Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

1963-04-05 · 70 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 69 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:156, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

1

Nr 156

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms

slott den 5 april 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den

30 juni 1948 (nr 472).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås olika ändringar i rättegångsbalken. Främst med

hänsyn till utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka förordas en viss utvidgning

av möjligheterna att göra avbrott i huvudförhandling. Enligt förslaget

införes vidare en övre åldersgräns om 70 år för valbarhet till nämndeman;

dessutom upphäves villkoret att den som är omhändertagen av fattigvården

för varaktig försörjning ej är valbar till nämndeman. Reglerna om

advokatväsendet föreslås ändrade bland annat så, att den disciplinära

bestraffningsrätt, som nu tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall

genom föreskrift i samfundets stadgar kunna överflyttas på annat organ

inom samfundet. Därjämte öppnas enligt propositionen möjlighet för

underrätt att förordna stämningsman för längre tid än ett år, med skyldighet

dock för rätten att årligen pröva förordnandets bestånd. Slutligen förordas

att part vid fullföljd av talan skall i den högre instansen lämna en

mera fullständig bevisuppgift än som för närvarande krävs enligt rättegångsbalkens

bestämmelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 156

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

Enligt föreslagen ändring i militära rättegångslagen skall person, som

ålagts disciplinstraff eller ersättningsskyldighet, i förekommande fall upplysas

om att auditören icke biträtt beslutet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

3

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 15 §, 3 kap. 2 §, 4 kap. 6 och 8 §§, 8 kap.

4, 6, 7 och 8 §§, 33 kap. 24 §, 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.

3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4, 9 och 14 §§ rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

15

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas

bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinna ej alla sålunda utsatta

mål behandlas under dagen eller

kräver ett måls handläggning mera

än en dag, skall sammanträdet pågå

under erforderligt antal helgfria dagar

i följd. Kan handläggningen av

visst mål beräknas taga i anspråk

mera än två dagar må, om det kan

ske utan olägenhet, avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet

pågår, äga rum under högst två söckendagar

i veckan eller, om särskilda

skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar

i veckan.

Om den---

§•

Till huvudförhandling må ej utan

synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas

bliva slutförda under en tid av

sex timmar. Hinner huvudförhandling

icke slutföras samma dag som

den påbörjats, skall sammanträdet

pågå under erforderligt antal helgfria

dagar i följd; om det kan ske utan

olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet

pågår, äga rum under högst två söckendagar

i veckan eller, om särskilda

skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar

i veckan.

--förordnar Konungen.

3 KAP.

2 §•

Högsta domstolen —--------från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst Att i högsta domstolen talan i visst

fall må föras mot beslut av advokat- fall må föras mot beslut av advokatsamfundets

styrelse, stadgas i 8 kap. samfundets styrelse eller annat sam8

§. fundets organ, stadgas i 8 kap. 8 §.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 15 § SFS 1956: 587 och beträffande 4 kap. 6 § SFS

1954: 234.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

4 KAP.

(Föreslagen lydelse)

6

Valbar till nämndeman är man eller

kvinna, som inom kommunen äger

rösträtt vid val av fullmäktige och

där har sitt hemvist samt fyllt tjugufem

år, dock ej den som är i konkurstillstånd

eller av allmänna fattigvården

omhändertagen för varaktig försörjning.

Lagfaren domare, befattningshavare

vid domstol, åklagare,

polisman eller advokat eller den som

eljest har till yrke att föra andras talan

inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må-----------

8

Nämndeman väljes för sex år, dock

äge han avgå efter två år. Visar nämndeman

giltigt hinder, må rätten även

tidigare entlediga honom. Nämndeman,

som fyllt sextio år, äge ock avgå

ur nämnden. Upphör nämndeman

att vara valbar, vare uppdraget förfallet.

§•

Valbar till nämndeman är man eller

kvinna, som inom kommunen äger

rösträtt vid val av fullmäktige och där

har sitt hemvist samt fyllt tjugufem

men ej sjuttio år, dock ej den som är

i konkurstillstånd. Lagfaren domare,

befattningshavare vid domstol, åklagare,

polisman eller advokat eller den

som eljest har till yrke att föra andras

talan inför rätta må ej vara

nämndeman.

---— —- sex år.

§•

Nämndeman väljes för sex år, dock

äge han avgå efter två år. Visar

nämndeman giltigt hinder, må rätten

även tidigare entlediga honom. Nämndeman,

som fyllt sextio år, äge ock

avgå ur nämnden. Upphör nämndeman

att vara valbar, vare uppdraget

förfallet; dock må den som uppnått

sjuttio års ålder utan hinder därav

tjänstgöra vid fortsatt behandling av

mål, i vars handläggning han förut

deltagit.

8 KAP.

4

Vid utövande-------

Verksamhet som advokat må icke

bedrivas under form av aktiebolag

eller i bolag med annan än advokat,

med mindre advokatsamfundets styrelse

medgiver undantag.

Det åligger--------

§•

-------god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke

bedrivas under form av aktiebolag.

Ej heller må sådan verksamhet bedrivas

i bolag med annan än advokat,

med mindre advokatsamfundets

styrelse medgiver undantag.

—---—--honom tillhör.

6

Tillsyn över — —■ —-----

Justitiekanslern äge att hos styrelsen

påkalla åtgärd mot advokat, som

åsidosätter sin plikt eller ej längre är

behörig att vara advokat.

§•

denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen

eller, i den mån så bestämts i

stadgarna, hos annat samfundets organ

påkalla åtgärd mot advokat, som

åsidosätter sin plikt eller ej längre är

behörig att vara advokat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

7

Advokat, som i sin verksamhet

nppsåtligen gör orätt eller som eljest

förfar oredligt, skall av advokatsamfundets

styrelse uteslutas ur samfundet.

Äro omständigheterna mildrande,

äge styrelsen i stället tilldela honom

varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,

som åvila honom som advokat,

äge styrelsen meddela honom varning

eller erinran. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må styrelsen

utesluta honom ur samfundet.

Upphör advokat att vara svensk

medborgare eller flyttar han ur riket

eller inträder beträffande advokat sådan

omständighet, att han enligt 2 §

andra eller tredje stycket icke må antagas

till ledamot av samfundet, vare

han skyldig att genast utträda; gör

han det ej, förordne styrelsen om

hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut,

varigenom någon uteslutits ur samfundet,

genast skall gå i verkställighet.

8

Har advokatsamfundets styrelse avslagit

någons ansökan om inträde i

samfundet eller uteslutit någon därur,

må han föra talan mot beslutet.

Mot styrelsens beslut i fråga, som avses

i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall----------

(Föreslagen lydelse)

Advokat, som i sin verksamhet

uppsåtligen gör orätt eller som eljest

förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet.

Äro omständigheterna

mildrande, må i stället varning

tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plikter,

som åvila honom som advokat,

må varning eller erinran meddelas

honom. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han uteslutas

ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts,

varning eller erinran prövas av samfundets

styrelse eller, i den mån så

bestämts i stadgarna, av annat samfundets

organ.

Upphör advokat att vara svensk

medborgare eller inträder beträffande

honom sådan omständighet, att

han enligt 2 § andra eller tredje stycket

icke må antagas till ledamot av

samfundet, vare han skyldig att genast

utträda; gör han det ej, förordne

styrelsen om hans uteslutning.

Samma lag vare, om advokat flyttar

ur riket och styrelsen ej medgiver, att

han må kvarstå såsom ledamot av

samfundet.

I beslut, varigenom någon uteslutits

ur samfundet, må förordnas, att

beslutet genast skall gå i verkställighet.

§•

Har inträde i advokatsamfundet

vägrats någon eller har någon uteslutits

därur, må han föra talan mot

beslutet. Då det organ inom samfundet,

som äger vidtaga åtgärd enligt

7 §, meddelat beslut i fråga som där

avses, må talan mot beslutet föras av

justitiekanslern.

- ---• ------högsta domstolen.

33 KAP.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt an- Underrätt förordne erforderligt antal

stämningsmän att, då de därför tal stämningsmän att, då de därför

anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij. ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ordnande meddelas för visst kalenderår

eller del därav och må, om skäl

äro därtill, av rätten återkallas.

Stämningsman skall, då han första

gången förordnas, inför rätten avlägga

ed, att han redligt och utan

försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,

som anförtros honom.

Fjärdingsman vare ntan särskilt förordnande

stämningsman.

Förteckning å--------

(Föreslagen lydelse)

ordnande meddelas för viss tid eller

tills vidare och må, om skäl äro därtill,

av rätten återkallas. Rätten skall

årligen pröva förordnandets bestånd.

Stämningsman skall, då han första

gången förordnas, inför rätten avlägga

ed, att han redligt och utan försumlighet

skall uträtta de delgivningsärenden,

som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande

stämningsman.

-------rättens kansli.

50 KAP.

4

I vadeinlagan-------

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i

vadeinlagan uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill

käranden eljest, att vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten

eller syn å stället skall hållas, skall

han angiva det i vadeinlagan jämte

skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att

motparten skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall------

9

Genmälet skall--------

Vill svaranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i

genmälet uppgiva beviset och vad

hav vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden

eljest, att vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten eller

syn å stället skall hållas, skall

han angiva det i genmälet jämte skälen

därtill. I genmälet skall svaranden

ock angiva, om han vill, att motparten

skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall---------—— —

§•

— käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva

de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.

Vill käranden, att förnyat

förhör med vittne eller sakkunnig eller

part under sanningsförsäkran

skall äga rum eller förnyad syn å

stället skall hållas, skall han angiva

det i vadeinlagan jämte skälen därtill.

I vadeinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att motparten

skall infinna sig personligen vid

huvudförhandling i hovrätten.

---------hans ombud.

------------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva

de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis.

Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid genmälet.

Vill svaranden, att förnyat förhör

med vittne eller sakkunnig eller part

under sanningsförsäkran skall äga

rum eller förnyad syn å stället skall

hållas, skall han angiva det i genmälet

jämte skälen därtill. I genmälet

skall svaranden ock angiva, om han

vill, att motparten skall infinna sig

personligen vid huvudförhandling i

hovrätten.

-----—--hans ombud.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 KAP.

4

I vadeinlaga!!-------------

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i vadeintagan

uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid vadeinlagan. Vill käranden

eljest, att vittne eller sakkunnig

skall höras inför rätten eller

syn å stället skall hållas, skall han

angiva det i vadeinlagan jämte skälen

därtill. I vadeinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att målsägande

eller den tilltalade skall infinna

sig personligen vid huvudförhandling

i hovrätten.

Är den-----------

Vadeinlagan skall--------

Genmälet skall--------

Vill svaranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i genmälet

uppgiva beviset och vad han

vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid genmälet. Vill svaranden

eljest, att vittne eller sakkunnig

skall höras inför rätten eller syn å

stället skall hållas, skall han angiva

det i genmälet jämte skälen därtill.

I genmälet skall svaranden ock angiva,

om han vill, att målsägande eller

den tilltalade skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall----------

— --------käranden yrkar.

Käranden skall i vadeinlagan uppgiva

de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis.

Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.

Vill käranden, att förnyat förhör med

vittne eller sakkunnig skall äga rum

eller förnyad syn å stället skall hållas,

skall han angiva det i vadeinlagan

jämte skälen därtill. I vadeinlagan

skall käranden ock angiva, om

han vill, att målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

_____— — ---det angivas.

- -----— — hans ombud.

----—------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva

de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis.

Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid genmälet.

Vill svaranden, att förnyat förhör

med vittne eller sakkunnig skall äga

rum eller förnyad syn å stället skall

hållas, skall han angiva det i genmälet

jämte skälen därtill. I genmälet

skall svaranden ock angiva, om han

vill, att målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen vid

huvudförhandling i hovrätten.

--------hans försvarare.

52 KAP.

3 §•

I besvärsinlagan — ------

Vill klaganden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan

uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall----_ —

— klaganden yrkar.

Klaganden skall i besvärsinlagan

uppgiva de bevis han vill åberopa och

nåd han vill styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

--—-----hans ombud.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förklaringen skall-------

Vill förklaranden åberopa bevis,

som ej tidigare förebragts, skall hav

i förklaringen uppgiva beviset och

vad han vill styrka därmed. Skriftligt

bevis skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall------

--------vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen

uppgiva de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

------- hans försvarare.

55 KAP.

4 §•

I revisionsinlagan------

Anser käranden---------—

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan

uppgiva beviset och

vad han vill styrka därmed. I tvistemål

skall käranden uppgiva anledningen

till att beviset ej tidigare förebragts.

Åberopar käranden skriftligt

bevis skall det i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan.

I revision sinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att

motparten eller i brottmål målsägande

eller den tilltalade skall infinna

sig personligen vid huvudförhandling

i högsta domstolen.

År i-----------

Revisionsinlagan skall-----

-------käranden yrkar.

— —-------stöd därför.

Käranden skall i revisionsinlagan

uppgiva de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. I tvistemål skall käranden,

om beviset ej tidigare förebragts,

uppgiva anledningen härtill. Åberopar

käranden skriftligt bevis, som ej

tidigare förebragts, skall det i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid

revisionsinlagan. I revisionsinlagan

skall käranden ock angiva, om han

vill, att motparten eller i brottmål

målsägande eller den tilltalade skall

infinna sig personligen vid huvudförhandling

i högsta domstolen.

--------- det angivas.

---------hans ombud.

9

Genmälet skall-------

Vill svaranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i

genmälet uppgiva beviset och vad han

vill styrka därmed. I tvistemål skall

svaranden uppgiva anledningen till

att beviset ej tidigare förebragts.

Åberopar svaranden skriftligt bevis,

skall det i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid genmälet. I genmälet

skall svaranden ock angiva,

om han vill, att motparten eller i

brottmål målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen vid

§•

---------vill anföra.

Svaranden skall i genmälet uppgiva

de bevis han vill åberopa och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis.

I tvistemål skall svaranden, om

beviset ej tidigare förebragts, uppgiva

anledningen härtill. Åberopar

svaranden skriftligt bevis, som ej tidigare

förebragts, skall det i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid

genmälet. I genmälet skall svaranden

ock angiva, om han vill, att motparten

eller i brottmål målsägande

eller den tilltalade skall infinna sig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

9

(Nuvarande lydelse)

huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall-------

(Föreslagen lydelse)

personligen vid huvudförhandling i

högsta domstolen.

-------— hans försvarare.

56 KAP.

4 §.

I besvärsinlagan ---------------klaganden yrkar.

Anser klaganden---------------stöd därför.

Vilt klaganden åberopa bevis, som Klaganden skall i besvärsinlagan

ej tidigare förebragts, skall han i be- uppgiva de bevis han vill åberopa

svärsinlagan uppgiva beviset och vad och vad han vill styrka med varje sårhan

vill styrka därmed. Skriftligt be- skilt bevis. Skriftligt bevis, som ej

vis skall i huvudskrift eller styrkt av- tidigare förebragts, skall i huvudskrift

fogas vid besvärsinlagan. skrift eller styrkt avskrift fogas vid

besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall--------------hans ombud.

9

Förklaringen skall------

Vill förklaranden åberopa bevis,

som ej tidigare förebragts, skall han

i förklaringen uppgiva beviset och

vad han vill styrka därmed. Skriftligt

bevis skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall-----

§■

—--------vill anföra.

Förklaranden skall i förklaringen

uppgiva de bevis han vill åberopa och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej

tidigare förebragts, skall i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid

förklaringen.

--------hans försvarare.

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äge

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär mot beslut av advokatsamfundets

styrelse; i dylikt mål gälle dock

följande avvikelser:

1. Den som

2. Om ej

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen

att inkomma med skriftlig förklaring

och att, då part höres muntligen, därvid

yttra sig.

Vad i detta kapitel är stadgat äge

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt

mål gälle dock följande avvikelser:
ej

tillämpning,

högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas det organ

inom advokatsamfundet, som meddelat

beslutet, att inkomma med

skriftlig förklaring och att, då part

höres muntligen, därvid yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Utan hinder av vad som stadgas i å kap. 8 § äger den som vid lagens

ikraftträdandet är vald till nämndeman att även efter fyllda sjuttio år fullgöra

uppdraget till valperiodens slut.

Föres talan mot dom eller beslut, som meddelats före lagens ikraftträdande,

skall vad i äldre lag är stadgat om skyldighet för parterna att lämna

bevisuppgift i den högre rätten fortfarande äga tillämpning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

42

Beslut i disciplinmål varigenom

disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts skall

ofördröj ligen skriftligen delgivas den

mot vilken beslutet riktar sig. Beslutet

skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga om han

vill klaga över beslutet.

63

Om protokoll i ersättningsmål äger

vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.

Beslut varigenom ersättningsskyldighet

ålagts skall skriftligen

delgivas den ersättningsskyldige.

Beslutet skall innehålla underrättelse

om vad denne har att iakttaga om

han vill klaga över beslutet.

Beslut i disciplinmål varigenom

disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts jämte,

där auditören avgivit yttrande

och ej biträtt beslutet, besked härom

skall ofördröj ligen skriftligen

delgivas den mot vilken beslutet riktar

sig. Beslutet skall innehålla underrättelse

om vad denne har att iakttaga

om han vill klaga över beslutet.

§•

Om protokoll i ersättningsmål äger

vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.

Beslut varigenom ersättningsskyldighet

ålagts jämte, där

auditören ej biträtt beslutet, besked

härom skall skriftligen delgivas den

ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla

underrättelse om vad denne

har att iakttaga om han vill klaga

över beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr i 56 år 1963

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i

rättegångsbalken m. m. samt anför därvid följande.

På senare tid har olika frågor om ändringar i rättegångsbalken och närliggande

författningar blivit aktuella. Utvecklingen mot femdagarsvecka har

sålunda givit anledning att överse rättegångsbalkens regler om avbrott i huvudförhandling.

Vidare har frågan om en övre åldersgräns för valbarhet till

nämndeman i allmän underrätt upptagits till behandling i stadsdomstolsutredningens

år 1961 avgivna betänkande och även motionsledes aktualiserats

vid 1962 års riksdag. Därjämte har Sveriges advokatsamfund i framställning

den 29 augusti 1962 väckt fråga om ändring av bl. a. rättegångsbalkens regler

om advokater. I skrivelse den 15 januari 1962 har rådmannen W. von

Schéele i Stockholm ifrågasatt viss ändring av rättegångsbalkens bestämmelser

om förordnande av stämningsmän. Rättegångskommittén har i en den

6 juni 1961 dagtecknad promemoria — i anslutning till behandlingen av spörsmålet

om protokollföring av utsagor — framlagt vissa förslag till ändring

av rättegångsbalkens regler om bevisuppgift i fullföljdsinlaga till överrätt.

Slutligen har riksdagens militieombudsman i skrivelse den 10 december 1960

väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling. I.

I. Avbrott i huvudförhandling m. m.

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 20 oktober 1962 dagtecknad

promemoria (stencilerad) med förslag till lag om ändrad lydelse av

1 kap. 15 § rättegångsbalken, över promemorian har efter remiss yttranden

avgivits av riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, För
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

eningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagarämbetet

har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö.

Gällande bestämmelser m. m.

I 1 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken stadgas att underrätt ej må

utan synnerliga skäl till huvudförhandling på samma dag utsätta flera mål,

än att de kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar. Hinner ej

alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver ett måls handläggning

mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt antal

helgfria dagar i följd. Kan handläggningen av visst mål beräknas taga i anspråk

mera än två dagar, må, om det kan ske utan olägenhet, avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar

i veckan eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söckendagar

i veckan.

Reglerna i 1 kap. 15 § första stycket blir genom hänvisningar i 50 kap.

15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 § tillämpliga även på förfarandet i hovrätt

och högsta domstolen.

Närmare stadganden om huvudförhandling i underrätt har givits i 43

kap. såvitt avser tvistemål och i 46 kap. beträffande mål, vari allmänt åtal

föres. Rörande övriga brottmål ges bestämmelser i 47 kap., väsentligen genom

hänvisningar till 46 kap. Enligt 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § (jfr 47

kap. 24 §) skall huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål, utan annat

avbrott än som må föranledas av bestämmelserna i 1 kap. 15 § första

stycket, såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt till

avgörande. Påbörjad huvudförhandling får uppskjutas — d. v. s. uppskov

får meddelas — endast under vissa i första styckena av 43 kap. 11 § och av

46 kap. 11 § särskilt angivna förutsättningar. Om huvudförhandlingen uppskjutes,

skall den återupptagas så snart det lämpligen kan ske. Har uppskov

meddelats, kan den vidare handläggningen bli antingen en fortsatt huvudförhandling

eller en ny huvudförhandling. Härom stadgas närmare i andra

styckena av sistnämnda båda paragrafer. Skillnaden mellan fortsatt och ny

huvudförhandling framgår av 43 kap. 13 § och 46 kap. 13 §.

Bestämmelserna i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § är, såvitt här är i fråga,

tillämpliga jämväl på huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen (se

50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 §).

I departementspromemorian lämnas en redogörelse för tidigare reformkrav

rörande reglerna om avbrott i huvudförhandling. Av denna redogörelse

må här endast återges följande. Vid 1962 års vårriksdag framlades

en proposition (nr 63), vari lördagarna under april och maj föreslogs bli •—

i likhet med lördagarna under juni, juli, augusti och september — jämställda

med s. k. bankfridagar. Därefter väcktes vid samma riksdag två likalydande

motioner (I: 562 och II: 676) med hemställan att riksdagen med an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

13

ledning av propositionen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att riksdagen snarast

måtte föreläggas förslag till sådan ändring av 1 kap. 15 § att huvudförhandling

vid allmän underrätt icke behövde hållas på lördag. I motionerna

framhölls hl. a. angelägenheten av att bestämmelserna i 1 kap. 15 § anpassades

till lagstiftningen om sommarlördagars likställande med bankfridagar.

Vidare anfördes:

Om det icke anses lämpligt, att ordet »helgfria» gives sådan innebörd, att

de s. k. bankfridagarna undantagas, kan frågan såsom i propositionen antytts

lösas genom att möjligheten till avbrott i huvudförhandling utsträckes

till alla huvudförhandlingar, som sträcka sig över mer än en dag. För en sådan

lösning tala även andra skäl av praktisk art. Särskilt då en huvudförhandling

oförutsett förlänges kan det många gånger vara svårt att samla alla

medverkande till just nästa dag, och även lokalsvårigheter kunna förekomma.

En något större rörelsefrihet för domstolarna är därför önskvärd.

Första lagutskottet förklarade i utlåtande nr 16 att utskottet anslöt sig

till uppfattningen, att olika skäl talade för en ändring av reglerna i 1 kap.

15 § i överensstämmelse med motionernas syfte. Problemet kunde enligt utskottet

dock kräva viss utredning. Någon ändring borde därför icke genomföras

i det då förevarande sammanhanget. Utskottet hänvisade också till att

frågan var under behandling i justitiedepartementet. På grund härav ansåg

utskottet något initiativ i frågan icke böra tagas från riksdagens sida. Utskottet

hemställde således att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande (Rskr nr 111).

Det skall tilläggas att efter lagstiftning, som trätt i kraft den 1 april 1962,

lördagarna under månaderna april—september är likställda med bankfridagar

(SFS 1962: 53—56).

Departementspromemorian

I promemorian anföres att — såsom framgår av 1 kap. 15 §, jämfört med

50 kap. 15 §, 51 kap. 15 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken--domstol icke

får utan synnerliga skäl till huvudförhandling på en och samma dag utsätta

flera mål än att de kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar.

Svårigheterna att i förväg beräkna den erforderliga handläggningstiden

gör emellertid, att det ibland inträffar, att något eller några av de till viss

dag utsatta målen icke ens hinner påbörjas under dagens lopp. I sådant fall

följer av 1 kap. 15 §, att det eller de överblivna målen skall handläggas nästa

helgfria dag. Nämnda lagrum föreskriver nämligen, att om icke alla till viss

dag utsatta mål hinner behandlas under dagen, sammanträdet skall pågå

under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I den situation, varom nu är

fråga, kan det enligt promemorian icke gärna vara av hänsyn till önskemålet

om koncentration i rättegången påkallat, att det eller de överblivna målen

skall handläggas redan påföljande vardag, eftersom huvudförhandlingen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

ju icke ens blivit påbörjad å den utsatta dagen. Detta utesluter icke, att det

av andra skäl emellanåt kan vara lämpligt att påbörja huvudförhandlingen

nästa helgfria dag. Så är vanligtvis fallet, om parter, ombud, vittnen eller

andra i processen medverkande kommit tillstädes från avlägsna orter. Å

andra sidan kan det stundom vara direkt olämpligt eller t. o. m. omöjligt att

påbörja huvudförhandlingen i överblivet mål nästa helgfria söckendag. Parternas

ombud är t. ex. den dagen engagerade på annat håll, domstolens sammanträdeslokal

är upptagen för andra förhandlingar o. s. v. Då omständigheterna

i nu behandlade fall alltså kan variera avsevärt och behov därför

föreligger av olika handlingsalternativ, förefaller det mindre ändamålsenligt

att, såsom skett i 1 kap. 15 §, binda domstolen vid visst förfaringssätt. Enligt

promemorian synes man i stället med fördel kunna överlämna åt domstolen

att med ledning av förhållandena i det särskilda fallet avgöra, om huvudförhandlingen

i mål, som icke hunnit påbörjas å utsatt dag, lämpligen skall

hållas nästföljande vardag eller inställas och utsättas till senare dag.

Vidare framhålles i promemorian att det även kan förekomma, att huvudförhandlingen

i visst mål val hinner påbörjas men icke slutföras å den dag,

till vilken målet utsatts. Att huvudförhandlingen icke hinner avslutas samma

dag som den påbörjats, kan bero på att målet är så vidlyftigt, att det

kräver mera än en dag att handlägga, eller att det på grund av oförutsedda

omständigheter eller av andra skäl påbörjats för sent för att kunna slutföras

å den utsatta dagen. I 1 kap. 15 § upptages den huvudregeln, att om ett måls

handläggning kräver mera än en dag eller alla å en och samma dag utsatta

mål icke hinner behandlas under dagen, sammanträdet skall pågå under erforderligt

antal helgfria dagar i följd. Regeln torde, ehuru detta icke framgår

med full tydlighet, även omfatta det fall att huvudförhandlingen i mål,

vars handläggning i och för sig icke kräver en hel dag, kommit att påbörjas

för sent för att kunna slutföras samma dag. Bestämmelsen, som gäller i alla

instanser, är, såvitt angår de fall, om vilka nu är fråga, förestavad av önskemålet

om koncentration i rättegången. För mål, vars handläggning kan beräknas

taga mera än två dagar i anspråk, är regeln icke ovillkorlig. Om det

kan ske utan olägenhet, får nämligen i sådant mål avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan

eller, om särskilda skäl föranleder därtill, högst tre söckendagar i veckan.

För mål, som kräver två dagar eller kortare tid att handlägga, är däremot

regeln undantagslös. Det kan ur skilda synpunkter övervägas att härvidlag

modifiera regeln. Härom anföres i promemorian:

Inom arbetslivet har utvecklingen nått därhän, att lördagarna under sommarhalvåret

i stor utsträckning är tjänstefria och alltså reserverade för fritidsändamål.

Detta gäller såväl den privata som den offentliga sektorn av

arbetsmarknaden. Denna utveckling har beaktats i lagstiftningen, i det att

lördagar under april—september genom nyligen företagna lagändringar blivit

likställda med bankfridagar. Den i 1 kap. 15 § lagfästa principen, att huvudförhandling,

som icke hinner avslutas samma dag som den påbörjats,

skall fortgå under erforderligt antal helgfria dagar i följd, medför, på det

område där den har undantagslös giltighet, att en huvudförhandling ibland

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

oundvikligen måste fortgå jämväl å lördag, även om man i det konkreta tallet

skulle kunna utan olägenhet göra uppehåll i handläggningen nämnda

dag. En sådan ordning står icke alldeles väl samman med den utveckling

mot lediga lördagar, som ägt rum i samhället och till vilken lagstiftningen

i vissa hänseenden redan anpassats. Även om det ovillkorliga tvånget att i

vissa lägen fortsätta huvudförhandling å lördag icke i praktiken medfört

alltför kännbara olägenheter, eftersom domstolarna vanligtvis kunnat törlägga

huvudförhandlingarna så, att sommarlördag icke behövt tagas i anspråk,

är det likväl önskvärt att bringa stadgandet i 1 kap. 15 § i bättre samklang

med nu rådande samhällsförhållanden.

Fråga är emellertid, om uppmjukningen av stadgandet bör taga sikte enbart

på lördagarna under sommarhalvåret. Vissa skäl talar för en jämkning

av något mera generell natur. Inom somliga delar av arbetsmarknaden har

arbetstiden redan no förlagts så, att lördagarna under hela året blivit tjänstefria.

Den påbörjade utvecklingen mot fem dagars arbetsvecka kan väntas

fortsätta. Lördagen är för övrigt även bortsett från den berörda arbetstidsförläggningen

icke lika lämpad för sammanträde för huvudförhandling som

veckans övriga vardagar.---Vid en förestående jämkning av 1 kap.

15 § synes hänsyn jämväl böra tagas till nu angivna förhållanden.

Jämkningen kan dock icke lämpligen göras på det sättet, att lördag skulle

i handläggningshänseende bli att likställa med helgdag. Om avbrott i huvudförhandlingen

skulle vara förenat med olägenhet, bör handläggningen nämligen

fortsätta jämväl å lördag. Även andra skäl pekar för övrigt hän mot en

jämkning i annan form. När det inträffar, att huvudförhandling icke hinner

slutföras samma dag som den påbörjats, är situationen ej sällan den, att huvudförhandlingen

tagit längre tid i anspråk än man från början haft anledning

räkna med. Man har t. ex. utgått ifrån att huvudförhandlingen skulle

kunna slutföras på en dag, men detta visar sig på grund av oförutsedda eller

svårberäkneliga omständigheter icke vara möjligt. I sådana situationer innebär

det långtifrån alltid en lämplig ordning att vara nödsakad fortsätta huvudförhandlingen

påföljande söckendag, vare sig denna är en lördag eller

annan veckodag. Svårigheterna för domstolens ledamöter, parter, ombud och

vittnen att medverka just påföljande dag kan stundom vara betydande, kanske

rentav oöverkomliga. Domstolens sammanträdeslokal kan efterföljande

dag vara upptagen för andra förhandlingar o. s. v. Även denna synpunkt är

förtjänt av beaktande vid en förestående jämkning av 1 kap. 15 §. I

I promemorian understrykes att en ändring av nämnda lagrum uppenbarligen

måste ske så, att fördelarna med koncentration i rättegången i allt

väsentligt bevaras. Grundregeln bör därför alltjämt vara, att huvudförhandling,

som icke hinner slutföras samma dag som den påbörjats, skall fortgå

under erforderligt antal helgfria dagar i följd. Undantagsregeln om avbrott

i huvudförhandling synes däremot böra jämkas så, att den kommer alt avse

samtliga fall, då huvudförhandling icke hinner slutföras samma dag som

den påbörjats. I alla sådana fall bör alltså, om det kan ske utan olägenhet,

avbrott i handläggningen, så länge sammanträdet pågår, kunna äga rum under

högst två söckendagar i veckan eller, om särskilda skäl föranleder därtill,

högst tre söckendagar i veckan. Det lärer i allmänhet vara förenat med

olägenhet att göra avbrott i huvudförhandling, om t. ex. parter, ombud, vittnen

eller andra i processen medverkande kommit tillstädes från avlägsna

orter eller målet rör häktad eller eljest är av brådskande natur. I dylika fall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij. ts proposition nr 156 dr 1663

bör huvudförhandlingen därför normalt fortgå under erforderligt antal helgtria

dagar i följd, även för det fall att lördag skulle behöva tagas i anspråk

som handläggningsdag.

Slutligen framhålles i promemorian att den förordade lagändringen om

möjligt bör träda i kraft redan den 1 april 1963. Om detta icke skulle hinna

ske utan ikraftträdandet måste anstå någon kortare tid, lärer dock de praktiska

olägenheterna härav enligt promemorian icke bli alltför stora.

Yttrandena

Samtliga remissinstanser har i princip tillstyrkt det framlagda förslaget

till ändring av 1 kap. 15 § rättegångsbalken.

Beträffande förslaget i vad det avser mål, som icke ens hunnit påbörjas å

utsatt dag, framhåller rådhusrätten i Malmö att det icke torde finnas någon

anledning att behålla regeln, att sammanträdet i dylikt fall skall fortgå under

erforderligt antal helgfria dagar i följd. Hovrätten för övre Norrland

anser det vara välbetänkt, att det lämnas åt domstolen att avgöra, om huvudförhandlingen

i överblivet mål skall hållas nästföljande vardag eller inställas

och utsättas till en senare dag. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar

kan, såsom påpekas i promemorian, den nuvarande regeln medföra

ett flertal svårigheter i oförutsedda situationer. Någon invändning mot

förslaget i denna del synes föreningen icke kunna göras från vare sig principiell

eller praktisk synpunkt. Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar att

det utan tvekan många gånger är föga ändamålsenligt, att domstolen, såsom

för närvarande är fallet, skall vara bunden vid att redan närmast följande

helgfria dag upptaga överblivna mål till handläggning. Några allmänt

gällande motiv för den nuvarande ordningen föreligger knappast, och det

är enligt föreningens åsikt fördelaktigast att överlåta åt domstolen att avgöra,

när i sådana fall ett mål skall förekomma vid huvudförhandling.

Vad angår det fallet att huvudförhandling väl hinner påbörjas men icke

slutföras på den dag, till vilken målet utsatts, anför häradshövdingeföreningen

att förslaget härvidlag synes väl avvägt. Det torde enligt föreningen icke

behöva befaras, att domstolarna kommer att missbruka den ökade friheten

vid bestämmande av tid för fortsättning av en påbörjad huvudförhandling.

Sedan nya rättegångsbalken nu gällt i närmare femton år, torde domstolarna

vara väl medvetna om värdet av koncentration i rättegången och göra avsteg

från huvudregeln om fortsättande av förhandlingen nästa helgfria dag

endast då goda skäl därtill föreligger. Med hänsyn till motiven för lagändringen

måste man dock räkna med att domstolarna efter ändringens genomförande

som regel icke kommer att fortsätta en påbörjad huvudförhandling

på en lördag under sommarhalvåret. Landsfiskalsföreningen framhåller att,

även om frågan angående jämkning av 1 kap. 15 § främst aktualiserats av

att sommarlördagarna numera i betydande utsträckning är tjänstefria, föreningen

delar uppfattningen att en uppmjukning av de nuvarande reglerna

bör göras mera allmängiltig än vad som kan vara påkallat med tanke på

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

nämnda lördagar. Det är enligt föreningen uppenbart, att det -— även i de

fall då den söckendag, som följer närmast efter den för huvudförhandling

fastställda dagen, är annan veckodag än lördag — kan vara olägligt eller

omöjligt att redan dagen efter den påbörjade huvudförhandlingen fortsätta

målets handläggning. Likaledes är uppenbart, att svårigheterna att anpassa

ett måls fortsatta handläggning efter olika inverkande omständigheter

icke är begränsade till mål, som kan beräknas pågå mer än två dagar,

utan att sådana svårigheter kan tänkas uppstå så snart en huvudförhandling

tager mer än en dag i anspråk. Även om sålunda ökade möjligheter bör

skapas att göra avbrott i pågående sammanträde, anser föreningen den fortsatta

handläggningen av påbörjade mål i första hand böra fortgå under erforderligt

antal helgfria dagar i följd. Den föreslagna utformningen av reglerna

för fortsatt handläggning av viss dag påbörjade men icke slutförda

mål förefaller erbjuda tillräckliga möjligheter till lösning av de anpassningsproblem,

som kan tänkas förekomma, utan att kravet på koncentration i

rättsförfarandet eftersättes.

Rådhusrätten i Malmö finner förslaget om utvidgning av rätten att göra

avbrott i en påbörjad huvudförhandling fylla ett länge känt behov och hälsar

det med tillfredsställelse. Så länge den pågående utvecklingen mot fem

dagars arbetsvecka icke lägger oöverstigliga svårigheter i vägen, bör möjligheten

att hålla huvudförhandling på lördag enligt rådhusrätten lämnas

öppen. Under nu rådande förhållanden biträder därför rådhusrätten ståndpunkten,

att lördag icke bör i handläggningsavseende likställas med helgdag.

Rådhusrätten förutser emellertid, att denna fråga kan behöva upptagas till

förnyad prövning inom en icke avlägsen framtid. Enligt hovrätten för \ästra

Sverige synes förslaget vara väl motiverat av den under senare år införda

ordningen inom domstolsväsendet med i princip arbetsfria lördagar under

sommarhalvåret samt av den inom arbetslivet i allmänhet pågående utvecklingen

mot femdagarsvecka. En fördel är enligt hovrättens mening, att bestämmelsen

ej utformats som en tvingande föreskrift utan lämnar domstolarna

möjlighet att i det enskilda fallet pröva, om lördagen bör användas som

förhandlingsdag eller ej. Hovrätten ifrågasätter, om ej också i mål rörande

häktad hänsynen till nämnd, åklagare, försvarare och -vattnen ävensom till

domstolens arbete i ej obetydlig utsträckning bör kunna motivera avbrott

över lördagen. Vidare yttrar hovrätten:

Av lagtexten i förslaget framgår, att ändringen har större räckvidd än

som motiveras enbart av utvecklingen mot fria lördagar. Av särskild betydelse,

åtminstone formellt sett, blir utvidgningen i mål, där huvudförhandlingen

pågår i två dagar, eftersom dessa mål i fråga om möjligheten till avbrott

blir jämställda med mål med huvudförhandling under tre eller flera

dagar. Denna utvidgning är uppenbarligen i vissa fall, såsom också framgår

av promemorian, av praktiskt värde. Någon risk för alt den kominer att

utnyttjas i onödigt stor utsträckning torde ej föreligga, bland annat därför

att det i regel måste vara en fördel för alla i processen deltagande, att huvudförhandlingen

i mål av denna begränsade storlek pågår utan avbrott.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. AV 156

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

I ett par yttranden ifrågasättes mera vittgående ändringar av 1 kap. 15 §

än som förordats i promemorian. Sålunda menar rådhusrätten i Malmö,

att kravet på särskilda skäl för möjligheten att göra avbrott i handläggningen

under tre vardagar i veckan synes kunna utgå. För statsåklagaren i

Stockholm förefaller lokutionen »så länge sammanträdet pågår» tämligen

överflödig och kanske även obegriplig vad beträffar domstolarna i de största

städerna, där det på varje avdelning hålles sammanträden så gott som kontinuerligt.

Nämnde statsåklagare anser f. ö. att lagrummet synes vara i behov

av en fullständig omredigering. Behovet av omredigering föranledes

främst av det förhållandet, att åklagar- och domstolspersonal åtnjuter i förhandlingsväg

fastställd ledighet under viss tid av året jämväl på lördagar.

Detta förhållande torde enligt statsåklagaren äga sin betydelse vid beräknandet

av tiden såväl för avbrott i handläggningen som ock för uppskov med

densamma.

Stockholms rådhusrätt anmärker att bestämmelserna om avbrott och uppskov

är ganska svårtillgängliga och att det skulle innebära en fördel, om de

sammanfördes till en och samma paragraf, nämligen 43 kap. 11 § (jfr 46

kap. 11 §) rättegångsbalken. Liknande synpunkt anföres av statsåklagaren

i Stockholm.

Departementschefen

Om ej alla till viss huvudförhandlingsdag utsatta mål hinner behandlas

under dagen, skall enligt 1 kap. 15 § rättegångsbalken sammanträdet pågå

under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I ovanligt tidskrävande mål

finnes dock möjlighet att göra undantag härifrån. Då handläggningen av

ett mål kan beräknas taga mera än två dagar i anspråk, får nämligen jämlikt

samma lagrum avbrott i huvudförhandlingen äga rum, såframt det kan ske

utan olägenhet. Avbrott får emellertid i regel icke ske med mera än två

söckendagar i veckan. Om särskilda skäl föranleder därtill, kan dock avbrott

i tre söckendagar per vecka ifrågakomma.

Under dessa regler faller till en början den situationen, att något eller några

av de till viss dag utsatta målen icke ens hinner påbörjas under dagen. I

denna situation, där fråga ej är om att sörja för behovet av koncentration

i rättegången, bör det till vinnande av en smidigare ordning än den nuvarande

överlåtas åt domstolen att med beaktande av omständigheterna i det

föreliggande fallet bestämma, om huvudförhandlingen, såsom för närvarande

är stadgat, skall påbörjas nästföljande söckendag eller om den skall inställas

och utsättas till senare dag. Det förslag härom, som framlagts i promemorian

och gillats av samtliga remissorgan, kan jag alltså biträda.

Under 1 kap. 15 § rättegångsbalken faller också den situationen, att huvudförhandlingen

väl hunnit påbörjas men icke slutföras den dag, till vilken

målet utsatts. Vid regleringen av denna situation kräver intresset av koncentration

i rättegången beaktande. För att i önskvärd utsträckning tillgodose

detta intresse bör framgent liksom hittills huvudregeln vara, att förhand
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

19

lingen skall pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i promemorian och tillstyrkts av remissorganen

bör emellertid den möjlighet att göra kortare avbrott, som nu finnes

i de särskilt tidskrävande målen, stå till buds jämväl i andra mål, där

huvudförhandlingen icke hinner slutföras samma dag som den påbörjats.

En sådan jämkning av nuvarande ordning förefaller nämligen önskvärd med

hänsyn till den utveckling mot fria lördagar, som ägt rum och fortfarande

äger rum i samhället. Den förordade jämkningen gör det dessutom möjligt

att undvika en del praktiska olägenheter, som en alltför stel tidsreglering lätt

skapar på förevarande område. Det torde icke behöva befaras, att denna utvidgning

av avbrottsregelns tillämplighetsområde skall leda till missbruk.

Fördelarna med en koncentrerad rättegång är numera så allmänt erkända,

att avbrott i huvudförhandlingen med all sannolikhet icke kommer att göras

i onödan.

Den i några remissvar berörda frågan om den systematiska behandlingen

av avbrotts- och uppskovsreglerna var föremål för övervägande så sent som

vid 1956 års ändringar av dessa regler. Jag är icke beredd att nu taga upp

frågan till förnyad prövning.

Den här förordade lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

II. Valbarhet till nämndeman

I ett den 12 januari 1961 avgivet betänkande angående underrätterna (SOU

1961:6) har stadsdomstolsutredningen behandlat åtskilliga frågor av skilda

slag. Utredningen har jämte annat föreslagit ändrade bestämmelser om

valbarhet till nämndeman. Yttranden över betänkandet i den del, som omfattar

bl. a. nämnda förslag, har efter remiss avgivits av j ustitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, alla hovrätter, lagberedningen, samtliga rådhusrätter

och magistrater (för rådhusrätt och magistrat samfällt användes i det

följande endast benämningen rådhusrätt), kammarkollegiet, statskontoret,

riksrevisionsverket, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, förste

stadsfogdarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssakkunniga,

1951 års rättegångskommitté, utredningen om hovrätternas domförhet,

1955 års stadsutredning, uppbördsorganisationskommittén, 1957 års

polisutredning, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges kommunalborgmästare,

Föreningen Sveriges kommunala förvallningsjurister, Svenska exekutionsmännens

riksförbund, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare, Stockholms

stads handels- och sjöfartsnämnd, dispaschörerna i Stockholm och Göteborg

samt Stockholms nämndemannaförening. Riksåklagarämbetet har bifogat

yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

hållarämbetet och länsstyrelserna har överlämnat yttranden bl. a. från ett

stort antal kommunala nämnder och beslutande organ. Tillfälle att yttra sig

har beretts Föreningen Sveriges landsfogdar, handelskammaren i Göteborg

och Stockholms borgerskap, vilka emellertid ej inkommit med yttranden.

Gällande bestämmelser m. m.

I 4 kap. 5—10 §§ rättegångsbalken ges föreskrifter om val av nämndemän

vid de allmänna underrätterna m. in. Enligt 5 § skall rätten, om till ett

tingslag hör mer än en kommun, fördela antalet nämndemän mellan kommunerna

i förhållande till deras folkmängd; varje kommun skall dock utse

minst en nämndeman. Val förrättas av kommunens fullmäktige. Villkoren

för valbarhet till nämndeman upptages i 6 §. Valbar är man eller kvinna,

som inom kommunen äger rösträtt vid val av fullmäktige och där har sitt

hemvist samt fyllt 25 år. Den som är i konkurstillstånd eller omhändertagen

av allmänna fattigvården för varaktig försörjning är dock icke valbar. Dessutom

gäller att den som tillhör vissa yrkesgrupper med anknytning till domstolsväsendet

— lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare,

polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan

inför rätta — icke är behörig att vara nämndeman. Annan än den, som

fyllt 60 år eller eljest uppger giltigt hinder, får ej vägra att mottaga nämndemansuppdrag.

Den som avgått ur nämnden är ej skyldig att åter inträda

förrän efter sex år. Enligt 7 § skall klagan över nämndemansval föras hos

rätten. I 8 f stadgas att nämndeman väljes för sex år. Han äger dock avgå

efter två år. Visar nämndeman giltigt hinder, kan rätten även tidigare entlediga

honom. Nämndeman, som fyllt 60 år, äger också avgå ur nämnden.

Upphör nämndeman att vara valbar, är uppdraget förfallet. Någon skyldighet

för nämndeman att avgå vid viss ålder har icke föreskrivits. Jämlikt 9 §

är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått men alltjämt är valbar,

skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess rätten underrättats om

att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling

av mål, i vars handläggning han förut deltagit. Slutligen föreskrives i

10 § att, om nämndeman är av jäv hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir

från rättens sammanträde och annan nämndeman icke kan infinna sig

utan tidsutdräkt, till tjänstgöring i nämnden kan kallas någon som är valbar

till nämndeman för domkretsen.

Beträffande vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän gäller

särskilda valbestämmelser. Enligt 11 kap. 2 § vattenlagen må vattenrättsnämndeman

ej ha uppnått 65 års ålder. I övrigt skall om valbarhet till vattenrättsnämndeman

vad som stadgats om nämndeman vid häradsrätt äga

motsvarande tillämpning. Den som uppnått 65 års ålder må utan hinder

därav tjänstgöra i mål, varmed han förut tagit befattning som vattenrättsnämndeman.

I 4 § av samma kapitel stadgas bl. a. att vattenrättsnämndeman

utses för sex år. Har vattenrättsnämndemän upphört att vara valbar,

skall nytt val äga rum. Liknande bestämmelser gäller i fråga om ägodelningsnämndemän

(se 21 kap. 2, 3 och 5 §§ i jorddelningslagen).

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Med anledning av hänvisningen i 4 kap. 6 § rättegångsbalken till reglerna

om rösträtt vid val av fullmäktige inom kommunen må nämnas, att dessa

regler är upptagna i 6 § 1953 års kommunallag och 6 § 1957 års kommunallag

för Stockholm. Dylik rösträtt tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven

svensk medborgare, som senast under nästföregående kalenderår

uppnått 21 års ålder och ej är omyndig.

Av intresse i förevarande sammanhang är även bestämmelserna om valbarhet

och behörighet till riksdagsman (§§ 9, 19 och 26 riksdagsordningen)

samt om valbarhet till fullmäktige för kommun (7 § kommunallagen och

7 § kommunallagen för Stockholm). Någon övre åldersgräns för valbarhet

till sådana uppdrag finnes icke föreskriven. Ej heller gäller här som diskvalifikationsgrund,

att vederbörande är omhändertagen av allmänna fattigvården

för varaktig försörjning. Konkurstillstånd utgör däremot diskvalifikationsgrund

även beträffande dessa uppdrag.

I fråga om den historiska bakgrunden till 4 kap. 6 § rättegångsbalken må

nämnas, alt detta lagrum vid balkens utfärdande år 1942 hade en annan lydelse

än den nuvarande. Som allmän förutsättning för valbarhet till nämndeman

uppställdes i den ursprungliga lydelsen, att vederbörande ägde rösträtt

på kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige. Vid tiden för

stadgandets tillkomst innebar detta bl. a. att från valbarhet uteslöts den,

som var försatt i konkurs eller omhändertagen av allmänna fattigvården för

varaktig försörjning. I remiss till lagrådet år 1947 (prop. nr 188) anförde

dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att sagda

regel, som då gällde även för andra kommunala förtroendeuppdrag, tydligen

alltjämt borde bibehållas. Emellertid hade genom lagändring den 1 juni

1945 konkurs- och fattigvårdsstrecken upphävts såsom diskvalifikationsgrunder

för kommunal rösträtt. Det var enligt departementschefen därför ej

längre tillräckligt att på förevarande punkt hänvisa till rösträttsreglerna,

utan uttrycklig föreskrift måste meddelas om att behörighet att vara nämndeman

ej tillkom den, som var i konkurstillstånd eller omhändertagen av

allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Departementschefen föreslog

en ändring av paragrafen i överensstämmelse härmed. Förslaget antogs

sedermera av 1947 års riksdag.

Det må i anslutning till nyssnämnda departementschefsuttalande framhållas,

att såsom villkor för att inneha uppdrag som kommunalfullmäktig eller

stadsfullmäktig tidigare gällde, att vederbörande icke var omhändertagen av

allmänna fattigvården för varaktig försörjning. Detta villkor avskaffades

emellertid samtidigt med genomförandet av kommunallagen år 1953.

Stadsdomstolsutredningen

Utredningen fastslår inledningsvis att nuvarande bestämmelser om valbarhet

till nämndeman vid allmän underrätt icke föreskriver någon övre åldersgräns

för valbarhet. Det framhålles att detta överensstämmer med vad

som i allmänhet torde gälla för utövande av allmänt förtroendeuppdrag,

t. ex. såsom riksdagsman eller kommunalfullmäktig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mnj. ts proposition nr 156 år 1963

Enligt utredningens mening är det icke helt tillfredsställande, att nämndeman

i underrätt skall fullgöra domarsysslor ännu vid en ålder, som avsevärt

överstiger den då lagfaren domare är skyldig att lämna sin tjänst. Visserligen

föreligger i förhållande till ämbetsdomaren den skillnaden, att

nämndeman väljes för endast begränsad tid och att valkorporationen således

har tillfälle att ompröva hans lämplighet för uppdraget. Vid högre ålder

kan emellertid, yttrar utredningen, sådana åldersförändringar snabbt inträda,

som medför oförmögenhet att tjänstgöra i rätten. Den ovillkorliga rätt

nämndeman har att efter fyllda 60 år avgå ur nämnden kan enligt utredningens

mening icke anses innefatta tillräcklig garanti för att en nämndeman

icke sitter kvar även sedan han upphört att vara lämplig för sitt uppdrag.

En viss åldersgräns för valbarhet till nämndeman anser utredningen

därför böra stadgas. Utredningen erinrar om att varken vattenrättsnämndeman

eller ägodelningsnämndeman är valbar efter fyllda 65 år. Även om detta

valbarhetsvillkor måste ses mot bakgrunden av vattendomstolarnas och

ägodelningsrätternas särskilda arbetsförhållanden, är sålunda principen om

en viss övre åldersgräns för valda lekmannadomare godtagen av lagstiftningen.

Enligt vad utredningen har inhämtat om åldersfördelningen bland underrätternas

nämndemän den 1 januari 1958 var omkring nio procent över 70

år och ungefär tjugofyra procent över 65 år. Om en övre åldersgräns införes,

kommer detta enligt utredningen att innebära ett ökat ianspråktagande

av yngre åldersgrupper. För att icke alltför mycket rubba den bestående ordningen

och försvåra rekryteringen av nämndemän torde åldersgränsen enligt

utredningens åsikt ej böra sättas lägre än vid 70 år.

Utredningen föreslår alltså att till bestämmelserna i 4 kap. 6 § rättegångsbalken

om valbarhet för nämndeman skall fogas ett stadgande, att den ej är

valbar som uppnått eu ålder av 70 år. Av 4 kap. 8 § följer att nämndemansuppdrag

förfaller, då nämndemannen uppnår denna ålder. Liksom för vattenrättsnämndeman

och ägodelningsnämndeman bör enligt utredningen dock

gälla att nämndeman, som uppnår den övre åldersgränsen för valbarhet,

må utan hinder därav tjänstgöra i mål varmed han förut som nämndeman

tagit befattning.

I samband med ändring av 4 kap. 6 § bör enligt utredningens mening ur

paragrafen uteslutas stadgandet, att den ej är valbar som av allmänna fattigvården

är omhändertagen för varaktig försörjning. Det anses icke stå i

överensstämmelse med nutida uppfattning, att den som uppbär socialhjälp

i någon form skall av den anledningen vara utesluten från allmänna uppdrag.

Varken i fråga om riksdagsman eller kommunalfullmäktig är en sådan

kvalifikationsgrund föreskriven, framhåller utredningen. Det föreslås

därför att 4 kap. 6 § ändras även i detta hänseende.

Utredningen finner det vara påkallat med en övergångsbestämmelse av

innehåll att den, som vid lagändringens ikraftträdande valts till nämndeman,

bör äga fullgöra uppdraget till valperiodens slut, även om han under

tiden fyller 70 år.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

23

Yttrandena

Utredningens förslag om införande av en övre åldersgräns på 70 år för

valbarhet till nämndeman har vunnit anslutning hos flertalet av de remissinstanser

som behandlat denna fråga. Oreserverat tillstyrkande uttalanden

föreligger från tre ledamöter av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för

Nedre Norrland, 15 rådhusrätter, 2 länsstyrelser, 1951 års rättegångskommitté

(majoriteten), Föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler,

Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, statsåklagaren i Göteborg ävensom åtskilliga kommunala

organ och sammanslutningar. I regel innehåller dessa yttranden icke några

närmare synpunkter på frågan. Stadsfullmäktige i Motala framhåller dock

att man på många håll, utan att regler härom funnits, vid val av nämndeman

tillämpat en högsta ålder av 70 år, varför den nu föreslagna regeln om

att den icke är valbar, som fyllt 70 år, endast är en kodifiering av tillämpad

praxis. I yttrande från Stockholms stads rätts- och polisdirektion upplyses,

att för Stockholms vidkommande blott ett par nämndemän skulle ha förlorat

sin behörighet genom en regel om att uppdraget förfaller, då nämndemannen

uppnår 70 års ålder.

Somliga remissinstanser godtager i princip förslaget om den övre åldersgränsen

för valbarhet men anser, till skillnad från utredningen, att nämndemansuppdraget

icke bör förfalla i och med att nämndemannen fyllt 70 år

utan att denne bör få sitta kvar hela sin valperiod ut. Denna ståndpunkt intages

av Svea hovrätt (majoriteten), som framhåller svårigheten att finna

erforderligt antal nämndemän inom lägre åldersgrupper. Införes en övre

gräns för valbarhet, bör med hänsyn till den av hovrätten förordade rätten

för nämndeman att sitta kvar efter fyllda 70 år erforderlig ändring vidtagas

i 4 kap. 8 § rättegångsbalken. Till nu angivna kategori av remissorgan hör

även hovrätten för Övre Norrland, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

tingshusstyrelsen i Södertörns domsaga, kommunalfullmäktige i Vinbergs

kommun och Skaraborgs länsavdelning av Svenska landskommunernas förbund.

Jämväl hovrätten för Västra Sverige — som i första hand ifrågasätter

om någon övre åldersgräns för valbarhet till nämndeman över huvud bör införas

— finner det vara önskvärt att, om den föreslagna åldersgränsen likväl

inrättas, nämndeman som fyller 70 år under löpande valperiod får sitta

kvar i nämnden liela mandattiden ut.

Förslaget om fastställande av en maximiålder för nämndemän har även

mött gensagor vid remissbehandlingen. Sålunda ifrågasätter hovrätten för

Västra Sverige, såsom nyss nämnts, i första hand lämpligheten av eu högsta

åldersgräns. I hovrättens yttrande framhållcs att så länge väljarkorporationerna

betros med att i det enskilda fallet avgöra, om exempelvis riksdagsman

eller innehavare av kommunala förtroendeuppdrag bör komma i fråga

till omval oavsett sin ålder, detsamma synes kunna ske även vid val av

nämndeman. Med nuvarande utveckling i fråga om åldersfördelningen i

samhället skulle för övrigt, enligt vad hovrätten påpekar, den föreslagna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

åldersgränsen om 70 år utestänga allt fler medborgare med fullgoda själskrafter

i behåll från behörighet till nämndemansuppdrag. Även en ledamot

av 1951 års rättegång skommitté finner det vara opåkallat att stadga någon

övre åldersgräns, eftersom man bör kunna förvänta att valkorporationen

vid prövning av huruvida en till nämndemansuppdrag föreslagen person

är lämplig skall beakta även hans ålder. Icke heller stadsfullmäktige i Skellefteå

anser det vara lämpligt med en åldersgräns.

Det finns å andra sidan också remissorgan som menar att maximiåldern

bör vara lägre än 70 år. En sådan ordning förordas eller ifrågasättes av ett

tiotal remissinstanser, av vilka flertalet är hörda genom underremiss från

länsstyrelser. I allmänhet anser dessa remissorgan en lämplig åldersgräns

vara 65 år, motsvarande den som gäller för vattenrättsnämndemän och ägodelningsnämndemän.

Med hänvisning till den regelmässiga pensionsåldern för

rättens ordförande har från något håll 67 år angivits såsom en naturlig åldersgräns

för nämndemännen.

Förslaget att slopa det för valbarhet till nämndeman nu gällande villkoret,

att vederbörande icke är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig

försörjning, har vid remissbehandlingen så gott som undantagslöst tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen har icke föranlett

några erinringar i remissyttrandena.

Frågans behandling vid 1962 års riksdag

Vid 1962 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (II: 358) om

införande av en övre åldersgräns för nämndemän. I motionen erinrades bl. a.

att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (Bil. 4 p. C 10) föreslagit viss höjning

av det till häradsrätternas nämndemän utgående dagarvodet. Av vad

som åberopats under denna punkt framgick, att avsikten med höjningen varit

att underlätta för yrkesverksamma personer att kunna åtaga sig ett

nämndemannaskap. För att de yrkesverksamma skulle kunna i större utsträckning

än vad som nu är fallet bli nämndemän, var det enligt motionären

även önskvärt att sådana regler infördes, som begränsade de ej aktiva

åldrarnas möjlighet att sitta i nämnden. Efter eu höjning av dagarvodet var

regler i sådant syfte sannolikt mera påkallade än tidigare. Starka skäl kunde

anses tala för alt i samband med arvodeshöjningen införa den av stadsdomstolsutredningen

föreslagna åldersspärren. För att medge en mjukare

övergång till det nya systemet syntes det motionären vara önskvärt, att övergångsbestämmelserna

gavs en sådan utformning att den föreslagna spärren

ej skulle ha avseende på nämndemän, som blivit valda före den dag då lagändringen

trädde i kraft. Motionen utmynnade i färslag att riksdagen skulle

besluta om sådana ändringar av 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, att för

de allmänna underrätternas nämndemän infördes en övre åldersgräns av 70

år och att övergångsbestämmelserna gavs det antydda innehållet.

I utlåtande med anledning av motionen anförde första lagutskottet (ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

25

låtande nr 7) att även utskottet anslöt sig till uppfattningen, att vissa tungt

vägande skäl talade för införande av en övre åldersgräns för nämndemän.

Emellertid hade utskottet inhämtat, att en proposition var under utarbetande,

vari bland annat stadsdomstolsutredningens förslag i frågan skulle behandlas.

Utskottet ansåg därför något initiativ i det rådande läget icke böra

tagas från riksdagens sida utan hemställde, att motionen icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

Departementschefen

Rättegångsbalken föreskriver icke någon övre åldersgräns för behörighet

såsom nämndeman i häradsrätt eller rådhusrätt. Stadsdomstolsutredningen,

som behandlat frågan om en sådan gräns, har funnit det mindre tillfredsställande,

att nämndeman i allmän underrätt skall sköta domarsysslor ännu

vid en ålder, som avsevärt överstiger den ålder av 67 år, då lagfaren domare

är skyldig att avgå från sin tjänst. Utredningen har därför föreslagit att en

övre åldersgräns om 70 år införes för underrätternas nämndemän. Förslaget

innebär dels att den som fyllt 70 år icke kan väljas till nämndeman, dels

ock att nämndeman, som under löpande mandatperiod uppnår denna ålder,

är skyldig att frånträda uppdraget.

Såsom första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar beaktansvärda

skäl för att en övre åldersgräns stipuleras för valbarhet till

nämndeman i allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden

icke kommer att sitta personer, som på grund av alltför hög ålder är mindre

skickade att tjänstgöra såsom domare. Även om de organ, som har att välja

nämndemän, fullgör denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises,

att det mången gång kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss

till nämndeman föreslagen person med hänsyn till sin ålder kommer att

vara i stånd att under mandatperioden på tillfredsställande sätt fullgöra

med nämndeman suppdraget förenade åligganden, särskilt som mandatperioden

är så lång som sex år. I likhet med flertalet remissorgan vill jag därför

förorda utredningens förslag att införa en övre åldersgräns för nämndemän

i allmän underrätt. På något håll har under remissbehandlingen uttalats farhågor

för att erforderligt antal nämndemän icke skulle kunna uppbringas

inom lägre åldersskikt. Dessa farhågor förefaller emellertid överdrivna. Det

kan förtjäna framhållas, att den väsentliga höjning av nämndemans arvode,

som nyligen skett, gör det möjligt att bättre än förut ekonomiskt kompensera

yrkesverksamma personer, som tjänstgör såsom nämndemän.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissorgan anser jag åldersgränsen

lämpligen böra sättas vid 70 år. Sant är, att en lägre åldersgräns

gäller för vattenrättsnämndemän och ägodelningsnänmdemän. Detta är

emellertid motiverat med hänsyn till de särskilda förhållanden, under vilka

vattendomstolar och ägodelningsrätter arbetar.

Liksom flertalet remissorgan ansluter jag mig till utredningens förslag, att

nämndemansuppdraget skall förfalla, om nämndeman under löpande man
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

datperiod uppnår den övre åldersgränsen. En sådan ordning överensstämmer

med vad som för närvarande gäller i fråga om vattenrättsnämndemän

och ägodelningsnämndemän. Att låta nämndeman, som under pågående mandatperiod

uppnår 70 års ålder, kvarsitta mandatperioden ut, skulle minska

värdet med åldersgränsen och dessutom leda till mindre önskvärda ojämnheter,

i det att en nämndeman skulle nödgas avgå strax efter det han fyllt 70

år, medan en annan skulle få kvarsitta till dess han närmar sig 76 års ålder.

Då nämndemansuppdraget förfaller av den anledningen att vederbörande

uppnår den övre åldersgränsen, bör han likväl, såsom utredningen föreslagit,

vara behörig alt tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom nämndeman

tagit befattning. En sådan regel motsvarar vad som gäller för ägodelningsnämndemän

och vattenrättsnämndemän.

För att mildra övergången till den nya ordningen bör den som vid lagändringens

ikraftträdande är vald till nämndeman äga fullgöra uppdraget till

mandatperiodens slut, även om han under perioden skulle fylla 70 år. Utredningens

förslag härom kan jag alltså biträda.

För valbarhet till nämndeman gäller för närvarande bl. a. det villkoret, att

vederbörande icke får vara omhändertagen av allmänna fattigvården för

varaktig försörjning. Allmän enighet synes råda om att detta villkor, som

torde vara utan praktisk betydelse och saknar motsvarighet i fråga om åtskilliga

andra förtroendeuppdrag, bör upphävas. Jag delar denna uppfattning

och tillstyrker alltså det förslag härom, som utredningen framlagt.

De ändringar, som här förordats, berör 4 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

men återverkar på andra håll i lagstiftningen, i den mån där hänvisas

till vad som gäller om valbarhet till nämndeman vid allmän underrätt (se

t. ex. 11 kap. 2 § vattenlagen, 21 kap. 2 § jorddelningslagen och 98 § militära

rättegångslagen).

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. III.

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet

Inledning

I skrivelse den 29 augusti 1962 har Sveriges advokatsamfund framlagt

förslag dels till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken, dels till lag

om ändrad lydelse av 26 och 38 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen,

dels ock till nya stadgar för samfundet.

över framställningen har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Nedre Norrland, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, offentlighetskommittén,

Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare

och Sveriges landsfogdar samt Sveriges juristförbund. Riksåklagarämbetet

har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963 27

och Malmö samt Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaier.

Till grund för framställningen ligger ett utförligt, tryckt betänkande, avgivet

den 13 november 1961 av en inom samfundet utsedd stadgekommitté.

Efter det att olika organ inom samfundet yttrat sig över de av kommittén

framlagda förslagen till ändringar i berörda lagar och till nya stadgar, godkände

samfundet vid årsmöte i maj 1962 — frånsett en obetydlig jämkning

i ett stadgande — de båda lagförslagen samt antog, med erforderlig kvalificerad

majoritet, förslaget till stadgar med vissa ändringar.

De av samfundet framlagda lagförslagen innefattar en tämligen omfattande

revision av det för advokatväsendet gällande regelsystemet. Förslagen

innehåller åtskilliga delvis betydelsefulla nyheter. Sålunda förordas sådan

ändring av rättegångsbalken att den på advokatsamfundets styrelse ankommande

uppgiften att vidtaga disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat

skall genom bestämmelse i samfundets stadgar kunna överflyttas till annat

samfundets organ, i förslagen benämnt disciplinnämnden. En annan viktig

nyhet gäller det disciplinära reaktionssystemet. Detta system, som nu inrymmer

påföljderna erinran, varning och uteslutning, föreslås utbyggt på

så sätt, att varning vid behov skall kunna kombineras med disciplinböter, som

i förslagen maximerats till 5 000 kronor och som föreslås skola indrivas av

vederbörande exekutiva myndigheter samt tillfalla kronan. I anslutning till

denna utbyggnad av det disciplinära reaktionssystemet förordas den ändringen

i förhållande till vad nu gäller, att klagorätt skall tillkomma advokat, som

tilldelas varning, vare sig varningen kombinerats med disciplinböter eller

icke. En viss anknytning till påföljdssystemets utbyggnad har också frågan

om ämbetsansvar för vissa funktionärer inom advokatsamfundet. Även härutinnan

innehåller förslagen särskilda regler, som i huvudsak innebär, att

styrelsens och disciplinnämndens ledamöter skall vara underkastade ämbetsansvar

vid fullgörande av offentligrättsliga uppgifter. I anslutning till

regleringen av ämbetsansvaret förordas i förslagen en speciell forumbestämmelse

vid åtal mot ledamot av samfundets styrelse eller disciplinnämnd för

ämbetsbrott. Förslagen upptager jämväl regler om vidgat sekretesskydd för

handlingar rörande någons ansökan om inträde i advokatsamfundet eller

hans rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat.

I samband härmed förordas regler om en mot liandlingssekretessen

svarande tystnadsplikt för vissa funktionärer inom advokatsamfundet samt

en därmed korresponderande begränsning av deras vittnesplikt. Även i åtskilliga

andra hänseenden föreslås ändring av eller tillägg till de lagbestämmelser,

som reglerar advokatväsendet. Sålunda förordas ändrad avfattning

av de bestämmelser, som reglerar förutsättningarna för disciplinärt ingripande

mot advokat. Vidare föreslås införande av befogenhet för advokatsamfundets

styrelse och disciplinnämnd att i disciplinärende påkalla vittnesförhör

inför allmän domstol. Förslagen upptager också regler om preskription

av disciplinpåföljd. I förslagen förordas jämväl en befogenhet för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

samfundets styrelse och disciplinnämnd att ompröva eget beslut i disciplinärende,

när nya viktiga omständigheter eller bevis åberopas. Bland övriga

föreslagna ändringar må nämnas upphävande av möjligheten till dispens

från förbudet att bedriva advokatverksamhet i aktiebolagsform och modifiering

av skyldigheten att utträda ur samfundet vid flyttning ur riket.

Förslaget till nya stadgar innehåller bl. a. ändrade regler om utövningen

av samfundets högsta beslutande myndighet. Medan denna nu tillkommer

de enskilda samfundsledamöterna, som vid 1963 års ingång var 1 173 till

antalet, direkt å allmänt möte, skall den enligt förslaget utövas av fullmäktige,

valda avdelningsvis efter vissa grunder till ett antal, som beräknas till

omkring 55. Vad särskilt angår den förut berörda disciplinnämnden föreskrives

i stadgeförslaget, att fullmäktige skall välja en sådan nämnd, och

meddelas däri närmare bestämmelser om nämndens sammansättning, arbetsuppgifter,

beslutförhet och verksamhetsformer.

Bakom de framlagda lagförslagen ligger ett i många hänseenden förtjänstfullt

utredningsarbete, varigenom åtskilliga spörsmål rörande advokatväsendet

blivit på ett ingående och intresseväckande sätt belysta. Att tvekan

likväl kan råda, huruvida tiden ännu är kommen för en mera vittgående revision

av lagbestämmelserna rörande advokatväsendet, beror icke minst

därpå, att vissa av de frågor, som därvid tarvar sin lösning utgör delar av

större frågekomplex, som är eller inom icke alltför avlägsen framtid kan

väntas bli föremål för allmän översyn. Hela sekretesslagstiftningen och därmed

sammanhängande spörsmål om tystnadsplikt ligger t. ex. för närvarande

under utredning inom offentlighetskommittén. De i samfundets framställning

behandlade frågorna om sekretesskydd och tystnadsplikt synes mig i nuvarande

läge icke lämpligen böra utbrytas till särbehandling utan prövas i det

vidare sammanhang, vari offentlighetskommittén har att upptaga saken. Det

förhåller sig vidare så, att frågan om ämbetsansvarets omfattning, vilken på

grund av sitt samband med problemet om tjänstemännens förhandlingsrätt

måst tills vidare lämnas åsido under reformarbetet på straffrättens område,

kommer att i hela sin vidd upptagas till omprövning, när det pågående arbetet

på en lösning av de förhandlingsrättsliga spörsmålen lett till resultat.

Icke heller den i framställningen berörda frågan om särskild reglering av ämbetsansvaret

för vissa samfundets funktionärer lämpar sig därför alldeles

väl för separat behandling i nuvarande läge. Då sålunda vissa med advokatväsendets

gestaltning förknippade delproblem icke för ögonblicket ägnar sig

tör förnyade överväganden, synes man, särskilt som olika spörsmål på förevarande

område i stor utsträckning äger samband med varandra, icke nu böra

skrida till någon mera långtgående revision av lagreglerna rörande advokatväsendet

utan fastmera begränsa sig till reformer, som är av ett starkt aktuellt

behov påkallade eller som med hänsyn till sin jämförelsevis ringa räckvidd

och fristående natur uppenbarligen lämpar sig för särbehandling. Hit hör

trägan om sådan ändring i rättegångsbalken, att möjlighet skapas att från

samfundets styrelse till annat dess organ överflytta uppgiften att vidtaga

disciplinär åtgärd mot pliktförsumlig advokat, så ock spörsmålet om upphä
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

vande av möjligheten till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet

i aktiebolagsform samt frågan om uppmjukning av skyldigheten att utträda

ur samfundet vid utflyttning ur riket. Även andra skäl än de jag i det

föregående berört talar för övrigt för alternativet att skjuta frågan om en

mera vittgående revision av lagreglerna rörande advokatväsendet något på

framtiden. Med hänsyn till de av samfundet framlagda förslagens omfattning

och de däri behandlade spörsmålens ofta svårlösta karaktär ligger det i sakens

natur, att en del invändningar och nya synpunkter framförts under

remissbehandlingen. I betraktande av den sakkunskap, som finnes representerad

inom samfundet, skulle det helt visst främja sakens ändamålsenliga

lösning, om en mera omfattande reform på advokatväsendets område

finge föregås av ett ställningstagande från samfundets sida till de erinringar

och synpunkter, som under remissbehandlingen anlagts på hithörande problem.

Förslaget till ändring i samfundets stadgar, vilket för sitt genomförande

förutsätter vissa ändringar i rättegångsbalken, torde få anmälas senare för

Kungl. Maj :ts fastställelse.

1. Utövningen av den disciplinära myndigheten inom advokatsamfundet

Gällande rätt. Enligt 8 kap. 6 § rättegångsbalken utövas tillsynen över

advokatväsendet av advokatsamfundets styrelse. Justitiekanslern äger enligt

samma lagrum hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter

sin plikt eller icke längre är behörig att vara advokat. I 8 kap. 7 § första

stycket rättegångsbalken stadgas, att advokatsamfundets styrelse skall ur

samfundet utesluta advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt

eller som eljest förfar oredligt; då omständigheterna är mildrande, må dock

styrelsen i stället tilldela honom varning. Åsidosätter advokat eljest de

plikter, som åvilar honom som advokat, äger styrelsen enligt 8 kap. 7 §

andra stycket rättegångsbalken meddela honom varning eller erinran. Är i

sådant fall omständigheterna synnerligen försvårande, må styrelsen utesluta

honom ur samfundet. I tredje stycket av sistnämnda paragraf stadgas skyldighet

för advokat, vars behörighet upphört, att genast utträda ur samfundet;

gör han det ej, skall styrelsen utesluta honom. Jämlikt 8 kap. 7 § sista

stycket rättegångsbalken äger styrelsen förordna, att beslut, varigenom någon

uteslutits ur samfundet, genast skall gå i verkställighet. I 8 kap. 8 §

rättegångsbalken regleras rätten att överklaga beslut, som meddelats av advokatsamfundets

styrelse. Har styrelsen avslagit någons ansökan om inträde

i samfundet eller uteslutit någon därur, äger han föra talan mot beslutet genom

besvär till högsta domstolen. Mot beslut i fråga, som avses i 7 § samma

kapitel, äger justitiekanslern föra talan likaledes genom besvär till högsta

domstolen. Enligt 56 kap. 14 § rättegångsbalken äger bestämmelserna om

besvär mot hovrätts beslut motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot

beslut av advokatsamfundets styrelse. I dylikt mål gäller dock enligt samma

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

lagrum vissa avvikelser. Bland annat uppställes i lagrummet den särbestämmelsen,

att tillfälle skall lämnas advokatsamfundets styrelse att inkomma

med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

Samfundets förslag. Stadgekommittén föreslår, att de disciplinära befogenheter,

som tillkommer advokatsamfundets styrelse, skall genom bestämmelse

i samfundets stadgar kunna helt eller delvis överflyttas till en särskild

disciplinnämnd. I kommitténs betänkande lämnas en utförlig motivering till

detta förslag. Av denna framgår, att den främsta anledningen till den föreslagna

reformen är behovet att lätta samfundsstyrelsens nuvarande mycket

stora arbetsbörda. Utvecklingen har, anför kommittén, under många år och

icke minst efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande oavlåtligt gått i den

riktningen, att styrelsens arbetsbörda undan för undan starkt ökats. Flera

orsaker har medverkat härtill. Sålunda har ledamotsantalet vuxit betydligt;

under de senaste 25 åren har det mer än fördubblats. Styrelsen har vidare i

stigande utsträckning anlitats såsom remissmyndighet av Kungl. Maj :t, riksdagsutskott,

domstolar m. fl. Arbetet med de uppgifter som närmast avser

tillvaratagandet av advokaternas allmänna yrkesintressen har också starkt

ökat. Detsamma är förhållandet med antalet arvodesärenden, i vilka skiljedom

hos styrelsen påkallats. Den mest markanta ökningen har emellertid,

framhåller kommittén, inträtt i fråga om disciplinärenden. Medan antalet

avgjorda dylika ärenden år 1935 utgjorde 21, hade de år 1948 — det första

året nya rättegångsbalken med dess offentligrättsliga reglering av advokatväsendet

tillämpades — stigit till 72 och år 1960 till 122.1 För att kunna

bemästra de ständigt ökande arbetsuppgifterna har styrelsen, enligt vad kommittén

upplyser, vidtagit en rad åtgärder såsom anlitande av advokater —

inom eller utom styrelsen — för avgivande av utlåtanden i arvodesfrågor

och utarbetande av förslag till remissyttranden samt tillsättande såväl av

särskilda skiljenämnder i arvodestvister som av kommittéer för utredningar

av olika slag åt styrelsen. Trots dessa åtgärder har kommittén funnit styrelsens

arbetsbörda utomordentligt betungande och uttryckt farhågor för möjligheterna

att till styrelseposterna förvärva kandidater, som är både lämpliga

för uppdraget och villiga att åtaga sig detsamma. Särskilt den starka ökningen

av antalet disciplinärenden har enligt kommittén haft till följd, att

en mycket stor del av tiden vid styrelsens sammanträden måste ägnas åt

handläggning av sådana ärenden samt att den tid som står till styrelsens

förfogande för andra arbetsuppgifter blivit allt knappare.

Kommittén har närmare övervägt, vilka organisatoriska förändringar som

kan anses lämpliga för att minska styrelsens arbetsbörda. Därvid har man,

framhåller kommittén, att utgå från att tillsynen över advokatväsendet alltjämt

skall utövas av ett advokatkårens eget organ, valt av advokaterna själva,

något som utgör kärnpunkten i rättegångsbalkens reglering av advokatväsendet.

Den frågan kan däremot enligt kommitténs mening uppställas,

huruvida tillsynen över advokatväsendet bör utövas av samma organ som

1 För 1961 utgjorde motsvarande siffra 116 och för 1962 119.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

31

— i den mån ej annat är bestämt i stadgarna — omhänderhar samfundets

angelägenheter i övrigt. Härom anför kommittén:

Det kunde möjligen förefalla naturligt att uppdraga tillsynen åt ett organ

och inrätta ett annat organ för omhänderhavande av övriga uppgifter, däribland

tillvaratagandet av samfundsledamöternas allmänna yrkesintressen.

En sådan lösning vore emellertid enligt kommitténs mening icke lämplig.

Tillsynen över advokatväsendet och tillvaratagandet av advokaternas yrkesintressen

i övrigt har mycket nära samband med varandra. I ofantligt stor

utsträckning förhåller det sig så, att uppkommande frågor har både en yrkesekonomisk

och en yrkesetisk sida. Det organ som skall utöva tillsynen

bör ha fortlöpande, nära kontakt med alla yrkesfrågor. Det stora anseende

och det allmänna förtroende som advokatsamfundets styrelse åtnjuter beror

säkerligen i icke ringa mån därpå att styrelsen icke är och icke heller uppfattas

som en ren fackföreningsstyrelse utan också fungerar såsom ett efter

objektiva normer arbetande organ för upprätthållande av en rättrådig och

yrkesskicklig advokatkår. Den starka ställning som styrelsen på grund härav

intager har förlänat särskild tyngd åt de utlåtanden som styrelsen avger i

olika frågor, och därigenom har styrelsen vid en mångfald tillfällen kunnat

verksamt stöda enskilda ledamöter, vilkas intressen funnits förtjänta av sådant

stöd.

På sålunda anförda skäl anser kommittén, att styrelsen fortsättningsvis

bör, liksom nu, både omhänderha de föreningsmässiga uppgifterna och utöva

tillsyn över advokatväsendet.

Vid prövning av möjligheterna att åstadkomma lättnad i styrelsens arbetsbörda,

därest båda dessa åligganden skall åvila styrelsen, har kommittén

särskilt övervägt två utvägar: dels att överflytta vissa arbetsuppgifter

från samfundsstyrelsen till styrelserna för de olika avdelningarna inom

samfundet, för närvarande och jämväl enligt förslaget till antalet sex, dels

ock att införa möjlighet för styrelsen att arbeta på avdelningar, förslagsvis

två, därvid vardera avdelningen skulle handlägga ärenden av alla slag. Båda

dessa utvägar avvisar kommittén, den förstnämnda främst på grund av att

föreliggande frågor kräver ett enhetligt bedömande och den senare särskilt

därför att med en styrelse arbetande på två avdelningar behov sannolikt

ofta skulle yppa sig av ett ärendes prövning av den samfällda styrelsen, vilket

lätt skulle kunna leda till en ökning i stället för en minskning av styrelsens

arbete. I betänkandet heter det i anslutning härtill: »Den mest rationella

och ur alla synpunkter mest tilltalande lösningen anser kommittén

vara att befria styrelsen från den särskilt tyngande delen av arbetet med

disciplinärenden och överflytta den dömande verksamheten i dessa ärenden

till ett särskilt organ.» I enlighet härmed föreslår kommittén inrättande av

en disciplinnämnd, som skall övertaga berörda del av styrelsens disciplinära

uppgift.

Om de principiella riktlinjer, efter vilka en sådan omorganisation skall

genomföras, yttrar kommittén:

Styrelsen skall liksom hittills utöva tillsyn över advokatväsendet. Frainslälles

bos styrelsen anmärkning mot advokat eller finner styrelsen själv

anledning till sådan anmärkning, skall ärendet i första hand prövas av styrelsen.

Styrelsen kan besluta att anmärkningen icke skall föranleda någon

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

åtgärd. Den kan också göra ett uttalande om advokatens handlande och låta

vid detta uttalande bero. Styrelsen kan däremot icke besluta om disciplinär

påföljd. Finner styrelsen sådan påföljd kunna ifrågakomma, och nöjer sig

styrelsen icke med att göra sådant uttalande som nyss sagts, skall styrelsen

hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, på vilken det därefter ankommer

att pröva och avgöra disciplinärendet.

Till stöd för förslaget, att styrelsen i första hand skall behandla ärenden

rörande anmärkning mot advokat, anför kommittén att, då styrelsen alltjämt

bör utöva tillsynen över advokatväsendet, anmärkningar och klagomål

mot advokater skall kunna framställas hos styrelsen samt att styrelsen

måste ha befogenhet alt göra uttalanden i frågor om vad god advokatsed

kräver. I och för utövande av tillsynen är det också enligt kommittén nödvändigt

för styrelsen att ha tillfälle att följa den disciplinära verksamheten.

Förebilden till den föreslagna ordningen — med dess tudelning av den disciplinära

verksamheten — har enligt vad kommittén meddelar hämtats från

Danmark, där en liknande ordning gäller sedan många år tillbaka och

fungerat på ett mycket tillfredsställande sätt.

I anslutning till vad kommittén anfört om styrelsens och nämndens inbördes

förhållande framhåller kommittén, att inrättandet av en särskild

disciplinnämnd icke enbart har den fördelen, att styrelsens arbetsbörda

därigenom lättas. Förslaget är enligt kommitténs mening även ägnat att möjliggöra

vissa förbättringar i fråga om själva förfarandet i disciplinnämnden.

Detta skulle nämligen kunna bli mindre inkvisitoriskt och mera kontradiktoriskt

i sådana fall, där styrelsen själv riktar anmärkningar mot en advokat

av den arten, att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Det är också enligt

betänkandet en klar förbättring, att ådömandet av disciplinär påföljd i dessa

fall tillkommer annat organ än tillsynsmyndigheten, som då närmast får

åklagarställning i ärendet. Framför allt med tanke på dylika fall har kommittén

föreslagit en bestämmelse i stadgarna, enligt vilken styrelsen i ärende,

som hänskjutes till disciplinnämnden, skall kunna förordna någon av

sina ledamöter eller suppleanter att inför disciplinnämnden företräda styrelsen.

Det mest praktiska exemplet på fall, där enligt kommitténs mening

detta förfarande bör komma till användning, är sådana, där hänskjutandet

till disciplinnämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit vid

en räkenskapsgranskning.

En ytterligare fördel med förslaget är enligt kommittén, att dess genomförande

skulle underlätta hållandet av muntlig förhandling i disciplinärenden.

Vad angår disciplinnämndens sammansättning och omröstningsreglerna

meddelas bestämmelser därom i stadgeförslaget. Enligt dessa skall nämnden

bestå av nio ledamöter, utsedda av fullmäktige för eu tid av fyra år

och med en längsta mandattid i följd av åtta år. Ingen skall samtidigt få

tillhöra samfundsstyrelsen och disciplinnämnden. Några suppleanter skall

icke utses, för beslutförhet skall fordras, att minst fem ledamöter är närvarande,

och vid fattande av beslut skall rättegångsbalkens regler om om
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1563

33

röstning i brottmål äga motsvarande tillämpning. För beslut om uteslutning

skall emellertid fordras kvalificerad majoritet: minst fem ledamöter skall

vara ense om denna påföljd.

Vad angår den legislativa utformningen av förslaget om inrättande av en

disciplinnämnd har kommittén i de särskilda paragraferna i 8 kap. rättegångsbalken

bibehållit samfundets styrelse såsom det organ, som utövar den

disciplinära myndigheten, men tillfogat en avslutande paragraf, enligt vilken

i samfundets stadgar må bestämmas att de disciplinära befogenheterna

skall helt eller delvis utövas av en särskild disciplinnämnd utsedd på sätt

i stadgarna föreskrives. Denna paragraf reglerar tillika vad som skall gälla,

därest särskild disciplinnämnd inrättas. I detta hänseende föreskrives i

paragrafen bl. a. att om samfundets styrelse avgjort disciplinärende genom

beslut, som icke inneburit ärendets hänskjutande till disciplinnämnden,

justitiekanslern skall äga att inom viss tid hänskjuta ärendet till disciplinnämnden.

Regeln äger samband med vissa i stadgeförslaget upptagna bestämmelser,

vari föreskrives, dels att styrelsen, som enligt förslaget i första

hand skall behandla disciplinärende, skall hänskjuta ärendet till disciplinnämnden,

om styrelsen finner disciplinär åtgärd kunna ifrågakomma, styrelsen

dock obetaget att i vissa fall låta det bero vid ett uttalande om det

olämpliga i vederbörande advokats handlande, dels att disciplinnämnden har

att pröva och avgöra ärende, som av styrelsen eller justitiekanslern hänskjutits

till nämnden. Den föreslagna avslutande paragrafen i 8 kap. rättegångsbalken

upptager även andra bestämmelser om vad som skall gälla för den

händelse disciplinnämnd inrättas. Sålunda föreskrives däri bl. a., att stadgandet

om klagorätt för den som av styrelsen uteslutits ur samfundet (jfr 8

kap. 8 § rättegångsbalken) i sådant fall skall tillämpas å motsvarande beslut

av disciplinnämnden, att bestämmelsen om justitiekanslerns klagorätt

mot styrelsens beslut i disciplinärende (jfr nyssnämnda lagrum) i stället

skall gälla disciplinnämndens beslut samt att vad i 56 kap. 14 § rättegångsbalken

är stadgat om styrelsen skall äga motsvarande tillämpning å disciplinnämnden.

Yttrandena. I de avgivna yttrandena har förslaget att inrätta en disciplinnämnd

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

I yttrandena återfinns till stor del samma synpunkter som de, åt vilka kommittén

givit uttryck i sitt betänkande. Exempelvis anför justitiekanslersämbetet:
Handhavandet

av såväl samfundets offentligrättsliga uppgifter som dess

föreningsinässiga angelägenheter ankommer och bör även framgent i främsta

rummet ankomma på samfundets styrelse. Dessa arbetsuppgifter har emellertid,

såsom framgår av utredningen, numera fått en sådan omfattning att

de blivit synnerligen betungande för styrelsen. Det framstår därför som angeläget

att genom organisatoriska ändringar lätta styrelsens arbetsbörda.

Ur allmän synpunkt, och även för advokaterna själva, är det av stor betydelse

att samfundets verksamhet är så anordnad, att erforderlig tid kan

ägnas åt disciplinverksamheten och tillsynen i övrigt över advokatväsendet.

:i intrång till riksdagens protokoll 1!163. I samt. Nr 156

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 15(> år H)63

Då det gäller att avgöra vilka organisatoriska förändringar som kan anses

lämpliga, bör tillses att en önskad lättnad i styrelsens arbetsbörda icke vinnes

på bekostnad av styrelsens auktoritet och ledande ställning inom samfundet.

Hänsynen till styrelsens ställning synes sålunda kräva, att styrelsen

i allt väsentligt bibehåller både de offentligrättsliga och de föreningsmässiga

uppgifterna. Det synes därför icke lämpligt att på avdelningsstyrelserna överföra

några av samfundsstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter eller att fördela

dessa uppgifter på skilda grupper av ledamöter inom styrelsen. Under

sådana förhållanden synes någon bättre lösning icke stå till buds än att, såsom

samfundet föreslagit, i viss omfattning överföra den disciplinära verksamheten

på en inom samfundet särskilt inrättad disciplinnämnd. Då med

en sådan anordning den allmänna tillsynen över advokatväsendet kvarligger

hos styrelsen och då styrelsen därjämte enligt samfundets förslag alltjämt

skall ha vissa befogenheter inom disciplinverksamheten, torde icke behöva

befaras att styrelsens inflytande på upprätthållandet av en rättrådig och

yrkesskicklig advokatkår i någon väsentlig grad försvagas. Med den föreslagna

lösningen synes också kunna vinnas erforderlig lättnad i styrelsens

arbetsbörda. Härigenom får styrelsen ökade möjligheter att utöva sin betydelsefulla

tillsynsuppgift. Den föreslagna ordningen torde därjämte i och för

sig vara till fördel för handläggningen av disciplinärendena, bland annat genom

att den ger möjlighet till ett mera kontradiktoriskt förfarande.

Hovrätten för Xedre Xorrland yttrar, att advokatståndets ställning inom

rättsväsendet och därmed organisationens värde för rättsvården över huvud

är väsentligen beroende av det sätt, på vilket tillsynsskyldigheten och skyldigheten

alt i förekommande fall vidtaga disciplinära åtgärder fullgöres.

Förutsättning för den omläggning av förfarandet i disciplinärenden, som nu

föreslås, är att ändringen icke medför någon försämring i angivna hänseenden.

I sak innebär ifrågavarande förslag endast, att beslutanderätten, såvitt

angår bestämmandet av disciplinär påföljd, överflyttas från styrelsen till ett

för ändamålet inrättat särskilt organ. Något principiellt hinder mot en sådan

fördelning av göromålen föreligger ej enligt hovrättens mening. En särskild

disciplinnämnd, tillsatt i föreslagen ordning, anser hovrätten vara väl

skickad att handha den uppgift, som föreslagits skola ankomma på densamma.

Anordningen skulle medföra en ej obetydlig avlastning av styrelsens

arbetsbörda och alltså leda till en välbehövlig förbättring av styrelsens möjligheter

att ägna önskvärd uppmärksamhet åt arbetsuppgifter inom advokatsamfundet

utöver de offentligrättsliga. Enligt Göteborgs rådhusrätt har i

betänkandet framlagts synnerligen starka skäl för att en lättnad i styrelsens

arbetsbörda bör åvägabringas.

Vad angår förhållandet mellan styrelsen och disciplinnämnden samt dessas

inbördes kompetens har förslaget i allmänhet icke föranlett några erinringar

vid remissbehandlingen. Justitiekansler sämbetet finner det dock något

tveksamt, huruvida den i stadgarna givna föreskriften om när disciplinärende

skall av styrelsen hänskjutas till nämnden helt täcker de avsedda

fallen. Den angivna förutsättningen för sådant hänskjutande — nämligen

att styrelsen finner disciplinär påföljd kunna ifrågakomma — tyder enligt

ämbetet närmast på ett positivt ställningstagande från styrelsens sida. Hänskjutande

till nämnden synes emellertid vara avsett att ske även i fall, då

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1663

det är ovisst, om disciplinär påföljd kan ifrågakomma, men ytterligare utredning

framstår som påkallad. Juristförbundet har härutinnan anfört:

Genom den föreslagna ordningen skapas ett partsförhållande, vars lämplighet

kan ifrågasättas. Styrelsen har tillagts befogenheter liknande allmän

åklagares. Sålunda skall styrelsen först pröva disciplinärende och åstadkomma

viss utredning samt därvid antingen besluta, att åtgärd icke skall ske,

eller hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, varvid styrelsen tillika kan

utse någon, som inför nämnden skall företräda styrelsen. Förutom prövning,

om »åtal» skall ske, har dock styrelsen tillagts rätt att låta bero vid

ett uttalande om det olämpliga i ledamotens handlande. — Alternativet till

detta partsförhållande vore en uttrycklig föreskrift i rättegångsbalken, att

iråga om disciplinär åtgärd mot advokat skall hänskjutas till disciplinnämnden

för avgörande, och att styrelsens enda befattning med sådana ärenden

blir en skyldighet att i förekommande fall överlämna dem till disciplinnämnden.

All utredning, inhämtande av yttrande etc. skall då ske genom nämndens

försorg.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har upptagit till behandling förhållandet

mellan styrelsen och nämnden, då någon besvärar sig i högsta domstolen

över ett disciplinnämndens beslut. Hovrätten erinrar, att enligt förslaget

disciplinnämnden och ej styrelsen skall avge förklaring över besvären och

yttra sig, då part höres muntligen. Hovrätten ifrågasätter lämpligheten härav

och anför:

Om nämnden sålunda skall intaga partsställning i högsta domstolen, äventyras

dess objektivitet, vilket kan vara till skada t. ex. vid handläggning av

annat ärende mot samme advokat. Såsom i betänkandet framhålles syftar

inrättandet av en disciplinnämnd, bland annat, till att i den utsträckning det

är möjligt förverkliga en ackusatorisk princip. Sålunda särskiljes tillsynen

över advokatväsendet och den dömande myndigheten; styrelsen får i ärenden,

som hänskjutits till nämnden, närmast en åklagarställning. I konsekvens

härmed bör det enligt hovrättens mening ankomma på styrelsen och

icke på nämnden alt avge förklaring eller yttrande över besvären. Styrelsen

bör härvid äga förordna någon av sina ledamöter eller suppleanter att i detta

hänseende företräda styrelsen; stadgarna torde böra upptaga bestämmelse

härom. Nu angivna ordning torde icke hindra högsta domstolen att i fall,

då det finnes erforderligt, infordra yttrande från nämnden på samma sätt

som högre instans alltid kan begära ett yttrande av lägre instans.

Det stora flertalet remissorgan har icke haft något att invända mot vad

stadgeförslaget föreskriver i fråga om disciplinämndens sammansättning,

f somliga yttranden möter emellertid avvikande meningar på denna punkt.

Stockholms rådhusrätt anser, att det ur skilda synpunkter skulle vara av

stort värde, om i nämnden inginge representanter för allmänheten. Jämväl

statsåklugarna i Stockholm och Malmö uttalar sig för att disciplinnämnden

icke skall bestå enbart av advokater.

Lämpligheten av den i stadgeförslaget upptagna särskilda omröstningsregeln

för disciplinnämnden beträffande uteslutning ifrågasälles bl. a. av

justitiekanslersämbetet, som förordar, alt de vanliga reglerna om omröstning

i brottmål helt skall tillämpas.

Den lagtekniska utformningen av förslaget om en disciplinnämnd har för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kiingl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

anlett erinringar i åtskilliga yttranden. Det framhålles sålunda utom annat

som önskvärt, att rättegångsbalken icke tynges med utförliga detaljföreskritter

utan att bestämmelser i ämnet i så stor omfattning som möjligt upptages

i samfundets stadgar.

Departementschefen. Advokatsamfundets stadgekommitté har på ett ingående

sätt redogjort för styrelsens omfattande arbetsbörda och den betydande

stegringen däri under årens lopp, icke ininst etter nya rättegångsbalkens

ikraftträdande den 1 januari 1948. Jag saknar all anledning att ifrågasätta

riktigheten av samfundets uttalande i framställningen till Kungl. Maj :t, att

arbetsbördan blivit så betungande, att den endast med avsevärda svårigheter

kunnat bemästras. Den viktigaste orsaken till den inträdda ökningen är att

söka i disciplinärendena, och det är därför naturligt, att samfundet ansett sig

kunna vinna den behövliga lättnaden genom en förändrad ordning för handläggningen

av dessa ärenden. Förslaget härutinnan innebär, att den disciplinära

verksamheten uppdelas, så att styrelsen, som alltjämt skall utöva tillsynen

över advokatväsendet, i första hand prövar alla disciplinärenden men

till en särskild nämnd, disciplinnämnden, överlämnar sådana ärenden, i

vilka styrelsen finner disciplinär åtgärd kunna ifrågakomma. Styrelsen befrias

alltså främst från den delen av sina disciplinära uppgifter, som består

i vidtagandet av åtgärd mot advokat. Då det är denna del, som framför allt är

tyngande och tidsödande, avses erforderlig lättnad i styrelsens arbetsbörda

skola vinnas genom denna reform.

Inrättandet av en disciplinnämnd har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissinstanser, varvid ett par, justitiekanslersämbetet och

hovrätten för Nedre Norrland, såsom en förutsättning för tillstyrkandet

framhållit, att den nya ordningen icke får medföra någon försämring med

avseende å fullgörandet av tillsynsskyldigheten och den disciplinära verksamheten,

en förutsättning som dessa myndigheter ansett uppfylld. Även

jag vill i princip ansluta mig till förslaget, som synes ägnat att bereda styrelsen

nödig arbetslättnad utan att menligt inverka på dess hittillsvarande

ställning i samfundet eller det behöriga fullgörandet av samfundets disciplinära

uppgift.

Vid remissbehandlingen har vissa anmärkningar framställts beträffande

formuleringen av regeln om den inbördes kompetensen mellan styrelsen och

disciplinnämnden samt rörande nämndens sammansättning och beslutförhet

liksom ock i fråga om reglerna för omröstningen i nämnden. Dessa anmärkningar

hänför sig emellertid till stadgeförslaget. Jag vill här nämna, att innan

frågan om fastställelse av stadgarna blir föremål för avgörande tillfälle bör

beredas samfundet att yttra sig över de erinringar remissinstanserna framställt

beträffande stadgeförslaget. Med hänsyn härtill ingår jag icke nu på de

spörsmål anmärkningarna rör utan torde få återkomma till dem vid anmälan

framdeles för Kungl. Maj :t av fråga om fastställelse av samfundets stadgar.

Vad angår den lagtekniska behandlingen av förslaget om inrättande av en

disciplinnämnd får jag erinra om att samfundets styrelse i 8 kap. 7 § rätte
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr J56 år

37

gångsbalken anges som det organ, vilket har att pröva fråga om disciplinär

påföljd för advokat. För att denna uppgift skall kunna överflyttas å en

disciplinnämnd fordras tydligen ändring i en eller annan form av berörda

föreskrift. Vid prövning av de olika utvägar som härutinnan står till buds,

bland dem den av samfundet föreslagna att lämna 7 § oförändrad i förevarande

hänseende och i en särskild paragraf i slutet av 8 kapitlet upptaga

nödiga bestämmelser i ämnet, har befunnits, att en reglering av frågan direkt

i 7 § är möjlig att åvägabringa, därest man, såsom jag förordat, nu begränsar

sig till mera partiella reformer på advokatväsendets område. Denna lagtekniska

lösning har också synts mig, om än icke helt fri från invändningar,

dock förenad med mindre olägenheter än andra övervägda alternativ. Förslaget

innebär, att i de nuvarande båda första styckena i 7 §, där det talas

om att »styrelsen» under vissa förutsättningar skall kunna utesluta advokat

eller tilldela honom varning eller erinran, lämnas öppet vem ifrågavarande

befogenhet tillkommer men i ett nytt tredje stycke anges, att fråga om uteslutning,

varning eller erinran prövas av advokatsamfundets styrelse eller, i

den mån så bestämts i samfundets stadgar, av annat samfundets organ. Det

må framhållas, att genom denna avfattning klargöres, att det åsyftade organet,

d. v. s. disciplinnämnden, icke skall i allo utan blott i den mån så

bestämts i stadgarna överta den styrelsen åliggande disciplinära uppgiften.

Vissa andra ändringar är påkallade av nämndens inrättande. Dessa berör

7 § sista stycket och 8 § i 8 kap. samt 56 kap. 14 § rättegångsbalken, varjämte

en följdändring erfordras i 3 kap. 2 §.

I 7 § sista stycket stadgas nu, att styrelsen äger förordna, att beslut, varigenom

någon uteslutits ur samfundet, genast skall gå i verkställighet. Den

befogenhet styrelsen sålunda äger skall styrelsen alltjämt behålla, såvitt angår

beslut om uteslutning som styrelsen meddelar. Även framgent skall det

tillkomma styrelsen att utesluta advokat, som ej längre är behörig att vara

advokat men icke själv utträder ur samfundet. Befogenheten att förordna

om omedelbar verkställighet skall emellertid också tillkomma disciplinnämnden,

när denna på disciplinär grund beslutat om uteslutning. Ordalagen

i berörda stycke i 7 § har därför jämkats.

I 8 § första punkten regleras besvärsrätten dels för den som sökt inträde i

samfundet men fått ansökan avslagen och dels för advokat som uteslutits

ur samfundet, vare sig grunden härtill är underlätet utträde eller indisciplinärt

handlingssätt. Klagorätten anges i stadgandet av se beslut, som meddelats

av advokatsamfundets styrelse. Om disciplinnämnd inrättas, bör dess beslut

om uteslutning kunna överklagas av den som drabbats därav. 8 § första

punkten föreslås därför så omformulerad, att stadgandet skall kunna tilllämpas

oberoende av om beslut som där avses meddelats av styrelsen eller

disciplinnämnden. Vad angår 8 § andra punkten stadgas däri, alt justitickanslern

äger föra talan mot styrelsens beslut i fråga som avses i 7 §. Även

i denna punkt av 8 § anges sålunda styrelsen såsom beslutande organ. Efter

inrättande av en disciplinnämnd kommer beslut, som avses i 7 g, att meddelas

av nämnden, om saken hänskjutits till denna, och eljest av styrelsen. Re
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år W63

dan med hänsyn härtill behöver 8 § andra punkten omarbetas. Vidare förhåller

det sig så, att enligt samfundets förslag justitiekanslerns rätt att

klaga till högsta domstolen icke skall avse sådant beslut av styrelsen, vari

denna finner disciplinär åtgärd icke kunna ifrågakomma och därför ej hänskjuter

saken till disciplinnämnden. Vid missnöje med dylikt beslut skall

justitiekanslern i stället äga vända sig till disciplinnämnden och påkalla

åtgärd av nämnden, med rätt för honom att fullfölja talan mot dess beslut

i saken. Till denna förändring av justitiekanslerns klagorätt bör hänsyn

också tagas vid utformningen av 8 § andra punkten. I anslutning till ändringen

av 8 § bör stadgandet i 3 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken undergå

jämkning.

Enligt 14 § i 56 kap. rättegångsbalken, vilket kapitel handlar om besvär

till högsta domstolen mot beslut av hovrätt, skall vad i kapitlet är stadgat

äga motsvarande tillämpning i fråga om besvär mot beslut av advokatsamfundets

styrelse. I dylikt mål skall dock vissa avvikelser gälla. Bland

annat skall tillfälle lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring

och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig. I sitt förslag till ändringar

i rättegångsbalken har samfundet upptagit en bestämmelse, att vad i

56 kap. 14 § om styrelsen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning å

disciplinnämnden. Detta innebär bl. a., att det är nämnden — och icke styrelsen

— som skall avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot

beslut av nämnden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt

lämpligheten härav och under uttalande, att styrelsen i ärenden som hänskjutits

till nämnden närmast får en åklagarställning, förordat sådan ändring

av förslaget, att det skall ankomma på styrelsen och icke på nämnden

att avge förklaring och muntligen yttra sig över besvär mot nämndens beslut.

Det synes mig emellertid knappast riktigt att anse styrelsen vanligen

intaga åklagarställning i de ärenden styrelsen hänskjutit till nämnden. Jag

viH härvid — jämväl med anledning av vad juristförbundet anfört i sitt remissvar

— erinra om att stadgekommittén i sitt betänkande talat om en dylik

åklagarställning allenast för en helt ringa grupp av ärenden, nämligen sådana,

där styrelsen själv mot en advokat riktar anmärkningar av den art,

att disciplinär åtgärd kan ifrågasättas. Härvid åsyftas framför allt de fall, då

hänskjutandet till nämnden föranledes av anmärkningar, som framkommit

vid en räkenskapsgranskning. I det stora flertalet av disciplinnämnden avgjorda

ärenden torde det däremot te sig tämligen främmande att uppfatta

styrelsen såsom mer eller mindre likställd med en åklagare. Med hänsyn till

vad sålunda anförts har jag funnit mig böra i sak godtaga samfundets förslag.

I formellt avseende har jag ansett de behövliga ändringarna böra göras

i 56 kap. 14 § rättegångsbalken.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kitnyl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

39

2. Formen för bedrivande av advokatverksamhet

Gällande rätt. Enligt 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken må verksamhet

som advokat icke bedrivas under form av aktiebolag eller i bolag

med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver

undantag.

Samfundets förslag. Stadgekonmiittén har till behandling upptagit ett inom

samfundet väckt förslag om upphävande av förbudet att bedriva advokatverksamhet

i aktiebolags form. Förslaget motiverades av förslagsställarna

bl. a. med att lagstiftningen om allmän tilläggspension — som vid förslagets

väckande ej var genomförd — kunde komma att utformas så, att möjligheterna

för en advokat att tillförsäkra sig värdebeständig pension blev

större, om han drev sin verksamhet i aktiebolags form. Kommittén ställer

sig emellertid avvisande till förslaget och påpekar, att utformningen av berörda

lagstiftning efter ändringar 1961 ej vidare utgör något skäl för förbudets

upphävande. Till stöd för bibehållandet av förbudet anför kommittén

bl. a.:

Mot förslaget att advokat borde tillåtas att driva sin verksamhet under

form av aktiebolag talar framförallt två skäl, som båda är av betydande

styrka. Det ena skälet är att advokatens personliga ansvar gentemot klienterna

ovillkorligen måste upprätthållas. Annat har, såvitt kommittén känner

till, icke från något håll ifrågasatts.---Det andra skälet mot att

tillåta aktiebolagsformen är att det för samfundets styrelse skulle bli mycket

svårt, för att icke säga omöjligt, att kontrollera att icke under firma, innehållande

ordet advokat, rörelse i realiteten bedreves av annan än advokat

eller i bolag med annan än advokat. De nu anförda två skälen mot aktiebolagsformens

tillåtlighet är enligt kommitténs mening så tungt vägande att

det icke kan bli tal om att upphäva förbudet mot drivande av advokatrörelse

i aktiebolagsform, såvida icke mycket starka skäl kan anföras för en sådan

ändring.

Mot aktiebolagsformen talar också etiska synpunkter. Med hänsyn till det

personliga förhållande som råder mellan en advokat och hans klient vore

det icke tilltalande att såsom ett mellanled inskjuta en juridisk person. Det

personliga förtroendeförhållandet får icke äventyras, och advokatverksamheten

bör icke kommersialiseras.

Kommittén ingår härefter å frågan, om förbudet alltjämt bör vara dispensabelt,

och anför härutinnan:

Enligt kommitténs uppfattning saknas anledning att tillerkänna styrelsen

befogenhet att bevilja dispens. Mellan de båda fall som avses i 8 kap.

4 § andra stycket rättegångsbalken föreligger den väsentliga skillnaden att,

medan för ett bolagsförhållande med annan än advokat kan åberopas skäl,

som enbart hänför sig till det speciella fallet, kan till stöd för eu framställning

om att få driva verksamhet i aktiebolagsform näppeligen åberopas andra

skäl än sådana som med samma fog skulle kunna åberopas även av andra

advokater. Något nämnvärt utrymme för hänsynstagande till förhållanden

av individuell natur kan svårligen tänkas föreligga. Om styrelsen skulle

bifalla en ansökan om tillstånd att driva verksamhet i form av aktiebolag,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

skulle styrelsen knappast kunna undgå att i fortsättningen bifalla alla ansökningar

därom.

På nu anförda skäl finner kommittén, att förbudet mot drivande av advokatverksamhet

i aktiebolags form bör göras indispensabelt och möjligheten

för styrelsen att bevilja undantag sålunda borttagas. I enlighet härmed

föreslår kommittén ändring av 8 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

Yttrandena. Förslaget har icke föranlett någon erinran från remissorganens

sida.

Departementschefen. Jag biträder samfundets förslag att borttaga möjligheten

till dispens från förbudet att driva advokatverksamhet i aktiebolags

form. Såsom stadgekommittén framhållit, är det knappast möjligt att för

eftergivande av förbudet i visst fall åberopa skäl, som ej lika väl kan åberopas

i flertalet andra fall. Enligt vad jag inhämtat finnes icke nu någon

advokat, som driver sin rörelse i aktiebolags form.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

3. Verkan av advokats flyttning ur riket

Gällande rätt. Enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken är advokat,

som flyttar ur riket, skyldig att genast utträda ur samfundet; gör han det

ej, skall styrelsen förordna om hans uteslutning.

Samfundets förslag. I stadgekommitténs betänkande föreslogs härutinnan

ingen ändring av gällande rätt. Vid samfundets årsmöte framhölls emellertid,

att en advokat, som får ett uppdrag t. ex. för Unesco eller annan

internationell organisation och som på grund härav flyttar ur riket, icke

bör uteslutas ur samfundet. Årsmötet beslöt förorda sådan ändring av

rättegångsbalken, att styrelsen väl skulle äga befogenhet att utesluta advokat,

som flyttar ur riket, men icke städse vara skyldig att förordna om hans

uteslutning.

Yttrandena. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen.

Departementschefen. Jag delar samfundets uppfattning att advokats skyldighet

att utträda ur samfundet vid utflyttning ur riket icke bör vara ovillkorlig.

Möjlighet att kvarstå såsom ledamot av samfundet bör sålunda finnas

exempelvis för advokat, som utflyttar ur riket för att fullgöra ett uppdrag

för någon internationell organisation. Jag föreslår därför sådan ändring

av 8 kap. 7 § rättegångsbalken, att styrelsen skall kunna medge undantag

från utträdesplikten.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

41

IV. Förordnande av stämningsmän

Sedan rådmannen W. von Schéele i Stockholm i skrivelse den 15 januari

1962 väckt fråga om ändring av rättegångsbalkens regel om förordnande av

stämningsmän, har inom justitiedepartementet upprättats en den 6 november

1962 dagtecknad promemoria (stencilerad) med förslag till ändrad

lydelse av 33 kap. 24 § rättegångsbalken, i vilket lagrum bestämmelser i ämnet

är meddelade.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt,

rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Uppsala, Umeå och Östersund, häradshövdingarna i Södra Roslags domsaga,

Askims och Mölndals domsaga, Gällivare domsaga och Torna och Bara domsaga,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund.

Gällande rätt m. m. Enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken åligger det underrätt

att förordna erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas,

verkställa delgivning. Förordnande skall enligt samma lagrum meddelas för

visst kalenderår eller del därav. Om skäl är därtill, må förordnande av rätten

återkallas. Fjärdingsman skall utan särskilt förordnande vara stämningsman.

Förteckning å dem som är förordnade till stämningsmän skall finnas

anslagen å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

En närmare redogörelse för förarbetena till gällande stadgande om tidsbegränsning

av stämningsmannaförordnanden lämnas i departementspromemorian.

Här må i korthet rörande dessa förarbeten endast anmärkas följande.

Bestämmelser av enahanda innehåll som de nyssnämnda fanns intagna

i den äldre rättegångsbalken, 11 kap. 37 § i den lydelse denna paragraf

erhöll genom lag den 1 mars 1935. Dessförinnan upptog den äldre rättegångsbalken

icke någon bestämmelse om att förordnande av stämningsmän

skulle meddelas för viss tid, utan det torde ha varit vanligt att förordnandena

meddelades för livstiden. Införandet av tidsbegränsningen ägde samband

med det bevisvärde, som i nyssnämnda lag tillerkändes intvg av stämningsman

om delgivning. 1 proposition (nr 5) till 1935 års riksdag med förslag

till nämnda lag uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet sålunda,

att det icke behövde möta betänkligheter mot att låta intyg av allenast

eu stämningsmän gälla som fullt bevis om delgivning, blott domstolarna

sattes i tillfälle att utöva en mera verksam kontroll å stämningsmännen

än som då skedde. 1 ändamål att möjliggöra en dylik kontroll ansåg sig

departementschefen böra i främsta rummet förorda att stämningsmannauppdraget

inskränktes till viss kortare tid. I ett inom departementet upprättat

lagutkast, som efter remissbehandling lagts till grund för propositionen,

hade i detta hänseende föreslagits att förordnandena skulle avse

visst kalenderår eller del därav. En sådan bestämmelse fann departementschefen

också ur ordningssynpunkt mest ändamålsenlig. Mot förslaget i den
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

na del hade, enligt vad som framhölls i propositionen, från en del remissmyndigheters

sida riktats erinringar, huvudsakligen motiverade därav att

törtarandet med årligen återkommande förordnanden ansetts omständligt

och dyrbart. Vad sålunda anförts innefattade enligt departementschefens

mening dock icke tillräckliga skäl att på denna punkt frångå förslaget.

\ id lagrådsgranskningen av departementschefens förslag lämnades den förordade

bestämmelsen om begränsning av stämningsmannaförordnande till

visst kalenderår eller del därav utan erinran av lagrådets flesta ledamöter.

En ledamot av lagrådet hemställde emellertid i särskilt yttrande, att den

berörda bestämmelsen skulle utgå, och framhöll därvid att den i alltför hög

grad skulle orsaka underrätterna besvär utan motsvarande nytta och att

den ej heller kunde anses innefatta en nödvändig förutsättning för genomförandet

av förslaget i övrigt. Korrektiv i nödig omfattning mot att stämningsmannaskap

bibehölls, där så ej lämpligen borde ske, ansåg samme ledamot

kunna vinnas genom den i förslaget upptagna bestämmelsen om befogenhet

för domstolen att återkalla förordnande. Detta yttrande föranledde

icke departementschefen att frångå förslaget. Riksdagen antog lagförslaget

med den utformning det erhållit i propositionen. Bestämmelsen om stämningsmannauppdragets

inskränkande till viss tid överfördes sedermera oförändrad

till nya rättegångsbalken.

I den inledningsvis berörda skrivelsen bär rådmannen von Schéele ifrågasatt

om icke förutsättningar nu föreligger för en lagändring av innebörd

att stämningsmannaförordnanden i fortsättningen må kunna meddelas utan

tidsbegräsning. I skrivelsen framhålles bl. a. att de årligen återkommande

stämningsmannaförordnandena vid Stockholms rådhusrätt föranleder ett

högst avsevärt arbete, som skulle kunna inbesparas, om bestämmelsen om

tidsbegränsning upphävdes.

Departementspromemorian. Enligt vad som framhålles i promemorian bör

syftet med den gällande begränsningen av stämningsmannaförordnanden

till kalenderår eller del därav, nämligen att vinna verksam kontroll å stämningsmännen

alltjämt upprätthållas i samma omfattning som för närvarande.

Visserligen har stäinningsmannainstitutionen för domstolarnas del

etter nya rättegångsbalkens införande förlorat åtskilligt i betydelse, då numera

delgivning i rättegång merendels sker genom rättens försorg med anlitande

av posten. I viss icke helt obetydlig utsträckning torde dock alltjämt

stämningsmän tagas i anspråk för delgivning i rättegång. Och för delgivning

utom rättegång, t. ex. i exekutiva mål samt enskilda emellan av uppsägningar,

testamenten m. in., anlitas stämningsmän säkerligen fortfarande

i avsevärd grad. Det är därför av stor vikt, att stämningsmännen besitter

nödiga kvalifikationer för sina uppgifter och i allo är lämpliga därför. Med

hänsyn härtill bör det enligt promemorian ej komma ifråga att reellt sett

försvaga kontrollen å stämningsmännen.

I promemorian påpekas att själva meddelandet av förordnanden i och för

sb inte innebär någon kontroll å vederbörandes lämplighet som stämnings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 ur 1963

43

man men att det naturligen förutsättes — och säkerligen med rätta — att

meddelandet av ett förordnande föregås av en prövning, att den förordnade

är skickad för sitt uppdrag. I själva verket utgör skyldigheten för domstolarna

att varje år meddela stämningsmannaförordnanden eu ganska god

säkerhet för att de tidigare förordnades lämplighet för sitt uppdrag en gång

om året blir vederbörligen undersökt och bedömd. Det ifrågasättes emellertid,

om icke en lika betryggande ordning skulle kunna åvägabringas utan

att fördenskull stämningsmannaförordnanden, i många fall till stort antal,

skulle behöva år efter år utfärdas.

Det framhålles i promemorian att spörsmålet synes kunna lösas så, att

den prövning som nu sker en gång om året i samband med stämningsinannaförordnandenas

meddelande bibehålies men de årliga förordnandena slopas.

Domstolarna skulle alltså varje år, till synes lämpligen mot slutet av

året, genomgå samtliga förordnanden, vare sig de är meddelade att gälla

för viss tid eller tills vidare, och pröva, huruvida anledning förekommer till

ändring beträffande något av dem. I fortsättningen anföres i promemorian:

För domstolens prövning skulle samma material som nu är förhanden

föreligga, och prövningen skulle ske i samma ordning som för närvarande

d. v. s. enligt lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden.

Avser''förordnandena domstolens egna tjänstemän, t. ex. stadstjänare

eller tingsvaktmästare, behöver domstolen inga upplysningar utifrån om

deras kvalifikationer. År åter fråga om förordnanden för befattningshavare

vid vissa myndigheter, bör dessa myndigheter före domstolsärendets upptagande

ha prövat, om förordnandena alltjämt bör vara oförändrade, och meddelat

domstolen besked därom. Beträffande förordnanden, som icke gäller

befattningshavare vare sig vid domstolen själv eller vid viss myndighet, skulle

upplysningar om de förordnades lämplighet i fall av behov inhämtas från

samma källor som hittills. För domsagornas del exempelvis torde det vara

vanligt, att landsfiskalerna — på eget initiativ eller efter förfrågan — till

vederbörande domstol lämnar förslag om vilka som bör erhålla förordnanden

som stämningsmän. Det synes tydligt alt, om domstolarna på nu antytt

sätt såsom ett särskilt ärende en gång om året till övervägande upptager

fråga om beståndet av meddelade stämningsmannaförordnanden, domstolarna

med samma omsorg, som nu visas vid utseende av stämningsmän,

kommer att genomgå förordnandena och pröva, huruvida stämningsmännen

alltjämt är skickade för sitt uppdrag. Samma kontroll som nu övas å

stämningsmännen skulle följaktligen även framdeles vara förhanden. Vinsten

av den nya ordningen skulle såsom antytts vara, att ett icke obetydligt

arbete inbesparades för ett avsevärt antal domstolar genom att en mängd

förordnanden ej vidare årligen behövde utfärdas. Det må erinras, att Stockholms

rådhusrätt varje år förordnar över 300 stämningsmän och andra

större rådhusrätter sannolikt i proportion därefter. Vad angår landsbygden

utser häradsrätten i Södra Roslags domsaga, den folkrikaste i landet med

över 100 000 invånare, inemot ett 50-tal stämningsmän om året.

I promemorian understrykes att domstolarna icke bör vara förhindrade

all, om de så önskar, som hittills meddela förordnanden såsom stämningsman

för kalenderår eller del därav. Ändringen i 33 kap. 24 tj rättegångsbalken

torde därför böra gå ut på, alt den nuvarande tidsbegränsningen i ullrycket

»förordnande meddelas för visst kalenderår eller del därav» ersättes

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kurtgl. Mnj. ts proposition nr 156 år 1963

med »för viss tid eller tills vidare». Därjämte torde i lagrummet böra införas

bestämmelse om skyldighet för rätten att årligen pröva beståndet av förordnandena.

Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse

av 33 kap. 24 § rättegångsbalken, avfattat i enlighet med vad nu sagts. Den

förordade lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1963.

Enligt vad som framhålles i promemorian kan vid förslagets tillämpning

de domstolar, som vill meddela förordnanden för begränsad tid men anse

kalenderår vara en alltför kort period, välja exempelvis 4 eller 6 år. Förordnanden

tills vidare synes enligt promemorian icke böra meddelas utan varje

tidsbegränsning. Är förordnandet givet för någon i hans egenskap av anställd

hos viss myndighet, torde förordnandet böra äga giltighet, så länge

anställningen varar. I andra fall synes lämpligt, att förordnandet begränsas

att gälla, till dess den förordnade fyllt visst antal år, exempelvis 60 eller 65

år. Den begränsning i behörigheten, som nu torde tillämpas i fråga om förordnanden

för befattningshavare vid viss myndighet och som består däri,

att behörigheten blott gäller delgivning i tjänsten, d. v. s. sådan som sker

efter förmans uppdrag, lärer alltjämt böra iakttagas.

Avslutningsvis anföres i promemorian att underrätterna torde utan särskild

föreskrift kunna förväntas komma att på lämpligt sätt begränsa tillsvidareförordnanden

liksom också att, på sätt nu torde vara vanligt, inskränka

behörigheten för de befattningshavare vid vissa myndigheter som

förordnas till stämningsmän för delgivning i tjänsten. I syfte att främja en

effektiv kontroll å sådana stämningsmän, som förordnas för längre tid än

kalenderår eller tills vidare och som erhåller sina förordnanden efter hemställan

eller förslag av vissa myndigheter, torde domstolarna i samband med

förordnandenas meddelande böra för myndigheterna framhålla angelägenheten

av att de varje år genomgår samtliga förordnanden för övervägande, om

anledning till ändring föreligger, samt meddelar domstolen resultatet därav i

god tid före årets utgång, så att domstolen blir i tillfälle att vid sin årliga genomgång

av stämningsmannaförordnandena göra en verklig prövning av

lämpligheten av förordnandenas bestånd. Vidare torde domstolarna vid meddelande

av nämnda förordnanden på hemställan eller förslag av myndighet

böra hos myndigheten anhålla, att om beträffande någon stämningsmän,

vare sig han är förordnad för kalenderår, för längre tid eller tills vidare,

förhållande skulle inträffa, som skulle göra honom olämplig eller mindre

skickad för sitt uppdrag, omedelbart anmäla det för domstolen för prövning,

huruvida förordnandet bör återkallas.

Remissyttrandena. Det i promemorian framlagda förslaget har i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.

I åtskilliga yttranden framhålles att ett genomförande av förslaget skulle

vara förenat med väsentliga fördelar. Stockholms rådhusrätt understryker

sålunda att den föreslagna ordningen skulle medföra en avsevärd arbetsbesparing

för rådhusrätten utan att kontrollen av stämningsmännens lämplighet

blev försämrad. Även rådhusrätten i Umeå hälsar förslaget med till
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

fredsställelse. För rådhusrätten har det förefallit anmärkningsvärt att, då

samma stämningsmän förordnats år efter år, förordnandena varje år skolat

förnyas. Enligt vad rådhusrätten särskilt framhåller har behovet av stämningsmän

genom åren ökats. Anledningen härtill uppges vara att delgivning,

som domstol har att ombesörja, visat sig bli säkrare, snabbare och effektivare

utförd, därest stämningsmannadelgivning användes i stället för

postdelgivning. Rådhusrätten i Östersund anser det tämligen överflödigt att

meddela stämningsmannaförordnanden för endast ett år i sänder. Rådhusrätten

vill även vitsorda, att dessa årliga förordnanden förorsakar jämväl de

mindre eller medelstora domstolarna ett icke ringa besvär. Enligt samma

rådhusrätt är det av gemensamt intresse för domstolarna att möjligheterna

till en förenkling härutinnan tillvaratages. Häradshövdingeföreningen

konstaterar likaledes att den nu gällande ordningen medfört onödigt arbete

för domstolarna genom att nya förordnanden måste utfärdas för ett stort

antal stämningsmän en gång om året. Det alldeles övervägande flertalet

stämningsmän brukar enligt föreningen erhålla förnyat förordnande vid

varje årsskifte. Även rådhusrätten i Malmö samt landsfiskalsföreningen har

i sina yttranden understrukit förslagets förtjänster från praktiska synpunkter.

Häradshövdingen i Torna och Bara domsaga uppger å sin sida att antalet

förordnade stämningsmän efter hand minskats inom domsagan. Delgivning,

som måste verkställas genom stämningsmän, sker inom domsagan regelmässigt

genom polismän och de av häradsrätten särskilt förordnade stämningsmännen

anlitas endast i rena undantagsfall. Det tramhålles att den föreslagna

ändringen är utan betydelse för nämnda domsaga och liknande

domsagor men att förhållandena kan tänkas bli annorlunda vid den beslutade

omorganisationen av polisväsendet, då polismännen i större utsträckning

centraliseras till större orter.

Häradshövdingen i Gällivare domsaga finner för sin del den i departementspromemorian

förordade lagändringen icke medföra någon arbetslättnad

av nämnvärd praktisk betydelse. Förhållandet skulle emellertid bli annorlunda,

om kravet på årlig kontroll i form av särskilt domstolsärende anses

kunna eftergivas. I sådant fall bör, enligt vad som uppges i häradshövdingens

yttrande, en påtaglig arbetsbesparing kunna vinnas för ett stort antal

domstolar. Det erinras i yttrandet att förslaget förutsätter att domstolarna

vid meddelande av förordnanden på hemställan av myndighet skall framhålla

vikten av att myndigheten omedelbart för domstolen anmäler förhållande,

som anses böra föranleda återkallande av visst stämningsmannaförordnande.

Iakttages detta och de övriga i förslaget lämnade anvisningarna

rörande begränsning på lämpligt sätt av tillsvidareförordnanden in. m., torde

det enligt samma yttrande icke böra möta betänkligheter alt efterge kravet

på årlig prövning av förordnandenas bestånd. Det ifrågasättes därvid,

huruvida icke vissa föreskrifter rörande sättet för meddelande av stämningsmannaförordnanden

och rättens tillsyn häröver bör meddelas i administrativ

ordning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Stndsdomnrföreningen anser någon tidsbegränsning i och för sig icke

vara nödvändig för sådana stämningsinän, vilkas uppdrag är knutet till

innehav av viss tjänst, eftersom stämningsmannauppdraget i dessa fall upphöi

i och med att tjänsten trånträdes. I lråga om övriga stämningsmän synes

det föreningen som om en av domstolen med jämna mellanrum företagen

prövning av lämpligheten för uppdraget, icke helt skulle sakna värde,

höreningen säger sig därför vilja ansluta sig till vad som i departementspromemorian

antörts. På liknande sätt uttalar sig rådhusrätten i Hälsingborg.

Rådhusrätten tillägger att rent praktiska skäl även talar för en återkommande

prövning av sådana stämningsmäns lämplighet, vilkas förordnande

icke sammanhänger med viss tjänst. Bl. a. bör då och då kontrolleras

att den förteckning över stämningsmän, som skall finnas anslagen å rättens

dörr och vara tillgänglig för allmänheten å rättens kansli, är till sitt innehåll

riktig. En motsvarande genomgång av gällande stämningsmannaföroronanden

bör enligt rådhusrätten också ske hos de myndigheter, på vilkas

begäran förordnanden utfärdats.

Frågan om kontrollen av stämningsmännen har behandlats jämväl i en

del andra remissyttranden. Rådhusrätten i Malmö ansluter sig till det i depå!

tementspromemorian gjorda uttalandet att det ej bör ifrågakomma att

reell i sett törsvaga denna kontroll. Emellertid finner rådhusrätten det tvivelaktigt

huruvida skyldighet bör åvila domstol att under för visst stämningsmannaförordnande

löpande period årligen pröva förordnandets bestånd,

när förordnandet gäller befattningshavare vid domstolen själv eller

annan myndighet, på vars begäran förordnandet meddelats. Rådhusrätten

ifrågasätter om ej bestämmelsen kunde erhålla den avfattningen, att rätten

ärligen skall pröva beståndet av sådana förordnanden, vilka gäller andra

än befattningshavare vid domstolen eller annan myndighet, på vars begäran

förordnandet meddelats. Enligt häradshövdingeföreningen torde en omprövning

av en redan förordnad stämningsmäns lämplighet sällan vara påkallad.

Från praktiska synpunkter finner föreningen det dock lämpligt att

en årlig granskning av förteckningen över stämningsmän äger rum, så att

de stämningsmän, vilka på grund av långvarig sjukdom, avflyttning från

orten, avgång från viss tjänst eller annan orsak bör erhålla entledigande,

kan avlöras från förteckningen och ersättas med nya stämningsmän. Föreningen

tillstyrker därför förslaget. Rådhusrätten i Östersund, som framhåller

vikten av att kraven på kontroll av stämningsmännen icke eftersättes,

förklarar sig ha övervägt huruvida icke förordnandena skulle kunna

prövas förslagsvis endast vart tredje år. Då rådhusrätten emellertid funnit

en sådan ordning kunna medföra att prövningen lättare bortglömmes, säger

sig rådhusrätten ha kommit till slutsatsen att den i promemorian föreslagna

lösningen är att föredraga. I yttrandet från rådhusrätten i Umeå betonas att

förslaget fyller rimliga anspråk på kontroll av stämningsförordnandena.

Häradshövdingen i Torna och Bara domsaga gör samma uttalande samt

tillägger att en anteckning av prövningsskyldigheten i domsagoalmanackans

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 15<i år 1963

minneslista torde för häradsrättens del vara tillfyllest för att den årliga

prövningen icke bortglömmes.

När det gäller förordnanden att tills vidare vara stämningsman anser sig

Göta hovrätt icke kunna instämma i det i promemorian gjorda uttalandet

att underrätterna utan särskild föreskrift torde kunna förväntas begränsa

sådana förordnanden. Tvärtom torde enligt hovrättens uppfattning obegränsade

tillsvidareförordnanden komma att bli vanliga, om lagen ger möjlighet

därtill. Därest en begränsning avses, på sätt i promemorian rekommenderas,

finner hovrätten detta böra komma till uttryck i lagtexten eller

möjligen i cirkulär till domstolarna. Hovrätten ifrågasätter om icke i sådant

cirkulär jämväl bör erinras om vad domstolarna enligt promemorian

bör iakttaga i vissa andra avseenden, då förordnanden för stämningsman

meddelas, eftersom motiven till lagändringen icke kan förväntas bli beaktade

utan någon erinran därom. Rådhusrätten i Malmö framhåller att

lagtexten till synes står i strid med den i promemorian lämnade motiveringen,

av vilken framgår att förordnanden tills vidare icke bör meddelas utan

varje tidsbegränsning. Enligt rådhusrättens mening bör lagtexten bringas i

bättre överensstämmelse med motiven.

Några remissinstanser — häradshövdingeföreningen, häradshövdingen i

Gällivare domsaga samt landsfiskalsföreningen — har i sina yttranden ifrågasatt

om icke ändring bör vidtagas jämväl av den i 33 kap. 24 § rättegångsbalken

intagna bestämmelsen att fjärdingsman utan särskilt förordnande

skall vara stämningsman. Häradshövdingef öreningen erinrar i sitt yttrande

om att enligt lag den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter

angående fjärdingsmän skall vad i lag eller författning finnes stadgat

angående fjärdingsman i tillämpliga delar gälla i avseende å polisman,

som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt,

vari ingår köping eller landskommun eller del därav. Såvitt föreningen

kunnat utröna lärer det ej längre finnas kvar några fjärdingsmän utan

dessa har ersatts av polismän. Föreningen finner det därför lämpligt, att

ordet »fjärdingsman» utbytes mot »polisman». Härigenom skulle bestämmelsen

bli tillämplig även på polisman i stad, vilket enligt föreningens uppfattning

icke vore någon nackdel. Det synes föreningen oegentligt att göra

någon skillnad mellan polismän på landet och i stad med avseende å behörighet

att verkställa delgivningar. Därest sådan behörighet skulle tillerkännas

polisman i stad, torde enligt föreningen orden »eller av polisman i

stad, då han verkställt delgivning efter förmans uppdrag» i 33 kap. 25 §

första stycket rättegångsbalken kunna utgå. Häradshövdingen i Gällivare

domsaga anser för sin del att det ifrågavarande stadgandet om fjärdingsman

såsom stämningsman bör helt utgå och att i samband därmed bestämmelsen

i 33 kap. 25 § rättegångsbalken rörande intyg av polisman i stad,

som verkställt delgivning efter förmans uppdrag, bör ändras på sådant

sätt att samma vitsord, som gäller beträffande intyg av stämningsman, tillkommer

intyg av polisman vilken innehar eller uppehåller ordinarie befatt
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Ma j. ts proposition nr 156 år 11)63

ning. Landsfiskalsföreningen uttalar sig också för en justering av 33 kap.

24 § rättegångsbalken med hänsyn till att befattningshavare med benämningen

»fjärdingsman» icke längre förekommer. Enligt vad föreningen

framhåller synes det dock bli nödvändigt att tills vidare bibehålla den i nu

förevarande avseende föreskrivna åtskillnaden mellan olika polismanskategorier,

vilken uppges ha sin grund i den skilda innebörd av begreppet »polisverksamhet»,

som enligt 1 § andra punkten lagen om polisväsendet i riket

förefinnes mellan stad å ena sidan och landsbygd å den andra. Först

sedan förstatligandet av polisväsendet genomförts finner föreningen det

möjligt att ta definitiv ställning till frågan huruvida polismän i allmänhet

eller vissa kategorier bland dem skall utan särskilt förordnande vara stämningsmän.

Departementschefen. Underrätt skall enligt 33 kap. 24 § rättegångsbalken

förordna erforderligt antal stämningsmän att, då de därför anlitas, verkställa

delgivning. Sådant förordnande får enligt samma lagrum endast meddelas

för visst kalenderår eller del därav. Härav följer, att underrätt har att

årligen utfärda nya stämningsmannaförordnanden. Nytt förordnande meddelas

vanligen dem som förut varit förordnade till stämningsmän. I praktiken

innebär sålunda förfarandet regelmässigt att givna stämningsmannauppdrag

förlänges på ett år i sänder, ehuru nytt förordnande måste utfärdas

för varje förlängningsperiod. Det årligen återkommande arbetet med utfärdande

av nya stämningsmannaförordnanden tager för de större underrätternas

del en icke helt obetydlig tid i anspråk. Det är därför naturligt,

att man från domstolshåll tagit upp frågan om sådan ändring av nuvarande

ordning, att detta arbete väsentligen besparas domstolarna.

Den nu föreskrivna tidsbegränsningen av stämningsmannaförordnande

har till syfte att åvägabringa en återkommande prövning huruvida den som

erhållit förordnande såsom stämningsmän även fortsättningsvis bör inneha

dylikt uppdrag. En sådan kontroll kan icke lämpligen undvaras. Däremot

kan ifrågasättas, om icke kontrollen skulle kunna på tillfredsställande sätt

utövas utan att nya förordnanden, på sina håll till stort antal, skall behöva

år efter år utfärdas.

I promemorian har förslag framlagts om sådan ändring av 33 kap. 24 §

rättegångsbalken att underrätt icke skall behöva begränsa stämningsmannaförordnande

till visst kalenderår eller del därav utan kunna meddela dylikt

förordnande även för längre tid än nu sagts eller tills vidare, dock med skyldighet

för underrätten att årligen pröva beståndet av meddelat förordnande.

Vad sålunda föreslagits har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av remissorganen. Även för egen del anser jag mig kunna biträda förslaget.

Dess genomförande är ägnat att medföra en viss arbetsbesparing för

domstolarna utan att den på detta område erforderliga kontrollen eftersättes.

Jag föreslår alltså, att stämningsmannaförordnande skall kunna meddelas

för viss tid eller tills vidare samt att det skall åligga domstolen att årli
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

gen pröva förordnandets bestånd. Med den årligen återkommande prövningen

av stämningsmannaförordnandenas bestånd och med domstolens befogenhet

att när som helst då förändrade förhållanden eller andra skäl därtill

föranleder återkalla givet förordnande är måhända behovet av att meddela

förordnande för tid, varunder den förordnade innehar viss befattning,

eller för tiden till dess han uppnår viss ålder i allmänhet icke särskilt framträdande.

Fall kan dock tänkas, där förordnande av denna typ kan te sig

närliggande, och förslaget lägger icke hinder i vägen för att meddela förordnanden

på sålunda bestämd tid. Liksom frågan om nya stämningsmannaförordnanden

för närvarande vanligen upptages till behandling i slutet av

året, kan den årliga prövningen av stämningsmannaförordnandenas bestånd

lämpligen förläggas till denna tidpunkt på året. Vid prövningen bör samtliga

förordnanden genomgås. Domstolarna lärer utan särskilda föreskrifter i ämnet

komma att på lämpligt sätt införskaffa de upplysningar som erfordras

för kontrollens utövande. Prövningen av stämningsmannaförordnandes bestånd

är avsedd att ske i samma former som nu gäller för ärende rörande

förordnande av stämningsman. Det kan förtjäna påpekas, att lagen om

handläggning av domstolsärenden icke torde vara tillämplig på ärende angående

förordnande av stämningsman (jfr NJA II 1943 s. 609 f samt 1947 s.

75 f, 88 och 93). Nämnas må ock, att 15 § magistratskungörelsen innehåller

bestämmelse därom att ärende om förordnande av stämningsman avgöres

av rådhusrätt i dess helhet. Frågan om sådan jämkning av denna bestämmelse,

att den kommer att omfatta jämväl ärende rörande beståndet av

meddelat stämningsmannaförordnande, torde få anmälas framdeles.

Det under remissbehandlingen väckta spörsmålet om ändring av den i 33

kap. 24 § rättegångsbalken intagna regeln om fjärdingsmans behörighet att

vara stämningsman bör, såsom framhållits av föreningen Sveriges landsfiskaler,

upptagas till prövning i samband med den omorganisation av polisväsendet,

som är avsedd att komma till stånd vid polisväsendets förstatligande.

Den föreslagna lagändringen bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1963,

så att de nya reglerna kan tillämpas, när underrätterna i slutet av innevarande

år meddelar förordnanden av stämningsmän för tiden efter årets utgång.

V.

V. Bevisuppgift i överrätt m. m.

Rättegångskommittén har den 6 juni 1961 överlämnat en promemoria

(stencilcrad) angående protokollföring av utsagor in. m. I promemorian har

jämväl framlagts vissa förslag rörande bevisuppgift i fullföljdsinlaga till

överrätt. Yttranden över denna promemoria har efter remiss avgivits av

riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt, utredningen om hovrätternas domförhet, trafikmålskommittén,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Förening4

lliliang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 156

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

en Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund

och Domstolarnas kanslipersonalförening. Av riksåklagarämbetet har överlämnats

yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Gällande rätt. Huvudregeln om anteckning av utsagor i protokoll finns

i 6 kap. 6 § rättegångsbalken. Paragrafen har följande lydelse:

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran

eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan,

i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt

vad rätten vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas

utsaga eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan

antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare

sådan anteckning nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Sedan utsaga som skall antecknas i protokollet upptecknats, skall den enligt

8 § i samma kapitel uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att

granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra

mot innehållet.

Enligt kapitlets 9 § äger rätten förordna att utsaga av part, målsägande,

vittne eller sakkunnig i stället för att antecknas i protokollet skall upptagas

genom stenografi eller på fonetisk väg. I denna ordning får även upptagas

sammanfattning av utsaga, avseende vad som kan antagas vara av betydelse

i målet. Vad som i 8 § stadgas om granskning av uppteckning skall i tilllämpliga

delar gälla beträffande utsaga, som upptagits genom stenografi,

samt rörande på fonetisk väg upptagen sammanfattning av utsaga.

Jämlikt 11 § protokollskungörelsen skall stenogram och fonogram över utsaga

som upptagits enligt 6 kap. 9 § rättegångsbalken återges i vanlig skrift,

när rätten eller vid fullföljd av talan högre rätt finner det erforderligt eller

part eller annan begär avskrift.

Bestämmelser angående domens innehåll och avfattning finns för tvistemål

i 17 kap. 7 § och för brottmål i 30 kap. 5 § rättegångsbalken. Enligt dessa

stadganden, i de delar de är av intresse i förevarande sammanhang, skall

i dom anges parternas yrkanden — i tvistemål jämväl parternas invändningar

— samt de omständigheter på vilka de grundats, domskälen med uppgift

om vad som är bevisat i målet samt domslutet. I

I rättegångsbalkens 50 kap. ges bestämmelser angående vadetalan i tvistemål.

Vill vadekäranden åberopa bevis, som ej förebragts tidigare, skall han

enligt 4 § i vadeinlagan uppge beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt

bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill

käranden eljest att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han ange det

i vadeinlagan jämte skälen därtill. Motsvarande regler gäller enligt 9 § för

vadesvaranden i tvistemål med avseende på innehållet i genmälet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

51

Vad nu sagts om vadeinlaga och genmäle i tvistemål gäller även brottmål

(51 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken).

I besvärsinlaga till hovrätt skall klaganden enligt 52 kap. 3 §, om han vill

åberopa bevis som ej förebragts tidigare, uppge beviset och vad han vill

styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas

vid besvärsinlagan. Jämlikt 8 § i samma kapitel har förklaranden att iakttaga

motsvarande regler.

Enligt 55 kap. 4 § rättegångsbalken skall revisionskärande, därest han vill

åberopa tidigare icke förebragt bevis, i revisionsinlagan uppge beviset och

vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall käranden uppge anledningen

till att beviset ej förebragts tidigare. Åberopar käranden skriftligt bevis, skall

det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. Samma föreskrift

gäller jämlikt kapitlets 9 § för revisionssvaranden i fråga om genmälet.

I fråga om besvärsinlaga och förklaring i högsta domstolen gäller enligt

56 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken motsvarande regler som i besvärsförfarandet

i hovrätt.

Vissa förarbeten m. m. I en särskild avdelning redogör rättegångskommittén

bl. a. för förarbetena till de angivna föreskrifterna om protokoll och dom.

Nämnas må, att bestämmelserna om utskrift av fonogram sedan rättegångsbalkens

ikraftträdande vid två tillfällen varit föremål för översyn. Enligt

den ursprungliga regeln i 6 kap. 9 § skulle direktupptagna stenogram och

fonogram, så snart ske kunde, återges i vanlig skrift. Genom lagändring,

som trädde i kraft den 1 juli 1952, överfördes bestämmelserna om utskrift

av upptagna utsagor till protokollskungörelsen. På förslag av rättegångskommittén

infördes då den begränsningen i skyldigheten att utskriva fonogram

från direktupptagning, att detta behövde ske endast när rätten eller,

vid fullföljd, högre rätt ansåg det erforderligt eller part eller annan begärde

avskrift. Efter lagändring 1958, som trätt i kraft den 1 januari 1959, gäller

numera samma inskränkning i utskriftsskyldigheten för stenogram och för

fonetisk upptagning av sammanfattning av utsaga.

Vad angår förarbetena till de berörda reglerna om bevisuppgift vid fullföljd

till högre instanser anförde processlagberedningen med avseende på

förfarandet i hovrätt, att parterna under målets beredande var skyldiga att

uppge de nya bevis de ville åberopa i hovrätten. Beträffande den redan vid

underrätten förebragta bevisningen förelåg uppgiftsskyldighet allenast för

det fall att parten ville, att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran

skulle höras inför hovrätten eller syn å stället hållas. Han skulle

i detta fall ange skälen för sin begäran.

I anslutning till 50 kap. 4 § rättegångsbalken yttrade processlagberedningen

:

För att hovrätten skall bliva i tillfälle att pröva, i vilken utsträckning bevisningen

från underrätten skall upptagas ånyo i hovrätten och att på lämpligt

sätt ordna förhandlingen, skall vadekäranden i vadeinlagan uppgiva,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

huruvida han vill, att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten eller syn å stället hållas, jämte skälen därtill.

Han skall också uppgiva, om han anser, att motparten skall infinna sig personligen.

Vill vadekäranden åberopa nytt bevis, skall han uppgiva beviset

och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift bifogas vadeinlagan. Förut åberopade skriftliga bevis skola

finnas i akten. Underlåtenhet att lämna nu omförmälda uppgifter medför ej,

att käranden är avskuren från att sedermera begära, att bevisning från underrätten

skall upptagas ånyo eller att ny bevisning skall få förebringas. Han

kan emellertid bliva skyldig att ersätta genom försummelsen förorsakade

kostnader.

Rörande övriga nu ifrågavarande föreskrifter om bevisuppgift i överrätt

hänvisade processlagberedningen väsentligen till 50 kap. 4 § rättegångsbalken.

I motiveringen till 55 kap. 4 § rättegångsbalken anförde beredningen

dock särskilt, att enligt kapitlets 14 § (— 13 § i den slutliga paragrafnumreringen)

part i tvistemål ej fick i högsta domstolen åberopa bevis, som ej tidigare

förebragts, med mindre han gjorde sannolikt att han icke kunnat åberopa

beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

Med anledning härav syntes i tvistemål revisionskäranden, som i revisionsinlagan

åberopar nytt bevis, böra uppge grunden till att beviset ej tidigare

framlagts. Då muntlig bevisning, som upptagits vid lägre rätt, endast undantagsvis

får upptagas ånyo i högsta domstolen, ansågs någon allmän föreskrift

om att käranden skulle ange, huruvida han påkallade bevisningens

återupptagande, ej erforderlig. Skulle käranden i något fall begära, att dylik

bevisning skulle upptagas ånyo, borde han ange det i revisionsinlagan

jämte skälen därtill.

Skrivelse från hovrättspresidenterna. I en till rättegångskommittén överlämnad

framställning anhöll presidenterna i rikets hovrätter om utredning

rörande domstolarnas skyldighet att protokollföra utsagor m. m. Presidenterna

framhöll bl. a. att de fonetiska upptagningarna av utsagor kommit att

användas i större omfattning än vad som ursprungligen beräknats. Fonetiska

upptagningar var behäftade med den olägenheten, att de blev mycket

omfattande och att utskriftsarbetet blev tidsödande och personalkrävande.

Samtidigt vållade detta vidlyftiga och obearbetade material ett oproportionerligt

arbete för överinstanserna. Enligt presidenternas mening borde föreskrifterna

om skyldigheten att protokollföra utsagor överses. I samband

därmed borde även reglerna för avfattning av dom bli föremål för översyn.

Syftet med utredningen borde vara att, mot bakgrunden av hittills vunna

erfarenheter, nå fram till en så praktisk ordning som möjligt. Om utredningen

skulle ge vid handen att protokolleringen av utsagor i princip kunde

upphöra, därest i stället tillräckligt utförliga och koncentrerade uppgifter intogs

i domen, kunde det enligt presidenternas åsikt icke från rättssäkerhetssynpunkt

anföras vägande invändningar mot en sådan ordning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1063

53

Rättegångskommittén. Kommittén behandlar ingående presidenternas framställning

rörande skyldigheten att protokollföra utsagor. Därvid framhåller

kommittén bl. a., att utvecklingen efter rättegångsbalkens tillkomst lett till

att metoden med fonetisk direktupptagning kommit att bli dominerande vid

våra domstolar. Metodens ökade användning har enligt kommitténs åsikt

inneburit en stor vinst. Å andra sidan medför den fonetiska upptagningen

även vissa olägenheter. Vid en bedömning av de fördelar och nackdelar,

som protokolleringsskyldighetens upphävande skulle medföra, anser kommittén

nackdelarna vara övervägande. Kommittén avvisar därför tanken på

upphävande eller inskränkning av protokolleringsskyldigheten.

Emellertid anser kommittén det angeläget att på allt sätt söka undanröja

de olägenheter, som vidlåder systemet med obligatorisk protokollering av

utsagor. Med hänsyn till den dominerande ställning, som den fonetiska upptagningsmetoden

har, finner kommittén det betydelsefullt att såvitt möjligt

komma tillrätta med olägenheterna av denna metod. I sådant syfte framlägger

kommittén förslag i skilda hänseenden. Ett av dessa förslag, vilket

rör bevisuppgift i överrätt, förutsätter ändringar i rättegångsbalken.

Som grund för detta förslag anför kommittén att det för åstadkommande

av en verklig lättnad i utskriftsskyldigheten fordras medverkan från parternas

sida. Enligt kommitténs mening är det av vikt att överrätten på ett

tidigt stadium får kännedom om vilken bevisning som åberopas. Jämlikt gällande

regler rörande hovrättsförfarandet skall part i vadeinlaga eller genmäle

ange de bevis han ämnade åberopa, i den mån de icke tidigare förebragts.

Vidare skall anges, om förhör inför hovrätten med vittne eller annan

påkallas. Detta gäller enligt kommittén oavsett om vittnet redan hörts i underrätten

eller är ett nytt vittne. Part behöver således icke, framhåller kommittén,

i vadeinlaga eller genmäle uppge, huruvida han åberopar en i underrätten

avgiven utsaga. Till följd härav får hovrätten ofta sent — stundom

först vid huvudförhandlingen — kännedom om huruvida en utsaga åberopas

eller icke. Detta innebar ingen olägenhet så länge utskriftsskyldigheten

var obligatorisk; överrätten hade då alltid tillgång till utskrifter av alla

utsagor. Eftersom utskrift numera behöver ske först efter beställning, är det

enligt kommitténs uppfattning av intresse att hovrätten långt tidigare får

reda på vilka utsagor som åberopas. Det synes kommittén i regel icke möta

något hinder att detta anges i vadeinlaga eller genmäle. Bestämmelserna

om vad vadeinlaga och genmäle skall innehålla bör därför utformas så, att

part däri skall ange all bevisning som åberopas. Denna skyldighet skall lika

litet som nu vara av preklusiv natur. Brist i detta hänseende skall föranleda

föreläggande att komplettera bevisuppgiften. Motsvarande regler bör enligt

kommitténs mening gälla för besvärsförfarandet i hovrätt och för rättegången

i högsta domstolen. Kommittén föreslår därför dylik ändring i ifrågavarande

bestämmelser enligt utarbetat lagförslag, vilket torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga B. De av förslaget berörda

lagrummen i rättegångsbalken är 50 kap. 4 och 0 §§, 51 kap. 4 och 9 §§,

52 kap. 3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Yttrandena. Det stora flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfattning,

att de nuvarande föreskrifterna om skyldighet för domstol att föra

protokoll icke bör ändras. Några remissinstanser är dock av annan mening

och förordar att spörsmålet utredes ytterligare.

Förslaget till ändring av reglerna om bevisuppgift i fullföljdsinlaga och

genmäle har tämligen genomgående tillstyrkts eller i princip lämnats utan

erinran. Flera remissorgan har likväl ifrågasatt, om förslaget verkligen kommer

att leda till någon större lättnad för domstolarna med avseende på skyldigheten

att göra utskrifter av fonetiska upptagningar. Å andra sidan har

vid remissbehandlingen den åsikten kommit till uttryck, att den förordade

reformen kan vara till gagn för processförfarandet i överrätten. Kommitténs

förslag har avstyrkts av Sveriges advokatsamfund.

Bland remissinstanser som utan närmare kommentarer i princip anslutit

sig till förslaget är Göta hovrätt, en minoritet inom hovrätten för övre Norrland,

Stockholms rådhusrätt, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen

Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund. I yttrandet från Svea hovrätt

anföres att effekten av de åtgärder, som kommittén föreslagit, i högsta

grad blir beroende av att parterna vid förberedandet av processen i högre

instans ägnar erforderlig uppmärksamhet bl. a. åt frågan, vilken av den vid

lägre rätt upptagna bevisningen de vill åberopa. Det krav på parternas medverkan,

som sålunda måste ställas, synes skäligt och väl förenligt med en

modern syn på parternas aktivitet i processen. Hovrätten tillstyrker förslaget.

Det gör även trafikmålskommittén, som dock framhåller önskvärdheten

av att parterna, i den mån detta är möjligt, redan i samband med avgivande

av vadeinlaga eller genmäle får taga ställning till frågan, om såsom bevisning

åberopas endast i domen intagen sammanfattning av vittnesförhör eller

annan muntlig bevisning.

Hovrätten för Nedre Norrland har i sak ingen erinran mot de förordade

ändringarna i rättegångsbalken men anser, att dessa knappast kan väntas

medföra några verkliga förbättringar i de hänseenden, som kommittén åsyftar

med förslaget. Liknande uppfattning har hovrätten för Västra Sverige.

Jämväl Föreningen Sveriges häradshövdingar menar att de av rättegångskommittén

föreslagna ändringarna rörande fullföljdsinlagornas innehåll

knappast är ägnade att i nämnvärd mån minska rådande olägenheter med

avseende på fonogramutskrifterna. Riksåklagarämbetet finner det också

vara tveksamt, om ett genomförande av kommitténs förslag kommer att få

någon mera avsevärd effekt när det gäller att begränsa arbetet med utskrivning

av fonetiskt upptagna utsagor. Enligt ämbetets mening torde nämligen

möjligheterna att inskränka behovet av fonogramutskrifter icke vara särskilt

stora. Kommittén synes ha räknat med behov av utskrifter i fullföljda

mål enbart för själva handläggningen i fullföljdsinstansen. Parterna kan

emellertid behöva utskrifter för åtskilliga andra ändamål, såsom för ställningstagande

till fullföljdsfrågan eller för att kunna bedöma, vilken bevisning

som skall åberopas i överinstansen. Vidare kan utskrifter erfordras för

överrättsförhandlingens förberedande särskilt i de ofta förekommande fall,

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

55

då personbyte skett på någondera sidan. I mera vidlyftiga mål, vilkas handläggning

sträcker sig över en längre tidsperiod och i vilka omfattande muntlig

bevisning förebringas, kan behov yppa sig för parterna att få tillgång till

utskrifter redan under handläggningen i första instans, t. ex. som underlag

för pläderingen. Enahanda synpunkter möter i yttrandet från statsåklagaren

i Stockholm.

I likhet med kommittén anser Föreningen Sveriges stadsfiskaler det angeläget

att det betungande arbetet med utskrivning av fonogram så långt möjligt

nedbringas. Det kan enligt föreningen dock ifrågasättas, om detta syfte

ej kan förverkligas utan ändring i rättegångsbalken. En vidgad kontakt mellan

hovrätten och parterna före huvudförhandlingen synes ägnad att eliminera

onödigt arbete.

Såsom antytts tillstyrker somliga remissinstanser kommittéförslaget under

framförande av andra synpunkter än önskemålet att minska domstolarnas

arbete med fonogramutskrifter. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge

kan det vara önskvärt att part i klagoskrift till överrätt anger den bevisning

han åberopar och icke blott den bevisning, som ej tidigare förebragts.

Detta kan vara ägnat att precisera partens talan i sådana fall då fullföljden

icke omfattar målet i dess helhet. Härigenom vinnes en bättre förberedelse

av huvudförhandlingen i överrätt. I viss utsträckning kan därigenom

åstadkommas att överrätt icke från lägre rätt infordrar bevismaterial

som är inaktuellt. Riksåklagarämbetet finner det -—- även bortsett från frågan

om den belastning utskriftsarbetet utgör för domstolarna — vara i princip

riktigt och önskvärt, att parterna förmås att på ett så tidigt stadium som

möjligt ange all den bevisning de önskar åberopa i fullföljdsinstansen, alltså

oavsett om bevisningen åberopats tidigare eller icke. Statsåklagaren i Stockholm

framhåller att kommittéförslaget leder till en precisering av bevisningen

i ett tidigare skede än vad som nu är fallet och att en sådan ordning synes

vara motiverad. Enligt statsåklagaren i Göteborg får det anses tillfredsställande

att parterna i vadeinlagor och genmälen skall ange den bevisning

de önskar åberopa i hovrätten och icke endast de bevis, som icke tidigare

förebragts. De flesta åklagare torde redan för närvarande i vadeinlagor och

genmälen uppge, huruvida de vill åberopa förut upptagen bevisning. Någon

invändning emot att denna princip lagfästes kan icke göras.

I det avstyrkande yttrandet från advokatsamfundet framhåller dess styrelse

att, även om den är fullt medveten om alt vissa lättnader i fråga om

utskrivning av fonogram skulle ernås genom de föreslagna ändringarna i

rättegångsbalken, styrelsen är synnerligen tveksam rörande dessas lämplighet

från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt styrelsens mening kan det icke vara

riktigt att betaga part möjligheten att i överrätten, så länge målet är anhängigt

där, åberopa tidigare förebragt bevisning. Det kan ställa sig mycket

svårt för parterna att redan vid tidpunkten för bevisuppgiftens lämnande

taga ståndpunkt till denna bevisnings betydelse för överrättsprocessen. Ett

dylikt övervägande kan av skilda skäl mycket väl bli aktuellt först senare

under handläggningen i överrätten, t. o. in. först under huvudförhandlingen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen de praktiska olägenheterna

av de av kommittén föreslagna lagändringarna vara så betydande i förhållande

till de fördelar, som skulle stå att vinna därmed i fråga om lättnader

rörande fonogramutskrifter, att styrelsen avstyrker kommitténs förslag

härutinnan.

Beträffande den av kommittén föreslagna lagtexten påpekas från åtskilliga

håll, att borttagandet av satsen »som ej tidigare förebragts» har till följd

att det stadgade kravet på bifogande av skriftliga bevis kommer att avse

även skriftliga bevis, som förebragts tidigare. Eftersom denna konsekvens

icke torde ha varit avsedd av kommittén, förordar remissinstanserna att till

orden »skriftligt bevis» fogas bestämningen »som ej tidigare förebragts».

Med hänsyn till att part enligt kommittéförslaget vid fullföljd i hovrätt

skall ange all åberopad bevisning ifrågasätter vidare Göta hovrätt, huruvida

icke föreskrifterna om angivande av vittnen m. m. bör utformas annorlunda.

Departementschefen. Rättegångskommittén, i vars uppdrag ingått att undersöka

möjligheterna att inskränka protokolleringsskyldigheten, har icke ansett

någon begränsning därav böra ske och kommitténs ståndpunkt härutinnan

har gillats av det stora flertalet remissorgan. Med detta utredningsoch

remissresultat vill det förefalla som om reglerna om själva protokolleringsskyldigheten

skulle lämna föga utrymme för några rationaliseringsåtgärder.

Jag har icke för avsikt att i förevarande ärende närmare ingå härpå

men vill dock till belysning av det sagda framhålla, att bevisutsagor, som

i och för sig omfattas av protokolleringsskyldigheten, kan — i stället för

att antecknas i protokoll — upptagas fonetiskt och att denna utväg anlitas

i mycket vidsträckt omfattning av våra domstolar. Med denna upptagningsmetod

blir själva upptagningen knappast något arbetskrävande eller eljest

tyngande moment.

Vad som däremot emellanåt kräver åtskilligt arbete är utskriften av fonogrammen.

Det är därför naturligt, att utskriftsskyldigheten under senare

tid kommit att stå i blickpunkten för rationaliseringssträvanden på protokollsgöromålens

område. Medan det ursprungligen ålåg domstolen att alltid

låta utskriva fonogram — liksom för övrigt även stenogram — över bevisutsagor

oberoende av om något aktuellt behov därav förelåg, har utskriftsskyldigheten

— jämsides med andra reformer i syfte att lätta protokollsarbetet

— i olika etapper modifierats, så att fonogram och stenogram

för närvarande icke behöver återges i vanlig skrift i andra fall än då rätten

eller, vid fullföljd av talan, högre rätt finner det erforderligt eller part eller

annan begär avskrift. I den stora mängden av mål, som icke fullföljes till

högre instans, torde därför numera i regel icke någon utskrift av fonogram

eller stenogram ske. Att man sålunda redan nått ganska långt i strävandena

att begränsa utskriftsarbetet, hindrar icke, att man låter sig angeläget vara

att ytterligare nedbringa detta arbete, så långt möjlighet därtill erbjuder sig.

En viss ytterligare reduktion av utskriftsarbetet synes ligga inom räckhåll,

om skyldigheten att lämna bevisuppgift i överinstans utformas något

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1963

57

annorlunda än för närvarande. När högre rätt skall taga ställning till frågan,

om eller i vad mån utskrift av fonogram eller stenogram skall infordras

från underinstansen, är det uppenbarligen av värde för överrätten att

veta, huruvida eller i vilken utsträckning parterna i överrättsprocessen vill

åberopa bevisupptagning, som skett i lägre instans. Likväl finnes för närvarande

icke någon skyldighet stadgad för parterna att lämna uppgift härutinnan.

Följden härav kan lätt bli, att överrätten ser sig nödsakad alt för

säkerhets skull rekvirera utskrift av samtliga bevisutsagor, som upptagits

i lägre rätt. På så sätt kan stundom utskrift komma att ske av utsagor, som

icke längre har aktualitet i målet. Bland annat för att förebygga detta bör

parterna vara pliktiga att i fullfölj dsinlaga och genmäle uppge all den bevisning,

som de önskar åberopa i överinstansen. Det förslag härom, som

rättegångskommittén framlagt och som tämligen allmänt godtagits av remissorganen,

kan jag alltså i princip biträda. Även om en sådan reform

icke kan väntas medföra någon betydande reduktion av utskriftsarbetet,

bör man likväl ej förspilla något tillfälle till rationalisering av protokollsgöromålen.

Onödigt utskriftsarbete kan därigenom förebyggas exempelvis i

det icke helt sällsynta fall, då en part ej vill i överrätt åberopa ett i lägre instans

avgivet vittnesmål, därför att detta visat sig icke ha det värde parten

förväntat sig. Detsamma gäller för det fall, att den i underinstans avgivna

bevisutsagan hänför sig till del av målet som icke har aktualitet i

överinstansen. Med hänsyn till stadgandet i 36 kap. 16 § andra stycket

rättegångsbalken lärer däremot utskrift av vittnesmål icke utan vidare

kunna undvaras, när vittne skall höras på nytt i överinstansen.

Även andra måhända än mer vägande skäl än önskemålet att i ytterligare

någon mån nedbringa utskriftsarbetet talar för en reform i här angiven

riktning. En skyldighet för part att i fullföljdsinlaga och genmäle lämna

uppgift om all den bevisning han önskar åberopa i överinstansen och vad

han vill styrka med varje särskilt bevis är ägnad att bättre än nuvarande

ordning klarlägga processläget i överinstansen. Härmed vinnes bl. a. ökade

möjligheter för part att säkert bedöma behovet av motbevisning och för

överrätten att planlägga förhandlingen i målet och annat domstolen åvilande

arbete.

Skyldigheten att lämna fullständig bevisuppgift i överrätt torde icke bli

nämnvärt mera betungande för part än den plikt att lämna uppgift om nytillkommande

bevisning, som nu åvilar part i överinstans. I den mån part

i överrätt åberopar samma bevisning som i underinstans och syftet med

bevisningen är oförändrat, kan hänvisning i erforderlig utsträckning ske

till den bevisuppgift, som lämnats i underinstansen. Med anledning av vad

som anförts i remissvaret från advokatsamfundets styrelse vill jag i likhet

med rättegångskommittén betona, att skyldigheten att i överrätt lämna

fullständig bevisuppgift lika litet som nuvarande uppgiftsskyldighet skall

ha preldusiv karaktär. En annan sak är att försummad uppgiftsplikt kan

medföra skyldighet att ersätta motparten därav föranledd rättegångskostnad.

5 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. .Vr ISO

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Införande av skyldighet för part att i fullföljdsinlaga eller genmäle lämna

fullständig bevisuppgift föranleder ändringar i 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap.

4 och 9 §§, 52 kap. 3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§''.

Vid lagtextens utformning bör vissa påpekanden, som gjorts under remissbehandlingen,

beaktas.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1963. Föres talan mot

dom eller beslut som meddelats före lagens ikraftträdande, bör äldre lags

regler om skyldighet för parterna att lämna bevisuppgift i den högre rätten

fortfarande tillämpas.

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen

I skrivelse den 10 december 1960 har riksdagens militieombudsman hos

Kungl. Maj :t väckt fråga om vissa ändringar i militära rättegångslagen. Över

denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för Nedre

Norrland, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges

auditörer och Sveriges advokatsamfund. Överbefälhavaren har bifogat yttranden

från de tre försvarsgrenscheferna.

Gällande rätt. I 20 § militära rättegångslagen stadgas att auditör är jämte

den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut, som denne fattar på tillstyrkan

av auditören. Enligt 38 § samma lag skall — med vissa i 39 § angivna

undantag — yttrande av auditören inhämtas, innan disciplinstraff

älägges; även eljest skall, innan beslut meddelas i disciplinmål, yttrande av

auditören inhämtas, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet finnes erforderligt

och kan ske utan olägenhet. Jämlikt 41 § i lagen skall över bestraffningsberättigad

befattningshavares handläggning av disciplinmål i princip

föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den bestraffningsberättigades

beslut. Slutligt beslut i disciplinmål skall enligt 13 § militära

rättsvårdskungörelsen underskrivas av den bestraffningsberättigade och,

där auditörens yttrande inhämtats, kontrasigneras av denne. Ivontrasignation

erfordras dock ej, om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet

till alla delar överensstämmer med yttrandet. Om auditören icke biträder

beslutet, skall detta på lämpligt sätt anmärkas i samband med kontrasignationen.

I 42 § militära rättegångslagen föreskrives att beslut i disciplinmål,

varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet

ålagts, ofördröjligen skall skriftligen delges den mot vilken beslutet

riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga,

om han vill klaga över beslutet.

Beträffande ersättningsmål stadgas i 62 § militära rättegångslagen att,

innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens yttrande skall inhämtas angående

frågan om förhandenvaron av sådan skyldighet och om ersättningens

belopp. I 63 § samma lag föreskrives att beträffande protokoll i ersätt
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

59

ningsmål skall vad i lagens 41 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Beslut,

varigenom ersättningsskyldighet ålagts, skall skriftligen delges den

ersättningsskyldige. Det skall innehålla underrättelse om vad som skall iakttagas

vid klagan över beslut. I 23 § militära rättsvårdskungörelsen ges föreskrifter

— av enahanda innehåll som i kungörelsens 13 § -— rörande kontrasignation

av auditören i ersättningsmål.

Skrivelsen från riksdagens militieombudsman. I skrivelsen framhåller militieombudsmannen,

att han i samband med sin granskningsverksamhet gjort

vissa undersökningar i syfte att utröna huruvida i fall, där i disciplinmål

meddelats straffbeslut som icke biträtts av auditören, den mot vilken beslutet

riktats vid delgivningen av beslutet jämväl underrättats om att auditören

uttalat från beslutet avvikande mening. Det har därvid framkommit

att någon sådan underrättelse icke brukar lämnas, och detta vare sig auditörens

skiljaktiga mening gäller straffmätningen eller förhandenvaron över

huvud av förutsättningar för straffbarhet. Vid delgivning av straffåläggande,

som meddelats i disciplinmål, använder man av försvarets civilförvaltning

fastställt blankettformulär.

Militieombudsmannen uttalar vidare, att medverkan av auditör vid den

disciplinära bestraffningsrättens utövning från rättssäkerhetssynpunkt är av

största betydelse. Därvidlag hänvisas till att under förarbetena till militära

rättegångslagen kraftigt framhävdes, att det för ett behörigt tillgodoseende

av rättssäkerhetens krav var nödvändigt att den bestraffningsberättigade till

sitt förfogande hade en kompetent juridisk rådgivare, som under ämbetsansvar

hade att biträda honom vid handläggningen av disciplinmål. Det är

givet att det från rättssäkerhetssynpunkt uppställda kravet på medverkan

av auditör blir starkt framträdande icke minst mot bakgrunden av att det

i disciplinmålen är fråga om ett, i jämförelse med domstolsrättsskipningen,

mera summariskt anordnat förfarande, där avgörandet ankommer på befattningshavare

som regelmässigt icke har juridisk utbildning. Redan det

anförda talar enligt militieombudsmannens mening bestämt för införandet

av skyldighet för vederbörande bestraffningsberättigade chef att i samband

med att meddelat straffbeslut delges den, mot vilken beslutet riktar sig, i

förekommande fall även låta underrätta honom om att auditören icke biträtt

beslutet. Endast på detta sätt blir det sörjt för att den lagförde erhåller

säker kännedom om en med förfarandet sammanhängande omständighet,

som obestridligt är av grundläggande betydelse från rättssäkerhetssynpunkt

och, enligt sakens natur, måste förutsättas vara av särskild betydelse

för den lagförde vid bedömande av om han bör begagna sig av den

möjlighet som lagligen tillkommer honom all fullfölja talan mot beslutet.

Även åtskilliga särskilda omständigheter talar, fortsätter militieombudsmannen,

för införandet av sådan underrättelseskyldighet som nyss nämnts.

Då det gäller i disciplinmål ålagt arreststraff, är tiden för klagan över

straffbeslutet begränsad till två dagar från utgången av den dag som den

lagförde erhöll del av beslutet. Det är uppenbart att därmed också möjlig
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kanyl. Maj:Is proposition nr 156 är 1963

heterna för honom att av utomstående i tid erhålla tillförlitlig vägledning

för bedömande av fullföljdsfrågan är i betydlig mån begränsade och att han

därför icke bör betagas den tillgång till vägledning, som otvivelaktigt måste

vara att finna i en av auditören uttalad skiljaktig mening. En ordning som

icke tillförsäkrar den lagförde kännedom om skiljaktighet beträffande straffbeslutet

synes för övrigt vara föga förenlig med ett i 45 § militära rättegångslagen

upptaget stadgande med syfte att för den, som ålagts straff i

disciplinmål, underlätta hans åtgärder att tillvarataga sin rätt i fråga om

fullföljande av talan mot straffbeslutet. I stadgandet föreskrives att vid fulltöljd

av talan mot beslut i disciplinmål klaganden äger hos någon som har

att mottaga fullföljdsinlagan, d. v. s. hos militär befattningshavare, få nödigt

biträde med dess förtattande. Mot bakgrunden av detta stadgande kan det

— under de särskilda förhållanden som föreligger beträffande disciplinärlörfarandet

— enligt militieombudsmannens mening icke anses godtagbart,

att den bestraffade själv måste vara verksam för att få kännedom om en för

hans rätt så betydelsefull omständighet som att auditören icke biträtt straffbeslutet.

På de anförda skälen föreslår militieombudsmannen en komplettering av

de deigivningsbestämmelser, som gäller beträffande straffbeslut i disciplinmål.

Lämpligen kan detta ske genom tillägg till 42 § militära rättegångslagen.

Samtidigt torde enligt militieombudsmannen även böra upptagas fråga

om motsvarande komplettering av 63 § samma lag i vad avser delgivning

av beslut i ersättningsmål, varigenom ersättningsskyldighet ålagts.

Yttrandena. Praktiskt taget samtliga remissinstanser har ställt sig positiva

till förslaget, att vid delgivning av beslut i disciplinmål enligt 42 § militära

rättegångslagen den, mot vilken beslutet riktar sig, i förekommande

fall bör underrättas om att auditören icke biträtt beslutet. Endast chefen

för armén har ansett sig icke kunna helt tillstyrka en sådan ordning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar betonar att i fråga om disciplinmålen,

i jämförelse med domstolsrättsskipningen, såtillvida gäller säregna

förhållanden som det här rör ett summariskt anordnat förfarande, där avgörandet

ankommer på befattningshavare som vanligen icke har juridisk

utbildning. Vidare är tiden för klagan över straffbeslut, varigenom arreststraff

ålagts, bestämd till allenast två dagar från utgången av den dag den

lagförde erhöll del av beslutet. Främst med hänsyn till dessa omständigheter

finner föreningen i likhet med militieombudsmannen angeläget att vid delgivning

av straffbeslut, som icke biträdes av auditören, detta förhållande

bringas till den dömdes kännedom. EnligL Föreningen Sveriges stadsdomare

är, såsom militieombudsmannen framhållit, auditörs medverkan vid utövningen

av den disciplinära bestraffningsrätten inom försvaret av största

betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Det synes därför — med hänsyn till

förfarandets fortsatta utformning — självklart att den lagförde samtidigt

som han delges beslutet om disciplinär åtgärd, riktad mot honom, erhåller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr tö It år 1963

underrättelse om att auditören icke biträtt detta. Att i praktiken genomföra

den förordade reformen, synes icke erbjuda minsta svårighet.

I yttrandet från chefen för marinen anföres bl. a.:

Frågan huruvida den bestraffade bör få del av auditörens avvikande mening

synes även vara av viss betydelse i en eventuell debatt om disciplinstraffens

avskaffande som korrektionsmedel inom krigsmakten. Ur militär synpunkt

torde del vara ett önskemål att straff för brott av krigsmän skall

kunna åläggas av befattningshavare vid krigsmakten. En förutsättning härför

är emellertid uppenbarligen att auditör medverkar eftersom det i disciplinmålen

är fråga om ett i jämförelse med domstolsrättskipningen mera

summariskt anordnat förfarande. Alt den bestraffningsberättigade chefen

underlåter att vid delgivning av straffbeslut meddela auditörens avvikande

mening skulle kunna anföras som en brist i den enskildes i''ättsskydd och

sålunda som ett argument för att disciplinmålsförfarandet icke är tillfyllest

utan bör överföras till de allmänna domstolarna.

Som nämnts intager chefen för armén icke en alltigenom positiv ståndpunkt

till militieombudsmannens förslag i denna del. Chefen för armén

framhåller all straffbesluts utformning kräver medverkan av juridisk sakkunskap

dels i vad avser frågan huruvida straffbarhet föreligger, dels för

bestämmande av tillämpligt lagrum. I fall, då den bestraffningsberättigade

chefens beslut i dessa delar skulle avvika från auditörens rekommendation,

är det från rättssäkerhetssynpunkt lämpligt att den bestraffade underrättas.

Chefen för armén fortsätter:

Straffmätning är förvisso också en juridisk angelägenhet. De militära

disciplinstraffen är i den mån de åläggs i disciplinmål och sålunda i regel

avser brott mot militära ordnings-, lydnads- eller andra bestämmelser,

främst att hänföra till de korrigeringsmedel, som en bestraffningsberättigad

förbandschef bör förfoga över. Slraffmätningen skall därför väsentligen

återspegla omfattningen eller betydelsen av en förseelse, som hänför sig till

brott mot militära bestämmelser. För ett dylikt bedömande är den bestraffningsberättigade

enligt chefens för armén mening väl kvalificerad. Erfarenheten

visar för övrigt, att eventuellt skiljaktiga meningar mellan chef och

auditör ofta brukar kunna jämkas.

Om i enstaka fall chefen har annan mening än auditören är chefen

ensam ansvarig för straffbeslutet. Befintlig lagstiftning ger sålunda chefens

mening företräde, vilket väl också innebär, att statsmakterna ansett att eu

dylik befattningshavare också i vissa fall kan ha anledning frångå auditörens

yttrande och då gett honom befogenhet handla efter eget bedömande.

Om skilda meningar beträffande straffmätningen skulle meddelas en

bestraffad, torde detta vara ett incitament till överklagande, vilket enligt

chefens för armén mening icke gagnar den militära disciplinen och som

försvagar den bestraffningsberättigade chefens ställning som dömande myndighet.

Vad beträffar spörsmålet, vilka lagstiftningsåtgärder som lämpligen bör

vidtagas för att tillgodose önskemålet om att den dömde städse skall underrättas

om auditörens inställning, ifrågasätter hiirutlshövdingeföreningen, huruvida

någon ändring av militära rättegångslagen är nödvändig. Föreningen

s. 62 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lö6 år H)63

62

hänvisar härvid till de uttryckliga föreskrifter, som i 11 och 13 §§ militära

rättsvårdskungörelsen lämnas om innehållet av beslut i disciplinmål och

om underskrift och kontrasignation av sådant beslut. När det i 42 § militära

rättegångslagen stadgas att »beslut i disciplinmål» skall delges den, mot

vilken beslutet riktar sig, synes det enligt ordalagen häri låta sig inrymma

ett krav på att delgivningen skall avse såväl innehållet av beslutet som uppgift

om underskrift och kontrasignation därav, allt i enlighet med rättsvårdskungörelsens

föreskrifter. Hinder borde enligt föreningens mening måhända

därför ej föreligga för komplettering inom denna ram av det av civilförvaltningen

fastställda blankettformuläret. Det synes dock önskvärt med

ett klarläggande genom ändring i rättsvårdskungörelsen.

Tanken att samtidigt med delgivning av beslut i ersättningsmål enligt 63 §

militära rättegångslagen den ersättningsskyldige skall erhålla underrättelse

om avvikande mening från auditörens sida har icke föranlett några gensagor

vid remissbehandlingen. Bland dem som uttryckt sympatier för denna

ordning är hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren och försvarets

civilförvaltning.

Hovrätten för Nedre Norrland framkastar den tanken, att de båda nu

förevarande ändringsförslagen med avseende å 42 och 63 §§ i militära rättegångslagen

måhända borde övervägas ur ett vidare perspektiv. Hovrätten

erinrar att här berörda förhållanden är tämligen likartade de som föreligger

i allmänna rättegångsmål, då skiljaktiga meningar yppar sig vid omröstning

till dom eller beslut. Också kännedomen om sådan skiljaktighet kan för parterna

ha stor betydelse, särskilt vid bedömande av fullföljdsfrågan. Part, som

icke har juridiskt biträde, beaktar kanske icke alltid den möjlighet till vägledning

som här erbjuder sig. Hovrätten ifrågasätter, om icke militieombudsmannens

ändringsförslag borde prövas närmare i samband med det

spörsmål av mera allmän räckvidd, som sålunda aktualiseras.

Försvarets civilförvaltning yttrar, alt det torde ankomma på civilförvaltningen

att i förekommande blanketter vidtaga de ändringar, som blir erforderliga

för den händelse de berörda jämkningarna av militära rättegångslagen

genomföres.

Departementschefen. 42 § militära rättegångslagen innehåller bestämmelser,

som syftar till att sätta den i disciplinmål lagförde i tillfälle att bedöma, huruvida

skäl till fullföljd föreligger, och att tillförsäkra honom kännedom om

tid och sätt för fullföljd av talan i målet. I detta lagrum stadgas nämligen,

att beslut i disciplinmål, varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts, ofördröj ligen skall skriftligen delges den mot

vilken beslutet riktar sig samt att beslutet skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga, om han vill klaga över beslutet. Liknande bestämmelser

är för ersättningsmålens del meddelade i 63 § militära rättegångslagen.

Riksdagens militieombudsman har förordat sådant tillägg till 42 § militära

rättegångslagen, att om auditör uttalat skiljaktig mening, den dömde jämväl

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

skall få besked härom. I anslutning härtill har militieombudsmannen framfört

tanken på en liknande komplettering av 63 § militära rättegångslagen.

De sålunda föreslagna eller ifrågasatta reformerna har vunnit tämligen allmän

anslutning från remissorganens sida. Med hänsyn till de av militieombudsmannen

närmare berörda särdrag, som gällande rätts behandling av

disciplin- och ersättningsmålen uppvisar i förhållande till annan rättskipning,

anser jag också för egen del motiverat, att den i disciplin- eller ersättningsmål

dömde får besked om en för fullföljdsfrågans bedömande så betydelsefull

omständighet som att auditören haft annan mening än den beslutande.

Jag förordar därför, att en sådan ordning införes. Detta kan lämpligen

ske i form av tillägg till 42 och 63 §§ militära rättegångslagen, i vilka

närliggande frågor regleras.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1963.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats såsom bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av i2 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1918 (nr \72).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

'' Denna bilaga har här uteslutits. Frånsett redaktionella jämkningar överensstämmer den

med de vid propositionen fogade lagförslagen utom såtillvida, att bilagan icke upptager förslag

till ändring i 8 kap. G § rättegångsbalken.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Bilaga B

Rättegångskommitténs förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.

3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§

rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 50 kap. 4 och 9 §§, 51 kap. 4 och 9 §§, 52 kap.

3 och 8 §§, 55 kap. 4 och 9 §§ samt 56 kap. 4 och 9 §§ rättegångsbalken

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

50 KAP.

4

I vadeinlagan-------

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan

uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt

avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill

käranden eljest, att vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten eller

syn å stället skall hållas, skall han

angiva det i vadeinlagan jämte skälen

därtill. I vadeinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att motparten

skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall —------

9

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

§■

-------käranden yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, skall

han i vadeinlagan uppgiva beviset

och vad han vill styrka därmed.

Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan.

Vill käranden, att vittne eller

sakkunnig eller part under sanningsförsäkran

skall höras inför rätten eller

syn å stället skall hållas, skall han

angiva det i vadeinlagan jämte skälen

därtill. I vadeinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att

motparten skall infinna sig personligen

vid huvudförhandling i hovrätten.

---------hans ombud.

§•

51 KAP.

4 §.

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

65

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

Samma ändring som i 50 kap. 4 §.

52 KAP.

3

I besvärsinlagan---<*---

Vill klaganden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan

uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall------

§•

■ — —------klaganden yrkar.

Vill klaganden åberopa bevis, skall

han i besvärsinlagan uppgiva beviset

och vad han vill styrka därmed.

Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

--------hans ombud.

8 §•

Samma ändring som i 52 kap. 3 §.

55 KAP.

4 §•

I revisionsinlagan--—- —---

Anser käranden---------

Vill käranden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan

uppgiva beviset och

vad han vill styrka därmed. I tvistemål

skall käranden uppgiva anledningen

till att beviset ej tidigare förebragts.

Åberopar käranden skriftligt

bevis, skall det i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan.

I revisionsinlagan skall käranden

ock angiva, om han vill, att motparten

eller i brottmål målsägande

eller den tilltalade skall infinna sig

personligen vid huvudförhandling i

högsta domstolen.

År i-------------

Revisionsinlagan skall —

--------— käranden yrkar.

--—----— ■— — stöd därför.

Vill käranden åberopa bevis, skall

han i revisionsinlagan uppgiva beviset

och vad han vill styrka därmed.

I tvistemål skall käranden, om beviset

ej tidigare förebragts, uppgiva

anledningen härtill. Åberopar käranden

skriftligt bevis, skall det i huvudskrift

eller styrkt avskrift fogas vid

revisionsinlagan. I revisionsinlagan

skall käranden ock angiva, om han

vill, att motparten eller i brottmål

målsägande eller den tilltalade skall

infinna sig personligen vid huvudförhandling

i högsta domstolen.

----------det angivas.

--------hans ombud.

9 §.

Samma ändring som i 55 kap. 4 $.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 KAP.

4 §•

I besvärsinlagan------

Anser klaganden-------

Vill klaganden åberopa bevis, som

ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan

uppgiva beviset och vad

han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift

fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall------— -

-------klaganden yrkar.

----— ----stöd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, skall

han i besvärsinlagan uppgiva beviset

och vad han vill styrka därmed.

Skriftligt bevis skall i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

----— —--hans ombud.

9 §•

Samma ändring som i 56 kap. 4 §.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

67

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 2 april

1963.

Närvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 27 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 8 mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken och 2) lag om

undrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bengt Rydin.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

I 8 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken stadgas, att justitiekansler!!

äger att hos advokatsamfundets styrelse påkalla åtgärd mot advokat, som

åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat. Förslaget

till ändringar i samma kapitels 7 och 8 §§ åsyftar bland annat att skapa

förutsättningar för att genom ändring i samfundets stadgar uppdela den

disciplinära verksamheten, så att styrelsen, som alltjämt skall utöva tillsynen

över advokatväsendet, i första hand prövar alla disciplinärenden men

till en särskild nämnd, disciplinnämnden, överlämnar sådana ärenden, i

vilka styrelsen finner disciplinär åtgärd kunna ifrågakomma.

Beträffande justitiekanslerns initiativrätt synes tanken vara den, att han

hos styrelsen skall påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sina plikter,

och att han, först om styrelsen finner disciplinär åtgärd ej ifrågakomma

och därför ej hänskjuter saken till disciplinnämnden, i stället äger vända

sig till nämnden och påkalla åtgärd av denna. Rätten för justitiekansler!!

att vända sig till nämnden torde lämpligen böra komma till uttryck i stadgandet

i 6 § andra stycket, i synnerhet som fall torde kunna tänkas, då

justitiekansler!! ej har anledning att först hänvända sig till styrelsen, exempelvis

om han är missnöjd med styrelsens beslut att lämna anmälan, som

gjorts av enskild, utan åtgärd.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

Lagrådet föreslår därför ett tillägg i 6 § andra stycket så att däri kommer

att stadgas, att justitiekanslern äger att hos styrelsen eller, i den mån

så bestämts i stadgarna, hos annat samfundets organ påkalla åtgärd mot

advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen.

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1963

69

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Regenten, Hertigen av Halland, i

statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 2 april 1963

avgivna utlåtande över de den 8 mars 1963 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegång slagen den

30 juni 1948 (nr 472).

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Vad lagrådet uttalat i fråga om 8 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken

torde böra beaktas. Härutöver bör lagförslagen undergå vissa jämkningar av

redaktionell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda

ändrade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Johansson

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1963

Innehållsförteckning

Propositionen ........................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Lagförslag ....... 3

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ................ 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 42 och 63 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472) .................... 10

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 mars 1963 ................ n

I. Avbrott i huvudförhandling m. m......................... 11

II. Valbarhet till nämndeman ................................ 19

III. Vissa ändringar rörande advokatväsendet .................. 26

IV. Förordnande av stämningsmän ............................ 41

V. Bevisuppgift i överrätt m. m..............»............... 49

VI. Vissa ändringar i militära rättegångslagen.................. 58

Bilaga B. Av rättegångskommittén upprättat lagförslag .......... 64

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 april 1963 ................ 67

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963 ................ 69

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630324

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:258 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1963:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. s. 1 i texten