkerheten. På bedömningen härav

inverkar förekomsten inom orten av tidigare handelsrörelse och lager. Varje

försäljningsställe innebär en viss fara. Med hänsyn till den allmänna säkerheten

kan måhända endast ett försäljningsställe eller ett fåtal sådana accepteras

på samma ort. Det kan också bli fråga om att begränsa antalet försäljningsställen

för att det skall bli möjligt att tillfredsställande utöva betryggande

övervakning över dem. Men i den mån hänsyn till den allmänna

ordningen och säkerheten av här angivna eller andra slag icke lägger hinder

i vägen för nyetablering, bör tillstånd icke vägras.

Kollegium har med anledning av de sålunda redovisade övervägandena

föreslagit, att 22 § första stycket explosiwaruförordningen ändras och utformas

så, att ansökan om tillstånd till handel med explosiva varor ej skall

få bifallas, därest den rörelse som avses med ansökningen prövas kunna

medföra olägenhet av betydenhet från den allmänna ordningens eller säkerhetens

synpunkt.

I utredningen anföres vidare, att genom bortfallet av behovsprövningen

anledning torde saknas att bibehålla det nuvarande undantagsstadgandet i

fråga om vapenhandlares försäljning av ammunition till vapen. Dylik försäljning

får bedömas efter den föreskrivna allmänna regeln, d. v. s. med

hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten. Då ammunition av det

slag, som kommer i fråga, från dessa synpunkter är relativt ofarlig, torde

ändringen i författningsrummet ej medföra minskning av vapenhandlares

möjlighet att få tillstånd att sälja ammunition.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att den nu föreskrivna

behovsprövningen, som är svår att verkställa, knappast står i överensstämmelse

med grundtanken i 1953 års lag om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet. Länsstyrelsen tillstyrker därför

kollegiets förslag. Förslaget föranleder ej heller någon erinran från länsstyrelsen

i Hallands län, som anser att den föreslagna lydelsen av 22 § skapar

tillräckliga garantier för att förhindra uppkomsten av missförhållanden

från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Även länsstyrelserna i Värmlands och

Västerbottens län, poliskamrarna i Stockholm och Hälsingborg samt Föreningen

Sveriges landsfiskaler finner kollegiets synpunkter riktiga och tillstyrker

den föreslagna ändringen. Stockholms handelskammare yttrar, att

den med stor tillfredsställelse noterat förslaget att avskaffa behovsprövningen

och ansluter sig helt till vad kommerskollegiet därvidlag uttalat.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr US år 1963

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uppger, att i praktiken eu naturlig

begränsning av antalet ansökningar synes ha uppkommit. Handeln med

explosiva varor förekommer nämligen endast i vissa slag av handelsrörelser,

företrädesvis järnhandels- och sportaffärer, vilkas antal å varje ort av konkurrensskäl

icke torde vara större än »behovet» kräver. Det torde ej finnas

anledning att vänta ändring härutinnan, om behovsprövningen slopas. Därjämte

framhåller länsstyrelsen, att några olägenheter icke synes ha uppkommit

därav, att behovsprövning ej sker i fråga om den närbesläktade handeln

med vapen och ammunition därtill.

Betänkligheter mot förslaget har uttalats av statsåklagaren i Malmö, vars

synpunkter riksåklagarämbetet finner vara beaktansvärda. Statsåklagaren

avstyrker den föreslagna ändringen och anför till stöd härför:

Till en början må här anmärkas, att explosiva varor icke är sådant som

kan jämställas med livsmedel, tobak, specerivaror av olika slag d. v. s. sådant

som anses nödvändigt i gemene mans tillvaro och beträffande vilka nyttigheter

det kan anses önskvärt att de tillhandahållas med minsta möjliga

inskränkningar. Beträffande handeln med explosiva varor synes det däremot

önskvärt att den förses med vissa restriktioner för att göra varorna svåråtkomligare

för gemene man.

Gentemot förslaget kan därför anföras, att nuvarande behovsprövning —

även om den kanske i vissa fall gått längre än vad som från början avsetts

— just ur allmän ordnings- och säkerhetssynpunkt visat sig både smidig och

effektiv. Genom en noggrann prövning av behovet från fall till fall har antalet

försäljningsställen kunnat ganska effektivt hållas inom rimliga gränser.

Härigenom har kontrollen underlättats till fromma för ordning och säkerhet.

Skulle behovsprövningen avskaffas har man anledning befara en ur ordnings-

och säkerhetssynpunkt föga önskvärd ökning av antalet tillståndssökande.

Tyngdpunkten vid prövningen av frågan om olägenhet föreligger ur

ordnings- och säkerhetssynpunkt kommer uppenbarligen att läggas vid en

bedömning om brand- eller explosionsrisk föreligger. Föreligger ej sådan

fara, kommer tillståndsmyndigheten icke att kunna förvägra tillstånd, med

påföljd att antalet tillståndshavare kommer att öka och kontrollmöjligheterna

försvåras.

Länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län anser likaledes, att det

icke finns tillräckliga skäl att slopa behovsprövningen. För explosiva varor

är kundkretsen i regel begränsad, och frågan bör icke bedömas från affärsmässig

synpunkt. För att minska riskerna, inte minst för brandkåren, och

för att underlätta kontrollen, bör handelsförråden finnas på så få platser som

möjligt i varje ort. Även polischefen i Trelleborg och kontrollanten för explosiva

varor i Stockholm anser, att nuvarande behovsprövning bör bibehållas.

Några remissinstanser diskuterar förslaget främst med hänsyn till försäljningen

av pyrotekniska varor. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus

län:

Vissa av länsstyrelsen hörda polismyndigheter deklarerar uppfattningen,

att handeln med pyrotekniska varor bör ytterligare begränsas. Även om en

viss förbättring under senare år synes ha inträffat beträffande bruket av dylika

varor, torde förhållandena icke vara helt tillfredsställande. Enligt läns
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

39

styrelsens mening föreligger skäl att till övervägande upptaga frågan om

icke bestämmelserna i det nu aktuella hänseendet bör göras mera restriktiva

än vad nu är förhållandet. I varje fall torde behovsprövningen såvitt rör tillstånd

till handel med explosiva varor böra bibehållas i vad angår pyrotekniska

artiklar.

Liknande synpunkter framföres av läiisstyrelsen i Värmlands län och poliskammaren

i Malmö.

Öv er ståt hållar ämbetet upplyser, att genom en restriktiv tillståndsgivning

för närvarande endast fyra större firmor i Stockholm — företrädesvis vapenhandlare

— innehar tillstånd att utan av ämbetet meddelade särskilda restriktioner

försälja alla slag av pyrotekniska varor. Övriga försäljare av sådana

varor har regelmässigt ej erhållit tillstånd att saluföra s. k. knallskott,

och tillstånd att sälja knallpjäser gäller endast under villkor att dessa ingår

i samtidigt försålt, av tillverkaren sammanställt fyrverkeri. Sedan åtskilliga

år tillbaka har överståthållarämbetet även varje år någon tid före jul med

stöd av bestämmelserna i 6 § explosivvaruförordningen utfärdat föreskrift

om begränsning i rätten att under återstående delen av året saluföra berörda

slag av pyrotekniska varor. Ämbetet motsätter sig inte kollegiets förslag

men utgår då från att angivna restriktiva tillståndsprövning är betingad av

sådan ordnings- och säkerhetssynpunkt, som upptages i kollegiets förslag.

Departementschefen. I 22 § explosivvaruförordningen stadgas, att tillstånd

till handel med explosiva varor må meddelas allenast där behov av rörelsen

föreligger. Utan behovsprövning må dock vapenhandlare beviljas tillstånd

att idka handel med ammunition till vapen, som han äger sälja. Angående

innebörden av den föreskrivna behovsprövningen anförde dåvarande departementschefen

i 1949 års proposition med förslag till explosivvaruförordningen,

att den främst var betingad av att riskerna skulle ökas, om det funnes

alltför många affärer i branschen med deras ofta stora förråd av explosiva

varor. Vidare framhölls bland annat, att prövningen givetvis icke borde

få främja några monopolistiska tendenser.

I utredningen anföres, att stadgandet om behovsprövning tillämpats på

sätt som verkat konkurrensbegränsande. Då denna utveckling icke är förenlig

med stadgandets syfte, har kollegium föreslagit, att 22 § gives den avtattningen,

att ansökan om tillstånd till handel med explosiva varor ej

skall få bifallas, därest den rörelse som avses med ansökningen prövas kunna

medföra olägenhet av betydenhet från den allmänna ordningens eller säkerhetens

synpunkt.

Under remissbehandlingen har det övervägande antalet remissinstanser

tillstyrkt utredningsförslaget. I enlighet med vad kollegium framhållit har

därvid anförts, alt den nuvarande lydelsen av paragrafen knappast står i

överensstämmelse med 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Även enligt min mening synes det påkallat, att 22 § utformas så, att den

icke verkar konkurrensbegränsande. Med anledning av den kritik, som några

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr Ii8 år 1963

remissinstanser framfört, vill jag understryka, att slopandet av den nuvarande

bestämmelsen icke innebär en minskning av de krav, som från ordnings-

och säkerhetssynpunkt bör ställas på de olika affärerna. Det må

även framhållas, att de risker och olägenheter från bl. a. kontrollsynpunkt,

som kan vara förenade med en alltför stor spridning av handelsförråd av

explosiva varor, är sådant som skall beaktas vid tillståndsgivningen. Ej heller

innebär denna omläggning, att nya villkor kommer att gälla för allmänhetens

förvärv av explosiva varor.

X. Organisationsfrågor

Gällande bestämmelser. I organisationen för tillämpning av lagstiftningen

om explosiva varor ingår länsstyrelserna och polismyndigheterna samt kommerskollegium

och sprängämnesinspektionen.

Länsstyrelserna är jämte polismyndigheterna tillståndsmyndigheter och

handlägger i denna egenskap ärenden om tillstånd till olika slag av befattning

med explosiva varor. Tillståndsmyndighet har befogenhet och skyldighet

att meddela de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall finnes

erforderliga. Bland tillståndsmyndigheternas uppgifter ingår att bedöma de

personliga kvalifikationerna hos sökanden. Vad beträffar fördelningen av

ärendena mellan länsstyrelse och polismyndighet har vid förordningens

tillkomst eftersträvats en decentralisering. I ärenden om tillverkning, handel

och införsel är länsstyrelserna tillståndsmyndigheter. I ärenden om förvärv

och innehav samt transport tillkommer ställningen såsom tillståndsmyndighet

i vissa fall länsstyrelserna, i andra fall polismyndigheterna.

Länsstyrelserna är förutom tillståndsmyndigheter också tillsynsmyndigheter.

De utövar, enligt 55 §, med biträde av underlydande polismyndigheter

den allmänna tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser om

explosiva varor.

Kommerskollegium skall enligt sin instruktion bereda eller avgöra ärenden

angående explosiva varor och brandfarliga varor samt utöva vederbörlig

tillsyn på dessa områden. Såsom administrativt centralorgan skall kollegium

jämlikt 59 § explosiwaruförordningen meddela allmänna föreskrifter

och anvisningar beträffande tillämpningen av förordningen samt speciella

sådana bestämmelser i olika hänseenden enligt särskilda stadganden i förordningen.

Sprängämnesinspektionen är enligt sin instruktion statligt organ för ärenden

angående explosiva och brandfarliga varor samt därmed sammanhängande

frågor. I administrativt hänseende är inspektionen en lokalstat under

kommerskollegium. Chef för inspektionen är sprängämnesinspektören.

Sprängämnesinspektionen skall, enligt 55 §, lämna erforderligt tekniskt biträde

åt länsstyrelserna och polismyndigheterna vid tillämpningen av gällande

bestämmelser om explosiva varor. Därjämte åligger det inspektionen

att medverka i tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad, särskilt i vad

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i''t8 år 1(J88

41

avser tillverkning av explosiva varor. Vidare har sprängämnesinspektionen

vissa speciella åligganden. Sålunda ankommer det på inspektionen att utöva

kontroll över försökstillverkniug.

Chefen för sprängämnesinspektionen är specialinspektör inom yrkesinspektionen

under arbetarskyddsstyrelsen. Sprängämnesinspektörens befogenheter

såsom specialinspektör regleras av arbetarskyddslagstiftningen.

Sprängämnesinspektören äger härvid uppdraga åt tekniskt utbildad befattningshavare

hos sprängämnesinspektionen att biträda vid utövandet av tillsynen.

—• Enligt gällande instruktion för yrkesinspektionen är specialinspektör

ett av de organ, genom vilka yrkesinspektionen under arhetarskyddsstyrelsens

överinseende och ledning utövar tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen.

Instruktionen upptar i ett särskilt avsnitt bestämmelser

om tillsynsorganens åligganden. Tillsynsorgan skall bl. a. förskaffa

sig noggrann kännedom om arbetsförhållandena inom sitt verksamhetsområde,

tillhandagå med upplysningar, råd och anvisningar i frågor, som rör

arbetets sundhet och säkerhet, i händelse av anmälan om missförhållande

så snart ske kan vidtaga den åtgärd som påkallas därav, företaga erforderliga

tjänsteresor inom sitt område och bedriva viss upplysningsverksamhet

rörande arbetarskydd.

I särskilda föreskrifter, vilka utfärdats den 19 mars 1951 av arbetarskyddsstyrelsen

efter samråd med kommerskollegium, bestämmes närmare gränserna

mellan sprängämnesinspektörens tillsynsområde och andra tillsynsorgan.

Innebörden av föreskrifterna är, att sprängämnesinspektören skall

handlägga arbetarskyddsärenden, som avser skydd mot explosion och brand

rörande 1) arbetsprocess, där explosiv vara tillverkas eller bearbetas, 2) arbetsprocess,

där eljest särskild risk för explosion eller brand föreligger samt

3) förvaring under vissa förhållanden av explosivt eller eldfärligt ämne.

Sprängämnesinspektörens befogenheter att vidtaga åtgärder för att avhjälpa

rådande missförhållande regleras väsentligen genom det allmänna

stadgandet om yrkesinspektörs möjligheter därtill i 53 § arbetarskyddslagen.

Enligt detta lagrum kan vederbörande inspektör skriftligen förelägga arbetsgivare

att vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock

skriftligen förbjuda honom att bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,

maskin, redskaj) eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material

eller viss arbetsmetod utan att iakttaga vid förbudets meddelande angivet

villkor. Arbetsgivare, som icke ställer sig meddelat förbud till efterrättelse,

kan enligt 63 § arbetarskyddslagen straffas med dagsböter eller, om omständigheterna

är synnerligen försvårande, med fängelse högst sex månader.

Utredningen. Kollegium har särskilt övervägt i vad mån ändringar av organisationen

kan ha aktualiserats till följd av kritik, som yjipats mot de i organisationen

deltagande myndigheterna. Därvid anföres i fråga om länsstyrelsernas

och polismyndigheternas ställning, att annan

ändring icke bör vidtagas än som föranledes av alt — såsom förut i av
4

Hihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. ATr 148

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1963

snittet om tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe angivits —

länsstyrelse ansetts böra kunna delegera sin befogenhet i vissa ärenden.

Vad angår ko in mers kollegiets ställning anföres, att den icke

synes ha ifrågasatts från andra håll och att den från kollegiets synpunkt tett

sig såsom i allt väsentligt väl avvägd. Vissa kollegiets hittillsvarande befogenheter

synes dock nu böra övertagas av annan central förvaltningsmyndighet.

Härom anföres följande i utredningen.

6 kap. explosivvaruförordningen handlar om transport. Enligt Öl g ankommer

på kollegium att utfärda föreskrifter beträffande de myckenheter

vara klass B, C och D som får försändas med olika slag av transportmedel

samt om vad som skall iakttagas vid och i anslutning till transport av sådana

varor. Enligt 53 § skall, utöver bestämmelserna i förordningen och med

stöd därav meddelade föreskrifter, beträffande järnvägstransporter av explosiva

varor gälla vad därom stadgas i gällande järnvägstrafikstadga och

vederbörande taxa. I trafik till och från länder, som är anslutna till fördraget

om godsbefordring på järnväg, skall fördraget äga tillämpning. Befordran

av explosiva varor med posten och med luftfartyg skall ske i enlighet

med vad därom är särskilt stadgat.

Sedan sjöfartsstvrelsen inrättats och den 1 januari 1956 börjat sin verksamhet,

har tillsynen över transporter till sjöss och befogenheten att utfärda

bestämmelser därom icke vidare sitt naturliga hemvist i kommerskollegium

utan hos nämnda styrelse. Kollegium vill i detta sammanhang nämna, att

frågan om transport till sjöss av farligt gods behandlas i en den 21 december

1955 av kollegium, med stöd av 31 § förordningen den 9 december 1932

angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg (nvttjandeförordningen)

utfärdad kungörelse. Denna avser bl. a. explosiva varor. Kollegiets

befogenhet enligt nyttjandeförordningen har, enligt kungörelse den 16 december

1955 (nr 674), sedan den 1 januari 1956 övergått till sjöfartsstyrelsen.

Enligt 8 § förordningen om brandfarliga varor skall för transport av sådan

vara ombord på fartyg — med undantag för statens fartyg och vissa

mindre fartyg, i allmänhet nöjesfartyg — gälla vad därom stadgas av vederbörande

centrala förvaltningsmyndighet, d. v. s. sjöfartsstyrelsen eller annan

statlig myndighet, som förfogar över fartyget, l. ex. generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen

o. s. v.

Även för transport av brandfarlig vara på järnväg och med luftfartyg

skall befogenheten att utfärda erforderliga bestämmelser tillkomma vederbörande

centrala förvaltningsmyndighet. Därmed förstås i fråga om transport

å statens järnvägar järnvägsstyrelsen, i fråga om transport å enskild

järnväg väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt i fråga om transport med

luftfartyg luft fart sstyrelsen.

Befogenheten att utfärda detaljbestämmelser för transporten av explosiva

varor synes böra regleras på ett sätt, som väsentligen svarar mot vad som

skall gälla enligt förordningen om brandfarliga varor. Sålunda bör regleringen

av transporter till sjöss tillkomma sjöfartsstyrelsen ä fall då denna är

att beteckna såsom »vederbörande centrala förvaltningsmyndighet», d. v. s.

i fråga om sjöfartsverkets fartyg samt icke statliga fartyg. För de icke statliga

fartygen bör i enkelhetens och enhetlighetens intresse sjöfartsstyrelsen

äga utfärda föreskrifter utan de inskränkningar, som skall gälla för

brandfarliga varor, d. v. s. sjöfartsstvrelsens befogenheter bör avse all transport

av explosiva varor med sådana fartyg. I fråga om transporter på järnväg

och med luftfartyg bör befogenheterna att utfärda föreskrifter tilläggas

samma myndigheter som de vilka enligt lagstiftningen om brandfarliga va
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1963

43

ror skall äga utfärda föreskrifter för transporter av brandfarliga varor i

motsvarande fall. Den skillnaden mot lagstiftningen om brandfarliga varor

bör emellertid göras att nu avsedda transportföreskrifter rörande explosiva

varor genomgående bör utfärdas i samråd med kommerskollegium. Säkerhetssynpunkterna

i fråga om explosiva varor gör sig gällande med så stor

styrka att obligatorisk medverkan i denna form av kommerskollegium och

den därunder sorterande sprängämnesinspektionen får anses påkallad.

Vad kollegium sålunda förordar medför ändring i 40 § 2 mom., 51 och

53 §§. I samband därmed torde följdändringar böra vidtagas i 50 § 1 mom.

och 52 §.

Vad beträffar sprängämnesinspektionens ställning erinras

om att inspektionen enligt 15 § förordningen om brandfarliga varor skall

utöva tillsyn över efterlevnaden av nämnda förordning. Kollegium har övervägt,

huruvida efter förebild av lagstiftningen om brandfarliga varor inspektionen

borde tilläggas en vidgad och mera självständig tillsynsuppgift enligt

förordningen om explosiva varor. Det framhålles, att behovet av att tillsynsuppgifterna

utövas av myndighet med kvalificerad teknisk sakkunskap

kan anses tala för en sådan åtgärd och att även önskemålet att minska länsstyrelsernas

arbetsbörda möjligen skulle kunna anföras såsom stöd för att

överföra deras tillsynsbefogenheter helt eller delvis till sprängämnesinspektionen.

Åtskilliga omständigheter talar emellertid mot en på detta sätt ändrad

fördelning av tillsynsuppgifterna. Lagstiftningen om explosiva varor har

såsom ett av sina huvudsyften att motverka att sådan vara kommer i händerna

på kriminella eller andra samhällsfientliga personer, som kan befaras

använda dem på ett för den allmänna säkerheten vådligt sätt. Tillsynen över

förordningens efterlevnad blir, framför allt till följd därav, en uppgift av

bl. a. polisiär natur. Medverkan av polismyndigheter i tillsynen ter sig med

hänsyn därtill såsom nödvändig. Behovet av samordning och översikt synes

vidare göra det önskvärt, att även länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet,

var inom sitt län, deltager i tillsynen. Vidare framhålles, att det ej

synes lämpligt att tillägga sprängämnesinspektionen ställningen såsom central

tillsynsmyndighet med uppgift att utöva tillsynen under medverkan av

länsstyrelserna. En uppdelning av tillsynsuppgifterna skulle då krävas, så att

inspektionen finge svara för vissa och länsstyrelserna för andra. Kollegium

anför, att en uppdelning av sådant slag ej saknar förebilder men att det kan

ifrågasättas, om den i förevarande fall skulle vara ändamålsenlig och om

den skulle befordra tillsynens effektivitet.

I förevarande sammanhang redogöres i utredningen för vissa erinringar

som justitieombudsmannen i sin ämbetsberättelse till 1958 års riksdag

framfört mot det sätt varpå tillsynen utövats i vissa fall. Efter redogörelse

för vissa åtgärder som med hänsyn härtill vidtagits av länsstyrelserna för

alt åstadkomma den i förordningen åsyftade kontrollen anmärker kommerskollegium,

att lämpligaste utvägen att undanröja eller minska påtalade

brister även enligt kollegiets mening är den av justitieombudsmannen anvisade,

nämligen att länsstyrelserna själva och genom de lokala polismyndigheterna

inriktar sig på en effektiv tillsyn. — Med anledning av kritik, som

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

framkommit efter två under år 1959 inträffade explosionsolyckor har kollegium

vidare övervägt, huruvida ändringar i lagstiftningen är påkallade för

att åstadkomma en intensivare verksamhet från myndigheternas sida när

det gäller att vägleda tillverkare och andra, som handskas med explosiva

varor, och att övervaka efterlevnaden av meddelade bestämmelser. Nämnda

kritik har icke givit kollegium anledning frånfalla grundsatsen, att tillverkare,

föreståndare och andra enskilda bör ha en ganska långt gående skyldighet

att själva vara verksamma för att hindra explosionsolyckor och att ett däremot

svarande ansvar bör vila på dem. Ej heller synes skäl föreligga att ändra

på kompetensfördelningen mellan myndigheterna. Sprängämnesinspektionen

bör såsom sakkunnig instans på begäran tillhandagå allmänheten med

råd och anvisningar. Så sker för närvarande trots att uttrycklig föreskrift

därom icke upptagits i förordningen. Såsom tillsynsmyndighet synes inspektionen

icke böra ha längre gående befogenhet än att, sedan inspektionen funnit

mot förordningen stridande förhållanden föreligga, föranstalta om rättelse,

i första hand genom anvisning till den felande, i andra hand genom anmälan

till myndighet, som har möjlighet att ingripa mera aktivt. Genom ändring

i 55 § bör explosivvaruförordningen jämkas därhän, att däri uttryckligen

upptages stadganden i berörda hänseenden. Därvid bör inspektionens

ställning enligt explosivvaruförordningen såsom blott medverkande i den av

länsstyrelserna med biträde av polismyndigheterna utövade tillsynen, såvitt

gäller anmälan för åtgärd i fall då felande tredskas att efter anvisning vidtaga

rättelse, beaktas på det sättet, att anmälan skall ställas till tillståndsmvndigheten,

d. v. s. länsstyrelse eller polismyndighet. På denna myndighet

ankommer därefter att avgöra, om tredskan bör föranleda återkallelse av

tillstånd jämlikt 6 § explosivvaruförordningen eller annan åtgärd, varom

myndigheten i sin egenskap av såväl tillståndsmyndighet som polismyndighet

kan finna skäl föranstalta. Skulle tillstånd icke ha meddelats, skall anmälan

göras till polismyndigheten.

Kollegium framhåller vidare, att sprängämnesinspektören såsom specialinspektör

inom yrkesinspektionen är utrustad med befogenheter av mera ingripande

slag än enligt explosivvaruförordningen. Sprängämnesinspektören

kan sålunda såsom specialinspektör själv inskrida mot missförhållande genom

att meddela vederbörande arbetsgivare föreläggande eller förbud. Ifrågavarande

befogenheter blir av särskild betydelse just i fråga om tillverkning,

eftersom tillverkning vanligen faller under arbetarskyddslagstiftningen.

I utredningen erinras om att arbetarskyddsstyrelsen jämlikt 74 § arbetarskyddslagen

äger meddela råd och anvisningar vid tillämpningen av nämnda

lag. Styrelsens befogenhet i detta hänseende omfattar även explosivvaruområdet.

Styrelsen har emellertid hittills meddelat råd och anvisningar endast

till skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete (Spränganvisningar),

d. v. s. rörande användningen av sprängämne. Frågan härom behandlas icke,

eller i varje fall blott i ringa grad, i explosivvaruförordningen och i kollegiets

tillämpningskungörelse. Däremot har arbetarskyddsstyrelsen icke meddelat

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kanyl. Maj.ts proposition nr Hti år Wt>3

råd ocli anvisningar för tillverkning och annan befattning med explosiva

varor, vilken regleras i lagstiftningen därom. Emellertid bär styrelsen förklarat

sig vilja, i samråd med kollegium, överväga att meddela vissa detaljbestämmelser

även för sådan verksamhet. Kollegium har för sin del icke någon

erinran mot att styrelsen, i samråd med kollegium, utfärdar sådana bestämmelser.

Tvärtom synes det lämpligt att det jämte kollegiets på explosivvaruförordningen

grundade, i princip straffsanktionerade föreskrifter, vilka bör

vara tämligen översiktliga, finnes bestämmelser, som har karaktären av råd

och anvisningar. Sådana bestämmelser finnes inom andra av arbetarskyddsstyrelsens

verksamhet berörda områden. Förekomsten av föreskrifter enligt

explosivvaruförordningen bör icke utgöra hinder för arbetarskyddsstyrelsen

att meddela sådana bestämmelser. Självfallet bör, såsom styrelsen förutsatt,

styrelsen och kollegium i samråd avgöra, hur gränserna för respektive ämbetsverks

befogenheter lämpligen bör dragas och vad som kan erfordras av

bestämmelser.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser förklarar sig ej finna anledning

till erinran mot kommerskollegiets uttalanden rörande organisationen. Sålunda

anför länsstyrelsen i Östergötlands län, att den delar den av kommerskollegium

uttalade uppfattningen att tillsynen över ifrågavarande förordnings

efterlevnad främst motiveras av säkerhetskrav av polisiär natur och

att tillsynen därför med hänsyn tagen till bl. a. organisatoriska synpunkter

alltjämt bör utövas under medverkan från länsstyrelsens sida såsom högsta

polismyndighet i länet. Den komplettering och justering, som föreslagits av

55 §, finner länsstyrelsen synnerligen välbetänkt.

Liknande synpunkter framföres av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Kronobergs, Malmöhus och Örebro län samt Föreningen Sveriges

landsfiskaler och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Statsåklagaren i Göteborg anför i anslutning till den kritik, som enligt utredningen

riktats mot länsstyrelsernas och polismyndigheternas tillsyn över

förordningens efterlevnad, att man kan påräkna, alt tillfällena för granskning

skall bli rikligare efter den förestående omorganisationen och förstatligandet

av polisväsendet i dess helhet. Polisdistrikten blir större och arbetsuppgifterna

inom dem mera enhetliga. Inom länsstyrelserna får man förvänta,

att sådan förstärkning sker, att länsstyrelserna bättre kan leda de

operativa uppgifterna. Ett botande av de anmärkta bristerna torde alltså

som kollegium framhållit icke påkalla särskilda åtgärder.

Även statsåklagaren i Malmö berör frågan om polisväsendets förstatligande.

Förstatligandet kan förväntas medföra eu indelning av riket i större polisdistrikt

med högt kvalificerade befattningshavare i de lokala polisledningarna.

Under sådana förhållanden kan det ifrågasättas, om det icke vore

lämpligt att på den lokala polismyndigheten överföra samtliga de uppgifter,

som enligt explosivvaruförordningen åvilar länsstyrelserna. Därigenom

skulle man otvivelaktigt vinna snabbare avgöranden och en välbehövlig lind
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr HS år 1963

ring i länsstyrelsernas arbetsbörda. Måhända bör dock frågan om överförande

på de lokala polismyndigheterna av samtliga nu ifrågavarande befogenheter

anstå till dess polisväsendet förstatligats.

I några yttranden ifrågasättes en längre gående decentralisering än kollegium

föreslagit. Överståthållarämbetet anför, att man utan avkall på säkerheten

men med vinnande av praktiska fördelar skulle kunna överlata vissa

uppgifter, vilka nu åvilar länsstyrelserna, på polismyndigheterna, som i de

flesta fall redan varit inkopplade på ärendenas behandling såsom remissinstanser.

Även länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens län anser,

att ytterligare decentralisering till polismyndighet skulle kunna ske. Man

skulle då vinna både snabbare avgöranden och välbehövlig lindring i länsstyrelsernas

arbetsbörda.

Statspolisintendenten och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser

det vara av värde, om närmare föreskrifter meddelas om tillsynens utövande.

Förslaget att befogenheten att utfärda närmare bestämmelser rörande

transporter på järnväg, med luftfartyg eller ombord på fartyg skall överföras

från kommerskollegium till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet

tillstyrkes av järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

Sjöfartsstyrelsen ifrågasätter emellertid huruvida icke styrelsens befogenhet

även bör avse till transportklass A hänförlig vara, som införes till riket.

Vidare ifrågasätter sjöfartsstyrelsen lämpligheten av att föreskrifter beträffande

transport av explosiva varor å fartyg skall beträffande sådana statliga

fartyg, som icke står under sjöfartsstyrelsens förvaltning, meddelas av vederbörande

förvaltningsmyndighet. Styrelsen anför:

De speciella risker som föreligger vid sjötransport av explosiva varor gör

sig uppenbarligen gällande i samma män oberoende av vem som förvaltar

fartyget och det synes närmast vara ägnat att skapa bristande enhetlighet,

om skilda föreskrifter skulle gälla för olika fartyg. Det synes sjöfartsstyrelsen

mera ändamålsenligt att det uppdrages åt sjöfartsstyrelsen att i samråd

med kommerskollegium generellt meddela detalj bestämmelser rörande

transport av explosiva varor med fartyg med undantag allenast för örlogsfartyg.

Skulle detta förslag icke vinna bifall, synes i vart fall sjöfartsstyrelsens

befogenhet att meddela detaljbestämmelser beträffande sjötransport av

explosiva varor böra gälla — förutom icke statliga fartyg — alla statliga fartyg

som står under sjöfartsstyrelsens tillsyn även om de förvaltas av annan

statlig myndighet.

Sjöfartsstyrelsen liksom även luftfartsstyrelsen ifrågasätter vidare lämpligheten

av att länsstyrelse skulle, såsom kollegium föreslagit genom ändring

av 52 §, äga medgiva undantag från transportföreskrifter, som fastställts

av central förvaltningsmyndighet. Luftfartsstyrelsen anför härom:

På grund av luftfartsstyrelsens allmänna uppgift att vaka över flygsäkerheten

såsom sådan samt'' styrelsens författningsenliga skyldighet att meddela

de föreskrifter i fråga om bedrivande av luftfartsverksamhet, som styrelsen

finner påkallade av hänsyn till luftfartens säkerhet, kan styrelsen icke

acceptera att det överlämnas till länsstyrelserna att medgiva sådant undantag,

som här är i fråga. De villkor, som av säkerhetsskäl måste knytas till en

sådan dispens, kräva nämligen så ingående insikter i förhållandena vid luft
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''iS är 1963

47

burna transporter, att en länsstyrelse icke bör kunna medgiva dispens utan

att samråda med luftfartsstyrelsen. Ett sådant samråd skulle å andra sidan

försena dispensärenden i fall, som i praktiken ofta äro mycket brådskande.

Med stöd av vad ovan anförts föreslår luftfartsstyrelsen" att det bör överlämnas

direkt åt luftfartsstyrelsen att medgiva de undantag, som åsyftas i

här ifrågavarande paragraf.

Vad beträffar sprängämnesinspektionens ställning ifrågasätter Aktiebolaget

Express-Dynamit och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik, om inspektionen

icke borde vara central tillsynsmyndighet beträffande tillverkningen avexplosiva

varor och länsstyrelserna beträffande handeln med sådana varor.

Då sprängärnnesinspektionen är den enda myndighet med kvalificerad teknisk

sakkunskap på ifrågavarande område, synes det inte rimligt, att inspektionen

enbart skall medverka vid tillsynen. Frågan om sprängämnesinspektionens

ställning behandlas vidare av arbetarskyddsstyrelsen och

landsorganisationen, vilka remissinstanser föreslår en utredning beträffande

inspektionens överflyttande till arbetarskyddsstyrelsen. Landsorganisationen

anför därvid:

LO ifrågasätter starkt lämpligheten av den nuvarande organisationen, vilken

ju i princip innebär, att tillsynen över tillverkningen av explosiva varor

handhaves av kommerskollegium (sprängärnnesinspektionen), vederbörande

länsstyrelse och polismyndighet under det att tillsynen över användningen

handhaves av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Det kan enligt

LO:s uppfattning ej vara rationellt och ur arbetarskyddssynpunkt effektivt

att två tillsynsorgan, yrkesinspektionen och sprängämnesinspektionen,

vilka med hänsyn till verksamhetens art och syfte har i stort sett samma

arbetsuppgifter, är underställda skilda centrala verk. Såvitt LO kan finna,

bör i stället sprängärnnesinspektionen överflyttas till arbetarskyddsstyrelsen,

ett förslag som för övrigt har framlagts dels av 1938 års "arbetarskyddskommitté

i dess betänkande (SOU 1946:88 s. 81), dels av arbetarskyddsstyrelsen

med ingående motivering i styrelsens remissvar den 16 april

1957 över 1951 års oljeutrednings betänkande »Brandfarliga varor» (SOU

1956:50 och 51), varvid i handläggningen av ärendet bl. a. deltog representanter

för arbetsmarknadens parter. LO, som delar arbetarskyddsstyrelsens

mening, vill i övrigt hänvisa till nämnda yttrande samt hemställer att Kungl.

Maj:t måtte med tills vidare bibehållande av den nuvarande organisationen

föranstalta om ingående utredning beträffande sprängämnesinspektionens

överflyttande till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att möjligheten att behandla frågor om arbetarskyddet

vid tillverkning och annan hantering av explosiva varor med

åberopande av två skilda författningar, arbetarskyddslagen och explosivvaruförordningen,

icke synes tillfredsställande från vare sig effektivitetseller

ansvarssynpunkt. Styrelsen fortsätter:

Någon effektiv tillsyn häröver torde ej heller kunna påräknas genom

länsstyrelserna och dem underställda polismyndigheter, enär de icke äga

någon teknisk sakkunskap på området. Styrelsen finner det från ansvarssynpunkt

även otillfredsställande att arbetarskyddsfrågor på explosivvaruområdet

och utfärdande av anvisningar därom skall centralt ankomma på

två myndigheter, kommerskollegium och arbetarskyddsstyrelsen. Ansvaret

i delta hänseende bör enligt styrelsens mening åvila endast en central myn
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A3 ur 1963

dighet. Frågan härom har jämväl aktualiserats genom några på senare år

inträffade allvarliga explosionsolyckor, med vilka styrelsen haft att taga

befattning och som relateras i betänkandet (s. 42 o. f.).

Ett klarläggande av i vilken ordning arbetarskyddsfrågor på området böra

handläggas synes kunna ske genom att i explosivvaruförordningen, förslagsvis

2 §, föreskrives, att om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall

vid tillverkning och annan hantering av explosiva varor samt tillsyn

däröver gäller vad därom är stadgat i arbetarskyddslagen. Ett sådant klarläggande

av arbetarskyddsfrågan har skett i fråga om gruvlagens tillämpning.

Styrelsens förslag i denna del avser dock icke, att någon ändring för närvarande

skall ske i fråga om länsstyrelsernas och polismyndigheternas tillståndsgivning

enligt förordningen eller allmänna tillsyn över efterlevnaden

av förordningens bestämmelser.

1 detta sammanhang finner styrelsen sig böra ånyo beröra frågan om

sprängämnesinspektionens ställning. Det samarbete i fråga om arbetarskyddet

på området, som måste förefinnas mellan tillsynsorganen, är otvivelaktigt

av sådan omfattning och betydelse, att en bättre samordning av tillsynsverksamheten

mellan sprängämnesinspektionen och den allmänna yrkesinspektionen

liksom vissa övriga specialinspektioner inom yrkesinspektionen

är nödvändig. De skäl, som styrelsen anfört i sitt ovannämnda utlåtande

om brandfarliga varor, tala även härför. Detta torde sannolikt kunna

åstadkommas endast genom att sprängämnesinspektionen mera direkt knytes

till den centrala arbetarskyddsmyndigheten. Denna fråga torde böra närmare

utredas.

Flera remissinstanser behandlar frågan om bevakande av brandskyddssynpunkter

i ärenden rörande explosiva varor. Därvid anför öucrståthållarämbetet,

att i förordningen bör angivas, att brandchefen skall medverka i

tillsynen. Samma yrkande framföres av statens brandinspektion, som vidare

framhåller, att det är av vikt, att ett nära samråd äger rum mellan polisoch

brandmyndighet. Behovet därav har icke kommit till tillfredsställande

uttryck i förslaget. Inspektionen fortsätter:

Visserligen har brandchefen i sin egenskap av brandsyneförrättare möjlighet

— och skyldighet — att ägna uppmärksamhet åt frågor som sammanhänger

med förvaringen in. m. av brandfarliga (och explosiva) ämnen och

kan rent formellt genom föreläggande kräva de åtgöranden som han ur

brandförsvarssynpunkt finner påkallade. Nu strävar emellertid den moderna

lagstiftningen så långt möjligt att hålla isär de olika områden som göres

till föremål för lagstiftning. Brandchefens handlande på byggnadsområdet

betingas sålunda av de bestämmelser som finns på byggnadsområdet; så är

även fallet i fråga om brandfarliga varor. I båda dessa fall har skapats garantier

för att brandskyddets intresse beaktas bland annat genom ett nära

samrådsförfarande. Man har nämligen velat undvika att brandchefen med

stöd av brandlagstiftningen skall kunna handla »i konkurrens» med annan

lagstiftning. Detta bör undvikas även på nu föreliggande område. För att

så skall kunna ske krävs ett reglerat samrådsförfarande mellan polis- och

brandmyndighet. Det är önskvärt att en föreskrift om sådant samråd kommer

till uttryck i själva förordningen och icke endast i tillämpningsföreskrifterna.

Motivet härför torde framgå av vad ovan sagts om brandförsvarets

betydande intressen på det föreliggande området. I mera komplicerade

fall särskilt på landsbygden, där brandchefen icke alltid kan antagas besitta

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

49

tillräckliga kvalifikationer, bör samråd i förekommande fall ske med vederbörande

länsbrandinspektör. Då det gäller förekomsten av militära förråd

av explosiva varor bör brandchefen erhålla kännedom därom, icke minst till

skydd för den personal som deltager i eventuell brandsläckning i sådant

förråd.

Liknande synpunkter framföres i yttranden av Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska kommunalarbetareförbundet, Landsorganisationen,

brandchefen i Stockholm, länsbrandinspektörerna i Stockholms, Östergötlands,

Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Örebro och Hallands

län, Svenska brandbefälets riksförbund samt Svenska brandskyddsföreningcn

och Svenska brandkårernas riksförbund.

Brandchefen i Göteborg yttrar, att det i en exporthamn som Göteborg icke

sällan händer, att järnvägsvagnar med betydande mängder sprängämne uppställes

på bangård i avvaktan på lastning för sjötransport. Brandchefen anser

med instämmande av länsstyrelsen i Göteborg det önskvärt med bestämmelser,

som möjliggör effektiva skyddsåtgärder i dylika fall. Svenska brandskyddsföreningen

och Svenska brandkårernas riksförbund anför liknande

synpunkter.

Departementschefen. I organisationen för tillämpning av explosivvaruförordningen

ingår kommerskollegium, länsstyrelserna och polismyndigheterna

samt sprängämnesinspektionen. Kommerskollegium skall bland annat meddela

erforderliga allmänna föreskrifter och anvisningar angående förordningens

tillämpning. På länsstyrelserna och polismyndigheterna ankommer att

avgöra olika tillståndsfrågor samt att utöva den allmänna tillsynen över efterlevnaden

av bestämmelserna om explosiva varor. Sprängämnesinspektionen

skall lämna myndigheterna erforderligt tekniskt biträde vid tillämpningen

av bestämmelserna samt därjämte själv medverka i tillsynen, särskilt

över tillverkningen av explosiva varor. — Den närmare innebörden av myndigheternas

olika uppgifter och befogenheter framgår av ett stort antal stadganden

i förordningen. Av dessa skall här nämnas, att det jämlikt 52 § tillkommer

länsstyrelse att medgiva undantag från transportföreskrifter, som

meddelats av kommerskollegium.

Vid utredningen har övervägts, huruvida ändringar av organisationen är

påkallade. Kommerskollegium har därvid funnit skäl icke föreligga att vidtaga

annat än mindre jämkningar i vad som nu gäller. Vad beträffar kollegiets

ställning anföres i utredningen, att kollegiets nuvarande befogenhet att

meddela föreskrifter för transporter ombord på fartyg av explosiva varor av

transportklass B, C och D efter sjöfarlsstyrelsens inrättande bör överflyttas

till nämnda myndighet i fråga om sjöfartsverkets fartyg och icke statliga fartyg

samt till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i fråga om andra

statliga fartyg. Jämväl beträffande transporter på järnväg och med luftfartyg

föreslås att befogenheterna att utfärda transportföreskrifter skall tilläggas

vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, det vill säga järnvägsstyrelsen

i fråga om statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

om enskilda järnvägar och Inftfartsstyrelsen i fråga om transport med luftfartyg.

Vad angår länsstyrelsernas och polismyndigheternas ställning har

kollegium icke funnit annan ändring påkallad än att — såsom jag anfört i

avsnittet om tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe — länsstyrelse

skall kunna förklara, att dess befogenhet att meddela tillstånd till laddning

av handvapenammunition helt eller delvis skall tillkomma även polismyndighet.

Såvitt gäller sprängämnesinspektionen har kommerskollegium

slutligen funnit, att i förordningen om explosiva varor bör intagas stadganden,

att inspektionen skall äga tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar

samt att inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall föranstalta om

rättelse, där mot bestämmelserna stridande förhållande finnes föreligga, i

första hand genom anvisning till den felande och i andra hand genom anmälan

till tillståndsmyndigheten eller, om tillstånd icke meddelats, till polismyndigheten.

I likhet med kollegium anser jag, att några mera betydande ändringar

av nuvarande organisation icke är påkallade. Såsom föx-eslagits i utredningen

synes sålunda såvitt gäller kommerskollegium icke påkallat att vidtaga

ändringar annat än i fråga om befogenheten att utfärda föreskrifter beträffande

vissa transporter. Ändringarna torde emellertid icke böra omfatta befordran

av explosiva varor med luftfartyg. I fråga om sådan befordran föreskrives

nämligen redan nu i 53 § sista stycket att vad därom är särskilt stadgat

skall gälla. Sådana stadganden har också utfärdats av luftfartsstyrelsen,

som med stöd av gällande luftfartskungörelse äger meddela transportföreskrifter

efter samråd med kommerskollegium. Då någon saklig ändring härvidlag

icke åsyftats eller erfordras, torde de av kollegium föreslagna nya bestämmelserna

böra begränsas att gälla transporter till lands och sjöss. Såsom

sjöfartsstyrelsen föreslagit synes vidare den modifieringen av utredningsförslaget

böra vidtagas, att styrelsen beträffande de statliga fartygen får befogenhet

att meddela transportföreskrifter icke blott för sjöfartsverkets fartyg

utan även för övriga statliga fartyg. Jag förutsätter emellertid, att sjöfartsstyrelsen

därvidlag kommer att samråda med vederbörande förvaltningsmyndigheter.

För att trygga erforderlig samordning av föreskrifter för olika transporter

har i förslaget upptagits ett stadgande om samråd mellan kommerskollegium

och andra myndigheter. Vid detta samarbete bör beaktas, att de föreskrifter,

som skall gälla för transporter inom landet, i största möjliga utsträckning

anpassas till vad som skall gälla vid internationella transporter.

Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag framhålla,

att de av utredningen förordade ändringarna icke kommer att medföra

någon förändring i vad som nu gäller i fråga om förpackning och

märkning av explosiv vara vid försändning till eller från främmande land.

Detta framgår även av kollegiets förslag till ny tillämpningskungörelse, 48 §

samt 19 och 20 §§ punkten B.

Enligt nuvarande regler har länsstyrelse rätt att medgiva undantag från

de transportföreskrifter, som meddelats av kommerskollegium. Stadgandet

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1963

härom har tillkommit med tanke på näringslivets behov. Det synes icke föreligga

anledning att slopa denna dispensmöjlighet i samband med att kommerskollegiets

nuvarande befogenhet överflyttas på olika centrala förvaltningsmyndigheter.

Nämnda befogenhet att meddela transportföreskrifter gäller

beträffande varor, som tillhör transportklasserna B, C eller D. Sjöfartsstyrelsen

har ifrågasatt, att befogenheten också skall gälla vara, som hänförts

till transportklass A. För sådan vara gäller för närvarande, att den icke må

transporteras, om ej tillstånd meddelats av länsstyrelsen i det län, varifrån

transporten utgår. Sådant tillstånd skall förbindas med de villkor och föreskrifter,

som i varje särskilt fall finnes erforderliga. Enligt min mening synes

denna reglering böra följas även framdeles. Med hänsyn till ifrågavarande

ämnens högkänslighet torde det nämligen icke vara lämpligt att

fastställa några generella föreskrifter för transport av sådana varor. Skulle

det någon gång förekomma, att explosiv vara av transportklass A införes till

riket med fartyg, torde med stöd av 49 § explosivvaruförordningen erforderliga

föreskrifter få meddelas av länsstyrelsen i det län, inom vars gränser

fartyget först kommer att uppehålla sig.

Beträffande kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna och de lokala

polismyndigheterna innebär de nuvarande reglerna, att polismyndighet är

tillståndsmyndighet i det övervägande antalet ärenden. Under remissförfarandet

har yrkats, att beslutanderätten i ytterligare några grupper av äreuden

skulle överflyttas från länsstyrelserna till polismyndigheterna. Frågan om

en ytterligare decentralisering torde emellertid lämpligen böra anstå till dess

att statsmakterna fattat beslut i fråga om polisväsendets gestaltning efter

förstatligandet.

Under remissbehandlingen av utredningen har framställts förslag, att i

förordningen skulle upptagas regler om samrådsförfarande mellan polis- och

brandmyndighet samt om brandchefs medverkan vid tillsyns utövande. Bestämmelser

om vilka myndigheter som skall höras innan olika ärenden avgöres

finnes nu i 58 § 1 mom. explosivvaruförordningen. I fråga om brandskyddet

föreskrives, att då brandskyddssynpunkter föranleder därtill brandchefen

skall beredas tillfälle att yttra sig. Vidare gäller i fråga om avsyning

av olika anläggningar att förrättningen alltid skall ske i samråd med brandchefen,

därest icke länsstyrelsen annorlunda förordnat. Då sagda bestämmelser

innebär skyldighet för vederbörande myndighet att höra brandchef i alla

ärenden, där denne har intressen att bevaka, torde redan nuvarande ordning

medföra att brandskyddssynpunkterna blir vederbörligen beaktade. Något

praktiskt behov av att ändra de nuvarande reglerna föreligger därför ej.

I fråga om sprängämnesinspektionen har av några remissinstanser yrkats,

att en utredning skulle verkställas om överflyttning av inspektionen från

kommerskollegium till arbetarskyddsstyrelsen. Som skäl härför har främst

åberopats, att det ej synes rationellt och från arbetarskyddssynpunkt effektivt

att två tillsynsmyndigheter, yrkesinspektionen och sprängämnesinspektionen,

vilka med hänsyn till verksamhetens art och syfte har i stort sett

samma arbetsuppgifter, är underställda skilda centrala verk. Med anledning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1963

av dessa önskemål vill jag framhålla, att sprängämnesinspektören i sin egenskap

av specialinspektör är ett organ, genom vilket yrkesinspektionen övar

tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen. Sprängämnesinspektören

är sålunda i sin verksamhet på arbetarskyddslagstiftningens område

redan nu underställd arbetarskyddsstyrelsen. Motsvarande arrangemang

med specialinspektör återfinnes för övrigt inom flera andra arbetsområden.

Vidare bör beaktas att de ärenden, som föranledes av arbetarskyddslagen

och som sprängämnesinspektören har att taga befattning med, endast utgör

en mindre del av sprängämnesinspektionens samlade verksamhet. Inspektionens

övriga och alltså mest omfattande arbetsuppgifter gäller främst

olika delar av handeln och industrien, varför det ter sig följdriktigt, att inspektionen

är underställd kommerskollegium, som ju har väsentliga förvaltningsuppgifter

beträffande näringslivet. I överenstämmelse härmed har också

statsmakterna handlat så sent som under 1961. Detta år framlades för

riksdagen förslag till förordning om brandfarliga varor. Till grund för förslaget

låg uppfattningen att sprängämnesinspektionen skulle bestå med

oförändrad organisatorisk ställning. I grundläggande hänseenden utformades

förordningen utifrån denna förutsättning. Under riksdagsbehandlingen

framställdes icke någon erinran mot den ståndpunkt, som i propositionen

intagits i denna fråga. Förordningen om brandfarliga varor trädde i kraft

den 1 januari 1963. Av angivna skäl kan en omprövning av sprängämnesinspektionens

organisatoriska ställning icke för närvarande anses påkallad.

Jag vill emellertid understryka det angelägna i att de viktiga frågorna om

arbetarskyddet blir föremål för ett kontinuerligt samråd mellan de olika

myndigheter, som är verksamma på explosivvaruområdet.

XI. Övriga ändringsförslag m. in.

Utöver vad som tidigare omnämnts upptar deparlementsförslaget ändringar

i fråga om 32, 35, 38 och 61 §§. Ändringen i den förstnämnda paragrafen

sammanhänger med det förut omnämnda förslaget att begreppet

handförråd skall utgå ur 41 §. Förändringarna i 35 och 38 §§ är orsakade

av att en ökad användning av detonerande stubin medfört yrkanden att detta

varuslag skall få ingå i mindre förbrukningsförråd samt större kvantitet

därav än hittills i större förbrukningsförråd. Dessa önskemål har kunnat

tillgodoses, sedan det befunnits, att varuslaget är mindre farligt än man tidigare

antagit. Då bestämmelserna om kringföringsförråd anknyter till 35

och 38 §§, får ändringarna betydelse också för sådana förråd. Motsvarande

ändring såvitt gäller varuslaget detonerande stubin har också upptagits i

41 §. Vad slutligen angår 61 § innebär departementsförslaget, att straffbestämmelserna

utvidgas att gälla överlåtelse och transport av sprängämne,

som jämlikt 10 § skall få tillverkas på förbrukningsställe.

Jag vill i förevarande sammanhang omnämna, att kommerskollegium i

sin utredning redovisat vissa överväganden i fråga om regleringen av till
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

53

verkningen av och handeln med pyrotekniska varor. De gällande bestämmelserna

härom är utfärdade av kommerskollegium genom kungörelse den

6 juli 1959 och trädde i kraft den 1 juli 1960. Föreskrifterna innebär restriktioner

i skilda hänseenden. Vissa pyrotekniska varor får icke tillverkas eller

försäljas. Andra varor får förvärvas endast av person, som uppnått viss

ålder; för inköp av varorna kan också gälla särskilda kvotbestämmelser.

Enligt kollegiets åsikt föreligger icke anledning att för närvarande ändra

dessa bestämmelser, vilka avses att i sak oförändrade överföras till den nya

tillämpningskungörelsen. Kollegiets uppfattning att anledning icke finnes att

ändra nuvarande föreskrifter delas av flertalet remissinstanser. För egen del

ansluter jag mig till kollegiets mening; uppenbarligen har de senast meddelade

föreskrifterna varit väl ägnade att förebygga vissa tidigare olägenheter.

Enligt min åsikt föreligger alltså icke skäl att ändra den nuvarande regleringen

beträffande pyrotekniska varor. Jag förutsätter dock, att kommerskollegium

även framgent med uppmärksamhet följer frågan om behovet av

åtgärder på detta område. — Kommerskollegium har vidare i utredningen

framlagt förslag om att nuvarande rätt till heinladdning av ammunition till

gevär skulle utsträckas att gälla även ammunition till fickvapen. Flertalet

remissinstanser har ställt sig kritiska till förslaget och därvid framhållit, att

detta icke överensstämmer med vad som gäller enligt vapenförordningen och

att det med hänsyn till fickvapnens speciella karaktär icke är tillrådligt att

mildra gällande bestämmelser. Med hänsyn till denna kritik har några nya

bestämmelser om rätt till heinladdning av ammunition till vapen ej upptagits

i departementsförslaget. — I utredningen har slutligen framlagts förslag till

ändrade bestämmelser om explosiv varas förklarande som militär explosiv

vara. Innebörden av en sådan förklaring är, att varan undantages från civil

förbrukning. Kollegiets förslag har tillkommit i syfte att underlätta den civila

användningen av olika explosiva varor. Mot denna tanke torde i och för sig

intet vara att erinra. Man kan emellertid redan enligt nuvarande ordning

begära tillstånd till civil förbrukning av militära explosiva varor. Det framgår

icke av utredningen, att denna möjlighet skulle vara otillräcklig eller

olämpligt utformad. Ej heller har under remissförfarandet framkommit någon

omständighet som pekar i denna riktning. Det synes sålunda icke föreligga

något praktiskt behov av den utav kollegium föreslagna ändringen, och

jag är därför icke beredd att nu tillstyrka, att explosivvaruförordningen ändras

i överensstämmelse med kollegiets intentioner.

Under remissbehandlingen av utredningen har framförts önskemål att

handlingar, som inges till myndighet i ärenden om tillstånd till tillverkning

av explosiva varor, icke skulle vara tillgängliga för offentligheten. Med

anledning härav vill jag nämna, att bestämmelser, som reglerar ifrågavarande

spörsmål, meddelats med stöd av 21 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Om bestämmelsernas

innehåll må här hänvisas till kungörelse den 20 november 1953 (nr

682).

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

XII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

genom proposition inhämta riksdagens yttrande över det inom handelsdepartementet

utarbetade förslaget till förordning angående ändring i förordningen

den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Nils van der Heeg

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630410

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:308 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 191f9 a1 i texten
  2. 1LU 1963:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 s. 1 i texten